Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1990/91: 149

om radio- och TV-frågor


Prop. 1990/91: 149


Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut­drag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1991 för de ålgärder eller de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag om en ny reklamfmansierad iredje fV-kanal. Vidare presenteras riktlinjer om Sveriges Radios uppdrag, or­ganisation och finansiering under tiden t.o.m. år 1998. Propositionen har utarbetats under metlverkan av en beredningsgrupp med represen­tanter för samtliga riksdagspartier.

Den marksända televisionen föreslås bli öppnad för reklamfinansie-rade sändningar. Sådana sändningar skall enligt propositionen förbehål­las den nya tredje TV-kanalen. Den skall drivas av ell företag utanför Sveriges Radio-koncernen.

Andrad lagsliflning föreslås i olika hänseenden. Bl.a. föreslås nya be­stämmelser om annon.ser i televisionen.

Radiolagens krav på oparliskhel och saklighet avses inte gälla för an­nonser i TV.

Bland övriga förslag märks Av en annons skall framgå i vems inlresse den sänds. Annonser får inte syfta till alt vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikier i intressefrågor på arbetsmarknaden.


 


i:n annons mcil reklam får inte syfta lill all fånga uppmärksamhe-      Prop. 1990/91:149

ten hos barn undei  12 år.

Det sändande förelagel får inte diskriminera någon som begär all

företagel skall sända en annt)ns.

Regler föreslås om högsta lillålna annonsvolym och om hur annon­ser skall få sättas in i sändningarna. Huvudregeln föreslås vara all an­non.ser inte får avbryta program. I viss begränsad omfatming avses dock del sändantle företagel ha räll all avbryta ell program med annon.ser.

I övrigl föreslås ändringar i bl.a. lagen (1960:729) om upphovsräll till lilterära och konstnärliga verk, lagen (I97K:76.) med vis.sa bestäm­melser om marknadsföring av alkoholdrycket och lagen (1978:764) med vissa beslämmekser om marknadsföring av tobaksvaror.

De nya reglerna föreslås Iräda i krafl den 1 juli 1991.

Del nya programföretaget föreslås bli skyldigt all iaktia krav på mångfald och kvalitet i programutbudet.

förelaget föreslås få sändningsräli i sex åi. Sändarnäiei föreslås bli ulbyggi snabbi så all befolkningsläckningen under koncessionsiiden blir likvärdig med den som Sveriges Television har.

Regeringen föreslås bevilja sändningstillstånd efter del all alla in­tresserade har hafi möjlighet au ansöka om lillslånd. Avsikten är alt ett konce.ssionsbeslul skall kunna fallas före ulgången av augusti 19'M. lin bred ägarkrcts skall cflersirävas hos företaget.

Sveriges Radios nuvarande avial med sialen föresläs bli förlängda med sex månader till utgången av år 1992. Under vären 1992 läggs en proposition fram inför den nya avtalspcriotlen, som skall omfalta åren 1993 - 1998, Vissa riktlinjer för den nya avtalsperioden presenteras emellertid redan nu. Bl.a. anges atl del i forisällningen skall finnas ell programförelag för ljudradio och ell för television.

Finansieringen av Sveriges Railios verksamhel föieslås ske huvud­sakligen med TV-avgifter. Betalda annonser bör inle förekomma i Sveri­ges Televisions sändningar. Finansieringen las upp till prövning inför medelsberäkningen för år 1996. Vissa möjligheter lill sponsring av Sve­riges Televisions sändningar föreslås.

Körslag läggs fram om höjningar av TV-avgiften. Ir.o.m. den I juli 1991 höjs avgiften med 72 kr. lill I 236 kr, per år, eller lill 309 kr. [ler iremånadeisperit)il. Ir.o.m. den I januari 1992 höjs avgiften med ytterli­gare 84 kr. lill 1 320 kr. per år, eller lill 330 kr. för tre månader.

1 proposilionen aviseras utredningar om huvutlmannaskap och fi­nansiering av sändarnäiei för rundradio, ()m myndigheisorganisaiionen på rundradioområdei saml om de tekniska föruLsätlningarna för utöka­de sändningar av ljudradio och TV.


 


Propositionens lagförslag

1   Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)'

dels atl nuvarande 7-11 §§ skall betecknas 17 och 19-22 §S,

dels att 1,5 och 6 §§ saml de nya 17, 19 och 22 §§ skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas elva nya paragrafer, 7-16 och 18 §§, av

följande lydelse samt närmasl före 1, 2, 5 och de nya 8, 16, 17 och 19-

21 §§ rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


Definitioner

1 §


1 denna lag förslås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elek­tromagnetiska vågor vilkas fre­kvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänhelen, om sändningen inte är avsedd en­dast för en slulen krets, vars med­lemmar är förenade genom en på­taglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse atl lyssna på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

sändare: anordning för ra­diosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning.


I denna lag förslås med

r a d i o s ä n d n i n g: ljud, bild eller annal meddelande som sänds med hjälp av elek­tromagnetiska vågor vilkas fre­kvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden ulan särskill anordnad ledare,

r u n d r a d i o s ä n d n i n g: radiosändning som är avsedd atl tas emot direki av allmänhelen, om sändningen inle är avsedd en­dasl för en sluten krets, vars med­lemmar är förenade genom en på­taglig gemenskap av annat slag än elt gemensaml inlresse atl lyssna på eller se sändningen,

Irå (I sändning: ljud, bild eller annal meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

sändare; anordning för ra-diosändning (radiosändare) eller trådsändning (Irådsändare),

m o I I a g a r e; anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning.


Ugen omtryckt m86:l2(W.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


 


radioprogram: radio­sändnings eller trådsändnings in­nehåll, om detta beslår av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.


radioprogram: radio­sändnings eller trådsändnings in­nehåll, om della består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: elt radioprogram som är avsett all främja en närings­idkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonslid i televisi­onen: sändningstid i televisionen som inleiE och avslutas av en sär­skild ljud- och bildsignaiur som markerar an den som sänder under den angivna liden i huvudsak gör delta på uppdrag av andra.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


Innehav och användning av radio­sändare och mottagare

Programföretags sändningsrätt

m.m.

5S

För rätl att här i landel sända radioprogram i rundradiosändning krävs tillstånd av regeringen.

För rätt all här i landel sända radioprogram i trådsändning krävs till­stånd av regeringen, om sändningen sker lill bostäder och når fler än 100 bostäder.


Varje innehavare av tillstånd en­ligi första eller andra styckel (programföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i sändning som företaget anordnar med slöd av tillståndet. Härvid skall pro­gramföretaget iaktta bestämmelser­na i 6 § och 7 § andra stycket.


TUlslånd ges för viss lid.

Varje innehavare av tillstånd en­ligt försia eller andra styckel (programförelag) avgör ensam vad som skall förekomma i en sänd­ning som förelagel anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall programföretaget iaktta föreskrif­terna i 6 och 7 §§ sann 17 § andra stycket. I fråga om vad som sänds under annonslid i televisionen skall programföretaget ocksä iaktia före­skrifterna i 8-15 §§.


6§ Programföretags rätl på grund av lillslånd enligt 5 § första eller andra stycket skall ulövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas alt en vid­sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


 


Programföretag skall / program­verksamheten hävda det demokra­tiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda männi­skans frihel och värdighet.


Programföretaget får inte i pro­gramverksamheten mol vederlag el­ler annars på en oiillbörligi säu gyn­na ell kommersiclll intresse. Progra­mföretaget får dock i fråga om nä­gon som har bekostat ell program heU eller delvis lämna uppgift om vem bidragsgivaren år.

Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska slalsski .Kels grundidéer .saml prin­cipen om alla människors lika vär­de och den enskilda människans frihet och värdighet.

Föreskrifterna i försia och andra slyckena gäller irue vad som sänds under annonstid i televisionen eller annonser och liknande medde­landen i sökbar lexi-IV.


 


För programföretag skad i övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och förelagel, I sådant avtal får som villkor för rätt au sända radioprogram på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket tas in

1.   föreskrift om skyldighel au sända berikiigande och genmäle,

2.   föreskrift till skydd för en­skilds privatliv,

3.   föreskrift om förbud mol kom­mersiell reklam och mot program som bekostas av annan än pro­gramföretag.

 

4.   föreskrift om skyldighel au på begäran av myndighel sända med­delande till allmänheten, och

5.   föreskrift om skyldighet au sända redogörelse som avses i 7 § andra stycket.


Övriga villkor för progratnföreia-geis sändtiingsrän skaU tas in i eu avtal mellan regeringen och förela­get. I delta avtal får del bestämmas om skyldighel för programföreiagei an

1.   sända genmälen och berikii­gande n,

2.   i programverksamheten respek­tera den enskildes privatliv,

3.   sända eu mångsidigt program­utbud.

 

4.    ta hänsyn lid ljudradions och televisionens särskilda genomslags­kraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

5.    på begäran av myndighel sän­da meddelande lill allmänheten, och all

6.    sända redogöretse som avses i 17 § andra stycket.


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


/ avtalet får del också bestämmas om skyldighel för programföretaget an

1.    inte sända reklam mot veder­lag eller program som någon annan har bekostat hell eller delvis,

2.    endasl under annonslid i tele­visionen sända reklam mol vederlag eller program mol betalning, och all

3.    om någon annan har bekostat eu program hell eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Antionser som sänds under annons­tid i televisionen

Under annonslid i televisionen får del endasl förekomma

1.   reklam och andra program som någon har uppdraga ål programföretaget atl sända,

2.   programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och

3.   programgliniiar.

Av en annons som sänds under annonslid i televisionen skad fram­gå i vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds nioi betal­ning eller annal vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionspro­gram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyheiskommenia-rcr.

10 §

Annonser som sänds under an­nonslid i televisionen får inte syfta tid an vinna slöd för poliliska eller religiösa åsikier eller åsikier i intres­sefrågor på arbelsmarknaden.


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


 


// §

En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till au fånga upp­märksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det in­le uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli­gen vänder sig litl barn under 12 år.

12       §

Programföretaget får inte diskri­minera någon som begär au företa­get skad sända en annons.

13       §

Av en programijänsis sändnings­lid per dygn får högsl lio procent avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för liden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en tim­me mellan hela klockslag får an­nonser förekomma under högsl åtta minuter eller, i rena undantagsfaU, lio minuter.

I avtalet mellan regeringen och programförelaget får del beslämmas an högsta tillålna sändningstiden för annonser under annonslid i televi­sionen skall vara kortare än vad som föreskrivs i försia och andra styckena.

14       §

Annonsiiden i televisionen vid en givet tillfälle får inle undersliga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaiuren har frånråknais.


10


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

15     §

Annonser under annonslid i tele­visionen skaU sällas in mellan pro­grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under an­nonsiiden omedelbart före eller efler en program som huvudsakligen vän­der sig till barn under 12 år.

Utan hinder av första styckel förs­ta meningen får annonser avbryta eu program, om de sätts in

1.   i pauser i sportprogram, där del förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser före­ställningar eller evenemang med pauser för publiken,

2.   mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minu­ter; annonser med reklam får dock inie förekomma under annonsiiden omedelbart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig ull barn under 12 år.

Annonser     och     liknande     med­delanden i sökbar text-TV

16    

Vad som föreskrivs i 8-15 §§ gäl­ler inle annonser och liknande meddelanden i sökbar lexi-TV.

Radionämndens granskning

17§

Radionämnden     granskar     om Radionämnden övervakar genom

programföretags räll  på grund av          granskning    i    efterhand    om    eu

tillstånd enligt 5 § första eller and-      programföretags räll på grund av

ra stycket  har utövats  i  enlighel       tillstånd enligi 5 § första eller and-

med 6 § och avtalet mellan rege-        ra styckel ulövas i enlighel  med

ringen   och   förelagel.   Regeringen   denna lag och avtalet mellan rege-

mcddelar närmare bestämmelser om     ringen och förelagel.
radionämndens verksamhel.


Prop. 1990/91:149


11


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


 


Om del föreskrivs i avtal mellan regeringen och programförelag skall förelagel sända redogörelse för beslul av radionämnden, i vil­ket företagel förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag eller i avtalet mellan regeringen och företagel.


Om del har besiämis i avtalet mellan regeringen och programfö­retaget, skall förelagel sända redo­görelse för beslut av radionämn­den, i vilkel förelaget förklarats ha brulil mol bestämmel.ser i denna lag eller i avtalet mellan regering­en och förelagel.

Regeringen meddelar närmare fö­reskrifter om radionämndens verk­samhel.


18 §

Fn programföretag skaU på upp­
maning av radionämnden liUsiäUa
nämnden en sådan upptagning av
en program som avses i 10 § försia
Slyckel
        radioansvarigheislagen

(1966:756). Om programföreiagei inle rättar sig efler en sådan uppma­ning, får nämnden förelägga vite.

Förbud mot censuringripanden

19 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej hel­ler förbjuda en railiosändning på grund av dess innehåll. Delsamma gäl­ler i fråga oin trådsändningar.


I fråga om trådsändningar för of­fentlig förevisning av filmer och vi-tleogram gäller dock sådanl förbud som avses i första stycket endast om

1.   sändningen är en vidaresänd-ning av en rundradiosändning el­ler av en sändning från en satellit i fasl Irafik eller

2.   sändningen är en egen-sändning som också sker lill bostä­der med slöd av tillstånd enligi 5§ anilra slyckel eller i enlighet med besiämmeLserna i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.


1 fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller of-fetulig idlsiällnitig gäller dock så­dant förbud som avses i försia slyckel endast om

1,    sändningen är en vidaresänd-
ning av en rundradiosändning el­
ler av en sändning från en satellit i
fasl Irafik eller

2.    sändningen är en egen-
sändning som också sker lill boslä­
der med slöd av tillstånd enligi 5§
andra slyckel eller i enlighet med
beslämmel.serna i lagen (1985:677)
om lokala kabelsändningar.


12


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


Med vidaresändning och egensändning förslås i denna paragraf det­samma som i lagen om lokala kabelsändningar.

Beslämmelserna i förslå och andra slyckena hindrar inie förhandsgranskning eller sän


1 fråga om andra iråilsändningar för offentlig förevisnitig av filmer och videogram än sådana som av­ses i andra styckel gäller föreskrif­terna i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om bto-grafförcställningar m.m.


I fråga om andra irådsändningar för visnitig av filmer och video­gram vid allmän sammankomst el­ler offentlig tillställning än sådana som avses i andra styckel gäller fö-reskrifierna i lagen (1990:886) om granskning och koniroU av filmer och videogram.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringsla­gen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestäm­melser om marknadsföring av to-baksvaror och produkisäkerhetsla­gen (1988:1604).


Anmälan   om   överlåtelse  av   tele­visionsmottagare

Straff m.m.

22 §


Till böter dömes den som

1.    underlåter att fullgöra anmäl­
ningsskyldighet som avses i 9 §
första eller andra styckel, eller

2,    uppsåtligen eller av oaktsam­
het lämnar ofullsländig eller orik­
tig uppgif' ' anmälan som avses i
9 § försia eller andra slyckel, om ej
gärningen är belagd med straff i
brousbalken.


Till böler dömes den som

1.    underlåter atl fullgöra anmäl­
ningsskyldighet som avses i 20 §
första eller andra stycket, eller

2,    uppsåtligen eller av oaktsam­
het lämnar ofullsländig eller orik­
tig uppgift i anmälan som avses i
20 § försia eller andra slyckel, om
ej gärningen är belagd med straff i
brousbalken.


13


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:149


 


Till böter, högst femhundra kro­nor, dömes den som bryter mot föreskrifterna i 3 § andra styckel eller 3 a S första eller andra stycket. Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiflsskyl­dighet som avses i 9 § iredje styck­el uppsåtligen eller av oaklsamhel lämnar oriktig uppgift, om ej gär­ningen är belagd med siraff i brottsbalken.


Till böter, högst femhundra kro­nor, dömes den som bryter mot föreskrifterna i 3 § andra stycket eller 3 a § första eller andra stycket. Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiftsskyl­dighet som avses i 20 § tredje stycket uppsåtligen eller av oakt­samhet lämnar oriktig uppgift, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.


 


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991


14


 


2   Förslag till                                                Prop. 1990/91:149

Lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift

Härigenom föreskrivs all 7 § lagen (1989:41) om TV- avgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

7§'

TV-avgiften är / 164 kronor för   TV-avgiften är / 236 kronor för

ett år. Den skall betalas i fyra pos-     elt år. Den skall betalas i fyra pos­
ter om 291 kronor,
                      ter om 309 kronor.

Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas se­nast sisla vardagen före avgifisperiodens början.

För innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperio­den skall TV-avgifl betalas med så sU>rt belopp i förhållande lill årsavgif­ten som motsvarar innehavsliden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1991

I Senaste lydelse IW():475.

15


 


3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift


Prop. 1990/91:149


Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1989:41) om TV- avgift skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7§'


TV-avgiflen är / 164 kronor för ett år. Den skall betalas i fyra pos­ter om 291 kronor.


TV-avgiften är / 320 kronor för ett år. Den skall betalas i fyra pos­ter om 330 kronor.


Varje post avser en avgiftsperiod om Ire månader och skall belalas se­nast sista vardagen före avgifisperiodens början.

För innehav av TV-mollagare under tiden före den försia avgiftsperio­den skall TV-avgifl betalas med så slorl belopp i förhållande lill årsavgif­ten som motsvarar innehavsliden. Beloppet avrundas nedåt lill jämni anlal kronor.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1992,


I Senasle lydelse 1940:475.


16


 


4    Förslag till                                                             Prop. 1990/91:149

Lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom föreskrivs att 9 § närradiolagen (1982:459) skall ha följan­de lydelse.

Nuvarande lydebe                        Föreslagen lydelse

lör  närradio  gäller  inie  6 och     För närradio gäller inle 6-18 §'

1 H radiolagen (1966:755).        radiolagen (1966:755).

Dena lag träder i kraft den 1 juli 1991

17

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149


5    Förslag till                                                                             Prop. 1990/91:149

Lag om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar

Härigenom föreskrivs atl 6 § lagen (1981:508) om radiotidningar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6§'

För radiolidningar gäller inle 6    För radiotidningar gäller inte 6-

och 7 §§ radiolagen (1966:755). 18 §§ radiolagen (1966:755).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

I .Senaste lydelse 1983:495.

18


 


6    Förslag till                                                                              Prop. 1990/91:149

Lag   om    ändring   i    lagen    (1985:677)   om    lokala kabelsändningar

Härigenom föreskrivs alt 19 § lagen (1985:677) om lokala kabelsänd­ningar' skall ha följande lydelse.

Nuvaratide lydelse                        Föreslagen lydelse

19 §

lör lokala kabelsänilningar gäl-   lör lokala kabelsändningar gäl-

ler   inte   6   och   7   §§   radiolagen     ler     inie     6-18     §§     radiolagen
(1966:755).
                                (1966:755).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991,

' Ugen omtryckt MWS: 10.56.

19


 


7    Förslag till                                                              Prop. 1990/91:149

Lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

Härigenom föreskrivs alt del i radioansvarighetslagen (1966:756) skall införas två nya paragrafer, 2 a och 2 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2a§

Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersieU annons i den mån annonsen anvätids vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller lobaksvaror eller vid marknadsföritig till barn.

2b

Vad som jöreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen om an gär­ningar inle skall atises som tryckfri-helsbroll, därför au de begås genom meddelanden där del brottsliga är dolt, gäller också i fråga om

1.   reklamfmansierad television,

2.   sökbar iexi-1'V.

Vad som i den i första stycket angivna föreskriften sägs om tryck­frihetsbrott skad därvid i slällel avse yllrandefrihelsbroU.

Denna lag träder i krafl den I juli 1991

20


 


8   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk


Prop. 1990/91:149


Härigenom föreskrivs att 22 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt lill litterära och konstnärliga verk skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


22a§'


Har förelag som avses i 22 § första styckel rält att i utsändning återgiva verk, må företaget för alt säkerställa framtida bevisning om innehållel i program upplaga verket på anordning genom vilken del kan återgivas. Har sådan upptag­ning dokumentariskt värde, må den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptag­ningar.

Upptagning som avses i första stycket får utnyttjas endast för bevisändamål, om ej annal följer av 22 c §.


Har förelag som avses i 22 § första stycket rält au i utsändning återge verk, får företaget också ta upp verket på en anordning genom vilken del kan återges, om della sker

1.   för all säkerslälla framtida be­visning om utsändningens innehåU eller

2.   för an del behövs för au en stadig myndighel skad kunna fullgö­ra sina uppgifter när del gäller au i efterhand ulöva tillsyn över utsänd­ningsverksamheten.

Har sådan upptagning som avses i försia slyckel dokunieniariski värde, får den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptag­ningar

Upptagning som avses i första stycket får utnyttjas endast för ändamål som anges där, om ej an­nat följer av 22 c §.


Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1991. Den skall tillämpas även på verk som har kommit lill före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs om verk gäller också framföranden som avses i 45 §.


I Införd genom l'r78:48«.


21


 


9    Förslag till                                                             Prop. 1990/91:149

Lag   om    ändring   i    lagen    (1978:763)   med    vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2§

Med  hänsyn  lill de  hälsorisker  Med  hänsyn  lill de hälsorisker

som är förbundna med bruk av al- som är förbundna med bruk av al­
kohol skall särskild mållfullhel kohol skall särskild mållfullhei
iakttagas vid marknadsföring av al- iakttas vid marknadsföring av alko-
koholdryck. Därvid gäller särskiU holdryck. Därvid gäller särskilt all
att reklam- eller annan marknads- reklam- eller annan marknadsför-
föringsåtgärd ej får företagas som ingsåtgärd inle får företas som är
är påträngande eller uppsökande påträngande eller uppsökande el-
eller som uppmanar till bruk av ler som uppmanar till bruk av al-
alkohol,
                                       kohol.

Vid marknadsföritig av alkohol­dryck får inte användas kommersieU annons i ljudradio- eller televisions­program.

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons i periodisk skrifl eller annan skrifl på vilken tryck­frihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Delta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endasl på försäljningsställe för så­dan dryck.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1991.

22


 


10   Förslag till

Lag   om   ändring    i    lagen   (1978:764)   med    vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror


Prop. 1990/91:149


Härigenom föreskrivs all 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§


Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av to­bak skall särskild mållfullhel iakt­tagas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskill att reklam- eller annan marknads­föringsåtgärd ej får företagas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar lill bruk av tobak.


Med hän.syn lill de hälsorisker som är förbundna med bruk av lo-bak skall särskild måttfullhet iakt­tas vid marknadsföring av tobaks­vara. Därvid gäller särskilt atl reklam- eller annan mark­nadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsö­kande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av lobaksva-ra får inte användas kommersiell annons / ljudradio- eller tele­visionsprogram.


 


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.


23


 


Utbildningsdepartementet                      P'-op. i990/9i:i49

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanlräde den 26 mars 1991

Närvarande; statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, llellsiröm, Johansson, Linilqvisi, Ltinnqvisl, Thalén, f-reivalds, Wallslröm, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om radio- och TV-frågor 1   Inledning

Frågan om reklamfrnansiering av svensk marksänd television behandla­des under år 1989 av en särskild utredare, statssekreteraren i utbild-ningsilei)ariemeniet Sverker Gustavsson. Utredaren bedrev sitt arbete under benämningen TV-u t red ningen (U 1989:04) och överlämnade i september del årel betänkandet (SOU 1989:73) TV-poliiiken.

Televisionen har också varil föremål för annat utredningsarbete som rör sändningars finansiering.

Frågan om ändrad lagsliflning på grund av reklamfinansierade TV-sändningar har utretts av radio lagsutredningen (U 1985:05) - särskild ut­redare: justitieombudsmannen Jan Pennlöv. Genom tilläggsdirektiv den 3 maj l')89 (dir. 1989:21) uppdrog regeringen ål denna ulredning atl fö­reslå den lagsliflning som kunde bli aktuell med anledning av TV-utredningens arbete, Radiolagsulredningen överlämnade i februari 1990 delbetänkandei (SOU 1990:7) Lagsliftning för reklam i svensk TV.

Vidaie har en sakkunnig i utbildningsdepartementet som jag förord­nat, direktören Leif Larson, utretl vissa frågor om sponsring i Sveriges Radio-koncernens program. Den sakkunnige överlämnade i oktober 1989 rapporieri (Ds 1989:65) Sponsring m.m, av Sveriges Radios pro­gram.

TV-ulredningens belänkande och rapporten om sponsring har re­missbehandlals. I:n förteckning över remissinslanserna och en samman­ställning av remissyttrandena har offentliggjorls i promemorian (Ds 1990:27) Remissyttranden över TV-poliliken, beiänKaiidc av TV-utredningen, och Sponsring mm, av Sveriges Radios program, rapporl av en .särskild utredare.

Även radiolagsulredningens delbetänkanile har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens lagförslag som bi-

24


 


laga 1 .samt en förteckning över remissinslanserna och en sammanställ-      Prop. 1990/91:149 ning av remissyttrandena som bilaga 2.

För det fortsatta beredningsarbetet i TV-reklamfrågan och vissa andra radio- och TV-politiska frågor beslulade regeringen den 6 december 1990 atl lilLsälla en särskilil beredningsgrupp under ordförandeskap av Sverker Gustavsson. Från riksdagspariierna medverkar i gruppen riks­dagsledamöterna Anders Björck (m), Åke Gustavsson (s), Bo Hammar (v), Jan llyttring (c), Kaj Nilsson (mp), Calarina Rönnung (s), Ingrid Sundberg (m) och Jan-Erik Wikström (fp). Gruppen kallas radio- och TV-beredningen.

Beredningens arbele har hittills huvudsakligen gällt TV-reklamfrågan. Enligt vad jag har inhämtat anser en majoritet av grup­pens ledamöler all rätten all bedriva reklamfinansierade sändningar bör förbehållas en ny iredje TV-kanal, som etl företag som slår utanför Sve­riges Radio-koncernen bör svara för. Della är även min uppfaltning. Jag finner del därför moliverai all regeringen nu behandlar TV-reklamfrågan från denna utgångspunkt, I sammanhangel lar jag också upp vissa andra radio- och 'l"V-frågor,

1 fortsättningen tecknar jag försl en bakgrund (avsniu 2) lill dagens situation, Mina överväganden och förslag redovisas i avsnitten 3-8 under följande huvudrubriker:

Vissa huvudprinciper i mina förslag (avsnilt 3),

lagstiftningsfrågor med lanke på i första hand reklamfinansierade

TV-sändningar i marknätet (avsnitl 4),

lut reklamfinansierat TV-förelag (avsnilt 5),

Riktlinjer för Sveriges Radio-koncernen (avsniu 6),

Vissa utredningar (avsnilt 7),

Medelsberäkningar m.m, (avsnilt 8).

Vid beredningen av della ärende har jag samråll med cheferna för justitie-, social-, kommunikations- och finansdepartementen saml stats­råden Åsbrink och Wallslröm.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 7 februari 1991 all inhämta lagråtlels yllrande över vissa lagförslag som upprättats inom utbildningsdepartementet, bl.a. ell förslag lill lag om annonser i televisionen. De lill lagrådet re-mitleraile lagförslagen bör fogas lill prolokollel i della ärende som bi­laga 3.

Lagråilel har yllral sig över förslagen den 5 mars 1991, Lagrådels ytt­rande bör fogas lill protokollet som bilaga 4.

tiigrådet kriliserai det förhållandet atl de remiiierade torslagen byg­ger på den hillills tillämpade ordningen enligi vilken del - förutom reg­lerna i railiolagen (1966:755) - finns ell avial mellan sialen och varje programförelag, som reglerar del materiella innehållel i förelagels sänd­ningar. Finligt lagrådet saknar yltranilefrihetsbegränsningar genom avtal, vare sig de medges i lag eller ej, slöd i regeringsformen.

25


 


Lagrådsremissens avsnilt 3 motsvaras i proposilionen av avsniu 4. Jag      Prop. 1990/91:149 tar ställning till lagrådets synpunkter på olika ställen där (se främst av­snitten 4.1.1, 4.2.3, 4.4.1, 4.4.4, 4.5.2, 4.9.2 och 4.9,3).

2  Bakgrund

2.1   Den internationella utvecklingen

Fram till början av 1980-lalel förekom endast marksändningar för att distribuera TV-program till allmänheten i Europa. En marksänd TV-signals räckvidd är som mest ca 70 km. Utanför det sändande landet kan därför signalen las emot endast i vissa gränstrakter.

På grund av den begränsade tillgången på radiofrekvenser är det inle möjligt att medge fri etablering av marksändande TV-företag. I de flesta länder har elt enda eller några få företag tillstånd att bedriva rikstäckan­de TV-sändningar till allmänheten, I Europa har staterna sedan gam­malt faslslällt långtgående förpliktelser för de företag som fått tillstånd atl sända.

Mol bakgrund av de olika nationella förutsällningarna har varje land utformat sin egen radio- och TV-politik. Målen för verksamheten skiftar mellan olika länder, men oftast har del funnils en sirävan att uppnå go­da mottagningsniöjligheter för alla, objektlvilei i nyhetsrapporteringen, publicistiskt oberoende för programföretagen, mångfald och kvalilet i programmen, tonvikt på nationell programproduktion och ett på del eg­na landet inriktat ämnesval. Konkurrensen mellan olika programföretag var tidigare i allmänhet liten eller obefintlig.

En kombination av mottagaravgifler och reklam har varit del vanli­gaste sättet atl finansiera radion och televisionen i Västeuropa, Endasl etl fåtal länder har förlitat sig helt och hållet på del ena eller andra av dessa finansieringssäll,

i de länder där det är tillåtel för TV-företag att finansiera sändningar med reklam, gäller i allmänhet noggranna regler för reklaminslagens in­nehåll, omfattning och inplacering.

Användningen av satelliter för atl sända TV-program lill allmänheten har givit publiken och annonsörerna alternativ lill de marksända kana­lerna.

En lelesatellit förstärker en radiosignal från en sändare på jorden och sänder den tillbaka till jorden. I princip kan satellitens signal tas emot inom ett mycket slort område.

Telesatelliter kan delas in efter sin tekniska beskaffenhet eller sitt an­vändningsområde. Någon klar och allmänt vedertagen indelningsgrund fmns inte, utan olika indelningar används för skilda ändamål.

Den internationella telekonventionen och det till konventionen hö­rande s.k. radioreglemenlet innehåller föreskrifter om tilldelning av ra­diofrekvenser för olika ändamål, bl.a. hur radiofrekvensspeklrum får användas för olika slags salellilljänster. I della avseende skiljer man mel-

26


 


lan    bl.a.   fast   satelliurafik,   "Fixed-Satellite   Service",   och   salellit-      Prop. 1990/91:149 rundradio, "Broadcasling-Salellite Service".

Fasl satelliltrafik betyder satellittrafik mellan markstationer på be­stämda platser. Som fast satellittrafik räknas också alla sändningar till satelliter.

Med satellitrundradio förstås att del från satelliter sänds program som är avsedda att tas emot direkt av en större allmänhet. Med direkt mottagning avses både individuell mottagning och mottagning via cen-tralanlennanläggningar.

I radioreglementet finns bestämmelser som reserverar vissa frekvens­band för fast satelliurafik och andra för satellitrundradio. Det finns också regler om vilka procedurer som skall följas då någon avser au börja utnyilja en satellit för ell vissl ändamål.

Det har emellertid visat sig att satellitanvändningen inle alllid sker på det säu som varit avsikten vid frekvensplaneringen.

I Europa startade försök med alt sända TV-program via satellit till kabelnät i början av 1980-lalet. Fram till år 1988 användes uteslutande s.k. kommunikationssatelliter som sänder med låg effeki över stora om­råden och använder frekvenser för fast satellittrafik. 1 huvudsak tillhör­de dessa satelliter den internationella telesatellitorganisationen Intelsat eller dess europeiska motsvarighet Eutelsat.

1 slutet av år 1988 uppsändes Europas första s.k. direklsändande sa­lellit eller rundradiosalellit. Sädana satelliter sänder med hög effekt på frekvenser som är avsalta för satellitrundradio. Täckningsområdet skall vara avpassat för ett visst land eller en viss grupp av länder. Sedan nor­merna för direktsändande satelliter fastställdes har emellertid den tek­niska utvecklingen på mottagarsidan gjort att mottagning med god kvali­ tet kan ske i betydligt större områden än man ursprungligen trodde.

Under våren 1989 logs den första s.k. medeleffektsatelliien i bruk för sändningar till Europa. Denna satellit, Astra, ägs av elt prival konsorti­ um i Luxemburg. En medeleffektsatellit använder frekvenser för fast sa-lelliitrafik. Den har emellertid högre sändareffekt än de äldre kommu­nikationssatelliterna och dess ändamål är främst alt distribuera TV till hushållen. Numera har också Intelsat och Eutelsat sänl upp medelef- fektsatelliter.

För närvarande utsänds ett 80-lal programkanaler från satellit över Europa.

Några nationella TV-företag använder satellit för att mala marksän­dare eller för alt nå landsmän i andra länder. Dessa sändningar kan också tas emot i kabelnät eller med hjälp av särskilda satellitmottagare. Exempel på sådana kanaler är den sovjetiska televisionen och de italien­ska RAI 1 och 2. Sveriges Televisions sändningar sänds ut via satellit till kabelnät i Norge.

Den franskspråkiga satellitkanalen TV 5 består av program från na­tionella TV-företag i Frankrike, Belgien, Schweiz och Kanada. Det brit­tiska BBC sänder ut en "salelliiversion" av företagets två marksända ka­naler. Det statliga amerikanska Worldnei sänder informaiionsprogram av olika slag.

27


 


De kommersiella TV-företagens programkanaler är dels inriktade på      Prop. 1990/91:149 allmän underhållning, dels specialkanaler.

Av de allmänna underhållningskanalerna vänder sig numera de fles­la till ett visst land eller språkområde. De lidigare försöken alt vinna pu­blik i slora delar i Europa med ett allmänt inriktat engelskspråkigt pro­gramutbud verkar så goll som ha övergivits. Programmen är genomgå­ende reklamfinansierade.

Specialkanalerna har en inriktning mot etl visst slag av program, t.ex. nyheter, sport, långfilmer, djur och nalur, barnprogram eller pop­musik. Vissa av kanalerna innehåller reklam, medan andra helt finan­sieras med abonnemangsavgifter ("belal-TV"). Även för vissa av special­kanalerna märks en tendens alt välja inriktning mot bestämda språkom­råden.

Under de år som satellitsändningar av TV-program förekommit har flera programföretag upphön med verksamheten eller uppgått i andra företag. Del verkar rimligt all anla att det även i fortsättningen kommer att ske strukturförändringar inom branschen.

För de mottagande länderna har satellitsändningarna inneburit alt de nationella TV-företagen fåll konkurrens av företag som kan arbeta helt på kommersiella villkor. Dessa förelag behöver inte ta några kullurpoli-tiski betingade hänsyn i sill programval och de lyder inle under sådana reslrikiioner i fråga om reklam eller programinnehåll i övrigl som gäl­ler för de flesla marksändande TV-företag.

Eu enskilt land har begränsade möjligheler atl påverka vad som las emot från en salellit. Insikten om detta har efter hand blivil alltmer ut­bredd i Europa. Den nya situationen har därför resulterat i alt staterna gåtl samman om vissa gemensamma regier om TV-sändningar till all­mänheten. Två olika instrumenl har arbetats fram.

Europarådet öppnade i maj 1989 för undertecknande en europeisk konvention om gränsöverskridande television. I oktober samma år be­slutade Europeiska gemenskapen (EG) elt s.k. direktiv lill medlemssla-terna med vissa föreskrifter om TV-sändningar.

le båda instrumenten har slora likheter. Det ansvariga landel blir skyldigt att se lill att sändningarna uppfyller vissa minimikrav. I gengäld skall de länder där sändningarna tas cmoi inte hindra vidaresändning av program som uppfyller kraven. Minimireglerna gäller bl.a. förekomsl av våldsinslag, pornografi och rashets i programmen, skydd för barn och ungdom, rätt till berikiigande av uppgifter, andel europeiska program samt reklam och sponsring.

Europarådets konvention iräder i krafl när sju stater har uttryckt sill samtycke till all vara bundna av den, vilket ännu inte har skett. Eventu­ella Ivisler om innebörden av reglerna skall i första hand lösas genom överläggningar mellan berörda stater, i sisla hand kan del bli akiuellt med skiljedom. En ständig kommitté med representanter för konven-lionsstaterna skall hjälpa lill vid tolkningen av bestämmelserna och med att lösa tvister.

28


 


EGs direktiv skall vara genomfört i medlemsländerna senast i okio-      Prop. 1990/91:149 ber 1991. Eventuella tvister om tillämpningen kan avgöras av EGs dom­slol.

Radiolagsulredningen har fått i uppdrag all belysa konsekvenserna av elt svenskl lilliräde lill TV- konventionen och lägga fram förslag lill den lagstiftning som behövs för att delta skall kunna ske.

2.2   Marksänd ljudradio och television i Sverige

Rundradioverksamhelen i Sverige bedrivs i huvudsak inom ramen för ett dominerande företag, Sveriges Radio, som har långtgående förpliktel­ser all verka i allmänheiens tjänst.

Sedan slutet av 1970-talet utgör Sveriges Radio en koncern med Sve­riges Radio AB som moderbolag saml som dolierbolag bl.a. Sveriges Te­levision AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges lokalradio AB och Sveri­ges Utbildningsradio AB. Det är dessa dolierbolag som svarar för sänd­ningarnas innehåll och som därmed är programföretag i den mening som radiolagen (1966:755, omtryckt 1986:1209) avser. För uppbörden av TV-avgifter finns dessutom dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB.

Aklierna i Sveriges Radio AB ägs av organisalioner och företag inom folkrörelseseklorn (60 %), näringslivet (20 %) och pressen (20 %). Re­geringen utser ordförande och yllerligare sex ledamöler i bolagets slyrel­se, medan fem ledamöler utses av bolagsstämman.

Inom Sveriges Radio-koncernen har moderbolaget del övergripande ansvaret för alll utom själva programverksamheten. Moderbolaget utser dollerbolagens slyrelser, f>el är också moderbolaget som för koncernens räkning avger anslagsframställning lill regeringen och fördelar de av sia­len tilldelade medlen mellan bolagen inom koncernen.

Sändningarna av Sveriges Radio-koncemens programföretag distri­bueras av televerket. Programmen kan i princip tas emol i alla befolka­de delar av vårt land. Det finns två rikstäckande sändarnät för TV och fyra rikstäckande sändarna! för ljudradio inom FM- bandet. Vissa ljud­radiosändningar sänds också från AM-sändare.

Lagstadgade krav gäller om all rätten all sända skall ulövas oparliskl och sakligt och om all programverksamheten skall präglas av demokra­tiska värderingar. I avtal mellan sialen och de olika programföretagen finns bestämmelser om all företagen skall sända ell mångsidigt program­utbud av god kvalitet. Varje programföretag besiämmer ensamt vad som skall förekomma i företagels sändningar. Radionämnden prövar genom eflerhandsgranskning om programföretagen har iaktiagil de regler som gäller för verksamheten.

Enligt avtalen med sialen får inle programföretagen i sändningarna medge kommersiell reklam mol vederlag. Reslrikiioner gäller också mol att sända sponsrade program.

Sveriges Radios och televerkets tirifts- och investeringsutgifler för den allmänna programverksamheten bekostas med TV-avgiftsmedel. Även  radionämndens verksamhel  bekostas på iletta sätt.  Utlandspro-

29


 


grammen i Sveriges Riksradio betalas dock över statsbudgeten under ut-      Prop. 1990/91:149 rikesdepartementets huvudtitel. Över statsbudgeten betalas också Sveri­ges Radio-koncernens och televerkets kostnader för utsändning av en svensk TV-kanal i södra Finland.

TV-avgifiens sloriek bestäms av riksdagen. Fr.o.m. den 1 juli 1990 är den årliga avgiften för all inneha en TV-mottagare 1 164 kr.

Riksdagen besiämmer också medelstilldelningen till Sveriges Radio, televerket och radionämnden. För Sveriges Radios kostnadskompensa-lion lillämpas etl särskill index.

Vid sidan av Sveriges Radio-koncernens sändningar förekommer viss annan radio- och irådsändningsverksamhel. Del är fråga om antingen sändningar lill allmänheten inom begränsade områden eller sändningar som riklar sig till speciella grupper.

Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av ljud radioprogram. Närradion är elt språkrör för del lokala ideella fören­ingslivet. Varje sändningsberättigad sammanslutning kan i närradion ge uttryck för sitt budskap. Kommersiell reklam och sponsrade program får inte förekomma i sändningarna. Närradionämnden prövar frågor om tillstånd att sända närradio och har lillsyn över verksamhelen.

Den 1 juli 1990 pågick närradiosändningar i 158 sändarområden. 2 290 sammanslulningar hade sändningstillstånd.

Med radiolidningar avses radioprogram för synskadade som innehål­ler material ur dagstidningar. Programmen sänds ul nattetid över FM-nälet och spelas in automatiskt hos de synskadade.

Tillstånd för sändning av en radiolidning ges till ägaren av den ny­hetstidning som skall vara förlaga till radiolidningen. Sändning av an-nonsmaterial får ske endast om ljudet är förvrängt eller innehållel ko­dat.

1 augusti 1990 utsändes 31 dagstidningar som radiotidningar. För verksamheten ulgår ett särskill siatligl bidrag. Bidragsmedlen fördelas av lallidningsnämnden, som också meddelar tillstånd att sända radiolid­ningar.

Sedan år 1986 pågår en försöksverksamhet med utsändning i Sior-stoc k holmsområdet av en finländsk TV-kanal från Nacka-sändaren. Sändningarna är avsedda för de ca 40 000 finsktalande hushåll som finns i området.

TV-sänd ni ngarna skall bestå av vidaresända program som samtidigl sänds eller kort tid dessförinnan har sänts ut i Finland av Finlands na­tionella rundradioförelag, Oy VIeisradio Ab. Kommersiell reklam får inte förekomma i sändningarna.

Regeringen har givit Sverigefinska Riksförbundet tillstånd au bedriva vidaresändningsverksamheten. Svenska staten betalar de sändningstek­niska kostnaderna och ger bidrag till riksförbundet för dess kostnader. I de program som vidaresänds ingår av upphovsrätlsliga skäl inte ulländ­ska filmer, serier m.m.

I årels budgetproposilion (prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 351) har rege­ringen föreslagil atl den särskilda lag som finns för verksamheten skall fortsätta att gälla lill utgången av år 1992.

30


 


Efler förslag av regeringen i prop. 1990/91:25 har riksdagen (1990/91       Prop. 1990/91:149 KrU:9, rskr, 98) beslutat att programmen också skall distribueras i kabel på ett 20-tal orler, där det finns många finsktalande.

Utbyggnaden av kabelnät med större kapacitet för mottagning av TV-program satle igång i Sverige i och med att vissa europeiska TV-företag började använda satelliter för sändningar till allmänhelen.

Enligt uppgifter från kabelnämnden kunde den 1 januari 1991 ca 1 500 000 bostäder nås av salellilsändningar. Siffran molsvarar ca 45 % av landels hushåll.

Vid sidan av de större kabelnäten finns sådana nät som omfattar högsl 100 bo.städer. Antalet hushåll som är anslutna lill sådana nät eller till anläggningar för individuell mottagning av salellilsändningar kan uppskaitas till några hundra tusen.

Verksamheten med sådana kabelsändningar som inle innebär vidare­sändning av sändningar från satelliter, s.k, egensändningar, har utveck­lals långsamt. Del finns för närvarande lokala kabelsändarföretag på 19 orter. Dessutom har möjligheten all upplåta kanaler för egensändningar ulnyttjals i ell 50-ial fall. De upplåtna kanalerna används mest för all sända rullande textinformation, s.k. kabeltexl. Program av annal slag fö­rekommer i blygsam omfattning,

Kabellagsiifiningen bygger på all det krävs lillslånd av kabelnämnden för atl vidaresända programkanaler från satelliter saml för egensänd­ningar eller upplåtelse av kanalutrymme för sådana sändningar i kabel­nät som når fier än 100 bostäder.

Kravet på lillslånd gäller emellertid inie för vidaresändning av rund­radiosändningar. Enligt elt beslul av kabelnämnden i februari 1989 skall medeleffeklsatelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen behandlas som en rundradiosalellit. 1 ett beslut den 29 november 1990 har nämn­den gjort samma bedömning av bl.a. satelliterna Eutelsat II, Horisont och Tele-X. Den praktiska följden av nämndens beslul är all ell slorl an­tal satellitsända program numera kan vidaresändas i kabelnät ulan krav på lillslånd.

Radiolagsulredningen har i uppdrag atl föreslå en kabelsändningslag-stiftning som är så utformad atl regler för vidaresändning av satellilpro-gram förblir effektiva oavsett från vilken kategori av satelliter program­men sänds ut.

2,3  TV-utredningen

1 TV-ulredningens betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken |)resenleras tre huvudalternativ för hur reklamfinansiering av svensk television skulle kunna anordnas. Samtliga förutsätter atl de reklamfinansierade programmen sänds ut i etl rikstäckande näi från marksändare och upp­fyller i demokralisk ordning fastställda krav på kvalitet och omväxling.

Del första allernalivet innebär atl reklamsändningar inleds av Sveri­ges Television, Reklaminslag kan sändas i den ena av förelagets Ivå ka­naler eller i båda,

31


 


Enligt det andra alternativet delas Sveriges Television upp i Ivå före-      Prop. 1990/91:149 tag,  etl  för   varje   kanal.   Det  ena  förelagel   lämnar  Sveriges   Radio­koncernen   och   sänder   helt   reklamfinansierade   program,   medan  det andra stannar kvar i koncernen och sänder avgiflsfinansierade program ulan reklam.

Ulredningens iredje alternativ innebär atl ett fristående programföre­tag sänder TV-program med reklam i en nyupprällad rikstäckande tred­je kanal. Sveriges Television fortsätter sina avgiflsfinansierade sändning­ar ulan reklam i två kanaler.

I del alternativ där reklaminslagen skulle förekomma i Sveriges Tele­visions sändningar förutsätts ingen ändring av nu gällande programreg­ler bortsett från au förbudet mot att medge kommersiell reklam mot ve­derlag upphävs och att det klargörs atl kraven på opartiskhet och saklig­het inle skall gälla för reklaminslagen,

1 de båda alternativ där reklamsändningaina skall skötas av ett före­lag utanför Sveriges Radio-koncernen föreslås au kraven på program­verksamheten 1 myckel skall överensstämma med vad som i dag gäller för Sveriges Television, Ett reklamfinansierat TV-förelag bör emellertid inte åläggas långtgående förpliktelser när del gäller alt Lex, lillgodose olika minoritelsintiessen eller fullgöra folkbildningsuppgifter.

Finligt utredningen bör kretsen av ägare lill etl fristående TV-föieiag ha sådan sammansättning all ingen åsiktsriktning kan dominera. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika områden i samhället.

Eu fristående TV-företag bör få sill sändningstillstånd för en begrän­sad tidsperiod. Ulredningen anger sex lill åtta år som en lämplig försia avtalsperiod.

Reklaminslagens innehåll avses vara underkastat gällande markriads-föringslagstiftning. Särskilda regler föreslås emellertid för reklam lill barn och för viss åsikisreklam.

En hell reklamfinansierad TV-kanal föreslås få sända högsl sex mi­nuter reklam per timme. Reklaminslagen bör i första hand placeras i block mellan programmen men det bör untler vissa förutsättningar vara lillålel alt avbryta program med reklam.

Om Sveriges Television skulle få sända betald reklam kan reklam­mängden vara mindre, kanske tre minuter i timmen. Det finns då enligt uireilningen inte anledning alt frångå principen atl reklaininslagen skall ))laceras mellan programmen.

2.4  Radiolagsulredningen

1 delbetänkandei (SOU 1990:7) Lagsliftning för reklam i svensk TV hai radiolagsulredningen behandlat vissa av de lagstiftningsfrågor som föran­leds av TV-ulredningens betänkande.

En särskild lag om annonser i televisionen föreslås. I lagen, som skall gälla för ell programföretag som sänder reklam mol vederlag, reg­leras vad som får förekomma i annonser, annonsvolymen och hur an-

32


 


nonser får sällas in i sändningarna. Särskilda reslrikiioner för reklam      Prop. 1990/91:149 till barn föreslås.

Ulredningen förordar också fiera andra lagändringar, lill vilka jag återkommer i del följande. Jag vill emellertid redan här peka pä den ändring som föreslås av den s.k. demokratibeslämmelsen i radiolagen. Detta förslag har inle med TV-reklamfrågan all göra, ulan syftel äi fram­för alll alt klargöra vad regeln bör betyda när del gäller bevakning av vissa händelser.

2.5  Regeringens proposition om en yttrandefrihetsgrundlag

Regeringen beslutade den 22 november 1990 en proposilion om en yl-trandefrihelsgrundlag (prop. 1990/91:64). De nya bestämmelserna före­slås träda i kraft den I januari 1992.

Grundlagsförslaget gäller yiirandefrihelen i radio, TV, filmer, video­gram och ljudupptagningar m.m. I förhållande lill tryckfrihetsförord­ningen (förordningen omtryckt 1988:1448) ulgör lagförslaget en hell självständig text.

Portalbestämmelsen i förslaget säger atl varje svensk medborgare gen­temot del allmänna är tillförsäkrad rätl atl i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder saml ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor i vilket ämne som helst (I kaj), I § första stycket).

Yttrandefriheten enligi lagförslagel har till ändamål atl säkra elt fritt meningsutbyte, en fri (ich allsidig upplysning och ell frill konstnärligt skapande. I den får inga anilra begränsningar göras än de som följer av den föreslagna grundlagen (1 kap. I § andra styckel).

Förslaget slår fast au varje svensk medborgaie och svensk juridisk person har rält all sända radioprogram genom tråd (3 kap. I § försia styckel). Rätten all sända radioprogram på annal säll än genom tråd får däremot regleras genom lag som innehåller föreskrifter om lillslånd och villkor för att sända (3 kap. 2 § försia slyckel).

1 specialmoliveringen lill sistnämnda föreskrift anförs (s. 116) all i ordet villkor inbegrips ell sådanl syslem med avtal mellan staten och tillslåndshavarna som finns i dag.

För radio och TV som massmedier innebär i övrigt förslagel all del tillskapas generellt tillämpliga regler- som till grundlagens nivå höjer de från iryckfrihelsrälten hämtade principerna om censurförbud för myn­digheter och andra allmänna organ, ensamansvar och källskydd, be­gränsning av möjlighelerna till kriminalisering saml .särskild rättegångs­ordning med lillgång till jury. När grundlagen Iräder i kraft kommer den därmed all ersälla kärnan i gällande föreskrifter i radioansvarigheis­lagen (1966:756) och övriga lagar av molsvarande innebörd.

Grundlagen skall vara tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda atl tas emol med tekniska hjälp­medel (I  kap, 6 § första styckel). Däremol skall grundlag.sskyddel inte

33

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149


omfatta kommunikationsradio och liknande icke massmediebcionad an-      Prop. 1990/91:149 vändning av radiofiekvenser eller tiådnäl.

Grundlagen skall gälla både markhundna .sändningar och såilana sa­tellitsändningar som ulgår från Sverige (I kaj). 6 "5 försia styckel), t.ex. upplänkar till en .salellit från svenskt territorium. Törcskrifter na om en-.sarnansvar och källskydd m.m. kommer där med - i mol.sals lill vad som är fallel med beslämmelserna i radioansvarigheislagen - atl kunna gälla också .sändningar av saiellilsändande [)rogramförctag.

I vissa avseenden öppnar grundlagen för en reglering vid sidan av denna genom vanlig lag.

Tör- det försia skall vad som .sägs i 1 kap. H och 9 SS tryckfrihetsför­ordningen om all föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovs­mäns rälligheler, annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysnings-verksamhet och tillvägagångssätl för anskaffande av uppgifter ulan hin­der av grundlagen gälla också i fråga om radioprograr-n, filr"ner och Ijud-u[)|)tagningar (I kap. 12 § första slyckel).

Hänvisningen lill 1 kap. 9 § tryckfrihctsför-or-dningcn innebär bl.a, all det är möjligl all lagstifta om förbud mol atl viti marknadsföring av alkohol eller tobak använda kommersiella annonser i ljudradio- och TV-program.

Grundlagens antlra öppning gäller att del i lag får meddelas föreskrif­ter om förbud i övrigt mi>l kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för .sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mol och villkor för annan annonsering och sänilning av jjrogram, som helt eller delvis bekostas av annan än den sor-n bedriver programverk­samheten (1 kap, 12 S andra .stycket),

I specialmoliveringen lill I kap. 12 S andra slyckel anförs (s. 113) all regleringen/r styckets första mening öppnar för en miijiighel all genom lag avgöra om reklam skall få förekomma i inhemsk radio och TV och atl reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grunillagens syfle, . En illustration lill styckets innebörd ger enligt pr-oposilionen radio-lagsulreilningens betänkande (SOU 19)0:7) ligstiftning för reklam i svensk TV. De föreskrifter som föreslås i tietta betänkande skulle, anför föreilragande statsråtlct, i grundlagens mening ulgöra villkor för reklam i railioprogram.

Med utlryckel kommersiell reklam avser grundlagsförslaget rent af­färsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättning av varor el­ler tjänster m.m; däremot faller inle under delta begrepp reklam som äi inriktad på atl bibringa allmänhelen vissa allmänna värderingar eller påverka människors beleende i viss riktning, I specialmoliveringen an­förs (s. I 14) atl lill den senare sorlens reklam, som i dagligt lal brukar kallas åsikl.sannonsering, bör kunna hänföras t.ex. meddelanden från poliliska partier. Det uttalas all det bör finnas möjlighet all i lag mcdile-la föreskrifter även om sådan reklam. I sammanhangel hänvisas till SOU 1990:7 s. 192-199.

34


 


Uttrycket annan annonsering anges bygga på begreppsbildningen i      Prop. 1990/91:149 den europeiska TV-konvenlionen och i del akluella belänkandel av ra­diolagsulredningen.

Slutligen uttalas om 1 kap. 12 § andra slyckel all föreskriften när det gäller sponsring lämnar samma utrymme för reglering i vanlig lag som i fråga om kommersiell reklam och annan annonsering.

2.6  Regeringens proposition om ändring i radioansvarighetsiagen m.m.

I september 1990 började Nordisk Televisit)n AB .sändningarna av sina program via Tele-X-satellilen ("TV 4").

1 en framställning lill jusliliedepartementet den 3 augusti 1990 har bolagel hemställt alt regeringen snarast vidtar åtgärder för att för riksda­gen föreslå en lagsliflning som innebär all .sändningar från TV 4 kom­mer att omfattas av samma yltrandefriheisrältsliga regler som gäller för de förelag som har tillstånd att sända enligi radiolagen. Enligi bolaget skulle det vara olyckligt om denna fråga fick sin lösning först i samband med en framlida mer övergripande revidering av den yllrandefrihels-räitsliga lagsliflningen.

Svenska journalistförbundet har i en framställning lill jusliliedepar­tementet den 29 augusti 1990 också framförl krav om lagsliflning i äm-nel.

Med anledning av framställningarna har regeringen den 31 januari 1991 beslulal en proposition om erforderliga lagändringar (prop. 1990/91:94). Proposilionen bygger |)å en inom ju.stiliedepariemenlel upprättad promemoria den 2 december 1990 med förslag till ändringar i radioansvarighetslagen och lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrif­ter och ljud- och bildupplagningar. Vid elt möte i juslitiedepartemenlel den 12 december 1990 framförde företrädare för vissa myndigheter .saml förelag och organisalioner .synpunkter på promemorians innehåll.

Proposilionen innebär bl.a. alt del görs ell tillägg i 1 § försia slyckel radioansvarigheislagen om all lagen gäller - föruiom yttrandefriheten i Ijuilradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt program­förelag får sända med stöd av lillslånd enligt 5 § första eller andra slyckel radiolagen - också yttrandefriheten i radioprogram lill allmänhe­ten som förmedlas från annat svenskl programföretag genom satellit­sändning som utgår från Sverige.

I propositionen föreslås vidare ändringar i radioansvarigheislagen med utgångspunkt från etl förslag av radiolagsulredningen om atl vissa delar av förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarig­heislagen bör inarbetas i lagen, varav kan följa att förordningen som så­dan upphävs.

Propositionens förslag lill ändring i pTrklexemplarslagen går ul på atl även saiellilsändande företag som måsle göra s.k. referensupplagningar av program enligi radioansvarighetslagen bör vara skyldiga atl - sedan de

35


 


bevarat upptagningarna i sex månader - lämna des,sa som pliktexemplar       Prop.  1990/91:149 till arkivet fcir Ijuil och bild.

De akluella lagändringarna föresläs Iräda i kraft den I maj I9*M.


 


3  Vissa huvudprinciper i mina förslag     Pop. i990/9i:i49

3.1   En bred politisk lösning

Under den senare delen av 1980-lalel har vi kunnat iaktta en snabb ul­veckling både när del gäller satelTrlsänd TV och i fråga om marksänd TV i utlandet.

Som jag har berört tidigare sänds ett 80-tal programkanaler ul från salellit över Euro|)a. Del finns ett slort antal specialkanaler med inrikt­ning mot särskilda intresseområden. Flera nationella TV-förelag ligger bakom redigerade satellit program med det bästa ur den egna produktio­nen. För de reklamfinansierade underhållningskanalernas del märks en tyngdpunktsförskjutning i riktning från de tidigare "all-europeiska" pro­grammen till programkanaler som vänder sig lill enstaka länder eller språkområden.

I många länder har del skell förändringar inom den nationella televi­sionen. Förändringarna har i allmänhet inneburit alt reklamfrnansie­ring har kommit alt spela en större roll i den marksända televisionen, I några länder har de pr-ogram[)olitiska följderna av en intensiv konkur­rens mellan olika reklamfinansierade TV-förelag kommii till klarl ul­lryck i form av etl ulslälal programulbud, som främsl är inriktat på un­derhållning.

1 de nordiska länderna finns reklamfinansierad TV sedan lång lid i Finland och Island. 1 Danmark inleddes sändningar i en delvis reklam­finansierad andra TV-kanal så sent som år 1988. I Norge pågår förbere­delserna för atl slaria en ny reklamfinansierad TV-kanal.

Även inom ljudradions område har del skett förändringar i vår om­värld, men dessa har haft mindre omfattning än för televisionens del. Del förekommer satellitsända ljudradioprogram, men betydelsen av des­sa är begränsad eftersom de salelTrler som används inle medger rörlig mottagning. I den allmänna debatten i Sverige har det framförts förslag om olika nya former av ljudradiosändningar.

Etl ställningslagande lill TV-reklamfrågan i Sverige har, som lidigare har berörts, förberetts genom två utredningars arbele. TV-utredningens belänkande (SOU 1989:73) TV-poliliken har en mer principiell inrikt­ning, medan radiolagsulredningen behandlar lagsliftningsfrågorna i be­länkandet (SOU 1990:7) Lagsliftning för reklam i svensk TV. Remissbe­handlingen av utredningarnas förslag, liksom den offentliga debatten, vi­sar atl TV-reklamfrågan i vissa avseenden fortfarande är konlroversiell.

Med hänsyn till den betydelse som radion och televisionen har för möjligheten atl uinyitja yiirandefrihelen är det angeläget att politiska beslut om villkoren för radio- och TV-verksamhei kan fallas under så stor politisk enighet som möjligt. Ämnesområdet är även lekniski och lagstiftningsmässigi kompliceral. Av dessa skäl har, som jag nämnt, före­varande proposilion  utarbetats i samverkan  med en beredningsgrupp

-37


 


som  innehåller  re|)re.senlanler för de partier som är   representerade i     Prop.  1990/91:149 riksdagen.

Ulifrån överläggningarna i beredningsgruppen gör jag bedömningen all lie förslag sorn jag i del följande kommer all lägga fram i allt väsent­ligt bör kunna få slöd av en bred r-najoritet i riksdagen. Detta innebär gi­velvis inte alt åsikterna överensstämmer på varje punkl eller att de som har andra uppfattningar än mina skulle avstå från alt framföra dessa när ärendel behandlas i riksdagen. Vad jag syftar på är emellertid alt bered-ni ng.sgruppens diskussioner ger mig anledning all förmoda atl del finns en bred samstämmighet i fråga om alla vikliga punkter i förslagel.

De förslag som jag lägger fram innebär bl.a. alt del blir möjligt all använda reklam som inkomstkälla för svensk marksänd lelvision och att ell frislåenile programföretag skall kunna börja sända marksänd 'TV med reklam fr.o.m. slutet av innevarande år. Den nödvändiga lagsliftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1991,

Förslagen berör också villkoren för Sveriges Radio-koncernens verk-,samhet.

De nuvarande avialen mellan staten och Sveriges Radio-koncernens olika företag gäller lill utgången av juni 1992. Med hänsyn lill all Sveri­ges Radio-koncernens räkenskaper fr.o.m. år 1990 redovisas per kalen­derår bör den nuvarande avtalsperioden förlängas med etl halvår lill ul­gången av år 1992. De nya avtalen kommer alliså all börja gälla den 1 januari 1993.

Genom all de innevarande avtalen förlängs behöver- inie riksdag och regering ta slutlig slällning lill villkoren för Sveriges Radio för den kommande avlalsperioden förrän under år 1992, Bl.a. med hänsyn till all förutsättningarna för Sveriges Radio-koncernen bör kunna över­blickas när beslul om en fristående reklam-TV-kanal fattas är det emel­lertid önskvärt alt vissa riktlinjer för liden efter den 1 januari 1993 an­ges redan nu.

Mina förslag och bedömningar innehåller följande huvuddelar.

*     Inkomster från marknaden för TV-reklam i Sverige skall bidra lill
all finansiera svensk marksänd television.

'■" Eu programföretag som är fristående frän Sveriges Radio-koncernen ges rätt all sända annonsfinansierade TV-progiarn i etl nytt rikstäckande nät av n-iarksändare.

*  För all marksänd televisionen skall gälla krav [)å kvalitet och elt mångsidigt programulbud.

*  Sveriges Radio-koncernens uppdrag förblir oförändrat. Sändningar­na skall ske i två kanaler för television och fyra kanaler för ljudradio. Organisationen skall förenklas och effektiviseras.

*  Sveriges Radio-koncernens verksamhel finansieras i huvudsak med TV-avgiftsmedel. Koncernens sändningar skall inte innehålla betalda an­nonser. Finansieringen tas upp till prövning inför medelstilldelningen för år 1996.

*      Avtalen mellan staten och reklam-TV-föreiagei resp, Sveriges
Radio-koncernen bör löpa på sex år. Reklam-TV-förelageis avtalstid bör

.■8


 


inledas i slutet av år 1991 eller under år 1992. Sveriges Radios avtal bör     Prop. 1990/91:149 gälla fr.o.m. den 1 januari 1993.

*  Sändarnäiei för rundradio får en ny huvudman. Finansieringssältet förändras.

*  Myndighetsuppgifterna inom rundradions område samordnas.

*  De tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio och television utreds.

I de följande kapitlen kommer jag att närmare behandla de olika frå­gorna. I detta sammanhang vill jag anföra vissa principiella motiv för mina ställningstaganden.

3.2  Reklaminkomster skall finansiera svensk television

Det nuvarande förbudet mol reklam som en metod att finansiera TV i Sverige har sin grund i bl.a. de oönskade effekter som förknippas med sådana sändningar. Som exempel kan nämnas alt reklam i etermedierna har anseUs hota dagslidningarnas ekonomi, all reklam i TV i jämförel.se med annan annonsering up|)fallas som påträngande och informations-fattig och all, som ulländska erfarenheler visar, reklamfinansiering kan leda till elt utslätat programulbud och 1111*311 programföretagens obero­ende hotas.

Sedan några år lilbaka använder emellenid olika förelag salelliler för att nå den svenska allmänhelen med reklamfinansierade TV-sändningar. För närvarande kan ca 45 % av de svenska hushållen ta emol dessa.

Den pågående utbyggnaden av kabelnät kommer säkerligen atl med­föra alt antalet bosläder där del är möjligl all la emot saielliiprogram ökar yllerligare någol. Effekterna av TV-reklam kommer sålunda att framträda även vid elt bibehållande av nuvarande förbud mot reklamfi­nansierade sändningar i marknätet, låt vara kanske inte med samma styrka som i det fallet att marksändningar med reklam når hela folket.

De Hesla satellitsända programkanaler har en ulformning som är an­passad till verksamhelens kommersiella syfle. De har en tonvikt på un­derhållningsprogram av olika slag, och de syftar till all locka den publik som är attraktiv för annonsörerna. Någon motsvarighet till de krav som i de fiesia länder slälls pä den marksända televisionen finns inte för sa-tellilkanalerna.

Elt medel för alt dra en stor publik lill en TV-kanal är all förvärva ensamrätt att sända intressanta sporlevenemang, nyare filmer och popu­lära TV-serier. I en siluation med flera reklamsändande TV-företag är kampen om del mest attraktiva programstoffet etl viktigl inslag i kon­kurrensen mellan förelagen.

För TV-publikens del får denna konkurrens belydelse främsl om del inte är möjligl för alla att la emot de attraktiva programmen. Om t.ex. en stor idrottstävling sänds i en satellitkanal i slället för i den marksän­da televisionen kommer de TV-lillare som saknar lillgång till satellitpro­gram inle all kunna följa tävlingen i IV. Det spelar däremol ingen roll

39


 


för publiken om ell visst program sänds i den ena eller andra marksän-    Prop. 1990/91:149

da kanalen, förutsatt all mottagningsmöjlighelerna är desamma för alla

kanaler.

I laki med alt kabelnäten byggs ul kan de saiellilsändande program­företag som har framgång hos publiken förväntas få lillgång till allt stör­re resurser för att förvärva program. Genom atl det inle ställs kulturpo-litiskt grundade krav på dessa förelag kan de dessutom anslå en slor del av de ökade resurserna till atl anskaffa jusl program inom de mest pu-blikaiirakiiva kategorierna. För Sveriges Television kommer en sådan si­tuation att innebära svårigheter. Företagets förpliktelser omfallar både att sända po|>ulära program lill en slor publik och alt lillgodose önske­målen hos mindre grupper. Om inköpskonkurrensen driver upp priser­na på de mest publikdragande programmen kommer förelagel att få det allt svårare alt fullgöra sina förpliktelser mol både slora och små grup­per bland publiken.

Utöver vad jag redan har sagt anser jag därför all jag kan sammanfal­la utvecklingen i följande ordalag. En betydande del av Sveriges befolk­ning kommer att nås av TV-reklam från satelliter. De leklamsändande företagens programtablåer kommer att vara sammansatta ulifrån kom­mersiella hänsyn, och de kommer inte att följa några nationellt fastställ­da rikllinjer vad gäller t.ex. förekomst av program av svenska upphovs­män eller om svenska förhållanden, eller vad gäller all det skall sändas nyhets- och aktualitetsprogram. Sveriges Television kommer all få allt slörre svårigheter atl fylla sin uppgift alt sända ett omväxlande program­ulbud till hela svenska folket.

Mol den här bakgrunden finner jag det befogal all förespråka en så­dan omläggning av TV-poliliken att reklamsändningar tillåts i marknät. I fråga om marksändningar från sändare här i landet kan svenska poli-liskl valda organ få infiytande över att programverksamheten i väsenlli­ga avseenden motsvarar de önskemål som bör ställas |)å en nalionell TV-kanal vad beträffar mångfald, kvalilet och balans. Även med sådana för­pliktelser bör en marksänd TV-kanal kunna bli så attraktiv för annonsö­rerna alt reklamintäkterna kommer atl kunna bekosta en kvalitativt in­riktad programverksamhet. Del blir då också på etl hell annal säll än vid elt fortsatt reklamförbud i marksändningar möjligt att motverka de oönskade följderna av TV-reklam.

3.3  En ny rikstäckande TV-kanal

Reklaminkomsler kan användas på olika säll i den marksända televisio­nen. En möjlighet är alt låta reklaminkomsler lillsammans med avgifts­medel finansiera den befintliga televisionen. En sådan blandad finansie­ring är sedan länge den vanliga i Europa. Om en sådan ordning inför­des i Sverige skulle resurserna för den befintliga televisionen kunna ökas, TV-avgifterna sänkas eller bådadera. TV-titlarna skulle kunna dra fördel av längre sändningslid, mer påkostade program eller lägre TV-avgifter. Anlalel TV-kanaler skulle emellenid förbli oförändrat, åtmin-

40


 


stone under bästa sändningslid och för de liltare som inle kan la emol Prop. 1990/91:149 saielliiprogram. De saiellilsändande programföretagen skulle spela en li­ka viktig roll som hitlills för de TV-lillare som kan ta emol program­men. De problem som följer av all vissa intressanta program skulle för­behållas tittare med tillgång lill saielliiprogram skulle kvarstå oförän­drat.

Mol denna bakgrund förordar jag att reklamintäkter används för all bekosta yllerligare en TV-kanal. Sändarnäiei för den nya kanalen bör snabbi byggas ut så alt sändningarna kan las emol i alla befolkade delar av landel.

Etl viktigt skäl för milt förslag är atl ökade valmöjligheter på så sätt blir tillgängliga för hela befolkningen. Det ökade urval som reklamfi­nansieringen för med sig blir inle bara förbehållet de hushåll som är ka­belanslutna eller som har kostal på sig en egen parabolanienn.

renna lösning innebär också att de problem som kan bli en följd av alt olika programföretag skaffar sig ensamrätt till de mest åtråvärda pro­grammen blir mindre omfattande. Om olika marksändande TV-företag kämpar om l.ex. del mest attraktiva sporlmaterialet kommer resultatet inte all bli all vissa grupper bland publiken utestängs från sådana TV-program som de tidigare har kunnal se.

Ell annal vikligl skäl för atl inrälla ytterligare en TV-kanal är att det på så säll blir möjligt att låla etl från Sveriges Radio-koncernen friståen­de programförelag inleda TV-sändningar i Sverige.

Genom atl ell nytt programförelag kan verka under full redaktionell och programmässig självsländighel möjliggörs ökad mångfald. Händelser och skeenden kan belysas från nya synvinklar. Del nya programföreta­get kommer alt kunna organisera verksamhelen med utgångspunkt i da­gens leknik och produktionsförhållanden, och kan utveckla journalisti­ken och programpoTrliken ulifrån egna föruisäiiningar. Förekomsten av ell nyll program fö re lag som i vikliga avseenden kommer att arbeta un­der likartade villkor som Sveriges Television bör också kunna få en sti­mulerande inverkan på del sistnämnda förelaget.

3.4   Krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud

Möjligheten all sända television är en begränsad nalionell resurs. Del är naturligt all den som får lillgång till denna möjlighei också lar på sig ell ansvar för hur möjlighelen används.

Som samlingsbeteckning för de villkor som hittills har gällt för den svenska televisionen används benämningen "programverksamhet i all­mänhetens tjänst". Innebörden har av TV-utredningen sammanfattats under rubrikerna "Geografisk rättvisa", "Redakiionellt oberoende", "Mångfald och balans" och "Ett omväxlande programutbud av god kva­litet". Målet är all, inom de begränsningar som resurstillgång och sänd­ningstid sätter upp, ge hela publiken tillgång till ett intressant program­utbud. 1 delta ingår au fungera som en arena där åsikier bryts och där

41


 


olika infallsvinklar prövas samt att sända program som vänder sig till så-     Prop. 1990/91:149 väl stora som små grupper inom publiken.

Jag vill undersiryka att ansvaret all tillgodose mindre gruppers in­tressen inle är liktydigt med atl endasl betjäna små grupper av särprägla­de individer. De flesla människor lorde på vissa områden ha smak och intressen som överensstämmer med majoritetens medan de på andra områden har önskemål som inle delas av så många andra. I realiteten ingår alla medborgare i etl storl antal minoriteter. Elt programutbud som präglas av mångfald tillgodoser därför behovet av omväxling hos en majoritet inom publiken. Dessutom finns del givelvis TV-lillare som på grund av t.ex. funktionsnedsättningar eller bristande kunskaper i sven­ska behöver särskilda ålgärder för atl kunna följa programmen.

Utländska erfarenheler visar alt reklamfinansierade televisionsföretag som arbetar hell på den kommersiella marknadens villkor lenderar atl sända ell ensidigt programutbud med tonvikt på underhållningsprogram som i försia hand syftar lill att vid varje tillfälle dra största möjliga pu­blik. Mindre publikgruppers intressen tillgodoses inte. Eu programul­bud som anpassas till annonsfinansieringens förutsättningar innebär därför att TV-litlarna får mindre möjlighet att välja mellan program av olika slag.

Enligt min mening bör elt reklamfinansierat TV-förelag vars sänd­ningar når hela befolkningen ha goda förutsättningar all uppfylla vill­kor för programverksamheten som går ulöver det som kan uppfattas som optimalt från kommersiell synpunkt. Villkor av della slag kan gälla t.ex. ett omväxlande programulbud, som innehåller program av olika slag och som vänder sig lill olika delar av publiken. Tinansieringssätlel innebär emellertid atl ell reklamfinansierat TV-förelag inte kan uppfylla lika långtgående krav som ett programföretag som finansieras med avgif­ter.

Genom att såväl reklam-TV-föreiaget som Sveriges Televisions sänd­ningar skall uppfylla villkor av angivet slag i fråga om programverksam­heten kommer emellertid de samlade TV-sändningarna över marknätet au fungera i allmänhetens tjänst. När det gäller den slörre delen av pro­gramutbudet kommer ansvaret för att så sker alt vara delat mellan Sve­riges Television och reklam-TV-företagel. I fråga om vissa programtyper och publikgrupper kommer ansvaret emellertid all som hitlills odelat åvila Sveriges Television,

Av del sagda följer att kraven på Sveriges Televisions programverk­samhet även i fortsällningen kommer att vara lika omfattande som för närvarande. Det innebär bl.a. atl programutbudet skall vara omväxlande och ta hänsyn lill de skiftande behov, intressen och förutsättningar som finns i befolkningen, varvid även mindre gruppers iniressen skall tillgo­doses. Det skall finnas utrymme för en mångfald av olika åsikter och meningsrikiningar och för ell mångsidigt utbud av program på svenska språket och med svenska artister och svenska upphovsmän.

För att dessa ambitioner skall uppfyllas behöver Sveriges Television sända program av många olika slag, t.ex. nyhetsprogram, sportprogram,

42


 


underhållningsprogram av olika slag, kultur- och debattprogram, barn-     Prop. 1990/91:149 program samt program om religion och vetenskap. Sveriges Television måste också la särskild hänsyn lill språkliga och etniska minoriteter och till olika grupper av handikappade.

Även om tillkomsten av ett nyll programförelag innebär all Sveriges Televisions uppgifter i vad avser en del av programverksamheten kom­mer all delas med det nya förelaget kommer inle Sveriges Televisions ansvarsområde att bli smalare än vad det är i dag. Det kommer alltså fortfarande alt omfatta allt från nyhetssändningar och populära under­hållningsprogram till l.ex. särskilda program för hörselskadade perso­ner. Sveriges Television kan dock vid utformningen av sin program­verksamhet ta hänsyn även till vad del nya programföretaget sänder.

3.5  Sveriges Radio-koncernens finansiering

Del kan anföras skäl för all såväl etl nytt TV-förelag som Sveriges Tele­vision får räll all finansiera sina sändningar genom atl sända belalda an­nonser. Ell argument är atl en större del av den möjliga reklaminkom­sten då UlnyUjas för TV-ändamål, ell annal är atl det kommer att bli lät­tare atl finansiera resursförstärkningar till Sveriges Radio-koncernen. Ännu elt argumenl är att behovet av TV-avgiftsmedel kan bli lägre om Sveriges Radio-koncernen delvis kan finansieras meil reklam. Ett ytterli­gare argumenl är all konkurrens mellan flera reklam-TV-förelag leder till gynnsammare villkor för annonsörerna.

För egen del anser jag inle alt Sveriges Television, ålminslone inte för närvarande, bör få möjlighet alt sända betalda annonser. Det främsia skälet för min uppfaltning är alt reklamfinansiering kan hota program­verksamhetens integrilel.

Det nya frislående TV-föreiaget kommer atl ha en självsländig släll­ning i förhållande till Sveriges Radio men kommer all vara beroende av reklaminkomster för all finansiera verksamhelen. Ulländska erfarenhe­ter lyder på all finansiering med reklam påverkar programpolitiken i särskill hög grad i en siluation då fiera inhemska TV-förelag tävlar om inkomsterna från den nationella reklammarknaden, I de länder där man har en sådan siluation leder konkurrensen mellan olika program­företag till att programmen anpassas lill en minsta gemensam nämnare för publiksmaken. Konkurrens på TV-reklammarknaden innebär visser­ligen atl annonsörerna får fiera TV-förelag alt välja mellan men medför att publikens valmöjligheter krymper. Om det däremot finns TV-förelag som är oberoende av reklaminkomsler och som därför inte tvingas la hänsyn till annonsörernas önskemål, måste etl reklamfinansierat TV-förelag kunna mäta sig med det reklamfria förelaget för alt kunna be­hålla publikens förtroende och därmed sina inkomstmöjligheier på sikl.

Jag vill också peka på svårigheterna atl, i varje fall i nuvarande kon­junkturläge, finansiera två TV-kanaler med reklam. Del finns också en risk för all dagspressen, som redan känner av vikande annonsinkomster,

43


 


skulle få slora svårigheler om en stor del av annonseringen överfördes     Prop. 1990/91:149 lill lelevisionen.

Om Sveriges Television skall behållas som elt reklamfriti företag blir del emellertid nödvändigl att på andra sätt se lill att Sveriges Radio­koncernen får lillräckliga ekonomiska föruisäiiningar för all kunna full­göra sitt uppdrag. I del sammanhangel bör man bl.a. ta hänsyn till atl den ökade inköpskonkurrensen har medförl krafliga prisstegringar på vissa typer av programmalerial.

Eftersom vi i Sverige inte har erfarenhet av TV-reklam i stor skala går del inte att med full säkerhel bedöma hur stora resurser som kan lillföras svensk television från TV-reklammarknaden. De uppskattningar som har gjorts har använl olika metoder och utgått från olika antagan­den i fråga om vilka villkor som skall gälla för reklamsändningarna. De har därför givit olika resultat.

Man kan emellenid konstalera att ell TV-förelag som får lillgång till ett rikstäckande nät av marksändare kommer att få en avsevärd konkur­rensfördel i form av högre befolkningsläckning i förhållande lill de pro­gramföretag som utnyttjar satellit. Enligt min bedömning bör man där­för kunna räkna med atl reklamsändningar i en TV-kanal efter en upp­byggnadsperiod skulle kunna ge en årlig inkomst i storleksordningen uppemot 1,5 miljard kr.

Jag drar därav slutsatsen alt inkomsterna från reklam i TV inle bara kommer alt vara lillräckliga för att möjliggöra ytterligare en rikstäckan­de marksänd TV-kanal ulan att del även kan komma att vara möjligt att, utan atl ge avkall på kvalitetskraven, avlänka en del av reklaminkomsl-erna i form av en koncessionsavgifl för alt finansiera en del av Sveriges Radios verksamhel.

En koncessionsavgifl från den marksända reklamfinansierade televi­sionen bedöms för närvarande komma alt kunna avkasta ungefär 300 milj,kr. per år sedan verksamhelen kommit i gång. Om dessa inkomster lillförs rundradiokontol bör de tillsammans med en måttlig realhöjning av TV-avgifterna möjliggöra alt Sveriges Radio får ell reformbelopp av tillräcklig sloriek.

Svårigheterna alt förutse hur reklaminläkier och koslnader kommer all utvecklas innebär emellertid all mina beräkningar med nödvändig­het måsle bli osäkra. Del är därför knappasl välbetänkt all nu låsa finan­sieringsförutsättningarna för en så lång period som det är tänkt all avta­len skall gälla. Jag förordar därför atl finansieringen tas upp lill pröv­ning efter en lämplig tidsperiod, förslagsvis i samband med medelsbe­räkningen för år 1996. Om det vid en sådan kontrollstation visar sig atl den nu föreslagna finansieringsmetoden inte ger tillräckliga resurser för att Sveriges Radio skall kunna uppfylla sina åtaganden bör man enligt min mening på nyll pröva frågan om rätl för Sveriges Television alt sän­da annonser mol betalning.

44


 


4  Lagstiftningsfrågor med tanke på i första  ''™P i990/9i:i49

hand reklamfinansierade TV-sändningar i

marknätet

4.1   Allmänna synpunkter

4.1.1   Behovet av lagstiftning och lagstiftningens karaktär

Radiolagsulredningen har ansett att införandet av reklamfinansierad te­levision motiverar ny lagstiftning i etl flenal hänseenden. Ingen remiss­instans har utlryckl någon annan mening än uireilningen, vars förslag i slort sell har tagils emol väl.

Sedan ulredningens belänkande offentliggjordes har regeringen lagt fram propositionen med förslag lill yllranilefrihetsgrundlag för bl,a. ra­dio och TV (prop. 1990/91:64). Jag har beskrivit delar av förslaget tidi­gare (se av.sniti 2,5).

Reklamfrågan motiverar ny lagstiftning frär-nsl med hänsyn lill radio­lagens krav om alt ell programföretags sändningsräli skall ulövas opar­tiskt (6 § försia stycket radiolagen). Kravet på opartiskhet betyder enligt radionämndens praxis bl.a. atl elt programföretag bör vara försiktigt med all sända program eller programinslag som innebär ell reklambelo-nat gynnande av en viss produkt eller ell vissl förelag.

Genom lagsliftning måsle således åsladkommas au kravel på opar­tiskhet förlorar sin belydelse när del gäller bedömningen av reklamin­slagen i en reklamfinansierad television.

De normer som behövs för reklamfinansierade TV- sändningar i marknätet bör utformas så all vårt land i den delen kan uppfylla kraven i den europeiska TV- konventionen (jfr näsla avsnitt). Regler av detta slag gäller yltrandefribeten i den mening som regeringsformen (om­tryckt 1988:1444) avser.

Varje medborgare är gentemot del allmänna tillförsäkrad yttrandefri­het och informationsfrihet (2 kap. 1 S regeringsformen). Yttrandefrihe­ten beskrivs i regeringsformen som en frihel all i tal, skrift eller bild el­ler på annat sätt meildela upplysningar saml uttrycka tankar, åsikier och känslor. Med informationsfrihet avses frihelen all inhämta och ta emot upplysningar saml all i övrigl ta del av andras yttranden.

Regeringsformens ytlrandefriheisbegrepp är vidsträckt, I princip har del samma omfattning som motsvarande begrepp enligt anikel 10 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rällighelerna och lie grundläggande friheterna. Regeringsformens föreskrifter om yttran­defriheten gäller därför även den kommersiella reklamen,

Yttranilefriheten får begränsas, men regeringsftirmen kräver, bortsett från etl par fall som här saknar inlresse, all della sker genom lag (2 kap. 12 § försia slyckel försia meningen regeringsft)rmen). På grund av den­na föreskrift uttalades i lagrådsremissen all del får anses all avlalsbestäm-

45


 


melser, som  begränsar  förelagets yllrandefiihet  i  de  lillsiåndsplikiiga     Prop. 1990/91:149 sändningarna, måsle ha stöd i lag (jfr prop. 1977/78:91 s. 230 och Ds U 1987:2 s. 111-1 15 och 134-137).

Lagrådsremissen byggde därför på den hillills lillär-npade ordningen, enligt vilken del - förutom reglerna i radiolagen - finns ell avtal mellan staten och varje programföretag, i vilket del materiella innehållet i före­tagels sändningar regleras.

Lagrådet uttalar att avtalsregleringen av yiirandefrihelen i programfö­retags sändningar härrör från tiden före radiolagens koncessionssyslem och tillkomsten av regeringsformen med dess utbyggda skydd för yttran­defriheten. Ordningen med lagföreskrifter om avtalsreglering av yttran­defriheten har godtagils av riksdagen efler regeringsformens tillkomst. Lagrådet finner det emellertid inle berälligat all anse alt en konslitutio-nell ()raxis etablerats härigenom, Yiirandefrihetsbegränsningar genom avtal, vare sig de medges i lag eller ej, saknar stöd i regeringsformen. Numera bör också beakias att det kan bli aktuellt alt koncessionssyste- ____ mel skall tillämpas pä programföretag ,som finansiellt ärjjbeioende av det allmänna och alt sådana syslem ger vida styrningsmöjligheter, när grunderna för tillslåndgivningen inle är rättsligt fastlagda.

Ell godtagande av avialsordningen får vidare enligt lagrådet en preju-dicerande verkan med räckvidd också för mindre stabila förhållanden än de nu rådande.

Lagrådet ställer sig därför synnerligen tveksamt till ett ytterligare be­fästande av avtalsordningen så som föreslås i remissen. Del står klarl au lagrådet skulle ha avstyrkt ordningen om förslag framförts alt nu etable­ra den, särskilt mol bakgrund av den förstärkning av skyddet för yiiran­defrihelen som förslaget till yttrandefrihetsgrundlag syftar lill.

I sammanhangel vill lagrådet nämna atl nu gällamle rundradiokon-ce.ssioner enligt 5 § railiolagen inle har meddelats genom regeringsbeslut i vanlig ordning utan inlagils i avtal som jag träffat med programföreta­gen med stöd av regeringens bemyndigande. All avtala om koncession är enligt lagrådet en egenartad och för vårt rätissysiem främmande metod; meddelandet av koncession i ell administrativt system är etl offenllig-rällsligl förvallningsbeslul som skall kunna kontrolleras och i förekom­mande fall överpiövas i den ordning som gäller för sådana beslut.

Lagrådet har även erinringar mol den laglekniska lösningen i lag-rådsremissen, enligi vilken flerlalel av de nya bestämmelserna skulle samlas i en särskild lagom annonser i televisiimen.

Vad angår lagrådets synpunkler på frågan om alt la in yitrandefri-hetsbegränsande besiämmeiser i avial mellan staten och programföreta­gen vill jag anföra följande,

I det år 1986 till lagrådet remitterade grundlagsförslaget gällande ytt­randefriheten i andra medier än tryckta skrifter föreslogs bl,a, följande

beslämmelse (16 kap. 3 § försia slyckel),

1 lag får föreskrivas all sådant tillstånd alt sända program i eter- eller Iråilsänilning som omfattar hela landet eller en del av delta får ges en­bart lill någon eller några svenska juridiska personer (programföretag), I sådant fall får villkor för sändningsverksamheten också beslämmas ge-

46


 


nom avtal. Villkor som avser begränsning av yttrandefriheten skall där-     Prop. 1990/91:149 vid ha stöd av lag enligt I § andra slyckel.

1986 års lagrådsremiss gav således uttryckligt slöd för konstruktionen med avtal mellan staten ochprogramförelagen, i vilka del materiella in­nehållel i sändningar regleras. Lagrådet hade inle något alt invända mot en sådan ordning (se prop. 1986/87:151 s, 301 och 312).

Den proposilion med förslag till ytlrandefrihelsgrundlag som nu be­handlas av konslilulionsutskotlel innehåller i 3 kap. 2 § försia slyckel en beslämmelse om all rällen alt sända radioprogram på annal sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om lill­slånd och villkor för all sända,

I proposilionens förslag lill lagtext nämns således inle ordet avtal.

1 ilen allmänna motiveringen säger emellenid föredragande statsrådet följande (prop. 1990/91:64 s. 81).

Det koncessionssyslem vi nu har ba.seras delvis på avtal mellan staten och programföretagen. Den i lagrädsremissen år 1986 framlagda tanken på att i grundlag klargöra all ell sådant syslem är tillåtet kan sägas ha le­gat väl i linje med en strävan som på skilda säll kom lill synes i remis­sen. Den strävan gick ul på alt grundlagen skulle bli i viss mening neu­tral.

Neutraliteten skulle avse den utveckling av möjlighelerna till rund-radioverksamhct som kunde komma att äga rum i landel. Grundlagen skulle inle innebära ell slällningstagande lill förmån för någon av de oli­ka uppfattningar som förekommer i frågor om hur sådan radioverksam­het bör vara ordnad. Härigenom skulle en deball om radions framlida användning kunna fortgå utan inslag av argumentering på konstitutio­nella grunder därför all grundlagen inie föreskrev en viss ordning.

Den nya grundlagen bör enligt föredraganden (se anförd prop. s. 82) inle lägga fasl någon viss ordning för hur ljudradio- och TV-verksamhelen i landet skall organiseras. Del innebär au grundlagen bör lämna öi)[)el för sådana regler som bör kunna finnas när verksamheten bedrivs av ell förelag med en sådan särställning som i dag tillkommer Sveriges Radio. Grundlagen bör följaktligen bl.a. ge utrymme för lag­sliftning som gäller avtal mellan sialen och dem som får lillslånd all sända.

Vid sin granskning av delta grundlagsärende hösten 1990 hade lagrå­det inga synpunkter på systemet med avtal mellan staten och program-förelagen.

Riksdagen har vid Ivå lillfällen efter lillkomsien av regeringsformens nuvarande regler godtagit gällande ordning med avtal mellan sialen och programföretagen, nämligen vid ändring av radiolagen 1978 (prop. 1977/78:91, KrU 24, KU 2 y) och i samband med behandling 1986 av frågor om Sveriges Radios verksamhel (prop. 1985/86:99, KrU 21, KU 14 y). Jag är i motsats lill lagrådet benägen all anse all denna ordning får anses godtagen såsom förenlig med regeringsformen. Vidare är i sam­manhanget av inlres.se alt motiven lill förslagel till ytliandefriheisgrund-lag lyilTrgl visar, all avsiklen har varit atl inle lägga hinder i vägen för au staten och ell programföretag i fortsättningen kommer överens om vill­koren för företagets sändningsräli.

Goda skäl lalar för en sådan hållning. Näi- del gäller markbundna TV-sändningar finns del med dagens leknik endasl utrymme för Ivå yl-

47


 


lerligare rikstäckande kanaler utöver de två som Sveriges Television sän- Prop. 1990/91:149 der. Den mångfald i meningsriktningar som på grund av den grundlags­fästa etableringsfriheten är realiserbar för de tryckta mediernas del kan därför i varje fall för överskådlig framtid inte åstadkommas inom televi­sionen. Med hänsyn lill detta bör de förelag som får tillstånd atl sända vara beredda atl åla sig vissa förpliktelser som staten saknar anledning all vilja slälla på de tryckta medierna. Sådana förpliktelser kan t.ex. syfta till att säkerslälla alt en programkanal s|)eglar en mångfald av menings­riktningar. Del är inte i alla avseenden lämpligl att sådana förpliktelser formuleras som generella föreskrifter.

Avtalen mellan staten och programföretagen är i strikt juridisk me­ning "villkor för atl .sända" snarare än egentliga avial. Motiven lill den föreslagna yttrandefriheisgrundlagen godtar uttryckligen såsom villkor för alt sända ell sådanl syslem med avtal mellan staten och lillståndsha-varna som finns idag (se prop, 1990/91:64 s. 116).

Mol den nu angivna bakgrunden är omsländighelerna enligt min mening inte sådana, all man bör frångå lagrådsremissens uppläggning i del här akluella hänseendet. Jag delar emellertid lagrådels uppfattning all sändningstillståndet inle bör ha formen av ett avtal mellan staten och programföreiagei. Sändningstillstånden bör i fortsällningen meddelas ge­nom offentligrätlsliga förvallningsbeslul.

När del gäller de lagtekniska aspekterna på den reglering som behövs har jag med anledning av lagrådels yttrande kommit lill slutsatsen att det är att föredra all direkt i radiolagen reglera vad som bör gälla om annonsiiden i lelevisionen framför all utforma en särskild lagom detta. Mitl förslag innebär därför att railiolagen lillförs ell anlal |)aragrafer. Det uppstår då etl behov att på vissa punkter ändra lagtexten redaktio­nellt i förhållande lill lagrådsremissens förslag. Vidare bör rubriker säl­las in före vissa paragrafer.

Om de i lagrådsremissen föreslagna reglerna och deras motiv säger lagrådet all de i hög grad förlitar sig pä begrepp och tolkningar som har utvecklats inom å ena sidan marknadsrätten och marknadsdomstolen och å andra sidan radioräiten och radionämnden. Lagrådet an.ser att det har blivit en vidlyftig, svårgenomtränglig och i hög grad begrepps- och molivslyrd reglering. Det finns enligt lagrådet anledning atl räkna med all del kommer alt uppslå lolkningssvårigheler och spänningar mellan principerna.

Härtill kommer enligt lagrådet atl regleringen i olika delar avviker fiån den europeiska TV- konventionen, vilkel torde komma all leda lill nya spänningar när konvenlionen har Iräll i kraft och börjar lillämpas.

Jag vill kommentera dessa synpunkler någol.

Förhållandet mellan Iryckfrihelsrälten och reklamen har behanillais i en rad lagstiftnings- och ulredningssammanhang unilcr det här år­hundradet, Särskill efler tillkomsten av 1931 års lag mol illojal konkur­rens har ämnet tilldragit sig ständig uppmärksainhel. Ämnet känneteck­nas av all lolkningssvårigheler föreligger och av all det råder spänningar

48


 


mellan olika principer (se i,ex. rättsfallen NJA 1975 s, 589 och 1977 s.    Prop. 1990/91:149 751).

Regelsystemet för radio och TV är på vikliga punkter inspireral av iryckfrihelsrälten. Samtidigl bedrivs rundradioverksamhelen i huvudsak inom ramen för elt dominerande och icke reklamfinansierat förelag, Sveriges Radio. Uppgiften nu är all ändra regelsyslemet så alt också re-klamfinaniserad television kan bli verklighet. Della innebär ofrånkomli­gen alt lolkningssvårigheterna och spänningarna från det tryckfrihets-rättsliga områdel överförs lill radiorätten. Vad lagrådet säger om en begrepp.s- och molivslyrd reglering bör ses mot denna bakgrund.

Jag ser del för min del snarast som en fördel att de föreslagna regler­na följs av så utförliga motiv som här sker. Därigenom torde eventuella lolkningssvårigheler bli mindre än om motiven lill lagsliftningen var mera knapphäniliga.

Vad gäller TV-konvenlionen har jag redan nämnt all vi bör utforma regleringen så att vårt land när det gäller reklamfinansierade TV-sändningar i marknätet kan uppfylla konventionens krav. Därmed är emellertid inte sagt alt våra regler måsle vara ideniiska med konventio­nens regler. Konvenlionen är inte ett instrumenl för all harmonisera staters inhemska räll eller över huvud laget avsedd all nödväniligtvis bli en del av en stats inhemska räll. Detta framgår särskilt av Ivå bestäm­melser i konvenlionen:

-   Artikel 28 tillåter uttryckligen en stal atl tillämpa mer reslrikliva och detaljerade regler än dem som föreskrivs i konvenlionen i fråga om programtjänster, som .sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpme­del som konveniionssialen har jurisdiktion över.

-   Artikel 5:1 .som ålägger de sändande staterna atl "genom lämpliga ålgärder av sina behöriga organ" uppfylla konvenlionens krav.

Lagrådet har inte haft någol alt erinra mot de remitterade förslagen vad gäller radioansvarighetslagen, lagen (1960:729) om upphovsrätt till Trllerära och konstnärliga verk, lagen (1978:763) med vis.sa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av lobaksvaror.

Däremol har lagrådet ansett alt del inle är påkallat all ändra lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio, lagen (1982:521) om ansvarig-hel för radio- och kassettidningar och lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Vad gäller lagarna om ansvarighet för närra­dio och lokala kabelsänilningar innebär förslagel lill yttrandefrihets-grundlag i sak delsamma som de remitterade förslagen. Med hänsyn härlill anser jag att man i denna del kan avslå från lagändringar trots att ytirandefrihetsgrundlagen avses träda i krafl först den 1 januari 1992. Jag delar lagrådels uppfattning i fråga om alt lagen om ansvarighet för radio- och kas.seuidningar inte bör ändras.

Vad gäller reklamfrågan är mina förslag i princip begränsade lill le­levisionen. Tre undantag finns dock.

Det försia har avseende på förbudel för myndigheter och andra all­männa organ i 8 § railiolagen alt ingripa med censuråtgärder mol sänd-

49

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149


ningar (se avsnilt 4.2,1). Denna paragraf gäller liksom radiolagcn i öv- Prop. 1990/91:149 rigi båile ljudradio och TV. För alt marknad.sdomslolen inle skall anse sig förhindrad alt meddela vilesförbud mol otillbörlig TV-rcklam, före­slår jag att del i paragrafen las in en hänvisning Till marknadsförings-rätlslig lagsliftning, Effeklen av en sådan hänvisning blir atl marknads­domstolen också kan förbjuda otillbörlig reklam i ljudradio.

Del andra undanlaget, där mina förslag på reklamområdel även avser ljudradio, gäller vad som enligt radiolagen i fortsättningen bör förslås med reklam (.se avsniu 4.2.2). Om man skall införa en uttrycklig re-klamdefinition i radiolagen, bör den inlc skilja mellan ljudradio och te­levision, ulan det naturliga är i slället att en sådan regel får belydelse för alla förelag som är programförelag i radiolagens mening, även l.ex. Sve­riges Riksradio AB som bara sänder Ijudradioprogram.

Som del iredje undanlagel, där min inställning också gäller ljudra­dio, kan betraktas vad jag föreslår i fråga om möjlighelerna all på mark-nadsföringsrällslig väg molverka alkohol- och lobaksreklam (se avsnitt 4,6.2), Gällande lagsliflning om detta har en i princip generell ulform­ning och lar - trots den hillillsvarande politiken atl inle tillåta reklamfi­nansierade sändningar i radio eller TV - sikle på bl,a. reklam i dessa medier. Mol denna bakgrund an.scr jag alt ändringar i lagsliftningen inle heller bör skilja mellan railio och TV.

4.1.2  Vissa kommentarer med anledning av remissutfallet på radiolagsulredningens betänkande

Frågan om uttryckliga reklamförbud när del gäller reklam i IV

Innan jag går närmare in på enskildheterna i det regelverk som jag före­slår vill jag kommentera några synpunkler som har framföits vid re­missbehandlingen av railiolagsutredningens belänkande.

Vissa remissinstanser har rest krav på ell anlal uttryckliga reklamför­bud jusl när del gäller reklam i TV. liikemedelsreklam har nämnls, li­kaså könsdiskriminerande reklam och sådana tecknade serieprogram i TV .som fungerar som en sorts r-narknadsföring lill barn. Konsumentver­ket har för sin del också efterlyst en r-nöjlighel alt ålägga elt reklam- TV-förelag all sända tillrättalägganden (berikiigande av vilseledande mark­nadsföring).

Med anledning av synpunkter av detta slag vill jag betona vad jag nu ser som min uppgift. Del är atl föreslå de lagändringar .som behövs för att del markbundna sändningsnälei skall kunna användas för reklamfi­nansierade TV-sändningar. Den lagstiftning av marknadsföringsrällslig arl som gäller för reklam i alltnänhel, kommer därmed atl kunna lill­ämpas även på reklam i TV. Däremot menar jag inle au del bör vara en förutsäUning för reklamfinansierade TV-sändningar-i marknätet att man mera allmänl ,ser över den marknadsföringsrällsliga lagsliftningen.

Jag kan emellertid upplysa all slalsrådel Wallström inom kort avser aii begära regeringens bemyndigande all lillkalla en särskild utredare för atl .se över marknadsföringslagen. Enligt vad jag har inhämtat kommer-

50


 


en av uppgifterna i della utredningsarbete att gälla marknadsföringen i    Prop. 1990/91:149 olika nya medier som inte spelade någon nämnvärd roll hos oss när 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring kom lill.

Vad gäller läkemedelsreklamen vill jag härutöver tillägga att läkeme­delsbranschen har egna regler om marknadsföring av läkemedel.' Enligt dessa regler får informalion om läkemedel endasl av.se sådana läkemedel som har registrerats hos läkemedelsverket, som sedan den 1 juli 1990 är den ansvariga myndigheten på läkemedelsområdet. Vidare anges alt in­formation lill allmänhelen om receptbelagda läkemedel endasl får ske i den ulslräckning som läkemedelsverket medger det. En särskild nämnd. Nämnden för Bedömning av liikemedelsinformalion (NBL), kan pröva om en marknadsföringsåtgärd strider mot reglerna.

Reklam i TV vänder sig lill en slor och allmän publik. Del kan där­för inie förulses all läkemedelsverket kommer att utnyttja sin möjlighet enligt de utomrättsliga reglerna att lillåla reklam till allmänheten för re­ceptbelagda läkemedel, om del är fråga om TV-reklam. Jag har inhämtat atl verkets möjlighet att lillåla reklam lill allmänheten för receptbelagda läkemedel snarare är avsedd att kunna användas när det gäller reklam i exem()elvis tidskrifter .som vänder sig till särskilda grupper som lider av en viss sjukdom.

Jag har också inhämtat all företagen inom läkemedelsbranschen no­ga följer det utomrällsTrga regelverket. Med hänsyn lill dessa regler be­höver man säledes inte befara alt del i den marksända lelevisionen kom­mer all göras reklam för receptbelagda läkemedel. Trols den europeiska TV-konvenlionens regel om förbud mol reklam i TV för sådana läkeme­del som är receptbelagda i det sändande landet (artikel 15:3) anser jag därför alt vi inte behöver lagstifta vad gäller läkemedelsreklam i TV.

Frågan om ratifikation av den europeiska TV- konventionen

Med anledning av vad en remissinstans har yttrat förtjänar det även att nämnas all del i delta sammanhang inte är aktuellt atl ta ställning till all lagstiftning som behövs för all Sverige skall kunna tillträda TV-konvenlionen. Frågan om ratifikation av konvenlionen och vilken lag­stiftning som är nödvändig och mest lämplig från denna synpunkt får beilömas sedan radiolagsulredningen har avgetl förslag i ämnet. Det för­hållandet all de av mig förordade markbundna reklam-TV-sändningarna kommer atl kunna las emol även i grannländerna - och således bli gränsöverskridande i konventionens mening (se artikel 3) - medför dock atl man vid lagstiftningens ulformning bör ta den hänsyn lill konvenlio­nen som behövs.

I Regler för läkemedelsinformation, antagna av Läkemedelsindustri-föreningen och Represenlantföreningen för Ulländska Farmacevtiska Industrier, gällande fr.o.m. den 1 januari 1990.

51


 


Förhållandet mellan ell reklamfinansierat TV-förelag oeh annonsörerna         Prop. 1990/91:149

En remissinstans, Slockholms tingsrätt, har tagit ui)p frågan hur det skall kunna undvikas att annonsörer får etl bestämmande infiytande över programverksamheten. Tingsrätten anser att den frägan är väsentlig och bör utredas närmare.

Jag delar u[)pfaUningen atl en väsentlig fråga .som inle bör förbigås gäller förhållandet mellan etl reklamfinansierat 'TV-förelag och dess an-non.sörer.

En av grundstenarna i den svenska demokraliska samhällsslrukluren är exislen.sen av .självständiga massmedier. Genom all pres.sen och eter­medierna står fria i förhållande lill mäktiga grupper i samhället kan de sälla fingrel på problem och dra igång debatter även när de makthavare som berörs helst vill slippa publicitet. Genom alt massmedierna fung­erar på detta säll förbättras medborgarnas möjligheter all hålla sig infor­merade och därmed deras förmåga till väl underbyggda valhandlingar. l-'n av de viktigaste uppgifterna för den statliga massmediepoliliken är alt skapa sådana förhållanden all massmediernas oberoende inle hotas.

Den lagsliftning som gäller lill skydd för yttrandefriheten i vårl land innebär bl.a, all utgivaren av en tidning ensam ansvarar för tidningens innehåll. Molsvaranile ordning gäller föi programföretagens sändningar och i princip även i övrigt på radio- och TV-områdel, På della område har det ock.så vidtagits andra åtgärder fiir all säkerslälla mediernas obe­roende. Beträffande Sveriges Radio-koncernen kan t.ex. nämnas atl fi­nansieringsförutsättningarna bestäms för lång tid och att efterlevnaden av beslämmelserna för sändningsrättens utövande övervakas av etl organ som slår fritt i förhållande lill såväl bolagets ägare som den poliliska maklen.

Reklamfinanserade TV-sändningar gör all frågan om annonsörernas inflylande kommer i förgrunden.

För ilen som annonserar i en reklamkanal ulgör de program som sänds del nödvändiga lockbetet för atl |)ubliken skall nås av reklambud­skapet. En annonsöis bedömning av programmen baseras därför på i vilken ulslräckning dessa förmår attrahera den publik som annonsören önskar komma i kontakt med. Detta behöver inie vara likiydigl med all programmen når en slor |)ublik. I vissa fall kan det för en annonsör va­ra mera fördelaktigt atl nå en i absoluta lal minilre men mer köpvillig publik än en större publik, vars köpbenägenhel är lägre i fråga om den akluella produkten,

Annonsörer kan också [)å annal sätt ha syn|)unkter på programverk­samheten, Ctl program som tar upp ell kontroversiellt ämne vilkel kan­ske frar-nslår som myckel stötande för delar av publiken, kan leda lill alt tittare får negativa as.sociationer även till produkter som annonseras i anslutning till programmet. Tör annonsörerna är program av detta slag mindre önskvärda. Särskill kan della gälla program som kritiskt grans­kar den verksamhel sorn viktiga annonsörer bedriver.

Vad som har sagts nu visar all annonsörers inflytande kan la sig oli­ka ullryck. Inflylandel kan göra sig gällande indirekt genom atl del re-

52


 


klamberoende TV- företagel anpassar sin |)i-ogramlablå efter vad företa- Prop, 1990/91:149 get tror medför ökad efterfrågan på annonslid. Men infiylandei kan också vara mer ifirekl och ta sig uttryck i alt annonsörer för fram och får gehör för synpunkter på bestämda program. Den mest långtgående formen av annonsörsinfiytande föreligger antagligen när programföreta­get överlåter urvalet av program lill särskilda förmedlingsförelag som le­vererar ell programinnehåll med redan insatta reklaminslag.

Ell slarkt beroende av annonsörer kan uppenbarligen komma i kon-fiiki med det krav som bör gälla all även den reklamfinansierade lelevi­sionen skall verka i allmänheiens Ijänsl, En inriklning på den mest köp­villiga publiken kan leda lill atl Tex, äldre personer, som ofta ser myckel på TV, nedpriorileras som målgrupp för programverksamheten. Om hänsynen lill annonsörerna medför all programförelaget undviker kontroversiella program avhänder sig förelaget möjlighelen alt använda del unika bildmedium som televisionen är för all uppmärksamma orätt­visor och brisler i samhället.

Jag är medveten om ile risker som finns för att den reklamfinansiera­de lelevisionen visar alllför slor lyhördhet för annonsörernas önskemål och därmed eftersätter skyldigheterna mol publiken. Jag är också be­redd all vidla ålgärder för att molverka en sådan ulveckling. Del kan bli fråga om åtgärder av olika slag,

Eu grundläggande krav på ett programföretag som har räll all sända riksläckande TV-program med reklam från mark.sändare bör vara all fö­retaget lar del odelade ansvaret för sändningarnas innehåll. Som jag har nämnt innebär gällande ordning all den som är utgivare i fråga om elt program ensam ansvarar för sändningsinnehållel. De närmare besläm­melserna om della finns i radioansvarighetslagen. Vidare är i delta sam­manhang av belydelse all del i radiolagen föreskrivs alt varje programfö­retag ensamt avgör vad som skall förekor-nma i en sändning som förela­gel anordnar med stöd av sändningslillslåndei (5 § tredje stycket försia meningen radiolagen). Denna föreskrift har hillills betytt mest genor-n att den utgjon eu slöd när ell programföretag har velat värja sig mot otillbörliga påtryckningar från staten eller andra maktgrupper. Jag vill er-nellenid understryka att föreskriften, för elt program förelag som är beroende av reklamintäkter, också bör an.ses innebära alt förelagel skall slå vakl om sin integritet i förhållande lill annonsörerna.

Också på andra sätt bör del radiorättsTiga regelverket kunna spela en positiv roll för au motverka all programsäliningen hell anpassas till an­nonsörernas önskemål. Vad jag här tänker- [)å är de krav i fråga om pro­gramutbud m.m. som bör slällas på förelagel för all det skall få sänd­ningsräli.

Gällande avtal mellan staten och jirogramförelagen inom Sveriges Radio-koncernen innehåller långtgående krav i fråga om l.ex. nyhetsbe­vakning, kultur, program för små och slora publikgrupper, program med svenska upphovsmän och svenska artister och program för handi­kappade och språkliga minoriteter. Ell förelag som skall få sina inkom­ster från försäljning av reklamlid bör inte vara skyldigt alt göra långlgå-

53


 


ende åtaganden till förmån för minoritetsgrupper, men i princip bör en-    Prop. 1990/91:149 ligt min mening också ett reklam-TV-förelag åla sig förpliktelser i fråga om programutbudet. På så sätt kan det undvikas alt köpsvaga grupper blir ulan program i reklamielevisionen.

Även i en silualion med marksänd reklamleicvision bör TV-tiliarna ha tillgång lill etl reklamfriti alternativ. Reklamfri TV och reklam-TV kommer således atl konkurrera om tittarna. Förekomsten av sådan kon­kurrens är viktig för alt förebygga atl annonsörerna skaffar sig infiytan­de över reklam-TV-företagels programverksamhet. En rcklainfri TV-kanal behöver inle maximera sin publik för all tillmötesgå olika annon­sörers intressen. Inle heller behöver en sådan kanal överväga om inne­hållet i ett konlioversielll program kan stöta bon presumtiva annonsö­rer.

Etl TV-förelag .som på rält sätt utnyttjar den frihet som det innebär atl inte behöva jaga reklamintäkter, kommer att kunna utforma etl självständigt, iniressant och omväxlande programutbud med vilket pu­bliken kan jämföra reklam-TV-företagels program. Publiken blir där­med inle hänvisad lill de reklamfinansierade sändningarna om dessa lill följd av annonsörsberoende framslår som försiktiga, utslätade eller för­utsägbara. Ell reklamfinansierat TV-företag som vill behålla sin ställning hos publiken och sina utsikter till långsiktig överlevnad har alltså skäl all söka undvika alt hänsynen till annonsörerna leder till etl följsamt och ointressant programutbud.

Sammanfattningsvis menar jag all man inte bör negligera riskerna för att ett reklamfinansierat TV-förelag blir beroende av annonsörerna. Som jag har anförl bör det emellertid finnas goda möjligheter alt mot­verka att beroendet av reklaminläkier påverkar programföretagets själv­ständighet eller leder lill stora anpassningar av programutbudet.

liagrcppct radioprogram

Kabelnämnden har i sill remissyttrande uttryckt farhågor för all vissa regler som radiolagsulredningen föreslagil kan kringgås av det skälei all en del uttryck som ulredningen laborerar med inte definieras.

Bl.a. påpekar nämnden alt begreppet radioprogram i railiolagen är oklart, eftersom del kan vara svårt all i ett vissl fall avgöra om del rör sig om ett eller fiera program.

Del är riktigt att man av definilionen av begreppel radioprogram i radiolagen inle får något svar på frågan om en viss utsändning består av ell eller flera program. För lagstiftaren var detta hell ovidkommande när radiolagcn skrevs år 1966 och begreppet radioprogram definierades.

Sverige är inie unikt i detta hänseende. Siluationen är praktiskt laget densamma i de länder som redan har reklam i TV, omgärdad av mer el­ler mindre stränga regler för inplaceringen. I utlandet har man uppen­barligen kunnal leva med den föreliggande oklarheten hos programbe-greppel. Eventuella jjroblem bör därför kunna bemästras. Utgångspunk­ten bör rimligen vara hur elt programförelag självt väljer alt presentera sitt programulbud. Vad programföretaget |)resenierar som elt program

54


 


bör alltså normall kunna belraklas som ell program. Jag nolerar i della sammanhang alt ingel av TV-förelagen bland remissinslanserna har gjorl några invändningar mol radiolagsulredningens förslag i del här avseen­det.

Jag återkommer till begreppel radioprogram längre fram (se avsniu 4,5,3).


Piop. 1990/91:149


 


Minimitiden för en viss annons

Ett par av de regler som radiolagsulredningen har föreslagit finner jag vara mindre lämpliga. En av dessa gäller att en annons inie skall få vara kortare än 20 sekunder. Alla remi.ssinslanser som kommenterat det för­slagel har rest invändningar och ansett all del inte bör införas någon så­dan regel. Jag har tagit intryck av dessa synpunkler och delar de fiesia av de akluella remissinstansernas inställning all det inte finns lillräckli­ga skäl atl föreskriva någonting om minimitiden för en annons.

Jag vill tillägga all frånvaron av en regel av della slag inte betyder atl en annons får vara hur kort som helst. Av marknadsföringslagen följer etl krav på atl reklam skall vara lätt atl identifiera. Jag föreslår också i detta syfte flera särskilda regler (se avsnitten 4.2.3, 4.4.3 och 4.5.2). Med hänsyn lill delta anser jag inle atl man behöver befara några ölägenheter av alt del saknas en regel om minimitiden för en viss annons.

4.2 Utgångspunkterna för lagstiftningen

4.2.1 Liksom annan reklam bör TV-reklamen övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system

Mitt forslag: TV-reklamen skall övervakas inom ramen för marknadsföringslagens syslem.

Ell tillägg görs i det lagrum som föreskriver förbud för myn­digheter all censurera radio- och irådsändningar (8 § radiola­gen). Den nya lydelsen klargör all föreskrifterna i marknadsför­ingslagen (1975:14 18), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av lobaksvaror och pro­dukisäkerhetslagen (1988:1604) gäller också i fråga om sådan marknadsföring som sker i railio eller TV.

Censurförbudet i radiolagen skall i fortsällningen betecknas som 19 §.

Radiolagsulredningens förslag (belänkandel s. 149 ff och 236) över­ensstämmer i sak med mitl förslag borisen från alt det i radiolagens cen-


55


 


surförbudsbestämmelse inle görs någon  hänvisning lill produktsäker-    Prop. 1990/91:149 hetslagen.

Remissinstanserna: Förslagel all TV-reklamen skall övervakas inom ramen för marknadsföringslagens syslem stöds av Slockholms tingsrätt, radionämnden, konsumentverket. Industriförbundet, Svenska Arbetsgi­vareföreningen (SAF), Grossistförbundel Svensk Handel, Sveriges Mark-nadsförbund. Svenska Tidningsutgivareföreningen, Inlernalionella Han­delskammarens Svenska Nalionalkommillé, Nordisk Television AB, Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Riksidrollsför-bunilel.

Juridiska fakultelsnämnden vid Slockholms universitet. Industriför­bundet, SAT' och Grossistförbundel Svensk Handel tillstyrker förslagel all inskränka censurförbudet i 8 § radiolagen. Enligt radionämnden bör del i denna paragraf hänvisas även lill produkisäkerhetslagen (1988:1604). Socialstyrelsen anser all del i radiolagcn måste las in en be­stämmelse av vilken framgår att ell förbud mot alkohol- och tobaksre­klam inle ens formellt strider mot nuvarande censurförbud. Stockholms tingsrätt kan inle tillslyrka utredningens förslag i fråga om 8 § radiola­gen. Enligt tingsrättens uppfattning tillåter radiolagen redan i sin nuva­rande ulformning ingripanden enligi marknadsföringslagen.

Skälen for mitt forslag: Radiolagsulredningen har med instämmande av de fiesia remissinstanserna ansell att reklamen i den marksända tele­visionen bör övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system. Liksom i fråga om reklam i allmänhet betyder della att konsumenlver-ket/KO har ställningen som övervakande och ingripande organ och att marknadsdomstolen är exklusiv domslol i mål enligt bl,a, generalklau­sulen mol otillbörlig marknadsföring i 2§ marknadsföringslagen (1975:1418),

Som har antytts lidigare (avsniu 4.1.2) har även jag uppfattningen all marknadsföringslagens system är lämpligl för övervakningen av TV-reklamen. Jag delar således ulredningens och de flesta remissinstanser­nas syn i denna fråga.

Jag återkommer lill vissa aspekter på marknadsföringslagen längre fram (avsnitt 4.6.1),

Radiolagens censurförbud

Rådande förbud för myndigheter och andra allmänna organ atl på radio- och trådsändningsområdet tillgripa censuråtgärder innebär bl,a. all en myndighet inte får förbjuda någon radiosändning på grund av de.ss innehåll (8 § första stycket radiolagen). För att della censurförbud inle skall hindra marknadsdomstolen från atl meddela vilesförbud mot radio- eller TV-reklam som bedöms vara otillbörlig eller hindra domslo­len från alt vid vite förbjuda alkohol- eller lobaksreklam i radio eller TV har radiolagsulredningen föreslagit all del görs elt tillägg i lagtexten. Den nya lydelsen skall klargöra att föreskrifterna i marknadsföringsla­gen, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av al­koholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa be-

56


 


stämmelser om marknadsföring av lobaksvaror (tobaksreklamlagen) gäl-     Prop. 1990/91:149 ler också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

De juridiska remissinslanserna har med etl undantag - Stockholms tingsrätt - tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det ulan erinran. Radionämnden, som tillhör de tillstyrkande instanserna, har ansett alt det i 8 § radiolagen ock.så bör hänvisas till produkisäkerhetslagen (1988:1604), Slockholms tingsrätts uppfattning är däremol atl radiolagen redan i sin nuvarande utformning - liksom Iryckfrihelsförorilningen -tillåter ingripanden enligt marknadsföringslagen.

Jag gör mol denna bakgrund följande bedömning av behovel alt i ra­diolagens censurförbudsbeslämmelse erinra om alt den marknadsför­ingsrällsliga lagstiftningen också skall gälla för sådan marknadsföring som sker i railio och TV.

Radiolagen innehåller regler av två slag. Dels finns i 1-4, 8, 10 och I I S§ regler som tar sikle på alla slag av trådlösa överföringar ("radio­sändningar"). Dels finns i 5-7 §§ vissa regler som uleslulande gäller ra­dio och TV .som massmedier. Regler av del senare slaget är l.ex. kravet på tillstånd av regeringen för rält atl sända radioprogram i rundradio-sändning, kravel all etl programföretags sändningsrätt skall utövas opar­tiskt och sakligt samt regeln att radionämnden i efterhand granskar om så har varil fallet.

För radio och TV som massmedier gäller också en särskild yttrande­fri helsrätlsl ig lagstiftning, utformad efler mönster av tryckfrihetsförord­ningen. För de företag som är programföretag i radiolagens mening finns de särskilda yllrandefri helsrätlsl iga beslämmelserna i radioansva­righeislagen.

Tryckfrihetsförordningen är en av våra grundlagar. En central regel i förordningen förbjuder myndigheter och andra allmänna organ alt till­gripa censuråtgärder: det får inle förekomma någon tryckningen föregå­ende granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav (1 kap. 2 § försia stycket tryckfrihetsförordningen).

DeUa censurförbud anses inle hindra all marknadsdomslolen med slöd av marknadsföringslagen meddelar vitesförbud mol otillbörlig kom­mersiell reklam i t.ex. en tidning. Del beror på tryckfrihetsförordning­ens yllrandefrihctsbegrepp. Vilket ytlrandefriheisbegrepp tryckfrihets­förordningen har får man klarl för sig när man sätter sig in i syftet med förordningen.

Tryckfrihetsförordningens syfte kommer lill ullryck i 1 kap. 1 § i förordningen. Av bestämmelsen framgår all Iryckfrihelen såsom den ga­ranteras av förordningen syftar lill all säkerslälla elt frill meningsulbyie och en allsidig upplysning. Om etl meddelande i tryckt skrift är lagstri-digl i något annat hänseende än såsom ett överskridande av gränserna för yiirandefrihelen, är därer-not gängse uppfatlning att tryckfrihetsför­ordningen inte hindrar ingripande mot meddelandet med stöd av vanlig lag. En gärning anses exempelvis kunna bestraffas som bedrägeri eller svindleri även om den har- begåtts genom meddelande i iryckt skrift. I rättspraxis har ansells all meddelande i tryckt skrift om vinsinummer i

57


 


etl utländskt lotteri utan hinder av tryckfrihetsförordningen kan leda    Prop. 1990/91:149 lill siraff för brotl mol lollerilagstiftningen (NJA 1961 s, 715).

1 överensslämmelse med det sagda anses del falla uianför iryckfri-helsförordningens syfte att skydda näringsidkares ekonomiska iniressen (se t.ex. prop. 1986/87:151 s. 46 f,). Del i förordningen föreskrivna cen­surförbudet för myndigheterna tolkas därför så atl del inte hindrar all marknadsdomstolen vid vite förbjuder otillbörlig kommersiell reklam i en iryckt skrift (se prop, 1970:57 s, 130 f. och prop. 1986/87:151 s. 53).

Radioansvarigheislagen använder sig av samma ytlrandefriheisbe­grepp som tryckfrihetsförordningen (se prop. 1966:156 s. 54).

De resonemang som måsle föras i fråga om det tryckfri helsrätlsl iga skyddels ulslräckning kan emellenid inle ulan vidare överföras lill cen­surförbudet i 8 § radiolagen. 'Tre omständigheter klargör della.

För det första är att märka lagstiftarens avsikt all med censurförbudet värna om radioprogrammens iniegriici (se prop. 1966:149 s. 33). Begrep­pet radioprogram definieras i radiolagen som en radiiKsändnings eller irådsändnings innehåll, om della beslår av annal än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanilen om tid, väderlek, nyheter eller dy­likt. Som radioprogram anses således inte enkla meddelanden. Vid ra­diolagens tillkomst underslröks emellenid (se anförd prop. s. 37) att meddelanden verkligen måsle vara enkla för atl en sändnings innehåll inle skall betraktas som radioprogram, och det sades särskill, alt medde­landena inte får inramas av l.ex. musik eller reklam.

För räll alt här i landel sända "radioprogram i rundradiosändning" krävs tillstånd av regeringen (5 § försia slyckel radiolagen). Med rundra-diosändning avses en särskild kategori sändningar vars adressat är all­mänhelen, Kravel på lillslånd av regeringen gäller således endasl den massmediebeionade användningen av radio och TV. På grund av vad som uttalades vid radiolagens tillkomst or-n begrep|)el radioprogram får emellertid som sådan sändningsverksamhet som i princip kräver lill­slånd av regeringen anses bl.a. reklam i rundradiosändningar.

Vid sin lillkomsi innebar radiolagen all ett förelag gavs "ensamrätt" all .sända radioprogram i rundrailiosändning, dvs, bl.a, reklam i sådana sändningar, Samlidigt etablerades genom avtal den ordningen mellan staten och programföretaget - dvs, Sveriges Radio - atl företagel i sänd­ningarna inle fick medge kommersiell reklam mol vederlag. Radiolagen måsle emellenid tolkas så au den tryggade Sveriges Radios ställning gentemot myndigheterna. Sändningsförbud skulle en myndighel inle kunna rikta mol någol radioprogram, inle heller mot reklam.

Radiolagens censurförbud förhindrar således mer effeklivt än censur­förbudet i tryckfrihetsförordningen all en myndighet förbjuder viss pub­licering; som har nämnts lämnar tryckfrihetsförordningen den möjlig­helen öppen när del gäller all ingripa mot meddelanden i renl kom­mersiella sammanhang.

Den andra omständigheten som bör underslrykas i fråga om del ra­diorättsTiga censurförbudet är dess ordalydelse. En myndighel får inle förbjuda någon radiosändning pä grund av de.ss innehåll. Med radiosänd-

58


 


ning förslås enligt radiolagen ljud, bild eller annat meddelande som     Prop. 1990/91:149 sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anord­nad ledare.

Censurförbudet skyddar därmed inte bara radio och TV som mass­medier utan också radion som ett medel för ivåvägskommunikalion. I fråga om kommunikationsradio och liknande gäller ingen särskild ylt-randefrihetsrältsTig lagstiftning efter tryckfrihetsrältsligl mönster. Vid en tolkning av censurförbudet på detta område saknar man därför även renl formellt anledning att låta sig influeras av sådana resonemang som måsle föras när del gäller frågan om del tryckfrihelsrältsliga skyddets ut­sträckning.

För del Iredje bör man vara klar över del radiorätisliga censurförbu­dets liUkomsihisioria. Från början var avsiklen atl censurförbudet skulle tas in i radioansvarighetslagen (se belänkandena |SOU 1962:27| Radions juridiska ansvar och |SOU 1965:58| Radioansvarighetslag), Under lag-siiftningsarbelels gång flyttades emellertid beslämmelsen lill radiolagen. Som motiv för detta anfördes (se prop. 1966:149 s, 34) atl regeln var av belydelse inle bara för rundradions programverksamhet. Principen om yttrandefrihet i radio ansågs kräva atl inle heller innehållel i andra sändningar än sådana som förbehölls del företag som gavs ensamrätt atl sända rundradio utsattes för förhandsgranskning av myndighel eller be­lades med sänilningsförbud.

Lagtekniskt sett är således det radiorätisliga censurförbudet hell fri-gjori från radioansvarigheislagen.

Självfallel har del tryckfrihelsrältsliga censurförbudet tjänat som fö­rebild för det radiorätisliga. Della bör dock inte tas lill intäkt för en in­skränkande analog tolkning av det radiorätisliga censurförbudet som har sin grund i etl tryckfrihetsrältsligl resonemang. En myndighel bör inte lolka en skyddsbestämmelse för den enskilde av det slag som radio­lagens censurförbud utgör genom analogi från ett rättsområde, om delta får till följil att bestämmelsens räckvidd inskränks i förhållande lill or­dalydelsen.

Av nu anförda skäl kan jag inle komma lill någon annan slutsats än att censurförbudet i 8 § railiolagen såsom del är formulerat ulgör elt hinder mol meddelande av vilesförbud som gäller otillbörlig reklam i radio och TV.

Censurförbudet bör emellertid inle få den praktiska konsekvensen vid ell öppnande av den marksända lelevisionen för reklamfinansiering, att marknadsdomslolen anser sig förhindrad alt meddela vilesförbud mol otillbörlig TV-reklam, Som radiolagsulredningen har föreslagit kan delta förebyggas genom att del i lagrummet las in en hänvisning lill marknadsföringsrällslig lagsliflning.

Man kan säga all ilei finns Ivå olika slag av sådan lagsliftning om man ser den från yllrandefrihetsrällslig synpunkt: lagsliftning som inie gör intrång på det område som läcks av tryckfrihetsförordningens och radioansvarighelslagens ytlrandefriheisbegrepp och lagsliftning som gör

59


 


sådant inirång. Såsom lagstiftning av del förra slagei får belraklas mark-    Prop. 1990/91:149

nadsföringslagen och lill samma kategori bör räknas produktsäkerhets-

liigen.

Från marknadsföringslagen och produkisäkerhetslagen skiljer sig alkohol- och lobaksreklamlagarna. Denna lagstiftning, som jag återkom­mer till längre fram (se avsnitt 4,6.2), inkräktar på del område som täcks av tryckfrihetsförordningens och radioansvarighelslagens ytlrande­friheisbegrepp. Vilket ytlrandefriheisbegrepp som tryckfrihetsförord­ningen har får man som jag har nämnt klarl för sig när man beaktar syftel med förordningen sådanl della kommer lill uttryck i 1 kap, 1 § i förordningen. Del enda som Tigger uianför delta skyddssyfle är sådana meddelanilen som är av utpräglat kommersiell nalur och som har renl kommersiella förhållanden lill föremål. Generella förbud mol reklam har ansetts inte .säkert falla uianför det tryckfriheisräusliga området. Därför har del anseUs nödvändigt att i tryckfrihetsförordningen ge slöd för alkohol- och lobaksreklamlagarna (1 kap. 9 Ij punkl 1 tryckfrihets­förordningen; jfr prop. 1986/87:151 s. 48 och 53). Marknadsföringslagen och produkisäkerhetslagen anses däremol vara förenliga med iryckfri­helsförorilningen faslän förordningen inle ger något posilivt stöd för denna reglering.

Enligt radiolagsulredningen bör del i 8 § radiolagen hänvisas lill, föruiom marknadsföringslagen, alkohol- och lobaksreklamlagarna. Slockholms tingsrätt har invändningar också mot detta förslag. Tingsrät­ten kan inte se något behov av en sådan hänvisning; etl sådant stadgande finns ju inte i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

Detta kan jag inle finna vara någon vägande invändning mol den fö­reslagna hänvisningen. 'Tryckfrihetsförordningen behöver nalurliglvis inle i sin censurförbudsbeslämmelse hänvisa till akohol- och tobaksre-klarrilagarna, när förordningen på annan plals har en sådan hänvisning (I kap. 9 § punkt 1 tryckfiihelsförordningen).

Med hänsyn lill vad som nu anförts har jag samma uppfatlning som de flesla remissinstanserna inklusive radionämnden om till vilken marknadsföringsrällslig lagstiftning del bör hänvisas i radiolagens cen­surförbudsbeslämmelse. Av denna paragraf bör således framgå all före­skrifterna i marknadsföringslagen, alkohol- och lobaksreklamlagarna saml produkisäkerhetslagen gäller även i fråga om sådan marknadsför­ing som sker i radio och TV.

Senare kommer jag att behandla TV-reklamen och barnen (avsniu 4,7). Jag föreslår där alt del i railiolagen las in vissa regler som får anses vara av i första hand marknadsföringsrättslig art. Med hänsyn lill della vill jag erinra om den praxis som marknadsdomslolen har utvecklat och som innebär alt en marknadsföringsåtgärd som strider mot annan lag­sliftning än marknadsföringslagen kan belraklas som lagstridig också en­ligt marknadsföringslagens generalklausul mol otillbörlig marknadsför­ing (om detta se närmare avsniu 4,10,2),

60


 


Min avsikt med att i radiolagens censurförbudsbeslämmelse hänvisa lill marknadsföringslagen är att ge utrymme för denna praxis också när del gäller sådan marknadsföring som sker i radio eller TV,

Genom alt utforma hänvisningen i radiolagens censurförbudsbesläm­melse på del sätt som här förordas förebygger man enligt min mening alt beslämmelsen får oönskade effekter på det marknadsföringsrällsliga områdel.


Prop. 1990/91:149


4.2.2  Begreppet reklam

Mitt förslag: Enligt radiolagen (1 §) skall med reklam förslås etl radioprogram som är avsett all främja en näringsidkares avsätt­ning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. Della be­grepp skall ersälla del nuvarande uttrycket kommersiell reklam i radio lagen.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be­tänkandet s. 153 ff.).

Remissinstanserna; Remissinstanserna ansluter sig på del hela tagel lill ulredningens förslag eller lämnar del ulan erinran. Kritiska syn­punkler framförs emellertid från några håll. Kritiken gäller huvudsakli­gen detaljer.

Skälen för miu förslag: 1 fiera olika regelverk finner man reklambe­grepp som har betydelse för de företag som är programföretag i radiola­gens mening.

Enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § mark­nadsföringslagen kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, en tjänst eller någon annan nytlighei företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom alt strida mot god affärs­sed eller på annat säu är otillbörlig mol konsumenter eller näringsidka­re, förbjuda näringsidkaren atl forlsälta med detta eller alt företa annan liknande handling.

På grunil av denna föreskrift har varje programföretag anledning all beakla vad som förstås med alt en näringsidkare vid marktiadsföring av vara, ijätisi eller annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling.

Radiolagen innehåller ett bemyndigande för regeringen atl träffa av­tal med ell programföretag om att förelaget inte får sända kommersieU reklam (6 § tredje slyckel 3 railiolagen). Med stöd av della bemyndigan­de har mellan slaien och varje programföretag avtalats atl förelagel inte mol vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

Den europeiska TV-konveniionen har en särskild definilion av re­klam (anikel 2 O- Reklam betyder här varje offentligt meddelande som är avsett all främja avsättning, inköp eller ulhyrning av en vara eller tjänst, all gynna en sak eller idé eller alt åstadkomma någol annal av an­nonsören önskat resultat, för vilkel sändningstid har upplåtits ål annon­sören mot betalningeller annat vederlag.


 


När det gäller radiolagen bör i della sammanhang också nämnas kra- Prop. 1990/91:149 vet all etl programföretag skall utöva sändningsrätlen oparliskl (6 § för­sta stycket radiolagen). Som lidigare nämnls (se avsnitl 4.1.1) innebär detta enligt radionämndens praxis bl.a. atl ett programföretag bör vara försiktigt med all sända program eller programinslag som innebär etl re-klambetonai gynnande av en viss produkt eller etl visst företag.

Slulligen vill jag peka på vad den europeiska TV-konvenlionen me­nar med sponsorskap och hur konventionen skiljer mellan reklam och sponsorskap. Del senare begreppel definieras i artikel 2 g) såsom med­verkan av en fysisk eller juridisk person, som inle är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk, i att, di­rekt eller indlrekl, finansiera ett program i syfte alt därmed främja sitt namn, varumärke eller anseende.

Sponsorskap är således ett sätt att marknailsföra sponsorns namn, va­rumärke eller anseende till skillnad från de konkreta produkter som sponsorn marknadsför; marknadsföring av det senare slaget som sker mot vederlag utgör reklam i konvenlionens mening.

Marknadsföritigslagens reglering

Särskild vikt bör tillmätas regleringen i marknadsföringslagen. Huruvi­da marknadsföring sker mot vederlag eller inte är ovidkommande för frågan om tillämpligheten av denna lag, Lagen gäller således även en nä­ringsidkares marknadsföring av varor eller tjänster i den egna verksam­heten.

Tillämpningsområdet är emellertid med lanke på tryckfrihetsförord­ningen begränsat lill marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kom­mersiell natur och som inle avser nyhetsförmedlingen eller åsiktsbild­ningen i samhället (se prop, 1970:57 s, 66); de reklamåtgärder som marknadsföringslagen avser är i enlighel härmed sådana som syftar lill alt främja avsättningen av varor, tjänster eller andra nyltigheler.

Vad som har sagls nu innebär all åsikisreklam och liknande faller uianför iillämpning.sområdel. Delsamma är fallet med inköps- och and­ra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökanile; som marknadsdomstolen har framhål­lit i sitt remissyttrande över radiolagsutredningens betänkande förekom­mer del emellenid att annonser är av s.k. blandad typ som faller delvis uianför och delvis under lagens tillämpningsområde. Marknadsdomsto­len är givetvis kompetent till den del man i budskap av detta slag kan särskilja marknadsföringen från del övriga innehållel.

De företag som är programförelag har, som radiolagsulredningen på­pekar, ell särskilt skäl atl observera regleringen i marknadsföringslagen. Del har all göra med att radioansvarigheislagen gäller för företaget.

Radioansvarigheislagen innebär alt missbruk av yttrandefriheten i ra­dioprogram kan medföra ansvar och skadeslåndsskyldighel endasl när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrolt (2 § radioansvarigheislagen). Orden "ansvar och skadeslåndsskyldighel" bör som ulredningen fram­håller inle uppfattas bokslavligi utan lagrummet bör anses hindra också

62


 


alt det meddelas vilesförbud mot handlingar som ligger inom det i lagen     Prop. 1990/91:149 behandlade  området   (jfr   i   fråga  om   tryckfrihetsförordningen   prop. 1970:57 s, 65).

En jämförelse mellan marktiaäsföringslagens reglering och gällande radiorätisliga reklambegrepp

Radiolagsulredningen jämför det reklambegrepp som följer av mark­nadsföringslagen med uttrycket kommersiell reklam i railiolagen och avtalet mellan staten och varje programförelag. Jämförelsen görs i ljuset av radionämndens beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhåll­ningsprogrammet "Zick Zack" i Sveriges Televisions sändningar (SB 44/89),

Radionämnden prövade här bl.a. om programföretaget hade överträtt avtalsbestämmelsen om förbud all medge kommersiell reklam mot ve­derlag i program eller programinslag.

Eu inslag i programmen gällde direktsändning av AB Tipsljänsts dragningar i bolagels båda spel Lotto och Joker. Radionämnden uttalade att della i hög grad var ägnal all främja avsältningen av Tipsljänsts pro­dukter och ansåg alt den exponering som Tipstjänst och dess spel fick i programmen var alt betrakta som kommersiell reklam i radiolagens och avtalets mening.

Som radiolagsutredningen framhåller var "Zick Zack"-programmen underhållningsprogram där olika artister framträdde, Radionämndens ställningstagande i fallet kan jämföras med den bedömning av mark­nadsföringslagens räckvidd som högsta domslolen gjorde i del s,k, Helg-Exlra-målet (NJA 1975 s. 589). I detta rättsfall yttrade domstolen om en tidnings löpsedel att en .sådan inte utan vidare kan jämställas med en sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av utpräglat kommersiell na­lur med renl kommersiella förhållanden lill föremål. Domstolen skrev om den i målet akluella löpsedeln alt den, irols atl den på ett missvisan­de säu antydde tidningens innehåll, utgjorde etl led i tidningens nyhets­förmedling. Frågan om ingripande mol löpsedeln för alt vara oriklig el­ler vilseledande kunde därför inle prövas enligt marknadsföringslagen utan föll inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssyslem,

lnligl radiolagsulredningen förefaller radionämndens beslul i "Zick Z<)ck"-fallel illustrera alt ullrycket kommersiell reklam i radiolagen och programföretagens avtal med staten täcker någol mer än vad som är möjligl all föra in under det reklambegrepp som följer av marknads­föringslagen,

Radiolagsulredningens förslag och vissa vid remissbehandlingen framförda synpunkler

Radiolagsuireilningen har ansett det i princip vara ägnal all komplicera tillvaron för programföretagen all behöva hålla reda på Ivå olika in­hemska reklambegrepp. Ulredningen anser dock alt olägenheterna inte bör överdrivas och framhåller atl radiolagens uttryck kommersiell re-

63


 


kläm i dag är av avgjorl större inlresse för ell programföretag än del re-     Prop. 1990/91:149 klambegrepp som följer av marknadsföringslagen av det skälet alt ingel programföretag får finansiera sändningar med reklam.

Om del skall ske en ändring i delta hänseende finns det dock enligi utredningen goda skäl att man hell håller sig lill del reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen.

På i huvudsak de nu angivna skälen har utredningen föreslagil alt re­klam vad gäller alla programföretags sändningar skall definieras som etl radioprogram som är avsett all främja en näringsidkares avsättning av en vara, en Ijänsl eller någon annan nyttighet.

Innebörden av definitionen diskuteras av utredningen särskill mol bakgrund av tre speciella företeelser på TV-områdel, nämligen direkla sätjerbjudanden eller liknande ("teleshopping"), namngivande av en spon­sor och varuexponering ("producl placement").

Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping anser ulredningen ulan tvivel vara reklam i den föreslagna definitionens me­ning.

Den distinktion som TV-konvenlionen gör mellan reklam och spon­sorskap bedömer utredningen knappasl ha någon relevans när det gäller vad som från marknadsföringslagens synpunkt skall anses vara reklam. Namngivande av en sponsor lorde enligt utredningen mycket väl kunna vara reklam enligt den föreslagna definitionen av reklam. Därför anser utredningen all man i del radiorättsliga regelverket på någol säll behö­ver kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det för­hållandet atl ett sponsrai program sänds och sponsorn namnges.

Varuexponering i TV innebär alt del i vanliga nyhets- eller under­hållningsprogram förekommer en markant fokusering av en produkt el­ler eu varumärke som inle för tittaren framstår som motiverad med hänsyn lill någol informativt eller underhållande syfle hos programföre­iagei.

Eu exempel skulle kunna vara etl frågesport program i TV, där vins­terna ulgörs av TV-apparater. Man kan i ett sådanl fall inle rikla någon krilik mol programföreiagei om del låter TV-bilden göra ell hastigt svep över at)paralerna. Om emellertid programföretaget på ell [jåtagligl och för sammanhangel omotiverat sätt låler bilden ftikusera TV-apparalerna är det fråga om varuexponering.

Utredningen säger om insmugen varuexponering av detta slag alt så­dan knappasl ens i uppenbara fall är reklam enligt den föreslagna defi­nitionen av della begrepp.

Utredningens nu redovisade överväganden har kommenterats av ganska få remissinslanser,

Slockholms lingsrält delar uppfattningen all del mest ändamålsenliga är all använda marknadsföringslagens ilefinilion av reklam.

Marknailsdomslolen påpekar att det centrala i marknadsföringslagen är begreppet marknadsföring, vilkel avser såväl reklam i traditionell me­ning som andra marknadsföringsåtgärder. Reklambegreppel definieras inte. Motiven till lagen ger exempel på marknadsföring som inte är re-

64


 


kläm (bl.a. prop. 1970:57 s. 72 ff.). Enligt domstolen torde ulredningens    Prop. 1990/91:149 definilion av reklam närmasl motsvara vad som i marknadsföringslagen förslås med marknadsföring. Begreppel reklam i radiolagen synes alltså få en vidare innebörd än vad reklambegre|)pel har i motiven till mark­nadsföringslagen.

Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd vill undersiryka nödvändigheten av klara avgränsningar mellan reklam och andra lyper av program. Både sponsring och varuexponering mot vederlag försvårar sådana gränsdragningar och bör i princip inle få förekomma.

Enligt Sveriges Marknadsförbund bör lagstiftningen använda sig av den europeiska TV-konvenlionens reklambegrepp. Förbundet anser atl alla aktörer fårsvårigheter av atl marknadsföringslagen har ett reklambe­grepp, TV-konvenlionen elt annat och radiolagen ett tredje.

Fn nyll reklambegrepp för programföretagen

För min egen del anser jag till en början alt det radiorättsliga reklambe­grepp som skall definieras bör vara gemensaml för alla programföretag. Reklambegreppel bör därför vara detsamma för TV-sändande program­företag och programförelag på Ijudradiosidan, Samma reklambegrepp bör också gälla oavsett om programförelaget har rätt att finansiera sänd­ningar med reklam eller inte.

På grund av det anförda anser jag liksom radiolagsutredningen att re-klamdefinilionen bör las in i radiolagen.

När det gäller definitionens innehåll ligger naturligtvis den tanken nära atl man bör knyta an till TV-konvenlionens reklambegrepp. Av fiera skäl anser jag emellertid all delta skulle vara mindre lämpligl.

För all Sverige skall kunna tillträda TV-konvenlionen krävs inle all vår lagsliflning anammar konvenlionens reklambegrepp. Vad som krävs är att vi kan uppfylla konvenlionens krav när del gäller exempelvis re­klamens volym och inplacering. Med reklam avses då givetvis reklam i konventionens mening. Däremol lägger sig inle konvenlionen i på vil­ket säll vi uppfyller dess krav,

Konvenlionens reklambegrepp bryter skarpt mot vad som följer av ilet svenska yllrandefrihelsrältsTiga regelverkel.

Jag har lidigare (avsnilt 4.2.1) föreslagit alt det görs elt tillägg till cen­surförbudet i radiolagen som klargör all i fråga om marknadsföring gäl­ler föreskrifierna om marknadsföring i olika lagar. Om man gör så kommer programföretagen att tvingas ta hänsyn lill denna reglering oavsett vad som i railiolagen läggs in i begreppet reklam.

Jag vill här också påpeka att jag kommer att föreslå vissa särregler i fråga om 'TV-reklam och yngre barn (avsnitt 4.7). Dessa regler är delvis av marknadsföringsrällslig an, och reglerna avses i den delen kunna till­ämpas av konsumenlverket/KO och marknadsdomstolen,

Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen är organ, vars kom­petens i marknadsföringsrältsligt hänseende i princip baserar sig på marknadsföringslagens lillämpningsområde. Detta tillämpningsområde

65

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml Nr 149


kan i princip inle utvidgas, eftersom gränserna för del bestäms av tryck-     Prop. 1990/91:149 fii helsförordningens yllrandefrihelsbegrepp.

'TV-konvenlionens reklambegrepp gäller däremot ell fierlal föreieel-ser uianför det marknadsföringsrällsliga områdel. Som nyss nämnls om­fattar ju konventionens reklambegrepp även l.ex. åsikisreklam.

Ell evenluelll införande i railiolagen av konventionens reklambe-gre|)p skulle nalurliglvis inie utvidga konsumentverkel/KO:s och mark-nailsdomslolens kompelens lill åsiklsreklamens område. En sådan ål-gärd skulle emellertid ge intryckel att verkei och domslolen i fråga om reklam i TV hade en kompelens som de inle har när del gäller reklam i andra medier.

Med hänsyn lill vad som nu har anförts är min uppfattning att man i fråga om vad som skall läggas in i begreppel reklam i radiolagen hellre bör knyla an lill marknadsdomslolens kompetensområde enligt mark­nadsföringslagen än till TV-konvenlionen.

Vid marknadsföringslagens tillkomst uttalades som jag har visat att lagens tillämpningsområde skulle begränsas till marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur och .sorn inte avser nyhetsför­medlingen eller åsiktsbildningen i samhället. Ullalandet om detta gjor­des med lanke på tryckfrihetsförordningen.

Däremot sades inle någonting om marknadsföringslagens relation till underhållning och förströelse. I förgrunden för sådana tryckta medier .som dagstidningarna slår givelvis nyhetsförmedling och åsiktsbildning. För radio och TV förhåller del sig inte .självfallet likadant. Däremol kan man i fråga om dessa medier alllid säga att de som en viktig uppgift har - vid sillan av nyhetsförmedling och åsiktsbildning - all skänka under­hållning och förströelse.

Med hänsyn lill vad som har sagls nu anser jag alt den rimligaste tolkningen av marknadsföringslagen på railio- och TV-områdel är, alt underhållning och förslröelse behanillas på samma sätt som nyhetsför­medling och åsiklsbildning. Inslag som sänds på grund av sill underhåll­ningsvärde bör således anses avse jusl underhållning, även om de skulle kunna ifrågasättas ulgöra marknadsföring.

Som exempel på vad jag menar vill jag hänvisa lill radionämndens beslut om "Zick Zack"-pr-ogrammen i Sveriges Televisions sändningar. Jag har nämnt all del i dessa fall rörde sig om underhållningsprogram, där olika artister framiriidde. Au programföreiagei direktsände Tips­ljänsts Lollo-dragningar- berodde uppenbarligen på dessa inslags nyhels-och under hållningsvärile, och del kan inle antas atl programföretagets syfte med inslagen var alt öka Tipsljänsts inkomster. Den omsländighc-ten alt railionämnden fann atl exponeringen av 'Tipsljänsl och dess spel i programmen var- alt belrakla som kommersiell reklam från radiolagens synpunkl, betyder därför enligt min mening inle all del rörde sig om marknailsföring i marknadsföringslagens mening.

Av vad jag nu har sagl följer atl ell prograr-ninslag av denna typ inie bör anses ulgöra reklam ulifrån ilel nya reklamhegrepp i radiolagen som jag föreslår. Radiolagens reklamdefinition bör begränsa sig till närings-

66


 


idkares marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur     Prop. 1990/91:149 och som gäller annal än  nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen  i samhället och inle heller avser underhållning eller förslröelse.

Genom all göra på della sätt kan man avvara radiolagens nuvarande ullryck kommersiell reklam.

Det centrala i marknadsföringslagen är, som marknadsdomstolen har påpekat, begreppet marknaiMöring. Jag håller med domstolen om att radiolagsulredningens definilion av reklam närmast molsvarar vad som i marknadsföringslagen förslås med marknadsföring och atl begreppet re­klam enligi ulredningens förslag därmed synes få en vidare innebörd än vad själva reklambegreppet har enligi motiven till marknadsföringsla­gen.

Jag kan dock inte se all della har nägra negativa följder. Marknads­domstolens kompelens när det gäller marknadsföring i radio och TV bör ju gälla alll som marknadsföringslagen avser med marknadsföring, och med ullrycket reklam i radiolagen syftar jag |)å delsamma.

Med hänsyn till marknadsdomslolens jiåpekande har jag övervägt alt i slällel för reklam lala om marknadsföring. Min uppfaltning är emel­lenid all delta inte skulle medföra någon fördel; ordet reklam är så inar­betat när del gäller TV-reklamfrågan alt del har ett värde att kunna hål­la sig lill delta ullryck.

Om del rör sig om reklam mot vederlag eller inte saknar belydelse för reklambegreppels innebörd. Det läcker även etl program fö re lags re­klam för varor eller tjänster som gäller den egna verksamheten, t,ex, en av förelagel utgiven programlidning (jfr radionämndens beslut den 25 maj 1989, SB 222/89),

Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping får anses vara reklam i reklambegreppets mening.

Namngivande av en sponsor kan vara marknadsföring enligt mark­nadsföringslagen och går därmed in under begreppel reklam. Som ra­diolagsutredningen har ullalat skapar detta etl behov av alt på någol sätt i del radiorätisliga regelverkel skilja mellan reklam mol vederlag i all­mänhet och del förhållandet all etl sponsrai program sänds och spon­sorn namnges.

Ett säu atl lö.sa delta problem är att, som ulredningen har föreslagil, accepiera all namngivande av en sponsor kan ulgöra reklam och i avta­let mellan staten och programföretaget skilja ul vad som under vissa för­utsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från re­klam mol vederlag i övrigt.

Ett annal säll skulle kunna vara att i radiolagens reklamdefinition uttryckligen ange atl den inle omfallar namngivande av en sponsor.

Jag har övervägt atl göra på det .senare .sättet. Jag har emellertid fun­nit alt i fråga om tillkännagivande av sponsorskap också annal än själva namngivandet av sponsorn kan kräva särskild reglering. Genom all från reklamdefiniiionen endasl undania namngivandel av sponsorn skulle man därför inle vinna någol väsentligt. Jag återkommer lill sponsorfrå­gan längre fram (se avsnitt 4.9.2).

67


 


Av de skäl som nu har redovisats anser jag alt del i radiolagen bör    Prop. 1990/91:149 införas den definilion av reklam som radiolagsutredningen har föresla­gil. Som  reklam bör således anses ell radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en Ijänsl eller någon an­nan nyttighet.

Närmare om det avsällningsfrämjande syftel

Railio|)ri)grammel skall vara "avsett all främja" avsättningen av den ak­tuella varan etc. Au den annonserande näringsidkaren har detta syfte kan las för givet. Detia är dock inle del väsentliga från ladiorältsTrg syn­punkl. Det väsentliga är i slällel all programföretaget inle kan anses ha någol annal syfle med sändningen. Del rör sig således inte om reklam, om programförelaget sänder programmet i ett uppenbart informativt syfte. Givelvis förutsätter dock detta att informationen inte inskränker sig lill sådanl som var, när, hur och lill vilket pris ■TV-liltaren kan skaffa sig en viss produkt.

Man behöver inle tveka om hur det förhåller sig med programföreta­gets motiv i lie fall då företaget får betalt av annonsören. All programfö­retaget har ell reklamsyfte med sändandet kan emellenid slå klart också då förelaget inle erhåller några pengar. Jag tänker här |)å del fallet alt programinslaget gäller en produkt av vars försäljning företagel har eko­nomisk fördel. Ell praktiskt exempel kan vara en programlidning som företagel ger ut. Reklam i radio eller TV kan ock.så de uppgifter vara som förekommer i anslulning lill Sveriges Utbildningsradios program om hur- lyssnare och tittare kan beställa kuisböcker och liknande.

När ilel i övrigt gäller all bedöma programföretagets handlande i så­ilana fall då företaget inle erhåller någol vederlag för sändandet, kom­mer man in på bl.a. vem som framför del aktuella budskapet. Atl någon ytlrar sig i etl programföretags sändningar och för egen del har elt av­sällningsfrämjande syfle med vad som sägs, kan vara en omständighet som i förening med andra bör beslämma hur man bedömer programfö­retagets agerande.

Till en början gäller del all faslslälla den medverkandes syfte. En be­tydelsefull omständighet är givetvis om denne har tagit emol pengar för all framföra sitt budskap. Om så har skett och om budskapets effeki är avsällningsfrämjande kan man knap|)asi komma till annat resultat än alt den medverkanile har det relevanta syftel.

Om della slår klarl blir nästa fråga om program förelaget med insla­get kan anses ha någol motstående informativt eller underhållande syfle som bör anses uppväga den medverkandes avsällningsfrämjande syfle och medföra, alt programinslaget - trots den medverkandes syfle - inle bör anses ulgöra reklam från programföretagets synpunkt.

De konsumentupplysande programmen i TV kan här tjäna som ex­empel. Även om en medverkande i ell sådant program bakom ryggen på programföretaget lar emot pengar av tillverkaren av en produkt som programmet uppmärksammar i [)osiiiva ordalag, föranleder i allmänhet inle detta någon annan bedömning än atl programförelagets syfle med

68


 


programmel är renl informativt, dvs. del rör sig inle om elt radiopro- Prop. 1990/91:149 gram .som är avsett alt främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. För au elt avsällningsfrämjande ytt­rande som någon fäller mol betalning i ell programföretags sändningar skall beslämma synen på företagels agerande krävs enligt min mening att man kan anse all förelaget inte har något informativt eller underhål­lande syfte med programinslaget.

Om man måste anse alt det från programföretagets sida saknas ett syfte av della slag blir näsla fråga all dra en gräns mellan sådana med­verkande, vilkas yttranden har belyilel.se när det gäller alt bedöma pro­gramförelagets handlande och medverkande, vilkas yttranden principi­ellt sett inle bör påverka synen på förelagels agerande. Till den förra ka­tegorin anser jag att arbelslagare hos programföretaget hör liksom i öv­rigl personer som är kontrakisenligi knutna till programföretaget eller elt delta närslåenile förelag.

Vidare bör lill denna kategori räknas ledamöter av programföretagets eller ell närstående företags styrelse. Vad gäller Sveriges Television bör l.ex. lill den aktuella kategorin räknas inte bara programföretagets egna styrelseledamöter utan också styrelseledamöterna i övriga bolag inom Sveriges Radio-koncernen, moderbolaget Sveriges Radio inräknat.

Jag anser således alt en person som hör till den aktuella kretsen av anslällda, frilansmedarbelare, styrelseledamöter m.fl. alltid bör anses fö­reträda programförelaget om vederbörande i programföretagels sänd­ningar.mol betalning ytlrar något som har en avsällningsfrämjande ef­fekt. Ell sådanl programinslag kan därför myckel väl utgöra reklam i del föreslagna reklambegreppels mening. Om det i etl sådanl fall rör sig om oiillböriig reklam mot konsumenler eller näringsidkare, kan där­med marknadsdomstolen förbjuda programförelaget atl bedriva sådan eller liknande marknadsföring.

Om direkla säljerbjudanden i TV och sponsring har jag talat tidigare. Jag har däremot inte behandlat varuexponering i TV ulifrån det före­slagna reklambegreppel.

SärskiU om varuexponering i 'IV

Varuexponering i TV är en form av smygreklam, och den europeiska TV-konvenlionen godtar inle all elt programförelag sänder smygreklam mol vederlag. Varuexponering i TV bör därför molverkas.

Som har nämnls innebär radiolagens krav på opartiskhet enligt ra­dionämndens praxis alt elt programföretag bör vara försiktigt med atl sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gyn­nande av en viss produkt eller elt visst förelag. I princip bör denna till­ämpning kunna träffa även varuexponering i TV,

Den historiska bakgrunden lill kravet på opartiskhet är emellertid den reklamfria public .service-radion och lelevisionen. Med tanke på atl del nu är aktuellt au introducera kommersiell television i marknätet an­ser jag att opariiskhelskravet bör komplelleras med ett uttryckligt för­bud mot all i programverksamheten gynna kommersiella intressen mot

69


 


vederlag eller annars på ett otillbörligt säll. Jag tar upp detta senare (av­snilt 4,9.1).

Däremot kan enligt min mening inle insmugen varuexponering i TV särskiljas klarl från nyhetsförmedling, åsiktsbildning eller underhållning på ett sådanl sätt att man kan säga all det rör sig om reklam utifrån det föreslagna reklambegreppel i railiolagen.


Prop. 1990/91:149


 


4.2.3 Begreppet annonstid I televisionen

Mitt fSrslag: E.nligi radiolagen (I §) skall med annonstid i televi­sionen förslås sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignaiur som markerar att den som sänder under den angivna liden i huvudsak gör della på upp­drag av andra.

Radiolagsutredningens förslag (belänkandel s. 163 ff) definierar be­greppel annonslid på ell säu som i sak överensstämmer med milt för­slag. Ulredningen definierar vidare begreppet annons som etl televi­sionsprogram som sänds under annonslid.

Remissinstanserna: Utreilningens förslag godtas eller lämnas ulan erinran av de flesla remissinstanserna. Kritiska synpunkler framförs emellertid från några håll. Bl.a. anser vissa instanser alt förslaget om en särskild ljud- och bildsignaiur inle är lillräckligl för att uppfylla.kravel all reklamen skall vara lätt all identifiera.

Skälen för mitt förslag: Enligt iryckfrihelsförordningen gäller bl.a. all man i vissa fall inte som tryckfrihetsbrott skall betrakta tillkännagivande "i annons eller annal sådant meddelande" (7 kap. 2 § tryckfrihetsförord­ningen). Med annal sådant meddelande menas enligt förarbetena till för­ordningen (prop. 1948:230 s. 174) vissa sedvanliga notiser, som på grund av sill innehåll har samma uppgift som annon.ser; jfr Eek, Nya tryckfrihetsförordningen, 1948, s. 98. Vad som är att belrakla som re­daktionell text bör således inte anses utgöra annonser eller liknande medilelanden.

1 iryckfrihelsförordningen förekommer också uttrycket kommersiell annons (I kap. 9 § punkl 1 tryckfrihetsförordningen). Det anges där alt ulan hinder av förordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Motiven (prop, 1973:123 s. 46) klargör au redaktionell lexl inle berörs av beslämmelsen.

För televisionens del behöver man kunna göra en molsvarande dis­tinktion.

Artikel 13 i den europeiska TV-konvenlionen visar hur man för tele­visionens vidkommande kan dra en gräns mellan reklamen och de egentliga programmen. Bl.a. anges där alt reklamen skall kunna idenli­fieras lydligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i piogram-


70


 


tjänsten genom optiska eller akustiska medel saml all reklamen i prin-    Prop. 1990/91:149 cip skall sändas i block.

Som radiolagsulredningen har framhållit är den som annonserar i te­levisionen i allmänhet någon som slår utanför TV-förelagcl och som har uppdragit ål förelaget all sända del akluella inslaget.

Ulredningen har mol denna bakgrund föreslagit atl lagstiftningen skall definiera uttrycken annonstid och annons. Med annonslid bör en­ligt utredningen förslås sändningstid som inleils och avslutas av en sär­skild ljud- och bildsignatur som markerar all programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra. Annons defi­nierar utredningen renl formellt som ell televisionsprogram som sänds under annonslid.

Enligt ulredningen bör elt reklam-TV-förelag endasl under annon-sliil i den angivna meningen ha rält alt sända reklam mol vederlag,

Ulredningens förslag har resulterat i kritiska kommentarer från en del remissinstanser.

Kabelnämnden har ansett att det inle framgår hur del fallet skall be­dömas all elt programföretag har sänl reklam e.d. ulan all del förekom­mil någon särskild ljud- och bildsignaiur. Vidare säger nämnden alt om det särskiljande för annonstiden är all programföretaget under denna tid huvudsakligen sänder på uppdrag av andra, bör i konsekvens härmed "övrig lid" anses vara lid ilå programföretaget .sänder utan någons upp­drag, dvs. på eget initiativ.

Sanna Satellile AB har utifrån sin verksamhet med all driva pro­gramkanalen "Norilic Channel" synt)unkler pä definilionen av annon-slid. Bolagel uppger all del i denna kanal på uppdrag av andra sänds även vanliga program, inle endast reklam. Sänilningstid upplåts ål före­lag, organisalioner m.fl, som vill informera i l.ex. poliliska, religiösa, fackliga, vetenskapliga eller kulturella angelägenheter. Bolagel finner därför annonslidsdefiniiionen olycklig och föreslår atl annonslid förkla­ras vara sändningslid, som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bililsignalur som markerar atl programföreiagei under den angivna li­den i huvudsak sänder "reklam".

Till de instanser som inte är nöjda med förslagel om den särskilda ljud- och bildsignaiuren .som skall inleda och avsluta annonsiiden hör socialstyrelsen, konsumentverket och svenska kyrkans centralstyrelse; de båda senare anser alt del i bild under hela liden som elt reklaminslag pågår skall finnas en tydlig reklammarkering.

Enligi vad Sveriges Reklamförbund uppger använder reklambran­schen beteckningen annons för marknadsföring i tidningar, trycksaker e.d. Förbundet anser all det skulle vara mer ändamålsenligt alt i ställel för annons tala om "reklamfilm".

Som framhållits lidigare (se avsniu 4,1,1) har jag på grund av de syn­punkler lagrådet haft kommit lill slutsatsen atl man inle bör utforma någon särskild lag om annonser i televisionen utan att man bör la in reglerna direkt i radiolagen. På grund härav bör uttrycket "annonstid i lelevisionen" definieras i radiolagen.

71


 


Liksom radiolagsutredningen anser jag alt kännetecknande för sådan Prop, 1990/91:149 tid kan anses vara atl programförelaget "i huvudsak sänder på uppdrag av andra". Detta betyder inte alt del kommer all råda någol förbud för programförelaget att under annan tid än annonslid sända program på uppdrag av andra. Regeln säger bara alt annonstiden är tid då program­företaget i huvudsak sänder på uppdrag av andra.

Typiskt för annonstiden i lelevisionen är uppenbarligen jusl della. Del är därför en fördel om, på del säll som utredningen har föreslagit, definitionen antyder atl programföretaget identifierar sig svagare med vad det sänder under annonstiden än med sändningarna under övrig lid (jfr milt förslag i avsnitt 4.11.2). Del nu sagda skulle enligt min mening inle framgå tydligt om annonstiden i lelevisionen beskrevs som sänd­ningstid under vilken programföretaget i huvudsak sände "reklam". Re­klam kan ju även vara programföretagets egen reklam.

Lik.som ulredningen anser jag atl elt ieklam-'TV-företag endast under annonstill i lelevisionen bör ha rätt alt sända reklam mol vederlag. Jag skall snart utveckla detta närmare (avsnitt 4,3,3). Jag vill emellertid re­dan här kommentera kabelnämndens uppfattning att del inte framgår hur del fallel skall bedömas alt reklam-'TV-företaget har sänl reklam e.d. ulan all någon särskild ljud- och bildsignatur förekommit. Jagar inle av samma mening som nämnden. Det rör sig i de akluella fallen anlingen om reklam mol vederlag eller om gratisreklam eller annat reklambeto­nat gynnande. I del förra fallet skulle sändandet vara en överträdelse av den nyss berörda regeln att reklam mol vederlag endast fårsändas under annonstid. Både i det fallet och vid gratisreklam eller annal reklambeto­nat gynnande skulle också inslaget få bedömas ulifrån radiolagens krav atl sändningsrätlen skall utövas oparliskl; liksom radiolagsulredningen anser jag nämligen att kravet på opartiskhet bör gälla även ett TV-företag som står utanför Sveriges Radio-koncernen (se avsnilt 4.3.1, jfr avsniu 4.9.1).

Vid remissbehandlingen har väckts förslaget alt programföreiagei en­dast under annonslid skall ha rätt att sända "reklam eller program som någon har uppilragil ål förelagel all sända". Jag behandlar även denna fråga i avsnilt 4.3.3.

Jag delar ulredningens uppfattning all annonsiiden i televisionen bör inledas och avslutas av "en .särskild ljud- och bildsignaiur" som mark­erar sändningstidens karaklär. Jag kan emellertid delvis förstå de remis­sinstanser som anser all själva ljud- och bildsignaturen inle är tillräcklig för att uppfylla kravel au reklamen skall vara lält alt identifiera; därmed är inte sagt alt del är nödvändigl all gå så långl som lill alt kräva alt del i bild under hela sändningstiden för en annons skall synas att program­mel är en annons. Jag återkommer lill della längre fram (avsnilt 4.4.3).

För tydlighetens skull vill jag också framhålla atl tillämpligheten av marknadsföringslagen givetvis inte är beroende av all en sändning om­ges av den föreslagna ljud- och bildsignaiuren. Marknadsföringslagen gäller allt sändningsinnehåll som i denna lags mening är marknadsför­ing oavsett om det rör sig om sändning under annonstid eller annan tid.

72


 


I lagrådsremissen definierades i överensslämmelse med utrednings­förslaget annons som ell televisionsprogram som sänds under annonstid.

Lagrådet har påpekai alt en sådan definilion är uleslulande formell. I del allmänna språkbruket torde ordel annons ha en förhållandevis klar innebörd och bl.a. i iryckfrihelsförordningen används det ulan någon begreppsbeslämning. Behovel av en definilion i nu förevarande sam­manhang synes inte särskilt slarkt.

Däremol synes enligt lagrådel remissens förslag lill definition leda till konflikt med det allmänna språkbrukets användning av ordet an­nons. Även tillkännagivanden utanför den särskill markerade annonsti­den kan framstå som annonser i vanlig bemärkelse, exempelvis i kurs­program uppgifter om litteratur med prisangivelse och beställningsad­ress etc.

Lagrådet förordar därför au definilionen av annons bortfaller.

Jag delar lagrådels uppfattning all del inte behövs någon uttrycklig definilion av annons.


Prop. 1990/91:149


 


4.3 Ett reklam-TV-företags grundläggande skyldigheter i sändningarna

4.3.1 Opartiskhet och saklighet i programverksamheten

Min bedömning: Etl reklamfinansierat TV-förelag som ges rätt all sända från marksändare bör vara skyldigt alt ulöva sänd­ningsrätten opartiskt och sakligt med beaktande av alt en vid­sträckt ytlrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televi­sionen.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm­ning (betänkandet s. 165 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning behandlas uttryckligen av fem instanser, Stockholms tingsrätt, Induslriförbundel, Svenska Ar­betsgivareföreningen, Grossistförbundel Svensk Handel och Sveriges fri­kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Samtliga tillstyrker bedöm­ningen.

Skälen för min bedömning: För programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen gäller att sändningsrätlen skall utövas oparliskl och sakligt. Därvid skall beaktas all en vidsträckt yllrandefrihel och infor­mationsfrihet skall råda i ljudradion och lelevisionen (6 § försia stycket radiolagen).

Kravet på oparliskhel innebär atl olika åsiktsriktningar skall få kom­ma lill tals och balanseras på ett rättvist säll. Av kravel på saklighet föl­jer all uppgifter och [)åståenden i programmen skall vara korrekta. Hän­visningen till all del i ljudradion och lelevisionen skall råda en vid-


73


 


sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet har av radionämnden upp- Prop. 1990/91:149 fattats som en uppmaning atl inle lolka kraven på oparliskhel och sak­lighet så strängt all det går ul över yitrandefi ihelen och informationsfri­heten. Kraven på opartiskhet och saklighet komplelleras av bestämmel­ser i avtalen mellan sialen och programföretagen om all felaktiga sak­uppgifter skall berikiigas när detta är påkallat och om atl den som har befogal anspråk på alt bemöta etl påslående skall beredas Tillfälle lill genmäle.

Samtliga de nämnda kraven kan ses som uttryck för atl radio och TV är betydelsefulla medier och en hela svenska folkets angelägenhet. Där­för bör varken ett programföretag självt eller någon viss grupp kunna utnyilja förelagels sändningar för all ensidigt driva egna meningar i kontroversiella frågor.

Om elt eller flera fristående reklamsändande TV-förelag iniäiias ökar möjligheterna alt komma till tals i TV. Publikens valmöjligheter ökar ock.så. Del är emellertid inte troligt atl mer än ett fåtal TV-kanaler kom­mer att vända sig lill publiken i vårl land. Det finns flera skäl till deua.

l-or den marksända televisionens del utgör knappheten på sänd­ningsfrekvenser en begränsande faktor. Inom ramen för de frekvenser som i inlernationella förhandlingar har Tilldelats Sverige är det med nu­varande leknik möjligl att som mest etablera två rikstäckande TV- kana­ler ulöver de två som redan finns.

Vid salellilsändningar är de tekniska begränsningarna mindre fram­trädande än vid marksändningar.

Den uppmärksamhet som knappheten på sändningsfrekvenser har fått lenderar emellenid all undanskymma vad de ekonomiska realiteier-na betyder, TV-verksamhet är myckel kostnadskrävande och därför be­roende av slora marknader. De ekonomiska realiteterna torde därför även med hänsyn lagen till satellilsändningarna leda till alt endast ett få­lal ytterligare TV-förelag kommer all kunna bedriva sådan sändnings­verksamhet som vänder sig till svensk publik.

På grund av vad som nu har anförts är min uppfatlning atl varje en­skild rikstäckande marksänd TV-kanal kommer all ulgöra ell betydelse­fullt medium för information, deball och krilik. Begränsningarna i frå­ga om sändningsmöjligheier gör del angelägel all olika meningsrikining­ar kan komma lill tals i en ny TV-kanal lika väl som i dem som sänds i dag. Den som äger eller leder etl företag, sor-n har rält att sända riks­täckande TV, bör därför inle kunna utnyilja sin slällning för atl ensidigt propagera för egna ståndpunkter eller hindra andras uppfattningar atl komma lill ullryck.

Av dessa skäl anser jag - liksom radiolagsutredningen och de remis­sinslanser som har kommenterat ulredningens bedömning - att också ett nyll och reklamfinansierat TV-förelag bör vara skyldigt aU i program­verksamheten iaktta kraven på oparliskhel och saklighet. I del avseendel bör det inle råda någon skillnad mellan programföretagen inom Sveri­ges Radio-koncernen och elt nyll TV-sändande förelag.

74


 


Kravet på opartiskhet lar enligt radionämndens praxis sikte på främsl fyra företeelser: 1) Krilik som en klarl utpekad pari inle ges lillfälle all bemöta. 2) Ensidig behandling av etl vissl ämne eller en viss händelse. 3) Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande i en konlroversiell fråga. 4) Reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett vissl förelag.

Utredningen har resonerat särskilt om företeelsen reklambetonat gynnande och ansell alt också ett helt eller huvudsakligen reklamfinan­sierat TV-företag i själva programverksamheten bör vara skyldigt all undvika att sända inslag av denna art.

Utredningens Slällningstagande har inte föranlett några kommentarer vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig lill utredningens uppfatlning.

I själva programverksamheten bör det således åligga elt reklamfinan­sierat TV-företag att följa radiolagens krav på opartiskhet och saklighet på samma sätt som programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen är skyldiga atl göra.


Prop. 1990/91:149


 


4.3.2 Ingen diskriminering av annonsörer

Mitt förslag: Ell TV-företag som får finansiera sändningar med reklam skall inle få diskriminera någon som begär att företagel skall sända en annons. En föreskrift om detta skall tas in i ra­diolagen (12 S).

Radionämnden skall genom granskning i efterhand övervaka om programföretaget iakltar beslämmelsen.

Diskrimineringsförbudet skall inte hindra atl programförela­get ulformar en egen annonspolilik om alt förelagel inle lar emol annonser för vissa varor eller Ijänsler.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med milt förslag (betänkandet s. 176 fl".).

Remissinstanserna: De flesla remissinslanserna ansluler sig till försla­gel eller lämnar del ulan erinran. 'Till de tillstyrkande instanserna hör näringsfrihetsombudsmannen (NO). Radionämnden anser all den före­slagna beslämmelsen kan leda till åtskilliga tillämpningssvårigheler och atl del är nödvändigt au hithörande frågor belyses ytterligare under det fortsatta lagsliflningsarbetet. Svenska Tidningsutgivareföreningen anser inte att det finns bärande skäl alt införa den föreslagna beslämmelsen, som skulle stå i motsatsställning lill 3 § radioansvarighetslagen. Industri-förvaltnings AB Kinnevik motsätter sig besläml förslaget, som bolaget finner vara en inskränkning i programutgivarens rätt alt bestämma över vad som skall sändas. Slockholms tingsrätt kritiserar förslaget från mol­sall utgångspunkt och anser atl del är alltför vagt.

Skälen för mitt förslag: Mellan konkurrenslagstiftningen och del yti-randefriheisrättsliga regelverket råder en moisäilning när del gäller möj­lighelerna att komma lill rätta med s.k. annonsvägran. Den renodlade


75


 


formen av annonsvägran föreligger när en  näringsidkare, som önskar     Prop. 1990/91:149 göra reklam för varor eller tjänster i etl massmedium, förvägras detta med följd all hans näringsverksamhet försvåras.

Konflikten mellan de båda regelverken visar sig i alt annonsvägran, Irols all sådan kan belraklas som en konkurrensbegränsning med skad­lig verkan, inle kan kommas åt med stöd av konkurrenslagstiftningen. Orsaken till della är den reglering som finns i yllrandefrihelsrälten om en utgivares beft)genheter. Således föreskrivs atl uppilrag all vara utgiva­re för en periodisk skrift skall innefatta befogenhet atl öva inseende över skriftens utgivning och beslämma över dess innehåll så att intet dä­ri får införas mol utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda lillkommer ulgivaren, är utan verkan (5 ka|), 3 § andra slyckel tryckfrihet.sföiordningen). En molsvarande reglering gäller för de före­tag som är programföretag i radiolagens mening; ingenting får sändas mol programulgivarens vilja (3 § försia stycket radioansvarighetslagen).

Jag kan också konstalera alt beslämmanderällen för ulgivaren av en periodisk skrifl enligi rältspraxis gäller även i fråga om kommersiella annonser (se marknadsdomstolens beslul 1974:4).

Radiolagsulredningen har ullalat atl eu programföretag som använ­der marknälel för riksläckande TV-sändningar med reklam torde bli ett belyilligl starkare annonsorgan än de fiesta tidningar. Denna bedömning har inte ifrågasatts vid remissbehandlingen, och jag delar den.

Mellan pressens verksamhet och programföretagens råder principi­elll betydelsefulla skillnader bl.a, i så måtU) att radiolagen kräver atl elt programförelap sändningsräli ulövas oparliskl och atl del ankommer på en särskild statlig myndighet, radionämnden, alt i efterhand granska om villkoren för programföretagets sändningsräli iakttas.

Man kan slälla frågan vad kravet på opartiskhet betyder när del gäl­ler annonsvägran. Radionämnden skulle inle kunna låla bli alt la släll­ning lill della om ell förelag som ville annonsera ansåg sig vara utsålt för diskriminerande behandling och begärde nämndens prövning av programförelagets handlande.

NO har i sill remissyttrande över radiolagsulredningens belänkande som sin uppfattning uttalat, atl annonsvägran i TV i framtiden kan komma all bli ell ofta förekommande och i många fall även allvarligt problem. Enligt NO framstår del som än viktigare i framtiden all an­nonsvägran skall kunna förhindras på konkurrensrättsliga grunder. NO förordar en översyn av frågan i syfle alt finna ett sätt som kan lillgodose del allmänna intresset både av skydd för yttrandefriheten och av en fungerande konkurrens.

NO har härefter i elt beslul i elt enskilt ärende (1990:262) åter givit uttryck för uppfattningen att en översyn av frågan bör komma till slånd.

Mot den angivna bakgrunden kan man enligt min mening inte förbi­gå det problem son-i annonsvägran |)å TV-områdel skulle kunna ulgöra, om det ansvariga företagel var elt förelag med sändningsräli enligt radio­lagen. Den krilik som vid remissbehandlingen har framförts mot radio­lagsutredningens förslag och som bottnar i atl del bör gälla samma reg-

76


 


ler för TV som för tidningar, bortser enligt mening från all det inte är     Prop. 1990/91:149 samma regler som gäller.

Ulredningen har inle resonerat om annonsvägran utifrån radiolagens krav på opartiskhet. 1 slällel har utredningen föreslagil att del införs en särskild lagbestämmelse, enligt vilken ett reklam-TV-förelag inle får dis­kriminera någon som begär att förelagel skall sända en annons. Vidare innebär utredningens förslag att radionämnden i efterhand skall granska om programföreiagei har iakttagit bestämmelsen. Törslaget har till­styrkts av NO med kommentaren alt det sträcker sig längre än konkur­renslagen (1982:729) eftersom del omfattar alla som önskar annonsera, inle endasl näringsidkare. Slockholms tingsrätt anser å andra sidan alt förslaget är alltför vagt, och tingsrätten vill även ifrågasätta om en granskning av radionämnden är ett tillräckligt verksamt medel för alt motverka all diskriminering sker.

För min egen del anser jag atl man knappast har någol annal val än att som utgångspunkt ta det befintliga regelverkel för programföretagen. Eu vikligt inslag i deua är radionämndens granskning av hur ett företag har utövat sin sändningsräli. Om ell programföretag har gjorl sig skyl­digt till annonsvägran bör således radionämnden kunna slå fast att så har skett. För alt nämnden skall kunna göra delta krävs givelvis alt det finns en regel som säger alt del inte får förekomma annonsvägran i TV,

Jag är inle främmande för att radionämnden skulle kunna dra vissa slut.satser vad gäller annonsvägran ulifrån radiolagens krav på oparlisk­hel. Samtidigl står klan att kravet på oparliskhel inie har ulformals för detta ändamål. Oavsett vilka slutsatser som kan dras av opariiskhelskra­vet anser jag därför att det bör finnas en särskild i lag föreskriven skyl­dighet för elt marksändande reklam-TV-förelag all inle diskriminera nå­gon som begär atl förelaget skall sända en annons.

Marknadsdomslolen prövade år 1974 en fråga om annonsvägran från tidningen Lands sida (domstolens beslut 1974:4). Tidningen, ägd av lant­brukels föreningsrörelse, hade vägrat atl ta in en annons av elt företag som ville sälja konstgödsel lill lantbrukarna i konkurrens med företag som tidningens ägare kontrollerade. Marknadsdomslolens majoritet an­såg emellertid atl domstolen inte kunde vidta någon åtgärd med hänsyn lill regeln om den ansvarige utgivarens ställning enligt tryckfrihetsför­ordningen.

Om etl reklam-TV-förelag uppträder på motsvarande säu föreligger enligt min meningen typexempel på vail som bör förslås med all förela­get har diskrir-ninerat någon som begärt atl förelagel skall sända en an­nons. 1 eu sådanl fall bör alltså radionämnden kunna slå fast atl diskri­mineringsforbudet har överlrätts.

Vägran alt la in en annons behöver ilock inte i första hand vara re­sultatet av en önskan all försvåra näringsutövningen för den .som vill an­nonsera. En tidning kan ofta ha välgrundade redaktionella skäl för alt inte vilja la in en annons. Även om vägran alt införa en annons skulle klan försvåra en förelagares näringsutövning kan man många gånger in-

77


 


le anse alt tidningens vägran är från allmän synpunkt otillbörlig (jfr     Prop. 1990/91:149 Marienius, Konkurrenslagstiftningen, 1985, s. 261).

Även ett reklam-TV-förelag måsle ha rätt alt utforma sin egen an­nonspolilik. Del måste stå företaget fritt atl avgöra atl del inte vill la emol annonser för vissa varor och tjänster. Det är emellenid naturligt atl företaget då bemödar sig om ett konsekvent uppträdande.

Fallet med tidningen Land illustrerar å andra sidan atl vägran alt ta in en annons inle behöver ha någol samband med 'TV-förelagels redak­tionella inriklning ulan främst kan bero på ekonomiska hänsynstagan­den. Företaget kan t.ex. vilja la hänsyn lill en annonsör som annonserar för lietydande belopp och som skulle kunna fiyita över sill. TV-reklamkonlo lill elt saiellilsändande TV-förelag. Man kan också tänka sig en annonsvägran som beror på atl TV-förelaget tar hänsyn till den ekonomiska verksamheten hos etl företag som slår TV-föreiaget nära ekonomiskt. Vidare kan man tänka sig all direkla |)ålryckningar mol TV-förelagel resulterar i en annonsvägran.

Från konkurrensrällslig synpunkl finns det anledning alt tala om an­nonsvägran endast i sådana fall då någons näringsutövning försvåras. Grunden för det raiTrorättsliga diskrimineringsforbudet är förvisso elt konkurrensräUsTrgt synsätt. Tillämpningen av beslämmelsen avses emel­lertid ankomma |)å radionämnden, som sysslar med hell andra frågor än de myndigheter som är verksamma på del marknadsrättsliga området. Det skulle därför le sig konstlat att avgränsa det radiorätisliga diskrimi­neringsforbudet så all del enda.st skulle gälla i de fall.då någons närings-utövning försvåras. Särskilt tydligt är å andra sidan atl man kan ha an­ledning all lala om en överträdelse av det radiorätisliga diskriminerings­förbudet då någons näringsutövning har försvårats.

Om radionämnden finner att diskrimineringsforbudet har överlrätts bör delta leda lill alt reklam-TV-företagel åläggs alt i programverksam­heten redogöra för nämndens beslul (jfr 7 § andra stycket radiolagen). Töljilen av ell fallande beslul av radionämnden blir däremol inte all TV-föreiaget tvingas sända annonsen.

Jag utgår emellertid från alt reklam-'TV-förelaget lägger sig vinn om all inte missbruka sin slällning.

4.3.3  Vad som bör skilja annonser från andra program

Mitt förslag: Staten skall få träffa avial med etl programförelag om skyldighet för förelagel alt endast under annonslid i televi­sionen sända reklam mol vederlag eller program mol betalning. En föreskrift om della las in i railiolagen (7 § andra stycket punkl 2).

Radiolagsutredningens förslag övercnsslämmer i sak med milt förslag (betänkandet s. 179 ff.).

78


 


Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas ulan erinran av de Prop. 1990/91:149 flesta remissinstanserna. Kabelnämnden uttalar dock atl del är mycket vanskligt alt visa alt vederlag har utgått; det bör därför övervägas atl slo­pa vederlagskriieriel så all förekomsl av reklam kan bedömas enbart ut­ifrån hur programmet har letl sig för publiken. Svenska Tidningsutgiva­reföreningen (TU) påpekar alt utredningens förslag innebär alt en åsiklsannons får sändas utanför annonslid, om della sker utan vederlag. TU anser att en sådan sammanblandning av annonser och program inle bör få ske. Detta kan molverkas om del i radiolagen anges att del får av­talas om skyldighet för programföreiagei all "endasl under annonstid sända reklam eller program som någon har u|)pilragil ål förelaget att sända".

Skälen för mitt förslag: Reklam-TV-diskussionen gäller om ett eller flera programföretag skall få möjlighet atl finansiera sändningar med re­klam, I dag får ingel programföretag göra detta.

Del nu sagda visar sig i det radiorätisliga regelverket genom den be­slämmelse i avtalet mellan staten och varje programföretag som säger att förelagel inle mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programitislag.

För programföretagen gäller således inle någol kategoriskt förbud mol atl sända vad som i någon mening är reklam. Vad som har sagls nu förändras inle av det förhållandet att radiolagen släller kravet att elt pro­gramföretags sändningsräli skall ulövas opartiskt. Visserligen innebär kravel på oparliskhel enligt radionämndens praxis all etl programföretag bör vara försiktigi med alt sända program eller programinslag som inne­bär elt reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ell vissl företag. Del var dock inle utifrån reklamaspeklen som opariiskhelskravet be­handlades när del lagfästes i samband med nuvarande radiolags till­komst är 1966 (se prop. 1966:149 s. 29 {.).

Genom atl del nu är aktuellt all öppna den marksända televisionen för reklamfinansierade sändningar, måsle vissa ändringar göras i del be­fintliga regelverket. Ändringarna bör samtidigl inte vara slörre än som betingas av ändamålet. För |)rogramföreiagen på ljudradiosidan bör reg­leringen i princip inte ändras alls. De icke reklamfinansierade program­företagen bör således inte heller i forl.sällningen principielll sell förbju­das annal än all sända reklam mol vederlag.

Fn reklam rv-förelag bör endasl under annonstid ha räll an sända reklam mol vederlag

När ilel gäller ell TV-föreiag, som får finansiera sändningar med reklam, bör regelverkel lillgodose de krav som den europeiska TV-konvenlionen släller. För del försia måsle konvenlionens reklambegrepp ob.serveras. Som har nämnts lidigare (avsnitt 4.2.2) är delta reklamhegrepp å ena si­dan vidsträckt genom att det i motsats till marknadsföringslagen inklu­derar l.ex. åsikisreklam och å den andra snävt genom all del endast gäl­ler .sådana meddelanden som programföreiagei sänder mol vederlag. För

79


 


det andra bör hänsyn tas till artikel 13 i konvenlionen. Där anges bl.a.    Prop. 1990/91:149 atl reklamen skall kunna idenlifieras tydligt som reklam och genom op­tiska eller akustiska medel klarl skiljas från övriga inslag i programijäns-ten.

Även TV-konvenlionen fäster således särskilil vikt vid reklam som sänds mol vederlag. Konvenlionen kräver i enlighet med den terminolo­gi som har använts lidigare (avsnitt 4.2.3) alt reklam mol vederlag hän­visas lill sändning under annonslid i televisionen. Däremol kräver inte konventionen alt ett programföretags egenreklam eller annan gratisre­klam skall hänvisas lill annonsiiden.

En hell annan sak är det nya reklambegrepp som jag föreslår i radio­lagen. Det bör motsvara vad marknadsföringslagen förslår med mark­nadsföring. Begreppel reklam förutsätter därför inte någon vederlags-transaktion. Marknadsföringslagen är som jag har nämnt tillämplig på alll sändningsinnehåll som är marknadsföring i lagens mening oavsett om det är fråga om sändning under annonstid eller annan tid, och som exempel på i dag förekommanile marknadsföring i radio och TV har jag nämnl reklam för Sveriges Utbildningsradios kursböcker och liknande i anslulning lill utbildningsprogram i radio och TV, Jag ser ingen anled­ning atl etl icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat att ägna sig åt della slag av reklam i sändningarna, givetvis under förul­sällning all del inle är fråga om oiillböriig marknadsföring mol konsu­menter eller näringsidkare.

All lill annonstiden för etl TV-företag, som får finansiera sändningar med reklam, styra alll som kan betecknas som reklam skulle mol bak­grund av del anförda inie vara rimligl. Vad som kan styras lill annonsti­den bör i princip endasl vara den reklam som företagel sänder mol ve-iler lag; vederlaget blir då också del tydligaste tecknet på alt programmel verkligen gäller reklam, dvs. är avsett all främja avsättningen av den ak­tuella varan etc.

Eventuella svårigheler all slå fast att programföreiagei har erhållit ve­derlag för all del sänl viss reklam bör enligt min mening kunna bemäst­ras genom all staten i avtalet med programföretaget utverkar all förela­gel blir skyldigt all tillhandahålla behövligt granskningsmalerial; en så­dan beslämmelse finns i avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen, och såsom denna bestämmelse är for­mulerad bestämmer radionämnden vilket granskningsmalerial nämnden har behov av.

När elt program fö re lag sänder reklam mol vederlag utgår veilerlagei till programföretaget eller eventuellt en juridisk person genom vilken del sker en sammankoppling mellan vad annonsörerna betalar och pro­gramföretagels inkomster. Om vederlaget utgår lill någon annan handlar det inte om all programföretaget sänder reklam mot vederlag. Enligt min mening bör det molverkas all elt programföretag i den vanliga pro­gramverksamheten sänder reklam också när det är någon annan än pro­gramföretaget som uppbär vederlaget. Bl.a. av delta skäl behandlar jag senare (se avsnitt 4.9.1) frågan om en uttrycklig skyldighet för ell |)ro-

80


 


gramförelag all inie mol vederlag eller annars på elt otillbörligt säll gyn-     Prop. 1990/91:149 na etl kommersiellt inlresse i programverksamheten.

Det räcker inle au tid annonsiiden hänvisa reklam mol vederlag

Eftersom del nya reklambegreppet i radiolagen bör ha den innebörd jag nyss angett kommer utanför det atl i princip falla dels åsiktsreklam dels inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mol leveranlörer, kreditgivare eller arbelssökande.

På grund av della är det inte tillräckligt att i del svenska radiorätisli­ga regelverket ha en regel som säger all programföretaget endasl under annonstid har räll atl sända "reklam mot vederlag". Regeln är otillräck­lig för alt lillgodose TV-konvenlionens krav, eftersom reklam endast syf­tar på marknadsföring i marknadsföringslagens mening.

Som nämnts har en remissinstans föreslagil alt programföretaget en­dast under annonslid skall ha rätl alt sända "reklam eller program som någon har uppdragit åt företagel all sända", förslaget har motiverats med alt det annars är möjligl all i viss ulslräckning sända åsiktsannonser uianför annonsiiden.

Jag har tidigare (avsniu 4,2,3) föreslagit all man som annonslid be­tecknar sändningstid i lelevisionen då programförelaget "i huvudsak sänder på uppdrag av andra". Samtidigt har jag sagl all delta inte inne­bär något förbud för programföretaget all under annan tid än annonstid sända program på uppdrag av andra.

Frågan är då om det ändå bör gälla cil sådanl förbud. Jag anser inle del.

Även om i allmänhet initiativet till vad som offeniliggörs i elt pro­gramföretags sändningar härrör från programförelaget självt ligger del i sakens nalur att motsatsen kan gälla. Programmet Anslagstavlan i Sveri­ges 'Televisions sändningar gäller l.ex. genomgående programinslag som utomstående har uppdragit ål programföreiagei atl sända.

Del är inte alllid Sveriges Televisions ensak atl sända program av del­la slag. 1 avtalet mellan staten och programföretaget heter det all företa­get är skyldigt alt på begäran av slaiTrg myndighet sända meddelande som är av vikt för allmänhelen. Sådana meddelanden kan l.ex. behöva sändas i en kaiaslrofsilualion då det är motiverat att en myndighel infor­merar allmänhelen om utrymningsvägar m.m.

Programföretaget skall enligt avtalet se till all myndighetsmeddelan-ilen ges en lämplig ulformning och all de inle genom sin omfattning el­ler på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.

Något skäl alt kräva att program av della slag sänds endast under an­nonslid finns givelvis inte.

Min uppfattning är således all del inte skulle vara lämpligt all dra den skarpa skiljelinje som den ifrågasatta regeln gör mellan program som någon har uppdragit åt programföretaget atl sända och andra pro­gram, Mol regeln lalar också de Trilämpningssvårigheter som kan förut­ses; till frågan om åsiktsannonser återkommer jag (se avsnitl 4,4,4),

81

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149


Hänsynsiaganilet till TV-konventionens reklambegrepp kräver emel-    Prop. 1990/91:149 lertid som nyss har angetts atl programföretaget tillhålls någol mer än alt endasl under annonslid sända "reklam mol vederlag".

r>en regel som behövs bör vara elt i lag givet bemyndigande för rege­ringen all sluta avial med programföretaget av etl vissl innehåll,

Radiolagsutredningens förslag lill föreskrift innebär att det i radiola­gen las in en regel enligi vilken det i avtalet får beslämmas om skyldig­hel för programföreiagei all endasl uniler annonstid sänila "reklam mot vederlag eller program mol betalning".

Med vederlag menar ulredningen varje form av vederlag, inte endasl pengar. Någol krav på all vederlaget har en viss storlek finns det enligt utredningen inle anledning alt ställa,Med all program sänds mot betal­ning menar däremol ulredningen all TV-föreiagct erhåller elt netlotill-skoit av pengar på grund av programmets sändande. Tiån detta skiljer utredningen alt en ulomslående, l.ex. en sponsor, har bekostat en slörre eller mindre del av ell programs produklionskosinader.

Fu programs produklionskosinader kan enligt utredningen vara av olika slag, l,ex,

- ersättning för rätlen all .sända elt skyildal verk eller alt sända från

ell offentligt evenemang,

-  ersättning lill meilverkande artister, idrottsmän och liknande,

-  koslnader för utruslning och teknisk pei-.sonal för inspelning,

redigering m,m,,

- koslnader fiir programlransporier, t.ex. via radiolänk.

Om en ulomsiåendes bidrag uppgick lill hela del belopp som pro­gramföretaget annars hade fåll lägga ul för all sända programmel skulle alltså förelagel fä lillgång lill programmel ulan någon som helsl kostnad. Om den utomstående betalade ännu mera för programmel, skulle pro­gramföreiagei även få ell bidrag till sina allmänna kostnader. I den de­len kan det enligt ulredningen inte anses röra sig om exempelvis spons­ring, ulan i slället .sänds då programmel mol betalning.

Vad ulredningen anfört om ullrycken vederlag resp. program som sänds mot betalning har inle föranlett några invändningar vid remissbe­handlingen. Jag ansluler mig till utredningens resonemang i dessa delar,

Mol den här bakgrunden gör jag följande bedömning av om det med hänsyn till TV-konvenlionens reklambegrepp är tillräckligt med ell lag-bemyndiganile som gör alt man till annonsiiden kan hänvisa - föruiom reklam mol vederlag - program .som sänds mot betalning.

De flesta program som en annonsör vill belala för att få sända kom­mer säkerligen all kunna betecknas som reklam, dvs, det kommer alt röra sig om builskap som sänds med avsikten all vara säljfrämjande. Av särskild belydelse är därför att reglci mgcn hänvisar reklam mot vederlag lill annonstiden. Samtidigt är della inte lillräckligl. Regelverkel måsle också kunna styra exempelvis ell rekryieringsbudskap, som någon beta­lar för- alt få sänl, till annonstiden. Delta åstadkoms om, som radiolags­ulredningen har föreslagit, del i railiolagen tas in en regel enligt vilken

82


 


det i avtalet också får beslämmas om skyldighel för programförelaget atl     Prop. 1990/91:149 endast under annonstid sända "program mot betalning".

Bl.a. av del skälei all vi i Sverige ännu inlc har någon reklamfinan­sierad marksänd TV är del naturligt att ordel vederlag i avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen uppfattas på det sätt som radiolagsulredningen gjorl, dvs. så atl även den minsta ersätlning i pengar eller annan form räknas som vederlag.

TV-konvenlionen lalar i sitt reklambegre|)p om alt "sändningstid har upplåtits åt annonsören mot betalning eller annat vederlag". Detta ut­tryckssätt leder närmast tankarna lill formlig reklamfinansiering, dvs. till att TV-förelagel på grund av att del sänder reklam erhåller elt netto­tillskott av resurser.

Med hänsyn lill det anförda anser jag atl man inte behöver gå längre för alt tillgodose TV-konventionens krav, än att man beslular om elt så­danl lagbemyndigande för regeringen att träffa avtal som jag nyss angell.

Den definilion av reklam som jag lidigare (avsnitl 4.2.2) har föresla­git skall tas in i radiolagen kan, som jag har påpekai, i och för sig omfat­ta även namngivande av en sponsor. I avialet mellan staten och pro­gramföretaget får del därför klargöras all lämnande av uppgift om att det i fråga om ett visst program har förekommil sponsorfinansiering fal­ler utanför den nu akluella regleringen; sådana up|)gifter skall således inle hänvisas till annonsiiden.

83


 


4.4  Några huvudpunkter i fråga om annonser under annonstid i televisionen


Prop. 1990/91:149


 


4.4.1   Annonserna och radiolagens krav på opartiskhet och saklighet m.m.

Mitt förslag: Radiolagens krav |)å opartiskhet och saklighet skall inle gälla vad som sänds uniler annonslid i lelevisionen.

En föreskrift om della skall tas in i railiolagen (6 § fjärde slyckel).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 182 ff) överensstäm­mer till största delen med mitt förslag. Det innebär dock också alt radio­lagens demokratibeslämmelse inle skall gälla för annonser i bemärkel­sen televisions|)rogram som sänds under annonstid.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas genomgående utan erinran såvitt angår att kraven på oparliskhel och saklighet inle skall gälla för annonser, Belräffande demokratibeslämmelsen påpekar juridis­ka fakullelsnämnden vid Slockholms universitet all del i den marknads­föringsrällsliga lagsliftningen inle finns något remedium mol exempelvis könsdiskriminerande reklam. Finligt nämnden lorde del vara påkallat med ett specifikt förbuil mot diskriminerande reklam. Radionämnden och Oberoende Filmares Förbund an.ser ait de värderingar som demo­kratibeslämmelsen värnar om bör prägla även vad som sänds under an­nonstid. Del är l.ex. angeläget att det inle heller under sådan tid får fö­rekomma inslag som ger uttryck för ras- eller könsfördomar.

Skälen för mitt förslag: Enligt radiolagen skall ell programförelags sändningsräli ulövas oparliskl och sakligt. Vidare åligger det förelagel att i programverksamheten hävda det demokraliska statsskickets grundidéer saml principen om alla människors lika värde och den enskilda männi­skans frihel och värdighet (demokratibeslämmelsen).

Del ligger i sakens nalur all en annons som gäller reklam för en vara inle kan vara opartisk i förhållande till de varor som marknadsförs av konkurrerande företag. I saklig överensstämmelse med radiolagsutred­ningen anser jag därför att kravel på opartiskhet inte gälla sådana an­nonser som sänds under annonslid i lelevisionen.

Även förslaget att kravel på saklighet inle skall gälla annonser har godtagits vid remissbehandlingen, och jag är av samma mening som ut­redningen och remTssinstanserna. Som utredningen har betonat kom­mer för annonser med reklam atl gälla det marknadsföringsrällsliga kra­vel på vederhäftighet i marknadsföringen.

Radiolagens demokratibeslämmelse är, som utredningen framhåller, en modifikation av kravet på opartiskhet.

1 lagrådsremissen uUalailes därför atl del systematiskt sell skulle vara lämpligast om förslagel all kravel på oparliskhel inte skulle gälla annon-


84


 


ser resulterade i all detsamma blev fallel med demokralibeslämmelscn. Samlidigt framhölls all del av demokratibestämmel.sen följer vissa skyl­digheter för ett programföretag, som enligt föredraganden borde åvila företaget även i fråga om annonstiden.

Lagrådet uttalar sig klarl för alt demokratibeslämmelsen bör gälla även reklamverksamheten.

Jag återkommer lill demokratibeslämmelsen senare (se avsnilt 4.9,3), Med hänsyn till vad jag lagrådel anfön finner jag emellertid inle anled­ning alt föreslå någol undanlag från demokraiibestämmelsen beträffande vad som sänds under annonslid i lelevisionen.


Prop. 1990/91:149


 


4.4.2  Under annonstid i televisionen bör det få förekomma tre olika typer av program

Mitt förslag: Uniler annonstid i lelevisionen för etl reklamsän­dande TV-förelag får del endast förekomma

1.   reklam och andra program som någon har uppdragit ål programförelaget all sända,

2.   programföretagets reklam för egen kommersiell verksam­hel, och

3.   programglimlar.

En föreskrift om della skall las in i radiolagen (8 §).

Radiolagsutredningens förslag övercnsslämmer i sak med mitl förslag (belänkandel s. 186 ff.).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag lämnas ulan erinran av de fiesta remissinstanserna, bl.a. Stockholms tingsrätt. Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundel Svensk Handel och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Radionämnden och Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) anser att det under an­nonstid inte bör få sändas programglimlar. 'TU motiverar sin ståndpunkt med all de redaktionellt utformade programmen bör hållas klart åtskil­da från reklam och andra program som någon har uppdragit ål pro­gramföreiagei all sända (jfr avsnitt 4,3,3), Radionämnden pekar på den konsekvens som förslagel har alt en programglimt inle behöver uppfylla radiolagens krav på oparliskhel och saklighet. Nämnden kan inle dela utredningens synsäll all man kan bortse från denna konsekvens bl,a, därför alt del program som programglimlen är etl sammandrag av kom­mer att bedömas utifrån de nämnda kraven. Del förekommer atl nämn­den anser att en programglimt är partisk eller osaklig utan all själva programmel är del. Någon nämnvärd olägenhet synes enligt nämnden inle uppkomma av om programglimtar inle får förekomma uniler an­nonslid. I stället för atl "fylla ut osåld reklamtid" kan ju programföreta­get korta annonsiiden och sända programglimien omedelbart efter den särskilda ljud- och bildsignatur som markerar annonsiidens slut.


85


 


Bammiljörådet uttalar att det inle sällan visas programglimlar som     Prop. 1990/91:149 innehåller myckel action och våld. Rådet anser det vikligl all program­glimlar utformas utifrån all även barn ser dem.

Skälen för mitt förslag: I föregående avsniu har jag föreslagit att ra­diolagens krav på oparliskhel och .saklighet inle skall gälla för annonser som sänds under annonstid i televisionen. Detta motiverar all man släl­ler upp restriktioner för vad som får sändas uniler annonstid. Om man inle gjorde det skulle programföretaget kunna använda annonstiden för att kringgå de för den vanliga programverksamheten gällande opartiskhets- och saklighetskraven,

Ell reklam-TV-företags huvud.sakliga inkomst kommer atl utgöras av de belopp som annonsörer betalar för all förelaget sänder deras annon­ser. Den hell övervägande delen av annonserna under annonstid kom­mer därför med största sannolikhet att gälla betalda meddelanden från ulomslående.

Del skulle emellenid vara föga rimligl om regelverkel endasl medgav alt del under annonstiden fick förekomma reklam och andra program som någon hade uppdragit åt programförelaget atl sända. Ingen remiss­instans har heller bestritt att programföreiagei bör ha rätt atl göra egen­reklam och sända annonser för l.ex. en av förelaget utgiven programtid­ning.

Enligt min uppfattning är det mol denna bakgrund som man bör be­döma om programföretaget uniler annonsiiden också skall ha rält all, som radiolagsutredningen föreslagit, sända programglimtar.

Utredningen har använl detta ullryck för alt beteckna korta sam­mandrag av program som programföreiagei avser all sända vid ell senare lillfälle. En programglimt är visserligen ofta av detta slag men inte all­lid. Jag anser all som programglimlar snarare bör betecknas program som lill övervägande delen består av korta avsniu av program som pro­gramföretaget avser all ,sända vid ell senare tillfälle.

Som har framgått anser radionämnden och JU atl etl reklam-TV-förelag inle bör ha rätl att sända programglimtar under annonsiiden.

Au ett programföretag sänder programglimlar beror nalurliglvis på all förelagel därigenom vill väcka lyssnares och lillaies inlresse för de kommande programmen. Man kan därför jämföra programglimlar meil det förhållandet all del på en biograf visas - utöver den annonserade långfilmen - utdrag ur en kommande film. Enligt lagen (1972:266) om skall på annonser och reklam (teklamskatlelagen, omtrycki 1984:156) belraklas en sådan filmvisning som reklam i den lagens mening. Del rör sig dock inte om skatteplikiig reklam, eftersom, när det gäller reklam som återges genom visning av film, del inle föreligger skatlepliki om re­klamen avser "kommande verksamhet av del slag som hedrivs där rekla­men offentliggörs" (6 § 3 leklamskalielagen).

Obestridligen har således programglimtarna en reklameffeki för pto-gramförelaget. För etl reklan-i-TV- förelag är delta mera påtagligt än an­nars, eftersom uppgiften här inle bara är all väcka tittarnas inlresse ulan även annonsörernas. Radionämndens och TU:s uppfatlning i den här

86


 


frågan betyder därför atl man skulle tvingas skilja mellan reklam-TV-    Prop. 1990/91:149

företagels reklam för egen kommersiell verksamhet och programglim-

tarna, faslän på sätt och vis också de senare kan sägas utgöra reklam för

egen kommersiell verksamhet. Enligt min uppfatlning är det emellertid

knappasl möjligt att från programföretagets reklam för sin verksamhet

försöka skilja ul reklam som gäller särskilda kommande program.

Däremot kan man skilja mellan annonser och andra program, I del följande föreslår jag (avsniu 4,4,3) alt det av en annons som sänds uniler annonstid i lelevisionen alllid skall framgå i vems inire.sse sändningen sker. Om della förslag och även förslaget om en särskild ljud- och bild­signatur i början och slutet av annonstiden genomförs behöver 'TV-tiltarna inte sväva i tvivelsmål om vad som är annonser och vad som hör lill den egentliga programverksamheten. På del sättet tillgodoses en­ligi min mening bäst ■TU:s synpunkter i den här frågan.

Även när det gäller farhågorna för partiska och osakliga program­glimlar menar jag all frågan bör ses ulifrån perspektivet att den hell övervägande delen av annonserna kan antas komma all gälla betalda meddelanden från utomstående.

Man bör dessutom vara klar över det samband som råder mellan vad som behandlas i detta avsnilt saml frågorna om högsta tillåtna annon­svolym (se avsniu 4.5,1) och om den kortaste annonsiiden vid etl givet tillfälle (se avsnitl 4.5.2). Reglerna om högsta tillåtna annonsvolym kommer med all sannolikhet alt innebära ett slarki incilamenl för pro­gramföretaget att i första hand vilja sända programglimlar utanför an­nonstiden. Å andra sidan kan man även med mitl förslag att den kortas­te annonstiden skall begränsas lill en minul länka sig fall där program­företaget inle skulle kunna sända vissa annonser vid etl givet tillfälle, om det inle också fick sända programglimlar för alt fylla upp liden.

Med hänsyn till vad som nu har anförts anser jag, liksom radiolags­ulredningen, atl reklam-'TV-förelaget under annonstid bör ha rätt atl sända även programglimtar.

Vad gäller risken för programglimlar med våldsinslag vill jag peka på au jag längre fram (se avsnitl 4.9.5) föreslår en uttrycklig regel som gäller skyldighel alt ta hänsyn lill televisionens särskilda genomslags­krafl. Enligt min uppfattning bör det således i radiolagen föreskrivas all del i avtalet mellan slaien och programföretaget får bestämmas om skyl­dighet för företaget atl "la hänsyn lill ljudradions och televisionens sär­skilda genomslagskrafl när del gäller programmens ämnen och utform­ning saml tiden för sändning av programmen".

Föreskriften avses ge slöd för avtalsbestämmelser som ålägger ell pro­gramföretag atl även under annonstid visa varsamhet när det gäller atl t.ex, sända våldsinslag.

87


 


4.4.3 Annonser som sänds under annonstid i televisionen och grundsatsen om reklamidentiftering


Prop. 1990/91:149


 


Mitt förslag: Av en annons som sänds under annonstid i televi­sionen skall framgå i vems inlresse sändningen sker. I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inle upp­träda personer som spelar en framträdande roll i televisionspro­gram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskom­mentarer. Föreskrifter om della skall tas in i radiolagen (9 §).

Radiolagsutredningens förslag (belänkandel s, 190 ff) innebär all det av en annons som någon har uppdragit ål programföretaget alt sända skall framgå vem uppdrag.sgivaren är, om del inle står klarl i vems in­tresse annon.sen sänds. Finligt utredningens förslag får det i annonser med reklam inle uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhelskom-mentarer.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinslanserna. Konsumentverket uttalar atl informationen om annonsörens identitet bör innehålla uppgifter som gör del möjligt för TV-tillaren att lätt la konlakl med näringsidkaren. Enligt Industriför­bundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Grossistförbundet Svensk Handel förefaller ulredningen atl någol ha sammanblandat prin­cipen om reklam-/annonsideniifiering med kravet på sändarangivelse, varmed förstås att del klarl skall framgå vem annonsören är. En sådan idcntitetsupplysning kan ges i klartext med namn/firma eller på annal sätt, t,ex. genom alt elt känl varumärke visas. För kommersiella förhål­landen kan marknadsföringslagen tillämpas, men en utvidgning av kra­vel lill andra annonser fordrar särskild föreskrift. Del kan därför vara ralionelll atl införa en regel härom som omfallar alla slags TV-annonser. Den bör kunna formuleras enklare än som skett och även av­se TV-företagels egna annonser.

Industriförbundet, SAF och Grossistförbundel Svensk Handel har in­te något all invända mol ulredningens förslag i fråga om all det i annon­ser med reklam inle skall få.u|)pträda personer som spelar en framträ­dande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhelskommentarer. Enligt Sveriges Marknadsförbund behövs del inle någon regel om nyhelspreseniaiörer och liknande. Del befintliga re­gelverkel är lillräckligl; förbundet hänvisar till anikel 11 i Inlernatio­nella Handelskammarens Grundregler för reklam. Konsumentverkel anser å andra sidan all gruppen av diskvalificerade personer bör utökas lill all omfalta även andra program medarbelare. Både Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges fri kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd vill också gå längre än ulredningen; de menar all även medverkan i bl.a.


88


 


samhällsprogram bör diskvalificera från  rält atl uppträda i annonser     Prop. 1990/91:149 med reklam.

Skälen för mitt förslag: Vad den europeiska 'TV-konvenlionen avser med reklam har angetts tidigare (avsniu 4.2.2). Della reklambegrepp är å ena sidan vidsträckl genom all del i motsats lill marknadsföringslagen inkluderar l.ex. åsiktsreklam och å andra sidan snävt genom atl det en­dasl gäller sådana meddelanden som programföreiagei sänder mot ve­derlag.

När del gäller reklam i konventionens mening ger den bl.a. uttryck för principen om reklamideniifiering. I artikel 13 föreskrivs nämligen all reklamen skall kunna idenlifieras lydligt som reklam och klarl skil­jas från övriga inslag i piogramljänslen genom optiska eller akustiska medel.

Jag har lidigare (avsnitl 4.2.3) varil inne på frågan om atl annonsii­den i lelevisionen skall inledas och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur. Milt förslag i delta hänseende är moliverai med hänsyn lill anikel 13 i TV-konvenlionen. Som har framgått är emellertid vissa re­missinslanser inle tillfredsställda med förslaget; de anser au del i bild under hela den lid som det sänds reklam skall synas en reklammar­kering.

I fråga om de allra flesta annonser slår del enligi min mening utan vidare klart i vems inlresse de sänds. Det framgår genom t.ex. de pro-dukinamn eller varumärken som visas. Att kräva att reklam-TV-företagei hela liden skall förse bilden med en särs-kild annonsmarkering - t.ex. ordet annons - framstår därför enligi min mening som överdrivet.

Principen om reklamidentifiering i fråga om annonsiiden bör emel­lertid komma lill uttryck också i vissa andra av.scenden än vad som föl­jer av mitt förslag om den inledande och avslutande ljud- och bildsigna­iuren.

Ulredningen har i della hänseende föreslagit att det av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget all sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om del inle står klarl i vems inlresse annonsen sänds. Mol förslaget har vid remissbehandlingen invänts atl en regel dels borde omfatta alla slag av TV-annonser - även programföretagels egna -dels borde kunna formuleras enklare än vad utredningen har gjort.

Jag kan ansluta mig till detta. Man bör kunna föreskriva generellt alt del av en annons skall framgå i vems inlresse den sänds. Som har påpe­kats vid rer-nissbehandlingen kan delta framgå l.ex. genom alt annonsö­rens namn eller firma anges eller genom att ett känt varumärke visas.

Som en aspekt av grundsatsen om reklamideniifiering får vidare an­ses, atl vissa personer som identifieras klart med den vanliga program­verksamheten inte utnyttjas för att förhöja trovärdigheten i reklambud­skapen.

Den europeiska TV-konvenlionen föreski iver i detta hänseende (arti­kel 13:4), all personer som regelbundel presenterar nyhetsprogram eller nyhelskommenlerande program inte får framträda i reklam i gränsöver­skridande TV-sändningar, varken i ljud eller bild.

89


 


På den här punklen innebär uttedningens förslag som nämnts alt det    Prop. 1990/91:149 i annonser med reklam inie skall få uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyhe­ter eller nyhelskommentarer.

Eftersom konventionens beslämmelse är en uttrycklig restriktion, bör enligt min mening del svenska regelverkel uppla en motsvarande inskränkanile regel.

Med lanke på TV-konventionens reklambegrepp skulle en däremot svarande regel inte uppnås om den angavs la sikle på "annonser med re­klam", eftersom med reklam avses marknadsföring i marknadsföringsla­gens mening. I ställel anser jag all den regel som behövs bör gälla "an­nonser som sänds moi betalning eller annal vederlag".

Vad angår de personer som bör omfattas av regleringen uppvisar re­missutfallet en någol splittrad bild.

Till en början gäller det att avgöra i vilka kategorier av program som framträdande kan medföra atl personen i fråga går miste om att få upp­träda i annonser. Konventionen begränsar sig här till nyhetsprogram och nyhelskommenlerande program ("news and currenl affairs pro­grammes"), och utredningens förslag följer samma linje. Vissa remissin­stanser vill gå längre. Svenska kyrkans centralstyrelse anser atl reglering­en även bör omfatta samhällsprogram och andra program där trovärdig­heten kan ifrågasättas om personen också uppträder i sådana annonser som det är fråga om. Enligt Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun­dens råd bör regleringen gälla såväl nyhets- och nyhelskommenlerande program som samhällsorienterande program i övrigl där 'TV-litlarna måste kunna slälla höga krav på objcktiviiel och integritet.

Del är inle bara i det nu akluella hänseendet som TV-konvenlionen släller upp särskilda regler för nyhetsutbuilct. Enligt anikel 7:3 skall programföreiagei se lill att nyhetsprogram återger fakta och händelser rättvisande och främjar den fria åsiktsbildningen. Ariikel 14:5 föreskri­ver att bl.a. nyhelsprogram och nyhetskommenterande program som är kortare än 30 minuter inle får avbrytas av reklam. Och ariikel 18:2 slår fast au del inle får förekomma sponsorskap i fråga om nyhetsprogram eller nyhelskommenlerande program.

Den regel som bör införas om att personer som framträder i vissa ka­tegorier av program inle får uppträda i annonser bör naturligtvis kunna tillämpas på ell förutsebart sätt. Detta skulle bli svårt om regeln omfatta­de många olika programkategorier, samtidigl som andra förekommande programkalegorier lämnades utanför regleringen, Nyhelsprogram och nyhelskommenlerande program kan emellertid någorlunda lätt avgrän­sas från andra program. När del gäller nyhetskommenterande program heter det i den förklarande rapporten lill 1V-konvenlionen all därmed avses sirikl nyhetsrelaterade program, såsom kommentarer lill nyheter, analyser av nyhetsuivecklingen och politiska ställningstaganden till ny­hetshändelser.

90


 


Av nu anförda skäl anser jag liksom ulredningen all de akluella pro-gramkategorierna bör begränsas till nyhetsprogram och nyhelskommen­lerande program.

För atl underlätta lösandel av eventuella gränsdragningsproblem bör man dessutom inle kräva mera än all programmet lill sin huvudsakliga inriktning är ell |)rogram av del akluella slaget, Ell enstaka nyhetsinslag i ett program som i övrigt handlar om andra saker än nyheter bör inte medföra atl programmel anses vara ett nyhelsprogram.

Vad slutligen angår arten av den medverkan som bör anses vara dis­kvalificerande, drar konventionen gränsen vid att en person regelbundel presenterar program, och utredningens förslag gäller personer som spe­lar en framträdande roll i programmen.

Jag an.ser alt ulredningens förslag på den här punkten är lämpligl ut­format, och mitt förslag ansluter sig till det. Den medverkan som avses är således den som i första hand nyhetsreporirar och [)rogramledare sva­rar för.

I enlighel med del nu anförda innebär milt förslag alt del i annonser som sänds mol betalningeller annal vederlag inte får up|)lräda personer som spelar en framträdande roll i lelevisionsprogram som huvudsakli­gen handlar om nyheter eller nyhelskommentarer.


Prop. 1990/91:149


 


4.4.4  Annonser som gäller politiska eller religiösa  åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden

Mitt förslag: Annonser som sänds uniler annonstid i lelevisio­nen skall inle få syfta till alt vinna stöd för politiska eller re­ligiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. En föreskrift om detta tas in i radiolagen (10 §).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s, 192 ff,) innebär i lik­het med milt förslag ell principielll förhud mol del aktuella slaget av åsikisannonser. Utredningen föreslår dock all en annons skall få vara avsedd au främja utbredningen av en åsikt i en politisk fråga, om

1.  annonsen sänds inför ett val lill riksdagen eller med anledning av all det förestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i rege­ringsformen,

2.  programförelaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller förelräilare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villko­ren för .sändandet av annonser och

3.  annonsen sänds i enlighel med de överenskomna villkoren.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fåll etl blandat motta­gande. Nordisk Television AB kan från sin utgångspunkt accepiera för­slaget som bolagel anser vara väl genomtänkt. Svenska kyrkans central­styrelse gör den tolkningen att del föreslagna förbudet inte hindrar Svenska kyrkan eller andra iiossamfund från att annonsera kulturella evenemang eller tjänster eller all informera om insamlingar om bistånd.


91


 


Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd lillslyrker det före- Prop. 1990/91:149 slagna förbudel men utlalar att det är angeläget all skilja mellan å ena sidan annonser som innehåller ell religiöst budskap och å andra sidan annonser från kyrkor och andra religiösa organisationer med informa­tion om t.ex. evenemang, insamlingar eller verksamhel. Enligt Sveriges Reklamförbund vore del allvarligt om t.ex. etl politiskt parti med stor budget |)å grund av regelns ulformning fick möjlighet all ulnyltja re­klamutrymme till "smygpropaganda". Förbundet föreslår alt regeln får lyila: "Annonser som avser åsikier i politiska, religiösa eller fackliga frå­gor får inle sändas."

Flera remissinstanser menar alt förslaget skulle göra all del blev svårl alt dra en gräns mellan tillålna och otillåtna annonser. Till dessa inslan­ser hör hovrätten för Nedre Norrland, samhällsvetenskapliga fakullels­nämnden vid Göteborgs universitet. Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Marknadsförbund. Köpmannaförbundet, som också har denna uppfaltning, anser atl elt förbud skulle innebära en inskränkning i ytt­randefriheten och att åsikisreklam bör kunna tillåtas enligt vissa fasla regler. Även enligi Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Grossistförbundel Svensk Handel bör del vara lillålel med 'TV-annonsering i politiska, religiösa och fackliga frågor. Organi.salio-nerna uttalar alt rätlen att framföra åsikter utgör själva innebörden av yttrandefriheten och är en del av demokratins innersta kärna. Mycket starka skäl måsle därför lill för all motivera elt förbud i etl visst medi­um. Också Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) och Induslriför-valtnings AB Kinnevik motsätter sig del föreslagna förbudel; 'TU menar alt del med pressen som förebild bör överlåtas åt programföreiagei och programulgivaren alt ta etl ansvar för att annonsering i TV sker på ell etiskt godtagbart sätt. Del gäller även åsiktsannonsering.

Etl antal remissinslanser har invändningar mol ulredningens förslag om alt ge riksdagsparlierna inflytande över möjligheten till politisk an­nonsering vid val och folkomröstningar. Dessa instanser är hovrätten för Nedre Norrland, samhällsvetenskapliga fakullelsnämnden vid Göte­borgs universitet. Industriförbundet, SAF, Grossistförbundel Svensk Handel, TU, Kinnevik, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges fri-kyrkoråd/T)e fria kristna samfundens råd. Enligt Industriförbundet, SAF och Grossistförbundel Svensk Handel kan detta förslag medföra elt från demokratiska ulgångspunkter osunt schackrande om yllrandefrihetens omfattning och villkor. TU vänder sig med skärpa mol förslaget. Svens­ka kyrkans centralstyrelse anser det vara fel att ge de [)olitiska partierna rälligheler som förmenas andra folkrörelser och organisalioner.

Skälen för mitt förslag: Etermedierna skiljer sig från andra medier         

för nyhetsförmedling, information och reklam genom atl eiablerings-möjligheterna är begränsade. För de tryckta mediernas del följer av eta­bleringsfriheten enligt Iryckfrihelsförordningen all det finns mycket sto­ra möjligheter atl nå ul med opinionsyttringar. Snart sagt var och en som vill ge spridning ål ett budskap kan finna möjlighet lill delta i en tiilning eller i annan tryckt form.

92


 


Den viktigaste orsaken lill alt situationen är annorlunda för eierme- Prop. 1990/91:149 dierna är knappheten på radiofrekvenser. Delta medför med nuvarande teknik en oundviklig begränsning av del anlal ljudradio- och TV-kanaler som samlidigt kan las emot på en plats. Även då frekvensknapp­heten är mindre påtaglig, l.ex. för sändningar med hjälp av satelliter, le­der del omfattande resursbehovet, framför alll för 'TV, lill att i prakliken endasl ell mindre antal programijänsler kommer atl vända sig lill publi­ken i ell vissl land eller språkområde.

När antalet programtjänster är begränsat uppstår oundvikligen frågan vem som skall beslämma över de tillgängliga informalions- och påver-kansmöjlighelerna. Frågan får särskild belydelse genom den genomslags­krafl som främst TV-mediel besitter.

I Sverige har vi sökt lösningar som innebär all många olika åsikier skall speglas i etermedierna. Däremot har vi inte valt atl bjuda ut rätten alt sända på en marknad, eftersom delta skulle leda till att tillgången lill medierna förbehölls de mest resurssiarka grupperna i samhället.

Mångfalden i etermedierna uppnås på Ivå principiellt olika sätt.

Inom närradion delas den för varje sändare tillgängliga sändningsti­den up|) mellan de olika sammanslutningar som har rält alt bedriva närradiosändningar. Varje sammanslutning kan sedan föra fram sina meningar under sändningstiden. Genom alt många olika sammanslut­ningar använder närradion kommer den samlade sändningsverksamhe­ten all präglas av mångfald i åsikier och värderingar. Ingen sammanslut­ning hindras att föra fram sitt budskap.

En ordning där ett stort anlal organisalioner var och en för fram sina uppfattningar kan fungera lokalt, men den skulle bli ohanterlig på riks­planet. Dessutom finns det risk för konflikter mellan å ena sidan ra­dions och televisionens funktioner som medier för nyhetsförmedling, informalion, kritik och debatt, och å den andra mediernas övriga upp­gifter, Tex, alt förmedla underhållning, folkbildning och konstnärliga upplevelser.

Det förhållningssäll som har utvecklats för programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen innebär i slällel atl förelagen skall ulöva sin sändningsräli opartiskt och sakligt under beaktande av att del i radio och TV skall råda en vidsträckl ytlrandefrihet och informationsfrihet. Kravet på oparliskhel innebär bl.a. alt programledare och liknande medverkande i sändningarna inte skall propagera för egna åsikter i kontroversiella frågor, all ämnen och händelser skall ges en allsidig be­lysning och all parier skall ha möjlighet att bemöta kritik. Partiska pro­gram skall "balanseras" av andra program. Kravet på alt del skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i radio och 'TV har av radionämnden uppfattats som en uppmaning au inle lolka kraven på oparliskhel och saklighet så strängt alt yttrandefriheten inskränks. En särskild regel säger att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas lillfälle lill genmäle.

Som jag förut har anförl (avsnitl 4.3.1) bör också ett helt eller hu­vudsakligen reklamfinansierat  TV-företag vara skyldigt att ulöva sänd-

93


 


ningsrälien opartiskt och sakligt. Undanlag från dessa krav bör endasl Prop. 1990/91:149 gälla för annonserna. Även den reklamfinansierade televisionen avses alltså belysa olika sidor av den pågående kultur- och samhällsileballen på ett balanserat sätt och utan alt själv ta ställning i kontroversiella frå­gor. En genmälesiätl motsvarande vad som gäller för Sveriges Televi­sions sändningar bör finnas för den som har angripits eller pekats ul i sändningarna. Liksom fallel är i dag bör därmed olika åsikier och me­ningar få goda möjligheter att speglas och föras fram i televisionen. Ingen enskild grupp bör kunna utnyilja mediet till att oemotsagt föra fram sina uppfattningar eller förhindra att meningsmolståndare kom­mer lill tals.

Jag har tagit del av svaren på en enkät i juni 1990 om förekomsten av politisk TV-reklam i .samband med val som den europeiska radio­unionen (EBU) gjorl hos sina medlemsföretag på begäran av Yleisradio i Finland. Enkätsvaren visar att det i etl flertal länder i Europa gäller särskilda restriktioner för främst politisk TV- reklam. Så är fallel i ex­empelvis Danmark, Frankrike, Irland, Schweiz, Storbritannien och Österrike. De europeiska länder som accepterar politisk TV-reklam är främsl Grekland, Italien, Nederländerna, Spanien och Tyskland (de ty­ska programföretagen är skyldiga all i viss utsträckning upplåta reklam­lid gratis för politiska parlier).

Reglerna i Danmark innebär alt del i TV inle får göras reklam "för ekonomiska intressegrupper samt religiösa och politiska åskådningar". I Norge har Stortinget i oktober 1990 fatlat beslut om reglerna för reklam i norsk TV, Reglerna innebär att det inte får göras reklam "för livssyn eller poliliska budskap". I Finland har man däremol nyligen beslutat alt lillåla politisk reklam i TV fr.o.m, den 6 juni i år.

Med hänsyn lill det anförda och till vad jag har sagt tidigare finner jag del moliverai atl behandla frågan om ell ultryckligl förbud i svensk marksänd television mol sådana annonser som syftar till all vinna slöd för poliliska eller religiösa åsikier eller åsikter i intressefrågor på arbels­marknaden.

Elt sådant annonseringsförbud skulle innebära en av del allmänna föreskriven begränsning av yiirandefrihelen i programföretagets sänd­ningar. Därför får ell sådanl förbud inle slrida mol fiireskriflerna i 2 kap. 12 och 13 §§ regeringsformen om skydd för yiirandefrihelen och informationsfriheten.

Regeringsformen medger au yttrandefriheten och informationsfrihe­ten begränsas genom lag. En begränsning får emellertid göras endast för att lillgodose ändamål som är godtagbart i ell demokraliskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå ulöver vad som är nöilvändigt med hänsyn lill del ändamål som har föranlett den och den får inie heller sträcka sig så långl all den ulgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inle göras enbarl |)å grund av polilisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

94


 


Yttrandefriheten och inft)rmalionsfrihelen får begränsas med hänsyn Prop, 1990/91:149 lill rikels säkerhel, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhel, en­skilds anseende, privatlivets heigd eller förebyggandet och beivrandet av brolt, Frihelen all yllra sig i näringsverksamhel får också begränsas. 1 övrigl får begränsningar av yiirandefrihelen och informationsfriheten ske endasl om särskill vikliga skäl föranleder del. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskill beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i poliliska, religiösa, fack­liga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

De skyldigheter som enligt vad jag nyss anfört också ett reklamfinan­sierat TV-företag bör ha beror dels på all TV-mediel har stor genom­slagskrafl, dels på alt tillgången lill sändningslid är begrän.sad.

Också dessa skyldigheter innebär begränsningar av den i regerings­formen grundlagsfästa yttrandefriheten. Syftet med atl ålägga förelagel dessa skyldigheter är all säkerslälla möjlighelen till en allsidig debatt i televisionen. Delta ansågs i lagrådsremissen vara ett sådanl särskilt vik­tigt skäl som enligi regeringsformen får föranleda att yttrandefriheten begränsas.

Föredraganden menaile nämligen alt den balans som de nyss nämnda reglerna avser atl åstadkomma skulle brytas om programföretaget fick räll alt sända sådana annonser som syftade lill att vinna stöd för politis­ka eller religiösa åsikter eller åsikier i intressefrågor på arbelsmarkna­den. Vid sidan av alt sådana annonsers uppdragsgivare hade möjlighet all få sina uppfattningar belysta i den vanliga programverksamheten skulle de kunna föra fram sina meningar även på annonsplats. Någon genmälesräll i ell sådanl sammanhang är knappasl tänkbar, i varje fall inte annat än i form av en betald annons, vilkel skulle försvära för re­surssvaga aktörer att komma till tals.

Om del var lillålel all .sända delta slag av åsikisannonser skulle alltså de mesi resurssiarka grupperna och organisationerna få ökade möjlighe­ter all bedriva opinionsbildning och propaganda i TV, en utväg som in­le stod lill buds för ekonomiskt svagare grupper. Det samlade resultatet av en sådan ordning skulle bli all TV-mediel i ökad grad kom under konlroll av de opinionsbildare som förfogade över de största ekonomis­ka resurserna. Den offentliga debatten skulle därmed i ökad utsträck­ning styras av olika aktörers möjligheter atl köpa sig sändningslid.

Enligt föredragandens mening skulle detta minska möjligheterna till en allsidig debatt och därmeil vara till nackdel för demokratin och yt­trandefriheten i samhället som helhet.

En omständighet som också underslröks är all marknadsföringslagen inle meilför några resliikiioner för åsikisreklamen, varför spelregler närmast skulle saknas för sådana annonser om de fick förekomma i den r-narksända televisionen.

löredraganden ansåg därför all det i den marksända lelevisionen inte borde få förekor-nma annonser som syftar lill alt vinna stöd för politiska eller religiösa åsikier eller åsikier i intressefrågor på arbelsmarknaden.

95


 


Enligt lagrådet gör uppbyggnaden av skyddet för de grundläggande Prop. 1990/91:149 fri- och rättigheterna i regeringsformen del angelägel all vad som be­tecknas som "särskill vikliga skäl" granskas från rent rättsliga synpunk­ler. Allt som i och för sig kan anses förnuftigt och välmotiverat kan inte utan vidare tillåtas passera, ens om det skulle i sak lämnas obestritt av del stora flertalet. Del måste vara fråga om skäl med en speciell tyngd. Vad det ytterst gäller är all inle skapa olyckliga prejudikat som kan åbe-ro()as i andra, oförutsedda sammanhang.

Vad som i remissen sägs om resursstarka och mindre resursstarka grupper vill lagrådet inle tillägga någon speciell tyngd i detta samman­hang. Au förbudsregeln genomgående och uleslulande skulle få den åsyftade verkan är inle säkert. Del kan räcka med att från det poliliska områdel erinra om alt nya parlibildningar möler svårigheler av olika slag som är inbyggda i konslruktionerna av systemen för riksdagsval och kommunalval och för statligt och kommunalt partistöd.

Iögonfallande är emellenid atl regeringsformen i omedelbar anslul­ning till uttrycket "särskill viktiga skäl" slår fast atl vid bedömande av vilka begränsningar som får ske "skall särskill beakias viklen av vidaste möjliga yllrandefrihel i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter". Elt speciellt förbud mol vissa slags annonser i poliliska, religiösa och fackliga frågor ter sig enligt lagrådet mol den bakgrunden inte naiurligt.

Lagrådel vill således framhålla atl det i remissen föreslagna annonse­ringsförbudet inger betänkligheter med hänsyn till 2 kap. 13 § rege­ringsformen.

Min egen uppfatlning är all jag i del här fallel inte anser att det går all avgöra vad som skall betraktas som "särskill vikliga skäl" utesluiande från rent rättsliga synpunkler. Regeringsformen riklar sig ju i en fråga av delta slag till riksdagen såsom lagstiftare (jfr lagrådel i prop. 1984/85:199 s. 77).

1 sak vidhåller jag uppfattningen i lagrådsremissen. Om del skulle vara tillåtet med åsiktsannonser av här åsyftat slag skulle de mest resurs-starka grupperna och organisationerna få möjlighei all oemotsagda an­vända TV-mediel för opinionsbildning och ])ropaganda. Någon molsva­rande möjlighet för ekonomiskt svagarare grupper skulle inle föreligga. TV-mediel skulle i ökad grad komma under konlroll av de opinions­bildare som förfogar över de största ekonomiska resurserna. Detia skulle minska möjligheterna till en allsidig debatt och därmed vaia lill nackdel för demokratin och yttrandefriheten i samhället som helhet. All molver­ka delta är enligt min meningen sådanl särskill vikligl skäl som åsyftas i reger ingsformen.

Jag vill emellertid betona all jag endast vänder mig mol all det under annonstid i lelevisionen skall sändas annonser vars syfte jusl är au vinna stöd för politiska eller religiösa åsikier eller åsikier i intressefrågor på arbelsmarknaden. Den föreslagna regleringen avses inle hindra alt t.ex. organisalioner eller samfund annonserar om evenemang eller om in­samlingar till hjälpverksamhet. Jag vill också betona atl mitt förslag är

96


 


begränsat lill all gälla annonser under annonslid i lelevisionen och att jag inte tar upp frågan om restriktioner mot att ell reklamfinansierat TV-företag ställer sändningstid till förfogande för valprogram av politis­ka partier. Hur en valrörelse skall speglas av etl sådanl TV-förelag bör liksom motsvarande frågeställning för programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen avgöras självständigt av företaget inom ramen för gäl­lande regelverk, i främsta rummet radiolagens krav på opartiskhet.

Om en annons går ut på någol annal än atl vinna slöd för en åsikt av det åsyftade slaget träffas den inte av del föreslagna förbudet. En annons för en bok som förfäktar en viss polilisk åsikt bör t.ex. inle anses syfta lill att vinna stöd för den i boken förfäktade åsikten, utan en sådan an­nons får i stället anses gälla marknadsföring av boken i fråga.

En annons är således oantastlig ulifrån den nu diskuterade bestäm­melsen så snart den gäller marknadsföring i marknadsföringslagens me­ning. Den föreslagna beslämmelsen bör enligt min mening också rent generellt förslås så alt programförelaget, om man med fog kan anlägga olika synpunkler på frågan om tillåtligheten av en viss åsiktsannons, in­te skall vara förhindrat all sända annonsen. När del gäller frågan om svårigheler att dra grän.ser mellan tillåtna och otillåtna åsiktsannonser anser jag därför att man inle bör överdriva problemen.

Beträffande den poliliska åsikisannonseringen har radiolagsulred­ningen föreslagit ell särskilt unilanlag från det principiella förbudet. Ut­redningens uppslag att detta förbud skall kunna brytas inför val och folkomröstningar under förutsättning av medverkan från partierna i riksdagen har emellenid föranleti invändningar, och jag delar på denna punkt de kritiska remissinstansernas uppfatlning. Jagar således inie be­redd atl förorda någol undanlag av detta slag till förmån för de etablera­de politiska partierna, utan enligt min mening bör också förbudet mol annonser som syftar till all vinna slöd för politiska åsikter ha en gene­rell utftirmning.


Prop. 1990/91:149


 


4.5 Annonsvolymen och hur annonser bör få sättas in i sändningarna

4.5.1 Högsta tillåtna annonsvolym

Mitt förslag: Av en programijänsis sändningslid per dygn skall högsl tio procent få avse annonser under annonstid i televisio­nen. Denna andel beräknas särskill för liden mellan kl. 18.00 och kl. 24,00,

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag skall annonser få förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantacsfall, tio minuter.

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149


97


 


I avialet mellan regeringen och programföretaget får det be­slämmas all högsta lillålna sändningstiden för annonser under annonslid i lelevisionen skall vara kortare än vad som nyss har sagts.

Föreskrifter i de akluella hänseendena skall las in i radiola­gen (13 §).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 199 ff.) innehåller i sak samma föreskrifter som mitl förslag boriselt från att förslaget lill limregel endast medger alt det sänds annonser under åtta minuter.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas ulan erinran av de flesla remissinslanserna, bl.a. samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet. Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi­sion AB och Svenska kyrkans centralstyrelse. Nordisk Television uppger att bolaget vid planeringen av TV 4 har utgått från en annonstid om i genomsnitt sex minuter i timmen (10 % av sändningstiden), som man funnit ger tillräckliga inläklsmöjligheler för en fullvärdig TV-kanal. Ju­ridiska fakultelsnämnden vid Slockholms universilel ifrågasälter lämp­ligheten av att lagfästa elt så detaljerat syslem vad gäller annonsinslagens fördelning över programtiden och framkastar tanken atl detaljreglering­en skulle kunna ske i ett avial mellan regeringen och programföretaget. Industriförbundet, Svenska Arbetsgivateföieningen och Grossistförbun­del Svensk Handel anser alt lagen bör överen.sstämma med den europe­iska TV-konvenlionen så all 15 % sändningstiden får av.se reklam och även övriga normer i artikel 12 i konvenlionen kommer all gälla. Till förmån för en reglering som inle går längre än TV-konvenlionen uttalar sig också Dagligvaruleverantörers Förbund; konkurrensen om reklam-investeringarna skulle inle ske |)å lika villkor om en svensk markbase-rail kanal reglerades hårdare än salellilkanalerna. Konsumentverket hänvisar i slället lill all verkei har ställt sig bakom NEK-rapporien I98>:5 med gemensamma nordiska konsur-nenlkrav på TV-reklam lill barn och unga. Där framförs åsikten att ingen reklam bör få .sändas före kl, 20.

Skälen lör mitt förslag: I den europeiska TV-konveniionen finns i ar­tikel 12 bestämmelser om den högsta lillålna sändningstiden för reklam. Huvudregeln är all reklamtiden inle får översliga 15 procent av den dag­liga sändningstiden. Denna andel kan dock öka till 20 procent för alt inkludera sådana former av reklam som direklerbjudanden till allmän­helen om avsättning, inköp eller ulhyrning av varor eller tillhandahål­lande av tjänster (teleshopping), förutsatt all sändningstiden fiir punki-rcklam ("spöt adveriising") inle överstiger 15 procent.

Sändningstiden för punkiieklam under en given entimmesperiod får inle översliga 20 procent, lör teleshopping får sändningstiden inte över­stiga en timme per dag.


Prop. 1990/91:149

98


 


Ariikel 28 i konvenlionen bör också uppmärksammas. Den säger att    Prop. 1990/91:149 ingenting i konventionen hindrar en stat från att tillämpa mer restrikti­va och detaljerade regler än konvenlionens i fråga om programtjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som staten har jurisdiktion över.

Vad som har sagls nu betyder å ena sidan atl vi är fria alt för ett reklam-TV-företag beslämma en lägre annonsvolym än vad konventio­nen tillåter och å den andra att vi inle kan bestämma en högre annon­svolym än vad som följer av konventionens bestämmelser om högsta tillålna sändningstid för reklam.

Hur stor annonsvolym ett reklam-TV-företag bör få ha i sina sänd­ningar beror på hur man gör intresseavvägningen mellan dem som be­rörs av frågan.

Den som ser på TV måsle ta del av programmen allteftersom de sänds ut. En tidningsläsare kan däremot snabbt bilda sig en uppfattning om vad som står i tidningen, hoppa över de delar som inte intresserar och läsa ålersloden i vilken ordning som helst. En tidning kan därför innehålla en mängd annonser utan atl detta framslår som störande. I en TV-sändning märks däremot redan en relativt liten annonsvolym.

Publikens intresse är att få följa TV-programmen så ostört som möj­ligt. Ju större annonsvolymen är, desto mera störs man som tittare. Del nu angivna intresset lalar för en lilen högsta annonsvolym.

För ett 'TV-förelag som skall finansiera sin verksamhet med reklam­inkomster är den lillålna annonsvolymen en av de faktorer som bestäm­mer inläktsmöjlighcterna. Programföretaget har därmed intresse av en stor högsta annonsvolym. Också publiken kan emellertid ha inlresse av en stor annonsvolym, eftersom ökade annonsinkomster ger programfö­retaget möjlighet atl sända påkostade program.

Eu TV-förelags möjligheler alt få annonsinkomsler bestäms inle en­bart av annonsvolymen. Även annonsiidens fördelning under dygnet och hur annonser får sättas in i sändningarna har betydelse för inkomst-möjligheterna,

TV-publikens storlek varierar slarkt under dygnets timmar. Under bästa sändningslid på kvällen kan ett enstaka program ses av mer än 30 procent av befolkningen, medan andelen TV-tittare under andra lider kan vara begränsad lill några få procent. Eftersom del finns ett starkt samband mellan andelen liltare och priset på annonslid har programfö­retaget ett inlresse all koncentrera annonseringen lill de tider på dygnet då många ser på TV. Delta skulle emellertid vara mycket störande för tittarna.

Radiolagsutredningens förslag i det här avseendet innebär atl regle­ringen inle tar i anspråk hela det utrymme som TV-konvenlionen läm­nar. De fiesia remissinslanserna har godtagit förslaget eller lämnat det utan erinran. Enligt min mening ulgör förslagel en rimlig kompromiss mellan de motstående iniressen som finns. Det bör således vara lillräck­ligl all medge all 10 procent av sändningstiden - eller i genomsnitt 6 mi­nuter per Timme - får utgöras av annonser. Jag .ser inie någon anledning

99


 


alt därutöver avsälla tid för direkla säljerbjudanden eller liknande. Såda-     Prop. 1990/91:149 na program får rymmas inom ilen lillålna annonstiden.

Genomsnillet bör avse sändningstiden som helhet. Som sändningstid bör inte räknas tid då del endasl sänds testbild eller något liknande, med eller utan musik. För att motverka att annonserna förskjuts från l.ex. daglid lill bästa sändningstid uniler kvällen förordar jag dessutom lik­som utredningen alt högst 10 procent av sändningstiden mellan kl. I 8.00 och 24.00 skall få avse annon.ser.

Inom dessa ramar bör reglerna möjliggöra en viss flexibilitet. Sänd­ningstiden för annonser bör således under en enskild timme kunna översliga tio procent (sex minuter). Med timme avser jag då liden mel­lan två hela klockslag, exempelvis mellan kl. 20.00 och 21.00.

Den av utredningen föreslagna maximitiden för annonser under en Timme - åtta minuter - bör inle bara .ses mot bakgrund av 10 %-gränsen i fråga om hela sändningstiden. Förslagel har också ett samband med vad ulredningen föreslår om annonsers inplacering i sändningarna. Jag lar upp delta närmare i del följande (.se avsnitt 4,5,3), Redan här vill jag emellenid nämna all jag förordar en mer restriktiv linje än utredningen när det gäller rätlen atl avbryta program med annonser. Mitt förslag in­nebär att etl programföretag som regel endasl kommer att kunna sälla in annonser mellan olika program, I förhållande till utredningens för­slag begränsar detta programföretagets möjligheter all beslämma när un­der sändningstiden annonser skall sättas in.

Min nu redovisade inställning motiverar en någol större fiexibililet i regelsystemet än vad som ligger i ulredningens förslag om den högsta annonstiden under en timme.

Oftast bör del visserligen vara tillräckligt atl programföreiagei kan sända annonser upp lill åtta minuter i limmen. Om annonser måsle sät­tas in mellan programmen kan emellertid programtablån vid enstaka lillfällen göra det försvarbart alt 8-minulersgränsen överskrids. Regle­ringen bör därför medge all del kan ske sådana överskridanden. Enilasi i rena undanlagsfall bör dock delta vara möjligl. Och det bör inle någon gång vara tillåtet all uniler en timme sända annonser n-ier än II) minu­ter.

Så länge vi inic har nägon reklamfinansierad television i r-narknätet vilar i viss mån alla antaganden om effekterna av olika regler på giss­ningar. Jag kan därför länka mig alt det efter en tid, då vi har fåll mer erfarenhet, är lämpligt alt se över vissa regler. Jag är inle heller främ­mande för att man i del konkreta fallel kan ha anledning att utforma regleringen mer restriktivt än vad jag hillills har sagt. Utredningen har mot den bakgrunden föreslagil en föreskrift om alt det i avtalet mellan staten och progtamföretagel får bestämmas att högsia tillåtna sändnings-liden för annonser skall vara kortare än vad som följer av de ovan be-handlaile reglerna, I lagrädsremissen ultalailes att det i sak inle fanns an­ledning till någon annan uppfatlning än utredningen. Föredraganden ansåg det emellertid vara onödigt med elt uttryckligt bemyndigande av detta slag.

100


 


Detta motiverades med att det kunde anses tillräckligt all radiolagcn innehåller ett bemyndigande för regeringen alt träffa avtal med ell pro­gramförelag om skyldighel för företagel all inie sända reklam mol ve­derlag eller f)rogram som någon annan har bekostat hell eller delvis. En avtalsbestämmelse med slöd av delta bemyndigande angavs inte behöva ta i anspråk hela det utrymme som bemyndigandet lämnar. Med slöd av delta skulle därför kunna åsladkommas exempelvis att reklamvolymen i etl programförelags sändningar begränsades i förhållande lill vad som följer av de tidigare behandlade reglerna.

Lagrådel förordar emellertid liksom utredningen all möjlighelen lill begränsningar uttryckligen markeras i lagen. Jag kan instämma i detta.

Konsumentverkels uppfattning alt del inle bör få sändas någon re­klam i TV före kl. 20 betingas av verkels syn på att televisionen inle bör få UlnyUjas för reklam som vänder sig lill barn. Denna fråga skall jag behandla för sig längre fram (avsnilt 4,7).


Piop, 1990/91:149


 


4.5.2 Den kortaste annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle

Mitt förslag: Annonsiiden  i  lelevisionen  vid elt givet  lillfälle skall inle få undersTrga en minul, sedan sändningsliden för den särskilda ljud- och bildsignaiuren har frånråknais. En föreskrift om della skall las in i radiolagen (14 §),

Radiolagsutredningens förslag (belänkandet s, 205 f) innebär atl an­nonstiden vid etl givet lillfälle skall vara minsl ivå och får vara högst sex minuter, sedan ljud- och bildsignaiuren frånråknais.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesla remissinslanserna. Regeln om två minuter som minimitid kritise­ras dock av Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros­sistförbundel Svensk Handel, Annonsörföreningen, Sveriges Marknads-förbund och Nordisk Television. Annonsörföreningen utlalar all kortare annonstider än två minuter möjliggör en slagkraftigare exponering av enskilda annonser. Likaså unilerlältas möjlighelerna lill exponering av endasl en eller etl fålal annonsörers reklambudskap. DeUa är i vissa fall ell slarki annonsörsinlresse och bör tillåtas. Finligt Nordisk Television skulle den föreslagna ivå- minulersgränsen enbart leda lill onödiga lås­ningar i programtablån.

Skälen för mitt förslag: Jag kan se Ivå skäl för alt reglera den kortaste annonstiden vid etl givet tillfälle. Del ena har atl göra med principen om reklamidentifiering.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.1,2) anser jag i molsals till radiolags­utredningen alt del inle bör föreskrivas någonting om minimitiden för en viss annons, Ulredningen föreslog all en annons inle skulle få vara kortare än 20 sekunder. Mitt förslag hindrar således inte alt del sänds även kortare annonser.


101


 


En enda kort annons kan emellertid för TV-liltarna vara svår alt    Prop. 1990/91:149 uppfatta som annons även med beaktande av förslaget om en särskild ljud- och bildsignaiur för alt omge annonsiiden.

Det andra skälet atl bestämma en undre gräns för annon.stiden vid ell givet tillfälle har atl göra med atl det är önskväri att antalet annonsav-broll kan begränsas, eftersom varje avbrott måsle anses vara ett störande inslag för Titlarna.

Även när del gäller den nu behandlade frågan bör den europeiska TV-konvenlionen beakias. Dess besiämmeiser om reklamens form och presenlalion finns i ariikel 13.

Konventionen föreskriver alt reklamen skall kunna identifieras lyd-ligl som reklam och klart skiljas från övriga inslag i programljän.sien ge­nom optiska eller akustiska medel. Särskilt anges att reklamen i princip skall sändas i block.

För att man skall kunna tala om etl annonsblock måsle annonssänd­ningen gälla i vart fall två annonser. Den förklarande rapporten lill konvenlionen anger att del i undanlagsfall bör vara möjligt all inte sän­da reklam i block, l.ex. i fråga om enstaka långa annonser eller om pro­gramförelaget inle har sålt lillräckligl med reklamtid för att kunna sän­da reklam som block.

Enligt min mening är det lämpligl att det svenska regelverket på ett tydligt sätt ger ullryck för principen all annonser skall sändas i block. Därför anser jag, liksom radiolagsulredningen, att det behövs en regel om vad som får vara den kortaste annonstiden vid ett givet tillfälle. Jag anser dock inte att denna tid behöver vara så lång som två minuter, ulan det bör räcka alt tiden är en minul.

Den föreslagna utformningen av regeln hindrar nalurliglvis inte alt det uniler en-minutsliden endast sänds en annons.

Enligt min mening är det inle nödvändigt atl föreskriva någon sär­skild högsia annonslid vid elt givet lillfälle. En övre gräns avses gälla än­då, eftersom jag föreslår att del under en timme mellan hela klockslag skall få sändas annonser uniler i princip högsl åtta minuter (se föregcien-de avsnitt).

4.5.3  Allmänna krav på hur annonser får sättas in i sändningarna

Mitt förslag: Annonser under annonstid i lelevisionen skall säl­tas in mellan programmen. Annonser skall dock få avbryta ell program, om de sälls in

1. i pauser i sportprogram, där del förekommer längre pau­ser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller eve­nemang med pauser för publiken.

102


 


2. mellan delar i program, som beslår av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter.

Föreskrifter om delta skall las in i radiolagen (15 §),

Radiolagsutredningens förslag (belänkandet s, 207 ff,) överensstäm­mer delvis med mitt förslag, nämligen när del gäller huvudregeln alt an­nonser skall sällas in mellan programmen och undanlagsregeln om rätt att .sälla in annonser i pau.ser i sportprogram m.m. Milt förslag om rätt alt sälla in annonser mellan delar i vis.sa program har ingen uttrycklig motsvarighet i utredningens förslag.

Ulredningens förslag innehåller till skillnad från milt förslag också en föreskrift som är särskilt avsedd för ell hell eller huvudsakligen re­klamfinansierat 'TV- förelag. Ulredningen har ansett att ett sådanl före­tag enligt avtalet med staten bör ha en princi|)iell rält att avbryta pro­gram med annonser. Bland utredningens villkor för annonsavbrotl märks all avbrott måsle ske med varsamhet och uniler hänsynslagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva delta, atl annonser inte skall få avbryta elt program som är kortare än 20 mi­nuter och atl ett program som beslår av en film som är längre än 45 mi­nuter skall få avbrytas av annon.ser en gång.

Remissinstanserna: Ulredningens förslag har fåll ell blandat motta­gande. Lantbrukarnas Riksförbund finner reglerna vara väl avvägda bå­de från publikens och programföretagets synpunkt. Också Sveriges Marknadsförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Nordisk Te­levision godtar uttryckligen förslaget.

Stiftelsen Svenska Filminstitutet instämmer i den föreslagna huvud­regeln alt annonser skall placeras i pauser mellan programmen.

Enligi Dagligvaruleverantörers förbunds bestämda åsikt bör regle­ringen vara densamma oavsett om del reklamsändande TV-förelaget blir Sveriges Television eller ell från Sveriges Radio-koncernen frislående fö­retag. Även Sveriges Reklamförbund har denna uppfattning. Sveriges Radio vill, för del fall att del blir lillålet med annonssändningar för så­väl Sveriges Radio-koncernen som andra företag, framhålla del angeläg­na i au i så fall samma regler kommer au gälla för samtliga företag.

Radionämnden uttalar alt den föreslagna regleringen förefaller vara synnerligen invecklad och svår all övervaka. Samhällsvetenskapliga fa­kultelsnämnden vid Göteborgs universitet anser all förslaget är ytterst komplicerat.

Induslriförbundel, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistför­bundel Svensk Handel uttalar all man när del gäller atl avbryta ett pro­gram med annonser i storl sell bör kunna hålla sig till den europeiska TV- konvenlionens normer. Förslaget driver detaljeringen elt gotl stycke längre och  har en ganska byråkratisk karaklär. Enligt Köpmannaföi-


Prop. 1990/91:149

103


 


bundet ler sig den föreslagna regleringen överdriven och väl byråkra-     Prop. 1990/91:149 lisk.

En ganska slor grupp remissinslanser anser all del inle alls bör vara lillålel att avbryta etl program med annonser. Bland dessa märks social­styrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, kon­sumentverket, Sveriges Radio, Tjänstemännens Centralorganisation, Konstnärliga och Lilterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Svenska Teaterförbundet, Svenska Journalistförbundet och SIF- klub­ben vid Sveriges Radio-koncernen. Till förmån för en slor restriktiviiet då det gäller att avbryta program med reklam uttalar sig också Filmin­stitutet och Svenska kyrkans centralstyrelse. Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd anser all det är en viktig kulturpolitisk angelä­genhet all upplevelser av l.ex. filmer, konserter, opera- eller teaterföre­ställningar inle störs och splittras av reklaminslag. Några av de nu nämnda instanserna menar att reklamsändningar endasl bör få ske på i förväg tillkännagivna tider.

Elt argumenl som framförs mot annonsavbrotl i program är all såda­na strider mot den ideella rätl lill sina verk som upphovsmännen har enligt upphovsrällslagen, VLssa remissinstanser vänder sig speciellt mol alt det föreslås vara tillåtet au avbryta filmer med annonser. Bland dessa inslanser märks juridiska fakultelsnämnden vid Stockholms universitet. Filminstitutet, Svenska Regissörsföreningen, Svenska Tealerförbundel, KLYS och Oberoende Filmares Förbund. Organisalionerna anser all bl.a. upphovsiättsliga skäl med särskild styrka talar mot annonsavbrotl i filmer.

Skälen för mitt förslag: I utlandet förekommer två huvudmodeller för hur reklam får sättas in i ell TV- förelags sändningar. Den ena inne­bär all reklam endast får sältas in mellan programmen och eventuellt i längre pauser i vissa lyper av program. Enligi den andra modellen får pågående program avbrytas med reklam, vanligen med vissa begräns­ningar i fråga om l.ex. program som behandlar särskilda ämnesområ-ilen.

För sådana TV-företag som har elt mer eller mindre ambitiöst public service-uppdrag gäller ofta alt förelaget endast får sända reklam mellan programmen, medan friare regler brukar gälla för andra TV-förelag. Unilanlag från vad som har sagls nu förekommer emellertid, l.ex. i Stor­britannien, där den reklamfinansierade lelevisionen skall uppfylla om­fallande kvalitetskrav samtidigt som program får avbrytas av reklam un­der vissa föruisäiiningar.

Den europeiska TV-konvenlionens regler om hur reklam får sältas in i sändningarna finns i artikel 14. Huvudregeln är all reklamen skall samlas mellan programmen. Konvenlionen godtar emellertid principi­elll att reklam sätts in i ett program, om detta sker på ett sådanl sätt all programmets integrilel och värde och räuighetshavarnas intressen inle skadas,

I program som beslår av självständiga delar saml i sportprogram och på liknande sätt sammansatta program som avser evenemang eller före-

104


 


ställningar med pauser får reklam sältas in endast mellan delarna eller i     Prop. 1990/91:149 pauserna.

Om andra program än sådana som består av självständiga delar e.d. avbryts av reklam bör del gå minsl 20 minuter mellan varje avbrott.

En mera restriktiv reglering gäller i fråga om vissa typer av program, där sändning.siiden är längre än 45 minuter. De åsyftade programmen är audiovisuella verk såsom biograffilmer och filmer som har gjorts för atl visas i TV (med undanlag av serier, underhållningsprogram och doku-menlärer), Ell sådant program får avbrytas av reklam en gång för varje hel 45-minulersperiod, Ytterligare ett avbrott får ske om den samman­lagda sändningsliden med minst 20 minuter överstiger två eller flera he­la 45-minutersperioder.

Reklam får inte sättas in i någon utsändning som gäller en guds­tjänst. Inle heller får det ske reklamavbroit i program som är kortare än 30 minuter om det rör sig om nyhelsprogram, nyhelskommenlerande program, dokumentärer, religiösa program eller barnprogram,

Anikel 28 i konventionen bör också beakias. Som tidigare nämnls anges där att konventionen inte hindrar en stal från atl tillämpa mer re­striktiva och detaljerade regler än konvenlionens i fråga om program-tjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som stålen har jurisiliklion över.

De av radiolagsutredningen föreslagna restriktionerna i fråga om an­nonsavbrotl sträcker sig i några avseenden längre än TV-konventionen, Bl.a. innebär förslagel ett absolut förbud mol avbrott i barnprogram och nyhelsprogram. I förhållande till konventionen begränsar också försla­get antalet tillålna annonsavbrotl i långfilmer.

Som har framgått uppvisar remissinstansernas inställning en slor spännvidd; medan vissa utlryckligen godtar utredningsförslaget anser andra atl del inle alls bör vara lillålel alt avbryta program med annon­ser, och några av de senare anser dessutom att reklaminslag endast bör få sändas på fasta, i förväg tillkännagivna lider, en inställning som moti­veras med all TV-littarna bör kunna välja om de vill la del av reklamen eller inte. En särskill kritisk inställning framkommer när del gäller för­slagel all filmer och andra dramatiska verk skall få avbrylas av annon­ser.

Jag har lidigare (avsniu 3.1) givit den allmänna bakgrunden lill var­för jag anser all det nu bör kunna komma till stånd reklamfinansierade sändningar i den marksända televisionen. Som jag har konslaleral sker redan reklamsändningar lill svensk publik via .satellit. Jag har dragit slutsatsen alt del i denna silualion är bättre all tillåta reklam.sändningar i marknätet än atl upprätthålla det i dag rådande förbudet mol reklamfi­nansierade sändningar där, Bl.a. blir del i fråga om TV-reklam i mark­sändningarna lättare att motverka oönskade effekter av reklamen än vad fallel är med den reklam som förekommer i salellilkanalerna.

En ordning för den marksända lelevisionen som endast medgav alt reklaminslag fick sändas på i fiirväg Tillkännagivna lider skulle enligt min mening gå alltför långl i resti ikiivitci med lanke på vad som gäller

105


 


för salellilkanalerna. Även om jag har förståelse för bevekelsegrunderna    Prop. 1990/91:149 hos de remissinstanser som förespråkar en ordning med fasta reklamli­der, anser jag således alt en sådan reglering inle skulle la tillräcklig hän­syn till ell marksändande TV-förelags konkurrenssituation.

För mig står i ställel valel mellan att antingen godta principen att program förelaget får avbryta program med annonser eller all inta mot­satt grundhållning utan atl för den skull gå så långt som till atl kräva fasta annonslider.

Vid del ställningstagandet vill jag mot bakgrund av remissutfallet fäs­ta särskild vikl vid publikens möjligheter lill ostörd upplevelse av pro­grammen. 'TV- titlarna lorde i de flesta fall uppfatta annonsavbrotl som myckel störande, I en film förtar avbrotten verkan av den dramatiska handlingen och gör del svårare alt följa programmet. Jag har stor förstå­else för all upphovsmän till filmer och andra verk ogillar detta.

Därmed är inle sagl alt en lagsliflning som medger annonsavbrotl i program utan vidare strider mot upphovsmannens ideella rält till sitt verk enligt upphovsrällslagen. All generellt säga att annonsavbrotl i pro­gram strider mot upphovsmannens ideella rält leder enligt min mening alltför långt. Och även om lagstiftningen medgav annonsavhrott i pro­gram, skulle naturligtvis en upphovsman vara i sin fulla rätt atl hävda att konkreta fall av sådana avbrott kränkte hans ideella rätt.

Ulländska exempel visar atl publiken intar en negativ attityd lill re-klamavbrott. I USA, där TV-kanalerna i stor utsträckning avbryter pro­gram med reklam, är etl av argumenten vid marknailsföring av betal-TV-tjänsler just frånvaron av reklam i sändningarna. I reklambranschen diskuteras med oro de framväxande företeelserna "zipping" och "zap-ping". I del förra fallet handlar det om att de som videobandar program spolar förbi reklaminslagen när de i efterhand lar del av |)rogrammei. Den andra föreieel.sen innebär atl TV-iiliaren med hjälp av fjärrkontrol­len byter kanal så snan ell reklamavbroit iniräffar. Enligi min mening lyder delta slag av littarbeleende på alt annonsplacering i programmen kanske inle är så effekliv från annonsörernas synpunkl som man ibland föreställer sig.

Mol denna bakgrund anser jag all annonsavbrou inte bör få äga rum i .så slor ulslräckning som skulle bli fallet om radiolagsutredningens för­slag följdes. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste utredning­ens förslag också betecknas som kompliceral. Del är en fördel om reg­lerna kan göras enklare.

Huvudregeln bör vara all annonser .sätts in mellan programmen

Huvudregeln för hur annonser får sättas in i sändningarna bör som ul­redningen har föreslagit vara, all della skall ske mellan programmen. F.n sådan placering av annonserna stör inle nämnvärt publikens up()level-ser av programmen. De tittare som önskar se annonserna kan göra det, mellan de som under annonsiiden hellre vill göra någol annat kan göra del ulan att gå miste om sammanhangel i ell program.

106


 


Den akluella regeln gör atl man måste kunna ta ställning till när elt    Prop. 1990/91:149 TV-program börjar och slutar.

Som nämnls lidigare (avsniu 4.1.2) har kabelnämnden pekat på att begreppel radioprogram i radiolagen är oklart så till vida, all det kan va­ra svårt all i ell visst fall avgöra om det rör sig om ett eller flera pro­gram.

Man bör som jag redan har varit inne på inle överdriva svårigheterna på detta område. Utgångspunkien bör vara hur programföretaget väljer atl presentera sitt programulbud. Vad programföretaget presenterar som etl program bör normalt kunna betraktas som etl program.

Elt sådant synsätt slår enligt min mening i god samklang med all­mänl språkbruk som med elt program får anses förstå en avgränsad del av sändningstiden, vilken presenteras uniler en särskild rubrik och be­handlar etl på ell visst sätt sammanhållet tema. Exempelvis torde det i allmänhet inte finnas anledning att uppfatta ett enstaka ariistframirä-dande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda inslag som etl separat program.

Del bör finnas vissa möjligheter au avbryta program med annonser

Även om man håller hårt på princi|)en all ta slor hänsyn till publikens önskemål om att inte slöras av annonser saknas det enligt min uppfatt­ning skäl att vara kategorisk.

Liksom radiolagsulredningen anser jag nämligen alt det bör vara till­åtet atl sätta in annonser / pauser i sportprogram, där del förekommer längre pauser och i program som avser föresiällningar eller evenemang med pauser för publiken. Jag syftar Tex, på pauserna mellan perioderna i ishockey- eller fotbollsmatcher och på sådana pauser där publiken på en teater eller i en konserlsal lämnar lokalen för att sträcka på benen.

När kabelnämnden pekat på alt begreppel radioprogram i radiolagen är oklart har nämnden särskill berört svårigheten atl i samband med s.k. blandprogiam avgöra vad som är ett prograr-n och vad som är delar av elt längre program.

Uppmärksamhet i della sammanhang förtjänar således också del för­hållandel all programförelaget sänder långa block där det förekommer längre inslag av helt olika karaktär, 1 fråga om Sveriges Television har del l.ex. förekommit atl sändningarna under en hel kväll hållits sam­man uniler en gemensam rubrik och av en enda pre.sentatör. Innehållel i sändningen har emellenid varit sammansatt ungefär som under en vanlig programkväll. Barnprogram har l.ex. sänts tidigt på kvällen, ny­hetssändningar har satts in på de vanliga tiderna, vissa serier har åter­kommit på ungefär samma lider vecka efter vecka osv.

Mellan sådana självständiga inslag bör det enligi min mening i prin­cip vara tillåtet att placera annonser. Denna räll bör framgå genom en uUrycklig föreskrift.

Som har nämnts föreskriver den europeiska TV- konvenlionen all det i allmänhet bör förflyta minst 20 minuter mellan två reklamavbroit.

107


 


Ulöver vad jag tidigare har föreslagil anser jag därför alt annonser bör få sältas in mellan delar i program, som beslår av olika avslutade de­lar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 mi­nuter. Jag vill också hänvisa lill atl jag längre fram föreslår vissa särreg­ler med lanke på barnen och TV-reklamen (se avsnilt 4,7),


Prop. 1990/91:149


 


4.6  Vissa marknadsföringsrättsliga normer

4.6.1   Marknadsföringslagen och reklam i TV

Min  bedömning:  I  storl sell  bör TV-reklamen  hanleras  utan marknadsföringsrättsliga särregler.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer meil min bedöm­ning (betänkandet s. 216 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning delas utlryckligen av bl.a. Slockholms tingsrätt, juridiska fakultelsnämnden vid Slockholms universitet, Induslriförbundel, Svenska Arbelsgivareföreningen, Gros-sislförbundet Svensk Handel, Inlernalionella Handelskammarens Sven­ska Nalionalkommillé och Nordisk 'Television. Juridiska fakullelsnämn­den vid Stockholms universitet påpekar atl olillbörligheisnormen i ge­neralklausulen i 2 § marknadsföringslagen är flexibel och möjliggör en nyanserad lillämpning som bl.a, beaktar skillnader mellan olika reklam-meiTrer i fråga om påverkan på mottagaren. Sannolikt kommer praxis att etablera relativt stränga krilerier på TV-reklamområdel. Enligt Inter­nationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté kommer TV-reklamen sannolikt all ge upphov lill en del specifika tolkningsproblem när det gäller marknadsföringslagen. I sådana frågor kan då Inlernalio­nella Handelskammarens Grundregler för reklam erbjuda en ändamål­senlig ulgängspunkl.

Slockholms lingsrält och Annonsörföreningen har uppfattningen atl informationsskyldigheten enligt 3 § marknadsföringslagen inle bör sträcka sig lika långt för TV-reklam som för reklam i tryckta skrifter.

Enligt barn miljörådet är skyddet för barn i marknadsföringslagslift-ningen otillräckligt och rådet kräver all lagsliftningen ses över.

Konsumentverket anser all det bör finnas möjlighet att ålägga etl reklam-TV-förelag all sända lillrällalägganden (berikiigande av vilsele­dande marknadsföring).

Skälen för min bedömning: I 8 § radiolagen föreskrivs all ingen myn­dighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Jag har tidigare föreslagil atl tillämpningsområdet för denna föreskrift skall an­passas lill den regel .som har varil dess förebild, nämligen censurför­budet i I kap. 2 § Iryckfrihelsförordningen (avsniu 4.2.1).


108


 


Om detta förslag genomförs kommer det inte längre atl finnas något Prop. 1990/91:149 hinder atl i fråga om reklam i radio och TV tillämpa generalklausulen mol otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen. Ell genom­förande av förslagel leder därför lill alt marknadsdomstolen får möjlig­het all vid vite förbjuda sådan reklam i radio eller TV som bedöms vara otillbörlig mot konsumenler eller näringsidkare.

Den nämnda generalklausulen är enligt radiolagsutredningen och de flesla remissinstanserna ett tjänligt instrumenl för alt hantera TV-reklamen. Jag delar denna ujjpfaUning och noterar i det sammanhangel vad juridiska fakullelsnämnden vid Slockholms universitet har uttalat om att rättspraxis sannolikt kommer atl etablera relativt stränga krileri­er på TV-reklamområdel.

Marknadsföringslagen innehåller en särskild generalklausul om in­formalionsskyldighet i reklam (3 §). Radiolagsutredningen har gjort be­dömningen all även den bör kunna få en ändamålsenlig lillämpning när del gäller reklam i TV. Inte heller detta har ifrågasatts vid remissbe­handlingen.

Genom den praxis .som marknadsilomstolen kan utforma får det visa sig vilken omfattning en informationsskyldighet i reklam i TV har jäm­förl med i annan mediereklam. Jag noterar all två remissinslanser utta­lat alt informalionsskyldighelen inte bör anses vara lika långtgående på TV-reklamområdel som när del gäller reklam i tryckta skrifter. Själv kan jag om della endast konstalera alt frågan gäller hur lagstiftning skall tillämpas i konkreta fall som inle kan komma under regeringens be­dömning. Jag saknar därför anledning att uttala mig närmare i frågan.

Däremot vill jag instämma i radiolagsulredningens slutsats alt det i slorl sett bör vara möjligl all klara sig utan marknadsföringsrällsliga sär­regler för TV-reklamen. Likaså anser jag - i likhet med ulredningen - all det på två områden är motiverai alt göra särskilda överväganden. Jag syf­tar dels på reklam för alkohol och tobak, dels på reklam som vänder sig lill barn.

Innan jag går över till dessa frågor vill jag påminna om vad jag tidi­gare (avsniu 4.1.2) har bedömt vara min uppgift i deua sammanhang, nämligen alt föreslå de lagändringar som behövs för alt del markbundna sändningsnätet skall kunna användas för reklamfinansierade TV-sändningar. Däremot har jag inle menat att en förutsättning för della bör vara alt man mera allmänt ser över den marknadsföringsrällsliga lagstiftningen och överväger atl i denna införa nya institut, l.ex. av del slag som konsumentverket har efterlyst.

109


 


4.6.2 Ingen alkohol- eller tobaksreklam i radio eller TV


Prop. 1990/91:149


 


Mitt forslag: 1 radioansvarighetslagen anges att ulan hinder av den lagen gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mol kommersiell annons i den mån annonsen används vid mark­nadsföring av alkoholhaltiga drycker eller lobaksvaror.

I alkohol- och lobaksreklamlagarna las in nya bestämmelser som innebär atl del vid marknadsföring av en alkoholdryck resp. en tobaksvara är förbjudet att använda en kommersiell an­nons i ljudradio-eller lelevisionsprogram.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 228 ff.) överensstäm­mer med milt förslag såvitt gäller radioansvarigheislagen.

Även utredningen har föreslagil att del las in nya bestämmelser i alkohol- och lobaksreklamlagarna; ulredningen har dock begränsat det föreslagna förbudel mot kommersiella annonser lill atl gälla lelevisions-|)rogram som elt programföretag sänder med stöd av lillslånd enligt 5 § försia styckel radiolagen.

Remissinstanserna: Ulredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen, juridiska fakultets-nämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakultels­nämnden vid Göteborgs universitet. Lantbrukarnas Riksförbund, Sanna Satellile AB, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges frikyrko­råd/De fria kristna samfundens råd. Sanna Satellile AB uppger alt det för "Nordic Channel" finns ett särskill programråd, som övervakar all bl.a. reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror, men även reklam som eventuellt kan anses stötande, ej sänds. Socialstyrelsen belönar vikten av att så långl möjligl molverka också s.k. dold reklam för alkohol och lo-bak. Som exempel nämns att lobaksindustrin är en av de största sponso­rerna av biltävlingar.

Skälen för milt förslag: Del förhållandel all det nu bör kunna kom­ma till slånd reklamfinansierade TV- sändningar i marknätet betyder naturligtvis inle all jag anser all del bör sändas alkohol- eller tobaksre­klam i TV. Tvärtom får del anses vara starkt motiverat all del inte före­kommer någon sådan reklam. Vad beträffar lobaksvaror följer fö. av den europeiska TV-konvenlionen alt en konventionsslal inle får ha nå­gon reklam för sådana varor i gränsöverskridanile TV- sändningar (arti­kel 15:1).

I vårt land gäller sedan år 1979 vissa generella föreskrifter om mark­nadsföring av alkoholdrycker och lobaksvaror. Reglerna fmns i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkohold­rycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa bestämmel­ser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen).

Reklamlagarna ställer etl grundläggande krav på särskild mållfullhel vid marknadsföring av alkohol och tobak. Della innebär all en reklam-eller annan marknadsföringsåtgärd inle får företas som är \)åirängande


110


 


eller uppsökande eller som uppmanar lill bruk av alkohol eller tobak    Prop. 1990/91:149 (2 § försia stycket alkoholreklamlagen resp. 2 § tobaksreklamlagen). En­ligt motiven (prop. 1977/78:178 s. 31) är rekläm-.i radio och TV exempel på sådana reklamformer som anses vara påträngande m.m.

Reklamlagarna är anknutna till marknadsföringslagen på del sättet alt en marknadsföringsåtgärd som strider mol lagarna anses vara otill­börlig mot konsumenter vid tillämpning av marknadsföringslagens ge­neralklausul mot otillbörlig marknadsföring (3 § alkoholreklamlagen resp. 4 § tobaksreklamlagen).

Alkohol- och lobaksreklamlagarna har också sill inlresse med hän­syn lill det yllrandefrihelsrättsliga regelverket.

Radioansvarighetslagen bör ändras

Med det yttrandefrihelsrällsliga regelverkel avser jag - föruiom reglerna i 2 kap, 1, 12 och 13 regeringsformen - för del första beslämmelserna i iryckfrihelsförordningen. För det anilra syftar jag på den särskilda an-svarighelslagstiftning som finns på railio- och TV-områdel, särskilt ra­dioansvarighetslagen.

Alkohol- och lobaksreklamlagarna innehåller specialregler i fråga om kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. Sådana annon­ser får i princip inle avse spritdrycker, vin eller starköl (2 § andra slyckel alkoholreklamlagen). Någol motsvarande förbud gäller inle i frå­ga om lobaksvaror. Det krävs dock att en lobaksannons återger en sådan varningstext och innehållsdeklaraiion som skall finnas på en lobaksva-ras fi')rpackning enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehåll­sdeklaraiion på tobaksvaror (3 § tobaksreklamlagen).

Reglerna rörande kommersiella annonser i tryck föregicks av alt det år 1974 infördes slöd för en sådan reglering i I kap. 9 § iryckfrihels­förorilningen. Där slås i punkl I fasl att utan hiniler av förordningen gäller vad i lag är slailgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen använils vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

'Tryckfrihetsförordningen tillåter således alt en förbudslagsliftning riktar sig mol kommersiella annonser som används viil marknadsföring av alkohol eller tobak.

1 radioansvarigheislagen finns ingen motsvarighet till beslämmelsen i I kap, 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen. Radiolagsulredningen har föreslagil all en sådan beslämmelse skall införas, och de flesla remissin­stanserna är positiva till förslaget. Jag är av samma mening.

Min uppfattning är således all del av radioansvarigheislagen bör framgå, att utan hinder av den lagen gäller vad .som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller lobaksvaror.

Liksom beslämmelsen i tryckfrihetsförordningen blir del i deua fall lagar fråga om en rambestämmelse.

I tryckfrihetsförordningen används uttrycket kommersiell annons främst för all markera var gränsen går mellan vad som omfallas av och

111


 


vad som kan falla uianför förordningen "så alt journalisTiken inle drab-     Prop. 1990/91:149 bas" (prop. 1973:123 s. 46),

För tidningarnas del skiljer man som bekant mellan annonser och redaktionell lexl. Tryckfriheisförordningens beslämmelse om möjlighet all förbjuda kommersiella annonser innebär atl den redaktionella texten är tryggad av förordningens regler.

Med all en annons är kommersiell avses, sades det vid tillkomsten av tryckfriheisförordningens bestämmelse, att annonsen är ell medel för marknadsföring av en vara. Meddelandet i annonsen skall vara sådant alt det av innehållet framgår att meddelandet är avsell all främja avsätt­ning av en vara. Detta betyder bl.a. all s.k. åsikisannon.sering i fråga om alkohol och tobak faller utanför lillämpningsområilet.

Mol denna bakgrund uppkommer frågan vad som bör förstås med ullryckel kommersiell annons i den föreslagna bestämmelsen i radioan­svarigheislagen.

Till en början vill jag fästa uppmärksamheten på vis.sa skyldigheter som jag i det föregående har ansett att ell reklamsändande TV-förelag bör ha. Jag har föreslagil all företaget endasl under den särskill mark­erade annonstiden i lelevsionen skall ha rält all sända reklam mol vederlag (4,3.3), Vidare har jag ansell atl för den egentliga programverk­samheten bör gälla bl.a. kravet på opartiskhet (4.3.1).

Jag vill också hänvisa lill ell förslag som jag snart kommer till, näm­ligen alt del bör införas en uttrycklig regel om all elt programförelag i programverksamheten inle mot vederlag eller annars på ett oiillbörligi .säll får gynna etl kommersiellt intresse (4.9.1).

Om dessa förslag genomförs kommer elt reklamsändande TV-företag all ha yllersl begränsade möjligheter att under annan lid än annonstid sända vad som kan framstå som reklam för alkohol och tobak.

Del kan också finnas anledning all erinra om miu förslag lill regle­ring för de icke reklamfinansierade programföretagen. T.tt sådant förelag avses över huvuil tagel inle ha någon rält alt sända reklam mot vederlag (se avsnilt 4,3.3). Liksom hittills bör för dessa programföretag också kra­vet på opartiskhet gälla alll som förelaget sänder.

Vad som nu har anförts visar all man inle har någol större behov av all kunna belrakla elt vanligt ljudradio- eller TV-program som en kom­mersiell annons i radioansvarigheislagen mening. F.ndasi i undantagsfall bör vad som förekommer i elt vanligt program kunna göra programmet till en .sådan annons. Eventuell alkohol- och lobaksreklam i de vanliga programmen bör i de allra fiesta fall kunna motverkas med hjälp av reg­lerna för själva programverksamheten.

Program som sänds under annonstid i TV, dvs. under tid som omges av den .särskilda ljud- och bildsignaiur som jag föreslår, kommer emel­lertid oflasl alt vara kommersiella annonser. För att belraklas som en så­dan annons kan del dock som redan antytts inle vara något absolut vill­kor all programmel sänds under annonstid i den angivna meningen. Jag kan l.ex. länka mig att vad som sägs av en person .som på- och avannon­serar elt program kan vara all anse som en kommersiell annons.

112


 


Hänsyn måste emellertid också las till de direkisända programmen. I Prop. 1990/91:149 fråga om såilana program befinner sig den som har utsetts till program-utgivare i en annan situation än utgivaren av en lidning (jfr prop. 1966:156 s. 44). 1 ell direkisänt program kan del ju inle uteslutas atl vad som sägs kommer som en överraskning för programutgivaren. Vad som förekommer i direktsändning har också renl innehållsmässigl i de allra flesta fall sådan karaktär atl parallellen med tidningarnas redaktionella text leder lill atl man här inle har anledning att lala om kommersiella annonser. I fråga om att motverka eventuell alkohol- och lobaksreklam i direktsändningar får man därför i princip förlita sig på de radiorätisli­ga reglerna.

Det anförda leder lill all uttrycket kommersiell annons i radioansva­righeislagen bör kunna få en innebörd som sakligt sett stämmer väl överens med motsvarande uttryck i tryckfrihetsförordningen. Regelver­ket kommer därmed även i fortsättningen att trygga vad som i radio och TV får anses motsvara tidningarnas redaktionella text,

Alkoholreklamlagen gäller marknadsföring av "alkoholdrycker", varmed förstås sprit, vin, starköl och öl, I tryckfrihetsförordningens be-slämmel.se om möjlighet att förbjuda kommersiella annonser talas det inte om alkoholdrycker utan om "alkoholhaltiga drycker", som är etl vidare begrepp, eftersom del även omfallar även t,ex, cider och lättöl.

Anledningen lill detta är föreskriftens karaktär av rambestammel.se. Det har ansetts all del i del sammanhangel inte funnils anledning atl ge ullryck för några närmare alkoholpolitiska överväganden (se prop, 1973:123 s, 45).

Man bör kunna resonera på molsvarande säu i fråga om beslämmel­sen om kommersiella annonser i radioansvarigheislagen. Även i dessa bestämmelser bör det talas om "alkoholhaltiga drycker".

Ändringar i alkohol- och lobaksreklamlagarna

Om det skall vara möjligt att på marknadsföringsrällslig väg molverka alkohol- och tobaksreklam i radio och TV krävs - utöver all radioansva­righetslagen ändras - nya föreskrifter i alkohol- och lobaksreklamlagar­na. Som radiolagsulredningen har föreslagil bör sådana föreskrifter ul-formas efter mönster av vad som nu slår i 2 § andra stycket alkoholre­klamlagen.

Utredningen har föreslagit alt det vid marknadsföring av en alko­holdryck resp. en lobaksvara skall vara förbjudet alt använila en kom­mersiell annons "i lelevisionsprogram som etl programförelag sänder med slöd av lillslånd enligi 5 § första styckel railiolagen".

Denna avgränsning innebär alt reglerna skulle gälla dels enbarl TV-program, dels enbart program som sänds av Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio och ett nytt marksändande TV-företag. Däremot skulle reglerna inle gälla Ijudradioprogram och inle heller kabelsända pro­gram. Ulredningen motiverade della bl.a. genom all hänvisa lill all kommersiell reklam inle får sändas i närrailio (10 § försia slyckel närra­diolagen 11982:459)) och att tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i

113

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml Nr 149


kabel kan återkallas om tillståndshavaren har medgett kommersiell re- Prop. 1990/91:149 kläm i sändningarna eller gjorl reklam för egen kommersiell verksam­hel i dessa (23 § andra slyckel 1 lagen |1985:677| om lokala kabelsänd­ningar). Den konklusion som utredningen ilrog blev alt det över hela linjen finns radiorättsliga bestämmelser som förbjuder kommersiell re­klam i sändningar och atl dessa regler träffar även alkohol- och lobaks­reklam.

Min u|)pfatlning är emellertid all man bör ta etl bredare grepp om detta ämne än vad radiolagsutredningen har gjorl. Jag kan l.ex, inle se någon anledning all reglerna skall vara begränsade till marksändningar, ulan jag finner del naturligt att man kan ingripa på marknadsförings­rällslig väg även mot alkohol- och lobaksreklam som sänds från salelli­ler. Tör del lalar bl.a. att ilel inle finns några föreskrifter som förbjuder kommersiell reklam i salellilsändningar.

Den lämpligaste lösningen får därför anses vara, all man i alkohol-och lobaksreklamlagarna helt generellt föreskriver atl det vid marknads­föring av en alkoholdryck resp. en lobaksvara är förbjudet au använda en kommersiell annons i ljudradio- eller lelevisionsprogram. Om man gör så kommer lagarna atl bli tillämpliga på alla slag av program och oavsett om dessa sänds i marknätet, i kabel eller från satellit.

Marktiadsföringstagsliftningetis idläniprungsoni rade vid marknadsföringsåtgärder som har iniernaiioned anknyining

Mitt förslag innebär således i molsals lill radiolagsutredningens förslag all KO och marknadsilomsiolen också skall kunna ingri|)a mot alkohoT och lobaksreklam i satellitsändningar. Särskilt meil hänsyn lill delta bör helt allmänt frågan beröras vilkel lillämpning.sområde den marknadsför­ingsrättsliga lagstiftningen kan anses ha när del gäller marknadsförings­åtgärder med internationell anknyining.

Departemenischefen log upp detta i förarbetena lill 1970 års lag om otillbörlig marknailsföring, men vad som konkret behandlades var re­klam i ulländska tidningar, inlc TV-sändningar. Departemenischefen yt­trade   följande  om   generalklausulen   mot  otillbörlig   marknadsföring

(prop. 1970:57 s. 92 T).

Generalklausulen är inle formellt begränsad lill vad som sker i Sve­rige,

Vad beträffar fiågan om dess lillämpning pa marknadslöringsaigärder med internationell anknyining vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den föreslagna lagsliftningen är all sörja för all vissa normer iakttas inom reklam och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgöran­de för om generalklausulen skall lillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremol i princip ulan betydelse. Generalklausulen bör så­lunda kunna tillämpas exemjjclvis i fråga om reklammaterial som har |)roducerals i ullandel och därifrån distribuerats lill mottagare i Sverige. Della bör gälla vare sig reklamen är särskill inriktad på Sverige eller väriiler sig lill en inlernalionell publik, däribland den svenska. Om där-ernol reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör ge­neralklausulen inle anses lillämplig. Det bör sålunda inle vara möjligl all ingripa mol en annons i en utländsk tidning, vilken inle primärt är avseild för spridning i andra länder, även om vissa exemplar av lidning-

114


 


en skulle förekomma här i landel. Del nu sagda gäller även ålgärder    Prop. 1990/91:149 som vidias av svenska förelag.

Del sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjligheterna alt i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande eller att verkställa ett beslul om utdömande av vite torde emellertid vara begränsade.

Belräffande reklam i TV kan av della uttalande dras en alldeles be­slämd slutsats: generalklausulen mol otillbörlig marknadsföring är inte lillämplig på TV- reklam som inle kan tas emot i Sverige utan bara av TV- tittare i andra länder.

Så snart TV-reklam kan tas emot i Sverige bör man enligt min me­ning slälla frågan om reklaminslaget kan anses riklat till Sverige eller lill en inlernalionell publik, däribland den svenska. Vid en sådan bedöm­ning har man inle anledning alt fästa avgörande vikt vid huruvida sänd­ningen som sådan enligt internationella lelekonveniionens regelsystem är avsedd alt las emot i Sverige eller kan tas emol här endast på grund av lekniski ofrånkomligt "överspill". Vid bedömningen blir därmed frå­gor av typ radiofrekvens, slag av satellit och sändningens styrka bara nå­gra - ofta kanske mindre väsentliga - lolkningsdaia bland andra.

Belräffande reklam i ulländska sändningar vill jag också betona, att del inle finns anledning att använda generalklausulen mot all reklam som skulle kunna träffas av den. I första hand finns det skäl för KO att uppmärksamma svenska annonsörers verksamhel med inriktning på den svenska marknaden. Och därnäst sådan reklam av utländska annon­sörer av vilken del framgår att svenska TV-lillare hör lill målgruppen.

En särskild omständighet som hör underslrykas är den innebörd man bör tillägga den europeiska TV- konventionen och all della förhål­lande medför att vi bör iaktta försiktighet när det gäller atl använda ge­neralklausulen mot reklam i ulländska TV-sändningar,

Konventionen innebär en maning till försiktighet i del nu berörda hänseendet beroende på det säll som den har besläml vilken stat som ansvarar för att konventionen följs. Konventionen lägger della ansvar på den sändande staten (artikel 5).

Sändande stal när det gäller satellitsändningar är i första hand den stal från vars territorium sändningen till satelliten sker. Om denna sändning sker från en stal som inle är bunden av konventionen är den stat sändande stal som upplåter frekvens eller Iransponder. Om inte hel­ler den staten är bunden av konvenlionen men programföretaget har sill säle i en konventionsslal, anses denna stal som sändande stat.

I fråga om uilänilska salellilsändningar. där sändningen lill saiellilen sker från ullandcl, är del således i allmänhet någon annan siat än Sveri­ge som ansvarar för efterlevnaden av konvenlionens krav.

En förbud moi en alkohol- eller lobaksannons bör inle rikla sig mot den som endasl vidaresänder en sändning

En ofrånkomlig men underförstådd begränsning gäller i fråga om mitt förslag lill ändring i alkohol- och lobaksreklamlagarna om alt del vid

115


 


marknadsföring av en alkoholdryck resp. en lobaksvara skall vara för-    Prop. 1990/91:149 bjudet all använda en kommersiell annons i ljudradio- eller televisions-|)rogram: man måsle skilja mellan ursprungliga .sändningar och viilare-sändningar, dvs. samtidig och oförändrad återulsändning av andra sänd­ningar.

Det föreslagna förbudel avses kunna bli riklat mot t.ex. en annonse­rande näringsidkare. F,tt förbud kan dock meddelas även andra (.se 2 § andra meningen marknadsföringslagen), l.ex. det programföretag som har satt samman det akluella utbudet. Däremol får av allmänna rätts­grundsatser anses följa alt ell förbud inle kan rikta sig mol den som en-ilast passivt lar emol en .sändning och vidaresänder den i t.ex. ell kabel­nät. Den som endast gör det har ju ingel inflytande över sändningarnas innehåll.

Grundregeln om mållfullhel

Innan jag lämnar alkohol- och tobaksreklamen vill jag dröja någol vid del grundläggande kravet i reklamlagarna all särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföring av alkohol och tobak. Uttryckligen sägs atl detta innebär all en reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får vara påtränganile eller uppsökande eller uppmana till bruk av alkohol eller tobak, och jag har visat all motiven lill lagarna som exempel på så­dana reklamformer som anses vara påträngande osv. nämner reklam i radio och 'TV (prop. 1977/78:178 s. 31). Tanken har således varit all marknadsdomstolen redan på denna grund skall kunna meddela viles­förbud mol all alkohol- och lobaksreklam i radio och TV.

Liksom radiolagsutredningen anser jag emellerliil all ell .sådant reso­nemang bortser från den innebörd som radioansvarigheislagen får anses ha.

Railioansvarighelslagen har samma yllrandefrihelsbegrepp som tryckfrihetsförordningen. Vilket yllranilefrihelsbegrepp som iryckfri­helsförordningen har får man klarl för sig när man beaktar syftet med förordningen sådant detta syfle kommer till uttryck i främst I kap. i § i förordningen. Det enda som ligger uianför delta skyddssyfte är sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur och .som har rent kommersiella förhållanden lill föremål. Generella fiirbud mot reklam för vis.sa slag av varor har ansetts inte säkert falla utanför del tryckfri­helsrältsliga or-nrådei. För alt ingripande skall kunna ske mol etl sådanl meddelande krävs därför slöd i förordningen (se prop, 186/87:151 s. 53). Det är mol denna bakgrund som regeln i 1 kap. 9 S punkl I Iryckfrihelsförordningen har kommii lill.

Enligi 2 § radioansvarigheislagen medför missbruk av yttrandefrihe­ten i radioprogram ansvar och skadeslåndsskyldighel endast när gär­ningen innefattar yttrandefrihetsbrolt. Som jag tagit upj) lidigare (avsnitt 4.2.2) har man inte anledning atl tolka orden "ansvar och skatlc-slåndsskylilighel" snävl, ulan del får anses all de inkluderar även vites-förbud inom del område som lagsliftningen behandlar. Eftersom det in­le finns någol stöd i radioansvarigheislagen för alt marknadsdomslolen

116


 


har rätl atl meddela viles.sanklionerade förbud mot alkohol- eller lo­baksreklam i radio och TV får det anses atl domsU)len saknar den räl­len.

Beträffande bestämmel.sen i 1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförord­ningen bör också framhållas all den begränsar sig till att möjliggöra för­bud mol kommersiella annonser. Vad angår all motverka alkoholre­klam i tryckta skrifter kan därför marknadsdomstolen agera endasl om reklamålgärden gäller en kommersiell annons. Om del inte är så saknar den grundläggande regeln i alkoholreklamlagen om .särskild måttfullhet betydelse, eftersom del för denna regel inle finns någol slöd i tryckfri­hetsförordningen.

Del nu anförda betyder i fråga om sådan radio- och TV- verksamhel, för vilken gäller särskild ansvarighelslagstiftning, atl marknaiTsdom.sio-len inle har någon möjlighet all åberopa alkohol- och lobaksreklamla-garnas grundregel om niållfullhet.

Jag håller med radiolagsutredningen om atl del är motiverai med elt klarläggande om della med hänsyn till ultalandcl i motiven lill alkohoT och lobaksreklamlagarna om reklam i radio och TV.

Vad till sist gäller frågan om olika former av dold reklam för alkohol och tobak, anser jag all de skyldigheter som jag tidigare nämnl all ett re­klamsändande TV-förelag bör ha, bör kunna spela en positiv roll. I den mån det är fråga om direktsändningar av t.ex. sporthändelser som äger rum utomlands, lorile emellertid en viss exponering av varumärken m.m. inle kunna undvikas.


Prop. 1990/91:149


 


4.7  TV-reklamen och barnen

Mitt förslag: I radioansvarighetslagen införs en ny beslämmelse (2 a §) om atl ulan hinder av den lagen gäller vad .som före­skrivs i annan lag om förbud mol kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring till barn.

Fin annons med reklam som sänds under annonstid i televi­sionen skall inle få .syfla lill alt fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. En annons med reklam skall inle få förekom­ma under annonsiiden omedelbart före eller efter ell program eller en del av ell program som huvudsakligen vänder sig lill barn under 12 år, I annonser med reklam skall del inte få upp­träda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i te­levisionsprogram som huvudsakligen vänder sig lill barn under 12 år. - Dessa bestämmelser skall las in i railiolagen (II § saml 15 § förslå slyckel andra meningen).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 219 ff) överensstäm­mer i sak till största delen med miu förslag. När del gäller vilken kate­gori av personer som en annons med reklam inle skall få vara inriktad


117


 


på all fånga uppmärksamheten hos lar utredningens förslag sikle på    Prop. 1990/91:149 "yngre barn". Därmed avses åldrarna upp till  10 år. I övrigl gäller ut­redningens förslag "barn", varmed avses åldrarna under 12 år.

För del fall att det i avtalet mellan staten och ell programföretag be­stäms atl program får avbrylas av annonser har utredningen föreslagil den särskilda regeln, atl etl villkor för annonsavbrou skall vara atl det inte rör sig om program som huvudsakligen vänder sig till barn.

Någon ändring i railioansvarighelslagen har inle föreslagils av utred­ningen.

Remissinstanserna: Meningarna bland remissinstanserna går starkt isär. Stockholms tingsrätt, L.anlbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi­sion och Svenska Regissörsföreningen tillstyrker utredningens förslag atl en annons med reklam inte skall få vara inriktad på all fånga uppmärk­samheten hos yngre barn. Positiv till detta förslag är ock.så Svenska kyr­kans centralstyrelse, dock med den kommentaren all regelverket ge­nomgående hör gälla barn upp till 12 år.

Hovrätten för Nedre Norrland, radionämnden, Annonsörföreningen och Sveriges Reklamförbund kritiserar atl det görs skillnad mellan "yngre barn" och "barn"; detta befaras kunna medföra tillämpningssvå­righeler. Också Industriförbundet, Svenska Arbelsgivareföreningen (SAF), Grossistförbundel Svensk Handel, Inlernationella Handelskam­marens Svenska Nationalkommitté och Induslriförvalinings AB Kinne­vik uttalar krilik på ilenna punkt. Ombudsmannen mot etnisk diskrimi­nering frågar sig om del inle vore rimligt all i TV-rcklamsammanhang tillämpa den definition av barn som förekommer i FN:s barnkonven­tion, nämligen all barn är den som är under 18 år.

Svenska 'Tidningsutgivareföreningen ifrågasälter om del finns till­räckliga skäl all förbjuda reklam riktad lill yngre barn. Köpmannaför­bundet, Annonsörföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Kinnevik motsätter sig delta förslag. Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun­dens råd anser tvärtom alt förbudet bör skärpas och föreslår att en an­nons med reklam inte skall få vara inriktad på all fånga uppmärksam­heten hos barn (under 12 år), alt reklaminslag inle skall få sällas in före ell bestäml klockslag, förslagsvis kl. 19,00, och all all reklam i TV skall vara ulft)rmad så all den lar hänsyn lill barns och ungas särskilda käns­lighet. Svenska kyrkans centralstyrelse utlalar all alla annonser i 'TV, vid vilken lid de än sänds, bör utformas meil största hänsyn till bl,a. barn. Svenska Tealerförbundel och SIT-klubben vid Sveriges Radio­koncernen anser alt det föreslagna förbudel bör ulvidgas lill all gälla re­klam riktad lill barn och ungdomar. Socialstyrelsen föreslår all det in­förs en rad särskilda reslrikiioner vad gäller reklam till barn, delvis efter förebild av Internationella Handelskammarens Råd om reklam lill barn. Bammiljörådet anser all del inte bör få förekomma någon reklam rik­tad till barn under 14 år, alt ingen reklam bör få visas i TV före kl. 21.00 och atl de regler för reklam lill barn och unga som har föreslagits i NFlK-rapporien 1989:5 "Konsumenlkrav på TV-reklam till barn och unga" bör gälla som miniminivå för all reklam i TV. I likhel med den

118


 


nämnda rapporten anser konsumentverket all del bör vara förbjudet all Prop. 1990/91:149 sända reklam i 'TV om reklamen är riklad lill barn under 14 år. Efter­som barn påverkas även av sådan reklam som inte speciellt vänder sig lill dem bör reklam över huvud taget inle få sändas under tid då barn är en slor del av publiken. Verkei anser därför alt det inte bör få sändas någon reklam i TV under liden kl. 6 - 20.

Stiftelsen Svenska Filminstitutet delar utredningens uppfattning att annon.ser med reklam inte bör få förekomma under annonsiiden ome­delbart före eller efler etl program som huvudsakligen vänder sig till barn. Delta förslag tillstyrks också av bl.a. Svenska kyrkans centralsty­relse, Sveriges fri kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Svenska Regissörsföreningen. Sveriges Marknadsförbund instämmer med tvekan i förslaget, medan Riksidrollsförbundel anser atl del inle bör få före­komma reklam i anslutning lill 'TV- program för mindre barn. Induslri­förbundel, SAF och Grossistförbundel Svensk Handel anser i stället att del bör prövas om inle placeringsreglerna belräffande reklam till barn kan formuleras enklare. Utgångspunkien bör vara Inlernationella Han­delskammarens Grundregler för reklam/Råd om reklam till barn. En li­knande hållning intar Köpmannaförbundet och Internationella Han­delskammarens Svenska Nalionalkommillé. Svenska Tealerförbundel finner del å andra sidan vara olillräckligl alt annonser med reklam inte skall få förekomma uniler annonsiiden omedelbart före eller efter etl program som huvudsakligen vänder sig lill barn. Förbundet anser att det bör vara förbjudet att sända reklam i anslulning lill barn-, ungdoms-och familjeprogram. Samma uppfattning har SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen.

Svenska kyrkans centralstyrelse lillslyrker förslaget alt program som huvudsakligen vänder sig till barn inle skall få avbrytas av annonser.

Slockholms lingsiäll. Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi­sion och Sveriges frikyrkoråd/Dc fria kristna samfundens råd lillslyrker förslaget atl del i annonser med reklam inte skall få uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig lill barn. Sveriges Marknadsförbund yttrar om detta förslag all framför alll förväxlingsiisken bör väga tungt så atl inle halva svenska skådespelarkåren i onödan utesluts från all få medverka i reklaminslag. Induslriförbundel, SAT och Grossistförbundet Svensk Handel menar all man med fördel bör kunna överlämna ål programfö­retaget alt ställa upp lämpliga normer och alt lagregleringen kan in­skränkas till vad den europeiska TV-konvenlionen kräver. Konsument­verket finner det å andra sidan inle lillfieiTssiällande all endasl personer som spelar en framträdande roll i barnprogram föreslås bli diskvalifice­rade från reklammedverkan; del bör vara lillräckligl all personen eller figuren har anknyining lill ell sådanl program.

Skälen för mitt förslag: Televisionen är elt medium med slor genom­slagskraft. Barn ser mycket på TV och har stor lilliro lill vad de ser och hör. Frågan om TV-reklamen och barnen biir därför ägnas särskild upp­märksamhet.

119


 


Först kan konstateras atl marknadsföringslagen gäller för all kom-    Prop. 1990/91:149 mersiell  reklam  på den svenska  marknaden. l.agen  kommer därmed också att gälla reklam i svenska TV-program.

Enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen kan marknads­domstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller någon annan nyttighet företar reklamålgärd eller annan handling, som genom atl strida mot god affärssed eller på annal sätt är otillbörlig mol konsumenter eller näringsidkare, förbjuda näringsidkaren atl forl-.sälta meil della eller all företa annan liknande handling.

Hänvisningen lill uttrycket "god affärssed" syftar bl.a. på Inlernalio­nella Handelskammarens Grundregler för reklam, som i sin nu gällande lydelse antogs år 1987.

I förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 60) anförs au generalklausulen redan från början kunde få en betydande stadga om man lill utgångspunkt för lillämpningen log delta ulomrältsliga norm­system.

1 Grundreglerna (anikel 13) anges au reklam inle får ulnyltja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet eller utsät­ta deras lojalilelskänsla för påfrestning. Reklam som riklas lill eller är ägnad alt påverka barn eller ungdomar får inle innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Grundreglerna innehåller etl särskilt avsniu med Råd om reklam till barn. Med barn avses därvid personer som är under 14 år eller som inte uppnått annan motsvarande åldersgräns, vederlagen i resp. land.

1 Råden betonas all reklam lill barn skall kunna identifieras som re­klam, all reklam inle får framstå som överseende med bruk av våld och all den inte får undergräva sociala värderingar eller föräldrars auktoritet och ansvar. Reklamen får inle förleda barn all försätta sig i riskfyllda si­tuationer eller all söka sällskap med främmande personer eller beträda okända eller farliga plalser. Inle heller får reklam innehålla direkta uppmaningar Till barn all övertala andra all köpa den annonserade pro­dukten åt dem. Råden betonar viklen av särskild aklsamhet för all re­klam inle skall anses vilseleda barn när del gäller l.ex. den annonserade produktens verkliga storlek och beskaffenhet. Prisuppgifter får inle ut­formas så alt barn kan få en överdriven uppfattning om produktens verkliga värde eller ge sken av all produkten ulan vidare ryms inom varje hushållsbudgel.

Grundreglerna ställer således ujjp restriktioner för .sådan reklam som riklas till barn, men de förbjuder inle reklam lill barn.

Vid prövning enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen av om en framställning är otillbörlig mol konsumenter slälls speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet när framställningen riklar sig till grupper som kan antas vara mindre kriiiska än konsumenter i all­mänhet, exempelvis barn eller sjuka per.soner (prop. 1970:57 s. 69). Däremot ger lagen inte någol stöd för all reklam lill barn i ett vissl me­dium, l.ex. TV, generellt skall anses vara oiillhör lig.

120


 


Enligt min mening bör emellertid ell medium med så slor genom- Prop. 1990/91:149 slagskrafi som lelevisionen inte alls få användas för reklam som särskilt vänder sig lill yngre barn. Yngre barn kan inle alllid skilja mellan re­klaminslag och vanliga TV-program. Inie heller förslår de alltid att av­siklen med reklaminslag är alt locka lill köp. Därmed tar de till sig re­klamens budskap ulan den skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig ulveckla. Samtidigt ser barn mycket på TV. Barnprogrammen får ofta mycket höga Trttarsiffror inom de åldersgrupper som programmen vän­der sig lill. TV kan därför vara etl särskill effeklivt medium för reklam som syfiar till atl påverka yngre barn. All använda lelevisionen på det sättet skulle emellertid strida klarl mol barnens intressen.

Vad jag har sagl nu betyder atl jag i den här frågan har en annan uppfattning än de remissinstanser som anser atl befintliga reklamregler är tillfyllest också när del gäller reklam i TV. Enligt min uppfaltning bör följaktligen lagen om annonser i lelevisionen innehålla särskilda re­striktioner så att man kan motverka all den marksända televisionen blir elt medium för reklam som särskill har de yngre barnen som målgrupp.

Innan jag går in på vilka regler som bör gälla vill jag behandla av­gränsningen av den åldersgrupp som reglerna bör ta sikte på.

Som framgår av vad jag tidigare har sagt innebär marknadsföringsla­gen all det slälls speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet när en reklamålgärd riklar sig till exempelvis barn. Något behov av yt­terligare restriktioner för reklam som i största allmänhet har barn som målgrupp finns därför enligt min mening inte.

Den grupp barn för vilka del är motiverat med särskilda regler är barn som ännu inle har lärt sig skilja klarl mellan reklaminslag och andra ilelar av en TV-sändning, I lagrädsremissen betecknades denna grupp av barn som "yngre barn".

Lagrådel menar att uttrycket "yngre barn" är obestämt. Den bakom­liggande tanken torde enligt lagrådet vara att reglerna skall Iräffa annon­ser och program som huvudsakligen vänder sig lill barn som ännu inle har kommit i puberteten. Finligt lagiådels mening bör regeln i klarhe­tens inlresse konkreliseras genom alt en 12-årsgräns anges i paragraftex­ten.

Jag delar lagrådets uppfattning i ilenna fråga.

Som har framgått förespråkar vissa remissinstanser alt reklam i TV med hänsyn till barnen inte skall få sändas före ell vissl klockslag. De ti­der som nämns i sammanhangel är kl. 19, 20 och 21.

Radiolagsulredningen har studerat konsekvenserna av regler av detta slag bl.a. genom alt låta undersöka publikens ålderssammansättning vid olika lider på dygnet. Resultatet visar, föga överraskande, atl del framför alll är under den tid då del sänds barnprogram som yngre barn ulgör en stor andel av TV-publiken. Ulredningen drar slutsatsen att man bör av­stå från all införa en regel om att reklaminslag inle skall få sändas under vissa lider på dagen.

Jag har samma up[)faitning. En regel or-n atl annonser med reklam inle fick sändas under vissa tider skulle försvåra TV-företagels möjTrghe-

121


 


ler alt få tillräckliga inkomster och även kunna leda lill en stark kon- Prop. 1990/91:149 cenlralion av annonserna till övriga delar av dygnet. Samlidigt skulle re­geln ha begränsad betydelse vad gäller alt motverka att den aktuella gruppen av barn blir påverkade av reklaminslagen. Jag anser att de reg­ler som behövs för alt motverka reklam med yngre barn som målgrupp bör utformas så all detta syfte framgår av reglerna.

Försl och främst behövs en föreskrift om att en annons med reklam inte får syfta till all fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

Vid bedömningen av om detta syfte föreligger bör samtliga betydelse­fulla omständigheter beaktas. Dit hör t.ex. den annonserade varan eller tjänsten, annonsens utformning och del sammanhang där annonsen fö­rekommer. Regeln bör endasl gälla annonser med reklam. Den bör allt­så inte hindra alt man använder TV-annonser för all Tex, lära barn upp­träda i trafiken.

Reklam kan vara särskill riklad lill den akluella gruppen av barn även om själva reklaminslaget inte är speciellt utformat med hänsyn till barnen. Om ell reklaminslag sänds vid elt tillfälle då del kan antas atl dessa barn ulgör en övervägande del av publiken måsle man anla alt av­sikten är att nå just dem med reklambudskapet. Därför bör även den re­geln gälla atl en annons med reklam inle får sällas in under annonsii­den omedelban före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig lill barn under 12 år.

Som jag har behandlat tidigare (avsnitl 4.5.3) är min uppfaltning atl annonser i princip inle bör få avbryta etl program. Om della förslag ge­nomförs måsle programföretaget, ulan att del finns någon uttrycklig re­gel om detta, även avhålla sig från att göra annonsavbrou i program som vänder sig lill barn under 12 år. Milt förslag kräver således inle alt detta anges uttryckligen. Med hänsyn lill de s.k. biandprogrammen (jfr avsnilt 4.5.3) bör dock uttryckligen anges också all annonser inle får sältas in omedelbart före eller efter en del av program som huvudsakligen vän­der sig till barn under 12 år.

Barnprogrammen i TV uppskattas mycket av barnen. En annonsör bör inle kunna dra fördel av della förhållande för sina reklambudskap. Utredningen har för att molverka sådanl föreslagil den regeln, alt del i annonser med reklam inle får uppträda personer eller figurer .som spe­lar en framirädanile roll i lelevisionsprogram som huvuiTsakligen vän­der sig lill barn.

Remissinstansernas reaktion är som har framgått blandad. Vissa lill­slyrker förslaget, medan andra ifrågasätter behovel av en regel. Konsu­mentverkel efterlyser ytterligare restriktioner.

Min uppfattning är atl det finns skäl för en reglering och all ulred­ningens förslag är läm|)ligi avvägt.

Jag har redan föreslagil en regel av liknande slag med lanke på grundsatsen om reklamidentifiering, nämligen all del i annonser som sänds mol betalning eller annal vederlag inle får uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhelskommeniarer (avsnitl 4.4.3). Delar av

122


 


vad jag har anförl i anslulning till denna regel bör kunna anses tillämp-     Prop. 1990/91:149 ligt för del nu akluella förslagel.

Regeln medför all inle bara medverkan i programföretagets egna barnprogram blir annonsdiskvalificerande ulan atl samma sak kommer att gälla andra barnprogram i TV som tas emol i Sverige.

Med de regler som nu har beskrivits anser jag atl del skapas förutsätt­ningar för atl hindra, all annonsörer i televisionen riklar sig särskilt lill de yngre barnen utan att för den skull möjlighelen till TV-reklam för andra målgrupper begränsas. Jag är naturligtvis medveten om att barn ser andra program än barnprogram och att yngre barn därför kommer atl se de annonser som sänds i anslulning lill dessa program. Jag anser emellertid inle all del finns någol behov av all för de yngre barnens skull föreskriva särskilda regler vid sidan av marknadsföringslagen när del gäller sådan allmänl inriktad reklam i TV.

1 del föregående (avsnitt 3.6.1) har jag uttalat mig om generalklausu­len mol otillbörlig marknadsföring i marknadsföringslagen och därvid gjorl bedömningen att den är ett tjänligt instrument för att hantera TV-reklamen.

Jag utgår nämligen från atl marknadsdomstolen, när den skall bedö­ma om en viss reklamålgärd strider mol generalklausulen, fäster avseen­de vid del intryck framställningen gör saml tillmäter del betydelse atl le­levisionen har stor påverkanskraft, atl sändningarna vänder sig till en allmän publik i hemmen och att barn oftast är en del av publiken. La­gen bör ge möjlighet lill bedömningar som är anpassade lill TV-mediels särart. Redan av nuvarande lagstiftning lorde således följa att åtskilligt redan gäller av de särskilda restriktioner som vissa remissinstanser har förespråkat på delta område.

Två av de regler som jag förordar får anses vara av i första hand marknadsföringsrättslig arl, nämligen regeln all en annons med reklam inle skall få syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år och regeln alt det i annonser med reklam inle skall få uppträda perso­ner eller figurer som spelar en framträdande roll i lelevisionsprogram som huvudsakligen vänder sig lill barn under 12 år.

Från yttrandefrihelsrättslig synpunkl bör dessa regler betraktas på samma sätt som l.ex. regeln i 2 § andra stycket alkoholreklamlagen, som förbjuder kommersiella annonser för s|)ritdrycker, vin och starköl i tryckta periodiska skrifter. För denna regel finns stöd i iryckfrihelsför­ordningen (1 kap. 9 § punkt 1), och jag har i föregående avsnilt föresla­gil alt del i radioansvarigheislagen ges stöd för all i lag förbjuda alkohol-och lobaksannonser i radio och TV.

Jag anser därför konsekvensen bjuda all det av radioansvarighetsla­gen också framgår, atl ulan hinder av den lagen gäller vad som före­skrivs i annan lag om förbud mol kommersiell annons i den mån an­nonsen används vid marknadsföring till barn.

Fin sådan bestämmelse får liksom de tidigare behandlade bestämmel­serna i ansvarighetslagarna för radio och 'TV karaktären av rambestäm­melse,

123


 


Med hänsyn till detta bör beslämmelsen i radioansvarighetslagen helt allmänt gälla marknadsföring lill barn, varmed då får förslås vad som i inarknadsföringssammanhang menas med barn, dvs, personer som är under 14 år.

Vad som i det föregående har sagls om innebörden av ullrycket kom­mersiell annons i radioansvarighetslagen är tillämpligt också i detta sammanhang.


Prop. 1990/91:149


 


4.8  Annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV

Mitt förslag: Radiolagens besiämmeiser om annonser som sänds under annonslid i televisionen skall inte gälla sökbar text-TV. En föreskrift om delta skall las in i radiolagen (16 §).

I lagen skall också uttryckligen föreskrivas all kraven på oparliskhel och saklighet inte skall gälla annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV (6 8 fjärde styckel).

Radiolagsutredningens förslag innehåller inle någon motsvarighet lill milt förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har tagit upp frågan om kommersiell text-TV.

Skälen för mitt förslag: Både utomlands och här förekommer del all TV-företag använder en del av TV- signalens överföringsmöjligheter för att sända särskild textinformation, text-TV. Text-TV har i huvudsak två användningsområden. I del ena fallet rör det sig om programlexlning. Som exempel på text-TV i ilenna form kan nämnas att skådespelarnas repliker i ulländska filmer textas och atl det sänds annan iextinft)rma-lion som komplement till vad som sägs i vanliga TV-program, Textning­en kan Tex, vara en serviceålgärd genlemot TV-tittare som har nedsatt hörsel.

Den andra typen av text-TV innebär alt TV-företagei, vid sidan av de vanliga TV-programmen, sänder separata textade informationssidor som fyller hela TV-rulan. Sidorna är samlade i grupper efter ämnesområden, l.ex. ulrikesnyheter, inrikesnyheler, sport, väder osv. TV-litlaren har en valmöjlighet när det gäller all ta del av sådant material.

För att sända de textade sidorna används som regel outnyttjat utrym­me i 'TV-signalen, det s.k, bildsläckningsinlervallel, Texisändning av del­ta slag går till så all ell vissl antal sidor sänds cykliskt. När den sista si­dan har sänts, upprepas alltså sändningen av den första sidan.

För all kunna la emot lexi-TV av det beskrivna slaget krävs en speci­ellt utrustad mottagare med en minnesenhet och en dekodei. Vidare krävs en knappsats för sidval m.m. TV-tillaren kan härigenom välja ön­skad sida. lnft)rmalionssidorna är nämligen numrerade.


124


 


Det nu beskrivna slaget av text-TV anser jag att man lämpligen kan    Prop. 1990/91:149 beteckna som sökbar text-TV.

Sökbar lexi-TV är ell utpräglat nyhetsmedium. Sveriges Television tillhandahåller numera dagligen ca 300 lexl- TV-sidor med nyheter, vä­ller, programtablåer, börskurser m.m.

Finligt en rapporl av Sveriges Radios publik- och programforsknings-avdelning (PUlJ-rapporten "Så ser vi på text-TV", oktober 1990) har 49 ptoceni av befolkningen lillgång lill sökbar texi-TV och 42 procent av innehavarna lar dagligen del av sådan inft)rmalion.

Kommersiell sökbar lexl-'TV förekommer ulomlands i bl.a, Finland, Irland, Italien, Schweiz och Storbritannien,

Enligt min mening bör ell hell eller huvudsakligen reklamfinansie­rat TV-förelag ha räll alt också i sökbar texl-TV sända reklam mol ve­derlag. De regler som jag tidigare har föreslagil om annonser som sänds under annonstid i lelevisionen passar emellertid inle för sökbar texl-TV, Begreppet annonstid i televisionen, som är att se mot bakgrund av bl.a. den europeiska TV- konvenlionens bestämmelser, förutsäller att det är fråga om vanliga TV-program som är inplacerade i en programtablå. Också reglerna om högsta lillålna annonsvolym förutsätter att del är frå­ga om en ordinär programljänsl.

De flesta av de särskilda regler som jag har föreslagit om TV-annonser skulle heller inle vara motiverade i sökbar lext-TV. Det beror på den betydande skillnail som råder mellan den rörliga bilden och ren lexl i fråga om mediets påverkanskraft.

När del gäller marknadsföring i sökbar text-TV anser jag således att del är lillräckfigi med den marknadsföringsrällsliga lagsliflning som finns kompletterad av mina förslag om all del i lelevisionsprogram inte skall få förekomma kommersiella annonser som gäller alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Av nu anförda skäl bör radiolagens regler om annonser som sänds under annonslid i lelevisionen inle gälla sökbar lext-TV.

För annonser och liknande meddelanden i sökbar texl-TV behövs emellertid en särskild regel: del måsle stå klart all radiolagens krav på oparliskhel och saklighet inle heller gäller för sädana meddelanden; när del gäller annonser som sänds under annonslid i televisionen har jag be­handlat den frågan lidigare (se avsnitl 4.4.1).

Frågan uppställer sig då vad som bör förstås med annonser och li­knande meddelanden i sökbar texl-TV. Jag anser all man med della ut­tryckssätt bör fånga in motsvarigheten lill vad tryckfrihetsförordningen syftar på när i den lalas om all som tryckfrihetsbrott i vissa fall inle skall anses tillkännagivande "i annons eller annal sådant meddelande" (7 kap. 2 §). Som jag har nämnl tidigare (se avsnitt 4.2.3) menas enligt förarbetena till förordningen med annal sådant meddelande endast vissa sedvanliga notiser, sorrr på grund av sitt innehåll har samma uppgift som annonser. Vad som är att belrakla som reilakiionell lexl i sökbar lext-TV bör i enlighel härmed inle anses ulgöra annonser eller liknande meddelanden.

125


 


I radiolagen bör således föreskrivas alt kraven på opartiskhet och    Prop. 1990/91:149 saklighet inle skall gälla annonser och liknande meddelanden I sökbar text-TV.

4.9 Vissa frågor som rör alla programföretag

4.9.1 Gynnande av kommersiella intressen i programverksamheten

Mitt förslag: Ell programföretag skall inte ha rätt atl mot veder­lag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna etl kommersiellt in­tresse i programverksamheten.

En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (6 § andra styckel första meningen).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med milt förslag (be­länkandet s. 160 och 169 T).

Remissinstanserna: Utredningens förslag stöds av juridiska fakullels­nämnden vid Stockholms universitet. Industriförbundet, Svenska Ar­betsgivareföreningen (SAF), Grossislförbundel Svensk Handel, Svenska 'Tidningsutgivareföreningen och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Industriförbundet, SAF och Grossistförbundel Svensk Handel anför som skäl för sin ståndpunkt att olika former av förtäckt reklam bör molverkas med kraft. Enligt juridiska fakullelsnämnden vid Stockholms universitet kan det ifrågasättas om ordet "otillbörligt" är tillräckligt för att motverka s.k. produkt placement i ilen egentliga pro­gramverksamheten. Radionämnden har uppfattningen all den föreslagna föreskriften inle behövs; radiolagens krav på opartiskhet så som det hil­lills har lillämpals beträffande reklambetonat gynnande räcker fulll ul.

Skälen för mitt förslag: T)en europeiska TV-konveniionen innehåller vissa bestämmelser som har betydelse för frågan oin ilet finns anledning all införa en uUrycklig regel som vänder sig mot au etl programföretag i programverksamheten gynnar kommersiella iniressen mot vederlag.

Vad konvenlionen avser med reklam och sponsorskap har redovisals i avsnitt 4.2,2, Jag vill också hänvisa lill avsnillen 4.2,3, 4.5.1 och 4.5.2, där jag har redogjort för artikel 13 i konventionen. Tidigare har jag dock inle nämnt ariikel 13:3, enligt vilken det i gränsöverskridande TV-sändningar inte får förekomma smygreklam ("surreptitious adveri­ising"). Särskilt anges all det i program inle får förekomma sådan pre­sentation av varor och ijänsler som sker i reklamsyfte.

Jag vill i delta sammanhang också erinra om en av konvenlionens bestämmelser om sponsring, nämligen artikel 17:3, som säger alt spons­rade program inte får uppmuntra till avsättning, inköp eller uthyrning av sponsorns eller Iredje mans varor eller Ijänsler, särskill inle genom

126


 


alt i marknadsföringssyfle göra särskilda hänvisningar lill varorna eller    Prop. 1990/91:149 tjänsterna i programmen.

Det slår således klart alt de stater som blir bundna av 'TV-konventionen ikläder sig särskilda skyldigheter i fråga om sådant re-klambeionat gynnande av varor och tjänster som sker mol vederlag. Konventionen godtar inie all .sådant gynnande sker i den egentliga pro­gramverksamheten.

Gällande svenska regelverk förbjuder inte i klara verba att elt pro­gramföretag, som får finansiera sändningar med reklam, i programverk­samheten gynnar kommersiella iniressen mot vederlag. Det är visserli­gen rikligt att radiolagens krav på oparliskhel såsom del lillämpas av ra­dionämnden innebär att programföretagen skall vara försiktiga med att sända program eller programinslag som innebär etl reklambetonat gyn­nande av en viss proilukt eller elt vissl förelag.

Kravet på opartiskhet lar dock huvudsakligen sikte på andra aspekter av programverksamheten än betydelsen av all motverka all kommersiel­la iniressen befordras i denna. Bakgrunden lill detta krav är ju vår tradi­tion med reklamfri public service-radio och television. Nu står vi inför något nytt, nämligen introduktionen av kommersiell television i mark­nätet.

Med hänsyn till TV-konventionens bestämmelser och lill vad som nu har anföris anser jag det vara lämpligt all införa en uttrycklig regel om att ell programföretag i programverksamheten inle får gynna ett kom­mersiellt intresse mol vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt.

Jag har tidigare (avsnitl 4.3.3) angett vad som menas med att etl pro­gramförelag sänder reklam mol vederlag. Som jag har behandlat förut­sätter denna silualion att vederlaget lillgodoförs programföretaget och inle någon annan.

Också vill gynnande av etl kommersiellt intresse mol vederlag förut­sätts atl vederlaget lillgodoförs programföretaget.

Ell exempel på denna situation erbjuder radionämndens tidigare om­nämnda beslul den 2 februari 1989 i fråga om underhållningsprogram­met "Zick Zack" i Sveriges 'Televisions sändningar (SB 44/89). Till grund för des.sa sändningar låg ell avtal mellan Sveriges Television och AB Tipsljänsl, enligt vilkel Tipsljänsl lill programförelaget skulle lämna ell "produkiionsbidrag" om 225 000 kr. |)er program. Etl inslag i pro­grammen gällde direktsändning av Tipsljänsts dragningar i de båda spe­len Lotto och Joker.

Radionämndens |)rövning gällde bl.a. om programföretaget hade överlräll beslämmelsen i förelagets avtal med staten om all del inte får medge kommersiell reklam mot vederlag i program eller programinslag. Nämnden uttalade all dragningarna i Tipsljänsts spel var ägnade all främja avsättningen av delta förelags produkter och fann atl programfö­retaget hade medgivit kommersiell reklam mot vederlag i programmen,

"Zick Zack"-programmen var unilerhållnings|)rogram där olika ar­tister framträdde. Det nya reklamhegrepp som jag föreslår i radiolagen av.ses motsvara begrep()et marknadsfiiring i marknadsföringslagen. Som

127


 


jag har anförl får den rimligaste tolkningen av marknadsföringslagen på    Prop. 1990/91:149 radio- och TV-områdel anses vara, all underhållning och förslröelse be­handlas på samma sätt som del i motiven till lagen uttryckligen anges all nyhetsförmedling och åsiktsbildning skall behandlas.

Enligt min uppfaltning skulle man med ett reklambegrepp i radiola­gen som motsvarar begreppet marknadsföring inte kunna hävda att pro­gramförelaget i "Zick Zack"-fallet hade medgivit reklam mot vederlag. Tveklöst rör del sig dock om gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag.

När det gäller alt programföreiagei annars på elt otillbörligt sätt får anses gynna ett kommersiellt intresse aklualiseras i försia hand företeel­sen varuexponering i TV-program ("producl placement").

Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande mol vederlag. Etl mera praktiskt fall är emellenid all programförelaget genom att det i elt program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vis­sa utgifter .som annars skulle ha belastat förelaget. Programföretaget uppnår denna ekonomiska fördel genom att i programmet fokusera vis­sa produkter eller varumärken på etl sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare.

Om det i ell |)rogram förekommer en markant fokusering av en pro­ilukt eller elt varumärke och delta inle för tittaren framslår som motive­rat med hänsyn lill någol informativt eller underhållande syfte hos pro­gramföreiagei kan man misstänka att förelagel har haft ekonomisk för­del av åtgärden. Oavsett hur del förhåller sig med den ekonomiska för­delen kan del emellertid finnas skäl för bedömningen alt förelagel i pro­gramverksamheten på ett oiillbörligi säll har gynnat ell kommersiellt in­lresse.

Man bör dock skilja mellan program som programföreiagei självt har producerat och program till vilka företagel bara har köpt visningsrätien, l.ex. långfilmer. När det gäller program av del senare slaget kan det vara omöjligt för programföreiagei all undvika alt en produkt fokuseras i)å ell säu som har reklamvärde för en näringsidkare utan all inkräkta på programmet såsom etl upphovsrättsligl skyddat verk.

Fltl exem|)el på ett otillbörligt gynnande av etl kommersiellt inlresse skulle emellertid kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vinsterna ulgörs av TV-apparaler. Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 4.2.2) kan man i elt sådant fall inte rikla någon kritik mol programföreiagei om det låler TV-bilden göra elt hastigt svep över apparaterna. Om emeller­tid programföreiagei på ett påtagligt och för sammanhangel omotiverat säu låler bilden fokusera TV-apparalerna är det fråga om varuexpone­ring av ilen arten all ell kommersiellt inlresse gynnas på elt otillbörligt säu. Skulle i ställel programledaren markera en paus i tävlandet och lå­la programmel gå över till alt uteslutande handla om TV-apparaierna, l.ex. genom all i posiliva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var man kan köpa dem, då har programmet äniliai karaklär till all gälla ren reklam. Därmed är inle sagt all del är fråga om otillbörlig marknadsför­ing. Marknadsföringen kan vara invändningsfri från marknadsföringsla-

128


 


gens .synpunkt, l.ex. genom atl uppfylla del krav på reklamideniifiering    Prop. 1990/91:149 som regelsystemet får anses innefalla. Men även om del rör sig om en i och för sig invändningsfri marknadsföring föreligger givelvis ett klart exempel på gynnande av elt kommersiellt intresse.

Om gynnande av etl kommersiellt intresse |)å ell oiillbörligi sätt kan man också ha anledning all tala i vissa situationer då en medverkande i ell i)rogramförelags sändningar har yttrat sig på ell avsällningsfrämjande .säll om en produkt och av näringsidkaren fått betalt för detta (jfr fram­ställningen i avsnitt 4.2.2).

Det förhållandet att någol som sänds bör betraktas som reklam med­för å andra sidan inle nödvändigtvis atl etl kommersiellt inlresse gynnas på ell otillbörligt säll. Som exempel på vad som i dag kan vara mark­nadsföring i radio och TV har jag lidigare nämnl marknadsföringen av kurshöcker och liknande i anslulning till uthililiiingsprogrammen i ra­dio och 'TV. Jag har ullalal (avsnilt 4.3.3) atl jag inlc .ser någon anled­ning alt ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat atl sända detta slag av reklam.

När ell programföretag sänder reklam ulan all delta anses slå i slrid med radiolagens krav på opartiskhet, bör det således inlc anses vara frå­ga om alt gynna elt kommersiellt inlresse på ell oiillbörligi säll.

4.9.2 Den grundläggande regleringen i lag om sändning av sponsrade program

Mitt förslag: För alt ell programförelag skall ha räll atl lämna uppgift om atl det i fråga om etl vissl program har förekommil sponsorfinansiering ulan alt della strider mol kravel på oparlisk­hel och mol den föreslagna bestämmel.sen om förbud mot gyn­nande av kommersiella iniressen föreskrivs i en ny beslämmelse i radiolagen (6 i) andra slyckel anilra meningen) all programfö­retaget, i fråga om någon som har bekostat elt program helt eller delvis, får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

För atl ett programföretag skall kunna bli skyldigt atl lämna uppgift om att sponsorfinansering har förekommil i fråga om elt vissl program införs också en ny beslämmelse i radiolagen (7 § andra slyckel punkl 3) som säger alt del i avtalet mellan staten och programföreiagei får beslämmas om skyldighel för företaget att, om någon annan har bekostat etl program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med miu förslag (be­länkandet s. 238 ff).

Remissinstanserna: Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareförening­en och Grossistförbundel Svensk Handel delar u|)pfailningen all annon­sering och sponsorskap (sponsring) bör behandlas som skilda företeelser och regleras på olika sätt. Riksidrollsförbundel anser att det i regler om

129

9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149


sponsorskap bör införas en förpliktelse för programförelaget att garante- Prop. 1990/91:149 ra rätt namn på del evenemang som sänds - även om det innehåller sponsorns namn, t.ex. Skandia Cupen. Enligt socialstyrelsen bör del i radiolagen las in en uttrycklig beslämmelse om all ett programföretag inle får sända program som hell eller delvis har bekostats av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alko­holdrycker eller tobaksvaror. Barnmiljörådet efterlyser etl förbud mot mot sponsring av barn- och ungdomsprogram. Juridiska fakullelsnämn­den vid Slockholms universilel anser inte all den föreslagna lagregeln om bemyndigande au sluta avtal har fått en tillfredsställande utform­ning. Det förefaller ovedersägligt att sponsrade program kommer atl gynna kommersiella iniressen. Del torde därför- vara etl berättigat kon­sumenlkrav all uppgifter därom skall lämnas i anslulning lill program­mel.

Bakgrunden till mitt förslag: Vad den europeiska TV-konventionen förslår med sponsorskap har angetts lidigare (se avsnitl 4.2.2). Däremot har jag inle tidigare behandlat de materiella bestiimmelserna om spon­sorskap i konvenlionen. De innebär följande.

När ell program eller en serie av program sponsras helt eller delvis, skall sponsorskapet tydligt framgå genom tillkännagivande på lämpligt sätt i början och/eller slutet av programmel (artikel 17:1),

En sponsor får under inga omsländighcier uii')va inflylande över ell sponsrai programs innehåll eller inplacering i programtablån på ell så­dant .sätt atl del påverkar programföretagets ansvar och publicistiska ober-ocnilc med avseende på programmen (artikel 17:2),

Sponsrade program får inle uppmuntra till avsättning, inköp eller Ulhyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller- ijänsler, särskill in­le genom all i marknadsföring-ssyfte göra .särskilda hänvisningar till va­rorna eller tjänsterna i programmen (anikel 17:3).

Program får inte sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars hu­vudsakliga verksamhel gäller tillverkning eller försäljning av sådana va­ror eller tillhandahållande av sådana Ijänsler, för vilka det inle får göras reklam enligt artikel 15 (artikel 18:1), De i artikel 15 avsedda varorna och tjänsterna är tobaksvaror saml läkemedel och .sådan medicinsk be­handling som tillhandahålls endast mol recept av läkare i den sändande konveniionssialen.

Sponsorskap får inle förekomma i fråga om nyhelsprogram eller ny­helskommenlerande program (ariikel 18:2).

Kapporten om sponsring

Som nämnls i inleilningen har en sakkunnig i utbildningsdeparlemenlel uireit vissa frågor om sponsring i Sveriges Radio-koncernens program och under hösten 1989 överlämnat rai)porten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Railios prograr-n.

En av utgångspunkterna i della uireilning.sarbele har varit TV-konvenlionens besiämmeiser. En annan har varil gällamle bestämmelser

L30


 


som sätter gränser för arten och omfattningen av s,k, extern finansiering    Prop, 1990/91:149 av ett program förelags sändningar. Dessa bestämmelser är

-   radiolagens krav att sändningsrätlen skall ulövas opartiskt och sak­ligt,

-   bestämmelsen i avtalet mellan sialen och programföretaget att före­laget inle mol vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag,

-   avtalsbestämmelserna om s.k. sponsringsförbud, som är formulera­de så, att om programföretagels rätt atl sända etl visst program är bero­ende av atl "någon annan än ell bolag inom koncernen utger ersättning till den som upplåter rätten", då får programmel eller programinslaget inle sändas.

Förslagen i rapporten baserar sig på bedömningen atl de nuvarande avla Isbesläm melser na om sponsringsförbud bör upphävas.För all del in­le skall slrida mot kravel på opartiskhet i 6 § radiolagen atl i sändning­en lämna uppgift om sponsorskap föreslås i rapporten en komplettering i ilenna paragraf, innebärande att ell [jiogramförelag i fråga om någon som har bekostat ett program hell eller delvis får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Etl programföretag bör således inte längre av kravet på opartiskhet vara förhindrat all lämna sponsorsmeddelanden. Laglex­ten har emellertid en vid innebörd och skiljer inle mellan olika slag av extern finansiering.

I rapporten föreslås också ett nytt bemyndigande i 6 § iredje stycket radiolagen för regeringen att sluta avtal med ell programförelag. Enligt denna föreskrift skall programföretaget i ell avtal kunna bli skyldigt alt, om någon annan har bekoslat etl program hell eller delvis, lämna upp­gift om vem bidragsgivaren är. Syftet därmed är att åstadkomma en av­talsbestämmelse som förpliktar programföreiagei alt, då elt sponsrat pro­gram sänds, lämna uppgift om sponsorn. Även här har den föreslagna lagtexten en vid innebörd. Det har motiverats med att det inle finns nå­gon anledning atl i radiolagen skilja mellan sädan extern finansiering som är sponsring och annan extern finansiering.

Rapporten skisserar två alternativ när det gäller sändning av sponsra­de |)rogram. Enligt aliernativ I framgår del av ell programförelags avtal med staten att förelaget i princip inte får sända sponsrade program. Pro­gramföretaget skall dock få göra detta, om

-   programmel gäller eu evenemang som direktsänds och som också sänds direkt i andra länder,

-   programmalerialet har framställts av etl utländskt företag och del saknas anledning anta att sponsorsbill råget har lämnats för att här i lan­det främja sponsorns namn, varumärke eller liknande.

Programföretaget skulle emellenid inle få .sända ell s|)onsral pro­gram, om sponsorn bedriver verksamhel som gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkholdrycker eller läkemedel.

AUernaiiv 2 skulle i större ulslräckning ge ell programförelag möjlig­heter all iräffa sponsringsöverenskommelser. Enligt avtalet skulle dock

131


 


inte programföretaget få sända ell sponsrat program, om programmel     Prop. 1990/91:149 huvudsakligen

-  gäller nyheter, samhällsfrågor eller religiös förkunnelse,

-  vänder sig till barn eller till personer som hör till en språklig mi­norilel.

Även enligt della alternativ skulle programföreiagei vara förhindrat all sända ell sponsrai program, om sponsorn bedriver verksamhel som gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller läkemedel.

(jemensami för de två alternativen är all avtalet med staten skulle slå fasl en skyldighel för programförelaget all omedelbart före och efler sändning av ell sponsrai program lämna uppgift om vem sponsorn är. Detta föreslås ske genom all förelaget uppger sponsorns namn eller fir­ma. En särskild bestämmelse i avtalet föreslås om atl lämnande av sådan uppgift inle skall belraklas som kommersiell reklam i radiolagens me­ning.

Begreppel sponsrai program föreslås bli definierat i avialei. Som ell sponsrai program betecknas ett program som programförelaget har framställt eller förvärvat och som någon annan har bekostat helt eller delvis för att därmed främja sitt namn, varumärke eller liknande.

Remissuifallel

Remissinstansernas inställning lill förslagen i rapporten framgår av pro­memorian (Ds 1990:27) Remissyttranden över TV-politiken, betänkande av TV-utredningen, och Sponsring m.m. av Sveriges Radios program, rapporl av en särskild utredare.

När det gäller valet mellan de två alternativen för sändning av spons­rade program ger en majoritet av de remissinslanser som ullalar sig om detta sitt slöd för allernaliv 2.

Radiolagsulredningen

Radiolagsutredningen har tagit upp frågorna om sponsring av två skäl. För del försia har del för ulredningen gälll all bedöma vilken lagslifl­ning som behövs för alt Sverige i fråga om markhundna sändningar skall kunna efterleva kraven i den europeiska TV-konvenlionen, För del andra har utredningen lagil upp sponsringen i relation lill del av ut­redningen föreslagna reklambegreppet i railiolagen. Utredningen har i den frågan ansett atl man i det radiorätisliga regelverket på någol sätt bör kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det för­hållandet alt etl sponsrai program sänds och sponsorn namnges.

Skälen för mitt förslag: Alldeles oavsett hur man tar siällg lill frågor­na om sponsorfinansering av |)rogram bör del göras vissa justeringar av nuvarande regler för programföretagens sändningar så alt elt förelag kan uppfylla kraven i den europeiska TV-konvenlionen, Särskill tänker jag då på kravet alt — när del är fråga om sponsring helt eller delvis av ctl program eller en serie program - s[)onsorskai)ei skall framgå tydligt ge-

1.32


 


nom Tillkännagivande på lämpligl säll i början och/eller slulel av pro-     Prop. 1990/91:149 grammet (ariikel 17:1).

Till en början bör således ses till all de radiorätisliga reglerna inte hindrar alt elt programföretag lämnar uppgift om alt sponsorfinansie­ring förekommil i fråga om ell vissl program. Som elt hinder mol atl så­dana uppgifter lämnas får uppfattas radiolagens krav på oparliskhel, ef-lersom det enligt railionämndens praxis bl.a. innebär atl elt programfö­retag bör vara försiktigt med all sända program eller programinslag .som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ell vissl fö­retag.

Denna innebörd av opariiskhelskravet kan i vissa sammanhang få mindre lämpliga följder. Kravet på opartiskhet hindrar inle nödvändigt­vis atl etl programförelag sänder program vars produktion finansieras av sponsorer. Om programförelaget i ell sådant fall uppfattar kravet på opartiskhet som etl hinder mot alt lämna sponsorsmeddelande innebär del alt publiken hålls ovetande om den externa finansieringen. Jag anser del emellertid vara vikligl för TV-litlarna i deras egenskap av konsu­menler atl de inte undanhålls information om all l.ex. en viss varulill-verkare har bidragit ekonomiskt lill etl program. Sådan informalion är en signal om all det finns anledning till vaksamhet när del gäller even­tuella posiliva associationer till sponsorn i programmet.

En fråga som uppkommer i fråga om rätlen för ctl programföretag alt namnge en sponsor gäller hur man formulerar vad företagets rätt av­ser. Man skulle kunna begränsa sig lill au föreskriva all programförela­gets räu gäller all namnge sponsorn, men en nackdel med en sådan re­gel skulle vara all begreppel sponsorskap måste klargöras i lagstiftning­en. Ett skäl mot au i lag bestämma vad som skall anses ulgöra sponsor­skap är nämligen det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen och som innebär atl namngivande av en s[)on.sor kan vara reklam (se avsnitt 4.2.2),

I lagrådsremissen uttalades därför atl den svenska lagsliftningen inle skulle kunna åsladkomma någon moisvarighci till TV-konvenlionens hierarki enligt vilken någol som räknas sor-n sponsorskap inle anses ul­göra reklam. Della problem borde enligt remissen lösas genom all avta­let mellan staten och programföreiagei skilde ul vad som under vissa förutsättningar och i viss form är lillålen sponsr ing lill skillnad från re­klam mol vederlag i övrigl.

Som jag har nämnt lidigare (se avsnitl 4.1.1) har lagrådel karaktärise­rat lagrådsremissens reglering som vidlyftig, svårgenomtränglig och i hög grad begrepps- och molivslyrd.

Som exempel nämner lagrådet behandlingen av sponsring. Del slår enligi lagrådet klarl att sponsring enligt TV-konventionens definition faller utanför reklambegreppet, 'Till grund för del remitterade förslaget ligger däremot föreställningen atl tillkännagivande av sponsorns namn kan belraklas som reklam. Till följd härav ges railiolagen en ulformning som inle uppfyller konvenlionens ariikel 17:1. I slällel föreskriver del remilleraile förslaget all programföretaget/ämna uppgift om vem bi-

1.33


 


dragsgivaren är. Brislen i konventionsuppfyllelse avses tydligen botas ge- Prop. 1990/91:149 nom atl det i radiolagen öppnas en möjlighet all i avtal föreskriva om skyldighet för programförelaget att lämna sådan uppgift. Enligt lagrådets mening är den föreslagna regleringen otillfredsställande dels genom alt remissen avslår från all, i en verksamhet som karakt