Regeringens proposition
1990/91:146

om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), m.m.

Prop.

1990/91:146

Regeringen förelägger riksdagen vad som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 21 mars 1991 för den åtgärd och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

O dd Engström

Ulf Lönnqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås bl.a. följande.

I detaljplan skall skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning
och lossning kunna regleras. Vidare skall det vara möjligt att i detaljplan
kunna förbjuda att en byggnad används för parkering. Användningsområdet
för förhandsbesked utvidgas till att avse även kraven på tillgänglighet och på
anordnande av parkeringsutrymme. Med anledning av riksdagens uttalande i
fråga om s.k. parkeringsköp redovisas i det sammanhanget även över-
väganden i den frågan. Vidare redovisas överväganden i fråga om brand-
säkerhet vid alternativa boendeformer, inbrottsskydd och källsortering av
sopor.

Planändringar underlättas genom att reglerna om genomförandetid modi-
fieras.

Byggnadsnämnden skall i vissa fall kunna förordna att beslut att anta, än-
dra eller upphäva fastighetsplaner får genomföras utan hinder av att beslutet
inte vunnit laga kraft. Bygglov, rivningslov och marklov skall vidare i vissa
fall kunna ges innan beslut avseende detaljplaner, områdesbestämmelser och
fastighetsplaner vunnit laga kraft.

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 146

Kommuner skall i en detaljplan eller i områdesbestämmelser kunna infora
bygglovsplikt för anordnande eller väsentlig ändring av anläggningar för
vissa grundvattentäkter. Vidare skall fritidshus med högst två bostäder i skä-
lig omfattning omfattas av de krav på god hushållning med vatten som gäller
för byggnader i allmänhet.

Kommuner ges rätt att i områdesbestämmelser besluta att bygglov skall
krävas för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar och ljusanordningar inom
områden som utgör värdefulla bebyggelsemiljöer.

Genom ett förtydligande klargörs att PBL^systemets regleringar i alla delar
skall gälla för äldre planer, om inte annat föreskrivits.

Kommuner ges möjlighet att i vissa fall förelägga den som kan komma att
begära ersättning till följd av ett senare beslut i fråga om en detaljplan eller
områdesbestämmelser att inom viss tid framställa krav på ersättning eller in-
lösen.

Garantiregeln avseende ersättning för skador när äldre planer eller bestäm-
melser ändras eller upphävs anpassas efter ändringar i skattelagstiftningen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. Ändringen beträf-
fande garantiregeln bör dock träda i kraft så snart som möjligt.

Prop. 1990/91:146

Propositionens lagförslag

Prop. 1990/91:146

1 Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:1g)1

dels att l kap. 4 §, 3 kap. 9 och 10 §§, 5 kap. 7, 12, 25 och 30 §§,
6 kap. 15 §, 8 kap. 2, 6, 7 och 34 §§ samt 17 kap.4 och 8 §§ skall ha
följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 28 a §, 8 kap.
12 a och 18 a §§ samt närmast före 8 kap. 18 a § en ny rubrik av följ-
ande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning, fyllning,
trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov, rivnings-
lov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver
bygglov får ges förhandsbesked hu-
ruvida byggande kan tillätas pä den
avsedda platsen.

Beträffande åtgärder som kräver
bygglov får ges förhandsbesked i de
fall som särskilt anges.

3 kap.

9

I fråga om fritidshus med högst
två bostäder gäller inte bestämmel-
serna i 3, 7 och 8 §§.

I fråga om fritidshus med högst
två bostäder gäller inte bestämmel-
serna i 3 § första stycket första me-
ningen, andra och tredje styckena
samt 7 och 8 §§ och skall kravet i
3 § första stycket andra meningen
gälla endast i skälig utsträckning.

I fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmel-
serna i 1-8 §§ tillämpas i skälig utsträckning.

10 §

Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall ut-
föras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska,
historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till
vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8 §§ och att an-
dra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

1 Lagen omtryckt 1987:246.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8 §§
angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringar-
na i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 §§.

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än
vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom
området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och
tredje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid än-
dring av fritidshus med högst två
bostäder gäller inte bestämmelserna i
3, 7 och 8§§.

Vid tillämpning av andra och
tredje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid än-
dring av fritidshus med högst två
bostäder gäller inte bestämmelserna i
3 § första stycket första meningen,
andra och tredje styckena samt 7 och
8 §§ och skall, även sävitt avser till-
byggnader som kräver bygglov och
ombyggnader, kravet i 3 § första
stycket andra meningen gälla endast i
skälig utsträckning.

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket,
6 § första stycket 2 och 3, andra
stycket samt tredje stycket 2, 8 §
första och tredje styckena samt 9 §
första och andra styckena,

5 kap.

7 §

Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen med-
delas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket,
6 § första stycket 2 och 3 samt an-
dra stycket, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra
styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får
ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen el-
ler miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas
andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar
och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 § tredje
stycket, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och
rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen
inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

8. placering och utformning av 8. placering och utformning av

parkeringsplatser samt förbud att an- parkeringsplatser, förbud att an-
vända viss mark för parkering,        vända viss mark eller byggnader för

parkering samt skyldighet att anord-
na utrymme för parkering, lastning
och lossning enligt 3 kap. 15 §
första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver
tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik-
och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och,
om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luft-
förorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljö-
skyddslagen (1969:387),

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensam-
hetsanläggningar.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan
enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall
det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas
i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen
innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.

12 §

Bestämmelserna i 1-10 §§ skall
tillämpas även när en detaljplan än-
dras eller upphävs.

Bestämmelserna i 1-4 och 6-
10 §§ skall tillämpas även när en de-
taljplan ändras eller upphävs.

När en detaljplan ändras skall vad
som gäller om genomförandetid för
planen gälla även för de frågor som
planändringen avser. Om det vid
planändringen inte gäller någon ge-
nomförandetid för planen, skall dock
särskild genomförandetid bestämmas
enligt 5 § för de frågor som planän-
dringen avser.

25 §2

Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungö-
randet i brev sändas till

1. kända sakägare,

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning
för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsordning

2Senaste lydelse 1989:1049.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisa-
tion och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfallighet för vilken finns styrelse eller annan ut-
sedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas till
en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare,
får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla.

Underrättelse enligt första stycket
behöver inte sändas, om ett stort an-
tal personer skall underrättas och det
skulle innebära större kostnad och

Underrättelse enligt första stycket
behöver inte sändas, om ett stort an-
tal personer skall underrättas och det
skulle innebära större kostnad och

besvär än som är försvarligt med
hänsyn till ändamålet med under-
rättelsen att sända den till var och en
av dem. Ägare av sådan mark och
innehavare av sådan särskild rätt till

besvär än som är försvarligt med
hänsyn till ändamålet med under-
rättelsen att sända den till var och en
av dem. Ägare av sådan mark och
innehavare av sådan särskild rätt till

mark som avses i 24 § första styck-
et 3 skall dock alltid underrättas
enligt första stycket.

mark som avses i 24 § första stycket
3 skall dock alltid underrättas enligt
första stycket. Detsamma gäller den
som har meddelats ett föreläggande
enligt 28 a §.

28 a §

Innan en detaljplan antas får kom-
munen förelägga den som till följd
av antagandet kan komma att drab-
bas av skada som avses i 14 kap.
8 § första stycket 2 eller 3 att inom
viss tid, dock minst tvä månader,
anmäla sina anspråk på ersättning el-
ler inlösen till kommunen. Ett sådant
föreläggande skall åtföljas av uppgift
om de bestämmelser som avses bli
utfärdade, ändrade eller upphävda.
Den som inte anmäler sina anspråk
inom den utsatta tiden förlorar sin
rätt till ersättning eller inlösen.

Bestämmelsen i första stycket ut-
gör inte hinder mot att anspråk på er-
sättning eller inlösen framställs på
grund av skada som inte rimligen
kunde förutses inom den angivna ti-
den.

30 §3

Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om anta-
gande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla skall

3Senaste lydelse 1989:1049.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift
om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i brev till

1. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av pla-

nen,

2. sakägare, bostodsrättshavare, hyresgäster och boende samt sådan or-
ganisation eller förening som avses i 25 § första stycket 2, om de senast un-
der utställningstiden eller under den i 28 § andra stycket angivna tiden skrift-
ligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda eller
om de har rätt att överklaga på grund av bestämmelsen i 13 kap. 5 § andra
stycket första meningen.

Om ett stort antal personer skall
underrättas enligt första stycket 2
och det skulle innebära större kost-

Om ett stort antal personer skall
underrättos enligt första stycket 2
och det skulle innebära större kost-

nad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med un-
derrättelsen att sända den till var och
en av dem, får underrättelse i stället
ske genom kungörande på det sätt
som anges i 24 § eller genom en
kungörelse som anslås på kommu-
nens anslagstavla, informationsblad
om kungörelsen som sprids till de
boende som berörs av beslutet och
brev till sådana sakägare och sådan
organisation eller förening som av-
ses i första stycket 2. Ägare av så-
dan mark och innehavare av sådan

nad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med un-
derrättelsen att sända den till var och
en av dem, får underrättelse i stället
ske genom kungörande på det sätt
som anges i 24 § eller genom en
kungörelse som anslås på kommu-
nens anslagstavla, informationsblad
om kungörelsen som sprids till de
boende som berörs av beslutet och
brev till sådana sakägare och sådan
organisation eller förening som av-
ses i första stycket 2. Ägare av så-
dan mark och innehavare av sådan

särskild rätt till mark som kan kom-
ma att tas i anspråk enligt 6 kap.
17-19 §§ skall alltid underrättas
enligt första stycket.

särskild rätt till mark som kan kom-
ma att tas i anspråk enligt 6 kap.
17-19 §§ skall dock alltid under-
rättas enligt första stycket. Det-
samma gäller den som har meddelats
ett föreläggande enligt 28 a §.

Av kungörelse som avses i andra stycket skall framgå vad beslutet avser,
tidpunkten för beslutets tillkännagivande på kommunens anslagstavla och vad
den som vill överklaga beslutet har att iaktta. Om kungörelsen införs i orts-
tidningen, skall detta ske samma dag som beslutet tillkännages på anslagstav-
lan.

6 kap.

15 §

Beslut att anta, ändra eller upp-
häva fastighetsplan gäller först sedan
beslutet har vunnit laga kraft eller får

Beslut att anta, ändra eller upp-
häva fastighetsplan gäller först sedan
beslutet har vunnit laga kraft eller får

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

genomföras efter förordnande enligt genomföras efter förordnande enligt
13 kap. 8 § andra stycket.          13 kap. 8§ andra stycket. Bygg-

nadsnämnden får dock förordna att ett
sådant beslut som fattats efter till-
lämpning av reglerna om enkelt
planförfarande får genomföras trots att
beslutet inte vunnit laga kraft, om en
ägare av en fastighet som omfattas av
planen begär det och samtliga som
berörs av beslutet skriftligen godkänt
det förslag som ligger till grund för
beslutet.

8 kap.

2 §4

I fråga om andra anläggningar än byggnader krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med liftar,
campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och
golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller
gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anläggningar för kemiska pro-
dukter, som är hälso- och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand
eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster eller tom,

6. uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter
eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än
kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en
byggnad,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. anordna begravningsplatser,

10. väsentligt ändra anläggningar som avses i 1-9.

Bygglov för att inrätta eller uppföra en anläggning enligt första stycket 4
eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om det är fråga om en min-
dre anläggning avsedd endast för en viss fastighets behov. Bygglov för åt-
gärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast
ett eller två enbostadshus eller et; tvåbostadshus och parkeringsplatsen är av-
sedd uteslutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs
med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till
gata eller väg.

4Senaste lydelse 1989:1049.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

Enligt 5 § får kommunen medge
undantag från kravet på bygglov. I
10 § finns särskilda bestämmelser
för vissa anläggningar och anord-
ningar avsedda för totalförsvaret

Enligt 5 § och 6 § tredje styck-
et 2 får kommunen besluta om un-
dantag frän kravet på bygglov eller
om längre gdende krav. I 10 § finns
särskilda bestämmelser för vissa an-
läggningar avsedda för totalförsva-
ret.

6 §5

Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att
bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i
3 kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för
vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att ut-
föra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att inom områden
som inte omfattas av detaljplan upp-
föra, bygga till eller på annat sätt
ändra ekonomibyggnader för jord-
bruk, skogsbruk eller därmed jäm-
förlig näring.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att

7. inom områden som inte omfat-
tas av detaljplan uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändra ekonomi-
byggnader för jordbruk, skogsbruk
eller därmed jämförlig näring,

2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana grundvat-
tentäkter som avses i 4 kap. 1 a § 1
vattenlagen (1983:291).

Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genom detalj-
plan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses

i 10 § får bestämmelser enligt första
och andra styckena inte meddelas.

I fråga om byggnader och andra
anläggningar som avses i 10 § får
bestämmelser enligt första och andra
styckena samt tredje stycket 2 inte
meddelas.

Kommunen får i områdesbestäm-
melser besluta att bygglov krävs för
att sätta upp eller väsentligt ändra
ljusanordningar inom områden som

Kommunen får i områdesbestäm-
melser besluta att bygglov krävs för
au

7. sätta upp eller väsentligt ändra

5Senaste lydelse 1989:1049.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

ligger i närheten av befintliga eller
planerade anläggningar för totalför-
svaret, statliga flygplatser, andra
flygplatser för allmänt bruk, käm-
reaktorer, andra kärnenergianlägg-
ningar eller andra anläggningar som
kräver ett skydds- eller säkerhets-
område

ljusanordningar inom områden som
ligger i närheten av befintliga eller
planerade anläggningar för totalför-
svaret, statliga flygplatser, andra
flygplatser för allmänt bruk, käm-
reaktorer, andra kärnenergianlägg-
ningar eller andra anläggningar som
kräver ett skydds- eller säkerhetsom-
råde,

2. sätta upp eller väsentligt ändra
skyltar eller ljusanordningar inom
områden som utgör värdefulla be-
byggelsemiljöer.

12 a

18 a

Ansökan om bygglov för åtgärder
som avses i 6 § tredje stycket 2 skall
bifallas om åtgärden inte medför risk
för skada på befintliga eller i den
kommunala planeringen redovisade
grundvattentäkter.

Generella bestämmelser

§

Har beslut fattats om antagande,
ändring eller upphävande av detalj-
plan, områdesbestämmelser eller fa-
stighetsplan får bygglov, rivningslov
eller marklov ges med villkor att
planbeslutet vinner laga kraft. I be-
slutet om lov skall därvid tas in en
upplysning om att sökanden inte har
rätt att påbörja åtgärden innan plan-
beslutet har vunnit laga kraft.

34 §

På ansökan skall byggnadsnämn-
den ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillå-
tas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet

På ansökan skall byggnadsnämn-
den ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillå-
tas på den avsedda platsen. För-
handsbesked kan även avse huruvida
åtgärden kan antas uppfylla de krav
som anges i 3 kap. 7 § och 15 §
första stycket 6.
bestämmas de villkor som behövs.

Tillståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom
två år från dagen för beslutet

Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra stycket,
upphör tillståndet att gälla. I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upp-

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

lysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte med-
för rätt att påbölja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 samt 25-28 §§ skall tillämpas i fråga om för-
handsbesked.

17 kap.

Stadsplaner och byggnadsplaner
enligt byggnadslagen (1947:385) el-
ler stadsplanelagen (1931:142),
sådana äldre planer och bestämmel-
ser som anges i 79 och 83 §§ sist-
nämnda lag samt avstyckningspla-
ner, till den del de inte omfattas av
förordnande enligt 168 § byggnads-
lagen, skall gälla som detaljplan en-
ligt denna lag. Avstyckningsplaner,
till den del de omfattas av förord-
nande som nyss har angetts, skall
upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Stadsplaner och byggnadsplaner
enligt byggnadslagen (1947:385) el-
ler stadsplanelagen (1931:142),
sådana äldre planer och bestämmel-
ser som anges i 79 och 83 §§ sist-
nämnda lag samt avstyckningspla-
ner, till den del de inte omfattas av
förordnande enligt 168 § byggnads-
lagen, skall gälla som detaljplaner
som antagits med stöd av denna lag.
Avstyckningsplaner, till den del de
omfattas av förordnande som nyss
har angetts, skall upphöra att gälla
vid ikraftträdandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter ut-
gången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap. 5 § vara fem år
räknat från ikraftträdandet. I fråga om övriga planer och bestämmelser som
avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut.

Om inte annat är föreskrivet i sådan plan eller bestämmelse som enligt för-
sta stycket skall gälla som detaljplan enligt denna lag, skall 39 § byggnads-
stadgan (1959:612) tillämpas som bestämmelse i planen.

Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestämmelse, vars ge-
nomförandetid enligt 4 § skall anses ha gått ut, ändras eller upphävs, har
ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersättning av kom-
munen under förutsättning att

1. fastigheten är belägen i ett område som till större delen är bebyggt i hu-
vudsak i enlighet med planen eller bestämmelsen,

2. beslut om ändring eller upphävande av planen eller bestämmelsen med-
delas före utgången av juni 1992 och

3. fastigheten efter ändringen eller upphävandet inte får bebyggas eller får
bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Ändras eller upphävs planen eller bestämmelsen efter utgången av juni
1992 skall första stycket tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte
har avgjorts före den nämnda tidpunkten.

Ersättning skall bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens mark-
nadsvärde före och efter beslutet att

Ersättning skall bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens mark-
nadsvärde före och efter beslutet att

11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

upphäva eller ändra planen. Fastig-
hetens marknadsvärde före beslutet
skall bestämmas med hänsyn till så-
väl de planförhållanden som de er-
sättningsprinciper som gällde vid
lagens ikraftträdande. Om kommu-
nen begär det, får dock värdet inte
bestämmas högre än ett belopp som
motsvarar vad som enligt anvis-
ningarna till 36 § kommunalskatte-
lagen (1928:370) får dras av vid
beräkning av realisationsvinst vid
avyttring av fastighet.

upphäva eller ändra planen. Fastig-
hetens marknadsvärde före beslutet
skall bestämmas med hänsyn till så-
väl de planförhållanden som de er-
sättningsprinciper som gällde vid
lagens ikraftträdande. Om kommu-
nen begär det, får dock värdet inte
bestämmas högre än ett belopp som
motsvarar vad som enligt anvis-
ningarna till 36 § kommunalskatte-
lagen (1928:370) i deras lydelse vid
utgången av juni 1990 fick dras av
vid beräkning av realisationsvinst
om fastigheten avyttrats den 31 de-
cember 1990 ändrat med det procent-
tal med vilket basbeloppet enligt la-
gen (1962:381) om allmän försäk-
ring ändrats fram till värdetidpunk-
ten.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas inom två år från det
att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft. Har fastighetsägare eller
innehavare av särskild rätt till fastighet väckt talan och har han rätt till ersätt-
ning, får kommunen i stället lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall i övrigt 14 kap. 9 § samt 15 kap. 1
och 6 §§ tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 17 kap. 8 § tre veckor efter den dag
då lagen enligt uppgift på den utkom från trycket i Svensk författningssam-
ling, och i övrigt den 1 juli 1991.

2. Bestämmelsen i 17 kap. 8 § tillämpas i sin nya lydelse endast i de fall
planen eller bestämmelsen ändras eller upphävs efter ikraftträdandet.

12

2 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Prop. 1990/91:146

Härigenom föreskrivs att 46 § väglagen (1971:948)1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

46 §

Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrel-
sens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propa-
ganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som be-
hövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte

1. inom områden med detaljplan eller

2. för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning
om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller

3. för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

4. åtgärder för vilka bygglov
krävs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

'Lagen omtryckt 1987:459.

13

Bostadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Sahlin, Larsson, Äsbrink

Föredragande: statsrådet Lönnqvist

Proposition om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10), m.m.

1 Inledning

Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, lagen (1987:11) om exploateringssam-
verkan, ESL, och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser, NRL,
trädde i kraft den 1 juli 1987. Lagarna är resultatet av en genomgripande re-
form av byggnadslagstiftningen. Introduktionen av den nya lagstiftningen har
letts av en s.k. styrgrupp med representanter för bostadsdepartementet, sta-
tens lantmäteriverk, boverket och Svenska kommunförbundet. Det är natur-
ligt att en så omfattande lagstiftningsreform måste ses över efter en tids erfa-
renheter.

Redan under riksdagens behandling av propositionen med förslag till PBL
(prop. 1985/86:1) uttalade bostadsutskottet i sitt betänkande (1986/87:BoUl
s. 71) att det fanns anledning för riksdagen att förorda ytterligare övervägan-
den i avsikt att utforma ett system med s.k. parkeringsköp och att det borde
överlåtas åt regeringen att avgöra i vilka former dessa överväganden skulle
ske. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets uttalande (rskr. 27).
Bakgrunden till riksdagens beslut var att det kommit att råda osäkerhet om i
vilken utsträckning det är lagligen möjligt att använda sig av parkeringsköp
för att uppfylla PBL:s krav på att parkeringsutrymmen skall anordnas. Med
anledning av riksdagens beslut tillkallades en särskild utredare med uppdrag
att se över frågan om parkeringsköp. Utredningen överlämnade i februari
1989 betänkandet (SOU 1989:23) Parkeringsköp. Sammanfattningen av be-
tänkandet och lagförslaget i betänkandet bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1 resp, bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 3. Frågan har efter remissbehandlingen ytterligare bearbetats i
bostadsdepartementet

Vid sin behandling av prop. 1986/87:1 förordade riksdagen också en an-
passning av PBL:s besvärsordning till förvaltningsrätten i övrigt. Denna fråga
övervägs inom ramen för en samlad översyn av PBL:s överklaganderegler.

Prop. 1990/91:146

14

Hösten 1987 inleddes ett treårigt erfarenhetsprojekt avseende tillämp- Prop. 1990/91:146
ningen av den nya lagstiftningen. Projektet leds av den styrgrupp som också
hade ansvaret för introduktionen av PBL. Styrgruppen utarbetade i början av
år 1989 en rapport som bearbetades av boverket och lantmäteriverket. I maj
1989 överlämnade de båda verken gemensamt promemorian Förslag till än-
dringar i plan- och bygglagen och naturvårdslagen till mig. Promemorian
remissbehandlades och låg till grund för de ändringar i PBL som trädde i
kraft den 1 april 1990 (prop. 1989/90:37, BoU6, rskr. 85,
SFS 1989:1049). En förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över
promemorian återfinns som bilaga 3 i propositionen. I propositionen uttalade
jag att de av verkens förslag som då inte behandlades behövde övervägas yt-
terligare. Jag återkommer nu med de förslag som utgår från förslagen i pro-
memorian som jag anser bör genomföras. De resterande förslagen bör enligt
min mening inte genomföras för närvarande. Jag kommer i det följande att re-
ferera till verkens förslag som promemorieförslaget.

Promemorians lagförslag bör i de delar som rör de förslag till ändringar i
PBL som jag nu lägger fram fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Under det fortsatta arbetet med uppföljningen av PBL begärde bostadsde-
partementet under hand att boverket skulle utveckla motiven för vissa av de
förslag som lämnats i promemorian och gav samtidigt verket tillfälle att lämna
de ytterligare förslag till ändringar i PBL som det ansåg behövliga. Verkets
förslag - till vilka lantmäteriverket har medverkat - överlämnades till mig
den 26 oktober 1990 och avsåg vissa förenklingar vid ändring av detaljplan
och en möjlighet för byggnadsnämnden att i vissa fall förordna att ett beslut
att anta en fastighetsplan omedelbart får genomföras. Förslagen har därefter
ytterligare bearbetats i bostadsdepartementet.

Under 1989/90 års riksmöte behandlades två motioner med förslag om att
bygglovsplikt för brunnsborrning skulle införas i PBL. Med anledning av
motionerna beslutade riksdagen att ge regeringen till känna att regeringen för
riksdagen bl.a. skulle redovisa sin syn på frågan om bygglov för anläggande
av vattentäkt (1989/90:BoUl 1, s. 18 ff, rskr. 141). Frågan har beretts i
bostadsdepartementet.

På grundval av betänkandet Parkeringsköp, boverkets nya förslag i fråga
om detaljplaner och fastighetsplaner och riksdagsmotionerna med förslag till
bygglovsplikt för brunnsborrning utarbetades promemorian (Ds 1990:79)
Förslag till ändringar i plan- och bygglagen (1987:10) inom bostadsdeparte-
mentet. Promemorian har remissbehandlats. Departementspromemorians lag-
förslag och en förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 5 resp, bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga
i lagstiftningsärendet (dnr BO90/2567/P).

Jag refererar i det följande till departementspromemorians förslag som de-
partementsförslaget.

Genom beslut den 28 februari 1991 remitterade regeringen till lagrådet de
förslag till lagändringar jag då föreläde regeringen. Förslagen överensstäm-
mer med dem jag nu lägger fram, med vissa undantag. De förslagen bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

15

Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen den 14 mars 1991. Yttrandet bör  Prop. 1990/91:146

fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8. Lagrådet lämnar förslagen
utan erinran. I förhållande till det remitterade förslaget till ändring i PBL
föreslår jag ändringar, dels i 3 kap. 9 och 10 §§, dels i 17 kap. 8 §. I övrigt
föreslår jag i förhållande till de remitterade förslagen vissa redaktionella änd-
ringar.

2 Plan- och bygglagen - tre års erfarenheter

2.1 Bakgrund

Reformerad lagstiftning

Lagstiftningen inom plan- och byggområdet samt om hushållningen med
mark- och vattenresurserna genomgick i och med 1987 års lagreformer en
samlad och genomgripande förändring. Reformen syftade till att

- decentralisera ansvaret för planläggning och lokal miljö till kommunerna
genom att begränsa statens kontroll,

- ge bättre förutsättningar för de boende att delta i planeringen och därigenom
påverka utformningen av närmiljön,

- ge större frihet och ansvar för den enskilda människan,

- främja en från social, ekologisk och samhällsekonomisk synpunkt god
hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt,

- ge riksintressen i fråga om hushållning med naturresurser stöd i de kom-
munala planerna,

- förenkla och modernisera plansystemet,

- ge en starkare ställning för sociala och ekonomiska hänsyn i planering och
byggande samt att

- ge bättre förutsättningar för planering av förnyelse och andra förbättringar i
redan bebyggda områden.

Med plan- och bygglagen har kommunen fått ett självständigt ansvar för
utvecklingen av den lokala miljön. Statens ansvar begränsas i huvudsak till att
bevaka riksintressen, mellankommunala intressen samt hälso- och säkerhets-
frågor. De statliga myndigheternas uppgifter inom plan- och byggnadsväsen-
dets område har därigenom kommit att väsentligt förändras. Tillsynen och
uppsikten från statens sida riktas nu mindre in på en bevakning av enskilda
beslut i den kommunala planeringen och mer mot samråd och samverkan med
kommunerna kring långsiktiga frågor. Statens tillsyn och uppsikt får där-
igenom en mer framåtsyftande inriktning.

Utbildning - erfarenhetsåterföring

Som framgått av vad jag inledningsvis har sagt introducerades reformen ge-
nom en informations- och utbildningsinsats som väckt stor uppmärksamhet,

även internationellt. Utbildningen samordnades av dåvarande statens planverk Prop. 1990/91:146
- numera boverket - och engagerade cirka 400 lärare från kommuner, läns-
styrelser och de berörda verken. Sammanlagt har över 30 000 politiker och
tjänstemän deltagit i utbildningen.

Det är närmast självklart att en så omfattande reform kan få konsekvenser
som inte i alla avseenden var avsedda. De lärare som deltog i utbildningen
engagerades därför för att återföra erfarenheter från de första årens tillämp-
ning av den nya lagstiftningen. Genom att utbildningsinsatserna övergick i ett
erfarenhetsprojekt kunde sådana oförutsedda effekter snabbt komma till de
ansvariga myndigheternas och regeringens kännedom och åtgärder sättas in
för att snabbt rätta till ofullkomligheter.

De första erfarenheterna summerades vid ett s.k. riksmöte i september
1988. Som jag redan har nämnt resulterade mötet - efter bearbetning av den
s.k. styrgruppen - i en rapport som sedermera ledde till vissa ändringar i
PBL (SFS 1989:1049). Erfarenhetsprojektet har därefter fortsatt och ett nytt
riksmöte genomfördes i september 1990.

Därutöver har boverket i sina anslagsframställningar årligen lämnat rappor-
ter om hur lagreformen har utvecklats.

Jag övergår nu till att redovisa mina överväganden mot bakgrund av de er-
farenheter som vunnits i det s.k. erfarenhetsprojektet och genom boverkets
allmänna uppsiktsverksamhet.

Reformens utfall

Den 1 juli 1990 skulle alla kommuner ha antagit kommunomfattande över-
siktsplaner. Vid den tidpunkten hade emellertid endast ca 20 procent av
kommunerna antagit sådana planer. Vid årsskiftet 1990/91 hade knappt hälf-
ten av landets kommuner en antagen kommuntäckande översiktsplan. Ett
mindre antal - eller ca 10 procent av kommunerna - synes dock ännu inte ha
påbörjat det egentliga arbetet.

Vid årsskiftet 1990/91 hade kommunerna antagit över 5 000 detaljplaner
och drygt 150 områdesbestämmelser. Kommunerna har främst gjort de-
taljplaner för att ändra äldre inaktuella planer. Ändamålet är till dominerande
del att bygga bostäder i redan bebyggda områden. Planerna är vanligtvis små
- 40 procent är till ytan ett ha eller mindre. Enkelt planförfarande har tilläm-
pats i stor omfattning.

Antalet antagna områdesbestämmelser är få. Det beror självfallet på att un-
derlag i form av översiktsplaner saknats i många kommuner. Vanligtvis har
kommunerna använt områdesbestämmelser för att reglera bebyggelsemiljön
antingen av kulturmiljöskäl eller för att förhindra oönskad omvandling av fri-
tidshus till helårsbostäder.

Boverket fick i mars 1990 i uppdrag att undersöka i vad mån detaljplane-
processen kunde effektiviseras och föreslå lämpliga åtgärder. I uppdraget in-
gick också att undersöka i vilken omfattning detaljplaner överklagas och att
analysera orsakerna till och effekterna av överklagandena. Uppdraget redo-

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 146

visades till regeringen i augusti samma år. Bakgrunden till uppdraget var bl.a.   Prop. 1990/91:146

rapporter om att antalet överklaganden ökat oroväckande mycket i och med
PBL-reformen. Boverkets redovisning visar att antalet överklaganden inte
ökat genom övergången till PBL. Andelen till regeringen överklagade planer
är nu till och med något färre än tidigare trots den vidgade kretsen av be-
svärsberättigade. Den genomsnittliga handläggningstiden efter det kommu-
nala antagandet har minskat påtagligt, medan den kommunala planerings-
processen fram till antagandet däremot har blivit mer tids- och resurs-
krävande. Detta är en naturlig följd av att samrådskretsen har vidgats. Den
längre handläggningstiden före antagandebeslutet är emellertid också i en del
fall orsakad av tunga rutiner i kommunerna och mellan kommuner och läns-
styrelser.

Enligt de ansvariga verken har de grundläggande syftena med lagreformen
i huvudsak uppfyllts såväl i kommunerna som inom länsförvaltningen.
Reformens genombrott styrks också av den omständigheten att endast tre
procent av de planer som överklagas upphävs av länsstyrelserna och en pro-
cent upphävs av regeringen.

De förenklingar för den enskilde som också varit ett huvudsyfte med re-
formen har emellertid endast delvis uppnåtts. Många förenklingsåtgärder är
beroende av aktiva avregleringsinsatser i kommunerna genom bl.a. antagna
detaljplaner eller områdesbestämmelser. Beroende på det högt uppdrivna
byggandet har kommunernas kapacitet att genomföra förenklingar genom
planbeslut vid sidan av de produktionsförberedande planerna varit liten.
Möjligheterna att förenkla för den enskilde är också beroende av att det finns
antagna översiktsplaner i kommunerna.

Boverket har uttryckt oro för att naturresurslagens hushållningsbestäm-
melser inte har slagit igenom vid beslut enligt PBL och speciallagstiftningen.
Huvudförklaringen är enligt verket att de kommunala översiktsplanerna, som
skall konkretisera lagens hushållningsregler, ännu inte finns framme till stöd
för beslut enligt de NRL-anknutna lagarna.

Sammanfattningsvis gör emellertid boverket bedömningen att lagreformen

år 1987 i huvudsak har uppnått sina syften.

18

2.2 Överväganden

2.2.1 Fysisk planering

Min bedömning: Lagreformen är 1987 har uppnått sina huvudsyften.
Fortsatt uppmärksamhet krävs dock vad gäller översiktsplanerna, som
nu måste fullföljas i kommunerna om PBL:s intentioner vad gäller för-
enkling för den enskilde samt hushållningsmålen enligt naturresurs-
lagen skall uppnås. Även detaljplaneförfarandet behöver följas upp så
att en effektivisering kan ske utan att demokratimålet i PBL eftersätts.

Skälen för min bedömning: Plan- och bygglagen är ett viktigt instru-
ment för utvecklingen av en god livsmiljö. Bestämmelserna i lagen uttrycker
hur planläggning av mark och vatten skall ske med beaktande av lokala och
nationella mål och den enskildes rättigheter samt med öppenhet och med-
borgarinflytande.

Plansystemet

Jag delar boverkets bedömning att huvudsyftena med lagreformen har upp-
nåtts. Kommunerna beslutar nu självständigt om hur mark och vatten skall
utnyttjas. De allmänna intressena skall i princip inte omprövas av länsstyrelse
eller regering annat än i undantagsfall.

Under det första halvåret 1991 kommer de flesta av landets kommuner att
ha antagit en kommunomfattande översiktsplan. Den skall redovisa de all-
männa intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och
vattenområden och om bebyggelseutvecklingen samt hur kommunen avser att
tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen. Decentraliseringen förutsätter
att aktuella översiktsplaner finns i landets kommuner. Flera av de problem
som uppmärksammats i det s.k. erfarenhetsprojektet kan också hänföras till
att översiktsplanerna inte funnits framme. Det gäller både att förenklings-
strävandena inte har kunnat tillgodoses och att naturresurslagens hushåll-
ningsbestämmelser inte kommit att tillämpas på det sätt som avsågs i förar-
betena till lagen.

Jag förutsätter att boverket fortsätter att noga följa utvecklingen och att
verket, tillsammans med länsstyrelserna, verkar för att lagstiftningens inten-
tioner i dessa avseenden fullföljs.

Den fysiska planeringens främsta uppgift i ett samhälle som förändras är
att lösa konflikter mellan de olika intressen som ställer anspråk på mark- och
vattenresurserna. Kravet på en aktuell översiktsplan har enligt min mening
skapat ett unikt tillfälle att pröva olika kommunala strategier att möta fram-
tidens anspråk på våra samlade fysiska resurser. När arbetet i landets kom-
muner bedrivs samtidigt kan framtidsfrågorna diskuteras och analyseras även

Prop. 1990/91:146

19

i ett mellankommunalt perspektiv. Det är enligt min mening en förutsättning Prop. 1990/91:146
för den viktiga koppling mellan bebyggelse och infrastruktur, som enligt re-
geringens proposition (1990/91:87) om näringspolitik för tillväxt blir betydel-
sefull under 1990-talet. Det gäller bl.a. att vända den utveckling som inne-
burit ett kraftigt ökat transportarbete. Detta förutsätter en mer aktiv roll i den
övergripande samhällsplaneringen från länsstyrelsernas sida. Boverket har
regeringens uppdrag att senast i september 1991 redovisa vilka konsekvenser
olika trafikinvesteringar får på bebyggelseutvecklingen och på hushållningen
med naturresurser.

Hushållningsbegreppet i naturresurslagen måste göras tydligare. Enligt re-
geringens uppfattning bör länsstyrelserna också här mer aktivt verka för att
tillvarata riksintressen och slå vakt om en långsiktigt god hushållning med
naturresurser. Detta framhålls också i regeringens proposition (1990/91:90)
om en god livsmiljö. Jag vill i detta sammanhang erinra om att riksintressen
är ett värdebegrepp. Översiktsplanens uppgift är bl.a. att redovisa de värden
som karaktäriserar riksintresset. Den skall också beskriva hur riksintresset
enligt kommunen kan tillgodoses.

PBL och NRL förutsätter ett väl utvecklat samarbete mellan berörda stat-
liga myndigheter. Det ankommer på boverket att verka för samordning av de
statliga myndigheternas arbete med underlag för tillämpningen av PBL och
NRL. Däri ingår bl.a. att sprida kunskap som verket erhåller genom att följa
kommunernas arbete med översiktsplanerna. Enligt min mening har samar-
betet mellan boverket och övriga centrala myndigheter fungerat väl.

I den utvärdering av den första generationen översiktsplaner, som jag er-
farit att boverket redan har påbörjat, är det enligt min mening av särskilt in-
tresse att få belyst dels om dessa blivit tillräckligt konkreta för att bidra till en
god hushållning med naturresurser och för att effektivisera hanteringen av en-
skilda ärenden, dels blivit tillräckligt förankrade bland politiker och med-
borgare för att styra grunddragen i den framtida bebyggelseutvecklingen i
kommunen.

Boverkets utredning om detaljplaneringens effektivitet har gett underlag
för några slutsatser. Min bedömning är att det för närvarande inte finns något
som talar för principiella förändringar i PBL till följd av exempelvis över-
klagandesituationen. Jag kommer dock i det följande (avsnitt 5 och 6) att
föreslå vissa ändringar såvitt avser reglerna för fastighetsplan och bygglov
som avser att minska tidsutdräkten i planeringsprocessen. Erfarenhets-
projektet och boverkets utredning visar enligt min mening dessutom att änd-
ring av detaljplaner i vissa situationer måste kunna ske på ett annat och
enklare sätt än vad dagens praxis medger. Det gäller särskilt vid den om-
rådessyn som följer av översiktsplanearbetet. Jag kommer därför i det
följande (avsnitt 4) att föreslå ändringar som gör detta möjligt. Vad gäller för-
faranderegler i övrigt har boverkets utredning påvisat behovet av en kom-
plettering av gällande allmänna råd. Detaljplanehandboken skall därför
genomgå en översyn i syfte att förenkla vad som visat sig leda till onödig
pappersexercis i kommunernas interna arbetsrutiner. Jag har vidare erfarit att
Svenska kommunförbundet riktar in sitt arbete på att tillvarata lagstiftningens

20

förenklingsmöjligheter. Jag vill i sammanhanget erinra om regeringens till Prop. 1990/91:146
riksdagen nyligen lämnade förslag om en ny kommunallag (prop.

1990/91:117). Förslaget innebär bl.a. att kravet på att det skall finnas en sär-
skild byggnadsnämnd överges. Genom den nya kommunallagen får kommu-
nerna i princip fullständig frihet att organisera nämndarbetet. Genom förslaget
skapas enligt min mening goda förutsättningar för att också förenkla kommu-
nernas interna administration såvitt gäller plan- och byggärenden. Jag har
därför inte bedömt att ytterligare åtgärder för att förenkla hanteringen behövs
för närvarande. Samtidigt vill jag framhålla att ett slopande av kravet på att det
skall finnas en särskild byggnadsnämnd inte får leda till att kompetensen på
detta område försämras.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som har väckts i sam-
band med den pågående uppföljningen av PBL.

Enligt en uttrycklig bestämmelse i PBL skall byggnadsnämnden till sitt bi-
träde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till
personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för
att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt
(11 kap. 4 §). I vissa - särskilt mindre - kommuner anlitas utomstående kon-
sulter för de uppgifter som normalt ankommer på stadsarkitekten. I förar-
betena till PBL har en sådan ordning också accepterats.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i en skrivelse till regeringen föreslagit en
översyn av gällande instruktion för deltidsanställda stadsarkitekter. Med gäl-
lande instruktion avses då de rekommendationer som utfärdades år 1964 av
dåvarande Byggnadsstyrelsen i samråd med bl.a. Svenska kommun-
förbundet. Bakgrunden till förslaget är enligt skrivelsen risken för att jäv eller
jävsliknande situationer skall uppstå, om kommunen anlitar utomstående
konsulter.

PBL har gett kommunerna ansvaret för handläggningen av plan- och
byggärenden. Det kan knappast anses vara en statlig uppgift att genom sär-
skilda instruktioner, utöver vad som föreskrivs i PBL och annan lagstiftning,
närmare reglera kommunala tjänster. Jag är självfallet medveten om risken för
att jävsliknande situationer kan uppstå i det enskilda fallet, särskilt med ex-
ternt anlitad personal. Enligt min mening är dock förvaltningslagens
(1986:223) regler om jäv fullt tillräckliga. Förvaltningslagens bestämmelser
skall tillämpas hos byggnadsnämnd. Enligt min mening får det anses an-
komma på kommunerna att se till att förvaltningslagen efterlevs.

Förhandlingsplanering

En företeelse som har uppmärksammats sedan PBL bereddes i regerings-
kansliet är den s.k. förhandlingsplaneringen. Den är delvis en följd av en an-
strängd kommunalekonomi. Jag vill i detta sammanhang anföra följande.
Med förhandlingsplanering avses en planering som tidigt binder exploatering-
ens inriktning, omfattning och finansiering genom ett avtal mellan kommun
och exploatör. Initiativet tas vanligen av en exploatör som erbjuder kommu-

21

nen ett "paket". Detta innehåller, vid sidan av exploatörens eget projekt, Prop. 1990/91:146
någon typ av åtagande som är fördelaktigt från kommunalekonomisk syn-
punkt. Förhandlingsplaneringen kan enligt min mening förändra förut-
sättningarna för den gängse planeringen enligt PBL. Infrastruktur och be-
byggelse har en varaktighet och en mångsidig användbarhet som bara kan tas
till vara utifrån långsiktiga sociala, samhällsekonomiska och ekologiska ut-
gångspunkter. Konkurrensen i byggandet får inte åsidosättas och markpris-
utvecklingen får inte snedvridas till följd av förhandlingsuppgörelsema. De
olika allmänna och enskilda intressen som berörs måste kunna göras gällande
på det sätt som PBL förutsätter. Det ankommer på boverket att i sin uppsikts-
verksamhet noga följa utvecklingen och föreslå åtgärder som förhindrar
negativa effekter av sådana förhandlingsuppgörelser.

Konkurrensfrågor

I den allmänna debatten har på senare tid uppmärksamhet riktats på hur kon-
kurrensfrågor behandlas i den kommunala planeringen. Det gäller bl.a. den
lämplighetsprövning som kommunerna gör enligt PBL i samband med plan-
läggning av markanvändningen för olika ändamål och i samband med bygg-
lov. Även konkurrenskommittén har i betänkandet (SOU 1990:25)
Konkurrensen inom livsmedelssektorn konstaterat att den prövning av han-
delns etableringar som kommunerna gör inom ramen för det kommunala
planmonopolet och vid bygglovgivningen har konkurrensaspekter. Enligt
kommittén finns det skäl att mera lyfta fram konkurrensfrågorna i dessa
sammanhang. Om det visar sig att kommunerna inte beaktar konkurrens-
intresset vid sin planläggning kan det enligt kommittén finnas skäl att tyd-
ligare markera detta intresse genom att i PBL uttryckligen ta in konkurrens-
intresset så att detta intresse kommer att ingå i den avvägning mellan olika
allmänna intressen som skall göras enligt PBL. Konkurrenskommitténs be-
tänkande har remissbehandlats. Av dem som har yttrat sig delar flera, bl.a.
konsumentdelegationen, statskontoret, näringsfrihetsombudsmannen och
statens pris- och konkurrensverk kommitténs bedömning att konkurrens är en
faktor som bör beaktas i detta sammanhang.

Jag delar kommitténs uppfattning att möjligheterna att etablera sig fritt har
en central betydelse för konkurrensen inom handeln. Kommunerna har bl.a.
genom plan- och byggnadslagstiftningen getts vissa möjligheter att styra och
kontrollera handelns etableringar. För egen del vill jag starkt markera vikten
av att kommunerna vid tillämpningen av PBL verkar för att begränsningar av
konkurrensen i dessa avseenden så långt möjligt undviks. Detta synsätt
kommer också till klart uttryck i förarbetena till PBL. I sitt anförande till pro-
positionen om PBL betonade dåvarande departementschefen (s. 576) kom-
munernas ansvar för att markens användning planeras så att konsumenterna
så långt möjligt har tillgång till ett allsidigt utbud av varor och tjänster och
möjlighet att välja mellan t.ex. låga priser, närhet till butiker och hög service-
grad. Kommunen har också ett ansvar för att markens användning planeras så

22

att denna valfrihet också skall kunna upprätthållas. I propositionen om PBL Prop. 1990/91:146
betonade departementschefen vidare kommunernas ansvar för att den fysiska
miljön i stort får en lämplig utformning. Inom ramen för denna planering
borde, enligt departementschefen, konkurrensen ges ett så fritt spelrum som
möjligt för att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till kon-
sumenternas fördel.

Innan jag närmare redovisar min syn på konkurrensfrågornas behandling i
samband med planläggning och bygglov vill jag kort beskriva gällande ord-
ning. Närmare reglering av markens användning och av bebyggelsen inom
kommunen sker genom detaljplaner. Bestämmelser om detaljplan finns i
5 kap. PBL. Bestämmelser om ett visst minsta innehåll som alla planer måste
ha finns i 3 och 5 §§. Bestämmelser som en detaljplan dessutom får innehålla
anges i 7 och 8 §§. Den bestämmelse som är av störst intresse i samman-
hanget finns i 5 kap. 7 §. Där sägs att utöver vad som enligt 3 § skall redo-
visas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om bl.a. byggnaders
användning (7 § första stycket 3).

När det gäller byggnaders användning kan i detaljplaner urskiljas vissa
huvudändamål. Ett sådant ändamål är handel. PBL ökade möjligheterna till
preciseringar i förhållande till den tidigare gällande byggnadslagstiftningen.
Vad gäller handelsändamål kan med stöd av motivtexten tre kategorier regle-
ras särskilt, nämligen partihandel, detaljhandel med skrymmande varor och
detaljhandel med livsmedel. Bakgrunden till att man i PBL öppnade möjlig-
heter till preciseringar är att olika typer av handel också påverkar omgiv-
ningen på olika sätt. Huvudregeln är dock att handelsändamålet inte får preci-
seras ytterligare i detaljplaner. Skälet till detta är att konkurrensen inom ramen
för den kommunala planeringen skall ges ett så fritt spelrum som möjligt.
Detaljplaner skall vidare utformas så att de möjliggör förändring och för-
nyelse, t.ex. etablering av nya butiksformer. Preciseringar bör göras endast
om det finns särskilda skäl till detta. Beträffande möjligheterna till en regle-
ring inom gruppen detaljhandel uttalade departementschefen (s. 577) att en
viss reglering bör vara möjlig, men att det även här är ett samhällsintresse att
inte onödigtvis begränsa konkurrensmöjligheterna. När det är fråga om livs-
medel krävs särskilda skäl som kan motivera en reglering, t.ex. att kommu-
nen har stöd i en översiktsplan, varuförsörjningsplan eller annan service-
utredning (s. 578). Innebörden av detta är att på en övergripande nivå till-
godose kommuninvånarnas livsmedelsförsörjning och inte att i detalj styra
handelns etablering.

Bestämmelser om bygglov finns i 8 kap. PBL. Enligt 1 § krävs bygglov
bl.a. för att uppföra nya byggnader, göra tillbyggnader eller ta i anspråk eller
inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat ändamål än det
för vilken byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats.
I 11 § anges att ansökningar om bygglov skall bifallas bl.a. om åtgärden inte
strider mot detaljplan. Vid prövningen av en ansökan om lov inom en detalj-
plan skall kommunen inte ta ställning vare sig till behovet av verksamheten i
fråga eller till frågan om olika företag skall ges likvärdiga förutsättningar
inom området                                                                      23

Enligt min mening ger en tillämpning av PBL i enlighet med de i förar- Prop. 1990/91:146
betena uttalade intentionerna goda förutsättningar för att pröva lämpligheten
av markens användning för olika ändamål, t.ex. för butiksetableringar, utan
att konkurrensen i något väsentligt avseende sätts ur spel. Planläggningen -
och den lämplighetsprövning som ligger i denna process - kan givetvis upp-
fattas som konkurrensbegränsande i sig, eftersom det just handlar om att göra
avvägningar mellan olika markanvändningsanspråk och att därvid pröva
lämpligheten av en viss verksamhet på en viss plats. Det är då väsentligt att
kommunens planer inte i onödan ges en sådan detaljeringsgrad att det förhin-
drar en vitaliserande nyetablering av handeln (jfr. 5 kap. 7 § tredje stycket).
Som framgått av vad jag tidigare har sagt medger PBL också en reglering av
olika former av handel. Jag anser att sådan reglering genom bestämmelser i
detaljplan måste kunna användas även i framtiden. De begränsningar som
även i fortsättningen bör kunna läggas på t.ex. livsmedelsförsäljning bör an-
vändas mycket restriktivt. Kommunerna bör således vid sin prövning av olika
etableringar noga beakta behovet av att konkurrensen förstärks inom handeln
och då särskilt inom livsmedelsområdet. Ökad konkurrens inom handeln
måste enligt min mening utgöra ett naturligt inslag i vad som allmänt torde av-
ses med en lämplig samhällsutveckling. Ett etableringstillstånd bör därför inte
kunna styras av företagsformen. Jag räknar med att näringsfrihetsombuds-
mannen och andra berörda myndigheter liksom hittills kommer att följa ut-
vecklingen på området

Jag nämnde tidigare att det från en del håll har framförts önskemål om att
införa konkurrens som ett allmänt intresse i 2 kap. PBL. Av vad jag nyss har
sagt framgår att jag anser att en sådan ändring inte är behövlig. Konkurrens
som ett särskilt allmänt intresse att beakta vid planläggning och vid lokalise-
ring av bebyggelse skulle dessutom medföra en del mindre önskvärda kom-
plikationer. Ett sådant allmänt främjande av konkurrens inom ramen för den
kommunala planeringen skulle nämligen inte bara främja konkutTensen inom
handeln utan all konkurrens om mark skulle i så fall behandlas utifrån ett
sådant perspektiv. Enligt min uppfattning kan ett sådant synsätt komma att
strida mot plan- och byggnadslagstiftningens grundläggande syfte, nämligen
att på saklig grund väga olika intressen i samhället mot varandra och där in-
tressen som en god social och fysisk miljö fått en särskild tyngd.

2.2.2 Byggande

Regeringen har i plan- och byggförordningen (1987:383) bemyndigat bo-
verket att meddela verkställighetsföreskrifter och de övriga föreskrifter som
behövs för tillämpningen av ett flertal bestämmelser i PBL. Med stöd av be-
myndigandet har verket bl.a. beslutat om nybyggnadsregler som trädde i kraft
den 1 januari 1989. Reglerna är till stor del utformade som funktions-
inriktade krav på byggnaders egenskaper, vilket innebär att den tidigare
detaljregleringen genom tekniska föreskrifter har kunnat begränsas.
Funktionskraven främjar också utvecklingen av ny teknik och nya metoder på

24

byggområdet. Under en övergångstid fram till den 1 januari 1991 har även Prop. 1990/91:146
bestämmelserna i Svensk Byggnorm 1980 kunnat tillämpas.

De nya reglerna har introducerats genom den informations- och utbild-
ningsverksamhet som jag redan har beskrivit. Boverket har samlat in erfaren-
heter av deras tillämpning och kommer på gnindval härav att göra vissa för-
ändringar av reglerna. Enligt min uppfattning är det angeläget att verket i det
arbetet eftersträvar ytterligare förenklingar.

Inom verket pågår för närvarande ett arbete som syftar till att åstadkomma
föreskrifter och allmänna råd för ombyggnad.

Under de senaste åren har frågor som rör byggnaders inomhusmiljö upp-
märksammats alltmer. Den inom bostadsdepartementet tillsatta arbetsgruppen
för frågor som rör s.k. sjuka hus har redovisat sitt slutbetänkande (Ds
1990:4) Byggnaders inomhusmiljö m.m. i februari 1990. Betänkandet har
remissbehandlats. Proposition i ämnet kommer att lämnas till riksdagen inom
kort. Med anledning av förslag från gruppen har boverket i samråd med
statens råd för byggnadsforskning inlett en riksomfattande kampanj "Hus &
hälsa".

I enlighet med riksdagens beslut (1988/89:BoUl, rskr. 28) har uppdrag
givits till boverket att utreda frågor om inbrottssäkrare dörrar, brandsäkerhet
vid alternativa boendeformer och källsortering av sopor. De nämnda upp-
dragen har nyligen redovisats till bostadsdepartementet. I det följande kom-
mer jag att redovisa min bedömning beträffande boverkets förslag (av-
snitt 12).

2.2.3 EG-frågor m.m.

Det internationella samarbetet intensifieras. På byggområdet pågår sedan
länge ett omfattande arbete med att harmonisera byggreglerna i syfte att un-
derlätta handeln med byggvaror. Sverige har varit verksamt främst på nordisk
nivå men även europeiskt och globalt. Av särskilt intresse är för närvarande
harmoniseringsarbetet inom EG och de påbörjade förhandlingarna om att ut-
vidga dessa även till EFTA-ländema. EG:s direktiv (89/106/EEC) om till-
närmande av medlemsstaternas lagar, förordningar och administrativa be-
stämmelser rörande byggvaror antogs i december 1988 och skall vara genom-
fört i medlemsländernas lagstiftning senast den 27 juni 1991. Direktivet om-
fattar i princip alla varor som permanent skall ingå i byggnader och anlägg-
ningar. Harmoniseringen mellan ländernas byggregler innebär inte att exem-
pelvis befintliga och berättigade nationella skyddsnivåer sänks. Direktivet är
utformat så att medlemsländerna skall harmonisera byggreglerna när det gäller
väsentliga säkerhetskrav medan utarbetandet av tekniska specifikationer i hu-
vudsak överlåts till standardiseringsorgan. De väsentliga säkerhetskraven
kommer att utryckas som funktionskrav. Jag kan således konstatera att bo-
verkets arbete med att utveckla nybyggnadsreglerna väl ligger i linje med
strävandena inom EG.

25

På den fysiska planeringens område har arbetet främst riktats in mot att Prop. 1990/91:146
verka för en bättre miljö i tätortsområden. Jag kan konstatera att det för när-
varande råder stor osäkerhet om det framtida arbetet inom EG vad gäller
frågor om fysisk planering.

Det är min avsikt att noga följa utvecklingen på plan- och byggnads-
väsendets område och därmed upprätthålla en hög beredskap inför kommande
förändringsbehov.

De förslag till ändringar i PBL som jag lägger fram i det följande synes
inte komma i konflikt med våra strävanden att åstadkomma en fri marknad för
varor, tjänster, kapital och personer genom ett s.k. EES-avtal mellan EFTA-
ländema och EG. Boverkets förslag till ändringar av nybyggnadsreglerna och
om brandsyn som jag återkommer till längre fram (avsnitt 12), kan inte heller
förorsaka några handelshinder eftersom de inte ställer några krav på bygg-
varor som sådana. Däremot är det givetvis av vikt att de tekniska kraven på
t.ex. brandvamare bevakas i det internationella harmoniseringsarbetet. Efter
ett EES-avtal får de svenska byggreglerna inte ha avvikande tekniska detalj-
krav.

3 Parkeringsköp m.m.

3.1 Bakgrund

3.1.1  Inledning

Bestämmelser om krav på att det skall finnas utrymmen för bl.a. parkering
finns i 3 kap. 15 och 16 §§ PBL. Enligt 3 kap. 15 § första stycket 6 skall
sålunda tillses att lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av
fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna. (I
fortsättningen kallar jag detta sammanfattningsvis för parkeringsutrymme.)
Regeln avser tomter som tas i anspråk för bebyggelse, men får enligt 3 kap.
16 § första stycket tillämpas i skälig utsträckning på bebyggda tomter och
enligt andra stycket i nämnda paragraf också vid tillbyggnad som kräver
bygglov eller vid ombyggnad.

Jag vill nu ta upp bl.a. frågan om hur kravet på parkeringsutrymme skall
kunna tillgodoses i de fall då utrymmet skall anordnas i närheten av tomten. I
praktiken löses frågan på i huvudsak två sätt Antingen ordnar fastighetsäga-
ren själv parkeringsplatser, vilket ofta sker i samverkan med andra fastighets-
ägare genom att de ordnar en gemensamhetsanläggning, eller så deltar han fi-
nansiellt i en av kommunen anordnad parkeringsanläggning. Sistnämnda
lösning brukar kallas parkeringsköp.

Det kan även förekomma att en privat fastighetsägare anordnar en parke-
ringsanläggning. Framställningen i det följande kommer dock att i huvudsak
inriktas på de fall då kommunen är huvudman för anläggningen eftersom
dessa fall är helt dominerande. Även det privata alternativet skall dock upp-

26

märksammas i den mån de speciella problem som detta är förenat med kan Prop. 1990/91:146
påverka frågan om behovet av lagstiftning.

Det har kommit att råda osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen
möjligt att använda sig av parkeringsköp för uppfyllande av kraven i 3 kap.
15 §. Jag kommer till en början att ta upp denna fråga till bedömning.
Härefter kommer jag att överväga behovet av att förbättra möjligheterna dels
för kommunen att behandla frågor om krav på parkeringsutrymmen i plan-
läggningen, dels för fastighetsägarna att kunna erhålla besked om de krav
som kan komma att ställas på anordnande av parkeringsutrymmen.

3.1.2 Problemet rörande parkeringsköp

I lagrådsremissen till PBL (s. 406) uttalade dåvarande departementschefen
följande beträffande parkeringsköp.

Kommunen bör kunna välja att själv aktivt gå in och tillhandahålla fastig-
hetsägarna parkeringsanläggningar som uppförs och drivs av kommunen eller
ett av kommunen ägt bolag. Detta kan vara en lämplig utväg särskilt när det
gäller stora och komplicerade anläggningar. Kravet på fastighetsägarna att
själva eller i samverkan svara för att behovet av parkering tillgodoses kan
därvid omvandlas till en skyldighet att ekonomiskt bidra till anläggningens
tillkomst och drift. En form av sådan ekonomisk samverkan är s.k. parke-
ringsköp.

Lagrådet yttrade följande i denna fråga (prop. 1985/86:1 bil. s. 248).

Lagrådet vill framhålla att det för närvarande råder osäkerhet om i vilken
utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva åtaganden av
detta slag. Också frågan om förutsättningarna och formerna för ett åtagande är
oviss. Den föreslagna lagtexten kan inte anses undanröja denna osäkerhet.
Särskilt må framhållas tveksamheten i fråga om att framtvinga skyldighet att
fortlöpande bidra till driften av en parkeringsanläggning. Frågan om framtida
ägares bundenhet av den byggandes åtaganden är också ett problem som inte
belysts. Departementschefens uttalande synes böra förtydligas i flera hän-
seenden.

Med anledning av lagrådets uttalande anmälde departementschefen i sitt an-
förande i propositionen om PBL att han inte längre vidhöll rekommendatio-
nen om parkeringsköp (prop. 1985/86:1 s. 521).

Bostadsutskottet uttalade i sitt betänkande (1986/87:BoUl s. 71) att det
fanns anledning för riksdagen att föreslå att man ytterligare utreder hur ett
system med parkeringsköp skall utformas och att det borde överlåtas åt rege-
ringen att avgöra i vilka former detta skall göras. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets uttalande (rskr. 27).

Genom beslut den 19 november 1987 bemyndigade regeringen dåvarande
chefen för bostadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag
att se över frågan om parkeringsköp. Med stöd av detta bemyndigande tillkal-
lade departementschefen den 1 december 1987 som särskild utredare direktö-
ren Rolf Romson. Senare förordnades som sakkunniga företrädare för orga-
nisationer, företag m.m. Den 21 februari 1989 avlämnades betänkandet

27

(SOU 1989:23) Parkeringsköp. Betänkandet har remissbehandlats. (Rom- Prop. 1990/91:146
sons utredning och betänkandet kallas i det följande utredningen.')

Utredningen föreslog att frågan om parkeringsköp skulle regleras i en ny
paragraf, 3 kap. 16 a §, med följande lydelse.

Skyldigheten att anordna fordonsutrymme kan fullgöras genom parke-
ringsköp.

Med parkeringsköp avses avtal varigenom en fastighetsägare, eller den
som har bestämmanderätt över fastighetens nyttjande, mot ersättning får till-
gång till fordonsutrymme i närheten av den egna fastigheten. Rätten att ut-
nyttja fordonsunymmet skall vara knuten till fastigheten på betryggande sätt.

Med parkeringsköp avses ej anordnande av fordonsutrymme vid upplå-
telse med tomträtt eller vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149).

Parkeringsköp får ej avse fordonsutrymme på sådan allmän plats för vil-
ken kommunen är huvudman enligt 6 kap. 26 § eller staten väghållare enligt
6 kap. 29 §.

Vidare föreslogs att 1 kap. 4 § ändras så att förhandsbesked skall få ges
beträffande frågan huruvida en åtgärd kan antas uppfylla krav i 3 kap.

Slutligen föreslogs en ändring av bestämmelsen i 5 kap. 7 § första
stycket 8 för att möjligheten att i detaljplan förbjuda användningen av viss
mark för parkering skall utökas till att avse även användning av byggnad.

Nästan samtliga remissinstanser tillstyrkte förslaget att systemet med par-
keringsköp skulle få ett uttryckligt lagstöd genom en tilläggsbestämmelse i
PBL. Endast hovrätten för Västra Sverige motsatte sig att förslaget skulle
läggas till grund för lagstiftning. Enligt hovrätten hade de av lagrådet påtalade
rättsliga oklarheterna inte analyserats tillräckligt.

Förslaget att det skulle införas en möjlighet att lämna förhandsbesked av-
seende kraven på parkeringsutrymme tillstyrktes eller lämnades utan erinran
av samtliga remissinstanser. Länsstyrelsen i Örebro län framhöll dock att
byggnadsnämnden redan i dag kan ange kraven på parkeringsutrymme i för-
handsbesked som ett till detta knutet villkor. Många remissinstanser motsatte
sig förslaget att förhandsbesked skulle kunna lämnas beträffande även andra
krav enligt 3 kap.

Många remissinstanser betonade betydelsen av att parkeringsplanering och
detaljplanläggning kopplas samman och av att kraven avseende parkeringsut-
rymmen läggs fast i detaljplanen.

På grundval av utredningens förslag och remisskritiken utarbetades inom
bostadsdepartementet en promemoria (Ds 1990:79) i vilken bl.a. frågan om
parkeringsköp behandlades. Promemorian har remissbehandlats. Jag kommer
i det följande att redogöra för departementsförslaget och remisskritiken över
detta i anslutning till överväganden av de olika delproblem rörande parke-
ringsköp som behandlas i förslaget.

3.1.3 Gällande ordning

I 3 kap. 15 § finns bestämmelser om hur tomter som tas i anspråk för be-
byggelse skall anordnas. Enligt första stycket 6 skall tillses att lämpligt ut-

28

rymme för parkering, lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning Prop. 1990/91:146
anordnas pä tomten eller i närheten av denna. (I fortsättningen talas för enkel-
hetens skull om anordnande av parkeringsutrymme).

Enligt 16 § första stycket fär bestämmelsen i den nämnda punkten 6 till-
lämpas i skälig utsträckning pä bebyggda tomter och enligt andra stycket skall
vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad tomten anordnas sä
att den uppfyller det nämnda kravet i skälig utsträckning.

Som framgår av ordalydelsen föreligger vissa skillnader mellan de olika
bestämmelserna. Enligt 15 § och 16 § andra stycket skall kommunen tillse
att de angivna kraven uppfylls. Enligt 16 § första stycket däremot får kom-
munen ställa krav pä anordnande av parkeringsutrymmen. Vidare föreligger
den olikheten att kravet enligt 15 § är strängare än det som anges i 16 §.
Enligt 16 § fär eller skall kravet i 15 § tillämpas endast i skälig utsträckning.
Sistnämnda skillnad beror naturligtvis pä att det kan vara svårare att anordna
parkeringsutrymmen inom redan bebyggda områden.

I huvudsak skall jag här behandla frägan om det krav pä anordnande av
parkeringsutrymme som skall ställas i samband med att en tomt skall tas i an-
språk för bebyggelse, alltså kravet enligt 3 kap. 15 §. Kommunen har enligt
bestämmelsen en laglig skyldighet att se till att kravet uppfylls. Detta sker i
sista hand i samband med ansökan om bygglov. Om byggnadsnämnden där-
vid finner att kravet avseende anordnande av parkeringsutrymme kan antas
inte bli uppfyllt så skall ansökningen avslås.

Uppfyllande av kravet på anordnande av parkeringsutrymme kan ske ge-
nom att utrymmet anordnas antingen på tomten eller i närheten av denna.
Sistnämnda alternativ kan ses från två synpunkter. Ä ena sidan kan fastig-
hetsägaren inte undgå skyldigheten att anordna parkeringsutrymme därför att
hinder mot detta föreligger på den egna tomten. Å andra sidan ges fastighets-
ägaren möjlighet att lösa parkeringsfrågan tillsammans med andra fastighets-
ägare, vilket självfallet ofta kan vara förmånligt.

Kollektiva lösningar av parkeringsfrågan kan komma till stånd pä olika
sätt. I första hand kan en parkeringsanläggning som är gemensam för flera
fastigheter inrättas genom förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149).
Initiativ till inrättande av en gemensamhetsanläggning kan tas av antingen
kommunen eller fastighetsägarna. Vid sidan härav förekommer den form för
kollektiva lösningar som något oegentligt brukar kallas parkeringsköp.
Förfarandet innebär i allmänhet att fastighetsägaren - som ett alternativ till att
han själv ordnar parkeringsplatser - erbjuds av kommunen att delta finansiellt
i en gemensam parkeringsanläggning. Därvid har i huvudsak tvä former till-
lämpats, nämligen s.k. friköp och avlösen. Friköpsavtal innebär att fastig-
hetsägaren betalar ett engångsbelopp till kommunen, som förbinder sig att
anordna parkering och hålla den tillgänglig. Vid avlösen förbinder sig fastig-
hetsägarna att hyra platser och ibland även att bidra till anläggningskostna-
derna för dessa.

29

3.2 Överväganden och förslag

3.2.1 Principiell bedömning

Frågan om parkeringsköp togs upp av 1968 års parkeringskommitté i betän-
kandet (SOU 1968:18) Parkering. Vid den tiden gällde 1959 års byggnads-
stadga och enligt dess 53 § 3 mom. begränsades fastighetsägarens skyldig-
het att anordna parkeringsutrymme till den egna tomten. Byggnadsnämnden
kunde emellertid medge undantag från detta krav. bl.a. om särskild plats för
fordonen hade beretts utanför tomten. Det fanns alltså även med denna regle-
ring anledning att ordna kollektiva lösningar, t.ex. parkeringsköp. Den dåva-
rande ordningen, som alltså innebar att fastighetsägaren kunde befrias från
skyldigheten att anordna parkeringsutrymme, förklarar användningen av ter-
merna friköp och avlösen. Nuvarande regler i PBL medför naturligtvis att
termerna blir vilseledande.

Systemet med parkeringsköp hade tillämpats sedan slutet av 1950-talet i
vissa kommuner. Kommittén konstaterade emellertid att kritik hade riktats
mot såväl rättsenligheten som lämpligheten av friköpsmetoden (s. 193).
Kommittén instämde i kritiken såvitt avser utformningen av en del före-
kommande typer av avtal men framhöll att det inte fanns några principiella
hinder mot att använda parkeringsköp. I anslutning till ett förslag att skyldig-
heten att anordna parkeringsutrymme skulle ges sådan utformning som den
nu har i PBL, alltså att utrymme kan anordnas på tomten eller i närheten av
denna, utvecklade kommittén sin syn på hur avtalen om parkeringsköp bör
utformas för att lagens krav skall kunna bli tillgodosedda.

I utredningen finns en redovisning av hur kommunerna tillämpar systemet
med parkeringsköp och enligt min mening framgår därav att det i vissa kom-
muner förekommer avtal som inger tvekan om de verkligen kan leda till att
kraven i 3 kap 15 § på anordnande av parkeringsutrymme blir tillgodosedda.
Jag kan därför förstå att lagrådet efterlyste ett förtydligande av dåvarande de-
partementschefens allmänt hållna rekommendation avseende parkeringsköp i
det ovan citerade uttalandet i lagrådsremissen.

Enligt utredningen synes lagrådet ifrågasätta möjligheten att omvandla en
offentligrättslig förpliktelse till civilrättslig (s. 82). Någon sådan omvandling
kan det emellertid enligt min mening inte vara fråga om. Parkeringsköp inne-
bär att fastighetsägaren för att uppfylla sin skyldighet att anordna parkerings-
utrymme ingår ett avtal med kommunen som civilrättslig part om parkerings-
köp, varefter byggnadsnämnden som företrädare för kommunen som myn-
dighet i samband med ansökan om bygglov prövar om fastighetsägaren där-
med skall anses ha uppfyllt de krav som man har anledning att ställa enligt
3 kap. 15 §.

Från principiell synpunkt skiljer sig en lösning av parkeringsfrågan genom
parkeringsköp inte från andra kollektiva lösningar, men parkeringsköp är
ändå i vissa hänseenden en säregen form för lösning av frågan. Det finns så-
ledes en större risk än vid andra lösningar att preciseringen när det t.ex. gäller
parkeringsutrymmets lokalisering och tidsmässiga utbyggnad blir alltför

Prop. 1990/91:146

30

obestämd. Dessutom finns det särskild anledning att vid parkeringsköp vara Prop. 1990/91:146
uppmärksam på risken för att fastighetsägaren kan komma att utsättas för
obehöriga påtryckningar. Det kan antas ha varit problem av sådana slag som
lagrådet önskade att få belysta.

Parkeringsköp är en i många kommuner effektiv form för att lösa parke-
ringsfrågoma och för fastighetsägarna är det ofta ekonomiskt fördelaktigt att
använda sig av denna form. Många kommuner har emellertid efter tillkomsten
av PBL blivit mycket försiktiga när det gäller att utnyttja detta effektiva in-
strument. Det sammanhänger naturligtvis med att de olika uttalanden som har
gjorts i lagstiftningsärendet har skapat osäkerhet beträffande parkeringsköpets
rättsenlighet. Jag anser dock att farhågorna i detta hänseende måste betraktas
som överdrivna.

Problemet framträder ganska tydligt om man i enlighet med vad jag har
antytt i det föregående håller isär kommunens dubbla roller i sammanhanget.
Byggnadsnämnden är den myndighet som i samband med bygglovsprövning
har att bevaka att de i lag angivna kraven uppfylls, bl.a. kravet i 3 kap. 15 §
första stycket 6. En av fastighetsägaren presenterad lösning som innefattar
samverkan med andra parter skall bedömas oberoende av om det är kommu-
nen eller något annat subjekt som uppträder som part i samarbete med fastig-
hetsägaren. Det avgörande är om fastighetsägaren kan prestera en lösning
som tillgodoser lagens krav avseende anordnande av parkeringsutrymme. Jag
anser således att det är uppenbart att det inte kan föreligga något principiellt
hinder mot att fastighetsägaren löser frågan genom avtal med kommunen om
parkeringsköp.

3.2.2 Utformningen av avtal om parkeringsköp

Oavsett vilken lösning fastighetsägaren väljer för att anordna parkeringsut-
rymme så måste den valda lösningen för att tillgodose lagens krav falla inom
ramen för bestämmelsen i 3 kap. 15 §. Denna bygger på principen att det
behov av utrymme för både långtids- och korttidsparkering som normalt al-
stras av en fastighet av viss typ i första hand skall tillgodoses av den som
äger fastigheten. Upprätthållande av denna princip måste ske av hänsyn fram-
för allt till dem som bor och driver verksamhet på fastigheten samt till trafik-
säkerheten och trafikavvecklingen på angränsande gator och vägar.
Bestämmelsen är med hänsyn härtill mycket konkret utformad såvitt avser lo-
kaliseringen av parkeringsutrymmet. Detta skall anordnas på tomten eller i
närheten av denna. Den alternativa möjligheten att parkeringsutrymmet an-
ordnas i närheten av tomten kan inte innebära något kvalitativt annorlunda än
att utrymmet anordnas på tomten. Det måste alltså fortfarande röra sig om ett
utrymme av bestämd storlek och bestämt läge. Ett avtal om parkeringsköp i
vilket läget av parkeringsutrymmet inte är preciserat kan enligt min mening
inte godtas eftersom fastighetsägaren med ett sådant avtal inte kan visa att ut-
rymmet kommer att lokaliseras i närheten av tomten. Självfallet möter det

31

dock inte något hinder mot att storlek och läge anges som en viss andel av en Prop. 1990/91:146
bestämd anläggning.

De motiv som ligger bakom bestämmelsen om anordnande av parkerings-
utrymme talar också för att det av fastighetsägaren måste krävas att han kan
visa att parkeringsutrymmet kommer att iordningställas inom rimlig tid. Det
avtal som presenteras för byggnadsnämnden, med vem det än har ingåtts,
måste alltså ge en rimlig garanti for att utbyggnad av parkeringsanläggningen
sker i takt med de växande behoven av parkeringsutrymmen. Byggnads-
nämnden bör dock kunna godta en viss eftersläpning med utbyggnaden av en
parkeringsanläggning under förutsättning att provisoriska platser anordnas
under övergångstiden.

I kravet på anordnande av parkeringsutrymme måste slutligen ligga inte
bara att en anläggning med tillgängligt utrymme kommer till stånd utan även
att utrymmet bibehålls till förmån för fastigheten. Fastighetsägaren måste
alltså visa upp ett avtal som garanterar en viss stabilitet i förhållandet fastig-
het- bilplatser. Hur avtalet i detta hänseende skall vara utformat för att
kunna godtas måste byggnadsnämnden få avgöra från fall till fall.

Kommunförbundet utarbetade år 1970 på grundval av bl.a. parkerings-
kommitténs betänkande ett förslag till normalavtal om parkeringsköp. I för-
slaget till avtal föreskrivs att fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter en-
ligt avtalet skall följa äganderätten till fastigheten och gälla såväl nuvarande
som varje framtida ägare av denna. Varje fastighetsägare är skyldig att vid
överlåtelse ta in en bestämmelse i överlåtelseavtalet om att forvärvaren övertar
överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt avtalet om parkeringsköp.
Fastighetsägare som underlåter att ta in en sådan bestämmelse skall utge vite
till kommunen med visst belopp. I kommentaren till normalförslaget fram-
hålls att fastighetsägarens rättigheter eventuellt kan säkerställas genom ett in-
tecknat servitut

Ett sådant avtal leder naturligtvis inte till samma fasta anknytning mellan
fastigheten och parkeringsutrymmet som den anknytning som kan åstad-
kommas genom t.ex. bildandet av en gemensamhetsanläggning. Vid bedöm-
ningen av om avtalet skall kunna godtas finns det emellertid anledning att be-
akta bestämmelsen i 3 kap. 16 § första stycket enligt vilken krav på anord-
nande av parkeringsutrymmen kan hävdas även i förhållande till bebyggda
tomter. Om fastighetsägaren i strid mot vad som har förutsatts vid bygglovet
inte ser till att avtalet upprätthålls, riskerar han alltså att omedelbart få ett åläg-
gande enligt 3 kap. 16 §. Visserligen är kravet enligt 3 kap. 16 § mindre
strängt än enligt 3 kap 15 §, men i nu åsyftade situationer finns det knappast
anledning att göra någon skillnad i detta hänseende. Med hänsyn till dessa
överväganden anser jag att avtal av det refererade slaget är sådana att de får
anses godtagbara för uppfyllande av kravet enligt 3 kap. 15 §.

Vad jag nu sagt utgör en tolkning av vad som kan anses ligga i kravet på
anordnande av parkeringsutrymme i de fall då utrymmet skall anordnas i när-
heten av tomten. I utredningen finns en redovisning av hur kommunerna till-
lämpar regeln i 3 kap. 15 § med avseende på parkeringsköp (s. 61 ff). Där
ges exempel på fall där parkeringsköp godtas trots att det inte finns någon an-

32

knytning mellan fastigheten och en speciell anläggning. Avsikten sägs i så- Prop. 1990/91:146
dana fall vara att kommunen skall kunna tillhandahålla platser i takt med upp-
kommande behov inom hela det område av kommunen där parkeringsköp till-
lämpas.

Enligt den tolkning av kravet i 3 kap. 15 § som jag i det föregående har fö-
respråkat bör sådana avtal om parkeringsköp inte godtas.

I remissyttrande från Sveriges Fastighetsägareförbund görs emellertid
gällande att det saknas anledning att upprätthålla ett strängt krav på knytning
av bilplatsema till fastigheten. Tankegången synes vara i huvudsak följande.
Det grundläggande syftet med kravet på anordnande av parkeringsutrymme
måste anses bli tillgodosett om byggnadsnämnden i samband med bygglovs-
prövningen ser till att det kommer till stånd ett visst antal bilplatser i närheten
av tomten och att dessa platser inte behövs för att täcka den upplåtande fastig-
hetens egna behov enligt kommunens krav. Härutöver måste emellertid förut-
sättas att parkeringsutrymmet i framtiden inte omvandlas för annan verksam-
het eller på annat sätt försvinner som bilplatser. Uppfyllande av denna förut-
sättning behöver dock inte ske genom att parkeringsutrymmet anknyts till
fastigheten på ett betryggande sätt utan kan i stället ske genom att man inför
ett allmänt krav på bygglov att anordna och förändra antalet bilplatser på hela
fastigheten och inte bara utomhus.

Av den tidigare nämnda redovisningen för kommunernas praxis framgår
enligt min mening inte att det för närvarande finns något utbrett behov av en
ordning som medger kommunen möjlighet att anordna bilplatser utan an-
knytning till en viss fastighet. Jag anser därför att det inte finns anledning att
efterge detta krav. Detta bör dock inte utgöra något hinder mot att bilplatsema
genom justering av avtalen flyttas allt eftersom parkeringsanläggningar byggs
ut och avtalen ändras och registreras för det tidigare givna bygglovet hos
byggnadsnämnden.

3.2.3 Behov av lagstiftning

Min bedömning: Något behov av att föra in ett uttryckligt lagstöd för
parkeringsköp föreligger inte.

Departementsförslaget: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser instämmer i den be-
dömning som har gjorts i departementspromemorian. Några remissinstanser
anser dock att det skulle vara värdefullt med ett lagstöd för parkeringsköp.

Skälen för mitt förslag: Utredningen konstaterar att tveksamhet rö-
rande lagligheten av parkeringsköp har uppkommit genom de uttalanden som
gjordes i anslutning till lagrådsremissen rörande PBL och att man i vissa
kommuner har blivit försiktigare med att ingå parkeringsköpsavtal, särskilt i

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 146

form av s.k. friköpsavtal. Enligt utredningen är det dock fullt klart att regler- Prop. 1990/91:146
na i PBL innebär att avtal om parkeringsköp kan ingås, och för att undanröja
den osäkerhet som har uppkommit föreslås att systemet med parkeringsköp
ges ett uttryckligt lagstöd genom en tilläggsbestämmelse i PBL.

Min genomgång i det föregående av några grundläggande problem som
hänger samman med parkeringsköp torde visa att det inte bör kunna råda nå-
gon tvekan om att kravet i 3 kap. 15 § på anordnande av parkeringsutrymme
kan tillgodoses genom avtal om parkeringsköp. Samtidigt bör emellertid ha
framgått att det måste ställas vissa krav på avtalen för att dessa skall kunna
godtas. Om uttalandena i lagstiftningsärendet har stämt till eftertanke beträf-
fande de krav som måste ställas på parkeringsköpsavtal måste de anses ha
haft en positiv effekt.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 § första stycket 6 vänder sig primärt till
kommunerna. Det är byggnadsnämnderna som skall pröva om en av fastig-
hetsägaren i bygglovsansökan föreslagen lösning av parkeringsfrågan är
godtagbar eller inte. En uttrycklig bestämmelse i lagen om att parkeringsköp
skall anses vara en godtagbar lösning skulle alltså tjäna som en upplysning åt
byggnadsnämnderna. En så självklar förklaring av innebörden av bestämmel-
sen i 3 kap. 15 § synes emellertid vara överflödig. Det är inte frågan om hu-
ruvida parkeringsköp kan godtas eller inte som är problematisk, utan proble-
met gäller den närmare utformningen av avtalen. För att en bestämmelse om
parkeringsköp skall vara meningsfull skulle den därför behöva innehålla en
beskrivning av de krav som det finns anledning att ställa på utformningen av
avtalen. Jag anser emellertid att det är olämpligt att tynga lagen med föreskrif-
ter som dock inte skulle innehålla något utöver vad som följer av en rimlig
tolkning av kravet i 3 kap. 15 §. Jag föreslår därför inte någon lagreglering
av frågan.

Det kan emellertid finnas behov av en viss enhetlighet i landet när det gäl-
ler utformningen av avtal om parkeringsköp. Detta skulle inte minst vara un-
derlättande för arbetet inom byggbranschen. Enligt vad jag har erfarit kommer
därför kommunförbundet att arbeta fram en reviderad utgåva att det förslag till
normalavtal som tidigare har publicerats av kommunförbundet.

Särskilt om fastighetsägarens beroendeställning

Det har mot systemet med parkeringsköp invänts att fastighetsägaren lätt
hamnar i en beroendeställning i förhållande till kommunen. Problemet hänger
samman med kommunens dubbla roller i sammanhanget. I sin myndighetsut-
övning ställer kommunen krav på fastighetsägaren att anordna parkeringsut-
rymme. Samtidigt uppträder kommunen i en annan skepnad och erbjuder sig
att genom avtal om parkeringsköp se till att fastighetsägaren kan uppfylla sina
skyldigheter.

Man kan urskilja två sidor av det här problemet. I de fall då fastighetsäga-
ren först i samband med bygglov får full klarhet om parkeringskraven kan
sägas att han har berövats möjligheten att lösa frågan på annat sätt än genom

34

parkeringsköp. Denna sida av problemet bör man kunna komma åt genom att Prop. 1990/91:146
ge fastighetsägarna möjlighet att få besked om kraven i ett tidigt skede genom
ställningstaganden i samband med planläggning och eventuellt genom för-
handsbesked. Sådana förslag skall läggas fram i det följande.

Den andra sidan av problemet visar sig när avtal om parkeringsköp skall
ingås, vilket i allmänhet torde ske i samband med bygglovsprövningen. Om
fastighetsägaren då inte har någon annan möjlighet att lösa parkeringsfrågan
än att ingå avtal om parkeringsköp får kommunen en dominerande ställning
inte bara som myndighetsutövare utan även som avtalsslutande part. Det som
man i första hand tänker på här är fastighetsägarens begränsade möjligheter
att påverka priset.

Till en början bör emellertid uppmärksammas att det krav på anordnande
av parkeringsutrymme som kan ställas står i ett visst beroendeförhållande till
kostnaden. Parkeringsutrymme skall enligt 3 kap 15 § första stycket 6 an-
ordnas i skälig utsträckning. Innebörden härav måste anses vara att man skall
beakta de faktiska möjligheterna att till rimlig kostnad tillgodose parkerings-
behovet. Om kommunerna skulle driva igenom ett oskäligt högt pris per bil-
plats bör detta återverka på byggnadsnämndens bedömning av hur stort par-
keringsutrymme fastighetsägaren skall åläggas att anordna. Även om det ci-
vilrättsliga avtalet om parkeringsköp bara kan jämkas eller ogiltigförklaras av
allmän domstol så kan fastighetsägaren alltså få till stånd en indirekt prövning
av avtalet genom besvär över beslut i bygglovsärendet.

Ett problem är dock att fastighetsägaren ofta befinner sig i tidsnöd och där-
för drar sig för en utdragen besvärsprocess. Det har därför framförts tanken
på att man skulle kunna låta fastighetsägaren få prisets skälighet prövad av
någon domstolsliknande myndighet. Men även en sådan prövning skulle dra
ut på tiden och enligt min mening är problemet med fastighetsägarens beroen-
deställning inte så betydande att det motiverar en speciell reglering för att
möjliggöra prövning av parkeringsavtalens skälighet.

Som parkeringskommittén anförde bör fastighetsägarens rättsskyddsbehov
kunna tillgodoses i tillräcklig mån, om man inom kommun som tillämpar
systemet med parkeringsköp utreder de genomsnittliga kostnaderna för byg-
gande av parkeringsanläggningar i inner- resp, ytterområden och kommunens
styrelse eller fullmäktige med ledning därav fattar principbeslut om det
maximibelopp per bilplats som får begäras vid blivande förhandlingar om
parkeringsköp. Det bör också beaktas att systemet med parkeringsköp bara är
ett av flera alternativ att lösa parkeringsfrågan, varför marknadskrafterna
torde sätta spärrar för en oskälig prispolitik.

Enligt min bedömning leder dessa överväganden till att det, när det gäller
att komma till rätta med problemet rörande fastighetsägarnas beroendeställ-
ning i samband med parkeringsköp, måste anses vara tillräckligt att förutsätt-
ningarna för tidiga besked angående skyldigheten att anordna parkeringsut-
rymmen förbättras.

Avslutningsvis kan följande anmärkas beträffande användningen av par-
keringsköp i samband med ålägganden enligt 3 kap. 16 §. I dessa situationer
finns det ju inte någon motsvarighet till den ovan nämnda tidsnöden för fas-

35

tighetsägama och besvärsinstitutet måste då anses utgöra ett fullgott skydd Prop. 1990/91:146
mot oskäliga avtal till följd av det ovan nämnda sambandet mellan omfatt-
ningen av skyldigheten att anordna parkeringsutrymmen och kostnaden för
detta.

3.2.4 Parkeringsfrågornas behandling i samband med
planläggning

Mitt förslag: Bestämmelsen i 5 kap. 7 § första stycket 8 PBL kom-
pletteras så att det i detaljplanen får meddelas bestämmelser om skyl-
dighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt
3 kap. 15 § första stycket 6. Vidare ändras bestämmelsen så att förbud
mot användning av viss mark för parkering utökas till att avse även an-
vändning av byggnader.

Departementsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet förslaget.

Skälen för mitt förslag: I 2 kap. PBL ges bestämmelser om allmänna
intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyg-
gelse. Enligt 4 § första stycket 4 skall bebyggelsemiljön utformas med hän-
syn till behovet av trafikförsörjning och god trafikmiljö. I PBI^-propositionen
(s. 477) framhåller dåvarande departementschefen att därmed givetvis även
bör beaktas behovet av väl utformade och lokaliserade parkeringsutrymmen.

Regler om detaljplan återfinns i 5 kap. PBL. Alla detaljplaner skall enligt
3-5 §§ ha ett visst minsta innehåll. Utöver detta minimiinnehåll kan
kommunerna ta in bestämmelser av sådant slag som anges i 7 och 8 §§.
Bestämmelserna i 3-8 §§ sätter m.a.o. gränserna för de förhållanden som
kan regleras i en detaljplan.

Parkeringsfrågoma nämns i 5 kap. 7 § första stycket 8. Enligt denna
punkt får i planen meddelas bestämmelser om placering och utformning av
parkeringsplatser samt förbud att använda viss mark för parkering. Enligt
punkten 12 får bestämmelser dessutom meddelas om principerna för fastig-
hetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar.

I PBb-propositionen behandlar dåvarande departementschefen frågan om
kraven på anordnande av parkeringsutrymmen i dels den allmänna motive-
ringen (s. 245 ff), dels specialmotiveringen till 3 kap. 15 § första stycket 6
(s. 518 ff). I specialmotiveringen sägs bl.a. följande (s. 519).

I vilken omfattning som utrymme för parkering skall krävas vid bygglovs-
prövningen bör bestämmas med utgångspunkt i första hand i sådana allmänna
riktlinjer för parkering som kommunen har antagit. Att dra upp sådana prin-
cipiella riktlinjer för hur parkeringen skall ordnas och att besluta efter vilka
grunder som behovet av parkeringsplatser skall bestämmas får anses tillhöra
den normala trafikplaneringen i en kommun. Den närmare utformningen av
sådana riktlinjer för särskilda områden kan lämpligen redovisas i översikts-

36

planen. Riktlinjerna kan sedan närmare utvecklas i efterföljande detaljplaner. I
dessa bör klargöras hur marken skall disponeras för bl.a. parkeringsanlägg-
ningar och om dessa skall vara gemensamma eller tillgodose enskilda fastig-
heters behov. Om kommunen vill engagera sig i en anläggning i kommunal
regi eller genom ett kommunalt bolag, bör även detta utredas och bestämmas i
detaljplanen.

Om kommunen bestämmer sig för en kollektiv lösning av parkeringsfrå-
gan för vissa fastigheter inom planområdet, ingår det som ett led i planarbetet
att utreda förutsättningarna för att bilda en sådan anläggning med tillämpning
av bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i anläggningslagen.
Sådana utredningar samt en närmare beskrivning av gemensamhetsanlägg-
ningen bör tas in i planens genomförandebeskrivning. Om man redan vid
planarbetet vill ha garantier för att gemensamhetsanläggningen senare kom-
mer till stånd är det nödvändigt att anläggningen regleras i en fastighetsplan
som upprättas och antas samtidigt som detaljplanen. I fastighetsplanen kan
ställning tas till bl.a. omfattningen av parkeringsanläggningen och vilka fas-
tigheter som skall anslutas till denna.

Enligt utredningen (s. 34 f) kan parkeringskraven visserligen komma till
uttryck i detaljplanen, men ofta torde man få utgå från att planbestämmelsema
inte anger de närmare kraven för varje särskild fastighet, varför fastighets-
ägarna endast i stora drag kan få klarhet om vilket antal bilplatser som kan
komma att krävas för respektive fastighet. Bestämmelserna i detaljplan kan
alltså enligt utredningen inte få sådan precisering att man uppnår någon be-
svärsavskärande verkan enligt bestämmelsen i 13 kap. 2 § andra stycket och
man får därför utgå från att de parkeringskrav som byggnadsnämnden ställer
vid bygglovprövningen skall kunna besvärsprövas i full utsträckning. Dessa
överväganden har lett till att utredningen föreslår att det införs en möjlighet att
lämna förhandsbesked huruvida en åtgärd kan antas uppfylla krav i 3 kap.
Förslaget begränsas alltså inte till krav på anordnande av parkeringsutrymme
enligt 3 kap. 15 § första stycket 6, utan gäller samtliga krav enligt 3 kap.

Dåvarande departementschefens överväganden i propositionen är fortfa-
rande giltiga och innebörden av dessa måste enligt min mening anses vara att
avsevärt mera preciserade ställningstaganden till kraven avseende anordnande
av parkeringsutrymmen bör göras i detaljplan än utredningen synes förut-
sätta.

Parkeringsfrågoma är av sådant slag att de måste bedömas i ett samman-
hang för större områden, men samtidigt synes detaljplaneområdena tendera att
minska i omfång. När kollektiva lösningar väljs, vare sig det sker i form av
gemensamhetsanläggningar eller av kommunen drivna anläggningar, torde
det ofta bli så att själva anläggningen regleras i en detaljplan samtidigt som
den betjänar fastigheter inom flera andra detaljplaneområden. Det kan bli
fråga om ett helt nätverk av inbördes beroende detaljplaneområden. Jag finner
det således uppenbart att det krävs en områdesplanering som i stor utsträck-
ning bör kunna leda till bindande och därmed besvärsavskärande ställningsta-
ganden i detaljplan. Följden kan annars bli att förutsättningarna för den över-
siktliga parkeringsplanering, som ändå alltid måste bedrivas kan brista i sam-
band med prövningen av ansökan om bygglov.

Vid planläggning för bebyggelse bör alltså kraven avseende anordnande av
parkeringsutrymmen preciseras i möjligaste mån och dessa krav bör också

Prop. 1990/91:146

37

kunna preciseras i befintliga outbyggda detaljplaner genom att områdesvisa Prop. 1990/91:146
bedömningar av parkeringskraven förs in i planerna med bindande verk-
ningar. Sådana kompletteringar av befintliga planer bör kunna underlättas ge-
nom det föreslag till förenkling av reglerna avseende ändring av detaljplan
som jag senare (avsnitt 4) kommer att lägga fram. Genom att kraven beträf-
fande anordnande av parkeringsutrymme anges i detaljplan kan alltså fastig-
hetsägarna få tidiga överklagbara besked i detta hänseende och de får dänned
också bättre möjligheter att påverka valet av parkeringslösningar.

Jag vill dock framhålla att det inte alltid kan antas vara möjligt att ge en ut-
tömmande precisering av kraven avseende parkeringsutrymmen i en detalj-
plan. Kravet hänger nämligen samman med bl.a. det avsedda användnings-
sättet för byggnaden, således uppdelningen på bostäder, kontor, butiker etc.
Preciseringen av kravet på parkeringsutrymmen måste alltså anpassas till
preciseringen beträffande byggnadens användningssätt. Denna oklarhet i be-
dömningsunderlaget bör dock inte hindra att vissa ramar för kraven anges i
planen.

De bestämmelser som enligt 5 kap. 7 § första stycket 8 får meddelas i en
detaljplan är inriktade på förhållandena inom planområdet. Vid tillsynen av att
parkeringsutrymme anordnas i enlighet med 3 kap. 15 § första stycket 6 kan
bestämmelser i planen meddelas om placering av parkeringsplatser på tomten
eller i närheten av denna. Som nämnts berör emellertid parkeringsfrågoma
ofta flera planområden. I sådana fall då parkeringsutrymmet skall anordnas i
närheten av tomten kan detta innebära att det avsedda utrymmet är beläget
inom ett angränsande planområde. Det kan då finnas anledning att i detaljpla-
nen ta in en bestämmelse som gör exploateringsrätten beroende av att fastig-
hetsägaren ser till att han får tillgång till visst utrymme utanför planområdet.
Något stöd för att ta in en sådan bestämmelse i planen synes för närvarande
inte finnas. Jag föreslår därför att 5 kap. 7 § första stycket 8 kompletteras så
att det i planen får meddelas bestämmelser även om skyldighet att anordna ut-
rymme för parkering m.m. enligt 3 kap. 15 § första stycket 6.

Enligt 5 kap. 7 § första stycket 8 får i en detaljplan meddelas bestämmel-
ser om förbud att använda viss mark för parkering. Jag delar bedömningen i
departementsförslaget och. föreslår därför att det görs ett tillägg till bestäm-
melsen så att det blir möjligt att meddela förbud att anordna parkeringsplatser
även i en byggnad.

3.2.5 Förhandsbesked

Mitt förslag: Förhandsbesked enligt 8 kap. 34 § skall kunna avse hu-
ruvida en åtgärd uppfyller kraven på tillgänglighet i 3 kap. 7 § och på
anordnande av parkeringsutrymme i 3 kap. 15 § första stycket 6.

38

Departementsförslaget: I bestämmelsen om förhandsbesked i 8 kap. Prop. 1990/91:146
34 § förs in ett krav på att det vid meddelande av tillstånd skall bestämmas de
villkor som behövs.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Många remissinstanser framhåller behovet av att det i
motiven preciseras vilka villkor som skall bestämmas i förhandsbeskedet.

Skälen för mitt förslag: Av min redogörelse i det föregående framgår
att fastighetsägaren ofta kan få full klarhet om parkeringskraven först då hans
ansökan om bygglov prövas. De risker för en beroendeställning som därmed
kan uppkomma bör kunna begränsas avsevärt om kommunerna redan i de-
taljplanerna preciserar parkeringskraven. Man torde dock få räkna med att det
i vart fall under en övergångstid kommer att finnas många detaljplaner med
knapphändiga upplysningar om parkeringskraven. En möjlighet till förhands-
besked i detta hänseende skulle därför kunna vara värdefull för fastighetsäga-
ren.

På ansökan skall byggnadsnämnden enligt 8 kap. 34 § ge förhandsbesked
huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.
Behovet av förhandsbesked gör sig naturligtvis i vanliga fall starkast gällande
utanför detaljplan. Några begränsningar av tillämpningsområdet för för-
handsbesked finns dock inte. Även under en detaljplans genomförandetid kan
det finnas behov av förhandsbesked. Planen kan t.ex. vara så schematisk att
fastighetsägaren önskar erhålla närmare besked i vissa hänseenden innan han
påböijar projekteringen.

Utredningen har föreslagit att det införs en möjlighet att lämna förhandsbe-
sked huruvida en åtgärd uppfyller inte bara kraven beträffande parkeringsut-
rymme utan samtliga krav i 3 kap. PBL.

Enligt departementspromemorian skulle förhandsbesked med utredningens
förslag börja likna bygglov i så hög grad att institutet skulle bli alltför ohan-
terligt och förlora sin självständiga betydelse.

I 8 kap. 34 § andra stycket stadgas att de villkor som behövs får bestäm-
mas om det sökta tillståndet meddelas. I departementspromemorian föreslås
att sådana villkor inte bara får, utan skall bestämmas. Utgångspunkten är
härvid att kravet i 3 kap. 15 § på parkeringsutrymme utgör ett sådant villkor.

Remissinstanserna har inte ifrågasatt denna utgångspunkt för förslaget,
men från många håll har yppats osäkerhet om hur långt kravet på angivande
av villkor skall sträcka sig.

Förhandsbesked rör frågan huruvida en åtgärd kan tillåtas på den avsedda
platsen. I vissa fall kan särskilda krav behöva ställas på utförandet av åtgär-
den för att den skall kunna tillåtas. I förarbetena (prop. 1985/86:1 s. 753)
nämns att det kan vara påkallat av kulturhistoriska skäl eller t.ex. från energi-
hushållnings- eller grundläggningssynpunkt. Sådana särskilda upplysningar
bör anmärkas i förhandsbeskedet.

I propositionen hade bestämmelserna i 8 kap. 34 § andra stycket formule-
rats så att det skall bestämmas de villkor som behövs. Det framhölls härvid att
det är angeläget inte minst med hänsyn till att det måste råda full klarhet om
vilka frågor som har avgjorts genom förhandsbeskedet. I samband med att

39

bostadsutskottet senare formulerade om bestämmelsen (1986/87:BoUl Prop. 1990/91:146
s. 107 f) kom ”skall” utan synbarlig anledning att ersättas med ”får”.

Enligt min mening är det i propositionen anförda skälet for ett krav på an-
givande av nödvändiga villkor fortfarande giltigt. Av många remissyttranden
över den föreslagna återgången till ”skall” i bestämmelsen framgår emellertid
att det råder stor osäkerhet beträffande frågan om vilken typ av villkor som
åsyftas i 8 kap. 34 §. Många remissinstanser befarar att ett krav på angivande
av villkor skulle medföra att förhandsbesked kommer att likna bygglov.

De villkor som avses i 8 kap. 34 § är, som framgår av de nyss återgivna
uttalandena i förarbetena, av ett speciellt slag. Det skall vara fråga om villkor
som är nödvändiga för att tillstånd skall kunna ges till åtgärden på den till-
tänkta platsen. Ett krav på t.ex. anordnande av hiss kan inte betraktas som ett
sådant villkor. Bedömningen av den tilltänkta platsens lämplighet torde näm-
ligen inte vara beroende av om byggnaden förses med hiss eller inte. Mera
tveksamt kan det kanske vara med kravet på anordnande av parkeringsut-
rymme. Enligt min mening talar dock övervägande skäl for att inte heller en
viss lösning av parkeringsfrågan kan ses som ett nödvändigt villkor for valet
av plats for en byggnad.

Jag finner det angeläget att man gör en klar åtskillnad mellan de villkor
som skall behöva anges i ett förhandsbesked och övriga villkor som seder-
mera måste uppfyllas for lov. Denna skillnad kan lätt suddas ut om man hän-
för kravet på anordnande av parkeringsutrymme till de frågor som skall avgö-
ras i samband med ett förhandsbesked.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört föreslår jag i principiell överens-
stämmelse med utredningens förslag att första stycket i 8 kap. 34 § komplet-
teras med en bestämmelse enligt vilken förhandsbesked även kan avse huru-
vida åtgärden kan antas uppfylla kravet på anordnande av parkeringsutrymme
i 3 kap. 15 § första stycket 6. Denna komplettering medför att ett tillägg måste
göras till bestämmelsen i 1 kap. 4 §, där möjligheten till förhandsbesked
presenteras.

Jag är inte beredd att låta möjligheten att erhålla förhandsbesked omfatta
samtliga krav enligt 3 kap. Förutom kravet avseende parkeringsutrymme bör
det dock utan olägenhet kunna foras in en rätt att erhålla förhandsbesked be-
träffande kravet på anordnande av hiss enligt 3 kap. 7 §. I 3 kap. 10 § finns
bestämmelser om vilka egenskaper, bl.a. med avseende på tillgänglighet, som
skall tillföras byggnader i samband med ändringar av olika slag. Enligt tredje
stycket kan kraven sänkas i detaljplan eller områdesbestämmelser under för-
utsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenska-
per.

Genom den ändring som jag senare (avsnitt 4) kommer att föreslå i 5 kap.
12 § blir det möjligt att ändra detaljplaner på ett enklare sätt än i dag.
Ändringen är motiverad av särskilt behovet att göra områdesvisa bedöm-
ningar i olika hänseenden, bl.a. beträffande tillgänglighetskravet. De tilläggs-
bestämmelser till detaljplaner som dessa bedömningar kan resultera i torde
ofta komma att bli av sådant slag att tillgänglighetskravet inte blir preciserat
för vajje fastighet. Det kan därför finnas ett behov för fastighetsägare inom

40

områden med detaljplan, och även områdesbestämmelser, av att kunna erhålla Prop. 1990/91:146
förhandsbesked i detta hänseende.

Genom den här föreslagna lagtekniska lösningen bör det framgå på ett
tydligt sätt att de i 34 § andra stycket åsyftade villkoren uteslutande rör sådana
villkor som utgör en nödvändig förutsättning för att åtgärden skall få komma
till stånd på den tilltänkta platsen. Villkor av sådant slag bör alltid anges i för-
handsbeskedet Jag bedömer det dock inte som erforderligt att det i lagen förs
in ett krav på angivande av villkor.

4 Ändring av detaljplan

4.1 Bakgrund

Bestämmelser om detaljplan finns i 5 kap. PBL. Dessa innehåller i huvudsak
följande. I 1 § anges för vilka fall detaljplan skall upprättas och i 2 § ges
bestämmelser om avvägningen mellan olika intressen. Bestämmelser om ett
visst minsta innehåll som alla planer måste ha finns i 3 och 5 §§. Bestäm-
melser som en plan dessutom får innehålla anges i 7 och 8 §§. I 4 § be-
handlas frågan om huvudmannaskap för allmänna platser och i 6 § finns
bestämmelser om s.k. tillfällig markanvändning. Slutligen finns i 9 och
10 §§ regler om vilka handlingar en detaljplan består av och vilka bilagor
som skall fogas till detaljplanehandlingama.

Enligt 5 kap. 12 § skall de nämnda bestämmelserna i 1-10 §§ tillämpas
även när en detaljplan ändras eller upphävs.

Så som bestämmelsen i 5 kap. 12 § har kommit att tillämpas i praktiken
innebär en ändring eller komplettering av en gällande detaljplan att ett förnyat
beslut tas om samtliga bestämmelser inom det aktuella planområdet. Man kan
säga att ändring av en detaljplan har blivit liktydig med att planen upphävs
och att en ny plan antas. Denna lagtillämpning, som anvisas i dåvarande sta-
tens planverks handbok om detaljplan och områdesbestämmelser 1987, torde
ha sin grund främst i önskemålet om att gamla detaljplaner i samband med
behov av ändringar bör föras upp till samma standard som planer antagna en-
ligt PBL.

Lagtillämpningen har lett till vissa svårigheter. Omprövningen av planens
alla delar medför ett stort arbete som i och för sig kan vara önskvärt men inte
alltid nödvändigt. I de delar av kommunen där byggrätten är utnyttjad och
förändringar inte är aktuella, är olägenheterna av en föråldrad detaljplan
mestadels överkomliga. Med detta förhållande har man levat i kommunerna
alltsedan stadsplaneringen blev obligatorisk. Planer har ändrats först då de
kommit i konflikt med någon akut åtgärd. I anslutning härtill skedde förr en
viss modernisering i den aktuella åtgärdens närmaste omgivning. Numera be-
gränsas detaljplanerna oftast snävt till den aktuella åtgärden.

En annan svårighet har att göra med genomförandetiden. Enligt den praxis
som har utbildats skall hela planen i samband med även en begränsad planän-
dring ges ny genomförandetid. En sådan effekt kan få kommunen att avstå

41

från att vidta i och för sig önskvärda tillägg till planen i avvaktan på att denna Prop. 1990/91:146
blir föremål för en mera genomgripande översyn.

Ett tidigt uppmärksammat problem till följd av nyssnämnda praxis uppstod
då en kommun ville införa någon bestämmelse med giltighet över ett större
detaljplanelagt område. En sådan komplettering skulle, som man såg det,
förutsätta att kommunen gjorde en ny plan för hela det berörda området. Ett
kompletteringsbehov som tidigt tilldrog sig intresse var naturligt nog den nya
möjligheten att variera lovplikten - en möjlighet som alltså i praktiken blivit
mycket måttligt utnyttjad.

Problemet togs upp i promemorian Förslag till ändringar i plan- och
bygglagen och naturvårdslagen, då med sikte på en snabb övergångslösning
beträffande äldre planer. Behovet verifierades av en positiv remissopinion,
som dock också efterlyste vidare möjligheter för att komma till rätta med fler
typer av problem. Sedan dess har frågan fått ytterligare belysning bl.a. i slut-
fasen av det s.k. erfarenhetsprojektet avseende tillämpningen av den nya
lagstiftningen.

Nya krav kan förväntas med anledning av de områdesvisa studierna i den
översiktliga planeringen. Regleringsbehovet kommer då att beröra områden
som på olika grunder kan avgränsas. Våra tätorter är vanligen täckta med
rättsverkande planer av varierande art, ålder och innehåll. PBL-systemet och
den hektiska byggmarknaden har också medfört att de enskilda detaljplanerna
fått en allt mer begränsad omfattning, inte sällan för bara en enda fastighet.
För att fullfölja översiktsplanens intentioner kommer därför ofta en stor
mängd planer att behöva ändras och/eller kompletteras med nya bestämmel-
ser. Samtidigt är dock kommunernas planläggningsresurser begränsade.

Under byggnadslagens tid kompletterades i enstaka fall stadsplaner genom
att man upprättade gemensamma tilläggsbestämmelser för ett större område.
Så skedde bl.a. i Stockholm där den av fullmäktige antagna zonplanen för
malmama följdes upp med tilläggsbestämmelser om bostadsanvändning och
begränsning av rätten att bygga på djupet under mark. På detta sätt tillkom
under åren 1973-1983 sju "tilläggsstadsplaner".

Erfarenheterna av detta förfaringssätt var goda. Arbetsmetoden var ratio-
nell och arbetsbesparande. Fastighetsägarna hade förhållandevis lätt att accep-
tera bestämmelser som träffade en hel grupp lika. I fastighetsregistret och på
byggnadsnämndens expeditioner antecknades att resp, fastighet och kvarter
berördes av två eller i vissa fall tre omgångar planhandlingar.

Det finns ett uppenbart behov av att ändring av en detaljplan skall kunna
ske på ett enklare sätt än som föranleds av nuvarande tolkning av 5 kap. 12 §.
Svårigheten med att förändra tillämpningen hänger framför allt samman med
reglerna om genomförandetid.

4.2 Genomförandetiden

Enligt 5 kap. 5 § PBL skall i detaljplanen anges en genomförandetid på fem
till femton år. Saknas bestämmelse om genomförandetid är tiden femton år.

42

Till skillnad mot vad som gällde tidigare bygger PBL på ett system med tids- Prop. 1990/91:146
begränsning av en garanterad byggrätt och i detta system fyller genomföran-
detiden en central funktion. Lagtekniskt är den garanterade byggrätten upp-
byggd kring reglerna om kommunens möjligheter att ändra eller upphäva de-
taljplaner. Före genomförandetidens utgång får planen endast i undantagsfall
ändras eller upphävas mot berörda fastighetsägares bestridande (5 kap. 11 §).

Denna bestämmelse kompletteras av bestämmelserna i 14 kap. 5 §, som ger
fastighetsägare m.fl. rätt till ersättning eller inlösen om detaljplanen ändras
eller upphävs före genomförandetidens utgång.

Genomförandetiden har därutöver betydelse för dels kommunens skyldig-
heter att upplåta allmänna platser till allmänt begagnande (6 kap. 26 §), dels
kommunens rätt att lösa mark (6 kap. 24 §).

Det bör uppmärksammas att angivande av en genomförandetid inte konsti-
tuerar några rättigheter. Sådana kan bara tillskapas genom planens materiella
bestämmelser. Genomförandetidens enda funktion är att ange den tid under
vilken rättigheterna skall beaktas. Beaktande av rättigheterna sker genom det
skydd mot planändring som finns under genomförandetiden. Eftersom be-
stämmelserna om genomförandetid bara har betydelse i anslutning till rättig-
heter behövs av hänsyn till fastighetsägarna egentligen inte någon genomfö-
randetid om en plan endast medför restriktioner eller skyldigheter eller om
rättigheterna enligt planen redan i stort sett är utnyttjade genom den befintliga
bebyggelsen. Skälet till att alla detaljplaner ändå skall ha genomförandetid är
att det måste komma att uppstå en hel del gränsfall där tveksamhet kan råda
om planen medför några fastighetsekonomiska fördelar eller om den medför
skyldigheter för kommunen i fråga om upplåtande av allmänna platser (se
prop. 1985/86:1 s. 568 f).

Av 5 kap. 12 § följer bl.a. att 5 § i samma kap. med dess föreskrift om
bestämmande av genomförandetid skall tillämpas även när en detaljplan än-
dras. Innebörden härav har inte berörts i förarbetena. I praxis tolkas emeller-
tid, som nämnts, bestämmelsen så att varje ändring medför ett krav på be-
stämmande av ny genomförandetid för hela det område planändringen avser.
En sådan tolkning är emellertid inte självklar.

Till en början kan ifrågasättas om bestämmande av genomförandetid vid
planändring blir gällande för hela planen eller bara för den eller de frågor som
planändringen avser. Frågan berörs i Didöns m.fl. kommentar till PBL
(s. 275 ff) och det hävdas där att genomförandetiden blir gällande enbart i de
avseenden planen ändras.

Om sist nämnda tolkning är riktig kan vidare ifrågasättas om genomföran-
detid alltid måste bestämmas vid planändring. Det skäl som i förarbetena an-
fördes för att genomförandetid alltid skall bestämmas har inte samma bärkraft
när det gäller planändringar, men hänvisningen i 12 § till 5 § medför å andra
sidan att det förefaller svårt att komma ifrån att genomförandetid alltid måste
bestämmas.

43

4.3 Överväganden och förslag

Mitt förslag: Vid ändring av en detaljplan skall vad som gäller om
genomförandetid för planen gälla även för de frågor som planändringen
avser. Om genomförandetiden för planen har gått ut, skall genomföran-
detid bestämmas för de frågor som planändringen avser.

Departementsförslaget: Regeln i 5 kap. 12 § ändras så att bestäm-
melserna i 1-10 §§ skall gälla bara i tillämpliga delar när en detaljplan ändras
eller upphävs. Någon särskild reglering beträffande genomforandetid behövs
inte. Genomförandetid skall dock bestämmas bara om det är behövligt.

Remissinstanserna: Alla remissinstanser som har yttrat sig över denna
del stöder förslaget att underlätta detaljplaneändringar och flertalet instämmer i
att någon särskild reglering beträffande genomforandetid inte behövs. Av
remissinstanserna är det dock flera som befarar att systemet med olika ge-
nomförandetider kan bli krångligt och många anser att genomförandetid alltid
skall bestämmas. Några remissinstanser förordar att ändring av en detaljplan
skall begränsas till fall där genomforandetid inte behövs.

Skälen för mitt förslag: Den tolkning av 5 kap. 12 § som har kommit
att styra tillämpningen har lett till att kommunerna blivit mycket återhållsamma
med att ändra detaljplaner. Om behov av ändring uppkommer går man i stället
till väga så att planen upphävs, varefter en ny plan antas. Bland praktiker
torde man ofta tala om ändring av plan även i detta fall, men om bestämmel-
sen i 5 kap. 12 § skall ha någon självständig betydelse är det angeläget att de
två fallen hålls i sär. Uttrycket ändring bör, i enlighet med vad som anförs i
Didöns m.fl. kommentar s. 275, reserveras för sådana fall som avser förän-
dring av bestämmelser, bestämmelsegränser m.m. inom ett detaljplanelagt
område. En utvidgning av ett detaljplaneområde bör i princip anses som en ny
plan för det tillkommande området. Om däremot flera tidigare planbeslut
samlas i ett enda plandokument är det att betrakta som ändring (prop.
1985/86:1 s. 596). Av 13 § följer att en begränsning av planområdet anses
som ett upphävande av planen i berörd del. Något hinder mot att i ett beslut
både ändra en plan i vissa delar och att upphäva eller utvidga den i andra delar
föreligger inte.

Av vad som har anförts inledningsvis framgår att det finns ett behov av att
kunna företa planändringar på ett enklare sätt än i dag. Till en början kräver
detta att man gör avkall på ambitionen att i samband med planändring alltid
föra upp gamla planer till PBD-standard. Något sådant krav kan emellertid
inte anses ligga i bestämmelsen i 5 kap. 12 §. En regel av detta slag måste
alltid läsas så att de bestämmelser till vilka hänvisning sker skall gälla bara i
tillämpliga delar. Departementsförslagets tillägg i detta hänseende är därför
överflödigt. Om en plan skall ändras genom att den t.ex. tillförs vissa hän-
syns- och varsamhetsregler kan detta således redan i dag ske utan att hela pla-
nen revideras.

Prop. 1990/91:146

44

För att planändring skall kunna vidtas utan ett alltför omfattande arbete Prop. 1990/91:146
krävs emellertid att ändringsbeslutet inte automatiskt återverkar på planens
byggrätter. I praktiken synes man utgå från en tolkning av regelsystemet som
innebär att en ändring av en detaljplan också medför att genomförandetiden
avseende hela planen förlängs eller förnyas med så lång genomforandetid
som anges i ändringsbeslutet

Anta t.ex. att man vill ändra en plan genom att infora en bestämmelse om
befrielse från krav på bygglov avseende vissa åtgärder. Visserligen kan en
bygglovsbefrielse betraktas som en fördel för fastighetsägaren, men någon
rättighet i den mening som avses i 5 kap. 11 § är det inte fråga om. Trots att
reglerna om genomforandetid egentligen saknar betydelse med avseende på
en bestämmelse om bygglovsbefrielse följer av hänvisningen i 12 § till 5 §
att planändringen kommer att bli förknippad med en genomforandetid på
femton år om inte kortare tid anges. Enligt den i praxis rådande tolkningen av
bestämmelserna blir den sålunda bestämda genomförandetiden gällande för
inte bara bestämmelsen avseende bygglovspliktens omfattning utan för hela
planen. Om genomförandetiden för planen hade gått ut vid planändringen,
medför alltså denna att genomförandetiden för planen förnyas med den tid
som angetts i samband med planändringen.

Enligt de överväganden som görs i departementsförslaget kan det på goda
grunder antas att den nämnda tolkningen är felaktig och att gällande rätt i
stället innebär att genomförandetiden vid planändring blir gällande enbart i de
avseenden planen ändras. Något behov av lagändring föreligger därför inte
enligt departementsförslaget.

Även jag anser att övervägande skäl talar för att den i departementsförsla-
get förespråkade tolkningen är riktig. Det finns dock utrymme för viss tvekan
och eftersom effekterna på genomförandetiden är av så stor betydelse bör den
nuvarande oklarheten undanröjas genom en uttrycklig reglering i lag.

Jag delar uppfattningen att planändringar skall kunna genomföras utan att
den genomforandetid som gäller för planen vid tiden för ändringen rubbas.
Reglerna bör härvid utformas så att man om möjligt undviker konsekvensen
att olika genomförandetider kan komma att gälla för samma område.

Senare skall jag belysa det tänkta tillämpningsområdet för de förenklade
bestämmelser som jag här föreslår. I det här sammanhanget är det tillräckligt
att konstatera att flertalet av de planändringar som kan behöva göras är av så-
dant slag att de inte tillskapar några rättigheter. I och för sig skulle man därför
med avseende på dessa planändringar kunna helt koppla bort reglerna om ge-
nomförandetid. Detta kräver emellertid att man i lagen preciserar de slag av
planändringar som inte behöver förenas med genomförandetid. Möjligen kan
man då också låta begreppet planändring bli bestämt av de angivna slagen av
planändringar, vilket skulle innebära att reglerna om ändring av detaljplan
bara kan tillämpas på vissa bestämda slag av planändringar.

Skälet till en reglering av antytt slag skulle vara dels att man därmed får till
stånd en begränsning av tillämpningsområdet för reglerna om ändring av de-
taljplan, dels att man undviker de komplikationer som reglerna om genomfö-
randetid kan medföra.

45

Enligt min mening saknas anledning att införa en stel reglering för att be- Prop. 1990/91:146
gränsa möjligheterna att ändra en detaljplan. De krav som i 5 kap. 9 § upp-
ställs på att planen skall vara tydlig i olika hänseenden torde vara tillräckliga
för att hindra att planändringar skall leda till uppkomsten av svåröverskådliga
planer.

En reglering av ändringsmöjlighetema kan heller inte motiveras med hän-
visning till svårigheter att tillämpa systemet med genomforandetid.

Det bör således inte införas något lagligt hinder mot planändringar som ger
upphov till rättigheter. Detta innebär att frågan om genomforandetid kan få
betydelse i åtminstone vissa fall. Härvid delar jag den uppfattning som har
kommit till uttryck i departementspromemorian, nämligen att genomforande-
tid skall knytas enbart till den eller de frågor som planändringen avser. För
bedömningen av hur sådana bestämmelseanknutna genomförandetider skall
kunna anpassas till vad som redan gäller om genomforandetid i planen vill jag
framhålla följande synpunkter.

Som jag har anfört tidigare torde det bli ganska sällsynt att det i samband
med planändringar uppkommer rättigheter som behöver skyddas av reglerna
om genomforandetid. Trots detta bör en genomforandetid alltid kopplas till
nytillkommande bestämmelser. Frågan huruvida genomförandetid är av bety-
delse eller inte bör nämligen inte avgöras i samband med planändringen utan
får prövas senare i enlighet med 5 kap. 11 § om det skulle bli aktuellt med
en förnyad ändring eller ett upphävande av planen under genomförandetiden.

De få fall som vid planändring motiverar att man alltid skall bestämma en
genomförandetid får inte leda till att man får ett oöverskådligt system av ge-
nomförandetider. Den enligt min mening enklaste lösningen erhåller man om
man ser till att de genomförandetider som skall knytas till planändringar an-
passas till den eller de genomförandetider som redan gäller för planen eller
delar av denna. Denna anpassning bör komma till stånd på följande sätt.

Om det finns en genomforandetid för planen som fortfarande löper skall
denna tid även gälla för den eller de frågor som en planändring avser. Något
särskilt beslut om detta skall inte behöva fattas, utan det skall följa direkt av
lag. Jag föreslår att en bestämmelse härom skall tas in i 5 kap. 12 §.

Enligt 5 kap. 5 § skall genomförandetiden vara minst 5 år. 1 det här fallet
anser jag emellertid att det inte bör finnas något hinder mot den föreslagna
samordningen av genomförandetiderna även om det återstår mindre än fem år
av den gällande genomförandetiden. Om planändringen i något fall skulle ge
upphov till en rätt att genomföra något som kräver längre tid, saknas anled-
ning att anta annat än att kommunen då är beredd att förlänga genomförande-
tiden för den berörda delen av planen enligt 5 kap. 14 §.

Om genomförandetiden för den befintliga planen har gått ut, krävs emel-
lertid ett uttryckligt beslut om den genomförandetid som skall gälla för plan-
ändringen. För detta beslut skall vad som sägs i 5 kap. 5 § gälla i tillämpliga
delar.

I detta sistnämnda fall kommer en genomförandetid att gälla för enbart nå-
gon eller några bestämmelser. Denna genomforandetid kommer vid en even-
tuell senare planändring att avse även de då tillkommande eller ändrade be-

46

stämmelsema. Med en ordning av det här slaget kan det således aldrig bli Prop. 1990/91:146
fråga om att olika genomförandetider blir gällande för samma område.

I departementspromemorian har lämnats några exempel som skall illustrera
vilka effekter en planändring får i sådana fall då genomförandetiden för pla-
nen har gått ut och genomforandetid efter planändringen blir gällande för en-
bart någon begränsad bestämmelse.

Enligt några remissinstanser illustrerar dessa exempel snarast komplikatio-
nerna med det föreslagna systemet.

Jag delar den uppfattning som har kommit till uttryck i departementspro-
memorian rörande effekterna av genomförandetider som är knutna enbart till
vissa bestämmelser. Jag skall strax återkomma till frågan. Jag bedömer
emellertid att problemen har fått en alltför framskjuten plats. De kommer san-
nolikt att aktualiseras endast i undantagsfall.

I allmänhet kan planändringama antas vara sådana att en genomforandetid
om fem år i förekommande fall är tillräcklig. Under denna tid kan det inte bli
särskilt vanligt att det uppkommer behov av förnyad ändring eller upphä-
vande av planen. Då fråga härom ändå uppkommer torde det endast i säll-
synta fall visa sig att den fråga som har föranlett bestämmande av genomfö-
randetid är av sådan beskaffenhet att den lägger hinder i vägen för ändring
eller upphävande av planen. Jag vill alltså ånyo betona att man måste upprätt-
hålla kravet på att genomförandetid alltid skall bestämmas som en säkerhets-
åtgärd för det ringa antal fall då en planändring kan ge upphov till en rättighet
som måste tryggas. Detta är det skäligen låga pris man måste betala för att
slippa en omfattande reglering av fall då planändring skulle kunna vidtas utan
angivande av genomförandetid.

Enligt min mening bör det inte vålla några större problem att bedöma ef-
fekterna av genomförandetider som är knutna enbart till vissa bestämmelser.
Som framhålls i departementspromemorian är det härvid viktigt att iaktta re-
striktivitet vid tolkningen av tillkommande bestämmelser. Byggrätter i planer
där genomförandetiden har gått ut kan alltså inte anses bli väckta till liv ge-
nom att man kompletterar planen med t.ex. hänsyns- och varsamhetsregler
eller med bestämmelser som begränsar tillåten byggnadsarea. Sådana be-
stämmelser kan ju vara motiverade för att styra det byggande som kan komma
till stånd trots att genomförandetiden avseende byggrätten har gått ut.

4.4 Användningsområdet för planändringar

Någon uttrycklig regel som begränsar möjligheterna att ändra en detaljplan
finns inte idag bortsett från bestämmelserna i 5 kap. 11 §. Någon ytterligare
begränsning vill jag heller inte föreslå. Indirekt begränsas emellertid möjlig-
heterna genom de krav som i 5 kap. 9 § uppställs på att planen skall vara tyd-
lig i olika hänseenden.

Det är uppenbart att en lång rad beslut om ändring av en plan kan leda till
att plansituationen blir svårgenomtränglig och oöverskådlig. Risken för miss-
förstånd och förbiseenden får inte underskattas. Det finns därför anledning till

47

viss försiktighet när det gäller att ändra planer enligt det förenklade förfarande Prop. 1990/91:146
som jag har föreslagit. Tydlighetskravet kan således leda till att det vid behov
av ytterligare ändringar bör övervägas att upphäva planen och anta en ny.

Tydlighetskravet medför vidare att det kan vara olämpligt att vidta alltför
omfattande ändringar i en plan. Om avsikten t.ex. är att förändra huvudsyftet
med en plan torde det vara bäst att upphäva den och anta en ny.

Som jag tidigare nämnt är det främst önskemål om att kunna införa be-
stämmelser med giltighet över ett större detaljplanelagt område som har riktat
uppmärksamheten på behovet av regler som kan göra det enklare att ändra en
detaljplan. Det regleringsbehov som åsyftas gäller bestämmelser av olika
slag. Det kan gälla administrativa bestämmelser avseende t.ex. ändring av
lovplikt, ändring av huvudmannaskap för allmänna platser eller tillstånd till
exploateringssamverkan. Vidare kan det gälla användningsbestämmelser som
kan tillföras äldre planer, vilka helt eller delvis saknar bebyggelsereglerande
innehåll. Slutligen kan det gälla utformningsbestämmelser avseende t.ex.
hänsyns- och varsamhetsregler inom kulturmiljöer, tillgänglighetskrav och
krav på anordnande av parkeringsutrymmen. Byggande av trafiktunnel kan
ses som ett typexempel på fall där det finns behov av att kunna införa likar-
tade bestämmelser över ett större område.

Bland ändringar som bör kunna företas på ett enkelt sätt nämnde jag än-
dring av huvudmannaskap for allmänna platser. Härvid bör bestämmelsen i
6 kap. 26 § första stycket observeras. Enligt denna skall kommunen vara
huvudman för allmänna platser inom område med detaljplan, om det inte
finns särskilda skäl till annat.

De olika slag av regleringsbehov som nu nämnts har i allmänhet sin grund
i den planering som bedrivs över större områden. Områdesavgränsningen
skiftar naturligtvis med hänsyn till vilken typ av planering det rör sig om. Det
väsentliga är emellertid att den planering som rör ett visst område ofta resulte-
rar i önskemål om att kunna föra in rättsverkande bestämmelser av samma
slag för hela området

Enligt promemorieförslaget skulle man kunna anta områdesbestämmelser
för områden med gamla planer. Jag har övervägt denna fråga. Bortsett från
invändningar från systematisk synpunkt skulle emellertid enligt min mening
en sådan lösning som verken har föreslagit kunna leda till att rättighetsin-
skränkande bestämmelser skulle kunna införas med kringgående av de regler
som skyddar fastighetsägarna mot planändringar under planens genomföran-
detid. Jag har därför stannat för att inte föreslå några ändringar i denna del.
Med de förenklingar som här föreslås beträffande möjligheterna att ändra de-
taljplaner bör i stället bestämmelser som avses gälla inom ett större område
kunna föras in i samtliga berörda detaljplaner på ett ganska smidigt sätt.
Sålunda bör under iakttagande av tydlighetskravet beslut om ändring av be-
rörda delar av detaljplanerna inom området kunna tas i ett sammanhang varef-
ter ändringarna noteras i respektive plan.

Det finns anledning att på nytt understryka betydelsen av detta tydlighets-
krav i samband med planändringar. Planhandlingama måste utformas så att
det framgår klart vad som har prövats i samband med ändringsbeslutet och

48

vilka konsekvenser ändringen får för den befintliga planen. Byggrätterna kan Prop. 1990/91:146
t.ex. påverkas på ett indirekt sätt och det är viktigt att denna påverkan klar-
görs.

Genom de möjligheter som nu ges till att ändra detaljplaner på ett enklare
sätt kan det tänkas att ändring av huvudmannaskap för allmänna platser inom
områden som omfattas av stadsplaner eller byggnadsplaner kan komma att
aktualiseras i vissa fall. I 17 kap. 27 § finns bestämmelser om vad som skall
gälla när det i lag eller annan författning talas om stadsplan och byggnads-
plan. Jag har övervägt att komplettera denna bestämmelse med regler om vad
som skall gälla när huvudmannaskapet ändras beträffande sådana planer.
Eftersom samtliga författningar där stadsplan och byggnadsplan nämns skall
ha ändrats torde dock en komplettering av 17 kap. 27 § sakna praktisk bety-
delse.

5 Omedelbart genomförande av fastighetsplan i
vissa fall

Mitt förslag: Byggnadsnämnden får förordna att ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en fastighetsplan får genomföras utan hinder av att
beslutet inte vunnit laga kraft, om beslutet fattats efter tillämpning av
reglema om enkelt planförfarande och förslaget som ligger till grund
för beslutet skriftligen godkänts av alla berörda.

Departementsförslaget: Avser enbart beslut att anta en plan men över-
ensstämmer i övrigt i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet departementsförslaget eller
lämnar det utan erinran. Ett flertal av dem, däribland boverket och lantmäteri-
verket, föreslår att också beslut om ändring och upphävande av fastighetspla-
ner skall kunna genomföras utan hinder av att de inte vunnit laga kraft. En del
remissinstanser föreslår också att en motsvarande bestämmelse borde gälla
för beslut om detaljplaner.

Skälen för mitt förslag: Bygglov får inte lämnas för åtgärder på en
fastighet som inte stämmer överens med den fastighetsplan som gäller för
området (8 kap. 11 § första stycket 2 a). Det är således många gånger nöd-
vändigt att genomföra fastighetsbildningsåtgärder i anslutning till beslut avse-
ende fastighetsplaner. Eftersom beslut att anta, ändra, eller upphäva en fas-
tighetsplan gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller s.k. genomföran-
deförordnande beslutats (6 kap. 15 §), måste tiden för överklagande ha gått
ut innan fastighetsbildning kan ske. Först efter det att fastighetsbildning skett
kan det bli aktuellt att behandla ansökningar om bygglov.

Om en plan antagits, ändrats eller upphävts efter enkelt planförfarande,
vilket bl.a. förutsätter att den saknar intresse för allmänheten, och alla berörda
godkänt förslaget, är risken för överklaganden mycket liten. Jag anser att                   49

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 146

byggnadsnämnden i sådana fall bör ges möjlighet att förordna att beslutet Prop. 1990/91:146
skall få genomföras utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Således delar
jag boverkets och lantmäteriverkets uppfattning att man inte bör skilja mellan
å ena sidan beslut att anta fastighetsplaner och å andra sidan beslut att ändra
eller upphäva sådana planer. En ytterligare förutsättning för ett förordnande
om genomförande bör vara att en ägare till någon av de fastigheter som om-
fattas av fastighetsplanen ansökt om det Efter ett förordnande kan fastighets-
ägarna på egen risk föranstalta om fastighetsbildning i enlighet med en ny el-
ler ändrad plan. En stor del av dem som vill bygga inom området kan då
slippa avvakta dubbla överklagandetider och på så sätt spara tid.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att byggnadsnämnden får
förordna att ett beslut att anta, ändra eller upphäva en fastighetsplan får ge-
nomföras utan hinder av att det inte vunnit laga kraft, om beslutet fattats efter
tillämpning av reglerna om enkelt planförfarande och förslaget som ligger till
grund för beslutet skriftligen godkänts av alla berörda. I specialmotiveringen
behandlas frågan om vilka som i dessa fall skall anses berörda.

Om någon trots de angivna förutsättningarna skulle överklaga beslutet att
anta planen följer det av allmänna förvaltningsrättsliga principer att den myn-
dighet som prövar överklagandet kan förordna om inhibition av beslutet avse-
ende fastighetsplanen. Det förtjänar dock att här påpekas att fastighetsbild-
ningsåtgärder som vidtagits efter ett förordnande om genomförande i enlighet
med den av mig föreslagna bestämmelsen inte blir utan verkan för det fall att
beslutet avseende fastighetsplanen ändras. I sådana fall kan det erfordras yt-
terligare fastighetsbildningsåtgärder för att uppnå sådan överensstämmelse
med den till slut gällande fastighetsplanen att ett bygglov kan lämnas för åt-
gärder på en berörd fastighet.

Vad så gäller frågor om lov för åtgärder inom ett område som berörs av
beslutet avseende fastighetsplanen så kommer jag också att föreslå (avsnitt 6)
att beslut om lov skall kunna lämnas under villkor att lovet inte får utnyttjas
förrän ett beslut avseende antagande, ändring eller upphävande av en detalj-
plan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan har vunnit laga kraft. Jag
anser att den möjligheten är tillfyllest också för att tillgodose behovet av ett
snabbare förfarande vid genomförandet av okontroversiella detaljplaner. Det
saknas därför anledning att, såsom vissa remissinstanser förordat, föreslå att
beslut avseende detaljplaner i motsvarande situation skall kunna genomföras
utan hinder av att de inte vunnit laga kraft

50

6 Beslut om lov innan plan har vunnit laga kraft

Mitt förslag: Byggnadsnämnden skall redan vid beslut om anta-
gande, ändring eller upphävande av en detaljplan, områdesbestämmel-
ser eller en fastighetsplan kunna lämna bygglov, rivningslov eller
marklov under förutsättning att det villkoras med att lovet inte får
utnyttjas förrän planbeslutet har vunnit laga kraft

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet förslaget.

Skälen för mitt förslag: I 8 kap. 11 § första stycket PBL föreskrivs
bl.a. att ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan
skall bifallas om åtgärden inte strider mot detaljplanen eller den fastighetsplan
som gäller för området. Den fastighet och den byggnad eller annan anlägg-
ning på vilken åtgärden skall utföras måste också stämma överens med de-
taljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området. På motsva-
rande sätt finns i 8 kap. 12 § krav på att den sökta åtgärden skall stämma
överens med områdesbestämmelser, där sådana gäller. Vidare förutsätts enligt
5 kap. 34 § respektive 6 kap. 15 § att den detaljplan och fastighetsplan
samt de områdesbestämmelser som avses, har tillkommit genom beslut som
har vunnit laga kraft eller omfattas av ett förordnande enligt 13 kap. 8 §.

Dessa regler innebär bl.a. att då bygglov kräver en ny eller ändrad plan så
måste planbeslutet ha vunnit laga kraft innan bygglov kan ges. Visserligen
ställs det härefter inte något krav på att beslutet om lov skall ha vunnit laga
kraft innan lovet får tas i anspråk, men full trygghet får den byggande inte
förrän besvärstiden har gått till ända.

Normalt innebär det inte någon olägenhet att ett lagakraftägande planbeslut
måste föreligga innan bygglov kan ges. Grundtanken är ju att planläggningen
skall ligga ett steg före bygglovsprövning och genomförande. Det inträffar
dock att behovet av en ny eller ändrad plan inte blir klarlagt förrän byggstar-
ten är nära förestående. Den nya eller ändrade planläggning som då erfordras
är ofta av begränsad betydelse, okomplicerad till sin natur och inte mera kon-
troversiell än själva bygglovet. I sådana fall kan det vara en allvarlig olägen-
het att beslutsprocessen måste delas upp i dels ett planbeslut som måste vinna
laga kraft, dels därefter bygglov.

Före tillkomsten av PBL fanns det i sådana situationer möjlighet att ge dis-
pens från planbestämmelser. Till en del har denna tidigare ordning med dis-
pens ersatts av bestämmelserna om enkelt planförfarande i 5 kap. 28 §.
Även med tillämpning av enkelt planförfarande kvarstår dock kravet på att
planbeslutet skall ha vunnit laga kraft innan bygglov kan ges.

Självfallet kan en återgång till någon form av dispensförfarande inte
komma i fråga. De skäl som ligger till grund för kravet i PBL på att bygglov i
princip inte får strida mot planer är fortfarande giltiga. Även i fortsättningen
måste alltså kravet på två beslut, planbeslut och bygglov, upprätthållas. I de

Prop. 1990/91:146

51

fall då det inte föreligger några konflikter beträffande planbeslutet saknas Prop. 1990/91:146
dock tillräckliga skäl for att ett lagakraftägande planbeslut skall behöva invän-
tas innan bygglov ges. De båda besluten bör därför kunna ges samtidigt eller i
anslutning till varandra i sådana fall då det är kommunfullmäktige eller kom-
munstyrelsen som beslutar om planen. Jag föreslår således att bygglov skall
kunna få ges i omedelbart samband med ett planbeslut. Givetvis måste därvid
bygglovet villkoras så att det inte får utnyttjas förrän planbeslutet har vunnit
laga kraft. Genom utnyttjande av denna möjlighet kan besvärstidema komma
att löpa parallellt och byggprocessen påskyndas.

Behov av en sådan bestämmelse föreligger naturligtvis främst beträffande
bygglov. I vissa fall kan dock motsvarande behov finnas när det gäller riv-
ningslov och marklov och bestämmelsen bör därför göras tillämplig på alla
former av lov. Med hänsyn härtill bör den tas in som en ny paragraf, 8 kap.
18 a §, under en ny rubrik i avsnittet om förutsättningar för lov.

Det användningsområde för tillämpning av villkorade lov som jag nu har
angett kan synas i huvudsak överensstämma med användningsområdet för
enkelt planförfarande. Sådant kan enligt 5 kap. 28 § användas om förslaget
till detaljplan är av begränsad betydelse och saknar intresse för allmänheten.
Det kan därför ifrågasättas om man skall begränsa den nya bestämmelsens
tillämpningsområde till fall där enkelt planförfarande tillämpas. Även vid
normalt planförfarande kan det emellertid under samrådsförfarandet komma
att stå klart att det inte finns några konflikter beträffande planen. Det kan då
finnas samma skäl som vid enkelt planförfarande att utnyttja möjligheten till
villkorade lov. Bestämmelsen bör heller inte utformas så att den påverkar va-
let av planförfarande. Jag föreslår därför inte någon begränsning av tillämp-
ningsområdet av antytt slag.

Jag vill emellertid understryka betydelsen av att utnyttjande av möjligheten
till villkorade lov begränsas till fall i vilka någon konflikt om planbeslutet inte
föreligger. Visserligen förfaller lovet om planbeslutet upphävs efter besvär,
men i sådana fall har byggnadsnämnden lagt ned onödigt arbete på lovpröv-
ningen. Det finns också risk för att kommunen, om villkorat lov har lämnats,
låser sig i samband med en eventuell överprövning av planen. Enligt 13 kap.
8 § kan prövningsmyndigheten, om kommunen har medgett det, upphäva
planbeslutet i en viss del eller ändra det på annat sätt. Om villkorat lov har
lämnats kan detta tänkas påverka kommunernas inställning till eventuella än-
dringar av planen. Jag utgår emellertid ifrån att kommunerna i eget intresse
kommer att ge villkorade lov enbart i klara fall.

52

7 Hushållning med grundvatten, m.m.

7.1 Bakgrund

7.1.1  Allmänt

Inom många områden i Sverige utgör grundvatten en knapp resurs. Vidare är
det enligt Sveriges geologiska undersökning, SGU, också vanligt att problem
med vattenförsöijning orsakas av felaktig exploatering av grundvattentill-
gångar. Det är således viktigt att befintligt grundvatten utnyttjas på bästa sätt
och att det skyddas mot föroreningar.

Mot denna bakgrund är det naturligt att vattenfrågorna under senare år fått
en alltmer framträdande roll i den kommunala planeringen. Boverket och sta-
tens naturvårdsverk har i boken ”Vattnet i kommunal planering” behandlat
bl.a. vattenfrågornas hantering i de översiktsplaner som kommunerna är
skyldiga att ha. Boken behandlar vidare kopplingen mellan övrig fysisk pla-
nering och planering av bl.a. grundvattentillgångar.

För stora uttag av grundvatten kan givetvis resultera i sinande brunnar.
Detta är emellertid inte det enda problem som kan uppstå. Om uttaget av
grundvatten överstiger vad som nybildas kan också salthalten i brunnsvattnet
öka, s.k. saltvatteninträngning. Detta förekommer på flera platser framför allt
i kustnära lägen, men också inom andra områden där s.k. inlagrat saltvatten
från den senaste istiden finns under det söta grundvattnet.

Problemet med saltvatteninträngning har under senare tid berörts i flera
sammanhang. I Stockholms län har länsstyrelsen under åren 1986-1989 ge-
nomfört ett projekt, ”Salt grundvatten i kustnära områden samt förslag till åt-
gärder” som presenterats i tre rapporter. Vidare diskuteras problemet i den i
september 1990 färdigställda ”Sötvatten ’90, strategi för god vattenkvalitet i
sjöar, vattendrag och grundvatten” som utarbetats av statens naturvårdsverk
på regeringens uppdrag. Verket har där föreslagit att skyddet av allmänna och
enskilda vattentäkter - både de som nu används och de som kan behövas i
framtiden - förbättras. Kommunerna bör enligt verket åläggas att genomföra
vattentäktsplanering för att långsiktigt säkerställa vattentäkter av god kvalitet.

Verket har vidare i ”Sötvatten ’90” föreslagit att en utredning skall få över-
väga möjligheterna till en bättre reglering och effektivare fördelning av
grundvatten för enskild vattenförsörjning. Regeringen har i miljöpropositio-
nen (prop. 1990/91:90) förutskickat att en utredningsman kommer att tillsät-
tas för att se över reglerna om uttag och fördelning av grundvatten för enskild
vattenförsöijning och klarlägga myndighetsansvaret i detta sammanhang. En
utredning i huvudsaklig överensstämmelse med vad naturvårdsverket före-
slagit kommer således till stånd.

Problemen med bristande tillgång på grundvatten har emellertid under de
senaste åren blivit akuta på många platser. Det är således angeläget att åtgär-
der vidtas så snart som möjligt. Jag lägger därför nu fram vissa förslag som
gör det möjligt för kommunerna att, inom områden där det kan befaras att det

Prop. 1990/91:146

53

uppstår problem med vattenförsöijningen, införa restriktioner med avseende Prop. 1990/91:146
på åtgärder som ökar grundvattenuttagen eller som kan medföra risker för
förorening av grundvattenmagasin. De av mig föreslagna åtgärderna får se-
dermera övervägas förutsättningslöst av utredningsmannen.

Fritidshus med högst två bostäder är undantagna från de krav på hushåll-
ning med vatten och energi som eljest gäller för byggnader. Eftersom det
inom många områden med grundvattenproblem finns en stor andel fritidshus,
anser jag det i sammanhanget naturligt att även överväga frågan om att också
för sådana fritidshus införa samma krav på god hushållning med vatten som
gäller för andra byggnader.

De fritidshus som byggs i dag har i de flesta fall en relativt hög standard,
vilket medger vistelser under längre tider och under större delen av året. Mot
den bakgrunden har också övervägts behovet av krav på hushållning med
energi för fritidshus.

7.1.2 Gällande rätt

Vattenlagen

Bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning
eller bevattning definieras i vattenlagen (1983:291) som vattentäkt. Grund-
vattentäkter och utförande av anläggningar för det ändamålet är vattenföretag
enligt vattenlagen. Att ta upp brunnar tex. genom borrning är således vatten-
företag i vattenlagens mening. Emellertid krävs det inte tillstånd enligt den
lagen för vattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jordbruks-
fastigheters husbehovsförbrukning eller vattenförsörjning (4 kap. 1 a § 1).
Vidare krävs inte tillstånd till ett vattenföretag om det är uppenbart att varken
allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenföretagets inverkan på
vattenförhållandena (4 kap. 2 § första stycket). I övriga fall är grundvatten-
täkter tillståndspliktiga enligt vattenlagen. Även om tillstånd inte krävs får ett
vattenföretag ändå inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats
eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.
Vattenföretag får inte heller strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Den rådighet som fastighetsägaren som huvudregel har över vattnet inom
fastigheten är således inte oinskränkt, ens för tillståndsfria företag. Rådig-
heten kan också inskränkas genom annan lagstiftning (se t.ex. prop.
1981/82:130 med förslag till ny vattenlag m.m., s. 403).

Plan- och bygglagen, m.m.

Med plan- och bygglagen (1987:10), PBL, och lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. har kommunerna fått ett ökat ansvar för vattnets
användning. Lagarna anger vattnet som en sårbar resurs som vi skall hushålla
med för att bevara en god vattenkvalitet och för att undvika miljöproblem. I 2
och 3 kap. PBL finns bestämmelser som syftar till hushållning med grund-

54

vatten. Sålunda skall vattenförhållandena beaktas vid lokaliseringen av be- Prop. 1990/91:146
byggelse och byggnader placeras så att inverkan på grundvattnet som kan
vara skadlig för omgivningen begränsas. I områden där knapphet på vatten
råder eller kan befaras uppkomma skall byggnader enligt 3 kap. 3 § första
stycket PBL medge god hushållning med vatten. Detta innebär att byggnads-
nämnden vid bygglovsprövning kan ställa krav på byggnadernas utförande i
detta avseende. Bestämmelsen gäller enligt 3 kap. 9 § första stycket PBL
inte fritidshus med högst två bostäder. Förfogandet över vatten som sådant är
inte underkastat något krav på lov enligt PBL.

I 2 och 3 kap. PBL finns också bestämmelser som syftar till hushållning
med energi. Bebyggelse som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall
lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och
energihushållningen. Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall be-
byggelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av bl.a. hushållning med
energi. Byggnader skall enligt 3 kap. 3 § första stycket medge god hushåll-
ning med energi. Den bestämmelsen gäller enligt 3 kap. 9 § första stycket
inte fritidshus med högst två bostäder.

7.2 Överväganden och förslag

7.2.1 Bygglovsplikt för grundvattentäkter i vissa fall

Mitt förslag: En kommun skall, om det finns särskilda skäl, genom
detaljplan eller områdesbestämmelser kunna bestämma att bygglov
krävs för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för grund-
vattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jordbruksfastighe-
ters husbehovsförbrukning eller värmeförsöijning.

Departementsförslaget: Avser enbart grundvattentäkter för vattenför-
söijning men omfattar även övriga grundvattentäkter för detta ändamål som
inte är tillståndspliktiga enligt vattenlagen. Det överensstämmer i övrigt i sak
med mitt förslag.

Remissinstanserna: Tillstyrker nästan undantagslöst förslaget eller
lämnar det utan erinran. Växjö tingsrätt, som gjort en ingående problemana-
lys, avstyrker dock förslaget. Tingsrätten pekar på att bygglovsplikt borde
vara lika aktuell för alla slag av grundvattentäkter, således även sådana för
värmeutvinning och bevattning. Tingsrätten anför vidare att de grundvatten-
täkter som enligt 4 kap. 2 § vattenlagen inte kräver tillstånd, dvs. när det är
uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenfö-
retagets inverkan på vattenförhållandena, är svåra att avgränsa och att bl.a.
detta kan medföra risk för dubbelprövning, eftersom vattenlagens tillstånds-
prövning inte ersätter annan prövning om detta inte särskilt anges i den lag-

55

stiftningen. Branschorganisationerna, Svenska Brunnsborrares Branschorga- Prop. 1990/91:146
nisation och Sveriges Avanti-Borrare Förening, avstyrker också förslaget.
Branschorganisationerna förordar att den av naturvårdsverket föreslagna ut-
redningen avvaktas. Svenska Brunnsborrares Branschorganisation pekar
också på att flertalet kommuner inte har kompetens inom området och att det
saknas normer och riktlinjer för hur vattentäkter skall anläggas och utformas.

Skälen för mitt förslag: Det finns som jag tidigare nämnt (av-
snitt 7.1.1) många områden där det uppkommit problem med grundvatten-
försörjningen eller där sådana problem kan förväntas uppkomma. Uttag ur
enskilda brunnar påverkar som regel grundvattenmagasinet även utanför den
egna fastigheten. Flera brunnar i närheten av varandra förstärker effekten och
i det område som påverkas kan äldre och grundare brunnar sina. Vidare med-
för ökade uttag risk för saltvatteninträngning i många områden. Sådana effek-
ter gör det angeläget att pröva även husbehovstäkter i riskområden.

Ett annat skäl för prövning av i vart fall nya brunnar är risken för förore-
ning av grundvattnet. I många områden med äldre fritidsbebyggelse med ge-
mensam vattentäkt förekommer ofta primitiva infiltrationsanläggningar för
avloppsvatten. Detta är företrädesvis fallet när både den gemensamma vatten-
försöijningen och infiltrationsanläggningama är avsedda för enbart sommar-
bruk. I sådana områden kan ett okontrollerat upptagande av brunnar få till
följd att brunnarna förorenas av avloppsvatten. Vidare kan grundvattentäkter
för värmeutvinning förorsaka föroreningar genom läckage av frostskyddsme-
del eller liknande. I värsta fall kan grundvattenmagasinet som används för
den gemensamma vattenförsöijningen skadas.

Vattenförsörjningsproblem kan också orsaka kommunerna och enskilda
stora kostnader när skyldigheten att anordna allmänna va-anläggningar ak-
tualiseras enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg-
ningar.

Det ankommer som nämnts på kommunerna att bedöma va-frågor i sam-
band med lokalisering av ny bebyggelse. Genom den översiktliga planeringen
bör kommunerna ha skaffat sig en god uppfattning av om det finns områden
där det kan uppkomma problem med grundvattnet. Jag anser att det mot
denna bakgrund är naturligt att kommunernas ansvar vidgas till att avse även
bedömningar av åtgärder som kan innebära faror för grundvattenförsöij-
ningen för befintlig eller planerad bebyggelse. En sådan bedömning bör ske i
två steg. Om grundvattensituationen i ett område är sådan att det finns risk för
att brist eller saltvatteninträngning skall uppkomma eller om det finns risk för
föroreningar bör kommunen kunna besluta om att införa bygglovsplikt för att
anordna eller väsentligt ändra sådana anläggningar för grundvattentäkt som
enligt 4 kap. 1 a § 1 vattenlagen inte kräver tillstånd enligt vattenlagen, dvs.
grundvattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jordbruksfastighe-
ters husbehovsförbrukning eller värmeförsötjning. Detta kan i lagtexten ut-
tryckas som ett krav på särskilda skäl för att bygglovsplikten skall få införas.
Varje enskild åtgärd får sedan prövas i bygglovsärendet (se närmare avsnitt
7.2.2). Det saknas enligt min mening anledning att inom ramen för PBL
pröva övriga grundvattentäkter som är tillståndsfria enligt vattenlagen efter-

56

som sådana vattenföretags inverkan på vattenförhållandena är mycket liten. Prop. 1990/91:146
Mitt förslag utesluter därför, till skillnad från departementsförslaget, möjlig-
heten att infora bygglovsplikt for sådana grundvattentäkter.

Bedömningen av skälen för att föreskriva lovplikt måste självfallet ske
med utgångspunkt från vattensituationen. Även om kommunerna i allmänhet
torde ha en god överblick över var det råder brist på grundvatten eller var det
finns risk för saltvatteninträngning eller föroreningar och viss kompetens i
frågorna, är det troligt att det i många fall krävs utomstående experter for att
få ett fullgott underlag för kommunernas ställningstagande. Detta gäller såväl
bedömningen och avgränsningen av riskområdena som prövningen av en-
skilda bygglovsärenden. För många områden finns det redan bedömningsun-
derlag som har tagits fram av skilda myndigheter - tex. Sveriges geologiska
undersökning (SGU), statens naturvårdsverk och länsstyrelserna - men ma-
terialet kan säkert behöva kompletteras i många fall. De extra kostnader för
utredningar m.m. som förslaget innebär torde emellertid väl uppvägas av de
vinster som följer av att vattenbrist eller vattenföroreningar kan undvikas och
genom att kostnaderna för utbyggnad av det allmänna va-nätet kan begrän-
sas.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört, föreslår jag att kommunerna, om det
finns särskilda skäl, genom detaljplan eller områdesbestämmelser skall kunna
bestämma att bygglov krävs för att anordna eller väsentligt ändra anlägg-
ningar för grundvattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jord-
bruksfastigheters husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning.

Några remissinstanser har efterlyst ett ställningstagande i frågan om kost-
nader för sådana undersökningar som skall ligga till grund för kommunernas
beslut i dessa frågor kan tas ut som planavgifter enligt PBL. Mitt förslag in-
nebär inte någon förändring i förutsättningarna för kommunernas möjligheter
att ta ut planavgifter. De gällande reglerna skall således tillämpas också på det
arbete som föregått införandet av bygglovsplikt i nu aktuellt avseende.
Uttagande av planavgift förutsätter emellertid bl.a. att fastighetsägaren har
nytta av planen eller bestämmelserna (se 11 kap. 5 § andra stycket).

7.2.2 Prövningen av ansökningar om bygglov för grund-
vattentäkter

Mitt förslag: Ansökningar om bygglov avseende grundvattentäkter
skall bifallas om åtgärden inte medför risk för skada på befintliga eller i
den kommunala planeringen redovisade grundvattentäkter.

Departementsförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag
såvitt avser bedömningen av risken för skada på befintliga grundvattentäkter,
men omfattar inte något skydd för planerade täkter.

57

Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det Prop. 1990/91:146
utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har dock anmärkt mot
att skaderekvisitet är utformat för konkret. Naturvårdsverket har påpekat att
det bör vara möjligt att vägra bygglov när den sökta åtgärden riskerar att
skada även planerade grundvattentäkter som redovisats i den kommunala pla-
neringen av vattenförsöijningen. Naturvårdsverket efterlyser också klarläg-
ganden om hur förhandsbesked för enskilda grundvattentäkter skall hanteras.

Skälen för mitt förslag: Införandet av bygglovsplikt för att anordna
eller väsentligt ändra anläggningar för vattenförsörjning genom grundvatten-
täkt inom ett område innebär givetvis inte något förbud mot sådana åtgärder.
Det ligger dock i sakens natur att en stor restriktivitet kan förväntas vid lov-
givningen på grund av de förutsättningar som gäller för att få införa bygg-
lovsplikten.

Ansökningar om lov måste prövas mot de skäl som angetts för införandet
av lovplikten. Som anförts i det föregående (avsnitt 7.2.1) torde en del av det
underlagsmaterial som använts för beslutet att införa lovplikten också kunna
användas vid bedömningen av de enskilda bygglovsärendena. Det materialet
torde emellertid sällan vara tillräckligt för bedömningen i det enskilda fallet.

Vad gäller anmärkningen på skaderekvisitet så gör jag samma bedömning
som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Jag anser således att ansök-
ningar om bygglov skall avslås när det föreligger risk för skada. I likhet med
naturvårdsverket anser jag att även risk för skada på grundvattentäkter som
redovisats i den kommunala planeringen bör utgöra grund för avslag på en
ansökan om bygglov. Det säger sig självt att planeringen i dessa fall måste ha
nått en viss konkretion. Vattentäkten måste således på något sätt ha redovi-
sats. Det vanligaste fallet torde bli att täkten redovisats i kommunens över-
siktsplan eller i en detaljplan.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att en ny paragraf införs i
8 kap. som innebär att en ansökan om bygglov skall bifallas om åtgärden inte
medför risk för skada på befintliga eller i den kommunala planeringen redovi-
sade grundvattentäkter.

Jag vill understryka att även täkter som avses ingå i en vattenanläggning
som drivs av annan än kommunen, men som redovisats i den kommunala
planeringen, får ett skydd genom den av mig föreslagna bestämmelsen.

Vad gäller frågan om förhandsbesked så anser jag att den inte är så kom-
plicerad som naturvårdsverket antytt. Vid lokalisering av ny bebyggelse
måste frågan om dess vattenförsörjning alltid prövas, oavsett om det är fråga
om att pröva en ansökan om förhandsbesked eller bygglov. Det torde därför
inte bli aktuellt att då pröva frågan om förhandsbesked för enbart t.ex. en ny
brunn. I övriga fall, dvs. när det är fråga om åtgärder avseende grundvatten-
täkter i samband med andra byggnadsåtgärder eller åtgärder avseende grund-
vattentäkter utan att några byggnadsåtgärder är aktuella, torde förhandsbesked
heller inte bli aktuellt, även om reglerna formellt är tillämpliga. Under sådana
förhållanden blir det knappast någon skillnad mellan prövningen av en ansö-
kan om förhandsbesked och en om bygglov.

58

Frågan om villkor i beslut om bygglov avseende grundvattentäkter be- Prop. 1990/91:146
handlar jag i specialmotiveringen.

7.2.3 Krav på hushållning med vatten m.m. för fritidshus

Mitt förslag: Fritidshus med högst två bostäder skall i skälig ut-
sträckning omfattas av de krav på god hushållning med vatten som gäl-
ler för byggnader i allmänhet.

Departementsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag men innebär
även att kraven på god hushållning med energi i skälig utsträckning skall
ställas på de aktuella fritidshusen.

Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det
utan erinran. En del, däribland boverket, avstyrker emellertid eller uttalar tve-
kan såvitt avser kravet på hushållning med energi, huvudsakligen med hän-
visning till att det kan uppstå problem att fastställa nivån på kravet.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av avsnitt 7.1.2 är fritidshus
med högst två bostäder inte underkastade de bestämmelser med krav på god
hushållning med energi och vatten som finns i 3 kap. 3 § första stycket
PBL.

Mot bakgrund av vad som framkommit i de tidigare nämnda utredningar-
na - bl.a. om ökade risker för alltför stora uttag av grundvatten i många om-
råden - talar starka skäl för att krav på hushållning med vatten i sådana om-
råden införs också för fritidshus med högst två bostäder.

Standarden på fritidshus växlar och den tid som de brukas beror i de flesta
fall av deras standard. Många fritidshus har en sådan standard att de lämpar
sig för boende året runt. Om sådana hus dessutom är belägna i närheten av en
större tätort är det mycket troligt att de i vart fall periodvis kommer att använ-
das för permanent boende eller för boende under stora delar av året. Jag anser
det därför befogat att i vart fall sådana fritidshus som är av hög standard och
belägna så att de kan komma att användas under en relativt stor del av året
skall uppfylla i stort sett samma krav på hushållning med vatten som hus för
permanent bruk.

Även andra faktorer än husets standard och belägenhet måste emellertid
vägas in. Vad gäller kravet på god hushållning med vatten bör givetvis till-
gången på vatten inom det aktuella området tillmätas stor betydelse vid be-
dömningen av nivån på hushållningskravet. I vissa fall kan det t.o.m. bli tal
om att ställa strängare krav på fritidshus än på permanenthus. Enligt min me-
ning bör det nämligen vara möjligt att i en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser förbjuda vattentoaletter i fritidshus om det råder knapphet pä vatten och
annan användning av vattnet måste prioriteras. Detta står för övrigt i sam-
klang med tillämpningen av hälsoskyddslagen (1982:1080) i motsvarande
situation (se RÅ 1988 ref 7).

59

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att fritidshus med högst
två bostäder i skälig utsträckning skall omfattas av det krav på god hus-
hållning med vatten som gäller för byggnader i allmänhet Ett sådant krav bör
utformas med viss flexibilitet.

Således föreslår jag att bestämmelserna i 3 kap. 9 § första stycket och
3 kap. 10 § fjärde stycket PBL ändras så att kraven i 3 kap. 3 § första
stycket PBL i fråga om hushållning med vatten i fritidshus med högst två
bostäder skall tillämpas i skälig utsträckning.

Kraven på hushållning med energi, framför allt med el, förväntas öka.
Mycket av det som motiverar krav på god hushållning med vatten gäller även
energi. Mot den bakgrunden kan det enligt departementsförslaget ifrågasättas
att sådana fritidshus skall fortsätta att vara helt undantagna från det krav på
hushållning med energi som gäller för övriga byggnader.

Jag inser emellertid att det är svårt att nu åstadkomma en enhetlig tillämp-
ning av bestämmelser av detta slag och att det som flera remissinstanser på-
pekat kan uppstå även andra problem vid tillämpningen, vad gäller kravet på
hushållning med energi. I likhet med boverket anser jag att vinsten med en
reglering enligt departementsförslaget inte står i rimlig proportion till de
svårigheter som kan uppstå vid bygglovprövningen. Även om jag således inte
nu är beredd att ställa krav på hushållning med energi för de aktuella
fritidshusen vill jag stryka under vikten av att alla möjligheter till hushållning
tas till vara också när det gäller fritidshusen. Jag finner det angeläget att
kravet på en effektiv el- och energianvändning fortsättningsvis skall beaktas i
olika regelsystem rörande bl.a. byggande. I sammanhanget måste man också
beakta att fastighetsägarna har mycket att vinna på att deras hus uppfyller
rimliga krav på hushållning. Jag avser att snarast föreslå regeringen att upp-
dra åt berörda myndigheter att närmare analysera frågan och återkomma med
förslag.

8 Utökad bygglovsplikt för skyltar och ljus-
anordningar i värdefull bebyggelsemiljö

Mitt förslag: Kommunen ges rätt att i områdesbestämmelser besluta
att bygglov skall krävas för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar
och ljusanordningar inom sådana områden som utgör värdefulla bebyg-
gelsemiljöer.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Promemorieförslaget är dock utformat så att det skulle omfatta all värdefull
miljö.

Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det
utan erinran. Statens naturvårdsverk avstyrker dock promemorieförslaget
med hänvisning till att ingrepp i värdefull naturmiljö skulle undantas från

Prop. 1990/91:146

60

prövning enligt 22 § naturvårdslagen (1964:822). Vidare har vägverket- Prop. 1990/91:146
som förklarat att verket inte har något att erinra mot den utökade bygglovs-
plikten - påpekat att om bygglovsplikt införs för skyltar uppstår situationer
med dubbelprövning för skyltar som placeras närmare allmän väg än 50 m,
eftersom sådana skyltar är tillståndspliktiga enligt 46 § väglagen (1971:948).

Vägverket har föreslagit att frågan löses genom en följdändring i väglagen så
att tillståndsplikten enligt 46 § väglagen bortfaller när bygglovsplikt infors.

Skälen för mitt förslag: Inom områden med detaljplan krävs enligt

8 kap. 3 § första stycket 2 bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra
skyltar eller ljusanordningar. Utanför sådana områden är dessa åtgärder
bygglovsfria. Däremot erfordras då i många fall tillstånd enligt 22 §
naturvårdslagen (1964:822). Tillståndsplikten enligt den lagen bortfaller när
bygglov krävs för åtgärden. Vidare kan tillstånd enligt väglagen (1971:948)
erfordras om åtgärderna skall vidtas inom eller intill ett vägområde.

Vad först gäller tillståndsplikten enligt naturvårdslagen så omfattar den inte
alla slags skyltar och ljusanordningar. Således är t.ex. anordningar som tjänar
till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet inte
underkastade tillståndsplikt enligt naturvårdslagen. Om sådana och andra an-
ordningar som anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd befinns
vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden får dock föreläggande medde-
las om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åt-
gärd med den.

Enligt promemorian har företrädare för kulturminnesvården framhållit att
möjligheterna att enligt 8 kap. 6 § införa bygglovsplikt inom värdefulla mil-
jöer är alltför begränsade och att detta speciellt gäller i fråga om skyltar och
ljusanordningar. Jag delar bedömningen att en värdefull miljö kan ta påtaglig
skada av skyltar och ljusanordningar eller av att sådana utformas eller place-
ras på ett olämpligt sätt. Införandet av bygglovsplikt för skyltar och ljusan-
ordningar bör dock, enligt min mening, inte innebära att ingrepp i områden
som hyser särskilda naturvärden faller utanför prövningen enligt naturvårds-
lagen. En möjlighet att införa bygglovsplikt bör därför omfatta endast värde-
fulla bebyggelsemiljöer.

Vad som utgör en värdefull bebyggelsemiljö måste givetvis avgöras från
fall till fall. Naturligtvis utgör sådana värdefulla bebyggelseområden som av-
ses i 3 kap. 12 § PBL sådana miljöer. Jag anser emellertid att även bebyg-
gelseområden av inte fullt så hög kvalitet bör kunna få det skydd som en be-
stämmelse om bygglovsplikt innebär. Vidare bör miljöer som präglas av nå-
gon enstaka byggnad med särskilda kvaliteter omfattas av bestämmelsen.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört så föreslår jag att det i 8 kap. 7 § in-
förs en ny bestämmelse som gör det möjligt for kommunen att i områdesbe-
stämmelser införa bygglovsplikt för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar
eller ljusanordningar inom sådana områden som utgör en värdefull bebyggel-
semiljö. Jag föreslår vidare, mot bakgrund av vad vägverket anfört, att till-
ståndsplikten enligt 46 § väglagen bortfaller för sådana åtgärder som kräver
bygglov.

61

I den mån det uppkommer gränsdragningsproblem vid tillämpningen av Prop. 1990/91:146
den föreslagna bestämmelsen, t.ex. i fråga om värdefulla bebyggelsemiljöer
inom områden som även hyser särskilda naturvärden, kommer sådana pro-
blem att uppmärksammas och lösas vid det samråd som skall ske mellan
kommunen och länsstyrelsen innan bygglovsplikt infors.

9 Definitioner på byggnadshöjd m.m.

Mitt förslag: Genom ett förtydligande klargörs att PBL-systemets
regleringar i alla delar skall gälla för äldre planer, om inte annat särskilt
föreskrivs.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet promemorieförslaget eller
lämnar det utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har dock
ifrågasatt om det är möjligt att ändra enbart plan- och byggförordningen, vil-
ket föreslagits i promemorian.

Skälen för mitt förslag: Regeringsrätten har i en dom (RÅ 1990
ref 30) funnit att PBL:s övergångsregler inte ger stöd för att tillämpa plan-
och byggförordningens (1987:383) definitioner på byggnadshöjd m.m. vid
tolkningen av planer som fastställts enligt den äldre byggnadslagstiftningen.
Enligt min mening är det inte lämpligt att olika regler i dessa avseenden gäller
för stadsplaner och byggnadsplaner å ena sidan och detaljplaner som antagits
enligt PBL å andra sidan. Jag föreslår därför att 17 kap. 4 § PBL ändras så
att det klart framgår att PBI^systemets regleringar i alla delar gäller för äldre
planer, om inte annat särskilt föreskrivits.

10 Handläggning av ersättningsfrågor i samband
med planläggning

Mitt förslag: Kommunen får, innan ett beslut fattas om antagande
ändring eller upphävande av en detaljplan eller områdesbestämmelser,
förelägga den som till följd av beslutet kan komma att drabbas av så-
dana skador som avses i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3 PBL, att
inom viss tid framställa anspråk på ersättning eller inlösen. Den som
inte framställer sådant anspråk har förlorat sin rätt till ersättning eller
inlösen.

Promemorieförslaget: Överensstämmer delvis med mitt förslag.
Promemorians förslag innebär dock att föreläggande skall kunna riktas mot

62

den som till följd av beslutet kan komma att drabbas även av sädana skador Prop. 1990/91:146
som avses i 14 kap. 5 § PBL.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Hovrätten för Västra Sverige och vissa företrädare
för fastighetsägarna och näringslivet avstyrker däremot förslaget. Enligt hov-
rätten är ersättningsfrågorna med anledning av ifrågasatta detaljplaner kompli-
cerade och det finns risk för att den föreslagna bestämmelsen leder till att ut-
redningskostnadema vältras över på fastighetsägarna. Sveriges Fastighets-
ägareförbund framhåller att fastighetsägarna kan komma att tvingas att ta ställ-
ning till successivt modifierade planförslag som kanske ändå inte leder till
något beslut.

Skälen till mitt förslag: Beslut om att en detaljplan skall ändras eller
upphävas kan enligt 14 kap. 5 § medföra rätt till ersättning eller inlösen.
Enligt 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3 kan rätt till ersättning eller inlösen
också inträda om det i en detaljplan eller i områdesbestämmelser meddelas
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap.
12 §, alltså byggnader som är särskilt värdefulla från olika synpunkter.

Enligt 15 kap. 4 § skall talan i de här nämnda fallen väckas inom två år
från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft. Talan får dock
väckas senare om skadan inte rimligen kunde förutses inom den angivna ti-
den.

Frågan vid vilken tidpunkt fastighetsägarna bör ha rätt till kompensation
diskuterades i PBL-propositionen (sid. 398 ff). När det t.ex. gäller ersätt-
ningsfrågor i anledning av skyddsbestämmelser för värdefulla byggnader el-
ler bebyggelsemiljöer har man i lagen valt att knyta ersättningsrätten till den
tidpunkt när de inskränkande bestämmelserna meddelas i områdesbestämmel-
ser eller i en detaljplan. Skälet till att man har valt denna tidpunkt och inte den
senare tidpunkten när lov vägras på grund av planbestämmelsen är bl.a. att
kommunen, om kompensationsfrågoma inte klaras av tidigt, kommer att
sväva i ovisshet om vilka kostnader som kan komma att uppstå.

Även om skaderegleringen enligt PBL sker i anslutning till det skadegö-
rande beslutet, är det en förutsättning att planbeslutet redan har meddelats för
att en ersättningsfråga skall kunna tas upp till prövning. Detta innebär att
kommunen under själva planärendets gång inte har möjlighet att till fullo
överblicka de ekonomiska konsekvenser som ett beslut kan komma att inne-
bära. Denna osäkerhet kan i sin tur leda till att i och för sig angelägna åtgärder
inte blir vidtagna eller till att orimliga konsekvenser uppstår från kommunale-
konomisk synpunkt.

Osäkerheten gäller inte bara huruvida stora ersättningsbelopp kommer att
utgå. Minst lika stor osäkerhet grundas på det förhållandet att många relativt
små frågor kan komma att leda till en senare prövning i domstol, varvid
kommunen normalt får stå för fastighetsägarnas processkostnader. Dessa
kostnader kan många gånger komma att bli väl så höga som eventuella er-
sättningsbelopp. Enbart risken för att småskador uppstår, som inte ens är er-
sättningsgilla, kan således verka hämmande på benägenheten att besluta om
t.ex. skyddsbestämmelser.

63

I sådana fall då ett beslut bara rör enstaka fastigheter finns det goda möj- Prop. 1990/91:146
ligheter att genom förhandlingar och avtal klara upp ersättningsfrågorna i för-
väg. Planbeslut rör emellertid ofta ett stort antal fastigheter och det kan då
vara svårt att uppnå överenskommelser med fastighetsägarna.

Ersättningsfrågor liknande dem som regleras enligt PBL förekommer i
samband med tillämpningen av naturvårdslagen (1964:822), NVL, och lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m., KML. Till skillnad mot PBL finns i
dessa lagar regler som gör det möjligt att åstadkomma ett bättre underlag inför
beslut som kan medföra ersättningsgilla skador. Enligt 32 § NVL och 3 kap.
11 § KML får således länsstyrelsen (och enligt NVL även kommunen) innan
beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet förelägga den som vill
göra anspråk på ersättning eller inlösen att anmäla detta till länsstyrelsen (eller
kommunen). Anmälan skall göras inom viss tid, minst två månader från del-
fående av föreläggandet. Den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta
tiden har förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen.

De skyddsbestämmelser som meddelas enligt PBL kan i stort sett vara av
samma slag som skyddsföreskrifter för byggnadsminnen. Skyddsföreskrifter
medför dock inte automatiskt rivningsförbud men kan kompletteras med så-
dant. De ersättningsfrågor som uppkommer till följd av att skyddsbestämmel-
ser och rivningsförbud meddelas enligt PBL kan inte antas vara mera kompli-
cerade än de som uppkommer till följd av att motsvarande bestämmelser
meddelas enligt KML. Från den synpunkten kan det således inte vara något
som hindrar att man i PBL inför ett system efter mönster av KML.

Det har emellertid invänts att ett sådant system kan leda till att kommunen
kommer att successivt modifiera sitt förslag med påföljd att fastighetsägarna
belastas med otillbörligt stora utredningskostnader. Det har dock inte fram-
kommit något som tyder på att den reglering som finns i KML, och som
fanns även i den tidigare lagen (1960:690) om byggnadsminnen, har medfört
några påtagliga negativa konsekvenser för fastighetsägarna. Det kan väl tvärt-
om vara så att det är en fördel för fastighetsägarna om de i god tid kan klar-
göra de ekonomiska konsekvenserna av ett planförslag för kommunen. De får
därmed bättre möjligheter att påverka planprocessen.

Jag anser således att det i PBL bör föras in regler som gör det möjligt för
kommunen att förelägga den som till följd av ett beslut kan komma att drab-
bas av skador att inom viss tid framställa anspråk på ersättning eller inlösen
vid äventyr att ersättningsrätten annars går förlorad.

När det gäller frågan om vilka beslut som skall kunna föregås av ett sådant
föreläggande är det, i enlighet med vad jag har anfört i det föregående, främst
i samband med att rivningsförbud och skyddsbestämmelser i bevarandesyfte
meddelas i en detaljplan eller områdesbestämmelser som det finns ett behov
av förhandsinformation om ersättningskraven. Det gäller alltså beslut som
anges i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3.

Enligt promemorian skall ett föreläggande kunna avse även skador som
avses i 14 kap. 5 §, alltså skador till följd av att en detaljplan ändras eller
uphävs före genomförandetidens utgång. I dessa fall kan ersättningsfrågorna
bli mera komplicerade och jag är därför inte beredd att föreslå att även sådana

64

beslut skall kunna föregås av ett föreläggande om anmälan av ersätt- Prop. 1990/91:146
ningskrav. Meddelande av bestämmelser om rivningslov och skyddsbestäm-
melser i en detaljplan kan möjligen i vissa fall samtidigt innebära att planen
ändras under genomförandetiden. För sådana fall skulle man kunna tänka sig
att även skador till följd av ändringsbeslutet skall kunna föregås av ett före-
läggande av här åsyftat slag. Jag anser dock att något föreläggande om anmä-
lan av ersättningskrav inte skall kunna utfärdas ens i dessa fall av planändring
under genomförandetiden.

Den föreslagna möjligheten att utfärda föreläggande om anmälan av er-
sättningskrav bör således begränsas till fall som liknar dem som förekommer
i KML, alltså beslut om rivningslov och skyddsbestämmelser i bevaran-
desyfte, varvid förutsätts att beslutet inte innefattar ändring av en detaljplan
före genomförandetidens utgång.

Enligt NVL och KML är det överlämnat åt myndigheten att avgöra om man
vill utnyttja möjligheten att förelägga den som vill göra anspråk på ersättning
att framställa sina krav i förväg. Samma ordning bör gälla enligt PBL.

För närvarande finns inga särskilda formkrav för hur de fastighetsägare,
som kan beröras av ersättningsgilla skador, skall underrättas om detta under
planprocessen. Det nu föreslagna systemet med förelägganden kräver emel-
lertid att fastighetsägarna verkligen får del av detta och att det ger klara besked
om de bestämmelser som avses bli utfärdade.

Jag föreslår alltså att regler om föreläggande att inom viss tid framställa
anspråk på ersättning eller inlösen förs in i en ny paragraf, 5 kap. 28 a §. 1
25 och 30 §§ samma kapitel intas bestämmelser om hur fastighetsägare skall
underrättas.

Förfarandet med förelägganden bör hanteras som en separat procedur. Det
skall alltså inte knytas till något speciellt skede i planproceduren.

11 Beräkning av ersättningsbelopp i visst fall

11.1 Bakgrund

I 17 kap. 8 § PBL finns en övergångsbestämmelse om rätt till ersättning un-
der vissa angivna förutsättningar om en plan eller bestämmelse, vars genom-
förandetid skall anses ha gått ut, ändras eller upphävs (den s.k. garantire-
geln). Garantiregeln gäller för beslut om ändring eller upphävande som med-
delats under tiden fram till utgången av juni 1992. Den gäller också senare om
bygglov sökts men ärendet inte avgjorts före denna tidpunkt. Regeln har till
syfte att garantera att ägarna till berörda fastigheter eller innehavare av sär-
skild rätt under de angivna förutsättningarna kompenseras för fastighetens
värdeminskning. Kompensationen kan ske genom inlösen av fastigheten eller
genom skadeersättning.

I paragrafens tredje stycke regleras hur ersättningen skall bestämmas vid
tillämpningen av garantiregeln. Där föreskrivs att ersättningen skall bestäm-
mas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet                    65

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 146

att upphäva eller ändra planen. Fastighetens marknadsvärde före beslutet skall
bestämmas med hänsyn till såväl de planförhållanden som de ersättnings-
principer som gällde när PBL trädde i kraft. Bestämmelsen innehåller emel-
lertid en begränsningsregel som kan åberopas av kommunen. Enligt denna
skall värdet på den aktuella fastigheten inte bestämmas högre än ett belopp
som motsvarar vad som enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen
(1928:370) får dras av vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fas-
tighet.

Tredje stycket tillkom på förslag av bostadsutskottet. I fråga om begräns-
ningsregeln och dess tillämpning anförde utskottet (1986/87:BoUl,
s. 170 f):

När det gäller skadeersättningar enligt garantiregeln bör dock vissa kom-
pletterande överväganden göras. Fastighetsägaren behåller ju i sådana fall
fastigheten och skall enligt regeln fä viss ersättning for den skada planbeslutet
medför för honom. Även i dessa fall är det naturligt att det är en marknads-
värdesskillnad före och efter beslutet som bör ersättas. Dock är det här fråga
om en ganska speciell ersättningsrätt som dessutom kommer att få en tidsbe-
gränsad giltighetstid. Med skada är det i detta sammanhang naturligt att avse
den värdeminskning som fastighetsägaren får bära i förhållande till värdet av
vad han en gång betalat för fastigheten, omräknat till nuvärde. En metod för
sådana beräkningar finns i anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen, var-
av följer att vid realisationsvinstberäkning omkostnaderna för egendomen
(köpeskilling, inköpsprovision, förbättringskostnader m.m.) - uppräknat
med vissa index - får dras av från det pris som erhållits vid avyttring. Värdet
före beslutet bör enligt utskottets mening begränsas till vad som motsvarar det
belopp som kan framräknas som omkostnadsbelopp vid realisationsvinstbe-
räkning. Det krävs inte att fastighetsägaren är skattskyldig för realisations-
vinsten enligt 36 § kommunalskattelagen. De akt lella lagrummen anvisar al-
ternativa beräkningsmetoder. Enligt utskottets mening bör den för fastighets-
ägaren minst ogynnsamma metoden användas. I vissa fall kan beräkningarna
bli komplicerade. Begränsningsregeln bör därför bara användas när kommu-
nen begär det.

Anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen upphörde att gälla den 1 juli
1990 då lagen (1990:650) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
trädde i kraft. De nya reglerna om beräkning av realisationsvinst, som tilläm-
pas första gången vid 1992 års taxering, har fått en principiellt annan ut-
formning än de tidigare och ger ett annat resultat än det som avsetts i PBL.
Ändringarna i skattelagstiftningen innebär vidare att den indexserie som fast-
ställts årligen och som har använts vid tillämpningen av anvisningarna till
36 § kommunalskattelagen inte kommer att fastställas efter utgången av
1990. Den nu redovisade effekten av ändringen i kommunalskattelagen förbi-
sågs i lagstiftningsarbetet. Det kan därför sättas i fråga om inte begränsnings-
regeln sattes ur spel redan när ändringen trädde i kraft.

Prop. 1990/91:146

66

11.2 Överväganden och förslag

Prop. 1990/91:146

Mitt förslag: Begränsningsregeln utformas så att värdet, om kommu-
nen begär det, inte får bestämmas högre än ett belopp som motsvarar
vad som enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen fick dras
av vid beräkningen av realisationsvinst om fastigheten avyttrats den 31
december 1990, omräknat till nuvärde vid värdetidpunkten.

Skälen för mitt förslag: Vad bostadsutskottet anförde i samband med
behandlingen av PBL-propositionen äger fortfarande giltighet. Det bör såle-
des fortfarande finnas en begränsningsregel som kan åberopas av kommu-
nen. Denna begränsningsregel bör så nära som möjligt ansluta till det mate-
riella innehållet i den av utskottet utformade regeln. Den av riksskatteverket
fastställda indexserien återspeglade förändringarna av konsumentprisindex
(jfr. prop. 1967:153 s. 125 ff). Det vore därför möjligt att få ett med det äl-
dre beräkningssättet nära nog identiskt utfall genom att utgå från vad som
hade fått dras av som omkostnadsbelopp om en avyttring skett den 31 de-
cember 1990 och sedan räkna om det beloppet efter förändringarna av kon-
sumentprisindex fram till värdetidpunkten. Jag anser emellertid att omräk-
ningen, liksom tidigare, bör ske efter en grund som fastställs årligen i för-
fattning eller på liknande sätt. Det är därför lämpligare att utgå från förän-
dringarna av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att begränsningsregeln i
17 kap. 8 § ändras så att det omkostnadsbelopp som hade kunnat dras av
med stöd av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen om fastigheten
avyttrats den 31 december 1990 skall räknas fram. Detta belopp justeras se-
dan med hänsyn till utvecklingen av basbeloppet fram till det år under vilket
värdetidpunkten infaller. Det sålunda framräknade beloppet blir det högsta
belopp som fastighetens värde får bestämmas till, om kommunen begär det.

Den av mig föreslagna nya begränsningsregeln kan dock inte användas om
någon förvärvat en fastighet efter den 31 december 1990 och ett beslut som
grundar rätt till ersättning fattas därefter. Denna brist anser jag försumbar,
eftersom jag svårligen kan tänka mig att en sådan köpare drabbas av någon
ersättningsgill skada. PBL har nu varit i kraft under så lång tid att marknaden
borde ha inrättat sig efter dess regelsystem.

67

12 Vissa byggfrågor, m.m.

12.1 Brandsäkerhet vid alternativa boendeformer,
inbrottsskydd och källsortering av sopor

12.1.1  Bakgrund

1 betänkandet 1988/89:BoUl om regler om byggande m.m. fann bostads-
utskottet det vara motiverat att regeringen tog initiativ till en översyn av
reglerna för brandskydd vid alternativa boendeformer och, om så skulle visa
sig erforderligt, komplettera reglerna.

I samma betänkande anförde bostadsutskottet också att det fanns anledning
att förstärka inbrottsskyddet i bostäder genom krav på inbrottssäkrare dörrar
och föreslog att regeringen skyndsamt borde utreda frågan och i förening med
förslag lämna riksdagen sin syn därpå.

Slutligen föreslog bostadsutskottet i betänkandet att nybyggnads- och om-
byggnadsregler till plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall utarbetas så att
det blir möjligt att med stöd av reglerna ge bostadshus en sådan utformning
att källsortering av sopor underlättas.

1 skrivelse till regeringen den 7 december 1988, 1988/89:28, anmälde
riksdagens talman att riksdagen samma dag bifallit vad utskottet hemställt i
betänkandet.

Med anledning härav uppdrog regeringen den 9 november 1989 åt plan-
och bostadsverket - numera boverket - dels att föreslå lämpliga åtgärder för
att öka säkerheten för äldre och handikappade vid främst brand i deras bostä-
der, dels att föreslå lämpliga åtgärder för att förstärka inbrottsskyddet i bostä-
der och dels att se över de byggregler som rör utrymmen och anordningar för
avfall i bostäder och komma med de förslag som behövs för att underlätta
källsortering av avfall från hushållen.

Boverket har redovisat uppdragen i skrivelser till bostadsdepartementet
den 6 februari 1991, den 8 januari 1991 resp, den 9 november 1990.

12.1.2  Brandsäkerhet vid alternativa boendeformer

Boverkets förslag

I redovisningen av sitt uppdrag rörande brandsäkerheten vid alternativa boen-
deformer föreslår boverket följande ändringar av nybyggnadsreglerna (BFS
1988:18)-NR.

- Avsnitt 1:313 ändras så att ett fönster inte skall godtas som nödutrym-
ningsväg från en gruppbostad.

-Avsnitt 2:27 utökas med ett nytt stycke, som föreskriver att i bostäder av-
sedda särskilt för äldre och handikappade med hjälpbehov den större risken
för personskador vid brand skall beaktas genom förstärkt brandskydd.

Prop. 1990/91:146

68

Automatiskt brandlarm skall anordnas om det inte genom särskild utredning Prop. 1990/91:146
kan visas att detta är obehövligt.

- Den sistnämnda föreskriften kompletteras med en rådstext om att det
automatiska brandlarmet bör vara rökdetekterande och ge signal till personal
på platsen. När personal inte finns tillgänglig bör larmet vidareföras via an-
slutning till kommunens räddningstjänst.

Boverket föreslår vidare att räddningstjänstförordningen (1986:1107) än-
dras så att bostäder byggda särskilt för äldre och handikappade blir föremål
för obligatorisk brandsyn.

Ändringarna i nybyggnadsreglerna bör enligt boverket genomföras snarast
möjligt. De blir därmed på grund av bestämmelsen i 3 § plan- och byggför-
ordningen (1987:383), PBF, också normgivande för kravnivån vid ombygg-
nad.

Boverket tar inte ställning till de samhälleliga kostnadskonsekvensema av
förslaget, men påpekar att det sammanlagt i Sverige vatje år omkommer cirka
130 människor vid bränder och att investeringskostnaden för ett automatiskt
brandlarm är ca 3 000 kr per boende.

Överväganden

Min bedömning: Nybyggnadsreglerna bör ändras i syfte att öka
brandskyddet vid alternativa boendeformer. Frågan om brandsyn av
bostäder för äldre och handikappade bör övervägas ytterligare.

Skälen för min bedömning: Boverket framhåller visserligen att det inte
finns någon bra statistik över bränder vid alternativa boendeformer utan att
dess förslag grundar sig på allmänna kunskaper och bedömningar. Jag finner
emellertid verkets förslag till ändringar av NR väl motiverade. Jag utgår från
att boverket efter vederbörlig beredning snarast ändrar NR på i huvudsak det
sätt som verket föreslagit Därvid bör det beaktas att saken är brådskande men
att det behövs en viss övergångstid med hänsyn till redan pågående bygg-
nadsprojekteringar.

Verkets förslag om brandsyn för bostäder byggda särskilt för äldre och
handikappade kommer att övervägas ytterligare inom försvarsdepartementet,
som är ansvarigt för beredningen av frågor rörande räddningstjänst.

Slutligen finner jag det angeläget att påpeka att regeringen bl.a. med an-
ledning av vad som framkommit i boverkets rapport nyligen inom kort kom-
mer att ge boverket i uppdrag att utreda frågan om införande av ett generellt
krav på brandvamare i bostadshus.

69

12.1.3 Inbrottsskydd

Boverkets utredning

I likhet med bostadsutskottet konstaterar boverket inledningsvis i sin redo-
visning av uppdraget om förbättrat inbrottsskydd att frågan varit föremål för
överväganden under mycket lång tid. Verket noterar därefter att det sedan den
1 januari 1990 finns en gällande svensk produktstandard (SS 817345) för in-
brottskyddade dörrar med fyra olika säkerhetsklasser och att denna kom-
pletteras av en s.k. RUS-standard som innehåller villkor och regler för
affärslokaler, utgiven av Försäkringsbranschens Service AB, och en årligen
av Stöldskyddsföreningen utgiven förteckning över ur stöldskyddssynpunkt
godkända produkter.

Boverket pekar därefter på att bostadsinbrottens antal femdubblats under
perioden 1950-1986 men därefter minskat något. Är 1988 registrerades
20 200 bostadsinbrott, jämfört med 23 900 källar- och vindsinbrott, 9 200
inbrott i fritidshus och 49 800 andra inbrott i byggnader. Bostadsinbrotten är
i tiden koncentrerade till påskhelgen, semesterperioden och september månad.
Lägenhetsinbrotten görs nästan undantagslöst genom entrédörren medan cirka
40 procent av inbrotten i villor och radhus sker genom en altandörr. 80 pro-
cent av inbrotten görs med mycket enkla verktyg. Med en 30 cm lång skruv-
mejsel kan ett vanligt lås med snedkolv öppnas på mindre än en halv minut

Det förhållandet att bostadsinbrotten tenderar att minska kan stå i samband
med att allt fler förbättrat inbrottskyddet i sina bostäder. Sådana åtgärder
stöds och premieras i viss utsträckning av försäkringsbolagen. Också många
ägare av hyresfastigheter låter förbättra inbrottskyddet i sina hus. Sedan år
1984 ger hyresförhandlingslagen hyresgästerna möjlighet att kräva sådana åt-
gärder.

Att bara byta själva låset i en dörr är oftast inte tillräckligt för att få ett gott
inbrottskydd. Också dörrkarmarna och dörrbladet behöver vanligen för-
stärkas och anpassas eller bytas ut helt. Inköp av och byte till en inbrotts-
säkrare dörr kostar 10 000-15 000 kr. Prisskillnaden i nyproduktion mellan
en dörr av hittills vanlig typ (vanligen med mindre än en halv minuts mot-
ståndstid mot inbrott) och en dörr i den nya säkerhetsklass 1 (minst 3 minu-
ters motståndstid) medför enligt boverket inte någon större ökning av bygg-
kostnaden och omfattas av det statliga finansieringssystemet. Prisskillnaden
mellan en dörr i säkerhetsklass 1 och en i säkerhetsklass 2 (minst 10 minuters
motståndstid) är 1 500-2 000 kr exkl. moms. Dessa tal kan jämföras med att
medelkostnaden år 1985 för ett lägenhetsinbrott var 10 000 kr och för ett
villainbrott 15 000 kr.

Dörrar i säkerhetsklass 2 och högre klasser har den nackdelen att de är
svårforcerade också för räddningstjänsten, polisen och andra som kan ha ett
legitimt behov av att snabbt ta sig in i en låst bostad. I småhus saknas det
vidare ofta anledning att sätta in så starka dörrar, eftersom man inte kan
åstadkomma samma skydd för altandörrarna och fönstren. För sådana hus är
enligt boverket larm det bästa inbrottsskyddet.

Prop. 1990/91:146

70

Boverket bedömer att byggherrarna i framtiden frivilligt kommer att in- Prop. 1990/91:146
stallera dörrar i säkerhetsklass 1 och att detta kommer att bli den vanliga dörr-
kvaliteten på marknaden.

Boverket anser det vara tekniskt möjligt att införa krav på inbrottssäkrare
dörrar i NR men föreslår att så inte sker. Anledningen till detta är dels att
verket inte anser det sakligt motiverat att föreskriva inbrottssäkrare dörrar i
småhus, dels att verket anser att det i flerbostadshus endast är dörrar i säker-
hetsklass 1 som kan komma i fråga men att verket bedömer att sådana dörrar
ändå kommer att installeras i stor utsträckning. Totalt beräknar verket att
50 000 dörrar i säkerhetsklass 1 årligen kommer att installeras även utan
föreskrifter härom. Bakom boverkets ställningstagande ligger också upp-
fattningen att man bör vara restriktiv med detaljkrav i byggforeskriftema och
lägga större ansvar på försäkringsbolagen och partema på bostadsmarknaden.
Verket påpekar också att en föreskrift av detta slag inte kan beslutas ensidigt
av Sverige utan föregående samråd med EFTA-ländema och EG, varvid
föreskriften skulle kunna komma att betraktas som ett tekniskt handelshinder
för import av dörrar.

Överväganden

Min bedömning: Några föreskrifter om inbrottssäkrare dörrar bör
inte nu meddelas.

Skälen för min bedömning: Som framgår av boverkets utredning har
förutsättningarna ändrats väsentligt sedan bostadsutskottet gjorde sitt ut-
talande. Jag avser därför inte att nu lämna något forslag om åtgärder för att
förbättra inbrottsskyddet i bostäderna, utan kommer att avvakta tills det visar
sig om boverkets bedömning av den framtida utvecklingen visar sig riktig.

12.1.4 Källsortering av sopor

Boverkets förslag

I sin skrivelse med redovisning av uppdraget rörande källsortering föreslår
boverket följande ändringar i NR.

- Avsnitt 2:17 första stycket, som föreskriver att utrymmen och an-
ordningar för avfallshantering skall vara anpassade till avfallets mängd och
sammansättning samt till hämtningssystemet och hur ofta avfallet hämtas, ut-
ökas med en föreskrift om att utrymmena och anordningarna skall vara så ut-
formade att olika typer av avfall kan förvaras och hämtas var för sig. Därvid
bör det allmänna rådet om att den nuvarande föreskriften är uppfylld, om så-
väl rum för skrymmande avfall som för mellanlagring av fyllda sopbehållare

71

är uppdelade så att de olika typerna av avfall kan förvaras och hämtas var för
sig, utgå.

- Föreskriften i avsnitt 2:171 tredje stycket om att det i anslutning till ett
bostadshus skall finnas ett utrymme för uppsamling av sådant pappersavfall
som kan återanvändas, ändras så att den omfattar allt hushållsavfall.

Boverket föreslår i sin skrivelse vidare att de ändrade föreskrifterna, som
gäller vid nybyggnad, beaktas i det pågående arbetet med ombyggnadsregler.

Med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande den framtida omfatt-
ningen av källsorteringen och valet av tekniska lösningar för att möjliggöra
denna har boverket inte kunnat göra någon närmare kostnadsanalys av för-
slagen till ändrade föreskrifter. De föreslagna ändringarna är emellertid funk-
tionskrav och medger olika tekniska lösningar. Enligt boverket finns det där-
för möjlighet att välja utföranden som inte medför ökade kostnader i byggan-
det. Boverket påpekar också att de föreslagna ändringarna inte berör enskilda
byggprodukters utformning och därför är förenliga med de pågående harmo-
niseringssträvandena i syfte att undanröja handelshinder mellan EFTA- och
EG-ländema.

Slutligen har boverket upplyst att verket med anledning av uppdraget ut-
arbetat handboken Att informera om källsortering - en handbok från
Boverket. Den vänder sig till kommunerna med råd och exempel på hur man
går till väga för att lösa de informationsproblem som uppstår vid införandet
av källsortering.

Överväganden

Min bedömning: Det är tillräckligt om nybyggnadsreglerna ändras så
att källsortering av sopor underlättas. Frågan bör tas upp också i arbetet
med ombyggnadsregler.

Skälen för min bedömning: Jag finner boverkets förslag ändamåls-
enliga.

Vad gäller andra byggnadsågärder än nybyggnader vill jag erinra om att de
föreslagna ändringarna i NR är tillämpningsföreskrifter till föreskriften i
3 kap. 6 § andra stycket PBL att nya byggnader skall utformas så att avfall
kan tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt. Enligt 3 kap.
10 § andra stycket 2 PBL och 3 § andra stycket 3 PBF skall kravet i 3 kap.
6 § PBL uppfyllas också vid ombyggnader i den utsträckning det skäligen
kan fordras med hänsyn till den förlängning av brukstiden som ombyggnaden
medför. Detta innebär att de ändrade reglerna i NR i stor utsträckning torde
komma att tillämpas också vid ombyggnader, något som dock inte utesluter
att frågan måste beaktas i arbetet med särskilda ombyggnadsregler.

Enligt 3 kap. 10 § andra stycket 1 PBL skall nybyggnadskraven även
tillämpas på sådana tillbyggnader som kräver bygglov. Beträffande övriga

Prop. 1990/91:146

72

tillbyggnader och andra ändringar än tillbyggnader och ombyggnader skall Prop. 1990/91:146
nybyggnadskraven uppfyllas i skälig utsträckning.

Sedan den 1 januari 1991 gäller enligt 8 § renhållningslagen (1979:596) att
det för varje kommun skall finnas en avfallsplan och enligt 6 § renhållnings-
förordningen (1990:984) att kommunfullmäktige får föreskriva att vissa slag
av avfall skall hållas skilda från annat avfall i avvaktan på bortforsling. Målet
är att en önskvärd sortering av avfall skall ha uppnåtts vid årskiftet 1993/1994
(prop. 1989/90:100 bil. 16). För att detta mål skall nås är det angeläget att de
av boverket föreslagna regeländringarna beslutas så snart som möjligt. Med
hänsyn till den tid som behövs för projektering av byggnader, innan bygglov
kan sökas, bör de dock få en tillräckligt lång genomforandetid. Boverket har
enligt 2 § PBF bemyndigande att utfärda föreskrifter med det föreslagna
innehållet Jag utgår ifrån att verket efter vederbörlig beredning inom kort än-
drar NR på i huvudsak det sätt som föreslagits.

Bostadutskottets hemställan avsåg inte källsortering av sopor i befintliga
byggnader som inte blir föremål för ombyggnad. Jag vill dock något beröra
den frågan.

De delar av en byggnad som berörs av ett krav på källsortering är lägen-
heter, främst köket, och de soprum där avfallet förvaras i avvaktan på hämt-
ning. Övergång till källsortering medför inte automatiskt behov av större ut-
rymmen och de befintliga utrymmena är många gånger möjliga att utnyttja på
ett mer effektivt sätt än idag. Experiment och forskning pågår på området. En
avgörande omständighet är hur komunens avfallshantering är organiserad.
Enligt 3 § renhållningsförordningen (1990:984) får kommunen föreskriva
hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall skall
vara beskaffade. Kommunen har också andra möjligheter att påverka och
stimulera förändringar av utrymmena genom renhållningsordningen, abone-
mangsbestämmelser och avgifter. Vissa styrmöjligheter finns också genom
detaljplanebestämmelser och fastighetsbildningsförrättningar. Enligt bo-
verkets bedömning bör erforderliga extra utrymmen relativt enkelt kunna
åstadkommas även i befintlig bebyggelse. För flerbostadshus torde det, enligt
boverket, i allmänhet redan finnas eller kunna ordnas användbara gemen-
samma utrymmen i husen, på tomten eller inom gemensamhetsanläggningar.
Jag anser det därför inte nu vara nödvändigt eller lämpligt att i byggföre-
skrifter ålägga fastighetsägarna att, utan samband med andra förändringar av
byggnaderna, anordna särskilda utrymmen för källsortering. Skulle utveck-
lingen visa att kommunerna behöver ett stöd av detta slag för att kunna införa
källsortering, är jag beredd att på nytt överväga frågan.

73

12.2 Säkerhets- och hälsofrågor inom och utanför samlad Prop. 1990/91:146
bebyggelse

Min bedömning: Det bör inte nu införas något krav på bygglov utan-
för detaljplan för en- och tvåbostadshus och tillhörande komplement-
byggnader som ej ingår i samlad bebyggelse för åtgärder som rör
bärande delar, eldstäder, rökkanaler samt vatten- och avloppssystem.

Promemorieförslaget: Åtgärder som rör byggnaders bärande delar,
eldstäder, rökkanaler samt vatten- och avloppssystemet underkastas bygg-
lovsplikt både inom och utanför samlad bebyggelse.

Remissinstanserna: Uppvisar en splittrad bild.

Skälen för min bedömning: Ändringar av en byggnads planlösning är
enligt 8 kap. 4 § första stycket 2 PBL för en- och tvåbostadshus allmänt
undantagna från bygglovsplikt i den mån det inte inreds någon ytterligare
bostad eller någon lokal för handel, hantverk eller industri. Även åtgärder be-
träffande anordningar för vattenförsöijning eller avlopp om byggnaden skall
vara ansluten till egen va-anläggning är enligt första stycket i samma paragraf
undantagna från bygglovsplikt. Denna ordning gällde även före PBL:s ikraft-
trädande.

Utanför samlad bebyggelse är det enligt 8 kap. 4 § andra stycket 3 också
tillåtet att ändra bärande konstruktioner och att installera eller ändra eldstäder,
rökkanaler eller anordningar för ventilation eller för vattenförsöijning i en-
och tvåbostadshus utan bygglov. Denna bygglovsfrihet tillkom under riks-
dagsbehandlingen av PBL-propositionen (1986/87:BoUl s. 99-101).

Syftet med promemorieförslaget är att värna om människors hälsa och
säkerhet Det är naturligtvis riktigt att en del åtgärder som inte kräver lov kan
utföras så att det uppkommer risker för att människor eller egendom kommer
till skada. Detta torde emellertid stå klart också för den byggande, som därför
har ett stort eget intresse av att kontakta byggnadsnämnden eller andra exper-
ter för att få råd. Även försäkringsbolagen torde ha ett stort intresse av att
upplysa dem som bygger på egen hand om vart de kan vända sig för att få råd
i säkerhetsfrågor. Slutligen finns också möjligheten att enligt 8 kap. 21 §
påkalla byggnadsnämndens prövning av åtgärden.

Jag sympatiserar givetvis med ambitionen att värna om människors hälsa
och säkerhet. PBL har emellertid tillämpats under så kort tid att någon säker
slutsats ännu inte kan dras om bygglovsfriheten i dessa avseenden kan anses
utgöra någon beaktansvärd risk. Vidare måste jag konstatera att den före-
slagna skärpningen av bygglovsplikten i hög grad skulle inskränka de möj-
ligheter att bygga utan lov som infördes genom PBL. Så skulle det t.ex. vara
svårt att göra mindre tillbyggnader utan att ändra bärande konstruktioner eller
rökkanaler. På grund av vad jag anfört vill jag inte nu föreslå någon be-
gränsning av bygglovsfriheten i de avseenden som föreslagits. Jag kommer

74

dock att noga följa utvecklingen för att se om det i framtiden blir nödvändigt Prop. 1990/91:146
att begränsa området för bygglovsfrihet.

13 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har det inom bostadsdepartementet upprättats för-
slag till

1. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

2. lag om ändring i väglagen (1971:948)

Beträffande lagförslaget under 2 har jag samrått med chefen för kommuni-
kationsdepartementet.

14 Specialmotivering

14.1 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)

1 kap. 4 § Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning,
fyllning, trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov,
rivningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked i de fall
som särskilt anges.

Ändringen är föranledd av ändringen i 8 kap. 34 § som vidgar använd-
ningsområdet för förhandsbesked

3 kap. 9 § I fråga om fritidshus med högst två bostäder gäller inte be-
stämmelserna i 3 § första stycket första meningen, andra och tredje styckena
samt 1 och 8 §§ och skall kravet i 3 § första stycket andra meningen gälla
endast i skälig utsträckning.

I fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmel-
serna i 1-8 §§ tillämpas i skälig utsträckning.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.3.

Ändringen innebär att krav på hushållning med vatten i viss utsträckning
införs även för fritidshus med högst två bostäder. Bestämmelsen har ut-
formats så att hushållningskravet skall tillämpas i skälig utsträckning.
Avsikten är att kravet i huvudsak skall ställas i relation till fritidshusens
standard, eftersom en högre standard medger - och oftast innebär - att husen
nyttjas under längre perioder och under en större del av året. Om ett hus har
en sådan standard att det lämpar sig för helårsboende, skall i princip samma
krav på hushållning som för permanenthus gälla. Kravet på hushållning med
vatten skall också kunna ställas högt på relativt enkla fritidshus där vatten-
situationen så kräver. Det är således möjligt att ställa krav på t.ex. snål-
spolande toaletter även för fritidshus som inte medger åretruntboende. Att det

75

i vissa fall också är möjligt att helt förbjuda installation av vattentoalett fram- Prop. 1990/91:146
går av den allmänna motiveringen.

3 kap. 10 § Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en
byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess
byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnär-
liga värden tas till vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8 §§ och att
andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8 §§
angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringar-
na i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 §§.

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än
vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom
området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till bygg-
nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäl-
ler inte bestämmelserna i 3 § första stycket första meningen, andra och tredje
styckena samt 7 och 8 §§ och skall, även såvitt avser tillbyggnader som krä-
ver bygglov och ombyggnader, kravet i 3 § första stycket andra meningen
gälla endast i skälig utsträckning.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen tillsammans med
ändringen i 9 §, avsnitt 7.2.3.

Ändringen innebär att krav på hushållning med vatten i viss utsträckning
införs även vid ändring av fritidshus med högst två bostäder. Genom att 3 §
första stycket, såvitt avser hushållning med vatten, har uteslutits från de
undantag i 10 § fjärde stycket som gäller för sådana fritidshus, blir bestäm-
melserna i 10 § andra stycket i detta avseende tillämpliga på ändringar av
husen. Tillägget i fjärde stycket sista meningen mildrar emellertid kravet till
att gälla endast i skälig utsträckning även för sådana åtgärder som omfattas av
ett högre krav enligt andra stycket. Således skall hushållningskravet för vatten
gälla i skälig utsträckning vid tillbyggnader, ombyggnader och andra än-
dringar av fritidshus med högst två bostäder, oavsett om ändringen kräver
bygglov eller ej i de områden bestämmelsen är tillämplig.

5 kap. 7 § Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i
planen meddelas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första
stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får
ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen el-
ler miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas
andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar
och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 § tredje
stycket, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och
rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

76

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,                     Prop. 1990/91’146

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen F'
inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss
mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för
parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver
tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik-
och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och,
om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luft-
förorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljö-
skyddslagen (1969:387),

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensam-
hetsanläggningar.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan
enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall
det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas
i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen
innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.

Första stycket 1

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.1.

Den nya hänvisningen avser 8 kap. 6 § i dess nya lydelse. Ändringen in-
nebär att det är möjligt att i en detaljplan föreskriva bygglovsplikt för att an-
ordna eller väsentlig ändra anläggningar för vissa grundvattentäkter, se spe-
cialmotiveringen till 8 kap. 6 § tredje stycket.

Det är givetvis möjligt att i planen begränsa bygglovsplikten till vissa åt-
gärder, så att det tex. inte krävs bygglov att gräva en brunn men att det krävs
bygglov för att borra.

Första stycket 8

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2.4.

Ändringen medför att det blir möjligt att i en detaljplan meddela bestäm-
melser om förbud mot parkering inte bara på viss mark utan även i en bygg-
nad.

Genom tillägget blir det möjligt att i en detaljplan göra exploateringsrätten i
en detaljplan beroende av att fastighetsägaren ser till att han får tillgång till ut-
rymme för parkering, lastning och lossning av fordon utanför fastigheten.
Kommunen bör alltså kunna göra områdesvisa bedömningar av parkerings-
frågoma, vilket har betydelse när avsikten är att åstadkomma gemensamma
lösningar for flera planområden.

5 kap. 12 § Bestämmelserna i 1-4 och 6-10 §§ skall tillämpas även när
en detaljplan ändras eller upphävs.

77

När en detaljplan ändras skall vad som gäller om genomforandetid för pla-
nen gälla även för de frågor som planändringen avser. Om det vid planän-
dringen inte gäller någon genomförandetid för planen, skall dock särskild ge-
nomförandetid bestämmas enligt 5 § för de frågor som planändringen avser.

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.

Första stycket

Genom att det i ett nytt andra stycke ges bestämmelser om hur 5 kap 5 §
skall tillämpas när en detaljplan ändras har hänvisningen till 5 § uteslutits i
första stycket Vid upphävande av en detaljplan torde bestämmelsen i 5 § inte
vara tillämplig.

Såsom har anförts i den allmänna motiveringen måste innebörden av första
stycket anses vara att bestämmelserna i 1-^4 och 6-10 §§ skall gälla enbart i
tillämpliga delar när en detaljplan ändras eller upphävs. Det kan alltså inte an-
ses finnas något krav på att hela detaljplanen skall ses över och moderniseras
när den ändras.

Andra stycket

I stycket, som är nytt, regleras frågan om vad som skall gälla beträffande ge-
nomförandetiden i samband med att en detaljplan ändras.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4) har lämnats en redogörelse för
det avsedda användningsområdet för planändringar. I första hand är det tänkt
att möjligheten att ändra en detaljplan skall kunna utnyttjas när det finns be-
hov av an inom ett större område tillföra planerna bestämmelser av olika slag
- administrativa bestämmelser, användningsbestämmelser eller utformnings-
bestämmelser.

I allmänhet torde planändringar av det här slaget inte ge upphov till några
rättigheter för fastighetsägarna som motiverar bestämmande av genomföran-
detid. Eftersom sådana fall dock inte kan uteslutas har i paragrafen getts be-
stämmelser som garanterar att de ändrade eller tillkommande bestämmelserna
alltid blir förenade med en genomförandetid.

Om det redan finns en löpande genomforandetid för planen skall denna
automatiskt gälla även för de ändrade delarna. Om genomförandetiden för
planen däremot har gått ut vid tiden för ändringsbeslutet, skall genomföran-
detid bestämmas i enlighet med 5 kap. 5 §. Den tid som då bestäms gäller
emellertid bara för de egenskaper hos planen som ändras. Något upplivande
av byggrätter för vilka genomförandetiden har gått ut sker alltså inte.

Det är vid planändringar viktigt att se till att tydlighetskravet i 5 kap. 9 §
iakttas. Om det finns risk för att detta krav inte kan tillgodoses vid en ifråga-
satt planändring är det bättre att planen upphävs och en ny plan antas.

Enligt 6 kap. 24 § föreligger lösenrätt avseende mark som efter genomfö-
randetidens utgång inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med
detaljplanen. Med genomförandetid måste här avses vaije form av genomfö-
randetid, således även en efter planändring bestämd genomforandetid som

Prop. 1990/91:146

78

kanske bara gäller för någon enstaka planbestämmelse. Om en kommun, som Prop. 1990/91:146
avser att ändra en detaljplan, samtidigt vill utnyttja möjligheten att lösa mark
kan det finnas anledning att vänta med planändringen.

I 6 kap. 26 § finns bestämmelser om kommunens ansvar för att upplåta
allmänna platser. Ansvaret beskrivs något olika med hänsyn till om genomfö-
randetiden har gått ut eller inte. Med genomforandetid måste även här avses
vaije form av genomforandetid som kan förekomma.

5 kap. 25 § Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen
för kungörandet i brev sändas till

1. kända sakägare,

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning
för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsordning
inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisa-
tion och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfallighet för vilken finns styrelse eller annan ut-
sedd att förvalta samfallighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas till
en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare,
får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal
personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär
än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända
den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan sär-
skild rätt till mark som avses i 24 § första stycket 3 skall dock alltid under-
rättas enligt första stycket. Detsamma gäller den som har meddelats ett före-
läggande enligt 28 a §.

Ändringen är föranledd av den nya 28 a §.

5 kap. 28 a § Innan en detaljplan antas får kommunen förelägga den,
som till följd av antagandet kan komma att drabbas av skada som avses i
14 kap. 8 § första stycket 2 eller 3, att inom viss tid, dock minst två måna-
der, anmäla sina anspråk på ersättning eller inlösen till kommunen. Ett sådant
föreläggande skall åtföljas av uppgift om de bestämmelser som avses bli ut-
färdade, ändrade eller upphävda. Den som inte anmäler sina anspråk inom
den utsatta tiden förlorar sin rätt till ersättning eller inlösen.

Bestämmelsen i första stycket utgör inte hinder mot att anspråk på ersätt-
ning eller inlösen framställs på grund av skada som inte rimligen kunde förut-
ses inom den angivna tiden.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, av-
snitt 10.

Första stycket

Bestämmelsen ger kommunen möjlighet att förelägga fastighetsägare och in-
nehavare av särskild rätt till fastighet att framställa sina krav på ersättning eller
inlösen innan det beslut fattas genom vilket skadan uppstår.

Bestämmelsen är tillämplig på fall då skada uppkommer till följd av att be-
slut meddelas i detaljplan om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser i be-
varandesyfte. Genom hänvisningarna i 32 och 33 §§ blir bestämmelsen till-

79

lämplig även när fråga väckts om att ändra eller upphäva detaljplan eller om Prop. 1990/91:146
att anta, ändra eller upphäva områdesbestämmelser.

Förfarandet med föreläggande är inte knutet till något visst skede i plan-
processen och kommunen har frihet att välja om systemet med förelägganden
skall utnyttjas eller inte. Om det utnyttjas är det möjligt för kommunen att
meddela föreläggande till alla som kan komma att beröras av planåtgärden el-
ler endast till vissa av dem.

När ett föreläggande meddelas är det viktigt att planbestämmelsema görs
så tydliga att sakägaren kan göra en riktig bedömning av deras ekonomiska
effekter. Detta innebär att planarbetet måste ha nått så långt att ett i princip
fullständigt planförslag har upprättats. Ett normalförfarande bör vara att före-
läggandena samordnas med utställningen så att sakägarna parallellt kan ta
ställning till planinnehåll och ersättningsanspråk, varefter kommunen kan
väga samman anspråk och övriga synpunkter inför beslutet om planen. Vid
enkelt planförfarande kan motsvarande samordning ske med underrättelser
enligt 28 §. Under förutsättning att en planåtgärd kan presenteras tydligt, är
det emellertid inte något som hindrar att kommunen i stället utfärdar föreläg-
ganden i ett tidigare skede, för att sedan kunna låta utfallet påverka planut-
formningen innan planförslaget ställs ut.

Av föreläggandet skall tydligt framgå att rätten till ersättning eller inlösen
förloras om anspråk på ersättning eller inlösen inte framställs i tid. Innebör-
den härav är också att kravet senare inte får höjas, såvida förhållandena inte är
sådana som anges i andra stycket.

För att rätten till ersättning eller inlösen skall anses vara förlorad är det gi-
vetvis en förutsättning att innehållet i det planbeslut som senare meddelas i
berörda delar överensstämmer med föreläggandet. Skiljer sig det slutliga be-
slutet från det som angavs i föreläggandet har rätten till ersättning eller inlösen
inte förlorats även om några anspråk inte har anmälts.

För visshet om att sakägaren nås av föreläggandet, så att tidsfristen för er-
sättningsanspråk böijar löpa, krävs bevis om underrättelse av föreläggandet

Den som efter ett föreläggande har anmält sina anspråk på ersättning eller
inlösen måste härefter väcka talan inom viss tid, vilket framgår av 15 kap.
4 §.

Andra stycket

I andra stycket har tagits in en regel som motsvarar 15 kap. 4 § tredje
stycket och innebär att rätten till ersättning eller inlösen finns kvar om det
uppkommer en skada som inte rimligen kunde förutses vid tiden för föreläg-
gandet. Bestämmelsen innebär att rätten finns kvar i det angivna fallet om nå-
got krav aldrig har framställts i anledning av föreläggandet och även att ett
framställt krav kan ändras om skadan visar sig vara större än som rimligen
kunde förutses.

80

5 kap. 30 § Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med be-
slut om antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslags-
tavla skall meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet
samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i
brev till

1. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av pla-
nen,

2. sakägare, bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt sådan or-
ganisation eller förening som avses i 25 § första stycket 2, om de senast un-
der utställningstiden eller under den i 28 § andra stycket angivna tiden skrift-
ligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda eller
om de har rätt att överklaga på grund av bestämmelsen i 13 kap. 5 § andra
stycket första meningen.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det
skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn
till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem, får un-
derrättelse i stället ske genom kungörande på det sätt som anges i 24 § eller
genom en kungörelse som anslås på kommunens anslagstavla, informa-
tionsblad om kungörelsen som sprids till de boende som berörs av beslutet
och brev till sådana sakägare och sådan organisation eller förening som avses
i första stycket 2. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt
till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17-19 §§ skall dock
alltid underrättas enligt första stycket. Detsamma gäller den som har medde-
lats ett föreläggande enligt 28 a §.

Av kungörelse som avses i andra stycket skall framgå vad beslutet avser,
tidpunkten för beslutets tillkännagivande på kommunens anslagstavla och vad
den som vill överklaga beslutet har att iaktta. Om kungörelsen införs i orts-
tidningen, skall detta ske samma dag som beslutet tillkännages på anslagstav-
lan.

Ändringen är föranledd av den nya 28 a §.

Prop. 1990/91:146

6 kap. 15 § Beslut att anta, ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först
sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande en-
ligt 13 kap. 8 § andra stycket. Byggnadsnämnden fär dock förordna att ett
sådant beslut som fattats efter tillämpning av reglerna om enkelt planförfa-
rande får genomföras trots att beslutet inte vunnit laga kraft, om en ägare av
en fastighet som omfattas av planen begär det och samtliga som berörs av
beslutet skriftligen godkänt det förslag som ligger till grund för beslutet.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.

Ändringen innebär att det blir möjligt att genomföra okontroversiella beslut
om att anta, ändra eller upphäva fastighetsplaner innan beslutet vunnit laga
kraft om någon ägare av de fastigheter som omfattas av planen begär det.

De berörda som enligt bestämmelsen skall ha godkänt planen är alla de
som har rätt att överklaga beslutet, dvs. sakägare inom och utom planområdet
(de som skall framgå av fastighetsförteckningen), de bostadsrättshavare, hy-
resgäster och boende som berörs samt berörda organisationer och föreningar
av hyresgäster. Det är således inte tillräckligt att ägarna till de fastigheter som
omfattas av fastighetsplanen och eventuella innehavare av särskilda rättigheter
i dessa fastigheter är överens. Vidare skall man bortse från om rätten att
överklaga i det enskilda fallet redan skulle ha utsläckts enligt bestämmelsen i
13 kap. 5 § första stycket.

6 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 146

Ett beslut i enlighet med den nya bestämmelsen innebär att fastighetsbild- Prop. 1990/91:146
ning kan ske utan att fastighetsplanen vunnit laga kraft. Enligt den nya be-
stämmelsen i 8 kap. 18 a § kan bygglov ges under villkor att ett beslut att
anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig-
hetsplan vinner laga kraft i de fall fastighetsbildningsåtgärder inte erfordras.

8 kap. 2 § I fråga om andra anläggningar än byggnader krävs bygglov för
att

1. anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med liftar,
campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och
golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller
gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anläggningar för kemiska produk-
ter, som är hälso- och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand eller
andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster eller tom,

6. uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter
eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än
kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en
byggnad,

7. uppfora murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. anordna begravningsplatser,

10. väsentligt ändra anläggningar som avses i 1-9.

Bygglov för att inrätta eller uppföra en anläggning enligt första stycket 4
eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om det är fråga om en min-
dre anläggning avsedd endast för en viss fastighets behov. Bygglov för åt-
gärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast
ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är av-
sedd uteslutande for fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs
med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till
gata eller väg.

Enligt 5 § och 6 § tredje stycket 2 får kommunen besluta om undantag
frän kravet pä bygglov eller om längre gäende krav. I 10 § finns särskilda
bestämmelser för vissa anläggningar avsedda för totalförsvaret.

Ändringen i tredje stycket första meningen är föranledd av ändringen i 6 §
tredje stycket som innebär att kommunen genom bestämmelser i en detaljplan
eller områdesbestämmelser kan införa bygglovsplikt för att anordna eller vä-
sentligt ändra anläggningar för vissa grundvattentäkter. Ändringen i andra
meningen är endast redaktionell.

8 kap. 6 § Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö
bestämma att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i
3 kap. 12 §.

82

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för P]-Op ] 990/91 -146
vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att ut-       ’

föra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov
krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller
på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed
jämförlig näring,

2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sädana grundvattentäkter
som avses i 4 kap. 1 a § 1 vattenlagen (1983:291).

Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genom detalj-
plan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 10 § får be-
stämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte medde-
las.

Tredje stycket

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.1.

Ändringen innebär att stycket indelas i två punkter, varav den andra inne-
håller en ny bestämmelse som innebär att kommunen kan införa bygglovs-
plikt för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för vissa grundvatten-
täkter som är undantagna från vattenlagens tillståndsplikt. Bestämmelsen
öppnar en möjlighet for kommunen att kräva bygglov for att anordna eller vä-
sentligt ändra anläggningar för grundvattentäkter for en- eller tvåfamiljsfas-
tigheters eller jordbruksfastigheters husbehovsförbrukning eller värmeför-
sörjning. På grund av hänvisningen till vattenlagens bestämmelse kan det inte
bli fråga om någon dubbelprövning. Syftet med den nya bestämmelsen är att
göra det möjligt att genom en detaljplan eller områdesbestämmelser införa
bygglovsplikt till skydd för grundvattnet inom ett område.

Av lagtexten framgår att det krävs särskilda skäl för att införa bygglovs-
plikt. Sådana skäl får anses föreligga om det råder brist på grundvatten eller
om det finns risk för att brist eller saltvatteninträngning skall uppkomma.
Genom att även mera omfattande ändringar-av befintliga anläggningar blir
bygglovspliktiga, kan byggnadsnämnden kontrollera att grundvattenuttaget
inte ökas alltför mycket genom t.ex. borrning till större djup eller genom an-
dra åtgärder som kan höja kapaciteten. Som framgår av den allmänna motive-
ringen kan bestämmelsen också tillämpas inom områden där det finns risk för
föroreningar av grundvattnet genom olämpliga brunnar. Bestämmelsen är
således avsedd att använda som ett skydd för grundvattnet som resurs, vilket
också framgår av 12 a § som reglerar förutsättningarna för att få bygglov.

Av specialmotiveringen till 5 kap. 7 § första stycket 1 framgår att bygg-
lovsplikten i en detaljplan kan begränsas till att avse vissa åtgärder. Natur-
ligtvis gäller motsvarande för områdesbestämmelser.

83

Femte stycket

Ändringen innebär att en bygglovsplikt enligt tredje stycket 2 inte kan inforas
för sådana anläggningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av
hemlig natur.

8 kap. 7 § Kommunen får i områdesbestämmelser besluta att bygglov
krävs for att

1. sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som lig-
ger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsvaret,
statliga flygplatser, andra flygplatser för allmänt bruk, kämreaktorer, andra
kämenergianläggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller
säkerhetsområde,

2. sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar inom områ-
den som utgör värdefulla bebyggelsemiljöer.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.

Ändringen innebär att paragrafen delas upp i två punkter, varav punkten 2
innehåller en ny bestämmelse. Den nya bestämmelsen gör det möjligt för
kommunen att skydda värdefulla bebyggelsemiljöer från olämpligt placerade
och utformade skyltar och ljusanordningar. Bestämmelsen kan tjäna som ett
komplement till möjligheten enligt 5 kap. 16 § 4 att meddela skyddsbestäm-
melser for sådana värdefulla byggnader som avses i 3 kap. 12 §.

Frågan om vad som skall anses utgöra en värdefull bebyggelsemiljö har
behandlats i den allmänna motiveringen.

Det är självfallet möjligt att precisera bygglovsplikten så att den t.ex. avser
endast skyltar eller ljusanordningar av visst slag eller överstigande viss stor-
lek. Detta kan vara särskilt betydelsefullt om kommunen önskar få till stånd
en prövning av sådana skyltar och anordningar som är undantagna från till-
ståndsplikt i naturvårdslagen (1964:822) eller väglagen (1971:948).

De prövningsgrunder som är aktuella framgår av 3 kap. 1, 2, 4 och 6 §§.

8 kap. 12 a § Ansökan om bygglov för åtgärder som avses i 6 § tredje
stycket 2 skall bifallas om åtgärden inte medför risk för skada på befintliga
eller i den kommunala planeringen redovisade grundvattentäkter.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, av-
snitt 7.2.2.

Paragrafen innehåller förutsättningen för att en ansökan om bygglov för att
anordna eller väsentligt ändra en anläggning för grundvattentäkt för en en- el-
ler tvåfamilj sfastighets eller en jordbruksfastighets husbehovsförbrukning el-
ler värmeförsörjning skall bifallas. En prövning kan bara bli aktuell om bygg-
lovsplikt införts med stöd av 6 § tredje stycket 2, se specialmotiveringen till
den bestämmelsen. Som framgår av den allmänna motiveringen måste plane-
ringen för en vattentäkt ha nått en viss konkretion för att den planerade täkten
skall kunna åberopas som grund för ett avslag på en bygglovsansökan. Det är
emellertid inte nödvändigt att täkten avses ingå i en kommunal anläggning.

Prop. 1990/91:146

84

Bedömningen av risken för skada skall givetvis göras mot de skäl som an- Prop. 1990/91:146
förts för införandet av bygglovsplikten.

Ett bygglov som meddelas med stöd av denna paragraf kan förenas med
villkor på samma sätt som gäller för andra bygglovsbeslut. Detta innebär att
ett lovbeslut, om det behövs, kan ange villkor om t.ex. det största djup till
vilket en brunn får borras.

Eftersom bestämmelsen i denna paragraf faller tillbaka på bestämmelsen i
3 kap. 2 § andra meningen, kommer överklaganden av beslut som avser
bygglov i dessa fall att prövas enligt samma instansordning oavsett om åtgär-
den skall vidtas inom ett område med detaljplan eller inom ett område som
inte omfattas av en detaljplan. Länsstyrelsens beslut kommer således alltid att
överklagas hos kammarrätten.

8 kap. 18 a § Har beslut fattats om antagande, ändring eller upphävande
av detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan får bygglov, riv-
ningslov eller marklov ges med villkor att planbeslutet vinner laga kraft. I
beslutet om lov skall därvid tas in en upplysning om att sökanden inte har rätt
att påbörja åtgärden innan planbeslutet har vunnit laga kraft.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, av-
snitt 6.

Paragrafen gäller alla former av lov och den ger byggnadsnämnden möj-
lighet att lämna lov innan tiden för överklagande i planärendet har gått till
ända. Det spelar ingen roll om planärendet har handlagts enligt reglerna för
normalt eller enkelt förfarande.

Stadgandet är avsett att tillämpas enbart när någon konflikt om planbeslutet
inte föreligger. I annat fall riskerar man bl.a. att arbete på lovprövning läggs
ned helt i onödan. Lovet måste förses med villkor att det inte får utnyttjas
förrän planbeslutet har vunnit laga kraft.

Självfallet skall lovprövningen ske mot bakgrund av den nya plansituation
som följer av planbeslutet. Prövningen skall alltså ske som om planbeslutet
hade vunnit laga kraft. Förutom att kravet på överensstämmelse med plan
härigenom skall anses uppfyllt påverkas frågan om vilka som enligt 8 kap.
22 § skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen om lov. Vid be-
dömningen av frågan om villkorat lov kan ges gäller i övrigt samma förut-
sättningar som vid vanlig lovgivning. En planändring kan t.ex. vara ett nöd-
vändigt villkor för lov enligt 8 kap. 11 § men den kanske inte alltid är ett till-
räckligt villkor. Kravet enligt 8 kap. 11 § 2 a att fastigheten skall vara an-
passad till fastighetsplan innefattar ett förbud att meddela bygglov innan fas-
tighetsplanen är genomförd genom att fastighetsbildning skett i enlighet med
planen. Om detta krav medför att bygglov inte kan ges förrän fastighetsbild-
ning skett så gäller givetvis detsamma för villkorat bygglov. Inte heller ett så-
dant kan alltså ges i det angivna fallet. Att en fastighetsplan i vissa fall får ge-
nomföras utan hinder av att den inte vunnit laga kraft framgår av 6 kap.
15 §.

85

I vissa fall kan bygglovet behöva förenas med dubbla villkor. Utöver vill- Prop. 1990/91:146
koret enligt förevarande bestämmelse kan det således finnas anledning att en-
ligt 8 kap. 32 § bestämma att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän
fastighetsägaren fullgjort viss prestation.

Om villkoret enligt bestämmelsen inte framgår av lovbeslutet och en be-
svärsprövning leder till att ett påbörjat bygge måste avbrytas, kan kommunen
bli skadeståndsskyldig gentemot såväl den klagande som den bygglovssö-
kande.

8 kap. 34 § På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked hu-
ruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.
Förhandsbesked kan även avse huruvida åtgärden kan antas uppfylla de krav
som anges i 3 kap. 7 § och 15 § första stycket 6.

Meddelas det sökta tillståndet får bestämmas de villkor som behövs.
Tillståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom
två år från dagen för beslutet.

Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra stycket,
upphör tillståndet att gälla. I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upp-
lysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte med-
för rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 samt 25-28 §§ skall tillämpas i fråga om för-
handsbesked.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2.5.

Genom ändringen blir det möjligt för den som avser att vidta en bygg-
lovspliktig åtgärd att erhålla förhandsbesked rörande de krav som ställs i
fråga om installation av hiss och anordnande av parkeringsutrymme.

Förhandsbeskedet kan vila på förutsättningen att vissa villkor uppfylls.

Dessa villkor bör då anges i beskedet i enlighet med andra stycket.

17 kap. 4 § Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen
(1947:385) eller stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer och be-
stämmelser som anges i 79 och 83 §§ sistnämnda lag samt avstyckningspla-
ner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 § byggnadslagen,
skall gälla som detaljplaner som antagits med stöd av denna lag. Avstyck-
ningsplaner, till den del de omfattas av förordnande som nyss har angetts,
skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter ut-
gången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap. 5 § vara fem år
räknat från ikraftträdandet. I fråga om övriga planer och bestämmelser som
avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut

Om inte annat är föreskrivet i sådan plan eller bestämmelse som enligt för-
sta stycket skall gälla som detaljplan enligt denna lag, skall 39 § byggnads-
stadgan (1959:612) tillämpas som bestämmelse i planen.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.

Ändringen gör det klart att PBL-systemets regleringar i alla delar gäller för
äldre planer, om inte annat särskilt föreskrivits. Givetvis innebär ändringen
inte att det blir möjligt att ta ut planavgifter för planer som upprättats före
PBL:s ikraftträdande. Planerna skall däremot behandlats som om de antagits
med stöd av PBL.

86

17 kap. 8 § Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestäm- prOp 1990/91:146
melse, vars genomforandetid enligt 4 § skall anses ha gått ut, ändras eller
upphävs, har ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersätt-
ning av kommunen under förutsättning att

1. fastigheten är belägen i ett område som till större delen är bebyggt i hu-
vudsak i enlighet med planen eller bestämmelsen,

2. beslut om ändring eller upphävande av planen eller bestämmelsen med-
delas före utgången av juni 1992 och

3. fastigheten efter ändringen eller upphävandet inte får bebyggas eller får
bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Andras eller upphävs planen eller bestämmelsen efter utgången av juni
1992 skall första stycket tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte
har avgjorts före den nämnda tidpunkten.

Ersättning skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknads-
värde före och efter beslutet att upphäva eller ändra planen. Fastighetens
marknadsvärde före beslutet skall bestämmas med hänsyn till såväl de plan-
förhållanden som de ersättningsprinciper som gällde vid lagens ikraftträ-
dande. Om kommunen begär det, får dock värdet inte bestämmas högre än ett
belopp som motsvarar vad som enligt anvisningarna till 36 § kommunalskat-
telagen (1928:370) i deras lydelse vid utgången av juni 1990 fick dras av vid
beräkning av realisationsvinst om fastigheten avyttrats den 31 december 1990
ändrat med det procenttal med vilket basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring ändrats fram till värdetidpunkten.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas inom två år från det
att beslutet på vilket talan gnindas vann laga kraft. Har fastighetsägare eller
innehavare av särskild rätt till fastighet väckt talan och har han rätt till ersätt-
ning, får kommunen i stället lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall i övrigt 14 kap. 9 § samt 15 kap. 1
och 6 §§ tillämpas.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 11.

Ändringen är föranledd av att anvisningarna till 36 § kommunalskattela-
gen (1928:370) upphörde att gälla den 1 juli 1990. Den innebär att den s.k.
begränsningsregeln får ett innehåll som motsvarar det ursprungliga. Således
skall omkostnadsbeloppet per den 31 december 1990 räknas om till det upp-
räknade värdet vid värdetidpunkten och då utgöra det högsta belopp som vär-
det skall bestämmas till om kommunen begär det. Värdetidpunkten är enligt
praxis dagen för domen i ersättningsmålet.

14.2 Förslaget till ändring i väglagen (1971:948)

46 § Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länssty-
relsens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, pro-
paganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som be-
hövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte

1. inom områden med detaljplan eller

2. för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning
om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller

3. för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

4. åtgärder för vilka bygglov krävs.

87

Den ny a fjärde punkten i tredje stycket, som är en följdändring till 8 kap. Prop. 1990/91:146
7 § PBL, har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.

Den nya punkten är nödvändig för att undvika dubbelprövning i de fall
bygglovsplikt införs för att utanför områden med detaljplan sätta upp eller vä-
sentligt ändra skyltar och ljusanordningar.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

2. lag om ändring i väglagen (1971:948),

dels ger riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

3. erfarenheter av plan- och bygglagen (avsnitt 2),

4. parkeringsköp (avsnitt 3.1 och 3.2.1-3.2.3)

5. brandsäkerhet vid alternativa boendeformer, inbrottsskydd och käll-
sortering av sopor (avsnitt 12.1),

6. säkerhets- och hälsofrågor inom och utanför samlad bebyggelse
(avsnitt 12.2).

16 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den
åtgärd och det ändamål han har hemställt om.

88

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:23)

Parkeringsköp

Plan- och bygglagen (PBL) innehåller i 3 kap. 15 § första stycket 6 krav på
att det, när tomter tas i anspråk för bebyggelse, skall tillses att lämpligt utrym-
me för parkering, lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anord-
nas på tomten eller i närheten av denna. Enligt 3 kap. 16 § PBL gäller kravet
i skälig utsträckning även bebyggda tomter.

Beteckningen parkeringsköp har kommit att användas på avtal som i hu-
vudsak innebär att ägaren till en fastighet mot ersättning får tillgång till bilplat-
ser i närheten av den egna fastigheten.

Utredningens uppdrag har varit att undersöka hur olika former av parke-
ringsköp fungerar i praktiken och att mot bakgrund av resultatet av under-
sökningen lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs på området

Undersökningen har gjorts i form av en enkät till byggnadsnämnderna i
landets samtliga kommuner. Av svaren framgår att det i stora och medelstora
kommuner finns ett betydande behov av att tillämpa någon form av parke-
ringsköpsförfarande. Även om det från många kommuner efterlyses enhetliga
regler, uttalas det också skepsis inför detaljerade bestämmelser som låser för-
farandet.

Mot bakgrund av vad som framkommit vid enkäten, och med beaktande
även av vad som år 1968 uttalades i ämnet av parkeringskommittén i betän-
kandet "Parkering" (SOU 1968:18), har utredningen stannat för att föreslå att
det i PBL införs en kortfattad bestämmelse om parkeringsköp. Genom be-
stämmelsen lagregleras möjligheten att fullgöra kravet på fordonsutrymme
genom parkeringsköp. I det föreslagna lagrummet definieras begreppet par-
keringsköp och föreskrivs att rätten att utnyttja fordonsutrymme som är för-
lagt utanför fastigheten skall vara knuten till fastigheten på betryggande sätt
Från reglerna om parkeringsköp har undantagits anordnande av fordonsut-
rymme vid tomträttsupplåtelse och vid förrättning enligt anläggningslagen
(1973:1149). Parkeringsköp får inte avse utrymme på allmän plats.

Den av utredningen valda lösningen ger partema möjlighet att i viss ut-
sträckning själva bestämma hur parkeringsköpsavtalet skall konstrueras. För
att avtalet skall kunna godtas av byggnadsnämnden måste det emellertid inne-
hålla någon form av garanti för att fastighetsägarens rättigheter och skyldighe-
ter kommer att övergå oförändrade till varje ny ägare av fastigheten. Vidare
bör, enligt utredningens uppfattning, avtalet innebära att parkeringsbehovet
tillgodoses när det uppkommer. Det bör således inte godtas att anläggandet av
parkeringsplatserna skjuts på framtiden. I ett inledningsskede kan dock pro-
visoriska platser få godtas.

Utredningen lägger inte fram förslag till typavtal om parkeringsköp. Däre-
mot uttalas att det kan vara lämpligt att kommunala och enskilda intresseor-
ganisationer gemensamt utarbetar exempel på typavtal.

Utredningen föreslår en utvidgning av möjligheterna till förhandsbesked.
Sådant besked bör kunna avse även huruvida en bygglovskrävande åtgärd

Prop. 1990/91:146

Bilaga 1

89

kan antas uppfylla krav som ställs i 3 kap. PBL, däribland kravet på for-
donsutrymme. Genom att det införs möjlighet till bindande prövning av par-
keringsfrågan i ett tidigt skede, minskar risken för att fastighetsägaren hamnar
i den beroendeställning som kan sägas föreligga i samband med bygglovs-
prövningen.

I detaljplan får enligt 5 kap. 7 § första stycket 8 PBL meddelas bestäm-
melser bl.a. om förbud att använda viss mark för parkering. Om sådana de-
taljplanebestämmelser inte meddelats har fastighetsägaren i princip frihet att
själv bestämma om han vill förlägga parkeringsplatserna till den egna tomten
eller till utrymme i närheten av denna. Utredningen föreslår att ordet "mark"
utbyts mot "fastighet eller del därav". Ändringen innebär att det med stöd av
bestämmelsen även kan meddelas förbud att anordna parkeringsplatser i
byggnad.

Utredningen har även övervägt finansieringen av parkeringsköp, och har
därvid behandlat reglerna om statlig belåning och skattefrågor. Då frågan om
statliga lån inte berör enbart parkeringsköpen utan parkeringskravens kost-
nadssida generellt och då utredningen inte ansett sig kunna väga in de statsfi-
nansiella skäl som kan inverka, har utredningen dock stannat för att inte fram-
lägga något förslag till ändrade låneregler. Inte heller när det gäller skattefrå-
gorna i samband med parkeringsköp framläggs några förslag. Utredningen
har emellertid funnit det angeläget att dessa frågor klarläggs.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 1

90

Författningsförslag i betänkandet (SOU 1989:23)

Parkeringsköp

Prop. 1990/91:146

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)1

dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 15 §, 5 kap. 7 § samt 8 kap. 34 § skall ha
följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 16 a § av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

1 kap.

Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning, fyllning,
trädfällning och skogsplanering fordras tillstånd i form av bygglov, rivnings-
lov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver
bygglov får ges förhandsbesked hu-
ruvida byggande kan tillåtas på den
avsedda platsen.

Beträffande åtgärder som kräver
bygglov får ges förhandsbesked hu-
ruvida byggande kan tillåtas på den
avsedda platsen och huruvida en åt-
gärd kan antas uppfylla krav i
3 kap.

3 kap.

15 §

Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt som är
lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kul-
turvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att

1. naturförutsättningama så långt möjligt tas till vara,

2. betydande olägenheter for omgivningen inte uppkommer,

3. risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för trafiken
inte uppkommer,

4. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt
anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på
framkomlighet för utryckningsfordon till och från bebyggelsen på tomten,

5. tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhållan-
dena i övrigt, kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller oriente-
ringsförmåga,

6. lämpligt utrymme för parke-
ring, lastning och lossning av for-
don i skälig utsträckning anordnas
på tomten eller i närheten av denna.

6. lämpligt utrymme för parke-
ring, lastning och lossning av for-
don (fordonsutrymme) i skälig ut-
sträckning anordnas på tomten eller i
närheten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller flera bostä-

'Lagen omtryckt 1987:246.

91

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

der eller lokaler för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhet, skall
det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på tom-
ten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen for att anordna både parkering och
friyta, skall i första hand friyta anordnas.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 2

16 a §

Skyldigheten att anordna fordons-
utrymme kan fullgöras genom parke-
ringsköp.

Med parkeringsköp avses avtal
varigenom en fastighetsägare, eller
den som har bestämmaderätt över fa-
stighetens nyttjande, mot ersättning
får tillgång till fordonsutrymme i
närheten av den egna fastigheten.
Rätten att utnyttja fordonsutrymmet
skall vara knuten till fastigheten på
betryggande sätt.

Med parkeringsköp avses ej an-
ordnande av fordonsutrymme vid
upplåtelse med tomträtt eller vid för-
rättning enligt anläggningslagen
(1973:1149).

Parkeringsköp får ej avse for-
donsutrymme på sådan allmän plats
för vilken kommunen är huvudman
enligt 6 kap. 26 § eller staten väghål-
lare enligt 6 kap. 29 §.

5 kap.

Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen med-
delas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första
stycket 2 och 3 samt andra stycket, 8 § första och tredje styckena samt 9 §
första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får
ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen
eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas
andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar
och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 § tredje
stycket, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och
rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen
inte skall vara huvudman,

92

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

Bilaga 2

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

8. placering och utformning av
parkeringsplatser samt förbud att
använda viss mark för parkering,

8. placering och utformning av
parkeringsplatser samt förbud att
använda viss fastighet eller del därav
för parkering,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver
tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik-
och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och,
om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luft-
förorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljö-
skyddslagen (1969:387),

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensam-
hetsanläggningar.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan
enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall
det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas
i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen
innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.

8 kap.

34 §

På ansökan skall byggnadsnämn-
den ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillå-
tas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet får

På ansökan skall byggnadsnämn-
den ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillå-
tas på den avsedda platsen. För-
handsbesked kan även avse huruvida
åtgärden kan antas uppfylla krav i
3 kap.

bestämmas de villkor som behövs.

Tillståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom
två år från dagen för beslutet.

Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra stycket,
upphör tillståndet att gälla. I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upp-
lysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte med-
för rätt att påböija den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 samt 25-28 §§ skall tillämpas i fråga om för-
handsbesked.

Denna lag träder i kraft den

93

Förteckning över remissinstanserna beträffande be- Prop. 1990/91:146
tänkandet (SOU 1989:23) Parkeringsköp              Bilaga 3

Hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Sundsvall, statens vägverk,
byggnadsstyrelsen, riksskatteverket, boverket, statens råd för byggnads-
forskning, statens institut för byggnadsforskning, statens lantmäteriverket,
centralnämnden för fastighetsdata, statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms
län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Södermanlands län, länssty-
relsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i
Kronobergs län, länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen i Gotlands län,
länsstyrelsen i Blekinge län, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i
Malmöhus län, länsstyrelsen i Hallands län, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen i Skaraborgs län,
länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i
Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Gävle-
borgs län, länsstyrelsen i Västemorrlands län, länsstyrelsen i Jämtlands län,
länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsstyrel-
sernas organisationsnämnd, Solna kommun, Stockholms kommun, Söder-
tälje kommun, Tyresö kommun, Uppsala kommun, Eskilstuna kommun,
Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Jönköpings kommun, Tranås
kommun, Växjö kommun, Kalmar kommun, Karlskrona kommun, Helsing-
borgs kommun, Lunds kommun, Malmö kommun, Ystads kommun, Halm-
stads kommun, Göteborgs kommun, Mölndals kommun, Borås kommun,
Trollhättans kommun, Lidköpings kommun, Karlstads kommun, Örebro
kommun, Västerås kommun, Faluns kommun, Gävle kommun, Sundsvalls
kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Luleå kommun, Handi-
kappförbundens centralkommitté, Svenska kommunförbundet, Svenska väg-
föreningen, Sveriges köpmannaförbund, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Byggentreprenörerna, Byggherreföreningen, Före-
ningen för samhällsplanering, Föreningen Sveriges Kommunala Parkerings-
bolag, HSB.s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Näringslivets bygg-
nadsdelegation, Riksbyggen, Svenska kommunaltekniska föreningen,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges bostadsrättsföre-
ningars centralorganisation (SBC), Sveriges fastighetsägareförbund

94

Lagförslag i promemorian

Förslag till ändringar i plan- och bygglagen och
naturvårdslagen

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)!

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

Bilaga 4

5 kap.

25 §2

Underrättelse om innehållet i
kungörelsen skall senast dagen för
kungörandet i vanligt brev sändas
till

Underrättelse om innehållet i kun
görelsen skall senast dagen för kun
görandet i brev sändas till

1. kända sakägare

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlings-
ordning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlings-
ordning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en
riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget

Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan
utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas
till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller för-
valtare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig
för alla.

Underrättelse enligt första stycket
behöver inte sändas, om ett stort
antal personer skall underrättas och
det skulle innebära större kostnad
och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med un-
derrättelsen att sända den till var och
en av dem. Ägare av sådan mark
och innehavare av sådan särskild rätt
till mark som avses i 24 § första
stycket 3 skall dock alltid under-
rättas enligt första stycket.

Underrättelse enligt första stycket
behöver inte sändas, om ett stort
antal personer skall underrättas och
det skulle innebära större kostnad
och besvär än som är försvarligt med
hänsyn till ändamålet med un-
derrättelsen att sända den till var och
en av dem. Ägare av sådan mark och
innehavare av sådan särskild rätt till
mark som avses i 24 § första
stycket 3 skall dock alltid under-
rättas enligt första stycket. Det-
samma gäller i fråga om den som har
meddelats föreläggande enligt
28 a §.

'Lagen omtryckt 1987:246.

2Nuvarande lydelse 1989:1049. Aktuellt ändringsförslag avser tredje stycket sista
meningen.

95

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

28 a §

Prop. 1990/91:146

Bilaga 4

Innan en detaljplan antas får kom-
munen förelägga den, som till följd
av antagandet kan komma att drab-
bas av skada som avses i 14 kap. 5
eller 8 §, att inom viss tid, dock
minst två månader, anmäla sina an-
språk pä ersättning eller inlösen till
kommunen. Ett sådant föreläggande
skall åtföljas av uppgift om de
bestämmelser som avses bli ut-
färdade, ändrade eller upphävda.
Den som inte anmäler sina anspråk
inom den utsatta tiden förlorar sin
rätt till ersättning eller inlösen.

Även om någon som har med-
delats föreläggande enligt första
stycket inte har anmält anspråk på
ersättning eller inlösen inom den
angivna tiden, har han rätt till er-
sättning eller inlösen på grund av
skada som inte rimligen kunde förut-
ses inom denna tid.

Senast dagen efter det att ju-
steringen av protokollet med beslut
om antagande av detaljplanen har
tillkännagetts på kommunens
anslagstavla skall meddelande om
tillkännagivandet, protokollsutdrag
med beslutet samt uppgift om vad
den som vill överklaga beslutet har
att iaktta sändas i brev till

30 §3

Senast dagen efter det att ju-
steringen av protokollet med beslut
om antagande av detaljplanen har
tillkännagetts på kommunens
anslagstavla skall meddelande om
tillkännagivandet, protokollsutdrag
med beslutet samt uppgift om vad
den som vill överklaga beslutet har
att iaktta sändas i vanligt brev till

1. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av
planen,

2. sakägare, bostadsrättshavare,
hyresgäster och boende samt sådan
organisation eller förening som av-
ses i 25 § första stycket 2, om de
senast under utställningstiden eller
under den i 28 § andra stycket an-
givna tiden skriftligen har lämnat
synpunkter i ärendet som inte har
blivit tillgodosedda eller om de har
besvärsrätt på grund av bestäm-
melsen i 13 kap. 5 § andra stycket

2. sakägare, bostadsrättshavare,
hyresgäster och boende samt sådan
organisation eller förening som av-
ses i 25 § första stycket 2, om de
senast under utställningstiden eller
under den i 28 § andra stycket an-
givna tiden skriftligen har lämnat
synpunkter i ärendet eller har be-
svärsrätt på grund av bestämmelsen i
13 kap. 5 § andra stycket och det
inte är uppenbart obehövligt.

3hluvarande lydelse 1989:1049. Aktuellt ändringsförslag avser tredje stycket sista
meningen.

96

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om ett ston antal personer skall
underrättas enligt första stycket 2
och det skulle innebära större kost-
nad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med
underrättelsen att sända den till var
och en av dem, får underrättelse i
stället ske genom kungörelse i orts-
tidning på det sätt som anges i 24 §.
Ägare av sådan mark och innehavare
av sådan särskild rätt till mark som
kan kom-ma att tas i anspråk enligt
6 kap. 17-19 §§ skall dock alltid
underrättas enligt första stycket.

Om ett stort antal personer skall
underrättas enligt första stycket 2
och det skulle innebära större kost-
nad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med
underrättelsen att sända den till var
och en av dem, får underrättelse i
stället ske genom kungörelse i orts-
tidning på det sätt som anges i 24 §
eller genom ett meddelande som
sprids till alla med adress inom det
berörda området. I sistnämnda fall
skall dock sakägare underrättas
enligt första stycket. Ägare av sådan
mark och innehavare av sådan
särskild rätt till mark som kan kom-

Prop. 1990/91:146

Bilaga 4

ma att tas i anspråk enligt 6 kap.
17-19 §§ skall alltid underrättas
enligt första stycket. Detsamma
gäller i fråga om den som har med-
delats föreläggande enligt 28 a §.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma
dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av
kungörelsen skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagivandet
och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

8 kap.

4 §4

Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om nedan angivna åtgärder
beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus,
garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader):

1. installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp, om
byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp,

2. göra andra invändiga ändringar, som inte innebär att det inreds någon
ytterligare bostad eller någon lokal för handel, hantverk eller industri och ej
heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder eller
rökkanaler,

3. färga om byggnader inom områden med detaljplan, om byggnadens
karaktär därigenom inte ändras väsentligt,

4. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till
bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte sträcker
sig mer än 3,0 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5
meter,

5. anordna skärmtak över sådana uteplatser som anges i 4 eller över alta-
ner, balkonger eller entréer, om skärmtaket inte är större än 12,0 kvadrat-
meter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4,5 meter,

4Nuvarande lydelse 1989:1049. Aktuellt ändringsförslag avser andra stycket andra
punkten.

97

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

Bilaga 4

6. uppföra högst två komplementbyggnader i omedelbar närhet av bo-
stadshuset, om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än
10,0 kvadratmeter, taknockshöjden inte överstiger 3,0 meter och bygg-
naderna inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

Utanför detaljplan är en- och tvåbostadshus och tillhörande kom-
plementbyggnader som ej ingår i samlad bebyggelse undantagna från be-
stämmelserna i 1 och 2 §§ även i fråga om följande åtgärder

1. göra mindre tillbyggnader, om
gränsen än 4,5 meter,

2. utföra sädana åtgärder som
avses i 1 § första stycket 4 och 5.

Om de grannar som berörs med-
ger att åtgärder som avses i första
stycket 4-6 och i andra stycket 1
utförs närmare gränsen än 4,5
meter, krävs inte bygglov.

Enligt 6 § får kommunen be-
stämma de åtgärder som avses i
första stycket 3 och andra stycket 1
kräver bygglov.

åtgärden inte sträcker sig närmare

2. uppföra komplementbyggna-
der eller murar eller plank i ome-
delbar närhet av bostadshuset, om
åtgärden inte sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter.

Om de grannar som berörs med-
ger att åtgärder som avses i första
stycket 4-6 och i andra stycket 1 och
2 utförs närmare gränsen än 4,5
meter, krävs inte bygglov.

Enligt 6 § får kommunen be-
stämma att de åtgärder som avses i
första stycket 3 och andra stycket 1
och 2 kräver bygglov.

6 §5

1. inom områden som inte om-
fattas av detaljplan utföra sådana
åtgärder som avses i 3 § första
stycket 1 och 2,

Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att
bygglov krävs för att

1. inom områden som inte om-
fattas av detaljplan utföra sådana
åtgärder som avses i 3 § första
stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i
3 kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som
utgör en värdefull miljö eller i
områden för vilka områdesbe-

Kommunen får, i områden som
utgör en värdefull miljö eller i
områden för vilka områdesbe-

stämmelser utfärdats, bestämma att

stämmelser utfärdats, bestämma att

bygglov krävs för att utföra sådana
åtgärder som avses i 4 § andra
stycket 1.

bygglov krävs för att utföra sådana
åtgärder som avses i 4 § andra
stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov
krävs för att inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller
därmed jämförlig näring.

Bestämmelser enligt första - tredje styckena skall meddelas genom
detaljplan eller områdesbestämmelser.

^Nuvarande lydelse 1989:1049. Aktuellt ändringsförslag avser första stycket 1.

98

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1990/91:146

Bilaga 4

I fråga om byggnader som avses i 10 § får bestämmelser enligt första och
andra styckena inte meddelas.

Generella bestämmelser

18 a§

Har beslut fattats om antagande,
ändring eller upphävande av detalj-
plan, områdesbestämmelser eller fa-
stighetsplan fär lov ges med villkor
att planbeslutet vinner laga kraft. I
beslutet skall därvid tas in en upp-
lysning om att sökanden inte har rätt
att påbörja den sökta åtgärden innan
detta har skett.

15 kap.

I fall som avses i 14 kap. 3, 5, 7 eller 8 § skall talan väckas inom två år
från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft

I fall som avses i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två år från
det att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena,
om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

Att talan i vissa fall får väckas
endast av den som före sådant beslut
som avses i första stycket framställt
anspråk på ersättning eller inlösen
framgår av 5 kap. 28 a §.

17 kap.

4 §

Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947:385) eller
stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer och bestämmelser som anges
i 79 och 83 §§ sistnämnda lag samt avstyckningsplaner, till den del de inte
omfattas av förordnande enligt 168 § byggnadslagen, skall gälla som detalj-
plan enligt denna lag. Avstyckningsplaner till den del de omfattas av för-
ordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter
utgången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap 5 § vara fem år
räknat från ikraftträdandet. I fråga om övriga planer och bestämmelser som
avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut

Om inte annat är föreskrivet i sådan plan eller bestämmelse som enligt
första stycket skall gälla som detaljplan enligt denna lag, skall 39 §
byggnadsstadgan (1959:612) tillämpas som bestämmelse i planen.

99

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Inom områden som omfattas av
sådan plan eller bestämmelse som
enligt första stycket skall gälla som
detaljplan enligt denna lag, får om-
rådesbestämmelser enligt 5 kap. 16
och 17 §§ antas för att reglera

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3 samt andra
stycket, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra
styckena,

2. exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 4

100

Författningsförslag i promemorian (Ds 1990:79)

Förslag till ändringar i plan- och bygglagen
(1987:10)

Prop. 1990/91:146

Bilaga 5

Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)'

dels att 3 kap. 9 och 10 §§, 5 kap. 7 och 12 §§, 6 kap. 15 §, 8 kap. 6
och 34 §§ samt 17 kap. 27 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 12 a § av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

3 kap.

9 §

I fråga om fritidshus med högst I fråga om fritidshus med högst
två bostäder gäller inte bestämmel- två bostäder gäller inte bestämmel-
serna i 3, 7 och 8 §§.                  serna i 3 § andra och tredje styckena

samt 7 och 8 §§. Bestämmelserna i
3 § första stycket skall i frdga om
sädana hus tillämpas i skälig ut-
sträckning.

I fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmel-
serna i 1-8 §§ tillämpas i skälig utsträckning.

10 §

Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall ut-
föras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska,
historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till
vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8 §§ och att an-
dra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8 §§
angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringar-
na i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 §§.

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än
vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom
området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

'Lagen omtryckt 1987:246.

101

Nuvarande lydelse

Vid tillämpning av andra och
tredje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid
ändring av fritidshus med högst tvä
bostäder gäller inte bestämmelserna i
3, 7 och 8 §§.

Föreslagen lydelse

Vid tillämpning av andra och
tredje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid
ändring av fritidshus med högst två
bostäder gäller inte bestämmelserna i
3 § andra och tredje styckena samt 7
och 8 §§. Bestämmelserna i 3 §
första stycket skall i fråga om sådana
hus tillämpas i skälig utsträckning
även i fråga om tillbyggnader som
kräver bygglov och ombyggnader.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 5

5 kap.

7 §

Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen med-
delas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket,
6 § första stycket 2 och 3, andra
stycket samt tredje stycket 2, 8 §
första och tredje styckena samt 9 §
första och andra styckena,

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket,
6 § första stycket 2 och 3 samt
andra stycket, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra
styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får
ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen el-
ler miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas
andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar
och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 § tredje
stycket, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och
rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen
inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

8. placering och utformning av 8. placering och utformning av

parkeringsplatser samt forbud att an- parkeringsplatser, förbud att använ-
vända viss mark för parkering,        da viss fastighet eller del därav för

parkering, samt skyldighet att
anordna utrymme för parkering,
lastning och lossning enligt 3 kap.
15 § första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver
tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt traftk-
och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och,
om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luft-
förorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljö-

102

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

skyddslagen (1969:387),

12. principerna for fastighetsindelningen och för inrättande av gemensam-
hetsanläggningar.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan
enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall
det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas
i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen
innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mera detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 5

12 §

Bestämmelserna i 1-10 §§ skall
tillämpas även när en detaljplan
ändras eller upphävs.

Bestämmelserna i 1-10 §§ skall i
tillämpliga delar gälla även när en de-
taljplan ändras eller upphävs. Vid
ändring av en detaljplan skall dock
genomförandetid enligt 5 § anges
endast om det är behövligt.

6 kap.

15

Beslut att anta, ändra eller
upphäva fastighetsplan gäller först
sedan beslutet har vunnit laga kraft
eller får genomföras efter förord-
nande enligt 13 kap. 8 § andra
stycket.

§

Beslut att anta, ändra eller
upphäva fastighetsplan gäller först
sedan beslutet har vunnit laga kraft
eller får genomföras efter förord-
nande enligt 13 kap. 8 § andra
stycket. Byggnadsnämndenfär dock
förordna att en fastighetsplan som
antagits efter enkelt planförfarande
får genomföras trots att beslutet att
anta planen inte vunnit laga kraft, om
en ägare av en fastighet som om-
fattas av planen begär det och samt-
liga som berörs av planen skriftligen
godkänt den.

8 kap.

6 §2

Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att
bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i

2Senaste lydelse 1989:1049.

103

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för
vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs for att ut-
föra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs for att inom områden
som inte omfattas av detaljplan upp-
föra, bygga till eller på annat sätt
ändra ekonomibyggnader för jord-
bruk, skogsbruk eller därmed jäm-
förlig näring.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs for att

1. inom områden som inte om-
fattas av detaljplan uppföra, bygga
till eller på annat sätt ändra ekono-
mibyggnader för jordbruk, skogs-
bruk eller därmed jämförlig näring,

2. anordna eller väsentligt ändra
sädana anläggningar för vattenför-
sörjning genom grundvattentäkt som
inte kräver tillstdnd enligt vattenlagen
(1983:291).

Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genom detalj-
plan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses

i 10 § får bestämmelser enligt första
och andra styckena inte meddelas.

I fråga om byggnader som avses
i 10 § får bestämmelser enligt första
och andra styckena samt tredje
stycket 2 inte meddelas.

12 a §

Ansökan om bygglov för åtgärder
som avses i 6 § andra stycket 2 skall
bifallas om åtgärden inte kan för-
väntas medföra risk för skada på
befintliga grundvattentäkter.

34 §

På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en åt-
gärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet får
bestämmas de villkor som behövs.

Meddelas det sökta tillståndet
skall bestämmas de villkor som

Prop. 1990/91:146

Bilaga 5

Tillståndet är bindande vid prövning
av ansökan om bygglov som görs
inom två år från dagen för beslutet.

behövs. Tillståndet är bindande vid
prövning av ansökan om bygglov
som görs inom två år från dagen för
beslutet

Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra stycket,
upphör tillståndet att gälla. I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upp-
lysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte med-
för rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 samt 25-28 §§ skall tillämpas i fråga om för-
handsbesked.

104

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 kap.

27 §

Vad som i lag eller annan för-
fattning föreskrivs om stadsplan
skall i stället avse detaljplan, inom
vilken kommunen är huvudman för
allmänna platser. Vad som före-
skrivs om byggnadsplan skall avse
detaljplan, inom vilken annan än
kommunen är huvudman för all-
männa platser. Vad som föreskrivs
om byggnadslov skall - beroende på
arten av den åtgärd som avses med
lovet - i stället gälla bygglov,
rivningslov eller marklov.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 5

Vad som i lag eller annan för-
fattning föreskrivs om stadsplan
skall i stället avse detaljplan, inom
vilken kommunen är huvudman för
allmänna platser. Vad som före-
skrivs om byggnadsplan skall avse
detaljplan, inom vilken annan än
kommunen är huvudman för all-
männa platser. Om en byggnadsplan
har ändrats sd att kommunen skall
vara huvudman för allmänna platser
skall för planen i stället gälla vad
som föreskrivs om stadsplan.

Vad som i lag eller annan för-
fattning föreskrivs om byggnadslov
skall - beroende på arten av den
åtgärd som avses med lovet - i stället
gälla bygglov, rivningslov eller
marklov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

105

8 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 146

Förteckning över remissinstanserna beträffande
departementspromemorian (Ds 1990:79)

Förslag till ändringar i plan- och bygglagen
(1987:10)

Hovrätten för Nedre Norrland, Växjö tingsrätt, kammarrätten i Stockholm,
boverket, statens lantmäteriverk, Sveriges geologiska undersökning (SGU),
statens naturvårdsverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
(SMHI), statens livsmedelsverk, statens råd för byggnadsforskning, statens
institut för byggnadsforskning, statens energiverk, statskontoret, riksrevi-
sionsverket, stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, länsstyrel-
sen i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Söderman-
lands län, länsstyrelsen i Kronobergs län, länsstyrelsen i Gotlands län, läns-
styrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i
Hallands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Älvs-
borgs län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Örebro län, länssty-
relsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i
Västemorrlands län, länsstyrelsen i Jämtlands län, länsstyrelsen i Väster-
bottens län, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsstyrelsernas organisations-
nämnd, Sollentuna kommun, Solna kommun, Stockholms kommun, Tyresö
kommun, Värmdö kommun, Uppsala kommun, Eskilstuna kommun, Lin-
köpings kommun, Norrköpings kommun, Eksjö kommun, Tranås kommun,
Borgholms kommun, Kalmar kommun, Gotlands kommun, Karlskrona
kommun, Kristianstads kommun, Helsingborgs kommun, Lunds kommun,
Malmö kommun, Ystads kommun, Halmstads kommun, Kungsbacka kom-
mun, Göteborgs kommun, Uddevalla kommun, Borås kommun, Lidköpings
kommun, Karlstads kommun, Örebro kommun, Västerås kommun, Faluns
kommun, Mora kommun, Ockelbo, Gävle kommun, Sundsvalls kommun,
Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Kiruna
kommun, Luleå kommun, svenska kommunförbundet, Sveriges köpmanna-
förbund, Byggentreprenörerna, Byggherreföreningen, Föreningen för sam-
hällsplanering, Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer, Föreningen
Sveriges byggnadsnämndssekreterare, Föreningen Sveriges Kommunala
Parkeringsbolag, Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Före-
ningen Sveriges stadsarkitekter, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riks-
förbund, Näringslivets byggnadsdelegation, Riksbyggen, Svenska kom-
munaltekniska föreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO),
Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation (SBC), Sveriges fastig-
hetsägareförbund, Sveriges lantmätareförening, Sveriges Trähusfabrikers
Riksförbund, Sveriges VVS-inspektörers förening

Vidare har yttranden kommit in från Svenska Brunnsborrares
Branschorganisation och Sveriges Avanti-Borrare Förening samt Peter
Heimbiirger, f.d. teknisk direktör vid planverket.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 6

106

De till lagrådet remitterade lagförslagen

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

1 Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:1g)1

dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 9 och 10 §§, 5 kap. 7, 12, 25 och 30 §§,
6 kap. 15 §, 8 kap. 2, 6, 7 och 34 §§, 15 kap. 4 § samt 17 kap.4 och
8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 28 a §, 8 kap.
12 a och 18 a §§ samt närmast före 8 kap. 18 a § en ny rubrik av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning, fyllning,
trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov, rivnings-
lov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver
bygglov får ges förhandsbesked hu-
ruvida byggande kan tillätas pä den
avsedda platsen.

Beträffande åtgärder som kräver
bygglov får ges förhandsbesked i de
fall som särskilt anges.

3 kap.

9

I fråga om fritidshus med högst
två bostäder gäller inte bestämmel-
serna i 3, 7 och 8 §§.

I fråga om fritidshus med högst
två bostäder gäller inte bestämmel-
serna i 3 § andra och tredje styckena
samt 1 och 8 §§. Bestämmelserna i
3 § första stycket skall i fräga om
sädana hus tillämpas i skälig ut-
sträckning.

I fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmel-
serna i 1-8 §§ tillämpas i skälig utsträckning.

10 §

Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall ut-
föras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska,
historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till
vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8 §§ och att an-
dra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

1 Lagen omtryckt 1987:246.

107

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8 §§
angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringar-
na i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 §§.

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än
vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom
området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och
tredje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid än-
dring av fritidshus med högst två
bostäder gäller inte bestämmelserna i
3, 7 och 8 §§.

Vid tillämpning av andra och tre-
dje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid än-
dring av fritidshus med högst två
bostäder gäller inte bestämmelserna i
3 § andra och tredje styckena samt 7
och 8 §§. Bestämmelserna i 3 §
första stycket skall i fråga om sådana
hus dock tillämpas i skälig utsträck-

ning även såvitt avser tillbyggnader
som kräver bygglov och ombyggna-

der.

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket,
6 § första stycket 2 och 3, andra
stycket samt tredje stycket 2, 8 §
första och tredje styckena samt 9 §
första och andra styckena,

5 kap.

7 §

Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen med-
delas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket,
6 § första stycket 2 och 3 samt an-
dra stycket, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra
styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får
ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen el-
ler miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas
andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar
och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 § tredje
stycket, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och
rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen
inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

108

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8. placering och utformning av

8. placering och utformning av

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

parkeringsplatser samt förbud att parkeringsplatser, förbud att använ-

använda viss mark för parkering,

da viss mark eller byggnader för
parkering samt skyldighet att anord-
na utrymme för parkering, lastning
och lossning enligt 3 kap. 15 §
första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver
tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik-
och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och,
om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luft-
förorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljö-
skyddslagen (1969:387),

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensam-
hetsanläggningar.

1 detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan
enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall
det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas
i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen
innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.

12 §

Bestämmelserna i 1-10 §§ skall Bestämmelserna i 1-4 och 6-
tillämpas även när en detaljplan än- 10 §§ skall tillämpas även när en
dras eller upphävs.                     detaljplan ändras eller upphävs.

När en detaljplan ändras skall vad
som gäller om genomforandetid för
planen gälla även för de frågor som
planändringen avser. Om det vid
planändringen inte gäller någon ge-
nomförandetid för planen, skall dock
särskild genomförandetid bestämmas
enligt 5 § för de frågor som planän-
dringen avser.

25 §2

Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungö-
randet i brev sändas till

1. kända sakägare,

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning
för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsordning

2Senaste lydelse 1989:1049.

109

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisa-
tion och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan ut-
sedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas till
en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare,
får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla.

Underrättelse enligt första stycket
behöver inte sändas, om ett stort an-
tal personer skall underrättas och det
skulle innebära större kostnad och

Underrättelse enligt första stycket
behöver inte sändas, om ett stort an-
tal personer skall underrättas och det
skulle innebära större kostnad och

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

besvär än som är försvarligt med
hänsyn till ändamålet med under-
rättelsen att sända den till var och en
av dem. Ägare av sådan mark och
innehavare av sådan särskild rätt till
mark som avses i 24 § första
stycket 3 skall dock alltid underrät-
tas enligt första stycket.

besvär än som är försvarligt med
hänsyn till ändamålet med under-
rättelsen att sända den till var och en
av dem. Ägare av sådan mark och
innehavare av sådan särskild rätt till
mark som avses i 24 § första stycket
3 skall dock alltid underrät-tas enligt
första stycket. Detsamma gäller den
som har meddelats ett föreläggande
enligt 28 a §.

28 a §

Innan en detaljplan antas får
kommunen förelägga den, som till
följd av antagandet kan komma att
drabbas av skada som avses i
14 kap. 8 § första stycket 2 eller 3,
att inom viss tid, dock minst tvd må-
nader, anmäla sina anspråk på ersätt-
ning eller inlösen till kommunen. Ett
sådant föreläggande skall åtföljas av
uppgift om de bestämmelser som av-
ses bli utfärdade, ändrade eller upp-
hävda. Den som inte anmäler sina
anspråk inom den utsatta tiden för-
lorar sin rätt till ersättning eller in-
lösen.

Bestämmelsen i första stycket ut-
gör inte hinder mot att anspråk pä er-
sättning eller inlösen framställs på
grund av skada som inte rimligen
kunde förutses inom den angivna ti-
den.

110

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 §3

Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om anta-
gande av detaljplanen har tillkännagetts pä kommunens anslagstavla skall
meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift
om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i brev till

1. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av pla-
nen,

2. sakägare, bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt sådan or-
ganisation eller förening som avses i 25 § första stycket 2, om de senast un-
der utställningstiden eller under den i 28 § andra stycket angivna tiden skrift-
ligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda eller
om de har rätt att överklaga på grund av bestämmelsen i 13 kap. 5 § andra
stycket första meningen.

Om ett stort antal personer skall
underrättas enligt första stycket 2
och det skulle innebära större kost-
nad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med un-
derrättelsen att sända den till var och
en av dem, får underrättelse i stället
ske genom kungörande på det sätt
som anges i 24 § eller genom en
kungörelse som anslås på kommu-
nens anslagstavla, informationsblad
om kungörelsen som sprids till de
boende som berörs av beslutet och
brev till sådana sakägare och sådan
organisation eller förening som av-
ses i första stycket 2. Ägare av så-
dan mark och innehavare av sådan
särskild rätt till mark som kan kom-
ma att tas i anspråk enligt 6 kap.
17-19 §§ skall alltid underrättas
enligt första stycket.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

Om ett stort antal personer skall
underrättas enligt första stycket 2
och det skulle innebära större kost-
nad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med un-
derrättelsen att sända den till var och
en av dem, får underrättelse i stället
ske genom kungörande på det sätt
som anges i 24 § eller genom en
kungörelse som anslås på kommu-
nens anslagstavla, informationsblad
om kungörelsen som sprids till de
boende som berörs av beslutet och
brev till sådana sakägare och sådan
organisation eller förening som av-
ses i första stycket 2. Ägare av så-
dan mark och innehavare av sådan
särskild rätt till mark som kan kom-
ma att tas i anspråk enligt 6 kap.
17-19 §§ skall dock alltid under-
rättas enligt första stycket. Det-
samma gäller den som har meddelats
ett föreläggande enligt 28 a §.

Av kungörelse som avses i andra stycket skall framgå vad beslutet avser,
tidpunkten för beslutets tillkännagivande på kommunens anslagstavla och vad
den som vill överklaga beslutet har att iaktta. Om kungörelsen införs i orts-
tidningen, skall detta ske samma dag som beslutet tillkännages på anslagstav-
lan.

3Senaste lydelse 1989:1049.

111

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

15 §

Beslut att anta, ändra eller upp-
häva fastighetsplan gäller först sedan
beslutet har vunnit laga kraft eller får
genomföras efter förordnande enligt
13 kap. 8 § andra stycket.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

Beslut att anta, ändra eller upp-
häva fastighetsplan gäller först sedan
beslutet har vunnit laga kraft eller får
genomföras efter förordnande enligt
13 kap. 8§ andra stycket. Bygg-
nadsnämnden får dock förordna att
ett sådant beslut som fattats efter
tillämpning av reglerna om enkelt
planförfarande får genomföras trots
att beslutet inte vunnit laga kraft, om
en ägare av en fastighet som om-
fattas av planen begär det och samt-
liga som berörs av beslutet skrift-
ligen godkänt det förslag som ligger
till g rund för beslutet.

8 kap.

2 §4

I fråga om andra anläggningar än byggnader krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med liftar,
campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och
golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller
gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra anläggningar för kemiska produkter,
som är hälso- och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand eller
andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster tom,

6. uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter
eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än
kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en
byggnad,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. anordna begravningsplatser,

10. väsentligt ändra anläggningar som avses i 1-9.

Bygglov för att inrätta eller uppföra en anläggning enligt första stycket 4
eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om det är fråga om en min-
dre anläggning avsedd endast för en viss fastighets behov. Bygglov för åt-
gärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast
ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är av-
sedd uteslutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs
med stöd av väglagen (1971 ;948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till
gata eller väg.

4Senaste lydelse 1989:1049.

112

Nuvarande lydelse

Enligt 5 § får kommunen medge
undantag från kravet på bygglov. I
10 § finns särskilda bestämmelser
för vissa anläggningar och anord-
ningar avsedda för totalförsvaret

Föreslagen lydelse

Enligt 5 § och 6 § tredje
stycket 2 kan kommunen besluta om
undantag från kravet på bygglov el-
ler om längre gående krav. I 10 §
finns särskilda bestämmelser för
vissa anläggningar avsedda för total-
försvaret.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

6 §5

Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att
bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i
3 kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för
vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att ut-
föra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att inom områden
som inte omfattas av detaljplan upp-
föra, bygga till eller på annat sätt
ändra ekonomibyggnader för jord-
bruk, skogsbruk eller därmed jäm-
förlig näring.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfat-
tas av detaljplan uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändra ekonomi-
byggnader för jordbruk, skogsbruk
eller därmed jämförlig näring,

2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana grundvat-
tentäkter som avses i 4 kap. 1 a§ 1
vattenlagen (1983:291).

Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genom detalj-
plan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses

i 10 § får bestämmelser enligt första
och andra styckena inte meddelas.

I fråga om byggnader och andra
anläggningar som avses i 10 § får
bestämmelser enligt första och andra
styckena samt tredje stycket 2 inte
meddelas.

Kommunen får i områdesbestäm-
melser besluta att bygglov krävs för
att sätta upp eller väsentligt ändra

Kommunen får i områdesbestäm-
melser besluta att bygglov krävs för
att

5Senaste lydelse 1989:1049.

113

Nuvarande lydelse
ljusanordningar inom områden som
ligger i närheten av befintliga eller
planerade anläggningar for totalför-
svaret, statliga flygplatser, andra
flygplatser för allmänt bruk, käm-
reaktorer, andra kärnenergianlägg-
ningar eller andra anläggningar som
kräver ett skydds- eller säkerhets-
område

12 a

Föreslagen lydelse

1. sätta upp eller väsentligt ändra
ljusanordningar inom områden som
ligger i närheten av befintliga eller
planerade anläggningar för totalför-
svaret, statliga flygplatser, andra
flygplatser för allmänt bruk, käm-
reaktorer, andra kärnenergianlägg-
ningar eller andra anläggningar som
kräver ett skydds- eller säkerhetsom-
råde,

2. såna upp eller väsentligt ändra
skyltar eller ljusanordningar inom
områden som utgör värdefulla be-
byggelsemiljöer.

§

Ansökan om bygglov för åtgärder
som avses i 6 § tredje stycket 2 skall
bifallas om åtgärden inte medför risk
för skada på befintliga eller i den
kommunala planeringen redovisade
grundvattentäkter.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

Generella bestämmelser

18 a §

Har beslut fattats om antagande,
ändring eller upphävande av detalj-
plan, områdesbestämmelser eller fa-
stighetsplan får bygglov, rivningslov
eller marklov ges med villkor att
planbeslutet vinner laga kraft. I be-
slutet om lov skall därvid tas in en
upplysning om att sökanden inte har
rätt att påbörja åtgärden innan plan -
beslutet har vunnit laga kraft.

34 §

På ansökan skall byggnadsnämn-
den ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillå-
tas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet får

På ansökan skall byggnadsnämn-
den ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillå-
tas på den avsedda platsen. För-
handsbesked kan även avse huruvida
åtgärden kan antas uppfylla de krav
som anges i 3 kap. 7 § och 15 §
första stycket 6.

bestämmas de villkor som behövs. Till-

ståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom två
år från dagen for beslutet.

114

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra stycket,
upphör tillståndet att gälla. I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upp-
lysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte med-
för rätt att påböija den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 samt 25-28 §§ skall tillämpas i fråga om för-
handsbesked.

15 kap.

4 §

I fall som avses i 14 kap. 3, 5, 7 eller 8 § skall talan väckas inom två år
från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft

I fall som avses i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två år från
det att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena,
om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

Att talan i vissa fall får väckas en-
dast av den som före sådant beslut
som avses i första stycket framställt
anspråk på ersättning eller inlösen
framgår av 5 kap. 28 a §.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

17 kap.

Stadsplaner och byggnadsplaner
enligt byggnadslagen (1947:385) el-
ler stadsplanelagen (1931:142), så-
dana äldre planer och bestämmelser
som anges i 79 och 83 §§ sistnämn-
da lag samt avstyckningsplaner, till
den del de inte omfattas av förord-
nande enligt 168 § byggnadslagen,
skall gälla som detaljplan enligt
denna lag. Avstyckningsplaner, till
den del de omfattas av förordnande
som nyss har angetts, skall upphöra
att gälla vid ikraftträdandet.

Stadsplaner och byggnadsplaner
enligt byggnadslagen (1947:385) el-
ler stadsplanelagen (1931:142), så-
dana äldre planer och bestämmelser
som anges i 79 och 83 §§ sistnämn-
da lag samt avstyckningsplaner, till
den del de inte omfattas av förord-
nande enligt 168 § byggnadslagen,
skall gälla som detaljplaner som an-
tagits med stöd av denna lag.
Avstyckningsplaner, till den del de
omfattas av förordnande som nyss
har angetts, skall upphöra att gälla
vid ikraftträdandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter ut-
gången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap. 5 § vara fem år
räknat från ikraftträdandet. I fråga om övriga planer och bestämmelser som
avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut

Om inte annat är föreskrivet i sådan plan eller bestämmelse som enligt för-
sta stycket skall gälla som detaljplan enligt denna lag, skall 39 § byggnads-
stadgan (1959:612) tillämpas som bestämmelse i planen.

Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestämmelse, vars ge-
nomförandetid enligt 4 § skall anses ha gått ut, ändras eller upphävs, har

115

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersättning av kom-
munen under förutsättning att

1. fastigheten är belägen i ett område som till större delen är bebyggt i hu-
vudsak i enlighet med planen eller bestämmelsen,

2. beslut om ändring eller upphävande av planen eller bestämmelsen med-
delas före utgången av juni 1992 och

3. fastigheten efter ändringen eller upphävandet inte får bebyggas eller får
bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Ändras eller upphävs planen eller bestämmelsen efter utgången av juni
1992 skall första stycket tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte
har avgjorts före den nämnda tidpunkten.

Ersättning skall bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens mark-
nadsvärde före och efter beslutet att
upphäva eller ändra planen. Fastig-
hetens marknadsvärde före beslutet

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

Ersättning skall bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens mark-
nadsvärde före och efter beslutet att
upphäva eller ändra planen. Fastig-
hetens marknadsvärde före beslutet

skall bestämmas med hänsyn till så-
väl de planförhållanden som de er-
sättningsprinciper som gällde vid
lagens ikraftträdande. Om kommu-
nen begär det, får dock värdet inte
bestämmas högre än ett belopp som
motsvarar vad som enligt anvis-
ningarna till 36 § kommunalskatte-
lagen (1928:370) fär dras av vid
beräkning av realisationsvinst vid
avyttring av fastighet.

skall bestämmas med hänsyn till så-
väl de planförhållanden som de er-
sättningsprinciper som gällde vid
lagens ikraftträdande. Om kommu-
nen begär det, får dock värdet inte
bestämmas högre än ett belopp som
motsvarar vad som enligt anvis-
ningarna till 36 § kommunalskatte-
lagen (1928:370) i deras lydelse vid
utgången av juni 1990 fick dras av
vid beräkning av realisationsvinst
om fastigheten avyttrats den 31 de-
cember 1990 multiplicerat med en
omräkningsfaktor som erhålls ge-
nom att konsumentprisindex vid
värdetidpunkten divideras med kon-
sumentprisindex för december 1990.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas inom två år från det
att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft. Har fastighetsägare eller
innehavare av särskild rätt till fastighet väckt talan och har han rätt till ersätt-
ning, får kommunen i stället lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall i övrigt 14 kap. 9 § samt 15 kap.
1 och 6 §§ tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 17 kap. 8 § tre veckor efter den dag
då lagen enligt uppgift på den utkom från trycket i Svensk författningssam-
ling, och i övrigt den 1 juli 1991.

2. Bestämmelsen i 17 kap. 8 § tillämpas i sin nya lydelse endast i de fall
planen eller bestämmelsen ändras eller upphävs efter ikraftträdandet.

116

2 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 46 § väglagen (1971:948)'

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

46 §

Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrel-
sens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propa-
ganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som be-
hövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte

1. inom områden med detaljplan eller

2. för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning
om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller

3. för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Bestämmelserna i första stycket
gäller inte heller i fräga om åtgärder
för vilka bygglov krävs.

Prop. 1990/91:146

Bilaga 7

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

'Lagen omtryckt 1987:459.

117

Lagrådet

Prop. 1990/91:146

Bilaga 8

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-14

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Hans-Gunnar Solerud.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Ulf Lönnqvist beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Henrik
Lagergren och jur.kand. Stig Hagelstam.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

118

Innehåll

Prop. 1990/91:146

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................1

Propositionens lagförslag...........................................................3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991............14

1   Inledning........................................................................14

2   Plan- och bygglagen - tre års erfarenheter..................................16

2.1   Bakgrund...............................................................16

2.2  Överväganden..........................................................19

2.2.1 Fysisk planering...............................................19

2.2.2 Byggande......................................................24

2.2.3 EG-frågor m.m...............................................25

3  Parkeringsköp m.m............................................................26

3.1   Bakgrund...............................................................26

3.1.1 Inledning.......................................................26

3.1.2 Problemet rörande parkeringsköp...........................27

3.1.3 Gällande ordning..............................................28

3.2   Överväganden och förslag............................................30

3.2.1 Principiell bedömning........................................30

3.2.2 Utformningen av avtal om parkeringsköp..................31

3.2.3 Behov av lagstiftning.........................................33

3.2.4 Parkeringsfrågomas behandling i samband med

planläggning...................................................36

3.2.5 Förhandsbesked...............................................38

4   Ändring av detaljplan..........................................................41

4.1   Bakgrund...............................................................41

4.2   Genomförandetiden...................................................42

4.3   Överväganden och förslag............................................44

4.4   Användningsområdet för planändringar............................47

5   Omedelbart genomförande av fastighetsplan i vissa fall...................49

6   Beslut om lov innan plan har vunnit laga kraft.............................51

7   Hushållning med grundvatten, m.m.........................................53

7.1   Bakgrund...............................................................53

7.1.1 Allmänt.........................................................53

7.1.2 Gällande rätt...................................................54

7.2   Överväganden och förslag............................................55

7.2.1 Bygglovsplikt för grundvattentäkter i vissa fall...........55

7.2.2 Prövningen av ansökningar om bygglov för

grundvattentäkter..............................................57

7.2.3 Krav på hushållning med vatten m.m. för

fritidshus.......................................................59

8   Utökad bygglovsplikt för skyltar och ljusanordningar

i värdefull bebyggelsemiljö...................................................60

9  Definitioner på byggnadshöjd m.m..........................................62

119

10 Handläggning av ersättningsfrågor i samband med planläggning........62 Prop. 1990/91:146

11  Beräkning av ersättningsbelopp i visst fall..................................65

11.1  Bakgrund...............................................................65

11.2  Överväganden och förslag............................................67

12 Vissa byggfrågor, m.m.......................................................68

12.1  Brandsäkerhet vid alternativa boendeformer, inbrotts-
skydd och källsortering av sopor....................................68

12.1.1 Bakgrund.....................................................68

12.1.2 Brandsäkerhet vid alternativa boendeformer.............68

12.1.3 Inbrottsskydd................................................70

12.1.4 Källsortering av sopor......................................71

12.2  Säkerhets- och hälsofrågor inom och utanför

samlad bebyggelse....................................................74

13 Upprättade lagförslag..........................................................75

14  Specialmotivering..............................................................75

14.1  Förslaget till lag om ändring i plan-och

bygglagen (1987:10)..................................................75

14.2  Förslaget till ändring i väglagen (1971:948).......................87

15  Hemställan......................................................................88

16 Beslut............................................................................88

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:23)

Parkeringsköp...........................................................89

Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet (SOU 1989:23)

Parkeringsköp...........................................................91

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna beträffande betänkandet

(SOU 1989:23) Parkeringsköp.......................................94

Bilaga 4 Lagförslag i promemorian Förslag till ändringar i plan- och

bygglagen och naturvårdslagen.......................................95

Bilaga 5 Författningsförslag i promemorian (Ds 1990:79)

Förslag till ändringar i plan- och bygglagen (1987:10).......... 101

Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna beträffande departements-

promemorian (Ds 1990:79) Förslag till ändringar i plan- och
bygglagen (1987:10).................................................106

Bilaga 7  De till lagrådet remitterade lagförslagen............................107

Bilaga 8  Lagrådets yttrande....................................................118

gotab 98351, Stockholm 1991

120