om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning m. m.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning m. m.
Prop.
1990/91: 141
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991 för de åtgärder och de ändamål
som föredraganden har hemställt om.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Ingela Thalén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till lagstiftning inom ramen för den allmän-
na försäkringen om ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om
ekonomisk ersättning vid sådan rehabilitering.
Förstahandsansvaret för att den enskildes behov av rehabilitering klar-
läggs föreslås åvila arbetsgivaren. Denne skall svara för att behovet av
rehabiliteringsåtgärder utreds när den anställde på grund av sjukdom har
varit borta från arbetet i fyra veckor i följd, när den anställde haft upprepa-
de korta sjukfall eller när den anställde själv begär det. En sådan rehabilite-
ringsutredning skall ske i samråd med den anställde. Den bör vara genom-
förd inom viss bestämd tid och skall tillställas försäkringskassan. Arbetsgi-
varen skall vidare svara för att sådana arbetslivsinriktade rehabiliterings-
åtgärder vidtas som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna
verksamheten. Inriktningen skall därmed vara att den anställde skall bere-
das fortsatt arbete hos arbetsgivaren och att andra alternativ prövas först
när dennes möjligheter är uttömda.
En rätt till rehabiliteringsersättning införs för den som deltar i arbets-
livsinriktad rehabilitering. Ersättningen omfattar dels rehabiliteringspen-
ning motsvarande 100% av den försäkrades sjukpenninggrundande in-
komst, dels särskilt bidrag för vissa merkostnader vid rehabilitering. Reha-
biliteringspenning skall kunna utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en
fjärdedels förmån.
För rehabiliteringsersättning förutsätts att rehabiliteringen ingår i en av
försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan, som anger bl. a. vilka åt- Prop. 1990/91:141
gärder som aktualiseras, vem som ansvarar för dem och när de skall
genomföras. Försäkringskassan skall fortlöpande se till att planen följs och
vid behov anpassas efter ändrade förhållanden. Som underlag för bedöm-
ning och fortsatt rehabiliteringsarbete skall den försäkrade på försäkrings-
kassans begäran vara skyldig att lämna ett mer ingående läkarutlåtande
när en sjukperiod har varat i fyra veckor.
Med den föreslagna ordningen ändras försäkringskassans arbete med
rehabilitering. Försäkringskassan ges ett övergripande samordningsansvar
för rehabiliteringsverksamheten, innefattande ansvar för regionalt och
lokalt samarbete mellan olika myndigheter och organ med uppgifter på
rehabiliteringsområdet. Försäkringskassan skall samordna och ha tillsyn
över de utredande och andra insatser som enligt lagen om allmän försäk-
ring krävs för rehabilitering av enskilda försäkrade. Den skall också när
det behövs ta initiativ till sådana insatser. I ansvaret ingår att ge stöd åt
den enskilde i kontakter med andra rehabiliteringsansvariga. Gentemot
den försäkrades arbetsgivare får försäkringskassan ett tillsynsansvar för att
denne fullgör sina rehabiliteringsuppgifter. I speciella fall skall försäkrings-
kassan överta ansvaret för att rehabiliteringsutredning kommer till stånd.
Genom sitt samarbete med olika arbetsgivare om rehabilitering av deras
anställda får försäkringskassan kunskaper om arbetsmiljön i företagen och
dess betydelse för rehabiliteringsbehoven. Härigenom stärks det behövliga
sambandet mellan rehabiliteringsinsatserna och strävandena mot arbets-
miljöförbättringar.
I propositionen läggs fram vissa ytterligare förslag på sjukförsäkringens
område. En kompletterande reglering föreslås för bedömning av arbetsför-
mågans nedsättning vid längre sjukfall. Vidare begränsas rätten till en
fjärdedels sjukpenning till att avse högst 365 dagar för en sjukperiod.
Ersättning i form av bidrag till arbetshjälpmedel skall kunna utges av
försäkringskassan.
På pensionsområdet föreslås en bestämd nedre åldersgräns vid 60 år för
förtidspension enligt de s. k. äldrereglerna. Möjlighet införs att samtidigt
uppbära halv förtidspension och halv ålderspension från folk- och tilläggs-
pensioneringen.
Reformen föreslås bli genomförd den 1 januari 1992. Förslaget om
bidrag från sjukförsäkringen till arbetshjälpmedel avser dock tiden fr. o. m.
den 1 juli 1991.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Prop. 1990/91: 141
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring1
dels att 2 kap. 11 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 §, 3 kap. 7, 8, 9, 13 och 15 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 2 och
3 §§, 16 kap. 1 § samt 20 kap. 3 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 kap. 14 §, 3 kap. 7
b § och 7 kap. 3 a §, en ny avdelning, åttonde avdelningen, och ett nytt
kapitel, 22 kap., samt närmast före 22 kap. nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1§
Den allmänna försäkringen be-
står av sjukförsäkring, folkpensio-
nering och försäkring för tilläggs-
pension.
Till den allmänna försäkringen
äro anslutna frivillig sjukpenning-
försäkring och frivillig pensionsför-
säkring.
Den allmänna försäkringen be-
står av sjukförsäkring, folkpensio-
nering och försäkring för tilläggs-
pension.
Till sjukförsäkringen hör frågor
om rehabilitering.
Till den allmänna försäkringen
är anslutna frivillig sjukpenningför-
säkring och frivillig pensionsför-
säkring.
2 kap.
14§
Bidrag till sådana arbetshjälpme-
del som en förvärvsarbetande för-
säkrad behöver som ett led i sin re-
habilitering utges enligt föreskrifter
som regeringen meddelar.
3 kap.
7§2
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades
arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Med sjukdom jämställs ett tillstånd
av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
Saknar den försäkrade arbetsför-
måga utges hel sjukpenning. Om ar-
betsförmågan inte saknas helt men
är nedsatt med minst tre fjärde-
Saknar den försäkrade arbetsför-
måga utges hel sjukpenning. Om ar-
betsförmågan inte saknas helt men
är nedsatt med minst tre fjärde-
' Lagen omtryckt 1982:120.
Senaste lydelse av 2 kap. 11 § 1990:1407.
2 Senaste lydelse 1990:157.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
delar utges tre fjärdedels sjukpen-
ning. Är arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst hälf-
ten utges halv sjukpenning. I annat
fall utges en fjärdedels sjukpenning.
delar utges tre fjärdedels sjukpen-
ning. Är arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst hälf-
ten utges halv sjukpenning. I annat
fall utges en fjärdedels sjukpenning.
En fjärdedels sjukpenning får dock
under samma sjukperiod utges för
högst 365 dagar.
Försäkringskassan får när det finns skäl till det kräva att läkarintyg ges
in för att styrka nedsättning av arbetsförmågan.
När en sjukperiod har pågått fyra
veckor skall den försäkrade ge in ett
läkarutlåtande till försäkringskas-
san, om kassan begär det. Ett så-
dant läkarutlåtande skall innehålla
uppgift om behovet av rehabilite-
ring, pågående och planerad be-
handling eller rehabiliteringsåtgärd
samt, om möjligt, beräknad återstå-
ende sjukdomstid med nedsatt ar-
betsförmåga.
För utgifter för läkarundersök-
ning och utlåtande som föranleds av
en utredning enligt fjärde stycket
lämnas ersättning i enlighet med
vad regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, riksförsäkrings-
verket föreskriver.
7b§
Sjukpenning enligt 7 § utges även
när den försäkrade går miste om
förvärvsinkomst i samband med att
han genomgår en behandling som
syftar till att förebygga sjukdom och
nedsättning av arbetsförmågan.
Som villkor gäller att behandlingen
har ordinerats av läkare och ingår i
en av försäkringskassan godkänd
behandlingsplan. Vidare förutsätts
att den försäkrade för behandlingen
behöver avstå från förvärvsarbete
minst två timmar under en dag och
därvid går miste om minst en fjärde-
del av sin dagsinkomst.
Vid bedömande huruvida full-
ständig nedsättning av arbetsförmå-
gan föreligger skall, om sjukdomen
Vid bedömningen av om arbets-
förmågan är fullständigt nedsatt
skall, om sjukdomen kan antas vara
3 Senaste lydelse 1988:881.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
kan antas vara kortvarig, särskilt
beaktas huruvida den försäkrade på
grund av sjukdomen är ur stånd att
utföra sitt vanliga eller därmed
jämförligt arbete. Om den försäkra-
de på grund av sjukdomen behöver
avstå från förvärvsarbete under
minst hälften av sin normala ar-
betstid en viss dag, skall hans ar-
betsförmåga anses nedsatt i minst
motsvarande mån den dagen.
Är den försäkrade föremål för åt-
gärd av beskaffenhet, som angives i
2 kap. 11 § skall arbetsförmågan
anses nedsatt i den mån den försäk-
rade på grund av åtgärden är hind-
rad att utföra förvärvsarbete.
kortvarig, särskilt beaktas om den
försäkrade på grund av sjukdomen
är ur stånd att utföra sitt vanliga
eller därmed jämförligt arbete. Om
den försäkrade på grund av sjukdo-
men behöver avstå från förvärvsar-
bete under minst en fjärdedel av sin
normala arbetstid eri viss dag, skall
hans arbetsförmåga anses nedsatt i
minst motsvarande mån den da-
gen.
Om sjukdomen kan antas bli
långvarig eller den försäkrade be-
döms inte kunna återgå till sitt arbe-
te, skall försäkringskassan undersö-
ka om den försäkrade efter sådan
rehabiliteringsåtgärd, som avses i
22 kap. 7 §, kan försörja sig själv ge-
nom förvärvsarbete om arbetsför-
hållandena ändras eller om annat
lämpligt arbete erhålls. Därvid skall
beaktas vad som rimligen kan begä-
ras av honom med hänsyn till sjuk-
domen, hans utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder, bosättnings-
förhållanden och andra sådana om-
ständigheter.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevande-
pension enligt denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till
sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga ske med bortseende från
den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst
genom arbete som ligger till grund för utgående pension.
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd
lider av sjukdom som avses i 7 §.
9§4
En försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havande-
skap har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbe-
te med minst en fjärdedel och hon inte kan omplaceras till annat mindre
ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt
till ledighet för vård av barn, m. m.
En kvinna har även rätt till
havandeskapspenning om hon inte
får sysselsättas i sitt förvärvsarbete
på grund av en föreskrift om förbud
mot arbete under havandeskap,
som har meddelats med stöd av
5kap. 16 § arbetsmiljölagen
(1977:1160), och hon inte kan om-
placeras till annat arbete enligt be-
En kvinna har även rätt till
havandeskapspenning om hon inte
får sysselsättas i sitt förvärvsarbete
på grund av en föreskrift om förbud
mot arbete under havandeskap,
som har meddelats med stöd av
4 kap. 6§ arbetsmiljölagen
(1977:1160), och hon inte kan om-
placeras till annat arbete enligt be-
Senaste lydelse 1990:157.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
stämmelserna i 12 § lagen om rätt stämmelserna i 12 § lagen om rätt
till ledighet för vård av barn, m. m. till ledighet för vård av barn, m. m.
Havandeskapspenning utges i fall som avses i första stycket för varje dag
som nedsättningen består, dock tidigast från och med den sextionde dagen
före den beräknade tidpunkten för barnets födelse, och i fall som avses i
andra stycket för varje dag som förbudet gäller. Havandeskapspenning
utges längst till och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för
barnets födelse.
Havandeskapspenning utges med belopp som motsvarar kvinnans sjuk-
penning enligt 4 §.
13 §5
Frågor om förmåner enligt detta kapitel prövas av den allmänna försäk-
ringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit
inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Denna försäkrings-
kassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att pröva sådana frågor
med undantag av frågor som avses i 5 §.
Bestämmelserna i 2 kap. 11 och
13 §§ tillämpas även i fråga om
sjukpenning. Vid tillämpning av 2
kap. 13 § andra stycket skall hänsyn
inte tas till särskild sjukpenning en-
ligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd.
Bestämmelserna i 2 kap. 13 § till-
lämpas även i fråga om sjukpen-
ning. Vid tillämpning av 2 kap.
13 § andra stycket skall hänsyn inte
tas till särskild sjukpenning enligt
lagen (1977:265) om statligt per-
sonskadeskydd.
Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga om förtidspension tillämpas även
där den försäkrade skulle ha erhållit sådan pension, om han varit svensk
medborgare.
Har en försäkrad, utan att be-
stämmelserna i 3 kap. 3 § första
stycket är tillämpliga, efter ingång-
en av den månad då han uppnådde
sextiofem års ålder, erhållit sjuk-
penning under etthundraåttio da-
gar, får den allmänna försäkrings-
kassan besluta att sjukpenning inte
längre skall utgå.
Har en försäkrad, utan att be-
stämmelserna i 3 kap. 3 § är
tillämpliga, efter ingången av den
månad då han uppnådde sextiofem
års ålder, erhållit sjukpenning un-
der etthundraåttio dagar, får den
allmänna försäkringskassan besluta
att sjukpenning inte längre skall
utgå.
15 §6
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade
a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår mili-
tär grundutbildning för kvinnor;
b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag;
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;
d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits
om hand på det allmännas bekostnad;
e) vistas utomlands i annat fall än
då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som ett led i en här
e) vistas utomlands i annat fall än
då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som ett led i en här
Senaste lydelse 1983:1064.
Senaste lydelse 1990:56.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
i riket bedriven verksamhet eller
som sjöman anställd på svenskt
handelsfartyg eller under sjukdom
eller i fall som avses i 8§ andra
stycket reser till utlandet med för-
säkringskassans medgivande.
i riket bedriven verksamhet eller
som sjöman anställd på svenskt
handelsfartyg eller under sjukdom
eller i fall som avses i 7b § reser till
utlandet med försäkringskassans
medgivande.
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller
boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård
och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpen-
ningen på begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas på det
sätt som framgår av 4 § andra stycket. Det belopp som sjukpenningen
minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen har
gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses
under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt
och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.
7 kap.
3§
Vid bedömande i vad mån ar-
betsförmågan är nedsatt skall beak-
tas den försäkrades förmåga att vid
den nedsättning av prestationsför-
mågan, varom är fråga, bereda sig
inkomst genom sådant arbete, som
motsvarar hans krafter och färdig-
heter och som rimligen kan begäras
av honom med hänsyn till hans ut-
bildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsförhållan-
den och därmed jämförliga omstän-
digheter. Bedömningen skall göras
efter samma grunder oavsett arten
av den föreliggande nedsättningen
av prestationsförmågan. I fråga om
försäkrad som fyllt sextio år skall
bedömningen främst avse hans för-
måga och möjlighet att bereda sig
fortsatt inkomst genom sådant ar-
bete som han tidigare utfört eller
genom annat för honom tillgängligt
lämpligt arbete. Med inkomst av
arbete likställs i skälig omfattning
värdet av hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade föremål för åt-
gärd av beskaffenhet, som anges i
22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan
under tiden för åtgärden anses ned-
satt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är hindrad att
utföra förvärvsarbete.
Vid bedömande i vad mån ar-
betsförmågan är nedsatt skall beak-
tas den försäkrades förmåga att vid
den nedsättning av prestationsför-
mågan, varom är fråga, bereda sig
inkomst genom sådant arbete, som
motsvarar hans krafter och färdig-
heter och som rimligen kan begäras
av honom med hänsyn till hans ut-
bildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsförhållan-
den och därmed jämförliga omstän-
digheter. Bedömningen skall göras
efter samma grunder oavsett arten
av den föreliggande nedsättningen
av prestationsförmågan. I fråga om
äldre försäkrad skall bedömningen
främst avse hans förmåga och möj-
lighet att bereda sig fortsatt in-
komst genom sådant arbete som
han tidigare utfört eller genom an-
nat för honom tillgängligt lämpligt
arbete. Med inkomst av arbete lik-
ställes i skälig omfattning värdet av
hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade föremål för åt-
gärd av beskaffenhet, som angives i
2 kap. 11 §, skall arbetsförmågan
under tiden för åtgärden anses ned-
satt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är hindrad att
utföra förvärvsarbete.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3a§
En försäkrad som uppbär hel ål-
derspension enligt denna lag har
inte rätt till förtidspension. En för-
säkrad som uppbär halv ålderspen-
sion enligt denna lag har inte rätt
till hel förtidspension eller två tred-
jedelar av hel förtidspension.
Prop. 1990/91: 141
11 kap.
2§7
Med inkomst av anställning avses lön eller annan ersättning i
pengar eller andra skattepliktiga förmåner, som en försäkrad har fått
såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Med lön likställs kostnads-
ersättning som inte enligt 10 § uppbördslagen (1953:272) undantas vid
beräkning av preliminär A-skatt. Till sådan inkomst räknas dock inte från
en och samme arbetsgivare utgiven lön som under ett år ej uppgått till
1 000 kronor. Till sådan inkomst räknas inte heller intäkt som avses i 32 §
1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370) eller sådan
ersättning som enligt 1 § första stycket 2 — 6 lagen (1990:659) om särskild
löneskatt utgör underlag för nämnda skatt. I fråga om arbete som har
utförts utomlands bortses vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst
från sådana lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och andra
särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Såsom inkomst av anställ-
ning anses även
a) sjukpenning enligt denna lag
eller lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring eller motsvarande
ersättning som utgår enligt annan
författning eller på grund av rege-
ringens förordnande, i den mån er-
sättningen träder i stället för för-
säkrads inkomst såsom arbetstaga-
re i allmän eller enskild tjänst,
a) sjukpenning och rehabilite-
ringspenning enligt denna lag samt
sjukpenning enligt lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande ersättning som utgår
enligt annan författning eller på
grund av regeringens förordnande,
i den mån ersättningen träder i stäl-
let för försäkrads inkomst såsom
arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst,
b) föräldrapenningförmåner,
c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 §, i den mån bidraget inte är ersättning för
merkostnader,
d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,
e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant ar-
betsmarknadsstöd,
f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad
rehabilitering i form av dagpenning,
g) korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt
studiestödslagen (1973:349),
h) delpension enligt lagarna (1975:380) och (1979:84) om delpensions-
försäkring,
i) dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga under repeti-
Senaste lydelse 1991:120.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
tionsutbildning, frivilliga som genomgår utbildning under krigsförbands-
övning eller särskild övning inom värnpliktsutbildningen, läkare under
försvarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,
j) utbildningsbidrag för doktorander,
k) timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxen-
utbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande
svenskundervisning för invandrare,
l) livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av sagda lag,
m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bidrag
som ej är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 §, i den
mån regeringen så förordnar,
n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras försörjning när de
startar egen rörelse,
o) värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av att en arbetsgi-
vare lämnar sådant bidrag som likställs med lön enligt 2 kap. 3 § andra
stycket lagen (1981:691) om socialavgifter,
p) ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
q) tillfälliga förvärvsinkomster av verksamhet som inte bedrivs själv-
ständigt.
I fråga om ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner för
utfört arbete i annan form än pension samt i fråga om ersättning till
idrottsutövare från visst slag av ideell förening gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket.
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till lön eller
annan ersättning, som den försäkrade har fått från en arbetsgivare, som är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den
försäkrade sysselsatts här i riket och överenskommelse inte träffats enligt
3 kap. 2 a § eller då han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt
handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svenska
medborgare, om svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juri-
disk person, en svensk juridisk person, som äger ett bestämmande infly-
tande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsver-
ket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.
Hänsyn skall ej heller tas till lön eller annan ersättning från främmande
makts beskickning eller lönade konsulat här i riket eller från arbetsgivare,
som tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat och som inte är svensk
medborgare. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svensk
medborgare eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i
riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsver-
ket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.
Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall anses
såsom arbetsgivare.
3§8
Med inkomst av annat förvärvsarbete avses
a) inkomst av aktiv näringsverksamhet här i riket;
b) tillfälliga förvärvsinkomster av självständigt bedriven verksamhet;
c) ersättning for arbete för någon annans räkning i pengar eller andra
skattepliktiga förmåner;
d) sjukpenning enligt denna lag d) sjukpenning och rehabilite-
11
Senaste lydelse 1990:1428.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
eller lagen (1976:380) om arbets-
skadeforsäkring eller motsvarande
ersättning som utgår enligt annan
författning eller på grund av rege-
ringens förordnande, i den mån er-
sättningen träder i stället för in-
komst som ovan nämnts samt
ringspenning enligt denna lag samt
sjukpenning enligt lagen (1976:380)
om arbetsskadeforsäkring eller
motsvarande ersättning som utgår
enligt annan författning eller på
grund av regeringens förordnande,
i den mån ersättningen träder i stäl-
let för inkomst som ovan nämnts
samt
e) ersättning som utgör skattepliktig inkomst av tjänst enligt kommunal-
skattelagen (1928: 370) och som, utan att anställningsförhållande förelegat,
utbetalats av fysisk person bosatt utomlands eller utländsk juridisk person;
allt i den mån inkomsten inte enligt 2 § är att hänföra till inkomst av
anställning.
Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte uppgått till 1 000
kronor för år, tas den inte i beräkning. Ej heller tas sådan ersättning som
avses i första stycket c) i beräkning, om ersättningen från den, för vilken
arbetet utförts, under året inte uppgått till 1 000 kronor. Intäkt som avses i
32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370) eller
sådan ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid
arbetsskada som enligt 2§ första stycket lagen (1990:659) om särskild
löneskatt utgör underlag för nämnda skatt räknas inte som inkomst av
annat förvärvsarbete.
16 kap.
1 §9
Den som önskar pension skall göra ansökan hos allmän försäkringskassa
i enlighet med vad regeringen förordnar. Försäkringskassan skall dock
utan ansökan besluta om hel ålderspension till en hos kassan inskriven
pensionsberättigad från och med den månad han fyller 65 år, om han inte
skriftligen begärt annat.
Åtnjuter försäkrad sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård en-
ligt denna lag, må allmän försäk-
ringskassa tillerkänna honom för-
tidspension utan hinder av att han
icke gjort ansökan därom. Detsam-
ma skall gälla då försäkrad åtnjuter
sjukpenning, ersättning för sjuk-
husvård eller livränta enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller motsvarande ersättning
som utgår enligt annan författning
eller på grund av regeringens för-
ordnande.
Uppbär en försäkrad sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård el-
ler rehabiliteringspenning enligt
denna lag och kan nedsättningen av
den försäkrades arbetsförmåga inte
undanröjas genom rehabiliterings-
åtgärder, får försäkringskassan till-
erkänna honom förtidspension
utan hinder av att han inte gjort
ansökan därom. Detsamma skall
gälla då en försäkrad uppbär sjuk-
penning, ersättning för sjukhusvård
eller livränta enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller motsvarande ersättning
som utgår enligt annan författning
eller på grund av regeringens för-
ordnande.
Senaste lydelse 1988:881.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Uppbär en försäkrad sjukbidrag eller har handikappersättning eller
vårdbidrag tillerkänts honom för begränsad tid, får den tid för vilken
förmånen skall utgå förlängas utan att ansökan har gjorts. Motsvarande
gäller i fråga om särskild efterlevandepension som tillerkänts en efterle-
vande för begränsad tid.
I den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkän-
na den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han
icke gjort ansökan därom.
För kostnader för läkarundersök-
ning och läkarutlåtande vid ansö-
kan om förtidspension, handikapp-
ersättning, vårdbidrag eller särskild
efterlevandepension skall ersätt-
ning lämnas i enlighet med vad re-
geringen förordnar.
För kostnader för läkarundersök-
ning och läkarutlåtande vid ansö-
kan om förtidspension, handikapp-
ersättning, vårdbidrag eller särskild
efterlevandepension skall ersätt-
ning lämnas i enlighet med vad re-
geringen eller, efter regeringens be-
myndigande, riksförsäkringverket
föreskriver.
20 kap.
3§10
Ersättning enligt denna lag må
indragas eller skäligen nedsättas,
om den som är berättigad till ersätt-
ningen
Ersättning enligt denna lag får
dras in eller sättas ned, om den som
är berättigad till ersättningen
a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift
eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;
b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;
c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosyn-
punkt;
d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.
Vägrar en försäkrad utan giltig
anledning att underkasta sig åtgärd
av beskaffenhet som avses i 2 kap.
11 § får sjukpenning eller förtids-
pension helt eller delvis tills vidare
förvägras honom, under förutsätt-
ning att han erinrats om denna på-
följd. Motsvarande skall gälla i frå-
ga om särskild efterlevandepen-
sion, om den efterlevande utan gil-
tig anledning vägrar att följa ett
villkor som uppställts med stöd av
16 kap. 3 §.
Vägrar en försäkrad utan giltig
anledning att underkasta sig sådan
rehabilitering som avses i 22 kap.
7 § får sjukpenning, rehabiliterings-
ersättning eller förtidspension helt
eller delvis tills vidare förvägras ho-
nom, under förutsättning att han
erinrats om denna påföljd. Motsva-
rande skall gälla i fråga om särskild
efterlevandepension, om den efter-
levande utan giltig anledning väg-
rar att följa ett villkor som upp-
ställts med stöd av 16 kap. 3 §.
Senaste lydelse 1988:881.
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10§"
Beslut av en allmän försäkrings-
kassa som har fattats av tjänsteman
i ärenden om försäkring enligt den-
na lag skall omprövas av kassan,
om det begärs av en enskild som
beslutet angår och beslutet inte har
meddelats med stöd av 10 a §. Om-
prövningen skall göras av socialför-
säkringsnämnden om beslutet gäl-
ler fråga om avses i 2 kap. 12 a §,
3 kap. 7 - 9 eller 17 § eller 20 kap. 3
eller 4 §.
Beslut av en allmän försäkrings-
kassa som har fattats av tjänsteman
i ärenden om försäkring enligt den-
na lag skall omprövas av kassan,
om det begärs av en enskild som
beslutet angår och beslutet inte har
meddelats med stöd av 10 a §. Om-
prövningen skall göras av socialför-
säkringsnämnden om beslutet gäl-
ler fråga som avses i 2 kap. 12 a
eller b§, 3 kap. 7 — 9 eller 17 §,
20 kap. 3 eller 4 § eller 22 kap. 7—
10 eller 16 §.
Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel.
Om omprövning begärs av ett beslut och riksförsäkringsverket överkla-
gar samma beslut, skall försäkringskassan inte ompröva beslutet. Begäran
om omprövning skall anses som ett överklagande.
ÅTTONDE A VDELNINGEN
Bestämmelser om rehabilitering
22 kap. Om rehabilitering och reha-
biliteringsersättning
1§
En försäkrad som är inskriven
hos allmän försäkringskassa har
möjligheter till rehabilitering och
rätt till rehabiliteringsersättning en-
ligt vad som anges i detta kapitel.
2§
Rehabilitering enligt detta kapitel
skall syfta till att återge den som har
drabbats av sjukdom sin arbetsför-
måga och förutsättningar att försör-
ja sig själv genom förvärvsarbete.
Rehabiliteringsåtgärder skall pla-
neras i samråd med den försäkrade
och utgå från dennes individuella
förutsättningar och behov.
3§
Den försäkrades arbetsgivare
skall i samråd med den försäkrade
svara för att dennes behov av rehabi-
litering snarast klarläggs och för att
de åtgärder vidtas som behövs för en
effektiv rehabilitering.
Om det inte framstår som obehöv-
ligt skall arbetsgivaren påbörja en
rehabiliteringsutredning
'1 Senaste lydelse 1989:121.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1. när den försäkrade till följd av
sjukdom har varit helt eller delvis
frånvarande från sitt arbete under
längre tid än fyra veckor i följd,
2. när den försäkrades arbete ofta
har avbrutits av kortare sjukperio-
der eller
3. när den försäkrade begär det.
Rehabiliteringsutredningen skall
i fall som avses i andra stycket 1
tillställas försäkringskassan inom
åtta veckor från dagen för anmälan
om sjukdomsfallet och i fall som av-
ses i andra stycket 2 inom samma
tid räknat från dagen för anmälan
om det sjukdomsfall som närmast
föregick rehabiliteringsutredningen.
Har rehabiliteringsutredningen
gjorts på begäran av den försäkrade,
skall den tillställas kassan inom
åtta veckor från den dag då begäran
framställdes hos arbetsgivaren.
Om rehabiliteringsutredningen
inte kan slutföras inom den i tredje
stycket angivna tiden, skall detta
anmälas till försäkringskassan
inom samma tid. Därvid skall upp-
gift lämnas om orsaken till dröjsmå-
let och om den tidpunkt då utred-
ningen beräknas vara avslutad. Se-
dan utredningen slutförts skall den
omgående-tillställasförsäkringskas-
.sartU
Utredningen skall genomföras i
samråd med den försäkrades arbets-
\ tagarorganisation, om den försäkra- j /
de medger det.
— Försäkringskassan skall överta'
ansvaret för rehabiliteringsutréd-
ningen, om det finns skäl till det.
"f§—
Den försäkrade skall lämna de
upplysningar som behövs för att
klarlägga hans behov av rehabilite-
ring och efter bästa förmåga aktivt
medverka i rehabiliteringen.
5§
Försäkringskassan samordnar
och utövar tillsyn över de insatser
som behövs för rehabiliteringsverk-
samhet enligt denna lag.
Försäkringskassan skall i samråd
med den försäkrade se till att hans
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
behov av rehabilitering snarast klar-
läggs och att de åtgärder vidtas som
behövs för en effektiv rehabilitering.
Försäkringskassan skall, om den
försäkrade medger det, i arbetet
med rehabiliteringen samverka med
hans arbetsgivare och arbetstagaror-
ganisation, hälso- och sjukvården,
socialtjänsten samt arbetsmark-
nadsmyndigheterna och andra
myndigheter som kan vara berörda.
Försäkringskassan skall därvid ver-
ka för att dessa, var och en inom sitt
verksamhetsområde, vidtar de åt-
gärder som behövs för en effektiv
rehabilitering av den försäkrade.
Försäkringskassan skall se till att
rehabiliteringsinsatser påbörjas så
snart det av medicinska och andra
skäl är möjligt.
6§
Om den försäkrade behöver en re-
habiliteringsåtgärd, för vilken er-
sättning kan utges enligt detta kapi-
tel, skall försäkringskassan upprätta
en rehabiliteringsplan. Planen skall
såvitt möjligt upprättas i samråd
med den försäkrade.
Rehabiliteringsplanen skall ange
de rehabiliteringsåtgärder som skall
komma i fråga och vem som har
ansvaret för dem, en tidsplan för re-
habiliteringen samt uppgifter i öv-
rigt som behövs för att genomföra
rehabiliteringen. Planen skall även
innehålla uppgift om den beräknade
kostnaden för ersättning under re-
habiliteringstiden.
Försäkringskassan skall fortlö-
pande se till att rehabiliteringsplan-
en följs och att det vid behov görs
nödvändiga ändringar i den.
7§
Rehabiliteringsersättning utges
när en försäkrad, vars arbetsförmå-
ga till följd av sjukdom är nedsatt
med minst en fjärdedel, deltar i ar-
betslivsinriktad rehabilitering som
avser att förkorta sjukdomstiden el-
ler att helt eller delvis förebygga el-
ler häva nedsättning av arbetsför-
mågan.
Rehabiliteringsersättning består
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
av rehabiliteringspenning och sär-
skilt bidrag.
Rehabili t er i ngsersättn i ng u t be ta-
las efter ansökan av den försäkrade.
Rehabiliteringsersättning utges
för högst 365 dagar i följd om inte
synnerliga skäl talar för att ersätt-
ningskall utges för längre tid. Reha-
biliteringsersättning utges längst till
och med månaden före den då den
försäkrade fyller 65 år.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om rehabiliterings-
ersättning vid utbildning.
8§
Hel rehabiliteringspenning utgör
100 procent av den fastställda sjuk-
penninggrundande inkomsten,
delad med 365. Rehabiliteringspen-
ningen avrundas till närmaste hela
krontal.
För en försäkrad som beviljats
förtidspension eller sjukbidrag en-
ligt denna lag utgör rehabiliterings-
penningen lägst det sammanlagda
belopp av pension eller sjukbidrag,
pensionstillskott och bostadstillägg,
räknat per dag, som den försäkrade,
om han inte hade deltagit i rehabili-
teringsåtgärden, skulle ha haft rätt
till enligt denna lag, lagen
(1969:205) om pensionstillskott och
lagen (1962:392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till
folkpension.
9§
Saknar den försäkrade arbetsför-
måga utges hel rehabiliteringspen-
ning. Om arbetsförmågan inte sak-
nas helt men är nedsatt med minst
tre fjärdedelar utges tre fjärdedels
rehabiliteringspenning. Är arbets-
förmågan nedsatt i mindre grad
men med minst hälften utges halv
rehabiliteringspenning. I annat fall
utges en fjärdedels rehabiliterings-
penning.
Arbetsförmågan skall under tiden
för rehabiliteringsåtgärden anses
nedsatt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är förhindrad att
förvärvsarbeta.
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10§
Särskilt bidrag utges under reha-
biliteringstiden för kostnader som
uppstår för den försäkrade i sam-
band med rehabiliteringen. Ytterli-
gare föreskrifter om sådant bidrag
får meddelas av regeringen.
11 §
Den försäkrade skall så snart det
kan ske och senast inom två veckor
till försäkringskassan anmäla sådan
ändring av sina förhållanden som är
av betydelse för rätten till rehabilite-
ringsersättning eller för rehabilite-
ringsersättningens storlek.
12§
Bestämmelserna i 3 kap. 16 §
första-femte styckena tillämpas
även i fråga om rehabiliteringspen-
ning.
13§
Den som får rehabiliteringsersätt-
ningfår behålla ersättningen
1. vid kortvarig ledighet för en-
skild angelägenhet av vikt, och
2. vid ledighet på grund av uppe-
håll i rehabiliteringen enligt före-
skrifter som meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
14 §
För varje dag då den försäkrade
får sjukhusvård eller vistas vid en
sådan vårdinrättning som anges i
3 kap. 4a § skall rehabiliteringspen-
ningen minskas med belopp som
framgår av 3 kap. 4 § andra stycket.
15 §
Rehabiliteringspenningen skall
minskas med det belopp den försäk-
rade för samma tid får som
1. sjukpenning eller föräldrapen-
ningförmån enligt denna lag,
2. annan folk- och tilläggspension
enligt denna lag än efterlevandepen-
sion,
3. annan särskild pensionsförmån
enligt denna lag än handikapper-
sättning,
4. pensionstillskott enligt lagen
(1969:205) om pensionstillskott
18
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
samt hustrutillägg eller kommunalt
bostadstillägg enligt lagen
(1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folk-
pension,
5. sjukpenning eller livränta en-
ligt lagen (1976:380) om arbetsska-
deförsäkring eller motsvarande er-
sättning enligt någon annan författ-
ning, dock inte livränta till efterle-
vande samt i övrigt endast till den
del ersättningen avser samma in-
komstbortfall som rehabiliterings-
penningen är avsedd att täcka,
6. studiehjälp, studiemedel, kort-
tidsstudiestöd, särskilt vuxenstudie-
stöd eller utbildningsarvode enligt
studiestödslagen (1973:349),
7. dagpenning enligt förordning-
en (1987:406) om arbetsmarknads-
utbildning.
16 §
Rehabiliteringsersättning enligt
detta kapitel får, om omständighe-
terna motiverar det, dras in eller
sättas ned om den försäkrade
1. vägrar att ta emot besök av en
person, som fått i uppdrag av försäk-
ringskassan att utreda rätten till re-
habiliteringsersättning eller behovet
av rehabiliteringsåtgärd,
2. vägrar att lämna upplysningar
som behövs för att klarlägga behovet
av rehabiliteringsåtgärd,
3. underlåter att till försäkrings-
kassan anmäla sådan ändring av
förhållande, som är av betydelse för
rätten till rehabiliteringsersättning
eller för rehabiliteringsersätt-
ningens storlek.
Om nedsättning eller indragning i
andra fall av ersättning som här av-
ses föreskrivs i 20 kap. 3 f.
17§
Frågor som avses i detta kapitel
prövas av den allmänna försäkrings-
kassa hos vilken den försäkrade är
inskriven eller skulle ha varit inskri-
ven om han hade uppfyllt åldersvill-
koret i lkap. 4 §. Denna försäk-
ringskassa får dock uppdra åt en an-
nan försäkringskassa att pröva så-
dana frågor.
19
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 2 kap. 14 § och 3 kap. 9 § den 1 juli
1991 och i övrigt den 1 januari 1992.
2. Vid tillämpning av den nya föreskriften i 3 kap. 7 § andra stycket i fall
då sjukperioden har påbörjats före den 1 januari 1992 bortses från det
antal dagar med en fjärdedels sjukpenning som infallit före nämnda da-
tum.
20
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § och 13 kap. 1 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring1 i paragrafernas lydelse enligt lagen (1990:156) om
ändring i nämnda lag samt punkterna 1 och 2 av ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till lagen (1990:156) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
Rätt till folkpension i form av
förtidspension har försäkrad,
som fyllt sexton år och som inte
uppbär ålderspension enligt denna
lag, för tid före den månad, då han
fyller sextiofem år, om hans arbets-
förmåga på grund av sjukdom eller
annan nedsättning av den fysiska
eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften och
nedsättningen kan anses varaktig.
Rätt till folkpension i form av
förtidspension har försäkrad,
som fyllt sexton år, för tid före den
månad, då han fyller sextiofem år,
om hans arbetsförmåga på grund av
sjukdom eller annan nedsättning av
den fysiska eller psykiska presta-
tionsförmågan är nedsatt med
minst hälften och nedsättningen
kan anses varaktig.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension i
form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och
skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första stycket
gälla beträffande sjukbidrag.
13 kap.
Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension har enligt vad
nedan sägs försäkrad, som inte upp-
bär ålderspension enligt denna lag,
för tid före den månad, då han fyl-
ler sextiofem år, om hans arbetsför-
måga på grund av sjukdom eller an-
nan nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan är
nedsatt med minst hälften och ned-
sättningen kan anses varaktig samt
den försäkrade skall tillgodoräknas
pensionspoäng för tid före det år,
varunder pensionsfallet inträffat.
Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension har enligt vad
nedan sägs försäkrad för tid före
den månad, då han fyller sextiofem
år, om hans arbetsförmåga på
grund av sjukdom eller annan ned-
sättning av den fysiska eller psyki-
ska prestationsförmågan är nedsatt
med minst hälften och nedsättning-
en kan anses varaktig samt den för-
säkrade skall tillgodoräknas pen-
sionspoäng för tid före det år, var-
under pensionsfallet inträffat.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till tilläggspension
Lagen omtryckt 1982:120.
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och
skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första stycket
gälla beträffande sjukbidrag.
Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 och Föreskrifterna i 7 kap. 2, 3 och
3 §§ skall tillämpas även beträffan-
de förtidspension enligt detta kapi-
tel.
1. Denna lag träder i kraft den 1
oktober 1991.
2. Äldre föreskrifter i 3 kap. 5 §,
7 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1 § samt
16 kap. 7 och 8 §§ gäller fortfarande
dels i fråga om försäkrad för vilken
rätten till förtidspension har inträtt
före ikraftträdandet, dels i fråga om
försäkrad som före den 1 januari
1990 blivit uppsagd på grund av
arbetsbrist.
3 a §§ skall tillämpas även beträf-
fande förtidspension enligt detta
kapitel.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga
om 7 kap. 1 ,§ och 13 kap. 1 § såvitt
avser rätt till förtidspension för för-
säkrad som uppbär ålderspension,
den 1 januari 1992 och i övrigt den
1 oktober 1991.
2. De äldre föreskrifter i 3 kap.
5 §, 7 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1§
samt 16 kap. 7 och 8 §§, som ändras
med verkan från och med den 1 ok-
tober 1991, gäller fortfarande dels i
fråga om försäkrad för vilken rätten
till förtidspension har inträtt före
ikraftträdandet, dels i fråga om för-
säkrad som före den 1 januari 1990
blivit uppsagd på grund av arbets-
brist.
De äldre föreskrifter i 7 kap. 1 §
och 13 kap. 1 §, som ändras med
verkan från och med den 1 januari
1992, gäller fortfarande i fråga om
förtidspension som avser tid före
ikraftträdandet.
22
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Ersättning utges inte i den mån
vårdaren för samma dag får sjuk-
penning, havandeskapspenning el-
ler föräldrapenningförmåner enligt
lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring eller sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller får motsvarande ersätt-
ning enligt annan författning eller
på grund av regeringens beslut i ett
särskilt fall. Utan hinder härav ut-
ges dock ersättning enligt denna lag
om den avser annan tid än den and-
ra ersättningen.
Föreslagen lydelse
H§
Ersättning utges inte i den mån
vårdaren för samma dag får sjuk-
penning, havandeskapspenning,
föräldrapenningförmåner eller re-
habiliteringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
eller sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller får motsvarande ersätt-
ning enligt annan författning eller
på grund av regeringens beslut i ett
särskilt fall. Utan hinder härav ut-
ges dock ersättning enligt denna lag
om den avser annan tid än den and-
ra ersättningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
23
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1989:225) om ersättning till smitt-
bärare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§
Smittbärarpenningen skall minskas med följande förmåner i den ut-
sträckning förmånerna utges för samma tid:
1. sjukpenning och sjukpenning-
tillägg enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring, lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller motsvaran-
de äldre lagstiftning,
1. sjukpenning och sjukpenning-
tillägg enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring, lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller motsvaran-
de äldre lagstiftning samt rehabili-
teringspenning enligt lagen om all-
män försäkring,
2. havandeskapspenning och föräldrapenningförmåner enligt lagen om
allmän försäkring samt ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning
och ledighet för närståendevård,
3. livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller lagen om statligt
personskadeskydd eller motsvarande äldre författning som smittbäraren
får på grund av att han är smittbärare,
4. ersättning enligt utländsk lagstiftning om arbetsskadeförsäkring som
smittbäraren får på grund av att han är smittbärare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
24
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen
(1989:225) om ersättning till smittbärare
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1989:225) om ersättning till smitt-
bärare i paragrafens lydelse enligt lagen (1990:1469) om ändring i nämnda
lag samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1469) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9§
I fråga om smittbärarpenning tillämpas även följande föreskrifter i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, nämligen
2 kap. 11 § första stycket om åt-
gärder för rehabilitering,
3 kap. 3 § om ersättning när för-
tidspension utges m. m.,
3 kap. 4 § andra stycket och 4 a §
om minskning av ersättning,
3 kap. 6 § om anmälan av in-
komstförhållanden m. m.,
3 kap. 10 § tredje stycket om tid
som skall jämställas med tid för
förvärvsarbete,
3 kap. 15 § första stycket a) — d)
samt andra och tredje styckena om
ersättning när värnpliktstjänstgö-
ring fullgörs m. m.,
3 kap. 16 § om arbetsgivarinträ-
de,
3 kap. 17 § om indragning eller
nedsättning av ersättning.
Denna lag träder i kraft den
1 januari 1992. Har en kommun
och en landstingskommun med
stöd av övergångsbestämmelserna
till lagen (1990:1402) om överta-
gande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar kommit överens
om att under år 1991 föra över en
vårdinrättning till kommunen till-
lämpas den nya bestämmelsen från
och med den dag övertagandet
skedde för dem som vistas vid
vårdinrättningen.
3 kap. 3 § om ersättning när för-
tidspension utges m. m.,
3 kap. 4 § andra stycket och 4a §
om minskning av ersättning,
3 kap. 6 § om anmälan av in-
komstförhållanden m. m.,
3 kap. 10 § tredje stycket om tid
som skall jämställas med tid för
förvärvsarbete,
3 kap. 15 § första stycket a) — d)
samt andra och tredje styckena om
ersättning när värnpliktstjänstgö-
ring fullgörs m. m.,
3 kap. 16 § om arbetsgivarinträ-
de,
3 kap. 17 § om indragning eller
nedsättning av ersättning.
I fråga om den som uppbär smitt-
bärarpenning tillämpas även före-
skrifterna om åtgärder för rehabili-
tering i 22 kap. 5 och 6 §§ lagen om
allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den
1 januari 1992. Har en kommun
och en landstingskommun med
stöd av övergångsbestämmelserna
till lagen (1990:1402) om överta-
gande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar kommit överens
om att under år 1991 föra över en
vårdinrättning till kommunen till-
lämpas den nya bestämmelsen i vad
den hänvisar till 3 kap. 4a § lagen
(1962:381) om allmän försäkring
från och med den dag övertagandet
skedde för dem som vistas vid
vårdinrättningen.
25
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Prop. 1990/91:141
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om socialavgifter1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4§2
Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från
1. ersättning till en och samme arbetstagare om den under året inte
uppgått till 1 000 kronor,
2. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år,
3. ersättning till arbetstagare vid
sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns
födelse, till den del ersättningen
motsvarar sjukpenning eller föräld-
rapenning som arbetsgivare får
uppbära enligt 3 kap. 16 § eller
4kap. 18 § lagen (1962:381) om all-
män försäkring,
3. ersättning till arbetstagare vid
sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns
födelse, till den del ersättningen
motsvarar sjukpenning, föräldra-
penning eller rehabiliteringspen-
ning som arbetsgivare får uppbära
enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. 18 § eller
22kap. 12 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
4. uppdragsersättning för vilken bevillningsavgift har erlagts enligt
lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättig-
heter,
5. ersättning som en arbetsgivare utgett till barn för arbete som utförts i
hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för ersättningen inte får göras vid
inkomsttaxeringen,
6. ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som
arbetstagare haft att täcka med ersättningen,
7. ersättning för tjänstgöring i verkskydd enligt 47 § tredje stycket civil-
försvarslagen (1960:74), i den mån ersättningen utgör eller motsvarar
dagpenning,
8. ersättning för arbete som har utförts utomlands, till den del denna
inte räknas som lön enligt 11 kap. 2 § första stycket lagen om allmän
försäkring,
9. ersättning för skiljemannauppdrag i fall där parterna i skiljeförfaran-
det är av utländsk nationalitet,
10. ersättning som på grund av bestämmelserna i 5 § lagen (1984:947)
om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige inte
utgör skattepliktig intäkt,
11. ersättning som avses i 3 kap. 2 a § lagen om allmän försäkring,
12. intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskat-
telagen (1928:370),
13. sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2 — 6 lagen (1990:659)
om särskild löneskatt utgör underlag för nämnda skatt,
14. ersättning till en och samme idrottsutövare från en sådan ideell
1 Lagen omtryckt 1989:633.
2 Senaste lydelse 1991:121.
26
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
förening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
och som har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet, om
ersättningen från föreningen under året inte uppgått till ett halvt basbe-
lopp enligt lagen om allmän försäkring.
Bestämmelsen i första stycket 6 är tillämplig endast om kostnaderna kan
beräknas uppgå till minst 10 procent av arbetstagarens ersättning från
arbetsgivaren under utgiftsåret. Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer får fastställa schablon för beräkning av arbetstagares
kostnader i viss verksamhet.
I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag skall
föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
(1928:370) tillämpas vid bestämmande av avgiftsunderlaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
27
7 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att punkt 11 av anvisningarna till 22 § och punkt
12 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till
11.' Sjukpenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1954:243) om yrkesskade-
försäkring, lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen
(1977:265) om statligt personska-
deskydd och lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän ut-
gör skattepliktig intäkt om sjukpen-
ningen grundas på inkomst, som
hänför sig till näringsverksamhet.
Till intäkt hänförs under nämnda
förutsättning också ersättning en-
ligt lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare.
till
12.2 Sjukpenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1954:243) om yrkesskade-
försäkring, lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen
(1977:265) om statligt personska-
deskydd och lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän ut-
gör skattepliktig intäkt av tjänst om
sjukpenningen grundas på förvärvs-
inkomst, som hänför sig till tjänst.
Till intäkt av tjänst hänföres under
nämnda förutsättning också ersätt-
ning enligt lagen (1989:225) om er-
sättning till smittbärare samt annan
lag eller författning, som utgått an-
norledes än på grund av försäkring,
som nyss sagts, till någon vid sjuk-
dom eller olycksfall i arbete eller på
grund av militärtjänstgöring.
22 §
11. Sjukpenning och rehabilite-
ringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
och sjukpenning enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäk-
ring, lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd och
lagen (1977:267) om krigsskadeer-
sättning till sjömän utgör skatte-
pliktig intäkt om förmånen grundas
på inkomst, som hänför sig till nä-
ringsverksamhet. Till intäkt hän-
förs under nämnda förutsättning
också ersättning enligt lagen
(1989:225) om ersättning till smitt-
bärare.
2§
12. Sjukpenning och rehabilite-
ringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
och sjukpenning enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäk-
ring, lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd och
lagen (1977:267) om krigsskadeer-
sättning till sjömän utgör skatte-
pliktig intäkt av tjänst om förmå-
nen grundas på förvärvsinkomst,
som hänför sig till tjänst. Till intäkt
av tjänst hänföres under nämnda
förutsättning också ersättning en-
ligt lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare samt annan lag eller
författning, som utgått annorledes
än på grund av försäkring, som nyss
sagts, till någon vid sjukdom eller
1 Senaste lydelse 1990:650.
2 Senaste lydelse 1990:650.
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
olycksfall i arbete eller på grund av
militärtj änstgöring.
Föräldrapenningförmåner och vårdbidrag enligt lagen om allmän för-
säkring samt ersättning enligt lagen (1988:1 465) om ersättning och ledig-
het för närståendevård utgör skattepliktig intäkt av tjänst, dock ej sådan
del av vårdbidrag som utgör ersättning för merkostnader.
Korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt stu-
diestödslagen (1973:349), utbildningsbidrag för doktorander, timersätt-
ning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenutbildning för
psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande svenskunder-
visning för invandrare räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.
Dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknads-
stöd, statsbidrag motsvarande dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
eller kontant arbetsmarknadsstöd som lämnas till arbetslös som startar
egen rörelse samt ersättning enligt 16 § lagen (1989:425) om särskilda
inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare räknas som skattepliktig in-
täkt av tjänst.
Dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret räknas
som skattepliktig intäkt av tjänst.
Detsamma gäller dagpenning och stimulansbidrag, vilka enligt av rege-
ringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser utgå till deltaga-
re i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådana bidrag
likställda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången
vid 1993 års taxering.
29
8 Förslag till Prop. 1990/91: 141
Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § och 6 kap. 5 § lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3
Är någon som avses i 1 § ej berät-
tigad till sjukpenning från sjukför-
säkringen eller är den skadade ej
sjukförsäkrad enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
har han vid arbetsskada rätt till för-
måner från arbetsskadeförsäkring-
en i enlighet med vad som skulle ha
utgått om 2 och 3 kap. lagen om
allmän försäkring hade varit
tillämpliga på honom. Sjukpenning
utgår dock ej till den som avses i
1 kap. 1 § andra stycket denna lag
och ej heller till arbetstagare som
enligt 3 kap. 16 § första stycket
lagen om allmän försäkring har un-
dantagits från rätt till sjukpenning
vid sjukdom.
6
Under tid då försäkrad är före-
mål för åtgärd som avses i 2kap.
77 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall hans förmåga att
skaffa sig inkomst genom arbete an-
ses nedsatt även i den mån åtgär-
den hindrar honom att förvärvsar-
beta.
kap.
2§
Är någon som avses i 1 § ej berät-
tigad till sjukpenning från sjukför-
säkringen eller är den skadade ej
sjukförsäkrad enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
har han vid arbetsskada rätt till för-
måner från arbetsskadeförsäkring-
en i enlighet med vad som skulle ha
utgått om 2, 3och 22kap. lagen om
allmän försäkring hade varit
tillämpliga på honom. Sjukpenning
utgår dock ej till den som avses i
1 kap. 1 § andra stycket denna lag
och ej heller till arbetstagare som
enligt 3 kap. 16 § första stycket
lagen om allmän försäkring har un-
dantagits från rätt till sjukpenning
vid sjukdom.
kap.
5§
Under tid då den försäkrade är
föremål för sådan rehabilitering
som avses i 22kap. 7§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring
skall hans förmåga att skaffa sig in-
komst genom arbete anses nedsatt
även i den mån åtgärden hindrar
honom att förvärvsarbeta.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1977:264.
30
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Lööw, Persson, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Thalén
Proposition om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning m. m.
1 Inledning
Bakgrund
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt skydd vid sjukdom, arbetsskada,
handikapp, ålderdom m. m. Detta har byggts ut i väsentliga avseenden och
har kommit att täcka allt fler behovssituationer. Hittillsvarande principer
som tillämpas vid sjukdom och ger rätt till ersättning i form av sjukpen-
ning begränsar emellertid möjligheterna att använda sjukpenningen i reha-
biliteringssituationer och när allvarlig risk for framtida nedsättning i ar-
betsförmåga föreligger.
Sjukförsäkringens utgifter har stigit kraftigt under senare år. Denna
utveckling speglas i det s. k. ohälsotalet som anger det genomsnittliga
antalet dagar per försäkrad med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och
förtidspension. År 1975 var ohälsotalet 39,7 dagar per försäkrad och
nådde sin lägsta nivå år 1982 med 37,2 dagar. Därefter har talet stigit
kraftigt och var år 1989 46,6 dagar. Den ökning som skett hänför sig
huvudsakligen till de långa sjukfallen. Sjukfall som varat 90 dagar eller
mera utgör 2% av det totala antalet sjukfall men svarar för 48% av de
totala kostnaderna for sjukpenningförsäkringen.
Ohälsotalets utveckling över åren styrs av en rad faktorer, bl. a. demo-
grafiska förändringar, utvecklingen på arbetsmarknaden samt förändringar
i socialförsäkringens regelsystem och dess tillämpning. Särskilt under åren
1984-88 har det skett en kraftig ökning av ohälsotalet. Denna ökning
avstannade under år 1989.
Bl. a. mot bakgrund av den oroväckande kostnadsutvecklingen och i
syfte att slå vakt om det generella trygghetssystem som socialförsäkringen
utgör har riksdagen efter förslag av regeringen beslutat om vissa sänkning-
ar i kompensationsgraden inom bl. a. sjukpenningförsäkringen (prop.
1990/91:59, S1U9, rskr.104). De nya reglerna, som trädde i kraft den
1 mars 1991, innebär att kompensationsnivån under de tre första sjukpen-
Prop. 1990/91: 141
31
ningdagarna kommer att utgöra 65%, för tid därefter t.o.m. den 9O:e Prop. 1990/91:141
dagen 80% och fr.o.m. den 91:a dagen 90% av sjukpenningunderlaget.
Den som lider av sådan sjukdom som kan antas medföra ett större antal
sjukperioder per år skall kunna få kompensation med 80% redan från den
första dagen. Om en försäkrad för samma tid som sjukpenning utges med
65 eller 80% får lön eller ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring (AGS)
som överstiger dessa nivåer med mer än 10% skall sjukpenningen minskas
så att ersättningen vid sjukfrånvaron totalt stannar vid 75 resp. 90% av
inkomstbortfallet. På samma sätt minskar sjukpenningen fr. o. m. den 91 :a
dagen i samma utsträckning som lön eller AGS-ersättning utges utöver den
avsedda nivån 90%.
Regeringen har vidare i skrivelse till riksdagen (skr. 1990/91:50) presen-
terat ett åtgärdsprogram i syfte att stabilisera ekonomin och begränsa
tillväxten av de offentliga utgifterna. I detta program ingår en ökad sam-
ordning av sjuk- och arbetsskadesjukpenningen. Omfattande personella
resurser används idag för att pröva rätten till ersättning från arbetsskade-
försäkringen. Trots detta får försäkrade vänta alltför lång tid innan rätten
till ersättning bedöms av försäkringskassan. Den nuvarande ordningen för
arbetsskadeersättning och prövning av sådana ersättningar har dessutom
av många rehabiliteringsaktörer ansetts utgöra ett hinder i rehabiliterings-
arbetet i och med att man hos den enskilde tyckt sig spåra en motvilja mot
att delta i rehabiliteringsåtgärder innan frågan om rätt till ersättning från
arbetsskadeförsäkringen avgjorts.
Utslagningsprocessen
Den utveckling av ohälsotalet som jag beskrivit har förutom de ökade
kostnaderna för sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och pensions-
försäkringen haft en rad negativa konsekvenser för den enskilde. Långvari-
ga sjukperioder har i alltför många fall lett till förtidspension i stället för
återgång till arbetslivet. Adekvata aktiva insatser har saknats eller kommit
alltför sent. Till viss del kan detta förklaras av lagstiftningens konstruk-
tion, till viss del har det berott på bristfälliga resurser i försäkringsadmi-
nistrationen. Detta har i sin tur lett till en bidragsanpassning hos den
enskilde, dvs. denne ställer in sig på en tillvaro utanför arbetslivet, i tron
att så kommer livet att se ut i framtiden.
Man kan se en utslagningsprocess från arbetslivet så här:
Korta sjuk- Allt längre Sjuk- Förtids-
skrivningar sjuk- bidrag pension
perioder
Utslagningen sker i allmänhet under flera år. Under hela denna tid är
den enskilde ekonomiskt försörjd av socialförsäkringssystemet, men allt-
eftersom tiden går blir det svårare att komma tillbaka till arbetslivet.
Aktiva rehabiliteringsinsatser måste sättas in tidigt för att underlätta
rehabiliteringen av den som drabbas av sjukdom. En effektiv rehabilite-
32
ring förutsätter också att de olika åtgärder som sätts in samordnas och Prop. 1990/91: 141
inriktas mot samma mål. Individens delaktighet är därför av största bety-
delse for ett lyckat resultat av rehabiliteringen.
Utslagningsprocessen kan emellertid också ses i ett vidare perspektiv.
Sambandet mellan brister i arbetsmiljön i vid mening och utslagningspro-
cessen är tydlig. Olika möjligheter att förbättra arbetsmiljön undersöks
och genomförs i ökande utsträckning. Chefen för arbetsmarknadsdeparte-
mentet kommer senare denna dag att ta upp hithörande frågor och föreslå
en rad åtgärder. Det är uppenbart att det finns starka beröringspunkter
mellan arbetet för en god arbetsmiljö och arbetet för en framgångsrik
rehabilitering. I individfallet är det nödvändigt att uppmärksamma brister
i den sjukskrivnes arbetsmiljö lika mycket som den enskildes sjukdoms-
symptom. Kunskapen om sjukskrivningsmönster på en arbetsplats ger en
viktig indikation på arbetsmiljöns tillstånd. Detta är faktorer som talar för
att försäkringskassan i sitt löpande arbete måste uppmärksamma de signa-
ler om brister i arbetsmiljön som de individuella rehabiliteringsärendena
och sjukskrivningsmönstret på de olika arbetsplatserna kan utgöra. Dessa
erfarenheter måste kunna tas till vara av arbetarskyddsstyrelsen och yrkes-
inspektionen och andra berörda myndigheter och naturligtvis av arbetsgi-
varna själva inklusive företagshälsovården, som är en viktig resurs för
arbetsgivaren i detta sammanhang.
Utredningar
Med stöd av regeringens bemyndigande den 28 mars 1985 tillkallade dåva-
rande chefen för socialdepartementet en kommitté för att göra en översyn
av främst sjukförsäkringens regler och uppgifter när det gäller förebyggan-
de åtgärder och i samband med rehabilitering. Kommittén antog namnet
rehabiliteringsberedningen.
Rehabiliteringsberedningen har i sitt betänkande (SOU 1988:41) Tidig
och samordnad rehabilitering — Samverkansmetoder och rehabiliterings-
inriktad ersättning m. m. lämnat förslag om hur rehabiliteringsarbetet kan
göras mera effektivt. Beredningen har funnit att samhällets rehabiliterings-
insatser måste ta sig nya uttryck och förstärkas. Förslagen från beredning-
en omfattar de organisatoriska förutsättningar som bör gälla för att en
effektiv rehabilitering skall kunna komma till stånd samt de metoder och
ersättningssystem som kan behövas för att åstadkomma detta. Betänkan-
det har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena i ären-
det finns tillgänglig hos socialdepartementet (F 5 310/88).
Riksdagen har efter förslag av regeringen i proposition 1989/90:62 om
insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet m. m.
fattat beslut angående vissa delar av rehabiliteringsberedningens förslag
(SfU12, rskr. 185). Enligt riksdagsbeslutet har försäkringskassorna getts
möjlighet att köpa sådana rehabiliteringstjänster som bedöms direkt erfor-
derliga för att återföra en försäkrad i arbete. Det gäller tjänster dels för
utredning av förutsättningarna för rehabilitering och dels för de direkta
åtgärder som syftar till att underlätta en återgång till förvärvsarbete. Vida-
re omfattade riksdagsbeslutet vissa ändringar i sjukförsäkringen enligt 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Sålunda infördes två nya Prop. 1990/91: 141
ersättningsnivåer, en fjärdedels och tre fjärdedels sjukpenning, samt en
möjlighet att utge ersättning för merutgifter för resor till och från arbetet i
stället för sjukpenning. De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1990.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 24 november 1988 tillkalla-
des en kommission med uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder för att
ändra sådana arbetsförhållanden som skapar skador och ohälsa. Kommis-
sionen antog namnet arbetsmiljökommissionen.
Arbetsmiljökommissionen har i betänkandet (SOU 1990:49) Arbete och
hälsa lämnat förslag till en reglering med syfte att fastslå ramarna för
arbetsgivaransvaret samt att förtydliga den enskilde arbetstagarens rättig-
heter i rehabiliteringssammanhang. Betänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissva-
ren finns tillgängliga på arbetsmarknadsdepartementet (dnr AL 5 383/90).
I det följande redovisar jag mina överväganden och förslag med anled-
ning av betänkandena. Vad beträffar mina förslag med anledning av
betänkandet SOU 1990:49 har jag samrått med chefen för arbetsmark-
nadsdepartementet.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 oktober 1984 tillkallade
dåvarande chefen för socialdepartementet en kommitté med uppdrag att
göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen. Kom-
mittén antog namnet pensionsberedningen. Beredningen har i betänkan-
det (SOU 1989:101) Förtidspension och rörlig pensionsålder lämnat för-
slag angående den allmänna pensioneringen. Betänkandet har remissbe-
handlats. Jag kommer i det följande att redovisa överväganden och förslag
med anledning av vissa av förslagen i betänkandet.
Hittills vidtagna åtgärder
I direktiven till rehabiliteringsberedningen pekade dåvarande departe-
mentschefen på några väsentliga brister i det existerande sjukförsäkrings-
systemet. Försäkringen bidrog genom sin konstruktion till en passivisering
av den enskilde försäkrade. Rehabiliteringsberedningen fick mot denna
bakgrund bl. a. i uppgift att pröva förutsättningarna för att lämna ersätt-
ning från sjukförsäkringen i förebyggande syfte. Beredningen skulle vidare
undersöka möjligheterna till en bättre samordning av rehabiliteringsåtgär-
derna och att införa enhetligare ersättningsformer under rehabiliteringen.
En viktig uppgift var också att klarlägga ansvarsfrågorna i rehabiliterings-
arbetet.
Regeringen har efter det att rehabiliteringsberedningen avlämnat sitt
betänkande vidtagit en rad åtgärder för att förbättra möjligheterna till
rehabilitering. Jag har tidigare nämnt de av riksdagen godtagna förslagen i
proposition 1989/90:62. Ett ytterligare led i regeringens strävanden var
tillsättandet av arbetsmiljökommissionen i november 1988. Kommissio-
nens uppgift (dir. 1988:63) var att lägga fram förslag till åtgärder för att
ändra sådana arbetsförhållanden som skapar skador och ohälsa. Som
underlag för förslagen skulle kommissionen bl. a. kartlägga förhållanden i
arbetsmiljön som ger upphov till arbetsskador.
34
I regleringsbrev den 28juni 1990 angående anslaget till sjukförsäkringen
angav regeringen att riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas arbe-
te skulle inriktas på att upptäcka orsakerna till och vidta åtgärder för att
minska antalet långa sjukskrivningar. Målsättningen för budgetåret
1990/91 angavs vara att ohälsotalet skulle sänkas med två dagar i förhål-
lande till föregående budgetår. Försäkringskassorna har vidare getts möj-
ligheter att köpa tjänster för yrkesinriktad rehabilitering. Totalt har 500
milj. kr. ställts till kassornas förfogande för detta ändamål under budget-
året 1990/91.
Ytterligare en viktig beståndsdel i arbetet med att förbättra möjligheter-
na till rehabilitering är den arbetslivsfond som inrättades genom beslut av
riksdagen (prop. 1989/90:62, FiU30, rskr. 327). Fondens tillgångar skall
enligt lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift utgöra bidrag till arbetsgivare
för utgifter dels för rehabiliteringsåtgärder för anställda med långvarigt
nedsatt hälsa, dels för åtgärder för att nedbringa anställdas sjukfrånvaro,
dels för investeringar för bättre arbetsmiljö i den mån det inte enligt lag
eller annan författning åligger arbetsgivaren att göra sådan investering.
Aktiv rehabilitering
Genom regeringens olika initiativ har färdriktningen angetts för 90-talets
arbete för ett bättre arbetsliv för alla. Full sysselsättning, bred kompetens,
ansvar och utveckling är grunden för det goda arbetet. Utslagningen måste
förhindras och ökningen av antalet nybeviljade förtidspensioner måste
hejdas.
Genom de förslag som läggs fram i det följande tas ytterligare ett steg för
att förhindra utslagningen från arbetslivet.
Svensk arbetsmarknad har präglats av en, i internationellt perspektiv,
mycket låg arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken har varit framgångsrik.
Arbetslinjen, istället för kontantlinjen, har varit och är utgångspunkten för
den svenska arbetsmarknadspolitiken. Den bygger på den mycket självkla-
ra insikten om arbetslöshetens effekter. Att bli arbetslös innebär att i hög
grad förlora fotfästet i livet, att förlora sitt sociala umgänge och känslan för
tidens gång. Arbetet skapar självförtroende och självkänsla, arbetslöshet
ger motsatsen.
En aktiv arbetsmarknadspolitik bygger vidare på kunskapen att arbets-
löshet är dyrt för medborgarna. Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken
har också av det skälet varit självklar.
Trots en framgångsrik politik för full sysselsättning har utslagningen
från arbetsmarknaden ökat. Antalet långvarigt sjukskrivna och förtidspen-
sionerade har stigit. Insikten om sjukfrånvarons långsiktiga sociala effek-
ter har inte genomsyrat socialförsäkringssystemet på motsvarande sätt.
Det har inte byggts upp i syfte att bibehålla människors förankring i
arbetslivet. Det har skyddat människor från ekonomisk otrygghet vid
skada och sjukdom, men det har saknat en inbyggd mekanism för att
förkorta frånvaron från arbetslivet.
Samma synsätt måste emellertid tillämpas på långvarig sjukdom som på
arbetslöshet. De sociala konsekvenserna av lång sjukfrånvaro är minst lika
Prop. 1990/91: 141
35
förödande som vid arbetslöshet. Socialförsäkringssystemet måste få sam- Prop. 1990/91: 141
ma självklara aktiva utformning som präglar arbetsmarknadspolitiken.
Utslagningsprocessen, som ofta slutar i en tillvaro utanför arbetslivet,
måste vändas till en rehabiliteringsprocess som öppnar möjligheterna till-
baka in i arbetslivet.
Grunden för detta är det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Rehabilite-
ring och förebyggande av dåliga arbetsmiljöer går hand i hand. Parallellt
med en förstärkning av rehabiliteringsinstrumenten krävs kraftigare styr-
medel för det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljökommissionen
pekade i sitt betänkande på olika möjligheter till ekonomiska styrmedel för
en förbättrad arbetsmiljö. Inom regeringskansliet pågår arbetet med att
utforma direktiv för den utredning som avses behandla denna fråga ytterli-
gare.
De förslag som nu läggs fram syftar till att bryta utslagningsprocessen i
ett tidigt skede. På arbetsplatserna och hos försäkringskassorna får man
genom de avsedda förändringarna av socialförsäkringssystemet ett kraft-
fullt stöd för att agera betydligt tidigare i den process som alltför ofta leder
till förtidspension. Förslagen bygger på en stark tilltro till arbetsplatsens
möjligheter, en aktiv socialförsäkring och en starkare ställning för försäk-
ringskassorna.
En framgångsrik rehabilitering efter en tids sjukdom bör leda till att en
anställd skall kunna behålla det tidigare arbetet eller, där så inte är möjligt,
åtminstone bli kvar på den gamla arbetsplatsen. Tyngdpunkten i rehabili-
teringsprocessen förskjuts mot arbetslivet. Skälen är uppenbara. Sjuk-
frånvaron beror ofta på brister i arbetsmiljö eller arbetsorganisation. Som
regel är det på arbetsplatsen som man först uppmärksammar sjukfrånva-
ron och därigenom också behovet av rehabilitering. Kunskapen om beho-
vet av förändringar finns där.
Chefen för arbetsmarknadsdepartementet lägger senare i dag fram för-
slag om att arbetsgivarens ansvar för att organisera och bedriva en aktiv
rehabilitering slås fast i arbetsmiljölagen (1977:1 160). Genom mina för-
slag ges arbetsgivaren dessutom ett förstahandsansvar för att utreda och
bedöma behovet av rehabilitering i det enskilda fallet samt för att behövli-
ga arbetslivsinriktade åtgärder vidtas.
En av förutsättningarna för att förslagen skall kunna få avsedd effekt är
de fackliga organisationernas engagemang. Arbetsmiljölagens samverkans-
bestämmelser är betydelsefulla för arbetstagarnas inflytande. Samverkan
beträffande rehabiliterings- och anpassningsarbete skall i centrala avseen-
den ske inom ramen för skyddskommitténs verksamhet. En framgångsrik
rehabilitering i det enskilda fallet förutsätter ofta förändringar av arbets-
uppgifter och andra åtgärder på arbetsplatsen. Kunskaper och erfarenheter
finns i den fackliga organisationen. Genom ett aktivt partssamarbete,
kamratstödjande arbete i facklig regi och stöd till den enskilda medlem-
men kan den lokala fackliga organisationen bli pådrivande.
Jag lägger i det följande fram förslag om en rehabiliteringsersättning
som en ny ersättningsform i lagen om allmän försäkring. Genom sin
konstruktion ger denna en aktiv ersättning vid arbetslivsinriktad rehabili-
tering. Den förstärker arbetslinjen i välfärdspolitiken.
36
Mina förslag innebär att möjligheten nu öppnas för en 1 OO-procentig
ersättning vid rehabilitering. Därigenom får försäkringskassorna ett in-
strument att bryta utslagningsprocessen redan i ett tidigt skede.
Försäkringskassan har länge haft ett samordningsansvar för rehabilite-
ringen. Det har emellertid varit oklart vari ansvaret har bestått. Bristande
personella resurser och passiva ersättningsformer har lett till att många
långtidssjukskrivningar har tenderat att bli allt längre. Kontakten med
arbetsplatsen har förlorats.
Mina förslag innebär att försäkringskassans samordningsansvar för-
stärks. Den får en sammanhållande funktion i rehabiliteringsprocessen.
Med ett aktivare rehabiliteringsarbete med arbetsplatsen som bas och
rehabiliteringsersättningen som verksamt hjälpmedel och med det nu före-
slagna utvidgade ansvaret får kassan en mer aktiv och offensiv roll.
Genom det övergripande samordningsansvaret kan försäkringskassan
återta den uppgift som ombud för den försäkrade som kassorna historiskt
haft. Ombudsmannafunktionen framstår som särskilt viktig mot bakgrund
av andra uppgifter som kassan har fått sig ålagda, t. ex. uppgiften att
medverka till att snabbt sänka ohälsotalet. Enligt min uppfattning är
kassans långsiktiga uppgift att som ombud för den enskilde samordna
rehabiliteringen av överordnad betydelse också för möjligheterna att upp-
nå önskade resultat när det gäller ohälsotalet. Det är genom positiv sam-
verkan med de försäkrade kring frågorna om rehabilitering som varaktiga
resultat kan uppnås. På så sätt speglar en sänkning av ohälsotalet en ökad
välfärd.
Genom nära kontakter med företags-, förvaltnings- och organisationsled-
ning, personalavdelning, arbetsledare, fackliga organisationer och före-
tagshälsovård skall försäkringskassan medverka till att arbetsplatsens re-
surser mobiliseras och sätts in i arbetet för att minska sjukfrånvaro,
arbetsskador och förtidspensionering. Försäkringskassorna får genom sitt
nära samarbete med arbetsplatserna en insikt i olika problem som bör tas till
vara för att initiera olika aktörer i arbetet med att förbättra arbetsmiljön och
förebygga sjukdom och skador. Jag återkommer till kassornas roll under
avsnitt 2.5.
Antalet anmälda arbetsskador, liksom antalet godkända skador har ökat
kraftigt under senare år. Av detta har följt allt längre handläggningstider
för prövning av arbetsskador i försäkringskassorna och allt större kostna-
der för arbetsskadeförsäkringen. De långa handläggningstiderna har vidare
visat sig vara rehabiliteringshindrande på så sätt att det varit svårt att
motivera den enskilde till att återgå i arbete innan prövning av arbetsska-
dan blivit gjord.
En samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna är enligt min
uppfattning av mycket stor betydelse för ett framgångsrikt rehabiliterings-
arbete. Regeringen har vid flera tillfällen klart deklarerat sin avsikt att
genomföra en sådan samordning. Utgångspunkten har varit att den enskil-
de som skadas i sitt arbete skall hållas skadeslös. Samhällets åtaganden
gentemot den skadade skulle omfatta främst sjukpenning under sjukdoms-
tid, rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid och livränta vid varak-
tig nedsättning av arbetsförmågan. Regeringens utgångspunkt har vidare
Prop. 1990/91: 141
37
varit att arbetsmarknadens parter därutöver skulle ta ansvar for vad som Prop. 1990/91:141
krävs för att hålla de arbetsskadade skadeslösa genom avtalsförsäkringar-
na.
Samordningen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får dock större
konsekvenser for de avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad
som kunnat förutses. Det lagstadgade systemet och den kompletterande
avtalsförsäkringen vid arbetsskada är sammanvävda i ett mycket kompli-
cerat mönster. Landsorganisationen, Tjänstemännens Centralorganisation
och Svenska Arbetsgivareföreningen har uttryckt önskemål om ytterligare
tid för förberedelser och förhandlingar. Mot den bakgrunden finner jag att
samordningen bör senareläggas.
Jag är därför inte nu beredd att föreslå några förändringar av arbetsska-
deförsäkringen, utan har i stället för avsikt att tillsammans med arbets-
marknadens parter i en beredning klarlägga fördelningen av åtagandena
gentemot de arbetsskadade mellan samhället och parterna. En viktig upp-
gift för utredningen blir också att följa upp försäkringsöverdomstolens
praxis under den tid arbetskadeförsäkringen varit i kraft i syfte att få
klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster
och ökad kunskap om arbetsmiljöns inverkan på hälsan förändrat domsto-
lens bedömningar.
De förslag som jag lägger fram i detta lagstiftningsärende har främst som
syfte att utveckla sådana rehabiliteringsåtgärder som är av betydelse för att
underlätta återgång till arbetslivet för personer som är långvarigt sjuk-
skrivna eller som uppbär sjukbidrag/förtidspension. Förslagen gäller där-
med i huvudsak sådan rehabilitering som är arbetslivsinriktad. Hälso- och
sjukvårdens rehabiliteringsverksamhet är många gånger av avgörande be-
tydelse för den enskildes möjligheter att påbörja arbetslivsinriktad rehabi-
litering. Det primära syftet för en betydande del av samhällets re-
habiliteringsåtgärder är således att — utan specifik inriktning på arbetslivet
— öka enskilda människors livskvalitet och ge dem möjligheter att fungera
på lika villkor i samhällslivet. Frågor som gäller rehabilitering i denna vidare
bemärkelse behandlas för närvarande i 1989 års handikapputredning (S
1988:03). Regeringen räknar med att på grundval av utredningens förslag
längre fram förelägga riksdagen förslag som innebär att svårt funktionshind-
rade i framtiden kan tillförsäkras ett väl fungerande samhällsstöd.
Rehabiliteringsberedningen tar i sitt betänkande också upp frågor om
ersättning till unga handikappade. Det är angeläget att undvika förtidspen-
sionering av sådana ungdomar. Rehabiliteringsberedningens förslag i det
här avseendet är tekniskt komplicerat och flera tunga remissinstanser har
riktat invändningar mot förslagen. Frågan kräver därför ytterligare bered-
ning. Avsikten är att återkomma till riksdagen med förslag vid en senare
tidpunkt.
Den statliga sektorn har sedan en längre tid tillbaka haft jämförelsevis
tydliga och klara rehabiliteringsbestämmelser bl. a. om arbetsgivarens an-
svar för att rehabiliteringsutredning görs och att rehabiliteringsåtgärder
sätts in så snart som möjligt. Flera av rehabiliteringsberedningens förslag
är inspirerade av det statliga rehabiliteringssystemet. De statliga arbetsgi-
varna har också haft möjlighet att från ett centralt anslag få ekonomiskt
38
stöd för lönekostnader m. m. vid rehabilitering. Det har dock funnits en Prop. 1990/91: 141
del problem och brister i verksamheten. De som har haft ansvar för
rehabilitering på arbetsplatsen har t. ex. i vissa fall haft svårigheter att få
hjälp med insatser från samhällets organ.
Chefen för civildepartementet har i årets budgetproposition (prop.
1990/91:100 bil. 15, s. 38) anfört att han utgår från att några särregler
beträffande rehabilitering inte skall behövas på det statliga området när de
förslag jag här lägger fram genomförs. Rehabiliteringsverksamheten på
detta område bör bedrivas på samma villkor som gäller för övriga arbets-
marknadssektorer. Jag är av samma mening. De föreliggande förslagen ger
statsanställda tillgång till samma möjligheter och resurser som övriga
försäkrade. En övergång till det nya systemet bör enligt min mening inte
innebära några försämringar för statsanställda utan istället skapa bättre
förutsättningar för en aktiv och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Lagrådsbehandling
Regeringen beslutade den 31 januari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
främst såvitt avser föreskrifter i det nya 22 kapitlet som innebär åliggande
för arbetsgivare, samt förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter och lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370). De i
lagrådsremissen ingående lagförslagen bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Efter lagrådsgranskningen har vissa redaktionella ändringar gjorts i för-
hållande till de remitterade lagförslagen. Vidare har jag funnit skäl att, i
enlighet med vad som anges under avsnitt 3.2, i 22 kap. 7 § lagen om
allmän försäkring föra in en bestämmelse som anger den längsta tid för
vilken rehabiliteringsersättning skall kunna utges.
2 Ansvar och samarbetsformer vid rehabilitering
2.1 Gällande ordning i huvuddrag
Rehabilitering i vid mening omfattar medicinsk, social och yrkesinriktad
rehabilitering. Medicinsk rehabilitering avser närmast att återställa grund-
läggande funktioner. Till social rehabilitering kan man räkna åtgärder som
service, råd, upplysning och bistånd i personliga angelägenheter. Den
yrkesinriktade rehabiliteringen vänder sig till människor som av medicins-
ka, sociala eller liknande skäl har svårt att erhålla och behålla ett arbete.
Den skall hjälpa dessa att stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
Försäkringskassorna har enligt 2 kap. 11 § AFL ett allmänt ansvar när
det gäller rehabiliteringen. Försäkringskassorna skall spåra upp rehabilite-
ringsfall och i dessa fall undersöka om det finns skäl att vidta åtgärder för
att förkorta sjukdomstiden eller för att helt eller delvis häva nedsättning av
den försäkrades arbetsförmåga och se till att dessa åtgärder vidtas.
39
För den medicinska rehabiliteringen svarar i första hand landstingen i
sin egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården. Landstingen har
vidare ansvaret för tillhandahållande av vissa hjälpmedel åt handikappa-
de.
Arbetsmarknadsorganen svarar för den yrkesinriktade rehabiliteringen.
Arbetsmarknadsinstituten svarar därvid för viss del av denna rehabilite-
ring, bl. a. arbetsprövning och arbetsträning samt fördjupad vägledning.
Länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar beslutar om arbetsmarknads-
utbildningen. Bland de arbetsmarknadspolitiska stöden ingår också en rad
bidrag till olika hjälpmedel och anordningar, som är nödvändiga för att en
handikappad skall kunna utföra arbete. Även dessa frågor handläggs av
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna. Samhall tillhandahåller
anpassade arbetsplatser.
I första hand är det kommunernas socialtjänst som bär ansvaret för den
sociala rehabiliteringen. Kommunerna har det yttersta ansvaret för att
invånarna i kommunen får den hjälp, service och det stöd de behöver. Vad
gäller omsorgen om de handikappade skall socialnämnden verka för att de
får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra, vilket
inbegriper meningsfull sysselsättning. Socialnämnderna skall vidare arbeta
för att motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande
medel. De skall också stödja de enskilda missbrukarna och se till att de får
den hjälp eller vård som behövs för att komma bort från missbruket. De
olika formerna av rehabilitering kan bedrivas var för sig eller jämsides
med varandra.
Det är viktigt att observera, att det finns ett starkt samband mellan dessa
olika insatser. Vetenskapens nuvarande ståndpunkt är att ett villkor för
tillfrisknande i medicinsk mening ofta är att förutsättningen för återgång
till arbetet klarats ut. Ett uttryck för detta är att fler behandlingsmetoder
grundas på en helhetssyn där den rehabiliterande insatsen omfattar hela
människan, dvs. såväl hennes fysiska, psykiska som sociala förhållanden
och där insatser av medicinsk, social och yrkesinriktad karaktär varvas
under rehabiliteringens gång. Ett annat uttryck för den förändrade synen
på rehabilitering är att särskilda institutioner tillskapats för patienter med
multifaktoriella problem och rehabiliteringsbehov. Med tiden har det ock-
så vuxit fram olika alternativa rehabiliteringsformer bland vilka kan näm-
nas rygginstituten.
Enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) skall skyddskommittén på de ar-
betsplatser där sådan finns verka för att en på lämpligt sätt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället.
Anpassningsverksamheten regleras också i lagen (1974:13) om vissa an-
ställningsfrämjande åtgärder. Om arbetsgivarens möjligheter att omplace-
ra eller säga upp anställda finns bestämmelser i lagen (1982:80) om an-
ställningsskydd. Som framhålls av chefen för arbetsmarknadsdepartemen-
tet i det förslag som hon lägger fram senare i dag finns det i lagstiftningen
inte några generella regler om arbetsgivarens ansvar för att en anställd,
som drabbats av sjukdom eller skada, får del av de anpassnings- och
rehabiliteringsinsatser som behövs för att denne skall kunna fortsätta att
arbeta.
Prop. 1990/91: 141
40
För personer med statligt reglerad anställning åläggs dock staten som Prop. 1990/91: 141
arbetsgivare ett rehabiliteringsansvar i rehabiliteringsförordningen
(1987:221). Förordningen innebär bl. a. att arbetsgivaren har skyldighet
att genomföra de utredningsåtgärder och yrkesinriktade åtgärder som
krävs för en arbetstagare som behöver rehabilitering. Bestämmelserna ger
således arbetstagarna på detta område ett gott stöd för att få möjlighet till
rehabilitering och omplacering då handikapp eller sjukdom utgör hinder i
arbetet.
2.2 Arbetsgivarens ansvar
Mitt förslag: Arbetsgivaren skall ha ansvar för att den anställdes
rehabiliteringsbehov klarläggs och för att erforderliga arbetslivsin-
riktade rehabiliteringsåtgärder vidtas.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Arbetsgivaren skall svara för att
den anställdes behov av rehabilitering klarläggs. När det finns behov av
rehabilitering skall arbetsgivaren se till att åtgärder för en effektiv rehabili-
tering snarast kommer till stånd. Begränsade rehabiliteringsinsatser som
har samband med arbetsförhållandena och som kräver små förändringar
av arbetsförhållandena eller som kräver en kort rehabiliteringstid bör
vanligtvis arbetsgivaren svara för inom ramen för arbetsplatsens egna
resurser.
Arbetsmiljökommissionens förslag: Arbetsgivarens direkta åtgärdsan-
svar omfattar åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering som kan vidtas
inom eller i anslutning till arbetsplatsen. En grundprincip bör vara att
företagets eller förvaltningens möjligheter skall vara uttömda innan sam-
hällsorganens resurser tas i anspråk. Arbetsgivaransvaret för rehabilite-
ringsarbetet bör inriktas på att arbetstagaren återgår i arbete inom arbets-
givarens egen verksamhet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till rehabilite-
ringsberedningens förslag. Många anser dock att arbetsgivarens ansvar bör
definieras klarare än vad som framgår av förslaget.
Flertalet remissinstanser ställer sig övervägande positiva till arbets-
miljökommissionens förslag om ökat arbetsgivaransvar för yrkesinriktad
rehabilitering m. m. Statens handikappråd och De Handikappades Riks-
förbund är emellertid i huvudsak tveksamma till förslagen.
Skälen för mitt forslag: Både rehabiliteringsberedningen och arbets-
miljökommissionen förordar att arbetsgivaren ges ett större och tydligare
ansvar än för närvarande för de anställdas rehabilitering. I stort sett alla
remissinstanser har också i princip gett sitt stöd för denna uppfattning.
Ansvar för rehabilitering kan avse dels ett ansvar för att en anställd som
har behov av rehabilitering får detta behov utrett och tillgodosett, dels ett
ansvar för att det hos arbetsgivaren finns en fungerande organisation för
rehab iliteringsarbetet.
Rehabiliteringsberedningen har framför allt behandlat ansvarsfrågan i
41
det första avseendet. Beredningen föreslår att detta ansvar regleras i AFL Prop. 1990/91: 141
genom en föreskrift om under vilka forhållanden arbetsgivaren är skyldig
att utreda den anställdes rehabiliteringsbehov och vidta åtgärder med
anledning därav.
Arbetsmiljökommissionen förordar att arbetsgivaren skall ha ett första-
handsansvar för yrkesinriktad rehabilitering av arbetstagare. Kommissio-
nen uttrycker detta så att arbetsgivarens resurser bör vara helt uttömda
innan samhällsorganens, inklusive försäkringskassans, rehabiliteringsan-
svar tar vid. Försäkringskassan skall i första hand ha i uppgift att ge stöd åt
arbetsgivarens rehabiliteringsarbete och utöva tillsyn över hur arbetsgiva-
ren fullgör sitt ansvar för de anställdas rehabilitering.
Arbetsmiljökommissionen förordar också att det i lag anges att arbetsgi-
varen skall ha en lämplig organisation för rehabiliteringsverksamheten. En
sådan reglering bör ske inom ramen för arbetsmiljölagen. Chefen för
arbetsmarknadsdepartementet tar upp denna del av kommissionens för-
slag liksom förslag om skärpta lagregler om arbetsgivarens ansvar för att
arbetsmiljön är sådan att den inte leder till ohälsa för de anställda. För
egen del behandlar jag fortsättningsvis framför allt frågan om ansvaret för
rehabilitering av enskilda.
Det ligger i både arbetsgivarens och den anställdes intresse att rehabilite-
ring sker snabbt och effektivt. En första uppgift vid längre sjukfrånvaro
eller flera korta sjukfall är att ta reda på om det behövs några särskilda
rehabiliteringsåtgärder. Arbetsgivaren bör ha ansvaret för att en sådan
utredning görs. För att detta skall kunna fungera är det viktigt att arbetsgi-
varen har en ändamålsenlig organisation för rehabiliteringsarbetet och ett
system för att tidigt fånga upp behovet av rehabilitering. Chefen för
arbetsmarknadsdepartementet återkommer till detta. Ansvaret för att
klarlägga rehabiliteringsbehovet bör gälla oavsett hur behovet har upp-
stått. Det får förutsättas att den anställde är inskriven hos allmän försäk-
ringskassa. När jag i det följande talar om den anställde utgår jag således
ifrån att denne är inskriven försäkrad enligt AFL.
I arbetsgivarens ansvar bör också ingå att vidta de arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den
egna verksamheten. Exempel på sådana åtgärder är arbetsprövning, ar-
betsträning, utbildning och omplacering. Det bör också kunna bli fråga om
att vidta tekniska åtgärder eller att anskaffa särskild utrustning för att
ändra den fysiska miljön och därmed minska arbetsbelastningen för den
enskilde. Det kan även gälla åtgärder beträffande arbetsinnehåll och ar-
betsorganisation. Jag återkommer i samband med mina överväganden om
ersättningssystemet vid rehabilitering till frågan om fördelningen av det
ekonomiska ansvaret mellan arbetsgivaren och samhället i övrigt i detta
sammanhang. Jag behandlar då också de ekonomiska villkor som bör gälla
för den anställde under den tid han deltar i rehabilitering.
Inriktningen bör således vara att den anställde skall beredas fortsatt
arbete hos arbetsgivaren. Förvärvsarbetet och gemenskapen på arbetsplat-
sen är en betydelsefull del i det sociala livet. Arbetskamraterna är ofta ett
starkt stöd för den som efter en sjukdomsperiod behöver rehabiliteras för
att kunna återgå i arbete.
42
Men det är också väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att
arbetsgivaren gör allt som är möjligt att göra för att anställningen skall
kunna bestå. Anställningsskyddet har ansetts så viktigt att det regleras i
lag. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet behandlar vissa frågor rö-
rande anställningsskyddet och de krav som bör ställas på arbetsgivaren när
det gäller arbetsanpassning, omplacering m. m.
I en del fall kommer det dock inte att vara möjligt att finna lösningar
som möjliggör att anställningen består. I kompletteringspropositionen
1989 (prop. 1988/89:150, bil. 9) har denna fråga berörts:
”Om den fysiska och psykiska belastningen på arbetsplatsen inte kan
förändras på ett sådant sätt att den anställde kan vara kvar i arbetet, är det
en viktig uppgift för samhället — bl. a. genom samverkan mellan arbetsför-
medling och försäkringskassa — att medverka till att den enskilde kan
finna ett annat och lämpligare arbete”.
I åtskilliga fall bör dock arbetsgivaren med hjälp av företagshälsovården
kunna medverka till att finna en lösning, som är bra för den enskilde utan
att samhället behöver ingripa. Exempelvis bör arbetsgivaren kunna med-
verka till att finna träningsplatser utanför den egna arbetsplatsen och
medge tjänstledighet från anställningen när det behövs för att genomföra
en rehabilitering utanför arbetsplatsen.
Särskilt för de mindre arbetsplatserna kan det vara svårt att ordna
platser för arbetsprövning eller arbetsträning i tillräcklig omfattning. Ett
sätt att skapa möjlighet för de mindre arbetsplatserna att tillgodose beho-
vet av arbetsträning m. m. är att bilda s. k. arbetsgivarringar. Den som av
hälsoskäl inte kan fortsätta hos sin arbetsgivare kan på så sätt erbjudas att
pröva arbete hos en annan arbetsgivare inom ringen.
Jag vill understryka att omplaceringar till en annan arbetsgivare måste
ske i samförstånd med den anställde och först sedan arbetsgivaren uttömt
sina egna möjligheter att finna en lösning. När samhällets organ måste
anlitas för att få fram ett lämpligt arbete har dessa också anledning att
pröva om arbetsgivarens egna möjligheter att bereda den anställde fortsatt
arbete är helt uttömda.
Prop. 1990/91: 141
43
2.3 Rehabiliteringsutredning
Mitt förslag: Arbetsgivaren skall, om det inte framstår som obehöv-
ligt, svara för att behovet av rehabiliteringsåtgärder utreds och
bedöms
1. när den anställde på grund av sjukdom eller anmäld arbetsska-
da har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet mer än fyra
veckor i följd,
2. vid upprepad korttidsfrånvaro på grund av sjukdom eller
3. när den anställde begär det.
En sådan utredning skall tillställas försäkringskassan senast åtta
veckor från sjukanmälningsdagen resp, senaste sjukanmälningsdag
eller, i fall då den anställde begärt utredningen, från den dag då
begäran gjordes. Om utredningen inte är avslutad vid denna tid-
punkt skall detta anmälas till kassan. Därvid skall orsaken till dröjs-
målet anges liksom tidpunkten för när utredningen beräknas vara
avslutad.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Arbetsgivaren skall göra en ar-
betsplatsutredning för att klarlägga den anställdes behov av rehabilite-
ringsåtgärder på arbetsplatsen. Om det inte framstår som obehövligt skall
en sådan utredning genomföras:
1. när den anställdes arbete ofta har avbrutits av sjukledighetsperioder
eller när han under en längre tid har varit deltidssjukledig, eller
2. när den anställde har varit helt sjukledig längre tid än fyra veckor i
följd, eller
3. när den anställde begär det.
Försäkringskassan skall underrättas om resultatet av utredningen.
Beredningen föreslår också att en rehabiliteringsutredning skall göras av
företrädare för hälso- och sjukvården, socialtjänsten eller arbetsmarknads-
myndigheterna när de kommer i kontakt med personer med rehabilite-
ringsbehov.
Arbetsmiljökommissionens förslag: Kommissionen instämmer i rehabi-
literingsberedningens förslag. Den föreslår vidare att en lagbestämmelse
införs om att försäkringskassan skall kontakta arbetsgivaren om åtgärder
inte har vidtagits senast när en anställd varit sjukledig helt eller delvis i två
månader.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder förslaget om ar-
betsplatsutredning. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att de
tidsgränser för när en arbetsplatsutredning skall göras är för snävt satta.
Riksrevisionsverket avvisar förslaget med hänsyn till de svårigheter som
förslaget medför för försäkringskasseadministrationen.
Skälen för mitt förslag: Arbetsgivarens ansvar för de anställdas rehabili-
tering bör inbegripa skyldighet att svara för att en utredning om behovet
av rehabiliteringsåtgärder görs när vissa förutsättningar är uppfyllda. Re-
habiliteringsberedningen har föreslagit att en sådan första utredning skall
benämnas arbetsplatsutredning. Jag finner för egen del att benämningen
Prop. 1990/91: 141
44
rehabiliteringsutredning är lämpligare. Jag vill här också nämna att jag Prop, 1990/91: 141
inte kommer att föreslå att regler införs om en sådan ytterligare utredning
som beredningen har kallat rehabiliteringsutredning. Enligt min mening
bör en rehabiliteringsutredning av det slag jag nu förordar och skyldighet
att upprätta en rehabiliteringsplan av det slag som jag behandlar i det
följande (avsnitt 2.6) vara tillfyllest.
Jag instämmer i rehabiliteringsberedningens bedömning att en rehabili-
teringsutredning bör komma till stånd genom arbetsgivaren när den an-
ställde har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av
sjukdom under mer än fyra veckor. Genom att tidpunkten för utredning-
ens påbörjande bestäms på detta sätt bör i regel också rehabiliteringen, om
en sådan anses nödvändig, kunna starta tidigt. All erfarenhet visar att
detta är av största vikt för att rehabiliteringen skall lyckas.
Det bör också ställas krav på att en rehabiliteringsutredning skall göras
av arbetsgivaren om den anställde har haft stor frånvaro i form av korta
sjukdomsperioder. Sådan upprepad sjukfrånvaro är ofta ett första tecken
på något som senare kan komma att utvecklas till ett långt sjukfall.
Arbetsgivaren bör också som regel vara skyldig att göra en rehabilite-
ringsutredning om den anställde begär det. I sådana fall kan det bli aktuellt
att göra en utredning även om någon sjukfrånvaro inte förekommer i
anslutning till den tidpunkt då begäran görs. Det kan också bli fråga om att
påbörja utredningen innan en fyraveckors sjukskrivningsperiod har förflu-
tit.
Arbetsmiljökommissionen har föreslagit att det bör åvila försäkrings-
kassan att kontakta arbetsgivaren om någon utredning inte har gjorts eller
några rehabiliteringsåtgärder inte har vidtagits efter två månaders sjukle-
dighet. Jag finner det mindre ändamålsenligt att generellt föreskriva en
tidpunkt när rehabiliteringsutredningen skall vara avslutad. I vissa fall kan
det vara svårt att inom två månader klarlägga vilka rehabiliteringsåtgärder
som bör komma i fråga. För att underlätta försäkringskassans arbete i
detta avseende anser jag dock att en regel bör införas som anger att en
rehabiliteringsutredning skall tillställas försäkringskassan senast åtta vec-
kor efter sjukanmälningsdagen. Om utredningen inte är avslutad vid den-
na tidpunkt skall det meddelas till kassan. Därvid skall orsaken till att
utredningen dragit ut på tiden anges liksom tidpunkten när utredningen
beräknas vara avslutad. I det fall den anställde själv har begärt att en
rehabiliteringsutredning skall göras bör tiden räknas från den dag han
framställde sin begäran till arbetsgivaren.
En rehabiliteringsutredning bör beskriva de åtgärder som anses nödvän-
diga för att den anställde skall kunna återgå i arbete. Arbetsgivarens
utredningsansvar begränsas inte till att omfatta åtgärder på arbetsplatsen.
Det bör också ingå i arbetsgivarens ansvar att göra en bedömning av
orsakerna till arbetsoförmågan och utreda behovet av åtgärder även om
dessa står att finna utanför arbetsplatsen. Mer omfattande utredningar av
förhållanden utanför arbetsplatsen bör dock inte vara en uppgift för ar-
betsgivaren. Detta är inte minst viktigt ur integritetssynpunkt. Att se till
att de rehabiliteringsåtgärder som erfordras kommer till stånd när orsaker-
45
na till arbetsoförmågan finns utanför arbetsplatsen bör dock vara en upp- Prop. 1990/91: 141
gift för försäkringskassan.
Det står klart att arbetsgivaren i många fall kommer att behöva stöd för
att kunna göra en fullständig utredning. Företagshälsovården är den resurs
som i första hand är aktuell för detta. Behovet av sådan medverkan kan
komma att variera beroende på bl. a. företagets storlek. Chefen för arbets-
marknadsdepartementet kommer att lägga fram förslag som syftar till att
förbättra anslutningen av mindre företag till företagshälsovården.
Medverkan till utredning kan i vissa fall även bli aktuell för försäkrings-
kassan utan att ansvaret för rehabiliteringsutredningen för den skull läm-
nas över till kassan. Om arbetsgivaren anser sig behöva hjälp med att göra
en rehabiliteringsutredning bör försäkringskassan undantagsvis kunna
lämna sådan. Försäkringskassans ansvar i de fall där arbetsgivaren inte
fullgör sitt utredningsansvar återkommer jag till i det följande.
I arbetsgivarens ansvar bör också ingå att denne själv eller tillsammans
med andra rehabiliteringsaktörer vidtar de arbetslivsinriktade åtgärder
som enligt rehabiliteringsutredningen behövs för att den anställde åter
skall kunna komma i arbete. I utredningen bör därför ingå att klara ut vem
eller vilka som skall svara for olika åtgärder. Arbetsgivaren skall svara för
de åtgärder som kan vidtas på arbetsplatsen eller i syfte att arbetstagaren
skall kunna vara kvar på arbetsplatsen.
Rehabiliteringsutredningen bör göras i nära samråd med den anställde.
Det är en genomgående erfarenhet att individens intresse och medverkan
behövs för att en rehabilitering skall lyckas. Den som är föremål för en
rehabiliteringsutredning måste därför själv på ett aktivt sätt få medverka
vid planeringen av rehabiliteringen. Genom att utredningen genomförs i
nära samarbete med den anställde bör också på ett smidigt sätt den
information som behövs för utredningen kunna bli tillgänglig. .
Information om orsaken till sjukfrånvaron, t. ex, sjukdomsdiagnos, bör I
arbetsgivaren således kunna få tillgång till enbart med den försäkrades I
samtycke. Jag utgår från att ett sådant samtycke i normala fall kommer att j
lämnas av den försäkrade. Jag är inte beredd att föreslå en rätt för arbetsgi-
varen att fa tillgäng till de uppgifter om den anställdes sjukdom som finns i
det läkarintyg den försäkrade skall lämna till försäkringskassan. Jag vill
emellertid framhålla möjligheten att genom avtal låta arbetsgivaren få
tillgång till läkarintyg i vissa situationer. Denna möjlighet har utnyttjats på
det statliga området och i vissa fall när de lokala parterna har träffat
överenskommelse om hur rehabiliteringsarbetet på arbetsplatsen skall be- j
drivas. ...........' —.... _ |
Några närmare krav utöver dem jag redan nämnt på en rehabiliterings- /
utrednings innehåll och utformning vill jag inte föreslå i detta samman- ■
hang. I rehabiliteringsberedningens förslag anges att utredning skall göras
om det inte framstår som obehövligt. Jag anser det naturligt att utredning-
ens omfattning och karaktär får avgöras med utgångspunkt i omständighe-
terna i de särskilda fallen. En rehabiliteringsutredning kan i vissa fall
komma att vara av mycket enkel beskaffenhet medan den i andra fall
behöver göras betydligt mer omfattande. Det bör ankomma på riksförsäk-
46
ringsverket att utfärda de allmänna råd i ämnet som kan komma att Prop. 1990/91:141
behövas.
Resultatet av arbetsgivarens rehabiliteringsutredning bör som nämnts
alltid meddelas försäkringskassan. Detta gäller även i de fall där utredning-
en är av mycket enkelt slag. Genom en sådan ordning ges försäkringskas-
san möjlighet att följa upp att de försäkrades rehabiliteringsbehov klar-
läggs och beaktas. Jag återkommer i det följande (avsnitt 2.5 och i special-
motiveringen) till förfarandet om arbetsgivaren inte fullgör sitt ansvar för
de anställdas rehabilitering. Jag tar då också upp frågan om under vilka
förhållanden försäkringskassan bör överta ansvaret för att en rehabilite-
ringsutredning görs.
För att ett lyckat resultat av rehabiliteringsansträngningarna skall bli
möjligt krävs att också de anställdas fackliga organisationer har en aktiv
del i rehabiliteringsarbetet. Av stor betydelse för att rehabiliteringen skall
bli framgångsrik ur den enskildes synpunkt är att också arbetskamraterna
visar en positiv attityd och bidrar med sina kunskaper och erfarenheter för
att underlätta rehabiliteringen. Denna medverkan kan naturligen också
kanaliseras via den enskildes fackliga organisation. En förutsättning för
detta bör vara att den enskilde ger sitt medgivande. Ett ökat partssamarbe-
te i dessa frågor är enligt min mening ytterst betydelsefullt.
2.4 Individens medverkan
Mitt förslag: En försäkrad som är inskriven hos allmän försäkrings-
kassa ges förbättrade möjligheter till behövlig rehabilitering. Utred-
ning av den försäkrades rehabiliteringsbehov samt planering och
genomförande av rehabiliteringsåtgärderna skall ske i samråd med
den försäkrade. Denne skall lämna de upplysningar som behövs för
att klarlägga rehabiliteringsbehoven. Den försäkrade skall efter bäs-
ta förmåga aktivt delta i rehabiliteringen.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Överensstämmer i stort med mitt
förslag. Beredningen anser att den försäkrade själv alltid skall kunna
bestämma om han vill delta i en rehabilitering.
Remissinstanserna: Frågan om individens medverkan i rehabiliterings-
arbetet berörs inte specifikt av remissinstanserna. Flertalet betonar dock
vikten av att individen medverkar för att uppnå ett positivt resultat av
insatta rehabiliteringsåtgärder.
Skälen för mitt förslag: Ett centralt syfte med en rehabilitering är att göra
det möjligt för den som har drabbats av sjukdom eller skada att återgå i
arbete och därmed kunna försörja sig själv. Erfarenheten visar att rehabili-
tering, för att lyckas, bör utgå från individens egna behov och förutsätt-
ningar. I detta ligger att hänsyn behöver tas till den försäkrades ålder,
utbildning, bosättningsförhållanden och andra omständigheter. Därför
bör också utredning, planering och genomförande av rehabilitering ske i
nära samarbete med den försäkrade.
47
Genom de förslag jag nu lägger fram kommer förutsättningar och resur- Prop. 1990/91: 141
ser för rehabilitering att avsevärt förbättras. Inom ramen för socialförsäk-
ringen införs en rätt till särskild ersättning för den försäkrade vid rehabili-
tering som utformas så att den ger ekonomiska incitament för den försäk-
rade att delta i rehabiliteringen. Arbetsgivarnas och olika myndigheters
ansvar för att den försäkrade får tillgång till behövlig rehabilitering klar-
görs och förstärks.
Det kommer att bli en viktig uppgift för i första hand riksförsäkringsver-
ket och försäkringskassorna att upplysa de försäkrade om de ökade möjlig-
heter till och förbättrade rättigheter vid rehabilitering som mina förslag
kommer att ge upphov till. Det blir också viktigt för försäkringskassorna
att utifrån dessa nya möjligheter och rättigheter medverka till en positiv
inställning hos den försäkrade och motivera honom att delta aktivt i
rehabiliteringen med målet att han så snabbt som möjligt skall kunna
återgå till arbetslivet.
De utökade och förstärkta möjligheterna till rehabilitering bör emeller-
tid enligt min mening också innebära att rimliga krav kan ställas på den <
försäkrade att delta i utredning och planering av en lämplig rehabilitering.
Även om erforderlig utredning och planering givetvis bör genomföras i ett
nära. samarbete med den försäkrade bör sådana åtgärder enligt min me-
ning inte kunna förhindras genom att den försäkrade inte medverkar.
Försäkringskassan bör ha möjlighet till erforderligt samråd med andra
rehabiliteringsansvariga i utrednings- och planeringsarbetet. Utan ett un- ;
derlag av detta slag är det enligt min mening inte möjligt att klarlägga det
ansvar som arbetsgivare och andra bör ha för de försäkrades rehabilite-
ring. Det blir inte heller möjligt för försäkringskassorna att utöva den
tillsyn de bör ha när det gäller rehabiliteringen av enskilda försäkrade. En
vägran från den försäkrade att delta i utredning och planering av lämplig
rehabilitering så att en sådan insats inte kan genomföras bör enligt min
mening inte godtas utan vidare. Försäkringskassan bör i sådana fall ha
möjlighet att dra in eller sätta ned ersättning i form av sjukpenning eller
annan ersättning.
När det gäller den försäkrades direkta deltagande i rehabiliteringsåtgär-
der enligt upprättad plan bör utgångspunkten vara att den försäkrade
accepterar att rehabiliteringsåtgärderna genomförs. Den försäkrades in-
ställning till rehabiliteringen kommer att kunna bli klarlagd genom att det
förutsätts en särskild ansökan från denne för att rehabiliteringsersättning
skall kunna utges. Detta innebär också att en försäkrad som inte vill delta i
en planerad rehabilitering inte heller får tillgång till de utvidgade och mera
förmånliga ersättningar som enligt mitt förslag skall kunna utges vid
rehabilitering. Om en försäkrad vägrar att delta aktivt i rehabiliteringen
bör försäkringskassan kunna dra in eller sätta ned ersättningen. Detta bör
komma i fråga t. ex. om det framgår att den försäkrade skulle kunna återgå
i arbete om han medverkade till en rimlig rehabiliteringsinsats.
48
2.5 Försäkringskassornas roll
Mitt förslag: Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn
över de insatser enligt AFL som behövs för rehabilitering av de
försäkrade. Vid behov skall försäkringskassan också ta initiativ till
sådana insatser.
I speciella fall skall försäkringskassan överta ansvaret för att en
rehabiliteringsutredning kommer till stånd.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Försäkringskassorna bör ges ett
ökat administrativt och samordnande ansvar för att rehabilitering genom-
förs i varje enskilt fall.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser tillstyrker försla-
gen angående försäkringskassans roll i rehabiliteringsarbetet. Riksrevi-
sionsverket avstyrker förslaget med motiveringen att försäkringskassan
med beredningens förslag inte ges faktiska förutsättningar för att ta ett
samordnat ansvar för dessa frågor.
Skälen för mitt förslag: Försäkringskassans rehabiliteringsansvar har
tidigare uttryckts så att kassan, i de fall ersättning för sjukhusvård eller
sjukpenning har utgetts till en försäkrad för nittio dagar i följd eller då det
annars föreligger skälig anledning till det, skall undersöka om det förelig-
ger behov av åtgärder som är ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att på
annat sätt helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av den
försäkrades arbetsförmåga. Om försäkringskassan finner att en sådan åt-
gärd behövs skall kassan se till att lämplig åtgärd vidtas. Riksdagen har
nyligen ( prop. 1990/91:51, SfU7, rskr.94) beslutat om en ändring i
2 kap. 11 § AFL av innebörd att tidsgränsen vid nittio dagar har slopats.
Fr. o. m. den 1 januari 1991 gäller i stället att försäkringskassan när det
finns anledning till det och i den omfattning som riksförsäkringsverket
närmare föreskriver skall undersöka behovet av rehabilitering och se till
att de åtgärder som behövs blir vidtagna.
I praktiken har utredningar av rehabiliteringsbehov sällan inletts förrän
en försäkrad har varit sjukskriven minst tre månader. Så mycket som sex
månaders sjukskrivning har varit vanligt innan en aktiv handläggning
påbörjats. Erfarenheterna visar att en rehabilitering som påbörjas efter en
så lång passiv sjukskrivningstid har små möjligheter att lyckas.
Mitt förslag innebär att försäkringskassan ges en initiativroll och ett
samordningsansvar för rehabilitering av de försäkrade. Samtidigt föreslås
att ersättningssystemet vid rehabilitering förändras så att rehabiliterings-
processen blir mer effektiv och försäkringskassans samordningsroll under-
lättas.
Försäkringskassans initiativ- och samordningsansvar bör utgå från den
försäkrade med inriktning på att rehabiliteringsbehov upptäcks tidigt och
att initiativ till behövliga rehabiliteringsinsatser tas. Väsentliga inslag i
den nya rehabiliteringsprocessen skall vara att försäkrade med behov av
rehabilitering uppmärksammas, att behoven av åtgärder klarläggs och att
den försäkrade motiveras att delta i rehabiliteringen.
Prop. 1990/91:141
49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
När en rehabiliteringsåtgärd som berättigar till ersättning från socialför- Prop. 1990/91: 141
säkringen efter en rehabiliteringsutredning eller annan utredning bedöms
vara behövlig, skall försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. Jag
återkommer i det följande med förslag om detta.
Försäkringskassan skall följa upp rehabiliteringsplanen och se till att
nödvändiga anpassningar görs vid behov. I försäkringskassans samord-
ningsansvar skall också ingå att stötta den försäkrade i kontakterna med
andra rehabiliteringsansvariga och att verka för att dessa tar en aktiv del i
rehabiliteringsprocessen. Försäkringskassan har goda möjligheter att med
utgångspunkt dels i frånvarouppgifter, dels i annan information, t. ex.
läkarutlåtanden, tidigt kontakta den försäkrade och hans arbetsgivare för
att diskutera rehabiliteringsbehov som kan utläsas ur informationen. De
tidsgränser som föreslås för när utredningar senast skall påbörjas eller
redovisas bör givetvis inte utgöra några hinder för att rehabiliteringspro-
cessen påbörjas tidigare om så bedöms lämpligt och möjligt.
En nödvändig förutsättning för en framgångsrik rehabilitering av den
försäkrade är som jag redan konstaterat i avsnitt 2.2 att arbetsgivarens
förstahandsansvar läggs fast. Även hälso- och sjukvården, socialtjänsten,
arbetsmarknadsmyndigheterna m. fl. har ett ansvar att inom ramen för sin
kompetens och sina resurser lämna det stöd som behövs för en lyckosam
rehabilitering. Jag återkommer till läkarnas medverkan i bedömningen av
behovet av särskilda rehabiliteringsåtgärder.
Försäkringskassans roll inom rehabiliteringsverksamheten omfattar
även ett bredare ansvar. Försäkringskassan bör verka för att det för försäk-
ringskassans geografiska område finns en fungerande organisation för
samverkan i rehabiliteringsfrågor. Försäkringskassan bör också ha ansvar
för att följa upp och utvärdera hur rehabiliteringsverksamheten i stort
fungerar inom området och ta de initiativ som resultatet av detta kan
motivera.
I ansvaret för uppföljning och utvärdering bör också ingå att årligen till
riksförsäkringsverket lämna en redogörelse för rehabiliteringsverksamhe-
tens funktionssätt och resultat inom försäkringskassans område. Riksför-
säkringsverket bör ha motsvarande ansvar på nationell nivå. Jag återkom-
mer i det följande till riksförsäkringsverkets roll och ansvar för uppföljning
och utvärdering av rehabiliteringsverksamheten.
I detta ansvar ingår också att se till att arbetsgivarna fullgör vad som
faller inom deras ansvar när det gäller rehabiliteringen av en försäkrad.
Försäkringskassan har tillgång till sådana uppgifter om den försäkrades
sjukskrivningsförhållanden att kassan kan kontrollera att arbetsgivarna
inom föreskrivna tider gör den utredning som krävs och att när så behövs
kontakta en arbetsgivare när utredning inte gjorts inom den föreskrivna
tiden.
Vidare bör försäkringskassan när arbetsgivare saknas eller inte fullgör
sina åtaganden ansvara för att rehabilitering kommer till stånd. I vissa fall
kan det förekomma att försäkringskassan övertar ansvaret för rehabilite-
ringsutredningen.
Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare idag att lägga
fram förslag om att i arbetsmiljölagen slå fast arbetsgivarens ansvar för att
50
ha en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliterings- Prop. 1990/9.
verksamhet. Genom arbetsmiljölagens tillsyns- och sanktionssystem kom-
mer det att finnas en lämplig ordning for bevakning av att åliggandena i
lagstiftningen efterlevs. Om det framkommer att arbetsgivaren försummar
sitt ansvar enligt AFL för rehabilitering i enskilda fall kan det vara skäl att
väcka frågan om arbetsgivarens organisation för anpassning och rehabili-
tering är tillfredsställande. Yrkesinspektionen bör i sådana situationer
kunna överväga lämpliga åtgärder enligt arbetsmiljölagen.
Sjukskrivningsmönstret på en arbetsplats är en viktig indikation på
arbetsmiljöns tillstånd. Genom samarbetet med olika arbetsgivare om
rehabilitering av deras anställda kommer försäkringskassorna att få insik-
ter om problem och arbetsgivares förmåga att hantera rehabiliteringsfrå-
gor liksom om arbetsmiljön i företagen och dess inverkan på rehabilite-
ringsbehoven. Dessa insikter bör, givetvis med beaktande av gällande
sekretessregler, tillvaratas i ett systematiskt samarbete med yrkesinspek-
tionen som ett stöd i den tillsyn inspektionen skall utöva över efterlevan-
det av arbetsmiljölagen. Därmed förstärks arbetet med att förbättra ar-
betsmiljön genom att den nödvändiga kopplingen mellan rehabiliterings-
arbete och arbetsmiljöförbättring åstadkommes.
2.6 Rehabiliteringsplan
Mitt förslag: När den försäkrade är i behov av en rehabiliteringsåt-
gärd som kan berättiga till rehabiliteringsersättning skall försäk-
ringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. Av denna skall framgå
bl. a. vilka åtgärder som är aktuella, vem som ansvarar för att de
olika åtgärderna kommer till stånd och när de skall vidtas. Det skall
också framgå vilka kostnader som åtgärderna beräknas medföra.
Försäkringskassan skall fortlöpande se till att planen följs och vid
behov anpassas efter ändrade förhållanden.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Om det på grund av en arbetsplats-
eller rehabiliteringsutredning eller annan utredning konstateras att den
försäkrade är i behov av en ersättningsgrundande rehabiliteringsåtgärd
skall en rehabiliteringsplan upprättas. Rehabiliteringsplanen skall ange de
åtgärder som skall komma i fråga och vem som har ansvaret för dem, en
tidsplan för rehabiliteringen samt uppgifter i övrigt som är av betydelse för
rehabiliteringens genomförande. Den rehabiliteringsaktör som initialt
skall svara för rehabiliteringsåtgärden skall upprätta rehabiliteringsplanen.
Försäkringskassan skall tillse att planen upprättas och godkänna den om
den förutsätter ersättning från socialförsäkringen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till att en
särskild rehabiliteringsplan upprättas. Landsorganisationen i Sverige (LO)
anser att berört fack bör ha yttranderätt när rehabiliteringsplanen upprät-
tas. Riksrevisionsverket är däremot negativt eftersom verket anser att
enskilda rehabiliteringsaktörer saknar kunskap om andra aktörers resurser
för rehabiliteringsinsatser. 5
nitt förslag: Rehabiliteringsberedningen föreslår att en reha- Prop. 1990/91:141
skall upprättas om den försäkrade är i behov av någon
ö.,oerättigande rehabiliteringsåtgärd. Jag instämmer i detta för-
_«g. Om ett sådant behov finns kommer det vanligen att framgå av
rehabiliteringsutredningen. Behovet kan dock även komma fram på annat
sätt. Det kan ske t. ex. genom utredningar som har gjorts hos försäkrings-
kassorna eller i hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten.
Rehabiliteringsberedningens förslag innebär att rehabiliteringsplanen
skall upprättas av den aktör som skall svara för den eller de inledande
rehabiliteringsåtgärderna. Jag anser för egen del att det alltid bör vara
försäkringskassan som skall upprätta denna plan och att den skall grundas
bl. a. på det material som redovisats i rehabiliteringsutredningen och even-
tuellt ytterligare underlag från andra rehabiliteringsansvariga. Detta finner
jag lämpligt bl. a. eftersom det är försäkringskassan som har att fatta beslut
om ersättningar från den allmänna försäkringen i samband med rehabilite-
ring.
Att andra rehabiliteringsaktörer inte skall vara skyldiga att upprätta
rehabiliteringsplaner innebär dock inte att de fritas från ansvar för att
medverka i rehabiliteringsprocessen. Som jag sagt tidigare bör behovet av
rehabiliteringsåtgärder i första hand klarläggas i den rehabiliteringsutred-
ning som arbetsgivaren skall ombesörja. Men även andra aktörer kan i sin
verksamhet upptäcka behov av rehabiliteringsåtgärder. Det bör då åligga
dessa att snabbt kontakta försäkringskassan om man i det sammanhanget
ser behov av ersättningsberättigande åtgärder.
En rehabiliteringsplan kommer att tjäna ett dubbelt syfte. Den kommer
dels att vara ett instrument för försäkringskassornas bevakning av att
erforderliga arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder genomförs i de en-
skilda fallen, dels ett underlag för försäkringskassorna för nödvändiga
beslut om rehabiliteringsersättning från den allmänna försäkringen.
Av rehabiliteringsplanen bör framgå vilka åtgärder som behövs, vem
som ansvarar för att åtgärderna kommer till stånd, när de skall ske och
vilka av åtgärderna som bör vara förenade med ersättning från den all-
männa försäkringen samt en bedömning av kostnaderna. Detta förutsätter
naturligtvis att rehabiliteringsplanen är försedd med tidsangivelser för de
planerade åtgärderna samt uppgift om när rehabiliteringen beräknas vara
avslutad.
För att kunna upprätta rehabiliteringsplanen kan försäkringskassan be-
höva medverkan från arbetsgivare, företagshälsovård och hälso- och sjuk-
vården i övrigt, socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndigheterna och andra
berörda. Var och en av dessa kan på olika sätt behöva medverka med
åtgärder inom sitt ansvarsområde för att en rehabilitering skall lyckas.
. Rehabiliteringsplanen bör upprättas i nära samarbete med den försäkra-
' de. Att så sker är en förutsättning för att rehabiliteringen skällkurinäTfli
framgångsrik. Jag anser dock inte att den enskildes uttryckliga medgivande
skall vara ett krav för att en rehabiliteringsplan skall kunna upprättas.'
Däremot bör det finnas ett medgivande från den försäkrade när åtgärder
enligt rehabiliteringsplanen skall genomföras. Att medgivande föreligger
bör kunna förutsättas i och med att den försäkrade gör ansökan om
52
rehabiliteringsersättning för åtgärder som ingår i rehabiliteringsplanen. Prop. 1990/91: 141
Om någon sådan ansökan inte görs kan heller inte planen genomföras. Jag
återkommer till denna fråga i avsnittet om ersättningssystemet.
2.7 Läkarutlåtande
Mitt förslag: När en sjukperiod har pågått i fyra veckor skall den
försäkrade på begäran av försäkringskassan ge in ett läkarutlåtande.
Utlåtandet skall innehålla uppgift om rehabiliteringsbehov, pågåen-
de och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd och, där så är
möjligt, beräknad återstående tid med nedsatt arbetsförmåga.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Begreppet utlåtande införs i stället
för intyg. Utlåtandet bör alltid innehålla uppgift om ett eventuellt behov
av rehabiliteringsåtgärd för att förbättra arbetsförmågan. När den försäk-
rade har uppburit sjukpenning under två månader i oavbruten följd skall
utlåtandet också innehålla uppgifter om pågående och planerad behand-
ling samt, om det är möjligt, beräknad återstående tid med nedsatt arbets-
förmåga. Rätten att utfärda utlåtande om arbetsförmågans nedsättning
bör kunna tillkomma inte enbart läkare utan även andra yrkeskategorier.
Riksförsäkringsverket bör ta initiativ till försöksverksamhet med sådana
förutsättningar tillsammans med försäkringskassorna och sjukvårdshu-
vudmännen för att pröva sig fram och göra successiva utvidgningar om
erfarenheterna talar för detta.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för mitt förslag: Försäkringskassan får i ett sjukpenningärende
när det finns skäl till det kräva att nedsättningen av arbetsförmågan styrks
genom läkarintyg (3 kap. 7 § AFL). Enligt riksförsäkringsverkets föreskrif-
ter (RFFS 1988:2) om kontroll i sjukpenningärenden skall som huvudregel
gälla att ett åläggande att förete läkarintyg skall avse tid fr. o. m. den sjunde
dagen efter sjukanmälningsdagen.
Rehabiliteringsberedningen har föreslagit att beteckningen intyg byts ut
mot utlåtande. Härigenom vill beredningen understryka att det är fråga
om ett utlåtande angående arbetsförmågans nedsättning och ett underlag
för försäkringskassans beslut om försäkringsersättning. Ett utlåtande av
detta slag bör enligt beredningen också alltid innehålla uppgift om eventu-
ellt behov av rehabiliteringsåtgärder för att förbättra arbetsförmågan.
Rehabiliteringsberedningen har vidare föreslagit att när den försäkrade
har uppburit sjukpenning under två månader i oavbruten följd, så skall
utlåtandet också innehålla uppgifter om pågående och planerad behand-
ling samt, när så är möjligt, beräknad återstående tid med nedsatt arbets-
förmåga.
Jag instämmer i rehabiliteringsberedningens bedömning att det efter en
viss tids sjukskrivning bör kunna krävas ett särskilt utlåtande, där läkaren
som utfärdar utlåtandet utöver pågående och planerade behandlingsåtgär-
der också anger vilka åtgärder som enligt hans bedömning behövs för att
53
den försäkrade skall kunna återgå i arbete. Även den beräknade återståen- Prop. 1990/91: 141
de tiden med nedsatt arbetsförmåga bör anges. För de fall där en rehabili-
tering inte bedöms möjlig bör skälen för detta anges.
Rehabiliteringsberedningen föreslår att ett utlåtande av detta slag skall
kunna krävas när ett sjukdomsfall har pågått i två månader. Jag anser för
egen del att ett sådant utlåtande bör kunna krävas tidigare. En lämplig
tidpunkt bör vara då den försäkrade har uppburit sjukpenning fyra veckor
i följd. Tidsgränsen blir då samordnad med den som jag har föreslagit som
regel skall gälla för arbetsgivarens skyldighet att påbörja en rehabiliterings-
utredning.
Jag ser de nya inslagen i utlåtandet som viktiga markeringar av läkarnas
roll i rehabiliteringsprocessen. Jag vill särskilt framhålla vikten av att den
sjukskrivande läkaren informerar sig om patientens arbetsförhållanden
som en del i bedömningen av arbetsförmågan.
Rehabiliteringsberedningens förslag om att beteckningen intyg byts ut
mot utlåtande också i korta sjukfall anser jag otillräckligt motiverat. Fram-
för allt i samband med relativt kortvariga bagatellartade sjukdomar måste
det anses överflödigt att infordra uppgifter om rehabiliteringsbehov etc.
Mitt förslag begränsar sig därför till att avse möjlighet för försäkringskas-
san att begära läkarutlåtande när sjukperioden pågått fyra veckor.
Rehabiliteringsberedningen har, dock utan att föreslå någon lagändring,
också förordat att rätten att utfärda utlåtande om arbetsförmågans ned-
sättning skall tillkomma även vissa andra yrkeskategorier än läkare. Riks-
försäkringsverket föreslås ta initiativ till försöksverksamhet i detta hänse-
ende tillsammans med försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen
för att pröva sig fram och göra successiva utvidgningar i takt med ökade
erfarenheter.
Jag har för egen del inget att erinra mot att riksförsäkringsverket tar
initiativ till försöksverksamhet med utlåtande från andra yrkeskategorier
om nedsättning av arbetsförmågan och behovet av rehabiliteringsåtgärder.
Ett sådant initiativ får inbegripa framställning om de författningsändring-
ar som behövs om försök skall kunna genomföras. Erfarenheterna från
eventuell försöksverksamhet får sedan utvisa om det är lämpligt med en
mera generell utvidgning av kretsen som får utfärda utlåtanden av här
diskuterat slag.
54
2.8 Övriga rehabiliteringsansvariga
Min bedömning: Försäkringskassan bör ha ett övergripande samord-
ningsansvar för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassan
bör dessutom ha ansvar för att arbetslivsinriktade rehabiliteringsåt-
gärder kommer till stånd för personer som har en anställning eller
annat förvärvsarbete medan arbetsmarknadsmyndigheterna bör ha
ansvar för personer som är arbetslösa och vänder sig till arbetsför-
medlingen. Sjukvårdshuvudmännens ansvar i rehabiliteringsarbetet
följer av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och kommunernas
ansvar av socialtjänstlagen (1980:620).
Skälen för min bedömning: Rehabiliteringsberedningen har föreslagit att
föreskrifter om skyldighet att samverka i rehabiliteringsfrågor förs in i
olika lagar såsom hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Enligt
min mening får ett sådant ansvar att med de resurser som står till respekti-
ve aktörs förfogande samverka med andra anses föreligga redan genom
den lagstiftning som nu finns.
Hälso- och sjukvårdslagen ger sjukvårdshuvudmännen ett ansvar för
befolkningens hälsa men också en stor frihet att utforma vården efter
lokala och regionala förutsättningar och behov. Målet för hälso- och sjuk-
vården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Verksamheten skall bedrivas så att den uppfyller krav på kvalitet, trygghet,
lättillgänglighet m. m. I planeringen av hälso- och sjukvården skall sjuk-
vårdshuvudmännen samverka med samhällsorgan, organisationer och en-
skilda.
I sjukvårdshuvudmännens ansvar innefattas också olika former av be-
handlings- och rehabiliteringsinsatser. Till dessa räknas, utöver ordinär
sjukvård inom olika medicinska verksamhetsområden inklusive medi-
cinsk rehabilitering, undersökning och behandling vid enheter/avdelning-
ar för sjukgymnastik, syn- och hörcentraler, sysselsättnings- och arbetste-
rapi och tillhandahållande av tekniska hjälpmedel som handikappade
personer behöver i hem eller skola. Hit räknas också rådgivning, stödåtgär-
der och funktionsprövning.
Sjukvårdens rehabiliteringsmål är att så långt som möjligt återställa
funktionsförmågan. Rehabiliteringen kan också syfta till att förbättra en
nedsatt funktion och att träna kompenserande funktioner.
Förutsättningarna för sjukvårdshuvudmännen att ta sin del av ansvaret
inom rehabiliteringsprocessen och för ett närmare samarbete mellan sjuk-
vårdshuvudmännen och försäkringskassorna har förbättrats genom den
överenskommelse som har träffats om vissa ersättningar från sjukförsäk-
ringen till sjukvårdshuvudmännen för år 1991. Överenskommelsen har
redovisats för riksdagen i regeringens proposition 1990/91:51 (SfU7, rskr.
94). Genom denna överenskommele avsätts 400 milj. kr. för år 1991 för att
öka rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos sjukvårdhuvudmännen
och minska väntetiderna för rehabiliteringsåtgärder. Försäkringskassan
och sjukvårdshuvudmannen skall komma överens om hur medlen, i för-
prop. 1990/91:141
55
ening med en anpassning av huvudmannens verksamhet och resurser, bäst
kan användas för åtgärder som syftar till att snabbare återföra människor
till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Kommunernas ansvar för social rehabilitering av den enskilde individen
regleras i socialtjänstlagen och ärendena handläggs av socialnämnden.
Övergripande mål för socialtjänsten är att skapa ekonomisk och social
trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhället.
Socialtjänsten skall därför ta reda på vilka hjälpbehov som finns, informe-
ra kommuninvånarna om vilka möjligheter till stöd och hjälp som står till
buds, vid behov förmedla kontakter med och insatser från andra myndig-
heter och ge stöd och hjälp om behoven inte tillgodoses av annan myndighet.
Kommunens ansvar för rehabiliteringsåtgärder träder således in först när
någon annan rehabiliteringsaktör inte har ansvaret för den enskilde och
varar till dess en annan rehabiliteringsaktör är skyldig att ta över ansvaret.
Det ligger därmed i socialtjänstens funktion och intresse att samverka med
andra ansvariga på rehabiliteringsområdet. Detta gäller i särskilt hög grad
samverkan med försäkringskassan såsom samordningsansvarig för rehabi-
literingsinsatserna.
Arbetsmarknadsmyndigheternas rehabiliteringsansvar omfattar bl. a.
uppgiften att tillhandahålla insatser i form av vägledning, utbildning och
yrkesinriktad rehabilitering för att den enskilde skall kunna finna, få och
behålla ett arbete. Verksamheten i denna del innefattar enligt förordning-
en (1987:405) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten platsför-
medling och arbetsförberedande åtgärder. Enligt förordningen skall arbets-
marknadsmyndigheterna ägna särskild uppmärksamhet åt åtgärder för att
främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga samt för att underlätta för handikappade att behålla ett
arbete.
Med yrkesinriktad rehabilitering förstås här sådan utredande, vägledan-
de och förberedande verksamhet som bl. a. arbetsmarknadsverket bedriver
vid arbetsmarknadsinstitut i syfte att pröva och förbättra yrkesobestämda
och arbetshandikappade personers förutsättningar för arbete.
Arbetsmarknadsmyndigheterna skall i första hand använda sina resurser
för att hjälpa personer som saknar arbete att få ett sådant. Ansvaret
omfattar dock även att hjälpa personer som har en anställning med rehabi-
literingsinsatser om de riskerar att förlora sin anställning och rehabilite-
ringsinsatserna kan förhindra detta. Dessa uppgifter ger för närvarande i
vissa fall upphov till oklarheter om försäkringskassan eller arbetsmar-
knadsmyndigheterna skall ta det ekonomiska ansvaret för behövliga reha-
biliteringsåtgärder. Det förekommer också att ansvarets placering inte går
att fastställa, med betydande olägenheter för den enskilde som följd.
Min uppfattning är att försäkringskassan bör ha ett övergripande sam-
ordningsansvar för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassorna bör
dessutom ha ansvar för att arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder
kommer till stånd för de personer som innehar en anställning eller annat
förvärvsarbete, medan arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar främst bör
avse personer som är arbetslösa och vänder sig till arbetsförmedlingen. Jag
Prop. 1990/91:141
56
vill understryka att här avses ett ansvar for särskilda rehabiliteringsåtgär- Prop. 1990/91:141
der. Service till personer som söker annat arbete eller information och
vägledning inför val av arbete, yrke eller utbildning bör givetvis lämnas av
arbetsförmedlingen också fortsättningsvis.
Genom de förslag jag i det följande kommer att lägga fram angående
rehabiliteringsersättning inom ramen för socialförsäkringen bör ges förut-
sättningar för en klarare gränsdragning mellan arbetsmarknadsmyndighe-
terna och försäkringskassorna när det gäller det ekonomiska ansvaret för
rehabiliteringsåtgärder för enskilda individer. Arbetsmarknadsmyndighe-
terna skall självfallet bistå försäkringskassorna med sin kompetens när det
exempelvis gäller att finna lämpliga arbetsuppgifter och anställning för
den som på grund av arbetshinder inte kan återgå till sitt gamla arbete.
Arbetsmarknadsmyndigheterna skall samverka med parterna på arbets-
marknaden. Samverkan skall också ske med skolan, med sociala och andra
myndigheter samt Samhall och enskilda organisationer.
Genom arbetslivsfonden kan arbetsgivare få bidrag till att genomföra
arbetsplatsprogram som syftar till att förbättra arbetsorganisation och
arbetsmiljön i övrigt och att genomföra rehabiliteringsåtgärder för de
anställda. Arbetslivsfonden skall när det gäller rehabilitering samverka
med försäkringskassorna.
2.9 Lokalt, regionalt och centralt samarbete
Mitt förslag: Försäkringskassorna skall ha ansvar för att ett lokalt
och regionalt samarbete om rehabiliteringsfrågor kommer till stånd
mellan myndigheter med ansvar inom rehabiliteringsområdet.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Beredningen föreslår en lagfäst
skyldighet för rehabiliteringsaktörerna att samverka i rehabiliteringsfrå-
gor. Samverkan bör få utvecklas fritt utifrån de lokala och regionala
förutsättningarna.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker
förslaget. Från många håll understryks att samarbetet skall kunna utfor-
mas utifrån de lokala förhållandena och att centralt fastställda regler inte
bör styra verksamheten.
Skälen för mitt förslag: Ett framgångsrikt arbete med rehabilitering
förutsätter ett nära samarbete mellan olika ansvariga inom området. I
enskilda ärenden bör detta enligt min mening i allt väsentligt ske genom
att handläggare och andra hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med
varandra direkt. Att låta samarbete i enskilda ärenden ske genom särskilda
samarbetsorgan skulle enligt min mening medföra alltför stor risk för
byråkratisering och tidsspillan. Det bör därför inte överlåtas åt särskilda
grupper att planera och samordna enskilda rehabiliteringsärenden. För-
säkringskassan bör ha det samordnande ansvaret för att rehabiliteringsåt-
gärder genomförs i de enskilda fallen.
Det behöver emellertid också finnas möjlighet till samråd och samarbete
57
om rehabiliteringsarbetets utformning och resultat även i annat än som Prop. 1990/91: 141
avser enskilda rehabiliteringsärenden. Likaså kan en sådan verksamhet
behövas för att diskutera rehabiliteringsärenden där särskilda problem
uppstår. För närvarande är lokala rehabiliteringsgrupper knutna till i stort
sett alla lokalkontor hos försäkringskassorna. Erfarenheterna av samarbe-
tet i dessa grupper är i stort sett positiva. Enligt min mening bör dessa
lokala rehabiliteringsgrupper kunna utgöra en god grund för samverkan
under smidiga arbetsformer inom det lokala rehabiliteringsarbetet. De
erfarenheter som samarbetet i enskilda rehabiliteringsärenden ger bör
kunna tas till vara vid en vidareutveckling av verksamheten. En sådan
grupp bör också kunna utnyttjas för att följa och utvärdera resultatet av
rehabiliteringsarbetet. En annan aktuell uppgift bör vara att få till stånd en
samordnad utbildning inom området. Det bör ankomma på försäkrings-
kassorna att ansvara för att lokala rehabiliteringsgrupper finns i tillräcklig
omfattning. Någon närmare reglering av hur dessa grupper skall utformas
eller vilka närmare uppgifter de skall ha vill jag inte föreslå. Detta bör i
stället få avgöras lokalt så att bästa möjliga samarbete kan åstadkommas
utifrån de förhållanden som föreligger. Jag vill emellertid, så som många
av remissinstanserna har gjort, peka på det angelägna i att man överväger
behovet av att knyta yrkesinspektionen till samarbetet i de lokala rehabili-
teringsgrupperna.
Även på det regionala planet behövs enligt min mening ett organiserat
samarbete kring rehabiliteringsfrågorna. De centrala rehabiliteringsgrup-
per som idag finns på länsnivå för enligt rehabiliteringsberedningen en
tynande tillvaro på grund av en oklar uppfattning om arbetsuppgifter och
ansvar. Enligt min mening bör ett regionalt organ för samordning och
samarbete inom rehabiliteringsområdet kunna svara för bl. a. uppläggning
av gemensam utbildning, initiering av projekt- och försöksverksamhet och
statistik över rehabiliteringsverksamheten i länet. En sådan samverkan
bör också kunna spela en viktig roll i den uppföljning och utvärdering som
skall göras på länsnivå. Det bör också vara en uppgift for en samrådsgrupp
att vara forum för de överläggningar som skall ske inför beslut om utnytt-
jande av de särskilda medel som har avsatts inom ramen för ersättningar-
na från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Det bör ankomma
på försäkringskassorna att svara för att samarbetsgruppper av detta slag
kommer till stånd på länsnivå.
Också mellan ansvariga centrala myndigheter kan ett organiserat samar-
bete på riksnivå behövas. Uppgiften härvidlag bör framför allt vara att
svara för den uppföljning och utvärdering av rehabiliteringsverksamheten
som behövs för statsmakternas ställningstaganden. En annan uppgift bör
vara att svara för att erfarenheter från lokal och regional nivå samman-
ställs och sprids över hela landet. Det bör ankomma på riksförsäkringsver-
ket att ta erforderliga initiativ till ett sådant samarbete på central nivå. Jag
vill samtidigt understryka behovet av samverkan for att få till stånd
förebyggande insatser. Jag förutsätter att den kommer till stånd såväl
centralt som på det lokala planet. I det förebyggande arbetet är samverkan
med arbetarskyddsmyndigheter och företagshälsovård särskilt betydelse-
full.
58
3 Ersättningssystemet vid rehabilitering
3.1 Inledning
Jag vill som en inledning till vad jag här kommer att föreslå angående
ersättningssystemet i samband med rehabilitering något redogöra för min
syn på hur det ekonomiska ansvaret bör fördelas mellan olika ansvariga
inom rehabiliteringsområdet.
Socialförsäkringens olika delar finansieras helt eller delvis med hjälp av
socialavgifter. Beträffande arbetsgivaravgifter utgörs underlaget av den
lön eller annan ersättning för utfört arbete som arbetsgivaren betalat ut.
Avgiften betalas efter samma grunder av alla arbetsgivare, oavsett vilka
ersättningar som utges från socialförsäkringen till de av arbetsgivarens
anställda som drabbas av sjukdomar och olyckor.
De förslag jag nu lägger fram om ersättning vid rehabilitering bygger på
hittillsvarande principer för socialförsäkringens finansiering. Utformning-
en av dem är dock sådan att de, om det framöver visar sig att ett system
med mer direkta ekonomiska styrmedel bör införas, inte skall förhindra
detta. Snarare är deras utformning sådan att en övergång till ett sådant
system skulle underlättas jämfört med dagsläget.
Vad jag redovisar i det följande bygger på grundtanken att nödvändiga
ekonomiska beslut i anslutning till en individs rehabilitering så långt som
möjligt skall kunna hållas samman och fattas i ett sammanhang. Jag
kommer därför att föreslå att försäkringskassan skall kunna fatta beslut
inte enbart om ersättning för inkomstbortfall i samband med rehabilite-
ring, utan även om en del andra kostnader som med nödvändighet följer
för att en rehabilitering skall kunna genomföras och som inte faller inom
t. ex. arbetsgivarens eller sjukvårdshuvudmannens ansvarsområde. Detta
utvidgade kostnadsansvar för försäkringskassorna ger förutsättningar för
en klarare avgränsning av ansvarsfördelningen mellan framför allt social-
försäkringen och försäkringskassorna å ena sidan och arbetsmarknads-
myndigheterna och deras anslag å andra sidan. Därav följer att det i första
hand blir socialförsäkringen och försäkringskassorna som inom myndig-
hetssfären kommer att svara för ekonomiska ersättningar för rehabilitering
av personer som har en anställning eller i övrigt är etablerade på arbets-
marknaden. Jag vill påminna om att försäkringskassan fr. o. m. den 1 juli
1990 har möjlighet att med medel från sjukförsäkringen köpa vissa rehabi-
literingstjänster. Det är också i enlighet med tankarna bakom denna ord-
ning som jag utformat mina förslag i det följande.
Arbetsmarknadsmyndigheterna kommer härigenom att få ett betal-
ningsansvar som i första hand avser arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
personer som inte har en anställning. Givetvis skall arbetsmarknadsmyn-
digheternas kompetens i yrkesutbildnings-, arbetsmarknads- och andra
rehabiliteringsfrågor även i fortsättningen utnyttjas för personer som har
en anställning. Vad som förändras är placeringen av ansvaret för att
åtgärderna kommer till stånd och det sätt på vilket de finansieras.
Jag vill här också peka på den möjlighet som numera finns för arbetsgi-
varna att genom bidrag från arbetslivsfonden få hjälp med att finansiera
Prop. 1990/91: 141
59
arbetsplatsprogram som syftar till att förbättra arbetsmiljö och rehabilite- Prop. 1990/91: 141
ring på arbetsplatsen.
Jag övergår nu till att närmare redogöra för mina förslag om utformning-
en av ersättningssystemet i samband med rehabilitering.
3.2 Rehabiliteringsersättning
Mitt förslag: Under tid när den försäkrade deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering skall denne erhålla rehabiliteringsersättning. Denna
ersättning, som hänförs till sjukförsäkringen enligt AFL, skall bestå
av två delar, rehabiliteringspenning och särskilt bidrag. Rehabilite-
ringspenningen skall täcka den inkomstförlust som uppstår för den
försäkrade då han deltar i rehabiliteringen medan det särskilda
bidraget skall täcka vissa kostnader i samband med rehabilitering-
en. För att rehabiliteringsersättning skall kunna utges skall rehabili-
teringsåtgärderna ingå i en av försäkringskassan upprättad rehabili-
teringsplan. Rehabiliteringsersättning utges normalt för längst ett
år. Rehabiliteringsersättningen skall finansieras på samma sätt som
sjukförsäkringsförmånerna, dvs. via socialavgifter till sjukförsäk-
ringen och till viss del statsbidrag.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt
med mitt.
Remissinstanserna: Den helt övervägande delen av remissinstanserna är
positiv till förslaget om en särskild rehabiliteringsersättning. Avvisande är
statskontoret, riksrevisionsverket, SAF, Småföretagens riksorganisation
och Bohuslandstinget.
Skälen för mitt förslag: Rehabiliteringsberedningen föreslår att en sär-
skild rehabiliteringsersättning skall införas. Denna skall utges till en för-
säkrad som deltar i arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Beredning-
en anser att det ligger ett viktigt psykologiskt värde i att den ersättning,
som den försäkrade får när han strävar efter att återfå sin arbetskapacitet
har en adekvat benämning som visar på den process han deltar i. Detta bör
medföra större insikt, aktivitet och engagemang från såväl de rehabilite-
ringsansvariga som den försäkrade.
Rehabiliteringsersättningen föreslås bestå av två delar, rehabiliterings-
penning och särskilt bidrag. Rehabiliteringspenningen skall täcka den in-
komstförlust som uppstår för den försäkrade när han deltar i rehabilite-
ringen medan det särskilda bidraget skall täcka hans kostnader.
Jag instämmer i bedömningen att en särskild rehabiliteringsersättning
bestående av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag bör införas. Reha-
biliteringsberedningen har lämnat goda skäl för sin bedömning och remiss-
instanserna har med några undantag ställt sig positiva till förslaget.
Förslaget innebär att rätten till rehabiliteringsersättning inträder när
den försäkrade påbörjar en arbetslivsinriktad rehabilitering. Denna ersätt-
ning avlöser då som regel sjukpenning. Grundförutsättningen för att få
60
rehabiliteringsersättning skall när det gäller nedsättning av arbetsformå- Prop. 1990/91: 141
gan vara densamma som gäller för sjukpenning. Rehabiliteringsersättning
bör emellertid också kunna utges i samband med rehabiliteringsåtgärder
som sätts in i förebyggande syfte för att den enskilde skall kunna erhålla
eller behålla ett arbete. Arbetsförmågan får då anses nedsatt i den mån den
försäkrade genom deltagande i rehabiliteringen måste avhålla sig från
förvärvsarbete.
Syftet med en rehabiliteringsåtgärd som ger rätt till rehabiliteringsersätt-
ning skall vara att förkorta sjukdomstid, att helt eller delvis förebygga att
sjukdom leder till nedsatt arbetsförmåga eller att helt eller delvis häva en
befintlig nedsättning av arbetsförmågan.
De rehabiliteringsåtgärder som kan berättiga till rehabiliteringsersät-
tning skall vara arbetslivsinriktade och vara sådana att de förutsätter en
aktiv medverkan från den försäkrades sida.
Mot denna bakgrund anser jag att tid under vilken den försäkrade
genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering inte
bör berättiga till rehabiliteringsersättning. Inkomstbortfallet under sådan
tid bör ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss medicinsk behand-
ling, t. ex. sjukgymnastik, under tid som arbetslivsinriktad rehabilitering
pågår bör dock inte utesluta att rehabiliteringsersättning kan utges.
Olika slag av utbildning ingår också bland rehabiliteringsåtgärderna.
För närvarande kan sjukpenning med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket AFL
betalas under studier. Genom utveckling av praxis har allt längre och allt
mera omfattande utbildningar kommit att bedrivas med ersättning i form
av sjukpenning.
Riksförsäkringsverket efterlyser i sitt remissvar på rehabiliteringsbered-
ningens betänkande skärpningar och förtydligande angående utnyttjandet
av sjukpenning i samband med utbildning. Riksrevisionsverket har också i
en revisionspromemoria benämnd Sjukpenning och rehabilitering — en
väg till omprövning (RRV Dnr 1989:1994) framhållit att en begränsning
bör övervägas så att s. k. 3:8-sjukpenning endast skall kunna utges under
en begränsad tid, t. ex. som längst två terminer.
Jag kan för egen del till stora delar instämma i vad riksförsäkringsverket
och riksrevisionsverket har anfört angående användningen av sjukpenning
i samband med utbildning som rehabiliteringsåtgärd. I anslutning härtill
vill jag erinra om att en särskild utredare har tillkallats (dir. 1990:2) för att
utreda vuxnas möjligheter att finansiera studier på grundskole- och gym-
nasieskolenivå. Enligt direktiven skall utredaren bl. a. belysa samordning-
en mellan studiemedel, vuxenstudiestöd, utbildningsbidrag och sjukför-
måner. Arbetet bör enligt direktiven vara slutfört den ljuli 1991.
Det är naturligtvis angeläget att inte genom de ställningstaganden som
sker nu allvarligt försvåra möjligheterna till samlade lösningar i studiefi-
nansieringsfrågorna framöver. Jag kan emellertid inte finna att det skulle
behöva bli en följd av mitt förslag om en särskild rehabiliteringsersättning
som kan utges bl. a. vid vissa former av utbildning.
Avsikten är att den nu föreslagna lösningen för personer som genomgår
utbildning som ett led i en rehabilitering skall omprövas i samband med
ställningstagande till den särskilde utredarens förslag på den här punkten.
61
Vad som framstår som viktigt i nuläget är att utifrån rådande förhållan- Prop. 1990/91: 141
den konstatera att vissa klarlägganden och skärpningar är på sin plats i
samband med förslaget om rehabiliteringsersättning. Enligt min mening
bör rehabiliteringsersättning i samband med utbildning kunna utges efter i
princip samma regler som gäller enligt 3 och 4 §§ i förordningen
(1987:406) om arbetsmarknadsutbildning.
Detta innebär att utbildningen skall avse yrkesutbildning, allmänteoretisk
eller orienterande utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkes-
utbildning eller orienterande utbildning i datateknik för personer med
bristfällig eller föråldrad skolutbildning.
En utbildning som kan finansieras med studiestöd enligt avdelning B i
bilaga till studiestödsförordningen (1973:418) eller därmed jämförlig ut-
bildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning endast om den
omfattar högst 40 studieveckor. Utbildningen bör inte få vara en fortsätt-
ning eller avslutning på en tidigare påbörjad eftergymnasial utbildning och
inte heller få vara en del i en längre sammanhållen eftergymnasial utbild-
ning. Däremot bör inte så som i arbetsmarknadsutbildningen en begräns-
ning göras till enbart utbildning som är inriktad mot sysselsättning i
näringslivet.
Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
riksförsäkringsverket att meddela de närmare föreskrifter som kan be-
hövas om rehabiliteringsersättning i samband med deltagande i utbild-
ning.
Rehabiliteringsersättningen bör som regel utges under längst ett år från
den tidpunkt rehabiliteringen startar. Om synnerliga skäl föreligger, t. ex.
om en rehabilitering beräknas vara avslutad inom kort och då förväntas
leda till ett arbete bör denna gräns naturligtvis kunna överskridas. Jag vill
dock understryka vikten av att försäkringskassan gör återkommande av-
stämningar av att rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som
har upprättats för denna. Vid avvikelser får ställning tas till om föränd-
ringar i planen kan vara motiverade eller om rehabiliteringen mot bak-
grund av de dittillsvarande resultaten bör avbrytas. Försäkringskassan
skall därvid bl. a. göra en bedömning av vilka insatser som är ekonomiskt
rimliga.
Jag vill framhålla att vad jag nu har föreslagit inte avser att avlasta
arbetsgivarna den skyldighet de har att genomföra åtgärder enligt arbets-
miljölagen eller annan lag och författning.
Rehabiliteringsersättning bör kunna utges längst till och med månaden
före den månad då den försäkrade fyller 65 år.
62
3.3 Närmare om rehabiliteringspenning
Mitt förslag: Hel rehabiliteringspenning skall utgöra 100% av den
sjukpenninggrundande inkomsten. För den som beviljats förtids-
pension eller sjukbidrag skall rehabiliteringspenningen utgöras lägst
av det sammanlagda beloppet av pension eller sjukbidrag, pensions-
tillskott och bostadstillägg. Rehabiliteringspenning skall kunna ut-
ges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån.
En fjärdedels sjukpenning skall kunna utges under längst ett år för
ett och samma sjukfall.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Rehabiliteringspenningen skall vid
total inkomstförlust utgöra 100% av den sjukpenninggrundande inkoms-
ten. För den som arbetstränar i ett arbete med högre lön skall dock
rehabiliteringspenningen beräknas efter denna högre inkomst. Rehabilite-
ringspenningen skall lägst motsvara vad som utges såsom utbildningsbid-
rag i form av dagpenning enligt förordningen om arbetsmarknadsutbild-
ning. Ersättningen skall kunna beräknas steglöst utifrån en samlad bedöm-
ning av lämplig arbetsinsats under rehabiliteringen. Denna arbetsinsats
ersätts med lön medan inkomstförlusten ersätts med rehabiliteringspen-
ning om den uppgår till minst en fjärdedel av förvärvsinkomsten. Rehabi-
literingspenning skall också kunna utges under vissa slag av uppehåll i
rehabiliteringen. En samordning skall ske med andra socialförsäkringsför-
måner så att överkompensation inte uppstår.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan an-
ser att rehabiliteringspenning beräknad på inkomst utöver den sjukpen-
ninggrundande inkomsten inte skall utges och att fyra ersättningsnivåer är
tillfyllest. Detta gäller t. ex. riksförsäkringsverket, statskontoret, statens
avtalsverk, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Försäk-
ringskasseförbundet. Tillstyrker förslaget i denna del gör LO och TCO.
SACO/SR tillstyrker förslaget om steglös ersättning men anser att taket för
ersättningen bör motsvara den tidigare lönenivån.
Skälen för mitt förslag: Rehabiliteringsberedningen föreslår att rehabili-
teringspenningen vid total inkomstförlust till följd av deltagande i rehabi-
litering skall utgöra 100% av den sjukpenninggrundande inkomsten. Här-
igenom skapas en viss ekonomisk stimulans för deltagande i en aktiv
rehabilitering. Alternativet är ju i regel att ersättningen från den allmänna
försäkringen utges med högst 90% av den sjukpenninggrundande inkoms-
ten. Beredningen föreslår också, inte minst av administrativa skäl, att en
lägsta ersättningsnivå på 25% av den sjukpenninggrundande inkomsten
skall gälla. Innebörden av detta blir att det krävs att arbetsförmågan är
nedsatt med minst en fjärdedel för att en försäkrad skall bli berättigad till
rehabiliteringsersättning.
Jag anser för egen del att rehabiliteringsberedningens förslag i denna del
är väl motiverade och jag kan därför ställa mig bakom dem.
Rehabiliteringsberedningen har dock föreslagit ett undantag från huvud-
regeln. Om den försäkrade arbetstränar i ett arbete som skulle ha gett en
Prop. 1990/91: 141
63
högre inkomst än det ordinarie arbete, på vilket den sjukpenninggrundan- Prop. 1990/91: 141
de inkomsten baseras, bör enligt beredningen rehabiliteringsersättningen
beräknas utifrån den högre lönen för det arbete den försäkrade tränar i.
För den som arbetstränar i ett arbete som ger lägre inkomst än det ordina-
rie skall enligt beredningen en ersättning utges som grundas på den sjuk-
penninggrundande inkomsten för det ordinarie arbetet.
Denna undantagsreglering har kritiserats av ett flertal remissinstanser.
Betydande problem befaras uppkomma t. ex. vad gäller samordning med
andra socialförsäkringsförmåner. Regeln om ett övre tak på 7,5 gånger
basbeloppet för ersättningar från socialförsäkringen skulle också frångås.
Inte heller jag kan ställa mig bakom förslaget i denna del. Jag anser att en
klar och enkel regel bör gälla för beräkning av rehabiliteringspenning. Det
uppnås om rehabiliteringspenningen beräknas utifrån den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst.
Rehabiliteringsberedningen föreslår också att rehabiliteringspenningen
skall kunna utges steglöst mellan 25% och 100% beroende på hur omfat-
tande nedsättningen av arbetsförmågan bedöms vara. Även i denna del är
flera av remissinstanserna kritiska. Enligt deras bedömning skulle en steg-
lös ersättning medföra betydande administrativa problem.
Inte heller jag kan godta beredningens förslag i detta avseende. Den
flexibilitet som behövs bör enligt min mening kunna tillgodoses om sam-
ma ersättningsnivåer som gäller för sjukpenning också får gälla för rehabi-
literingspenning. Detta innebär att rehabiliteringspenning skall kunna ut-
betalas som helt, tre fjärdedels, halvt eller en fjärdedels dagsbelopp.
Jag vill här framhålla att syftet med tre fjärdedels, halv och en fjärdedels
rehabiliteringspenning främst bör vara att möjliggöra en successiv åter-
gång i arbete. Dessa ersättningsnivåer bör därför främst utnyttjas under
begränsade tider och ingå i en plan för hur arbetsinsatsen successivt skall
trappas upp.
Sjukpenning kan utges som hel, tre fjärdedels, halv och en fjärdedels
sjukpenning. Också när fler nivåer infördes för sjukpenningen var avsikten
i första hand att möjliggöra en successiv återgång i arbete. Detta behov
finns kvar även sedan en särskild rehabiliteringspenning har införts. En
successiv återgång i arbete kan behöva främjas även i fall där några
rehabiliteringsåtgärder inte är erforderliga. Enligt min mening bör dock tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning inte utnyttjas för längre
sjukskri vningsperioder.
I anslutning till den nya ersättningsformen rehabiliteringspenning bedö-
mer jag det lämpligt att föreskriva att en fjärdedels sjukpenning inte skall
kunna utges för längre tid än ett år vid ett och samma sjukfall. Denna tid
torde vara tillräcklig för att denna sjukpenningnivå skall fylla sitt syfte att
underlätta en successiv återgång i arbete.
Frågan om en ekonomisk grundtrygghet under rehabilitering kan också
bli aktuell för den som uppbär förtidspension eller sjukbidrag och som vill
pröva att återvända till arbetslivet. Härvidlag föreslår jag att en regel
införs som innebär att rehabiliteringspenning skall utgöra ett belopp som
lägst motsvarar vad pensionären är berättigad till i form av pension,
pensionstillägg och kommunalt bostadstillägg. Innebörden härav är att en
64
förtidspensionär kan pröva möjligheterna att genom en aktiv rehabilite-
ring helt eller delvis återvända till arbetslivet utan att detta medför någon
minskning av ersättningen från den allmänna försäkringen under prövoti-
den.
Rehabiliteringspenningen skall kunna utges under hela den tid som den
försäkrade deltar i aktiva rehabiliteringsåtgärder. Tid då den försäkrade
väntar på att få genomgå rehabilitering omfattas således inte. Om rehabili-
teringen av något skäl måste avbrytas, upphör också rätten till rehabilite-
ringsersättning. Andra ersättningsformer träder då som regel i stället, t. ex.
sjukpenning om avbrottet beror på att sjukdomstillståndet har förvärrats
så att något deltagande i rehabiliteringen inte är möjligt.
Under vissa förhållanden bör dock rehabiliteringspenningen få behållas
även vid avbrott. Jag anser att detta är motiverat enbart i situationer då
det är fråga om kortvarig ledighet för enskild angelägenhet av vikt eller
ledighet enligt särskilda föreskrifter på grund av uppehåll i rehabilitering-
en.
3.4 Utbetalning av rehabiliteringspenning
Mitt förslag: Rehabiliteringsersättning betalas ut av försäkringskas-
san. Arbetsgivarinträde skall kunna tillämpas beträffande rehabili-
teringspenning på motsvarande sätt som beträffande sjukpenning.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Om rehabiliteringsarbetet utförs
hos en arbetsgivare på arbetsmarknaden skall försäkringskassan kunna
träffa överenskommelse med arbetsgivaren om att denne skall betala ut
rehabiliteringspenningen om arbetet beräknas pågå mer än en kalendermå-
nad. I övriga fall skall försäkringskassan betala ut ersättningen. Det särskil-
da bidraget bör alltid betalas ut av försäkringskassan.
Remissinstanserna: Förslaget om möjlighet för försäkringskassan att
träffa avtal med arbetsgivare om utbetalning av rehabiliteringspenning
avstyrks av försäkringsöverdomstolen och riksförsäkringsverket.
Skälen för mitt förslag: Rehabiliteringsberedningen har föreslagit att den
som har sitt rehabiliteringsarbete förlagt till en arbetsgivare på arbets-
marknaden skall kunna få sin rehabiliteringspenning utbetald av arbetsgi-
varen om arbetet beräknas pågå mer än en månad och om en överenskom-
melse har träffats med försäkringskassan om detta. Motivet för detta är att
den försäkrade sannolikt skulle uppleva det som mera tillfredsställande att
få ersättningen utbetald av arbetsgivaren.
Riksförsäkringsverket pekar på en rad administrativa olägenheter som
skulle följa med ett sådant förslag. Problem skulle uppstå inte minst vad
gäller samordning med andra socialförsäkringsförmåner och ersättning vid
avbrott i rehabiliteringen.
För egen del anser jag att de synpunkter som riksförsäkringsverket har
framfört måste beaktas. Jag är därför inte nu beredd att föreslå att överens-
kommelser om utbetalning av rehabiliteringpenning via arbetsgivaren
Prop. 1990/91: 141
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
skall kunna träffas. Regeln bör därför vara att rehabiliteringsersättning Prop. 1990/91: 141
betalas ut av försäkringskassan.
Möjlighet bör finnas att tillämpa s. k. arbetsgivarinträde i rehabilite-
ringspenning på motsvarande sätt som gäller vid sjukpenning enligt
3 kap. 16 § AFL. Den situation som avses är att arbetsgivaren utger lön till
den försäkrade under rehabiliteringstid och till följd härav får rätt att
uppbära den försäkrades rehabiliteringspenning för samma tid.
3.5 Särskilt bidrag inom ramen för rehabiliteringsersättning
Mitt förslag: Ett särskilt bidrag skall kunna utges för att täcka vissa
kostnader som uppstår för den försäkrade med anledning av att han
deltar i rehabilitering.
Rehabiliteringsberedningens forslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig särskilt i frågan
tillstyrker förslaget. Vissa remissinstanser har emellertid som redovisats i
avsnitt 3.2 avstyrkt hela förslaget om rehabiliteringsersättning.
Skälen för mitt förslag: Det särskilda bidraget inom ramen för rehabilite-
ringsersättningen är enligt rehabiliteringsberedningen avsett att täcka vissa
kostnader som den försäkrade åsamkas när han skall delta i den aktiva
rehabiliteringen. Rehabiliteringsberedningen föreslår att ett sådant bidrag
i allt väsentligt skall beräknas i enlighet med vad som gäller för utbild-
ningsbidrag i form av särskilt bidrag enligt förordningen om arbetsmark-
nadsutbildning.
Förordningens regler innebär att ersättning kan ges för vissa kursavgif-
ter, för tal- och punktskriftsböcker, för vissa läromedelskostnader och för
vissa resekostnader i samband med studieresor och dagliga resor till och
från utbildningsplatsen. Det är också möjligt att ge ersättning för vissa
resor och traktamenten till den som när utbildningen pågår inte kan bo i
den ordinarie bostaden under veckorna.
Jag anser att det är viktigt att den typ av kostnader som det här är fråga
om kan täckas inom ramen för en rehabiliteringsersättning. Ett samlat
beslut om rehabilitering underlättas om ersättning ges inte bara för in-
komstbortfall utan också för att täcka vissa kringkostnader som blir
nödvändiga för att rehabiliteringen skall kunna genomföras som avsett.
Risken är annars att flera beslutsinstanser skall fatta ett antal delbeslut
med risk både för tidsfördröjning och för att kostnadstäckning för vissa
nödvändiga moment skall falla utanför beslutsfattarnas kompetensområ-
de.
Jag anser att bestämmelserna om det särskilda bidraget enligt förord-
ningen om arbetsmarknadsutbildning bör i huvudsak kunna utgöra före-
bild för hur reglerna för det särskilda bidraget inom rehabiliteringsersät-
tningen skall utformas. Regeringen bör bemyndigas att meddela närmare
föreskrifter om kostnadsbidraget vid rehabilitering.
66
3.6 Ansökan om rehabiliteringsersättning
Mitt förslag: Den försäkrade skall själv ansöka om rehabiliteringser-
sättning hos försäkringskassan.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan in-
stämmer i beredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redogjort för min syn på den
enskildes medverkan både vad gäller upprättandet av en rehabiliterings-
plan och vad gäller genomförandet av en sådan. Jag delar rehabiliterings-
beredningens uppfattning att det förutsätts att den försäkrade är intresse-
rad av och motiverad för rehabiliteringen för att en rehabilitering skall få
avsedd effekt. Med hänsyn härtill är det lämpligt att ställa krav på ansökan
för att den försäkrade skall komma i åtnjutande av rehabiliteringsersätt-
ning. Det är dock viktigt att detta ansökningsförfarande utformas så att
det blir enkelt och smidigt. Ett särskilt ansökningsförfarande gör det
dessutom möjligt att klargöra för den försäkrade vilka ersättningsregler
m.m. som kommer att gälla i det fall han inte vill medverka aktivt i
rehabiliteringen.
3.7 Ersättning i samband med arbetslöshet
Min bedömning: Någon ändring av reglerna om rätt till ersättning
vid arbetslöshet bör inte göras i förevarande sammanhang.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Den tid som en försäkrad deltagit i
en rehabiliteringsåtgärd för vilken rehabiliteringsersättning enligt AFL
utgått skall vid prövning av rätt till arbetslöshetsersättning och kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS) jämställas med förvärvsarbete.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker rehabilite-
ringsberedningens förslag. Försäkringsöverdomstolen och riksrevi-
sionsverket avstyrker förslaget med motiveringen att arbetslöshetsersätt-
ningen inte bör utvidgas till att omfatta personer som inte är förankrade på
arbetsmarknaden. Försäkringsöverdomstolen anser att dessa personer
istället bör bli föremål för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ges
ekonomiskt stöd i form av kontant arbetsmarknadsstöd. Arbetsmarknads-
styrelsen anser att förslaget bör utredas ytterligare vad avser frågan om att
jämställa tid med rehabiliteringsersättning med arbetad tid enligt arbets-
löshetsförsäkringens regler och förordar i dessa fall ett system med löne-
bidrag.
Skälen för min bedömning: Syftet med arbetslöshetsersättningen är i ett
väsentligt avseende detsamma som för ersättning från sjukpenningförsäk-
ringen. Ersättningen skall kompensera förlust av arbetsinkomst. För rätt
till arbetslöshetsersättning gäller därför ett arbetsvillkor. Under en ramtid
Prop. 1990/91:141
67
av tolv månader omedelbart före arbetslösheten skall den arbetslöse ha Prop. 1990/91: 141
förvärvsarbetat i minst 75 dagar fördelade på minst fyra månader. Ar-
betsvillkoret för KAS innebär att den arbetslöse under en ramtid av tolv
månader omedelbart före arbetslöshetens inträde skall ha utfört förvärvs-
arbete i minst fem månader. Den som har avslutat en heltidsutbildning om
minst ett läsår kan vara berättigad till KAS utan att ha uppfyllt arbetsvill-
koret om han stått till arbetsmarknadens förfogande eller förvärvsarbetat i
minst 90 dagar under en ramtid av tio månader i anslutning till utbildning-
ens upphörande. Med förvärvsarbete jämställs viss annan sysselsättning,
såsom arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vil-
ken statligt utbildningsbidrag utgått.
Vid bestämmande av ramtiden om tolv resp, tio månader räknas enligt
8 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och 8 § lagen (1973:371)
om kontant arbetsmarknadsstöd inte tid då den arbetslöse varit hindrad
att arbeta på grund av bl. a. styrkt sjukdom, viss vuxenutbildning och
nykterhetsvård på anstalt. Sådan tid är således ”överhoppningsbar”. Det-
samma gäller då den arbetslöse varit hindrad att arbeta på grund av
värnpliktstjänstgöring, arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad reha-
bilitering, i den mån sådan tid inte jämställs med tid under vilken för-
värvsarbete utförts.
Syftet med och målet för en rehabilitering är att göra det möjligt för den
försäkrade att utföra ett lämpligt arbete och att återföra honom till arbets-
marknaden. Sjukförsäkringens ersättningsformer omfattar dock endast
sjukdomstiden och inte den tid som därefter åtgår för att skaffa ett arbete.
Rehabiliteringsberedningen har ansett det rimligt att den som är frisk
och arbetsför, men som ännu inte fått ett lämpligt arbete, betraktas som
arbetslös och att ersättning därför bör lämnas inom ramen för de arbets-
marknadspolitiska stödformerna vid arbetslöshet. Beredningen har före-
slagit att reglerna ändras så att även den tid som en försäkrad deltagit i en
rehabiliteringsåtgärd för vilken rehabiliteringsersättning enligt AFL utgått
skall jämställas med tid för förvärvsarbete enligt lagen om arbetslöshets-
försäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.
Rehabiliteringsberedningen har framhållit att en sådan ändring visserli-
gen står i strid med strävandena att renodla arbetsvillkoret, men att sociala
rättvisekrav och de ökade möjligheterna att följa upp en lyckad rehabilite-
ring klart överväger detta.
Jag delar rehabiliteringsberedningens uppfattning att alla möjligheter att
följa upp en rehabilitering måste tas tillvara. Om en framgångsrik rehabili-
tering inte följs av en återgång i förvärvsarbete är det stor risk att rehabili-
teringen inte får den effekt som eftersträvas utan endast leder till passivitet
och overksamhet. Detta talar för en lösning i enlighet med beredningens
förslag om att tid under vilken rehabiliteringsersättning enligt AFL utgetts
skall jämställas med tid för förvärvsarbete. Å andra sidan kan det hävdas
att det är ett stort steg att låta personer, som inte före rehabiliteringen varit
etablerade på arbetsmarknaden, på detta sätt omfattas av reglerna om rätt
till arbetslöshetsersättning eller KAS. Jag är därför inte beredd att nu
tillstyrka rehabiliteringsberedningens förslag i denna del.
Som nämnts ovan medräknas vid bestämmande av ramtid inte tid då
68
den försäkrade varit hindrad att arbeta bl. a. på grund av styrkt sjukdom Prop. 1990/91: 141
eller yrkesinriktad rehabilitering, som inte jämställs med tid för förvärvs-
arbete. Under sådan tid för vilken rehabiliteringsersättning kommer att
utges enligt vad som föreslagits i det föregående är den försäkrade förhind-
rad att arbeta och tiden får således redan enligt nuvarande bestämmelser
om rehabilitering i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd anses som ”överhoppningsbar”.
3.8 Ersättning för särskilda åtgärder
Mitt förslag: Försäkringskassan skall kunna ge bidrag till ar-
betshjälpmedel för försäkrade, om sådana hjälpmedel behövs som
en del i en rehabilitering.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Överensstämmer med mitt. Bered-
ningen föreslår också att försäkringskassan skall kunna träda in med
ekonomisk ersättning för åtgärder där ingen annan enligt gällande regelsys-
tem kan göra det.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan in-
stämmer i beredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Rehabiliteringsberedningen lämnar förslag dels
angående arbetshjälpmedel, dels angående en möjlighet för försäkringskas-
sorna att träda in med ekonomisk ersättning i situationer där ingen annan
enligt gällande regelsystem kan göra det.
Bidrag till arbetshjälpmedel åt handikappade kan nu lämnas med stöd
av förordningen (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m. m. Enligt
denna kan bidrag till arbetshjälpmedel lämnas för att arbetssökande skall
kunna få en anställning. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag också
lämnas till den som redan har en anställning för att denne skall kunna
behålla anställningen. Stödet kan ges i sådana fall där det behövs särskilda
individanpassade arbetshjälpmedel som går utöver det grundläggande an-
svar för att arbetsmiljön är lämpligt utformad som arbetsgivaren alltid har
enligt arbetsmiljölagen.
Bidrag kan ges både till den enskilde och till arbetsgivaren. Som regel
lämnas stöd för kostnader på högst 50000 kr. Vid stöd till arbetsgivare
skall denne själv bekosta de första 10000 kronorna varefter bidrag sedan
kan ges för hälften av den återstående kostnaden. Till enskild kan bidrag
ges för hela kostnaden. Det är också möjligt att ge bidrag för högre
kostnader när det gäller avancerade datortekniska hjälpmedel. Vid beräk-
ningen av stödet skall hänsyn också tas till i vilken mån hjälpmedlet
innebär rationalisering eller produktivitetshöjning för arbetsgivaren.
Rehabiliteringsberedningen föreslår att en uppdelning av ansvaret nu
görs så att hälso- och sjukvårdshuvudmännen svarar för hjälpmedel som
handikappade behöver för sin dagliga livsföring, arbetsmarknadsverket
svarar för bidrag till arbetshjälpmedel och liknande som behövs för att en
arbetslös person med funktionshinder skall kunna få och utföra ett arbete
69
medan försäkringskassorna svarar för motsvarande kostnader för funk- Prop. 1990/91: 141
tionshindrade som redan har en anställning. Försäkringskassorna föreslås
också få ett motsvarande kostnadsansvar för egna företagare och fria
yrkesutövare som redan är etablerade på arbetsmarknaden. Försäkrings-
kassans bidrag skall kunna bekostas av sjukförsäkringen och skall kunna
lämnas för arbetshjälpmedel när sådana kan medföra att en längre tids
sjukskrivning kan brytas och att den anställde kan återgå i arbete.
Jag ansluter mig till rehabiliteringsberedningens förslag i denna del. Det
innebär att ett klarläggande sker vad gäller det ekonomiska ansvaret för
arbetshjälpmedel. Eftersom bidragen från arbetsmarknadsverket idag till
en betydande del går till personer som redan har en anställning innebär
mitt förslag att vissa kostnader som nu belastar anslag hos arbetsmark-
nadsverket i stället kommer att belasta sjukförsäkringen. Hjälpmedlen
fyller ofta en viktig roll för att förebygga sjukskrivning och möjliggöra för
personer med funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd att
fortsätta som yrkesverksamma. Någon ändring av praxis beträffande rät-
ten till arbetshjälpmedel bör inte ske till följd av förändringen av det
ekonomiska ansvaret för hjälpmedlen. Jag utgår ifrån att försäkringskas-
sorna i sin handläggning av ärenden av detta slag kommer att utnyttja den
kompetens som redan finns inom arbetsmarknadsorganisationen och hos
sjukvårdshuvudmännen för sakbedömning, utprovning etc. Någon egen
teknisk kompetens av motsvarande slag bör inte byggas upp inom försäk-
ringskassorna.
Det bör ankomma på regeringen att fastställa de närmare villkoren för
bidrag till arbetshjälpmedel från sjukförsäkringen. Dessa bör kunna utfor-
mas med ledning av de regler som nu finns fastlagda i förordningen om
bidrag till arbetshjälpmedel m. m.
Rehabiliteringsberedningen har också föreslagit att försäkringskassorna
med medel från sjukförsäkringen skall ges möjlighet att bekosta särskilda
åtgärder i sådana fall där ingen av de rehabiliterande myndigheternas
regelsystem medger att en åtgärd som bedömts som behövlig kan genomfö-
ras. Förutsättningen skall vara att åtgärden är väsentlig för att återföra den
försäkrade till förvärvsarbete, att kostnaden inte överstiger kostnaderna
för sjukpenningersättning, förtidspension eller sjukbidrag och att det inte
ligger inom någon annans ansvarsområde att genomföra den.
Riksdagen har efter förslag i proposition 1989/90:62 om insatser för
aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m. m. beslutat
(SfU 12, rskr. 185) att en försöksverksamhet för att utveckla arbetsmetoder
och samarbetsformer som främjar en effektiv rehabilitering och för att
pröva nya verksamhetsidéer inom rehabiliteringsområdet skall genomfö-
ras vid två försäkringskassor under två år. För detta disponeras 10milj. kr.
per år från sjukförsäkringen.
Ett av syftena med denna försöksverksamhet är att genom praktisk
erfarenhet få kunskap om vilka typer av åtgärder som bedömts som
lämpliga i rehabiliteringshänseende men som inte genomförts på grund av
att någon ansvarig för kostnaderna inte har kunnat anges. Försöksverk-
samheten syftar också till att ge en uppfattning om vilken omfattning
sådana åtgärder kan ha. Riksförsäkringsverket skall löpande följa för-
70
söksverksamheten. En första utvärdering skall redovisas till socialdeparte- Prop. 1990/91:141
mentet senast den 1 november 1991.
I avvaktan på att närmare erfarenheter vunnits av den försöksverksam-
het jag nu har beskrivit är jag inte beredd att föreslå någon ytterligare
utökning av försäkringskassornas möjligheter att från sjukförsäkringen
bekosta speciella insatser av det beskrivna slaget. Jag avser i stället att
återkomma till regeringen i frågan när tillräcklig utvärdering av för-
söksverksamheten har kunnat göras.
4 Vissa sjukförsäkringsfrågor
4.1 Övergång från sjukpenning till förtidspension
Mitt förslag: Kan den försäkrades nedsättning av arbetsförmågan
inte undanröjas genom rehabiliteringsåtgärder skall försäkringskas-
san ta initiativ till en prövning av övergång till sjukbidrag eller
förtidspension.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Beredningen föreslår en lagbestäm-
melse som innebär att försäkringskassan skall pröva om nedsättningen av
arbetsförmågan är varaktig om rehabiliteringsarbetet inte kan inledas
inom ett år, räknat från insjuknandedagen, eller om de rehabiliteringsåt-
gärder som vidtagits inte förbättrar den försäkrades arbetsförmåga. I före-
kommande fall skall försäkringskassan ta initiativ till förtidspension eller
sjukbidrag.
Remissinstanserna: Har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt de förslag jag har redovisat i det föregåen-
de kommer en särskild ersättning att utges under all aktiv arbetslivsinrik-
tad rehabilitering. Därigenom kommer sjukpenningens användningsområ-
de att begränsas. Ett grundläggande syfte med förslagen om rehabilite-
ringsansvaret och rehabiliteringsersättningen är att långa, passiva sjuk-
skrivningar skall undvikas. För de fall där nedsättningen av arbetsförmå-
gan bedöms vara bestående för avsevärd tid eller varaktigt skall sjukpen-
ning bytas ut mot sjukbidrag eller förtidspension.
Mot denna bakgrund finner jag det motiverat att särskilt ta upp frågan
om övergång från sjukpenning till sjukbidrag eller förtidspension. Inrikt-
ningen bör enligt min mening vara att sjukpenning i regel inte skall utges
för en längre period än ett år. När sjukpenning har utbetalats under ett års
tid och rehabiliteringsåtgärder inte kan komma ifråga samt nedsättningen
av arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående för avsevärd tid bör
ersättningen utges i form av sjukbidrag eller förtidspension. I de allra flesta
fall som kan bli aktuella för en sådan prövning är det enligt min mening
rimligt att förvänta sig att tillräckligt underlag föreligger för att bedöma
varaktigheten av nedsättningen av arbetsförmågan och att tillräckliga för-
sök har kunnat göras för att helt eller delvis återställa denna.
Jag vill dock samtidigt framhålla att den angivna principen inte kan ges
71
absolut giltighet. I situationer där en medicinsk behandling pågår och det Prop. 1990/91:141
förväntas att den försäkrade därefter helt eller delvis skall kunna återgå till
arbete direkt eller efter en aktiv rehabilitering bör sjukpenning kunna
utges även efter ett år. Jag vill också för klarhets skull framhålla att mitt
förslag givetvis inte innebär något hinder för att övergång från sjukpenning
till sjukbidrag eller förtidspension kan aktualiseras tidigare än efter ett års
utbetalning av sjukpenning. Sådan övergång bör genomföras så snart det
är utrett att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt varaktigt eller för
avsevärd tid.
Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vikten av att
rehabiliteringsmöjligheterna prövas noga innan sjukbidrag eller förtids-
pension beviljas. Det är särskilt viktigt att förtidspensioneringar så långt
det är.möjligt undviks. Detta gäller inte minst i fråga om unga handikapp-
ade.
4.2 Rekvisitet nedsatt arbetsförmåga
Mitt förslag: En regel införs i 3 kap. 8 § AFL som anger hur nedsätt-
ningen av arbetsförmågan skall bedömas vid längre sjukfall. Om en
sjukdom blir långvarig eller den försäkrade bedöms inte kunna
återgå till sitt arbete, skall försäkringskassan undersöka om han efter
rehabilitering kan försörja sig om arbetsförhållandena ändras eller
om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall försäkringskassan
beakta vad som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn
till sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet. Hänsyn
skall också tas till ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana
omständigheter.
Sjukpenning skall kunna utges till den som genomgår en behand-
ling i syfte att förebygga nedsättning av arbetsförmågan under förut-
sättning att behandlingen ordinerats av läkare och ingår i en be-
handlingsplan som godkänts av försäkringskassan.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Överensstämmer med mitt beträf-
fande arbetsförmågans bedömning vid långa sjukfall och i fråga om sjuk-
penning vid behandling i förebyggande syfte. Dessutom skall sjukpenning
kunna utges vid viss sjukvårdsbehandling och donatorsundersökning eller
liknande.
Remissinstanserna: Försäkringsöverdomstolen och Försäkringsrätten för
Norra Sverige är positiva till förslaget beträffande bedömningen i långa
sjukfall, men vill ha ytterligare precisering av bedömningsgrunderna både
för långa och korta sjukfall. Även Försäkringskasseförbundet och LO
tillstyrker förslaget i denna del. De Handikappades Riksförbund tillstyrker
förslaget men motsätter sig att försäkringskassorna skall kunna skilja ut
vilka försäkrade som skall bli föremål för rehabiliteringsinsatser. Svenska
Reumatikerförbundet har liknande synpunkter.
Flertalet remissinstanser tillstyrker sjukpenning vid behandling i före-
72
byggande syfte. Försäkringsöverdomstolen framhåller att en klar avgräns- Prop. 1990/91: 141
ning behöver göras kring det ersättningsberättigade området. Riksrevi-
sionsverket avstyrker med hänsyn till tolkningssvårigheter och risken för
ökade försäkringsutgifter.
Skälen för mitt förslag: Jag delar rehabiliteringsberedningens uppfatt-
ning om att det, för att rehabiliteringsarbetet skall kunna ges en fast grund,
behövs en reglering i AFL av hur nedsättningen av arbetsförmågan skall
bedömas även i längre sjukdomsfall. Jag godtar i huvudsak den utform-
ning av regleringen som beredningen har föreslagit.
Med den föreslagna utformningen klargörs också att en prövning av
frågan om ett rehabiliteringsbehov föreligger skall ske så snart det kan
antas att sjukdomsfallet blir långvarigt eller så snart det bedöms att den
försäkrade inte kan återgå i arbete. Jag har också i anslutning till mina
förslag om rehabiliteringsutredning och rehabiliteringsplan föreslagit be-
stämmelser som syftar till att rehabiliteringsbehovet snarast klarläggs.
Vid bedömningen av rehabiliteringsbehov skall beaktas vad som rimli-
gen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till sjukdomen, hans
utbildning och tidigare verksamhet samt till ålder, bosättningsförhållan-
den och andra sådana omständigheter. Således ges möjlighet för försäk-
ringskassorna att göra individuella bedömningar av förutsättningar och
behov i varje enskilt fall. I sin bedömning av den försäkrades möjligheter
att få ett lämpligt arbete bör försäkringskassorna vid behov kunna samrå-
da med arbetsmarknadsmyndigheterna. Alla försäkrade skall kunna få
sina möjligheter till rehabilitering prövade i enlighet med dessa förutsätt-
ningar. Både utarbetandet av en rehabiliteringsplan och genomförandet av
denna skall som jag tidigare har understrukit ske i nära samverkan med
den försäkrade. Slutligen måste det dock få ankomma på försäkringskassan
att avgöra när och hur en rehabilitering lämpligen kan genomföras. Jag vill
emellertid tillägga att de beslut försäkringskassan fattar om rehabiliterings-
ersättning skall kunna överklagas på samma sätt som gäller för övriga
ersättningar inom socialförsäkringen.
Förebyggande hälsovård är ett viktigt inslag i kampen mot ohälsan. Den
som genomgår en behandling som syftar till att förebygga att sjukdom eller
nedsättning av arbetsförmågan uppstår bör därför kunna få ersättning i
form av sjukpenning för den tid som behandlingen kräver. Avsikten är att
sådan ersättning för inkomstbortfall skall kunna utges i samband med
behandling som är resultat av en läkares bedömning att den försäkrade
riskerar att bli sjuk och att de ordinerade åtgärderna väntas minska sjuk-
domsrisken. Behandlingen skall ingå i en plan, som försäkringskassan först
skall godkänna. Förutsättningarna för den här föreslagna utvidgningen av
sjukpenningrätten bör anges särskilt i 3 kap. AFL. De behandlas närmare i
specialmotiveringen, avsnitt 10.1.
73
4.3 Nytt orsaksrekvisit för sjukpenning
Prop. 1990/91:141
Min bedömning: Någon ändring av det nuvarande orsaksrekvisitet
för sjukpenning i 3 kap. 7 § AFL bör inte göras.
Rehabiliteringsberedningens förslag: Ett nytt orsaksrekvisit tillförs så att
sjukpenning kan utges, förutom vid sjukdom, vid annan nedsättning av
den fysiska eller psykiska prestationsförmågan.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av bl. a. Försäkringsrätten för
Norra Sverige, socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, LO, TCO och
SACO/SR. Avstyrker förslaget gör försäkringsöverdomstolen, riksförsäk-
ringsverket, riksrevisionsverket, Försäkringskasseförbundet, SAF och
Svenska läkaresällskapet. Landstingsförbundet ser positivt på förslaget
men varnar för att ett utvidgat orsaksrekvisit kan leda till att människor i
kris somatiserar sina problem.
Skälen för mitt förslag: Rehabiliteringsberedningen föreslår en utvidg-
ning av rekvisiten för rätt till sjukpenning så att inte enbart sjukdom utan
även annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
som sätter ned arbetsförmågan skall berättiga till ersättning. Som främsta
skäl för detta anför beredningen att man härigenom vill skapa förutsätt-
ningar för tidiga och adekvata rehabiliteringsåtgärder. Rätt till sjukpen-
ning för mer ospecificerade besvär med få kliniska fynd i kombination
med psykosociala faktorer skulle enligt beredningen kunna bidra till att
göra de försäkrade mer benägna att medverka till att klarlägga och defini-
era bakomliggande orsaker till deras bristande arbetsförmåga, vilket i sin
tur skulle skapa bättre förutsättningar för en effektivare rehabilitering.
Jag är för egen del mycket tveksam till att utvidga rätten till sjukpenning
på det sätt som rehabiliteringsberedningen föreslår. Flera av remissinstan-
serna har påpekat att begreppet sjukpenning borde bytas ut mot begreppet
dagpenning om den föreslagna förändringen av orsaksrekvisitet genom-
förs. Detta anser jag väl belyser hur sjukpenningförsäkringen skulle få en
karaktär av allmän inkomstbortfallsersättning om förslaget genomförs. Jag
är inte beredd att föreslå en ändring med denna innebörd. Som flera av
remissinstanserna påpekat är den praxis som gäller angående sjukdoms-
begreppets innebörd sådan att många av de situationer som rehabilite-
ringsberedningen har beskrivit redan täcks in av sjukpenningrätten.
Mot bakgrund av vad rehabiliteringsberedningen anfört om behovet av
ett utvidgat orsaksrekvisit för att främja en effektiv rehabilitering vill jag
hänvisa till vad jag tidgare har föreslagit angående rehabiliteringsersätt-
ning och vad jag nyss har uttalat angående rekvisitet nedsatt arbetsförmå-
ga. Jag anser att de regler som där föreslås i det väsentliga kommer att ge
förutsättningar för en effektiv rehabilitering på det sätt som beredningen
har föreslagit.
74
5 Vissa förtidspensionsfrågor
5.1 Förtidspension till äldre förvärvsarbetande
Prop. 1990/91: 141
Mitt förslag: En ändring görs i 7 kap. 3 § AFL så att en bestämd
nedre åldersgräns vid 60 år infors för förtidspension enligt de s. k.
äldrereglerna.
Pensionsberedningens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser tillstyrker förslaget.
Socialstyrelsen är tveksam till ändringen. Avstyrker förslaget gör LO och
Kooperationens pensionsanstalt. LO anser att en låsning vid en bestämd
nedre åldersgräns för att omfattas av äldrereglerna innebär en avsevärd
försämring av möjligheterna att göra den individuella prövning i varje
pensionsärende som kan vara önskvärd. Kooperationens pensionsanstalt
befarar att en fixerad åldersgräns kan komma att uppfattas Som en nedre
generell pensionsålder.
Skälen för mitt förslag: De särskilda reglerna om rätt till förtidspension
för äldre försäkrade tillkom år 1970. Härigenom vidgades möjligheterna
för äldre förvärvsarbetande att få förtidspension. Äldrereglerna innebär
att mildare villkor gäller för invaliditetsbedömningen för denna kategori
försäkrade än för andra och att det inte krävs att äldre försäkrade blir
föremål för rehabiliteringsåtgärder eller flyttar till en annan ort för att få
arbete. Med äldre avsågs ursprungligen den som uppnått 63 års ålder. I
samband med 1976 års pensionsreform med den då genomförda sänkning-
en av den allmänna pensionsåldern gjordes vissa uttalanden som ledde till
att riktpunkten för förtidspension enligt äldrereglerna i praxis kommit att
utgöra 60 år. I särskilda fall har äldrereglerna också tillämpats för personer
som varit yngre än 60 år.
Pensionsberedningen slår fast att de särskilda äldrereglerna utgör ett
värdefullt inslag i det sociala trygghetssystemet. Reglerna bör kvarstå i
huvudsak oförändrade.
Jag instämmer i beredningens bedömning härvidlag. Det innebär att det
ifråga om äldre förvärvsarbetande inte kan krävas att de genomgår om-
skolning eller annan utbildning eller flyttar till annan ort. Inte heller kan
det fordras att de underkastar sig försök med arbetspiacering eller medi-
cinska rehabiliteringsåtgärder. Om det föreligger en medicinsk grund skall
förtidspension således kunna beviljas den försäkrade när arbetsmarknads-
myndigheterna inte tämligen omedelbart kan bereda honom ett lämpligt
arbete.
I fråga om vilka som skall hänföras till gruppen äldre har, som nämnts,
riktpunkten i praxis kommit att bli 60 år. I vissa fall där speciella omstän-
digheter och vägande arbetsmarknadsmässiga skäl har förelegat har emel-
lertid försäkringsdomstolarna tillämpat äldrereglerna också för personer i
åldern under 60 år. Denna tillämpning synes ännu inte ha fått genomslag
hos alla försäkringskassor. Pensionsberedningen har genom egna under-
sökningar funnit att det ofta synes vara så att försäkringskassorna i den
75
praktiska tillämpningen inte klart skiljer mellan s. k. äldrefall och huvud-
fall. I stället tycks en ordning med successivt glidande bedömning tilläm-
pas där allt lägre krav ställs på den medicinska grunden ju äldre den
försäkrade är. Man tar således inte i varje särskilt fall ställning till om man
stöder sig på äldrereglerna eller inte.
Äldrereglerna har fört med sig att lägre medicinska krav ställs om
arbetsmarknadsfaktorn varit betydande. Man har också eftergett rehabili-
teringskravet for försäkrade under 60 år om sådana insatser från början
bedömts som utsiktslösa. I vissa försäkringskassor har man ansett sig
kunna gå ned till 58 — 59 år medan man i andra har underlåtit rehabilite-
ringsåtgärder redan för försäkrade i 55-årsåldern.
Jag instämmer i pensionsberedningens uppfattning att det är väsentligt
att man vid förtidspensionering av äldre alltid klargör vilka regler det är
som prövningen baseras på. Av beslutet bör således framgå om det grundas
på de allmänna bestämmelserna om förtidspension eller om det grundas
på de särskilda äldrereglerna.
Jag finner mot denna bakgrund att det finns skäl att närmare precisera
vilka personer som skall hänföras till kategorin äldre försäkrade. Detta bör
ske så att en bestämd nedre åldersgräns vid 60 år införs för tillämpning av
den mildare förtidspensionsprövningen enligt äldrereglerna.
Genom en sådan ändring uppnås en enhetligare tillämpning av äldrereg-
lerna. Ändringen innebär också att ett större ansvar läggs på försäkrings-
kassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna när det är fråga om försäkra-
de som inte har uppnått 60 års ålder och som har enbart ett lindrigt
medicinskt handikapp. Det är viktigt att ordentliga rehabiliteringsförsök i
arbetshänseende görs för dessa.
Jag vill liksom beredningen framhålla att förutsättningarna för äldre att
fortsätta förvärvsarbeta inte får försämras. Att sluta arbeta och erhålla
förtidspension bör inte vara den enda utvägen för personer som inte orkar
fortsätta i samma utsträckning som tidigare i sitt arbete. Möjligheterna till
omplacering eller lättnader i arbetet bör tas till vara för den som vill
fortsätta att arbeta. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör också kunna
komma i fråga.
5.2 Halvt förtida uttag av ålderspension i kombination med
halv förtidspension
Mitt förslag: Möjlighet ges att samtidigt uppbära halv förtidspen-
sion och halv ålderspension från folk- och tilläggspensioneringen.
Pensionsberedningens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har behandlat denna
fråga.
Skälen för mitt förslag: Det är enligt nuvarande regler inte möjligt att
samtidigt uppbära förtidspension som utges på medicinska grunder och
ålderspension från folk- och tilläggspensioneringen. Detta har sitt ur-
Prop. 1990/91:141
76
sprung från tiden före den 1 juli 1976 då ålderspension endast kunde utges Prop. 1990/91:141
som hel förmån. Fr. o. m. den 1 juli 1976 är det emellertid möjligt att ta ut
ålderspension också som halv förmån.
Vad jag nu har redogjort för har aktualiserat frågan om att skapa en
möjlighet att samtidigt uppbära halv förtidspension och halv ålderspen-
sion från folk- och tilläggspensioneringen. Även om frågan, så som pen-
sionsberedningen framhållit, inte torde ha någon mera grundläggande
betydelse för försäkringskollektivet i stort så kan den ändå tänkas ha en
betydelse för de försäkrade som berörs av de nuvarande reglerna. En
situation där reglerna kan få aktualitet är den där en försäkrad med halv
förtidspension och som har fyllt 60 år inte vill fortsätta att arbeta trots att
ett lämpligt arbete som svarar mot den återstående arbetsförmågan står till
förfogande för honom.
För att ge en försäkrad som befinner sig i en sådan situation en ökad
valmöjlighet anser jag i likhet med pensionsberedningen att en ändring bör
göras i 7 kap. 1 § och 13 kap. 1 § AFL samt en ny paragraf införas i
anslutning därtill med närmare reglering av frågan så att halv förtidspen-
sion kan uppbäras samtidigt med halv ålderspension från folk- och tilläggs-
pensioneringen. Med hänsyn till de regler som gäller för förtida uttag av
ålderspension kommer ändringen inte att medföra några merkostnader för
pensionssystemet.
6 Resultatuppföljning och utvärdering
Att införa rehabiliterings- och arbetslinjen inom socialförsäkringen är
detsamma som att investera för framtiden. Det är därför angeläget att följa
upp och utvärdera rehabiliteringsverksamheten för att kunna bedöma om
arbetssättet är effektivt i den meningen att fler försäkrade återvänder till
arbetslivet eller ett aktivt liv i övrigt men också för att kunna bedöma om
investeringen ”lönar sig”. Det räcker inte med att de försäkrade återvän-
der till arbetslivet om de inom kort återigen blir långtidssjukskrivna.
Rehabiliteringssatsningen skall ha långsiktiga effekter för att anses ha
lyckats.
Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna behöver utveckla meto-
der för att bättre kunna belysa sjukfrånvarons orsaker och regionala ut-
veckling. Vidare måste metoder för bedömning av effektiviteten inom
socialförsäkringens olika verksamhetsområden utvecklas.
De senaste årens intresse för resultatorienterad målstyrning har medfört
att kraven på riksförsäkringsverket och försäkringskassorna har preciserats
bl. a. i form av målsättningen att ohälsotalet skall minskas. Detta ställer
samtidigt krav på en delvis ny typ av uppföljnings- och utvärderingsverk-
samhet både på lokal och central nivå inom socialförsäkringsadministra-
tionen.
De analysmetoder som hittills har använts har varit inriktade på att
utvärdera effekterna av kontantstöd. Att utvärdera och följa upp aktiva
åtgärder och ett nytt arbetssätt förutsätter delvis andra analysmetoder och
tillvägagångssätt. 77
I riksförsäkringsverkets fördjupade anslagsframställning som avlämna- Prop. 1990/91: 141
des i augusti 1990 presenterades ett program för en ny typ av resultatanaly-
ser. Arbetet med att utveckla dessa metoder måste bedrivas skyndsamt för
att kunna svara mot statsmakternas berättigade krav på att kunna följa
rehabiliteringssatsningen och försäkringskostnaderna för denna. Det är
angeläget att verket lägger särskild vikt vid att utveckla metoder för att
kunna bedöma effektiviteten i rehabiliteringsarbetet.
Mina samlade förslag ger socialförsäkringen en ny och aktiv profil. Mot
den bakgrunden anser jag att en samlad första utvärdering bör göras tre år
efter det att reformen trätt i kraft.
Det bör påpekas att det är viktigt att utvärderingsverksamheten därefter
i största möjliga utsträckning integreras i den ordinarie och löpande verk-
samheten. De nya reglerna innebär en stor förändring av försäkringskas-
sornas arbete med rehabiliteringsfrågorna. Jag är därför medveten om att
övergången till det nya arbetssättet kommer att ske successivt. En viss
anpassningsperiod behövs innan nya arbetsmetoder och rutiner har fått
erforderlig stadga och kan ge full effekt.
I riksförsäkringsverkets anslagsframställning nämns under punkten ut-
veckling av resultatanalys följande verksamheter:
— löpande system för resultatredovisning
— uppföljnings verksamhet
— utvärderingsverksamhet inkl, servicemätningar
— projektverksamhet inom försäkringskassorna
— utveckling och anpassning av olika redovisningssystem.
I överenstämmelse med vad som föreslogs i prop. 1989/90:62 pågår hos
två försäkringskassor försöksverksamhet med aktiv och förebyggande re-
habilitering. Av regleringsbrevet för budgetåret 1990/91 framgår att riks-
försäkringsverket löpande skall följa verksamheten och sprida erfarenhe-
terna till övriga försäkringskassor. En första utvärdering av försöksverk-
samheten skall redovisas till socialdepartementet senast den 1 november
1991.
Utvärderingen skall särskilt avse det ekonomiska resultatet för socialför-
säkringen (uppdelat på sjukpenning, arbetskador och förtidspensioner)
och för samhällsekonomin. Mot denna bakgrund har riksförsäkringsverket
tillsammans med försökskassorna utformat ett särskilt utvärderingsprog-
ram. Det som man framför allt tar sikte på att analysera är huruvida
rehabiliteringen sker tidigare, mer samordnat och mer frekvent än för
närvarande.
Hittills har framhållits vikten av att bedriva försöksverksamhet på reha-
biliteringsområdet för att utveckla nya arbetssätt. Min uppfattning är att
erfarenheterna av utvärderingsverksamheten på försökskassorna kommer
att få betydelse för den framtida utvärderingen av rehabilitering på såväl
lokal och regional som nationell nivå.
78
7 Ekonomiska styrmedel
Min bedömning: Regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift
att utreda möjligheterna och konsekvenserna av ett system med
differentierade arbetsgivaravgifter.
Arbetsmiljökommissionens förslag: Kommissionen föreslår att en mind-
re del av arbetsgivaravgiften skall differentieras med hänsyn till företagets
kostnader för sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt vissa kostnader för
sjukbidrag/förtidspension.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till kommis-
sionens principförslag att differentiera arbetsgivaravgiften utifrån företa-
gets kostnader för sjukdom och skador. Det gäller såväl myndigheter som
arbetsmarknadens parter. Såväl LO, TCO och SACO som SAF uttalar sitt
stöd för en differentiering av arbetsgivaravgiften. Bland dem som är nega-
tiva kan nämnas riksskatteverket och De Handikappades Riksförbund.
Båda framför synpunkter som i viss utsträckning även delas av dem som
uttalat sig för en differentierad avgift. Riksskatteverket pekar på svårighe-
ten att administrera och kontrollera att avgiften är den rätta i förhållande
till avgiftsunderlaget. Den huvudsakliga tveksamheten mot kommissio-
nens förslag rör nedsättningen av avgiften, främst den praktiska hantering-
en. De Handikappades Riksförbund menar att förslaget kommer att leda
till utestängning av handikappade från arbetslivet. Denna farhåga fram-
förs även av socialstyrelsen, AMS och Landstingsförbundet.
Skälen för min bedömning: Arbetsmiljökommissionen uppmärksamma-
de i sitt arbete frågan om ekonomiska styrmedel för att åstadkomma
arbetsmiljöförbättringar. Med nuvarande system med generella sociala
avgifter har arbetsgivaren enligt kommissionen endast begränsade ekono-
miska incitament för att satsa på rehabilitering och arbetsmiljöförbättran-
de åtgärder. I kommissionens betänkande presenterades ett förslag att
differentiera arbetsgivaravgifterna i en s. k arbetslivsavgift.
Enligt min uppfattning är kommissionens förslag inte så genomarbetat
att det är möjligt att realisera i sin nuvarande form. Remissvaren var
visserligen övervägande positiva men det fanns kritik mot olika delar i det
skisserade förslaget. Reaktionen på förslaget är dock så positiv att den
manar till fortsatt arbete på att utveckla idén.
I samband med att riksdagen fattade beslut om vissa förändringar i
sjukförsäkringen (prop. 1990/91:59, SfU9, rskr.104) gav riksdagen rege-
ringen till känna att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med
ett förslag om att införa en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen om-
fattande 14 dagar med sjuklön. Såväl finansutskottet (1990/9 l:FiU 10) som
socialförsäkringsutskottet var av uppfattningen att en arbetsgivarperiod
inom sjukpenningförsäkringen skulle innebära ett starkt incitament för
arbetsgivarna att reducera korttidsfrånvarons orsaker. Socialförsäkrings-
utskottet påpekade också att detta skulle frigöra avsevärda resurser hos
försäkringskassorna för att fortsätta det redan påbörjade arbetet med att
aktivt verka för en rehabilitering av sjukskrivna.
Prop. 1990/91:141
79
När en arbetsgivarperiod av angivet slag infors innebär det i praktiken Prop. 1990/91: 141
en form av differentiering av arbetsgivarnas kostnader med hänsyn till
korttidsfrånvaron. Frågan är dock om detta är ett tillräckligt incitament
för förebyggande insatser och rehabilitering. I ett eventuellt framtida sy-
stem med differentierade avgifter synes även kostnaderna för långtids-
frånvaron böra beaktas. Jag avser att återkomma till regeringen med
förslag om att en utredning skall tillsättas med uppgift att utreda möjlighe-
terna och konsekvenserna av differentierade avgifter. Utredningen bör
särskilt uppmärksamma de administrativa konsekvenserna av ett sådant
avgiftssystem och vidare beakta att systemet inte får leda till ökad utslag-
ning och utestängning av arbetskraft.
8 Ikraftträdande och kostnader
De nya regler rörande rehabilitering som jag föreslagit bör träda i kraft den
1 januari 1992.
Förslaget att införa rehabiliteringsersättning fr. o. m. år 1992 är kost-
nadsberäknat till 325 milj. kr. för budgetåret 1991/92.
Beträffande arbetshjälpmedel som rehabiliteringsåtgärd för personer
som har förvärvsarbete har i 1991 års budgetproposition (prop.
1990/91:100, bil. 7) föreslagits att anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkring-
en tillförs 86482000kr., som omfördelas från tolfte huvudtitelns anslag
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade. Beloppet avser helt budgetår.
Den lagbestämmelse som föreslås för att ge stöd för att utge ersättning för
arbetshjälpmedel från sjukförsäkringen bör följaktligen träda i kraft den
1 juli 1991.
I budgetpropositionen har för information om nya regler och om försäk-
ringskassornas nya arbetssätt föreslagits att 8milj. kr. engångsvis avsätts
för sådan information från riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.
80
9 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare,
6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
7. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
8. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
Lagförslaget under 7 har upprättats i samråd med statsrådet Åsbrink.
10 Specialmotivering till författningsförslagen
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring
I den allmänna motiveringen (avsnitt 2 och 3) har förts fram förslag om
ansvarsfördelning m. m. vid rehabilitering och om ekonomisk ersättning
vid rehabilitering. Förslaget om förmåner vid rehabilitering innebär att
rehabiliteringsersättning skall utgöra en del av sjukförsäkringsförmånerna
enligt AFL. Förmånerna skall finansieras genom socialavgifter och stats-
medel enligt vad som anges for sjukförsäkringsförmåner i AFL. Det är
följaktligen naturligt att föreskrifterna om rehabiliteringsersättning tas in i
AFL. De regler som behövs om rehabiliteringsansvaret faller inte lika
naturligt in inom ramen för AFL, eftersom det här gäller bl. a. bestämmel-
ser som ålägger arbetsgivare vissa skyldigheter i fråga om utredning av
enskildas behov av rehabilitering och tillgodoseende av sådana behov.
Rehabiliteringsberedningens förslag att samla lagbestämmelserna om
rehabilitering i ett nytt kapitel sist i AFL har under remissbehandlingen
tagits upp i några yttranden.
Försäkringsöverdomstolen har i sitt yttrande anfört bl. a. att det strider
mot den allmänna uppbyggnaden av AFL att foga bestämmelser som tar
sikte på primära ersättningsberättigande frågor efter kapitel som handlar
om för försäkringen gemensamma bestämmelser, bl. a. av administrativ
natur. Ur saklig synpunkt har reglerna om rehabilitering enligt domstolen
sin plats i lagens andra avdelning, som i dag innehåller kapitel om bl. a.
sjukvårdsersättning och sjukpenning. Bestämmelserna går knappast att i
sin helhet föra in i något av dessa kapitel. En uppdelning av dem på olika
kapitel förefaller opraktiskt och införandet av ett helt nytt kapitel inne i
lagen är av olika skäl olämpligt. Domstolen förordar därför att bestämmel-
serna om rehabilitering tas in i en särskild författning.
Prop. 1990/91:141
81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
Även försäkringsrätten för Norra Sverige har i sitt remissvar behandlat Prop. 1990/91: 141
frågan. Försäkringsrätten anser att det med hänsyn till socialförsäkrings-
systemets stora betydelse i rehabiliteringssammanhang finns starka skäl att
reglera rehabiliteringsarbetet i AFL tillsammans med ersättningsreglerna.
Regleringen blir därigenom också sammanhållen och mer överskådlig.
Beredningens förslag innebär visserligen att man bryter systematiken i
lagen, där övriga regler som rör sjukförsäkring finns först i lagen, efter
avdelningen med inledande bestämmelser. Förslaget är ändå att föredra
framför att inarbeta reglerna i t. ex. 3 kap., då detta synes medföra större
problem ur lagteknisk synpunkt.
De nämnda remissinstansernas invändningar mot eller tvekan inför den
lagtekniska lösning som beredningen föreslagit synes i främsta rummet
gälla frågan var rehabiliteringsbestämmelserna skall infogas i AFL. För
försäkringsöverdomstolen leder övervägandena till slutsatsen att bestäm-
melserna får tas in i en särskild författning. Försäkringsrätten godtar
däremot beredningsförslaget trots de systematiska nackdelar det för med
sig.
Den tyngsta invändning som kan anföras mot rehabiliteringsbered-
ningens förslag torde vara att karaktären hos vissa av de tillämnade rehabi-
literingsreglerna skiljer sig — på sätt som nyss nämnts — från övriga
föreskrifter i AFL. Å andra sidan har dessa till karaktären avvikande
bestämmelser en mycket nära anknytning till rehabiliteringsersättningen,
som ju avses utgöra en sjukförsäkringsförmån bland andra enligt AFL. Det
skulle också föra med sig nackdelar om rehabiliteringsansvaret skulle
regleras åtskilt från rehabiliteringsersättningen i en separat författning.
Utgångspunkten bör således vara att hela den behövliga regleringen av
rehabilitering och rehabiliteringsersättning hålls samman. I valet mellan
att godta förslaget om inarbetning i AFL och att ta in reglerna i en särskild
författning förordas det förstnämnda alternativet.
Rehabiliteringsbestämmelserna kräver en sammanhållen reglering också
inom ramen för AFL. Den blir av sådan omfattning att den lämpligen förs
in i ett nytt kapitel i lagen. Ett sådant kapitel hör systematiskt hemma i
lagens andra avdelning om sjukförsäkring, men en inplacering där är
knappast möjlig. Med hänsyn till dessa förhållanden har beredningens
förslag om ett nytt 22 kapitel för rehabiliteringsbestämmelserna godtagits.
Som nämns i det följande (under 1 kap. 1 §) krävs då, på sätt försäkrings-
rätten för Norra Sverige påpekat, att förslaget kompletteras med en be-
stämmelse i lagens inledningskapitel för att klargöra att föreskrifterna om
rehabilitering hör till sjukförsäkring enligt lagen. Vidare bör det nya 22 ka-
pitlet bilda en ny åttonde avdelning i lagen.
1 kap.
1§
Paragrafen reglerar försäkringens omfattning. Förslaget om att i lagen
införa en ny åttonde avdelning som omfattar regler om rehabilitering
föranleder att ett förtydligande görs av innebörd att reglerna om rehabilite-
ring skall höra till sjukförsäkringen.
82
2 kap.
H §
Paragrafen reglerar bl. a. försäkringskassans undersöknings- och ini-
tiativansvar i arbetet med rehabilitering. Genom att det nya kapitlet om
rehabilitering och rehabiliteringsersättning (22 kap.) reglerar rehabilite-
ringsverksamheten närmare blir förevarande paragraf obehövlig och kan
upphävas.
14 §
Paragrafen, som är ny, upptar en bestämmelse om sjukvårdsersättning i
form av bidrag till arbetshjälpmedel åt funktionshindrade försäkrade som
förvärvsarbetar. En försäkrad som drabbas av en funktionsnedsättning
kan i många fall fortsätta att arbeta, om arbetsförhållandena anpassas till
funktionsnedsättningen. Exempel på sådana anpassningsåtgärder kan vara
anskaffning av en ergonomiskt lämplig stol för den som har ryggbesvär, en
ståpulpet för den som behöver växla mellan stående och sittande arbete,
en telefonförstärkare för den som har fått nedsatt hörsel osv.
Det grundläggande ansvaret för att arbetsmiljön är lämpligt utformad
vilar på arbetsgivaren, som skall se till att arbetsplatsen, maskiner och
annan utrustning är ergonomiskt lämpligt utformade.
I vissa fall kan det dock förekomma att arbetstagaren behöver särskilda
individanpassade arbetshjälpmedel, som inte omfattas av vanliga arbets-
miljöhänsyn.
Bidrag från sjukförsäkringen till anskaffning av sådana arbetshjälpme-
del skall enligt paragrafen kunna lämnas som ett led i en försäkrads
rehabilitering. Bidrag avses kunna utges såväl för dem som innehar anställ-
ning som för dem som är uppdragstagare eller egna företagare. Avsikten är
att de närmare bestämmelser som skall utfärdas med stöd av bemyndigan-
det i paragrafen skall knyta an till bestämmelserna i förordningen
(1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. Dessa bestämmelser
reglerar bidrag som utges av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Ansvarsfördelningen för hjälpmedel och anpassningsåtgärder kommer
genom förslaget att innebära, att hälso- och sjukvårdshuvudmännen svarar
för hjälpmedel som handikappade behöver för sin dagliga livsföring, ar-
betsmarknadsverket svarar för bidrag till arbetshjälpmedel och liknande
som behövs för att en person med funktionshinder skall kunna få och
utföra ett arbete, medan sjukförsäkringen svarar för kostnader for funk-
tionshindrade som redan är i arbete.
3 kap.
7§
Ändringen i paragrafens andra stycke innebär att tiden för hur länge en
fjärdedels sjukpenning kan utges under en sjukperiod begränsas till 365
dagar.
I samband med att ytterligare nivåer infördes i sjukpenningförsäkringen
Prop. 1990/91:141
83
(prop. 1989/90:62, SfU 12, rskr. 185) anförde chefen för socialdepartemen- Prop. 1990/91:141
tet (prop. s. 18 fF) att en försöksverksamhet med möjlighet till kvarts och
trekvarts sjukpenning sedan februari 1986 hade bedrivits inom tre försäk-
ringskassor med stöd av lagen (1985:1002) om försöksverksamhet inom
sjukförsäkringsområdet. Syftet med försöket hade varit att förbättra förut-
sättningarna för yrkesinriktad rehabilitering och för en smidigare återgång
till arbete efter lång sjukskrivning. Erfarenheterna av försöksverksamhe-
ten var goda och talade för att permanenta regler med mera flexibel
sjukpenning skulle införas.
Med anledning av förslaget att införa en rehabiliteringspenning som vid
hel ersättning skall motsvara 100 procent av den sjukpenninggrundande
inkomsten, har det bedömts finnas anledning att begränsa tiden för utgi-
vande av en fjärdedels sjukpenning. En omställningstid på högst ett år med
ersättning på denna nivå har därför föreskrivits. Begränsningen gäller per
sjukperiod. Enligt punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
skall begränsningen gälla även för sjukperioder som påbörjats före utgång-
en av år 1991. I sådana fall skall inte medräknas det antal dagar med en
fjärdedels sjukpenning som infallit före årsskiftet 1991 — 1992. Detta inne-
bär viss ändring i sak i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Bl. a. för att ge försäkringskassan ett bredare underlag för rehabilite-
ringsverksamheten föreslås att det i paragrafen införs ett nytt fjärde stycke
med bestämmelser som innebär att den försäkrade på begäran av försäk-
ringskassan skall ge in ett läkarutlåtande när han har varit sjuk under en
period av fyra veckor. Ett sådant utlåtande skall innehålla uppgifter om
behovet av rehabilitering, pågående och planerad behandling eller rehabi-
literingsåtgärd samt — i de fall det är möjligt — beräknad återstående
sjukdomstid med nedsatt arbetsförmåga. Avsikten härmed är att den som
utfärdar utlåtandet redan i ett tidigt skede av sjukperioden skall bilda sig
en uppfattning om huruvida rehabilitering behövs och i förekommande
fall ge försäkringskassan en signal om att vidta åtgärder. Detta medför
också att den som skall utfärda utlåtandet måste informera sig om hur
länge den försäkrade har varit sjukskriven. Dessutom ställer det krav på
försäkringskassan att se till att ett sådant utlåtande vid behov kompletteras
med de nämnda uppgifterna.
I ett nytt femte stycke har tagits in ett bemyndigande för regeringen eller,
efter regeringens bestämmande, riksförsäkringsverket att meddela före-
skrifter om ersättning för läkarundersökning och utlåtande som föranleds
av en sådan utredning som nyss sagts. Ett motsvarande bemyndigande —
dock utan möjlighet till vidareöverlåtelse — finns för närvarande i 2 kap.
11 §, som föreslås upphävd. Med stöd av bemyndigandet har utfärdats
förordningen (1975:1157) om ersättning för vissa läkarutlåtanden m. m.
7b§
I vissa fall kan det — som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.2) — vara befogat att sjukpenning utges utan att sjukdom föreligger och
utan att arbetsförmågan är nedsatt. I paragrafen, som är ny, anges förut-
sättningarna för sådan sjukpenningrätt.
84
Paragrafen avser situationer då den försäkrade deltar i en sjukdomsföre- Prop. 1990/91:141
byggande behandlingsåtgärd. För rätt till sjukpenning i detta fall krävs att
en läkare på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet har konstate-
rat att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan
befaras uppkomma skall vara av sådan art att den kan förväntas leda till
nedsättning av arbetsförmågan. Vidare skall läkaren ha ordinerat delta-
gandet i behandlingen, som naturligtvis skall vara lämpad för att minska
sjukdomsrisken. Behandlingen skall ingå i en plan, som skall godkännas av
försäkringskassan. Något enstaka besök berättigar inte till ersättning. Det
är lämpligt att kassans förtroendeläkare yttrar sig innan planen godkänns.
För sjukpenningrätt enligt paragrafen har föreskrivits att den försäkrade
skall ha behövt avstå från förvärvsarbete för behandlingen åtminstone två
timmar under en dag och att han därvid går miste om minst en fjärdedel av
sin dagsinkomst.
8§
I paragrafen finns regler för bedömningen av den försäkrades arbetsförmå-
ga. Första stycket innehåller en regel för det fall sjukdomen kan antas vara
kortvarig. Därvid skall särskilt beaktas om den försäkrade på grund av
sjukdomen inte kan utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Som
en följd av att rehabiliteringspenning enligt 22 kap., på motsvarande sätt
som numera gäller för sjukpenning, föreslås kunna utges som hel, tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån, har tolkningsregeln i andra
meningen anpassats därefter. Den nuvarande bestämmelsen i andra styc-
ket om arbetsförmågans nedsättning vid deltagande i rehabiliteringsåtgärd
enligt 2 kap. 11 § har ersatts av bestämmelser om vad som skall gälla om
sjukdomen kan antas bli långvarig eller annars göra den försäkrade oför-
mögen att återgå till sitt arbete. I sådana situationer skall det åligga
försäkringskassan att vid sjukpenningbedömningen pröva den försäkrades
försörjningsförmåga under antagande att de möjligheter som finns till
rehabilitering tas till vara. För att få en mer enhetlig och rättvis bedömning
av arbetsförmågans nedsättning i långa sjukdomsfall ges därvid begreppet
lämpligt arbete ett sakligt innehåll genom angivande av vilka omständig-
heter som skall beaktas. Reglerna för bedömningen av arbetsförmågan i de
långa sjukdomsfallen kommer därmed att bättre stämma överens med
motsvarande regler inom förtidspensioneringen.
Regeländringen i andra stycket är avsedd att skapa förutsättningar för
en större flexibilitet och ge försäkringskassan möjlighet att bättre än i dag
planera sin rehabiliteringsverksamhet. Det bör dock understrykas att man
inte generellt kan undanta vissa kategorier från rehabilitering. Möjlighe-
terna till rehabilitering skall alltid undersökas i dessa situationer och en
prioritering får därefter göras utifrån förutsättningarna i det enskilda
fallet.
85
Ändringen föranleds av det av chefen för arbetsmarknadsdepartementet
senare denna dag framlagda förslaget till lag om ändring i arbetsmiljö-
lagen, varigenom nuvarande 3 kap. 16 § får sin motsvarighet i 4 kap. 6 §.
Ändringarna i paragrafen är av redaktionell karaktär, och föranleds främst
av att 2 kap. 11 § upphävs.
Paragrafen har ändrats med hänsyn till de nya bestämmelserna i 7b § och
till att bestämmelsen i gamla 8 § andra stycket har utgått.
Det bör anmärkas att paragrafen föreslås ändrad med verkan fr. o. m.
den 1 juli 1991 i prop. 1990/91:102 om verksamhet och anslag inom total-
försvaret 1991/92 (bil. 1.9).
7 kap.
Paragrafen innehåller de närmare bestämmelserna om invaliditetsbedöm-
ning vid prövning av rätten till förtidspension.
Ändringen i paragrafens första stycke innebär att den mildare pen-
sionsprövning, som görs enligt de s. k. äldrereglerna och som främst skall
avse den försäkrades förmåga och möjlighet att bereda sig inkomst genom
sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom till-
gängligt lämpligt arbete, fortsättningsvis skall avse endast försäkrade som
fyllt 60 år. Avgörande för om äldrereglerna skall tillämpas eller inte är den
försäkrades ålder vid den tidpunkt då försäkringskassan prövar rätten till
förtidspension.
Ändringen i paragrafens andra stycke är en följd av att 2 kap. 11 §
upphävs och delvis får sin motsvarighet i 22 kap. 7 §.
3a§
I denna nya paragraf har tagits in bestämmelser som ansluter till ändringen
i 7 kap. 1 § första stycket, se förslaget till lag om ändring i lagen (1990:156)
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Bestämmelserna
begränsar möjligheten för försäkrade att samtidigt uppbära både förtids-
pension och ålderspension från folkpensioneringen och — till följd av den
föreslagna hänvisningen i 13 kap. 1 § tredje stycket — försäkringen för
tilläggspension. Denna möjlighet begränsas på så sätt att endast halv
förtidspension kan utgå i förening med halv ålderspension.
86
11 kap.
2 och 3 §§
Genom ändringarna i paragraferna görs rehabiliteringspenningen ATP-
grundande i samma omfattning som sjukpenningen.
16 kap.
1§
I paragrafens andra stycke regleras försäkringskassans möjlighet att i vissa
fall tillerkänna en försäkrad förtidspension utan föregående ansökan, s. k.
16:1-prövning. Genom det föreslagna tillägget i andra stycket får försäk-
ringskassan också besluta om förtidspension om rehabiliteringspenning
utges och nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga inte kan undan-
röjas genom rehabiliteringsåtgärder.
Tillägget i femte stycket ger stöd för att rätten att meddela föreskrifter
om kostnadsersättningar av regeringen kan överlåtas på riksförsäkrings-
verket. Bestämmelsen har sin motsvarighet i det föreslagna femte stycket i
3 kap. 7 §.
20 kap.
3§
På motsvarande sätt som gäller i fråga om annan ersättning enligt lagen
skall rehabiliteringsersättning och annan ersättning enligt 22 kap. kunna
dras in eller sättas ned i de fall som är uppräknade i första stycket. Genom
ändringen i andra stycket omfattas också rehabiliteringsersättning av den
sanktionsregel som är avsedd för fall av vägran att underkasta sig sådan
rehabilitering som nämns i nya 22 kap. 7 §.
10§
Ändringen i paragrafen innebär att omprövning av beslut om rätt till
rehabiliteringsersättning samt indragning och nedsättning av sådan ersätt-
ning skall göras av socialförsäkringsnämnd. Detta överensstämmer med
vad som gäller beträffande sjukpenning.
En komplettering av lagteknisk natur har gjorts som följd av att en ny
paragraf, 2 kap. 12 b §, införts genom lagändring i annat ärende
(SFS 1990:1466).
22 kap.
1 §
Det nya kapitlets inledande paragraf anger vem som omfattas av rehabili-
tering och rätten till rehabiliteringsersättning enligt lagen. En hos allmän
Prop. 1990/91: 141
87
försäkringskassa inskriven försäkrad skall ha rätt till rehabiliteringsersätt- Prop. 1990/91: 141
ning enligt bestämmelserna i kapitlet oavsett om han är anställd, om han
är uppdragstagare eller egen företagare eller om han inte har något arbete.
2§
Paragrafen ger en definition av vad som avses med rehabilitering i sjukför-
säkringsrättslig mening.
Åtgärder för att nå målet för rehabiliteringen, kan bestå av förändringar
av den försäkrades arbetsförhållanden, t. ex. ändring i arbetstidens förlägg-
ning, ändrad arbetsorganisation, arbetsträning eller omskolning. Det är
viktigt att en gräns dras mellan å ena sidan en rehabiliteringsåtgärd enligt
AFL och å andra sidan någon annan åtgärd som ligger inom ramen för
arbetsgivarens allmänna skyldigheter när det gäller arbetsmiljön och an-
passningsverksamheten och som regleras i bl. a. arbetsmiljölagen och lagen
om vissa anställningsfrämjande åtgärder.
I paragrafen betonas att det är individen som står i centrum i rehabilite-
ringsprocessen. Det är varje individs särskilda förutsättningar och behov
som skall styra hans rehabilitering. Det är därför naturligt att rehabilite-
ringsåtgärderna skall planeras i samråd med honom. I sjukförsäkrings-
rättslig mening avses med rehabilitering framför allt att en försäkrad i
yrkesverksam ålder får hjälp att återvinna sin arbetsförmåga och bereds
möjlighet att genom förvärvsarbete försörja sig själv.
3§
Genom bestämmelsen i paragrafens första stycke blir arbetsgivaren skyldig
att svara för att den försäkrades rehabiliteringsbehov klarläggs. Arbetsgi-
varen får också ett ansvar för att en effektiv rehabilitering kommer till
stånd när det visar sig att det finns ett sådant behov.
Som ett inslag i arbetsgivarens rehabiliteringsverksamhet får han också
ansvaret för att det i vissa situationer genomförs en rehabiliteringsutred-
ning. Har arbetsgivaren tillgång till företagshälsovård, kan denna utföra
utredningen. I andra fall kan det vara en arbetsledare, personalman eller
annan inom eller utom företaget som gör utredningen.
I paragrafens andra stycke anges i vilka fall en rehabiliteringsutredning
skall genomföras. Om det inte framstår som obehövligt skall en utredning
göras när den försäkrade har varit frånvarande — helt eller delvis — från
sitt arbete under en sjukperiod på fyra veckor, när arbetet ofta har avbru-
tits av kortare sjukperioder eller när den försäkrade begär att en utredning
skall göras.
Utredningen kan i vissa fall vara av mycket enkel beskaffenhet medan
den i andra fall kan bli mer omfattande, allt beroende på förhållandena i
det enskilda fallet.
I vissa fall blir en rehabiliteringsutredning obehövlig. Ett exempel på
detta är att det för arbetsåtergång inte krävs några särskilda åtgärder på
arbetsplatsen. Någon utredning behövs inte heller när det klart framgår att
de åtgärder som skall vidtas i rehabiliteringssyfte ryms inom arbetsgiva-
88
rens grundläggande skyldigheter enligt t. ex. arbetsmiljölagen. Exempel på Prop. 1990/91: 141
när en utredning bör komma till stånd är när rehabiliteringsbehoven är
oklara eller när det kan förmodas att det kan komma att krävas en rehabili-
teringsåtgärd, vid vilken ersättning skall utges från socialförsäkringen,
eller när andra än parterna på arbetsplatsen är bäst lämpade att handha
rehabiliteringsåtgärden.
En förutsättning for att arbetet med rehabilitering skall kunna ske
snabbt och leda till ett gott resultat är att det på varje arbetsställe finns en
beredskap för rehabiliteringsinsatser. Denna fråga behandlas i de av che-
fen för arbetsmarknadsdepartementet senare denna dag framlagda försla-
gen till ändringar i brottsbalken och arbetsmiljölagen, se avsnitt 3.4 i
propositionen samt förslaget om ny 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen och speci-
almotiveringen till nämnda paragraf. I det sistnämnda förslaget slås fast
att arbetsgivaren skall se till att det finns en på lämpligt sätt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället för full-
görande av de uppgifter som enligt arbetsmiljölagen och enligt 22 kap.
AFL vilar på honom.
Det ansvar som arbetsgivaren har för att en rehabiliteringsutredning
görs innebär också att en sådan utredning bör vara avslutad inom en viss
tid. I tredje stycket har därför införts en bestämmelse om att rehabilite-
ringsutredningar som direkt föranleds av långa sjukperioder skall tillställas
försäkringskassan inom åtta veckor från den dag då sjukdomsfallet anmäl-
des. När det gäller fall då den anställdes arbete ofta har avbrutits på grund
av sjukdom skall begynnelsetidpunkten för beräkningen vara den dag då
sjukanmälan gjordes i den sjukdomsperiod som närmast föregick rehabili-
teringsutredningen. Som utgångspunkt för vad som bör räknas som ofta
förekommande avbrott i arbetet kan anges frånvaro vid i vart fall sex
tillfällen under en tolvmånadersperiod. Om en rehabiliteringsutredning
föranleds av en begäran av den anställde skall den lämnas till försäkrings-
kassan inom åtta veckor från den dag då en sådan begäran framställdes.
Om utredningen inte kan slutföras och ges in inom angiven tid skall
detta anmälas till försäkringskassan före fristens utgång. Uppgift skall i så
fall lämnas om skälen till att utredningen inte kunnat färdigställas i tid och
om beräknad tidpunkt för dess slutförande. Försäkringskassan skall alltid
tillställas arbetsgivarens rehabiliteringsutredning, även om utredningen
skulle leda fram till att rehabiliteringsersättning inte är aktuell, eftersom
det är försäkringskassan som har tillsyns- och samordningsansvaret i arbe-
tet med rehabiliteringen.
Utredningen skall genomföras i samråd med den försäkrades arbetsta-
garorganisation under förutsättning att den försäkrade medger det. Den
försäkrades medgivande betingas av kravet på hans rätt till integritet. Den
försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation bör gemensamt kun-
na finna lämpliga former för samråd.
Försäkringskassan skall i vissa fall ta över ansvaret för utredningen.
Detta kan bli aktuellt t. ex. när det är fråga om en liten arbetsplats, när
arbetsgivaren saknar kompetens eller resurser för ändamålet eller därmed
jämförbara situationer. Övertagande kan också bli aktuellt i sådana situa-
tioner där arbetsgivaren av någon anledning inte, trots påpekanden, gör
89
någon utredning eller där en utredning försvåras på grund av förhållandet Prop. 1990/91:141
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Genom bestämmelsen i paragrafens
sista stycke får försäkringskassan en skyldighet att se till att en utredning
kommer till stånd.
I det tidigare nämnda förslaget från chefen för arbetsmarknadsdeparte-
mentet föreslås en ändring i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen som avser sekre-
tess för dem i arbetsgivarens verksamhet som deltar i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsarbetet. Något behov att därutöver infora ytterligare
sekretessbestämmelser i AFL anses inte föreligga.
4§
Den som kan förutsättas ha den bästa kännedomen om behovet av rehabi-
literingsåtgärder är den försäkrade själv. Det är därför naturligt att han får
ett ansvar för att medverka i utredningen och lämna den information som
behövs för tillämpningen av lagen. Det får naturligtvis inte medföra att
den personliga integriteten åsidosätts.
Oavsett vilka åtgärder som sätts in eller kvaliteten på dem, är de tämli-
gen verkningslösa utan den försäkrades aktiva medverkan. Han åläggs
därför genom paragrafen en skyldighet att efter bästa förmåga medverka i
rehabiliteringen.
Om den försäkrade utan giltig orsak vägrar att lämna information som
behövs för att rehabiliteringsbehovet skall kunna klarläggas eller vägrar att
delta i en rehabiliteringsåtgärd, kan bestämmelserna om förvägrad rehabi-
literingsersättning eller nedsättning eller indragning av rehabiliteringser-
sättning i 16 § och 20 kap. 3 § bli tillämpliga.
5§
I paragrafen fastslås försäkringskassans ansvar för samordning och tillsyn
av insatser för rehabilitering. Kassan åläggs också ett generellt ansvar att se
till att den försäkrades rehabiliteringsbehov klarläggs och att de åtgärder
vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Detta innebär bl. a. att
försäkringskassan, under hänsynstagande även till andra rehabiliterings-
ansvarigas åligganden, vid behov skall se till att erforderliga utredningar
och undersökningar görs. Kassan får här hjälp bl. a. av de signaler som kan
finnas i utlåtanden om den försäkrades arbetsoförmåga. Det är av vikt att
kassan i varje sjukärende uppmärksammar frågan om en eventuell rehabi-
litering. När ett rehabiliteringsbehov har klarlagts, skall kassan verka för
att de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering snarast vidtas.
Bestämmelserna motsvarar försäkringskassans nuvarande ansvar för reha-
bilitering enligt 2 kap. 11 § och 3 kap. 13 §.
Försäkringskassans administrativa samordningsfunktion kommer till
uttryck bl. a. genom att olika utredningar samlas på försäkringskassan som
skall ta initiativ till och följa upp olika åtgärder under rehabiliteringspro-
cessen.
Kassan skall i arbetet med rehabiliteringen samarbeta med arbetsgivare,
arbetstagarorganisationer, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbets-
90
marknadsmyndigheter och andra myndigheter som kan ha beröring med Prop. 1990/91:141
ett ärende. För att den försäkrades personliga integritet inte skall kränkas,
förutsätter detta emellertid att den försäkrade gett sitt medgivande till det.
Detta medför att försäkringskassan redan i ett inledningsskede bör skaffa
den försäkrades medgivande härtill. Kassan bör även vara uppmärksam
på att viss information om den försäkrade kan vara sekretessbelagd. I
förekommande fall bör kassan därför diskutera med den försäkrade om
samtycke kan lämnas till att informationen får användas i samarbete med
andra.
Genom sista stycket får försäkringskassan skyldighet att se till att rehabi-
literingsinsatserna påbörjas så snart det av medicinska och andra skäl är
möjligt. Det krävs alltså att försäkringskassan kontinuerligt följer rehabili-
teringsärendena för att undvika att någon hamnar utanför verksamheten
och att ingenting görs.
Det bör framhållas att kassornas arbete med rehabilitering självfallet
gäller alla olika åtgärder som är lämpliga i rehabiliteringssyfte i långa
sjukdomsfall, således inte enbart sådana arbetslivsinriktade åtgärder som
sägs i 7 §.
6§
Konstateras det på grundval av en rehabiliteringsutredning att den försäk-
rade är i behov av en rehabiliteringsåtgärd som medför att ersättning enligt
detta kapitel kan komma att utges, skall försäkringskassan enligt första
stycket i förevarande paragraf upprätta en rehabiliteringsplan. 1 dessa fall
visar ju utredningen också vilken rehabiliteringsåtgärd som kan komma i
fråga. Vid upprättandet av planen kan försäkringskassan behöva medver-
kan av — förutom arbetsgivaren — företagshälsovården eller hälso- och
sjukvården i övrigt, socialtjänsten eller arbetsmarknadsmyndigheterna,
som inom ramen för respektive regelverk får anses ha ett rehabiliterings-
ansvar. Planen skall såvitt möjligt upprättas i samråd med den försäkrade.
Den försäkrades arbetsgivare förutsätts medverka till att planen upprättas
i den mån det behövs.
Rehabiliteringsplanen skall ange vilka rehabiliteringsåtgärder som kan
komma i fråga och vem som har ansvaret för dem, en tidsplan och
uppgifter i övrigt som kan behövas för att genomföra rehabiliteringen samt
den beräknade kostnaden för ersättningen.
Försäkringskassans ansvar upphör inte i och med att planen har upprät-
tats. I sista stycket i paragrafen anges att försäkringskassan fortlöpande
skall följa arbetet med rehabiliteringen och se till att planen följs och — i
förekommande fall — se till att planen ändras.
7§
Paragrafen behandlar den försäkrades rätt till rehabiliteringsersättning.
Rehabiliteringsersättning utges under aktiv rehabiliteringstid. Under den-
na tid utgår inte sjukpenning. Rehabiliteringsersättning utges sedan under
hela den tid som den försäkrade deltar i en rehabiliteringsåtgärd. Detta
91
innebär bl. a. att rehabiliteringsersättningen upphör om den försäkrade gör Prop. 1990/91:141
uppehåll i rehabiliteringen. Om avbrottet beror på sjukdom ersätts rehabi-
literingsersättningen av sjukpenning, om rätt till sådan föreligger enligt 3
kap. 7 §.
Grundförutsättningen för rätt till rehabiliteringsersättning är att den
försäkrade har en sjukdom som sätter ned hans arbetsförmåga med minst
en fjärdedel. Arbetsförmågan skall under tiden för rehabiliteringsåtgärden
anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad
att förvärvsarbeta (se 9 § andra stycket). Detta innebär att rehabiliterings-
ersättning även kan utgå för vissa sjukdomsförebyggande åtgärder.
För att rätt till rehabiliteringsersättning skall inträda krävs det att den
försäkrade deltar i en arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd. Att åtgärden
skall vara arbetslivsinriktad innebär att den skall behövas för att den
försäkrade skall kunna få eller behålla ett arbete. Åtgärden skall vara sådan
till sin karaktär att den förutsätter att den försäkrade är personligen
verksam och engagerad i den.
Rehabiliteringsåtgärden skall syfta till att förkorta en sjukdomstid, helt
eller delvis förebygga att sjukdomen leder till nedsatt arbetsförmåga eller
att helt eller delvis häva en befintlig nedsättning av arbetsförmågan.
Enligt paragrafen fordras att den försäkrade ansöker om rehabiliterings-
ersättning.
Rehabiliteringsersättningen består av en del som skall kompensera in-
komstbortfallet, rehabiliteringspenning, och en del som är en kostnadser-
sättning, särskilt bidrag.
Som anförts i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2, bör den tid för
vilken rehabiliteringsersättning utges, som regel omfatta högst ett år. Om
synnerliga skäl föreligger, t. ex. om en rehabilitering beräknas vara avslu-
tad inom kort och då förväntas leda till ett arbete bör denna gräns natur-
ligtvis kunna överskridas. En bestämmelse av denna innebörd har efter
lagrådsgranskningen införts i fjärde stycket. Föreskriften i fjärde stycket
sista meningen innebär att rätten till rehabiliteringsersättning upphör se-
nast vid utgången av månaden före den då den försäkrade fyller 65 år.
I förhållande till lagrådsremissen har tillfogats ett nytt sista stycke med
ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om rehabiliteringsersättning under
utbildning. Frågan har behandlats i avsnitt 3.2.
8 och 9 §§
Rehabiliteringspenningen skall ersätta den inkomstförlust som den försäk-
rade gör genom att delta i rehabiliteringsåtgärden. Taket för kompensa-
tionen är 100 procent av den försäkrades fastställda sjukpenninggrundan-
de inkomst. Om en försäkrad som har beviljats förtidspension skulle
påbörja någon form av rehabilitering för att pröva möjligheten att återgå i
arbete, är det rimligt att han får behålla den ekonomiska standard som han
genom socialförsäkringen har som förtidspensionär. Detsamma gäller den
som uppbär sjukbidrag. I paragrafen har därför intagits en bestämmelse
som anger att rehabiliteringspenningen fastställs till lägst det belopp, räk-
92
nat per dag, som motsvarar hans förmåner i form av pension eller sjukbi- Prop. 1990/91: 141
drag jämte pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg till folkpen-
sion.
10§
I den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5) redovisas hur det särskilda
bidraget skall utformas. Det särskilda bidraget avser att täcka den försäk-
rades kostnader i samband med rehabiliteringen.
H§
Den försäkrade åläggs genom denna paragraf en skyldighet att snarast och
senast inom två veckor anmäla sådana ändringar i sina förhållanden som
kan vara av betydelse för rätten till rehabiliteringsersättning och ersätt-
ningens storlek. Om skyldigheten åsidosätts kan sanktionsbestämmelserna
i 16 § bli tillämpliga.
12§
Genom hänvisningen i förevarande paragraf till 3 kap. 16 § första-femte
styckena blir det möjligt att låta det s. k. arbetsgivarinträdet omfatta också
rehabiliteringspenning.
13 §
Paragrafen reglerar rätten till rehabiliteringsersättning vid tillfälligt av-
brott i rehabiliteringen, och innehåller sålunda undantag från huvudregeln
att rehabiliteringsersättning skall utgå endast under själva deltagandeti-
den.
14§
Paragrafen innehåller bestämmelser om minskning av rehabiliteringspen-
ning vid sjukhusvård och vistelse vid vissa andra vårdinrättningar. Detta
motsvarar vad som gäller för sjukpenning enligt 3 kap. 4 § andra stycket
och 4 a §.
15 §
Paragrafen reglerar samordningen mellan rehabiliteringspenningen och
andra socialförsäkringsförmåner. Om rehabiliteringspenning utges för del
av dag skall samordningen avse den del för vilken rehabiliteringspenning-
en utges.
93
16 §
I paragrafen ges sanktionsmöjligheter i form av indragning och nedsätt-
ning av rehabiliteringsersättning när den försäkrade försvårar utredningen
av rehabiliteringsbehovet och rätten till ersättning eller underlåter att
meddela försäkringskassan sådan ändring av förhållanden som har bety-
delse för rätten till eller storleken av rehabiliteringsersättningen. Föreskrif-
terna har sin förebild i reglerna om sjukpenning i 3 kap. 17 §. Vid bedöm-
ningen av när en påföljd enligt paragrafen kan komma ifråga kan ledning
hämtas från vad som i proposition 1985/86:38 om vissa socialförsäkrings-
frågor har anförts om tillämpningen av reglerna för indragning och ned-
sättning av sjuk- och föräldrapenning (prop. sid 8 fl). I 20 kap. 3 § finns
allmänna sanktionsregler som gäller ersättningar enligt lagen.
17 §
Paragrafen innehåller föreskrifter om vilken försäkringskassa som är behö-
rig att pröva ärenden enligt detta kapitel. Det framgår av paragrafens
andra mening att den behöriga försäkringskassan kan uppdra åt en annan
försäkringskassa att handlägga ärenden enligt kapitlet.
Beslut i ärenden om försäkring som avser rehabilitering överklagas i den
ordning som anges i 20 kap. 11 —13 §§.
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:156) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
7 kap.
1§
Paragrafen reglerar villkoren för rätt till förtidspension.
Ändringen i första stycket innebär att den nuvarande begränsningen, att
förtidspension inte kan utges till den som uppbär ålderspension, upphävs.
De nya bestämmelserna om begränsningar i detta avseende infors i en ny
paragraf, 3 a §.
13 kap
1§
Villkoren i första stycket för rätt till tilläggspension i form av förtidspen-
sion har ändrats på motsvarande sätt som 7 kap. 1 § första stycket beträf-
fande rätten till folkpension.
Genom hänvisningen i tredje stycket till 7kap. 3a § kommer den där
upptagna regeln om möjlighet att kombinera förtids- och ålderspension
från folkpensioneringen att gälla även beträffande pension från försäkring-
en för tilläggspension.
Prop. 1990/91:141
94
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1465) om
ersättning och ledighet för närståendevård
H §
Ändringen i lagrummet innebär att ersättning för närståendevård skall
minskas med för samma tid utgående rehabiliteringspenning på samma
sätt som gäller för vissa andra i paragrafen angivna socialförsäkringsför-
måner.
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare
6§
Ändringen i lagrummet innebär att smittbärarpenning skall minskas med
för samma tid utgående rehabiliteringspenning på samma sätt som gäller
för vissa andra i paragrafen angivna socialförsäkringsförmåner.
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1469) om
ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare
9§
Ändringen och tillägget i denna paragraf är en följd av förslagen att
upphäva 2 kap. 11 § och i stället reglera rehabiliteringsåtgärder i 22 kap. 5
och 6 §§ AFL.
10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
2 kap.
4§
För att rehabiliteringspenning inte skall medföra extra kostnader i form av
sociala avgifter, i de fall rehabiliteringspenningen vid s. k. arbetsgivarin-
träde utges till en arbetsgivare, föreslås en komplettering i detta lagrum.
Den innebär att det vid bestämmande av avgiftsunderlaget för arbetsgivar-
avgifter skall bortses från vad arbetsgivaren har utgett i ersättning till
arbetstagare vid sjukdom, till den del ersättningen motsvarar rehabilite-
ringspenning som arbetsgivaren får uppbära till följd av arbetsgivarinträ-
det.
Paragrafen föreslås ändrad också i prop. 1990/91:159 om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta artister m. m.
Prop. 1990/91: 141
95
10.7 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Anvisningar
till 22 § och 32 §
Genom ändringarna hänförs rehabiliteringspenningen till skattepliktig in-
täkt av näringsverksamhet respektive skattepliktig intäkt av tjänst.
10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring
3 kap.
2§
Ändringen, som inte togs upp i lagrådsremissen, föranleds av de regler om
rehabiliteringsersättning som tas in i det nya 22 kap. i AFL.
6 kap.
5§
Ändringen i denna paragraf är föranledd av att reglerna om rehabilitering i
AFL föreslås flyttade till ett nytt kapitel, 22 kap.
11 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare,
6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
7. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
8. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del
av vad jag har anfört om
9. ansvarsfördelningen mellan försäkringskassan och övriga rehabilite-
ringsansvariga (avsnitt 2.8),
10. arbetslöshetsersättning (avsnitt 3.7),
11. orsaksrekvisitet för sjukpenning (avsnitt 4.3),
12. ekonomiska styrmedel (avsnitt 7).
Prop. 1990/91:141
96
12 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
Lagförslagen i lagrådsremissen
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Prop. 1990/91: 141
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring1
dels att 2 kap. 11 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 §, 3 kap. 7, 8, 9, 13 och 15 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 2 och
3 §§, 16 kap. 1 § samt 20 kap. 3 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 kap. 14 §, 3 kap.
7 b § och 7 kap. 3 a §, en ny avdelning, åttonde avdelningen, och ett nytt
kapitel, 22 kap., samt närmast före 22 kap. nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
Den allmänna försäkringen be-
står av sjukförsäkring, folkpensio-
nering och försäkring för tilläggs-
pension.
Till den allmänna försäkringen
äro anslutna frivillig sjukpenning-
försäkring och frivillig pensionsför-
säkring.
Den allmänna försäkringen be-
står av sjukförsäkring, folkpensio-
nering och försäkring för tilläggs-
pension.
Till sjukförsäkringen hör frågor
om rehabilitering.
Till den allmänna försäkringen
är anslutna frivillig sjukpenningför-
säkring och frivillig pensionsför-
säkring.
2 kap.
14§
Ersättning i form av bidrag till
arbetshjälpmedel som behövs som
ett led i rehabilitering av förvärvsar-
betande försäkrad utges enligt före-
skrifter som regeringen meddelar.
3 kap.
7§2
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades
arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Med sjukdom jämställs ett tillstånd
av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
Saknar den försäkrade arbetsför-
måga utges hel sjukpenning. Om ar-
betsförmågan inte saknas helt men
Saknar den försäkrade arbetsför-
måga utges hel sjukpenning. Om ar-
betsförmågan inte saknas helt men
1 Lagen omtryckt 1982:120.
Senaste lydelse av 2 kap. 11 § 1990:1407.
2 Senaste lydelse 1990:157.
98
Nuvarande lydelse
är nedsatt med minst tre fjärde-
delar utges tre fjärdedels sjukpen-
ning. Är arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst hälf-
ten utges halv sjukpenning. I annat
fall utges en fjärdedels sjukpenning.
är nedsatt med minst tre fjärde-
delar utges tre fjärdedels sjukpen-
ning. Är arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst hälf-
ten utges halv sjukpenning. I annat
fall utges en fjärdedels sjukpenning.
En fjärdedels sjukpenning får dock
under samma sjukperiod utges för
högst 365 dagar.
Försäkringskassan får när det finns skäl till det kräva att läkarintyg ges
in för att styrka nedsättning av arbetsförmågan.
När en sjukperiod har pågått fyra
veckor skall den försäkrade ge in ett
läkarutlåtande till försäkringskas-
san, om kassan begär det. Ett så-
dant läkarutlåtande skall innehålla
uppgift om behovet av rehabilite-
ring, pågående och planerad be-
handling eller rehabiliteringsåtgärd
samt, om möjligt, beräknad återstå-
ende sjukdomstid med nedsatt ar-
betsförmåga.
För utgifter för läkarundersök-
ning och utlåtande som föranleds av
en utredning enligt fjärde stycket
lämnas ersättning i enlighet med
vad regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, riksförsäkrings-
verket föreskriver.
7b§
Sjukpenning enligt 7§ utges även
när den försäkrade går miste om
förvärvsinkomst i samband med att
han genomgår en behandling som
syftar till att förebygga sjukdom och
nedsättning av arbetsförmågan.
Som villkor gäller att behandlingen
har ordinerats av läkare och ingår i
en av försäkringskassan godkänd
behandlingsplan. Vidare förutsätts
att den försäkrade för behandlingen
behöver avstå från förvärvsarbete
minst två timmar under en dag och
därvid går miste om minst en fjärde-
del av sin dagsinkomst.
Vid bedömande huruvida full-
ständig nedsättning av arbetsförmå-
gan föreligger skall, om sjukdomen
Vid bedömningen av om arbets-
förmågan är fullständigt nedsatt
skall, om sjukdomen kan antas vara
Senaste lydelse 1988:881.
99
Nuvarande lydelse
kan antas vara kortvarig, särskilt
beaktas huruvida den försäkrade på
grund av sjukdomen är ur stånd att
utföra sitt vanliga eller därmed
jämförligt arbete. Om den försäkra-
de på grund av sjukdomen behöver
avstå från förvärvsarbete under
minst hälften av sin normala ar-
betstid en viss dag, skall hans ar-
betsförmåga anses nedsatt i minst
motsvarande mån den dagen.
År den försäkrade föremål för åt-
gärd av beskaffenhet, som angives i
2 kap. 11 §, skall arbetsförmågan
anses nedsatt i den mån den försäk-
rade på grund av åtgärden är hind-
rad att utföra förvärvsarbete.
Föreslagen lydelse
kortvarig, särskilt beaktas om den
försäkrade på grund av sjukdomen
är ur stånd att utföra sitt vanliga
eller därmed jämförligt arbete. Om
den försäkrade på grund av sjukdo-
men behöver avstå från förvärvsar-
bete under minst en fjärdedel av sin
normala arbetstid en viss dag, skall
hans arbetsförmåga anses nedsatt i
minst motsvarande mån den da-
gen.
Om sjukdomen kan antas bli
långvarig eller den försäkrade be-
döms inte kunna återgå till sitt arbe-
te, skall försäkringskassan undersö-
ka om den försäkrade efter sådan
rehabiliteringsåtgärd, som avses i
22 kap. 7 §, kan försörja sig själv om
arbetsförhållandena ändras eller om
annat lämpligt arbete erhålls. Där-
vid skall beaktas vad som rimligen
kan begäras av honom med hänsyn
till sjukdomen, hans utbildning och
tidigare verksamhet samt ålder, bo-
sättningsförhållanden och andra så-
dana omständigheter.
Prop. 1990/91: 141
Bilaga 1
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevande-
pension enligt denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till
sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga ske med bortseende från
den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst
genom arbete som ligger till grund for utgående pension.
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd
lider av sjukdom som avses i 7 §.
9§4
En försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havande-
skap har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbe-
te med minst en fjärdedel och hon inte kan omplaceras till annat mindre
ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt
till ledighet för vård av barn, m. m.
En kvinna har även rätt till
havandeskapspenning om hon inte
får sysselsättas i sitt förvärvsarbete
på grund av en föreskrift om förbud
mot arbete under havandeskap,
som har meddelats med stöd av
3kap. 16 § arbetsmiljölagen
(1977:1160), och hon inte kan om-
placeras till annat arbete enligt be-
stämmelserna i 12 § lagen om rätt
En kvinna har även rätt till
havandeskapspenning om hon inte
får sysselsättas i sitt förvärvsarbete
på grund av en föreskrift om förbud
mot arbete under havandeskap,
som har meddelats med stöd av
4kap. 7§ arbetsmiljölagen
(1977:1160), och hon inte kan om-
placeras till annat arbete enligt be-
stämmelserna i 12 § lagen om rätt
Senaste lydelse 1990:157.
100
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
till ledighet for vård av barn, m. m. till ledighet för vård av barn, m. m.
Havandeskapspenning utges i fall som avses i första stycket för varje dag
som nedsättningen består, dock tidigast från och med den sextionde dagen
före den beräknade tidpunkten för barnets födelse, och i fall som avses i
andra stycket för varje dag som förbudet gäller. Havandeskapspenning
utges längst till och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för
barnets födelse.
Havandeskapspenning utges med belopp som motsvarar kvinnans sjuk-
penning enligt 4 §.
Prop. 1990/91: 141
Bilaga 1
13 §5
Frågor om förmåner enligt detta kapitel prövas av den allmänna försäk-
ringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit
inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Denna försäkrings-
kassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att pröva sådana frågor
med undantag av frågor som avses i 5 §.
Bestämmelserna i 2 kap. 11 och
13 §§ tillämpas även i fråga om
sjukpenning. Vid tillämpning av 2
kap. 13 § andra stycket skall hänsyn
inte tas till särskild sjukpenning en-
ligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd.
Bestämmelserna i 2 kap. 13 § till-
lämpas även i fråga om sjukpen-
ning. Vid tillämpning av 2 kap.
13 § andra stycket skall hänsyn inte
tas till särskild sjukpenning enligt
lagen (1977:265) om statligt per-
sonskadeskydd.
Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga om förtidspension tillämpas även
där den försäkrade skulle ha erhållit sådan pension, om han varit svensk
medborgare.
Har en försäkrad, utan att be-
stämmelserna i 3 kap. 3 § första
stycket är tillämpliga, efter ingång-
en av den månad då han uppnådde
sextiofem års ålder, erhållit sjuk-
penning under etthundraåttio da-
gar, får den allmänna försäkrings-
kassan besluta att sjukpenning inte
längre skall utgå.
Har en försäkrad, utan att be-
stämmelserna i 3 kap. 3 § är
tillämpliga, efter ingången av den
månad då han uppnådde sextiofem
års ålder, erhållit sjukpenning un-
der etthundraåttio dagar, får den
allmänna försäkringskassan besluta
att sjukpenning inte längre skall
utgå.
15 §6
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade
a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår mili-
tär grundutbildning för kvinnor;
b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag;
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;
d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits
om hand på det allmännas bekostnad;
e) vistas utomlands i annat fall än
då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som ett led i en här
i riket bedriven verksamhet eller
e) vistas utomlands i annat fall än
då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som ett led i en här
i riket bedriven verksamhet eller
Senaste lydelse 1983:1064.
Senaste lydelse 1990:56.
101
Nuvarande lydelse
som sjöman anställd på svenskt
handelsfartyg eller under sjukdom
eller i fall som avses i 8§ andra
stycket reser till utlandet med för-
säkringskassans medgivande.
Föreslagen lydelse
som sjöman anställd på svenskt
handelsfartyg eller under sjukdom
eller i fall som avses i 7b § reser till
utlandet med försäkringskassans
medgivande.
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller
boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård
och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpen-
ningen på begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas på det
sätt som framgår av 4 § andra stycket. Det belopp som sjukpenningen
minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen har
gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses
under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt
och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.
7 kap.
3§
Vid bedömande i vad mån ar-
betsförmågan är nedsatt skall beak-
tas den försäkrades förmåga att vid
den nedsättning av prestationsför-
mågan, varom är fråga, bereda sig
inkomst genom sådant arbete, som
motsvarar hans krafter och färdig-
heter och som rimligen kan begäras
av honom med hänsyn till hans ut-
bildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsförhållan-
den och därmed jämförliga omstän-
digheter. Bedömningen skall göras
efter samma grunder oavsett arten
av den föreliggande nedsättningen
av prestationsförmågan. I fråga om
äldre försäkrad skall bedömningen
främst avse hans förmåga och möj-
lighet att bereda sig fortsatt in-
komst genom sådant arbete som
han tidigare utfört eller genom an-
nat för honom tillgängligt lämpligt
arbete. Med inkomst av arbete ZzTc-
ställes i skälig omfattning värdet av
hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade föremål för åt-
gärd av beskaffenhet, som angives i
2 kap. 11§, skall arbetsförmågan
under tiden för åtgärden anses ned-
satt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är hindrad att
utföra förvärvsarbete.
Vid bedömande i vad mån ar-
betsförmågan är nedsatt skall beak-
tas den försäkrades förmåga att vid
den nedsättning av prestationsför-
mågan, varom är fråga, bereda sig
inkomst genom sådant arbete, som
motsvarar hans krafter och färdig-
heter och som rimligen kan begäras
av honom med hänsyn till hans ut-
bildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsförhållan-
den och därmed jämförliga omstän-
digheter. Bedömningen skall göras
efter samma grunder oavsett arten
av den föreliggande nedsättningen
av prestationsförmågan. I fråga om
försäkrad som fyllt sextio år skall
bedömningen främst avse hans för-
måga och möjlighet att bereda sig
fortsatt inkomst genom sådant ar-
bete som han tidigare utfört eller
genom annat för honom tillgängligt
lämpligt arbete. Med inkomst av
arbete likställs i skälig omfattning
värdet av hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade föremål för åt-
gärd av beskaffenhet, som anges i
22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan
under tiden för åtgärden anses ned-
satt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är hindrad att
utföra förvärvsarbete.
102
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3a§
En försäkrad som uppbär hel ål-
derspension enligt denna lag har
inte rätt till förtidspension. Inte hel-
ler föreligger rätt till hel förtidspen-
sion eller två tredjedelar av hel för-
tidspension för en försäkrad som
uppbär halv ålderspension enligt
denna lag.
11 kap.
2§7
Med inkomst av anställning avses lön eller annan ersättning i
pengar eller andra skattepliktiga förmåner, som en försäkrad har fått
såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Med lön likställs kostnads-
ersättning som inte enligt 10 § uppbördslagen (1953:272) undantas vid
beräkning av preliminär A-skatt. Till sådan inkomst räknas dock inte från
en och samme arbetsgivare utgiven lön som under ett år ej uppgått till
1 000 kronor. Till sådan inkomst räknas inte heller intäkt som avses i 32 §
1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370) eller sådan
ersättning som enligt 1 § första stycket 2 — 6 lagen (1990:659) om särskild
löneskatt utgör underlag för nämnda skatt. I fråga om arbete som har
utförts utomlands bortses vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst
från sådana lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och andra
särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Såsom inkomst av anställ-
ning anses även
a) sjukpenning enligt denna lag
eller lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring eller motsvarande
ersättning som utgår enligt annan
författning eller på grund av rege-
ringens förordnande, i den mån er-
sättningen träder i stället för för-
säkrads inkomst såsom arbetstaga-
re i allmän eller enskild tjänst,
a) sjukpenning och rehabilite-
ringspenning enligt denna lag samt
sjukpenning enligt lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande ersättning som utgår
enligt annan författning eller på
grund av regeringens förordnande,
i den mån ersättningen träder i stäl-
let för försäkrads inkomst såsom
arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst,
b) föräldrapenningförmåner,
c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 §, i den mån bidraget inte är ersättning för
merkostnader,
d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,
e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant ar-
betsmarknadsstöd,
f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad
rehabilitering i form av dagpenning,
g) korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt
studiestödslagen (1973:349),
h) delpension enligt lagarna (1975:380) och (1979:84) om delpensions-
försäkring,
i) dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga under repeti-
Lydelse enligt prop. 1990/91:76.
103
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tionsutbildning, frivilliga som genomgår utbildning under krigsförbands-
övning eller särskild övning inom värnpliktsutbildningen, läkare under
försvarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,
j) utbildningsbidrag för doktorander,
k) timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxen-
utbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande
svenskundervisning för invandrare,
l) livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av sagda lag,
m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bidrag
som ej är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 §, i den
mån regeringen så förordnar,
n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras försörjning när de
startar egen rörelse,
o) värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av att en arbetsgi-
vare lämnar sådant bidrag som likställs med lön enligt 2 kap. 3 § andra
stycket lagen (1981:691) om socialavgifter,
p) ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
q) tillfälliga förvärvsinkomster av verksamhet som inte bedrivs själv-
ständigt.
I fråga om ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner för
utfört arbete i annan form än pension samt i fråga om ersättning till
idrottsutövare från visst slag av ideell förening gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket.
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till lön eller
annan ersättning, som den försäkrade har fått från en arbetsgivare, som är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den
försäkrade sysselsatts här i riket och överenskommelse inte träffats enligt
3 kap. 2 a § eller då han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt
handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svenska
medborgare, om svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juri-
disk person, en svensk juridisk person, som äger ett bestämmande infly-
tande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsver-
ket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.
Hänsyn skall ej heller tas till lön eller annan ersättning från främmande
makts beskickning eller lönade konsulat här i riket eller från arbetsgivare,
som tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat och som inte är svensk
medborgare. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svensk
medborgare eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i
riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsver-
ket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.
Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall
anses såsom arbetsgivare.
3§8
Med inkomst av annat förvärvsarbete avses
a) inkomst av aktiv näringsverksamhet här i riket;
b) tillfälliga förvärvsinkomster av självständigt bedriven verksamhet;
c) ersättning för arbete för någon annans räkning i pengar eller andra
skattepliktiga förmåner;
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Senaste lydelse 1990:1428.
104
Nuvarande lydelse
d) sjukpenning enligt denna lag
eller lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring eller motsvarande
ersättning som utgår enligt annan
författning eller på grund av rege-
ringens förordnande, i den mån er-
sättningen träder i stället för in-
komst som ovan nämnts samt
Föreslagen lydelse
d) sjukpenning och rehabilite-
ringspenning enligt denna lag samt
sjukpenning enligt lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande ersättning som utgår
enligt annan författning eller på
grund av regeringens förordnande,
i den mån ersättningen träder i stäl-
let för inkomst som ovan nämnts
samt
Prop. 1990/91: 141
Bilaga 1
e) ersättning som utgör skattepliktig inkomst av tjänst enligt kommunal-
skattelagen (1928: 370) och som, utan att anställningsförhållande förelegat,
utbetalats av fysisk person bosatt utomlands eller utländsk juridisk person;
allt i den mån inkomsten inte enligt 2 § är att hänföra till inkomst av
anställning.
Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte uppgått till 1 000
kronor för år, tas den inte i beräkning. Ej heller tas sådan ersättning som
avses i första stycket c) i beräkning, om ersättningen från den, för vilken
arbetet utförts, under året inte uppgått till 1000 kronor. Intäkt som avses i
32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370) eller
sådan ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid
arbetsskada som enligt 2§ första stycket lagen (1990:659) om särskild
löneskatt utgör underlag för nämnda skatt räknas inte som inkomst av
annat förvärvsarbete.
16 kap.
1 §9
Den som önskar pension skall göra ansökan hos allmän försäkringskassa
i enlighet med vad regeringen förordnar. Försäkringskassan skall dock
utan ansökan besluta om hel ålderspension till en hos kassan inskriven
pensionsberättigad från och med den månad han fyller 65 år, om han inte
skriftligen begärt annat.
Åtnjuter försäkrad sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård en-
ligt denna lag, må allmän försäk-
ringskassa tillerkänna honom för-
tidspension utan hinder av att han
icke gjort ansökan därom. Detsam-
ma skall gälla då försäkrad åtnjuter
sjukpenning, ersättning för sjuk-
husvård eller livränta enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller motsvarande ersättning
som utgår enligt annan författning
eller på grund av regeringens för-
ordnande.
Uppbär en försäkrad sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård el-
ler rehabiliteringspenning enligt
denna lag och kan nedsättningen av
den försäkrades arbetsförmåga inte
undanröjas genom rehabiliterings-
åtgärder, får försäkringskassan till-
erkänna honom förtidspension
utan hinder av att han inte gjort
ansökan därom. Detsamma skall
gälla då en försäkrad uppbär sjuk-
penning, ersättning för sjukhusvård
eller livränta enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller motsvarande ersättning
som utgår enligt annan författning
eller på grund av regeringens för-
ordnande.
Senaste lydelse 1988:881.
105
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Uppbär en försäkrad sjukbidrag eller har handikappersättning eller
vårdbidrag tillerkänts honom för begränsad tid, får den tid för vilken
förmånen skall utgå förlängas utan att ansökan har gjorts. Motsvarande
gäller i fråga om särskild efterlevandepension som tillerkänts en efterle-
vande för begränsad tid.
I den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkän-
na den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han
icke gjort ansökan därom.
För kostnader för läkarundersök-
ning och läkarutlåtande vid ansö-
kan om förtidspension, handikapp-
ersättning, vårdbidrag eller särskild
efterlevandepension skall ersätt-
ning lämnas i enlighet med vad re-
geringen förordnar.
För kostnader för läkarundersök-
ning och läkarutlåtande vid ansö-
kan om förtidspension, handikapp-
ersättning, vårdbidrag eller särskild
efterlevandepension skall ersätt-
ning lämnas i enlighet med vad re-
geringen eller, efter regeringens be-
myndigande, riksförsäkringverket
föreskriver.
20 kap.
3§10
Ersättning enligt denna lag må
indragas eller skäligen nedsättas,
om den som är berättigad till ersätt-
ningen
Ersättning enligt denna lag får
dras in eller sättas ned, om den som
är berättigad till ersättningen
a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift
eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;
b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;
c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosyn-
punkt;
d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.
Vägrar en försäkrad utan giltig
anledning att underkasta sig åtgärd
av beskaffenhet som avses i 2 kap.
77 § får sjukpenning eller förtids-
pension helt eller delvis tills vidare
förvägras honom, under förutsätt-
ning att han erinrats om denna på-
följd. Motsvarande skall gälla i frå-
ga om särskild efterlevandepen-
sion, om den efterlevande utan gil-
tig anledning vägrar att följa ett
villkor som uppställts med stöd av
16 kap. 3 §.
Vägrar en försäkrad utan giltig
anledning att underkasta sig åtgärd
av beskaffenhet som avses i 22 kap.
7 § får sjukpenning, rehabiliterings-
ersättning eller förtidspension helt
eller delvis tills vidare förvägras ho-
nom, under förutsättning att han
erinrats om denna påföljd.
Motsvarande skall gälla i fråga om
särskild efterlevandepension, om
den efterlevande utan giltig anled-
ning vägrar att följa ett villkor som
uppställts med stöd av 16 kap. 3 §.
Senaste lydelse 1988:881.
106
Nuvarande lydelse
10
Beslut av en allmän försäkrings-
kassa som har fattats av tjänsteman
i ärenden om försäkring enligt den-
na lag skall omprövas av kassan,
om det begärs av en enskild som
beslutet angår och beslutet inte har
meddelats med stöd av 10 a §. Om-
prövningen skall göras av socialför-
säkringsnämnden om beslutet gäl-
ler fråga som avses i 2 kap. 12 a §,
3 kap. 7 — 9 eller 17 § eller 20 kap. 3
eller 4 §.
Vid omprövningen får beslutet
inte ändras till den enskildes nack-
del.
Om omprövning begärs av ett be-
slut och riksförsäkringsverket över-
klagar samma beslut, skall försäk-
ringskassan inte ompröva beslutet.
Begäran om omprövning skall an-
ses som ett överklagande.
Föreslagen lydelse
11
Beslut av en allmän försäkrings-
kassa som har fattats av tjänsteman
i ärenden om försäkring enligt den-
na lag skall omprövas av kassan,
om det begärs av en enskild som
beslutet angår och beslutet inte har
meddelats med stöd av 10 a §. Om-
prövningen skall göras av socialför-
säkringsnämnden om beslutet gäl-
ler fråga som avses i 2 kap. 12 a
eller b§, 3 kap. 7 — 9 eller 17 §,
20 kap. 3 eller 4 § eller 22 kap. 2—
10 eller 16 §.
Vid omprövningen får beslutet
inte ändras till den enskildes nack-
del.
Om omprövning begärs av ett be-
slut och riksförsäkringsverket över-
klagar samma beslut, skall försäk-
ringskassan inte ompröva beslutet.
Begäran om omprövning skall an-
ses som ett överklagande.
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Föreslagen lydelse
ÅTTONDE AVDELNINGEN
Bestämmelser om rehabilitering
22 kap. Om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
1 § En försäkrad som är inskriven hos allmän försäkringskassa har möj-
ligheter till rehabilitering och rätt till rehabiliteringsersättning enligt vad
som anges i detta kapitel.
2 § Rehabilitering enligt denna lag syftar till att återge den som har
drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig
själv genom förvärvsarbete.
Rehabiliteringsåtgärder skall planeras i samråd med den försäkrade och
utgå från dennes individuella förutsättningar och behov.
3 § Den försäkrades arbetsgivare skall i samråd med den försäkrade
svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de
åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.
Om det inte framstår som obehövligt skall arbetsgivaren påbörja en
rehabiliteringsutredning
1. när den försäkrade till följd av sjukdom har varit helt eller delvis
frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i följd,
2. när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder
eller
" Senaste lydelse 1989:121.
107
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3. när den försäkrade begär det.
Rehabiliteringsutredningen skall i fall som avses i andra stycket 1 till-
ställas försäkringskassan inom åtta veckor från dagen för anmälan om
sjukdomsfallet och i fall som avses i andra stycket 2 inom samma tid
räknat från dagen för anmälan om det sjukdomsfall som närmast föregick
rehabiliteringsutredningen. Har rehabiliteringsutredningen gjorts på begä-
ran av den försäkrade, skall den tillställas kassan inom åtta veckor från
den dag då begäran framställdes hos arbetsgivaren.
Om rehabiliteringsutredningen inte kan slutföras inom den i tredje
stycket angivna tiden, skall detta anmälas till försäkringskassan inom
samma tid. Därvid skall uppgift lämnas om orsaken till dröjsmålet och om
den tidpunkt då utredningen beräknas vara avslutad. Sedan utredningen
slutförts skall den omgående tillställas försäkringskassan.
Utredningen skall genomföras i samråd med den försäkrades arbetsta-
garorganisation, om den försäkrade medger det.
Försäkringskassan skall överta ansvaret för rehabiliteringsutredningen,
om det finns skäl till det.
4 § Den försäkrade skall lämna de upplysningar som behövs för att
klarlägga hans behov av rehabilitering och efter bästa förmåga aktivt
medverka i rehabiliteringen.
5 § Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som
behövs för rehabiliteringsverksamhet enligt denna lag.
Försäkringskassan skall i samråd med den försäkrade se till att hans
behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som
behövs för en effektiv rehabilitering.
Försäkringskassan skall, om den försäkrade medger det, i arbetet med
rehabiliteringen samverka med hans arbetsgivare och arbetstagarorganisa-
tion, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndig-
heterna och andra myndigheter som kan vara berörda. Försäkringskassan
skall därvid verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde,
vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäk-
rade.
Försäkringskassan skall se till att rehabiliteringsinsatser påbörjas så
snart det av medicinska och andra skäl är möjligt.
6 § Är den försäkrade i behov av en rehabiliteringsåtgärd, för vilken
ersättning kan utges enligt detta kapitel, skall försäkringskassan upprätta
en rehabiliteringsplan. Planen skall upprättas i samråd med den försäkra-
de.
Rehabiliteringsplanen skall ange de rehabiliteringsåtgärder som skall
komma i fråga och vem som har ansvaret för dem, en tidsplan för rehabili-
teringen samt uppgifter i övrigt som behövs för att genomföra rehabilite-
ringen. Planen skall även innehålla uppgift om den beräknade kostnaden
för ersättning under rehabiliteringstiden.
Försäkringskassan skall fortlöpande se till att rehabiliteringsplanen följs
och att det vid behov görs nödvändiga ändringar i den.
7 § Rehabiliteringsersättning utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga
till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivs-
inriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt
eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.
Prop. 1990/91: 141
Bilaga 1
108
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning och särskilt
bidrag.
Rehabiliteringsersättning utbetalas efter ansökan av den försäkrade.
Rehabiliteringsersättning utges längst till och med månaden före den då
den försäkrade fyller 65 år.
8 § Hel rehabiliteringspenning utgör 100 procent av den fastställda sjuk-
penninggrundande inkomsten, delad med 365. Rehabiliteringspenningen
avrundas till närmaste hela krontal.
För en försäkrad som beviljats förtidspension eller sjukbidrag enligt
denna lag utgörs rehabiliteringspenningen lägst av det sammanlagda be-
lopp av pension eller sjukbidrag, pensionstillskott och bostadstillägg som
den försäkrade, om han inte hade deltagit i rehabiliteringsåtgärden, skulle
ha uppburit enligt denna lag, lagen (1969:205) om pensionstillskott och
lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folk-
pension.
9 § Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel rehabiliteringspen-
ning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre
fjärdedelar utges tre fjärdedels rehabiliteringspenning. Är arbetsförmågan
nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv rehabiliterings-
penning. I annat fall utges en fjärdedels rehabiliteringspenning.
Arbetsförmågan skall under tiden för rehabiliteringsåtgärden anses ned-
satt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att
förvärvsarbeta.
10 § Särskilt bidrag utges under rehabiliteringstiden för kostnader som
uppstår för den försäkrade i samband med rehabiliteringen. Närmare
föreskrifter om sådant bidrag meddelas av regeringen.
11 § Den försäkrade skall så snart det kan ske och senast inom två veckor
till försäkringskassan anmäla sådan ändring av sina förhållanden som är
av betydelse för rätten till rehabiliteringsersättning eller för rehabilite-
ringsersättningens storlek.
12 § Bestämmelserna i 3 kap. 16 § första-femte styckena tillämpas även i
fråga om rehabiliteringspenning.
13 § Den som får rehabiliteringsersättning får behålla ersättningen
1. vid ledighet för att fullgöra uppdrag i elevorganisation under sam-
manlagt högst 10 dagar per år,
2. vid kortvarig ledighet för enskild angelägenhet av vikt, och
3. vid ledighet på grund av uppehåll i rehabiliteringen enligt föreskrifter
som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsver-
ket meddelar.
14 § För varje dag då den försäkrade får sjukhusvård eller vistas vid en
sådan vårdinrättning som anges i 3 kap. 4 a § skall rehabiliteringspenning-
en minskas med belopp som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket.
15 § Rehabiliteringspenningen skall minskas med det belopp den försäk-
rade för samma tid får som
1. sjukpenning eller föräldrapenningförmån enligt denna lag.
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
109
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. annan folk- och tilläggspension enligt denna lag än efterlevandepen-
sion,
3. annan särskild pensionsförmån enligt denna lag än handikappersätt-
ning,
4. hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392)
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
5. sjukpenning eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring eller motsvarande ersättning enligt någon annan författning, dock
inte livränta till efterlevande samt i övrigt endast till den del ersättningen
avser samma inkomstbortfall som rehabiliteringspenningen är avsedd att
täcka,
6. studiehjälp, studiemedel, korttidsstudiestöd, särskilt vuxenstudiestöd
eller utbildningsarvode enligt studiestödslagen (1973:349),
7. dagpenning enligt förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsut-
bildning.
16 § Rehabiliteringsersättning enligt detta kapitel får, om omständighe-
terna motiverar det, dras in eller sättas ned om den försäkrade
1. vägrar att ta emot besök av en person, som fått i uppdrag av försäk-
ringskassan att utreda rätten till rehabiliteringsersättning eller behovet av
rehabiliteringsåtgärd,
2. vägrar att lämna upplysningar som behövs för att klarlägga behovet av
rehabiliteringsåtgärd,
3. underlåter att till försäkringskassan anmäla sådan ändring av förhål-
lande, som är av betydelse för rätten till rehabiliteringsersättning eller för
rehabiliteringsersättningens storlek.
Om nedsättning eller indragning i andra fall av ersättning som här avses
föreskrivs i 20 kap. 3 §.
17 § Frågor som avses i detta kapitel prövas av den allmänna försäk-
ringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit
inskriven om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Denna försäk-
ringskassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att pröva sådana
frågor.
Prop. 1990/91: 141
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 2 kap. 14 § och 3 kap. 9 § den 1 juli
1991 och i övrigt den 1 januari 1992.
2. Den nya föreskriften i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte i fall då
sjukperioden har påbörjats före den 1 juli 1991.
110
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 7kap. 1 § och 13kap. 1 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring1 i paragrafernas lydelse enligt lagen (1990:156) om
ändring i nämnda lag samt punkterna 1 och 2 av ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till lagen (1990:156) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
1§
Rätt till folkpension i form av
förtidspension har försäkrad,
som fyllt sexton år och som inte
uppbär ålderspension enligt denna
lag, för tid före den månad, då han
fyller sextiofem år, om hans arbets-
förmåga på grund av sjukdom eller
annan nedsättning av den fysiska
eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften och
nedsättningen kan anses varaktig.
Rätt till folkpension i form av
förtidspension har försäkrad,
som fyllt sexton år, för tid före den
månad, då han fyller sextiofem år,
om hans arbetsförmåga på grund av
sjukdom eller annan nedsättning av
den fysiska eller psykiska presta-
tionsförmågan är nedsatt med
minst hälften och nedsättningen
kan anses varaktig.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension i
form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och
skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första stycket
gälla beträffande sjukbidrag.
13 kap.
1§
Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension har enligt vad
nedan sägs försäkrad, som inte upp-
bär ålderspension enligt denna lag,
för tid före den månad, då han fyl-
ler sextiofem år, om hans arbetsför-
måga på grund av sjukdom eller an-
nan nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan är
nedsatt med minst hälften och ned-
sättningen kan anses varaktig samt
den försäkrade skall tillgodoräknas
pensionspoäng för tid före det år,
varunder pensionsfallet inträffat.
Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension har enligt vad
nedan sägs försäkrad för tid före
den månad, då han fyller sextiofem
år, om hans arbetsförmåga på
grund av sjukdom eller annan ned-
sättning av den fysiska eller psykis-
ka prestationsförmågan är nedsatt
med minst hälften och nedsättning-
en kan anses varaktig samt den för-
säkrade skall tillgodoräknas pen-
sionspoäng för tid före det år, var-
under pensionsfallet inträffat.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till tilläggspension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
Lagen omtryckt 1982:120.
111
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
och skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första
stycket gälla beträffande sjukbidrag.
Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 och Föreskrifterna i 7 kap. 2, 3 och
3 §§ tillämpas även beträffande för- 3 a §§ tillämpas även beträffande
tidspension enligt detta kapitel. förtidspension enligt detta kapitel.
1. Denna lag träder i kraft den 1
oktober 1991.
2. Äldre föreskrifter i 3 kap. 5 §,
7 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1 § samt
16 kap. 7 och 8 §§ gäller fortfarande
dels i fråga om försäkrad för vilken
rätten till förtidspension har inträtt
före ikraftträdandet, dels i fråga om
försäkrad som före den 1 januari
1990 blivit uppsagd på grund av
arbetsbrist.
1. Denna lag träder i kraft, z fråga
om 7 kap. 1 § och 13 kap. 1 § såvitt
avser rätt till förtidspension för för-
säkrad som uppbär ålderspension,
den 1 januari 1992 och i övrigt den
1 oktober 1991.
2. Äldre föreskrifter i 3 kap. 5 §,
7 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1 § samt
16 kap. 7 och 8 §§, dock med undan-
tag av de föreskrifter i 7 kap. 1 § och
13 kap. 1 § som ändras med ikraft-
trädande den 1 januari 1992, gäller
fortfarande dels i fråga om försäk-
rad för vilken rätten till förtidspen-
sion har inträtt före den 1 oktober
1991, dels i fråga om försäkrad som
före den 1 januari 1990 blivit upp-
sagd på grund av arbetsbrist.
112
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
11
Ersättning utges inte i den mån
vårdaren för samma dag får sjuk-
penning, havandeskapspenning el-
ler föräldrapenningförmåner enligt
lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring eller sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller får motsvarande ersätt-
ning enligt annan författning eller
på grund av regeringens beslut i ett
särskilt fall. Utan hinder härav ut-
ges dock ersättning enligt denna lag
om den avser annan tid än den and-
ra ersättningen.
Föreslagen lydelse
§
Ersättning utges inte i den mån
vårdaren för samma dag får sjuk-
penning, havandeskapspenning,
föräldrapenningförmåner eller re-
habiliteringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
eller sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller får motsvarande ersätt-
ning enligt annan författning eller
på grund av regeringens beslut i ett
särskilt fall. Utan hinder härav ut-
ges dock ersättning enligt denna lag
om den avser annan tid än den and-
ra ersättningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 141
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1989:225) om ersättning till smitt-
bärare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§
Smittbärarpenningen skall minskas med följande förmåner i den ut-
sträckning förmånerna utges för samma tid:
1. sjukpenning och sjukpenning-
tillägg enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring, lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller motsvaran-
de äldre lagstiftning,
1. sjukpenning och sjukpenning-
tillägg enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring, lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller motsvaran-
de äldre lagstiftning samt rehabili-
teringspenning enligt lagen om all-
män försäkring,
2. havandeskapspenning och föräldrapenningförmåner enligt lagen om
allmän försäkring samt ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning
och ledighet för närståendevård,
3. livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller lagen om statligt
personskadeskydd eller motsvarande äldre författning som smittbäraren
får på grund av att han är smittbärare,
4. ersättning enligt utländsk lagstiftning om arbetsskadeförsäkring som
smittbäraren får på grund av att han är smittbärare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
114
5 Förslag till
Prop. 1990/91: 141
Bilaga 1
Lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen
(1989:225) om ersättning till smittbärare
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1989:225) om ersättning till smitt-
bärare i paragrafens lydelse enligt lagen (1990:1469) om ändring i nämnda
lag samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1469) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9§
I fråga om smittbärarpenning tillämpas även följande föreskrifter i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, nämligen
2 kap. 11 § första stycket om åt-
gärder för rehabilitering,
3 kap. 3 § om ersättning när för-
tidspension utges m. m.,
3 kap. 4 § andra stycket och 4a §
om minskning av ersättning,
3 kap. 6 § om anmälan av in-
komstförhållanden m. m.,
3 kap. 10 § tredje stycket om tid
som skall jämställas med tid för
förvärvsarbete,
3 kap. 15 § första stycket a) — d)
samt andra och tredje styckena om
ersättning när värnpliktstjänstgö-
ring fullgörs m. m.,
3 kap. 16 § om arbetsgivarinträ-
de,
3 kap. 17 § om indragning eller
nedsättning av ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 ja-
nuari 1992. Har en kommun och en
landstingskommun med stöd av
övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1402) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdin-
rättningar kommit överens om att
under år 1991 föra över en vårdin-
rättning till kommunen tillämpas
den nya bestämmelsen från och
med den dag övertagandet skedde
för dem som vistas vid vårdinrät-
tningen.
22 kap. 5 och 6 §§ om åtgärder
för rehabilitering,
3 kap. 3 § om ersättning när för-
tidspension utges m. m.,
3 kap. 4 § andra stycket och 4a §
om minskning av ersättning,
3 kap. 6 § om anmälan av in-
komstförhållanden m. m.,
3 kap. 10 § tredje stycket om tid
som skall jämställas med tid för
förvärvsarbete,
3 kap. 15 § första stycket a) — d)
samt andra och tredje styckena om
ersättning när värnpliktstjänstgö-
ring fullgörs m. m.,
3 kap. 16 § om arbetsgivarinträ-
de,
3 kap. 17 § om indragning eller
nedsättning av ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 ja-
nuari 1992. Har en kommun och en
landstingskommun med stöd av
övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1402) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdin-
rättningar kommit överens om att
under år 1991 föra över en vårdin-
rättning till kommunen tillämpas
den nya bestämmelsen i vad den
hänvisar till 3kap. 4a§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring
från och med den dag övertagandet
skedde för dem som vistas vid
vårdinrättningen.
115
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om socialavgifter
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
4§‘
Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från
1. ersättning till en och samme arbetstagare om den under året inte
uppgått till 1 000 kronor,
2. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år,
3. ersättning till arbetstagare vid
sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns
födelse, till den del ersättningen
motsvarar sjukpenning eller föräld-
rapenning som arbetsgivare får
uppbära enligt 3 kap. 16 § eller
4 kap. 18 § lagen (1962:381) om all-
män försäkring,
3. ersättning till arbetstagare vid
sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns
födelse, till den del ersättningen
motsvarar sjukpenning, föräldra-
penning eller rehabiliteringspen-
ning som arbetsgivare får uppbära
enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. 18 § eller
22kap. 12 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
4. uppdragsersättning för vilken bevillningsavgift har erlagts enligt lagen
(1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
5. ersättning som en arbetsgivare utgett till barn för arbete som utförts i
hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för ersättningen inte får göras vid
inkomsttaxeringen,
6. ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som
arbetstagare haft att täcka med ersättningen,
7. ersättning för tjänstgöring i verkskydd enligt 47 § tredje stycket civil-
försvarslagen (1960:74), i den mån ersättningen utgör eller motsvarar
dagpenning,
8. ersättning för arbete som har utförts utomlands, till den del denna
inte räknas som lön enligt 11 kap. 2 § första stycket lagen om allmän
försäkring,
9. ersättning för skiljemannauppdrag i fall där parterna i skiljeförfaran-
det är av utländsk nationalitet,
10. ersättning som på grund av bestämmelserna i 5 § lagen (1984:947)
om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige inte
utgör skattepliktig intäkt,
11. ersättning som avses i 3 kap. 2 a § lagen om allmän försäkring,
12. intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskat-
telagen (1928:370),
13. sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2 — 6 lagen (1990:659)
om särskild löneskatt utgör underlag för nämnda skatt,
14. ersättning till en och samme idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
Lydelse enligt prop. 1990/91:76.
116
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
och som har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet, om
ersättningen från föreningen under året inte uppgått till ett halvt basbe-
lopp enligt lagen om allmän försäkring.
Bestämmelsen i första stycket 6 är tillämplig endast om kostnaderna
kan beräknas uppgå till minst 10 procent av arbetstagarens ersättning från
arbetsgivaren under utgiftsåret. Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer får fastställa schablon för beräkning av arbetstagares
kostnader i viss verksamhet.
I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag
skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunalskatte-
lagen (1928:370) tillämpas vid bestämmande av avgiftsunderlaget.
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
117
7 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att punkt 11 av anvisningarna till 22 § och punkt
12 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 22 §
ll.1 Sjukpenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1954:243) om yrkesskade-
försäkring, lagen (1976:380) om ar-
betsskadeförsäkring, lagen
(1977:265) om statligt personska-
deskydd och lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän ut-
gör skattepliktig intäkt om sjukpen-
ningen grundas på inkomst, som
hänför sig till näringsverksamhet.
Till intäkt hänförs under nämnda
förutsättning också ersättning en-
ligt lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare.
11. Sjukpenning och rehabilite-
ringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
och sjukpenning enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäk-
ring, lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd och
lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän ut-
gör skattepliktig intäkt om sjukpen-
ningen grundas på inkomst, som
hänför sig till näringsverksamhet.
Till intäkt hänförs under nämnda
förutsättning också ersättning en-
ligt lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare.
till 32 §
12.2 Sjukpenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1954:243) om yrkesskade-
försäkring, lagen (1976:380) om ar-
betsskadeförsäkring, lagen
(1977:265) om statligt personska-
deskydd och lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän ut-
gör skattepliktig intäkt av tjänst om
sjukpenningen grundas på för-
värvsinkomst, som hänför sig till
tjänst. Till intäkt av tjänst hänföres
under nämnda förutsättning också
ersättning enligt lagen (1989:225)
om ersättning till smittbärare samt
annan lag eller författning, som ut-
gått annorledes än på grund av för-
säkring, som nyss sagts, till någon
vid sjukdom eller olycksfall i arbete
eller på grund av militärtjänstgö-
ring.
12. Sjukpenning och rehabilite-
ringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
och sjukpenning enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäk-
ring, lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd och
lagen (1977:267) om krigsskadeer-
sättning till sjömän utgör skatte-
pliktig intäkt av tjänst om sjukpen-
ningen grundas på förvärvsin-
komst, som hänför sig till tjänst.
Till intäkt av tjänst hänföres under
nämnda förutsättning också ersätt-
ning enligt lagen (1989:225) om er-
sättning till smittbärare samt annan
lag eller författning, som utgått an-
norledes än på grund av försäkring,
som nyss sagts, till någon vid sjuk-
Senaste lydelse 1990:650.
Senaste lydelse 1990:650.
118
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
dom eller olycksfall i arbete eller på
grund av militärtjänstgöring.
Föräldrapenningförmåner och vårdbidrag enligt lagen om allmän för-
säkring samt ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledig-
het för närståendevård utgör skattepliktig intäkt av tjänst, dock ej sådan
del av vårdbidrag som utgör ersättning för merkostnader.
Korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt stu-
diestödslagen (1973:349), utbildningsbidrag för doktorander, timersätt-
ning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenutbildning för
psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande svenskunder-
visning för invandrare räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.
Dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknads-
stöd, statsbidrag motsvarande dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
eller kontant arbetsmarknadsstöd som lämnas till arbetslös som startar
egen rörelse samt ersättning enligt 16 § lagen (1989:425) om särskilda
inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare räknas som skattepliktig in-
täkt av tjänst.
Dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret räknas
som skattepliktig intäkt av tjänst.
Detsamma gäller dagpenning och stimulansbidrag, vilka enligt av rege-
ringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser utgå till deltaga-
re i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådana bidrag
likställda.
Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången
vid 1993 års taxering.
119
8 Förslag till Prop. 1990/91:141
Bilaga 1
Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
5§
Under tid då försäkrad är före-
mål för åtgärd som avses i 2 kap.
77 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall hans förmåga att
skaffa sig inkomst genom arbete an-
ses nedsatt även i den mån åtgär-
den hindrar honom att förvärvsar-
beta.
Under tid då den försäkrade är
föremål för åtgärd som avses i
22kap. 7§ lagen (1962:381) om all-
män försäkring skall hans förmåga
att skaffa sig inkomst genom arbete
anses nedsatt även i den mån åtgär-
den hindrar honom att förvärvsar-
beta.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1977:264.
120
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-04
Prop. 1990/91:141
Bilaga 2
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Hans-Gunnar Solerud.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 31 januari 1991 har
regeringen på hemställan av statsrådet Ingela Thalén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av försäkringsrättsassessorn Ing-
rid Stenkula.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
121
Propositionens huvudsakliga innehåll........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 5
1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring ...................................................... 5
2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring............................. 21
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:1 465) om ersättning och
ledighet för närståendevård.................................. 23
4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare................................................ 24
5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:1 469) om ändring i lagen
(1989:225) om ersättning till smittbärare...................... 25
6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter .. 26
7 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) ... 28
8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring .................................................... 30
Socialdepartementet.......................................... 31
1. Inledning................................................. 31
Bakgrund................................................. 31
Utslagningsprocessen....................................... 32
Utredningar............................................... 33
Hittills vidtagna åtgärder ................................... 34
Aktiv rehabilitering ........................................ 35
Lagrådsbehandling......................................... 39
2. Ansvar och samarbetsformer vid rehabilitering ................ 39
2.1 Gällande ordning i huvuddrag........................... 39
2.2 Arbetsgivarens ansvar .................................. 41
2.3 Rehabiliteringsutredning................................ 44
2.4 Individens medverkan.................................. 47
2.5 Försäkringskassornas roll ............................... 49
2.6 Rehabiliteringsplan .................................... 51
2.7 Läkarutlåtande ........................................ 53
2.8 Övriga rehabiliteringsansvariga.......................... 55
2.9 Lokalt, regionalt och centralt samarbete................... 57
3. Ersättningssystemet vid rehabilitering ........................ 59
3.1 Inledning ............................................. 59
3.2 Rehabiliteringsersättning ............................... 60
3.3 Närmare om rehabiliteringspenning ...................... 63
3.4 Utbetalning av rehabiliteringspenning .................... 65
3.5 Särskilt bidrag inom ramen för rehabiliteringsersättning..... 66
3.6 Ansökan om rehabiliteringsersättning..................... 67
3.7 Ersättning i samband med arbetslöshet.................... 67
3.8 Ersättning för särskilda åtgärder ......................... 69
4. Vissa sjukförsäkringsfrågor.................................. 71
4.1 Övergång från sjukpenning till förtidspension.............. 71
4.2 Rekvisitet nedsatt arbetsförmåga......................... 72
4.3 Nytt orsaksrekvisit för sjukpenning....................... 74
5. Vissa förtidspensionsfrågor.................................. 75
5.1 Förtidspension till äldre förvärvsarbetande................ 75
5.2 Halvt förtida uttag av ålderspension i kombination med halv
förtidspension......................................... 76
6. Resultatuppföljning och utvärdering ......................... 77
7. Ekonomiska styrmedel ..................................... 79
Prop. 1990/91:141
122
8. Ikraftträdande och kostnader............................... 80 Prop. 1990/91.
9. Upprättade lagförslag ..................................... 81
10. Specialmotivering till författningsförslagen................... 81
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring........................................... 81
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring ................. 94
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1 465) om ersätt-
ning och ledighet for närståendevård ................... 95
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare ...................................... 95
10.5 Förslaget till lagom ändring i lagen (1990:1 469) om ändring
i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare ......... 95
10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialav-
gifter ............................................... 95
10.7 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).......................................... 96
10.8 Förslaget till lagom ändring i lagen (1976:380) om arbetsska-
deförsäkring ......................................... 96
11. Hemställan .............................................. 96
12. Beslut................................................... 97
Bilaga 1
Lagförslagen i lagrådsremissen ................................. 98
Bilaga 2
Lagrådets yttrande............................................ 121
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
123