Arbetsmiljö och rehabilitering
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
Prop.
1990/91: 140
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Mona Sahlin
I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalken och i arbetsmiljö-
lagen m. m.
I brottsbalken införs en ny bestämmelse om arbetsmiljöbrott. Enligt den
nya bestämmelsen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosät-
ter sina skyldigheter i enlighet med arbetsmiljölagen att förebygga ohälsa
eller olycksfall och någon till följd därav avlider, skadas eller utsätts för
fara, kunna dömas för arbetsmiljöbrott.
I arbetsmiljölagen införs en särskild ändamålsbestämmelse i vilken an-
ges att lagens ändamål är att
— förebygga ohälsa och olycksfall och att i övrigt skapa en tillfredsställan-
de arbetsmiljö,
— främja den samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare som behövs
för att åstadkomma en god arbetsmiljö.
I lagen införs vidare en uttrycklig rätt för arbetstagare att påverka den
egna arbetssituationen och att medverka i förändrings- och utvecklingsar-
bete. Vidare införs krav om att teknik, arbetsorganisation och arbetsinne-
håll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska
belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Vid arbetsorganisa-
tionens utformning skall betydelsen av löneform och förläggning av arbets-
tid beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas.
Vidare preciseras arbetstagarens skyldighet att medverka i arbetsmiljöar-
betet och delta i genomförandet av åtgärder för att åstadkomma en god
arbetsmiljö.
I lagen införs också en bestämmelse som anger arbetsgivarens skyldighet
att planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen inne- Prop. 1990/91: 140
fattar krav på att fortlöpande undersöka riskerna i arbetet och genomföra
de åtgärder som behövs. Arbetsgivaren skall även dokumentera arbetsmil-
jön och arbetet med den i den utsträckning verksamheten kräver. Därvid
skall handlingsplaner upprättas. I lagen renodlas också skyddskommitténs
och skyddsombudens uppgifter.
I detta sammanhang infors vidare en bestämmelse om att arbetsgivare
skall se till att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället. Kravet på att arbetsför-
hållandena skall anpassas till den enskilde arbetstagarens förutsättningar
förtydligas. Härigenom skapas bättre förutsättningar för bl. a. långtidssju-
ka att återgå i arbete.
Ändringar i bemyndigandebestämmelserna i arbetsmiljölagen föreslås.
Bl. a. föreslås ett nytt bemyndigande att meddela de ytterligare föreskrifter
som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Vidare skapas
större möjligheter att anpassa kontrollen av tekniska anordningar och
farliga ämnen till det behov som föreligger på olika produktområden och
till de kontrollformer som är under utveckling internationellt. Därvid
undanröjs också skillnaderna mellan produktkontrollreglerna för tekniska
anordningar och för farliga ämnen. Ett uttryckligt bemyndigande att rikta
föreskrifter mot leverantörer också om kontroll av farliga ämnen föreslås.
Ändringarna innebär att krav på provning och annan kontroll, tillverk-
ningskontroll och efterkontroll kan ställas utan samband med krav på
godkännande. Ytterligare ändringar av dessa regler kommer att behövas
för Sveriges EES-samarbete.
Det föreslås också att möjligheterna att ställa krav på produktinforma-
tion vid marknadsföringen vidgas. I produktsäkerhetsregleringen i arbets-
miljölagen föreslås vidare att det införs en möjlighet för tillsynsmyndighe-
terna att begära uppgifter om levererade produkter hos leverantörerna.
I propositionen föreslås vidare att en grundläggande bestämmelse om
arbetsmiljöansvar för byggherrar och andra, som medverkar vid projekte-
ring av en byggnad eller en anläggning, förs in i arbetsmiljölagen. I och
med detta blir det möjligt för Sverige att ratificera ILOs konvention
(nr 167) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete, vilket
också föreslås.
De nu föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
I propositionen lämnas förslag om villkor för bidrag till företagshälso-
vården. Företagshälsovårdens uppgift är att arbeta förebyggande och med-
verka i den yrkesinriktade rehabiliteringen på arbetsplatsen.
Slutligen tas i propositionen upp frågor som gäller arbetarskyddsverkets
roll, arbetslivsfondens verksamhet, information och utbildning samt visst
fortsatt utredningsarbete.
Prop. 1990/91:140
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att nuvarande 3 kap. 10 och 11 §§ skall betecknas 3 kap. 11 och
12§§,
dels att den nya 3 kap. 12 § skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 3 kap. 10 §.
Nuvarande lydelse
11 §‘ Vållande till kroppsskada
eller sjukdom må, om brottet ej är
grovt, åtalas av åklagare endast om
målsäganden angiver brottet till
åtal eller har åsamkats skadan eller
sjukdomen i verksamhet som ar-
betstagare och åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.
Föreslagen lydelse
3 kap.
10 §
Om brott, som i 7—9§§ sägs, har
begåtts genom att någon uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet åsidosatt
vad som i enlighet med arbetsmiljö-
lagen (1977:1160) ålegat honom till
förebyggande av ohälsa eller olycks-
fall, döms för arbetsmiljöbrott till
strajf som i nämnda lagrum sägs.
12 § Vållande till kroppsskada el-
ler sjukdom får, om brottet inte är
grovt, åtalas av åklagare endast om
målsäganden anger brottet till åtal
och åtal är påkallat ur allmän syn-
punkt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.1 fråga om gärningar som begåtts
före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
Senaste lydelse 1981:1313.
Prop. 1990/91:140
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1 160)
dels att nuvarande 1 kap. 1— 4 §§ skall betecknas 1 kap. 2 — 5 §§, att
nuvarande 3 kap. 10 och 11 §§ skall betecknas 3 kap. 11 och 12 §§ samt att
nuvarande 3 kap. 12 — 18 §§ skall betecknas 4 kap. 2 —9 §§,
dels att den nya 1 kap. 3 §, 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 —4, 8, 9 och de nya 11 och
12 §§, de nya 4 kap. 1 — 8 §§, 6 kap. 1, 4 och 9 §§, 7 kap. 4, 6, 7, 9 och 13 §§,
8 kap. 2 och 4 §§ samt rubriken till 1 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det skall inforas sju nya paragrafer, 1 kap. 1 §, 3 kap. 2 a, 10 och
13 §§, 4 kap. 1 och 10 §§, 6 kap. 6a § samt närmast före det nya 4 kap. en
ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1 kap. Tillämpningsområde
Föreslagen lydelse
1 kap. Lagens ändamål och tillämp-
ningsområde
2 §‘ Vid tillämpning av 2kap.,
3 kap. 1 —14 §§, 17 § andra stycket
och 18 § samt 7 — 9 kap. skall med
arbetstagare likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i anstalt
utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som deltager i frivillig utbild-
ning för verksamhet inom total-
försvaret.
1§
Lagens ändamål är
1. att säkerställa en arbetsmiljö
som inte utsätter arbetstagare för
ohälsa eller olycksfall och som är
tillfredsställande med hänsyn till ar-
betets natur och den sociala och tek-
niska utvecklingen i samhället, och
2. att främja att arbetsgivare och
arbetstagare samverkar för att
åstadkomma en god arbetsmiljö.
3 § Vid tillämpning av 2 kap., 3
kap. 1—73§§, 4 kap. l — 5§§ och
8—10§§ samt 7 — 9 kap. skall med
arbetstagare likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i anstalt
utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som deltar i frivillig utbildning
för verksamhet inom totalförsva-
ret.
Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall likställas
med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§. I fråga om
elever finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och 18 §§.
I fall som avses i första och andra
styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver
den verksamhet i vilken arbetet ut-
föres.
I fall som avses i första och andra
styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver
den verksamhet i vilken arbetet w/-
Jora.
Senaste lydelse 1990:233.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop.1990/91:140
2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet
1§
Arbetsmiljön skall vara tillfreds-
ställande med hänsyn till arbetets
natur och den sociala och tekniska
utvecklingen i samhället.
Arbetsförhållandena skall anpas-
sas till människans förutsättningar
i fysiskt och psykiskt avseende. Det
skall eftersträvas att arbetet anord-
nas så, att arbetstagare själv kan
påverka sin arbetssituation.
Arbetsförhållandena skall anpas-
sas till människors olika förutsätt-
ningar i fysiskt och psykiskt avseen-
de.
Arbetstagaren skall ges möjlighet
att medverka i utformningen av sin
egen arbetssituation samt i föränd-
rings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget arbete.
Teknik, arbetsorganisation och
arbetsinnehåll skall utformas så att
arbetstagaren inte utsätts för fysiska
eller psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Där-
vid skall även löneformer och för-
läggning av arbetstider beaktas.
Starkt styrt eller bundet arbete skall
undvikas eller begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet
ger möjligheter till variation, social
kontakt och samarbete samt sam-
manhang mellan enskilda arbets-
uppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att
arbetsförhållandena ger möjligheter
till personlig och yrkesmässig ut-
veckling liksom till självbestäm-
mande och yrkesmässigt ansvar.
3 kap. Allmänna skyldigheter
2§2
Arbetsgivare skall vidtaga alla åt-
gärder som behövs för att förebygga
att arbetstagare utsättes för ohälsa
eller olycksfall. Han skall ägna upp-
märksamhet åt att arbetet planläg-
ges och anordnas så, att en tillfreds-
ställande arbetsmiljö skapas. Loka-
ler samt maskiner, redskap, skydds-
utrustning och andra tekniska an-
ordningar skall underhållas väl.
Om arbetsförhållandena påkallar
Arbetsgivaren skall vidta alla åt-
gärder som behövs för att förebygga
att arbetstagaren utsätts för ohälsa
eller olycksfall. Lokaler samt ma-
skiner, redskap, skyddsutrustning
och andra tekniska anordningar
skall underhållas väl.
Om arbetsförhållandena påkallar
Senaste lydelse 1985:321.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
det skall arbetsgivare föranstalta
om företagshälsovård i den omfatt-
ning verksamheten kräver.
Arbetsgivare skall beakta den sär-
skilda risk för ohälsa och olycksfall
som kan följa av att arbetstagare
utför arbete ensam.
2
det skall arbetsgivaren föranstalta
om företagshälsovård i den omfatt-
ning verksamheten kräver.
Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och olycks-
fall som kan följa av att arbetstaga-
ren utför arbete ensam.
Arbetsgivaren skall systematiskt
planera, leda och kontrollera verk-
samheten på ett sätt som säkerstäl-
ler att arbetsmiljön uppfyller kraven
i denna lag och i föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen.
Han skall utreda arbetsskador, fort-
löpande undersöka riskerna i verk-
samheten och vidta de åtgärder som
föranleds därav. Åtgärder som inte
kan vidtas omedelbart skall tidspla-
neras.
Arbetsgivaren skall i den utsträck-
ning verksamheten kräver doku-
mentera arbetsmiljön och arbetet
med denna. Handlingsplaner skall
därvid upprättas.
Arbetsgivaren skall vidare se till
att det på arbetsställe i hans verk-
samhet finns en på lämpligt sätt or-
ganiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för full-
görande av de uppgifter som enligt
denna lag och enligt 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring
vilar på honom.
Arbetsgivare skall se till att ar-
betstagare får god kännedom om de
förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, och upplyses om de risker
som kan vara förbundna med arbe-
tet. Han skall förvissa sig om att
arbetstagaren har den utbildning
som behövs och vet vad han har att
iakttaga för att undgå riskerna i ar-
betet.
Det åligger arbetsgivare att taga
hänsyn till arbetstagarens särskilda
förutsättningar för arbetet. Vid ar-
betets planläggning och anordnan-
de skall beaktas att människors för-
utsättningar att utföra arbetsupp-
Arbetsgivaren skall se till att ar-
betstagaren får god kännedom om
de förhållanden, under vilka arbe-
tet bedrivs, och att arbetstagaren
upplyses om de risker som kan vara
förbundna med arbetet. Arbetsgiva-
ren skall förvissa sig om att arbets-
tagaren har den utbildning som be-
hövs och vet vad han har att iaktta
för att undgå riskerna i arbetet.
Arbetsgivaren skall genom att an-
passa arbetsförhållandena eller vid-
ta annan lämplig åtgärd ta hänsyn
till arbetstagarens särskilda förut-
sättningar för arbetet. Vid arbetets
planläggning och anordnande skall
Nuvarande lydelse
gifter är olika.
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
beaktas att människors förutsätt-
ningar att utföra arbetsuppgifter är
olika.
4§
Arbetstagare skall medverka till
att åstadkomma en tillfredsställan-
de arbetsmiljö. Han skall följa giv-
na föreskrifter samt använda de
skyddsanordningar och iakttaga
den försiktighet i övrigt som be-
hövs för att förebygga ohälsa och
olycksfall.
Finner arbetstagare att arbete in-
nebär omedelbar och allvarlig fara
för liv eller hälsa, skall han snarast
underrätta företrädare för arbetsgi-
varen eller skyddsombud. För ska-
da till följd av att arbetstagaren
underlåter att utföra arbetet i av-
vaktan på besked om det skall fort-
sättas är han fri från ersättnings-
skyldighet.
Den som tillverkar, importerar,
överlåter eller upplåter maskin,
redskap, skyddsutrustning eller an-
nan teknisk anordning skall se till
att anordningen erbjuder betryg-
gande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, när den avlämnas för att
tagas i bruk eller utställes till för-
säljning eller i reklamsyfte. De an-
visningar som behövs för anordning-
ens montering, användning och
skötsel skall medfölja vid avläm-
nandet. Anordningen skall vara tyd-
ligt märkt med uppgifter av betydel-
se för att förebygga ohälsa och
olycksfall.
Arbetstagaren skall medverka i
arbetsmiljöarbetet och delta i ge-
nomförandet av de åtgärder som be-
hövs för att åstadkomma en god ar-
betsmiljö. Han skall följa givna fö-
reskrifter samt använda de skydds-
anordningar och iaktta den försik-
tighet i övrigt som behövs för att
förebygga ohälsa och olycksfall.
Om arbetstagaren finner att arbe-
tet innebär omedelbar och allvarlig
fara för liv eller hälsa, skall han sna-
rast underrätta arbetsgivaren eller
skyddsombud. Arbetstagaren är fri
från ersättningsskyldighet för skada
som uppstår till följd av att han
underlåter att utföra arbetet i av-
vaktan på besked om det skall fort-
sättas.
§
Den som tillverkar, importerar,
överlåter eller upplåter en maskin,
ett redskap, skyddsutrustning eller
annan teknisk anordning skall se
till att anordningen erbjuder be-
tryggande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, när den avlämnas för att
tas i bruk eller när den ställs ut till
försäljning eller i reklamsyfte.
Uppgifter om anordningen som är
av betydelse för att förebygga ohälsa
och olycksfall (produktinformation)
skall lämnas vid avlämnandet ge-
nom tydlig märkning eller på annat
sätt. Information av särskild bety-
delse för arbetsmiljön skall lämnas
vid marknadsföring av anordning-
en.
Den som tillverkar, importerar
eller överlåter ämne, som kan för-
anleda ohälsa eller olycksfall, skall
vidtaga de åtgärder som behövs för
att hindra eller motverka att ämnet
vid avsedd användning innebär
risk från skyddssynpunkt. När äm-
Den som tillverkar, importerar
eller överlåter ett ämne, som kan
föranleda ohälsa eller olycksfall,
skall vidta de åtgärder som behövs
för att hindra eller motverka att
ämnet vid avsedd användning in-
nebär risk från skyddssynpunkt.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
net avlämnas för att tagas i bruk
skall de anvisningar medfölja som
behövs för hanteringen. Ämnet eller
förpackning, kärl eller liknande,
vari det förvaras, skall vara tydligt
märkt med uppgifter av betydelse
för att förebygga ohälsa och olycks-
fall.
10
Vad som sägs i 8 § andra stycket
om produktinformation och infor-
mation vid marknadsföring skall
gälla även i fråga om ämnen som
kan föranleda ohälsa eller olycks-
fall.
10 § Den som installerar anord-
ning som avses i 8 § skall se till att
behövliga skyddsanordningar upp-
sättes och att i övrigt erforderliga
skyddsåtgärder vidtages.
11 § 17 kap. 8 och 9 §§ föreskrives
om skyddsansvar i vissa fall för den
som råder över arbetsställe eller
upplåter lokal eller markområde för
arbete eller såsom personalutrym-
me.
13
§
Den som överlåter eller upplåter
en förpackad produkt skall se till att
förpackningen inte innebär risk för
ohälsa eller olycksfall.
11 § Den som installerar en tek-
nisk anordning skall se till att be-
hövliga skyddsanordningar sätts
upp och att i övrigt erforderliga
skyddsåtgärder vidtas.
12 § 17 kap. 8 och 9 §§ föreskrivs
om skyddsansvar i vissa fall för den
som råder över ett arbetsställe eller
upplåter en lokal, ett markområde
eller ett utrymme under jord för ar-
bete eller som personalutrymme.
§
Den som låter utföra byggnads-
eller anläggningsarbete skall vid
projekteringen se till att arbets-
miljösynpunkter, avseende såväl
byggskedet som det framtida bru-
kandet, beaktas och att olika delar
av projekteringen samordnas. Den
som tillverkar monteringsfdrdiga
byggnader eller anläggningar skall
på samma sätt se till att arbets-
miljösynpunkter beaktas vid projek-
teringen.
Även arkitekter, konstruktörer
och andra som medverkar vid pro-
jekteringen, skall inom ramen för
sina uppdrag se till att arbetsmiljö-
synpunkter beaktas.
4 kap. Bemyndiganden
1 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen får föreskriva om
1. provning eller annan kontroll
av tekniska anordningar eller av
ämnen som kan föranleda ohälsa
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
12 § Om det är påkallat från
skyddssynpunkt kan regeringen el-
ler, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddsstyrelsen föreskriva
1. att arbetsprocess, arbetsmetod
eller anläggning avsedd för verk-
samhet av visst slag får användas
endast efter tillstånd,
2. att visst slag av anordning som
avses i 8 § endast efter godkännan-
de får användas eller avlämnas för
att tagas i bruk,
3. att visst ämne som avses i 9 §
får användas endast efter godkän-
nande eller att särskilt villkor skall
gälla vid användningen av sådant
ämne.
Som förutsättning för godkän-
nande som avses i första stycket 2
kan föreskrivas villkor. I anslutning
till sådant godkännande kan fast-
ställas krav på monterings- och
bruksanvisning som skall medfölja
anordning, när den avlämnas för att
tagas i bruk.
eller olycksfall,
2. villkor och kontroll vid tillverk-
ning och användning av sådana an-
ordningar eller ämnen,
3. undersökning av skyddsförhål-
landena i ett visst slag av verksam-
het.
2 § Om det behövs för att förebyg-
ga ohälsa eller olycksfall i arbetet
får regeringen eller, efter regering-
ens bestämmande, arbetarskydds-
styrelsen föreskriva
1. att arbetsprocesser, arbetsme-
toder eller anläggningar, som är av-
sedda för verksamhet av ett visst
slag får användas endast efter till-
stånd,
2. att tekniska anordningar eller
ämnen som kan föranleda ohälsa
eller olycksfall, endast efter tillstånd
eller godkännande får användas el-
ler avlämnas för att tas i bruk.
I föreskrift som avses i första styc-
ket får anges att det i anslutning till
ett tillstånd eller ett godkännande
kan fastställas krav på produktin-
formation och på villkor som skall
gälla vid tillverkning samt på kon-
troll efter tillverkning. I sådan före-
skrift kan även anges att ett tillstånd
eller godkännande kan förenas med
villkor för användningen. Föreskrift
som avses i första stycket 2 kan vi-
dare ange villkor vars uppfyllande
skall utgöra förutsättning för till-
stånd eller godkännande.
Vid meddelande av föreskrift en-
ligt första stycket 2 kan anges villkor
för brukandet. Tillstånd eller god-
kännande som avses i första stycket
kan förenas med villkor för brukan-
det.
Även utan samband med före-
skrift enligt första stycket kan i an-
given ordning föreskrivas om kon-
troll, provning eller fortlöpande till-
syn vid användning av anordning,
som där avses, samt om undersök-
ning av de arbetshygieniska förhål-
landena i visst slag av verksamhet.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
13 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan föreskriva
1. att visst slag av anordning som
avses i 8 § skall ha skylt eller annan
märkning som upptager tillverka-
rens namn eller annan uppgift om
anordningen,
2. att ämne som avses i 9 § eller
förpackning, kärl eller liknande,
vari ämnet förvaras, skall vid an-
vändningen ha märkning,
3. att förteckning skall föras över
sådan anordning och sådant ämne.
I samma ordning kan meddelas
föreskrifter i fråga om installation
av visst slag av anordning som avses
i8§.
14 § År det av särskild betydelse
från skyddssynpunkt kan regering-
en eller, efter regeringens bestäm-
mande, arbetarskyddsstyrelsen fö-
reskriva förbud att använda ar-
betsprocess, arbetsmetod, anord-
ning som avses i 8 § eller ämne som
avses i 9 §.
15 § Innebär visst slag av arbete
risk för ohälsa eller olycksfall kan
regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen föreskriva om läkarundersök-
ning av dem som sysselsättes eller
skall sysselsättas i arbetet. Före-
skrift kan också meddelas om för-
bud att till arbetet anlita den som
vid läkarundersökning har företett
sjuklighet eller svaghet som gör ho-
nom särskilt mottaglig för sådan
risk.
16 § Medför visst slag av arbete
särskild risk för vissa grupper av
arbetstagare kan regeringen eller,
efter regeringens bestämmande, ar-
betarskyddsstyrelsen meddela före-
skrift om förbud mot att arbetet ut-
föres av arbetstagare, som tillhör
sådan grupp, eller föreskriva att
särskilt villkor skall gälla när arbe-
tet utföres av sådan arbetstagare.
3 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan föreskriva
1. att produktinformation skall
lämnas i fråga om tekniska anord-
ningar eller ämnen som kan föran-
leda ohälsa eller olycksfall,
2. att på arbetsställen skall föras
en förteckning över där befintliga
tekniska anordningar av vissa slag
eller vissa ämnen som kan föranle-
da ohälsa eller olycksfall.
Föreskrifter i fråga om installa-
tion av tekniska anordningar kan
meddelas i samma ordning.
4 § Om det är av särskild betydel-
se från skyddssynpunkt kan rege-
ringen eller, efter regeringens be-
stämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen föreskriva förbud att använda
arbetsprocesser, arbetsmetoder eller
tekniska anordningar eller ämnen
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall.
5 § Om ett arbete innebär risk för
ohälsa eller olycksfall, kan regering-
en eller, efter regeringens bestäm-
mande, arbetarskyddsstyrelsen fö-
reskriva om skyldighet att föran-
stalta om läkarundersökning eller
vaccinering eller annan förebyggan-
de behandling mot smitta av dem
som sysselsätts eller skall sysselsät-
tas i arbetet. Föreskrift kan också
meddelas om förbud att till arbetet
anlita den som vid läkarundersök-
ning har företett sjuklighet eller
svaghet som gör honom särskilt
mottaglig för en sådan risk.
6 § Om ett arbete medför särskild
risk för vissa grupper av arbetstaga-
re, kan regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen meddela föreskrift
om förbud mot att arbetet utförs av
arbetstagare, som tillhör en sådan
grupp, eller föreskriva att särskilda
villkor skall gälla när arbetet utförs
av sådana arbetstagare.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
17 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan föreskriva att
vid läkarundersökning som har
föreskrivits med stöd av 15 eller
16 § skall föras register med uppgif-
ter om de undersöktas namn och
om undersökningsresultat.
I samma ordning kan meddelas
föreskrifter för dem som har skydds-
ansvar enligt 2 eller 5 § att göra an-
mälan eller lämna uppgifter till till-
synsmyndighet eller att förvara
handling som har betydelse från
skyddssynpunkt.
7 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan föreskriva att
register skall föras vid läkarunder-
sökning som har föreskrivits med
stöd av 5 eller 6 § med uppgifter om
de undersöktas namn och om
undersökningsresultat.
8 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela före-
skrifter om skyldighet att göra an-
mälan eller lämna uppgifter till en
tillsynsmyndighet eller att förvara
handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt.
10 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen får meddela de yt-
terligare föreskrifter om arbetsmil-
jöns beskaffenhet och om allmänna
skyldigheter i fråga om arbetsmiljön
som behövs för att förebygga ohälsa
och olycksfall i arbetet.
6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m. m.
1 §
Arbetsgivare och arbetstagare
skall bedriva en på lämpligt sätt or-
ganiserad skyddsverksamhet.
Arbetsgivare och arbetstagare
skall bedriva en på lämpligt sätt or-
ganiserad arbetsmiljöverksamhet.
4§
Skyddsombud företräder arbets-
tagarna i skyddsfrågor och skall ver-
ka för tillfredsställande skyddsför-
hållanden. I detta syfte skall ombu-
det inom sitt skyddsområde vaka
över skyddet mot ohälsa och
olycksfall. Ombudet skall deltaga
vid planering av nya eller ändrade
lokaler, anordningar, arbetsproces-
ser och arbetsmetoder liksom vid
planering av användning av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall. Arbetsgivare skall under-
rätta skyddsombud om förändring-
ar av betydelse för skyddsförhållan-
dena inom ombudets område.
Skyddsombud företräder arbets-
tagarna i arbetsmiljöfrågor och skall
verka för en tillfredsställande ar-
betsmiljö. I detta syfte skall ombu-
det inom sitt skyddsområde vaka
över skyddet mot ohälsa och
olycksfall samt över att arbetsgiva-
ren uppfyller kraven i 3 kap. 2a§.
Skyddsombud skall delta vid pla-
nering av nya eller ändrade lokaler,
anordningar, arbetsprocesser, ar-
betsmetoder och av arbetsorganisa-
tion liksom vid planering av an-
vändning av ämnen som kan merf-
föra ohälsa eller olycksfall. Skydds-
ombud skall vidare delta vid upprät-
tande av handlingsplaner enligt 3
kap. 2 a §.
Arbetsgivaren skall underrätta
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
skyddsombud om förändringar av
betydelse för arbetsmiljöförhållan-
dena inom ombudets område.
Skyddsombud skall söka vinna
arbetstagarnas medverkan i skydds-
arbetet.
Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud
får erforderlig utbildning.
9
Skyddskommitté skall planera
och övervaka skyddsarbetet på ar-
betsstället. Den skall noga följa ut-
vecklingen i frågor som rör skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt ver-
ka för tillfredsställande skyddsför-
hållanden. I skyddskommitté skall
behandlas frågor om företagshälso-
vård, frågor om planering av nya
eller ändrade lokaler, anordningar,
arbetsprocesser och arbetsmetoder
liksom av användning av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall samt frågor om upplys-
£
Om ett skyddsombud anser att åt-
gärder behöver vidtas for att uppnå
en tillfredsställande arbetsmiljö,
skall skyddsombudet vända sig till
arbetsgivaren och begära sådana åt-
gärder. Skyddsombudet kan också
begära att en viss undersökning
skall göras för kontroll av förhållan-
dena inom skyddsområdet. På
framställning skall arbetsgivaren
genast lämna skyddsombudet en
skriftlig bekräftelse på att han mot-
tagit dennes begäran. Arbetsgivaren
skall utan dröjsmål lämna besked i
frågan. Gör han inte det eller beak-
tas inte begäran inom skälig tid,
skall yrkesinspektionen efter fram-
ställan av skyddsombudet pröva om
föreläggande eller förbud enligt 7
kap. 7 § skall meddelas.
Där skyddskommitté finns, kan
skyddsombud direkt påkalla kom-
mitténs behandling av en arbets-
miljöfråga.
i3
Skyddskommittén skall delta i
planeringen av arbetsmiljöarbetet
på arbetsstället samt följa arbetets
genomförande. Den skall noga följa
utvecklingen i frågor som rör skyd-
det mot ohälsa och olycksfall samt
verka för tillfredsställande arbets-
miljöförhållanden. I skyddskom-
mittén skall behandlas frågor om
1. företagshälsovård,
2. handlingsplaner enligt 3 kap.
2a§,
3. planering av nya eller ändrade
lokaler, anordningar, arbetsproces-
3 Senaste lydelse 1985:321.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
ning och utbildning rörande arbets-
miljön. Skyddskommitté skall vida-
re verka för att en på lämpligt sätt
organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs
på arbetsstället.
ser, arbetsmetoder och av arbetsor-
ganisation,
4. planering av användning av
ämnen som kan föranleda ohälsa
eller olycksfall,
5. upplysning och utbildning rö-
rande arbetsmiljön,
6. arbetsanpassnings- och reha-
biliteringsverksamheten på arbets-
stället.
7 kap. Tillsyn
4§
Den som i sin verksamhet använ-
der viss produkt eller har uppdragit
åt annan att utföra visst arbete är
skyldig att på tillsynsmyndighets
begäran lämna upplysning om vem
som har levererat produkten eller
utför arbetet.
Den som i sin verksamhet använ-
der en viss produkt eller har upp-
dragit åt annan att utföra ett visst
arbete är skyldig att på en tillsyns-
myndighets begäran lämna upplys-
ning om vem som har levererat pro-
dukten eller utför arbetet.
Den som har överlåtit eller upplå-
tit en teknisk anordning eller överlå-
tit ett ämne, som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall, är skyldig att
på en tillsynsmyndighets begäran
lämna tillgängliga upplysningar om
till vilka produkten har överlåtits el-
ler upplåtits.
6§
Finns på gemensamt arbetsställe
ej någon som har samordningsan-
svar enligt 3 kap. 7 §, kan yrkesin-
spektionen bestämma vem som
skall ha sådant ansvar. När särskil-
da skäl föreligger kan yrkesinspek-
tionen bestämma att annan än den
som har ansvaret enligt nämnda pa-
ragraf skall vara samordningsan-
svarig.
Vid tillämpning av första stycket
skall samordningsansvaret läggas
på någon av dem som driver verk-
samhet på det gemensamma ar-
betsstället.
Om det på ett gemensamt ar-
betsställe inte finns någon som har
samordningsansvar enligt 3 kap.
7 §, kan yrkesinspektionen bestäm-
ma vem som skall ha ett sådant an-
svar. När det finns särskilda skäl
kan yrkesinspektionen bestämma
att någon annan än den som har
ansvaret enligt nämnda paragraf
skall vara samordningsansvarig.
Vid tillämpning av första stycket
skall samordningsansvaret läggas
på den som låter utföra byggnads-
eller anläggningsarbete på det ge-
mensamma arbetsstället eller på nå-
gon av dem som driver verksamhet
t/är.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
Yrkesinspektionen äger gent-
emot den som har skyddsansvar en-
ligt 3 kap. 2 —10 §§, 5 kap. 3 § förs-
ta stycket eller 6 § i detta kapitel
meddela föreläggande eller förbud
som behövs for att denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas.
Yrkesinspektionen får gentemot
den som har skyddsansvar enligt 3
kap. 2 — 11 och 13§§, 5 kap. 3§
första stycket eller 6 § i detta kapi-
tel meddela de förelägganden eller
förbud som behövs för att denna
lag eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall efter-
levas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Underlåter någon att vidtaga åt-
gärd som åligger honom enligt före-
läggande, får yrkesinspektionen
förordna om rättelse på hans be-
kostnad.
Har föreläggande meddelats be-
träffande någon åtgärd till vilken
det krävs bygglov, rivningslov eller
marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10) men beviljas inte sådant
lov, är föreläggandet förfallet såvitt
avser åtgärden.
Om någon inte vidtar en åtgärd
som åligger honom enligt ett före-
läggande, får yrkesinspektionen
förordna om rättelse på hans be-
kostnad.
Om ett föreläggande har medde-
lats beträffande någon åtgärd till
vilken det krävs bygglov, rivnings-
lov eller marklov enligt plan- och
bygglagen (1987:10) men sådant
lov inte beviljas, upphör föreläggan-
det att gälla såvitt avser åtgärden.
Föreligger missförhållande i
skyddshänseende beträffande lokal
eller markområde som har upplå-
tits för arbete eller såsom personal-
utrymme, kan yrkesinspektionen
meddela förbud enligt 7 § mot så-
dan upplåtelse till dess angiven åt-
gärd har vidtagits med lokalen eller
markområdet.
13
Den som har utsetts till skydds-
ombud eller ledamot i skyddskom-
mitté eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabilite-
Om det finns något missförhål-
lande i skyddshänseende beträffan-
de en lokal, ett markområde eller
ett utrymme under jord som har
upplåtits för arbete eller som perso-
nalutrymme, kan yrkesinspektio-
nen meddela förbud enligt 7 § mot
en sådan upplåtelse till dess angi-
ven åtgärd har vidtagits med loka-
len, markområdet eller utrymmet.
Yrkesinspektionen kan gentemot
den som upplåter en lokal, ett mark-
område eller ett utrymme under
jord för arbete eller som personalut-
rymme, meddela förelägganden en-
ligt 7om undersökning av skydds-
förhållandena på platsen.
§5
Den som har utsetts till skydds-
ombud eller ledamot i skyddskom-
mitté eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabilite-
4 Senaste lydelse 1990:973.
5 Senaste lydelse 1989:961.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 140
ringsverksamhet på arbetsstället en-
ligt 6 kap. 9§ får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yrkeshem-
lighet, arbetsförfarande, affärsför-
hållande, enskilds personliga för-
hållande eller förhållande av bety-
delse för landets försvar.
ringsverksamhet på arbetsställe en-
ligt denna lag får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yrkeshem-
lighet, arbetsförfarande, affärsför-
hållande, enskilds personliga för-
hållande eller förhållande av bety-
delse för landets försvar.
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbetsta-
garorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder av
tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör.
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren under-
rättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten
också för denne.
I fråga om arbetsställen i det all-
männas verksamhet tillämpas i
stället for vad som sägs i första och
andra stycket bestämmelserna i 14
kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen
(1980:100).
I fråga om arbetsställen i det all-
männas verksamhet tillämpas i
stället för vad som sägs i första och
andra styckena bestämmelserna i
14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretessla-
gen (1980:100).
8 kap. Ansvar
2§6
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrifter
eller villkor som har meddelats
med stöd av 3 kap. 12 eller 14 §
döms till böter eller fängelse i högst
ett år.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrifter
eller villkor som har meddelats
med stöd av 4 kap. 1, 2 eller 4§
döms till böter eller fängelse i högst
ett år.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid mot 5 kap. 2 § första stycket eller mot
föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 2 § tredje eller fjärde
stycket,
2. bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 3 kap.
13 eller 15-17§ eller 5 kap. 3§
andra stycket, 4 eller 5 §,
2. bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 4 kap. 3
eller 5 — 8§§ eller 5 kap. 3 § andra
stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsyns-
myndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt
undersökningar enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.
Har vid brott som avses i detta Har vid brott som avses i detta
kapitel anordning eller ämne an- kapitel en anordning eller ett ämne
6 Senaste lydelse 1990:973.
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:140
vänts i strid mot förbud enligt 3
kap. 14 § eller 7 kap. 7 §, skall
förverkande ske av egendomen el-
ler dess värde, om denna rättsver-
kan ej är uppenbart obillig.
använts i strid mot förbud enligt 4
kap. 4§ eller 7 kap. 7 §, skall
förverkande ske av egendomen el-
ler dess värde, om det inte är uppen-
bart oskäligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
18
Prop. 1990/91: 140
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för
vård av barn, m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12§'
Får en kvinnlig arbetstagare inte
sysselsättas i sitt arbete på grund av
en föreskrift om förbud mot arbete
under havandeskap, som har med-
delats med stöd av 3 kap. 16 § ar-
betsmiljölagen (1977:1160), har
hon rätt att bli omplacerad till ett
annat arbete med bibehållna an-
ställningsförmåner.
Får en kvinnlig arbetstagare inte
sysselsättas i sitt arbete på grund av
en föreskrift om förbud mot arbete
under havandeskap, som har med-
delats med stöd av 4 kap. 6 § arbets-
miljölagen (1977:1160), har hon
rätt att bli omplacerad till ett annat
arbete med bibehållna anställnings-
förmåner.
En kvinnlig arbetstagare, som på grund av havandeskap inte kan utföra
fysiskt påfrestande arbetsuppgifter, har rätt att bli omplacerad till ett
mindre ansträngande arbete med bibehållna anställningsförmåner. Detta
gäller dock endast från och med den sextionde dagen före den beräknade
tidpunkten för barnets födelse.
Rätt till omplacering föreligger endast om det skäligen kan krävas att
arbetsgivaren bereder kvinnan annat arbete hos sig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1985:85.
19
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991
Närvarande: statsrådet Engström ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-
ström, Persson, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Sahlin
Genom beslut den 17 april 1986 bemyndigade regeringen dåvarande che-
fen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att göra en översyn av sanktionssystemet vid arbetsolyckor till
följd av brister i arbetsmiljön. Därefter förordnades en särskild utredare,
sakkunniga, experter och sekreterare.
Utredningen som antog namnet arbetsolycksutredningen avlämnade i
januari 1988 betänkandet (SOU 1988:3) Arbetsolycka — ”olycka” eller
arbetsmiljöbrott?
Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning
av betänkandet som bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och en sammanställning över remissyttrandena har upprättats och
finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (DnrR 757/88).
Genom beslut den 17 september 1987 bemyndigade regeringen dåvaran-
de chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en arbetsgrupp
inom departementet för att se över vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen.
En arbetsgrupp utsågs därefter.
Arbetsgruppen avlämnade i juni 1989 betänkandet (Ds 1989:48) Pro-
duktkontroll enligt arbetsmiljölagen, m.m och i januari 1990 betänkandet
(Ds 1990:6) Arbetsmiljöansvar vid projektering, m.m.
Till protokollet i detta ärende bör fogas sammanfattningarna av dessa
betänkanden som bilaga 2 och 3.
Betänkandena har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstan-
serna och sammanställningar över remissyttrandena har upprättats och
finns tillgängliga i lagstiftningsärendena (Dnr R 4 669/89 och Dnr R
845/90).
Genom beslut den 25 augusti 1988 bemyndigade regeringen dåvarande
chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillsätta en arbetsgrupp för
att göra en översyn av 1986 års företagshälsovårdsreform. En arbetsgrupp
tillsattes därefter.
Prop. 1990/91:140
20
Arbetsgruppen avlämnade i juni 1990 betänkandet (Ds 1990:42) Före- Prop. 1990/91: 140
tagshälsovård i omvandling. Översyn av 1986 års företagshälsovårdsre-
form.
Till protokollet i detta ärende bör fogas sammanfattningen av detta
betänkande som bilaga 4.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och sammanställning över remissyttrandena har upprättats och finns
tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr AL 6448/90).
Genom beslut den 24 november 1988 bemyndigade regeringen dåvaran-
de chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommission
med uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder för att ändra sådana
arbetsförhållanden, som skapar skador och ohälsa.
Kommissionen, som antog namnet arbetsmiljökommissionen, avlämna-
de i juni 1990 betänkandet (SOU 1990:49) Arbete och hälsa.
Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av detta
betänkande som bilaga 5.
Kommissionen har lämnat förslag till ändringar i arbetsmiljölagen
(1977:1 160) och lagen om allmän försäkring (1962:381) om det förebyg-
gande arbetsmiljöarbetet och om rehabilitering. Vidare har kommissionen
lämnat principförslag bl. a. om ekonomiska styrmedel, personalekonomisk
redovisning, utbildning och informationsförsörjning.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad sammanställ-
ning över remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr
AL 5 383/90).
Regeringen beslutade den 31 januari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till ändringar i brottsbalken, arbetsmiljölagen (1977:1 16
samt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m. Försla-
gen har upprättats i arbetsmarknadsdepartementet på grundval av de nyss
redovisade betänkandena. De förslag som har remitterats till lagrådet bör
fogas till protokollet som bilaga 6.
Lagrådet har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 10 § brotts-
balken. De grundläggande bestämmelserna i 1—3 kap. arbetsmiljölagen
bör enligt lagrådet ges en något mindre kategorisk utformning. Frågan bör
enligt lagrådets mening tas upp i samband med en kommande översyn av
arbetsmiljölagstiftningen. Lagrådet har vidare föreslagit en del förändring-
ar i förslagets 4 kapitel.
I övrigt har lagrådet godtagit de föreslagna ändringarna.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 7. I samband
med att jag behandlar de enskilda paragraferna (3 kap. 10 § i förslaget till
lag om ändring i brottsbalken och 4 kap. 1 —2 och 10 §§ i förslaget till lag
om ändring i arbetsmiljölagen) kommer jag att gå in på lagrådets synpunk-
ter. Dessutom behandlar jag lagrådets synpunkter under avsnitten 5.1.1,
7.1 och 11. De förslag jag nu har lagt fram avviker från lagrådsremissens
lagförslag på det sättet att vissa omformuleringar och omredigeringar har
gjorts.
Jagredovisaridetföljandeminaövervägandenochförslag. Jagharnärdet Prop. 1990/91: 140
gäller frågor som behandlats i arbetsmiljökommissionens betänkande
SOU 1990:49 samrått med chefen för socialdepartementet och när det
gäller ändringarna i brottsbalken med chefen för justitiedepartementet.
I fråga om bakgrund, gällande rätt och nuvarande förhållanden i övrigt
hänvisas till betänkandena.
Den sociala välfärden och grundtryggheten har successivt byggts upp och
förstärkts under efterkrigstiden. Den ekonomiska tillväxten har gjort det
möjligt att bygga upp starka skyddsnät för de enskilda så att sjukdom,
ålderdom, arbetslöshet och andra förändringar i livssituationen inte skall
behöva innebära ett hot mot tryggheten. En kraftfull fördelningspolitik har
samtidigt inneburit att de ekonomiska resurser, som tillväxten har skapat,
har kunnat fördelas på ett mer rättvist sätt och därmed ökat valfriheten
och oberoendet för människorna.
Arbetslivet har förnyats och demokratiserats. Arbetstagarnas inflytande
över sin egen arbetssituation har ökat. Redan före sekelskiftet fanns regler
om arbetarskydd i Sverige. Arbetsmarknadens parter har med statsmakter-
nas stöd utvecklat och breddat arbetsmiljöarbetet och höjt ambitions-
nivån. Fortfarande återstår mycket att göra. En rad traditionella sedan
länge kända arbetsmiljöproblem återstår att lösa. Samtidigt tillkommer
det ständigt nya arbetsmetoder, nya produkter, ny kunskap m. m. som ger
nya möjligheter men också medför nya risker i arbetsmiljön. I dag handlar
det inte längre om att endast skydda arbetstagarna mot skador och ohälsa
utan om att sträva efter det goda arbetet för alla.
I arbetslivet är villkoren fortfarande mycket olika. Ofta är det så att
arbeten som för med sig hälsorisker av olika slag samtidigt är ensidiga,
med små möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling för arbetsta-
garna. Arbetsinnehåll, ansvar och befogenheter är otillräckliga. Branscher
med en dålig arbetsmiljö är ofta också branscher med en hög andel ensidi-
ga arbeten och arbetsuppgifter med låga kvalifikationskrav. Dessa arbeten
utförs dessutom ofta av kvinnor.
Fördelningen av psykisk och fysisk ansträngning är omvänd mot fördel-
ningen av befogenheter och frihet i arbetet. I industrin är det en fjärdedel
av arbetarna som kan bestämma vad de skall göra nästa timme vilket skall
jämföras med tre fjärdedelar av tjänstemännen. En starkt styrd, hierarkisk
arbetsorganisation dämpar kreativitet och arbetslust. Många, speciellt
kvinnliga arbetare inom industri, vård och omsorg saknar både valfrihet,
befogenheter och status.
När det gäller hälsa, sjukdom och risk för tidig död, finns skillnader
kvar, trots strävan att utjämna sociala klyftor genom bl. a. utbyggnad av
den offentliga sjukvården. Att klasskillnader i hälsa fortfarande kan påvi-
22
sas är en tydlig fingervisning om att orsakerna till skillnaderna är djupt
rotade i samhällets sociala och ekonomiska struktur. Arbetslivet bör sär-
skilt uppmärksammas i detta sammanhang. Skillnaden mellan yrkesutbil-
dade och icke yrkesutbildade, mellan tjänstemän och arbetare liksom
mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet är av stor betydelse.
Modern svensk forskning har visat på skillnader mellan olika grupper i
samhället när det gäller såväl hälsa, speciella sjukdomar som överdödlig-
het. Dessa skillnader har dokumenterats för alla perioder av livet, från
födelsen till ålderdomen. Som regel är de som har det sämst i andra
avseenden också de som råkar ut för flest hälsoproblem. Utvecklingen när
det gäller arbetsskador, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar
är oroande. Människor som skadas i arbetet går långvarigt sjukskrivna och
kan tvingas lämna arbetslivet i förtid. De förlorar yrkeskunnande, arbets-
gemenskap, känner sig ofta nedvärderade, isolerar sig och får år av sina liv
förstörda. Såväl mänskliga och sociala som ekonomiska skäl talar därför
för att det behövs insatser från många olika håll för att vända denna
utveckling och skapa säkrare och tryggare arbetsplatser.
Kvinnor i alla åldrar är sjukare än män i motsvarande yrke, både vad
gäller fysisk och psykisk sjuklighet. Inom LO/SAF-området är kvinnornas
sjukfrånvaro 80 procent högre än männens. Kvinnorna står också för två
tredjedelar av sjuktalets ökning under den senaste tioårsperioden. Till
detta bidrar sannolikt kvinnornas i allmänhet betydligt större belastning
av hushållsarbete, barntillsyn etc. och att kvinnorna ofta har mindre
stimulerande arbetsuppgifter.
De generella välfärdssystemen inom hälso- och sjukvård, barn- och
äldreomsorg, socialförsäkring, utbildning etc. har ofta tillkommit i en bred
politisk enighet, som haft sin grund i att en utvecklad välfärd minskar
klyftorna i samhället och främjar och fördjupar demokratin. Ändå finns
fortfarande skillnader i ekonomiska villkor och levnadsvillkor i övrigt
liksom i fråga om utbildning och möjligheter att aktivt påverka samhälls-
utvecklingen. Den som har en svag ekonomi och kort utbildning har ofta
sämre självförtroende och vågar inte hävda sina åsikter på samma sätt som
den ekonomiskt starke och välutbildade.
Även om förkrigstidens klassamhälle successivt har brutits ner, så finns
fortfarande traditioner, normer och livsstilar, som tenderar att gå i arv
mellan generationerna och som bidrar till att klassklyftorna i samhället
och i arbetslivet dröjer kvar. Detta märks inte minst på utbildningsområ-
det. Den grundläggande skolutbildningen är inte längre segregerad.
Grundskolan är gemensam för alla. Men redan under ungdomsåren sker
undan för undan val som blir avgörande för framtida valmöjligheter och
yrkesinriktning. Redan tidigt läggs grunden för arbetslivs- och livssi-
tuationen i framtiden. Trots väsentligt förbättrat studiestöd och färre
”återvändsgränder” i utbildningssystemet har den sociala snedrekrytering-
en till högre utbildning och forskning inte kunnat förändras i den riktning
som de politiska målen har angett.
Prop. 1990/91:140
23
Prop. 1990/91:140
Arbetet är av grundläggande betydelse för såväl den enskilde som för
samhället som helhet. Ett samhälle med hög sysselsättning skapar beståen-
de produktiva värden som kan bidra till människornas välfärd. Därför har
full sysselsättning varit och är ett av huvudmålen för den svenska arbets-
marknadspolitiken. Statistiken visar att människor i arbete mår bättre än
de som saknar arbete. Dödstalen för icke förvärvsarbetande män låg under
1980-talet ca 2.5 gånger högre än för de förvärvsarbetande männen. Det är
dock fortfarande så att de som har de sämsta jobben ofta också har den
lägsta levnadsstandarden och minst valmöjligheter.
Arbetet är viktigt för livskvaliteten. Arbetskamraterna och arbetsgrup-
pen fyller en viktig funktion och ger stöd och trygghet. Arbetsgruppen och
arbetsgemenskapen är särskilt viktiga när förändringarna och kravet på
förnyelse är stora.
Det finns också ett tydligt samband mellan arbete och fritid. Personer
som är aktiva och självständiga i arbetslivet har som regel också en aktiv
fritid. De är oftare fackligt och politiskt aktiva, deltar ofta i föreningslivet
och utnyttjar kulturutbudet. Däremot orkar personer som har ensidiga och
osjälvständiga arbeten oftast inte kompensera detta på fritiden, utan blir
passiva även där. Maktutredningen har bl. a. konstaterat att arbetarkvin-
nor betonar familjens betydelse och livet i hemmiljö medan det för kvinn-
liga tjänstemän finns värden att hämta från arbetslivet som medför att de
blir orienterade mot livet utanför familjen.
Grundläggande krav på arbetet är trygghet i anställningen och en arbets-
miljö utan risk för ohälsa och olycksfall. På ”det goda arbetet” måste
ställas krav som går utöver dessa grundläggande trygghetsbehov. Från en
syn där lönen ofta varit motivationsfaktor, har arbetstagarna lagt ökad
vikt vid gemenskap och erkänsla. De ställer allt större krav på att arbets-
uppgifterna skall vara meningsfulla och utvecklande och att arbetstagaren
skall ha ett inflytande över arbetet. I det goda arbetet hör ansvar och
befogenheter ihop. Arbetstagaren skall veta att han eller hon behövs, att
arbetsinsatsen är viktig och meningsfull och ingår i ett större sammanhang
som går att överblicka. Möjligheter att uppleva samhörighet med andra
och att utveckla sin förmåga och yrkesskicklighet är viktiga.
Detta ideal överensstämmer ofta inte med verkligheten. Klyftan är
störst inom industribranchen. En majoritet bland industriarbetarna anser
att deras arbete inte ger dem något utöver lönen. Tidigare har en huvudfrå-
ga för arbetsgivaren varit hur arbetskraften kan anpassas till industriarbe-
tet. Idag är det mer rimligt att fråga hur arbetet skall kunna anpassas till
människornas förutsättningar och krav. Som exempel kan tas den gamla
hierarkiska arbetsfördelningsmodellen som blivit allt mer otidsenlig. En
organisation där utveckling enbart är liktydig med befordran till en högre
nivå i en bestående hierarki, tillvaratar inte personalens fulla kreativitet
och utvecklingsförmåga. I en sådan organisation förändras inte arbetet.
24
Strukturen av arbetsuppgifter består, det är bara personer som byter ar- Prop. 1990/91: 140
betsuppgifter och befattningar.
Alternativet är i stället en organisation med färre beslutsnivåer där
utvecklingsmöjligheter och mångkunnighet prioriteras och grupporgani-
serat arbete främjas. Grupporienterat arbete ger större möjligheter till
samverkan och möjligheter att blanda olika åldrar, erfarenheter och kom-
petens så att man inom gruppen kan lära sig mer och föra över yrkeskun-
skaper till varandra. I ett innehållsrikt arbete ges möjlighet till lärande i
själva arbetssituationen. Ett sådant lärande lägger grunden för ett brett och
gediget yrkeskunnande. Men det kommer också att behövas specialisering
och arbetsdelning. Därav följer dock inte att självbestämmandet i arbetet,
tillgången till information, delaktigheten i planering, beslutsfattandet och
ansvarstagandet måste fördelas ojämt. En god arbetsorganisation ökar
personalens förmåga och beredskap att vid behov utföra andra arbetsupp-
gifter. Det kan också leda till att fördelningen av arbetsuppgifter och
befogenheter successivt ändras. Ansvar kan flyttas neråt i organisationen
som på så vis också kan bli plattare, med färre beslutsnivåer.
Kvinnorna har kraftigt ökat sitt deltagande i arbetslivet. De finns dock
inom betydligt färre områden på arbetsmarknaden än männen. Kvinnor
anställs ofta i monotona arbeten och arbeten som orsakar förslitning vilket
återspeglas i högre tal för belastningssjukdomar hos kvinnor. Det är fram-
för allt viktigt att förändra och utveckla dessa enkla och monotona arbeten
där kvinnor dominerar. Arbetsmiljön måste anpassas så att förutsättning-
arna för kvinnorna, som utgör nästan hälften av arbetskraften, beaktas.
Det kan t. ex. gälla utformningen av arbetsverktyg och arbetsplatser och
möjligheten till flexibilitet i arbetstid.
Ungdomars krav på arbete och arbetsförhållanden inrymmer förvänt-
ningar på arbetsvillkor som ofta stämmer dåligt överens med vad industri-
arbeten eller styrda och rutinbetonade service- och vårdarbeten kan erbju-
da. Klyftan är stor mellan å ena sidan de egna målen och planerna samt
anspråken på fysisk och psykisk frihet och å andra sidan en styrd och
tillrättalagd arbetsprocess. Det kan också finnas skillnader i vuxnas och
ungdomars hela livssituation och värderingsbild som gör det svårt för
ungdomarna att hitta sin plats i arbetslivet.
I skolans arbete betonas ifrågasättande och kritisk analys, samarbete och
självständigt tänkande. Det skapar en attityd och ett arbetssätt, som passar
dåligt i ett arbetsliv med auktoritära beslutsvägar och värderingar. Ett
arbete skall inte bara vara tryggt och säkert, utan också utvecklande och
självständigt.
Hur företag och förvaltningar klarar att möta de krav som bl. a. ungdo-
marna ställer på ett arbete, blir avgörande för deras rekryteringsmöjlighe-
ter i en framtid som kommer att präglas av minskande ungdomskullar och
en allt högre medelålder bland de förvärvsarbetande.
Arbetsgivarna måste prioritera en god arbetsmiljö som anpassas till män-
niskors olika förutsättningar. Arbetsmiljöarbetet behöver finna nya, mer
25
systematiska former och integreras med verksamheten i övrigt. Förnyelsen
av arbetslivet innebär bl. a. att man alltmer går ifrån långt driven speciali-
sering och sönderdelning av arbeten i en stelt hierarkisk arbetsorganisa-
tion. Begrepp som flexibilitet, närhet till kunden, helhetslösningar med
skräddarsydda tjänster och produkter osv. är i stället vägledande. Man står
inför uppgiften att forma strategier där bl. a. nya tankar om ledarskap,
företagskultur, relationer mellan företagsledning och anställda är viktiga
inslag.
För arbetsgivarna är det viktigt att satsa på arbetsmiljön och utveckling
av personalen. Den utveckling som skett under 1980-talet både när det
gäller sjuktalet och det stora antalet förtidspensioneringar har medfört
stora problem, både för samhället och för enskilda arbetsgivare, förutom
det lidande det medför för dem som drabbas. De bakomliggande orsaker-
na kan till stor del hänföras till arbetslivet. Därför ger offensiva satsningar
möjligheter att på sikt minska kostnaderna for sjukfrånvaro, överanställ-
ningar, personalrekrytering och introduktion. Arbetet måste inriktas inte
bara på de traditionella frågorna kring den fysiska arbetsmiljön, utan
också på frågor kring arbetsorganisation etc. För arbetstagare som ändå
drabbas av ohälsa eller olycksfall måste det finnas en snabbt och väl
fungerande rehabiliteringsverksamhet.
Arbetsgivarna har blivit medvetna om de kostnader som en dålig arbets-
miljö medför och betydelsen av att bättre ta till vara de enskilda arbetsta-
garnas engagemang och kreativitet i arbetet. Genom denna insikt har
också arbetsmiljöns betydelse för produktivitet och konkurrenskraft blivit
tydligare. Det gäller inte enbart att minska de direkta orsakerna till ohälsa
och olycksfall utan också att skapa förutsättningar för att de enskilda
människornas resurser kan tas till vara på ett bra sätt. Arbetslivets föränd-
ring har till stor del präglats av mekanisering, automatisering och datorise-
ring. Produktiviteten ökade genom personalrationaliseringar. Resultatet
blev en långt driven arbetsuppdelning som ofta gett arbeten med få och
ensidiga arbetsmoment. Om arbetsgivarna nu inte anpassar arbetets orga-
nisation och ledning efter arbetstagarnas förväntningar, behov och förut-
sättningar är det risk för en fortsatt låg produktivitetsutveckling under
1990-talet.
Arbetsmarknadens parter har ett grundläggande ansvar för arbetsmiljö-
arbetet. Samverkan ligger i arbetsgivarens intresse eftersom ett lyckat
förändringsarbete förutsätter arbetstagarnas engagemang och aktiva med-
verkan. Genom avtal kan lagens bestämmelser utvecklas, preciseras och
anpassas till förhållandena inom olika branscher och verksamheter. Par-
terna kan, i det praktiska arbetsmiljöarbetet, smidigt göra de anpassningar
som krävs för att aktivt driva fram förändringsarbetet i ett arbetsliv i
snabb utveckling. Det är viktigt att parternas samverkan får genomslag
ända ut på arbetsställenivå, dvs. att man stöder det lokala arbetet och
följer upp att avtalens intentioner blir uppfyllda och inte bara stannar i
formuleringar i centrala avtal m. m. Svårigheterna i det lokala arbetet kan
många gånger bero på bristande resurser, gammal teknologi, föråldrad
arbetsorganisation m. m. För att bryta upp sådana förhållanden behövs det
kunskap, medvetenhet och kraft. Det är därför viktigt att parterna också
Prop. 1990/91:140
26
driver utbildnings- och utvecklingsarbete samt forskning och utveckling Prop. 1990/91: 140
inom olika områden.
Arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön inom den verksam-
het han bedriver. Behovet av insatser från statens och samhällets sida samt
vikten av att arbetsmiljöarbetet sker i samverkan med arbetstagarna och
deras fackliga organisationer får inte skymma detta grundläggande förhål-
lande. En tydlig ansvarsfördelning är viktig. Oklara ansvarsförhållanden
ökar risken för passivitet. Den enskilde, som behöver stöd, kan uppleva att
han bollas mellan olika instanser utan att han ges någon riktig hjälp. Det
kan ge en känsla av maktlöshet, kanske rent av vanmakt. För att få ny kraft
i arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet är det viktigt att arbetsgivarens
ansvar görs tydligt. En sådan tydlig ansvarsfördelning ökar också arbetsta-
garnas möjligheter att aktivt medverka och att på lokal nivå finna nya
former för arbetet.
Det är viktigt att företag och förvaltningar internt utvecklar styrmedel
och incitament som skyndar på de förändringsprocesser som leder till ett
arbetsliv där arbetet inte är riskfyllt eller ohälsosamt utan innehållsrikt,
utvecklande och meningsfullt och ger de anställda inflytande och kontroll
över det egna arbetet. Även samhällets styrmedel bör, t. ex. genom diffe-
rentierade arbetsgivaravgifter, utformas så att produktion med bra arbeten
premieras medan de arbeten som vållar skador får ta en större del av
kostnaderna för skadorna. Sjuklönen är ett steg i den riktningen.
Ett arbete med att få till stånd ett utvidgat och mer strukturerat samar-
bete mellan EFTA och EG pågår. En ram för ett s. k. EES-avtal kan vara
klar under våren. Ett sådant EES-avtal kommer att underlätta företagens
verksamhet över gränserna. Avtalet skall bl. a. skapa fri rörlighet för varor,
tjänster, kapital och personer inom hela Västeuropa.
Demokrati bygger på principen att alla människor har lika värde. Alla
medborgare skall ha rätt att på lika villkor delta i utformningen av samhäl-
let. De skall kunna påverka sina egna levnadsvillkor också i arbetslivet. Ett
demokratiskt samhälle förutsätter att också arbetslivet är demokratiskt
och rättvist.
Ett demokratiskt samhälle blir aldrig statiskt och ”färdigt”. 1 ett samhäl-
le där människor har verkliga möjligheter att påverka utvecklingen kom-
mer samhället att förändras och förnyas, så att det svarar mot människors
behov och önskningar. Det gäller utvecklingen av utbildning, hälso- och
sjukvård, omsorg, arbetsliv etc., som på ett allt bättre sätt måste kunna
svara mot de berättigade kraven från medborgarna.
Att förbättra folkhälsan och skapa jämlika möjligheter till ett hälsosamt
och långt liv för alla är ett viktigt mål. För att förbättra folkhälsan generellt
och samtidigt minska klasskillnaderna i hälsa står det klart att reformering
av arbetslivet och förbättringar av arbetsmiljön är bland de viktigast
faktorerna. Arbetsmiljöaspekterna bör därför få en större tyngd i folkhäl-
soarbetet.
En förbättrad folkhälsa ökar välfärden. Den innebär också att kostna-
27
derna for arbetsmarknadspolitiska åtgärder, social- och sjukförsäkring
sjunker så att resurser kan frigöras för angelägna reformer och mer aktiva
insatser. En välfärdspolitik som vill främja aktivt förebyggande arbets-
miljöarbete och en arbetslinje med aktiv rehabilitering förutsätter att det
inom primärvården finns tillräckliga resurser för en snabb medicinsk
rehabilitering som ofta är en förutsättning för mer yrkesinriktade åtgärder.
Den fulla sysselsättningen är en grundpelare i regeringens politik. Den är
bl. a. en viktig förutsättning för arbetslivets förnyelse. I ett samhälle där
det finns arbeten för alla har arbetstagarna möjlighet att säga nej till
torftiga arbeten och dåliga arbetsmiljöer.
Förnyelsearbetet måste genomföras på ett sådant sätt att arbetstagarna
kan känna trygghet också vid förändring. En förutsättning är att de känner
sig delaktiga i förändringsarbetet och har inflytande över förändringspro-
cessen. Detta ställer krav på arbetsmarknadens parter och särskilt på
arbetsgivarna att arbeta långsiktigt och målinriktat och i nära samverkan
med dem som är berörda på arbetsplatsen.
En aktiv medverkan i förnyelsearbetet innebär också ökade krav på
arbetstagarnas kunskaper och kompetens. En viktig förutsättning för att
arbetslivet skall kunna förnyas är att de anställda ges möjlighet att lära,
utvecklas och bredda sin kompetens. Det innebär också att det måste
finnas resurser för aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser för att hjälpa
dem som blir arbetslösa till ett nytt arbete.
Yrkeskunnande och yrkesroller måste utvecklas. Det behövs en politik
som främjar en bred kompetensutveckling. Grundutbildningen måste ge
en fast kunskapsgrund som också omfattar grundläggande arbetsmiljökun-
skaper och därmed skapar utvecklingsmöjligheter för förändringar i ar-
betslivet. Fort- och vidareutbildning är ett viktigt samverkansområde för
utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Inom näringsliv och offentlig
sektor är det viktigt att man tar till vara möjligheterna att genom personal-
utbildning öka den samlade kompetensen, bredda kunnandet, öka konkur-
renskraften och flexibiliteten och på så vis minska sårbarheten.
Tiden är nu mogen för en genomgripande reformering av arbetsmiljö- och
rehabiliteringsarbetet. Underlag för denna reform finns i olika utredningar
som genomförts under de senaste åren. Arbetsmiljörisker skall i första
hand mötas med tidiga och förebyggande insatser. Arbetsmiljöarbetet
måste inriktas på att hindra att människor drabbas av skador och ohälsa i
arbetslivet och underlätta för de drabbade att komma tillbaka till ett
lämpligt arbete.
Jag kommer bl. a. att föreslå en rad ändringar i arbetsmiljölagen med
utgångspunkt från de förslag som arbetsmiljökommissionen har lagt fram.
Syftet är att lyfta fram de arbetsorganisatoriska frågorna och de psykosoci-
ala arbetsmiljöfaktorerna. Den enskilde måste på ett nytt sätt placeras i
centrum och få möjligheter och förutsättningar att aktivt delta i utform-
ningen av sitt eget arbete. Arbetsgivarens ansvar för ett systematiskt ar-
Prop. 1990/91: 140
28
betsmiljöarbete måste utvecklas. Skyddskommittéernas och skyddsombu-
dens uppgifter renodlas.
Jag kommer också att föreslå aktiva åtgärder för att människor som
skadats eller drabbats av sjukdom snabbare skall kunna återvända till
arbetet eller ett i övrigt aktivt liv. Det innebär att arbetslinjen i socialför-
säkringssektorn stärks ytterligare. Som ett led i denna politik är det viktigt
att utveckla möjligheterna för skadade eller sjuka arbetstagare att snabbt
komma tillbaka till sin arbetsplats. Jag kommer att föreslå att arbetsgiva-
ransvaret för att organisera och bedriva ett aktivt rehabiliteringsarbete på
arbetsplatserna slås fast och att ansvaret för arbetsmiljöanpassning utvid-
gas.
Företagshälsovården är en viktig expertresurs vars insatser behövs både
i det förebyggande arbetsmiljöarbetet, vid arbetsmiljöanpassning och i
rehabiliteringsverksamheten. Det nuvarande bidragssystemet har fungerat
sedan år 1986 och det är nu dags att i vissa delar revidera det. Syftet är att
ytterligare stimulera utbyggnaden av företagshälsovården. Främst är det
nu de små företagens anställda som saknar tillgång till företagshälsovård.
Enligt arbetsmiljölagen ligger huvudansvaret på arbetsgivaren men det
finns också andra skyddsansvariga. En ambition har varit att inte splittra
ansvaret på alltför många. En fråga som särskilt har uppmärksammats är
att en hel del risker både vid uppförandet och vid det senare utnyttjandet
av en byggnad eller anläggning skulle kunna förebyggas genom att arbets-
miljöhänsyn beaktas redan på projekteringsstadiet. Jag kommer därför att
föreslå ett kompletterande ansvar vid projektering. Byggbranschen är en
bransch med många arbetsskador, ofta med allvarliga följder. Sådant som
skulle kunna förebyggas är t. ex. belastningsskador på grund av olämplig
utformning av byggprodukter eller för trånga utrymmen vid rördragning
samt olika risker för dem som skall utföra servicearbeten eller ha sin
arbetsplats i den färdiga byggnaden. En ratificering av ILOs konvention
(nr 167) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete förut-
sätter också att vissa ändringar görs i de svenska bestämmelserna.
Med hänsyn bl. a. till den internationella utvecklingen och till det sär-
skilda behov som finns inom olika produktområden behöver produktkont-
rollreglerna i arbetsmiljölagen revideras. Det är viktigt att få in kontroll på
ett tidigt stadium vid tillkomsten av både tekniska anordningar och farliga
ämnen. Därför har ett ändamålsenligt utformat leverantörsansvar en vik-
tig plats i arbetsmiljölagstiftningen. Det har visat sig vara angeläget att se
över arbetarskyddsstyrelsens bemyndiganden att meddela föreskrifter.
Praxis efter arbetsmiljölagens ikraftträdande har ändrats när det gäller
synen på vad som bör regleras genom verkställighetsföreskrifter. Arbets-
miljölagen bör anpassas efter nämnda praxis.
När det gäller det internationella samarbetet inom arbetsmiljöområdet
är en gemensam nordisk hållning viktig. För att bl. a. främja en sådan
hållning har de nordiska regeringarna under förra året antagit en nordisk
arbetsmiljökonvention. När det gäller närmandet mellan EFTA och EG är
det från svensk sida av avgörande betydelse att den s. k. sociala dimensio-
nen beaktas vid förverkligandet av de fyra friheterna som omfattar rörlig-
het av varor, tjänster, kapital och personer. Internationalisering är bra och
Prop. 1990/91:140
29
eftersträvansvärd men den måste ske på människans villkor, inte på kapi- Prop. 1990/91: 140
talets. Det är då viktigt att löntagarna ges rätt till insyn och inflytande även
i transnationella koncerner.
Allvarlig kritik har riktats mot sanktionssystemets möjligheter att före-
bygga olycksfall i arbetslivet. Den förebyggande verksamheten förutsätter
ett effektivt sanktionssystem där det individuella ansvaret för var och en
som verkar i arbetsmiljön är väsentligt. Arbetsmiljöbrott får inte behand-
las så att de kan uppfattas som mindre allvarliga.
Det nu aktuella förnyelsearbetet inom arbetslivsområdet påbörjades
genom proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering och
arbetslivsfondens verksamhet, m. m. Som följd av riksdagens beslut med
anledning av propositionen (SFU 12, rskr. 185) reglerades bl. a. arbetslivs-
fondens verksamhet 'och organisation. Fonden har börjat sin verksamhet
och stöder bl. a. breda branschprogram för arbetsmiljöförbättrande åtgär-
der samt för rehabiliterings- och arbetsanpassningsinsatser. Genom fon-
den har en unik och kraftfull möjlighet skapats att förbättra och förnya
arbetslivet samt få till stånd ett aktivt rehabiliteringsarbete. En skärpt
förebyggande arbetsmiljöpolitik och en starkare arbetslinje inom socialför-
säkringssektorn är inte enbart motiverande av välfärdspolitiska skäl. En
sådan politik ökar också arbetsutbudet och påskyndar strukturomvand-
lingen.
Genom fondens resurser och de förslag till lagändringar m. m., som jag
lägger fram, ställer samhället nya medel till förfogande för att på ett avgö-
rande sätt stärka och styra upp arbetsmiljöarbetet, förbättra arbetslivet och
öka produktiviteten. Arbetsgivarna har ett stort ansvar för att fullfölja ar-
betet i samverkan med arbetstagarna och deras organisationer. Genom av-
tal, praktisk tillämpning och aktiv samverkan, både på central och lokal
nivå, kan lagstiftningens intentioner förverkligas.
Arbetsmiljökommissionens principförslag om ett system med differenti-
erade avgifter ger utgångspunkter för ett fortsatt utredningsarbete. Syftet
är att skapa ett ekonomiskt styrmedel som ger arbetsgivaren incitament att
förbättra både det förebyggande och det rehabiliterande arbetet. Chefen för
socialdepartementet föreslår att ett sådant system utreds vidare.
Jag anser att det är av stor betydelse att kommissionens principförslag
utreds vidare. Det finns dock vissa restriktioner som utredningsarbetet
särskilt bör beakta. En sådan restriktion är att systemet inte får leda till
ökad utslagning och utestängning av arbetskraft. En annan viktig fråga är
att systemet måste utformas så att det tar hänsyn till att olika typer av
verksamhet arbetar med olika förutsättningar. För att systemet skall sti-
mulera till insatser och investeringar i bättre arbetsmiljö och rehabilite-
ring, måste avgiften för ett företag eller en förvaltning fastställas med
hänsyn till verksamhetens karaktär och möjligheter. Insatser och förbätt-
ringsarbete måste löna sig även i företag med ett svårt utgångsläge.
De i det följande presenterade förslagen skall därför ses som ett ytterliga-
re steg på vägen mot det goda arbetet med god arbetsmiljö och rikt och
utvecklande arbetsinnehåll. Dålig arbetsmiljö och bristande efterlevnad av
arbetsmiljöregler får inte ge ekonomiska fördelar i förhållande till konkur-
rerande företag som bedriver ett ambitiöst arbetsmiljöarbete.
30
Mitt förslag: En ny ändamålsbestämmelse införs i arbetsmiljölagen.
I den anges lagens ändamål:
— att säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter arbetstagare för
ohälsa eller olycksfall och som är tillfredsställande med hänsyn
till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i
samhället, och
— att främja att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att
gemensamt kunna åstadkomma en god arbetsmiljö.
Kommissionens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga invändningar mot för-
slaget.
Skälen till mitt förslag: Arbetsmiljölagen saknar i dag en övergripande
målangivelse. I lagens 2 kap. 1 § första stycket finns dock en bestämmelse
om att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets
natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetsmiljö-
kommissionen har föreslagit att denna del av 2 kap. 1 § lyfts fram och förs
in som en del i en ny ändamålsbestämmelse i arbetsmiljölagen.
Den föreslagna nya paragrafen innebär inga materiella nyheter eller
förändringar.
I den första punkten sägs att lagens ändamål är att säkerställa en arbets-
miljö som inte utsätter arbetstagare för ohälsa eller olycksfall och som är
tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och teknis-
ka utvecklingen i samhället. Andra delen av denna punkt har, som nämnts,
flyttats över från 2 kap. 1 §. Överflyttningen till den nya ändamålsbestäm-
melsen innebär ingen materiell skillnad. Den måste bl. a. ses mot bak-
grund av den utveckling av 2 kap. 1 § som jag kommer att föreslå när det
gäller de arbetsorganisatoriska frågorna. I förarbetena till arbetsmiljölagen
var det framför allt sådana frågor som behandlades i kommentaren till
detta lagrum. När nu tiden är mogen för att i lagen utveckla kraven vad
gäller arbetsorganisation och psykosocial arbetsmiljö finner jag det natur-
ligt att till ändamålsbestämmelsen lyfta fram det generella kravet att
bedömningen av arbetsmiljön skall göras i belysning av den sociala och
tekniska utvecklingen. Detta innebär ingen ändring i arbetsgivarens an-
svar och skall därför inte heller förändra tillsynsmyndigheternas möjlighe-
ter att ställa krav.
I sina allmänna överväganden finner arbetsmiljökommissionen att det
är av största vikt att det skapas drivkrafter till och förutsättningar för
förändringsprocesser. Rationaliseringar av särskilt utsatta arbetsuppgifter
kan på lång sikt ge strukturella förändringar av hela verksamheter som kan
innebära att de sämsta arbetstillfällena försvinner. Av särskild vikt i ar-
betsmiljösammanhang är att man ser investeringar och kompetensutveck-
ling för alla anställda som led i det förebyggande arbetet. Jag delar kom-
Prop. 1990/91:140
31
missionens uppfattning och anser att den sociala och tekniska utveckling- Prop. 1990/91: 140
en inte är en begränsning utan bör styras och utnyttjas så att arbetslivet
utvecklas och förnyas.
Arbetarskyddsstyrelsen föreslår en del justeringar av lagtexten i förhål-
lande till kommissionens förslag. Styrelsen menar att all mänsklig verk-
samhet innebär viss risk för ohälsa eller olycksfall. Avgörande måste vara
vilken risknivå som är godtagbar. Den bör vara så låg som möjligt med
hänsyn till den sociala och tekniska utvecklingen i samhället, vilket fram-
går av lagtexten. Arbetarskyddsstyrelsen är också tveksam till begreppet
”skadlig påverkan” som tidigare inte finns i arbetsmiljölagen. En förebild
kan ha varit begreppet ”skadlig inverkan” i lagen om arbetsskadeförsäk-
ring. Jag delar arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att det är olyckligt att
använda begrepp som kan leda till tolkningsproblem i arbetsmiljölagen.
Innehållsmässigt tillför de behandlade uttrycken inget nytt till lagtexten.
Därför föreslår jag att kommissionens förslag ändras i överensstämmelse
med arbetarskyddsstyrelsens förslag.
Den andra punkten lyfter fram lagens uppgift att främja att arbetsgivare
och arbetstagare samverkar för att gemensamt kunna åstadkomma en god
arbetsmiljö. Formuleringen överensstämmer med utgångspunkten i de
allmänna skyldigheterna i lagens 3 kap. 1 §. För att uppnå en varaktig och
genomgripande förnyelse av arbetslivet måste de interna förändringspro-
cesserna få stöd. Från att i stor utsträckning ha uppfattats som frågor for
experter, myndigheter och andra utomstående aktörer, måste arbetsmiljö-
arbetet utgå från ett brett engagemang och aktivt deltagande av alla anställ-
da och chefer på olika nivåer inom verksamheten. Punkten avser alltså att
lyfta fram både betydelsen av det lokala arbetsmiljöarbetet och att det sker
i samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Mitt förslag: Arbetstagarens rätt till ett innehållsrikt och utvecklan-
de arbete konkretiseras. Uttryckliga krav införs om att teknik, ar-
betsorganisation och arbetets innehåll skall utformas så att arbetsta-
gare inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att påverka den egna arbets-
situationen och att medverka i förändrings- och utvecklingsarbete.
Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas. Vid
arbetsorganisationens utformning skall beaktas betydelsen av löne-
former och förläggning av arbetstider. Det skall eftersträvas att
arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt, samarbete och
sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter.
Vidare preciseras arbetstagarens skyldighet att medverka i arbets-
miljöarbetet och delta i genomförandet av åtgärder för att åstad-
komma en god arbetsmiljö.
Kommissionens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Kom-
32
missionen föreslår emellertid att löneformer och förläggning av arbetstider
som innebär påtaglig risk för ohälsa och olycksfall inte skall användas.
Remissinstanserna: Samtliga arbetstagarorganisationer och forsknings-
organ samt flertalet myndigheter är positiva till förslagen. Arbetsgivar- och
näringslivsföreträdarna samt Göta hovrätt är tveksamma till förslagen
som avser löneformer och förläggning av arbetstider. Arbetsdomstolen
anser att förslaget om löneformer och förläggning av arbetstider inte bör
genomföras utan en grundlig analys av konsekvenserna för rättssystemet.
Skälen till mitt förslag: Uppmärksamhet har allt mer kommit att riktas
mot arbetets innehåll och möjligheterna till inflytande över det egna arbe-
tet. Det förebyggande arbetet när det gäller de fysiska arbetsmiljöriskerna
har utvecklats. Men det räcker inte. Många sedan länge kända arbetsorga-
nisatoriska frågor är fortfarande olösta. Som exempel kan ensidiga repeti-
tiva arbeten nämnas. Samtidigt utvecklas arbetslivet, t. ex. genom införan-
de av ny teknik. Detta medför både nya möjligheter och problem av
betydelse för arbetsmiljön och kan innebära nya både fysiska och psykiska
krav.
Arbetsmiljökommissionens kartläggningsgrupp bekräftade att de psyko-
sociala faktorerna spelar en stor roll för många olika slag av arbetsrelaterad
ohälsa. Psykisk stress och psykisk belastning samt sociala faktorer som
brist på socialt stöd eller kamratskap har t. ex. nämnts som riskfaktorer i
arbetsmiljön som kan bidra till hjärtinfarkt.
Jag delar kommissionens uppfattning att några av de viktigaste förut-
sättningarna för ett bättre arbetsliv är ett rikt arbetsinnehåll och möjlighe-
ter för den enskilde att själv påverka sin arbetssituation. Arbetsmiljöarbe-
tet måste därför omfatta hela arbetssituationen. Den anställde måste få
förutsättningar för att efterfråga arbetsmiljöförbättringar och möjligheter
att genomdriva förändringar.
Jag kommer att närmare motivera mitt förslag till ändring av det nuva-
rande andra stycket i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen i samband med att jag
behandlar frågor om anpassning och rehabilitering (avsnitt 3.4).
Arbetsmiljölagens karaktär av ramlag gör det olämpligt att i detalj
reglera det arbetsorganisatoriska området. Jag föreslår därför att generella
kriterier införs för vad som är utmärkande för det goda arbetet. 1 det lokala
arbetsmiljöarbetet och i avtal mellan arbetsmarknadens parter får kraven
sedan preciseras och anpassas till olika lokala och branchanknutna förut-
sättningar. Arbetarskyddsstyrelsen kan också vid behov utveckla kraven i
föreskrifter.
Redan i arbetsmiljölagens förarbeten betonas att ett aktivt deltagande
från de anställdas sida är avgörande för att syftet med lagen skall kunna
förverkligas. Jag föreslår nu att arbetstagarnas rätt att medverka i utform-
ningen av den egna arbetssituationen breddas till att även omfatta föränd-
rings- och utvecklingsarbete som rör det egna arbetet. Att som hittills
huvudsakligen inrikta arbetsmiljöarbetet på att avlägsna belastningar
skapar ofta passiva arbeten. En kompletterande strategi är att stärka
individerna, höja deras anspråk och därmed öka deras delaktighet i en
bred och positiv förändringsprocess. Höga arbetskrav är inte skadliga i sig
Prop. 1990/91:140
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
förutsatt att kraven kan mötas med eget inflytande och möjlighet att Prop. 1990/91:140
påverka hur arbetet skall utföras.
Arbetsmiljökommissionens kartläggningsgrupp har givit en god beskriv-
ning av kvinnors och mäns hälsorisker inom olika yrken. Där framgår
bland annat att kvinnor löper stora risker inom såväl mans- som kvinno-
dominerade områden. Inom tillverkningsyrkena är riskerna mer markera-
de för dem än för männen, såväl när det gäller svåra olycksfall och
belastningsskador som död i tidig ålder. Hälso- och sjukvården är en ur
risksynpunkt utsatt sektor. Graden av arbetsmiljöproblem är här starkt
relaterad till placering i organisationen. Ju längre ner i hierarkin, desto fler
sjukskrivningar och arbetsskador.
Ett grundläggande krav är att teknik, arbetsorganisation och arbetsinne-
håll utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska
belastningar som medför ohälsa eller olycksfall. Begreppet teknik innefat-
tar i det här sammanhanget också påverkan av kemiska produkter.
Den inledningsvis antydda utvecklingen av arbetslivet har inneburit att
de psykosociala faktorerna blivit allt mer centrala. Det är därför angeläget
att i lagtext tydligare lyfta fram dessa psykosociala faktorer och ge dem en
ökad tyngd i arbetsmiljöarbetet. Lagstödet kan också underlätta arbetet
med dessa arbetsmiljöfrågor som är ”osynliga” på ett annat sätt än de
traditionellt uppmärksammade fysiska arbetsmiljöfaktorerna.
Arbetsmiljökommissionen föreslår att det i arbetsmiljölagen tas in ett
förbud mot löneformer och förläggning av arbetstider som innebär påtag-
lig risk för ohälsa eller olycksfall. Kommissionens kartläggningsgrupp be-
kräftade att både frågor om arbetstid och löneform kan ha stor inverkan på
hälsan. Oregelbundna och obekväma arbetstider, i synnerhet om de med-
för nattarbete, är förenade med en ökad risk för sömn- och vakenhetsrubb-
ningar, olyckshändelser och hjärt- och kärlsjukdomar. Löneformen kan
påverka risktagandet vilket i vissa situationer kan innebära fara både för
den enskilde arbetstagaren och för tredje man.
Kommissionens förslag att i lagen införa ett förbud mot löneformer och
arbetstidsförläggning som innebär påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall
får stöd framför allt av arbetstagarorganisationerna samt ett flertal myn-
digheter och forskningsorgan. Däremot avvisas förslaget med kraft av
arbetsgivar- och näringslivsföreträdarna.
Arbetsdomstolen framför att förslaget om löneformer och förläggning av
arbetstid är alltför kategoriskt. Arbetsgivare kan ha en avtalsenlig skyldig-
het att tillämpa en viss löneform eller en viss arbetstidsordning. Om
yrkesinspektionen skulle ingripa uppkommer rättsliga frågor, som inte har
besvarats i betänkandet. Enligt arbetsdomstolens mening bör den föreslag-
na ändringen föregås av en grundlig analys av de rättsliga frågorna.
Redan i propositionen om arbetsmiljölag (prop. 1976/77:149) uppmärk-
sammades möjligheten att förbjuda ackordslön. Enligt arbetsmiljöutred-
ningen var det uppenbart att vissa former av prestationslön skall undvikas
i arbeten med hög säkerhetsrisk. Föredragande departementschefen anför-
de följande:
34
”Denna fråga måste ägnas särskild uppmärksamhet från både de fackliga
organisationerna och arbetarskyddsmyndigheternas sida. Härvid synes de
av utredningen anförda synpunkterna kunna tjäna som utgångspunkt. Jag
vill tillägga att enligt arbetsmiljölagen bör regeringen kunna bemyndiga
arbetarskyddsstyrelsen att med direkt straffsanktion förbjuda en arbetsme-
tod, om det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt (3 kap. 14 §). Till
arbetsmetod som sålunda skall kunna förbjudas bör enligt min bedömning
kunna räknas arbetsmetod som bygger på ackordssystem som är klart
olämpligt från skyddssynpunkt”.
I samband med att bestämmelserna om arbetstidens förläggning flyttades
över från arbetsmiljölagen till arbetstidslagen (1982:673) markerades att
arbetstiden är en arbetsmiljöfråga och att det råder ett nära samband
mellan lagarna. I arbetsmiljölagen infördes en ny paragraf (2 kap. 10 §)
som hänvisar till arbetstidslagen. I propositionen om ny arbetstidslag
m. m. (prop. 1981/82:154 s. 45) anfördes följande:
”Med den uppläggningen kan arbetarskyddsstyrelsens författningar på
arbetstidsområdet utfärdas med stöd av antingen arbetsmiljölagen eller
arbetstidslagen. Valet blir beroende av om det är en författning, som utgår
från de allmänna bestämmelserna i arbetsmiljölagen, eller om det gäller
verkställighetsföreskrifter i anslutning till arbetstidslagen. Motsvarande
bör gälla i fråga om yrkesinspektionens tillsyn”.
Arbetsmiljökommissionen framhåller att arbetsmarknadens parter haft
svårt att tillräckligt bevaka arbetsmiljöaspekterna av arbetstidsfrågorna
trots förarbetsuttalandena och utformningen av arbetsmiljölagen. Kom-
missionen framför därför att skälen till en lagreglering är att öka både
arbetsgivarnas och arbetstagarnas insikt om att dessa faktorer även har
arbetsmiljöaspekter och att ge klarare riktlinjer för tillsynsmyndigheternas
agerande.
Jag delar kommissionens uppfattning om att löneform och arbetstidsför-
läggning måste få ökad uppmärksamhet som betydelsefulla delar i arbets-
organisationen och arbetsmiljön. Den ändring som jag föreslår avser att
tydligt markera att arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen med
stöd av arbetsmiljölagen kan ställa krav när det gäller arbetsmiljöaspekter
både när det gäller löneform och arbetstidens förläggning. Det kan ske i
form av generella föreskrifter eller i det enskilda fallet genom föreläggande
eller förbud. Jag kan emellertid inte ställa mig bakom kommissionens
förslag att direkt i lagen formulera ett förbud mot vissa löneformer och
arbetstidsförläggningar.
Den helhetssyn som måste anläggas på arbetsmiljöarbetet framgår enligt
min mening av den föreslagna lagtexten där det krävs att teknik, arbetsor-
ganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte ut-
sätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller
olycksfall. Detta krav är ett förtydligande och en utveckling av gällande
rätt. Här ryms också frågorna om löneform och arbetstidens förläggning.
För att ytterligare markera dessa frågors betydelse lyfter kommissionen i
sitt lagförslag särskilt fram dem. Det görs dock på ett sätt som får motsatt
effekt. Genom att föra in begreppet ”påtaglig risk” görs en begränsning av
Prop. 1990/91:140
35
det generella kravet, dvs. att inte utsätta arbetstagare för ohälsa eller Prop. 1990/91:140
olycksfall. Redan av ändamålsbestämmelsen i 1 kap. 1 § framgår att be-
dömningarna måste göras med hänsyn till bl. a. arbetets natur. Av detta
följer att vissa arbetstidsförläggningar måste accepteras som i sig utgör en
belastning ur hälsosynpunkt. Exempelvis kräver både vård och omsorg
samt processindustri arbete på obekväm tid. Bedömningen av arbetsmiljö-
aspekterna måste göras från fall till fall och påverkas av vilket slag av
verksamhet det är fråga om. Vid utformning och bedömning av ett arbete
måste särskilt beaktas om det skall utföras på en arbetstid som i sig utgör
en hälsomässig belastning. Arbetet måste då utformas och organiseras så
att den sammantagna belastningen inte leder till ohälsa. Arbetets innehåll,
bemanning, organisation och ledningsformer måste utformas med hänsyn
till att arbetstidsförläggningen i sig innebär en påfrestning på hälsan.
Ett syfte med att ändra arbetsmiljölagen är, precis som kommissionen
anför, att ge klarare riktlinjer dels for tillsynsmyndigheterna, dels för
arbetsmarknadens parter, inte minst när det gäller att sluta kollektivavtal
som berör arbetsförhållanden av betydelse for arbetsmiljön och arbetsta-
garnas hälsa. Jag finner att det är viktigt att frågor om löneform och
arbetstidsförläggning behandlas inom ramen för en helhetssyn på arbets-
miljön. Jag föreslår därför att löneformer och arbetstidens förläggning
skall beaktas vid utformningen av arbetsorganisationen m. m. Härigenom
torde också de av arbetsdomstolen och vissa arbetsgivarorganisationer
anförda olägenheterna med kommissionens förslag kunna undvikas. Jag
vill framhålla att frågorna om arbetstidens förläggning omfattar också
arbetspassens längd och hur de fördelas inom den ram som anges i arbets-
tidslagen.
1 arbetsmiljölagens förarbeten framhölls att särskilt kritiska egenskaper i
arbetets organisation var bl. a. ständig upprepning av kortcykliga arbets-
moment, systemstyrd arbetstakt särskilt i kombination med höga krav på
uppmärksamhet, i detalj förutbestämda rörelsemönster och arbetsmeto-
der, utnyttjande av i huvudsak endast motoriska funktioner hos den arbe-
tande och bristande möjlighet till social kontakt i arbetet. Antalet anmälda
belastningsskador har ökat kraftigt under de senaste tio åren, bl. a. på
grund av ändringar i ersättningssystemet. Jag föreslår därför att det ovan
redovisade övergripande kravet på utformningen av teknik, arbetsorgani-
sation och arbetsinnehåll förtydligas även när det gäller starkt styrt eller
bundet arbete. Sådant arbete som ofta karaktäriseras av kortcykliga arbets-
moment skall undvikas. Huvudregeln skall således vara att arbetet inte
skall vara starkt styrt eller bundet. I vissa fall kan dock verksamheten vara
sådan att arbete som innebär stark styrning eller bundenhet eller ensidigt
rutinarbete inte kan undvikas. I dessa fall måste sådant arbete i stället
begränsas, t. ex. genom att varva det med andra arbetsuppgifter.
Trots den tekniska utvecklingen förekommer fortfarande många enklare
hopsättningsarbeten med upprepade, ensidiga arbetsrörelser som kan leda
till belastningsskador. I sitt remissyttrande anför arbetsgivarföreningen
SFO till och med att utvecklingen inom vissa sektorer eller åtminstone
företag gått mot att de kvalificerade arbetena automatiserats medan ande-
len enkla, lågkvalificerade tempoarbeten påtagligt ökat. Denna utveckling
36
måste hejdas. Personalutveckling och kompetenshöjning kan vara viktiga Prop. 1990/91: 140
medel for att stärka individer och ge personalgrupper med enkla, repeti-
tiva uppgifter förutsättningar för att bli mer flexibla så att de inte stannar i
rutinarbeten tills de slås ut. Så har ofta varit fallet med lågutbildade
kvinnor som vid rationaliseringar har hamnat i en grupp som, i stället för
att få möjlighet till vidareutbildning och kompetensutveckling, har tving-
ats att byta från ett tempoarbete till ett annat.
Redan nu kan yrkesinspektionen med stöd av gällande rätt ingripa när
ensidiga arbetsrörelser kan medföra risk för belastningsskador. Den före-
slagna kompletteringen kan ytterligare stödja det lokala förändringsarbetet
och tillsynsmyndigheternas arbete med frågorna.
Arbetet bör ge variation, social kontakt, möjlighet till samarbete och
sammanhang. Det skall eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjlighet
till personlig och yrkesmässig utveckling, självbestämmande och yrkes-
mässigt ansvar. Ensamarbete bör undvikas, inte bara ur skyddssynpunkt,
utan också för att arbetskamrater är viktiga för trivseln och kan vara till
stöd och utgöra skydd mot ohälsa i pressade situationer. Goda relationer
på arbetsplatsen och gott kamratskap förebygger isolering och bristande
integration i samhället. En bra arbetsorganisation är ett hinder mot över-
utnyttjande, utbrändhet och stress.
Den enskilde arbetstagarens ansvar regleras i 3 kap. 4 § arbetsmiljö-
lagen. Kommissionen föreslår en ändring som skall förtydliga arbetstaga-
rens aktivitetsplikt. Remissinstanserna har inte haft några särskilda syn-
punkter på förslaget i denna del.
Kommissionen föreslår att alla arbetstagare skall ges en skyldighet att på
ett aktivt sätt medverka i arbetsmiljöarbetet, vilket även innefattar att
delta i utarbetande och genomförande av t. ex. handlingsplaner i syfte att
förbättra arbetsmiljön.
En ökad lokal aktivitet och ett effektivare förebyggande arbetsmiljöarbe-
te förutsätter att den enskilde arbetstagarens erfarenheter och engagemang
i arbetet och i arbetsmiljön får ökat utrymme. Mitt tidigare redovisade
förslag till ändring av 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen har detta syfte. Varje
arbetstagare har en viktig funktion i arbetsmiljöarbetet och det fordras
också att arbetstagaren på eget initiativ medverkar och är aktiv.
Redan i gällande lydelse av 3 kap. 4 § arbetsmiljölagen om arbetstaga-
rens ansvar förutsätts att arbetstagaren medverkar i arbetsmiljöarbetet.
Vad ansvaret omfattar framgår inte tydligt av förarbetena. Här utvecklas
skyldigheten att följa givna föreskrifter, använda skyddsanordningar etc. I
sista hand anses arbetsgivaren ha rätt att skilja arbetstagaren från anställ-
ningen om denne underlåter att följa gällande skyddsföreskrifter.
Denna syn på arbetstagarens skyldigheter är otidsenlig och behöver
omprövas. Arbetstagarnas medverkan är av stor betydelse, inte minst för
att komma till rätta med arbetsmiljöproblem på det psykosociala och
arbetsorganisatoriska området. Som exempel kan nämnas att det av olika
skäl kan vara svårt att utan aktiv medverkan av de berörda arbetstagarna
genomföra arbetsutvidgning och införa mer variation i arbetet. Motstån-
det mot förändringar minskar om arbetstagarens delaktighet i förändrings-
och arbetsmiljöarbetet ökar. På detta vis kan benägenheten öka att pröva
37
nya arbetsuppgifter och arbetsmetoder, som ur arbetsmiljösynpunkt är Prop. 1990/91: 140
mindre belastande.
Kommissionen föreslår också ändringar av arbetsmiljölagens regler om
arbetstagarens ansvar i 3 kap. 4 §. Ändringen innebär inte någon föränd-
ring i sak jämfört med gällande rätt. Kommissionen föreslår att uttrycket
”förebygga” ersätts med ”förhindra”. Avsikten är att markera att arbetsta-
garens skyldigheter naturligtvis är begränsade och att det är arbetsgivaren
som har ansvaret för att ”förebygga” ohälsa och olycksfall. Jag anser inte
att forslaget tillför något i sak och föreslår därför inte någon sådan ändring.
Kommissionen föreslår vidare att ett nytt andra stycke införs i paragra-
fen. En förebild finns i arbetsmiljöavtalet mellan SAF-LO-PTK och inne-
bär att arbetstagare till arbetsgivaren skall påtala brister eller risker i
arbetsmiljön som han upptäcker. Syftet är att tydliggöra den s. k. hänvän-
delseordningen, dvs. att ange vem en arbetstagare i första hand skall vända
sig till om han upptäcker brister eller risker i arbetsmiljön.
Min bedömning är att det kan finnas risk for att förslaget kan tolkas så
att en utvidgning av arbetstagarens underrättelseskyldighet i motsvarande
utsträckning minskar arbetsgivarens undersökningsansvar. Därför avser
jag att inte lägga fram förslaget i denna del.
Det bör slutligen betonas, att de ändringar som föreslås i 3 kap. 4 § inte
avser att ändra på den ansvarsfördelning som gäller mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Ändringarna är i stället att anse som förtydligande av nu
gällande bestämmelser i arbetsmiljölagen och kan bidra till att öka den
gemensamma lokala aktiviteten i både det förebyggande arbetsmiljöarbe-
tet och i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten.
Mitt förslag: I arbetsmiljölagen införs en ny bestämmelse som anger
en skyldighet för arbetsgivaren att systematiskt planera, leda och
kontrollera arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen omfattar krav på att
fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och genomföra de
åtgärder som behövs. Arbetsmiljöfrågorna skall integreras med övri-
ga frågor rörande verksamheten i dess helhet. Arbetsmiljön och
arbetet med den skall dokumenteras i den utsträckning verksamhe-
ten kräver. Handlingsplaner skall därvid upprättas.
Kommissionens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till eller har
ingen erinran mot förslaget.
Skälen till mitt förslag: Tyngdpunkten i arbetsmiljöarbetet bör förskju-
tas från efterhjälpande till tidiga förebyggande insatser. En av förutsätt-
ningarna för detta är att arbetsmiljöfrågorna behandlas tillsammans med
övriga överväganden rörande verksamheten i dess helhet samt planeras,
genomförs och följs upp systematiskt.
Arbetsmiljökommissionen konstaterar att i det traditionella arbets-
38
miljöarbetet behandlas arbetsmiljöfrågorna ofta som frågor för experter i Prop. 1990/91: i
en särskild skyddsorganisation. I denna sidoordnade roll är skyddsorgani-
sationen ofta mycket välutbildad och välinformerad. Problemet är att
kunnandet inte tränger fram och påverkar de strategiska besluten som styr
verksamheten. Där sker prioriteringarna enligt andra, affärsmässiga värde-
ringar. Kommissionen föreslår ändringar i arbetsmiljölagen med syfte att
öka arbetsgivaransvaret för ett systematiskt arbetsmiljöarbete och att inte-
grera arbetsmiljöfrågorna med övriga överväganden i linjeorganisationen,
dvs. hos beslutsfattande chefer, arbetsledning, personalhandläggare m. fl.
Remissinstanserna stöder syftet med förslaget. Landstings- och kom-
munförbunden tar dock avstånd från att kraven skall lagfästas och SAF är
tveksam till nyttan av sådan lagstiftning och anser att utvecklingen bör ske
på frivillig grund och genom avtal inom ramen for nuvarande lagstiftning.
Jag anser liksom kommissionen att det behövs ändringar i arbetsmiljö-
lagen för att uppnå det eftersträvade syftet. För att initiera och stödja de
lokala förändringsprocesserna måste företagens och förvaltningarnas egen-
aktivitet i arbetsmiljöfrågor öka. Arbetsgivaren måste genom ”internkont-
roll” säkerställa att arbetsmiljöarbetet bedrivs i linjeorganisationen. Detta
synsätt påverkar också skyddskommittéernas arbete och fackets roll vilket
jag återkommer till senare.
I internkontrollen måste säkerställas en helhetssyn som omfattar såväl
den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön. Jag har tidigare föreslagit
en utvidgning av arbetsmiljölagens regler om arbetsmiljöns beskaffenhet
med avseende på bl. a. de arbetsorganisatoriska frågorna. Erfarenheter,
från t. ex. oljeindustrin i Norge, visar att det finns en risk att internkon-
trollsystem i första hand behandlar olycksfallsrisker och den fysiska arbets-
miljön. För att de psykosociala arbetsmiljöfrågorna och de arbetsorganisa-
toriska kraven i praktiken skall få genomslag är det nödvändigt att de får
sin naturliga plats i arbetsmiljöarbetet i linjeorganisationen och i arbetsgi-
varens internkontroll.
Kraven på arbetsmiljön och på ett systematiskt arbetsmiljöarbete är
generella och omfattar alla arbetsgivare. I små företag blir av naturliga skäl
internkontrollsystemet, dokumentationen osv. av mycket mindre omfatt-
ning än inom större verksamheter. Riskerna i arbetet måste alltid följas
med stor uppmärksamhet. En formell, dokumenterad arbetsfördelning
kan däremot, inom ett litet företag, vara överflödig.
Arbetarskyddsstyrelsen har i en rapport till kommissionen om styrmedel
i det förebyggande arbetsmiljöarbetet särskilt berört de små företagens
speciella problem och behov. En slutsats är att det där behövs enkla
konkreta råd och förslag. Till stor del bör företagshälsovården kunna ge
denna assistans. När det gäller små företag/förvaltningar måste yrkesin-
spektionen anpassa sina tillsynsmetoder till de särskilda förutsättningarna
där. Inom inspektionen pågår också olika försök att på ett effektivt och
meningsfullt sätt nå små och medelstora verksamheter. Jag återkommer
till frågor om tillsynsarbetet i avsnitt 8.
För att uppfylla kraven på ett systematiskt arbetsmiljöarbete kan lämpli-
ga åtgärder vara att arbetsgivaren på högsta ledningsnivå tydligt beskriver
viljeinriktning, mål och medel för arbetsmiljöarbetet (arbetsmiljöpolicy),
39
v arbetsuppgifter, befogenheter och resurser. Arbetsolyckor Prop. 1990/91:140
,.sa som uppkommit i arbetet skall utredas. Riskerna i verksamhe-
^«i bör systematiskt identifieras och bedömas. Åtgärder som inte kan
genomföras omedelbart skall tidplaneras. Arbetsgivaren bör också göra de
interna kontroller av verksamheten som behövs för att säkerställa att de
uppställda målen och lagstiftningens krav uppfylls samt att planerade
åtgärder genomfors och får avsedd verkan. LO bekräftar vikten av att
planera och följa upp verksamheten och understryker särskilt betydelsen
av handlingsplaner som medel att aktivera det lokala arbetet.
Bland remissinstanserna har statens arbetsmiljönämnd och statens ar-
betsgivarverk hänvisat till olika försök inom statsförvaltningen med nya
former för arbetsmiljöarbete där bl. a. principen om integrering av arbets-
miljöfrågorna i linjen har satts i förgrunden. I det nya arbetsmiljöavtalet
på det statliga området (AMLA-89) uppmärksammas betydelsen av t. ex.
ökat lokalt handlingsutrymme, en klarare rollfördelning med understry-
kande av arbetsgivaransvaret och ökad betoning av systematik och målin-
riktning i det lokala arbetsmiljöarbetet.
Mitt förslag överensstämmer i sak med kommissionens. Av den före-
slagna bestämmelsen framgår bl. a. att arbetsgivaren systematiskt skall
planera, leda och kontrollera verksamheten och säkerställa att arbetsmil-
jön är tillfredsställande.
En förutsättning för ett bra arbetsmiljöarbete är att arbetsgivaren fullgör
sitt undersökningsansvar. Det krävs att han fortlöpande undersöker risker-
na och bristerna i verksamheten. En grundläggande beståndsdel i ett
sådant arbete är att det finns rutiner som garanterar att arbetsolyckor och
ohälsa som uppkommit i arbetet utreds. Dessa utredningar kan i en del
frågor leda till snabba åtgärder. I övrigt bör de läggas till grund for det
systematiska arbetsmiljöförbättrande arbetet.
Även om de generella kunskaperna om sambanden mellan miljö och
hälsa hela tiden ökar, måste man i det förebyggande arbetet observera
varningssignaler vars orsakssamband kan vara mer eller mindre tydliga.
Därför kan det finnas behov av att mer djupgående riskanalyser för att i ett
tidigt skede upptäcka risker som ännu inte lett till manifesterade skador.
Sådana riskanalyser bör göras systematiskt och även omfatta de psykosoci-
ala faktorerna. Företags- och förvaltningsledning, linjeorganisationens
chefer, företagshälsovård, personalavdelning och de anställda och deras
fackliga företrädare måste lära sig att upptäcka och reagera på förhållan-
den och mänskliga reaktioner som utgör tidiga varningstecken, t. ex. hög
sjukfrånvaro, vantrivsel, hög personalomsättning, relationsproblem etc.
Aven de anställdas egna bedömningar av arbetets belastningar och deras
uppfattning om problemen i den egna arbetssituationen måste beaktas.
Eftersom kraven på en god arbetsmiljö är dynamiska och ändras, bl. a.
till följd av den sociala och tekniska utvecklingen, bör handlingsplaner
omfatta långsiktiga åtgärder. De kan också innehålla sådana åtgärder som
föranleds av arbetsolycksutredningar, riskanalyser eller som för övrigt
behöver vidtas om det är ändamålsenligt och inte försenar eller försvårar
ett skyndsamt genomförande av åtgärderna. Insatser som snabbt kan ge-
nomföras bör inte av onödigt formalistiska skäl anstå för att redovisas i en
40
övergripande handlingsplan. Sådana åtgärder kan ofta planeras och ge-
nomföras utan skriftliga och formaliserade plandokument.
Handlingsplaner skall vara mer åtgärdsinriktade än ledningens arbets-
miljöpolicy. Syftet med handlingsplaner är att prioritera och se samban-
den mellan olika åtgärder. De skall upprättas i den utsträckning verksam-
heten kräver och som följer av arbetsmiljön och arbetet med den. Med
hänsyn till de dynamiska kraven på god arbetsmiljö och handlingsplaner-
nas grundläggande funktion i ett systematiskt arbetsmiljöarbete torde det i
praktiken endast i enstaka undantagsfall saknas behov av handlingsplaner.
Uppläggning, omfattning, periodicitet m.m. i fråga om handlingsplaner
kan närmare preciseras genom föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen.
Framfor allt är det dock viktigt att de lokala parterna kommer överens om
fungerande interna rutiner.
Handlingsplanerna skall upprättas i samverkan med arbetstagarna och
deras företrädare. På sådana arbetsställen där skyddsombud inte har ut-
setts bör samråd ske med berörda arbetstagare. Jag kommer att föreslå att
det till arbetsmiljölagens 6 kap. tillförs bestämmelser om att skyddsombu-
den skall vaka över arbetsgivarens internkontroll och delta vid upprättan-
det av handlingsplaner. Också i skyddskommitténs uppgifter skall ingå att
behandla handlingsplanerna. Jag återkommer till dessa frågor i samband
med förslagen om ändringar i reglerna om partssamverkan.
I det dokumentationskrav som införs i paragrafens andra stycke krävs
att arbetsmiljön och arbetet med den skall dokumenteras. Handlingspla-
nerna är ett viktigt exempel på sådan dokumentation. Som exempel på
övrig dokumentation som kan vara aktuell kan nämnas beskrivningar av
hur internkontrollen skall bedrivas, den tidigare nämnda arbetsmiljöpoli-
cyn, rutiner för undersökning av arbetsmiljöförhållandena, mätprotokoll,
sammanställningar över arbetsskador osv.
Syftet med arbetsgivarens nu föreslagna dokumentationsskyldighet är
att ge ökad tyngd åt internkontrollen och underlätta arbetet för alla som
medverkar i arbetsmiljöarbetet, t. ex. företags- och arbetsledning, arbetsta-
gare, skyddsombud och specialister. Dokumentationen kan också förbätt-
ra möjligheterna att följa upp arbetet samt ligga till grund för yrkesinspek-
tionens bedömning av företagets/förvaltningens sätt att bedriva sitt arbets-
miljöarbete.
Av lagtexten framgår att dokumentationens omfattning måste sättas i
relation till verksamhetens krav. Avgörande kan vara både verksamhetens
inriktning, förekomsten av olika risker och verksamhetens omfattning. Att
det av naturliga skäl bör ställas lägre krav på dokumentation i små företag
har redan tidigare berörts.
I verksamheten bör också ingå rutiner för att säkerställa arbetsförhållan-
dena för anlitade entreprenörer eller andra arbetstagare som inte omfattas
av ett direkt anställningsförhållande. Det kan vara lämpligt att ha rutiner
för klargörande av ansvarsfrågor och för kontroll av entreprenadföretagets
arbetsmiljöstandard. Arbetsmiljöförhållandena för entrepenadanställda
som utför uppdrag på olika arbetsställen kan ofta vara svåra att påverka
för den egna arbetsgivaren. Det är därför viktigt att även uppdragsgivaren
som anlitar tillfällig personal, tar ett ansvar för att arbetsmiljöfrågorna
Prop. 19'.
41
—handlas. I sådana situationer aktualiseras ofta samordningsansvar och Prop. 1990/91:140
ansvar för den som råder över ett arbetsställe. Rutiner för att klargöra
dessa ansvarsfrågor bör finnas.
Genom att arbetsmiljölagens rambestämmelser byggs ut med avseende
på systematisk internkontroll blir det möjligt för arbetarskyddsstyrelsen
att i föreskrifter vidareutveckla och precisera kraven, t. ex. genom att ange
hur internkontrollsystemet bör utformas och vilka moment som bör ingå
liksom hur långtgående undersökningsansvaret och dokumentationsskyl-
digheten bör vara samt andra liknande frågor.
Arbetsmiljölagen innehåller regler om arbetsgivarens skyldigheter be-
träffande utbildning, information och instruktion. Internkontrollen måste
omfatta rutiner för att säkerställa att dessa behov tillgodoses. Arbetsmiljö-
kommissionen uppmärksammar betydelsen av väl fungerande, systema-
tisk introduktion i arbetet. Kommissionen finner att det, trots de tydliga
markeringarna i lagen, fortfarande finns stora brister i introduktionsruti-
nerna inom stora delar av arbetslivet. Särskilt när det gäller ungdomar
måste behovet av introduktion beaktas. Kommissionen föreslår därför att
företag/förvaltningar och tillsynsmyndigheter i större utsträckning skall se
till att det finns fungerande introduktionsrutiner som löpande följs upp.
Jag delar kommissionens uppfattning och anser att både riskerna för
olycksfall och belastningsskador i stor utsträckning kan undvikas genom
att bl. a. ungdomar genom en ordentlig introduktion blir varse riskerna och
belastningarna i arbetet och samtidigt får lära sig rätt arbetsmetoder. Jag
delar även LOs uppfattning att arbetsledare och småföretagare är grupper
som ofta kan sakna tillräckliga arbetsmiljökunskaper. Det är därför viktigt
att internkontrollen och yrkesinspektionens systemtillsyn omfattar frågor-
na om introduktion och utbildning.
LO anser att det av arbetsmiljölagen måste framgå att arbetsgivaren är
skyldig att på arbetsstället ha ett rapporteringssystem för arbetsskador och
att alla skador samt vidtagna åtgärder skall rapporteras till yrkesinspektio-
nen som ett underlag för yrkesinspektionens systemtillsyn.
En tillförlitlig intern rapportering av arbetsskador på arbetsstället och i
företaget (motsvarande) är en nödvändig och grundläggande beståndsdel i
det förebyggande arbetet. Den kunskap man får genom att rapportera,
sammanställa och följa upp arbetsskadorna måste, som tidigare sagts,
aktivt användas som underlag i det förebyggande arbetet och snabbt leda
till åtgärder. Trots att arbetsskadeutredningarnas stora betydelse i det
förebyggande arbetet är väl känt visar bl. a. yrkesinspektionens och försäk-
ringskassornas erfarenheter att sådana utredningar genomförs alltför säl-
lan. Jag föreslår därför att krav införs i arbetsmiljölagen om att arbetsska-
dor skall utredas. Genom föreskrifter kan arbetarskyddsstyrelsen närmare
utveckla de krav som i detta avseende kan ställas på arbetsgivaren.
Skyldigheten att internt registrera, utreda och följa upp arbetsolyckor
och annan skadlig inverkan i arbetet måste samverka med skyldigheten att
anmäla sådana skador till försäkringskassan och yrkesinspektionen. Den-
na anmälningsskyldighet regleras när det gäller anmälningar till försäk-
ringskassan i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och förordningen
(1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd. Den-
42
na information ligger bl. a. till grund för den officiella arbetsskadestatisti-
ken i informationssystemet om arbetsskador (ISA) som finns hos arbetar-
skyddsstyrelsen. Allvarligare skador och tillbud skall dessutom rapporteras
till yrkesinspektionen enligt arbetsmiljöförordningen. Intern arbetsskade-
information bör finnas som underlag för företagets eller förvaltningens
eget arbetsmiljöarbete och utformas med hänsyn till det interna informa-
tionsbehovet. Anmälan till de nyss nämnda myndigheterna fyller andra
funktioner, bl. a. som underlag för myndigheternas och samhällets insat-
ser. Informationen i ISA kan komplettera, men inte ersätta den interna
informationen. Jag återkommer till skyldigheten att anmäla arbetsolyckor
till yrkesinspektionen under avsnitt 7.2.
JämO, RRV, LO och SFO berör sanktionsfrågan. LO anser att avsaknad
av handlingsprogram, bristfälliga program eller vägran att genomföra ett
program skall leda till vitesföreläggande eller eventuellt en sanktionsavgift.
Genom den föreslagna ändringen av 3 kap. 2a § i arbetsmiljölagen faller
internkontrollen under lagens sanktionssystem. Yrkesinspektionen kan
vid överträdelse av arbetsmiljölagen eller föreskrifter som utfärdats med
stöd av lagen, besluta om föreläggande eller förbud som eventuellt för-
binds med vite. Jag anser inte att det finns skäl att ändra detta system.
Mitt förslag: I arbetsmiljölagen införs en bestämmelse om att ar-
betsgivare skall se till att det på arbetsställe i hans verksamhet finns
en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet.
Kravet på att arbetsförhållandena anpassas till den enskilde ar-
betstagarens förutsättningar förtydligas. Därigenom skapas bättre
förutsättningar för bl. a. långtidssjuka att återgå i arbete.
Kommissionens förslag: Kommissionen föreslår i en ”principskiss”
bl. a. att arbetsgivarens rehabiliteringsansvar slås fast i lagen om allmän
försäkring. Kommissionen föreslår också att arbetsmiljölagens 3 kap. för-
tydligas så att det med stöd av lagen kan krävas arbetsmiljöanpassning för
alla anställda och underlättas för långtidssjukskrivna att återgå i arbete.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ser ett behov av att
arbetsgivarna tar på sig ett större ansvar för rehabilitering av de anställda.
Svenska kommunförbundet, SAF, Sveriges Industriförbund, Företagarnas
riksorganisation, KFO och handikapporganisationerna är tveksamma till
lagreglering i nuläget.
LO kräver en skärpning av lagen (1982:80) om anställningsskydd så att
anställningsskyddet gäller så länge planerade rehabiliteringsåtgärder inte
genomförts.
Skälen till mitt förslag: Det finns i dag inte några klara regler om
arbetsgivarens ansvar för att en anställd, som drabbats av en skada eller
sjukdom, får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som be-
hövs för att han eller hon skall kunna fortsätta att arbeta.
Prop. 1990/91:140
43
Enligt arbetsmiljölagen har arbetsgivaren skyldighet att anpassa arbetet Prop. 1990/91: 140
till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende (2 kap. 1 §)
och att ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet (3
kap. 3 §). År 1986 infördes en bestämmelse i arbetsmiljölagens 6 kap. 9 §
om att skyddskommittén skall verka for att en på lämpligt sätt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället.
Enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjan-
delagen) 8 § p. 1 —2 är arbetsgivaren skyldig att överlägga med länsarbets-
nämnden om åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan
anställda äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga
samt om åtgärder för att trygga fortsatt anställning åt sådana arbetstagare.
Enligt lagens 9 § kan länsarbetsnämnden meddela arbetsgivaren anvis-
ningar beträffande åtgärder som bör vidtagas för att bereda bättre syssel-
sättningsmöjligheter åt äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga. Arbetsgivarens möjligheter att omplacera eller säga upp
anställda regleras i lagen om anställningsskydd.
Generell arbetsmiljöanpassning
Genom arbetsmiljölagen infördes år 1977 grundläggande regler i 2 kap. 1 §
som ger uttryck för en helhetssyn där arbetets olika aspekter skall anpassas
till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det som
här åsyftas är en generell anpassning till människan i arbetslivet. Enligt
förarbetena till arbetsmiljölagen skall hänsyn tas till den enskilde arbetsta-
garens ålder, yrkesvana och övriga individuella förutsättningar. Vidare
nämns arbetets anpassning med hänsyn till invandrares särskilda förut-
sättningar. Föredraganden framhöll (prop. 1976/77:149) en rad olika fak-
torer både när det gäller den fysiska arbetsmiljön och de psykosociala
faktorerna. Arbetsbördan måste ges rimliga proportioner. Lika lite som
någon får anlitas till ett arbete som är för tungt i rent fysiskt avseende, lika
litet bör arbetstagare åläggas ett ansvar som han eller hon inte har utbild-
ning for och inte heller känner sig kapabel att klara. Vid planering av
arbetsmiljön måste beaktas att människor är olika och att arbetshandikapp
är vanliga i arbetslivet.
Arbetarskyddsstyrelsen pekar på att nuvarande formulering lätt ger upp-
hov till missförstånd. Uttrycket ”människans förutsättningar” for inte i
första hand tanken till olika individers varierande förutsättningar utan
snarare till sådana förutsättningar som är gemensamma för människan
som art. Styrelsen föreslår därför att uttrycket ersätts av ”människors olika
förutsättningar”.
Jag delar styrelsens uppfattning och föreslår att lagtexten ändras i enlig-
het med styrelsens förslag. Detta innebär ingen ändring av den generella
skyldigheten till arbetsmiljöanpassning. Den nya formuleringen lyfter på
ett bättre sätt fram sakförhållandet att även ”genomsnittsmänniskan” kan
se mycket olika ut, beroende av helt generella faktorer, som kön, ålder,
yrkesvana, osv. Den generella anpassningsskyldigheten skall naturligtvis
omfatta dessa variationer och medge en flexibilitet inom dessa ramar. En
arbetsmiljö som utformats efter en statistisk genomsnittsmänniska passar i
44
praktiken sannolikt mycket få arbetstagare. En sådan miljö uppfyller alltså Prop. 1990/91: 140
inte kraven på arbetsmiljöanpassning.
Individuell arbetsmiljöanpassning
Den grundläggande bestämmelsen i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen komplette-
ras i 3 kap. 3 § andra stycket. Föredraganden anförde (prop. 1976/77:149)
bl. a. följande:
”Det är angeläget att arbetsplatserna utformas så, att inte stora grupper av
arbetstagare utestängs. Jag har... belyst vilken betydelse arbetsmiljölagen
bör ha när det gäller att främja sysselsättningsmöjligheterna. ... Jag föror-
dar mot denna bakgrund att i lagen slås fast att arbetsgivare är skyldig att
ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens särskilda förutsättningar för
arbetet och att han skall planlägga och anordna arbetet med beaktande av
att människors förutsättningar att utföra arbetet är olika.
Arbetsplatserna bör alltså utformas så att sysselsättningsmöjligheterna
främjas. Sälvfallet kan inte varje arbetsplats och där utfört arbete anpassas
till de skilda förutsättningarna hos varje enskild människa. Det bör emel-
lertid förebyggas att onödiga hinder uppstår när det gäller att sysselsätta
människor med något slag av arbetshandikapp”.
Arbetsmiljökommissionen uppmärksammar att utformningen av lagen
medfört vissa tolknings- och tillämpningsproblem. Kommissionen föreslår
därför att reglerna om anpassning av arbetsmiljön i 3 kap. 2 —3 §§ arbets-
miljölagen ändras. Arbetsgivarens skyldighet måste enligt kommissionen
utvidgas med en uttrycklig markering att han skall vidta de anpassnings-
och rehabiliteringsåtgärder som krävs för att underlätta för arbetstagare
som är långvarigt sjukskrivna att återgå i arbete. Vidare måste det, enligt
kommissionen, förtydligas att arbetsgivaren skall vidta förändringar och
anpassa arbetsmiljön så att den passar enskilda personer som utför arbetet
och som behöver särskilt anpassade arbetsförhållanden för att kunna utfö-
ra sina arbetsuppgifter. Kommissionen lämnar dock inget konkret förslag
till lagändring.
Av förarbetena till arbetsmiljölagens 3 kap. 3 § andra stycke förefaller
det som om avsikten varit att ställa två krav. För det första att arbetsmil-
jön anpassas till redan anställda med särskilda behov, t. ex. arbetshandi-
kappade. Det kan vara fråga om tekniska arbetshjälpmedel, anpassning av
arbetsmetoder och arbetsuppgifter, särskilda informationsåtgärder m. m.
Det andra kravet skulle omfatta sysselsättningsfrämjande åtgärder och
rikta sig även mot ännu inte anställda. Sådana anpassningsåtgärder bör
särskilt beaktas vid planläggning och anordnande av nya arbeten.
Jag anser att båda kraven är viktiga och även fortsättningsvis måste ingå
som huvuddelar i arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljöanpassning. Lag-
texten bör dock utformas på ett tydligare sätt. Jag föreslår därför att det av
3 kap. 3 § andra stycket i arbetsmiljölagen skall framgå att arbetsgivaren
skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig
åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet.
Genom denna ändring förtydligas arbetsgivarens skyldighet att dels
45
anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar, Prop, 1990/91: 140
dels även i övrigt ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för
arbetet. Dessa båda krav kompletterar varandra. Att ta hänsyn till arbets-
tagarens förutsättningar kan t. ex. innebära en bedömning av vilka arbets-
uppgifter och befattningar som är lämpliga i det enskilda fallet, om arbets-
tagaren behöver särskilda personella stödinsatser m. m. En person med dålig
rygg bör t. ex. över huvud taget inte arbeta med tunga personlyft inom
sjukvården. Det andra kravet tar sikte på individinriktade åtgärder direkt i
miljön. Det kan t. ex. vara fråga om tekniska åtgärder eller anpass-ning av
arbetsredskap, men även arbetsorganisatoriska frågor och åtgärder för att
förbättra den psykosociala arbetsmiljön kan aktualiseras.
Arbetsmiljölagens förarbeten ger uttryck för en syn där ohälsa och
olycksfall kan förebyggas antingen genom att arbetsgivaren anpassar ar-
betsförhållandena till den enskildes förutsättningar eller genom att arbetsta-
garen omplaceras eller på annat sätt lämnar den arbetsmiljö som medför
påfrestningar. Detta synsätt kan bl. a. medföra att arbetsmiljön inte anpas-
sas för att underlätta för sjukskrivna att återgå i arbete eftersom de inte
utsätts för den påfrestande arbetsmiljön när de är borta från arbetet. Jag tar
avstånd från en sådan tillämpning av lagen som varken stämmer överens
med dess grundläggande syfte eller med arbetslivspolitiken i övrigt där ar-
betslinjen är en övergripande princip. Ett grundläggande syfte med
arbetsgivaransva-ret för arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet är dels att
förebygga ohälsa och olycksfall, dels att underlätta återgång i arbete för dem
som trots allt drabbas av sjukdom eller skada. Stadgandet i 1 kap. 1 § ar-
betsmiljölagen om ”verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbets-
givares räk-ning” får inte på sätt som arbetarskyddsstyrelsen har gjort gäll-
ande ses som en begränsning av arbetsgivarens ansvar till att endast omfatta
arbets-tagare som faktiskt befinner sig på arbetsplatsen och utför arbete.
Anpass-ningsansvaret, i fallen med långtidssjukskrivning, begränsas av att
det finns ett anställningsförhållande, inte av om arbetstagaren faktiskt befin-
ner sig på arbetsplatsen eller inte.
Skyldigheten att anpassa arbetsmiljön omfattar alla åtgärder som kan
krävas med stöd av arbetsmiljölagen. Begreppen arbetsmiljöanpassning
och rehabilitering kompletterar varandra. Rehabiliteringsbegreppet avser,
när det gäller arbetsgivaransvaret, yrkesinriktade rehabiliteringsinsatser.
Åtgärder som kan aktualiseras är utbildning, arbetsträning, yrkesvägled-
ning m. m. Arbetsanpassningen innebär ändringar i arbetsmiljön. Det kan
vara fråga om både tekniska hjälpmedel, ändringar i den fysiska arbetsmil-
jön och ändring av arbetsorganisation, arbetsfördelning och arbetstider
m. m. Anpassning av arbetsmiljön kan ofta vara en förutsättning för en
framgångsrik rehabilitering.
Jag vill dock framhålla att avsikten med den nu föreslagna ändringen
inte är att varje arbetsplats och varje arbetsuppgift måste anpassas till de
olika förutsättningarna hos varje enskild individ. I vissa fall kan det
exempelvis vara en lämpligare lösning att i första hand försöka bereda en
anställd andra och mer lämpliga arbetsuppgifter inom ramen för anställ-
ningen. Detta förhållande får dock inte leda till att omplaceringslösningen
av bekvämlighetsskäl väljs före arbetsmiljöanpassning. Arbetsmiljöan-
46
passningen bör också få långsiktiga förebyggande effekter för övriga arbets- Prop. 1990/91:140
tagare. Därför är det viktigt att åtgärder vidtas i arbetsmiljön även om ett
enskilt ärende blir löst genom omplacering. Risken är annars att pro-
blemen och skadorna upprepas.
Föredraganden framhöll i propositionen till arbetsmiljölagen att det
naturligtvis finns en gräns för hur mycket man kan kräva av en arbetsgiva-
re. Även idag är det omöjligt att i lagen klart avgränsa ansvaret. Jag vill
dock understryka att möjligheterna att anpassa arbetsvillkoren har ökat
genom den tekniska utvecklingen och genom allt bättre kunskaper inom
rehabiliteringsområdet. Detta måste också avspeglas i vad man kan kräva
av arbetsgivaren. Jag återkommer senare till frågor om omplaceringsan-
svar och anställningsskydd.
Anpassnings- och rehabiliteringsarbetet
År 1986 ändrades reglerna om arbetsanpassning i arbetsmiljölagen. Ett
ansvar att verka för arbetsanpassnings- och rehabiliteringsinsatser för
anställda lades på arbetsplatsen, närmare bestämt på skyddskommittén.
Skälen för denna ändring återfinns i propositionen om företagshälsovård
och arbetsanpassning (prop. 1984/85:89). Föredraganden uttalade bl. a.
följande:
”Att reglera anpassnings- och rehabiliteringsfrågor i 3 kap. arbetsmiljö-
lagen där bl. a. arbetsgivarens allmänna skyldigheter behandlas finner jag
mindre ändamålsenligt. Detta skulle bl. a. innebära att anpassnings- och
rehabiliteringsfrågorna kom att omfattas av föreskrifter från arbetar-
skyddsstyrelsen och tillsyn av yrkesinspektionen.... Det är dessutom enligt
min mening förenat med utomordentligt stora svårigheter att i lagstiftning
eller föreskrifter närmare reglera vad som skall krävas av arbetsgivaren när
det gäller anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder, bl. a. därför att behovet
av insatser varierar i de enskilda fallen. Däremot är dessa frågor av den
arten att de bör kunna behandlas av parterna på arbetsstället i samver-
kan”.
Av dessa skäl föreslogs att skyddskommittén skulle ta sig an frågorna.
Lagändringen medförde att anpassningsverksamheten kom att regleras
genom två lagar, nämligen arbetsmiljölagen och främjandelagen.
Arbetsförmedlingen hade tidigare aktivt medverkat i anpassningsgrup-
per på arbetsstället. Dessa grupper som bedrevs i trepartssamverkan —
arbetsgivare, fackliga företrädare och arbetsförmedlingen — var arbetsför-
medlingens organ för att främja äldres och handikappades möjligheter att
få och behålla ett arbete. I praktiken hade gruppernas arbete mest kommit
att omfatta interna omplaceringar. Föredraganden anförde (prop.
1984/85:89):
”Den föreslagna ändringen i arbetsmiljölagen medför ett åliggande för
parterna på arbetsstället att verka för att redan anställda omfattas av
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Genom att parterna
engageras mer i sådan verksamhet kan åtgärder sättas in i ett tidigt skede.
Risken för utslagning bör därigenom kunna minska. Arbetsförmedlingen
47
kan koncentrera sina insatser på de sökande, som saknar arbete. Främjan- Prop. 1990/91:140
delagen är arbetsförmedlingens instrument för att främja nyrekrytering till
arbetsställena av äldre och arbetshandikappade arbetssökande”.
Även om 1986 års bestämmelse om skyddskommitténs ansvar för anpass-
nings- och rehabiliteringsfrågorna kan ha medverkat till att frågorna upp-
märksammats mer och att insatserna ökat, så har den också inneburit
oklarheter i fråga om ansvarsfördelningen. Oklarheten gäller både arbetet
med frågorna internt inom företag och förvaltningar och i myndigheternas
arbete.
När det gäller rehabiliteringsfrågorna föreslår arbetsmiljökommissionen
i en principskiss till ändring i lagen om allmän försäkring att arbetsgivare
skall svara för att arbetstagarens behov av rehabiliteringsåtgärder klarläggs
samt att han skall medverka till att de åtgärder snarast vidtas som behövs
för en effektiv rehabilitering av arbetstagaren. Dessa krav utgår från den
enskilde arbetstagaren. På samma sätt som i det förebyggande arbetsmiljö-
arbetet bör anpassnings- och rehabiliteringsarbetet bedrivas på ett organi-
serat och systematiskt sätt. Denna fråga har kommissionen inte närmare
berört.
Enligt min mening är sådana bestämmelser som kommissionen föreslår
inte tillräckliga för att göra ansvarsförhållandena helt tydliga. Det finns
inte heller förslag om tillsyn eller sanktioner, varken när det gäller de
enskilda fallen eller när det gäller sättet på vilket anpassnings- och rehabili-
teringsarbetet organiseras och bedrivs.
Chefen för socialdepartementet föreslår att i lagen om allmän försäkring
och med anknytning till nya bestämmelser om rehabiliteringsersättning
regleras arbetsgivarens ansvar för att försäkrade arbetstagares rehabilite-
ringsbehov utreds och för att erforderliga rehabiliteringsåtgärder vidtas på
eller i anslutning till arbetsplatsen. För egen del anser jag att arbetsgivaren
dessutom måste ges ett tydligt och lagfäst ansvar för att det på arbetsställe i
hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad anpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet. Jag förordar att en sådan bestämmelse tas in i
det avsnitt av arbetsmiljölagen som behandlar arbetsgivarens skyldigheter.
Detta har redan tidigare föreslagits av arbetarskyddsstyrelsen, vilket sty-
relsen också uppmärksammar i sitt remissyttrande.
Skälen till att detta ansvar skall regleras i arbetsmiljölagen är flera:
— lagen om allmän försäkring utgår från individens rätt till ersättning och
åtgärder medan arbetsmiljölagen utgår från arbetsgivarens skyldighet
att organisera och ha rutiner för samt bedriva systematiskt förebyggan-
de arbetsmiljöarbete där arbetsanpassning ingår,
— genom reglering i arbétsmiljölagen knyts bestämmelserna till lagens
tillsynssystem med yrkesinpektionen som tillsynsorgan,
— tillsynen kan följas upp genom ett sanktionssystem med förelägganden
eller förbud.
Det nu föreslagna systemet måste utformas så att det underlättar sam-
verkan samtidigt som det så långt möjligt klargör rollfördelningen mellan
arbetsgivaren och de olika samhällsorganen. Det är också viktigt att an-
48
svarsfördelningen inte utformas så att den enskilde riskerar att hamna Prop. 1990/91:140
mellan olika stolar.
Jag har tidigare föreslagit att arbetsmiljölagen kompletteras med regler
om arbetsgivarens ”internkontroll” av det förebyggande arbetsmiljöarbe-
tet. En helhetssyn på människan i arbetssituationen medför att förebyg-
gande och rehabiliterande insatser måste ses som olika länkar i samma
kedja. För att få långsiktiga effekter bör i internkontrollen ingå att se till att
erfarenheterna från rehabiliteringsarbetet systematiskt leder till ändringar
i arbetsmiljön som kommer fler anställda till godo.
Arbetsmiljökommissionen har uppmärksammat att bl. a. arbetsställe-
begreppet bör ses över. Som en av anledningarna anges att arbetsmiljöfrå-
gorna måste in på alla nivåer i linjeorganisationen och verksamheten som
helhet. Mot bakgrund av ett sådant synsätt kan det enligt kommissionen
ifrågasättas om inte arbetsställebegreppet behöver ses över, kompletteras
och utvecklas så att verksamheten inom hela företaget omfattas. I mitt
förslag anknyter jag till den i arbetsmiljölagen befintliga terminologin. Jag
vill dock särskilt framhålla att när det gäller anpassnings- och rehabilite-
ringsarbetet är det viktigt att frågorna både behandlas lokalt och i ett
övergripande sammanhang. Hur man lyckas hitta lämplig möjlighet till
omplacering beror t. ex. i stor utsträckning på vilka olika arbetsuppgifter
som finns tillgängliga. Här är det viktigt att inte låta organisatoriska eller
lokalmässiga gränser försvåra arbetet. Finns det inom en verksamhet
arbetsställen som ligger nära varandra kan det ofta vara naturligt att de
samverkar eller bedriver ett gemensamt anpassnings- och rehabiliterings-
arbete. Drivs arbetet gemensamt, kan det inte anses nödvändigt att varje
arbetsställe har en separat uppbyggd egen organisation.
Arbetsplatsens betydelse för ett aktivt och tidigt arbete med arbetsmiljö-
anpassning och yrkesinriktad rehabilitering kan inte nog understrykas. I
linjeorganisationen, på arbetsledarnivå, finns ofta de bästa förutsättning-
arna att bedöma, genomföra och följa upp insatser för anpassning och
yrkesinriktad rehabilitering.
Kraven på att det finns en på lämpligt sätt organiserad anpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet är generella och gäller alla arbetsgivare. Organi-
sationen av arbetet måste anpassas efter skyldigheterna i lagen om allmän
försäkring och arbetsmiljölagen. Hur en på lämpligt sätt organiserad an-
passnings- och rehabiliteringsverksamhet i detalj bör utfomas varierar
beroende på förutsättningarna inom olika verksamheter. Det kan t. ex.
innebära att arbetsgivaren ser till att det finns:
— kompetens och kontaktpersoner
— ekonomiska resurser avdelade för ändamålet
— policy och mål för frågorna
— organisation av arbetet
— tydlig ansvarsfördelning
— rutiner för tidiga kontakter med sjukskrivna
— rutiner för undersökning av rehabiliteringsbehov m. m.
— rutiner för kontakter med myndigheter, företagshälsovård m. fl.
— rutiner för kontroll, uppföljning och utvärdering
— samverkan med arbetstagarna 49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
Organisation och rutiner skall vara sådana att tidiga varningssignaler
uppmärksammas och att åtgärder mot ohälsa planeras och genomförs.
Däremot är det inte nödvändigt att man med interna krafter klarar att
kartlägga, bedöma behov av och genomföra alla åtgärder. Det finns olika
organ med särskild kompetens som kan anlitas för detta. Jag kommer i ett
senare avsnitt att återkomma till företagshälsovårdens uppgifter.
Arbetsmiljökommissionen föreslår i sin principskiss att det vid varje
arbetsställe där det finns en skyddskommitté skall finnas en kontaktper-
son. LO delar den uppfattningen och menar att detta underlättar samarbe-
tet både för enskilda arbetstagare och för de myndigheter som arbetar med
rehabiliteringsfrågorna. På mindre arbetsställen är den som svarar i reha-
biliteringsfrågor tämligen lätt att identifiera. På större arbetsställen kan
detta vara svårt. Har arbetsstället en sådan storlek att det finns en skydds-
kommitté, är det lämpligt att där också finns en kontaktperson i rehabilite-
ringsfrågor. Självfallet kan en kontaktperson utses även på mindre ställen.
Jag delar uppfattningen att en kontaktperson självfallet kan vara en bra
resurs i arbetet med rehabiliteringsfrågorna. Skall ett sådant krav lagfästas,
bör det därför ske i samband med reglerna i arbetsmiljölagen om hur
anpassnings- och rehabiliteringsarbetet skall organiseras. Bedömningen av
om det behövs särskild kontaktperson är dock en av många frågor som bör
ingå i arbetsgivarens allmänna överväganden om hur arbetet med frågorna
läggs upp. Jag anser därför att denna fråga inte skall regleras i lag.
När det gäller tillsynen över anpassnings- och rehabiliteringsarbetet
framför riksförsäkringsverket i sitt remissyttrande att försäkringskassans
roll bör vara att i de enskilda fallen bevaka/se till att arbetsgivaren vidtar
arbetsplatsutredning och att följa upp att arbetsgivaren uppfyller sitt åt-
gärdsansvar. Verket anser att kassan utöver detta inte bör ha någon for-
mell tillsynsfunktion. Tillsynen över att arbetsgivaren fullgör sina skyldig-
heter bör åligga yrkesinspektionen. I de fall arbetsgivaren vid upprepade
tillfällen försummar sina skyldigheter bör kassan kunna påkalla ingripande
från inspektionen.
Jag delar riksförsäkringsverkets uppfattning om fördelningen av tillsyns-
ansvaret. Genom att föra in krav i arbetsmiljölagen på att arbetsgivaren
bedriver ett på lämpligt sätt organiserat rehabiliteringsarbete får man en
enhetlig tillsynsorganisation för kontroll av både det förebyggande arbetet
öch arbetet med anpassnings- och rehabiliteringsfrågor och av att frågorna
samordnas i linjeorganisationen. Chefen för socialdepartementet föreslår
emellertid att försäkringskassans tillsynsuppgifter gentemot arbetsgivarna
tydligt uttalas när det gäller rehabiliteringsinsatser för enskilda individer.
Yrkesinspektionens tillsyn skall alltså avse arbetsmiljön och rehabilite-
ringsverksamheten i sin helhet, inte enskilda rehabiliteringsärenden. In-
spektionen kan ingripa om arbetsmiljön behöver åtgärdas för att, enligt
kraven i arbetsmiljölagen, anpassas efter en enskild arbetstagares behov.
Vid tillsynen av rehabiliteringsarbetet är det yrkesinspektionens uppgift
att se till att det finns ett organiserat arbete, rutiner, resurser m. m. Under-
lag för sådana inspektioner bör inhämtas från försäkringskassan och ar-
betsförmedlingen. Kassan kommer också att veta i vilken utsträckning
rehabiliteringsutredningar görs och om de uppfyller de kvalitetskrav man
Prop. 1990/91: 140
50
kan ställa på sådana utredningar. Arbetsförmedlingen kan bedöma om Prop. 1990/91:140
personalomsättningen är ovanligt hög, vilket kan vara en annan varnings-
signal om brister i arbetsmiljö och rehabilitering. Vid en samlad genom-
gång av verksamheten från olika utgångspunkter kan brister som tidigare
”fallit mellan stolarna” lättare upptäckas.
Riksförsäkringsverket anser att samordningen myndigheterna emellan
även fortsättningsvis bör kunna ske med utnyttjande av de kanaler som
redan finns och menar då verksamheten i de lokala rehabiliteringsgrupper-
na. Chefen för socialdepartementet föreslår att försäkringskassorna skall
ha ansvar för att ett samarbete om rehabiliteringsfrågor kommer till stånd
mellan myndigheter med ansvar inom rehabiliteringsområdet. Riksförsäk-
ringsverket skall ha ett motsvarande ansvar på riksplanet. Jag delar denna
uppfattning men vill understryka vikten av att yrkesinspektionen och
arbetarskyddsstyrelsen knyts till detta samarbete. I detta sammanhang kan
också den samverkan nämnas som utvecklas kring arbetslivsfondens verk-
samhet för att stimulera företagens/förvaltningarnas arbete med rehabili-
tering. Samarbete har inletts med anledning av fondens verksamhet både
på central nivå och länsnivå mellan arbetslivsfonden, arbetsmarknadsver-
ket, arbetarskyddsverket, riksförsäkringsverket med försäkringskasseorga-
nisationen samt socialstyrelsen.
I propositionen som föregick 1986 års ändring av arbetsmiljölagen be-
rördes arbetsmarknadsmyndigheternas roll i anpassnings- och rehabilite-
ringsarbetet och förhållandet mellan främjandelagen och arbetsmiljölagen.
Den ändring som genomfördes innebar att både yrkesinspektionen och
arbetsmarknadsverket har tillsynsuppgifter när det gäller anpassningsverk-
samheten. Detta har dock i praktiken inte medfört nämnvärda problem.
Den nu föreslagna ändringen påverkar inte detta förhållande.
Flera remissinstanser, bl. a. riksförsäkringsverket, LO och TCO framför
att de fackliga organisationernas medverkan är mycket betydelsefull för att
få igång en fungerande rehabiliteringsverksamhet hos arbetsgivarna. Jag
delar den uppfattningen och kommer i senare avsnitt att ta upp samver-
kansfrågorna och fackets roll. Med anledning av mina förslag måste bl. a.
bestämmelserna om skyddskommitténs uppgifter i anpassnings- och reha-
biliteringsarbetet ändras.
LO kräver en skärpning av lagen om anställningsskydd. LO anser att
arbetsgivaren skall åläggas att göra de förändringar av arbetsorganisation
och utrustning som behövs för att arbetstagaren skall kunna utföra arbete
för arbetsgivarens räkning. I en sådan lagändring skall det samtidigt klar-
göras att den anställde står till arbetsgivarens förfogande och har rätt till
lön så länge dessa åtgärder ej vidtagits. I dag har, enligt LO, arbetsgivaren
enligt lagen om anställningsskydd enbart skyldighet att undersöka möjlig-
heten till omplacering inom ramen för existerande organisation och arbets-
uppläggning inom företaget. Därefter kan av arbetsgivaren åberopas att
arbetsbrist föreligger eller att arbetstagaren inte står till arbetsgivarens
förfogande.
I fråga om kravet att arbetsgivarens skyldigheter skall utvidgas för att en
arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga skall kunna beredas fortsatt an-
ställning kan följande sägas. Lagen om anställningsskydd bygger på tanken
att en uppsägning är den yttersta åtgärd som får sättas in först när alla
andra möjligheter att lösa problemet har uttömts (prop. 1973:129 s. 121).
Arbetsgivaren är principiellt skyldig att före uppsägning överväga alla
möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan arbetsuppgift inom
företaget/förvaltningen. Principen är så viktig att den slagits fast i lagtext.
I de nyssnämnda förarbetena sägs vidare att omplaceringsskyldigheten i
första hand avser sysselsättning på samma arbetsplats eller inom samma
företagsenhet där arbetstagaren tidigare varit sysselsatt. Arbetsgivaren bör
till att börja med undersöka möjligheterna att omplacera arbetstagaren
inom ramen för anställningen. Visar det sig vara omöjligt bör arbetsgiva-
ren söka erbjuda arbetstagaren annat arbete hos sig. Arbetsgivaren är
skyldig att undersöka om det någonstans inom företaget/förvaltningen kan
ordnas en ny anställning. En förutsättning för att arbetsgivaren skall anses
skyldig att placera om en arbetstagare är att det kan ske utan att en annan
arbetstagare friställs.
Det ligger i omplaceringsskyldigheten att arbetsgivaren skall göra en
noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara
föreliggande möjligheter att ordna en omplacering (AD 1981 nr 51). Mot
bakgrund av arbetsgivarens principiella rätt att besluta om sin verksamhet
har arbetsdomstolen emellertid uttalat (AD 1977 nr 151) att det inte gärna
kan antas att omplaceringsskyldigheten skulle innebära en skyldighet att
inrätta nya permanenta befattningar för att undvika uppsägning.
När det gäller anskaffande av hjälpmedel för arbetstagaren kan en sådan
skyldighet föreligga enligt lagen om anställningsskydd. I rättsfallet AD
1982 nr 99 uttalades att det allmänt sett självfallet bör åvila en arbetsgiva-
re att ta tillvara de möjligheter som finns att underlätta fortsatt verksam-
het för en anställd som av medicinska skäl inte kan utföra sitt tidigare
arbete. Detta åliggande innnefattar enligt domstolen i förekommande fall
att inom rimliga gränser anskaffa tekniska hjälpmedel. Domstolen tillägger
att det vid bedömandet av hur långt ett sådant åliggande kan sträcka sig
givetvis spelar in bl. a. tekniska och ekonomiska faktorer vid sidan av
bedömningar i vilken utsträckning en arbetstagare kan bli mera varaktigt
hjälpt av en teknisk anordning.
Vad som är rimligt att kräva av arbetsgivaren i fråga om åtgärder för att
arbetstagaren skall kunna fortsätta sin anställning kan enligt min mening
bara avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet
där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsätt-
ningar vägs in.
De nu föreslagna ändringarna i arbetsmiljölagen vidgar arbetsgivarens
ansvar för bl. a. en god arbetsorganisation, arbetsanpassning och rehabili-
tering. Genom dessa ändringar ökar arbetsgivarens skyldighet att utveckla
arbetsorganisationen, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa
arbetet till de enskilda anställdas förutsättningar och genomföra rehabilite-
ringsinsatser. Detta vidgade arbetsgivaransvar måste givetvis också påver-
ka arbetsgivarens omplaceringsskyldighet. Bedömningen av vad som är
saklig grund för uppsägning kan därmed komma att påverkas. Det medför
också ökade krav på arbetsgivaren att vidta åtgärder för att stärka den
enskilde arbetstagaren och öka hennes eller hans förutsättningar att arbeta.
Prop. 1990/91:140
52
Det torde knappast kunna bli aktuellt att bedöma en uppsägning från
arbetsgivaren som sakligt grundad under tid då sådana åtgärder pågår.
För att arbetsanpassnings- och rehabiliteringsarbetet skall kunna bedri-
vas på ett effektivt sätt måste de som deltar i denna verksamhet —
arbetsgivarens företrädare, skyddsombud och andra fackliga företrädare
samt även t. ex. personal från företagshälsovården — kunna få tillgång till
information av betydelse för de åtgärder som skall vidtas. Dessa frågor
uppmärksammades bl. a. när skyddskommittéerna fick uppgiften att verka
för att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet bedrivs på arbetstället. Samtidigt reglerades tystnadsplik-
ten och sekretessen för sådana uppgifter.
Bestämmelser om tystnadsplikt för den som deltar i sådan arbetsanpass-
nings- och rehabiliteringsversamhet som skyddskommittén skall verka för
finns i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen när det gäller den enskilda sektorn. I
det allmännas verksamhet gäller bestämmelser i 14 kap. 7, 9 och 10 §§
sekretesslagen (1980:100) om informationsrätt och tystnadsplikt bl. a. för
deltagare i arbetsanpassning- och rehabiliteringsverksamhet.
Jag föreslår nu att hänvisningen till 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen i tyst-
nadspliktsbestämmelsen tas bort. Därigenom kommer tystnadsplikt att
gälla dem som deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet,
oberoende av om skyddskommitté finns på arbetsstället och om denna har
medverkat vid organiserandet av denna verksamhet.
Bestämmelserna om tystnadsplikt skapar garantier för att utbyte av
information skall kunna ske mellan dem som deltar i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamheten. Om den som har fått till uppgift att delta
i en sådan verksamhet skall kunna göra det på ett meningsfullt sätt bör han
också kunna få all den information som behövs för uppgiften. Mottagan-
det av informationen sker emellertid med det ansvar som följer av tyst-
nadsplikten. En viktig reservation som generellt måste göras är att infor-
mationsutbytet när det gäller uppgifter om enskilds personliga förhållan-
den bara får avse uppgifter som har betydelse för det problem som skall
lösas.
Jag vill i det här sammanhanget också erinra om vad som uttalades i
förarbetena till de angivna ändringarna i arbetsmiljölagen och sekretessla-
gen (prop. 1989/90:6) om möjligheterna att lämna vidare sådana uppgifter
som avser enskilds personliga förhållanden, nämligen att sådana uppgifter
endast bör föras vidare med den enskildes samtycke.
Prop. 1990/91:140
53
Prop. 1990/91: 140
Mitt forslag: Skyddskommitténs och skyddsombudens uppgifter
renodlas. Som en följd av att arbetsgivarens huvudansvar utvecklas,
skall skyddskommittén ha till uppgift att delta i planeringen av
arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet samt bevaka och följa upp
detta arbete.
Skyddsombudens rätt att begära ingripande av yrkesinspektionen
lyfts fram. Arbetsmiljöförordningens bestämmelser på området förs
in i arbetsmiljölagen.
Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslagen.
Skälen för mitt förslag: Enligt grundsynen i arbetsmiljölagen är samver-
kan i sig ett viktigt medel för att åstadkomma en tillfredsställande arbets-
miljö. Ett vidgat arbetsmiljöbegrepp och ett lagfäst arbetsgivaransvar för
rehabilitering innebär att partssamarbetet skall spänna över ett bredare
fält som utöver frågor om den fysiska arbetsmiljön också skall omfatta
arbetsorganisation, rehabilitering och de anställdas inflytande över arbets-
villkoren i stort.
Jag delar kommissionens uppfattning att en utveckling av samverkans-
systemet bör utgå från arbetsgivarens ansvar samtidigt som det säkerställer
ett reellt inflytande för arbetstagarna.
En integrering av arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet i linjeorganisa-
tion samt en fungerande internkontroll kan skapa förutsättningar för att
stärka partssamverkan. Beslutsprocessen kan bli distinkt och entydig. Syf-
tet med de föreslagna kraven på dokumentation är att ge bättre möjligheter
att se helheten. Detta i sin tur skapar förutsättningar för en ändrad rollför-
delning i det lokala arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet.
Skyddskommittén har, vilket aldrig varit avsikten, i många fall i prakti-
ken övertagit arbetsgivarens huvudansvar. Detaljfrågor har kunnat remit-
teras till skyddskommittén i stället för att lösas i linjen på arbetsledarnivå.
Jag anser liksom kommissionen att skyddskommitténs roll i förhållande
till linjeorganisationen måste renodlas. Kommittén skall vara pådrivande
och policyskapande i övergripande frågor och delta i planering, kontroll
och uppföljning av arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet.
LO understryker att fackets rätt till medverkan i bl. a. utarbetande av
handlingsplaner, i utformning av arbetsorganisation och i rehabiliterings-
arbetet måste förstärkas och preciseras. Liksom kommissionen vill jag
framhålla att de fackliga organisationernas påskyndande och ”revideran-
de” roll blir tydlig genom att partsrollen utvecklas. Ett sådant förtydligan-
de av partsrollerna kan medföra att krafter samlas kring arbetstagarorgani-
sationernas kärnuppgifter. Arbetet med dessa kan på så sätt förstärkas och
arbetsmiljöfrågorna sättas i centrum samt bidra till att förstärka den
dynamiska utvecklingen i arbetslivet. Samtidigt kan de fackliga organisa-
tionerna, genom en tydlig partsroll, visa medlemmarna att organisationen
kan påverka förändringar och driva fram förbättringar.
54
Det fackliga deltagandet bör koncentreras på att initiera frågor, medver- Prop. 1990/91: 140
ka i arbetet med att ta fram handlingsplaner för arbetsmiljöns förbättring
och övervaka genomförandet av dessa. Jag föreslår därför att skyddskom-
mitténs uppgifter i arbetsmiljölagens 6 kap. 9 § kompletteras med en
föreskrift om att kommittén skall behandla handlingsplanerna som ingår i
den internkontroll jag tidigare föreslagit (avsnitt 3.3). Även skyddsombu-
dens arbetsuppgifter bör utvidgas med anledning av detta förslag. Skydds-
ombud skall vaka över att arbetsgivaren uppfyller kraven i 3 kap. 2 a §. De
skall också delta vid upprättande av handlingsplaner. Genomförande-
ansvaret för åtgärder ligger däremot hos arbetsgivaren. Detta synsätt över-
ensstämmer också med inriktningen i de centrala arbetsmiljöavtalen.
När det gäller samverkansfrågorna uppmärksammar kommissionen be-
hovet av att se över bl. a. samordningen mellan samverkansreglerna i
arbetsmiljölagen och lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Flera remissinstanser har understrukit behovet av en sådan översyn. Jag
avser att föreslå regeringen att det tillsätts en utredning med uppgift bl. a.
att se över dessa frågor.
Kommissionen anser att skyddsombudens arbete bör underlättas. Dels
bör det direkt anges att det i skyddsombudets uppgifter även ingår både att
vaka över att arbetsgivarens internkontroll fungerar och att delta i plane-
ring och utformning av bl. a. arbetsorganisationen. Dels bör det i arbets-
miljölagen framgå att ett alternativ till att ett skyddsombud stoppar viss
verksamhet är att av yrkesinspektionen begära besked om föreläggande
eller förbud. Detta alternativ blir framför allt viktigt när det inte är fråga
om omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. I sådana
fall, t. ex. vid en mer långvarig exponering som kan leda till skadlig
påverkan, är stopprätten inte tillämpbar.
Det har, enligt arbetsmiljökommissionens arbetsorganisationsgrupp, vi-
sat sig att skyddsombuden i vissa fall har svårt att få gehör för sina idéer
och krav. Detta gäller inte minst på det psykosociala området. Det kan
delvis bero på att arbetsledarna är oklara över sin roll och sitt ansvar för
arbetsmiljön och dessutom ofta saknar både kompetens och tillräckliga
ekonomiska befogenheter för att direkt kunna lösa en uppkommen fråga. I
anslutning till att arbetsgivarens ansvar utvidgas när det gäller de arbetsor-
ganisatoriska frågorna och internkontroll i linjen, måste det även markeras
att skyddsombudens uppgifter därmed ändras.
LO anser inte att den föreslagna förstärkningen är tillräcklig utan vill att
skyddsombudens stopprätt skall utvidgas till att också omfatta arbete som
ger skador på sikt i de fall där arbetsgivaren inte vidtar någon åtgärd efter
en konstaterad arbetsskada och när yrkesinspektionen inte ingriper.
I propositionen till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149) framför före-
draganden bl. a. följande:
Med anledning av synpunkter i vissa remissyttranden vill jag framhålla att
frågan om långtidseffekter måste ägnas stor uppmärksamhet. Det kan
emellertid enligt min mening inte anses förenligt med tillsynsmyndigheter-
nas och skyddsombudens inbördes roller att införa en särskild befogenhet
för skyddsombud att ingripa vid misstanke om sådana effekter. Det måste
sålunda fasthållas att skyddsombudens stoppningsrätt aktualiseras när
55
risken är överhängande och man inte hinner avvakta yrkesinspektionens Prop. 1990/91: 140
ställningstagande eller när tillsynsmyndighet redan har meddelat ett för-
bud.
I enlighet med kommissionens förslag, vilket också överensstämmer med
uppfattningen i förarbetena till arbetsmiljölagen, föreslår jag att reglerna
om skyddsombudens uppgifter och rättigheter ändras. Jag delar inte LOs
uppfattning att skyddsombudens rätt skall utvidgas utöver detta.
Att ”verka för att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället” har ingått i skydds-
kommitténs uppgifter. Jag har tidigare föreslagit att arbetsgivaren skall ha
det direkta huvudansvaret för dessa frågor. På samma sätt som när det
gäller det förebyggande arbetet skall det finnas ett systematiskt uppbyggt
anpassnings- och rehabiliteringsarbete i linjen. Jag föreslår att det formella
ansvaret för skyddskommittén även i dessa frågor blir policyskapande,
planerande, pådrivande och uppföljande. Kommittérnas uppgift inom
detta område är viktig eftersom här sannolikt byggts upp betydande kun-
skap och erfarenhet inom området.
Det finns anledning att fästa särskild uppmärksamhet på kvinnors situa-
tion i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen lämnnade i mars 1990 till rege-
ringen ett handlingsprogram för arbetsmiljöinsatser i fyra kvinnodomine-
rade branscher, nämligen kontorsarbete, elektroindustri, förskoleverksam-
het och sjukvård. Den bild av kvinnors situation i arbetslivet som rappor-
ten ger är oroväckande och kräver kraftfulla insatser på många områden.
Resultat, som framkommit i arbetsmiljökommissionens rapporter, leder
till samma uppfattning.
Under de senaste decennierna har alltfler kvinnor kommit ut på arbets-
marknaden. År 1963 arbetade 54% av kvinnorna i åldrarna 20 — 64 år. År
1990 hade andelen stigit till 86%. Kvinnorna utgör i dag nära hälften av
arbetskraften. Kvinnorna släpper således inte längre kontakten med ar-
betslivet när de skaffar barn och bildar familj.
Fortfarande finns det emellertid stora skillnader mellan kvinnornas och
männens villkor i arbetslivet. Arbetsmarknadspolitiken har under lång tid
haft som mål att verka för jämställdhet på arbetsmarknaden. Hittills har
åtgärderna framför allt varit inriktade på att underlätta för kvinnor att få
arbete och att stimulera till otraditionella yrkesval. Arbetsmarknaden är
dock fortfarande kraftigt könsuppdelad. Kvinnor arbetar inom vissa sek-
torer och yrken — män inom andra. Ledande poster innehas oftast av
män. År 1985 fanns drygt 40% av kvinnorna inom de åtta vanligaste
yrkena för kvinnor, nämligen kontorist, sjukvårdsbiträde, affärsbiträde,
städare, barnsköterska, hemvårdare, sekreterare och restaurangbiträde. I
samtliga dessa yrken, utom affärsbiträde, var kvinnoandelen minst 90%.
Kvinnor har trätt in på en arbetsmarknad formad av män för män.
Kvinnorna har i stor utsträckning kvar den dubbla rollen som yrkesarbe-
tande och huvudansvarig för hem och barn.
56
Kvinnor och män har ofta olika arbetsuppgifter även om de arbetar Prop. 1990/91:140
inom samma bransch. Inom t. ex. industrin har kvinnor i stor utsträckning
tagit över monotona och repetitiva jobb där takten är högt uppdriven.
Inom kontorsverksamheten har införande av datatekniken skapat nya,
ofta hårt styrda rutinuppgifter såsom inmatning och kontroll. Dessa upp-
gifter utförs oftast av kvinnor. Även vid lika utbildningsnivå har kvinnor
genomsnittligt sett mindre kvalificerade uppgifter än män. Till detta kom-
mer att kvinnor inom industrin ofta saknar eller har mycket kort yrkesut-
bildning för sina arbetsuppgifter, vilka vanligen utmärks av låga kvalifika-
tionskrav och av att de saknar utbildnings- och karriärmöjligheter. Även
inom den offentliga sektorn, som är klart kvinnodominerad, finns det fler
män än kvinnor på högre tjänster.
Könssegregeringen på arbetsmarknaden innebär en allvarlig begräns-
ning av dess sätt att fungera. Den bidrar bl. a. till att minska flexibiliteten.
Rörligheten sker inom de kvinnliga respektive manliga delområdena men
sällan mellan dem. Detta innebär att många kvinnor stannar kvar i mono-
tona och tunga jobb, trots en hög risk för arbetsskada.
Arbetsmiljökommissionens kartläggning visar att sjukfrånvaron vari-
erar avsevärt mellan olika yrkesgrupper och mellan människor i olika
arbetsmiljöer. Förekomsten av upprepade och ensidiga arbetsrörelser har
avsevärd betydelse for uppkomsten av långvarig sjukfrånvaro på grund av
sjukdomar i rörelseorganen liksom för långvarig sjukfrånvaro i allmänhet.
Enformiga och rutinbetonade arbeten med liten omväxling, litet hand-
lingsutrymme och små möjligheter till sociala kontakter ökar risken för
psykisk belastning. Dessa effekter finns hos både kvinnor och män. Men
kvinnor förekommer oftare i de arbeten som orsakar besvären.
Inom tillverkningsindustri, service och sjukvård finns kvinnor ofta i
arbeten, där risken for belastningsskador är stor. Andra faktorer som kan
vara orsak till kvinnors större belastningsproblem är lägre muskelstyrka
och att arbetsplatser och arbetsredskap skapats for män. Kvinnor inom
elektroindustrin, en av de branscher som arbetarskyddsstyrelsen studerat,
har till exempel fem gånger så hög risk för belastningsskador som samtliga
förvärvsarbetande kvinnor. Såväl med avseende på svåra olycksfall och
belastningsskador som på död i tidig ålder är riskerna för kvinnor inom
tillverkningsyrkena mer markerade än motsvarande risker för män.
Hälso- och sjukvårdssektorn är en ur risksynpunkt på många sätt utsatt
sektor. Graden av arbetsmiljöproblem är också starkt relaterad till place-
ring i organisationen. Ju längre ner i organisationshierarkin, desto fler
sjukskrivningar och arbetsskador, vilket särskilt drabbar kvinnor. Andelen
kvinnor bland vårdbiträden och sjuksköterskor är 95%, bland mentalskö-
tarna drygt 65 %. Bland läkarna är den 31 %.
Kvinnors arbetsmiljöer och arbetsmiljöproblem har inte uppmärksam-
mats i lika hög grad som männens. Särskilda insatser for kvinnor på
arbetsplatserna har främst handlat om att underlätta anpassning till ett
arbetsliv bestämt av ramar och normer byggda utifrån männens förutsätt-
ningar. Mer sällan har insatserna angripit sättet att organisera arbetet eller
inneburit en anpassning av utrustning, arbetsmetoder etc. Arbetslivet mås-
te anpassas till det faktum att kvinnorna, som nu utgör nära 50% av
57
arbetskraften, har kommit på arbetsmarknaden for att stanna. Detta måste
också påverka värderingarna som styr arbetslivet och som hittills gjort att
kvinnors behov kommit i bakgrunden.
Åtgärder för att förändra kvinnors arbetssituation måste vara en del i
det reguljära förändringsarbetet på arbetsplatserna. Arbetsorganisationen
och arbetets utformning och innehåll har stor betydelse för människors
hälsa och välbefinnande i arbetslivet och möjlighet till lärande och utveck-
ling. Detta gäller för såväl kvinnor som för män. Mycket av ett aktivt
arbete på arbetsplatserna för att förändra arbetsmiljön kommer att handla
om att åstadkomma förändringar i dessa avseenden. Statistik över sjuk-
frånvaro, förtidspensioneringar och arbetsskador och den kunskap vi har
om traditionella kvinnoarbetsplatser gör att ett sådant förändringsarbete i
allt högre utsträckning bör komma kvinnorna till del.
Det kan också, särskilt i det uppbyggnadsskede som nu förestår på
arbetsmiljöområdet, vara motiverat att göra speciella insatser för kvinnor.
Det kan t. ex. gälla frågor om information, utbildning, lokala handlings-
program, specialstudier och liknande insatser. Det bör ankomma på bl. a.
arbetsgivare och tillsynsmyndigheter att inom ramen för sin ordinarie
verksamhet genomföra sådana satsningar. Det bör betonas att det inte är
frågan om att ge en viss grupp speciella förmåner utan syftet är att skapa en
arbetsmiljö som i reell mening ger kvinnor och män samma möjligheter till
i vid mening goda arbetsförhållanden.
I detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas situationen för de
personer som befinner sig i eller är på väg in i ett yrkesområde eller ett
arbete (de s. k. brytarna) som starkt domineras av det motsatta könet.
Dessa, som främst är kvinnor inom yrkesområden eller arbeten som domi-
neras av män, t. ex. inom industrin, arbetar ofta i en arbetsmiljö som gör
dem särskilt utsatta.
Det behövs en ökad kunskap och medvetenhet om helhetsbilden när det
gäller kvinnors arbetssituation, särskilt viktigt är det att kvinnorna själva
medverkar i att definiera problemen och hur de bör angripas. En viktig
förutsättning för ett aktivt deltagande i förändringsarbetet är att kvinnor-
na börjar använda de beslutsvägar och påverkansmöjligheter som finns i
arbetslivet. Detta omfattar också ett ökat inflytande i det fackliga arbetet.
Arbetslivsfonden skapar helt nya förutsättningar att höja ambitions-
nivån i såväl det förebyggande arbetet som i arbetet med aktiv rehabilite-
ring på arbetsplatserna. Det är av stor vikt att fondens pengar används
aktivt för att förbättra kvinnornas arbetsliv. Arbetsmarknadens parter har
ett stort ansvar i detta arbete, både genom att uppmärksamma kvinnors
situation i bransch- och arbetsplatsprogram och i det praktiska arbets-
miljöarbetet på arbetsstället.
På regeringens uppdrag har inom arbetsmiljöfonden inrättats ett särskilt
program, det s. k. KOM-programmet, för att förbättra kvinnornas villkor i
arbetslivet. En huvuduppgift för programmet är att starta pilotprojekt som
kan skapa goda förebilder och vinna spridning i arbetslivet. Särskilt ange-
läget är att utveckla arbetsinnehåll och arbetsorganisation i syfte att för-
bättra kvinnornas villkor i arbetslivet. Programmet lägger också stor vikt
vid information och opinionsbildning på området.
Prop. 1990/91:140
58
Vidare är det angeläget att kunskapen om kvinnors arbetsförhållanden Prop. 1990/91:140
och de åtgärdsförslag som läggs fram i arbetarskyddsstyrelsens rapport
integreras i arbetarskyddsverkets pågående arbete med modernisering av
tillsynen. Detta arbete inriktas på utveckling av systemtillsyn, åtgärder på
det belastningsergonomiska området, tillsyn som inriktas på organisatoris-
ka och sociala aspekter på arbetsmiljön samt breddning av olycksfallsbe-
kämpandet genom bättre riskanalyser. Det kan också, som jag nämnt, vara
motiverat att göra speciella insatser som rör kvinnors arbetsmiljöförhål-
landen. Bl. a. är det viktigt att kunskaperna om kvinnors förhållande i
arbetslivet får stor spridning och att arbetarskyddsverket för ut dessa till
olika målgrupper.
Företagshälsovårdens verksamhet styrs främst genom de avtal som träffats
mellan arbetsmarknadens parter. I avtalen anges riktlinjer för företagshäl-
sovårdens organisation och arbetsuppgifter. Avtal har träffats såväl inom
den privata som inom den offentliga sektorn.
Enligt avtalen skall företagshälsovården vara en rådgivande expertresurs
i det lokala arbetsmiljöarbetet och medverka till att arbetsmiljön i största
möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar och behov.
Avtalen lämnar relativt stor frihet åt de lokala parterna att anordna en
företagshälsovård som är ändamålsenlig utifrån olika företags och bran-
schers speciella förutsättningar och behov av insatser.
Även statsmakterna har i olika sammanhang uttalat betydelsen av före-
tagshälsovården som en resurs i det lokala arbetsmiljöarbetet. I propositio-
nen 1984/85:89 om företagshälsovård och arbetsanpassning lade regering-
en fram ställningstaganden och förslag om förändringar på företagshälso-
vårdens område. Våren 1985 beslutade riksdagen (SoU13, rskr. 172) i
enlighet med förslagen. Förändringarna, som samlat kom att benämnas
1986 års företagshälsovårdsreform, trädde i kraft den 1 januari 1986.
I propositionen betonades särskilt att företagshälsovårdens verksamhet
huvudsakligen skall vara av förebyggande karaktär och beakta såväl medi-
cinska och tekniska som psykiska och sociala aspekter i arbetsmiljön.
Vidare uttalades att även anpassningsfrågorna och den yrkesinriktade
rehabiliteringen bör vara en angelägen uppgift för företagshälsovården.
Detta kom sedan till uttryck i det nya systemet för statligt stöd till företags-
hälsovården, som var en väsentlig del av 1986 års företagshälsovårdsre-
form.
Det nya bidragssystemet för företagshälsovården infördes den 1 januari
1986 i syfte att stimulera till förebyggande arbetsmiljöarbete och förbättra
anslutningen av små och medelstora företag till företagshälsovården. Bi-
drag till anordnare av företagshälsovård lämnas enligt bestämmelserna i
förordningen (1985:326) om bidrag till företagshälsovård.
I nämnda proposition avvisades tanken på en lagstiftning om obligato-
59
risk anslutning till företagshälsovården. I stället förordades att utbyggna- Prop. 1990/91:140
den även fortsättningsvis skulle ske på frivillig väg och att parterna på
arbetsmarknaden skulle ha ett huvudansvar för företagshälsovårdens ut-
byggnad och att dess innehåll och organisation skulle regleras genom avtal
och överenskommelser mellan dessa. Samtidigt sattes som mål att minst
75 °/o av de anställda skulle ha tillgång till företagshälsovård vid 1990-talets
början.
I propositionen angav dåvarande chefen for arbetsmarknadsdeparte-
mentet att hon inte var beredd att for all framtid avskriva tanken på en
lagstiftning om generell skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om
företagshälsovård. Enligt hennes mening borde behovet av eventuella yt-
terligare lagstiftningsåtgärder prövas i samband med en utvärdering av
företagshälsovårdsreformen. Regeringen tillsatte i augusti 1989 en ar-
betsgrupp för att se över 1986 års företagshälsovårdsreform. Syftet med
översynen var huvudsakligen att pröva frågan om företagshälsovårdens
fortsatta utbyggnad och att utvärdera effekterna av det nya bidragssyste-
met, som infördes 1986. Resultatet av översynsarbetet finns redovisat i
betänkandet (Ds 1990:42) Företagshälsovård i omvandling.
Jag kommer i det följande att lämna den redovisning som den dåvaran-
de chefen för arbetsmarknadsdepartementet utlovade i den nyss nämnda
propositionen 1984/85:89 om företagshälsovård och arbetsanpassning.
Vidare kommer jag att redovisa de ställningstaganden som föranleds av
översynen och remissyttrandena över denna.
Företagshälsovården har tillkommit på initiativ av arbetsmarknadens par-
ter för att utgöra en resurs i det lokala arbetsmiljöarbetet. Denna resurs är
gemensam för arbetsgivare och arbetstagare. Verksamheten styrs främst
genom riktlinjerna i de avtal som träffats mellan parterna.
Företaghälsovården har genom sin förtrogenhet med arbetsplatserna
och sin breda kompetens blivit den expertresurs som generellt sett har de
bästa möjligheterna att vara ett stöd för företagen och förvaltningarna när
det gäller att förverkliga de högt ställda kraven på arbetsmiljön och minska
utslagningen från arbetslivet. Dess insatser är därmed till gagn inte bara
för arbetstagarna utan har också stor betydelse för samhällsekonomin i
stort.
Mot bakgrund av arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågornas ökade vikt
liksom samhällets ökade kostnader för arbetsskador, sjukfrånvaro och
förtidspensionering, är det viktigt att företagshälsovården verkligen ut-
nyttjas som en aktiv resurs i det lokala arbetsmiljö- och rehabiliteringsar-
betet.
Begreppet arbetsmiljö har med tiden fått ett vidgat innehåll. Utöver
fysiska och kemiska arbetsmiljöfaktorer, olycksfallsrisker och liknande
riskfaktorer i arbetsmiljön innefattar begreppet arbetsmiljö numera allt
fler av arbetslivets områden såsom arbetsinnehåll, arbetsorganisation, so-
ciala relationer samt inflytande och utvecklingsmöjligheter. Det är före-
tagshälsovårdens uppgift att, utifrån detta vidgade arbetsmiljöbegrepp,
60
arbeta med en helhetssyn på förhållandena på arbetsplatsen, där samban- Prop. 1990/91:140
den mellan fysiska, psykologiska och sociala faktorer beaktas. Detta kräver
bl. a. att all företagshälsovårdspersonal har god kännedom om de verksam-
hetsområden som de betjänar och kan se arbetsmiljöfrågorna i relation till
verksamheten i dess helhet.
För att nå sina mål måste företagshälsovården därför aktivt medverka i
det lokala arbetmiljöarbetet i nära samarbete med arbetsgivare och arbets-
tagare.
Företagshälsovårdens ställning på arbetsplatserna är i mycket en åter-
spegling av hur arbetsmiljöfrågorna hanteras där. De förslag jag nu lägger
fram om ändringar i arbetsmiljölagen syftar främst till att åstadkomma
förändringar i arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna genom krav på att
företag och förvaltningar blir mer aktiva i såväl det förebyggande arbets-
miljöarbetet som i arbetet med anpassning och rehabilitering. Detta kom-
mer att få stor betydelse för företagshälsovårdens förutsättningar och
villkor i framtiden.
4.2.1 Förebyggande arbete
Företagshälsovårdens huvuduppgift är att arbeta förebyggande och ut-
veckla arbetsmiljön. Företagshälsovården har emellertid i många fall tagit
på sig alltför mycket av en vårdande och individuellt problemlösande roll.
En förutsättning för att företagshälsovården skall få en aktiv roll på arbets-
platserna är att den får en tyngdpunktsförskjutning från efterhjälpande till
förebyggande, från individinriktade till grupp- och organisationsinriktade
insatser. Ett förändringsarbete med denna inriktning pågår på många håll
och bör kunna utvecklas ytterligare.
Företagshälsovården skall bl. a. förse de anslutna arbetsplatserna med
beslutsunderlag som beskriver sambanden mellan arbetsförhållanden och
hälsa/arbetstillfredsställelse och i en dialog med beställarna diskutera be-
hovet av olika insatser. Företagshälsovården skall kunna förutsäga effekter
på hälsan vid nya eller ändrade arbetsförhållanden och tydliggöra problem
i befintliga förhållanden och medverka vid en förändring av dessa. Upp-
följning och analys av sjukfrånvaro, olyckstillbud, arbetsskador, personal-
omsättning är viktiga inslag.
Företagshälsovårdens insatser får emellertid inte stanna vid kartlägg-
ningsarbete, riskbedömningar etc. Det är lika viktigt att företagshälsovår-
den aktivt deltar i företagens och förvaltningarnas förändringsarbete och
bistår med synpunkter och råd. Jag vill understryka vikten av att företags-
hälsovården kommer med tidigt i förändringsarbetet på arbetsplatserna
och att information, utbildning och träning av personal vid förnyelse och
förändringsarbete utgör en viktig del.
4.2.2 Arbetsanpassning och rehabilitering
En grundförutsättning för ett framgångsrikt anpassnings- och rehabilite-
ringsarbete är att insatserna sätts in tidigt, att de är arbetsplatsanknutna
61
och att det finns en väl fungerande organisation för arbetet. Det torde Prop. 1990/91:140
också stå klart att arbetgivaren i många fall kommer att behöva stöd av en
expertresurs för att kunna svara mot sitt arbetsgivaransvar.
Företagshälsovården har genom sin nära koppling till arbetsplatsen en
nyckelroll i detta arbete. Den kan med sin breda kompetenssammansätt-
ning anlägga ett helhetsperspektiv på problemen och fungera som en
brygga mellan arbetsplatsens och samhällets insatser.
De förslag jag i förevarande sammanhang lägger fram om en lagstadgad
skyldighet för arbetsgivare att bedriva en organiserad anpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället kan väntas medföra en ökad
efterfrågan på tjänster från företagshälsovården. Arbetslivsfondens verk-
samhet leder också till ökade aktiviteter för att rehabilitera långvarigt
sjuka och förbättra arbetsmiljön. Företagshälsovården torde få en betydel-
sefull roll i planeringen och genomförandet av sådana aktiviteter.
Jag har tidigare uttalat att tyngdpunkten i företagshälsovårdens verk-
samhet måste ligga i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. På sikt bör en
sådan inriktning av arbetet leda till att färre anställda blir långtidssjuk-
skrivna och att behovet av rehabiliteringsinsatser minskar. Men i dagens
läge, med många arbetsskadeanmälningar och ett högt sjuktal, kan det
dock vara motiverat med förhållandesvis stora rehabiliterings- insatser för
redan drabbade. Jag anser det emellertid viktigt att det inom företagshäl-
sovården finns en balans och nära koppling mellan rehabiliterings- och
arbetsmiljöinriktade åtgärder. Rehabiliteringsinsatser för den enskilde
måste vara nära knutna till arbetsmiljön så att man i fråga om skador och
sjukdomar, som kan ha ett samband med arbetsförhållandena, också gör
insatser med syfte att förebygga att fler människor drabbas av skador och
ohälsa.
Om det är fråga om insatser som går utöver vad som normalt kan krävas
av företagshälsovården, kan arbetsgivaren hos arbetslivsfonden ansöka om
medel härför som del i arbetsplatsprogram. Att så skulle kunna ske har
också förutskickats i propositionen 1989/90:62 om insatser för aktiv reha-
bilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m.m., där föredraganden
anger att särskilda insatser från bl. a. företagshälsovården kan betalas med
medel från fonden.
Medel från fonden skall däremot inte användas för en allmän expansion
av företagshälsovården. Efter vad jag har erfarit har arbetslivsfonden
utarbetat riktlinjer för när bidrag skall kunna utgå för köp av tjänster från
företagshälsovården.
Att arbeta med rehabilitering kräver kunskaper på många områden
liksom bra metoder och en fungerande organisation. Ett problem i dag är
att rehabiliteringsinsatserna ofta påbörjas för sent. En orsak till detta är
sannolikt att många företag och förvaltningar inte har tillräckliga kunska-
per om och metoder för hur anpassnings- och rehabiliteringsarbetet skall
bedrivas. Jag bedömer att metodiken i rehabiliteringsarbetet behöver ut-
vecklas. Framför allt krävs att det på arbetsplatserna utvecklas system för
att fånga upp och tillvarata tidiga signaler på att det behövs rehabilite-
ringsinsatser. Jag anser i likhet med arbetsgruppen att det är en viktig
uppgift för företagshälsovården att medverka i utbildning av chefer, ar-
62
betsledare, personaladministratörer m.fl. om deras uppgifter i anpass- Prop. 1990/91:140
nings- och rehabiliteringsverksamheten.
Rehabiliterande insatser kan vara av olika art, exempelvis medicinsk,
yrkesinriktad eller social rehabilitering. Det är inom området yrkesinrik-
tad rehabilitering och sådana åtgärder som kan vidtas på arbetsplatser som
arbetsgivarens ansvar för rehabilitering har sin tyngdpunkt. Exempel på
åtgärder som kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering är olika åtgärder
beträffande arbetsorganisation, arbetsinnehåll, förändring av den fysiska
miljön, exempelvis för att minska belastning, omplacering m. m. Det kan
även gälla mer generella psykosociala insatser såväl för den drabbade som
för övriga på arbetsplatsen, attitydpåverkan, kamratstöd etc. Genom sin
förtrogenhet med arbetsplatsen och den anställde har företagshälsovården
enligt min mening speciella förutsättningar för att medverka i en sådan
yrkesinriktad rehabilitering. Företagshälsovården kan också vara kontakt-
punkt för de olika funktioner, såväl inom som utom arbetsstället, som ofta
behöver medverka i rehabiliteringsprocessen.
Ansvaret för den sociala rehabiliteringen ligger i första hand på kommu-
nernas socialtjänst och faller följaktligen i princip utanför företagshälso-
vårdens ansvarsområde. Vissa sådana insatser är dock tämligen vanliga
även inom företagshälsovården. Det kan t. ex. gälla program och aktivite-
ter för att motverka olika slag av missbruk. Jag anser att det i vissa fall kan
vara av ett stor värde att sådana aktiviteter knyts till arbetsplatsen. Men
framför allt bör företagshälsovården kunna ha en förmedlande roll och
hjälpa den enskilde att få del av olika sociala rehabiliteringsinsatser hos
rätt instans.
Jag vill här understryka att företagshälsovårdens resurser inte få avledas
från förebyggande och arbetsplatsinriktade rehabiliterande insatser till den
rent medicinska rehabiliteringen. Denna bör i huvudsak utföras inom den
allmänna sjukvården. Däremot kan företagshälsovården medverka till att
den anställde får hjälp av rätt instans. Jag återkommer till frågan om
sjukvårdens roll inom företagshälsovården.
Jag kommer i det följande att föreslå att bidragen till företagshälsovår-
den i fortsättningen skall förknippas med vissa ovillkorliga krav som skall
gälla lika för all företagshälsovård. Jag anser att ett sådant krav skall vara
att företagshälsovården utöver den förebyggande verksamheten även med-
verkar i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsstället.
Detta skall ses som ett led i samhällets strävan att förhindra utslagning
från arbetslivet.
Den dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet behandlade frå-
gan om sjukvårdens roll inom företagshälsovården i propositionen
1984/85:89 om företagshälsovård och arbetsanpassning. Hon konstatera-
de att sjukvård, i bemärkelsen medicinsk behandling, i första hand skall
tillgodoses inom ramen för samhällets hälso- och sjukvård. Dock bedömde
hon att en viss andel sjukvård har sitt berättigande inom företagshälsovår-
den. Statsrådet betonade samtidigt vikten av ett väl fungerande samarbete
63
mellan företagshälsovården och hälso- och sjukvården och pekade på att Prop. 1990/91:140
landstingens planeringsansvar för den allmänna hälso- och sjukvård även
gäller företagshälsovården.
I den nämnda propositionen framhöll föredraganden särskilt vikten av
en ökad satsning på förebyggande verksamhet inom företagshälsovården.
Det bidragssystem som infördes år 1986 syftade till att stimulera till
förebyggande insatser och reducera sjukvårdens omfattning genom att ta
bort den tidigare kopplingen mellan ersättningen och företagshälsovårdens
sjukvårdande verksamhet.
Den ändring av bidragssystemet som gjordes år 1986 har inneburit att
sjukvårdens omfattning har minskat bara marginellt. Detta framgår av den
enkätundersökning till landets samtliga företaghälsovårdsenheter som ar-
betsgruppen låtit utföra. Trycket på företagshälsovården att tillhandahålla
sjukvård är fortfarande stort, samtidigt som sjukvården tar ansenliga
resurser i anspråk inom företagshälsovården.
Arbetsgruppen har, som jag tidigare nämnt, varit enig om att tyngd-
punkten i företagshälsovårdens arbete skall vara att förebygga ohälsa och
bristande välbefinnande i arbetet. Därvid har insatser riktade mot arbets-
miljön av högsta prioritet. Denna uppfattning delas av remissinstanserna.
Arbetsgruppens majoritet har vidare uttalat uppfattningen att allmänna
sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip inte faller inom företags-
hälsovårdens ansvarsområde utan är en uppgift för hälso- och sjukvården,
främst primärvården. Svenska arbetsgivareföreningens (SAF) representant
i arbetsgruppen har reserverat sig mot detta och anser att företaghälsovår-
den måste få ta på sig visst allmänt sjukvårdsansvar om uppdragsgivaren
så önskar. SAF har framför allt hänvisat till bristande resurser inom hälso-
och sjukvården. Även bland remissinstanserna råder delade meningar om
sjukvårdens roll inom företagshälsovården och flera instanser anser att
viss sjukvård skall vara kvar.
Jag har tidigare uttalat att företagshälsovården främst skall arbeta före-
byggande och medverka i anpassnings- och rehabiliteringsarbetet på ar-
betsplatsen. De medel som samhället ställer till företagshälsovårdens för-
fogande är avsedda att användas för dessa uppgifter och därigenom bidra
till att minska samhällets totala kostnader för hälso- och sjukvården. En
förutsättning för att företagshälsovården till fullo skall uppnå dessa syften
anser jag vara att den klart avgränsar sin roll och koncentrerar sina insatser
på arbetsförhållandena, såväl generellt som för den enskilde. Detta inne-
bär att allmänna sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip inte ingår
i företagshälsovårdens uppgifter.
Ett vanligt argument för en stor andel sjukvårdande verksamhet inom
företagshälsovården är att sjukvården ger viktig information om hälsopro-
blem i arbetsmiljön. Denna ståndpunkt förs också fram i några av re-
missvaren. Även jag har förståelse för denna uppfattning, men jag anser
samtidigt att signaler på ohälsa måste och kan fångas upp i ett tidigare
skede, innan det uppstått ett behov av sjukvård. Effektiva insatser i såväl
det förebyggande arbetet som i rehabiliteringsarbetet förutsätter tidiga
insatser. Genom nära kontakter med arbetsplatserna, anställda, arbetsled-
64
ning m.fl. kan företagshälsovårdens personal i ett tidigare skede få en Prop. 1990/91:140
uppfattning om problemen i arbetsmiljön.
Det hävdas ofta att företagshälsovården skall ägna sig åt arbetsrelaterad
sjukvård. Arbetsgruppen har emellertid ansett att detta begrepp är oprecist
och ger en oklar avgränsning av företagshälsovårdens roll. Jag vill erinra
om att liknande synpunkter fördes fram redan vid remissbehandlingen av
företagshälsovårdsutredningens betänkande (SOU 1983:32) Företagshäl-
sovård för alla. Enligt min mening bör inriktningen vara att företagshälso-
vården i början av ett sjukdomsförlopp kan konstatera eventuella sam-
band med arbetsmiljön och hänvisa en anställd till rätt vårdinstans och
mot slutet underlätta återgång till arbetet och bistå med förslag om anpass-
ningsåtgärder som behövs för att arbetstagaren skall kunna utföra arbetet.
Företagshälsovård ses ibland som en arbetsplatsanknuten primärvård,
kanske därför att en betydande del av företagshälsovårdens personal har
sjukvårdsinriktning i kompetens och arbetssätt. Att förväntningarna på
företagshälsovården inte alltid stämmer överens med företagshälsovår-
dens målsättning på det sätt den kommit till uttryck i avtalen och i
statsmakternas uttalanden har även visat sig vara en konflikt som ibland
varit svår för personalen vid företagshälsovårdsenheterna att hantera. En
väl genomarbetad policy och klara riktlinjer liksom en effektiv styrning
och ledning som håller ihop verksamheten anser jag vara en grundförut-
sättning för att på ett effektivt sätt klargöra rollen gentemot beställarna.
Jag anser dessutom att bemanningsstrukturen inom företagshälsovår-
den, med en hög andel medicinskt utbildad personal, bidrar till föreställ-
ningen om företagshälsovården som en allmän sjukvårdsinstans. En ut-
veckling av företagshälsovården i riktning mot mer förebyggande arbete
bör få till konsekvens att personalsammansättningen förändras. Detta är
emellertid inte en fråga som statsmakterna har att besluta om. Det ankom-
mer i stället på de berörda parterna att behandla sådana frågor i sina
överväganden om företagshälsovården.
SAF har som nämnts ansett att viss sjukvård behövs inom företagshälso-
vården bl. a. därför att primärvårdens resurser inte räcker till. Jag anser att
ett sådant synsätt motverkar en rationell lösning av båda verksamheterna.
Sjukvården inom företagshälsovården undandrar resurser från primärvår-
den samtidigt som den förebyggande verksamheten inte ges tillräckligt
utrymme. Jag vill också erinra om att det inom hälso- och sjukvården
pågår olika förändringar som bl. a. syftar till att öka valfrihet, tillgänglighet
och kontinuitet i vården. Möjligheten att välja vård inom eller utom det
egna landstinget finns redan på många håll. Inom olika landsting förbätt-
ras kontinuiteten i vården och tillgängligheten genom t. ex. längre öppetti-
der, kortare köer och ökade möjligheter att komma till samma läkare eller
sköterska vid upprepade besök.
Jag anser liksom arbetsgruppen att samverkan mellan företagshälsovår-
den och hälso- och sjukvården har stor betydelse. Inte minst blir behovet
av samverkan påtagligt genom den ökande rehabiliteringsverksamheten.
Det borde finnas ett starkt intresse från båda parter att få till stånd en
sådan samverkan. Initiativet till planering och utformning av samverkan
mellan hälso- och sjukvården och företagshälsovården skall enligt hälso- 65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
och sjukvårdslagen (1982:763) ankomma på huvudmannen för hälso- och Prop. 1990/91: 140
sjukvården. Det hindrar dock inte att initiativ kan tas även från företags-
hälsovårdens sida.
I likhet med arbetsgruppen och flera av remissinstanserna vill jag fram-
hålla vikten av att det sker en konkretisering av formerna för samarbetet
mellan företagshälsovården och hälso- och sjukvården, i första hand pri-
märvården. Olika vägar kan prövas. Ett exempel är samlokalisering av
företagshälsovård och primärvård. Jag ser också positivt på att ett samar-
bete formaliseras, exempelvis i avtal mellan företagshälsovårdsenheter och
respektive landsting. Sådan samverkan kan t. ex. gälla ömsesidig hänvis-
ning av patienter, ömsesidiga konsultationer, gemensam bedömning av
anpassnings- och rehabiliteringsbehov, utbyte av kunskap och träffar för
ömsesidig orientering om varandras verksamheter m. m. Samverkan mås-
te givetvis ske under iakttagande av sedvanliga sekretessregler och ske i
samförstånd med patienter/arbetstagare.
Företagshälsovården är organiserad i de former som anges i arbetsmiljöav-
talen mellan de centrala parterna på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens
parter har genom sina avtal tillskapat särskilda samrådsorgan som under
styrorganet skall planera och utforma verksamheten samt följa upp den
praktiska tillämpningen.
Regler för partsinflytandet över företagshälsovården är olika beroende
på hur den är organiserad. En företagshälsovårdscentral drivs vanligtvis i
aktiebolagsform och beslutsfunktionen liksom även det formella juridiska
ansvaret ligger därmed på styrelsen för bolaget. Enligt SAF-LO-PTK-
avtalet skall en företagshälsovårdskommitté inrättas då företagshälsovård
gemensamt anordnas för flera företag. Detta organ är av rådgivande karak-
tär. Inom t. ex. den statliga sektorn har man en annan lösning.
Hos den inbyggda företagshälsovården bestäms verksamheten oftast av
en central skyddskommitté eller en central arbetsmiljökommitté i enlighet
med gällande arbetsmiljöavtal. Denna har fått särskilda befogenheter vad
beträffar företagshälsovården. Den har bl. a. rätt att besluta i frågor som
gäller t. ex. företagshälsovårdens organisation, verksamhetens inriktning,
utveckling etc. och skall ge underlag för och yttra sig över budgeten för
företagshälsovården.
Arbetsgruppen har konstaterat att nuvarande styr- och ledningsformer,
främst vid företagshälsovårdscentralerna, med både styrelse och företags-
hälsovårdskommittéer, ofta leder till oklara budskap och oklarheter om
vem som egentligen fattar de avgörande besluten. Ledamöterna i såväl
styrelse som kommitté är inte heller alltid tillräckligt insatta i företagshäl-
sovårdens målsättning eller har fått möjlighet att ägna sig åt sitt uppdrag.
Detta förhållande resulterar i en splittrad verksamhet med otydliga, oftast
alltför generella mål. Bl. a. har företagshälsovårdens personal efterlyst ett
ökat stöd och en bättre dialog med ledamöterna i styrorganen.
Jag anser att frågan om företagshälsovårdens styrning och ledning är av
största vikt för företagshälsovårdens fortsatta utveckling. Jag delar arbets-
66
gruppens bedömning om vikten av att effektivisera och renodla styrfunk- Prop. 1990/91: 140
tionen för företagshälsovården, oavsett organisationsform. Hur styrfunk-
tionen, liksom övriga partsorgan som bedöms nödvändiga, bör utformas
anser jag bör ankomma på parterna att avgöra. Jag anser det också vara
parternas ansvar att medverka till att ledamöterna i dessa organ får utbild-
ning om sina uppgifter och möjligheter, i syfte att effektivisera verksamhe-
ten och utveckla dialogen och kontakterna med medlemsföretagen och
med företagshälsovårdens personal.
Ansvaret för att företaghälsovården får den omfattning, inriktning och
innehåll som arbetslivet kräver åvilar i första hand parterna. Jag anser det
därför högst väsentligt att såväl arbetstagarorganisationer som arbetsgiva-
re tillförsäkras inflytande över styrningen av företagshälsovården, oavsett
organisationsform. Beträffande den inbyggda företagshälsovården tillgo-
doses detta inflytande bl. a. med stöd av arbetsmiljöavtalen och med
utgångspunkt från de grundläggande kraven på inflytande och medbestäm-
mande i organisationen. I en företagshälsovårdscentral finns inte motsva-
rande garantier för inflytande. Det finns i dag exempel på att arbetstagarna
saknar inflytande i centralens styrelse. Eftersom det oftast är i centralens
styrelse som de avgörande besluten fattas, anser jag det viktigt att den har
partsrepresentation som garant för att verksamheten bedrivs enligt avta-
lens och samhällets intentioner. Partsrepresentationen bör också kunna
bidra till att förhindra oseriös verksamhet.
Jag vill samtidigt erinra om att parternas inflytande över företagshälso-
vårdens verksamhet i hög grad utövas i deras egenskap av beställare av
företagshälsovårdens tjänster. Genom att ställa tydliga och befogade krav
kan parterna på arbetsplatserna medverka till att utveckla företagshälso-
vården.
Arbetsgruppen har konstaterat att den verkställande ledningen på före-
tagshälsovårdsenheterna ofta är svagt utvecklad. Enligt den enkät arbets-
gruppen genomförde till samtliga enheter saknar ca hälften en speciell
chefsfunktion för hela enheten. Chefsrollen är dessutom ofta diffus. Många
chefer arbetar i dag endast kort tid med företagshälsovård och har ofta en
rent kameral funktion och driver sällan rena arbetsmiljöfrågor.
Avsaknad av en sammanhållen ledningsfunktion och tydliga mål har
ofta visat sig vara en orsak till interna problem och har också har lett till
vissa svårigheter att få ut enhetliga budskap till avnämarna.
En verksamhets resultat är i stor utsträckning beroende av det sätt på
vilket ledarskapet utövas. Detta gäller även företagshälsovården. Jag delar,
liksom remissinstanserna, arbetsgruppens uppfattning att det på varje
enhet bör finnas en professionell ledningsfunktion som under styrorganet
eller motsvarande ansvarar för att verksamheten planeras och verkställs
enligt styrelsens och uppdragsgivarnas intentioner. För varje enhet bör det
sålunda finnas en ansvarig chef med väl definierade uppgifter. Detta bör
gälla oavsett hur företagshälsovården är organiserad.
Många företagshälsovårdsenheter är små. Det är enligt min mening
inget som hindrar att flera sådana enheter går samman om en gemensam
chef.
Samhället bör ges möjligheter att på ett effektivt sätt kunna följa upp
67
innehållet i företagshälsovårdens verksamhet. Jag vill därför understryka Prop. 1990/91: 140
vikten av att verksamheten dokumenteras i verksamhetsplaner och att
verksamheten följs upp och utvärderas. Detta är angeläget inte bara för
staten som bidragsgivare utan även för anslutna företag, de fackliga orga-
nisationerna och de anställda. Verksamhetsplan och verksamhetsberättel-
se bör överlämnas till yrkesinspektionen för kännedom.
Jag har tidigare framhållit vikten av att kvalitetsfrågorna får en framskju-
ten plats i arbetet med att bygga ut och utveckla företagshälsovården.
Kvalitetsfrågorna hänger nära samman med personalens utbildning och
kompetens.
Jag vill särskilt framhålla vikten av att företagshälsovårdens personal
har en utbildning som svarar mot de speciella krav som arbetsuppgifterna
inom företagshälsovården ställer. Arbetsmiljöinstitutet ansvarar för denna
utbildning och är i dag huvudsaklig anordnare av denna.
Vidareutbildning i företagshälsovård bör dels ge gedigna kunskaper om
arbetsmiljöfrågor utifrån den grundutbildning som de olika personalkate-
gorierna har, dels ange ett arbetssätt som de kan tillämpa i det praktiska
foretagshälsovårdsarbetet.
Företagshälsovårdens personalsammansättning skall spegla verksamhe-
tens innehåll. Jag har tidigare framhållit vikten av att företagshälsovården
i sitt arbete utgår från en helhetssyn på arbetsmiljöförhållandena. Ju mer
förebyggande och åtgärdsinriktad verksamheten är, desto fler verksam-
hetstyper och desto större utbildningsbredd kommer att finnas företrädd
inom företagshälsovården. Förutom att redan existerande utbildningar
samordnas på lämpligt sätt, anser jag det också viktigt att nya verksam-
hets- och kompetensområden förs in i utbildningen. Det är väsentligt att
områden som i framtiden får stor betydelse för arbetet inom företagshälso-
vården, t. ex. beteendevetenskap, psykosociala frågor, arbetsorganisation
och rehabiliteringsmetodik, får en ökad tyngd i utbildningen. De ökade
kunskaper om kvinnornas arbetsmiljö och deras hälsorisker som erhållits
genom arbetsmiljökommissionens kartläggning och arbetarskyddsstyrel-
sens handlingsprogram för fyra kvinnodominerande branscher (se avsnitt
3.6) behöver också föras in i sammanhanget.
Jag ser det också som angeläget att fler för olika befattningshavare
gemensamma avsnitt införs i vidareutbildningen eller som komplement
till denna i syfte att skapa en grundval för en gemensam kunskapsram och
ett gemensamt förhållningssätt i personalens dagliga arbete.
Arbetsgruppen har konstaterat att antalet sökande till vidareutbildning i
företagshälsovård för beteendevetare och företagssjukgymnaster för närva-
rande är mycket större än tillgången på utbildningsplatser. Jag vill med
hänsyn till den framtida inriktningen av företagshälsovårdens verksamhet,
som jag tidigare redogjort för, understryka behovet av en utökning av
vidareutbildningen för dessa båda yrkeskategorier.
Jag har tidigare uttalat att det är viktigt att verksamheten inom företags-
hälsovården samordnas under en enhetlig och professionell ledning. Där-
68
med är det också viktigt att denna personal får en vidareutbildning, som Prop. 1990/91: 140
behandlar företagshälsovårdens arbetssätt och verksamhetens syfte och
innehåll. Därutöver finns annan administrativ personal som bör erbjudas
möjlighet till någon form av utbildning inom företagshälsovård. Jag har
med tillfredsställelse kunnat konstatera att dessa yrkeskategorier beretts
tillfälle att deltaga i introduktionsutbildningen och att den börjar bedrivas
som en reguljär del av institutets utbildningsverksamhet. Jag delar arbets-
gruppens uppfattning att, oavsett vilken arbetsuppgift man har inom före-
tagshälsovården, samtliga personalkategorier skall kunna erbjudas intro-
duktionsutbildning.
I propositionen 1984/85:89 anges som ett önskvärt mål att företagshäl-
sovårdens personal skall vara utbildad före anställning inom företagshälso-
vården. Denna princip har i praktiken visat sig vara svår att genomföra.
Som regel har personalen varit anställd inom företagshälsovården 1/2—1
år innan vidareutbildning i företagshälsovård påbörjas. Arbetsgruppen har
funnit att denna praxis fungerat väl.
För egen del ser jag inget skäl att frångå denna praxis. Jag anser emeller-
tid att det inte får gå för lång tid innan utbildning erbjuds efter anställning-
en. Det är angeläget att en nyanställd så snart som möjligt bereds möjlighet
att utbildas inom företagshälsovården.
Jag avser att i diskussioner med arbetsmiljöinstitutet ta upp dessa frågor
och frågan om en central, övergripande referensgrupp för utbildningsfrå-
gor vid arbetsmiljöinstitutet.
Min bedömning: Den fortsatta utbyggnaden skall ske på frivillig väg
genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och inte genom lag-
stiftning.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som behandlat frågan är
positiva till arbetsgruppens förslag om anslutning på frivillig väg.
Skälen till min bedömning: Arbetsmarknadens parter har genom avtal
påtagit sig ansvaret för utbyggnaden av företagshälsovården inom sina
respektive avtalsområden. Företagshälsovårdsreformen år 1986 (prop.
1984/85:89, SoU 13, rskr 172) innebar samtidigt vissa samhälleliga stödåt-
gärder för att underlätta utbyggnaden genom en förändring av statsbi-
dragssystemet. Tanken på en lagstiftning om obligatorisk anslutning avvi-
sades av riksdagen samtidigt som målsättningen att 75% av de anslutna
skall ha tillgång till företagshälsovård vid 1990-talets början lades fast.
Jag kan i dag konstatera att ca 80% av de anställda har tillgång till
företagshälsovård. Detta innebär att det av riksdagen uppställda målet om
75 % anslutning bland de anställda har uppfyllts.
Jag kan samtidigt konstatera att det finns såväl branschvisa som regio-
nala skillnader i anslutningsgrad. Särskilt inom servicenäringarna är an-
69
slutningen låg. Framför allt är det små företag med färre än 20 anställda Prop. 1990/91:140
som i dag står utanför företagshälsovården. Det är troligt att åtskilliga av
dessa företag skulle behöva ha tillgång till företagshälsovårdens expertkun-
nande. Arbetsgivarens ökade ansvar för rehabilitering kommer även att
öka behovet av hjälp från företagshälsovården. Detta gäller i hög grad de
små företagen, som ofta saknar egna resurser för sådana insatser. Arbets-
livsfondens verksamhet ökar ytterligare företagens behov av expertis för
att åstadkomma förändringar.
Skälen till att de mindre företagen har en låg anslutning skiftar. Arbets-
gruppen konstaterar att det ofta visat sig vara svårt att motivera småföre-
tag att ansluta sig. Det råder också viss tveksamhet från företagshälsovår-
den att ansluta småföretag, då dessa jämfört med större företag upplevs
som mer arbetskrävande och därmed drar med sig jämförelsevis stora
kostnader för företagshälsovården.
I likhet med arbetsgruppen anser jag emellertid inte att en lagstiftning är
den rätta vägen för att ansluta de små företagen. En lagreglering skulle bli
verkningslös om den inte också innebar en motsvarande skyldighet för
någon eller några att tillhandahålla företagshälsovård. Jag ser det också
som en förtroendefråga. En lagreglering skulle kunna uppfattas som ett
hinder för parternas inflytande på utformningen av företagshälsovården
och därmed minska deras intresse och engagemang. Utan förtroende hos
såväl arbetsgivare som arbetstagare torde företagshälsovården ha små
möjligheter att göra en ändamålsenlig insats.
En viktig förutsättning för den fortsatta utbyggnaden av företagshälso-
vården anser jag vara att företagen och de anställda inser värdet av att
använda sig av företagshälsovårdens tjänster och därmed av fri vilja anslu-
ter sig. Detta fordrar för det första att arbetsmiljömedvetandet stärks såväl
hos arbetsgivare som hos arbetstagare. Dessutom måste företagshälsovår-
den kunna anpassa sina tjänster till de små företagens behov. Små företag
behöver enligt min mening ofta hjälp med konkreta råd och färdiga åt-
gärdsförslag, mycket information och utbildning kring den egna miljön,
information om regelsystem etc. Detta ställer höga krav på flexibilitet och
beredskap att pröva nya lösningar hos företagshälsovården.
Jag delar alltså arbetsgruppens uppfattning att utbyggnaden även i fram-
tiden skall ske på frivillig grund genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Det är samtidigt i hög grad önskvärt att anslutningen bland de små
företagen ökar. Detta förutsätter att arbetsmarknadens parter genom olika
insatser fortsätter att verka för en ökad anslutning bland de små företagen.
För egen del kommer jag i det följande att föreslå förändringar av bidragen
till företagshälsovården för att ytterligare stimulera till ökad anslutning av
små företag. Jag vill också erinra om att en majoritet av de ca en miljon
anställda, som i dag står utanför företagshälsovården, omfattas av arbets-
miljöavtal och därmed har en avtalsenlig rätt till företagshälsovård.
Jag vill vidare erinra om att yrkesinspektionen i sin roll som tillsyns-
myndighet har som särskild uppgift att följa och främja företagshälsovår-
dens utveckling. Yrkesinspektionen kommer enligt min mening att bli allt
viktigare i arbetet med att få företagshälsovården utbyggd för de företag
70
som i dag står utanför. Detta gäller inte minst företag som inte omfattas av Prop. 1990/91: 140
kollektivavtal.
Jag vill också erinra om att yrkesinspektionen enligt arbetsmiljölagen (3
kap. 2 §) i vissa fall genom föreläggande kan ålägga arbetsgivaren att
föranstalta om företagshälsovård.
4.7.1 Grundläggande villkor
Mitt förslag: Villkoren för bidrag till företagshälsovården renodlas
till att gälla vissa grundläggande krav rörande verksamhetens funk-
tion och kvalitet samt styrning och ledning. Dessa villkor skall gälla
lika för all företagshälsovård.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna ställer sig bakom att
villkoren för bidrag skall gälla lika för all företagshälsovård. SACO varnar
för en kvalitativ urholkning av företagshälsovården om villkoren samtidigt
försvagas. Landstingsförbundet motsätter sig att dispositiviteten tas bort.
Några remissinstanser vänder sig mot att krav på personalens utbildning
inte finns med bland villkoren i arbetsgruppens förslag.
Skälen till mitt förslag: Företagshälsovården har vuxit fram som en
gemensam angelägenhet för parterna på arbetsmarknaden. Dess verksam-
het styrs främst genom avtalen om arbetsmiljö och företagshälsovård.
Partsstyrningen innebär att verksamheten kan utformas efter de skiftande
behoven i olika branscher och sektorer på arbetsmarknaden.
Samtidigt har samhället ett intresse av att företagshälsovården har rätt
inriktning och bra kvalitet på verksamheten. Samhället lämnar ett årligt
stöd till företagshälsovården på närmare en miljard kronor. Ett skäl till
detta är att företagshälsovården har stor betydelse för att motverka utslag-
ning och förbättra arbetsmiljön och övriga förhållanden i arbetslivet. Mot
denna bakgrund bör samhället kunna ställa krav på företagshälsovården,
dess effektivitet och inriktningen av verksamheten.
Vid konstruktionen av gällande förordning (1985:326) om bidrag till
företagshälsovård rådde stor enighet om att villkoren för statsbidrag inte
fick begränsa parternas möjlighet att bestämma om företagshälsovårdens
innehåll och att anpassa den till olika branschers förutsättningar och
behov. De villkor för statsbidrag, som har att göra med företagshälsovår-
dens innehåll och utformning, kom därför i huvudsak att utgå från avta-
lens normer. Villkoren gjordes tillämpliga endast om det inte finns kollek-
tivavtal (3 §, andra stycket i nämnda förordning).
Ett problem med denna ordning är att befintliga arbetsmiljöavtal är
relativt oprecisa vad gäller mål och inriktning. Tydligheten i avtalen vari-
erar mellan olika avtalsområden. Detta har lett till skiftande kvalitet och
olika inriktning av företagshälsovården.
Jag anser i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser att de
71
krav, som samhället ställer på företagshälsovården för utbetalning av Prop. 1990/91:140
bidrag, skall gälla lika för all företagshälsovård, oavsett hur avtalen utfor-
mats. Det bör ankomma på regeringen att besluta om den närmare utform-
ningen av bidragsvillkoren. Bland de krav som bör ställas på företagshälso-
vården bör enligt min mening ingå att företagshälsovården
— är en rådgivande expertresurs för hela arbetsstället
— arbetar förebyggande och medverkar i anpassnings- och rehabiliterings-
arbetet på arbetsplatsen
— aktivt medverkar i det lokala arbetsmiljöarbetet
— samverkar med samhällets olika organ
— styrs av ett organ med partsrepresentation
— har en väl definierad ledningsfunktion
— årligen upprättar verksamhetsplan och verksamhetsberättelse som
överlämnas till yrkesinspektionen för kännedom
— drivs med för ändamålet utbildad personal
Detta stämmer väl överens med vad arbetsgruppen föreslagit och vad
jag tidigare anfört om företagshälsovårdens arbetsuppgifter. Jag har dock
för egen del till arbetsgruppens förslag lagt ytterligare ett villkor, nämligen
att företagshälsovården drivs med för ändamålet utbildad personal. Vill-
koret finns i den nu gällande bidragsförordningen. För att företagshälso-
vården på ett effektivt sätt skall kunna arbeta med arbetsmiljöfrågorna
krävs enligt min mening att företagshälsovårdens personal har en utbild-
ning som svarar mot de speciella krav som arbetsuppgifterna inom före-
tagshälsovården ställer. Jag har tidigare uttalat att en nyanställd inom
företagshälsovården så snart som möjligt bör erbjudas den utbildning som
arbetsmiljöinstitutet tillhandahåller.
Jag delar samtidigt arbetsgruppens uppfattning att det är viktigt att
villkoren från samhällets sida inte får begränsa parternas strävan att utfor-
ma företagshälsovården med hänsyn till olika lokala förutsättningar och
behov. Den inriktning av villkoren för bidrag som här har angetts bör inte
vara något hinder för detta.
Det främsta motivet för att samhället ställer vissa krav på verksamheten
är enligt min mening att garantera en rimlig kvalitet med hänsyn till
företagshälsovårdens allmänna målsättning och att verksamhetens drivs i
planerade former. Den närmare utformningen av verksamheten, som t. ex.
dimensionering, styr- och organisationsformen samt sammansättning av
personal etc. anser jag i likhet med arbetsgruppen vara en uppgift för de
lokala parterna att bestämma om.
Även i fortsättningen bör gälla att yrkesinspektionen har uppgiften att
pröva rätten till bidrag medan beräkningen av bidragens storlek och utbe-
talning av beloppen ombesörjs av försäkringskassorna. Jag avser att noga
följa yrkesinspektionen förändrade uppgifter i samband med bidragspröv-
ningen.
72
4.7.2 Patientavgift
Prop. 1990/91:140
Mitt förslag: Patientavgift skall inte tas ut inom företagshälsovår-
den.
Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer med mitt förslag. Fem ledamö-
ter har reserverat sig mot förslaget.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser avvisar förslaget. Bl. a. so-
cialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, TCO, LO och Bygghälsan tillstyrker
förslaget.
Skälen för mitt förslag: Frågan om patientavgift skall tas ut eller inte
avgörs idag av huvudmannen för respektive företagshälsovårdsenhet. År
1989 tog ungefär varannan företagshälsovårdsenhet ut patientavgift.
Enligt nuvarande bidragsförordning får patientavgift dock inte tas ut för
läkarvård och sjukvårdande behandling till följd av godkänd arbetsskada
eller för anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som bedrivs med stöd
av arbetsmiljölagen.
Arbetsgruppen har övervägt om det även framgent skall finnas en möj-
lighet för företagshälsovården att ta ut patientavgift. Arbetsgruppen har
därvid diskuterat olika för- och nackdelar med att ta bort denna möjlighet.
Arbetsgruppen har varit enig om att företagshälsovårdens inriktning är
att arbeta förebyggande och medverka vid arbetsanpassning och rehabili-
tering. Arbetsgruppens majoritet anser att ett bibehållande av möjligheten
att ta ut patientavgift kan ge legitimitet åt sjukvårdande och behandlande
instatser och bidra till att öka sådana insatser på bekostnad av företagshäl-
sovårdens centrala förebyggande arbetsuppgifter. Det finns enligt arbets-
gruppen också risk att företagshälsovården ser patientavgiften som en
viktig inkomstkälla för sin verksamhet vilket kan leda till felaktiga priori-
teringar.
Arbetsgruppens minoritet anser, liksom flera av remissinstanserna, att
andelen sjukvård inom företagshälsovården snarare skulle öka än minska
om möjligheten att ta ut patientavgift skulle slopas eftersom sjukvården
inom företagshälsovården då skulle bli billigare än annan vård.
För egen del ansluter jag mig till den bedömning som gjorts av arbets-
gruppens majoritet och bl. a. LO och TCO. Jag har redan slagit fast att
allmänna sjukvårdande och behandlande uppgifter i princip inte hör till
företagshälsovårdens ansvarsområde. Huvuduppgiften skall vara att arbe-
ta förebyggande samt att medverka vid den yrkesinriktade rehabilitering-
en. I dessa uppgifter kan ingå vissa behandlande moment, för vilka pa-
tientavgift inte skall tas ut.
Jag anser i likhet med arbetsgruppen att en möjlighet att ta ut patientav-
gift ger legitimitet åt sådan sjukvårdande och behandlande verksamhet
som inte hör till företagshälsovårdens ansvarsområde. Jag är samtidigt
medveten om att trycket på företagshälsovården att bedriva sjukvård
fortfarande är stort. Ett borttagande av möjligheten att ta ut patientavgift
skulle kunna öka detta tryck genom att sjukvård då skulle upplevas som
gratis. Enligt min mening understryker detta vikten av att företagshälso-
73
vårdens roll tydliggörs och att den renodlar sin verksamhet för att på sikt Prop. 1990/91:140
minska efterfrågan på sjukvård.
Jag föreslår därför att patientavgift inte skall kunna tas ut inom företags-
hälsovården. Möjligheten att ta ut patientavgift bör upphöra den 1 januari
1993. Detta innebär att företagshälsovården får rimlig tid till anpassning.
Mitt förslag: Gränsen för småföretagstillägg sänks från 50 till 20
anställda. Småföretagstillägget höjs så att det utgår med samma
belopp som grundbidraget.
En höjning sker av nyanslutningstillägget så att det utgår med två
grundbidrag per anställd under en tid av två år för varje nyanslutet
företag.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag vad gäller
småföretagstillägget. Arbetsgruppen föreslår att ett särskilt finansierings-
stöd skapas vid etablering av nya enheter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget om
småföretagstillägg. Flera remissinstanser anser dock att den föreslagna
höjningen av småföretagstilläggget är otillräcklig. Några instanser, bl. a.
LO, föreslår ett företagsbaserat grundbidrag.
Flera remissinstanser stöder arbetsgruppens förslag till särskilt finan-
sieringsstöd till nya enheter. Några instanser anser dock att ett sådant stöd
i första hand bör utgå för utveckling av befintliga enheter. RRV avstyrker
förslaget.
Kommunförbundet anser att statsbidraget till företagshälsovården bör
slopas helt.
Skälen till mitt förslag: Enligt riksdagens beslut (prop. 1984/85:89, SoU
13, rskr. 172) finansieras bidragen till företagshälsovård sedan den 1
januari 1986 över arbetarskyddsavgiften. Arbetarskyddsavgiften för ar-
betsgivare höjdes därför från 0,155 till 0,35% av avgiftsunderlaget. Sjuk-
försäkringsavgiften, över vilken ersättningen finansierades före 1986, re-
ducerades i motsvarande mån.
Samtidigt infördes nya bidragsregler. I propositionen (1984/85:89) om
företagshälsovård och arbetsanpassning motiverades förslaget med att nya
bidragsregler skulle bryta kopplingen mellan ersättning och sjukvård. Det
nya systemet utformades med syfte att dels stimulera till förebyggande
insatser, dels främja anslutningen av de små företagen.
Bidrag lämnas i form av grundbidrag, småföretagstillägg och nyanslut-
ningstillägg.
Grundbidraget utgör basen i ersättningssystemet och omprövas varje år.
För innevarande år uppgår bidraget till 276 kr. per ansluten anställd.
Småföretagstillägget lämnas för upp till 50 personer i varje anslutet
företag oberoende av företagets storlek. Tillägget utgör hälften av grund-
bidraget. 74
Nyanslutningstillägget utgår under de två första åren som ett företag är Prop. 1990/91:140
anslutet till företagshälsovården. Tillägget utgör ett belopp som är hälften
av summan av grundbidraget och småföretagstillägget.
Arbetsgruppen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att utvärdera
bidragssystemets effekter på utbyggnaden. Jag har tidigare konstaterat att
det av rikdagen uppställda målet om 75% anslutning av de anställda till
företagshälsovården är uppnått. Fortfarande står emellertid merparten av
företag med mindre än 20 anställda utanför företagshälsovården.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att många av de faktorer som anses
motverka en ökad anslutning av småföretag inte på ett enkelt sätt påverkas
genom utformningen av gällande ersättningssystem. Det finns dock skäl
att tro att förhållandet delvis är ekonomiskt betingat och att nuvarande
ersättningssystem inte är tillräckligt för att kompensera för de relativt
högre kostnader som företagshälsovården har för att betjäna de små företa-
gen.
Arbetsgruppen har därför diskuterat olika alternativa utformningar av
bidragssystemet i syfte att förstärka bidraget för de små företagen.
Utgångspunkten för arbetsgruppens förslag har varit ett oförändrat
grundbidrag. Med hänsyn till att grundbidraget är den enda ersättning som
utgår för samtliga personer i beräkningsunderlaget bör det även i fortsätt-
ningen sättas relativt högt. En sänkning av grundbidraget till förmån för
andra bidragskomponenter skulle dessutom för många anordnare innebära
väsentligen minskade statsbidrag.
Arbetsgruppen har föreslagit en fördubbling av småföretagstillägget,
dvs. att det skall utgå med samma belopp som gundbidraget. Detta kan ske
genom att gränsen för det antal anställda som småföretagstillägget skall
utgå för sänks från 50 till 20 personer.
Nyanslutningstillägget föreslås bibehållas oförändrat. Eftersom det främst
är de små företagen som återstår att ansluta är nyanslutningstilläggget i
praktiken att betrakta som ett bidrag för de små företagen.
Jag ansluter mig till arbetsgruppens förslag både vad avser en höjning av
småföretagstillägget och sänkning av antalet personer för vilket tillägget
skall utgå. Detta bör enligt min mening innebära en ekonomisk stimulans
för företagshälsovården att ansluta de små företagen.
Jag är samtidigt medveten om att denna åtgärd inte ensamt löser pro-
blemen med anslutningen av de små företagen. Bl. a. torde en utökad
samverkan mellan olika företagshälsovårdsenheter, t. ex. för ett effektivt
utnyttjande av de samlade personalresurerna, kompetens- och meto-
dutveckling m. m., vara nödvändig.
Arbetsgruppen föreslår vidare att ett nytt bidrag, benämnt etablerings-
bidrag, skall utgå vid etablering av nya enheter. Bidraget föreslås uppgå till
ett belopp motsvarande två grundbidrag per ansluten anställd och år i
högst tre år. Den föreslagna konstruktionen förutsätter därmed att en
etablering redan har skett innan bidrag kan utgå.
Flertalet remissinstanser som tagit ställning till frågan är positiva till
förslaget. För egen del anser jag att den kompetens och erfarenhet som
finns i befintliga enheter i första hand bör tas tillvara. Det finns också en
strävan till omstruktureringar inom företagshälsovården som bl. a. innebär
75
sammanslagning till större enheter eller olika former för samverkan för att
därigenom få ett bättre utnyttjande av de samlade resurserna och ge
möjlighet till utveckling och kompetenshöjning. Jag anser att denna strä-
van inte får motverkas av ett bidragssystem som leder till överetablering
och en uppsplittring av marknaden.
Arbetsgruppens förslag stimulerar endast till att etablera nya enheter,
inte till att utvidga verksamheten i redan befintliga. För att stimulera
anslutning av små företag bör enligt min mening bidragsbeloppet vara
utformat så att det också stimulerar redan etablerade företagshälsovårds-
enheter att utvidga sin verksamhet. För egen del vill jag därför föreslå en
höjning av nyanslutningstillägget så att det utgår med två grundbidrag per
anställd under en tid av två år för varje företag som för första gången
ansluter sig till en företagshälsovårdsenhet. Detta menar jag, tillsammans
med de förändringar jag föreslagit i övrigt i bidragssystemet, kommer att
vara en god stimulans för företagshälsovården att ansluta små företag till
företagshälsovården.
De förändringar jag nu föreslår i bidragssystemet ryms inom gällande
ekonomiska ramar för företagshälsovården.
Mitt förslag: Den särskilda förordning som reglerar bidraget till
företagshälsovård för vissa anställda inom byggbranschen skall upp-
höra att gälla.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Bygghälsan motsätter sig inte förslaget men anser
det nödvändigt med en övergångsperiod fram till år 1994.
Skälen för mitt förslag: För kollektivanställda och arbetsledare inom
byggbranschen gäller särskilda regler om bidrag till företagshälsovård,
enligt förordningen (1987:729) om bidrag för företagshälsovård för vissa
antställda inom byggbranschen, den s.k. Bygghälsan. Enligt ersättnings-
reglerna i denna förordning utgör byggbranschens semesterkassor och
SALFs medlemsregister grunden för beräkning av antalet bidragsberättiga-
de anställda byggnadsarbetare och arbetsledare, som är kollektivt anslutna
till Bygghälsan. Småföretagstillägg utgår för varje kollektivansluten arbets-
tagare upp till 50 anslutna inom var och en av de regioner där Bygghälsan
har sin verksamhet.
Orsaken till den annorlunda beräkningssgrunden för Bygghälsan var
svårigheter att identifiera antalet anställda inom byggbranschen på grund
av det stora antalet objektsanställningar. Detta förhållande råder emeller-
tid inte längre utan numera tillämpas tillsvidareanställning inom bygg-
branschen med åtföljande mindre rörlighet bland de anställda mellan olika
arbetsgivare. Företag inom byggbranschen bör därmed, på samma sätt
som övriga företag inom näringslivet, bättre kunna redovisa antalet an-
ställda som underlag för beräkning av bidraget.
Prop. 1990/91:140
76
Arbetsgruppen har föreslagit att den särskilda förordning som gäller för Prop. 1990/91:140
byggbranschen bör upphöra i och med utgången av år 1993.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att en strävan bör vara att så långt
det är möjligt ha samma bidragsregler för alla. Eftersom skälet till att ha
särskilda bidragsbestämmelser för Bygghälsan numera inte kan anses före-
ligga anser jag i likhet med arbetsgruppen att den nämnda förordningen,
om bidrag till företagshälsovård för vissa anställda inom byggbranschen,
bör upphöra att gälla i och med utgången av år 1993.
Mitt förslag: Det är angeläget att det finns ett centralt organ för
samverkan och utveckling av företagshälsovården. Jag har kunnat
konstatera att arbetsmarknadens parter bildat ett sådant organ. Som
bidrag till en basfinansiering av detta organ bör utgå ett belopp
motsvarande högst 1 % av de medel som årligen avsätts som stöd till
företagshälsovården.
Vidare bör företagshälsovårdsdelegationens roll övervägas.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ser positivt på inrättandet
av ett centralt samverkansorgan. Riksrevisionsverket avstyrker att ett
sådant organ skall finansieras med allmänna medel. Statskontoret anser att
dess uppgifter först bör preciseras och dess utgifter regelblundet prövas
innan medel tilldelas.
Skälen för mitt förslag: Företagshälsovården har tillkommit på parter-
nas initiativ för att utgöra en resurs i det lokala arbetsmiljöarbetet. Verk-
samheten styrs främst genom de avtal och riktlinjer som träffats mellan
parterna. Arbetsmarknadens parter har därmed ett ansvar för att företags-
hälsovården får den inriktning och omfattning arbetslivet kräver. Detta
kräver samtidigt att parterna engagerar sig lokalt, regionalt och centralt för
företagshälsovårdens utveckling.
Det har tidigare inte funnits något organiserat samarbete och erfaren-
hetsutbyte mellan avtalsområdena. Företagshälsovården har dessutom
som bransch varit otydlig, inte minst gentemot andra organ i samhället.
Ett partsövergripande organ, som kan svara för hela branschen, har efter-
lysts bl. a. av arbetsgruppen.
Ett centralt råd för samverkan och utveckling av företagshälsovården
har bildats, vars uppgifter är att inom företagshälsovårdens område
— främja samråd och erfarenhetsutbyte mellan avtalsområdena
— ta initiativ till forsknings- och utvecklingsarbete
— samla och sprida information om forskning, utveckling och praktiska
erfarenheter
— förmedla tjänster
— verka för kompetensutveckling
77
— främja och stödja regional samverkan
— överlägga med myndigheter och organisationer
— bedriva övergripande marknadsföring av företagshälsovård
Jag ser mycket positivt på detta. Jag anser att rådet som hjälp till
basfinansiering bör få del av de medel som årligen avsätts för stöd till
företagshälsovården med ett belopp som högst får uppgå till 1 % av dessa
medel.
Det bör ankomma på regeringen att besluta om utbetalning av medel
härför efter ansökan och särskild prövning av beloppets storlek.
Nu förordade ändringar i bidragssystemet avses träda i kraft den 1 januari
1992. Möjligheten att ta ut patientavgift avses upphöra den 1 januari 1993.
Den särskilda förordningen för Bygghälsan avses upphöra den 1 januari
1994.
5.1.1 Ett nytt föreskriftsbemyndigande i arbetsmiljölagen
Mitt förslag: Ett bemyndigande att meddela de ytterligare föreskrif-
ter om arbetsmiljöns beskaffenhet och allmänna skyldigheter i fråga
om arbetsmiljön som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i
arbetet förs in i arbetsmiljölagen.
Samtliga bemyndigandebestämmelser samlas i ett nytt kapitel.
Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till eller har
ingen erinran mot förslaget.
Skälen för mitt förslag: Arbetsmiljölagen är uppbyggd som en utpräglad
ramlag när det gäller de krav som ställs i fråga om arbetsmiljöns beskaffen-
het. Inom ramen för lagens bestämmelser skall närmare krav på arbetsmil-
jön fastställas i takt med den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.
Vid arbetsmiljölagens tillkomst förutsattes det (prop. 1976/77:149) att
dessa krav på arbetsmiljön skulle fastställas genom en närmare reglering av
arbetarskyddsstyrelsen.
Avgörande för föreskriftsbemyndigandena vid arbetsmiljölagens till-
komst var sanktionssystemets utformning. Huvudregeln var att straffhot
för brister i arbetsmiljön inte skulle inträda förrän en tillsynsmyndighet i
det enskilda fallet hade meddelat ett föreläggande eller förbud. Endast ett
fåtal föreskrifter ansågs därför behöva vara förenade med en direkt straff-
sanktion. Detta gällde bl. a. föreskrifter om kontroll eller särskilda villkor
för brukande och om förbud mot arbetsprocesser, arbetsmetoder, tekniska
Prop. 1990/91:140
78
anordningar och farliga ämnen. Sådana föreskrifter skulle meddelas med Prop. 1990/91: 140
stöd av bemyndiganden i arbetsmiljölagen. Övriga föreskrifter skulle med-
delas som verkställighetsföreskrifter, med bemyndigande från regeringen
intaget i arbetsmiljöförordningen.
Bemyndigandena i arbetsmiljölagen har stöd i 8 kap. 7 och 11 §§ rege-
ringsformen. Bemyndigandet att meddela verkställighetsföreskrifter har
stöd i 8 kap. 13 § regeringsformen.
Arbetsgruppen har, mot bakgrund av bl. a. den diskussion som förekom-
mit om arbetarskyddsstyrelsens verkställighetsföreskrifter och förhållan-
det till grundlagens bestämmelser, utrett frågan om delegering av normgiv-
ningskompetens till arbetarskyddsstyrelsen. Gruppen har därvid utgått
från de uttalanden som gjordes i grundlagsmotiven (prop. 1973:90 s. 211)
om utrymmet för verkställighetsföreskrifter. Den föredragande departe-
mentschefen anförde bl. a. följande:
Med föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i första
hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss
utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta, att regering-
en med stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i
materiellt hänseende ”fyller ut” en lag, även om lagen i och för sig skulle
befinna sig inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att
regeringen skall få göra detta måste emellertid vara, att den lagbestämmel-
se som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något
väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. I verkstäl-
lighetsföreskriftens form får således inte beslutas om något som kan upple-
vas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas
som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekono-
miska förhållanden.
Som arbetsgruppen har funnit har det efterhand utbildats en mer restriktiv
praxis när det gäller delegering av normgivningskompetens, i enlighet med
de anförda uttalandena i grundlagsmotiven. Frågan har varit aktuell i ett
flertal lagstiftningsärenden på senare tid (se bl. a. prop. 1987/88:3 om en
ny fartygssäkerhetslag och prop. 1987/88:93 om djurskyddslag m. m.). När
förutsättningarna är i stort sett desamma som i arbetsmiljölagen sker
delegering av normgivningskompetensen sålunda numera med stöd av 8
kap. 7 och 11 §§ regeringsformen och inte genom ett bemyndigande att
meddela verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen.
Jag anser liksom arbetsgruppen att den form som valts för reglering av
normgivningskompetensen när det gäller föreskrifter om arbetsmiljön och
arbetarskyddsstyrelsens utnyttjande av de bemyndiganden den fått står i
principiell överensstämmelse med de berörda grundlagsbestämmelserna
och uttalandena i grundlagsmotiven. Så länge arbetarskyddsstyrelsens
verkställighetsföreskrifter faller inom ramen för arbetsmiljölagens grund-
läggande bestämmelser kan de inte anses innefatta något nytt åliggande
eller tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas förhållanden.
I likhet med arbetsgruppen anser jag ändå att det finns starka skäl som
talar för att föreskrifterna om arbetsmiljöns beskaffenhet i fortsättningen
bör meddelas, i enlighet med 8 kap. 7 § regeringsformen, med stöd av ett
79
bemyndigande i arbetsmiljölagen och motsvarande bemyndigande i ar-
betsmiljöförordningen.
Föreskrifterna om arbetsmiljöns beskaffenhet bör, inom ramen för ar-
betsmiljölagens regler, kunna avse alla de förhållanden som måste regleras
för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Föreskrifterna måste ibland vara
detaljerade även om inriktningen i föreskriftsarbetet är att de utformas
som funktionskrav. Det är nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsen kan bi-
behålla den roll i regelgivningen som förutsattes vid arbetsmiljölagens
tillkomst. En eventuell osäkerhet om utrymmet för verkställighetsföre-
skrifter får inte lägga hinder i vägen för föreskrifter som är nödvändiga för
att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
Mot den här bakgrunden bör således författningsstödet för föreskrifts-
verksamheten ändras. Arbetarskyddsstyrelsen bör fortsättningsvis kunna
meddela de ytterligare föreskrifter som behövs inom ramen för arbets-
miljölagens syfte att förebygga ohälsa och olycksfall med stöd av ett i lagen
intaget bemyndigande. Med den utformning av bemyndigandebestämmel-
sen som jag föreslår kommer sådana gränsdragningsfrågor som har be-
handlats inom ramen för arbetsgruppens arbete inte längre att ha samma
betydelse för föreskriftsarbetet. En tydligare föreskriftskompetens för ar-
betarskyddsstyrelsen är ägnad att öka effektiviteten i föreskriftsarbetet.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Hovrätten för Västra
Sverige har framfört synpunkter på frågan om omfattningen av regering-
ens subdelegation till arbetarskyddsstyrelsen. Hovrätten har bl. a. pekat på
det förhållandet att grundlagsmotiven förutsatte att subdelegation i all-
mänhet skulle omfatta endast en del av den normgivningskompetens som
regeringen har fått. Hovrätten anser att det är angeläget att regeringen och
riksdagen behåller greppet över rättsutvecklingen på det viktiga arbets-
miljöområdet och inte överlämnar detta till förvaltningsmyndigheterna.
Som jag redan framfört anser jag att det huvudsakliga ansvaret för det
omfattande föreskriftsarbete som behövs på arbetsmiljöområdet även i
fortsättningen måste ligga på arbetarskyddsstyrelsen. Det är där sakkun-
skapen finns om arbetsmiljöförhållandena och en fortlöpande bevakning
kan ske av förändringar och nya rön inom området. Som uttalades vid
arbetsmiljölagens tillkomst måste vida ramar gälla för arbetarskyddsstyrel-
sen att självständigt kunna meddela föreskrifter för att styrelsen effektivt
och utan tidsutdräkt skall kunna driva arbetsmiljöfrågorna. Jag har därvid
beaktat det förhållandet att föreskriftsverksamheten hos arbetarskyddssty-
relsen sker med deltagande av arbetsmarknadens parter. Det förhållandet
har bl. a. föranlett att undantag för styrelsens del har kunnat göras från
den annars gällande skyldigheten enligt begränsningsförordningen
(1987:1347) att underställa regeringen föreskriftsförslag innan föreskrifter
utfärdas. Jag vill tvärtemot vad hovrätten framför hävda att regelgivning-
en hos förvaltningsmyndigheten i det här fallet garanterar allsidighet i
bedömningarna och att berörda viktiga samhällsintressen beaktas.
Den normgivningskompetens som regeringen kan delegera vidare med
stöd av det föreslagna bemyndigandet avser inte bara detaljbetonade regler
utan bestämmelser överhuvudtaget i ämnet. I förarbetena till regeringsfor-
men (prop. 1973:90 s. 320) förutsätts, utom beträffande vissa avgifter, att
Prop. 1990/91:140
80
subdelegation i allmänhet kommer att omfatta bara en del av den norm- Prop. 1990/91:140
givningskompetens som regeringen har erhållit genom riksdagens bemyn-
digande. Eftersom rätten till subdelegation bygger på medgivande av riks-
dagen, kan emellertid riksdagen utsträcka eller begränsa subdelegations-
möjligheten på det sätt riksdagen finner lämpligt. Det finns därför ingen-
ting som hindrar att riksdagen ger regeringen möjlighet att till arbetar-
skyddsstyrelsen delegera vidare möjligheten att meddela de föreskrifter
som behövs enligt den föreslagna bestämmelsen.
Enligt arbetsgruppens förslag skulle bemyndigandet uttryckligen riktas
till dem som har skyddsansvar enligt bestämmelser i 3 kap. Det skulle
innefatta de föreskrifter som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall
i arbete och skapa en tillfredsställande arbetsmiljö.
Jag föreslår i förhållande till arbetsgruppens förslag en något ändrad
utformning av bemyndigandet. Eftersom även uttrycket ”att skapa en
tillfredsställande arbetsmiljö” avser skydd mot ohälsa i en vid bemärkelse
anser jag att den bestämning av foreskriftsområdet som ligger i detta
uttryck kan undvaras utan någon större olägenhet. Jag vill vidare hänvisa
till den av mig föreslagna ändamålsbestämmelsen i 1 kap. 1 § arbetsmiljö-
lagen där’ordet tillfredsställande används for att beskriva relationen till
arbetets natur och den tekniska och sociala utvecklingen i samhället.
Någon hänvisning till bestämmelserna om skyddsansvar behövs enligt min
mening inte heller.
Enligt lagrådet är bemyndigandet i lagrådsremissens förslag alltför all-
mänt hållet. Lagrådet har pekat på syftet med delegeringen, som är att det
skall kunna utfärdas ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet
och om allmänna skyldigheter i frågor om arbetsmiljön för att förebygga
ohälsa och olycksfall i arbetet. För att något precisera bemyndigandet bör
man enligt lagrådets mening avfatta det i enlighet med detta syfte.
I enlighet med lagrådets synpunkter föreslår jag att det i lagtexten
uttryckligen anges att bemyndigandet avser de ytterligare föreskrifter om
arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmänna skyldigheter i fråga om ar-
betsmiljön som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
I enlighet med arbetsgruppens förslag föreslår jag också att samtliga
fÖreskriftsbemyndiganden förs samman till ett nytt kapitel i arbetsmiljö-
lagen benämnt Bemyndiganden. Härigenom vinner regelsystemet i över-
skådlighet.
5.1.2 Föreskrifter for totalförsvaret
Min bedömning: En särskild regel om den begränsning av bemyndi-
gandet i 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen som redan följer av regeringsfor-
men bör inte införas.
Arbetsgruppens förslag: I 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen skrivs in den
begränsningen att föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda eller
81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
som annars måste meddelas i lag inte får meddelas med stöd av bestäm- Prop. 1990/91: 140
melsen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft någon
erinran mot förslaget. Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet har
dock ansett att uttalanden i förarbetena generellt sett kan ses som ett
lämpligare sätt att erinra om vad som redan följer av grundlagens bestäm-
melser. Hovrätten för Västra Sverige har uppfattat förslaget som att det
avser en generell begränsning av normgivningsbemyndigandena och har
därför föreslagit bl. a. att den föreslagna bestämmelsen bör föras in som en
paragraf för sig.
Skälen for min bedömning: Enligt 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen får rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela särskilda
föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från lagen.
De övriga bemyndigandena i arbetsmiljölagen avser närmare föreskrif-
ter i särskilt angivna ämnen. Det aktuella bemyndigandet är annorlunda
uppbyggt. Delegationen omfattar härigenom vissa civilrättsliga förpliktel-
ser i 6 kap. liksom en del processrättsliga regler i samma kapitel och i 9
kap. arbetsmiljölagen.
Arbetsgruppen har föreslagit att för bemyndigandet bör genom ett nytt
andra stycke anges den begränsningen att föreskrifter som avser förhållan-
det mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag inte heller när
det gäller totalförsvaret får meddelas med stöd av bestämmelsen. Förslaget
har sin förebild i bestämmelser i luftfartslagen (1957:297) och fartygssä-
kerhetslagen (1988:49).
Jag anser liksom bl. a. Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet att
en sådan erinran om vad som redan följer av regeringsformens bestämmel-
se inte bör föras in som en föreskrift i lag. Att införa en uttrycklig begräns-
ning endast för det nu aktuella bemyndigandet skulle vidare lätt kunna
misstolkas vad gäller utrymmet för övriga bemyndiganden.
Mina förslag: Reglerna om tekniska anordningar och farliga ämnen
i arbetsmiljölagen görs likformiga. Arbetsmiljölagen kompletteras
med ett bemyndigande att meddela föreskrifter mot leverantörsle-
det också när det gäller farliga ämnen.
Ett mer flexibelt system för förhandskontroll av tekniska anord-
ningar och farliga ämnen införs. Föreskrifter skall kunna meddelas
om produktkontroll utan samband med godkännandekrav. Kontrol-
len skall kunna avse provning och annan liknande kontroll och
kontroll i samband med tillverkningen. Ett uttryckligt bemyndigan-
de att förena godkännandekrav med villkor i samband med tillverk-
ningen införs också.
Arbetsgruppens förslag om ändring i regeringsformen för att möj-
liggöra att certifieringar av ett utländskt organ skulle kunna godtas
som alternativ till ett svenskt godkännande genomförs inte.
82
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag Prop. 1990/91: 140
såvitt gäller ändringarna i arbetsmiljölagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till de av ar-
betsgruppen föreslagna ändringarna i arbetsmiljölagen. Beträffande den
föreslagna ändringen av 10 kap. 5 § regeringsformen tillstyrker flera re-
missinstanser utan att närmare behandla frågan medan ett flertal remissin-
stanser uttalar att syftet kan uppnås utan någon ändring av regeringsfor-
men. JO och Hovrätten för Västra Sverige avstyrker förslaget till ändring
av regeringsformen.
Skälen för mina förslag och min bedömning: Arbetsmiljöförhållandena
bestäms i hög grad av om de maskiner, redskap och andra tekniska
anordningar samt de kemiska produkter, som används i arbetslivet erbju-
der en betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Arbetsmiljölagen
innehåller därför även bestämmelser med krav på tekniska anordningar
och s. k. farliga ämnen, dvs. kemiska produkter som kan innebära risk för
ohälsa eller olycksfall. Detta innebär att arbetsmiljölagen till viss del består
av en produktsäkerhetsreglering.
De krav som ställs på produktsäkerhet riktar sig i första hand mot
arbetsgivare och andra som svarar för användningen av produkter i arbe-
tet. Bestämmelser finns emellertid också om ett grundläggande ansvar för
tillverkare och leverantörer, dvs. de som tillverkar, importerar, överlåter
eller upplåter en teknisk anordning eller ett farligt ämne (3 kap. 8 och 9 §§
arbetsmiljölagen).
Leverantörsansvaret innebär att produkter när de avlämnas för att tas i
bruk i arbetet eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte skall erbjuda
en betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddstyrelsen
har i 3 kap. 12 och 13 §§ fått bemyndiganden att meddela föreskrifter om
förhandskontroll och villkor for användningen av produkter. Detta slags
föreskrifter avser vad som skulle kunna kallas produktkontroll, dvs. hur
säkerheten skall säkerställas eller kontrolleras. Sådana föreskrifter kan i
vissa fall riktas mot tillverkare och leverantörer. Även föreskrifter om
märkning och annan produktinformation har betydelse i det här samman-
hanget. Jag återkommer till frågor om produktinformation i ett komman-
de avsnitt.
Regeringen har i 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) delegerat
rätten att meddela föreskrifter enligt de nämnda bemyndigandena till
arbetarskyddsstyrelsen.
Även i annan lagstiftning finns det regler som får betydelse for vilka
krav som skall ställas på produkter som används i arbetslivet. Generella
regler om produktsäkerhet och i viss mån produktkontroll finns bl. a. i
lagen (1985:426) om kemiska produkter och i produktsäkerhetslagen
(1988:1604). Bestämmelserna i produktsäkerhetslagen gäller emellertid
inte andra produkter än sådana som i inte obetydlig omfattning utnyttjas
eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk. De produk-
ter som framställts enbart för yrkesmässig användning eller som endast i
undantagsfall kan komma till användning för privat bruk faller därmed
utanför lagens tillämpningsområde. Produktsäkerhetslagen ger möjlighe-
83
ter till ingripanden mot felaktiga produkter, t. ex. genom åläggande om
återkallelse av en produkt. Sådana möjligheter finns inte bland kontroll-
formerna i arbetsmiljölagen.
Frågor om provning och kontroll regleras vidare generellt i lagen
(1989:164) om kontroll genom teknisk provning och om mätning.
Arbetarskyddsstyrelsen har i de skrivelser som låg till grund för arbets-
gruppens arbete pekat på behovet av sådana ändringar i arbetsmiljölagen
att större möjligheter skapas för styrelsen att meddela föreskrifter om
kontroll utan samband med krav på godkännande eller att kravet på
förhandsgodkännande kan begränsas så att det inte gäller for sådana pro-
dukter som är provade, godkända eller eljest kontrollerade på visst sätt i
Sverige eller i något annat land.
Frågor om produktsäkerhet och produktkontroll har fått ökad betydelse
genom de strävanden som finns till en västeuropeisk integration. Genom
att anta de riktlinjer som föreslogs i propositionen om Sverige och den
västeuropeiska integrationen drog riksdagen upp ramarna for Sveriges
deltagande i detta integrationsarbete (prop. 1987/88:66). Riktlinjernas
fortsatta giltighet har bekräftats genom riksdagens beslut i anledning av
utrikesutskottets betänkanden 1988/89: UU 19 samt 1990/91:UU 8. För
närvarande pågår förhandlingar mellan Sverige och övriga EFTA-länder å
ena sidan och den Europeiska Gemenskapen (EG) å den andra, om upprät-
tandet av ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES), som bl. a.
syftar till ett deltagande från EFTA-ländernas sida i varuutbytet på EGs
s. k. inre marknad. Riksdagen har också nyligen fattat ett principbeslut om
en framtida ansökan om medlemsskap i EG.
En handelspolitisk strävan i det nämnda integrationsarbetet är att så
långt som möjligt undanröja handelshinder och förebygga uppkomsten av
nya. I det sammanhanget har särskilt uppmärksammats frågor om prov-
ning och kontroll av varor som är föremål för handel. Utgångspunkten är
bl. a. att krav på förnyad provning och kontroll av en vara innan den får
säljas eller användas i ett land till vilket den har förts in kan innebära
handelshinder.
Inom EG har genom en rådsresolution år 1985 lagts fast en metod (”the
new approach”) förTiarmonisering av produktkrav och avskaffande av
tekniska handelshinder. Metoden innebär i korthet att endast väsentliga
säkerhetskrav fastställs i EG-direktiv medan utarbetandet av tekniska
specifikationer överlåts åt de europeiska standardiseringsorganen (bl. a.
CEN och CENELEC) där även Sverige och andra EFTA-länder deltar på
samma villkor som EG-länderna. Produkter som är tillverkade enligt
harmoniserade standarder presumeras uppfylla det aktuella direktivets
säkerhetskrav men även andra utföranden godtas, om det kan visas att
produkten uppfyller säkerhetskraven.
Inom EG används numera en särskild term för kontroll av att produkter
uppfyller ställda krav, nämligen bedömning av överensstämmelse. Hur
bedömning av överensstämmelse skall ske bestäms i varje direktiv med
utgångspunkt i de risker som produkterna bedöms ha. EG-rådet har i
december 1989 antagit en övergripande policy med en helhetssyn på hur
bedömning av överensstämmelse skall ske både på det frivilliga och det
Prop. 1990/91:140
84
direktivbundna området (”A global approach to conformity assessment”).
Beslutet innebär att kontrollprocedurerna i direktiven skall bestämmas
med utgångspunkt från vissa grundformer. Inom EG förbereds vissa kom-
pletterande beslut om riktlinjer for användningen av dessa grundformer
och av det särskilda märke, CE-märket, som på produkterna anger att
direktivens krav är uppfyllda.
I det enklaste fallet är det tillräckligt med en deklaration från tillverka-
ren eller importören att produkten är tillverkad enligt standard. Erforder-
lig provning och kontroll sker då på tillverkarens eller importörens eget
ansvar. Ofta finns emellertid krav på att utomstående organ skall medver-
ka i kontrollproceduren. Sådana utomstående organ skall av medlemslän-
derna anmälas till EG-kommissionen. De brukar benämnas anmälda or-
gan (”notified bodies”). Om ett anmält organ har medverkat i kontrollpro-
ceduren skall detta framgå av CE-märkningen på ett sätt som identifierar
organet.
I vissa fall, särskilt i fråga om högriskprodukter, kan krävas att ett
anmält organ granskar produktens konstruktion och utfärdar ett typgod-
kännande. Detta berättigar inte till CE-märkning utan är endast en förut-
sättning for att de färdiga produkterna får CE-märkas.
Medlemsländerna svarar for att de anmälda organen uppfyller direkti-
vens kvalitetskrav. De laboratorier, kontrollorgan och certifieringsorgan
som är ackrediterade presumeras uppfylla dessa krav. Annars får kompe-
tensen styrkas på likvärdigt sätt. System för ackreditering är under upp-
byggnad i samtliga EG- och EFTA-länder.
Produkter som har genomgått föreskriven kontrollprocedur skall få
säljas fritt utan förnyad förhandskontroll. Däremot förutsätts de enskilda
länderna kontrollera produkter som redan har kommit ut på marknaden.
Något hinder finns heller inte att kontrollera produkter som är i bruk, t. ex.
i arbetslivet.
För Sveriges del skulle ett EES-avtal eller ett EG-medlemskap med stor
säkerhet innebära att systemet med myndighetsgodkännande måste ersät-
tas med det system jag nu beskrivit. Med hänsyn till de pågående EES-
förhandlingarna och till en förestående ansökan om medlemskap i EG
avser jag att återkomma med förslag så snart det klarlagts vilka ändringar
som måste genomföras på grund av Sveriges åtaganden härvidlag.
En av utgångspunkterna för mina förslag i nu aktuella delar är att, till
dess en EG-anpassning kan genomföras, åstadkomma ett effektivare och
mer flexibelt system för produktkontroll som ger bättre möjligheter att
anpassa kontrollen efter behovet på olika produktområden med bibehål-
lande av höga krav på produktsäkerhet.
Ett sådant regelsystem måste erbjuda möjligheter att använda nuvaran-
de kontrollsystem med krav på myndighetsgodkännande i vissa fall och
samtidigt underlätta kontrollproceduren i förhållande till de kontrollfor-
mer som introduceras i det västeuropeiska samarbetet.
När det i övrigt gäller de allmänna utgångspunkterna för förslagen vill
jag liksom arbetsgruppen understryka arbetsgivarens ansvar när det gäller
att välja produkter och se till att de används på ett säkert och i övrigt från
arbetsmiljösynpunkt riktigt sätt. Grunden för en god produktsäkerhet
Prop. 1990/91:140
85
måste emellertid läggas så tidigt som möjligt genom att produkter som är Prop. 1990/91: 140
avsedda att användas i arbetslivet redan vid konstruktion och tillverkning
utformas med hänsyn till de krav som arbetsmiljön ställer. Den som
skaffar en teknisk anordning eller en kemisk produkt har också ofta be-
gränsade möjligheter att bedöma en produkts lämplighet från arbetsmiljö-
synpunkt eller att i efterhand vidta effektiva arbetsmiljöåtgärder. Ett ända-
målsenligt utformat leverantörsansvar har därför en viktig plats i arbets-
miljölagstiftningen. Inriktningen mot att så tidigt som möjligt beakta
arbetsmiljökraven stämmer också väl överens med de principer som har
varit vägledande för många av de övriga förslagen i detta lagstiftningsären-
de.
Frågor om leverantörsansvar och förhandsbedömning av tekniska an-
ordningar och farliga ämnen diskuterades ingående vid arbetsmiljölagens
tillkomst (prop. 1976/77:149 s. 264 — 289). Regelsystemet för produktkon-
troll i arbetsmiljölagen utformades med utgångspunkt från att närmare
föreskrifter om förhandsbedömning m.m. skulle meddelas av arbetar-
skyddsstyrelsen inom ramen för särskilda bemyndiganden. Systemet fick
sin tyngdpunkt i möjligheten att införa föreskrifter med krav på förhands-
godkännande av tekniska anordningar och farliga ämnen. Sådana krav kan
riktas mot både brukare, dvs. oftast arbetsgivare, och leverantörer när det
gäller tekniska anordningar men endast mot brukare när det gäller farliga
ämnen. Föreskrifter om förhandsbedömning av farliga ämnen som riktar
sig mot leverantörsledet förutsattes vid arbetsmiljölagens tillkomst utfär-
das med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som numera är
ersatt av lagen (1985:426) om kemiska produkter.
En annan olikhet i regleringen av tekniska anordningar och farliga
ämnen är att föreskrifter om villkor för användningen endast kan gälla
farliga ämnen och inte tekniska anordningar.
Föreskrifter om provning eller annan kontroll, utan samband med god-
kännandekrav, kan enligt nu gällande bemyndigande endast riktas mot
användningsledet.
Jag avser nu, mot bakgrund av de allmänna övervägandena, att ta upp
de olika delfrågorna vad avser produktkontroll.
Likformiga regler om tekniska anordningar och farliga ämnen
De skillnader som finns i regleringen av tekniska anordningar och farliga
ämnen är, som arbetsgruppen visat, i stora delar inte längre befogade.
Särskilt med hänsyn till att dessa begrepp inte är klart avgränsade från
varandra bör regleringen så långt som möjligt utformas på ett likartat sätt.
Som jag tidigare redovisat förutsattes det vid arbetsmiljölagens tillkomst
att föreskrifter om farliga ämnen som riktades mot leverantörsledet skulle
meddelas med stöd av dåvarande lagen om hälso- och miljöfarliga varor.
När den lagen ersattes med lagen om kemiska produkter uttalades i fråga
om samordningen mellan den nya lagstiftningen och arbetsmiljölagstift-
ningen (prop. 1984/85:118) att arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna med
stöd av arbetsmiljölagen meddela sådana föreskrifter mot leverantörsledet
som är motiverade väsentligen från arbetsmiljösynpunkt. Bakom den för-
86
ändrade synen låg vunna erfarenheter av kemikaliekontrollen sedan ar- Prop. 1990/91:140
betsmiljölagen trädde i kraft.
Kemikalieinspektionen har ställt sig bakom det föreslagna bemyndigan-
det om föreskrifter för leverantörer av farliga ämnen. Inspektionen har
samtidigt framhållit att huvudregeln har varit och också i fortsättningen
bör vara att föreskrifter för leverantörer av kemiska produkter meddelas
med stöd av lagen om kemiska produkter. Enligt inspektionen förekom-
mer det emellertid situationer där en reglering med stöd av arbetsmiljö-
lagen kan vara den lämpligaste lösningen. Det förutsätts att samråd sker
med inspektionen innan bemyndigandet utnyttjas.
Jag förordar att det blir möjligt att dels rikta föreskrifter om kontroll av
farliga ämnen även mot leverantörer, dels genom föreskrifter ange villkor
för användningen av tekniska anordningar. Därigenom blir produktkon-
trollregleringen av tekniska anordningar och farliga ämnen likformig. När
föreskrifter om farliga ämnen skall meddelas måste givetvis samråd ske
med kemikalieinspektionen.
Arbetarskyddsstyrelsen har när det gäller lagtextens utformning pekat på
att det är något oegentligt att tala om godkännande när det gäller farliga
ämnen, eftersom det i regel handlar om tillstånd till ämnets hantering i
visst sammanhang. Styrelsen har därför föreslagit att orden ”eller efter
tillstånd” läggs till efter ordet ”godkännande” i den föreslagna texten till 4
kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen.
Även om den nuvarande lagtexten inte gör den åtskillnad som nu
åsyftas, kan det finnas skäl att göra det tillägg som arbetarskyddsstyrelsen
föreslår. Därmed hindrar inte lagtextens avfattning att den benämning
som anses mest relevant i sammanhanget används.
Provning och kontroll utan samband med krav på godkännande
Arbetsmiljölagen ger möjlighet att ställa krav på tillverkare och andra
leverantörer i fråga om provning eller annan kontroll endast om det sker i
samband med krav på godkännande. I de fall det anses befogat att ställa
upp krav på t. ex. forhandsprovning av en viss slags maskin blir det
nödvändigt att också kräva en godkännandeprövning. Godkännande kan
lämnas av myndighet eller riksprovplats. Alternativet är att överhuvudta-
get inte ställa något provningskrav eller annat kontrollkrav.
Ett godkännandekrav kan vara utformat som ett krav på individuellt
godkännande eller som ett krav på typgodkännande, dvs. ett godkännande
som omfattar samtliga exemplar av en produkt vilka överensstämmer med
ett typprovat exemplar av produkten. Godkännandeförfarandet är i båda
fallen en förhållandevis resurskrävande procedur. Även utarbetandet av
föreskrifter med godkännandekrav förutsätter resurskrävande insatser.
Detta begränsar möjligheten att använda denna kontrollform. Använd-
ningsområdet begränsas också av att det i vissa situationer inte är ända-
målsenligt med hänsyn till skyddsintresset med sådana krav. Så är fallet
bl. a. när en minimistandard inte kan anges utan det snarare finns ett
behov av att redovisa vissa egenskaper, t. ex. buller eller vibrationer.
Arbetsgruppen har lämnat förslag till ett nytt bemyndigande i arbets- 87
miljölagen som innebär att föreskrifter kan meddelas om produktkontroll Prop. 1990/91: 140
utan att krav samtidigt ställs på godkännandeprövning.
Förslaget syftar till att i föreskriftsverksamheten kunna välja kontroll-
form med hänsyn till andra kontrollordningar och till det särskilda behov
som finns på produktområdet. Det innebär vidare möjligheter att få in
kontroll på ett tidigt stadium vid tillkomsten av både tekniska anordningar
och farliga ämnen. Detta skulle enligt min mening innebära en väsentlig
utveckling av produktkontrollregleringen i arbetsmiljölagen mot ett mer
flexibelt och effektivt system där leverantörsansvaret kan få en mer fram-
trädande plats.
Statens mät- och provstyrelse, numera styrelsen för teknisk ackredite-
ring (SWEDAC), framhåller den betydelse som bl. a. i EGs beslut om
”Global approach” tillmäts s. k. kvalitetssystem och övervakningen av
sådana system. Styrelsen pekar på att kvalitetssystem finns som omfattar
ett eller flera av områdena konstruktion, tillverkning och kontroll. Styrel-
sen anser därför att den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen istället
bör lyda ”villkor som skall gälla vid konstruktion, tillverkning och kontroll
samt efter kontroll”. Styrelsen anser vidare att arbetarskyddsstyrelsen bör
ges möjlighet att föreskriva att certifiering av ett företags kvalitetssystem
skall ske genom ett s. k. anmält organ.
Med anledning av bl. a. SWEDACs synpunkter vill jag beröra de kon-
trollkrav som enligt min mening bör kunna rymmas inom ett sådant
bemyndigande som arbetsgruppen har föreslagit.
När det gäller tillverkningsledet bör krav kunna ställas såväl på kon-
struktionsarbetet som själva tillverkningsprocessen och övervakningen av
denna. Villkoren kan därvid gälla ritningsgranskning, tillverkningskontroll
och system för övervakning av tillverkningskontrollen. Häri kan ligga
bedömning av företagets kompetens och resurser i fråga om organisation,
utrustning och personal. Villkor som skall gälla vid tillverkningen kan
således avse hela den verksamhet hos tillverkaren som bestämmer produk-
tens utformning, dvs. såväl konstruktionsarbetet som tillverkningskontrol-
len. Enligt min mening bör inom ramen för sådana villkor bl. a. kunna
ställas krav på sådana kvalitetssystem som behövs för att säkerställa pro-
dukternas egenskaper från arbetsmiljösynpunkt.
Villkor skall även kunna ställas på kontroll som innebär att kvaliteten
hos tillverkade produkter följs upp genom stickprov (kvalitetsuppfölj-
ning). Normalt ingår i villkoren för certifiering en stickprovsmässig efter-
kontroll utförd av certifieringsorganet.
Med anledning av bl. a. SWEDACs synpunkter har jag gjort några mind-
re ändringar i lagtextens utformning i förhållande till arbetsgruppens för-
slag.
När det gäller möjligheten att godta tillverkardeklarationer utfärdade av
tillverkare som har ett certifierat kvalitetssystem, vill jag peka på den
ändring i lagen (1989:164) om kontroll genom teknisk provning och om
mätning genom vilken styrelsen för teknisk ackreditering bemyndigats att
ackreditera certifieringsorgan. Bemyndigandet kompletterar det bemyndi-
gande som styrelsen har sedan tidigare att ackreditera s. k. provningslabo-
ratorier. 88
Jag vill när det gäller certifieringsorganens ställning, ackreditering av Prop. 1990/91: 140
sådana organ m. m. hänvisa till vad som anfördes i samband med att
förslaget till de angivna lagändringarna lämnades (prop. 1989/90:88).
Krav på certifiering av ett kvalitetssystem genom ett ackrediterat certi-
fieringsorgan eller krav på att kontrollen eller övervakningen görs av ett
sådant organ bör kunna ställas i föreskrifter med stöd av det föreslagna
bemyndigandet i arbetsmiljölagen. Ackrediteringen görs av SWEDAC
med stöd av provningslagstiftningen.
När det gäller föreskrifter om provning eller annan kontroll av tekniska
anordningar och farliga ämnen utan samband med godkännandekrav,
vilka riktar sig mot det led som följer efter tillverkningen, ansluter jag mig
till vad arbetsgruppen har anfört. Vissa frågor tar jag upp i specialmotive-
ringen.
Kontroll i samband med krav på godkännande
Det har enligt vad arbetsgruppen redovisat funnits viss osäkerhet om vad
bemyndigandet i nuvarande 3 kap. 12 § arbetsmiljölagen har inneburit när
det gäller möjligheten att i samband med krav på godkännande ange
villkor för tillverkningen m. m.
Enligt min mening bör samma möjligheter att ställa upp villkor i sam-
band med tillverkningen gälla för föreskrifter med krav på godkännande
som för föreskrifter i vilka godkännandekrav inte ansetts nödvändiga. Vad
jag anfört om sådana villkor utan samband med godkännandekrav bör
därför gälla även i godkännandefallen.
Jag föreslår att denna möjlighet uttryckligen införs i det berörda bemyn-
digandet om produktkontroll (4 kap. 2 § andra stycket).
Arbetarskyddsstyrelsen har påpekat att den nuvarande bestämmelsen i
3 kap. 12 § andra stycket första meningen arbetsmiljölagen, som ger möj-
lighet att föreskriva villkor som förutsättning för godkännande bör behål-
las.
Jag delar arbetarskyddsstyrelsens uppfattning och föreslår därför att i
förhållande till arbetsgruppens förslag andra stycket i den nu föreslagna
bestämmelsen kompletteras i enlighet härmed.
Förslaget att ändra 10 kap. 5 § regeringsformen
Jag har tidigare redogjort för de principer som utarbetats inom EG för
harmonisering av produktkrav och formerna för att verifiera att kraven
uppfylls samt de ställningstaganden som gjorts i Sverige när det gäller vårt
deltagande i den västeuropeiska integrationen.
Det pågående integrationsarbetet kommer att ställa krav på fri cirkula-
tion av produkter utan förnyad provning eller förnyat godkännande för att
därigenom undvika onödiga handelshinder. Som jag tidigare nämnt pågår
för närvarande förhandlingar för att få till stånd ett avtal mellan EFTA-
länderna och EG. Avtalet, som skall träda i kraft tidigast den 1 januari
1993, syftar i denna del till att samma system för produktkontroll skall
tillämpas i EG och EFTA-länderna. Detta kan komma att innebära att det
89
i Sverige traditionella kontrollsystemet med myndighetsgodkännande er-
sätts av ett system där staten visserligen svarar för de anmälda organens
kompetens men där dessa agerar på privaträttslig grund inom ramen för
ett uppdrag från tillverkaren eller importören. CE-märkningen, som sker
på tillverkarens eller importörens ansvar, kommer då att vara avgörande
för marknadstillträdet.
För tiden fram till dess att en EG-anpassning kan genomföras finns
emellertid ett behov av mer flexibla former för kontrollen av produkter.
De föreslagna nya bemyndiganden som skall ge möjlighet att få till stånd
en effektiv produktkontroll utan krav på ett godkännandeförfarande syftar
till sådana mer flexibla kontrollformer. Detta bör ske under forutsättning
av att höga krav på produktsäkerhet kan bibehållas.
Arbetsgruppen har ansett att det kan finnas behov av att ge s. k. bevis om
överensstämmelse som meddelas av utländska certifieringsorgan, samma
giltighet som godkännanden meddelade av en svensk riksprovplats eller
myndighet. Arbetsgruppen föreslår att detta skall göras möjligt genom en
ändring i 10 kap. 5 § regeringsformen.
Enligt 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen kan riksdagen överlåta
vissa rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter till bl. a. andra stater eller
utländska inrättningar eller samfälligheter. Riksdagen får också i lag be-
myndiga regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i sär-
skilda fall besluta om sådan överlåtelse. Innebär uppgiften myndighetsut-
övning krävs beslut av riksdagen med tre fjärdedels majoritet.
Arbetsgruppen har föreslagit att den aktuella grundlagsbestämmelsen
ändras så att riksdagen kan bemyndiga regeringen eller annan myndighet
att överlåta förvaltningsuppgift inte bara i ett enskilt fall utan även i fråga
om förvaltningsuppgiften generellt.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det tills vidare i vissa fall blir
svårt att undvara godkännandekrav och att det bl. a. gäller i de fall EG
kräver s. k. tredjepartscertifiering. Jag instämmer också i gruppens slutsat-
ser att det inte på arbetsmiljöområdet är möjligt att utnyttja den i fartygs-
säkerhetslagen (1988:49) valda vägen att direkt i lagen ange vilka utländs-
ka godkännanden och motsvarande bevis om överensstämmelse som skall
godtas. Det är inte heller möjligt att med bibehållande av ett godkännan-
dekrav göra undantag för produkter som omfattas av vissa angivna ut-
ländska godkännanden, certifieringar eller liknande.
Som jag tidigare redogjort för kommer ett framtida EES-avtal eller EG-
medlemskap troligen att medföra att det svenska systemet med krav på
myndighetsgodkännande ersätts av ett annat. Jag finner därför inte lämp-
ligt att för närvarande, innan man med säkerhet kan säga vad Sveriges
åtaganden i det europeiska samarbetet kommer att innebära, föreslå ytter-
ligare ändringar när det gäller systemet för produktkontroll. I stället avser
jag att efter ytterligare överväganden så snart som möjligt återkomma med
förslag till sådana ändringar.
Prop. 1990/91:140
90
Prop. 1990/91:140
Mitt förslag: I arbetsmiljölagen infors en skyldighet för leverantörer
av tekniska anordningar och farliga ämnen att inte bara genom
märkning utan även på annat sätt lämna produktinformation i
samband med att produkter avlämnas för att tas i bruk. Vidare
införs en skyldighet för leverantörer att redan vid marknadsföringen
lämna information av särskild betydelse för arbetsmiljön.
Ett nytt bemyndigande att meddela föreskrifter om produktinfor-
mation infors i arbetsmiljölagen.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft någon erinran
mot förslagen.
Skälen för mitt förslag: I arbetsmiljölagen finns föreskrifter om märk-
ning dels i de grundläggande bestämmelserna om leverantörsansvaret i 3
kap. 8 och 9 §§, dels i bemyndigandebestämmelserna i 3 kap. 13 § arbets-
miljölagen. I de förstnämnda bestämmelserna finns även föreskrifter om
monterings- och bruksanvisningar och liknande.
Även om avsikten vid arbetsmiljölagens tillkomst var att ge ordet märk-
ning en vid innebörd (prop. 1976/77:149 s. 285) bör skyldigheten att
lämna uppgifter nu i enlighet med arbetsgruppens förslag vidgas till att
avse produktinformation överhuvudtaget. Produktinformation kommer
därmed att kunna omfatta märkning, monterings- och bruksanvisningar
men också skriftlig information av annat slag.
Arbetsgruppens förslag rörande produktinformation ansluter till de för-
slag om produktkontroll som jag tidigare redogjort för. Det är uppenbart
att information om en produkts egenskaper är avgörande för om den som
skall använda produkten skall kunna välja rätt produkt och vidta de
nödvändiga skyddsåtgärderna. Förutom uppgifter om att en produkt är
provad eller i förekommande fall godkänd kan det finnas anledning att
kräva en redovisning av resultatet av en provning. Som ett exempel har
arbetsgruppen nämnt uppgifter om uppmätta buller- och vibrationsvär-
den. Arbetarskyddsstyrelsen bör genom ett särskilt bemyndigande få möj-
ligheter att meddela straffsanktionerade föreskrifter om i vilka fall pro-
duktinformation skall lämnas och dess omfattning.
Det är angeläget att sådan information som är av särskild betydelse från
arbetsmiljösynpunkt lämnas redan vid marknadsföringen av en produkt.
Krav på sådan produktinformation bör leda till att den skriftliga informa-
tion som lämnas av den som marknadsför produkten kommer att innehål-
la sådana uppgifter om produktens arbetsmiljöegenskaper som behövs för
att bedöma dess säkerhet från arbetsmiljösynpunkt.
91
Prop. 1990/91:140
Mitt forslag: Föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller
lämna uppgifter till tillsynsmyndighet eller förvara vissa handlingar
skall även kunna gälla tillverkare och andra leverantörer. Härige-
nom kan bl. a. regler om kontroll vid tillverkning följas upp.
Tillsynsmyndigheterna får möjlighet att inhämta de uppgifter
som finns tillgängliga hos en leverantör om till vilka en teknisk
anordning eller ett farligt ämne har levererats.
Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att erin-
ra mot förslagen. SAF har dock avstyrkt förslaget att ge tillsynsmyndighe-
terna möjlighet att hos leverantörerna inhämta uppgifter beträffande leve-
rerade produkter.
Skälen för mitt förslag: Med stöd av 3 kap 17 § andra stycket arbets-
miljölagen kan meddelas föreskrifter om att arbetsgivare och andra bruka-
re skall göra anmälan eller lämna uppgifter till tillsynsmyndighet eller
förvara handling som har betydelse från skyddssynpunkt.
En möjlighet att föreskriva om anmälningsskyldighet för tillverkare och
leverantörer behövs enligt arbetsgruppens mening som ett komplement till
föreskrifter om kontroll utan krav på godkännande, bl. a. när det gäller
kontroll av organisation, personal eller tillverkningsförfarande. Ett anmäl-
ningsförfarande skulle vidare i vissa fall kunna ligga till grund för en
registrering av vilka produkter som finns på marknaden.
Regler om egenkontroll kan också behöva kompletteras med anmäl-
ningskrav. Det kan gälla uppgifter om resultatet av kontroll som utförs
som egenkontroll eller av utomstående organ vid övervakad egenkontroll.
Krav kan även behöva ställas på att ändringar av tillverkningskontrollen
eller tillverkningsmetoden i något avseende anmäls till tillsynsmyndighe-
ten.
Ett anmälningsförfarande skulle även kunna ha en funktion i de fall då
typgodkännande krävs.
Ett alternativ till anmälningsskyldighet i vissa fall, t. ex. när det gäller
resultat vid egenkontroll, är krav på bevarande av dokumentation som vid
behov kan visas upp för tillsynsmyndighet eller annat kontrollorgan.
Jag instämmer i arbetsgruppens bedömningar. Det föreslagna bemyndi-
gandet, som saknar sakligt samband med första stycket i den av arbetsgrup-
pen föreslagna bestämmelsen, bör enligt min mening bilda en egen paragraf
(4 kap. 8 §).
Som jag inledningsvis berörde innehåller arbetsmiljölagen en viss pro-
duktsäkerhetsreglering. Den kan sägas fylla en funktion som produktsäker-
hetslag på arbetslivets område. Reglerna om leverantörsansvaret ger möj-
lighet att ingripa i enskilda fall mot att från arbetsmiljösynpunkt bristfälli-
ga produkter tillhandahålls, om det behövs för att förebygga ohälsa och
olycksfall. Om förslaget som avser produktinformation genomförs kom-
mer ytterligare möjligheter att ingripa i marknadsföringen av en produkt
92
att ges. När det gäller redan levererade produkter ger arbetsmiljölagen i
dess nuvarande lydelse emellertid inga möjligheter for tillsynsmyndighe-
terna att rikta sig mot leverantören.
Som arbetsgruppen har angett kan det i vissa fall finnas skäl for tillsyns-
myndigheten att via leverantören få reda på till vilka en produkt har
levererats för att så långt som möjligt hindra att den sprids ytterligare. På
grundval av de inhämtade uppgifterna kan också i erforderliga fall infor-
mation ges eller andra åtgärder vidtas mot dem som har förvärvat den
aktuella produkten.
Jag anser liksom arbetsgruppen att den upplysningsskyldighet som följer
av 7 kap. 3 § arbetsmiljölagen bör kompletteras med en särskild upplys-
ningsskyldighet för leverantörer i enlighet med gruppens förslag. Skyldig-
heten bör tas in i ett nytt andra stycke i 7 kap. 4 § arbetsmiljölagen.
Det förslag som jag nu behandlat ger ökade möjligheter att ingripa mot
redan levererade produkter. Tillsammans med de föreslagna reglerna om
produktinformation skulle härmed möjligheterna att ingripa i leverantörs-
ledet närma sig de som produktsäkerhetslagen (1988:1604) ger. Som jag
tidigare berört erbjuder emellertid arbetsmiljölagen bl. a. inte den möjlig-
het till återkallelse av produkter som ges i produktsäkerhetslagen.
Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om hur frågorna om
produktsäkerhet inom arbetslivets område bör beredas vidare. Därvid bör
beaktas bl. a. det arbete som pågår inom EG när det gäller produktsäker-
het. Dessa frågor har också samband med hur frågorna om produktkon-
troll skall lösas inom ramen för Sveriges deltagande i den västeuropeiska
integrationen.
Mitt förslag: Leverantörers ansvar för att förpackningen till en
produkt inte innebär risk från skyddssynpunkt anges i arbetsmiljö-
lagen.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot för-
slaget.
Skälen för mitt förslag: Förpackningar till produkter kan innebära sär-
skilda risker för olycksfall. Arbetsgruppen har angett som exempel inplas-
tade virkespaket, som vid arbete i bl. a. hamnar har lett till olycksfall.
Olycksfallen har berott på att förpackningsmaterialet har varit halt och
alltför tunt vilket medfört att personer trampat igenom materialet. Grup-
pen har pekat på att inplastningen normalt sker hos sågverken och att
brukaren — arbetsgivaren för dem som hanterar virkespaketen oftast inte
har någon möjlighet att upptäcka riskerna och förebygga olyckorna.
Arbetarskyddsstyrelsen har angett ytterligare ett antal risker och pro-
blem som enligt styrelsens mening bör täckas in av den föreslagna bestäm-
melsen. Det kan gälla problem ur belastningsergonomisk synpunkt om
förpackningen är svår att lyfta manuellt eller med hänsyn till kraven på
Prop. 1990/91:140
93
säker hantering lätt går sönder eller är svår att tömma. Prop. 1990/91: 140
Enligt min mening bör även sådana risker som arbetarskyddsstyrelsen
har angett beaktas när det gäller tillämpningen av den föreslagna bestäm-
melsen.
Mitt förslag: Skyddsvaccinering skall kunna krävas som villkor för
att få anlita någon för visst slags arbete.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Hov-
rätten för Västra Sverige avstyrker dock förslaget och anser att krav på
läkarundersökning och vaccinering är att jämställa med påtvingat kropps-
ligt ingrepp, varför hinder mot delegering föreligger enligt regeringsfor-
mens bestämmelser. SAF ställer sig tveksam till om delegering av före-
skriftsrätten är möjlig i detta fall.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen skall arbetsgi-
vare vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare
utsätts för ohälsa eller olycksfall. Enligt lagens förarbeten (prop.
IWIT. 149 sid. 297) ligger i det ansvaret ett ansvar att se till att hälso-
övervakning och medicinska kontroller kommer till stånd i behövlig om-
fattning.
I 3 kap. 15 § arbetsmiljölagen finns bemyndiganden att meddela före-
skrifter om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsät-
tas i ett arbete som innebär risk för ohälsa eller olycksfall. Föreskrifter kan
även meddelas om förbud att anlita den som vid läkarundersökning före-
tett sjuklighet eller svaghet som gör vederbörande särskilt utsatt för sådan
risk. Arbetsmiljölagen saknar dock uttryckliga regler om vaccinering som
skydd mot ohälsa.
Det finns emellertid anledning att i vissa fall skydda arbetstagare mot
den smittorisk som arbetet innebär. Föreskrifter med krav på att arbetsgi-
varen skall erbjuda arbetstagarna skyddsvaccination har därför av arbetar-
skyddsstyrelsen meddelats som verkställighetsföreskrifter till arbetsmiljö-
lagen bl. a. när det gäller arbete i avloppsanläggningar. För dessa fall är
vaccinering dock inte något obligatorium.
Den mikrobiologiska tekniken är under snabb utveckling och det är
sannolikt så att antalet företag som använder denna teknik kommer att öka
starkt i framtiden och att även mindre företag kommer att använda tekni-
ken. Det kan därför finnas ett behov av att kunna kräva vaccination som
villkor för bl. a. arbete med organismer av hög farlighetsgrad. Även vid
andra verksamheter med hög smittorisk kan vaccinering behöva krävas.
Läkarundersökning och skyddsvaccinering är i sig att betrakta som
kroppsliga ingrepp. Varje medborgare är enligt regeringsformens regler (2
kap. 6 §) skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Ingreppet kan sägas
94
vara påtvingat när fysiska tvångsåtgärder eller hot om andra sanktioner
kan bli aktuella för att få läkarundersökningen eller vaccinationen till
stånd eller när fråga är om myndighetsutövning. De föreskrifter om läkar-
undersökning och vaccinering som skulle kunna meddelas med stöd av det
föreslagna bemyndigandet riktar sig endast mot arbetsgivaren och syftar
till att skydda arbetstagaren. Konsekvensen av att någon vägrar att under-
kasta sig läkarundersökning eller vaccinering kan i allmänhet endast bli att
denne inte tilldelas en viss arbetsuppgift eller omplaceras till annan arbets-
uppgift. Jag instämmer därför i den analys av rättsläget som arbetsgruppen
har gjort och som innebär att föreskrifter med de angivna verkningarna
inte innebär ett påtvingat kroppsligt ingrepp i regeringsformens mening.
Sådana föreskrifter kan meddelas av regeringen eller, efter delegering,
arbetarskyddsstyrelsen.
Jag ansluter mig således till arbetsgruppens förslag att det borde ges
möjlighet att även meddela föreskrifter som anger vaccination som villkor
för att få utföra ett visst arbete, i likhet med vad som gäller för läkarunder-
sökningar. Möjligheten bör också omfatta förebyggande injektioner med
antikroppar, som inte är vaccinering i strikt mening.
Min bedömning: Uppföljande läkarundersökningar bör kunna erbju-
das personer som tidigare utfört arbete som omfattas av krav på
obligatorisk läkarundersökning utan att någon författningsreglerad
skyldighet införs.
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har berört frågan
ställer sig bakom arbetsgruppens bedömning. LO ser emellertid ingen
annan möjlighet att garantera uppföljande hälsokontroller än att frågan
regleras i lag.
Skälen för min bedömning: 3 kap. 15 § arbetsmiljölagen ger som jag
tidigare redogjort för möjlighet att ställa krav på läkarundersökningar i
vissa fall (avsnitt 5.6). Med stöd av bestämmelsen har arbetarskyddsstyrel-
sen meddelat föreskrifter med krav på bl. a. periodiska läkarundersökning-
ar när det gäller vissa arbeten med kvarts (AFS 1983:14) och vissa arbeten
med asbest (AFS 1986:2). I de allmänna råd som är knutna till föreskrifter-
na sägs att om exponeringstiden överstigit fem år kan det vara lämpligt att
de periodiska kontrollerna fortsätter även efter att exponeringen upphört
eller kommit under den gräns som gäller för läkarkontroller. Det påpekas
också att det är angeläget att arbetstagaren informeras om detta.
Som skäl för uppföljande undersökningar har anförts att de kan stilla
oron hos den som har exponerats för ett hälsofarligt ämne, att sjukdomar
kan upptäckas tidigt och därmed få en tidig behandling och att undersök-
ningsmaterialet kan utgöra ett underlag för forskning. Ett hälsoundersök-
ningsprogram med inriktning på asbestexponering genomfördes i slutet av
Prop. 1990/91:140
95
70-talet av socialstyrelsen. Ett nytt sådant program påbörjades 1986 och
pågår fortfarande.
Som arbetsgruppen har funnit skulle en regel om fortsatta undersökning-
ar efter det att ett farligt arbete har upphört närmast utformas som ett krav
på arbetsgivaren att erbjuda den som tidigare varit exponerad undersök-
ningar. Jag delar gruppens uppfattning att ett sådant krav faller utanför
ramen för arbetsmiljölagen, eftersom undersökningen inte syftar till före-
byggande åtgärder.
Arbetsgruppen ställer sig tveksam till om särskilda lagstiftningsåtgärder
är påkallade för att garantera arbetstagare fortsatta läkarundersökningar
efter avslutad exponering. Gruppen anser också att krav inte rimligen bör
ställas mot andra arbetsgivare än de i vars verksamhet exposition har
skett. Bl. a. skulle ett sådant krav kunna skapa svårigheter att få ett nytt
arbete. Enligt gruppen bör frågan, om författningsreglering anses påkallad,
lösas utanför arbetsmiljölagstiftningens ram.
Enligt min mening är lagstiftning inte nödvändig för att fortsatta under-
sökningar skall komma till stånd. Det visar bl. a. de angivna hälsounder-
sökningprogrammen, där arbetstagare erbjudits kostnadsfri hälsounder-
sökning. I vissa sammanhang som när det gäller asbest och kvartsexpone-
ring kan fortsatta undersökningar emellertid vara av värde för de tidigare
exponerade. Bl. a. kan i samband med sådana undersökningar lämnas
hälsoinformation, vilket också har skett i de angivna programmen rörande
asbest när det gäller rökningens effekter. Behovet av undersökning måste
emellertid alltid mycket noga vägas mot de kostnader och andra konse-
kvenser som undersökningen för med sig. Bl. a. måste vad som kan vinnas
med dessa vägas mot den hälsorisk som själva undersökningen kan innebä-
ra, t. ex. strålningspåverkan vid lungröntgenundersökningar. Dessutom
måste beaktas att undersökningarna även kan skapa och öka oron för
hälsoeffekterna hos de som undersöks.
De allmänna råd som arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat till kvarts- och
asbestföreskrifterna bör kunna utgöra en utgångspunkt för på frivillig
grund anordnade uppföljande undersökningar när detta anses befogat.
Prop. 1990/91: 140
96
Mitt förslag: En grundläggande bestämmelse om arbetsmiljöansvar
for byggherrar, tillverkare av monteringsfärdiga byggnader eller an-
läggningar, arkitekter, konstruktörer och andra som medverkar vid
projektering av en byggnad eller en anläggning förs in i arbetsmiljö-
lagen. Ansvaret skall gälla såväl byggskedet som det framtida bru-
kandet av byggnaden. Yrkesinspektionen skall få möjlighet att ingri-
pa med föreläggande och förbud för att den föreslagna bestämmel-
sen skall efterlevas.
Prop. 1990/91:140
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. SAF och Småföretagens Riksorganisation har
avstyrkt införandet av ett arbetsmiljöansvar vid projektering och förklarat
att de problem som kan finnas bör lösas på annat sätt än genom lagstift-
ning.
Skälen för mitt förslag:
Byggskedet
Grunden för en god arbetsmiljö läggs vid planeringen. När det gäller
byggnads- och anläggningsarbete sker huvuddelen av planeringsarbetet i
det skede av byggprocessen som kallas projektering. Projektering innebär
att med ritningar, beräkningar och beskrivningar bestämma hur byggna-
den eller anläggningen skall utformas. Projekteringen utmynnar i bygg-
handlingar.
I förarbetena till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 s. 295 — 297)
behandlas frågan hur byggarbetsplatsens arbetsmiljöproblem bör lösas på
planeringsstadiet. Den s. k. arbetsmiljöutredningen, vars betänkande låg
till grund för propositionen, hade avstått från att föreslå ett särskilt
skyddsansvar för projektorer. Den dåvarande departementschefen ville
heller inte förespråka lagstiftning om ett projektörsansvar. Enligt hans
mening fick ett sådant ansvar normalt anses ligga i beställningen. Om
projekthandlingarna skulle ge felaktiga lösningar beträffande arbetarskyd-
det kunde detta ge anledning till anmärkningar från beställarens sida.
Det har senare visat sig att arbetsmiljölagens regler inte räcker till för att
tillgodose kraven på en god arbetsmiljö för byggnadsarbetare. Huvudan-
svaret ligger på arbetsgivaren (3 kap. 2 §). Därutöver finns det en särskild
regel (3 kap. 7 §) som ålägger den som låter utföra byggnads- eller anlägg-
ningsarbete ett ansvar för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa
och olycksfall på ett gemensamt arbetsställe för verksamheten.
Just på byggarbetsplatser har emellertid enskilda arbetsgivare begränsa-
de möjligheter att planera arbetsmiljön. Den verksamhet som bedrivs
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
projekteras oftast av konsulter, som inte har någon direkt koppling till den
entreprenör som skall bedriva verksamheten. Genom att ett anbudsförfa-
rande oftast används är entreprenören normalt inte känd vid tiden för
projekteringen. När arbetet väl satts igång är möjligheterna att rikta krav
mot arbetsgivaren i praktiken begränsade. Denne har svårt att påverka de
grundläggande förutsättningarna för arbetet.
Inom byggnads- och anläggningsarbete finns det risk för omedelbara och
mycket allvarliga personskador. Det gäller t. ex. olycksfallsskador på grund
av fall eller ras. Dessutom finns det risk för belastningsskador, skador på
grund av buller eller vibrerande handverktyg och andra arbetsskador. De
här arbetsskadorna kan minska i väsentlig omfattning om de som upprät-
tar och samordnar bygghandlingarna tar hänsyn till byggnadsarbetarnas
säkerhet under arbetstiden så att den enskilde entreprenören får möjlighet
att planera arbetet bättre.
I likhet med arbetsgruppen anser jag alltså att arbetsmiljölagen behöver
kompletteras med en bestämmelse om arbetsmiljöansvar för den som
bestämmer om eller påverkar projekteringen av en byggnad.
Ansvaret för att en byggnad produceras i enlighet med de krav som ställs
i plan- och bygglagen (1987:10) vilar i första hand på byggherren. Det är
därför naturligt att byggherren också får ansvar för att arbetsmiljösyn-
punkter beaktas i samband med bygget.
I arbetsmiljölagen finns en bestämmelse i 3 kap. 7 § om samordningsan-
svar som riktar sig till byggherrar. Den som sålunda har ansvar bör i likhet
med vad arbetsgruppen föreslagit även få ett ansvar för projekteringen.
Arbetsgruppen har föreslagit att det skall ske genom att den som avses i 3
kap. 7 § uttryckligen definieras som byggherre i den bestämmelsen. Med
hänsyn till att definitionen avviker från begreppet byggherre i 9 kap. 1 §
plan- och bygglagen (1987:10) är det emellertid lämpligare att avstå från
en uttrycklig definition och låta det nya ansvaret omfatta samma person
som har ansvar enligt 3 kap. 7 § arbetsmiljölagen, dvs. den som låter utföra
byggnads- eller anläggningsarbete.
Den som tillverkar monteringsfärdiga byggnader eller anläggningar bör
få samma ansvar som byggherren för att arbetsmiljösynpunkter beaktas
vid projekteringen.
Byggherrar brukar välja att uppdra åt en eller flera konsulter att utföra
projekteringsarbetet. Självfallet bör byggherren vara omsorgsfull vid valet
av uppdragstagare. Vidare bör byggherren samordna de olika delarna av
projekteringsarbetet och se till att det samlade resultatet inte medför risker
eller komplikationer för de byggnadsarbetare som skall engageras. Pro-
blemen till följd av brister i samordningen av projekteringen har vuxit
under senare år. Det beror dels på ökad tidspress och ökad splittring på
olika konsultföretag, dels på den byggnadstekniska utvecklingen som gjort
byggprocessen mera komplicerad.
Byggherren är den som är ytterst ansvarig för den verksamhet som skall
äga rum. En av anledningarna till att byggherren anlitar konsulter är att
han inte har kompetens att sköta projekteringen. Det kan vara svårt för
byggherren att instruera och att förstå hur arbetsmiljöhänsyn i praktiken
Prop. 1990/91:140
98
skall beaktas vid projekteringen. Det förekommer inte sällan att en Prop. 1990/91:140
projektledare får i uppgift att samordna hela projekteringen.
För att tillsynsmyndigheterna skall kunna rikta sig mot dem som faktiskt
har möjlighet att påverka byggnads- eller anläggningsprojektet på projekte-
ringsstadiet anser jag att ett arbetsmiljöansvar bör läggas även på andra än
byggherren, t. ex. arkitekter och konstruktörer, som i egenskap av konsul-
ter eller på annat sätt har till uppgift att medverka vid projekteringen.
Konsulternas befattning med projekteringen beror på uppdraget från
byggherren. Deras ansvar måste därför begränsas till att gälla inom ramen
för det uppdrag de har fått. Ansvaret bör gälla även om det inte uttryckli-
gen har reglerats i projekteringsavtalet. En förutsättning för ansvar måste
dock vara att konsulten har en viss självständighet i sin roll i byggproces-
sen.
Enligt arbetsgruppen bör en konsult som fått ett uppdrag som endast
avser t. ex. det konstnärliga utförandet, inte ha något ansvar härutöver.
Byggherren skall se till att arbetsmiljösynpunkter på annat sätt kommer in
vid projekteringen. Efter att ha tagit del av Svenska Byggnadsarbetareför-
bundets remissvar ställer jag mig frågande till detta. Enligt förbundet finns
det en mängd material, produkter och konstruktioner som används trots
att de är olämpliga ur arbetsmiljösynpunkt. Förbundet anser inte att
konstnärliga synpunkter bör få väga tyngre än hänsynen till hälsa och
säkerhet för arbetstagare. Det är en ståndpunkt som jag vill ansluta mig
till.
Några remissinstanser, nämligen Kommerskollegium och juridiska fa-
kultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att det räcker med ett
arbetsmiljöansvar för byggherren och att ett ansvar därutöver för konsul-
ter är onödigt och skapar oklarheter. Som redan framgått delar jag inte
denna uppfattning. Det är önskvärt att ansvaret i så stor utsträckning som
möjligt åvilar personer som rent faktiskt har till uppgift att utforma bygg-
naden eller anläggningen och därmed den arbetsmiljö som uppstår för
byggnadsarbetarna.
Några remissinstanser, t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen och LO, har un-
derstrukit att byggherren inte bör kunna avbörda sig det yttersta ansvaret
för att arbetsmiljöhänsyn beaktas.
Byggherrens ansvar bör självfallet bestå även under det skede då projek-
teringsarbetet sköts av konsulter. Som jag redan har påpekat är just sam-
ordningen av de olika delarna av projekteringen ett av de väsentligaste
momenten i det föreslagna ansvaret.
När det gäller totalentreprenad är situationen speciell. Byggnadsstyrel-
sen har ställt frågan om byggherren just i det fallet skall kunna överlåta sitt
arbetsmiljöansvar till entreprenören. Totalentreprenad innebär att en en-
treprenör ansvarar för hela framtagningsprocessen av byggnaden eller
anläggningen, dvs. arkitektarbetet, den tekniska utformningen och byg-
gandet. Även om entreprenören på så sätt övertar byggherrens roll och får
kontroll över samtliga led i processen, anser jag inte att byggherren skall
kunna göra sig fri från ansvar. Mot en sådan konstruktion talar bl. a. den
omständigheten att byggherren är den som slutligt får bära kostnaden för
förändringar av projektet.
99
Jag vill slutligen framhålla att entreprenörernas arbetsgivaransvar inte Prop. 1990/91:140
på något sätt inskränks genom den föreslagna bestämmelsen.
Bruksskedet
När byggnader och anläggningar har tagits i bruk förekommer det i stor
utsträckning att arbete utförs där av personer, vars arbetsgivare inte har
någon anknytning alls till fastigheten. Arbetsgivarna har alltså inte formel-
la möjligheter att bestämma över förhållandena i lokalerna. Som exempel
kan nämnas arbete som utförs av personer inom följande yrkeskategorier:
distributionspersonal, renhållningsarbetare, underhållspersonal, skor-
stensfejare, fastighetsskötare, brevbärare, hissmontörer, ambulansperso-
nal och hem vårdare.
Vissa bestämmelser finns som kan ge ett visst skydd för sådana arbetsta-
gare. Enligt 3 kap. 5 § plan- och bygglagen (1987:10) skall byggnader ge
möjlighet till en god arbetsmiljö. Enligt 7 kap. 8 § arbetsmiljölagen kan
yrkesinspektionen rikta föreläggande eller förbud mot den som råder över
ett arbetsställe även när denne inte är arbetsgivare i förhållande till den
som utsätts för risken. Dessa bestämmelser betyder dock i praktiken inte
mycket för personer som ständigt kommer till nya arbetslokaler och ofta
utför arbete i vad som egentligen är bostadshus.
Inte bara när det gäller byggnadsarbete utan även när det gäller service-
och underhållsarbete på fastigheter kan det på goda grunder antas att
många av de belastnings- och fallskador som uppstår har samband med
brister i byggnadens utformning. Om man vill motverka hälsorisker för
personer som arbetar i färdiga byggnader och anläggningar kan en god
framförhållning vid projekteringen alltså vara den bästa — och kanske den
enda — möjligheten att få fram en god arbetsmiljö.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att den skyldighet att
beakta arbetsmiljöhänsyn vid projektering som jag tidigare föreslagit med
avseende på byggskedet även bör gälla för bruksskedet.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att ansva-
ret bör åligga inte bara byggherrar utan även fastighetsägare. Denna reflek-
tion väcker frågan hur långt fram i tiden ett arbetsmiljöansvar i samband
med projektering egentligen skall sträcka sig. För egen del anser jag inte att
fastighetsägare skall omfattas av det föreslagna ansvaret. Syftet med försla-
get är att arbetsmiljöhänsyn verkligen skall finnas med på ett tidigt stadi-
um vid utformandet av byggnaden eller anläggningen. Ansvaret skall ta
sikte både på byggskedet och det senare skede då den färdiga byggnaden
eller anläggningen tagits i bruk. Det är dock inte realistiskt att tänka sig att
ett ansvar som skall iakttas på projekteringsstadiet skulle överföras från
byggherren till fastighetsägaren när byggnads- eller anläggningsarbetet av-
slutas.
Sanktionssystemet
Arbetsgruppen förklarar i betänkandet att man inledningsvis övervägt ett
system med direkt straffsanktionerade föreskrifter om vad som skall beak-
100
tas i bygghandlingarna. Sedan ett antal invändningar rests mot en sådan Prop. 1990/91: 140
lösning har arbetsgruppen övergivit denna tanke. Flera remissinstanser
har uttryckt förståelse för arbetsgruppens resonemang och ingen remissin-
stans har förespråkat en sådan lösning.
Ett ansvar för att arbetsmiljöhänsyn beaktas måste vara sanktionerat.
Det är annars osäkert om det efterlevs. Den som närmast bör få en
möjlighet att kontrollera hur det blir med den saken är yrkesinspektionen.
Vid kontakter med byggherrar och projektorer bör yrkesinspektionen kun-
na granska bygghandlingar för att kontrollera att den arbetsmiljö som
uppstår först i byggskedet och senare i bruksskedet tillgodoser krav på
hälsa och säkerhet i arbetsmiljön.
I likhet med arbetsgruppen anser jag därför att den föreslagna bestäm-
melsen i arbetsmiljölagen bör anslutas till den befintliga regeln i 7 kap. 7 §
i lagen enligt vilken yrkesinspektionen får meddela sådana föreläggande
eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall efterlevas.
Några remissinstanser, bl. a. riksåklagaren har uttryckt farhågor för att
de föreslagna sanktionsreglerna kan bli svåra att tillämpa. Enligt riksåkla-
garen kan det vara besvärligt att reda ut vem som skall bära straffansvaret
vid överträdelse av ett föreläggande eller ett förbud, eftersom ett straff-
ansvar inte kan läggas på den juridiska person som är ansvarig för verk-
samheten utan alltid måste riktas mot en fysisk person.
Reglerna i arbetsmiljölagen om föreläggande och förbud föregicks av
liknande regler i tidigare lagstiftning. Det rör sig alltså om ett väl inarbetat
system. Den nu föreslagna utvidgningen av arbetsmiljöansvaret till att
omfatta byggherrar och projektorer skiljer sig inte i något väsentligt avse-
ende från vad som gäller vid föreläggande och förbud mot arbetsgivare.
Även där är det ofta fråga om verksamhet som bedrivs av juridiska
personer. Jag delar därför inte riksåklagarens uppfattning i denna fråga.
Det säger sig självt att det sällan blir aktuellt att använda förbud i detta
sammanhang. Konkreta farosituationer torde sällan uppstå på ett stadium
då en byggnad planeras och ritas. Ingripanden med föreläggande kan
däremot väl tänkas ske då byggherren eller någon annan som medverkar
vid projekteringen på något sätt försummat skyldigheten att beakta arbets-
miljön för dem som skall uppföra byggnaden eller senare arbeta i den.
6.2.1 Bakgrund
Förslaget att införa en grundläggande bestämmelse i arbetsmiljölagen om
arbetsmiljöansvar för byggherrar, tillverkare av monteringsfärdiga byggna-
der och anläggningar, arkitekter, konstruktörer och andra som medverkar
vid projektering av en byggnad eller en anläggning ger mig anledning att ta
upp frågan om en svensk ratifikation av Internationella arbetsorganisatio-
nens (ILO) konvention (nr 167) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och
anläggningsarbete. 101
Konventionen (nr 167) och rekommendationen (nr 175) om säkerhet Prop. 1990/91: 140
och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete antogs av ILOs beslutande
församling — internationella arbetskonferensen — vid dess sjuttiofemte
möte år 1988. Konventionen och rekommendationen reviderar den av
internationella arbetskonferensen år 1937 antagna konventionen (nr 62)
och rekommendationen (nr 53) om säkerhetsföreskrifter (byggnadsindu-
strin) och den samma år antagna rekommendationen (nr 55) om samver-
kan till förekommande av olycksfall (byggnadsindustrin). Konventionen
nr 62, som anmäldes till riksdagen genom propositionen 1938:45, har inte
ratificerats av Sverige.
Genom propositionen 1989/90:64 med anledning av vissa beslut fattade
av internationella arbetskonferensen vid dess sjuttiofemte möte bereddes
riksdagen tillfälle att yttra sig över konventionen (nr 167) och rekommen-
dationen (nr 175) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsar-
bete. Min företrädare uttalade att hon fann det önskvärt med ett svenskt
tillträde till konventionen och förklarade att de krav som ställs i konven-
tionsbestämmelserna i så gott som alla avseenden uppfylls av arbetsmiljö-
lagen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter. Med hänsyn till vissa
avvikelser mellan konventionens krav och svensk lagstiftning ansåg hon
dock att frågan om en ratifikation borde anstå till dess arbetsgruppen (A
1987: D) för översyn av vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen avgivit sitt
förslag. Riksdagen biträdde denna uppfattning (1990/91: AU9, rskr. 8).
Konventionen är tillämplig på all byggverksamhet, såsom byggnads-,
anläggnings-, väg- och vattenbyggnadsarbete samt monterings- och ned-
monteringsarbete och alla där förekommande arbetsmoment, inbegripet
interna transporter, från det att arbetsstället förbereds till dess projektet är
färdigställt. Medlemsstat som ratificerar konventionen förbinder sig att
anta sådan lagstiftning att tillämpningen av stadgandena i konventionen
säkerställs. Den praktiska tillämpningen av lagstiftningen kan åstadkom-
mas genom standardiseringsarbete eller utfärdande av riktlinjer eller med
andra lämpliga metoder som överensstämmer med nationell lagstiftning
och praxis. Medlemsstaterna skall också beakta de standarder som antagits
av internationella standardiseringsorgan.
Konventionen och rekommendationen finns återgivna i bilaga 1 och 2
till propositionen 1989/90:64.
6.2.2 Ratifikation av konventionen
Mitt förslag: Sverige ratificerar ILO-konventionen (nr 167) om sä-
kerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Det är önskvärt att Sverige tillträder konventio-
nen. Den står i god överensstämmelse med den svenska grundsynen på
arbetsmiljöpolitikens innehåll. De krav som ställs i konventionsbestäm- 102
melserna uppfylls huvudsakligen av arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförord- Prop. 1990/91: 140
ningen och de med stöd av dessa författningar utfärdade föreskrifterna.
Jag tar nu upp frågan om det kan finnas avvikelser mellan konventio-
nens krav och svensk lagstiftning.
Enligt konventionens artikel 8(a) skall samordningsansvaret för skydds-
åtgärder på gemensamma arbetsställen åvila huvudentreprenören eller
annan person eller organ med kontroll- eller primäransvar för verksamhe-
ten på byggarbetsplatsen. Den samordningsansvarige skall se till att före-
skrivna skyddsåtgärder koordineras. Han skall också, i den utsträckning
som föreskrivs i nationell lagstiftning, ansvara för att de vidtas. Om den
samordningsansvarige inte vistas på arbetsstället skall han enligt konven-
tionens artikel 8(b) utse en behörig person att för hans räkning svara för att
samordna och genomföra åtgärder enligt punkt (a). Varje arbetsgivare
skall enligt artikel 8(c) förbli skyldig att, vad avser de egna arbetstagarna,
ansvara för att de föreskrivna åtgärderna vidtas.
Enligt 3 kap. 7 § första stycket arbetsmiljölagen ligger ansvaret för sam-
ordningen av skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen för bygg-
nadsverksamhet i första hand på byggherren. Ansvaret kan överlåtas till
någon som bedriver verksamhet på arbetsstället. Arbetsgivare och arbets-
tagare som är verksamma på arbetstället har enligt tredje stycket skyldig-
het att följa de anvisningar som byggherren lämnar.
Entreprenörföreningen har påpekat att en byggherre ofta inte är att anse
som arbetsgivare i konventionens mening, eftersom byggherren normalt
saknar egna anställda på byggarbetsplatsen. Mot bakgrund härav har ent-
reprenörföreningen ifrågasatt om lydelsen av 3 kap 7 § arbetsmiljölagen
överensstämmer med innehållet i konventionens artikel 8(a).
För egen del anser jag inte att det råder bristande överensstämmelse
mellan artikel 8(a) och den svenska lagstiftningen. Samordningsansvaret
skall enligt konventionen utövas antingen av den dominerande entrepre-
nören eller av annan person eller annat organ som har kontroll eller ansvar
för övergripande frågor på arbetsplatsen. Det är inte något krav att den
samordningsansvarige skall ha egna anställda på byggarbetsstället.
Den omständigheten att byggherren inte ansvarar för att skyddsåtgärder
vidtas torde inte utgöra något ratifikationshinder med hänsyn till den
hänvisning som i detta sammanhang görs till nationell lagstiftning. Det-
samma gäller kravet på att byggherren skall utse en ersättare när han inte
är närvarande på byggarbetsstället.
Det krav, som i konventionens artikel 9 ställs på att de som utformar
och planerar ett byggnadsprojekt skall beakta de arbetsmiljörisker, som
kan aktualiseras under byggnads- och anläggningsarbete, saknar för närva-
rande motsvarighet i svensk arbetsmiljölagstiftning. Jag har i avsnitt 6.1
föreslagit att en grundläggande bestämmelse om arbetsmiljöansvar för
byggherrar, tillverkare av prefabricerade byggnadskonstruktioner, arkitek-
ter, konstruktörer och andra, som medverkar vid projekteringen av ett
byggnadsföretag, införs i arbetsmiljölagen. Ansvaret skall gälla såväl under
byggskedet som vid det framtida brukandet av byggnaden eller anläggning-
en. Genom den föreslagna betämmelsen kommer Sverige att uppfylla
kraven i artikel 9.
103
Arbetarskyddsstyrelsen har tidigare pekat på en skillnad mellan konven-
tionens artikel 11 (d) och bestämmelserna i arbetsmiljölagen. Enligt artikel
11 (d) har arbetstagare skyldighet att utan dröjsmål rapportera till närmas-
te arbetsledare och till skyddsombud, om sådant finns, om varje händelse
som kan medföra en risk och som de inte själva på ett tillfredsställande sätt
kan åtgärda.
Enligt min mening uppfylls konventionens krav i detta hänseende ge-
nom innehållet i 3 kap. 4 § i arbetsmiljölagen. Där regleras arbetstagares
skyddsansvar. En arbetstagare skall enligt första stycket i denna bestäm-
melse följa givna föreskrifter och iaktta den försiktighet som behövs för att
förebygga ohälsa och olycksfall. Han skall vidare underrätta företrädare
för arbetsgivaren eller skyddsombud om sådant som innebär omedelbar
och allvarlig fara för liv och hälsa.
Även kravet i artikel 30 punkt 1 att arbetsgivaren under vissa förhållan-
den skall tillhandahålla personlig skyddsutrustning utan kostnad för ar-
betstagarna har tidigare framförts som ett ratifikationshinder av arbetar-
skyddsstyrelsen, eftersom den svenska lagstiftningen saknar motsvarande
betämmelser.
Enligt 2 kap. 7 § arbetsmiljölagen skall personlig skyddsutrustning an-
vändas om inte betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall kan nås på
annat sätt. Utrustningen skall tillhandahållas genom arbetsgivarens för-
sorg. Häri ligger enligt vad som framhölls av föredragande statsrådet i
propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag m.m., att arbetsgivaren är
skyldig att bekosta den personliga skyddsutrustningen, om inte annan
överenskommelse träffats. Detta får anses innebära att svensk lagstiftning
på ett tillräckligt sätt överenstämmer med kraven i konventionens artikel
30. Bedömningen är gjord bl. a. mot bakgrund av hänvisningen till natio-
nell lagstiftning.
Rekommendationen, som kompletterar konventionen med detaljerade
anvisningar, föranleder i sig ingen särskild åtgärd.
Min bedömning: Det bör för närvarande inte tas in en bestämmelse
i arbetsmiljölagen om att arbetsmiljösynpunkter skall beaktas även
vid projekteringen av tekniska anordningar.
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
arbetsgruppens bedömning.
Skälen för min bedömning: Arbetarsskyddsstyrelsen har i yttrande till
arbetsgruppen föreslagit ett arbetsmiljöansvar även för den som sysslar
med konstruktion och planering av maskiner och andra tekniska anord-
ningar. Enligt arbetsgruppen finns det knappast något behov av sådana
bestämmelser.
Arbetsgruppen har pekat på skillnaderna mellan byggprocessen och pro-
Prop. 1990/91:140
104
jekteringen av tekniska anordningar. Den senare sker i allmänhet inom Prop. 1990/91:140
samma verksamhet som tillverkningen. Det är inte, som i byggprocessen,
vanligt att arbetet efter ritningarna är uppdelat mellan olika entreprenörer.
Ritningarna brukar inte heller utgöra underlag för tillfälliga arbetsplatser
med de speciella problem det medför ur arbetsmiljösynpunkt. I 3 kap. 8 §
arbetsmiljölagen finns det for övrigt en bestämmelse om allmänna skyldig-
heter i skyddshänseende för tillverkare, importörer, överlåtare och upplå-
tare av tekniska anordningar.
Arbetarsskyddsstyrelsen har i sitt remissvar inte haft någon invändning
mot arbetsgruppens ställningstagande. Detsamma gäller för övriga remiss-
instanser. Själv är jag av samma uppfattning som arbetsgruppen. Vidare
kan det, som arbetsgruppen påpekat, finnas skäl att avvakta erfarenheter-
na av den föreslagna bestämmelsen om arbetsmiljöansvar vid projektering
av byggnader och anläggningar.
Mitt förslag: Arbetsmiljölagen kompletteras så att yrkesinspektio-
nen får möjlighet dels att meddela förbud mot vidare upplåtelse av
ett utrymme under jord, dels att förelägga den, som upplåter en
lokal, ett markutrymme eller ett utrymme underjord som arbetslo-
kal eller som personalutrymme, skyldighet att utföra undersökning-
ar av skyddsförhållanden inom upplåtna utrymmen.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft
något att erinra mot förslaget. Landstingsförbundet har uttalat att någon
lagändring i detta avseende inte behövs.
Skälen för mitt förslag: I en promemoria 1986-09-18 från arbetar-
skyddsstyrelsen föreslås dels att förbud mot upplåtelse skall kunna omfatta
även ett utrymme underjord, dels att den som upplåter gruva eller berg-
rum skall kunna åläggas att t. ex. utföra geologisk undersökning, bergbe-
siktning eller radonmätning.
I 3 kap. 2—11 §§ finns föreskrifter om skyddsansvar för olika grupper.
Skyddsansvaret speglar de krav som finns i 2 kap. om arbetsmiljöns
beskaffenhet. Bestämmelsen i 7 kap. 7 § om att yrkesinspektionen kan
meddela föreläggande eller förbud anknyter till reglerna i 3 kap. 2—11 §§.
Skyddsansvaret i 3 kap. 11 § gäller den som råder över ett arbetsställe
eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom personalut-
rymme. Ansvaret uttrycks genom en hänvisning till 7 kap. 8 och 9 §§.
Enligt 7 kap. 8 § kan yrkesinspektionen, om det på ett arbetsställe
föreligger förhållande som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon
som arbetar där, rikta föreläggande eller förbud mot den som råder över
arbetsstället, även när denne inte är arbetsgivare i förhållande till den som
utsätts för risken. Av arbetsmiljölagens förarbeten (prop. 1976/77:149
105
s. 423 — 424) framgår dock att 7 kap. 8 § inte är tillämplig på den som Prop. 1990/91:140
endast uppträder som uthyrare utan att själv bedriva verksamhet på ar-
betsstället.
Det förekommer att nedlagda gruvgångar eller andra underjordsutrym-
men hyrs ut t. ex. som lagerlokaler utan att uthyraren har någon egen
verksamhet på platsen. De företag som är arbetsgivare för den personal
som arbetar i lagerutrymmena har sällan någon praktisk möjlighet att
undersöka utrymmet med avseende på risk för exempelvis radondotterex-
position eller stenfall. Det är ofta naturligt att sådana undersökningar görs
av uthyraren. Denne kan genomföra undersökningarna återkommande
under en längre tidsrymd medan hyresgästerna växlar. Vidare har uthyra-
ren normalt tillgång till hela bergutrymmet, gruvan etc. medan varje
hyresgäst kanske bara hyr en begränsad del.
7 kap. 9 § arbetsmiljölagen ger yrkesinspektionen möjlighet att meddela
förbud mot en upplåtare. Sådana förbud bör kunna omfatta även utrym-
men under jord. Jag håller också med arbetsgruppen om att den andra
delen av den föreslagna föreslagna bestämmelsen är behövlig.
Mitt förslag: Yrkesinspektionen skall kunna bestämma att ansvaret
för samordning av skyddsåtgärder på ett gemensamt arbetsställe
enligt 3 kap. 7 § skall kunna återföras till byggherren då denne
överlåtit ansvaret till någon annan.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
inte haft något att erinra mot det.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 7 § har en byggherre och den som
råder över ett fast driftsställe ansvar för samordningen av skyddsåtgärder
på ett gemensamt arbetsställe. På ett annat gemensamt arbetsställe än en
byggarbetsplats eller ett fast driftsställe kan de som bedriver arbete där
komma överens om att en av dem skall ha samordningsansvar.
Enligt 7 kap. 6 § kan yrkesinspektionen besluta vem som skall ha sam-
ordningsansvar på ett gemensamt arbetsställe. Det kan ske när det inte
finns någon på arbetsstället som har samordningsansvar enligt 3 kap. 7 §.
Det kan också ske när det finns särskilda skäl, t. ex. när den samordnings-
ansvarige är uppenbart olämplig för uppgiften. Ansvaret kan dock inte
läggas på byggherren om denne överlåtit ansvaret och inte driver verksam-
het på arbetsstället. Detta har visat sig vara en brist.
Arbetsgruppen har föreslagit att yrkesinspektionen skall få möjlighet att
återföra samordningsansvaret till byggherren. Jag håller med arbetsgrup-
pen om att en sådan möjlighet bör finnas. Ingripande från yrkesinspektio-
nen bör exempelvis kunna ske när byggherren har överlåtit ansvaret och
inte någon som driver verksamhet på det gemensamma arbetsstället är
lämplig att ta hand om samordningen av skyddsåtgärderna. Förutsättning-
106
arna för ett ingripande från yrkesinspektionen bör i övrigt vara desamma Prop. 1990/91: 140
som för närvarande.
Min bedömning: Några nya bestämmelser om verkan av föreläggan-
de och förbud efter överlåtelse av verksamhet eller egendom bör för
närvarande inte föreslås.
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min.
Remissinsanserna: Samtliga remissinstanser utom LO accepterar ar-
betsgruppens bedömning.
Skälen för min bedömning: Enligt arbetsmiljölagen kan en tillsynsmyn-
dighet meddela ett föreläggande eller ett förbud mot den som har skydds-
ansvar enligt lagen. Det händer att den verksamhet eller egendom som
berörs byter ägare eller innehavare innan de påkallade åtgärderna har
vidtagits. Det kan leda till att tillsynsmydighetens förfarande måste avbry-
tas. Ibland måste förfarandet påbörjas på nytt mot en ny person. Det
innebär naturligtvis alltid en tidsförlust.
Från arbetstagarhåll har det gjorts gällande att det ibland uppstår pro-
blem som hänger samman med att företag byter ägare efter det att yrkesin-
pektionen meddelat ett föreläggande eller ett förbud. Krav har ställts på
införande av bestämmelser om att förbud och förelägganden skall gälla för
en ny ägare eller innehavare till dess påkallade åtgärder har vidtagits.
För att ta reda på om det är vanligt med problem på grund av överlåtelse
av verksamhet eller egendom i samband med ett föreläggande eller ett
förbud gjorde arbetsgruppen en enkät hos de olika yrkesinspektionsdistrik-
ten. Enligt enkätsvaren har distrikten endast undantagsvis haft sådana
problem. Arbetsgruppen begärde också in synpunkter från arbetarskydds-
styrelsen. I en promemoria som överlämnades till arbetsgruppen förklara-
de arbetarsskyddsstyrelsen att den fått åtskilliga förfrågningar om sådana
problem. En svårighet har varit att få kännedom om det formella tillväga-
gångssättet vid överlåtelsen för att ta reda på om föreläggandet eller
förbudet fortfarande gäller.
Den mest radikala åtgärden för att lösa problemen skulle vara att införa
en regel om att förelägganden och förbud som har utfärdats mot en viss
verksamhet eller berör viss egendom skall fortsätta att gälla även efter en
överlåtelse. Varken arbetarskyddsstyrelsen eller arbetsgruppen har velat
ställa sig bakom ett sådant förslag.
Även en sådan lösning skulle emellertid kunna medföra problem. Det
kan vara svårt att avgöra om det är fråga om samma verksamhet eller en ny
verksamhet för vilken beslutet inte kan gälla. Det kan också vara så att
verksamheten överlåtits till någon för vilken arbetsmiljölagens regler i det
aktuella avseendet inte gäller. Ett exempel på det kan vara föreläggande
om personalrum för en verksamhet som överlåtits till en ensamföretagare.
107
Om ett förbud skulle följa viss egendom, t. ex. en bristfällig maskin, Prop. 1990/91: 140
oberoende av ägarbyten skulle det vara nödvändigt för en köpare att på
något sätt kunna kontrollera om förbud föreligger eller inte. Detta skulle
förutsätta någon form av register, vilket skulle bli så resurskrävande att det
knappast kan bedömas som realistiskt.
Ett alternativ kunde var att införa en direkt skyldighet för den som fått
ett föreläggande eller ett förbud att omedelbart anmäla en överlåtelse.
Skyldigheten skulle kunna göras direkt straffsanktionerad. Inte heller en
sådan lösning har arbetarskyddsstyrelsen och arbetsgruppen velat föreslå.
Arbetsgruppen har pekat på möjligheten i 5 § lagen (1985:206) om viten
att förelägga en ägare eller innehavare att, om hans rättställning upphör,
lämna uppgift om den nye innehavarens namn och adress. Arbetsgruppen
har vidare hänvisat till att en äganderättsövergång inte sällan ändrar
förutsättningarna helt när det gäller att välja myndighetsåtgärder för att
komma till rätta med problem.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att problemen inte tycks vara så
stora att de komplicerade lösningar som står till buds bör genomföras.
Mitt förslag: En ny straffreglering av arbetsmiljöbrott infors i
brottsbalken. Enligt den nya regleringen skall den kunna dömas för
arbetsmiljöbrott som i enlighet med 3 kap. 7, 8 eller 9 § brottsbalken
vållar annans död, kroppsskada eller sjukdom eller framkallar fara
för att detta skall kunna inträffa om brottet begås genom att han
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i enlig-
het med arbetsmiljölagen for att förebygga ohälsa eller olycksfall.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en ny bestämmelse
om arbetsmiljöbrott skall införas i brottsbalken och att den nya bestäm-
melsen skall tillämpas i stället för 3 kap. 7 —9 §§ brottsbalken när brottet
begåtts i arbetsmiljön. Enligt utredningens förslag skall den som uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att före-
bygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön dömas för arbetsmiljöbrott, om
någon till följd av detta avlider, drabbas av sådan kroppsskada eller
sjukdom som inte är ringa, eller utsätts för livsfara eller fara för svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Straffet skall enligt förslaget vara
böter eller fängelse i högst två år eller om brottet är grovt, fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, däribland arbetarskydds-
styrelsen, LO och TCO har varit positiva till utredningens förslag. Flertalet
remissinstanser, särskilt de juridiska, har emellertid varit negativa till
förslaget. Kritiken, som till övervägande del varit av lagteknisk karaktär,
har bl. a. grundats på att man ansett det olämpligt med olika straffskalor
108
beroende på om en arbetstagare eller någon annan skadats. Vidare har Prop. 1990/91:140
remissinstanserna bl. a. påpekat att det kan förefalla stötande om det
skulle räcka med oaktsamhet för att man skall kunna dömas for framkal-
lande av fara for en arbetstagare medan det krävs att oaktsamheten är grov
om man framkallar fara för någon annan.
Skälen för mitt förslag: Huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbets-
givaren som har att uppfylla de krav som arbetsmiljölagstiftningen ställer.
Det innebär att arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att
förebygga att arbetstagarna utsätts for ohälsa eller olycksfall. Även arbets-
tagaren har skyldighet att medverka till att åstadkomma en tillfredsställan-
de arbetsmiljö.
Det viktiga, förebyggande arbetet för en säker arbetsmiljö skall alltså ske
på arbetsplatserna i samverkan. Arbetet för en säker arbetsmiljö skall ses
som en del i produktionen och ingå som en naturlig del i företagets
verksamhet och skall aktivt ledas av företagets ledning.
För att säkerställa att den förebyggande verksamheten mot risker och
skador i arbetsmiljön upprätthålls, krävs, såsom utredningen framhållit,
bl. a. att det finns ett system med effektiva straffrättsliga sanktioner vid
vissa typer av överträdelser av de skyldigheter som någon har till följd av
bestämmelserna i arbetsmiljölagstiftningen. Sanktionssystemet bör ha så-
dan skärpa att vikten av att gällande bestämmelser iakttas framstår klart.
Likaså bör ansvarsförhållandena vid överträdelser av lagstiftningen klar-
göras så tydligt som möjligt. Detta behövs också för att förhindra att en
bristande efterlevnad av arbetsmiljölagstiftningen ger ekonomiska för-
delar i förhållande till konkurrerande företag som bedriver ett ambitiöst
skyddsarbete.
De straffbestämmelser som i dag främst kan bli tillämpliga i anledning
av arbetsolyckor och allvarliga tillbud är brottsbalkens regler om vållande
till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande
av fara för annan. Dessa straffbestämmelser förknippas oftast med trafik-
brott eller skador som uppstått till följd av våld mellan enskilda personer.
Polis, åklagare och domstolar har en mycket stor erfarenhet av sådana
brott.
Deras erfarenhet av och kunskap om brott mot arbetsmiljöreglerna är
mer begränsad. Redan detta förhållande talar enligt utredningen för att en
särskild reglering bör införas som tar sikte på fall där någon åsidosätter
sina skyldigheter att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön. För-
utom det pedagogiska värdet i att dessa brott får en särskild reglering
skulle en sådan ordning också på ett tydligare sätt markera de särskilda
krav på aktsamhet som gäller i syfte att förebygga ohälsa och olycksfall i
arbetsmiljön.
En särskild straffbestämmelse om arbetsmiljöbrott skulle enligt utred-
ningen också underlätta bedömningen av om det finns skäl att väcka talan
om att döma ut företagsbot genom att anknytningen till de skyldigheter
som gäller för en viss verksamhet markeras tydligare.
När det gäller frågan om en sådan reglering bör införas i brottsbalken
eller i t. ex. arbetsmiljölagen förordar utredningen att bestämmelserna
placeras i brottsbalken. Redan nu döms ju den som genom oaktsamhet,
109
vare sig det skett i arbetsmiljön eller någon annanstans, orsakat att någon Prop. 1990/91: 140
avlider eller drabbas av kroppsskada eller utsätts för allvarlig fara för det
enligt brottsbalkens regler.
Visserligen kommer bedömningen av om ett förfarande är straffbart
enligt särskilda bestämmelser om arbetsmiljöbrott att bli beroende av
bestämmelserna i arbetsmiljölagstiftningen. Detta ser utredningen dock
inte som något hinder mot en placering i brottsbalken. Redan nu finns
sådana brottsbalksbrott som förutsätter att någon skall ha åsidosatt sina
skyldigheter enligt annan lagstiftning, t. ex. döms den för bokföringsbrott
som åsidosatt sina skyldigheter enligt bokföringslagen. Brottsbalken är det
centrala lagverket på straffrättens område. Visserligen har specialstraffrät-
ten utökats kraftigt sedan brottsbalkens tillkomst, men det utesluter inte
att det finns starka skäl att samla så stor del som möjligt av de centrala
straffbestämmelserna i brottsbalken. Detta gäller givetvis särskilt sådana
brott som kan ha ett högt straffvärde (jfr. bl. a. JuU 1984/85:28 s. 23).
Därigenom får termen brottsbalksbrott enligt utredningen också ett visst
symbolvärde. En placering av arbetsmiljöbrotten i brottsbalken kan alltså
ses som en särskild markering av straffvärdet vid denna typ av brottslighet.
Såsom jag redovisade i lagrådsremissen delar jag, i likhet med många av
de remissinstanser som yttrat sig i frågan, och då särskilt de som har en
nära kontakt med arbetsmiljöfrågor, de allmänna utgångspunkter för en
straffrättslig reglering som utredningen angivit. En förutsättning för att
införa regler av det aktuella slaget är dock att dessa kan ges en utformning
som är acceptabel från lagtekniska utgångspunkter.
Utredningen har i sitt betänkande redovisat två modeller for hur en
reglering av arbetsmiljöbrott i brottsbalken skulle kunna utformas. Enligt
den ena modellen skulle tre nya bestämmelser, nämligen om vållande till
arbetstagares död, vållande till arbetsskada och framkallande av fara för
arbetstagare, införas i brottsbalken. De skulle vara utformade ungefär som
de tre bestämmelser som redan idag tillämpas och ha i stort sett samma
straffskalor som gäller enligt dessa.
Enligt det andra alternativet, vilket förordades av utredningen, skulle
den nya regleringen ske genom att en ny bestämmelse införs i brottsbalken.
Bestämmelsen skulle utformas så att den omfattade alla de fall som täcks
in av alternativet med tre paragrafer. Utredningen konstaterar att det kan
vara tillfälligheter som avgör om en olycka inträffar eller om det stannar
vid ett tillbud eller vilken effekten av en olycka blir och att det därför bör
krävas endast oaktsamhet vid framkallande av livsfara eller fara för svår
kroppsskada i arbetsmiljöbrott. Detta talade enligt utredningens mening
för att hela regleringen i stället skulle tas in i en paragraf med effekten
uppsatt i tre olika punkter. En konsekvens skulle bli att det för brott
begånget i arbetsmiljön, oavsett effekten av det, krävdes samma subjektiva
rekvisit, nämligen uppsåt eller oaktsamhet. Det skulle innebära en straff-
skärpning i förhållande till brottet ”framkallande av fara för annan”
eftersom det krävs grov oaktsamnhet för att någon skall kunna dömas till
ansvar för det brottet.
Ett flertal remissinstanser, särskilt de med rättsvårdande uppgifter, har
ställt sig kritiska till utredningens förslag eller avstyrkt det.
110
Bl. a. Stockholms tingsrätt, Landstingsförbundet och SAF har ansett att
den straffskärpning beträffande påföljden som förslaget innebär inte är
motiverad.
När det gäller förslagets bestämmelse i förhållande till brottet framkal-
lande av fara för annan har bl. a. riksåklagaren, domstolsverket, Stock-
holms tingsrätt, Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges domareför-
bund framhållit att samma subjektiva rekvisit bör gälla vare sig den som
utsätts för fara är arbetstagare eller annan. Det kan te sig stötande för såväl
den åtalade som ur allmänhetens synvinkel att det skall anses allvarligare
om — kanske t.o. m. vid samma tillfälle, t. ex. sprängningsolycka — en
person utsätts för fara än om en annan person är den utsatte. Det finns
således inte skäl till den straffskärpning det innebär om det skulle krävas
oaktsamhet vid arbetsmiljöbrott och grov oaktsamhet vid samma brott
som drabbar annan person.
Göta hovrätt och domstolsverket har också påpekat att det skulle föra
alltför långt om all oaktsamhet inom arbetsmiljöområdet skulle medföra
ansvar.
Domstolsverket och TCO har påpekat såsom en omotiverad nackdel att
förslaget skulle medföra att preskriptionstiden i vissa fall förlängs från två
till fem år.
Flera remissinstaner, t. ex. rikspolisstyrelsen, Juridiska fakultetsnämn-
den vid Stockholms universitet och domstolsverket, har ansett att försla-
gets utformning skulle medföra tolkningsproblem och gränsdragningspro-
blem i förhållande till de allmänna reglerna i 3 kap. brottsbalken.
SAF har ansett att uttrycken ohälsa och olycksfall bör definieras klarare
om de skall förekomma i lagtext.
Såsom jag redovisade i lagrådsremissen, anser jag för egen del att stora
delar av den kritik som riktats mot utformningen av utredningens förslag
har fog för sig.
Den skärpning av straffskalan som utredningens förslag innebär har
enligt utredningen inte varit avsedd att få till följd att strängare straff skall
utdömas för arbetsmiljöbrott än för motsvarande allmänna brott. Det är,
som jag då framhöll, därför önskvärt att samma straffskalor som nu gäller
för de allmänna brotten kan bibehållas.
Utredningen har påpekat att det i vissa arbetsmiljöer kan föreligga
sådana faror på grund av brister i arbetarskyddet att det endast på grund
av de anställdas försiktighet inte inträffar någon arbetsolycka. För att
komma tillrätta med sådana farliga arbetsmiljöer har utredningen ansett
att det när det gäller framkallande av livsfara eller fara för svår kroppsska-
da eller svår sjukdom för arbetstagare endast bör krävas oaktsamhet och
inte grov oaktsamhet som för det allmänna brottet framkallande av fara
för annan. Jag förklarade mig i och för sig ha förståelse för denna uppfatt-
ning men fann, i likhet med vad ett flertal remissinstanser påtalat, att det
skulle te sig säreget om förutsättningarna för straffbarhet formellt skulle
vara olika beroende på om den som utsattes för fara var arbetstagare eller
annan person. Jag framhöll emellertid i sammanhanget också att, även
utan en formell ändring av oaktsamhetsgrunden, är kravet på den aktsam-
het som arbetsgivare har att iaktta i arbetsmiljön större än vad som
Prop.1990/91:140
111
allmänt kan krävas av andra personer till följd av den i arbetsmiljölagen Prop. 1990/91: 140
föreskrivna särskilda skyldigheten att förebygga ohälsa och olycksfall.
Vid remissbehandlingen föreslog juridiska fakultetsnämnden vid Stock-
holms universitet en förenkling av utredningens förslag. Enligt nämnden
skulle i brottsbalkens 3 kap. 10 § kunna införas en bestämmelse med
innebörden att då brott som avses i 7 — 9 §§ begåtts av någon genom
åsidosättande av vad som ålegat honom för att förebygga ohälsa eller
olycksfall i arbetsmiljön, det skulle framgå av brottsrubriceringen att brot-
tet begåtts i arbetslivet.
I lagrådsremissen förordade jag i nära anslutning till fakultetsnämndens
förslag,att bestämmelsen, i stället för i enlighet med utredningens förslag,
skulle utformas enligt följande. Om brott, som i 7 —9 §§ sägs, har begåtts
genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i
enlighet med arbetsmiljölagstiftningen ålegat honom till förebyggande av
ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda
lagrum sägs.
Enligt vad jag anförde innebär en på detta sätt utformad bestämmelse
att de subjektiva rekvisiten liksom straffskalorna för de allmänna brotten
vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av
fara för annan kommer att gälla också vid arbetsmiljöbrott. Om något av
dessa brott begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido-
satt vad som i enlighet med arbetsmiljölagstiftningen ålegat honom till
förebyggande av ohälsa eller olycksfall, skall han i ställer dömas för arbets-
miljöbrott. Således krävs uppsåt eller oaktsamhet när det gäller åsidosät-
tandet av föreskrifter eller annat åliggande för att förebygga ohälsa och
olycksfall i arbetsmiljön medan de subjektiva rekvisiten beträffande effek-
ten av brottet kvarstår oförändrade. Arbetsgivaren eller den som annars
åsidosatt sina skyldigheter kan således dömas för arbetsmiljöbrott oavsett
om effekten av hans åsidosättande av skyddsföreskrifter eller liknande
drabbar arbetstagare eller annan person.
Genom den konstruktion som jag förordade förlängs inte heller pre-
skriptionstiden i förhållande till vad som nu gäller. Detta såg jag som en
fördel, inte minst med tanke på att det kan vara ytterligt påfrestande att
under en lång utredningstid vara misstänkt för att ha vållat en arbetskam-
rats kroppsskada.
Jag framhöll vidare att mitt förslag innebär att man undviker de gräns-
dragningsproblem som remissinstanserna befarat vid den konstruktion
som utredningen förordat.
Även med de av mig förordade förändringarna i förhållande till utred-
ningens förslag har lagrådet avstyrkt att den föreslagna bestämmelsen
införs. Enligt lagrådet är bestämmelsen ägnad att skapa osäkerhet om
sammanhangen och att leda till tolkningsproblem som inte vägs upp av
den fördel som avses bli uppnådd.
Den nackdel med förslaget som lagrådet i första hand pekat på är den i
bestämmelsen intagna allmänna hänvisningen till vad som åligger någon
enligt arbetsmiljölagstiftningen. Lagrådet framhåller att det av remissen
framgår att därmed inte endast avses arbetsmiljölagen och föreskrifter som
meddelats med stöd av denna lag utan även åtskillig annan lagstiftning
112
som inte ens i motiven uttömmande preciserats utan endast angetts exem- Prop. 1990/91: 140
plifierande. Enligt lagrådets mening kan en så oprecis bestämning av
brottsrekvisiten inte godtas.
För egen del har jag förståelse för lagrådets invändning i detta hänseen-
de. Jag är därför beredd att förorda att hänvisningen i bestämmelsen
inskränks till att avse arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen samt
sådana föreskrifter som meddelats med stöd härav. Visserligen kommer en
sådan inskränkning att medföra att ansvar för arbetsmiljöbrott kommer
att vara uteslutet vid vissa fall av åsidosättanden av skyldigheter som är
väsentliga från arbetsmiljösynpunkt. Jag tänker i det sammanhanget bl. a.
på bestämmelserna i fartygssäkerhetslagen. Fördelarna med att straffbes-
tämmelserna får en klarare avgränsning måste dock anses överväga nack-
delarna av att en del fall som väl skulle förtjäna att betecknas som arbets-
miljöbrott istället föranleder ansvar enligt bestämmelserna om vållande
till kroppsskada eller annans död eller framkallande av fara för annan.
Lagrådet har emellertid framfört kritik som kvarstår även med en sådan
begränsning av hänvisningen i 10 § som jag nu förordat. Lagrådet har
således påpekat att det finns goda skäl för att det i arbetsmiljölagen inte
införts någon kriminalisering av de mer allmänt formulerade skyldigheter
som finns föreskrivna i lagen. Från den utgångspunkten framstår det
emellertid enligt lagrådet också som mindre lämpligt att den i brottsbalken
upptagna straffbestämmelsen knyts till sådana skyldigheter genom en all-
män hänvisning till vad som åligger någon enligt arbetsmiljölagen.
I likhet med lagrådet anser jag att en allmän kriminalisering av skyldig-
heterna enligt arbetsmiljölagen från flera olika synpunkter skulle vara
direkt olämplig. Det är bl. a. mot den bakgrunden som jag funnit det
lämpligt att, vid sidan av de särskilda straffbestämmelserna i arbetsmiljö-
lagen, anknyta det straffansvar som behövs för att upprätthålla kraven på
trygga och säkra arbetsmiljöer till de allmänna bestämmelser som redan
finns i brottsbalken och som tar sikte på kraven att iakta aktsamhet i syfte
att undvika att andra människor drabbas av skador eller utsätts för fara.
Av naturliga skäl är det i ett sådant sammanhang inte möjligt att precisera
kraven i lagtext. En viktig faktor för hur långtgående krav som kan ställas
är emellertid i vad mån personer intar en s. k. garantställning eller med
andra ord har en särskild skyldighet att avvärja vissa typer av risker. Helt
oberoende av om det i lagen tas in en särskild hänvisning är det uppenbart
att bl. a. bestämmelserna i arbetsmiljölagen måste beaktas vid den bedöm-
ningen. I motsats till den uppfattning som lagrådet givit uttryck för anser
jag att det måste framstå som en fördel att detta också utryckligen framgår
av lagtexten. Några särskilda tolkningsproblem uppkommer inte heller
genom en sådan ordning.
Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla att det genom förslaget till
ändringar i arbetsmiljölagen sker en skärpning av arbetsgivarens ansvar
för arbetsmiljön. Bl. a. föreslår jag att det i 3 kap. 2 a § införs en bestäm-
melse som anger en skyldighet för arbetsgivaren att systematiskt leda,
planera och kontrollera verksamheten på ett sätt som säkerställer att
arbetsmiljön uppfyller kraven i arbetsmiljölagen och med stöd av lagen
meddelande föreskrifter. Arbetsgivaren skall bl. a. fortlöpande undersöka 113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds därav. Mitt Prop. 1990/91:140
förslag anknyter i den delen nära till de principer som brukar tillämpas vid
fastställande av straffrättsligt s. k. företagaransvar. De skärpta bestämmel-
serna i arbetsmiljölagen skall självfallet beaktas vid bedömningen av om
en arbetsgivare varit oaktsam på ett sådant sätt att ansvar för arbetsmiljö-
brott kan komma i fråga.
Lagrådet har vidare anfört att den föreslagna bestämmelsen innebär att
domstolarna ställs inför en prövning av kausaliteten som kan medföra
problem. Vad lagrådet synes avse är att det i ett enskilt fall väl kan vara så
att den tilltalade på ett allvarligt sätt åsidosatt sina skyldigheter enligt
arbetsmiljölagstiftningen men att ansvar är uteslutet därför att åsidosät-
tandet inte kan visas ha varit kausalt i förhållande till den straffbara
effekten. I det hänseendet skiljer sig emellertid inte mitt förslag från vad
som redan nu gäller. Vill man undvika ett sådant resultat skulle det krävas
att åsidosättanden av skyldigheter enligt arbetsmiljölagen kriminalisera-
des utan något krav på en särskild effekt — något som, som jag nyss nämnt,
såväl lagrådet som jag anser att det finns goda skäl emot.
Som ytterligare en nackdel med mitt förslag har lagrådet angivit att
bestämmelsen kan bli tillämplig även om den som utsatts för fara, avlidit
eller åsamkats kroppsskada eller sjukdom inte är arbetstagare eller annan
med sådan enligt arbetsmiljölagen likställd person. Lagrådet anser att
detta framstår som en egendomlighet som kan fördunkla brottets skydds-
objekt eller skyddsintresse till förfång för domstolarnas möjlighet att finna
stöd i dessa begrepp vid tillämpningen av bestämmelsen.
Lagrådets synpunkt i denna del skulle i och för sig kunna tillgodoses
genom en omformulering av den föreslagna bestämmelsen. Även vid sidan
av att bestämmelsen härigenom med nödvändighet skulle bli lagtekniskt
komplicerad (jfr. 1 kap 2 § arbetsmiljölagen) finns det emellertid starka
skäl för att i det aktuella hänseendet bibehålla den av mig förordade
utformningen av bestämmelsen. Det är således långt ifrån ovanligt att
även andra personer än arbetstagare besöker eller av andra orsaker tillfäl-
ligt uppehåller sig på en arbetsplats.- Det kan då självfallet inte uteslutas att
dessa drabbas av skador eller utsätts för fara till följd av brister i arbetsmil-
jön. Om den ansvarsgrundande gärningen således består i ett åsidosättan-
de av skyldigheten enligt arbetsmiljölagen är det enligt min mening natur-
ligt att brottet bedöms som arbetsmiljöbrott även om någon utomstående
drabbas. Särskilt tydligt är detta om såväl arbetstagare som utomstående
drabbas till följd av samma åsidosättande. Utredningens förslag utgick
från en skillnad i det straffrättsliga skyddet mellan arbetstagare och annan.
Detta förslag, som senare biträddes av lagrådet, utsattes emellertid för en
massiv kritik av de juridiska instanserna. Härtill kommer att arbetstagar-
begreppet i vissa hänseenden inte är helt lättolkat och en anknytning till
detta härigenom skulle kunna ge upphov till tolkningsproblem som inte
framstår som sakligt motiverade med hänsyn till intresset att uppnå en
kriminalpolitiskt lämplig avgränsning av bestämmelsens tillämpningsom-
råde.
Såsom jag redan nämnt synes emellertid den kritik som jag nu berört
inte i sig ha varit avgörande för lagrådets ställningstagande. Snarare synes
114
detta främst ha sin bakgrund i att lagrådet inte ansett att förslaget är ägnat
att medföra sådana fördelar att dessa kan väga upp de nackdelar som
förslaget enligt lagrådets mening kan medföra. Lagrådet har således som en
mer grundläggande fråga framhållit vad som egentligen skall uppnås med
den nya bestämmelsen. Enligt lagrådet förefaller det huvudsakliga skälet
vara av pedagogisk art. Lagrådet synes mena att ett sådant skäl inte bör
tillmätas någon mer avgörande betydelse.
I den delen kan jag inte dela lagrådets uppfattning. Enligt min mening är
det en viktig och betydelsefull princip att strafflagsstiftningen utformas så
att såväl de som mer direkt berörs av olika straffbestämmelser som allmän-
heten i stort kan bilda sig en uppfattning om vilka typer av förfaranden
som är kriminaliserade. Ett medel för att leva upp till en sådan princip är
att söka finna lämpliga och upplysande brottsteckningar för olika former
av brott. Vid utarbetandet av brottsbalken lades en stor vikt vid denna
uppgift (Jfr. t. ex. prop. 1962:10 s. B 44).
Att åsidosättandet av skyldigheter enligt arbetsmiljölagen föranleder
ansvar enligt brottsbeteckningar som normalt förknippas med helt andra
typer av förfaranden är från denna utgångspunkt mindre lämpligt. Detta
gäller särskilt med tanke på att straffansvar i de aktuella fallen regelmässigt
brukar grunda sig på principen för s. k. företagaransvar. Detta innebär att
den åtalade gärningen ofta består av en underlåtenhet av något slag vars
relevans för den straffbara effekten sammanhänger med den garantställ-
ning som följer av skyldigheterna enligt arbetsmiljölagen. Enligt min me-
ning måste det anses vara av ett betydande pedagogiskt värde om, som
enligt mitt förslag, brottets typ direkt framgår av straffbestämmelsen och
att det i denna finns en direkt hänvisning till de särskilda skyldigheter som
gör att bestämmelsen kan bli tillämplig. Detta gäller inte minst vid bedöm-
ningen av om det finns skäl att väcka talan om företagsbot, vilket alltid
förutsätter att brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av särskilda
skyldigheter som är förenade med näringsverksamhet.
Av de skäl som jag nu redovisat anser jag, i motsats till lagrådet, att det i
brottsbalken bör införas en särskild bestämmelse om arbetsmiljöbrott.
Som jag tidigare berört anser jag dock att den i förhållande till det förslag
som jag redovisade i lagrådsremissen bör inskränkas till att avse åsidosät-
tanden av vad som ålegat någon i enlighet med arbetsmiljölagen.
Enligt gällande regler förutsätter åtal för vållande till kroppsskada eller
sjukdom, när brottet inte är grovt, att målsägande angett det till åtal och
att åtalet är påkallat ur allmän synpunkt. Vad gäller arbetsolyckor krävs
dock inte någon målsägandeangivelse.
I samband med att ett förslag om borttagande av kravet på målsägande-
angivelse behandlades, berördes även frågan om när åtal för vållande till
kroppsskada eller sjukdom skulle vara påkallat ur allmän synpunkt. Det
uttalades då att det mot bakgrund av den vikt som arbetsmiljöfrågorna
numera tillmäts torde vara ställt utom allt tvivel att det förhållandet att
arbetsgivaren har brutit mot en regel i arbetsmiljölagstiftningen eller en
föreskrift som meddelats med stöd därav utgör ett skäl för åtal (prop.
1979/80:66). Eftersom detta förhållande oftast torde föreligga vid arbets-
olyckor som medför kroppsskada talar detta för att någon sådan inskränk-
Prop. 1990/91: 140
115
ning i åtalsrätten inte bör föreligga när det gäller det nu föreslagna arbets- Prop. 1990/91:140
miljöbrottet. I praktiken har inskränkningen inte heller fyllt någon funk-
tion. Jag delar därför utredningens uppfattning att det inte skall finnas
någon inskränkning i möjligheterna att väcka åtal för arbetsmiljöbrott.
Min bedömning: Arbetsgivarens skyldighet att anmäla arbetsolyc-
kor till yrkesinspektionen bör for närvarande inte utvidgas.
Någon straffsanktionerad skyldighet för arbetsgivaren att till poli-
sen anmäla en arbetsolycka som medfört dödsfall eller svårare per-
sonskada bör inte införas.
Inte heller arbetsolycksutredningens förslag att införa bestämmel-
ser om en förseningsavgift i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring bör nu genomföras.
Utredningens förslag: Arbetsgivarens anmälningsskyldighet utökas till
alla arbetsskador som inte är av lättare art. För arbetsgivaren införs en
skyldighet att omedelbart underrätta polisen om arbetsolyckor som lett till
dödsfall eller svårare personskada. Ändringarna görs i 2 § arbetsmiljöför-
ordningen (1977:1166).
En förseningsavgift införs i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
för den arbetsgivare som inte omedelbart fullgör sin anmälningsskyldighet
enligt 8 kap. 1 § i den lagen. Avgiften skall utgå med 500 kr. om arbetsgiva-
ren inte inom fjorton dagar från det han har fått kännedom om att en
arbetsskada har inträffat uppfyller sin skyldighet att göra anmälan till
försäkringskassan.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som har uttalat sig i frågan
har när det gäller utvidgningen av arbetsgivarens anmälningsskyldighet till
yrkesinspektionen inte haft något att erinra mot förslaget. När det däremot
gäller att införa en underrättelseskyldighet till polisen har de remissinstan-
ser som yttrat sig riktat kritik mot utredningens förslag. Flertalet remissin-
stanser har varit positiva till förslaget om en förseningsavgift. Flera har
emellertid varit kritiska, bl. a. försäkringsöverdomstolen, riksförsäkrings-
verket och SAF.
Skälen för min bedömning: Arbetsgivarna är idag enligt 2 § arbetsmiljö-
förordningen skyldiga att anmäla till yrkesinspektionen olycksfall eller
annan skadlig inverkan som har föranlett dödsfall eller svårare personska-
da eller som samtidigt har drabbat flera arbetstagare. Dessutom skall
anmälan göras till försäkringskassan av arbetsskador och arbetssjukdomar
enligt bestämmelser i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och för-
ordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskade-
skydd.
När det gäller anmälningar till yrkesinspektionen kan det konstateras att
det föreligger brister i efterföljden av bestämmelsen i arbetsmiljöförord-
ningen. Till en del kan dessa bero på svårigheten att avgöra vad som är
116
svårare personskada. Enligt min mening undanröjs problemet inte nämn- Prop. 1990/91: 140
värt med den föreslagna utvidgningen av anmälningsskyldigheten. Det är
inte heller förenligt med förslagen om det lokala arbetsmiljöarbetet och
yrkesinspektionens förändrade roll att göra en sådan utvidgning. Däremot
måste bl. a. yrkesinspektionen verka för att den nuvarande skyldigheten
följs på ett bättre sätt. Det bör bl. a. uppmärksammas att skyldigheten är
straffsanktionerad.
När det gäller förslaget att införa en underrättelseskyldighet till polisen
har jag tagit fasta på de synpunkter som de flesta remissinstanser har gett
uttryck för. Någon sådan skyldighet bör för närvarande inte införas. Jag
anser det emellertid mycket angeläget att, som utredningen starkt under-
strukit, samarbetet mellan yrkesinspektionen och polisen intensifieras och
effektiviseras. Jag ansluter mig också i övrigt till de synpunkter som
utredningen lämnat när det gäller sanktionssystemets roll i tillsynsarbetet.
Jag återkommer till dessa frågor i nästa avsnitt som behandlar arbetar-
skyddsverkets roll (avsnitt 8).
Jag finner, med anledning av de synpunkter som lämnats av flera re-
missinstanser, det inte heller lämpligt att nu ersätta straffansvaret i lagen
om arbetsskadeförsäkring med en förseningsavgift så som utredningen
föreslagit. Det är emellertid angeläget att bl. a. försäkringskassorna ser till
att arbetsskadeanmälningarna snabbt kommer in, bl. a. med hänsyn till
behovet av aktuell information om arbetsskadorna i tillsynsarbetet och för
arbetsskadestatistiken.
Min bedömning: Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens
tillsynsuppgifter kommer att utvidgas och förändras, om mina tidi-
gare förslag genomförs. Vidare ökar behovet av samarbete med
andra myndigheter, bl. a. på socialförsäkrings- och arbetsmarknads-
områdena. Arbetarskyddsverket måste därför fortsätta att utveckla
och förnya verksamheten så att resurserna blir utnyttjade så effek-
tivt som möjligt.
Skälen för min bedömning: Arbetarskyddsverkets arbete är av avgöran-
de betydelse för att intentionerna på arbetsmiljöområdet skall kunna
förverkligas. Jag har tidigare redovisat mina förslag till ändringar i arbets-
miljölagen och brottsbalken. Förslagen innebär bl. a. att arbetsgivarnas
ansvar för ett systematiskt arbetsmiljöarbete klargörs och att de får ett
ansvar för att det på arbetsstället bedrivs en på lämpligt sätt organiserad
rehabiliterings- och arbetsanpassningsverksamhet. Vidare ändras den
grundläggande bestämmelsen om arbetsmiljöns beskaffenhet så att frågor-
na om arbetets organisation och innehåll samt den enskilde arbetstagarens
inflytande över arbetssituationen lyfts fram. Produktsäkerhets- och pro-
duktkontrollregleringen i arbetsmiljölagen utvidgas och det införs ett nytt 117
skyddsansvar för projektering vid byggnads- och anläggningsarbete. Ett Prop. 1990/91: 140
särskilt arbetsmiljöbrott förs in i brottsbalken.
Kraven på ett systematiskt arbetsmiljöarbete, vad som ofta kallas in-
ternkontroll, kommer att ändra på förutsättningarna för yrkesinspektio-
nens inspektionsverksamhet. Genom de krav på dokumentation, bl. a. i
form av handlingsplaner, och på ledning och organisation av arbetsmiljö-
arbetet, som kommer att kunna ställas med stöd av den föreslagna bestäm-
melsen kommer tillsynen att på ett mer effektivt sätt kunna inriktas på s. k.
systemtillsyn. Vad som därvid tidigare har uttalats om denna inriktning av
tillsynsverksamheten gäller naturligtvis fortfarande (se bl. a. prop.
1986/87:100, bil. 12, sid. 110—115). Tillsynen måste bedrivas på ett
sådant sätt att den även säkerställer att det av arbetsgivaren bedrivna
arbetsmiljöarbetet ger en tillfredsställande arbetsmiljö. Kontroll av den
faktiska arbetsmiljön kan emellertid i många fall ske mer stickprovsmäs-
sigt. Tillsynen måste vidare anpassas till de mindre företagens situation.
Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret 1990/91 bl. a. utfärdat
de riktlinjerna för arbetarskyddsverket att den modernisering som pågår
måste genomföras så att systemtillsynen kan vara införd under budgetåret.
Enligt de av regeringen den 14 juni 1990 beslutade myndighetsspecifika
direktiven för verkets anslagsframställning för budgetåren 1992/93 —
1994/95 skall arbetarskyddsstyrelsen i den fördjupade anslagsframställ-
ningen för dessa budgetår närmare redovisa vilka åtgärder som har vidta-
gits med anledning av bl. a. dessa riktlinjer. När de närmare formerna för
systemtillsynen och övriga arbetsformer i tillsynsarbetet bestäms bör det
föreslagna ansvaret för den s. k. internkontrollen beaktas.
I en revisionsrapport den 27 november 1990 har riksrevisionsverket
(RRV) redovisat en granskning av yrkesinspektionens inspektionsverk-
samhet. I rapporten föreslås att inspektionsverksamheten renodlas till en
kontrollerande verksamhet, att nya organisations- och arbetsmodeller prö-
vas och att arbetarskyddsstyrelsens roll som chefsmyndighet utvecklas.
Det som RRV konstaterar i rapporten ligger i princip i linje med de
riktlinjer för tillsynsverksamheten som jag senast lämnade i reglerings-
brevet för innevarande budgetår.
I enlighet med dessa riktlinjer skall yrkesinspektionens besöksverksam-
het inriktas mot de arbetsställen som har många arbetsskador eller på
andra sätt visar tecken på en dålig arbetsmiljö. Härvid skall den psykiska
belastningen i arbetet, arbetets innehåll och organisation särskilt beaktas.
Den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen bör få betydelse
i det sammanhanget. Hur arbetsmiljöarbetet bedrivs, särskilt med hänsyn
till den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 a §, bör naturligtvis också
påverka tillsynens inriktning i framtiden. Vidare skall besöken i större
utsträckning leda till uppföljbara skriftliga krav på att brister i arbetsmil-
jön åtgärdas. Dessa krav skall dessutom alltid följas upp på ett effektivt
sätt. De tvångsmedel som yrkesinspektionen har till sitt förfogande —
förelägganden och förbud — skall användas när andra tillsynsåtgärder inte
har haft effekt.
Riktlinjerna innebär att inspektionsverksamheten måste renodlas till en
mer kontrollerande verksamhet. Rådgivning får inte vara ett alternativ till
118
tydliga och uppföljbara krav samt beslut om tvångsmedel eller annat Prop. 1990/91:140
utnyttjande av sanktionssystemet. Råd och upplysningar skall emellertid
kunna lämnas i enskilda fall när det sker i samband med och som ett stöd
för den kontrollerande uppgiften. Företagshälsovården bör i ökad ut-
sträckning kunna vara den resurs för företag och förvaltningar som kan
bidra med förslag till tekniska lösningar i enskilda fall m. m. Denna kon-
sultroll skall yrkesinspektionen inte ha. För min del anser jag samtidigt att
uppgiften att sprida information i syfte att förbättra arbetsmiljön och
förebygga skador även fortsättningsvis bör vara en viktig uppgift för bl. a.
yrkesinspektionen. Omfattningen av informationsverksamheten bör na-
turligtvis vara beroende av i vilken omfattning information kan lämnas av
andra, t. ex. företagshälsovården. Viss information är emellertid av sådan
karaktär att den bör lämnas av myndigheten, t. ex. om kraven i nya
föreskrifter m. m. Detta bör då i regel ske genom informationsaktiviteter
som riktar sig mot en större grupp av arbetsgivare eller andra skyddsansva-
riga.
Jag anser i likhet med RRV och arbetsmiljökommissionen att en renod-
ling av yrkesinspektionens roll på det sätt jag har anfört bör på ett tydligare
sätt framgå i instruktionen för arbetarskyddsverket. Jag avser att senare
föreslå regeringen en ändring i instruktionen på denna punkt.
De nya bemyndiganderegler som föreslås i arbetsmiljölagen, bl. a. vad
gäller föreskrifter om produktkontroll och produktinformation kommer
att innebära dels särskilda krav på arbetarskyddsstyrelsens författningsar-
bete, dels att arbetarskyddstyrelsen och yrkesinspektionen får vidgade
möjligheter att vända sig mot tillverkare och leverantörer av tekniska
anordningar och farliga ämnen. Även kontrollen av produktsäkerhet m. m.
hos arbetsgivarna bör påverkas. Detta måste beaktas vid planeringen av
tillsynsarbetet. Det är också viktigt att finna effektiva former för arbetar-
skyddsstyrelsens deltagande i det europeiska standardiseringsarbetet och
att skapa en beredskap för de åtgärder som kommande beslut om Sveriges
deltagande i den västeuropeiska integrationen kan innebära.
Ett nytt skyddsansvar för byggherrar och andra som medverkar vid
projekteringen innebär, som jag också berört i avsnitt 6.1, att framför allt
yrkesinspektionen kommer att kunna rikta krav mot projekteringsledet
och de som svarar för detta. Vid handläggningen av ärenden om förhands-
bedömning i byggnadsärenden bör också frågor om projekteringsansvaret
uppmärksammas. Dessa möjligheter att kunna ingripa på ett tidigt stadi-
um av byggprocessen bör kunna ge effekter i senare led av tillsynsarbetet.
I min behandling av vissa frågor om företagshälsovård (avsnitt 4.7) har
jag föreslagit att de villkor som samhället ställer på anordnare av företags-
hälsovård skall gälla lika för all verksamhet. I dag är dessa villkor tillämpli-
ga endast om det inte finns kollektivavtal. Detta innebär delvis ändrade
förutsättningar för yrkesinspektionens prövning. En ändrad utformning av
villkoren i riktning mot funktionskrav kommer också att ställa andra krav
på yrkesinspektionens prövning, där tyngdpunkten skall ligga på en be-
dömning av verksamhetens kvalitet och vilka resultat som har uppnåtts.
Det finns anledning att i tillsynen fästa särskild uppmärksamhet på
kvinnors situation i arbetslivet. I avsnitt 3.6 har jag särskilt berört kvin-
119
nors arbetsmiljö och på vilket sätt dessa frågor bör beaktas i arbetar- Prop. 1990/91: 140
skyddsverkets arbete.
I avsnitt 7 föreslår jag att ett arbetsmiljöbrott införs i brottsbalken. Jag
redovisar därvid också min bedömning att skyldigheten att anmäla arbets-
olyckor till yrkesinspektionen för närvarande inte bör utvidgas på det sätt
som arbetsolycksutredningen har föreslagit. I samband med det berör jag
bl.a. yrkesinspektionens samarbete med polis och åklagare m.m. Jag vill
nu ta upp yrkesinspektionens roll i sin myndighetsutövning och utnyttjan-
det av sanktionssystemet i stort.
Yrkesinspektionen har sakkunskapen om lagstiftningen och föreskrifter-
na på arbetsmiljöområdet och känner till förhållandena på arbetsställena.
Dessa kunskaper bör på ett bättre sätt än tidigare utnyttjas vid polisens
utredning av arbetsolyckor. Samarbetet med polis och åklagare bör utökas
vid arbetsmiljöbrott och fasta rutiner så långt möjligt inrättas. Yrkesin-
spektionen måste, som arbetsolycksutredningen också påtalat, spela en
betydligt mer aktiv roll när det gäller att anmäla och utreda överträdelser
av arbetsmiljölagstiftningen och misstänkta arbetsmiljöbrott.
En förutsättning för ett effektivt tillsynsarbete är vidare att yrkesinspek-
tionens åtgärder omfattas med förtroende av de som berörs av verksamhe-
ten. Det får inte uppstå någon tveksamhet om allvaret i de krav som
lagstiftningen och myndigheterna ställer upp. Yrkesinspektionen måste
uppträda med fasthet och konsekvens. Det grundläggande är att sanktions-
systemet på arbetsmiljöområdet utgör en nödvändig del i det förebyggande
systemet. Åtgärder inom ramen för sanktionssystemet kan inte ses isolerat
från tillsynsverksamheten i övrigt. Det är vidare så att det sanktionshot
som lagstiftningen innehåller måste tillämpas och få ett reellt innehåll för
att behålla sin preventiva effekt. Hur sanktionsmöjligheterna utnyttjas i
tillsynsarbetet är såväl en effektivitetsfråga som en rättssäkerhetsfråga.
Vad jag nu sagt gäller både användningen av förelägganden och förbud och
åtgärder vid ifrågasatta brott på arbetsmiljöområdet.
Ett ökat samarbete med även andra myndigheter kommer att bli nöd-
vändigt. Arbetslivsfondens verksamhet kräver särskilda insatser från yr-
kesinspektionen, bl. a. i frågor som rör bedömning av arbetsplatsprogram.
Enligt min mening är det viktigt att se sambandet mellan arbetsmiljön
och den yttre miljön. På båda områdena är det förebyggande arbetet det
mest effektiva sättet att långsiktigt komma till rätta med de grundläggande
problemen. För att göra detta möjligt i tillsynsarbetet bör en ökad samver-
kan ske mellan myndigheterna på dessa båda områden. Arbetarskyddssty-
relsen, kemikalieinspektionen och naturvårdsverket bör därför få i upp-
drag att undersöka möjligheterna till en ökad samverkan mellan länsstyrel-
serna, yrkesinspektionen och miljö- och hälsoskyddsnämnderna vad gäller
tillsynen. Jag har i denna fråga samrått med miljöministern.
Regeringen har nyligen i årets budgetproposition (prop. 1990/91:100,
bil. 12) föreslagit att anslaget för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek-
tionen tillförs medel motsvarande kostnaderna för 50 yrkesinspektörer
jämte vissa kringkostnader.
De tillkommande resurserna skall göra det möjligt att bedriva det utvid-
gade och förändrade tillsynsarbetet med oförändrat höga ambitioner och
120
med krav på ökad effektivitet. Det är därvid enligt min mening angeläget Prop. 1990/91: 140
att rekryteringen av de nya yrkesinspektörerna sker så att en bred kompe-
tens byggs upp. De nya arbetsformerna i tillsynen, betoningen av en
bestämd och tydlig myndighetsutövning samt kraven på en helhetssyn i
tillsynen måste beaktas. Kompetensen måste omfatta frågorna om arbetets
innehåll och organisation, inflytandefrågorna samt arbetsanpassning och
rehabilitering. Det är också viktigt att yrkesinspektionen kan arbeta med
de psykiska och sociala aspekterna på arbetsmiljön.
Den ökade betydelsen av att göra en helhetsbedömning när det gäller
arbetsmiljön gör det också nödvändigt för yrkesinspektionen att utveckla
arbetsformerna och organisationen för tillsynsarbetet. Arbetsställeanknyt-
ningen bör därvid ses över och arbetet bör i större utsträckning organise-
ras, samordnas och ledas i grupper.
Regeringen har i de tidigare nämnda myndighetsspecifika direktiven för
budgetåren 1992/93—1994/95 ställt krav på analys och redovisning från
arbetarskyddsstyrelsen. Den närmare uppläggningen samt utformningen
av redovisningen skall göras i fortlöpande samarbete med arbetsmark-
nadsdepartementet. Jag avser att i den dialogen återkomma till de olika
frågor om tillsynsarbetet och författningsarbetet, som mina förslag om
ändringar i brottsbalken och arbetsmiljölagen i denna proposition samt
vad jag anfört om arbetarskyddsverkets roll ger anledning till.
Min bedömning: Det är av stor betydelse att effektiva metoder för
rehabiliteringsarbetet kan utvecklas och användas av arbetsgivarna
när dessa fullgör sitt ansvar för rehabiliteringsarbetet. Arbetslivs-
fonden har som en viktig uppgift att stödja sådant utvecklingsarbete
samt utbildnings- och informationsinsatser för att sprida kunskap
på området.
Skälen för min bedömning: Riksdagen har antagit riktlinjer för använd-
ningen av arbetslivsfondens medel (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185).
Riktlinjerna avser bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder och till re-
habiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder. Enligt riktlinjerna skall bi-
drag från fonden kunna lämnas för rehabilitering och arbetsanpassning
som i huvudsak är yrkesinriktad och som avser dels individinriktade
åtgärder, dels uppbyggnad och utveckling av nya rehabiliteringsmetoder.
Enligt uttalanden i propositionen bör fonden kunna stödja uppbyggnad
och utveckling av nya rehabiliteringsmetoder och försöksverksamheter
som rör rehabilitering. Fonden bör i dessa fall kunna lämna bidrag för de
kostnader som är förknippade med att pröva och utveckla nya metoder
och verksamheter.
Jag har i avsnitt 3.4 föreslagit ett ansvar för arbetsgivaren att se till att det
på arbetsställe i verksamheten finns en på lämpligt sätt organiserad
121
rehabiliterings- och arbetsanpassningsverksamhet. Chefen for social- Prop. 1990/91: 140
departementet föreslår att arbetsgi-varna får ett ansvar för den individuella
rehabiliteringen. Även ansvaret för anpassningen av arbetsmiljön till den
enskilde arbetstagarens förutsätt-ningar förstärks. Härigenom kommer det
att bli mycket viktigt att bra och effektiva metoder för det lokala rehabili-
teringsarbetet utvecklas, prövas och utvärderas på ett sådant sätt att de så
snabbt som möjligt kan bli tillgängliga för arbetsgivarna. Företagens och
förvaltningarnas förutsätt-ningar att hantera frågor i samband med
rehabiliterings- och anpassnings-verksamheten är i dag ofta mycket bristfäl-
liga. Fonden bör därför också kunna lämna bidrag till uppbyggnad och
utveckling av system för anpass-ning och rehabilitering på arbetsställena.
Riktade utbildnings- och infor-mationsinsatser bör också komma igång. Det
blir härigenom en viktig uppgift för den centrala arbetslivsfonden och de
regionala arbetslivsfon-derna att stödja projekt med sådana syften. Fond-
myndigheterna bör också genom information och på andra sätt vara pådri-
vande och verka för att projekt av detta slag sätts igång.
Behovet av stöd och hjälp för att få till stånd en lämplig organisation
m. m. för rehabiliterings- och arbetsanpassningsverksamheten är särskilt
stort hos de mindre företagen. Som jag anförde i samband med mina
förslag i budgetpropositionen om överföring av medel från arbetslivsfon-
den till köp av yrkesinriktad rehabilitering (prop. 1990/91:100, bil. 12 s.
40 —41) är det särskilt viktigt att fondmyndigheterna beaktar detta behov i
sin verksamhet. Det är också så att de mindre företagens ofta begränsade
möjligheter att förändra arbetsuppgifterna, omplacera arbetstagare eller
vidta andra individinriktade åtgärder ger särskilda förutsättningar för
bidrag till sådana åtgärder.
I projekt som får bidrag från arbetslivsfonden bör åtgärder som avser
rehabiliteringsverksamheten kombineras med arbetsmiljöförbättrande åt-
gärder för att motverka att nya skador uppkommer. Detta slogs också fast i
det nämnda riksdagsbeslutet om riktlinjer för användningen av arbetslivs-
fondens medel.
Fondmyndigheterna bör i sin bidragsgivning även uppmärksamma
kvinnors situation i arbetslivet mot bakgrund av vad jag anfört i avsnitt
3.6 om kvinnors arbetsmiljö.
Arbetsmiljökommissionen har föreslagit att lokala kontakt- och kun-
skapscentra upprättas, vilka kan ge hjälp och service åt särskilt de små
företagen.
Jag avser att senare föreslå regeringen att den centrala arbetslivsfonden
får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att sådana centra inrättas
samt att sätta igång en försöksverksamhet. Därvid bör naturligtvis yrkesin-
spektionens och företagshälsovårdens uppgifter och kompetens beaktas.
Samråd bör i dessa frågor även ske med arbetsmiljöfonden och andra
organ på arbetsmiljöområdet.
122
Arbetsmiljökommissionen föreslår att det regelbundet görs undersökning-
ar av det slag arbetsmiljökommissiones kartläggningsgrupp genomfört. En
första uppföljande kartläggning föreslås genomföras år 1994. Enligt kom-
missionen bör kartläggningen redovisa dels yrken med särskilda risker,
dels enstaka undersökningar riktade mot specifika frågeställningar.
Därutöver föreslår kommissionen att statistiska centralbyrån årligen
avger en rapport över vissa centrala variabler som gäller arbetsmiljön och
vissa andra relevanta data. Exempel på områden som bör täckas är arbets-
skador, sjukfrånvaro, förtidspension, personalomsättning och arbetslös-
het. Rapporten föreslås vara av mer allmänt och begränsat slag än kartlägg-
ningen.
Jag ser det som mycket angeläget att få en helhetsbild av vilka yrken och
arbetsmiljöer, som är särskilt utsatta för risker och hälsoproblem och hur
förhållandena utvecklas över tiden. Detta är ett viktigt underlag för lång-
siktiga bedömningar och överväganden.
Ett system för en sådan arbetsmiljöbevakning kan bestå i återkomman-
de undersökningar av det slag arbetsmiljökommissionens kartäggnings-
grupp genomfört.
Information från register och databaser är viktiga hjälpmedel härvidlag.
Det är därför enligt min mening av stort intresse att möjligheterna att
genomföra kartläggningar och analyser underlättas. Jag avser att senare i
vår ta upp diskussioner med olika registeransvariga om hur detta behov
kan tillgodoses. Detta måste givetvis ske under beaktande av olika integri-
tetsaspekter.
Jag kommer därefter att överväga genomförandet av en eventuell under-
sökning av det slag arbetsmiljökommissionen föreslår.
Jag anser i likhet med kommissionen att det finns ett brett intresse av att
på ett lättillgängligt sätt få sammanfattande information om förändringar
av vissa för arbetsmiljöarbetet centrala variabler. Det kan t. ex. gälla
uppgifter om arbetsskador, sjukfrånvaro, förtidspensioner, sysselsättning,
arbetslöshet och arbetskraftsomsättning, nedbrutet på intressanta redovis-
ningsgrupper som bransch, eventuellt yrke och kön. Bl. a. arbetarskydds-
styrelsen, riksförsäkringsverket och statistiska centralbyrån ger i dag var
för sig ut viss sådan statistik. Jag avser att senare i vår ta kontakt med
berörda myndigheter, framför allt de jag nyss nämnt, för en diskussion
kring på vilket sätt en sammanfattande och överblickbar information
kring för arbetsmiljöarbetet väsentliga variabler kan ges ut.
Ett av de effektivaste medlen för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö
är utbildning. Genom målinriktade satsningar för att öka kunskapen om
och engagemanget för att förbättra arbetsmiljön ökar också kraven på både
snabba och långsiktiga åtgärder.
Viktiga förutsättningar för ett aktivt arbetsmiljöarbete är arbetstagarnas
engagemang och aktiva deltagande och de fackliga organisationernas med-
verkan bl. a. genom skyddsombuden. De stora satsningar på arbetsmiljöut-
bildning som gjorts under 1970-talet och framåt har främst nått skyddsom-
bud och i viss omfattning även arbetsledare. Kursen ”Bättre arbetsmiljö”
Prop. 1990/91:140
123
har nått uppemot 700000 personer. Den brett upplagda utbildningen har
givit dem förutsättningar att på ett bättre och effektivare sätt bevaka
grundläggande arbetsmiljöfrågor.
Arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön som utformas och
ändras genom chefernas beslut och genom verksamheten hos konstruktö-
rer, inköpare m. fl. Arbetsmiljöfrågorna kan dock inte skiljas från t. ex.
tekniska och ekonomiska frågor. Förståelsen för och kunskapen om arbets-
miljöfrågor måste därför finnas hos många olika personalkategorier för att
de skall kunna samverka och anlägga en helhetssyn i allt arbete. Detta
kommer att bli än mer nödvändigt med de förslag till skärpning av arbets-
givarens ansvar för arbetsmiljön och dess effekter som jag föreslår.
Arbetsmiljökommissionen pekar på att det fortfarande finns kunskaps-
brister och brister i utbildningssystemet. Verksamhetsanpassad arbets-
miljöutbildning borde ingå i all grundläggande yrkesförberedande utbild-
ning, framför allt i gymnasieskolan och inom högskolan. Det behövs också
vidareutbildning i arbetsmiljöfrågor som anpassats till olika yrkesgruppers
särskilda behov.
Det vore naturligt att grunden för de yrkes- och verksamhetsspecifika
arbetsmiljökunskaperna läggs redan i den grundläggande utbildningen.
Arbetsmiljökommissionen konstaterar dock att det inte finns någon enkel
och omedelbar koppling mellan samhällets behov av t. ex. arbetsmiljökun-
niga tekniker och planeringen av högre teknisk utbildning. Uppmärksam-
heten som de senaste åren riktats mot arbetsmiljöproblemens omfattning
och samhällsekonomiska konsekvenser har inte inneburit någon märkbar
utveckling av kurser med arbetsmiljöinriktning eller arbetsmiljöinslag.
Samarbetet mellan arbetsliv och skola borde förbättras på alla utbild-
ningsnivåer. I den decentralisering som karaktäriserar högskoleorganisa-
tionen är det linjenämnderna som avgör vilka kurser som skall ingå i de
olika utbildningslinjerna. I dessa nämnder finns arbetsmarknadens parter
representerade. Hittills har dock t. ex. blivande civilingenjörer fått en
mycket bristfällig utbildning om arbetslivs- och arbetsmiljöfrågor. Det
borde därför ankomma på linjenämnderna att på lämpligt sätt få till stånd
en förstärkning av utbildningen inom arbetsmiljöområdet.
Vikten av arbetsmiljöinslag i den tekniska högskoleutbildningen togs
upp av chefen för utbildningsdepartementet i budgetpropositionen 1989
(Prop. 1989/90:100 bil. 10).
Det är naturligtvis angeläget att en utökad utbildning om arbetsmiljöfrå-
gor inte bara riktas till tekniker, utan också till andra yrkesgrupper som
ekonomer, lärare, administratörer m. fl.
I sitt remissyttrande över arbetsmiljökommissionens betänkande före-
slår LO att krav införs i arbetsmiljölagen på att personal med arbetsledan-
de funktioner skall ha dokumenterade kunskaper i arbetsmiljöfrågor. Jag
är inte beredd att föreslå en sådan ändring i arbetsmiljölagen men vill
understryka att en utveckling av utbildningsinsatserna ligger i samtliga
parters intresse. I förhandlingsprotokollet till utbildningsavtalet mellan
LO-SAF-PTK. har SAF åtagit sig ”att verka för att anställda, som har
beslutsbefogenheter som påverkar arbetsmiljöförhållandena i företaget,
erhåller erforderlig utbildning”. Både arbetarskyddsstyrelsen och Arbe-
Prop. 1990/91: 140
124
tarskyddsnämnden har under 1980-talet givit ut rekommendation för ar-
betsmiljöutbildning for konstruktörer, administratörer respektive perso-
nal på mellannivå. Dessa avtal och rekommendationer innehåller allt som
behövs för att komma igång med arbetsmiljöutbildning för dessa viktiga
grupper. Det borde därför vara naturligt att insatserna prioriteras och
drivs aktivt av berörda parter. Utbildningen av bl. a. arbetsledare berörs
också i samband med frågorna om arbetsmiljöarbetet i avsnitt 3.3.
För att trygga en långsiktig kunskapsbyggnad inom arbetslivsområdet
har arbetsmiljöfondens stöd till högskolan, utöver stöd till forskningspro-
jektet, i ökad utsträckning fått formen av bidrag till forskartjänster och
samlade forskningsprogram med inslag av forskarutbildning. Det är vik-
tigt att dessa satsningar fortsätter och att dessa följs upp i högskolans egna
prioriteringar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att utbildningsminis-
tern i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10, s. 233)
anförde att han var av den uppfattningen att arbetsmiljöaspekterna måste
förstärkas påtagligt som ett integrerat moment i den tekniska utbildning
och att ansvaret för att detta nu skall ske ligger på de olika linjenämnderna.
Min bedömning: Företag och förvaltningar åläggs att presentera en
personalekonomisk redovisning.
Det arbetsrättsliga regelsystemet bör ses över. Översynsbehovet
omfattar också vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen.
Arbetsmiljökommissionens förslag: Överensstämmer med min bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, som yttrat sig, är positiva
till personalekonomiska redovisningar som metod. De flesta är också
positiva till att lagfästa kraven på sådana redovisningar.
Remissinstanserna menar också att det finns behov av att se över det
arbetsrättsliga regelsystemet och vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen.
Skälen för min bedömning: Personalfrågorna och personalekonomin blir
strategiskt allt viktigare ju mer personal- och kunskapsintensiv produktio-
nen blir. Med ett aktivt arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbete skapas för-
utsättningar för en ökad livskvalitet för arbetstagarna samtidigt som pro-
duktiviteten kan höjas och kostnaderna för arbetsgivare och samhället
minskar. De mänskliga resurserna måste uppmärksammas mer, både i ett
företagsekonomiskt och i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Arbetsmiljö-
kommissionen finner att personalekonomiska redovisningar är ett effek-
tivt instrument för att i alla organisationer starkare rikta uppmärksamhe-
ten mot frågor som rör personalen.
Investeringar i produktionsutrustning, material och kapital redovisas
för närvarande mycket tydligare än investeringar och kostnader för perso-
nalen. För att ge en allsidig bild av verksamheten bör t. ex. kostnader för
Prop. 1990/91: 140
125
frånvaro och personalomsättning vägas mot kostnader som uppkommer Prop. 1990/91: 140
genom aktiva satsningar på de anställda. Sådana kostnader kan vara
investeringar i ny teknik, utrustning, meterial eller nya arbetsmetoder men
även kostnader for kompetensutveckling, utbildning, personalvård m. m.
är viktiga att uppmärksamma. Personalekonmiska redovisningar är ett
sätt att göra frågorna om personal och personalekonomi synliga.
Den personalekonomiska redovisning som det nu är fråga om skall i
första hand kunna tjäna som underlag för styrelsernas beslut om investe-
ringar i arbetsmiljön och om var sådana investeringar är mest ändamålsen-
liga. Trots det ambitiösa arbete som bedrivits inom många organisationer
är det alltför sällan som styrelsen och den högsta företags-/förvaltningsled-
ningen satt sig in i och engagerat sig i personalekonomin. Syftet med de
personalekonomiska redovisningarna är att lyfta fram frågorna till strate-
giska överväganden och beslut.
Informationen i redovisningarna bör alltså vara övergripande och inte
ha större omfattning än vad som behövs för att ge styrelse och företags/
förvaltningsledning underlag för sina bedömningar. Den skall med andra
ord fungera som ett strategiskt verktyg och kan omfatta uppgifter om t. ex.
sjukfrånvaro, arbetsskador, personalomsättning, förtidspensioner och per-
sonalutbildning.
Även utanför verksamheten finns intressenter som har nytta av de
personalekonomiska redovisningarna. Ett vedertaget syfte med all ekono-
misk redovisning är att för aktieägare, marknadens aktörer, borgenärer,
m. fl. visa företagets/förvaltningens ekonomiska ställning. För att bedöma
ett företag eller en förvaltning, kan det vara av stort intresse att se hur man
tar till vara personalen. Särskilt i kunskapsföretag och inom den växande
tjänstesektorn kan det vara betydelsefullt att den redovisning som lämnas
som underlag för bedömning av hur verksamheten sköts, även omfattar
uppgifter om hur man förvaltar personalen och deras resurser.
Uppgifterna i en personalekonomisk redovisning är också av intresse för
olika myndigheter, t ex arbetsförmedlingen, länsarbetsnämnden, yrkesin-
spektionen och försäkringskassan. Redovisningarna kan bli ett värdefullt
delunderlag i myndigheternas bedömning av verksamheten. Tanken är
dock inte att alla företag och förvaltningar automatiskt skall skicka dessa
redovisningar till myndigheterna. En sådan rutin skulle leda till ett onödigt
omfattande och byråkratiskt pappersflöde. Däremot kan förhållandet att
uppgifterna redan har tagits fram och sammanställts på ett standardiserat
sätt underlätta företagens och förvaltningarnas kontakter med myndighe-
terna.
Ett delsyfte med att införa krav på personalekonomiska redovisningar är
att möjliggöra jämförelser mellan olika verksamheter och deras arbete med
personalfrågorna. Det bör dock påpekas att slutsatser av sådana jämförel-
ser måste dras med mycket stor försiktighet. Värdena kommer att variera
mycket beroende på både inre och yttre faktorer. Som exempel på sådana
faktorer kan nämnas personalens ålders- och könsfördelning, i vilken del
av landet verksamheten bedrivs, arbetsmarknadsläget, tekniknivån inom
företaget osv.
Arbetsmiljökommissionen föreslår att företag och förvaltningar får en
126
lagstadgad skyldighet att ha en löpande personalekonomisk redovisning Prop. 1990/91: 140
som, i valda delar, även årligen offentliggörs. Regler om detta bör, enligt
kommissionen, lagfästas för hela arbetsmarknaden.
Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget att kravet på
personalekonomiska redovisningar skall lagfästas. Samtliga arbetsgivar-
förbund samt ytterligare några remissinstanser avvisar dock förslaget.
Jag delar kommissionens uppfattning att det behövs lagstöd för att
underlätta och skynda på utvecklingen. Det är betydelsefullt att de perso-
nalekonmiska uppgifterna tas fram inom alla olika slag av verksamhet och
att redovisningarna görs på ett likartat sätt. När det gäller små företag
måste dock integritetsaspekterna för personalen särskilt beaktas. Jag ser
redovisningarna som en viktig del i det förnyelsearbete inom arbetslivsom-
rådet som pågår och som omfattar även de förslag jag i det föregående
presenterat.
Jag har därför nyligen tillsatt en interdepartemental arbetsgrupp för att
utarbeta förslag till en särskild lag om personalekonomiska redovisningar
enligt de riktlinjer jag nu har anfört. Sedan uppdraget avrapporterats och
remissbehandlats avser jag att återkomma till regeringen med förslag i
denna fråga.
Kommissionen föreslår en översyn av vissa bestämmelser i arbetsmiljö-
lagen. En fråga som särskilt tas upp är utvecklingen mot att verksamhet,
som tidigare hållits samman inom ett företag eller en förvaltning, nu ofta
delas upp i fristående resultatenheter eller divisionaliseras. Det har också
blivit vanligare att t. ex. anlita entreprenörer för verksamhet som tidigare
utfördes i egen regi. Kommissionen föreslår att reglerna om samordnings-
ansvar och ansvar för den som råder över ett arbetsställe, upplåter lokaler
m.m. ses över. Syftet med översynen bör vara att motverka att arbets-
miljöansvaret i praktiken tunnas ut så att arbetsmiljöförhållandena och
möjligheterna att påverka försämras för dem som arbetar på ett gemen-
samt arbetsställe eller på ett arbetsställe som den egna arbetsgivaren inte
råder över. En strävan bör, enligt kommissionen, vara att jämställa en
uppdragsgivares ansvar med arbetsgivaransvaret, så att både uppdragsgi-
vare och uppdragstagare kan vara adressater för yrkesinspektionens före-
lägganden och förbud. Kommissionen uppmärksammar vidare bl. a. beho-
vet av att se över arbetsställebegreppet i arbetsmiljösammanhang samt
sanktionssystemet i arbetsmiljölagen.
Remissinstanserna bekräftar behovet av en översyn. Flera remissinstan-
ser menar att det behövs en analys och översyn av samordningen av
samverkansreglerna.
När det gäller arbetsmiljölagen biträder bl. a. arbetarskyddsstyrelsen
förslaget om utredning av de uppmärksammade frågorna. Flera instanser
understryker vikten av att arbetsställebegreppet ses över. Riksförsäkrings-
verket framhåller svårigheterna i rehabiliteringen på grund av det sätt på
vilket verksamheten organiseras hos vissa arbetsgivare. LO uppmärksam-
mar särskilt uppdragsgivarens ansvar när andra än de egna arbetstagarna
arbetar på ett arbetsställe. LO menar också att skyddsombudsverksamhe-
ten inom en stadigvarande verksamhet bör omfatta entreprenadanställda
som tillfälligt utför arbete där.
127
Lagrådet har inledningsvis i sitt yttrande tagit upp frågan om utform- Prop. 1990/91: 140
ningen av de grundläggande bestämmelserna i arbetsmiljölagens 1 —3 kap.
Enligt lagrådet kan det sättas ifråga om dessa bestämmelser fått en sådan
utformning att de går att tillämpa fullt ut efter sin ordalydelse. Lagrådet
framhåller därvid att de krav som ställs i de föreslagna bestämmelserna i
lagrådsremissens 1 kap. 1 a §, 2 kap. 1 § och 3 kap. 2 a §, kan sägas
förstärka bestämmelsen i 3 kap. 2 § om att arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa
eller olycksfall.
Lagrådet menar bl. a. att den avvägning som måste göras mellan å ena
sidan risken för ohälsa eller olycksfall och å andra sidan t. ex. vikten av att
arbetet utförs och kostnaderna för att minska hälso- och olycksfallsrisken
inte kan utläsas av bestämmelserna i 1 —3 kap. Vissa av dessa bestämmel-
ser bör enligt lagrådets mening ges en något mindre kategorisk utformning
och det bör av lagtexten kunna utläsas att kravet på en god arbetsmiljö kan
behöva vägas mot andra viktiga intressen. Lagrådet anser att de angivna
frågorna bör tas upp till behandling i samband med en kommande översyn
av arbetsmiljölagstiftningen.
Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om en ytterligare
översyn av arbetsmiljölagen. I översynen bör bl. a. tas upp de angivna
frågorna om arbetsställebegreppet och ansvaret för entreprenadanställda
m. m. Vad lagrådet anfört bör också behandlas inom ramen för en sådan
översyn.
Arbetsmiljökommissionen föreslår vidare att det görs en allmän översyn
av det arbetsrättsliga regelsystemet som bl. a. omfattar frågorna om en
bättre samordning av arbetsmiljölagens och medbestämmandelagens
samverkansregler. Ett flertal remissinstanser delar även här kommissio-
nens uppfattning och understryker behovet av en översyn. Kommissionen
pekar dessutom på vissa andra frågor som bör ingå i en sådan översyn,
t. ex. uppmärksammas möjligheten att öka inflytandet för den enskilde
arbetstagaren.
Jag har nyss förordat ändringar i fråga om arbetsgivarens ansvar för
anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder för att bl. a. underlätta för an-
ställda att behålla sitt arbete. Mot bakgrund av de föreslagna ändringarna
finns det enligt min mening skäl att också se över vissa bestämmelser i lagen
(1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.
Jag kommer därför också att återkomma till regeringen med förslag om
en bredare översyn av det arbetsrättsliga regelsystemet.
Som jag tidigare har redovisat avser jag att återkomma till regeringen
om hur frågorna om produktsäkerhet och om en anpassning av produkt-
kontrollen till ett kommande EES-avtal bör beredas vidare.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartemen-
tet upprättats förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
128
2. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1 160), Prop. 1990/91: 140
3. lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av
barn, m. m.
3 kap. 10 § brottsbalken
Om brott, som i 7—9§§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen
(1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms
för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs.
Bestämmelsen skall tillämpas när någon vållat annans död, vållat kropps-
skada eller sjukdom eller framkallat fara för annan genom att åsidosätta vad
som ålegat honom i enlighet med arbetsmiljölagen. En förutsättning för
ansvar är att åsidosättandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Begreppet i enlighet med arbetsmiljölagen innebär att inte bara arbets-
miljölagen avses utan också den därtill anslutna arbetsmiljöförordningen
(1977:1 166) och föreskrifter som har utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen
med stöd av lagen och förordningen.
1 första hand läggs skyddsansvaret på arbetsgivaren själv. Då det gäller
företag som drivs som juridiska personer har enligt praxis ledamöterna i
den juridiska personens ledning ansetts ansvariga. Straffansvaret placeras
på ledamöter i företagsledningen därför att dessa har ett avgörande infly-
tande på hur verksamheten utövas.
En annan fråga är möjligheterna för ledningen av verksamheten att
delegera arbetsuppgifter och beslutsbefogenheter rörande arbetsmiljöfrå-
gor. Det är angeläget att det vid sådan delegering klargörs vem som i olika
avseenden bär ansvaret för att lagstiftningens bestämmelser följs. De utta-
landen som departementschefen gjorde i propositionen till arbetsmiljö-
lagen (1976/77:149 s. 373 f.) och som antagits av riksdagen bör vara
vägledande.
För ansvar enligt paragrafen krävs förutom att någon uppsåtligen eller
av oaktsamhet åsidosätter vad som i enlighet med arbetsmiljölagen åligger
honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall att han därigenom vållar
annans död, kroppsskada eller sjukdom eller framkallar fara för annan i
enlighet med 7 —9 §§. Gärningsmannen skall således när det gäller vållan-
de till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom, ha varit
oaktsam i förhållande till effekten. När det gäller framkallande av fara för
annan krävs inte att någon skada uppkommit utan gärningsmannen skall av
grov oaktsamhet ha utsatt någon för livsfara, fara för svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom. Konkret fara skall ha förelegat i det särskilda fallet. Det
räcker således inte med att en viss situation till sin allmänna karaktär kan
betecknas som farlig. Någon skall verkligen i det särskilda fallet ha blivit
utsatt för fara. Det innebär dock inte att någon person redan vid handlingen
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
eller underlåtenheten måste ha utsatts för fara. Det är tillräckligt om en Prop. 1990/91:140
person senare kommer i farozonen. För att brottet skall bedömas som ar-
betsmiljöbrott krävs dessutom att brottet skall vara en följd av att gärnings-
mannen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med
arbetsmiljölagstiftningen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller
olycksfall. Det subjektiva rekvisitet uppsåt eller oaktsamhet avser således
åsidosättandet av skyldigheterna när det gäller arbetsmiljön. Det skall också
finnas ett samband mellan åsidosättandet och den inträffade effekten. Ett
åsidosättande av skyldigheten att förebygga ohälsa och olycksfall i arbets-
miljön sker vanligtvis inte genom ett aktivt handlande utan genom en
underlåtenhet att vidta de åtgärder man är skyldig att göra enligt arbets-
miljöbestämmelserna.
För det fall att det inte kan visas att brott enligt 7 — 9 §§ orsakats av att
arbetsgivaren åsidosatt sina skyldigheter när det gäller säkerheten i arbets-
miljön, kan gärningsmannen givetvis på samma sätt som nu dömas för
vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom eller
framkallande av fara för annan även om brottet skett i arbetsmiljön. Vid
brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom krävs dock, om brottet inte
är grovt, att målsäganden anger brottet till åtal och att åtal är påkallat ur
allmän synpunkt. Det innebär att en åklagare för det fall han avser att
framställa ett alternativt yrkande om ansvar för detta brott bör inhämta en
åtalsanmälan från målsäganden.
Den som kan ställas till ansvar för arbetsmiljöbrott är den som har
skyddsansvaret i arbetsmiljön. Skyddsansvaret enligt arbetsmiljölagen tar
inte bara sikte på arbetstagarna utan också andra som vistas på arbetsplat-
ser och som omfattas av arbetsmiljölagstiftningen, t. ex. studerande, värn-
pliktiga och vårdtagare i anstalt som utför anvisat arbete. Emellertid kan
även andra personer än den skyddade kretsen enligt arbetsmiljölagen
drabbas av följderna av att en arbetsgivare åsidosätter vad som åligger
honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön. T. ex. kan
vid en sprängolycka såväl arbetstagare som andra personer utsättas för
fara på grund av kringflygande sprängsten eller kan vid takarbete nedfal-
lande föremål träffa såväl arbetstagare som vanliga fotgängare. Att den
drabbade inte tillhör arbetstagarkretsen hindrar inte att en arbetsgivare
döms för arbetsmiljöbrott om rekvisiten i övrigt är uppfyllda.
Skall någon dömas för arbetsmiljöbrott skall han självfallet inte för den
gärningen också dömas för sådant brott som i 7 —9 §§ sägs. Har däremot
någon genom att åsidosätta vad som ålegat honom i enlighet med arbets-
miljölagen gjort sig skyldig till ett uppsåtligt brott mot liv eller hälsa bör
lösningen av konkurrensfrågorna ske enligt samma principer som annars
gäller vid konkurrens mellan sådana uppsåtliga brott och brott enligt 7 —
9 §§. Det bör i sammanhanget framhållas att uppsåt i förhållande till ett
åliggande i enlighet med arbetsmiljölagen har åsidosatts inte innebär att
det är fråga om ett uppsåtligt brott mot liv eller hälsa.
Vid den konstruktion jag föreslagit för arbetsmiljöbrott kommer straff-
skalan att vara i överensstämmelse med vad som stadgas för brotten vål-
lande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom eller framkal-
lande av fara för annan.
130
Vid bedömningen av hur allvarligt brottet är skall givetvis den skada som Prop. 1990/91: 140
en olycka lett till vägas in. Mer betydelsefullt för gärningens straffvärde är
dock graden av vållande. En viktig faktor i det sammanhanget är hur all-
varligt åsidosättandet av skyldigheterna att förebygga ohälsa eller
olycksfall framstår i det enskilda fallet. Har den straffbara effekten upp-
kommit genom ett uppsåtligt åsidosättande av skyldigheterna enligt ar-
betsmiljölagen måste det bedömas som allvarligare än vid oaktsamhet i
detta hänseende. Av stor betydelse är självfallet också om åsidosättandet
avsett förhållanden som inneburit påtagliga och svåra olycksrisker.
Eftersom arbetsmiljöbrott begås i utövandet av näringsverksamhet kan
detta brott även grunda talan om utdömande av företagsbot. Även om
någon gärningsman inte åtalas, exempelvis därför att det inte går att
utreda vem som varit ansvarig, kan talan om uttömande av företagsbot
föras om det står klart att ett arbetsmiljöbrott är begånget.
3 kap. 12 §
Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas
av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är
påkallat ur allmän synpunkt.
Paragrafen motsvarar nuvarande 3 kap. 11 §. Eftersom kroppsskada eller
sjukdom som vållas någon i verksamhet som arbetstagare i fortsättningen
blir att bedöma enligt det nya stadgandet om arbetsmiljöbrott har paragra-
fen ändrats i enlighet med detta. För arbetsmiljöbrott skall inte finnas
någon inskränkring i möjligheterna att väcka åtal. I övrigt har språkliga
ändringar gjorts i paragrafen.
1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde
1 § Lagens ändamål är
1. att säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter arbetstagare för ohälsa
eller olycksfall och som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur
och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället, och
2. att främja att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att åstad-
komma en god arbetsmiljö.
Arbetsmiljölagen saknar idag en uttrycklig ändamålsbestämmelse. Därför
har inforts en ny bestämmelse i vilken lagens ändamål preciserats samt en
ny lydelse av rubriken till lagens inledande kapitel.
Det första målet är att säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter
arbetstagare för ohälsa eller olycksfall. Detta är en huvudmålsättning
redan idag men kommer endast indirekt till uttryck i samband med regle-
ringen av arbetsgivaransvaret i lagens 3 kap. 2 §. Genom införande av en
motsvarande bestämmelse i 1 kap. skapas en naturlig koppling mellan
lagens ändamål och arbetsgivaransvaret.
Vidare antyder ordet ”säkerställa”, som saknar tidigare motsvarighet, 131
att det handlar om ett systematiskt förebyggande arbete vilket stämmer väl Prop. 1990/91: 140
överens med den föreslagna paragrafen 3 kap. 2a § om internkontroll.
Andra delen av den första punkten är flyttad från 2 kap. 1 § första
stycket arbetsmiljölagen där den närmast har karaktär av ändamålsbe-
stämmelse. Bestämmelsen uttrycker tanken att arbetsmiljön skall förbätt-
ras i takt med den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Att
bestämmelsen flyttats till 1 kap. innebär inte någon minskning av det ar-
betsgivaransvar som idag följer av 2 kap.
Den andra punkten, som är en nyhet, säger att lagens ändamål är att
främja att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att åstadkomma en
god arbetsmiljö. Eftersom en god arbetsmiljö förutsätter en ökad lokal
aktivitet har bestämmelsen ett pedagogiskt värde. Visserligen föreskrivs i 3
kap. 1 § arbetsmiljölagen att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka
för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Den nu föreslagna lydelsen har
emellertid ett vidare innehåll. Den betonar nämligen att lagen skall ses
som parternas hjälpmedel för att åstadkomma en god arbetsmiljö.
3 § Vid tillämpning av 2 kap., 3 kap. 1 — 73 §§, 4 kap. l — 5§§ och 8 —
10 §§ samt 7 —9 kap. skall med arbetstagare likställas
1. den som genomgår utbildning,
2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller
som deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret.
Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall likställas
med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§. I fråga om
elever finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och 18 §§.
I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet utförs.
Paragrafen motsvarar nuvarande 2 §. Paragrafens hänvisningar till olika
bestämmelser har anpassats efter förslagets kapitel- och paragrafindelning.
Dessutom har vissa smärre språkliga justeringar gjorts.
2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet
1 § Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsätt-
ningar i fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin
egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör hans
eget arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att ar-
betstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förlägg-
ning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas
eller begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter till
personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och
yrkesmässigt ansvar.
I paragrafen anges vilka generella kriterier som bör vara utgångspunkter
132
för parternas aktiviteter för att åstadkomma en god arbetsmiljö och ut- Prop. 1990/91: 140
veckla en god arbetsorganisation.
Första stycket motsvarar delvis nuvarande 2 kap. 1 § andra stycket första
meningen. Dess funktion i sitt nya sammanhang är att markera att hänsyn
alltid skall tas till individuella olikheter i fråga om tålighet mot fysiska och
psykiska belastningar. I enlighet med vad som redovisats under avsnitt
3.4. tillgodoser ändringen kravet på en bättre arbetsanpassning för redan
anställda.
Andra stycket utgör en konkretisering av den nuvarande bestämmelsen i
2 kap. 1 § andra stycket sista meningen. Bestämmelsen behandlar den
enskilde arbetstagarens möjlighet att medverka i utformningen av sin egen
arbetssituation.
I avsnitt 3.2 har redogjorts närmare för bakgrunden och motiven till det
föreslagna tredje stycket. Bestämmelsen föreskriver att teknik, arbetsorga-
nisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts
för fysiska och psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycks-
fall. Detta innebär att man vid en bedömning av den aktuella situationen
skall ha grundad anledning att anta att arbetet ger eller kommer att ge
upphov till ohälsa eller olycksfall. Detta innebär att yrkesinspektionen kan
ingripa mot arbeten som typiskt sett, genom erfarenheter från arbetsplat-
ser, kan sägas innebära skadlig belastning. Andra fall där ingripanden med
stöd av denna bestämmelse kan ske är när man på arbetsplatsen kunnat
kartlägga omständigheter som typiskt sett är indikationer på att arbetets
belastningar utgör en akut eller ackumulerande fara för ohälsa. I tredje
stycket sista meningen framhålls särskilt att starkt styrt eller bundet arbete
skall undvikas.
I begreppet arbetsorganisation ingår även löneformer och arbetstidsför-
läggningar. Den uttryckliga föreskriften om löneformer och arbetstidsför-
läggningar avser att markera att dessa är viktiga faktorer att beakta när det
gäller utformningen av arbetsmiljön. Begreppet arbetstidsförläggningar
omfattar, förutom arbetstidens förläggning i stort, också arbetspassens
längd och hur de fördelas inom den ram som anges i arbetstidslagen
(1982:673). Enligt gällande lagstiftning finns vissa möjligheter för arbe-
tarskyddsmyndigheterna att ingripa mot prestationslönesystem när dessa
medför höjd säkerhetsrisk eller fara för annans säkerhet. Beträffande ar-
betstidsformer finns vissa generella förarbetsuttalanden som betonar att
arbetstidsfrågor i vissa situationer kan bedömas som en arbetsmiljöfråga.
Det bör här framhållas att arbetsmarknadens parter — som hittills haft
ansvaret att i praktiken bevaka dessa frågor — haft svårt att klara av denna
roll och att skälen till att nu lyfta fram dessa frågor är att öka såväl
arbetsgivarens som arbetstagarens insikt om att dessa faktorer även har
arbetsmiljöaspekter samt att ge klarare riktlinjer för tillsynsmyndigheter-
nas agerande.
Det bör här tilläggas att löneformer och arbetstidsförläggningar ofta i sig
utgör en riskökande faktor av betydelse i sitt sammanhang. Det bör också
framhållas att såväl löneformen som arbetstidsförläggningen har betydelse
i samspel med andra faktorer i arbetsmiljön och att det därför kan vara
133
naturligt att insatserna i första hand riktar sig mot de risker som är Prop. 1990/91:140
förbundna med själva arbetet och andra omständigheter i arbetsmiljön.
När det gäller arbetstider regleras dessa i arbetstidslagen. Lagens be-
stämmelser får helt eller delvis ersättas genom kollektivavtal. Denna all-
männa reglering tillåter alltså arbetsmarknadens parter att avtala om ar-
betstider som i sig kan utgöra en belastning ur hälsosynpunkt. Detsamma
kan sägas om sådana arbetstidsförläggningar t. ex. nattarbete som är en
följd av arbetets natur. Mot denna bakgrund är det viktigt att man vid
utformningen av ett arbete särskilt beaktar om det skall utföras på en
arbetstid som i sig utgör en hälsomässig belastning. Den helhetssyn som
arbetsmiljölagen ger uttryck för innebär i sådana fall att arbetets innehåll,
bemanning, organisation och ledningsformer skall utformas med hänsyn
till att arbetstidens förläggning i sig innebär en belastningsfaktor av bety-
delse.
Fjärde och femte styckena upptar vissa förhållanden som kan bedömas
vara grundläggande kriterier för en god arbetsmiljö. Dessa krav har bl. a
stöd i förarbetsuttalanden till första stycket. Användandet av ordet ”efter-
strävas” har till syfte att markera att lagen kräver att insatser görs för att
förbättra arbetsmiljön i dessa avseenden utan att för den skull fastställa en
objektiv norm för arbetsmiljöns beskaffenhet.
3 kap. Allmänna skyldigheter
2 § Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga
att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Lokaler samt maskiner,
redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhål-
las väl.
Om arbetsförhållandena påkallar det skall arbetsgivaren föranstalta om
företagshälsovård i den omfattning verksamheten kräver.
Arbetsgivaren skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall
som kan följa av att arbetstagaren utför arbete ensam.
I paragrafen har företagits en redaktionell ändring med anledning av
införandet av en ny paragraf, 2 a §. Ändringen innebär att andra meningen
1 första stycket utgår. Vidare har några språkliga ändringar vidtagits.
2 a § Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verk-
samheten på ett sätt som säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i
denna lag och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Han skall
utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och
vidta de åtgärder som föranleds därav. Åtgärder som inte kan vidtas ome-
delbart skall tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumentera
arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprät-
tas.
Arbetsgivaren skall vidare se till att det på arbetsställe i hans verksamhet
finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet för fullgörande av de uppgifter som enligt denna lag och
enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring vilar på honom.
I paragrafen, som är ny, regleras i första stycket arbetsgivarens ansvar för
134
den s. k. internkontrollen. Detta har närmare utvecklats och behandlats Prop. 1990/91: 140
under avsnitt 3.3.
Redan av arbetsmiljölagen i dess gällande lydelse, främst 2 kap. 2 § och
3 kap. 2 §, följer att en arbetsgivare, för att kunna uppfylla intentionerna i
lagstiftningen, på ett genomtänkt sätt måste planera, styra och kontrollera
arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet. I arbetsgivaransvaret ligger således
ett krav på att utreda inträffade arbetsskador och att systematiskt identifi-
era och undersöka riskerna i arbetet samt vidta de åtgärder som föranleds
därav, liksom att följa upp dessa åtgärder. En nyhet i förhållande till
gällande rätt är dock föreskriften i första stycket att åtgärder som inte kan
vidtas omedelbart skall tidsplaneras.
En annan nyhet är skyldigheten i andra stycket för arbetsgivaren att
dokumentera arbetsmiljön och arbetet med den i den utsträckning verk-
samheten kräver. I samma utsträckning har vidare, vilket också är en
nyhet, föreskrivits en skyldighet för arbetsgivaren att upprätta handlings-
planer. Handlingsplanerna bör omfatta alla slags arbetsmiljöåtgärder som
arbetsgivaren avser att genomföra, såväl förebyggande åtgärder som plane-
rade eller beslutade åtgärder med anledning av konstaterade brister i
arbetsmiljön. De bör upprättas i samverkan med arbetstagarna och de
fackliga organisationerna.
Det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att i föreskrifter närmare pre-
cisera vad som ankommer på arbetsgivaren i nu angivna hänseenden.
I förhållande till arbetsmiljökommissionens förslag innehåller lagförsla-
get en ny bestämmelse, nämligen paragrafens tredje stycke. I det här
stycket regleras en skyldighet för arbetsgivaren att se till att det på arbets-
ställe i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpass-
nings- och rehabiliteringsverksamhet. Detta är en nyhet i förhållande till
gällande rätt. Bakgrund och allmän motivering finns tecknade i avsnitt
3.4.
I dag har skyddskommittén ett ansvar att verka för att det på arbetsstäl-
let bedrivs en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabili-
teringsverksamhet. Den föreslagna bestämmelsen fastslår att det är arbets-
givaren som skall ha ansvaret att detta sker. Den föreslagna ordningen
skall ses mot bakgrund av att det i första stycket ställs ett krav på arbetsgi-
varen att systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten samt
undersöka riskerna i verksamheten och vid behov vidta nödvändiga åtgär-
der. Bestämmelsen skall också ses mot bakgrund av att chefen för socialde-
partementet föreslår att det i ett nytt 22 kap. i lagen (1962:381) om allmän
försäkring införs ett särskilt ansvar för arbetsgivaren att klarlägga och
bedöma de anställdas behov av rehabilitering samt att genomföra vissa
rehabiliteringsåtgärder. Av betydelse i sammanhanget är vidare den före-
slagna skyldigheten för arbetsgivaren att enligt 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen
anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar
för arbetet.
För att en arbetsgivare skall kunna uppfylla sitt särskilda rehabiliterings-
ansvar enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring samt det i 3 kap. 3 §
föreslagna ansvaret för arbetsanpassningsfrågor måste arbetsgivaren (och
inte skyddskommittén) ha ett motsvarande ansvar enligt arbetsmiljölagen
135
att se till att det verkligen bedrivs ett systematiskt och organiserat anpass- Prop. 1990/91: 140
nings- och rehabiliteringsarbete på arbetsstället. Det är naturligtvis svårt
att i lag närmare reglera vad som skall krävas av arbetsgivaren i detta
avseende, bland annat därför att behovet av insatser varierar från fall till
fall. Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att utforma de närmare
reglerna härför. Vissa grundläggande krav måste dock kunna ställas. Hit
hör bland annat att arbetsgivaren måste ha en sådan organisation och
sådana upparbetade rutiner att tidiga varningssignaler kan uppmärksam-
mas så att nödvändiga arbetsanpassnings- och rehabiliteringsåtgärder kan
planeras och genomföras.
Med stöd av 18 § arbetsmiljöförordningen kan arbetarskyddsstyrelsen
utfärda verkställighetsföreskrifter till de nu föreslagna bestämmelserna.
Arbetarskyddsstyrelsen kan också, med stöd av det föreslagna bemyndi-
gandet i 4 kap. 10 § arbetsmiljölagen, meddela de ytterligare föreskrifter
som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbete och skapa en
tillfredsställande arbetsmiljö.
När det närmare gäller skyldigheten att anpassa arbetsmiljön så omfat-
tar den alla arbetsmiljöåtgärder som kan krävas med stöd av arbetsmiljö-
lagen.
3 § Arbetsgivaren skall se till att arbetstagaren får god kännedom om de
förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, och att arbetstagaren upplyses
om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall
förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet
vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet.
Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta
annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättning-
ar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att
människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.
I första stycket har vissa språkliga ändringar gjorts.
Paragrafens andra stycke första meningen i dess gällande lydelse innebär
att arbetsgivaren bl. a. skall ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens
ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet. I 2 kap. 1 § första
stycket har, när det gäller arbetsmiljöns beskaffenhet, föreslagits en änd-
ring av innebörd att arbetsförhållandena generellt skall anpassas till män-
niskors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Mot denna
bakgrund har, i den nu föreslagna bestämmelsen, arbetsgivarens skyldighe-
ter i dessa avseenden preciserats genom ett uttryckligt tillägg att han skall
genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta
hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Härigenom
markeras kravet på en bättre arbetsanpassning för redan anställda. Be-
stämmelsen har närmare kommenterats under avsnitt 3.4. Givetvis finns
det en gräns för hur långt arbetsgivarens ansvar sträcker sig när det gäller
att anpassa arbetsmiljön. Att generellt kräva att varje arbetsplats och varje
arbetsuppgift anpassas till varje enskild individ är således inte avsikten. I
vissa fall kan det i stället vara en bättre lösning att först undersöka om inte
arbetstagaren, inom ramen för anställningen, kan beredas en mer lämplig
sysselsättning enligt de regler som innefattas i lagen om anställningsskydd.
136
4 § Arbetstagaren skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genom-
förandet av de åtgärder som behövs för att åstadkomma en god arbetsmiljö.
Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och
iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och
olycksfall.
Om arbetstagaren finner att arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara
för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta arbetsgivaren eller skydds-
ombud. Arbetstagaren är fri från ersättningsskyldighet för skada som upp-
står till följd av att han underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked
om det skall fortsättas.
Första stycket upptar ett stadgande om att arbetstagare skall medverka i
arbetsmiljöarbetet och delta i genomförandet av de åtgärder som behövs
för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Den föreslagna ändringen innebär
ett förtydligande av arbetstagarens aktivitetsplikt och markerar vikten av
arbetstagarens medverkan i arbetsmiljöarbetet.
I andra stycket har vissa språkliga förtydliganden gjorts.
8 § Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin,
ett redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att
anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när
den avlämnas för att tas i bruk eller när den ställs ut till försäljning eller i
reklamsyfte.
Uppgifter om anordningen som är av betydelse för att förebygga ohälsa
och olycksfall (produktinformation) skall lämnas vid avlämnandet genom
tydlig märkning eller på annat sätt. Information av särskild betydelse för
arbetsmiljön skall lämnas vid marknadsföring av anordningen.
I paragrafens första stycke har gjorts en del språkliga justeringar.
I andra stycket har bestämmelsen ändrats så att inte bara märkning och
anvisningar för montering, användning och skötsel omfattas av uppgifts-
skyldigheten utan alla uppgifter som kan vara av betydelse för att förebyg-
ga att anordningen förorsakar ohälsa och olycksfall efter avlämnandet.
Genom bestämmelsen införs viss informationsskyldighet redan vid
marknadsföring. Med marknadsföring avses härvid reklaminsatser och
andra åtgärder som syftar till att främja avsättning av tekniska anordning-
ar som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Även saluhållande och uthyr-
ning får anses vara sådana åtgärder. Denna informationsskyldighet skall
kunna preciseras genom icke straffsanktionerade föreskrifter från arbetar-
skyddsstyrelsen och skall kunna ligga till grund för förelägganden i enskil-
da fall från en tillsynsmyndighet.
Tillämpning av den nya bestämmelsen om produktinformation vid
marknadsföring kan bli aktuell när det gäller ett mycket stort antal typer av
tekniska anordningar bl. a. i fråga om redovisning av buller, vibrationer,
hållfasthet och temperaturförhållanden.
9 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter ett ämne, som kan
föranleda ohälsa eller olycksfall, skall vidta de åtgärder som behövs för att
hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från
skyddssynpunkt.
Vad som sägs i 8 § andra stycket om produktinformation och information
Prop. 1990/91: 140
137
vid marknadsföring skall gälla även i fråga om ämnen som kan föranleda Prop. 1990/91: 140
ohälsa eller olycksfall.
Ändringarna i första stycket är av rent språklig natur.
Enligt andra stycket skall vad som sagts under 8 § beträffande tekniska
anordningar gälla även i fråga om ämnen. Någon skillnad i sak i fråga om
ansvaret för leverantörer av tekniska anordningar respektive farliga
ämnen avses inte. När det gäller farliga ämnen kan som tänkbara uppgifter
som behöver redovisas vid marknadsföring nämnas halten av respirabelt
fibermaterial, kvartshalten i olika byggmaterial och halten organiskt lös-
ningsmedel i vissa produkter.
10 § Den som överlåter eller upplåter en förpackad produkt skall se till att
förpackningen inte innebär risk för ohälsa eller olycksfall.
Genom denna nya bestämmelse slås uttryckligen fast att det i leverantörers
ansvar ingår att se till att förpackningar inte innebär risk från skyddssyn-
punkt.
För förpackningar som används vid transport av farligt gods gäller lagen
(1982:821) om transport av farligt gods och de föreskrifter som meddelats
med stöd av den lagen.
11 § Den som installerar en teknisk anordning skall se till att behövliga
skyddsanordningar sätts upp och att i övrigt erforderliga skyddsåtgärder
vidtas.
Paragrafen motsvarar med mindre språkliga justeringar tidigare 10 §.
12 § 17 kap. 8 och 9 §§ föreskrivs om skyddsansvar i vissa fall för den
som råder över ett arbetsställe eller upplåter en lokal, ett markområde eller
ett utrymme under jord för arbete eller som personalutrymme.
Detta är en följdändring till vissa föreslagna ändringar i 7 kap. 9 § i lagen.
Genom dessa ändringar föreslås yrkesinspektionen få möjlighet dels att
meddela förbud mot upplåtelse även beträffande ett utrymme underjord,
dels att meddela föreläggande om undersökning av skyddsförhållanden
mot den som upplåter en lokal, ett markområde eller ett utrymme under
jord för arbete eller som personalutrymme.
13 § Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete skall vid
projekteringen se till att arbetsmiljösynpunkter, avseende såväl byggskedet
som det framtida brukandet, beaktas och att olika delar av projekteringen
samordnas. Den som tillverkar monteringsfärdiga byggnader eller anlägg-
ningar skall på samma sätt se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas vid
projekteringen.
Även arkitekter, konstruktörer och andra som medverkar vid projekte-
ringen, skall inom ramen för sina uppdrag se till att arbetsmiljösynpunkter
beaktas.
Projektering är det stadium i byggprocessen då det bestäms hur byggnaden
138
eller anläggningen skall se ut. Den omfattar allt från de första skissartade
lösningarna till de slutliga ritningarna där varje detalj finns med.
Genom denna nya bestämmelse införs ett särskilt arbetsmiljöansvar för
personer som bestämmer om eller påverkar projekteringen. Som framgår
av avsnitt 6.1 i den allmänna motiveringen är det svårt att åstadkomma en
god arbetsmiljö om man inte planerar för en sådan redan då projektering-
en sker. Det ansvar som normalt vilar på arbetsgivaren räcker inte till när
det gäller arbetsplatser där denne inte disponerar över utformningen.
Byggnad är ett i byggsammanhang ganska väl definierat begrepp. En
byggnad är en varaktig konstruktion av tak och vanligen även väggar som
står på mark eller är placerad helt eller delvis under mark och är så stor att
människor kan uppehålla sig i den. Även konstruktioner som genom sin
storlek och form ger samma visuella intryck som hus har ansetts vara
byggnader även om de saknar utrymmen för människor att uppehålla sig i.
Det gäller t. ex. silobyggnader.
Begreppet anläggning är lite mer svårdefmierat. Allmänt kan sägas att en
anläggning är ett byggnadsverk och att till definitionen hör att projektering
och byggande av en anläggning normalt förutsätter ingenjörskunnande
inom byggnadstekniska eller väg- och vattenbyggnadstekniska områden.
Anläggningar kan t. ex. vara vägar, tunnlar, järnvägar, broar, viadukter,
hamnar, kraftverk, ledningar, raffinaderier och andra processanläggning-
ar, idrottsarenor etc.
I plan- och bygglagen (1987:10) skiljer man mellan anläggningar för
vilka bygglov krävs och andra anläggningar. Den här bestämmelsen omfat-
tar alla anläggningar som kräver projektering oavsett om bygglov erfordras
eller inte.
Även om- och tillbyggnad samt rivning av en byggnad eller anläggning
omfattas av bestämmelsen i den mån arbetet behöver föregås av projekte-
ring.
Paragrafens första stycke utvisar att det i första hand är byggherren som
skall se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas under projekteringen. Syn-
punkterna skall ta sikte såväl på byggskedet som på det framtida brukan-
det av byggnaden eller anläggningen.
Ett stort antal hus — t. ex. bostäder och daghem — köps färdiga av
byggherren från företag som tillverkar byggnader i delar och står för
formgivning och övriga bygghandlingar. Dessa företag har normalt egna
projektorer. Skälen för att beakta arbetsmiljösynpunkter på ett tidigt stadi-
um gör sig lika starkt gällande när det gäller monteringsfärdiga byggnader
och anläggningar som i andra sammanhang. Även den som tillverkar
sådana nämns därför uttryckligen i bestämmelsen.
Projekteringen sköts normalt av konsulter. Byggherren skall vara om-
sorgsfull vid valet av konsulter och se till att arbetsmiljösynpunkterna
kommer med i projekteringen. Det är också byggherrens uppgift att se till
att de olika delarna av projekteringsarbetet samordnas och att det samlade
resultatet inte medför risker eller komplikationer ur arbetsmiljösynpunkt.
Som framgår av den allmänna motiveringen har en avsikt varit att rikta
sig till personer som faktiskt har möjlighet att påverka utformningen på
projekteringsstadiet. Alla som medverkar vid projekteringen, nämligen
Prop. 1990/91: 140
139
arkitekter, konstruktörer, VVS-konsulter, el-konsulter och andra får därför Prop. 1990/91: 140
genom andra stycket ett ansvar för att arbetsmiljösynpunkter beaktas.
Ansvaret är detsamma som byggherrens med den begränsningen att kon-
sulten enbart svarar för sådant som ligger inom ramen för det egna uppdra-
get.
Konsulternas ansvar skall inte vara beroende av om frågan om arbets-
miljösynpunkter berörts i uppdragsavtalet eller inte. En förutsättning för
ansvar är dock att projektören har en viss självständighet i sin roll i
byggprocessen så att han har en faktisk möjlighet att påverka utformning-
en när det gäller den framtida arbetsmiljön.
Under byggskedet tar bestämmelsen främst sikte på byggnadsarbetarnas
arbetsvillkor. När det gäller det framtida brukandet skall byggherren och
projektorerna tänka sig in i arbetsvillkoren för personer som i framtiden
skall arbeta i projekterade arbetslokaler eller som i annat sammanhang
skall utföra arbete i byggnaden. Det finns vissa yrkesgrupper som i dag är
dåligt tillgodosedda i dessa avseenden. Det gäller dem som inte utför
arbete i särskilda lokaler som disponeras av deras arbetsgivare utan arbe-
tar på andra ställen t. ex. i bostadshus. Det är omöjligt att ge klara anvis-
ningar om allt en projektor skall tänka på. Arbetsgruppen har ansett att
följande kan tjäna som ledning, (s. 90 i Ds 1990:6).
Även om det inte sägs uttryckligen i uppdraget från byggherren kan det
ligga i projektörens ansvar att se till att tillräckliga utrymmen finns för
intransport och montering av olika installationer under byggnadstiden
liksom för utbyte i de fall installationerna kan förväntas ha kortare livs-
längd än byggnaden. Det är vidare naturligt att det i bygghandlingarna
lämnas viss information om arbetsmiljörisker hos produkter som anvisas
av projektören. En projektor kan också ha att beakta olika säkerhetsanord-
ningar som behöver anges på ritningsstadiet. Det kan också ligga i projek-
törens ansvar att ta hänsyn till de arbetsmiljökrav som gäller för den
verksamhet som byggnaden är avsedd för, exempelvis transportvägar och
ljudisolering eller förläggning av utrymmen för olika ändamål med hänsyn
till arbetsmiljön. Ventilation och utblicksfönster är andra exempel på
generella problem som en projektor kan ha att beakta i fråga om lokaler för
stadigvarande arbete. Det ligger i sakens natur att en projektor även måste
beakta att en byggnad skall kunna underhållas utan att arbetsmiljön blir
otillfredsställande, t. ex. vad avser sotning och fönsterputsning.
Byggherren kan inte överlåta det arbetsmiljöansvar han har vid projekte-
ringen. Ansvaret består även sedan uppdrag givits till olika konsulter.
Byggherren och projektorerna skall inte kunna undgå ansvar genom att
hänvisa till varandra. Ett av de väsentligaste momenten, nämligen sam-
ordningen, kommer ju också efter det att projektorerna avlämnat resulta-
tet av sina respektive uppdrag till byggherren.
4 kap. Bemyndiganden
För överskådlighetens skull har bemyndigandebestämmelserna samlats i
ett nytt fjärde kapitel i lagen.
Lagrådet har när det gäller dispositionen av fjärde kapitlet anfört att det
140
föreslagna bemyndigandet i 4 kap. 1 § bör, för att understryka att bemyn- Prop. 1990/91:140
digandet avser de ytterligare föreskrifter som behövs, flyttas ned efter
förslagets 4 kap. 10 § och att 3 § i kapitlet bör flyttas upp och sättas före
kapitlets 2 §. Övriga paragrafer i kapitlet får numreras om i enlighet med
detta.
Jag delar lagrådets uppfattning och har därför utformat lagförslaget på
det av lagrådet föreslagna sättet.
1 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen får föreskriva om
1. provning eller annan kontroll av tekniska anordningar eller av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall,
2. villkor och kontroll vid tillverkning och användning av sådana anord-
ningar eller ämnen,
3. undersökning av skyddsförhållandena i ett visst slag av verksamhet.
Paragrafen har viss motsvarighet i gällande bestämmelser i 3 kap. 12 §
sista stycket om kontrollföreskrifter utan samband med godkännandekrav
gentemot arbetsgivare och andra brukare samt om arbetshygieniska under-
sökningar. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Möj-
ligheten att föreskriva om särskilda villkor vid användning av tekniska
anordningar och farliga ämnen reglerades tidigare i 3 kap. 12 § första
stycket 3. Eftersom dessa föreskrifter inte behöver ha samband med före-
skrifter om tillstånd eller godkännande, har bemyndigandet flyttats över
till förevarande paragraf.
Arbetsmiljölagen ger möjlighet att ställa krav mot tillverkare och andra
leverantörer i fråga om provning och annan undersökning endast om det
sker i samband med krav på godkännande. Det kan emellertid av flera
skäl, som behandlats under den allmänna motiveringen, vara befogat att
kunna ställa upp krav på förhandsprovning och annan kontroll även utan
samband med godkännande gentemot såväl användare som leverantörer.
Bestämmelsen innehåller inte någon avgränsning vad gäller den krets av
skyddsansvariga gentemot vilken föreskrifter kan riktas. I den föreslagna
lydelsen omfattar således punkterna 1 och 2 även tillverkare och leverantö-
rer. Självfallet måste normgivning med stöd av paragrafen ske med iaktta-
gande av de begränsningar i fråga om skyddsansvaret som gäller för vissa
kategorier, t. ex samordningsansvariga och upplåtare som avses i 7 kap.
9 §. Klart är också att exempelvis leverantörer inte i denna egenskap kan
vara aktuella som skyddsansvariga enligt punkt 3.
I punkt 3 har ”de arbetshygieniska förhållandena” ersatts med ”skydds-
förhållandena”. Därigenom inbegrips även t. ex. geotekniska undersök-
ningar.
Provning utan samband med godkännande kan bli av betydelse när det
gäller en rad olika arbetsmiljöfaktorer. Områden som kan bli aktuella i
sammanhanget är bl. a. utrustning som emitterar buller, vibrationer och
elektromagnetiska fält. Det kan i många fall finnas behov av provnings-
krav utan att det är motiverat med typgodkännande. När det gäller buller
kan mätning av ljudnivå vid operatörsplats vara ett angeläget krav för
stora grupper av maskiner. Beträffande vibrationer är framför allt vibre-
141
rande handverktyg aktuella. När det gäller elektromagnetiska fält kan t. ex. Prop. 1990/91: 140
plastsvetsmaskiner nämnas. På området personlig skyddsutrustning skulle
antagligen i vissa fall provning och annan kontroll kunna ersätta nu gällan-
de krav på typgodkännande.
Som ytterligare exempel kan anföras pallställ, formpressar och formblås-
maskiner samt säkerhetsbrytare för maskiner med olika slag av ingrepps-
skydd. Även vissa tryckbärande anordningar som idag skall typgodkännas,
t. ex vissa komponenter till kylanläggningar, är tänkbara exempel på objekt
aktuella för provning utan godkännandekrav.
Av stor betydelse när det gäller att utveckla regler om egenkontroll är
bestämmelserna om ackrediterade laboratorier och ackrediterade certi-
fieringsorgan i lagen (1989:164) om kontroll genom teknisk provning och
mätning. I samband med föreskrifter om provning eller annan kontroll
utan samband med godkännandekrav kan villkor ställas upp om att kont-
rollen skall utföras av ett ackrediterat laboratorium eller ett ackreditera
cetifieringsorgan.
Krav bör vidare kunna ställas på produktkontroll även i form av rit-
ningsgranskning, tillverkningskontroll och övervakning av företagets in-
terna tillverkningskontroll. Häri kan ligga kontroll av företagets kompe-
tens och resurser i fråga om organisation, utrustning och personal. Det
skall också vara möjligt att företaget genom efterkontroll stickprovsvis
följer upp kvaliteten hos producerade produkter (kvalitetsuppföljning).
Även andra former av intern eller extern kontroll som syftar till att
säkerställa produkternas egenskaper från arbetsmiljösynpunkt kan tänkas.
Arbetarskyddsstyrelsen skall därför kunna föreskriva om villkor och kon-
troll som skall gälla både vid tillverkningen och därefter. Sådana föreskrif-
ter skall kunna meddelas separat eller i kombination med föreskrifter om
typgodkännande eller provning.
2 § Om det behövs för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetet får
regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
föreskriva
1. att arbetsprocesser, arbetsmetoder eller anläggningar, som är avsedda
för verksamhet av ett visst slag får användas endast efter tillstånd,
2. att tekniska anordningar eller ämnen som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall, endast efter tillstånd eller godkännande får användas eller av-
lämnas för att tas i bruk.
I föreskrift som avses i första stycket får anges att det i anslutning till ett
tillstånd eller ett godkännande kan fastställas krav på produktinformation
och på villkor som skall gälla vid tillverkning samt på kontroll efter tillverk-
ning. I sådan föreskrift kan även anges att ett tillstånd eller godkännande
kan förenas med villkor för användningen. Föreskrift som avses i första
stycket 2 kan vidare ange villkor vars uppfyllande skall utgöra förutsättning
för tillstånd eller godkännande.
Paragrafen, som motsvarar tidigare 3 kap. 12 § 1—3 stycket, har utformats
i enlighet med lagrådets förslag. Bemyndigandet i 3 kap. 12 § första stycket
3 har flyttats över till förslagets 1 §.
Första stycket punkt 1. Endast språkliga justeringar har gjorts.
Första stycket punkt 2. Godkännande- eller tillståndskrav kan föreskri-
142
vas gentemot leverantörer av farliga ämnen på samma sätt som godkän- Prop. 1990/91: 140
nandekrav kan föreskrivas i fråga om tekniska anordningar.
Andra stycket. Bestämmelsen om monterings- och bruksanvisning har
justerats i anslutning till de föreslagna ändringarna av märkningsbestäm-
melserna i 3 kap. 8 och 9 §§. — Vidare slås fast att i anslutning till ett
godkännande kan bestämmas om efterkontroll. För att undanröja all tvek-
samhet om lagen ger tillräckligt stöd för ett krav på efterkontroll införs nu
en uttrycklig bestämmelse om sådan kontroll.
I prop. 1975/76:149 exemplifieras olika slags villkor för brukande av
tekniska anordningar och farliga ämnen (s. 401 —402).
3 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddssty-
relsen kan föreskriva
1. att produktinformation skall lämnas i fråga om tekniska anordningar
eller ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall,
2. att på arbetsställen skall föras en förteckning över där befintliga tek-
niska anordningar av vissa slag eller vissa ämnen som kan föranleda ohälsa
eller olycksfall.
Föreskrifter i fråga om installation av tekniska anordningar kan medde-
las i samma ordning.
Paragrafen motsvarar med vissa ändringar tidigare 3 kap 13 §. Genom den
nya lydelsen av punkt 1, som gäller såväl tekniska anordningar som farliga
ämnen, slås fast att uppgiftsskyldigheten kan föreskrivas inte bara som ett
krav på märkning utan också som ett krav på t. ex. tillhandahållande av
uppgifter i bullerhänseende. Som framgår av prop. 1976/77:149 s. 285
ligger ändringen i linje med den ursprungliga avsikten med märkningsbe-
stämmelsen enligt förarbetena till arbetsmiljölagen.
Bestämmelsen om förteckningar över vissa slag av tekniska anordningar
och farliga ämnen har flyttats från punkt 3 till punkt 2 i första stycket. Den
språkliga utformningen har justerats. Bestämmelsen har samtidigt förtyd-
ligats. I sak innebär detta ingen förändring.
4 § Om det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt kan regeringen
eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva
förbud att använda arbetsprocesser, arbetsmetoder eller tekniska anord-
ningar eller ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall.
Paragrafen motsvarar med vissa språkliga justeringar nuvarande 3 kap.
14 §. Den innehåller ett bemyndigande att föreskriva om förbud mot
användning av vissa slag av arbetsprocesser m. m. Föreskrifter om förbud
med straffsanktion kan alltså inte direkt avse överlåtelseledet men inver-
kar naturligtvis i praktiken även för leverantörer.
5 § Om ett arbete innebär risk för ohälsa eller olycksfall, kan regeringen
eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva
om skyldighet att föranstalta om läkarundersökning eller vaccinering eller
annan förebyggande behandling mot smitta av dem som sysselsätts eller
skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift kan också meddelas om förbud att till
arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett sjuklighet eller
svaghet som gör honom särskilt mottaglig för en sådan risk.
143
Bestämmelsen, som motsvarar gällande 3 kap. 15 §, har utvidgats till att Prop. 1990/91:140
omfatta även skyldighet att låta utföra förebyggande behandling mot smit-
ta.
Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagarna utsätts för ohälsa eller olycksfall. I detta ligger ett allmänt
ansvar att se till att hälsoövervakning och medicinska kontroller kommer
till stånd i behövlig omfattning. I arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter finns
bestämmelser om att arbetsgivaren i vissa fall, t. ex. vid vissa slag av
avloppsarbete, hantering av riskavfall och arbete med mikroorganismer,
skall erbjuda skyddsvaccinering om det behövs. Uttryckliga regler om
obligatorisk skyddsvaccinering saknas alltså i arbetsmiljölagen.
Frågan om att ge arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att kunna föreskriva
om obligatorisk vaccinering vid hög smittorisk som vissa arbeten kan
innebära har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 5.6.
Begreppet vaccinering innefattar i strikt mening inte förebyggande in-
jektioner med antikroppar. Även sådan behandling bör dock kunna före-
skrivas som villkor enligt denna paragraf.
6 § Om ett arbete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare,
kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen meddela föreskrift om förbud mot att arbetet utförs av arbetstagare,
som tillhör en sådan grupp, eller föreskriva att särskilda villkor skall gälla
när arbetet utförs av sådana arbetstagare.
Paragrafen motsvarar med smärre språkliga justeringar 3 kap. 16 § i gäl-
lande lydelse.
7 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddssty-
relsen kan föreskriva att register skall föras vid läkarundersökning som har
föreskrivits med stöd av 5 eller 6 § med uppgifter om de undersöktas namn
och om undersökningsresultat.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 17 § första stycket i gällande lydelse med de
ändrade hänvisningar som föranleds av förslaget om ett nytt 4 kap.
8 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen kan meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller lämna
uppgifter till en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har
betydelse från skyddssynpunkt.
Bestämmelsen, som med utvidgat innehåll motsvarar 3 kap. 17 § andra
stycket i gällande lydelse, ger regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen befo-
genhet att föreskriva skyldighet också gentemot leverantörer att göra an-
mälan, lämna uppgifter eller förvara handling som har betydelse ur
skyddssynpunkt.
Utvidgningen innebär också att krav på anmälan etc. kan riktas även
mot samordningsansvariga, installatörer, upplåtare och byggherrar som
avses i 3 kap. 13 § och 7 kap. 8 och 9 §§.
10 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddssty-
144
relsen får meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet Prop. 1990/91:140
och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för att
förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
Arbetsmiljölagen innehåller i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet vissa
grundläggande bestämmelser och anger översiktligt kraven beträffande
olika arbetsmiljöfaktorer. Bestämmelserna bildar utgångspunkten för den
närmare reglering beträffande arbetsmiljön som sker genom arbetar-
skyddsstyrelsen.
Genom denna nya paragraf utvidgas regeringens normgivningskompe-
tens och möjligheten att delegera normgivningskompetensen på så sätt att
ett på regeringsformens 8 kap. 7 § punkt 1 och 11 § baserat bemyndigande
för regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen att meddela sådana föreskrifter som behövs för att förebygga ohälsa
och olycksfall i arbetet förs in i arbetsmiljölagen. Frågan om den normgiv-
ningskompetens som regeringen kan delegera vidare behandlas i avsnitt
5.1.1. i den allmänna motiveringen. Paragrafen har utformats i enlighet
med lagrådets förslag.
Det finns i huvudsak tre olika kategorier av bemyndiganden till stöd för
föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen. Föreskrifter i fråga om arbetsmil-
jöns beskaffenhet — materiella föreskrifter — kan meddelas enligt föreva-
rande paragraf. Föreskrifter om vissa formella förfaranden och om vissa
preciserade villkor och förbud kan med direkt straffsanktion meddelas
enligt 4 kap. 2 —8 §§. Vidare kan verkställighetsföreskrifter meddelas en-
ligt 18 § första stycket punkt 6 arbetsmiljöförordningen. Med verkställig-
hetsföreskrifter förstås i första hand tillämpningsföreskrifter av rent admi-
nistrativ karaktär men också i viss utsträckning kompletterande föreskrif-
ter som i materiellt hänseende fyller ut en lag utan att något avsteg görs
från innehållet i den bakomliggande lagen genom att den tillförs något
väsentligt nytt. Med hänsyn till den utvidgade bemyndigandebestämmel-
sen skall arbetarskyddsstyrelsen i fortsättningen som verkställighetsföre-
skrifter meddela i huvudsak endast föreskrifter av rent administrativ
karaktär.
I 3 kap. 2 — 13 §§ preciseras vilka kategorier som i olika avseenden har
ansvar för arbetsmiljön. Självfallet har arbetarskyddsstyrelsen vid medde-
lande av föreskrifter att hålla sig inom denna ram.
6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m. m.
1 § Arbetsgivare och arbetstagare skall bedriva en på lämpligt sätt orga-
niserad arbetsmiljöverksamhet.
I paragrafen har en språklig ändring vidtagits i det att uttrycket skydds-
verksamhet har ersatts med arbetsmiljöverksamhet.
4 § Skyddsombud företräder arbetstagarna i arbetsmiljöfrågor och skall
verka för en tillfredsställande arbetsmiljö. I detta syfte skall ombudet inom
sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall samt över
att arbetsgivaren uppfyller kraven i 3 kap. 2 a §.
145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
Skyddsombud skall delta vid planering av nya eller ändrade lokaler, Prop. 1990/91:140
anordningar, arbetsprocesser, arbetsmetoder och arbetsorganisation lik-
som vid planering av användning av ämnen som kan medföra ohälsa eller
olycksfall. Skyddsombud skall vidare delta vid upprättande av handlings-
planer enligt 3 kap. 2a§.
Arbetsgivaren skall underrätta skyddsombud om förändringar av bety-
delse för arbetsmiljöförhållandena inom ombudets område.
Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud
får erforderlig utbildning.
Förutom att paragrafen genomgått vissa språkliga förtydliganden har det i
första stycket gjorts ett tillägg med innebörd att skyddsombud även skall
vaka över att arbetsgivaren uppfyller kraven i föreslagna 3 kap. 2 a §.
I andra stycket regleras skyddsombudets medverkan i planeringsstadiet
när förändringar skall ske beträffande faktorer som kan påverka arbetsmil-
jön på arbetsstället. Här har beträffande arbetsorganisatoriska frågor gjorts
ett tillägg i förhållande till gällande lydelse. Vidare har som en nyhet
föreskrivits att skyddsombud skall delta vid upprättande av handlingspla-
ner enligt 3 kap. 2 a §.
6 a § Om ett skyddsombud anser att åtgärder behöver vidtas för att uppnå
en tillfredsställande arbetsmiljö, skall skyddsombudet vända sig till arbets-
givaren och begära sådana åtgärder. Skyddsombudet kan också begära att
en viss undersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom skydds-
området. På framställning skall arbetsgivaren genast lämna skyddsombu-
det en skriftlig bekräftelse på att han mottagit dennes begäran. Arbetsgiva-
ren skall utan dröjsmål lämna besked i frågan. Gör han inte det eller
beaktas inte begäran inom skälig tid, skall yrkesinspektionen efter fram-
ställan av skyddsombudet pröva om föreläggande eller forbud enligt 7 kap.
7 § skall meddelas.
Där skyddskommitté finns, kan skyddsombud direkt påkalla kommit-
téns behandling av en arbetsmiljöfråga.
Paragrafen, som är ny, utgör till största delen en uppdelning av 7 § arbets-
miljöförordningen. Vissa språkliga förändringar har vidtagits. Flertalet
regler i denna bestämmelse är av sådan principiell betydelse att de bör ingå
i själva lagen och därigenom bör också reglerna få ett större genomslag i
den praktiska tillämpningen.
I den nya paragrafen stadgas uttryckligen att för det fall ett skyddsom-
bud inte får en begäran till arbetsgivaren beaktad inom skälig tid, skall
yrkesinspektionen på framställan av skyddsombudet pröva om föreläggan-
de eller förbud enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen skall meddelas. Med stöd
av paragrafen ges skyddsombudet en uttrycklig rätt att vid långtidseffekter
t. ex. belastningsskador initiera att yrkesinspektionen tar ställning till om
tvångsmedel skall meddelas om arbetsgivaren inte vidtagit erfoderliga
åtgärder.
9 § Skyddskommittén skall delta i planeringen av arbetsmiljöarbetet på
arbetsstället samt följa arbetets genomförande. Den skall noga följa utveck-
lingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för
tillfredsställande arbetsmiljöförhållanden. I skyddskommittén skall be-
handlas frågor om
146
1. företagshälsovård, Prop. 1990/91:140
2. handlingsplaner enligt 3 kap. 2 a §,
3. planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser,
arbetsmetoder och arbetsorganisation,
4. planering av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall,
5. upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön,
6. arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsstället.
I paragrafen har skyddskommitténs övervakande och pådrivande roll för-
tydligats med hänsyn till det nya synsättet på arbetsgivarens roll i arbets-
miljöarbetet.
I första meningen har den nuvarande lydelsen att ”Skyddskommitté
skall planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället” ändrats till att
”Skyddskommittén skall delta i planeringen av arbetsmiljöarbetet på ar-
betsstället samt följa dess genomförande.” Avsikten med denna ändring,
liksom föreslagna punkten 6, är att förtydliga att huvudansvaret för arbets-
miljöarbetet ligger i arbetsgivarens linjeorganisation. Som en nyhet har
föreskrivits att i skyddskommittén skall även behandlas frågor om hand-
lingsplaner enligt 3 kap. 2 a §. Vissa redaktionella ändringar har vidtagits.
7 kap. Tillsyn
4 § Den som i sin verksamhet använder en viss produkt eller har uppdra-
git åt annan att utföra ett visst arbete är skyldig att på en tillsynsmyndig-
hets begäran lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller
utför arbetet.
Den som har överlåtit eller upplåtit en teknisk anordning eller överlåtit ett
ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, är skyldig att på en
tillsynsmyndighets begäran lämna tillgängliga upplysningar om till vilka
produkten har överlåtits eller upplåtits.
I första stycket har gjorts smärre språkliga justeringar.
Det nya andra stycket ger tillsynsmyndigheterna möjlighet som inte
tidigare funnits enligt arbetsmiljölagen att rikta sig mot leverantören när
det gäller en redan såld produkt. Arbetarskyddsstyrelsen kan ha intresse av
att via leverantören få veta vilka återförsäljare som köpt en produkt som
efter försäljning visat sig ha brister eller förorsaka olycksfall för att i
möjligaste mån hindra att den sprids. Den rätt som tillsynsmyndighet
enligt 7 kap. 3 § har att få de upplysningar som behövs för tillsynen gäller
endast upplysningar angående ännu ej levererade produkter. Som
tvångsmedel vid yrkesinspektionens tillämpning av paragrafen står i första
hand till buds föreläggande enligt 7 kap. 7 §.
Bestämmelsen i 8 kap. 2 § punkt 3 om straff för den, som lämnar oriktig
uppgift om förhållanden av vikt, syftar även på det förevarande andra
stycket.
6 § Om det på ett gemensamt arbetsställe zn/e finns någon som har
samordningsansvar enligt 3 kap. 7 §, kan yrkesinspektionen bestämma
vem som skall ha ett sådant ansvar. När det finns särskilda skäl kan 147
yrkesinspektionen bestämma att någon annan än den som har ansvaret Prop. 1990/91:140
enligt nämnda paragraf skall vara samordningsansvarig.
Vid tillämpning av första stycket skall samordningsansvaret läggas på
den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete på det gemensam-
ma arbetsstället eller på någon av dem som driver verksamhet där.
Enligt den här bestämmelsen kan yrkesinspektionen besluta vem som skall
ha samordningsansvar på ett gemensamt arbetsställe om det inte finns
någon som har ett sådant ansvar. När det finns särskilda skäl kan yrkesin-
spektionen också flytta över samordningsansvaret från en person till en
annan.
Ändringarna i det första stycket är av rent språklig natur.
I det andra stycket görs en saklig ändring. Enligt 3 kap. 7 § ligger
samordningsansvaret på byggherren eller på den som råder över ett fast
driftsställe. Yrkesinspektionen får nu en möjlighet att föra över samord-
ningsansvaret inte bara till någon som driver verksamhet på arbetsstället
utan även tillbaka till byggherren i situationer då denne överlåtit ansvaret
till någon annan.
7 § Yrkesinspektionen får gentemot den som har skyddsansvar enligt
3 kap. 2 — 11 och 73§§, 5 kap. 3 § första stycket eller 6 § i detta kapitel
meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt eZZ föreläggan-
de, får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till vilken
det krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10) men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla
såvitt avser åtgärden.
I paragrafen görs mindre språkliga justeringar. Vidare anpassas i första
stycket hänvisningarna efter den föreslagna nya paragrafindelningen i 3 kap.
Enligt förslaget kan yrkesinspektionen ingripa även med stöd av den
föreslagna nya bestämmelsen i 3 kap. 10 §. Den föreslagna bestämmelsen i
3 kap. 13 § ansluts till tillsynsbestämmelsen i denna paragraf. Yrkesin-
spektionen får på så sätt möjlighet att meddela föreläggande eller förbud
mot byggherrar och andra projektorer som försummat sitt arbetsmiljö-
ansvar.
9 § Om det finns något missförhållande i skyddshänseende beträffande
en lokal, ett markområde eller ett utrymme under jord som har upplåtits för
arbete eller som personalutrymme, kan yrkesinspektionen meddela förbud
enligt 7 § mot en sådan upplåtelse till dess angiven åtgärd har vidtagits
med lokalen, markområdet eller utrymmet.
Yrkesinspektionen kan gentemot den som upplåter en lokal, ett markom-
råde eller ett utrymme under jord för arbete eller som personalutrymme,
meddela förelägganden enligt 7 om undersökning av skyddsförhållandena
på platsen. 148
Skälen for förändringarna i den här bestämmelsen återfinns i avsnittet 6.4 Prop. 1990/91: 140
i den allmänna motiveringen.
Enligt första stycket kan yrkesinspektionen meddela förbud mot vidare
upplåtelse av lokaler etc. när det finns missförhållanden i skyddshänseen-
de. Genom lagändringen blir det möjligt att låta även underjordsutrym-
men omfattas av sådana förbud. Därutöver görs vissa språkliga justering-
ar.
Andra stycket är helt nytt. Bakgrunden till regeln är att en uthyrare ofta
har bättre möjligheter att genomföra undersökningar av skyddsförhållan-
dena i en arbetslokal än den arbetsgivare som hyr lokalen. Uthyraren kan
kanske genomföra återkommande undersökningar under en längre tid
medan hyresgästerna växlar. Vidare har uthyraren normalt tillgång till
hela det utrymme som det är fråga om. Bestämmelsen omfattar samma
typer av uthyrningsobjekt som de som avses i första stycket — alltså även
utrymmen underjord.
13 § Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskom-
mitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet på arbetsställe enligt denna lag får inte obehörigen röja eller
utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbets-
förfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhål-
lande av betydelse för landets försvar.
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbetsta-
garorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, får han utan hinderav
tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör.
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren under-
rättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten
också för denne.
I fråga om arbetsställen i det allmännas verksamhet tillämpas i stället för
vad som sägs i första och andra styckena bestämmelserna i 14 kap. 7, 9 och
10 §§ sekretesslagen (1980:100).
I paragrafens första stycke, som innehåller en regel om tystnadsplikt för
den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
på arbetsstället enligt 6 kap. 9 §, har hänvisningen till det angivna lagrum-
met tagits bort.
Ändringen har vidtagits som en konsekvens av att det enligt föreslagna 3
kap. 2a § tredje stycket ankommer på arbetsgivaren att se till att det på
arbetsställe i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbets-
anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.
I fråga om arbetsställen i det allmännas verksamhet gäller bestämmelser-
na i 14 kap. sekretesslagen (1980:100). I detta stycke har en språklig
ändring vidtagits.
8 Kap. Ansvar
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller
villkor som har meddelats med stöd av 4 kap. 1, 2 eller 4 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år.
149
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet Prop. 1990/91:140
1. anlitar en minderårig i strid mot 5 kap. 2 § första stycket eller mot
föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 2 § tredje eller fjärde
stycket,
2. bryter mot förskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 eller
5 — 8§§ eller 5 kap. 3 § andra stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsyns-
myndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt
undersökningar enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.
Paragrafens hänvisningar till olika bestämmelser har anpassats efter för-
slagets kapitel- och paragrafindelning.
4 § Har vid brott som avses i detta kapitel en anordning eller ett ämne
använts i strid mot förbud enligt 4 kap. 4 § eller 7 kap. 7 §, skall förverkan-
de ske av egendomen eller dess värde, om det inte är uppenbart oskäligt.
Föreslagna ändringar innebär en anpassning dels till förslagets kapitel- och
paragrafindelning, dels till gängse språkbruk. Någon förändring i sak avses
inte.
Som konsekvens av att 3 kap. 16 § arbetsmiljölagen fått beteckningen 4
kap. 6 § görs en följdändring i 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet
för vård av barn, m. m.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att
1. anta förslaget till lag om ändring i brottsbalken,
2. anta förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1 160),
3. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till
ledighet för vård av barn, m. m.,
4. godkänna vad jag föreslagit om villkor för bidrag till företags-
hälsovården (avsnitt 4.7 — 4.10),
5. godkänna ILOs konvention (nr 167) om säkerhet och hälsa vid
byggnads- och anläggningsarbete (avsnitt 6.2).
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag har anfört om
6. utbyggnaden av företagshälsovården (avsnitt 4.6),
7. inriktningen av arbetsmiljöarbetet.
150
Prop. 1990/91:140
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
151
Vårt uppdrag är att se över sanktionssystemet vid arbetsolyckor som
inträffar till följd av brister i arbetsmiljön. Ett stort antal arbetsolyckor
inträffar årligen. Kritik har riktats mot att det trots detta är relativt sällan
som arbetsolyckor leder till rättslig prövning.
Enligt statistik från arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om ar-
betsskador inträffade bland arbetstagare ca 99 000 arbetsolyckor år 1984,
drygt 98000 år 1985 och ca 98 500 år 1986. Av dessa var antalet dödsolyc-
kor 106 år 1984, 92 år 1985 och 107 år 1986. Dessutom anmäldes årligen
ca 6000 arbetsolyckor bland egenföretagare under nämnda år. Detta är
olyckor som lett till sjukfrånvaro. Av arbetsolyckorna 1984 bland arbetsta-
gare ledde drygt hälften till en sjukfrånvaro längre än sju dagar. Av dessa
hade drygt 17 000 en sjukfrånvaro på över 30 dagar och ca 4 500 en sjuktid
på över 90 dagar.
En arbetsgivare skall enligt 2 § arbetsmiljöförordningen utan dröjsmål
underrätta yrkesinspektionen när ett olycksfall eller annan skadlig inver-
kan i arbete föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt
drabbat flera arbetstagare. Detsamma gäller vid tillbud som har inneburit
allvarlig fara för liv eller hälsa. Denna bestämmelse är straffbelagd med
böter. Antalet underrättelser till yrkesinspektionen enligt 2 § arbetsmiljö-
förordningen uppgick för år 1984 till endast 1 438 för hela landet. Motsva-
rande siffra för år 1985 var 1 485. Det innebär att endast 1—2% av alla
arbetsolyckor som inträffar enligt statistiken och leder till sjukfrånvaro
anmäls av arbetsgivarna till yrkesinspektionen. Antalet personer som
döms för underlåtenhet att anmäla arbetsolyckor är mycket litet, några
stycken per år.
Utredningen har gjort en förfrågan till landets samtliga 118 polisdistrikt
om antalet arbetsolyckor som kommit till deras kännedom. Svaren visar
att under år 1984 kom ca 1 650 och år 1985 ca 1 750 arbetsolyckor till
polisens kännedom. Det var alltså endast någon procent av det totala
antalet arbetsolyckor som lett till sjukfrånvaro. Det var dock fler än
arbetsgivarnas anmälningar till yrkesinspektionen, trots att denna anmäl-
ningsskyldighet är författningsreglerad och straffbelagd.
Polisen får kännedom om inträffade arbetsolyckor nästan uteslutande
genom att larmcentralen meddelar att ambulans tillkallats efter en olycka.
Yrkesinspektionen gör sällan polisanmälan. Enligt verksamhetsberättelsen
för år 1984 anmälde yrkesinspektionen 676 förseelser mot arbetsmiljö-
lagen och arbetsmiljöförordningen till polisen. Antalet anmälningar för
brott mot brottsbalken var endast nio, samtliga gällde vållande till kropps-
skada.
Polisdistriktens svar visar också att beträffande de flesta ärendena leder
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 1
152
polisen själva förundersökningen och en klar majoritet av ärendena läggs
också ner av polisen. I de flesta polisdistrikten överlämnas få ärenden till
åklagare för bedömning. I vissa polisdistrikt har man dock den handlägg-
ningen att samtliga eller i stort sett samtliga anmälda arbetsolyckor över-
lämnas till åklagare. Sammanställningen av svaren visar att polisen lade
ner ca 70% av ärendena vart och ett av åren 1984 och 1985.
Antalet ärenden som överlämnades till åklagare år 1984 var ca 490. Åtal
väcktes i 75 av dessa ärenden medan resterande lades ner av åklagaren.
Under år 1985 överlämnades ca 520 ärenden till åklagare varav 61 ledde
till åtal. Det innebär att det endast är ett fåtal av de arbetsolyckor som
kommer till polisens kännedom som leder till åtal. Under år 1984 ledde ca
5% till åtal. Motsvarande siffra för år 1985 var ca 3,5%. Av vårt material
kan man också konstatera att även om en mycket stor andel av ärendena
överlämnas till åklagare, så blir vanligtvis ändå inte andelen väckta åtal
generellt sett högre.
Riksåklagaren har gjort en förfrågan till samtliga åklagardistrikt om
antalet arbetsmiljöbrott de haft att handlägga under år 1986 samt vilka
beslut åklagarna fattat beträffande dessa ärenden. Riksåklagarens sam-
manställning av svaren visar att åklagarna totalt hade prövat 487 ärenden
om misstänkt arbetsmiljöbrott. Av dessa avsåg 39 vållande till annans
död, 361 vållande till kroppsskada eller sjukdom, 12 framkallande av fara
för annan och 65 brott mot arbetsmiljölagen. Av de 412 misstänkta brotts-
balksbrotten väcktes åtal endast i 44 fall, dvs. ca 10%. För brott mot
arbetsmiljölagen väcktes dock åtal i 41 fall av 65, dvs. i nästan två tredje-
delar av fallen. I drygt hälften av alla ärenden som avskrevs var motive-
ringen att det inte var brott. Något mer än en fjärdedel avskrevs med
motiveringen att brott inte kunde styrkas.
Antalet domar och strafförelägganden som inrapporterats till yrkesin-
spektionen i denna typ av mål har under åren 1984—1986 varit ca 50 — 60
årligen. Av dessa har ungefär hälften avsett brott mot arbetsmiljölagen. 1
de allra flesta fall har dessa mål lett till fällande dom med bötesstraff på
vanligtvis 10 — 40 dagsböter.
Av resterande antal, som avsett brottsbalksbrott, har årligen ca 10 — 20
domar gällt vållande till kroppsskada. Av dessa har ca två tredjedelar lett
till fällande domar med vanligtvis 20 — 50 dagsböter.
Antalet domar avseende vållande till annans död har varit 5 — 10 årligen.
I drygt hälften av fallen har åtalet ogillats. 1 de fällande domarna har
påföljden antingen blivit villkorlig dom ibland kombinerad med dagsbö-
ter, eller också har brottet ansetts ringa och påföljden bestämts till 20 — 60
dagsböter. I ett mål år 1986 har dock fängelsestraff utdömts av både
tingsrätten och hovräten. Detta var första domen på fängelse i anledning
av en arbetsolycka.
Några domar gällde framkallande av fara för annan eller allmänfarlig
vårdslöshet. Dessutom förekom några domar angående utdömande av
vite. Under år 1987 har avkunnats ytterligare en fängelsedom, den första
hittills för brott mot arbetsmiljölagen utan att någon olycka inträffat. En
byggmästare dömdes till en månads fängelse för brott mot ett av yrkesin-
spektionen utfärdat förbud att använda en fasadställning.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 1
153
En grundläggande förutsättning för ett effektivt sanktionssystem är att
arbetsolyckorna kommer till myndigheternas, dvs. yrkesinspektionens och
polisens, kännedom omedelbart.
För att uppnå att betydligt fler arbetsolyckor skall anmälas till yrkesin-
spektionen av arbetsgivarna föreslår vi att deras anmälningsskyldighet
enligt 2 § arbetsmiljöförordningen förtydligas och utvidgas. I fortsättning-
en skall samtliga arbetsolyckor anmälas omedelbart utom olyckor som lett
till personskador av lättare art.
Även olyckor med lättare skador skall dock komma till yrkesinspektio-
nens kännedom. Detta skall ske på samma sätt som för närvarande genom
den anmälan till försäkringskassan som arbetsgivaren skall göra. Försäk-
ringskassan har en skyldighet att sända en kopia av anmälan till yrkesin-
spektionen. Vår kartläggning har dock visat att arbetsgivarna inte alltid
fullgör sin skyldighet att omedelbart anmäla arbetsskador till försäkrings-
kassan. Utredningen föreslår därför att en tidsfrist bör införas inom vilken
anmälan skall göras enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Huvudregeln
skall även i fortsättningen vara att anmälan skall göras omedelbart. Om
anmälan inte har gjorts inom två veckor, skall försäkringskassan ta ut en
förseningsavgift på 500 kr. Denna förseningsavgift skall ersätta straffbe-
stämmelsen i 8 kap. 11 § lagen om arbetsskadeförsäkring angående under-
låtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten. Denna ansvarsbestämmelse
tycks aldrig tillämpas i praktiken. Om anmälningsskyldigheten börjar full-
göras omedelbart kommer yrkesinspektionen att få kännedom om olyckor-
na genom kopian av anmälan betydligt snabbare än för närvarande.
Att yrkesinspektionen genom dessa förslag kommer att få fler anmäl-
ningar omedelbart innebär inte att polisen kommer att få kännedom om
fler arbetsolyckor, eftersom yrkesinspektionen sällan gör polisanmälan. Vi
föreslår därför att det i 2 § arbetsmiljöförordningen införs en skyldighet för
arbetsgivare att underrätta även polisen om vissa arbetsolyckor, de som
lett till dödsfall eller svårare personskada. En sådan lagstadgad skyldighet
finns för övrigt redan i både Finland och Norge.
Utredningen anser att yrkesinspektionen bör i betydligt större utsträck-
ning än för närvarande anmäla överträdelser av arbetsmiljölagstiftningen
till polisen. Det gäller när direkt straffsanktionerade föreskrifter överträtts
eller förelägganden/förbud inte följts men också när man får kännedom
om olyckor där man anser att eventuellt brottsligt förfarande bör utredas.
Yrkesinspektionen bör enligt utredningens uppfattning inte heller tveka
att använda de tvångsmedel som arbetsmiljölagstiftningen ger möjlighet
till.
Beträffande polisens utredning av arbetsolyckor föreslår utredningen att
enhetliga anvisningar och handläggningsrutiner skall utarbetas. Vi föreslår
också ytterligare utbildning för att förbättra polisens kunskaper om arbets-
miljölagstiftningen och om arbetsmiljöbrott. Vid utredning av arbetsolyc-
kor bör också yrkesinspektionens sakkunskap utnyttjas på ett helt annat
sätt än i dag. Samarbetet mellan polisen och yrkesinspektionen bör därför
Prop. 1990/91:140
Bilaga 1
154
utökas och fasta rutiner inrättas. Det finns även andra statliga kontrollor- Prop. 1990/91:140
gan vars sakkunskap bör användas i större utsträckning, bl. a. kemikali- Bilaga 1
einspektionen. Vid utredning av arbetsolyckor är det viktigt att också
klarlägga organisationen och ansvarsförhållandena i företaget eller förvalt-
ningen. Därför skall förutom den skadade alltid höras såväl representanter
för arbetsgivaren som för de anställda, framför allt skyddsombud.
Eftersom mål rörande arbetsolyckor sällan är av enkel beskaffenhet skall
enligt utredningens uppfattning förundersökningen i denna typ av mål
vanligtvis ledas av åklagare. Detta tillämpas i dag endast i ett fåtal polis-
och åklagardistrikt trots att de anvisningar riksåklagaren och rikspolissty-
relsen utfärdat föreskriver detta. I många fall torde det lämpligaste vara att
en åklagare vid regionåklagarmyndigheten handlägger denna typ av mål,
vilket också överensstämmer med riksåklagarens anvisningar. Vi föreslår
också att särskild utbildning skall ges till de åklagare som handlägger dessa
ärenden.
Det individuella straffansvaret
De straffbestämmelser i brottsbalken som kan bli tillämpliga i anledning
av arbetsolyckor och allvarliga tillbud, dvs. vållande till annans död,
vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för
annan (3 kap. 7 — 9 §§ brottsbalken), förknippas oftast med trafikbrott och
icke uppsåtliga våldsbrott. För att en straffreglering skall vara effektiv i
förebyggande syfte måste den vara allmänt känd bland dem som kan
beröras. Därför skulle det enligt utredningens uppfattning, från både peda-
gogisk och allmänpreventiv synpunkt, vara bäst med en särskild straffreg-
lering av denna typ av brottslighet. Detta gäller såväl för de som har att
tillämpa straffbestämmelserna som för de som kan komma att beröras av
bestämmelserna ute i företag och förvaltningar.
Utredningen föreslår därför att en särskild straffreglering av denna typ
av brottslighet skall införas i brottsbalken. Enligt den nya bestämmelsen
skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger
honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön, och om
någon till följd av detta avlider, skadas eller utsätts för allvarlig fara för
detta, dömas till böter eller fängelse i högst två år. Brottsrubriceringen
föreslås bli arbetsmiljöbrott. Den nya bestämmelsen skall tillämpas i an-
ledning av arbetsolyckor och allvarliga tillbud till arbetsolyckor i stället för
paragraferna 3 kap. 7 — 9 §§ brottsbalken. Eftersom oaktsamhet krävs för
det nya brottet innebär förslaget en ändring i förhållande till framkallande
av fara för annan, 3 kap. 9 § brottsbalken, där kravet är grov oaktsamhet.
Bestämmelsen föreslås tas in i 3 kap. 10 § brottsbalken. Nuvarande 3 kap.
10 och 11 §§, som reglerar försök m.m. och åtalsbestämmelser, föreslås
flyttas till 11 och 12 §§. Åtalsbestämmelsen, som blir 12 §, föreslås ändras
så att det inte skall finnas någon inskränkning i möjligheterna att väcka
åtal för det nya brott vi föreslår.
Utredningen har även behandlat frågan om möjligheterna att delegera
155
beslutsfattandet i arbetsmiljöfrågor. Vi vill slå fast att det straffrättsliga Prop. 1990/91: 140
ansvaret i sig aldrig kan delegeras. Det är endast det interna ansvaret för Bilaga 1
arbetsuppgifter och funktioner som kan delegeras. Reglerna om delegation
fyller en viktig funktion därför att genom dessa kan man inom foretag och
förvaltningar fullgöra sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagstiftningen på
bästa möjliga säft. En riktig delegering får även betydelse vid bedömning-
en av var det straffrättsliga ansvaret ligger. Det är dock mycket viktigt att
man vid bedömningen av straffansvar prövar om förutsättningar för en
giltig delegation verkligen föreligger. Särskilt att den till vilken ansvar
delegerats har en självständig ställning gentemot företagsledningen och att
han har tillräckliga bestlutsbefogenheter.
Straffrättsliga sanktioner mot foretag
Enligt svensk rätt kan endast fysiska personer dömas till straff. Det finns
emellertid straffrättsliga sanktioner, benämnda särskild rättsverkan av
brott, som kan tillämpas mot företag. Det är dels förverkande av de vinster
som ett företag kan ha uppnått genom ett brott, dels företagsbot som
infördes fr. o. m. den 1 juli 1986.
Företagsbot skall åläggas näringsidkare för brott som begåtts i deras
näringsverksamhet. Såväl enskilda näringsidkare som juridiska personer
kan åläggas företagsbot. Även offentligt, såväl statligt som kommunalt,
bedriven näringsverksamhet omfattas. En förutsättning för att företagsbot
skall komma i fråga är att det har förekommit en överträdelse av en
straffbestämmelse och att detta brott har ägt rum i utövningen av närings-
idkarens verksamhet. Företagsbot skall bestämmas direkt i pengar och
fastställas till lägst tio tusen kr. och högst tre milj. kr.
Företagsbot bör enligt utredningens uppfattning kunna bli ett mycket
verksamt sanktionsmedel mot arbetsmiljöbrott vid sidan om det individu-
ella ansvar som också bör utkrävas. Såväl brott mot arbetsmiljölagen som
brott mot den nya straffbestämmelse vi föreslår i 3 kap. 10 § brottsbalken
kan grunda även en talan om företagsbot.
Företagsbot kan också kombineras med förverkande enligt 36 kap. 4 §
brottsbalken av eventuella ekonomiska fördelar för näringsidkaren.
I enlighet med våra direktiv har vi också övervägt om ekonomiska
sanktioner, typ sanktionsavgifter, bör införas. Eftersom vad som kan
uppnås med en sanktionsavgift bör kunna uppnås även genom tillämpning
av företagsbot, eventuellt tillsammans med förverkande, finns det enligt
utredningens uppfattning, i vart fall för närvarande, inte något behov av
att införa någon typ av sanktionsavgifter på arbetsmiljöområdet.
De ändrade handläggningsrutiner vi föreslår för yrkesinspektionen bör
genom lämplig omprioritering kunna åstadkommas utan att de tillförs
några ytterligare resurser. För den utökade utbildnings- och informations-
verksamhet som vi föreslår bör dock yrkesinspektionen få ett särskilt
anslagstillskott.
156
Våra förslag medför inte heller att polisen eller åklagarväsendet behöver Prop. 1990/91:140
tillföras några ytterligare resurser. Förslagen innebär framför allt att deras Bilaga 1
arbete underlättas och effektiviseras. För den utbildning vi föreslår för
polis och åklagare, som bör anordnas av riksåklagaren i samråd med
rikspolisstyrelsen, bör dock särskilda anslag utgå. Även domstolsverket
bör få ett tillskott till sitt utbildningsanslag för att kunna anordna ett par
seminarier om arbetsmiljöbrott för domare.
157
Arbetsgruppen tar i detta avsnitt upp frågan om arbetsmiljölagens upp-
läggning bör ändras vad gäller sättet för delegering av normgivningskom-
petens till arbetarskyddsstyrelsen.
Enligt arbetsmiljölagen och dess förarbeten skall arbetarskyddsstyrelsen
ha hand om en omfattande reglering av arbetsmiljön inom ramen för
lagens grundläggande bestämmelser. Icke straffsanktionerade föreskrifter i
fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet avses meddelas av styrelsen med stöd
av ett bemyndigande från regeringen att meddela verkställighetsföreskrif-
ter. En sådan bemyndigandebestämmelse finns i 18 § första stycket punkt
6 arbetsmiljöförordningen.
Arbetarskyddsstyrelsen har efter arbetsmiljölagens ikraftträdande med-
delat ett stort antal föreskrifter. Styrelsen har såvitt avser icke direkt
straffsanktionerade föreskrifter grundat sin kompetens på bemyndigandet
från regeringen att medddela verkställighetsföreskrifter.
Arbetsgruppen anser att arbetarskyddsstyrelsens hantering av sin norm-
givningskompetens står i principiell överensstämmelse med bemyndigan-
dena i arbetsmiljölagstiftningen och uttalandena i lagens förarbeten. Sam-
tidigt konstateras att praxis efter arbetsmiljölagens ikraftträdande har gått
en annan väg när det gäller synen på vad som kan regleras genom verkstäl-
lighetsföreskrifter. När förutsättningarna är i stort sett desamma som i
arbetsmiljölagen sker delegering av normgivningskompetens sålunda nu-
mera av riksdagen med stöd av 8 kap. 7 § RF och inte enbart av regeringen
med hänvisning till möjligheten att meddela verkställighetsföreskrifter.
Arbetsgruppen anser att arbetsmiljölagen bör anpassas efter nämnda
praxis. Det föreslås därför att i lagen förs in ett bemyndigande för regering-
en eller, efter regeringens bemyndigande, arbetarskyddsstyrelsen att med-
dela sådana föreskrifter som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall
i arbete och skapa en tillfredsställande arbetsmiljö. Detta bemyndigande,
jämte ett motsvarande bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen i arbets-
miljöförordningen, utgör enligt förslaget grunden för arbetarskyddsstyrel-
sens befogenhet att meddela icke direkt straffsanktionerade föreskrifter i
fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet.
Arbetsgruppen har även granskat delegeringen i 1 kap. 4 § arbetsmiljö-
lagen, som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
befogenhet att meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvi-
kelse från lagen. Det föreslås att i 1 kap. 4 § i klarhetens intresse skrivs in
den begränsningen att föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda
och som annars måste meddelas i lag inte får meddelas med stöd av
paragrafen.
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 2
158
I övrigt föreslås inga ändringar i arbetsmiljölagen beträffande sättet för
delegering av normgivningskompetens.
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 2
Efter en genomgång av lagförarbeten och arbetarskyddsstyrelsens praxis
konstaterar arbetsgruppen att begreppen tekniska anordningar och farliga
ämnen är avsedda att komplettera varandra och inte alltid är klart av-
gränsbara från varandra. En utgångspunkt bör enligt arbetsgruppen därför
vara att hithörande bestämmelser utformas på likartat sätt, om det inte
finns några speciella skäl till avvikelse. Med hänsyn härtill föreslås likfor-
miga bemyndigandebestämmélser i arbetsmiljölagen i förhållande till ar-
betsgivare och andra användare av tekniska anordningar respektive farliga
ämnen. Därigenom vinns också att regleringen blir mindre komplicerad
och att lagtexten blir mera lättläst.
Vidare har arbetsgruppen konstaterat en bristande uppföljning när det
gäller samordningen mellan arbetsmiljölagen och lagstiftningen om kemi-
kaliekontroll. Enligt arbetsmiljölagens motiv bör i fråga om farliga ämnen
föreskrifter, som riktar sig mot leverantörer, meddelas inom ramen för
lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Arbetsmiljölagens bemyndigande-
bestämmelser gäller följaktligen inte leverantörer av farliga ämnen. I moti-
ven till lagen om kemiska produkter, som har ersatt lagen om hälso- och
miljöfarliga varor, förutsätts emellertid att arbetarskyddsstyrelsen med
stöd av arbetsmiljölagen skall kunna meddela sådan föreskrifter mot leve-
rantörsledet som är motiverade väsentligen från arbetsmiljösynpunkt.
Bakom den förändrade synen ligger vunna erfarenheter under den tid som
gått sedan först kemikaliekontrollagstiftningen och sedan arbetsmiljölagen
trädde i kraft. Några motsvarande ändringar har emellertid inte kommit
till stånd i arbetsmiljölagens regler.
Arbetsgruppen föreslår därför också att arbetsmiljölagen, i samband
med den förevarande översynen av lagens bestämmelser om leverantörs-
ansvar, kompletteras med bemyndiganden att meddela föreskrifter mot
leverantörsledet även när det gäller farliga ämnen. Förslaget avser ingen
förändring i den rådande arbetsfördelningen mellan arbetarskyddsstyrel-
sen och kemikalieinspektionen.
Arbetsmiljölagen innehåller, förutom bestämmelser om främst arbetsgiva-
rens ansvar för arbetsmiljön, inslag av en produktsäkerhetsreglering för
arbetslivet med skyddsansvar för leverantörer. Lagen anvisar i detta avse-
ende i huvudsak den kontrollformen att arbetarskyddsstyrelsen gentemot
leverantörer kan föreskriva krav på myndighetsgodkännande av en teknisk
anordning.
Arbetsgruppen föreslår i detta avsnitt ändringar i arbetsmiljölagen som
framför allt syftar till att skapa möjligheter att anpassa kontrollen till
föreliggande behov när det gäller olika typer av tekniska anordningar och
farliga ämnen och till de kontrollformer som är under utveckling inom
159
ramen för EG-EFTA-samarbetet. De föreslagna reglerna är avsedda att
samverka med bestämmelserna om ackrediterade laboratorier i lagen om
kontroll genom teknisk provning och om mätning.
Enligt förslaget öppnas möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskri-
va om produktkontroll som skall utföras av leverantörer utan samband
med godkännandeprövning. Genom föreskrifter av detta slag kan styrelsen
ställa krav på exempelvis buller- och vibrationsprovning av stora grupper
av maskiner där godkännande av varje exemplar eller varje typ är prak-
tiskt ogenomförbart. I kontrollen skall också kunna ingå tillverkningskon-
troll och efterkontroll. Tillverkningskontroll kan innebära bl. a. krav på
personal, utrustning och organisation. Efterkontroll eller kvalitetsuppfölj-
ning kan ske exempelvis genom att det tas stickprov ur produktionen.
En kontroll som inte läggs till grund för en godkännandeprövning måste
på något sätt kombineras med produktinformation om kontrollresultatet.
Arbetsgruppen föreslår i detta avseende att det slås fast i arbetsmiljölagen
att leverantörers upplysningsskyldighet kan avse inte bara ren märkning
utan produktinformation över huvud.
Ej sällan är det från arbetsmiljösynpunkt viktigt att produktinformation
lämnas redan i samband med marknadsföringen. Arbetsgruppen föreslår
att det bland leverantörers allmänna skyldigheter enligt arbetsmiljölagen
skrivs in att information av särskild betydelse för arbetsmiljön skall läm-
nas vid marknadsföringen. Denna skyldighet skall kunna preciseras genom
icke straffsanktionerade föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen och skall
också kunna ligga till grund för förelägganden i enskilda fall från en
tillsynsmyndighet.
En särskild bemyndigandebestämmelse i arbetsmiljölagen ger arbetar-
skyddsstyrelsen möjlighet att gentemot arbetsgivare och andra användare
föreskriva om skyldighet att göra anmälan, lämna uppgifter till en tillsyns-
myndighet eller förvara vissa handlingar. Arbetsgruppen föreslår att be-
stämmelsen utvidgas att gälla även andra kategorier av skyddsansvariga
enligt arbetsmiljölagen. Härigenom kan bl. a. regler om egenkontroll vid
tillverkning följas upp. Det kan t. ex. gälla skyldighet för tillverkaren att
göra anmälan om ändring i tillverkningsmetoden eller att bevara doku-
mentation om utförandet av egenkontrollen.
Avsnittet innehåller också en del mera detaljbetonade förslag i fråga om
skyldigheter för leverantörer. Sålunda föreslås en bestämmelse som slår
fast att en leverantör har ett ansvar för att förpackningen kring en produkt
inte innebär risk vid hanteringen. Vidare föreslås en viss upplysningsskyl-
dighet för leverantörer även i fråga om redan levererade tekniska anord-
ningar eller farliga ämnen. En leverantör skall sålunda vara skyldig att på
en tillsynsmyndighets begäran lämna tillgängliga upplysningar om till vil-
ka produkten har överlåtits eller upplåtits. Avsikten är att tillsynmyndig-
heterna skall på ett ändamålsenligt sätt kunna varna för eller hindra
användning av en produkt som visat sig vålla skador.
I avsnittet om kontrollformer behandlas dessutom en grundlagsfråga
som har aktualiserats som en följd av det internationella samarbetet på
produktkontrollområdet. Bl. a. med hänsyn till bestämmelserna i lagen om
kontroll genom teknisk provning och om mätning kan det finnas behov av
Prop. 1990/91:140
Bilaga 2
160
att ge s. k. bevis om överensstämmelse (certifieringar), som meddelas av
utländska certifieringsorgan, samma giltighet som godkännanden medde-
lade av en svensk riksprovplats eller myndighet.
Arbetsgruppen föreslår en ändring i regeringsformen som ger riksdagen
möjlighet att bemyndiga regeringen eller annan myndighet att godta certi-
fieringar av ett utländskt organ som alternativ till ett svenskt godkännan-
de. Bemyndigandet skall beslutas av riksdagen med kvalificerad majoritet.
I avsnittet tas upp två frågor med medicinsk anknytning. Den ena gäller
möjligheten att kräva skyddsvaccinering som villkor för att få anlita någon
i visst arbete. Den andra frågan gäller uppföljning av de periodiska läkar-
undersökningar som med stöd av 3 kap. 15 § arbetsmiljölagen krävs för
personer som utför ett riskabelt arbete.
I fråga om smittskydd föreslår arbetsgruppen att ett bemyndigande tas
in i lagen som möjliggör för arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrif-
ter om skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om vaccinering eller
annan förebyggande behandling mot smitta.
Vad gäller den andra frågan anser arbetsgruppen det naturliga vara att
en arbetstagare, som tidigare varit exponerad, erbjuds fortsatta läkarun-
dersökningar så länge han är kvar hos arbetsgivaren. Någon särskild regle-
ring för att uppnå detta bedömer arbetsgruppen inte vara nödvändig.
Enligt arbetsgruppens mening bör frågan, om författningsreglering anses
påkallad, lösas utanför arbetsmiljölagstiftningens ram.
Några kostnader till följd av förslagen förutses inte.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 2
161
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
Det föreliggande betänkandet behandlar huvudsakligen frågor om arbets-
miljöansvar vid projektering och vissa upplåtelser. Dessutom tas upp vissa
spörsmål vid partssuccession och en speciell fråga angående ansvar för
samordning av skyddsåtgärder på ett arbetsställe.
Under utredningsarbetet har arbetsgruppen regelbundet samrått med
företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), sta-
tens arbetsgivarverk (SAV), Landstingsförbundet och Svenska kommun-
förbundet.
Synpunkter på projektering och arbetsmiljö har arbetsgruppen dessutom
fått vid kontakter med boverket, Byggförbundet och Entreprenörsför-
eningen, Byggherreföreningen, Bygghälsan, Svenska byggnadsarbetareför-
bundet, Svenska konsultföreningen SKIF, Sveriges arkitekters riksförbund
och VVS-entreprenörernas arbetsgivarförbund.
Arbetsgruppen redogör i ett inledande avsnitt (2.1) för gällande bestäm-
melser om arbetslokaler, personalrum, byggarbetsplatser m. m. i plan- och
bygglagen och arbetsmiljölagen. Arbetsmiljösynpunkter kan här komma in
beträffande dels fasta arbetsplatser, dels utrymmen som inte är avsedda
som egentliga arbetsplatser men som används vid t. ex. servicearbeten,
dels också byggarbetsplatser. En särskild genomgång sker av boverkets
nybyggnadsregler och av de föreskrifter och allmänna råd som arbetar-
skyddsstyrelsen har meddelat angående utformning av byggnader och an-
läggningar samt byggnadsarbete. Det konstateras att krav enligt arbets-
miljölagstiftningen kan riktas endast mot den krets av ansvariga som anges
i 3 kap. arbetsmiljölagen, i första hand arbetsgivare. Det finns alltså inte
möjlighet att med stöd av arbetsmiljölagen vända sig mot arkitekter,
konstruktörer eller andra som medverkar vid tillkomsten av byggnader
eller anläggningar.
Därefter följer ett avsnitt (2.2) om byggprocessen och dess olika skeden.
Ett skede är projekteringen, som går ut på att med ritningar, beräkningar
och beskrivningar bestämma hur objektet skall se ut i färdigt skick och
vilken kvalitet det skall ha. Projekteringen utmynnar i upprättande av
bygghandlingar. En del av dessa inlämnas till byggnadsnämnden med
ansökan om bygglov.
Förhållandet mellan arbetsmiljö- och byggnadslagstiftning beskrivs i ett
följande avsnitt (2.3). Utgångspunkter är förarbetena till arbetsmiljölagen
och plan- och bygglagen samt en regeringsskrivelse angående utarbetande
Prop. 1990/91:140
Bilaga 3
162
av föreskrifter till plan- och bygglagen. I avsnittet behandlas även den Prop. 1990/91: 140
prövning som byggnadsnämnderna utför från arbetsmiljösynpunkt liksom Bilaga 3
yrkesinspektionens granskning i bygglovärenden. Arbetarskyddsstyrelsen
och boverket har i yttranden till arbetsgruppen lämnat synpunkter på
gränsdragningen mellan myndigheternas ansvarsområden. Yttrandena fo-
gas till betänkandet som bilaga 1 och 2.
Efter dessa översikter redovisas synpunkter på projektering och arbets-
miljö som arbetsgruppen har fått från arbetarskyddsstyrelsen och boverket
(bilaga 1 och 2) och vid kontakter med parter och intressenter inom
byggbranschen (avsnitt 2.4). Arbetsgruppens byggexpert har belyst ämnet
projektering och arbetsmiljö i en promemoria som bifogas betänkandet
som bilaga 3.
Ett avsnitt (2.5) gäller internationella förhållanden. Där uppmärksam-
mas först internationella arbetskonferensens år 1988 antagna konvention
(nr 167) om säkerhet och hälsa inom byggnadsindustrin. Konventionen
har i översättning tagits in som bilaga 4 till betänkandet. I ett efterföljande
delavsnitt konstateras att det finns strävanden att i fråga om byggverksam-
het finna former för ett arbetsmiljöansvar på projekteringsstadiet även
inom EG-området. I ytterligare delavsnitt redovisas danska och finska
bestämmelser om arbetsmiljöansvar för projektorer. Utdrag ur den danska
arbetsmiljölagen och den finska lagen om skydd i arbete fogas som bilaga 5
och 6 till betänkandet.
1 sina överväganden (avsnitt 2.6) konstaterar arbetsgruppen att utveck-
lingen har fört med sig ökade problem inom byggarbetsmiljön. Byggar-
betsplatsernas arbetsmiljö behandlas inom arbetsmiljölagens ram. Av det-
ta följer att även projektörsledet behöver täckas in av arbetsmiljölagens
bestämmelser om arbetsmiljöansvar.
Erfarenheterna av den ritningsgranskning som yrkesinspektionen utför
med stöd av plan- och bygglagen är inte särskilt positiva. Yrkesinspektio-
nen har svårt att få fram alla bygghandlingar av betydelse och har ibland
också svårt att få gehör för sina synpunkter. Yrkesinspektionens ställning
behöver enligt arbetsgruppens mening förstärkas i förhållande till dem
som har hand om eller påverkar projekteringen.
Byggnadslagstiftningen innehåller en minskande andel föreskrifter som
rör arbetsmiljön. I stället skall motsvarande föreskrifter utfärdas av arbe-
tarskyddsstyrelsen. Även detta är ett skäl för att inrymma projektorer
bland dem som har ett ansvar enligt arbetsmiljölagen. Härvidlag behövs en
utvidgning i första hand för att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna ge sina
föreskrifter en lämplig utformning.
Arbetsgruppen konstaterar vidare att man har att räkna med att bygg-
lovsgranskningen minskar, framför allt när det gäller kvalificerade bygg-
herrar. Yrkesinspektionen behöver i motsvarande mån ett direkt stöd i
arbetsmiljölagen för att kunna gå in i en diskussion med dem som vid
projekteringen kan påverka arbetsmiljön.
Mot denna bakgrund föreslår arbetsgruppen (avsnitt 2.6.3) att i arbets-
miljölagen förs in en bestämmelse att byggherrar och även tillverkare av
prefabricerade byggnader skall se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas
vid projekteringen av byggnader och anläggningar. Det föreslås också att
163
ett arbetsmiljöansvar slås fast av arkitekter, konstruktörer och andra som i Prop. 1990/91: 140
egenskap av konsulter eller liknande medverkar vid projekteringen. An- Bilaga 3
svaret skall gälla såväl byggskedet som det framtida brukandet av byggna-
den eller anläggningen. Arkitekternas m. fl. ansvar begränsas att gälla inom
ramen för det uppdrag de har fått. Byggherren kan uppfylla sitt ansvar
genom att med tillräcklig omsorg välja projektorer.
I arbetsgruppens förslag till lagreglering av arbetsmiljöansvaret vid pro-
jektering betonas vidare byggherrens ansvar för att olika projekteringsin-
satser samordnas.
Arbetsgruppen framhåller att de föreslagna bestämmelserna om projek-
törsansvar inte begränsar arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar.
Arbetsgruppen utgår i sitt förslag från den uppdelning av arbetarskydds-
styrelsens och boverkets ansvarsområden som numera får anses gälla. I en
uppställning åskådliggörs rådande läge och innebörden av förslaget när det
gäller granskningen av bygghandlingar med tanke på arbetsmiljökrav.
I avsnitt 5.1 ger arbetsgruppen exempel på vad ansvaret för olika projek-
törskategorier kan innebära i praktiken.
I fråga om val av sanktionssystem (avsnitt 2.6.4) framhåller arbetsgrup-
pen att den föreslagna bestämmelsen om arbetsmiljöansvar vid projekte-
ringen skall ses som en rambestämmelse. Med stöd av en sådan bestäm-
melse kan yrkesinspektionens proposition, vid inspektionens kontakter
med byggherrar och projektorer förstärkas. Detta sker genom att rambe-
stämmelsen ansluts till systemet med förelägganden och förbud.
När det gäller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter anknyter rambestäm-
melsen till det lagförslag som framförts i gruppens betänkande 3 (Ds
1989:48). Där föreslås bl. a. att arbetarskyddsstyrelsen med stöd av ett
särskilt bemyndigande i arbetsmiljölagen skall kunna meddela icke straff-
sanktionerade föreskrifter i stället för enbart verkställighetsföreskrifter. I
bestämmelsen med ett sådant bemyndigande bör enligt arbetsgruppens
mening även hänvisas till nu ifrågavarande bestämmelser om byggherre-
och projektörsansvar.
I lagförslaget i betänkande 3 finns även intaget ett förslag till ändrad
lydelse av 3 kap. 17 § andra stycket arbetsmiljölagen, som går ut på att
arbetarskyddsstyrelsen skall kunna rikta föreskrifter om bl. a. anmälnings-
skyldighet och förvaring av handlingar mot en större krets av arbetsmiljö-
ansvariga än hittills. Enligt arbetsgruppens mening bör även byggherrar
och projektorer tas med i denna krets. Därmed tillförs arbetarskyddsstyrel-
sen en möjlighet att straffsanktionera vissa förfaranden som kan behöva
användas som stöd vid exempelvis olika former av egenkontroll.
Arbetsgruppen diskuterar också (avsnitt 2.6.5) om det finns anledning
att införa bestämmelser om ett särskilt projektörsansvar i fråga om teknis-
ka anordningar. Arbetsgruppen anser på anförda skäl att det knappast
föreligger något behov av sådana bestämmelser i arbetsmiljölagen. I vart
fall finns det skäl att avvakta erfarenheterna av den föreslagna bestämmel-
sen om projektörsansvar vid byggande.
Sverige uppfyller för närvarande inte till alla delar bestämmelserna i den
av internationella arbetskonferensen år 1988 antagna konventionen (nr
167) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete. Enligt
164
arbetsgruppens mening (avsnitt 2.6.6) täcker de föreslagna bestämmelser-
na om arbetsmiljöansvar vid projektering konventionernas krav vad avser
regler om projektansvar. Om arbetsgruppens förslag genomförs föreligger
det inte längre något ratificeringshinder på denna punkt.
Bestämmelsen i 7 kap. 9 § arbetsmiljölagen ger tillsynsmyndigheterna
möjlighet att beträffande en lokal eller ett markområde som har upplåtits
för arbete eller som personalutrymme meddela förbud men inte föreläg-
ganden gentemot upplåtaren. Möjlighet saknas alltså att förlägga upplåta-
ren att utföra undersökningar av skyddsforhållanden i upplåtna utrym-
men. Emellertid har de företag, som är arbetsgivare i förhållande till
personal som arbetar i utrymmena, i vissa fall ingen praktisk möjlighet att
undersöka platsen. Ifrågavarande undersökningar måste nämligen ofta
utföras vid återkommande tillfällen under lång tid. Uthyraren är därvid
den ende som i praktiken kan svara för undersökningarna. Arbetsgruppen
föreslår (avsnitt 3.2) en bestämmelse i arbetsmiljölagen som ger yrkesin-
spektionen möjlighet att förelägga upplåtare enligt 7 kap. 9 § att utföra
undersökningar av skyddsforhållanden på platsen. Samtidigt föreslås att i
lagrummet uttryckligen anges att det även gäller utrymmen underjord.
I avsnitt 3.3 och 5.1 föreslås att, när särskilda skäl föreligger, ansvaret
för samordning av skyddsåtgärder på ett arbetsställe skall kunna återföras
på en byggherre som har överlåtit ansvaret.
Arbetsgruppen tar i avsnitt 4 upp en fråga om inverkan av äganderätts-
övergång eller ändring av innehavare (partssuccession). Det händer att
verksamhet eller egendom som berörs av föreläggande eller förbud byter
ägare eller innehavare innan påkallade åtgärder har vidtagits. Partssucces-
sionen föranleder då att förfarandet måste avbrytas, eftersom föreläggan-
det eller förbudet inte längre är riktat till rätt adressat.
Arbetsgruppen har gjort en enkät hos de olika yrkesinspektionsdistrik-
ten angående eventuella problem på grund av partssuccession i samband
med förelägganden eller förbud. Enligt enkätsvaren har några nämnvärda
problem i detta avseende inte förekommit. Arbetsgruppen har också fått
arbetarskyddsstyrelsens synpunkter på den väckta frågan.
Den redovisade enkätundersökningen och arbetarskyddsstyrelsens syn-
punkter ger en bild av att partssuccession i samband med förelägganden
eller förbud inte är något svårbemästrat problem for tillsynsmyndigheter-
na. Samtidigt har från arbetstagarhåll hävdats att vissa problem dock
föreligger och att dessa bör lösas genom att det föreskrivs att meddelade
förbud och förelägganden skall gälla även for ny ägare. Liksom arbetar-
skyddsstyrelsen anser emellertid arbetsgruppen att starka skäl talar mot en
sådan lösning. Arbetsgruppen hänvisar därvid även till att en äganderätts-
övergång ändrar förutsättningarna över huvud vad gäller val av myndig-
hetsåtgärder.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 3
165
Arbetsgruppen föreslår därför inga nya bestämmelser på området. Ar- Prop. 1990/91: 140
betsgruppen erinrar samtidigt om möjligheten att utnyttja 5 § lagen om Bilaga 3
viten. Enligt denna bestämmelse kan ett föreläggande eller förbud kombi-
neras med ett vitesföreläggande att lämna uppgift om ny ägares eller
innehavares namn och adress.
Några ökade kostnader totalt till följd av förslagen förutses inte (avsnitt 6).
166
Genom beslut den 11 november 1988 tillsatte arbetsmarknadsministern
en arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn av 1986 års företagshäl-
sovårdsreform. Syftet med översynen är att utvärdera effekterna av det
nya bidragssystemet och pröva behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder
för att stimulera anslutningen av företag till företagshälsovård. En utvär-
dering med denna inriktning utlovades i det riksdagsbeslut som ligger till
grund för bidragssystemet. I samband därmed beräknades även att 75% av
de anställda skulle ha tillgång till företagshälsovård vid 1990-talets början.
Arbetsgruppen lägger i detta betänkande fram en rad förslag i syfte att
stimulera den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården. Dessutom
lägger arbetsgruppen förslag som rör företagshälsovårdens ledningsformer
samt utbildning av personal inom företagshälsovård. I övrigt föreslås
förändringar i företagshälsovårdens arbetssätt och organisation.
Målsättningen om 75% anslutning av de anställda har uppfyllts. Redan år
1988 hade ca 80% av de anställda tillgång till företagshälsovård. Fortfa-
rande kvarstår emellertid branschvisa och regionala skillnader vad gäller
anslutning till företagshälsovård. Det är framför allt små företag med färre
än 20 anställda som står utanför företagshälsovården. Det är uppenbart att
åtskilliga av dessa har arbetsmiljöproblem och skulle behöva ha tillgång till
företagshälsovård.
Översynsgruppen avfärdar tanken på en allmän lagstiftning om företags-
hälsovården eftersom den inte skulle lösa de grundläggande problemen för
de små företagens anslutning. Det är viktigt att parterna på arbetsplatsen
upplever företagshälsovården som sin gemensamma verksamhet. I sista
hand måste vid lagstiftning också den utpekas som ska anordna och
ansluta företag till företagshälsovården.
Risker i arbetsmiljön har traditionellt förknippats med fysikaliska fakto-
rer, såsom buller och dålig ventilation, tunga lyft, olämpliga arbetsställ-
ningar, kemiska ämnen m. m. Arbetets psykologiska och sociala förhållan-
den har däremot beaktats i betydligt mindre utsträckning.
I framtiden måste lösningarna på problemen i arbetsmiljön i allt högre
grad sökas i organisatoriska förändringar, i arbetsinnehåll, lönesystem,
möjligheter till inflytande, personlig utveckling, sociala kontakter etc.
Hela arbetsorganisationen måste engageras i att skapa goda arbetsförhål-
Prop. 1990/91:140
Bilaga 4
167
landen. Helt andra insatser från företagshälsovårdens sida än de traditio- Prop. 1990/91:140
nella kommer därvid att behövas. Bilaga 4
Översynsgruppen framhåller att tyngdpunkten i företagshälsovården mås-
te ligga i det förebyggande arbetsmiljöarbetet med tonvikt på grupp- och
organisationsinriktade insatser.
Företagshälsovården bör lägga stor tyngd vid de tidigare skedena i det
förebyggande arbetet och medverka i företagens förändringsarbete under
såväl planerings- som genomförandefaserna. Information, utbildning och
träning av personal vid förändringsarbete är en viktig del.
Företagshälsovårdens uppgift i rehabiliterings- och anpassningsverk-
samheten är främst att vara expert på hur arbete och arbetsförhållanden i
övrigt kan anpassas till individens förutsättningar och behov. Sådana
insatser ska kombineras med insatser i arbetsmiljön så att man i fråga om
skador och sjukdomar, som kan ha ett samband med arbetsmiljön, kan
förebygga att fler individer drabbas av skador och ohälsa.
Företagshälsovårdens roll i rehabiliterings- och anpassningsverksamhe-
ten får alltmer ökande betydelse i takt med att ett ökat ansvar i dessa frågor
läggs på arbetsgivarna och arbetsplatserna. Företagshälsovården har, ge-
nom att den verkar inne på arbetsplatserna, unika möjligheter att bidra till
goda lösningar på sådana problem. Sådana möjligheter har knappast ut-
omstående konsultorgan.
Översynsgruppen har ingående diskuterat behovet av allmän sjukvård i
företagshälsovården. Efter att först ha övervägt mer långtgående engage-
mang för företagshälsovården i primärvården, har gruppen stannat för att
företagshälsovården bör koncentrera sina insatser på arbetsförhållandena
såväl generellt som för den enskilde. Samtidigt kan konstateras att sjukvår-
den ofta är en uppskattad service på arbetsplatserna. Detta behov bör dock
tillgodoses på annat sätt än genom företagshälsovården. I annat fall ri-
skerar de medicinska resurserna att blockeras så att de inte kan användas i
det förebyggande arbetet.
Översynsgruppen finner att termen ”arbetsrelaterade sjukdomar” är
omodern, vag och oklar. Begreppet kan inte användas för avgränsning av
sjukvårdens omfattning inom företagshälsovården. Medicinskt rådgivan-
de och behandlande insatser inom företagshälsovården kan vara befogade
i början och slutet av ett sjukdomsförlopp.
Former för samarbete mellan företagshälsovården och hälso- och sjuk-
vården måste konkretiseras.
168
Företagshälsovårdens verksamhet måste bedrivas i nära samarbete med
företagens ledning och linjeorganisation och utgöra en naturlig del av
företagens planering. Parterna måste medverka till att kompetensen höjs
hos ledamöterna i styrorganen.
Översynsgruppen anser att styrelsen och företagshälsovårdskommittén
hos en företagshälsovårdscentral, bör renodlas till ett partssammansatt
beslutande styrorgan. Förutom att parternas inflytande härigenom marke-
ras bör förändringen även bidra till att oseriös verksamhet förhindras.
Verksamheten vid en företagshälsovårdsenhet bör samordnas under en
enhetlig ledning. För varje enhet bör finnas en ansvarig chef med väl
definierade uppgifter.
Översynsgruppen föreslår att gränsen för småföretagstillägg bör sänkas
från 50 till 20 anställda varvid småföretagstillägget per individ kan för-
dubblas, dvs. utgå med samma belopp som grundbidraget.
Därmed ges företagshälsovårdscentralerna enligt översynsgruppens upp-
fattning en ytterligare stimulans att ansluta små företag.
För nyanslutningstillägg och grundbidrag föreslås inga förändringar.
Översynsgruppen föreslår att det inom ramen för gällande bidragssystem
skapas ett särskilt finansieringsstöd för etablering av nya enheter. Etable-
ringsbidraget föreslås uppgå till hälften av den genomsnittliga kostnaden
för att producera företagshälsovård. Etableringsstödet kan lämpligen kny-
tas till grundbidraget. Enligt översynsgruppens uppfattning ska bidraget
för en ny etablering kunna uppgå till ett belopp motsvarande två grundbi-
drag per ansluten och år i högst tre år.
Finansieringen ska ske inom existerande ekonomiska ramar genom ut-
nyttjande av bl. a. de ackumulerade medlen (motsvarande 660 milj.kr.) av
den del av influtna arbetarskyddsavgifter, som finansierar bidragen till
företagshälsovård.
Samhällsekonomiskt kostar företagshälsovården närmare tre miljarder kr.
varav ca en tredjedel täcks av stöd via arbetarskyddsavgiften. För närva-
rande är de bidragsvillkor som ställs endast tillämpliga om det inte finns
kollektivavtal. Så snart ett kollektivavtal följs betalas i princip bidrag ut.
Översynsgruppen föreslår att denna dispositivitet slopas.
Skälet är att de krav samhället ställer på företagshälsovården ska gälla
lika för all företagshälsovård, oavsett hur avtalen utformats. Det främsta
Prop. 1990/91:140
Bilaga 4
169
motivet för att staten uppställer villkor för bidrag är att garantera rimlig Prop. 1990/91:140
kvalitet och att verksamheten bedrivs i planerade former. Bilaga 4
Översynsgruppen föreslår en ändrad utformning av villkoren för statsbi-
drag. Tonvikten har lagts på funktion och kvalité. För att förtydliga
innebörden av villkorspunkterna har dessa kompletterats med kommenta-
rer.
Översynsgruppen föreslår att bidrag lämnas för företagshälsovård som
1. är en rådgivande expertfunktion för arbetsplatserna och i sitt arbete
utgår från en helhetssyn på arbetsmiljön,
2. arbetar förebyggande med de anställdas arbetsförhållanden som ut-
gångspunkt samt medverkar vid arbetsanpassning och rehabilitering,
3. aktivt medverkar i det lokala arbetsmiljöarbetet i nära kontakt med
linjeorganisationen och samverkar med samhällets olika organ,
4. som styrs av ett organ med representation av arbetsmarknadens
parter,
5. i den operativa verksamheten leds av en ansvarig person,
6. årligen upprättar verksamhetsplan och verksamhetsberättelse som
fastställs av det styrande organet.
Frågor rörande den närmare utformningen av verksamheten som persona-
lens dimensionering, sammansättning etc. anser översynsgruppen vara en
uppgift för arbetsmarknadens lokala parter att bestämma om. I dessa delar
måste en anpassning ske till behovet av service i medlemsföretagen. Såda-
na frågor bör därför inte prövas i samband med reglering av ersättningen.
Eftersom företagshälsovården främst ska arbeta förebyggande och rehabi-
literande anser översynsgruppen att patientavgifter inte ska uttas i fortsätt-
ningen.
Översynsgruppen har kunnat konstatera att företagshälsovården som
bransch varit otydlig, inte minst gentemot andra myndigheter och organi-
sationer. I branschen arbetar ca 10000 personer på nära 900 enheter men
det finns ingen som företräder branschen som helhet.
Bristen på en företrädare för branschen har blivit särskilt uppenbar mot
bakgrund av det ökade intresset för aktiva rehabiliteringsinsatser då flera
olika aktörer är inblandade på olika nivåer.
Översynsgruppen anser det angeläget att ett centralt utvecklingsråd för
samverkan och utveckling av företagshälsovården tillskapas. Rådet skulle
vara ett forum för gemensamt agerande för företagshälsovården gentemot
myndigheter och organisationer, oberoende av avtalsområde.
Samtliga större centrala parter har enats om att bilda ett sådant utveck-
lingsråd. Dess uppgifter ska vara att
170
1. främja samråd och erfarenhetsutbyte mellan avtalsområdena Prop. 1990/91: 140
2. ta initiativ till forsknings- och utvecklingsarbete Bilaga 4
3. samla och sprida information om forskning, utveckling och praktiska
erfarenheter
4. förmedla tjänster
5. verka för kompetensutveckling
6. främja och stödja regional samverkan
Översynsgruppen föreslår att rådet som basfinansiering får medel mot-
svarande 1 % från den del av de influtna arbetarskyddsavgifter som delfi-
nansierar företagshälsovården.
Eftersom många av de uppgifter som i dag åligger företagshälsovårdsdele-
gationen skulle kunna överföras till det centrala utvecklingsrådet föreslår
översynsgruppen att delegationen läggs ned.
Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att finna former för att få
olika samhällsintressen vad gäller företagshälsovården tillgodosedda.
Översynsgruppen föreslår att:
— Målet att företagshälsovårdens personal ska ha vidarutbildning före
anställning frångås.
— Antalet utbildningsplatser för beteendevetare och sjukgymnaster bör
öka.
— Ökade inslag av gemensamma avsnitt ingår i arbetsmiljöinstitutets
vidareutbildningar i företagshälsovård.
— En särskild utbildning för verkställande direktörer eller motsvarande
med inriktning på företagshälsovård anordnas.
— En central övergripande partssammansatt styrgrupp for utbildningsfrå-
gor inrättas vid arbetsmiljöinstitutet.
De ökade rehabiliteringsinsatserna på arbetsplatserna och det vidgade
arbetsgivaransvar som föreslagits bl. a. av rehabiliteringsutredningen, ar-
betsmiljökommissionen och översynsgruppen kräver att vissa sekretessfrå-
gor närmare utreds. Främst gäller detta förhållandet mellan arbetsgivare
och berörd arbetstagare.
171
Enligt den officiella statistiken (arbetarskyddsstyrelsen och SCB) anmäls
ca 180000 arbetsskador varje år. Samtidigt är arbetsmiljön en viktig
bidragande orsak till att mer än 50000 människor årligen förtidspensione-
ras.
När kommissionen tillsattes fick den bl. a. i uppdrag att överväga om
man borde infora ekonomiska styrmedel mot arbetsgivarna för att åstad-
komma bättre arbetsmiljöer. Kommissionen har bestämt sig för att föreslå
ett system med differentierad arbetsgivaravgift.
I dag orsakar brister i arbetsmiljön mycket lidande för enskilda männi-
skor och stora kostnader både för företagen och samhället. Med differenti-
erad arbetsgivaravgift skapar man ett effektivt system, som leder till för-
delar både för individen, företagen och samhället. Dessutom kommer det
att finnas närmare 15 miljarder kronor i arbetslivsfonden, som kan använ-
das för att skapa bättre förhållanden på arbetsplatserna. De pengarna kan i
kombination med ekonomiska styrmedel och de övriga åtgärder kommis-
sionen föreslår ge den nytändning för arbetsmiljöarbetet som vi så väl
behöver.
I dag betalar alla arbetsgivare lika mycket i arbetsgivaravgift. Den diffe-
rentierade avgiften innebär att man skapar ett ekonomiskt incitament för
att få företagen att satsa på bättre arbetsmiljö. Hittills har arbetsgivaravgif-
ten enbart använts för finansiering, men inte för att styra och påverka
företagen.
Det system vi har i dag innebär att välskötta företag med låg sjukfrånva-
ro och få arbetssskador får subventionera företag med dåliga arbetsmiljö-
er. Alla företag som är bättre än genomsnittet tjänar på ett system med
differentierade avgifter. Systemet är speciellt till fördel för de små företa-
gen.
Regeringen har redan tagit ett första steg mot ekonomiska styrmedel
genom förslaget att införa 14 dagars obligatorisk sjuklön. Det innebär att
arbetsgivare med hög korttidsfrånvaro kommer att drabbas av högre kost-
nader än andra.
Men det räcker inte som styrmedel för att förbättra arbetsmiljön, anser
arbetsmiljökommissionen. De höga kostnaderna för sjukfrånvaron hänger
också samman med långtidssjukskrivningarna och förtidspensioneringar-
na. Kommissionen vill därför införa differentierad arbetsgivaravgift. Det
föreslagna systemet ser ut så här:
— Delar av den nuvarande arbetsgivaravgiften förs samman till en arbets-
livsavgift.Avgiften ska i princip täcka kostnaderna för sjukfrånvaro och
förtidspensioneringar som berör på brister i arbetsmiljön.
— Arbetslivsavgiften består av en generell del, som solidariskt betalas av
alla arbetsgivare, och en kostnadsanpassad del. I dag kostar sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen arbetsgivarna cirka 12 procent av lönesum-
Prop. 1990/91:140
Bilaga 5
172
man. Eftersom alla kostnader i sjukförsäkringen inte beror på arbetet
och arbetsmiljön så kan en viss del av underlaget för differentieringen
undantas, menar kommissionen.
— Den kostnadsanpassade delen av arbetslivsavgiften bestäms utifrån
företagets kostnader för sjukfrånvaro (vanlig sjukpenning och arbets-
skadesjukpenning plus en begränsad kostnad för förtidspensioner och
arbetsskadeli vräntor).
— Försäkringskassorna administrerar systemet. Företagen/förvaltningar-
na placeras i ett antal avgiftsklasser, på basis av information om deras
kostnader för sjukfrånvaro, arbetsskador och förtidspensioner.
— Arbetsgivare som tagit initiativ utöver det vanliga för att åstadkomma
bättre arbetsmiljö och motverka utslagning ska därutöver kunna få
sänkt avgift.
Redan i dag satsar både samhället och företagen stora summor på arbets-
miljöarbetet. För det utåtriktade arbetsmiljöarbetet finns det ca 5 miljar-
der kronor per år (inklusive arbetslivsfonden).
Det viktigaste i dagens situation är inte att öka de ekonomiska resurser-
na för arbetsmiljöarbetet, menar kommissionen, utan att omfördela dem
och att finna organisationsformer och styrmedel som ger stimulans till ett
fortgående arbete för att förebygga olycksfall och sjukdomar och medverka
till rehabilitering.
Hittills har arbetsmiljöarbetet uppfattats som en fråga för experter, men
nu är det dags att skapa ett brett engagemang och delaktighet på alla nivåer
på arbetsplatserna.
Det är inte längre möjligt att överlämna frågor som rör personal, arbets-
skador och miljö till olika stabsorgan och kommittéer som inte är integre-
rade i verksamheten. Ansvaret för arbetsmiljön måste ligga på de verksam-
hets- och produktionsansvariga och vara en del av det dagliga arbetet.
Kostnaderna för dålig arbetsmiljö i form av frånvaro, skador, förtidspen-
sioneringar etc. måste lyftas fram i företagens och förvaltningarnas redo-
visningar. Därför föreslår kommissionen en obligatorisk personalekono-
misk redovisning.
Det skulle innebära att företagen regelbundet — varje år, halvår eller
kvartal — tvingades granska och analysera sina personalkostnader, t. ex.
när det gäller personalomsättning, nyrekrytering, sjukfrånvaro m. m. Där-
med skulle man rikta uppmärksamheten mot dessa frågor och öka kunska-
perna.
Arbetsmiljön är inte bara en fråga för experter och eldsjälar. Vi ska i och
för sig vara glada över att vi har tusentals entusiaster som arbetar med de
här frågorna på arbetsplatser över hela landet, men det är lika viktigt att
arbetsmiljön blir en självklar del av verksamheten, som systematiskt och
Prop. 1990/91:140
Bilaga 5
173
automatiskt tas med i beräkningen när man fattar beslut på alla nivåer.
Kravet på personalekonomisk redovisning kommer att leda till ökad med-
vetenhet också bland grupper som hittills inte har varit inblandade i
arbetsmiljöarbetet. Kravet på personalekonomisk redovisning ska vara
lagfäst.
Kommissionen föreslår också andra lagändringar. Den nuvarande arbets-
miljölagen räcker nämligen inte till för att lösa dagens problem.
Sverige ligger i och för sig långt framme jämfört med andra länder. Vi
har vidgat begreppet arbetarskydd till att omfatta hela arbetsmiljön. Men
tyvärr har lagen inte fått riktigt genomslag på alla områden. Nu gäller det
att se till att dess grundtankar genomförs i praktiken. Under de år som har
gått sedan lagen infördes har arbetsmarknaden dessutom förändrats på
många sätt, både när det gäller struktur och teknik. Vi måste anpassa
arbetsmiljölagen till de förhållanden som råder i dag.
I arbetet kan det ingå uppgifter som normalt betraktas som motbjudan-
de och skrämmande. Anställda, t. ex. inom sjukvården, konfronteras ofta
med smärta, lidande, sorg och död. Det mesta av arbetet går ut på att
använda sig själv som instrument i mötet med patienter, klienter och
brukare. Den psykiska påfrestningen på de anställda blir därmed stor.
Även sådana arbetssituationer måste täckas in av arbetsmiljölagen.
Därför måste lagen revideras och kompletteras. Det innebär bl. a. att
kommissionen vill öka kraven på ett systematiskt arbetsmiljöarbete i
synnerhet på det lokala planet.
Arbetsmiljökommissionen understrykter vikten av att arbetsgivarens
ansvar för arbetsmiljö, sjukfrånvaro och förtidspensioneringar görs tyd-
ligt. Arbetsgivaren måste ha klara och tydliga intentioner för arbetsmiljö-
arbetet och i en prioriterad åtgärdsplan redovisa hur man har tänkt nå de
uppställda målen.
Kommissionen vill också ha en regel i arbetsmiljölagen om att lönefor-
mer och arbetstider, som innebär en påtaglig risk för ohälsa, inte ska
användas. Hälsoaspekterna har hittills inte prioriterats i dessa samman-
hang, därför är det viktigt att se till att löneforms- och arbetstidsfrågorna
tas med i en helhetsbedömning av arbetsmiljön.
Skärpningen av arbetsmiljölagen bör också, enligt kommissionen, leda
till tydliga kriterier av vad som är att betrakta som ”det goda arbetet” när
det gäller arbetsorganisation, arbetsinnehåll, rätt och skyldighet till kom-
petensutveckling i arbetet och sociala aspekter på arbetet.
Kommissionen anser att det är möjligt att fastställa vissa generella krav
och normer för hur en god arbetsorganisation ska se ut. Det bör också vara
möjligt att med hjälp av lagstiftning ge arbetsmarknadens parter ökat stöd
att via avtal utveckla och förändra arbetsorganisationen så att varje an-
ställd får en tillfredsställande arbetsmiljö. När det gäller arbetsinnehåll och
arbetsmetoder menar kommissionen att det bör vara möjligt att bryta ner
monotona och repetitiva arbetsuppgifter t. ex. på samma sätt som man
gjort inom den statliga sektorn när det gäller bildskärmsarbete.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 5
174
Yrkesinspektionen föreslås få delvis nya och ändrade uppgifter som Prop. 1990/91:140
motiverar en förstärkning med 350 inspektörer. Yrkesinspektionen bör i Bilaga 5
framtiden mer mejsla ut sin roll som tillsynsmyndighet och dra ner på
rollen som konsult och rådgivare.
Dessutom anser kommissionen att alla anställda bör ha rätt till kompe-
tensutveckling i arbetet. Utbildningen bör omfatta både allmän kunskap
om företagets/förvaltningens verksamhet samt företags- eller verksam-
hetsspecifik utbildning.
Det gäller inte minst att satsa på kvinnorna inom vården. De flesta
kvinnor inom vård och omsorg tycker med rätta att deras arbete är me-
ningsfullt. Däremot känner de att omvärlden inte betraktar det som speci-
ellt värdefullt. Det påverkar deras självkänsla och därmed förmågan att
påverka och fatta beslut. Det är ett mönster som måste brytas. Alla
människor måste få möjlighet att fatta självständiga beslut utifrån sina
förutsättningar, ta ansvar och få möjlighet att utnyttja sina rättigheter.
Det är också dags för nytänkande när det gäller rehabilitering, menar
arbetsmiljökommissionen. I dag har den enskilda individen små möjlighe-
ter att påskynda sin rehabilitering, bl. a. till följd av att de olika aktörerna
inom området inte samverkar. Enskilda människor fastnar ofta i remiss-
rundor med långa väntetider och fördröjningar som följd.
Näringslivet har under årtionden jagat och försökt minimera kostnader-
na för sitt bundna material och kapital, samtidigt som samhällets rehabili-
teringsaktörer har gått den motsatta vägen och låtit kostnaderna för pa-
ssiva insatser öka. Mångmiljardbelopp har tillåtits flyta i väg, men den
enskilda individen framstår ändå som den störste förloraren.
Det är angeläget med kraftfulla satsningar på att utveckla effektivare
utrednings- och rehabiliteringmetoder, menar arbetsmiljökommissionen.
Det är viktigt att utveckla nya metoder för samverkan mellan arbetsgivare,
myndigheter och andra samhällsorgan. Dessutom är det viktigt att påverka
de sjukskrivande läkarna, så att de inser att sjukskrivning inte är en neutral
åtgärd.
Att arbetsgivaren får ett huvudansvar för frånvaro och rehabilitering får
vid det här laget betraktas som en självklar förutsättning för att verkliga
förbättringar ska kunna uppnås, menar kommissionen. Detta ansvar bör
lagfastas. Fackets roll bör vara att stödja den enskilde i rehabiliteringen
och fungera pådrivande gentemot arbetsgivaren.
Arbetsmiljökommissionen föreslår också en samlad översyn av behovet
av att ändra nuvarande sekretessbestämmelser för att undanröja de hinder
som finns för en smidig samverkan mellan de aktörer som deltar i rehabili-
teringen.
Kommissionen har också behandlat frågor om utbildning, information,
forskning och spridning av kunskaper.
175
Utbildningsbehoven gäller främst de grupper som genom sitt kunnande Prop. 1990/91: 140
och sin yrkesroll påverkar andras arbete t. ex. ingenjörer, tekniker och Bilaga 5
chefer på olika nivåer. Kommissionen föreslår därför att utbildningsinsat-
serna for dessa yrkeskategorier utvecklas. Detta gäller särskilt arbetsmiljö-
utbildningen för civilingenjörer.
Kommissionen vill också ha en förbättrad utbildning i arbetsmiljöfrågor
både på arbetsplatser och i skolor.
I viss utsträckning är det inte bristen på kunskap som är det primära
problemet, utan det är spridning och tillämpning av befintlig kunskap.
Kommissionen föreslår därför att man skall utveckla lokala kontakt- och
kunskapscentra.
Ordentlig introduktion och risk- och skyddsinformation är viktig, sär-
skilt när det gäller ungdomar.
Kommissionen anser att både arbetsgivare och tillsynsmyndigheter i
större utsträckning måste uppmärksamma att det skall finnas fungerande
introduktionsrutiner.
Kommissionen är inte heller främmande för utvidgade sanktioner mot
företag som missköter arbetsmiljön, men man lämnar på grund av tids-
brist inte några preciserade förslag utan föreslår i stället att sanktionsfrå-
gorna ses över ytterligare.
T. ex. kan behovet av sanktioner övervägas när åtgärdsplaner inte upp-
rättas eller om planerna inte följs. Att använda sanktionsavgifter kan
prövas i ökad utsträckning, exempelvis vid överträdelse av olika slags
ordningsföreskrifter. Kommissionen menar också att tillämpningen av
vitessystemet behöver ses över och att möjligheten att döma ut företagsbot
bör kunna tillgripas i fler fall än i dag.
176
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att nuvarande 3 kap. 10 och 11 §§ skall betecknas 3 kap. 11 och
12§§,
dels att den nya 3 kap. 12 § skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 3 kap. 10 §.
Nuvarande lydelse
11 §‘ Vållande till kroppsskada
eller sjukdom må, om brottet ej är
grovt, åtalas av åklagare endast om
målsäganden angiver brottet till
åtal eller har åsamkats skadan eller
sjukdomen i verksamhet som ar-
betstagare och åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.
Föreslagen lydelse
3 kap.
10 §
Om brott, som i 7—9§§ sägs, har
begåtts genom att någon uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet åsidosatt
vad som i enlighet med arbetsmiljö-
lagstiftningen ålegat honom till fö-
rebyggande av ohälsa eller olycks-
fall, döms för arbetsmiljöbrott till
straffsom i nämnda lagrum sägs.
12 § Vållande till kroppsskada el-
ler sjukdom får, om brottet inte är
grovt, åtalas av åklagare endast om
målsäganden anger brottet till åtal
och åtal är påkallat ur allmän syn-
punkt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1981:1313.
177
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 140
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)
dels att nuvarande 3 kap. 10 och 11 §§ skall betecknas 3 kap. 11 och
12 §§, samt att nuvarande 3 kap. 12 — 18 §§ skall betecknas 4 kap. 2 — 10 §§,
dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 —4, 8, 9 och de nya 11 och 12 §§, de
nya 4 kap. 2 —10 §§, 6 kap. 4 och 9 §§, 7 kap. 4, 6, 7, 9 och 13 §§, 8 kap. 2
och 4 §§ samt rubriken till 1 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas sex nya paragrafer, 1 kap. 1 a §, 3 kap. 2 a §, 10
och 13 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap. 6a § samt närmast före det nya 4 kap. en ny
rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1 kap. Tillämpningsområde
Föreslagen lydelse
1 kap. Lagens ändamål och tillämp-
ningsområde
la§
Lagens ändamål är
1. att säkerställa en arbetsmiljö
som inte utsätter arbetstagare för
ohälsa eller olycksfall och som är
tillfredsställande med hänsyn till ar-
betets natur och den sociala och tek-
niska utvecklingen i samhället, och
2. att främja den samverkan mel-
lan arbetsgivare och arbetstagare
som behövs för att åstadkomma en
god arbetsmiljö.
Vid tillämpning av 2 kap., 3 kap.
1 —14§§, 17 § andra stycket och
18 § samt 7 — 9 kap. skall med ar-
betstagare likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i anstalt
utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som deltager i frivillig utbild-
ning för verksamhet inom total-
försvaret.
Vid tillämpning av 2 kap., 3 kap.
1 — 75§§, 4 kap. 1-5§§ och 8-
10 §§ samt 7 — 9 kap. skall med ar-
betstagare likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i anstalt
utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som deltar i frivillig utbildning
för verksamhet inom totalförsva-
ret.
Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall likställas
med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§. I fråga om
elever finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och 18 §§.
Senaste lydelse 1990:233.
178
Nuvarande lydelse
I fall som avses i första och andra
styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver
den verksamhet i vilken arbetet ut-
föres.
Föreslagen lydelse
I fall som avses i första och andra
styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver
den verksamhet i vilken arbetet ut-
förs.
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 6
2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet
1§
Arbetsmiljön skall vara tillfreds-
ställande med hänsyn till arbetets
natur och den sociala och tekniska
utvecklingen i samhället.
Arbetsförhållandena skall anpas-
sas till människans förutsättningar
i fysiskt och psykiskt avseende. Det
skall eftersträvas att arbetet anord-
nas så, att arbetstagare själv kan
påverka sin arbetssituation.
Arbetsförhållandena skall anpas-
sas till människors olika förutsätt-
ningar i fysiskt och psykiskt avseen-
de.
Arbetstagaren skall ges möjlighet
att medverka i utformningen av sin
egen arbetssituation samt i föränd-
rings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget arbete.
Teknik, arbetsorganisation och
arbetsinnehåll skall utformas så att
arbetstagaren inte utsätts för fysiska
eller psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Där-
vid skall även löneformer och för-
läggning av arbetstider beaktas.
Starkt styrt eller bundet arbete skall
undvikas eller begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet
ger möjligheter till variation, social
kontakt och samarbete samt sam-
manhang mellan enskilda arbets-
uppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att
arbetsförhållandena ger möjligheter
till personlig och yrkesmässig ut-
veckling liksom till självbestäm-
mande och yrkesmässigt ansvar.
3 kap. Allmänna skyldigheter
2§2
Arbetsgivare skall vidtaga alla åt-
gärder som behövs för att förebygga
att arbetstagare utsättes för ohälsa
eller olycksfall. Han skall ägna upp-
märksamhet åt att arbetet planläg-
Arbetsgivaren skall vidta alla åt-
gärder som behövs för att förebygga
att arbetstagare utsätts för ohälsa
eller olycksfall. Lokaler samt ma-
skiner, redskap, skyddsutrustning
Senaste lydelse 1985:321.
179
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ges och anordnas så, att en tillfreds-
ställande arbetsmiljö skapas. Loka-
ler samt maskiner, redskap, skydds-
utrustning och andra tekniska an-
ordningar skall underhållas väl.
och andra tekniska anordningar
skall underhållas väl.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
Om arbetsförhållandena påkallar det skall arbetsgivare föranstalta om
företagshälsovård i den omfattning verksamheten kräver.
Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som
kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.
Arbetsgivaren skall systematiskt
planera, leda och kontrollera verk-
samheten på ett sätt som säkerstäl-
ler att arbetsmiljön uppfyller kraven
i denna lag och i föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen.
Han skall utreda arbetsskador, fort-
löpande undersöka riskerna i verk-
samheten och vidta de åtgärder som
föranleds därav. Åtgärder som inte
kan vidtas omedelbart skall tidspla-
neras.
Arbetsgivaren skall dokumentera
arbetsmiljön och arbetet med den i
den utsträckning verksamheten krä-
ver. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.
Arbetsgivaren skall vidare se till
att en på lämpligt sätt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet bedrivs på arbets-
stället.
3§
Arbetsgivare skall se till att ar-
betstagare får god kännedom om de
förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, och upplyses om de risker
som kan vara förbundna med arbe-
tet. Han skall förvissa sig om att
arbetstagaren har den utbildning
som behövs och vet vad han har att
iakttaga för att undgå riskerna i ar-
betet.
Det åligger arbetsgivare att taga
hänsyn till arbetstagarens särskilda
förutsättningar för arbetet. Vid ar-
betets planläggning och anordnan-
de skall beaktas att människors för-
utsättningar att utföra arbetsupp-
Arbetsgivaren skall se till att ar-
betstagaren får god kännedom om
de förhållanden, under vilka arbe-
tet bedrivs, och att arbetstagaren
upplyses om de risker som kan vara
förbundna med arbetet. Han skall
förvissa sig om att arbetstagaren
har den utbildning som behövs och
vet vad han har att iaktta för att
undgå riskerna i arbetet.
Arbetsgivaren skall ta hänsyn till
samt anpassa arbetsförhållandena
till arbetstagarens särskilda förut-
sättningar för arbetet. Vid arbetets
planläggning och anordnande skall
beaktas att människors förutsätt-
180
Nuvarande lydelse
gifter är olika.
Arbetstagare skall medverka till
att åstadkomma en tillfredsställan-
de arbetsmiljö. Han skall följa giv-
na föreskrifter samt använda de
skyddsanordningar och iakttaga
den försiktighet i övrigt som be-
hövs för att förebygga ohälsa och
olycksfall.
Finner arbetstagare att arbete in-
nebär omedelbar och allvarlig fara
för liv eller hälsa, skall han snarast
underrätta företrädare för arbetsgi-
varen eller skyddsombud. För ska-
da till följd av att arbetstagaren
underlåter att utföra arbetet i av-
vaktan på besked om det skall fort-
sättas är han fri från ersättnings-
skyldighet.
Föreslagen lydelse
ningar att utföra arbetsuppgifter är
olika.
§
Arbetstagaren skall medverka i
arbetsmiljöarbetet och delta i ge-
nomförandet av de åtgärder som be-
hövs för att åstadkomma en god ar-
betsmiljö. Han skall följa givna fö-
reskrifter samt använda de skydds-
anordningar och iaktta den försik-
tighet i övrigt som behövs för att
förebygga ohälsa och olycksfall.
Om arbetstagaren finner att arbe-
tet innebär omedelbar och allvarlig
fara för liv eller hälsa, skall han sna-
rast underrätta arbetsgivaren eller
skyddsombud. Arbetstagaren är fri
från ersättningsskyldighet för skada
till följd av att han underlåter att
utföra arbetet i avvaktan på besked
om det skall fortsättas.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
8§
Den som tillverkar, importerar,
överlåter eller upplåter maskin,
redskap, skyddsutrustning eller an-
nan teknisk anordning skall se till
att anordningen erbjuder betryg-
gande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, när den avlämnas för att
tagas i bruk eller utställes till för-
säljning eller i reklamsyfte. De an-
visningar som behövs för anordning-
ens montering, användning och
skötsel skall medfölja vid avläm-
nandet. Anordningen skall vara tyd-
ligt märkt med uppgifter av betydel-
se för att förebygga ohälsa och
olycksfall.
Den som tillverkar, importerar,
överlåter eller upplåter en maskin,
ett redskap, skyddsutrustning eller
annan teknisk anordning skall se
till att anordningen erbjuder be-
tryggande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, när den avlämnas för att
tas i bruk eller när den ställs ut till
försäljning eller i reklamsyfte.
Uppgifter av betydelse för att före-
bygga ohälsa och olycksfall (pro-
duktinformation) skall lämnas vid
avlämnandet genom tydlig märk-
ning eller på annat sätt. Informa-
tion av särskild betydelse för arbets-
miljön skall lämnas vid marknads-
föring av anordningen.
Den som tillverkar, importerar
eller överlåter ämne, som kan för-
anleda ohälsa eller olycksfall, skall
vidtaga de åtgärder som behövs för
att hindra eller motverka att ämnet
vid avsedd användning innebär
risk från skyddssynpunkt. När äm-
net avlämnas för att tagas i bruk
skall de anvisningar medfölja som
Den som tillverkar, importerar
eller överlåter ett ämne, som kan
föranleda ohälsa eller olycksfall,
skall vidta de åtgärder som behövs
för att hindra eller motverka att
ämnet vid avsedd användning in-
nebär risk från skyddssynpunkt.
Vad som sägs i 8 § andra stycket
om produktinformation och infor-
181
Nuvarande lydelse
behövs för hanteringen. Ämnet eller
förpackning, kärl eller liknande,
vari det förvaras, skall vara tydligt
märkt med uppgifter av betydelse
för att förebygga ohälsa och olycks-
fall.
Föreslagen lydelse
mation vid marknadsföring skall
gälla även i fråga om ämnen som
kan föranleda ohälsa eller olycks-
fall.
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 6
10 § Den som installerar anord-
ning som avses i 8 § skall se till att
behövliga skyddsanordningar upp-
sättes och att i övrigt erforderliga
skyddsåtgärder vidtages.
11 § 17 kap. 8 och 9 §§ föreskrives
om skyddsansvar i vissa fall för den
som råder över arbetsställe eller
upplåter lokal eller markområde for
arbete eller såsom personalutrym-
me.
10 §
Den som levererar en förpackad
produkt skall se till att förpackning-
en inte innebär risk från skyddssyn-
punkt.
11 § Den som installerar en tek-
t nisk anordning skall se till att be-
hövliga skyddsanordningar sätts
i upp och att i övrigt erforderliga
skyddsåtgärder vidtas.
r 12 § 17 kap. 8 och 9 §§ föreskrivs
i om skyddsansvar i vissa fall för den
som råder över ett arbetsställe eller
upplåter en lokal, ett markområde
eller ett utrymme under jord för ar-
bete eller som personalutrymme.
13
12 § Om det är påkallat från
Den som låter utföra byggnads-
eller anläggningsarbete skall vid
projekteringen se till att arbets-
miljösynpunkter, avseende såväl
byggskedet som det framtida bru-
kandet, beaktas och att olika delar
av projekteringen samordnas. Den
som tillverkar monteringsfärdiga
byggnader eller anläggningar skall
på samma sätt se till att arbets-
miljösynpunkter beaktas vid projek-
teringen.
Även arkitekter, konstruktörer
och andra som medverkar vid pro-
jekteringen, skall inom ramen för
sina uppdrag se till att arbetsmiljö-
synpunkter beaktas.
4 kap. Bemyndiganden
1 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen får meddela de yt-
terligare föreskrifter som behövs för
att förebygga ohälsa och olycksfall i
arbetet.
2 § Om det är påkallat från
182
Nuvarande lydelse
skyddssynpunkt kan regeringen el-
ler, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddsstyrelsen föreskriva
1. att arbetsprocess, arbetsmetod
eller anläggning avsedd för verk-
samhet av visst slag får användas
endast efter tillstånd,
2. att visst slag av anordning som
avses i 8 § endast efter godkännan-
de får användas eller avlämnas för
att tagas i bruk,
3. att visst ämne som avses i 9 §
får användas endast efter godkän-
nande eller att särskilt villkor skall
gälla vid användningen av sådant
ämne.
Som förutsättning för godkän-
nande som avses i första stycket 2
kan föreskrivas villkor. I anslutning
till sådant godkännande kan fast-
ställas krav på monterings- och
bruksanvisning som skall medfölja
anordning, när den avlämnas för att
tagas i bruk.
Vid meddelande av föreskrift en-
ligt första stycket 2 kan anges villkor
för brukandet. Tillstånd eller god-
kännande som avses i första stycket
kan förenas med villkor för brukan-
det.
Även utan samband med före-
skrift enligt första stycket kan i an-
given ordning föreskrivas om kon-
troll, provning eller fortlöpande till-
syn vid användning av anordning,
som där avses, samt om undersök-
ning av de arbetshygieniska förhål-
landena i visst slag av verksamhet.
13 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
skyddssynpunkt kan regeringen el-
ler, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddsstyrelsen föreskriva
1. att en arbetsprocess, arbetsme-
tod eller anläggning, som är avsedd
för en verksamhet av ett visst slag
får användas endast efter tillstånd,
2. att en teknisk anordning eller
ett ämne, som kan föranleda ohälsa
eller olycksfall, endast efter tillstånd
eller godkännande får användas el-
ler avlämnas för att tas i bruk,
3. att särskilda villkor skall gälla
vid användning av en sådan anord-
ning eller ett sådant ämne.
Föreslagen lydelse
Som förutsättning för ett tillstånd
eller godkännande som avses i förs-
ta stycket 2 kan villkor föreskrivas. I
anslutning till ett tillstånd eller god-
kännande kan krav fastställas på
produktinformation som skall med-
följa anordningen eller ämnet vid
avlämnandet. Vidare kan i anslut-
ning till ett tillstånd eller godkän-
nande bestämmas om villkor, som
skall gälla vid tillverkning och kon-
troll efter tillverkning.
Tillstånd eller godkännande kan
förenas med villkor för brukandet.
3 § Även utan samband med en
föreskrift om tillstånd eller godkän-
nande enligt 2 § kan regeringen el-
ler, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddsstyrelsen föreskriva
om
1. provning eller annan kontroll
av en teknisk anordning eller ett
ämne som kan föranleda ohälsa el-
ler olycksfall,
2. villkor och kontroll vid tillverk-
ning av en sådan anordning eller ett
sådant ämne,
3. undersökning av arbetsmiljö-
förhållandena i ett visst slag av
verksamhet.
4 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
183
Nuvarande lydelse
skyddsstyrelsen kan föreskriva
1. att visst slag av anordning som
avses i 8 § skall ha skylt eller annan
märkning som upptager tillverka-
rens namn eller annan uppgift om
anordningen,
2. att ämne som avses i 9 § eller
förpackning, kärl eller liknande,
vari ämnet förvaras, skall vid an-
vändningen ha märkning,
3. att förteckning skall föras över
sådan anordning och sådant ämne.
I samma ordning kan meddelas
föreskrifter i fråga om installation
av visst slag av anordning som avses
i 8 §.
14 § År det av särskild betydelse
från skyddssynpunkt kan regering-
en eller, efter regeringens bestäm-
mande, arbetarskyddsstyrelsen fö-
reskriva förbud att använda ar-
betsprocess, arbetsmetod, anord-
ning som avses i 8 § eller ämne som
avses i 9 §.
15 § Innebär visst slag av arbete
risk för ohälsa eller olycksfall kan
regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen föreskriva om läkarundersök-
ning av dem som sysselsattes eller
skall sysselsättas i arbetet. Före-
skrift kan också meddelas om för-
bud att till arbetet anlita den som
vid läkarundersökning har företett
sjuklighet eller svaghet som gör ho-
nom särskilt mottaglig för sådan
risk.
16 § Medför visst slag av arbete
särskild risk för vissa grupper av
arbetstagare kan regeringen eller,
efter regeringens bestämmande, ar-
betarskyddsstyrelsen meddela före-
skrift om förbud mot att arbetet ut-
föres av arbetstagare, som tillhör
sådan grupp, eller föreskriva att
särskilt villkor skall gälla när arbe-
tet utföres av sådan arbetstagare.
17 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
Föreslagen lydelse
skyddsstyrelsen kan föreskriva
1. att produktinformation skall
lämnas i fråga om en teknisk anord-
ning eller ett ämne som kan föranle-
da ohälsa eller olycksfall,
2. att på arbetsställen skall föras
en förteckning över där befintliga
tekniska anordningar av vissa slag
eller vissa ämnen som kan föranle-
da ohälsa eller olycksfall.
Föreskrifter i fråga om installa-
tion av en teknisk anordning kan
meddelas i samma ordning.
5 § Om det är av särskild betydel-
se från skyddssynpunkt kan rege-
ringen eller, efter regeringens be-
stämmande, arbetarskyddsstyrel-
sen föreskriva förbud att använda
en arbetsprocess, arbetsmetod eller
teknisk anordning eller ett ämne
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall.
6 § Om ett arbete innebär risk för
ohälsa eller olycksfall, kan regering-
en eller, efter regeringens bestäm-
mande, arbetarskyddsstyrelsen fö-
reskriva om skyldighet att föran-
stalta om läkarundersökning eller
vaccinering eller annan förebyggan-
de behandling mot smitta av dem
som sysselsätts eller skall sysselsät-
tas i arbetet. Föreskrift kan också
meddelas om förbud att till arbetet
anlita den som vid läkarundersök-
ning har företett sjuklighet eller
svaghet som gör honom särskilt
mottaglig för en sådan risk.
7 § Om ett arbete medför särskild
risk för vissa grupper av arbetstaga-
re, kan regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen meddela föreskrift
om förbud mot att arbetet utförs av
arbetstagare, som tillhör en sådan
grupp, eller föreskriva att särskilda
villkor skall gälla när arbetet utförs
av sådana arbetstagare.
8 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 6
184
Nuvarande lydelse
skyddsstyrelsen kan föreskriva att
vid läkarundersökning som har
föreskrivits med stöd av 75 eller
16 § skall föras register med uppgif-
ter om de undersöktas namn och
om undersökningsresultat.
I samma ordning kan meddelas
föreskrifter för dem som har skydds-
ansvar enligt 2 eller 5 § att göra an-
mälan eller lämna uppgifter till till-
synsmyndighet eller att förvara
handling som har betydelse från
skyddssynpunkt.
18 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela före-
skrifter i fråga om skyldighet för
läkare att hos tillsynsmyndighet
göra anmälan om sjukdom, som
kan ha samband med arbete, och
att lämna tillsynsmyndighet upp-
lysningar och biträde.
Föreslagen lydelse
skyddsstyrelsen kan föreskriva att
register skall föras vid läkarunder-
sökning som har föreskrivits med
stöd av 6 eller 7 § med uppgifter om
de undersöktas namn och om
undersökningsresultat.
9 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela före-
skrifter om skyldighet att göra an-
mälan eller lämna uppgifter till en
tillsynsmyndighet eller att förvara
handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt.
10 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela före-
skrifter i fråga om skyldighet för
läkare att hos en tillsynsmyndighet
göra anmälan om sjukdom, som
kan ha samband med arbete, och
att lämna en tillsynsmyndighet
upplysningar och biträde.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m. m.
4§
Skyddsombud företräder arbets-
tagarna i skyddsfrågor och skall ver-
ka för tillfredsställande skyddsför-
hållanden. I detta syfte skall ombu-
det inom sitt skyddsområde vaka
över skyddet mot ohälsa och
olycksfall. Ombudet skall deltaga
vid planering av nya eller ändrade
lokaler, anordningar, arbetsproces-
ser och arbetsmetoder liksom vid
planering av användning av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall. Arbetsgivare skall under-
rätta skyddsombud om förändring-
ar av betydelse för skyddsförhållan-
dena inom ombudets område.
Skyddsombud företräder arbets-
tagarna i arbetsmiljöfrågor och skall
verka för en tillfredsställande ar-
betsmiljö. I detta syfte skall ombu-
det inom sitt skyddsområde vaka
över skyddet mot ohälsa och
olycksfall samt över att arbetsgiva-
ren uppfyller kraven i 3 kap. 2 a §.
Skyddsombud skall delta vid pla-
nering av nya eller ändrade lokaler,
anordningar, arbetsprocesser, ar-
betsmetoder och arbetsorganisation
liksom vid planering av använd-
ning av ämnen som kan medföra
ohälsa eller olycksfall. Skyddsom-
bud skall vidare delta vid upprättan-
de av handlingsplaner enligt 3 kap.
2a§.
Arbetsgivaren skall underrätta
skyddsombud om förändringar av
betydelse för arbetsmiljöförhållan-
dena inom ombudets område.
Skyddsombud skall söka vinna
arbetstagarnas medverkan i skydds-
arbetet.
185
13 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 140
Nuvarande lydelse
Arbetsgivare och arbetstagare
svarar gemensamt för att skydds-
ombud får erforderlig utbildning.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
Arbetsgivare och arbetstagare
svarar för att skyddsombud får er-
forderlig utbildning.
Föreslagen lydelse
6a§
Om ett skyddsombud anser att åt-
gärder behöver vidtas för att uppnå
en tillfredsställande arbetsmiljö,
skall skyddsombudet vända sig till
arbetsgivaren. Skyddsombudet kan
också begära att en viss undersök-
ning skall göras för kontroll av för-
hållandena inom skyddsområdet.
På begäran skall arbetsgivaren läm-
na skyddsombudet en skriftlig be-
kräftelse på dennes framställning.
Arbetsgivaren skall utan dröjsmål
lämna besked i frågan. Gör han inte
det eller beaktas inte framställning-
en inom skälig tid, skall yrkesin-
spektionen på begäran av skydds-
ombudet pröva om föreläggande el-
ler förbud enligt 7 kap. 7 § skall
meddelas.
Där skyddskommitté finns, kan
skyddsombud direkt påkalla kom-
mitténs behandling av en arbets-
miljöfråga.
9§
Skyddskommitté skall planera
och övervaka skyddsarbetet på ar-
betsstället. Den skall noga följa ut-
vecklingen i frågor som rör skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt ver-
ka för tillfredsställande skyddsför-
hållanden. I skyddskommitté skall
behandlas frågor om företagshälso-
vård, frågor om planering av nya
eller ändrade lokaler, anordningar,
arbetsprocesser och arbetsmetoder
liksom av användning av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall samt frågor om upplys-
ning och utbildning rörande arbets-
miljön. Skyddskommitté skall vida-
re verka för att en på lämpligt sätt
organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliterings verks a mhet bedrivs
på arbetsstället.
3
Skyddskommittén skall delta i
planeringen av arbetsmiljöarbetet
på arbetsstället samt följa dess ge-
nomförande. Den skall noga följa
utvecklingen i frågor som rör skyd-
det mot ohälsa och olycksfall samt
verka för tillfredsställande arbets-
miljöförhållanden. I skyddskom-
mittén skall behandlas frågor om
1. företagshälsovård,
2. handlingsplaner enligt 3 kap. 2
a§,
3. planering av nya eller ändrade
lokaler, anordningar, arbetsproces-
ser, arbetsmetoder och arbetsorga-
nisation,
4. planering av användning av
ämnen som kan föranleda ohälsa
eller olycksfall,
5. upplysning och utbildning rö-
rande arbetsmiljön.
3 Senaste lydelse 1985:321.
186
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Skyddskommittén skall vidare
delta i planeringen av arbetsanpass-
nings- och rehabiliteringsverksam-
heten på arbetsstället samt följa
dess genomförande.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
7 kap. Tillsyn
4§
Den som i sin verksamhet använ-
der viss produkt eller har uppdragit
åt annan att utföra visst arbete är
skyldig att på tillsynsmyndighets
begäran lämna upplysning om vem
som har levererat produkten eller
utför arbetet.
Den som i sin verksamhet använ-
der en viss produkt eller har upp-
dragit åt annan att utföra ett visst
arbete är skyldig att på en tillsyns-
myndighets begäran lämna upplys-
ning om vem som har levererat pro-
dukten eller utför arbetet.
Den som har överlåtit eller upplå-
tit en teknisk anordning eller överlå-
tit ett ämne, som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall, är skyldig att
på en tillsynsmyndighets begäran
lämna tillgängliga upplysningar om
till vilka produkten har överlåtits el-
ler upplåtits.
Finns på gemensamt arbetsställe
ej någon som har samordningsan-
svar enligt 3 kap. 7 §, kan yrkesin-
spektionen bestämma vem som
skall ha sådant ansvar. När särskil-
da skäl föreligger kan yrkesinspek-
tionen bestämma att annan än den
som har ansvaret enligt nämnda pa-
ragraf skall vara samordningsan-
svarig.
Vid tillämpning av första stycket
skall samordningsansvaret läggas
på någon av dem som driver verk-
samhet på det gemensamma ar-
betsstället.
Om det på ett gemensamt ar-
betsställe inte finns någon som har
samordningsansvar enligt 3 kap.
7 §, kan yrkesinspektionen bestäm-
ma vem som skall ha ett sådant an-
svar. När det finns särskilda skäl
kan yrkesinspektionen bestämma
att någon annan än den som har
ansvaret enligt nämnda paragraf
skall vara samordningsansvarig.
Vid tillämpning av första stycket
skall samordningsansvaret läggas
på den som låter utföra byggnads-
eller anläggningsarbete på det ge-
mensamma arbetsstället eller på nå-
gon av dem som driver verksamhet
tZär.
Yrkesinspektionen äger gent-
emot den som har skyddsansvar en-
ligt 3 kap. 2-10 §§, 5 kap. 3 § första
stycket eller 6 § i detta kapitel med-
dela föreläggande eller förbud som
behövs för att denna lag eller före-
Yrkesinspektionen får gentemot
den som har skyddsansvar enligt 3
kap. 2-13 §§, 5 kap. 3 § första styc-
ket eller 6 § i detta kapitel meddela
de förelägganden eller förbud som
behövs för att denna lag eller före-
Senaste lydelse 1990:973.
187
Nuvarande lydelse
skrifter som har meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas.
Föreslagen lydelse
skrifter som har meddelats
stöd av lagen skall efterlevas.
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
med
I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Underlåter någon att vidtaga åt-
gärd som åligger honom enligt före-
läggande, får yrkesinspektionen
forordna om rättelse på hans be-
kostnad.
Har föreläggande meddelats be-
träffande någon åtgärd till vilken
det krävs bygglov, rivningslov eller
marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10) men beviljas inte sådant
lov, är föreläggandet förfallet såvitt
avser åtgärden.
9 § Föreligger missförhållande i
skyddshänseende beträffande lokal
eller markområde som har upplå-
tits för arbete eller såsom personal-
utrymme, kan yrkesinspektionen
meddela förbud enligt 7 § mot så-
dan upplåtelse till dess angiven åt-
gärd har vidtagits med lokalen eller
markområdet.
Om någon inte vidtar en åtgärd
som åligger honom enligt ett före-
läggande, får yrkesinspektionen
förordna om rättelse på hans be-
kostnad.
Om ett föreläggande har medde-
lats beträffande någon åtgärd till
vilken det krävs bygglov, rivnings-
lov eller marklov enligt plan- och
bygglagen (1987:10) men sådant
lov inte beviljas, upphör föreläggan-
det att gälla såvitt avser åtgärden.
9 § Om det finns något missför-
hållande i skyddshänseende beträf-
fande en lokal, ett markområde el-
ler ett utrymme under jord som har
upplåtits för arbete eller som perso-
nalutrymme, kan yrkesinspektio-
nen meddela förbud enligt 7 § mot
en sådan upplåtelse till dess angi-
ven åtgärd har vidtagits med loka-
len, markområdet eller utrymmet.
Yrkesinspektionen kan gentemot
den som upplåter en lokal, ett mark-
område eller ett utrymme under
jord för arbete eller som personalut-
rymme, meddela förelägganden en-
ligt 7 § om undersökning av skydds-
förhållandena på platsen.
13 §5
Den som har utsetts till skydds-
ombud eller ledamot i skyddskom-
mitté eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet på arbetsstället
enligt 6 kap. 9 § får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yrkeshem-
lighet, arbetsförfarande, affärsför-
hållande, enskilds personliga för-
hållande eller förhållande av bety-
delse för landets försvar.
Den som har utsetts till skydds-
ombud eller ledamot i skyddskom-
mitté eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet på arbetsstället får
inte obehörigen röja eller utnyttja
vad han under uppdraget har erfa-
rit om yrkeshemlighet, arbetsförfa-
rande, affärsförhållande, enskilds
personliga förhållande eller förhål-
lande av betydelse för landets för-
svar.
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbetsta-
garorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder av
5 Senaste lydelse 1989:961.
188
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör.
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren under-
rättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten
också för denne.
I fråga om arbetsställen i det allmännas verksamhet tillämpas i stället för
vad som sägs i första och andra stycket bestämmelserna i 14 kap. 7, 9 och
10 §§ sekretesslagen (1980:100).
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
8 kap. Ansvar
2§6
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrifter
eller villkor som har meddelats
med stöd av 3 kap. 12 eller 14 §
döms till böter eller fängelse i högst
ett år.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrifter
eller villkor som har meddelats
med stöd av 4 kap. 2, 3 eller 5§
döms till böter eller fängelse i högst
ett år.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid mot 5 kap. 2 § första stycket eller mot
föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 2 § tredje eller fjärde
stycket,
2. bryter mot föreskrifter som har
meddelats med stöd av 3 kap. 13
eller 15 — 17§ eller 5 kap. 3 § andra
stycket, 4 eller 5 §,
2. bryter mot föreskrifter som har
meddelats med stöd av 4 kap. 4
eller 6—8 §§ eller 5 kap. 3 § andra
stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsyns-
myndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt
undersökningar enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.
Har vid brott som avses i detta
kapitel anordning eller ämne an-
vänts i strid mot förbud enligt 3
kap. 14 § eller 7 kap. 7 §, skall
förverkande ske av egendomen el-
ler dess värde, om denna rättsver-
kan ej är uppenbart obillig.
Har vid brott som avses i detta
kapitel en anordning eller ett ämne
använts i strid mot förbud enligt 4
kap. 5 § eller 7 kap. 7 §, skall
förverkande ske av egendomen el-
ler dess värde, om det inte är uppen-
bart oskäligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1990:973.
189
Prop. 1990/91:140
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet for
vård av barn, m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §'
Får en kvinnlig arbetstagare inte
sysselsättas i sitt arbete på grund av
en föreskrift om förbud mot arbete
under havandeskap, som har med-
delats med stöd av 3 kap. 16 § ar-
betsmiljölagen (1977:1160), har
hon rätt att bli omplacerad till ett
annat arbete med bibehållna an-
ställningsförmåner.
Får en kvinnlig arbetstagare inte
sysselsättas i sitt arbete på grund av
en föreskrift om förbud mot arbete
under havandeskap, som har med-
delats med stöd av 4 kap. 7 f arbets-
miljölagen (1977:1160), har hon
rätt att bli omplacerad till ett annat
arbete med bibehållna anställnings-
förmåner.
En kvinnlig arbetstagare, som på grund av havandeskap inte kan utföra
fysiskt påfrestande arbetsuppgifter, har rätt att bli omplacerad till ett
mindre ansträngande arbete med bibehållna anställningsförmåner. Detta
gäller dock endast från och med den sextionde dagen före den beräknade
tidpunkten för barnets födelse.
Rätt till omplacering föreligger endast om det skäligen kan krävas att
arbetsgivaren bereder kvinnan annat arbete hos sig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1985:85.
190
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-28
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Hans-Gunnar Solerud.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 31 januari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Mona Sahlin beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändringar i brottsbalken och i arbetsmiljö-
lagen (1977:1160), m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Hans
Blyme, Marianne Tejning och Lii Orlov Baumann.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagrådet behandlar förslagen i nedan nämnd ordning.
Allmänna synpunkter
Arbetsmiljölagen är enligt sin i remissen föreslagna lydelse uppbyggd på
följande sätt. I de tre första kapitlen finns bestämmelser om lagens ända-
mål och tillämpningsområde (kap. 1), arbetsmiljöns beskaffenhet (kap. 2)
och allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl. (kap. 3). Bestämmelserna
i
dessa kapitel kompletteras dels med föreskrifter som regeringen eller arbe-
tarskyddsstyrelsen kan meddela med stöd av bemyndiganden enligt 4 kap.,
dels genom förelägganden eller förbud som tillsynsmyndighet kan meddela
med stöd av 7 kap. 7—10 §§. I beslut om föreläggande eller förbud kan
tillsynsmyndigheten sätta ut vite. Enligt 8 kap. 1 § kan, såvida inte vite
utsatts, den som bryter mot ett föreläggande eller förbud dömas till böter
eller fängelse högst ett år. Av 8 kap. 2 § framgår att straffansvar även kan
inträda för den som bryter mot föreskrift eller villkor som har meddelats
med stöd av 4 kap. Däremot är bestämmelserna i 1 — 3 kap. inte förenade
med några direkta sanktioner.
Av det anförda följer att bestämmelserna i 1 —3 kap. främst skall bilda
underlag för den kompletterande normgivning som kan ske enligt 4 kap.
ävensom för den i 7 kap. angivna tillsynsverksamheten. Enligt lagrådets
mening kan det emellertid sättas i fråga om de grundläggande bestämmel-
serna i 1 — 3 kap. erhållit en sådan utformning att de går att tillämpa fullt
ut efter sin ordalydelse.
1 förslaget till ny 1 kap. 1 a§ sägs bl. a. att lagens ändamål är att
säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter arbetstagare för ohälsa eller
olycksfall. Enligt det nya tredje stycket i 2 kap. 1 § skall teknik, arbetsorga-
nisation och arbetsinnehåll utformas så att arbetstagaren inte utsätts för
fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall.
Av den nya 3 kap. 2 a § framgår att arbetsgivaren bl. a. skall systematiskt
planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som säkerställer att
arbetsmiljön uppfyller kraven i arbetsmiljölagen och i föreskrifter som kan
Prop. 1990/91:140
Bilaga 7
191
ha meddelats med stöd av lagen. — De nu nämnda bestämmelserna kan Prop. 1990/91: 140
sägas förstärka den redan tidigare gällande regeln i 3 kap. 2 § om att Bilaga 7
arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall (jfr även 3 kap. 4 §).
Flera viktiga samhällsfunktioner — exempelvis transporter, sjukvård
och räddningstjänst — kan inte fullgöras utan att arbetstagare utsätts för
någon form av risk för ohälsa eller olycksfall. Det kan således inte vara
avsett att varje arbetsgivare som inte kan säkerställa att arbetstagarna
undgår sjukdom eller olycksfall i arbetet bryter mot arbetsmiljölagens
krav.
Av förarbetena till arbetsmiljölagen framgår också att det är nödvändigt
med en nyanserad bedömning när man ställer kraven på arbetsmiljön. De
insatser som krävs för att förbättra arbetsmiljön får inte vara orimliga i
förhållande till de resultat som kan uppnås (se prop. 1976/77:149 s. 253).
Tydligt är att i åtskilliga fall en avvägning måste göras mellan å ena sidan
risken för ohälsa eller olycksfall och å andra sidan t. ex. vikten av att
arbetet utförs och kostnaderna för att minska hälso- och olycksfallsrisken.
Att en avvägning av detta slag måste göras kan inte utläsas av bestäm-
melserna i 1—3 kap. Än mindre ger arbetsmiljölagen besked om vilka
principer som skall vara vägledande när exempelvis nyttoaspekten hos viss
verksamhet skall vägas mot risken för ohälsa eller olycksfall. Avsaknaden
av regler i dessa hänseenden är enligt lagrådets uppfattning ägnat att
medföra osäkerhet vid fastställande av arbetsmiljölagens rätta innebörd.
Detta gäller redan då kompletterande föreskrifter skall utfärdas med stöd
av 4 kap. och vid utövande av tillsynsverksamheten enligt 7 kap. Osäker-
heten förs emellertid över till arbetsgivare och berörda domstolar om fråga
uppkommer t. ex. om utdömande av ett förelagt vite eller om åtal väckts
med påstående att en arbetsgivare brutit mot en av arbetarskyddsstyrelsen
meddelad föreskrift. Genomförs förslaget i remissen att införa en bestäm-
melse om arbetsmiljöbrott i 3 kap. 10 § brottsbalken kommer spörsmålet
om vad som i olika situationer åligger arbetsgivare m.fl. enligt arbets-
miljölagen att behöva lösas även i det sammanhanget.
Det anförda visar enligt lagrådets mening att vissa av de grundläggande
bestämmelserna i 1 — 3 kap. bör ges en något mindre kategorisk utform-
ning. Av lagtexten bör således kunna utläsas att kravet på en god arbets-
miljö kan behöva vägas mot andra viktiga intressen. Önskvärt är vidare att
lagtexten åtminstone ger någon antydan om vilken tyngd som skall tillmä-
tas olika faktorer vid denna avvägning. Lagrådet är medvetet om att en
sådan omarbetning av arbetsmiljölagen knappast nu kan komma till stånd
i det förevarande lagstiftningsärendet. Frågan bör dock tas upp till be-
handling i samband med en kommande översyn av arbetsmiljölagstift-
ningen.
192
4 kap. Bemyndiganden
Arbetsmiljölagen är en utpräglad ramlag. Den kräver för sin tillämpning,
som också framgår av lagrådsremissen, bemyndiganden enligt 8 kap. 7 §
regeringsformen. Det är alltså inte, som man tidigare antagit, tillräckligt
med tillämpningsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § regeringsformen.
Lagen innehåller för närvarande i 3 kap. bemyndiganden enligt 8 kap.
7 § regeringsformen i vissa särskilda frågor. För att lagen skall kunna
fungera fordras emellertid därutöver ett bemyndigande enligt sistnämnda
lagrum som täcker övriga fall. Remissen innehåller i 4 kap. 1 § förslag till
sådant bemyndigande. Förslaget är allmänt hållet och innehåller inte några
begränsningar eller någon precisering. Det stämmer i detta hänseende inte
med den praxis som på senare år har tillämpats på området (jämför
propositionen, 1973:90 s. 209, med förslag till ny regeringsform). Det är
heller inte nödvändigt för att tillgodose syftet med delegeringen, som är att
det skall kunna utfärdas ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaf-
fenhet och om allmänna skyldigheter i frågor om arbetsmiljön för att
förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet, att ha en så vidsträckt formulerad
bestämmelse om bemyndigande. För att något precisera bemyndigandet
kan det lämpligen avfattas i enlighet med det nu angivna syftet, vilket för
övrigt stämmer med den avfattning som motsvarande stadgande i 10 §
fartygssäkerhetslagen (1988:49) har fått.
För att understryka att bemyndigandet avser de ytterligare föreskrifter
som behövs föreslår lagrådet att 4 kap. 1 § i förslaget, med det innehåll
som nyss angivits, flyttas ned efter 10 § i nämnda kapitel. Vidare bör enligt
lagrådets mening 3 § detta kapitel flyttas upp och sättas före kapitlets 2 §.
Vissa jämkningar av i huvudsak redaktionell karaktär bör vidtagas i dessa
två paragrafer. De två första paragraferna i 4 kap. och den sista i samma
kapitel skulle alltså enligt lagrådets mening ges följande lydelse:
”1 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
får föreskriva om
1. provning eller annan kontroll av tekniska anordningar eller av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall,
2. villkor och kontroll vid tillverkning och användning av sådana anord-
ningar eller ämnen,
3. undersökning av skyddsförhållandena i ett visst slag av verksamhet.
2§
Om det behövs för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetet får rege-
ringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen före-
skriva
1. att arbetsprocesser, arbetsmetoder eller anläggningar som är avsedda
för verksamhet av ett visst slag får användas endast efter tillstånd,
2. att tekniska anordningar eller ämnen, som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall, endast efter tillstånd eller godkännande får användas eller av-
lämnas för att tas i bruk.
I föreskrift som avses i första stycket får anges att det i anslutning till ett
tillstånd eller ett godkännande kan fastställas krav på produktinformation
och på villkor som skall gälla vid tillverkning samt på kontroll efter
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 7
193
tillverkning. I sådan föreskrift kan även anges att ett tillstånd eller godkän-
nande kan förenas med villkor för användningen. Föreskrift som avses i
första stycket 2 kan vidare ange villkor vars uppfyllande skall utgöra
förutsättning för tillstånd eller godkännande.
10§
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
får meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och
om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för att
förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.”
Övriga paragrafer i förslagets 4 kap. får numreras om i enlighet med det
anförda. Dessutom bör hänvisningen till 4 kap. 7 § i 12 § förslaget till lag
om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m.
avse 6 § i samma kapitel.
1 den nya bestämmelsen i 3 kap. 10 § uppställs åsidosättande av ett
åliggande enligt t. ex. arbetsmiljölagen som brottsrekvisit i stället för att
som nu bli behandlat som moment vid bedömningen av huruvida gär-
ningsmannen förfarit oaktsamt enligt 7 — 9 §§. Den föreslagna ordalydel-
sen av lagtexten men även uttalandena i den allmänna motiveringen och
specialmotiveringen ger närmast intryck av att det är för brotten enligt 7 —
9 §§ som gärningsmannen skall dömas. Oavsett vilket brott som är i fråga
skall rubriceringen dock vara arbetsmiljöbrott. I grund och botten skulle
det hela då vara reducerat till en ren rubriceringsfråga, låt vara att förslaget
i denna del anses vara av betydelse för att understryka vikten av att
arbetsmiljölagstiftningens regler iakttages.
Emellertid måste likväl en prövning ske av de uppställda förutsättning-
arna för tillämpningen av lagrummet i den nya 10 §. Av betydelse blir då
både den tydlighet med vilken förutsättningarna är angivna i lagrummet
och möjligheterna att styrka att de föreligger i det enskilda fallet. 1 sist-
nämnt hänseende är beaktansvärt att det ofta är svårt för polis och åklaga-
re att efter en olycka utreda vem inom arbetsgivarens eller någon annan
skyddsansvarigs organisation som bör bära straffansvaret (SOU 1988:3 s.
137). När sådana svårigheter föreligger kan åtal och dom i själva verket
komma att avse något av brotten i 7 —9 §§ och inte arbetsmiljöbrott.
När det gäller de i förslaget angivna förutsättningarna för tillämpningen
av bestämmelsen i 10 § framträder särskilt den omständigheten att hänvis-
ning sker till vad som åligger någon enligt arbetsmiljölagstiftningen. Av
remissen framgår att därmed inte avses endast arbetsmiljölagen utan även
dels föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag, dels åtskillig annan
lagstiftning som inte ens i motiven uttömmande preciserats utan endast
angetts exemplifierande. Enligt lagrådets mening kan en så oprecis bestäm-
ning av brottsrekvisit inte godtas. Den i remissmotiveringen (s. 164)
gjorda jämförelsen med bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § brottsbalken
synes inte träffande. I denna paragraf finns en hänvisning till en viss
Prop. 1990/91:140
Bilaga 7
194
bestämd lag kompletterad med konkreta rekvisit till stöd för tolkningen
och tillämpningen.
I arbetsmiljölagen kriminaliseras endast vissa förfaranden som kan an-
ses var tämligen preciserade i lagen eller genom anknytningen till föreskrif-
ter meddelade med stöd av lagen. Däremot har det inte ansetts motiverat
att i denna lag kriminalisera t. ex. den mer allmänt formulerade skyldighe-
ten för arbetsgivaren att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga
att arbetstagarna utsetts för ohälsa eller olycksfall. I enlighet med vad
lagrådet anfört inledningsvis finns det goda skäl för detta. Från denna
utgångspunkt framstår det emellertid som mindre lämpligt att den i brotts-
balken upptagna straffbestämmelsen knyts till denna skyldighet genom en
allmän hänvisning till vad som åligger någon enligt arbetsmiljölagen.
Med den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 10 § brottsbalken ställs
domstolarna inför en prövning av kausaliteten som kan medföra problem.
Detta följer av att bestämmelsen enbart avser fall där det andra brottet har
begåtts ”genom” åsidosättandet av vad som ålegat någon enligt arbets-
miljölagstiftningen. Om en domstol finner att ett dylikt åsidosättande i
och för sig skett men att orsakssammanhangen är mer komplicerade kan
den komma till att bestämmelsen trots allt inte är tillämplig. Fördelen med
att ett särskilt brott uppställts i brottsbalken går då förlorad även om det i
belysning av det enskilda fallet hade framstått som väl så angeläget att
framhäva det allvarliga i att en skyldighet enligt arbetsmiljölagstiftningen
åsidosätts.
Det framstår vidare som en egendomlighet att — såsom är avsett enligt
remissen, s. 169 och 199 — någon kan dömas för arbetsmiljöbrott enligt
bestämmelsen när den som utsatts för fara, avlidit eller åsamkats kropps-
skada eller sjukdom inte är arbetstagare eller annan med sådan enligt
arbetsmiljölagen likställd person. Detta synes kunna fördunkla brottets
skyddsobjekt eller skyddsintresse till förfång för domstolarnas möjlighet
att finna stöd i dessa begrepp vid tillämpningen av bestämmelsen.
Som framhållits i remissen (s. 163) förknippas de i 3 kap. 7 — 9 §§
angivna gärningarna oftast med trafikbrott. En av arbetsolycksutredning-
en berörd konsekvens av detta är att beträffande vållande till annans död
och vållande till kroppsskada eller sjukdom brottens straffvärde bedöms
med beaktande av bestämmelsen i trafikbrottslagen om vårdslöshet i tra-
fik. Enligt vad som uttalas i remissen (s. 163) torde det främsta syftet med
den nya straffbestämmelsen vara att åstadkomma en pedagogisk effekt och
en tydligare markering av de särskilda krav på aktsamhet som gäller för att
förebygga ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön. Att därmed emellertid inte
avsetts att straffvärdebestämningen av arbetsmiljöbrotten skall ske mer
fristående från motsvarande bedömningar i fråga om brotten i 7 och 8 §§
och i vart fall generellt medföra ett högre straffvärde synes framgå av
uttalandena i remissen (s. 167 f) och stöds också av den avfattning bestäm-
melsen i den föreslagna 10 § getts.
I remissen har visserligen samtidigt framhållits (s. 199) att påföljden för
arbetsmiljöbrott skall bestämmas med utgångspunkt från hur allvarligt
åsidosättandet av skyldigheterna att förebygga ohälsa och olycksfall fram-
står i det enskilda fallet. Det vill dock synas som om detta uttalande inte
Prop. 1990/91:140
Bilaga 7
195
har så mycket med det till arbetsmiljölagstiftningen knutna rekvisitet i och
för sig att göra som fastmera den allmänna bedömningen av graden av den
oaktsamhet som anges i bestämmelserna i 7 — 9 §§.
Ett sammanfattande helhetsintryck blir således att av de nyss berörda
skälen till införandet av bestämmelsen i 10 § förefaller det huvudsakliga
vara av pedagogisk art. Situationen är med andra ord inte jämförbar med
den som råder i fråga om t. ex. narkotikabrott och skattebrott och som, i
enlighet med vad arbetsolyckskommittén påpekat, föranlett fängelsestraff-
kommitténs förslag (SOU 1986:13—14) om att bestämmelser om dessa
brott skulle tas in i brottsbalken.
Närmast i förbigående har anmärkts (s. 163 i remissen) som en fördel
med den föreslagna bestämmelsen att den skulle underlätta bedömningen
av om det finns skäl att väcka talan om företagsbot. För tillämpligheten av
reglerna om företagsbot saknar det betydelse om brottet regleras i brotts-
balken eller i annan lag liksom om det i brottsbalken regleras på det ena
eller andra sättet. Några beaktansvärda skillnader torde inte heller förelig-
ga mellan det fallet att det redan av domslutet framgår att en skyldighet
enligt arbetsmiljölagstiftningen blivit åsidosatt och det att detta förhållan-
de framgår endast domskälsvis.
Det anförda leder fram till slutsatsen att den föreslagna bestämmelsen i
3 kap. 10 § är ägnad att skapa osäkerhet om sammanhangen och leda till
tolkningsproblem som inte uppväger den fördel som avses bli uppnådd.
Lagrådet avstyrker därför att bestämmelsen införs.
Om någon ny bestämmelse om arbetsmiljöbrott inte införs i 3 kap. 10 §
brottsbalken måste övervägas vad som enligt 11 § (förslagets 12 §) i samma
kap. skall gälla beträffande åtal. Lagrådet delar i huvudsak den uppfatt-
ning som kommit till uttryck i remissen, nämligen att någon inskränkning i
åtalsrätten inte bör föreligga vid arbetsolyckor som medför kroppsskada
eller sjukdom. För att ge erforderlig konkretion och för att knyta an till
lydelsen av den nuvarande bestämmelsen i 11 § föreslås att denna paragraf
får följande lydelse:
”11 §
Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas
av åklagare endast om målsäganden har åsamkats skadan eller sjukdomen
i verksamhet som arbetstagare eller om målsäganden anger brottet till åtal
och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.”
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran, dock bör hänvisningen till 4 kap.
7 § arbetsmiljölagen som en följd av vad lagrådet anfört om 4 kap. arbets-
miljölagen ändras till att avse 6 §.
Prop. 1990/91: 140
Bilaga 7
196
Prop. 1990/91: 140
Propositionen................................................ 3
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 5
1 Inledning ................................................ 20
2 Bakgrund ................................................ 22
3 En bättre arbetsmiljö ...................................... 31
3.1 En ny ändamålsbestämmelse i arbetsmiljölagen........... 31
3.2 Det goda arbetet ..................................... 32
3.3 Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljöarbetet............. 38
3.4 Arbetsanpassning och rehabilitering .................... 43
3.5 Partssamarbete ...................................... 54
3.6 Kvinnors arbetsmiljö ................................. 56
4 Företagshälsovården....................................... 59
4.1 Inledning............................................ 59
4.2 Företagshälsovårdens mål och arbetsuppgifter............ 60
4.2.1 Förebyggande arbete ............................ 61
4.2.2 Anpassning och rehabilitering .................... 61
4.3 Sjukvårdens roll inom företagshälsovården .............. 63
4.4 Företagshälsovårdens styrning och ledning............... 66
4.5 Kompetens- och utbildningsfrågor...................... 68
4.6 Företagshälsovårdens utbyggnad ....................... 69
4.7 Villkor för bidrag..................................... 71
4.7.1 Grundläggande villkor........................... 71
4.7.2 Patientavgift ................................... 73
4.8 Vissa ändringar i bidragssystemet....................... 74
4.9 Bygghälsan .......................................... 76
4.10 Organ för samverkan och utveckling av företagshälsovården . 77
4.11 Genomförande....................................... 78
5 Produktsäkerhet och produktkontroll m.m.................... 78
5.1 Normgivningskompetensen i arbetsmiljölagen............ 78
5.1.1 Ett nytt föreskriftsbemyndigande i arbetsmiljölagen . 78
5.1.2 Föreskrifter för totalförsvaret..................... 81
5.2 Produktsäkerhet och produktkontroll ................... 82
5.3 Produktinformation .................................. 91
5.4 Anmälningsskyldighet för leverantörer m. m.............. 92
5.5 Skyddsansvar för förpackning.......................... 93
5.6 Skyddsvaccinering som villkor för arbete ................ 94
5.7 Fullföljande av periodiska läkarundersökningar .......... 95
6 Arbetsmiljöansvar vid projektering m. m...................... 97
6.1 En ny regel i arbetsmiljölagen om arbetsmiljöansvar vid
projektering ......................................... 97
6.2 Konventionen (nr 167) och rekommendationen (nr 175) om
säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete .... 101
6.2.1 Bakgrund ...................................... 101
6.2.2 Ratifikation av konventionen..................... 102
6.3 Tekniska anordningar................................. 104
6.4 Arbetsmiljöansvar för upplåtare av lokal eller markområde . 105
6.5 Samordningsansvaret på gemensamma arbetsställen ...... 106
6.6 Föreläggande och förbud vid överlåtelse av verksamhet eller
egendom ............................................ 106
7 Arbetsolycksutredningen................................... 108
7.1 Arbetsmiljöbrott och arbetsolyckor ..................... 108
7.2 Anmälningsskyldighet vid arbetsolycka.................. 116
197
8 Arbetarskyddsverkets roll .................................. 117
9 Arbetslivsfondens verksamhet .............................. 121
10 Information och utbildning................................. 123
11 Fortsatt utredningsarbete................................... 125
12 Upprättade lagförslag...................................... 128
13 Specialmotivering......................................... 129
14 Hemställan............................................... 150
15 Beslut ................................................... 151
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU) 1988:3) Arbets-
olycka — ”Olycka” eller arbetsmiljöbrott .............. 152
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet (Ds 1989:48) Produkt-
kontroll enligt arbetsmiljölagen, m. m.................. 158
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet (Ds 1990:6) Arbets-
miljöansvar vid projektering, m.m.................... 162
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet (Ds 1990:42) Företags-
hälsovård i omvandling ............................. 167
Bilaga 5 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1990:49) Arbete
och hälsa .......................................... 172
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 177
Bilaga 7 Lagrådets yttrande.................................. 191
Prop. 1990/91:140
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
198