Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1990/91:129

om ändringar i rättegångsbalken m.m.


 


 


Regeruigen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 14 mars 1991.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas tvä framställningar frän rikspolisstyrelsen om generella identitets- och fordonskontroller och om polisens möjligheler all ingripa vid allvarliga ordningssiömingar. Mol bakgmnd av framställningarna föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken och i polislagen.

Pohsens möjligheter atl ta med personer till förhör vid utredning om myckel allvarliga brott utvidgas. Enligt förslagel skall den som befinner sig inom ell område där ett brott nyligen har förövats kunna tas med till förhör, om han inte friviUigt medföljer till förhöret En sådan åtgärd fär vidias endasl i samband med uttedning av ett brott, för vilket inle är föreskrivel lindrigare straff än fängelse i fyra är eller försök till sådanl brott.

Vidare föreslås en utvidgad möjlighet till husrannsakan för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för etl brolt för vilkel inle är föreskrivet lindrigare sttaff än fängelse i fyra år eller försök till sådanl brott. Åtgärden fär vidias i transportmedel pä en viss plals där det finns särskild anledning atl anta att den som kan misstänkas för brottet kan komma att passera. Husrannsakan enligt bestämmelsen fär inte syfta till annal än atl söka efter den misstänkte.

Slutligen föreslås en bestämmelse som ger polisen rätt att undersöka ttansportmedel för att söka efter den som har avvikit efter atl ha intagits i en kriminalvårdsansialt eller den som har avvikit frän en sjukvårdsinrättning. I del första fallet fär åtgärden vidtas endast om den avvikne har dömts lill fängelse i minsl fyra är och det kan antas att han ulgör en allvarlig fara för annans hv eller hälsa eller for rikets säkerhet. I det senare fallel skall åtgärden kunna vidtas vid sökandet efler den som genomgår psykiatrisk tvångsvård

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 129


Prop. 1990/91:129


 


eller den som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk värd, under     Prop. 1990/91:129 fömtsätming att det med hänsyn tiill omständighetema finns särskilda skäl att anta att han utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Endasl transportmedel pä en viss plats där del finns särskild anledning att anla att den awikne kan komma att passera fär undersökas.

I fräga om polisens möjligheteratt ingripa vid allvarliga ordningsstömingar föresläs inga ändringar i polislagen eller i brottsbalken. Den bedömningen görs att nuvarande bestämmelser mäste anses ge tillräckligt utrymme för polisen att fullgöra uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1991.


 


Propositionens lagförslag                                Prop. 1990/91:129

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om rättegångsbalken dels att 23 kap. 8 § skall ha följande lydelse,

dels   att det i balken skall införas en ny paragraf, 28 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse               Föreslagen lydelse

23 kap. 8§

Pä tillsägelse av pohsman vare    På tillsägelse av en pohsman är

den som är tillstädes å plats, där den som befinner sig på den plats,
brott förövas, skyldig att medfölja där ett brott förövas, skyldig atl
till förhör, som hålles omedelbart medfölja lill ett förhör som hålls
därefter. Vägrar han utan giltig or- omedelbart därefter. Vägrar han
sak, må han av polismannen med- ulan giltig orsak, får polismannen
tagas till förhöret.
                ta med honom lill förhöret.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som brinner sig inom ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller också vid försök till ett sådanl broll.

28 kap. 2a§

För att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare siraff än fängebe i fyra år, eller försök till sådanl brolt, får husrannsakan företas i transportmedel på viss plats, om det finns särskild anled­ning att anta att den sökte kan komma att passera platsen.

Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1991.


 


2 Förslag till


Prop. 1990/91:129


Lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att 20 § polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


20 §


För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillttäde till den eftersöktes bosiad eller annat hus, mm eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fräga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, fär polismannen bereda sig tillträde även dit. Pä motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillttäde till en bostad eller nägot annat ställe för att söka efter etl föremål som polisen med stöd av lag eller annan förfatming skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremälets ägare eller innehavare.

För att söka efter nägon som har intagits i en kriminalvårdsansialt efter att ha dömts dll fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka tran­sportmedel på viss plals, om den awikne kan antas utgöra en allvar­lig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning atl anta att den awikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk rvångs-vdrd eller som överlämnats lill rättspsykiatrisk vård och som av­vikit från en sjukvårdsinrättning, om del med hänsyn lill omständig­heterna finns särskilda skäl an anta an den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.

En ätgärd som avses i första stycket får endast om fara är i diöjs-mäl vidtas utan föregäende beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidias mellan kl. 21.00 och 6.00.

En ätgärd som avses i första eller andra stycket får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgär­den vidias mellan kl. 21.00 och 6.00.


 


Nuvarande lydelse                   Föreslagen lydelse             Prop. 1990/91:129

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till fbrhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.  Denna lag ttäder i krafl den 1 juh 1991.

2.  Under tiden den 1 juli - den 31 december 1991 gäller vad som sägs i 20 § andra stycket om den som genomgär psykiatrisk tvångsvärd eller den som överlämnats till rättspsykiatrisk vård i slället den som av domstol med stöd av 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till sluten psykiatrisk värd eller till värd i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1990/91:129

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. Anders­son, Göransson, Dahl, R. Carlsison, Hellström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ändringar i rättegångsbalken m.m. 1 Inledning

Riksfxjlisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen i april 1989 föreslagil alt polisen ges befogenhet att genomföra generella identitets- och fordonskon-ttoller. Skrivelsen bör fogas till pirotokollei i detta ärende som bilaga 1.

Skrivelsen har remissbehandlals. Ytttanden har kommit in från justitie­kanslern (JK), riksåklagaren (RA), kriminalvårdssryrelsen, hovrätten för Övre Norrland, polismyndigheterna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Östersund och Haparanda, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverkel, general­tullstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Västernorr­lands län, riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges advokatsamfund. Stats-tjänstemannasektionen hos Tjänstemännens Centralorganisation (TCO-S) och Föreningen Sveriges polischefer.

RÄ har bifogat ytttanden frän överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Malmö och överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Gävle, Göteborg och Kalmar.

TCO-S har som sitt eget yluande överlämnat ytttande från Svenska polisförbundet.

En sammanställning av remissytttandena har upprättats i justitiedeparte­mentet och finns tillgänglig i lagistiftningsärendet (dnr 89-1181).

Riksp)olisstyrelsen har vidare i en skrivelse till regeringen i juli 1990 tagit upp frågan om polisens möjligheter att ingripa mot deltagare i en folksamling som allvarligt stör den allmänna ordningen och därvid också lämnai förslag till lagändringar. Skrivelsen bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 2.

Skrivelsen har remissbehandlals. Ylttanden har kommit in frän JK, RA, Göta hovrätt, Örebro och Lunds tingsrätter, länsstyrelserna i Östergöt­lands, Blekinge, Malmöhus och Västerbottens län, polismyndigheterna i Solna, Stockholm, Helsingborg och Göleborg, JO, juridiska fakultetsstyrel-


 


sens vid Lunds universitet forskningsnämnd. Svenska kommunförbundet,        Prop. 1990/91:129 Sveriges advokatsamfund, Sveriges Riksidrottsförbund, Svenska Fotbolls­förbundet, Svenska polisförbundet, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer och Medborgarrätts­rörelsen Friheten i Sverige.

RÄ har överlämnat ytttanden frän överåklagarna vid åklagar­myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö och från överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Slockholm, Linköping, Karlstad och Gävle. Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat ytttanden frän polismyn­digheterna i Karlshamn och Ronneby och firän cheferna för kriminalav­delningen och ordningsavdelningen vid polismyndigheten i Karlskrona. Sveriges Riksidrottsförbund har bifogat ytttande frän Svenska Ishockey-förbundet.

En sammanställning av remissytttandena har upprättats i justitiedeparte­mentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-1679).

Jag avser att nu behandla de frågor som har tagits upp i rikspolis­styrelsens skrivelser. I mina överväganden i ärendel har jag samråll med chefen för civildepartementet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 febmari 1991 att inhämla lagrådets ytttande över lagförslagen. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har den 11 mars 1991 lämnat de remitterade förslagen utan erinran. I förhållande lill lagrådsremissen har en ändring av redaktionell karaktär gjorts i lagtexten.

I-agrådets ytttande bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 4.

2 Bakgrund

Rikspolisstyrelsens skrivelse från april 1989

När en särskild händelse har inttäffat, t.ex. när ett allvarligt brotl har begåtts eller när en farlig person har rymt från en kriminalvårdsanstalt, ankommer det pä polisen att bedriva en effektiv spaning och att bl.a. identifiera personer som kan ha anknyming till händelsen. Rikspolisstyrelsen har i sin skrivelse framhållit att polisen har behov av atl i dessa situationer kunna upprätta s.k. spärrar pä gator och vägar eller andra platser för att kunna fullgöra sina uppgifter. En sådan ätgärd innebär vanligen atl polisen miin-mässigt stoppar fordon och vid behov konttollerar föramas identitet. I viss uisttäckning undersöks också bagageutrymmen och andra slutna utrymmen i fordonen.

Syftet med älgärder av det här slaget är i första hand all söka efier en person som skall gripas pä gmnd av misstanke om brolt eller som skall omhändertas av andra skäl. Men åtgärden kan ocksä syfta till atl söka efter


 


föremal som är underkastade beslag eller annars till att uttöna omständig-       Prop. 1990/91:129 heter som har betydelse för uttedjiing om brott.

Polisingripanden av det här slaget kan inte ske med mindre än att det finns uttryckligt stöd för dem i gällande lagstifming. Styrelsen har därför framhållit att det inte är bra att polisen, pä gmnd av att gällande regler inle ger en klar rättslig gmnd för sådana kontroller, måste hänvisa till vägttafik-författningama for atl finna stöd för sina älgärder.

Eftersom den nuvarande ordningen anses olämplig från ett flertal synpunkter föreslär rikspolisstyrelsen alt en bestämmelse förs in i poUslagen (1984:387, ändrad senast den 1 juh 1989) som ger polisen rätt att företa generella identitets- och fordonskonttoller i ansluming till att ett allvarligt brott har begåtts eller då en person, som kan antas utgöra en all­varlig fara för annan eller för rikets säkerhet, har avvikit från en kriminalvårdsansialt eller nägon annan inrättning där den awikne hälls frihetsberövad.

Rikspolisstyrelsens skrivelse från juH 1990

Styrelsen har satt i fråga om de rättsliga befogenheter som nu står till polisens förfogande är tillräckliga för alt polisen pä ell för allmänhelen tillfredsställande sätt skall kunna ingripa när den allmänna ordningen och säkerheten är hotad av en folksamling.. Till belysning av problemet har slyrelsen nämnt bl.a. de oroligheter som förekom i Stockholms innerstad i anslutning rill VM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och England i september 1989.

JO har gjort en preliminär granskning av de metoder som polisen använde i samband med de oroligheier som förekom i detta sammanhang. Från JO-ämbeleis sida har det satts i fråga bl.a. om förhållandena var sådana att bestämmelsema i 13 § polislagen om omhändertagande för ordningens upprätthållande var tillämpliga samtidigt som det enligt ämbetet förefaller som om de omhändertaganden som gjordes då inte har gmndats på någon prövning av om det i varje särskilt fall förelåg förutsättningar för in­gripande.

Rikspolisstyrelsen befarar att värre oroligheter än de i Stockholm i september 1989 kan förekomma när Sverige år 1992 står som värd för europamästerskapen i fotboll. Med hänsyn till den "huliganism" som följer i den internationella fotbollens spår finns det enhgt styrelsens uppfattning anledning att hysa oro för vad som kan komma att hända, om polisen då inte har möjligheter att trygga den allmänna ordningen och säkerheten.

För att förbättra polisens möjligheter att ingripa mol folksamlingars ord­ningsstörande beteenden och undanröja de oklarheter som nu råder bland polispersonal om polisens befogenheler alt ingripa föreslår rikspolis­styrelsen en höjning av maximisiraffei for brottet ohörsamhet mot ordnings­makten i 16 kap. 3 § brottsbalken (BrB). En sädan åtgärd skulle enligt riks­polisstyrelsen ge polisen bättte möjligheler att gripa deltagare i en folksam­ling som stör allmän ordning.


 


Enligt styrelsen är emellertid en sådan lagändring inte tilhäcklig. Ansvar Prop. 1990/91:129 för ohörsamhet mot ordningsmakten fömtsätter att en deltagare i en folk­samling underlåtit att efterkomma en befallning som meddelats för ord­ningens upprätthällande. I vissa situationer kan det emellertid vara svårt att meddela sädana befallningar. Styrelsen föreslår därför ocksä alt det i polis­lagen införs en uttrycklig bestämmelse som ger polisen rätl att i vissa situa­tioner omhänderta alla deltagare i en folksamling som stör den allmänna ordningen.

3 Kontroller vid allvarliga brott och rymningar 3.1 Allmänna utgångspunkter

Rikspolisstyrelsens förslag om generella identitets- och fordonskonttoller tar sikte pä tvä olika typer av situationer. Den ena gäller älgärder i anslut­ning till alt del har begäits ett allvarligt brott och den andra gäller spaning efter personer som avvikit från en kriminalvårdsanstalt eller någon annan iru'ätming.

Regler om fömndersökning angående brott finns i 23 kap. rätte­gångsbalken (RB). För att dessa regler skall vara tillämpliga krävs att del finns misstanke om ell konkret brott. Det finns emellertid inga krav på att gämingsmannen skall vara känd eller ens att någon skall vara misstänkt för brottet. Vid uttedning om ett konkret brott är RBs regler om tvångsmedel tillämpliga.

Av systematiska skäl anser jag att en lösning av de problem som gäller älgärder i anslutning till att ett allvarligt broll har begålls bör sökas inom ramen for reglema i RB.

Det är frän samhällets synpunkt angeläget att polisen har erforderliga möjligheler att bedriva ett effektivt spanings- och uttedningsarbete när ett allvarligt brott har ägt mm. Den uppfattningen har också uttryckligen sttukits under av ett övervägande antal av remissinstansema. Att det kan vara av avgörande betydelse för polisens möjligheter att klara upp ett allvarligt brotl att ett effektivt uttedningsarbete påbörjas omedelbart har också framhållits bl.a. i juristicommissionens rapport (SOU 1987:14) om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme.

I samband med ett allvarligt brott har polisen naturligtvis möjlighet atl genomföra konttoller mnt det område där brottet begåtts i syfte att lela efter misstänkta eller att fräga personer som passerar om eventuella iakttagelser som kan vara av betydelse för uttedningen av brottet. Nägon möjlighet att i samband därmed tillgripa tvångsmedel mot en person som vägrar att iden­tifiera sig eller annars samarbeta finns dock inte, om personen inte kan misstänkas för brottet. När det gäller konttoller av fordon finns det inte heller nägon lagstiftning som tar sikte pä situationer av det aktuella slaget. Att, som nu sker, låta konttoller ske med stöd av vägtrafikförfattningama är från både principiella och andra synpunkter inte acceptabelt.


 


Jag har därför, som jag sttax skall återkomma till, funnit all del bör genomföras ändringar i RBs regler om skyldighel att följa med till förhör och om husrannsakan.

I pKjlisens uppgifter ingår inle bara alt utreda begångna broll. Polisen har också en skyldighel alt förebygga brott och att lämna allmänhelen skydd och hjälp. Del är säledes polisen som har huvudansvaret för att skydda samhällsmedborgama. Däri ligger att polisen har att vidta erforderliga älgärder, om fara föreligger för atl ett brolt kommer atl förövas som hotar liv eller hälsa eller som ulgör en fira för rikets säkerhet. Polisens befogen­heter i detta hänseende blev mera fullständigt reglerade först i och med atl polislagen ttädde i kraft år 1984.

Den allmänna spaning som polismyndighetema bedriver utan all spaningen gäller ett konkret brott regleras inte i RB. I stället tillämpas då polislagen och polisförordningen (1984:730). Dessa författningar upptar också regler om användningen av wångsmedel, men endast för andra syften än brottsutredande.

Rikspolisstyrelsen har pekal pä del otillfredsställande i att polisen vid eftersökande av farliga personer som avvikit frän olika institutioner tvingas att hämta stöd i vägttafikförfatmingama for att göra olika konttoller som ett led i spaningsarbetet. Mot bakgmnd av polisens skyldighet att svara för allmänhetens och rikets säkerhet delar jag uppfattningen att det även för dessa situationer är angeläget att införa särskilda lagregler som bör tas in i polislagen.

Jag delar emellertid inte rikspolisstyrelsens uppfattning atl polisen vid eftersökande av rymlingar alltid bör ha en möjlighet att företa generella identitetskonttoller. Förhållandena skiljer sig i dessa fall från dem som gäller vid uttedningen av ett begånget brott. Som några remissinslanser framhåller måste det fömtsättas atl personer som har avvikit från t.ex. en kriminalvårdsanstalt är väl kända till utseendet. Fotografier och andra upp­gifter av betydelse för att fastställa den avviknes identitet kan därför snabbi spridas med tekniska hjälpmedel till de polismyndigheter som engageras i spaningsarbetel.


Prop. 1990/91:129


 


3.2 Medtagande till förhör

Mitt förslag: En bestämmelse förs in i 23 kap. RB som ger polisen rätt atl till förhör ta med den s


10


 


Rikspolisstyrelsen föreslär att en regel förs in i polislagen som ger       Prop. 1990/91:129 polisen möjlighet att utföra generella identitetskonttoller vid spaningar efler den som kan misstänkas for ett allvarligt brott.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tillstyrker förslagel eller lämnar det utan erinran. En majoritet av remissinstansema anser all del finns behov av klara regler för att polisen skall kunna bedriva ett effektivt spaningsarbete. Bl.a. JK och hovrätten för Övre Norrland anser all den nu­varande ordningen där generella konttoller företas med hänvisning till vägttafikförfatttiingama när syftet med konttollema är ett annat än det som dessa författningar skall tillgodose är otillfredsställande. Nägra remiss­instanser pekar pä den inttssekonflikt som kan finnas mellan att generella identitetskonttoller genomförs och det integritetsinttång sädana konttoller utgör. Bl.a. JK anser att de inttessen som konttollema skall tillgodose normalt fär anses överväga det besvär och den integritetskränkning som den enskilde kan utsättas för i sammanhanget. Generaltullstyrelsen hyser betänkligheter inför förslaget med hänsyn till inttessei av skydd för den personliga integriteten och släller sig tveksam till om konttollälgärdema i prakliken kommer alt kunna medföra sädana framgångar i polisarbetet att de uppväger de negativa följdema av inttänget för allmänheten. Sveriges advokatsamfund anser att det i förslaget angivna behovet av integritets-inträng inte uppväger de motstående integritetshänsynen. RÅ och polismyndigheten i Stockholm pekar på att rikspolisstyrelsen i sitt förslag inte angett vilka åtgärder som polisen skall kunna vidla, om någon vägrar att lämna uppgifter om sin identitet. Flera remissinstanser framhåller vikten av atl del klart och tydligt anges vid vilka brotl som generella ideniiietskonlroller fär förekomma. Polismyndigheten i Stockholm, generaltullstyrelsen och JO framhåller att de föreslagna konttollema måste begränsas i tiden. Flera remissinslanser delar rikspolisstyrelsens uppfattning att den föreslagna bestämmelsen i alll väsentligt rör åtgärder av polisiär natur och därför bör placeras i polislagen. RA anser emellertid att en sådan beslämmelse som rikspolisstyrelsen föreslagil skall föras in i RB eftersom den tar sikte pä åtgärder i samband med ulredning om brott och som har karaktär av tvångsmedel. Polismyndigheten i Slockholm anser att tillämpningsområdet för 23 kap. 8 § RB bör utvidgas sä atl de behov som rikspolisstyrelsen pekat pä tillgodoses.

Skälen för mitt förslag: I 23 kap. 6 § RB finns en allmän regel om rätt för fömndersökningsledaren att föranstalta om förhör med var och en som kan antas kunna lämna uppgifter av belydelse för utredningen. Att delta i förhör som hålls inom ramen för en fömndersökning är alltså en allmän medborgeriig skyldighet. I vissa fall kan förhör hållas redan pä brotts­platsen. Enligt 8 § är vidare den som befinner pä en plats där brotl förövas skyldig att följa med lill förhör. Den regleringen har sin bakgmnd i atl det är angeläget for det fortsatta uttedningsarbetel atl personer som befinner sig pä brottsplatsen snarast lämnar uppgifter om sina iakttagelser. Av naturliga skäl är dessa ofta ovilliga att underkasta sig förhör. Den som utan giltig orsak vägrar att följa med till förhöret får därför medtagas av polismannen

till förhöret

11


 


Jag vill i sammanhanget framhålla att bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB lar Prop. 1990/91:129 sikle pä alla personer som befinner sig på brottsplatsen och inte endasl den som kan misstänkas för brottet. Detta fär betydelse bl.a. i en situation som rikspolisstyrelsen tagit upp i sin senare skrivelse. Jag avser då polisens möj­ligheter att ingripa mol personer som allvarligt stör den allmänna ordningen och säkerheten. Det förekommer alt mindre gmpper av personer stör ord­ningen, t.ex. genom att föröva skadegörelse, begä stölder eller ofreda förbi­passerande. Det kan dä vara svårt för en polisman att avgöra vem eller vilka i gmppen som gjort sig skyldiga lill broll. I en sådan siluation har polis­mannen möjlighet att ta med alla i gmppen till förhör, om de inte frivilligt följer med till förhöret. Polisen har pä så sätt möjlighet all genom förhör med samtiiga i gmppen utröna vem eller vilka som kan misstänkas for broll.

Som framgår av paragrafens lydelse är polisens befogenheter all ta med dem som befinner sig på brottsplatsen till förhör begränsade säväl i liden som i mrhmet. För medtagande till förhör krävs nämligen all polismannen kommer till platsen i nära ansluming till att brollel begås. JO har i etl fall uttalat att den omständigheten att mer än tio nunuter förflutil efler det att brottet ägl mm medförde all beslämmelsen inle var tillämplig (JOs ämbets­berättelse 1967 s. 153). JO har även ullalal sig om bestämmelsens tillämp-hghet i mmmet (JO 1969 s. 89). Av det uttalandet framgår att vad som skall avses med plats där brott förövas enbart tar sikle på området alldeles intill brottsplatsen.

Begränsningarna i tiden och i rummet gör att beslämmelsen om med­tagande till förhör inte är tillämplig vid konttoller av det slag som avses i rikspolisstyrelsens första skrivelse.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av att en fömndersökning bedrivs pä ett effektivt sätt. Att förhållandena kring ett brotl klarläggs i nära anslut­ning till att det begäits kan vara av avgörande belydelse för uffedningen. En omsländighet som i sammanhangel är av stor betydelse är all polisen så snart som möjligl får tillgäng till uppgifter från de personer som har uppe­hållit sig på brottsplatsen. Men även iakttagelser som andra personer gjort, t.ex. längs en flyktväg eller av hur människor sttax innan ett brott förflyttat sig inom ell visst område, kan vara av stor vikt för det fortsatta uttednings-arbetei. Värdefull information kan således lämnas också av personer som uppehåller sig inte helt nära platsen för brottet.

Redan med gällande regler har polisen, som jag tidigare nämnt, möjlighet att fräga om vilka iaktiagelser sädana personer gjorl. Om den tillfrågade dä vägrar att lämna efterfrågade upplysningar, saknar polisen i dag befogenhet att ingripa. En sådan ordning är naturligtvis otill­fredsställande från brottsuttedningssynpunkt. Myckel talar mot den bakgmnden för atl polisen bör ges utökade möjligheter till medtagande till förhör.

Flera remissinslanser har p>ekat på att vad rikspolisstyrelsen föreslagil in­nebär etl inttäng i den personliga friheten och integriteten hos de personer som bltt utsatta för polisens konttoll. Några av remissinstansema har ansett att integritetshänsynen gör sig sä starkt gällande atl förslaget inte bör ge­nomföras. Andra remissinstanser, bl.a. JK, anser att de inttessen som riks-

12


 


poUsstyrelsens forslag skall tillgodose överväger det besvär och den integri-       Prop. 1990/91:129 teiskränkning som den enskilde kan utsättas för i sammanhanget.

För egen del vill jag erinra om att bl.a. reglema om medtagande till förhör utgör en begränsning av den gmndlagsskyddade rörelsefriheten (jfr SOU 1978:34 s. 195). En sädan begränsning får göras endast för att lill­godose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den får aldrig gä utöver vad som är nödvändigl med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig sä långt atl den utgör ett hot mol den fria åsiktsbildningen säsom en av folkstyrelsens gmndvalar (2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen).

Vid myckel allvarliga brott, till vilka jag i della sammanhang räknar sädana brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare sttaff än fängelse i fyra är och försök till sådana brolt, framslår emellertid samhällets inttesse av att brottet klaras upp och att gämingsmannen grips som sä angeläget att hän­synen till den personliga friheten i viss uisttäckning måste fä stå tillbaka. Exempel pä sädana brott är mord, dråp, människorov, grovt rån och grov mordbrand. För dessa fall bör polisens befogenheler i del akluella hänseen­det utvidgas. Jag vill här framhålla att medtagande till förhör endast kan komma i fräga i de fall där förhörspersonen utan atl åberopa giltig orsak vägrar att följa med till förhöret.

Bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB om skyldighel atl omedelbart underkasta sig förhör bör därför såvitt gäller myckel allvarliga brolt kompletteras så att även personer som befinner sig inom ell vidare område än vad som omfattas av den regeln åläggs samma skyldighel.

Det område inom vilket den utvidgade möjligheten till medtagande lill förhör bör vara tillämplig på låler sig dock inte beskrivas i generella termer. Avgränsningen mäste ske bl.a. med hänsyn lill de praktiska möjlighetema att genomföra utredningsåtgärder som framstår som meningsfulla från för­undersökningssynpunkt. En avgörande omständighet i det avseendet är brottsplatsens belägenhet. Har brottet begäits i en stad, bör de personer som uppehåller sig i de kvarter som ligger i närheten av brottsplatsen i regel kunna åläggas skyldighet alt omedelbart underkasta sig förhör. I vissa fall kanske området kan sttäckas ut till en hel stadsdel. Har brottet förövats i en glesbygd, kan det finnas anledning att låta beslämmelsen avse betydligt större områden.

Allt eftersom tiden förflyter frän del att brotlel begåtts minskar i regel sannolikheten för att just de som uppehåller sig i områdel kring brotts­platsen kan lämna uppgifter som är av särskild betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Den föreslagna skyldigheten att följa med lill förhör bör därför gälla endast under fömtsättning att ell mycket allvarhgi brott nyligen har l)egälts inom det akluella området. Redan några limmar efter brottet torde bestämmelsen därför inte bli aktuell att tillämpa. Omständighetema i del enskilda fallel måste emellertid fä bli avgörande. Med nödvändighet följer att storleken pä del område som kan vara av inlresse för polisen att konttollera får en avgörande belydelse för under hur läng tid det kan bli aktuelh att tillämpa beslämmelsen.

13


 


Den av mig nu föreslagna utvidgningen av möjlighetema för polisen atl ta med personer till förhör är förenlig med såväl regeringsformens skydd för gmndläggande fri- och rättigheter som europarädskonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheiema och de gmndläggande friheterna (artikel 5:1 b).


Prop. 1990/91:129


 


3.3 Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott

Mitt förslag: En beslämmelse förs in i 28 kap. RB som ger möjlighet till husrannsakan i ttansportmedel pä en plats där del finns särskild anledning alt anta att den som kan misstänkas för etl brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare sttaff än fängelse i fyra är eller försök till sådant brolt, kan komma all passera. Sädan husrannsakan fär syfta endast rill atl söka efter den misstänkte.

Rikspolisstyrelsen föreslår att en regel förs in i polislagen som ger polisen räll att företa generella fordonskonttoller vid spaningar efler den som kan misslänkas för ell allvarligt brott.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema anser atl del finns elt behov av klara regler. Flemissinstanserna för fram synpunkler liknande dem som har tagits upp i samband med att frågan om medtagande till förhör har behandlats (avsnilt 3.2). Bl.a. polismyndigheten i Stockholm uttalar sig särskill i frågan om generella fordonskonttoller. Polismyndig­heten p>ekar på atl konttollmöjligheien bör avse inte enbart fordon ulan ttansfXJrtmedel över huvud.

Skälen för mitt förslag: Som jag lidigare sagt är det angeläget att polisen har tillräckliga möjligheter atl bedriva ett effektivt polisarbete när ett brotl har ägt mm. Givetvis har delta desto slörre belydelse ju allvarligare brottslighet det gäller. Etl viktigl lal i polisarbetet kan vara atl spärra av och konttollera eventuella flyktvägar. Den utvidgade möjlighelen att hälla för­hör pä platsen och ta med p)ersoner för förhör, som jag nyss har föreslagil, kan vara av viss belydelse i del sammanhanget. En sädan bestämmelse ger emellertid inle nägon möjlighet att konttollera bagageutrymmen eller slutna utrymmen i fordon som någon kan hålla sig gömd i. För att en sådan kon­ttoll skall kunna göras krävs att de bestämmelser som tillåter husrannsakan är tillämpliga.

Reglema om s.k. p)ersonell husrannsakan finns i 28 kap. 2 § RB. Enligt dessa får for eftersökande av bl.a. den som skall gripas, anhållas eller häktas husrannsakan företas hos honom. En sädan åtgärd får även vidias hos annan, om synnerlig anledning föiekommer att den eftersökte uppehåller sig hos honom. För atl en sådan rvångsålgärd skall fä vidias hos annan än den eftersökte krävs att det föreligger en faktisk omständighet som påtagligt visar atl det med fog kan förväntas att den sökte finns hos den där husrann­sakan företas (jfr JO 1985/86 s. 123).


14


 


Av del sagda framgär att fömtsättningar oftast saknas för att med stöd av       Prop. 1990/91:129 28 kap. 2 § RB företa husrannsakan i fordon för alt söka efler en person som kan rrusslänkas for ett visst broll.

Att som nu sker undersöka slutna utrymmen i fordon med stöd av vägtta-fikförfaitningarna är, som jag lidigare har sagl, av flera skäl inte acceptabelt.

1 likhet med vad jag har föreslagit bettäffande möjlighetema lill med­tagande till förhör bör därför enligt min mening också tillämpningsområdet utökas för husrannsakan i syfle att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas för ett allvarhgi brott (se avsnitt 3.2).

Rikspolisstyrelsen har enbart begärt en möjlighet för polisen atl kunna konttollera fordon. Begreppet fordon definieras i 2 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) som en anordning inrättad för färd pä marken och som inte löp)er pä skenor. En misstänkt f>erson kan emellertid tänkas förflytta sig med hjälp av andra ttansportmedel än sådana som omfallas av fordonsbegreppei i vägttafikkungörelsen. Som exemp)el kan nämnas båt, flygplan, tåg och tunnelbana. Detta har ocksä påpekats av några remissinstanser. Jag anser därför all husrannsakan i del här avsedda syftel skall få ske i alla transportmedel där det är länkbart att en misstänkt kan hålla sig dold. Likaså skall husrannsakan kunna ske i lådor eller andra förvarings-utrymmen som kan dölja en människa och som fraktas i transportmedlet.

En sådan ulökad möjlighet till husrannsakan som jag nu föreslår innebär ett visst intrång i den personliga frihelen vilkel också har framhållits av flera remissinstanser. I regeringsformen faller den under skyddet mot husrannsakan och liknande intrång (2 kap. 6 och 12 §§). Samma över­väganden som jag gjort belräffande den utökade möjligheten lill medtagande till förhör gör sig gällande även i del här fallel. Vid mycket allvarliga brott måste således iniegriteisaspekiema kunna fä stå tillbaka av hänsyn till samhällels slarka inlresse av all sådana brolt klaras upp. Jag anser därför alt polisen i dessa fall skall ges utökade möjligheter att konttollera ttansportmedel.

Möjlighetema till husrannsakan i syfle alt söka efler en misstänkt bör bara få ske på en plats där del finns särskild anledning att anta atl den miss­tänkte kan komma all passera. Åtgärden fär således inte vidtas utan föregående prövning av sannolikheten för alt platsen kan komma att passeras av den misstänkte.

Den utökade möjlighelen till husrannsakan som jag föreslår bör däremot, i motsats till vad jag föreslagil belräffande förhör, gälla under hela tiden som fömndersökning bedrivs. Den bör inte heller inskränkas till del område där brotlel begålls. I ell inledningsskede av undersökningen lorde husrann­sakan i transportmedel bli aktuell främsl utmed länkbara flyktvägar från själva brottsplatsen. I ett senare skede kan det bli aktuellt att vidla sädana älgärder vid l.ex. gränsövergångar, om det under undersökningen kommit fram uppgifter om att den som kan misstänkas för brottet kan komma att lämna landel.

Husrannsakan får enligt 28 kap. 6 § ttedje stycket RB företas mellan kl.

21.00 och 06.(X) endasl om det föreligger särskilda skäl för åtgärden. Den

15


 


regeln bärs upp av tanken att en så ingripande åtgärd som en husrannsakan innebär inte skall ske nattetid, dä den som blir utsatt för åtgärden har etl be­fogat inttesse av att inte störas. Det saknas anledning att för de här aktuella situationerna göra nägot uttryckligt undantag från den begränsningen. I dessa fall är förhållandena visserligen ofta sådana atl den som färdas i etl ttansportmedel inte på samma sätt som den som vistas i sin bostad kan förväntas bli störd av en husrannsakan. Problemet bltt dock ett annat, om del är aktuellt att nattetid företa husrannsakan i t.ex. en sowagnskupé eller en fartygshytt. För avgörande om särskilda skäl föreligger för husrannsakan i ttansportmedel får vägas in vid vilken tidpunkt pä dygnet som del kan antas att den misstänkte kan komma att passera platsen. Jag vill här understryka att proportionalitetsprincipen, som bettäffande husrannsakan är uttryckt i 28 kap. 3 a § RB (jfr 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen), gäller även när en sådan åtgärd vidtas i transportmedel.

Husrannsakan i ttansportmedel skall, liksom bettäffande vad som i huvudsak gäller om husrannsakan i andra sammanhang, inte få företas utan föregående beslul av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Endasl i de fall dä ett sådant beslut inte kan avvaktas får en enskild pwlisman besluta om åtgärden.

Den av mig förordade ökade möjligheten till husrannsakan är förenlig med den fornt nämnda europarådskonventionen (jfr artikel 8).


Prop. 1990/91:129


3.4 Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar, m.m.

Mitt förslag: 20 § polislagen kompletteras med en bestämmelse som ger en polisman befogenhet att i vissa fall undersöka ttansportmedel för att söka efler den som avvikit efter att ha intagits i en krimi-nalvärdsanstalt eller avvikit från en sjukvårdsinrättning. I förstnämnda fall får en sådan åtgärd vidtas endast om den avvikne dömts lill fängelse i minst fyra år och det kan antas att han ulgör en allvarlig fara för annans hv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Transportmedel får undersökas också för att söka efter den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit firän en sjukvårdsinrättning, om del med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att han utgör en sådan fara för annan eller för rikets säkerhet. Endasl ttansportmedel på en viss plats där det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera fär undersökas.


Rikspolisstyrelsen föreslår att polisen i en beslämmelse i pohslagen ges befogenhet att företa generella identitets- och fordonskonttoller för att söka efler den som har avvikit från häkte, kriminalvårdsansialt eller vårdin-rätming, om han utgör en fara för någon annan persons liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.


16


 


Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema anser att det Prop. 1990/91:129 finns ett behov av klara regler när det gäller polisens befogenheter atl vidla åtgärder vid eftersökande av i)ersoner som avvikit från olika institutioner. Remissinstanserna för fram synpunkter liknande dem som redovisats ovan under avsnitl 3.2 och 3.3. Polismyndigheten i Stockholm, socialstyrelsen och JO sätter emellertid i fråga om nägon särskild regel om ideniiieis-konttoll är erforderlig i dessa fall. Dessa remissinstanser framhåller atl sädana eftersökta personer som avses här är väl kända till utseendet.

Skälen för mitt förslag: Av motsvarande skäl som jag nyss anfört som gmnd för mitt förslag till ändrade regler om husrannsakan i RB (se avsnitt 3.3) bör det i polislagen föras in en regel som ger polisen rätt att i efter­sökandet av en awiken p)erson undersöka transportmedel. I likhet med vad jag nyss har föreslagit bör ocksä en sådan befogenhet avse transportmedel över huvud där en person kan hållas gömd. Att som rikspolisstyrelsen föreslagil inskränka rätten till en sådan åtgärd till enbart fordon skulle innebära en inle önskvärd inskränkning i pohsens möjligheter att bedriva ett effektivt spaningsarbele. Polisens rält lill husrannsakan bör omfatta också lådor eller andra förvaringsuirymmen som fraktas i transportmedlet och som kan dölja en människa.

Den föreslagna bestämmelsen bör emellertid - bettäffande den som avvikit efler att ha tagits in i en kriminalvårdsanstalt - vara tillämplig endasl på den som är dömd för myckel allvarliga brott. I linje med vad jag förordat när det gäller en molsvarande beslämmelse i RB anser jag att en fömtsättning för atl undersöka ett ttansportmedel bör vara atl den awikne dömts till fängelse i minsl fyra är. Hämtöver anser jag alt del bör krävas all han ulgör en allvarlig fara for annans liv eller hälsa eller for rikets säkerhet. En faktor som kan vara viktig för att bedöma om en sådan fara föreligger kan vara de broll som den awikne lagförts för och de övriga omständig­heter som kommit fram under den rättsliga processen. Även andra omständigheter måsle emellertid beaktas vid den bedömningen. En sädan omständighet kan vara att den avvikne uttalat alt han skall hämnas på en annan p)erson eller atl det är känt att han har tillgång till vapen. En annan omständighet kan vara att den awikne har tillgång till sådan information att det skulle kunna ulgöra en fara för rikets säkerhet, om informationen kom till nägon annan stats kännedom.

Även den som avviker från en sjukvårdsinrättning där han är intagen med tvång för psykiatrisk värd kan utgöra en sådan fara som jag nu har beskrivit. Jag vill här erinra om att riksdagen för närvarande behandlar propositionen 1990/91:58, som innebär bl.a. att det införs regler om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiattisk värd, som ersätter den nuvarande regleringen i lagen (1966:293) om beredande av slulen psykiatrisk värd i vissa fall. Den fara som en person som genomgår psykiatrisk värd med tvång kan ulgöra är ofta svårare all bedöma på gmnd av hans sjukdomstillstånd, åtminstone om han inte är föremål för tvångsvärd som en brottspåföljd. Därför måsle faran många gånger huvudsakligen bedömas med utgångspunkt från omständighetema vid avvikandet. Den awiknes sjukdomstillstånd vid tidpunkten för avvikandet

17

Riksdagen 1990/91. 1 satnl. Nr 129


 


bör vid den bedömningen tillmätas stor betydelse. Andra omständigheter som måste beaktas är om t.ex. vapen kommit till användning vid rymningen eller om det är känt att han har tillgäng till vapen. Givetvis kan lidigare agerande av den awikne ibland vara av vikl för bedömningen.

Vad jag tidigare sagt (avsnitt 3.3) om tiden och platsen för husrannsakan i transportmedel bör gälla även vid eftersökande av den som awtkit.

Beslul om husrannsakan bör inte fä fattas av en enskild polisman utan föregående prövning av polismyndigheten. Del ankommer alltså pä polis­chefen eller den till vilken hans befogenheter har delegerats att ta ställning till om åtgärden är befogad. Om polismyndighetens beslul inte kan avvak­tas, bör emellertid en enskild polisman kunna besluta om åtgärden.

Bettäffande milt förslags förhällande till regeringsformen hänvisar jag till det jag sagl i föregående avsnitt. I fråga om europarådskonvenlionen finns inle heller någon molsttidighel (artikel 5:1 a och e).


Prop. 1990/91:129


4 Ingripanden vid allvarliga ordningsstömingar

Min bedömning: Ändringar i polislagen eller i brottsbalken föresläs inte i detta sammanhang. Nuvarande regler lämnar tillräckligt utrym­me för att polisen skall kunna fullfölja sin uppgift att upprätthålla all­män ordning och säkerhet.

Rikspolisstyrelsens förslag:: Slyrelsen föreslär all sttaffmaximum för brottet ohörsamhet mol ordningsmakten i 16 kap. 3 § BrB höjs så att ut­rymme ges för personella rvångsmedel mol deltagare i en folksamling som stör allmän ordning. Slyrelsen föreslår vidare att 13 § polislagen komplet­teras med en beslämmelse som ger polisen rätt atl, ulan föregående befall­ning för ordningens upprätthållande, tillfälligt omhänderta deltagare i en folksamling som påbörjat störande av den allmänna ordningen.

Remissinstanserna:

Förslaget till ändring i brottsbalken

Remissutfallet är spliittai. Av de remissinslanser som tillstyrker förslaget framhåller nägra atl brottet mäste anses ha ell sä högt sttaffvärde att en höj­ning av sttaffskalan är motiverad. Polismyndigheten i Slockholm anser att en skärpning av sttaffskalan bcir övervägas för att därigenom försöka få presumtiva deltagare i allvarliga ordningssiömingar all avstå från brottsliga handlingar. Föreningen Sveriges polischefer tillstyrker en straffskärpning som etl uttryck för en sttängare syn på brottet. Bland de remissinslanser som avstyrker förslagel framhåller JK, RÅ, JO och Föreningen Sveriges åklagare att böler torde bli den vanligaste påföljden för ohörsamhet mot ordningsmakten även med rikspolisstyrelsens förslag. Med hänsyn lill beslämmelsen i 24 kap. 1 § sista siyckei RB skulle därför möjlighelen till personella tvångsmedel alltjämt vara utesluten. RA, Göta hovrätt, Örebro tingsrätt. Lunds tingsrätt och Sveriges advokatsamfund släller sig avvisande


 


lill atl låta önskade straffprocessuella konsekvenser vara avgörande för       Prop. 1990/91:129 vilken sttaffsalsen bör vara för ett vissl brott. JO anser all förslaget innebär en belydande avsteg frän den annars gällande systematiken i brottsbalken.

Förslagel till ändring i polislagen

Också här är remissutfallet spliittai. Flera av de remissinstanser som till­styrker förslaget anser att redan nu gällande bestämmelser i flertalet fall ger polisen tillräckliga möjligheter atl ingripa mot deltagare i ordningsslörande folksamlingar. Dessa remissinslanser tillstyrker emellertid förslaget mot bakgmnd av att det kan förekomma situationer där polisen måsle kunna ingripa utan atl nägon befallning för ordningens upprätthållande har kunnal meddelas. Örebro tingsrätt avstyrker förslaget men anser att en bestämmel­se som ger pwlisen rätt till omedelbara omhändertaganden i situationer där fömtsättningar for all lösa upp en folksamling och for att ta med deltagarna föreligger bör införas i polislagen. Enligt tingsrätten är en sädan ordning motiverad av önskemålet atl förhindra atl dellagama snabbt återsamlas och alt en ordningsslörande folksamling bildas på nytt. Sveriges advokatsam­fund avslyrker förslagel men godtar atl polisen ges föreslagna befogenheler under fömtsätming att en skingringsbefallning meddelas innan pohsen in­griper. Liknande synpunkter framförs av Lunds tingsrätt. Ätskilliga remiss­instanser avstyrker förslagel. Göta hovrätt anser alt rikspolisstyrelsens farhågor om alt det i vissa fall kan vara svårt all nå ul med en befallning för ordningens upprätthållande till alla i en folksamling är överdrivna. Hov­rätten framhåller atl befallningen kan upprepas under polisens arbele. Svenska Ishockeyförbundet anser att en beslämmelse som den föreslagna in­nebär upp)enbara risker för godtyckliga ingripanden. Nägra remissinslanser, däribland JO, anser alt förslaget inte överensstämmer med Sveriges åtagan­den enligt konventionen angående skydd for de mänskliga rättigheiema och de gmndläggande friheiema.

Skälen för min bedömning: En av pohsens viktigaste och mest gmnd­läggande uppgifter är att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. Det är, som många av remissinstansema framhållit, självfallel av stor belydelse för medborgarnas trygghet att polisen inte bara har de personella och materiella resurser som behövs för den uppgiften ulan också all lagstifmingen lämnar utrymme for sädana ingripanden som framslår som sakligt motiverade.

Samtidigt finns del anledning all stt7ka under att intresset av att upprätt­hålla ordning och säkerhet alltid måsle vägas mot inttessei all väma om enskilda människors frihet och integritet. Särskilda krav mäste ställas när del gäller ingripanden som innebär en inskränkning i nägon av de gmndläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen. För sädana krävs dessutom alltid ett uttryckligt lagstöd. Till dessa rättigheter hör skyddet mol frihetsberövanden (2 kap. 8 § regeringsformen). Lagstöd för ingripanden som begränsar denna rättighet finns bl.a. i RB och i polislagen.

Av dessa regler lar rikspolisstyrelsens framställning särskilt sikte på fömtsättningama för att deltagare i en folksamling som allvarligt stör den


 


allmänna ordningen eller säkerheten skall kunna gripas som misstänkta för       Prop. 1990/91:129 brott enligt bestämmelserna i 24 kap. RB eller tillfälligt omhändenas med stöd av 13 § pohslagen.

Med hänsyn till frågans betydelse kommer jag i det följande att tämligen utförligt diskutera vilka möjligheter som polisen har att ingripa mot folk­samlingar som allvarligt stör eller hotar den allmänna ordningen för att därigenom ge elt underlag för en bedömning av om del finns behov av nägon lagändring.

Allmänna principer för polisingripanden

För sådana polisingripanden som gripande och tillfälligt omhändertagande gäller bl.a. de s.k. behovs- och pioportionaliieisprinci|)ema. Dessa principer är lagfästa bl.a. i 8 § polislagen. Behovsprincipen innebär alt polisin­gripanden endasl skall ske i den form och den uisttäckning som behövs för an det avsedda resultatet skall uppnäs. Proportionalitetsprincipen innebär att ingripanden alltid skall genomföras pä ett säll som är försvarligt med hän­syn till åtgärdens syfle och övriga omständigheter. De skador och olägen­heter som ingripandet kan medföra fär således inte stå i missförhållande till syftel med ingripandel.

Behovs- och proportionaliteisprincipiema innebär väsenlliga begräns­ningar i polisens befogenheter. Även om formella fömtsättningar föreligger för en viss typ av ingripande, kan delta således vara uteslutet till följd av dessa principer. Jag är angelägen om att framhålla detta med hänsyn lill att jag i del följande huvudsakligen kommer alt uppehålla mig vid de olika formella fömtsättningama för gripande och lillfälligl omhändertagande.

En tillämpning av behovs- och proportionalitelsprincipema fömtsätter att man gör klart för sig vilket ändamål som olika ingripanden har. Det bör emellertid framhållas att elt vissl ingripande givetvis kan ha olika ändamål. Gripande är elt straffprocessuelll tvångsmedel. Del ingår således som ett led i Uttedningen av etl brott. Det utesluter emellertid inte att åtgärden kan ha andra syften. För att nägon fär gi-ipas fömtsätts i princip att någol av de s.k. häktningsskälen föreligger. Etl av dessa är att det föreligger risk för att den misstänkte skall fortsätta sin brottsliga verksamhel. Ju allvarligare brotl som det finns risk för och ju mer påtaglig risken är desto starkare är skälen för att gripa den misstänkte. Hur istarka dessa är hänger säledes inte nöd­vändigtvis samman med hur grovt del brolt är som ligger till gmnd för gripandet.

Även ett tillfälligt omhändertagande kan ha olika ändamål. En fömt­sätming för att någon skall få omhändertas med stöd av 13 § polislagen är att del antingen är nödvändigl för att ordningen skall kunna upprätthållas eller att det behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Dessutom krävs, i enlighet med tehovsprincipen, atl resultatet inte kan upp­nås med mindre ingripande åtgärder.

I ett konkret fall kan ett omhändertagande enligt jx)lislagen tillgripas i syfte både att avvärja brott och att upprällhålla ordningen. Det utesluter inte att polisen mäste göra klart for s;ig vilken som är gmnden för ingripandet i det enskilda fallel. En prövning i enlighel med proportionalitetsprincipen


 


mäste göras i förhällande till den gmnden. Överväger en jwlis att omhän-        Prop. 1990/91:129 derta nägon i syfte all avvärja broll utan atl finna alt åtgärden är försvarlig med hänsyn lill det syftet, torde den brislen inte kunna läkas av all åtgärden ocksä kan bidra till att upprätthålla ordningen, om del inte heller på den gmnden finns tillräckliga skäl för ett omhändertagande.

När det gäller att avvärja brott krävs alltid atl del antingen är fråga om att avbryta etl pägående brott eller att del föreligger en omedelbar fara för broll. Vid sidan härav är naturligtvis skälen för ett omhändertagande, i likhet med vid gripande, starkare ju grövre brott som det foreligger risk för och ju mer påtaglig risken är. Som jag återkommer till intar brotten upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten en särställning i det här aktuella sammanhanget genom att de uttryckligen tar sikle på folksamlingars ordningsstörande beteenden. Även när det gäller att avvärja fortsall sådan brottslighet mäste naturUgtvis behovs- och proportionalitelsprincipema iakttas. Lagstiftaren har emellertid i de fallen, genom sttffbestämmelsema, markerat den särskilda vikt som han fäster vid all motverka dessa former av ordningsslörande beteenden. Särskill om det finns en påtaglig risk för att situationen skall utvecklas lill ett våldsamt upplopp är det naturligtvis angeläget att polisen vidtar de åtgärder som behövs för att avvärja brottsligheten.

Mot bakgmnd av dessa mera allmänna resonemang skall jag nu gä när­mare in pä de tvä typer av ingripanden som rikspolisstyrelsen tagit upp i sin framställning, nämligen gripande enligt RB och omhändertagande enligt 13 § polislagen.

Gripande

När det gäller gripande har rikspolisstyrelsen pjekat pä att sttaffbesiämmel­sen om ohörsamhet mot ordningsmaklen i 16 kap. 3 § BrB har ell sttaff­maximum pä sex månader. Delta innebär att gripande enligt huvudregeln är uteslutet eftersom det enligt denna fömtsätts att det för brotlel skall vara föreskrivet fängelse i ett är eller däröver. Styrelsen har därför föreslagil att maximum höjs sä att gripande bhr möjligl.

Vid remissbehandlingen har olika invändningar riktats mol delta förslag. Den, ur den asp>ekl som här är aktuell, mest bärande invändningen är all en sädan höjning av sttaffmaximum inte i sig ger polisen de möjligheter att besluta om gripande som styrelsen synes fömtsätta i sin skrivelse. Även om Sttaffmaximum enligt styrelsens förslag är tillräckligt högl för all elt gripande skulle kunna komma i fråga, är etl sådanl nämhgen uteslutet om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böler. Del kan i sammanhangel nämnas att böter var påföljden i samtliga de 375 fall i vilka personer lagfördes för ohörsamhet mol ordningsmakten under åren 1987-1989. Böler är alltså normalsttaffet för brottet och kan inle tas bort från sttaffskalan.

Ett system enligt vilket polisen, när den primärt ingriper för att upprätthålla den allmänna ordningen, skulle tvingas att försöka ta slällning till vilka av olika deltagare i en folksamling som inte skulle kunna antas komma fä endasl en bötespåföljd torde inte kunna tillgodse de berättigade


 


krav som mäste ställas pä klara och hanterbara regler i situationer av det       Prop. 1990/91:129 aktuella slaget. Pä gmnd härav finner jag inte skäl att i delta sammanhang närmare överväga frågan om en ändring av sttaffskalan för ohörsamhet mot ordningsmakten kan vara motiverad av andra skäl.

Jag vill emellertid framhålla att det vid ordningsstömingar av de slag som rikspolisstyrelsens framställning tar sikte pä ofta finns gmnd för att gripa deltagare i en folksamling som misstänkta för annan typ av brotts-Ughel. Del kan exempelvis gälla misshandel, olaga hot, grova skadegörelser eller tillgreppsbrott eller medverkan till sädana brott. I sammanhanget kan det förtjäna att framhållas att även personer som inte själva direkt har deltagit i de sttaffbara handlingiuna genom exemp>elvis uppmaningar eller uppmunttande tilhop kan ha {ijort sig skyldiga till en sådan straffbar medverkan att del kan föreligga fömtsätmingar för att gripa dem.

Vid ingripanden mol vissa enskilda deltagare i en folksamling finns det, som styrelsen har varit inne pä, naturligtvis ocksä risk för all händelse­förloppet utvecklas sä att bestämmelsen om upplopp (16 kap. 1 § BrB) blir tillämplig. Sttaffmaximum för detta brott är tilhäckligt högt for atl gripande skall kunna användas i fråga-om den som är misstänkt. Griper polisen exemjjelvis nägon eller några i folksamlingen som misstänkta för brolt, kan det finnas fömtsättningar for att ;gripa även övriga deltagare, om del framgår att folksamlingen avser atl förhindra gripandena med förenat våld och del­tagarna inte skingrar sig på polisens befallning. De som lyder skingrings-befallningen kan dock självfallel inte gripas. Del bör vidare framhållas alt straffskalan för andra deltagare än anstiftare och anförare även innefattar böter. I motsats till vid ohörsamhet mot ordningsmakten kan dock ett rent böiessttaff inte antas bli normalpåloljden vid ansvar för upplopp.

Även om folksamlingen skingrar sig i en sådan siluation som jag nu har berört, torde polisen normalt kunna gripa anstiftare och anförare.

Vad som nu sagls om del fallet att en folksamling försöker atl hindra ett gripande gäller även om en folksamling pä molsvarande sätt visar uppsåt att hindra andra älgärder som polisen vidtar for att upprätthålla den allmänna ordningen och pxjiisen meddelar en skingringsbefallning.

Det bör framhållas alt en skingringsbefallning inte behöver ges i ord utan kan meddelas pä nägot annal sätt, exempelvis genom tecken eller ätbörder. För att en deltagare i folksamlingen skall kunna dömas till ansvar krävs dock att han förstätt att en skingringsbefaUning lämnats och att det in­te, ttots försök, varit faktiskt omöjligt för honom att efterkomma befall­ningen. Det ligger dock i sakens natur att det kan vara svårt för polisen att omedelbart pä plals bedöma om enskilda deltagare i folksamlingen med fog kan göra sädana invändningar mot ansvar gällande. Även om detta senare visar sig vara fallet, kan självfallel misstanken om brott ha varit tillräckligt stark för atl ett beslul om gripande skall te sig befogat.

Det torde i detta sammanhang också förtjäna atl påpekas att ansvar för upplopp inte fömtsätter att deltagaren i folksamlingen sympatiserat med det uppsåt som folksamlingen demonstterat. I princip är det tillräckligt atl han förstätt vad detta är och inte åtiytl skingringsbefallningen.

22


 


Tillfälligt omhändertagande enligt polislagen                         Prop. 1990/91:129

Rikspohsstyrelsens förslag till tillägg lill 13 § polislagen är av en delvis annan karaktär än förslaget om höjt sttaffmaximum för ohörsamhet mot ordnuigsmakien. Enligt styrelsens uppfattning skall beslämmelsen redan en­ligt sin nuvarande lydelse tolkas sä att ingripanden av det slag som tillägget tar sikle pä är tilläma. Tillägget är avsett att vara ett förtydligande. Bakgmn­den till förslagel synes närmasl vara den tilltagande tveksamhet som enligt vad styrelsen redovisar skulle förmärkas bland polisp)ersonal om hur upp-loppsliknande situationer i fortsätmingen skall hanteras.

Det är självfallet angelägel att bestämmelser som reglerar möjligheter till frihetsberövanden har en sävitt möjligl klar och otvetydig avfattning. När det gäller bestämmelsen i 13 § polislagen kan den, helt oberoende av den problematik som rikspolisstyrelsen nu har tagit upp, förtjäna att övervägas närmare. Jag har ocksä redan lidigare (prop. 1990/91:86 s. 19) aviserat att det är min avsikt att i ett senare sammanhang aktualisera den frågan.

Mot den bakgmnden anser jag att mina överväganden nu i princip bör in­skränkas lill en bedömning av i vad mån nägra omedelbara ändringar av bestämmelsen är påkallade för att polisen skall ha tilhäckliga möjligheler att ingripa vid svärare ordningsstömingar av det slag som rikspolis­styrelsens skrivelse tar sikte pä. Jag anser inte atl del i detta sammanhang finns skäl att behandla de särskilda begränsningar som enligt lagen (1956:618) om allmänna sammankomster gäller för ingripanden mot bl.a. demonstrationer.

Den fråga som enligt rikspolisstyrelsens skrivelse synes ha föranlett störst osäkerhet bland polispersonalen är i vilken uisttäckning beslämmel­sen i polislagen förutsätter en prövning av förulsätlningarna för ett omhändertagande för varje enskild deltagare i en folksamling som stör den allmänna ordningen.

I den frågan bör det inledningsvis slås fast atl nuvarande lagsliftning bygger på principen att fömtsätmingama för ett omhändertagande i princip mäste prövas för varje enskilt fall och att nägon annan ordning enligt min mening inte kan accepteras. Förslagel i rikspolisstyrelsens skrivelse torde inle heller få förstås sä all styrelsen skulle ha någon annan uppfattning i det hänseendet. Styrelsen fömtsätter således uttryckligen att omhändertagande endast skall kunna komma i fräga bettäffande personer som tar del i en folksamlings ordningsstörande aktiviteter. Andra som befinner sig på platsen skall inte kunna omhändertas. Ocksä en sådan ordning kräver uppenbarligen en prövning av varje enskilt fall.

Vad styrelsens förslag tar sikte pä är i stället de gmndläggande fömtsätt­ningama för ett ingripande. Hur dessa är utformade kan givetvis vara av av­görande betydelse för de praktiska möjlighetema att i exempjelvis upplopps-liknande situationer göra den prövning av de enskilda fallen som lagen kräver. Som en illusttation till detta kan det ovan förda resonemanget om möjlighetema till gripande vid upplopp anföras. Genom att redan ett del­tagande i en folksamling under vissa fömtsättningar kan medföra ansvar för upplopp förenklas givetvis prövningen av vilka som i en sådan situation kan

23


 


gripas i förhällande till om ytterligare och mer svårtillämpbara krilerier       Prop. 1990/91:129 skulle gälla vid sidan härav.

I anslutning härtill bör nämnas att det ovan förda resonemanget om gripande vid upplopp givetvis kan aklualiseras ocksä om en folksamling söker hindra att nägon eller någi-a av deltagama omhändertas med stöd av jx)lislagen. Ett sädant omhändertagande kan bl.a. komma i fråga om någon gör sig skyldig till brott som iinte i sig är tillräckligt allvarliga för ett gripande, t.ex. ofredande, skadegörelse eller förargelseväckande beteende.

Innan jag går in närmare pä de formella fömtsätmingama för omhänder­tagande i olika situationer vill jag framhålla att kravet pä individuell pröv­ning kan medföra praktiska problem, även om kriteriema är förhållandevis enkla. I en orolig och hotfull siluation kan del exemp)elvis vara en befogad åtgärd frän polisens sida att stänga av en folksamling eller en del av den. Även om det i ett sädant fall föreligger fömtsättningar för att omhänderta eller gripa dellagama i folksamlingen, kan det självfallel inte uteslutas att det pä platsen även befinner sig oskyldiga åskådare eller förbipasserande. Prövningen av fömtsätmingama för ett ingripande mot varje enskild kan naturligtvis ta en viss tid i anspriik. Det är då angeläget att prövningen sker sä snabbt och att avstängningen upprätthålls på elt sädant sätt att inte redan avstängningen i sig själv blir att tettakta som ett frihetsberövande.

Den formella uppläggningen av 13 § polislagen innebär att ett ingripande enligt huvudregeln fömtsätter att nägon genom sitt uppträdande stör den all­männa ordningen eller ulgör en omedelbar fara för denna. I elt sådant fall får polisen ingripa, om det är nödvändigt för all ordningen skall kunna upp­rätthållas. Hämtöver fär emellertid polisen också ingripa, om del behövs för att en sttaffbelagd gäming skall kunna avvärjas. I sådant fall fömtsätts inte att den som ingripandet sker moi stört den allmänna ordningen eller utgjon en fara för den.

Huvudregeln om ingripande pä gmnd av en pågående eller överhängande ordningsstöming innehåller alltså inte något uttryckligt krav pä all den som ingripandet görs mot gjort sig skyldig till något brott eller att det finns fara för att han skall begä nägot brotl. Särskilt när det gäller omhändertagande torde det emellertid i praktiken kunna antas att ett sådanl inte bltt aktuellt utan all det finns anledning till misstanke om nägon form av broll och fara för fortsatt brottslighet. Del kan exempelvis vara frågan om förargelse­väckande beteende, ofredande, riinga misshandel, hemfridsbrotl eller olaga inttäng. Ett ingripande kan i sädana fall likaväl ske med stöd av den kompletterande regeln enligt vilken syftet är att avvärja en sttaffbelagd handling. Till skillnad mot om huvudregeln läggs till gmnd för ingripandet krävs i sädant fall inte nägon direkt prövning i det enskilda fallel av om uppttädandei också varit störande för den allmänna ordningen eller utgjort en fara for denna. Någon prövning behöver inte heller ske av om ingripan­det är nödvändigl for att ordningen skall kunna upprätthållas.

Den kompletterande regeln om ingripanden for att avvärja brott sttäcker sig således i vissa avseenden länjp-e än huvudregeln. Detta kan vara av stor belydelse inte minst när det gäller ingripanden mot deltagare i en

folksamling. Vad jag närmast tänker pä i detta sammanhang är brottet ohör-

24


 


samhet mot ordningsmakten. Ansvar för della brott fömtsätter att en del-        Prop. 1990/91:129 tagare i en folksamling som stör allmän ordning underlåtit all efterkomma en befallning som meddelats för ordningens upprätthållande eller ttängt in på ell område som blivit avlyst eller avspärrat för elt sädant ändamål.

Ansvar fömtsätter således inte att den enskilde deltagaren kan sägas ha stört den allmänna ordningen. Det är tillräckligt att folksamlingen gjort detta. Om ett ingripande i ett sädant fall sker med slöd av den kom­pletterande regeln i 13 § polislagen, underlättas alltså prövningen väsentligt i förhållande till om prövningen görs enligt huvudregeln. Härtill kommer atl prövningen enligt den kompletterande regeln inte kräver att det enskilda ingripandet skall vara nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätt­hållas. Det är tillräckligt att det behövs för att avvärja en fortsatt ohörsam­het. Däremot är det naturligtvis inte möjligt att pä den nu berörda gmnden ingripa not sådana deltagare i en folksamhng som åtiytl den befallning som gens.

Mot den bakgmnd som jag här tecknat anser jag att nuvarande bestäm­melser lämnar tillräckligt stort utrymme for polisen att ingripa vid ordnings­stömingar av det slag som styrelsen tar sikte pä i sin skrivelse. Jag anser inte an lagstifmingen är oklar på ett sädant sätt att någon ändring av den anledningen är påkallad i detta sammanhang

Rikspolisstyrelsen har emellertid i sin skrivelse berört också ett annal problem som måhända kan sägas vara av mer praktisk ]X>lisiär karaktär. Jag syftar här pä de svärigheter som enligt styrelsen föreligger att i situationer av aktuellt slag meddela en skingringsbefallning pä ett sådanl sätt att den kan uppfattas av alla deltagare i en folksamling. Detta skulle kunna in­nebära att möjligheterna att ingripa i syfte att förhindra en fortsatt ohörsamhet mot ordningsmakten i praktiken skulle bortfalla eller i vart fall minska väsentiigt.

I den delen vill jag till att börja med framhålla att ansvar for ohörsamhet mot ordningsmakten i motsats till ansvar för upplopp inte fömtsätter all nägon skingringsbefallning lämnats. Vad som krävs är endast att dellagama i en folksamling inte efterkommer en befallning som meddelats för ordningens upprätthållande. Vilken typ av befallningar som är lämpliga i detta syfle är naturligtvis beroende pä omständigheterna i det enskilda fallel. För egen del kan jag väl tänka mig att en skingringsbefallning i vissa av de situationer som rikspolisstyrelsen berör kan vara mindre lämplig. En folksamling kan i så fall exempelvis anvisas att tvärtom stanna kvar pä viss plats eller tillsammans lämna platsen en viss anvisad väg. Också under­lätenhet att följa sådana befallningar kan medföra ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten.

Som jag tidigare berört när det gäller skingringsbefallning behöver inte befallningarna ges i ord utan kan också ges genom tecken eller åtbörder eller pä nägot annat sätt. Det bör också framhållas att det för ingripande enligt den kompletterande regeln i polislagen inte kan krävas att det bettäffande var och en slår hell klart att han uppfattat befallningen. Del torde vara tillräckligt att det finns skälig anledning att anta att så är fallel.

25


 


Det bör ocksä framhållas atl en befallning inte behöver riktas till hela       Prop. 1990/91:129 folksamlingen. Om exempelvis en del av folksamlingen skärs av och anmo­das att stanna pä platsen kan det finnas gmnd för att ingripa mot dem i den gmppen som inte lyder befallningen, även om del inte finns fömtsättningar att ingripa mot folksamlingen i övrigt.

Jag är väl medveten om att hanteringen av upploppsliknande situationer av det slag som styrelsen avser enligt det mönster som jag här berört kan ställa betydande krav pä att polisen har en lämplig utmsming och en god planering. Att lämna utrymme för att frihetsberöva deltagare i en folksam­ling utan krav pä vare sig att han underlåtit att foIja en befallning eller atl han för egen del bidragit till att slöra ordningen anser jag emellertid vara uteslutet.

En speciell situation som styrelsen berört är när en folksamling splitttas upp och sprider sig över ett större område i mindre gmpper. Även i sådana fall kan det naturligtvis finnas anledning att ingripa mot de mindre gmppema enligt det mönster som beskrivits ovan. Detta kan givetvis vara en mycket komplicerad polisiär uppgift, men det beror knappasl på nägra brister i lagstifmingen. Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om vad jag ovan i avsnitt 3.2 anfört om institutet medtagande till förhör.

Jag vill ocksä helt kort beröra ytterligare en fråga som kan vara av betydelse för när ett omhändertagande med stöd av 13 § polislagen kan komma i fråga. Enligt paragrafen skall ingripande i första hand ske genom att personen avvisas eller avlägsnas. Ett omhändertagande fär endast ske om en sådan ätgärd är otilhäcklig. I praktiken innebär della att ett omhänder­tagande normalt bör föregås av ett försök atl uppnå syftet genom att avvisa eller avlägsna personen. I vissa fall kan emellertid situationen vara sådan att det redan från början framslår som utsiktslöst att situationen skall kunna hanteras genom mindre ingripande älgärder än omhändertagande. Lagstifmingen lägger då inte något hinder i vägen for polisen att genomföra ett omhändertagande utan att man först har prövat med avvisning eller avlägsnande. Inte minst i sädana situationer som riks|X)lisstyrelsen tagit upp i sin skrivelse kan omständigheierna vara sådana att ell omhändertagande kan vara motiverat även utan tidigare försök att avvisa eller avlägsna deltagare i folksamhngen.

Sammanfaimingsvis har jag allt:jä kommit till den slutsatsen att gällande bestämmelser måste anses lämna ett sädant utrymme för polisens möjlig­heler att lösa sin uppgift att upprätthålla allmän ordning att några ändringar inte är påkaUade i delta sammanhang.

Avslumingsvis vill jag nämna att det under beredningen i departementet av rikspohsstyrelsens skrivelse bl.a. förekommit samråd med förettädare för pxilisen och JO-ämbetet. Dessa har därvid i sak inte haft någol atl erinra mot de överväganden som jag redovisat här och som ligger bakom min be­dömning.

26


 


5 Upprättade lagförslag                                  Prop. 1990/91:129

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om ändring i polislagen (1984:387).
Förslagen har granskats av lagrådet.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 23 kap. 8 §

På tillsägelse av en pxilisman är den som befinner sig på den plats, där ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, fär polismannen ta med honom lill förhöret.

Vad som sägs i första styckel gäller ocksä den som befinner sig inom elt omräde i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för brotlel inte är föreskrivel lindrigare straff än fängelse i fyra är. Detta gäller ocksä vid försök till ett sädant bJott.

Första stycket har juslerats i språkligt hänseende. I den allmänna motive­ringen (avsnitt 3.2) har bestämmelsens tillämplighet i situationer dä mindre gmpper av personer stör den allmänna ordningen genom att begä brott, t.ex. skadegörelse eller ofredande, kommenterats.

Bestämmelsen i andra stycket innebär en utvidgning av den skyldighet som var och en har att medfölja till förhör som hålls i anslutning till atl ett brott har begåtts och pohsens befogenhet att ta med den som utan giltig orsak vägrar att delta i föriiöret.

Utvidgningen i förhällande till vad som nu gäller enligt första stycket är att medtagande till förhör kan ske inom ett slörre geografiskt omräde och under längre tid.

Skyldigheten att följa med till förhör i dessa fall gäller endast vid uttedning av brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare sttaff än fängelse i fyra är eller försök till sädant brott. Som exempel pä sädana brotl kan nämnas mord, dräp, människorov, grovt rån och grov mordbrand.

Området inom vilket en ätgärd enligt bestämmelsen får vidias preciseras inte närmare i lagtexten. En fömtsättning är dock att området kan sägas vara beläget i anslutning till den plats där ett brott nyligen begåtts. Detta innebär atl beslämmelsen inte kan tillämpas pä platser där det saknas särskild anled­ning att anta a» människor som befinner sig där kan lämna upplysningar som är av betydelse for uttedningen av brottet. En avgörande omsländighet i del avseendet är var brottet har begåtts. Bestämmelsen torde bli tillämplig på ett geografiskt mindre område, om brottet har begåtts inom en siads-käma. I en sädan situation kan bestämmelsen främst bli aktuell att tillämpa längs tänkbara flyktvägar frän brottsplatsen. Emellertid kan även personer som uppehåller sig i exempelvis lokaler i närheten av brottsplatsen i vissa fall ha värdefull information atl lämna. Medtagande till förhör kan då

27


 


komma i fråga, om en sådan person utan giltig orsak vägrar att följa med till       Prop. 1990/91:129 förhöret. Har brottet begåtts i en glesbygd kan det omräde inom vilket beslämmelsen blir tillämplig av nalurhga skäl bli slörre.

Bestämmelsens tillämplighet i tiden efler brotlel har inte utttyckligen reglerats. I sakens natur ligger att anledningen att anta att personer som uppehåller sig i områdel kan lämna upplysningar som är av särskild bety­delse för uttedningen av brottet avtar med tiden. Redan nägon eller några timmar efler brottet torde därför bestämmelsen normalt inte vara tillämplig. Är det fråga om ctl geografiskt större område, kan bestämmelsens tillämp­lighet i tid med nödvändighet bli längre. Som exempel kan nämnas den situationen att ett mycket allvarligt brott har begåtts i oländig terräng.

28kap.2a§

För att söka efter nägon som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brott, for vilket inte är föreskrivet lindrigare sttaff än fängelse i fyra är, eller försök till sädant brott, får husrannsakan företas i ttan­sportmedel pä viss plats, om det finns särskild anledning atl anta att den sökte kan komma att passera platsen.

Paragrafen innebär en utvidgning av möjligheten att företa husrannsakan för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas, s.k. personell hus­rannsakan. En åtgärd enligt bestämmelsen kan komma i fråga bara i sam­band med uttedning av etl brotl för vilket det inte är föreskrivet lindrigare Sttaff än fängelse i fyra är eller försök till sädant brotl. Exempel på sädana brott har nämnls i specialmotiveringen till 23 kap. 8 § RB.

Husrannsakan får företas i ttansportmedel Med ttansportmedel avses här inle enbart sädana fordon som avses i vägttafikkungörelsen utan också spår­bundna ttansportmedel som exempelvis tåg och tunnelbana. Andra ttan­sportmedel som avses är båtar och flygplan. I samband med atl husrann­sakan företas i ttansportmedlet fär även lådor och andra förvaringsui­rymmen som kan dölja en människa och som fraktas i ttansportmedlet undersökas.

Enligt bestämmelsen får husrannsakan företas pä viss plats, där det finns särskild anledning att anta att den som begått brottet kan komma att passera. Åtgärden fär säledes inte vidias ulan föregående prövning av sannolikheten för alt den misstänkte kan komma att passera just den platsen. I en för­undersöknings inledningsskede kan del vara befogat att företa en sådan åtgärd i ansluming till länkbara flyktvägar från själva brottsplatsen.

Beslämmelsen är inte begränsad i tiden. Den kan således tillämpas även i ett senare skede av forandersökningen. Exempelvis kan under uttedningen ha kommit fram uppgifter om att den som kan misstänkas för brottet äinnar bege sig frän landet. Är del oklart vid vilken gränsövergäng som uQ-esan är avsedd att ske kan i princip konttoller upprättas vid landets samtliga gränsövergängar. Finns det anledning atl tto att uttesan kommer att ske på någon viss plats eller i någon viss del av landet, fär konttoller upprättas endast där.

Vid husrannsakan i ttansportmedel får vägas in vid vilken tidpunkt på dygnet som det kan antas att den misstänkte kan komma att passera platsen.

28


 


Vad som är att beakla i det sammanhanget har närmare redogjorts for i den       Prop. 1990/91:129 allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).

Husrannsakan enligt paragrafen får bara företas efler det atl undersök­ningsledaren, åklagaren eller rätten meddelat förordnande om åtgärden (se 28 kap. 4 § första styckel RB). Om fara i dröjsmål föreligger, får en enskild polisman besluta om åtgärden (jfr 5 § i samma kapitel och balk).

6.2 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)

20 §

För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillttäde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, mm eller slälle som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fräga om en lokal som är tillgänglig for allmänhelen. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polis­mannen bereda sig tillttäde även dit. Pä molsvarande sätt får en polisman bereda sig tillttäde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremal som jxilisen med stöd av lag eller annan förfatming skall omhän­derta; vad som nyss har sagls om den eftersökte gäller därvid föremälets ägare eller innehavare.

För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsansialt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra är och som har awiku fär en polisman undersöka ttansportmedel pä viss plats, om den awikne kan antas ulgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikels säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den awikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet for att söka efter nägon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit frän en sjukvärdsinrättning, om det med hänsyn till omständig­hetema finns särskilda skäl atl anta atl den awikne ulgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller for rikets säkerhet.

En åtgärd som avses i första eller andra styckel får endasl om fara är i dröjsmål vidias utan föregående beslul av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidias mellan kl. 21.00 och 6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller instäUelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

I 20 § första styckel anges vilka befogenheter en polisman har atl bereda sig tillttäde till slutna utrymmen för att söka efler personer eller föremål som skall omhändertas, när polisen enligt särskilda bestämmelser har ålagts att svara för ett sådant omhändertagande. När en person skall omhändertas får en polisman bereda sig tillttäde till den eftersöktes bostad eller till annat mm, hus eller slälle som tillhör eller disponeras av honom. Både vid sökan­del efler en person och när det gäller all söka efler ett föremal fär husrann­sakan också företas i lokal som är tillgänglig for allmänheten.

I andra styckel förs in en bestämmelse som nära ansluter sig lill regle­ringen i 28 kap. 2 a § RB. Beslämmelsen ger polisen befogenhet atl i vissa fall undersöka ttansportmedel för att söka efler den som avvikit efter atl ha intagils i en kriminalvårdsansialt eller avvikit från en sjukvärdsinrättning. Vad som skall förstås med ttansportmedel har behandlats i specialmo­tiveringen till 28 kap. 2 a § RB. Även belräffande undersökning i ttansport­medel enligt polislagen gäller att lådor och andra förvaringsuttymmen som kan dölja en människa och som fraktas i transportmedlet får undersökas.

29


 


En fömtsättning för att husrannsakan enligt bestämmelsen skall få ske är Prop. 1990/91:129 att den eftersökte avvikit. För all en person skall kunna anses awiken från en kriminalvårdsansialt är del en fömtsätming att han är berövad frihelen och atl han inle efler egen vilja kan bestämma när han önskar lämna anstalten. Avvikit har säledes säväl den som rymt från anstalten som den som inle återkommit dit efier en permission.

Bestämmelsen är, bettäffande den som är intagen i en kriminalvårdsan­sialt, tillämplig endasl i de fall där den intagne dömts till fängelse i minst fyra är. Regeln är även tillämplig pä den som genomgår psykiatrisk tvångsvärd, oavsett om han har begått brott eller inte, liksom pä den som av domstol överlämnats till rättspsykiattisk vård.

För att husrannsakan skall fä företas för att söka efter den som avvikit efter att ha intagits i en kriminalvilrdsanstalt krävs att han kan antas ulgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Det får säledes avgöras i varje enskilt fall om den awikne i del särskilda fallet kan antas utgöra en sådan fara. Den kan föreligga om den awikne exempelvis dömts for allvarligt brott mot penwn eller om den avvikne klart uttalat all han kommer att hämnas pä annan person eller om den awikne har tillgäng till sädan information att det skulle kunna ulgöra en fara för rikets säkerhet om informationen kom till nägon sinnan stats kännedom.

Husrannsakan för atl söka efter den som avvikit frän en sjukvärdsinrätt­ning där han genomgår psykiatrisk tvångsvård eller dit han av domstol överlämnats för rättspsykiatrisk värd får företas endasl i de fall dä omständighetema är sädana att del finns särskilda skäl att anta all han ulgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Det är säledes även här fräga om en konkret bedömning i del enskilda fallel. Om den awikne vid tidpunklen för avvikandel befunnit sig i ell allvarligt sjuk-domsrillständ, t.ex. i ett svårt psykotiskt ullstånd, kan faran för annan eller för rikets säkerhet vara sådan att bestämmelsen bltt tillämplig. En annan sådan situation kan vara om vapen kommit till användning vid avvikandet eUer om del är känt att den awikne har tillgång till vapen.

Frågorna om under vilken lid och pä viU;en plals som husrannsakan i ttansportmedel enligt polislagen kan komma all bli aktuell har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniu 3.3).

Vad som här sagts om i vilka situationer husrannsakan i ttansportmedel får företas för att söka efier den som avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller avvikit frän en sjukvårdsinrättning gäller även den som avvikit frän en sådan institution i utiandei.

Husrannsakan i ttansportmedel får bara företas efler det att en polismyn­dighet meddelat förordnande om åtgärden. Vid fara i dröjsmål får emellertid en polisman beslula om en sådan åtgärd.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag atl regeringen föreslär riksdagen att anta förslagen till

30


 


1.  lag om ändring i rättegångsbalken,                               Prop. 1990/91:129

2.  lag om ändring i polislagen (1984:387).

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition foreslä riksdagen atl anta de förslag som föredraganden lagt fram.

31


 


Förslag till ändring i polislagen (1984:387)      Prop. 1990/91:129

Bilaga 1 Sammanfatming

Rikspolisstyrelsen föreslär i denna skrivelse att det i polislagen (1984:387) införs regler som ger polisen befogenhet att - som ett led i spaningsarbetel med anledning av en inttäffad allvarlig händelse - genomföra generella identitets- och fordonskonttoller for atl söka efter personer och föremål som har anknyming till händelsen.

1 Bakgrund

F d rikspolischefen Nils Erik Åhrnansson har i sin uttedning om polisens verksamhet vid särskilda händelser (JU dnr 87-2685) bl.a. pekal pä de svä­righeter som föreligger för polisen att vid särskilt allvarliga broll och hän­delser genomföra effektiva identitetskonttoller i anslutning till händelsen och en effektiv utrese- och inresekonttoll vid rikels gränser.

1 uttedningen har Ahmansson även understmkit vikten av alt polisen vid ett rikslarm som har högsta prioritet har en klar målsättning och en genom­tänkt handlingslinje for sina insatser. I den delen är det enligt Ahmansson vid t.ex. särskilt allvarliga våldsbrott eller vid spaning efler synnerligen far-hga personer som är efterlysta på gmnd av rymning frän anstalt angeläget att polisens uppmärksamhet skärps till det yttersta. I dessa situationer måsle enligt Ahmansson effektiva och enhetiiga ålgärder kunna vidias genom bl.a. gränskontroller och vägspärrar.

2 Gällande ordning

I praktiken förekommer del inte sällan att personer som är efterspanade eller efterlysta förflyttar sig i bil eller försöker all undkomma genom att hålla sig gömda i bagageutrymmen eller andra slutna utrymmen i bilar eller andra ttansportmedel. Pä samma säll undanskaffas även föremål som har äticommiis genom brotl eller som kan ha bevisvärde i en brottmålsprocess.

När en särskild händelse har inttäffat, t. ex. ett mord eller att en spion avvikit frän en kriminalvårdsansialt, ankommer del på polisen alt bedriva en effektiv spaning och all bl.a. identifiera personer som kan ha anknyming till händelsen. För att kunna fullgöra dessa uppgifter har polisen behov av att upprätta s.k. spärrar pä gator och vägar eller andra platser. En sådan åtgärd innebär vanligen alt polisen mtinmässigt stoppar fordon och kontrollerar föramas identitet. I viss utsträckning undersöks ocksä bagageutrymmen och andra slutna utrymmen i fordonen.

Syflel med åtgärder av del här slaget är i första hand att söka efter en person som skall gripas pä gmnd av misstanke om brott eller som skall om­händertas av andra skäl. Men ålgäiden kan också syfta till att söka efter fö-

32


 


remål som är underkastade beslag eller eljest till att uttöna omständigheter       Prop. 1990/91:129
som har betydelse för utredning om brott.
                          Bilaga I

Spärrar och konttoller upprättas vanligen pä in- och utfansvägar till den Ort eller det område där den särskilda händelsen inttäffat eUer på andra plat­ser där den efterspanade kan förväntas passera.

Polisingripanden av det här slaget kan inte ske med mindre än att det finns uttryckligt slöd för dem i gällande lagstifming. Det är därför inte bra att nu gällande regler inte ger en klar rättslig gmnd för de ålgärder som ttots allt stundom måste vidias. Inte sällan mäste polisen hänvisa till vägttafikförfatmingama för atl finna stöd for dem.

Skälet till att det förhäller sig pä det viset är bl.a. att rättegångsbalkens regler - del gäller här närmasl bestämmelsema om gripande, husrannsakan och beslag - inte är direkt tillämpliga i dessa situationer. Gripande, hus­rannsakan och beslag enligt RB utgör i allt väsentiigt led i en påbörjad för­undersökning och tar sikte pä ingripanden mol en misstänkt gärningsman och inte på generella ingripanden för all undersöka om det finns skäl för misstanke mot någon. Konttoller av del slag som nu diskuteras ulgör på sin höjd förberedelser for ett gripande - en konttoll av samtiiga fordon och pas­sagerare för atl se om det där finns en person som kan vara misstänkt eller som skall omhändertas av annat skäl.

Reglema i polislagen om s.k. polisiering (14 § ) lorde inle heller vara di­rekt tillämpliga pä situationer av del slag som avses här. Enligt bestämmel­sen får en polisman, om han anträffar en okänd person och det finns ■ särskild anledning att anta atl han är efterspanad eller efterlyst eller om han vägrar att lämna uppgifter om sin identitet eller det finns anledning anta au hans uppgift om denna är oriktig, omhänderta vederbörande för identifiering. Bestämmelsen skall enligt förarbetena (prop. 1983/84:111 sid. 103) tillämpas restriktivt och torde därför inte ulan vidare sägas ge stöd för generella identitetskonttoller för att leta efter personer som kan misstänkas för etl inttäffat brolt eller som skall omhändertas.

En annan beslämmelse som kan komma i fråga är 20 § pwlislagen om polisiär husrannsakan. Där framgär atl en polisman, för att söka efter den som med laga stöd skall omhändertas, får bereda sig tillttäde till den efter­söktes bostad eller annat hus, mm eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Deisamfna gäller i fräga om en lokal som är tillgänglig för allmän­helen. Finns det synnerliga skäl atl anta atl den eftersökta eljest uppehåller sig hos annan, får polisman bereda sig tillträde även dit. Endasl om del finns särskilda skäl får en sådan husrannsakan vidtas mellan kl 21.00 och 06.00.

I forarbetena (prop. 1983/84:111, sid. 127) har uttalats att fömtsättningen för atl bestämmelsen skall kunna lillämpas bör vara alt del är en bestämd person - låt vara inle nödvändigtvis känd till namnet - eller ett bestämt fö­remål som polisen söker efter. Beslämmelsen bör, enligt vad som anges, inte anses ge slöd för att polisen bereder sig tillträde till bostäder och andra lokaler för atl mera allmänl lela efter efterlysta personer. Motsvarande torde få anses gälla i fråga om exempelvis bagageutrymmen i fordon.

33

.■! Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 129


 


I ett beslut av justitieombudsman (JO) bedömdes en husrannsakan som Prop. 1990/91:129 med Slöd av 20 § polislagen hade genomförts för att söka efter en person Bilaga 1 som hade avvikit frän en kriminiilvårdsanstalt. Husrannsakan hade därvid gjorts i en bostad som inte tiUhörde eller disponerades av den eftersökte. JO påtalade att det hade krävts synnerliga skäl att antaga att den eftersökte up­pehöll sig i den aktuella lägenheten. JO anförde vidare att formuleringen i lagtexten närmast torde fä tolkas som atl det skall föreligga en faktisk om­ständighet som påtagligt visar atl man med fog kan förvänta sig all den ef­tersökte finns hos den där husrannsakan företages (se JO 1985/86, sid. 149-151).

Förarbetena och JO:s uttalande ger vid handen att polisen inle kan sägas ha stöd i 20 § polislagen för atl genomföra generella konffoller av fordon och passagerare som passerar på etl ställe där en rymmare eller en tänkbar gämingsman kan färdas.

Tidigare antyddes att polisen, i den mån vägspärrar upprättas för ända-mäl som nu diskuteras, måste falla tillbaka på vägtrafikförfattningama. För atl konttollera efterlevnaden av dessa förfallningar görs trafikrazzior. De kan avse körkortskonttoller eller ttafiknykterheiskontroller eller vara s.k. flygande inspektioner. När det undantagsvis förekommer atl polisen upprät­tar vägspärrar som ett led i spaningar efler brottslingar eller rymlingar bru­kar det ske i form av sädana ttafilckontroller. Passerande förares identitet kan därvid klarläggas genom körkortskonttoll I fråga om passagerama kan del möjligen bli fräga om polisiering enligt 14 § polislagen. Konttoll av ba­gageutrymmen kan bara ske vid flygande inspektioner och bmkar formellt företas för alt se om föraren m(för föreskriven uttusining, exempelvis vamingsiriangel. Till det anförda skall läggas att flygande inspektioner bara får företas av polismän som har särskill förordnande och atl ttafikkonrroller av del slag som nyss berördes inte ger stöd för att kontrollera andra än dem som kör eller möjligen färdas i fordon.

3 Reformbehov

Erfarenheterna från senare är visar all det finns behov av regler som ger po­hsen möjlighet att sätta in effektiva spaningsålgärder, när det inttäffar all­varliga händelser som ställer sÉirskilda krav på polisiära insatser. Att i allvarliga situationer genomföra spaningsinsatser i form av konsimerade ttafikkonttoller kan framstå som mindre välbetänkt. Bl.a. kan nämnas att det inom ramen för en sädan ordning kan vara svårt a» få till stånd samordnade och effektiva åtgärder om spaningsomrädet omfattar mer än ett polisdistrikt, kanske hela landet. Dessutom är konttoller som genomförs i form av ttafikrazzior inte nägon bra spaningsmetod - särskill inte om man vill etablera en effekliv kontroll, omfattande även kollektivtrafik och fotgängare, vid exempelvis gräns

Här skall bara erinras om några fall frän senare lid där en befogenhet att genomföra generella konttoller hade kunnat underlätta och effektivisera po­hsens insatser. När spionen Stig Bergling avvek från sttaffverkslälligheten,

34


 


uppstod ett behov att temporärt konttollera samtiiga fordon som passerade Prop. 1990/91:129 ut ur landel. Riksjwlisstyrelsen anmodade därför samtiiga polismyndigheter Bilaga 1 vid gränsema att genomföra en fullständig uttesekontroll De flesta polis­myndigheter hörsammade anmaningen, men kontrollen gav ändå inle del resultat som man hade hoppats på. Om befogenheten hade funnits för polisen att genomföra den typ av identitetskonttoll som avses här och beslut om della hade fattats på ett tidigt stadium av flykten, skulle med all sannolikhet Berghng och hans hustm ha kunnat gripas. - När den s.k. maskeradligan avvek frän kriminal värdsan stallen i Norrköping uppstod etl behov av att regionalt kontrollera personer som lämnade området med olika typer av kommunikationsmedel. Om polisen haft en befogenhet att i detta syfle konttollera fordon och personer skulle möjlighetema att anträffa de flyende förmodligen ha ökat avsevärt. - I princip likartade förhållanden förelåg i spaningarna efter tre finländska intemer som i somras rymde frän ett fängelse i Finland och i fallet med spaningama efter del par som misstänktes för morden i Amsele på deras flyktväg genom Sverige till Danmark. I detta ärende skulle den nu aktuella befogenheten förmodligen ha medfört att man kunnal avslöja paret senast vid gränsövergången. -Även i Palmeärendets inledningsskede skulle en avspänning av etl vissl område och identitetskonttoll av personer som lämnade områdel väsentiigt ha förbälttai möjlighetema atl eriappa mördaren och att få informationer från personer som rört sig i området och dänned haft möjlighet atl göra iakttagelser av betydelse för uttedningen.

Om man vill förbättta beredskapen på det här området bör regler införas som ger jwlisen möjlighet att genomföra generella identitets- och fordons­konttoller i fräga om personer och fordon som uppehåller sig i närheten av platsen för den aktuella händelsen eller som färdas där en gämingsman eller rymmare kan tänkas färdas. En bestämmelse av detta slag botar ockä de brisler som Ahmansson har pekat på i sin uttedning. Polisens möjligheler att åsladkomma effektiva och samordnade spaningsinsaiser i situationer av angiven typ skulle förbättras avsevärt.

Det påpekandet bör mähända göras att del polisiära effektiviietsinttcsset naturligtvis inle är något självändamål utan i sin tur ytterst är dikterat av be­hovet av atl skydda medborgama och samhället mot den typ av farliga brottslingar som det här är fräga om. Klart är väl ocksä atl del polisiära in­tresset här kan komma i konflikt med motstående integriieishänsyn, dvs. medborgarnas krav pä att inie utan synnerlig anledning bli utsatta för po­lisingripanden. Styrelsen anser - med utgångspunkt från de intressen som den har att tillvarata - att sådana integritetshänsyn bör kunna få vika när det är fråga om särskilt allvarliga brott eller hänsynslösa brottslingar.

4 Lagförslag med kommentarer

Del kan fuinas olika meningar om var man bör placera bestämmelser av det slag om har berörts ovan - om de skall las in i rättegångsbalken eller i poli­slagen eller om de möjligen bör tas ui i båda dessa författningar. Del förhål-

35


 


landet att bestämmelsen till en del avses reglera vissa polisiära insatser med       Prop. 1990/91:129

anledning av elt brotl och därför kan ingå som ett led i en fömndersökning        Bilaga 1

talar med viss styrka för att bestämmelsen bör tas in i rättegångsbalken.

Befogenheten att falla beslul om att kontroller skall upprättas skulle i så fall

kunna ligga hos fömndersökningsledaren, som kan vara polisman eller

äklagare, i sismämnda fall dock med rätt för polisman att fatta beslut när del

är fara i dröjsmål.

Samlidigt måsle emellertid hänsyn tas till atl det är fråga om rena spa­ningsinsatser - en form av polisiering - som riktar sig mot en stor krets av personer där del i typfallet från törjan inte finns någon konkret misstanke mot någon av dem. Del rör sig alltså om ålgärder som nästan uteslutande är av polisiär natur - även i fall däi' fömndersökning har inletts. Därtill kom­mer att åtgärdema praktiskt tagel alltid mäste vidias omedelbart när brottet har begåtts och att ell beslul av äkJagare därför ofta inte kan inväntas. Dessa förhållanden talar för att beslämmelsen bör placeras i polislagen. Del gör för övrigt också den omständigheten all beslämmelsen skall kunna användas även vid spaning efler rymlingar. I sådana situationer kan det inte bli akuelli all tiUämpa rättegångsbalken.

I remissyttrande över rapporten (SOU 1988:18) av parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme har styrelsen bl.a. pekat pä att rättegångsbalkens regler om fömndersökning i brottmål bör ses över och anpassas till den moderna tidens krav. I avvaktan pä en sådan översyn bör enligt styrelsens uppfattning den nu föreslagna beslämmelsen tas in i polislagen som en ny 20 a §.

Lagtexten kan ges följande lydelse.

20 a §

Om det är av synnerlig vikt för uttedning av ell allvarligt brott, får en po­lismyndighet förordna att identitetskonttoll skall ske av alla som förflyttar sig från den plats eller del område där brottet har ägl mm. Konttoll får även ske pä annan plals där gämingsmannen kan antas komma alt passera. Vid konttoll som avses här får undersökning ske av sluma utrymmen i fordon.

Första stycket gäller även vid spaning efier den som har avvikit från häkte, kriminalvårdsansialt eller vårdinrättning, om han utgör en fara för nägon annan persons liv eller halaa eller för rikets säkerhet.

Tanken är inte att den typ av spaningsålgärder som här avses skall användas i del dagliga polisarbetet. Generella identitetskonttoller skall i princip före­komma bara vid myckel allvarliga brott och enbart när åtgärden framslår som meningsfull från uttedningssynpunkl dvs. när man med denna metod kan räkna med att finna en eller flera misstänkta gämingsman samt vid ef­terspaning av särskill farliga rymlingar.

Befogenhet att besluta om generell identitetskonttoll bör i princip ligga hos polischefen eller hans siällförettädare. En komplettering i detta hän­seende av 2 kap. 16 § polisförorchiingen (1984:730) behöver alltså göras. I sammanhangel bör nämnas att det i alla polisdistrikt vid varje tidpunkt på dygnet fmns en polischef i tjänst eller i beredskap.

36


 


Denna tillgänghghel är myckel viktig eftersom det kan fömtses att beslu- Prop. 1990/91:129 tet, när del bltt aktuellt, måste fattas med stor skyndsamhei. I den delen bör Bilaga 1 det ocksä nämnas att lamimtinema vid särskilda händelser avses bli kom­pletterade med iakttagande av den möjlighet till snabba och effektiva insat­ser som den föreslagna bestämmelsen erbjuder. Del ligger i sakens nalur att länspolischef eller länsjx)lismästare bör ha befogenhet att besluta, om ålgär­der av detta slag behöver vidias i ett hell län, och att rikspolisstyrelsen bör ha motsvarande beslutanderätt, om spaningsintressel är av riksomfattande karaklär. I den delen torde fä övervägas om bemyndigandena i 4 § 4 och 8 p. förordningen (1988:762) med instmktion för rikspolisstyrelsen är till­räckliga eller om ett förtydligande krävs.

Konttollen skall avse identiteten hos de personer som omedelbart efler brottet förflyttar sig från brottsplatsen eller området däromkring. Tanken är givetvis all gämingsmannen förmodligen kommer all passera spärren och nödgas legitimera sig och alt en åtgärd av detta slag skall försvåra hans flykt. Uppgifter om gärningsmannens signalement kan ju redan i detta tidiga skede ha nätt polisen. En polisman kan kanske redan vid legilimaiionskontrollen fatta sädana misstankar atl skäl för om­händertagande föreligger. Det är emellertid viktigt att konttollen kan göras generell i den meningen atl den skall avse all ttaftic som passerar spärren, således även kollektivtrafik och fotgängare.

I sakens natur ligger all polisen här ocksä mäste ha befogenhet att på samma generella sätt göra de konttoller som behövs i bagageutrymmen och andra slutna förvaringsställen i fordon, exempelvis lådor och koffertar där en människa kan gömma sig. Formellt sett kommer del här att bli fråga om husrannsakningar. I realiteten kommer emellertid åtgärden att inskränka sig till atl lyfta på bagageluckan för alt se om nägon person gömmer sig i baga­geutrymmet eller till att besiktiga ev. lastuöymmen.

En vägspärr av det slag som avses här bör vidare kunna upprättas även pä annan plals i landel där gämingsmannen kan antas komma att passera. En fömtsättning for detta bör emellertid vara att polisen har sädana uppgif­ter om gämingsmannen att en konttoll framstår som meningsfull.

Slutligen bör samma spaningsmetod kunna användas, när del gäller att omhänderta en person som har rymt från kriminalvårdsansialt eller sjukhus. Fömtsättningen tör då vara att rymmaren är farlig för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Även den som har rymt från häkte bör kunna efter­spanas på detta sätt. Situationen skiljer sig i dessa fall frän sådan brotisspa-ning som har behandlats i det föregående. När del gäller rymmare har poli­sen tillgång till exakt information om och fotografier av den eftersökte, vil­ket bör underlätta konttollen.

5 Förslag

Rikspolisstyrelsen föreslår atl polislagen ändras i enlighel med det anförda. Denna skrivelse har beslutats av rikspolischefen Björn Eriksson med verksjuristen Ulf Berg som föredragande. I beredningen av ärendel har vi-

37


 


dåre deltagit polisöverdirektören Ulf Waldau, bittädande rikspolischeferna       Prop. 1990/91:129 Ulf Karlsson, Klas Bergensttand och Bengt Frih saml px)Iisintendenten Olof       Bilaga 1 Gustavsson och kriminalkommissarien Tore Georgsson.

RIKSPOLISSTYRELSEN Björn Eriksson Björn Eriksson

Ulf Berg

Ulf Berg

38


 


Polisingripanden när folksamlingar allvarligt stör den     Prop. i990/9i :129
allmänna ordningen
                               ''s

1 Inledning

Vid några tillfällen under senare tid har stockholmspolisen haft att lösa vissa svårbemästtade ordningsproblem. Del gäller bl.a. oroligheier av det slag som förekom i Stockholms innerstad i anslutning till VM-kvalmatchen mellan Sverige och England i september 1989 och då närmast de engelska fotbollssupportramas uppttädande. Generellt sett får polisen, som bl.a. till­ämpade omhändertagandereglema i polislagen (1984:387), sägas ha löst dessa problem pä etl sätt som innebar att den allmänna ordningen och sä­kerheten kunde upprätthållas och som dessutom vann allmänt erkännande.

JO (chefs-JO Claes Eklundh) har emellertid gjort en preliminär gransk­ning av de metoder som polisen använde och har inlett fömndersökning mot ett antal polisbefäl. Brottsmisstankarna avser olaga frihetsberövande altemativt myndighelsmissbmk. JO:s beslul och den promemoria som låg till gmnd för beslulel bifogas (bilaga 1 och 2). Därav framgår bl.a. att man från JO-ämbelels sida ifrågasätter om förhållandena var sådana atl beslämmelserna i 13 § polislagen om omhändertagande för ordningens upprätthållande var tillämpliga samtidigt som del enligt ämbetet förefaller som om omhändertagandebeslulen inte har gmndats pä någon prövning av om del i varje särskill fall förelåg fömtsättningar för ingripande.

Vidare kan anmärkas att JO pä sitt bord har en avslutad fömndersökning - överlämnad till ämbetet är 1988 - rörande likartade brottsmisstankar mol polisbefäl. I del ärendel har nägot beslul ännu uile fattats i åtalsfrågan.

PoUsmyndigheten i Slockholm har vänl sig till rikspolisstyrelsen och på­pekat att det bland polispersonalen förmärkts en tilltagande rveksamhet om hur upploppsliknande situationer i fonsäilningen skall hanteras. Myndig­heten har föreslagil att slyrelsen analyserar den uppkomna situationen.

Oavsett denna begäran frän stockholmsmyndigheien finns del emellenid anledning till eftertanke. Sverige arrangerar år 1992 europamästerskapel i fotboll. Matcher kommer atl spelas pä olika häll i landel och oroligheier värre än dem i Slockholm i september 1989 kan antas bli akluella. Med hänsyn till den huliganism som följer i den intemationella fotbollens spär finns det enligt styrelsens uppfattning anledning all hysa stor oro för vad som kan komma att hända, om polisen då inle har möjligheler att trygga den allmänna ordningen och säkerheten.

St>Telsen ser det som sin skyldighet att på delta sätt belysa det akuiella problemet och lämna förslag till hur det kan lösas. Om statsmakterna delar styrelsens uppfattning och lagändringar skall genomföras, bör del ske i god lid före sommaren 1992. Mot den bakgrunden torde JO:s beslul i åtalsfrågan och en ev domstolsprövning inte kunna avvaktas.

39


 


2 Gällande ordning                                         Prop. 1990/91:129

Bilaga 2 Denna skrivelse tar inte sikte på vad som kan kallas normala polisingripan­den utan pä fall där större antal deltagare i folksarrlingar uppträder våldsamt och därigenom stör eller hotar den allmänna ordningen och säkerheten. Ett exempel erbjuder just det fallet då engelska fotbollssupportrar - kända för vJJdsbenägenhel - drar fram i slora horder i Slockholms innerstad och lamslär all ordnad verksamhel saml uppffäder våldsamt och hotfullt och bedriver skadegörelse, kanske provocerade av svenska supporttar som gäma vill fä igång mera allmänna slagsmål.

2.1 Polisens skyldigheter

Enligt 2 § polislagen hör det tilll polisens upp,,;rter - och därmed skyldig­heter - att bl.a. förebygga brotl och andra siömingar av den allmänna ord­ningen eller säkerheten och att övervaka den allmänna ordningen och säker­heten, hindra siömingar därav samt ingripa, när sädana har inttäffat.

I begreppet allmän ordning oc:h säkerhet ligger all polisens verksamhel i delta hänseende skall bedrivas med sikte pä atl ge allmänheten, dvs. sam-hällsmedlemmama i gemen, en ttygg och säker tillvaro. Polisens skyldighe­ter enligt bestämmelsen är inte begränsade till atl motverka överttädelser av sttaffsanktionerade bestämmelser, även om del naturligtvis i första hand är sådana störningar som man tänlcer pä. Särskill när del gäller ingripanden mot annat än brott måste en avvägning ske med beaktande av motstående intressen. För att ell ingripande i den allmänna ordningens och säkerhetens inttesse i sådana fall skall kunna aktualiseras lorde krävas att det är fråga om en risk som enligt en naturlig bedömning lätt kan fä en allvarlig ulveck­ling, om nägot ingripande inle sker. (Se till det anförda Berggren-Munck; Kommentar till polislagen, sid. 30 och 34).

2.2 8 § Polislagen

Enligt 8 § första stycket polislagen skall en polisman som har atl verkställa en ijänsieuppgifl ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgär­dens syfte och övriga omständigheter. Ingripandet skall vidare ske under iakttagande av vad som foreskrivs i lag eller annan författning. Mäste tvång tillgripas, skall detta ske endasl i den form och den uisttäckning som behövs för atl det avsedda resultatet skall uppnäs. Av andra slyckel framgär att ett ingripande som begränsar någon av de gmndläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsfomien inte får gmndas enbart på bestämmel­sema i första stycket.

De principer som har lagts fast i 8 § polislagen bmkar benämnas behovs-och proportionalitelsprincipema. Behovsprincipen innebär all elt polisingri­pande fär ske bara om det är nödvändigt för atl en fara eller stöming skall kunna undanröjas eller avvärjas. Proportionalitetsprincipen bmkar sägas in­nebära att det inte får råda ett missförhållande mellan de olägenheter som

40


 


ingripandel kan medföra för ett motstående inttesse och syftet med ingri-        Prop. 1990/91:129
pandet.
                                                                        Bilaga 2

I det här sammanhanget knyter sig emellertid inttessei i första hand till andra stycket. Därav framgår att en polisman måste ha uttryckligt lagstöd för atl kunna göra ett ingripande som för den berörde innebär en inskränk­ning i någon av de gmndläggande fii- och rättigheter som avses i 2 kap. re­geringsformen (RF). Till dessa fri- och rättigheter hör bl.a. mötesfrihet och demonsötionsfrihet (2 kap. 1 § RF) saml rörelsefrihet och skydd mol fri­hetsberövanden (2 kap. 8 § RF). Lagstöd för ingripanden som begränsar dessa rättigheter finns i bl.a. 11-18 §§ polislagen och rättegängsbalkens re­gler om gripande.

2.3 13 § Polislagen

13 § polislagen innehåller bestämmelser om vad polisen får och skall göra, när den allmänna ordningen är hotad.

Paragrafen har följande lydelse.

Om någon genom sitt uppttädande stör den allmänna ordningen eller ulgör en omedelbar fara för denna, fär en polisman, när del är nödvändigl för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från vissl omräde eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs for atl en Sttaffbelagd handling skall kunna awärjas.

Är en åtgärd som avses i första slyckel otilhäcklig för att del avsedda re­sultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Här skall inte göras nägon djupgående analys av de motivutlalanden som gjons i anslutning till bestämmelsen och dess föregångare i lagen om till­fälligt omhändertagande. Det räcker med att konstalera att bestämmelsen i princip kräver att en polisman vid en ordningsstörande händelse i första hand avvisar eller avlägsnar fridstöraren från området eller utrymmet i fråga. Först om någon av dessa åtgärder framstår som otillräcklig, får perso­nen omhändertas. En sådant omhändertagande får bara avse jusl den person som stör den allmänna ordningen. Nägra andra - exempelvis åskådare eller förbipasserande - fär inte omhändertas.

Del påpekandet bör kanske också göras att lagtexten kan synas fömtsätta att polismannen - i fall där det förekommer tvä eller flera fridstörare - har all för var och en av dessa pröva de nyss angivna åtgärdema - avvisande, avlägsnande och lill sist omhändertagande (se även bilaga 2 sid. 13 f).

2.4 Brott mot den allmänna ordningen

Sä långl alltså polislagen. Här bör emellertid ocksä belysas brottsbalkens bestämmelser om brott mot den allmänna ordningen, närmasl brotten upp­lopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mol ordningsmakten (16 kap. 1-3 §§ BrB).

De angivna bestämmelserna tar sikte på fall när folksamlingar stör den

allmänna ordningen. Den närmare innebörden av begreppet folksamling är

41


 


inte berörd i brottsbalkskommeniarema. Hur många personer del skall vara        Prop. 1990/91:129 fräga om för att de tillsammans i lagens mening skall bilda en folksamling       Bilaga  är därför inle helt klart.

Ansvar enligt upploppsbestämmelsema i 1 och 2 §§ fömtsätter att folk-sarrtiingen - innan en skingringsbefallning ges - visar atl den avser att med förenat våld sälta sig upp mot en myndighet - eller på annat säll framtvinga eller hindra en åtgärd. Därmed avses all folksamlingens kollektiva syfte skall vara alt tvinga en myndighel att göra eller underlåla någol. Detta brottsrekvisil leder till slutsatsen att upploppsbestämmelsema inle är till­ämpliga på en samling av människor som drar fram genom en stad och stör den allmänna ordningen och säkerheten, och detta inte ens om deltagama gör sig skyldiga till brotl som är ril:tade mol enskilda.

Däremol kan det i en sådan situation bli aktuellt att tillämpa beslämmel­sen om ohörsamhet mol ordningsmakten i 16 kap. 3 § BrB. Enligt den kan deltagare i en folksamling slraffas, om folksamlingen stör den allmänna ordningen och dellagama underlåter all lyda en befallning som meddelas för ordningens upprätthållande. Beslämmelsen innebär alltså all deltagare i en folksamling, som stör den allmänna ordningen, gör sig skyldiga till brott, om de inte lyder en av poUsen meddelad skingringsbefallning.

Sttaffet för ohörsamhet mol ordningsmakten är böler eller fängelse i högsl sex månader. Brottet är med andra ord inte av den svårhetsgraden att del enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) kan föranleda användande av personella rvångsmedel mot dem som deltar i folksamling­ens förehavanden. Enligt den angivna beslämmelsen krävs nämligen för att häktning skall kunna ske att det alttuella brottet kan medföra fängelse i ett år eller mer. För mindre allvarliga brotl kan häktning eller anhållande inte bli aktuellt. Därav följer all en polisman inle omedelban får gripa den som är misstänkt för ell sådant brott. (Se till del anförda 24 kap. 1, 6 och 7 §§ RB; här bortses från undantagsbestämmelsen i 24 kap. 2 § RB.)

2.5 Allmänna sammankomster

Den nu akluella frågeställningen är inte dttekt inriktad på sådana samman­komster som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster men kan stundom få belydelse även i sädana sammanhang.

Del bör därför påpekas alt rätten att hålla och della i allmänna samman­komster - bl.a. möten för överläggning, opinionsyttting eller upplysning -utgör en i regeringsformen inskriven rättighet (2 kap. 1 § RF). De begräns­ningar som har gjorts i denna mötesfrihet framgår av lagen om allmänna sammankomster (LAS). Där anges bl.a alt en allmän sammankomst inte utan tillstånd av polisen får hållas på gata, torg, park eller annan allmän plals och all tillstånd till en sådan sammankomst fär vägras bara om del är nödvändigl med hänsyn till trafik eller allmän ordning (3 § första och andra Slyckena).

42


 


Anordnaren av sammankomsten har alt svara för att god ordning råder.       Prop. 1990/91:129 Polismyndigheten har emellertid möjligheter att i viss uisttäckning meddela       Bilaga  föreskrifter som behövs for att upprätthålla ordning och säkerhet (7 §).

Polismyndigheten har också befogenhet att inställa eller upplösa en sam­mankomst som föranleder "svårare oordning" eller avsevärd fara för dem som är tillstädes, om andra älgärder för att återställa ordningen och säkerhe­ten visat sig orilhäckliga. Ett sädant beslul bör fattas av polisman i befäls­ställning (10 §).

Det har inte givits nägra särskilda bestämmelser som reglerar hur polisen i sä fall skall upplösa en sammankomst som föranleder svärare oordning. Här torde emellertid jwlislagens regler gälla, nämasi 8 och 13 §§.

3 Den polisiära verkligheten

Den polisiära verkligheten är, som tidigare har antytts, inte alllid sä enkel och lätthanterlig som 13 § polislagen och 16 kap. 3 § BrB kan synas utgå frän. Som exempel kan nämnas tvä av de händelser som för närvarande är föremål för JO:s prövning.

Nancy-Reagan-händelsen i juni 1987.

Hustmn till USA:s president skulle besöka Sverige. En tid därefter skulle statsminister Ingvar Carlsson besöka USA och sammanttäffa med president Ronald Reagan. Överläggningar förekom mellan utrikesdepartementet och stockholmspolisen, där det från UD:s sida framfördes önskemal om att Nancy Reagan under inga forhållanden fick utsättas för siömingar under sitt besök här. Fyra dagar före hennes ankomst attackerades den amerikanska ambassaden, varvid en vaktlokal demolerades och någon dag före hennes ankomst blev en McDonalds restaurang i Stockholm totalt sönderslagen. Gärningsmännen bar svarta huvor. - Under besöket bodde Nancy Reagan pä Grand Hotel som hade spärrats av med skyddssiakel. Den aktuella kväl­len samlades 2(X)-300 personer på Sergels Torg och började dra sig mot Grand Hotel. I Kungsträdgården drog somliga på sig svarta huvor och bör­jade springa mot hotellet, där man försökte forcera staketen och kastade ägg, plastpåsar med färg m.m. mot enttén. De polismän som bevakade ho­tellet lyckades med nöd och näppe atl upprätthålla avspärrningen. Folksanilingen började dä röra sig i rikming mol den amerikanska ambassa­den. Polisen omgmpperade sin personal och stoppade demonsttantemas framfart pä Sttandvägen. De ätersamlades därefter i Berzelii Park. Enligt ci­vila spanare på platsen skulle därefter en ny attack göras mot Grand Hotel. Polisen ringade in folksamlingen och grep 106 personer misstänkta för våldsamt upplopp.

VM-kvalmatchen

Som en upptakt till orolighetema rapporterades några dagar före matchen om en engelsk färja med 3(X)-400 fotbollssupporttar som hade blivit totalt sönderslagen till sjöss, varvid en person hade kastats över bord. Befälhavaren hade avbmtil resan och ätervänt till England. På matchdagen vid 16.30-tiden uppstod det kalabalik i Slockholms centtum. Ett hundratal engelska folibollssupportrar drog från centtalsiaiionen längs Klara-bergsgatan i rikming mot Sergels Torg. Trafdcen lamslogs. Radioantenner på btiar bröts av. Skyltfönster krossades och varor tillgreps. Man försökte välta bilar i vilka det satt människor. Utanför Åhléns vamhus välte man omkull glasskiosken och sparkade ner innehavaren. (Uppgiftema varierar; det kan ha varil fråga om en telefonkiosk och en telefonerande person.) Därefter attackerade man en pxjlisbil i vilken det satt polismän - slog ut

43


 


mtor och började gunga bilen i sjfte att välta den. - Frän polisledningens       Prop. 1990/91:129 sida hade man inte väntat sig oroligheter så tidigt pä dagen. Den extta inkal-       Bilaca 2 lade polisstyrkan fanns emellertid på plats på Kungsholmen och kunde -när larm gick om vad som höll på att hända - rycka ut och omhänderta deltagama i folksamhngen.

Del skall tilläggas att dessa redogörelser bygger på uppgifter som har lämnats av polispersonal som har delgivils brottsmisstanke i de fömnder-sökningar som initierats av JO.

4 Lagstiftningsbehov?

Det är alldeles givet att polisen skall hålla sig inom de ramar som lagstifta­ren anvisar, när den fullgör den skyldighet att ttygga den allmänna ord­ningen och säkerheten som anges i 2 § polislagen. Problemet är emellertid att de medel som nu står till förfogande inte synes räcka till för atl polisen på etl för allmänhelen tillfredsställande säll skall kunna ingripa när den all­männa ordningen och säkerheten störs av ell större anlal personer - exem­pelvis när ett hundratal fotbollshuliganer eller en otillåten demonstration drar fram genom en stad och lamslår all ordnad verksamhet samt utövar våld och skadegörelse. Det är uppK:nbart all polisens skyldighet enligt polis­lagen att ingripa för atl upprällhålla allmän ordning och säkerhet omfattar även upploppsliknande situationer av detta slag.

Det medför alltid svårigheter niii polisen har att ingripa mol en folksam­ling som stör den allmänna ordningen och säkerheten. Svårigheterna blir nalurliglvis slörre ju slörre folksamling som del är fråga om och ju mer ord­ningsstörande deltagama beter sig. Därtill kommer att de olika deltagarna i folksamlingen kan vara mer eller mindre aktiva i det rena ordningsstörande beteendet. Som regel finns det emellenid en kärna av aktiva provokatörer som leder den här typen av folksamlingar och som söker få till stånd en konfrontation mellan folksamlingen och polisen.

Del är som var och en förslär, en omöjlig uppgift för pohsmännen att i en större folksamling lokalisera jusl provokatörema eller andra som begår all­varligare brotl. Och det är dessutom förenat med risker - både for polisper­sonalen och för deltagama i folksamlingen - om pohsen i en sädan situation bryter in i folksamlingen och försöker gripa enbart dem som gör sig skyl­diga till allvarliga brotl. Folksamlingen i sig utgör provokatöremas skydd.

Om px)hsen skall kunna fä stopp på en sådan här folksamlings förehavan­den - vilket alltså krävs enligt 2 § polislagen - måste man antingen upplösa den eller på nägot säll ta hand om de deltagare som inte frivilligt avbryter verksamhelen.

Polisens insatser mot den här typen av folksamlingar bmkar avpassas efler hur våldsamma oroligheier som det är fråga om och värdet av de in­ttessen som står på spel. Om del inte har varil möjligt att lösa upp situatio­nen pä annat sätt, har dellagama i folksamlingen omhändertagits enligt 13 § polislagen. Frän polisens sida lorde man därvid ha ansett sig kunna utgå från all var och en som deltar i en ordningsstörande folksamling ocksä själv

bidrar till de ordningsslörande aktiviteterna och att således deltagandet som

44


 


sädant i sig konstituerar en befogenhet för polisen att göra ett omhänderta- Prop. 1990/91:129 gande enligt 13 § polislagen. Slutsatsen kan sägas bygga pä en analogi med Bilaga _ bestämmelsema om upplopp och våldsamt upplopp (16 kap. 1 och 2 §§ BrB) och del sttaffansvar som drabbar varje deltagare i de där akluella folk­samlingars förehavanden. Denna tolkning av 13 § pohslagen - som alltså nu ifrägasätts - har enligt styrelsens uppfattning fog för sig. För att undanröja eventuell tveksamhet bör emellertid lagtexten förtydligas pä den här punklen.

Man har naturligtvis ocksä anledning att fräga sig om det kan finnas an­dra polisiära metoder att lösa dessa problem inom ramen för nu gällande regler. Säkert kan en del vinnas genom att utveckla polisens taktik och ge­nom att öka antalet polismän som kan sättas in för att upprätthålla ord­ningen. Det är dock orealistiskt att tto att man därigenom kan lösa proble­met.

Enligt styrelsens uppfattning mäste man också slälla sig frågande inför straffbestämmelsen om ohörsamhet mol ordningsmakten (16 kap. 3 § BrB). Beslämmelsen fömtsätter att polisen skall ge en befallning för ordningens upprätthållande men är samtidigl så utformad atl polisen inte har befogen­het att ingripa med straffprocessuella tvångsmedel om befallningen inte åtiyds. Denna anomali bör enligt styrelsens uppfaiming rättas till

Slyrelsen vill dämtöver fasta uppmärksamheten pä att en av anledning­ama till all polispersonalen får svårigheter vid ingripanden mot folksam­lingar för ordningens upprätthållande är jusl avsaknaden av klara regler på områdel. A ena sidan krävs enligt 2 § polislagen all polisen upprätthåller ordningen och säkerheten även i dessa situationer. A den andra sidan ler sig den närmasl tilllämpliga straffbestämmelsen om ohörsamhet mot ordnings­makten inkonsekvent samtidigl som regeln i polislagen om ingripanden för ordningens upprätthållande kan synas ta sikle enbart på ingripanden mot enstaka fridstörare.

Den huliganism och det våld som följer i spåren på internationella idrottstävlingar - och framför allt intemationella fotbollsmatcher - är en relalivt ny företeelse. I Sverige har vi hittills varit förskonade från delta, om man bortser från vad som hände i Stockholm i september 1989. Men det kan vara pä sin plals all erinra om händelsema pä Heyselsladion i Bryssel år 1985, då 29 personer misshandlades till döds, och till händelserna i Sheffield 1989, dä ett hundratal personer klämdes till döds när huliganer ttängde sig in på en fotbollsarena.

Slyrelsen anser för sin del atl den nuvarande situationen är ytterst oro­ande. När Sverige år 1992 arrangerar EM i fotboll, kan oroligheier värre än dem vid VM-kvalmatchen mot England förväntas uppkomma. Det kan nämnas att när EM i fotboll ägde mm i Västtyskland år 1988 fanns 30 000-40 000 tillresta engelsmän pä plats och ungefär lika många holländare. Naturligtvis var det bara en bråkdel av dessa som ägnade sig ät våldsamhe­ter. De var emellertid tillräckligt mänga för att det skulle förekomma regel­rätta gaiusttider mellan polis och fotbollssupportrar. Man räknar inom poli­sen med all 50 000-1(X)0(X) utiändska fotbollssupporttar kommer att be­söka Sverige i anslutning till EM. 1 sammanhangel kan också nämnas att

45


 


man i Italien under pågående fotbolls-VM dels har infört viss tillfällig lag-        Prop. 1990/91:129 stifining dels har tagit i anspråk ungefär 45 000 man (pohsiär och militär       Bilaga 2 personal) för att upprätthålla ordningen och säkerheten.

Förhållandena kan alltså år 1992, om inte förr, bli mycket allvarliga, om polisen inte har de personahesurser och de befogenheler som krävs- för att klara de åligganden som följer av 2 § polislagen.

5 Förslag

Enligt styrelsens uppfattning krävs det alltså författningsändringar, om man skall kunna få en adekvat lösning på det aktuella problemet. Dessa änd­ringar bör göras i brottsbalken och pohslagen och på ell säll som innebär att de nya reglema kompletterar varandra.

5.1 Ändring i brottsbalken

En del av problemet kan lösas, om man ändrar straffskalan för brottet ohör­samhet mot ordningsmakten så all den omfattar böler eller fängelse i - för­slagsvis - högst rvä år.

Om sttaffskalan justeras på deiui sätt får polisen bättte möjligheler att in­gripa med tvångsmedel i de situationer som avses i denna skrivelse. I den praktiska tillämpningen skulle polisen, när en folksamling - bestående av exempelvis fotbollshuliganer - genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen och säkerheten kunna ge en skingringsbefallning. De deltagare i folksamlingen som inte önskar delta i det fortsatta händelseförloppet får därmed möjlighet all dra sig ur. De deltagare, däremot, som inte lyder skingringsbefallningen utan fortsätter atl slöra ordningen och säkerheten, kan gripas och föras till polisstationen för förhör med anledning av miss­tanke om ohörsamhet mot ordningsmakten och ev. andra brott som de kan ha gjort sig skyldiga till. Det bltt med denna lösning polisen som beslular och verkställer del omedelbara frihetsberövandet. En polisman kan ocksä hålla det första förhöret. Men i den delen kan även åklagaren träda in enligt 24 kap. 8 § andra styckel RB.

När det första förhöret har hållits är det åklagaren som skall ta ställning till om den gripne skall friges eller anhållas.

Givetvis skall polispersonalen gripa även deltagare som lyder skingringsbefallningen men som är misstänkta för allvarligare brott -exempelvis misshandel, grov skadegörelse eller förmögenhetsbrott. En följd av den tänkta ordningen kan emellertid bli att personer som i skydd av folksamhngen har begått allvarligare broll lyder skingringsbefallningen och beger sig från platsen. Del kan däi-med bli svårt all utteda dessa brott som då alltså kan komma atl bli ouppkJarade. Slyrelsen är medveten om detta problem. Om del nu framlagda förslaget genomförs, avser slyrelsen att följa utvecklingen och vid behov återkomma i frågan.

Man kan naturligtvis ställa sig iveksam lill att på delta sätt skärpa Sttaffskalan för etl broll - inte, som det kan förefalla, som ett uttryck för en

46


 


Sttängare syn pä brottet som sädant ulan för att ge formella möjligheter lill Prop. 1990/91:129 rvängsmedelsanvändning. Mot detta kan invändas atl bestämmelsen i sin Bilaga  nuvarande utformning ter sig ologisk med hänsyn tagen även till rätte­gångsbalkens regler om personella tvångsmedel. Därtill kommer att del en­ligt styrelsens uppfattning är på sin plats all staismakiema generellt sell markerar en skärpt hållning gentemot dellagande i folksamlingar som sam­las i syfle att slöra gatufriden. Detta bör i synnerhet gälla ifräga om huliga­ner som erfarenhetsmässigt enbart är ute för all ställa till bråk och andra oroligheter. En sädan markering frän statsmakternas sida kan få en viss pre­ventiv effekt

Det förtydligandet bör göras atl den möjlighet till rvängsmedelsanvänd­ning som styrelsen efterlyser bara är avsedd att användas i fall av allvarliga störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Vid mera stillsamma siömingar - exempelvis aktioner av s.k. ttädkramare och liknande gmpper - lorde det varken för ordningens skull eller för ev. brottsuttedning finnas behov av den typen av ingripande. Detta följer - om inle annal - av den tidigare nämnda proportionalitetsprincipen (jfr också NJA 1989 s. 308).

Det återstår därefter all klargöra vad som ligger i uttrycket "stör allmän ordning". Det ligger nära till hands att anta att dänned i första hand avses alt folksamlingen genom faktiska åtgärder stör ordningen. I broilsbalkskom-mentaren (Beckman m.fl: Kommentar till brottsbalken II, 5 uppl 1982 s. 225) anges skrän och hotfulla åtbörder som exempel pä sädant störande uppträdande som avses i bestämmelsen. Slyrelsen ansluler sig till den upp­faiming som där har kommit till uttryck och noterar i anslutning därtill atl beslämmelsen är tillämplig när en folksamling uppträder pä etl sätt som för omgivningen - allmänhelen - upplevs som hotfullt och att ett hot mot den allmänna ordningen i sig innefattar en stöming av denna ordning. Detta är viktigt frän polisiära utgångspunkter, eftersom del i hotfulla situationer av preventiva skäl kan vara nödvändigl all ingripa med exempelvis en sking­ringsbefallning innan några allvarliga våldsbrott har hunnit bli begångna. (Se till del anförda även justitierådet Munck i det nyss nämnda rällsfallel NJA 1989 s. 308).

5.2 Ändring i polislagen

Del har vid överläggningar med operativt ansvarig polispersonal framkom­mit att den föreslagna ändringen i 16 kap 3 § BrB inte är tillfyllest. Skälet är att ansvar för brottet ohörsamhet mot ordningsmakten fömtsätter att polisen meddelar en 'Tefallning för ordningens upprätthållande", dvs. i praktiken vanligtvis en skingringsbefallning. Denna befallning måsle därvid ges på sädant sätt all den kan uppfattas av alla deltagare i folksamlingen.

När del är fråga om slörre folksamlingar - 200-300 personer - som en­bart är ule för alt skapa oordning och som drar fram längs en gala kan det emellertid vara omöjligt att ge en befallning som kan uppfattas av alla. Folksamlingen rör sig fram under stort oväsen och den täcker ett ston om­råde, kanske ett eller ett par kvarter. Kraftiga högtalare och megafoner kan

47


 


inle nå alla. Resultatet kan bli atl enskilda deltagare med framgång kan        Prop. 1990/91:129
hävda att de inte har uppfattat skin,gringsbefallningen.
         Bilaga _

Om del krävs att polisen skall kunna lösa upp även folksamlingar av det här slaget, måste det kunna ske utan föregående skingringsbefallning. Slyrelsen syftar alltså här på folksamlingar som är ule för all skapa oordning och som är så omfattande och högljudda att del inte är möjligt alt nä fram till deltagama med en skingringsbefallning. Det är styrelsens uppfattning att de personer som aktivt deltar i en sådan folksamlings förehavanden måste inse att deras uppförande är oacceptabelt från allmän synpunkt - även utan befallning från polisen. Det kan därför inle innefalla nägon fara för rättssäkerheten, om polisen ges befogenhet atl utan särskilt varsel ingripa i dessa situationer. I!)en befogenheten bör finnas i polislagen och ingripandet måste rimligen ske i form av ett tillfälligt omhändertagande av de personer som deltar i folksannlingen.

Slyrelsen har lidigare (avsnitt 4) hävdat atl 13 § polislagen torde fä tolkas så att pxjiisen har en befogenhet att omhänderta var och en som deltar i en ordningsstörande folksantiing men atl elt förtydligande är på sin plats. Enklast kan delta ske genom att bestämmelsen kompletteras med en regel som anger all vad som där sägs också gäller i fråga om deltagare i en folk­samling som stör den allmänna orclningen.

Vid utformningen av förtydligandet kan del emellertid finnas skäl alt även ta särskilda hänsyn till att lx;stänimelsen kan användas inte bara mot fotbollshuliganer utan också som en inskränkning av mötesfriheten. Det kan därför vara befogat att ge bestämnnelsen en tämligen restriktiv utformning. Styrelsen föreslår i så faU för sin del följande:

Utan hinder av vad som sägs i 13 § fär deltagare i en folksamling, som stör den allmänna ordningen, tillfälligt omhändertas, om det är oundgängligen nödvändigl för att upplopp eller liiknande allvarliga siömingar av den all­männa ordningen skall kunna awärjas.

En beslämmelse av detta slag torde inte stå i slrid med den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheiema och de gmnd­läggande friheiema. Styrelsen hänvisar i den delen till en jämförelse med bestämmelsen i 16 kap. 3 BrB, som under angivna fömtsättningar ålägger straffansvar för deltagare i en folksamhng.

Bestämmelsen skiljer sig alltså från 16 kap. 3 § BrB i det hänseendet att någon skingringsbefallning inte lehöver meddelas. Del finns i och med delta inie risk för att de rvä bestämmelsema skall kunna överlappa varandra. Har en skingringsbefallning meddelats och inte åtiytts, skall polisen kunna ingripa med slöd av rättegångsbalk:ens regler om gripande för misstanke om brott mol 16 kap. 3 § BrB. Om del däremol inte har varil möjligl atl med­dela en skingringsbefallning som har kunnat uppfattas av alla deltagare, skall polisen kunna ingripa med slixl av den här föreslagna beslämmelsen.

Som framgår av texten är avsikten att beslämmelsen bara skall användas i allvarliga fall och i preventivt syfle. Vidare måste folksamlingens störande av den allmänna ordningen ha påbörjats. Det skall således inte vara möjligt att ingripa med stöd av denna beiammelse enbart av det skälet atl man kan

48


 


befara att folksamlingen kan komma att slöra den allmänna ordningen. I en       Prop. 1990/91:129 sädan situation torde det vara möjligl att meddela en skingringsbefallning       Bilaga _ och - vid ohörsamhet - tillämpa den ordning som angavs i föregäende av­snitt.

Det mäste ocksä för polisen slå klart all ingripandet är oundgängligen nödvändigt för att avvärja upplopp eller liknande allvarliga siömingar av den allmänna ordningen. Däri ligger ett krav på att folksamlingens uppttä­dande skall vara sädant alt del är uppenbart att del kan utvecklas pä elt myckel allvarhgi sätt, om jxilisen inte ingriper och omhändertar deltagama. Förslagel är avsett att ttäffa sådana upploppsliknande oroligheter som kän­netecknar bl.a. fotbollshuliganemas framfart. Beslämmelsen skall också kunna användas för att avvärja sådan grövre brottslighet som erfarenhets­mässigt begås i skydd av den anonymitet som en sädan folksamling i sig skänker - egendomsbrott och allvarligt våld mot person och egendom.

Det ligger i sakens natur att det kommer att vara en polisman i befäls-ställning som fattar beslul om att tillämpa den här beslämmelsen. När för­hållandena är sådana att beslämmelsen över huvudlaget kan användas, torde del redan finnas ett relativt ston antal polismän på plats. Beslul om att in­gripa torde fä fattas av den som på platsen för befälet eller av vakthavande befäl.

För att en person skall kunna omhändertas med stöd av den föreslagna bestämmelsen fordras att han eller hon är deltagare i den ordningsslörande folksamlingen. Därmed förstås att vederbörande tar del i folksamlingens ordningsstörande aktiviteter, t.ex. genom att följa med i folksamlingens för­flyttningar, antasta eller angripa utomstående eller ulöva skadegörelse. Personer som finns pä platsen utan atl vara deltagare i folksamlingen, exempelvis åskådare eller förbipasserande, kan givetvis inte omhändertas.

Tanken är vidare alt samma regler skall gälla för dessa omhändertagan­den som nu gäller enligt 13 § polislagen. Det innebär att de omhändertagna skall förhöras sä snart del är möjligl och att de skall friges snarast möjligt efter förhöret Omhändertagandeiiden får inle överstiga sex timmar.

Den föreslagna bestämmelsen kan tas in som ett nytt stycke i 13 § poli­slagen eller som en ny 13 a §. Väljs del första alternativet måste givetvis den ovan angivna texten justeras därefter. Oavsett vilken lösning som väljs krävs redaktionella följdändringar i 16 och 18 §§ polislagen.

Beslut i dena ärende har fattats av rikspoUschefen Björn Eriksson.

I beredningen av ärendet har även deltagit avdelningschefema Klas Bergensttand och Sune Sandsttöm samt chefsjuristen Ulf Berg, föredra­gande.

Bjöm Eriksson Bjöm Eriksson

Uh Berg

Utf Berg

49

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 129


 


RIKSDAGENS OMBUDSMÄN (JO)                                         Prop. 1990/91:129

Chefsjustitieombudsmannen                                             tillaga Z.l

Claes Eklundh

Inledande av förundersökning

I anledning av uppgifter i massmedia beslöt jag den 20 september 1989 atl granska vissa polisingripanden som gjorts av polismyndigheten i Slockholm den 6 september 1989. Visst material har infordrats och granskats. En pro­memoria över granskningen har upprättats och bifogas detta beslut.

Jag finner anledning anla all brott enligt 4 kap.2 § brottsbalken altema­tivt 20 kap. 1 § brottsbalken (i dess lydelse före den 1 oktober 1989) har begåtts. Jag beslular därför att inleda fömndersökning angående sädant broll och uppnlrar ål överåklagai-en vid regionåklagarmyndigheten i Umeå Lars G Andersson att leda och låta verkställa uttedningen.

Claes Eklundh Claes Eklundh

50


 


RIKSDAGENS OMBUDSMÄN                                                Prop. 1990/91:129

Bilaga 2:2

Promemoria angående vissa polisingripanden i Stockholms polisdistrikt den 6 september 1989

Bakgrund

Inför VM-kvalmatchen mellan Sverige och England pä Råsunda den 6 sep­tember 1989 organiserades en särskild poliskommendering vid polismyn­digheten i Slockholm. Chef för kommenderingen var polisintendenten Curt Nilsson. Polisintendenten Olof Gustavsson hade beredskap som polischef i disöikiel.

För kommenderingen användes rvä särskilt avdelade radiokanaler. Prolo­koll över radiottafiken fördes från omkring kl. 16.50 den 6 september lill omkring kl. 01.00 den 7 september.

I anledning av uppgifter i massmedia beslöt JO den 20 september 1989 att på eget initiativ granska polisens handläggning såvitt avsåg vissa ingri­panden den 6 september som sattes i samband med fotbollsmatchen.

En person, som jämte ell anlal andra omhändertogs den aktuella kvällen, har i en skrivelse begärt att JO utreder om polisen vid omhändertagandena gjorde sig skyldig till olaga frihetsberövande (dnr 2313-1989).

Tillgängligt material

Från polismyndigheten i Slockholm har följande material fordrats in och granskats:

1.  prolokoll m.m. från ledningscentralen

2.  videoinspelningar

3.  aktema i drygt 1(X) utiänningsärenden

4.    omhänderiagandeblad   frän   tvä  mer  omfattande  ingripanden
(Smålandsgatan resp. Riksbron)

5.  vissa promemorior som upprättats inom polisen

6.  anmälningar om vissa brott under den aktuella dagen Tjänstemän hos JO har vidare inhämtat uppgifter från nägra slumpvis

valda personer av dem som omhändertogs på Smålandsgatan resp. Riksbron vid det aktuella tillfället

Ingripandet på Gamla Brogatan

Enligt tillgängliga uppgifter samlades under eftermiddagen den 6 september

ett stort anlal engelsmän i närheten av Centtalstationen. De var högljudda

och det blev med liden ganska stökigt. Polis fanns pä plats och följde hän-

51


 


delseförloppet men gjorde inga ingripanden. Engelsmännen förflyttade sig       Prop. 1990/91:129
sedan till Klarabergsgaian och Eh-ottninggatan.
                   Bilaga _:

Utanför Åhléns på Klarabergsgaian uppstod visst bråk. Del förekommer anmälningar om art besättningen i en polisbuss angreps (2 anmälningar om våld mol tjänsteman och en anmiilan om stöld av handfängsel) och att for­donet skadades (anmälan om skadegörelse). Nägra försökte välla en telefon­kiosk varvid en man som befann sig i den skadades (anmälan om misshan­del). En butik pä andra sidan gattm utsattes för vissl våld (anmälan om för­sök till stöld och skadegörelse). Ingen person greps eller medtogs till förhör i anledning av de påstådda brotten.

På Drottninggatan avvek en del av engelsmännen i rikming mol Hötorget medan andra gick Gamla Brogatan ner mot Klara Norra Kyrkogata. Polisen spärrade vägen för de senare. Dr/gl hundra personer stängdes in genom atl polisen satte in spärrar också balcom dem. Befäl på platsen var poliskom­missarien Carl-Erik Anderek.

Totalt omhändertogs 102 personer på Gamla Brogatan/Klara Norra Kyr­kogata. Av dessa ttansporterades 88 med buss till kriminalavdelningens vaklrolel. De fördes till allmänna häktet där tvä slängda avdelningar öppna­des i all hast.

Nägra omhändertagandeblad har såvitt känl inle upprättats bettäffande de omhändertagna som fördes lill vaJcttoieln. Uppgifter motsvarande dem som förekommer pä omhändertagandeblad har redovisals pä blanketten (RPS 441.3) Personuppgift, person ej misstänkt för broll. På blanketterna har angetts all omhändertagande ägde mm kl. 17.43 och att beslul härom fattats av Carl-Erik Anderek. Som gmnd för omhändertagande har angetts utlän­ningslagen. I åtskilliga fall saknas emellertid notering om gmnden.

Av de omhändertagna fördes resterande 14 till polisområde 1 (Norr­malm). Pä omhänderiagandebladen har som plats för omhändertagande angetts Klara Norra Kyrkogata och tidpunklen för omhändertagandet lill kl. 18.00. Grunden för omhändertagande har angetts vara 11 § polislagen (1984:387) och beslutande Olof Gustavsson.

Av radiottafiken kan uppfattas atl Carl-Erik Anderek per radio erhållit beskedet att det var beslut av "centtala ledningen" atl så många som möjligt skulle omhändertas och att det skedde med stöd av pohslagen.

Protokollen från radiottafiken bidrar inte lill att klarlägga vem som beslutat om omhändertagande och på vilken gmnd. I etl av protokollen har kl. 17.24 noterats "beslul omhändertagande PL 11 (11 § polislagen) jourha­vande pK>lischef Olof Gustavsson". I del andra protokollet saknas uppgift om vem som fattat beslut i frågan.

Olof Gustavsson har i ett särskill PM uppgetl att frågan om omhänderta­gande inte underställts honom och att han således uite fattal några beslut om omhändertagande.

52


 


Förvarstagande och avvisning                         Prop. 1990/91:129

Bilaga 2:2 Samtliga 102 personer som omhändertogs i hömet av Gamla Brogalan och

Klara Norra Kyrkogata var utländska medborgare. Alla utom en var med­borgare i Storbritannien. De var i åldrama 17-30 är.

Olof Gustavsson beslöt i egenskap av beredskapstjänsigörande polischef att de utiänningar som hade omhändertagits skulle höras, för all fä underlag för beslut enligt uUänningslagen. Enligt ett särskilt meddelande, som sändes ut till berörda polismän sttax efter kl. 18.00, skulle - fömtom fullständiga personuppgifter - uppgifter inhämtas om passnummer, ankomst till Sverige, återresebiljett, medelsinnehav och beräknad återresa. Ärendena skulle därefter föredras för Olof Gustavsson.

Vid förhören framkom atl det övervägande antalet engelsmän hade såväl medel för sitt uppehälle som returbiljett.

Efler föredragning beslöt Olof Gustavsson kl. 22.10 beträffande de 14 utiänningar som förts till polisområde 1 dels att samtiiga skulle avvisas med stöd av 4 kap. 2 § ttedje punkten utiänningslagen (1989:529), dels atl de med stöd av 50 § gamla utiänningslagen (1980:376) skulle tas i förvar.

Bettäffande 87 av de utlänningar som förts till vakttoieln beslöt Olof Gustavsson kl. 23.00, efler föredragning, dels all de skulle avvisas med stöd av 4 kap. 2 § tredje punkten utiänningslagen, dels an de skulle tas i förvar.

Bland dem som omhändertogs fanns också en västtysk banktjänsteman på turislresa i Sverige. I personuppgiften har angetts atl han omhändertogs med slöd av 13 § polislagen. En notering om att omhändertagandel skett med stöd av utlänningslagen har simkiis över. Efter föredragning beslöt Olof Gustavsson kl. 22.45 att mannen skulle friges.

E>okumentationen av besluten i utiänningsärendena är i flera avseenden bristfälhg, framför allt på det sättet att erforderliga uppgifter på blanketterna inte har fyllts i.

Beslulen om avvisning resp. förvarstagande är utformade på följande sätt. En blankett har pä förhand fyllts i med viss maskinskriven text. Denna delvis ifyllda blankett har sedan mångfaldigats, ttoligen genom foiokopie-ring, och använls för de enskilda besluten. I avsnittet för beslut har förkrys-sais att beslutet avser avvisning med stöd av 4 kap. 2 § punkl 3 med tilläg­get "eftersom det kan misstänkas att han kommer att fortsätta bedriva brottslig verksamhet i landet". I avsnittet för polismyndighetens underskrift m.m. har noterats bl.a. Olof Gustavssons namn, titel samt vidare myndighe­tens adress och telefonnummer. Pä raden för underskrift har tillagts "enligt uppdrag". I avsnittet för delgivning har fyllts i texten "Sthlm/KCV" och da­tum samt i avsnittet för delgivarens underskrift texten "krinsp KCV". Pä baksidan av blanketten förekommer ocksä viss på förhand ifylld text.

Beslulen om förvar har på motsvarande sätt fyllts i på forhand och mång­faldigats i halvfärdigt skick. På denna blankett har angetts att sannolika skäl förehgger för utvisning enhgt 4 kap. 2 § utiänningslagen och att fråga har uppkommit om verkställighet. Som skäl för förvarsbeslutel har förkryssats att del kan med hänsyn till X:s personliga förhällanden eller andra omstän­digheter skäligen befaras att han dels kommer att hålla sig undan, dels

53


 


kommer att bedriva brottslig verksamhet här. I utrymmet för angivande av       Prop. 1990/91:129 omständigheter som lagts till gmnd för bedömningen har texten "befaras att       Bilaga _:_ han kommer att fortsätta bedriva brottslig verksamhel i landel" fyllts i.

De pä detta sätt delvis ifyllda blankettema har sedan i varje enskilt ärende kompletterats med bl.a. personuppgifter, som fyllts i för hand, och använts för besluten om avvisning resp. förvar. Besluten har inte underteck­nats av beslutsfattaren. Av de kopior som finns i akten framgär att vissa be­slut undertecknats av en polisman "enligt uppxlrag" medan andra inte synes ha undertecknats alls. I några fä fall har de förarbetade blanketterna kom­pletterats med ytterligare ett skäl för förvar, nämligen att identiteten var oklar. Identiteten synes ha betrakiats som oklar enbart därför atl utlänningen inte bar pass eller annan legitimationshandling på sig vid omhändertagan­det

Olof Gustavsson har bettäffande förvarsbesluten framhållit att han efter samråd med centtala ledningen för kommenderingen bedömde det som klart olämpligt att frige de omhänderuigna innan lugnet var hell återställt. Enligt Olof Gustavsson var risken uppenbar att de efter frigivandet skulle komma att begä broll och störa den allmänna ordningen och säkerheten.

Omkring kl. 24.00 beslöt Gustavsson att awisningsbesluten skulle verk­ställas i första hand genom att utiänningama fick ett åläggande med slöd av 7 kap. 2 § utiänningsförordningen (1989:547) alt senast en viss dag lämna landet.

De 101 personer som togs i förvar med stöd av utiänningslagen frigavs successivt, den första redan samma dag kl. 23.30. Den 7 september kl. 06.00 hade ytterligare 58 personer frigetis. Kl. 12.(X) samma dag hade 10 personer frigetis och kl. 24.00 ytterligare 23. Resterande nio personer frigavs den 8 september. Deras avvisningsbeslut verkställdes med flyg, av vilka det sisla avgick kl. 13.25. Besluten om frigivning har enligt tillgänglig dokumentation fattats av Olof Gustavsson (i åtskilliga fall saknas dock upp­gift härom). Det går inte att ulläsa humvida beslulen om frigivning föregåtts av föredragning eller om det överlämnats åt handläggande polismän atl avgöra när frigivning skulle ske.

Bara ett fåtal av awisningsbesluten verkställdes genom polisens försorg. Av aktema framgär atl i åtminstone 65 fall ålades vederbörande utlänning i stället att lämna landet inom någia dagar.

Ingripandet på Smålandsgatan

Kl. 22.25 omhändertogs 14pe:rsoner med stöd av 13 § polislagen på Smålandsgatan i Stockholm. Av de omhändertagna hade en inte fyllt 15 är, sju var i åldern 15-18 år och sex var 18 år eller äldre. Såvitt framgår av handhngama var ingen av dem utiändsk medborgare.

Pä upprättade omhändertagandeblad anges att beslut om omhänderta­gande fattades av Curt Nilsson. Som anledning till omhändertagande har i flertalet fall angetts all den omhändertagne befann sig i en ordningsslörande

54


 


gmpp. Nägon nännare uppgift om pä vilket säll var och en av de omhänder-        Prop. 1990/91:129
tagna skuUe ha stört ordningen redovisas inte.
                    rSilaga _.z

Av radiottafiken framgär att pä Smålandsgatan skulle bland de personer som ringats in finnas sädana som varit närvarande när brott hade begåtts. Dessa skulle omhändertas. Omhändertagandet skedde med slöd av 13 § po­lislagen men nägon uppgift om vem som fattade beslutet om omhänderta­gande framgår inte. Protokollen innehåller ingen uppgift om gmnden för omhändertagande och vem som meddelade beslut.

De omhändertagna fördes med buss till polisområde 3 (Södermalm). Inspektören Krister Pettersson tjänstgjorde som bittädande vakthavande be­fäl där. Tio av de omhändertagna saltes in i arrest på beslut av Krister Pettersson. Som skäl härför har på omhändertagandebladei angetts att mänga fördes in samtidigt till avdelningen och atl del var nödvändigl att sätta dem i arrest för att säkerställa ordningen och ttygga personalens säker­het. I ett särskilt PM har Krister Pettersson upplyst att han av det polisbefäl som skötte ttansporten först fick uppgiften all samtiiga som förts in hade gripits för broll, nämligen skadegörelse och våld mol tjänsteman. Krister Pettersson agerade därför utifrån att det var fråga om personer som var misstänkta för broll.

De omhändertagna hördes successivt. Samtiiga frigavs efter förhör enligt beslul av Krister Pettersson. Frigivningarna skedde frän kl. 23.15 lill kl. 00.10 dä alla de omhändertagna frigetis.

En tjänsteman hos JO har inhämtat uppgifter frän fem av de omhänder­tagna. Deras utsagor kan kort sammanfallas pä följande sätt. De hörda be­fann sig samtiiga på platsen mer eller mindre av en slump. Tre av dem kom just ut frän McDonalds, en hade nyss parkerat sin bil i närheten och en hade följt med andra ungdomar från T-Centtalen. Del hade uppstått nägot bråk på Smålandsgalan med ungdomar inblandade. En bil hade kört in i en husvägg och polis kommit till platsen. Ungdomama som var inblandade i bråket sprang iväg. En del nyfikna samlades pä galan. Pohsen omhändertog samtliga som befann sig på galan. Flera av dem försökte förgäves förklara att de inte hade varit inblandade i bråket. De behandlades bryskt av polisen. De fick stå uppställda mot en husvägg i ca en halvtimme. De skyddsvisiierades och fördes så småningom till en SL-buss som körde dem till polisstationen på Södermalm.

I ett brev till JO (dnr 2313-1989) har en av de omhändertagna, Göran Carlsson, begärt att JO skall utteda om polisen gjort sig skyldig lill olaga frihetsberövande. Göran Carlssons uppgifter stämmer i alll väsentligt öve­rens med vad som inhämtats under hand från andra omhändertagna. Göran Carlsson har ifrågasatt bl.a. om pxilisen urskillningslöst får omhänderta per­soner som inte på någol sätt uppttätl störande eller provocerande. Han har vidare på åtskilliga punkter ifrågasatt om polisen handlat konekt efter om­händertagandet.

55


 


Ingripandet på Riksbron                                 Prop. 1990/91:129

Bilaga 2:2 Etl Slörre antal ungdomar (enligt uppgift ca 100) rörde sig pä Drott­ninggalan från Sergels Torg i ril:ming mol Gamla Stan. Polisen följde dem och konffollerade lägel. Så småningom beslöt polisen atl slänga in ung­domama genom all spärra av rväirgaioma till Drottninggatan. Vidare sändes polis för alt möla ungdomama nere vid riksdagshuset. Ell anlal av ung­domama hann gå in i Gamla Stan innan polisen ingrep och spärrade vägen.

Sammanlagt 19 personer omliändertogs med slöd av 13 § polislagen på Riksbron kl. 23.20 (pä tvä omhändertagandeblad har platsen angetts vara Centtalbron). Av de omhändertagna hade tvä inte fylll 15 är, 14 var i åldern 15-18 år och rvä var 18 år eller äldre. Såvitt framgår av handlingama var ingen av dem utländsk medborgiu-e.

Enligt omhändertagandebladen fattades beslul om omhändertagande av poliskommissarien Christian Dahlsgaard. I flertalet fall har som anledning till omhändertagande angetts att det skell enligt beslul av centtala ledningen med anledning av oroligheier i city. Någon nännare uppgift om på vilket sätt var och en av de omhändeirtagna skulle ha stört ordningen redovisas inte.

Radiottafiken och protokollen bidrar inte till någon klarhet angående vem som har beslutat om omhändertagandet och gmnden för det.

De omhändertagna fördes m&i buss tiU polisområde 6 (Vällingby). Ingen av de omhändenagna sattes in i arrest. De hördes successivt. Samtliga fri­gavs efler förhör. Beslul om frigivning fattades i samtiiga fall utom två av t. f polisinspektören Per Quick och i resterande fall av polisinspektören Ström. Frigivningama skedde från kl. 00.10 lill 01.20 dä samtliga de om­händertagna frigetts.

En tjänsteman hos JO har inhämtat uppgifter frän fem av de omhänder­tagna. Deras utsagor kan kort Sctmmanfatias på följande säll. De hörda be­fann sig alla på platsen mer eller mindre av en slump. En av dem var pä väg till bussen, en skulle ttäffa kamr,ater pä en restaurang i Gamla Stan, rvä ville dra sig undan från polisen som fanns på Drottninggatan, och en följde bara med andra ungdomar. Del förekom ingel bråk bland ungdomama men de var högljudda. När de hörda kom över Riksbron spärrades vägen av polis. När de försökte vända om fanns polis bakom dem och hindrade dem från att gå därifrån. Flera av dem försökte förgäves få lämna platsen. Antalet poliser var betydligt slörre än antalet ungdomar. Polisen behandlade ungdomama bryskt. De awisiierades och fördes in i en buss som ttansponerade dem lill polisstationen i Vällingby. Pä pohsslationen fotograferades samtiiga.

Övrigt

I avsnittet angående ingripandet pä Gamla Brogatan har omnämnts några broitsanmälningar som sattes i samband med de omhändertagna utlänning­arna. Samtliga anmälningar, liksom yllerligare en anmälan om att ett gäng engelska ungdomar tidigare under dagen tillgripit öl på ett konditori, har

polismyndigheten skrivit av i brist på spaningsresultat.

56


 


I utlänningsärendena gjordes en mtinmässig konttoll av om de omhän-       Prop. 1990/91:129 dertagna förekom i polisens register. Resultatet var negativt bettäffande       Bilaga _:2 samtiiga. Såvitl känt har polismyndigheten i Stockholm inte från England inhämtat några upplysningar angående de omhändertagnas antecedentia.

Författningsbestämmelser m.m.

Utlänningslagen

I 1 kap. utiänningslagen finns vissa gmndläggande bestämmelser. I 1 kap. 1 § stadgas an lagen skall tillämpas sä att utiänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall.

Regler om avvisning finns i 4 kap. 14 kap. 1 § finns regler om avvisning som tar sikle på förhållanden vid ankomsten. I 4 kap. 2 § behandlas i fem punkter andra gmnder för avvisning. I 4 kap. 2 § ttedje punkten sägs att en utiänning får avvisas om han på gmnd av tidigare ådömt ftiheissttaff eller nägon annan särskild omständighet kan antas komma att begä brott i Sverige eller i något annat nordiskt land.

Bestämmelsema om avvisning i 4 kap. 2 § utiänningslagen har i alll vä­sentiigt förts över från 29 § i gamla utiänningslagen. I förarbetena lill 29 § sägs bl.a. att den omständigheten att en utiänning inte tidigare ådömts sttaff inte utesluter att det ändå kan finnas anledning att anla alt han kommer att begä brott efter inresan. I den mån det av utiänningens egna uttalanden eller andra förhållanden klart framgår att han har sädant syfte med inresan bör han kunna förhindras att sälla sådana planer i verkei redan vid ankomsten till landel. 1

PoUsmyndigheten prövar enligt 4 kap. 4 § utiänningslagen om avvisning skall ske med stöd av 4 kap. 2 § 3 utiänningslagen. Om polismyndigheten anser att det är tveksamt om avvisning bör ske skaU ärendel överlämnas lill statens invandrarverk.

Enligt 50 § gamla utiänningslagen, som alltjämt reglerar förvarstagande i utiänningsärenden, får en utlänning tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning eller om det uppkommer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd. Beslut om förvar fär dock meddelas endast om det med hänsyn till utiänningens personliga förhällanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utiänningens identitet är oklar. Om det bedöms tilhäckligt kan utiänningen i stället ställas under uppsikt.

Fmns det inte längre skäl att hälla utiänningen i förvar skall enligt 8 kap. 8 § utiänningslagen åtgärden omedelbart upphävas.


'Joachinm Nelhans utlalar i Utlänningsrätt att det är fräga om en preventiv åtgärd som endast skall tillämpas om det klan och entydigt kan styrkas att utlänningens avsikt med inresan är atl förbereda en brottslig handling i Sverige eller något annat nordiskt land.


57


 


Polislagen                                                                     Prop. 1990/91:129

Bilaga 2:2 Bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden finns bl.a. i 11 och 13 §§

polislagen.

I 11 § stadgas alt om polismyndighet enligt särskild föreskrift har befo­genhet att besluta att nägon skall omhändertas får en polisman omhänderta denne i avvaktan pä polismyndighetens beslut, om pohsmännen finner att föreskrivna fömtsätmingar för beslut om omhändertagande föreligger och att dröjsmäl med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller nå­gon annan fara.

Om nägon genom sitt uppttädande stör den allmänna ordningen eller ut­gör en omedelbar fara för denna fär, enUgt 13 § polislagen, en polisman av­lägsna eller avvisa honom från ett vissl omräde eller utrymme, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en sädan ätgärd behövs för att en sttaffbelagd gäming skall kunna av­värjas. Är en sådan åtgärd otillräcklig fär personen tillfälligt omhändertas.

Som framgär direkt av lagtexten har således åtgärdema att avvisa eller avlägsna någon från platsen förettäde framför beslut om omhändertagande.

Vidare krävs, sävitt gäller ordningsstörande, att den berörda personen ge­nom sitt uppträdande faktiskt stör den allmänna ordningen. Enbart att en person vägrar att lyda en polismans tillsägelse att lämna platsen anses inte innebära ett störande av allmän ordning (se Berggren m.fl. Polislagen s. 93 0.

Avvisande, avlägsnande och i sista hand omhändertagande kan ocksä ske om nägon genom sitt uppträdande ulgör en omedelbar fara för den allmänna ordningen. En gmndfömlsättning anses vara att faran är konkret. Ett omhändertagande får inte ske för att abstrakta, ännu inte konkretiserade faror skall avvärjas. Faran skall vidare ha uppkommit genom ell särskilt uppttädande från den som skall omhändertas. En persons blotta närvaro på en plats anses inte vara tilhäckligt, inte ens om han är känd för alt bråka och uppttäda ordningsstörande (a.a. s. 96 f).

JO har i etl tidigare ärende framhåUii atl som en gmndläggande fömtsätt­ning för omhändertagande enligt 13 § gäller atl ingripandel riktar sig mot en enskild person och att någol kollektivt omhändertagande inle kan accepte­ras. Polismannen skall göra en bedömning beträffande varje person för sig om fömtsätmingar finns för ingripande (dnr 227-1987, a.a. s. 96).

Enligt 15 § polislagen skall den som har omhändertagits så snart som möjligt undertäitas om anledningen till omhändertagandet. Vidare finns regler om att den pwlisman som verkställt omhändertagandet sä skyndsamt som möjligt skall anmäla åtgärden till sin förman och atl förmannen ome­delbart skall pröva om åtgärden skall bestå. Omhändertagande enligt 11 § skall anmälas för polismyndigheten, som snarast möjligl skall fatta beslut.

Den som omhändertagits enligt II eller 13 § skall, enligt 16 §, förhöras sä snart som möjligt. Har omhändertagandet skett med stöd av 13 § skall den omhändertagne friges snarast möjligl efler förhöret, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet.

58


 


Vissa allmänna principer för poHsingripanden läggs fast i 8 § polislagen       Prop. 1990/91:129
nämligen legalitets-, behovs- och proportionalitelsprincipema.
Bilaga 2:2

Legalitetsprincipen innebär att polisingripanden skall ske i enlighel med lag eller annan författning. Ingripanden som begränsar någon av de gmnd­läggande fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen, l.ex. friheisheis-berövanden, kräver direkt lagstöd. Behovsprincipen innebär all ett polisin­gripande får ske endast då det är nödvändigt för att den aktueUa farans eller Stömingens avvärjande eller undanröjande. ProportionaUtetsprincipen inne­bär alt en avvägning mäste ske mellan de skador och ölägenheter som ingri­pandet kan medföra för ett motstående inttesse och syftet med ingripandet och att dessa inte får stå i missförhållande till varandra.

Slutsatser m.m.

Såvitt gäller polisingripandena pä Smålandsgatan och Riksbron ger materia­let anledning att ifrågasätta om situationen varit sådan att bestämmelserna om omhändertagande i 13 § polislagen varit tillämpliga och om således laga gmnd för frihetsberövande förelegat. Besluten om omhändertagande före­faller inte heUer ha gmndats på nägon prövning av om det i varje enskilt fall förelåg fömtsättningar för ingripande. Det fmns även i övrigt anledning all anta att polislagens regler och annan lagstiftning inte tillämpats pä ett rikligt sätt vid de aktuella tillfällena.

Omhändertagandena av utiändska medborgare vid Gamla Brogatan skedde med slöd av 11 § polislagen, i avvaktan pä eventuella beslut enligt utlänningslagen. Nägon närmare bedömning av om det i varje enskilt fall funnits gmnd för omhändertagande synes inte ha gjorts. Det förefaller vi­dare tveksamt humvida de mycket fragmentariska förhören med utiänning­ama saml vad som i övrigl var känt bettäffande var och en av dem gav un­derlag för beslul om avvisning pä den angivna gmnden och om säledes laga gmnd för frihetsberövande enhgt utiänningslagen förelegat. Beslulen om avvisning och förvar synes fastmer ha fattats som ett led i ordningshåll­ningen i Slockholm den aktueUa dagen.

Enligt min mening ger det föreliggande materialet anledning att anta att broll har förövats av någon som står under JO:s tillsyn. Jag föreslår därför att fömndersökning inleds.

Gunnel Lindberg Gunnel Lindberg Byråchef

59


 


Lagrådsremissens lagförslag                        Prop. 1990/91:129

Bilaga 3 1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om rättegångsbaUcen dels alt 23 kap. 8 § skall ha följande lydelse,

dels   att det i balken skall införas en ny paragraf, 28 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse              Föreslagen lydelse

23 kap. 8§

Pä tillsägelse av px)lisman vare   På tillsägelse av en polisman är

den som är tillstädes å plats, där den som befinner sig på den plats,
brott förövas, skyldig att medfölja där ett brott förövas, skyldig att
till förhör, som hålles omedelbart medfölja till ett förhör som hålls
därefter. Vägrar han utan giltig or- omedelbart därefter. Vägrar han
sak, må han av jxilismannen med- utan giltig orsak, får polismannen
tagas till förhöret.
                ta med honom till förhöret.

Vad som sägs i första styckel gäller också den som befinner sig inom etl område dår ett broll ny­ligen förövats, om det för brotlel inle är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller också vid försök lill ett sådanl brotl.

28 kap. 2a§

För atl söka efler någon som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brotl, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller försök till sådant brott, får husrannsakan företas i transportmedel på viss plats, om det finns särskild anledning att anla atl den sökte kan komma att passera platsen.

Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1991.

60


 


2 Förslag till

Lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att 20 § polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:129 Bilaga 3


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


20 §


För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillttäde till den eftersöktes bostad eller annat hus, mm eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tUlgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. Pä motsvarande sätt fär en polisman bereda sig tillträde till en bosiad eller någol annat ställe för att söka efter etl föremål som polisen med slöd av lag eller annan förfatming skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller innehavare.

För all söka efier någon som har intagits i en kriminalvårdsansialt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka tran­sportmedel på viss plats, om den awikne kan antas utgöra en allvar­lig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning atl anta att den awikne kan komma atl passera platsen. En polisman har samma befogenhet för atl söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångs­vård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som av­vikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständig­heterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.

En åtgärd som avses i första Slyckel får endast om fara är i dröjs­mål vidtas ulan föregäende beslul av polismyndigheten. Endast om del finns särskilda skäl får åtgärden vidias mellan kl. 21.00 och 6.00.

En åtgärd som avses i första eller andra styckel får endasl om fara är i dröjsmål vidias ulan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om del finns särskilda skäl får åtgär­den vidias mellan kl. 21.00 och 6.00. I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas lill förhör eller inställelse vid domslol finns bestämmelser i rättegångsbalken.


61


 


Nuvarande lydelse                   Föreslagen lydelse          Prop. 1990/91:129

Bilaga 3

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.  Denna lag ttäder i krafl den 1 juli 1991.

2.  Under tiden den 1 juli - 31 december 1991 gäller vad som sägs i 20 § andra stycket om den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eUer den som överlämnats till rättspsykiatrisk väird i slället den som av domslol med stöd av 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till sluten psykiatrisk värd eller till värd i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

62


 


Lagrådet                                                        Prop. 1990/91:129

Bilaga 4 Utdrag ur prolokoll vid sammanttäde 1991-03-11.

Närvarande: f.d. regeringsrådel Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil Wemer, justitierådet Ulf Gad.

Enligt prolokoll vid regeringssammanttäde den 28 febmari 1991 har rege­ringen pä hemställan av statsrådet Georg Andersson beslutat inhämla lag­rådets ytttande över förslag till lag om ändring i rättegångsbaUcen, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Kazimir Åberg.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

63


 


Innehåll                                                                        Prop. 1990/91:129

Propositionen........................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåU............................ 1

Propositionens lagförslag............................................ 3

Utdrag ur protokoU vid regeringssammanträde den 14 mars 1991 6

1   Inledning.............................................................. 6

2   Bakgmnd.............................................................. 7

3   KontroUer vid allvarliga brott och rymnuigar................. 9

 

3.1   AUmänna ulgångspunkter..................................... 9

3.2   Medtagande tiU förhör....................................... 10

3.3   Husrannsakan i ttansportmedel vid aUvarUga brolt.. 14

3.4   Husrannsakan i ttansportmedel för eftersökande av rymlingar,

m.m.............................................................. 16

4   Ingripanden vid allvarliga ordningsstömuigar............... 18

5   Upprättade lagförslag............................................ 27

6   Specialmotivering................................................. 27

 

6.1  Förslagel lUl lag om ändring i rättegångsbalken....... 27

6.2  Förslaget till lag om ändring i pohslagen (1984:387). 29

 

7   Hemställan.......................................................... 30

8   Beslul................................................................. 31

Bilaga 1................................................................. Rikspolisstyrelsens skrivelse från april  1989 32

Bilaga 2................................................................. Rikspolisstyrelsens skrivelse från juli 1990    39

Bilaga 3................................................................. Lagrådsremissens lagförslag   60

Bilaga 4................................................................. Lagrådets yllrande     63

gotab   98261, Stockholm 1991                                                                                                                            64