Prop.
1990/91:128
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 mars 1991.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Laila Freivalds
Propositionen innehåller förslag dels om vissa ändringar i bestämmelserna
om onykterhet till sjöss, dels om en ny straffsanktionerad bestämmelse om
störande sjötrafik.
Sjölagens onykterhetsbrott delas enligt förslaget in i två grader som kal-
las sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Vid bedömning av om ett brott skall anses
som grovt skall förutom påverkansgraden särskilt beaktas om den uppgift
gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande till följd av fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av fartyget
inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.
Straffskalan för sjöfylleri föreslås vara böter eller fängelse i högst sex
månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.
Några promilleregler för sjötrafiken föreslås inte i detta ärende. Frågan
skall i stället bli föremål för en särskild utredning.
Den föreslagna bestämmelsen om störande sjötrafik innebär att man vid
sjöfärder är skyldig att anpassa färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt så att
inte omgivningen störs i onödan. Straffet för överträdelse av bestämmelsen
föreslås vara penningböter.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
1 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 128
Prop. 1990/91:128
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. 1)
dels att 325, 332 och 334 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas tvä nya paragrafer, 324 a och 325 a §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
325
Är den som framför fartyg eller
eljest pä fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas, att han inte pä
ett betryggande sätt kan utföra vad
som därvid åligger honom, döms
han till böter eller fängelse i högst ett
år.
a y
Den som tar sådan färdväg, håller
sådan hastighet eller annars med
fartyg färdas så att han i onödan stör
omgivningen döms till penningböter.
§'
Den som framför fartyg eller i
övrigt på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och då är sä påverkad av alko-
holhaltiga drycker eller något annat
medel, att det kan antas, att han inte
på ett betryggande sätt kan utföra
vad som därvid åligger honom,
döms för sjöfylleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.
325 a §
Är ett brott som avses i 325 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
ett år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något annat
medel,
2. den uppgift som gärnings-
mannen haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständighe-
ter eller
3. framförandet av fartyget inne-
burit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss.
1 Senaste lydelse 1986:297.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:128
332
Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326, 327, 328 eller 329 § och däri-
genom visat sig olämplig att utöva
sådan befattning på fartyg, för vil-
ken särskilda behörighetsvillkor
gäller, skall domstolen besluta att
han för viss tid eller för alltid inte
skall ha rätt att utöva befattningen.
Beslutet får även avse andra befatt-
ningar än den i vilken gärningen
begåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen ofördröjligen underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radiotele-
grafist skall även televerket underrät-
tas.
Vidtas åtgärd för att anställa åtal,
får sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket
för tiden intill dess lagakraftägande
dom föreligger eller domstolen, se-
dan åtal väckts, förordnar annor-
lunda. Finns det inte längre fog för
beslutet, skall detta omedelbart hä-
vas. Rätten till besvär hos rege-
ringen över sjöfartsverkets beslut är
inte inskränkt till viss tid.
P
Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
325 a. 326, 327, 328 eller 329 §
och därigenom visat sig olämplig att
utöva sådan befattning på fartyg, för
vilken särskilda behörighetsvillkor
gäller, skall domstolen besluta att
han för viss tid eller för alltid skall
fråntas rätten att utöva befattningen.
Beslutet får även avse andra befatt-
ningar än den i vilken gärningen be-
gåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen samma dag underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radiotele-
grafist skall även televerket underrät-
tas.
Vidtas åtgärd för att väcka åtal,
får sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket
för tiden intill dess lagakraftägande
dom föreligger eller domstolen, se-
dan åtal väckts, förordnar annor-
lunda. Finns det inte längre fog för
beslutet, skall detta omedelbart hä-
vas. Rätten att överklaga sjöfarts-
verkets beslut till regeringen är inte
inskränkt till viss tid.
334 P
Har flera medverkat till gärning
som avses i 323, 324, 325, 326,
327, 328 eller 329 §, gäller 23 kap.
brottsbalken.
Straff ådömes ej enligt denna lag,
om gärningen är belagd med sträng-
are straff i brottsbalken.
Har flera medverkat till gärning
som avses i 323, 324, 325, 325 a,
326, 327, 328 eller 329 §, gäller
23 kap. brottsbalken.
Straff döms inte ut enligt denna
lag, om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Till och med utgången av år 1991 skall straffet för brott mot 324 a §
vara böter, högst ettusen kronor.
- Senaste lydelse 1986:297.
3 Senaste lydelse 1986:297.
Prop. 1990/91:128
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhets-
lagen (1990:1157), 13 kap.l§ luft-
fartslagen (1957:297) eller 325 §
sjölagen (1891:35 s.l) skall förkla-
ras förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhets-
lagen (1990:1157), 13 kap.l § luft-
fartslagen (1957:297) eller 325 §
eller 325 a § sjölagen (1891:35 s.l)
skall förklaras förverkade, om det
inte finns särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas
hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit
avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid tpot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller
starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras förverkade,
om det inte finns särskilda skäl mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1990:1161.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991
Prop. 1990/91:128
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin,
Sahlin, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Utvecklingen av trafiken till sjöss har varit utomordentligt snabb under
senare år och i många avseenden har sjötrafiken mer och mer kommit att
likna trafiken på våra vägar. Antalet fritidsbåtar har ökat kraftigt och båtarna
är också ofta större och snabbare. Ökningen av sjötrafiken gör att det blir än
mer angeläget än tidigare att ställa höga krav på nykterhet till sjöss. Den gör
också att behovet av aktsamhet och hänsyn i sjötrafiken blir större.
Frågan om att anpassa sjölagens bestämmelser om onykterhet till de be-
stämmelser som finns för vägtrafiken har aktualiserats i riksdagen, som ställt
sig bakom ett uttalande av lagutskottet (LU 1987/88:23, rskr. 199) enligt vil-
ket regeringen i lämpligt sammanhang bör överväga, om inte en strängare
syn på onykterhet till sjöss bör komma till uttryck genom en ändring av
325 § sjölagen (1891:35 s.l) så att bestämmandet av påföljd vid brottet
närmare anpassas till vad som gäller enligt lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott (trafikbrottslagen).
Inom justitiedepartementet har utarbetats departementspromemorian
(Ds 1990:52) Sjöfylleri m.m. 1 promemorian föreslås bl.a. att sjölagens be-
stämmelser om onykterhet till sjöss delas in i två svårhetsgrader, sjöfylleri
och grovt sjöfylleri.
I promemorian föreslås också en straffsanktionerad bestämmelse om stö-
rande sjötrafik.
Promemorians lagförslag bör fogas som bilaga 1 till protokollet i detta
ärende.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten för
Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, riksåklagaren
(RÅ), brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, transportforsknings-
beredningen, sjöfartsverket, sjösäkerhetsrådet, statens väg- och trafikinstitut
(VTj), kustbevakningen, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet, rikspolisstyrelsen (RPS), polismyndigheten i Stockholm, Sveriges
advokatsamfund, Centralorganisationen SACO, Svenska tulltjänstemanna-
förbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Prop. 1990/91:128
Svenska sjöfolksförbundet, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges polischefer, Nämnden för båtlivsutbildning (NFB), Sveriges reda-
reförening, Svenska kryssarklubben, Svenska båtunionen och 1OGT-NTO-
Rörelsen.
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från överåklagarna vid regionåkla-
garmyndigheterna i Stockholm, Jönköping, Kalmar och Luleå. Över-
åklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm har vid sitt yttrande
fogat yttranden från chefsåklagaren i Handen och distriktsåklagaren Erik
Hasselrot. RPS har överlämnat yttranden från polismyndigheterna i Göte-
borg och Malmö.
En skrivelse har kommit in från Motorförarnas helnykterhetsförbund
(MHF).
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepar-
tementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 88-1480).
Kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser
(katastrofkommissionen) lade i februari 1990 fram betänkandet (SOU
1990:15) Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. I betänkandet föreslås bl.a.
att lagstiftningen om straff för onykterhet till sjöss ses över. För straffansvar
bör, enligt kommissionen, gälla samma bestämmelser om alkoholkoncentra-
tion i blodet som i trafikbrottslagen.
Betänkandet har remissbehandlats av försvarsdepartementet. Frågan om
onykterhet till sjöss har därvid kommenterats av kustbevakningen, Svenska
petroleuminstitutet och Sveriges redareförening.
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyndig-
heterna i Göteborg, Malmö, Kalmar och Härnösand. Överåklagaren vid
regionåklagarmyndigheten i Kalmar har vid sitt yttrande fogat yttranden från
chefsåklagarna i Kalmar och Karlskrona.
En sammanställning över remissyttrandena beträffande frågan om
onykterhet till sjöss har upprättats inom justitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet.
Jag kommer nu att ta upp de frågor som behandlas i promemorian och i
betänkandet beträffande regleringen av onykterhet till sjöss.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 februari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagförsla-
gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Lagrådet har den 25 februari 1991 lämnat förslagen utan erinran. I
förhållande till lagrådsremissen har en ändring av redaktionell karaktär gjorts
i lagtexten.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Sjölagen
I 324 § sjölagen finns ansvarsbestämmelser om vårdslöshet i sjötrafik. Där
stadgas att den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka
skall dömas, om inte oaktsamheten är ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader. Om brottet är grovt, är straffskalan fängelse i högst två år.
I 325 § sjölagen föreskrivs straff för den som framför fartyg eller annars
på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och
som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att
det måste antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid
åligger honom. Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst ett år.
Bestämmelsen har inte ändrats mer än i formellt hänseende sedan den inför-
des i lagstiftningen år 1966.
Vissa andra sjörättsliga regleringar
I 2 kap. sjötrafikförordningen (1986:300) finns bestämmelser om föreskrifter
för sjötrafiken. 1 1 § finns ett bemyndigande för sjöfartsverket att meddela de
föreskrifter som behövs med hänsyn till sjösäkerheten vid förande av fartyg.
Enligt 2 § får länsstyrelsen i samråd med sjöfartsverket meddela föreskrifter
om bl.a. fartbegränsning och om andra begränsningar och förbud som avser
rätten att använda ett vattenområde för trafik med fartyg under vissa närmare
angivna förutsättningar (andra stycket). I tredje stycket anges att
länsstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket får meddela även andra
föreskrifter om användandet av Sveriges sjöterritorium när de är av tillfällig
natur. Ansvarsbestämmelserna finns i 5 kap. 1 § 3 där det anges att den som
bryter mot bl.a. föreskrift som har meddelats med stöd av 2 kap. 1 eller 2 §
döms till böter.
Med stöd av dessa bestämmelser har länsstyrelser utfärdat lokala föreskrif-
ter om hastighetsbegränsningar, förbud mot trafik med motordrivna fartyg,
m.m.
Traflkbrottslagen, järnvägssäkerhetslagen och vägtrafikkungörelsen
I 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen finns bestämmelser om rattfylleri och grovt
rattfylleri. Bestämmelserna fick sin nuvarande lydelse år 1990 (SFS
1990:149).
Bestämmelserna om rattfylleri inleds med en promilleregel som straffbe-
lägger framförande av motordrivet fordon om föraren har en alkoholhalt i
blodet som uppgår till minst 0,2 promille eller motsvarande värde för alko-
holhalten i utandningsluften. Därefter följer en straffbestämmelse om s.k.
kliniskt rattfylleri. Med detta uttryck avses att föraren är så påverkad av alko-
hol eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande
sätt kan föra fordonet.
Prop. 1990/91:128
I bestämmelsen om grovt rattfylleri anges vissa omständigheter som sär- Prop. 1990/91:128
skilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Förutom ett värde
för alkoholhalten i förarens blod eller utandningsluft (1,5 promille resp. 0,75
milligram per liter luft) nämns i bestämmelsen annan avsevärd påverkan av
alkohol eller något annat medel samt påtaglig fara för trafiksäkerheten som
sådana omständigheter som skall beaktas särskilt i sammanhanget. Också
andra omständigheter kan emellertid kvalificera brottet som grovt.
Straffskalan för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader och
för grovt rattfylleri fängelse i högst ett år.
I allt väsentligt motsvarande straffbestämmelser finns i jämvägssäkerhets-
lagen (1990:1157) beträffande den som för maskindrivet spårfordon på järn-
väg eller tunnelbana.
Järnvägssäkerhetslagen innehåller dessutom en bestämmelse om ansvar
för den som utan att föra sådant fordon vid järnväg eller tunnelbana fullgör
tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten, och då
är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han inte
kan utföra dessa uppgifter på betryggande sätt. Straffskalan är böter eller
fängelse i högst ett år.
I 1 § första stycket trafikbrottslagen finns ansvarsbestämmelser om vårds-
löshet i trafik. Brister en vägtrafikant, den som för spårvagn eller den som
någon annanstans än på väg för motordrivet fordon i den omsorg och var-
samhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständighe-
terna, och är inte oaktsamheten ringa, döms enligt dessa bestämmelser för
vårdslöshet i trafik till böter. I andra stycket finns ansvarsbestämmelser om
grov vårdslöshet i trafik.
1 vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) finns regler för trafik med mo-
tordrivna fordon. I 116 § anges att fordonsförare skall behandla fordonet så
att det inte bullrar onödigt mycket. Det anges också att föraren i möjligaste
mån skall se till att fordonet inte släpper ut avgaser i sådan mängd att de för-
orsakar olägenheter. Bestämmelsen i 117 § tar sikte på körningar som är
onödiga och störande. Där sägs att sådan körning inte får äga rum med mo-
tordrivet fordon vid bostadsbebyggelse. Det anges också att färdväg, hastig-
het och färdsätt i övrigt skall anpassas så att andra inte störs i onödan. Dessa
regler är straffsanktionerade genom 164 § 10 VTK. Där sägs att den som
bryter mot bl.a. 116 och 117 §§ skall dömas till böter, högst ettusen kr.
Danmark
I dansk rätt föreskrivs straff för en skeppsförare, som utför arbete ombord på
ett skepp, om han har använt alkohol eller andra rusmedel i en sådan omfatt-
ning att han är ur stånd att utföra sin tjänst på fullt betryggande sätt. Straffet
är böter eller haefte (ett kortvarigt fängelsestraff).
Finland
Prop. 1990/91:128
I Finland döms den för fylleri i sjötrafik som framför fartyg efter att ha förtärt
alkohol eller annat rusmedel i sådan mängd att hans förmåga till de prestatio-
ner som uppgiften kräver är nedsatt eller alkoholhalten i blodet medan
uppgiften handhas eller därefter är minst 1,5 promille när omständigheterna
är sådana att gärningen är ägnad att äventyra annans säkerhet. Straffskalan
upptar böter eller fängelse i högst två år.
För fylleri i sjötrafik döms även ett fartygs befälhavare, styrman eller lots
eller någon annan person i tjänst på fartyget som efter att ha förtärt nyss
nämnda mängd alkohol eller rusmedel och under i övrigt samma omständig-
heter manövrerar fartyget eller handhar uppgift av väsentlig betydelse för
dess trafiksäkerhet.
Med fartyg avses i finsk rätt inte roddbåt, segeljolle eller annan därmed
jämförbar farkost.
Norge
I norsk rätt föreskrivs ansvar för förare av skepp, maskinist, styrman,
steward, telegrafist, skeppselektriker eller lots som avsiktligt eller oaktsamt
berusar sig under tjänsten eller när den förestår. Straffet är böter eller
fängelse i högst ett år.
Straffelovrådet har fått i uppdrag att utreda frågan om en fast promillegräns
för båtförare och för manskap och besättningsmedlemmar ombord på båten.
Frågan om en anpassning av sjölagens bestämmelser om onykterhet till de
bestämmelser som finns för vägtrafiken har vid flera tillfällen aktualiserats
motionsvägen i riksdagen.
Som jag tidigare redovisat har lagutskottet i ett betänkande som riksdagen
ställt sig bakom (LU 1987/88:23, rskr. 199) anfört att regeringen bör i
lämpligt sammanhang överväga om inte en strängare syn på onykterhet till
sjöss bör komma till uttryck genom en ändring i 325 § sjölagen så att be-
stämmandet av påföljd vid brottet närmare anpassas till vad som gäller enligt
trafikbrottslagen.
Utskottet underströk i sitt betänkande att alkoholförtäring i samband med
sjötrafik inte är förenlig med de krav sjölivet ställer och leder till ökade risker
för allvarliga olyckor. Utvecklingen när det gäller antalet fritidsbåtar och de-
ras utrustning och fartegenskaper medförde enligt utskottets mening att man i
högre grad än förr måste inskärpa kravet på nykterhet till sjöss. När det gäller
anpassningen till den påföljdspraxis som tillämpas vid rattfylleri framhöll
emellertid utskottet att hänsyn måste tas till att sjölagens bestämmelser har ett
betydligt vidare tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Bl.a. pekade ut-
skottet på att sjölagens regler inte gäller endast den som för fartyget utan
också andra personer som utför viktiga uppgifter ombord samt att reglerna
gäller inte bara motordrivna fortskaffningsmedel utan även t.ex. segelbåtar
1* Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 128
och roddbåtar. Utskottet konstaterade mot den bakgrunden att det även i fort-
sättningen måste finnas ett betydande utrymme för att döma ut böter som på-
följd vid onykterhet till sjöss liksom annars för en nyanserad bedömning av
varje enskilt fall.
I betänkandet diskuterade utskottet även frågan om att införa promille-
regler i sjölagen men utskottet ställde sig, i likhet med vid flera tidigare tillfäl-
len, avvisande till att i sjölagen införa särskilda ansvarsregler som anknyter
till promillehalten. Utskottet uttalade därvid bl.a. att man inte borde införa an-
svarsregler vars efterlevnad i praktiken inte kan övervakas.
Frågan har därefter behandlats även i lagutskottets betänkanden
1989/90:LU8 och LU15.
Frågan om att införa en promilleregel för sjötrafikens del efter mönster av
trafikbrottslagen har även diskuterats i flera andra sammanhang. Den be-
handlades under förarbetena till den nuvarande straffbestämmelsen om
onykterhet till sjöss (prop. 1966:145, 1 LU 1967:3) och av fritidsbåtsutred-
ningen (SOU 1974:95 s. 79 f).
Frågan har även aktualiserats inom Nordiska rådet. Social- och miljöut-
skottet behandlade vid sina möten i november 1988 och i januari 1989 ett
medlemsförslag om samordnad insats för minskat alkoholbruk i Norden
(A 846/s). I medlemsförslaget hemställdes att Nordiska rådet skulle
rekommendera Nordiska mininsterrådet att utarbeta ett tidsbestämt
aktionsprogram för att uppfylla Världshälsoorganisationens (WHO) mål om
en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen till år 2000, men
dessutom bl.a. att samma regler som tillämpas på land avseende pro-
millegränser och påföljder i trafiken skulle rekommenderas att gälla även till
sjöss. Social- och miljöutskottet inskränkte sin hemställan till Nordiska rådet
till att omfatta det ovan angivna aktionsprogrammet. Nordiska rådet beslutade
den 3 mars 1989 att följa social- och miljöutskottets rekommendation.
I social- och miljöutskottets betänkande uttalades emellertid att den starkt
ökande trafiken med fritidsbåtar och antalet alkoholrelaterade båtolyckor
gjorde det rimligt att frågan om samma promillegränser till sjöss som vid tra-
fik till lands skulle utredas i samband med det tidsbegränsade aktionspro-
grammet.
Med anledning av rekommmendationen har ministerrådet i meddelande re-
dovisat vilka åtgärder som vidtagits i Danmark, Finland, Norge och Sverige
samt anfört att det för närvarande inte är möjligt att utlova något tidsbestämt
aktionsprogram för att uppfylla WHO:s mål.
Socialstyrelsen har år 1989 lagt fram ett handlingsprogram för förebyg-
gande åtgärder. Programmet utgör den första delen i ett mer omfattande alko-
holpolitiskt handlingsprogram för att minska alkoholkonsumtionen med
25 % till år 2000. Bland de åtgärder som socialstyrelsen anser bör prioriteras
anges i handlingsprogrammet att man bör verka för att ingen alkohol
konsumeras i situationer som ställer särskilda krav på reaktion sförmåga och
omdöme. I detta hänseende föreslår socialstyrelsen bl.a. att regeringen verkar
för att lagstiftningen jämställer onykterhet till sjöss med onykterhet i trafiken
samt att kontrollen ökas av nykterheten hos båtförare.
Prop. 1990/91:128
10
Fritidsbätolyckor
Sjösäkerhetsrådet ger årligen ut en redovisning av allvarligare fritidsbåt-
olyckor. Av redovisningen för år 1989 framgår bl.a. följande.
Under år 1989 omkom 63 personer vid 58 olyckor med fritidsbåtar. Av
dessa personer var 55 % alkoholpåverkade. Av de som omkom under åren
1986, 1987 och 1988 var 43, 63 resp 79 % alkoholpåverkade.
Beträffande olyckorna som skedde under år 1989 lämnas vissa uppgifter
om de närmare omständigheterna i redovisningen.
Knappt hälften av de som omkom (31 personer) förolyckades i samband
med fritidsfiske. Många av de omkomna färdades i små, öppna båtar (28 per-
soner i öppen båt med motor och 17 i roddbåt eller jolle). När det gäller typ
av olycka kan sägas att fall över bord är den i särklass vanligaste orsaken (34
omkomna), närmast följd av kantring (15 omkomna). Kollision med annan
båt var inte olycksorsak i något fall och endast i ett fall var kollision med an-
nat föremål orsak till olyckan. Beträffande typen av olycksplats kan samman-
fattningsvis sägas att de flesta olyckorna, liksom under tidigare år, skedde på
mindre insjöar.
Sjöräddningsinsatser
Av de sjöräddningsinsatser som gjordes under år 1989 beträffande fritidsbå-
tar förorsakades 46 % av motorhaveri och 30 % av grundstötning.
Statistik beträffande yrkessjöfarten
Sjöfartsverket sammanställer uppgifter om till verket rapporterade sjöolyckor
med svenska handels- och fiskefartyg. Enligt den senaste statistiken
(sjöfartsverkets meddelanden nr 3 1989), som gäller år 1986, rapporterades
200 olyckor med svenska fartyg till sjöfartsverket. I sjöfartsverkets redogö-
relse anges inte i något fall drogpåverkan som sannolik orsak eller som en
omständighet som har bidragit till olyckan.
Statistik om brott mot 325 § sjölagen
Från statistiska centralbyrån har inhämtats statistik över lagföringar för brott
mot 325 § sjölagen under åren 1973-1988. Av statistiken framgår bl.a. föl-
jande.
Lagföringar som gällt brott endast mot 325 § sjölagen
1 de lagföringar som gällt brott endast mot 325 § sjölagen har påföljden ge-
nomsnittligt bestämts till fängelse i ca 4 % av fallen. Andelen fängelsedomar
har varierat de olika åren mellan 0 och ca 7 %. Knappt 40 % av de lagförda
har även lagförts för trafiknykterhetsbrott under åren 1973-1987. För dessa
är motsvarande siffror ca 5 % resp. 0 - ca 11,5 %.
Den genomsnittliga andelen bötesstraff vid lagföringar som gällt brott endast
mot 325 § sjölagen har varit ca 90 % med en variation de olika åren mellan
84 och 98 %.
Prop. 1990/91:128
11
Lagföringar i de fall där brott mot 325 § sjölagen varit huvudbrott
I genomsnitt har påföljden bestämts till fängelse i ca 6 % av fallen.
Variationen för de olika åren är 0 - ca 13 %. Drygt 40 % av de lagförda
personerna har också lagförts för trafiknykterhetsbrott under åren 1973-
1987. Motsvarande siffror för dem är ca 10 % resp. 0 - ca 21 %.
Andelen bötesstraff vid lagföringar där brott mot 325 § sjölagen varit hu-
vudbrott är genomsnittligt ca 85 % med en variation de olika åren mellan 75
och 92 %.
Prop. 1990/91:128
Båtlivet blir för allt fler människor en källa till avkoppling och rekreation.
Den stora naturtillgång vi har i våra kuster, sjöar och andra vatten utnyttjas av
fler och fler med eller utan båt. Det är viktigt att det kan ske under så trygga
och angenäma former som möjligt.
Under senare år har antalet fritidsbåtar ökat kraftigt och trafiken i våra
vatten har därmed blivit allt tätare. Till bilden hör också att många fritidsbåtar
numera utrustas med starka motorer som medger att båtarna kan framföras
med i vissa fall mycket höga farter. Utvecklingen har enligt min mening med-
fört att det har blivit ännu viktigare än tidigare att inskärpa kraven på såväl
nykterhet som ett hänsynsfullt beteende i övrigt till sjöss.
Ju livligare trafiken till sjöss är desto viktigare är det att båtfärder sker på
ett sätt som inte utsätter andra som vistas till sjöss för risker eller som
onödigt stör eller medför andra olägenheter för omgivningen.
Arbetet med att skapa en säker och bra trafikmiljö har hög prioritet i vårt
land. När det gäller trafiken till lands har trafiknykterhetsfrågan länge utgjort
ett viktigt led i strävandena efter att förbättra säkerheten. Sverige får också,
som jag har framhållit i tidigare lagstiftningsärenden, sägas tillhöra före-
gångsländema på detta område. Man har här tidigare än i de flesta länder in-
sett vikten av att genom en strikt lagstiftning inskärpa kravet på nykterhet i
trafiken. Denna tradition har fortlöpande förts vidare. Sentida exempel på
detta är den sänkning av gränsen för straffbar alkoholpåverkan som trädde i
kraft förra året liksom även den möjlighet att använda alkoholutandningsprov
som bevismedel i trafiknykterhetsmål som infördes år 1989.
När det gäller nykterheten i trafiken till sjöss är situationen delvis annor-
lunda. I sak har lagstiftningen inte ändrats sedan de första bestämmelserna
som tog direkt sikte på denna fråga infördes år 1966.
Innan denna reglering infördes kunde den som varit onykter till sjöss dö-
mas till ansvar enligt sjötrafikförordningens bestämmelse om vårdslöshet i
trafik till sjöss. Enligt förarbetena var den bestämmelsen tillämplig i mera
uppenbara fall av onykterhet. Lagföring kunde också ske med stöd av
sjölagens och sjömanslagens bestämmelser om ansvar för den som vållar
sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten.
12
Sedan den nuvarande regleringen infördes för 25 år sedan har såväl synen
på vikten av nykterhet i trafik som förhållandena till sjöss förändrats i viktiga
hänseenden. Det är därför angeläget att lagstiftningen såvitt möjligt anpassas
till nutida krav. 1 det sammanhanget är det naturligt att göra jämförelser med
trafiknykterhetsregleringen för trafiken i övrigt.
Ju högre farterna blir och ju mer båttrafiken tätnar desto mer kan det sägas
att förhållandena till sjöss kommer att likna dem som gäller för vägtrafiken
beträffande krav på reaktionssnabbhet, gott omdöme och andra egenskaper
som är viktiga i trafiksammanhang. Jag anser därför att det finns goda skäl
att utgå ifrån de regler som finns för vägtrafiken när ändringar av 325 §
sjölagen skall övervägas. Även av pedagogiska skäl kan det vara lämpligt att,
så långt det på sakliga grunder är motiverat, ha likartade regelverk för
trafiken till lands och till sjöss.
Samtidigt måste det hållas i minnet att förhållandena till sjöss på många
viktiga punkter skiljer sig från de villkor som gäller för trafiken till lands. En
viktig skillnad är att båtar på ett helt annat sätt än bilar och andra motorfordon
fungerar både som fortskaffningsmedel och som bostad. En annan viktig
skillnad är att det ofta är flera personer engagerade i framförandet av ett
fartyg medan normalt endast en person kör en bil.
Sjölagens bestämmelser om nykterhet, som tar sikte på alla personer som
utför viktiga uppgifter ombord, har även i andra avseenden betydligt större
spännvidd i tillämpningsområdet än trafikbrottslagens. Straffansvaret gäller
således inte bara motordrivna fartyg som i och för sig kan vara av högst
varierande storlek utan även andra farkoster, t.ex. segelbåtar och roddbåtar.
Alla dessa förhållanden som är speciella för sjötrafiken måste beaktas när
förslag till ändringar av reglerna för onykterhet till sjöss övervägs.
Det finns alltså viktiga skillnader, varav jag nu bara har pekat på några,
mellan trafiken till lands och till sjöss. Men likheterna är ändå stora, och i
många fall saknas det anledning att anlägga något principiellt annorlunda syn-
sätt på onykterhet till sjöss än det som tillämpas när det gäller vägtrafiken.
Enligt min mening är det därför en naturlig utgångspunkt att alla straffbe-
stämmelser om trafiknykterhetsbrott, oavsett om det gäller bilar, tåg eller bå-
tar, bör ha en likartad lagteknisk uppbyggnad. Genom en sådan ordning
kommer de gemensamma, grundläggande värderingar som ligger bakom be-
stämmelserna att strykas under. Det är uppenbart att det finns en bred enighet
om att alkohol i samband med väg-, tåg- eller båttrafik utgör en riskfaktor
som är både onödig och fullt möjlig att undvika. Det är viktigt att markera att
principen att alkohol och trafik inte hör ihop gäller inte endast landtrafiken
utan även sjötrafiken.
Ju tätare trafiken till sjöss blir desto viktigare blir det att trafikanterna, även
i andra avseenden än när det gäller nykterhet, visar aktsamhet och hänsyn
både till varandra och till andra som vistas på eller i närheten av sjön. Det kan
hävdas att det regelverk som redan finns på området inte är utformat på ett
sådant sätt att det täcker de behov som dagens sjötrafik för med sig. Ju tätare
båttrafiken blir och ju fler de snabba båtarna med stora motorer blir desto
större blir riskerna för att vissa båtförares beteende kommer att medföra
Prop. 1990/91:128
13
olägenheter för omgivningen. Enligt min mening finns det därför ett behov Prop. 1990/91:128
av straffsaktionerade regler om skyldighet att ta hänsyn i sjötrafiken.
Jag övergår nu till att närmare behandla frågan om onykterhet till sjöss
(avsnitt 3.2 och 3.3) samt frågan om straffreglering av vissa störande beteen-
den i sjötrafiken (avsnitt 3.4).
Min bedömning: Det finns inte nu tillräckligt beredningsunderlag
för att föreslå promilleregler för sjötrafiken. Frågan bör dock övervägas
närmare. En utredning bör därför tillsättas. Utredningen bör få i upp-
drag att överväga även andra frågor som kan ha samband med, eller
vara av betydelse för frågan, om promillegränser för sjöfarande.
Bedömningen i departementspromemorian är att det i vart fall för
närvarande inte kan anses finnas tillräckliga skäl för promilleregler men att
det kan finnas anledning till förnyade överväganden mot bakgrund av den
fortsatta utvecklingen, främst av trafiken med snabba motorbåtar, och de
ställningstaganden den kan medföra när det gäller frågan om kompetenskrav
eller andra behörighetsvillkor.
Enligt katastrofkommissionen bör lagstiftningen om straff för onyk-
terhet till sjöss ses över och samma bestämmelser om alkoholkoncentrationen
i blodet bör gälla för onykterhet till sjöss som de som finns i trafikbrottsla-
gen.
Remissinstanserna: Majoriteten av de instanser som avgett remissytt-
randen över departementspromemorian delar bedömningen i den. Många för-
ordar dock uttryckligen att någon form av promilleregler för sjötrafiken in-
förs. De argument som framförs för promilleregler är av skiftande slag.
Många remissinstanser pekar på de processekonomiska vinster som skulle bli
följden. Det är också många som framhåller att de likheter som finns med
vägtrafiken motiverar ett likartat regelsystem. Vissa instanser har förslag om
på vilken nivå en promillegräns bör ligga. En del instanser anser att promille-
regler bör omfatta endast vissa kategorier av fartyg eller vissa delar av sjötra-
fiken. Konkreta förslag om hur promilleregler skall vara utformade har läm-
nats av några få remissinstanser. Flera instanser av dem som förordar
promilleregler, däribland RÅ, RPS, VTI och MHF, framhåller att frågan
behöver utredas ytterligare innan förslag kan läggas fram.
Remissutfallet över katastrofkommissionens förslag är blandat. Flera re-
missinstanser anser att den föreslagna kriminaliseringen bör gälla hela eller
viss del av personalen ombord på fartyg. En instans anser att den föreslagna
ändringen kräver en mer ingående motivering än vad som redovisats i betän-
kandet. Flera remissinstanser avstyrker förslaget eller är tveksamma till det.
Skälen för min bedömning: Som jag nyss berört anser jag att det är en
naturlig utgångspunkt för övervägandena om hur straffbestämmelserna för
onykterhet till sjöss bör vara utformade att dessa anpassas till den reglering
14
som gäller för andra trafiknykterhetsbrott. Detta talar naturligtvis för att
promilleregler bör införas även när det gäller onykterhet till sjöss. För en så-
dan ordning talar också att viktiga delar av sjötrafiken väl kan jämställas med
motorfordonstrafiken på land när det gäller de faror som alkoholpåverkan
kan medföra.
Samtidigt är det dock uppenbart att promilleregler för sjötrafiken är för-
enade med olika typer av problem. I promemorian lämnas en ingående redo-
görelse för dessa. En diskussion förs också om olika tänkbara avgränsningar
av en promillereglering. Slutsatsen i promemorian är att det i vart fall för
närvarande inte finns tillräckliga skäl för att införa promilleregler men att
frågan kan behöva tas upp till förnyade överväganden mot bakgrund av den
fortsatta utvecklingen av sjötrafiken och de ställningstaganden denna kan
medföra när det gäller frågan om kompetenskrav eller andra behörig-
hetsvillkor för olika delar av sjötrafiken.
De flesta av remissinstanserna har ställt sig bakom promemorians bedöm-
ning. Såvitt kan bedömas är det bara någon eller ett fåtal remissinstanser som
är av den uppfattningen att det finns ett tillräckligt underlag för att nu införa
promilleregler för sjötrafiken. Ett betydande antal av remissinstanserna föror-
dar emellertid promilleregler och många anser att frågan bör utredas.
För egen del delar jag uppfattningen att det med nuvarande beredningsun-
derlag inte är möjligt att föreslå promilleregler för sjötrafiken. Men jag anser
också att det är angeläget att frågan snarast blir föremål för förnyade övervä-
ganden. En utredning bör därför få i uppdrag att behandla frågan. Uppdraget
bör även omfatta frågor om behovet av kompetenskrav eller behörighetsvill-
kor för vissa typer av sjötrafik liksom vissa andra frågor som kan ha sam-
band med, eller vara av betydelse för, frågan om promilleregler.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdepartemen-
tet.
Mitt förslag: Bestämmelserna i 325 § sjölagen om onykterhet till
sjöss delas in i två grader, sjöfylleri och grovt sjöfylleri. I bestämmel-
sen om grovt sjöfylleri anges att det vid bedömningen av om brottet är
grovt särskilt skall beaktas om gärningsmannen har varit avsevärt på-
verkad av alkohol eller något annat medel, om den uppgift gärnings-
mannen haft att fullgöra varit särskilt krävande till följd av fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av fartyget
har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.
Förslaget i departementspromemorian överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget. Göteborgs tingsrätt och överåklagaren vid regionåklagarmyndighe-
Prop. 1990/91:128
15
ten i Jönköping är dock kritiska mot den föreslagna gradindelningen. Prop. 1990/91:128
Polismyndigheten i Stockholm föreslår att straffansvaret inte skall omfatta
färder med de allra minsta farkosterna. Även några andra remissinstanser har
kritiska synpunkter på delar av förslaget. Endast Sveriges advokatsamfund
avstyrker förslaget.
Skälen för mitt förslag
Den lagtekniska konstruktionen
Som jag tidigare har berört har konstruktionen av straffbestämmelserna om
onykterhet till sjöss inte ändrats sedan reglerna kom till på 1960-talet. Sedan
dess har sjötrafiken genomgått stora förändringar och mer än tidigare kommit
att likna trafiken till lands. I likhet med vad som föreslagits i promemorian
och som tillstyrkts av en stor majoritet av remissinstanserna har jag därför
funnit att det är lämpligt att använda nykterhetslagstiftningen för landtrafiken
som förebild för mina förslag om ändringar av regleringen för onykterhet till
sjöss.
De gällande bestämmelserna om onykterhet till sjöss är i motsats till be-
stämmelserna om rattfylleri i trafikbrottslagen inte gradindelade. Det är endast
genom den relativt vida straffskalan, böter eller fängelse i högst ett år, som
det markeras att en gärning kan vara mer eller mindre allvarlig. Det finns an-
ledning att anta att detta är en viktig orsak till att påföljdsbestämningen vid
onykterhet till sjöss i så pass hög grad avviker från de principer som tilläm-
pas för rattfylleri. Genom att dela in även bestämmelsen om onykterhet till
sjöss i två grader skulle det kunna komma tydligare till uttryck att vissa gär-
ningar bör bedömas strängare och att samma principer för påföljdsbestäm-
ningen bör gälla vid onykterhet till sjöss som vid rattfylleri.
I likhet med vad som förordas i promemorian föreslår jag därför att be-
stämmelsen om onykterhet till sjöss på samma sätt som trafikbrottslagens
motsvarande föreskrifter indelas i en normalgrad av brottet där böter ingår i
straffskalan och en grövre grad som inte ger möjlighet att döma till böter. Det
innebär att huvudstadgandet skulle omfatta huvudsakligen de brott som inte
är så allvarliga att de motiverar en annan påföljd än böter. Som lagutskottet
har påpekat (LU 1987/88:23, s. 6) måste det ju även i fortsättningen finnas
ett betydande utrymme för böter vid överträdelser av 325 § sjölagen.
Det grova brottet
Det grova brottet bör, liksom numera gäller i fråga om de övriga trafiknykter-
hetsbrotten, enligt min mening konstrueras på det sätt som normalt gäller för
gradindelade brott. Det innebär att domstolen skall avgöra frågan om vilken
grad av brottet som föreligger efter en samlad bedömning av omständighe-
terna i det konkreta fallet. I bestämmelsen bör dock anges vilka omständighe-
ter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. En så-
dan ordning är ägnad att främja en enhetlig domstolspraxis.
En av de omständigheter som bör beaktas vid denna bedömning bör vara
om gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat
medel.
16
Uttrycket ”avsevärt påverkad” används även i övriga bestämmelser om Prop. 1990/91:128
trafiknykterhetsbrott och bör när det gäller onykterhet till sjöss i princip för-
stås på samma sätt som enligt dessa bestämmelser.
Av skäl som jag redovisat tidigare bör det inte nu, i motsats till vad som
gäller vid andra trafiknykterhetsbrott, införas en särskild promillegräns som
en av de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om
brottet är grovt. Det utesluter inte att det är en fördel om det i förundersök-
ningarna finns tillgång till analysbevis beträffande alkoholhalten i den miss-
tänkte gärningsmannens blod eller, vilket kommer att bli alltmer vanligt, hans
utandningsluft. I de fall där analysresultatet visaratt alkoholhalten uppgått till
minst 1,5 promille i blodet resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft torde
gärningsmannen, med hänsyn till vad som är känt om alkoholens inverkan på
människan, i allmänhet få anses ha varit avsevärt påverkad. Avsevärd påver-
kan kan dock föreligga även vid lägre alkoholhalter. Eftersom bedömningen
skall grundas på samtliga omständigheter bör det emellertid betonas att
förhållandena med hänsyn till t.ex.typen av fartyg eller de uppgifter som den
tilltalade fullgjort under färden kan ha varit sådana att brottet inte bör
bedömas som grovt trots att den tilltalade varit avsevän påverkad.
Andra omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömande av om
brottet är grovt är om den uppgift på fartyget som gärningsmannen haft att
fullgöra varit särskilt krävande till följd av fartygets egenskaper eller andra
omständigheter eller om gärningen har inneburit en påtaglig fara för säkerhe-
ten till sjöss. De närmare övervägandena härom redovisas i specialmotive-
ringen. Utöver de nu nämnda omständigheterna bör givetvis även andra för-
hållanden kunna beaktas. Även detta redovisas närmare i specialmotive-
ringen.
Brottsbeteckningar
Det finns inte någon särskild brottsbeteckning i den nuvarande lydelsen av
325 § sjölagen. Av praktiska skäl finns det ofta ett behov av en vedertagen
benämning av ett brott. Det behovet blir särskilt påtagligt vid brott som är
gradindelade. Det förekommer nu relativt ofta att ett brott mot 325 § sjölagen
benämns onykterhet till sjöss. Denna brottsbenämning är ganska otymplig
och blir det ännu mer om uttrycket ”grov” skall läggas till. Jag föreslår i stäl-
let att brottet kallas sjöfylleri resp, grovt sjöfylleri. Detta ger en anknytning
till trafikbrottslagens regler om rattfylleri och det gemensamma grundläg-
gande i båda regleringarna markeras. Samtidigt indikerar beteckningen även
det förhållandet att brottet, till skillnad mot vad som gäller för rattfylleri, om-
fattar inte bara den som är förare utan även andra personer som utför viktiga
sysslor på fartyg.
Övriga frågor
Enligt den nuvarande bestämmelsen om onykterhet till sjöss krävs för ansvar
att gärningsmannen är så påverkad ”att det måste antagas” att han inte på ett
betryggande sätt kan utföra sina uppgifter. Formuleringen skiljer sig från
motsvarande bestämmelse om s.k. kliniskt rattfylleri i trafikbrottslagen enligt
17
vilken det räcker ”att det kan antas” att han inte på ett betryggande sätt kan
föra fordonet. Straffbestämmelsen i sjölagen bör även i detta hänseende an-
passas till trafikbrottslagen
Tillämpningsområdet för denna bestämmelse behandlades i samband med
de nyligen genomförda ändringarna av trafikbrottslagen. I denna fråga sade
jag (prop. 1989/90:2 s.36) bl.a. följande:
”Jag kan instämma i — att det uttryckssätt som används för att beskriva på-
verkansgraden - - - ger utrymme för olika tolkningar. Enligt min mening
måste emellertid en bestämmelse av detta slag tolkas och tillämpas i ljuset av
de kunskaper som vi har om alkoholens inverkan på körförmågan, den ut-
veckling som skett av bl.a. trafikens omfattning och intensitet samt de förän-
dringar som allmänt skett när det gäller inställningen till trafiksäkerhet och de
krav som måste ställas på fordon, förare och uppträdande i trafiken. Det
råder inte heller någon tvekan om att det i alla dessa hänseenden inträtt stora
förändringar sedan uttryckssättet infördes i lagstiftningen. Samtliga talar
också för en strängare syn på det kliniska rattfylleriet. Jag vill här endast
erinra om att de s.k. olycksriskundersökningarna visar på dramatiskt höjda
olycksrisker vid alkoholhalter som är klart under 1,5 promille.
Allmänt sett bör ansvar för kliniskt rattfylleri kunna komma i fråga så snart
föraren varit så berusad att han vid en objektiv bedömning framstår som
olämplig som förare. Vilka allmänna krav som kan ställas i det hänseendet
bör bl.a. ses i ljuset av de grunder som ligger bakom avgränsningen av straf-
fansvaret när det gäller promilleköming. Ett annat synsätt skulle enligt min
mening vara svårt att försvara sakligt. Det kan ju knappast vara rimligt att
upprätthålla radikalt olika krav när det gäller påverkan vid överskridande av
den i lagen fastställda promillegränsen å den ena sidan och ansvar för kliniskt
rattfylleri å den andra.”
I sitt yttrande över lagrådsremissen anförde lagrådet, utan att invända mot
mina allmänna synpunkter, att de ändringar som föreslogs beträffande kli-
niskt rattfylleri, även om man skärpte kraven på betryggande körning, prak-
tiskt sett inte innefattade någon mer vidsträckt nykriminalisering i förhållande
till tidigare lagstiftning. Bakgrunden till lagrådets påpekande var att trafik-
brottslagens bestämmelser om kliniskt rattfylleri främst tillämpas när det sak-
nas bevisning om blodalkoholhalten. Lagrådet framhöll att en fällande dom
därför i praktiken normalt förutsätter en utredning om den tilltalades körsätt
eller beteende i övrigt som ger tillräckligt underlag för slutsatsen att det är
ställt utom varje rimligt tvivel att det kan antas att den tilltalade till följd av sin
alkoholpåverkan inte kunde föra fordonet på ett betryggande sätt. Enligt lag-
rådets uppfattning skulle en sådan utredning knappast kunna åstadkommas
med mindre den tilltalade förtärt alkohol som gett en betydligt högre alkohol-
halt än 0,3 promille (som var den nedre gränsen i det av lagrådet granskade
förslaget).
De bevisproblem som lagrådet berörde i sitt yttrande har, som jag nyss
nämnde, sin bakgrund i att lagrådet utgått från att det i tillämpningen av tra-
fikbrottslagens bestämmelse om kliniskt rattfylleri saknas utredning om alko-
holhalten i blodet eller utandningsluften. Motsvarande problem kan natur-
ligtvis uppkomma även vid tillämpning av sjölagens straffbestämmelser.
Som jag nyss sagt är det en fördel om man har blodprov eller utandningsprov
vid utredningen om misstänkta sjöfyllerier. En sådan utredning kan ge
underlaget för en slutsats om att det inte kan antas att den tilltalade kunnat
utföra sina uppgifter på ett betryggande sätt även när det inte finns tillräcklig
Prop. 1990/91:128
18
bevisning av det slag som lagrådet angett. Det kan i detta samanhang
hänvisas bl.a. till den sammanställning av olika undersökningar om alkohol
och trafik som finns i propositionen till de senaste ändringarna i
trafikbrottslagen (prop 1989/90:2 s. 18 f, jfr även s. 31). Av den framgår att
en försämrad körförmåga normalt inträder vid mycket låga blodalkoholhalter
och därefter ökar kraftigt i förhållade till påverkansgraden. Men självfallet
kommer det även i fortsättningen för straffansvar att krävas att det på grund
av utredningen är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade faktiskt varit så
påverkad att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra de
uppgifter som ålegat honom. Vilket mått av påverkan det förutsätter hänger
förstås samman med arten av de uppgifter som den tilltalade haft att fullgöra.
Mer komplicerade inslag kräver naturligtvis en än högre grad av nykterhet.
Mitt förslag: Straffbestämmelser om störande sjötrafik förs in i en
ny 324 a § i sjölagen. Straffansvar föreskrivs för den som tar en sådan
färdväg, håller en sådan hastighet eller annars med ett fartyg färdas så
att han i onödan stör omgivningen. Brott mot bestämmelsen bestraffas
med penningböter.
Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i huvudsak
med mitt förslag. I promemorian föreslås dock särskilda bestämmelser som
tar sikte på onödigt buller och utsläpp av avgaser som orsakar olägenheter.
Remissinstanserna: Ungefär en tredjedel av remissinstanserna tillstyr-
ker förslaget eller lämnar det utan erinran. Något fler anser att förslaget bör
genomföras men med vissa ändringar, som främst är av lagteknisk natur.
Knappt en tredjedel avstyrker förslaget. Många remissinstanser, både bland
dem som tillstyrker och dem som avstyrker förslaget, befarar att den före-
slagna regleringen kommer att medföra problem från såväl övervaknings-
som utrednings- och bevissynpunkt. Hovrätten för Nedre Norrland och
Sveriges advokatsamfund anser att straffansvar för onödigt buller och
utsläpp av avgaser bör kunna komma i fråga även när ett fartyg inte är under
färd. BRÅ anser att straffskalan bör vara böter eller fängelse i högst sex
månader.
Skälen för mitt förslag: Det framförs allt oftare kritik i massmedierna
och i andra sammanhang mot hur framför allt vissa förare av fritidsbåtar beter
sig i sjötrafiken. Kritiken gäller kanske främst de motorstarka båtarna men
mänga av de beteenden som lyfts fram kan förstås även andra båtförare göra
sig skyldiga till.
Det finns många olika exempel på båtmanövrar som är både onödiga och
störande för omgivningen. Det kan gälla att någon, utan att i tid visa att han
tänker iaktta de väjningsregler som finns, framför en båt med sådan hastighet
och kurs att andra personer som befinner sig till sjöss kan befara att en sam-
manstötning skall äga rum. Ett annat exempel är att någon hanterar båten på
Prop. 1990/91:128
19
ett sätt som i onödan stör medtrafikanter eller personer som idkar friluftsliv
eller bor längs färdvägen. Onödiga störningar kan också uppstå genom starkt
motorljud i närheten av fågel skyddsområden eller genom att någon kör på ett
sådant sätt att svallvågor rivs upp och vållar problem för andra båtar,
badande eller personer som vistas på land. Det kan också vara fråga om att
någon under nattetid i onödan kör nära andra båtar eller boende på land.
Den lagreglering som finns särskilt för sjöfarten på detta område är be-
stämmelserna i 324 § sjölagen om vårdslöshet i sjötrafik. I förarbetena till
lagrummet (prop. 1966:145 s.201) sägs att detta omfattar varje åtgärd eller
underlåtenhet som strider mot gott sjömanskap och är ägnad att leda till sjö-
olycka. Med gott sjömanskap avses enligt propositionen närmast korrekt
uppträdande till sjöss eller riktigt bedömande av sakläget och rätt handlande i
olika situationer till sjöss eller i hamn. Det sägs också att ordet sjöolycka
skall ha samma vidsträckta betydelse som i t.ex. sjötrafikförordningen.
Bestämmelsen täcker uppenbarligen normalt inte in förfaranden av det slag
som jag nyss gett exempel på. Typiskt sett är det här fråga om handlingar
som väl kan sägas vara hänsynslösa mot omgivningen men som inte behöver
vara ägnade att leda till en sjöolycka.
Det har inte heller med stöd av sjötrafikförordningen utfärdats föreskrifter
som reglerar den nu aktuella typen av handlingar.
Enligt min mening finns det ett klart behov av att försöka komma till rätta
med den sorts beteenden i sjötrafiken som jag nyss gett exempel på. Som jag
har varit inne på tidigare i anslutning till att jag behandlade frågan om sjöfyl-
leri finns det numera många likheter mellan trafiken till lands och till sjöss.
Även trafiken till sjöss kan, många gånger helt i onödan, vara störande eller
medföra andra olägenheter både för med trafikanter och för andra som vistas
på eller i närheten av sjön. För egen del anser jag därför att det kan vara
lämpligt att utgå i från de regler som gäller för landtrafiken när frågan om re-
glering av skyldigheten att i nu aktuella avseenden visa hänsyn i sjötrafiken
skall övervägas.
För vägtrafiken finns bestämmelser i 1 § trafikbrottslagen om vårdslöshet i
trafik. Dessutom finns straffsanktionerade bestämmelser i bl.a. 116 och
117 §§ VTK som tar sikte på hänsynslösa beteenden av det slag som jag
nyss har nämnt.
Med hänsyn till den likhet som finns mellan land- och sjötrafiken är det
enligt min mening befogat att i det nu aktuella avseendet ställa liknande krav
på sjötrafiken.
Det bör därför i sjölagen tas in en bestämmelse om straffansvar för den
som tar en sådan färdväg, håller en sådan hastighet eller annars med ett fartyg
färdas så att han i onödan stör omgivningen. Genom en sådan bestämmelse
markeras skyldigheten att vid båtfärder anpassa färdväg, hastighet och färd-
sätt i övrigt så att färden orsakar så små störningar som möjligt för omgiv-
ningen.
Bestämmelsen kan självfallet tillämpas även i sådana fall då omgivningen
störs i onödan genom buller eller avgasutsläpp. Jag vill i det sammanhanget
framhålla att störningen inte nödvändigtvis behöver avse människor utan
även kan gälla exempelvis djurlivet inom ett fågelskyddsområde. Mot den
Prop. 1990/91:128
20
bakgrunden anser jag, i motsats till vad som föreslås i promemorian, att det
inte behöver införas några särskilda bestämmelser som tar sikte på buller eller
avgasutsläpp.
I likhet med promemorians förslag är mitt förslag begränsat till störningar
som uppkommer genom färd med ett fartyg. Vissa remissinstanser har före-
slagit att regleringen skall omfatta även stillastående fartyg. Jag kan ha viss
förståelse för dessa synpunkter men det framstår som tveksamt om problem
med exempelvis buller från stillastående fartyg lämpligen bör lösas inom ra-
men för sjölagens bestämmelser. Jag är därför inte beredd att på grundval av
det beredningsunderlag som nu finns föreslå någon reglering som tar sikte på
fartyg som inte är i trafik. Jag vill emellertid erinra om att brottsbalkens be-
stämmelser om ofredande i vissa fall kan vara tillämpliga, om man stör andra
genom oljud.
Det bör framhållas att mitt förslag, i likhet med promemorians, i princip
omfattar alla former av sjötrafik. I praktiken torde den föreslagna bestämmel-
sen dock främst komma att få betydelse för fritidsbåttrafiken. Mot bl.a. den
bakgrunden föreslogs i promemorian att ansvaret skulle inskränkas till den
som framför ett fartyg. Såsom berörts av vissa remissinstanser kan en sådan
avgränsning medföra vissa problem. Enligt mitt förslag kan därför även and-
ra än förare drabbas av ansvar. Det framstår som naturligt att den som haft
det avgörande inflytandet över det störande förfarandet normalt också skall
vara den som hålls ansvarig för detta. Ofta är detta naturligtvis föraren men
det kan också vara någon annan.
Beträffande frågan om var i sjölagen den reglering som jag nu har före-
slagit bör tas in så anser jag att den lämpligen bör placeras i nära anslutning
till 324 § med hänsyn till det samband som finns mellan de båda reglering-
arna. Men för att markera att det ändå finns stora skillnader i regleringarna
bör den nya bestämmelsen placeras i en särskild paragraf. Jag föreslår därför
att en ny 324 a § införs i sjölagen.
Prop. 1990/91:128
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till
1. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.l)
2. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.
324 a §
Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars med fartyg
färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till penningböter.
21
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för den som färdas med ett Prop. 1990/91:128
fartyg så att han i onödan stör omgivningen. Som exempel på förfaranden
som kan vara störande nämns särskilt att man väljer en olämplig färdväg eller
håller en hastighet som inte är anpassad efter förhållandena. Omgivningen
kan dock störas även på andra sätt, exempelvis genom buller, avgasutsläpp
eller onödiga svallvågor.
Vid bedömningen av om någon i onödan stör omgivningen måste hänsyn
tas inte endast till störningens karaktär utan också till vilka krav som kan
ställas på att undvika störningen genom att anpassa sättet att färdas. Detta in-
nebär exempelvis att buller som i och för sig kan framstå som störande kan
vara att bedöma annorlunda när det kommer från ett fartyg i yrkesmässig tra-
fik än när det kommer från en fritidsbåt.
De närmare övervägandena bakom bestämmelsen har angetts i den all-
männa motiveringen (avsnitt 3.4).
Straffet är penningböter.
325 §
Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryg-
gande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till
böter eller fängelse i högst sex månader.
325 a §
Är ett brott som avses i 325 § att anse som grovt, skall dömas för grovt sjö-
fylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat
medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande
med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till
sjöss.
Förslaget innebär att den nuvarande bestämmelsen i 325 § sjölagen om
onykterhet till sjöss delas upp i två svårhetsgrader. Den ena brottstypen fö-
reslås bli benämnd sjöfylleri och den andra grovt sjöfylleri.
Därmed kommer 325 § sjölagen att innehålla regler om sjöfylleri och en
ny 325 a § att behandla grovt sjöfylleri.
Grundregeln om ansvar för sjöfylleri finns i 325 §. Den innebär att den skall
dömas för sjöfylleri som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alko-
holhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom.
När det gäller mindre båtar som kan föras av en person torde straff för sjö-
fylleri i första hand komma i fråga för den som styr båten. Även i sådana fall
kan dock annan person som finns på båten ha ett sådant ansvar för färden att
det kan komma i fråga att döma honom för sjöfylleri.
22
Uttrycket "berusningsmedel" i den nuvarande lagtexten har ersatts med Prop. 1990/91:128
"medel" i syfte att klart markera att bestämmelsen också omfattar påverkan av
exempelvis sömnmedel samt lugnande och smärtstillande preparat.
Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. Det innebär att
straffet i allmänhet kommer att bli böter. Om brottet är sådant att det anses
motivera ett fängelsestraff, bör det normalt bedömas som grovt sjöfylleri.
Vid flerfaldig brottslighet och återfall kan dock fängelse komma i fråga även
för sjöfylleri.
I 325 a § föreskrivs ansvar för grovt sjöfylleri. Straffet är fängelse i högst ett
år. Böter ingår inte i straffskalan.
Frågan om ett sjöfylleri skall anses grovt skall avgöras med beaktande av
samtliga omständigheter vid brottet. I bestämmelsen har emellertid angetts att
domstolen vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt skall beakta vissa
förhållanden.
Den första omständighet som anges i lagtexten är om gärningsmannen
varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel. Vad som avses
därmed har kommenterats i den allmänna motiveringen.
Den andra omständighet som är särskilt angiven i lagtexten är att den upp-
gift som gärningsmannen har haft att fullgöra på fartyget varit särskilt krä-
vande till följd av fartygets egenskaper eller andra omständigheter. Det ligger
i sakens natur att sådana omständigheter som fartygets storlek och med
vilken fart det har framförts eller kan framföras bör ha betydelse vid
bedömande av hur allvarlig gärningen är. Andra exempel på förhållanden
som kan vara relevanta i detta sammanhang är väderleken liksom om färden
sker i en livligt trafikerad farled eller om vattnen är särskilt svåmavigerade på
sätt som innebär ökade risker för att en sjöolycka skall inträffa.
Som en tredje omständighet som särskilt skall beaktas anges att gärningen
har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Bestämmelsen över-
ensstämmer i detta hänseende med motsvarande reglering av grovt rattfylleri i
trafikbrottslagen. När det gäller tillämpningsfrågorna gör sig också samma
slags synpunkter gällande (se prop. 1989/90:2 s. 49 f.).
332 och 334 §§
Paragraferna har justerats så till vida att det gjorts en hänvisning även till de
nya bestämmelserna i 325 a §. Dessutom har det gjorts ändringar av redak-
tionell natur. Däremot har det i paragraferna inte gjorts någon hänvisning till
324 a §.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Till och med utgången av år 1991 skall straffet för brott mot 324 a §
vara böter, högst ettusen kronor.
Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1991.
23
I prop. 1990/91:68 om ändring i brottsbalken m.m. (böter) har föreslagits Prop. 1990/91:128
bl.a. att uttrycket — böter, högst visst belopp i kronor — som används i
enskilda straffbestämmelser för att ange penningböter skall bytas ut mot
termen penningböter. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
1992. Med anledning av dessa förslag har i 324 a § angetts att straffet är
penningböter och i övergångsbestämmelsen att straffet t.o.m. utgången av år
1991 skall vara böter, högst ettusen kronor, vilket är maximibeloppet för
penningböter i gällande rätt.
I 1 § har gjorts en hänvisning även till den nya bestämmelsen i 325 a §
sjölagen.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.l),
2. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
24
Prop. 1990/91:128
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:3(5 s. 1)
dels att 324, 325, 332 och 334 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 324 a och 325 a §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
324 §1
Den som brister i gott sjöman-
skap till förekommande av sjöolycka
döms, om ej oaktsamheten är ringa,
för vårdslöshet i sjötrafik till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse
Den som brister i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka
döms, om inte oaktsamheten är
ringa, för oaktsamhet i sjötrafik till
böter eller fängelse i högst sex må-
nader.
i högst två år.
324 a §
Den som framför motordrivet
fartyg och som behandlar detta så att
det bullrar onödigt mycket eller i
onödan släpper ut avgaser i sådan
mängd att de orsakar olägenheter
döms till böter, högst ettusen kro-
nor.
Till samma straff döms den som
framför fartyg och som därvid inte
anpassar färdväg, hastighet och
färdsätt i övrigt sä att inte omgiv-
ningen onödigtvis störs.
325 a2
År den som framför fartyg
ellere/Jest på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss så påverkad av alkoholhal-
tiga drycker eller annat berusnings-
medel, att det måste antagas att han
inte på ett betryggande sätt kan ut-
föra vad som därvid åligger honom,
döms han till böter eller fängelse i
högst ett år.
Den som framför fartyg eller i
övrigt på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och då är så påverkad av alko-
holhaltiga drycker eller något annat
medel, att det kan antas att han inte
på ett betryggande sätt kan utföra
vad som därvid åligger honom,
döms för sjöfylleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.
1 Senaste lydelse 1986:297.
2 Senaste lydelse 1986:297.
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
325 a §
Är ett brott som avses i 325 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
ett år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något annat
medel,
2. uppgiften till följd av fartygets
egenskaper eller andra omständighe-
ter ställt särskilda krav på gärnings-
mannen eller
3. framförandet av fartyget inne-
burit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss.
Prop. 1990/91:128
Bilaga 1
332
Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326, 327, 328 eller 329 § och däri-
genom visat sig olämplig att utöva
sådan befattning på fartyg, för vil-
ken särskilda behörighetsvillkor gäl-
ler, skall domstolen besluta att han
för viss tid eller för alltid inte skall
ha rätt att utöva befattningen.
Beslutet får även avse andra befatt-
Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
325 a, 326, 327, 328 eller 329 §
och därigenom visat sig olämplig att
utöva sådan befattning på fartyg, för
vilken särskilda behörighetsvillkor
gäller, skall domstolen besluta att
han för viss tid eller för alltid skall
fräntas rätten att utöva befattningen.
Beslutet får även avse andra befatt-
ningar än den i vilken gärningen be-
gåtts.
ningar än den i vilken gärningen
begåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall domstolen ofördröjligen underrätta sjö-
fartsverket. I fråga om radiotelegrafist skall även televerket underrättas.
Vidtas åtgärd för att anställa åtal, får sjöfartsverket i uppenbara fall med-
dela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraftägande dom före-
ligger eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annorlunda. Finns det
inte längre fog för beslutet, skall detta omdelbart hävas. Rätten till besvär hos
regeringen över sjöfartsverkets beslut är inte inskränkt till viss tid.
334 §4
Har flera medverkat till gärning
som som avses i 323, 324, 325,
326, 327, 328 eller 329 §, gäller
23 kap. brottsbalken.
Straff ådörnes ej enligt denna lag,
straff i brottsbalken.
Har flera medverkat till gärning
som som avses i 323, 324, 325,
325 a, 326, 327, 328 eller 329 §,
gäller 23 kap. brottsbalken.
om gärningen är belagd med strängare
3 Senaste lydelse 1986:297.
4 Senaste lydelse 1986:297.
26
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:128
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 6 kap. 2 § järnvägstrafik-
lagen (1985:192), 13 kap. 1 § luft-
fartslagen (1957:297) eller 325 §
sjölagen (1891:35 s. 1) skall förkla-
ras förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 6 kap. 2 § järnvägstrafik-
lagen (1985:192), 13 kap. 1§
luftfartslagen (1957:297), 325 eller
325 a § sjölagen (1891:35 s.l)
skall förklaras förverkade, om det
inte finns särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas
hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit
avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller
starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras förverkade,
om det inte finns särskilda skäl mot det.
1 Senaste lydelse 1990:154.
27
Prop. 1990/91:128
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. 1)
dels att 325, 332 och 334 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 324 a och 325 a §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
325
Är den som framför fartyg eller
eljest på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas, att han inte på
ett betryggande sätt kan utföra vad
som därvid åligger honom, döms
han till böter eller fängelse i högst ett
år.
a s
Den som tar sådan färdväg, håller
sådan hastighet eller annars med
fartyg färdas så att han i onödan stör
omgivningen döms till penningböter.
§2
Den som framför fartyg eller i
övrigt på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten til!
sjöss och då är så påverkad av alko-
holhaltiga drycker eller något annat
medel, att det kan antas, att han inte
på ett betryggande sätt kan utföra
vad som därvid åligger honom,
döms för sjöfylleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.
325 a §
Är ett brott som avses i 325 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
ett år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något annat
medel,
2. den uppgift som gärningsman-
nen haft att full göra varit särskilt krä-
vande med hänsyn till fa'tygets
egenskaper eller andra omständighe-
ter eller
3. framförandet av fartyget inne-
burit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss.
- Senaste lydelse 1986:297.
28
Nuvarande lydelse
332
Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326, 327, 328 eller 329 § och däri-
genom visat sig olämplig att utöva
sådan befattning på fartyg, för vil-
ken särskilda behörighetsvillkor gäl-
ler, skall domstolen besluta att han
för viss tid eller för alltid inte skall
ha rätt att utöva befattningen.
Beslutet får även avse andra befatt-
ningar än den i vilken gärningen
begåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen ofördröjligen underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radiotele-
grafist skall även televerket underrät-
tas.
Vidtas åtgärd för att anställa åtal,
får sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket
för tiden intill dess lagakraftägande
dom föreligger eller domstolen, se-
dan åtal väckts, förordnar annor-
lunda. Finns det inte längre fog för
beslutet, skall detta omedelbart hä-
vas. Rätten till besvär hos rege-
ringen över sjöfartsverkets beslut är
inte inskränkt till viss tid.
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:128
Bilaga 2
Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
325 a , 326, 327, 328 eller 329 §
och därigenom visat sig olämplig att
utöva sådan befattning på fartyg, för
vilken särskilda behörighetsvillkor
gäller, skall domstolen besluta att
han för viss tid eller för alltid skall
fråntas rätten att utöva befattningen.
Beslutet får även avse andra befatt-
ningar än den i vilken gärningen be-
gåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen samma dag underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radiotele-
grafist skall även televerket underrät-
tas.
Vidtas åtgärd för att väcka åtal,
får sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket
för tiden intill dess lagakraftägande
dom föreligger eller domstolen, se-
dan åtal väckts, förordnar annor-
lunda. Finns det inte längre fog för
beslutet, skall detta omedelbart hä-
vas. Rätten att överklaga sjöfartsver-
kets beslut till regeringen är inte in-
skränkt till viss tid.
334 §4
Har flera medverkat till gärning
som avses i 323, 324, 325, 326,
327, 328 eller 329 §, gäller 23
kap. brottsbalken.
Straff ådömes ej enligt denna lag,
om gärningen är belagd med sträng-
are straff i brottsbalken.
Har flera medverkat till gärning
som avses i 323, 324, 325, 325 a,
326, 327, 328 eller 329 §, gäller 23
kap. brottsbalken.
Straff döms inte ut enligt denna
lag, om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Till och med utgången av år 1991 skall straffet för brott mot 324 a §
vara böter, högst ettusen kronor.
3 Senaste lydelse 1986:297.
4 Senaste lydelse 1986:297.
29
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:128
Bilaga 2
1 §'
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhets-
lagen (1990:1157), 13 kap.l§ luft-
fartslagen (1957:297) eller 325 §
sjölagen (1891:35 s. 1) skall förkla-
ras förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhets-
lagen (1990:1157), 13 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297), 325 eller
325 a § sjölagen (1891:35 s. 1)
skall förklaras förverkade, om det
inte finns särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas
hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit
avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller
starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras förverkade,
om det inte finns särskilda skäl mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1990:1161.
30
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-25
Prop. 1990/91:128
Bilaga 3
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl,
regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringsammanträde den 21 februari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammaråklagaren Agneta
Isborn-Lind.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
31
Innehåll
Prop. 1990/91:128
Propositionen.....................................................................................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll...............................................................1
Propositionens lagförslag...................................................................................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991......................5
1 Inledning........................................................................................................5
2 Bakgrund.......................................................................................................7
2.1 Gällande rätt...........................................................................................7
2.2 Utländsk rätt m.m...................................................................................8
2.3 Vissa tidigare överväganden om regleringen av nykterhet i sjö-
trafiken....................................................................................................9
2.4 Några statistiska uppgifter....................................................................11
3 Allmänmotivering.......................................................................................12
3.1 Allmänna utgångspunkter....................................................................12
3.2 Promilleregler för sjötrafiken...............................................................14
3.3 Uppbyggnad av sjölagens straffbestämmelser om onykterhet...........15
3.4 Störande sjötrafik m.m.........................................................................19
4 Upprättade lagförslag..................................................................................21
5 Specialmotivering........................................................................................21
5.1 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.l).........................21
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m............................................................24
6 Hemställan...................................................................................................24
7 Beslut...........................................................................................................24
Bilaga 1 Promemorians lagförslag...............................................................25
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag..........................................................28
Bilaga 3 Lagrådets yttrande..........................................................................31
gotab 98153, Stockholm 1991
32