Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1990/91:124

om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m. m.


Prop. 1990/91:124


Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 7 mars 1991.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Mona Sahlin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Lagen ersätter 1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. I lagen föreslås bl.a. en särreglering av uthyrning av arbetskraft dvs. en verksamhel som enligt gällande räll anses som en form av arbetsförmedling och är förbjuden om den bedrivs i förvärvssyfte. Särregleringen innebär atl uthyrning av arbetskraft legaliseras samtidigt som den som hyr ut eller hyr in arbetskraft i sin verksamhet måste iakttaga vissa regler som syftar till att arbelslagare som fått arbete via uthyrningsfö­relag inle skall hamna i svårigheter av olika slag. I della sammanhang föreslås bl. a. att uthyrd arbetskraft endasl får anlitas om della föranleds av ell tillfälligt behov av arbetskraft saml all vissa begränsningar skall gälla i förhållande lill anslällningsskyddslagens möjligheter alt träffa tidsbegrän­sade anställningsavtal. Vidare tljreslås all en enskild arbetstagare får, inom ramen för uthyrningsuppdraget, ställas till en beställares förfogande för en sammanhängande tid av högsl fyra månader. Genom kollektivavtal får avvikelser träffas från bl.a. den angivna tidsfristen. När det gäller arbets­förmedling föreslås bl.a. en möjlighet för förelag som förmedlar arbets­kraft i företags- eller verksledande slällning att efler tillstånd av AMS bedriva sin verksamhel i förvärvssyfte.

I syfte alt förstärka de fackliga organisationernas möjligheter att utöva inflytande i samband med att en arbelsgivare avser att anlita extern arbetskraft föreslås också vissa ändringar i medbestämmandelagen. Änd­ringarna innebär en förstärkt förhandlings- och informationsskyldighet.

Slutligen föreslås en möjlighet för AMS alt, vid sidan av straff, gentemot den som bryler mol lagens bestämmelser i vissa avseenden meddela de


 


förelägganden och förbud som behövs för lagens efterlevnad. Ett sådant     Prop. 1990/91:124 beslut kan förenas med vite.

Liksom idag föreslås regeringen vara slutinstans i ärenden enligt lagen. Frågor om vitesföreläggande eller vitesförbud prövas dock av länsrätt i samband med utdömandet av vitel.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.


 


Propositionens lagförslag                        Pop. 1990/91:124

1  Förslag till

Lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft

Regeringen föreskriver följande.

Lagens innehåll

1 § Denna lag gäller arbetsförmedling som bedrivs av annan än den
offentliga arbetsförmedlingen och som inte sker genom utgivande av skrift
på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig.

Med arbetsförmedling enligt lagen avses verksamhel som har till ända­mål all skaffa arbete lill arbetssökande eller arbetskraft ål arbelsgivare och som inte innebär uthyrning av arbetskraft enligt 2 §.

2 § I lagen ges också bestämmelser om uthyrning av arbetskraft. Härmed
avses etl rättsförhållande mellan en beställare och en arbetsgivare som
innebär atl arbetsgivaren mol ersättning ställer arbelslagare lill beställa­
rens förfogande för alt utföra arbete som hör till dennes verksamhet.

Arbetsförmedling

3 §   Arbetsförmedling får inte bedrivas i förvärvssyfte.

Utan hinder av första stycket får dock arbetsmarknadsstyrelsen ge till­stånd lill arbetsförmedling i förvärvssyfte för

1.  musiker och sceniska artister för verksamhel som innefattar ansläll­ning i utlandet av dem som är bosalla i Sverige eller anslällning i Sverige av dem som är bosatta i utlandet, eller

2.  arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvill­kor får anses ha företags- eller verksledande eller därmed jämförlig ställ­ning.

Tillstånd får beviljas för högsl ell år i sänder.

4  § Arbetsförmedling ulan förvärvssyfte men mol ersättning får bedrivas endast efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen. Sådanl tillstånd får dock inte beviljas enskilda personer eller avse arbetsförmedling för sjömän.

5  § En förutsättning för tillstånd enligt 3 eller 4 § är atl det finns ett behov av verksamheten från arbetsmarknadspolitisk synpunkt.

Arbetsmarknadsstyrelsen skall fastställa den högsta ersättning som får tas ut för förmedling vartill tillstånd lämnats enligt 3 eller 4 §. Ersättningen får endasl i de fall som avses i 3 § överstiga de beräknade kostnaderna för verksamhelen.

Ett tillstånd enligt 3 eller 4 § får förenas med villkor.

6 §   Den som hedriver arbetsförmedling utan all ersättning las ul skall

anmäla detta till arbetsmarknadsstyrelsen.                                             5


 


7§   Arbetsmarknadsstyrelsen får, helt eller delvis, återkalla etl tillstånd     Prop. 1990/91: 124 eller meddela ändrade villkor om

\. de förutsättningar som gällde när tillståndet meddelades inte längre föreligger, eller

2. verksamheten inte bedrivs enligt föreskrifter i lagen eller enligt villkor som tillståndet har förenats med.

8 § Om en lillståndshavare dör eller försätts i konkurs och dödsboet eller
konkursboet vill fortsätta verksamhelen, skall boet skriftligen anmäla del­
ta till arbetsmarknadsstyrelsen inom två månader från dödsfallet eller
konkursbeslutet. Om anmälan inte görs inom denna tid upphör tillståndet
att gälla.

Uthyrning av arbetskraft

9 § En arbetsgivare som avser all hyra ut arbetskraft enligt 2 § skall iaktta
följande:

1.   En arbetstagare får, inom ramen för det enskilda uthyrningsuppdra­get, ställas till en beställares förfogande för en sammanhängande tid av högst fyra månader.

2.   Mellan arbetsgivaren och arbetstagaren skall del finnas elt skriftligt anställningsavtal som reglerar anställningsformen samt lön och allmänna anställningsvillkor. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock inte träf­fas i de fall som avses i 5 § I och 3 samt 6 § lagen (1982:80) om anställ­ningsskydd.

3.   En arbetstagare får inte genom villkor i avtal eller på annat sätt hindras att ta anslällning hos en beställare for vilken arbete utförs.

4.   En arbetstagare som har sagt upp sig från en anställning och tar anställning hos en arbelsgivare som hyr ul arbetskraft får inte hyras ut till sin tidigare arbetsgivare lidigare än sex månader efler det att anställningen hos denne upphörde.

 

10  § En beställare får anlita uthyrd arbetskraft endast om detta föranleds av ell tillfälligt behov av arbetskraft och under de föruisäiiningar som anges i 9 § 1. En beställare får inte medverka till att uthyrd arbetskraft i slrid mol 9 § 3 hindras att la anställning hos beställaren eller anlita uthyrd arbetskraft i strid mot 9 § 4.

11  § Avvikelser får göras från 9§ 1 och 2 saml 10 § första meningen genom kollektivavtal som har slutils eller godkänts av en central arbetsta­garorganisation.

Tillsyn

12  §   Arbetsmarknadsstyrelsen skall utöva tillsyn över efterlevnaden av demia lag.

13  §   Arbetsmarknadsstyrelsen har rält alt från den som omfattas av


 


tillsyn enligt denna lag på begäran få de upplysningar och handlingar som     Prop. 1990/91: 124 behövs för tillsynen.

14 §   Arbetsmarknadsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud gentemot den som

1.  ulan lillslånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, eller

2.  anlitar arbetskraft som förmedlats genom sådan olaglig arbetsförmed­ling, eller

3.  i strid mot 9 eller 10 § hyr ut eller anlitar uthyrd arbetskraft utan atl avtal om avvikelse har träffals enligt 11 §, eller

4.     underlåter alt fullgöra sin skyldighel enligt 13 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen får förena beslut om föreläggande eller förbud

med vite.

Ansvar

15      § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd bedriver
arbetsförmedling i förvärvssyfte döms till böter eller fängelse i högsl sex
månader.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd bedriver arbets­förmedling ulan förvärvssyfte men mot ersätlning döms lill böler.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt 6 § döms till penningböter.

16      § Den som överträtt etl vitesföreläggande eller ell vilesförbud enligt
14 § får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfatlas
av föreläggandel eller förbudel.

överklagande

17      § Arbetsmarknadsstyrelsens beslul om vitesföreläggande eller vites­
förbud får inte överklagas.

Arbetsmarknadsstyrelsens beslul i övrigl enligt denna lag får överklagas hos regeringen.

18      § Vid en prövning av en ansökan om utdömande av vite får även
vitets lämplighet prövas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling skall upphöra att gälla.


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1990/91:124

Lagom ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 38 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Facklig vetorätt i visst fall

38 § Innan arbetsgivare beslutar all låla någon ulföra vissl arbete för hans räkning eller i hans verksamhel utan att denne därvid skall vara arbetsta­gare hos honom, skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagarorga­nisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal för sådant arbete.

Första slyckel gäller ej, om arbe-  Första stycket gäller ej, om arbe-

tet är av kortvarig och tillfällig na- let är av kortvarig och tillfällig na­
tur eller kräver särskild sakkunskap lur eller kräver särskild sakkunskap
och ej heller om den tilltänkta ål- och del inle är fråga om anlitande
gärden i allt väsentligt motsvarar av uthyrd arbetskraft enligt lagen
åtgärd som har godtagits av arbets- / ) om privat arbetsförmedling och
tagarorganisationen. Om organisa- uthyrning av .arbetskraft. Första
tionen i särskilt fall påkallar del, är stycket gäller ej heller om den till-
arbetsgivaren dock skyldig atl för- tänkta åtgärden i allt väsentligt
handla innan han fattar eller verk- motsvarar åtgärd som har godtagits
ställer beslut.
                       av arbetstagarorganisationen. Om

organisationen i särskilt fall på­kallar det, är arbetsgivaren dock skyldig alt .förhandla innan han fattar eller verkställer beslut.

Om synnerliga skäl föranleder del, får arbetsgivaren falla och verkställa beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första styc­kel. Påkallas förhandling enligt andra styckel, är arbetsgivaren icke skyldig all uppskjuta beslutet eller verkställigheten lill dess förhandlingsskyldighe­ten har fullgjorts, om särskilda skäl föreligger mol uppskov. I fråga om förhandling enligt första och andra styckena äger 14 § motsvarande tillämpning.

Har förhandling påkallats enligt första eller andra slyckel är arbets­givaren skyldig all på begäran av arbetstagarorganisationen lämna sådan information om del lilllänkia arbelel som organisationen behöver för alt kunna la slällning i frågan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.


 


Arbetsmarknadsdepartementet                 Prop- 1990/91:124

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Fljelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallslröm. Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Sahlin

Proposition om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m. m.

1  Inledning

Lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling (arbels-förmedlingslagen) trädde i kraft den 1 januari 1936. Lagen har varit föremål för ell flertal utredningar under årens lopp och har även ändrals ett anlal gånger. Bland de mer betydelsefulla ändringarna kan nämnas 1942 års lag (1942:209) genom vilken uthyrning av arbetskraft ansågs utgöra arbetsförmedling om det huvudsakliga syftel med verksamhelen var atl förmedla arbete. Genom en lagändring år 1970 (prop. 1970:166, 2 LU 93, rskr. 458) infördes dels skärpningar i straffskalan för olaga arbets­förmedling dels en utvidgning av det slralTbara områdel lill all avse också den som använder arbetskraft som har förmedlats genom förvärvssyftande förmedling. År 1976 (prop. 1975/76:84, InU 28, rskr. 222) infördes en möjlighet alt under vissa förutsättningar erhålla tillstånd all bedriva ar­betsförmedling i förvärvssyfte till och från ullandel för musiker och sceni­ska artister.

AMS-kommittén, som hade i uppdrag att göra en översyn av arbets­marknadsverkets ansvarsområde och organisation, uttalade sig i slutbelän­kandel (SOU 1985:7) om behovet av en översyn av arbetsförmedlings-lagen i syfte atl ge den ökad klarhet och bällre redaktionell utformning. Någol behov av att ompröva lagens allmänna inriktning ansåg emellertid kommittén inte föreligga. I prop. 1985/86:138 (AU 1985/86:14, rskr, 338) instämde föredragande departementschefen i denna uppfattning och upp­gav vidare atl en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartemenlel hade påbörjat etl arbete med en översyn av arbelsförmedlingslagen.

Arbetsgruppen avlämnade i juni 1989 en promemoria (Ds 1989:30) Arbetsförmedlingslagen — en översyn.

Promemorian har remissbehandlals. En förteckning över remissinstan­serna och en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad sammanställ­ning över remissyttrandena bör fogas till prolokollet som bilaga 1.


 


Lagrådet                                                         Prop. 1990/91:124

Regeringen beslutade den 21 februari 1991 att inhämta lagrådels yllrande över förslag till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbets­kraft och lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Förslagen hade upprättats i arbetsmarknadsdepartementet på grundval av promemorian Arbelsförmedlingslagen — en översyn (Ds 1989:30). De förslag som remitterades till lagrådet bör fogas lill prolokol­let i della ärende som bilaga 2.

Lagrådet har lämnai förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas lill prolokollet som bilaga 3. Lagrådets granskning har lett till vissa redaktionella ändringar av lagförslagen.

Jag redovisar i det följande i korthet bakgrunden till del nuvarande regelsystemet och de problem som anses förknippade med gällande ord­ning. I övrigl hänvisas till promemorian.

2 Arbetsförmedlingslagen 2.1 Gällande bestämmelser

Ansvaret för arbetsförmedlingen i Sverige vilar i princip på arbetsmark­nadsverket. För den offentliga arbetsförmedlingen finns bestämmelser i förordningen (1987:405) om den arbelsmarknadspoliliska verksamhelen och arbetsmarknadsverkets instruktion (1988:1139). Arbetsmarknads­myndigheterna skall bislå arbetssökande och arbelsgivare när del gäller att skaffa arbete eller att tillhandahålla arbetskraft. Arbetsmarknadsmyndig­heterna skall vidare inhämta och lämna så saklig och fullständig informa­tion som möjligl i de avseenden som har belydelse för såväl arbetssökande som arbetsgivare. Förmedlingen skall vara avgiftsfri.

Även privat arbetsförmedling får förekomma i viss begränsad omfatt­ning och i noggrant reglerade former. Sådan arbetsförmedling regleras i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling (arbelsför­medlingslagen).

Med privat arbetsförmedling enligt lagen avses också s. k. uthyrning av arbetskraft. Della uttrycks i lagen (1 § andra styckel) så att "Har mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos verksamhetens utövare eller av den sistnämnde hos arbetssökanden, skall, där av omständigheter­na framgår, alt det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av arbete åt arbetssökanden, sådan förfnedling anses som arbetsförmedling enligt denna lag."

Enligt arbetsförmedlingslagen får arbetsförmedling inle bedrivas i förvärvssyfte. Del enda undantaget härifrån avser förmedling lill och från utlandet av musiker och sceniska artister. Tillstånd till sådan arbetsför­medling kan beviljas för högst ett år i sänder. Som förutsättning för tillstånd gäller att sökande utfäsler sig att vid förmedling inte ställa upp villkor som begränsar förmedlingssökandes möjligheter all anlita den of­fentliga arbetsförmedlingen. Av förordningen om den arbetsmarknadspo-


 


liliska verksamheten framgår att det är arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)     Prop. 1990/91: 124 som prövar frågor om lillslånd till förvärvssyftande arbetsförmedling.

Den som vill bedriva arbetsförmedling ulan förvärvssyfte men mol ersältning måste ha lillslånd av AMS. AMS fastställer den högsta ersätt­ning som får las ul och fastställer de villkor och bestämmelser för verksam­heten som bedöms nödvändiga. Ersättningen får inte överstiga självkost­naden för förmedlingen. Elt tillstånd kan återkallas och ändrade villkor och bestämmelser kan meddelas för verksamhelen.

Den som bedriver avgiftsfri arbetsförmedling behöver inget tillstånd men måsle anmäla verksamheten lill AMS inom tre månader från verk­samhetens början.

AMS utövar tillsyn över lagens efterlevnad. Den som bedriver privat arbetsförmedling är skyldig att föra anteckningar och hålla dessa och andra handlingar angående verksamheten tillgängliga för granskning samt i öv­rigt lämna sådana uppgifter som behövs för att AMS skall kunna utöva sin lillsyn och samordna arbelsförmedlingsverksamheten.

Arbelsförmedlingslagens bestämmelser är straffsanktionerade. Sanktio­nen för den som utan tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte utgörs av böter eller fängelse i högst sex månader. Straffansvar föreligger också för den som bereder arbete åt någon efler anvisning från sådan otillåten arbetsförmedling. Även här är straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

AMS beslut i ärenden enligt arbetsförmedlingslagen kan överklagas till regeringen.

2.2 Vissa internationella åtaganden

Till grund för den svenska lagstiftningen ligger en år 1933 av internationel­la arbetsorganisationen (ILO) anlagen konvention om avgifiskrävande arbetsförmedlingsbyråer (nr 34). Eftersom arbetsförmedlingslagen utfor­mades med konventionen som grund får konventionen (liksom 1949 års reviderade konvention, se nedan) belydelse vid tolkning av lagen.

Konventionen behandlade såväl privat arbetsförmedling som bedrevs i vinstsyfte som sådan förmedling som bedrevs utan vinstsyfte eller ulan ersätlning. Bestämmelserna i konventionen syftade lill atl inskränka och reglera arbetsförmedling som bedrivs i privat regi. Enligt konventionen förband sig ratificerande stat alt inom tre år från konventionens ikraftträ­dande avskaffa avgifiskrävande arbetsförmedlingsbyråer som bedrivs i vinstsyfte. Nya sådana fick inte upprättas under denna tid. Under avveck­lingstiden skulle de stå under myndighets uppsikt och fick endast uppbära avgift och ersättning för kostnader enligt taxa som myndigheten fastställt. Enligt konventionen kunde dock redan befintliga byråer få lillslånd av myndighet att under vissa förutsättningar fortsätta sin verksamhet. Un­dantaget gällde sådana i lag noggrant angivna kategorier av arbetare som tillhörde yrken där arbetsförmedlingen ägde rum under sådana särskilda förhållanden som gjorde avvikelsen berättigad. För dessa byråer kunde tillstånd beviljas för ett år i laget dock under högst tio år.

Avgifiskrävande byråer som drevs ulan vinstsyfte skulle ha tillstånd av     11


 


myndighel att driva sin verksamhet. De fick inte ta ul mer ersättning än     Prop. 1990/91: 124 enligt en av myndigheten fastställd taxa, beräknad efler självkoslnadsprin­cipen.

I konventionen fanns också en bestämmelse om att den som — mol avgift eller kostnadsfritt — bedrev arbetsförmedling skulle göra anmälan om della lill vederbörande myndighet.

Konventionen ratificerades av Sverige år 1935 och trädde i kraft för Sveriges del den 1 januari 1937.

Vid ILOs konferenssammanträde år 1949 antogs etl förslag lill revide­rad konvention (nr 96) angående avgifiskrävande arbelsförmedlingsbyrå-er. Frågan om en revision hade på sin lid väckts av Sveiige, närmast för aktualisera etl underlättande av möjligheterna lill internationell arbetsför­medling inom musiker- och artistbranschen. Konventionsförslagel, som innebar alt de svenska revisionskraven tillgodosågs, innehöll en uppmjuk­ning av vissa grundläggande artiklar i konventionen. Den reviderade kon­ventionen gav medlemmarna möjlighet att ratificera elldera av två olika alternativ. Enligt det alternativ som Sverige har valt (del II) skall, liksom enligt 1933 års konvention, avgifiskrävande arbelsförmedlingsbyråer med vinstsyfte successivt avskaffas (i motsats till del III som endast föreskriver vissa villkor för sådana byråer). Någon bestämd lid för avvecklingen föreskrevs emellertid inte. Inte heller förbjöds inrättandet av nya sådana byråer under avvecklingsperioden. Vidare medgavs under vissa förutsätt­ningar avvikelser från avvecklingskravel.

Sverige ratificerade konventionen nr 96 den 18 juli 1950, varför denna trädde i kraft ell år senare (prop. 1950:188). Till den 1 mars 1990 har konventionen ratificerats av 39 stater (och sagts upp av en, nämligen Brasilien). Flertalet stater har accepterat konventionens del II. Delta gäller bl.a. Finland och Norge saml EG-länderna Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Förbundsrepubliken Tyskland. Del III har accepterats av bl. a. Irland. Portugal och Turkiet. Danmark och Island m.fl. har avstått från att ratificera konventionen. Internationella arbelsbyrån företar f. n. en översyn av lillämpningen av konventionen i ell tjugotal medlemsländer.

2.3 Rättspraxis

Antalet domstolsavgöranden om olaglig arbetsförmedling är ganska få. Högsta domstolen har emellertid i några vägledande fall haft alt ta ställ­ning till frågan om viss verksamhel varit all anse som arbetsförmedling eller inle.

När del gäller skrivbyråernas s. k. ambulerande verksamhet fann Högsta
domstolen i rättsfallet NJA 1962 s. 820 alt en skrivbyrås verksamhet var
sådan alt arbetsförmedling i arbetsförmedlingslagens mening förelåg.
Högsta domstolen beaktade därvid alt skrivbyråns anställda i belydande
utsträckning utfört sitt arbete annorstädes än på skrivbyråns kontor, atl de
anställda i många fall vid utförandet av sitt arbete varil inordnade i
kundföretagets organisation på ell sådanl sätt att de måsle sägas vara
ställda lill kundföretagets förfogande, atl de endasl arbetat vissa perioder
   12


 


samt att de dessemellan inte fått någon ersältning från skrivbyrån och även     Prop. 1990/91: 124 varit oförhindrade att åta sig arbete för annans räkning. (Jfr även NJA 1989 s. 629)

I rättsfallet NJA 1973 s. 562 fann Högsta domstolen viss verksamhet på varvsområdet vara all belrakla som arbetsförmedling. Den fråga som tilldrog sig intresset i målet var om den akluella verksamhelen avsäg entreprenad eller om den avsåg uthyrning av arbetskraft. Domstolen utta­lade då att 1 § andra stycket arbelsförmedlingslagen får anses innebära förbud mot skapandet av elt rättsförhållande mellan en beställare och en uppdragstagare, som går ul på alt den senare skall ställa arbetskraft till förfogande för beställaren, s. k. uthyrning av arbetskraft, men atl rättsför­hållanden av innebörd atl någon åtar sig att ined hos honom anslälld arbetskraft åt annan åstadkomma elt visst arbetsresultat inle träffades av denna lagregel. De omständigheter som beaktades vid bedömningen var att det aktuella företagets egen verksamhet huvudsakligen avsett personal-administrativa uppgifter, att samma slags arbeten lämnats även lill kund­förelagets egna arbetslag, all den högre tekniska ledningen för arbetet legat hos kundföretaget, samt att ersättningen beräknats på grundval av samma ackordsberäkningar som tillämpats för kundföretagets egna arbetare och att dessa ackordsberäkningar i huvudsak utförts av kundföretaget.

Av rättsfallen framgår att del inte är möjligt att dra någon klar och tydlig gräns mellan uthyrning och entreprenad. Avgörandet måste ske efler en värdering av samtliga faktorer och med ledning av omsländighelerna i del enskilda fallel Gfr prop. 1970:166 s. 21 ff).

2.4 Övrigt

Olaga arbetsförmedling kan motverkas inte bara genom arbetsförmed­lingslagens bestämmelser om tillsyn och straff. I medbestämmandelagen finns bestämmelser (38 —40§§) om facklig vetorätt bl.a. i sådana fall där en arbetsgivare vill anlita utomstående som kan antas bedriva olaga ar­betsförmedling. Beslämmelsen har kommit till bl.a. i syftet att förslärka möjlighelerna att förhindra olaglig uthyrning av arbetskraft. Genom veto­reglerna och de skadeståndsregler som har knutits till dem finns en effektiv möjlighet för de fackliga organisationerna att förhindra att en arbetsgivare anlitar ulhyrningsförelag som bedriver misstänkt olaga arbetsförmedling.

2.5 Allmänna Överväganden

Frågan om arbelsförmedlingslagens tillämplighet och räckvidd har länge
varit kontroversiell. Det har då främst gällt olika former av ifrågasatt
olaglig arbetsförmedling (inkl. uthyrning) på kultur- och konlorsområde-
na. Inom kulturområdet har det främst gällt den förmedlingsverksamhet
som bedrivs av s. k. produktionsbolag, managers, artistagenter och liknan­
de och inom kontorsområdel är det främsl skrivbyråernas verksamhet som
tilldragit sig uppmärksamhet. Även inom transportbranschen och varvs-
och verkstadsindustrin har från lid till annan meddelats domar rörande
olaga arbetsförmedling. Frågan om arbetsförmedling på dessa områden
       13


 


har också utretts upprepade gånger och berörts i olika lagstiflningssam- Prop. 1990/91: 124 manhang(se promemorian främst sid. 21 — 34). Problemet har främsl tagit sikte på att faslslälla en skiljelinje mellan självsländigl arbelsuppdrag (entreprenad) och uthyrning av arbetskraft. Om verksamheten har befun­nits utgöra entreprenadverksamhet är arbetsförmedlingslagens regler inte tillämpliga. Om däremot syftet med verksamheten varit atl slälla arbets­kraft till en beställares förfogande, dvs. hyra ut arbetskraften, har lagregler­na ansetts tillämpliga.

Uppfattningarna om vad som är lagens rälla innebörd går ofta starkt isär och domstolsavgörandena om olaglig arbetsförmedling är ganska få. Det har ibland hävdats att en av orsakerna lill den olagliga verksamheten är just svårigheten atl dra en klar gräns mellan uthyrningsverksamhet och entreprenad. Man talar om atl lagen är "oklar" och uttrycker önskemål om ett förtydligande. Man har goda skäl att anta atl den svårigheten endast lill en mindre del förklarar problemels omfattning. Genom högsta domstolens avgörande år 1962 har det exempelvis sedan länge slåll klart alt den verksamhet skrivbyråerna bedriver med personal som arbetar hos och underordnas kunden är olaglig uthyrningsverksamhet. Trots detta fortsät­ter vissa skrivbyråer verksamhelen i stort sett utan förändringar. Den snabba utvecklingen av tjänsteföretag lorde i stället ha sin grund i atl verksamhelen av många uppfattas som nyttig och värdefull. Ett evenluelll bötesstraff för olaglig verksamhel har kunnal las som en obetydlig kost­nadspost i verksamheten. Införandet av fängelse i straffskalan år 1971 vid fortsatt brottslighet har inte medförl några förändringar i detta synsätt. Så länge uthyrningsalternativet anses önskvärd och värdefull både för ulhyra-ren och inhyraren och då servicesektorn är snabbt växande finns del anledning alt förmoda att behovet all anlita uthyrningsförelag i framliden snarare kommer att öka än all minska.

Sammanfatlningsvis kan sägas alt tvistefrågan egentligen inle gäller hurdan lagstiftningen är utan fastmer har sin grund i olika uppfattningar bland arbetsmarknadens parter och andra om hur lagstiftningen bör vara utformad; vilka förfaranden skall den förbjuda och vilka intressen skall den skydda? Debatten är starkt präglad av olika inlresseståndpunkler. Problemet kan också uttryckas så all det är frågan om var gränserna ska dras för den offentliga arbetsförmedlingens avgiftsfria verksamhel och vilken roll som man vill att den offentliga arbetsförmedlingen skall ha.

Närmare om uthyrningsföretagens verksamhet

En allmän tendens i hela Västeuropa på senare år är uppkomsten av ett "kunskapsintensivt" tjänstesamhälle som delvis håller på att ersätta eller i vart fall kompletterar det traditionella varuproducerande industrisamhäl­let. En mångfald företrädesvis mindre företag har växt fram och erbjuder tjänster, vart och ett inom sitt kompetensområde.

Vad dessa förelag säljer är tillfälliga uppdrag eller tjänster åt kundföre­
tagen med hjälp av egna anställda. Det mest kända exemplet är kontorsar­
bete men företagen finns på många andra områden. Förelagen är oflasl
kunskapsföretag dvs. de tjänster som erbjuds är av kvalificerad arl och har
14


 


väsentliga inslag av rådgivning och problemlösning även om också mer     Prop. 1990/91: 124 hantverksmässiga moment kan ingå. Slorieken kan variera från några få lill flera hundra anställda.

Den principiella avtalsfrihet rätlssystemel tillerkänner parter i fråga oin utformning av rällsförhållanden, gör alt de här beskrivna avtalstyperna aldrig blir klart avgränsade ulan man får en glidande skala som spänner allt frän uthyrning av arbetskraft via mellanformer lill klara entreprenad­förhållanden.

I den följande framställningen avses endast sådana förelag som bedriver uthyrning av arbetskraft dvs. en enligt gällande rätt olaglig verksamhet. Företag som bedriver sedvanlig, hell laglig entreprenadverksamhet faller alltså hell utanför det följande.

Vanligen anlitas ett ulhyrningsförelag när ett förelag eller en organisa­tion har behov av att få arbetsuppgifter utförda och den ordinarie perso­nalstyrkan av olika skäl inte kan klara detta eller man finner det orationellt atl bygga upp en egen kompetens på området. Det kan vara fråga om tillfälliga behov på grund av en ordinarie anställds sjukdom, semester eller annan ledighet, vid en oväntad arbetstopp eller omorganisation, vakanser, specialprojekl av begränsad varaktighet m. m. Även om det tillfälliga behovet i och för sig i flera fall skulle kunna lösas genom korttidsanställ­ning finner inånga av kundföretagen det mera bekvämt och smidigt all anlita ett ulhyrningsförelag istället. Uthyrningsföretag som anställer och hyr ut personal på tillfällig basis (vikariat o. d.) debiterar vanligen kundfö­retaget en ersättning som täcker den anställdes lön, skatt och sociala avgifter samt administrativa koslnader och en vinst.

Emellertid finns det idag också en hel del problem förknippade med vissa uthyrningsförelags verksamhet. Jag redovisar därför i del följande min syn på hur dessa problem ser ul.

Problemen är av flera slag men allvarligast är att anställda i uthyrnings­förelag ofta befinner sig i elt underläge gentemot såväl sin egen arbetsgiva­re som den lill vilken de hyrs ut och atl denna grupp av arbelslagare erfarenhetsmässigt lält råkar ut för svårigheter av olika slag. Dessa arbets­tagare har visserligen ofta möjlighet att få bättre ekonomiskt utbyte av sitt ■ arbete än de arbetstagare med samma arbetsuppgifter som är anställda vid det inhyrande förelaget. Samtidigt är emellertid anställningstryggheten ofta otillfredsställande. Många har anställningsavtal som strider mot an­ställningsskyddslagens (LAS) regler om tidsbegränsade anställningsavtal. S. k. uppdragsanställningsavtal är vanliga, dvs. möjligheten till arbete be­ror helt på om förelaget får uppdrag från beställare. Arbetstagarna anställs uppdrag för uppdrag och något anställningsförhållande finns således inte mellan uppdragen. Muntliga anställningsavtal är vanliga och avtalen är ofta oklara till sin innebörd.

En del av idén med uthyrning av arbetskraft är atl företag mol betalning övertar affärsrisker från andra förelag. Det blir ulhyrningsföretaget som får ta risken atl ha arbetsgivaransvaret för etl anlal anställda som kanske inte kan sysselsättas när orderingången krymper. Inhyraren/kunden slutar bara att hyra arbetskraften. Detta blir en drivkraft för oseriösa företag att

15


 


vältra över risken på dem som arbetar ål företaget. Förelagen försöker på     Prop. 1990/91: 124 olika sätt att komma ur sill arbetsgivaransvar.

Del är inte hell ovanligt all ulhyrningsföretagen bygger upp och binder de anställda i nägon slags personalpool för lillfälligl arbete med arbetslös­hetsunderstöd som en löneulfyllnad. Erfarenheterna har visat att det varil svårt för arbetsförmedlingen att agera mot "personalpoolsanslällda" med erbjudanden om fasla arbeten hos annan arbelsgivare. Del har också hänt inom l.ex. kontorsservicebranschen all förelagen gjort sig av med arbets­kraft som av olika skäl inle längre hängt med i arbetet eller klarat sina arbetsuppgifter. Dessa har arbetsförmedlingen fåll ta hand om och försökt lösa problemen för. Enligt min mening är det därför viktigl att skapa elt system som inte medför atl ulhyrningsföretagen lar lättare på sitt arbets­givaransvar än andra arbelsgivare utan uppfyller de krav som i allmänhet åvilar en arbetsgivare med avseende på bl. a. anställningsförhållanden och anställningsvillkor, saml utbildning och andra personalpolitiska åtgärder. Delta är särskill vikligt mol bakgrund av all den som anlitar ett ulhyr­ningsförelag inte har någol personaladminislralivl ansvar eller någol eget arbetsgivaransvar för den som man på della sätt anlitar. Elt krav som uppdragsgivaren regelmässigt ställer är nämligen all den inhyrda arbets­kraften skall kunna gå direkt in i arbetet ulan lids- och kostnadskrävande introduktion. Vidare förbehåller sig uppdragsgivaren ofta rällen all gent­emot ulhyrningsföretaget när som helst säga upp avtalet beträffande den inhyrda arbetskraften för del fall denne i etl eller annat avseende inte är nöjd med det arbete som utförs.

Etl annat problem i sammanhanget är uthyrningsföretagens ibland bris­tande vilja all fullgöra sina skyldigheter gentemot det allmänna. Före­komsten av s. k. grå arbetskraft och missbruk av den principiella avtalsfri­heten i syfte alt kringgå lagar och avtal har under lång lid varil utmärkande för denna slags verksamhet och della förhållande var elt av de bärande motiven till reglerna i medbestämmandelagen om facklig vetorätt (38 — 40 §§). Problemen var vid denna lags tillkomst särskilt uttalade inom varvsindustrin och på byggnads- och anläggningsinduslrins område, men förekom också på många andra håll. Ofta rörde det sig om uthyrningsföre­lag som försökte kringgå arbetsrättslig lagstiftning och gällande kollektiv­avtal samt undandra sig förpliktelser enligt skattelagstiftning och socialav-giflslagstiftning.

I dag lorde problemen med grå arbetskraft och liknande vara störst inom
tillverknings-, metall- och verkstadsindustrin. Ofta rör det sig om inhyr-
ning av utländsk arbetskraft. Vanligt förekommande är all del uthyrande
företaget inte gör något avdrag för preliminär A-skatl vid utbetalningen av
arbetstagarnas ersättningar och inte heller lämnar föreskrivna kontroll­
uppgifter. Arbetstagarna får också på detta sätt möjlighet att undanhålla
inkomsterna från beskattning utan större risk för upptäckt. Rent generellt
kan sägas all när det gäller nu beskrivna förhållanden föreligger i viss mån
en ohelig allians mellan arbetsgivaren och de anställda, där dessa byter
bort anställningstryggheten mot atl arbetsgivaren gör det möjligt för de
anställda all undandra sig skall. Det är emellertid inte ovanligt all "allian­
sen" spricker och detta sker i regel när arbetslagaren inte får ut sin del av
  16


 


avtalet, nämligen lönen. Ofta är dessa företag registrerade under fiktiva     Prop. 1990/91: 124 adresser och när den anställde eller dennes fackliga organisation försöker få ul lönen, visar del sig att förelaget är spårlöst borta. Del kan här tilläggas atl den fackliga medvetenheten och organisationsgraden på dessa företag ofta är obefintlig eller i vart fall låg.

Uthyraren å sin sida underlåter all redovisa sin inkomst av verksamhe­len samtidigt som varken han själv eller uppdragsgivaren redovisar de arbelgivaravgifter som belöper pä arbetstagarens ersättningar. Uthyraren undandrar sig också sina skyldigheter i fråga om mervärdeskatt och försvå­rar möjligheterna till kontroll.

Ulmärkande för de företag som medvetet bryter mol skallerältslig och annan lagstiftning är mycket komplicerade anställningsförhållanden. Ofta föreligger stora svårigheter att peka ut vem som är den uthyrdes arbelsgi­vare. Del kan t.ex. handla om en finsk arbetare som är medlem i norska metallförbundel och för tillfället arbetar i Sverige för etl danskt företag. Detta danska företag hyr sedan ul den här personen till elt annal förelag som i sin lur hyr ul honom etl lill ett tredje osv.

När del gäller arbetskraft som hyrs ut främst inom tillverkningsindu­strin och inom bygg- och anläggningsverksamhel förekommer ofta arbels-miljöproblem. Del kan här röra sig om åsidosättande av på arbetsplatsen gällande säkerhetsföreskrifter eller brott mol i lag eller avtal föreskrivna arbelstidsregler.

I detta sammanhang måste man också slälla sig frågan varför de fackliga organisationerna inte i större utsträckning än vad som idag är fallel utnyttjar sin fackliga vetorätt enligt 38 och 39 §§ MBL. Med hjälp av dessa regler har de fackliga organisationerna idag en möjlighet att med omedel­bar verkan förhindra en arbetsgivares åtgärd att hyra in arbetskraft. Som påpekats i promemorian har emellertid organisationerna uppenbarligen haft praktiska svårigheter all med slöd av dessa regler effektivt motverka missbruk i samband med ut- och inhyrning av arbetskraft. Skälen lill detta kan vara flera. Ett skäl torde emellertid vara del omfattande utredningsar­bete och den i mänga fall komplicerade rättsliga bedömningen som måste göras vid fall av misstänkt olaga arbetsförmedling. Många gånger lorde del också vara så all den lokala fackliga organisationen ger sitt uttryckliga eller tysta samtycke när arbetsgivaren vill anlita icke anslälld arbetskraft för att lösa olika uppkommande situationer. Själva formen för anlitandet (entre­prenad, inhyrning etc.) torde här vara mindre intressant. Både arbetsgiva­ren och den lokala organisationen har nämligen ofta ett sammanfallande intresse av att rädda produktionen och därmed den egna sysselsättningen t. ex. vid en oväntad arbetstopp och andra akuta arbetsbrislsiluationer öch där den offentliga arbetsförmedlingen inte klarar rekryteringen.

Den fackliga organisationen befinner sig här ofta i en intressekonflikt där man visserligen ser med vissl principiellt ogillande på arrangemanget men där fördelarna trots allt överväger. Som LO också har påpekat i sitt remissyttrande kan inhyrning under kortare tid vara ell smidigt sätt atl lösa vissa problem och samtidigt ge arbetarna på inhyrningsföretaget vissa fördelar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att nuvarande förhållanden när det  17

2    Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 124


gäller uthyrningsverksamheten inle är tillfredsställande. Å ena sidan finns de som menar all ulhyrningsförelagens verksamhet är nyttig och värdefull för alla parter men alt lagen hindrar eller i vart fall försvårar denna verksamhet. Å andra sidan ser man från företrädesvis fackligt håll med oro på den nya utvecklingen och de svårigheter som föreligger alt få kontroll över och insyn i verksamhelen.

På sätt jag närmare kominer att utveckla i del följande kommer jag att föreslå alt uthyrningsbegreppet bryts ut ur det nuvarande arbetsförmed­lingsbegreppet i syfte att kunna legalisera denna verksamhet. Jag är emel­lertid inle beredd att legalisera uthyrning av arbetskraft utan atl samtidigt skapa garantier för att de anställda i uthyrningsföretagen tillförsäkras samma rättigheter som övriga arbetstagare på den svenska arbetsmarkna­den.

Jag redovisar i det följande mina överväganden och förslag med anled­ning av promemorian.


Prop. 1990/91:124


3 Allmän motivering

3.1  Begreppet "uthyrning av arbetskraft"

Mitt fiirslag: Uthyrning av arbetskraft,skall inte längre regleras som en form av arbetsförmedling och därmed inte heller omfattas av del idag gällande förbudet mol privat arbetsförmedling. I en ny lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft definieras ut­hyrning av arbetskraft som ett rättsförhållande mellan en beställare och en arbetsgivare som innebär att arbetsgivaren mol ersättning ställer arbetstagare till beställarens förfogande för att utföra arbete som hör till dennes verksamhel.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med inill förslag.

Remissinstanserna: Det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker all uthyrningsverksamhet inte bör betraktas och regleras på samma sätt som arbetsförmedling. Flera remissinstanser har emellertid pekat på att den föreslagna definitionen på uthyrningsverksamhet kan medföra gräns­dragningsproblem i första hand mot entreprenadverksamhet.

Skälen för mitt förslag: Som redogjorts för har det gällande förbudel mot uthyrningsverksamhet fått en ganska egendomlig och svårtolkad reg­lering i såväl den svenska lagstiftningen som den ILO-konvention på vilken lagstiftningen vilar. Räckvidden av de vägledande rättsfall som finns på området, NJA 1962 s. 820 resp. 1973 s. 562, har ofta diskuterats liksom ILO-konventionens generella tillämplighet på verksamhet som in­nebär uthyrning av arbetskraft. Även den omständigheten att det i prakti­ken förekommer i stor utsträckning, åtminstone inom vissa branscher, att arbetstagare hyrs ut för alt tjänstgöra hos andra arbetsgivare och på andra arbetsplatser utan all delta medfört någon större reaktion från myndighe­ternas sida har också bidragit till en osäkerhet om innehållet i gällande


 


räll. Det har mol denna bakgrund ibland gjorts gällande atl i vari fall Prop. 1990/91: 124 sådan uthyrningsverksamhet som idag bedrivs under seriösa former i själva verkei är en enligt arbelsförmedlingslagen helt laglig verksamhet, fullt jämförbar med entreprenadverksamhet eller t.o.m. utgörande sådan verksamhet. Denna osäkerhet om uthyrningsföielagens legala status åter­speglas också bland de remissinslanser som uttalat sig i frågan. Bland annat har Svea hovrätt och Juridiska fakulleisslyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet framhållit all eventuella lagstiftningsåtgärder bör avvakta tills vägledande uttalanden har erhållits från den högsta domstols­instansen.

Genom två nyligen avkunnade domar av Högsta domstolen (NJA 1989 s. 629) har sådant vägledande uttalande erhållits. Domstolen hade i dessa mål att pröva lagenligheten av viss skrivbyråverksamhel. Efter samman­fattande värdering av omständigheterna i målet kom Högsta domstolen till det resultatet att de förhållanden som enligt praxis är av betydelse vid bedömningen inte avvek på sådant sätt från de förhållanden som förelåg i 1962 och 1973 års rättsfall alt det fanns anledning alt bedöma avtalsförhål­landet mellan bolaget och beställarna på annat sätt än Högsta domstolen gjorde i fråga om de avtalsförhållanden som prövades i dessa rättsfall. Det har alltså enligt domstolen varit fråga om uthyrning av arbetskraft i för­värvssyfte ulan tillstånd.

Högsta domstolens avgörande innebär ett klargörande av det i prome­morian beskrivna rättsläget, nämligen att uthyrning av arbetskraft i för­värvssyfte är en olaglig verksamhel (olaga arbetsförmedling).

Som framhålls i promemorian är det flera omständigheter som talar för att dagens mycket restriktiva lagstiftning i detta avseende inte är särskilt väl lämpad atl möta de förändringar som ägt rum och de nya företeelser som växt fram sedan lagens tillkomst för över femtio år sedan. Många ulhyrningsförelag fyller onekligen för närvarande elt behov när det gäller kravel på en smidig och fungerande arbetsmarknad. För samhället i stort kan uthyrningsföretagens verksamhet innebära rationaliseringsvinster i form av ökad flexibilitet på arbetsmarknaden och ett ökat utbud av arbets­kraft. En legalisering av uthyrningsverksamheten innebär samtidigt att resurser kan skapas för att på etl mer effektivt sätt än i dag ingripa mot den del av uthyrningsverksamheten som inle motsvarar samhällets krav och där problemen är som störst. Jag instämmer därför i promemorians förslag atl uthyrning av arbetskraft inle bör ses som en form av arbetsförmedling utan som en verksamhet skild från detta. Sä golt som samtliga remissin­stanser har också tillstyrkt behovet av en sådan särreglering.

Om man vill särreglera uthyrningsverksamheten i förhållande till arbets­förmedling i syfte att legalisera verksamheten måsle själva begreppet ut­hyrning närmare definieras i lagtexten. I promemorians lagförslag §2 föreslås att med uthyrning av arbetskraft "avses verksamhet som går ut på all en arbetsgivare mol ersättning ställer sina arbetstagares arbetskraft, helt eller delvis, till en beställares förfogande för att under den senares ledning utföra arbete som hör till dennes näringsverksamhet."

Några remissinstanser har uttryckt farhågor att det med promemorians
förslag lill definition av begreppet uthyrning av arbetskraft kan uppstå
       19


 


problem med gränsdragningen i första hand mot entreprenad. Risk förelig-     Prop. 1990/91: 124 ger. menar man, att i dag hell tillåtna verksamheter kommer all omfatlas av den föreslagna definitionen och atl del därför bör övervägas ytterligare om inle lagtexten kan formuleras ännu tydligare på denna punkl.

Utgångspunkten när det gäller all definiera och särreglera uthyrning av arbetskraft måsle vara atl under delta begrepp endast föra sådant som enligt gällande rätl är att betrakta som olaga arbetsförmedling enligt 1 § andra styckel arbetsförmedlingslagen. Av Högsta domstolens domar NJA 1973 s. 562 och 1989 s. 629 framgår all det gällande förbudel mot uthyr­ning av arbetskraft innebär ell förbud mot skapandet av elt rättsförhållan­de mellan en beställare och en uppdragstagare, som går ul på alt den senare skall ställa arbetskraft lill förfogande för beställaren.

Som framgår ansluler den i promemorian föreslagna definitionen gans­ka väl till vad som enligt gällande rält är alt betrakta som uthyrning av arbetskraft. För atl yllerligare ansluta definitionen lill vad som idag kan anses vara gällande rält bör emellertid enligt min mening definitionen ta sin utgångspunkt i själva uppdragsavtalet, dvs. rättsförhållandet mellan beställaren och arbetsgivaren och alltså inte, på sätt som föreslås i prome­morian, låta verksamheten som sådan vara avgörande för avgränsningen gentemot andra verksamhetsformer.

När del gäller den närmare gränsdragningen mellan uthyrning av arbets­kraft och entreprenad måste, som också framhålls i promemorian, denna bedömning göras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskil­da fallet. Detta medför, vilkel också påpekats av arbetsdomstolen (AD) att det blir myckel svårt för alt inle säga omöjligt atl i lagtext ge en riktig och heltäckande beskrivning av vad som skall anses ulgöra uthyrning av ar­betskraft Gfr prop. 1970:166 s. 53 ff och LU II 1970:93). Enligt AD finns del exempelvis, med den utformning förslaget fåll, en risk för att en del av alla de faktorer som måste beaktas, tillmäts en alltför slor betydelse i förhållande till andra. AD synes här närmast syfta på arbelsledningskrite-riet i begreppets senare led, nämligen ... för atl "under den senares ledning (dvs. beställarens) utföra arbete... ."

Jag delar arbetsdomstolens bedömning all del föreligger en risk alt särskill arbetsledningskrileriet i promemorieförslagel har fått för slor tyngd i förhållande till alla faktorer som måste beaktas. Del lorde heller inte vara nödvändigt alt i lagtexten särskilt lyfta fram delta moment. Enligt min mening ligger redan i den omständigheten atl arbetskraften, enligt förslaget, slälls till en beställares förfogande, atl denne alltså dispo­nerar över arbetskraften i olika hänseenden inbegripet den direkta arbets­ledningen.

Ett par remissinstanser, nämligen riksskatteverket (RSV), länsrällen i Slockholms län och .AMS har pekat på all ordet "näringsverksamhet' i ullryckets sista led synes missvisande eftersom lagen uppenbarligen är avsedd atl tillämpas även på sådan uthyrning där beställaren inte bedriver näring, exempelvis myndigheter. Jag delar denna uppfattning och föreslår därför alt ledet "närings-" i sista ordet utgår.

Mol bakgrund av vad jag nu har anförl bör uthyrning av arbetskraft
kunna definieras som etl rättsförhållande mellan en beställare och en
         20


 


arbelsgivare som innebär att arbetsgivaren mot ersättning ställer arbetsta-     Prop. 1990/91: 124

gare lill beställarens förfogande för all utföra arbete som hör lill dennes

verksamhet.

För all uthyrningsverksamhet i lagens mening skall föreligga måsle alltså arbetsgivaren uppbära ersältning i en eller annan form. Ersättningens storlek är här inte avgörande. Såväl förvärvssyftande (vinslsyflande) verk­samhet som verksamhet som drivs endast mol självkoslnad eller liknande omfattas av den föreslagna definitionen.

Elt par remissinstanser har pekat på att svårigheter kan uppslå att med förslagels utformning definiera vem eller vilka som skall anses som bestäl­lare i lagens mening. Enligt min mening får med beställare i detta samman­hang avses den som slår som avtalspart (uppdragsgivare) i ett avtal om inhyrning av arbetskraft. Den som på detta sätt anlitar inhyrd arbetskraft är i dag så golt som uteslutande en person eller ett företag/myndighet som bedriver en verksamhel med arbetsgivaransvar för egna anställda. I rättslig mening är då beställaren den enskilde näringsidkaren eller det aktiebolag eller den juridiska person av annal slag eller myndighel som bedriver rörelsen även om de skyldigheter som åvilar beställaren enligt förslaget rent faktiskt kan komma all fullgöras av företrädare för beställaren. I elt aktiebolag är det exempelvis ofta en VD eller någon som utses av VD som handhar den löpande verksamhelen eller uppträder som beslutsfattare. I normalfallet bör det inte vålla några problem atl avgöra vem som skall anses vara beställare i lagens mening.

Kravel alt arbetet skall utföras i beställarens verksamhet innebär alt om beställaren saknar egen verksamhel för del aktuella arbetet faller arbetet utanför lagens tillämpningsområde.

Enligt min mening torde det knappast vara möjligt eller ens önskvärt all på ett mer uttömmande säll än så i lagtext definiera begreppet uthyrning av arbetskraft. Som 4M5'också har påpekat innehåller Norge och Finlands lagstiftning liknande definitioner utan att del tycks ha inneburit några större avgränsningsproblem. I övrigt utgör de förarbetsuttalanden som gjordes i samband med 1970 års lagstiftning fortfarande en god grund för gränsdragningen mellan uthyrning av arbetskraft och entreprenad (se prop. 1970:166 s. 21 ff). Genom de av Högsta domstolen nyligen avkunna­de domarna (NJA 1989 s. 629) har ytterligare utvecklats på vilkel sätt gränsdragningen skall ske.

Förslagets förhållande till ILOs konvention nr 96

Som tidigare redovisats är Sverige bunden av ILO-konventionen nr 96
som i princip stadgar ett förbud mot avgifiskrävande arbetsförmedlingsby­
råer med vinstsyfte. I konventionens artikel 1, mom 1 (a), definieras
avgifiskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte som "varje per­
son, sammanslutning, byrå eller annan organisation, vilken tjänar som
mellanhand för anskaffande av anställning ål arbetare eller av arbetare åt
arbetsgivare i syfte atl direkt eller indirekt från någondera erhålla ekono­
misk eller annan materiell fördel."
Tillämpningen av konventionen nr 96 har inle varit problemfri. Bl.a.
            21


 


har Sverige år 1965 vänt sig till ILOs internationella arbelsbyrä med en Prop. 1990/91: 124 begäran om klarläggande av innebörden av konventionens uttryck "av­gifiskrävande arbelsförmedlingsbyrå med vinstsyfte". Korrespondensen redovisas i promemorians avsnitt 5.1. Härav framgår bl.a. all enligt ar-betsbyråns mening kan konventionen vara tillämplig på t. ex. ambulerande skrivbyråverksamhel sådan den beskrivits i regeringens framställning till ILO, varvid del väsentligaste kriteriet för bedömningen om konventionen är tillämplig är transaktionens natur. Arbelsbyråns svar lämnades med det sedvanliga förbehållet att ILOs stadga inte ger byrån någon speciell befo­genhet att ge en auktoraliv tolkning av konventioner som antagils av arbelskonferensen. Denna räll tillkommer endasl internationella domsto­len i Haag.

Flera länder som ratificerat konvention nr 96 har vall en restriktivare tolkning av konventionens tillämpningsområde än vad arbelsbyrån gav uttryck för i sill utlåtande. I flerlalel av dessa länder menar man all det inte kan vara fråga om arbetsförmedling i konventionens mening när arbetstagaren är anslälld vid ett uthyrningsförelag vilkel upprätthåller en arbetsgivarfunktion såväl gentemot de anställda som del allmänna. Frågan om konventionens tillämplighet på uthyrningsverksamhet har också under senare år varit föremål för en omfattande rätlsvetenskaplig debatt och analys såväl inom som ulom ILO. Meningarna har härvid varit delade. ILOs slyrelse har också vid ett par tillfällen efler arbelsbyråns utlåtande uttryckt de svårigheter som föreligger alt tillämpa och tolka konventionens räckvidd nar det gäller uthyrning av arbetskrafl.

Av del nu redovisade framgår all frågan om konventionens tillämplighet på uthyrning av arbetskraft är kontroversiell och svårbedömd främst mol bakgrund av att det i konventionen inte finns en enda beslämmelse som formulerats uttryckligen med lanke på denna slags verksamhel.

Bland de remissinstanser som yllral sig över förslagels förhållande lill konventionen har ILO-kommittén framhållit att arbelsbyråns tolkning gjordes med utgånspunkt från en särskild typ av förmedlingsbyråer och gäller endast i den utsträckning som samma omständigheter som tolkning­en grundar sig på är för handen. Enligt ILO-kommittén bör del väsentliga vid bedömningen om konventionens tillämplighet vara på vilket säll och under vilka omständigheter som arbetskraften ställs lill uppdragsgivarens förfogande.

ILO-kommittén anför vidare:

"Eftersom ell grundläggande syfte med konventionen är att skydda arbets­
tagare mot en oegenllig behandling bör vid denna prövning avgörande vikt
fastas vid hur förhållandet mellan verksamhelens utövare och vederböran­
de arbetstagare samt förhållandet till uppdragsgivaren gestaltar sig. Om
detta första förhållande uppfyller de krav som normall kan ställas på ell
anställningsförhållande med avseende på anställningens form och innehåll
synes det befogat alt dra den slutsatsen alt den person eller del företag som
ställer arbetskraften till en uppdragsgivares förfogande inte "tjänar som
mellanhand för anskaffande av anslällning ål arbetare eller av arbetare åt
arbetsgivare". Därmed faller denna kategori utanför konventionens till-
länipningsområde. Om däremot förhållandet mellan uthyraren och arbets-
    22


 


lagaren inle uppfyller de nu nämnda kraven bör konventionen vara til-     Prop. 1990/91: 124 lämplig eftersom arbetstagaren i denna situation i realiteten torde vara alt betrakta som anställd inte hos det uthyrande-företagel, utan hos den person eller del förelag, lill vars förfogande han eller hon slälls.

När det gäller frågan om konventionens tillämplighet med avseende på de ulhyrningsförelag som enligt promemorian föreslås kunna få tillstånd att bedriva uthyrningsverksamhet synes dessa enligt ILO-kommittén upp­fylla de krav som enligt ovan redovisade synsätt måste föreligga för all verksamhetens utövare inle skall omfattas av konventionens begrepp "av­gifiskrävande arbelsförmedlingsbyrå".

S.AF och Sveriges Industriförbund har uttryckt uppfattningen alt uthyrning av arbetskraft är en verksamhel som faller utanför konventionens tillämp­ningsområde.

Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet har anförl atl oavsett den osäkerhet som föreligger beträffande gällande rätt finns del — om man vill tillåla viss uthyrningsverksamhet — anledning att särreglera denna verksamhet för att, om än inte till punkt och pricka uppfylla Sveriges åtaganden gentemot ILO och den av Sverige ratificerade konventionen nr 96, så åsladkomma elt regelverk som i någon ulslräck­ning harmonierar därmed liksom med regleringen i några andra europeis­ka länder.

AMS påpekar att oavsett konventionens räckvidd när det gäller uthyr­ning av arbetskraft är ILO-konventionens detaljerade regelsystem alltför snävt när det gäller atl hitta en ändamålsenlig lösning av problemen med privat arbetsförmedling m.m. Enligt AMS bör regeringen därför i första hand verka för en revidering inom ILO av konventionen nr,96 och i andra hand, om en sådan revidering inle kan komma lill stånd inom rimlig tid, överväga om inle konventionen borde sägas upp.

På skäl som jag kommer atl närmare utveckla i etl senare sammanhang är jag inle beredd atl verka för en revidering av konventionen eller all säga upp densamma. Detta är emellertid enligt min mening inte heller nödvän­digt i anledning av del nu föreliggande lagförslaget. Jag har nämligen inle någon annan uppfattning i denna fråga än den som ILO-kommittén gell ullryck för, nämligen atl om anställningsförhållandel mellan uthyraren och dennes arbelslagare uppfyller de krav som normalt kan ställas på ell anställningsförhållande uppträder inle heller uthyraren som mellanhand i konventionens mening. Den som hyr ul arbetskraft är i motsats till den som bedriver arbetsförmedling, ansvarig såväl gentemot sina anställda som uppdragsgivaren. Jag avser alt i det följande föreslå vissa bestämmel­ser för att garantera all anställningsförhållandel uppfyller de krav som måste kunna ställas. Det är således min uppfattning att sådan uthyrnings­verksamhet som i fortsättningen skall kunna bedrivas med stöd av lagen faller utanför konventionens tillämpningsområde. Med denna bedömning saknas också anledning all gå in på hur förslaget i och för sig förhåller sig till de olika beslämmelserna i konventionens del II.

23


 


3.2 Begreppet "arbetsförmedling" och förmedlingsmonopoiet


Prop. 1990/91:124


Mitt förslag: I lagen införs en generell definition av begreppet arbetsförmedling. Med arbetsförmedling förstås sålunda en verk­samhet som har till ändamål all skaffa arbete ål arbetssökande eller arbetskraft ål arbelsgivare och som inle innebär uthyrning av ar­betskrafl. Som en nyhet införs en möjlighet atl efter tillstånd av AMS bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte för arbetstagare i företags- eller verksledande ställning. Som en annan nyhet föreslås att kravel all tillstånd till internationell arbetsförmedling utan förvärvssyfte förutsätter bilaterala överenskommelser slopas. I öv­rigt föreslås i huvudsak vissa språkliga och redaktionella ändringar i den nuvarande regleringen när det gäller sådan arbetsförmedling.


Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med mitt förslag. I pro­memorian föreslås inte någon utvidgning av möjligheten alt bedriva förvärvssyftande arbetsförmedling, liksom inte heller avskaffandet av kravet på överenskommelser med främmande stat för att bedriva interna­tionell arbetsförmedling ulan förvärvssyfte.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte lämnat några syn­punkter på förslaget i denna del eller lämnai del utan erinran. Några remissinstanser bl.a. länsrällen i Slockholms län och flertalet arbelsgivar-organ har synpunkter på den föreslagna definitionen av begreppet arbets­förmedling och menar att begreppet arbetsförmedling istället bör bygga på begreppet anställning. AMS, som i och för sig inle har något alt erinra mot del sakliga innehållet i den föreslagna definitionen, anser alt det inle finns någol behov av en definition eftersom del inte har funnits några problem med den nuvarande tillämpningen. AMS har vidare förklarat att en arbets­förmedling fortfarande bör skötas i offentlig regi men atl man inle är främmande för atl under vissa förutsättningar tillåta privata förmedlingar. Bl.a. föreslår AMS att lagen bör innehålla ell uttryckligt undantag för yrkesmässig förmedling av personer i förelagsledande ställning (s. k. head-hunling).

SAF och Sveriges Industriförbund pekar på alt del i promemorian inle framförs några bärande skäl mot alt del i della sammanhang finns slarka skäl för en konkurrerande verksamhet som kan tillgodose behov som de nuvarande förmedlingarna ej klarar av eller som genom själva konkurren­sen stimulerar den offentliga förmedlingens effektivitet. Även SACO/SR har framfört liknande synpunkter.

Skälen för mitt forslag: Genom att den särskilda form av arbetsförmed­ling som idag regleras i lagens 1 § andra stycke (dvs. uthyrningsverksam­het) bryts ut ur arbetsförmedlingsbegreppet och görs till föremål för sär­skild reglering måste begreppet arbetsförmedling närmare definieras i lagen. Med förslaget atl reglera uthyrningsverksamhet som någol skilt från arbetsförmedling försvinner samtidigt en del av de idag föreliggande svå­righeterna med alt definiera begreppet arbetsförmedling.


24


 


Möjlighet finns att införa ell mer "renodlat" arbetsförmedlingsbegrepp. Prop. 1990/91: 124 Till arbetsförmedling skulle då försl och främsl kunna hänföras sådan traditionell arbetsförmedlingsverksamhet som går ul på all knyta kontakt mellan arbetsgivare och arbetstagare i avsikt all dessa skall iräfla avtal om anslällning. I och för sig skulle kunna övervägas att rent allmänt definiera arbetsförmedling utifrån en sådan verksamhet, vilkel också ell par remiss­inslanser varit inne på. Med hänsyn till de skiftande verksamheter och former under vilka arbetsförmedling kan tänkas bedrivas föreligger emel­lertid, enligt min uppfattning, slor risk för att en sådan definition skulle komma atl bli för snäv. En vidare definition är därför nödvändig. Arbets­förmedling skulle då, på sätt som i sak föreslagils i promemorian, kunna definieras som en verksamhel som har till ändamål atl anskaffa arbete åt arbetssökande eller arbetskraft ål arbetsgivare och som inte avser sådan verksamhel som tidigare definierats som uthyrning av arbetskraft.

Redan i 1970 års lagstiftningsärende (1970:166 sid 54) övervägdes all införa en liknande definition på arbetsförmedling vilket emellertid då avvisades med hänsyn till den osäkerhet en sådan definition skulle kunna länkas föranleda på längre sikt i fråga om sådan verksamhel som bedrevs som uthyrningsverksamhet. Vad lagstiftaren här syftade på var att risk förelåg alt vid en rättslig prövning uthyrningsverksamheten skulle kunna falla utanför en definition på vad arbetsförmedling är för något. De farhå­gor som 1970 års lagstiftare hyste mot all i lagtexten införa en definition av begreppet arbetsförmedling försvinner emellertid om man samtidigt inför en definition på uthyrningsverksamhet och elt förslag lill reglering i sär­skild ordning av denna verksamhet.

I ovan nämnda lagstiftningsärende uttalades också att arbetsförmedling (inkl. sådan verksamhet som är all belrakla som uthyrningsverksamhet) torde kunna definieras med utgångspunkt i verksamhetens huvudsakliga syfte. Den närmare innebörden i gällande rätt av begreppet "verksamhe­lens huvudsakliga syfte" är oklar. Frågan har inle ställts på sin spets i rättspraxis. Motsatsvis skulle begreppet kunna uppfattas så alt om någon bedriver en verksamhet som till mer än femtio procent beslår av något som inte är all betrakta som arbetsförmedling skulle resten av verksamhe­ten kunna utgöras av arbetsförmedling och denna mindre del av verksam­heten därigenom falla utanför lagen. En skrivbyrå som bedriver exempel­vis 60 procent stationär verksamhet och 40 procent ambulerande verksam­het skulle med ett sådanl synsätt kunna länkas falla utanför lagens defini­tion på arbetsförmedling. Della kan emellertid inle ha varit lagstiftarens avsikt.

Det nu sagda innebär att om man definierar arbetsförmedling med
utgångspunkt i verksamhelens huvudsakliga syfte uppstår besvärliga
gränsdragningsproblem. En bättre avgränsning är atl i slällel definiera
arbetsförmedling med utgångspunkt i verksamheten som sådan och inte i
dess huvudsakliga syfte. Arbetsförmedling skulle då kunna definieras som
en verksamhet som har till ändamål alt skaffa arbete ål arbetssökande eller
arbetskraft åt arbetsgivare i stället för alt del huvudsakliga syftet med
verksamheten skall vara avgörande. Det bör emellertid framhållas all,
förutom att uthyrningsverksamhet inte längre skall anses som arbetsför-
        25


 


medling, avsikten med en sådan definition inte är all införa ett nytt eller     Prop. 1990/91: 124 annorlunda arbelsförmedlingsbegrepp än vad som idag får anses vara giillande rätt.

Även om endast en mindre del av en utövares totala verksamhet utgörs av arbetsförmedling faller denna verksamhet in under lagen under förut­sättning att den bedrivs under stadigvarande och yrkesmässiga former. Delta torde för övrigl också ha varit lagstiftarens ursprungliga syfte med begreppet arbetsförmedling. I socialstyrelsens förslag till lagstiftning 11935 års lagstiftningsärende (prop. 1935:83) föreslogs all med arbetsförmedling enligt lagen skulle avses endast sådan arbetsförmedling som bedrevs yrkes-eller regelmässigt. Med ordet "yrkesmässigt" ville man, enligt socialstyrel­sens motivering till sitt förslag, ej angiva atl förmedlingsverksamheten skulle ulgöra förmedlarens enda eller huvudsakliga sysselsättning utan endast att verksamheten bedrevs på yrkesmässigt säll (sid. 25). Vid överar-betningen av socialstyrelsens förslag vidtogs en del jämkningar. Enligt föredragande departementschefen var jämkningarna av formell natur. Bland annat togs ullrycket "yrkes- och regelmässigt" bort. Enligt departe­mentschefen lorde med användandet av ordet "bedrives" med tillräcklig tydlighet framgå all lagen endasl äger tillämplighet på arbetsförmedling av viss permanens och omfattning (sid. 28).

Mot bakgrund av de skiftande verksamheter under vilken arbetsförmed­ling bedrivs torde det knappast vara möjligt eller ens önskvärt att i lag på ell mer uttömmande sätt än vad som ovan föreslagits försöka ange alla de former av verksamheter som kan betraktas vara arbetsförmedling. För det första skulle en sådan uppräkning inte kunna göras fullständig och för del andra skulle den snabbi bli inaktuell till följd av förändringar inom arbets­livet. Dessutom kan verksamheter som befinner sig på gränsen till arbets­förmedling formellt anordnas på många säll och lätt maskeras så att verksamhelen faller utanför en definition av vilka verksamhetsformer som skall anses vara arbetsförmedling. Det är därför inte möjligl att dra en klar gräns mellan olika verksamhetsformer. Detta gäller såväl gränsdragningen mellan arbetsförmedling och urhyrning som mellan uthyrning och entre­prenad.

När det närmare gäller gränsdragningen mellan arbetsförmedling och
uthyrning talar naturligtvis den omständigheten atl ett skriftligt anställ­
ningsförhållande föreligger mellan en arbetstagare och det förelag som
ställer arbetslagaren lill ell annat företags förfogande för alt det är fråga
om uthyrningsverksamhet. Om emellertid anställningen till sitt innehåll
blir så uttunnad att den inte längre kan anses uppfylla de krav som måste
kunna ställas på en anställning för att anställningsförhållande rättsligt sett
skall anses ha uppkommit eller, om det är fråga om s.k. skenavtal i syfte
att kringgå lagstiftningen, kan situationen vara atl bedöma annorlunda.
Förhållandena är då likartade med dem som råder när en arbetstagare
anställs endast "uppdrag för uppdrag". I dessa fall lorde arbetslagaren vid
en rättslig bedömning i realiteten vara att betrakta som anslälld inte hos
det uthyrande företaget, utan hos del företag, till vars förfogande arbetsta­
garen slälls. Verksamheten lorde då vara atl bedöma som arbetsförmed­
ling. Detsamma får anses gälla vid fall då den som har hyrt in arbetskraft, i
26


 


samband med inhyrningen eller kort lid därefter, i sin tur hyr ut samma Prop. 1990/91: 124 arbetskraft lill någon annan s. k. vidareulhyrning. Sådan verksamhel lorde vara all bedöma som arbetsförmedling även om den som hyr ut den inhyrda arbetskraften träffar formella anställningsavtal med den arbets­kraft som berörs. Detta betyder atl det i sista hand får ankomma på domslol all på basis av en helhetsbedömning i del enskilda fallel avgöra om en viss verksamhet är alt hänföra lill arbetsförmedling eller uthyrning.

Förmedlingsmonopolet

AMS har i sill remissyttrande pekat på all den offentliga arbetsförmedling­en förenar tre viktiga funktioner, nämligen informationsfunktionen, för­medlingsfunktionen och den marknadspåverkande funktionen.

1.  Enligt AMS fungerar arbetsförmedlingen som en marknadsplats där
de sökande ska kunna överblicka de lediga platserna och där arbetsgivarna
kan få koniakt med de arbetssökande. Ju större andel av platserna och de
sökande som finns hos förmedlingen, ju bättre fungerar den som mark­
nadsplats. Uppgiften är här alt sprida information om lediga plalser och
arbetssökande lill sökande och arbelsgivare. Om tillkomsten av nya priva­
ta arbetsförmedlingar leder till all informationen om de lediga platserna
spjälkas upp mellan elt antal olika förmedlingar försämras niarknadsfunk-
tionen. Nackdelen med en uppsplittring av informationen om de lediga
platserna skulle emellertid kunna motverkas om systemet byggs ut så del
skulle vara tillgängligt för alla förmedlingar, privata och offentliga, och alla
förmedlingar skulle vara skyldiga att lämna sin information till systemet

Däremol kan man knappast göra alla arbetssökande tillgängliga för alla förmedlingar. Det är svårt all länka sig att en arbetssökande som har anmält sig till den offentliga förmedlingen för all l.ex. byta arbete skulle kunna exponeras av en annan förmedling för den sökandes egen arbetsgi­vare.

Å andra sidan kan man länka sig att en ombytessökande som inte utnyttjar den offentliga förmedlingen ändå skulle vara beredda att anmäla sig som sökande hos en privat förmedling; så fungerar av allt atl döma flera av de s.k. head-huntingföretagen redan idag. En sådan utveckling skulle i så fall betyda etl tillskott av sökande genom etablering av konkurrerande eller kompletterande förmedlingar.

2.  Enligt AMS fungerar den offentliga arbetsförmedlingen vidare som en
mäklare mellan arbetsgivare och arbetssökande och ska i del enskilda
fallet åstadkomma överensstämmelse mellan individens och arbetsgiva­
rens Önskemål. Ju bättre koniakt mellan parterna, ju större kunskap om
respektive paris önskemål och ju slörre marknadsandel som förmedlingen
har, ju bällre kan den lösa förmedlingsuppdragen.

När man i den offentliga debatten talar om privata förmedlingar menar
man nog i allmänhet konkurrens i mäklarfunktionen eller åtminstone en
komplettering av mäklarfunktionen på de områden där den offentliga
förmedlingen inle förmår ge en tillräckligt god service. Tillkomsten av
sådana konkurrerande eller kompletterande förmedlingar skulle säkert
kunna innebära ett ökat utbud av service och en slörre lyhördhet för
        27


 


uppdragsgivarens behov. Det bör dock observeras att den avgörande frå-     Prop. 1990/91: 124 gan inte är om ett sådant ökat tjänsteutbud sker i privat eller offentlig regi. Ett ökat tjänsteutbud kan likaväl åstadkommas om den offentliga förmed­lingen tillåts all la ul avgifter för sina tjänster eller får ell tillskott av resurser på annat sätt.

Om man skulle välja all organisera förmedlingsverksamheten i landel i en avgiftsfri offentlig del och en avgiflbelagd privat del måste man beakta följande.

Det är en uppenbar styrka för en arbetsförmedling alt arbeta med både dem som är arbetslösa och dem som är ombylessökande. Genom all platser tillsätts med ombytessökande skapas ell ledigt utrymme på arbets­marknaden som kan användas lor all placera en arbetslös sökande. En utveckling mol splittring av arbetsförmedlingen i en avgiftsfri och en avgiftsbelagd del i olika organisationer innebär samtidigt en slor risk för en uppdelning av marknaden och en kategoriindelning av de arbetssökande som på sikt kan försvåra rörligheten och försvaga möjlighelerna för vissa av de arbetssökande. Detta bör ses i samband med arbetsförmedlingens Iredje funktion, den marknadspåverkande.

3. Förmedlingens marknadspåverkande funktion syftar till, enligt AMS, alt stimulera utbudet av arbetskrafl och påverka efterfrågan på arbetskraft så alt de poliliska målen — framför allt målet om full sysselsättning — kan uppnås. Ju bättre resurser och metoder förmedlingen har, ju slörre förut­sättningar har den atl klara denna arbelsmarknadspoliliska uppgift.

Den offentliga förmedlingen har befogenheter atl ge ekonomiskt slöd av olika slag för att påverka utbud och efterfrågan på arbetskrafl. Den offent­liga förmedlingen har också en kontrollfunktion mol medlemmarna i arbetslöshetsförsäkringskassorna när del gäller alt bedöma om medlem­marna står till arbetsmarknadens förfogande. Det är uppenbart att dessa myndighetsfunktioner inte kan överlåtas till privata förmedlingar. Den marknadspåverkande funktionen ulgör en hörnpelare i den offentliga för­medlingens verksamhel och måste vara integrerad med funktionen som marknadsplats och mäklare.

Jag delar i stort de av AMS redovisade synpunkterna på arbetsförmed­lingens roll. Jag vill därutöver göra följande tillägg och kompletteringar.

Risken för exploatering av arbetskraft lorde ha varit del starkaste skälet för lagstiftningen om arbetsförmedling. I förarbetena till 1935 års lag uttalades bl.a. alt den enskilde inte skulle behöva avstå från något av sin arbetsförtjänst för atl få arbete.

Framväxten av starka fackliga organisationer och en omfattande arbets­rättslig och social lagstiftning har medfört att detta skäl successivt trätt i bakgrunden. Fortfarande måste emellertid gälla alt en arbetssökande kost­nadsfritt skall kunna orientera sig på arbetsmarknaden och enkelt få till­gång till den samlade kunskapen om lediga platser. Till detta kominer alt även arbetsgivaren skall kostnadsfritt kunna få tillgång lill den samlade kunskapen om var det finns ledig arbetskraft och få hjälp att få lediga platser tillsatta.

Ett annat skäl som på senare tid växt sig allt starkare är arbetsmarknads-
politiskt. Genom den oftentliga arbetsförmedlingen får den arbetssökande
   28


 


kontakt med de samhällsorgan som handhar de arbetsmarknadspolitiska Prop. 1990/91:124 medlen. Del kan gälla arbetsmarknadsutbildning, ftytlningsbidrag, arbels-löshetshjälp m. m. Nackdelarna med privat arbetsförmedling från denna synpunkt är uppenbar. Genom att samla utbud och efterfrågan på arbets­marknaden till den offentliga arbetsförmedlingen vidgas vidare möjlighe­terna för slalsmakterna all få en god och ingående kännedom om det aktuella läget på arbetsmarknaden och i enlighet härmed reagera med nödvändiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även ur etTektivitelssyn-punkl finns vinster att hämta om merparten av de lediga arbetena förmed­las via samma myndigheter som ansvarar för de arbetsmarknadspolitiska instrumenten. Redan vid lagens tillkomst utgick man också ifrån att där det finns en välordnad avgiftsfri förmedling skulle en jämsides bedriven arbetsförmedling i vinstsyfte knappast ha någon uppgift all fylla.

Jag vill även peka på en eftekt som är välkänd i andra länder med en svag offentlig arbetsförmedling, nämligen uppkomsten av en segregerad arbetsmarknad. De privata förmedlingarna är i enlighel med sitt vinstsyfte angelägna om all förmedla endast den mest attraktiva arbetskraften dvs. den arbetskraft som ger största möjliga ekonomiska utbyte och som samti­digt medför minst arbete för förmedlingarna. Detta innebär att den offent­liga arbetsförmedlingens huvuduppgift på en sådan arbetsmarknad fram­för allt blir all la hand om den mest svårplacerade och minsl attraktiva arbetskraften, nämligen de som av olika skäl har svårt alt göra sig gällande på arbetsmarknaden. Del kan t.ex. röra sig om långtidsarbetslösa eller arbetssökande som på grund av handikapp, ålder eller av andra skäl har nedsatt arbetsförmåga. Ell sådant system medför på sikt en sämre funge­rande arbetsmarknad både för arbetssökande och arbetsgivare och sämre effekter av olika arbelsmarknadspoliliska åtgärder.

Jag vill emellertid peka på all den nuvarande lagstiftningen ger utrymme för alt bedriva arbetsförmedling även utanför den offentliga arbetsförmed­lingen. När del gäller förvärvssyftande arbetsförmedling har tillstånd till sådan förmedling meddelats för musiker och sceniska artister för anställ­ning till eller från ullandel. I övrigt har lillslånd till arbetsförmedling beviljats främsl inom tre områden, nämligen kulturarbetsmarknaden, kontorsarbetsmarknaden och arbetsmarknaden för mannekänger.

Enligt min uppfattning bör det nu vara dags att vidga dessa möjligheter.
Utgångspunkten bör vara alt förmedling av arbetskrafl är en fråga av
central betydelse för relationen mellan parterna på arbetsmarknaden. En
vidgning av möjligheterna alt bedriva icke förvärvsyftande arbetstonned-
ling bör därför baseras på en gemensain bedömning av servicebehovet
ulöver vad den offentliga förmedlingen kan ge. Om parterna inom elt
avtalsområde kommer fram till en överenskommelse om att bedriva en
gemensam förmedling bör den omständigheten vara ett tillräckligt skäl för
alt konstalera att det föreligger ell arbelsmarknadspolitiskt behov av en
sådan förmedling. Som villkor bör uppställas alt förmedlingen skall arbeta
efter samma allmänna rikllinjer som gäller för arbetsmarknadspolitiken,
l.ex. att främja jämslälldhet, atl motverka ulslagning från arbetslivet
m. m. För dessa förmedlingar bör även gälla förbud atl ta ut avgifter av de
arbetssökande.
                                                                               29


 


På en punkt är jag beredd att vidga möjligheterna alt mol lillslånd Prop. 1990/91:124 bedriva privat arbetsförmedling i förvärvssyfte. Jag tänker här på sådan förmedling som uteslutande tar sikte på personer som får anses ha före­tags- och verksledande eller därmed jämförlig ställning (s. k. head-hunting-verksamhet). Som tidigare redogjorts för får AMS i dag endast ge tillstånd till sådan förvärvssyftande arbetsförmedling som innefattar förmedling av anställning till eller från utlandet för musiker och sceniska artister. Enligt min mening torde del knappast finnas några bärande arbelsmarknadspoli­liska skäl mol att öppna en möjlighet även för den nu nämnda förmed­lingsverksamheten all få bedriva sin verksamhet helt legalt. Av AMS remissyttrande framgår alt det uppenbarligen finns ett behov av denna speciella form av förmedlingsverksamhet. Jag vill i sammanhanget fram­hålla alt den berörda personalkategorin finns väl definierad såväl i ansläll-ningsskyddslagen som lagen om offentlig verksamhet.

Det nu föreslagna ändringarna står i god överensstämmelse med kon­ventionens arl. 5 som medger undantag för sådana i lag noggrant angivna personkalegorier för vilka tillfredsställande arbetsförmedling inte lämpli­gen kan anordnas inom den offentliga arbetsförmedlingens ram.

Ansvaret för verksamheten med arbetsförmedling i landet bör i enlighet med Sveriges åtaganden i ILO inte splittras upp. Det bör även fortsätt­ningsvis ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen atl ha det samlade ansva­ret för arbetsförmedling. I detta ansvar ingår att bedriva den offentliga förmedlingen och att svara för tillsynen av all förmedlingsverksamhet.

Sammanfattningsvis innebär det nu sagda alt jag, när det gäller möjlig­heten atl bedriva arbetsförmedling, föreslår dels en möjlighet alt bedriva privat vinstsyftande arbetsförmedling av platser för personer med före­lagsledande eller liknande ställning, dels möjligheter för parter inom elt avtalsområde att under vissa klart angivna villkor bedriva arbetsförmed­ling. Mol denna bakgrund föreligger inte heller något behov, vilkel ett par remissinstanser varit inne på, att revidera eller säga upp konventionen. Bestämmelserna i övrigt i lagen är emellertid i stort behov av en språklig översyn och en bättre redaktionell utformning.

Elt par remissinstanser har påpekat att den i promemorian föreslagna 4 § andra stycket synes innebära en saklig förändring i förhållande till nuvarande ordning, trots alt en sådan ändring inte torde ha varil åsyftad. Jag delar uppfattningen att bestämmelsen fått en olycklig formulering i promemorian.

Beslämmelsen reglerar möjligheten lill internationell arbelsfönnedling
utan förvärvssyfte. Enligt nuvarande 2 § iredje styckel får tillstånd lill
sådan arbelsfönnedling beviljas endast för de fall och på de villkor som
regeringen efter överenskommelse med främmande stat bestämmer. Detta
gäller dock inle internationell arbetsförmedling inom musiker- och artist-
branschen. Kravet på överenskommelse kom till vid arbelsförmedlingsla­
gens tillkomst och grundade sig på bestämmelser i ILOs konvention nr 34,
antagen år 1933. Denna konvention reviderades genom 1949 års konven­
tion nr 96. I 1949 års konvention, som ratificerades av Sverige år 1950,
avskaffades emellertid på svensk begäran förutsättningen atl utländsk
föiinedling krävde bilaterala överenskommelser och den nya konventio-
       30


 


nen förutsatte endasl lillslånd och medgivande av vederbörande myndig­hel (se prop. 1950:188). Någon ändring i arbetsförmedlingslagen gjordes emellertid inte. Lagens stadgande all arbetsförmedling över gränserna förutsätter bilaterala överenskommelser får mot denna bakgrund anses vara utan närmare betydelse. Såviu är känt har inle heller några sådana överenskommelser med främmande stater träffals av Sverige. Beslämmel­sen kan därför enligt min mening tas bort.

Jag har även föreslagil vissa förtydliganden i förhållande till promemori­ans lagförslag. Jag återkommer närmare härlill i specialmoliveringen lill de enskilda paragraferna.


Prop. 1990/91:124


3.3 Krav på tillstånd alternativt fackligt samtycke för ut- och inhyrning av arbetskraft

Mitt förslag: Uthyrning av arbetskraft legaliseras ulan krav på myndighelslillslånd eller, som ett par remissinslanser föreslagil, krav på fackligt samtycke för alt inhyrning skall få äga rum.

Promemorians förslag: Enligt promemorieförslagel får uthyrning av ar­betskraft inte bedrivas. AMS får dock ge tillstånd till uthyrning av arbets­kraft lill den som bedöms lämplig alt driva verksamheten och om del finns ell behov av verksamheten frän arbelsinarknadspolitisk synpunkt. Enligi promemorian får tillstånd beviljas för högst Ire är i sänder och kan exem­pelvis återkallas om de arbelsmarknadspoliliska förutsättningarna ändras.

Remissinstanserna: Remissyllrandena ulvisar en myckel splittrad bild. Bland de remissinslanser som har lillsiyrki förslaget, helt eller delvis, eller lämnai förslaget ulan erinran hör justitiekanslern (JK), domstolsverkcl, rikspolisstyrelsen (RPS). riksjörsäkringsverket, riksskatteverket (RSV), ar-beiarskyddsstyrelscn (.4SS) och tjänstemännens centralorganisation (TCO). Länsarbetsnämnden i Slockholms län har i ett av AMS bifogat yllrande i huvudsak lillsiyrki förslaget.

Ett par remissinstanser har ulan alt varken tillslyrka eller avstyrka förslaget pekal på vissa problem förslaget kan tänkas medföra ur rättssä-kerhetssynpunkt främsl när det gäller gränsdragningen mellan laglig och olaglig verksamhet, AMS tillståndsprövning och reglerna om överklagan­de. Hit hör bl.a. Svea hovrätt, Stockholms llngsräil. länsrällen i Stock­holms län. Juridiska fakulleisslyrelsens forskningsnämnd vid Lunds univer­sitet och arbetsdomstolen.

Remissinstanser som i en eller annan form representerar eller företräder näringslivet inklusive arbetsgivarorganisationer har så gotl som samtliga avstyrkt eller slälll sig myckel tveksamma lill en reglering och kontroll av ulhyrningsverksainhelen på sätt som föreslagits i promemorian. Bland dessa remissinstanser kan nämnas kommerskollegium, slalens arbetsgivar­verk (S.AV). näringsfrihelsombudsmannen (NO), statens pris- och konkur­rensverk (SPK). slalskonlorel. svenska kommunförhundel, landstingsför­bundet, SAF, arbetsgivarföreningen SFO, småförelagens riksorganisation.


 


kooperationens förhatidlingsorganisation, Sveriges Industriförbund samt     Prop. 1990/91:124 yllerligare några intresseorganisationer inom kontors- och servicesektorn.

Enligt de nu nämnda remissinstanserna saknas i promemorian argument och analyser som skulle lala för all ulhyrning av arbetskraft i de former som i dag förekommer skulle vara skadliga för samhällslivet eller enskilda. Förslaget innebär i stället ökad byråkrati, ökade kostnader saml minskad effektivitet i näringslivet. I vart fall krävs ytterligare ulredning och analys' innan förslaget kan ligga till grund för lagstiftning. Liknande synpunkter har också framförts av riksåklagaren (RÅ), AMS, kammarrällen i Slock­holm, JÄMO, riksrevisionsverkel (RRV), och länsstyrelsen i Stockholms län.

Ell par remissinstanser bl.a. AMS, LO och SACO/SR har slälll sig kritiska lill förslaget därför atl del inle löser de problem som finns på arbelsmarknaden och därför föreslagit andra lösningar än de i promemo­rian framförda.

AMS föreslår sålunda atl uthyrningsverksamheten bör avkriminaliseras medan en förutsättning för inhyrning skall vara atl arbetsmarknadens parter träffat avtal {lokall eller centralt) om del. I lagen bör anges hur lång lid som en inhyrning ska få äga rum och anställningsvillkoren för den uthyrda arbetskraften. Etl avtal om inhyrning bör anmälas till länsarbets­nämnden. Vidare bör tillsynen ulövas av en partsammansatt nämnd, en slags etiknämnd, utanför AMS, som också, vid uppenbara missbruk skall ha möjlighet alt besluta om förbud mot forlsalt inhyrning.

Enligt M5 behövs ändringar i MBL och främjandelagen. En arbetsgiva­re som bryler mot krav på avtal om inhyrning eller mot innehållet i elt kollektivavtal skulle kunna åläggas skadestånd enligt MBL till sin fackliga motpart. Vidare behövs otZ//.MSsanktioner i form av vitesföreläggande mot arbelsgivare som inte anmäler till länsarbetsnämnd och mot sädana inhyrningar som, med eller ulan stöd i avial, innebär etl uppenbart miss­bruk av lagstiftningen.

Enligt LO skall inhyrning och uthyrning även i fortsällningen vara i lag förbjudet. Inhyrning skall dock kunna ske lill företag som har eller brukar ha kollektivavtal och vars fackliga motpart, med stöd av centrala avtal, gell skriftligi samlycke lill inhyrning. De centrala kollektivavtalen skall reglera villkoren för inhyrning, dess omfattning och tid. Samma avial förpliktigar det inhyrande företagel alt i sill avtal med ulhyrningsföretaget föreskriva att det i sin lur inle använder andra företag än sådana som klart handlar inom gällande lagar, I undanlagsfall kan, om avlalsslutande parier saknas, AMS ge dispens, LO anser atl della förslag medför all in-/uthyr-ning kommer atl användas restriktivt. Del fordrar nya skrivningar i arbets­förmedlingslagen och MBL (38 §).

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis vill jag la upp en fråga som har
ägnats slor uppmärksamhet av ell antal remissinstanser. Det gäller frågan
om det verkligen finns något behov över huvud tagel av tillsyn och kon-
troll över ulhyrningsverksainhelen. Enligi inånga remissinstanser saknas
nämligen i promemorian argument och analyser som skulle tala för alt
uthyrning av arbetskrafl skulle vara skadliga för samhällslivet eller enskil­
da och alt något egentligt behov av reglering av verksamhelen därför inte
  32


 


finns. Den föreslagna ordningen innebär islällel, menar inan, ökad byrå-     Prop. 1990/91: 124 krati, ökade koslnader och en minskad effektivilet i näringslivet.

Jag har lidigare närmare beskrivit uthyrningsföretagens verksamhet och de fördelar men även nackdelar som kan anses förknippade med denna slags verksamhel (se avsnitl 2.5). Av redogörelsen framgår att det är viktigl atl försöka hålla isär sådan verksamhel som bedrivs på ett seriöst sätt och där förelagen tar sitt ansvar såväl gentemot sina anställda som mot sam­hället i övrigl och sådan verksamhel vars huvudsakliga syfte är att kringgå skallerättslig-, arbetsrättslig- och annan lagstiftning. Del är mol denna bakgrund man skall se promemorians förslag att ulhyrning av arbetskraft även fortsällningsvis skall vara förbjudet, dock alt seriösa företag, efler en arbetsmarknadspolitisk bedömning, skall kunna erhålla tidsbegränsade lillslånd av AMS all bedriva sådan verksamhel.

Som flera remissinstanser har påpekat medför emellertid ett syslem med tidsbegränsade lillslånd en ulökad regelstyrning av verksamheten, något som i sig inte är önskvärt, speciellt inte om regelverket som i delta fall upplevs som tillkrånglat och tungrott i administrativt hänseende. Ett sy­stem som vilar på all verksamhelen i lag skall vara förbjuden och endasl får bedrivas efler myndighelslillslånd bör därför enligt min mening införas endast om della är oundgängligen nödvändigl för att syflel med regelstyr­ningen skall kunna uppnås och della syfte inle kan uppnås på elt annat, mindre ingripande sätt.

I detta sammanhang har bl. a. AMS och LO pekat på alt en framkomlig väg skulle kunna vara att reglera och kontrollera uthyrningsverksamheten på inhyrarsidan. AMS och LOs förslag är visserligen sinsemellan olika men båda förslagen går i stort ul på alt ul- och inhyrning av arbetskraft fortfarande skall vara förbjudet dock att ell företag skall ges möjlighet all hyra in arbelskrafl under förulsällning alt en facklig organisation, genom centrala eller lokala kollektivavtal, gell sill samlycke lill inhyrningen. Härigenom skulle det, enligt AMS och LO, i vart fall på den kollektivav­talsreglerade arbelsmarknaden inte behövas något krav pä alt ulhyrnings­företagen måsle ha myndighelslillslånd för atl kunna bedriva verksamhe­ten.

Den av AMS och LO föreslagna modellen är enligt min mening behäftad med vissa nackdelar både av rättslig och mer principiell natur. För det första innebär ett krav på fackligt samtycke (i praktiken en facklig vetoräll) i delta sammanhang överlämnande av myndighetsutövning till en facklig organisation. Del kan nämnas alt frågan om krav på kollektivavtal eller krav på fackligt samtycke i andra lagstiftningssammanhang har ansetts vara en mindre lämplig lösning Gfr prop. 1980/81:126 s. 137 I"), Härlill kommer att en facklig velorätt som i ett enskilt fall tar sikte på om arbetsgivaren skall tillåtas få etl visst arbete ulfört av etl uthyrningsföretag eller om arbelel i slällel bör utföras i egen regi berör en fråga som traditio­nellt anses höra till arbetels ledning och fördelning innefattande bl.a. sätlel för arbelets utförande, verksamhetens omfattning och valel mellan tillgängliga former för verksamhelens bedrivande m.m. I sådana frågor har arbetsgivaren enligt MBL en suverän beslulsrätl.

Vidare förefaller det enligi min mening mindre lämpligt atl etl ulhyr-          33

3   Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 124


ningsförelag och dess anslällda måsle vara beroende av en annan facklig Prop. 1990/91: 124 organisations medgivande för atl få ersättning för sina tjänster; en facklig organisation som dessutom i många fall har ett med uthyrningsförelaget och dess fackliga organisation motstridiga iniressen. En ytterligare kompli­kation i sammanhanget är hur de företag som inte är bundna av kollektiv­avtal skall behandlas. LO pekar visserligen på att AMS i dessa fall skulle kunna träda i den fackliga organisationens slälle och ge dispens dock ulan atl närmare ange vilka kriterier som skall vara avgörande vid en sådan prövning.

Slutligen vill jag peka på all den konlroll på inhyrningssidan som AMS och LO förespråkar inte i något avseende lar sikte på omsorgen om de anslällda i ulhyrningsföretagen vilket är etl av syftena bakom del nuvaran­de förbudel mot ulhyrning av arbelskrafl. I stället innebär den av AMS och LO förespråkade ordningen utesluiande elt förstärkt fackligt inflytande i den egna arbelsgivarens verksamhet. Enligt min mening är detta emeller­tid en fråga som i första hand bör lösas inom ramen för MBL och inle genom ändringar i arbelsförmedlingslagen som i grunden är en offentlig­rättslig lagsliflning. Jag avser också i ett senare sammanhang föreslå vissa ändringar i MBL jusl i syfte atl förslärka den fackliga organsialionens inflytande i samband med anlilande av icke anställd arbetskraft.

Sammanfattningsvis leder del anförda till alt om man vill hilla ell fungerande system som tar tillvara de fördelar som en seriöst bedriven uthyrningsverksamhet innebär samtidigt som det så långt det är möjligt förhindrar uppkomsten av en oseriös verksamhet måsle man välja en annan väg än den som AMS och LO förespråkat

En legalisering av uthyrningsverksamheten

Milt förslag lill lösning innebär all ulhyrning av arbetskrafl legaliseras
utan krav på anmälningsplikt eller inyndighelstillständ eller krav på fack-
ligl samlycke o. dyl. Verksamheten blir med förslaget en i lag tillålen
verksamhel. På skäl som jag lidigare redovisal är del emellertid inte
möjligt eller önskvärt från sociala och samhälleliga ulgångspunkter att helt
slopa en offentligrättslig reglering och tillsyn över verksamheten. Del
alternativ som förespråkats från ett par remissinstanser, nämligen au
tillåta ulhyrningsverksainhelen helt utan begränsningar är således en ord­
ning jag inle vill förorda. Genom all legalisera uthyrningsverksamheten
samtidigt som garantier skapas så alt även arbelslagare anställda i ulhyr­
ningsförelag kan tillgodogöra sig de möjligheter och rälligheler som del
arbetsrättsliga regel- och avtalssystemet avser att ge arbetstagare i allmän­
het, ökar också möjlighelerna att styra utvecklingen så det molsvarar
samhällets krav. Som RSV påpekar talar exempelvis möjligheterna lill
konlroll av att skaller och avgifter erläggs på ell räll och riktigt sätt för en
reglering på området. Till detta kan också läggas risken för uppkomsten av
en osund konkurrenssilualion för del fall den oseriösa delen av verksam­
heten ges möjligheter all, ulan begränsningar i övrigt, breda ul sig på
bekostnad av de förelag som följer de på arbetsmarknaden uppställda
spelreglerna.
                                                                                   34


 


Inlernalionella förhållanden                                               Prop. 1990/91: 124

De beskrivna förhållandena inom uthyrningsbranschen, liksom behovet av en offenlligrätlslig reglering, är för övrigl inle någol unikt för Sveriges del. Förhållandena och problemen är likartade över hela Västeuropa. Övervägande flerlalel av de väsleuropeiska länder som har ratificerat ILO-konvenlionen nr 96 menar visserligen atl det inle kan vara fråga om arbetsförmedling i konventionens mening när arbetstagaren är anslälld i elt uthyrningsföretag. Delta innebär emellertid inle att verksamheten inle är föremål för offentligrällslig tillsyn och kontroll. Vanligtvis krävs någon form av lillslånd enligi de olika ländernas lagsliftning för all få bedriva uthyrningsverksamhet. De nationella reglerna ansluler emellertid inte lill ILO-konventionens besiämmeiser.

Som exempel har i promemorian lämnats en redogörelse för den fin­ländska och norska lagstiftningen på området. När del gäller den norska lagstiftningen är den f n. föremål för en översyn. Etl förslag har varil ule på remiss som i korthel innebär all uthyrning av arbetskraft legaliseras (med undanlag för utövande av myndighetsulövande uppgifter) men atl vissa krav ställs både vid etableringen och driften av verksamhelen. Tysk­land (f d. Västtyskland) har en offentligrällslig lagstiftning som i vissa avseenden är mer restriktiv till uthyrning av arbetskrafl än den i prome­morian föreslagna.

Även lidigare utarbetade förslag till EG-direktiv på områdel vilar på etl syslem med offenlligrättsligt krav på myndighelslillslånd och konlroll av ulhyrningsverksainhelen, (COM 84-159; OJ C 133/01/84). Enligt det se­naste förslaget lill EG-direkliv (COM 90 — 228) föreslås dock en uppmjuk­ning i förhållande lill lidigare förslag på så sätt alt verksamheten skulle kunna släppas fri under förulsällning alt den uthyrda arbelskraften i olika avseenden inte behandlas sämre än "vanliga" arbelslagare.

Del är av stor vikt för Sverige i det pågående inlegrationsarbetet, all förslagel om ny arbetsförmedlingslag så långl som möjligl kan anpassas till kommande EG-rätt. Även om några bindande EG-beslul ännu inte har fallals ligger den nu föreslagna särregleringen av uthyrningsverksamheten väl i linje med det senasle utarbetade förslagel lill EG-direkliv på området.

35


 


3.4 Verksamhetens bedrivande


Prop. 1990/91:124


Mitt fiirslag: Mellan uthyraren och dennes anslällda skall finnas ell skriftligt anställningsavial som reglerar anslällningsformen saml löner och allmänna anställningsvillkor. Den normala anslällnings­formen skall vara tillsvidareanslällning. Vissa undantag föreslås från de möjligheter som följer enligt LAS all Iräffa tidsbegränsade anställningsavial om lidsbegränsningen föranleds av etl uthyrnings­uppdrag. Vidare föreslås att en arbetstagare får, inom ramen för del enskilda uthyrningsuppdraget, ställas lill en beslällares förfogande för en sammanhängande tid av högst fyra månader. Inhyrningen måste vara föranledd av ett lillfälligl behov av arbetskraft. Genom kollektivavial får avvikelser göras från de angivna bestämmelserna. Vidare föreslås regler som riktar sig till såväl uthyraren som bestäl­laren, nämligen dels all en arbelslagare inte får hindras alt, om han så önskar, la anställning hos beställaren efter uppdragels avslutan­de, dels att en arbetstagare som slutar sin anslällning och tar ansläll­ning hos elt ulhyrningsförelag inte får hyras ut till sin tidigare arbelsgivare förrän sex månader förflulit från anställningens upphö­rande.


Promemorians förslag: Avviker från mitt förslag enligt följande. Enligi promemorian får en lillståndshavare slälla en arbetstagare till en beställa­res förfogande för högsl tre månader i sänder, dock sammanlagt högsl sex månader under två år. Genom kollektivavtal får avvikelser göras från den tidsramen. Vidare skall anställningsavtalet mellan tillslåndshavaren och de anslällda uppfylla de krav som normall kan ställas på innehållet i etl anställningsavtal inom det eventuella yrkesområdet varvid löner och and­ra anslällningsvillkor inle får undersliga de som normall gäller inom branschen. Såväl lillslåndshavaren som beslällaren får hyra ul resp. hyra in arbetskraft endast om delta föranleds av ell lillfälligl behov av extra arbetskraft som inte lämpligen kan tillgodoses på annal säll.

Remissinstanserna: Flera remissinslanser har reagerat negalivt på pro­memorians förslag lill lidsbegränsning av varje enskilt uthyrningsuppdrag och anfört alt i vari fall måste frislen göras mera generös. Svea hovrätt har bl. a. anförl all det bör räcka all ulhyrningsförelagens anslällda arbelar på samma villkor som andra arbelslagare i motsvarande arbele. .40 har pekat på alt kravet alt uthyrningen skall vara föranledd av etl lillfälligl behov av extra arbetskrafl kan ifrågasättas mol bakgrund av alt ulhyraren lorde ha svårl att kontrollera ell sådanl krav. .AD har även framhållit atl tillämp­ningsproblem kan uppslå när del gäller kravel att löner och andra anställ­ningsvillkor inle får understiga de som normall gäller inom branschen.

Skälen för mitt forslag: Enligt promemorian bör ell anlilande av ell ulhyrningsförelag lillgodose etl kortvarigt och tillfälligt behov av arbets­kraft hos del inhyrande företagel. Tanken är här alt en beställare inle skall tillgodose sill sladigvarande och fortlöpande behov av arbetskraft genom alt hyra in sådan arbetskraft islällel för atl anställa denna arbelskrafl hos


36


 


sig. Mol denna bakgrund föreslås i promemorian en regel med innebörd     Prop. 1990/91: 124 all en arbetstagare får ställas till en beställares förfogande för högst tre månader i sänder, dock sammanlagt högst sex månader under Ivå år och under förutsättning att inhyrningen tillgodoser ell tillfälligt behov av exlra arbelskrafl som inle lämpligen kan tillgodoses på annal sätt.

Flera remissinslanser har reagerat negalivt på promemorians förslag i denna del. Invändningarna är av olika slag men sammanfattningsvis me­nar man att regleringen är för långtgående och skapar olika komplikationer vilket leder till all branschen blir mindre effektiv med sämre service och högre kostnader som följd. Tidsbegränsningsregeln är svår att motivera från den enskildes utgångspunkt, den är lätt atl kringgå och svår all upprätthålla för tillsynsmyndigheten.

När man diskuterar en evenluell begränsning av längden av de enskilda uthyrningsuppdragen måsle man till en början slälla sig frågan vilka effek­ter på det arbelsrättsliga regelsystemet en hell oreglerad in- och ulhyr-ningsverksamhet kan tänkas medföra. Detta system vilar i princip pä förutsällningen all de möjligheter och rälligheler i olika avseenden som de arbetsrällsliga lagarna lillförsäkrar löntagarna och deras fackliga organisa­tioner utövas i nära kontakt med arbetsgivaren och på den egna arbetsplat­sen. Enligt min mening föreligger en klar risk för att möjlighelen att tillgodogöra sig dessa rättigheter försvåras och urholkas om arbetslagaren under lång lid är verksam på en annan arbetsplats än sin egen. Därför är det också viktigt all på säll som föreslås i promemorian försöka upprätt­hålla principen att en beställare inle skall lillgodose sill stadigvarande och fortlöpande behov av arbelskrafl genom all hyra in sådan arbetskrafl. Jag delar således promemorians förslag all en förulsällning för atl anlita ell ulhyrningsförelag är atl det skall vara fråga om uppkomsten av ell kortva­rigt och tillfälligt behov av arbetskraft hos beställaren. Anlitandet av ell ulhyrningsföretags tjänster skall med andra ord för dessa speciella situatio­ner kunna ses som ett smidigare alternativ till visslidsanställning.

När det gäller den närmare utformningen av den i promemorian före­slagna laglexten på denna punkt, är denna som framhållits av en del remissinstanser, inle hell lyckad. Som AD påpekat saknar ulhyraren i realiteten möjlighet all avgöra om beställarens behov är tillfälligt eller inte. Detta krav måste således uteslutande rikta sig mot beslällaren. Vidare anser jag det inte nödvändigl all på säll som föreslagits i promemorian, ställa upp del ytterligare kravet all en förutsättning för inhyrningen skall vara att det uppkomna behovet lämpligen inte kan tillgodoses på annat säu. En sådan regel blir myckel svår atl rent praktiskt tillämpa och överva­ka.

När det gäller lidsbegränsningsregeln i föreslagna 9 § I bör den enligt
min mening omformuleras så att en arbetstagare får, inom ramen för det
enskilda ulhyrningsuppdraget, ställas till en beslällares förfogande för en
sammanhängande lid av högst fyra månader. Härigenom markeras alt det
är själva ulhyrningsuppdraget som sätter upp gränserna för lidsbegräns­
ningen. Härav följer alt det exempelvis står en beställare fritt att i och för
sig anlita en och samma arbetstagare på varandra följande olika uppdrag
under förutsättning att uppdragens längd inte överstiger fyra månader och
37


 


under förutsättning alt del arbele som skall ulföras svarar mol ell tillfälligt Prop. 1990/91:124 behov i beställarens verksamhet. Här bör dock noteras all i kravel på att behovet skall vara tillfälligt ligger atl del arbele som skall ulföras inte får återkomma regelbundet med korta intervaller exempelvis med någon må­nads mellanrum. Skulle arbetet vara på sådanl säll regelbundel återkom­mande får det nämligen anses utgöra-ett så normalt inslag i beställarens verksamhel att det uppkomna behovet knappast kan betraktas som tillfäl­ligt.

Med kravet på att den angivna tidsfristen skall vara sammanhängande förslås den lidsperiod som arbetslagaren enligt ulhyrningsuppdraget slår lill beställarens förfogande och således inte den tid som arbetstagaren rent fakliskl utför arbele i beställarens verksamhel.

Jag kommer senare alt föreslå vissa ändringar i 38 § MBL som syftar till en förstärkt förhandlings- och informationsskyldighet för arbetsgivare in­nan han anlitar uthyrd arbetskrafl. Jag vill emellertid redan i delta sam­manhang särskilt framhålla atl omständigheten all en arbetsgivare hyr in arbetskraft i slrid mol de nu föreslagna reglerna kan ulgöra laglig grund för den fackliga organisationen all utnyttja sin vetorätt enligt MBL.

Anställningsvillkor och verksamhetens bedrivande i övrigt

I promemorian föreslås en regel av innehåll all mellan tillståndshavaren och dennes arbelslagare skall finnas elt skriftligi anställningsavtal som skall uppfylla dels de krav på anställningsform som följer av LAS, dels de krav som normalt kan ställas på innehållet i ett sådant anställningsavtal inom del aktuella yrkesområdet, varvid löner och andra anställningsvill­kor inle får undersliga de som normall gäller inom branschen.

Jag delar uppfattningen alt anställningsavtalen mellan ulhyraren och dennes anslällda bör vara skriftliga. I avtalen skall regleras anslällningsfor­men, löner och allmänna anslällningsvillkor. Däremot ställer jag mig tveksam lill det i promemorian föreslagna kravet alt anställningsavtalet skall uppfylla de krav som normall kan slällas på innehållel i elt sådant anställningsavtal och alt löner och andra anställningsvillkor inle får under­sliga de som normall gäller inom branschen. Som AD har påpekai kan tillämpningsproblem uppslå när det gäller uppfyllandet av delta krav eftersom skilda uppfattningar kan råda om hur de jämförelser som blir akluella skall göras. Vad som enligt min mening är etl avgörande skäl mol all genomföra förslagel i denna del är alt ett sådant krav i praktiken innebär en lagreglering om löner och anslällningsvillkor vilket är främ­mande för svensk rättstradition. Enligt min mening är frågan om anställ­ningarnas innehåll i dessa fall någol som på sedvanligt sätt får lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter eller direki mellan arbets­tagaren och arbetsgivaren.

När del gäller anställningsformen följer redan av LAS all anslällning
normall skall gälla lills vidare och all tidsbegränsade anställningar bara får
träffas i vissa angivna situationer. Härav följer, som Svea hovrätt också
påpekar alt även ulhyrningsförelag har rätl alt, om inte annat föreskrivs,
träffa tidsbegränsade anställningar under de i lagen angivna kriterierna
      38


 


och all lovligheten av sådana anställningsformer således inle i och för sig Prop, 1990/91: 124 är beroende av var arbetsinsatsen utförs. På sätt som framhålls i prome­morian torde det samtidigt slå klart all vissa former av upprepade tidsbe­gränsade anställningar som idag förekommer i samband med uthyrnings-uppdrag och som innebär att en arbetstagare anställs uppdrag för uppdrag (ulan att någol anställningsförhållande föreligger mellan uppdragen) vid en rättslig prövning sannolikt skulle betraktas som olillålna visslidsansläll-ningar. När det gäller andra fall av tidsbegränsade anställningar som är en direkt följd av ulhyrningsuppdragel och della uppdrags längd kan del rättsliga lägel vara mer svårbedömt. De kriterier som normall brukar slällas upp för alt avgöra denna fråga är inle direkt tillämpliga på dessa situationer. Främst beror della på all LAS regler om möjligheten atl Iräffa ■ tidsbegränsade anslällningsavtal och den praxis som utbildats i arbets­domstolen vilar på antagandel alt det är förhållandena hos den egna arbetsgivaren och förhållandena i dennes verksamhel som är avgörande för lovlighelen av den akluella anställningsformen. Enligt min mening slår del emellertid hell klart atl vissa av de möjligheter som finns enligt LAS all Iräffa tidsbegränsade anställningsavtal inle bör kunna lillämpas på de nu aktuella ulhyrningsföretagen. En sådan lillämpning skulle nämligen kom­ma att strida mol del grundläggande syfte som bär upp bestämmelserna om tidsbegränsade anställningar enligt LAS. Till väsentlig del bärs dessa bestämmelser upp av syflel all hindra alt de mera långtgående reglerna om anställningsskydd vid tillsvidareanslällning kringgås genom utnyttjande av andra anställningsformer. Mot denna bakgrund föreslår jag att tidsbe­gränsade anställningsavtal som är direkt föranledda av ulhyrningsuppdrag inle får träffas i de fall som anges i 5 § p. 1 och 3 samt 6 § LAS. De fall som avses och där det alliså inte blir möjligt all Iräffa tidsbegränsade avtal gäller tidsbegränsningar med hänsyn till arbelets särskilda beskaffenhet (5 § p. 1), arbelsloppsanslällningar (5 § p. 3) saml provanställningar (6 §).

Enligt min mening vore del både naturligt och önskvärt atl frågan om vilka villkor som bör gälla inom olika branscher när det gäller uthyrd arbetskraft snarast blir föremål för branschöverenskommelser mellan par-lerna på arbetsmarknaden.

Av lagen bör vidare framgå, på säll som i sak föreslagils i promemorian, dels alt en arbetstagare inle får hindras alt, om han så önskar, la ansläll­ning hos beslällaren efler uppdragels slut, dels atl en arbetstagare som slular sin anslällning och tar anställning hos ett ulhyrningsförelag inte får hyras ul lill sin lidigare arbelsgivare förrän sex månader förflutil från anställningens upphörande. Dessa krav riktar sig både till uthyraren och beslällaren.

Del senare kravet, som bl. a. syftar lill att motverka en från arbetsmark­nadspolitisk utgångspunkt olämplig rekryleringsverksamhet avviker på Ivå punkter från promemorians förslag. På säll som TCO påpekai bör inte uppställas någol krav på att syftet med uppsägningen skall vara alt ta anställning i ell uthyrningsförelag. Ett sådant syfte torde bli svårt att i efterhand kunna konstalera. Vidare bör, som bl.a. forskningsnämnden vid Lunds universitet framhållit, lidsfristen börja löpa från anställningens

39


 


upphörande (och inte, som föreslagils i promemorian, från tidpunkten då     Prop. 1990/91: 124 uppsägningen skedde).

Avvikelser genom kollektivavtal

I promemorian föreslås atl avvikelser från den i promemorian föreslagna tidsbegränsningsregeln när det gäller ulhyrningsuppdragens längd skall kunna göras genom kollektivavtal på cenlral nivå. Även jag tycker del är önskvärt alt ge arbetsmarknadens parier en möjlighet atl disponera över längden av de enskilda uthyrningsuppdragen. Genom all göra lagen dispo-sitiv på denna punkl kan parterna anpassa anlitandet av uthyrd arbetskrafl till de särskilda förhållanden som råder inom sådana branscher där det är vanligen förekommande atl uthyrd arbetskraft anlitas under längre peri­oder. Enligt min mening bör även avvikelser kunna göras från kravel alt själva anlilandel skall vara föranlett av elt lillfälligl behov av arbetskrafl. Eftersom arbelsförmedlingslagen ytterst är en social skyddslagsliftning bör i nu angivna fall föreskrivas medverkan av en cenlral arbetstagarorganisa­tion för alt avsteg skall få ske.

3.5 Tillsyns- och ansvarsfrågor m. m.

Mitt förslag: AMS är tillsynsmyndighet enligt lagen och får, från den som omfattas av tillsynen, begära in de upplysningar och hand­lingar som behövs för tillsynen.

AMS får en möjlighet all vid viie utfärda förelägganden och förbud mol den som bryler mol lagens föreskrifter i vissa fall. Straffansvaret för den som bedriver olaglig arbelsfönnedling be­hålls. Del nuvarande straffansvaret för anlitande av sådan olagligt förmedlad arbetskraft tas bort liksom slraffansvarel för den som bryter mot av AMS föreskrivna villkor eller bestämmelser. Vidare föreslås en justering av straffskalan för den som bedriver ersäli-ningsfri arbetsförmedling ulan alt göra anmälan så atl bötesmax-imuin överensstämmer med vad som är normall vid penningböter.


Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med milt förslag.

Remissinstanserna: Övervägande flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över förslagel i denna del har tillstyrkt. AMS och länsrällen i Slockholms län har pekal på atl det borde vara möjligt att ingripa med vite även mol den som anlitar olagligt förmedlad arbetskraft eller som använ­der olagligt inhyrd arbetskraft. Svenska kommunförbundet anser att det inte föreligger skäl alt ändra eller skärpa den sakliga innebörden av de gällande slrafföeslämmelserna.

Skälen for mitt förslag: I likhet med promemorians förslag och gällande rätt bör AMS vara den myndighet som utövar tillsynen över atl lagen efterlevs. Att som AMS föreslagit, lägga dessa kontrollgrupper på en sär­skild partsammansatt nämnd fristående från AMS är en lösning som jag


40


 


inle finner särskill lämplig. Enligt min mening faller del sig naturligt all Prop. 1990/91: 124 AMS är lillsynsmyndighel enligt lagen. AMS har dessa uppgifter i dag och har vidare en slor erfarenhet och sakkunskap när det gäller all hanlera de ganska besvärliga gränsdragningsproblem som kan uppslå exempelvis i samband med privat arbetsförmedling och ulhyrning av arbetskrafl. Dess­utom är del angelägel alt del samlade ansvaret för verksamheten med arbetsförmedling och ulhyrning av arbetskraft inle spliltras upp.

AMS bör ha rält atl på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Bestämmelsen riktar sig mol den eller de som omfal­las av tillsynen enligi lagen dvs. såväl den som bedriver arbelsförmedlings-resp. uthyrningsverksamhet som den som anlitar sådan förmedlad eller uthyrd arbetskrafl.

Genom en lagändring år 1970 (prop. 1970 nr 166, LU 93, rskr. 458) skärptes straffet för arbetsförmedling i förvärvssyfte från dagsböter lill böler eller fängelse i högst sex månader. Vidare infördes en bestämmelse atl även den som bereder arbete ål någon som har anvisats arbele genom sådan förmedling skulle kunna slraffas. Bestämmelsen kompletterades genom en lagändring år 1984 med all allmänl åtal för sådanl broll fick väckas endasl efler medgivande av arbelsmarknadsslyrelsen.

Syflel med att införa fängelse i slraffskalan och all ulvidga del straffbara områdel var all förbudel mot olaga arbetsförmedling skulle kunna upp­rätthållas på etl mer effektivt säll. Fängelsestraffet var främsl tänkt för grövre fall av olaga arbetsförmedling exempelvis vid upprepad brottslighet o. dyl.

Enligt departementschefen (prop. 1970 nr 166 s.55) berodde den rådan­de ineffektiviteten när del gällde att hindra arbetsförmedling i förvärvssyf­te främsl av två skäl. Det ena skälet var att arbetsförmedling i förvärvssyf­te ger elt så gott ekonomiskt ulbyte att etl bötesstraff har ringa betydelse. Etl annat skäl som anfördes var atl den förhållandevis ringa påföljden kan ha medfört atl polis och åklagare belraklat brottet som ganska bagalellar-tat och atl ulredning om ell sådant brott därför fält stå tillbaka för utredningar om andra, med hänsyn lill påföljden, grövre brottsliga förfa­randen.

Del kan i dag konstateras all de intentioner som låg bakom skärpningar­na av lagstiftningen är 1970 knappast har infriats. I de fall fällande domar förekommer döms fortfarande låga bötesstraff ul som knappasl verkar avhållande på utövarna. Såviu är känl har heller inte någon dömts för all ha anlilal olagligt förmedlad arbetskraft, vilkel nalurliglvis inle ulesluler alt denna stran"bestämmelse ändå kan ha haft en avhållande effekt. Enligt erfarenheter AMS redovisal är del myckel svårl att få slöd från åklagare och domstolar när det gäller att beivra brotl mot arbetsförmedlingslagen. Kunskaperna om lagen är vidare enligt AMS erfarenheler mycket begrän­sade. Till della kominer alt ärenden som lidigare kunde avgöras relalivi snabbt med en begränsad polisutredning under senare år har tagit allt längre tid och medfört allt mer omfattande förundersökningar. AMS tradi­tionella tillsynsverksamhet med lagföring som sista utväg har således blivit allt mindre effektiv.

Sammanfattningsvis visar erfarenheterna att det är svårl och tar tid alt  41


 


angripa olaglig arbetsförmedling (inkl. uthyrningsverksamhet) enbart ge-     Prop. 1990/91: 124 nom straffrättsliga åtgärder.

Vidgade sanktioner mot utövare av olaglig verksamhet enligt lagen

Med hänsyn till de ovan redovisade svårigheterna har i promemorian föreslagits en möjlighet för AMS all förelägga vite istället för eller vid sidan av straff för all begränsa den olagliga verksamhelen.

Rent allmänt kan konstateras alt man i lagstiftningen under senare år i ökad ulslräckning föreskrivit vite i stället för eller vid sidan om siraff. Detta har att göra med att vitet många gånger är effektivare än det mer obestämda straffhotet. Slraffholel verkar ju generellt och är därför inle alltid så effektivt i del enskilda fallet. Etl vitesförläggande däremot riktar sig direkt till den som tredskar. Elt kraftigt tilltagel vite är dessutom ofta en mer kännbar sanktion än exempelvis en måttlig bötespåföljd. Vitel är inte som bötesstraffet maximerat. Del skall lill beloppet fastställas så alt man uppnår syftel med föreläggandel. Därigenom kan del avpassas så all del inle ter sig som ekonomiskt meningsfullt för utövaren av verksamhe­ten att fortsätta med denna. Vidare kan framhållas att vilesförbud kan riktas direki mot en juridisk person medan straffansvar endast kan ut­krävas från fysiska personer.

Mot bakgrund av det nu anförda lalar enligt min mening starka skäl för all det i lagen införs en möjlighet för AMS atl vid vite förelägga den som ulan tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte av arbelskrafl atl upphöra med verksamhelen. Härigenom skulle AMS på ell mer effektivt sätt kunna utöva sin tillsyn enligt lagen. Så golt som samtliga remissinstan­ser som yttrat sig över förslagel om vite har också lillsiyrki delsamma. Jag är även beredd all, på sätt ..Moch länsrätten i Stockholms län föreslagil, öppna en möjlighet för AMS alt tillgripa vite även mot den som anlitar olagligt förmedlad arbelskrafl. Del i promemorian föreslagna vitesförbu­det omfattar även den som ulan tillstånd bedriver uthyrning av arbets­kraft. Jag har tidigare gjorl den bedömningen all promemorians förslag om lillslåndsprövning inle bör genomföras. I slällel har jag föreslagil vissa föreskrifter i lagen om vad en ulhyrare och beställare har att iaktta när de hyr ut resp. hyr in arbetskraft. Enligi min mening bör även brott mot dessa föreskrifter kunna beivras på så sätt alt AMS ges en möjlighet alt vid vite meddela de förelägganden och/eller förbud som behövs under förutsätt­ning atl avtal om avvikelser inle har träffals enligt kollektivavtal. Även mot den som vägrar all på begäran tillhandahålla AMS nödvändiga upp­lysningar och handlingar bör vitesföreläggande vara en lämplig sanktions­form.

Någon skyldighet för AMS att sätta ul vite i elt föreläggande eller förbud föreslås inle. Det ankommer således på AMS atl med hänsyn lill omslän­dighelerna i del enskilda fallel avgöra om etl meddelat föreläggande eller förbud skall förenas med vite.

42


 


Förhållandet mellan vite och straff                                     Prop. 1990/91:124

Svensk rält har sedan länge intagit ståndpunklen alt del inle bör vara möjligt all ingripa med både siraff och vilespåföljd mol ell och samma förfarande. Denna princip innebär alt vite inle får föreläggas i fall där slraffansvar är stadgat.

På senare tid har dock i lagstiftningen gjorts fiera avsteg från denna princip. Därvid har i den lag som varil aktuell i stället införts en bestäm­melse om alt den som har överlräll ell vitesföreläggande eller ell vitesför­bud inle också får dömas till straff för gärning som omfattas av föreläggan­det eller förbudel.

I enlighel med detta synsätt bör reglerna i den nu föreslagna lagen utformas sä att dubbla påföljder inte uppkommer. Detta kan uppnås genom en föreskrift av innebörd all straff inte får utdömas för gärning som omfattas av ett vitesförbud.

Av lagen (1985:206) om viien (vileslagen) följer alt förfallet viie skall dömas ut av länsrätt, om annal inte är särskilt föreskrivet, samt att ansökan hos länsrätten görs av den myndighet som har förelagt vitet. Några betänkligheter mot att följa den i viteslagen föreskrivna ordningen när del gäller ärenden om uldömande av viie med slöd av arbetsförmed­lingslagen synes inte föreligga. Av detta följer att det alltså är länsrätten som på ansökan av AMS har att pröva frågor om utdömande av viten. Länsrättens beslut överklagas till kammarrätten och överklaganden av kammarrättens beslut prövas av regeringsrätten efter prövningstillstånd.

Med förslaget om vitessanktion öppnas en möjlighet för .AMS att istället för åtalsanmälan ingripa med elt vitesföreläggande eller vitesförbud. Fort­farande gäller emellertid atl AMS normalt skall försöka åstadkomma rät­telse på frivillig väg innan ett föreläggande eller förbud meddelas.

Om elt föreläggande eller förbud inte efterföljs kan AMS, förutom att låla döma ul vitel, givelvis också meddela etl nyll föreläggande eller förbud vid högre vite. En förutsättning för detta är dock att det första beslulel vunnil laga kraft. Genom alt överklaga detta beslul kan således adressaten hindra atl etl nytt vite föreläggs (eller atl del förelagda vitet döms ul).

För atl motverka överklaganden i förhalningssyfte har i viteslagen in­förts en möjlighet för myndigheterna all använda s. k. löpande viie. Enligt min mening bör emellertid inslilutel löpande viie inom del nu akluella områdel användas med en viss försiklighel innan en ändamålsenlig praxis har hunnil utformas. Löpande vite bör således inle användas schablon­mässigt ulan försl efler en prövning i del enskilda fallel. Normall torde löpande vite kunna användas främst i situationer då del finns skäl all befara atl utövaren av verksamheten i fråga kan komma alt åsidosätta AMS beslul upprepade gånger och fortsätta sin verksamhet.

Straffsanktioner

Flera av arbetsförmedlingslagens bestämmelser är idag straffsanktionera­
de. Som framgått av del föregående är sanktionen för den som utan
         43


 


tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte böler eller fängelse i Prop. 1990/91: 124 högst sex månader. Även om det inle uttryckligen framgår av laglexten lorde slraffansvarel innefatta såväl uppsålligl som oaktsaint handlande. Slraffansvar föreligger också för den som anlitar sådan olagligt' förmedlad arbetskraft. Även här är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Endast uppsåtlig! anlilande är strafföarl. Vidare får allmänl ålal för sådant brott väckas endast efler medgivande av AMS. Den som ulan tillstånd bedriver arbetsförmedling mol ersältning (dvs. ulan förvärvssyfte) kan dömas till böter. Den som bedriver arbetsförmedling ulan ersättning och försummar all inom tre månader från verksamhetens början anmäla verk­samheten till AMS kan dömas till böter, högsl femhundra kronor. Den som bryler mot av AMS meddelade villkor eller bestämmelser eller utfär­dade föreskrifter döms till böler. Slutligen innehåller lagen en bestämmelse som anger att om någon står under ålal för brott enligt lagen och förtsätter sitt brottsliga förfarande skall som särskilt brott anses vad han förbrutil före varje ålal.

Förbudel alt bedriva privat arbetsförmedling omfattar i dag såväl "van­lig" arbetsförmedling som ulhyrning av arbetskraft. Den omständigheten att uthyrningsverksamheten, på säll jag lidigare föreslagit, bryts ul ur arbetsförmedlingsbegreppet och görs till föremål för en särskild reglering är inte avsedd att ändra på förhållandet alt olaglig arbetsförmedling även fortsättningsvis skall vara belagd med straff. Jag föreslår därför i likhel med promemorian att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan lillslånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte döms lill böler eller fängelse i högsl sex månader. När del gäller den som ulan lillslånd bedri­ver arbetsförmedling mot ersättning (dvs. utan förvärvssyfte) föreslås, liksom idag, böler. Jag ansluler mig vidare till promemorians förslag om en justering av slraffskalan för den som bedriver ersällningsfri arbetsför­medling utan alt göra anmälan så att bötesmaximum överensstämmer med vad som är normall vid penningböter. På denna punkt har AMS ifrågasatt om anmälningsplikten och lill anmälningsplikten hörande straff­sanktionen har någon egentlig belydelse. Enligt AMS innebär bestämmel­sen endasl onödig byråkrati och kan lika gärna tas bort. Enligt min mening fyller emellertid beslämmelsen ell reellt syfte, nämligen uppfyllandet av kravel i artikel 7 i den tidigare redovisade och av Sverige ratificerade ILO-konventionen nr 96. Enligt denna artikel åligger det nämligen vederböran­de lands myndighet atl vidta nödvändiga åtgärder för all förvissa sig all utövaren bedriver sin verksamhel utan ersättning.

När det därefter gäller anlitandet av olagligt förmedlad arbelskrafl före­
slås i promemorian att etl sådanl anlilande även forlsätlningsvis skall vara
slraffbelagl. Mot bakgrund av vad jag tidigare föreslagit om en möjlighei
för AMS all för denna siluation utfärda vilesföreläggande eller vitesförbud
lorde det inte vara erforderligt all därutöver föreskriva en särskild straff­
sanktion för anlitandefallen. Nägon särskild straffpåföljd vid sidan av
vilessanktion för den som bryler mot de lidigare nämnda föreskrifterna
om vad en uthyrare eller beställare måste iakttaga när de hyr ul resp. hyr in
arbetskraft föreslås inle heller. När det gäller den nuvarande straffsanktio­
nerade föreskriften för den som bryter mot av AMS meddelade villkor
         44


 


eller bestämmelser kan denna enligt min mening las bort. Del lorde knappast vara erforderiigt atl, vid sidan av möjligheten atl återkalla ell tillstånd hell eller delvis eller meddela ändrade villkor ha kvar en straff­sanktionerad bestämmelse för den som bryter mot denna föreskrift. Enligt min mening föreligger del inte heller någol behov all ha kvar den nuvaran­de 11 § som lar sikte på s. k. perdurerande brottslighet.


Prop. 1990/91:124


3.6 Överklagande

Mitt förslag: AMS beslut får överklagas hos regeringen. AMS beslut om alt förelägga vite får dock inte överklagas. Sådanl beslut prövas av länsrätt i samband med utdömandel av vitel.


Promemorians förslag: AMS beslut får överklagas hos kammarrätten. Om ell ärende bedöms principiellt viktigt från arbetsmarknadspolitisk synpunkt får AMS överlämna ärendel till regeringens avgörande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinslanser som yllral sig över försla­gel är posiliva lill att överklagande bör ske till förvaltningsdomstol. Flera remissinstanser bl.a. kammarrätten i Stockholm, RRV. AD, RSV och juridiska fakulleisslyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet har emellertid avslyrkl eller slälll sig Iveksam till möjligheten för AMS alt överlämna ärenden med arbelsmarknadspoliliska bedömningar lill rege­ringen.

Skälen för mitt förslag: AMS beslut i ärenden enligi arbetsförmedlings­lagen kan överklagas till regeringen. Della framgår visserligen inte av lagen men följer av den allmänna bestämmelsen om överklagande som finns i 51 § förordningen (1988:1139) med instruktion för arbetsmarknadsverket. Skälet lill denna ordning torde vara att AMS beslul ansells innefatta arbetsmarknadspolitiska bedömningar och atl regeringen i sådana ärenden bör ha sista ordel. För närvarande förekommer endasl i ringa omfattning förvaltningsärenden hos regeringen som avser överklaganden enligt arbels­förmedlingslagen.

Del har länge varit en sirävan all avlasla regeringen ärenden av löpande arl så att statsråden och departementen får bällre lid för slörre och övergri­pande frågor.

I prop. 1983/84:120 om regeringens befallning med besvärsärenden logs frågan upp om alt befria regeringen från olika förvaltningsärenden som överklagats. År 1984 (KU 23, rskr. 250) fastställde riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen och för utformningen av överklaganderegler i nya ärendegrup­per. Som en utgångspunkt angavs att regeringen i allmänhet inte borde vara besvärsinslans annal än när del behövdes en politisk styrning av praxis.

Till delta kommer också skäl som har anknytning till Europeiska kon­ventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättig­heterna och de grundläggande friheterna. Enligt artikel 6 i den konvenlio-


45


 


nen har var och en rätt lill domslolsprövning när det gäller bl.a. civila     Prop. 1990/91: 124 rättigheter och skyldigheter.

För atl säkerställa all svensk rätt motsvarar konventionens krav antog riksdagen år 1988 en lag om rältsprövning av vissa förvallningsbeslul (SFS 1988:205). Enligt den lagen skall regeringsrätten under vissa förutsättning­ar pröva bl.a. beslut som regeringen meddelar som sista instans i den "normala" instansordningen. En förutsättning är atl beslutet rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, dvs. rör tillämp­ningen av civilrällsliga eller "belungande" oflentligrällsliga regler. I lagens förarbeten (prop. 1987/88:69 s. 18) uttalas emellertid alt del på längre sikl bör övervägas i vilken mån det är ändamålsenligt atl ersätta den överpröv­ning som idag sker i administrativ ordning med domstolsprövning. Utta­landet lämnades utan erinran av riksdagen (KU 1987/88:38, rskr. 189).

I promemorian framhölls all, med promemorians förslag alt bedriva uthyrning av arbetskraft efler lillslåndsprövning, skulle anlalel överkla­gandeärenden lill regeringen öka med 15 — 20 ärenden årligen. Mol denna bakgrund och med hänsyn till det allmänna inlresse! all avlasla regeringen förvaltningsärenden och till konventionens krav på domstolsprövning fö­reslogs i promemorian all överprövning av AMS beslul skulle ske hos kammarrätten. Vidare föreslogs en möjlighet för AMS all överiämna ell ärende till regeringens prövning om etl ärende bedömdes principiellt vik­tigl från arbetsmarknadspolilisk synpunkl.

Jag har tidigare föreslagit, med avvikelse från promemorians förslag, atl uthyrning av arbetskraft får bedrivas ulan krav på lillslånd från AMS. Den i promemorian föreslagna instansordningen motiverades huvudsakligen av skäl som hade att göra med tillkomsten av denna nya ärendegrupp. Med hänsyn till de genom mitt förslag ändrade förutsättningarna bör inslans­ordningen inte ändras nu. När det gäller bl.a. ärenden om tillstånd lill arbetsförmedling har prövningen sådana inslag av arbelsmarknadspolilis­ka bedömningar alt frågan om en ny inslansordning bör anstå lills ytterli­gare erfarenheter har vunnits. Tills vidare bör Europakonventionens krav på lillgång lill domslolsprövning för dessa ärenden vara lillgodosetl genom möjlighelen lill rältsprövning.

När det gäller uldömande av ell av AMS förelagl vite prövas sådana frågor av länsrätten på ansökan av AMS. När del gäller själva vilesföreläg-gandet bör delta enligt min mening inte kunna överklagas till regeringen. Denna fråga bör istället underkastas länsrättens prövning i samband med utdömandet av vilel. Den utdömande myndigheten bör alltså ha fria händer all ompröva föreläggandet i hela dess vidd. Således bör även i dessa fall en ren lämplighetsprövning kunna komma ifråga.

3.7 Kostnader

Min bedömning: Möjlighelen för AMS alt ingripa med vitesföreläggande
eller vilesförbud innebär vissa nya arbetsuppgifter för AMS och de allmän­
na förvaltningsdomslolarna. De merkostnader som kan uppslå vid förvall-
ningsdomstolarna lorde bli marginella. AMS utvidgade och förändrade
         46


 


lillsynsarbele förutsätter dock all AMS lillförs utökade resurser. Bespa-     Prop. 1990/91: 124 ringar sker vid de allmänna domstolarna. Expeditionsavgifter bör tas ut i samband med all lillslånd ges till arbetsförmedling.

Promemorians förslag: De ökade koslnaderna finansieras genom utta­gande av expeditionsavgifter i samband med tillslåndsgivningen.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har AMS och statskontoret tillstyrkt förslagel med avgiftsfinansiering. Ell par remissinslanser bl.a. Svea hovrätt, NO, AMS, och slalskonlorel har pekat på svårigheterna all bedöma vilka ekonomiska konsekvenser som förslagel kan länkas medföra. A.'1S har för sin del beräknat merkostnaderna till drygl två miljoner kr. årligen medan NO i etl längre perspektiv uppskattar koslnaderna som mycket slora bl.a. med hänsyn lill uppkomna effektivi­tetsförluster för ulhyrningsförelagens del. RRV anger all en förutsättning för atl avgiftsbeläggning skall kunna övervägas är att koslnader och konse­kvenser klarläggs.

Skälen för mitt förslag: Reinissulfallet visar på svårigheter att i skilda hänseenden bedöma kostnadsefi"ekterna av promemorians förslag ined tillståndsprövning. 1 motsats till promemorians förslag har jag emellertid föreslagil en legalisering av ulhyrningsverksainhelen, vilket innebär att den nu föreliggande bedömningen måste göras utifrån delvis andra förut­sättningar än vad som finns redovisal i promemorian och som legal till grund för remissinstansernas ställningstaganden.

Sett ur samhällets synpunkl torde del emellertid slå hell klart atl den av mig föreslagna uppmjukningen av dagens reslrikliva lagstiftning kan bidra . lill att effektivisera arbetsmarknadens funktionssätt genom en ökad rörlig-hel och fiexibililet. En jämnare löneutveckling och rationaliseringsvinster av skilda slag är exempel på sädana posiliva effekter som på sikl kommer hela arbetsmarknaden lill godo, men vars värde del är omöjligt alt på förhand uppskatta. Detsamma kan sägas om den ulvidgade möjlighelen för AMS alt på ett mer effektivt säll än idag kunna ingripa mol oseriös verksamhet genom användande av vite. Genom anlitande av s, k, svart eller grå arbetskraft undandras stålen ärligen åtskilliga miljoner kronor i form av uteblivna skaller, sociala avgifter m, m.

Förslaget innebär också nya arbetsuppgifter på AMS och krav på en ulökad och effekliv tillsynsverksamhet, Detia förulsätier all AMS lillförs utökade resurser. Jag avser atl i ett senare sammanhang återkomma lill regeringen i denna fråga.

De merkostnader som kan uppstå vid förvallningsdomstolarna med anledning av införandet av vitessanktion torde bli marginella.

I Slort sett samtliga av de brottmål som i dag handläggs vid de allmänna domslolarna och som rör olaga arbelsförmedling avser ulhyrning av ar­betskraft. Genom alt uthyrning av arbetskrafl legaliseras försvinner denna målgrupp. De kostnadsbesparande effekterna av detta är svårt atl närmare beräkna. Även om anlalel sådana mål vid våra domstolar är ganska be­gränsat kräver varje mål ell långvarigl och ganska omfattande utrednings­arbete hos såväl polismyndighet, åklagarmyndighet som domstolsmyndig­het.

Jag delar slutligen promemorians förslag om finansiering genom utta-       47


 


gande av expedilionsavgifter i samband med meddelande av tillstånd lill arbelsförmedling. För närvarande las inga som helst avgifter ul när del gäller tillståndgivning enligt arbetsförmedlingslagen


Prop. 1990/91:124


3.8 Medbestämmandelagen (MBL) Förstärkt förhandlings- och informationsskyldighet

Mitt förslag: I 38 § medbeslämmandelagen (MBL) föreskrivs atl undantagsregeln i 38 § andra stycket inte är tillämplig för det fall arbetsgivaren anlitar ett ulhyrningsförelag för all få etl arbete ul­fört. Det innebär all en arbelsgivare alllid är skyldig all på eget initiativ uppta förhandlingar med berörda arbetstagarorganisatio­ner innan han fattar beslul om all hyra in arbelskrafl. Vidare före­slås en regel om en förstärkl inlbrmalionsskyldighel när förhand­lingar bedrivs enligi 38 § MBL.


Promemorians förslag: Inga ändringar föreslås i MBL.

Remissinstanserna: LO och TCO har pekal på behovet av elt förstärkt fackligt inflytande enligt MBL vid fall av inhyrning.

Skälen för mitt förslag: När det gäller del fackliga inflytandet när en arbelsgivare hyr in arbetskraft lorde ett krav på kollektivavtal eller fackligt samtycke för atl inhyrning skall få äga rum inle vara någon framkomlig väg. Nackdelar med elt sådanl system har redovisals i det föregående.

Däremot kan det finnas skäl att undersöka förutsättningarna för atl rent allmänt stärka lönlagarorganisalionernas inflylande enligt 38 § MBL. Som redovisats i promemorian hemställer LO och TCO i en gemensam skrivel­se till regeringen den 8 februari 1989 bl.a. all konlrollen pä inhyrarsidan skulle kunna ske med stöd av en ny paragraf (38 a) i MBL. Den nya paragrafen skulle innebära att inhyraren/arbetsgivaren alltid har en skyl­dighel atl före det all avial om inhyrning sluts, på egel inilialiv uppta förhandlingar med berörda arbetstagarorganisationer. TCO har även i sill remissyttrande föreslagit etl ökat fackligt inflytande genom att en ny 38 a § tillförs MBL enligt den gemensamma hemställan.

I promemorian framhålls visserligen atl undanlagsregeln för arbele av korlvarig och tillfällig natur i 38 § andra stycket MBL endasl i myckel speciella fall kan leda till att en arbetsgivare kan underlåta alt påkalla förhandling enligi 38 § första styckel innan han beslutar sig för all hyra in arbetskrafl. Emellenid kan del, enligi min mening, inle uteslutas atl den nu berörda undantagsregeln när det gäller arbelsgivarens primära förhand­lingsskyldighet kan vålla problem i den praktiska lillämpningen, speciellt som in- och uthyrningsverksamhet, på sätt jag föreslagil kommer att legaliseras. En delvis ny förhandlingssituation kommmer all uppstå ute på förelagen eftersom den nuvarande förhandlingsskyldigheten enligi 38 § första styckel MBL i första hand tar sikle på entreprenadverksamhet.

Sammanfatlningsvis leder del nu anförda till atl del kan vara av värde att införa en uttrycklig lagbestämmelse i MBL att undantagsregeln i 38 §


48


 


andra stycket inte är tillämplig för del fall arbetsgivaren avser att anlita ett     Prop. 1990/91:124 ulhyrningsförelag för att få ell arbete utfört. I dessa situationer skulle således arbetsgivaren alltid vara skyldig att på egel initiativ påkalla för­handling i enlighet med 38 § första slyckel MBL. En sådan regel skulle endast kunna frångås genom atl parlerna träffar kollektivavtal om det.

En annan fråga som i olika sammanhang lagits upp och berörts av de fackliga organisationerna är svårigheterna atl få en bra och tillförlitlig information om förhandlingsfrågan när förhandlingar bedrivs enligt 38 § MBL. Vad som här närmast har diskulerals är arbetstagarparlens rätt till insyn i och information om entreprenören/ulhyraren och om de förhållan­den under vilken dennes anställda arbetar. En sådan rätl lill insyn och information ökar möjlighelen för den fackliga organisationen atl falla sina beslul pä ett sä objektivt beslutsunderlag som möjligl. Även arbetsgivaren och entreprenören/ulhyraren har givetvis ell slarkt inlresse av att förhand­lingarna och arbelslagarparlernas ställningstagande bygger pä ell tillräck­ligt och korrekt beslutsunderlag.

Visseriigen kan sägas atl det rent allmänl ligger i en arbetsgivares primä­ra förhandlingsskyldighet enligt MBL en skyldighet att på etl tidigt stadi­um informera arbetstagarorganisationen i den aktuella frågan. Della häng­er samman med att en arbetsgivares informationsskyldighet enligt 19 § MBL inle är "primär" i den meningen alt information skall lämnas före en åtgärd eller ett beslut av arbetsgivaren. När det gäller gränsdragningen mellan förhandlingsrättsreglerna i 11 och 38 §§ MBL är denna inte hell klar och denna oklarhet har också medförl vissa svårigheter i den praktiska lillämpningen.

Den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § MBL är avsedd att ge arbelslagarorganisalionerna ell grundläggande inflylande över viktigare arbelsgivarbeslul. Som utvecklas i lagmotiven till MBL tankes detta infly­tande bli tillförsäkrat arbetstagarparten genom atl arbetsgivaren åläggs ta den första förhandlingskonlakten pä etl tidigt siadium och genom att arbelstagarparlen hålls informerad och får della i beslulsprocessen i dess olika faser fram lill dess alt ett ställningstagande skall ske. Den primära förhandlingsrätten enligt 38 § MBL är på denna punkt mer okomplicerad. Av förarbetena framgår all lagstiftaren inte på samma sätt som i 11 § har ålagt arbetsgivaren att ta upp en förhandling enligt 38 § redan på ett tidigt stadium och sedan låla förhandlingen vara ell led i arbetsgivarens egel förberedande av beslulel. Enligi förarbetena inlräder förhandlingsskyldig­heten försl när arbetsgivaren "slår i begrepp" all anlita viss entreprenör eller viss annan arbetskraft som arbetsgivaren inte avser alt anställa. Arbetsgivaren är enligt förarbetena oförhindrad att dessförinnan på egen hand införskaffa den ulredning som han anser sig behöva för all själv ta slällning i frågan, l.ex. inleda elt anbudsförfarande för atl välja entrepre­nör (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 497, 533). Del är den konkreta frågan om utlämnande av etl visst arbele till en viss entreprenör eller annan utomstå­ende som förhandlingen enligt 38 § skall gälla.

Rent principiellt är förhandlingarna enligt 38 § tänkt alt utgöra ett led i
ulövandet av velorätten. De har till syfte all klargöra om del finns anled­
ning alt göra en veloförklaring inför en enlreprenad eller en annan sådan
     49

4   Riicsdagen 1990/91. I saml. Nr 124


åtgärd av arbetsgivaren som anges i 38 § första stycket. Förhandlingarna Prop. 1990/91: 124 behöver emellertid inte begränsas lill atl gälla enbart förutsättningarna för en vetoförklaring. De härtill uppgift alt ge den fackliga förhandlingsparien insyn i den tilltänkta åtgärden och i de förhållanden under vilka arbetet skall komma att ulföras. Arbetstagarparten får också slälla villkor för sill godkännannde och dessa villkor blir elt av förhandlingsämnena. Den mer allmänna frågan huruvida ett arbete över huvud skall lämnas ut på enlre­prenad eller ulföras i arbetsgivarens egen regi tankes däremot ålminslone i vissa fall. nämligen när det rör sig om en viktigare förändring, kunna bli föremål för förhandling enligi 11 §. Här kominer för övrigt även forhand­lingsmöjligheterna enligt 12 § MBL in i bilden. I prakliken låler del sig ofta inle göra atl dra en skarp gränslinje mellan förhandlingar enligt 11 § resp. 38 §. såvitl gäller förhandlingsfrägorna och förhandlingens genomförande.

När det gäller informalionsskyldighelen i samband med 11 §-förhand-lingar har AD i ell flertal domar redovisat omfattningen av denna skyldig­het och hur den bäsl skall fullgöras. Däremol är rältslägel mer oklart när det gäller hur långt arbelsgivarens informationsskyldighet sträcker sig när det gäller förhandlingar enligt 38 § MBL och dä speciellt när det gäller förhållandena hos den tilltänkte entreprenören. Som lidigare nämnls kan arbelstagarsidan vid en förhandling enligi 38 § slälla villkor för all godta arbelsgivarens åtgärd. Enligt förarbetena (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 315, 497) kan det tänkas atl arbelslagarsidan begär t. ex. att entreprenören skall medge viss insyn i sin verksamhel och lämna vissa uppgifter om sina anställda, att entreprenörens anslällda skall ha genomgått viss arbetar-skyddsulbildning, att kollektivavtalsenliga löner utbetalas osv.

Av del nu sagda framgår alt i vari fall när det finns fog för anlagande all entreprenaden kan tänkas medföra åsidosättande av lag eller av kollekliv-avtal för arbetet eller annars strida mot vad som är allmänt godtaget inom avtalsområdet kan vid förhandlingen komma atl ställas krav på entrepre­nören att lämna information i olika avseenden till arbetstagarsidan för atl denna skall kunna accepiera åtgärden.

Oaklal denna möjlighet för de fackliga organisalionerna alt ställa villkor som tjänar ändamålel med 38-40§§ har det från fackligt håll framförts önskemål om en skärpning av reglerna för atl ge ökade möjligheter lill insyn och kontroll över entreprenörens verksamhet. Frågan gäller då hur och på vilket sätt man skall kunna säkerställa alt den torhandlande arbets­tagarparten får tillräckligt bra information om förhandlingsfrågan när förhandfingar bedrivs enligt 38 § MBL.

Enligt min mening bör det nu angivna informationsbehovet bäsl kunna
tillgodoses genom införande av en regel i 38 § MBL som renl allmänt
medför en mer vidsträckl skyldighel för arbetsgivarparlen atl lämna infor-
inalion än den som enligt gällande räll följer av allmänna grundsatser om
förhandlingsskyldighetens innebörd. En sådan regel skulle kunna möjlig­
göra för arbetstagarorganisationen alt på ett annat sätt än i dag förmå
arbetsgivaren all inhämta upplysningar och information om den tilltänkta
entreprenörens/ulhyrarens verksamhel. En arbelsgivare som bryler mot en
sådan regel skulle kunna ådömas skadesländ enligt MBL på vanligt sätt.
För det fall en arbelsgivare brister i sin informalionsskyldighet och arbets-
   50


 


tagarorganisationen lägger ett veto som senare visar sig vara iveksami pä     Prop. 1990/91: 124

grund av all beslulel om veto fattades på ett otillräckligt och ofullständigt

beslutsunderlag bör della kunna räknas arbelslagarorganisalionen lill godo

när del gäller frågan om arbelslagarorganisalionen saknat fog för sin

slåndpunkl.

När del gäller informalionsskyldighelens gränser bör denna bedömning ha sin ulgängspunkl i vad organisationen själv anser angeläget. Informa­tionen skall ha lill syfte atl skapa förutsättningar för ell ändamålsenligl ulnytljande av velorällsreglerna.

4 Upprättade lagförslag

I enlighel med det anförda har inom arbelsmarknadsdepartemeniel upp­rättats förslag till

1.    lag om prival arbetsförmedling och ulhyrning av arbetskraft,

2.    lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

5 Specialmotivering

5.1  Förslaget till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft

Den nya lagens rubrik återspeglar den i lagen föreslagna särregleringen av uthyrning av arbetskraft.

Lagens innehåll

Under denna rubrik har samlats vissa regler och definitioner av allmän betydelse för de följande bestämmelserna i lagen.

I paragrafens forsla stycke har, föruloin vissa språkliga ändringar, före­skriften i nuvarande lag om godkända sjukskölerskebyråer lagils bort. Sedan kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 432) med besiämmeiser angående stålens godkännande av sjuksköterskebyråer upphävls genom kungörelse (1963:282) saknar bestämmelsen i denna del betydelse,

I paragrafens andra stycke har införts en generell definition av begreppet
arbetsförmedling, I beslämmelsen, som är ny, definieras arbelsförmedling
som verksamhet som har lill ändamål alt skafta arbele åt arbetssökande
eller arbetskraft åt arbetsgivare och som inte innebär sådan verksamhet
som regleras i näslfoljande paragraf nämligen uthyrning av arbetskraft.
Avsiklen med beslämmelsen är således atl från arbelsförmedlingsbegrep-
pel bryta ul den särskilda form av arbetsförmedling, nämligen ulhyrnings-
verksamhel, som idag regleras i I § andra styckel arbetsförmedlingslagen
och i stället reglera denna verksamhet i särskild ordning. Beträffande
         51


 


bakgrunden och de närmare övervägandena lill beslämmelsen hänvisas lill Prop. 1990/91:124 avsnilt 3.2. Där framgår bl. a. all den föreslagna lagen, liksom nuvarande lag, endast äger tillämplighet på arbetsförmedling av viss permanens och omfattning. Della uttrycks med all "verksamhelen skall ha lill ändamål att skaffa arbete etc". Sådan arbetsförmedlingsverksamhel som endast sker undantagsvis faller således inte in under lagen. Del bör slutligen framhål­las att, förutom att uthyrningsverksamhet inte längre skall anses som arbelsförmedling, avsikten med atl införa en definition på begreppet ar­betsförmedling, inle är att införa etl nytt eller annorlunda arbelsförmed­lingsbegrepp än vad som i dag får anses vara gällande rätt.

I paragrafen, som saknar direki motsvarighet i nuvarande lag erinras inledningsvis atl i lagen också ges bestämmelser om ulhyrning av arbets­kraft. I andra meningen definieras vad som enligt lagen avses med uthyr­ning av arbetskraft. Med uthyrning av arbelskrafl enligt lagen avses ell rättsförhållande mellan en beställare och en arbelsgivare som innebär all arbetsgivaren mot ersätlning ställer arbetstagare lill beställarens förfogan­de för all utföra arbete som hör till dennes verksamhet. Denna beslämmel­se skall ses mol bakgrund av hänvisningen i föregående paragraf I motsats till tidigare skall således inte uthyrning av arbelskrafl anses ulgöra en form av arbetsförmedling ulan får slällning av en egen självsländig verksamhet. De närmare övervägandena bakom den föreslagna regleringen har redovi­sats under avsnitl 3.1.

För all uthyrningsverksamhet i lagens mening skall föreligga måste arbetsgivaren uppbära ersältning i en eller annan form. Såväl förvärvssyf­tande verksamhet som verksamhel som bedrivs endasl mot självkostnad eller liknande omfallas av definitionen. Med beställare förslås i samman­hanget den som står som avtalspart (uppdragsgivare) i etl avtal om inhyr­ning av arbetskraft. Kravel all arbelel skall ulföras i beslällarens verksam­het innebär att om beställaren saknar egen verksamhel för del akluella arbetet faller anlitandet av arbetskraften utanför lagens tillämpningsområ­de. När det gäller den närmare gränsdragningen mellan ulhyrning av arbelskrafl och andra verksamhetsformer måste den göras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Arbetsförmedling

Under denna rubrik har samlats vissa bestämmelser som tar sikle pä arbelsförmedlingsverksamhet enligt 1 §. I förhållande till nuvarande lag gäller genomgående i de följande paragraferna den skillnaden att begreppet arbetsförmedling inle längre inbegriper ulhyrning av arbelskrafl.

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 2 § första stycket och 2 a §. Bemyn­
digandet för arbetsmarknadsstyrelsen att ge tillstånd till förvärvssyftande
  52


 


arbetsförmedling har lagils in i andra styckel i slället för all som idag     Prop. 1990/91: 124

meddelas i 14 § förordningen (1987:405) om den arbelsmarknadspoliliska

verksamhelen.

Som en nyhel har i andra stycket föreskrivits all AMS får ge lillslånd till förvärvssyftande arbelsförmedling av arbelslagare som med hänsyn lill arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha förelags- eller verksle­dande eller därmed jämförlig ställning. De närmare övervägandena bakom denna utvidgning av möjligheten att bedriva privat arbelsförmedling i förvärvssyfte har redovisals under avsnitt 3.2.

I övrigt har vissa redaktionella och språkliga ändringar vidtagits. Bl.a. har den nuvarande föreskriften i 2 a § andra slyckel om alt lillslånd inte får beviljas med mindre än alt sökanden utfäsler sig att vid förmedling eller eljest icke uppställa villkor som begränsar förmedlingssökandens möjlig­heter all anlita den offentliga arbetsförmedlingen tagils bort. Etl sådant krav bör istället AMS kunna uppställa bland de villkor som AMS enligt den föreslagna 5 § skall kunna förena elt tillstånd med.

4§

Paragrafen molsvarar delvis nuvarande 2 §. Vissa språkliga och redaktio­nella ändringar har vidtagits. Vidare har föreskriften i nuvarande 2 § iredje stycket om atl arbetsförmedling lill och från utlandet får bedrivas endast efler överenskommelse med främmande stat tagils bort eftersom bestämmelsen saknar belydelse i dag.

I paragrafens första stycke har uttryckligen och i förtydligande syfte före­skrivits att del som en förutsättning för tillstånd enligt 3 eller 4 § finns etl behov av verksamhelen från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Denna prövning följer av de grundläggande principer som ligger bakom ILO-konventionen och den svenska lagstiftningens restriktivitet mot privata arbetsförmedlingar. Den tillståndsprövning som AMS gör idag innefattar också en prövning av om del finns elt sådanl behov. Della bör komma lill ullryck i laglexten. Andra och Iredje styckena motsvarar i sak nuvarande 3 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i nuvarande 5 §. Den i 5 § föreskrivna tidsfristen har tagits bort. Det betyder att den som bedriver avgiftsfri arbetsförmedling redan vid verksamhetens början har en direkt på lagen grundad skyldighet att göra anmälan därom till AMS.

I 7 § har, i förhållande lill gällande 4 §, gjorts en precisering av rekvisiten

när AMS får återkalla elt tillstånd eller meddela ändrade villkor enligt          53


 


lagen. Enligt beslämmelsen får AMS, hell eller delvis återkalla etl lillslånd Prop. 1990/91: 124 eller meddela ändrade villkor om 1) de föruisäiiningar som gällde när lillståndel meddelades inle längre föreligger eller 2) verksamhelen inle bedrivs enligt föreskrifter i lagen eller enligt villkor som tillståndet har förenats med. I detta sammanhang måste beakias de ingripande följder som exempelvis en återkallelse medför för en lillståndshavare. Det förut­sätts därför att AMS innan återkallelse sker eller ändrade villkor meddelas om möjligl försöker förmå lillslåndshavaren atl på frivillig väg vidta de ändringar eller rättelser som bedöms nödvändiga. När del gäller möjlighe­ten alt återkalla elt tillstånd på grund av förändrade arbelsmarknadspoli­liska föruisäiiningar bör denna möjlighet självfallet utnyttjas endasl vid varaktiga och beslående förändringar.

I 8 § har införts en ny beslämmelse som reglerar vad som händer om en lillståndshavare dör eller försätts i konkurs. Vill i sådana fall dödsboet eller konkursboet försälta verksamhelen skall skriftlig anmälan om delta göras till AMS inom två månader frän dödsfallet eller konkursbeslulet. Om anmälan inle görs inom ivåmånadersperioden upphör lillslåndel atl gälla.

Uthyrning av arbetskraft

Under denna rubrik har samlats vissa bestämmelser som lar sikle på ulhyrning av arbetskraft enligt 2 §. Bestämmelserna har närmare behand­lats under avsnitl 3.4,

9 och 10 §§ anger under vilka förutsättningar arbetskrafl får hyras ul resp, hyras in och vilka krav som måste ställas på anställningsavtalet mellan ulhyraren och dennes anslällda. En grundläggande förutsättning för regleringen i 9 och 10 §§ är all ulhyrningen skall lillgodose ell kortva­rigt och tillfälligt behov av arbelskrafl och all en arbetsgivare inle skall kunna lillgodose sill sladigvarande och normala behov av arbetskraft genom alt hyra in densamma.

Av 11 § framgår all avvikelser från bestämmelserna i vissa avseenden får göras genom kollektivavtal pä central nivå. Slutligen bör i samman­hanget också nämnas att enligt den föreslagna 14 § äger AMS gentemol den som bryler mot 9 eller 10 § vid vite meddela föreläggande och förbud.

Denna paragraf och även de två nästföljande skall ses mot bakgrund av
den föreslagna legaliseringen av ulhyrning av arbetskraft. Sådan verksam­
het får alltså bedrivas utan krav på tillstånd av AMS. På skäl som redovi­
sats i den allmänna motiveringen har del emellertid inte ansetts möjligt all
från sociala och samhälleliga utgångspunkter helt slopa en offentligrättslig
reglering och tillsyn över verksamheten. En sådan reglering och tillsyn
        54


 


avser alt motverka, dels risken för en urholkad anslällningslrygghel för     Prop. 1990/91:124 anslällda i uthyrningsföretag, dels risker för elt allmänl kringgående av arbetsrättslig- och annan lagsliflning.

Mol denna bakgrund föreslås till en början i 9 § I all en arbelslagare får, inom ramen för det enskilda ulhyrningsuppdraget, ställas till en beställares förfogande för en sammanhängande tid av högst fyra månader. Med kravet på att den angivna tidsfristen skall vara sammanhängande förstås den lidsperiod som arbetstagaren enligt uppdragel slälls lill beslällarens förfogande och inle den lid som han rent faktiskt utför arbele i beställarens verksamhet. Som framgår av den föreslagna 10 § riklar sig beslämmelsen även mol beslällaren. Av 11 § framgår att avvikelser från den föreslagna tidsbegränsningsregeln får göras genom kollektivavtal på cenlral nivå.

9 § 2 ställer upp vissa krav på anslällningsförhållandet mellan en uthyra­re och dennes anställda. Till en början föreskrivs all del skall finnas ett skriftligt anställningsavtal som reglerar anställningsformen, lön och all­männa anställningsvillkor. Av 4 § LAS följer att anställningsavtal gäller tills vidare men att avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i de fall som anges i den lagens 5 och 6 §§. I 9 § 2 andra meningen föreskrivs dock att avtal om tidsbegränsad anställning som föranleds av etl ulhyrnings­uppdrag inte får träffas i de fall som avses i anslällningsskyddslagens 5 § I och 3 samt 6 §. De fall som avses och där det alltså inte blir möjligl atl träffa tidsbegränsade avtal gäller lidsbegränsningar med hänsyn till arbe­lets särskilda beskaffenhet, arbelsloppsanslällningar och provanställning­ar. De närmare övervägandena bakom denna reglering finns redovisade under avsnitt 3.4. I övrigt skall LAS regler gälla för de aktuella anställ­ningsförhållandena. Det betyder bl. a. all en ulhyrd arbelslagare kan angri­pa en felakligt tidsbegränsad anslällning på sätt som anges i 4 och 36 §§ LAS och få domstols förklaring pä att avtalet skall gälla tills vidare. På sätt som föreskrivs i 2 § LAS fär även kollektivavtal träffas som avviker från den nu föreslagna inskränkningen i möjligheten att träffa tidsbegränsade anslällningsavtal i 5 och 6 §§ LAS.

9 § 3 syftar lill alt förhindra all arbelsgivaren genom villkor i avtal med beslällaren eller arbelsiagaren eller på annat säll försvårar för arbelsiaga­ren alt la anslällning hos beslällaren.

När del gäller 9 § 4 har den lill syfte atl dels motverka försök till kringgående av arbelsrätlslig lagstiftning dels motverka oönskad rekryte­ringsverksamhet från uthyrningsförelagets sida.

10§

I paragrafen anges under vilka förutsättningar en beställare får anlita
inhyrd arbetskraft. Ett sådanl anlilande måste vara föranlett av etl tillfäl­
ligt behov av arbetskraft i beställarens verksamhet. Tanken är att en
beställare inte skall kunna tillgodose sill stadigvarande och normala behov
av arbelskrafl genom all hyra in densamma. I kravel pä atl behovet skall
vara tillfälligt ligger atl det inle fär återkomma regelbundet med korta
intervaller. I paragrafen hänvisas också till att de förutsättningar som
gäller för den som hyr ut arbetskrafl enligi 9 § 1, 3 och 4 gäller även för den
     55


 


som hyr in arbetskrafl. I sammanhanget bör också nämnas atl en beställare     Prop. 1990/91:124 som hyr in arbetskraft i slrid mol 10 § riskerar alt vetorällsreglerna i 38 — 40 §§ MBL aktualiseras.

11§

Av paragrafen framgår all genom kollektivavtal som har slutits eller god­känts av en cenlral arbelslagarörganisation får avvikelser göras från 9 § I och 2 saml 10 § första meningen. Härigenom ges arbetsmarknadens parter möjlighet att anpassa anlilandel av uthyrd arbetskraft lill de särskilda förhållanden som råder inom den egna branschen eller avtalsområdet. Såväl det företag som hyr ul som det företag som hyr in arbetskrafl måsle vara bundel av etl sådant centralt avtal för att avvikelser från 9 § I och 10 § första meningen skall få göras. Det bör vidare noteras att möjligheten att göra avvikelser från 9 § 2 sista meningen i och för sig redan följer av 2 § LAS.

Tillsyn

12ochl3§§

Av 12§, som delvis molsvarar 6§ i gällande lag, framgår att AMS är tillsynsmyndighet enligt lagen.

I 13 § ges AMS rält att från den som omfallas av tillsyn enligt lagen på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. I paragrafen som har sin motsvarighet i 7 § gällande lag, har bemyndigandet för AMS all utfärda föreskrifter tagils bort. Sådana föreskrifter bör AMS i stället kunna utfärda med stöd av förordningen (1987:405) om den arbels­marknadspoliliska verksamhelen.

14§

I paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lag ges AMS en möjlighet att för vissa överträdelser mot lagens bestämmelser ingripa med föreläg­gande eller förbud. Ell sådanl föreläggande eller förbud kan kombineras med vite. De överträdelser som regleras i paragrafen under den första och andra punkten avser den som utan tillstånd bedriver arbelsförmedling i förvärvssyfte resp. den som anlitar arbetskrafl som förmedlats genom sådan olaglig arbelsförmedling. Punkten 3 gäller den som i slrid mot 9 eller 10 § hyr ut eller anlitar ulhyrd arbetskraft utan all avtal om avvikelse iräffals enligt 11 §. Den fjärde punkten slutligen rikiar sig mol den som underlåter att enligt 13§ på AMS begäran lämna de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

De närmare övervägandena bakom den föreslagna möjligheten för AMS
all i sin tillsynsverksamhet använda vite har redovisals under avsnitl 3.5.
    56


 


Ansvar                                                                         Prop. 1990/91:124

15§

Paragrafen molsvarar i stort nuvarande 8 § med den skillnaden atl uthyr­ning av arbetskraft inle längre innefattas i begreppet arbelsförmedling. För lydlighels skull har angetts all slraffbarhet vid olaglig arbetsförmedling föreligger såväl vid uppsålligl som oaklsaml brotl. I tredje stycket har straffskalan för den som bedriver ersällningsfri arbetsförmedling ulan atl göra anmälan juslerats så att påföljden skall bestämmas till penningböter. Enligt förslagen i prop. 1990/91:68, som skall träda i kraft den I januari 1992, skall penningböter beslämmas till lägst 100 kr. och högst 2000 kr. De straffsanktionerade föreskrifterna i nuvarande 9—11 §§ har lagils bort.

16§

Paragrafen ger uttryck för principen att den som överträtt ell vitesföreläg­gande eller vilesförbud inle också får dömas till siraff för gärning som omfatlas av föreläggandel eller förbudel. Paragrafen tar sikte på olovlig arbetsförmedling i förvärvssyfte som dels kan bli föremål för vitespåföljd enligt 14 §, dels är slraffsanktionerad enligt 15 §.

Överklagande

17 och 18 §§

Paragraferna, som närmare har behandlats under avsnitt 3.6, saknar mol-svarighel i gällande lag. Av 51 § förordningen (1988:1139) med instruk­tion för arbetsmarknadsverket framgår dock alt AMS beslut i ärenden enligt lagen kan överklagas till regeringen.

Av 17§ framgår att AMS beslut, ulom såvitt avser vitesföreläggande eller vitesförbud, fär överklagas hos regeringen. De beslut som här närmast blir aktuellt alt överklaga gäller beslut om lillslåndsfrågor enligt lagen.

Av viteslagen följer all frågor om uldömande av vite prövas av länsrätt på ansökan av den myndighel som ulfärdal föreläggandet d.v. s. arbets­marknadsstyrelsen. Enligi 17 § får ell vilesföreläggande inle överklagas. Della kompenseras av att, enligt 18 §, föreläggandet i hela dess vidd i slällel får prövas i mål om utdömande av vitet. Bestämmelsen innebär atl prövningen av vitesföreläggandel inte skall vara begränsad till en kontroll av föreläggandels laglighet i sak och form utan atl den även skall omfalta dess lämplighet.

Ikraftträdande m. m.

Lagen   träder  i   kraft   den   1   januari   1992.   Samtidigl   upphör   lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling att gälla.

Några särskilda övergångsbestämmelser lorde inte behövas. Jag utgår
från att AMS i god tid före lagens ikraftträdande i samråd med berörda
lillståndshavare utfärdar nya tillstånd i enlighet med föreskrifterna i den
     57


 


nya lagen beträffande sådana tillstånd som har meddelats med slöd av den     Prop. 1990/91: 124 upphävda lagen.

5.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

38 §

Bakgrunden och motiven till de föreslagna ändringarna i paragrafen har behandlats under avsnitl 3.8.

I paragrafens andra stycke har gjorts ett tillägg med anledning av att ut-och inhyrning av arbetskraft legaliserats. Tillägget innebär att undantags­regeln från arbetsgivarens förhandlingsskyldighet i första stycket, när del gäller arbele av korlvarig och lillfällig nalur eller arbele som kräver sär­skild sakkunskap, inte är tillämplig för del fall arbetsgivaren anlitar elt uthyrningsföretag för atl få elt arbele ulförl. Del innebär all, för del fall arbetsmarknadens parter inte har träffat kollektivavtal om annal, en ar­betsgivare alllid är skyldig alt på egel initiativ uppta förhandlingar med berörda arbetslagarorganisalioner innan han beslular alt hyra in arbets­kraft.

I ett nytt Ijärde stycke har införts en regel som innebär en förstärkl informationsskyldighet när förhandlingar bedrivs enligt 38 §. Regeln inne­bär en mer vidsträckl skyldighet för arbetsgivaren atl lämna information om förhållandena hos den tilltänkte entreprenören/ulhyraren och om de förhållanden under vilka arbetet skall komma atl utföras än vad som enligt gällande rätt rent allmänt följer av allmänna grundsatser om förhandlings­skyldighetens innebörd. En arbelsgivare som brister i sin informations­skyldighet kan ådömas skadestånd enligi MBL pä vanligl säll. På sätt som redogjorts för under avsnitt 3.8 bör vidare en knapphändig och brislfällig information frän arbetsgivaren i vissa fall kunna räknas arbetstagarorgani­sationen till godo när det gäller frågan om organisationen saknat fog för sin slåndpunkl.

När del gäller informationsskyldighetens gränser bör denna bedömning ha sin utgångspunkt i vad organisationen själv anser angeläget. Informa­tionen skall ha lill syfte all skapa förutsättningar för ett ändamålsenligl utnyttjande av velorältsreglerna.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag att regeringen föreslår riksdagen alt anla förslagen lill

1.       lag om privat arbetsförmedling och ulhyrning av arbetskrafl,

2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet.                                                                              58


 


7   Beslut                                                                     Prop. 1990/91:124

Regeringen ansluler sig lill föredragandens överväganden och beslular all genom proposilion föreslå riksdagen atl anla de förslag som föredraganden lagt fram.

59


 


Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1990/91:124

departementspromemorian arbetsförmedlingslagen    ''  — en översyn

Inkomna yttranden

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket (DV), rikspolisstyrelsen (RPS), Svea hovrätt, kammarrätten i Slockholms län, kommerskollegium, riksför­säkringsverket, riksskatteverket (RSV), statens arbetsgivarverk (SAV), nä­ringsfrihelsombudsmannen (NO), statens pris- och konkurrensverk (SPK), juridiska fakulleisslyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet, ar­betsdomstolen (AD), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddssly-relsen (ASS), ILO-kommiltén, jämställdhetsombudsmannen (JÄMO), sta­tens industriverk (SIND), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), läns­styrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet. Landstingsför­bundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Arbetsgivareföreningen SFO, Småförelagens riksorganisation, Kooperationens Förhandlinsorga-nisation (KFO), Landsorganisationen i Sverige (LO), tjänstemännens cen­tralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges Advo­katsamfund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Väst­svenska Handelskammaren, Stockholms Handelskammare, Svenska kon-torsserviceförbundet, Kvinnliga konlorislföreningen i Slockholm, Tjäns­teförbundet och Sveriges Personaladministraliva Förening. RÅ har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholm och Göteborg och re­gionåklagarmyndigheten i Umeå. RPS har bifogat yttranden från polis­myndigheterna i Stockholm och Göteborg. AMS har bifogat yttranden från länsarbetsnämnderna i Stockholms, Malmöhus, Jönköpings, Norr­bottens och Värmlands län. Slutligen har Sveriges Praktiserande Arkitek­ter, Dalakonsullföreningen, Grossistförbundet Svens Handel, riksdalaför­bundet, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund samt Medborgarrätts­rörelsen inkommit med särskilda yttranden.

Remissinstansernas inställning

1  Allmänt

Samtliga remissinstanser är posiliva lill all ulhyrningsverksamhelen inte
bör betraktas och regleras pä samma sätt som prival arbelsförmedling.
Därefter går meningarna isär. Bland de remissinstanser som har lillsiyrki
förslaget, helt eller delvis, eller lämnat förslagel utan erinran hör JK, DV,
RPS, riksförsäkringsverket, ASS och TCO. Länsarbelsnämnden i Slock­
holms län har i en av AMS bifogat yttrande i huvudsak tillstyrkt förslaget.
Etl par remissinslanser har utan atl varken tillstyrka eller avstyrka
förslaget pekat på vissa problem som förslaget kan tänkas medföra ur
rättssäkerhetssynpunkt främst när del gäller gränsdragningen mellan laglig
och olaglig verksamhet, AMS lillslåndsprövning och reglerna om överkla­
gande. Här kan nämnas Svea hovrätt, Slockholms tingsrätt, länsrätten i
Stockholms län, Lunds universitet och AD.
                                            60


 


Remissinslanser som i en eller annan form representerar eller förelräder Prop. 1990/91: 124 näringslivet inklusive arbelsgivarorganisationer har så goll som samtliga Bilaga 1 avslyrkl eller ställt sig myckel tveksamma lill en reglering och konlroll av uthyrningsverksamheten. Bland dessa remissinstanser kan nämnas kom­merskollegium, slalskonloret, Svenska kommunförbundet, Landstingsför­bundet, SAF, Arbetsgivarföreningen SFO, småförelagens riksorganisation, KFO, Sveriges Industriförbund saml ytterligare några intresseorganisatio­ner inom kontors- och servicesektorn.

Enligt de nu nämnda remissinslanserna saknas i promemorian argument och analyser som skulle tala för att uthyrning av arbetskraft i de former som i dag förekommer skulle vara sakdliga för samhällslivet eller enskilda. Förslagel innebär islällel ökad byräkrali, ökade koslnader saml minskad effektivitet i näringslivet. I vari fall krävs ytteriigare utredning och analys innan förslaget kan ligga till grund för lagstiftning. Liknande synpunkter har också framförts av RÅ, AMS, kammarrätten i Stockholm, JÄMO, RRV och länsstyrelsen i Stockholms län.

Etl par remissinslanser bl.a. AMS, SACO/SR och LO har ställt sig kritiska lill förslaget därför alt det inte löser de problem som finns på arbetsmarknaden och därför förslagel andra lösningar än de i promemo­rian framförda.

2 "Ren" arbetsförmedling dvs. arbetsförmedling som ej innefattar uthyrningsverksamhet i 1 § andra stycket samt 3 — 6§§

Flertalet remissinstanser har inte lämnai några synpunkler på förslaget i denna del. Ell par remissinslanser har synpunkler på den definition av begreppel arbetsförmedling som lämnas i 1 § andra stycket.

Kamntarrätten har inget att erinra mot den definilion av arbelsförmed­ling som uttryckes i promemorian. För tydlighetens skulle bör dock verk­samhelen anges som "yrkesmässig". Med denna definition faller ulhyr-ningsverksamhel utanför begreppet arbetsförmedling och är således en tilläten verksamhet.

Enligt länsrätten i Stockholms län bör begreppet arbelsfönnedling bygga på del moderna anslällningsbegreppet och inte på förmedling av "arbele".

SAV, Svenska kommunförbundet och SFO anser atl begreppel arbets­förmedling bör definieras som "verksamhel i syfte all skapa kontakt mellan arbelslagare och arbelsgivare i avsikt att dessa skall iräffa avial om anställning".

SAF, Sveriges Industriförbund och KFO föreslår en klar och entydig definition av begreppet arbetsförmedling. För atl arbetsförmedling skall vara för handel krävs tre faktorer: En arbetssökande, en arbetsgivare som önskat anställa en medarbetare och en förmedlande mellanhand. Saknas något av dessa elemenl i verksamheten kan det inle röra sig om arbelsför­medling.

AMS som i och för sig inte har något att erinra mot det sakliga innehållet
i bestämmelsen anser att del inte finns någol behov av en ny definition av
  61


 


begreppet arbetsförmedling, i all synnerhet som avsiklen är att inte göra     Prop. 1990/91: 124
någon förändring i förhållande till den nuvarande lillämpningen.
    Bilaga 1

Ell par remissinslanser ifrågasätter behovet all upprätthålla del nuva­rande förbudet mol privat arbetsförmedling.

När det gäller ren arbelsförmedling vill AMS all den fortfarande ska skötas i offentlig regi eftersom del ger bäst överglick för arbetsgivarna och de arbelssökande. Den offentliga förmedlingen hanterar också så stora ekonomiska värden genom arbetsmarknadspolitiken alt den verksamhe­len inle kan överlämnas til privata förmedlingar.

AMS är ändå inte främmande för atl förmedlingsverksamhelen i landel byggs ul genom förmedlingar som finansieras genom avgifter från arbetsgi­varna. Men om man ska tillåta privata förmedlingar som tar betalt bör samma krav ställas pä dem som pä den offentliga förmedlingen när det gäller all leva upp lill de arbetsinarknadspolitiska målen för l.ex. arbets­handikappade, invandrare och jämställdhet och när det gäller styrelsein-flylande genom arbetsmarknadens parter.

AMS föreslär också att det i fortsällningen ska vara lillålet med yrkes­mässig förmedling av förelagsledare m.fl. (s.k. head-hunting). Dessa yr­kesgrupper är undantagna från de arbetsrättsliga skyddsreglerna i lagen om anställningsskydd m. m. och AMS anser att man bör avgränsa arbelsför­medlingslagen så all den samordnas med de väl etablerade arbetsrällsliga reglerna pä den punkten.

SAF och Sveriges Industriförbund pekar på all det i promemorain inte framförs några bärande skäl mol all det i detta sammanhang finns starka skäl för en konkurrerande verksamhet som kan tillgodose behov som de nuvrande förmedlingarna ej klarar av eller som genom själva konkurren­sen stimulerar den offenliga förmedlingens eftekliviiel.

Slockholms llngsräil och länsrällen i Slockholms län har lämnat vissa laglekniska synpunkler på §§ 3 — 5.

.AMS har belräflande §§3, 4 och 6 lämnat följande synpunkler.

3§

Bestämmelsen om inlernalionell förmedling av musiker m.fl. innebären ändring i förhållande lill nuvarande lagstiftning fastän della inle har varil avsikten. Enligt den nuvarande beslämmelsen ska den internationella förmedlingen "innefatta" förmedling av anslällning utomlands av den som är bosall i Sverige eller i Sverige åt den som är bosall ulomlands. Delta uttryckssätt har valts för all göra del möjligt att i viss utsträckning förmedla arbelen i Sverige åt den som är bosatt här i landel i samband med en internationell turné eller liknande. Den möjlighelen bör beslå och komma till ullryck i laglexten.

4§

Beslämmelsen molsvarar inte alls i sak den nuvarande regleringen. Den
nuvarande regleringen innebär alt AMS kan lämna lillslånd till s.k. orga­
nisationsförmedling utan begränsning till någon bransch. AMS har också
     62


 


lämnat sädana lillslånd till förmedling inom konlorsserviceområdel, niu- Prop. 1990/91: 124 siker- och artistområdet, för mannekänger och fotomodeller och för ord- Bilaga 1 ningsvakter. Alla dessa tillstånd gäller förmedling inom landet och organi­sationsförmedlingarna har utan tvekan den allra största andelen av för­medlade arbelen, inle den offentliga förmedlingen. Den föreslagna regle­ringen skulle innebära elt förbud mol dessa organisationsfönnedlingar vilkel inte gärna kan ha varit avsikten. Elt sådant förbud skulle, om det följdes, innebära kaos för de berörda yrkesgrupperna. AMS anser inte alt del finns någon anledning all ändra på den nuvarande ordningen.

AMS ifrågasätter om bestämmelsen har någon egenllig betydelse. Den nuvarande bestämmelsen följs sannolikt bara i ringa utsträckning och AMS har inte kunnal finna all det innebär några ölägenheter. AMS har knappast någonsin funnit anledning att granska förmedlingar som bedrivs utan avgift eller utfärda föreskrifter för dem. ILO-konventionen har inte heller någol krav på sådana anmälningar utan innehåller bara en besläm­melse (artikel 7) all lillsynsmyndigheten ska vidla nödvändiga åtgärder för atl vara säker på all förmedlingarnas verksamhet bedrivs gratis. AMS menar alt bestämmelsen endast innebär en onödig byråkrati och föreslår atl den utgår.

3 Särreglering av uthyrningsverksamheten med tillstånd och kontroll av AMS

3.1  Remissinstanser med en positiv grundinställning

JK, RPS och riksjörsäkringsverket har utan närmare kommentarer till­styrkt förslaget eller lämnat del ulan erinran.

Domstolsverket har pekat pä om inle lagtexten kan formuleras ännu tydligare så alt gränsdragningen mellan arbeisfönnedfing och uthyrning, respeklive mellan ulhyrning och enlreprenad blir heltäckande och så klar som möjligt. Domstolsverket anser vidare alt tillsynsmundigheien inle bör ges möjlighet alt återkalla tillstånd på grund av all det inle längre foreligger behov av verksamheten från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Istället bör endast ettåriga tillstånd beviljas i de fall man har anledning befara att det arbelsmarknadspoliliska läget kominer atl ändras inom kort,

7?5Kansluter sig i stort till tankegångarna i promemorian och tillstyrker i princip del framlagda förslaget.

Förvisso innebär förslaget en ulökad regelstyrning av näringsverksam-heten, någol som i och för sig inte är önskvärt, Allernalivet är att uthyr­ningsverksamhet tillåts utan begränsningar, en ordning som RSV dock iiile vill förorda, Föruiom de arbelsmarknadspoliliska och andra aspekter som åberopats i promemorian så talar också möjligheterna till kontroll av atl skaller och avgifter erläggs rätt och rikligt för en reglering på området,

1 2 § lämnas en definition av vad som avses med uthyrning av arbets­
kraft. I denna används begreppet "näringsverksamhet". Eftersom, säsom
    63


 


RSV uppfattat förslaget, lagen också är avsedd att tillämpas på sådan     Prop. 1990/91: 124 ulhyrning där beställaren inte bedriver näring, t.ex. offentlig myndighet.     Bilaga 1 bör delta klart framgå av lagtexten.

Enligt 8 § i förslaget fär tillstånd endast meddelas den som med hänsyn lill personliga och ekonomiska förhållanden och andra omständigheter av betydelse bedöms lämplig att driva verksamhelen. I specialmoliveringen sägs bl.a. att tillstånd endast bör meddelas den som, vid sidan av uthyr­ningsverksamheten, också bedriver en egen stationär verksamhet som slår i rimlig proportion lill uthyrningsverksamheten. Ett sådant generellt krav synes innebära atl t.ex. ett städbolag, vars entreprenadverksamhet ju hormalt utförs hos olika beställare, inte kan få tillstånd till uthyrning. Detta torde knappasl ha varil avsiklen. Den avgörande bör, såsom RSV ser del, vara atl sökanden bedriver rörelse.

I 13 § första styckel föreslås att AMS skall ha "rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen". I specialmotive­ringen till lagrummet (s. 138) sägs att bestämmelsen riktar sig mot såväl den som bedriver arbetsförmedlings- eller uthyrningsverksamhet som den som anlitar sådan förmedlad eller uthyrd arbetskraft. Delta bör framgå av lagrummet.

.ASS har från de synpunkter styrelsen har alt beakla inget att invända mot de framlagda förslagen. ASS påpekar dock atl styrelsen och yrkesin­spektionen, vid uthyrning av arbetskrafl, i praxis ansett del förslag som utöver den direkta arbetsledningen som arbelsgivare i arbelsmiljölagens mening oavsett del formella anslällningsförhållandet. Delta strider mot det synsätt som promemorian ger uttryck för på sid. 114—115. Skulle regeringen ha den uppfattningen att nuvarande praxis bör ändras hemstäl­ler slyrelsen atl detta klargörs i en evenluell proposilion.

TCO

Del är enligt TCOs uppfattning nödvändigt alt även i fortsättningen upp­rätthålla ell ovillkorligt förbund mol privata vinsidrivande arbetsförmed­lingar. Del är också nödvändigl atl lagstiftningen innehåller elt principiellt förbud mot uthyrning av arbetskraft.

TCO tillstyrker alt förbudet mot ulhyrning av arbetskraft ges en själv­sländig ställning i lagstiftningen. Uthyrningsföretag skiljer sig från förmed­lingar genom att hyra ul egna anslällda i slället för atl ha en förmedlande roll mellan arbetsgivare och arbetstagare.

TCO tillstyrker också principen, att förelag som vill bedriva uthyrning av arbetskraft måste ha tillstånd.

Enligt TCOs uppfattning bör lillslånd beviljas för högst elt år i sänder.

TCO tillstyrker förslagel om att inrätta en partssammansatt nämnd inom AMS med uppgift att pröva frågorom tillstånd till arbetsförmedling och ulhyrning av arbetskraft. Den föreslagna sammansättningen, med en ordförande och två representanter frän vardera arbelsgivare och arbetsta­gare, är enligt TCOs uppfattning lämplig.

TCO tillstyrker förslaget om atl avgifter används för att finansiera lillsynsverksamhelen.


 


TCO tillstyrker den föreslagna regeln om tidsgräns för ulhyrningsupp-     Prop. 1990/91: 124
drag.
                                                                                              Bilaga 1

I promemorian uttrycks en förmodan, all de föreslagna lagreglerna skulle kunna tänkas underlätta för de fackliga organisationerna atl i högre ulslräckning än idag använda sig av de möjligheler som 38 — 40 §§ MBL erbjuder, när del gäller all molverka skadlig och oseriös uthyrningsverk­samhet. Del skulle bero på all etl ulhyrningsförelag utan lillslånd blir etl klart fall av olaglig verksamhet, medan frågan om något i dagens läge är olaga arbelsfönnedling eller inle, är en komplicerad juridisk bedömnings­fråga.

Övervägandena vid prövning av elt lillslånd lill uthyrningsverksamhet skiljer sig från de som görs vid en inhyrning. Tillsynsmyndighetens uppgift avses enligt promemorian i huvudsak vara prövning av tillslåndsärenden. Del innebär en koncentration på ulhyrningsföretagen och ulhyrningssitu-ationen. De fackliga organisalionerna som försöker tillämpa MBL kom­mer atl arbeta med inhyrning av arbetskraft och inhyrningssituationen.

Det kan mycket väl tänkas, all arbetsgivare försöker tillgodose elt per-manent behov av arbelskrafl genom att anlita uthyrningsförelag som upp­fyller krilerierna för lillslånd och också har tillstånd. Med det föreliggande förslaget kan del möjligen bli ell ärende hos tillsynsmyndigheten rörande etl förelag som har lillslånd, men inle följer den föreslagna lagens 9 §, I ("Uthyrningen skall vidare vara föranledd av ell lillfälligl behov av exlra arbelskrafl som inte lämpligen kan tillgodoses pä annal säll.").

Tillsynsmyndigheten måsle då gå in och göra en prövning av del inhy­rande förelagets avvägning mellan egen och inhyrd arbetskraft.

Den frågan lämpar sig enligt TCOs uppfattning betydligt bättre för hantering mellan de lokala parlerna med slöd av en förslärkl MBL. Med nuvarande utformning av MBL och den praxis som finns, torde det lokala fackel få svårt alt inlägga veto mol inhyrning av arbelskrafl från ulhyr­ningsförelag som har lillslånd.

Enligt TCOs uppfattning behöver därför det fackliga inflytandet vad gäller inhyrning av arbetskraft, förslärkas. Det kan förslagsvis ske genom all en ny 38a § lillförs MBL enligi LOs och TCOs gemensamma hemställan 1989-02-08.

Länsarbelsnämnden i Slockholms län har i ett av AMS bifogat yttrande i huvudsak lillsiyrki förslaget och anfört bl, a, följande.

Sammanfattningsvis vill nämnden framhålla att det är bra atl man i lagen har skill mellan arbelsförmedling och ulhyrning av arbelskrafl. Del är också bra alt verksamheten med uthyrning av arbetskraft genom lagen förs upp lill ytan.

Tillslåndsgivningen bör vara restriktiv. Den offentliga arbetsförmed­lingen måsle ges skälig tid alt agera på arbetsmarknaden vid anskaffning av arbetskrafl. Platserna ska alltså ha varil anmälda på arbetsförmedlingen i god tid.

Enligt länsarbetsnämndens mening måste en eventuell uthyrningsverk-
sainhet ha en viss varaklighet och yrkesmässighel, vilket ulredningen
understryker. Anställningsförhållandet måsle vara klarl reglerat i avtal och
följa den lagstiftning som gäller på arbetsmarknaden.
                                        65

5    Riksdagen 1990/91. 1 .saml. Nr 124


Huvudprincipen bör vara heltidsarbete och tillsvidareanställning. Del- Prop. 1990/91: 124 lidsarbete ska vara möjlig om arbelsiagaren önskar det av personliga skäl. Bilaga 1 I sädana fall bör det finnas någon form av skriftlig överenskommelse som också arbetsförmedlingen vid behov får la del av. Det får nämligen inte bli sä atl ulhyrningsföretagen bygger upp och binder de anställda i nägon slags personalpool för lillfälligl arbele med arbetslöshetsunderslöd som en löne­utfyllnad. Erfarenhelerna frän andra områden har visal alt det varil svårt för arbetsförmedlingen all agera mol "personalpoolsanslällda" med erbju­danden om fasla arbeten hos annan arbetsgivare.

Del har också hänt inom t.ex. konlorsservicebranschen all förelagen gjorl sig av med arbetskraft som av olika skäl inle längre hängl med i arbetet eller klaral sina arbelsuppgifler. Dessa har arbelsförmedlingen fäll ta hand om och försöka lösa problemen för. Länsarbetsnämnden anser att ulhyrningsförelag måste ha samma skyldigheter som alla andra förelag och vidta de åtgärder som åvilar arbetsgivaren i form av omplacering, utbild­ning och liknande anpassningsåtgärder.

Uthyrningsverksamheten skall vara arbelsmarknadspoliliskl belingad. De fackliga organisalionerna skall självfallel ha ell myckel storl inflylande innan beslul om tillstånd för uthyrningsverksamhet tas. Även länsarbels­nämnden ska höras och deras yttrande väga tungt.

3.2 Remissinslanser som varken har tillstyrkt eller avstyrkt men som pekat på vissa problem med den föreslagna tillsfåndsgivningen

Svea hovrätt anför att begreppel ulhyrning måste noga definieras så att det blir möjligl för alla berörda atl av laglexien utläsa vad som gjorts till-ståndsplikligl. Enligt hovrätten har under begreppet "ulhyrning av arbels­krafl" sålunda förts inte bara sådanl som är att betrakta som olaga arbels­förmedling enligt gällande säll.

Hovrätten ställer sig tveksam lill den roll som har tilldelats AMS och till de skönsmässiga bedömningar av allmänpolilisk art som ligger i lill­slåndsprövningen.

I promemorians avsnitt 6.3 görs en rad uttalanden om vilka anställ­ningsvillkor som måsle erbjudas inom ulhyrningsförelaget för att tillstånd skall kunna fås. Innebörden av vad som där sägs är all AMS skall kunna ställa längre gående krav på ulhyrningsföretagen än pä förelag i övrigl eller myndigheter pä den svenska arbetsmarknaden. Detta strider mol likabe­handlingsprincipen i 1 kap. 9 § regeringsformen; hovrätten utgår från all AMS i sin lillsländsgivning inte kan lill uthyrningsförelagets nackdel åbe­ropa något som är lovligt enligt gällande rätt. Motivuttalandena saknar följaklligen belydelse.

Hovrätten kan inte heller slälla sig bakom den beskrivning av gällande
rätl som görs på s. 82 f och 113. Även ulhyrningsförelagen har räll all
anslälla exlra personal enligt 5 § iredje slyckel anställningsskyddslagen, all
anslälla för viss lid, viss säsong eller vissl arbete om det beror pä det
förvänlade arbetels särskilda beskaffenhet Vikariat och provanslällningar
är lillätna på de i lagen angivna betingelserna. Lovlighelen av sädana
anställningsformer är inle beroende av var arbetsinsatsen utförs. Beskriv-
   66


 


ningen av intermittent arbete och behovsanställning är missvisande; det     Prop. 1990/91: 124

åberopade propositionsullaiandel och rättsfallet frän år 1977 ger endast     Bilaga 1

uttryck för all garanlier för ett vissl arbetslidsmåll (och därmed förtjänsl)

kan upparbetas genom tidigare ijänslgöring (så även rättsfallet s.  114

överst).

I avsnittet (s. 83) sägs också att AMS som förutsättning för tillstånd skall kunna kräva garantier för ell visst arbelslidsinått eller för en viss garante­rad förtjänsl, lydligen även om ulhyrningsförelagets slationära personal eller personalen i del förhyrande företaget (myndigheten) inte har några motsvarande garantier; del är ju inte ovanligl med behovsanslällningar inom såväl den offentliga som den privala sektorn (t.ex. nattvak på sjukhusen resp. extraanslällningar inom bulikshandeln). Della är något som också godlas enligi gällande rält (se prop. 1981/82:71 s. 122). Detsam­ma gäller säsongsarbele Gfi"- undanlagel frän lönegarantin i 21 § andra meningen anställningsskyddslagen). Även här bör del räcka med all uthyr-ningsförelagels anställda arbetar på samma villkor som andra arbetstagare i motsvarande arbele.

Enligi lagförslaget får ulhyrning av varje enskild arbelslagare ske endasl under en förhållandevis kort lidsrymd. Kräver arbetsuppgiften längre tid, måste den anställde bytas ut eller så måste det förhyrande företaget (inyn-digheten) anlila elt annal ulhyrningsförelag. Dispens kan erhållas endasl på del säll som anges i 11 §, nämligen genom kolleklivavial pä förbunds­nivå. Denna lösning kan inle tillstyrkas. Det bör givelvis vara möjligt för AMS atl ge tillstånd för längre lid, om arbetsuppgifterna kräver det och dispensgivningen med avseende på en sådan offentligrällslig förfallning som det här är fråga om bör självfallel ligga hos en förvaltningsmyndighet, inle hos arbetsmarknadens parier Gfr. uttalandena s. 93 fl).

AMS skall ha rätl all under löpande tillslåndsperiod återkalla ell lidiga­re lämnai medgivande, om del inte längre skulle finnas arbelsmarknadspo­liliska skäl för ulhyrningsverksainhelen i fråga. Såvitl hovrätten kan förslå skulle detta kunna ske med omedelbar verkan utan möjlighet for uthyr­ningsförelaget att först säga upp berörd personal och utan ekonomisk kompensation till ulhyrningsföretagel och det förhyrande företaget (myn­digheten), eftersom en pågående ulhyrning omedelbart måste avbrytas inför risken av straflpäföfjd. AMS skafl också (s. 136 mitten) kunna med­dela ändrade villkor under en löpande lillständsperiod. Någon närmare inolivering för dessa förslag finns inle, trols all del rör sig om ulomordenl­ligl långtgående befogenheler. Har inte ett gynnande tillståndsbeslut vun­nit rällskrafl? Hur förhåller sig försfagel till den europeiska konventionen om de mänskliga rätlighelerna, första lilläggsprotokollcl art 1 (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 1989, s. 246 f). motivullalandet om all AMS skall kunna ändra lidigare uppställda villkor saknar f. ö. stöd i lagtexten.

Enligt Slockholms llngsräil har förslagets 8 och 14§§ givils en påtaglig svävande och inehållslös utformning.

I 8 § talas om "andra omständigheter av belydelse" som spelar in i
tillslåndsgivningen. I den allmänna motiveringen pä sig. 81 i promemo­
rian framgår nännare vad som avses. Läst tillsammans med specialmo­
liveringen får man inlrycket all det som närmasl avses är sökandens
          67


 


adminislrativa och organisatoriska föruisäiiningar. Delta borde kunna     Prop. 1990/91:124
anges i laglexien.
                                                           Bilaga 1

I 14 § 1 punklen anges all lillslånd fär återkallas när "förutsättningarna för beviljandet av tillståndet har upphört". Vad denna grund för ell äierkallande närmare innebär framgår såvitt lingsrälten kunnat ulläsa inte i motiven till förslaget. En tillsländshavare bör ha räll lill atl i större ulslräckning än så kunna förutse under vilka förhållanden hans tillstånd kan dras in.

Länsrätten i Stockholms län

Länsrällen lillslyrker alt den svenska lagstiftningen i framliden defini-lionsinässigt skiljer mellan arbelsfönnedling och uthyrning av arbetskrafl.

Länsrätten beklagar att omvändelsen därulinnan inle fåll fulll genom­slag i promemorian som brisler i konsekvens och precision.

1935 års lag är i behov av en långl slörre lagleknisk revision än den föreslagna.

Självklart skall ingen uthyrningsverksamhet lillålas som inte sker i an­ständiga och godtagbara former. Promemorian hade dock bort byggas upp pä en avvägning mellan behov och samhällsnytta, på den ena sidan, saml en analys av befintliga och ytterligare påkallade skyddsföreskrifter, på den andra sidan.

Lika självklart som atl uthyrning måsle ske i anständiga och godlagbara former är all den inle behöver mer reglering, lillsyn och konlroll än som är påkallad utöver befintlig arbelsrätlslig lagstiftning. Om man ställer upp de villkor som anses påkallade borde verksamheten kunna betraktas som sund så länge den äger rum inom föreskrivna former.

Den lagtekniska uppläggningen av avsnittet uthyrning av arbetskraft är förtjänstfull.

1 7 § andra slyckel lalar man litet ologiskt om behov av verksamhelen från arbelsinarknadspolitisk synpunkt (dvs. i belysning av motiven när­mast som etl nödvändigt ont för atl AMS hittills visal sig otillräckligt när det gäller förmedling av korliidsarbetskrafl). Rimligare hade varit all hänga upp sig på de behov som beskrivs i allmän-motiveringen (s. 77 x). nämligen de anställdas och kundernas.

För dem som främsl är berörda, ulhyrningsförelaget och dess anställda, är del självfallet en mycket besvärande belastning atl minst vart tredje år vara beroende av tillständsmyndighetens välvilja Gfr. för övrigl också t. ex. utskänknings- och irafiktillslånd).

Behovel av en ordning med lidsbegränsning måste ses i belysning av möjligheterna att återkalla etl tillstånd. Inom etl område som läcks av ålerkallelsemöjligheler synes lidsbegränsning kunna ersättas av en regle­ring med en föreskriven exempelvis åriig tillsyn och därmed indirekt också en ärlig "återkallelseprövning".

När del gäller innehållel i 9 § har länsrätten betänkligheter i etl hänseen­de. Del gäller p. I andra meningen. Där avhandlas förhållanden som en uthyrare knappast kan kontrollera eller bedöma Gfr. spec. mol. s. 137 m).

Inom ramen för ell system med tidsbegränsade lillslånd bör det inte         68


 


komma i fråga atl kunna hell eller delvis återkalla etl tillstånd av det skälet     Prop. 1990/91: 124 all förutsällningarna enligt 7§ anses ha upphört.  14 § p.  1 bör därför     Bilaga 1 begränsas lill förutsättningarna enligt 8 §.

Föreskrifter om ändrade villkor av begränsande nalur ligger lill sin karaklär nära en partiell återkallelse. I specialmotiveringen till 7 § p. tredje stycket (s. 136 in) har man utgått från att lillämpningsmyndighelen skall ha möjlighet all meddela ändrade villkor. En sådan möjlighet måsle dock enligt länsrättens uppfattning ha stöd i laglexten när del gäller begränsande villkor. Gynnande ändringar ulgör inte något problem.

En med länsrättens synsätt naturlig ordning vore om beslutsmyndighe-ten i samband med avslag på en ansökan om förlängt tillstånd eller i samband ined begränsande ändrade villkor kunde få medge atl verksam­heten fick fortsätta under en viss övergångsperiod på samma säll som för motsvarande situation föreslagits i p. 1 av övergångsbestämmelserna.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

Juridiska fakulleisslyrelsens forskningsnämnd anser alt den verkliga bety­delsen av den föreslagna regleringen i nuläget är ytterst svårbedömd mot bakgrund av den osäkerhet i rättsläget som föreligger. Med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden och omvärldens regler pä det akluella området kan en reglering av föreslagen typ ändå förefalla motiverad. Det förtjänar dock att påpekas, att svårigheterna att dra gränsen mellan uthyr­ning av arbetskraft och sådana uppdrag/entreprenader som inle träffas av reglering kvarstår och kan förväntas öka med framväxten av del s. k. ijänslesamhället. — Tidpunkten för införandel av en reglering av den föreslagna typen är därför, enligt forskningsnämnden, olämpligt vald — åtminstone om den inle föregås av en väsentligt mer djupgående analys av gränsdragningen mellan uthyrning och tillåten tjänsteentreprenad liksom gränsdragningens egentliga funktion. Forskningsnämnden har annars i huvudsak inget att erinra emol i promemorian uppställda förutsättningar för lillslånd för uthyrningsverksamhet.

När det gäller förutsättningarna för tillstånd (6.2-6.5) finner forsk­ningsnämnden flertalet av de uppställda kraven i och för sig acceptabla och ifrågasätter endast uppställandel av en viss lidsgräns för uppdragets längd och tidpunklen för lidsfrislens beräknande enligt 9 § 4 p.

Den i 9 § 1 p. uppställda regeln, att uppdraget får avse endast tre
månader i sänder, dock sammanlagt högsl sex månader under två är, i
förening med tillägget atl ulhyrningen alllid bör vara föranledd av ell
tillfälligt behov av exlra arbetskraft, synes ge uttryck för del enligi forsk­
ningsnämndens uppfattning vällovliga syftet att arbetstillfällen, där viss-
tidsanslällning enligt LAS i och för sig är tillålen, men som avser längre tid
i forsla hand skall lillgodoses genom visslidsanslällning direki hos beslälla­
ren. De behov som kan förekomma av tjänster av speciellt slag för längre .
lid kan, som föreslås, sannolikt lillgodoses genom möjlighelen all ingå
kollektivavtal i frågan pä cenlral nivå. I åtskilliga fall lorde verksamhelen
vidare vara all betrakta som uppdrag och därmed falla utanför den före-
    69


 


slagna regleringen. — Tidsregeln anknyter emellertid till den enskilda Prop. 1990/91:124 arbelsiagaren individuellt och ulgör alltså i sig inget hinder för beställaren Bilaga 1 atl hyra in arbelskrafl under en längre tid så länge man anlitar skilda arbetstagare. Begränsningen för beställaren ligger således framförallt i senare ledet av regeln. Det är denna som skall förhindra ell kringgående av bl.a. anställningsskyddslagens regler om anslällningsforin. Tidsregelns be­rättigande blir ur den enskilde arbetstagarens synvinkel därmed mer du-biösl. Om beslällaren anlitar inhyrd arbelskrafl för längre lid kan del tänkas ligga i den enskilde arbetslagarens intresse att få stanna på samma arbetsplats. Längre tids arbele liksom återkommande uppdrag lorde öka möjlighelerna till direkt anställning hos beslällaren, medan begränsnings­regeln (högsl sex månader på 2 år) knappasl kan förväntas utgöra etl tillräckligt incilamenl för beslällaren atl i stället knyta personen ifråga lill sig genom anställning.

När det gäller den närmare utformningen av regeln i 9 § 4 p. ifrågasätter forskningsnämnden om del inle är lämpligare all islällel för lidpunkten för uppsägningen la anslällningens upphörande till utgångspunkt för tidsfris­tens beräknande, varvid fristen eventuellt kan kortas något. Som del nu är kan arbetstagaren och den ursprunglige arbelsgivaren, om de är överens, lätt överenskomma om ända upp lill sex månaders uppsägningstid varvid ulhyrning därefter omedelbart skulle kunna la vid. Även om det framstår som någol oklart vems/vilkas missbruk regeln är avsedd atl slävja kan väl della knappast ha varil avsikten.

Arbetsdomstolen

Gränsdragningen mellan uthyrning av arbetskrafl och enlreprenad måste, som framhålls i avsnilt 8 i promemorian, göras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallel. Delta medför givelvis all del blir mycket svårt for all inte säga omöjligt all i lagtext ge en riklig beskrivning av vad som skall anses utgöra uthyrning av arbetskraft. Samtidigl framslår del som mycket viktigt all en legaldefinilion på ulhyrning av arbelskrafl får en sådan utformning all inte gränsen mot entreprenad oavsiktligt rubbas. En sådan rubbning av gränsen kan också få konsekvenser i andra sammanhang. Del kan t. ex. finnas kollektivavlalsbestämmelser som regle­rar anlitandet av entreprenörer och som bygger på alt begreppet entrepre­nad har en viss innebörd.

Arbetsdomstolen anser för sin del att den föreslagna definitionen på uthyrning av arbetskraft inte helt motsvarar de krav som måste ställas. Det finns med den utformning förslagel fåll en risk för att en del av alla de faktorer som måsle beakias lillmäls en alltför slor betydelse i förhållande lill andra.

I promemorian (s. 75) framhålls också att del inte är möjligt atl dra en
klar gräns mellan ulhyrning och entreprenad. Della innebär bl.a. atl
näringsidkare kan komma att sväva i ovisshet om huruvida deras verk­
samhet kräver tillstånd eller inte, vilkel måsle belraklas som en betydande
olägenhet. Den kan knappast undanröjas helt inom ramen för elt förslag
     70


 


som bygger på en gränsdragning mellan uthyrning av arbetskraft och     Prop. 1990/91:124 entreprenad. Men möjligen kan olägenheten begränsas genom att närings-     Bilaga 1 idkare bereds möjlighet atl begära förhandsbesked om huruvida verksam­heten kräver tillstånd.

9 § innehåller föreskrifter om vad den som fått tillstånd alt bedriva ulhyrning av arbetskraft skall iaktta. 1 9 § 1 p. slälls emellertid också krav som närmast riktas mol inhyraren. Arbetsdomslolen syftar här på kravel alt uthyraren skall vara föranledd av ett tillfälligt behov av extra arbets­kraft som inte lämpligen kan lillgodoses på annat sätt. Om detta krav är uppfyllt eller inle lorde ulhyraren ha svårt all konlrollera. I specialmotive­ringen framhålls också att det i princip måste vara inhyrarens sak all göra denna bedömning. Del kan därför ifrågasättas om della krav bör riktas mot uthyraren. Mot bakgrund av all del uppställs fasta lidsgränser förul-hyrningen och alt del i princip ankommer pä inhyraren alt göra behovs-och lämplighelsbedömningen kan det för övrigt ifrågasättas om det här akluella kravel behöver uppställas. Om kravel behälls torde del vara påkallat att i förarbetena utveckla åtminstone hur lämplighelsbedömning­en skall göras.

När det gäller 9 § 2 p. kan anmärkas att den föreslagna lagtexten inte synes ge klart besked om huruvida även sådana anställningsformer, som i och för sig inte är tillåtna enligt anställningsskyddslagen men som är tillålna enligi kolleklivavial, är godlagbara. Även föreskriften i samma punkl om löner och andra anslällningsvillkor kan komma all medföra lillämpningsproblem, eftersom skilda uppfattningar kan råda om hur de jämförelser som blir akluella skall göras.

LO

Deparlementsförslagel innebär all ulhyrning kan bli tillåtel efter en lill­slåndsprövning. LOs erfarenheler av hur arbetsmarknadsmyndigheterna på olika nivåer tillämpar bedömningsgrunden "arbelsmarknadspoliliska skäl" är inle goda. Den prövning som nu görs är inle lillräckligl noggrann. Det är enligt LO hell olillräckligl all bedöma behov av in/uthyrningsverk­samhet enbarl från arbetsförmedlingens och företagens förmåga all rekry-lera arbelskrafl.

Tillslåndsgivningen bör islällel ske på myckel stränga grunder vilket inle motsvaras av den nuvarande tillämpningen av "arbetsmarknadspoliliska skäl". Deparlementsförslagel innebär också atl del straffrättsliga kontroll­systemet behålls, vilkel irots förslag om vitesföreläggande kommer alt leda lill ett okonlrolleral utbud från både seriösa och oseriösa ulhyrningsföre­lag utan inflytande för arbetstagarna på de inhyrande företagen. De möj­ligheter lill fackligt inflytande som ges är inte tillräckliga.

Arbetsförmedlingslagen är en av de mest betydelsefulla arbetsmarknads­lagarna. Del är med besvikelse LO har konslaleral atl lagen inle fungerat tillfredsställande när det gäller in/ulhyrning av arbetskraft. Trols de straff­rättsliga sanktionerna förkominer olaga uthyrning. Förhållanden mellan arbetstagare och arbetsgivare passar normalt inle för slraffrätlslig regle-


 


ring. Faklum är att parlerna visat stor framgång alt själva hanlera svåra     Prop. 1990/91: 124 problem som berör vida samhällsområden vilket del finns många bevis     Bilaga 1 för. Del borde även prägla en nu föreslagen förändring av arbetsförmed­lingslagen.

In/uthyrningsfrågan är viktig ur tvä synvinklar för LO-medleminarna. Den första är om in/uthyrning över huvud lägel är önskvärd eller ej. In/uthyrning har alllid haft en dålig klang med negativa associationer. Emellertid kan in/ulhyrning under kortare lid vara ell smidigt säll all lösa vissa problem. Del kan ge arbetarna pä inhyrningsförelagel en del för­delar.

De som bäst kan avgöra behovel av in/uthyrning är arbetstagarna pä inhyrarförelagel som evenluelll skall arbeta tillsammans med inhyrd per-

LOs förslag tdl reglering av in/uthyrningsverksamheten

Förutsättningen för LOs förslag är atl in- och ulhyrning fortfarande är i lag förbjudet. LOs forslag innebär atl in/ulhyrningsverksainheien bryts ul ur slraffrällen som till slor del ersätts av arbetsrätten. Förslagel är vad beträf­far arbelsrätten helt inriktad på inhyrarsidan. Ansvaret för in/ulhyrnings-verksmheten kommer därför alt finnas hos parlerna på arbetsmarknaden. Myndigheterna behäller dock konlrollen och tillsynen över förbudet mol in/ulhyrning.

Inhyrning kan i fortsättningen ske till förelag som har eller brukar ha kollektivavtal och vars fackliga motpart, med stöd av centrala avtal, gett skriftligt samlycke lill inhyrning. De centrala kollektivavtalen skall reglera villkoren för inhyrning, dess omfattning och tid. Samma avtal förpliktigar det inhyrande företaget att i sitt avtal med uthyrarföretaget föreskriva att del i sin tur inte använder andra förelag än sådana som klart handlar inom gällande lagar. I undantagsfall kan, om avlalsslutande parier saknas, AMS ge dispens.

LO anser all detta förslag medför all in/ulhyrning kommer alt användas restriktivt. Del fordrar nya skrivningar i arbelsförmedlingslagen och MBL (38§).

Det är dessutom inte ovanligl att parterna på arabetsinarknaden kan Iräffa avial pä områden som ligger under myndighetskontroll, exempelvis kan hela arbetstidslagen avtalas bort. Den ettårsgräns för in/ulhyrnings-uppdragens längd som sladgas i ILO-konvenlionen och som LO anser skall ingå i den svenska lagen skall exempelvis inle gå all avtala bort. I LOs förslag behåller AMS, genom möjligheten all ge dispens, det övergripande ansvaret för in/uthyrningsverksamheten.

3.3 Remissinstanser som avstyrker eller ställer sig myckel negativa till en reglering av uthyrningsverksamheten

R.Å

Verksamhel innefattande ulhyrning av arbetskrafl har funnits i Sverige i

många år. Framför allt inom kontorsserviceområdet har en stor expansion         72


 


skett under senare lid. Alldeles uppenbart föreligger ell behov av företag     Prop. 1990/91: 124

av sådanl slag som behandlas i promemorian. Några skadeverkningar för     Bilaga 1

arbelstagarna eller andra av exempelvis skrivbyråernas verksamhel har

enligt promemorian inle konslaterats. I promemorian saknas såvitt jag kan

finna, helt argument och analyser som skulle tala för atl ulhyrning av

arbelskrafl i de former som i dag förekommer i någol avseende skulle vara

skadliga för sainhälletslivel eller för enskilda. Ändå har i promemorian

föreslagits en ingående reglering av sådan verksamhet, innefattande ett

principiellt förbud mot uthyrning av arbetskraft.

Jag vill hävda, atl inskränkningar i näringsfriheten inte bör vidtas utan en betydligl mer ingående analys vad avser behov, kostnader och effekter i övrigl än den som presenlerals i promemorian.

Del finns en slor risk atl en ordning med ell principiellt förbud mot uthyrning av arbetskrafl med möjlighei lill undantag efler särskilt tillstånd kan medföra negativa konsekvenser för rätlssäkerhelen samt ökade kosl­nader och minskad effektivitet i näringslivet.

Mol bakgrund av del anförda är del min uppfattning all förelagande i form av uthyrning av arbelskrafl inle bör särregleras i förhållande lill annan näringsverksamhet.

Kammarrällen i Stockholm

Proinemorieförfallaren har ansett behov föreligga av en särreglering även av den legala uthyrningsverksamheten genom en särskild lag om prival arbelsförmedling m.m. Därmed lorde bl.a. viss verksamhet som fn. bedrivs inom den offentliga sektorn bli förbjuden.

För all en särreglering av en verksamhet skall anses vara motiverad från juridisk synpunkt krävs dels all avarter av lillälen verksamhel visals föreligga och dels att andra medel än lagstiftning för all komma lill rälla med avarterna har prövats utan framgång. Kammarrätten har i remissma­terialet inle kunnat finna exempel på och än mindre dokumenlalion av all olämplig uthyrningsverksamhel av nägon omfattning förekommer idag. All i della läge anföra en icke påkallad sär- och delaljreglering som föranle­der såväl koslnader som onödig byråkrali framstår inte som lämpligt.

Kammarrätten avstyrker således den tänkta lagen om privat arbetsför­medling in. m. i dess helhet. Mol den bakgrunden finner rällen inte någon anledning alt delaljgranska den föreslagna laglexien. Domslolen kan emel­lertid inle underlåla alt påpeka att den är dåligt disponerad, i avsaknad av stringens och innehåller direkla felakligheler.

Kom m ers kol I eg i u m

Kommerskollegium kan inle finna atl det renl allmänl finns några vägande
skäl som talar för att uthyrning av arbetskrafl behöver underkastas så
stränga restriktioner som förslaget lill ny arbetsförmedlingslag innebär.
Från handelspolilisk synpunkl innehåller förslaget moment som kommer
atl försvåra Sveriges möjligheler att delta i det inlernalionella arbete som
rör liberalisering av handeln med tjänster.
                                             73


 


Kollegiet avslyrker därför förslagel lill ny arbelsförmedlingslag. Om     Prop. 1990/91:124 uthyrning av arbelskrafl skall regleras bör de handelspolitiska konsekven-     Bilaga 1 serna av reglernas utformning beakias både med hänsyn till EG/EFTA-samarbelel och pågående GATT-forhandlingar.

SAV

SAV avslyrker promemorians förslag i de delar som rör enlreprenad- och uthyrningsverksamhel, dvs. verksamhet som bedrivs av entreprenadföre­tag och olika slags serviceföretag. SAV framhåller att konsekvenserna inom den statliga (och den offentliga) arbelsmarknadsseklorn torde bli myckel belydande både ekonomiskt och på flera andra säll, om man inför de föreslagna regeländringarna för statliga myndigheters användning av service- och entreprenadföretag. En kartläggning och framtidsprognos av förslagets påverkan för domänverket, SJ, Vattenfall, Posten, FFV, Te­leverket, Luftfartsverket och Sjöfartsverket är nödvändig. När det gäller övriga statliga myndigheter använder de sig redan idag av service- och entreprenadföretag och utvecklingen verkar gå mol en ökad sådan använd­ning. Behovel av service- och entreprenadföretagen kan vara betydande inte minst i den arbetskraftsbrislsiluation, som nu förulspås for den svens­ka arbelsmarknaden.

Förslagel i DS 1989:30 innebär olika särregleringar för s.k. enlrepre-nadverksamhel och s.k. ulhyrningsverksamhet. Det måsle i så fall defini-tionsmässigl klargöras till vilken grupp man skall föra enlreprenadförelag, konsultföretag, övriga serviceföretag, statliga affärsverks dotterbolag osv.

NO

Den nuvarande regleringen har i prakliken inle tillämpats. Enligi förslagel skall slora delar av ijänstesektorn — uthyrningen — slällas under arbels-marknadspolitisk nyelablerings- och verksamhelskonlroll. Del finns dock inget underlag som anger atl uthyrningsverksamheten medför några skad­liga verkningar för berörda arbelslagare eller andra.

Förslagel kommer alt medföra slora samhällsekonomiska koslnader. Regleringen skulle bli en hämsko både på den berörda sektorn och på andra delar av näringslivet som är beroende av denna seklor. Del framstår som särskilt allvarligt all även de s. k. kunskapsintensiva delarna av tjäns­tesektorn skulle omfallas av förslagel.

NO avslyrker därför förslagel.

Förslagel klarlägger över huvud inle vilka förelag som kommer atl
omfattas av regleringen. Del anges (sid. 80) alt de mest typiska fallen av
uthyrningsverksamhel som i framliden skall bli beroende av lillslånd finns
inom konlorsservicebranschen, men det finns dock liknande förelag inom
andra branscher. Som förut berörts nämns som exempel i promemorian
service- och konsultförelag inom verksladsinduslrin och dalabranschen. I
ell beskrivande avsnitt (sid. 73) talas därtill om slädföretag, bevakningsfö-
relag, redovisningsbyråer m.m. Den definition och den knapphändiga
          74


 


exemplifiering som görs i belänkandet ger dock ell intryck av all mänga     Prop. 1990/91: 124 ijänsteförelag kan komma all behöva lillslånd för atl bedriva verksamhet     Bilaga 1 eller i vari fall beröras av frågeslällningen om huruvida tillstånd behövs. Della synes komma all beröra förelag sysselsatta inom ett mycket brell speklrum av verksainhelslyper.

Till detta kommer att också gränsdragningen mellan uthyrning (som skulle kräva lillslånd) och entreprenadverksamhet (som inle skulle kräva lillslånd) är myckel oklar. De krilerier som räknas upp i promemorian avser dessutom industriella entreprenader, och man kan inte ulgå från all de är gilliga för andra branscher, ens om de skulle läcka all induslriell verksamhel, vilkel är oklart.

För atl få lillslånd krävs som förut nämnls att det finns etl behov av verksamhelen från arbetsmarknadspolitisk synpunkl och alt vederbörande bedöms vara lämplig all driva verksamhelen med hänsyn till, i sista hand, "omständigheter av betydelse". Vad dessa kriterier innebär kan givetvis bli föremål för mycket skiftande tolkningar och en bedömning gjord ut­ifrån dessa måste bli skönsmässig.

Därlill kommer alt lillslånd bara fär ges för tre år i sänder. Självfallel måsle det vara svårt att starta och driva ell förelag med en så snäv planeringshorisont. Man vet ju l.ex. ej hur den arbelsmarknadspoliliska bedömningen kominer alt falla ut när frågan om förnyelse av tillstånd skall prövas.

SPK

SPK anser inle de angivna skälen lill en lagsliflning som reglerar uthyr­ningsverksamhet vara tillräckliga som motiv för en särskild lagstiftning avseende uthyrningsverksamheten. En sådan lagsliflning skulle innebära en direki försämring av marknadens möjligheler atl erbjuda lösningar av kortsiktiga rcsursförsörjningsproblem. De lagar som i dag gäller för ulhyr­ningsverksamhet, och som i praktiken inte tillämpas, bör enligi SPK avvecklas och inte, som enligt förslaget, ersättas med en delaljreglering av sådana verksamheter. Farhågorna för oseriös verksamhet kan knappasl anses ulgöra argumenl för en marknadsreglering som den föreslagna, efter­som del finns annan lagstiftning som avser all förhindra oseriös verksam­het. Som exempel kan nämnas den arbetsrällsliga lagstiftningen och skat­telagstiftningen.

AMS

Arbetsmarknadsdepartemenlel har föreslagil en ny lag om arbetsförmed­ling och ulhyrning av arbetskraft (arbetsförmedlingslagen). AMS är myc­ket kritisk mot förslaget och anser all del inte bör leda lill lagstiftning.

AMS pekar i deiia remissvar på all förslaget inte löser de problem som
finns med den nuvarande lagen och inle heller passar den framlida arbels­
marknaden. Det finns risk för all förslaget förbjuder sådana entreprenörer
och konsulter som är tillåtna idag. Lagförslaget är inle heller tillräckligt
       75


 


anpassat till den arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt. AMS menar också     Prop. 1990/91: 124 att del innebär en stor och onödig byråkrali för hanlering av lillslånd lill     Bilaga 1 ulhyrning, kontroll m. m.

AMS föreslår i stället atl uthyrning av arbetskraft avkriminaliseras och förs in i del arbetsrällsliga regelsystemet. Del bör vara parlerna på arbets­marknaden som genom avtal kommer överens om hur förelagens personal­försörjning ska ske — genom anslälllning, inhyrning, konsuller eller enlre-prenader.

Uthyrningsverksamhel bör på motsvarande säll som entreprenadverk­samhet alltså fä äga rum ulan tvång på något lillslånd från AMS. Men en förutsättning för att ett uthyrningsföretag ska få anlitas bör vara att arbets­marknadens parter har träffat avtal om del. Sådana avial kan vara lokala och avse etl särskill lillfälle eller vara generella centrala förbundsavlal som anger under vilka föruisäiiningar som inhyrning inom avlalsomrädet får äga rum. Därmed kan man anknyta lill den teknik och de former som nu gäller i vissa branscher och stora förelag för alt anlita entreprenörer.

De gränser för parternas avtal som lagstiftaren anser behövas för alt uthyrningsverksamheten ska hållas under kontroll och för att skydda ar­betstagarna bör anges direki i lagen. Enligt AMS mening gäller det framför allt hur lång lid som en inhyrning ska få äga rum och anställningsvillkoren för den uthyrda arbelskraften. I övrigl menar AMS att det knappast finns anledning för lagstiftaren alt reglera verksamheten. Övriga frågor bör man enligt AMS mening kunna förutsätta alt arbetsmarknadens parter har full kompetens atl själva reglera. AMS har ingen anledning att lägga synpunk­ler på hur länge inhyrning ska få äga rum. Inte heller har AMS anledning alt lägga synpunkler på anslällningsvillkoren.

För alt lills vidare behålla en viss offentlig lillsyn över uthyrningsverk­samheten och göra del möjligt atl ingripa mot uppenbara missbruk av rätten alt hyra in arbetskrafl, bör det dessutom krävas en anmälan till länsarbetsnämnden om avtal om inhyrning. Arbetsmarknadens parter, konkurrerande företag och länsarbelsnämnden bör också ha en möjlighet atl vid uppenbara missbruk begära förbud mol fortsall inhyrning. Etl sådant förbud skulle kunna beslutas av den partssammansatla nämnd som bör inrättas för sådana frågor och för tillsynen enligt den nya lagen. Man följer därvid delvis den modell som finns i 14§ främjandelagen (1974:13) när det gäller myndighelernas möjligheter alt förbjuda missbruk av rätten att iräffa avtal om visslidsanställningar.

Med denna ordning skulle den partssammansatta nämndens huvudsak­liga uppgift vara all skilja oseriösa uthyrningsförelag från seriösa. Det kan på mycket goda grunder antas atl arbetsmarknadens parier är ganska överens om var skiljelinjerna i prakliken ska gå och nämnden skulle på detta sätt framför allt få rollen som arbetsmarknadens normgivare för uthyrningsfrågor, en slags eliknäinnd.

Den partssammansatla nämnden ska pröva frågor som rör arbelsinark-
nadsverkels kunder och bl. a. avgöra om de ska få arbela i konkurrens med
arbelsförmedlingen. Av dessa skäl och av de skäl som anförs i kommenta­
ren nedan till 7 § 2 st. promemorieförslagel är det inte lämpligt alt nämn­
den förläggs inom AMS utan den bör ha en från AMS frislående ställning.
    76


 


Det finns exempel från senare tid på sådana nämnder som står fria från     Prop. 1990/91: 124
myndigheten i konkurrensfrågor, t.ex. lelenämnden (SFS 1989:600).
      Bilaga 1

Med det system som har skisserats här skulle del efler hand ske en självsanering av ulhyrningsverksamhelen så alt endasl sädana ulhyrnings­förelag som godkänns av både arbelsgivare och arbelslagarorgansialioner skulle förekomma. AMS tror för sin del all del på sikt skulle innebära en viss begränsning och koncenlralion av uthyrningsverksamheten.

För de lagöverlrädelser som finns kvar i den nya arbelsförmedlingslagen bör del av effektivilelsskäl finnas en vilessanktion.

När det gäller AMS förslag till reglering av inhyrning av arbetskraft bör del arbetsrällsliga sanklionssystem som finns i MBL gälla i forsla hand. En arbetsgivare som bryler mol reglerna om krav på avtal för atl inhyrning ska få ske eller som bryler mol innehållet i elt kollektivavtal om inhyrning skulle således kunna åläggas atl belala skadesländ lill sin fackliga molparl. Därutöver kan det finnas behov av sanktioner mot arbetsgivare som inte anmäler till länsarbelsnämnden att de avser alt hyra in arbetskrafl och sanktioner mol sädana inhyrningar, med eller ulan slöd i avtal, som innebär ett uppenbart missbruk av lagstiftningen. 1 sådana fall bör det finnas en möjlighet för myndigheterna att ingripa med etl vilesföreläggan­de.

Några straffrättsliga sanktioner skulle alltså inte längre förekomma i inhyrningsfallen.

När del gäller de enskilda beslämmelserna i promemorieförslagel vill AMS antor följande.

2§

Begreppel "näringsverksamhel" är missvisande. Del innefattar enligt AMS mening inle t.ex. offentlig verksamhel. I varje fall finns del risk för en betydande oklarhet i tillämpningen. Avsikten måste vara att uthyrning lill myndigheter ska omfatlas av lagen. Därför bör begreppel ändras, t. ex. genom att ta bort ledet "närings".

Eftersom det inte finns någon ulredning om hur den marknad ser ul som kan komma atl omfattas av definitionen har AMS egentligen inte underiag för alt bedöma om beslämmelsen tillräckligt avgränsar förelag f"ör ulhyr­ning av arbetskrafl från andra Ijänsteförelag, som utför andra tjänster än att enbart slälla arbetskraft till förfogande. AMS kan bara för sin del påpeka alt del finns en slor risk för all l.ex. sädana förelag, som idag bedöms som entreprenörer vid tillämpningen av arbelsförmedlingslagen, skulle komma all omfallas av uthyrningsbegreppet. Likaså kan det tänkas att den föreslagna definilionen av anslälld men ulhyrd arbetskraft omfal­lar sådana arbetstagare som vid en arbetsrättslig prövning skulle komma att anses som anslällda hos inhyraren. Sådana effekter kan inte gärna godtas.

Samlidigt måste det påpekas atl liknande definitioner har använls i
Norge och Finland utan att det tycks ha inneburit några större avgräns­
ningsproblem.
                                                                                  77


 


7§2sL                                                                          Prop. 1990/91:124

AMS anser inle att prövningen av tillståndsfrågor ska läggas pä AMS ulan     tsuaga på en särskild parlssammansall nämnd fristående frän AMS. Skälen för della är främst följande.

Tillslåndsgivningen innebär atl uthyrningsföretag och arbetsförmedling­ar kommer atl arbela med personalförsörjning jämsides på arbetsmarkna­den. Detta blir särskill tydligt inom kontorsservicemarknaden. Del inne­bär alt förmedlingar och uthyrningsföretag kominer atl konkurrera ined varandra, i all synnerhet allleflersom den offentliga förmedlingen an­stränger sig att erbjuda sin service lill en alll slörre del av marknaden. Del är olämpligt att servicemyndigheten AMS prövar om det ska få förekom­ma konkurrenler och i så fall vilka. Del är ägnal atl undergräva förtroendel hos våra kunder och hos allmänhelen lill vår opartiskhet.

Till detta kominer atl frågor om privat arbelsförmedling och ulhyrning av arbelskrafl under lång lid har varit myckel kontroversiella i förhållan­del mellan AMS och verkels kunder, represenlerade genom arbelsgivare-och arbelslagarorganisalionerna i verkels slyrelser. Atl även i fortsättning­en behålla tillståndsfrågorna hos AMS riskerar all permanenta molsätt-ningarna och försvåra den samverkan mellan myndigheten och parlerna som är en så viktig förulsällning för framgång i den arbelsmarknadspolilis­ka verksamheten.

7§3sL

Enligt ILO-konvenlionen nr. 96 ska tillstånd endast fä lämnas för etl år i sänder och förslagel om Ireåriga tillstånd lär inle kunna undgå kritik från ILO. Det kan inte anses lillräckligl all tillsynsmyndighelen ska få årliga redovisningar frän ulhyrningsföretagen. AMS anser därför att tillstånden inle ska få gälla för längre tid än ett år.

De villkor om skriftliga avtal, räll för arbetstagaren all ta anslällning hos beslällaren och karenstid för den som har slutal elt arbele för att la anslällning i ell ulhyrningsförelag är lätta alt kringgå och det är sannolikt alldeles omöjligt för en lillsynsmyndighel all konlrollera alt de efterlevs. De lägger också på lillsynsmyndigheten uppgifter som normalt inte hör till myndigheterna. För arbetsmarknadsverket, som har till huvudsaklig upp­gift atl förmedla arbetskraft, är del arlfrämmande uppgifter atl gå in i förelag för att granska anslällningsvillkor m. in. Konlroll och granskning av del slaget hör däremol normall till de fackliga organisationernas centra­la uppgifter och i den mån det behövs föreskrifter av detta slag bör rätten till granskning och konlroll läggas på de fackliga organisationerna.

13-16§§

1 konsekvens med vad AMS har sagl i fråga om hanteringen av lillstånds-
frågorna bör dessa kontrolluppgifter läggas på den särskilda parlssaminan­
salla nämnden.
                                                                                78


 


När del gäller de årliga redovisningarna vill AMS understryka all del är     Prop. 1990/91: 124 vikligt all begränsa omfattningen. Det kominer sannolikt atl bli fråga om     Bilaga 1 inånga hundra redovisningar om årel och om granskningen av dem och lillsynen med anledning av redovisningarna ska kunna ulföras med någon mening får uppgifterna inte bli särskill omfattande. Redovisningarna bör begränsas lill vad som krävs för all bedöma effektivilelen frän arbelsinark­nadspolitisk synpunkl hos uthyrningsföretagen, dvs. statistiska uppgifter om utförda uppdrag som motsvarar de uppgifter otn verksamhelen som AMS regelbundet tar in från arbelsfönnedlingarna. Del bör lilläggas alt. AMS redan med de mycket fä tillstånd till organisationsförmedling som finns i dag har svårl all hinna med nägon egenllig granskning av verksam­helen.

JÄMO

Jämslälldhetsombudsniannen befarar alt den föreslagna regleringen med krav på tillstånd från arbelsmarknadsmyndigheten är en alldeles för byrå­kratisk ordning och all en sådan reglering skulle hämma ell effektivt arbelskraftsulbud. Dessa effeklivilelskrav måsle nalurliglvis vägas mot kravet pä att arbelslagare och arbelssökande erhåller acceptabla ansläll­ningsvillkor och godtagbart anställningsskydd. Det är emellertid enligt ombudsmannens mening iveksami om denna avvägning skall skötas av en statlig myndighel. Lämpligare vore kanske all genom en reglering inom det arbetsrällsliga regelsyslemet i första hand låla arbelsinarknadens parter göra denna avvägning. Även sanktionssysteinel skulle då lämpligen kunna anpassas lill arbelsrätlsliga regler och avkriminaliseras.

RRV

RRV avslyrker utredarens förslag all ulhyrning av arbelskrafl i princip skall vara förbjuden.

RRV konstaterar alt utredaren i sin behovsanalys har koininil fram litl all ulhyrningsförelagen har en effektiviserande uppgift atl fylla pä arbets­marknaden. Trols della vill utredaren förbjuda uthyrning och reglera den med lillslånd.

Utredaren har inte angell några hållbara skäl för den föreslagna lill-sländsregleringen av ulhyrningsverksamhelen. Enligt verkels mening kommer en lillsländsreglering all leda till ulökad byråkrali och ökade kostnader.

Om utredarens förslag ändå skulle antas av stalsinaklerna vill RRV peka på följande.

RRV avslyrker inrältandel av etl särskilt beslutsorgan ("partssamman­
sati nämnd") inom arbetsmarknadsverket. Kriterierna för tillslåndsgiv­
ningen är myckel olydliga och kan befaras lämna stort spelrum för subjek­
tiva bedömningar. Detta måste betraktas som otillfredsställande för rätts­
säkerheten. Utredarens förslag atl inte likställa ulhyrning av arbetskraft
     79


 


med annan företagsamhet gör också att gränsdragningsproblematiken ul-     Prop. 1990/91: 124
hyrning-entreprenad-konsull kvarstår.
                                Bilaga 1

Enligt utredaren skall lillstånden tidsbegränsas lill tre år. Skälen för della har inle redovisats i utredningen och RRV släller sig därför tveksamt till denna regel. Förutom all byråkratin, kostnader och ärendemängd ökar är del svårt atl se skälen för en lidsbegränsning. De flesta tillstånd bör kunna ges lills vidare. Tidsbegränsade lillslånd bör endasl användas i de fall man misstänker att del finns något Ivivelakligl i förelagel och man vill ge del en prövotid Gfr. beslämmelserna i Finland). Vidare ifrågasätter vkerel tidsbegränsningen för enskilda uppdrag till högsl tre månader i sänder, dock högsl sex månader under en Ivåårsperiod. Tidsbegränsningen kan lält kringgås genom alt skilda uthyrningsföretag anlitas. Regler bör fö. inte införas som svårligen kan kontrolleras och släller slora krav på resur­ser.

Slalskonlorel

Den generella definition av begreppet "ulhyrning av arbelskrafl" som ges i 2 § av den lilllänkia lagen, synes medföra krav på lillslånd för belydligt flera verksamheter än sådana som hittills vanligen uppmärksammats för övertramp av arbelsförmedlingslagen. Enligt statskontorets erfarenhet är del således inle ovanligl all konsultförelag ställer experter till kundens förfogande på sådana villkor som kommer alt falla under del föreslagna ulhyrningsbegreppet och därmed i fortsättningen bli lillsiåndsplikiiga.

Slalskonlorel saknar i utredningen en bedömning eller analys av den föreslagna lagens räckvidd. Enligt vår bedömning kan en konsekvens av den föreslagna regleringen bli en kraftigl utbyggd tillslånds- och tillsynsap-parat.

Mol denna bakgrund avslyrker slalskonlorel all en lagreglering av ar-belskraflsulhyrning utformas på della säll. En alternativ modell som skul­le kunna förenkla förfarandet och minska administrationen är all i lagstift­ningen reglera vilka grundläggande villkor som ska uppfyllas för all få bedriva verksamhet med ulhyrning av arbetskraft. Dessa villkor bör i första hand garantera de anställdas situation genom atl slå fasl arbelsgivar-ansvar, anslällningslrygghel saml normala arbelsvillkor i övrigl. Dessa villkor beakias också av utredningen i 8— 11 §§ i förslaget. Särskilda lill­slånd ska därutöver inle krävas ulan arbelsmarknadsverkel åläggs atl ulöva tillsyn över lagens efterlevnad. En annan modell skulle kunna vara den av utredningen beskrivna (sid. 59) norska modellen, dvs. alt i lag eller förordning ange generella undanlag från tillståndskrav för vissa lyper av verksamheter.

Härutöver vill slalskonlorel anföra följande synpunkter på ett par av de detaljlösningar som föreslås.

De inax-tider som föreslås som villkor för all hyra ul arbelskrafl i 9 § I

-  tre månader i sänder dock sammanlagt högsl sex månader under två år

— läcker inle tillnärmelsevis de lider under vilka exempelvis en AU/ADB-
konsult, läl vara på deltid, kan arbela hos en kund med ulveckling eller

dyl.                              ■                                                                                       80


 


Den partssammansatta nämnd som föresläs avgöra frågor om tillstånd     Prop. 1990/91: 124 till uthyrningsverksamhet bör utökas så alt den medger en mera fullödig     Bilaga 1 representation av de berörda parlerna på arbelsmarknaden.

Länsslyrelsen i Slockholms län

Länsslyrelsen delar ulredningens uppfattning atl arbetsförmedlingslagen måste ändras så att den verksamhet som de alll flera ulhyrningsförelagen bedriver inle skall betraktas som ett brott mot arbelsförmedlingslagen.

Länsstyrelsen har dock flera invändningar mol utredningens förslag om all särreglera ulhyrningsverksamhelen. Uthyrnings- eller serviceföretagen utgör en nödvändig och naturlig del i det framväxande tjänslesainhället och bör inte beläggas med långtgående restriktioner. I stället bör arbets­marknadens parter på områdel få ett slörre ansvar för när och hur ulhyr­ningsförelagens tjänster ska upphandlas, lill exempel via avtal. I den mån reglering av branschen ska förekomma anser länsstyrelsen all reglerna skall vara enkla och generösa.

Länsstyrelsen anser all de regleringar som föreslås är för långtgående och skapar onödiga komplikationer. Nedan ges några exempel på della. I förslaget lill lagtext sägs att personliga och ekonomiska omständigheter skall vara avgörande för tillslåndsgivningen. All hitta enlydiga krilerier för denna bedömning kan vara vanskligt. Det finns därför stora risker för godtycke vid behandlingen av lillslåndsansökningarna.

Vidare föreskrivs atl det ska vara en rimlig proportion mellan slationär och ambulerande verksamhet. Della kommer atl skapa problem med att mäta proportionerna, innebära ökad byråkrati, samt leda till atl ulhyr­ningsförelagen kommer all tvingas använda dyrbar tid lill all organisera arbelel så atl proportionerna efterlevs, lid som annars skulle användas till att ge kunderna konlorsservice.

Etl tredje exempel är förslagel om alt en arbelslagare får ställas lill en beställares förfogande för högsl ire månader i sänder, dock sammanlagt högsl sex månader under ivå år. Hur skall begreppet beställare definieras? Enligt lagförslaget skulle Ericsson vid Kungens kurva vara hindrade från alt beställa en tjänst som utförs av en anställd vid etl konlorsserviceförelag om denna redan fylll sin kvot vid t.ex. Ericssons anläggning vid Tele-fonplan. Problem kommer alllid all uppslå om vem som är beställare. Är del koncernen, ett företag, ell arbetsställe eller en enskild avdelning? Ulhyrningsförelagen kommer alt få ägna mera resurser åt all placera ul sina anslällda på de beställande förelagen eftersom ett vissl antal anställda inte kan ijänstgöra på de förelag som fylll sin kvot. Detta kan leda till att branschen blir mindre effektiv med sämre service och högre priser som följd. För de beställande förelagen uppslår problem eftersom de inte kan få en återkommande tjänst utförd av den person som de anser bäst skickad all ulföra arbetet. För arbeten som tar längre lid än ire månader i anspråk blir beslällaren ivingad att byta arbetskraft innan arbelel slutförts. Och varför har gränsen för den tid som ulhyrning av arbelskrafl ska få äga rum, satts lill tre månader? I vilken utsträckning inhyrning av arbelskraft ska få äga rum och för hur lång tid är omöjligt för elt tillsynsorgan alt bedöma.

6    Riksdagen 1990/91. 1 .saml. Nr 124


Svenska komtminförbundet                                               Prop. 1990/91:124

I kommunerna förekommer sedan länge anlilande av entreprenörer, även     rsiiaga sådana serviceförelag som lar sikte på uthyrningsverksamhet. Det har främsl gällt de tekniska förvaltningarnas verksamhetsområden, gatukon­tor, el-och energiverk, fastighetskontor etc. samt kontorsserviceområdet.

En naturlig ulgängspunkl är all kommunerna som arbelsgivare och som avnämare av serviceföretagens verksamhet endasl anlitar företag som ur samhällels synpunkt bedöms som önskvärda och seriösa. Mol denna bak­grund kan den i departementspromemorian föreslagna tillståndsreglering­en ur kommunal arbetsgivarsynpunkl inte sägas vara motiverad. De fackli­ga organisationernas rättigheter torde dessutom redan med nu gällande regelkoinplex i 38 — 40 §§ medbeslämmandelagen vara väl lillgodosedda.

Rörande konsekvenserna av departementspromemorians lagförslag för kommunernas del i egenskap av seriösa brukare av nyltigheler från ser­viceförelag är följande förhållanden värda att särskill uppmärksammas:

—    När det gäller förutsättningarna för beviljande av lillslånd har i depar­
tementspromemorian angivits att endast den som vid sidan av uthyr­
ningsverksamhet också bedriver en stationär verksamhel som slår i
rimlig proportion till ulhyrningsverksamhelen normalt kan komma i
fråga för erhållande av sådanl tillstånd. Elt genomförande av förslagel
medför alt stora delar av den kommunala verksamheten inle kommer
att kunna utföras av enlreprenad- eller serviceföretag.

Föreskriften alt en arbelslagare får ställas till en beställares förfogande för högsl tre månader i sänder eller högst sex månader under ivä år kan innebära en besvärande begränsning för ell rikligt bedrivande av verk­samheten.

Förbundsstyrelsen kan inle finna, alt det material som återfinns i de­partementspromemorian ger lillräckligl slöd för en så långtgående reg­lering som kommit till uttryck i lagförslaget när det gäller serviceföre­tagen. Enligt förbundsstyrelsens mening bör därför frågan om vilka bestämmelser i lag om kontroll och insyn i serviceföretagens verksam­hel som verkligen är nödvändiga och ändamålsenligt ur samhällels synpunkt för atl lillgodose kraven på arbetsmarknadspoliliska insatser bli föremål för ytterligare utredning.

Landstingsförbundet

Förbundsstyrelsen är tveksam lill den föreslagna ordningen med lill­slåndsprövning som villkor för rätt att bedriva uthyrningsverksamhet. Erfarenhelsmässigl medför prövningsförfarande av del här slaget onödig och resurskrävande byråkrati. All införa ell sådanl förfarande rimmar också illa ined den strävan mot avregler gällande inom ofienllig verksam­hel. Även från andra utgångspunkler kan del ifrågasättas om den reglering i frågan som föreslås är riklig och ändamålsenlig.

Förslaget innebär med sin nu föreslagna konstruktion allljäml tolknings­
problem i fråga om viss verksamhet är atl hänföra lill sådanl som faller in
under lagens nya begrepp om uthyrning av arbetskrafl eller hör till s. a. s.
fri enlreprenörsverksamhet.
                                                                82


 


Vidare framgår av motiven lill lagförslaget all endasl den som vid sidan Prop. 1990/91:124 av uthyrningsverksamhet också har egen slationär verksamhel kan komma Bilaga 1 i fråga för tillstånd. Detta villkor medför all slora delar av landslingskom-munal verksamhet som idag utförs på enlreprenad blir otillåten i sin nuvarande form. Den här begränsningen skulle också riskera del utveck­lingsarbete med olika former av personalkooperativ som påbörjats inom landstingsvärlden. Sådan verksamhel kan i vissa fall bedömas som uthyr­ningsverksamhet.

Vidare anser förbundsstyrelsen alt villkoret som uppställs om att en arbetstagare får ställas lill en beslällares förfogande högst tre månader är alltför snävt.

Slutligen har förbundsstyrelsen svårt all förstå den starka koppling lagförslagel gör mellan rält all bedriva ulhyrning av arbelskrafl och behov av verksamhelen från arbetsmarknadspolitisk synpunkl. Enligi departe­mentspromemorian skall det vara fråga om branscher där den offentliga arbetsförmedlingen har svårigheter atl klara rekryteringen på etl tillfreds­ställande sätt och där de anställda huvudsakligen består av personer som i annat fall inle skulle stå till förfogande på arbetsmarknaden. Förbundssty­relsen anser att arbetsmarknadspoliliska åtgärder givelvis har ell klart berättigande i olika brislsilualioner. Endera kan del vara fråga om brist på arbetskrafl eller brist på arbetstillfällen. I sådana fall krävs snabba, effekti­va och riktade ålgärder för att komma tillrätta med problemen. Några sådana problem har förbundsstyrelsen svårl all förknippa med den uthyr­ningsverksamhet som avses med Igförslagel, allra helst som verksamhelen förutsätter tidsbegränsade uthyrningar enligt villkoren i lagförslagel. Ar­betsmarknadspolitiska åtgärder bör alliså komma lill uttryck på annal sätt än genom styrning av ulhyrning av arbelskrafl.

Förbundsstyrelsen är i och för sig positiv till en modernisering av arbels­förmedlingslagen men släller sgi kritisk till den föreslagna särregleringen beträffande uthyrning av arbetskraft. Denna fråga bör utredas ytteriigare.

Arbetsgivatföreningen SFO

SFO är kritisk lill den utformning förslagel fåll i väsentliga delar och anser atl det idag inle kan läggas till grund för lagsliflning.

Genom bl. a. den omfattande arbetsrättsliga och sociala lagsliflning som ägl rum har del motiv som ligger bakom nuvarande lagstiftning, dvs. att motverka exploatering av arbelskraft, kraftigt förioral i styrka för att inte . säga hell eliminerats.

Belräffande det huvudsakliga motiv som nu anförs för en särskild regle­
ring av ulhyrningsverksamhelen ifrågasätter SFO den starka koppling som
görs mellan rätlen atl bedriva uthyrning av arbelskraft och behovet av
verksamheten från arbelsmarknadspolilisk synpunkl. I vissa krissitu­
ationer på arbetsmarknaden kan del finnas skäl för kraftfulla insatser av
arbetsmarknadspolitisk karaktär. Enligt SFO innehåller emellertid inle
promemorian material som ger tillräckligt stöd för den reglering avseende
serviceföretagen som förslagel innebär. Härvid kan särskill framhållas all
     83


 


den bedömning som ska göras av AMS från fall lill fall riskerar alt bli     Prop. 1990/91:124 godtycklig framför allt mot bakgrund av alla de krilerier som, enligt     Bilaga 1 förslaget, ska beaktas.

Del kan anmärkas all även om ell förelag uppfyller de krav som slälls för all belraklas som seriösl kan verksamhelen förbjudas från arbetsmark­nadspolitisk synpunkt. Förslaget kan i den här delen inte betraktas som lillfredssiällande ur rällssäkerhelssynpunkl.

SFO vill också framhålla atl erfarenhetsmässigt medför ell tillståndsför­farande i aktuell omfattning en inle nödvändig men däremol resurskrä­vande byråkrati. Tillslåndsförfarandet måsle också anses strida direki mol strävandena all undanröja onödig reglering och all stimulera nyförelagan-de.

Mol nödvändigheten av etl lillståndsförfarande lalar också, enligt SFO, atl de fackliga organisationerna idag har möjligheler alt reagera mol oseriösa förelag enligt gällande regler i MBL §§ 38—40.

Vad gäller enskildheter i den här delen anser SFO att föreskriften om atl en arbetstagare får ställas lill en beslällares förfogande högsl tre månader i sänder eller högsl sex månader under två år kan innebära en besvärande begränsning för verksamhetens bedrivande. Några frister över huvud lägel behöver inte anges utan det måste anses tillfyllest med att det i föreskriften slår "tillfälligt behov" (§9 mom. I).

Småföretagens Riksorganisation avslyrker förslagel i promemorian om att seriösa företag som bedriver uthyrningsverksamhel skall behöva lill­slånd av Arbetsmarknadsstyrelsen för all få ulöva sin verksamhel. Enligt organisationens uppfattning bör entreprenadverksamhet lillålas om an­ställningsavtalet för de anställda i entreprenadföretaget är utformal sä atl arbetstagarna inle kan belraklas som arbelssökande.

KFO

I prakliken kommer del all vara myckel svårl all dra gränsen mellan ulhyrning och enlreprenad.

Eftersom ulhyrningsverksamhelen endast ska få äga rum efter lillslånd, finns del en uppenbar risk all man bygger upp en byråkrali för tillstånds­frågor och konlroll. Della lorde slå i slrid med stalsmaklens ambilion alt förenkla och effektivisera statsförvaltningen. Den näringsverksamhet det är fråga om kommer vidare att vara beroende på begreppet "arbelsmark­nadspolilisk synpunkt", vilkel kan innebära en risk atl begreppel kan få olika tolkningar beroende på när och var verksamheten ska bedrivas.

KFO vill sainmanfallningsvis anföra att organisationen släller sig myc­ket Iveksam lill förslagel vad avser ulhyrningsverksamhet, och menar således all sådan verksamhet bör få bedrivas ulan samhällets lillsländsgiv­ning.

SAF och Sveriges Industriförbund

Organisationerna delar bedömningen om behovet av ett klarläggande av
arbetsförmedlingslagen och hälsade därför planerna på en översyn med
      84


 


lillfredsställelse, inte minst mol bakgrund av all den rådande rällsosäker-     Prop. 1990/91: 124 helen upplevts som ytterst besvärande för berörda förelag och deras an-     Bilaga 1 slällda. Enligi vår mening har arbelsmarknadsdepartemeniel emellertid misslyckals med denna uppgift,

SAF har inför översynen till deparlemenlel och i den offenlliga debatten framförl etl förslag till en klar och entydig definition av begreppel arbels­förmedling. För alt arbetsförmedling skall vara för handen krävs tre fakto­rer:

  en arbelssökande;

  en arbelsgivare som önskar anslälla en medarbelare;

  en förmedlande mellanhand

Syflel skall vara atl de båda förstnämnda skall ingå i etl anställningsav­tal. Saknas något av dessa element i verksamheten kan det inte röra sig om arbelsförmedling. Verksamhelens laglighet är därvid alt bedöma efler de lagar som i övrigl gäller, med utgångspunkt i en principiell näringsfrihet.

Organisationerna anser att en sådan klar gräns bör sällas för arbelsför­medlingslagens lillämplighel. Promemorian har icke visal på behov av lagsliftning som reglerar s.k. ulhyrningsverksamhet och dess förslag till reglering är inle baserad pä en tillfredsställande ulredning eller kunskap om den utveckling av serviceverksamhet som ägt rum under senare tid. Härigenom har förslagel kommit atl inrymma och kriminalisera, om än med möjlighet alt dispensvägen lillåla, en belydande del av serviceföreta­gens i dag lagliga och av ingen hitlills ifrågasatta verksamhet.

De framförda förslagen för att reglera serviceföretagens verksamhet har inle kunnat motiveras på ett lillfredssiällande säll. I promemorian fram­förda argumenl, l.ex. befarade skadliga konsekvenser av en i privat regi bedriven arbelsförmedling såsom risken för exploatering av arbelskrafl, rätlen alt söka arbele utan kostnad för den arbetssökande saml arbets­marknadspolitiska skäl alt bevara en allmän offentlig arbelsförmedling, är inle relevanta i sammanhangel. Ingel av dessa skäl berör den behandlade serviceverksamheten eftersom den inle avser arbetsförmedling. De bör därför inte ligga till grund för en kontrollagsliflning. Dessutom kan bärig­heten i dessa argument mot att idag tillåta arbelsförmedling i privat regi ifrågasättas.

SAF har lidigare utförligt visal vilka skadliga konsekvenser den föreslag­na lagsliflningen skulle få för en slor mängd serviceförelag, deras anslällda och kunder, varför organisationerna avstod från all upprepa denna redo­visning här. Atl lagförslaget dessutom innehåller allvarliga rättsliga brister med icke avsedda negativa konsekvenser har utförligt visats, inte minsl i Svea Hovrätts yttrande över förslaget, och organisalionerna instämmer i den i della yttrande framförda kritiken.

Vi vill dock särskill kommentera förslaget att göra lillållighelen av förelags verksamhet avhängig av mer eller mindre skönsmässiga bedöm­ningar av en parlssammansall nämnd inom eller ulom AMS. En sådan teknik är oss helt främmande och vi är inle för egen del beredda medverka i en sådan nämnd. Tillållighelen av viss verksamhet måsle framgå direki av lagen och vara förutsebar för berörda förelag, anställda och kunder.

Organisationerna hemställer mol ovanstående bakgrund                        85


 


atl arbetsförmedlingslagen moderniseras och förtydligas med utgångs-     Prop. 1990/91: 124
punkl från den ovan angivna definilionen,
                                Bilaga 1

alt promemorians förslag om regler för uthyrning ej läggs till grund för lagsliftning saml

att frågan om prival arbetsförmedling även fortsättningsvis skall vara förbjuden blir föremål för utredning.

Sveriges Köpmannaförbund

Förbundet har förståelse för motiven bakom behovsprövningen. Del är viktigl alt ulhyrningsverksamhelen inte missbrukas pä olika sätt. Behovs­prövningen är dock ofta ell dåligt sätt all komma lillrätta med sådana problem. Två andra områden där samhället har menat alt det finns vikliga skyddsintressen är bank- och försäkringsväsendena. Där fanns tidigare en liknande behovsprövning som den som här föreslås. Behovsprövningen har på dessa områden dock inle fungerat tillfredsställande ulan hindrat konkurrensen mellan företagen på marknaderna och varit lill nackdel för konsumenterna. Därför har regering och riksdag under 80-talet successivt avvecklal behovsprövningen på bank- och försäkringsområdet. Även på andra områden där behovsprövning lillämpals är denna under avveckling.

Istället för behovsprövning har man exempelvis på bankområdel skärpt övervakningen av de förelag som redan finns på marknaden. Var och en som har kunnal följa bankinspektionens verksamhel på området kan be­kräfta atl konlrollen hårdnat. Della är från samhällels synpunkl elt bättre sätt all övervaka en näringsgren. De som vill starta en verksamhet får göra det men missköter de si blir påföljden kännbar.

Slutligen har handelskamrarna i Slockholtn och Göteborg, Svenska kon-torsserviceförbundel. Kvinnliga konlorislföreningen, Tjänsteförbundet och Sveriges personaladministraliva förening avstyrkt förslagel om en reglering av uthyrningsverksamheten. Sammanfatlningsvis anser dessa remissin­stanser all tjänsteföretagens- och konlorsserviceföretagens verksamhet bör få bedrivas enligt de allmänna regler och villkor som gäller för övrig företagande verksamhet.

4 Påföljds- och sanktionssystemet

Av de remissinstanser som uttryckligen har lämnai synpunkter på förslaget om införande av vitesförbud har domstolsverket, länsrätten i Slockholms län, juridiska fakulteten vid Lunds universitet, AMS, LO, TCO och Sveri­ges Advokatsamfund tillstyrkt förslaget.

Länsrätten i Stockholms län har intet atl erinra mot alt ell viiesinstitul införs, inle heller mol de därför föreslagna förfarandereglerna.

Ulan all hylla sig lill dem som mera allmänt ropar efler fler slraffbestäm-nielser och utvidgade möjligheter att förelägga viten vill länsrätten, mot. bakgrund av vad som sägs i specialmotiveringen till 18 § om all ansvaret i högre grad bör inriklas på inhyraren, ifrågasätta om inle en vitessanktion också bör kunna drabba denne.

I specialmoliveringen lill 19 § anförs atl bölessanklion inle behövs för              86


 


den som bryler mol föreskrifter eller villkor. Samlidigt påpekas i special-     Prop. 1990/91: 124 motiveringen lill 14 § med hänvisning till de myckel ingripande följderna     Bilaga 1 av en ålerkallelse atl det förutsätts all beslutsmyndigheten om möjligl försöker tormå lillslåndshavaren till rättelse.

Den i promemorian redovisade synen framslår inle som konsekvent. Jusl för de mera ordningskaraklärsbetonade förseelserna finns elt utrym­me för och behov av böler eller viien som en förslå reaktion innan ålerkallelsefråga rimligen kan aklualiseras Gämför förhållandet varning — återkallelse i skilda sammanhang).

Det förGänar i sammanhangel framhållas alt ålerkallelseinslilulel inle kan användas när del är beslällaren som flear och inle nämnvärt drabbar denne i en situation när ulhyraren slås ul eftersom han då kan vända sig till annan ulhyrare.

När del gäller uppsålsregleringen ogillar länsrätten genomgående krimi­naliseringen vid ringa oaklsamhel.

En länkbar lösning därvidlag är all ringa oaklsamhel uttryckligen las undan. En annan väg är all uttryckligen ange uppsåtsfallen i laglexten och, som hittills, utelämna den subjekliva sidan i övriga fall.

Av promemorian framgår ej klart om bestämmelsen i 19 § p. 1 är avsedd att rikla sig mot såväl uthyrare som beställare Gfr. specialmoliveringen lill 18§).

AMS anser alt det bör vara möjligl all ingripa med vite även mol den som anlilar olagligl förmedlad arbelskraft eller som använder olagligl ingyrd arbelskrafl. Det har i lillämpningen nämligen visal sig all använ­darna är betydligl känsligare för ingripanden än förmedlarna eller ulhyrar-na.

Svenska kominunförbundet

Som en följd av den förul angivna principiella inställningen i fråga om begreppet arbetsförmedling anser förbundsstyrelsen inte att del föreligger skäl all ändra eller skärpa den sakliga innebörden av de gällande slraffbe-stäinmelserna. En lagstiftning om prival arbetsförmedling på grundval av en begreppsbeslämning som bygger på arbelsförmedling i egentlig bemär­kelse torde dock kunna förenas med vidgade sanklioner i from av vilespå­följd mot utövare av olaga verksamhet enligt lagen.

5 Överklagande

Doinsiolsverket

DV anser att de här akluella ärenden är av den arten alt de kräver
domstolsprövning. Med hänsyn till att del endast rör sig om ett fåtal
ärenden per år har DV inget atl invända mot atl prövningen läggs hos
kammarrätten. DV är annars av åsikten all en genomgripande översyn bör
föreläs i syfte alt förskjuta rällsprövningen i förvaltningsdomstolarna ned­
åt i inslanskedjan. Översynen bör emellertid inledningsvis inriktas på mål
av masskaraklär.
                                                                              87


 


De allmänna förvallningsdomslolarna har på senare tid lillförts flera nya     Prop. 1990/91:124 målgrupper. Även om det endast rör sig om ett flertal mål som genom den     Bilaga 1 här föreslagna lagstiftningen kominer att tillföras länsrätten i Stockholms län och kammarrätten i Slockholm kan det således inte uteslutas att dessa domstolar kommer att behöva ytterligare resurser.

Svea hovrätt

Ser man till lagförslagel från rällssäkerhels- och rältskipningssynpunkl möler man, som redan har anlylls, åtskilliga svårigheter. Som en ulgängs­punkl kan las uttalandel s. 128 överst att de förvaltningsdomstolar som skall bedöma ett förelagl vite inte kan göra någon prövning om vitet varit sakligt befogal, endasl om det har varil lagligen grundat. Hovrätten frågar sig hur delta skall kunna ske, om AMS kan hänföra sig till ullryck i laglexien som "behov från arbetsmarknadspolilisk synpunkt" (7 § andra styckel), "lämplig ... med hänsyn lill ... andra omständigheter av belydel­se" (8 §). "inte lämpligen kan lillgodoses på annat säll" (9 § första punk­ten) eller "krav som normalt kan slällas" (9 § andra punkten).

Kammarrällen i Slockholm

I första slyckel av 21 § ges en generell besvärsrätl lill kammarrätten över alla beslul av AMS enligt lagen medan enligt andra slyckel AMS enligi egel gotlfinnande får överlämna vissa ärenden lill regeringen. Samrodning saknas mellan beslämmelserna. Hur avses det ena stycket stå i relation lill det andra? På vilket stadium skall AMS överlämna ett ärende? Skall regeringen träda in i ställel för AMS, i stället för kammarrätten eller i slällel för regeringsrätten? Vidare: vein skall avgöra när etl ärende är principiellt vikligl från arbelsmarknadspolilisk synpunkl? Skall endasl AMS eller även den enskilde ha möjlighei all få etl ärende pröval av regeringen? Därest AMS finner etl ärende principiellt vikligl skall den enskilde då vara uleslängd från att få sin sak prövad av domstol? Vilken praxis skall gälla, regeringsrättens eller regeringens? är det tänkt alt AMS skall vara part i processen hos de allmänna förvallningsdomslolarna? Skall AMS för det fall kammarrätten skulle ändra dess beslul ha besvärsrätl lill regeringsrätten eller skall AMS då i stället överiämna målet lill regeringen som varande principiellt viktigl? Som förslaget är utformat lorde AMS sakna besvärsrätt.

Länsrällen i Stockholms län delar uppfattningen all överklagande bör ske till förvaltningsdomstol, I andra sammanhang har länsrätten med krafl hävdat all en inslanskedja i domslolen bör vara så uppbyggd atl etl avgörande av domslol alllid kan undergå överprövning i en högre instans ulan krav på prövningslillslånd.

Inom ramen för nuvarande reglering på andra områden, med det fålal fall av överprövning av tillståndsfrågor som del sägs bli fråga om och med tillståndsprövningen i förslå instans samlad centralt inom beslutsmyndig-


 


heten med kvalificerat beslutsorgan vill länsrätten inte motsätta sig den     Prop. 1990/91: 124
föreslagna instansordningen.
                                            Bilaga 1

Den befogenhet som beslutsmyndigheten ges i 21 § andra styckel att i enskilda fall välja bort överprövning i domslol passar sig inle i vår rätts­ordning och avstyrks bestämt (det är här fråga om något helt annat än att skjuta upp beslulsfallandet ett steg i förhållande till vad som är den ordinära besvärsinstansen).

RSV

AMS beslut enligt lagen skall enligt förslaget (21 §) överprövas av kammar­rätten. Överklaganden av kammarrättens beslut prövas av regeringsrätten efter prövningstillstånd, RSV tillstyrker en sådan ordning.

I 21 § föreslås vidare atl AMS skall få lämna över ett ärende till regering­ens avgörande om ärendel bedöms som principiellt viktigt från arbets­marknadspolilisk synpunkl. RSV anser all besluts- och besvärsordningen bör vara enhetlig och avstyrker därför förslaget i denna del.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

Forskningsnämnden noterar med viss Iveksamhel att förslagel medför atl bedömningen av ytterst grannlaga juridiska frågeställningar — t.ex. avse­ende gränsdragningen mellan tillåten utlåning av arbelskrafl, förbjuden ulhyrning av arbelskrafl och tillåtna uppdrag/entreprenader — kommer alt spridas över ett storl anlal skilda inslanser inom rättsväsendet. Frågor om straff skall således bedömas av de allmänna domstolarna, frågor om tillstånd och vitesförelägganden av förvallningsdomstolarna osv. I prome­morian diskuteras möjlighelen att inrätta en "domstolsnämnd" med sär­skild insikt i arbetsrättsliga frågor för överklaganden i tillstånds- och vitesförbudsfrågor. Etl tredje alternativ, som bör övervägas, är atl hänföra dessa överklaganden lill Arbetsdomstolen som andra och sista instans. — De eventuella ölägenheter av atl frågor om uldömande av vite handläggs i länsrätt etc. är inte slörre än alt denna ordning kan accepteras. Del berättigade i själva vitesförbudel kommer ju all ha prövats först, i annan ordning.

AD

Som framhålls i promemorian är den föreslagna ordningen för överklagan­de inle helt lyckad, eftersom den innebär all domstolar kan komma alt göra arbetsmarknadspoliliska bedömningar. En annan lösning med inrät­tande av en donistolsliknande nämnd har därför diskuterats.

Till vad som sagls om ölägenheterna med den föreslagna ordningen kan
läggas atl förslaget också innebär all frågor om t.ex. gränsdragningen
mellan uthyrning och enlreprenad kan komma upp i flera olika domslolar,
nämligen i allmänna domslolar i brottmål, i arbelsdomslolen i arbelstvis-
ler och i förvallningsdomslolarna i mål rörande lillslånd lill ulhyrning.
            89

7   Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 124


 


Detta ökar givelvis riskerna för alt en och samma fråga bedöms på olika     Prop. 1990/91: 124
sätt av olika domstolar.
                                                   Bilaga 1

Etl sätt att undvika all de arbetsmarknadspoliliska bedömningarna görs av domslol kan vara all tillståndsprövningen grundas på en bedömning av det faktiska behovel av verksamheten och alltså ulan hänsyn lill om verksamheten från andra utgångspunkter kan betraktas som önskvärd. För enskilda arbelslagare torde della med hänsyn lill vad som i övrigl krävs inle behöva medföra några nackdelar. De arbelsmarknadspoliliska aspek-lerna skulle dock givetvis träda i bakgrunden.

7? K avstyrker förslagel att AMS undantagsvis skulle få överlämna etl ärende till regeringens prövning om det bedöms principielll vikligt. Den föreslagna konstruktionen skulle med hänsyn till Europakonventionen (artikel 6) innebära atl regeringens beslul måste kunna bli föremål för överprövning i domstol.

Svenska kommunförbundet

Förbundsstyrelsen har ej några invändningar mol atl arbelsinarknadssly-relsens beslut i ärenden enligt arbelsförmedlingslagen överklagas hos kam­marrätten och regeringsrätten.

6 Förslagets förhållande till ILOs konvention nr. 96

ILO-kominillén har, från de synpunkler kommittén har all beakta, ingel all erinra mol del förslag som lagts fram i promemorian. Kommittén har därvid anfört bl.a. följande.

Tillämpningen av den reviderade konvenlionen nr. 96 har inle varil problemfri. Bl. a. har Sverige år 1965 vänl sig till internationella arbelsby­rån med en begäran om klarläggande av innebörden av konventionens uttryck "avgifiskrävande arbelsförmedlingsbyrå med vinstsyfte". Korre­spondensen redovisas i belänkandel avsnilt 5.1. Härav framgår bl.a. atl enligt arbelsbyråns mening kan konventionen vara tillämplig på t.ex. ambulerande skrivbyråverksamhel sådan den beskrivits i regeringens frainslällning lill ILO, varvid det väsenlligaste krileriel för bedömningen om konventionen är tillämplig är transaktionens natur.

Flera länder som ratificerat konvention nr. 96 har valt en restriktivare tolkning av dess omfattning vad avser skrivbyråer och motsvarande verk-samheler än vad arbelsbyrån gav ullryck för i sill utlåtande är 1966.

I flertalet av dessa länder menar man att det inte kan vara fVåga om
arbetsförmedling i konventionens mening när arbetslagaren är anställd vid
elt uthyrningsförelag vilkel upprätthåller en arbetsgivarfunktion såväl
genleinot de anställda som det allmänna. Frågan om konvenlionens lill-
lämplighel på uthyrningsverksamhet har också under senare år varil före­
mål för en omfattande rällsvelenskaplig debatt och analys såväl inom som
utom ILO. Meningarna har därvid varil delade. Som nämns i promemo­
rian (s. 60) har också ILOs styrelse vid ell par lillfällen efter arbelsbyråns
    90


 


utlåtande uttryckt de svårigheter som föreligger atl lillämpa och lolka     Prop. 1990/91: 124
konventionens räckvidd när del gäller ulhyrning av arbelskraft.
    Bilaga 1

Av del nu redovisade framgår all frågan om konvenlionens lillämplighel på ambulerande skrivbyråverksamhel och annan liknande verksamhet är konlroversiell och svårbedömd främsl mol bakgrund av atl del i konven­tionen inte finns en enda bestämmelse som formulerats uttryckligen med lanke på denna slags verksamhel.

Arbelsbyråns tolkning gjordes med utgångspunkt från en särskild typ av förmedlingsbyråer och gäller endasl i den ulslräckning som samma oin-sländigheter som tolkningen grundar sig på är för handen. Enligi ILO-kommillén bör, vilket också arbelsbyrån framhöll i sill yllrande, det väsenlliga vid bedömningen om konventionens tillämplighet vara på vil­kel säll och under vilka omständigheter som arbetskraften ställs till upp­dragsgivarens förfogande. Eftersom etl grundläggande syfle med konven­tionen är all skydda arbelslagare mot en oegenllig behandling bör vid denna prövning avgörande vikt fäslas vid hur förhällandel mellan verk­samhelens utövare och vederbörande arbelslagare saml förhållandel till uppdragsgivaren gestailar sig. Om delta första förhållande uppfyller de krav som normall kan ställas på ell anslällningsförhållande med avseende på anställningens form och innehåll synes det befogat alt dra den slulsat-sen alt den person eller del förelag som släller arbelskraften till en upp­dragsgivares förfogande inle "tjänar som mellanhand för anskaflande av anställning åt arbetare eller av arbetare ät arbelsgivare". Därmed faller denna kategori utanför konvenlionens tillämpningsområde. Om däremol förhållandel mellan ulhyraren och arbetstagaren inte uppfyller de nu nämnda kraven bör konvenlionen vara tillämplig eftersom arbetstagaren i denna situation i realileten torde vara atl betrakta som anslälld inle hos det uthyrande foretagel, utan hos den person eller del företag, till vars förfogande han eller hon slälls.

När del gäller frågan om konvenlionens lillämplighel med avseende på de ulhyrningsförelag som enligi promemorian föreslås kunna fä lillslånd att bedriva uthyrningsverksamhel synes dessa enligi ILO-kommillén upp­fylla de krav som enligt ovan redovisade synsätt måsle föreligga för all verksamhetens utövare inle skall omfallas av konventionens begrepp "av­gifiskrävande arbelsförmedlingsbyrå".

Eftersom de aktuella uthyrningsföretagen inle skulle falla in under kon­venlionens lillämpningsoinråde saknas anledning alt kommentera hur förslagel förhåller sig i de olika beslämmelserna i konventionens del II.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

Forskningsnämnden anser atl belydelsen av den föreslagna regleringen i
nuläget är mycket svårbedömd, mot bakgrund av den osäkerhet som
föreligger belräflande gällande rätt. Oavsett innehållel i del klarläggande
av nuvarande rättsläge som inom kort är alt vänta från Högsta domstolen
finns del emellertid — om man vill lillåla viss uthyrningsverksamhet -
anledning att särreglera denna verksamhet för all, om än inle till punkl
       91


 


och pricka uppfylla Sveriges åtaganden gentemot ILO och den av Sverige     Prop. 1990/91: 124 ratificerade konventionen nr. 96, så åstadkomma etl regelverk som i någon     Bilaga 1 utsträckning harmonierar därmed liksom med regleringen i några andra europeiska länder.

AMS

Som det utvecklas i promemorian tycks det finnas osäkerhet om huruvida uthyrning av arbelskraft omfatlas av ILO-konventionens bestämmelser om privat arbetsförmedling eller ej. Av redovisningen atl döma (PM sid. 60, sid. 131) tycks ILO vackla i frågan men anser att det åligger länder som vill tillåta ulhyrning all iaktta bestämmelserna i konventionens artikel 5 (som innehåller regler om tillsyn genom en myndighet, om ettåriga till­stånd, om offentlig kontroll av avgifterna och om förmedling lill utlandet). Promemorian är dock inle så utförlig på denna punkl alt del går att besläml la slällning.

Redan med det förslag till reglering av ulhyrningsverksamhelen som promemorian innehåller görs det emellertid avvikelser från konventionens syften, om den skulle anses omfatta även uthyrningsföretag. Konventio­nens del II, som Sverige har antagit, föreskriver nämligen all länderna successivt men inom en begränsad tidsperiod ska avskaffa avgifiskrävande arbelsförmedlingsbyråer som bedrivs i vinstsyfte. Promemorians förslag innefattar ju inte någon ytterligare begränsning av sådan uthyrningsverk­samhet som bedöms som arbetsförmedling ulan ökar kraftigt möjligheler­na för sådan uthyrningsverksamhet, låt vara under myndighelernas kon­troll.

Oavsett om man väljer alt lagstifta enligt departementspromemorian eller om man väljer AMS förslag är ILO-konventionens detaljerade regle­ringssystem alltför snävt för framliden. AMS anser inle all del är rimligt om ILO-konventionen hindrar en ändamålsenlig lösning av problemen med prival arbelsförmedling m. m. Regeringen bör därför med anledning av della lagstiftningsärende verka för en revidering inom ILO av konven­lionen nr. 96 så all den för framtiden blir bättre anpassad till de syften som den vill främja och lill de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden. Om en sådan revidering inte kan ske inom rimlig tid, något som bör kunna utredas i det fortsatta lagstiftningsarbetet, anser AMS all regeringen bör överväga om inle Sverige borde säga upp konvenlionen för all möjliggöra en ny lagsliftning som är anpassad lill våra problem och behov. En sådan uppsägning kan ske under de närmasle åren och del är därför ell lämpligt lillfälle att ta upp frågan nu.

AMS delar inle den uppfaltning som förs fram i promemorian (sid. 93 —
94) om alt elt krav på avtal för all gå med på inhyrning skulle slrida mot
ILO-konvenlionen. Konvenlionen har över huvud laget inga bestämmel­
ser om det fackliga inflylandel. Konventionens syfte är ju atl begränsa
förekomsten av privata arbetsförmedlingar och om det som en förutsätt­
ning för en lillslåndsmyndighel alt bevilja tillstånd slälls upp ell krav om
kollektivavtal innebär det endasl en yllerligare begränsning av utrymmet
     92


 


för prival förmedling men inte alt tillslåndsgivningen läggs på de fackliga     Prop. 1990/91: 124 organisationerna. Och begränsningar av utrymmet för privat förmedling     Bilaga 1 ligger i linje med konventionens syften.

SAF och Sveriges Induslrijörbund

Enligt organisationernas mening (och numera ILOs vid behandlingen av ett klagomål riktat mot Japan) är den extensiva tolkning som ILO-konven­tionen nr. 96 fått i Sverige felaktig. Konventionen utgör därför enligt vår uppfattning ingel hinder för del klargörande av arbelsförmedlingslagens omfattning som vi förespråkar. Skulle den svenska regeringen likväl anse att konventionen innebär etl hinder mot en anpassning av arbetsförmed­lingslagen till dagens förhållanden bör Sverige säga upp konventionen vid första möjliga tillfälle, vilket innlräffar inom kort.

LO

I förhållande till ILO-konventionens innehåll innebär LOs förslag en mer inskränkande ordning än varje generell lösning som från början medger undanlag för vissa personkalegorier.

7 Kostnadsaspekter

Svea hovrätt

Hovrätten har ingen möjlighet att bedöma vilka ekonomiska konsekvenser som förslagel kan tänkas medföra.

Uppskattningen (s. 116) atl del kommer att bli fråga om 15 —20 överkla­ganden årligen i etl inledningsskede är enligt hovrättens mening tagen i underkant. Man har goll fog för antagandet att flerlalel tjänsteföretag inte kommer all nöja sig med avslagsbeslul som meddelas av AMS utan kom­mer all föra frågan lill förvallningsdomslol för en i deras tycke mera neulral prövning.

NO

De nämnda osäkerhelerna för ulhyrningsförelagen medför skilda former
av effekliviietsförlusler och kostnadsfördyringar för samhället. Elt synner­
ligen omfattande regleringssystem byggt på så betydande osäkerheter
skapar stora hinder för den effektiva, fungerande konkurrens som stats­
makterna har lagt fasl som medel för all konsumenlkolleklivet i sluländan
skall få så bra varor och tjänster som möjligt lill så låga priser som del går.
I ell sådanl ekonomiskt syslem är del från konkurrenssynpunkt vitalt med
fria etableringsmöjligheter där inle myckel lunga skäl lalar för en reglering.
Om en reglering skulle kunna införas ulan sådana skäl finns del slora
          93


 


risker för alt de redan etablerade förelagen blir innefTekliva eller i vari fall     Prop. 1990/91:124 lar ut för höga priser för all t.ex. kompensera sig för den osäkerhet     Bilaga 1 belräffande verksamhelsförulsättningarna som förslagel innebär.

Del är rimligt atl anta alt förslaget skulle komma att medföra en kraftig begränsning i ulhyrningsförelagens utbud jämfört med nuläget. Detta skul­le i många fall leda till påtagliga problem all lillgodose behoven av lillfällig arbetskraft eller expertis, vilka måste lösas på etl ineffektivt och kostsamt sätt, l.ex. genom atl tillsvidareanställa personal som inle kan ges full sysselsättning.

En ytterligare kostnad är den för hanteringen av del mycket vidsträckta regelsystemet. Detta binder resurser i företagen och de medel som las i anspråk på det här sättet kan inle användas i produktionen av tjänster. Detta berörs över huvud inte i promemorian. Därtill kommer kostnaden för den administrativa prövningen på niyndighetssidan, som visserligen berörs i promemorian men endasl ytligt och ulan försök till någon form av kvantifiering. Hänvisning sker endast lill atl finansieringen torde kunna ske genom expeditionsavgifter.

Kostnaderna till följd av förslagel går naturligtvis inle alt ange i några bestämda tal. Tillsländsprövningen lorde dock, enligt NOs mening, bli mycket omfattande med hänsyn till hur omfattande förslaget är. NOs erfarenheter ger också grund för att i etl längre perspektiv uppskatta kostnaderna som myckel stora.

.AMS

Del är svårt atl beräkna vilka resurser i form av personal och annal som behövs som en konsekvens av förslagel i promemorian. Del måste bli fråga om mycket grova uppskattningar. Till grund för beräkningarna har AMS lagt SAEs bedömning av del minsta anlal medlemsförelag som skulle kunna bli berörda. Del gäller alliså 2 500 ulhyrningsförelag som ska prövas minst vart Iredje år. Ålminslone de första åren måsle del därutöver bli fråga om många fler ärenden.

Om man efter de första åren ulgår från minst åttahundra ansöknings-och tillsynsärenden om årel och ulgår från all lillsynen ska vara effekliv krävs minsl fem handläggare på AMS med god arbelsmarknadspolilisk, juridisk och ekonomisk kompelens. Lönekostnaderna för dessa (inklusive lönebikoslnader och koslnader för gemensam administration) kan beräk­nas till 1,5 milj. kr. om årel. En del tjänster kan behöva köpas utifrån, t. ex. bokföringsgranskning o. dyl. Kostnaden för detta kan uppskattas till ca 250000 kr. Till detta kommer kostnader för resor in. m. i tillsynsverksam­heten, som kan uppskattas lill minsl 250000 kr. ärligen. Sammanlagt innebär förslagel, försiktigt räknat, alltså en merkostnad på ca 2 milj. kr. om årel. Till della kommer arvodeskostnader m. m. för den föreslagna nämndens ledamöter som i enlighel med promemorian kan beräknas till ca 50000 kr.

AMS anser all del är en lämplig lösning alt tillslåndsgivningen och
lillsynsverksamhelen finansieras genom avgifter.
                                     94


 


Statskontoret                                                               Prop. 1990/91: 124

De adminislraliva koslnader som den föreslagna lagstiftningen ger upphov        °

lill har inle närmare beräknals av ulredningen. Med hänsyn lill vad som ovan anförts om lagens räckvidd behöver en nännare analys göras av omfattningen av den tillslånds- och tillsynsverksamhel som bestämmelser kan ge upphov lill. Slalskonlorel tillstyrker dock ulredningens förslag all koslnaderna bör kunna finansieras genom avgifter i samband med till­slåndsgivningen.

RRV

RRV konstaterar att det i betänkandet saknas uppskattningar av hur mycket förslaget kommer atl kosta. Ulredningen anger inle hur många företag som kan komma all beröras lill tillslåndsgivningen. Av den karl­läggning från Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som refereras i utred­ningen framgår all det finns etl stort anlal serviceföretag med skiftande verksamhel. Della lyder på alt det kommer att krävas ett icke obetydligt anlal handläggare pä AMS för att utreda och bereda lillslåndsärendena. Nämndens arbele kommer härvid också att bli omfattande. Än mer omfal-tande kommer del att bli om tillslåndsgivningen ska göras tidsbegränsad. Vidare förutsätter detaljregleringen en väl utbyggd tillsyns- och kontrollap­parat.

RRV konslalerar alt underiag saknas för beslut om införande av avgifter för lillslånd enligt arbelsförmedlingslagen. En förutsättning för atl avgifts­beläggning skall kunna övervägas är alt kostnader, konsekvenser etc. klar­läggs.

8 Övergångsbestämmelser

Slutligen har etl par remissinslanser haft synpunkler på övergångsbestäm­melserna punkl 2 till promemorians lagförslag.

Enligt AMS mening innebär förslaget på denna punkt all det i praktiken bli omöjligt för AMS som lillsynsmyndighel atl ingripa mol praktiskt taget alla ulhyrningsförelag intill dess all lagen iräder i krafl och frislen för lillslånd har gått ul. Övergängsbeslämmelsen kommer alliså tills vidare all fungera som ell fribrev för ulhyrningsförelagen. Delta är inle lämpligt.

Enligi TCOs uppfattning bör den sisla meningen strykas ("Om ansök­ningen avslås får medges att verksamheten ändå får fortsätta under en viss övergångslid om del finns särskilda skäl för della."). I promemorians avsnitt om förhållandel mellan vite och straff, förs ell resonemang som går ut på alt etl av AMS meddelat förbud inte bör förenas med en tidsfrist, eftersom detta kan uppfattas som alt AMS tillåter en verksamhel som är förbjuden i lag. Samma invändning kan riktas mot den nyss citerade övergångsregeln.

Del är givetvis angeläget ined hänsyn till de anslällda i företagen, all de
förelag som tvingas upphöra med sin verksamhet på grund av den nya
lagen får en viss tid för avveckling. Del finns emellertid lillräckligl med
        95


 


tidsfrister inbyggda i förslagel ulan den ovannämnda meningen. För del     Prop. 1990/91: 124 förslå finns liden mellan elt riksdagsbeslut och lagens ikraftträdande, för     Bilaga 1 del andra sexmånadersfristen för atl söka lillslånd, och för del Iredje tiden mellan ansökan och tidpunkten då ansökan slutligt har prövats. Den sistnämnda tidsfristen kan dessutom komma atl sträckas ut avsevärt ge­nom överklaganden av avslagsbeslut.

Enligt Sveriges Advokatsamfund borde rällen alt bedriva verksamhelen under en avvecklingsperiod vara en huvudregel och ej som föreslagils en undanlagsregel.

Enligi JÄMO går förslagel ul på all en ulhyrningsverksamhet som i dag är otillåten skulle få fortsätta under den tid ansökan om tillstånd prövas och även viss tid efter ett eventuellt avslag på sådan ansökan. Att på detta sätt tillåta en i sig otillåten verksamhel kan inte vara lämpligt.

96


 


Lagrådsremissens lagförslag                   Prop- 1990/91:124

Bilaga 2 1  Förslag till

Lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft Regeringen föreskriver följande.

Lagens innehåll

1        § Denna lag gäller arbelsförmedling som bedrivs av andra än den
offenlliga arbelsförmedlingen och som inle sker genom utgivande av skrif­
ter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig.

Med arbelsförmedling enligt lagen avses verksamhet som går ut på all skaffa arbele lill arbetssökande eller arbetskrafl ål arbetsgivare och som inte innebär uthyrning av arbelskrafl enligt 2 §.

2        § I lagen ges också bestämmelser om uthyrning av arbelskraft. Härmed
avses etl rättsförhållande mellan en beställare och en arbetsgivare som går
ut på att arbetsgivaren mot ersättning ställer arbetstagare till beställarens
förfogande för atl ulföra arbete som hör till dennes verksamhet.

Arbetsförmedling

3 §   Arbelsförmedling får inle bedrivas i förvärvssyfte.

Ulan hinder av första stycket får dock arbetsmarknadsstyrelsen ge till­stånd lill arbetsförmedling i förvärvssyfte dels för musiker och sceniska artister för verksamhet som innefattar förmedling av anställning till eller från utlandet dels för förmedling av arbetstagare som med hänsyn lill arbelsuppgifler och anslällningsvillkor får anses ha förelags- eller verksle­dande eller därmed jämförlig slällning.

Tillstånd får beviljas för högst ell år i sänder.

4  § Arbetsförmedling utan förvärvssyfte men mot ersättning får bedrivas endast efler lillslånd av arbetsmarknadsstyrelsen. Sådant lillslånd får dock inle beviljas enskilda personer eller avse arbelsförmedling för sjömän.

5  § En förutsättning för tillstånd enligt 3 eller 4 § är atl det skall finnas ell behov av verksamhelen från arbelsmarknadspolilisk synpunkt.

När elt lillslånd ges enligt 3 eller 4 § skall arbetsmarknadsstyrelsen faslslälla den högsta ersättning som får las ul för förmedlingen. Ersättning­en får endast i de fall som avses i 3 § överstiga de beräknade kostnaderna för verksamheten.

Ell tillstånd enligt 3 eller 4 § får förenas med villkor.

6  § Den som bedriver arbelsförmedling utan ersättning skall anmäla detta lill arbetsmarknadsstyrelsen.

7  § Arbetsmarknadsstyrelsen får, hell eller delvis, återkalla ell lillslånd eller meddela ändrade villkor om

1.     förutsättningarna for tillståndet har upphört, eller

2.  verksamheten inte bedrivs enligt föreskrifter i lagen eller enligt villkor
som tillståndet har förenats med.

8 §   Om en lillståndshavare dör eller försätts i konkurs och boet vill           97


 


fortsätta verksamheten, skall boel skriftligen anmäla detta lill arbelsmark-     Prop. 1990/91:124 nadsslyrelsen inom två månader från dödsfallet eller konkursbeslulet. Om     Bilaga 2 anmälan inle görs inom denna lid upphör lillslåndel all gälla.

Uthyrning av arbetskraft

9 § En arbetsgivare som avser alt hyra ul arbelskraft enligt 2 § skall iaktta
följande:

1.   En arbetstagare får, inom ramen för det enskilda ulhyrningsuppdra­gel, ställas till en beslällares förfogande för en sammanhängande tid av högst fyra månader.

2.   Mellan arbelsgivaren och arbelsiagaren skall del finnas etl skriftligt anställningsavtal som reglerar anställningsformen samt lön och allmänna anställningsvillkor. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock inte träf­fas i de fall som avses i 5 § 1 och 3 samt 6 § lagen (1982:80) om anställ­ningsskydd.

3.   En arbetstagare får inle genom villkor i avial eller på annat sätt hindras atl ta anställning hos en beställare för vilken arbele utförs.

4.   En arbetstagare som har sagt upp sig från en anslällning och lar anställning hos en annan arbetsgivare får inle hyras ut till sin tidigare arbetsgivare förrän sex månader efter det att anställningen upphörde.

 

10  § En beställare får anlita uthyrd arbelskrafl endast om della föranleds av ell tillfälligt behov av arbelskrafl och under de förutsättningar som anges i 9 § 1. En beställare får heller inte anlita uthyrd arbelskrafl i slrid mol 9 § 3 och 4.

11  § Avvikelser får göras från 9§ I och 2 saml 10 § förslå meningen genom kolleklivavial som har slutils eller godkänts av en cenlral arbetsta­garorganisation.

Tillsyn

12  § Arbelsmarknadsslyrelsen skall ulöva tillsynen över efterlevnaden av denna lag.

13  § Arbetsmarknadsstyrelsen har rätl alt från den som omfattas av lillsyn enligt denna lag på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Påföljder

14      §   Arbetsmarknadsstyrelsen  får meddela föreläggande eller förbud
gentemot den som

1.    ulan lillslånd bedriver arbelsförmedling i förvärvssyfte, eller

2.  anlitar sådan olagligl förmedlad arbelski-afl, eller

3.  i strid mol 9 eller 10 §§ hyr ul eller anlilar ulhyrd arbetskrafl ulan all avtal om avvikelse har Iräffals enligi 11 §, eller

4.    underlåter att fullgöra sin skyldighel enligi 13 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen får förena beslul om föreläggande eller förbud

med vite.

15                                                                                                 §   Den som uppsåtligen eller av oaklsamhel ulan tillstånd bedriver                                                         98


 


arbelsförmedling i förvärvssyfte döms till böter eller fängelse i högst sex     Prop. 1990/91:124
månader.
                                                                      Bilaga 2

Den som uppsåtligen eller av oaklsamhel ulan tillstånd bedriver arbels­förmedling utan förvärvssyfte men mot ersättning döms till böler.

Den som uppsåtligen eller av oaklsamhel underlåter atl göra anmälan enligt 6 § döms till penningböter.

16 § Den som överträtt ett vitesföreläggande eller etl vitesförbud enligt 14 § får inte dömas lill ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandel eller förbudet.

Överklagande

17      §   Arbetsmarknadsstyrelsens beslul om vilesföreläggande eller vites­
förbud får inle överklagas.

Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i övrigl enligt denna lag får överklagas hos regeringen.

18      §   Vid en prövning av en ansökan om uldömande av vite får även
vitets lämplighet prövas.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1992, då lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling skall upphöra atl gälla.

99


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1990/91:124

Lagom ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 38 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Facklig vetorätt i visst fall

38 § Innan arbetsgivare beslutar att låta någon utföra vissl arbele för hans räkning eller i hans verksamhel utan att denne därvid skall vara arbetsta­gare hos honom, skall han på egel initiativ förhandla med arbetstagarorga­nisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal för sådant arbete.

Första stycket gäller ej, om arbe- Första slyckel gäller ej, om arbe-

lel är av kortvarig och tillfällig na- tel är av korlvarig och tillfällig na­
tur eller kräver särskild sakkunskap tur eller kräver särskild sakkunskap
och ej heller om den tilltänkta åt- och del inte är fråga om anlilande
gärden i allt väsentligt motsvarar av ulhyrd arbetskraft enligt lagen
åtgärd som har godtagits av arbets-     (
  ) om privat arbetsförmedling

tagarorganisationen. Om organisa- och uthyrning av arbelskrafl. Första
tionen i särskilt fall påkallar det, är stycket gäller ej heller om den till­
arbetsgivaren dock skyldig alt för- tänkta åtgärden i allt väsentligt
handla innan han fattar eller verk- motsvarar åtgärd som har godtagits
ställer beslut.
                       av arbetstagarorganisationen. Om

organisationen i särskilt fall på­kallar det, är arbetsgivaren dock skyldig all förhandla innan han fattar eller verkställer beslut.

Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren falla och verkställa beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första styc­kel. Påkallas förhandling enligt andra slyckel, är arbelsgivaren inte skyldig all uppskjula beslutet eller verkställigheten till dess förhandlingsskyldighe­ten har fullgjorts, om särskilda skäl föreligger mot uppskov. I fråga om förhandling enligt förslå eller andra slyckena äger 14 § molsvarande lillämpning.

Har förhandling påkallats enligt första eller andra styckel är arbels­givaren skyldig att på begäran av den fackliga organisationen lämna sådan information om del lilllänkia arbelel som organisationen behöver för atl kunna ta ställning i frågan.

100


 


Lagrådet                                                                      Prop. 1990/91: 124

Bilaga 3 Uldrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-26

Närvarande: f d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådel Berlil Werner, juslilierådel Ulf Gad.

Enligt prolokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991 har rege­ringen på hemställan av slalsrådel Sahlin beslutat inhämla lagrådets ytt­rande över förslag till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Hans Blyme.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.


 


Innehållsförteckning                                                     Prop. 1990/91:124

Propositionen..................................................................... ..... 3

Proposilionens huvudsakliga innehåll................................ ..... 3

Propositionens lagförslag..................................................       5

Utdrag ur prolokoll vid regeringssammanlräde den 7 mars 1991                    9

1    Inledning........................................................................ ..... 9

2    Arbelsförmedlingslagen.................................................. ... 10

 

2.1    Gällande besiämmeiser.............................................     10

2.2    Vissa inlernalionella åtaganden................................     11

2.3    Rättspraxis................................................................ ... 12

2.4    Övrigl........................................................................     13

2.5    Allmänna överväganden........................................... ... 13

3 Allmän motivering...........................................................     18

3.1    Begreppet "ulhyrning av arbelskrafl"........................ ... 18

3.2    Begreppet "arbetsförmedling" och förmedlingsmonopolet....     24

3.3    Krav på tillstånd allernalivt fackligl samlycke för ut- och in­hyrning av arbelskrafl      ................................................................................. 3 f

3.4    Verksamhetens bedrivande...................................... ... 36

3.5    Tillsyns- och ansvarsfrågor m.m................................ ... 40

3.6    Överklagande........................................................... ... 45

3.7    Koslnader.................................................................. ... 46

3.8    Medbeslämmandelagen (MBL).................................. ... 48

 

4    Upprättade lagförslag..................................................... ... 51

5    Specialmolivering............................................................     51

 

5.1    Förslag till lag om prival arbelsfönnedling och uthyrning av arbelskraft                    51

5.2    Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestäm­mande i arbelslivel    ................................................................................. 58

 

6    Hemställan......................................................................     58

7    Beslul..............................................................................     59

Bilaga 1 Sainmanslällning av remissyttranden över deparle-
menlspromemorian Arbelsförmedlingslagen — en över­
syn  ....................................................................
    60

Bilaga 2     Upprättade lagförslag .....................................     97

Bilaga 3     Uldrag ur lagrådets prolokoll den 26 februari 1991          101

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991                                                                                                                     I 02