Prop.
1990/91:111
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 14 februari 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
I propositionen föreslås att sekretesslagen (1980:100) ändras så att hälso-
och sjuk vårdssekretess eller socialtjänstsekretess inte hindrar att uppgifter
om barn och ungdomar eller om den som är missbrukare lämnas mellan
myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om det be-
hövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat
stöd. Motsvarande skall gälla om det behövs för en nödvändig insats för ett
väntat barn.
Vidare skall enligt propositionen uppgifter få lämnas mellan olika myn-
digheter inom den kommunala och landstingskommunala hälso- och sjuk-
vården för statistik, forskning och administration, om ett s. k. rakt skade-
rekvisit tillåter detta.
En ny lag om uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården föreslås
också. Enligt lagen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter för
kommuner och landstingskommuner att lämna uppgifter till socialstyrel-
sen och läkemedelsverket för forskning och statistikframställning inom
hälso- och sjukvårdens område.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 111
Prop. 1990/91:111
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1§ och 14 kap. 2§ sekretesslagen
(1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1§
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk
verksamhet, såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, in-
semination, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastre-
ring och åtgärder mot smittsamma sjukdomar samt i verksamhet som
avser särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och därmed lik-
ställda.
Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myn-
dighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över
allmän eller enskild hälso- och sjukvård.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination och
lagen (1988:1473) om undersök-
ning beträffande HIV-smitta i
brottmål.
En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första styc-
ket får lämna uppgift till en annan
sådan myndighet för forskning eller
framställning av statistik eller för
administration på verksamhetsom-
rådet, om det inte kan antas att den
enskilde eller någon honom närstå-
ende lider men om uppgiften röjs.
Vidare får utan hinder av sekretes-
sen uppgift lämnas till enskild en-
ligt vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination och
lagen (1988:1473) om undersök-
ning beträffande HIV-smitta i
brottmål.
14 kap
2§2
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om diciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndighe-
ten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet
där uppgiften förekommer,
Lagen omtryckt 1989:713.
Senaste lydelse 1990:1414.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 111
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-
mer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttran-
de av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersök-
ning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress,telefonnummer och
arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgiv-
ning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos televerket om en-
skilds telefonnummer får dock, om den enskilde hos televerket begärt att
abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet som
begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks for delgivning
håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet for brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 — 6 §§, 8 kap. 8 §
första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra
stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket
endast såvitt angår misstanke om brott for vilket inte är föreskrivet lindri-
gare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1 eller
4 §, inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyn-
dighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 §
första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift om enskild, som inte
fyllt arton år eller som fortgående
missbrukar alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel, eller närstå-
ende till denne lämnas från myndig-
het inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten till annan sådan
myndighet, om det behövs för att
den enskilde skall få nödvändig
vård, behandling eller annat stöd.
Detsamma gäller i fråga om läm-
nande av uppgift om gravid kvinna
eller närstående till henne, om det
behövs för en nödvändig insats till
skydd för det väntade barnet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Härigenom föreskrivs att en landstingskommun eller en annan kom-
mun, enligt vad regeringen närmare föreskriver, skall lämna uppgifter från
hälso- och sjukvården eller annan sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §
första stycket sekretesslagen (1980:100) till socialstyrelsen och läkeme-
delsverket för forskning eller framställning av statistik på området.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991.
Prop. 1990/91: 111
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1989:713, ändrad senast 1991:19)
trädde i kraft den 1 januari 1981. Med hänsyn till ämnesområdets natur
och till lagens vidsträckta tillämpningsområde bevakas fortlöpande upp-
kommande frågor om ändringar i lagen. Jag skall nu ta upp ett antal frågor
om sådana ändringar som har aktualiserats i skilda sammanhang.
Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1988 vissa motioner som in-
nehöll önskemål om vidgade möjligheter för myndigheter att till andra
myndigheter få lämna ut sekretessbelagda uppgifter inom hälso- och sjuk-
vård samt socialtjänst. Efter hörande av socialutskottet ansåg konstitu-
tionsutskottet att det var påkallat att begära en översyn av sekretessregler-
na i fråga. Översynen borde enligt utskottet syfta till en smidigare tillämp-
ning av de grundläggande sekretessreglerna i de fall där tillämpningen i dag
är till uppenbar nackdel för den enskilde ur vård- och behandlingssyn-
punkt (1988/89:KU14). Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen till
känna (rskr. 1988/89:51).
Inom justitiedepartementet har med anledning av riksdagens begäran
upprättats promemorian (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan myndig-
heter på vårdområdet. I promemorian behandlas förutom frågor om upp-
giftslämnande inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten för vård,
behandling och stöd till den enskilde även frågor om sekretessen inom en
myndighet på hälso- och sjukvårdsområdet samt frågor om uppgiftsläm-
nande för forskning, statistikframställning och sjukvårdsadministration på
hälso- och sjukvårdsområdet. Promemorian utgör i de sistnämnda delarna
en omarbetning av de förslag till ändringar i sekretesslagen som data- och
offentlighetskommittén (DOK) lämnade i sitt delbetänkande (SOU
1986:24) Integritetsskyddet i informationssamhället 1 Rättelse och skade-
stånd. Patientuppgifter i personregister. Promemorians förslag behandlas i
avsnitt 2. Promemorians lagförslag och sammanfattning bör fogas till
protokollet som bilaga 1 och 2. Promemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 3.
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiede-
partementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 88 — 4353).
Riksskatteverket har i en framställning begärt en ändring i sekretessla-
gen så att konkursförvaltare skall få möjlighet att ta del av vid taxerings-
och skatterevision upprättade promemorior. Framställningen har remiss-
behandlats. Vid beredningen av ärendet i departementet har det visat sig
att frågan kräver ytterligare överväganden. Jag kommer därför inte att
behandla den frågan i detta sammanhang.
Storstockholms intagningsnämnd för gymnasieskolan har i en framställ-
ning begärt att sekretess införs för vissa uppgifter hos intagningsnämnden.
Framställningen, som tas upp i avsnitt 3, bör fogas till protokollet som
bilaga 4.
I avsnitt 3 diskuteras även en fråga som postverket har väckt i en
framställning, nämligen om sekretesskydd gentemot enskilda för uppgifter
om tillfällig adress. Framställningen bör fogas till protokollet som bilaga 5.
Regeringen beslutade den 31 januari 1991 att inhämta lagrådets yttran-
de över justitiedepartementets förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) och förslag till lag om viss uppgiftsskyldighet inom hälso- och
sjukvården. De till lagrådet överlämnade förslagen överenstämmer, från-
sett en redaktionell ändring, med de lagförslag som jag avser att lägga fram
nu.
Lagrådet har den 4 februari 1991 lämnat de remitterade förslagen utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 6.
Jag har i detta ärende samrått med cheferna för social-, kommunika-
tions- och utbildningsdepartementen samt statsrådet Lindqvist i de frågor
som rör resp, statsråds ansvarsområde.
Prop. 1990/91:111
Mitt förslag: Reglerna i sekretesslagen ändras så att hälso- och
sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen inte hindrar att
uppgifter om barn och ungdomar eller den som är missbrukare
lämnas mellan myndigheter inom hälso- och sjukvården och social-
tjänsten, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård,
behandling eller annat stöd. Detsamma skall gälla om det behövs för
en nödvändig insats till skydd för ett väntat barn.
Promemorians förslag överenstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom tre har tillstyrkt eller inte
haft något att invända mot förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge Prop. 1990/91: 111
anser att frågan kräver vidare överväganden, varför en eventuell lagänd-
ring bör anstå. Stockholms stad anser att nu gällande sekretessbestämmel-
ser är rimliga och väl avvägda och att några förändringar inte är nödvändi-
ga. Staden instämmer dock i att det finns behov av regler som medger
uppgiftslämnande mellan myndigheter till skydd för ett väntat barn. Upp-
sala universitet avstyrker förslaget då det är ett för stort och inte tillräckligt
motiverat avsteg från den grundsyn som bestämt ramen for bl. a. sekretess-
lagen.
Bakgrunden till mitt förslag:
Gällande regler
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller med vissa undantag sekretess inom
den offentliga hälso- och sjukvården för uppgifter om enskildas hälsotill-
stånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgif-
terna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men. Sekretessen inom socialtjänsten för uppgifter om enskildas personli-
ga förhållanden är enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen utformad
på samma sätt. Sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet och social-
tjänstområdet avgränsas alltså med ett s. k. omvänt skaderekvisit. Presum-
tionen är för sekretess.
Begreppet men har i sekretesslagen en mycket vidsträckt innebörd och
tar framför allt sikte på de olika kränkningar av den personliga integriteten
som kan uppstå om uppgifterna lämnas ut (jfr prop. 1979/80:2, Del A s.
83). Med men anses sådant som att någon blir utsatt för andras missakt-
ning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan den omständig-
heten att vissa personer känner till en för någon enskild ömtålig uppgift
kan i många fall anses vara tillräckligt för att medföra men. Utgångspunk-
ten för en bedömning av om men föreligger är den enskildes egen upplevel-
se. I konsekvens med detta kan även helt rättsenliga åtgärder utgöra men,
t. ex. att utlämnande av uppgifter om en person från en myndighet till en
annan leder till att den aktuella personen blir föremål för sluten psykiatrisk
vård. Vid bedömningen av vad som utgör men finns det ett visst utrymme
för att ta hänsyn till vad som enligt gängse värderingar i samhället uppfat-
tas som men. Enbart det förhållandet att en person tycker att det är
obehagligt i största allmänhet att andra vet var han bor kan t. ex. inte anses
som men.
En redogörelse för vissa uttalanden om menbegreppet dels i lagstift-
ningsärenden, dels av riksdagens ombudsmän finns i promemorian s. 9 ff.
Om sekretess gäller för uppgifter hos en myndighet, får uppgifterna inte
heller röjas för andra myndigheter i andra fall än som anges i sekretessla-
gen eller i en lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar (1 kap.
3 § första stycket). Begränsningarna i möjligheten att lämna uppgifter
mellan olika myndigheter gäller också i förhållandet mellan olika verksam-
hetsgrenar inom samma myndighet, om de är att betrakta som självständi-
ga i förhållande till varandra (1 kap. 3 § andra stycket).
I sekretesslagen finns flera undantagsbestämmelser, som innebär att en Prop. 1990/91: 111
uppgift får lämnas ut trots att sekretess normalt gäller för den.
Av 1 kap. 5 § sekretesslagen framgår att sekretess inte hindrar att en
uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndig-
heten skall kunna fullgöra sin egen verksamhet. Av förarbetena framgår att
bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Den kan inte heller åberopas för
att hjälpa en annan myndighet att fullgöra sin verksamhet (prop.
1979/80:2 Del A s. 465 och 494).
Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar sekretessen inte heller att en
uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av
lag eller förordning. Bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet för myn-
digheter på vårdområdena finns i ett flertal författningar. Uppgiftsskyldig-
het föreskrivs bl. a. i 7 och 7 a §§ lagen (1980:1 l)om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen), 63 — 66 och 71 §§ socialtjänst-
lagen (1980:620, omtryckt 1988:871, ändrad senast 1990:1527) samt 6
och 7 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).
De som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är enligt 7 § tillsynslagen
skyldiga att lämna uppgifter m.m. till socialstyrelsen i dess egenskap av
tillsynsmyndighet. I 7 a § samma lag anges bl. a. att uppgifter om att någon
vistas på en sjukvårdsinrättning på begäran skall lämnas ut till vissa
rättsinstanser och till folkbokföringsmyndigheter.
Enligt 71 § andra stycket socialtjänstlagen gäller numera att myndighe-
ter vars verksamhet berör barn eller ungdom samt andra myndigheter
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till
socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något
som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till underårigs
skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter
samt läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan
anställning. Bestämmelsen fick denna lydelse genom en ändring som träd-
de i kraft den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:28, SoU15, rskr. 112, SFS
1990:53). Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten utvidgades då till att
gälla — förutom myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom —
också andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Anmälningsplikten gäller även för dem som är verksamma inom kom-
munal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en
underårig misshandlas i hemmet (tredje stycket). Myndigheter, befatt-
ningshavare och yrkesutövare som anges i andra stycket är skyldiga att
lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utred-
ning av en underårigs behov av skydd (fjärde stycket).
Liknande bestämmelser om skyldighet för myndigheter som i sin verk-
samhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare att göra anmälan
till länsstyrelsen och att lämna uppgifter dit finns i 6 och 7 §§ LVM.
I 14 kap. 2 § sekretesslagen föreskrivs bl. a. att sekretessen inom hälso-
och sjukvården och socialtjänsten inte hindrar att uppgifter lämnas till
polis och åklagare angående misstankar om brott med ett minimistraff på
två års fängelse eller misstankar om vissa allvarliga brott mot minderåriga.
Den senare bestämmelsen infördes på riksdagens initiativ (KU
1979/80:37).
För de flesta andra områden men inte inom området för hälso- och Prop. 1990/91: 111
sjukvårdssekretess och socialtjänstssekretess gäller dessutom den s. k. ge-
neralklausulen i sekretesslagen (14 kap. 3 §). Den innebär att en sekretess-
belagd uppgift får lämnas från en myndighet till en annan, om det är
uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut har företräde framför
det intresse som sekretessen skall skydda.
Denna generalklausul är tillämplig på uppgiftslämnande mellan såväl
olika myndigheter som olika verksamhetsgrenar inom en och samma
myndighet. Bestämmelsen har kommit till för att inte några oförutsedda
hinder skall uppkomma i myndigheternas verksamhet. Den är alltså av-
sedd att tillgodose den självklara principen om myndigheternas skyldighet
att samarbeta i frågor där utbyte av information ingår som ett viktigt led i
samarbetet (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 91 och 326 f. samt KU
1979/80:37 s. 12).
Skälet till att myndigheter inom hälso- och sjukvården inte får lämna ut
uppgifter till en annan myndighet efter en intresseavvägning enligt gene-
ralklausulen är att vården bygger på att den enskilde skall känna förtroen-
de för dem som har hand om vården. En konsekvens är att samråd med
andra myndigheter i princip inte skall ske utan den enskildes samtycke (jfr
prop. 1981/82:186 s. 14 f.).
Sekretess till skydd för en enskild gäller enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen i
allmänhet inte i förhållande till den enskilde själv. Vidare kan den enskilde
efterge sekretessen helt eller delvis.
Frågan om myndigheternas möjligheter att samarbeta på vårdområdet
har under hela 1980-talet flera gånger tagits upp av riksdagen och regering-
en. Även i olika utredningar har frågan om sekretessens betydelse för
samarbetet mellan myndigheter behandlats.
I propositionen om den nya sekretesslagen förordade föredragande stats-
rådet att en särskild lag om uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården
skulle utarbetas (prop 1979/80:2 Del As. 173 f.). Denna fråga behandlades
i propositionen om följdlagstiftning till den nya sekretesslagen i fråga om
hälso- och sjukvården samt den allmänna försäkringen (prop.
1980/81:28). I den propositionen framhöll föredragande statsrådet att
tanken på att samla alla uppgiftsskyldigheter inom hälso- och sjukvården i
en enda särskild lag mötte på en rad svårigheter. Det ansågs därför att en
särskild lag i ämnet inte borde utfärdas. I stället föreslogs ett antal ändrade
bestämmelser om uppgiftsskyldighet på vårdområdet, vilket godtogs av
riksdagen.
En närmare redogörelse för frågans behandling i lagstiftningssamman-
hang finns i promemorian s. 18 ff.
Justitiedepartementets uppföljning
Med anledning av den översyn av sekretessreglerna som riksdagen begärt
har inom justitiedepartementet sekretesslagens tillämpning följts upp vad
gäller sekretessen mellan olika myndigheter och verksamhetsgrenar inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Därvid har olika företrädare för
hälso- och sjukvården samt socialtjänsten intervjuats. Överläggningar har
ägt rum även med tjänstemän vid socialstyrelsen, Svenska kommunfor- Prop. 1990/91: 111
bundet och Landstingsförbundet. Synpunkter har inhämtats också från
förre justitieombudsmannen Tor Sverne.
Uppföljningen har visat att sekretesslagen ibland ger upphov till pro-
blem då ett samarbete mellan myndigheterna är påkallat från vård- och
behandlingssynpunkt för att söka bistå en enskild. Även andra problem
som sammanhänger med vårdsekretessen har emellertid påtalats. De till-
lämpningsproblem som man har pekat på stämmer i stora drag med vad
som framgår av de motioner som låg till grund för riksdagens beslut och
remissvaren över dessa.
Den nuvarande principen är ju som redan nämnts att det i princip krävs
samtycke från den enskilde för att uppgifter skall få lämnas mellan myn-
digheter och verksamhetsgrenar. Även om det är det normala att sådant
samtycke lämnas, visar uppföljningen att det förekommer fall då den
enskilde inte vill medverka till att uppgifter lämnas ut om honom eller
henne, också i de fall det är fråga om uppgiftslämnande i rent vård- och
behandlingssyfte. Från flera håll har framförts att det i dessa fall är mycket
svårt, om ens möjligt, att ge den enskilde det stöd som han eller hon är i
behov av.
En grupp av fall där sålunda problem uppstått rör barn som far illa
därför att vårdnadshavaren inte medger att uppgifter lämnas ut, kanske i
tanke att brister i vården om barnet inte skall komma fram.
De hinder som sekretesslagen tidigare utgjorde for att lämna uppgifter
till socialnämnden torde dock i stora delar ha undanröjts genom den
tidigare nämnda ändringen i 71 § socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1
juli 1990.
I socialtjänstlagen ges dock inte socialtjänsten någon möjlighet att lämna
uppgifter till hälso- och sjukvården. Detta innebär enligt promemorian att
möjligheterna till samarbete mellan myndigheterna för att bistå barn och
ungdomar kan försvåras. En situation som tas upp i promemorian gäller
möjligheterna för socialtjänsten att lämna uppgifter till hälso- och sjukvår-
den i fall då ett barn har utsatts för eller kan misstänkas ha utsatts för
incest. Vid övergrepp av detta slag förekommer det ofta att s. k. incest-
grupper med företrädare för olika myndigheter inrättas. Syftet med dessa
grupper är att bevaka barnets intressen och ge barnet erforderligt stöd. I
dessa fall är det oftast inte möjligt att få något samtycke från vårdnads-
havaren till att uppgifter lämnas ut från socialtjänsten.
En annan situation, som vid utvärderingen tagits upp från flera håll, har
behandlats i betänkandet (SOU 1987:11) Skydd för det väntade barnet 1.
Åtgärder vid missbruk m.m. under graviditeten. Vid vissa typer av miss-
bruk hos gravida kvinnor är det av mycket stor betydelse med särskilda
insatser i samband med förlossningen för att hjälpa barnet. På grund av
sekretesslagen kan emellertid en psykiatrisk klinik eller en social myndig-
het inte lämna ut uppgifter om en kvinnas personliga förhållanden till en
mödravårdscentral, om inte kvinnan samtycker till det. Med hänsyn här-
till föreslogs i det nämnda betänkandet en ändring i sekretesslagen. Ge-
nom den föreslagna ändringen skulle det öppnas en möjlighet för myndig-
heter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att utan hinder av
10
sekretessen lämna uppgifter till varandra, om det behövs för insats till
skydd för den ofödde. Betänkandet har remissbehandlats och fått ett
positivt mottagande i denna del men har ännu inte lett till någon lagstift-
ning.
Andra hinder i informationsutbytet mellan myndigheter som kommit
fram vid översynen rör de olika samverkansformer i form av narkotika-
grupper, rehabiliteringsgrupper och andra samrådsgrupper som inrättats
på det lokala planet. Uppgifter om enskildas personliga förhållanden kan
inte lämnas ut i dessa grupper av företrädare för vårdmyndigheterna utan
den enskildes samtycke. Det uppgiftslämnande som kan ske med stöd av
71 § socialtjänstlagen gäller bara barn och ungdomar och avser uppgifts-
lämnande till socialtjänsten.
Hinder för vårdmyndigheterna att utbyta information och därigenom
söka bistå den enskilde kan naturligtvis också uppstå utan att formella
arbetsgrupper har inrättats, då den enskilde av någon anledning inte vill ta
emot samhällets stödinsatser.
Skälen för mitt förslag: En vägledande utgångspunkt för lagstiftningen
på hälso- och sjukvårdsområdet och socialtjänstområdet är respekten för
den enskildes självbestämmande och integritet. I hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763) föreskrivs bl. a. att vården skall bygga på respekt för
patientens självbestämmande och integritet samt att vården och behand-
lingen så långt möjligt skall utformas och genomföras i samråd med
patienten (2 a §). Enligt socialtjänstlagen skall socialtjänsten bygga på
respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Vidare
skall socialnämndens insatser för den enskilde utformas och genomföras
tillsammans med honom (1 och 9 §§). Dessa principer är av största bety-
delse både för den allmänna uppfattningen om hälso- och sjukvården och
socialtjänsten samt för innehållet och framgången i vård- och behandlings-
arbetet (jfr 1988/89:KU14 s. 21). En enskild skall således med förtroende
kunna vända sig till en vårdmyndighet för att få hjälp med sina problem i
förvissningen att de uppgifter han eller hon lämnar inte sprids vidare.
Det kan emellertid ifrågasättas om de hinder för informationsutbyte
mellan vårdmyndigheterna som har redovisats i promemorian verkligen
stämmer överens med de intentioner som ligger bakom lagstiftningen på
områdena. Av redogörelsen framgår att vårdmyndigheterna på grund av
sekretessen ibland är förhindrade att bistå enskilda på ett adekvat sätt.
Hindret att utbyta uppgifter behöver inte ha något samband med en ovilja
från den enskilde att få hjälp. I vissa undantagsfall får man räkna med att
den enskilde på grund av likgiltighet eller liknande inte vill eller förmår att
medverka. Det finns som bl. a. konstitutionsutskottet påpekat i sitt betän-
kande 1988/89:KU14 vissa situationer då reglerna om sekretess mellan
olika myndigheter på vårdområdet är till uppenbar nackdel för den enskil-
de från vård- och behandlingssynpunkt. De fall som jag pekat på avser
vårdnadshavare, vilkas barn far illa, och personer med missbruksproblem,
som ofta torde vara allvarliga. Jag har även nämnt behovet av skydd för ett
väntat barn. Ett uppgiftslämnande i nu nämnda fall framstår många
gånger som helt nödvändigt med hänsyn till den enskildes behov av stöd.
Det är enligt min mening inte förenligt med principerna bakom vårdlag-
Prop. 1990/91: 111
stiftningen att dessa personer, som är särskilt utsatta i samhället, skall
kunna hamna i en situation som medför att de blir utan vård och behand-
ling på grund av de sekretessregler som gäller. De bör tvärtom få möjlighe-
ten till stöd eller vård genom att uppgifter lämnas. Omsorgen om den
enskilde måste därför enligt min uppfattning i dessa undantagsfall göra det
möjligt för vårdmyndigheterna att utbyta uppgifter med varandra för att
bistå en enskild trots att den enskilde inte har lämnat sitt samtycke till
uppgiftslämnandet. Därmed är inte sagt att någon åtgärd skall kunna
påtvingas dem utan särskilt stöd i lagstiftningen. Jag anser därför i likhet
med det stora flertalet remissinstanser att det bör bli möjligt för vårdmyn-
digheterna att utbyta uppgifter i vissa fall för att bistå en enskild trots att
han eller hon inte har lämnat sitt samtycke till uppgiftslämnandet. En ny
reglering bör utformas med den principiella uppläggning som föreslagits i
promemorian.
I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om hur det föreslagna
undantaget från sekretessen förhåller sig till reglerna om den enskildes rätt
till skydd för sitt privat- och familjeliv i den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Enligt artikel 8 i konventionen har envar rätt till skydd för bl. a.
sitt privat- och familjeliv. Offentlig myndighet får inte störa åtnjutandet
av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett
demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till bl. a. skyddandet av
hälsa eller moral. Förslaget är väl förenligt med konventionen.
En begränsning av sekretessen skulle också som anförs i promemorian
kunna åstadkommas genom att man i vårdlagstiftningen anger de särskilda
fall då uppgifter skall få lämnas ut trots att de är sekretessbelagda. Förde-
len med preciserade undantagsregler är att undantagen från sekretess klart
och tydligt anges i lag. En nackdel med en sådan reglering är att det är svårt
att i detalj förutse de situationer då uppgifter kan behöva lämnas. Därtill
kommer att undantagen från sekretessen måste konstrueras som regler om
uppgiftsskyldighet (jfr 14 kap. 1 § sekretesslagen). Även om uppgiftsskyl-
digheten modifieras i olika hänseenden, är risken som anförts i promemo-
rian stor att sådana regler lätt blir ”trubbiga”. Vad som i första hand bör
eftersträvas är att skapa en möjlighet att få information, inte att införa en
skyldighet att på eget initiativ lämna information till en annan myndighet.
Jag anser därför i likhet med vad som anförs i promemorian att undanta-
gen från sekretess bör utformas generellt på ett sätt som gör det möjligt att
lämna ut information i de situationer då det bedöms finnas ett stort behov
av detta.
Vid en generell reglering står valet framför allt mellan en viss utvidgning
av generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen och en komplettering av de
olika undantagen från sekretessen som finns i 14 kap. 2 § samma lag. Med
hänsyn till den begränsade räckvidd som undantaget är avsett att få
framstår en ändring av 14 kap. 2 § som den mest lämpliga. Därtill kommer
att om regleringen tas in i 14 kap. 3 § sekretesslagen den bör utformas som
en allmän intresseavvägning i enlighet med vad som gäller enligt paragra-
fen. En sådan allmän intresseavvägning ger ofta upphov till tillämpnings-
problem. Vidare har bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge och kammar-
Prop. 1990/91:111
12
rätten i Stockholm i sina remissvar ställt sig avvisande till en utvidgning av
generalklausulen. Jag delar därför den bedömning som gjorts i promemo-
rian att undantaget från sekretessen bör tas in i ett nytt stycke i 14 kap. 2 §
sekretesslagen.
En ny reglering bör omfatta barn och ungdomar samt missbrukare
Förutsättningen för att ett uppgiftsutbyte utan den enskildes samtycke
skall kunna äga rum mellan myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten bör vara att det framstår som nödvändigt för den enskilde
från vård- och behandlingssynpunkt. En undantagsregel av det avsedda
slaget bör ges ett begränsat tillämpningsområde. I justitiedepartementets
uppföljning av sekretesslagens tillämpning på vårdområdet har som jag
tidigare nämnt framkommit fall där barn och ungdomar far illa och där
missbrukare närmast på grund av sitt missbruksberoende inte vill medver-
ka till att uppgifter om dem lämnas ut. Även de bristande möjligheterna
att skydda ett väntat barn har uppmärksammats. Det är därför dessa fall
som bör omfattas av en ny reglering. Undantaget bör medge endast att
uppgifter som rör barn och ungdomar samt missbrukare får lämnas ut
fastän de annars är sekretessbelagda. När det gäller uppgiftslämnande till
skydd för den som ännu inte är född torde det främst vara uppgifter om
modern som kan behöva lämnas ut men även uppgifter om andra närstå-
ende bör omfattas av den nya möjligheten att lämna information.
Varje form av missbruk bör inte leda till att uppgifter skall kunna
lämnas ut trots sekretessen. En sådan ordning skulle stämma dåligt med
principerna på vårdområdet om respekten för den enskildes självbestäm-
mande och integritet. Det är viktigt att undantaget från sekretessen inte
ges en så vid tillämpning att den enskilde avstår från att vända sig till
vårdmyndigheterna med sina missbruksproblem av rädsla för att de upp-
gifter han eller hon lämnar sprids vidare. Den enskilde skall därför även
fortsättningsvis med förtroende kunna vända sig till en vårdmyndighet
med sina missbruksproblem i förvissningen att uppgifterna om honom
eller henne inte lämnas vidare utan att samtycke därtill lämnats. Undanta-
get skall därför ta sikte på endast dem som mera varaktigt missbrukar
beroendeframkallande medel och för vilka behovet av vård och behand-
ling är påtagligt. Jag föreslår därför att undantag från sekretessen skall
kunna medges för dem som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel.
Flera remissinstanser har framfört att begreppet fortgående missbruk är
mindre lämpligt. Ett par har föreslagit att ordet fortgående skall utgå för
att möjliggöra ett uppgiftslämnande även i fall där missbruket inte är så
allvarligt. En annan remissinstans har föreslagit att ordet fortgående byts
ut mot pågående. Andra har påtalat att begreppet fortgående missbruk
behöver preciseras i lagtexten eller genom uttalanden i motiven till be-
stämmelsen.
Som framgått anser jag för egen del att begreppet fortgående missbruk är
lämpligt. Med det avser jag de fall när missbruket är allvarligt och såvitt
avser alkohol har en viss varaktighet. När det gäller den närmare innebör-
Prop. 1990/91: 111
13
den av vad som menas med fortgående missbruk hänvisas till propositio- Prop. 1990/91: 111
nen 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare m. m. s. 44. Miss-
bruket skall dock inte behöva vara så allvarligt att uppgifterna får lämnas
endast då samtliga förutsättningar for tvångsvård är uppfyllda.
Enligt LVM är en av förutsättningarna for tvångsvård att missbrukaren
till foljd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga
lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och att
vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller någon annan
lag. Förutom detta krävs att den enskilde till följd av sitt missbruk utsätter
sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att
förstöra sitt liv eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller
någon närstående.
Enligt min mening föreligger det således en klar gradskillnad mellan de
fall när uppgifter avseende en missbrukare skall kunna lämnas mellan
olika vårdmyndigheter enligt förslaget och de fall när tvångsvård kan
komma i fråga.
Det är särskilt angeläget att unga missbrukare erhåller adekvat vård och
behandling. Det är viktigt att relevanta åtgärder kan sättas in på ett tidigt
stadium av missbruket och att arbetet kan inriktas på att förebygga en
utveckling till grövre missbruk. Beträffande denna kategori torde därför
frågan om att aktualisera undantag från sekretessen böra ske i ett tidigare
skede än eljest för att den unge skall få nödvändig vård.
Som jag tidigare redogjort för bör undantaget från sekretessen även
kunna tillämpas när det behövs for en nödvändig insats till skydd för ett
väntat barn. Med detta avser jag närmast de fall när en gravid kvinna på
grund av missbruk, egen sjukdom eller sin livsföring i övrigt riskerar att
skada fostret.
Ju tidigare åtgärder vidtas beträffande en kvinna som missbrukar alko-
hol eller andra droger eller som i övrigt lever ett för fostret riskfyllt liv,
desto större är möjligheterna för att hon skall föda ett friskt barn. Det är
därför viktigt att de vårdorgan som kan ge en kvinna hjälp och stöd under
graviditeten, främst inom mödrahälsovården och socialtjänsten men även
inom den psykiatriska vården, så snart som möjligt får vetskap om kvin-
nans situation.
Enligt min uppfattning är det angeläget att alla samhällets resurser for
att skydda ett väntat barn kan samverka. Jag anser att den gravida kvin-
nans krav på integritet i vissa fall måste efterges, om det är nödvändigt för
att skydda ett foster från att skadas. I många fall kan sannolikt ett sam-
tycke till uppgiftslämnande erhållas eftersom de allra flesta gravida kvin-
nor torde vara villiga att göra en särskild ansträngning för att inte genom
missbruk eller livsföring i övrigt utsätta fostret for risk att skadas. Det bör
givetvis också på allt sätt eftersträvas att kvinnan går med på att uppgifter
om henne lämnas ut. Om en intressemotsättning skulle uppstå, bör emel-
lertid barnets intresse av att få födas friskt väga över kvinnans intresse av
integritetsskydd. De fall när en gravid kvinna på grund av detta skäl skulle
avstå från att söka upp en mödravårdscentral torde vara ytterst få.
Eftersom det är angeläget med en samverkan mellan alla samhällets
resurser till skydd for ett väntat barn bör även uppgifter om närstående till
14
den gravida kvinnan i vissa fall kunna utlämnas. Givetvis bör även här i Prop. 1990/91: 111
första hand eftersträvas ett samtycke till att uppgifterna utlämnas.
Till skillnad från länsstyrelsen i Malmöhus län anser jag att det inte finns
något behov av att låta undantaget även omfatta de fall när ett barn väntas
till ett adoptiv- eller familjehem eftersom socialnämnden i dessa fall har en
långt gående undersökningsplikt av förhållandena i det tilltänkta hemmet.
Det är visserligen riktigt som länsstyrelsen påpekat att uttrycket ”ett
väntat barn” skulle kunna anses innefatta även kommande adoptivbarn.
Jag anser dock att detta uttryck är att föredra framför uttrycket ”ofött
barn”. Jag föreslår dock en formulering av bestämmelsen som bör innebä-
ra att några missförstånd inte skall kunna uppstå.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och justitieombuds-
mannen Norell-Söderblom (JO) har ansett att möjligheterna till uppgifts-
utbyte mellan myndigheter inom vårdområdet skall omfatta även andra
grupper än dem jag föreslagit. De har förordat att undantag från sekretes-
sen även skall gälla äldre och psykiskt sjuka. Enligt HSAN kan samarbetet
mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten försvåras av gällande
sekretessregler för dessa grupper, särskilt som de i allt större utsträckning
skall överföras till öppenvård.
Riksdagen har med anledning av förslag i proposition 1990/91:14 om
ansvaret för service och vård av äldre och handikappade m. m. beslutat att
kommunerna skall få ett utvidgat ansvar for vården för dessa grupper.
Beslutet innebär att kommunerna skall överta ansvaret för den långvariga
hälso- och sjukvården från landstingen beträffande dem som är äldre samt
beträffande fysiskt och psykiskt handikappade (1990/9 l:SoU9, rskr. 97,
SFS 1990:1465). Den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjäns-
ten avses att fungera som komplement till varandra i en integrerad organi-
sation under ledning av den eller de nämnder som kommunfullmäktige
bestämmer. Detta innebär att den kommunala hälso- och sjukvården och
socialtjänsten i detta avseende inte blir att betrakta som självständiga i
förhållande till varandra i sekretesslagens mening (prop. 1990/91:14 s.
85). Sekretesslagens nuvarande utformning bör därför inte föranleda några
problem inom den kommunala hälso- och sjukvården. Jag anser därför att
det inte är nödvändigt med någon ändring av sekretessreglerna som tar
sikte särskilt på dessa grupper.
Undantaget bör gälla endast myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten
Det huvudsakliga syftet med lättnaden i sekretessen är att vårdmyndighe-
terna skall kunna samverka med varandra eller eljest lämna varandra
information, om det är nödvändigt för att kunna bistå en enskild. Undan-
taget från sekretessen bör därför göras tillämpligt bara på myndigheter
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. I praktiken torde uppgifts-
utbyte främst behöva förekomma mellan myndigheter inom socialtjäns-
ten, mödrahälsovården, barnhälsovården, vuxenpsykiatrin och skolhäl-
sovården.
Ett par remissinstanser har föreslagit att undantaget från sekretessen
15
utvidgas till att omfatta även uppgiftsutbyte mellan vårdmyndigheterna å
ena sidan och skolan å andra sidan for att underlätta samarbetet avseende
barn och ungdomar. Jönköpings kommun anser att den nuvarande ut-
formningen av sekretessreglerna är alltför rigid eftersom den hindrar sam-
arbete mellan socialtjänsten och t. ex. polisen, arbetsförmedlingen och
kriminalvården beträffande underåriga och missbrukare.
I den uppföljning som gjorts inom departementet har dessa frågor be-
rörts. Det har enligt min mening inte kommit fram tillräckliga skäl för att
nu förordna om ytterligare undantag från sekretessen i dessa fall. Någon
lättnad i sekretessen som innebär att uppgifter skall kunna lämnas från
vårdmyndigheterna till myndigheter utanför vårdområdet utöver vad som
för närvarande gäller bör därför nu inte införas. Detta ställningstagande
motiveras inte minst av att uppgifterna får ett sämre sekretesskydd utanför
vårdområdet.
Ett flertal remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, Älvsborgs läns lands-
ting, Sveriges farmacevtförbund och Apoteksbolaget Aktiebolag, har påta-
lat problemet med att de nuvarande sekretessreglerna hindrar samarbetet
mellan apoteken och vårdmyndigheterna när det gäller möjligheterna att
ingripa mot missbruk av beroendeframkallande läkemedel. En del har
föreslagit att även apoteken skall omfattas av undantaget från sekretessen
så att de kan rapportera läkemedelsmissbrukare till de förskrivande läkar-
na. Andra har förordat att tillsynen över förskrivningen av dessa läkeme-
del samordnas genom de regionala enheter som är under uppbyggnad
inom socialstyrelsen och att detta arbete påskyndas.
Enligt bestämmelserna för det dåvarande länsläkarväsendet hade länslä-
karna rätt att ”visitera” apoteken. De hade även rätt att fordra in uppgifter
och journaler från läkare. För att komma till rätta med missbruk av
läkemedel upprättade länsläkarna särskilda spärrlistor.
Efter det länsläkarorganisationen upphörde år 1981 aktualiserades frå-
gan om fortsatt organisation och tillsyn på lokal nivå rörande frågor om
läkemedelsmissbrukare. Efter förslag från socialstyrelsen inrättades ett
system med lokala s. k. samrådsgrupper. Deras verksamhet kom emellertid
att kritiseras av JO som ansåg bl. a. att gruppernas verksamhet i många fall
inte var förenlig med gällande sekretessbestämmelser och att grupperna i
mycket begränsad omfattning kunde bedriva en mot patienterna riktad
verksamhet, om inte samtycke härtill förelåg (JO:s ämbetsberättelse
1986/87 s. 157 ff.). Gruppernas verksamhet har därefter begränsats. Enligt
de allmänna råd som socialstyrelsen nyligen utfärdat kan samrådsgrupper-
na fortsättningsvis vara lämpliga organ för samråd och information i
frågor om användningen av beroendeframkallande läkemedel. Samråds-
grupperna bör också ha nära samarbete med de lokala läkemedelskommit-
téerna (Allmänna råd från socialstyrelsen 1990:7).
I propositionen 1988/89:130 om socialstyrelsens framtida roll, uppgifter
och inriktning föreslog regeringen att regionalt lokaliserade enheter för
tillsyn av bl. a. hälso- och sjukvård skulle inrättas på högst sex orter i
landet. Enheterna skulle utgöra en del av socialstyrelsen. I propositionen
uttalade föredragande statsrådet att enheterna även borde svara för tillsyn
av förskrivningen av läkemedel i syfte att uppmärksamma och förhindra
Prop. 1990/91: 111
16
missbruk (s. 19). Riksdagen beslutade att propositionen i denna del inte Prop. 1990/91: 111
skulle föranleda något riksdagens uttalande (1988/89:SoU24, rskr. 296).
De regionala tillsynsenheterna är för närvarande under uppbyggnad.
Frågan om hur tillsynen över förskrivningen av beroendeframkallande
medel närmare skall anordnas har ännu inte lösts. Innan det bestämts hur
tillsynsenheterna skall organisera sin verksamhet går det inte att fastställa
vilka förändringar i sekretesslagen eller andra lagar detta kan motivera. 1
likhet med remissinstanserna anser jag att det är angeläget att frågan får en
snar lösning. Jag vill även nämna att denna fråga kommer att behandlas i
huvudbetänkandet från utredningen (S 1987:03) om översyn av bestäm-
melserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen. Betänkandet
kommer enligt planerna att överlämnas till chefen för socialdepartementet
under våren 1991.
Övriga frågor om undantagsregleringens utformning
Sveriges Advokatsamfund har föreslagit att undantaget från sekretessen
skall ges en restriktivare utformning än vad som föreslagits i promemo-
rian. Advokatsamfundet anser att undantaget från sekretessen endast skall
gälla utlämnande av aktuella uppgifter som är av väsentlig betydelse för att
den enskilde skall få nödvändig vård och behandling. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har påpekat att med den lydelse som undantaget fått i
promemorian inskränkningarna i sekretessen synes komma att bli större
än vad som gällt, om generalklausulen i 14 kap. 3 § varit tillämplig. Enligt
denna är uppställt ett uppenbart-rekvisit för att en sekretessbelagd uppgift
skall få lämnas ut, medan det enligt förslaget är tillräckligt att uppgiftsläm-
nadet behövs för att den enskilde skall få vård eller behandling.
Som jag tidigare nämnt är syftet med det föreslagna undantaget från
sekretessen att göra det möjligt för vårdmyndigheterna att i undantagsfall
utbyta uppgifter med varandra för att kunna bistå en underårig eller en
missbrukare trots att samtycke till uppgiftslämnandet inte kunnat inhäm-
tas. Det framstår därför som naturligt att undantaget måste användas med
urskillning och varsamhet. Undantaget bör tillämpas endast i situationer
där det framstår som direkt påkallat för att bistå en enskild. Det är
emellertid svårt att i förväg förutse alla situationer där undantaget kan
komma att tillämpas. En alltför restriktiv formulering av undantaget från
sekretessen kan leda till tillämpningssvårigheter och försvåra ett nödvän-
digt uppgiftsutbyte mellan vårdmyndigheter. I praktiken föreställer jag
mig att det inte blir någon påtaglig skillnad mot att t. ex. generalklausulen
vore tillämplig. Jag finner därför inte anledning att ändra den föreslagna
lydelsen av bestämmelsen.
Ett par remissinstanser föreslår att bestämmelsen kompletteras med en
föreskrift om att den enskilde skall informeras om att uppgifter lämnats till
en annan vårdmyndighet utan hans samtycke. En remissinstans förordar
att bestämmelsen bör innehålla en erinran om att samtycke till uppgifts-
lämnade skall inhämtas i första hand.
En förutsättning för att tillämpa undantaget bör vara att den berörda
personen kan antas direkt motsätta sig att uppgifter lämnas ut eller att 17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 111
saken, utan att det föreligger en nödsituation, brådskar så att det inte finns Prop. 1990/91:111
tid att inhämta samtycke. I de fall uppgifter lämnas ut utan samtycke torde
det ofta vara lämpligt att den berörde i efterhand underrättas om detta. I
vissa undantagsfall kan dock uppgifter om den enskildes hälsotillstånd
vara sådana att sekretessen beträffande dem gäller även i förhållande till
patienten själv. Regler om detta finns i 7 kap. 3 § sekretesslagen. En
föreskrift om underrättelseskyldighet skulle därför i vissa fall komma att
strida mot denna bestämmelse. I förarbetena till sekretesslagen (prop.
1979/80:2 Del As. 331) anförde föredragande statsrådet att han inte ville
förorda en regel om att en myndighet som lämnar ut sekretessbelagd
information skall vara skyldig att underrätta den som uppgiften rör. En
sådan ordning skulle vara praktiskt ogenomförbar. Enligt min mening
finns det inte någon anledning att nu göra en annan bedömning.
En förutsättning för att uppgifter skall få lämnas bör vara att vårdmyn-
digheterna behöver samverka med varandra eller annars lämna varandra
information så att den enskilde skall få vård, behandling eller annat stöd.
Med dessa ord avser jag alla de insatser som kan göras för en enskild enligt
vårdlagstiftningen. Det är alltså inte bara fråga om åtgärder för att medi-
cinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador utan även om
olika åtgärder inom socialtjänsten för att bistå personer som behöver stöd
eller vård.
Den omständigheten att en missbrukare motsätter sig all form av vård
eller behandling utesluter inte att undantaget tillämpas. En viktig uppgift
för vårdmyndigheterna i sådana fall är ju att söka motivera den enskilde
att frivilligt medverka till vård och behandling. För att detta skall vara
möjligt torde myndigheterna ofta behöva samverka med varandra.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att ett nytt stycke införs i 14 kap. 2 §
sekretesslagen av innehåll att hälso- och sjuk vårdssekretess och social-
tjänstsekretess inte hindrar att uppgifter om barn och ungdom eller den
som är missbrukare eller närstående till dessa lämnas mellan myndigheter
inom hälso- och sjukvården och socialvården, om det behövs för att den
enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma
skall gälla i fråga om lämnande av uppgift om en gravid kvinna eller
närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats för ett väntat
barn.
Min bedömning: Någon särskild regel om att s. k. basenheter inom
hälso- och sjukvården skall jämställas med myndigheter vid tillämp-
ning av sekretesslagen införs inte nu.
Promemorians förslag innebär att sekretesslagen ändras så att kliniker
och andra s. k. basenheter inom hälso- och sjukvården blir att anse som
självständiga verksamhetsgrenar.
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande av remiss-
instanserna men flertalet är positiva till det, bl. a. datainspektionen,
HSAN, Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Från flera håll,
bl. a. Landstingsförbundet, påpekas dock att begreppet basenhet måste
definieras närmare om förslaget skall genomföras. Några remissinstanser
bl. a. kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen och JO, avstyrker försla-
get. De kritiska remissinstanserna betonar bl. a. att ett genomförande av
förslaget kommer att medföra administrativt merarbete och betydande
kostnader.
Skälen för min bedömning: Sekretess innebär, som jag tidigare redovisat,
i princip att en uppgift inte får lämnas till en enskild eller till en annan
myndighet (1 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen). Förbudet mot att lämna
uppgifter mellan olika myndigheter gäller också mellan olika verksam-
hetsgrenar inom samma myndighet, om de är att betrakta som självständi-
ga i förhållande till varandra. Sekretessreglerna i 7 kap. 1 § sekretesslagen
skall således tillämpas när uppgifter om en patient lämnas mellan organ
inom en landstingskommun eller en kommun som inte ingår i en lands-
tingskommun, om organen är att anse som olika myndigheter eller själv-
ständiga verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet. Avgörande
för vilket sekretesskydd som gäller för uppgifter som finns hos ett organ
inom en landstingskommun är alltså i vilken utsträckning hälso- och
sjukvården inom en landstingskommun är uppdelad på olika myndigheter
och på självständiga verksamhetsgrenar inom en myndighet.
Det finns olika åsikter om vad som gäller i detta avseende. Socialstyrel-
sen menar att hela hälso- och sjukvårdsverksamheten på ett sjukhus utgör
en självständig verksamhetsgren (socialstyrelsens allmänna råd 1982:4 s.
29). Enligt en mera restriktiv tolkning hävdas att vad som kan antas
motsvara olika kliniker på ett sjukhus i regel får anses som självständiga
verksamhetsgrenar, se t. ex. Norström-Sverne, Offentlighet och sekretess i
hälso- och sjukvården, 1981, s. 87, Journalutredningens betänkande (SOU
1984:73) Patientjournalen, s. 77, DOKs betänkande (SOU 1986:24) Inte-
gritetsskyddet i informationssamhället 1, s. 66 och JOs ämbetsberättelse
1986/87 s. 198 ff.
Vad jag fortsättningsvis säger om landstingskommuner gäller i princip
även kommuner som inte ingår i en landstingskommun.
I sekretesslagen används i princip samma myndighetsbegrepp som i 2
kap. tryckfrihetsförordningen (TF, omtryckt 1988:1448) och regeringsfor-
men (RF, omtryckt 1988:1444). Till myndigheter räknas i första hand
domstolar samt statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Bolag
och andra enskilda organ är däremot inte myndigheter. Som myndigheter
räknas heller inte beslutande kommunala församlingar, som landsting och
kommunfullmäktige. Vid tillämpningen av reglerna om offentlighet och
sekretess jämställs dock beslutande statliga och kommunala församlingar
och vissa enskilda organ med myndigheter (2 kap. 5 § TF och 1 kap. 8 §
sekretesslagen).
Organisationen av den landstingskommunala verksamhet som nu är i
Prop. 1990/91: 111
19
fråga regleras av bestämmelser i flera olika författningar. I spetsen för Prop. 1990/91: 111
verksamheten står tre nämnder, nämligen hälso- och sjukvårdsnämnden,
tandvårdsnämnden och omsorgsnämnden [(10 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), 11 § tandvårdslagen (1985:125) och 14 § lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. (omsorgslagen)].
Dessa tre nämndfunktioner kan skötas av en eller flera särskilt tillsatta
nämnder eller av förvaltningsutskottet, enligt vad landstinget beslutar.
Under de centrala nämnderna kan finnas ytterligare nämnder eller mot-
svarande organ, inrättade med stöd av lagen (1985:127) om särskilda
organ i landstingskommunerna (jfr 11 § hälso- och sjukvårdslagen samt
prop. 1981/82:97 s. 127, prop. 1984/85:98 och prop. 1986/87:91). Enligt
den lagen får landstingskommuner och kommuner som inte ingår i en
landstingskommun inrätta särskilda organ för att handha förvaltning och
verkställighet som ankommer på bl. a. de tre nyss berörda centrala nämn-
derna. Lagen gör det möjligt att decentralisera den politiska ledningen
inom hälso- och sjukvård m.m. Det övergripande ledningsansvaret finns
dock kvar hos de tre centrala nämnderna. Med stöd av lagen kan t. ex.
inrättas nämnder för olika sektorer (öppen vård, sluten vård etc.) eller
lokala sektorövergripande nämnder. Särskilda organ kan inrättas under
andra sådana organ.
Under nämnderna finns t. ex. sjukhus och vårdcentraler. Sjukhus inde-
las ofta i vad som brukar kallas kliniker. Kliniker och vårdcentraler är s. k.
basenheter inom den slutna respektive öppna vården. Till dessa enheter är
i praktiken ofta det medicinska ledningsansvaret knutet (jfr 14 § hälso- och
sjukvårdslagen). I detta ligger bl. a. ett ansvar för vården samt för olika
förhållanden som har samband med vården, exempelvis förande av pati-
entjournaler (prop. 1981/82:97 s. 81).
Ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården kommer
att ändras från den 1 juli 1991 (prop. 1989/90:81. SoU24. rskr. 313). Vid
varje enhet för diagnostik eller vård och behandling kommer det, om det
behövs för patienternas säkerhet, att finnas en chefsöverläkare som har det
samlade ansvaret för ledningen av verksamheten. Hur stor en sådan enhet
skall vara får huvudmannen avgöra med hänsyn till lokala förutsättningar,
verksamhetens art och inriktning m.m. Inom den öppna vården behöver
de nya enheterna inte vara geografiskt begränsade till t. ex. ett sjukhus eller
en vårdcentral utan kan omfatta verksamhet både inom och utom ett
sjukhus vid flera vårdinrättningar (prop. 1989/90:81 s. 46).
Enligt lagen (1985:1089, ändrad senast 1990:1170) om försöksverksam-
het inom hälso- och sjukvårdens område finns en möjlighet för landstings-
kommuner att överlåta driftsansvaret för primärvården till vissa utvalda
försökskommuner. Det innebär att den överlåtna verksamheten kommer
att bedrivas av en primärkommunal nämnd under landstingskommunens
huvudmannaskap (jfr prop. 1985/86:42 s. 7—10). Enligt lagen
(1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjuk-
vårdens samt omsorgsverksamhetens område bedrivs inom Jämtlands län
ett försök med att ha ett gemensamt beslutsorgan för ett landsting och en
kommun för bl. a. socialtjänst och primärvård. En regel om överlåtelse av
viss verksamhet till primärkommuner finns i 12 § omsorgslagen. Enligt
20
den regeln kan dock även huvudmannaskapet for verksamheten överlåtas. Prop. 1990/91:111
Landstingskommunerna har alltså en stor frihet att organisera hälso- och
sjukvården efter vad de själva finner lämpligt. Organisationen varierar
också i praktiken mellan de olika landstingskommunerna. I åtskilliga
landstingskommuner är förvaltningsutskottet tillika hälso- och sjukvårds-
nämnd. En särskild hälso- och sjukvårdsnämnd finns dock i ett antal
landstingskommuner. Även den lokala organisationen varierar. I exempel-
vis Stockholms läns landstingskommun finns flera lokala sjukvårdsstyrel-
ser med ett antal sjukhus och vårdcentraler inom sitt område. Inom andra
landstingskommuner kan på det lokala planet finnas t. ex. en eller ett par
nämnder för sluten vård, varje nämnd med ett antal underlydande sjuk-
hus. Den öppna vården är i dessa landstingskommuner i regel anförtrodd
ett större antal nämnder, var och en med ett antal underlydande vårdcen-
traler. Även andra organisationsformer förekommer.
När det gäller frågan om vilka organisatoriska enheter inom hälso- och
sjukvården som utgör myndigheter torde det till en början vara klart att de
centrala nämnderna utgör egna myndigheter. Frågan om de lokala nämn-
derna skall anses ingå i den centrala myndigheten eller utgöra egna myn-
digheter får bedömas från fall till fall mot bakgrund av bl. a. vilken grad av
självständighet den lokala nämnden har i förhållande till den centrala.
Bedömningen torde ofta ge vid handen att även de lokala nämnderna är
egna myndigheter. På motsvarande sätt får man från fall till fall bedöma
om någon del av den till varje nämnd hörande förvaltningsorganisationen
intar en så självständig ställning i förhållande till nämnden att den får
anses utgöra en egen myndighet. Så bör i praktiken sällan vara fallet
eftersom principen anses vara att beslutsbefogenheter får delegeras till en
tjänsteman inom förvaltningsorganisationen endast när det gäller rutin-
ärenden (prop. 1975/76:187 s. 260). Det innebär att nämndkansli, sjuk-
hus, vårdcentraler och andra förvaltningsorgan under en nämnd i regel får
anses ingå i den myndighet som nämnden utgör.
Hälso- och sjukvård m.m. inom en landstingskommun kan alltså vara
uppdelad på ett antal olika nämnder och andra organ med ställning av
förvaltningsmyndigheter. Bestämmelserna om sekretess i 7 kap. 1 § sekre-
tesslagen är tillämpliga då det är aktuellt att patientuppgifter lämnas ut
från en sådan myndighet. Det gäller även om uppgifterna lämnas till en
annan myndighet med uppgifter inom hälso- och sjukvården inom samma
landstingskommun.
Bestämmelserna om självständiga verksamhetsgrenar inom en myndig-
het finns som framgått i 1 kap. 3 § sekretesslagen. Av första stycket följer
att, om sekretess enligt den lagen gäller för en uppgift hos en viss myndig-
het, uppgiften inte får röjas för annan myndighet i annat fall än som anges
i lag eller förordning som sekretesslagen hänvisar till. I andra stycket
föreskrivs att vad som sägs om myndighet i bl. a. första stycket också gäller
i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet,
när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra.
1 förarbetena till sekretesslagen har inte getts några exempel på självstän-
diga verksamhetsgrenar hos en myndighet. Vissa jämförelser har gjorts
med begreppet självständigt organ i 2 kap. 8 § TF (jfr. KU 1979/80:37 s.
21
13). Som exempel på myndigheter hos vilka sådana självständiga organ Prop. 1990/91: 111
kan finnas har nämnts postverket och televerket. Dessa myndigheter inne-
håller förutom en omfattande centralförvaltning även organ på såväl regio-
nal som lokal nivå (prop. 1975/76:160 s. 152 ff.).
Denna jämförelse ger dock knappast någon närmare ledning vid tolk-
ningen av begreppet självständig verksamhetsgren i sekretesslagen. Ut-
märkande för myndigheter som postverket och televerket är ju att de i
princip ägnar sig åt verksamhet av ett och samma slag. I begreppet själv-
ständig verksamhetsgren torde dock ligga att grenarna ägnar sig år verk-
samhet av olika slag. Detta får anses följa redan av ordalagen (jfr. prop.
1979/80:2 Del As. 120 f.). Lagrådet har också funnit att organisationskri-
teriet inte torde vara avgörande för bedömningen av om en viss organisa-
toriskt avgränsad enhet inom en myndighet är att anse som en verksam-
hetsgren i sekretesslagens mening utan att det centrala är att det är fråga
om en avgränsad verksamhet (prop. 1979/80:2, Del A, s. 463).
Uttalanden av intresse i sammanhanget har också gjorts i ett senare
lagstiftningsärende på sekretessområdet. Föredragande statsrådet uttalade
där att skolhälsovården och skolans verksamhet i övrigt torde få hänföras
till olika verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening. I övrigt torde det
enligt föredraganden inte finnas flera verksamhetsgrenar inom en skol-
myndighet. I fråga om socialtjänsten anfördes att det endast mera sällan
inom förvaltningen under en socialnämnd eller inom en förvaltning som är
gemensam för flera nämnder lär förekomma en organisatorisk uppdelning
på olika verksamhetsgrenar med skilda slag av verksamhet. Som undantag
från detta nämndes de fall då hälso- och sjukvårdsverksamhet bedrivs
inom ramen för socialtjänsten. Så är fallet med de alkoholkliniker som
socialnämnden är huvudman för (prop. 1981/82:186 s. 38 och 47).
Riksdagen har, som jag tidigare nämnt, nyligen fattat beslut om ansvaret
för service och vård till äldre och handikappade m. m., den s. k. äldrerefor-
men. Reformen innebär att kommunerna övertar vissa delar av lands-
tingens hälso- och sjuk vårdsansvar för äldre och handikappade. Social-
nämnden eller motsvarande organ kommer därigenom att få ansvaret för
den kommunala hälso- och sjukvården. Föredragande statsrådet anförde i
ärendet att den kommunala hälso- och sjukvården och socialtjänsten i
detta fall inte blir att betrakta som självständiga i förhållande till varandra
i den mening som avses i 1 kap. 3 § sekretesslagen eftersom det inte är
fråga om verksamheter av olika slag (prop. 1990/91:14 s. 85). Riksdagen
lämnade detta uttalande utan erinran.
Enligt promemorian är det endast myndigheter som bedriver olika slag
av verksamhet som kan anses uppdelade på olika verksamhetsgrenar.
Vilka verksamheter som skall anses olika i förhållande till varandra får
bedömas efter omständigheterna. En utgångspunkt kan enligt promemo-
rian vara om uppgifter rörande verksamheterna skyddas av olika sekre-
tessregler i sekretesslagen. För att verksamhetsgrenar skall anses självstän-
diga i förhållande till varandra bör det också krävas att de är organisato-
riskt uppdelade på olika enheter. Som typexempel på myndigheter med
organisatorisk uppdelning på olika verksamhetsgrenar nämns i promemo-
rian länsstyrelserna. 22
Som jag tidigare har antytt gjorde DOK en annan bedömning i sitt
delbetänkande (SOU 1986:24) Integritetsskyddet i informationssamhället
1. Kommittén fann att basenheterna inom hälso- och sjukvården är att
anse som självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening, vilket
innebär att lagens regler redan i dag gäller i förhållandet mellan dessa
enheter (s. 66). Uppfattningen att kliniker och andra basenheter är själv-
ständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening delades av omkring
hälften av de remissinstanser som yttrade sig om saken. Flera remissin-
stanser knöt begreppet självständig verksamhetsgren till en högre nivå
inom sjukvårdsorganisationen.
Mot bakgrund av att det sålunda råder olika uppfattningar om en
basenhet utgör en självständig verksamhetsgren inom hälso- och sjukvår-
den eller inte har promemorians förslag utarbetats. Enligt förslaget skall ett
tillägg göras till bestämmelserna i 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen
av innebörd att basenheter inom hälso- och sjukvården skall betraktas som
självständiga verksamhetsgrenar i förhållande till varandra.
Förslaget har som jag nämnt fått ett blandat mottagande av remissin-
stanserna.
Flera remissinstanser har påtalat att begreppet basenhet inte är reglerat i
lag eller författning. Begreppet bestäms av hur sjukvårdshuvudmannen
från tid till annan väljer att anordna sin organisation. En basenhet kan
därför vara allt från en liten högspecialiserad verksamhet till ett medi-
cinskt vårdområde, t. ex. en psykiatrisk sektorsenhet. Flera remissinstan-
ser har av denna anledning framfört att begreppet basenhet måste närmare
bestämmas i lagtext eller genom motivuttalanden.
Några av de kritiska remissinstanserna har bl. a. anfört att ett genomfö-
rande av förslaget kommer att leda till betydande administrativt merarbe-
te och försämra det nödvändiga samarbetet inom hälso- och sjukvården.
De har påpekat att en patients problem ofta inte är begränsade till vad som
finns inom en viss kliniks eller basenhets specialområde. Vid varje tillfälle
en journal eller en journaluppgift i vårdarbetet behöver lämnas över till en
annan enhet kommer det att krävas en sekretessprövning. I princip torde
det ankomma på läkare att göra denna prövning. Detta merarbete för
läkarna kommer enligt remissinstanserna att medföra kostnader som kan
uppgå till betydande belopp.
Det har även anförts från några remissinstanser att förslaget skulle
medföra stora svårigheter för försöken med den s. k. Dala-modellen. Dala-
modellen innebär att basen för sjukvården blir primärvården som köper
resurser från den högspecialiserade delen av sjukvården. För att samspelet
mellan primärvård och specialistvård kring vårdbehov och vårdkonsum-
tion skall fungera måste enligt remissinstanserna såväl primärvård som
kliniker ha tillgång till nödvändiga medicinska uppgifter. Enligt remissin-
stanserna är det därför en onödig komplikation och i praktiken svårt att
upprätthålla sekretess mellan beställaren (primärvården) och uppdragsta-
garen (sjukhuskliniken).
Flera av remissinstanserna har dock uttryckt sin uppskattning över att
frågan om basenheterna är att betrakta som självständiga verksamhetsgre-
Prop. 1990/91:111
23
nar äntligen löses. Vissa av dem har emellertid påpekat att förslaget
otvivelaktigt kommer att medföra visst merarbete.
Vad som framkommit vid remissbehandlingen har dock lett mig till
slutsatsen att det för närvarande inte är lämpligt att utforma regleringen på
det sätt som föreslagits i promemorian. Begreppet basenhet är inte närma-
re bestämt och storleken av de olika enheterna varierar mellan de olika
sjukvårdsmyndigheterna. Detta gör att begreppet, åtminstone for närva-
rande, inte bör läggas till grund för en rättslig reglering. Vidare har i
förslaget inte beaktats att enhetsindelningen inom hälso- och sjukvården
kommer att i viss utsträckning ändras fr. o. m. den 1 juli 1991. Detta
innebär bl. a. att en chefsöverläkares verksamhetsområde kan innefatta
flera kliniker. Ett genomförande av förslaget kan därför innebära att nya
problem skulle uppstå när det gäller att bestämma var sekretessgränserna
går inom den offentliga hälso- och sjukvården.
Det går heller inte att bortse från att förslaget kan medföra merarbete för
läkarna och därmed också ökade kostnader för sjukvården. Vidare kan
förslaget medföra komplikationer vid införande av nya organisatoriska
lösningar inom sjukvården, t. ex. den s. k. Dalamodellen. Jag vill dock
erinra om att hälso- och sjukvårdslagstiftningen bygger på att vården av
den enskilde patienten skall utformas och genomföras i samråd med ho-
nom. Patienten skall informeras om sitt hälsotillstånd och de behandlings-
metoder som står till buds. Det är därför ett naturligt inslag i vården att
inhämta patientens samtycke till att hans journalhandlingar lämnas vidare
till annan vårdenhet.
Mot denna bakgrund är jag inte nu beredd att förorda att förslaget läggs
till grund för lagstiftning. Förslaget torde emellertid kunna utgöra ett
bidrag till fortsatta överväganden om den lämpligaste utformningen av
regleringen i förevarande hänseende.
Frågan om i vilka fall en sekretessprövning skall göras innan en uppgift
lämnas inom hälso- och sjukvården får därför, åtminstone tills vidare,
prövas enligt nu gällande regler. Enligt min mening behöver det inte heller
innebära några problem från integritetssynpunkt att tillämpa gällande
regler. Att sekretesslagen inte uttryckligen reglerar utbyte av uppgifter
mellan kliniker och andra basenheter inom en sjukvårdsmyndighet inne-
bär inte att avsikten är att sådant uppgiftslämnande är fritt. Visserligen
anses sekretessreglerna inte utgöra något hinder mot att lämna uppgifter
mellan befattningshavare hos en myndighet i den utsträckning som är
normal och behövlig för ett ärendes handläggning eller verksamhetens
bedrivande i övrigt (jfr Corell m. fl., Sekretesslagen, 1985, s. 96 och JO
1983/84 s. 262). Av grunderna för sekretesslagen torde emellertid följa att
en befattningshavare inte bör anse sig ha någon obegränsad frihet att
lämna uppgifter som omfattas av sekretess till andra anställda inom myn-
digheten. Jag vill i sammanhanget också peka på bestämmelsen i 7 § första
stycket patientjournallagen (1985:562), enligt vilken varje journalhand-
ling skall hanteras och förvaras så att obehöriga inte får tillgång till den.
För personregister kan datainspektionen meddela behövliga föreskrifter i
fråga om t. ex. behörighetskontroll och utlämnande, 6 § första stycket
Prop. 1990/91:111
24
datalagen (1973:289). Det följer därför av redan gällande regelsystem att Prop. 1990/91:111
uppgifter inte skall spridas i onödan inom hälso- och sjukvården.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att det inte nu föreligger tillräckligt
underlag för att införa en bestämmelse om att basenheterna inom hälso-
och sjukvården utgör särskilda verksamhetsgrenar i sekretesslagens me-
ning.
Mitt förslag: Reglerna om hälso- och sjukvårdssekretess i sekretess-
lagen ändras så att det uttryckligen framgår att nödvändigt utbyte av
uppgifter för forskning, statistikframställning och sjukvårdsadmi-
nistration mellan kommunala och landstingskommunala myndighe-
ter inom hälso- och sjukvården skall kunna ske. En förutsättning for
uppgiftslämnandet skall vara att det inte kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgifterna röjs.
En ny lag om uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården
införs. I lagen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om
skyldighet för kommuner och landstingskommuner att lämna upp-
gifter till socialstyrelsen och läkemedelsverket för forskning och
statistikframställning inom hälso- och sjukvårdens område.
Promemorians förslag överenstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget godtas eller tillstyrks av det stora flertalet
av de remissinstanser som har yttrat sig, bl. a. hovrätten över Skåne och
Blekinge, kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen, Landstingsförbun-
det och Medicinska Forskningsrådet. Svenska läkaresällskapet är i huvud-
sak positivt till förslaget men ställer sig tveksamt till att uppgifter skall
kunna lämnas ut för administrativa ändamål. En del av dem som är
positiva anser att innebörden av uppgiftslämnande för sjukvårdsadmini-
stration behöver närmare preciseras. Socialstyrelsen har påpekat att upp-
giftsskyldigheten även bör innefatta det nyinrättade läkemedelsverket.
Ett antal remissinstanser har avstyrkt förslaget. Datainspektionen anser
att beslutsunderlaget måste kompletteras med en behovsanalys och att det
är nödvändigt att socialstyrelsens register författningsregleras innan en
bestämmelse införs om utlämnande av uppgifter till dessa register. Data-
inspektionen anser också att man bör invänta det arbete som utredningen
(S 1988:02) om informationsstrukturen m. m. for hälso- och sjukvården —
INFHOS bedriver. JO hänvisar till samma utredning. Statistiska central-
byrån (SCB) ställer sig tveksam till förslaget om en särskild lag om upp-
giftsskyldighet inom hälso- och sjukvården. Sveriges läkarförbund har
avstyrkt förslaget med motiveringen att administrativa datasystem inom
hälso- och sjukvården skall skiljas från hälso- och sjukvårdssystem. För-
bundet anser också att omfattningen av uppgiftsskyldigheten till socialsty-
relsen direkt skall anges i lag.
25
Stockholms läns landsting och Riksförbundet för Social och Mental Prop. 1990/91:111
Hälsa (RSMH) anser att uppgifter som lämnas ut för forskningsändamål
m. m. skall vara avidentifierade.
Bakgrunden till mitt förslag: Hanteringen av uppgifter om patienter
inom hälso- och sjukvården sker i dag i stor utsträckning med utnyttjande
av ADB-teknik. Inom den landstingskommunala och kommunala hälso-
och sjukvården lagras uppgifterna i s. k. patientdatabaser eller andra infor-
mationssystem. Registren används i vården och vårdadministrationen
men också för forskning och statistik. Även regionala register för forskning
och statistik förs. Uppgifterna till sådana register hämtas från sjukvårdsor-
gan inom flera landstingskommuner och kommuner. Centrala register för
forskning och statistik förs av socialstyrelsen. Antalet sådana register upp-
går till ca 15. Uppgifterna till dessa register hämtas från samtliga lands-
tingskommuner och de kommuner som inte ingår i dessa. Totalt lär det
finnas ca 300 register med patientuppgifter inom hälso- och sjukvården.
Vad jag fortsättningsvis säger om landstingskommuner gäller i princip
även kommuner som inte ingår i en landstingskommun.
På samma sätt som uppgiftslämnande i vårdsyfte regleras av sekretessla-
gen styr den lagen också möjligheterna till uppgiftslämnande av sekretess-
belagda uppgifter för forskning, statistik och administration. De register
som nu har nämnts förs, liksom andra personregister, enligt reglerna i
datalagen. Det betyder att de har inrättats med stöd av ett beslut av
regeringen eller riksdag eller med tillstånd av datainspektionen. För regis-
ter som endast används för vård- eller behandlingsändamål krävs dock
inget sådant tillstånd (2 a § tredje stycket 2 datalagen). Datainspektionen
har tillsyn över registren och kan meddela föreskrifter för dem. Socialsty-
relsen har meddelat allmänna råd i fråga om landstingens patientdatabaser
(SOSFS 1983:45).
Hos socialstyrelsen förs ett femtontal register för forskning och statistik-
framställning inom hälso- och sjukvårdens område. Däremot förekommer
inga administrativa register av intresse i detta sammanhang. Bland regist-
ren märks särskilt följande.
Cancerregistret inrättades år 1958 med stöd av kungörelsen (1957:632)
om cancerregister. Det innehåller uppgifter om samtliga cancerfall som
har konstaterats i Sverige och tjänar framför allt som underlag för forsk-
ning. Vissa läkare har skyldighet att lämna uppgifter till registret enligt
bestämmelser i kungörelsen. Med utgångspunkt från bl. a. uppgifterna i
cancerregistret förs för forskningsändamål även tre cancer-miljöregister,
som inrättades år 1978, 1987 och 1990 efter tillstånd av datainspektionen.
Medicinska födelseregistret inklusive missbildningsregistret inrättades år
1980. Det kom till genom en sammanslagning av två äldre register, inrätta-
de år 1973 respektive år 1964. I registret finns uppgifter om mödrar och
barn. Det används för forskning om sjuklighet och missbildningar bland
nyfödda.
Ett register för sluten kroppssjukvård inrättades år 1964 och ett register
över sluten psykiatrisk vård år 1962. För registren finns tillstånd av data-
inspektionen. De används för forskning och statistikframställning. Avsik-
26
ten är att registren skall ersättas av ett slutenvårdsregister for riket, vilket Prop. 1990/91: 111
även skall användas för bl. a. planering och viss tillsynsverksamhet.
LSPV-registret inrättades år 1983 efter tillstånd av datainspektionen.
Det innehåller uppgifter om personer som varit föremål för vård enligt
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(omtryckt 1982:782). Uppgifterna används i socialstyrelsens tillsynsverk-
samhet.
Utöver dessa register för socialstyrelsen ytterligare några register med
patientuppgifter. Dessa register tillförs dock inte längre några nya uppgif-
ter.
Läkemedelsbiverkningsregistret inrättades år 1965 och förs nu med till-
stånd av datainspektionen. Registret fördes tidigare hos socialstyrelsens
läkemedelsavdelning. Avdelningen avskildes den 1 juli 1990 från socialsty-
relsen och utgör numera en egen myndighet, läkemedelsverket. Registret
innehåller uppgifter om biverkningar av läkemedel och används i forsk-
ning om sådana biverkningar.
En landstingskommun bestämmer själv vilka register som skall föras
där, förutsatt givetvis att nödvändiga tillstånd har erhållits av datainspek-
tionen. Vilka register som finns hos landstingskommunerna varierar där-
för mellan dessa kommuner. Beroende på ändamålet kan dock registren
indelas huvudsakligen i medicinska serviceregister samt register för vård-
administration, hälsokontroller eller klinisk forskning.
Medicinska serviceregister används bl. a. for att samla in och bearbeta
mätvärden inom intensivvården (t. ex. EKG) och på laboratorier. Regist-
ren kan ställa samman och analysera undersökningsresultat. De kan också
användas for administrativa ändamål, såsom verksamhetsuppföljning och
utsändande av kallelser till blodgivare.
De mera renodlade registren for vårdadministration utgör ca en tredje-
del av personregistren inom hälso- och sjukvården. Registren kan i vissa
fall ersätta eller komplettera den vanliga journalföringen. De kan också
användas for andra ändamål, såsom tidbokning, in- och utskrivning av
patienter, statistikframställning eller forskning. Ekonomiadministrativa
rutiner, t. ex. utbetalning av hemsjukvårdsbidrag, kan också tillhöra an-
vändningsområdet. Register av detta slag kan ingå i en landstingskom-
muns s. k. patientadministrativa system (PAS).
Register for hälsokontroller har till huvudsyfte att administrera dessa
kontroller, t. ex. genom att ge underlag för kallelser till kontrollerna. De
kan även användas för klinisk uppföljning, viss journalföring, forskning,
statistikframställning m. m. Register för klinisk forskning utformas givet-
vis med hänsyn till de olika forskningsprojekt i vilka de används.
Register av detta slag får numera anses vara en av förutsättningarna för
att en modern hälso- och sjukvård skall kunna bedrivas. På forskningens
område ger registren underlag bl. a. för att finna samband mellan sjuk-
domar och miljöfaktorer, vilket gör det möjligt för samhällsorganen att på
ett effektivt sätt verka för en hälsosam miljö i arbetslivet och på andra
områden.
Den statistik om befolkningens hälsotillstånd m. m. som framställs på
grundval av registren är vidare en förutsättning bl. a. för att landstings-
27
kommunerna skall kunna uppfylla kravet i 7 § hälso- och sjukvårdslagen
att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens behov
av hälso- och sjukvård samt for att de skall kunna ge en vård på lika
villkor. De administrativa stödsystemen gör det möjligt att bedriva vården
på ett rationellt sätt med en koncentration på själva vårduppgifterna. De
bidrar också till att diagnoser och behandling kan grundas på ett såvitt
möjligt fullständigt beslutsunderlag. Statsmakterna har i olika samman-
hang tagit ställning for en utbyggnad av register och informationssystem
med dessa ändamål inom hälso- och sjukvården (jfr t. ex. prop. 1981/82:97
s. 93 och 97, prop. 1982/83:174 s. 10 och prop. 1984/85:181 s. 125 f.).
Flera remissinstanser i detta ärende har också understrukit informations-
systemens betydelse för att utveckla folkhälsan, bl. a. Medicinska Forsk-
ningsrådet.
Det finns ingen anledning för statsmakterna att nu ändra sin inställning
till att patientuppgifter ADB-behandlas och används för de angivna ända-
målen inom hälso- och sjukvården. Självfallet måste informationssyste-
men utformas så att de inte ger upphov till otillbörligt intrång i den
personliga integriteten. En garanti för detta är bl. a. datainspektionens
medverkan då registren byggs upp samt inspektionens fortlöpande tillsyn
över registren. Såvitt utredningen i ärendet visar har registren heller inte i
praktiken visat sig innebära något beaktansvärt hot mot den personliga
integriteten.
På en punkt finns dock anledning till tvekan om regelsystemet är utfor-
mat på ett godtagbart sätt. Det gäller formerna för den sekretessprövning
som görs innan uppgifterna lämnas till de tidigare berörda registren.
Inom hälso- och sjukvården gäller som nämnts tidigare under vissa
förutsättningar sekretess enligt 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen för
uppgifter om enskildas hälsotillstånd och andra personliga förhållanden.
Regeln är utformad med ett s. k. omvänt skaderekvisit. Det innebär att en
uppgift inte får lämnas ut, om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller hans närstående lider men. Presumtionen är
alltså för sekretess.
I motiven till paragrafen har förutsatts att uppgifter i regel skall kunna
lämnas för forskning eller från läkare till läkare som ett led i vården utan
att risk för men uppkommer (prop. 1979/80:2, del A, s. 168 och 347).
Även i andra sammanhang som nu behandlas torde en skadeprövning i
regel ge till resultat att en uppgift kan lämnas ut t. ex. för statistikändamål.
Uppgifterna är ju skyddade mot obehörig åtkomst även hos den mottagan-
de myndigheten genom bl. a. regler om sekretess och genom teknisk behö-
righetskontroll. I många fall torde man också kunna räkna med ett, åt-
minstone tyst, samtycke från den enskilde att lämna ut uppgiften. Man
kan därför knappast påstå att uppgifterna lämnas ut så att det i praktiken
uppkommer något men för de berörda.
Vid lagens tillkomst torde det dock ha varit avsett att en skadeprövning
enligt det omvända skaderekvisitet i regel skulle ske i varje enskilt fall,
alltså varje gång en uppgift lämnas ut från myndigheten. Ett mera rutin-
mässigt uppgiftslämnande av det slag som det nu är fråga om och som inte
Prop. 1990/91: 111
28
författningsregleras särskilt bör däremot bygga på en mera generell skade- Prop. 1990/91:111
prövning.
En sekretessbelagd uppgift kan i vissa fall lämnas ut med stöd av en
sekretessbrytande regel. Intressant i detta sammanhang är särskilt regeln i
14 kap. 1 § sekretesslagen att sekretessen inte hindrar att uppgift lämnas
till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förord-
ning. En sådan sekretessbrytande uppgiftsskyldighet torde dock i nu före-
varande sammanhang förekomma endast i förhållande till cancerregistret
(2 § kungörelsen om cancerregister). I övrigt har uppgiftsutbytet reglerats i
annan ordning (jfr prop. 1981/82:97 s. 93).
Den stränga sekretess som sålunda råder på hälso- och sjukvårdens
område skall ses mot bakgrund av att avsikten som jag tidigare nämnt i
avsnitt 2.1 ursprungligen var att komplettera sekretessbestämmelserna
med en särskild lag om uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården
(prop. 1979/80:2, del A, s. 174). Tanken på en sådan lag övergavs emeller-
tid senare (se prop. 1980/81:28 s. 15).
Statsmakternas och berörda myndigheters ställningstagande till de nu
aktuella informationssystemen på hälso- och sjukvårdens område har up-
penbarligen byggt på uppfattningen att uppgiftslämnandet skulle stå i
överensstämmelse med sekretesslagens regler. Enskilda personers integri-
tet torde inte heller ha kränkts genom att uppgifterna har lämnats ut.
Däremot är det dock tveksamt om formerna för sekretessprövningen helt
stämmer överens med avsikten bakom den berörda sekretessregeln.
Journalutredningen, som hade till uppgift bl. a. att se över utformningen
av den grundläggande patientdokumentationen inom hälso- och sjukvår-
den, uppmärksammade i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:73) Patient-
journalen de särskilda integritets- och sekretessfrågor som uppkommer vid
dataregistrering av personuppgifter inom hälso- och sjukvården. Vid re-
missbehandlingen av betänkandet vitsordades behovet av klarlägganden i
frågor rörande integritet och sekretess inom hälso- och sjukvården av
flertalet remissinstanser. Mot denna bakgrund uppdrog regeringen åt
DOK att överväga frågan.
DOK föreslog i denna del att 7 kap. 1 § sekretesslagen skulle ändras så
att sekretess inte skulle hindra att uppgifter lämnas mellan kliniker och
andra basenheter samt till socialstyrelsen för forskning och statistikfram-
ställning inom hälso- och sjukvårdens område.
Förslaget tillstyrktes eller godtogs av omkring en tredjedel av de ca 30
instanser som hade yttrat sig, bl. a. datainspektionen, JK, socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska Läkaresällskapet och Medicinska Forsk-
ningsrådet.
Något fler remissinstanser avstyrkte DOKs förslag om ändring i sekre-
tesslagen, bl. a. JO, Sveriges läkarförbund och Sveriges Handikappför-
bunds Centralkommitté. Sveriges läkarförbund menade att uppgiftsskyl-
dighetens omfattning direkt bör anges i lag. Ytterligare några instanser
uttalade allmänna synpunkter utan att ta ställning i sak.
Mot bakgrund av det blandade mottagande DOKs förslag fick av remiss-
instanserna arbetades förslaget om i samband med den översyn av vissa
29
bestämmelser i sekretesslagen som gjorts inom justitiedepartementet. Det Prop. 1990/91: 111
nya förslaget finns i promemorian.
Skälen för mitt förslag: DOK föreslog att den eftersträvade justeringen
skulle åstadkommas genom en regel i 7 kap. 1 § sekretesslagen om undan-
tag från sekretess när det gäller uppgiftslämnande av det slag som nu är i
fråga. Förslaget utsattes dock för krititik för att det gav en allt för vid ram
for utlämnande av integritetskänsliga uppgifter.
Mot DOKs förslag kan också invändas att det innebär ett avsteg från den
metod som annars är den vanliga då man vill åstadkomma ett genombrott
av en sekretessregel, nämligen att i lag eller förordning föreskriva om
skyldighet att lämna ut uppgifterna. Den nyss nämnda regeln i 14 kap. 1 §
sekretesslagen gör att uppgifterna i ett sådant fall kan lämnas ut utan
hinder av sekretess.
En föreskrift om uppgiftsskyldighet är dock mindre lämplig när det
gäller uppgiftsutbytet mellan olika hälso- och sjukvårdsmyndigheter inom
en landstingskommun eller mellan sådana myndigheter inom olika lands-
tingskommuner. Omfattningen av detta uppgiftslämnande bör bestämmas
av landstingskommunerna själva inom ramen för sekretesslagens regler.
I promemorian föreslås därför att uppgiftslämnande inom landstings-
kommunerna skall regleras efter de principer DOK föreslog medan där-
emot uppgiftslämnandet till socialstyrelsen skall ske genom föreskrifter
om uppgiftsskyldighet.
Som jag redan nämnt har det omarbetade förslaget fått ett övervägande
positivt mottagande under remissbehandlingen. Jag anser därför i likhet
med majoriteten av remissinstanserna att det finns skäl att justera regel-
systemet i enlighet med vad som föreslagits i promemorian.
Datainspektionen, som ifrågasatt behovet av förslaget, har påpekat att
det bör kombineras med en lagreglering av socialstyrelsens register. Denna
fråga har jag berört i den nyligen avlämnade propositionen 1990/91:60 om
offentlighet, integritet och ADB där jag bl. a. diskuterat behovet av särskil-
da registerlagar för socialstyrelsens register. Regeringen har i propositio-
nen ställt sig positiv till att vissa register hos socialstyrelsen på sikt regleras
i lag. Frågan om vilka register som skall lagregleras kräver dock ytterligare
överväganden vilket inte kan göras inom ramen för detta ärende.
JO har som jag tidigare nämnt avstyrkt förslaget och anser att det arbete
utredningen om informationsstrukturen m. m. inom hälso- och sjukvården
(INFHOS) bedriver skall inväntas. Denna ståndpunkt delas av datainspek-
tionen. Enligt min mening är det angeläget att snarast möjligt reglera de
förhållanden jag pekat på. Jag kan inte se att den nämnda utredningens
arbete kommer att påverka dessa frågor. De förslag utredningen lämnat i
betänkandet (SOU 1990:83) Rapportering från den öppna vården, inne-
bär inte någon överföring av identifierbara uppgifter från basenheterna.
Jag kan inte finna skäl att i avvaktan på det resultat utredningen kan
komma fram till skjuta upp den nödvändiga justeringen av reglerna i detta
avseende.
30
Uppgiftslämnande inom och mellan kommuner och landstingskommuner Prop. 1990/91:111
Sekretesslagen bör därför kompletteras med en regel som tar sikte på
uppgiftslämnandet inom och mellan kommuner och landstingskommuner.
För att få en lämplig lösning bör man som nämnts kunna utgå från den
metod att reglera sekretessfrågan som DOK har föreslagit, alltså en före-
skrift i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Enligt min mening bör dock regeln
utformas på det sätt som föreslagits i promemorian bl. a. för att integritets-
skyddsintresset skall bli bättre tillgodosett.
Bestämmelsen i 7 kap. 1 § bör därför kompletteras så att sekretess enligt
paragrafens första stycke inte hindrar att uppgifter — under vissa förut-
sättningar — lämnas till landstingskommunala organ för att användas i
verksamhet som avser forskning, framställning av statistik eller admini-
stration inom hälso- och sjukvårdens område.
Möjligheterna att lämna uppgifter mellan berörda myndigheter för dessa
ändamål bör dock begränsas. Den personliga integriteten bör självfallet
tillmätas stor betydelse när man bedömer om uppgifter skall kunna lämnas
ut för nu aktuella ändamål. Det bör emellertid vara fullt tillräckligt från
integritetssynpunkt om denna bedömning i princip görs generellt. Jag
menar alltså att integritetsfrågan bör beaktas i första hand när man be-
stämmer vilka slag av uppgifter som skall tillföras ett visst register. Frågan
får då bedömas med hänsyn till bl. a. uppgifternas art, det sekretesskydd
uppgifterna kommer att få hos mottagaren samt den tekniska utformning-
en av informationssystemet (behörighetskontroll m. m.). Detta bör medfö-
ra bl. a. att uppgifter normalt inte lämnas för t. ex. administrativa ändamål
från en landstingskommun till en annan. Den generella bedömningen
hindrar givetvis inte att man kan göra en skadeprövning även i ett särskilt
fall, om särskilda omständigheter föranleder det.
En sådan ordning kan åstadkommas, om man förser den nya regeln med
ett s. k. rakt skaderekvisit. Detta skaderekvisit, som är det vanliga i sekre-
tesslagen, innebär att en uppgift inte får lämnas ut om det kan antas att
den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Presumtionen är alltså att en uppgift får lämnas ut för de angivna ändamå-
len. När det gäller att lämna ut patientuppgifter för andra ändamål gäller
sekretessen enligt 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen fullt ut.
Det bör vidare vara möjligt att lämna uppgifter till och från också
kommuner som ingår i ett landsting. Skälet för detta är att landstingskom-
muner kan träffa avtal med kommuner om att dessa skall åta sig driftan-
svaret för primärvården. Vidare kommer kommunerna, som jag tidigare
nämnt, att överta vissa delar av hälso- och sjukvårdsverksamheten från
landstingen i och med den s. k. äldrereformen. Förberedelser pågår också
för att genomföra försöksverksamhet med ett mera fullständigt ansvar för
vissa kommuner med avseende på primärvård (skr. 1990/91:50 s. 14).
Den reglering i sekretesslagen som jag här förordar skiljer sig från vad
DOK föreslagit bl. a. på så sätt att DOKs förslag avser endast uppgiftsläm-
nande för forsknings- och statistikändamål, däremot inte för administrati-
va ändamål. Enligt DOK innebär kommitténs förslag en viss åtstramning
av utbytet av uppgifter för administrationsändamål.
31
I likhet med vad som framförts i promemorian finns dock enligt min Prop. 1990/91: 111
mening inte tillräckliga skäl att i fråga om den landstingskommunala och
kommunala verksamheten genomfora en sådan åtstramning, vars konse-
kvenser för övrigt inte har närmare utretts. De administrativa funktioner-
na är en nödvändig och integrerad del av hälso- och sjukvården särskilt på
den nivån. ADB-stödet inom sjukvårdsadministrationen gör det möjligt
att driva verksamheten säkert och ekonomiskt.
Det har heller inte framkommit något som ger vid handen att den
patientadministrativa verksamheten skulle innebära något påtagligt hot
mot den personliga integriteten. En patientuppgift åtnjuter samma sekre-
tesskydd om den lämnas över for administrativ behandling hos en annan
enhet inom sjukvårdsorganisationen än den där patienten behandlas som
om den lämnas ut för vård- eller behandlingsändamål. Den patientadmi-
nistration som det här är fråga om är som nyss angivits en integrerad del av
hälso- och sjukvården. Uppgifterna skyddas därför mot åtkomst av utom-
stående genom sekretessen enligt 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen,
oberoende av vilken enhet inom hälso- och sjukvårdsorganisationen som
handhar uppgifterna. Vidare är datalagens regelsystem tillämpligt på upp-
gifterna i den mån de förs med hjälp av ADB. Det är därmed en uppgift för
datainspektionen att i sin verksamhet ta ställning till integritetsskyddsas-
pekter. Av betydelse i detta sammanhang blir bl. a. arten och omfattningen
av de uppgifter som skall registreras.
Flera remissinstanser har påtalat att begreppet administration behöver
närmare preciseras. Detta låter sig dock knappast göras. För egen del anser
jag dock inte att det för den skull skall behöva uppstå några tillämpnings-
problem i detta avseende. Det är dock givetvis angeläget att uppgifter som
lämnas ut med stöd av den nya bestämmelsen enbart används för rent
administrativa ändamål som t. ex. beräkning av antalet vårdplatser och
utsändande av fakturor. Enligt min mening är det av vikt att de uppgifter
som lämnas ut för administrativa ändamål med tillämpning av den före-
slagna regeln inte blir tillgängliga hos den mottagande myndigheten för
andra ändamål. I många fall torde därför uppgifter om diagnos och andra
känsliga förhållanden kunna sorteras bort innan uppgifterna lämnas ut för
detta ändamål. När det gäller att lämna ut patientuppgifter for andra
ändamål än de nu aktuella gäller som jag tidigare nämnt sekretessen enligt
7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen fullt ut.
Svenska läkaresällskapet framhåller betydelsen av att man i lagstiftning-
en skiljer register för forskning och statistik från sådana för patientadmi-
nistrativa ändamål. Betydelsen av att en tydlig åtskillnad görs mellan dessa
register har också framförts av några andra remissinstanser, bl. a. Medi-
cinska Forskningsrådet. Ifrågavarande personregister förs, som jag nämn-
de förut, enligt reglerna i datalagen. Det bör betyda att de inrättats med
stöd av beslut av riksdagen eller regeringen eller med tillstånd av datain-
spektionen. Datainspektionen har tillsyn över registren och kan meddela
föreskrifter för dem. Vid inrättandet av registren prövas noggrant att de
inte kommer att innehålla fler uppgifter än vad som behövs för deras
ändamål. Jag finner denna ordning tillfredsställande och är därför inte
beredd att föreslå någon sådan lagreglering som nämnts.
32
Två remissinstanser anser att ett villkor för uppgiftslämnade till försk- Prop. 1990/91: 111
ning är att uppgifterna är avidentifierade.
Enligt min mening bör forskningsregister och andra register så långt det
är möjligt för verksamheten inte innehålla personnummer eller andra
uppgifter som gör att enskilda kan identifieras. En fördel med ett sådant
arbetssätt är att uppgifterna ofta kan utlämnas utan sekretessprövning
eftersom de inte är sekretesskyddade. I många fall bygger dock forskning
på att uppgifter tillförs registren under en längre tid. Någon form av
identifikation av uppgifter om de enskilda individerna måste därför fin-
nas. Det finns numera möjligheter som gör att det går att förena den
enskildes krav på sekretess med forskningens behov av enkelt åtkomliga
data. En sådan väg torde vara s. k. envägskryptering, där uppgifter succes-
sivt kan insamlas och samköras på individuell nivå men där en identifika-
tion av de enskilda individerna är omöjlig. Jag anser att det kan vara ett
betydelsefullt komplement till sekretessregleringen att man på detta och
andra sätt kan skydda den enskildes integritet. Frågan om användande av
krypterade forskningsregister övervägs för närvarande av Datalagsutred-
ningen (Ju 1989:02). Utredningen väntas avlämna sitt nästa delbetänkan-
de under våren 1991.
Uppgiftslämnande till socialstyrelsen och läkemedelsverket
Den vanliga metoden att åstadkomma ett genombrott av en sekretessregel
är som jag tidigare nämnt att i lag eller förordning föreskriva en skyldighet
att lämna ut uppgifter. Regeln i 14 kap. 1 § sekretesslagen gör att uppgifter
i sådana fall kan lämnas ut utan hinder av sekretess. Genom att reglera
uppgiftsskyldigheten i författning får man också en bättre överblick över
vilka uppgifter som lämnas ut, vilket är en fördel för både patienter och
berörda myndigheter samt med hänsyn till allmänhetens insyn i verksam-
heten.
Uppgiftslämnandet till socialstyrelsen bör därför såsom föreslagits i
promemorian regleras i form av en uppgiftsskyldighet för de berörda
organen. Eftersom det knappast är praktiskt möjligt att i detalj lagreglera
en sådan uppgiftsskyldighet bör regeringen i lag bemyndigas att meddela
föreskrifter i ämnet (jfr 8 kap. 7 § första stycket 1 regeringsformen). Flär-
igenom blir landstingskommuner och kommuner skyldiga att utan hinder
av sekretess lämna uppgifter till socialstyrelsen för forskning eller fram-
ställning av statistik på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelsen bör
ges formen av en ny lag om uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvår-
dens område.
Socialstyrelsen har påpekat att uppgiftsskyldigheten bör omfatta även
uppgifter som läkemedelsverket behöver för sin forskning vad avser läke-
medelsbiverkningsregistet. Enligt min mening är det viktigt att läkeme-
delsbiverkningsregistret erhåller nödvändiga uppgifter. Jag delar därför
socialstyrelsens uppfattning att lagen bör ge utrymme för en uppgiftsskyl-
dighet till läkemedelsverket. Detta innebär i praktiken ingen ändring i
förhållande till DOK:s förslag eftersom socialstyrelsen då hade hand om
de frågor som nu sköts av läkemedelsverket. 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 111
Jag är medveten om att man vid tillkomsten av hälso- och sjukvårds-
lagen avstod från att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om
uppgiftsskyldighet (jfr prop. 1981/82:97 s. 93). Enligt min mening är den
nu föreslagna bestämmelsen dock nödvändig för att den nu aktuella sekre-
tessfrågan skall lösas på ett tillfredsställande sätt. Genom föreskrifter av
regeringen kan en önskvärd precisering ske av vilka uppgifter som skall
lämnas ut. Jag är därför inte beredd att dela Sveriges läkarförbunds upp-
fattning att det bör åligga riksdagen att besluta för varje enskilt fall om
uppgiftsskyldighet skall föreligga för uppgifter som behövs till nya register,
ny forskning eller statistikframstälining. En sådan ordning skulle vara
alltför tungrodd och opraktisk.
SCB har ställt sig tveksam till den föreslagna lagen och anser att den bör
inarbetas i den generella reglering för den statliga statistiken som statistik-
regefutredningen nyligen föreslagit i sitt betänkande (SOU 1990:43) För-
enklad statistikreglering. För det fall förslaget genomförs, anser SCB att
regeringen bör ges möjlighet att i förordning föreskriva till vilka myndighe-
ter uppgifter skall lämnas istället för att som nu socialstyrelsen anges i
lagtexten.
Statistikregelutredningens förslag syftar till ett förenklat regelsystem för
den statliga statistikframställningen. För ändamålet har utredningen före-
slagit en särskild lag i ämnet. Förslaget tar närmast sikte på de uppgifter
SCB behöver för sin verksamhet och är inte avsett att innebära någon
ändring i nu gällande uppgiftsskyldighet från olika samhällsområden. Mot
bakgrund av den mycket restriktiva hållning som måste gälla för uppgifts-
utlämnande från hälso- och sjukvårdens myndigheter finns det enligt min
mening inte skäl att låta den här föreslagna uppgiftsskyldigheten ingå i
någon generell reglering för statistikframställning. Jag finner heller inte
anledning att förorda en lösning som innebär att regeringen kan föreskriva
om uppgiftsskyldighet till andra myndigheter än de jag föreslagit.
Vid utformningen av föreskrifterna ankommer det givetvis på regering-
en att väga behovet av uppgifter för forskning och statistikframställning
mot enskildas integritetsintresse. Vid bedömningen av vilka uppgifter som
skall lämnas har naturligtvis det sekretesskydd som uppgifterna får hos
socialstyrelsen och läkemedelsverket stor betydelse (jfr 9 kap. 4 § och 13
kap. 3 § sekretesslagen).
Det föreslagna bemyndigandet eller därpå grundade föreskrifter om
uppgiftsskyldighet innebär inget ställningstagande till vilka personregister
for forskning och statistikframställning som skall finnas. Tillstånd att
inrätta och föra personregister skall liksom hittills prövas av datainspek-
tionen i den mån det inte är fråga om register som har beslutats av
riksdagen eller regeringen. Bemyndigandet och föreskrifterna med anled-
ning av detta innebär givetvis inte att riksdagen och regeringen genom
dem har beslutat om något register i datalagens mening.
Jag är inte nu beredd att presentera några förslag till regeringsföreskrif-
ter om uppgiftsskyldighet. Utformningen av sådana föreskrifter förutsätter
ytterligare beredning.
Prop. 1990/91: 111
34
Informerat samtycke Prop. 1990/91:111
I detta sammanhang vill jag något beröra principen om s. k. informerat
samtycke eftersom denna fråga diskuterades i några av yttrandena över
DOKs förslag. Med informerat samtycke menas att en uppgift om en
enskild person registreras endast om den enskilde har informerats om
ändamålet med registreringen och lämnat sitt samtycke till den.
Principen om informerat samtycke har kommit till uttryck i flera rekom-
mendationer om etiska regler för forskning och statistisk verksamhet,
vilka utfärdats av olika svenska och internationella organisationer. Bl. a.
har Europarådet år 1983 antagit särskilda rekommendationer för skydd av
individdata som används för vetenskapliga undersökningar och statistik.
Rekommendationen innebär bl. a. att principen om informerat samtycke
är huvudregeln. Vissa undantag finns dock. Även i datainspektionens
praxis tillämpas principen om informerat samtycke som huvudregel.
Också jag anser att man bör eftersträva att få samtycke från den enskilde
innan uppgifter om honom registreras för t. ex. forskningsändamål. Att
genomfora den principen utan undantag skulle dock i vissa fall kunna
hindra angelägen forskning på ett sätt som knappast vore acceptabelt.
Frågan om undantag från samtycke skall medges måste därför bedömas
från fall till fall mot bakgrund av bl. a. den tid registret kommer att
innehålla identifierbara uppgifter, personuppgifternas känslighet, angelä-
genheten av att registrering sker och det skydd uppgifterna har hos den
registeransvarige. Enligt datainspektionens praxis aktualiseras frågan om
undantag från informerat samtycke i huvudsak när hälsotillståndet hos
dem som skall registreras gör det svårt att informera på vanligt sätt, det
kan anses oetiskt att ta kontakt med dem som skall registreras eller när
informationen skulle förrycka undersökningens resultat. Prövningen an-
kommer i första hand på datainspektionen då den skall meddela de före-
skrifter för ett personregister som behövs för att förebygga risk för otillbör-
ligt intrång i personlig integritet.
När skall sekretessprövningen göras?
Innan jag lämnar de nu behandlade frågorna vill jag också något diskutera
huruvida de gemensamma ADB-baserade informationssystemen inom
hälso- och sjukvården är utformade så att de över huvud taget medger en
prövning enligt sekretesslagen innan uppgifter lämnas ut från systemen.
Denna fråga togs upp av JO under remissbehandlingen av DOKs betän-
kande.
En uppgift som finns i form av upptagning på ADB-medium är att anse
som en handling vid tillämpningen av offentlighetsprincipen (2 kap. 3 §
första stycket TF). Det ankommer på den myndighet som förvarar en
handling att pröva om handlingen får lämnas ut med hänsyn till sekretess-
reglerna (2 kap. 14 § TF, 15 kap. 4 och 5 §§ sekretesslagen). En ADB-
upptagning anses i detta sammanhang förvarad hos en myndighet, om den
är tillgänglig for myndigheten i sådan form att den kan läsas, avlyssnas
eller på annat sätt uppfattas (2 kap. 3 § andra stycket TF). En uppgift i ett
35
ADB-register anses alltså i princip förvarad hos alla de myndigheter, som Prop. 1990/91: 111
har tillgång till uppgiften genom terminalanslutning till registret eller på
annat sätt. Det ankommer inte på den myndighet som har fört in uppgiften
i registret att pröva om en annan myndighet, hos vilken uppgiften är
tillgänglig, skall få ta del av uppgiften. I stället bör det ankomma på
myndigheten att göra en prövning enligt sekretesslagen innan den för in en
uppgift i ett ADB-register så att uppgiften blir tillgänglig för andra myndig-
heter. Eftersom uppgiften i och med införandet i registret blir att anse som
förvarad hos alla anslutna myndigheter får införandet anses innebära att
uppgiften i sekretesslagens mening lämnas ut till dessa myndigheter. Innan
detta sker har den utlämnande myndigheten att på vanligt sätt pröva om
uppgiften får lämnas ut med hänsyn till föreskrifterna i sekretesslagen.
Denna prövning får givetvis göras med hänsyn till alla föreliggande om-
ständigheter, såsom uppgiftens beskaffenhet, den enskildes egen inställ-
ning, behörighetskontroll och annan teknisk utformning av informations-
systemet, de ändamål för vilka uppgiften kan komma att användas samt
det sekretesskydd uppgiften kommer att ha hos de övriga myndigheterna.
Om uppgiften skall användas endast för sådana ändamål att den nyss
föreslagna regeln i sekretesslagen om internt uppgiftsutbyte är tillämplig,
är presumtionen att uppgiften får föras in i registret. Om bedömningen
däremot leder till att uppgiften inte får göras tillgänglig för andra myndig-
heter som är anslutna till registret, är myndigheten förhindrad att föra in
uppgiften i registret. Uppgiften får i så fall bevaras i ett register som inte är
tillgängligt för personer utanför myndigheten eller i en skriftlig handling
och hanteras manuellt. Det är givet att den bedömning som nu har angetts
i viss mån får göras generellt. Det raka skaderekvisitet, som nyss har
förordats, ger utrymme för ett sådant förfaringssätt. Detta bör dock inte
utesluta att man i enskilda fall, där det finns anledning till det, inte för in
sådana uppgifter i ett register som normalt kan lämnas ut på detta sätt.
Vad närmare gäller frågan hur bedömningen skall göras kan hänvisas till
följande uttalande av föredragande statsrådet i propositionen till sekretess-
lagen om skadebedömningen vid s. k. massuttag (prop. 1979/80:2, del A, s.
81).
Situationen är emellertid här i viss mån en annan så till vida att den
berörde tjänstemannen av naturliga skäl inte kan bilda sig en uppfattning
om den särskilda skaderisk som kan vara förbunden med en enskild
uppgift. Å andra sidan har han emellertid alltid kännedom om beställarens
identitet och oftast också om dennes avsikt med uppgifterna. Dessa kun-
skaper i förening med en bedömning av den skaderisk som typiskt sett är
förbunden med uppgifter av det slag som avses med beställningen bör
enligt min mening i de allra flesta fall ge fullt tillräckligt underlag för
bedömningen av om sekretessregleringen skall anses hindra ett utlämnan-
de eller inte.
Det torde endast sällan inträffa att sekretessreglerna med de ovan förorda-
de ändringarna hindrar att en patientuppgift hanteras i de ADB-baserade
informationssystem som i dag förekommer. Alldeles oavsett de nu före-
slagna ändringarna är det givetvis av största vikt att informationssystemen
36
utformas med all tillbörlig hänsyn till den personliga integriteten. Jag vill i Prop. 1990/91:111
det sammanhanget också betona vikten av att de berörda myndigheterna
genom utbildning, information och kontroll ser till att personalen hands-
kas med uppgifterna på ett ansvarsfullt och lagenligt sätt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis föreslås alltså att regeln om hälso- och sjukvårdssek-
retess i 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen kompletteras med en ny
regel i samma paragraf. Enligt den nya regeln får uppgifter lämnas från en
kommunal eller landstingskommunal myndighet som bedriver verksam-
het som avses i första stycket till en annan sådan myndighet för forskning,
framställning av statistik eller administration. Sekretess bör dock gälla för
en uppgift, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närståen-
de lider men om uppgiften röjs. Vidare föreslås att en ny lag om uppgifts-
skyldighet inom hälso- och sjukvården införs. I lagen bemyndigas regering-
en att meddela föreskrifter för kommuner och landstingskommuner att
lämna uppgifter till socialstyrelsen och läkemedelsverket för forskning och
statistikframställning inom hälso- och sjukvårdens område.
Storstockholms intagningsnämnd för gymnasieskolan har i en framställ-
ning begärt att sekretess införs för vissa uppgifter hos gymnasieskolornas
intagningsnämnder.
I framställningen framhålls att det i vissa ärenden hos gymnasieskolans
intagningsnämnder åberopas uppgifter om den sökande eleven och dennes
anhöriga vilka är av karaktären att de bör beläggas med sekretess. De
ärenden som åsyftas är de i vilka särskilda skäl åberopas för intagning,
trots att meriterna inte är tillräckliga (”fria kvoten”). I dessa ärenden
förekommer enligt nämnden inte sällan uppgifter gällande känsliga per-
sonliga förhållanden t. ex. missbruksproblem, sjukdomar och sociala för-
hållanden i övrigt. Dessa uppgifter är enligt framställningen ofta av den
karaktären att de är sekretessbelagda inom den avlämnande grundskolan
och inom den mottagande gymnasieskolan. Hos intagningsnämnden blir
uppgifterna emellertid offentliga. Enligt nämnden är detta förhållande
utomordentligt otillfredsställande. Den anser att allmänhetens intresse av
full insyn i intagningsnämndernas arbete på detta område måste få vika till
förmån för elevens och hans eller hennes familjs integritet. Nämnden
anser därför att sekretesslagen snarast bör kompletteras med en bestäm-
melse som medför att uppgifter som är sekretessbelagda i grundskolan och
gymnasieskolan bibehåller sin sekretess hos intagningsnämnderna.
Enligt 7 kap. 9 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess i bl. a.
grundskolans och gymnasieskolan verksamhet för uppgifter om den enskil-
des förhållanden hos psykolog eller kurator med ett omvänt skaderekvisit,
dvs. presumtionen är för sekretess. För uppgifter inom elevvården i övrigt
i grundskolan och gymnasieskolan gäller sekretess med ett rakt skaderekvi- 37
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 111
sit, dvs. presumtionen är för offentlighet. För verksamheten hos gymnasie- Prop. 1990/91:111
skolans intagningsnämnder finns inte någon särskild sekretessbestämmel-
se.
Vid införandet av sekretesslagen diskuterades om sekretessen skulle
följa en handling eller muntlig information utanför det primära sekretess-
området, s. k. sekundär sekretess, generellt eller om särskilda regler skulle
krävas för detta. Slutsatsen blev att någon allmän regel om sekundär
sekretess inte skulle införas. Den viktigaste invändningen mot en sådan
regel hängde samman med det förhållandet att behovet av och styrkan i en
sekretess inte kan bestämmas enbart med hänsyn till sekretessintresset.
Detta måste i varje sammanhang vägas mot intresset av insyn i myndighe-
ternas göranden och låtanden. Denna avvägning kunde enligt föredragan-
de statsrådet mycket väl tänkas utfalla på annat sätt utanför det område
där den primära sekretessregeln gäller än innanför området. Offentlighets-
intresset kunde kräva att de uppgifter som behandlas som hemliga hos den
ena myndigheten är offentliga hos en annan som har inhämtat dem hos
den förstnämnda (prop. 1979/80:2 Del A s. 75 f.).
Riksdagen behandlade hösten 1989 en motion med ett likalydande
yrkande (mot. 1987/88:K435, 1989/9O:KU5, prot. 27). I sin bedömning
fann konstitutionsutskottet, med hänvisning till de motivuttalanden jag
just redogjort för, att det förhållandet att någon sekretessbestämmelse för
uppgifter av aktuellt slag i ärenden hos gymnasieskolas intagningsnämnd
inte införts uppenbarligen sammanhängde med att de intressen som bär
upp offentlighetsprincipen i sådana ärenden gör sig starkt gällande. Ut-
skottet avstyrkte motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Enligt min mening finns det inte nu anledning att göra någon annan
bedömning än den riksdagen gjort. Det är uppenbart att offentlighetsin-
tresset gör sig mycket starkt gällande hos intagningsnämnderna. Om sekre-
tess gällde för uppgifter av detta slag, skulle ju allmänheten inte få reda på
vilka skäl som föranlett intagningsnämndernas prioriteringar. Något mot-
svarande insynsintresse finns ju inte i skolornas elevvårdande verksamhet.
Jag är därför inte beredd att föreslå någon ändring i detta avseende.
Postverket har i en framställning föreslagit att sekretesslagens regler
ändras så att skyddet förbättras för uppgifter om tillfällig adress som
efterfrågas av enskilda personer.
Enligt 9 kap. 8 § tredje stycket sekretesslagen gäller sekretess hos
postverket för uppgift om en enskilds adress om det kan antas att ett
röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för över-
grepp eller annat allvarligt men. Bestämmelsen ändrades den 1 juli 1982
efter en framställning från Svenska Inkassoföreningen i anledning av att
postkontor med hänvisning till den dåvarande lydelsen av bestämmelsen
vägrade att lämna ut såväl fasta som tillfälliga adresser (prop.
1981/82:186, KU 1982/83:12, rskr. 74, SFS 1982:1 106). Föredragande
statsrådet anförde i propositionen bl. a. att lättnaden i sekretessen inte
rimligen borde komma enbart inkassoföretagen eller andra som driver in
fordringar till godo. Konsekvensen måste bli en generell begränsning av
sekretessen så att var och en som begär det i princip skall kunna få
upplysningar om adresser från postverket (prop. 1981/82:186 s. 56).
38
I sin framställning framhåller postverket att uppgifter om tillfällig adress Prop. 1990/91:111
kan användas i brottsligt syfte genom att en person på detta sätt får reda på
vilka personer i ett område som är bortresta under en längre period.
Postverket föreslår därför att sekretesskyddet för uppgifter om tillfällig
adress skall förstärkas så att presumtionen är att adressen inte lämnas ut
till privatpersoner. Däremot önskar postverket inte någon ändring i myn-
digheters, inkassoföretags och andra företags möjligheter att få tillgång till
en tillfällig adress.
För egen del vill jag vad först gäller postverkets förslag att olika regler
skall gälla beroende på om det är en privatperson eller ett inkassoföretag
m. m. som begärt att få ut en uppgift framhålla att det knappast går att göra
en sådan uppdelning som postverket avser. Frågan blir då om man gene-
rellt skall återinföra starkare sekretess för uppgifter om tillfälliga adresser.
Enligt min mening finns det inte nu tillräckligt underlag för att göra en
annan bedömning än den som gjordes i 1982 års ärende och på nytt skärpa
sekretessen för dessa uppgifter. Jag vill också peka på de möjligheter som
postverket har enligt gällande sekretessregler att hemlighålla adressuppgif-
ter, om det kan antas att ett utlämnande leder till personförföljelse eller
t. ex. inbrott. Jag är därför inte heller i detta avseende beredd att föreslå
någon ändring.
I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2. lag om viss uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården.
Förslagen har granskats av lagrådet.
Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för socialdeparte-
mentet.
7 kap. 1§
Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess inom den allmänna
hälso- och sjukvården.
Huvudregeln i fråga om hälso- och sjuk vårdssekretessen finns i första
stycket. I fjärde stycket finns regler om undantag från sekretessen enligt
första stycket. Regeln i första meningen är ny. Den nya regeln innebär,
enkelt uttryckt, att man i vissa fall skall tillämpa ett s. k. rakt skaderekvisit
vid sekretessprövningen. Det innebär en presumtion för att uppgiften får
lämnas ut. Enligt första stycket är presumtionen däremot den motsatta
(omvänt skaderekvisit). Rakt skaderekvisit skall tillämpas då uppgifter
lämnas från landstingskommunala och kommunala organ till ett annat
39
sådant organ for att användas i verksamhet som avser forskning, framställ- Prop. 1990/91: 111
ning av statistik samt administration inom hälso- och sjukvården och
övrig verksamhet som avses i första stycket. Ändringen har behandlats i
avsnitt 2.3.
Vid sidan av det uppgiftslämnande som avses i fjärde stycket kan
uppgifter givetvis lämnas ut för forskning, statistikframställning eller ad-
ministration med stöd av andra bestämmelser, t. ex. efter en skadepröv-
ning enligt första stycket eller i enlighet med en författningsreglerad upp-
giftsskyldighet (14 kap. 1 § sekretesslagen).
14 kap. 2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftslämnande i ett flertal
situationer. Paragrafen innebär begränsningar i den sekretess som normalt
gäller enligt sekretesslagen. Bestämmelserna i paragrafen är tillämpliga
såväl i förhållandet mellan myndigheter som i förhållandet mellan olika
verksamhetsgrenar inom en enda myndighet.
Första—sjätte styckena överenstämmer med nuvarande ordning. I ett
nytt sjunde stycke föreskrivs att i och för sig sekretessbelagda uppgifter kan
lämnas mellan olika vårdmyndigheter, dvs. myndigheter inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten. Det nya stycket har behandlats i avsnitt 2.1.
Enligt bestämmelsen är det uppgifter som rör den som inte fyllt arton år,
alltså barn och ungdomar, och uppgifter som rör missbrukare samt närstå-
ende till dessa som under vissa förutsättningar får lämnas ut fastän uppgif-
terna annars är sekretessbelagda. Som påpekats av Sveriges läkarförbund
torde uppgift som ”rör” någon endast kunna omfatta uppgifter om perso-
nen själv. Bestämmelsen har därför förtydligats. Det torde dock endast
undantagsvis uppstå behov av att lämna ut uppgifter avseende närstående
i dessa fall. När det gäller uppgiftslämnande till skydd för ett ofött barn är
det främst uppgifter om den blivande modern som skall kunna lämnas ut.
Undantaget från sekretess kan även här gälla uppgifter om närstående till
henne om det behövs för att skydda ett ofött barn, vilket följer av bestäm-
melsens lydelse.
För att en person skall anses som missbrukare enligt paragrafen skall det
vara fråga om ett fortgående missbruk. Härigenom markeras att det måste
röra sig om ett mera allvarligt missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga
lösningsmedel. Den närmare innebörden av vad som menas med ett fort-
gående missbruk har behandlats under avsnitt 2.1.
Bestämmelsen medger att sekretessbelagda uppgifter lämnas endast till
en annan vårdmyndighet. Syftet med bestämmelsen är att vårdmyndighe-
terna inte skall vara förhindrade att utbyta uppgifter med varandra för att
bistå en enskild som är i behov av vård, behandling eller annat stöd. Det
skall alltså vara fråga om att vårdmyndigheterna behöver samverka med
varandra eller annars lämna varandra information för vård, behandling
eller annat stöd. Bestämmelsen kan i och för sig tillämpas även om en
missbrukare motsätter sig allt slags bistånd från vårdmyndigheterna.
Bestämmelsen är också tillämplig när vårdmyndigheterna behöver läm-
na varandra uppgifter till skydd för ett väntat barn. Bestämmelsen är i
40
denna del i första hand avsedd att underlätta samarbetet mellan myndig- Prop. 1990/91: 111
heter som har att göra med gravida kvinnor, nämligen inom mödravård,
socialtjänst, barnhälsovård och vuxenpsykiatri. Även skolhälsovården kan
spela en roll i detta sammanhang.
Det nya sjunde stycket innebär ett undantag från det sekretesskydd som
den enskilde åtnjuter enligt sekretesslagen. Undantaget måste användas
med urskillning och varsamhet. Endast i de situationer där det framstår
som direkt påkallat att bistå en enskild bör undantag göras. En förutsätt-
ning for att tillämpa undantaget bör normalt vara att den berörde personen
kan antas direkt motsätta sig att uppgifter om hans eller hennes personliga
förhållanden lämnas ut eller att saken brådskar så att det inte finns tid att
inhämta samtycke. I första hand bör därför ett samtycke utverkas.
Om uppgifterna har lämnats ut utan den enskildes samtycke, är det
viktigt att han eller hon i möjligaste mån i efterhand underrättas om detta.
Lagen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter
om skyldighet for landstingskommuner och kommuner att lämna uppgif-
ter till socialstyrelsen och läkemedelsverket för forskning och framställ-
ning av statistik på hälso- och sjukvårdens område eller på området för
annan sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 § första stycket sekretessla-
gen, alltså även t. ex. tandvård och omsorgsverksamhet samt i det som där
benämns annan medicinsk verksamhet. En sådan av regeringen meddelad
föreskrift om uppgiftsskyldighet gör att annars sekretessbelagda uppgifter
kan lämnas ut med stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen. Saken har behand-
lats i avsnitt 2.3. Något hinder föreligger givetvis inte mot att utnyttja
bemyndigandet på det sättet att på vissa områden uppgift skall lämnas
endast i den mån den enskild samtycker.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta
1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2. lag om viss uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag föredraganden har
lagt fram.
41
Prop. 1990/91:111
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 §, 7 kap. 1 § och 14 kap. 2 § sekretess-
lagen1 (1980:100) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3§
Gäller enligt denna lag sekretess för uppgift som förekommer hos viss
myndighet, får uppgiften inte röjas för annan myndighet i andra fall än
som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vilken denna lag
hänvisar.
Vad som sägs om myndighet i
första stycket, 5 §, 13 och 14 kap.
samt i särskilda bestämmelser i
denna lag om överföring av sekre-
tess mellan myndigheter gäller ock-
så i förhållandet mellan olika verk-
samhetsgrenar inom samma myn-
dighet, när de är att betrakta som
självständiga i förhållande till var-
andra.
Vad som sägs om myndighet i
första stycket, 5 §, 13 och 14 kap.
samt i särskilda bestämmelser i
denna lag om överföring av sekre-
tess mellan myndigheter gäller ock-
så i förhållandet mellan olika verk-
samhetsgrenar inom samma myn-
dighet, när de är att betrakta som
självständiga i förhållande till var-
andra. Det gäller dessutom i förhål-
landet mellan olika basenheter
inom hälso- och sjukvården och
inom annan verksamhet som avses i
7 kap. 1 § första stycket.
Uppgifter för vilken sekretess gäller enligt denna lag får inte röjas för
utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation annat än om utläm-
nande sker i enlighet med särskild föreskrift därom i lag eller förordning
eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till svensk myn-
dighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart, att
det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den ut-
ländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen.
7 kap.
1§
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk
verksamhet, såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, in-
Lagen omtryckt 1989:713.
42
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
semination, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastre-
ring och åtgärder mot smittsamma sjukdomar samt i verksamhet som
avser särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och därmed lik-
ställda.
Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myn-
dighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över
allmän eller enskild hälso- och sjukvård.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Prop. 1990/91: 111
Bilaga 1
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination och
lagen (1988:1473) om undersök-
ning beträffande HIV-smitta i
brottmål.
En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första styc-
ket får lämna uppgift till en annan
sådan myndighet för forskning eller
framställning av statistik eller för
administration på verksamhetsom-
rådet, om det inte kan antas att den
enskilde eller någon honom närstå-
ende lider men om uppgiften röjs.
Vidare får utan hinder av sekretes-
sen uppgift lämnas till enskild en-
ligt vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination och
lagen (1988:1473) om undersök-
ning beträffande HIV-smitta i
brottmål.
14 kap.
2§
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndighe-
ten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid en myndighet
där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-
mer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttran-
de av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersök-
ning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för
delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Vad nu sagts gäller dock
inte uppgift hos televerket om telefonnummer till enskilds bostad, om den
enskilde hos televerket begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och
uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket.
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 — 6 §§, 8 kap. 8 §
första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra
43
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket
endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindri-
gare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1 eller
4§ inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyn-
dighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 §
första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift som rör någon som
inte fyllt arton år eller som fortgåen-
de missbrukar alkohol, narkotika
eller flyktiga lösningsmedel lämnas
mellan myndigheter inom hälo- och
sjukvården samt socialtjänsten, om
det behövs för att den enskilde skall
få nödvändig vård eller behandling.
Denna sekretess hindrar inte heller
att uppgift lämnas mellan myndig-
heter inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten, om det behövs
för en nödvändig insats till skydd för
ett väntat barn.
Prop. 1990/91:111
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft
44
Prop. 1990/91:111
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att en landstingskommun eller en kommun, enligt
vad regeringen närmare föreskriver, skall lämna uppgifter från hälso- och
sjukvården eller annan sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 § första
stycket sekretesslagen (1980:100) till socialstyrelsen för forskning eller
framställning av statistik på området.
Denna lag träder i kraft
45
I promemorian föreslås att ett nytt stycke infors i 14 kap. 2 § sekretesslagen
(1980:100, omtryckt 1989:713) av innebörd att hälso- och sjukvårdssekre-
tess och socialtjänstsekretess inte hindrar att uppgifter om barn och ungdo-
mar eller om den som är missbrukare lämnas mellan myndigheter inom
hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, om det behövs för att den
enskilde skall få nödvändig vård eller behandling. Detsamma skall gälla
om det behövs for en nödvändig insats för ett väntat barn.
I promemorian föreslås också att utlämnandet av uppgifter om patienter
mellan olika myndigheter och mellan olika delar av en myndighet inom
hälso- och sjukvården skall regleras genom vissa ändringar i sekretesslagen
och genom en ny lag om uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvårdens
område.
Ändringarna i sekretesslagen innebär bl. a. att kliniker och motsvarande
s. k. basenheter inom hälso- och sjukvården behandlas som självständiga
myndigheter i sekretesshänseende.
Vidare skall enligt promemorian uppgifter få lämnas mellan olika myn-
digheter inom den landstingskommunala och kommunala hälso- och sjuk-
vården for statistik, forskning eller administration, om ett s. k. rakt skade-
rekvisit tillåter detta.
Prop. 1990/91:111
Bilaga 2
46
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig
över departementspromemorian (Ds 1990:11)
Sekretess inom och mellan myndigheter på
vårdområdet
Remissyttranden har avgetts av justitiekanslem (JK), hovrätten över Skå-
ne och Bleking, kammarrätten i Stockholm, datainspektionen (DI), social-
styrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, psykiatriska nämnden,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ),
statistiska centralbyrån (SCB), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrel-
sen i Malmöhus län, justitieombudsmannen Gunnel Norell Söderblom,
Svenska kommunförbundet, Stockholms stad, Göteborgs kommun, Jön-
köpings kommun, Umeå kommun, Landstingsförbundet, Stockholms läns
landsting, Kalmar läns landsting, Älvsborgs läns landsting, Sveriges advo-
katsamfund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Apoteksbolaget AB,
Svenska läkaresällskapet, Medicinska forskningsrådet (MFR), Riksför-
bundet mot alkohol- och narkotikamissbruk (RFMA), Riksförbundet för
social och mental hälsa (RSMH), Synskadades riksförbund (SRF), Sveri-
ges Tandläkarförbund.
Yttrande har också avgetts av landstingsrådet Christer Wahlbäck vid
Kopparbergs läns landsting, smittskyddsläkaren i Stockholms läns lands-
ting och samrådsgruppen i beroendeframkallande medel i Uppsala län.
UHÄ har bifogat yttranden från universiteten i Stockholm, Uppsala,
Lund, Göteborg, Umeå och Linköping, Karolinska institutet samt vård-
skolorna i Uppsala och Västerås.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från Malmö social-
nämnd och socialförvaltningen i Lund.
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) har avstått från att
avge eget yttrande och i stället bifogat yttranden från Sveriges Farmacevt-
förbund och Sveriges Läkarförbund. Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) har avstått från att avge remissyttrande.
Prop. 1990/91:111
Bilaga 3
47
Prop. 1990/91:111
Bilaga 4
Till
regeringen
För ärenden anhängiggjorda vid en intagningsnämnd saknas möjlighet att
sekretessbelägga uppgifter om elever och deras anhörigas personliga för-
hållanden, en möjlighet som finns inom utbildningsväsendet i övrigt. Det
innebär att den som inte har kommit in på en sökt utbildning har möjlighet
att jämföra sina meriter med meriterna hos dem som blivit intagna. En
sådan insyn bidrar till att förhindra orättvisor och godtycke. Emellertid
finns det vissa ärenden där det vore önskvärt att kunna belägga vissa
uppgifter med sekretess. Det gäller i fall där elever söker till en utbildning
med åberopande av särskilda skäl.
Enligt Sö-FS: 1987:173 har intagningsnämnderna möjlighet att ta in
elever på en sökt utbildning även om de formella meriterna inte är tillräck-
liga. Förutsättningen är att eleven åberopar särskilda skäl och att intag-
ningsnämnden finner att dessa särskilda skäl är av sådan art att en intag-
ning är lämplig. Detta kallas att bli prövad i den fria kvoten.
Det åligger rektorn på den avlämnande skolan att ansvara for att sådan
information skriftligen lämnas till intagningsnämnden så att de särskilda
skälen kan beaktas. Elevvårdsteamen genom syofunktionärerna lämnar
informationen i form av en bilaga till ansökan kallad ”utlåtande” (se
bilaga 1). Dessa uppgifter är ofta av den karaktären att de är sekretessbe-
lagda på den avlämnande skolan.
De uppgifter som åsyftas gäller personliga förhållanen om elever och
deras anhöriga. Det kan handla om grava missbruksproblem i familjen,
svåra sjukdomar och sociala förhållanden i övrigt som kan vara utomor-
dentligt känsliga för familjen om de kommer till offentlig kännedom. För
dessa uppgifter finns i dagsläget inget sekretesskydd eftersom allt intag-
ningsunderlag är offentligt. Den egendomliga situationen uppstår då att
uppgifterna är sekretessbelagda på den avlämnande grundskolan och blir
sekretessbelagda på den mottagande gymnasieskolan men är offentlig
handling på intagningsnämnden. Detta är utomordentligt otillfredsställan-
de.
När regeringen i proposition 1979/80:2 diskuterar sekretessen i skolan
sägs följande: ”1 likhet med vad som har föreslagits för utbildningsväsen-
det utanför den obligatoriska skolan och gymnasieskolan bör enligt min
mening uppgifter hos vissa funktionärer inom barn- och ungdomsun-
dervisningen med särskilda uppgifter på elevvårdens område också ha ett
starkare sekretesskydd än vad som bör gälla inom elevvården i övrigt. Den
verksamhet som skolpsykolog och kurator bedriver på elevvårdens område
har delvis en annan karaktär än den som övrig skolpersonal fullgör.
Inslaget av förtrolighet kan här vara mer framträdande och de uppgifter
som psykolog och kurator inhämtar gäller inte sällan elevs personliga
förhållanden av mycket känslig och ömtålig natur. Intresset av att omgär-
da sådana uppgifter med ett starkt sekretesskydd är lika framträdande
48
inom grundskolan och gymnasieskolan som inom utbildningsväsendet i
övrigt, hälsovården och socialtjänsten. Enligt min mening bör därför på
skolområdet gälla ett omvänt skaderekvisit, dvs en strängare sekretess, for
sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som finns hos psykolog
och kurator.”
Vi menar att allmänhetens intresse av full insyn måste få vika till
förmån för elevens och dess familjs integritet. Sekretesslagen bör därför
snarast kompletteras så att sådana uppgifter som är sekretessbelagda i
grundskolan och gymnasieskolan också är sekretessbelagda hos intagnings-
nämnderna. Enskilda människor måste kunna räkna med en obruten
sekretesskedja.
Högaktningsfullt
Anders Arneson
ordförande
Prop. 1990/91:111
Bilaga 4
49
Prop. 1990/91:111
Bilaga 5
Regeringen
J ustitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM
Förslag rörande ändring av sekretessreglerna för tillfällig adress
Posten vill gärna att ovan angivna regler (Sekretesslagen 9 kap. 8 § tredje
stycket) ändras så att skyddet för tillfällig adress förbättras vid förfrågan
från enskilda personer. Postens förslag innebär inte någon ändring när det
gäller förfrågan från myndighet, inkassoföretag m. m.
Posten anser att det är angeläget att skyddet för enskilds tillfälliga adress
utökas och förbättras. Postens koncernstyrelse känner en allvarlig oro för
att det kan vara alltför lätt att få tag i dessa adresser. De kan ju användas i
brottsligt syfte för att få reda på vilka personer inom ett område som är
bortresta under en längre period.
Enligt vad som gäller nu skall Posten i princip lämna ut uppgift om
tillfällig adress när förfrågan görs. Som särskild anledning att inte lämna ut
tillfällig adress har angivits personförföljelse eller liknande obehag. I de
fall när detta kan bli aktuellt anmäler personen — oftast en kvinna — själv
att adressen inte skall lämnas ut. I andra åter begär sociala myndigheter
eller en advokat för klients räkning ”sekretess”. Detta förfarande fungerar
såvitt Posten känner till relativt bra.
En avvägning måste ske mellan intresset av att lätt få tillgång till uppgif-
ter i myndighets handlingar samt den enskildes intresse av skydd för
uppgifterna. Myndigheter, företag har många gånger ett berättigat intresse
att få korrekta adressuppgifter. Posten har inte heller någon invändning
mot att ge nuvarande service även i fortsättningen.
När det gäller privatpersoner ligger det annorlunda till. Det är alltid
möjligt för den enskilde att komma i kontakt med den eftersökte genom att
skicka ett meddelande under personens fasta adress. Posten vidarebeford-
rar då meddelandet till den tillfälliga adressen varefter kontakt kan erhål-
las. För den som vill att den tillfälliga adressen skall lämnas ut kan det lätt
ordnas genom att anmäla detta vid adressförändringen.
I de sannolikt ytterst få fall då detta förfarande inte är praktiskt får
Posten pröva om den tillfälliga adressen skall lämnas ut. Presumtion bör
härvid vara att adressen inte skall lämnas ut. Detta bör komma till uttryck
i sekretesslagen.
Ärendet har föredragits vid sammanträde med Postens koncernstyrelse
den 19 december 1989. Vid sammanträdet var Klas Back (ordförande),
Ulf Dahlsten, Widar Georgsson, Uno Janson, Kjell Nilsson, Sven-Gösta
Signell och Christer Zetterberg närvarande.
Ulf Dahlsten
Lennart Meyer
50
Lagrådet Pr°P-1990/9L111
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-04
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 31 januari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Erik
Göransson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
51
Propositionen................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den februari 1991 ... 5
1 Inledning.................................................. 5
2 Sekretess for uppgifter inom hälso- och sjukvården samt social-
tjänsten ................................................... 6
2.1 Uppgiftslämnande mellan myndigheter for vård, stöd och be-
handling ............................................... 6
2.2 Sekretess inom myndigheter på hälso-och sjukvårdsområdet . 18
2.3 Uppgiftslämnande för forskning, statistikframställning och
sjukvårdsadministration................................. 25
3 Övriga frågor .............................................. 37
4 Upprättade lagförslag....................................... 39
5 Specialmotivering.......................................... 39
5.1 Förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100)............ 39
5.2 Förslaget till lag om viss uppgiftsskyldighet inom hälso- och
sjukvården............................................. 41
6 Hemställan................................................ 41
7 Beslut .................................................... 41
Bilaga 1 Departementspromemorians (Ds Ju 1990:11) lagförslag ... 42
Bilaga 2 Departementspromemorians sammanfattning ........... 46
Bilaga 3 Remissinstanser ..................................... 47
Bilaga 4 Framställning från Storstockholms intagningsnämnd för
gymnasieskolan...................................... 48
Bilaga 5 Framställning från postverket.......................... 50
Bilaga 6 Lagrådets yttrande.................................... 51
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
Prop. 1990/91: 111
52