I skolan, liksom inom den högre utbildningen, har
flickor och kvinnor successivt vunnit mark under hela
nittonhundratalet. Sedan länge har vi en allmän grundskola
och nästan alla ungdomar fortsätter därefter vidare till
gymnasieskolan. I skollagen sägs att elever, oberoende av
könstillhörighet, skall ges lika tillgång till utbildning i
skolan.
Antalet kvinnor inom den samlade
högskoleutbildningen har kraftigt ökat och idag utgör
kvinnorna faktiskt en majoritet av de studerande. Inom
forskarutbildningen och i än högre grad bland forskarna och
professorerna är kvinnorna däremot kraftigt
underrepresenterade.
Trots att skolan och den högre utbildningen vid en ytlig
betraktelse kan ge intryck av jämställdhet mellan flickor
och pojkar och mellan kvinnor och män så finns fortfarande
stora könsorättvisor. Denna motion handlar om vad
vänsterpartiet vill göra för att skapa en jämlik utbildning.
Grundskolan
Befästandet av könsförhållandena börjar redan i en
människas allra tidigaste ålder. Skolan har därför en
nyckelroll och medverkar till att fostra eleverna till roller
som passar ett könsmässigt orättvist samhälle. Skolan ger
pojkarna ett försprång t.ex. när det gäller att delta i
offentlig debatt och demokratiska processer, ett försprång
som sedan accentueras i vuxenlivet.
I SOU 1989:114, Livlina för livslångt lärande, diskuteras
olika roller och olika strategier i skolan för flickor och
pojkar. Där redovisas att en del forskare idag anser att
könsklyftan i skolan vid närmare betraktande är ännu
djupare än klassklyftan.
Forskare som t ex Einarsson/Hultman menar att skolan
i första hand är inrättad efter pojkarnas behov och att
flickornas behov inte tillgodoses på samma sätt. Det
flickorna lärt sig genom sin flickuppfostran hjälper dem
visserligen att anpassa sig till skolsystemet, särskilt på lägre
stadier, men samtidigt gynnar inte detta flickornas
utveckling på längre sikt.
Skolan behöver flickorna och de får bättre betyg än
pojkarna, men vad har de egentligen lärt sig, som kan
hjälpa dem att senare hävda sig i yrkes- och samhällslivet?
Vilken syn har de fått på sig själva och sina egna
möjligheter? Hur ser den dolda läroplan ut, som bidrar till
att snälla och glada småflickor blir tysta och osäkra
gymnasieflickor som nöjer sig med kortare utbildning och
lägre löner?
Ett flertal olika klassrumsstudier har visat att pojkarna
får mer uppmärksamhet och en större del av lärarens tid än
flickorna. De förväntningar som ställs på eleverna är olika
beroende på elevens kön. Flickor och pojkar behandlas och
bemöts olika i undervisningssituationen i klassrummet.
Denna skillnad är genomgående till flickornas nackdel.
När det gäller taltiden i klassrummet har det svenska
forskningsprojektet, Språk och kön i skolan, vid Lunds
universitet kunnat bekräfta resultaten från internationella
undersökningar.
Taltiden i klassrummet är fördelad så att läraren upptar
2/3 av tiden och eleverna får dela på 1/3. Av elevernas taltid
upptar pojkarna 2/3 och flickorna 1/3. Det betyder att
flickorna upptar endast 1/9 av den talade tiden i en klass
med lika många flickor som pojkar.
Utan att vara medvetna om det behandlar lärarna
systematiskt pojkar och flickor olika. De talar t.ex. på olika
sätt och med olika tonfall till flickor respektive pojkar.
Pojkar pratar genomgående mer i klassrumsoffentligheten
och tar oftare ordet utan att ha fått frågan. De tillåts göra
fler utvikningar och lärarna kommenterar oftare och bygger
vidare på sådant som pojkarna sagt. Flickorna får mer
reproducerande uppgifter. De får t.ex. oftare läsa högt.
Flickorna får många frågor där det gäller att fylla i ett
enstaka ord eller ett halvt. Det visar sig att lärarna gärna
använder flickorna till att återföra lektionen till sin plan,
efter det att pojkarna fått komma in med sina intressanta
utvikningar. Tysta pojkar aktiveras, medan tysta flickor
negligeras.
Så här beskriver Britta Hasso situationen i ''Hur flickor
blir flickor och pojkar blir pojkar'': ''Flickor sitter som tysta
observatörer och tycks ha en särskild förmåga att uthärda
långtråkigheten i skolan. Pojkarna meddelar högröstat när
de inte är intresserade och deltar därför mycket mer
selektivt i undervisningen än flickorna.''
Beteendet hos de elever som har störst svårigheter i
skolan är ofta olika beroende på elevens kön. Det är vanligt
att pojkarna blir stökiga och bråkiga och därmed kräver stor
uppmärksamhet och mycket engagemang från lärarens sida.
Flickorna däremot flyr ofta från en obehaglig
skolupplevelse genom att vara tysta, drömmande och
frånvarande. Flickor med stora problem riskerar därför att
i högre utsträckning än pojkarna bli bortglömda och
uppmärksammade alltför sent.
Det finns åtskilliga exempel på hur undervisningen i
t.ex. teknik, data och fysik har visat sig vara upplagd på ett
sådant sätt att den gynnar pojkarnas kunskapsinhämtande
och intresse på bekostnad av flickornas.
I skolöverstyrelsens rapport 88:11 ''Riktar sig
läroböckerna i NO-ämnen mer till pojkar än flickor?''
granskas just läromedlen i dessa ämnen. I rapporten
redovisas dels internationella undersökningar som ingått i
en UNESCO-rapport om könsskillnader i skolan och dels
en svensk granskning av främst läroböcker i kemi och fysik.
Sammanfattningsvis kan man säga att i t.ex.
fysikböckerna är referenser till kvinnor få, referenser till
aktiva kvinnor mycket få och referenser till kvinnor som
sysslar med vetenskap obefintliga.
Böckerna har en stor pojkdominans i exempel, bilder
och referenser. Genomgående är det dubbelt så vanligt att
pojkar/män finns på bild jämfört med att flickor/kvinnor är
det. Kvinnor på bild fungerar vanligtvis som pynt och
dekoration medan bilder på män visar aktivitet och
yrkesutövning i en stor mängd exempel. Kvinnornas
underrepresentation i NO-böckerna är enligt rapporten
betydligt kraftigare än kvinnors underrepresentation i t.ex.
massmedia.
Rapporten refererar ett antal internationella
undersökningar om vilka delar av fysikämnet som
intresserar flickor respektive pojkar samt könsskillnader i
fråga om vilken infallsvinkel som väcker intresse på olika
fysikområden. De visar att flickorna i högre grad än
pojkarna är intresserade av föremål och fenomen från den
egna omgivningen och naturfenomen i synnerhet samt
relationen mellan fysik/teknik och samhälle.
För flickorna är det viktigare att kunskaperna sätts in i
ett sammanhang, att exempelvis fysikämnet får mer
substans med en infallsvinkel som utgår från
människokroppen.
Den nämnda granskningen konstaterar att de svenska
läroböckerna har ett ''pojkperspektiv'' enligt de refererade
internationella undersökningarna. Det finns anledning att
anta att en av orsakerna till den konstaterade ojämlikheten
i läroböckerna grundar sig i bristande kunskap hos
läromedelsförfattarna.
För att på allvar kunna förändra skolan så att flickorna
ges likvärdiga förutsättningar för ett aktivt deltagande i
samhällslivet och de demokratiska processerna liksom inför
kommande studier och inför yrkeslivet krävs en rad
åtgärder:Arbetsformerna i skolan måste förändras. En
rad undersökningar visar t.ex. att flickor (liksom för övrigt
elever ur arbetarklassen) är de som gynnas särskilt av ett
undersökande, problemorienterat och elevaktivt arbetssätt
som är konkret och där samarbete har en central roll.
Lärarutbildningen måste förändras. Lärarna missgynnar
flickorna omedvetet -- därför är det särskilt viktigt att
lärarutbildningen innehåller moment om hur
undervisningen bör bedrivas för att på bästa sätt anpassas
till flickornas behov. Särskild uppmärksamhet måste riktas
mot de s.k. tysta flickorna.Resultaten från den forskning
som finns på detta område måste göras lättillgänglig för de
yrkesverksamma lärarna, liksom övrig personal i skolan
samt de lärarstuderande. Särskilda fortbildningsinsatser bör
erbjudas de yrkesverksamma lärarna för att hjälpa dem att
förändra sin undervisning så att den bättre tillgodoser de
jämställdhetsmål som finns för skolan.Utbudet av
läromedel, särskilt när det gäller NO-ämnen och teknik,
måste utökas med läromedel som är anpassade efter både
flickors och pojkars behov. Här kan de arbetsstipendier för
läroboksförfattare som riksdagen beslutade om i februari
1989 (1988/89:UbU7) användas.De försök som gjorts
med enkönade undervisningsgrupper, liksom de särskilda
sommarkurserna i teknik för flickor, bör utvärderas.I den
kommande läroplansöversynen bör flickornas villkor i
skolan särskilt uppmärksammas.
En särskild utredning bör tillsättas för att göra en samlad
bedömning av flickornas villkor i skolan och skolans
möjligheter att motverka könsorättvisor i samhället.
Utredningen bör få i uppdrag att lägga fram förslag till
åtgärder för jämställdhet i skolan. Utredningen bör inte
begränsas till grundskolan utan även omfatta
undervisningen i gymnasieskolan.
Gymnasieskolan
Sverige har en av världens mest könsuppdelade
arbetsmarknader. Denna uppdelning på arbetsmarknaden
motsvaras av att vi i gymnasieskolan i praktiken nästan har
ett flickgymnasium och ett pojkgymnasium. Endast 6 linjer
av 28 har en något så när jämn könsfördelning. Hälften av
gymnasieskolans nuvarande linjer är könsspecifika, dvs
över 90 %
av eleverna är antingen flickor eller pojkar.
När riksdagen behandlade jämställdhetspolitiken inför
90-talet beslutades bl a att andelen elever av så kallat
underrepresenterat kön skulle öka till minst 10 %
på de utbildningslinjer där flickor respektive pojkar
nu utgör mindre än 5 %.
Detta är enligt vår uppfattning en ganska blygsam
målsättning. Trots detta kan vi konstatera att någon
utjämning inte har skett och målsättningen ter sig lika
avlägsen som när beslutet togs för tre år sedan.
Många av de problem som flickorna möter i grundskolan
är likartade i gymnasieskolan, bara än mer accentuerade.
Flickorna missgynnas i klassrumssituationen på
motsvarande sätt som vi ovan beskrivit under rubriken
Grundskolan. I gymnasieskolan tillkommer problemet med
den markanta könssegregeringen mellan de olika
utbildningslinjerna.
I SOU 1989:113, Ungdomars kompetens, diskuteras
bland annat könsskillnader. I många avseenden är flickors
och pojkars relation till utbildning och arbetsliv idag relativt
likartad. Det gäller framför allt den generella
anknytningen, pojkar och flickor går ungefär lika länge i
skolan och det naturliga för både pojkar och flickor är att i
sitt vuxna liv ha ett lönearbete. Flickorna arbetar jämsides
med gymnasiestudierna i lika hög grad som pojkarna m.m.
I andra avseenden finns emellertid stora skillnader
mellan könen. Flickor och pojkar väljer olika
gymnasielinjer och olika yrken. Därmed behåller Sverige
sin föga smickrande tätposition när det gäller
könssegregering på arbetsmarknaden.
I gymnasieskolans nuvarande linjeorganisation
överväger de linjer som inriktas mot traditionella
mansyrken. I mindre kommuner begränsas ''flicklinjerna''
till en eller två. Det har dessutom visat sig lättare att
rekrytera pojkar till flickdominerade utbildningar än
tvärtom. Dagens gymnasieskola bidrar alltså inte till att öka
flickornas valmöjligheter på arbetsmarknaden.
Flera studier visar att pojkar som börjar på
flickdominerade linjer och män som tar anställning i typiska
''kvinnoyrken'' oftast blir väl omhändertagna. Tyvärr gäller
detta inte lika ofta för flickor på pojkdominerade linjer och
ännu mindre för kvinnor i ''mansyrken''.
På de linjer där könsfördelningen är sned är avhoppen
betydligt större bland minoritetskönet. Enligt en SÖ-
rapport (I 88:13) avbryter 80 %
av flickorna på verkstadsteknisk linje studierna. På
fordonsteknisk linje har bortemot hälften av flickorna
hoppat av innan andra årskursen. På industri- och
jordbrukslinjerna har en tredjedel av flickorna slutat. Det
är inte så att dessa elever byter till en annan linje med annan
könsfördelning, utan nästan alla slutar i gymnasiet.
Dessvärre visar uppföljningsstatistiken att flickor som gått
pojkdominerade linjer varit mer arbetslösa än andra.
Nästan 60% av flickorna från dessa linjer arbetade inom ett
annat yrke än de utbildat sig för.
Detta visar att det inte räcker med åtgärder för att
rekrytera flickor till de traditionellt pojkdominerade
linjerna. Själva utbildningen måste förändras.
Det finns naturligtvis många orsaker till att flickorna i
högre utsträckning än pojkarna hoppar av ''pojklinjerna''.
Ett ganska vanligt skäl är att flickorna upplevt ett bristande
lärarstöd -- ofta till och med motstånd. Undersökningar har
visat att flickornas minoritetsstatus sätter dem i en påpassad
situation. Deras eventuella tabbar synliggörs och
förlöjligas. Flickorna från dessa linjer berättar samstämmigt
att man måste ha ''skinn på näsan'', våga bita ifrån osv. för
att stå ut och klara av det.
En annan orsak till avhoppen är att utbildningen är så
illa anpassad efter flickornas behov och vardag. I dag
utnyttjas inte flickornas erfarenheter i undervisningen. De
exempel som används är så gott som uteslutande valda ur
ett manligt perspektiv och undervisningen domineras av ett
manligt tänkande. Flickorna har inget att knyta an till och
undervisningen blir för abstrakt. Det förstärker fördomar
om att teknik är något manligt.
Regeringen har aviserat en proposition om den framtida
gymnasieskolan till februari 1991. I samband med en
genomgripande reformering av gymnasieskolan är det
mycket viktigt att flickornas villkor och
jämställdhetsaspekterna ges stor vikt. Vänsterpartiet vill
här framhålla några åtgärder som bör vara riktlinjer inför
reformeringen av gymnasieskolan:
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild utredning för att bl.a.
göra en samlad bedömning av flickornas villkor i skolan
samt föreslå åtgärder för jämställdhet i skolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för en reformering av
gymnasieskolan i syfte att bättre tillgodose flickornas behov
samt stärka deras ställning inför det kommande arbetslivet,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i jämställdhetslagen att även studerande och
forskarstuderande omfattas av lagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.1]
En sektorsindelad gymnasieskola ersätter den tudelning
mellan yrkesutbildning och allmänna, studieförberedande
linjer som idag gäller. Utbildningarna bör ha en gemensam
kärna av allmänna ämnen som krävs för ett aktivt
deltagande i demokratiska processer och samhällslivet i
stort. Varje sektor skall ha sina karaktärsämnen som är
gemensamma för alla studerande inom sektorn. Därutöver
skall det vara möjligt för eleverna att göra individuella val.
Eleverna skall ha möjlighet till successiv specialisering.
Samtliga utbildningar bör anknyta till arbetslivet och
innehålla en betydande del av praktik eller
arbetsplatsförlagd utbildning. En sådan gymnasiestruktur
skulle medföra flera fördelar:de flickor som idag är
ensamma bland idel pojkar på de pojkdominerade linjerna
skulle få fler klasskamrater av samma kön inom sin
sektor.en gymnasieutbildning som inte är lika ensidigt
inriktad mot ett viss yrke bör ha större förutsättningar att
attrahera flickor till mansdominerade sektorer av
arbetslivet.en successiv specialisering under
utbildningens gång minskar det ''tröskelmotstånd'' som
många flickor kan ha inför att bryta traditionella
utbildningsmönster.en sektorsindelad gymnasieskola bör
öka valmöjligheterna för de flickor i små kommuner som
idag endast har en eller två ''flicklinjer'' att välja mellan.
med ett betydande inslag av individuella val inom
gymnasieskolan bör flickornas intressen bättre kunna
tillgodoses än inom den mansdominerade helhet som flera
''pojklinjer'' idag erbjuder.
Lärarutbildningen måste förändras. Särskilt gäller det
utbildningen för de yrkeslärare som skall undervisa inom
den nu pojkdominerade delen av gymnasieskolan. De
måste få möjlighet att lära sig hur de på bästa sätt kan stödja
flickorna och anpassa undervisningen efter flickornas
erfarenheter och behov.
De redan verksamma yrkeslärarna inom
gymnasieskolans nuvarande pojkdominerade utbildningar
måste ges möjlighet till fortbildning för att också lära sig hur
de skall förändra sin undervisning så att de bättre kan
tillgodose flickornas behov.
Läroplanen för gymnasieskolan måste utformas med
klara mål för jämställdheten.
I den reformerade gymnasieskolan måste arbete i
lärarlag bli den naturliga arbetsformen för lärarna. Särskilt
viktigt är att män och kvinnor liksom lärare i yrkesämnen
respektive allmänna ämnen tillsammans arbetar med
undervisningen i en klass.
Högskolan
Kvinnorna är idag i majoritet inom högskolan och utgör
ca 60% av de studerande. Men fortfarande är det manliga
intressen och manliga värderingar som präglar innehållet i
grundutbildningen liksom valet av metoder och
forskningsområden. Valet av högskoleutbildning styrs
fortfarande hårt av könstillhörighet och kvinnorna återfinns
i stor utsträckning inom kortare högskoleutbildningar, t.ex.
inom vård och utbildning. Kvinnorna utgör knappt en
tredjedel av de som går vidare till forskarutbildning och
forskning. Vänsterpartiet redogör i vår högskolemotion för
de åtgärder vi föreslår för att bryta den könsmässiga
snedrekryteringen och förbättra de kvinnliga studerande
och de kvinnliga forskarnas villkor. I denna motion tar vi
särskilt upp de förändringar vi vill föreslå inom
lagstiftningen.
Jämställdhetslagens könsneutralitet har diskuterats och
kritiserats. Liksom många andra anser vänsterpartiet att
ordet ''könsblind'' är en bättre beteckning för lagen än
''könsneutral''. Andelen kvinnliga professorer uppgår t ex
idag till ca 5%. det är naivt att tro att männen godvilligt
skulle dela med sig av makten och inflytandet till kvinnorna
utan att först ha fått mycket tydliga signaler om att detta är
vad samhället kräver. En jämställdhetslag som kan tolkas
som att det är lika viktigt att anställa en manlig telefonist
som att få landets första kvinnliga professor i
nationalekonomi är inte ett tillräckligt stöd för
jämställdhetsarbetet. Det borde klart framgå att lagens
huvudsakliga syfte är att förbättra kvinnornas ställning och
möjligheter.
För att bli framgångsrikt måste jämställdhetsarbetet
bedrivas parallellt inom utbildningen och arbetslivet.
Erfarenheten visar att det med en brett anlagd lagstiftning i
ryggen blir lättare att kräva förändringar. I den svenska
lagstiftningens utformning begränsas jämställdhetslagen
(JämL) till den rena arbetsrätten. Situationen inom
högskolan, mellan studerande och lärare, har dock stora
likheter med de förhållanden som råder i arbetslivet. Trots
att JämL har brister så skulle det vara ett stort steg framåt
om lagens tillämpningsområde kunde vidgas till att även
omfatta studerande och forskarstuderande inom högskolan.
Vänsterpartiet vill därför föreslå en sådan förändring av
jämställdhetslagen.
Reglerna för antagning till forskarutbildning ger stort
utrymme för medveten eller omedveten diskriminering. Till
forskarutbildning ska den som har de bästa
förutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen antas och
avgörandet ligger i sista hand hos professorn på
institutionen. Inofficiella rekryteringsvägar har stor
betydelse för antagningen och även de fungerar ofta
könsmässigt segregerande; majoriteten ''mentorer'' är män
och identifierar sig naturligt med yngre manliga kollegor
och uppmuntrar dem att fortsätta. Reglerna för fördelning
av doktorandtjänster respektive utbildningsbidrag fungerar
på ett likartat sätt.
Den nuvarande jämställdhetslagen slår på ett märkligt
sätt inom högskolan idag. Två doktorander kan ha samma
handledare och missgynnas av denne på grund av att de är
kvinnor. Doktoranden med doktorandtjänst kan med
nuvarande lagstiftning få rättelse för detta med hjälp av
JämL, medan den andra, som finansierar forskarstudierna
på annat sätt inte skyddas av lagen. Detsamma gäller den
redan dokumenterade förekomsten av sexuella trakasserier
på högskolan.
En utökning av JämL till att omfatta även
utbildningsområdet skulle stämma överrens med det
allmänna rättsmedvetandet. JämO kontaktas ofta av
personer som anser sig ha blivit diskriminerade och som inte
vet att de i egenskap av t.ex. studerande inte skyddas av
lagen. Vänsterpartiet föreslår att jämställdhetslagen
utvidgas till att gälla även studerande och
forskarstuderande inom högskolan.
Stockholm 17 januari 1991
Ylva Johansson (v)
Viola Claesson (v)
Berith Eriksson (v)
Margó Ingvardsson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Elisabeth Persson (v)
Gudrun Schyman (v)
Annika Åhnberg (v)