Trafiksäkerhetsverket (TSV) meddelade år 1981 nya
föreskrifter om stänkskydd på bl.a. motorfordon. Reglerna
innebär bl.a. att tidigare krav på att personbilar skall ha s.k.
stänklappar bakom bakhjulen inte längre gäller för fordon
med visst överhäng bak, d.v.s. personbilar i vanligt
utförande.
Motiveringarna för beslutet var bl.a. anpassning till
gällande EG-direktiv resp. att långt neddragna stänkskydd
kunde medföra en ökning av det siktreducerande stänket
runt bilen, särskilt vid höga hastigheter.
Trafikutskottet hänvisade i betänkande 1990/91:TU 5
ånyo till denna snart tio år gamla iakttagelse, vilken trots
stark kritik från flera håll ännu inte blivit föremål för någon
ny prövning.
En rad omständigheter talar entydigt för att stänkskydd
på personbilar omgående borde återinföras, i första hand av
trafiksäkerhetsskäl. Förhållandena på de svenska vägarna
under vintertid liksom under vår- och höstbruket i
jordbruksbygderna är väl kända. Väglaget är då ofta sådant
att svåra siktproblem uppstår, då bilar utan stänklappar gör
omkörningar. Stenskott är ytterligare en högst påtaglig
riskfaktor som minskar trafiksäkerheten.
Argumentet att en eliminering av stänkskydden skulle
ha sänkt kostnaderna för bilar i konsumentledet är också,
sett i ett perspektiv av flera års erfarenheter, ohållbart. I
själva verket har bilförsäljarna tagit just slopandet av
bestämmelserna om stänkskydd till intäkt för att ta ut
ytterligare åtminstone 500 kronor med hänvisning till att
man ju måste visa hänsyn till sina medtrafikanter. Ett flertal
rapporter och åtskilliga klagomål från en bred allmänhet
visar också klart och entydigt att en växande opinion kräver
återinförande av bestämmelserna om stänkskydd.
Inte heller hänvisningen till behovet av anpassning till
enhetliga regler inom EG är relevant. Trafikreglerna är
ingalunda enhetliga ute i Europa. I vissa länder råder
förbud att köra med dubbade däck. Andra länder har
förbjudit saltning av vägarna, och i en del länder får man
inte köra med varselljus.
Ser man till helheten talar sålunda starka
trafiksäkerhetsskäl och en stark folklig opinion för ett
återinförande av bestämmelser om stänkskydd på
personbilar. Det är helt orimligt att bilimportörernas
motstånd till sådana regler, under hänvisning till dåligt
underbyggda kalkyler om merkostnader, skall få utgöra
hinder för att vi skall kunna uppnå bästa möjliga
trafiksäkerhet på våra vägar.
För andra året i rad hänvisar trafikutskottet till
underhandsuppgifter från TSV, innebärande att en
arbetsgrupp inom FN:s ekonomiska kommission för
Europa (ECE) ''följer utvecklingen i frågan om
stänklappar, t.ex. beträffande material för sådana som kan
stoppa stänk åt sidorna.''
Enligt uppgift arbetar gruppen WP29 uteslutande med
frågan om stänkskydd för tunga motorfordon, typ lastbilar,
långtradare, bussar, etc. Inget material beträffande
stänklappar för personbilar finns att tillgå.
Trafikutskottet och riksdagen bör utvärdera ett snart tio
år gammalt riksdagsbeslut och ta hänsyn till nya fakta och
omständigheter. Samtidigt är det väsentligt att ett sådant
beslut bygger på svenska förhållanden och beaktar de starka
trafiksäkerhetsskäl som entydigt talar för ett återinförande
av stänkskydden på personbilar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att tidigare gällande
regler för stänkskydd på personbilar skall återinföras.
Stockholm den 16 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)