Samhället har åtagit sig att i stor utsträckning svara för skjutsning av barn till och från skolan. Detta sker med hjälp av taxi resp. olika bussbolag. I konsekvens med att samhället iklätt sig denna förpliktelse ur servicesynpunkt borde då rent automatiskt också följa skyldigheten att tillse att transporterna utförs med iattagande av strikta trafiksäkerhetskrav. Så tycks dock tyvärr inte vara fallet.
Enligt uppgift åker ungefär 200 000 av de totalt 300 000 elever, som dagligen får skoltransport, med ordinarie bussar. Vad gäller skolskjutsar med taxi tycks det inte råda minsta tvekan om att samtliga barn skall beredas sittplats. I fråga om busstransporterna, däremot, utsätts barn inte sällan för onödigt stora risker genom att de inte kan beredas sittplats utan i stor utsträckning tvingas färdas stående. Erfarenheterna visar att flera busstransportörer låter ett mycket stort antal barn, utöver de som kan beredas sittplatser, färdas stående långa sträckor.
Det råder en allmän uppfattning om att ett sådant transportsätt inte skall tillåtas. Trafikutskottet har också i behandling av tidigare motioner i ämnet principiellt ställt sig bakom kraven på att barn inte skall få transporteras stående, men senast i betänkande 1990/91:TU5 hänvisat till att nu gällande bestämmelser är föremål för översyn inom Trafiksäkerhetsverket (TSV).
Enligt vad vi erfarit råder emellertid stor oklarhet om såväl ambitionsnivån vad gäller regler för transport av barn som när denna utredning avser redovisa sina förslag.
Då barns säkerhet vid skolskjutsning är en fråga som måste tillmätas allra största vikt är det synnerligen angeläget att riksdagen uttrycker en klar uppfattning om vilka regler som skall gälla för sådana transporter. Utgångspunkten måste då vara att alla barn skall kunna erbjudas sittplats vid skolskjutsning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkrare skoltransporter.
Stockholm den 16 januari 1991 Bengt Silfverstrand (s) Gunilla Andersson (s)