med anledning av prop. 1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
Inledning
Regeringen har i sin proposition 1990/91:14
redovisat sin syn på ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade. Förslaget innebär i
huvudsak att de lokala sjukhemmen fr.o.m.
1.1.1992 formellt sett försvinner och istället blir en
form av särskilt boende och service inom ramen för
socialtjänsten. För resterande delar av
långtidsvården föreslås ett köp- och sälj-system där
kommunerna av landstingen skall upphandla
långtidsvård.
För att finansiera förändringarna kommer
mellan 17 och 20 miljarder att överföras från
sjukvården till socialtjänsten. För utjämning
mellan primärkommunerna skisseras ett ytterst
komplicerat överföringssystem med en rad olika
inslag. Därutöver anges att efter en viss
övergångstid skall den enskilde i eget boende själv
svara för sina kostnader för bostad, mat och övriga
levnadsomkostnader.
Direkt berörda av regeringens förslag är ungefär
50 000 långtidssjuka patienter. Nio av tio av dessa
klarar inte på egen hand att ta sig ur sängen, att äta
eller sköta sina toalettbestyr. En stor del av
patienterna lider av hjärt- och kärlsjukdomar samt
har nedsatt psykisk förmåga. Medelåldern är hög
och många är ensamstående.
Indirekt berörs många fler genom att de svårt
långtidssjukas oavvisliga krav på vård leder till att
akutsjukvården får ta hand om dessa patienter i
brist på väl anpassade alternativ när behoven akut
gör sig gällande. Man räknar med att det idag finns
ungefär 4 000 omvårdnadspatienter i
akutsjukvården. I serviceboendet finns idag också
många långtidssjuka som inte kan få adekvat vård.
Den huvudsakliga innebörden av regeringens
förslag är att de cirka 60 000 långtidssjuka
patienterna i fortsättningen inte skall behandlas i
sjukvården utan istället tas om hand av
socialtjänsten.
Kraven på förbättringar i vårdens innehåll har
fått stå tillbaka för rent organisatoriska förslag till
åtgärder. Möjligheterna att ta till vara positiva,
lokala lösningar är med regeringens förslag mycket
små. De handikappades behov av adekvat vård och
omsorg har vidare inte uppmärksammats i
tillräcklig omfattning.
Propositionens huvuddrag
I propositionen föreslås att kommunerna skall
ges ansvar för service och vård av äldre och
handikappade. Hälso- och sjukvårdslagen skall
reglera kommunernas skyldighet att erbjuda god
hälso- och sjukvård. Vidare införs en lagstadgad
rätt för kommunerna att överta sjukhem och andra
somatiska långvårdsinrättningar från landstingen.
Kommunerna ges även ett kostnadsansvar för
sådan somatisk långtidssjukvård som man inte har
verksamhetsansvar för. Försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaskap för primärvården
skall genomföras.
Kommunerna förslås få ett utvidgat ansvar för
långvarig vård till äldre och handikappade.
Förslagen skall träda i kraft den 1 januari 1992.
Reglerandet av de ekonomiska förutsättningarna
sker i en proposition som aviserats till våren 1991.
Centerpartiets förslag
Vem tjänar på regeringens förslag?
Regeringens proposition om ansvaret för service
och vård till äldre och handikappade presenteras nu
efter drygt tio års utredande. Resultatet har blivit
en reform utan hänsyn tagen till människors behov
av vård och omsorg. De äldre, som inte är en
enhetlig grupp med likartade behov, kommer inte
att få en bättre vård. Sjukvårdspersonalen känner
stor oro inför vad omorganisationen skall föra med
sig, bl.a. vad gäller ansvarsuppdelningen. Såväl de
äldre som sjukvårdspersonalen får finna sig i att
inte veta hur de långsiktiga lösningarna skall
komma att se ut.
Det är huvudmannaskapsfrågan som satts i
förgrunden, inte de äldres eller handikappades
behov av vård och service. En reform värd namnet
måste ha siktet inställt på att finna former för att på
ett värdigt sätt ta hand om dessa. Den måste även
verka framåtsyftande genom att analysera och
formulera kraven på vårdens innehåll som
morgondagens äldre och handikappade har rätt att
ställa.
Vad vi nu ser är resultatet av en uppifrån tillsatt
utredning och en intensiv strid mellan kommun-
och landstingsförbundens ledningar. Vad våra äldre
och vad den kunniga och engagerade
sjukvårdspersonalen vill, har inte tillmätts någon
större betydelse.
Regeringen har utgått från en äldrevård sett ur
ett tämligen snävt storstadsperspektiv. Kraven och
behoven på vården varierar från individ till individ
och från landsända till landsända.
I analyserna saknas också en insikt om att det i
en nära framtid kommer att finnas en stor andel
äldre med invandrarbakgrund. Få kommuner har
planerat sin äldrevård utifrån detta faktum.
En bra äldrevård måste vara mänsklig och
effektiv. Mänsklig vård är att ge tid, god omsorg
och trygghet. Effektiv vård är att ge rätt vård vid
rätt tillfälle. Förslagen kommer inte att leda till en
mänskligare och effektivare vård, tvärtom skapas
nya gränsdragningar mellan olika vårdnivåer.
Regeringen har enligt vår mening misslyckats med
att göra de äldres -- framför allt de svårt sjuka -- och
de handikappades vardag tryggare.
Centerpartiet yrkar avslag på propositionens
huvudlinjer. Propositionen är ingen äldrereform,
det är en organisatorisk omstöpning. Vi förordar en
annan inriktning av vården och ett annat
ansvarstagande för de äldre och de handikappade.
Vi framför i denna motion vår syn på äldrevården
och vården av de handikappade.
Centerpartiet är starkt kritiskt till regeringens
hantering av äldreomsorgsfrågorna. Kommuner
och landsting har på grundval av ett
sexpunktsprogram från den socialdemokratiska
partistyrelsen uppmanats att starta utredningar och
förhandlingar om den framtida äldreomsorgens
organisation. Uppmaningen har inte föregåtts av
något beslut i riksdagen, och lagrådet har inte hörts
i frågan. Detta förfarande strider mot alla
demokratiska principer och mot det
beredningsförfarande som föreskrivs för
regeringens propositioner. Lagrådsgranskning bör i
detta skede ske på initiativ av berört utskott. Vad
här anförts om hanteringen av
äldreomsorgsfrågorna bör ges regeringen till
känna.
Förslagets finansiering
Centerpartiet vänder sig mot det ekonomiska
risktagande som följer av ett genomförande av
propositionens förslag. Konsekvenserna av
förslagen på det ekonomiska området är mycket
svåröverskådliga. Regeringen begär nu ett
riksdagsbeslut men ämnar därefter lägga en separat
proposition som behandlar ekonomin först under
våren 1991.
Kommunerna, särskilt de som redan idag har en
ansträngd ekonomisk situation, kommer att få
mycket svårt att genomföra förslagen. Vårdens
kvalitet måste upprätthållas, något som i hög grad
är beroende av kommunernas begränsade
ekonomiska resurser. Kommuner med hög andel
äldre får en större ekonomisk belastning än de med
låg andel äldre.
Frågan om en rättvis fördelning av resurserna
gör sig med kraft gällande när det gäller sjukvård
för äldre. Sjukvårdshuvudmännen har sedan 1982
drabbats av indragningar på minst 17 miljarder
kronor. Kommunsektorn har utsatts för likartad
behandling av regeringen. Samtidigt råder
skattestopp. Regeringens förslag innebär att
resurser, motsvarande 17--20 miljarder kronor,
överförs från sjukvårdshuvudmännen till
socialtjänsten. Vi anser att det i nuvarande läge
med bl.a. långa vårdköer och brist på vårdplatser är
orimligt att anvisa en miljard för information och
utbildning. Riksdagen bör därför avslå detta
förslag. Dessa medel bör istället gå direkt till
sjukvårdsinsatser. Detta bör ges regeringen till
känna.
Kommunernas situation
Kommunerna får allt fler uppgifter och ett ökat
ansvar för många viktiga samhälleliga uppgifter.
Det finns redan idag vissa brister i den kommunala
verksamheten. Mer än hälften av kommunerna har
inte klarat att bygga ut barnomsorgen. På
skolområdet väntar nya stora uppgifter.
Socialtjänsten fungerar inte på ett smidigt och
effektivt sätt i alla kommuner.
Användningen av kommunernas resurser måste
alltid noga prioriteras och olika angelägna
kommunala uppgifter måste vägas mot varandra.
Att ge kommunerna ett samlat ansvar för vård och
service för äldre och handikappade är att sätta
kommunerna på hårda prov. Enligt aktuell statistik
från socialstyrelsen kan konstateras att endast fyra
av tio kommuner i ett län kan redovisa ordentliga
äldreomsorgsplaner. Många kommuner har
medvetet väntat med att göra sin
äldreomsorgsplanering i avvaktan på
äldrereformen. En väntan som kan visa sig
ödesdiger. Det framgår nämligen att kunskapen om
de äldres behov är mycket dålig, både vad gäller
boende och vård.
Med regeringens förslag kommer en mängd nya
gränstvister att uppstå. Det kan gälla när det
medicinska ansvaret för polikliniska kontroller av
kroniska sjukdomar i primärvården skall övergå i
kommunal äldreomsorg. Det kan också gälla
var landstingets ansvar för rehabilitering går
i förhållande till det kommunala ansvaret för
omsorg och stadigvarande medicinska insatser.
Helhetssyn
En god hälsa är en av de viktigaste
förutsättningarna för att människor skall kunna
leva ett i olika bemärkelser rikt liv. För att uppnå
detta krävs en väl fungerande hälso- och sjukvård
som bedrivs på lika villkor, för alla, oavsett ålder,
bostadsort eller inkomst. Det är också nödvändigt
att resurserna till sjukvården fördelas rättvist.
Människor måste utifrån sina egna behov och
önskemål kunna välja de sociala lösningar som
passar dem bäst. Verkliga möjligheter att påverka
sin eller sina anhörigas sociala situation, t.ex. vad
gäller vård och omsorg, måste erbjudas.
Hälso- och sjukvården måste bedrivas utifrån en
helhetssyn där man sätter individen, patienten, i
centrum och där man inte väjer för att så långt
möjligt respektera och förverkliga dennes behov.
Helhetssynen måste också innefatta en insikt om
sambandet mellan den enskildes hälsa och
samhällets struktur. Det är klarlagt att brister i den
fysiska och sociala miljön ofta leder till olika
sjukdomar.
Att bli äldre
Andelen äldre i Sverige ökar. Antalet 75-åringar
beräknas öka med 30 procent fram till år 2000.
Glädjande nog är dagens 70-åringar friskare och
vitalare än 70-åringarna för tio år sedan. Men med
stigande ålder ökar sjukligheten och därmed
behoven av både öppen och sluten sjukvård och av
omvårdnad.
Vårdbehovet varierar naturligtvis i hög grad
från individ till individ, men rent generellt kan
konstateras att de äldre behöver mycket vård. I
åldrarna 85--89 år bor var tredje kvinna och var
fjärde man på institution och i åldrarna 90 år och
däröver är motsvarande andel drygt varannan
kvinna och 45 procent av männen. Den grupp som
är över 75 år använder 60 procent av alla
slutenvårdsresurser.
Allas rätt till god vård måste innebära att de
äldre inte bortprioriteras. Vi måste ha råd att ge de
äldre den tryggheten. Allas rätt till en god vård
måste också innebära att de äldre tillförsäkras en
vård med hög medicinsk kvalitet.
Välfärd och ensamhet
Mitt i vår välfärd finns ett stort antal äldre
människor som är ensamma och som lever ett liv i
tystnad utan vänner eller släktingar. Ensamheten
kan också bidra till en snabbare utveckling av
sjukdomar. Debatten om äldreomsorg har i mångt
och mycket fokuserats kring fysiska faktorer som
boendet, men inte uppmärksammat de svåra
familje-sociala problemen med bl.a. ensamhet och
isolering. Socialmedicinsk forskning har visat att
den sociala förankringen är en av de allra viktigaste
faktorerna för att ge människor en god ålderdom.
Andelen ensamstående pensionärer kommer att
växa snabbt i framtiden. Med ensamheten ökar
vårdbehovet. De ensamstående efterfrågar
hemtjänstens service mer än andra och de
dominerar också efterfrågan på institutionsvård.
Problem och möjligheter i dagens äldrevård
Problem
Sverige är det enda västland som starkt minskat
hälso- och sjukvårdens andel av
bruttonationalprodukten, BNP, sedan 1982, från
9,7 procent till 9,0 procent. Detta trots vår mycket
höga andel äldre och sjuka som kräver stora
vårdinsatser. Sviterna av dessa indragningar är
tydliga i dagens sjukvård.
I ett internationellt perspektiv har 80-talets
neddragningar av den svenska sjukvården få
motsvarigheter. OECD-statistiken visar att Sverige
år 1987 hade exakt den sjukvårdskostnad som
kunde förväntas med hänsyn till samhällsekonomi
och befolkningens åldersstruktur. Med senare
ytterligare begränsningar och nu föreslagna
överföringar till socialtjänsten kommer svensk
sjukvård att ha betydligt mindre resurser än andra
jämförbara länder.
De problem som svensk sjukvård lider av är
framför allt de långa köerna till främst höftleds-,
knä- och starroperationer. Det är ofta äldre
människor som har dessa besvär och de orsakas ett
stort lidande under en mycket lång tid. Väntetiden
för en höftledsoperation är på sina håll mer än två
år. Propositionen innehåller inga förslag till
lösningar på detta problem.
Ett stort antal medicinskt färdigbehandlade
äldre tvingas ligga kvar på akutsjukhusen eftersom
det inte finns andra vårdformer för dem i tillräcklig
omfattning. Landstingsförbundets inventering av
färdigbehandlade patienter inom somatisk
korttidsvård i mars 1989 visade att 84 procent
väntade på plats i annan vårdinstitution inom
landstingen. Bristen på institutioner i ordets vida
bemärkelse är skriande. Det krävs enligt vår
mening en medveten satsning på lämpliga boende-
och vårdalternativ för att därigenom avlasta
sjukhusen. Det får aldrig accepteras att äldre eller
mentalvårdens färdigbehandlade men ändå
handikappade patienter skrivs ut till en otrygg
tillvaro där ingen tar sitt ansvar för en god
uppföljning. Regeringens förslag är en ren
kompromiss där landsting och kommuner skall
förhandla om betalningsansvaret.
Vi vill också varna för de svårigheter som kan
uppstå vid tillämpningen av begreppet
''klinikfärdig'' om reformens förslag vinner gehör.
Tillämpningen kan bli högst beroende av växlingar
i beläggning eller av ett intresse att bevaka sitt
platsantal. Frågor uppkommer om hur vårddagar
skall räknas och vem som avgör klinikfärdigheten,
när patienten remitterats mellan sjukhus och
slutligen hamnar på regionsjukhuset.
Bristen på äldreomsorgsplatser i
ålderdomshem, sjukhem och gruppboende är ett
annat problem. Detta är särskilt allvarligt med
tanke på det ökande antalet äldre. Antalet
vårdplatser inom långtidssjukvården har under
perioden 1985--1987 minskat med drygt 800 per år.
Möjligheter
Det finns goda utvecklingsmöjligheter i dagens
sjukvård, både vad gäller dess organisation och
innehåll. Många goda krafter finns att ta tillvara i
detta förnyelsearbete. Även om det behövs
förändringar skall man inte bortse ifrån att
äldrevården fungerar mycket bra ute i landet. På
många håll har man i samarbete mellan landsting
och kommuner utvecklat verksamheter som väl
uppfyller kraven på trygghet, kunnande och
kontinuitet. Regeringens förslag slår sönder hela
denna verksamhet.
Det krävs stor öppenhet och frihet när det gäller
att prova nya lösningar. Valfrihet och mångfald
måste prägla förändringsarbetet.
Sjukvårdspersonalens kunnande och engagemang
måste tas till vara. Ett exempel på en positiv
vårdform utgör personalkooperativen. Vården är
inget område enbart för specialister. Många gånger
är omtanke och omsorg tillräckligt för att få en
värdigare vård för våra äldre. De anhörigas roll i
äldrevården måste uppvärderas. Vid längre
vårdtider bör den anhörige kunna anställas av
kommunen eller landstinget med samma lön som
ett vårdbiträde. En väl fungerande hemtjänst är
också en förutsättning för att de äldre skall kunna
få den hjälp de behöver i sina egna hem.
Lokala lösningar krävs
De organisatoriska förändringar som krävs
måste ge stor frihet för regionala och lokala
lösningar. De svårigheter som finns löses bäst lokalt
och inte genom några centralistiska beslut. Det
krävs en väl utvecklad samverkan mellan landsting,
kommuner, enskilda vårdgivare och ideella
organisationer.
En förändring av huvudmannaskapet får inte
enbart innebära att landstinget och kommunen
finansierar och i egen regi producerar vård eller
omsorg utan måste också innebära ett yttersta
ansvar för att ge medborgarna en god vård som
bedrivs av många olika vårdgivare.
Om man inte vill rasera de fungerande lösningar
som redan finns, måste man skapa stort utrymme
för många organisatoriska former, anpassade till
lokala förhållanden, resurser och traditioner. Det
finns anledning att stimulera ett utvecklingsarbete
som möjliggör lösningar utifrån ett lokalt
perspektiv. Vad här anförts om lokala lösningar bör
ges regeringen till känna.
Mera resurser till vården
En reform som verkligen kan komma att gynna
de äldre kan inte endast se till organisationen utan
även i hög grad till resurserna. Vi menar också att
sjukvårdens problem inte kan lösas inom befintliga
ekonomiska ramar, i en tid då antalet äldre ökar
och den medicinska utvecklingen ställer krav på
nya resurser. Det är inte i längden hållbart att flytta
en utgift mellan två tomma fickor.
Regeringen är inte i årets Dagmar-förhandling
beredd att bidra med ökade statliga resurser till
sjukvården under det kommande året. Regeringen
har ensidigt bestämt att uppräkningen av den
allmänna sjukvårdsersättningen skall vara endast
100 miljoner kronor. Det motsvarar 0,7 procent,
vilket skall jämföras med en inflation på ca 11
procent. Landstingen kommer därmed att vara
tvungna att öka sina intäkter via avgifter från
patienterna. I och med att landstingen för nästa år
själva får bestämma storleken av dessa avgifter,
inom ramen för högkostnadsskyddet, kan
kostnaden för ett läkarbesök öka betydligt. Taket
för högkostnadsskyddet kommer att höjas mycket
kraftigt, något som särskilt drabbar dem med låga
inkomster och som är i stort behov av vård och
omsorg. Höjningen av högkostnadssskyddet från
900 kronor till 1 500 kronor är enligt vår mening
oacceptabel. Centerpartiet anser att
högkostnadsskyddet borde vara 1 000 kronor.
Tumskruven har alltså åter satts på sjukvården,
medan kostnaderna för socialförsäkringssystemet
hittills får fortsätta att växa tämligen ohämmat.
Kostnaderna för exempelvis
arbetsskadeförsäkringen har mer än sexdubblats
under perioden 1983--1988. Nu krävs krafttag mot
kostnadsexplosionen inom
socialförsäkringssystemet.
Beträffande frågan om sjukvårdsersättningen
till landstingen avser vi att återkomma i ett annat
sammanhang.
Primärvård i samverkan
En väl fungerande primärvård, d.v.s. vård på
nära håll, måste vara själva motorn när det gäller
samverkan i folkhälsovården. Primärvården har
goda utvecklingsmöjligheter, särskilt när det gäller
tillgänglighet, kvalitet och samverkan. Vi ser de
förstärkta vårdcentralerna som sjukhusens
förlängda arm ute i bygderna. Genom en förstärkt
primärvård kan rätten till en egen läkare bli
verklighet. Att kunna välja sin läkare är idag i stort
sett omöjligt. I läkartäta områden är valfriheten
större, medan man i glesbygd får vara nöjd om det
ens finns en läkare. Det krävs omfattande
regionalpolitiska satsningar för att få till stånd en
jämnare fördelning av kvalificerad
sjukvårdspersonal över hela landet. För att de äldre
skall ges bästa möjliga vård krävs vidare ett bättre
samarbete mellan primärvård, hemtjänst och
socialtjänst.
Regeringens förslag innebär en klar risk för att
primärvården inte kommer att kunna fullgöra sina
uppgifter. Man slår sönder det som redan finns och
som på många håll fungerar mycket bra, samtidigt
som uppbyggnaden av primärvården försenas
kraftigt. En splittring av primärvården innebär ett
hot mot vårdens kvalitet.
Inrätta länsparlament
Centerpartiet vill utveckla de folkvalda
landstingen och stärka deras roll som
länsparlament. En decentraliserad demokrati på
länsplanet gynnar tveklöst en god vård.
Samordnade insatser ger stora vinster, bland annat
i form av minskad administration och större
effektivitet. Landstingen måste ha kvar det
lagreglerade ansvaret att garantera alla invånare
rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor.
Landstingen behövs att stärka demokratin och
den regionala utvecklingen. Landstingen behövs
också för att utjämna de regionala skillnaderna
inom landstingsområdet.
Vi ser i det perspektivet med oro på regeringens
förslag om ett samlat kommunalt ansvar för service
och vård. I förlängningen kan det komma att
betyda en urholkning av demokratin och att en
storkommunreform framtvingas.
Alternativa boendeformer
De äldre måste ges rätt att själva välja var de vill
bo. Många föredrar att så länge som möjligt bo kvar
i det egna hemmet där miljön är invand och det
känns tryggt. Andra åter behöver mera vård och
omsorg eller vill bryta ensamheten. Då är det
viktigt att det finns alternativ och en väl fungerande
hemtjänst. Vi menar att regeringens föreslagna
reform inte i tillräcklig grad tillgodoser de äldres
behov och önskemål av alternativa boendeformer.
Slå vakt om ålderdomshemmen
Under åren 1980--1987 har 11 000
ålderdomshemsplatser försvunnit. Den
socialdemokratiska regeringen har hävdat att
ålderdomshem är en föråldrad institutionsform som
inte har något berättigande i dagens Sverige.
Centerpartiet har motsatt sig denna nedrustning.
Vi menar att ålderdomshemmen som boende- och
vårdform behövs som ett viktigt alternativ till
servicehus och långvård. Det behövs ett alternativ
som ger närhet och trygghet och som avlastar
sjukvården.
1988 uttalade riksdagen på centerpartiets
initiativ att ålderdomshemmen kommer att
behövas även fortsättningsvis inom äldreomsorgen.
Statsbidrag beslöts utgå till personalen på
ålderdomshemmen och statliga lån beviljades till
ny- och ombyggnad av ålderdomshem.
Riksdagsbeslutet borde innebära att flera äldre
människor kan erbjudas denna boendeform.
Beslutet tycks dock ha fastnat i byråkratin och inte
nått ut till kommunerna. Beslutet måste snarast få
genomslag i den praktiska verksamheten.
Sjukhemmen behövs
Den stora ökningen av antalet äldre över 80 år
och det ökande antalet utskrivningar från
sjukhusens avdelningar kommer att kräva flera
sjukhemsplatser. Andelen äldre ''tunga vårdfall'' på
sjukhemmen kommer vidare att öka, vilket ställer
stora krav på sjukvårdspersonalens medicinska
kompetens.
Sjukhemmen kan idag erbjuda en varierad vård
och omsorg för de äldre: akutsjukvård, växelvård,
rehabilitering och sjukhemsbaserad hemsjukvård.
Patienterna upplever trygghet i den vårdkedja som
erbjuds, en trygghet som nu riskerar att slås sönder.
Med regeringens förslag kommer exempelvis
patienter som kräver rehabilitering att blandas med
patienter som kräver mera akuta insatser av direkt
sjukvårdande karaktär. I propositionen ställs inte
ens några minimikrav på sjukhemmens utformning.
Den pågående utvecklingsprocessen av
sjukhemmen fordrar enligt vår mening
primärvårdens samlade lednings- och driftsansvar.
Sjukhemmen måste förbli en organisatorisk enhet.
Reformen leder endast till praktiska
gränsdragningsproblem som ytterst går ut över
patienten.
Det är landstinget som ansvarar för en patient
som behandlas på en akutklinik och sedan placeras
på ett sjukhem för eftervård. Efter reformen måste
landstinget, när patienten väl är färdigbehandlad,
avvakta kommunens besked innan patienten kan
placeras på vårdhem. Patientens situation
förbättras inte av reformen, inte heller
personalens. Ett annat exempel på den försämring
som reformen innebär kan ges. Den medicinska
vård som en långvårdspatient behöver i sitt eget
hem eller på sjukhem tillhandahålls idag av
landstinget. Med reformens förslag skall
kommunen ansvara för att patienten får erforderlig
medicinsk service -- inte läkarinsatser -- på
sjukhemmet, men inte i det egna hemmet. Man
förutsätter att äldre som vårdas på sjukhem saknar
behov av medicinskt kompetent personal.
Utveckla demensvården
Genom nedläggning av mentalsjukhus och
ålderdomshem har omvårdnadsresursen för
åldersdementa reducerats samtidigt som antalet
åldersdementa ökat. Vården av de senildementa
har därför länge varit eftersatt och utvecklats först
under senare år, med t.ex. dagvård och
gruppboende. Erfarenheterna av gruppboende är
mycket goda. Vårdformen är dock vad gäller
personal lika resurskrävande som vård på sjukhem
och bör jämställas med det. Genom en kraftfull
utbyggnad av gruppboende och utvecklandet av
nya former för vård och omsorg för de
senildementa kan vårdplatser erbjudas andra inom
akutsjukvård, sjukhem och servicehem. Det
behövs också en ökad tillgång på psykogeriatriska
sjukhemsplatser för patienter som försämras så att
de inte längre kan vårdas i gruppboende.
Nuvarande regler för byggande av
gruppbostäder för omsorgspatienter är mycket
byråkratiska och stelbenta. Det finns därför
anledning att se över de regler som styr
finansieringssystemet för gruppboende för
senildementa. De regler som gäller för statligt stöd
till byggande av sjukhem och andra ''särskilda
boendeformer'' ställer orealistiska krav på bland
annat boendeytor, något som bidragit till att starkt
försvåra inrättandet av gruppbostäder för
åldersdementa. Kravet på kök i den egna
lägenheten bör tas bort, då ett stort gemensamt kök
är det viktigaste inslaget i gruppboendet. Vad här
anförts om en översyn av reglerna för att få
bostadslån till gruppbostäder bör ges regeringen till
känna.
Vi stöder förslaget om att kommunerna tar över
ansvaret för gruppboende för senildementa. Man
bör dock vara medveten om att det ställer krav på
tillräckliga resurser och kan leda till svåra
prioriteringsfrågor i kommunerna.
Förbättra för de handikappade
Det saknas en godtagbar analys av vad förslaget
kommer att innebära för de handikappade som ofta
har helt andra krav på vård och service än äldre.
Härvidlag bör särskilt de yngre handikappades
situation uppmärksammas.
Människor med svåra och sammansatta
handikapp behöver hjälp och service i många olika
former. Medicinska insatser är ofta av väsentlig
betydelse. Med propositionens förslag blir gränsen
mellan serviceuppgifter och medicinska insatser
oklar. Detta leder till en försvagning och
försämring av insatser för handikappade.
Propositionens förslag innebär att vårdkedjan
bryts. Gränsen kommer att flyttas och medföra att
rehabilitering försvåras. En framgångsrik
rehabilitering måste bedrivas inom en
sammanhållen vårdkedja, där tillgång till
specialistkunskaper inom den slutna vården är
mycket viktig.
Handikapphjälpmedel
Frågan om hur hjälpmedelsverksamheten skall
vara utformad behandlas inte i propositionen, man
hänvisar endast till fortsatta beredningar. En
förändring av huvudmannaskapet innebär att de
redan idag oklara kompetensförhållandena
beträffande handikappverksamheten ytterligare
förstärks. De stora oklarheter som råder kan endast
lösas genom ett statligt ansvar. Detta bör ges
regeringen till känna.
Svåra gränsdragningar mellan socialtjänstlagens
regler och omsorgslagens regler kan uppstå t.ex.
vad gäller de psykiskt utvecklingsstördas rätt till
plats i gruppbostad. Det får enligt vår mening inte
finnas någon risk för att omsorgslagen återtar sin
tidigare särlagsinriktning.
Sekretess och patientjournaler
Inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården
gäller särskilda regler om förvaring av handlingar.
Patientjournaler innehåller en mängd
integritetskänsliga uppgifter och deras
handhavande kräver största noggrannhet.
Reformen innebär att patientjournalerna skall
överföras till kommunerna och integreras i den
kommunala socialtjänsten. Detta kan medföra en
annan hantering av de integritetskänsliga
uppgifterna vars konsekvenser inte är tillräckligt
utredda. Lagrådet bör ges i uppdrag att granska
frågan. Det är vidare angeläget att lagrådet ger sin
syn på frågan om tillägget till 7 kap 4 §
sekretesslagen är tillräckligt som kompletterande
sekretessreglering till följd av reformen. Vad här
anförts om lagrådsgranskning av
sekretessbestämmelser och patientjournaler bör
ges regeringen till känna.
En bra personalpolitik
Propositionens förslag har skapat osäkerhet
bland en stor del av sjukvårdspersonalen. Utan
sjukvårdspersonalens engagemang och insikt blir
det svårt, trots tillskjutandet av en miljard till
informationsverksamhet, att få reformen att
fungera på ett bra sätt. Många sjuksköterskor
uppger sig vara oroliga för att det kan bli svårt att
behålla sin medicinska kompetens i och med att de
mister den dagliga kontakten med läkare och annan
primärvårdspersonal. Undersköterskor visar redan
idag en minskad benägenhet att söka tjänster inom
distriktsvården. Det oklara medicinska ansvaret
skrämmer. Den nya kommunala
sjukvårdsorganisationen kommer att sakna
kvalificerat medicinskt ledningsansvar.
En ny stor organisationsförändring, till stora
delar framtvingad av sjukvårdsproblemen i
storstäderna, är dålig personalpolitik och kommer
att medföra rekryteringsproblem och risk för
personalflykt från äldrevården.
Rekrytera ny personal
Behovet av sjukvårdspersonal kommer att öka
rätt avsevärt med tanke på det stigande antalet
äldre med ett ökat vårdbehov. Samtidigt minskar
rekryteringsbasen både vad gäller antalet
ungdomar och den andel av dessa som söker sig till
vårdyrkena. Stora vakanser, hög frånvaro och hög
personalomsättning är problem som skapar stor
otrygghet för de äldre. Dessa förhållanden berörs
knappt i propositionen. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med en utredning om
personalförsörjning och arbetsförhållanden inom
hälso- och sjukvården och hemtjänsten.
Stärk distriktssköterskornas roll
Centerpartiet vill värna om
distriktssköterskorna. Deras breda
yrkeskunnande, stora förtroendekapital och
helhetssyn behövs som en stark länk i vårdkedjan.
Att flytta över en stor del av
distriktssköterskekåren till kommunens
äldreomsorg skulle innebära en allvarlig
försvagning av en väl fungerande verksamhet inom
primärvården. Genom en överflyttning av
huvudmannaskapet kan innehållet i deras arbete
ändras på ett för de äldre negativt sätt.
Regeringens förslag innebär att vissa
distriktssköterskor flyttas till kommunerna medan
andra stannar hos landstingen. Distriktssköterskan
riskerar att förlora sin närmaste medarbetare,
undersköterskan, till kommunen och kan således
inte längre själv styra de medicinska insatserna i
patientens hem eller fördela och delegera uppgifter
i samma omfattning som förut. Vi anser att
distriktssköterskorna skall finnas kvar i
primärvården med nuvarande huvudman. Vad här
anförts om distriktssköterskornas roll bör ges
regeringen till känna.
Se över sjukvårdens verksamhet och
finansiering
Att tillgodose de äldres behov av service och
vård är en central uppgift i ett välfärdssamhälle. I
takt med att ett samhälle förändras, förändras
också kraven och synen på hur de äldres behov av
service och vård skall tillgodoses.
Välfärdssamhället Sverige har sedan en tid
tillbaka fått vidkännas sprickor i fasaden. Vård för
alla och på lika villkor är inte längre en självklarhet.
Människor, unga som gamla, drabbas på grund av
den bristfälliga vården.
Det krävs därför en ordentligt underbyggd och
väl analyserad översyn av sjukvårdens framtida
verksamhet och finansiering. En parlamentariskt
tillsatt kommitté bör snarast inleda detta
förändrings- och förbättringsarbete. Riksdagen bör
hos regeringen hemställa att en sådan
parlamentarisk utredning tillsätts.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:14 om
ansvaret för service och vård till äldre och
handikappade m.m., med undantag för de delar
som avser huvudmannaskapsfrågan för
gruppboende för senildementa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av reglerna för byggande av
gruppbostäder,
Vid avslag på yrkande 1 hemställs
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om hanteringen av
äldreomsorgsfrågorna,
4. att riksdagen avslår propositionens förslag om
anvisning av 1 000 000 000 kr. till informations- och
utbildningsverksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om finansieringen
av det statliga stödet till sjukvårdsinsatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av
lokala lösningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om äldrevårdens
organisation och inriktning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett statligt
huvudansvar för handikapphjälpmedlen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sekretess och
patientjournaler,
10. att riksdagen hos regeringen hemställer om
att en utredning tillsätts med direktiv att se över
personalförsörjning och arbetsförhållanden inom
hälso- och sjukvården och hemtjänsten i enlighet
med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
distriktssköterskornas roll,
12. att riksdagen hos regeringen hemställer om
att en parlamentarisk utredning tillsätts med
direktiv att se över hälso- och sjukvårdens framtida
verksamhet och finansiering i enlighet med vad som
i motionen anförts.
Stockholm den 25 oktober 1990
Olof Johansson (c)
Görel Thurdin (c)
Karl Erik Olsson (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Karin Söder (c)
Gunnar Björk (c)
Gunilla André (c)
Pär Granstedt (c)
Börje Hörnlund (c)
Karin Israelsson (c)
Agne Hansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Larz Johansson (c)