Den medicinska säkerheten i äldrevården
I regeringens proposition 1990/91:14 understryks om och om igen att det i den föreslagna kommunala sjukvårdsorganisationen inte får finnas några (anställda) läkare. För att sköta hälso- och sjukvård inom särskilda boendeformer för service och omvårdnad, bostäder med särskild service, dagverksamheter och i hemsjukvård skall i stället finnas medicinskt ansvariga som svarar för att kontakt tas med läkare i de fall enskildas hälsotillstånd fordrar det.
I dag har vanligtvis distriktsläkare, invärtesmedicinare eller privatläkare/specialist hälso- och sjukvårdsansvaret för de äldre tillsammans med långvårdsläkare. I propositionen sägs att möjligheterna att få läkarvård inte skall förändras av den föreslagna reformen. Kommunens (eller den anlitade entreprenörens) hälso- och sjukvårdspersonal förutsätts följa de anvisningar om vård och behandling, som läkaren meddelat.
Det föreslagna systemet kan möjligen fungera för de äldre som etablerat varaktiga relationer med en läkare (i primärvård, långvård eller privat) och där denne har möjlighet, vilja och resurser att fullfölja sitt åtagande även sedan huvudansvaret för den dagliga omsorgen överflyttats på kommunens socialtjänst.
I alla de fall där denna kontinuitet (eller möjligheterna att fullfölja den) saknas behövs en förstärkning av sambanden mellan de äldre och deras läkare. Det får inte bli så att banden mellan läkare och de äldre klipps av när kommunen får huvudansvar för omsorgen.
Rätt till val av egen läkare
De äldre måste få eller tillförsäkras fortsatt rätt till eget val av läkare även då kommunen har det ekonomiska huvudansvaret för boendet och omsorgen knuten till detta. Läkaren skall kunna vara en allmänläkare eller en specialist verksam inom landstingsvården eller privat. Det är denna läkare, som bör ge anvisningar till kommunen -- eller till det enskilda sjukhemmet o.s.v., i de fall den äldre bor på ett sådant -- om patientens vård och behandling. Denna patientens självklara rätt till eget val av läkare måste garanteras i framtidens äldrevård.
Detta krav leder också till att vi anser det olämpligt att som i propositionen säga att landstingets läkare ''får ställning som'' konsultläkare i förhållande till kommunen. Rätten till val av egen läkare medför naturligtvis att de boende vid t.ex. ett sjukhem har flera olika läkare. Ett krav på en sådan läkare bör vara att denna skall kunna företräda den boende/patienten gentemot landstingets läkare, t.ex. inom en medicinklinik eller inom geriatrisk rehabilitering.
I de fall kommunen efter samråd med de boende/patienterna och deras anhöriga väljer att knyta en konsultläkare till ett sjukhem eller ett gruppboende bör även denna vara fristående i förhållande till landstingsvården.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om regler för rätt till val av egen läkare i kommunal omsorg,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kompletterande regler för ersättning från sjukförsäkringssystemet till läkare valda av de boende inom särskilda boendeformer för service och omvårdnad m.m.
Stockholm den 24 oktober 1990 Margit Gennser (m) Sigge Godin (fp) Karin Israelsson (c)