med anledning av prop. 1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.

Den medicinska säkerheten i äldrevården

I regeringens proposition 1990/91:14
understryks om och om igen att det i den föreslagna
kommunala sjukvårdsorganisationen inte får finnas
några (anställda) läkare. För att sköta hälso- och
sjukvård inom särskilda boendeformer för service
och omvårdnad, bostäder med särskild service,
dagverksamheter och i hemsjukvård skall i stället
finnas medicinskt ansvariga som svarar för att
kontakt tas med läkare i de fall enskildas
hälsotillstånd fordrar det.

I dag har vanligtvis distriktsläkare,
invärtesmedicinare eller privatläkare/specialist
hälso- och sjukvårdsansvaret för de äldre
tillsammans med långvårdsläkare. I propositionen
sägs att möjligheterna att få läkarvård inte skall
förändras av den föreslagna reformen. Kommunens
(eller den anlitade entreprenörens) hälso- och
sjukvårdspersonal förutsätts följa de anvisningar
om vård och behandling, som läkaren meddelat.

Det föreslagna systemet kan möjligen fungera
för de äldre som etablerat varaktiga relationer med
en läkare (i primärvård, långvård eller privat) och
där denne har möjlighet, vilja och resurser att
fullfölja sitt åtagande även sedan huvudansvaret för
den dagliga omsorgen överflyttats på kommunens
socialtjänst.

I alla de fall där denna kontinuitet (eller
möjligheterna att fullfölja den) saknas behövs en
förstärkning av sambanden mellan de äldre och
deras läkare. Det får inte bli så att banden mellan
läkare och de äldre klipps av när kommunen får
huvudansvar för omsorgen.

Rätt till val av egen läkare

De äldre måste få eller tillförsäkras fortsatt rätt
till eget val av läkare även då kommunen har
det ekonomiska huvudansvaret för boendet och
omsorgen knuten till detta. Läkaren skall kunna
vara en allmänläkare eller en specialist verksam
inom landstingsvården eller privat. Det är denna
läkare, som bör ge anvisningar till kommunen --
eller till det enskilda sjukhemmet o.s.v., i de fall
den äldre bor på ett sådant -- om patientens vård
och behandling. Denna patientens självklara rätt
till eget val av läkare måste garanteras i
framtidens äldrevård.

Detta krav leder också till att vi anser det
olämpligt att som i propositionen säga att
landstingets läkare ''får ställning som''
konsultläkare i förhållande till kommunen. Rätten
till val av egen läkare medför naturligtvis att de
boende vid t.ex. ett sjukhem har flera olika läkare.
Ett krav på en sådan läkare bör vara att denna skall
kunna företräda den boende/patienten
gentemot landstingets läkare, t.ex. inom en
medicinklinik eller inom geriatrisk rehabilitering.

I de fall kommunen efter samråd med de
boende/patienterna och deras anhöriga väljer att
knyta en konsultläkare till ett sjukhem eller ett
gruppboende bör även denna vara fristående
i förhållande till landstingsvården.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
regler för rätt till val av egen läkare i kommunal
omsorg,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
kompletterande regler för ersättning från
sjukförsäkringssystemet till läkare valda av de
boende inom särskilda boendeformer för service
och omvårdnad m.m.

Stockholm den 24 oktober 1990

Margit Gennser (m)

Sigge Godin (fp)

Karin Israelsson (c)