av förste vice talman Ingegerd Troedsson och Ingrid Sundberg (m)
med anledning av prop. 1990/91:54 Kvarvarande frågor i reformeringen av inkomst- och företagsbeskattingen, m.m.
Sammanfattning: Ingen lösning anvisas i
propositionen på beskattningen av sådana
kulturbyggnader som från 1991 inte längre avses få
avdragsrätt för reparationer. Detta kan innebära
oöverkomliga svårigheter för ägarna att även
fortsättningsvis underhålla dessa. En skyndsam
lösning är därför nödvändig. I motionen föreslås
därför att bostadshus som i den kommunala
översiktsplaneringen betecknats som
kulturhistoriskt skyddsvärt skall kunna beskattas
som näringsfastighet.
Den skatteomläggning som träder i kraft 1991
indelar bostadsbyggnaderna i ''näringsfastigheter''
och ''privatbostäder''. Privatbostad är småhus
inrättat som l- eller 2-familjsbostad och ägares
bostadshus i jordbruket om det till övervägande
delen används för ägarens eller hans närståendes
permanent- eller fritidsboende. Övriga
bostadsbyggnader är näringsfastigheter.
Beskattningen av privatbostäder resp.
näringsfastigheter sker efter två olika system. Det
innebär bl a att kostnaderna för reparation och
underhåll av privatbostäder inte är avdragsgilla
medan så är fallet för näringsfastigheterna.
Skattereformens system för beskattningen av
privatbostäder tar fasta på de förutsättningar som
gäller för vanliga villor. I landets skiftande bestånd
av småhus från olika tider finns emellertid åtskilliga
bostadsbyggnader som avsevärt skiljer sig från
vanliga villor men som delvis används på liknande
sätt, dvs som bostad för ägaren. Dessa byggnader
återfinns framför allt på landsbygden och utgörs bl
a av gamla, stora och otidsenliga
mangårdsbyggnader på gårdar och gods alltifrån
stora gamla trähus i Norrland till medeltida borgar
i Skåne. De har ibland stort kulturhistoriskt värde
och utgör ett viktigt inslag i landsskapsbilden och
kulturmiljön och ofta även ett underlag för turism i
bygden. Det är ett viktigt samhällsintresse att dessa
byggnader även fortsättningsvis kan bebos och
bevaras för framtiden.
Driften och underhållet av slott och herrgårdar
och även andra kulturbyggnader på
jordbruksfastighet utgör normalt en stor belastning
för fastighetens ägare. Det är ofta fråga om
avsevärt större bostadsytor än som numera
erfordras för familjens behov. För de utrymmen
som kan utnyttjas är planlösningarna ofta
otidsenliga och medför att boendet blir obekvämt
och svårigheterna stora att effektivt utnyttja
tillgängliga utrymmen. Även om inte större
utrymme än i en normal villa disponeras för
familjens behov, är kostnaderna långt större
eftersom hela huset måste underhållas även om
endast en mindre del bebos.
Riksskatteverket har i sin kompletterande
anvisning Dnr 985/80-309 till värdering av lantbruk
inför föregående fastighetstaxering utfärdat
anvisningar om hänsynstagande till de säregna
förhållanden som gäller för ifrågavarande slag av
byggnader. Det synes dock som om dessa
anvisningar haft dålig genomslagskraft vid
taxeringen och berörda byggnader har i många fall
åsatts alltför höga värden. Endast i undantagsfall
torde negativt värde ha åsatts, trots att detta ej
sällan varit motiverat.
Från många håll har uppmärksammats att det
nya skattesystemet inte ger tillräckligt utrymme för
att beakta de speciella förhållanden som föreligger
för detta slag av äldre kulturbyggnader. Slopandet
av avdragsrätten för reparation och underhåll
innebär i praktiken ett förödande slag för
kulturminnesvården i Sverige. Privata ägare kan
inte bekosta det betydande underhållet med
beskattade medel. Det är inte realistiskt att ägarnas
insatser kan ersättas med statliga eller kommunala
bidrag.
Kulturbyggnader som av kulturhistoriska skäl
bör bevaras måste därför kunna klassificeras och
beskattas som ''näringsfastighet'' även i de fall de
bebos av ägaren eller dennes närstående med därav
följande rätt att göra avdrag för kostnaderna för
reparation och underhåll men skyldighet att betala
skatt för förmånen av fri bostad. Detta
överensstämmer med vad som tidigare gällt för alla
ägarebostäder på jordbruksfastigheter. Att
beskattningen kan ske enligt reglerna för
näringsfastigheter är naturligt även med hänsyn till
att det oftast är fråga om gamla, stora och
obekväma byggnader som numera endast till en
mindre del används som bostad men utgör en
integrerad del av den näringsverksamhet som
bedrivs på gården.
Det är sålunda angeläget att intressanta
kulturhistoriska byggnader klassificeras och
beskattas som näringsfastighet och fråga
uppkommer då hur en avgränsning kan ske.
En lämplig lösning vore att möjliggöra för
ägaren att få bostadshus som i den kommunala
översiktsplaneringen betecknas som
kulturhistoriskt skyddsvärt beskattat som
näringsfastighet redan från inkomståret 199l.
Det torde ankomma på utskottet att utforma
erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att bostadshus som i den
kommunala översiktsplaneringen betecknas som
kulturhistoriskt skyddsvärt skall kunna beskattas
som näringsfastighet.
Stockholm den 22 november 1990
Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
1:e vice talman