med anledning av prop. 1990/91:51 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
Propositionen
Sjukförsäkringens ersättning till
sjukvårdshuvudmännen -- landstingen och de tre
landstingsfria kommunerna -- skall utgå som en
schabloniserad ersättning per invånare. Denna
princip knäsattes i och med den s.k.
Dagmaröverenskommelsen 1984 och innebär att
landstingshuvudmännen erhöll ett samlat ansvar
över planeringen enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) avseende såväl den offentliga som den
privata hälso- och sjukvården.
Den allmänna sjukvårdsersättningen till
huvudmännen har dock kompletterats med vissa
specialdestinerade ersättningar. Från och med i år
har de behovsrelaterade fördelningskriterierna fullt
ut knutits till skillnaderna i befolkningens
dödlighet, sjukfrånvaro, förtidspensioneringar
samt antalet ensamboende äldre.
Regeringen och Landstingsförbundet har
årligen brukat träffa överenskommelser om
storleken på och fördelningen av medel samt
principerna i det så kallade Dagmarsystemet. I de
årliga avtalen återfinns också överenskommelser
om högsta patientavgifter, vissa villkor för
privatpraktiserande läkare m.fl. inom hälso- och
sjukvården etc.
I årets överenskommelse har regeringen och det
socialdemokratiskt dominerade
Landstingsförbundet inte kunnat enas i den
avgörande frågan om ersättningen till
sjukvårdshuvudmännen för år 1991. Därför har
inte som tidigare år ett fullständigt avtal kunnat
underställas riksdagen.
Orsakerna till regeringens misslyckande
härvidlag får sökas i dels regeringens misslyckade
ekonomiska politik med akuta krisfenomen, dels
de av oss från början påtalade stora bristerna i det
så kallade Dagmarsystemet, som bygger på en
planeringsideologi hämtad från den tankevärd som
styr planhushållande ekonomier.
Dagmarsystemets brister
Dagmarsystemet skulle, enligt konstruktörerna,
leda till större ekonomisk effektivitet samt
rättvisare sjukvårdsfördelning över landet. Inga av
målen har uppnåtts.
Överenskommelserna mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen har kommit så sent att
detta skapat stora problem i landstingens
budgetarbete och således motverkat i stället för att
underlätta en god planering.
Krisen inom sjukvården, som anades redan
under första hälften av 1980-talet, är nu
omfattande. Operationsköerna växer. Sveriges
tidigare höga standard inom sjukvården ifrågasätts
allt oftare. Vid en stor internationell hjärtkongress
i Stockholm 1990 konstaterade flera experter att
Sverige halkat efter andra västländer fem till tio år
när det gäller behandling av hjärtsjukdomar och då
också dödligheten i dessa sjukdomar.
Samma konstaterande kan göras inom många
andra specialiteter, samtidigt som köerna till
relativt banala med sedan länge etablerade
operations- och behandlingsmetoder vuxit på ett
icke acceptabelt sätt.
Förutom att denna utveckling bidrar till att öka
sjuka människors lidande är den kostsam för
sjukförsäkringssystemet. Långa
sjukskrivningsperioder och det ökande antalet
förtidspensioneringar kan i betydande utsträckning
hänföras till en dåligt fungerande sjukvård. I en
ESO-rapport uppskattas kostnaderna härför till
bortåt tio miljarder kronor. Då är icke
produktionsbortfallet under väntetiden till
behandling medräknad.
Vad som krävs är nya principer för ersättningen
från sjukförsäkringssystemet till dem som utför
vårdarbetet. En ersättning som följer patienten i
stället för grova schablonersättningar ger tydligare
signaler om på vilka områden sjukvården och
sjukvårdsdimensioneringen bör omstruktureras
och anpassas till sjukvårdsbehoven. Vissa områden
kan dock vara geografiskt missgynnade. Därför har
vi i tidigare motioner föreslagit stimulansåtgärder
för att på ett enklare men effektivare sätt öka
etableringen av läkare m.m. i underförsörjda
områden. Vidare har vi hårt kritiserat den
diskriminering som regeringen nu under lång tid
riktat mot privata vårdgivare och som nu skärps om
regeringens proposition vinner bifall.
Rehabiliteringsinsatser
Regeringen säger sig vara medveten om de höga
kostnaderna för den långa sjukskrivningen. De
åtgärder som föreslås rättar emellertid inte till de
grundläggande felen och de pengar som anslås för
att bemästra problemen -- 400 miljoner kronor för
rehabiliterings- och behandlingsinsatser -- är
otillräckliga. Beloppet kan jämföras med de
uppskattade kostnaderna för de långa
sjukskrivningarna på ca tio miljarder kronor.
Vi anser i stället att samverkan mellan
försäkringskassan och sjukvården måste
intensifieras när det gäller
rehabiliteringsinsatserna. Med det moderata
förslaget om en allmän, obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skulle de stora resurser som i
dag inte kommer till bästa nytta komma
patienterna tillgodo och på så sätt medverka till en
tidigare rehabilitering. Vi avvisar därför
regeringens förslag till förmån för vårt eget.
Taxeförändringar
Den avreglering av avgiftssystemet som
regeringen föreslår innebär en försämring av
villkoren för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster. Enligt propositionen bör
utgångspunkten vara att avgifterna för landstingets
och enskilda vårdgivares vård skall ligga på samma
nivå. Det föredragande statsrådet anser härvid att
''det är naturligt att den försäkringsersättning som
dessa privata vårdgivare därvid erhåller från
försäkringskassan även i fortsättningen skall
utgöras av mellanskillnaden mellan vårdgivarens
arvode för besöket eller behandlingen enligt
respektive taxa och den patientavgift som tagits
ut''.
I klartext innebär det att landstingen direkt får
tillgodogöra sig de högre avgifterna, medan
privatpraktiker totalt bara får ut lika mycket som
tidigare. Landstingen får dessutom indirekt
tillgodogöra sig också privatpraktikernas högre
avgifter, i form av en motsvarande lägre avräkning
på den allmänna sjukvårdsersättning som går till
landstinget.
Detta är inte ''naturligt'', vilket regeringen
hävdar i propositionen. Effekten blir att
privatpraktikerna halkar efter i fråga om
möjligheter till nyinvesteringar, löner m.m. I
propositionen anförs också att taxan för
motsvarande vård i landstingens regi respektive
enskild vård skall sättas till samma nivå. Detta ger
en orimlig orättvisa i konkurrensen mellan privat
vård och landstingens primärvård.
Eftersom taxeersättningen urholkats under en
följd av år, vilket vi påpekat i flera
riksdagsmotioner, är propositionens förslag mycket
allvarligt. Regeringens inställning till enskild vård
går ytterst ut över de patienter som får sina
valmöjligheter beskurna och hänvisas till långa
landstingsköer. Att genom förändrade
taxeprinciper ytterligare försvåra för
privatpraktiker kan vi inte acceptera. Mot
bakgrund av att enskilt bedriven läkar- och
sjukgymnastverksamhet ofta kan bedrivas billigare
än motsvarande offentlig bör i stället denna
verksamhet på olika sätt uppmuntras.
En patientstyrd vård
Den politiska totalplaneringen av vården måste
ersättas av att patienterna själva får makten. Vi vill
ersätta Dagmarsystemet med ett system där alla är
tillförsäkrade en god vård i tid. Det är patienten
själv som skall kunna avgöra vilken läkare,
sjukgymnast eller distriktssköterska, vilket
sjukhus, klinik eller sjukhem han eller hon vill
vända sig till. Det förverkligas genom att
sjukvården -- i stället för genom skatt till
landstingen -- betalas genom en allmän,
obligatorisk sjukvårdsförsäkring. För att få bort de
vattentäta skotten mellan sjukvårdens och
sjukpenningens finansiering bör försäkringen
handhas av försäkringskassorna eller andra
organisationer som i sin tur betalar patienternas
vård, oberoende av vårdgivare.
Den som är gammal och sjuk skall självfallet
inte behöva betala mer än den som är ung och frisk.
Var och en -- även den som helt saknar inkomst --
omfattas av försäkringen och har samma rätt till
god vård. Finansieringen är gemensam och
solidarisk, men valet den enskildes. Genom en
sådan förändring kommer privat och offentlig
sjukvård att kunna verka på lika villkor till gagn för
såväl den enskilde patienten som vårdpersonalen.
Sjukvårdspersonal får bättre möjlighet att ta
initiativ, förverkliga nya idéer eller starta eget.
Personalen kan också välja olika arbetsgivare inom
sitt eget yrke. Det förbättrar situationen även för
den som vill vara kvar inom landstingens
sjukvårdsinrättningar, som genom att ersättningen
ges för utfört arbete kan bli självstyrande.
Dagmarsystemets etableringskontroll måste
omedelbart avskaffas.
I avvaktan på vårt förslag om en allmän,
obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör en vårdgaranti
införas. Svårt sjuka patienter som inte kan få vård i
rimlig tid inom det egna landstinget skall ha rätt att
få vård på landstingets bekostnad privat, i ett annat
landsting, eller, om så är lämpligt, utomlands.
Vi har i tidigare motioner framfört att
psykologisk och psykoterapeutisk behandling skall
ersättas via den allmänna försäkringen. En sådan
förändring måste ske snarast, så att legitimerade
psykologer och psykoterapeuter får ersättning för
behandling efter remiss från läkare.
Onödigt lidande och onödiga sjukskrivningar
eller förtidspensioneringar minskar när
sjukvårdsförsäkringen betalar vården. Ingen
behöver, som i dag, av ekonomiska skäl avstå från
vård när landstinget inte kan ställa upp i tid.
Dagmarsystemet har en stor del av skulden till
dagens orättvisor i sjukvården. Det måste därför
snarast avskaffas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att Dagmarsystemet snarast skall
avskaffas,
2. att riksdagen med avslag på propositionen i
vad avser resurser för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om formerna för
stödet till rehabilitering,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förbättrad taxa för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i
enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att -- i avvaktan på den av oss föreslagna
sjukvårdsförsäkringen -- en vårdgaranti införs i
enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att etableringskontrollen för läkare,
tandläkare och sjukgymnaster skall avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att privatpraktiserande legitimerade
psykoterapeuter och psykologer skall ersättas inom
sjukförsäkringssystemets ram i enlighet med vad i
motionen anförts.
Stockholm den 20 november 1990
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)