med anledning av prop. 1990/91:51 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
Överläggningarna om 1991 års ersättningar från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen, den
s.k. Dagmarersättningen, har inte lett till någon
samlad överenskommelse. Parterna har inte kunnat
enas om den kanske mest avgörande frågan,
nämligen om den totala ersättningsnivån för år
1991. Den nu föreslagna ökningen av ersättningen
är endast 0,7 procent, i kronor räknat 100 miljoner.
Man bör jämföra denna ökning med inflationen
som beräknas uppgå till mellan 10--12 procent.
Landstingsförbundet har krävt en uppräkning med
10-11 procent, vilket motsvarar ca 1,5 miljarder
kronor.
Den grundläggande idén bakom införandet av
Dagmarsystemet var att få till stånd en rättvisare
fördelning av det bidrag till landstingens sjukvård
som staten fördelar från sjukförsäkringen. Kravet
att vården skall komma alla till del, oavsett ålder,
inkomst eller bostadsort är en central politisk fråga
för centerpartiet. Den enskilda människans behov
och önskemål måste kunna tillgodoses.
Dagmarsystemet ger enligt vår uppfattning en
relativt rättvis fördelning över landet av resurserna.
En fullt utbyggd schabloniserad ersättningsmodell
löser dock inte alla problem inom sjukvården.
De problem som svensk sjukvård lider av är
framför allt de på sina håll mycket långa köerna till
höftleds-, knä- och starroperationer. Det är ofta
äldre människor som har dessa besvär och de
orsakas ett stort lidande under en mycket lång tid.
Det krävs snara åtgärder från regeringens sida för
att korta köerna. De regionalpolitiska aspekterna
bör därvid särskilt beaktas.
Bristen på lämpliga boende- och vårdalternativ
är mycket stor. Nedläggningen av ålderdomshem
och sjukhem har bidragit till situationen. De
stelbenta reglerna för byggande av sjukhem och
andra särskilda boendeformer försvårar också
tillgången på dessa vård- och boendeformer. Vi
kräver därför en översyn av reglerna för att få
bostadslån till gruppbostäder. Detta bör ges
regeringen till känna.
Det krävs vidare en kraftsamling för att komma
till rätta med personalrekryteringssituationen. En
jämn fördelning av sjukvårdspersonal är en
nödvändighet för att kunna garantera en bättre
vård för alla. En väl underbyggd och långsiktig
planering av personalförsörjningsläget inom
sjukvården krävs för att möta det ökande behovet
av sjukvårdspersonal. Rejäla regionalpolitiska
satsningar på alla områden krävs vidare för att få till
stånd en jämnare fördelning av sjukvårdspersonal.
Särskilt angeläget är att få till stånd en jämnare
fördelning av läkare över hela landet. Vi har med
anledning av förra årets Dagmarproposition krävt
en djupgående anlays av läkarförsörjningen. Ett
krav som riksdagen ställt sig bakom. Regeringen
har ännu inte företagit någon sådan
förutsättningslös prövning, och vi finner därför skäl
att här återupprepa kravet.
Sjukvården är till stora delar byråkratiskt och
hierarkiskt uppbyggd. De förändringar som
behöver göras bör enligt vår mening ha sin grund i
en strävan att bryta den stela organisationen och ge
patienterna ett verkligt inflytande över vården.
Förnyelsearbetet måste också ha som utgångspunkt
att bättre ta till vara sjukvårdspersonalens
kunnande och engagemang. Decentralisering av
ansvar och befogenheter till personalen ger goda
möjligheter att finna nya former för vårdens
bedrivande. Ett exempel på en positiv vårdform
utgör personalkooperativen. Vad här anförts bör
ges regeringen till känna.
Den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet
kommer att innebära en ytterligare försämring av
landstingens möjligheter att finansiera sin
verksamhet. Statens finansiella åtstramning av den
kommunala sektorn måste ställas mot ett växande
behov inom landstingens olika
verksamhetsområden. Indragningen av medel från
sjukvården har fått fortsätta medan regeringen låtit
sjukförsäkringskostnaderna växa helt
okontrollerat. Vi kräver nu krafttag mot
kostnadsexplosionen inom
socialförsäkringssystemet. Regeringens bud täcker
varken inflationen eller den volymökning som
behövs inom vården. För att
sjukvårdshuvudmännen skall ges en reell möjlighet
att satsa på en god vård för alla krävs tillskjutandet
av ytterligare resurser till den egentliga vården.
Som ovan nämnts innebär regeringens förslag att
sjukvårdsersättningen ökas med endast 100
miljoner kronor. Vi anser att de medel som enligt
proposition (1990/91:14) om ansvaret för service
och vård till äldre och handikappade skall anvisas
för information och utbildning bör gå direkt till
sjukvårdsinsatser. För detta ändamål bör således
anvisas en miljard utöver regeringens förslag.
Det finns anledning att söka även andra vägar
för att tillföra hälso- och sjukvården ökade intäkter.
En möjlighet är att införa en särskild avgift på
alkohol och tobak som baserar sig på de stora
kostnader som bruket av dessa varor åsamkar
vården. Den särskilda avgiften utgår istället för en
skattehöjning på alkohol och tobak till ett belopp
som fördelas direkt till sjukvårdshuvudmännen.
Vad här anförts bör ges regeringen till känna.
Vi stöder förslaget att patientavgifterna skall
avregleras. I och med att landstingen för nästa år
själva får bestämma storleken av dessa avgifter
inom ramen för högkostnadsskyddet, kan
kostnaden för ett läkarbesök öka betydligt. En
differentiering av avgifterna bör föra med sig att
vården kan bedrivas effektivare genom att
patienterna styrs till rätt vårdnivå. Vi förutsätter att
reformen följs mycket noga så att eventuellt
negativa effekter, i form av uttag av allt för höga
avgifter eller oklarheter i clearingen mellan olika
landsting, kan undanröjas. Det är de ofta sjuka och
de med låg inkomst som drabbas särskilt av denna
höjning. Vi anser att höjningen från 900 kronor till
1 500 kronor är oacceptabel. Kostnadstaket bör
enligt vår mening ligga på 1 000 kronor.
Handikapphjälpmedelsverksamheten har
expanderat kraftigt under den senaste
tioårsperioden. Mellan åren 1980 och 1985 ökade
landstingens kostnader för varor och köpta tjänster
i denna verksamhet från 600 miljoner till 1 100
miljoner kronor i löpande priser. Till följd av
ökningen av antalet äldre och den snabba tekniska
och medicinska utvecklingen ökar efterfrågan på
hjälpmedel hastigt. En god tillgång på hjälpmedel
kräver en klar och tydlig organisation där
huvudansvaret ligger på staten. Staten bör i
förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen
betona vikten av en tillfredsställande
hjälpmedelsförsörjning. Vad här anförts bör ges
regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av reglerna för byggande av
gruppbostäder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
läkarförsörjningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sjukvårdens
organisation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att till sjukvårdshuvudmännen bör
anvisas ett i förhållande till regeringens förslag
förhöjt anslag för sjukvårdsersättning för 1991 om
1
000
000
000 kr. i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om införandet av
en särskild hälso- och sjukvårdsavgift på alkohol
och tobak,
6. att riksdagen med avslag på proposition
1990/91:51 såvitt avser lag om ändring i lagen om
begränsning av läkemedelskostnader m.m. beslutar
att högkostnadsskyddet skall upgå till 1
000 kr.,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett statligt
huvudansvar för handikapphjälpmedlen.
Stockholm den 20 november 1990
Karin Israelsson (c)
Rune Backlund (c)
Ulla Tillander (c)
Rosa Östh (c)
Göran Engström (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Jönsson (c)
Kersti Johansson (c)