Regeringens proposition om ''Folkbildning'' innebär
väsentliga framsteg i samhällets syn på folkbildningens
uppgifter och de praktiska former i vilka samhällets stöd
skall utgå.
Vi vill sålunda markera vår anslutning och uppskattning
till propositionens grundläggande principer:
Betoningen av folkbildningens unika betydelse för en
vidare utveckling av det demokratiska samhället.
Markeringen av att bryta kvardröjande klasskillnader
och motverka nya, som hotar genom den tekniska och
kunskapsmässiga utvecklingen, samt göra alla delaktiga i
kunskap, kultur, uttrycks- och påverkningsmöjligheter.
Framhävandet av den folkliga kulturen, uppburen av
folkrörelser och aktiva, självstyrande grupper.
Strävandet att nå och aktivera missgynnade minoriteter.
Principen att ge folkbildningens organisationer ett ökat
självansvar genom en bidragskonstruktion, som lägger
ansvar för utveckling och prioriteringar på folkbildningens
egna organ inom de allmänna ramar som statmakten anger.
Uppmaningen till kommuner och landsting att hålla sin
bidragsgivning uppe på minst dagens nivå.
Grunden bör därmed kunna läggas för en fortsatt
konstruktiv utveckling av den svenska
folkbildningsverksamheten.
Vi vill emellertid påvisa sambandet mellan en sådan
positiv utveckling och insatserna på några nyckelområden.
Möjligheterna att nå de kortutbildade, invandrare,
handikappade och andra i propositionen prioriterade
grupper hänger i avgörande utsträckning samman med en
fortsatt utveckling och förfining av de organisatoriska och
pedagogiska metoder, som folkbildningen kan erbjuda. Nya
initiativ och nya resurser måste till för att utveckla
kontaktvägar, cirkelns pedagogik och nya
organisationsformer. Verksamheten måste i högre
utsträckning utgå ifrån och anpassas till de speciella villkor
som gäller för dessa grupper. Det kan inte ske utan att
studieförbund och folkhögskolor får möjlighet att inräkna
sådana insatser vid bestämmandet av samhällets stöd och
fördelningen av detta.
En enkel tumregel att bestämma samhällets bidrag efter
verksamhetens kvantitativa omfattning eller låta
fördelningen mellan studieförbund och andra organ ske
därefter är därför inte hållbar. Även om detta ytterst blir det
nyinrättade folkbildningsrådets ansvar bör denna princip
klarare markeras i propositionen. Som redan påvisas i
denna är det så mycket lättare att expandera verksamheten
genom att satsa på populära ämnen och redan
studiemotiverade grupper.
Möjligheterna att nå de uppställda målen om en
demokratisk aktivering av nya grupper och en prioritering
av de kulturellt och utbildningsmässigt missgynnade är
också i hög grad avhängiga av tillgänglig kunskap från
främst vuxenpedagogisk och sociologisk forskning. Relativt
sett går en alltför liten del av forskningen inom pedagogiken
till de problem som rör den vuxna befolkningen, som dock
utgör en klar majoritet av de för utbildning och kultur
aktuella målgrupperna.
Vi kan inte komma längre inom folkbildningen än vad
våra kunskaper om relevanta faktorer medger. Sambandet
mellan social miljö och studiebenägenhet, betydelsen av
olika förhållanden i arbetslivet och tidigare skolbakgrund,
behöver ytterligare klarläggas. Resurser också för nya
initiativ och försöksverksamhet, i nära samband med
pedagogisk och sociologisk forskning, är en grundläggande
förutsättning för att erövra ny mark. Det utvecklingsarbete
när det gäller organisation, ledarutbildning och metodik
som sker i folkbildningens egen regi behöver mer än nu
kunna stödjas och stimuleras genom utvecklade
samarbetsformer med pedagogiska institutioner och andra
samhällets forskningsorgan.
En annan viktig förutsättning för en fortsatt stimulans åt
de demokratiska processerna i samhället är goda villkor för
den mera renodlat kulturella och estetiska delen av
folkbildningen. Det har länge funnits en tendens att med
visst förakt, byggt på okunnighet, tala nedsättande om
hobbystudierna, med vilka man då avsett ämnen som
målning, dans, konsthantverk, musik och vissa praktiska
ämnen i gränsområdet till estetisk verksamhet,
handaskicklighet och träning av uttryckande och
formgivande förmåga. Detta förakt hänger samman med
den överbetoning av verbala färdigheter, som är så vanlig i
vårt samhälle, och som missgynnar så många andra
begåvningstyper och intresseinriktningar. Man bortser då
också ifrån den kunskap och erfarenhet vi i dag har om att
aktivering och frigörelse på ett område också leder till
frigörelse, förstärkt självkänsla och stimulans till insatser på
andra områden. Man bortser också från att ett rikt kulturliv
inte kan byggas enbart på konsumtion av kulturprodukter
från professionella utövare, hur värdefulla dessa än må
vara, utan förutsätter uttrycksmöjligheter på kulturens
olika ''språk'' för varje medborgare.
Studieförbundens arbete på dessa områden har nått stor
omfattning och inneburit väsentliga värden för dem som
deltagit. Denna grundsten i den folkliga kulturen hotas nu
av nedskärningar och besparingsförslag. Det är angeläget
att propositionen ytterligare markerar att denna väsentliga
del av den folkliga kulturen inte sätts i strykklass. Det skulle
ligga väl i linje med den demokratiska och kulturella
målsättningen i propositionen.
Ytterligare en aspekt bör belysas i detta sammanhang.
Både studieförbunden, länsbildningsförbunden (särskilt i
Norbotten) och folkhögskolan har gett mycket viktiga
bidrag till att stimulera och frigöra senväckta begåvningar
inom litteratur och andra konstnärliga områden.
Skrivarcirklar, kartläggningar av folkligt
erfarenhetsmaterial och lokalt och regionalt kulturarv,
musikgrupper, arbetarspel och bygdespel har visat att det
finns mycket stora tillgångar av skapande och gestaltande
förmåga hos tidigare tysta och passiva grupper och
individer. Från folkhögskolans värld är detta särskilt väl
belagt.
Lars Furuland har i en omfattande undersökning
kartlagt hur ett mycket stort antal författare, som
Hedenvind-Eriksson, Dan Andersson, Ragnar Jändel, Lars
Ahlin, Stig Sjödin, Moa Martinsson och Birger Vikström,
har fått avgörande impulser av en folkhögskolevistelse.
Inräknas journalister och personligheter inom
tidningsvärlden rör det sig om hundratals personer. Det
senaste årtiondets skrivarcirklar, ''Gräv där du står''-
grupper och teateruppsättningar, som engagerat nästan hela
befolkningen i vissa områden, är andra exempel på denna
viktiga funktion hos ett rikt och folkligt förankrat kulturliv.
Fortsatta sådana insatser är angelägna och bör tas med i
bedömningen när man tar ställning till villkoren för
folkbildningen och folkhögskolan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om klarare markering av och
resursförstärkning till utvecklingsarbete, pedagogisk
forskning och folkligt förankrad kultur.
Stockholm den 14 mars 1991
Hans Göran Franck (s)
Anita Johansson (s)
Ines Uusmann (s)
Åke Wictorsson (s)