med anl av prop. l990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag m.m.
Journalister och andra som har att ta befattning med
utgivning av tryckta skrifter är i regel skyldiga att hålla tyst
om identiteten hos sådana uppgiftslämnare som vill vara
anonyma. Rätten till anonymitet är ett av de rättsinstitut
som främjar nyhetsmediernas tillgång till nyheter även i
känsliga ämnen.
Anonymitetsrätten samverkar med TF:s bestämmelser
om ansvarsfrihet för uppgiftslämnare. Om ett meddelande
som lämnas till ett nyhetsmedium för publicering är
brottsligt, exempelvis på det sättet att den meddelade
uppgiften är sekretessbelagd, är uppgiftslämnaren ändå i
allmänhet fri från straff- och skadeståndskrav. Han har
också som regel rätt att förbli anonym.
Ansvarsfriheten för uppgiftslämnare gäller inte
undantagslöst. I vissa fall kan straffansvar utkrävas även när
det hemliga meddelandet har lämnats till ett nyhetsmedium
för publicering. Dessa fall är i allmänna ordalag angivna i 7
kap 3 § TF och specificerade i sekretesslagen, till viss del i
dess 16 kap.
Uppgiftslämnarens rätt att vara anonym har emellertid
större räckvidd än hans frihet från straffansvar. Den ger ett
skydd även mot omgivningens ogillande och andra
ofördelaktiga reaktioner. Beträffande förhållandet till
principen om meddelarfrihet gäller vidare att
anonymitetsrätten inte upphör utan vidare i de fall då
uppgiftslämnaren enligt undantagsreglerna kan fällas till
ansvar för sitt meddelande. Uppgift om hans identitet kan
framtvingas endast vid förhör inför domstol, i huvudsak vid
vittnesförhör.
Om det hemliga meddelandet innefattar spioneri eller
annat grovt uppsåtligt brott mot rikets säkerhet, har
vittnesplikten företräde (3 kap. 3 § 3 TF). I övrigt (3 kap. 3
§ 4 TF) skall domstolen i varje särskilt fall pröva intresset av
fullständig bevisning mot intresset att anonymitetsskyddet
bevaras. Vittnesplikten inträder, om domstolen finner det
''erforderligt'' att uppgift lämnas, huruvida den som är
tilltalad eller skäligen misstänkt har lämnat meddelandet.
Uttrycket ''misstänkt'' markerar att problemet kan
uppkomma redan innan åtal väcks, nämligen under
förundersökningen, vid ett särskilt anordnat vittnesförhör
inför domstolen. Med uppgiftslämnare jämställs den som
har författat eller på annat sätt medverkat till en
framställlning (se 3 kap. 3 § 4 TF).
Frågan vem som har lämnat en uppgift för publicering
till ett nyhetsmedium kan bli aktuell i mål av vilket slag som
helst, t.ex. i en tvist om upphovsrätt. Även för sådana fall --
det kan gälla brottmål eller tvistemål -- föreskriver TF (3
kap. 3 § 5) att domstol skall göra en särskild avvägning
mellan anonymitetsskyddet och bevisintresset. Här skall
anonymitetsskyddet i regel få företräde. Vittnet kan tvingas
yttra sig endast om ''rätten av hänsyn till allmänt eller
enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift i
saken lämnas''.
Skyddet för anonyma källor spelar en central roll för
nyhetsmedierna och skyddet bör inte beskäras annat än när
verkligt viktiga hänsyn kräver det. Denna grundsats har
också lagstiftaren anslutit sig till som princip. Trots de
strävanden som otvivelaktigt har funnits, visar emellertid de
gällande reglerna upp betydande svagheter.
I vissa fall har nämligen hela kategorier av
sekretessöverträdelser förts in under undantagsreglerna
trots att det är uppenbart att många tämligen oviktiga fall
ryms därunder.
Ett tydligt exempel är överlämnande för publicering av
en allmän handling som enligt sekretesslagen skall hållas
hemlig. Här förutsätts inte att sekretessen till sin typ är
särskilt viktig för vare sig allmänna eller enskilda intressen.
I andra fall bygger uppdelningen av sekretessen på en av
lagstiftaren gjord bedömning efter sekretessens art och
sakliga tyngd. Här bryter sålunda sekretessen i vissa fall
igenom principen om meddelarfrihet även om den som
lämnar meddelandet gör det muntligen. Fallen är angivna i
16 kap. sekretesslagen. Även bland dessa sekretessfall kan
det finnas sådana som i det särskilda fallet framstår som
lättviktiga i jämförelse med anonymitetsskyddet.
Av reglerna i proposition 1990/91:64 för avvägningen
mellan vittnesplikt och anonymitetsskydd (2 kap. 3 § YGL
och 3 kap. 5 § TF) går punkterna 4 och 5 uppenbarligen
alltför långt i att tillgodose bevisintresset.
Man kan erinra om att offentlighetskommittén i sitt
betänkande (SOU 1966:60) föreslog att vittnesförhör om
uppgiftslämnarnas identitet i de här avsedda fallen aldrig
skulle få bryta anonymitetsskyddet i tvistemål och i
brottmål endast ifråga om verkligt grova brott.
I de fall som behandlas i 3 kap. 3 § 4 TF bör en regel
om ''synnerliga skäl'' gälla. Principen för avvägningen bör
således vara den som nu gäller enligt punkten 5. Det bör
också motivledes betonas att domstolen skall pröva inte
bara om vittnesförhöret har betydelse för utgången i saken
utan också om det väckta åtalet gäller en så angelägen sak
att det motiverar ett intrång i anonymitetsskyddet.
För återstående fall, d.v.s. de fall som nu behandlas i
punkten 5 av 3 kap, 3 § TF, bör övervägas en reglering som
i sak ansluter till vad offentlighetskommittén föreslog. I
tvistemål som inte faller under TF eller YGL bör
vittnesplikten aldrig tillåtas inkräkta på
anonymitetsskyddet. Och i brottmål bör så få ske endast när
åtalet gäller ett brott med minimistraff om fängelse två år
eller längre tid.
I dessa frågor hänvisas till det särskilda yttrande som
Karl-Henrik Ekberg avgav till meddelarskyddskommitténs
betänkande (SOU 1990:12 s. 352 f.). Som Ekberg
framhåller skulle de här förordade ändringarna av punkten
5 bringa svensk rätt i bättre överensstämmelse med vad som
gäller i Danmark och Finland.
De ändringar som här diskuteras bör givetvis göras inte
bara i tryckfrihetsförordningen utan också i propositionens
förslag till yttrandefrihetsgrundlag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att ge 3 kap. 3 § punkterna 4 och
5 tryckfrihetsförordningen följande innehåll:
4. i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 7
kap. 2 § eller 3 § första stycket 2 och 3, finner det vara av
synnerlig vikt att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida
den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för den
brottsliga gärningen har lämnat meddelandet eller
medverkat till framställningen, eller
5. i den mån domstol i annat mål om brott, för vilket det
stadgats strängare straff än fängelse i två år, av hänsyn till
ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig
vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör.
2. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkterna 4 och 5
yttrandefrihetsgrundlagen ges motsvarande innehåll.
Stockholm den 17 januari l991
Jan-Erik Wikström (fp)