med anledning av prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen (1973:1176) m.m.
Hanteringen av vapen måste av skilda skäl omgärdas av
restriktioner. De regler som gäller för vapenhantering
måste dock vara enkla och hanterliga. Mot den bakgrunden
är det svårförståeligt att regeringen nu väljer att föreslå
ändringar i vapenlagen som kommer att ytterligare
byråkratisera och komplicera den redan nu oöverskådliga
vapenlagstiftningen.
Den som får tillstånd att inneha vapen för jakt och skytte
måste dels visa att vederbörande har erforderliga kunskaper
när det gäller vapenhantering, dels också ha ett
dokumenterat behov av vapnet ifråga. Dessutom gör
polisen en bedömning av om den sökande har sådana
personliga kvalifikationer som måste till för att den enskilde
ska kunna förväntas handskas med vapen och ammunition
på ett ansvarsfullt sätt. Regeringen föreslår nu att
ammunitionsinköp ska kontrolleras i större utsträckning än
idag. Kontrollen av dessa köp behöver förbättras. Däremot
är den lösning för kontrollen som regeringen valt onödigt
byråkratisk.
Enligt förslaget skall endast den få inköpa ammunition
som kan uppvisa tillstånd att inneha ett vapen för vilket den
inköpta ammunitionen kan användas. Andra
ammunitionsinköp blir därmed olagliga. Dessutom innebär
förslaget att den enskilde vapeninnehavaren endast får
förvara sådan ammunition som han själv kan använda i egna
vapen.
Förslaget tyder på att regeringen har synnerligen
begränsade insikter i hur jakt och skytte bedrivs i landet.
Inom ett jaktlag eller i en skytteförening är det inte ovanligt
att jaktledare/skytteledare inköper och förvarar
ammunition för lagets räkning. Jakt/skytteledare har ofta
mycket goda kunskaper om vapenhantering och förfogar
inte sällan över goda förvaringsmöjligheter för såväl vapen
som ammunition. Det finns därför inga sakliga skäl som
motiverar att ammunitionsinköp/innehav begränsas på det
sätt som föreslås.
Till detta kommer att samhället redan vid
tillståndstillfället gör en prövning av tillståndsinnehavarens
kunskaper och vandel. Mot denna bakgrund är det, enligt
min mening, tillfyllest om ammunitionsinköp/innehav
begränsas så att endast den som kan uppvisa vapenlicens får
inköpa/förvara ammunition till skjutvapen. Det får
ankomma på utskottet att under beredningen av
propositionen lämna de förslag till justeringar i lagtext och
motiveringar som kan anses erforderliga.
I det fall riksdagens majoritet -- trots dessa berättigade
invändningar -- beslutar att införa
inköps/innehavsbegränsning av ammunition är det absolut
nödvändigt att komplettera detta beslut med
övergångsbestämmelser. Dessa bestämmelser skall ha
innebörden att innehav av sådan ammunition som en
vapenlicensinnehavare innehar vid tidpunkten för de nya
reglernas ikraftträdande alltfort skall vara tillåtet.
Vapenlagen har varit föremål för flera översyner under
åren. Regleringen för innehav av skjutvapen och
ammunition har sucessivt skärpts. Hanteringen av
vapenfrågorna är nu så komplicerade att vanliga människor
har stora svårigheter att inse grunderna för dessa regler.
Enligt min mening är det väsentligt att koncentrera
samhällets kontrollfuktioner till förvaringen av vapen och
ammunition. När skjutvapen förvaras på ett säkert sätt
bortfaller behoven av många andra kontrollåtgärder. Det är
därför av större betydelse för samhället att få insyn i att
enskilda människor säkert förvarar sina vapen än att i detalj
kunna kontrollera t.ex. det antal vapen som en enskild
innehar.
Jägarkåren och de skytteintresserade är vanligen mycket
varsamma i sin vapenhantering. De förvarar ofta vapnen på
ett sådant sätt att de svårligen kan tillgripas vid t.ex. vanliga
bostadsinbrott. Jägarna och skyttarna har också visat en
stor förståelse för de regler som gäller vapenförvaring.
Vapen används ofta i grov brottslighet, särskilt
våldsbrott. När vapnen kan spåras visar det sig ofta att de
tillgripits från militära förråd eller insmugglats till landet.
Däremot är det inte vanligt att vapen tillgrips från enskilda
människor som idag har tillstånd att inneha vapen, som
jägare och skyttar. Mot denna bakgrund är det
anmärkningsvärt att regeringens insatser för att minska den
illegala vapenhanteringen inskränker sig till
detaljregleringar av enskilt vapeninnehav. Förslag som
syftar till att vapenförvaringen i militära förråd skall vara
minst lika säker som jakt/skyttevapen saknas däremot.
Det finns således anledning förmoda att de förslag som
riksdagen nu inbjuds besluta om inte i någon större
utsträckning kommer att minska antalet illegala vapen i
landet. Riksdagen bör därför understryka behovet att
regelskärpning för förvaring av militära vapen och
ammunition. Detta bör således ges regeringen till känna.
I ett avseende har regeringen dock avstått från att
presentera förslag som skulle leda till att antalet illegalt
innhavda skjutvapen skulle minska. Det gäller sådana
vapen som kommit i enskilds besittning genom t.ex.
arv/gåva. Gamla -- inte sällan obrukbara -- vapen förvaras
därför inte sällan i enskilda hem. Om en enskild vill göra sig
av med ett sådant vapen på ett ansvarsfullt sätt och
överlämna det till polisen uppdagas i lagens mening ett
brott, olaga vapeninnehav. Straffet för detta är böter eller
fängelse. Den enskilde kan alltså riskera att dömas till böter
och registreras som lagöverträdare. Mot den bakgrunden är
det inte märkligt att antalet illegalt innehavda vapen av
detta slag ytterligt sällan överlämnas till polisen.
Om regeringen verkligen velat minska antalet olagliga
vapen i landet borde insatser riktas mot detta område.
Centern har tidigare föreslagit att illegala vapen skall få
inlämnas till polisen utan att den som lämnar dem skall
kriminaliseras eller riskera att straffas. Skälen för vårt
förslag är att vi finner det mer angeläget att begränsa antalet
olagliga vapen än att straffa dem som innehar dem -- särskilt
som något uppsåt att bryta mot lagen mer sällan föreligger
i detta fall. Den socialistiska riksdagsmajoriteten har dock
avvisat förslaget med motivering att en vapenamnesti skulle
vara främmande för svensk rättsordning. 1987 års
vapenutredning har dock insett fördelarna med
centerförslaget och i sitt slutbetänkande Översyn av
vapenlagstiftningen (SOU 1989:44) presenterat ett konkret
lagförslag med tillhörande motivtext och
specialmotiveringar. Regeringen avvisar även detta.
Enligt min mening bör riksdagen nu besluta att införa en
period av s.k. vapenamnesti så som vapenutredningen
förordar. Det får ankomma på justitieutskottet att med
utredningens förslag som utgångspunkt göra de justeringar
i lagtext och motiveringar som kan erfordras.
Förslaget om skärpt sekretess när det gäller uppgifter
från vapenregistret är välkommet. Det är viktigt att
uppgifter om vilka som innehar vapen och vilken
vapenarsenal dessa personer förfogar över inte är åtkomliga
för obehöriga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att regleringen i vapenlagen
utformas så att vapenlicensinnehavare får inköpa och
förvara ammunition,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta regler för vapenförvaring
i militära förråd,
3. att riksdagen beslutar införa s.k. vapenamnesti så som
i motionen förordas,
4. att riksdagen -- om yrkande 1 inte bifalls -- beslutar om
sådana övergångsbestämmelser rörande
ammunitionsinnehav att sådant innehav som förelåg före de
nya reglernas ikraftträdande skall vara tillåtet.