med anledning av prop. 1990/91:39 Den ekonomiska politiken på medellång sikt
1. Sammanfattning
Den svenska ekonomin försämras nu i snabb
takt. Efter att under lång tid gradvis ha halkat efter
andra västeuropeiska ekonomier håller Sverige nu
på att gå in i en direkt kris.
Regeringen har valt en märklig ordning för att i
riksdagen få stöd för sina förslag: i mitten av
oktober lades den nu aktuella propositionen och i
slutet av oktober presenterades innehållet i en
kommande skrivelse, det s.k. krispaketet.
Folkpartiets synpunkter på de konkreta förslagen
kommer därför att redovisas i anslutning till
behandlingen av skrivelsen. Nedan redovisar vi vår
syn på den ekonomiska politiken i stort.
Sverige behöver en kraftfull ledning och en
ekonomisk politik som återskapar vitaliteten och
växtkraften i svensk ekonomi.Europa-politiken
är central. Folkpartiet anser att Sverige omedelbart
efter riksdagsvalet 1991 bör ansöka om
medlemskap i EG.
Vi vill så snabbt som möjligt söka en anslutning
till det västeuropeiska valutasamarbetet. Ett steg i
dag är att i likhet med Norge knyta kronan till EG-
valutan ecu.En långsiktigt hållbar energipolitik
grundad på rationella överväganden måste läggas
fast. Någon förtida avveckling av kärnkraften bör
inte ske.Det enskilda ägandet och sparandet
måste stärkas. Socialistiska förslag om utbyggt
kollektivt ägande måste avvisas.
Vinstdelningssystem på företagsnivå skall
uppmuntras, lägenheter i allmännyttan säljas och
ägandet i statliga företag spridas till anställda och
allmänhet.En samlad strategi för minskade
offentliga utgifter måste läggas fast. Det kräver
både introduktion av konkurrens i den offentliga
verksamheten och omfattande förändringar av
socialförsäkringssystemen.
Även transfereringssystemen måste göras om så
att det lönar sig att arbeta.Det totala
skattetrycket måste sänkas. Sedan skattereformen
vid kommande årsskifte har trätt i kraft är det en
huvuduppgift att under kommande år successivt
sänka det totala skattetrycket. Lägre moms och
lägre arbetsgivaravgifter framstår som mest
angelägna att genomföra.Stabiliseringspolitiken
måste inriktas på en kraftfull anti-inflationspolitik.
Detta kräver en stram finanspolitik genom
utgiftsbegränsningar. Vi tar avstånd från nya
former av s.k. överbryggningspolitik.
En ekonomisk politik efter dessa riktlinjer är
det enda sättet att skapa de resurser som krävs för
en rättvis fördelningspolitik, regional balans och de
omfattande och nödvändiga miljöinsatserna.
2. Den tredje vägens misslyckande
Den 8 oktober i år träffades ett antal
samhällsekonomer, forskare, journalister, politiker
och debattörer på Handelshögskolan i Stockholm.
Under konferensrubriken 'Devalveringen 1982.
Rivstart eller snedtändning?'' skulle de senaste åtta
årens ekonomiska politik utvärderas. I stället för
det muntra jubileum som en del kanske hade
hoppats på blev det snarare ett gravtal över den
tredje vägens ekonomiska politik.
Uppsatserna som presenterades då
konstaterade en efter en att devalveringspolitiken
inte följts upp som den borde, att finanspolitiken
inte varit tillräckligt stram, att BNP-tillväxten efter
1985 varit konsumtionsledd istället för exportledd
och att den omvandling av den svenska ekonomin
som kunde och borde ha kommit till stånd kvävdes
i sin linda av den förda politiken.
De försuttna chansernas decennium -- så kan
svensk ekonomi under 1980-talet beskrivas. I
omvärlden har efterkrigstidens längsta
högkonjunktur pågått. I Sverige har tillväxten varit
låg och de strukturella obalanserna har bestått.
Allvarliga systemfel har undergrävt
utvecklingskraften i den svenska ekonomin.
Åttiotalet hade varit ett gyllene tillfälle att åtgärda
dessa systemfel.
I andra industriländer har den ekonomiska
utvecklingen kännetecknats av högre tillväxt och
lägre inflation, men också högre arbetslöshet än i
Sverige. I många västländer har det skett en
förnyelse och omprövning av den ekonomiska
politiken under detta årtionde. Ökad frihandel och
konkurrens har varit viktiga ingredienser i den nya
politiken. Flera länder har genomfört
genomgripande skattereformer.
EGs beslut 1985 att senast till utgången av 1992
skapa full rörlighet för människor, varor, tjänster
och kapital mellan medlemsländerna satte fart på
samarbetet. Detta integrationsbeslut, i
kombination med förändringar i EGs
beslutsprocess, blev en vitaliserande injektion i de
västeuropeiska ekonomierna. När sedan Öst- och
Centraleuropa började byta skepnad under 1989,
från planekonomi till marknadsekonomi, framstod
plötsligen Europa som en av de mest dynamiska
regionerna i världsekonomin vid 1990-talets
inträde. Processen bort från de misslyckade
planekonomiska experimentens förfallna rester till
fungerande marknadsekonomier kan dock bli lång
och smärtsam. Även om det leder till en ekonomisk
expansion och innebär en avsevärd stimulans för
t.ex. export av investeringsvaror från Sverige kan
misslyckanden och bakslag inte uteslutas.
Hur står Sverige rustat för att klara 1990-talets
utmaningar? Inte speciellt väl, måste vi dess värre
konstatera.
Ett huvudsyfte med den svenska devalveringen
1982 var att komma till rätta med strukturella
obalanser i den svenska ekonomin och att få till
stånd en relativ utbyggnad av den
konkurrensutsatta sektorn i ekonomin. En stark
ökning av indutriinvesteringarna var en viktig
komponent i det tänkta händelseförloppet. På så
sätt skulle en överföring av produktionsresurser till
den konkurrensutsatta sektorn komma till stånd.
En sådan överföring av resurser var nödvändig för
att Sverige skulle kunna kombinera hög
sysselsättning med jämvikt i bytesbalanserna.
Någon sådan utbyggnad har emellertid inte kommit
till stånd trots att devalveringen reducerade
Sveriges relativa pris- och kostnadsläge.
Arbetslösheten har hållits på en låg nivå men målet
om balans i utrikesbetalningarna har helt kommit
på skam. Trots, eller möjligen på grund av,
devalveringen som ledde till en sänkning av
Sveriges relativa pris- och kostnadsläge, lider
många företag i Sverige brist på utvecklingskraft
och expanderar i stället främst utomlands. De
satsar i förhållande till vår BNP internationellt sett
stora summor på forskning och utveckling. Men
FoU-andelen av förädlingsvärdet i Sverige och
därmed i vår export är låg. Den står inte i
proportion till satsningarna. Större delen av den
FoU-baserade produktutvecklingen tycks i stället
ske i dotterbolag och enheter utomlands, inte i
Sverige.
Devalveringen underlättade på kort sikt för
företag och branscher inom de s.k.
auktionsmarknaderna att öka sin försäljning på
världsmarknaden. Auktionsmarknader
kännetecknas av ett stort antal säljare och
potentiella köpare, varorna är relativt homogena
eller enhetligt graderbara och kan lagras till inte
alltför höga kostnader. Åtminstone 30 procent av
den svenska exporten består fortfarande av
produkter som säljs på auktionsmarknader,
exempelvis järnmalm, stål, pappersmassa och
sågtimmer. Återstående två tredjedelar av svensk
export består av heterogena varor och tjänster som
inte säljs på auktionsmarknader utan på s.k.
kundmarknader. För dem finns inget entydigt
definierat världsmarknadspris och företagen är i
högre grad pris-sättare än passiva pris-tagare.
För företag på kundmarknaderna gäller att en
devalvering inte nödvändigtvis leder till ökad
försäljningsvolym. Kundrelationerna byggs upp
mera långsiktigt och köpbesluten påverkas inte av
kortsiktiga prissänkningar. Den omedelbara
effekten av en devalvering blir då vinstökning inte
på grund av större försäljningsvolym utan på grund
av högre priser på den inhemska marknaden.
Denna vinstökning skapar förutsättning för en
expansion, men det kräver att dessa företag får
möjlighet att dra till sig mera resurser. Detta har
emellertid inte skett.
I en av uppsatserna som presenterades på
devalveringsseminariet (''Devalveringens effekter
på den svenska ekonomins struktur'') konstaterar
Magnus Henrekson från FIEF att den ekonomiska
strukturen inte påverkades så som den borde efter
devalveringen 1982. Han skriver att det till en
början skedde en viss förskjutning av den relativa
produktionen i den konkurrensutsatta sektorn,
men att den effekten blev begränsad och kortvarig.
K-sektorns andel ökade från 29 till 31 procent
mellan 1982 och 1985. Efter 1985 vände
utvecklingen nedåt och tre år senare var både K-
sektorns andel av näringslivet och dess relativpris
nere på lägre nivå än när devalveringspolitiken
inleddes. Slutsatsen blir att devalveringarna 1981
och 1982 helt misslyckades med att uppnå sitt
huvudsyfte, nämligen att vara strukturpåverkande.
Detta är speciellt tydligt efter 1985. Därefter rådde
ett läge med överhettning på arbetsmarknaden
vilket gjorde det omöjligt för K-sektorn att dra till
sig resurser från den icke-konkurrensutsatta delen
av ekonomin.
''Om en nominell devalvering inte leder till en
real devalvering under tillräckligt lång tid för att få
till stånd en önskvärd strukturell förändring är
risken stor att en devalvering istället endast döljer
behovet av genomgripande förändringar och på sikt
förstärker stagnationstendenserna'', skriver
Henrekson i ovannämnda uppsats. Det är precis
det som har hänt. En brytpunkt inträffade 1985.
Under perioden 1981--84 var tillväxten exportledd.
Den privata konsumtionen ökade nästan inte alls
och även den offentliga konsumtionen växte
långsammare än BNP. Dock gick en blygsam andel
av BNP-tillväxten till ökade bruttoinvesteringar i
tillverkningsindustrin. Från och med 1985 har
BNP-tillväxten varit nästan uteslutande
konsumtionsledd. Nettoexporten har fallit och dess
bidrag till BNP-tillväxten har varit negativ. Den
totala konsumtionen har svarat för mer än 100
procent av tillväxten. Det framgår av
långtidsutredningen och den senaste
kompletteringspropositionen att samma från
tillväxtsynpunkt negativa relation har rått under
åren 1989 och 1990.
BNP-komponenternas andel av den totala BNP-
tillväxten 1981-84 och 1984-88 (1985 års priser)
1981--84 (%)
1985--88 (%)
Privat konsumtion
0,7
83,5
Offentlig konsumtion
16,8
18,4
Bruttoinvesteringar
19,7
43,9
Nettoexport
62,8
--45,8
Summa
100
100
Källa: Henrekson s.37
Löntagarna och devalveringen
Ovan har konstaterats att målen om en
strukturomvandling, med överflyttning av resurser
från skyddad till konkurrensutsatt sektor, inte har
uppfyllts. Den del av devalveringens effekter som
berör näringslivet misslyckades således. Hur blev
det för löntagarna? I SOU 1990:63 ''Svensk
lönestatistik'' står att läsa att ingenting har hänt
med reallönerna sedan 1982. En närmare titt på
statistiken ger en bild av en i det närmaste total
stagnation. Löneskillnaderna mellan tjänstemän
och arbetare och offentligt anställda har inte
ändrats under 1980-talet. Ingen är drabbad och
ingen är gynnad på någon annans bekostnad, trots
alla påståenden därom i löneförhandlingarna, trots
alla utdragna avtalsrörelser, trots nattmanglingar
och trots strejker och lockouter. Ingen har heller
''halkat efter'' mer än någon annan. Vi har haft ett
statiskt läge. Om meningen med den tredje vägens
politik var att Sveriges löntagare inte skulle få det
bättre under närmare ett decennium har
framgången varit i det närmaste total:
Löneökningarna var nästan exakt desamma på de
olika avtalsområdena (LO, PTK, SKAF, KTK och
SACO), nämligen 74 procent 1982--90. Under
samma period har inflationen uppgått till 73,5
procent.
Krisen och (s)-politiken
Det finns ett tydligt samband mellan den
strukturkris som Sverige befinner sig i och den
socialdemokratiska politiken sedan 1982.
Löftena
Socialdemokraterna har i varje valrörelse under
åttiotalet avgivit löften som varit till skada för
ekonomin. 1982 utlovades bl.a. avskaffade
karensdagar och återställande av
basbeloppsberäkningen. 1985 var det
''återbetalning'' av devalveringsdelen av
basbeloppet. 1988 var det förlängd semester och
utbyggd föräldraförsäkring. Alla dessa löften har
inneburit ökade offentliga utgifter och premiering
av 'ledighet'' i olika former på bekostnad av
resursskapande förvärvsarbete.
Ideologin
Socialdemokraterna har p.g.a. sina ideologiska
låsningar motsatt sig nödvändiga förändringar av
den offentliga sektorn och tillkomsten av privata
alternativ. De offentliga monopolen kvarstår. De
små steg som tagits, nu senast med acceptans av
personalkooperativ barnomsorg, har skett efter
åratal av dogmatiskt motstånd och högst motvilligt.
Införandet av kollektiva löntagarfonder, en
femte AP-fond och nu förslag till utökad rätt att
köpa aktier för AP-fonden illustrerar det
ideologiska motståndet mot en av
marknadsekonomins grundvalar, den privata
äganderätten.
Skatterna
Såväl nuvarande som förre finansministern har
vid ett antal tillfällen hävdat att inga nya
skattehöjningar skall ske, att skattetrycket är för
högt och bör sänkas och att skattehöjningar inte bör
användas som ett finanspolitiskt medel. Dessa
uttalanden har till sist alltid visat sig vara tomt prat.
Det senaste exemplet är Allan Larssons uttalande
vid presskonferensen den 18 oktober om att inga
ytterligare skatter skulle komma i ''krispaketet''.
Det dröjde åtta dagar innan det löftet bröts och en
ny fastighetsskatt på kommersiella fastigheter
presenterades. Vid samma presskonferens
avfärdades den s.k. arbetsgivarperioden, som bl.a.
skulle medfört en betydande sänkning av
arbetsgivaravgifterna och det totala skattetrycket.
Skatterna har tillåtits stiga kontinuerligt under
1980-talet, till skada för samhällsekonomin.
Strukturpolitiken
Som framgått ovan har de positiva effekter som
devalveringarna 1981--82 kunde och borde ha haft
på svensk ekonomi gått om intet. Det positiva som
skett är avregleringen av de finansiella
marknaderna, inklusive avskaffandet av
valutaregleringen, samt naturligtvis
skattereformen. Det nya skattesystem som träder i
kraft 1991 kommer att få stora positiva effekter på
svensk ekonomi framöver. Det kan emellertid inte
lösa alla problem. Betydande strukturproblem
återstår -- och har delvis förvärrats under 1980-
talet -- inom den offentliga sektorn,
socialförsäkringssektorn, byggsektorn,
energisektorn, och sist men inte minst
europapolitiken.
3. Kommentar till propositionen
I propositionen redovisar regeringen sin syn på
den ekonomiska politiken på medellång sikt.
Texten innehåller många kloka tankar och en
analys som vi i långa stycken kan skriva under på.
Problembeskrivningen ansluter nära till vad
folkpartiet under flera år framfört. Den svenska
ekonomin kännetecknas avför hög pris- och
lönekostnadsökningför låg
produktivitetsökningför lågt sparande.
Dessa problem består under de närmaste åren.
Inflationen väntas vara väsentligt högre än
omvärldens, tillväxten och produktivitetsökningen
väsentligt lägre och underskottet i bytesbalansen
(det totala sparandeunderskottet) väntas öka.
Räntan förblir hög. Arbetslösheten väntas öka.
Den inledande problembeskrivningen i
propositionen väcker förhoppningar. Det utlovas
riktlinjer för inflationsbekämpning, reformer inom
den offentliga sektorn och tillväxtpolitiken. Tyvärr
infrias inte dessa förväntningar. Den i långa stycken
korrekta analysen utmynnar inte i de slutsatser som
vi anser borde dras.
Några exempel på det är skrivningarna om
konkurrensen, arbetsmarknadens funktion,
arbetsutbudet och det europeiska
valutasamarbetet.
''Konkurrens mellan företagen är av avgörande
betydelse för arbetet med att förbättra
produktiviteten och därmed bekämpa inflationen''
(prop. s. 4). Detta håller vi helt med om.
Regeringen fortsätter med att utlova en översyn av
konkurrenslagen och förslag till hur
konkurrenshämmande inslag i näringslivet kan
avskaffas. Det är också klokt. Men här finns inte ett
ord om den del av ekonomin som är helt
undantagen från konkurrens -- de offentliga
monopolen inom den sociala tjänstesektorn. Detta
konkurrensfrälse nämns inte heller med ett ord i
diskussionen om produktiviteten. Det är
anmärkningsvärt.
Ett liknande exempel återfinns inom
arbetsmarknadspolitiken. Regeringen skriver:
''Åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens
funktionssätt kommer att få ökad strategisk
betydelse de närmaste åren (...) Regeringen avser
att inom kort föreslå riksdagen vissa åtgärder för att
öka effektiviteten i användningen av de medel som
redan står till arbetsmarknadsverkets förfogande''
(prop. s. 7). Detta är också bra. Men ingenting sägs
om att avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet,
vilket just vore en sådan effektivitetshöjande
åtgärd.
Ytterligare exempel på analytisk klarhet men
avsaknad av rätt åtgärd är resonemanget om
arbetsutbudet och resurserna i ekonomin (s. 11).
''Befolkningen i arbetsför ålder ökar, liksom
kvinnornas förvärvsfrekvens. Skattereformen ökar
utbudet av arbetskraft överlag. I motsatt riktning
skulle reformen att införa en sjätte semestervecka
och att förlänga föräldraledigheten verka.'' Och...?
Här väntar sig läsaren slutsatsen att det för
närvarande inte är en speciellt klok idé att minska
det totala arbetsutbudet med dessa för
samhällsekonomin dyra reformer. Men inga sådana
slutsatser kan spåras i regeringens dokument.
Ett fjärde exempel är avsnittet om det
europeiska valutasamarbetet, EMS (s. 16). ''En
bindning till en växelkursnorm är ett sätt att skapa
trovärdighet i inflationsbekämpningen. ...
Växelkursmekanismen inom European Monetary
System (EMS) är ett system med ''fasta men
justerbara' växelkurser... Erfarenheterna av detta
system är övervägande positiva ... medverkat till en
sänkning av den genomsnittliga inflationstakten
och ett närmande av olika länders inflationstakt till
varandra.'' Den naturliga slutsatsen av detta vore
naturligtvis att även Sverige borde delta, i första
hand genom att ensidigt anpassa vår valutakorg till
ecun. Denna slutsats lyser dock med sin frånvaro i
regeringens proposition.
En del av de åtgärder som propositionen utlovar
behandlas i särskilda propositioner. Våra
kommentarer och förslag när det gäller dessa
återfinns följaktligen i separata motioner. Vi
hänvisar därför till dem när det gäller
bostadsfinansieringen (motion 1990/91:Bo9 m.a.a
prop. 90/91:34), skolan (motion 1990/91:Ub35
m.a.a. prop. 90/91:18), barnomsorgen (motion
1990/91:So5 m.a.a. prop. 90/91:38) och
äldreomsorgen (motion 1990/91:So23 m.a.a. prop.
90/91:14).
Ytterligare en del av propositionen innehåller
direkt negativa förslag. Dit hör att AP-fonderna
skall få köpa mer aktier och det nya fondsystem
som antyds för de statliga avtalspensionerna. Vi tar
avstånd från alla förslag till ytterligare
kollektivisering och koncentration av ägandet i
svenskt näringsliv. AP-fonderna bör inte få friare
placeringsregler.
I propositionen behandlas också några s.k.
riktlinjer för att stabilisera ekonomin. Dessa synes
huvudsakligen bestå av förhoppningar att den s.k.
Rhenberg-kommissionen skall åstadkomma ett
stabiliseringsavtal på låg nivå för den svenska
arbetsmarknaden, i varje fall för löneökningarna
1991 men möjligen också för 1992.
Vi instämmer i dessa förhoppningar -- det vore
otvivelaktigt bra om kommissionen lyckades -- men
vill varna för att fästa alltför stor tilltro till dem.
Möjligheterna till framgång med denna typ av
''mjuk inkomstpolitik'' är inte särskilt stora. Och
om Rhenberg-kommissionen misslyckas återstår
just ingenting av regeringens ''riktlinjer för att
stabilisera ekonomin''.
Genom det händelseförlopp som utspelats
sedan propositionen presenterades har dess
slutsatser och (brist på) konkreta förslag blivit helt
inaktuella.
Räntenivån har nått tidigare oanade höjder.
Regeringen har presenterat ett pressmeddelande
om ett ''krispaket''. Detta avses komma riksdagen
till handa i form av en skrivelse med, får man
förmoda, nya riktlinjer för den ekonomiska
politiken. Vi återkommer med våra synpunkter på
krispaketet när skrivelsen framlagts.
Den konkreta följden av regeringens
misslyckande är att en period av stigande
arbetslöshet, hög inflation, hög ränta och växande
underskott i bytesbalansen är oundviklig. Denna
period blir längre och svårare på grund av
regeringens dokumenterade oförmåga att bedriva
en långsiktigt stabil och vettig ekonomisk politik.
Resultatet av de senaste åtta årens ekonomiska
politik är en allvarlig politisk och ekonomisk
förtroendekris för Sverige och dess regering.
4. Folkpartiets förslag
På våren 1990 kom regeringen och folkpartiet
överens om vissa åtgärder för att söka vrida den
ekonomiska utvecklingen i rätt riktning. Förslagen
var nödvändiga men inte tillräckliga. De innebar
tre viktiga trendbrott: skattereformen genomförs,
konkreta begränsningar i
socialförsäkringsutgifterna i kombination med
sänkta arbetsgivaravgifter, samt besparingar i vissa
andra offentliga utgifter. Regeringen har nu
ensidigt beslutat frångå överenskommelsen på ett
par viktiga punkter: arbetsgivarperioden införs inte
och arbetsgivaravgifterna sänks inte. Dessutom har
utredningsarbetet angående ökade egenavgifter i
arbetslöshetsförsäkringen ännu inte ens inletts.
Detta är anmärkningsvärt.
Beslutet i våras är långt ifrån tillräckligt för att
få till stånd en nödvändig förändring av den
ekonomiska politiken och vända den ekonomiska
utvecklingen. I samband med beslutet framförde
folkpartiet krav på en rad långsiktiga åtgärder som
vi bedömde som nödvändiga komplement. Dessa
förslag är än mer nödvändiga och aktuella idag.
Den socialdemokratiska regeringen har emellertid
visat att den inte förmår föreslå nödvändiga
åtgärder. Sverige behöver en liberal offensiv för att
återskapa framtidstro och optimism.
För det första måste Sverige anta den
europeiska utmaningen. En ansökan om fullt
medlemskap i EG bör lämnas in så snart som
möjligt efter valet 1991. Företag, placerare och
allmänhet behöver klara besked i EG-frågan så att
de vågar satsa på Sverige. Den svenska kronan bör
redan nu anslutas till den europeiska valutan, ecun.
För det andra måste den svenska
energipolitiken utformas på rationella grunder och
ge långsiktigt hållbara besked till det svenska
näringslivet. Någon förtida avveckling av
kärnkraften bör inte genomföras.
På dessa två områden -- Europapolitiken och
energipolitiken -- krävs en tydlig och fast linje för
att lägga fast grundläggande positiva
förutsättningar för framtida industriell verksamhet
i Sverige. Till dessa förutsättningar hör också att
skrinlägga alla planer på socialisering av ägandet,
via aktieköpande AP-fonder eller på annat sätt.
Löntagarfonderna skall avskaffas.
För det tredje krävs en rad strukturförändringar
inom den offentliga sektorn i vid bemärkelse.
Huvudprincipen om generell välfärdspolitik och
obligatoriska socialförsäkringar skall ligga fast.
Försäkringarnas utformning och ersättningsnivåer
måste däremot kunna reformeras. De offentliga
monopolen måste brytas.
Vad gäller kommunernas och landstingens
verksamhet krävs betydande förändringar för att
introducera konkurrens. Ökad
anbudsupphandling, åtskillnad mellan producent-
och konsumentrollen samt övergång till generella
och icke-diskriminerande statsbidrag är
nödvändiga inslag i en sådan politik. Fler enskilda
alternativ leder till ökad effektivitet och en
vidgning av valfriheten både för konsumenter och
anställda. Ett kommunalt skattestopp gäller för
1991 och 1992 och inte heller därefter bör enligt vår
uppfattning det samlade kommunala skatteuttaget
tillåtas öka.
Även inom den statliga sektorn måste
effektiviseringen fortsätta. Inga sektorer bör enligt
folkpartiet gå fria från krav på kostnadseffektivitet
och produktivitetsförbättringar. Inom
socialförsäkringssystemet krävs stora förändringar
så att kostnadsökningarna dämpas och sambandet
mellan avgifter och utfallande förmåner ökar. ATP-
avgifter bör t.ex. endast tas ut på ATP-grundande
inkomstdelar. En arbetsgivarperiod bör införas i
sjukförsäkringen så att företagen får rejäla
incitament att förbättra arbetsmiljön och nedbringa
den produktivitetshämmande korttidsfrånvaron.
Ökad självrisk och/eller lägre ersättningsnivå inom
sjukförsäkringssystemet måste övervägas.
Arbetsskadeförsäkringen måste göras om i grunden
så att antalet sjuk- och förtidspensionerade kan
begränsas. Egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen bör höjas.
Bostadssubventionerna måste minskas.
En samlad strategi för att på detta sätt minska
de offentliga utgifterna inom
transfereringssystemen är nödvändig för att
skattetrycket skall kunna sänkas. När nu den stora
skattereformen har genomförts och strukturen i
skattesystemet förändrats så att människor och
företag får bättre incitament för ett
samhällsekonomiskt korrekt beteende blir nästa
stora uppgift att reformera
socialförsäkringssystemet på samma sätt. Detta
krävs inte bara för att kunna sänka det totala
skatteuttaget -- vilket i och för sig är en tillräckligt
viktig uppgift -- utan även för att fullfölja arbetet på
att ''det skall löna sig att arbeta''.
De skatter som i första hand bör sänkas är den
allmänna mervärdeskatten och den del av
arbetsgivaravgifterna som numera benämns
särskild löneskatt. Dessutom måste
förmögenhetsskatten på arbetande kapital i små
och medelstora företag avskaffas, liksom
kvarvarande omsättningsskatt på aktiesparande.
Skattereduktionen för fackföreningsavgifter
måste avskaffas samtidigt som avdragsrätten för
arbetsgivarnas medlemsavgifter begränsas. Dessa
avdrag utgör ett omotiverat avsteg från
skattereformens principer om likformighet och
enhetlighet. Avdragsrätten leder också till ökade
möjligheter för arbetsmarknadens parter att bygga
upp konfliktfonder med skattefria medel vilket inte
är samhällsekonomiskt motiverat.
Förändringar inom socialförsäkringssystemen
måste gå hand i hand med stimulanser till ökat
enskilt sparande. Skattereformen kommer att ha
positiva effekter på hushållens sparande, men
ytterligare insatser behövs. De sociala avgifterna på
anställdas andel-i-vinst skall avskaffas,
allmännyttan bör uppmuntras att sälja ut sina
lägenheter till de boende som så önskar, och
ägandet bör spridas genom ett omfattande
utförsäljningsprogram för statliga företag.
Anti-inflationspolitiken måste ges första
prioritet. Ett nödvändigt inslag i denna är en stram
finanspolitik som bygger på utgiftsbegränsningar.
All erfarenhet visar att det bara är med en stram
finanspolitik som höga löneökningar och höga
prisökningar kan bekämpas. Behovet av en stram
finanspolitik innebär att man måste avstå både från
ofinansierade utgiftsökningar och från
ofinansierade skattesänkningar.
En konsekvent anti-inflationspolitik innebär att
varje form av ny överbryggningspolitik måste
avvisas. Erfarenheterna från 1970-talets
överbryggningspolitik är entydigt negativa och
manar inte till efterföljd. De åtgärder som kan
behöva sättas in på kort sikt måste stå i
överensstämmelse med de långsiktigt fastlagda
strukturpolitiska förändringarna.
En ekonomisk politik som följer dessa riktlinjer
är enda sättet att skapa de resurser som behövs för
att vi skall kunna klara angelägna sociala insatser
bl.a. inom barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg.
Det största hotet mot ambitionerna att
åstadkomma en rättvis fördelning är den
ekonomiska stagnation som den
socialdemokratiska politiken nu har åstadkommit.
Det glömda Sverige riskerar att komma i kläm än
mer i ett samhälle där den ekonomiska basen för
välfärden sviktar.
Samma hot möter nu ambitionerna på flera
andra områden. Till dessa hör de omfattande och
nödvändiga miljöinsatser vi har framför oss liksom
arbetet på att åstadkomma regional balans.
Sambandet mellan ekonomisk utveckling och god
miljö är uppenbart. Både svenska och
internationella erfarenheter visar tydligt att
ekonomisk stagnation inte kan förenas med en
ambitiös och framgångsrik miljöpolitik.
De sociala och miljöpolitiska värden som
folkpartiet vill främja kräver en ekonomisk politik
som förmår att ta Sverige ur den kris vårt land nu
är på väg in i.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner vad i motionen
anförts om riktlinjer för den ekonomiska politiken
på medellång sikt,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen
anförts om riktlinjer för stabiliseringspolitiken.
Stockholm den 5 november 1990
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)