med anledning av prop. 1990/91:113 En ny jämställdhetslag, m.m.
I regeringens proposition 1990/91:113 om en ny
jämställdhetslag m.m. framkommer att det inte finns några
skäl till att ändra sammansättningen vad avser män och
kvinnor i arbetsdomstolen. Trots att arbetsdomstolen är
sista instans i jämställdhetsmål.
Enligt de intentioner och de förarbeten som finns till ny
jämställdhetslag framkommer dock att vi skall sträva efter
en jämnare könsfördelning inom alla samhällets områden.
Utredaren påpekar att föreställningar om vad som är
kvinnligt respektive manligt vid anställningssituationen som
kan leda till att ''fel'' personer anställs också borde gälla vid
diskussionen om könssammansättningen i
arbetsdomstolen. Ledamöternas ''ryggmärg'' och de
invanda manliga värderingarna som präglats i århundraden
kommer att automatiskt påverka trots att ledamöterna skall
vara opartiska. Omedveten okunskap om vad jämställdhet
är.
Ledamöterna som utses av regeringen utses på livstid.
Det innebär att genomströmningen inte är stor eller
kontinuerlig. Regeringen borde uppmärksammas på att
även här borde utnämningarna grunda sig på
underrepresenterat kön. Dessutom borde regeringen satsa
på ett intensivt utbildnings- och upplysningsarbete med
nytillträdda och gamla ledamöter om vad jämställdhet
handlar om.
Våld mot kvinnor
Var tionde dag misshandlas en kvinna till döds i Sverige.
Det innebär 50 kvinnor varje år.
Regeringen satsar 17,5 milj.kr. i förebyggande syfte,
bl.a. till utbildning, samverkan och tekniska hjälpmedel.
Utbildningen skall ges till berörda myndigheter som
socialtjänst, polis och sjukvårdande myndighet. Det gäller
också utveckling av arbetsformer som avser samverkan i
frågor som rör våld mot kvinnor. Tekniska hjälpmedel skall
ställas till förfogande för utsatta kvinnor.
De föreslagna åtgärderna är ett steg i rätt riktning. Men
vad är det för människosyn som råder när man i utredningen
trycker på vikten av de ideella kvinnoorganisationernas
(ROKS) arbete. Man räknar deras arbete som ett viktigt
komplement men tänker inte betala för det, och utan att
blinka räknar man ut att ett års ideellt arbete i Sveriges
kvinnojourer motsvarar en kostnad på 50 milj.kr.
Utredningen visar också att det kommunala stödet till
kvinnojourerna har väldigt olika nivåer, trots att vi vet att
det när som helst begås ett brott mot en kvinna, oberoende
av i vilken kommun hon är bosatt.
Det är viktigt att staten stärker sitt stöd till
kvinnojourerna. Det är också viktigt att staten visar
kommunerna hur allvarligt man ser på våld mot kvinnor
samt att det arbete kvinnojourerna utför är viktigt. Eller
skall det vara så att kvinnor skall rehabilitera kvinnor?
Den utbildning som ges av myndigheterna är otillräcklig.
Beslutsfattarna i kommunerna måste också få kunskap som
höjer medvetenheten om de bakomliggande orsakerna till
våld mot kvinnor.
Sexuella trakasserier
Jämställdhetslagens paragrafer 6 och 22 behandlar
arbetsgivarens skyldighet att inte utsätta anställda för
sexuella trakasserier. Enligt min mening är paragraferna för
snävt hållna. Det borde också klart framgå att arbetsgivaren
är ansvarig för anställd som trakasserar. Detsamma borde
gälla inom utbildningsväsendet, sjukvården etc.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om könssammansättning i
arbetsdomstolen, kvinnomisshandel och sexuella
trakasserier på en arbetsplats.