med anledning av prop. 1990/91:113 En ny jämställdhetslag, m.m.
I regeringens proposition 1990/91:113 om en ny
jämställdhetslag behandlas bl.a. frågan om åtgärder när
sexuella trakasserier förekommer. I förslaget sägs
uttryckligen att arbetsgivaren skall verka för att inte någon
arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. Detta innebär
enligt propositionen att arbetsgivaren rent allmänt skall
förebygga och förhindra att sådant förekommer.
Jag tycker att det är riktigt att arbetsgivaren åläggs
denna uppgift även om det är lika motiverat att ställa
samma krav på såväl de fackliga organisationerna på
arbetsplatserna som på de enskilda arbetstagarna på
arbetsplatsen.
Våld är avskyvärt. Våld i alla former måste med alla
tillgängliga medel förhindras.
Sexuella trakasserier är en av de mest avskyvärda
formerna för våld. Självfallet skall arbetsgivaren förebygga
och förhindra. Självfallet skall det i arbetsplatsens
ordningsregler ingå ett klart förbud mot detta.
Samtidigt som jag markerar detta är jag medveten om
att kravet på arbetsgivaren är svårt att uppfylla. Det är en
sak att ge ordningsreglerna detta innehåll. Det är en annan
sak att till vardags och rent praktiskt bevaka och förhindra
vad som sker i smyg på arbetsplatsen.
Att sexuella trakasserier förekommer är helt klart.
Självfallet finns det ingen statistik om hur stor omfattningen
är. Själva antalet har dock mindre intresse. Om det så
förekommer ett enda fall under ett år, måste samhället
reagera kraftigt på olika sätt.
I detta sammanhang finns det anledning att ställa frågan
om vad det beror på att sexuella trakasserier över huvud
taget förekommer och att det enligt mångas bedömningar
förekommer i så stor omfattning. En näraliggande fråga är
vad det beror på att antalet våldtäkter ökar.
Ytterst är detta en fråga om den människosyn som man
har och som grundläggs i unga år. Föräldrarna har det
yttersta ansvaret för att barnen uppfostras till individer med
respekt för det motsatta könet och den enskilda människans
integritet. Jag förutsätter att diskussioner förs också i skolan
om dessa viktiga samlevnadsfrågor.
Det är viktigt att både flickor och pojkar fortlöpande får
lära sig förstå att även om en flicka eller kvinna klär sig eller
i övrigt uppträder på ett utmanande eller ''inbjudande'' sätt,
finns det självklara gränser för vad man får göra. De unga
måste också få kunskaper om de avvikande beteenden som
kan förekomma. Det är dessutom viktigt att olika kulturers
olika syn på kvinnans respektive mannens roller i olika
avseenden blir föremål för diskussioner i skolan. Man kan i
dessa sammanhang inte bortse från att det i 70--80 %
av våldtäktsfallen är invandrarmän inblandade. Här
föreligger ett stort behov av undervisningsinsatser i skolan,
dock på ett sätt som innebär respekt för olika värderingar
och synsätt i olika kulturer samtidigt som det klart måste
framgå att det i vår kultur och i vårt land är förbjudet att
utöva sexuella trakasserier eller våld.
För att undervisningen i dessa frågor ska bli så realistisk
och tankeväckande som möjligt bör information om några
domar om sexuellt ofredande på arbetsplatser redovisas och
diskuteras. Det finns inte så många domar eftersom det
oftast är så att den ofredade inte vill uppträda offentligt i
domstol. Dessutom är det sällan som det finns vittne. Om
vittne finns är det inte ovanligt att man vägrar att vittna.
Man vågar inte vittna. Men det finns ändå tillräckligt många
domar, som kan belysa frågans mycket allvarliga innebörd.
Slutligen vill jag framhålla att riksdagen borde uttala att
sexuellt ofredande på arbetsplatsen skall betraktas som
skälig grund för uppsägning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det i skolans
jämställdhetsundervisning bör ingå undervisningsinsatser
om sexuella trakasserier,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sexuellt ofredande på arbetsplatserna bör utgöra saklig
grund för uppsägning.