med anledning av prop. 1990/91:113 En ny jämställdhetslag, m.m.
Sammanfattning
Det är dags för en ny jämställdhetsoffensiv. Det är dags
för män och kvinnor att ge och få hälften var: arbete,
pengar, ansvar och fritid. Det ställer krav på insatser,
politiska och andra, över ett brett fält. Det handlar både om
nya attityder och om politiska förändringar.
Jämställdhetsarbetet i skolan måste intensifieras.Släpp
loss den kvinnliga entreprenörsandan -- då skulle
hundratusentals kvinnor få fler arbetsgivare att välja
mellan.Den offentliga sektorn får inte misshushålla med
kvinnokraft. De anställda inom vården och andra typiska
kvinnoyrken måste få större ansvar och större inflytande
över verksamheten.Jämställdhetslagen måste förändras;
ge kvinnor som diskriminerats vid anställning rätt till den
tjänst de sökt, höj skadestånden, låt inte facken och
arbetsgivarna avtala bort reglerna om aktiva åtgärder och
inför ett förbud mot sexuella trakasserier.Inför ett
vårdnadsbidrag med jämställdhetsprofil.Det måste
finnas barnomsorg och äldreomsorg av god kvalitet till
alla.Stöd kvinnojourerna.Ett svenskt medlemskap i
EG skulle stärka kvinnors ställning.
Jämställdhet -- en liberal hjärtefråga
Folkpartiet liberalernas arbete för jämställdhet mellan
kvinnor och män har sin utgångspunkt i liberalismens
människosyn som sätter den enskilda individen i centrum.
Hon skall vara fri att utvecklas utan att präglas av roller och
fördomar.
Eftersom kvinnor länge har varit diskriminerade har
många reformer som syftat till ökad jämställdhet varit
särskilt viktiga för kvinnor: den allmänna rösträtten,
särbeskattningen, utbyggnaden av barnomsorg,
jämställdhetslagen, pappaledigheten. Vid alla dessa
reformer har folkpartiet liberalerna varit pådrivande. Men
mycket arbete återstår innan jämställdheten har
förverkligats. Det är dags för en ny jämställdhetsoffensiv.
Det är dags för män och kvinnor att ge och få hälften var:
arbete, pengar, ansvar och fritid. Det ställer krav på
insatser, politiska och andra, över ett brett fält. Det handlar
både om nya attityder och om politiska förändringar.
Det börjar i skolan
Jämställdhetsarbetet i skolan måste intensifieras.
Utbildning är ett av de viktigaste sätten att ge människor
möjlighet att påverka den egna livssituationen. Vi vill verka
för valfrihet utan fördomar.
Den sneda könsfördelningen vad gäller dem som har
ansvaret för utbildningen försvårar
jämställdhetssträvandena. Vi ser nu tecken på att antalet
kvinnliga skolledare ökar. I förskolan och på lågstadiet
möter barnen nästan bara kvinnliga barnskötare,
förskollärare och lågstadielärare. Ju äldre barnen sedan blir
desto fler manliga lärare möter de. Den här sneda
könsfördelningen motverkar nytänkande hos eleverna.
Snedrekryteringen till läraryrket måste brytas.
Vägen till förändring
Skolan måste aktivt ta ställning för att bekämpa det
traditionella könsrollstänkandet som möter oss överallt i
samhället. Det handlar mycket om att förändra attityder.
Eleverna måste få möta såväl kvinnliga som manliga
författare och lära sig såväl kvinnornas som männens
historia. De måste också få möjlighet att studera både
kvinnors och mäns villkor i olika kulturer.
Jämställdhetsfrågorna måste ingå som en naturlig och
obligatorisk del i undervisningen. Den
läromedelsgranskning som sker skall bl.a. göras från
jämställdhetssynpunkt. För att lärarna skall kunna leva upp
till de här kraven måste dessa få en framskjuten plats i
lärarutbildning och fortbildning.
Även i det dagliga arbetet på skolorna kan konkret
jämställdhetsarbete bedrivas. Eleverna bör få ta ett större
ansvar för sin skola, både genom att fatta beslut och genom
att vara med i den praktiska skötseln, som städning och att
hjälpa till i matbespisningen. I det arbetet bör man fördela
uppgifterna så att flickorna ofta får göra sådant som
pojkarna traditionellt sysslar med och tvärtom.
Det är vidare väsentligt att försöksverksamheten med
enkönade undervisningsgrupper i t.ex. data och
laborationsundervisning i fysik och kemi utökas.
Därigenom får flickorna större uppmärksamhet i
undervisningen.
Eleverna bör redan från lågstadiet få möta kvinnor och
män som valt otraditionella yrken och utbildningar. Syftet
är att eleverna genom detta skall få en från
jämställdhetssynpunkt positiv bild inför framtida studie-
och yrkesval.
Motverka traditionella yrkesval
Ett intensivt informationsarbete för att öka och
stimulera nyrekrytering av flickor till tekniska yrken och
pojkar till serviceyrken bör göras.
Den snäva inriktningen av elevernas yrkesval
tillsammans med arbetsgivarnas traditionella sätt att
rekrytera leder till att vår könsuppdelade arbetsmarknad
cementeras. Kommunerna bör därför sträva efter att
erbjuda arbetslösa flickor särskild yrkesorientering i form
av studiebesök, sommarkurser och annat som ger inblick i
typiskt manliga yrken.
Arbetsförmedlingarna bör också uppmuntra till
okonventionella val av kurser, utbildningar och yrkesval.
Alla elever skall enligt läroplanen få prova på yrken som
är typiska för det motsatta könet i samband med prao. En
positiv praotid på en icke-traditionell arbetsplats kan
förändra den sneda könsfördelningen till högre utbildning
och yrkesval. Det är viktigt att detta genomförs i alla
kommuner samt att det förbereds noga med eleven,
handledaren på arbetsplatsen och elevens föräldrar. I
möjligaste mån bör inte endast en elev komma till en
arbetsplats helt dominerad av motsatt kön.
Kommission om jämställdhet i utbildningen
Läget i jämställdhetsarbetet i skolan är på flera sätt
bekymmersamt. På vissa områden har utvecklingen gått åt
fel håll. Som framgått av det som sagts finns en del idéer på
åtgärder, men osäkerheten om vilka vägar som är de bästa
är stor.
Vi tycker att det är nödvändigt att pröva nya grepp i
jämställdhetsarbetet. Det bör självfallet ske kontinuerligt,
men vi tror att det också vore på sin plats med en statlig
utredning som fick till uppgift att komma med nya förslag.
Vi anser att den bör kartlägga läget, skaffa sig en bild av de
försök som pågår, söka utvärdera vilka resultat som olika
nya grepp har fått, komma med tips till
utbildningsanordnare samt föreslå vilka beslut
statsmakterna bör fatta för att främja en större jämställdhet
i hela utbildningsväsendet. Jämställdhetslagen är begränsad
till arbetslivet. Men i vår tid med stora behov av
vidareutbildning och omskolning kan gränsen mellan
förvärvsarbete och utbildning vara flytande. Genom
studiesociala åtgärder och lagstadgade
studieledighetsrättigheter har utbildning och förvärvsarbete
flätats samman. Vi menar därför att den kommission vi
förordar också borde överväga om inte jämställdhetslagen
skulle kunna utformas så att den också skulle vara tillämplig
på utbildningsområdet.
Ge kvinnor större makt i arbetslivet
Kvinnors arbetsmiljö
Kvinnor återfinns ofta i de slitsammaste och mest
monotona jobben. Att förbättra arbetsmiljön för dessa
kvinnor är en huvuduppgift i en ny jämställdhetsoffensiv. Vi
tror att stora förbättringar kommer att ske när ett nytt
system i sjukförsäkringen införs där arbetsgivaren betalar
sjuklön de första två veckorna och får motsvarande
sänkning av arbetsgivaravgiften. Det skulle bli en morot för
arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljö och
arbetsorganisation.
Socialförsäkringssystemen har fram till nu inte innehållit
några stimulanser för att nedbringa antalet fall genom
förbättringar av arbetsmiljön. Ur arbetsgivarens synvinkel
finns varken några inslag av ''självrisk'' eller
''premiedifferentiering'' i systemet.
Det bör övervägas om socialförsäkringssystemet bör
kompletteras med ett inslag av ''premiedifferentiering''
genom att avgifterna relateras till i vilken grad försäkringen
utnyttjas. Med sådana ekonomiska styrmedel tror vi att
arbetsmiljön för kvinnor skulle kunna förbättras.
Det är viktigt att särskilt intresse fästs vid de gravida
kvinnornas situation. Det är angeläget att dessa ges ett
bättre skydd i arbetsmiljöer som är eller kan vara skadliga
för fostret. Vi har föreslagit att kvinnor skall ges rätt till
omplacering under graviditeten. Kan omplacering inte
verkställas bör rätten till utbyggd havandeskapspenning
omedelbart inträda.
Vi har utvecklat dessa tankegångar i folkpartiet
liberalernas partimotion om arbetsmiljö som väckts till
detta riksmöte.
Det kommer oroande rapporter om att kvinnor i
traditionellt manliga yrken, t.ex. präster, poliser och
forskare, utsätts för utfrysning/mobbning på arbetsplatsen.
För att komma till rätta med detta innan kvinnorna är
märkta för livet bör man försöka med kontaktpersoner
inom arbetsplatsen dit kvinnorna kan vända sig för att få råd
och stöd.
Förnya den offentliga sektorn
Dagens samhälle misshushållar med kvinnokraft. De
anställda inom vården, men också inom andra typiska
kvinnoyrken, måste få större ansvar och större inflytande
över verksamheten. Vad det handlar om är att uppvärdera
traditionellt kvinnliga arbeten, att bättre ta till vara
kvinnokraften.
Professionalismen måste erkännas också inom
omvårdnads- och omsorgsyrkena. Det mest extrema
uttrycket för bristen på ett sådant erkännande är
miljöpartiets förslag att dessa arbetsuppgifter skall kunna
tas över av några ''värnpliktiga'' amatörer. Vi avvisar sådana
tankegångar. Sjuka och handikappade om några behöver få
hjälp av kunnig och erfaren personal. Större resurser måste
satsas på fortbildning och vidareutbildning.
En mer decentraliserad arbetsorganisation måste byggas
upp, inte minst inom vården. Då kan man bättre fånga upp
och ta till vara varje medarbetares kunskaper och
erfarenheter. Eget budgetansvar för avdelningar, arbetslag
och barnstugor är en viktig väg. Ledarskapet måste
uppvärderas. Det måste ges tid och möjlighet till
målformulering, till beröm och uppmuntran, till hjälp och
stöd.
Forskningsinsatserna måste öka inom t.ex.
omvårdnadsområdet. Det viktigaste i dagsläget är att satsa
resurser på högskolelektorer, forskarassistenter, m.m.
Ytterligare professurer bör tillföras allt eftersom kompetens
utvecklas.
Förskollärare, sjuksköterskor och andra måste få
möjlighet att göra karriär. Deras kompetens och erfarenhet
behövs på chefsposter och i administrationen och
planeringen av verksamheten.
Släpp loss den kvinnliga entreprenörsandan
Förskollärare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, lärare
och andra måste få möjlighet att starta eget. Det måste bli
en ändring på de regler, t.ex. lex Pysslingen, som hindrar att
idéer om en bättre barnomsorg, omvårdnad eller utbildning
förverkligas. I praktiken fungerar de som ett slags
näringsförbud för kvinnor.
Varför skall man få utveckla idéer om och tjäna pengar
på att göra skruvar, pistoler och bilreparationer men inte på
det som kvinnor traditionellt har sin kompetens och
erfarenhet på?
Om man släppte loss den kvinnliga entreprenörsandan
skulle hundratusentals kvinnor kunna få fler arbetsgivare
att välja mellan, vilket skulle ge dem en starkare position,
inte minst när det gäller att få inflytande och förbättra
arbetsvillkoren. På detta område vill regeringen föra en
politik som innebär att kvinnor fortfarande i stor
utsträckning kommer att vara hänvisade till en arbetsgivare.
Man konstaterar i propositionen att det inte finns någon
grund för antagandet att kvinnors förhållanden på
arbetsmarknaden -- såväl lönemässigt som i fråga om
inflytande -- skulle förbättras om verksamhet bedrivs både
i offentlig och privat regi. Detta är en uppfattning som vi
kraftigt vill ta avstånd i från.
Vi menar att en förutsättning för en framgångsrik
jämställdhetspolitik är att det finns alternativa arbetsgivare
även inom utbildnings-, vård- och omsorgsområdet. Om
statsbidragsreglerna och kommunernas bidragsregler på
dessa områden görs neutrala skulle kvinnor på ett helt annat
sätt än i dag få möjlighet att välja arbetsgivare. Detta
kommer att ge personalen en starkare position när det
gäller att skapa goda arbetsvillkor och en större frihet att
välja under vilka former de vill arbeta. Detta skulle genom
spridningseffekter komma all personal tillgodo, också dem
som arbetar i offentligt driven verksamhet.
En förutsättning för kvinnornas höga
arbetskraftsdeltagande är en väl fungerande barn- och
äldreomsorg. Vi vet erfarenhetsmässigt, inte minst av
långtidsutredningens betänkande, att kvinnorna
fortfarande har huvudansvaret för barnen. Även ansvaret
för den äldre generationen vilar i huvudsak på kvinnorna.
Kan samhället inte erbjuda bra omsorg om barn och äldre
kommer kvinnor i all framtid att få en svagare ställning på
arbetsmarknaden. Av den anledningen är kravet på ett
upprivande av de offentliga vård- och
utbildningsmonopolen oerhört väsentliga för att främja
jämställdheten. Vi vet att t.ex. alternativt driven
barnomsorg ofta är billigare än den kommunalt drivna. Det
kan ha olika orsaker. I den föräldrakooperativa är det
föräldrarnas arbetsinsatser, i den personalkooperativa
personalens extra arbetsinsatser som kan jämföras med
andra småföretagares.
Dessutom finns i den enskilda verksamheten det
uttalade ekonomiska ansvar och de korta beslutsvägar som
många kommuner nu genom resultatenheter och
decentralisering försöker överföra till de kommunala
barnstugorna. Den större kostnadseffektiviteten i de
enskilda alternativen kan ge två positiva effekter. Dels
innebär förekomsten av billigare alternativ i sig att vi kan
få fler platser inom t.ex. barn- och äldreomsorg för en viss
summa pengar. Dels kan erfarenheterna föras över till de
offentligt drivna verksamheterna och därmed bidra till att
kostnadseffektiviteten ökar.
Inom ramen för regionalpolitiken har vi i tidigare
motioner under detta riksmöte framställt krav på att
systemet med sänkta socialavgifter inom stödområde 1 skall
omfatta all icke-offentlig verksamhet. Begränsningen till
vissa branscher gör att stödet med sänkta socialavgifter
blivit mindre effektivt; bl.a. är basindustri, service- och
tjänsteproduktion där många kvinnor är verksamma samt
jord- och skogsbruk undantagna.
Vi menar att systemet med sänkta arbetsgivaravgifter
också bör vidgas så att det omfattar all icke-offentlig
verksamhet, inklusive statliga affärsdrivande verk.
Härigenom skulle nedsättningen i mycket större
utsträckning än idag komma kvinnliga företagare tillgodo
och gränsdragningsproblemen försvinna.
Kvinnliga chefer
Enligt statistiska centralbyrån är ungefär en tredjedel av
alla chefer i Sverige kvinnor. Bland högre chefer är
representationen avsevärt sämre än på lägre nivåer, och den
privata sektorn har betydligt färre kvinnliga chefer än den
offentliga. Dessutom har de kvinnliga cheferna
genomsnittligt betydligt lägre lön än männen. Vid
internationella jämförelser är det påfallande att Sverige
trots en mycket hög andel kvinnor i förvärvsarbete har en
mycket låg andel kvinnor i chefsbefattningar.
Enligt folkpartiet liberalerna är det självklart att chefer
skall rekryteras bland både kvinnor och män.
Staten och regeringen borde här vara föregångare.
Tidsbestämda mål för en jämnare fördelning av kvinnor och
män på statliga chefstjänster är nödvändiga. Dessa mål bör
redovisas i myndigheternas fördjupade
anslagsframställningar. Dessutom är det nödvändigt att
jämställdhetsfrågor ingår som en naturlig del av all
chefsutbildning.
Jämställdhetslagen
Regeringen presenterar i propositionen ett förslag till ny
jämställdhetslag. Dispositionen av lagförslaget skiljer sig
från den hittillsvarande lagstiftningen, men i sak uppvisar
lagen inte tillräckliga förändringar. Det är en besvikelse.
Det arbete som föregått propositionen, utredning (SOU
1990:41) och remissarbete, har pekat på att lagstiftningen
behöver reformeras. Men regeringen har inte varit beredd
att vidtaga nödvändiga åtgärder.
Jämställdhetslagen som infördes på liberalt initiativ är
viktig för att förändra attityder i arbetslivet. Genom lagen
ges riktmärken för hur jämställdhetsarbetet bör bedrivas.
Lagen skall utgöra ett skydd för enskilda mot
diskriminering på grund av kön. Bakom lagstiftningen
ligger övertygelsen om att förbud mot könsdiskriminering
har en betydelsefull uppgift att fylla som ett medel att driva
på utvecklingen. Vi menar att lagen ger ett väsentligt och
påtagligt uttryck för samhällets erkännande av principen
om jämställdhet mellan män och kvinnor. Det som händer
i arbetslivet är centralt för strävandena till jämställdhet
mellan kvinnor och män och kan indirekt även leda till
återverkningar inom andra samhällsområden. Som vi
anförde ovan anser vi nu att tiden är mogen för att överväga
om inte jämställdhetslagen också skulle kunna göras
tillämplig på förhållandena inom utbildningsområdet.
Vi välkomnar regeringens förslag att otillåten
könsdiskriminering vid anställningar också skall kunna
anses föreligga om två sökande har lika meriter för tjänsten
och att lagförslaget gör det möjligt att också bättre komma
åt indirekt diskriminering.
Aktiva åtgärder
Den nu gällande jämställdhetslagen lägger
huvudansvaret för de aktiva åtgärderna för att främja
jämställdheten i arbetslivet på arbetsmarknadens parter.
Det förutsattes att arbetsgivare och arbetstagare skulle
finna de arbetsmetoder och lösningar som bäst passade
deras förhållanden. Vi kan nu konstatera att denna
förhoppning inte infriats i någon nämnvärd omfattning.
Den utvärdering som utredningen gjort har givit vid handen
att det har funnits en betydande passivitet när det gäller
jämställdhetsfrågorna både på arbetstagar- och
arbetsgivarsidan. De jämställdhetsavtal som har träffats är
mycket allmänt hållna och har bedömts i de flesta fall inte
kunnat leda till någon skadeståndsskyldighet. Utredaren
har kommit fram till att det finns anledning att skärpa
kraven på arbetsmarknadens parter. Vi delar den
uppfattningen. Det är anmärkningsvärt att regeringen trots
erfarenheterna från det ganska omfattande
utvärderingsarbete som har ägt rum inte har varit beredd att
lägga fram förslag om en förändrad reglering.
Det kan diskuteras hur en sådan skärpning skall ske. Vi
har slutligen fastnat för det förslag som utredningen lade
fram. Det innebär att endast jämställdhetsavtal som har
minst det innehåll som anges i jämställdhetslagen skall
kunna ersätta lagens regler. När det gäller tillsynen över
efterlevnaden av avtalen blir det
jämställdhetsombudsmannen (JämO) som skall agera för
att förmå arbetsgivaren att vidta en viss åtgärd, om det inte
finns avtal som uppfyller lagens krav när det gäller
innehållet. JämO har då att utgå från de krav som lagen
ställer. Uppfyller däremot avtalet lagens minimikrav är det
arbetstagarnas organisationer som skall påtala avtalsbrott.
Detta innebär att samhället ställer vissa krav på parterna
när det gäller innehållet i avtalen men, när detta krav är
uppfyllt, överlåter åt parterna att själva svara för kontrollen
att avtalen efterlevs.
Om JämO finner att ett jämställdhetsavtal som träffats
inte uppfyller lagens krav enligt 4--11§§ i den föreslagna
jämställdhetslagen kan JämO agera genom att hos
jämställdhetsnämnden begära vitesföreläggande mot
arbetsgivaren. Nämnden har då att pröva om avtalet
uppfyller lagens krav och får därigenom sägas få en
möjlighet att överpröva ett kollektivavtal. Det bör dock
poängteras, som också utredningen gör, att denna möjlighet
endast ingår som ett led i prövningen av om JämO skall
anses ha rätt att föra talan i nämnden. Således är det inte
fråga om någon egentlig prövning av kollektivavtalets
giltighet, en prövning som normalt sker i AD. När det gäller
JämOs och jämställdhetsnämndens sanktionsmöjligheter
finns det dessutom anledning att betona att vårt och
utredningens förslag innebär att det bara är frågan om att
vid vite förelägga en arbetsgivare att vidta en viss åtgärd.
Endast om denna åtgärd inte vidtas blir det fråga om att
utdöma vitet.
Lönediskriminering
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har under en
följd av år minskat. Under 80-talet har dock en tendens till
ökade löneskillnader mellan kvinnor och män kunnat
skönjas. Regeringen aviserar i propositionen att man har
för avsikt att tillkalla en särskild utredare som skall belysa
orsaken till löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Utredaren skall också göra en analys av möjligheterna att
använda arbetsvärdering som ett instrument för jämförelser
av arbeten som är olika men som ändå är att betrakta som
likvärdiga. Vi anser att det är ett bra initiativ. Det vore av
stort värde om utredningen också kunde belysa hur en
arbetsvärdering bör utformas.
Ett skäl till löneskillnaderna mellan kvinnor och män är
den könssegregerade arbetsmarknaden som i sig befrämjar
en bestående löneolikhet mellan kvinnor och män.
För att minska löneskillnaderna krävs insatser av olika
slag. Den nuvarande jämställdhetslagens förbud mot
lönediskriminering håller, som regeringen också
konstaterar, inte måttet vid en jämförelse med EG-
direktiven.
En internationell konvention om lika lön för arbete av
lika värde, ILOs konvention nr 100, som Sverige godkände
1962, säger bl.a. att åtgärder ska vidtas för att främja en
objektiv värdering av arbetsuppgifterna på grundval av den
arbetsinsats som uppgiften kräver, om genomförandet av
konventionens bestämmelser underlättas genom detta.
Sverige har också godkänt FNs konvention från 1979 om
att avskaffa all slags diskriminering av kvinnor. Också den
slår fast att principen om lika lön för arbete av lika värde
måste förverkligas i praktiken. Regeringen har tagit på sig
ett ansvar i och med att riksdagen godkänt dessa
konventioner, och frågan är om man genom propositionens
förslag kan leva upp till innehållet. Förslagen innebär en
förbättring av lagstiftningen så tillvida, att man inte längre
ställer upp som krav, att det skall finnas en överenskommen
arbetsvärdering för att prövning om lönediskriminering
skall kunna ske.
En viktig förutsättning för att kvinnor och män skall
kunna få lika löner är att de får möjlighet att utföra samma
arbetsuppgifter. Arbetsgivarens beslut vad gäller
fördelningen av arbetsuppgifter har i detta sammanhang en
central betydelse. Det finns i den gällande lagen och även i
regeringens förslag en möjlighet att komma åt
arbetsgivarens sätt att leda och fördela arbetet. Otillåten
könsdiskriminering kan anses föreligga om arbetsgivare
behandlar kvinnor på ett uppenbart oförmånligt sätt i
jämförelse med män eller vice versa. Vi menar att kravet på
att behandlingen skall vara uppenbart oförmånlig innebär
att det i de allra flesta fall är svårt att komma åt
könsdiskriminering i arbetsledningen. Det borde vara
tillräckligt att arbetstagaren kan styrka att hon eller han
behandlats oförmånligt jämfört med arbetskamrater av
motsatt kön. Ordet ''uppenbart'' bör således utgå ur 19§.
Vad gäller möjligheten att komma tillrätta med
lönediskriminering i individuella fall finns det anledning att
anta att regeringens förslag något förbättrar situationen.
Men det finns ändå skäl att överväga om 18§ i lagförslaget
är tillräckligt effektiv. Regelns första led som innebär att
lönediskriminering kan anses föreligga om en arbetsgivare
tillämpar olika anställningsvillkor för anställda som utför
lika arbete har ett mycket snävt tillämpningsområde.
Regeln skulle bli mer användbar utan att förlora sin
karaktär om orden ''arbete som är lika'' byttes ut mot orden
''arbete som är att betrakta som lika''. Utredningen föreslog
också en sådan lydelse av regelns första led. Vi anser att
lagtexten bör utformas på detta sätt.
Rätt till tjänst
Folkpartiet liberalerna har under en lång tid krävt
förändringar av reglerna vid de s.k. anställningsfallen. I den
nuvarande lagstiftningen och i regeringens förslag har den
person som missgynnats på grund av kön rätt till ideellt
skadestånd. Däremot får hon eller han inte rätt till det
tvisten egentligen gäller, nämligen tjänsten. Vi menar att
det av mer principiella skäl vore rimligt att domstolen också
på yrkande av den diskriminerade kunde ge denne rätt till
den sökta tjänsten. Om en arbetsgivare inte vill ta emot
denna person bör det, som är fallet i
anställningsskyddslagen 39§, finnas en möjlighet för
arbetsgivaren att lösa personen från anställningen. Vi
förutsätter då att det skadestånd arbetsgivaren skall betala
motsvaras av det som finns angivet just i 39§
anställningsskyddslagen.
Överhuvudtaget finns det anledning, på sätt som också
utredningen framfört, att kraftigt höja
skadeståndsbeloppen i dessa mål. Självfallet kan fasta
belopp för de skadestånd som skall utgå inte fastställas i
lagstiftningen. Hänsyn måste bl.a. tas till arbetsgivarens
ekonomiska förhållanden. Ett belopp, som för en
arbetsgivare inte är särskilt kännbart, kan för en annan
kanske innebära risk för konkurs. Hänsyn av detta slag
torde främst bli aktuella i mål där arbetsgivaren är en
småföretagare.
Sexuella trakasserier
Utredningens redovisningar och JämOs undersökning
om sexuella trakasserier på arbetsplatserna visar att det på
åtskilliga håll råder allvarliga missförhållanden. Det är
därför väl motiverat att stärka skyddet mot sexuella
trakasserier. Även på denna punkt väljer regeringen att inte
följa utredningens förslag. Istället föreslår man ett förbud
mot trakasserier från arbetsgivare för det fall en anställd har
avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller
anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering. Regeringen
har inte velat betrakta sexuella trakasserier som otillåten
könsdiskriminering. Istället hänvisar man till brottsbalkens
regler.
Vi delar utredningens uppfattning att det finns ett behov
av att i jämställdhetslagen ta in en bestämmelse som
innebär att förbjuden könsdiskriminering föreligger om
arbetsgivaren utsätter en arbetstagare för sexuella
trakasserier eller för trakasserier på grund av anmälan om
könsdiskriminering. Detta under förutsättning att
trakasserierna direkt eller på ett påtagligt sätt påverkar
dennes anställningsförhållanden.
Begäran om uppgifter
Lagförslagets 21§ handlar om rätten att på begäran få en
skriftlig uppgift av arbetsgivaren om arten och
omfattningen av meriter beträffande den av motsatt kön
som fått arbetet eller utbildningsplatsen. En sanktionsregel
till detta stadgande saknas. Detta innebär att en
arbetsgivare kan vägra fullgöra sin skyldighet enligt 21§
utan risk för påföljd. Det är felaktigt och vi anser att 21§ bör
kompletteras med en sanktionsregel.
Domstolens sammansättning
Enligt vår mening finns det skäl att föreslå en laglig
reglering av ADs och tingsrätternas sammansättning i mål
enligt jämställdhetslagen.
Kvinnors och mäns skilda erfarenheter leder till att de
allmänt sett har skilda referensramar. Det låter sig
visserligen sägas att både kvinnliga och manliga domare får
förutsättas klara att göra sakliga objektiva bedömningar av
ett ifrågasatt handlande när jämställdhetslagens förbud mot
könsdiskriminering skall tillämpas. Men vi anser ändå att
det vore av värde om domstolen i varje jämställdhetstvist
bestod av både kvinnor och män.
Trots uppmaningar har bl.a. arbetsmarknadens parter
inte visat sig beredda att föreslå ledamöter och ersättare av
båda könen till arbetsdomstolen. Det är uppenbart att det
inte räcker med vädjanden till arbetsmarknadens parter.
Därför bör det i lagen om rättegång i arbetstvister införas
en regel som säger att det alltid skall delta domare av bägge
könen vid prövning av en tvist enligt jämställdhetslagen.
Familjepolitik för jämställdhet
Kvinnor och män skall vara jämställda inte bara på
arbetsmarknaden utan också i hemmet. Små barn kräver tid
av sina föräldrar. Därför är det angeläget att
småbarnsföräldrar har ekonomiska möjligheter att under
några år vara hemma och/eller förkorta sin arbetstid. Den
möjligheten måste finnas för både mammor och pappor.
Vi vill bygga ut barnomsorgen och slå vakt om
kvalitetsaspekterna, men samtidigt också betona att det är
önskvärt att föräldrarna har möjlighet att begränsa den tid
de minsta barnen tillbringar i omsorg utanför hemmet.
Också ansvaret för den äldre generationen vilar oftast på
kvinnorna. Omsorg om och oro för sjuka och skröpliga
föräldrar läggs ovanpå en redan tung börda. En väl
fungerande äldreomsorg är därför en viktig
jämställdhetsfråga.
Kvinnor som förvärvsarbetar måste få betalt
I valfrihetens namn vill vi hjälpa dem som vill vara
hemma med sina småbarn genom att införa ett
vårdnadsbidrag. Men i jämställdhetens namn är det orimligt
att införa ett vårdnadsbidrag som är så stort att det inte
lönar sig för småbarnsmammor, för det är ju i praktiken
dem det handlar om, att arbeta.
Kvinnor som, vid sidan av att vara mödrar, gör
ovärderliga insatser i äldreomsorg, sjukvård, skola, osv.
skulle då inte längre få betalt utan tvärtom tvingas betala för
att arbeta.
Kvinnor som skaffat sig utbildning och bidrar till
samhällets utveckling inom olika delar av arbetslivet skulle
få ingen eller möjligen en symbolisk lön när de har små
barn.
Detta är inte den signal som familjepolitiken skall
ge. Den skall ge familjerna ökad makt över sina liv och sin
vardag. Men den skall inte sudda ut sambandet mellan
arbete och inkomst.
Männens ansvar
Jämställdheten måste börja i hemmen. Om vi skall få
verklig jämställdhet måste männen ta större ansvar för barn
och hushållsarbete. Andelen män som utnyttjar
föräldraförsäkringen är beklämmande liten. Delvis kan det
bero på den attityd som möter på arbetsplatserna.
Arbetsgivare måste visa större förståelse för att små barn
tar tid, också för papporna.
Mans- och papparollen har utvecklats en hel del under
de senaste decennierna, även om det återstår mycket att
göra. Dagens pappor har ett helt annat ansvar för och
delaktighet i hem, familj och hushåll än vad som var fallet
för en generation sedan.
Denna förändring av mansrollen har varit en av
förutsättningarna för att fler kvinnor fått chanser i arbetsliv
och politik. Och det är bara genom att denna mannens
frigörelse fortsätter som kvinnans frigörelse kan gå vidare.
Den insikt om den traditionella mansrollens begränsningar
och den vilja till större delaktighet som i dag finns hos
många män är en viktig och stor kraft att ta tillvara i arbetet
för jämställdhet.
Ett uttryck för en mansroll i förändring är att den
nuvarande s.k. pappaledigheten vid barns födelse utnyttjas
i stor omfattning. Det genomsnittliga uttaget är nio dagar av
tio möjliga.
Folkpartiet liberalerna arbetar för att stegvis bygga ut
mäns fristående rätt till ersättning i samband med barns
födelse till tjugo dagar. Förhoppningsvis är det också en väg
att locka fler män att ta en större del också av
föräldraledigheten.
Av män med små barn arbetar endast några få procent
deltid. Av kvinnor i samma situation arbetar ungefär hälften
deltid, en knapp tredjedel heltid och resten förvärvsarbetar
inte alls. Betydligt större ansträngningar måste göras för att
uppmuntra och möjliggöra också för män med minderåriga
barn att välja förkortad arbetstid. Mycket talar för att det
fortfarande finns ett avsevärt motstånd mot pappaledighet i
arbetslivet. Regeringskansliets informationssatsning --
Pappa kom hem -- är ett positivt steg som bör följas av fler.
Här har även JämO en viktig uppgift. Vi välkomnar också
regeringens förslag att i jämställdhetslagen införa en regel
som syftar att uppmana arbetsgivarna att underlätta både
för kvinnliga och manliga arbetstagare att förena
förvärvsarbete med föräldraskap.
Många av dagens bestämmelser och myndighetsrutiner
begränsar mannens möjlighet att ta ansvar för sina barn. Ett
exempel är att en ogift pappa måste anmäla sig som
vårdnadshavare till sitt eget barn medan en gift automatiskt
får vårdnaden. Systemet upplevs av allt att döma som både
krångligt och förnedrande. Det är viktigt att stärka den
ogifte pappans ansvar, skyldigheter och rättigheter
gentemot barnen. Man bör t.ex. pröva möjligheten att en
man som är stadigvarande sammanboende med barnets mor
inte ska behöva erkänna faderskapet, utan att han antas
vara far till barnet. På det sättet skulle sambon behandlas
på samma sätt som gifta föräldrar. Ett sådant förslag bör
föreläggas riksdagen.
Barnbidraget går idag automatiskt till kvinnan efter en
separation. Det borde vara mer naturligt att fråga
föräldrarna hur de vill ha det. Vid gemensam vårdnad blir
barnet automatiskt mantalsskrivet på moderns hemort även
när det bor stadigvarande hos fadern. Efter separationen
har inte den biologiske pappan rätt till föräldraledighet
medan en eventuell styvfar kan vara hemma med den andre
mannens barn. Regler av detta slag borde utan svårighet
kunna ändras, och det kan överlåtas åt föräldrarna att enas
om vad som är bäst i det enskilda fallet.
Kvinnor slits mellan dubbla roller
Det finns oroande uppgifter som antyder att ohälsan hos
kvinnor är i stigande, delvis som följd av deras stressade
tillvaro. Det finns de som av detta drar slutsatsen att det
bästa vore att gå tillbaka till den gamla ordningen då
männen skötte marknadsarbetet och kvinnorna
hushållsarbetet. Folkpartiet liberalerna delar inte den
slutsatsen. En återgång till ett ökat ekonomiskt beroende
för kvinnor och minskade möjligheter för dem att få
utnyttja och utveckla egna talanger är ett lika stort hot mot
kvinnors hälsa som dagens stressade tillvaro. Lösningen
måste i stället vara en jämnare arbetsfördelning mellan
kvinnor och män i både hemmen och på marknaden.
Våld mot kvinnor
Som regeringen konstaterar i propositionen är kampen
mot våldet en viktig samhällelig uppgift. Under den senaste
tiden har det våld som riktar sig mot kvinnor varit särskilt
uppmärksammat. Folkpartiet liberalerna har i detta
sammanhang varit pådrivande i riksdagsarbetet för att
bättre skydda kvinnor mot våld. Även till årets riksmöte har
vi i flera olika motioner framfört förslag om ytterligare
åtgärder för att bekämpa våldet mot kvinnor.
Kvinnojourer
Runt om i landet finns kvinnojourer som i många fall har
varit till ovärderlig hjälp för dessa kvinnor. Många kan vara
hjälpta med ett telefonsamtal med en förstående medsyster.
Många kvinnojourer har också möjlighet att under en
kortare tid låta misshandlade kvinnor få skydd. Behovet av
kvinnojourer har varit större än någon trott. Inte minst
socialjour och polisen vet detta eftersom de har ett nära
samarbete med kvinnojourerna.
Samhällets stöd till kvinnojourerna har hittills varit
mycket litet. Till skillnad från de fåtal mansjourer som
startats på helt professionell basis får kvinnojourerna till
största delen förlita sin existens på ideella insatser. Det finns
för närvarande ca 110 kvinnojourer i landet. Sedan några år
tillbaka är de flesta av dessa anslutna till Riksorganisationen
kvinnojourer i Sverige (ROKS). I vår motion om
brottsoffer och brottsbekämpning beskriver vi vår syn på
den viktiga roll som kvinnohus och brottsofferjourer spelar.
Vi har välkomnat regeringens förslag att anslå 2 milj.kr. till
kvinnojourernas riksorganisation, men vi finner även detta
anslag otillräckligt. Vi har föreslagit att ytterligare 3 milj.kr.
anslås. Det bör därvid anges att dessa pengar främst bör
fördelas till lokala kvinnohus och kvinnojourer.
Kvinnofrid
Men även om det våld som drabbar kvinnor inomhus av
en bekant gärningsman är det procentuellt största
problemet, så är bristen på kvinnofrid utomhus ett
vardagsproblem för långt fler kvinnor -- även dem som inte
lever ihop med en man som misshandlar dem. Rädslan för
att bli antastad, misshandlad eller våldtagen av en okänd
man utomhus är mycket utbredd. Oavsett huruvida all den
rädsla kvinnor känner motsvaras av en verklig risk eller inte
är detta ett problem som förtjänar stor uppmärksamhet. Vi
måste se till att alla människor, även kvinnor, känner sig
säkra på allmän plats.
I vår motion om polisens och rättsväsendets förnyelse
har vi lagt fram flera förslag som syftar till att öka alla
medborgares -- och därmed särskilt kvinnornas -- känsla av
trygghet på gator och torg.
Besöksförbud och identitetsskydd
Många av de kvinnor som lyckats bryta upp från ett
destruktivt parförhållande med kvinnomisshandel eller
barnmisshandel blir hotade, förföljda och misshandlade på
nytt av gärningsmannen efteråt. Flera viktiga åtgärder har
vidtagits för att stärka dessa kvinnors skydd, men ännu kan
mycket mer göras. Riksdagen har under förra riksmötet
beslutat höja straffmaximum för brott mot besöksförbud.
Detta är utmärkt. Det medför att män som bryter mot
besöksförbudet kan anhållas och häktas.
Det finns dock situationer då den förföljande trotsar alla
bestämmelser och straffbud, utan hänsyn till
konsekvenserna för sig själv eller, ännu mindre, för den
kvinna han förföljer. Det kan gå så långt att man måste vidta
mycket speciella åtgärder för att skydda kvinnan. En sådan
sista utväg är att hemlighålla identitetsuppgifter. En annan
är att helt byta identitet. I vår partimotion om brottsoffer
och brottsbekämpning har vi framfört flera förslag rörande
förföljda kvinnors möjligheter att skydda sin identitet eller
byta identitet.
Överfallslarm
Ett praktiskt sätt att upprätthålla trygghet för förföljda
kvinnor är att ge dem särskilda överfallslarm. Enligt vad vi
erfarit kommer regeringen inom kort att föreslå att pengar
skall avsättas för detta ändamål. Som vi har framhållit i vår
motion om ''det glömda Sverige'' och i vår motion om
brottsoffer och brottsbekämpning är den grupp av kvinnor
det rör sig om utsatt. Vi har föreslagit att man redan nu
avsätter 10 000 000 kr. för sådana larm.
Avskaffa sambeskattning av förmögenhet
Det är nu länge sedan sambeskattningen av
förvärvsinkomster upphävdes och därmed ett viktigt steg
togs på väg mot jämställdheten. Principen om att var och en
av två äkta makar är en självständig individ är viktig och bör
behandlas därefter skattemässigt. Fortfarande är
särbeskattning inte helt genomförd. Förmögenhetsskatt
beräknas på makars och i förekommande fall barns
gemensamma förmögenhet, trots att inkomster av samma
förmögenhet särbeskattas. De merinkomster staten
möjligen får in genom sambeskattningen av förmögenhet är
helt försumbara. Sambeskattningen bör därför snarast
avskaffas.
Sänkta marginalskatter gynnsamt för jämställdheten
Deltidsarbetande förväntas öka sin arbetstid när en
större del av löneökningen blir kvar efter skatt. Genom
differentieringen av grundavdraget kommer personer med
en årsinkomst under 90 000 kr. att få en marginalskatt på ca
23,5% mot nu upp till 47%. Hittills har de samlade
marginaleffekterna i praktiken avskräckt många
lågavlönade och deltidsarbetande från att öka sin arbetstid.
Vi tror därför att skattereformen också kommer att ha stor
betydelse för att förbättra villkoren för kvinnor.
Internationella perspektiv
Kvinnor och EG
Ett svenskt medlemskap i EG skulle stärka kvinnors
ställning och jämställdheten i samhället jämfört med
alternativet att stå utanför EG. Alternativet till deltagande
i EG vore en fortsatt stagnation med allvarliga
konsekvenser för tillväxt och därmed också för social
trygghet och omvårdnad. Särskilt kvinnor skulle sitta trångt
i en sådan utveckling.
EG har under en lång tid haft ett omfattande arbete för
att främja jämställdheten i arbetslivet. EG har utfärdat fem
direktiv och många resolutioner och rekommendationer
som berör jämställdhet. Förutom likalönsprincipen, som vi
behandlat tidigare i motionen, har det främst gällt frågor
om lika behandling vid anställning, utbildning, befordran,
arbetsvillkor och social trygghet.
Förslag till nya direktiv om frivilligt deltidsarbete,
föräldraledighet, kompletterande socialt skydd och om
bevisbörda vid indirekt diskriminering och brott mot
principen om lika behandling ligger på ministerrådsnivå.
I Europaparlamentet finns det ett utskott för kvinnors
rätt. Det följer jämställdhetsarbetet och anordnar
regelbundet hearings och seminarier. EG har redan från
början engagerat sig för jämställdhet. Men i
medlemsländerna och regionerna är villkoren mycket olika.
Det är dock ingen överdrift att säga att EG arbetar intensivt
för att undanröja hinder för jämställdhet. Inte minst
programmet för den inre marknaden innebär framsteg i det
avseendet.
I den allmänna debatten har ibland framförts farhågor
att ett svenskt medlemskap i EG skulle vara till nackdel för
svenska kvinnor. Det är viktigt att dessa frågor ingående
kan diskuteras. Vi välkomnar därför regeringens förslag att
avsätta särskilda medel för en informationsverksamhet om
hur olika delar av vårt samhällsliv kommer att påverkas av
beslutet att söka medlemskap i EG.
Bistånd
SIDAs handlingsprogram för kvinnoinriktat bistånd
håller nu på att omsättas i praktisk handling. Detta
handlingsprogram måste genomsyra SIDAs verksamhet i
varje led.
Särskilda s.k kvinnohandläggare, som folkpartiet
liberalerna länge förespråkat, har nu tillsatts på våra
biståndskontor. Problemet är att dessa oftast är
lokalanställda och därmed har lägre status än utsänd
personal. I vår biståndsmotion till detta riksmöte föreslås
att kvinnohandläggarna normalt skall vara utsänd personal.
Vi har dessutom begärt att SIDAs kvinnoenhet skall
förstärkas bl.a för att kunna genomföra utvärderingen av
handlingsprogrammet. Översynen av kvinnornas roll i det
svenska biståndet som gjorts av UD visade att de olika
biståndsmyndigheternas förutsättningar för att bedriva
kvinnoinriktat bistånd är väldigt olika. Det är därför
angeläget att de snarast utarbetar praktiskt inriktade
strategier för att visa hur man kan ta hänsyn till
kvinnoaspekterna. Vi har också föreslagit att FNs
utvecklingsfond för kvinnor, UNIFEM, skall få en höjning
av det svenska stödet med 2 milj.kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningarna för ökad
jämställdhet i samhället,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpning
inom utbildningsväsendet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mobbning av kvinnor på
arbetsplatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelarna ur
jämställdhetssynvinkel att offentligt finansierad
verksamhet även bedrivs i privat regi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelarna ur
jämställdhetssynvikel att effektivisera och förnya den
offentliga sektorn,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tidsbestämda mål för en jämnare
könsfördelning på statliga chefstjänster,
7. att riksdagen beslutar att regleringen i 12 §
jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i
motionen anförts,
8. att riksdagen beslutar att regleringen i 19 §
jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i
motionen anförts,
9. att riksdagen beslutar att regleringen i 18 §
jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i
motionen anförts,
10. att riksdagen beslutar att i jämställdhetslagen införa
en regel om att en sökande som inte fått en tjänst på grund
av otillåten könsdiskriminering skall kunna få rätt till
tjänsten,
11. att riksdagen beslutar att skadeståndsreglerna i 25 §
jämställdhetslagen utformas på sätt som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar att regleringen om sexuella
trakasserier i 22 § jämställdhetslagen utformas på sätt som i
motionen anförts,
13. att riksdagen beslutar att regleringen i 21 §
jämställdhetslagen utformas på sätt som i motionen anförts,
14. att riksdagen beslutar att i lagen om rättegång i
arbetstvister införa en regel om att domstolen skall
innehålla ledamöter av bägge könen när mål enligt
jämställdhetslagen prövas,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjepolitik för jämställdhet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om männens ansvar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till föräldraledighet för ett
barns biologiska far.
Stockholm den 14 mars 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)