med anledning av prop. 1990/91:69 Arbetslivsforskningens organisation m.m.
Arbetslivscentrum inrättades 1977 som en del av 1970-
talets arbetsrättsreformer. Institutet skulle genom
forskning, information och utbildning bidra till
demokratiseringen av arbetslivet.
Riksdagen uttalade i samband med sitt beslut att
forskningen skulle ske i samarbete med berörda parter.
Begreppet ''aktionsforskning'' användes för att antyda att
det inte i första hand gällde att dra igång traditionell
akademisk forskning utan en förändringsinriktad
verksamhet med stöd av Medbestämmandelagen (MBL)
och de medbestämmandeavtal som skulle följa.
Riksdagen var också medveten om att
forskningsansatsen måste vara långsiktig. Det tog ju också
flera år innan MBL slog igenom i avtal -- Utvecklingsavtalet
(UVA) kom först 1982 -- och det är först under de senaste
fyra åren som en mer omfattande aktionsforskning kommit
till stånd genom Arbetsmiljöfondens LOM-program
(Ledning-Organisation-Medbestämmande), vilket
vetenskapligt letts av Arbetslivscentrum.
Arbetslivscentrums verksamhet har utvärderats först av
RRV, sedan av en internationell forskargrupp och nu senast
av en enmansutredare tillkallad av
arbetsmarknadsministern.
Propositionen 1990/91:69 om arbetslivsforskningens
organisation bygger på den senaste utredningen.
Huvudpunkterna i propositionen är en väsentlig
nedskärning av Arbetslivscentrums verksamhet. Det är
viktigt att den förändringsinriktade forskningen och den
demokratiseringsinriktade arbetsrättsforskningen, som är
en naturlig del av aktionsforskningen, inte kommer att
drabbas av nedskärningen när Arbetslivscentrum
omorganiseras till ett ''renodlat forskningsinstitut'' och att
parternas ansvar för arbetsrättsforskningen och
Arbetslivscentrum inte minskas.
I Arbetsmiljökommissionens betänkande (SOU
1990:49) konstateras att vi redan har tillräckligt med
kunskaper från den medicinska och tekniska
arbetarskyddsforskningen för att kunna skapa riskfria,
bekväma, utvecklande och ''goda'' arbetsplatser. Vad som
saknas enligt kommissionen är strategier för det nödvändiga
förändringsarbetet. Vi behöver med andra ord mer
aktionsforskning i samarbete med
arbetsgivarorganisationer och fackföreningar och deras
medlemmar.
Arbetslivscentrum har gjort en pionjärinsats när det
gäller teori- och metodutveckling, vilket inte minst framgår
av dess goda rykte i internationella forskarkretsar. LOM-
programmet och kompetens- och kunskapsteoretisk
forskning på Arbetslivscentrum har byggt vidare på
aktionsforskningsteorier och erfarenheter från Tavistock
Institute, de norska demokratiseringsprojekten (Thorsrud)
och den internationella forskningen om yrkeskunskaper och
datorisering på ett sätt som uppmärksammats i hela
världen, fram för allt i USA, Canada, Japan och Australien
samt i EG:s forskningsprogram.
Vi delar propositionens mening att Arbetslivscentrums
främjande-, utrednings- och informationsverksamhet kan
ganska väsentligt reduceras. Men en förutsättning för detta
är att parterna ges ökade resurser för att formulera sina
arbetslivsproblem i forskningstermer och för att själva sköta
arbetet med att sprida forskningsresultaten (diffusion).
Aktionsforskning är för övrigt genom de beforskades
direkta medverkan i forskningen den bästa
spridningsmetoden.
Riksdagen beslutar om arbetarskyddsavgiften, f.n. 0,35
% av lönesumman. 37 % därav går till Arbetsmiljöfonden,
vars verksamhet regleras i förordningen 1988:731. Det
förefaller rimligt att Arbetsmiljöfonden mot bakgrund av
vad som framhålls i utredningen och propositionen är bästa
instans för beslut om ramanslag för både
Arbetsmiljöinstitutet och Arbetslivscentrum och även att
mera i detalj besluta om antal fasta tjänster på
Arbetslivscentrum.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskningsinriktning och ram för
verksamheten vid arbetslivscentrum.
Stockholm den 24 januari 1991
Stig Gustafsson (s)
Ulla Johansson (s)
Anders Nilsson (s)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Gunnar Thollander (s)