Dir. 1989:7
Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Göransson, anför.
Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda vissa
undervisningsfrågor i högskolan. Kommittén skall analysera nuvarande
förhållanden inom grundutbildningen i den svenska högskolan mot en
internationell bakgrund och lämna förslag till åtgärder som syftar till
att bättre utnyttja resurserna för högre utbildning.
I slutet av 1960-talet verkade den av det dåvarande
universitetskanslersämbetet (UKÄ) tillkallade universitetspedagogiska
utredningen (UPU). Utredningen hade till uppdrag att allmänt ompröva den
akademiska undervisningens och examinationens organisation och metodik.
Den avlämnade sitt slutbetänkande Den akademiska undervisningen (UKÄ:s
skriftserie 10) år 1970.
Syftet med denna översyn var att föreslå åtgärder, som kunde leda till
ett bättre utnyttjande av insatta undervisningsinsatser. Det fanns vissa
speciella områden, vilkas problem skulle penetreras av UPU. Bland dessa
fanns frågor om handledning, rådgivning, examination och undervisningens
hjälpmedel samt om organisationen av universitetspedagogiskt forsknings-
och utvecklingsarbete. UPU svarade dessutom för försöksverksamhet med
pedagogisk utbildning av akademiska lärare.
Utredningsarbetet ledde till en kraftfull upprustning av de tekniska
läromedlen i högskolan. Bland andra resultat märks de fortfarande
existerande enheterna för pedagogiskt utvecklingsarbete vid
universiteten, organisationen för studievägledning inom högskolan och
delar av universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) personalutbildnings-
och forskningsprogram.
Med 1977 års högskolereform genomfördes betydande institutionella och
studieorganisatoriska förändringar inom den svenska högskolan. Genom
denna reform skapades bl. a. ett sammanhållet eftergymnasialt
utbildningssystem. 1985 års lärartjänstreform utgör också en viktig
förutsättning för en förändring av arbetet inom högskolan. Den kan sägas
vara en anpassning av högskolans tjänsteorganisation till
högskolereformen. Samtliga olika arbetsuppgifter inom högskolan kan nu
ingå i en lärares tjänstgöring.
Tjugo år efter den universitetspedagogiska utredningen är det svårt att
säga om det faktiskt givna lärarstödet till de studerande har
förbättrats.
Hur kvaliteten utvecklas beror enligt min mening inte bara på om antalet
undervisningstimmar växer, om utrustningen blir bättre och om
möjligheterna till personalutveckling i formellt hänseende ökar. Lika
viktigt, för att inte säga viktigare, är hur arbetsuppgifterna fördelas
-- mellan olika typer av undervisning, över tiden och mellan olika
lärare. Hur bra lärarstödet blir i praktiken beror inte bara på sådant
som åstadkoms genom yttre hjälpmedel och särskilda kurser. Avgörande är
hur arbetet som helhet är organiserat och vilken anda som råder --
lärarna emellan och i förhållande till de studerande.
Mot bakgrund av reformarbetet och de förslag regeringen lagt fram i
prop. 1988/89:65 om formerna för högskolepolitiken samt den pågående
debatten om högskoleutbildningens kvalitet finner jag det motiverat, att
regeringen nu beslutar om en samlad genomgång.
Kritiken mot den grundläggande högskoleutbildningen tar upp flera av de
områden som behandlades av UPU, men den har också andra komponenter.
Några är kvalitativa: Studenterna får inte rätt stöd i sitt arbete.
Lärarna anpassar inte alltid formerna för undervisning till de krav som
stoffet ställer. Ibland är studiernas uppläggning sådan att den inte
stimulerar till egna initiativ från de studerandes sida.
Kritiken mot, och bristerna i, grundutbildningen gäller även
kvantitativa komponenter, framför allt vad avser lärarstödet. Olika
typer av studier skall självfallet från pedagogisk synpunkt organiseras
på olika sätt, men det finns också historiska orsaker till skillnaderna
i lärarstöd. Högskolan som den ser ut i dag är resultatet av en
administrativ sammanfogning av tre olika undervisningstraditioner --
lärarseminariernas, fackhögskolornas och universitetens arbetssätt.
Skillnaderna i det stöd som ges de studerande inom olika delar av
högskolan ter sig inte alltigenom motiverade. Man möter såväl den
uppfattningen att lärarstödet är alltför ringa som att det -- inom vissa
delar av högskolan -- är alltför omfattande. Det senare sägs leda till
att studierna inte bedrivs på ett sätt, som är att betrakta som
högskolemässigt.
Till skillnad från studier på gymnasienivå bör studier på högskolenivå
ha karaktären av lärarledda självstudier. Frågan är om det lärarstöd,
som ges inom skilda former av högre utbildning, är rätt avvägt och bra
utformat. Såväl undervisningens karaktär som dess omfattning bör kunna
sättas i fråga. Det är inte självklart, att den historiskt givna
uppläggningen inom skilda utbildningsområden svarar mot vad de
studerande önskar och behöver.
Uppdraget sönderfaller vid närmare betraktande i tre huvuddelar.
För det första gäller det att beskriva praxis. Uppgiften är därvid att
teckna en så principiellt intresseväckande bild som möjligt av hur
lärarstödet till de studerande faktiskt ges inom högskoleutbildningar av
olika slag -- i Sverige och internationellt. Av särskilt intresse är
avvägningen mellan föreläsningar, seminarier, gruppövningar,
laborationer, praktik, individuell handledning, studievägledning samt
formerna för examination.
För det andra består uppdraget i att klargöra innebörden och
hållbarheten hos den kritik, som riktas mot ifrågavarande praxis.
Tyngdpunkten bör ligga vid debatten i Sverige. Men det är självfallet
också angeläget, att kommittén söker bilda sig en uppfattning om hur
motsvarande frågor diskuteras internationellt.
För det tredje och slutligen är det kommitténs uppgift att lämna
förslag. Dessa skall syfta till att bättre utnyttja tillgängliga
resurser för högre utbildning i Sverige under 1990-talet och tiden
därbortom. Med tanke på de skilda beslutsnivåerna inom högskolan är det
angeläget att förslagen presenteras så att kommittén klart skiljer på
vad som bör beslutas av regeringen och riksdagen å ena sidan och på vad
olika nivåer inom högskolan å den andra har till uppgift att besluta.
Följande utgångspunkter bör gälla:
Regeringen och riksdagen skall fördela resurser i stort och formulera
målen för den grundläggande högskoleutbildningen.
Högskolan lokalt skall ange hur lärarstödet åt de studerande bör ges med
hänsyn till den önskade och förväntade utvecklingen inom berörda yrkes-
och vetenskapsområden. Kommittén bör i sina förslag till åtgärder på
denna nivå lägga särskild vikt vid frågan om hur lokala pedagogiska
program bör vara utformade. Jag förutsätter därvid att uppgiften för
sådana program skall vara att stimulera till fortlöpande
metodutveckling, när det gäller bästa möjliga insats av lärarstödet.
Inom ramen härför bör också övervägas ansvar, former och organisation
för en eventuell pedagogisk utbildning av högskolelärare.
UHÄ:s uppgift är att stödja det lokala pedagogiska arbetet. Detta sker
genom tillsyn, utvärdering och uppföljning samt utvecklingsarbete.
Kommittén bör när det gäller UHÄ:s roll särskilt lägga vikt vid hur
denna uppgift skall kunna bidra till att skapa en jämn och stigande
kvalitet inom hela högskolan.
Formerna för högskolepolitiken är givna. Vad det nu gäller är att fylla
dem med innehåll. Uppmärksamheten riktas mot institutionerna.
Ett rimligt sätt att betrakta en arbetsenhet inom högskolan är att
urskilja två huvuduppgifter. Den ena är forskning och forskarutbildning.
Den andra är grundläggande utbildning på linjer och inom ramen för
fristående kurser. Därtill kommer en varierande mängd av forskning inom
ramen för tidsbegränsade kontrakt med forskningsråd och sektorsorgan
samt uppdragsforskning och uppdragsutbildning av olika slag.
Mångfalden av åligganden och åtaganden representerar en stående utmaning
för dem som leder och verkar inom en arbetsenhet. De måste fortlöpande
kunna bedöma vilka ytterligare åtaganden, som arbetsenheten kan och bör
åta sig samt med vilken personal redan gjorda åtaganden skall bestridas.
Ytterligare åtaganden får inte leda till att vad man redan förpliktat
sig att åstadkomma blir sämre tillgodosett. Kvaliteten som helhet bör
tvärtom stiga. Allt vad en institution ytterligare åtar sig skall ha
detta som följd.
Målet är den goda institutionen. Kommittén bör noga överväga vad det är
som gör, att den grundläggande utbildningens anseende och faktiska
kvalitet kan fås att stiga. Enligt min mening sker detta i den mån
samtliga åligganden och åtaganden på ett självklart sätt blir till en
angelägenhet för alla, som är verksamma inom en arbetsenhet. Vilka är
betingelserna för att detta skall äga rum?
Kommitténs uppdrag omfattar inte frågor om utbildningens innehåll eller
frågor om behörighet och urval till högskoleutbildning. Inte heller
omfattar uppdraget forskarutbildningen. Kommittén skall också utgå från
högskolans nuvarande tjänste- och studieorganisation samt de i prop.
1988/89:65 angivna formerna för högskolepolitiken. Studiesociala frågor
omfattas inte av uppdraget.
Kommittén bör arbeta öppet och okonventionellt t. ex. genom att initiera
försöksverksamhet och publicera delresultat som kunskapsöversikter och
liknande. Därigenom bör kommittén kunna stimulera den
högskolepedagogiska debatten och utvecklingen av grundutbildningen redan
innan de slutliga resultaten föreligger.
Kommittén skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och
statliga kommittéer.
För kommitténs arbete gäller kommittédirektiven (dir. 1984:5) till
samtliga kommittéer och särskilda utredare angående inriktningen av
utredningens förslag.
Kommittén skall redovisa sina förslag senast den 31 december 1991.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet
att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen 1976:119
-- med högst åtta ledamöter med uppdrag att se över den pedagogiska
verksamheten inom högskolan,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till
kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
belasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m. m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hans hemställan.
(Utbildningsdepartementet)