Regeringens proposition 1989/90:89

om ny konsumentköplag

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 1 februari 1990.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumentköplag som skall ersätta den nuvarande konsumenlköplagen från år 1973. Propositionen ingår som ett led i det reformarbete på köprättens område som tidigare resulterat i lagen (1987:822) om internationella köp samt prop. 1988/89:76 om ny köplag.

Det nu framlagda förslaget innebär att alla lagregler om konsumentköp samlas i en särskild konsumentköplag. Den allmänna köplagen skall alltså inte i något avseende gälla för konsumentköp.

Den föreslagna nya konsumenlköplagen innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.

På samma sätt som i den föreslagna nya allmänna köplagen införs vagledande bestämmelser för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Om en vara är felaktig, skall konsumenten i regel ha rätt'att kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rått att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.

Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan är hell nya och anknyter till motsvarande regler i den föreslagna nya allmänna köplagen. Säljaren skall svara för det som ligger inom hans

Prop. 1989/90:89

kontrollsfär (kontrollansvar). Ersättningen skall dock kunna jämkas, om ersättningsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för säljaren.

En annan nyhet i förslaget är att konsumenten skall ha möjlighet alt avbeställa en vara innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte kunna päfordra att få fullfölja leveransen, om konsumenten förklarar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren i princip ha rätt lill viss ersättning av konsumenten, om denne avbeställer varan.

Om ett bestämt pris för en vara inte har avtalats, skall konsumenten enligt förslaget inte behöva betala mer än ett skäligt pris.

Den nya konsumenlköplagen innehåller vidare vissa regler om s.k. produktansvar. Dessa regler skall gälla vid sidan av allmänna regler om produktansvar. Enligt reglerna i den nya konsumenlköplagen skall en konsument ha rätt till ersättning av säljaren för produklskador som drabbar egendom som tillhör konsumenten eller medlem av dennes hushåll.

En viktig nyhet i den föreslagna nya konsumenlköplagen är regler om s.k. direkttalan. Dessa regler innebär att konsumenten i vissa fall skall kunna vända sig med sina krav med anledning av fel i varan till tillverkaren eller någon annan i tidigare distributionsled än säljaren.

Om ett köp mellan privatpersoner förmedlas av en näringsidkare, skall denne enligt den nya konsumenlköplagen vara ansvarig jämte säljaren för de förpliktelser som på grund av köpet åvilar säljaren.

De föreslagna nya konsumentköpreglerna medför behov av följdändringar i annan lagstiftning. Bl.a. föreslås atl reglerna i konsumenttjänstlagen om skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål och fel skall bygga på samma ansvar (kontrollansvar) som motsvarande regler i den föreslagna nya konsumenlköplagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda j kraft den 1 januari 1991.

Prop. 1989/90:89

Propositionens lagförslag Prop- 1989/90:89

1 Förslag till Konsumentköplag Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkes
mässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt
ändamål.

Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar både näringsidkaren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för köparen är utan verkan mol denne, om inte annat anges
i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

Varans avlämnande

Platsen för avlämnandet

4 § Om inte annat följer av avtalet, skall varan hållas tillgänglig för
avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.

Tiden för avlämnandet Prop. 1989/90: 89

5 § Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd
tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom
skälig tid från köpet.

Har köparen inte fått kredit, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan förrän den betalas.

Avlämnandet

6 § Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.

Kostnaderna för varan

7 § Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transport
kostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avläm
nandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av
något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

8 § Om köparen bär risken för varan är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.

Risken för varan går över på köparen när varan avlämnas.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess den lämnas tillbaka.

Säljarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

9 § Dröjsmål på säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller
avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhällande
på hans sida.

Påföljder vid dröjsmål

10 § Vid dröjsmål pä säljarens sida får köparen hålla inne betalningen
enligt 11 §. Han får välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt
12 § och att häva köpet enligt 13 §. Dessutom får köparen kräva
skadestånd av säljaren enligt 14 §.

Rätt att hålla inne betalningen

11 § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.

Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet Prop. 1989/90: 89

12 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör
köpet.

Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva atl säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Rätt att häva köpet

13 § Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig
betydelse för honom.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan pä annat sätt, får köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta..

Rätt till skadestånd

14 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom
säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett
hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Meddelande om hävning och skadestånd

15 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller
kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid
efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren atl
han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet,

behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om alt han dessutom Prop. 1989/90: 89 vill kräva skadestånd.

Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas lill näringsidkaren.

Fel på varan

Vad som avses med fel

16 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper
och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Den
skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering,
användning, förvaring och skötsel.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Varan skall anses felaktig,

1. om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket

2. om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han kände till eller borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlätenheten kan antas ha inverkat på köpet eller,

3. om varan i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.

17 § Även om en vara har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande
allmänt förbehåll, skak den anses felaktig, om den är i sämre skick än
köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog
har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropsprisel.

18 § Varan är felaktig, om den

1. säljs i strid mol ett förbud enligt 4.§ marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhelslagen (1988:1604) eller mot ett

annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en Prop. 1989/90:89 myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

19 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte , om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit atl lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhelslagen (1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten att fullgöra åläggandet. En förutsättning för att varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock all underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

20 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess
beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid
denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring som inträder därefter och som beror enbart på varans egen beskaffenhet.

Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

21 § Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti
eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan
eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga,
om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som
utfästelsen omfattar.

Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror Prop. 1989/90:89 på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.

Påföljder vid fel pä varan

22 § Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande,
omleverans, prisavdrag eller ersättning för atl avhjälpa felet eller häva
köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 - 32 §§. Han får
även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Reklamation

23 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar
säljaren meddelande om felet inom skälig tid efler det atl han märkt eller
borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall
som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

24 § Utan hinder av 23 § får köparen åberopa att varan är felaktig,
om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mol tro och heder
eller om felet är sådant som avses i 18 §.

Rätt att hålla inne betalningen

25 § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av att varan är felaktig.

Avhjälpande och omleverans

26 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet eller företar
omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för
säljaren.

Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

27 § Även om köparen inte kräver del, har säljaren räll att på egen
bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen
reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan
ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig
olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa alt han inte har beretts tillfälle atl avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn

till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skuke avvakta Prop. 1989/90: 89 avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Rätt till prisavdrag eller hävning

28 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 §.

Köparen har vidare rätt lill ersättning för vad del kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion.

29 § Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för
honom.

Skadestånd

30 § Köparen har rätt lill ersättning för den skada han lider genom att
varan är felaktig, om inte säljaren visar atl underlåtenheten att avlämna
en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han
inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror underlåtenheten att avlämna en felfri vara på någon som säljaren har anlitat för all helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om felet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst.

31 § Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada
som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom
som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål.

Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan

32 § Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan
omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som
avses i 33 § samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

Prisskillnad Prop. 1989/90:89

33 § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris,
omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen,
om täckningsköpet gjorts med tklräcklig omsorg och inom skälig tid efter
det alt köpet hävdes. I annal fall omfattar, om gängse pris för en sådan
vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt
köpet, skadeståndet denna prisskillnad.

Jämkning av skadestånd

34 § Om skyldigheten att utge skadestånd på grund av säljarens
dröjsmål eller fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn tik
den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efler vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheler på köparens sida, den skadestånds
skyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda
omständigheter.

Priset m.m.

Vilket pris köparen skall betala

35 § Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala
vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse
pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigl.

Tidpunkten för betalningen

36 § Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen
betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hälls köparen till
hända.

Avbeställning

37 § Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren inte rätt atl hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning enligt 41 §.

Köparens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

38 § Dröjsmål på köparens sida föreligger om priset inte betalas i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.

Påföljder vid dröjsmål Prop. 1989/90: 89

39 § Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren hålla inne varan enligt 5 §. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt

40 §, häva köpet. Om säljaren häver köpet får han dessutom kräva skadestånd av köparen enligt 41 §.

Hävning

40 § Säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål med betalningen
utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer atl betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan. Sedan prisei i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.

Skadestånd

41 § Häver säljaren köpet eller avbesläller köparen varan enligt 37 §
har säljaren rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt

3. förlust i övrigt med etl belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt lill ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat lill säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar atl dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Gemensamma bestämmelser Prop. 1989/90:89

Begränsning av skadan

42 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

Verkningar av hävning och omleverans

43 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala köpesumman.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot lill dess alt den andre ger ul vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig alt erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot lill dess alt omleverans sker.

44 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

45 § Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han
kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annal förhållande som inte beror på köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskal till följd av en åtgärd som har varit behövlig för alt undersöka om varan är felfri,

3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller borde ha insett att del förelag ett fel som ger honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans.

Rätlen all häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskal.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled Prop. 1989/90:89

46 § Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin räll mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning all framställa anspråket.

Vissa meddelanden

47 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 15, 23, 26 eller 46 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Delsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Genom lagen upphävs konsumenlköplagen (1973:877). I fråga om avtal som har ingåtts före ikrafllrädandet gäller äldre föreskrifter.

2 Förslag till Prop. 1989/90:89

Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 17, 21, 29 och 31 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet (reklamation). Reklamation får dock inte ske senare än två år eller, i fråga om arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vallen eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annal följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat i strid Har näringsidkaren handlat grovt
mot tro och heder, får reklamation vårdslöst eller i strid mot tro och
alltid ske inom tio år efter det atl heder, får reklamation alltid ske
uppdraget avslutades. inom tio år efter det alt uppdraget

avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annal ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

21 §

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvud- Om syftet med tjänsten i huvud
sak är förfelat, får konsumenten i sak är förfelat och näringsidkaren
stället häva avtalet. Detsamma insett eller bort inse detta, fär kon&u-
gäller, om tjänsten har utförts i menten i stället häva avtalet. Del-
strid mot förbud enligt 4 § mark- samma gäller, om tjänsten har ut-
nadsföringslagen (1975:1418) eller förts i strid mot förbud enligt 4 §
6 § produktsäkerhetslagen marknadsföringslagen (1975:1418)
(1988:1604). eller 6 § produktsäkerhetslagen

(1988:1604).

Har tjänsten utförts till en del och Har tjänsten utförts till en del och

finns det starka skäl att anta att den fmns det starka skäl att anta att den

inte kommer att fullföljas utan fel inte kommer att fullföljas utan fel

Senaste lydelse 1988:1608

Näringsidkarens skadeständsskyl-dighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att hell eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskih har utfäst.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada pä föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om atl ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

3 Förslag till Prop. 1989/90:89

Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

dels att 56 § skall ha följande lydelse,

deb att det i lagen skall införas in en ny paragraf, 56 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

56 §

Genom avtal, som kommissio- Genom avtal, som kommissio-

nären, för kommiiteniens räkning nären, för kommittentens räkning

men i eget namn, ingår med tredje men i eget namn, ingår med tredje

man, förvärvar denne fordringsrätt man, förvärvar denne fordringsrätt

allenast mot kommissionären och mot kommissionären och inte, i

icke mot kommittenten. vidare mån än som följer av 56 a §,

mol kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

56 a §

Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhållandena sådana att konsumenten enligt 46 § första stycket konsumenlköplagen (1990:00) har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel på varan som han kan göra gällande mot säljaren. Vad som föreskrivs i 46 § andra stycket konsumenlköplagen skall ej gälla i sådana fall

En konsument som med stöd av 46 § konsumenlköplagen har rätt att rikta anspråk mol en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommit-

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989.

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. Andersson, Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, Hulterström. G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw och Persson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Lagrådsremiss om ny konsumentköplag 1 Inledning

Konsumenlköplagen (1973:877) trädde i kraft den 1 januari 1974. Dess syfte är att stärka konsumenternas ställning vid köp. Lagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumenlskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumenlköp. Vid sidan av konsumenlköplagen är också 1905 års allmänna köplag tillämplig på konsumentköp.

I juni 1977 tillkallades justitierådet Anders Knutsson att som särskild utredare se över lagstiftningen om konsumentköp. Utredaren, som arbetade under namnet konsumentköpsutredningen, avlämnade i april 1984 betänkandet (SOU 1984:25) Ny Konsumentköplag. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels det lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en remissammanställning som bilaga 3.

Under lagstiftningsärendets gång har överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.

De lösningar som har diskuterats vid de nordiska depärtementsöver-läggningarna har vidare behandlats vid överläggningar den 27 april 1989 med företrädare för allmänna reklamationsnämnden, konsumentverket, marknadsdomstolen, riksskatteverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens Riksorganisation, Kooperativa Förbundet KF, Svenska Handelskammarförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Bilindustriföreningen, Motorbranschens Riksförbund,

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Förhällandet till allmänna köprättsliga regler

Som jag har nämnt i det föregående innehåller den gällande konsumenlköplagen inte någon fullständig reglering av konsumentköpen. Den tar bara upp vissa frågor som är särskilt viktiga från konsumentskyddssynpunkt. Lagens regler är tvingande till konsumentens förmån. Vid sidan av konsumenlköplagen är också reglerna i 1905 års allmänna köplag tillämpliga på konsumentköp. Detta gäller inte bara frågor som är oreglerade i konsumenlköplagen utan också frågor som behandlas i båda lagarna.

En proposition om en ny allmän köplag har avlämnats till riksdagen under våren 1989 (se prop. 1988/89:76). Förslaget bygger på Förenta Nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om inter-nationeka köp av varor och innebär en betydande modernisering av köprätten. Denna reformering av den allmänna köprätten gör det nödvändigt att också se över konsumenlköplagen.

Redan under arbetet med den nya allmänna köplagen aktualiserades vissa frågor av grundläggande betydelse för den framtida regleringen av konsumentköp. En sådan fråga är om regleringen av konsumentköp även fortsättningsvis bör ske i en särskild konsumentköplag eller om regleringen av sådana köp bör integreras i den allmänna köplagen. Jag har i propositionen om ny allmän köplag utförligt redogjort för skälen till varför jag anser att konsumentköpen bör regleras i en fristående konsumentköplag (se prop. 1988/89:76 s. 25 f).

En annan fråga är om en ny konsumentköplag - i likhet med den gällande - bara bör ta upp vissa spörsmål som är särskilt viktiga från konsumentsynpunkt eller om den bör innehålla en i princip uttömmande reglering av konsumentköpen.

Det nuvarande systemet, där såväl konsumenlköplagen som den allmänna köplagen är tillämpliga på förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp, innebär i princip följande. 1 första hand är parternas avtal bestämmande för deras inbördes rättigheter och skyldigheter. Om avtalet innehåller någon föreskrift som är oförmånligare för köparen än

konsumentköplagens regler gäller emellertid inte den föreskriften. Då tar nämligen konsumentköplagens tvingande regler över. I frågor där parterna inte har kommit överens om någon särskild reglering blir i första hand 1905 års allmänna köplag tillämplig. Men om konsumenlköplagen innehåller en bestämmelse i ämnet som är förmånligare för köparen tillämpas i stället den bestämmelsen.

Detta system, med tvä delvis parallella lagar på konsumentköpsområ-det, har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Enligt min mening finns det anledning att ta fasta på den kritiken. Etl regelsystem som riktar sig till konsumenter bör naturligen vara utformat så atl det är så lättillgängligt som möjligt.

En ny konsumentköplag bör därför innehålla en i princip uttömmande reglering av konsumentköpen. Den föreslagna nya allmänna köplagen har också utformats med utgångspunkt i att den över huvud taget inte skall vara tillämplig på konsumentköp.

2.1.2 Riktlinjer for en ny konsumentköplagstiftning

Att konsumentköpen regleras i en fristående och i princip uttömmande konsumentköplag betyder inte att en sådan lag måste ta upp alla frågor som berörs i den allmänna köplagen. Det framstår tvärtom som angeläget att konsumenlköplagen inte görs onödigt omfattande. Den bör reglera alla i praktiken vanligen förekommande problem på konsumen tköpsområdet men inte ta upp sådana företeelser som mera sällan kan antas bli aktuella. När frågor av detta slag någon gång ändå kommer upp bör de kunna lösas genom en analog tillämpning av allmänna köprättsliga regler. Härvid måste dock beaktas att särskilda hänsyn gör sig gällande när säljaren är en näringsidkare och köparen en konsument. Man bör sålunda vara försiktig med att kräva att en konsument på samma sätt som en näringsidkare skall iaktta ett visst handlingsmönster i olika situationer med risk för att annars förlora sin rätt.

Det gäller alltså att göra en avvägning mellan å ena sidan sådana frågor som är av betydelse för konsumenter och som bör regleras i konsumenlköplagen och å andra sidan frågor som mera sällan blir aktuella vid konsumentköp och som därför bör lämnas utanför för att lagen inte skall bli alltför detaljerad och omfångsrik.

Enligt min mening har utredningen i allt väsentligt träffat rätt i den avvägningen. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan har också genomgående ställt sig på samma linje.

En ny konsumentköplag bör till en början klargöra när en vara skall avlämnas från säljaren till köparen, hur det skall ske, vilken betydelse avlämnandet har och i vilket skick varan då skall befinna sig. Lagen bör också reglera vad som skall gälla om säljaren inte avlämnar varan i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. I samband med detta bör regleras under vilka förutsättningar varan skall anses behäftad med fel. Av särskild betydelse är naturligtvis regler om vilka påföljder som skall bli aktuella i

Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter

fall av säljarens avtalsbrott. Lagen bör vidare innehålla regler om vad som skall gälla beträffande betalning och beträffande fall då köparen är i dröjsmål med betalningen.

Det är naturligt att huvudintresset vid utformningen av en ny konsumentköplag knyts till de situationer dä avtalsrelationerna inte har utvecklat sig på det sätt som parterna haft anledning att förvänta sig. För de väl fungerande situationerna behövs ingen eller i vart fall ringa lagstiftning. Den nya lagen bör alltså till större delen koncentreras på frågorna om när avtalsbrott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella.

Del ligger nära lill hands att la den allmänna köplagens bestämmelser som utgångspunkt vid utformningen av de enskilda bestämmelserna i konsumenlköplagen. Den förra lagen tar visserligen i första hand sikte på köp mellan näringsidkare, men den är inte begränsad till sådana köp. Även om konsumentköpen har undantagits, skall lagen gälla exempelvis fall där säljaren är en privatperson som säljer lill en näringsidkare, fall där bägge parter är privatpersoner och fall där köparen är en juridisk person som inte driver näring, t.ex. en ideell förening. Den allmänna köplagen har utformats med tanke också på sådana fall. Reglerna i den allmänna köplagen torde därför i väsentliga delar kunna anses godtagbara även för konsumentköp.

Det finns också andra argument som talar för atl lagreglerna om konsumentköp och andra köp i möjligaste mån bör stämma överens. För säljare som avtalar ibland med konsumenter och ibland med näringsidkare är det givetvis en fördel att ha enhetliga regler att rätta sig efter. Vidare har köplagen sedan gammalt legat till grund för analogier på andra, icke detaljreglerade avtalsområden. Sådana analogier kompliceras om det fmns Oera alternativa rättsordningar vid köp. Självfallet är det också över huvud taget värdefullt om man inte komplicerar den rättsliga regleringen utan försöker få till stånd ett någorlunda enhetligt system.

På vissa punkter kan det emellertid vara motiverat att låta konsumentköpreglerna följa de regler som gäller om konsumentjänster enligt konsumenlljänsllagen (1985:716) i stället för reglerna i den allmänna köplagen. Likheterna mellan köp och tjänst är i en del fall betydande, och det kan ibland vara tveksamt om ett avtal är att hänföra till den ena eller andra kategorin. För sådana fall finns det anledning att sträva efter en nära likhet mellan konsumentköp- och konsumenttjänstregler. Även i övrigt kan det finnas lösningar i konsumenlljänsllagen som framstår som mer ändamålsenliga för konsumentköp än motsvarande bestämmelser i den allmänna köplagen.

Självfallet kan del också finnas anledning all överväga lösningar som inte har någon motsvarighet vare sig i den nya allmänna köplagen eller i konsumenttjänstlagen. Det yttersta motivet för en revision av konsu-mentköpräiien är intresset av att stödja konsumenternas ställning på marknaden. Enligt min mening är det också befogal att i skilda avseenden förstärka det civilrättsliga skyddet för konsumenterna. Jag kommer därför

Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter

i det följande atl i en del fall diskutera lösningar som är mera förmånliga för konsumenten an vad konsumenttjänstlagen erbjuder för motsvarande situationer.

Jag har tidigare sagt alt den allmänna köplagen i mycket kan bilda utgångspunki för konsumenlköplagen. När det gäller den språkliga utformningen av paragraferna, rubriksättningen m.m. är det dock inte givet atl den allmänna köplagen bör bilda mönster för konsumenlköplagen. Även om den allmänna köplagen kan få tillämpning på köp av privatpersoner, lar den i första hand sikte på mera kommersiella köp. Detta har också, i det nordiska samarbetet, färgat den närmare utformningen av de skilda paragraferna. Man kan litet tillspetsat säga all den allmänna köplagen är skriven för personer som ofta har en viss insikt i köprättsliga frågor.

När det däremoi gäller konsumenlköplagen är läget ell annat. Enskilda konsumenter är av naturliga skäl sällan insatta i köprättsliga frågeställningar och köprättslig terminologi. Det finns ett starkt intresse av att lagtexten utformas så alt den blir så lättläst som möjligt för den enskilde konsumenten. Att konsumenlköplagen därigenom delvis kommer att kläs i en annan dräkt än den allmänna köplagen kan kanske utgöra en viss olägenhet för näringsidkare som kommer i kontakt såväl med den allmänna köplagen som med konsumenlköplagen. Denna olägenhet torde dock vara begränsad och får godtas med hänsyn till intresset av atl konsumenlköplagen blir lättillgänglig för konsumenter.

2.1.3 Tvingande eller dispositiva regler?

Enligt utredningen kräver konsumentskyddet att en lag om konsumentköp i betydande utsträckning görs tvingande till konsumenternas förmån. Utredningen har därvid anfört att ell väsentligt syfte med särskilda konsumentköpregler är att motverka de olägenheter som kan uppstå för enskilda konsumenter genom att säljare i koniraktsformulär använder villkor som inskränker köparens rättigheter enligt allmänna regler eller pä annat sätt missgynnar köparen. För att detta syfte skall kunna tillgodoses bör lagens regler enligt utredningen i stor utsträckning vara tvingande till köparens förmån.

Utredningens bedömning i denna del godtas av de flesta remissinstanserna. För egen del vill jag framhålla att den särskilda civilrättsliga lagstiftning till skydd för konsumenterna, däribland konsumenlköplagen, som gäller för närvarande i princip är tvingande till konsumentens förmån. Del kan enligt min mening inte komma i fråga atl frångå denna princip när det gäller regler i en ny konsumentköplag.

Huvudprincipen bör alltså vara alt den nya konsumentköplagens regler skall vara tvingande till konsumentens förmån. Delta innebär att villkor som är sämre för konsumenterna än lagens regler blir ogiltiga. Däremot är det naturligtvis inget som hindrar att parterna kommer överens om villkor som är mera förmånliga för konsumenterna. I vissa avseenden kan

Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter

det dock finnas anledning att ge parterna frihet att avtala om även sämre villkor än lagens bestämmelser anvisar. Sådana avsteg från huvudprincipen bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

Spörsmålet om lagens tvingande natur leder över till en annan fråga rörande lagens struktur. Sålunda anser några remissinstanser att utredningens lagförslag i för stor utsträckning innehåller regler som ger ell vidsträckt utrymme för skönsmässiga bedömningar och försvårar förutsebarheten.

Enligt min mening är del givetvis önskvärt alt lagreglerna lämnar så klara besked som möjligt. Samtidigt är det emellertid angeläget att reglerna görs så nyanserade att man i rättstillämpningen kan ta hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger i varje enskilt fall. En alltför stelbent reglering kan motverka detta intresse och även hindra att rättsbildningen anpassas till fortgående förändringar. För att reglerna skall bli tillräckligt flexibla är det därför ofrånkomligt att de ibland formuleras i så allmänna ordalag att deras närmare innebörd måste fyllas ut och konkretiseras genom vägledande avgöranden i rättspraxis.

Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter

2.1.4 Särskilda regler om sakrättsligt skydd vid konsumentköp?

Vid försäljning av lösa saker gäller som huvudregel att köparen uppnår skydd mot säljarens borgenärer först om varan har kommit i hans besittning. Om köparen har låtit den köpta varan kvarbli hos säljaren, kan den genom utmätning och konkurs tas i anspråk för betalning av de skulder som säljaren har. Köparens rätt inskränker sig då till att han i konkurrens med övriga borgenärer kan göra gällande en fordran på säljaren.

Den nu angivna principen kallas för traditionsprincipen. Den bygger på att varan skall ha överlämnats ("traderats") till köparen - dvs. besittningen skall ha övergått till köparen - för atl denne skall vara sakrättsligt skyddad. Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip får köparen däremot skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet. Den principen kallas för avtalsprincipen.

Frågan om traditionsprincipen kontra avtalsprincipen har nyligen behandlats av riksdagen med anledning av en motion där det begärdes att frågan om traditionskravet skulle underkastas en allsidig utredning. Riksdagen ansåg inte all en så genomgripande översyn var motiverad men uteslöt inte att del kunde finnas anledning atl närmare överväga om de problem som kravet på en besittningsövergång medför kan lösas på annat sätt än genom en uppluckring av nuvarande regler. Riksdagen utgick frän att spörsmålet skulle komma att uppmärksammas under det pågående köprättsliga arbetet (se LU 1987/88:1).

Frågan har behandlats vid de överläggningar som justitiedepartementet höll den 27 april 1989 med företrädare för näringsliv m.fl. (se avsnitt 1). Därvid diskuterades bl.a. huruvida en övergång till avtalsprincipen vore önskvärd. Från flera håll uttrycktes tveksamhet inför tanken att släppa

avtalsprincipen fri i kommersiella sammanhang. Det sades alt risken för svåröverskådliga transaktioner och i förlängningen även formlösa säkerhetsöverlåtelser var alltför stor. Andra menade att dessa farhågor var överdrivna och anförde att avtalsprincipen fungerar utmärkt i många länder. Vid överläggningarna uttalades också skilda uppfattningar i frågan huruvida det kunde vara befogat att särreglera konsumentköpen och -eventuellt med vissa förbehåll - låta dessa följa avtalsprincipen.

Givetvis kan det för många konsumenter synas egendomligt att inte så att säga få full äganderätt till en vara som har betalts, om varan kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är dock fast förankrad i det svenska rättssystemet och har goda skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden skulle innebära en principiell nyhet i svensk rätt. För vissa praktiskt viktiga fall finns särregler som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom registrering (se lagen 1975:605 om registrering av båtbyggnadsförskoll). Att införa ett sådant registreringsförfarande för mera vardagliga konsumentköp skulle enligt min mening medföra alltför stora praktiska olägenheter. Jag är inte beredd att för närvarande förorda att traditionsprincipen överges på konsumentomrädet.

Den mera grundläggande frågeställningen om det är befogat att generellt införa avlalsprincipen i svensk rätt förutsätter ytterligare överväganden och analyser som inte låter sig göras inom ramen för det nu förestående projektet. Jag kommer alt noga följa utvecklingen på området och vid behov ta upp saken på nytt i lämpligt sammanhang.

Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter

Mitt förslag: Lagen skall gälla köp och i tillämpliga delar byte av lösa saker.

Utredningens förslag: Lagen skall gälla köp av lös egendom, dock inte tomträtt. Lagen skall i tillämpliga delar gälla även byte av lös egendom (se betänkandet s. 95 f).

Remissinstansema: Några remissinstanser tillstyrker utredningens förslag, men de flesta menar atl konsumenlköpsreglerna även fortsättningsvis bör vara begränsade lill köp av lösöre. Flera remissinstanser anser att lagen i vart fall inte bör gälla köp av fondpapper.

Skälen rör mitt förslag: Den gällande konsumenlköplagen är tillämplig på köp av varor. Med "varor" åsyftas därvid vad som i juridiskt språkbruk brukar betecknas som lösöre, dvs. rörliga fysiska föremål. Tillämpningsområdet för den allmänna köplagen, såväl den gällande som den föreslagna, är däremot mera vidsträckt och omfattar köp av all lös egendom. Under den lagen faller således exempelvis förvärv av byggnad på annans mark, bostadsrätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper. Den allmänna köplagen gäller i tillämpliga delar också byte av lös egendom.

Konsumentköplagens mera begränsade tillämpningsområde motiverades i förarbetena med att behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenter gör sig gällande främst beträffande köp av dagligvaror, varaktiga konsumtionsvaror, t.ex. möbler, saml kläder, skor etc.

Enligt utredningens mening bör konsumenlköplagen ha samma tillämpningsområde som den allmänna köplagen. Utredningen anför att en utvidgning av konsumentköpreglerna från att gälla köp av lösöre till atl gälla köp av lös egendom i och för sig torde få endast begränsad praktisk betydelse men att det är svårt att finna något egentligt skäl mot en sådan reform. Det finns enligt utredningen knappast anledning atl om man inför en fristående konsumentköplag likväl låta vissa konsumentköp av lös egendom regleras av den allmänna köplagen och inte av konsumenlköplagen. Likaså, menar utredningen, bör konsumenlköplagen i tillämpliga delar gälla byte av lös egendom.

Utredningens förslag att konsumenlköplagen skall gälla inte bara köp utan även, i tillämpliga delar, byte har i huvudsak fått ett positivt gensvar bland remissinstanserna. När del däremot gäller förslaget att tillämpningsområdet för konsumenlköplagen skall utvidgas till att avse all lös egendom är många remissinstanser kritiska.

För egen del är jag närmast benägen att instämma i remisskritiken. Köp förekommer av de mest skiftande slag och under de mest skiftande former. Behovet av och önskemålet om en viss lösning är inte detsamma i alla fall. När det gäller den allmänna köplagen har reglerna kunnat

utformas så att de möjliggör, och i vissa fall också inbjuder till, erforderliga avvikelser i avtalet. Något sådant är emellertid inte möjligt i konsumenlköplagen vilken ju i princip skall vara tvingande.

Om man sålunda vill låta konsumenlköplagen omfatta all lös egendom och utformar reglerna så att de framstår som en rimlig normallösning vid köp inte bara av lösöre utan även av hus på annans mark, bostadsrätter, fordringar, värdepapper m.m. går det med hänsyn till vad som bör gälla beträffande köp av de senare objekten knappast att sätta skyddsnivån beträffande köp av lösöre så högt som önskvärt. Det torde exempelvis inte vara möjligt att ha samma avbeställningsregler i fråga om köp av bostadsrätter eller aktier som i fråga om köp av möbler och annat lösöre. Och regler om avhjälpande passar inte alltid så bra vid exempelvis köp av fondpapper.

I och för sig skulle man naturligtvis kunna tänka sig att ha en särreglering för vissa objekt, t.ex. fondpapper och bostadsrätter. Det torde emellertid vara förenat med en del svårigheter såväl att välja ut vilka objekt som i detta avseende bör komma i fråga som att bestämma lämpliga särregler. En särreglering av nu avsett slag skulle också komplicera lagen och göra den mer svårtillgänglig allmänt sett.

För egen del anser jag i likhet med vad som uttalades i förarbetena till den gällande konsumenlköplagen att behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenter gör sig gällande främst beträffande köp av lösöre. Skyddsbehovet är inte lika starkt i fråga om köp av exempelvis fondpapper, bostadsrätter m.m. När det gäller köp av hus på annans mark innebär det förslag till ändring av förslaget till ny köplag som jag tidigare idag har redogjort för, att konsumenten tillförsäkras ett skydd i form av tvingande regler i fråga om fel i byggnaden. Skyddet motsvarar vad som har föreslagits i fråga om köp av fastighet.

Vid övervägande av det nu anförda har jag kommit till uppfattningen att tillämpningsområdet för konsumenlköplagen, åtminstone för närvarande, inte bör utvidgas till att omfatta all lös egendom utan liksom hittills vara begränsat till lösöre.

I den gällande konsumenlköplagen anges det som köpet skall avse med ordet "vara". Nu förekommer ordet "vara" även i den föreslagna nya köplagen men där som en allmän och obestämd beteckning på föremålet för köpet. I denna senare obestämda betydelse kan ordet "vara" användas även i en ny konsumentköplag. Men som definition på den egendom som lagen är tillämplig på passar det inte.

Det vore enligt min mening att föredra om man i en modern konsumentlagstiftning kunde använda något annat ord än lösöre i lagtexten. Synonymt med lösöre används ibland uttrycket lösa saker. Så är fallet exempelvis i konsumenttjänstlagen. Detta senare uttryck är lättare att förstå och genom att använda samma ord i konsumenlköplagen undviker man omotiverade språkliga skillnader mellan de bägge regelsystemen. Jag förordar därför att konsumenlköplagen anges vara tillämplig på köp - och i tillämpliga delar även byte - av lösa saker. Det innebär bl.a. att lagen

Prop. 1989/90:89

Lagens

tillämpningsområde

blir tillämplig på köp av husbyggsatser (jfr. det tidigare redovisade Prop. 1989/90:89
förslaget om konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m.). Lagens

tillämpningsområde 2.2.2 Förmedlarens ansvar

Mitt förslag: Om en näringsidkare förmedlar ett köp mellan privatpersoner skall förmedlaren svara solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser enligt lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 99

f)-Remissinstansema: De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig i

frågan. Endast från ett håll framförs negativa synpunkter på utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Den gällande konsumenlköplagen är enligt 1 § andra stycket tillämplig inte bara när en konsument köper en vara från en näringsidkare utan också när en konsument köper en vara från någon som inte är näringsidkare men köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren. Bestämmelsen har till syfte främst att hindra att lagen kringgås vid försäljning av begagnade varor. Det förekommer inte sällan att sådana varor säljs av privatpersoner genom förmedling av en näringsidkare. Om alla köp av detta slag föll utanför lagen skulle denna lätt kunna kringgås. Den som säljer de begagnade varorna skulle, i stället för att köpa in varorna och sälja dem i eget namn, kunna uppträda som ombud för den enskilde säljaren. I fall då en näringsidkare aktivt handhar försäljningen av en vara torde köparen sällan uppmärksamma atl näringsidkaren inte uppträder i eget namn utan bara som ombud för en privatperson. Genom den gällande regeln motverkas också risken att en näringsidkare kringgår konsumenlköplagen genom att anlita en privatperson som bulvan och framställa sig själv som ombud för denne.

Som utredningen har framhållit kan det vid en reformering av konsumentköpreglerna knappast komma i fråga att inskränka reglernas tillämpningsområde i förmedlingsfallen. Vad som däremot finns anledning att överväga är om inte konsumentens ställning bör stärkas i de situationer där säljaren är en privatperson men köpet förmedlas av en näringsidkare.

Utredningen har föreslagit att en näringsidkare som har förmedlat ett köp mellan privatpersoner får svara solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser mot köparen. Förslaget innebär att, om det vid ett sådant köp föreligger ett dröjsmål med varans avlämnande eller fel i varan, köparen kan välja om han vill vända sig mot den private säljaren eller näringsidkaren/förmedlaren med sina krav på grund av avtalsbrottet.

För säljaren - som är en privatperson - blir ansvaret detsamma som i dag. Anlitar han en näringsidkare för att genomföra försäljningen får han finna sig i att ansvara enligt konsumenlköplagen. Från hans sida sett blir nyheten all näringsidkaren blir ansvarig jämte honom. Skulle köparen

göra gällande krav mot den förmedlande näringsidkaren, får säljaren räkna med att denne i sin tur regressvis kommer att rikta krav mot honom.

Det kan från skilda utgångspunkter anföras både för- och nackdelar med utredningens förslag. För förmedlaren kan naturligtvis det skärpta ansvaret medföra en ökad risk, trots att han som regel har regressrätt gentemot säljaren. Särskilt om det förflyter en tid innan påföljder görs gällande mot förmedlaren, kan det visa sig att ett regresskrav inte kan tillgodoses därför att säljaren saknar pengar eller har försvunnit. En sådan ökad risk kan göra det svårare att få näringsidkare att åta sig att förmedla försäljning av begagnade varor för privatpersoners räkning.

Men förslaget innebär klara fördelar för köparen. Denne är ofta omedveten om att den näringsidkare som han har kontakt med inte är säljare. Och även om han är medveten om det, inser han ofta inte att den omständigheten att säljaren är en privatperson försämrar hans rättsliga ställning i förhållande till vad som skulle vara fallet om det var den förmedlande näringsidkaren som var säljare. En skärpning av den förmedlande näringsidkarens ansvar kan vidare föranleda denne att visa större försiktighet vid granskning av varan och återgivande av uppgifter som säljaren har lämnat om den, något som är ägnat att minska risken för att konsumenten skall bli vilseledd.

Vad särskilt gäller rätten att få ett fel avhjälpt, något somjag kommer att behandla i det följande, torde i de flesta fall näringsidkaren ha betydligt bättre möjligheter att avhjälpa ett fel än den privatperson som är säljare. Och skulle det visa sig föranleda oskälig kostnad eller olägenhet att avhjälpa ett fel, skall någon skyldighet därtill inte föreligga.

Vid ett samlat övervägande av för- och nackdelarna med förslaget har jag, i likhet med utredningen, kommit lill uppfattningen att den ökade trygghet som förslaget skulle innebära för konsumenten överväger de nackdelar som skulle kunna uppstå genom atl möjligheterna att anlita näringsidkare som förmedlare vid försäljning av begagnade varor minskar. Jag förordar därför att den nya konsumenlköplagen skall innehålla en regel av nu behandlat slag.

Prop. 1989/90:89 Avhjälpande och omleverans

utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag förutom att Prop. 1989/90: 89 köparens rätt att kräva omleverans enligt utredningsförslaget förutsätter Avhjälpande att felet är av väsentlig betydelse för köparen (se betänkandet s. 154 ff). och omleverans

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak. Från näringslivshåll kritiseras dock att förslaget hindrar avtal om all köparen skall betala en viss del av kostnaden för atl avhjälpa felet.

Skälen för mitt förslag: I förslaget till ny allmän köplag intar påföljderna avhjälpande och omleverans, dvs. rättelse av fel, en central roll i påföljdssystemet. De är avsedda att utgöra de påföljder som i första hand skall komma i fråga vid fel i en vara. Beträffande de närmare skälen för mitt förslag i den delen se prop. 1988/89:76 s. 36 ff.

De skäl som jag har redovisat för att den nya allmänna köplagen bör innehålla regler om rättelse av fel gör sig i minsl lika stor utsträckning gällande när köparen är en konsument. För konsumenten kan en laglig rätt att få ett fel i en vara avhjälpt genom säljarens försorg i många fall vara av stort värde. Konsumentköp avser ofta tekniskt komplicerade produkter, och vid fel av måttlig omfattning är konsumenten - om han i övrigl är nöjd med varan - oftast i första hand intresserad av att felet avhjälps. Det kan dessutom vara så all del är just säljaren som har de bästa förutsättningarna att åtgärda felet. Och för köparen är det i allmänhet förenat med mindre besvär att vända sig till säljaren för att få ett fel avhjälpt än att begära prisavdrag och själv ombesörja avhjälpandet eller att häva köpet och göra ett ersättningköp på annat håll. Rätten att kräva att ett fel i varan avhjälps ter sig särskilt angelägen för konsumenten när det gäller varor som har installerats hos honom eller som har bearbetats eller på annat sätt utrustats eller anpassats för köparens speciella ändamål. Jag anser således i likhet med utredningen att den nya konsumenlköplagen - på samma sätt som den föreslagna nya allmänna köplagen - bör ge köparen en rätt att kräva att säljaren avhjälper fel i varan.

Enligt förslaget till ny allmän köplag skall säljaren vara skyldig att efterkomma köparens krav på avhjälpande, om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Detta bör gälla även för konsumentköp.

I förslaget till ny allmän köplag har säljaren getts en rätt att på eget initiativ avhjälpa etl fel. Härigenom har säljaren fått en möjlighet att undgå de mera ingripande påföljder som köparen kan aktualisera. Vissa begränsningar har dock ställts upp. Köparen behöver inte acceptera en rättelse som innebär en avsevärd olägenhet för honom eller som gör att han riskerar att inte få sina egna kostnader ersatta av säljaren. Frågan är nu om säljaren bör ges samma rätt atl på eget initiativ avhjälpa felet vid konsumentköp.

Som jag nyss har varit inne på är det i allmänhet till fördel för en köpare att få ett fel avhjälpt av säljaren. Och även om konsumenten i det enskilda fallet skulle föredra en annan lösning än att få felet avhjälpt.

finns det skäl som talar för att säljaren bör ha rätt att på eget initiativ avhjälpa felet.

Avhjälpande av fel innebär i förhållande till utbyte av varan eller hävning av köpet atl onödig värdeförstöring kan undvikas. Om varan alertas kan säljaren i regel inte efter reparation åter sälja den som ny. I stället måste han ofta avyttra den till ell förhållandevis lågt pris. Dessa kostnader liksom säljarens hanteringskostnader drabbar naturligtvis till slut hela konsumenlkollektivet. Ekonomiska hänsyn talar därför för att avhjälpande av ett fel skall komma i fråga i första hand.

Det är numera vanligt att tekniskt mera komplicerade varor säljs på villkor som ger säljaren rätt att avhjälpa eventuella fel. När det gäller vissa kategorier av varor, såsom bilar, finns en väl utvecklad organisation för omhändertagande av reklamationer och reparationer av fel. Köparen har i regel möjlighet att få en reparation utförd på annan ort än den där han har köpt varan och utan att ens i förväg behöva vända sig till säljaren. Det är osäkert om denna ordning, som onekligen ger köparen stora fördelar, skulle upprätthållas i nuvarande form, om köparen gavs en generell rätt att vägra att godta avhjälpande av ett fel.

En annan fördel med en ordning som ger säljaren räll att avhjälpa fel är alt hela reklamationshanteringen förenklas i de fall när säljaren väljer att utnyttja sin rätt. Då undviks de tvister som ofta är förenade med andra påföljder, t. ex. tvist i frågan huruvida hävningsförutsättningar föreligger.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört kan jag ansluta mig till utredningens uppfattning att säljaren även vid konsumenlköp bör ha en rätt att på eget initiativ avhjälpa fel i varan. I likhet med utredningen anser jag att den rätten inte bör begränsas till någon viss kategori avvaror eller på annat sätt.

Jag förordar således att man även vid konsumentköp bör acceptera att köparens valrätt i fråga om den påföljd han vill göra gällande vid ett fel i varan förses med det undantaget att säljaren kan undvika andra påföljder än skadestånd genom att avhjälpa felet. En ovillkorlig förutsättning härför bör dock vara att avhjälpandet sker snabbt och utan några beaktansvärda olägenheter för köparen.

En särskild fråga som har berörts vid remissbehandlingen är om konsumenlköplagen bör innehålla en möjlighet för parterna att avtala att köparen skall betala en viss del av kostnaden för att få ett fel i varan avhjälpt. Rätten att få felet avhjälpt skulle t. ex. kunna kombineras med att köparen står en viss självrisk för kostnaderna för avhjälpandet. Att säljaren tar ut en självrisk eller på annat sätt belastar köparen med en kostnad i samband med avhjälpandet innebär naturligtvis, såsom framhållits från näringslivshåll, att reklamationshanteringen förenklas genom att säljaren slipper ta itu med fel av mindre omfattning. När den sålda varan är behäftad med ett fel beror detta emellertid på att säljaren har misslyckats med att överlämna den avtalade prestationen till köparen. Säljaren har alltså gjort sig skyldig till ett brott mot köpeavtalet. Det

Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter

avtalade priset för varan avser en vara i felfritt skick. Om köparen skulle behöva betala kostnader för att få varan reparerad skulle det i praktiken innbära att köparen tvingades betala ett högre pris för varan än som avtalats. Det är inte rimligt. Det kan dessutom inte uteslutas att ett sådant system skulle leda till sämre kvalitetskontroll vid tillverkning och försäljning av varor. Därtill kommer atl köparen vid fel i varan ofta drabbas av allehanda besvär och olägenheter. Redan detta kan sägas utgöra en typ av självrisk. Det är inte rimligt att köparen skall behöva tåla ytterligare belastningar för att få varan återställd till det skick som han hade rätt att förvänta sig redan vid leveransen. Jag förordar därför att avhjälpande alltid skall ske ulan kostnad för köparen.

När del gäller omleverans, dvs. ett utbyte av den felaktiga varan mol en annan felfri, är det utan tvekan fråga om en mera ingripande påföljd än ett avhjälpande av felet. Som jag redan har framhållit bör säljaren under vissa förutsättningar ha rätt att på eget initiativ undgå mera ingripande påföljder genom att avhjälpa det fel som köparen åberopar. Eftersom säljaren således skall kunna avhjälpa ett fel även när köparen kräver omleverans, saknas det enligt min mening anledning att, som utredningen föreslagit, begränsa rätlen lill omleverans lill sådana fall då felet är väsentligt.

De skäl som jag har angivit för säljarens rätt all på egel initiativ avhjälpa ett fel till undvikande av mera ingripande påföljder har giltighet även i fråga om omleverans. Jag förordar därför att säljaren även skall ges en rätt att på egen bekostnad företa en omleverans, om det kan ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Prop. 1989/90:89 Hävning

hävningsregeln vid köparens dröjsmål med betalningen godtas genomgående.

Skälen for mitt förslag: Hävning av ett avtal kan något förenklat sägas innebära att en part på grund av den andra partens avtalsbrott ställer in såväl sin egen som motpartens prestation. Det är således fråga om en myckel ingripande åtgärd. Som en allmän obligationsrättslig princip gäller att hävning får ske endast om avtalsbrottet är av större betydelse.

Enligt gällande konsumentköplag får hävning av köp i princip ske vid säljarens dröjsmål, om säljaren inte efter uppmaning av köparen avlämnar varan inom skälig tid. Rätt till hävning föreligger dock ej om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen (se 3 §). Vid fel i varan får köparen häva köpet, om säljaren inte inom skälig tid efler det att köparen begärt det avhjälper felet eller lämnar ny felfri vara i den felaktigas ställe. Rätt till hävning förutsätter dock all felet är av ej ringa betydelse för köparen

(4§).

Den gällande konsumenlköplagen uppställer således som villkor för rätt till hävning atl dröjsmålet eller felet inte är av ringa betydelse för köparen. Konsumentköpsutredningen har föreslagit att den nya konsumenlköplagen skall som villkor för rätt till hävning ställa upp kravet att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen. Detta har allmänt accepterats av remissinstanserna. Även jag anser att rätt till hävning skall förutsätta att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse och att bestämmelsen bör formuleras så att väsentligheisfrågan skall bedömas från köparens synpunkt. Det skall alltså beaktas vilka ölägenheter m.m. som dröjsmålet har medfört för den enskilde konsumenten med hänsyn till dennes förhållanden. Motsvarande krav gäller enligt den föreslagna nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 39 ff).

En särskild fråga som flera remissinstanser har tagit upp är om det bör krävas att säljaren också har insett eller bort inse att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för konsumenten. Ett sådant krav galler enligt den föreslagna nya allmänna köplagen. De remissinstanser som har berört frågan har genomgående menat atl ett sådant krav bör ställas upp även i konsumenlköplagen.

För egen del kan jag inte biträda den ståndpunkten. Med hänsyn till den informella avtalssituation som ofta föreligger när det gäller konsumenlköp skulle ett sådant krav i alltför hög grad kunna beskära konsumentens möjlighet att häva. I likhet med utredningen anser jag därför atl en konsument skall få häva ett köp, om säljarens dröjsmål eller ett fel i varan av särskild anledning är väsentligt just för honom eller henne, oberoende av om säljaren insett eller bort insett detta. I händelse av tvist mellan parterna torde emellertid bevisbördan för avtalsbrottets väsentlighet få anses ligga på konsumenten. Detta innebär att konsumenten vid exempelvis ell kortvarigt dröjsmål måste visa på någon särskild omständighet som gör atl dröjsmålet trots sin kortvarighel var av väsentlig betydelse för honom.

Prop. 1989/90:89 Hävning

Den nuvarande konsumenlköplagen innehåller inte några bestämmelser om påföljderna av köparens avtalsbrott. 1905 års allmänna köplag innehåller däremot sådana bestämmelser som gäller även för konsumentköp. Enligt 28 § köplagen får säljaren häva köpet vid köparens dröjsmål med betalningen. Hävningsrätt föreligger dock inte - såvitt gäller bl.a. konsumentköp - om dröjsmålet är av ringa betydelse.

Den nya konsumenlköplagen bör enligt vad jag tidigare förordat (se avsnitt 2.1.1) i princip innehålla alla lagregler som skak gäUa för konsumentköp. Den bör därför innehålla en regel om hävning vid köparens dröjsmål med betalningen. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att som en parallell till motsvarande krav vid säljarens avtalsbrott det bör som en förutsättning för hävning vid köparens dröjsmål med betalningen ställas upp etl väsentlighetskrav. Vid väsentlighetsbedömningen bör emellertid, till skillnad från vad som gäller vid de förut behandlade situationerna, inte krävas alt dröjsmålet är av väsentlig betydelse för just säljaren. I stället bör prövningen la sikte på avtalsbrottet mera allmänt. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt den föreslagna nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 40f).

2.4.2 Tilläggstid och leveransuppmaning

Prop. 1989/90:89 Hävning

Mitt forslag: Vid säljarens dröjsmål med avlämnandet får köparen häva köpet, om varan inte avlämnas inom en av köparen utsatt tilläggstid som inte är oskäligt kort eller, om någon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det att kravet framställdes. Vid köparens dröjsmål med betalningen får säljaren häva köpet, om köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid som inte är oskäligt kort. I dessa fall får hävning ske ulan någon väsentlighetsprövning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 141 f och 220).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas genomgående utan erinran.

Skälen för mitt förslag: På många håll i utlandet finns ett förfarande med s.k. tilläggstid. Innebörden av det kan beskrivas så att en part får göra även ett icke väsentligt avtalsbrott till hävningsanledning genom att sälla ut en tilläggstid för fullgörande. Sker fullgörande inte inom tilläggstiden, blir parten berättigad att häva köpet. Förfarandet med tilläggstid verkar alltså till förmån för den part som vill åberopa ett avtalsbrott genom att han inte behöver styrka att väsentlighetskravet är uppfyllt i det enskilda fallet. Regler om tilläggstid har föreslagits i den nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 41f). Frågan är nu om man bör införa sådana regler också i konsumenlköplagen.

Utsättandet av en tilläggstid kan vara ett sätt att undgå bevissvårigheter om det framstår som tveksamt ifall väsentlighetskravet är uppfyllt eller om parten har svårt att styrka detta. Parten kan då sätta ut en frist vars längd är anpassad till omständigheterna i det enskilda fallet. I det

praktiska livet är del för övrigt vanligt att en avtalspart som blir utsatt för ett avtalsbrott inte häver avtalet förrän han har uppmanat motparten att fullgöra sin prestation. Även den part som har begått avtalsbrottet kan vara betjänt av att hans motpart sätter ut en tilläggstid. Han vet då att han, om han presterar inom den utsatta tiden, undgår hävning.

Med hänvisning till del nu anförda biträder jag utredningens uppfattning atl ett förfarande med tilläggstid bör införas i konsumenlköplagen såvitt avser säljarens dröjsmål med avlämnandet av varan samt köparens dröjsmål med betalningen. För den förra situationen bör dock regeln, som utredningen också har föreslagit, ges en något vidare utformning. Om säljaren är i dröjsmål med avlämnandet, framstår det ofta som naturligt för köparen alt erinra säljaren om dennes skyldighet att leverera varan. Däremot ligger det inte lika nära till hands för en köpare som är konsument att också sätta ul en bestämd tid inom vilken leverans skall ske. I den mån en sådan tid sätts ut, och den inte är oskäligt kort, bör givetvis köparen kunna häva köpet om leverans inte sker inom tilläggstiden. För att köparen skall kunna häva köpet bör det emellertid vara tikräckligt att denne, sedan etl dröjsmål inträtt, har begärt att varan skall avlämnas utan att det har skett inom skälig tid därefter.

Prop. 1989/90:89 Skadestånd

2.5 Skadestånd

2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret

Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan är säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar).

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 179 ff).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande. Vissa remissinstanser tillslyrker förslaget medan andra, särskilt från näringslivshåll, ställer sig negativa. Flera av de instanser som är kritiska mot förslaget anser att skadeståndsansvaret bör bygga på vållande med omvänd bevisbörda, ett s.k. presumtionsansvar.

Skalen för mitt förslag: Vid den gällande konsumentköplagens tillkomst intogs en restriktiv hållning till att genom tvingande lagregler tillförsäkra konsumenten rätt till skadestånd av säljaren vid fel och dröjsmål. Lagen ansågs främst böra garantera konsumenten möjlighet att framtvinga en riktig prestation från säljarens sida eller att genom hävning frigöra sig från avtalet så att konsumenten kunde skaffa motsvarande vara från annat håll. Det ansågs däremot mindre lämpligt att införa tvingande regler om ett vidsträckt skadeståndsansvar för säljaren, bl.a. på grund av att sådana regler skulle kunna ge upphov till svårbedömda tvister. Vidare framhölls att skadorna för konsumenten i enskilda fall kunde bli

betydande och medföra stora kostnader för säljaren, som var svåra att Prop. 1989/90:89 bedöma på förhand men som denne måste se till att ha täckning för. Skadestånd Ytterligare ett skäl för en återhållsam attityd ansågs vara att köplagsut-redningen, som hade till uppgift att undersöka frågor rörande skadeståndets roll inom den allmänna köprätten, då ännu inte hade slutfört sitt uppdrag (se prop. 1973:138 s. 138 f).

Mot den angivna bakgrunden inskränktes den tvingande regleringen av säljarens skadeståndsskyldighet vid konsumentköp till att ge konsumenten en rätt till skälig ersättning för utgifter som han ådrar sig till följd av fel eller dröjsmål. Ersättningsrätt föreligger såvida inte säljaren kan visa att försummelse inte ligger honom till last (6 §). Del är med andra ord fråga om ett s.k. presumtionsansvar. Bestämmelsen medger atl säljaren genom förbehåll i köpeavtalet kraftigt inskränker sitt skadeståndsansvar i förhållande till vad som följer av den allmänna köplagens dispositiva skadeståndsregler.

Konsumenten kan visserligen också kräva skälig ersättning för avhjälpande av fel i en vara. Detta gäller emellertid endast under förutsättning att det är fråga om ett fel som säljaren eller någon för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa och att sådant avhjälpande eller motsvarande inte sker inom skälig tid (4 §). I annat fall har konsumenten inte någon tvingande rätt att få ersättning för avhjälpande av fel, inte heller med stöd av den nyss nämnda bestämmelsen i 6 §.

Enligt min mening bör konsumenten vid konsumentköp tillförsäkras en betydligt bättre rätt att erhålla ersättning för eventuella ekonomiska skador på grund av fel eller dröjsmål än som gäller enligt den nuvarande konsumenlköplagen. Konsumenten skulle annars få en alltför svag position när del gäller att tvinga fram en avtalsenlig prestation från näringsidkarens sida. Av betydelse härvidlag är att redan de rättsliga möjligheterna för konsumenten att häva avtalet är begränsade genom att - som huvudregel - ett väsentlighetskrav ställs upp som förutsättning för hävning. Denna ordning har förestavats av hänsyn till näringsidkaren. Till detta kommer att hävning många gånger är en även för konsumenten ofördelaktig och inte minst opraktisk påföljd. Med hänsyn till bl.a. dessa förhållanden bör rätten till skadestånd vid fel och dröjsmål ges en mer framskjuten plats i en ny konsumentköplag än den har i den gällande.

I och för sig kan det naturligtvis finnas en risk för att en mera vidsträckt tvingande rätt för konsumenten att erhålla skadestånd på grund av fel och dröjsmål kan leda till ett större antal tvister. Enligt min mening är risken dock inte så stor. Och de ekonomiska skador som en konsument kan åsamkas vid fel och dröjsmål torde oftast vara begränsade och inte alltför svåra att fastställa. Jag vill i sammanhanget även erinra om atl del i konsumenttjänstlagen har införts tvingande regler om skadestånd vid fel och dröjsmål (se bl.a. 31 § konsumenttjänstlagen).

Som jag ser del bör konsumenten i princip tillförsäkras en tvingande rätt till ersättning vid fel och dröjsmål.

Fråga uppkommer då vilka förutsättningar som bör gälla för denna Prop. 1989/90:89 ersättningsrätt. I avtalsförhållanden bygger skadeslåndsskyldigheten ofta Skadestånd på vållande. Sä är i stor utsträckning fallet i 1905 års köplag, även om etl strikt ansvar med undantag för s.k. objektiv omöjlighet gäller i vissa fall. Också enligt konsumenttjänstlagen inträder skadeståndsansvar på grund av fel eller dröjsmål endast vid vållande på säljarens sida. I den senare lagen är dock skadeståndsregeln utformad som ett presumtionsansvar.

Som jag närmare har utvecklat i propositionen om allmän köplag finns det anledning att i fiera avseenden sätta i fråga det nuvarande köprättsliga regelsystemet när det gäller skadeståndsskyldighel (se prop. 1988/89:76 s. 43ff). Jag har där pekat på att den tekniska utveckling som skett, och som kommer att ske, gör atl del många gånger framstår som mindre ändamålsenligt att låta prövningen utgå från om det föreligger vållande på den avtalsbrytande partens sida. Att det exempelvis uppstår fel och tekniska störningar i säljarens tillverkningsapparat behöver inte bero på någon försummelse av säljaren eller någon som han svarar för. Men det kan ändå ligga närmare till hands atl säljaren skall bära konsekvenserna av detta än att köparen skall göra det.

I propositionen om ny allmän köplag har skadeståndsansvaret utformats efter mönster från reglema i 1980 års FN-konvention. Dessa regler bygger på ett s.k. kontrollansvar. Tekniskt är konirollansvaret utformat så att det ställer upp fyra förutsättningar som alla skall vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att alla förutsättningarna är uppfyllda.

För att säljaren skall gå fri från ansvar krävs för det första alt det föreligger ett hinder för fullgörelse. Hindrets art är i och för sig utan betydelse, men det skall röra sig om ett faktiskt hinder.

För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. Det spelar ingen roll om säljaren har varit vållande eller inte.-Poängen med föreskriften är att förhållanden som ligger innanför det som säljaren i princip kan påverka, t.ex. interna förhållanden i säljarens verksamhet eller hans ekonomiska förhållanden, inte skall kunna åberopas som befrielsegrunder.

Ett tredje villkor för ansvarsbefrielse är att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpet. Säljaren svarar med andra ord för det som var förutsebart vid köpet.

Slutligen är det ett villkor att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret. Säljaren måste alltså tillgripa alternativa fullgörelsemöjligheter när sådana finns.

Kontrollansvaret innebär också ett visst ansvar för handlande av tredje man. Om avtalsbrottet kan hänföras till någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, blir säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om de nyss beskrivna förutsättningarna för ansvarsbefrielse är uppfyllda såväl för säljarens egen del som för den som har anlitats för fullgörelsen. Säljarens skadeståndsskyldighet kan med andra ord inte bli lindrigare genom att han har anlitat någon utomstående för att fullgöra

köpet. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller på någon annan i tidigare säljled.

Jag har i propositionen om ny allmän köplag uttalat som min uppfattning att en reglering med ett kontrollansvar medför en rimlig avvägning mellan parternas intressen och en lämplig anpassning till dagens samhälle. Lagrådet har i sill yttrande över köplagsförslagel förklarat sig dela denna uppfattning. De skäl som motiverar ett konlrollansvar i den allmänna köplagen gör sig enligt min mening gällande med samma styrka i fråga om konsumentköp. Den omständigheten att regleringen i detta senare avseende kommer att bli tvingande kan inte föranleda annat bedömande.

Några remissinstanser har anfört att del förhållandet alt konsumenttjänstlagens skadeståndsansvar bygger på vållande utgör ett skäl i sig för atl införa ett motsvarande ansvar i en ny konsumentköplag. Jag håller med om att skadeståndsansvaret inte gärna bör vara utformat på skilda sätt vid konsumentköp respektive konsumenttjänster. Men detta bör enligt min mening lösas så att också konsumenttjänsllagens skadeståndsregler i fortsättningen skall bygga på ett kontrollansvar. Till detta återkommer jag i avsnitt 2.8.1

Med hänvisning till del anförda förordar jag - i likhet med utredningen - att reglerna om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan skall bygga på ett kontrollansvar.

Prop. 1989/90:89 Skadestånd

2.5.2 Skadeståndsskyldighetens omfattning

Mitt förslag: Den skadeståndsskyldighet vid dröjsmål och vid fel i varan som följer av kontrollansvaret skall i princip omfatta köparens alla förluster till följd av säljarens avtalsbrott. Säljaren skall inte kunna friskriva sig från detta skadeståndsansvar. Skulle skadeståndsskyldigheten vara oskäligt betungande med hänsyn till säljarens ekonomiska förhållanden, skall dock skadeståndet kunna jämkas efter vad som är skäligt.

Utredningens förslag: Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan skall omfatta ersättning för utgifter, inkomstförlust och prisskillnad samt - såvida inte annat har avtalats - även annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet (se betänkandet s. 172 ff).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har kritiserats från skilda utgångspunkter. Från näringslivshåll har invänts mot köparens rätt till ersättning för inkomstbortfall. Andra remissinstanser har riktat kritik mot möjligheten alt avtala bort konsumentens rätt lill ersättning för olika följdförluster.

Skälen för mitt förslag: I den nuvarande konsumenlköplagen är, som jag har berört i föregående avsnitt, den till konsumenternas förmån tvingande, rätten lill ersättning för skada på grund av säljarens kontraktsbrott myckel begränsad. Den omfattar endast köparens utgifter (se 6 §).

Köparens rätt till skadestånd vid säljarens kontraktsbrott vid konsument- Prop. 1989/90:89 köp regleras i övrigl av reglerna i den allmänna köplagen. Dessa regler får Skadestånd anses ge köparen en gynnsam ställning när det gäller rätten till skadestånd. Den allmänna köplagens regler sätts emellertid i stor utsträckning ur spel genom friskrivningsklausuler i köpeavtalen. Sådana klausuler ingår regelmässigt i standardavtal som förekommer på konsumentköpsomrädet. Dessa klausuler får oftast till följd att konsumenten slår ulan rätt till ersättning för andra förluster än de utgifter som han har rätt till ersättning för enligt det minimiskydd som följer av 6 § konsumenlköplagen. De förluster som konsumenten härigenom inte får ersättning för kan i enskilda fall uppgå till kännbara belopp.

Enligt min mening bör man nu förstärka konsumenternas ställning i skadeståndshänseende. Ensådan förstärkning förutsätter att lagreglerna utformas så att möjligheterna för säljaren att friskriva sig från skadeståndsansvaret begränsas eller tas bort. I konsumenttjänstlagen (se 31 §; jfr 3 §) har möjligheterna för näringsidkaren alt friskriva sig från skadeståndsansvaret också i princip lagits bort.

Det köprättsliga skadeståndsansvaret omfattar liksom det allmänna skadeståndsansvaret i princip alla skador som faller inom adekvansens ram, dvs. skador vilka till sin art och omfattning är typiska följder av avtalsbrottet. Bland sådana skador märks, vid sidan av sådana utgifter som avses i 6 § gällande konsumentköplag, framför allt kostnad för täckningsköp och förlorad arbetsförtjänst. Med kostnad för täckningsköp avses den särskilda kostnad som drabbar köparen, om han efter hävning av ett köp måste köpa motsvarande vara från annat håll till ett högre pris än det som avtalats vid det ursprungliga köpet. Konsumenten har ett starkt intresse av att kunna få ersättning för denna kostnad. Annars kan han bli tvungen att göra en ytterligare ekonomisk insats för att få tillgång till en sådan vara som han ursprungligen köpt. Det skulle minska värdet av den hävningsrätt som tillkommer konsumenten vid dröjsmål och fel i varan. Resultatet skulle t. o. m. kunna bli all köparen ser sig nödsakad att avstå frän hävning av köpet och sålunda hålla till godo med en felaktig vara. Förlust av den typ som det här är fråga om har köparen normalt ingen möjlighet att undvika. Säljaren har i regel möjlighet att förutse och kalkylera med förluster av detta slag. Liksom utredningen anser jag därför att konsumenten alllid bör ha rätt till ersättning för denna typ av förlust. Det bör alltså inte finnas någon möjlighet för säljaren att friskriva sig från skyldigheten att ersätta kostnad för täckningsköp.

Förlorad arbetsförtjänst som köparen drabbas av på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan är en förlust som för den drabbade köparen är lika kännbar som kostnad för täckningsköp och sådana utgifter som avses i 6 § gällande konsumentköplag. Att kostnad för föriorad arbetsförtjänst kan uppkomma för köparen är något som säljare i akmänhet har anledning att räkna med. Enligt min mening bör säljaren därför inte heller ha möjlighet att friskriva sig från ansvaret för sådan förlust.

Vid kommersiella köp kan ett dröjsmål eller fel i varan ofta orsaka köparen betydande följdförluster. Det sammanhänger med att köparen i regel har avsett all sälja varan vidare eller att använda den i sin näringsverksamhet. Även vid konsumentköp kan emellertid köparen i vissa fall drabbas av följdförluster som har samband med hans utnyttjande eller tilltänkta utnyttjande av varan. Det kan vara fråga om atl en förhands-beställd resa med bilfärja inte kan utnyttjas därför att den nyinköpta bilen är felaktig och måste repareras eller att en beställd diskmaskin inte levereras i lid och därför inte kan installeras i samband med en pågående ombyggnad av köparens kök utan måste inmonteras senare till en högre kostnad. Andra exempel är att ett frysskåp är felaktigt och inte kan användas till förvaring av beställda livsmedel, vilka måste kasseras, eller alt en utebliven leverans av möbler medför att köparen går miste om ett tillfälle att på fördelaktiga villkor avyttra det gamla möblemanget.

Det är endast i relativt speciella situationer som detta slag av följdförluster uppkommer vid konsumentköp. Som utredningen har pekat på är del däremot sannolikt vanligare vid konsumentköp att ell kontraktsbrott förorsakar köparen olika slag av besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. Som exempel kan nämnas att köparen måste sätta till fritid för att besöka säljaren och lämna tillbaka en felaktig vara eller hämta en vara som inte var färdig vid ett tidigare besök, att han får ägna längre tid åt arbetsresor medan hans nyköpta bil repareras, att hushålls- eller trädgårdsarbete blir betungande därför att en köpt Köksmaskin eller molorgräsklippare inte kan användas eller alt konsumenten inte får avsett utbyte av sin semester därför att en beställd segelbål inte levereras i tid eller ett inköpt tält inte skyddar mot väta. Frågan är i vad mån konsumenten skall ha rätt till ersättning för denna typ av olägenheter och obehag. Köp i konsumentförhållanden har i allt större utsträckning kommit att avse varor som tillgodoser fritidsintressen eller som är avsedda att underlätta arbete av olika slag. Intrång i sådana intressen har därför i ökad grad kommit all uppfattas så atl de har en direkt ekonomisk betydelse (jfr prop. 1984/85:110 s. 274). Det finns därför enligt min mening inte skäl att behandla dessa fall annorlunda än andra följdförluster. Jag anser därför i likhet med utredningen att sådana fall bör omfattas av rätten till ersättning för följdförluster. Ersättningen får i hithörande fall i regel bestämmas på grundval av en skönsmässig uppskattning. En förutsättning för rätten till ersättning fär sädana skador är all de inte består av enbart ej alltför betydande ölägenheter som man alltid måste räkna med när någon försummar sig i ett avtalsförhällande. Skador av rent ideell natur som obehag, olust och irritation över det besvär som ell kontraktsbrott kan välla bör sålunda inte ge rätt till ersättning. Den närmare gränsdragningen mellan fall som kan anses ha ekonomisk betydelse och andra fall får emellertid överlämnas åt rättstill-lämpningen.

Frågan är då om även rätten till ersättning för följdförluster skall vara tvingande till konsumentens förmån eller om del finns skäl att i det

Prop. 1989/90:89 Skadestånd

hänseendet medge en lättnad i säljarens skadeståndsansvar genom att, Prop. 1989/90:89

såsom utredningen har föreslagit, medge friskrivning från säljarens ansvar Skadestånd

för sådana förluster. För säljaren är det svärare att förutse och kalkylera

med sädana förluster för köparen, eftersom följdförluster oftast är

betingade av köparens individuella förhållanden. Detta skulle kunna tala

för att säljaren borde ha en möjlighet att friskriva sig från ansvaret att

ersätta sådana förluster.

Även om den typ av följdförluster som uppkommer genom att köparen drabbas av besvär eller olägenheter pä grund av säljarens avtalsbrott har blivit vanligare under senare tid, är det knappast troligt att följdförluster i konsumentförhållanden skulle vara av sådan omfattning att de totalt sett skulle vara betungande för säljarsidan att bära eller att de på ett märkbart sätt skulle drabba konsumentkollektivet i form av högre priser. För den konsument som drabbas av en följdförlust kan det emellertid i det enskilda fallet vara fråga om en ekonomiskt kännbar förlust. Om säljaren fick rätt att friskriva sig från ansvaret för följdskador, skulle det sannolikt komma att utnyttjas framför allt vid försäljning av kapitalvaror, dvs. vid den typ av köp där följdskador företrädesvis kan förväntas uppkomma i sådana fall då säljaren inte fullföljer sitt åtagande enligt köpeavtalet. Visserligen kan jag hålla med om att ett skadeståndskrav som innefattar ersättning för följdskador kan vara mer svårbedömt, kräva en mer omfattande utredning och kanske även förorsaka större kostnader än reklamationsärenden i allmänhet. Jag kan emellertid inte dela utredningens uppfattning att det i och för sig beaktansvärda intresset av att förenkla reklamationshanteringen kan tillåtas väga tyngre än köparens intresse av att vara tillförsäkrad rätt till ersättning för hela den förlust som uppkommer pä grund av att säljaren inte levererar den köpta varan i enlighet med åtagandet enligt köpeavtalet.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att även rätten till ersättning för följdförluster skall vara tvingande till konsumentens förmän.

Vad jag nu har anfört innebär således att jag förordar atl de regler som den nya konsumenlköplagen skall innehålla om säljarens skyldighet att ersätta köparen för skador till följd av avtalsbrott skall vara helt och hållet tvingande till förmän för köparen. I undantagsfall skulle en sådan reglering kunna bli alltför betungande för en enskild säljare. Det kan t. ex. gälla en mindre näringsidkare som har såll en relativt billig vardagsvara och där det pä grund av köparens speciella förhållanden har uppställ ovanligt stora följdförluster för köparen. För att undvika oskäliga resultat av den tvingande regleringen behövs det en undantagsregel för sädana fall. Den kan lämpligen utformas som en jämkningsregel av samma slag som den som i dag finns i konsumenttjänstlagen (se 34 §). Till den närmare utformningen av regeln återkommer jag i specialmotiveringen.

Mitt förslag: Säljarens köprättsliga ansvar för skador pä grund av fel i varan skall omfatta även skador som pä grund av fel i den sålda varan uppkommer pä annan egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 191 - 198).

Remissinstansema: De fiesta remissinstansema tillstyrker utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: En särskild fräga som rör säljarens skadeståndsskyldighel är ansvaret för produktskador. Med produktskada avses en skada som en skadebringande egenskap hos en såld vara orsakar pä person eller på annan egendom än den sålda varan. Den gällande konsumenlköplagen är enligt en uttrycklig bestämmelse inte tillämplig på ersättning för förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan (se 19 §). I förslaget lill ny allmän köplag har jag förordat att säljarens köprältsliga skadeståndsansvar enligt den lagen inte skall omfatta produklskador (se prop. 1988/89:76 s. 50 ff). Jag framhöll i det sammanhanget att de särskilda konsumentskyddsaspekter som kan motivera ett ansvar för produktskador i konsumentförhållanden inte gör sig gällande i fräga om den allmänna köplagen.

Särskilda lagregler om produktansvar saknas för närvarande. I stället får allmänna skadeständsrätisliga principer tillämpas (se närmare härom prop. 1988/89:76 s 51). I justitiedepartementet förbereds emellertid för närvarande lagstiftning om produktansvar. En departementspromemoria med förslag till en produktskadelag kommer att läggas fram inom kort. De nya produktansvarsreglerna kan antas komma att innebära att i första hand tillverkare och importörer får ett strikt ansvar för personskada samt för skada som drabbar sådan egendom som används huvudsakligen för enskilt ändamål.

Genom del pågående lagstiftningsarbetet med en produktskadelag kommer konsumenternas möjligheter till ersättning för produktskador att förbättras pä ett avgörande sätt. För en konsument kan del emellertid mänga gånger vara förenat med bäde kostnader och besvär att behöva vända sig till en tillverkare eller importör med skadeståndskrav som grundar sig på en produktskada. Det framstår oftare som naturligare för konsumenten att vända sig mot säljaren med sådana krav. Detta gäller särskilt i fall då konsumenten samtidigt har anspråk på ersättning för fel i den sålda varan och för skador som detta fel har orsakat pä annat än den sälda varan. Exempel pä sådana situationer kan vara att en tvättmaskin pä grund av fel skadar det behandlade tvättgodset eller att ett plagg i samband med tvätt färgar av sig och förstör andra plagg. I sådana

fall är det enligt min mening oftast mest praktiskt för konsumenten att Prop. 1989/90:89 kunna få sina anspråk behandlade i ett sammanhang. Jag delar därför Skadestånd utredningens uppfattning att säljaren bör ha ett skadeståndsansvar gentemot konsumenten även för skador på annan egendom än den sälda produkten. Med hänsyn till detta ansvars nära sammanhang med det köprättsliga felansvaret synes det mest praktiskt att säljarens skadeståndsansvar för sådana produktskador inordnas i det köprättsliga ansvaret. Denna lösning stämmer överens med vad som för närvarande gäller beträffande konsumenttjänster (se 31 § konsumenttjänstlagen).

Liksom när det gäller regleringen i konsumenttjänstlagen bör säljarens ansvar för produktskador enligt konsumenlköplagen begränsas till att avse skador på egendom som tillhör konsumenten eller nägon medlem av dennes hushåll. När det gäller skador på egendom som tillhör nägon annan saknas det nära sammanhang med fel i den sälda varan som motiverat att krav på ersättning skall kunna bedömas i ett sammanhang. Krav pä ersättning för skador på egendom som tillhör en sädan tredje man bör i stället bedömas enligt utomobligatoriska regler om produktansvar.

Vid personskador till följd av skadebringande egenskaper hos en produkt blir det ofta fräga om ganska komplicerade förhållanden. I sädana fall är det lämpligt att frågan om ersättning bedöms enligt de utomobligatoriska regelsystemen. Liksom utredningen anser jag därför att personskadefallen bör - såsom skett i konsumenttjänstlagen - lämnas utanför regleringen i konsumenlköplagen.

Vad jag nu har anfört innebär att jag förordar att det i konsumenlköplagen skall föras in en bestämmelse om att säljaren skall ha ett skadeståndsansvar gentemot konsumenten för skador som ett fel i den sälda varan orsakar pä annan egendom som tillhör konsumenten eller nägon medlem av dennes hushåll. Liksom när det gäller ansvaret enligt konsumenttjänstlagen bör ansvaret eiiligt konsumenlköplagen dock bara avse egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

En reglering i konsumenlköplagen av det slag som jag nu har förordat innebär att en konsument som drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av konsumenlköplagen har möjlighet att rikta sitt skadeståndsanspråk mot säljaren med stöd av den lagen. Konsumenten kan emellertid också med stöd av utomobligatoriska regler rikta skadeståndsanspråk mot andra som är ansvariga enligt dessa regler. När en produktskadelag har trätt i kraft kan således konsumenten med stöd av den lagen rikta anspråket mot tillverkaren eller importören.

De fiesta produktskador torde orsakas av fel som föreligger redan när varan lämnar tillverkaren. Det är därför angeläget att det ekonomiska ansvaret för produklskadorna drabbar tillverkaren eller, när det gäller en importerad vara, importören även i de fall när konsumenten väljer att rikta sitt anspråk pä ersättning mot säljaren. Säljarens möjligheter att i sin tur till ett bakre led föra tillbaka ansvaret för de kostnader som han har haft för att ersätta en produktskada som har drabbat en konsument är

2.6 Avbeställning

2.6.1 Möjligheten att avbeställa

Mitt forslag: Konsumenten skall ha en i princip ovillkorlig möjighet att avbeställa en vara innan den har avlämnats.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med mitt utom så tillvida att avbeställning inte skall få ske när varan hålls tillgänglig för köparen (se betänkandet s. 205 f).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fäll ett blandat mottagande. Flera remissinstanser avstyrker eller ställer sig tveksamma till en avbeslällningsmöjlighet för konsumenten. Andra remissinstanser tillslyrker däremoi förslaget.

Skalen för mitt förslag: Begreppet avbeställning brukar användas för den situationen att nägon som har ingått ett avtal om köp ängrar köpet och vill komma ifrån affären pä sä rimliga villkor som möjligt. Varken 1905 års allmänna köplag eller den gällande konsumenlköplagen innehåller några bestämmelser om avbeställning.

I 1905 års allmänna köplag finns dock bestämmelser som kan sägas tangera ämnet. De handlar om öppet köp. De innebär att, om öppet köp är avtalat, en köpare som har fält en vara frän säljaren kan lämna tillbaka varan inom viss tid och därmed i praktiken ställa in köpet. I princip förutsätter öppet köp en överenskommelse mellan parterna. Inom detaljhandeln är del emellertid vanligt med ett system som innebär att i stort sett alla köp är öppna köp. En lämplig reglering av möjligheterna till öppet köp bör enligt min mening i första hand komma till stånd genom förhandlingslösningar mellan konsumentverket och berörda näringslivsorganisationer med hänsyn bl.a. till förhållandena i skilda branscher.

Vad frågan nu gäller är om man bör införa en generell möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innan den har avlämnats.

Atl en konsument som har ingått ett köpeavtal sedermera önskar dra sig tillbaka frän köpet kan ha olika orsaker. Köpet kan frän början ha varit mindre välbetänkt. Konsumenten kanske vid närmare eftertanke

blir pä det klara med alt han inte har något större behov av varan eller att köpet innebär en alltför stor påfrestning för hans ekonomi. Del kan också vara så att varan kan anskaffas frän ett annat håll till ett förmånligare pris. Som utredningen har framhällit är det självfallet önskvärt att förhastade köp undviks, och det är en viktig uppgift för de konsument-upplysande organen att informera om detta. Säljarna har naturligtvis också ett ansvar för all marknadsföringen bedrivs pä ett sätt som inte motverkar detta intresse.

En önskan att avbeställa etl köp behöver emellertid inte bottna i att köpet var mindre välbetänkt. Del kan bero på all förhållandena har ändrats på ett sätt som inte kunde förutses när konsumenten ingick avtalet. Ändrade familje- eller arbetsförhållanden, sjukdom, arbetslöshet eller plötsliga oväntade utgifter kan radikalt förändra situationen för konsumenten. Från hans synpunkt är det givetvis en fördel att kunna dra sig tillbaka frän ett köp som av olika anledningar inte längre är förenligt med hans intressen. Sä länge nägon avbeslällningsmöjlighet inte föreligger har säljaren rätt all kräva att köparen lar emot varan och betalar priset. Om köpeavtalet går ul pä tillverkning av en vara kan säljaren - åtminstone formellt enligt bestämmelserna i 1905 års lag - fortsätta all lägga ned arbete och kostnader på tillverkningen även om köparen förklarar att han inte längre vill ha varan. Jag har i förslaget till ny allmän köplag utförligt diskuterat skilda aspekter som gör sig gällande i fräga om avbeslällningar och därvid bl.a. pekat på att del från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas som olämpligt om en tillverkning som inte är önskad av den som har beställt den likväl kommer till stånd.

Med hänvisning särskilt till detta förhällande har i förslaget till ny allmän köplag tagits in en bestämmelse som ger köparen möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom.

Vid bedömningen av frågan om konsumenten skall ha möjlighet att avbeställa ett konsumentköp är del givet att en sådan möjlighet inte bör vara snävare än den som följer av den föreslagna nya allmänna köplagen. I blickpunkten kommer i stället spörsmålet om konsumenten bör medges en mera vidsträckt avbeställningsmöjlighet.

När det gäller konsumenttjänster har konsumenten enligt konsumenttjänstlagen en i princip ovillkorlig möjlighet att genom avbeställning begära att näringsidkaren skall ställa in fortsatt utförande av tjänsten. Det är därvid likgiltigt vilken orsaken är till att konsumenten inte längre önskar få det beställda arbetet utfört av näringsidkaren. Som uttalades i förarbetena lill nämnda lag (prop. 1984/85:110 s. 101) saknas del nämligen normalt anledning atl - särskilt i fråga om egendom som tillhör konsumenten eller står under dennes rädighet - en näringsidkare skall kunna kräva att fä fullfölja en tjänst som konsumenten inte längre önskar fä utförd.

Det torde i och för sig förhålla sig pä det sättet att skälen för en avbeslällningsmöjlighet är särskilt framträdande i fräga om tillverknings-

Prop. 1989/90:89 Avbeställning

avtal och avtal om utförande av en tjänst. Men en sådan möjlighet är naturligtvis till stor fördel för konsumenten ocksä i andra fall. För en ordning med en längre gående avbeställningsmöjlighet talar även det förhällandet att det många gånger kan vara svårt att avgöra om ett avtal skall betraktas som ett köp eller som ell avtal om tjänst. Problem kan uppkomma med bl.a. sädana mellanformer som innebär att en standardvara, t.ex. en fritidsbåt av en viss typ, i samband med att den levereras skall förses med speciell inredning och tilläggsutrustning. Att i sådana fall olika regler skulle gälla beroende på om avtalet bedöms som ett köp eller som en tjänst torde för den enskilde konsumenten framstå som främmande och omotiverat.

I sammanhanget bör ocksä erinras om att tendensen i butikshandeln allt mer går mot att generellt medge öppet köp. Eftersom köparen i dessa fall tillåts att ångra köpet efter det att varan har avlämnats kan det framstå som inkonsekvent att inte ocksä medge honom en rätt att frånträda köpet före avlämnandet.

Säljarens intresse av ett konsumenlköp är nästan alltid av uteslutande ekonomisk natur och kan tillgodoses genom regler om en ekonomisk uppgörelse mellan parterna.

Vid ett samlat övervägande av dessa och övriga omständigheter harjag kommit till uppfattningen att en konsument vid ett konsumentköp bör ha möjlighet att avbeställa köpet oavsett vilken typ av köp det gäller.

Man kan ställa frågan om en sådan avbeställningsmöjlighet bör begränsas till fall då vissa oförutsedda förhållanden inträder som påverkar köparens behov av varan eller möjlighet att betala den. Sådana förhållanden kan t.ex. vara dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom. Som utredningen har anfört är det emellertid knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångar in just sädana fall men utestänger andra. Valet skulle i stället fä stå mellan att inskränka avbeställningsmöjligheten till vissa lätt avgränsbara fall, vilket skulle ge ett stelbent och kanske delvis slumpartat utfall, eller att ge reglerna en sä allmän utformning att del knappast blir fråga om någon reell inskränkning. En begränsning av nu antytt slag bör därför inte komma i fråga.

Som jag har nämnt i det föregående tar frågan om avbeställning sikte pä tiden före avlämnandet. Utredningen har för sin del velat göra den begränsningen att avbeställning inte skall fä ske om varan visserligen inte har avlämnats men hålls tillgänglig för konsumenten. Enligt min mening finns det emellertid knappast anledning att begränsa regeln pä det sättet. Vad frågan om avbeställning ytterst handlar om är vilken ersättning som köparen bör betala till säljaren. Om köparen avbeställer en vara i det sena skede att den redan hålls tillgänglig för honom, bör detta beaktas vid ersättningens bestämmande, vartill jag återkommer i nästa avsnitt. Atl direkt utesluta avbeställning i nu avsedda fall finns det däremot knappast skäl för. Sä länge varan inte har avlämnats bör konsumenten således alltid kunna avbeställa den.

Prop. 1989/90:89 Avbeställning

Mitt förslag: Om konsumenten avbeställer en vara eller om säljaren häver köpet pä grund av konsumentens betalningsdröjsmål, skall säljaren ha rätt lill ersättning för de särskilda kostnader som kan hänföras till avtalet och avbeställningen eller hävningen samt med etl skäligt belopp för förlust i övrigt. Ersättningen skall dock inte utgå vid vissa kvalificerade betalningshinder. Ersättning skall inte heller utgå om konsumenten avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med mitt såvitt gäller avbeställning. Nägon särskild regel för del fallet att köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat föreslås dock inte. De föreslagna reglerna för hävning tar sikte enbart på vissa kvalificerade betalningshinder (se betänkandet s. 210 f, 220 f).

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Flera företrädare för näringslivet anser att säljaren i princip bör ha samma ersättning (vid avbeställning) som om avtalet hade fullföljts, med avdrag endast för de besparingar som säljaren gör genom att inte behöva fullfölja avtalet. Konsumentverket anser att säljaren vid avbeställning bör ersättas endast för särskilda kostnader i samband med försäljningen.

Skälen för mitt forslag: Om en avbeställningsmöjlighet skall vara av värde för konsumenten mäste denne kunna frigöra sig från avtalet pä rimliga ekonomiska villkor. Samtidigt måste givetvis skälig hänsyn tas till säljarens befogade intresse av att inte drabbas av förluster till följd av en avbeställning. Sådana förluster skulle dessutom i sista hand drabba konsumentkollektivet.

En avbeställningsmöjlighet utan principiell skyldighet för konsumenten att utge ersättning till säljaren skulle kunna uppmuntra till oöverlagda köp och inverka störande på omsättningen. Om en säljare inte kunde räkna med en rätt till ersättning i händelse av avbeställning, skulle han givetvis bli obenägen atl för en kunds räkning ta hem varor som inte ingår i del normala sortimentet. Följden kunde då bli en försämrad servicenivå med nackdelar för inte minst glesbygdsbefolkningen. Del gäller alltså all söka nä en godtagbar avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande.

Liksom vid konsumenttjänster bör vid konsumentköp ersättningen beräknas enligt den s.k. additionsmetoden. Denna innebär i princip att konsumenten får betala säljarens särskilda kostnader samt en skälig andel av säljarens vinst. I fråga om den närmare utformningen av ersättningsreglerna har utredningen utförligt redovisat varför enligt utredningens mening reglerna om avbeställning inte kan göras helt parallella med de i konsumenttjänstlagen (betänkandet s. 213). Jag kan i huvudsak biträda vad utredningen därvid anfört.

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89

Vid avbeställning av en köpt vara bör säljaren till en början ha rätt lill ersättning för kostnader som han har haft för att ingå avtalet. Dessa kostnader kan avse t.ex. utarbetande av ritningar eller offert eller inhämtande av kreditupplysning på köparen. Vidare bör ersättning utgå för säljarens särskilda kostnader för att fullgöra avtalet. Vid tillverknings-avtal kan dessa bestå av utgifter för material, arbetslöner m.m. Vid andra köp kan det vara fråga om det pris som säljaren har fält betala för varan plus frakt. Eftersom säljaren vid avbeställning får behålla varan bör han dock inte få ersättning för de kostnader som han kan tillgodogöra sig exempelvis genom att sälja varan eller utnyttja materialet för annan tillverkning. Föranleder avbeställningen i sig särskilda kostnader för säljaren bör han få ersättning också för dessa. Del kan l.ex. vara fråga om kostnad för frakt av varan tillbaka till säljarens leverantör.

Säljarens rätt till ersättning bör emellertid inte begränsas till sädana särskilda kostnader som nu har berörts. Ersättningen bör i princip bestämmas så att den också ger ett bidrag till verksamhetens allmänna kostnader och en viss kompensation för utebliven vinst pä affären. Ersättningen bör emellertid normalt inte motsvara hela det överskott som skulle ha uppstått för säljaren om köpet hade fullgjorts. I annat fall skulle köparens avbeställningsmöjlighet knappast innebära någon ekonomisk fördel för denne. Avbeställningen innebär för övrigl alllid den fördelen för säljaren atl han undgår eventuella kostnader som kan uppkomma i samband med eller efter leveransen.

När det gäller alt bestämma säljarens rätt till ersättning utöver de särskilda kostnaderna ställer sig situationen olika vid tillverkningsavtal och vid andra köp. Vid ett tillverkningsavtal bör utgångspunkten vara att överskottet intjänas successivt. Vid sädana köp är det därför skäligt att sätta ersättningen i relation till den tid som har förfiutit mellan avtalet och avbeställningen och den tid som återstår innan leverans skulle ha ägt rum samt omfattningen av nedlagt arbete. En sädan regel har ocksä den fördelen att den gynnar en köpare som gör sin avbeställning i ett tidigt skede och därmed hindrar säljaren från att lägga ned onödigt arbete pä att fullgöra avtalet.

Vid andra köp än tillverkningsavtal kan man inte pä samma sätt säga att överskottet intjänas successivt under den tid som förflyter mellan avtalsslutet och leveranstidpunkten. Även för sådana köp skall dock lidsfaktorn kunna tillmätas en viss betydelse. Genomsnittligt sett borde sålunda säljarens olägenheter av en avbeställning vara mindre ju tidigare avbeställningen sker. Genom en tidig avbeställning kan han exempelvis besparas besvär med alt hantera och förvara varan för köparens räkning.

Av väsentlig betydelse vid bestämmandet av säljarens ersättning vid avbeställning blir givetvis relationen mellan det avtalade priset och säljarens anskaffningskostnad, eller med andra ord det påslag som säljarens priskalkyl bygger på. Storleken av detta påslag varierar i hög grad mellan olika varugrupper och olika företag. I enlighet med vad som tidigare har anförts bör säljarens vinst inte anses till fullo intjänad förrän

Prop. 1989/90:89 Avbeställning

han har fullgjort sin leveransskyldighet och de förpliktelser som i övrigt åligger honom enligt avtalet.

Säljaren bör därför vid avbeställning av säväl tillverkningsköp som köp av annat slag ges rätt alt - förutom ersättning för särskilda kostnader -uppbära ersättning med etl skäligt belopp för sin förlust i övrigt till följd av avbeställningen. Vid bedömningen av vad som är ett skäligt belopp bör hänsyn tas till priset för varan, tidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete samt omständigheterna i övrigl. Genom hänvisningen till omständigheterna i övrigt blir det möjligt att beakta exempelvis sådant som att säljaren pä grund av ett tillverkningsavtal som sedermera avbeställs har nödgats avböja andra uppdrag och nu inte kan utnyttja sina resurser till fullo eller att det avbeställda köpet avser en vara av säsongskaraktär som när avbeställningen sker inte längre är möjlig alt avsätta.

Det är givet att det i mänga fall kan medföra bäde besvär och kostnader att bestämma storleken av den ersättning som konsumenten enligt de föreslagna reglerna skall betala till säljaren. Det framstår därför som önskvärt att parterna redan dä köpeavtalet ingås kan avtala om en standardiserad ersättning som konsumenten skall betala vid en avbeställning. För konsumenten kan det ofta vara en fördel att i förväg veta vad en avbeställning kostar honom. Och för näringsidkaren kan ett avtal om en pä förhand bestämd avbeställningsersättning spara in administrativt arbete och kostnader. Ur samhällelig synpunkt är det naturligtvis en fördel om parterna kan reglera sina mdlanhavanden sä att tvister undviks.

Med hänvisning till det nu anförda anser jag i likhet med utredningen att det bör öppnas en viss möjlighet för parterna att pä förhand avtala om den ersättning som konsumenten skall betala i händelse av avbeställning. Det kan emellertid inte komma ifråga att medge total avtalsfrihet. Fördelarna för konsumenten att mot en rimlig ersättning kunna avbeställa varan skulle dä kunna omintetgöras. För alt ett avtal om konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeställning skall kunna göras gällande mot denne bör avtalet i princip framstå som en standardiserad tillämpning av de ovan förordade reglerna.

Avbeställningsreglerna innebär att köparen skall ha en i princip ovillkorlig möjlighet att mot en rimlig ersättning avbeställa varan innan den har avlämnats, oberoende av de skäl som ligger bakom avbeställningen. Det betyder bl.a. att köparen kan avbeställa varan, om han inser att han inte kommer att kunna betala i rätt tid. Det finns inte något som hindrar att konsumenten avbeställer sedan han har rakat i dröjsmål. Tvärtom kan en avbeställning aktualiseras av en påminnelse från säljaren om dröjsmålet.

Om konsumenten i en situation som nu avses avbeställer varan skall ersättningen bestämmas pä det sätt som som jag förut har redogjort för. Men anta att konsumenten inte avbeställer varan utan förhåller sig passiv

Prop. 1989/90:89 Avbeställning

och detta leder till att i stället säljaren häver köpet på grund av belalningsdröjsmål.

Som jag ser det kan det avgörande för ersättningens omfattning inte vara vem av parterna som hinner först med sin åtgärd, säljaren med hävning eller konsumenten med en avbeställning. Detta motiverar att konsumentens ersättningsskyldighet gentemot säljaren vid en hävning frän dennes sida pä grund av dröjsmål med betalningen regleras på samma sätt som konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeställning. Också i övrigt talar goda skäl för en sädan överensstämmelse.

Både i 1905 ärs allmänna köplag och i den föreslagna nya allmänna köplagen finns regler om att en köpare som inte fullgör sina förpliktelser i vissa fall kan bli befriad frän ersättningsskyldighet, nämligen om det föreligger ett betalningshinder av kvalificerat slag. Det kan exempelvis vara fräga om ett avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen. Ett motsvarande undantag bör gälla vid konsumentköp.

I anslutning till avbeställningsreglerna vill jag slutligen ta upp ett spörsmål som har aktualitet endast inom vissa branscher men som där det förekommer har vållat en del debatt. Jag tänker pä s.k. haltande bundenhet. Inom bl.a. handeln med bilar är det vanligt att säljaren förbehåller sig en viss acceptfrist med anledning av ett anbud som den presumtive köparen har lämnat. I praktiken brukar det gå till sä att konsumenten undertecknar en beställningshandling medan säljaren förbehåller sig rätt att vänta ett visst antal dagar, vanligen fyra, med att bekräfta beställningen, dvs. acceptera anbudet.

Från säljarhåll har det ofta framhållits all det är nödvändigt atl en säljare har möjlighet att göra vissa undersökningar och kontroller avseende exempelvis en lämnad bytesbil innan han binder sig. Under acceptfristen är konsumenten bunden av sitt anbud medan säljaren har möjlighet att välja om han vill ingå ett avtal eller inte; man brukar tala om hallande bundenhet. Denna haltande bundenhet har på mänga häll upplevts som orättvis, och det har sagts att det inte är rimligt att konsumenten är bunden i vidare mån än hans motpart är det.

De regler om avbeställning som jag har beskrivit i det föregående innebär att konsumenten kan avbeställa en vara under acceptfristen. Om detta sker torde en tillämpning av reglerna ofta leda till att endast en begränsad ersättning skulle behöva utges. Enligt min mening finns det emellertid skäl att i konsumentförhållanden generellt föreskriva att en köpare som avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat inte skall vara skyldig att utge nägon ersättning alls.

Prop. 1989/90:89 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 240 ff).

Remissinstansema: Ett fätal har berört utredningens förslag. Konsumentverket har lämnat det utan erinran medan övriga har ställt sig tveksamma till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt är köparen hänvisad att hålla sig till sin avtalspart, säljaren, när det gäller anspråk med anledning av brott mot köpeavtalet. För att köparen skall ha räll atl i stället vända sig mot nägon annan fordras att det föreligger någon form av åtagande av denne, exempelvis genom en garanti eller pä grund av ett reparationsåtagande.

Som utredningen har visat förekommer situationer där köparens befogenheter att framställa krav pä grund av fel i den köpta varan är utan något värde för honom därför att hans avtalspart, säljaren, inte kan nås eller är försatt i en sådan ekonomisk situation att han inte kan tillgodose köparens rättmätiga krav. Jag delar utredningens bedömning att det för sädana fall är motiverat med särskilda regler som i möjligaste män ger köparen del av det skydd som lagen föreskriver. Detta kan åstadkommas genom att köparen ges en tvingande räll att vända sig med sitt anspråk direkt mot nägon i ett tidigare säljled.

Det är alltså inte fräga om atl öppna en generell möjlighet för en konsument atl vända sig mot någon i ett bakre led. Möjligheten att vända sig mot någon i ett bakre led bör i stället vara förbehållen rena undantagssituationer. Det är angelägel att reglerna utformas sä att inte säljarens ansvar för sin prestation urholkas. Jag anser alt den avgränsning som utredningen har föreslagit, nämligen att köparens direkltalan skall förutsätta atl säljaren antingen är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, är väl avvägd. För egen del anser jag att det dessutom är befogat med den begränsningen att en näringsidkare mot vilken ett direktkrav skall få riktas har överlåtit varan för vidareförsäljning. Därigenom förhindras att en näringsidkare, som saknar anledning att räkna med atl den sålda varan skall kunna bli föremål för ett konsumentköp, överraskas av ett krav frän en konsument.

Rätten till direklkrav bör omfatta alla tidigare led i säljkedjan, frän tillverkaren till och med säljarens leverantör. En begränsning härvidlag till exempelvis närmast föregående näringsidkare, säljarens leverantör, skulle i en del fall kunna leda till att värdet av rätten till direkttalan blev begränsat, eftersom det kan vara svärare för en konsument att spåra denne än atl få kännedom om varans tillverkare eller generalagent.

En rimlig förutsättning för atl ansvar skall kunna göras gällande mot ett tidigare led är att det fel som åberopas förelåg redan när varan

Prop. 1989/90:89 Anspråk mot näringsidkare 1 tidigare led

lämnade det ledet. Ett solidariskt ansvar för fel som har uppkommit i ett senare led bör enligt min mening inte komma i fräga.

Om köparen vid direktkrav skulle kunna vända sig mot något av de bakre leden med vilket som helst av de krav som han pä grund av felet är berättigad alt rikta mot säljaren, skulle detta i allmänhet komma att innebära att näringsidkaren i det bakre ledet drabbas av ett strängare ansvar gentemot konsumenten än han har i förhällande till den som han har salt varan till. Detta skulle vara ett oacceptabelt resultat och en rimlig avvägning med hänsyn till näringsidkarens intresse är enligt min mening all konsumentens rätt i förhällande till del bakre ledet begränsas så atl konsumenten vid en direkltalan inte kan göra gällande längre gående förmåner mot näringsidkaren i ett bakre led än vad den som har förvärvat varan frän denne skulle ha haft rätt till. För att inte värdet av möjligheten till direkttalan skall urvattnas, krävs det emellertid att den principen kompletteras med en föreskrift av innebörd att de villkor som gällde vid vidareförsäljningen frän det bakre ledet fär åberopas gentemot konsumenten endast i den män de villkoren med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och dennes säljare. De rättigheter som konsumenten har gentemot sin säljare till följd av tvingande lagregler skall han således alltid vid direkttalan kunna göra gällande mot en näringsidkare i etl bakre led.

Pä de punkter där de tvingande reglerna vid konsumentköp inte leder till annat, blir konsumentens rätt mol nägon i ett tidigare säljled således beroende inte bara av avtalet mellan konsumenten och säljaren utan också av avtalet mellan näringsidkaren i det bakre ledet och den som förvärvade varan frän honom. Detta leder bland annat till att konsumenten, om han häver köpet, inte kan fä tillbaka ett högre belopp av sin köpesumma än vad som motsvarar det pris för vilket varan har salts av säljaren i det bakre ledet.

Den inskränkning av det bakre ledets ansvar som följer av det nyss sagda begränsar i viss män värdet av rätten att vända sig mot bakre led med direktkrav. Enligt min mening motiveras dock en sädan begränsning av rimliga hänsyn mot den som drabbas av ell direklkrav. Betydelsen för konsumenten härav är också relativt begränsad. Om hans krav gäller att fä etl fel avhjälpt eller att få den felaktiga varan utbytt kommer han inte i nägon sämre ställning och det är just de påföljderna som är avsedda att i första hand komma i fråga vid fel i den köpta varan.

En särskild fråga i samband med rätten till direkttalan är vad som skall gälla i fräga om reklamation. För att en talerätt av del slag som jag har beskrivit skall vara av ett reellt värde för en konsument, mäste reklamalionsfristen även i dessa fall räknas från konsumentens förvärv av varan från säljaren. Detta leder till att det för ett bakre led blir osäkert när ett ansvar för sålda varor slutligt upphör, eftersom den saken blir beroende av hur lång tid varan befinner sig hos olika näringsidkare i senare led innan den slutligen förvärvas av en konsument. En näringsidkare i ett bakre led kan därför inte förlita sig enbart pä de reklamationsregler som

Prop. 1989/90:89 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led

2.8 Följdändringar i annan lagstiftning

2.8.1 Konsumenttjänstlagen (1985:716)

Mitt förslag: Näringsidkarens skadesländsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål skall bygga på ett s.k. kontrollansvar.

Utredningens förslag: Finns ingen motsvarighet.

Skälen för mitt förslag: Som jag har uttalat i det föregående är det angeläget att reglerna om köp och tjänst stämmer överens sä långt som möjligt. Ett område där denna aspekt gör sig gällande med styrka är ersättningsfrågan vid fel eller dröjsmål pä näringsidkarens sida.

De gällande reglerna i konsumenttjänstlagen bygger på etl s.k. presumtionsansvar. Näringsidkaren är skadeslåndsskyldig, om han inte kan visa att skadan inte beror på fel eller försummelse av honom eller nägon som på hans sida har anlitats för alt utföra tjänsten. Jag har i det föregående förordat ett annat ansvar för konsumentköp, nämligen ell kontrollansvar. Jag har där ocksä aviserat att jag anser att reglerna i konsumenttjänstlagen bör ändras sä att även de kommer att bygga pä ett kontrollansvar.

En övergäng frän ett presumtionsansvar till ell kontrollansvar i konsumenttjänstlagen torde i och för sig få en endast begränsad praktisk betydelse. Mol bakgrund av det i 4 § konsumenttjänstlagen uppställda kravet pä fackmässighet vid utförandet av en tjänst torde näringsidkaren i allmänhet inte kunna exculpera sig om tjänsten är felaktigt utförd. Ett presumtionsansvar får därför i dessa fall samma verkan som ett kontrollansvar. Däremot kan en övergäng till ett kontrollansvar fä viss betydelse vid dolda fel i det material som har använts. Vid en bedömning utifrån en kontrollansvarsregel medför dolda fel i materialet nästan alltid skadeståndsansvar för näringsidkaren. En exculpationsregel kan ge etl nägol större utrymme för näringsidkaren att bli befriad frän skadeståndsskyldighel.

Enligt min mening framstår den skärpning som ett kontrollansvar därvid kan föra med sig som lämplig. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att den som säljer en vara föreslås fä bära etl sådant ansvar. Eftersom hantverkare och andra som utför tjänster typiskt sett har större kunskaper

Mitt förslag: Har säljaren eller en näringsidkare i ell tidigare säljled överlåtit varan för annan näringsidkares räkning men i egel namn (kommission), skall konsumenten, om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, mot huvudmannen kunna rikta samma anspråk pä grund av fel i varan som han kan göra gällande mot kommissionären.

Utredningens förslag: Utredningen har inte behandlat frågan.

Remissinstanseraa:Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har uppmärksammat sambandet mellan den föreslagna möjligheten för en konsument att i vissa fall vända sig med ett anspråk pä grund av fel i varan direkt mot en näringsidkare i ett tidigare säljled och den bestämmelse i kommissionslagen som innebär att kommissionärens avtal med tredje man inte ger tredje man någon fordringsrätt mot kommissionärens huvudman.

Skälen för mitt fbrslag: Jag har tidigare föreslagit atl en köpare i vissa fall skall kunna vända sig direkt mol en näringsidkare i ell tidigare säljled med anspråk på grund av fel i den sälda varan. Enligt förslaget skall köparen ha en sådan rätt att direkt rikta krav mot ett bakre led när säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. En ytterligare förutsättning är atl näringsidkaren i det bakre ledet har överlåtit varan för vidareförsäljning (se avsnitt 2.11).

Del förekommer säväl i detaljistledet som i tidigare säljled att varor säljs i kommission, vilket innebär att säljaren (kommissionären) bjuder ut varor i eget namn men för annans räkning. Det köpeavtal som kommissionären sluter med tredje man (i detta fall köparen) medför att endast kommissionären och inte dennes huvudman blir ansvarig för avtalets fullgörande gentemot tredje man. Frän tredje mans synpunkt blir alltså kommissionären dennes avtalspart trots all köpeavtalet avser en vara som tillhör huvudmannen. Detta är den principiella skillnaden i

förhållande till vad som gäller vid fullmakt. Ett ombud blir inte avtalspart. Ett ombud binder sin huvudman genom sitt handlande, och huvudmannen blir då part i avtalet.

Regler om kommission finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen), som bl. a. innehåller ett uttryckligt stadgande om atl tredje man inte förvärvar nägon fordringsratt mot huvudmannen genom det avtal som kommissionären sluter för huvudmannens räkning (se 56 §).

Den nuvarande utformningen av reglerna vid kommission innebär alltså att en konsument inte har rätt atl med stöd av den föreslagna regeln om direktkrav mot ett tidigare säljled vända sig mot exempelvis en tillverkare, om konsumenten har förvärvat varan av nägon som har sålt den i kommission för tillverkarens räkning. I det fallet är det inte heller i egentlig mening fråga om ett tidigare säljled, eftersom huvudmannen aldrig har överlåtit varan till kommissionären. Kommissionären har sålt varan på kommittentens uppdrag för dennes räkning. Pä motsvarande sätt innebär kommissionslagens nuvarande reglering ett hinder för konsumenten att med stöd av den föreslagna direktkravsregeln vända sig mot den näringsidkare i tidigare led som har lämnat varan till annan för vidareförsäljning i kommission till annan näringsidkare. Om exempelvis en grossist säljer varor till detaljislledel i kommission för tillverkarens räkning, kan konsumenten, när hans avtalspart, säljaren, är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller är oanträffbar, rikta sitt krav mot grossisten men inte mot tillverkaren.

I vart fall när del är fräga om märkesvaror kan en konsument i regel identifiera tillverkaren av en vara, medan han däremot torde möta svårigheter när det gäller att utröna vilka mellanled i distributionskedjan mellan tillverkare och detaljist som har tagit befattning med varan. En annan omständighet som förtjänar uppmärksamhet i sammanhanget är att en konsument sällan har anledning att känna till att en vara i något led har varit föremål för kommissionsförsäljning. Detta gäller även när det är hans egen avtalspart, säljaren, som säljer varan i kommission för annans räkning. Utifrån sett kan det nämligen ofta uppfattas som att säljaren träffar avtal med kunderna för egen räkning, när det i själva verket är fråga om försäljning i kommission.

Frågan är om en konsument skall ha möjlighet att - under de förutsättningar som jag har föreslagit skall gälla för rätten all rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled - även vända sig mot huvudmannen i ett kommissionsförhållande med anspråk på grund av fel i en vara. Utan en sådan möjlighet skulle värdet av den föreslagna direktkravsregeln enligt min mening urholkas. För att regeln skall fylla sin uppgift att ge konsumenterna det kompletterande skydd som är avsett, bör krav i motsvarande situationer kunna riktas även mot en näringsidkare som genom ett kommissionsavtal har givit annan i uppdrag att sälja varan vidare. Jag förordar därför att kommissionslagens regler ändras i enlighet

Prop. 1989/90:89 Följdändringar i annan lagstiftning

2.10 Kostnader och resursbehov

Den nya konsumenlköplagen kan antas medföra en del initialkostnader för näringslivet, t.ex. i samband med att standardavtal behöver ändras. Man kan ocksä räkna med att branschorganisationer kan behöva sprida information om de nya reglerna och om dessas praktiska betydelse för näringsidkaren. Dessa kostnader mäste dock bli ganska marginella.

Den nya konsumenlköplagen innebär att säljarna fär ett strängare ansvar för olika slag av kontraktsbrott, t.ex. genom att konsumenterna får en utvidgad rätt till ersättning för ekonomiska skador till följd av kontraktsbrott. Här är det till stor del fräga om att ekonomiska risker fiyttas över frän konsumenterna till säljarna. Det är möjligt men inte säkert att detta kommer att leda till nägon prishöjning pä konsumentvaror. Prisbildningen styrs inte bara av kostnadsfaktorer utan även av andra förhållanden, säsom vinstmarginaler, marknads- och konkurrensförhållanden samt varans karaktär. För konsumenterna innebär kostnadsöverflyttningen att kostnadema pulvriseras. Kostnaderna släs ut pä hela konsumentkollektivet i stället för atl drabba enbart de konsumenter som råkat ut för kontraktsbrott frän säljare.

Konsumentverket har en betydelsefull roll när den nya konsumenlköplagen införs. Verkets medverkan krävs bl.a. när det gäller information om de nya reglerna och säkerligen ocksä vid förhandlingar om avtalsvillkor m.m. Här är det emellertid inte fråga om några principiellt nya uppgifter för verket. Möjligen kan det dock under en övergångsperiod krävas att verket koncentrerar resurserna pä dessa uppgifter.

Det finns inte anledning att räkna med att den nya lagstiftningen i övrigt kommer att medföra kostnader och resursbehov för det allmänna som bör beaktas i förevarande sammanhang.

3 Upprättade lagförslag Pp. 1989/90:89

I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. konsumentköplag,

2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till konsumentköplag

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 §

Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar bäde näringsidkaren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.

(Jfr 1 § i utredningens förslag)

Första stycket

I första stycket anges till en början att lagen gäller köp av lösa saker.

Uttrycket "lös sak" används här i dess vedertagna betydelse. Därmed avses varje slag av rörligt fysiskt föremål, t.ex. livsmedel, kläder, möbler, bilar, bätar och kemisk-tekniska produkter. Som lös sak räknas också exempelvis gaser och välskor men inte elektrisk kraft. Genom definitionen i detta stycke undantas från lagens tillämpningsområde köp av fast egendom samt köp av annan lös egendom än lösa saker säsom arrende-och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper, fasta saker t.ex. byggnad pä annans mark m.m.

Föremålet för köpet betecknas i lagen med uttrycket "varan".

För att konsumenlköplagen skall bli tillämplig krävs att köparen är en konsument. Med uttrycket konsument åsyftas en enskild fysisk person (se vidare redogörelsen i prop. 1979/80:9 s. 186 ff). Lagen är alllsä inte tillämplig om köparen är ett bolag eller en förening e.d. Lagen är inte heller tillämplig om köparen är ett dödsbo.

Lagen är inte tillämplig på all försäljning till konsumenter. Det som Prop. 1989/90: 89 har förvärvats skall vara avsett huvudsakligen för enskilt ändamål. Det 1 § förhällandet att varan har inköpts för någon annan än förvärvaren själv, t.ex. en familjemedlem, hindrar självfallet inte atl varan skall anses vara avsedd för enskilt ändamål. Detsamma gäller om köparen förvärvar varan för att ge den som present ät en annan person. Om däremot köparen redan frän början avser att sälja varan vidare i syfte alt göra en vinstgivande affär, kan lagen inte anses tillämplig även om den slutUge förvärvaren kommer att använda varan för enskilt ändamål. Skall varan användas bäde för enskilt ändamål och i näringsverksamhet blir det avgörande vilken användning som är den huvudsakliga. Om exempelvis en droskägare beställer en droskbil för att användas i hans rörelse men i mindre omfattning ocksä som privatbil, är lagen inte tillämplig. Lagen bör däremot anses tillämplig om en företagare köper en bil för familjens bruk även om den tillfälligtvis kan komma atl användas ocksä i rörelsen.

I regel torde del framgå av varans beskaffenhet hur den är avsedd att användas. I händelse av tvist är utgångspunkten att den enskilde köparens avsikt med förvärvet är avgörande. Man måste dock ta hänsyn till säljarens möjligheter att bedöma denna avsikt. Bedömningen fär därför la sikte på de omständigheter som har varit uppfatlbara för säljaren vid köpet. Om exempelvis varan beställs under angivande av en firma, bör säljaren sålunda som regel kunna utgå frän att del inte är fräga om ett sådant köp som faller under konsumenlköplagen.

För att lagen skall vara tillämplig förutsätts ocksä att det är fräga om en vara som säljs av en näringsidkare. Termen näringsidkare skall, i överensstämmelse med vad som är fallet enligt annan konsumentlag-stiftning, fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sädan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Detta innebär bl.a. att bestämmelsen är tillämplig pä statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk natur (jfr prop. 1984/85:110 s. 141). Verksamheten behöver alltså inte drivas i privaträttslig form.

Ett ytterligare villkor för lagens tillämplighet är att försäljningen ligger inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Detta krav syftar huvudsakligen till att undanta fall då en person, som i och för sig är att betrakta som näringsidkare, säljer en vara under sädana förhållanden alt han därvid måste anses handla i sin egenskap av privatperson. Det kan t.ex. röra sig om att en företagare säljer sina privata möbler. Enbart del förhällandet att försäljningen normalt inte ingär i en näringsidkares rörelse - en livsmedelshandlare säljer exempelvis ut sin kontorsutrustning eller sin varubil - medför däremot inte att konsumenlköplagen saknar tillämpning.

Andrn stycket Prop. 1989/90:89

Konsumenlköplagen kan bli tillämplig även om säljaren själv inte är en § näringsidkare, nämligen om köpet har förmedlats för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Även här är det en förutsättning att köparen är en privatperson som gör förvärvet huvudsakligen för enskilt bruk.

Kravet pä att köpet skall ha förmedlats av näringsidkaren innebär inte att denne mäste ha fungerat som fullmäktig för säljaren. Regeln omfattar också fall då en näringsidkare på annat sätt har medverkat pä säljarens vägnar vid tillkomsten av ett köp (ulan att underteckna kontraktet). Det kan t.ex. röra sig om atl näringsidkaren ställer sitt kontraktsformulär till förfogande. Om däremot näringsidkaren endast har satt köpare och säljare i förbindelse med varandra utan att ha direkt deltagit i förhandlingarna om köpet, blir andra stycket inte tillämpligt.

Liksom enligt första stycket krävs alt näringsidkaren har handlat inom ramen för sin yrkesmässiga verksamhet. Denna kan bestå exempelvis i förmedling av varor i allmänhet. Den kan ocksä bestå i försäljning av sädana varor som den förmedlande affären avser. I vissa situationer lorde även förmedling av köp av sådana varor som näringsidkaren inte själv normalt saluför fä anses ligga inom ramen för dennes yrkesmässiga verksamhet. Så kan t.ex. vara fallet om en bensinstationsinnehavare förmedlar köp av en begagnad motorcykel. Konsumenlköplagen är däremot inte tillämplig om en näringsidkare i egenskap av privatperson i ett enskilt fall ombesörjer försäljning av en vara som tillhör en annan privatperson.

Att konsumenlköplagen blir tillämplig i fall dä köpet förmedlas av en näringsidkare innebär lill en början att köparen kan rikta krav enligt konsumenlköplagen mot säljaren. En konsument som anlitar en näringsidkare för att försälja egendom som tillhör konsumenten kan alllsä få svara för de skyldigheter som lagen lägger på en säljare.

Regleringen i andra stycket innebär vidare all näringsidkaren blir ansvarig jämte säljaren. Detta betyder att köparen kan välja om han vill rikta sina krav pä grund av fel eller dröjsmål mot säljaren eller mot förmedlaren. Förmedlaren har därvid samma befogenhet som säljaren att undgå andra påföljder genom atl avhjälpa felet enligt 27 §. I köparens valrätt ligger att han, om ett krav mot den ene av de båda ansvariga inte kan tillgodoses, har möjlighet att i stället vända sig mot den andre.

Den slutliga fördelningen av ansvaret mellan säljaren och förmedlaren behandlas inte i lagen. Av allmänna regler torde följa att förmedlaren normalt har regressrätt mot säljaren för vad han har gett ut till konsumenten.

Reglerna i andra stycket förutsätter att säljaren inte är en näringsidkare (av del slag som avses i första stycket). Om en näringsidkare förmedlar försäljning av varor till en konsument för en annan näringsidkares räkning, drabbas alltså förmedlaren inte av det särskilda ansvar-

et. Däremot är i ett sådant fall säljaren givetvis ansvarig pä grund av den Prop. 1989/90:89
allmänna regeln i första stycket. 2 §

Tredje stycket

Om bada parter överlåter annal än pengar avser avtalet byte, inte köp. Mänga företeelser som i dagligt tal kallas för byte är inte byte utan en kombination av tvä köp, såsom när en person vid köp av en ny bil lämnar sin gamla bk som dekikvid. Gränsen mekan köp och byte har dock mindre betydelse. Enligt tredje stycket gäller nämligen konsumenlköplagen i tillämpliga delar även för byte av lösa saker. Vid byte får man tillämpa regler om säljarens prestation pä båda parternas prestationer.

2§l

Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller nägon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans åtagande.

(Jfr 2 § i utredningens förslag)

I paragrafen regleras avgränsningen av konsumentköplagens tillämpningsområde mot avtal om tjänster o.d. Första stycket behandlar prestationer som tar sikte pä tillverkning av själva varan. Andra stycket avser prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som gär ut pä något annat än tillverkning av själva varan. Förekommer båda dessa slag av prestationer mäste man beakta säväl första som andra stycket.

Första stycket

Det kan mänga gånger vara tveksamt om ett avtal om varor som skall tillverkas först efter avtalsslutet bör uppfattas som ett köp eller som ett avtal om tjänster (arbetsbeting). Riktar man uppmärksamheten pä förpliktelsen att avlämna den färdiga produkten, framstår avtalet som ett köp. Fäster man sig i stället vid det arbete som erfordras för att åstadkomma produkten, ligger del närmare till hands atl betrakta avtalet som ett arbetsbeting. Även om i mänga avseenden samma rättsgrundsatser gäller i fräga om dessa båda slags avtal, kan det bli nödvändigt att avgöra huruvida det i etl enskilt fall föreligger ett köp eller ett avtal om tjänst.

I föreliggande stycke görs den avgränsningen att konsumenlköplagen skall tillämpas utom när beställaren skall tillhandahälla en väsentlig del

lAndrad lydelse i propositionsförslaget

av materialet. Regeln ansluter till 2 § 1 konsumenlljänsllagen. Enligt Prop. 1989/90:89

sistnämnda bestämmelse gäller konsumenttjänstlagen inte tillverkning av 2 §

lösa saker, utom då konsumenten skall tillhandahälla en väsentlig del av

materialet. Frågan om ett avtal om tillverkning av en vara faller under

köpreglerna eller tjänstereglerna blir således i princip beroende på vad

avtalet mellan parterna innebär i fråga om lillhandahällande av det

material som behövs för att tillverka varan. Skall beställaren inte

tillhandahålla en väsentlig del av materialet, blir avtalet att bedöma som

ett köp. Om däremot den som beställer varan själv tillhandahäller en

väsentlig del av materialet, bestar tillverkarens prestation huvudsakligen

av arbete eller annan tjänst. Avtalet skall då inte bedömas enligt

konsumentköplagens regler utan enligt konsumenttjänstlagens.

Om sålunda en person mättbeställer en kavaj av en skräddare som tillhandahåller tyget till kavajen, förlorar avtalet inte karaktär av köp därför att beställaren tillhandahåller ett emblem som skall sys på kavajen. Skulle emellertid beställaren tillhandahålla ocksä tyget blir inte köpreglerna tillämpliga.

Bedömningen av vad som är en väsentlig .del av materialet varierar naturligen beroende pä de föreliggande omständigheterna. En faktor av betydelse är värdet. Om emellertid tillverkaren tillhandahåller en ur funktionell synpunkt väsentlig del av materialet, kan den omständigheten att beställaren kanske anskaffar vissa värdemässigt dyra tillbehör i regel inte tillmätas avgörande betydelse. Om beställaren i det förutnämnda exemplet tillhandahåller ett emblem i guld som är dyrbarare än tyget, föranleder denna omständighet i sig inte att avtalet förlorar sin karaktär av köp.

Ordet "tillverka", som används i lagtexten, tar i första hand sikte pä sådana beställningsköp som avser l.ex. hantverksmässigt förfärdigande av föremål eller industriell masstillverkning av varor. Del är emellertid avsett att omfatta även avtal om varor som framställs t.ex. med hjälp av kemiska eller naturliga processer, exempelvis odling av växter o.d.

Det är fräga om tillverkning av en lös sak även om föremålet efter tillverkningen skall förenas med mark eller med en byggnad e.d. pä ett sådant sätt all det blir att anse som fast egendom enligt bestämmelserna i 2 kap. jordabalken eller kommer alt utgöra en fast sak, t.ex. byggnad eller anläggning på annans mark. Beställer nägon tillverkning av dörrar eller fönster eller av ett monteringsfärdigt hus, är det alltså fråga om ett tillverkningsavtal som enligt första stycket faller under konsumenlköplagen, om inte beställaren skall tillhandahälla en väsentlig del av materialet. I sädana fall torde emellertid ofta ocksä montering inga. Dä mäste man även beakta andra stycket. Det är däremot inte fråga om ett s.k.

beställningsköp ulan om en tjänst ifall motparten förfärdigar nägol som Prop. 1989/90:89 i och med tillverkningen antar karaktären av fast egendom eller fast sak. 2 §

Andra stycket

I första stycket behandlas prestationer som tar sikte pä tillverkning av själva varan. Andra stycket avser däremot fall då säljaren inte bara skall leverera en vara utan ocksä ulföra arbete eller annan tjänst som inte består i tillverkning av själva saken. Sädana kombinerade avtal är myckel vanliga i praktiken. Någon gäng kan avtalet bestå av tvä sä självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, att det är naturligt att betrakta dem var för sig. Mänga gånger är det emellertid svårt eller ogörligt att hälla avtalets olika delar isär. Avtalet mäste klassificeras antingen som köp eller som tjänst. Den frågeställningen tas upp i andra stycket.

I bestämmelsen anges atl konsumenlköplagen inte gäller avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller nägon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans åtagande. Regeln har en motsvarighet i 2 § 2 konsumenlljänsllagen där det anges att den lagen inte gäller installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak. 12 § 3 konsumenttjänstlagen anges vidare att den lagen inte blir tillämplig pä ett arbete som en näringsidkare utför för att sätta såld egendom i avtalsenligt skick (avhjälpande av fel).

Med ledning av regeln i andra stycket i förevarande paragraf får man bedöma exempelvis om ett avtal som innefattar leverans av maskiner och annan utrustning samt installation, montering eller andra tjänster i anslutning till leveransen skall betraktas som ett köp eller inte. Sä länge leveransen av varan - och inte tjänsten - framstår som den övervägande delen av leverantörens prestation betraktas avtalet som ett köp.

Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra den övervägande delen av partens åtagande är värdet en faktor av betydelse. Men även andra omständigheter mäste beaktas. Arbetet kan pä grund av erforderlig fackkunskap, skicklighet eller särskild utrustning utgöra det viktigaste inslaget i den ena partens prestationsskyldighet. Ett avtal som gär ut på leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning är t.ex. i regel alt bedöma som en tjänst även om reservdelarna är av större värde än arbetet. Arbetsåtagandet framstår i sädana fall som den övervägande delen av den ena parlens prestation och avtalet bör då normalt betraktas som ett avtal om tjänst och inte som ett köp.

I andra fall framstår inslaget av köp som så dominerande att det är naturligt att se arbetsåtagandet som en biförpliktelse till köpeavtalet. Går arbetet ut pä leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid beställningen eller av lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, l.ex. nya hjul pä en bil, kan man ofta anse att det är fråga om ett köp. pä samma sätt bör avtal om leverans och installation av tvätt- och diskmaskiner, spisar, kylskåp, TV-apparater o.d. i sin helhet betraktas som

köp. Om man återvänder till de förut nämnda exemplen där någon på Prop. 1989/90:89 beställning tillverkat dörrar och fönster, torde ocksä vanligen avtalet i sin 3 § helhet böra bedömas som ett köp även om det innefattar inmontering av dörrarna och fönstren. Detsamma kan i vissa fall gälla, om leverans av en färdig byggnad även innefattar uppsättning av byggnaden. Gränsdragningen kan dock knappast anges entydigt.

Bestämmelsen utgår frän att förpliktelsen är att betrakta som odelbar. Den besvarar inte frågan huruvida olika delar i ett avtal som lämpligen kan delas upp bör - i stället för att betraktas som en helhet - bedömas enligt skilda regelsystem. Bestämmelsen utgör således inte hinder mot att man i situationer där den avtalade prestationen består av två tillräckligt självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, tillämpar de köprättsliga reglerna på den ena delen och tjänsteregler pä den andra. Det kan exempelvis vara naturligt att se etl avtal om leverans av teknisk utrustning och om årlig service på utrustningen som dels ett köpeavtal, dels ett tjänsteavtal. Detsamma gäller om en näringsidkare har åtagit sig att helrenovera konsumentens kök och i samband därmed leverera och installera spis och kylskåp. Det kan dä vara befogat att betrakta åtagandet som bestående av ett avtal om tjänst kombinerat med ett eller flera köp.

Med arbete eller tjänst avses i andra stycket prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på nägol annat än tillverkning av själva varan. I första stycket berörs däremot prestationer som går ut pä tillverkning av själva varan. Första och andra styckena är således självständiga bestämmelser som tar sikte pä olika situationer. Om ett avtal enbart gär ut pä tillverkning av en vara enligt köparens beställning skall det bedömas bara enligt första stycket. Om emellertid tillverkaren också skall montera varan ät beställaren måste man även beakta andra stycket. Beroende pä monteringsarbetets omfattning och karaktär kan i ett sådant fall ett avtal som enligt första stycket skulle betraktas som ett köp falla utanför konsumenlköplagen till följd av regleringen i andra stycket.

I frågan om hur man skall se pä fall av försummelser när det gäller tjänstebetonade sidoförpliktelser som inryms i ett avtal som är att rubricera som ett köpeavtal kan hänvisas till prop. 1988/89:76 s. 224 f och 235 f.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 §

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som vikkor för statlig bostadsfinansiering.

5 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 89

(Jfr 3 § i utredningens förslag) Prop. 1989/90:89

3§ Första stycket

Stadgandet fastslär atl bestämmelserna i konsumenlköplagen i princip är tvingande till köparens förmän på det sättet att denne inte är bunden av avtalsvillkor som i jämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för honom. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall i princip göras mellan det enskilda avtalsvillkor och den enskilda lagbestämmelse som reglerar en viss fräga. Det är alllsä inte fräga om att göra en helhetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden ger köparen en sämre men i andra avseenden en förmånligare ställning än som följer av lagen. En motsvarande bestämmelse finns i 3 § konsumenttjänstlagen.

Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som lagen tillerkänner köparen inte kan inskränkas genom villkor i avtal. Inte heller är köparen bunden av avtalsvillkor som t.ex. ålägger honom etl strängare ansvar för kontraktsbrott än som följer av lagens regler. Köparen fär däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än som följer av lagens regler. Lagen ger således köparen etl minimiskydd i förhållande till säljaren, såvida det inte av den enskilda bestämmelsen framgår att den gäller endast om inte annat har avtalats mellan parterna.

Det bör påpekas att paragrafen avser avtalsvillkor varigenom köparen pä förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter enligt lagen. Däremot hindrar paragrafen inte att köparen, när en befogenhet eller förmän eller skyldighet enligt lagen väl har aktualiserats, i del konkreta fallet avstår frän befogenheten eller förmånen med giltig verkan eller binder sig vid en längre gående skyldighet (jfr. prop. 1984/85:110 s. 156). Frågan huruvida ett sådant avstående eller åtagande frän köparen sida kan anses ha skett och i vad mån det är bindande för konsumenten får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid köparen skyddas bl.a. av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Även om lagen i princip är tvingande till förmän för köparen ger den utrymme för avtalsfrihet i vissa avseenden. Detta kommenteras närmare i anslutning tik de bestämmelser som på detta sätt är disposiliva.

Andra stycket

Bestämmelsen i detta stycke har motsvarigheter i den tidigare idag behandlade lagrädsremissen om konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. (se den lagrädsremissens lagförslag 4 kap. 19 d § andra stycket jordabalken och 3 § andra stycket konsumenttjänstlagen). Bestämmelsen är en konsekvens av att konsumentskyddet inom ramen för bostadsfinansieringen omfattar även konsumenters köp av byggnadsdelar, vanligen s.k. husbyggsatser, frän en näringsidkare.

Varans avlämnande Prop. 1989/90:89

4§ Platsen for avlämnandet

4 §

Om inte annat följer av avtalet, skall varan hällas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.

(Jfr 5 § i utredningens förslag)

Ett köp ger upphov lill förpliktelser för båda parter. Säljarens främsta skyldighet är att avlämna varan, köparens all betala priset.

Begreppet "avlämnande" är en juridisk fackterm som har betydelse inom köprätten i flera olika avseenden. Om varan inte avlämnas i tid innebär det som regel att säljaren är i dröjsmål. Vid avlämnandet övergår i regel risken för varan frän säljaren till köparen. Denne fär alllsä i fortsättningen bära risken för atl varan förstörs av en olyckshändelse e.d. Vidare är del varans beskaffenhet vid avlämnandet som är avgörande för om det föreligger fel i varan. Avlämnandet kan ocksä fä betydelse för transportkostnader m.m.

Enligt paragrafen skall varan hällas tillgänglig för avhämtning hos säljaren, om inte annat följer av avtalet. Utgångspunkten är alllsä atl säljaren inte är skyldig att sända varan lill köparen. Detta gäller bäde om köparen och säljaren är bosatta pä samma ort och om de bor pä skilda orter. Säljaren skall hålla varan tillgänglig där han vid köpslutet hade sitt affärsställe. Skulle säljaren ha mer än ett affärsställe torde det ställe böra beaktas lill vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning.

Nägon definition av affärsställe görs inte i lagtexten. Med affärsställe bör i regel förstås ett ställe där nägon stadigvarande driver affärsverksamhet. Ett utrymme som tillfälligtvis hyrs i l.ex. ett hotell för att användas som förhandlingslokal kan således normalt inte anses som ett affärsställe. I allmänhet kan inte heller en plats där säljaren endast har en produktionsinrättning utan någon försäljningsverksamhet betraktas som ett affärsställe enligt konsumenlköplagen.

Den beskrivna regeln är dispositiv och hinder möter därför inte mot att säljaren och köparen kommer överens om att varan skall hämtas t.ex. hos tillverkaren eller pä någon annan plats där varan befinner sig. Parterna kan givetvis ocksä komma överens om att säljaren skall leverera varan till köparens bostad eller på annat sätt ordna en transport av varan.

Vad som skall gälla i de fall då platsen för avlämnandet inte följer av avtalet och säljaren inte har något affärsställe har lämnais öppet. I den allmänna köplagen finns för detta fall en hjälpregel av innehall alt avlämnande skall ske vid säljarens hemvist (jfr 6 § i den föreslagna nya köplagen, se prop. 1988/89:76 s. 68). Denna regel passar emellertid inte sä väl in på konsumentköp, som ju definitionsmässigt har samband med säljarens rörelse. Ocksä om den nägon gång i och för sig skulle kunna tillämpas är den materiellt ofta inte så lämplig.

Det har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra vad som skall Prop. 1989/90: 89 gälla i nu avsedda fall. I praktiken torde frågeställningen dock endast 5 § mera sällan aktualiseras. Skulle säljaren exempelvis sakna affärsställe därför att han driver en ambulerande verksamhet och har sökt upp köparen, torde del i allmänhet få anses följa av avtalet att varan skall' avlämnas hos köparen.

Tiden för avlämnandet

5 §

Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom skälig tid frän köpet.

Har köparen inte fält kredit, är säljaren inte skyldig atl lämna ut varan förrän den betalas.

(Jfr 6 § i utredningens förslag)

Första stycket

Vid de allra fiesta konsumentköp sker avlämnandet i direkt samband med själva köpet. Skall varan inte avlämnas i direkt samband med själva köpet lorde liden för avlämnandet ofta följa av avtalet. Den kan framgå i form av en exakt tidpunkt eller vara angiven pä etl mera obestämt sätt. Av avtalet kan följa att avlämnande skall ske efter anfordran eller utan uppskov. Ett avtal kan ocksä gä ut på att avlämnande skall ske när det passar säljaren.

Förevarande paragraf utgär från att parterna i princip har frihet att själva bestämma när varan skall avlämnas. Den tar därför i första hand sikte pä sädana fall där tidpunkten för varans avlämnande har lämnats öppen i avtalet. Paragrafen ger emellertid köparen ett skydd mot att säljaren betingar sig full frihet att avgöra när varan skall avlämnas. Det gäller i fall dä avlämnandet inte skall ske vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov.

För att en bestämd tidpunkt skall anses följa av avtalet, fordras att det vid avtalstillfället stär klart vilken dag avlämnandet skall ske. Tidpunkten är alltså inte alt anse som bestämd i bestämmelsens mening, om den inte pä förhand kan beräknas noggrant, t.ex. när det anges att leverans skall ske till sommaren. En bestämd tidpunkt kan inte heller anses följa av avtalet, om den beror pä nägon framtida händelse och därför inte kan fastställas vid avtalets ingående, t.ex. dä det anges att leverans skall ske när säljaren får varan från sin leverantör eller då säljaren förbehåller sig rätt att, om vissa omständigheter inträffar, frångå en i avtalet angiven preliminär tidsangivelse.

Om avlämnandet skall ske efter anfordran, har det lagts i köparens hand att bestämma tidpunkten.

Avlämnandet skall äga rum utan uppskov om det enligt avtalet skall ske "genast", "strax", "per omgäende", "snarast möjligt" etc. Om avtalet

innebär all varan skall sändas lill köparen torde det ofta stå klart att Prop. 1989/90:89 avlämnandet skall ske utan uppskov, om parterna inte har enats om en 6 § bestämd dag för avlämnandet.

Om avlämnandet inte skak ske vid en bestämd tidpunkt, efler anfordran eller ulan uppskov gäller enligt förevarande paragraf att det skall ske inom skälig tid från köpet (jfr 24 § konsumenlljänsllagen). Vad som utgör skälig tid får bedömas med hänsyn till varans art och beskaffenhet, orsaken till tidsutdräkten i förhållande till vad som är normalt, de olägenheter som en tidsåtgång utöver del normala innebär för konsumenten m.m. En skälig tid kan var en relativt kort tidsperiod.

Eftersom bestämmelsen i denna del är tvingande till konsumentens förmän får denne möjlighet alt göra gällande påföljder för dröjsmål, även om säljaren skulle ha förbehållit sig en mycket långtgående räll att själv bestämma tidpunkten för leveransen. Om sålunda köpet avser en videoapparat med speciella tekniska funktioner som skall anskaffas frän ett land i en annan världsdel och parterna har kommit överens om att leverans skall ske när säljaren har fält apparaten från sin leverantör, kan alltså köparen ha rätt att oavsett överenskommelsen häva köpet om leveransen dröjer längre tid än som är skäligt och det sålunda inträffade dröjsmålet är av väsentlig betydelse för köparen (jfr 13 §).

Andra stycket

Bestämmelsen gäller säljarens rätt atl hälla inne varan tills köparen betalar priset. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt. Principen innebär att varje part fär en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del.

Utgångspunkten är att köpet förutsätter kontantbetalning. Det är emellertid vanligt att säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller att betalningen skall erläggas med belopp som köparen fär låna av säljaren eller av annan kreditgivare pä grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren (jfr 3 § konsumenlkredillagen, 1977:981). I sådana fall har säljaren avstått från atl göra varans avlämnande avhängigt av prisets betalning.

Avlämnandet 6§ Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.

(Jfr 5 § i utredningens förslag)

Om köparen skall hämta varan hos säljaren - vilket han skall göra enligt 4 § om inte annal följer av avtalet - är varan enligt förvarande bestämmelse avlämnad när den har tagits om hand av köparen. Frågan när en vara kan anses ha blivit omhändertagen av köparen får avgöras med

hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Den som i en glasaffär Prop. 1989/90: 89

köper en vas och tar den frän disken efter det att den har blivit inpackad 7 §

får anses ha omhändertagit vasen. Om köpet avser ett större föremal,

t.ex. en TV-apparat, och säljaren hjälper köparen att lasta in apparaten

i dennes bil, kan varan inte anses omhändertagen av köparen förrän den

har lastats in i bilen.

Har säljaren åtagit sig att transportera varan lill köparen, är varan avlämnad när den har tagils om hand av köparen eller på annal sätl har överlämnats till denne. I dessa fall är det alltså inte nödvändigt all varan faktiskt har tagils om hand av köparen. Sålunda får en sak som har lagts i köparens brevlåda normalt anses ha kommit i köparens besittning även om han inte är hemma vid tillfället. Etl föremål som enligt överenskommelse med köparen har ställts pä dennes villatomt får i regel ocksä anses ha kommit i hans besittning. Däremot kan etl föremål som har placerats utanför dörren till en lägenhet i ell hyreshus knappast anses ha kommit i lägenhetsinnehavarens besittning förrän denne faktiskl har tagit hand om varan.

Föreskriften att varan skall ha kommit i köparens besittning är givelvis uppfylld också om varan har tagits om hand av eller överlämnats till någon som handlar på köparens vägnar, en representant. Frågan om vem som äger handla pä köparens vägnar får avgöras enligt allmänna regler om handlande genom representant.

Kostnaderna for varan

7 §

Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transportkostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror pä att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.

(Jfr § 7 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar hur de kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet skall fördelas mellan parterna, i fall dä fördelningen inte följer av avtalet. Paragrafen avser den slutliga kostnadsfördelningen mellan parterna, inte frågan om vem som i första hand skall betala de kostnader som är förenade med varans avlämnande.

Enligt paragrafen svarar säljaren som huvudregel för sädana kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet. Del kan röra sig om kostnader för varans transport och lagring samt anskaffande av olika tillständ. Transportkostnaderna har nämnts särskilt eftersom de är de praktiskt mest betydelsefulla. En säljare som har åtagit sig att transportera varan till köparen och som vill debitera transportkostnaden mäste alllsä avtala med köparen om detta. I annat fall blir säljaren skyldig att svara för transportkostnaden. Detta innebär dock inte att säljaren blir skyldig att bekosta någon annan transport än den som han har åtagit sig.

Skulle en säljare i Stockholm ha åtagit sig att transportera varan till Prop. 1989/90:89 köparens bostad i Södertälje men flyttar köparen till Örebro innan 8 § leverans skall ske, kan köparen inte kräva att få transporten bekostad till den nya adressen.

Från huvudregeln att säljaren svarar för kostnaderna för varan tills den är avlämnad, görs undantag för kostnader som beror pä atl avlämnandet har försenats till följd av nägol förhällande pä köparens sida. Undantaget avser alltså bara sädana tilläggskostnader som förseningen har medfört.

Det centrala med bestämmelsen är att slå fast den grundläggande regeln om säljarens kostnadsansvar. Syftet med undantaget för kostnader som beror på nägol förhällande på köparens sida är däremot inte att avgöra vem som skall svara för dessa kostnader. Även om det i allmänhet ter sig rimligt att köparen svarar för sädana kostnader kan det inte uteslutas atl det kan uppkomma situationer där kostnaderna bör fördelas pä ett annat sätt. Det får ankomma pä rättstillämpningen att närmare ta ställning till dessa situationer.

Skall köparen hämta varan hos säljaren är varan enligt 4 § avlämnad då den hämtas. Köparen fär dä själv svara för eventuell transportkostnad.

Risken för varan

8 §1

Om köparen bär risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror pä säljaren.

Risken för varan gär över pä köparen när varan avlämnas. Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hälls tillgänglig för hans räkning, bär köparen dock risken för försämring som inträder därefter och som beror pä varans egen beskaffenhet.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess att den lämnas tillbaka.

(Jfr 8 § i utredningens förslag)

Ett köp syftar typiskt sett till all en vara skall övergå frän en säljare till en köpare. Ofta sker övergängen i direkt samband med själva köpet. Ibland dröjer det emellertid en tid frän köpeavtalets ingående till dess all köparen får varan i sin besittning. Om varan under den tiden drabbas av en olyckshändelse eller av en annan händelse som inte beror pä någon av parterna, uppkommer fråga vem av dem som skall bära följderna av det inträffade. I förevarande paragraf ges regler för bedömningen av den frågan. En bestämmelse med liknande innehåll finns i 39 § konsumenttjänstlagen.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

Första stycket Prop. 1989/90:89

Första stycket innebär att om varan skulle försämras eller minskas 8 § genom en händelse för vilken köparen bär risken denne är skyldig att betala priset fullt ut trots att den vara som han erhåller inte är kon-traktsenlig. Skulle varan ha förstörts eller kommit bort mäste köparen betala prisei trots atl han inte får något utbyte alls för sina pengar.

Paragrafen fär betydelse framför allt i fräga om olyckshändelser, t.ex. eldsvådor och åsknedslag, men även handlingar av utomstående personer som varken säljaren eller köparen svarar för faller under paragrafen. Det kan exempelvis röra sig om skadegörelse av tredje man eller om att varan har blivit stulen och man inte vet var den är.

Om den händelse varigenom varan l.ex. har försämrats beror på säljaren, kan denne däremot inte kräva betalning av köparen med hänvisning till att köparen bär risken för varan. Även om köparen bär risken för varan är han således inte betalningsskyldig om varan exempelvis har skadats genom att säljaren har förpackat'den felaktigt.

Skulle varan ha förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som beror pä köparen, påverkas givetvis inte betalningsskyldigheten.

Innebörden av att säljaren - i stället för köparen - bär risken för varan framgår inte av förevarande paragraf utan av de bestämmelser som gäller säljarens avtalsbrott och påföljderna av dem. Om varan t.ex. blir helt förstörd av en olyckshändelse innan risken har gått över på köparen, medför detta ofta att varan inte kan avlämnas och atl säljaren således kommer i dröjsmål. Ifall varan kommer fram till köparen i skadat skick pä grund av en olyckshändelse som inträffat medan säljaren bär risken för varan, blir åter bestämmelserna om fel tillämpliga. Skulle säljaren lyckas ersätta den försenade eller skadade varan i tid med en som är avtalsenlig, undgår han påföljderna av avtalsbrott. Men han kan inte kräva betalning för den försenade eller skadade varan.

Avlämnandet kan ibland hindras av andra omständigheter än att varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskal. Exempelvis kan det inträffa att varan inte kan avlämnas pä grund av export- eller importförbud. Sådana fall omfattas inte av 8 §. Ofta, såsom beträffande det nyssnämnda exemplet, får man i stället lösa uppkommande tvister med hjälp av reglerna om säljarens dröjsmål.

Andra stycket

Risken för varan går som huvudregel över pä köparen vid avlämnandet (del faktiska avlämnandet, inte den tidpunkt då varan skulle ha avlämnats). Även om köparen är i dröjsmål bär alltså säljaren risken för varan.

Om varan försämras efter det att köparen har kommit i dröjsmål och försämringen beror på varans egen beskaffenhet, bär dock köparen risken för försämringen. Köparen är då skyldig att betala priset fullt ut för varan trots atl den har försämrats. Undantagsregeln förutsätter, som nämnts, alt det är fråga om en försämring som beror på varans egen beskaffenhet.

Det kan exempelvis vara fräga om frukt som har ruttnat. Däremot är Prop. 1989/90:89 regeln inte tillämplig om en möbel som står utomhus skadas av regn. 9 §

Tredje stycket

Bestämmelsen innehåller en specialregel om risken för varan vid öppet köp. Vid ett sådant köp har köparen en viss tid pä sig att överväga om han vill stå fast vid köpet eller inte.

Vid öppet köp övergår risken för varan pä köparen i enlighet med bestämmelsen i andra stycket. Om en köpare bestämmer sig för att inte behälla en vara som har avlämnats till honom, går risken för varan över på säljaren först när varan lämnas tillbaka till denne. Köparen bär således risken för varan medan han har den i sin besittning och medan varan är pä väg tillbaka till säljaren.

I sammanhanget bör erinras om 8 §hemförsäljningslagen (1983:1361). Enligt det lagrummet har konsumenten rätt att utöva sin ängerrätt och frånträda avtalet trots att varan har förstörts eller förändrats efter avlämnandet, såvida detta beror på nägon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten. Vid sädana köp som faller under hemförsälj-ningslagen bär alltså säljaren till skillnad frän vad som gäller enligt förevarande stycke risken för varan, trots att den finns hos köparen.

Säljarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål 9§1

Dröjsmål pä säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror pä nägol förhällande pä köparens sida.

(Jfr 15 § i utredningens förslag)

Av paragrafen framgår när dröjsmål med varans avlämnande anses föreligga. I konsumenttjänstlagen finns motsvarande bestämmelse i 24 §. Som har anförts i specialmotiveringen till 4 § hänger begreppet säljarens dröjsmål samman med begreppet avlämnande. För att ett dröjsmål pä säljarens sida skall föreligga krävs först och främst att varan inte avlämnas eller avlämnas för sent. Dröjsmål kan således föreligga både dä varan avlämnas en timme senare än överenskommet och då den aldrig någonsin levereras. Om avlämnande däremot sker i tid är det definitionsmässigt uteslutet att tala om dröjsmål.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

För all ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs vidare au Prop. 1989/90:89 det uteblivna eller försenade avlämnandet inte beror pä köparen eller pä 10 § nägol förhällande pä dennes sida.

Exempel pä att förseningen med varans avlämnande beror på köparen är att denne underlåter att hämta varan när avtalet förutsätter att han gör det eller att köparen underlåter att lämna säljaren de uppgifter som denne behöver för att kunna sända varan till köparen. Som exempel kan även nämnas atl köparen enligt avtalet skall skaffa iransportlägenhel men all han misslyckas med detta vilket leder till alt avlämnande inte kan ske i tid.

Hänvisningen till ell förhällande på köparens sida avser situationer där varans avlämnande försenas eller uteblir pä grund av en omständighet som visserligen inte direkt beror pä köparens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. En sådan situation kan uppkomma exempelvis när det enligt avtalet åligger köparen att skaffa Iransportlägenhel men säljaren sköter de praktiska arrangemangen på köparens vägnar och misslyckas utan att delta beror på säljarens fel eker försummelse. Etl annat exempel är att varans avlämnande försenas pä grund av att köparen till följd av en olyckshändelse eller annat hinder som drabbat honom inte kan ta emot varan i rätt tid.

Påföljder vid dröjsmål

10 §

Vid dröjsmål på säljarens sida får köparen hälla inne betalningen enligt

11 §. Han fär välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt 12
§ och atl häva köpet enligt 13 §. Dessutom får köparen kräva skadestånd
av säljaren enligt 14 §.

(Jfr 15 § i utredningens förslag)

I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande pä grund av dröjsmål med varans avlämnande. I konsumenttjänstlagen finns en motsvarande bestämmelse i 25 §. Av förevarande paragraf framgär att köparen fär hälla inne betalningen. Han får även kräva köpels fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Syftet med denna uppräkning är informativt. I de följande paragraferna finns en närmare reglering av de olika påföljderna.

Rätt att hälla inne betalningen

11 §

Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav pä grund av dröjsmålet.

(Jfr 29 § i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar köparens rätt att hålla inne betalningen för varan Prop. 1989/90:89 för att säkerställa sitt krav mot säljaren på grund av dennes dröjsmål. I 11 § konsumenttjänstlagen finns en motsvarande bestämmelse i 27 §.

Om köparen har krav pä grund av säljarens dröjsmål, fär köparen hålla inne sä myckel av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet. Detta innebär att säljaren inte får göra gällande dröjsmålspåföljder mol köparen för att denne med stöd av bestämmelsen låter bli att erlägga betalning vid den tidpunkt då betalningsskyldigheten annars skulle inträda. Eftersom något dröjsmål med betalningen inte uppkommer i den mån han har räll att hälla inne betalningen, ärinte bara de påföljder som regleras i konsumenlköplagen uteslutna utan även rätlen att kräva dröjsmålsränla pä det belopp som har hållils inne.

Paragrafen avser främst den situationen alt säljaren efter att ha gjort sig skyldig till ett dröjsmål har fullgjort den prestation som medför att han inte längre befinner sig i dröjsmål. Köparen har då, intill dess att en definitiv uppgörelse har skett, rätt att hälla inne sä mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav pä grund av dröjsmålet.

I allmänhet torde del bli fräga om att köparen häller inne en del av betalningen till säkerhet för ett anspråk pä skadestånd. Om dröjsmålet är av den beskaffenheten att det ger köparen rätt att häva köpet, bör köparen kunna hälla inne hela betalningen.

Principen är att köparen fär hålla inne ett belopp som kan beräknas motsvara hans olika befogade anspråk. På det stadium då köparens rätt att hälla inne betalningen aktualiseras kan det emellertid vara svart att med nägon exakthet bestämma storleken av dessa. Köparen mäste därför ges en marginal som medför att det framstår som säkert att det belopp som han häller inne kommer att täcka hans krav. Detta ligger i uttrycket "säkerhet".

Har köparen med stöd av paragrafen innehållit ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast i den män han har anspråk mot säljaren pä grund av dröjsmålet.

Om betalning skall erläggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt alt hälla inne en viss del av priset, får han utnyttja denna räll genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alllsä inte fortsätta att erlägga förfallande poster tills skulden motsvarar det belopp han har rätt att hälla inne.

Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet

12 §

Köparen fär hålla fast vid köpet och kräva atl säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva atl säljaren fullgör köpet, om han Prop. 1989/90:89
väntar orimligt länge med att framställa kravet. 12 §

(Jfr 16 § i utredningens förslag)

Första stycket

Orn dröjsmål inträffar fär köparen hälla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör köpet. Är förutsättningarna för hävning också uppfyllda, har köparen rätt att välja mellan krav pä fullgörelse och hävning. Av tredje stycket framgär dock att köparen förlorar rätten att kräva fullgörelse om han väntar orimligt länge med alt framställa kravet. Då blir han hänvisad till hävningsrätten. I konsumenlljänsllagen finns en bestämmelse om konsumentens rätt att fä tjänsten utförd i 28 §.

Om köparen utnyttjar sin rätt att kräva köpets fullgörande men säljaren trots detta inte fullgör köpet, inverkar detta sä till vida pä köparens rätt till skadestånd atl den tidpunkt vars prisläge läggs till grund för skade-ständsberäkningen förskjuts framåt. Beräkningen av skadestånd för prisskillnad behandlas närmare i 33 §.

Andra stycket

I andra stycket regleras de förhållanden under vilka säljaren undantagsvis inte är skyldig att fullgöra köpet. Även om en sådan befrielsegrund är för handen, föreligger det enligt 9 § ett avtalsbrott. Befrielsegrunderna har således betydelse endast i fräga om säljarens förpliktelse atl fullgöra köpet genom att avlämna varan. Däremot inverkar dessa befrielsegrunder inte på köparens räll atl göra gällande andra påföljder pä grund av dröjsmålet, dvs. att hälla inne betalningen, häva köpet eller kräva skadestånd. Dessa påföljder regleras självständigt i 11, 13 och 14 §§. Rätten till hävning är helt oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Förutsättningarna för befrielse frän skadeståndsskyldighet är strängare än de förutsättningar som ställs upp i förevarande paragraf för befrielse frän skyldigheten att fullgöra köpet "in natura".

Till en början är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet om det föreligger etl hinder för fullgörelsen som han inte kan övervinna. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om varan finns vid köpslutet eller om den skall tillverkas först därefter. Vad gäller frågan om vilka omständigheter som kan utgöra hinder för fullgörelsen, kan alla omständigheter som rent faktiskt hindrar köpets fullgörande vara av betydelse. Orsaken till hindret har således i och för sig inte någon betydelse. Ett typiskt exempel pä ett hinder som avses i detta sammanhang är atl köpet avser ett unikt föremål som har blivit förstört efter köpslutet eller alt det varuparti från vilket varan enligt avtalet eller annars skulle las har förstörts. Då bortfaller säljarens skyldighet att avlämna varan oberoende av vad som är orsaken till att varan har förstörts; avlämnandet har ju blivit omöjligt. Som exempel på andra omständigheter vilka kan utgöra hinder för varans avlämnande kan nämnas export- och importförbud och förbud att saluhålla varor av ifrågavarande slag.

Alla motgångar utgör inte hinder för avtalets uppfyllelse. Inträffar det Prop. 1989/90:89 någonting som inverkar eller kan inverka pä säljarens möjligheter att i tid 12 § fullgöra köpet, ingår det i säljarens normala förpliktelser pä grund av avtalet att försöka eliminera dessa omständigheter eller deras konsekvenser för avtalets uppfyllelse. Om det efler köpslutet visar sig att avtalet inte kan fullgöras pä det sätt som säljaren tänkt sig, mäste säljaren försöka utnyttja alternativa möjligheter att fullgöra avtalet. Så länge preslationssvårigheierna kan övervinnas genom att tillgripa andra alternativ som står till buds för att uppfylla avtalet, föreligger det inte något hinder för fullgörelsen.

Om sålunda den leverantör som säljaren tänkt anlita för att anskaffa en vara drabbas av ett hinder som medför att han inte kan leverera varan lill säljaren, utgör detta inte något prestationshinder för säljarens del ifall samma vara kan erhållas hos andra leverantörer på marknaden. Lika litet föreligger del något hinder för fullgörelse, om det vid tiden för avlämnandet visar sig omöjligt atl fä varan transporterad till köparen pä det satt som säljaren förutsatt, sä länge det finns andra möjligheter att genomföra transporten, t.ex. genom att använda andra transportmedel eller utnyttja en annan rutt. Den senare delen av förevarande bestämmelse kan dock ibland leda till att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet genom att utnyttja alternativ som i princip skulle vara tänkbara. Detta är fallet om förhällandet mellan de uppoffringar som fullgörelsen skulle innebära och det intresse som köparen har av atl säljaren fullgör köpet inte framstår som rimligt. Denna fräga behandlas närmare i det följande.

Att köpets fullgörande kan bli mera kostsamt för säljaren än vad han beräknat saknar i regel betydelse. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att besväret eller kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Även i detta fall kan dock den senare delen av bestämmelsen leda till atl kostnaderna för fullgörelse i vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av säljarens prestationsskyldighet.

Vad som utgör ett hinder för fullgörande mäste bedömas i relation till säljarens förpliktelse, dvs. med hänsyn till avtalets innehall. Om det sätt på vilket köpet skall fullgöras har specificerats i avtalet i syfte att begränsa säljarens åtagande, kan omständigheter till följd av vilka fullgörelse inte kan ske pä detta sätl utgöra ell relevant hinder. Det kan t.ex. vara avtalat att säljaren skall leverera ett bestämt slags vara frän en bestämd källa, exempelvis en viss skörd av säd frän säljarens eget jordbruk. Om då skörden från delta jordbruk förstörs, föreligger ett hinder för att fullgöra köpet. Däremot skulle motsvarande omständighet inte utgöra ett hinder om säljarens åtagande vore mera ospecificerat.

Även om det i och för sig kan anses ligga i själva begreppet hinder att det är fräga om omständigheter som inte kan övervinnas, har denna förutsättning uttryckligen angetts i lagtexten. Också när det har inträffat omständigheter som hindrar att köpet fullgörs pä det sätt som avtalet

förutsätter är säljaren skyldig att försöka övervinna hindret. Vilka åtgärder Prop. 1989/90: 89 som kan bli aktuella i detta syfte beror bl.a. på avtalels innehåll och 12 § omständigheterna i det konkreta fallet.

Att säljaren är skyldig att försöka övervinna ett prestationshinder innebär inte atl han utan stöd i avtalet eller särskild överenskommelse med köparen skulle ha rätt atl prestera någonting annal än det som har avtalats eller följer av handelsbruk etc. Omständigheter som hindrar säljaren att fullgöra köpet pä det sätt som avtalet förutsätter inverkar med andra ord inte pä köparens rätt att göra gällande påföljder pä grund av att säljaren har ändrat sin prestation pä ett sätl som medför att denna inte är avtalsenlig. I förevarande paragraf tas inte ställning till frågan huruvida säljaren kan vara skyldig att i stället för den avtalsenliga prestationen utföra en ändrad prestation, exempelvis genom atl använda ett annat material för varans tillverkning när det har uppstått ett hinder mot att fä fram ett sådant material som angetts i avtalet. Bedömningen av detta mäste bli beroende bl.a. pä tolkningen av säljarens åtagande, dvs. pä avtalets innehåll.

Den nu behandlade regeln kompletteras av en annan bestämmelse som ytterligare begränsar säljarens skyldighet att fullgöra köpet. Säljaren är inte skyldig att fullgöra köpet, om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av att säljaren fullgör köpet. Denna bestämmelse har en nära anknytning till principen om säljarens skyldighet att försöka övervinna prestationshinder. Skyldigheten all fullgöra köpet är inte absolut och ger inte köparen rätt att förutsätta vilka uppoffringar som helst av säljaren.

De uppoffringar som avses i bestämmelsen kan vara av fysisk eller ekonomisk art. Bedömningen av huruvida säljarens skyldighet att fullgöra köpet består, trots de svärigheter som har uppkommit, skall bygga pä en inlresseavvägning där man jämför de insatser som köpets fullgörande skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren fullgör köpet. Bestämmelsen tar sikte pä fall där avtalsbalansen har rubbats efter köpet till följd av ändrade förhållanden. Även 36 § avtalslagen är tillämplig pä köpeavtal och medger en justering av avtalets innehåll både pä grund av förhållanden som förelag vid avtalsslutet och på grund av efterföljande omständigheter. I den situation som det här är fräga om utgör emellertid konsumentköplagens bestämmelse en precisering av ramen för bedömningen och nägol utrymme för atl vid sidan härav tillämpa 36 § avtalslagen finns därför knappast i detta fall.

Orsaken till att uppfyllelsen har blivit mer betungande för säljaren är i princip utan betydelse för intresseawägningen. Det avgörande är vilken disproportion som föreligger mellan säljarens prestation och köparens intresse av fullgörelse. Avvägningen måste bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. vilket slags vara avtalet gäller. Vid köp av konjunkturkänsliga varor eller där säljaren medvetet har tagit en risk beträffande förhållandenas utveckling bör t.ex. en tillämpning av bestämmelsen komma i fråga endast i extrema fall.

En allmän förändring i prisnivån skapar i regel inte en sädan dispropor- Prop. 1989/90:89 tion som förutsätts i bestämmelsen. Köparens intresse av köpet förändras 12 § dä normalt i samma utsträckning som förändring sker i den insats som säljaren mäste göra för att kunna fullgöra köpet. En inhemsk devalvering berör t.ex. hela imporlsektorn och medför således att det intresse som en köpare av importvaror har av att köpet fullgörs vid avtal som har ingåtts till ett fast pris före devalveringen i allmänhet förstärks i motsvarande män som devalveringen ökar bördan för säljaren/importören, som blir tvungen att själv betala för varan enligt de nya valutakurserna. En disproportion mellan säljarens prestation och köparens intresse kan däremoi ibland uppstå när köpet gäller en vara som säljaren skall importera och del sker en oväntad och mycket drastisk ändring,i växelkursen för säljarens kontraklsvaluta, medan köparens behov av varan utan större olägenhet kan tillgodoses med en vara vars anskaffande inte berörs av kursändringen.

Vid bedömningen av köparens intresse av fullgörelse skall man ta hänsyn bl.a. till köparens möjligheter att fä motsvarande prestation pä annat häll; det är köparens intresse av all säljaren presterar som är av betydelse. Ifall det är jämförelsevis lätt för köparen atl skaffa motsvarande vara pä annat sätt till ett pris på samma nivä som det avtalade priset, finns det i allmänhet inte lika stor anledning att tvinga säljaren att stä fast vid köpet som när det är viktigt för köparen att just säljaren fullgör köpet. Exempel på det sistnämnda är atl köparen pä grund av säljarens ställning på marknaden eller på grund av att säljarens varor har någon unik egenskap inte alls eller endast med betydande svärigheter kan skaffa en motsvarande produkt pä annat häll. Bedömningen kan därför bli varierande bl.a. beroende på huruvida köpet avser ett individualiserat föremål eller standardvaror som är allmänt tillgängliga pä marknaden.

Som redan har berörts i det föregående innebär det förhällandet att säljaren blir befriad frän skyldighet att fullgöra köpet pä grund av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet inte nödvändigtvis att säljaren också blir befriad frän skadeståndsskyldighet (se specialmotiveringen till 14 §).

Enligt andra meningen i förevarande stycke gäller i allmänhet befrielse frän skyldighet att fullgöra köpet bara sä länge hindret eller den bristande balans som avses i första meningen varar. När befrielsegrunden upphör får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. En förutsättning härför är emellertid att befrielsegrunden upphör inom en rimlig tid. Har del gått en längre tid, är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet.

Vilken tid som i detta sammanhang kan vara rimlig beror bl.a. pä den ifrågavarande prestationen. Vid bedömningen bör ocksä i detta avseende beaktas hur starkt intresse köparen har av att säljaren fullgör avtalet. Ju starkare intresset är, desto längre lid bör anses rimlig. Det bör framhållas att den rimliga tid som avses i stadgandet kan vara betydligt längre än t.ex. den skäliga tid som avses i bestämmelserna om reklamation.

Tredje stycket Prop. 1989/90:89

Om köparen efter det att dröjsmål har inträffat pä säljarens sida § förhäller sig passiv under en efter omständigheterna orimligt lång tid, gär han miste om rätlen all kräva fullgörelse och blir i stället hänvisad till hävningspåföljden och möjligtvis skadeståndskrav.

Den tid som avses i bestämmelsen kan variera betydligt beroende pä omständigheterna i det konkreta fallet, bl.a. på vad slags vara köpet gäller samt pä säljarens beteende efter det att dröjsmålet har inträffat. Om säljaren har låtit köparen förstå att han fortfarande avser att fullgöra köpet, kan detta ge köparen befogad anledning all först vänta på säljarens åtgärder utan att framställa nägon uppmaning till fullgörelse. Däremot måste man förutsätta en snabbare reaktion från köparens sida, ifall omständigheterna tyder pä att säljaren inte kommer att fullgöra köpet utan påminnelse eller uppmaning. Typiskt sett avses i föreliggande stadgande en längre tid än i 15 §, som gäller den tid inom vilken köparen mäste lämna meddelande om hävning i det fallet att varan har avlämnats men delta har skett för sent.

Rätt att häva köpet

13 §

Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inie oskäligt kort, fär köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper fär köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer atl fullgöra köpet inom denna tid.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte ulan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan pä annat sätt, fär köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

(Jfr 17 § i utredningens förslag)

I konsumenlljänsllagen finns beslämmelser om hävning på grund av dröjsmål i 29 §.

Förslå stycket

Enligt första stycket får köparen häva köpet om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom. Som framgär av bestämmelsens formulering skall bedömningen av om dröjsmålet är väsentligt göras ur köparens synvinkel. Det skall alltså beaktas vilka olägenheter m.m. som dröjsmålet har medfört för den enskilde köparen med hänsyn till dennes förhållanden.

Nägol krav pä att säljaren skall ha insett eller bort inse att dröjsmålet Prop. 1989/90:89 var av väsentlig betydelse för köparen ställs inte upp. I händelse av tvist 13 § mellan parterna får emellertid bevisbördan för dröjsmålets väsentlighet anses ligga pä köparen. Detta innebär att denne ätminstone vid ett kortvarigt dröjsmål mäste visa pä nägon särskild omständighet som gör att dröjsmålet trots sin kortvarighet var av väsentlig betydelse för honom. Situationen kan självfallet ibland vara sådan att även ett mycket kortvarigt dröjsmål är väsentligt. Om köpet exempelvis avser färdiglagad mat som skall levereras till en maltid, kan redan nägon timmes försening vara ytterst besvärande för köparen.

Del bör tilläggas att säljaren i allmänhet har möjlighet att genom frågor till köparen klarlägga vilken vikt denne fäster vid alt ett dröjsmål inte inträffar. En vanlig situation torde vidare vara att köparen när ett dröjsmål har inträffat kräver att varan skall avlämnas. Detta regleras i andra och tredje styckena.

Andra stycket

Köparen får häva köpet när han har förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande som inte är oskäligt kort men avlämnande inte sker inom tilläggstiden.

Denna regel innebär att hävningsförfarandet delas upp i tvä etapper. I den första utsätter köparen en frist, i den andra häver han pä grund av att fristen har gäll ut utan att avlämnande har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs det inte nägon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan fär köparen normalt inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmål sä länge tilläggstiden löper.

I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det betyder att det skall stä klart vilken dag som fristen utgär. Om köparen uppmanar säljaren att fullgöra köpet "snart" eller "nästa vecka", är tidsangivelsen alltför vag för atl kunna betraktas som en bestämd tilläggstid. Detta betyder dock inte alt ett sådant meddelande skulle sakna betydelse. Det kan fä den verkan som följer av tredje stycket.

Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Vad detta närmare innebär mäste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Omständigheter av betydelse för den bedömningen är bl.a. vilket slags vara det är fräga om samt köparens behov av varan. Om varan t.ex. är utsatt för snabba prisförändringar, kan tilläggstiden vara mycket kort. Vid andra varor kan tiden böra vara längre. Bedömningen av om tiden är oskäligt kort kan däremot inte utgå frän att säljaren skall ha rådrum efler det att han mottagit köparens krav för att vidta åtgärder för leverans och genomföra denna inom tilläggstiden. Liksom vid bedömningen enligt första stycket skall man nämligen utgå frän köparens situation, inte frän säljarens.

Som har nämnts i det föregående krävs del inte nägon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som köparen har

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89

satt ut är oskäligt kort ifall säljaren gör gällande delta. Utgångspunkten Prop. 1989/90: 89

är att köparen har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om varan inte 13 §

dessförinnan har avlämnats. Om säljaren anser att den tilläggstid som

köparen har förelagt är oskäligt kort, ankommer det pä säljaren atl

meddela köparen detta. Gör han inte det äger köparen i princip häva

köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Om köparen efter ett

meddelande av säljaren all denne anser all den förelagda tiden är för

kort inte vill förlänga tiden, och varan inte avlämnats inom den förelagda

tiden, blir köparens hävningsrätt beroende av om han kan motivera alt

tilläggstiden inte varit oskäligt kort eller att hävningsförutsättningar

föreligger enligt första stycket.

Att köparen har förelagt säljaren en tilläggstid innebär inte att han är tvungen att häva köpet om varan inte.avlämnas under tilläggstiden. Köparen kan t.ex. kräva fullgörelse i stället om han är berättigad till det.

Som ovan har anförts är utgångspunkten att köparen inte fär häva köpet med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmål som avses i första stycket sä länge tilläggstiden löper. Om emellertid säljaren under tilläggstiden meddelar köparen att han inte kommer all fullgöra köpet, finns det inte anledning att tvinga köparen att vänta med hävning tills tilläggstiden har löpt ut. Motsvarande gäller om säljarens meddelande är föranlett av all han anser all tilläggstiden är oskäligt kort. Köparen får då häva köpet innan tilläggstiden har löpt ut, förutsatt givetvis all han kan visa att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.

Tredje stycket

Har köparen krävt att säljaren skall fullgöra köpet utan att sätta ul nägon bestämd tid inom vilken leverans skall ske, har han enligt förevarande bestämmelse räll att häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes. I likhet med vad som gäller vid tilläggstidsförfarandet enligt andra stycket krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet.

Vad som utgör en skälig tid får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Till frågan om vilka omständigheter som kan vara av betydelse för den bedömningen kan hänvisas till vad som har anförts i anslutning till bestämmelsen i andra stycket. Typiskt sett är tidsfristen enligt tredje stycket längre än den enligt andra stycket.

Bestämmelsen i tredje stycket innehåller inte nägon motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket andra meningen om att köparen normalt inte får häva köpet medan tilläggstiden löper. Enbart det förhållandet att köparen har krävt att säljaren skall fullgöra sin prestation enligt avtalet innebär således inte att köparen under tid som avses i tredje stycket skulle vara förhindrad atl utöva sin hävningsrätt enligt första stycket.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller regler som begränsar köparens möjligheter att häva köpet på grund av säljarens dröjsmäl, när köpet avser en vara som

skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar Prop. 1989/90: 89

eller önskemål. Om säljaren inte utan väsentlig förlust kan tillgodogöra 13 §

sig varan pä annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens

dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom

dröjsmålet.

När varan skall tillverkas särskilt enligt köparens specifikationer eller skaffas särskilt på köparens begäran för att tillgodose hans särskilda behov, innebär detta ofta att säljaren inte har möjlighet alt pä rimliga villkor sälja varan lill nägon annan än just denne konsument. Å andra sidan har köparen i sädana fall inte lika stort behov av all kunna häva köpet pä grund av säljarens dröjsmål eftersom han i regd inte snabbt kan fä tag pä nägon motsvarande vara pä annal häll. Med hänsyn till säljarens intressen är det därför rimligt att ställa högre krav pä dröjsmålets betydelse för köparen än vad de allmänna hävningsförutsättningarna i första stycket innebär.

Med uttrycket "vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål" avses exempelvis en båt som skall tillverkas speciellt för köparens räkning eller en växt av ovanligt slag som skall importeras frän utlandet. Att en vara skall särskilt tillverkas förutsätter att den är "unik" i den meningen alt den i ett eller flera avseenden avviker frän standardvaror av motsvarande kategori (om sådana finns), liksom att varans speciella beskaffenhet rör dess konstruktion eller väsentliga egenskaper i övrigt. Enbart den omständigheten alt köparen har beställt en vara i ett visst utförande som ingår i säljarens sortiment men som inte tillhandahålls annat än pä särskild beställning, bör således i regel inte föranleda att föreliggande bestämmelse blir tillämplig. Inte heller den omständigheten att en standardvara skall färdigställas efter köparens beställning bör tillmätas sådan betydelse. Sålunda bör inte exempelvis köp av en heltäckande matta som skall tillskäras efter köparens önskemål omfattas av de strängare hävningsförutsättningar som förevarande bestämmelse ställer upp.

Bestämmelsen förutsätter att säljaren inte utan väsentlig förlust skall kunna tillgodogöra sig varan pä annat sätt. Förutsättningen kan inte anses uppfylld om säljaren varken har lagt ned arbete eller kostnader som blir onyttiga vid en hävning. Situationen kan vara den atl säljaren ännu inte har påbörjat tillverkningen av varan eller, om varan skall skaffas särskilt för köparen, ännu inte har ingått ett bindande avtal om leverans med tredje man. Förutsällningen är inte heller uppfylld enbart därför att säljaren nödgas avbryta ett pågående arbete med påföljd alt nedlagda kostnader blir onyttiga eller därför atl han saknar möjlighet att avyttra en färdigtillverkad vara för del avtalade priset. Endast om säljaren skulle komma alt lida en väsentlig förlust, exempelvis genom alt han mäste sälja varan till "skrolpris", äger han göra gällande den inskränkning i hävningsrätten som föreliggande bestämmelse innehåller.

Begränsningen i hävningsrätten innebär att köparen fär häva köpet pä grund av säljarens dröjsmäl endast om hans syfte med köpet är väsent-

ligen förfelat genom dröjsmålet. Om köparen har beställt en vara för att Prop. 1989/90:89 användas vid ett speciellt tillfälle, exempelvis vid ett bröllop, och den 14 § uteblivna leveransen medför att varan blir utan nytta för honom äger köparen således häva köpet.

Frågan huruvida syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet skall bedömas utifrån köparens synpunkt. Hänsyn skall dock inte tas lill ett mera speciellt syfte med köpet, som inte varit synbart för säljaren. Köparen har alltså inte rätt atl häva köpet, om säljaren varken insett eller bort inse ett speciellt syfte med köpet.

Rätt till skadestånd

14 §

Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmäl, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror pä ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet pä nägon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri frän skadeståndsskyldighel endast om ocksä den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller nägon annan i tidigare säljled.

(Jfr 26 § i utredningens förslag)

Paragrafen gäller säljarens skadeståndsskyldighel pä grund av dröjsmäl. Den reglerar förutsättningarna för skyldigheten att betala skadestånd. Paragrafen bygger på att säljaren har ålagts ett s.k. kontrollansvar (se den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1). Regler om skadeståndets omfattning finns i 32 §. Till skillnad från vad som gäller enligt förslaget till ny allmän köplag (se prop. 1988/89:76 s. 46 ff och 116) omfattar kontrollansvaret alla slags skador, alltså inte bara - som enligt köplagsförslagel - direkta skador. I konsumenttjänstlagen finns regler om skadestånd pä grund av dröjsmål i 31 §.

Första stycket

Huvudregeln är att köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmäl. För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighel krävs enligt första stycket att fyra förutsättningar föreligger. För det första skall det föreligga ett hinder för avtalsenlig uppfyllelse. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Och för det fjärde skall säljaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.

För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighel måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Säljaren har bevisbördan för alt så är fallet.

Den första förutsättningen innebär alltså alt dröjsmålet beror pä Prop. 1989/90:89 omständigheter som utgör hinder för fullgörelse i räll tid. Det är inte 14 § tillräckligt atl fullgörelsen försväras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med. Däremoi krävs det inte att det föreligger en s.k. objektiv omöjlighet, dvs. all fullgörelse i rätt tid är utesluten inte bara för säljaren utan ocksä för varje annan person. Inte heller är det en helt nödvändig förutsättning att fullgörelsen är absolut omöjlig för säljaren. Det kan föreligga sädana extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedömning rent faktiskt mäste anses utgöra hinder. De övriga förutsättningarna för skadeståndsskyldighel vilka behandlas nedan innebär ä andra sidan atl endast vissa typer av hinder med framgång kan åberopas för att undgå skadeståndsskyldighel.

Etl hinder för fullgörande kan ha olika orsaker. En naturkatastrof kan t.ex. medföra hinder för transporter eller förorsaka elavbrott som leder till produktionsstopp. En olyckshändelse, såsom en eldsvåda eller explosion, eller en strejk kan likaså hindra säljarens verksamhet. Även en åtgärd av en myndighet kan utgöra hinder för fullgörelsen, t.ex. om det är fråga om export- eller importförbud som gäller ifrågavarande varor eller en råvara som behövs för att tillverka den beställda varan. Händelser av nu nämnt slag utgör dock inte i och för sig befrielsegrunder. De kan befria säljaren frän skadeståndsskyldighel endast under förutsättning atl de faktiskt hindrar säljaren att fullgöra köpet. En strejk eller en eldsvåda kan t.ex. beröra endast en del av säljarens tillverkningsprocess eller övriga verksamhet och drabba fullgörelsen av olika köp pä olika sätl beroende pä hur stort lager av färdiga produkter som finns hos säljaren osv. Pä motsvarande sätt utgör t.ex. ett importförbud hinder för avtalels fullgörande endast ifall en vara av ifrågavarande slag inte kan erhållas pä den inhemska marknaden.

Säljaren kan i regel inte med framgång åberopa omständigheter av ekonomisk natur. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att kostnaderna för delta blir större än han har räknat med. Inte ens det förhållandet alt säljaren enligt 12 § antas bli fri från skyldigheten att fullgöra köpet pä grund av atl fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till det intresse köparen har av fullgörelsen innebär nödvändigtvis att säljaren också blir befriad frän skadeständsskyldigheten. Å andra sidan är prestationshinder i grunden ofta av ekonomisk art. I mänga fall är det inte fräga om att avtalets fullgörande skulle ha blivit helt omöjligt utan om att kostnaderna för att övervinna den inträffade händelsen eller dess inverkan klart skulle överstiga gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid etl köp av ifrågavarande slag.

Det avgörande är därför inte sä mycket själva orsaken till att säljaren inte kan fullgöra avtalet i tid - förutsatt att orsaken är sådan att den uppfyller de övriga kriterier vilka anges i bestämmelsen - som de inträffade omständigheternas inverkan på säljarens rent faktiska möjligheter att fullgöra köpet.

När det är fräga om dröjsmål får tidsfaktorn stor betydelse även för Prop. 1989/90: 89 frågan om vad som kan utgöra hinder för rättidig fullgörelse av avtalet. 14 § Tidsaspekten innebär alt inverkan av händelser som drabbar säljarens förberedelser för fullgörelsen i många fall beror pä i vilket skede händelsen inträffar. Om köpet avser en standardvara och det exemplar eller parti som säljaren avsänt lill köparen förstörs genom en olyckshändelse som inträffar under varans transport till platsen för avlämnandet, kan detta innebära att säljaren inte har möjlighet atl i tid fä fram en ny vara för att ersätta det förstörda exemplaret eller partiet. Olycksfallet utgör dä ett hinder för fullgörelsen under den tid som är nödvändig för att fä fram en ny leverans. En olyckshändelse som inträffar i ett tidigare skede och förstör det exemplar som säljaren tänkt avlämna till köparen utgör däremot inte nägol hinder för rättidig fullgörelse, om säljaren har fiera exemplar av samma vara i lager eller i övrigt har möjlighet att i tid skaffa fram en ny vara för leverans till köparen. Men om säljaren inte har tillgäng till ytterligare exemplar av varan föreligger det ett hinder.

Vad som kan utgöra prestationshinder beror även på avtalets innehall. Om köpet avser en vara som skall levereras frän ett visst parti och hela partiet förstörs genom en olyckshändelse, föreligger det ett hinder för att fullgöra köpet. Del kan exempelvis röra sig om köp av en viss mängd potatis frän säljarens egen skörd. Om köpet däremot avser en viss mängd varor av bestämd art, t.ex. förstklassig potatis, utan att säljarens åtagande enligt avtalet begränsats lill en viss leveranskälla, utgör förstörelsen av det parti från vilket säljaren tänkt fullgöra köpet inte nägol hinder för fullgörelsen, sä länge en avtalsenlig vara kan erhållas frän annat häll. Pä motsvarande sätt föreligger del ett hinder för varans avlämnande, om köpet avser ett individuellt föremål med unika egenskaper och detta förstörs före avlämnandet. Däremot föreligger det inte nägol hinder ifall köpet avser en massproducerad standardvara som säljaren har tillgäng till i flera exemplar och det exemplar som säljaren har tänkt avlämna till köparen förstörs innan avlämnandet skett.

Ju mera begränsat och specificerat säljarens åtagande är, desto större är risken för att någon oberäknelig händelse får den effekten att fullgörelsen inte kan ske, eftersom de kvarstående möjligheterna till fullgörelsen då är mera begränsade. Ju mera öppet och vidsträckt säljarens leveransåtagande är, desto flera alternativa möjligheter lill fullgörelse finns det och desto mera omfattande händelser mäste inträffa, innan ett hinder för fullgörelsen kan anses föreligga.

Den andra förutsättningen för befrielse frän skadeståndsskyldighet är att dröjsmålet beror pä ett hinder som ligger utanför säljarens kontroll. Detta innebär att omständigheter som kan hänföras till säljarens egen kontroll-sfär alltid medför skadeståndsansvar för honom, även om sådana omständigheter kan utgöra ett hinder mot att avtalet fullgörs i rätt tid.

Den bedömning som krävs för alt avgöra huruvida ett prestationshinder ligger utanför säljarens kontroll skiljer sig frän en culpabedömning bl.a. genom att skadesländsskyldighet alllid inträder när orsaken lill hindret

kan hänföras till säljarens kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror Prop. 1989/90:89 pä omständigheter som i princip är kontrollerbara för säljaren. Däremot 14 § är det utan betydelse huruvida säljarens handlande i nägol avseende är att betrakta som klandervärt.

Innanför säljarens kontrollsfär ligger typiskt sett omständigheter som kan hänföras till säljarens anställda. Situationer där det föreligger en arbetskonflikt kan dock utgöra ett undantag. Om en konflikt i anslutning till allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till en strejk och detta medför ett prestationshinder för säljaren, är det fräga om arbetstagarnas självständiga handlande som i allmänhet inte kan anses ligga inom ramen för säljarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan ifall det är fräga om en strejk som utlösts t.ex. pä grund av att säljaren klart brutit mot bestämmelser i gällande lag eller kollektivavtal. I detta senare fall får det anses röra sig om ett förhällande som säljaren i princip har kontroll över.

Säljaren svarar ocksä för utomstående medhjälpare i den mån deras handlande och konsekvenserna av delta kan anses vara i princip kontrollerbart för säljaren (se även andra stycket).

Förhållanden som direkt eller indirekt kan hänföras till säljarens egna åtgärder eller hans eget handlande ligger inom hans konlrollsfär. I denna ingär alltså omständigheter som kan kontrolleras eller påverkas genom planeringen, organisationen, styrningen eller övervakningen av den egna verksamheten. Säljaren är därför alltid ansvarig när orsakerna till avtalsbrottet har samband med det sätt pä vilket hans verksamhet drivs. Ansvaret omfattar således avtalsbrott som är atl hänföra lill förelagels interna förhållanden, oberoende av vad avtalsbrottet konkret beror pä. Orsaken kan t.ex. ligga i bristande omsorg eller planering i fräga om fullgörelsen av det enskilda avtalet eller mera allmänt i företagets organisation, administration, resurser eller effektivitet. Att säljaren är ansvarig för det sätt pä vilket verksamheten drivs innebär ocksä alt han är ansvarig för det sätt pä vilket han väljer att gör3 de dispositioner med utomstående som behövs för att driva verksamheten.

Som en befrielsegrund kan säljaren inte åberopa ett prestalionshinder som beror pä att hans beräkningar av produktionskapaciteten slär fel eller alt del förekommer tekniska störningar i tillverkningsmaskineriet som gör att produktionen minskar. Ocksä rena olyckshändelser, t.ex. en brand, omfattas av ansvaret om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand pä kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför säljarens konlrollsfär. Situationen kan däremot bli en annan om en pyroman har varit framme.

Att det uppslår råvarubrist och produktionen därför inte kan hällas pä en tillräckligt hög nivä kan inte åberopas som en befrielsegrund, öm brislen på råvaror beror l.ex. pä alt säljaren har gjorl sig för beroende av en bestämd råvaruleverantör. Säljaren kan inte heller bli befriad frän skadeståndsansvar, om det visar sig alt de leveranser som han har beställt frän tidigare distributionsled inte räcker till för att fullgöra alla de avtal

som han har ingått eller om den som skall ulföra service och reparationer Prop. 1989/90:89

på säljarens produklionsanläggning bryter sitt åtagande med följd att 14 §

anläggningen inte fungerar. Produktionsstörningar som beror pä utifrån

kommande orsaker, t.ex. en översvämning som stoppar transporterna av

råvaror eller etl allmänt importförbud för ett visst ämne som gör att

köpet inte kan genomföras, kan däremot utgöra en befrielsegrund

eftersom det dä är fräga om ett förhällande som liggerulanför säljarens

konlrollsfär.

Inom säljarens kontrollsfär hör hans egna ekonomiska förhållanden. Om säljaren råkar i dröjsmål därför att han inte kan finansiera de leveranser från tredje man vilka behövs för atl han skall kunna fullgöra köpet, kan säljaren inte undgå skadeståndsansvar. Om säljarens förberedelser för fullgörelse däremot hindras till följd av en strejk bland bankpersonal som medför avbrott i betalnings- och finansieringsrörelsen, kan delta utgöra en befrielsegrund, eftersom orsaken till hindret ligger utanför säljarens kontroll.

Den tredje förutsättningen för befrielse frän skadeståndsskyldighet är att hindret är sådant atl säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpslutet. Om en export- eller importbegränsning eller en strejk som kan drabba fullgörelsen av köpet kunde förutses redan dä avtalet ingicks, kan en sädan händelse inte åberopas som grund för befrielse frän skadeståndsskyldighet. Förutsebara prestationssvärigheter bör, ocksä om de ligger utanför säljarens kontroll, beaktas vid avtalets utformning, exempelvis genom att säljaren förbehåller sig en längre leveranstid som ger möjlighet atl undgå konsekvenserna av ett temporärt hinder som väntas inträffa före tiden för avlämnandet.

Vilka händelser som bör tas i beräkning redan vid köpslutet är givetvis i hög grad beroende av de föreliggande omständigheterna. Det kan finnas risker som är ofta förekommande och typiska för den aktuella verksamheten sä att säljaren regelmässigt bör räkna med dem, medan mera ovanliga och avlägsna händelser bör beaktas endast om det kan anses föreligga en aklueU risk för att en sädan händelse kommer att inträffa och medföra prestationshinder. Som exempel på en typisk risk vilken säljaren bör beakta kan nämnas den situationen att möjligheterna att fullgöra ett avtal av ett visst slag är beroende av väderleksförhållandena. Säljaren bör dä räkna med förekomsten av olämpligt väder och beakta detta vid avtalets utformning, t.ex. genom alt förbehålla sig en tillräckligt läng leveranstid som lämnar skäligt utrymme även för väderlekshinder. Exceptionellt dåliga väderleksförhållanden kan däremot tänkas utgöra ett hinder som säljaren inte skäligen kan förväntas räkna med och som således kan medföra befrielse från skadeståndsansvar.

I lagtexten hänvisas till ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet. Det kan emellertid hända att etl prestationshinder - som inte kunde förutsesvid den tidpunkt dä avtalet ingicks - kunde förutses senare men före tidpunkten för avlämnandet. Ocksä dä måste säljaren inrätta sig efter vad som kan antas hända. Detta

krav ingår i den fjärde förutsättningen för befrielse frän skadeständsskyl- Prop. 1989/90:89
dighet. 14 §

T>enna fiärde förutsättning är att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Ett prestationshinder kan undgås genom att säljaren pä förhand vidtar åtgärder för att avvärja den händelse som kan utgöra ett hinder eller för att undvika dess följder eller genom att säljaren efter det atl en sädan händelse redan har inträffat försöker undanröja händelsens följder. I lagtexten omnämns endast hindrets följder, men säljaren blir självfallet inte befriad frän skadeståndsskyldighel om han kunde ha undanröjt själva den omständighet som utgör orsaken till avtalsbrottet. Detta följer redan av atl det skall föreligga ett hinder utanför säljarens kontroll.

Säljarens möjligheter att undvika följderna av ett hinder kan ligga i att han bygger upp ell lager som är tillräckligt stort för att möta tillfälliga leveransproblem. Efter det att ett hinder har uppkommit kan följderna av det övervinnas genom att säljaren utnyttjar sädana alternativa möjligheter som kan finnas för att uppfylla åtagandet enligt avtalet. Om varan t.ex. inte kan transporteras till den ort där avlämnandet skall ske pä det sätt som säljaren tänkt sig, mäste han om möjligt utnyttja ändra transportmedel eller transportvägar.

Som tidigare har framhållits är del i regel ulan betydelse atl fullgörelsen till följd av omständigheter som inträffat efter köpslutet blir mera kostsam för säljaren än beräknat. Detsamma gäller i fräga om skyldigheten att försöka undvika eller övervinna följderna av ett hinder. En sädan skyldighet åligger säljaren trots att den ofta medför ökade kostnader. Som ocksä påpekats tidigare kan ett hinder emellertid ibland anses föreligga även om avtalets fullgörelse inte har blivit direkt omöjlig men dock sä extraordinärt betungande att del objektivt sett är orimligt att kräva en sädan insats som skulle vara nödvändig för att fullgöra köpet. Lika litet förutsätts det att det mäste vara direkt omöjligt att undvika eller övervinna hindrets inverkan på avtalets fullgörelse. Vad som krävs är att säljaren inte skäligen kan undvika eller övervinna hindrets följder.

Etl prestationshinder som har inträffat först efler det att säljaren av någon annan orsak redan har råkat i dröjsmål medför inte befrielse från skadesländsskyldighet, såvida hindret inte hade inverkat pä avtalels fullgörelse ifall fullgörelse från början skett i rätt tid.

Sådana omständigheter som hindrar avtalets fullgörelse har ofta endast en temporär inverkan pä säljarens möjligheter att fullgöra köpet. Säljaren befrias frän skadesländsskyldighet endast under den tid som hindret bestar. Om situationen utvecklas sä atl förutsättningarna för ansvarsbefrielse inte längre är för handen, är säljaren befriad frän skadesländsskyldighet endast i fråga om en sådan förlust som har uppkommit för köparen under den lid dä förutsättningar för befrielse förelåg.

Av framställningen ovan framgär att de fyra förutsättningar som ställs upp i första stycket inte är fristående frän varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem. I större eller mindre utsträckning griper de in

i och täcker varandra. Detta gäller inte minst bedömningen av om det Prop. 1989/90: 89 föreligger etl hinder och om följderna av detta hade kunnat undvikas eller 14 § övervinnas. Men det är inte bara mellan förutsättningarna i första stycket som det finns ett samband. Även gränsdragningen mellan första och andra styckena är i viss mån flytande. Detta har antytts i det föregående och kommer atl ytterligare beröras nedan.

Andra stycket

Andra stycket gäller säljarens ansvar för dröjsmål som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte dels på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Beror dröjsmålet pä en sädan tredje man undgår säljaren skadeståndsskyldighet endast om både han och tredje mannen skulle vara fria från skadesländsskyldighet enligt principerna i första stycket. Detta förutsätter med andra ord atl det för tredje mannens del föreligger ett hinder som avses i första stycket och att detta i sin tur enligt första stycket utgör ett ansvarbefriande hinder för säljaren.

Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skadeståndsansvar som följer av första stycket. Bestämmelsen blir, som nämnts, tillämplig för det första när avtalsbrottet beror pä en tredje man som säljaren har anlitat för alt hell eller delvis fullgöra köpet. Detta avser fall där tredje mannens insats hänför sig till fullgörelsen av det enskilda köpeavtalet, t.ex. genom att tredje mannen har fått i uppdrag av säljaren att tillverka en viss komponent till en maskin som köparen har beställt eller genom atl han har anlitats för att installera varan hos köparen eller för att transportera den till den plats där avlämnandet enligt avtalet skall ske.

Syftet med regleringen i andra stycket är att säkerställa att säljaren inte kan undgä skadeståndsansvar enbart genom att helt eller delvis överföra avtalels fullgörande pä en tredje man. I många fall leder redan första stycket till ett sådant resultat. Organiseringen och övervakningen av avtalets fullgörelse ligger inom säljarens kontroll. Säljaren svarar ocksä för att de utomstående medhjälpare som han har anlitat för alt fullgöra avtalet har valls med omsorg och atl deras prestationer vederbörligen övervakas.

I vissa fall leder emellertid reglerna i första stycket inte till det resultatet. Det är i sädana fall som reglerna i andra stycket fär betydelse. Antag att säljaren på ett försvarligt sätt har anlitat ett specialistföretag för framställning av en viss komponent till en maskin som han har åtagit sig alt tillverka för köparen och det visar sig all den komponent som tredje man har levererat på grund av dennes misstag har gjorts enligt en oriktig specifikation. Antag vidare alt detta upptäcks så sent att en riktig komponent inte längre kan erhållas i lid varför varans avlämnande försenas. Det är dä tänkbart att en tikämpning av första stycket skulle leda till alt det för säljaren förelåg ett ansvarsbefriande hinder i fråga om

den tid som det tar att göra en ny komponent och därefter slutföra Prop. 1989/90:89 tillverkningen av maskinen. Om säljaren däremoi själv hade tillverkat 14 § komponenten leder ett dröjsmäl med leveransen till följd av motsvarande misstag inte till befrielse från skadesländsskyldighet.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren kan undgä skadesländsskyldighet endast om ett hinder som avses i första stycket föreligger såväl för tredje man som för säljaren. I det nyss beskrivna fallet blir säljaren således inte befriad frän skadesländsskyldighet gentemot köparen, eftersom tredje mannens avtalsbrott inte beror på ett hinder som uppfyller förutsättningarna enligt första stycket. Även om det skulle föreligga ett sådant hinder för tredje man blir säljaren ä andra sidan inte befriad frän skadeståndsskyldighet gentemot köparen ifall tredje mannens avtalsbrott inte utgör ett sådant hinder för säljaren som förutsätts i första stycket. Detta kan t.ex. vara fallet om tredje mannens avtalsbrott har inträffat i ett sä tidigt skede atl säljaren skäligen kan eliminera dess inverkan pä möjligheterna att fullgöra köpet i tid. Om motsvarande prestation kan utföras av nägon annan eller av säljaren själv, kan säljaren bli befriad från skadesländsskyldighet endast beträffande den försening som eventuellt inte kan undvikas ens vid utnyttjandet av sädana alternativa fullgörelsemöjligheter.

Det talas i lagtexten om nägon som säljaren har anlitat. Om säljaren i avtalet har anvisats att vända sig till en bestämd tredje man för att fullgöra avtalet, får frågan om den utomstående kan anses ha anlitats av säljaren avgöras med hänsyn till avtalets innehall och omständigheterna i övrigt. Om det är fräga om en tredje man som säljaren regelmässigt anlitar eller som har utsetts med hänsyn till säljarens intressen, torde i regel andra stycket få anses tillämpligt. Om i stället en bestämd tredje man har anvisats av köparen i hans intresse, bör detta i allmänhet medföra alt andra stycket inte tillämpas i fräga om avtalsbrott av en sädan tredje man. Dä kan del nämligen inte anses vara fräga om en tredje man som säljaren har anlitat. Den omständigheten att säljaren rent faktiskt, t.ex. på grund av den rådande marknadsstrukturen, saknar möjlighet att välja mellan flera tredje män, medför däremot inte att andra stycket inte skall tillämpas.

Bestämmelsen i andra stycket gäller även det fallet att dröjsmålet beror pä säljarens leverantör eller nägon annan i tidigare säljled. Med leverantör avses den frän vilken säljaren anskaffar varan eller, om säljaren själv tillverkar eller framställer varan, den frän vilken han anskaffar råvaror, halvfabrikat eller komponenter för sin produktion. Den som levererar l.ex. elektricitet till säljarens anläggningar betraktas däremot inte som leverantör i föreliggande sammanhang. Begreppet leverantör syftar pä säljarens avtalspart, dvs. det första bakomliggande ledet, medan uttrycket "någon annan i tidigare säljled" avser t.ex. varans tillverkare eller importör, när säljaren är en detaljist som anskaffar varan frän grossist eller ett annat bakomliggande led.

på motsvarande sätl som i fräga om en tredje man som säljaren har Prop. 1989/90:89 anlitat för att fullgöra avtalet kan det följa redan av första stycket all 14 § säljaren inte kan undgä skadeståndsansvar pä grund av ett avtalsbrott som beror på hans leverantör. Eftersom valet av leverantör, pä samma sätt som organiseringen av avtalets fullgörelse i övrigl, ligger inom säljarens kontroll svarar säljaren enligt första stycket om han redan frän början borde ha räknat med att den valda leverantörens resurser är otillräckliga för att fullgöra ett åtagande av den storleksordning som det är fråga om eller om konsekvenserna av ett avtalsbrott frän leverantörens sida kan övervinnas genom atl säljaren vänder sig till en annan leverantör.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren även utanför området för första stycket kan ådra sig ett skadeståndsansvar för dröjsmäl som beror pä hans leverantör eller pä någon annan i tidigare säljled. Säljaren undgår ansvar endast om de förutsättningar som anges i första stycket är uppfyllda bäde för säljarens egen och för tredje mannens del. Om en leverantör bryter sitt avtal med säljaren pä grund av att affären har blivit olönsam för honom och detta sker i ett så sent skede samt i övrigt under sådana omständigheter att leverantörens avtalsbrott utgör ett sådant hinder för säljaren som avses i första stycket, blir alltså säljaren ända skadeståndsskyldig mol köparen eftersom orsaken till leverantörens avtalsbrott inte är ett sådant hinder som avses i första stycket. Säljaren fär dä täcka sin förlust genom alt själv rikta ett skadeståndskrav mot leverantören. Om leverantörens avtalsbrott däremot beror pä en branschomfattande strejk som har stoppat produktionen hos leverantören och detta utgör ett hinder som säljaren saknar möjlighet alt övervinna inom den tid som återstår, blir säljaren befriad frän skadesländsskyldighet för den tid som krävs för att få fram en ny vara.

Om orsaken till säljarens dröjsmäl är att hänföra till nägon annan i tidigare säljled, t.ex. om säljarens dröjsmäl beror på importörens dröjsmål, vilket i sin tur beror pä tillverkarens dröjsmäl, och omständigheterna är sädana att detta utgör ett sådant hinder som avses i första stycket säväl för säljaren som för importören, blir säljaren fri frän skadeståndsskyldighet endast om även tillverkarens avtalsbrott berodde pä ett motsvarande hinder. I annat fall får säljaren kompensera sin ersättningsskyldighet gentemot köparen genom skadeståndskrav mot importören som i sin tur fär rikta skadesländkrav mot tillverkaren.

Å andra sidan innebär den föreliggande bestämmelsen att säljaren under de förutsättningar som anges i andra stycket får åberopa ett hinder som beror pä hinder i tidigare led, även om säljaren i och för sig har haft möjlighet att välja mellan flera leverantörer. Hans ansvar för valet av leverantör är således inte absolut. Om köpet avser en vara som kan erhållas frän flera olika häll pä marknaden och säljaren pä ett försvarligt sätt har placerat sin beställning hos en av de tänkbara leverantörerna, kan ett hinder som drabbar denne leverantör ibland medföra ett temporärt hinder även för säljaren. Detta kan vara fallet om leverantörens hinder inträffar i ett sä sent skede att säljaren inte i tid hinner kompensera den

uteblivna leveransen genom att vända sig till nägon av de övriga Prop. 1989/90:89

leverantörerna. Som exempel kan nämnas att säljarens leverantör skall 15 §

avlämna ett parti färskvaror hos säljaren dagen innan köparen enligt

avtalet skall avhämta sin andel av varan hos säljaren och hela partiet

förstörs i en olycka som drabbar leverantörens lastbil under transporten

till säljaren. Om säljaren inte i tid kan fä fram en ny motsvarande

leverans, kan han beträffande den försening som dä är oundviklig åberopa

befrielsegrunderna enligt andra stycket, trots atl han i utgångsläget i och

för sig hade möjlighet att välja sin leverantör.

Meddelande om hävning och skadestånd

15 §

Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det atl han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han dessutom vill kräva skadestånd.

Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

(Jfr 18 § i utredningens förslag)

I konsumenttjänstlagen finns en liknande bestämmelse i 26 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga i de fall då varan har avlämnats för sent. Så länge varan inte har avlämnats kan köparen således förhälla sig passiv utan att förlora rätten till hävning eller skadestånd. En s.k. neutral reklamation krävs således inte i samband med dröjsmål säsom fallet är vid fel (jfr 23 §).

Reklamationsfristen löper inte frän själva avlämnandet utan frän den tidpunkt dä köparen fick kännedom om avlämnandet. Hur köparen har fält veta detta är ulan betydelse.

När det gäller frågan om reklamation har skett inom "skälig tid" kan i huvudsak hänvisas till vad som sägs i specialmotiveringen till 23 §.

Om köparen vill både häva köpet och begära skadestånd behöver han inte lämna eit särskilt meddelande om kravet pä skadestånd. Om köparen har hävt köpet kan han således senare återkomma med ett skadeståndskrav även om han inte har nämnt något om ett sådant krav i samband med hävningsförklaringen. Det framstår i dessa fall som onödigt atl fordra ett särskilt meddelande om skadeståndskrav, eftersom säljaren efter det att han har fått meddelande om hävning i allmänhet har anledning att även räkna med krav pä skadestånd.

Köparen kan reklamera även hos en näringsidkare som har förmedlat ett köp frän en privatperson. Om köparen har reklamerat hos antingen säljaren eller förmedlaren har han bevarat sin rätt mol dem båda.

Fel på varan Prop. 1989/90:89

16 § Vad som avses med fel

16 §1

Varan skall i fräga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Den skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för del ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsäg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig pä säljarens sakkunskap och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat tik genom att lägga fram prov eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende avviker frän vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.

(Jfr 9 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om varans egenskaper och den utgör därför utgångspunkten för bedömningen av om en vara skall anses vara felaktig. Påföljderna vid fel pä varan behandlas i 22 -31 §§.

Första stycket

Utgångspunkten för felbedömningen är i första hand vad parterna i köpeavtalet har kommit överens om beträffande en varas egenskaper och skick. En vara skall således anses felaktig när den avviker frän vad parterna har avtalat, även om den objektivt sett i alla avseenden är av god kvalitet. Har varan t. ex. en färg som inte stämmer överens med vad köparen har beställt, är den omständigheten tillräcklig för all fel skall anses föreligga.

Att varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet innebär inte bara att den skall motsvara vad parterna uttryckligen har kommit överens om. Uttryckssällel är avsett all klargöra att hänsyn ocksä skall tas till vad som får anses underförstått mellan parterna. Även om de inte uttryckligen har specificerat hur varan skall vara beskaffad, kan det nämligen ofta framgå av omständigheterna vid köpet vad som bör anses vara avtalat om varans egenskaper. Såvida inte annat framgär kan det ofta följa redan av avtalet bl. a. att varan skall ha sådana egenskaper att den kan användas för sitt normala ändamål och att den skall ha en normal hållbarhet. Även om det inte närmare har berörts vid köpet, skall

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

det därför utan vidare kunna förutsättas att ett regnplagg slär emot Prop. 1989/90:89

vatten, att en klocka visar rätt tid och att en resväska kan hanleras 16 §

fullpackad utan att handtaget lossnar. Hur stora krav som skall kunna

ställas pä en varas egenskaper, exempelvis när det gäller hållbarheten, fär

i viss män vara beroende av andra faktorer. Prisei är i allmänhet

vägledande vid bedömningen av vilken kvalitet som är förutsatt, men även

andra omständigheter - t. ex. den beteckning under vilken varan har

bjudits ut - kan belysa detta. Vidare får det vid köp av en ny vara som

regel anses förutsatt atl varan skall vara fri från yttre skador, oavsett om

dessa har nägon betydelse för varans användbarhet eller ej. Om inga

uttryckliga förbehåll har gjorts i sådana fall får därför exempelvis en

möbel inte vara repad och kläder inte vara fläckade.

Parterna har avtalsfrihet när det gäller varans beskaffenhet. Förevarande bestämmelse innebär alt den som vill köpa en vara av läg kvalitet till ett billigt pris inte därefter kan hävda att varan är felaktig därför att varan hade denna låga kvalitet. Avtalsfriheten i sådant hänseende begränsas endast pä det sättet att säljaren - oavsett vad som har avtalats - ansvarar för fel i varan när den har sålts i strid mol vissa försäljningsförbud, i huvudsak sädana som avser varor som medför en risk för skada pä person eller egendom. Regler härom finns i 18 §.

I andra meningen föreskrivs atl varan skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel. Med montering avses i delta sammanhang endast sädan hopsättning av själva varan som konsumenten själv skall svara för när varan har sålts i omonterat skick. Skrymmande varor, säsom möbler, säljs ofta omonterade under den förutsättningen att konsumenten själv skall svara för den slutliga sammansättningen innan varan kan användas för sitt ändamål. När det däremot gäller installation eller inmontering av den köpta varan, exempelvis montering av en reservdel i en bil, är det inte fräga om montering i den mening som avses med denna bestämmelse. Upplysningar om hur en reservdel skall monteras skall i delta sammanhang ses som anvisningar för varans (reservdelens) användning.

Skyldigheten all lämna anvisningar om en varas användning och skötsel tar sikte pä bruksanvisning och skötselråd för den aktuella varan men omfattar inte andra mera allmänna anvisningar om hur man använder varor av det aktuella slaget. Den som exempelvis säljer en hobbysvarv skall lämna en till den speciella svarven anpassad bruksanvisning, men han behöver naturligtvis inte i övrigt lämna några allmänna upplysningar om hur man svarvar.

De anvisningar som bestämmelsen gäller tar sikte pä varans normala användning inom det eller de områden för vilka den är avsedd. Anvisningarna behöver inte ge besked om hur varan skall hanleras under säregna och ovanliga förhållanden. Upplysningar om gränserna för en varas användningsområde omfattas inte av säljarens skyldighet atl lämna anvisningar enligt denna bestämmelse. Den typen av uppgifter, säsom att ett klädesplagg inte tål fuktig väderlek eller att en tv-apparat inte är

utrustad för stereoätergivning, kan säljaren dock bli tvungen atl lämna för Prop. 1989/90: 89

att undgä felansvar enligt reglerna i tredje stycket av förevarande 16 §

paragraf.

Bestämmelsen i andra meningen av förevarande stycke torde i de flesta fall komma all avse relativt enkla upplysningar om montering, användning och skötsel av en vara, såsom anvisningar om hur en möbel skall monteras, hur etl klädesplagg skall tvättas och liknande. När det gäller produkter av mera komplicerad natur, såsom hushållsmaskiner, kan det dock vara erforderligt att lämna mer omfattande anvisningar rörande maskinens installation, funktion och skötsel.

Säljarens skyldighet att lämna anvisningar skall naturligtvis inte tolkas så vidsträckt att den omfattar även självklara förhållanden. All varan skall åtföljas av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, och skötsel innebär i princip all del är den enskilde köparens behov av anvisningarna som skall vara avgörande. När det gäller standardvaror kan en säljare dock i mänga fall ha rätt att utan efterforskning av den enskilde köparens individuella förutsättningar utgå frän att köparen har för konsumenter i allmänhet normala kunskaper.

När det är fråga om försäljning i former som riktar sig direkt till konsumenter kan säljaren inte vid bedömningen av hur omfattande anvisningar som en vara skall förses med förutsätta atl köparen har några speciella fackkunskaper eller i övrigt har större kännedom om en vara än vad som gäller för konsumenter i allmänhet. Annorlunda ställer del sig dock om en konsument väljer att handla i butiker som i vart fall i första hand vänder sig till fackfolk. När en konsument vänder sig till exempelvis en bilfirmas reservdelslager för att köpa en reservdel som fordrar särskilda kunskaper för att montera in, bör säljaren, om det inte av omständigheterna framgär annat, kunna förutsätta att köparen antingen själv har de kunskaper som behövs eller att han på annat sätt har ordnat för monteringen av reservdelen, exempelvis genom alt engagera nägon annan person med de erforderliga kunskaperna. När liknande reservdelar saluhälls i former som direkt riktar sig mot konsumenter, t.ex. pä bensinstationer, blir bedömningen en annan. Kravet på de anvisningar som skall åtfölja varan fär anpassas till den kategori av konsumenter som den typen av försäljning vänder sig till, dvs. allmänt händiga bilägare som klarar av att utföra enklare reparationer själva. Det skall dock inte heller i ell fall som delta krävas av säljaren all han utformar anvisningarna sä elementärt att de skall passa även för den tekniskt helt obevandrade konsumenten.

När det gäller förvaring torde det i första hand vara i fräga om färskvaror som särskilda anvisningar behövs. Men även när det gäller många andra produkter såsom kemikalier, färger och liknande kan anvisningar, såsom "förvaras frostfritt" e. d., vara avgörande för att en konsument skall undvika förvaring på ett sätt som kan äventyra en varas kvalitet eller användbarhet.

Om en vara saknar de anvisningar som enligt det sagda behövs för alt Prop. 1989/90:89 en köpare rätt skall kunna använda den och sköta den, skall varan enligt 16 § tredje stycket anses som felaktig. Detta gäller inte bara när anvisningar helt saknas utan även när sädana lämnats men de är felaktiga eller ofullständiga. .

Normalt skall det krävas att anvisningen är avfattad pä svenska eller att den utgörs av allmänt kända eller begripliga symboler. När det gäker försäljning av varor, avsedda för en begränsad kundkrets med speciella kunskaper, t.ex. avancerade elektroniska eller tekniska apparater, bör dock en bruksanvisning pä engelska godtas. Anvisningen, som kan bestå av skriftlig och/eker bildmässig informaiion, kan lämnas på förpackningen, på varan, i medföljande instruktionsskrift eller pä annat lämpligt sätt.

Det är inte nödvändigt atl uteblivna anvisningar eller felaktiga sådana leder till att varan skadas för att ett fel skall anses föreligga. Blotta frånvaron av behövliga anvisningar innebär att varan skall anses felaktig.

När en vara anses felaktig på grund av uteblivna eller bristfälliga anvisningar, har den felorsaken betydelse för vilka felpäföljder som köparen kan göra gällande. Om köparen redan före användningen av en vara anmärker mot att han saknar anvisningar om hur varan skall hanteras, kan säljaren enkelt avhjälpa felet genom att överlämna en bruksanvisning. Om säljaren på detta sätt avhjälper felet och i övrigt följer reglerna för avhjälpande - se 26 och 27 §§ - kan köparen normalt inte göra gällande nägon annan påföljd. Bedömningen kan dock av andra skäl bli annorlunda, exempelvis om de erhållna anvisningarna utvisar att användandet av varan är mer komplicerat eller kostsamt än vad köparen vid köpet hade anledning att räkna med pä grundval av den information som han då hade tillgäng till. I så fall kan köparen med stöd av bl. a. bestämmelserna i andra och tredje styckena eller bestämmelserna i 19 § göra gällande andra felpäföljder.

Om bristen på anvisningar eller bristfälliga sådana leder till att varan skadas, kan säljaren inte längre avhjälpa felet endast genom att överlämna en bruksanvisning. Beroende på omständigheterna kan köparen i det fallet kräva att säljaren avhjälper den uppkomna skadan eller levererar en ny vara. Han kan vidare välja att kräva prisavdrag eller att häva köpet.

Andra stycket

Andra stycket innehåller vissa allmänna regler om varans beskaffenhet, vilka kommer lill användning om köpeavtalet inte ger besked om hur varan skall vara beskaffad. Stadgandet är inte avsett att vara en uttömmande beskrivning av felsituationer utan har närmast en klargörande funktion genom att ange vissa centrala principer som bör ligga till grund för felbedömningen. Som framgår av tredje stycket skall även andra omständigheter än de som avses i andra stycket kunna vara relevanta i det enskilda fallet.

Punkt 1. Varan skall ha sådana egenskaper att den är lämpad för sådan användning som är normal för varor av samma slag. Den bedömning som

97 7 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89

skall ske i detta sammanhang tar således sikte i första hand pä varans Prop. 1989/90:89

användbarhet eller ändamålsenlighet och inte pä dess kvalitet. Kvalitets- 16 §

skillnader förekommer inom vida ramar mellan varor av samma slag. Det

innebär inte atl en vara endast på grund av dess sämre kvalitet skall anses

felaktig. Andra omständigheter, säsom varans pris, fär vara vägledande

när det gäller att fastställa vilken kvalitet en köpare har rätt att kräva.

Regeln i punkt 1 tar sikte på alla de egenskaper som är relevanta med hänsyn till det eller de ändamål som varor av samma slag i allmänhet används för. Om köpet avser en vara som i allmänhet används för flera olika ändamål, skall den anses felaktig om den inte är lämpad för samtliga dessa ändamål.

Även om konsumenten vid köpet har haft behov av att använda varan för ett särskilt ändamål och varan är användbar för det ändamålet, kan bestämmelsen i förevarande punkt ändå leda till atl varan skall anses felaktig. Detta blir fallet - under förutsättning att inget annat har avtalats - om varan inte är lämplig för sädana andra ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används. En köpare av en TV-apparat, utrustad eller förberedd för ljudåtergivning i stereo, skall - även om han inte har något behov av den extra utrustningen, t. ex. därför att slereomottagning inte är möjlig på köparens ort - inte behöva nöja sig med atl den extra utrustningen är anpassad till ett annat system för stereofonisk Ijudmot-lagning än det som numera har valts i Sverige. Den som säljer varor som inte har samma brukbarhet som motsvarande varor i allmänhet har, bör aktså, för att undvika felansvar, se till att det förhållandet blir känt för köparen.

Punkt 1 Denna punkt avser det fallet atl säljaren måste ha insett att köparen avser atl använda varan för ett särskilt ändamål som i nägol hänseende skiljer sig frän vad liknande varor vanligtvis används till. Att säljaren "mäste ha insett" vilket särskilt ändamål köparen avsäg att använda varan för innebär att situationen skall ha varit sädan att det inte kan finnas någon rimlig anledning att anta att säljaren har kunnat undgå att inse köparens avsikt med varan. Det är således inte tillräckligt att säljaren "borde" ha känt till köparens avsikt. Regeln får betydelse i situationer där konsumenten har förlitat sig pä säljarens sakkunskap och, efter alt ha beskrivit för vilket ändamål varan skall användas, har överlåtit åt säljaren att välja ut den lämpligaste produkten. Sådana fall torde inte vara ovanliga. I synnerhet när det gäller fackbutiker av olika slag har säljpersonalen oftast den särskilda kunskap som behövs för att välja den vara som bäst passar för den avsedda användningen.

Om säljaren har känt lill eller pä grund av omständigheterna mäste ha insett att köparen har avsett alt använda varan för ett bestämt ändamål, svarar säljaren för att varan är ägnad för detta ändamål. Del är vad säljaren kände lill vid köpeavtalet som är avgörande. Om säljaren när avtalet skall ingås inte kan erbjuda någon vara som motsvarar köparens behov, mäste han upplysa köparen om det för all undgå felansvar.

Säljaren svarar emellertid inte för att varan är ägnad för köparens Prop. 1989/90:89 speciella ändamål i alla de situationer där han känner lill dessa ändamål. 16 § Om det av omständigheterna framgår att köparen inte förlitade sig pä eller inte hade rimlig anledning att förlita sig pä säljarens sakkunskap och bedömning, bär köparen själv risken för varans bristande ändamålsenlighet. Vid köp i varuhus och på stormarknader kan konsumenten av naturliga skäl inte förvänta sig samma fackkunskap hos personalen som i en specialbutik, utan han får i de fallen räkna med att själv ta ett större ansvar för att varan har de egenskaper som fordras för att motsvara hans särskilda behov.

Punkts. En vara skall ha sådana egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att visa upp ett prov eller en modell. Säljaren får nämligen dä anses ha utfäst sig att varan helt, eller i de delar som provet har varit avsett atl tjäna som ledning för, skall överensstämma med provet. Som framgår av ordalagen tar bestämmelsen sikte blott pä de egenskaper som säljaren kan anses ha hänvisat till genom att visa upp ett prov, eftersom ett prov kan vara avsett att illustrera varans egenskaper endast i vissa avseenden. Ifall det kan förekomma avvikelser i varan i förhällande till de egenskaper som framgär av provet och dessa avvikelser är sädana att köparen inte hade anledning att räkna med dem, bör säljaren upplysa om det förhållandet. Särskilt beträffande prov i mindre format, t. ex. när det gäller varor i trämaterial, bör köparen i allmänhet få räkna med de variationer som förekommer i naturmaterial.

Punkt 3 gäller som framgär av ordalydelsen endast säljarens prov. Ett prov som köparen har förevisat kan inte i alla situationer tillmätas samma betydelse vid felbedömningen som ett prov som säljaren har visat. När det gäller avvikelser i den sälda varan i förhällande till ett prov som köparen har visat upp vid sin beställning, är det avtalet som blir utgångspunkten för felbedömningen.

Punkt 4. Varan skall vara förpackad pä vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackningen behövs för att skydda eller bevara varan. Skall exempelvis en köpare själv frakta hem en inköpt TV-apparal, bör säljaren tillhandahälla den transportförpackning i vilken apparaten levererats frän tillverkaren. Skall säljaren däremoi leverera apparaten i köparens hem, behöver självklart ingen förpackning levereras på grund av förevarande regel. I de fall en vara skall förpackas, skall det ske pä ett sätt som är vanligt för varor av det aktuella slaget. I många fall kan del förekomma flera förpackningssält som är brukliga och därför acceptabla.

Tillägget för det fallet atl något vanligt förpackningssält inte finns tar sikte i första hand pä nya typer av produkter för vilka något bruk i fråga om förpackning ännu inte har utvecklats. I ett sådant fall skall varan, om det behövs för all bevara eller skydda den, förpackas pä ett för ändamålet försvarligt sätt.

Tredjestycket Prop. 1989/90: 89

Genom att en vara skall anses felaktig, om den avviker frän vad som 16 § föreskrivs i första och andra styckena, knyts feldefinitionen direkt till de krav med avseende på varans beskaffenhet som dessa bestämmelser innehåller. En vara skall således anses felaktig när den avviker från vad som anges i de bada första styckena. Som redan har framhållits är bestämmelserna i andra stycket inte någon uttömmande beskrivning av vad som - bortsett från vad som följer av avtalet - krävs för att en vara skall vara felfri. En vara kan alltså vara felaktig även i andra fall än då den avviker frän vad som anges i första eller andra styckena. Enligt tredje stycket är den att anse som felaktig ocksä när den i något annat avseende avviker från vad köparen med fog ha kunnat förutsätta, t. ex. i fråga om varans utseende och yttre skick.

Atl en vara skall anses felaktig om den i nägol avseende avviker frän vad köparen med fog har kunnat förutsätta är ett uttryck för att felbegreppet är avsett att tillämpas i ell antal situationer av skilda slag där en varas egenskaper och användbarhet pä ett påtagligt sätt avviker frän vad konsumenten har skäl att räkna med pä grund av de förutsättningar som han vid köpet har haft för sin bedömning.

Att en vara skall anses felaktig om den avviker från uppgifter som lämnats om den av bl. a. säljaren följer av 19 §. Mänga gånger kan emellertid en situation också vara sådan att köparen har grundad anledning all räkna med att - om vissa förhållanden beträffande en vara skulle föreligga som säljaren i sä fall borde känna till - denne skall upplysa honom om dem utan nägon särskild uppmaning från köparens sida. Om säljaren i en sädan situation underlåter att informera köparen om dessa förhållanden och delta inverkar pä köpet, bör varan, pä samma sätt som när det är fräga om oriktiga uppgifter som har lämnats om en vara, anses felaktig. Det är utan betydelse för felbedömningen huruvida säljaren känt till förhållandena och haft möjlighet att informera om dem.

Vilka uppgifter som en köpare rimligen kan räkna med alt bli upplyst om får avgöras efter omständigheterna. När det gäller att avgöra vad en säljare bort upplysa köparen om bör hänsyn tas till bl. a. varuslaget, försäljningsformerna och i vilken omfattning varans egenskaper eller användning har varit pä tal vid köpet.

Av särskild betydelse för köparen är att bli upplyst om eventuella begränsningar i varans användbarhet, i synnerhet i förhållande till vad som kan anses normalt för liknande varor. I regel är det ocksä av stor betydelse för en köpare att bli upplyst om eventuella hinder eller restriktioner för varans användning som kan bero på föreskrifter av olika slag. Viktigt för köparen är givetvis ocksä alt bli upplyst om särskilda risker som kan vara förenade med en varas användning.

En förutsättning för att en vara skall kunna anses vara felaktig bara pä grund av utebliven information från säljaren är att den uteblivna informationen kan antas ha inverkat pä köpet. Det bör alllsä kunna antas att konsumenten, om han hade fått del av den uteblivna informationen,

100

inte skulle ha köpt varan eller i vart fall inte skulle ha köpt den pä de Prop. 1989/90:89
villkor som skett. 17 §

17 §

Även om en vara har salts i "befintligt skick" eller med etl liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om den är i sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropsprisel.

(Jfr 12 § i utredningens förslag) Första stycket

Bestämmelsen innehåller ingen uttömmande reglering av säljarens ansvar vid försäljning i befintligt skick. Eftersom reglerna i 18 och 19 §§ utan undantag är tvingande till konsumentens förmån, påverkar ett allmänt utformat förbehåll beträffande varans skick frän säljarens sida inte dennes ansvar enligt de nämnda bestämmelserna. Säljarens ansvar för farliga produkter och oriktiga uppgifter givna av honom själv eller av nägon i bakre led kvarstår även när han har gjorl ett sådant förbehåll beträffande varans skick som avses i föreliggande bestämmelse. Vidare följer av 16 § tredje stycket att en vara skall anses felaktig om den i något annat avseende än som föreskrivs i första eller andra stycket avviker frän vad köparen med fog kunnat förutsätta. Även denna regel är tvingande till konsumentens förmån och äsidosätts inte av ett förbehåll av nu avsett slag.

Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att säljaren, även när han sålt varan i "befintligt skick" eller under ett liknande allmänt utformat förbehåll, alltid svarar för atl varan inte är i ett sämre skick än vad köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter har med fog kunnat förutsätta. Bestämmelsen är inte avseedd att hindra en säljare som av nägon anledning inte anser sig kunna svara för varans skick från att göra förbehåll härom. Ett sådant förbehåll mäste emellertid för att beaktas vara konkret till sitt innehåll och tydligt ange i vilket hänseende säljaren reserverar sig för varans skick.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall en begagnad vara som har sålts på auktion anses såld i befintligt skick. Detta innebär att i huvudsak samma regler som de som enligt första stycket skall tillämpas när en vara har sålts med ett allmänt förbehåll om dess skick skall gälla vid försäljning av begagnade varor pä auktion. En vara som har sålts pä auktion skall således anses felaktig, om den är i sämre skick än köparen med hänsyn till omständigheterna har med fog kunnat förutsätta.

Enligt första stycket skall bedömningen av om en i "befintligt skick" såld vara är felaktig ske bl. a. mot bakgrund av varans pris. I auktionsfallen, där priset bestäms av köparen, kan dock varans pris inte läggas till grund

101

för den bedömningen. Har ett utropspris angetts, kan i stället det Prop. 1989/90:89 användas. Ett i förväg angivet uiropspris mäste nämligen kunna tas som 18 § intäkt för att säljaren har gjort eller har lätit göra en sakkunnig värdering av varan som bygger pä en närmare undersökning.

Bestämmelserna i andra stycket gäller endast begagnade varor. Nya varor skall därför, även om de säljs pä auktion, bedömas enligt de allmänna felreglerna, förutsatt atl de inte har bjudits ul under uttryckligt förbehåll om befintligt skick eller liknande.

18 §

Varan är felaktig, om den

1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller mot ett
annal försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en
myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan
drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning
av en vara som inte är tikförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är sä bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller
hälsa.

(Jfr 10 § i utredningens förslag)

Paragrafen motsvarar 8 § i gällande konsumentköplag (jfr även 9 § konsumenlljänsllagen).

Punkt 1

Bestämmelsen i punkt 1 tar sikte pä bl. a. försäljning som sker i strid mol förbud som har meddelats enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418). Enligt den bestämmelsen kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att till konsumenter för enskilt bruk sälja en vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Marknadsdomstolen kan vidare enligt 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) utfärda ett motsvarande försäljningsförbud för en näringsidkare som tillhandahåller en vara eller en tjänst som medför särskild risk för skada pä person eller egendom. Förbudet kan i det fallet avse även annan liknande vara eller tjänst med liknande skaderisk. Enligt 14 § marknadsföringslagen respektive 22 § produktsäkerhetslagen jämställs med ett försäljningsförbud som har meddelats av marknadsdomstolen ett förbud som har meddelats av konsumentombudsmannen (KO.) genom ett förbudsföreläggande som har godkänts i vederbörlig ordning.

När en vara har sålts i strid mot ett försäljningsförbud av det slag som avses skall varan anses felaktig, och köparen kan göra gällande påföljder pä grund av felet. Vid den speciella feltyp som det här är fräga om har säljaren endast undantagsvis nägon reell möjlighet att rätta felet. Köparen torde därför i föreliggande fall som regel ha rätt att häva köpet.

Bestämmelsen tar vidare sikte pä vissa försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet. Det skall dä vara fräga om förbud som väsentligen syftar till att förebygga att användaren drabbas av

102

ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara Prop. 1989/90:89 som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Som exempel på förfall- 19 § ningar med försäljningsförbud kan nämnas förordningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter m. m. samt förordningen (1985:838) om molorbensin.

Ett försäljningsförbud kan vidare gälla för exempelvis kemiska produkter som omfattas av villkor enligt 11 § lagen (1985:426) om kemiska produkter. Bekämpningsmedel fär t. ex. inte överlåtas utan att vara godkänt av kemikalieinspektionen (se 3 § förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel). Ett försäljningsförbud i nu avsedd mening föreligger dock i ett sådant fall först sedan kemikalieinspektionen efter prövning har beslutat all inte godkänna en viss vara för försäljning. Bestämmelser av motsvarande innebörd kan ocksä meddelas enligt strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Således får statens energiverk föreskriva att viss elektrisk materiel skall vara godkänd av riksprovplats bl. a. för att fä överlåtas (9 § förordningen (1989:420) om elektrisk materiel).

Punkt 2

Regeln stämmer överens med andra meningen i 8 § i gällande konsumentköplag, bortsett från att "uppenbar fara" ersatts med "påtaglig fara". Denna justering innebär enligt ordalagen en viss skärpning av säljarens ansvar i förhällande till den nuvarande lydelsen. Det föreslagna uttryckssättet stämmer bättre än den hittillsvarande lydelsen överens med vissa uttalanden om regelns tillämplighet som görs i förarbetena till den gällande bestämmelsen (se prop. 1973:138 s. 229 ff). Där framhålls bl. a. atl det skall vara fråga om risker som kan uppslå inom ramen för ett normalt begagnande av varan men att detta uttryck fär ges en ganska vidsträckt innebörd. Som exempel anges att det får anses ingå i ett normalt begagnande av en leksak att barnet plockar sönder leksaken. Ett annal exempel som nämns då regeln bör kunna tillämpas är atl en bil är i så bristfälligt skick att den inte skulle godkännas vid en obligatorisk kontrollbesiktning.

19 §

Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat pä köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med säoana uppgifter om dess egenskaper eller användning som nägon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat pä köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt lill uppgifterna.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

103

Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i lid Prop. 1989/90:89
pä etl tydligt sätt. 19 §

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts alt lämna eller underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhelslagen (1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om äläggandet har meddelats varans tillverkare eller nägon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt lill eller borde ha känt lill underlåtenheten att fullgöra åläggandel. En förutsättning för atl varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

(Jfr 11 § i utredningens förslag)

Bestämmelserna i denna paragraf kompletterar reglerna i 16 § genom att ange att reglerna om fel blir tillämpliga även när köparen har förlitat sig pä felaktiga uppgifter. Första stycket avser säljarens ansvar för uppgifter om varan som har lämnats av honom själv före köpet, medan andra stycket tar sikte pä säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats av nägon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning. Det felansvar som följer av de båda första styckena kan i viss utsträckning härledas ur principen att varan skall överensstämma med vad som har avtalats.

Enligt fjärde stycket skall en vara anses felaktig om det vid marknadsföringen av varan inte har lämnats sådan information om varan som bort lämnas pä grund av åläggande enligt marknadsföringslagen eller produktsäkerhelslagen.

Paragrafen har sin motsvarighet i 10 och 11 §§ konsumenttjänstlagen.

Första stycket

Enligt första stycket skall varan anses felaktig, om den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och det kan antas atl uppgifterna har inverkat pä köpet. Med uppgifter som säljaren har lämnat avses även uppgifter som har lämnats av nägon som i detta hänseende är behörig att agera pä säljarens vägnar. Vanligen är det dä fråga om personer med s. k. ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen, t. ex. försäljare i en butik. En person som är anställd hos säljaren kan vara behörig att lämna uppgifter om varan även om han inte är behörig att sluta avtal på säljarens vägnar. Det kan vara fallet t. ex. om säljaren har en särskild informationsfunktion.

Felansvar på grund av atl varan inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats om den kan inträda oavsett om uppgifterna har lämnats i skriftlig form eller muntligen. Bestämmelsen avser säväl att det enskilda exemplaret av produkten avviker från de uppgifter som har lämnats som att produkten som sädan inte motsvarar uppgifterna.

För att det skall vara fräga om en uppgift av betydelse i detta sammanhang, fordras att uppgiften är tillräckligt konkret och inte innebär endast ett allmänt lovprisande. Ju mer allmänt hällen en uppgift om varan är, desto svärare är det för köparen atl grunda något anspråk pä uppgiften.

104

Mycket allmänt hållna uppgifter av säljfrämjande natur kan således inte Prop. 1989/90: 89 grunda nägol felansvar för säljaren. Inte heller andra s. k. kringuppgifler, 19 § dvs. uppgifter som visserligen rör en varas egenskaper men som i likhet med uppgifter av den nyss berörda typen mer allmänt har till syfte alt främja avsättningen, kan i allmänhet grunda ett felansvar.

Ansvar enligt bestämmelsen förutsätter inte vållande hos säljaren. Varan kan anses felaktig, även om säljaren inte visste eller ens borde ha känt lill alt en uppgift som han har lämnat var oriktig. Inte heller spelar del nägon roll om hans avsikt var att vilseleda köparen eller ej.

En förutsättning för felansvar enligt bestämmelsen är att den uppgift som har lämnais kan antas ha inverkat pä köpet. Köparen kan således inte åberopa en uppgift som uppenbarligen har varit irrelevant för honom vid köptillfället. Inte heller kan han åberopa en uppgift som han dä inte kände till. Kravet på kausalitet är utformat sä att det fär ankomma pä köparen atl göra antagligt att en uppgift av ifrågavarande slag har haft en inverkan pä köpet.

Att säljaren har ett ansvar för att de uppgifter som har lämnats om varans egenskaper är riktiga innebär alt en säljare som är osäker pä nägon omständighet rörande varan bör avhälla sig från atl lämna nägra uppgifter om den omständigheten innan han har försäkrat sig om att uppgifterna är riktiga, eftersom han annars kan drabbas av ett felansvar i det hänseendet. Eftersom säljaren själv avgör innehållet i de uppgifter som han lämnar om varan kan han också se lill atl osäkra uppgifter inte presenteras som säkra utan förses med tillräckliga reservationer.

Andra stycket

I andra stycket föreskrivs att varan skall anses felaktig om den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan. Ytterligare förutsättningar för att varan skall anses felaktig är dock att säljaren har känt till eller borde ha känt till uppgifterna och att, liksom förutsätts i första stycket, uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Typiska exempel är uppgifter som har lämnats i broschyrer, i annonser eller pä varans förpackning. Bestämmelsen omfattar dock alla marknadsföringsuppgifter om varans egenskaper eller användning, oavsett på vilket sätt uppgifterna har lämnats och oberoende av vilket medium som använts vid marknadsföringen.

Bestämmelsen innebär således att säljaren i vissa fall har att bära felansvaret även för marknadsföringsuppgifter som har lämnais av nägon annan i tidigare säljled. Med tidigare säljled avses den som har levererat varan lill detaljisten (t. ex. en importör eller en grossist), hans leverantör osv. bakåt till tillverkaren. Hänvisningen till tidigare säljled innebär t. ex. att en detaljist inte behöver svara för uppgifter som konkurrerande detaljister har lämnat lill kunden.

105

Vidare görs säljaren ansvarig för uppgifter som har lämnats av någon Prop. 1989/90:89 annan för säljarens räkning. Det är inte ett handlande på grund av ett 19 § fullmaktsförhällande som avses. I en sädan situation gäller i stället, som tidigare har framhållits, vad som anges i första stycket. I de fall som nu avses är det alllsä tillräckligt att vederbörande fär anses ha handlat för säljarens räkning. Det avgörande fär i tveksamma fall vara hur en konsument objektivt sett har anledning att uppfatta situationen. Vad som avses är exempelvis när en reklambyrå hjälper säljaren med dennes marknadsföring och när en branschorganisation eller en företagskedjas gemensamma organisation bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

En betydelsefull avgränsning av säljarens felansvar innebär undantaget för sädana uppgifter som säljaren varken känt till eller borde ha känt till. Denna avgränsning avser att frän uppgifter som omfattas av säljarens felansvar avskilja sädana fall där det inte är rimligt att anta atl säljaren har fält kännedom om uppgifterna. Utan att känna till uppgifterna saknar han ju möjlighet att undgä felansvaret genom att rätta uppgifterna. Som exempel pä situationer där det inte är rimligt att förlita sig pä att säljaren känner lill uppgifter som har lämnats om varan kan nämnas att en säljare pä köparens begäran skaffar fram en vara som normalt inte ingär i hans sortiment. Det kan ocksä, i fräga om importerade produkter, vara fräga om marknadsföringsuppgifter som har lämnais utomlands.

Att säljarens ansvar för uppgifter som har lämnais av annan pä angivet sätt begränsas, betyder inte att risken för vissa marknadsföringsuppgifier pä ett otillbörligt sätt drabbar köparen. De former under vilka uppgifter av här avsett slag har lämnats och övriga omständigheter torde vara sädana att köparen, om uppgifterna som sådana eller i nägol särskilt hänseende är särskilt betydelsefulla för honom, finner anledning all kontrollera dem hos säljaren. Om säljaren därvid vitsordar uppgifterna, pätar han sig ett sådant ansvar för uppgifternas riktighet som följer av första stycket.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket skall sädana uppgifter som avses i första och andra styckena inte påverka felbedömningen om de har rättats i tid pä ett tydligt sätt. En oriktig uppgift som har rättats på ell sätt som är ägnat att eliminera uppgiftens inverkan på det enskilda köpet förlorar sin betydelse för felbedömningen. Vad som bör krävas för att rättelsen skall anses ha skett på ett tillräckligt tydligt och effektivt sätt får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och beroende på hur uppgiften har lämnats, uppgiftens innebörd och betydelse etc. Som ett allmänt krav bör uppställas att uppgiften mäste rättas pä ett sätt som är minst lika tydligt som det sätl pä vilket uppgiften ursprungligen har lämnais. I detta ligger ocksä alt rättelsen skall vara ägnad att nä samma krets av presumtiva kunder som har nåtts av den ursprungliga marknadsföringen. Då det i praktiken lorde vara omöjligt all med en rättelse nå samtliga

106

presumtiva köpare som har fått del av felaktiga uppgifter, vore det Prop. 1989/90:89 orimligt betungande för en säljare att bära ansvaret för varje fall där 19 § rättelsen faktiskt har förbigått den enskilde köparen. Det avgörande fär här i stället vara om rättelsen har skett med sådan omsorg att den typiskt sett har varit ägnad att nå de presumtiva köpare som har fått del av den ursprungliga uppgiften. Det fär överlämnas ät den praktiska rättstillämpningen att med hänsyn till omständigheterna i enskilda fall närmare precisera de krav som bör ställas pä rättelsemeddelandets spridning.

Om rättelsemeddelandet, trots att det uppfyller kraven enligt tredje stycket, har förbigått en konsument men säljaren har insett eller pä grund av omständigheterna bort inse att köparen förlitade sig pä den ursprungliga uppgiften och att denna hade betydelse för köparens handlande, torde det följa av allmänna avtalsrättsliga regler att säljaren blir bunden av uppgiften om han inte rättar den i det enskilda fallet. I den nu berörda situationen är emellertid förévarande bestämmelse inte tillämplig.

Det bör framhållas alt rättelsen av en uppgift inte behöver vara gjord av den som har lämnat uppgiften, men det skall tydligt framgå av meddelandet att det är fråga om rättelse av en viss tidigare uppgift. Säljaren kan sålunda alltid rätta en uppgift som har lämnats av någon annan, t. ex. en tillverkare eller en branschorganisation. Etl annat sätt att undgä ansvar för en uppgift i ett sådant fall är att säljaren klargör att han inte kan stä för riktigheten av uppgiften. För att en sädan förklaring skall få samma effekt som en rättelse av en tidigare lämnad uppgift mäste det krävas att förklaringen tar direkt sikte pä den tidigare uppgiften.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller regler om säljarens ansvar vid underlåtenhet att fullgöra ett åläggande enligt marknadsföringslagen eller produktsäkerhetslagen att lämna viss information om en vara.

Enligt 3 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföringen av bl. a. varor underlåter atl lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, ålägga honom att lämna sädan information. Om säljaren har försummat att efterkomma ett sådant åläggande och det avser information om varans egenskaper och användning, skall varan enligt förevarande bestämmelse anses behäftad med fel, förutsatt att den uteblivna informationen kan antas ha inverkat pä köpet.

Produktsäkerhetslagen innehåller i 5 § en regel om säkerhetsinformation, som moisvarar den i 3 § marknadsföringslagen sävilt avser säkerhetsfrågor. Bestämmelsen tar sikte på sädana uppgifter som har särskild betydelse för att förebygga alt varan orsakar skador pä person eller egendom och den ersätter i det hänseendet regeln i marknadsföringslagen. Under samma förutsättningar som vid försummelse att efterkomma ett åläggande enligt marknadsföringslagen skall en försummelse med avseende

107

pä ett åläggande som har meddelats enligt produktsäkerhetslagen innebära Prop. 1989/90: 89
alt varan skall anses behäftad med fel. 20 §

Enligt 15 § marknadsföringslagen respektive 22 § produktsäkerhetslagen har ett av konsumentombudsmannen meddelat informationsföreläggande som godkänts av den som föreläggandel riktar sig mot samma rättsverkan som ell åläggande av marknadsdomstolen.

Förutom alt varan skall anses felaktig lill följd av egna försummelser när det gäller atl efterkomma älägganden av berört slag har säljaren ett motsvarande ansvar när ett informationsäläggande har riktals mot varans tillverkare eller nägon annan som i tidigare säljled har tagit befattning med varan i fall dä denne inte har rättat sig efter åläggandet. Varan skall nämligen enligt förevarande bestämmelse anses behäftad med fel även i det fallet, förutsatt atl säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten atl följa äläggandet och underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

20 §1

Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn lill dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

(Jfr 13 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om vkken tidpunkt som skall läggas till grund för felbedömningen. En liknande reglering finns i 12 och 13 §§ konsumenttjänstlagen.

Första stycket

Enligt första meningen skall frågan om en vara är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Regeln anknyter till lidpunkten för riskens övergång genom att del i 8 § andra stycket anges att risken för varan gär över pä köparen när varan avlämnas. Del är det faktiska avlämnandet som avses, oavsett om avlämnandet skulle ha skett vid en annan tidpunkt. Även när köparen är i dröjsmäl med att hämta varan eller ta emot varan bär säljaren risken för varan intill dess att den slutligen avlämnas. Detta gäller dock inte utan undantag. Enligt 8 § andra stycket bär köparen - om han underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för honom - risken för alt varan försämras av sin egen beskaffenhet.

Huvudregeln enligt första stycket innebär bl.a. att säljaren när varan skall avlämnas hos köparen svarar för transportskador och annan

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

108

försämring av varan som uppkommer under transporten. Detta gäller Prop. 1989/90:89
oberoende av vem som skall stä för transportkostnaden. 21 §

Regeln är tillämplig oavsett orsaken till alt varan är felaktig. Den gäller alltså även om det är köparen som själv har förorsakat felet, exempelvis vid provning före köpet. Köparen kan dä göra gällande all varan är behäftad med fel och eventuellt vägra att ta emot den. En annan sak är alt köparen i ett sådant fall kan bli skadeståndsskyldig gentemot säljaren.

För tydlighets skull anges uttryckligen i lagtexten all säljaren ansvarar för fel som har funnits när varan avlämnades även om felet visar sig först senare. Det avgörande är nämligen om felet har sin grund i en omständighet som förelåg vid den tidpunkt som enligt bestämmelsen skall läggas till grund för felbedömningen. När en vara visar sig felaktig redan en kort tid efter det att den har tagits i bruk, beror det ofta pä att den redan från början var behäftad med fel, vilket således ger köparen rätt att göra gällande felpäföljder. När det gäller tekniska produkter, säsom bkar och hushållsmaskiner torde det inte vara ovanligt all ett tillverkningsfel visar sig först sedan produkten har varit i bruk en tid.

Andra stycket

Andra stycket anger all varan skall anses felaktig också när en försämring av varan uppkommer först efter det atl varan har avlämnats. Detta gäller när försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

Säljaren kan enligt avtalet ha skyldigheter även i tiden efler del atl varan har tagits emot av köparen. Det kan t. ex. vara fräga om att installera eller montera den sälda produkten hos köparen. En försämring av varan som uppkommer till följd av säljarens vällande eller annat avtalsbrott i samband med uppfyllelsen av ett sådant åtagande medför enligt andra stycket ett felansvar för säljaren trots atl försämringen har uppkommit först efter det att risken har gått över pä köparen.

Regeln i andra stycket blir tillämplig även vid en försämring som beror på att köparen har skadat varan genom felaktig hantering till följd av felaktiga eller bristfälliga instruktioner frän säljaren. Säljaren har då åsidosatt sin skyldighet enligt 16 § atl lämna anvisningar för varans användning eller skötsel. Ett annat exempel är att varan skadas under en transport som köparen själv ombesörjer och skadan beror pä atl säljaren inte har förpackat varan pä ett tillfredsställande sätt.

21 §

Har säljaren eller nägon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar.

Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror pä en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller nägol liknande förhållande pä köparens sida.

(Jfr 14 § i utredningens förslag)

109

Paragrafen reglerar verkningarna av att en säljare eller nägon annan för Prop. 1989/90:89 hans rakning har lämnat en tidsbestämd garanti avseende varan eller en 21 § egenskap hos varan. En liknande bestämmelse finns i 14 § konsumenlljänsllagen.

Första stycket

Bestämmelsen avser garantier, som innebär att säljaren för viss tidsrymd har åtagit sig atl svara för varan eller för någon egenskap hos varan. Garantitiden behöver inte vara angiven i lidsmätt utan den kan bestämmas genom att garantin för t. ex. fordon förklaras gälla för en viss körsträcka e. d. Genom tillägget liknande utfhstebe markeras att utfästelsen inte nödvändigtvis behöver innehålla uttrycket "garanti". Det är tillräckligt att utfästelsen i praktiken har samma innebörd som en vanlig tidsbestämd garanti.

Paragrafen är utformad så att en tidsbestämd garanti eller liknande utfästelse fär verkan av en garanti för varans funktion under hela garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller dyliki från köparens sida. Har säljaren åtagit sig att under viss lid svara för varan i dess helhet eller i fräga om viss eller vissa egenskaper hos varan skall varan i princip anses vara felaktig, om det under garantitiden uppkommer en försämring i något avseende som garantin omfattar. Enligt bestämmelsen i första stycket är det således lillräckligt att varan eller en del av den som omfattas av utfästelsen försämras nägon gång under garantitiden. Det saknar då i princip betydelse att varan var helt avtalsenlig när den avlämnades. För atl säljaren skall undgä ansvar mäste det göras sannolikt att försämringen beror pä någon sädan händelse eller nägol sådant förhällande som avses i andra stycket. Detta torde ligga i linje med hur en konsument vanligen uppfattar en tidsbestämd garanti.

Om säljaren inte är beredd att garantera funktionsdugligheten hos alla detaljer i varan, har han möjlighet att begränsa garantiutfästelsen. I annal fall får garantin anses gälla för varan i dess helhet. En begränsning kan anges positivt, sä alt garantin förklaras omfatta endast en viss del, eller negativt, sä atl del förklaras att garantin inte omfattar en viss del eller vissa delar. Om garantin begränsas pä det senare sättet, så att den inte omfattar exempelvis detaljer av förbrukningskaraktär, bör det inte vara nödvändigt med en helt uttömmande uppräkning av sådana detaljer. Det bör räcka med en exemplifiering som lillräckligt tydligt anger vad som åsyftas.

För att paragrafen skall bli tillämplig fordras att varan under garantitiden/orsämray i nägol avseende som omfattas av garantin. Om inte annat följer av garantin, avses självfallet inte sädan förslitning eller förändring av varan som är en följd av normal användning utan del skall vara fråga om en "bristfallighet" i någon form. En sädan försämring torde vanligen ta sig uttryck i en funktionssvikt under garantitiden, t. ex. att bromsarna

110

på en bil inte har tillfredsställande verkan eller att textilier, vars färg- Prop. 1989/90:89
beständighet har garanterats, bleknar under garantitiden. 21 §

Inträffar en sådan försämring som nu har nämnts skall fel anses föreligga, såvida inte säljaren kan göra sannolikt att försämringen har orsakats av något sådant förhällande som avses i andra stycket. Detta innebär att köparen kan göra gällande samtliga de påföljder som enligt lagen stär köparen lill buds vid fel i varan. Det är alltså inte möjligt att i en garanti begränsa köparens befogenheter till all omfatta endast vissa sädana påföljder eller att ålägga konsumenten självrisker eller andra inskränkningar i de förmåner eller rättigheter som denne har enligt lagens regler om påföljder av fel. Säljaren kan därför inte heller i en garanti t. ex. förbehålla sig en mera vidsträckt rätt att avhjälpa ett fel än som följer av 27 §.

Paragrafen blir tillämplig även om det är nägon annan, t. ex. tillverkare eller generalagent, som har utställt garantin för säljarens räkning. Köparen kan således även i en sädan situation göra gällande påföljder av fel i varan mot säljaren när en försämring uppkommer under garantitiden. Uttrycket "för säljarens räkning" skall ses i en vidsträckt bemärkelse. Nägol krav pä ett direkt fullmakts- eller uppdragsförhällande mellan säljaren och garantigivaren avses inte. Förhällandet dem emellan måste emellertid vara sådant all de för köparen framstår som en enhet. Del typiska fallet är att köparen i samband med köpet mottar en särskild garantiutfästelse från tillverkaren eller någon annan tredje man.

Paragrafen reglerar inte garantigivarens förpliktelser mol köparen i fall dä det är nägon annan än säljaren som har lämnat garantin. En begränsning av garantigivarens åtagande till att gälla endast avhjälpande av fel är därför i ett sådant fall i och för sig giltig. Om garantigivaren inte uppfyller ett åtagande kan köparen inte pä denna bestämmelse grunda nägon befogenhet mot garantigivaren. Däremot kan han göra gällande felpäföljder mot säljaren.

Andra stycket

Genom andra stycket slås fast att det är säljaren som har bevisbördan rörande orsaken till försämringen. För att undgä felansvaret pä grund av garantin måste han visa antingen att försämringen beror på en olyckshändelse som har inträffat efler den tidpunkt dä risken för varan gick över pä köparen (se 8 §) eller att försämringen beror pä vanvärd, onormalt brukande eller liknande förhållande pä köparens sida. Det är dock inte nödvändigt atl säljaren förebringar full bevisning om att orsaken lill försämringen är av det slag som nu har berörts. Det räcker med att detta görs sannolikt.

Med uttrycket "liknande förhällande" pä köparens sida avses bl. a. sådant som att köparen har underlåtit alt följa väsentliga skötsel- eller serviceföreskrifter utan att delta kan rubriceras som vanvärd. Det bör nämligen vara möjligt att som ett direkt villkor för en garantis giltighet föreskriva att varan skall underkastas en viss regelbunden översyn eller att

111

den inte fär utsättas för viss typ av brukande. En förutsättning härför Prop. 1989/90: 89

måste dock vara att villkoret inte framstår som oskäligt, t.ex. genom att 22 §

det innebär en sådan inskränkning i köparens möjligheter att använda

varan att garantin närmast blir vilseledande eller genom att kostnaden för

föreskriven översyn framstår som orimlig. Ell villkor som innebär alt

varan mäste underkastas en regelbunden översyn kan utan att för den

skull bli oskäligt förenas med att översynen måste göras hos någon som

kan utföra översynsarbetet pä ett fackmannamässigt sätt. Däremot fär det

i regel anses oskäligt att i sammanhanget föreskriva atl översynen mäste

göras hos säljaren eller, såsom i fräga om bilar, vid en märkesverkstad,

om inte översynsarbetet görs utan kostnad för köparen.

Päfbljder vid fel på varan

22 § .

Är varan felaktig, fär köparen enligt 23 - 29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom fär han kräva skadestånd enligt 30 - 32 §§. Han fär även hålla inne betalningen enligt 25 §.

(Jfr 19 § i utredningens förslag)

I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande när en vara är behäftad med fel. Bedömningen av frågan huruvida ett fel föreligger görs med utgångspunkt i avtalet och reglerna i 16 - 21 §§.

Motsvarande bestämmelse i förstagel lill ny allmän köplag (30 §) uppställer som förutsättning för köparens rätt atl göra gällande påföljder pä grund av fel att felet inte beror pä köparen eller nägol förhållande pä dennes sida. Något sädanl undantag frän rätten att åberopa fel pä varan gäller inte vid konsumentköp. Varan skall, som framhållits i specialmoliveringen lill 20 §, anses felaktig oavsett om felet beror på köparen eller något förhällande pä hans sida. En annan sak är dock att köparen i det fallet kan bli skadeslåndsskyldig mot säljaren på grund av felet.

De påföljder som köparen enligt denna paragraf fär göra gällande när varan är behäftad med fel är avhjälpande eller omleverans (26 §), prisavdrag eller ersättning för alt avhjälpa felet (28 §) eller hävning (29 §). Han har ocksä rätt att hålla inne sä mycket av betalningen atl hans krav på grund av felet säkerställs (25 §). Vidare kan köparen ha rätt till skadestånd på grund av felet (30 - 32 §§).

Reklamation

23 §

Köparen får inte åberopa alt varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter del atl han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

112

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa Prop. 1989/90:89
fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom. 23 §

Reklamerar köparen inte inom tvä är frän det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annal följer av en garanti eller liknande utfästelse.

(Jfr 20 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om skyldighet för köparen all meddela säljaren att en vara är behäftad med ett fel (reklamera). Delvis liknande bestämmelser finns i 17 § konsumenlljänsllagen.

Påföljden av att köparen underlåter att reklamera är att han förlorar rätten att åberopa all varan är felaktig. Reklamation mäste enligt förevarande paragrafen ske inom viss tid. I första stycket anges att köparen mäste reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Detta kompletteras i tredje stycket av en regel om en tväärig reklamationsfrist som räknas från det atl köparen har tagit emot varan. Reklamation skall i regel ske hos säljaren, men enligt andra stycket har köparen rätt ätt i stället reklamera hos den som har åtagit sig att för säljarens räkning avhjälpa fel i varan.

Den reklamationsskyldighet som köparen enligt paragrafen skall iaktta avser endast en s.k. neutral reklamation, varmed avses ett enkelt meddelande om att varan enligt köparens mening är behäftad med något visst fel som denne vill åberopa gentemot säljaren. Köparen behöver med andra ord inte redan i samband med reklamationen ge lill känna vilken påföljd han avser att kräva.

Att köparens skyldighet är begränsad till att avge en neutral reklamation betyder emellertid inte att det för uppfyllandet av reklamationsplikten är tillräckligt att konsumenten endast i rent allmänna ordalag ger tillkänna att han är missnöjd med den köpta varan. Reklamationen skall enligt . lagtexten innefatta ett meddelande om felet. Detta innebär att köparen på något sätt mäste ange vari felet enligt hans mening huvudsakligen bestar. Naturligtvis krävs ingen teknisk redogörelse för felet utan det är tillräckligt att köparen talar om hur felet yttrar sig, exempelvis att en TV-apparat ger en otydlig bild eller att en bilmotor gär ojämnt.

Att reglerna är tvingande till köparens förmän innebär att köparen inte är bunden av sädana villkor som säljaren ställer upp, i den män de, jämförda med reglerna i förevarande paragraf, är strängare mot köparen. Även om köpeavtalet föreskriver exempelvis att reklamation skall ske skriftligen, inom en viss kortare tid eller med angivande av den påföljd som fordras, berövar detta inte köparen dennes rättigheter, om köparen fullgör sin i lagen föreskrivna reklamationsskyldighet. Lagen lägger emellertid inte hinder i vägen för att säljaren rekommenderar ett visst förfaringssätt från köparens sida vid reklamation. Detta kan tvärtom ofta vara lill fördel för bägge parter genom atl del underlättarreklamations-hanteringen. Om köparen exempelvis företer kvitto eller garantibevis undviks alt säljaren ifrågasätter att varan har salts av honom. En klausul

113

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89

som föreskriver exempelvis all köparen skall förete kvitto eller garanti- Prop. 1989/90: 89

bevis för att kunna reklamera en vara är emellertid ogiltig vid konsument- 23 §

köp.

Av 47 § framgår att en reklamation som har avsänts pä etl ändamålsenligt sätt, befordras pä adressatens risk. Detta betyder att köparen, under de i 47 § närmare angivna förutsättningarna, inte går miste om sin räll att göra gällande påföljder pä grund av fel trots att hans meddelande om reklamationen försenas eller inte alls när säljaren.

Första stycket

Enligt första stycket skall köparen, om han vill åberopa att varan är felaktig, reklamera inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt felet. Bestämmelsen stämmer överens med motsvarande regel i förslaget till ny köplag, men vid tillämpningen av dessa bestämmelser i de båda lagarna mäste innebörden av uttrycket "skälig tid" vara olika. Den tid som en konsument har pä sig för att reklamera en vara skall vara längre än vad som kan krävas vid köp mellan näringsidkare. Frågan om när köparen borde ha märkt felet kan vara beroende på hans kunskaper om varor av det slag som köpet avser. Skyldigheten att reklamera inträder nämligen inte nödvändigtvis redan dä t. ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero pä fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e. d.

Vid bedömningen av vad som skall anses vara skälig tid för reklamation vid ett konsumenlköp är det särskilt tvä synpunkter som gör sig gällande. För det första har konsumenten inte nägon sådan uttrycklig undersökningsplikt efler del alt varan har avlämnats som gäller för köp i allmänhet och som i de fallen är utgångspunkten för beräkningen av tidsfristen. Detta innebär dock inte att konsumenten helt kan underlåta att vidta åtgärder för all konstatera om varan är i avtalat skick. Han bör normalt ganska omgäende göra en i vart fall ytlig granskning av varan, men del bör inte krävas atl han omedelbart efter mottagandet skall göra en mer noggrann genomgäng eller prövning av varans kvalitet eller funktion.

För det andra bör en konsument kunna åberopa även tillfälliga hinder, säsom sjukdom och liknande, som giltig ursäkt för att han inte har märkt ett fel i varan och påtalat del hos säljaren. För en konsument kan det dessutom ibland framstå som tveksamt om ett fel är av sädanl slag att han kan åberopa det mot säljaren. Han skall då ha möjlighet atl överväga situationen och även kunna rådgöra med en konsumentvägledare eller någon annan som kan ge de upplysningar som han behöver för att kunna avgöra om han har anledning att påtala felet hos säljaren. Det fär vid en skälighetsbedömning, grundad på de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet, avgöras inte blott om felet är sådant att det har bort märkas tidigare än konsumenten enligt egen uppgift har uppmärksammat det, ulan även i vad män konsumentens personliga förhållanden bör inverka pä bedömningen av om en reklamation av varan skall anses ha

114

skett inom den tid som skäligen bör stå honom till buds. Omständigheter Prop. 1989/90:89 av det senare slaget bör tillmätas förhållandevis stor betydelse vid 23 § konsumentköp. I praktiken bör säljaren fä godta att en relativt lång tid har förflutit innan köparen reklamerar mot ett köp, förutsatt att felet inte är sådant att det märks redan vid en ytlig granskning av varan.

När köpet har förmedlats av en sådan näringsidkare som avses i 1 §, kan köparen vända sig med sin reklamation även till näringsidkaren. Om han har reklamerat antingen hos säljaren eller förmedlaren, har han bevarat sin rätt mol dem båda. Del är därför betydelsefullt att den av dem som har tagit emot en sådan reklamation underrättar den andre.

Andra stycket

Enligt huvudregeln skall köparen säsom framgär av första stycket rikta sin reklamation till säljaren. Enligt andra stycket har köparen därutöver rätt att reklamera hos den som för säljarens räkning har åtagit sig all avhjälpa fel i varan.

För att denna möjlighet skall stä till buds, krävs att åtagandet att avhjälpa fel i varan har gjorts för säljarens räkning. Därmed avses inte blott rena fullmakts- eller uppdragsförhällanden mellan säljaren och nägon annan, ulan åtagandet kan ha lämnats såväl av tillverkaren eller generalagenten som av ett till nägon av dem eller säljaren knutet serviceföretag. Förhällandet mellan säljaren och den som har påtagit sig att avhjälpa felet mäste vara sådant att de för köparen framstår som en enhet. Åtagandet skall avse avhjälpande av fel i varan, antingen ursprungliga fel eller fel som beror pä att varan inte svarar mot en utställd garanti. Regeln blir inte tillämplig om köparen i samband med köpet har ingått etl särskilt avtal med nägon annan än säljaren om service pä den sälda varan. Om exempelvis den som har köpt brandskyddsutrustning samtidigt har tecknat avtal med ett fristående förelag om regelbunden översyn av utrustningen och det senare visar sig att utrustningen var felaktig, skall reklamationen göras hos säljaren och inte hos serviceföretaget.

En reklamation som görs hos den som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan blir gällande mot säljaren även om den påföljd som kommer att utkrävas blir en annan än avhjälpande. Köparen har därför, om felet inte blir avhjälpt, efter en sädan reklamation möjlighet alt senare vända sig lill säljaren med krav på hävning av köpel.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket förlorar köparen rätten atl åberopa fel i varan, om han inte reklamerar inom tvä år efter det att han log emot den. För fel som visar sig eller reklameras först efter utgången av denna tväårs-period svarar säljaren således inte, såvida inte annat följer av 24 § på grund av alt säljaren har handlat grovt värdslöst eller i strid mol tro och heder. Köparen förlorar dock inte rätten att åberopa fel i varan, om säljaren - eller nägon annan för hans räkning - genom en garanti eller

115

annan utfästelse har åtagit sig att under längre tid än två är svara för Prop. 1989/90:89
varan och felet omfattas av garantin eller utfästelsen. 24 §

När säljaren har lämnat en utfästelse all under viss tid svara för en varas funktion eller nägon egenskaps bestånd, kan köparen i vissa fall ha fält all reklamera även efter denna tids utgång. En bedömning av reklamalionsfristen enligt reglerna i första stycket kan leda till sädanl resultat, om ell fel som omfattas av utfästelsen har uppläckts först i slutskedet av den utfästa tiden. En sådan möjlighet får anses följa av utfästelsen, såvida det inte uttryckligen har angetts att utfästelsen bara gäller fel som reklameras inom den utsatta tiden.

24 §

Utan hinder av 23 § får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mol tro och heder eller om felet är sädanl som avses i 18 §.

(Jfr 21 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om köparens reklamationsskyldighet i 23 §. De reglerna tillgodoser säljarens intresse all inom rimlig tid få vetskap om huruvida köparen anser att avtalet har fullgjorts pä ett riktigt sätt eller om köparen vill göra gällande nägon påföljd pä grund av fel i varan. Del saknas emellertid anledning att läla en illojalt handlande säljare åberopa reglerna om reklamation för att freda sig mot köparens anspråk pä grund av fel. Därför föreskrivs i förevarande paragraf att, om säljaren har handlat grovt värdslöst eller i strid mol tro och heder, köparen får åberopa ett fel i varan utan hinder av att reklamation inte har skett inom de lidsfrister som gäller enligt 23 § första stycket. Vidare anges att detsamma skall gälla när varan är behäftad med sädanl fel som avses i 18 §. När varan har sålts i strid mot vissa försäljningsförbud eller om den är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa kan således köparen göra gällande påföljder av felet även om han inte har reklamerat enligt 23 §.

Att reklamationsskyldigheten inte gäller i de angivna fallen betyder dock inte att köparen kan dröja under obegränsad tid med att lämna meddelande om felet efter det att han har märkt del. En alltför läng passivitet frän köparens sida kan nämligen enligt allmänna principer medföra förlust av rätten all åberopa felet.

När den tvååriga preskriptionsfristen i 23 § har åsidosatts genom förevarande bestämmelse, kommer köparens krav att vara underkastat allmänna regler om preskription. Dessa innebär att kravet preskriberas 2först efter tio är (jfr 17 § andra stycket konsumenlljänsllagen).

116

Rätt att hålla inne betalningen Prop. 1989/90: 89

25 §1 25 §

Köparen får hålla inne sä mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav pä grund av en felaktig vara.

(Jfr 29 § i utredningens förslag)

Paragrafen behandlar köparens rätt att hälla inne betalningen för varan till säkerhet för hans krav pä grund av fel i varan. Denna rätt är av betydelse för köparen som ett påtryckningsmedel för atl förmå säljaren att avhjälpa fel och som ett medel för all göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv för den händelse felet inte avhjälps. En liknande bestämmelse finns i 19 § konsumenlljänsllagen.

Om köparen har krav mot säljaren på grund av fel i varan, får han hälla inne sä mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet. Köparen kommer inte i dröjsmäl när han utnyttjar sin rätt enligt bestämmelsen, vilket innebär att säljaren inte kan göra gällande nägra påföljder mot köparen pä grund av den uteblivna betalningen. Inte heller kan del uppkomma någon rätt för säljaren till dröjsmålsränla på det innehållna beloppet.

Rätten atl hälla inne betalningen förutsätter att köparen har rätt att göra gällande krav på grund av fel i varan. Köparen mäste själv bedöma om förutsättningar föreligger all med tillämpning av förevarande bestämmelse hålla inne betalningen. Han får själv stä risken för sin bedömning. Skulle det i efterhand konstateras att han har hållit inne betalning utan fog, kan säljaren göra gällande påföljder pä grund av att köparen inte har betalat i tid.

Köparen får hålla inne så myckel av betalningen som svarar mot hans krav pä grund av felet i varan. Med krav avses därvid inte köparens yrkande som sädanl utan Jet som han har rätt atl göra gällande mot säljaren på grund av felet. Köparen får uppskatta storleken av sina befogade krav och bestämma det belopp han häller inne med hänsyn till detta. Skulle han hålla inne ett för stort belopp, riskerar han atl själv drabbas av dröjsmälspäföljder.

Vilka belopp som det blir fräga om att hälla inne blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Är felet av sädan beskaffenhet alt hävning kan komma i fråga, får köparen hälla inne hela betalningen. I andra fall kan det bli fräga om att hälla inne belopp motsvarande prisavdrag eller skadestånd. Gär kravet ut pä avhjälpande eller omleverans, fär beloppet bestämmas med utgångspunkt i de påföljder som kan komma i fråga i andra hand, t. ex. just prisavdrag. Köparen måste alltså göra en uppskattning av vilka belopp som motsvarar hans krav. En sädan uppskattning mäste.av naturliga skäl många gånger bygga på en del osäkra faktorer och för att den innehållna betalningen skall ge köparen

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

117

den avsedda säkerheten, mäste hans rätt enligt bestämmelsen innefatta en Prop. 1989/90:89
viss säkerhetsmarginal. 26 §

Har köparen med stöd av paragrafen hållit inne ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast till den del som han alltjämt har ett utestående anspråk mot säljaren på grund av felet. Om säljaren hell eller delvis avhjälper ett fel, fär köparen alltså därefter hålla inne endast ett belopp som kan beräknas svara mot hans eventuella kvarstående och nytillkomna krav till dess att parterna när en slutreglering.

Om betalning skall eriäggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hälla inne en viss del av priset, fär han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta alt erlägga förfallande poster tills restskulden motsvarar det belopp han har rätt att hålla inne.

Avhjälpande och omleverans

26 §1

Köparen har rätt att kräva avhjälpande av felet eller omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.

Avhjälpande eker omleverans skall ske inom skälig lid efter det all köparen framställde sill krav och ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

(Jfr 22 § i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar köparens rätt att vid fel i varan kräva avhjälpande av felet eller omleverans. Liknande bestämmelser finns i 20 § första, tredje och fjärde styckena konsumenttjänstlagen.

Första stycket

Om varan är felaktig, fär köparen enligt första stycket kräva att säljaren avhjälper felet eller levererar en ny vara, förutsatt att detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Kan ett avhjälpande eller en omleverans inte ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren, fär han avvisa köparens krav. Denne är dä hänvisad till de andra påföljder som stär till buds vid det fel i varan som det är fräga om.

Säljarens resurser alt själv utföra en reparation har ingen avgörande betydelse för hans skyldighet att avhjälpa ett fel. En säljare inrättar ofta sin verksamhet sä att han läter avhjälpa fel genom tillverkaren eller nägon annan. Det förekommer också ofta att tillverkare antingen själv eller genom ett serviceförelag reparerar fel på de produkter som saluförs genom försäljningsbolag eller nägon annan fristående försäljningsorganisation. En säljare kan ocksä ha möjlighet all för avhjälpande av fel i levererade varor anlita en hantverkare eller en verkstad som han vanligen

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

118

anlitar i den egna verksamheten. Även om en säljare inte själv i egen regi Prop. 1989/90:89 kan avhjälpa ett fel, är del således ofta möjligt för honom atl trots det 26 § åstadkomma avhjälpandet.

Köparens rätt att kräva atl felet avhjälps är inte beroende av att felet är väsentligt. Felets art kan emellertid, bland andra omständigheter, inverka på bedömningen av om avhjälpandet kan ske "ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren". Skyldighet att avhjälpa felet kan vara oskäligt betungande för säljaren exempelvis om han saknar tekniska eller organisatoriska resurser för ändamålet eller om anskaffandet av erforderliga reservdelar skulle vara mycket kostsamt.

Vid bedömningen av om kostnaden och olägenheten är skälig bör i viss mån beaktas betydelsen för köparen av all ett avhjälpande kommer till stånd. Det blir därvid fråga om en avvägning mellan parternas intressen, varvid felets betydelse för konsumenten skall ställas mol de olägenheter och kostnader som ett avhjälpande i det enskilda fallet skulle medföra för säljaren. Det innebar naturligtvis alltid ett visst mätt av bäde besvär och kostnader för säljaren att behöva avhjälpa ett fel. För all säljaren på grund härav skall vara befriad från skyldigheten atl avhjälpa ett fel fordras emellertid att det föreligger ett markant missförhållande mellan den uppoffring som säljaren måste göra för all avhjälpa ett fel och felets betydelse för köparen. Ju mer väsentligt felet är för köparen, desto större olägenheter och kostnader mäste säljaren tåla. Skulle ett avhjälpande genom säljarens försorg vara förenat med betydande kostnader, medan köparen själv ulan större svårigheter kan ombesörja att felet avhjälps, bör säljaren inte vara skyldig alt avhjälpa felet.

I stället för all kräva att ett fel avhjälps kan köparen kräva omleverans, vilket innebär att varan ersätts med en annan vara i avtalsenligt skick. Köparens rätt att kräva omleverans förutsätter - pä samma sätt som vid krav pä avhjälpande - att åtgärden kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Bedömningen av huruvida denna förutsättning föreligger får ske efter samma principer som har angivits i fräga om krav pä avhjälpande.

Köparen kan fritt välja om han vill kräva avhjälpande eller omleverans. Säljaren är dock inte bunden av köparens val. Enligt 27 § har nämligen säljaren - oberoende av vilken påföljd som köparen kräver - rätt att avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Bestämmelserna i 27 § leder därför till att det i praktiken ofta blir säljaren som kan avgöra om en felaktig vara skall repareras eller inte.

Andra stycket

Om köparen har framställt krav pä avhjälpande eller omleverans har säljaren enligt andra stycket en skälig tid på sig för all företa den begärda rättelsen. Om rättelsen sker inom skälig lid kan köparen inte - bortsett

119

från krav pä skadestånd - göra gällande andra påföljder pä grund av felet. Prop. 1989/90: 89

Detta följer av 28 §. Den angivna tidsfristen skall räknas frän den 26 §

tidpunkt när köparen har preciserat sina anspråk pä grund av felet och

kan alltså vara en senare tidpunkt än den dä köparen reklamerat enligt

23 §. Om det är fräga om ett avhjälpande krävs givetvis ocksä alt köparen

ställer varan till säljarens förfogande. I regel bör säljaren i samband med

all köparen framställer sitt anspråk kunna lämna etl besked om hur läng

tid han räknar med att behöva för att avhjälpa felet. Köparen kan då

bedöma om han skall utnyttja sin rätt lill avhjälpande eller om han skall

kräva nägon annan påföljd. Godtar köparen den tid som säljaren uppger,

får han inte före den tidens utgång göra gällande nägra andra påföljder.

Skulle han å andra sidan avstå från atl begära avhjälpande, kan säljaren

ä sin sida med stöd av 27 § kräva att fä avhjälpa felet.

Bedömningen av vad som är skälig tid för att avhjälpa ett fel bör i första hand ske med hänsyn till köparens intresse, bl. a. hans behov av varan i felfritt skick. Även säljarens möjligheter att avhjälpa felet mäste beaktas. I princip bör emellertid säljaren vara skyldig att ta sig an avhjälpandet omgäende sedan köparen gett honom tillfälle till det. Endast om felet är av sädanl slag att det inte nämnvärt påverkar varans användbarhet och köparen kan disponera varan, bör denne behöva finna sig i alt säljaren pä grund av ursäktlig tidsbrist e.d. dröjer nägol med sina åtgärder. Även om köparen inte kan använda varan under väntetiden, bör en längre tid än annars kunna godtas, om säljaren lämnar en ersättnings-vara till köparens förfogande. Säljaren bör ocksä kunna medges en större tidsmarginal, om konsumenten ändå inte skulle använda varan, exempelvis därför att användningen är säsongsbunden. I övrigt fär det avgörande för bedömningen av vad som utgör en skälig tid för ett avhjälpande i huvudsak vara den tid som normalt måste beräknas gä ät för de nödvändiga åtgärderna.

Förevarande bestämmelse är tvingande till köparens förmän. Säljaren kan därför inte på förhand förbehålla sig en längre lid för avhjälpande än vad som följer av bestämmelsen. Däremot kan köparen, sedan frågan om avhjälpande av ett fel väl har uppkommit, med bindande verkan medge säljaren en längre tid för avhjälpandet.

Avhjälpande eller omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Däremot kan köparen fä finna sig i ett visst besvär i samband med att felet avhjälps eller varan byts ul så länge del inte är fråga om väsentliga ölägenheter. Om köparen har haft nägra nödvändiga kostnader i sammanhanget, t. ex. för transport av varan lill säljaren, skall säljaren ersätta honom för dessa kostnader.

Om säljarens kostnader i samband med ell avhjälpande skulle visa sig bli oskäligt höga, bortfaller hans skyldighet att avhjälpa felet. Det ansvar för samtliga kostnader för avhjälpandet som åvilar säljaren hindrar inte att köparen i ett sådant fall - i samband med att han gör anspråk pä rättelse av felet - tar på sig en viss kostnad, exempelvis kostnader för

120

transport av varan, och därigenom undanröjer det hinder för säljarens Prop. 1989/90:89
avhjälpandeskyldighet som kostnaderna utgör. 27 §

Principen att avhjälpandet skall ske pä säljarens bekostnad hindrar inte heller att säljaren kan debitera köparen kostnaden för undersökning av varan, om undersökningen skulle ge vid handen att varan inte är felaktig utan all den exempelvis har skadats genom vårdslös hantering. Om säljaren vill förbehålla sig rätten att ta ut en sädan kostnad, bör han dock klargöra delta för köparen redan innan undersökningen påbörjas.

27 §

Även om köparen inte kräver del, har säljaren rätt att pä egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle alt avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn lill omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

(Jfr 23 § i utredningens förslag)

Första stycket innehåller en bestämmelse som under vissa förutsättningar ger säljaren rätt att avhjälpa fel i varan eller företa omleverans för att därigenom undvika andra påföljder pä grund av felet. I andra stycket anges förutsättningarna för att köparen skall ha rätt att avhjälpa ett fel pä säljarens bekostnad utan all först avvakta avhjälpande eller omleverans frän säljarens sida. Bestämmelser i samma fräga finns för konsumenttjänsternas del i 20 § andra - fjärde styckena konsumenlljänsllagen.

Första stycket

Bestämmelsen ger säljaren en rätt att undvika andra päföljder - bortsett frän skadestånd - genom att avhjälpa felet eller leverera en avtalsenlig vara. Paragrafen är tvingande till konsumentens förmån och anger därför ocksä gränserna för säljarens möjligheter att genom avtalsvillkor vid köpet förbehålla sig rätten att avhjälpa fel eller omleverera för att undvika andra påföljder.

Säljarens rätt enligt bestämmelsen innebär en viktig inskränkning i principen all köparen kan välja vilken påföljd han vill göra gällande. Även om felet är väsentligt och köparen i och för sig är berättigad att häva köpet, kan säljaren undvika hävningen genom att avhjälpa felet eller leverera en ny, felfri vara. Det krävs då att detta kan ske inom skälig tid efter reklamationen och ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Även om köparen skulle begära alt få felet avhjälpt, kan säljaren välja alt i stället företa omleverans, om inte detta medför väsentlig olägenhet

121

för köparen. Sådan olägenhet kan tänkas uppkomma exempelvis om varan Prop. 1989/90:89
har monterats eller installerats hos köparen. 27 §

Om säljaren önskar utnyttja sin rätt att avhjälpa felet eller företa omleverans skall han utan uppskov erbjuda sig att göra delta när köparen reklamerar. Det fordras inte atl säljaren alltid måste bestämma sig i omedelbar anslutning till reklamationen. Ibland kan han behöva nägon lid för att undersöka varan för att fastställa om något fel föreligger och i sä fall vilket. I ett sädanl fall bör han kunna dröja med sitt besked en kortare tid i avvaktan på undersökningen. Han kan naturligtvis också erbjuda sig att avhjälpa felet om undersökningen skulle leda till att ett sädanl visar sig föreligga.

Säljaren behöver inte själv utföra ett avhjälpande. Han kan i stället hänvisa köparen till en serviceverkstad. Köparen fär dä finna sig i att vända sig dit med varan om inte detta medför en väsentlig olägenhet för honom. Det fär godtas att köparen mäste underkasta sig ett visst besvär i samband med säljarens rättelse men, eftersom del inte är fråga om annat än att köparen skall fä den köpta varan i det skick som följer redan av köpeavtalet, måste det kunna krävas att säljaren vidtar de åtgärder som skäligen kan krävas för atl köparen utan onödigt besvär skall få den köpta varan reparerad eller ersatt av en ny.

Den erbjudna rättelsen skall ske inom skälig tid. I annat fall kan köparen enligt 28 § kräva prisavdrag eller häva köpet. Tiden skall räknas frän reklamationen och säljaren skall i princip vara beredd att omgäende ta hand om varan och skyndsamt reparera den, om han vill utnyttja sin rätt all avhjälpa felet. Vissa fel är dock sådana atl felsökning kan ta viss lid i anspråk och det kan krävas en tids provdrift för att fastställa t. ex. ell periodiskt återkommande fel i en tv-apparat. En annan anledning till att ett avhjälpande kan ta längre tid i anspråk är alt varan måste sändas tillbaka till fabriken eller till en serviceverkstad pä annan ort. Om det inte är fräga om nägra särskilda förhållanden av del angivna slaget eller liknande, bör en köpare normalt kunna räkna med att avhjälpandet skall klaras av pä ett par dagar frän del säljaren fick hand om varan. Om köparen måste vara utan varan i mer än en vecka, bör det i regel kunna krävas alt säljaren ställer en ersätlningsvara till köparens förfogande under reparationstiden. Detta gäller givetvis inte när det är fräga om en vara som köparen ändå inte skulle ha använt under reparalionstiden, t. ex. när användningen är säsongsbunden. I ett sädanl fall bör säljaren också medges en större tidsmarginal för reparationen.

En köpare skall inte behöva tåla att säljaren gör upprepade försök atl avhjälpa samma fel. Om ett fel återkommer efter två avhjälpningsförsök, bör köparen i regel kunna vägra att gå med pä fler försök. Är det fråga om olika fel, kan det dock vara rimligt att köparen får godta något fler reparationer. Även i den situationen lär man emellertid i regel ganska snart nä en gräns där ytterligare reparationer får anses medföra sädana olägenheter för köparen att denne har rätt atl avböja säljarens erbjudande om reparation.

122

En särskild fräga i sammanhanget gäller köparens skyldighet att Prop. 1989/90:89 underrätta säljaren, om han vill åberopa att ett fel helt eller delvis 27 § kvarstår efter ett avhjälpningsförsök. Del bör åligga köparen att anmäla detta till säljaren inom skälig tid. Gör han inte det, fär han anses ha godtagit avhjälpandet. En sådan anmälan utgör ingen reklamation i lagens mening, och den kan därför göras även efter utgången av den i 23 § tredje stycket angivna preskriptionstiden. Detsamma bör gälla om rättelse har skett i den formen att den felaktiga varan har bytts ut mol en ny. Tvåärsregeln bör emellertid ges en analog tillämpning såtillvida alt anmärkningar mäste göras inom tvä är frän avhjälpandet eller omleve-ransen. Om ä andra sidan, sedan ett fel har avhjälpts, varan visar sig vara behäftad med ett annat fel som inte har samband med den utförda reparationen, mäste en ny reklamation göras och då är preskriptionsregeln tillämplig.

Paragrafen innebär att säljaren har rätt att avhjälpa ett fel för att därigenom undgä andra päföljder. Härav följer att köparen är skyldig att ställa varan lill säljarens förfogande och all han, om han utan godtagbar anledning underlåter att göra delta, inte har nägon räll all göra gällande andra päföljder pä grund av felet.

Ett avhjälpande eller en omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Eftersom bestämmelsen är tvingande är del inte möjligt för säljaren att med verkan mot köparen i försäljningsvillkoren eller i ett garantiätagande föreskriva att köparen skall svara för vissa kostnader i samband med ell avhjälpande. I detta ligger naturligtvis ocksä atl säljaren inte har nägon rätt att ta ut en självrisk av köparen.

Säljaren är skyldig att ersätta köparen för dennes utlägg i sammanhanget, t.ex. för resor och transporter. Enligt 42 § är köparen dock skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa de kostnader som säljaren skall stä för. Köparen kan t.ex. i allmänhet inte begära atl på säljarens bekostnad fä företa en särskild resa för att lämna varan för reparation om han kan lämna varan vid ell senare tillfälle när han ändå skall göra resan. Medför det en väsentlig olägenhet för köparen att inte kunna använda varan eller att tvingas använda den felaktiga varan under denna tid blir situationen dock en annan. Den situationen kan ä andra sidan föranleda säljaren att avstä frän att begära att få avhjälpa felet pä grund av ansvaret för köparens reskostnad.

De utlägg som köparen enligt denna bestämmelse kan fä ersatta av säljaren är endast sädana kostnader som krävs för att få felet avhjälpt. Felet kan dock förorsaka andra kostnader för köparen, säsom utgifter för tvätt under tiden en tvättmaskin repareras eller extra utgifter för inkvartering, transport m.m. därför att fel pä en nyinköpt bil tvingat köparen att avbryta en resa. En köpare kan också gå miste om arbetsförtjänst om han måste ta ledigt frän sill arbete för atl köra bilen till verkstad eller ta emot en reparatör i hemmet. Köparens rätt till ersättning för kostnader av sådant slag får bedömas enligt reglerna om skadestånd i 30 - 32 §§.

123

Om säljaren i samband med en reklamation erbjuder köparen all byta Prop. 1989/90: 89 den felaktiga varan mot en annan dyrare vara mol betalning av mellan- 27 § skillnaden är del inte fräga om omleverans i lagens mening ulan om en hävning i förening med ett nytt köp. Det står givetvis köparen fritt att avgöra om han skall acceptera ett sådant erbjudande eller inte.

Andra stycket

Andra stycket reglerar det fallet att köparen själv har låtit avhjälpa ett fel utan att dessförinnan ha berett säljaren tillfälle atl vidta rättelse enligt första stycket. Huvudregeln är att köparen, när han har upptäckt ett fel, skall reklamera felet för atl därigenom bereda säljaren tillfälle att vidta rättelse genom att avhjälpa felet eller företa omleverans enligt första stycket. Del är emellertid inte i alla situationer rimligt eller ens möjligt för köparen att förfara pä det sättet. Under vissa omständigheter skall därför en köpare, trots atl han inte i förväg har kontaktat säljaren, kunna ombesörja avhjälpandet utan risk för att han inte fär kostnaden ersatt, t.ex. när det av omständigheterna står klart att säljaren inte själv eller genom nägon annan skulle kunna ombesörja ett avhjälpande inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för köparen. Detta kan vara fallet när köparen befinner sig med varan på en avlägsen ort och avhjälpandet inte kan anslä tills han kan bereda säljaren tillfälle att ombesörja en reparation. Befinner sig t. ex. köparen på resa utomlands när ett fel visar sig pä en ny bil, bör han pä platsen kunna ordna med reparation av felet, om det är nödvändigt för alt sätta bilen i kördugligt skick. Är det däremot fråga om ett mindre fel som inte har nägon direkt betydelse för bilens säkerhet eller användbarhet, bör bedömningen i de flesta fall leda till att köparen fär finna sig i de besvär som kan vara förenade med alt säljaren skall beredas tillfälle att utöva sin rätt till rättelse enligt första stycket. I de fall när köparen låter avhjälpa ett fel utan föregående kontakt med säljaren är det angeläget att han skaffar bevis om felet och kostnaderna för att avhjälpa del. Om säljaren ifrågasätter köparens rätt till sädanl avhjälpande eller kostnaderna härför, mäste nämligen köparen styrka sin rätt lill ersättning.

Den inskränkning av säljarens rätt att själv företa rättelse som regeln i andra stycket innebär följer i och för sig av vad som redan framgär av första stycket. I de fall som avses här måste det nämligen ocksä vara fråga om en situation där kravet att säljaren skall kunna avhjälpa felet utan väsentlig olägenhet för köparen inte har uppfyllts. I klarläggande syfte har dock en uttrycklig bestämmelse om köparens rätt atl i vissa fall själv låta avhjälpa fel på säljarens bekostnad tagits in i andra stycket.

124

Rätt tkl prisavdrag eller hävning Prop. 1989/90: 89

28 § 28 §

Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fräga eller inte sker. inom skälig tid efter reklamationen, fär köparen kräva prisavdrag som svarar mol felet eller häva köpet enligt 29 §.

Köparen har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion.

(Jfr 24 § i utredningens förslag)

Paragrafen anger under vilka förutsättningar som prisavdrag och hävning kommer i fråga som påföljder pä grund av fel i den köpta varan. När det gäller hävning finns dock en ytterligare förutsättning i 29 §. Andra stycket anger förutsättningarna för att köparen som alternativ till prisavdrag skall ha rätt att kräva ersättning för vad del kostar att avhjälpa felet. Enligt tredje stycket undantas prisavdrag som påföljd vid försäljning av begagnade varor pä auktion.

I konsumenlljänsllagen finns beslämmelser om förutsättningarna för prisavdrag och hävning i 21 §.

Första stycket

Av bestämmelsen framgär det inbördes förhållandet mellan ä ena sidan påföljderna avhjälpande och omleverans och å andra sidan prisavdrag och hävning. De senare påföljderna är avsedda att som regel komma i fräga först i andra hand. Om köparen har krävt avhjälpande eller omleverans eller om säljaren har erbjudit sig att vidtaga sädan rättelse och köparen enligt 27 § är skyldig atl acceptera erbjudandet, kommer prisavdrag eller hävning i fräga först om rättelse inte sker inom skälig tid. Atl rättelse inte har skett kan dä bero antingen pä att säljaren har underlälil att vidta rättelsen eller att han har försökt att avhjälpa felet utan att lyckas med det på ett godtagbart sätt.

Krav pä prisavdrag och hävning kan emellertid göras gällande även om rättelse av felet inte alls har varit på tal. Om köparen inte har framställt eller inte har haft rätt att framställa krav på rättelse och säljaren inte heller har erbjudit sig att företa rättelse eller om köparen har haft rätt att vägra godta rättelse från säljarens sida, kan bäde prisavdrag och hävning komma i fräga som primära påföljder pä grund av felet.

Om köparen utan godtagbara skäl har vägrat att acceptera säljarens erbjudande om rättelse, kan han därefter inte göra gällande någon rätt till prisavdrag eller hävning.

Rätlen till prisavdrag är avsedd att vara ett alternativ till hävning och kan göras gällande när köparen väljer att behälla den felaktiga varan. Prisavdraget är avsett framför allt all kompensera köparen för mindre fel, och påföljden har därför i de fall den kommer till användning den effekten att den begränsar behovet av den mera ingripande påföljd som

125

hävning av köpet utgör. Syftet med prisavdrag är att återställa balansen Prop. 1989/90: 89 mellan säljarens felaktiga prestation och det vederlag som köparen skall 28 § betala. Orsaken till felet är utan betydelse för köparens rätt till prisavdrag. Den rätten är inte heller beroende av om felet är väsentligt eller inte.

Avdraget skall beräknas pä objektiva grunder. Det skall motsvara skillnaden i värde vid tiden för avlämnandet mellan en vara i avtalsenligt skick och den felaktiga. Det ligger i sakens natur att en sådan beräkning ofta måste ske på ell ganska schablonmässigt sätl.

Termen prisavdrag utgår - enligt ordels betydelse - frän att köparen inte har betalat varan när han gör gällande sin rätt lill prisavdrag. Emellertid spelar det ingen roll för rätten till prisavdrag om varan är betald eller ej. I det fallet varan är betald fär köparen i stället kräva tillbaka sä stor del av betalningen som han annars skulle ha rätt att tillgodogöra sig som avdrag.

Rätten till prisavdrag utesluter inte all köparen dessutom kan ha rätt lill skadestånd pä grund av felet. Skadeståndet fär emellerrid i det fallet inte omfatta vad som kompenseras genom prisavdraget.

Andra stycket

Enligt andra stycket kan köparen som aUernativ till prisavdrag i stället kräva ersättning för kostnaden för atl avhjälpa ett fel. Såsom framhällits i specialmotiveringen till första stycket är de påföljder som anges i paragrafen i princip subsidiära till avhjälpande och omleverans enligt 26 och 27 §§. Köparens rätt till ersättning för egna kostnader för att avhjälpa ell fel kommer därför i fråga framför alU nar något godtagbart avhjälpande inte kommer till siänd sedan köparen har begärt att fä felet avhjälpt eller sedan säljaren själv har erbjudit sig att avhjälpa det. Rätten till ersättning kan dock ocksä följa av köparens rätt enligt 27 § andra stycket att i vissa fall låta avhjälpa ett fel på säljarens bekostnad utan atl denne först har beretts tillfälle alt rätta felet.

Rätten till ersättning för kostnaden att avhjälpa felet föreligger i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög. Om köparen har lätit utföra en onödigt kostsam reparation, kan han fä ersättning för kostnaderna endast till den del som medges enligt förevarande stycke. Bedömningen av kostnaden bör ske med hänsyn lill i första hand varans värde och felets betydelse för köparen. Även om säljaren inte är skyldig enligt 27 § alt avhjälpa etl fel därför att detta skulle medföra oskälig kostnad eller olägenhet för honom, kan köparen ha rätt lill ersättning för av-hjälpandekoslnaden, om en annan näringsidkare kan avhjälpa felet till betydligt lägre kostnad än säljaren, exempelvis därför alt transportkostnaderna blir avsevärt lägre.

När säljaren inte är skyldig all enligt 26 § avhjälpa ell fel därför alt kostnaden för det är för hög i förhällande till felets betydelse, kan

126

köparen inte tvinga fram ett avhjälpande till samma kostnad genom att Prop. 1989/90: 89 åberopa förevarande bestämmelse. En kostnad som enligt 26 § är 29 § "oskälig" fär nämligen ocksä bedömas som "oskäligt hög" enligt förevarande bestämmelse.

Köparens rätt till ersättning för kostnader enligt andra stycket avser endast de direkta utläggen för felets avhjälpande, däribland transportkostnader och liknande utgifter som varit nödvändiga. Köparens anspråk till följd av utgifter och kostnader i övrigt som felet har förorsakat får bedömas enligt reglerna om skadestånd (30 och 32 §§).

Tredje stycket

Vid köp av begagnade varor pä auktion har köparen inte rätt till prisavdrag. Det vore inte rimligt att köparen i sädana fall skulle ha rätt att kräva prisavdrag, eftersom det rör sig om en speciell form av försäljning av varor i befintligt skick där köparen bestämmer priset.

Undantaget för prisavdrag vid auklionsköp avser endast försäljning av ' begagnade varor. I de fall nya varor säljs genom auktionsförfarande i stället för på sedvanligt sätt innebär således inte formen för försäljningen någon skillnad i köparens rätt att göra gällande päföljder pä grund av fel.

29 § Köparen fär häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för honom.

(Jfr 25 § i utredningens förslag)

För alt köparen skall ha räll att häva köpet pä grund av ett fel i en vara krävs - utöver vad som följer av 28 § - att felet är av väsentlig betydelse för honom. Enligt 28 § gäller alt köparen fär häva köpet enligt förevarande paragraf endast under förutsättning att avhjälpande eller omleverans inte har kommit i fråga eller inte har skett inom skälig tid efter reklamationen. Den närmare innebörden av den förutsättningen har behandlats i specialmotiveringen lill 27 §.

Frågan om felets väsentlighet skall bedömas frän köparens synpunkt. Det är således inte en abstrakt bedömning som skall göras utan en bedömning av vad som med hänsyn till den enskilde köparens förutsättningar framstår som ett väsentligt avtalsbrott. Är varan behäftad med ett fel som typiskt sett kan anses vara väsentligt för konsumenter i allmänhet, kan man utgä frän all delta gäller även för den aktuelle köparen. Om felet däremot är sädanl att det för en köpare i allmänhet får anses vara av ringa betydelse, fär det ankomma pä köparen att visa att felet av nägon anledning är väsentligt för honom. Kan han visa detta, har han rätt att häva köpet även om säljaren inte har haft anledning alt inse felets betydelse för köparen. Ett fel som för den ene köparen har liten betydelse kan spela en stor roll för en annan köpare. Även ett i och för sig

127

obetydligt fel, säsom en smärre färgawikelse, kan vara väsentligt, t. ex. Prop. 1989/90:89 om det är fräga om ett kompletteringsköp som förutsätter överensstäm- 30 § melse med tidigare köpta varor.

Väsentlighetsbedömningen tar naturligen i första hand sikte pä avvikelsens storlek i förhällande till en felfri vara men kan påverkas ocksä av tidsfaktorn. En betydande avvikelse behöver därför inte nödvändigtvis anses som ell väsentligt fel, om avvikelsen rättas inom skälig tid.

Förutsättningarna för rätten till hävning skall prövas vid en helhetsbedömning av felets betydelse för köparen med beaktande av möjligheterna all rätta felet eller kompensera köparen för del genom övriga påföljder. Kan felet åtgärdas genom avhjälpande eller omleverans enligt 26 - 27 §§, kan det vara en omständighet som talar för att väsentlighetsrekvisitet inte är uppfyllt. Atl köparens krav på avhjälpande eller omleverans inte har efterkommits inom skälig tid, eller atl en sädan påföljd inte kommer i fräga, är däremot omständigheter som talar för det motsatta förhällandet. Om en vara som är behäftad med fel dessutom har avlämnats för sent, finns det anledning att vid bedömningen av hävningsförutsättningarna ta hänsyn lill den sammanlagda betydelsen av avtalsbrotten.

När det gäller en vara som har tillverkats eller skaffats särskilt för köparen, finns det ofta skäl att med avseende på köparens hävningsrätt särskilt beakta möjligheten att avhjälpa felet eller att kompensera det på annat sätt. I dessa fall medför en hävning större olägenhet för säljaren än när köpet avser en masstillverkad vara. Tyngst väger dock självfallet köparens intresse alt till slut få en felfri vara. Emellertid finns i allmänhet skäl atl ställa nägol högre krav pä de omständigheter som skall föranleda att ett avtalsbrott bedöms som väsentligt vid köp av denna typ. Denna nägol strängare väsentlighetsbedömning följer nämligen i regel av den bedömning som enligt bestämmelsen skall ske med avseende pä avtals-brollets betydelse för köparen. Denne torde nämligen vara beredd att finna sig i ölägenheter av större omfattning, exempelvis i samband med felels avhjälpande, när det gäller en vara som är anpassad efter köparens speciella önskemål och vilken han inte utan vidare kan ersätta genom köp frän annat häll.

Skadestånd 30 §1

Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar alt underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror pä ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpel och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror underlåtenheten alt avlämna en felfri vara på nägon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri frän skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

128

vara fri enligt första stycket. Delsamma gäller om felet beror pä en Prop. 1989/90:89 leverantör som säljaren har anklat eller nägon annan i tidigare säljled. 30 §

(Jfr 26 § i utredningens förslag)

Paragrafen handlar om säljarens skadesländsskyldighet pä grund av fel i varan. Liksom när det gäller skadestånd vid dröjsmäl (se 14 §) har säljaren ett s. k. kontrollansvar för skada som köparen åsamkas på grund av fel i varan. Regler om skadeståndets omfattning finns i 32 §.

Till skillnad från vad som gäller enligt förslaget lill ny allmän köplag (se prop. 1988/89:76 s. 46 ff och 138) omfattar kontrollansvaret alla slags skador, alltså inte bara - som enligt köplagsförslagel - direkta skador.

Första stycket

Huvudregeln är att säljaren är skyldig att ersätta köparen för den skada som denne lider pä grund av fel i varan. För att säljaren skall undgä skadesländsskyldighet krävs enligt första stycket att fyra olika förutsättningar föreligger. För det första skall det föreligga etl hinder atl leverera en felfri vara. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant all säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet och slutligen skall han inte heller skäligen ha kunnat undvika eller övervinna följderna av hindret. För att säljaren skall undgä skadeslåndsskyldigheten skall samtliga dessa förutsättningar vara uppfyllda och det är säljaren som har att visa att så är fallet. Reglerna om säljarens skadesländsskyldighet vid fel är desamma som vid dröjsmål och beträffande den närmare innebörden av de nämnda förutsättningarna för att säljaren skall undgå skadeståndsansvaret hänvisas till vad som angivits i specialmoliveringen till 14 §. Tillämpade pä felsituationen innebär dessa förutsättningar att utrymmet för befrielse frän skadeståndsansvaret i praktiken torde vara mycket begränsat.

Bestämmelsen avser den situationen att en vara som har avlämnats visar sig vara behäftad med ett fel. Om avlämnandet försenas därför all säljaren i ett sent skede upptäcker att den vara som han avser atl leverera är felaktig och därför inte i tid hinner ersätta den med en felfri vara, skall den situationen bedömas enligt bestämmelserna i 14 § om skadestånd pä grund av dröjsmäl.

Felet som sådant kan naturligtvis inte åberopas som ett ansvarsbefriande hinder. Om varan visar sig ha ett dolt fel, kan säljaren inte undgä skadeståndsskyldighet genom att hänvisa till att han inte har kunnat upptäcka felet före avlämnandet eller att han inte har haft anledning att misstänka att varan skulle vara felaktig.

Del är inte heller tillräckligt all orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll, utan orsaken skall dessutom ha inneburit ett faktiskt hinder mot att leverera en felfri vara. Även om säljaren kan visa att felet i den avlämnade varan har uppkommit till följd av en omständighet utanför hans kontroll, blir han därför inte fri från skadesländsskyldighet i sädana fall när det bara är fräga om ett fel i det enskilda exemplar eller parti av

129

9 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89

varan som säljaren råkat välja eller som råkat vara tillgängligt för leverans Prop. 1989/90: 89

lill köparen. I ell sädanl fall har det inte förelegat något hinder av del 30 §

slag som avses i bestämmelsen, eftersom säljaren hade kunnat välja att

fullgöra köpet med en annan, felfri vara. Den omständigheten att felet

inte har kunnat upptäckas av säljaren före avlämnandet skall inte tillmätas

nägon betydelse i sammanhanget.

Om en vara exempelvis visar sig ha ell dolt fel som härstammar frän tillverkningsprocessen och orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll, kan säljaren bli fri från skadesländsskyldighet endast ifall det vid tiden för avlämnandet inte fanns nägon felfri vara atl tillgå med vilken köpel skulle ha kunnat fullgöras. Ett hinder mol att avlämna en felfri vara kan ha förelegal, om hela del parti ur vilket varan skulle las var behäftat med ett dolt fel, vars orsak ligger utanför säljarens kontroll, eller om alla de varor av ifrågavarande beskaffenhet som vid tiden för avlämnandet fanns tillgängliga i säljarens lager eller pä marknaden var behäftade med sädanl fel. Som exempel kan nämnas all köpet avser en vara som säljaren själv tillverkar och att en olyckshändelse - vars orsak ligger utanför säljarens kontrollsfär - har skadat hela hans lager utan att detta har kunnat upptäckas av säljaren innan varan avlämnades.

Ell hinder med ansvarsbefriande verkan kan ibland uppkomma även i samband med säljarens åtgärder för att avlämna varan. Varan kan exempelvis skadas genom en olyckshändelse utanför säljarens kontroll under transport frän säljaren till orten för avlämnandet, dvs. före riskens övergäng. Det kan ocksä inträffa att varans avlämnande försenas till följd av en sädan händelse och att detta leder till att varan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen försämras på grund av sin egen beskaffenhet.

Andra stycket

Andra stycket gäller säljarens ansvar för fel som beror pä nägon tredje man som säljaren har anlitat. En motsvarande bestämmelse för säljarens dröjsmål finns i 14 § andra stycket.

Bestämmelsen i förevarande stycke tar sikte dels pä en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels pä en leverantör som säljaren har anlitat eller nägon i tidigare säljled. Beror felet pä en sädan tredje man, undgår säljaren skadeståndsskyldighet endast om både han och tredje mannen skulle vara fria frän skadesländsskyldighet enligt principerna i första stycket. Säljaren befrias således inte frän skadesländsskyldighet pä den grunden atl felet är hänförligt till dolda fel i komponenter som tillverkas av en tredje man för all ingå i säljarens produkt. På motsvarande sätt kan inte heller en säljare i detaljislledel som befrielsegrund åberopa att det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågavarande slag och att det därför förelegat hinder för honom att leverera en felfri vara. Beträffande den närmare innebörden av säljarens ansvar för en tredje man som han har anlitat kan hänvisas till vad som angivits i specialmotiveringen till 14 § andra stycket.

130

Förslaget till ny allmän köplag innehåller i 40 § en särskild föreskrift Prop. 1989/90:89 om skyldighet för en säljare som hindras all avlämna en felfri vara att 31 § underrätta köparen om hindret. Om köparen inte fär en sådan underrättelse inom skälig tid, har han rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fäll underrättelsen i lid. Motsvarande gäller enligt 28 § vid dröjsmäl. En sädan bestämmelse har sannolikt inte samma praktiska betydelse för konsumentköp som för köp mellan näringsidkare. Att någon bestämmelse av det slaget inte har tagits med bland reglerna om konsumentköp innebär emellertid inte att säljaren skulle vara befriad frän en sädan underrättelseskyldighet gentemot en köpare som är konsument. I förekommande fall fär köplagens regler i detta hänseende ges analog tillämpning vid konsumentköp.

31 §

Säljarens skadesländsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada som på grund av fel pä den sälda varan uppkommer pä annan egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

(Jfr 27 § i utredningens förslag)

I paragrafen behandlas säljarens köprältsliga skadeståndsansvar med avseende pä produktskador, dvs. skador pä annat än den sälda varan som har orsakats av skadebringande egenskaper hos den sälda varan. En liknande bestämmelse finns i 31 § andra stycket konsumenlljänsllagen.

Bestämmelsen i förevarande paragraf gäller bara det köprättsliga ansvaret för produktskador. Med det köprättsliga ansvaret avses det ansvar som en säljare har gentemot köparen. Det är således fräga om ett kontraktsrättsligt ansvar.

Vid sidan härav kan en köpare ocksä fä ersättning för produktskador med stöd av allmänna skadeständsrätisliga regler. För närvarande är del framför allt skadeståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 § skadeståndslagen) och i rättspraxis utbildade regler om strikt ansvar för produktskador som kan bli aktuella. På detta område pägär emellertid ett lagstiftningsarbete avseende en produktskadelag som ålägger bl. a. tillverkare och importörer ett strikt ansvar förvissa fall av produktskador. Dessa frågor har berörts närmare i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.3).

Bestämmelserna i förevarande paragraf avser bara sakskador. Personskador omfattas inte av det köprättsliga skadeståndsansvaret (jfr 32 § andra stycket). Ersättning för sädana skador får i stället krävas ut med stöd av allmänna skadeständsrätisliga regler.

Förutsättningarna för det köprättsliga skadeståndsansvaret för produktskador enligt förevarande bestämmelse är desamma som gäller för den köprättsliga skadeståndsskyldigheten i övrigl vid fel. Detta betyder för det första alt skadan skall bero på att del föreligger ett fel i den sålda varan i något av de hänseenden som följer av felreglerna i 16-21 §§. I de

131

fiesta fall när en sakskada inträffar pä grund av en defekt i en vara, torde Prop. 1989/90:89 denna vara behäftad med ett fel i konsumentköplagens mening, men sä 31 § behöver inte alltid vara fallet. Den sälda varan kan vara helt avtalsenlig men ändå ha skadebringande egenskaper som orsakar skador pä annat än den sälda varan. En annan förutsättning för att pä köprällslig grund göra gällande ett skadeståndsansvar för produktskada är att köparen har iakttagit reglerna om reklamation enligt 23 § - förutsatt all inte ett sådant förhällande som avses i 24 § föreligger. Slutligen skall säljarens skadeståndsansvar rymmas inom ramen för det s. k. kontrollansvaret som åvilar honom enligt 30 §.

För alt vara ersättningsgill enligt bestämmelsen skall produktskadan, som redan har berörts, vara en sakskada. När sädana skador uppstår i konsumentförhållanden torde de oftast vara av relativt begränsad omfattning, varför det framstår som naturligt för konsumenten att kräva ersättning för skadan samtidigt med all övriga anspråk med anledning av felet i varan framställs mol säljaren. Exempel pä den typen av skador är matvaror som förstörs därför att en frysbox inte häller kylan, tvättgods som skadas vid tvättning i en felaktig tvättmaskin eller därför att nägol plagg som tvättas samtidigt färgar av sig, skador pä ett plagg som stryks med etl strykjärn som utvecklar för stark värme och växter som skadas av blomjord som innehåller giftiga ämnen. Ibland kan del naturligtvis även i konsumentförhällanden förekomma att ett fel i en vara kan vara orsak lill skador på annan egendom i betydande omfattning. Del är då oftast fråga om fel som uppkommit redan innan varan lämnade tillverkaren, exempelvis när en diskmaskin springer läck och förorsakar vattenskador eller när ett elektriskt fel uppstår i nägon hushållsapparat och förorsakar eldsvåda. Vid skador av sådan omfattning ligger det oftast närmast till hands att rikta skadeståndsanspråken mot tillverkaren.

Med hänsyn till vad som nu har anförts har det gjorts vissa begränsningar i det köprättsliga skadeståndsansvarets omfattning vid produktskada. För det första omfattar ansvaret enligt förevarande paragraf endast skada som inträffar pä egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Innebörden av detta begrepp har behandlats i specialmotiveringen till 1 §. För det köprättsliga produktansvaret gäller således atl bäde den vara som orsakar skadan och den egendom som skadas skall vara avsedda huvudsakligen för enskilt ändamål. Den skadade egendomen kan i övrigt vara säväl lös som fast.

Vidare inskränks säljarens ansvar till att avse skada pä egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll. Till den kretsen räknas familjemedlemmar och andra som lever i en hushällsgemenskap av viss varaktighet med köparen, medan tillfälliga besökande och gäster inte omfattas. Däremoi blir bestämmelsen tillämplig även när skadan uppkommer utanför den gemensamma bostaden, exempelvis i samband att egendomen medförs pä en resa som nägon av hushållsmedlemmarna företar eller vid en tillfällig vistelse pä annan ort.

132

Produktskador som drabbar någon annan person utanför denna snäva Prop. 1989/90:89 krets omfattas inte av bestämmelsen. Således omfattas inte en sakskada 32 § som orsakals av en vara som en person har köpt och sedan lämnat som gäva lill en person utanför det egna hushållet, och inte heller skada på annans egendom, som köparen innehar som län eller hyr.

Om en skada drabbar en annan hushällsmedlem än köparen, är det den skadelidande och inte köparen som enligt bestämmelsen har rätt att göra gällande ett skadeståndsanspråk mot säljaren. En annan sak är att det ofta kan vara en praktisk ordning att köparen företräder den skadelidande, i synnerhet om han har egna anspråk på grund av felet i varan.

Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan

32 §

Skadestånd på grund av säljarens dröjsmäl eller fel pä varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sädan prisskillnad som avses i 33 § saml annan förlust pä grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fak än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada pä annal än den sälda varan.

(Jfr 28 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om omfattningen av del skadestånd som kan utgå på grund av säljarens dröjsmål eller vid fel pä varan. Förutsättningarna för skadeståndsskyldigheten framgär av 14 § (dröjsmäl) och av 30 § (fel).

Första stycket

Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att andra bestämmelser i viss utsträckning ger konsumenten kompensation för olika kostnader pä grund av etl fel. Vid avhjälpande av fel är säljaren enligt 26 och 27 §§ skyldig att åstadkomma avhjälpandet utan kostnad för köparen, varför säljaren redan till följd av dessa bestämmelser har att ersätta köparen för de eventuella kostnader som är förenade med avhjälpandet, t. ex. utgifter för resor och transporter som är nödvändiga för att avhjälpandet skall kunna ske. Vidare kan köparen pä grund av fel pä varan ha rätt till prisavdrag som svarar mol skillnaden i varans värde i felaktigt respektive avtalsenligt skick (se 28 § första stycket). I stället för prisavdrag har köparen enligt 28 § andra stycket en rätt all kräva ersättning för vad del kostar att avhjälpa felet. Vid fel i varan behöver en tillämpning av förevarande paragraf alllsä aktualiseras endast om konsumenten tklfogas andra eller större ekonomiska skador på grund av felet än vad som täcks av de nu berörda reglerna.

133

Den allmänna utgångspunkten för regleringen av skadeståndets Prop. 1989/90:89 omfattning är principen om fullt skadestånd, vilken i samband med 32 § avtalsbrott i regel anses innebära att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i samma läge som om motparten skulle ha fullgjort avtalet pä rätt sätt (det positiva kontraktsintresset).

Principen om full ersättning gäller emellertid inte alltid fullt ut utan begränsas av säväl generella principer som uttryckliga bestämmelser.

För del första gäller vid bestämmandet av skadeståndets omfattning enligt allmänna skadeständsrätisliga principer den s. k. adekvansregeln. Enligt denna omfattar ersättningsskyldigheten inte förluster som saknar ett adekvat orsakssammanhang med avtalsbrottet. Del innebär att myckel avlägsna, onormala och opäräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadeständsskyldigheten. Det är inte möjligt att ange nägra generella riktlinjer för hur gränsen mellan adekvata och icke adekvata förluster pä grund av etl avtalsbrott skall dras. Det fär i stället liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen alt avgöra denna fräga med hänsyn till de enskilda omständigheterna i varje särskilt fall.

Principen om full ersättning modifieras vidare av regeln i 42 § som anger all den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada och att en försummelse härvidlag kan inverka på hans rätt till ersättning.

I enlighet med vad som gäller enligt allmänna principer om ersättning i kontraktsförhällanden har den skadelidande parlen rätt till ersättning bara för sin faktiska neltoförlust. Delta betyder att om den skadelidande parten med anledning av avtalsbrottet har befriats från kostnader som han skulle ha haft om köpet hade fullgjorts pä ett riktig sätt, skall detta beaktas vid beräkningen av skadeståndet genom att ersättningen minskas med motsvarande belopp.

Ett undantag frän principen om all ersättning utgär enbart för faktiska förluster följer emellertid av bestämmelsen i 33 §, enligt vilken skadestånd vid hävning i vissa fall utgår med del belopp som motsvarar skillnaden mellan gängse pris och det avtalade priset, utan atl köparen behöver visa att prisskillnaden motsvarar hans faktiska förlust.

I paragrafen anges särskilt nägra av de förlustposter som kan omfattas av ett skadestånd. Ett fel eller etl dröjsmäl leder ofta till att konsumenten åsamkas utgifter av olika slag. Det kan vara fråga om utgifter som föranleds av olika åtgärder för att få till ständ en rättelse, t. ex. utgifter för telefonsamtal, porto eller resor m.m. i samband med reklamation eller utgifter för transporter e. d. som inte blir ersatta redan enligt reglerna om avhjälpande av fel eller prisavdrag. En annan typ av utgifter är de som föranleds av den situation i vilken konsumenten har försatts genom felet eller dröjsmålet. Har exempelvis en bil under en resa blivit oanvändbar pä grund av ett fel, kan det uppstå kostnader för bärgning av bilen, för taxiresor, för övernattning på hotell m. m. Ytterligare en typ av utgifter är sädana som uppkommer därför att konsumenten inte har tillgäng lill den köpta varan t. ex. under ett dröjsmål eller under den lid som älgar

134

för att avhjälpa ett fel. Exempel pä den typen av utgifter är hyres- Prop. 1989/90:89 kostnader för en bil eller taxi- eller biljellkostnader när den köpta bilen 32 § inte kan användas och kostnader för att anlita tjänster, exempelvis en tvättinrätlning när en tvättmaskin är obrukbar.

Konsumentens rätt till ersättning för utgifter är givetvis begränsad till vad som med hänsyn till omständigheterna framstår som skäligt. Detta följer ocksä av konsumentens skyldighet enligt 42 § att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Han får exempelvis inte välja ett onödigt kostsamt transportsätt såsom taxi eller flyg, om han med hänsyn till omständigheterna lika gärna hade kunnat åka buss eller tåg.

Vid bedömningen av köparens ersättningskrav fär hänsyn tas lill säväl varans värde som avtalsbrottets betydelse för köparen. Om det är fräga om en vara som köparen har dagligt behov av, t. ex. en barnvagn, bör köparens krav kunna bedömas mera generöst än om det är fräga om en vara som används mera sällan, t. ex. en kamera. Skulle köparen emellertid av en särskild anledning, exempelvis en resa, ha behov av en sädan vara utan dröjsmäl, skall detta givetvis beaktas. Gäller köpel en billig vara, säsom nägol livsmedel, bör köparen inte pä säljarens bekostnad få lägga ned särskilda kostnader pä att fä varan utbytt, ifall han lika väl skulle kunna skaffa sig en likvärdig vara på annat häll utan särskild kostnad.

I samband med säljarens avhjälpande av ett fel fär köparen ofta finna sig i ett visst besvär till följd av de krav han gjort gällande pä grund av ett fel. Praktiska hänsyn talar för att köparen ocksä fär svara för t. ex. återlämnande av varan eller ätertransport till säljaren vid hävning eller omleverans när det är fråga om en mindre vara. Skulle köparens transport därvid medföra särskilda utgifter har han rätt till ersättning för dem. När det gäller tyngre eller med skrymmande varor bör däremoi i allmänhet säljaren vara skyldig all hämta varan hos köparen. Har däremot köparen transporterat varan till en ort dit säljaren inte har nägra egna transporter kan det dock vara rimligt att köparen ombesörjer återtransporten mol ersättning för utgifterna av säljaren.

I paragrafen nämns också ersätming för inkomstförlust. Etl bortfall av arbetsförtjänst kan uppstå exempelvis om köparen kommer för sent till sitt arbete pä grund av ett fel på bilen eller om han med anledning av ett fel mäste stanna borta frän arbetet för atl omedelbart vidta åtgärder för att begränsa följderna av ett fel pä varan. Konsumenten kan ocksä fä vidkännas ett löneavdrag när han pä grund av ett fel eller ett dröjsmäl måste stanna hemma från arbetet för atl ta emot eller besöka säljaren eller nägon representant för denne. I övrigt omfattas köparens förlust av arbetsförtjänst pä grund av fel eller dröjsmäl av säljarens ersättningsskyldighet enligt förevarande bestämmelse. Delta gäller oavsett om det är fråga om inkomst av anställning eller av annal förvärvsarbete. Även i detta hänseende gäller givetvis alt konsumenten är skyldig att begränsa sin förlust. Han skall därför inte ha nägon rätt lill ersättning för inkomstförlust om det - såsom ofta torde vara fallet - skäligen hade kunnat fordras att han utnyttjat sin fritid för exempelvis ett nödvändigt

135

besök hos säljaren. Vid tvist är det köparen som har all styrka sin förlust, Prop. 1989/90:89
exempelvis genom ett intyg frän arbetsgivaren. 32 §

Den tvingande rätt till ersättning för utgifter och inkomstförlust som köparen enligt bestämmelsen har, innebär atl det inte är möjligt för säljaren att som avtalsvillkor föreskriva att köparen själv skall stä för vissa förluster, t. ex. för transport av varan i samband med hävning av köpet eller förlorad arbetsförtjänst i samband med en sådan transport. Inte heller är det möjligt att i avtalet maximera köparens rätt till ersättning till ett visst belopp. Däremoi är det givelvis inget som hindrar att man i köpeavtalet överenskommer om ett visst schablonbelopp som köparen blir berättigad alt erhålla, om han inte visar att hans förlust är större.

Konsumenten har enligt vad som uttryckligen anges i paragrafen ocksä rätt till ersättning för prbskillnad. Genom den fär konsumenten vid hävning av köpet kompensation för att han blivit tvungen att betala ett högre pris än det avtalade priset för att skaffa varan frän annat häll.

Prisskillnad beräknas enligt bestämmelserna i 33 §.

Konsumenten har rätt till ersättning även för andra förluster pä grund av ett fel eller ett dröjsmäl än sädana som nämnts särskilt i paragrafen. Det är dä oftast fräga om kostnader som närmast har karaktären av följdförluster. En sädan typ av skada som skall ersättas enligt förevarande bestämmelse är kostnader som blivit onyttiga på grund av fel eller dröjsmål. Som exempel kan nämnas att en förhandsbetald resa med bilfärja inte kan utnyttjas därför att den nyinköpta bilen är felaktig och mäste repareras. Ett annat exempel är att etl frysskåp är felaktigt och därför inte kan användas för förvaring av beställda matvaror, vilka mäste kasseras. Vidare kan en utebliven leverans av beställda möbler medföra att köparen går miste om en möjlighet att pä förmänliga villkor avyttra det gamla möblemanget. Som exemplen visar är del vid konsumentköp bara i ganska speciella situationer som sädana skador som har karaktären av följdförlust uppkommer. När det gäller sädana skador som hänger samman med konsumentens planer för användningen av den köpta varan torde kravet på orsakssammanhang mellan avtalsbrottet och skadan väsentligt begränsa säljarens ansvar.

Ett vanligare fall är att konsumenten kan ha rätt till s. k. stilleständs-ersätlning för t. ex. en bil som på grund av etl fel inte kan utnyttjas av köparen under en tid. I sädana fall torde en eventuell ersättning ofta fä bestämmas på grundval av en uppskattning av skadans storlek.

Etl fel eller ett dröjsmål kan också orsaka konsumenten besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. Frågan i vad män konsumenten kan fä ersättning för det har berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.2).

Andra stycket

Enligt 31 § har köparen vid konsumentköp rätt till ersättning av säljaren

för ett visst slag av produktskador, nämligen sädana som uppkommer pä

136

egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i dennes hushåll och Prop. 1989/90:89 äi avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Av andra stycket i före- 33 § varande paragraf framgär atl köparen vid sidan härav inte har rätt att med stöd av förevarande lag fä ersättning av säljaren för produktskador. Del innebär att sädana skador inte skall ersättas enligt de köprältsliga reglerna utan enligt de regler som gäller för produklskador. Denna fräga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) och i specialmotiveringen lill 31 §.

Prisskillnad

33 §1

Har köpet hävts och köparen gjorl ett läckningsköp lill högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Har nägol täckningsköp inte gjorts och överstiger vid tiden för hävningen gängse pris för en sådan vara som köpel avser priset enligt köpel, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.

(Jfr 28 § andra stycket i utredningens förslag)

Enligt 32 § omfattar skadestånd på grund av säljarens avtalsbrott bl. a. ersättning för prisskillnad. Med prisskillnad avses den fördyring som en köpare kan drabbas av om det efter hävning av köpet visar sig att han mäste betala ett högre pris än det ursprungliga för att köpa en motsvarande vara pä annat häll. För rätten till ersättning för prisskillnad krävs inte att köparen har gjorl ett ersättningsköp (läckningsköp). I förevarande paragraf anges hur beräkningen av ersättning för prisskillnad skall göras dels för det fall att ett täckningsköp har gjorts, dels om något sådant köp inte har kommit till ständ.

Ett täckningsköp innebär att köparen förvärvar en annan vara av samma slag som det hävda köpet avsäg. Ett köp skall emellertid kunna godtas som ett täckningsköp även om det inte avser en exakt likadan vara som det ursprungliga köpet utan en liknande vara, t. ex. av annat fabrikat. Det mäste dock krävas att varorna är i allt väsentligt likvärdiga. Om köparen visserligen har gjort ett täckningsköp men varorna skiljer sig åt på ett mera väsentligt sätt, kan inte priset vid ersättningsköpet beaktas vid beräkningen av prisskillnaden, utan prisskillnaden får i stället beräknas enligt den abstrakta metod som anges i paragrafens andra mening och som skall användas för att fastställa prisskillnaden när nägol täckningsköp inte har gjorts. Ell alternativ härtill är att det nya köpet visserligen tas till utgångspunkt för bedömningen men atl ersättningen korrigeras med hänsyn till skillnaden mellan de båda varorna. En sädan korrigering kan ocksä behöva ske om försäljningsvillkoren är olika vid de bada köpen.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

137

exempelvis om det ena köpet är ett kontantköp och det andra ett Prop. 1989/90:89
kreditköp. 33 §

Reglerna om prisskillnad blir inte tillämpliga om köpet avser etl unikt eller starkt särpräglat föremål. Något täckningsköp av en vara som till sina egenskaper och i fräga om prissättning skulle vara tillräckligt jämförbar med den vara som ursprungligen köptes är i sådana fak inte möjligt. Detta gäller exempelvis vissa begagnade varor, varor som har framställts i endast enstaka exemplar och varor som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar.

Det mäste krävas att täckningsköpet har skett med en viss omsorg och inom skälig tid efter hävningen. En köpare kan exempelvis inte kräva ersättning för prisskillnad på grundval av ell täckningsköp lill ett onödigt högt pris. Ä andra sidan skall det inte krävas att köparen alltid skall välja det utifrån enbart ekonomiska synpunkter fördelaktigaste alternativet. Även andra faktorer än rent ekonomiska måste beaktas, t. ex. kvalitet och tillgänglighet. Vad som kan krävas av en köpare är att han inte väljer del dyrare av tvä eller fiera alternativ som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter framstår som likvärdiga. Frågan huruvida ell täckningsköp har skett med den omsorg som kan krävas fär alllid avgöras efter en samlad bedömning av framför allt pris, kvalitet, tänkbara inköpsställen, kostnaderna vid köpet och inte minst den tid som slär köparen till buds. Tidsaspekten kan i vissa fall leda till att köparen för att undvika ytterligare skada måste vända sig till den leverantör som kan leverera snabbt, även om det innebär ett högre pris och sämre villkor i övrigt än vad andra leverantörer kan erbjuda. En sädan situation innebär emellertid att alternativen inte är likvärdiga, varför kravet pä omsorg får anses vara uppfyllt även vid ett täckningsköp till det högre priset.

Om täckningsköpet inte har gjorts med tillräcklig omsorg, får prisskillnaden beräknas enligt bestämmelsen i paragrafens andra mening.

Osäkerhet kan uppkomma om hur beräkningen av prisskillnad skall göras när det gäller en vara som har köpts pä realisation eller under liknande former lill ell starkt reducerat pris. Om prisnedsättningen är avsedd att utgöra en kompensation för alt varan säljs som sekunda, t. ex. pä grund av nägon defekt, kan köparen naturligtvis inte göra gällande ett anspråk på ersättning för prisskillnad som tar sikte pä en vara av fullgod kvalitet till ordinarie pris. Annorlunda ställer sig saken emellertid när det gäller den gängse typen av realisationsutförsäljning, där säljaren vill minska ett för stort lager av exempelvis säsongsbundna men i och för sig fullgoda varor. Köparen har i det fallet rätt atl beräkna ersättningen för prisskillnaden på grundval av mellanskillnaden mellan det gängse ordinarie priset för motsvarande vara och det avtalade realisationsprisel. Givetvis mäste han dock, om möjlighet finns att skaffa även ersättningsvaran lill ett nedsatt pris, välja det alternativet.

I paragrafens andra mening anges hur ersättning för prisskillnad skall beräknas dä något täckningsköp inte har gjorts. För atl ersättning för prisskillnad skall kunna beräknas i det fallet krävs att del är fråga om

138

en vara som omsätts i en sådan omfattning att det pä marknaden finns Prop. 1989/90: 89
ett pris för den som kan betecknas som varans gängse pris. 34 §

Atl det är gängse pris vid tiden för hävningen som det avtalade priset skall jämföras med innebär att köparen vid dröjsmäl pä säljarens sida som första alternativ kan kräva fullgörelse av köpet enligt 12 § utan att han i skadeslåndshänseende blir lidande ifall prisnivån för jämförbara varor stiger medan han i avvaktan pä säljarens fullgörelse väntar med all häva köpet.

För mänga varor förekommer en och samma prisnivå över ett större område eller över hela landet. Prisnivån kan emellertid i vissa fall uppvisa regionala eller rent av lokala variationer. I sädana fall bör prisei pä orten för avlämnandet läggas lill grund för beräkningen av prisskillnaden (jfr 4§).

Jämkning av skadestånd

34 §

Om skyldigheten atl utge skadestånd på grund av dröjsmål eller fel pä varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn lill den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter pä köparens sida, den skadeslåndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.

(Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag)

Paragrafen ger möjlighet att jämka ett skadestånd som skall utges av säljaren eller, i fall som avses i 46 §, nägon annan i ett tidigare säljled. Förutsättningar för jämkning är att skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande för den skadeständsskyldige. En motsvarande reglering finns i 34 § konsumenttjänstlagen. Bestämmelserna i paragrafen är i första hand tillämpliga pä skadestånd som bestäms med tillämpning av bestämmelserna i 30 och 31 §§. Men i förhällande till säljaren är paragrafen i och för sig tillämplig ocksä om skadeståndsskyldigheten grundas pä avtal, t. ex. om säljaren i köpeavtalet har åtagit sig en skadeståndsskyldighet pä grund av fel eller dröjsmäl som gär längre än det s. k. konlrollansvar som enligt lagen reglerar omfattningen av säljarens skadesländsskyldighet.

Jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen är i och för sig tillämplig även i avtalsförhållanden. Med hänsyn till de särskilda rättsregler som gäller inom avtalsrätten är emellertid utrymmet för jämkning av skadestånd i avtalsförhällanden med stöd av den bestämmelsen mycket begränsat (se prop. 1984/85:110 s. 293; jfr prop. 1975:12 s. 178, SOU

139

1971:83 s. 52 - 54 samt Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, Prop. 1989/90:89 1982 s. 285 - 289). Förévarande paragraf, som är utformad sä att 34 § jämkningsmöjligheten begränsas till undantagsfall motsvarande dem som regleras i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, avser att förhindra oskäliga ekonomiska verkningar för i första hand mindre företagare.

Bland de näringsidkare som tillhandahäller varor till konsumenter finns många småföretagare med begränsade ekonomiska resurser. Det är framför allt bland dessa som det kan inträffa att skadeständsskyldigheten på grund av fel eller dröjsmål - som i princip innebär skyldighet att ersätta konsumenten fullt ul för hela dennes ekonomiska skada - leder till en belastning pä den skadeständsskyldige som blir oskäligt stor. I det sammanhanget mäste också beaktas att konsumentens rätt till skadestånd enligt lagen är tvingande lill konsumentens förmän och alltså inte kan inskränkas genom avtal.

Enligt 1 § andra stycket gäller lagen även i vissa fall i förhållande till säljare som inte är näringsidkare. Detta är fallet när köpet har förmedlats av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Eftersom lagens tvingande regler - däribland det köprältsliga ansvaret för produktskador -gäller även i dessa situationer, blir möjligheterna till jämkning av betungande skadestånd av särskild betydelse för denna kategori av säljare.

Bestämmelsens undantagskaraktär markeras av att en förutsättning för jämkning är alt skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeslåndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Detta betyder i praktiken att skadeståndet, för atl jämkning över huvud taget skall komma i fråga, i allmänhet måste uppgå lill ell i och för sig ganska betydande belopp. För att ett skadestånd i förevarande sammanhang skall kunna anses som "oskäligt betungande" torde vidare fordras att skadeståndet är avsevärt större än vad som kan anses motsvara en normal skaderisk i den skadeståndsskyldiges verksamhet. Det bör nämligen vara en utgångspunkt vid tillämpningen av bestämmelsen att normala skaderisker är inkalkylerade vid prissättningen eller pä annat sätt beaktade i verksamheten. Konsumenten skall i princip inte behöva finna sig i jämkning av ell skadestånd av den anledningen alt han har råkat ut för en näringsidkare med en dåligt planerad rörelseekonomi. Detta innebär att jämkning torde bli aktuell huvudsakligen när det är fräga om särskilt stora följdskador av exempelvis ett fel i varan eller särskilt betydande sakskador av det slag som avses i 31 §.

Ett skadestånd skall inte anses oskäligt betungande om skadeståndet täcks av en försäkring på den skadestånsskyldiges sida. Jämkning bör i princip inte heller komma i fräga när den skadeständsskyldige har underlälil alt teckna en försäkring som hade kunnat läcka skadeståndet och som han i sin egenskap av näringsidkare objektivt sett borde ha tecknat.

För atl jämkning skall kunna ske enligt bestämmelsen är det inte tillräckligt att skadeståndet i och för sig är betydande, beloppsmässigt

140

faller utanför ramen för det normala med hänsyn till verksamhetens art Prop. 1989/90: 89

och inte täcks av en försäkring. Skadeståndet skall trots detta inte jämkas, 34 §

om det likväl kan bäras av den skadeståndssskyldige utan sädana

uppoffringar som kan betecknas som oskäliga med hänsyn till hans

ekonomiska förhållanden i övrigt. Detta betyder att jämkning som regel

kommer i fräga endast när den skadeståndsskyldige är en fysisk person

som driver sin verksamhet under enskild firma och därför drabbas av ett

personligt och i princip obegränsat ansvar. I ett sädanl fall bör frågan

om vad som är att anse som oskäligt betungande med hänsyn till den

skadeslåndsskyldiges ekonomiska förhållanden kunna bedömas pä

huvudsakligen samma sätt som enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen (se

prop. 1975:12 s. 176 f). Härvid bör dock beaktas vad som tidigare har

sagts om att den skadeständsskyldige i förevarande sammanhang i

allmänhet mäste svara för vad som inte avsevärt överstiger en normal

skaderisk i hans verksamhet.

Det skall inte vara uteslutet alt jämka ett skadestånd med stöd av bestämmelserna i förevarande paragraf även när den skadeståndsskyldige är en juridisk person. Är det fräga om ett handelsbolag med begränsade ekonomiska resurser, bör hänsyn kunna tas lill att en enskild bolagsman slutligt kan drabbas av en personlig ansvarsbörda motsvarande den som åvilar en näringsidkare som driver sin verksamhet som enskild firma. Också när den skadeståndsskyldige är ell aktiebolag e.d. bör jämkning undanlagsvis kunna ske, såsom dä skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle få förödande konsekvenser för ett mindre familjeföretag som drivs i aktiebolagsform och andra skäl inte talar mot jämkning.

Vid bedömningen av om skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande skall enligt bestämmelsen ocksä beaktas olika särskilda omständigheter i det enskilda fallet. Det är inte fräga om några självständiga grunder för jämkning, utan om omständigheter som, när skadeständsskyldigheten är av sädan omfattning atl frågan om jämkning aktualiseras, kan inverka pä oskälighelsbedömningen enligt bestämmelsen.

Bland sådana särskilda omständigheter som i del enskilda fallet kan beaktas kan till en början nämnas försäkringar och försäkringsmöjligheter pä köparens sida. Om konsumenten har en försäkring som läcker den ifrågavarande skadan bör jämkning kunna ske trots att skyldigheten att utge fullt skadestånd inte utgör en lika stor belastning pä den skadeslåndsskyldiges ekonomi som annars måste fordras.

Har konsumenten medvetet underlåtit att hälla en sädan försäkring som är klart vanlig i hans situation, bör hänsynen till konsumentens ekonomiska intresse i van fall inte hindra en jämkning som framstår som befogad med hänsyn till den skadeslåndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Detta bör i regel kunna gälla vid medveten underlätenhet att hälla byggnader brandförsäkrade. Även i andra fall kan en medveten underlåtenhet alt hålla ett rimligt försäkringsskydd framstå som så oförsvarlig att den kan fä samma inverkan vid bedömningen av jämk-

141

ningsfrågan, t. ex. vid underlätenhet att försäkra särskilt dyrbara Prop. 1989/90:89
konstföremål. 34 §

Vidare nämns den skadeslåndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan. Har näringsidkaren varit medveten om att ett fel eller dröjsmäl skulle kunna medföra en särskilt stor skada, exempelvis om konsumenten har gjort näringsidkaren uppmärksam pä en speciell skaderisk, och har näringsidkaren haft goda möjligheter att förebygga skadan men underlåtit detta, är del omständigheter som talar mot jämkning. I det motsatta fallet bör emellertid näringsidkarens situation kunna bedömas mildare än annars, exempelvis om det varit svårt för honom att förutse en betydande följdskada av ett fel eller ett dröjsmål.

Vid bedömningen av om jämkning av ett betungande skadestånd bör ske kan hänsyn tas även till andra särskilda omständigheter som gör att situationen avviker frän det normala och som därför kan tala för eller emot jämkning. Hit hör sådana omständigheter som den skadeslåndsskyldiges möjligheter att i sin tur vända sig mot nägon annan, exempelvis en leverantör i ett tidigare säljled, för atl fä hela eller en del av skadeståndet till konsumenten täckt. Är detta fallet kan den omständigheten utesluta jämkning. Även priset för varan bör i tveksamma fall kunna få betydelse, i vart fall pä det sättet att etl särskilt högt pris fär anses tala mol jämkning.

Om skadeständsskyldigheten grundas på fel i varan och säljaren har avhjälpt felet, bör vid bedömningen enligt förevarande bestämmelse hänsyn kunna tas till att avhjälpandet eventuellt har förorsakat honom betydande kostnader som han inte kan fä ersättning för frän annat häll.

Om förutsättningarna för jämkning enligt bestämmelsen föreligger, fär jämkning ske efter vad som är skäligt. Härvid fär givetvis beaktas bl. a. sädana olika omständigheter som tidigare har berörts. Jämkning skall endast ske i den utsträckning som behövs för att skadeståndet inte längre skall framstå som en oskälig belastning på den skadeständsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden.

En särskild grund för jämkning av skadestånd som inte regleras i förevarande bestämmelse är medvållande pä den skadelidandes sida. Bestämmelser om jämkning pä grund av sådant medvållande till sakskada eller ren förmögenhetsskada finns i 6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen. Dessa bestämmelser är i och för sig tillämpliga även i kontraktsförhällanden, och det saknas skäl atl göra undantag för dem vid konsumenlköp. Det bör framhållas att utrymmet för jämkning pä grund av medvållande i kontraktsförhållanden inte är lika begränsat som utrymmet för jämkning i sädana förhållanden med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen (se prop. 1984/85:110 s. 297 f; jfr Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 217 f).

142

Priset m.m. Prop. 1989/90:89

35 § Vilket pris köparen skall betala

35 §

Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

(Jfr 30 § i utredningens förslag)

Bestämmelsen anger vilket pris som skall betalas om etl bestämt pris inte följer av avtalet. En liknande bestämmelse finns i 36 § första stycket konsumenttjänstlagen.

Även om parterna inte uttryckligen har kommit överens om priset, kan detta "följa av avtalet" enligt allmänna principer för tolkning av avtal. Om exempelvis säljaren tillämpar en fast prislista och köparen känner till detta, torde avtalet i regel fä anses innebära att köparen skall betala enligt den prislista som gäller vid avtalstillfället. Ett annat exempel är att säljaren har marknadsfört varan genom annonsering e.d och därvid har angett vad varan kostar samt att köparen i anslutning härtill har beställt varan. I så fall mäste avtalet ofta innebära att det pris som har angetts i marknadsföringen skall gälla, om inte parterna särskilt har kommit överens om ett annat pris eller köparen annars har fått klart för sig alt det angivna priset inte skall gälla.

För att ett bestämt pris skall anses föreligga fordras att det är möjligt att vid köpetillfället slå fast vilket belopp köparen har atl betala för varan. Sä är fallet exempelvis om parterna har kommit överens om en angiven köpesumma eller om ett visst belopp per kg eller liknande sä att det exakta priset blir beroende av kvantiteten. Likaså är priset att anse som bestämt om det anges till etl visst belopp med tillägg för transportkostnad enligt gällande taxa.

Ett bestämt pris kan däremot inte anses avtalat om prissättningen har gjorts beroende av framlida förhållanden och prisei därför inte kan fastställas vid tiden för avtalet. Det är således inte fräga om ett bestämt pris, om det vid köp av en vara som skall levereras en viss senare dag anges att leveransdagens pris skall gälla eller om säljaren förbehåller sig att, om vissa omständigheter inträffar, frångå ett i avtalet angivet preliminärt pris. Delsamma gäller om säljaren vid ett lillverkningsköp skall debitera köparen för materialkostnad samt för arbete med visst belopp per timme. Totalpriset kan dä inte anses bestämt.

Ett bestämt pris kan följa av avtalet beträffande en del av varan men inte hela varan. I sä fall tillämpas förevarande paragraf när det gäller den eller de delar beträffande vilka ett bestämt pris inte följer av avtalet.

Om ett bestämt pris inte följer av avtalet gäller att konsumenten skall betala ett med hänsyn till omständigheterna skäligt pris.

Vid bedömningen av vad som är ett skäligt pris skall hänsyn för det första tas till varans art och beskaffenhet. Utgångspunkten är alllsä vad

143

slags vara som köpel avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av Prop. 1989/90:89 vad som är ett skäligt pris vid köp av bäde nya och begagnade varor. Den 35 § omständigheten att varan till äventyrs är felaktig påverkar däremot i princip inte beräkningen av prisets skälighet. En annan sak är att köparen då kan vara berättigad till prisavdrag.

Vid skälighetsbedömningen skall för del andra hänsyn tas till gängse pris. Med gängse pris avses det pris som säljare i allmänhet tillämpar för samma slags vara under motsvarande omständigheter. Alla säljare kan dock inte alllid jämställas med varandra i detta avseende. Gängse pris kan sålunda variera mellan olika typer av distributionskanaler beroende pä t.ex. betalningsvillkor, servicenivå och försäljningsställenas mer eller mindre centrala läge. Dessutom finns del ofta lokala variationer i den gängse prisnivån.

Varierar det gängse priset mellan olika orter och är det inte givet vilket pris som bör vara utslagsgivande, ter del sig ofta naturligt att beakta prisei pä säljarens ort, om köparen har beställt varan där. Har säljaren ä andra sidan marknadsfört varan på köparens ort, ligger det närmare till hands att beakta prisei pä köparens ort vid bedömningen av vad som skall anses vara gängse pris med tanke pä del aktuella köpel. Hänsyn bör ocksä tas till var varan skall avlämnas och vem som svarar för transportkostnaderna.

Den tidpunkt som bedömningsgrunden gängse pris hänför sig till är avialstillfallet. Undanlagsvis kan dock även någon annan lidpunkt tänkas fä betydelse. En ytterligare bedömningsgrund vid prövningen av prisels skälighet är nämligen omständigheterna i övrigt. Om det efler avialstillfallet har inträffat en oförutsedd och påtaglig prisutveckling - uppåt eller nedåt - fram till tidpunkten för varans avlämnande, kan det ibland finnas anledning alt ta hänsyn ocksä lill en sådan omständighet. Detta förutsätter dock att köpet inte har karaktär av spekulation.

Hänvisningen till omständigheterna i övrigl innebär att man också kan beakta t.ex. särskilda kostnader eller besvär som köpets fullgörande medför för säljaren och som köparen vid köpet har varit medveten om eller, pä motsvarande sätt, en eventuell minskning av näringsidkarens normala kostnader t.ex. på grund av att köparen pä egen bekostnad hämtar varan pä tillverkningsorten.

Om det inte finns nägol gängse pris, vilket särskilt fär antas vara fallet med unika eller ovanliga varor och med specialtillverkade varor, fär priset bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning. Ofta lorde säljarens kostnader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen. Hänsyn bör dock inte tas till exceptionella kostnader som har uppkommit i det särskilda fallet, exempelvis genom att säljaren har rakat förstöra del första exemplar som han skulle tillverka och därför mäste tillverka ett nytt.

Den förevarande paragrafen innebär att om parternas avtal inte innefattar något bestämt pris skall prisei, oavsett vad parterna kan ha enats om, bestämmas efter en skälighetsbedömning. Detta utesluter dock inte att parternas avtal kan tillåtas inverka på prövningen. Om parterna

144

exempelvis har kommit överens om ett visst pris med tillägg för ett päslag Prop. 1989/90:89

vars storlek inte är känt vid avialstillfallet lorde ofta skälighetsbedömning- 36 §

en kunna begränsas till påslaget. Har parterna avtalat att leveransdagens

pris skall gälla, bör säljaren i regel kunna debitera etl pris som moisvarar

gängse pris för varan vid leveranslillfället. Har parterna vid avtal om köp

av en vara som skall importeras av säljaren kommit överens om att

köparen skall erlägga vad säljaren får betala jämte ett i och för sig skäligt

vinstpåslag, bör det sålunda framräknade priset ocksä normalt kunna

godtas. I samtliga fall är det dock en förutsättning att det framräknade

prisei kan betraktas som skäligt.

Skulle parterna ha kommit överens om ett bestämt pris ger den förevarande paragrafen inte utrymme för nägon skälighetsbedömning. Om ett avtalat bestämt pris är oskäligt kan dock jämkning komma i fråga enligt 36 § avtalslagen.

Paragrafen aktualiserar flera frågor om bevisbördan, av vilka ätminstone tvä har större praktisk betydelse. Den ena av dessa frågor gäller vem som har bevisbördan i fall dä säljaren, under påstående att ett pris inte har avtalats, begär ett pris som han anser vara skäligt medan köparen påstår att ett bestämt lägre pris har avtalats. I etl sådant fall torde det normalt fä anses åligga säljaren alt visa att nägol bestämt pris inte har avtalats (jfr angående tidigare praxis rättsfallen NJA 1951 s.l och 1975 s. 280). Den andra frågan av större praktisk betydelse gäller vem som har bevisbördan i fräga om prisets skälighet. Också i detta avseende torde förevarande bestämmelse fä anses innebära att säljaren har bevisbördan. Han skall med andra ord visa att det av honom begärda priset är skäligt med hänsyn till olika relevanta omständigheter (jfr prop. 1984/85:110 s. 303).

Tidpunkten för betalningen

36 §

Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hälls köparen till hända.

(Jfr 30 § i utredningens förslag)

I de flesta fall dä ett köpeavtal inte genast fullgörs frän någondera sidan brukar parterna komma överens om när varan skall avlämnas och priset betalas eller ätminstone när en av prestationerna skall fullgöras. Även i de fall då den ena parten direkt fullgör vad som åligger honom enligt köpeavtalet, brukar avtalet innehålla bestämmelser om när den andra parten skall prestera. Den legala regeln i förevarande paragraf blir tillämplig i fall dä betalningstidpunkten inte är bestämd. En liknande regel finns i 41 § konsumenttjänstlagen.

Utgångspunkten är att köparen är skyldig att betala när säljaren kräver det. Detta sker ofta genom alt köparen i samband med varans avlämnande eller därefter får en räkning pä grund av vilken betalning skall

145

10 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89

erläggas. I princip är köparen dä skyldig att betala omgående, om han Prop. 1989/90: 89
inte enligt räkningen fär en betalningsfrist. 37 §

Om annat inte följer av avtalet, är köparen dock inte skyldig att betala priset förrän varan hälls honom till hända. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt (jfr 5 § andra stycket angående näringsidkarens rätt att hälla inne varan tills konsumenten betalar priset). Principen innebär att bada parterna fär en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan de fullgör avtalet för egen del.

Den rätt att hålla inne betalningen som här föreskrivs tar sikte pä fall där tiden för betalningen inte följer av avtalet och betalning sålunda skall ske när näringsidkaren kräver det. Beslämmelser om rätt att hålla inne betalningen vid näringsidkarens dröjsmäl respektive fel i varan finns i 11 och 25 §§.

Avbeställning

37 §

Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren inte rätt att hälla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning enligt 41 §.

(Jfr 31 § i utredningens förslag)

Köparen har möjlighet att avbeställa en vara innan den har avlämnats. Avbeställningen görs genom all köparen meddelar säljaren att han inte vill ha varan. Säljaren kan därvid självfallet företrädas av en representant enligt akmänna regler därom. Om köpet har förmedlats av en näringsidkare för säljarens räkning (jfr 1 § andra stycket) kan avbeställningen göras hos denne. Underrättelsen kan vara muntlig eller skriftlig. I händelse av tvist är det köparen som har att visa att han har lämnat säljaren (eller dennes företrädare) underrättelse om avbeställningen. Avbeställningsmöjligheten gäller intill dess varan avlämnas. Den kan aktualiseras redan innan ett bindande köpeavtal har kommit till ständ, exempelvis om säljaren har förbehållit sig en acceptfrist i anledning av ett anbud som köparen har lämnat.

Om köparen avbeställer varan fär säljaren behålla den och köparen behöver inte betala priset. Däremot är köparen skyldig att utge ersättning till säljaren enligt vad som anges i 41 §. Har köparen betalat i förskott kan avbeställningen ge honom rätt att få tillbaka (en viss del av) vad han erlagt. Om säljaren har godtagit att köparen fränträder köpeavtalet ulan att betala någon ersättning, exempelvis genom atl medge öppet köp, skall detta givelvis gälla. Här kan ocksä erinras om all vid hemförsäljning, köparen enligt hemförsäljningslagen (1981:1361) alltid har räll alt frånträda köpel inom en vecka utan att bli ersättningsskyldig mot säljaren. Efter utgången av den tiden kan köparen avbeställa varan enligt förevarande paragraf om varan ännu inte har avlämnats.

146

Atl varan vid ett tillverkningsavial är färdigställd hindrar i och för sig Prop. 1989/90:89 inte köparen frän att avbeställa varan om den inte har avlämnats. En 38 § annan sak är att den sena avbeställningen kan leda till att han fär utge en större ersättning än om avbeställningen hade ägt rum i ett tidigare skede (se vidare specialmoliveringen till 41 §).

Köparens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

38 §

Dröjsmäl pä köparens sida föreligger om prisei inte betalas i rätt tid och detta inte beror pä nägol förhällande pä säljarens sida.

(Jfr 34 § i utredningens förslag)

I paragrafen ges en allmän beskrivning av vad som skall förstas med sädanl dröjsmäl som bestämmelsen avser. Dröjsmäl med betalningen föreligger om köparen inte betalar i rätt tid och detta inte beror pä säljaren eller nägol förhållande pä dennes sida.

För att avgöra om betalning har skett i rätt lid fär man i första hand gä till avtalets bestämmelser. Skulle avtalet inte innehålla något härom gäller enligt 36 § att betalning skall ske när säljaren kräver det.

Dröjsmäl med betalningen föreligger inte om förseningen beror pä säljaren eller något förhällande pä dennes sida. Exempel pä det förra är att köparen underlåter atl betala därför att säljaren inte har avsänt varan i tid där detta åligger honom eller har levererat en felaktig vara.

Hänvisningen till ett förhållande pä säljarens sida avser situationer där förseningen har sin grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror pä säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs medan säljaren bär risken för den. Som ytterligare exempel kan nämnas vissa förseningar vid belalningstransaktioner. Om betalning t.ex. skall ske genom bankgiro frän köparens bank till ett av säljaren anvisat konto i säljarens bank, torde av allmänna regler följa att betalning har skett i rätt tid om beloppet kommer in på säljarens konto senast pä förfallodagen. Del är således utan betydelse att säljaren kanske först flera dagar senare nås av ett meddelande om att betalningen har skett (jfr rättsfallet NJA 1988 s. 312). Om beloppet kommer in pä säljarens konto först efler förfallodagen och orsaken lill detta ligger hos säljarens bank, är det fräga om ell förhällande pä säljarens sida. Köparen är dä inte i dröjsmäl. Är det i stället så att förseningen beror pä den bank som köparen har anlitat eller pä att köparen har angett fel kontonummer, är del inte fräga om ett

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

147

förhällande pä säljarens sida utan pä köparens. Denne kan dä drabbas av Prop. 1989/90: 89
dröjsmälspäföljder. 39 §

P&följder vid dröjsm&l 39 §

Vid dröjsmäl pä köparens sida fär säljaren hälla inne varan enligt 5 §. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt 40 §, häva köpel. Om säljaren häver köpet fär han dessutom kräva skadestånd av köparen enligt 41 §. (Jfr 34 § i utredningens förslag)

Om köparen har kommit i dröjsmäl med betalningen, fär säljaren kräva betalning eller, enligt 40 §, häva köpet. Häver säljaren köpet fär han också kräva skadestånd pä grund av dröjsmålet. Denna rätt regleras i 41 §. Säljarens rätt att hälla inne varan regleras i 5 §. Att säljaren kan ha rätt till dröjsmålsränla pä betalning som har erlagts för sent följer av räntelagen (1975:635).

Rätten att kräva betalning gäller inte ifall köparen avbeställer köpet innan varan har avlämnats. I övrigt finns inga inskränkningar i den rätten. I fräga om säljarens rätt att kräva fullgörelse av köparens betalningsförpliktelse, gäller således inte nägon begränsning av den typ som följer av 12 § angående köparens räll all kräva att säljaren fukgör köpet. Detta hänger samman med olikheten i förpliktelsernas natur.

Hävning

40 §1

Säljaren fär häva köpet om köparens dröjsmäl med betalningen utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, fär köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper fär säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom förelagd tid.

Har varan kommit i köparens besittning, fär säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan. Sedan priset i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.

(Jfr 35 § i utredningens förslag)

Paragrafen gäller säljarens rätt att häva köpel på grund av köparens dröjsmäl med betalningen.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

148

Första stycket Prop. 1989/90:89

Bestämmelsen innehåller att säljaren fär häva köpet om köparens 40 § dröjsmäl utgör ett väsentligt avtalsbrott. Formuleringen skiljer sig frän motsvarande bestämmelser i 13 och 29 §§ genom att en hänvisning till avtalsbrottels betydelse för motparten saknas (jfr även 46 § konsumenttjänstlagen). Det krävs alllsä vid tillämpningen av förevarande stadgande inte att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för säljaren. Delta hänger samman med att säljarens tillgångar eller finansiella läge inte bör tillmätas nägon avgörande betydelse för bedömningen av om han skall ha rätt att häva köpel pä grund av köparens dröjsmäl med betalningen.

Vid prövningen av om betalningsdröjsmälet utgör ett väsentligt avtalsbrott, bör hänsyn las bl.a. tik köpets karaktär och betydelsen vid ifrågavarande förhållanden av att betalningen försenas. Bedömningen kan således variera mellan olika typer av köp. Vid vissa transaktioner kan ett mycket kort dröjsmäl vara väsentligt, medan man i andra fall bör kräva mer innan hävning kan ske. Väsentlighetsbedömningen kan dock inte göras enbart utifrån dröjsmålets längd. Man mäste ocksä beakta t.ex. huruvida dröjsmålet gäller hela betalningen eller endast en mindre del av betalningen. Däremot saknar orsaken till köparens dröjsmål med betalningen betydelse för säljarens räll att häva köpet.

Bestämmelsen förutsätter inte att köparen skall ha insett eller bort inse att avtalsbrottet var väsentligt. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar nägon större roll för säljaren, har denne rätt att häva köpet när avtalsbrottet är väsentligt enligt den mera allmänna bedömning som har nämnts.

Andra stycket

Enligt andra stycket fär köpet hävas om säljaren har förelagt köparen en bestämd tilläggslid för betalningen som inte är oskäligt kort men betalning inte sker inom tilläggsfristen. Denna regel innebär att hävningsförfarandet delas upp i tvä etapper. I den första sätter säljaren ut en frist, i den andra häver han pä grund av att fristen har gäll ut utan atl betalning har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs inte nägon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan fär säljaren normalt inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmäl sä länge tilläggsfristen löper.

I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det skall alllsä stä klart för köparen vilken dag han senast måste betala. Om säljaren t.ex. uppmanar köparen att betala "nästa vecka, "snart" e.d. är tidsangivelsen alltför vag för atl kunna betraktas som en tilläggstid i här avsedd betydelse. Detta innebär dock inte atl ett sädanl meddelande skulle sakna all betydelse. Även uppmaningar där nägon bestämd tid inte anges kan vara relevanta vid bedömningen av dröjsmålets väsentlighet.

Tilläggstiden fär inte vara oskäligt kort. Vad detta innebär fär avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Köparen mäste få en reell möjlighet att erlägga betalningen inom tilläggstiden. Däremot

149

behöver säljaren inte ta hänsyn till köparens individuella möjligheter alt Prop. 1989/90:89
fä fram de medel som krävs för betalningen. 40 §

Som har nämnts i det föregående krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som säljaren har satt ul är oskäligt kort ifall köparen gör gällande detta. Utgångspunkten är att säljaren har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om betalning inte dessförinnan har skett. Om köparen anser att den tikäggstid som säljaren har förelagt är oskäligt kort, ankommer det på köparen atl meddela säljaren detta. Gör han inte det äger säljaren i princip häva köpet om betalning inte sker inom tilläggstiden. Om säljaren efter ell meddelande av köparen att denne anser att den förelagda tiden är för kort inte vill förlänga tiden, och betalning inte skett inom den förelagda tiden, blir säljarens hävningsrätt beroende av om han kan motivera att tilläggstiden inte varit oskäligt kort eller att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.

Som ovan har anförts är utgångspunkten atl säljaren inte fär häva köpel med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmäl som avses i första stycket sä länge tilläggstiden löper. Om emellertid köparen under tilläggstiden meddelar säljaren all han inte kommer atl betala inom tilläggstiden, finns det inte anledning att tvinga säljaren att vänta med hävning tills tilläggstiden har löpt ut. Motsvarande gäller om köparens meddelande är föranlett av att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort. Säljaren får då häva köpet innan tilläggstiden har löpt ut, förutsatt givetvis all han kan visa alt hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.

Tredje stycket

Bestämmelserna i tredje stycket innehåller vissa inskränkningar i säljarens hävningsrätt.

Enligt första meningen saknar säljaren i regel hävningsrätt dä han har låtit köparen komma i besittning av varan. Inskränkningen i hävningsrätten gäller dock inte i sådana fall dä säljaren har förbehållit sig rätt att häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning. Det vanligaste fallet är att varan har saks med ett giltigt återtagandeförbehåk. Närmare regler om detta finns i konsumenlkredillagen (1977:981). Ett ytterligare undanlagsfall enligt första meningen då säljaren är berättigad atl häva köpet trots all varan har kommit i köparens besittning är då köparen har avvisat varan. Detta undantagsfall tar sikte pä de situationer dä avvisandet har skett utan fog. Har köparen haft rätt att avvisa varan är det för honom och inte för säljaren som hävningsrätt föreligger. Om däremot köparen utan giltig anledning avvisar varan och säljaren har hävningsrätt enligt första stycket, skulle - om varan kommit i köparens besittning och förevarande undantag inte fanns - säljaren inte kunna häva köpet.

150

Enligt andra meningen får säljaren inte heller häva köpel om priset i sin Prop. 1989/90:89 helhet är betalt. Har priset bara delvis betalts, är bestämmelsen inte 41 § tillämplig.

Skadestånd

41 §

Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan enligt 37 § har säljaren rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som han har haft för all ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa pä annat sätt,

2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt

3. förlust i övrigt med ell belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren fär förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn lill vad som normalt kan antas tklkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

(Jfr 32, 33 och 36 §§ i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar säljarens rätt till ersättning vid hävning och avbeställning. Paragrafen är tvingande till köparens förmän. Säljaren fär alltså i princip inte kräva högre ersättning än vad som följer av paragrafen.

Bestämmelser av liknande slag finns i 42, 43 och 48 §§ konsumenttjänstlagen.

Första stycket

Reglerna bygger pä den s.k. additionsprincipen. Säljaren har rätt till ersättning för särskilda kostnader som hänför sig till köpet och hävningen respektive avbeställningen samt dessutom till en skälig ersättning för sina kostnader i övrigt och för utebliven vinst.

Punkt I Säljaren har rätt till ersättning för de kostnader som han har haft för atl ingå och fullgöra avtalet, i den män han inte kan tillgodogöra sig dessa på nägol annat sätt. Ersättningsrätten avser endast särskilda kostnader, dvs. kostnader som kan direkt hänföras till den aktuella varan. Rätten lill kompensation för uteblivet bidrag lill säljarens allmänna kostnader regleras i punkt 3.

Kostnader för att ingå avtalet kan vara exempelvis kostnader för förhandlingar, utarbetande av offerter, provisioner till försäljare eller förmedlare och undersökning av köparens kreditvärdighei.

151

Kostnader för att fullgöra avtalet varierar naturligen beroende pä bl.a. Prop. 1989/90:89 vad slags avtal det är fråga om, pä vilket stadium en avbeställning sker 41 § o.d. Om köparen avbeställer köpet redan innan säljaren har hunnit vidta nägra åtgärder för att fullgöra avtalet, föreligger normalt inte nägra särskilda kostnader härför som köparen blir skyldig all ersätta. Motsvarande gäller i allmänhet om köpet avser varor som säljaren har i lager vid avtalstillfällei eller som han då redan har bestäkt från sin leverantör. Ibland kan dock säljaren ha haft särskilda kostnader för vård eller förvaring av varan. För dessa är han berättigad till ersättning.

Vid tillverkningsavial kan säljaren ha kostnader för införskaffande av material och halvfabrikat samt för arbetslöner och socialavgifter. Om säljaren har skaffat varan särskilt för den aktuelle köparen kan det bli fräga om kostnader för inköp och frakt.

Säljaren har inte rätt till ersättning för de särskilda kostnader som han har haft för atl ingå och fullgöra avtalet, om han kan tillgodogöra sig dessa pä annat häll. Vid tillverkningsavial kan säljaren ha möjlighet att använda inköpt material tik annan tillverkning eller all modifiera en pägäende tillverkning sä att varan kan avyttras till en annan köpare. Rör det sig om en vara som säljaren har skaffat särskilt för köparen, kan säljaren kanske tillgodogöra sig en del av kostnaderna genom att skicka tillbaka varan till sin leverantör. Säljaren är härvid skyldig att begränsa sin förlust (jfr 42 §).

Kan säljaren inte genom atl förfoga över varan få täckning för alla sina kostnader, t.ex. därför att han måste sälja varan till ett lägre pris eller därför all hans leverantör betingar sig en ersättning för att ta tillbaka varan, är köparen skyldig att ersätta mellanskillnaden. Har säljaren kontrakteral en utomstående företagare för alt ulföra ell visst arlete som blir onödigt genom avbeställningen, har han rätt lill ersättning för vad han vid ett återtagande av det lämnade uppdraget måste utge lill den andre.

Punkt 2 Säljaren har rätt till ersättning för särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen. Vid tillverkningsavial kan det vara fråga om kostnader som uppstår genom atl säljaren avvecklar en tillverkning som redan är igång. Vid andra köp kan kostnaden avse t.ex. frakt för transport av varan tillbaka lill säljarens leverantör eller bortmontering av extra utrustning som säljaren har beställt eller återställande av varan i dess ursprungliga skick. Om köpet exempelvis gäller en kappa som har ändrats för att passa köparen, har säljaren alllsä rätt lill ersättning dels för vad ändringen har kostat och dels för vad del kostar att ålerstäka kappan i ursprungligt skick om detta är möjligt.

Punkt 3 Säljaren har rätt till viss ersättning för sin förlust i övrigt pä grund av hävningen eller avbeställningen. Härmed åsyftas det belopp som säljaren har gäll miste om genom att affären inte har kommit till ständ. Det högsta belopp som kan komma i fräga är i princip skillnaden mellan det avtalade priset och säljarens särskilda kostnader för att anskaffa varan. Skälighetsbedömningen skall göras med hänsyn till ekonomiska

152

faktorer. Köparens motiv för en avbeställning är alltså i princip ulan Prop. 1989/90:89
betydelse. 41 §

Vid skälighetsbedömningen skall hänsyn tas till etl antal olika omständigheter. I första hand nämns priset för varan. Vad som härvid är av särskild betydelse är hur stor del av priset som utgörs av säljarens påslag utöver hans egen anskaffningskostnad. Även prisnivån är emellertid av intresse. Det är rimligt all ersättningen i kronor räknat är högre för en dyr vara än för en billig. En ersättning med samma andel av priset eller av säljarens päslag oavsett prisnivån kan emellertid leda till oskäliga resultat. Allmänt sett bör det kunna godtas att ersättningen bestäms lill en större andel av priset när köpet avser en jämförelsevis billig vara än när det är fråga om en dyr vara.

Vid bestämmandet av ersättningen skall hänsyn vidare tas till tidpunkten för hävningen eller avbeställningen och omfattningen av nedlagt arbete. Grundtanken är att säljaren tjänar in sin vinst och bidrag till sina allmänna kostnader successivt. Detta har särskild betydelse vid tillverkningsavial, men också vid andra köp bör lidsfaktorn kunna inverka pä bedömningen. Genom en tidig avbeställning kan exempelvis vissa hanteringsåtgärder, säsom att hämta varan i ett lager eller att förvara varan för köparens räkning, undgås.

Säljaren bör i princip ha rätt till en viss ersättning för att affären går om intet även om en avbeställning eller en hävning sker i etl mycket tidigt skede, innan säljaren har hunnit vidta nägra nämnvärda åtgärder för att fullgöra avtalet. Ju närmare man har kommit leveransdagen och ju större del av prestationen som har utförts, desto större del av säljarens förlust bör ersättas. Även om säljaren har vidtagit alla de åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgöras bör säljaren dock normalt inte vara berättigad till full ersättning.

När det gäller atl bestämma vad som är skälig ersättning för säljarens förlust skall hänsyn tas också till omständigheterna i övrigt. Omständigheter som kan verka i höjande riktning är all säljaren pä grund av ett tillverkningsavtal har avböjt andra uppdrag och därför inte kan utnyttja sina resurser till fullo vid en avbeställning eller att det avbeställda köpet avser en vara av säsongskaraktär som när avbeställningen eller hävningen sker inte längre kan avsättas. I sänkande riktning kan verka att en avbeställning eller hävning medför att resurser frigörs som säljaren kan utnyttja på ell ekonomiskt mer fördelaktigt sätt än om han hade varit skyldig att fullfölja köpel.

Normalt är säljaren inte berättigad att uppbära full ersättning för sin förlust. Detta ligger i att efsättning skall utgå med ett skäligt belopp. Det kan dock finnas situationer där det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som skäligt att säljaren blir berättigad till full ersättning. Del kan vara fallet om avbeställning av ett tillverkningsköp sker först sedan varan har färdigtillverkats och säljaren inte har nägra möjligheter att finna en ny köpare till den tillverkade varan.

153

Säljaren har i princip bevisbördan för att han har haft de förluster som Prop. 1989/90: 89 han begär ersättning för enligt förevarande paragraf. Beviskravet fär bli 41 § beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. säljarens möjligheter att förebringa bevisning om ett visst förhållande. Sålunda bör exempelvis inte alltför höga krav ställas pä säljaren i bevishänseende om han gör gällande att han genom en avbeställning inte kan utnyttja sina resurser lill fullo.

Andra stycket

Bestämmelsen reglerar säljarens möjligheter att förbehålla sig en pä förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning. Eftersom regleringen i första stycket är tvingande skulle, utan den nu aktuella bestämmelsen, villkor om särskild överenskommelse om vilken ersättning som köparen skall erlägga vid hävning eller avbeställning inte kunna göras gällande mot denne, om en beräkning enligt första stycket i del aktuella fallet skulle leda till en lägre ersättning.

Bestämmelsen syftar framför allt till atl möjliggöra villkor om avgift vid hävning eller avbeställning i standardavtal. Det är dock inget som hindrar att ett individuellt avtal reglerar frågan om ersättning vid hävning eller avbeställning. Det ligger i båda parters intresse atl redan från början veta vad köparen skall betala i händelse av en hävning eller avbeställning. Vidare minskar man risken för tvister om hur ersättningen skall beräknas.

För att ell avtalsvillkor som anger en avgift av här avsett slag skall vara giltigt krävs atl ersättningen är skälig med hänsyn till vad som normall kan antas tillkomma en säljare vid en beräkning enligt första stycket.

Avgiften kan konstrueras på olika sätt. Den behöver inte nödvändigtvis utgöra ett fast belopp som skall betalas vid exempelvis alla avbeslällningar. Ersättningens storlek kan variera beroende pä vid vilken tidpunkt avbeställningen sker. Ersättningen kan också bestämmas till en viss procent av priset för varan. Beroende på omständigheterna kan beloppet avse säväl ersättning för kostnader som hänför sig lill köpet och hävningen eller avbeställningen som ersättning för förlust i övrigt.

Tredje stycket

Som har nämnts i specialmotiveringen till 37 § kan en köpare avbeställa en vara i det skedet att säljaren ännu inte har accepterat ell anbud som köparen har lämnat. Om köparen gör detta, har säljaren enligt första meningen i tredje stycket inte rätt till någon ersättning av köparen i anledning av avbeställningen. En säljare som förbehåller sig rätt att vänta en viss tid med att acceptera ett lämnat anbud, får alltså finna sig i att den presumtive köparen ges en möjlighet all under denna tid frånträda sitt anbud utan att bli ersättningsskyldig.

I andra meningen finns ett ytterligare undantag frän köparens skadesländsskyldighet. Det gäller säväl vid hävning som vid avbeställning. Utgängspunkien är atl om köparen avbesläller varan eller om säljaren häver köpet på grund av köparens belalningsdröjsmål är köparen skyldig

154

alt ersätta säljaren för skada. Under vissa förutsättningar kan dock Prop. 1989/90:89
köparen vara befriad frän ersättningsskyldighet. 41 §

Befrielse frän ersättningsskyldighet förutsätter att dröjsmålet eller avbeställningen beror pä ett betalningshinder av kvalificerat slag, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I lagtexten nämns nägra exempel pä sädana hinder som kan utgöra befrielsegrund. Det talas om att dröjsmålet beror pä lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder.

Exemplen är huvudsakligen desamma som i 7 § andra stycket skuldebrevslagen. Där sägs att ersättning för kursförlust inte utgår om dröjsmålet beror på lagbud, avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder, som inte bort av gäldenären las i beräkning vid skuldebrevets utfärdande. Skuldebrevslagens krav pä all hindret skall vara "oöverstigligt" motsvaras i förevarande paragraf av kravet att köparen inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av hindret.

I förevarande bestämmelse talas om "annat liknande hinder". Däremot namns inte - säsom i 14 § - att hindret skall ligga utanför köparens kontroll. Ett sädanl krav gäller emellertid även i förevarande sammanhang. Kravet får anses framgå så tydligt av de exempel som nämns samt av ordet "liknande" att nägon ytterligare hänvisning i lagtexten inte kan anses erforderlig. Formuleringen i förevarande bestämmelse är emellertid mer tänkt all betona parallelliteten med den förutnämnda bestämmelsen i skuldebrevslagen än med reglerna i 14 § om skadestånd vid säljarens dröjsmäl. De exempel som ingär i bestämmelsen utvisar att möjligheterna till befrielse frän skadeståndsskyldighel på grund av köparens betalningsdröjsmål är mera begränsade än motsvarande befrielsegrunder vid säljarens dröjsmäl.

Föreligger ett hinder av nu avsett slag kan det likväl inte åberopas som befrielsegrund om köparen skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Förutsebara hinder bör beaktas vid avtalets utformning, t.ex. genom atl köparen förbehåller sig alternativa betalningssätt eller betalningsvägar (jfr vad som anförts under 14 §).

Om svårigheten inte kunde förutses vid den lidpunkt då avtalet ingicks men före betalningstidpunkten, mäste köparen inrätta sig efter vad som kan antas hända. Ett hinder kan således inte heller åberopas som befrielsegrund om köparen skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Om t.ex. ett avbrott i betalningsförmedlingen har blivit förutsebart efter köpslutet men före förfallodagen och dess följder kunde ha undvikits genom all betalningen hade erlagts någon dag tidigare, kan detta innebära att köparen inte får åberopa hindret till befrielse från skadeståndsskyldighel.

Om avtalet förutsätter att betalning sker mot eller efter att varan avlämnas, kan man dock inte kräva att köparen för att undvika betalningshindret skall erlägga betalningen redan innan han har fått varan.

155

Däremot kan det även dä vara möjligt för köparen atl eriägga betalningen Prop. 1989/90: 89

på ett annat sätt än genom bank eller post - exempelvis kontant - och 42 §

pä det sättet undvika det hinder som förutses inträffa. Huruvida man

skäligen kan begära kontantbetalning i en sädan situation fär bli beroende

pä bl.a. var säljaren bor och hur stort belopp del är fräga om.

Bristande betalningsförmåga kan inte utgöra en sädan befrielsegrund som

avses i föreliggande bestämmelse.

Vid kreditköp med förbehåll om ätertaganderätl finns i konsumenlkredillagen (1977:981) uttömande bestämmelser om parternas uppgörelse då köparen försummat sin betalningsskyldighet.

Gemensamma bestämmelser

Begränsning av skadan

42 §

Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

(Utredningen har inte föreslagit någon motsvarande regel)

Paragrafen ger uttryck ät den generellt giltiga principen att en skadelidande part är skyldig att vara aktivt verksam för alt begränsa sin förlust. Bestämmelsen är tillämplig säväl när det är köparen som är berättigad till skadestånd från säljaren, som när säljaren har rätt till skadestånd av köparen. Den part som försummar att vidta de skadebegränsande åtgärder som avses har inte räll lill ersättning av motparten för den skada som på grund därav uppkommer.

Vilka skadebegränsande åtgärder som kan krävas av den skadelidande parten fär bero av omständigheterna i del konkreta fallet. När del gäller säljaren kan en läckningslransaklion, dvs. hävning av köpel och försäljning av varan till annan köpare, i många fall vara den åtgärd som han kan förutsättas vidta för all begränsa sin förlust. Delta gäller i synnerhet om köpet avser en vara som det finns en fungerande marknad för. När del däremot gäller köparens förutsättningar att begränsa sin förlust genom en läckningslransaklion, dvs. ett köp av en motsvarande vara frän annan säljare, måste även beaktas konsumentens individuella förutsättningar alt genomföra ett sädanl köp. Det kan t.ex. gälla köparens möjligheter att finansiera köpel.

Konsumentens skyldighet atl begränsa en uppkommen skada torde oftast komma i fräga när det gäller den fortsatta användningen av en felaktig vara. Om den fortsatta användningen av varan innebär all skadan förvärras, bör det ofta kunna krävas av köparen att denne om möjligt avstår från vidare användning av varan eller vidtar ålgärder för att undvika att skadan förvärras, förutsatt att köparen inte genom sädana åtgärder åsamkas skada av annat slag som till storleken är likvärdig eller

156

överstiger den skada som kunde begränsas. Den som upptäcker alt oljan Prop. 1989/90:89

i motorn till den köpta bilen läcker ut kan t.ex. efter fortsatt användning 43 §

av bilen i regel inte räkna med att kunna göra säljaren ansvarig för ett

totalt motorhaveri, om han hade anledning alt räkna med en sädan

följdskada.

Vid bedömningen av vilka skadebegränsande åtgärder som den skadelidande parten bör vidta skall utgångspunkten vara vad som skäligen kunde förväntas av honom vid tiden för avtalsbrottet. Man har således att utgä frän den situation som han befann sig i när avtalsbrottet inträffade. Avgörande är med andra ord vilka möjligheter att begränsa förlusten som den skadelidande hade och i vilken utsträckning den skadelidande kände till dessa möjligheter.

Den skadelidande parten bör ha ett efter förhållandena och med hänsyn till varuslag skäligt rådrum för att bedöma läget och överväga konsekvenserna av olika tänkbara handlingsalternativ. Det torde ofta kunna förutsättas att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för all samräda om möjligheterna att begränsa skadan.

Verkningar av hävning och omleverans

43 §

Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala priset.

I den mån köpet har fullgjorts fär vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en fär därvid hälla inne vad han har tagit emot till dess alt den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, fär köparen hälla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

(Jfr 38 § i utredningens förslag)

Första stycket

Första stycket innehåller den grundläggande regeln om vad en hävning av ett köp innebär. Regeln tar i första hand sikte pä sädana fall då nägon prestation ännu inte har fullgjorts. Enligt regeln innebär hävningen atl säljarens skyldighet alt överlämna varan liksom köparens skyldighet att betala för den upphör. Vilken verkan hävningen fär för andra förpliktelser som kan åvila en part pä grund av köpeavtalet fär bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I sakens natur ligger atl skadeståndsskyldighet som eventuellt belastar endera parten inte faller bort om avtalet hävs.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

157

En hävning kan i vissa fall medföra att det uppstär nya skyldigheter för Prop. 1989/90:89 en part. Exempelvis är köparen skyldig atl för säljarens räkning vårda en 43 § vara som han har tagit emot till dess att säljaren själv kan ta hand om den.

Andra stycket

I andra stycket regleras genomförandel av en hävning när köpet hell eller delvis har fullgjorts. Vardera parten fär dä kräva att motparten lämnar tillbaka vad denne har tagit emot. Som framgår av 45 § är del inte i aka situationer nödvändigt alt köparen kan återställa varan i ursprungligt skick för att han skall ha rätt att häva köpel. Om köparen enligt 45 § har rätt att häva köpel trots atl han inte kan återlämna varan i oförändrat skick eller inte alls kan återlämna den, får säljaren givetvis inte heller kräva del. Kan köparen i andra fall än de som avses i 45 § inte lämna tillbaka varan, skall han i stället utge ersättning för den. Kan han lämna tillbaka varan endast i förändrat skick, skall ha ge ut ersättning för värdeminskningen.

Av andra stycket framgår vidare att vardera parten har rätt all hälla inne vad han själv skall ge ul till dess att den andra parten utger vad han skall återbära. Denna rätt fär utövas även med avseende pä skadestånd och ränta som motparten kan vara skyldig att erlägga. En köpare som har hävt ell köp kan således vägra att lämna tillbaka varan, om inte säljaren dels betalar tillbaka köpesumman, dels ersätter den förlust som köparen kan ha lidit på grund av säljarens avtalsbrott. Om säljaren inte godtar köparens skadeståndsanspråk kan han ändå fä tillbaka varan genom att ställa godtagbar säkerhet för anspråket. Det blir i sädanl fall köparens sak att styrka att han är berättigad till det begärda skadeståndet som motparten kan vara skyldig att erlägga. Möjligheten att möta motpartens krav med att ställa säkerhet gäller bara i fråga om krav pä skadestånd och ränta. Säljaren kan således inte kräva att fä tillbaka varan mot att han ställer godtagbar säkerhet för återbetalningen av köpesumman.

Om en köpare som efter hävning skall lämna tillbaka en vara har haft kostnader för förvaring eller vård av varan, bör han i allmänhet ha rätt att hälla inne varan lill säkerhet för även en sädan kostnad. Visserligen innehåller konsumenlköplagen inte nägon uttrycklig regel om detta, men i de fall som kan bli aktuella bör köplagens regler om ersättning för vårdkostnader kunna tillämpas analogt (se 75 § köplagsförslagel). Köplagens regler ger säljaren en möjlighet all även i den situationen kräva tillbaka varan mol alt han ställer godtagbar säkerhet för köparens värdkostnader.

När del gäller avräkningen mellan parterna sedan en vara har ätertagits enligt ett förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp finns särskilda bestämmelser i 17 § konsumenlkredillagen (1977:981).

158

Tredjestycket Prop. 1989/90:89

Tredje stycket innehåller en bestämmelse som ger köparen rätt att hälla 44 § inne den levererade varan i avvaktan pä att omleverans skall ske. Denna rätt gäller oberoende av om det är fräga om en omleverans som köparen har krävt enligt 26 § eller om del är säljaren som med stöd av 27 § själv har vall att leverera en ny vara. Bestämmelsen i förevarande stycke gäller oavsett om varan är betald eller inte. Att köparens rätt enligt tredje stycket gäller lill dess all omleverans sker innebär att säljaren har rätt att vid omleverans få tillbaka den felaktiga varan. Köparen kan därför inte efter omleverans hålla inne den felaktiga varan till säkerhet för skadeståndskrav.

44 §

Hävs köpet, skall köparen ge ul den avkastning avvaran som han har fält samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta frän den dag han tog emot betalningen.

(Jfr 39 § i utredningens förslag)

Paragrafens första stycke innehåller en regel om köparens skyldighet att efler hävning av köpet ge ul avkastning av varan och betala ersättning för annan nytta som han har haft av den. Andra stycket gäller säljarens skyldighet atl utge s.k. avkasiningsränta pä det belopp som han skall betala tillbaka tik köparen.

Första stycket

Bestämmelsen skall ses mol bakgrund av regeln i 43 § andra stycket, enligt vilken köparen vid hävning har rätt att återfå hela det belopp som han har betalat, oavsett om han före hävningen har tillgodogjort sig avkastning av varan eller har haft annan nytta av den.

Med avkastning avses i detta sammanhang endast sådan avkastning som är direkt knuten till varan och som inte förutsätter några särskilda åtgärder eller arbetsinsatser från köparens sida. Om köparen däremot har använt varan pä ett sådant sätt att den har gett inkomster, är det inte fråga om avkastning i den mening som avses med bestämmelsen. Vid konsumentköp torde det därför endast undantagsvis förekomma att varan har lämnat någon avkastning.

När köparen har haft annan nytta av varan skall han betala skälig ersättning till säljaren för det. Denna regel skall ses mot bakgrund av alt en hävning kan ske relativt läng tid efter det att köparen har mottagit varan (jfr bestämmelsen i 23 § om tvä års reklamationsfrist vid fel). Det skulle i en del fall framstå som oskäligt om köparen inte skulle behöva lämna något vederlag för den nytta som han har haft av varan. Ersättning bör emellertid utgå endast i de fall dä köparen annars skulle fä en fördel av varan på säljarens bekostnad. När det gäller att bedöma om och i

159

vilken utsträckning sädan ersättning skall utgä bör hänsyn ocksä tas till de Prop. 1989/90: 89

besvär och kostnader som säljarens kontraktsbrott har medfört för 44 §

köparen. I mänga fall torde därför prövningen leda till att det inte finns

något utrymme för atl tillgodoräkna säljaren någon ersättning för nytta.

För att det skall framstå som skäligt att köparen aks utger ersättning för

nyttan bör del krävas att denna har varit ganska betydande, säsom när

köparen har använt en köpt bil eller bät i rätt stor omfattning. Om varan

har använts under en längre tid, exempelvis när det är fräga om en päls

som köparen har använt under ett par säsonger innan den visar sig vara

behäftad med ett väsentligt fel, kan det ocksä ofta vara skäligt att

köparen får utge en viss ersättning för nyttan.

Bestämmelsen innehåller ingen uttrycklig regel om köparens eventuella skyldighet att utge ersättning för att han har förbrukat varan utan att för den skull ha gått miste om rätten atl häva köpet. EnUgt 45 § andra stycket får köparen i vissa fall häva köpet trots att varan inte kan lämnas tillbaka oförändrad eller oförminskad. I sådana fall fär den nytta som köparen kan ha haft av varan ersättas enligt förevarande bestämmelse.

Om en köpare som efter hävning skall lämna tillbaka en vara har haft särskilda kostnader för förvaring eller värd av varan, bör han i allmänhet ha rätt till ersättning för det. Konsumenlköplagen innehåker visserligen ingen uttrycklig bestämmelse om detta, men i de fall som kan bli aktuella bör köplagens regler om ersättning för värdkostnader kunna tillämpas analogi (jfr 75 § förslaget till köplag). Om sådana kostnader varit av någon betydelse bör de efter omständigheterna kunna gå i avräkning mot ersättning som köparen har att betala för den nytta som han har haft av varan.

Andra stycket

Säljarens skyldighet enligt andra stycket att utge ränta, s. k. avkastnings-ränta, frän den dag han mottog betalningen föreligger oberoende av om det hävningsgrundande avtalsbrottet har inträffat pä köp&rens eller pä säljarens sida. Räntan omfattar liden från det betalningen mottogs och är inte beroende av leveranstidpunkten. Ränta skall således utgä även pä förskottsbetalningar som skall återlämnas.

Avkastningsränlan skall löpa lill och med den dag då återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, till och med den dag frän vilken dröjsmålsränla skall utgå.

I räntelagen (1975:635) finns beslämmelser om avkasiningsränta i 2 § andra stycket. I anslutning till förslaget om ny allmän köplag har föreslagits en justering av räntelagens regler om avkasiningsränta som innebär alt sädan ränta skall utgå även när äterbelalningen är en följd av den betalandes kontraktsbrott eller liknande (se prop. 1988/89:76 s. 218

f)-

160

Bortfall av rätt till hävning och omleverans Prop. 1989/90: 89

45 §1 45 §

Köparen får häva köpel eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Rätten att häva köpel eller kräva omleverans gär dock inte förlorad, om

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller nägol annat förhällande som inte beror pä köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri, eller

3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

(Jfr 40 § i utredningens förslag)

Bestämmelser om köparens rätt alt häva ett köp finns i 13 § när det gäller säljarens dröjsmål och i 28 och 29 §§ när det gäller fel på varan. Köparens rätt till omleverans framgär av 26 §. I förevarande paragraf anges ytterligare begränsningar av köparens rätt att häva köpel och att kräva omleverans. Första stycket

Första stycket innehåller huvudregeln att köparen fär häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. Vissa undantag från huvudregeln finns i andra stycket. Som etl generellt undantag gäller dock enligt tredje stycket att köparens rätt att häva eller kräva omleverans inte går förlorad, om köparen ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av atl varan försämrats eller minskat.

Andra stycket

Andra stycket innehåller i förhällande till huvudregeln i första stycket viktiga undantag som ger köparen rätt att häva ett köp trots att han inte kan äterslälla varan i det skick som förutsätts enligt huvudregeln i första stycket. Reglema i andra stycket innebär ocksä en modifiering av bestämmelsen i 7 § om risken för varan genom att säljaren, i den omfattning som närmare anges, när hävningsgrund föreligger stär risken för varan trots att den har avlämnats.

Punkt L Om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annal förhällande som inte beror pä köparen, är köparen inte på grund härav förhindrad att häva köpet eller att kräva omleverans. Detta gäller oavsett om hävning sker

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

161

11 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89

respektive omleverans krävs före eller efter det att äterställandel av varan Prop. 1989/90:89
i ursprungligt skick blivit omöjligt. 45 §

Som exempel pä varor som förstörs eller försämras genom sin egen beskaffenhet kan nämnas färskvaror. Ofta kan del föreligga ett samband mellan hävningsgrunden och varans försämring, t. ex. när ett klädesplagg missfärgas vid tvätt enligt givna instruktioner eller när upjJhängningsan-ordningen i en lampa är för klen med påföljd att lampan faller ned och skadas. Köparen har i de fallen självklart rätt alt häva Icöpet eller att kräva omleverans trots att varan är skadad eller förstörd.

Om köparen däremot visar oaktsamhet genom atl fortsätta att använda en vara sedan den visat sig vara felaktig och därigenom skadar den eller förvärrar en redan uppkommen skada, har inte försämringen skett enbart på grund av varans egen beskaffenhet. Vilka krav som i sådana fall skall ställas pä köparen kan variera starkt och fär bli beroende av bl. a. varutyp.

Rätten lill hävning eller omleverans är vidare bevarad om varan förändrats till följd av ett förhällande som inte beror på köparen. Skadas varan i anslutning lill säljarens befallning med den, exempelvis när säljaren avhjälper etl fel eller i samband med monteringsarbeten efter leveransen, har köparen alltså rätt att häva eller kräva omleverans. Detta är ocksä fallet när säljaren har gett felaktiga eller bristfälliga instruktioner om varans användning med påföljd att den skadas.

Uttrycket "förhållanden som inte beror pä köparen" innebär att även vådahändelser omfattas av säljarens ansvar, om del föreligger allmänna förutsättningar för hävning eller omleverans. Om exempelvis varan brinner upp eller blir stulen, utan att vare sig säljaren eller köparen kan lastas för det, utgör det inget hinder för att köparens rätt att häva köpet eller kräva omleverans.

Punkt 2. Den omständigheten att varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som varit behövlig för atl undersöka om varan är felfri utgör inget hinder för köparens rätt att häva köpet eller att kräva omleverans. Det mäste dock krävas att köparens åtgärder vid undersökningen varit nödvändiga eller i vart fall försvarliga med hänsyn till undersökningens syfte. Om köparen vill åberopa säljarens dröjsmäl med att leverera en vara, har han i regel ingen anledning att undersöka den. I det fallet kan han därför inte åberopa föreliggande bestämmelse som grund för alt lämna tillbaka varan i försämrat skick.

Punkt 3. Köparen förlorar inte rätten att häva köpet eller atl kräva omleverans, om varan har försämrats, minskat eller skadats medan den använts av köparen för avsett bruk innan köparen märkte eller borde ha märkt det fel som åberopas till stöd för hävningen eller kravet pä omleverans. Med avsett bruk avses i första hand vad som kan anses vara en normal användning av en vara av det ifrågavarande slaget, men uttrycket avses även omfatta sädan speciell användning som var känd för säljaren. Om köpet avser exempelvis en tvättmaskin eller en gräsklippare, kan säljaren således inte motsätta sig hävning eller krav pä omleverans

162

endast genom att hänvisa lill att maskinen blivit sliten och inte längre är Prop. 1989/90:89

likvärdig med en ny, när slitaget endast är en följd av att köparen använt 45 §

maskinen pä avsett sätl innan den visat sig vara felaktig. Motsvarande

gäller även om köparen har konsumerat eller förbrukat en vara. Detta

kan vara fallet om köparen har använt en felaktig råvara vid matlagning

eller förbrukat målarfärg som inte motsvarat de kvalitetskrav som gällde

enligt köpet.

Som förutsättning för rätten att häva köpet eller kräva omleverans trots att varan har använts gäller i princip alt användningen skall ha skett innan köparen märkt eller borde ha märkt det fel som han åberopar som grund för hävning eller krav på omleverans. Köparen har således i regel inte rätt att med stöd av förevarande bestämmelse göra de nämnda påföljderna gällande när hans användning efter det alt han upptäckt ett fel medför atl han inte kan återlämna varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. I vissa situationer kan köparen dock ha en sädan rätt. Detta är fallet om köparen visserligen har märkt felet men han varken har insett eller bort inse atl detta var av så väsentlig betydelse att det gav honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans. Köparen förlorar inte heller sin rätt till de påföljderna, om han efter att ha upptäckt ett fel som han begärt att säljaren skall avhjälpa eller som säljaren själv erbjudit sig att avhjälpa fortsätter att använda varan i förlitan pä att säljaren skall läla avhjälpa felet men något sådant avhjälpande inte kommer till stånd.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket förlorar köparen inte rätlen all häva köpel eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat. I förhällande till andra stycket innebär detta en utvidgning, eftersom köparen även vid annal hinder än som avses i andra stycket har rätt lill hävning eller omleverans, förutsatt att han ersätter säljaren för minskningen i varans värde. Bestämmelsen blir tillämplig när en vara visserligen kan återlämnas men inte i del skick som förutsätts i första stycket och ingen av förutsättningarna i andra stycket föreligger. Har en vara som är behäftad med fel skadats genom köparens vällande, får han enligt regeln häva eller kräva omleverans om han återlämnar varan och ersätter säljaren för den värdeminskning som skadan har medfört.

Ett annat fall dä tredje stycket blir tillämpligt är när förutsättningarna enligt andra stycket i och för sig föreligger men köparen av någon anledning ser sig nödsakad att använda varan även en viss tid efter det att felet har uppdagats. I ett sådant fall går köparen inte miste om rätlen till hävning eller omleverans pä grund av att varan genom den fortsatta användningen förlorar i värde, förutsatt att han ersätter säljaren för värdeminskningen.

Regeln i tredje stycket gäller oberoende av vad som är orsaken till värdeminskningen. Men den förutsätter naturiigtvis alt de grundläggande

163

förutsättningarna för hävning respektive omleverans föreligger. Regeln Prop. 1989/90:89 ger således inte något utrymme för att "köpa" sig till hävningsrätt i varje 46 § fall där ett fel föreligger.

Av bestämmelsens ordalydelse framgär att den inte är avsedd för de fall då varan är hell förbrukad sä att ingenting kan återlämnas. De fallen regleras i andra stycket.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

46 §

Om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk pä grund av fel pä varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk pä grund av felet hade kunnat göras gällande mol näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat varan frän honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande fär dock åberopas mot köparen endast om en sädan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett atl han hade anledning alt framställa anspråket.

(Jfr 41 § i utredningens förslag)

I paragrafen anges förutsättningarna för att en konsument skall få vända sig direkt till en näringsidkare i ett tidigare säljled med krav pä grund av fel i en vara. Bestämmelsen saknar tidigare motsvarighet.

Första stycket

Rätten till direklkrav mot tidigare led är inte generell. Det krävs enligt första stycket att det föreligger vissa särskilda omständigheter som gör alt konsumenten i praktiken saknar möjlighet alt fä sitt anspråk tillgodosett av säljaren. En sädan omständighet är att säljaren är på obestånd. Detta är fallet om han har gätt i konkurs, är föremål för ett ackordsförfarande eller har förklarat att han har inställt sina betalningar.

Rätten till direkttalan mot ett bakre led föreligger vidare om säljaren har upphört med sin näringsverksamhet. Det kan vara fräga om alt en enskild näringsidkare har slagit igen sin butik eller överlåtit sin rörelse eller att en juridisk person har lagt ned sin verksamhet, vare sig delta har skett i samband med likvidation eller inte. Det är inte tillräckligt att säljaren har slutat att handla med sädana varor som köpel avsäg eller att han har slagit igen just den butik där konsumenten gjorde sitt inköp. Det

164

krävs att han helt har upphört med näringsverksamhet av det aktuella Prop. 1989/90:89 slaget. Detta är inte fallet om han fortsätter sin verksamhet pä en annan 46 § ort eller om en näringsidkare som drivit både detaljhandel och grossiströrelse fortsätter med enbart grossiströrelsen. Om näringsidkaren har övergått lill att driva rörelse inom en helt annan bransch får han dock anses ha upphört med näringsverksamhet i paragrafens mening. Om en radiohandlare övergått till att driva en livsmedelsaffär eller om en livsmedelshandlare har övergått tkl att driva taxirörelse, skall konsumenten med stöd av förevarande bestämmelse kunna rikta sina anspråk pä grund av fel i varan mol en näringsidkare i tidigare led.

Bestämmelsen blir vidare tillämplig om säljaren inte kan anträffas. Den situationen kan uppstå exempelvis när köpel har skett pä en marknad eller annan tillfällighetsförsäljning och del inte är möjligt att spåra säljaren. Ett annat exempel är att säljaren har lämnat landet. Vid köp på postorder är del inte ovanligt att säljaren döljer sig bakom en box-adress och att det i praktiken är omöjligt för köparen att fä kontakt med säljaren. Även i det fallet fär det anses alt säljaren inte kan anträffas.

Om säljarens rörelse har övertagits av nägon annan, som har inträtt i den förre ägarens förpliktelser, föreligger inte rätt till talan mot tidigare led. Om exempelvis en enskild näringsidkares rörelse drivs vidare av hans arvingar, har ju ägarskiftet i och för sig inte inneburit nägol hinder för konsumenten att fä sitt anspråk mot säljaren tillgodosett.

Om nägon av de i första stycket angivna förutsättningarna föreligger, har konsumenten rätt att rikta sitt krav på grund av ett fel i varan direkt mol en näringsidkare i bakre led som har överlåtit varan för vidareförsäljning. Konsumenten kan vända sig inte bara mot säljarens närmaste avtalspart, t. ex. en grossist, utan han kan efler eget val vända sig mol nägon längre tillbaka i säljkedjan, t. ex. lill importören eller tillverkaren. Ibland kan det också vara möjligt för konsumenten all vända sig direkt mot den som har levererat en felaktig komponent i den köpta varan. Förutsättningen härför är att felet direkt kan hänföras till leveransen från en sädan underleverantör. Den förutsättningen torde dock endast sällan vara uppfylld.

En uttrycklig förutsättning för att rikta talan mot en säljare i tidigare led är att den säljaren har överlåtit varan för vidareförsäljning. Detta innebär all exempelvis en tillverkare som uteslutande säljer sina produkter för installation hos den slutlige användaren inte skall behöva räkna med en reklamation frän. en konsument som har förvärvat varan pä nägol ovanligt sätt, t. ex. vid en konkursutförsäljning hos den förste köparen.

Bestämmelsen gäller bara konsumentens krav på grund av fel i varan och kravet kan endast riktas mot en säljare i bakre led som är näringsidkare. Den som av en bilhandlare har köpt en bil, som denne i sin tur har förvärvat av en privatperson, kan alltså inte vända sig mot privatpersonen med sina krav, om bilhandlaren t. ex. skulle ha gått i konkurs. Vidare skall den mot vilken kravet riktas utgöra ett led i den distributionskedja som leder fram till den slutlige köparen, konsumenten. Detta

165

krav är inte uppfyllt om ett mellanliggande led har innehaft varan för eget Prop. 1989/90:89 bruk. Vid fel i begagnade varor kan därför nägol direktkrav inte göras 46 § gällande mot tillverkaren, även om det är fräga om ett fabrikationsfel.

Andra stycket

Enligt andra stycket begränsas konsumentens räll lill direkltalan mot ell tidigare säljled genom att det krävs att ett motsvarande anspråk på grund av felet i princip skulle ha kunna göras gällande mot näringsidkaren i del bakre ledet av den som förvärvat varan frän denne. En grundläggande förutsättning för all någon i ett tidigare led skall kunna göras ansvarig för ett fel i varan blir därmed att de fel som konsumenten åberopar för sitt anspråk förelåg redan när näringsidkaren i del bakre ledet sälde varan vidare. Enligt allmänna bevisbörderegler är det den som riktar ett krav med stöd av ett påstående om fel i varan som har att styrka att varan är felaktig. Vid en talan mot ett bakre led måste konsumenten även styrka att varan var felaktig redan vid den tidpunkt då näringsidkaren i det bakre ledet avlämnade varan till sin köpare. En konsument som vill vända sig med ett krav mol tillverkaren måste alltså visa all varan var felaktig inte bara när han mottog den frän detaljisten ulan redan när den lämnade tillverkaren. I mänga fall torde det vara möjligt, sedan ett fel väl har konstaterats, att utan svårigheter slä fast att felet mäste ha uppkommit redan vid tillverkningen. I vissa situationer kan emellertid konsumenten komma att ställas inför bevissvårigheter, t. ex. när det är fräga om en typ av skador som uppkommer under transport eller vid förvaring.

När det gäller kravet pä att ett fel skall ha förelegat redan när varan lämnade näringsidkaren i det tidigare säljledel är det atl märka att frågan om en vara är felaktig inte kan bedömas pä samma sätt när det gäller alla säljled. Vid bedömningen mäste nämligen tas hänsyn till de ofta skiftande förutsättningarna i de olika avtalsförhållandena. Detta innebär att felbedömningen kan bli en annan när man hänför sig lill detaljistens förvärv från sin leverantör än när man ser till konsumentens köp, även om varan är oförändrad vid det senare köpet. Är exempelvis varan objektivt sett utan fel, kan den trots det vara felaktig enligt avtalet mellan detaljisten och konsumenten. Del kan t. ex. bero pä att varan saknar en egenskap som säljaren i sin marknadsföring har uppgett all varan hade. Etl annat exempel kan vara att varan är felaktig därför alt säljaren inte har lämnat sädan information som han är skyldig all lämna. Säljaren kan också t. ex. ha försummat alt lämna sädana anvisningar som krävs när varan säljs lill en konsument men som inte krävs vid annan försäljning. I den typen av fall som exemplen avser alt illustrera har konsumenten inte nägon möjlighet all vända sig med sitt krav mol etl bakre led, eftersom varan inte kan betraktas som felaktig enligt det avtal som gäller för försäljningen i det bakre ledet.

Situationen kan vidare vara den all det fel i varan som konsumenten grundar sitt anspråk pä inte utgjorde etl fel i köprällslig mening vid överlåtelsen frän det tidigare ledet. Om exempelvis detaljisten vid sitt

166

förvärv var medveten om att varan var i nägol hänseende felaktig kan Prop. 1989/90: 89 konsumenten inte göra något krav gällande mol detaljistens leverantör. 46 § När denne överlät varan awek den nämligen inte från vad som hade avtalats mellan honom och säljaren. Pä samma sätt förhäller det sig om detaljisten på sätt som anges i 20 § förslaget till ny köplag före köpet har undersökt varan eller ett prov utan att märka felet trots att han hade bort göra det, eller om han utan godtagbar anledning har underlåtit all trots anmaning undersöka den. Eftersom säljaren i den angivna situationen inte har rätt att göra sin leverantör ansvarig för felet, har inte heller konsumenten i del fallet nägon rätt att göra ett krav gällande mol denne.

En annan konsekvens av att anspråket skall kunna göras gällande av det bakre ledets köpare är att konsumenten inte kan göra nägol direktkrav gällande mot sin säljares leverantör, om den som säll varan till konsumenten själv har reklamerat hos sin leverantör pä grund av felet och fått kompensation för felet genom prisavdrag.

Atl den mot vilken direktkravet riktas gör gällande att han har en motfordran mot den som säll varan lill konsumenten saknar däremot betydelse i detta sammanhang. Bestämmelsen i andra stycket första meningen anger nämligen bara som förutsättning för direkltalan mot näringsidkare i bakre led att "motsvarande anspråk" skall kunna göras gäkande av det bakre ledets köpare. Frågan om hur detta anspråk skulle ha tillgodoselts (t. ex. genom kvittning) saknar alllsä betydelse. Annorlunda blir dock resultatet, om näringsidkaren i del bakre ledet och dennes köpare har gjort en uppgörelse som innebär att näringsidkarens mot-fordringar kvittas mot denne köpares anspråk avseende fel pä varan. Under förutsättning att näringsidkaren var i god tro, dvs. inte kände till eller borde ha känt till att hans köpare säll den med fel behäftade varan vidare och därvid gjort sig skyldig till kontraktsbrott mot sin köpare, torde konsumenten inte ha nägon rätt till direkttalan mot näringsidkaren i det bakre ledet.

I andra stycket föreskrivs vidare att ell avtal som inskränker rätten atl göra anspråk pä grund av fel i varan gällande fär av nägon i ett tidigare säljled åberopas mot konsumenten endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och dennes säljare. Har konsumentens säljare i förhällandet till sin leverantör exempelvis avstått frän rätt att göra gällande anspråk pä grund av smärre fel som han själv kan avhjälpa, är delta inte bindande för konsumenten. Detsamma gäller varje form av friskrivning frän skadeståndsansvar.

Att rätten till direklkrav i övrigt begränsas till alt avse anspråk som hade kunnat göras gällande av den som förvärvat varan från det tidigare ledet innebär bl. a. alt konsumenten i allmänhet inte kan räkna med att fä lika stor ekonomisk ersättning då han vänder sig mol en näringsidkare i ett bakre led som han skulle ha fält om han hade kunnat fä ersättningen av säljaren. Den praktiska betydelsen härav begränsas dock om konsumenten väljer all kräva en ny vara eller all få felet avhjälpt.

167

Om konsumenten av en näringsidkare i etl bakre led kräver att få felet Prop. 1989/90:89 avhjälpt, blir dennes skyldighet atl efterkomma kravet beroende av om 46 § avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för honom (34 § förslaget till ny köplag). Möjligheten att avhjälpa ett fel även om konsumenten inte begärt det kan naturligtvis utnyttjas även av en näringsidkare i ett bakre led som blir utsatt för ett direktkrav.

Rätten till hävning i samband med direkltalan förutsätter i praktiken att felet objektivt sett är väsentligt. Det är inte tillräckligt att konsumentens säljare har insett att felet är väsentligt för den enskilde köparen (jfr 39 § förslaget lill köplag). Säljarens insikt kan nämligen inte åberopas mol det bakre ledet.

Kravet på att motsvarande anspräk skulle ha kunnat göras gäkande mot näringsidkaren i det tidigare säljledel av den som har förvärvat varan från honom betyder att konsumenten inte kan göra gällande ett direktkrav som inte har stöd vare sig i den allmänna köplagen eller i avtalet som reglerar överlätelsen från del tidigare säljledel. Denna inskränkning är av särskild betydelse när det gäller anspräk pä grund av en produktskada. Enligt 67 § förslaget till ny köplag omfattar nämligen skadestånd enligt den lagen inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada pä annal än den sälda varan. När del gäller produktskador kan vid ell direktkrav mot ett tidigare säljled alltså köprättsliga regler inte åberopas. I sådana fall får kravet i stället grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler om produktansvar.

Andra stycket innehåller ett betydelsefullt undantag frän kravet att anspråket skall ha kunnat göras gällande mot näringsidkaren i det bakre ledet av den som förvärvat varan frän denne. Om den befogenheten är utesluten pä grund av att det bakre ledets medkontrahent inte har reklamerat i tid påverkar delta inte konsumentens rätt atl framställa ett direktkrav.

Tredje stycket

I tredje stycket behandlas frågan om reklamation som förutsättning för rätt till direkltalan mot en näringsidkare i etl tidigare säljled. I princip är det därvid tillräckligt att köparen har reklamerat hos säljaren enligt reglerna i 23 §. Ett direktkrav mot nägon i ett bakre led kan emellertid också framställas även om nägon reklamation inte har skett hos säljaren. Del krävs då i stället alt köparen har reklamerat hos den näringsidkare i det bakre ledet som kravet riktas mot. Även i det fallet gäller all reklamationen måste göras inom skälig rid från det alt konsumenten märkt eller borde ha märkt felet och - om inte en garanti för längre tid har lämnais av det bakre ledet - inom två år från det alt konsumenten mottog varan.

Genom att reklamera hos säljaren bevarar konsumenten således sin rätt mot denne och mot samtliga näringsidkare i bakre led. Genom att reklamera hos en näringsidkare i bakre led bevarar han sin rätt mot denne men inte mol säljaren och inte heller mot andra näringsidkare i

168

bakre led. Regeln i 24 §, som befriar konsumenten från reklamationsplik- Prop. 1989/90: 89 ten bl. a. om felet är sådant som avses i 18 §, kan åberopas ocksä mot 47 § en näringsidkare i ett bakre led.

Om konsumenten har reklamerat endast hos säljaren, är han skyldig att tillkännage sitt anspräk hos näringsidkaren i del bakre ledet inom skälig lid efter det att han har insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket mot denne. En konsument som vill bevara möjligheten atl rikta krav mol flera i bakre led måste därför lämna underrättelse till dem alla. När del gäller alt bedöma vad som skall anses vara en skälig tid bör inte alltför stränga krav ställas på en konsument.

Av 47 § framgår att en underrättelse enligt tredje stycket till en näringsidkare i ett bakre led befordras på mottagarens risk.

Om en konsument vid direktkrav inte fär sina anspräk täckta fullt ut, har han naturligtvis kvar sin rätt all av säljaren kräva vad som kvarstår, under förutsättning att han reklamerat enligt 23 § med verkan mot denne eller alt han enligt 24 § är befriad från reklamalionsskyldighel. Med hänsyn till de begränsningar som enligt första stycket gäller för rätten att framställa ett direktkrav, torde det dock endast i undantagsfall bli möjligt att utnyttja denna möjlighet.

Vissa meddelanden

47 §

Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller nägon annan enligt 12, 15, 23, 26 eller 46 § avsänts på ett ändamålsenligt säll, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande om krav på betalning som säljaren skall lämna köparen enligt 39 eller 40 §.

(Jfr 4 § i utredningens förslag)

Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står risken för att hans meddelande inte kommer fram i tid eller pä rätt sätt. Denna paragraf föreskriver undantag från huvudregeln, sä all vissa meddelanden - under förutsättning att de har avsänts pä ett ändamålsenligt sätt - gär pä mottagarens risk. De meddelanden som det är fråga om är sådana där lagen ålägger en part att reklamera eller på annat sätt ge tillkänna när han anser att motparten har brustit i sina åtaganden eller skyldigheter enligt köpeavtalet.

Bestämmelserna innebär alt avsändaren får åberopa meddelandet även om det på grund av ett missöde vid befordran har försenats, förvanskats till sitt innehåll eller inte alls har kommit fram.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

169

Kravet pä alt meddelandet skall avsändas pä ett ändamålsenligt sätt innebär att del skall sändas pä ett sätl som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. Ett meddelande kan oftast sändas per post eller med andra i och för sig likvärdiga befordringssätt, vilka visserligen inte lorde vara vanliga vid konsumentköp, säsom telegram, telex och telefax. I många fall torde man dock i konsumentförhållanden kunna godta muntliga underrättelser.

De meddelanden som befordras pä mottagarens risk anges i lagrummet. Meddelanden frän köparen till säljaren som går på säljarens risk är köparens krav på fullgörelse (12 §), köparens hävningsförklaring eller krav på skadestånd vid säljarens dröjsmål (15 §), köparens reklamation vid fel i varan (23 §) och köparens krav på avhjälpande eller omleverans (26 §) samt köparens anspräk med anledning av fel mot en näringsidkare i tidigare säljled (46 §).

De meddelanden från säljaren till köparen som gär pä köparens risk är säljarens krav på betalning enligt 39 och 40 §§.

Uppräkningen i paragrafen är uttömmande, vilket innebär att övriga meddelanden enligt lagen befordras på avsändarens risk.

Prop. 1989/90:89

21 §

konsumenttjänstlagen

4.2 Förslaget till ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716) 21 §

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, fär konsumenten göra avdrag pä priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta, fär konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhelslagen (1988:1604).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten fär denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, fär konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet.

(Utredningen har inget motsvarande förslag)

I lagtexten har lagts till ett krav på synbarhet i frågan huruvida syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat. Tillägget innebär inte någon ändring i sak (jfr prop. 1984/85:110 s. 237 och 357 f) utan tillägget har gjorts i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i den föreslagna nya konsumenlköplagen.

170

29 §

Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, fär han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts, fär konsumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett sådant fall fär avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat pä grund av dröjsmålet och näringsidkaren insett eller bort inse detta.

Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.

(Utredningen har inget motsvarande förslag)

I lagtexten har lagts till ett krav på synbarhel i frågan huruvida syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat. Tikägget innebär inte någon ändring i sak (jfr prop. 1984/85:110 s. 263) utan tillägget har gjorts i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i den föreslagna nya konsumenlköplagen.

Prop. 1989/90:89 29 §

konsumenttjänstlagen

31 §

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas pä grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror pä ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han Inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på nägon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri frän skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror pä en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller nägon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig all ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst.

Näringsidkarens skadesländsskyldighet pä grund av fel eller dröjsmäl omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

(Utredningen har inget motsvarande förslag)

Paragrafen reglerar näringsidkarens skyldighet att ersätta konsumenten för skador som denne tillfogas pä grund av fel hos tjänsten eller dröjsmäl pä näringsidkarens sida. Förslaget innebär alt de grundläggande förutsättningarna för näringsidkarens skadeståndsskyldighet bestäms på samma sätt för konsumenttjänster som för konsumentköp. Näringsidkaren får etl s.k. kontrollansvar. Rörande den närmare innebörden av detta kan i

171

tillämpliga delar hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen lill 14 respektive 30 § i förslaget lill ny konsumentköplag.

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1) torde en övergäng från ett presumtionsansvar, som för närvarande gäller i här avsedda fall, lill ett konirokansvar få praktisk betydelse närmast i fråga om näringsidkarens ansvar för fel i det material som han har använt för att utföra tjänsten, exempelvis färg vid ommålning av etl hus eller elektriska komponenter vid reparation av en TV. Om konsumenten tillfogas skada på grund av att det material som näringsidkaren har använt är felaktigt, leder kontrollansvaret praktiskt taget alltid till skadeståndsskyldighel för näringsidkaren. Detta gäller oavsett om dsl rör sig om ett fel enbart i det enskilda exemplar av varan som näringsidkaren har använt eller om det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågavarande slag.

Prop. 1989/90:89 56 §

kommissionslagen

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

Förslaget rill ny konsumentköplag innehåller i 46 § en bestämmelse som i vissa fall ger konsumenten rätt att vid fel i en köpt vara rikta anspråk mot en näringsidkare i ett tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning. Rätlen lill sådan direkltalan mot etl bakre led är subsidiär i förhållande till rätten att rikta krav mol konsumentens avtalspart, säljaren. Den skall enligt förslaget kunna utnyttjas endast i sädana fall då säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas.

I kommissionslagen har gjorts en ändring i 56 § samt införts en ny paragraf, 56 a §, i syfte att anpassa den lagens bestämmelser till bestämmelsen i 46 § konsumenlköplagen. De nya bestämmelserna i kommissionslagen innebär att konsumenten skall kunna rikta samma krav med anledning av fel i en vara mol en kommittent som är näringsidkare som han han kan göra gällande mot kommissionären med stöd av 46 § konsumenlköplagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.12.2).

56 §

Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsräll mot kommissionären och inte, i vidare män än som följer av 56 a §, mot kommittenten.

Liksom hittills gäller som huvudregel enligt 56 § att tredje man som ingär avtal med kommissionären inte därigenom förvärvar någon fordringsrätt

172

mot kommittenten. Av den nya lydelsen av första stycket framgår dock att Prop. 1989/90:89
den huvudregeln nu har ett undanlag. Det undantaget framgår av 56 a §
bestämmelsen i 56 a §. kommissions-

lagen

56 a §

Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhållandena sådana all konsumenten enligt 46 § första stycket konsumenlköplagen (1990:00) har räll atl rikta anspräk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mol kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel i varan som han kan göra gällande mol säljaren. Vad som föreskrivs i 46 § andra stycket konsumenlköplagen skall ej gälla i sädana fall.

En konsument som med stöd av 46 § konsumenlköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommittent, om kommittenten är näringsidkare.

Bestämmelserna i 46 § tredje stycket konsumenlköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommittent.

Första stycket

Bestämmelsen i första stycket behandlar den situationen att säljaren i kommission för en annan näringsidkares räkning har överlåtit en vara till en konsument. Om konsumenten med stöd av 46 § konsumenlköplagen har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i ett tidigare säljled, skall han enligt bestämmelsen i förevarande stycke kunna rikta samma anspräk pä grund av fel i varan mot kommittenten (huvudmannen i kommissionsavtalet) som han kan göra gällande mot säljaren. Bestämmelserna innebär att rätten lill direkttalan mol kommittenten är subsidiär i förhållande till rätten att rikta krav mot köparens avtalspart, säljaren. Den kan utnyttjas endast när säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. Beträffande den närmare innebörden av dessa förutsättningar hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 46 § konsumenlköplagen.

Konsumentens krav enligt bestämmelsen kan bara riktas mot en kommittent som är näringsidkare. Den som av en bilhandlare har köpt en bil som denne har överlåtit i kommission för en privatpersons räkning kan således inte vända sig mot privatpersonen med krav pä grund av ett fel pä bilen om bilhandlaren exempelvis gär i konkurs.

Enligt bestämmelserna i konsumenlköplagen har konsumenten rätt till direkttalan mot en näringsidkare i ett bakre led bara om motsvarande anspråk mot denne näringsidkare på grund av felet i princip skulle ha kunnat göras gällande av den som förvärvat varan från den näringsidkaren. Härigenom fastsläs att ett anspråk kan göras gällande mot en

173

näringsidkare i ett tidigare säljled endast om det fel som konsumenten åberopar förelåg redan när varan lämnade det ledet.

När det gäller varor som säljs i kommission är situationen annorlunda. Kommissionären säljer kommittentens varor för dennes räkning, varför det inte är fråga om olika säljled i konsumentköplagens mening. Konsumenten skall därför enligt bestämmelserna i förevarande stycke kunna rikta samma krav mot kommittenten pä grund av ett fel som han kan göra gällande mot kommissionären (säljaren). Visserligen kan det tänkas förekomma situationer då det inte framstår som lika självklart att en kommittent skall ha ett ansvar för fel. Detta kan vara fallet när felbedömningen grundas på omständigheter som egentligen är alt hänföra lill säljaren. Det kan vara fråga om alt säljaren har försett varan med någon extrautrustning eller i övrigt har anpassat den för att motsvara en viss köpares speciella krav, och felet hänför sig lill sådana åtgärder som säljaren själv har vidtagit med varan. Del kan också vara fräga om alt varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat före köpel. Konsumentens behov av en rätt motsvarande den som gäller vid talan mot etl bakre led även när en vara har sålts vidare i kommission motiverar emellertid att kommittenten - i de fall denne enligt bestämmelsen skall ansvara gentemot en konsument för fel i en vara - får bära samma felansvar som kommissionären. Andra stycket

I andra stycket behandlas den situationen atl konsumenten har köpt den felaktiga varan av en näringsidkare som har säll den för egen räkning men varan i ell tidigare led har varit föremål för försäljning i kommission. Stadgandet innebär en utvidgad tillämpning av konsumentköplagens regel om direklkrav mot ett tidigare säljled genom att en konsument enligt stadgandet kan rikta sitt anspräk pä grund av fel i en vara även mot den näringsidkare som uppdragit åt annan att i eget namn sälja en vara vidare i kommission för hans räkning. En förutsättning är dock att konsumenten enligt 46 § konsumenlköplagen har rätt att göra sitt anspräk gällande mot kommissionären. För att en konsument skak ha rätt att rikta anspråk med stöd av andra stycket mot en kommittent i ett tidigare led krävs således att samtliga förutsättningar för direkltalan mot kommissionären enligt 46 § konsumenlköplagen skall vara uppfyllda. Enligt förevarande stycke krävs dessutom all kommittenten är en näringsidkare. Är dessa förutsättningar för handen kan konsumenten rikta samma anspräk mot kommittenten som han kan göra gällande mot kommissionären.

Prop. 1989/90:89 56 a §

kommissionslagen

efter det all han insett eller borde ha insett att han hade anledning att Prop. 1989/90:89

framställa anspråket. Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall Hemställan

dessa bestämmelser tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk

mot nägon som är kommittent. Detta betyder att en konsument som vill

rikta anspräk mot en kommittent enligt denna paragraf skall inom skälig

tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet reklamera antingen

hos säljaren eller hos kommittenten. Om reklamation har skett hos

säljaren, förlorar konsumenten emellertid sin rätt mot kommittenten om

han inte underrättar denne om sitt anspråk inom skälig tid efter det att

han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa

kravet mol denne. Den absoluta reklamalionsfristen om tvä är som gäller

enligt 23 § konsumenlköplagen skall, även när konsumentens anspråk

enligt första eller andra stycket riktas mot annan än säljaren, räknas från

det att konsumenten tog emot varan från säljaren.

5 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. konsumentköplag,

2. lag om ändring i konsumenlljänsllagen (1985:716),

3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

175

Lagrådet Prop. 1989/90:89

Lagrådet

Inledning

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-12-21

Närvarande: justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1. konsumentköplag

2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars Jansson och Göran Karlsledt. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till konsumentköplag

Inledningsvis kan uttalas all det föreliggande förslaget till konsumentköplag är väl utformat saml försett med fylliga motiv. Lagrådet finner emellertid anledning att ta upp några anmärkningar av mer allmän natur.

Det remitterade förslaget bygger på del förslag till en ny allmän köplag som förelagts riksdagen genom prop. 1988/89:76. Överensstämmelsen är när det gäller vissa paragrafer fullständig och även i övrigl kan köplagsförslagel sägas ha utgjort en mycket viktig utgångspunkt för den rättsliga regleringen av konsumentköpen. Nu angivna förhållandena behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.2) men vad där sägs följs knappast alls upp vid behandlingen av de olika paragraferna trots att även specialmotiveringen i väsentlig män har samma utformning som i prop. 1988/89:76.

Bristen pä hänvisningar till köplagsförslagel och avsaknaden av kommentarer i fräga om förhållandet mellan de tvä lagförslagen vallar givelvis rättstillämpningen problem främst då avvikelser görs frän köplagsförslagel och det är svårt att förslå vi'ken saklig innebörd avvikelserna har eller i vart fall vad som motiverar dessa.

Ett belysande exempel är 27 i det remitterade förslaget, som reglerar verkningarna av all en säljare eller någon annan för hans räkning har lämnat en tidsbestämd garanti avseende varan eller en egenskap hos varan. Som anges i remissprotokollet finns det en liknande bestämmelse i 14 § konsumenttjänstlagen. Däremot kommenteras inte alls de betydande avvikelser i fråga om utformningen som föreligger i förhållande till 21 § andra stycket andra meningen köplagsförslagel.

176

I remissprotokollet (avsnitt 2.1.2) uttalas all vissa frågor som inte regleras i konsumenlköplagen bör kunna lösas genom en armlogtillämpnig av allmänna köprättsliga regler. Lagrådet har inte något att erinra mol detta uttalande eller vad som anförs i anslutning till det. Det torde emellertid bli mycket svårt för parterna att i förväg bedöma i vilka fall domstolarna kommer atl anse del motiverat med en sådan analogisk tillämpning. I specialmotiveringen berörs frågan endast pä tre ställen, nämligen vid behandlingen av 30 § andra stycket (en analogisk tillämpning av 28 § och 40 § första stycket andra meningen köplagsförslagel förordas) samt vid 43 § andra stycket och 44 § första stycket (en analog tillämpning av 75 § köplagsförslagel förordas). Det skulle enligt lagrådets mening ha varit önskvärt med ytterligare uttalanden i fråga om lämpligheten att analogiskt tillämpa de bestämmelser i köplagsförslagel som inte har fält nägon motsvarighet i konsumenlköplagen.

Det remitterade förslaget innehåller vidare en bestämmelse (31 §) angående produktansvar, nämligen när det gäller sakskada. Förslaget innebär att säljarens köprältsliga ansvar för skador pä grund av fel i varan skall omfatta även skador som på grund av fel i den sälda varan uppkommer pä annan egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Den längl viktigare frågan om produklskadeansvar för personskador är fortfarande föremål för beredning i regeringskansliet. I proposition om ny köplag sägs att en produktskadelag bör kunna träda i krafl samtidigt med den nya köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 52). Enligt lagrådets mening vore det önskvärt att så kunde ske, men detta synes inte längre vara realistiskt.

Prop. 1989/90:89

Lagrådet

1§

1 §

Avfattningen av första stycket i det remitterade förslaget är språkligt mindre tilltalande. Lagrådet förordar att första stycket ges följande lydelse:

"Denna lag gäller när en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål köper lösa saker av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet."

9 §

Enligt det remitterade förslaget föreligger dröjsmäl pä säljarens sida om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror "pä något förhållande pä köparens sida" (jfr 24 § konsumenttjänstlagen). I 22 § köplagsförslagel används däremot uttrycket "pä köparen eller något förhällande pä hans sida." Sistnämnda formulering är enligt lagrådets mening mer klargörande och bör därför användas även här.

16 och 17 §§

1 16 § andra stycket 2 föreskrivs, efter mönster i köplagsförslagel, att varan om inte annat följer av avtalet skall vara ägnad för det särskilda

12 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89

177

ändamål för vilket köparen avsäg att varan skulle användas, om säljaren Prop. 1989/90:89

vid köpet mäste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft Lagrådet

rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning. 16 och 17§ §§

Typiskt sett torde emellertid vid konsumenlköp en konsument ha

anledning all förlila sig på säljaren i angivna hänseenden. I de exempel

som anförs i motiveringen, nämligen köp i varuhus och på stormarknader,

lär väl säljaren i allmänhet inte fä kännedom om det ändamål som

köparen avser att varan skall användas för. Om sä emellertid sker - och

därvid torde vetskap även hos underordnad personal kunna tillräknas

säljaren - synes det rimligt att säljaren åtminstone gör förbehåll för all

han inte kan svara för alt varan är lämplig för ändamålet. I nägra fall,

t.ex. när köparen beställer en vara genom en liten detaljist, kan rekvisitet

atl köparen skall ha haft rimlig anledning att förlita sig pä säljarens

sakkunskap och bedömning framstå som motiverat. Fallen lorde

emellertid bli så sällsynta atl del bör vara tillräckligt all säljaren har

möjlighet att göra förbehåll av nyss angiven art. Det synes därför inte

vara befogat atl begränsa konsumentskyddet på angivet säll. Lagrådet

förordar att orden "och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig

pä säljarens sakkunskap och bedömning" fär utgå.

Lagen innehåller inte någon allmän regel om verkan av att säljaren underlåter att lämna upplysningar om varan. Så gör inte heller köplagsförslagel. Där regleras emellertid den frågan när det gäller att precisera räckvidden av klausulen "befintligt skick" och liknande förbehåll, på samma sätl som sker i fråga om uppgifter som faktiskl lämnats och om vad köparen med fog kunnat förutsätta (19 § första stycket 2 respektive 1 och 3). I förevarande förslag behandlas i 17 § första stycket i fräga om verkan av klausulen "befintligt skick" endast det förhållandet att varan avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Frågan om verkan av faktiskt lämnade uppgifter behandlas i anslutning till marknadsföringsansvaret i 19 §. Säljarens underlätenhet att lämna upplysningar om varan behandlas däremot endast i molivulialanden i anslutning till bestämmelsen i 16 § tredje stycket alt varan skall anses felaktig om den avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.

Frågan om säljarens upplysningsplikt framstår som sä viktig att det är tveksamt om man bör nöja sig med ett motivultalande. Här kan erinras om att förevarande fråga regleras i konsumenttjänstlagen (11 §). En bestämmelse i ämnet kunde efter mönster i konsumenlljänsllagen las in i 16 §.

I vart fall kan tolkningsproblem uppkomma genom att köplagsförslagel i bestämmelsen om klausulen "befintligt skick" behandlar bäde frågan om säljarens upplysningsplikt och frågan om vad köparen kunnat förutsätta, medan förslaget till konsumentköplag i motsvarande bestämmelse behandlar endast vad köparen kunnat förutsätta. Denna motsättning mellan köplagen och konsumenlköplagen kan leda till osäkerhet vid tillämpningen. Införs inte nägon bestämmelse om säljarens upp-

178

lysningspliki i 16 §, förordar lagrådet att frågan i vart fall behandlas i Prop. 1989/90:89
anslutning till bestämmelsen om klausulen "befintligt skick". Lagrådet

Första stycket i 17 § kan därvid förslagsvis ges följande lydelse: 20 §

"Även om en vara har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll, skall den anses felaktig,

1. om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren kände till eller borde ha känt lill och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för köparen, under förutsättning all underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller

2. om varan annars är i sämre skick än köparen med hänsyn lill varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta."

20 §

Paragrafen innehåller regler om vilken tidpunkt som skall läggas till grund för en felbedömning. Frågan om en vara är felaktig skall enligt första stycket bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren skall enligt det föreslagna lagrummets lydelse svara för fel som finns vid den tidpunkten. Med avlämnande avses härvid det faktiska avlämnandet.

Av 8 § andra stycket i förslaget framgär att risken för en vara gär över på köparen när varan avlämnas. Detta innebär alltså all säljaren bär risken för varan fram till avlämnandet även om köparen är i dröjsmål. Det anges emellertid i nämnda stycke ett undanlag från denna huvudprincip. Enligt detta undantag skall köparen bära risken för en försämring som inträffar efler det att köparen kommit i dröjsmål om försämringen beror pä varans egen beskaffenhet.

Det finns inte någon anledning att bedöma frågan om varan är behäftad med fel med utgångspunkt i förhållandena vid annan tidpunkt än då risken för varan går över på köparen.

Med hänsyn till att köparen enligt det angivna undantaget i 8 § andra stycket kan komma att bära risken för en vara redan före det faktiska avlämnandet anser lagrådet att bedömningen av om varan är felaktig uttryckligen skall knytas an till tidpunkten för riskens övergäng. Härigenom uppnäs ocksä en bättre överensstämmelse med reglerna i 21 § i den föreslagna nya köplagen.

Enligt lagrådets mening bör därför orden "när den avlämnas" i första stycket av paragrafen bytas ul mot "när risken för varan går över pä köparen". Likaså bör i andra stycket orden "efler avlämnandet" ersättas med "efter det att risken har gäll över pä köparen".

22 §

Förslaget innehåller i 22 § en uppräkning av de olika päföljder som kan komma i fråga vid fel i varan. Bestämmelsen ger ingen närmare information om förhållandet mellan olika päföljder.

179

I första stycket av 28 § föreskrivs att om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte kommer till ständ inom skälig tid efter reklamationen, köparen får kräva prisavdrag som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 §. I fråga om hävningspåföljden innebär stycket en upprepning av informationen i 22 §, samtidigt som det innehåller den materiella regeln om prisavdrag.

I andra stycket av 28 § sägs att köparen vidare har rätt till ersättning för vad det kostar all avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag. Lydelsen ger närmast intrycket att kostnaden för att avhjälpa felet är vad köparen maximalt kan fä ersatt. I specialmoliveringen till bestämmelsen sägs tvärtom att om ersättning för avhjälpandekostnaden inte ger full kompensation för en felaktig vara, sädan kan utgå genom prisavdrag enligt första stycket.

Bestämmelserna skulle kunna vinna i klarhet, om 22 och 28 §§ omformuleras på förslagsvis följande sätt:

"22 § Är varan felaktig, får köparen hälla inne betalningen enligt 25 §. Han får vidare kräva att säljaren avhjälper felet eller företar omleverans enligt 26 och 27 §§. Om varken felet avhjälps eller omleverans sker, får köparen kräva prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet enligt 28 § eller häva köpet enligt 29 §. Köparen får dessutom kräva skadestånd enligt 30-32 §§".

"28 § Om säljaren varken avhjälper felet eller företar omleverans inom skälig tid efler reklamationen, fär köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet.

I stället för prisavdrag fär köparen kräva ersättning för vad det kostar all avhjälpa felet, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion."

Genomförs vad lagrådet förordar, bör rubriken före 28 § ändras till "Rätt till prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa fel" och före 29 § sättas in en ny rubrik "Rätt att häva köpet". Härigenom näs ocksä en bättre parallellitet med bestämmelserna om dröjsmål.

Prop. 1989/90:89 Lagrådet

25 §

30 §

Efter mönster av 40 § köplagsförslagel föreslås i förevarande paragraf att köparen vid fel pä varan skall ha rätt till skadestånd enligt principen om s.k. konlrollansvar, dvs. säljaren skall ersätta skadan om han inte visar alt det förelegat ett hinder utanför hans kontroll för att avlämna felfri vara.

Kontrollansvaret enligt 40 § köplagsförslagel gäller enligt andra stycket i paragrafen inte s.k. indirekta förluster enligt 67 § i förslaget. Enligt tredje stycket i 40 § har köparen alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpel awek från vad säljaren särskilt utfäst.

Nägon uppdelning i direkta och indirekta skador förekommer inte i konsumenlköplagen. Medan det inte torde finnas något utrymme för skadeståndsskyldighel pä grund av försummelser pä säljarens sida vid sidan av kontrollansvaret, kan otvivelaktigt ett ansvar för särskild utfästelse komma i fråga även när kontrollansvaret är tillämpligt. Enligt 40 § köplagsförslagel gäller skadeståndsansvaret på grund av särskild utfästelse också direkta förluster, då annars konirollansvaret är tillämpligt. Även om det lorde bli ovanligt vid konsumenlköp att hinder för att avlämna felfri vara ligger utanför säljarens kontroll, bör skadeståndsansvaret inte vara mer begränsat vid konsumentköp än enligt allmänna köplagen. Lagrådet förordar därför att i paragrafen införs ell nytt tredje stycke av följande lydelse:

"Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet awek från vad säljaren särskilt utfäst."

33 §

Paragrafen behandlar köparens rätt till skadestånd i form av ersättning för prisskillnad, när köpet hävs på grund av dröjsmäl eller fel på varan. Om köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar enligt första meningen skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Enligt motsvarande bestämmelse i 68 § köplagsförslagel krävs att täckningsköpet gjorts med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. Enligt specialmoliveringen till förevarande paragraf skall ocksä krävas att täckningsköpel skett med "viss" omsorg och inom skälig lid efter hävningen. Om täckningsköpet inte har gjorts med "tillräcklig" omsorg, får prisskillnaden enligt motiveringen beräknas enligt bestämmelsen i paragrafens andra mening, som innebär all om något täckningsköp inte har gjorts och gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid liden för hävningen överstiger prisei enligt köpet, skadeståndet omfattar

181

denna prisskillnad. Att i den angivna situationen det faktiska täcknings- Prop. 1989/90:89

köpet inte skall läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden framgår Lagrådet

inte av lagtexten. Visserligen kan det sägas att det dock framgår av 42 § 38 §

som föreskriver att den skadelidande parlen skall vidta skäliga åtgärder

för alt begränsa sin skada. Motsättningen mellan 33 § och 68 § i

köplagsförslagel kan emellertid föranleda missförstånd. Lagrådet förordar

därför att paragrafen ges följande lydelse.

"Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp lill högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen, om täckningsköpet gjorts med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. I annat fall omfattar, om gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt köpet, skadeståndet denna prisskillnad."

Vid tillämpningen av bestämmelsen fär beaktas att kravet på omsorg kan ställas lägre på en konsument än vad som gäller i fråga om andra köpare vid tillämpningen av allmänna köplagen. Vill man markera detta kan framför ordet "omsorg" tilläggas bestämningen "tillräcklig".

38 §

Med hänvisning till vad som anförts vid 9 § förordar lagrådet atl uttrycket "på något förhållande på säljarens sida" ändras till "på säljaren eller något förhållande på dennes sida" (se 51 § köplagsförslagel).

43 §

Uttrycket "betala priset" är från språkliga synpunkter mindre tilltalande. Lagrådet förordar att man hellre använder orden "betala köpesumman" (jfr prop. 1988/89:76 s. 233).

45 §

Enligt första stycket i förevarande paragraf fär köparen häva köpet eller kräva omleverans "endast" om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Härifrän görs dock vissa undantag i andra stycket som anger att rätten att häva köpet eller kräva omleverans dock inte går förlorad i vissa uppräknade fall, bl.a. enligt punkten 3 om varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt del fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Enligt specialmoliveringen till paragrafen bör köparen i vissa fall kunna ha rätt atl häva köpel eller kräva omleverans, trots att han använt varan efter del atl han upptäckt etl fel och detta lett till all han inte kan återlämna varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Så bör kunna ske dels om han visserligen har märkt felet men varken insett eller bort inse all delta var av så väsentlig betydelse all han kunde häva köpel eller kräva omleverans, dels om han efter att ha upptäckt ell fel som han begärt att säljaren skall avhjälpa eller som säljaren själv erbjudit sig att

182

3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller borde ha insett att del förelåg ett fel som ger honom rätt atl häva köpet eller kräva omleverans."

Detta medför att bestämmelsens lydelse kommer all awika från lydelsen av motsvarande bestämmelse i allmänna köplagen. Pä denna punkt synes dock en skillnad vara motiverad från konsumentskyddssynpunkt. De återgivna exemplen finns inte heller med i motiveringen till köplagsförslagel.

47 §

Enligt förevarande paragraf får vissa meddelanden åberopas även om de försenas, förvanskas eller inte kommer fram, under förutsättning att de avsänts på etl ändamålsenligt sätt. Detta gäller enligt andra meningen i paragrafen bl. a. ett sådant meddelande om krav pä betalning som säljaren skall lämna köparen enligt 39 eller 40 §. När det angår säljarens krav på betalning torde emellertid en föreskrift om att ett meddelande går pä mottagarens risk vara av betydelse för betalning som säljaren kan meddela köparen enligt 40 §. Lagrådet förordar därför att andra meningen i förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 §."

Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Det remitterade förslaget innebär att skadeståndsbestämmelserna i 31 § ändras så att näringsidkare även vid konsumenttjänster fär ett s. k. kontrollansvar saml att 21 och 29 §§ ändras i förtydligande syfte och för atl uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i den nya konsumenlköplagen. Vissa ändringar i konsumenttjänstlagen har även föreslagits i lagrådsremissen den 26 oktober 1989 om konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m.

183

Konsumenlljänsllagen kommer emellertid trots de nu angivna ändringsförslaget att i vissa hänseenden awika frän den nya konsumenlköplagen pä etl sätt som framstår som omotiverat.

Enligt 17§ andra stycket konsumenttjänstlagen fär reklamation alllid ske inom tio är efter det atl uppdraget avslutades, om näringsidkaren "handlat i strid mot tro och heder". I 24 § förslaget till konsumentköplag anges för motsvarande fall att säljaren "handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder" (se även 33 § köplagsförslagel). Med hänvisning härtill förordar lagrådet att 17 § andra stycket ges följande lydelse:

"Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio är efter det att uppdraget avslutades".

Här kan vidare nämnas följande avvikelser som bör uppmärksammas i lämpligt sammanhang. I 20 § konsumenlljänsllagen används uttrycket "genast" i fråga om näringsidkarens rätt atl avhjälpa ett fel men 27 § förslaget till konsumentköplag har uttrycket "utan uppskov". Även i övrigt awiker 20 § konsumenttjänstlagen från 27 § förslaget lill konsumentköplag. Enligt 28 § konsumenttjänstlagen fär konsumenten kräva alt näringsidkaren utför tjänsten, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs medan 12 § förslaget till konsumentköplag har en något utförligare reglering i fråga om köparens rätt att kräva att säljaren fullgör köpel (se även 23 § köplagsförslagel). Skadeståndsbestämmelserna i 31 § konsumenttjänstlagen (som föreslås ändrade i remissen) är dispositiva när det gäller förlust i näringsverksamhet medan så inte är fallet i förslaget till konsumentköplag. Det köprättsliga skadeståndsansvaret begränsas dock i viss män genom kravet i 31 § förslaget till konsumentköplag på att den skadade egendomen skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Bestämmelserna i 33 § konsumenttjänstlagen om skadeståndsskyldighel för tredje man i vissa fall har inte någon motsvarighet till de begränsningar i skadeständsskyldigheten som anges i 46 § förslaget till konsumentköplag.

Konsumenttjänstlagen awiker även i ett annal avseende från förslaget till konsumentköplag. Enligt 42 § nämnda förslag skall den skadelidande vidta skäliga åtgärder för alt begränsa sin skada. Om han försummar det, fär han själv bära en motsvarande del av förlusten (se även 70 § första stycket köplagsförslagel). Någon motsvarighet finns inte i konsumenttjänstlagen. Även om 42 § förslaget till konsumentköplag ger uttryck åt en generellt giltig princip framstår det som otillfredsställande atl en bestämmelse saknas i konsumenttjänstlagen.

Prop. 1989/90:89 Lagrådet 31 § konsumenttjänstlagen

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:89

Slutprotokoll

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1990

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ny konsumentköplag 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989) över förslag tkl

1. konsumentköplag,

2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna lagstiftningen. Pä några punkter har lagrådet dock fört fram synpunkter och förslag till ändringar av lagtexten. Jag kan med några få undantag godta vad lagrådet har framfört. I det följande uppehåller jag mig endast vid de delar av lagrådets yttrande där jag har en annan uppfattning än lagrådet eller där lagrådets uttalanden föranleder särskilda kommentarer från min sida.

Lagrådet har i sitt yttrande gjort vissa allmänna uttalanden om förhållandet mellan det nu remitterade förslaget till ny konsumentköplag och det förslag till ny allmän köplag som har förelagts riksdagen genom prop. 1988/89:76. Som jag har redogjort för i avsnitt 2.1.2 i del remitterade förslaget är det naturligt att ta den allmänna köplagens beslämmelser som utgångspunkt vid utformningen av en ny konsumentköplag. Men det är viktigt alt slå fast att de båda förslagen innefattar två i princip helt fristående regelkomplex som tjänar skilda syften. Partsförhällandet konsument - näringsidkare präglas av att konsumenten i flera avseenden har en underlägsen position vilket ställer särskilda krav

186

pä utformningen av lagen. Därför är det enligt min mening nödvändigt att Prop. 1989/90:89 man vid en revision av konsumenlköprätten överväger lösningar som inte Slutprotokoll har nägon motsvarighet i den föreslagna nya allmänna köplagen men som kan stödja konsumenternas ställning i köpsituationer.

Även om sålunda köplagen bildar utgångspunkt för konsumenlköplagen mäste den närmare utformningen av de enskilda bestämmelserna i konsumenlköplagen ytterst ske med beaktande av de särskilda ändamål som den lagen avser att tillgodose. Del är därför följdenligt att konsu-mentköplagsförslaget i skilda avseenden awiker från köplagsförslagel. Givetvis är det av värde att kunna göra jämförelser mellan de båda regelsystemen. För att underlätta en sådan jämförelse - liksom en jämförelse med reglerna i konsumenttjänstlagen - har inom justitiedepartementet upprättats en uppställning. Uppställningen, som varit tillgänglig vid lagrådsföredragningen, bör fogas som bilaga till protokollet i detta ärende.

Lagrådet tar i sitt yttrande ocksä upp frågan om en analog tillämpning av allmänna köprättsliga regler på konsumentköp. Den föreslagna nya konsumenlköplagen reglerar alla vanligen förekommande situationer på konsumentköpsområdet. Däremot lar den inte upp frågor som mera sällan kan tänkas bli aktuella vid konsumentköp. Genom denna begränsning har lagen blivit lättare att överblicka och förstå. Även konsumentköpsutredningen och remissinstanserna ansåg att lagen borde utformas på det saltet. Ocksä konsumenttjänstlagen har byggts upp utifrån ett liknande synsätt (jfr prop. 1984/85:110 s. 25). Med denna teknik kan del naturligtvis någon gäng i samband med konsumentköp tänkas uppstå en situation som är reglerad i den allmänna köplagen men inte i konsumenlköplagen. Jag har för några sådana situationer där det fallit sig naturligt tagit upp frågan om man i så fall kan tänka sig en analog tillämpning av allmänna köprältsliga principer. Däremot kan det enligt min mening inte gärna komma i fräga att i förevarande sammanhang mera systematiskt analysera vilka allmänna köprältsliga principer som kan bli aktuella för en analog tillämpning och vilka nyanseringar av dessa principer som med hänsyn till konsumentköpens speciella karaktär kan vara erforderliga. Det måste i stället överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra i vilken utsträckning som en analog tillämpning av allmänna köprättsliga principer kan komma i fräga.

När det gäller lagrådets förslag till ändringar i lagtexten vill jag först ta upp 1 §. Lagrådet har inte haft någon invändning mot det sakliga innehållet i paragrafen men har förordat en språklig justering. Den valda lydelsen i det remitterade förslaget knyter emellertid nära an till motsvarande bestämmelse i konsumenttjänstlagen. Jag är därför inte beredd att förorda den ändring som lagrådet har föreslagit.

Beträffande 16 § andra stycket 2 har lagrådet invänt mot förutsättningen att köparen skall ha haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning för alt säljaren skall bli ansvarig för att en vara är ägnad för etl sådant särskilt ändamål, för vilket köparen

187

avsäg att varan skulle användas. Lagrådet, som har ansett att rekvisitet innebär en obefogad begränsning av konsumentskyddet, har föreslagit att rekvisitet utgär.

Typiskt sett bör naturligtvis en konsument som har uppdragit ät en säljare att bland olika alternativ välja ut en vara som är lämpad för ett speciellt ändamål kunna lita pä den säljarens sakkunskap och bedömning, såvida det inte lill följd av ell uttryckligt förbehåll eller av någon Hknande omständighet framgår alt säljaren inte är beredd alt påta sig ett sådant ansvar. Förhållandena kan dock variera starkt, beroende på vilken försäljningsform det är fråga om. Den som har behov av en viss vara kan ofta välja antingen att köpa den i en fackbutik med god sortering inom sitt specialområde och med en oftast sakkunnig personal eller att vända sig lill en stormarknad eller annat inköpsslälle med en liknande försäljningsform med låg servicenivå. Mellan dessa ytterligheter finns ofta andra alternativ med varierande servicenivå att tillgå. Jag har därför i specialmoliveringen till 16 § andra stycket i del remitterade förslaget pekat på atl konsumenten när det gäller bl. a. stormarknader inte har anledning att förvänta sig samma fackkunskap hos personalen som i en specialbutik och att han därför av det skälet själv får ta ett större ansvar för atl varan har de egenskaper som krävs för att den skall motsvara hans särskilda behov. Detta torde också i regel slä klart för den konsument som vänder sig till exempelvis en stormarknad. Som lagrådet har varit inne på kan det också finnas fall då en liten detaljist skulle kunna skyddas mot alltför långtgående krav genom att det nu omdiskuterade rekvisitet behålls. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag, till skillnad frän lagrådet, att det ifrågavarande rekvisitet skall behållas i lagtexten. Enligt min mening åstadkommer man härigenom en rimlig avvägning mellan konsumentskyddsintresset och intresset av att näringsidkare inte drabbas av orimliga krav.

Lagrådet har beträffande 20 § förordat att frågan om det föreligger fel i den sälda varan skall bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt då risken för varan går över pä köparen. Enligt det remitterade förslaget skall den frågan i stället avgöras med hänsyn till varans beskaffenhet när den avlämnas.

Lagrådets förslag är enligt min mening behäftat med den bristen att det bygger på atl det finns en enhetlig tidpunkt för riskens övergång. Sä är emellertid inte fallet enligt det remitterade (och i den delen av lagrådet godtagna) förslaget. När köparen vid hämlningsköp har kommit i dröjsmål med alt avhämta varan finns det inte nägon enhetlig tidpunkt för riskens övergång. (Motsvarande gäller då köparen har underlåtit atl i tid ta emot varan.) I vissa avseenden övergår dä risken för varan på köparen redan vid dröjsmålels början men i andra avseenden först när varan faktiskt avlämnas till köparen (jfr 8 § andra stycket). Jag har dock förståelse för lagrådets synpunkt atl man vid felbedömningen bör särbehandla varor som försämras pä grund av sin egen beskaffenhet när köparen är i dröjsmäl med att avhämta eller ta emot varan. Det kan ske genom ett

Prop. 1989/90:89 Slutprotokoll

tillägg i 20 § första stycket som klargör atl säljarens felansvar inte omfattar en sådan försämring. Den lösningen medför ocksä att 8 § andra stycket andra meningen bör utgå. Härigenom uppnås den ytterligare fördelen att man fär en enhetlig lidpunkt för riskens övergäng.

Lagrådet har - i syfte att åstadkomma en ökad klarhet - föreslagit omformuleringar i 22 och 28 §§. Enligt min mening har emellertid omformuleringarna skapat en viss tveksamhet om innebörden av bestämmelserna. Lagrådets formuleringar ger t. ex. intryck av att säljaren alllid skall ha möjlighet att avhjälpa felet eller företa omleverans. Så är emellertid inte fallet. I vissa fall kommer avhjälpande och omleverans över huvud taget inte i fräga (jfr 27 §).

Vidare har lagrådet utformat regeln i 28 § andra stycket om rätten till ersättning för kostnaden all avhjälpa fel på etl sådant sätt atl rätten all erhålla även prisavdrag på grund av samma fel faller bort. Som framgär av den remitterade lydelsen av 28 § (närmast ordet "vidare" i inledningen till andra stycket) har delta inte varit avsikten med del remitterade förslaget. Jag är därför inte beredd att godta lagrådets förslag till omformulering av 22 och 28 §§.

Med anledning av vad lagrådet har anfört om en mera allmän översyn av reglerna i konsumenttjänstlagen vill jag nämna att jag även av andra skäl avser att ta initiativ till en utvärdering av den lagen.

Utöver vad jag nu har tagit upp bör nägra redaktionella jämkningar göras i förslaget till konsumentköplag ( se 2, 19, 25, 26, 31, 34 och 40 §§).

Prop. 1989/90:89

Lagrådet

Slutprotokoll

Bilaga Prop. 1989/90:89

Bilaga Förteckning över paragrafer i förslaget lill konsumentköplag, förslaget lill köplag och konsumenttjänstlagen som behandlar liknande frågor.

Förslaget till Förslaget till Konsument-
konsumentköplagköplag tjänstlagen

I § 1 § 1 §
2§ 2§ 2§

3 § 3 § 3 §

4 § 6 §

5 § 9 § 24 §

6 § 6 § (12 §) 7§ 11 §

8 § 12-15 § 39 §

9 § 22 § 24 §

10 § 22 § 25 §

II § 10 § 27 §

12 § 23 § 28 §

13 § 25 § 29 §

14 § 27 § 31 §

15 § 29 § 26 §

16 § 17 § 9 §

17 § 19 §

18 § - 9 §

19 § 18 § 10 §

20 § 21 § 12 §, 13 §

21 § 21 § 14 §

22 § 30 § 16 §

23 § 32 § 17 §

24 § 33 § 17 §

25 § 42 § 19 §

26 § 34 § 20 §

27 § 36 § 20 §

28 § 37 § 21 §

29 § 39 § 21 §

30 § 40 § 31 §

31 § - 31 §

32 § 67 § 31 §

33 § 68, 69 §§ -

34 § 70 § 34 §

35 § 45 § 36 §

36 § 49 § 41 §

190

Förslaget till Förslaget till	Konsument-
konsumentköplagköplag	tjänstlagen
37 § 52 §	42 §
38 § 51 §	45 §
39 § 51 §	-
40 § 54 §	46 §
41 § 57 §	42 §, 43 §, 48
42 § 70 §	-
43 § 64 §	23 §, 30 §
44 § 65 §	-
45 § 66 §	-
46 §	-
47 § 82 §	17 §, 26 §, 46

Prop. 1989/90:89 Bilaga

Innehåll Prop. 1989/90:89

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ 3

Propositionens lagförslag....................................... 5

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989 21

1 Inledning......................................................... .. 21

2 Allmän motivering.............................................. .. 22

2.1 Allmänna utgångspunkter ........................... .. 22

2.1.1 Förhållandet lill allmänna köprättsliga regler .. 22

2.1.2 Riktlinjer för en ny konsumentköplagstiftning 23

2.1.3 Tvingande eller dispositiva regler? ......... .. 25

2.1.4 Särskilda regler om sakrättsligt skydd vid konsumentköp? 26

2.1.5 Dispositionen av den följande framställningen 27

2.2 Lagens tillämpningsområde ......................... .. 28

2.2.1 Köpeobjektet ..................................... .. 28

2.2.2 Förmedlarens ansvar .......................... .. 30

2.3 Avhjälpande och omleverans ........................ .. 31

2.4 Hävning .................................................. .. 34

2.4.1 Huvudregeln ..................................... .. 34

2.4.2 Tilläggslid och leveransuppmaning............ .. 36

2.5 Skadestånd ............................................. .. 37

2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret .......... .. 37

2.5.2 Skadeståndsskyldighetens omfattning ..... .. 40

2.5.3 Produktansvar .................................... 44

2.6 Avbeställning.............................................. .. 46

2.6.1 Möjligheten att avbeställa...................... .. 46

2.6.2 Ersättning vid avbeställning och hävning på grund av betalningsdröjsmål ......................................................... 49

2.7 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led ......... 52

2.8 Följdändringar i annan lagstiftning................... .. 55

2.8.1 Konsumenttjänstlagen (1985:716) ......... .. 55

2.8.2 Lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande 56

2.9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ... .. 58

2.10 Kostnader och resursbehov ........................ .. 58

3 Upprättade lagförslag......................................... .. 59

4 Specialmotivering ........................................... .. 59

4.1 Förslaget till konsumentköplag....................... .. 59

4.2 Förslaget till ändring i konsumenttjänstlagen (1985: 716) .. 170

4.3 Förslaget till ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande ........................................ . 172

5 Hemställan .................................................... . 175

6 Beslut............................................................. . 175

Utdrag ur lagrådets protokoll den 21 december 1989 . 176

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1990 186

Bilagor, se separat bilagedel

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 192

Sammanfattning av konsumentköpsutredningens betänkande Prop. 1989/90:89
(1984:25) Ny konsumentköplag Bilaga 1

Särskilda lagregler om förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter vid köp av varor finns f. n. i konsumenlköplagen (1973:877), vilken trädde i krafl den 1 januari 1974.1 detta betänkande läggs fram förslag till en ny konsumentköplag. Förslaget ansluter i stora delar till del förslag till ny allmän köplag som f. n. utarbetas inom en nordisk arbetsgrupp pä grundval av bl. a. köplagsutredningens betänkande (SOU 1976:66) Köplag. Hänsyn har också tagits tiW innehållet i det förslag till konsumenlljänstlag som remitterades till lagrådet den 29 mars 1984. En redogörelse för utredningsarbetets uppläggning lämnas i avsnitt 1.2.

Den gällande konsumenlköplagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsumenlköplagen är också den allmänna köplagen tillämplig på konsumentköp. Bestämmelserna i denna lag är dispositiva, dvs. de tillämpas bara om inte parterna har kommit överens om något annat. Reglerna i konsumenlköplagen däremot är tvingande till konsumenternas förmän. Detta innebär att avtalsvillkor som begränsar de befogenheter lagen ger konsumenten är ogiltiga. Lagen garanterar härigenom konsumenterna ett minimiskydd.

Nuvarande system med två delvis parallella lagar som gäller förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Vi föreslär att lagreglerna om konsumentköp samlas i en frbtående komsumentköplag och atl den allmänna köplagen inte skall gälla sådana köp. För att inte konsumenlköplagen skall bli alltför omfattande och svåröverskådlig har vi emellertid avstått frän att där behandla vissa särskilda frågor som mera sällan får aktualitet vid konsumentköp. I den män sädana frågor uppkommer bör de kunna lösas genom alt reglerna för allmänna köp tillämpas analogt.

Även om konsumentköpen skall regleras i en särskild lag är det värdefullt om regleringen så nära som möjligt anknyter till vad som gäller om köp i allmänhet. Vi har därför som nämnt utformat vårt förslag i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som f. n. är under utarbetande. Eftersom detta arbete ännu inte är slutfört har vi fäll bygga på ett inom den nordiska arbetsgruppen upprättat preliminärt utkast till köplag. Vi räknar emellertid inte med att arbetsgruppens slutliga förslag skall i någon mera betydande mån avvika från detta utkast. Vi utgär ocksä från att den samordning med köplagsförslagel som vi av tidsskäl inte har kunnat fullfölja skall kunna komma lill stånd vid den fortsatta beredningen av vårt lagförslag.

Ett väsentligt syfte med en särskild konsumentköplag är att skydda
konsumenterna mot all säljarna genom kontraktsformulär och på annat
sätt betingar sig förmåner som oskäligt missgynnar köparen. För att detta
syfte skall tillgodoses föreslår vi alt reglerna i konsumenlköplagen i
princip skall vara tvingande lill konsumentens förmån. Pä några punkter
lämnas dock utrymme för avtal som awiker från lagen, även om ,

konsumenten därigenom får en mindre förmånlig ställning än lagen ger Prop. 1989/90: 89
honom. Bilaga 1

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för den föreslagna lagens huvudsakliga innehåll.

Lagen skall gälla köp mellan en säljare som är näringsidkare och en köpare som är konsument. Köpeobjektet skall vara lös egendom - enligt gängse köprältsliga terminologi betecknat gods. Detta innebär alt lagen får ett något vidare tiäämpningsonväde än gällande konsumentköplag, som är begränsad till köp av varor. Bl. a. kommer lagen all omfatta vissa husköp, t. ex. köp av hus på arrenderad mark och köp av monleringsfärdiga hus. Frågan om särskild lagreglering för sådana köp övervägs emellertid f. n. av 1983 års småhusköpsutredning.

I kkhel med den gällande konsumenlköplagen föreslås den nya lagen bli tillämplig även på köp med en privatperson som säljare, såvida köpel förmedlas för säljaren av en näringsidkare. Till skillnad från vad som nu gäller föresläs att den förmedlande näringsidkaren i sä fall skall vara ansvarig jämte säljaren för de förpliktelser som på grund av köpet åvilar denne. Konsumenten skall alltså alltid kunna vända sig till förmedlaren med sina krav i anledning av köpet.

Huvuddelen av lagens innehåll utgörs av regler om de skyldigheter som åvilar säljaren och de befogenheter som tillkommer köparen ifall säljaren åsidosätter sina förpliktelser.

Vid de flesta konsumentköp överlämnas godset till köparen i samband med att köpeavtalet träffas. För de fall då leverans skall ske senare innehåller lagförslaget vissa regler om tid och plats för avlämnandet.

Om inte annat får anses avtalat gäller atl köparen skall hämta godset hos säljaren. Till dess godset hämtas är det säljaren som slär faran, dvs. ha bär risken för att det kommer bort eker förstörs. Detta gäller även om köparen underlåter att hämta godset enligt vad som har överenskommits. 1 så fall är dock säljaren inte ansvarig för en försämring av godset som beror enbart pä dettas egen beskaffenhet.

Om parterna har kommit överens om all säljaren skall ordna med en transport av godset, anses detta enligt förslaget avlämnat först när det kommer fram. Denna regel, vilken awiker från vad som gäller om köp i allmänhet, medför bl. a. att säljaren får bära risken för eventuella skador och förluster under transporten. Det är också säljaren som har att svara för transportkostnaderna. Denna regel är dock inte tvingande. Parterna kan alltså komma överens om att köparen skall betala dessa kostnader.

Beträffande tidpunkten för leveransen gäller i första hand vad parterna har kommit överens om. Har någon bestämd tidpunkt inte avtalats -säljaren har t. ex. åtagit sig att leverera så snart godset är färdigt eller sä snart han har fält leverans från fabriken - gäller att godset skall avlämnas inom skälig tid. Köparen är alltså inte skyldig att finna sig i att leveransen dröjer längre än vad som är skäligt.

Om säljaren inte avlämnar godset i rätt tid och detta inte beror pä köparen, exempelvis på all denne inte har betalat vad han är skyldig.

föreligger etl dröjsmål med avlämnandet. Köparen kan i detta läge hålla Prop. 1989/90: 89

fast vid sitt krav på leverans, och säljaren är alltjämt leveransskyldig. Bilaga I

Detta gäller dock inte om del skulle vara omöjligt att leverera godset,

exempelvis därför att del har gått förlorat, eller leveransen skulle kräva

orimliga uppoffringar från säljarens sida. I awaktan på att säljaren

avlämnar godset får köparen hålla inne betalning som skulle erläggas vid

eller efter tidpunkten för avlämnadet. Om säljarens dröjsmål är av

väsentlig betydelse för köparen eller om säljaren inte levererar inom skälig

tid efter del alt köparen har krävt leverans har köparen rätt att häva

köpet. Beträffande gods som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för

köparens räkning gäller vissa inskränkningar i hävningsrätten. Vare sig

leveransen försenas eller helt uteblir kan köparen vidare ha rätt till

skadestånd av säljaren. Skadeståndsreglerna redovisas närmare längre

fram.

En fråga av central betydelse är vilka At-av köparen har rätt all ställa;? det sålda godset eller, med andra ord, hur detta skall vara beskaffat för atl inte vara att anse som felaktigt. Avgörande är härvid i första hand vad som får anses avtalat mellan parterna. Vi har övervägt om man i lagen bör ange vissa allmänna normer för bedömningen i fall dä avtalet inte ger särskild ledning men stannat för att inte föreslå några beslämmelser av detta slag. Däremot föreslår vi vissa specialregler, vilka delvis har motsvarigheter i gällande konsumentköplag och köplagsförslagel.

En sådan regel gäller gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Den omfattar dels gods som säljs i strid mol ett försäljningsförbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller mot ett annal försäljningsförbud som motiveras av säkerhetshänsyn dels annal gods som är så bristfälligt att dess användning medför allvarliga risker för liv och hälsa. Sådant gods skall alltid anses felaktigt, även om köparen haft godsets beskaffenhet klar för sig. En sådan regel är ägnad alt utmönstra farliga varor från konsumentmarknaden. Regeln motsvarar i huvudsak vad som redan nu gäller enligt konsumenlköplagen.

En annan regel föreskriver att godset skall vara åtföljt av erforderliga rru3nteringsföreskrifter, bruksanvbningar och skötselråd. Ett sådant krav torde få anses gälla redan nu, men nägon uttrycklig bestämmelse härom finns inte i gällande lag.

Förslaget innehåller vidare, liksom den gällande konsumenlköplagen, bestämmelser om säljarens ansvarför uppgifter som har lämnats om godset i samband med köpel eller marknadsföringen, t. ex. i annonser eller annan reklam. Ansvaret sträcker sig i vissa avseenden längre än enligt gällande lag. Det omfattar endast uppgifter som rör godsets egenskaper eller användning, inte exempelvis uppgifter om prisets förmånlighet. Om godset inte överensstämmer med lämnade uppgifter skall del anses felaktigt, såvida uppgiften kan antas ha inverkat på köpel. Detta gäller även om uppgiften har lämnats av någon annan än säljaren, under förutsättning att detta har skett som led i marknadsföringen av godset. Säljaren blir

sålunda ansvarig exempelvis för felaktigheter i tillverkarens reklam, om Prop. 1989/90:89
han inte gör konsumenten uppmärksam på felaktigheten. Bilaga 1

Även underlåtenhet frän säljarens sida att lämna information om godset kan medföra att detta blir att anse som felaktigt. Säljaren åläggs med andra ord en viss upplysningsplikt mot köparen. Har säljaren underlåtit att upplysa köparen om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning som han själv kände till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, skall godset sålunda anses felaktigt, såvida säljarens underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet.

Liksom gällande konsumentköplag innehåller lagförslaget en särskild bestämmelse som inskränker säljarens möjligheter all friskriva sig från ansvar för godsets beskaffenhet genom en allmän klausul om atl godset .säljs i befintligt skick eller liknande. Även om en sådan klausul har använts skall godset anses felaktigt, om del är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och övriga omständigheter har haft anledning alt förutsätta.

Vid köp av framför allt kapitalvaror av olika slag är det vanligt att säljaren lämnar en garanti för viss tid. Innebörden och räckvidden av sådana garantier är inte alltid klar. Konsumenterna uppfattar nog i regel garantin som en utfästelse atl godset skall vara fullt funktionsdugligt under hela garantitiden. I lagen föreslås nu en regel som slär fast att en tidsbegränsad garanti som har lämnats av säljaren eller av någon annan, t. ex. tillverkaren, för säljarens räkning skall anses ha denna innebörd. Om säljaren inte är beredd att ta etl sådant ansvar för alla detaljer eller alla egenskaper hos godset, får han se till alt garantin begränsas i enlighet härmed. Den föreslagna bestämmelsen innebär vidare att en awikelse från vad som har garanterats skall betraktas som ett fel i godset och alltså ge köparen alla de befogenheter som lagen ger honom i ett sådant fall. Garantin kan sålunda inte begränsas exempelvis till en rätt att få eventuella fel reparerade. Säljaren är dock inte ansvarig för en försämring av godset under garantitiden, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, felaktig behandling från köparen sida eller liknande.

Om godset är felaktigt stär enligt lagförslaget olika möjligheter köparen till buds. En nyhet i förhållande lill gällande lag är att köparen ges en rätt alt kräva att säljaren avhjälper felet. En motsvarande regel finns i köplagsförslagel. Säljaren är skyldig att tillmötesgå en sådan begäran, om inte detta skulle medföra oskäliga kostnader eller olägenheter för honom.

I praktiken är det redan nu mycket vanligt att säljaren eller någon annan, exempelvis tillverkaren, åtar sig att avhjälpa eventuella fel i sålt gods. De konsumentgarantier som förekommer tillförsäkrar regelmässigt garantigivaren en sådan befogenhet. Vi har funnit att detta system har fördelar av bl. a. ekonomisk art. Vi föreslår därför all säljaren ges befogenhet att avhjälpa fel och därigenom undgå andra påföljder på

grund av felet, även om konsumenten inte själv begär att få felet avhjälpt Prop. 1989/90:89
utan kräver exempelvis att fä häva köpel eller att få annat gods. Bilaga 1

Vare sig del är köparen eller säljaren som tar initiativ lill ett avhjälpande krävs all felet avhjälps inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Denne skall inte behöva finna sig i alt säljaren upprepade gånger lar tillbaka godset för atl reparera samma fel. Han kan få ta pä sig visst besvär i sammanhanget, exempelvis för att lämna in godset för reparation, men han skall ha rätt till ersättning för eventuella utlägg och inte vara skyldig atl betala något för reparationen.

Om felet är av väsentlig betydelse för köparen kan han, i stallet för all begära atl få felet avhjälpt, kräva att få godset utbytt, s. k. ondeverans. Säljaren har också rätt att företa omleverans i stället för att avhjälpa felet. Även här gäller att rättelsen skall ske inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Om varken felet avhjälps eller omleverans sker har köparen rätt att kräva en prisnedsättning som svarar mot felet eller ersättning för vad del kostar att avhjälpa detta i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög. Är felet av väsentlig betydelse för honom kan,han häva köpet, med vissa begränsningar för fall då godset har tillverkats eller anskaffats särskilt för hans räkning. Liksom vid säljarens dröjsmål kan köparen hälla inne betalningen rill säkerhet för sitt krav, och vidare kan han ha rätt lill skadestånd.

En förutsättning för att köparen skall få göra ett fel gäkande är att han har reklamerat. Reklamation skall ske inom skälig tid från del köparen märkt eller borde ha märkt felet. Alltför stränga krav i detta hänseende bör dock inte ställas på en köpare som är konsumenti.Det bör sålunda inte krävas alt han omgående efler köpet gör en noggrann genomgång av godset för att förvissa sig om att det är felfritt.

I gällande lag föreskrivs alt reklamation måste ha skett inom ell år från köpel. Vi föreslår, i överensstämmelse med köplagsförslagel, atl denna lid sträcks ut till två år. Det kan givetvis med en sådan regel inte undvikas att i enstaka fall köparen går miste om sin rätt atl göra ett fel gällande därför att felet kommer till synes först sedan mer än två år har förflutit: Vi har dock ansett att fördelarna med en klar regel överväger dessa ölägenheter. Ifall säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller felet, består i alt godset inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt skall dock bristande reklamation inte kunna åberopas mot köparen.

Ett dröjsmål med avlämnandet eller ett fel i godset kan välla köparen ekonomiska förluster av olika slag, vilka inte kompenseras genom en hävning av köpet eller andra påföljder av de slag som hittills har behandlats. Ersättning för sådana förluster kan utgå i form av skadestånd Den gällande allmänna köplagens disposiliva regler om skadestånd är ganska gynnsamma för köparen. De sätts emellertid i stor omfattning ur spel genom friskrivningsklausuler i avtalen, och konsumenlköplagen ger- f. n. ett ganska svagt skydd mot sådana klausuler. Vi föreslär att köparens ställning i skadeståndshänseende förstärks. Med hänsyn till bl. a. risken för

kostnadskrävande utredningar och svårlösta tvister har vi emellertid ansett Prop. 1989/90:89 att säljarna alltjämt bör kunna friskriva sig från skadeståndsansvar i viss Bilaga 1 omfattning.

Vårt förslag innebär att konsumenterna i första hand tillförsäkras en rätt till ersättning för sådana skador som typiskt sett blir en följd av säljarens kontraktsbrott och som köparen därför normalt inte kan undgå. En typ av sådan skada är den förlust som kan uppstå om priset pä godset har stigit efter köpet och köparen därför måste betala etl högre pris, om han efter en hävning av köpel skall skaffa sig annat likvärdigt gods genom s. k. läckningsköp. Hit hör vidare direkta utefter som köparen får, t. ex. för resor och transporter eller för hyra av en ersätlningsvara medan det köpta godset repareras, samt inkomstförlust som beror exempelvis på att köparen måste stanna hemma för atl ta emot en reparatör. När det gäller föriuster av nu nämnda slag skak skadeståndsreglerna vara tvingande och alltså inte medge friskrivning från säljarens sida.

Beträffande s. k. följdskador ger lagförslaget däremoi säljaren möjlighet att friskriva sig från skadeståndsansvar. Som exempel på en sådan skada kan nämnas alt köparen på grund av etl fel i en bil inte kan utnyttja redan betalda biljetter för en resa med bilfärja. Hit hör också sådant som att köparen går miste om avsett utbyte av sin semester därför att en segelbåt inte levereras i tid. Följdskadorna har i allmänhet samband med särskilda förhållanden på köparens sida och är därför svåra att förutse för säljaren. Det förhållandel alt friskrivningsklausuler i och för sig är tillåtna innebär inte att en sådan klausul alltid skall godtas. Klausulen kan av särskilda skäl vara atl betrakta som oskälig och därför sättas ål sidan med stöd av allmänna regler om oskäliga avtalsvillkor.

Säljarens skadeståndsansvar är inte betingat av all det har förekommit någon vårdslöshet på hans sida. Efter mönster av köplagsförslagel föreskrivs dock att säljaren gär fri från skadeståndsansvar, om dröjsmålet eller underlåtenheten att avlämna felfritt gods beror på ett oförutsett hinder utanför såväl hans egen som i förekommande fall hans underleverantörs kontroll, vars följder de varken har kunnat undvika eller övervinna.

Varken köplagens eller konsumentköplagens regler om skadestånd vid fel i godset är i dag i princip tillämpliga på s. k. produktskador. Härmed avses skador som godset orsakar på person eller annan egendom. I produktansvarskommitténs betänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II har föreslagits en lagstiftning om skadeståndsansvar för produklskador. Förslaget lägger i första hand ansvaret på godsets tillverkare eller importör. Det omfattar emellertid endast skador som drabbar person. Vi föreslår atl detta kompletteras med regler i konsumenlköplagen om skadestånd för produklskador som drabbar egendom.

Enligt vårt förslag skall konsumentköplagens bestämmelser om skadestånd på grund av fel i godset täcka också skador som det felaktiga godset orsakar på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av hans hushåll och är avsedd för enskilt ändamål. Ett typiskt

exempel är att ett klädesplagg färgar av sig i samband med tvätt. För Prop. 1989/90:89

produklskador som drabbar egendom blir alltså säljaren ansvarig mot Bilaga 1

konsumenten, men vi förutsätter att han i sin lur skall kunna föra

ansvaret tillbaka till tillverkaren eller importören, om del är fråga om ett

tillverkningsfel. Regeln föreslås bli tvingande och alltså inte möjliggöra

friskrivning. 1 stor omfattning torde ansvaret komma att täckas av

försäkring.

Den huvudsakliga skyldighet som åvilar köparen är att betala ;7me/. I regel framgår priset av parternas avtal. I lagförslaget upptas en särskild regel för det fall atl något bestämt pris inte får anses avtalat - säljaren har exempelvis förbehållit sig att debilera efter leveransdagens pris. Köparen skall dä betala vad som är skäligt med hänsyn bl. a. till vad som är gängse pris för sådant gods som köpet avser.

Om köparen inte betalar i rätt lid har säljaren i princip rätt att hålla inne godset. Vid väsentligt dröjsmål med betalningen eller om betalning dröjer utöver en av säljaren utsatt skälig tilläggstid får säljaren häva köpet. Om godset redan har kommit i köparens besittning får dock säljaren häva bara om han har förbehållit sig rätt lill detta, exempelvis genom ett återtagandeförbehåll vid avbetalningsköp, eller om köparen har avvisat godset. Efter det att köparen har betalat hela priset kan säljaren inte häva på grund av att betalningen var försenad. Enligt bestämmelser i räntelagen kan säljaren ha räll atl debitera köparen dröjsmålsränta. Vi föreslär att han vid hävning av köpet dessutom skall kunna kräva skadestånd för förlust på grund av hävningen.

När ett köpeavtal har slutits är parterna på ömse sidor skyldiga att fullgöra avtalet. Avtalet kan emellertid ha karaktären av ett öppet köp och köparen har då rätt att inom viss tid lämna tillbaka godset och fä igen betalningen. Det är numera vanligt att säljarna gär med på att återta såll gods även utan att öppet köp uttryckligen har avtalats. Vi har inte ansett oss böra föreslå några allmänna regler om en sådan återlämnings-rätt. Däremoi föreslår vi en bestämmelse som ger köparen rätt att avbeställa ett köp innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte kunna päfordra att få fullfölja leveransen, om köparen deklarerar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren ha rätt till viss ersättning av köparen vid dennes avbeställning. Ersättningen skall täcka säljarens särskilda kostnader för köpet och en del av den förlust som han gör genom avbeställningen. För att underlätta den ekonomiska uppgörelsen i händelse av en avbeställning ges i lagförslaget parterna möjlighet att på förhand avtala om ersättningens beräkning.

En grundläggande tanke i vårt lagförslag är att en konsument alltid skall kunna vända sig med sina anspråk i anledning av ett köp mot den som har såll godset till honom. Han skall inte av denne kunna hänvisas att i stället rikta sina anspråk mol någon annan. I vissa fall kan det emellertid vara omöjligt att få någon rättelse hos säljaren därför att denna är på obestånd eller har upphört med sin rörelse eller inte går att anträffa. För sådana situationer föreslår vi en regel som ger konsumenten rätt all rikta

Konsumentköpsutredningens lagförslag Prop. 1989/90:89

Bilaga 2 Förslag till Konsumentköplag

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag gäller köp av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål, om köparen är konsument och säljaren en näringsidkare som säljer godset i sin yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller även om säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, såvida köpel förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar näringsidkaren jämte säljaren för de skyldigheter som enligt lagen vilar på denne och meddelanden som enligt 18 eller 20 § skall lämnas till säljaren kan i stället lämnas till näringsidkaren.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

2§

Beställning av gods som skall tillverkas anses som köp, om inte beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Avtal om uppförande av en byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten anses dock aldrig som köp.

Etl avtal enligt vilket den som skall leverera gods även skall utföra arbete eller någon annan tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

3 §

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

4§

Har etl meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 16, 18, 20, 22 eller 41 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, fär köparen åberopa meddelandet, även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Motsvarande gäller ett sådant krav pä betalning från säljarens sida som avses i 34 och 35 §§.

Avlämnande

5 §

Godset skall hållas tillgängligt för avhämtning hos säljaren, om inte annal

får anses avtalat.

Godset är avlämnat när det har tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning eller på annal sätt har överlämnats till köparen.

6§ Prop. 1989/90:89

Om det inte får anses avtalat att godset skall avlämnas vid en bestämd Bilaga 2 lidpunkt eller utan uppskov, skall del avlämnas inom skälig tid.

Säljaren är inte skyldig att lämna ut godset förrän köparen betalar priset. Delta gäller dock inte vid kreditköp eller om köparen har fått anstånd med betalningen och inte heller i den mån köparen har rätt atl hålla inne betalningen enligt 29 §.

7 §

Säljaren svarar för kostnaderna för godset tills del är avlämnat, om inte

annal får anses avtalat.

Faran för godset

8§

Står köparen faran för godset, skall han betala prisei även om godset har

förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.

Faran för godset går över på köparen när godset avlämnas.

Har öppet köp avtalats och godset avlämnats, står köparen faran för godset tills det lämnas tillbaka.

Godsets beskaffenhet 9§

Godset skall med hänsyn till art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. Del skall vara åtföljt av de anvisningar som behövs för dess montering, användning och skötsel. Godset är felaktigt, om del awiker från vad som sägs i första stycket.

10 §

Godset är felaktigt, om det

1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller mot etl annat försäljningsförbud, som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga all den som använder godset drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av gods som inte är tillförlitligt frän säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfälligt att dess användning medför allvarlig fara för köparens eller någon annans liv eller hälsa.

11 §

Godset är även felaktigt,

1. om det inte överensstämmer med en uppgift om godsets egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller

2. om säljaren före köpel har underlåtit atl lämna upplysning om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning, som han kände

till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med Prop. 1989/90: 89 all bli upplyst om, samt underlåtenheten kan antas ha inverkat pä köpet. Bilaga 2

Vad som sägs i första stycket 1 gäller även en uppgift som säljaren eller nägon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av godset före köpel, om inte uppgiften har rättats i tid på ett tydligt sätt.

Godset är också felaktigt, om nägon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, vid marknadsföringen av godset har underlåtit all lämna information om godsets egenskaper eller användning, som han enligt 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, och denna underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet.

12 §

Har godset sålts i befintligt skick eller med ell liknande allmänt förbehåll, anses del trots detta felaktigt, om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till dess pris och övriga omständigheter har haft anledning all förutsätta. När begagnat gods säljs på auktion skall det anses såll i befintligt skick.

13 §

Godset skall vara felfritt när det avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot gods som hälls tillgängligt för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring, som inträder därefter och som beror enbart på godsets egen beskaffenhet.

Uppkommer en försämring av godset efter avlämnandet, skall fel anses föreligga, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

14 §

Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för godset eller en del därav eller för en egenskap hos godset, skall fel anses föreligga, om godset under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Detta gäller dock inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller på felaktig behandling eller något liknande förhållande på köparens sida.

Påföljder av dröjsmål med avlämnandet

15 §

Avlämnas inte godset eller avlämnas det för sent och beror delta inte pä köparen eller på etl förhållande på hans sida, får köparen enligt vad som sägs i 16-18 §§ kräva att godset avlämnas eker häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26 och 28 §§. Han får hålla inne betalningen enligt 29 §.

16 § Prop. 1989/90:89
Har godset inte avlämnats, får köparen kräva att det avlämnas. Säljaren Bilaga 2

är dock inte skyldig all avlämna godset så länge det föreligger etl hinder som han inte kan övervinna eller avlämnandet skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren avlämnar godset.

17 §

Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom. Detsamma gäller, om köparen har krävt avlämnande enligt 16 § men godset inte avlämnas inom en av köparen utsatt skälig tilläggstid eller, om nägon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det all kravet framställdes.

Har godset tillverkats efler köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så all säljaren inte har möjlighet atl pä rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpel endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

18 §

Har säljaren avlämnat godset men har detta skett för sent, får köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet endast om han inom skälig lid efter det han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han vill åberopa dröjsmålet.

Påföljder av fel i godset

19 §

Är godset felaktigt, får köparen enligt vad som sägs i 20-25 §§ kräva avhjälpande av felet, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26-28 §§. Han får hålla inne betalningen enligt 29 §.

20 §

Vill köparen åberopa att godset är felaktigt, skall han lämna säljaren meddelande om felet (reklamera). Reklamerar köparen inte inom skälig tid efter del alt han märkt eller borde ha märkt felet, fär han inte åberopa felet.

Har någon annan än säljaren åtagit sig all för dennes räkning avhjälpa fel i godset, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två år från del att han har mottagit godset, förlorar han rätten att åberopa fel i godset, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

21 §

Ulan hinder av vad som sägs i 20 § fär köparen åberopa fel i godset, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 §.

22 § Prop. 1989/90:89
Köparen får kräva att säljaren avhjälper felet, om det kan ske utan Bilaga 2

oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Är felet av väsentlig betydelse för köparen, får han i stället kräva omleverans.

Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig rid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

23 §

Även om köparen inte kräver det, får säljaren avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar genast erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

24 §

Om varken felet avhjälps eller omleverans sker enligt 22 eller 23 §, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet eller enligt vad som sägs i 25 § häva köpet.

I stället för prisavdrag fär köparen kräva ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög.

25 §

Köparen fär häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för honom. Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så atl säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om felet medför att hans syfte med köpet är väsentligen förfelat.

Säljarens skadeståndsskyldighet

26 §

Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål med avlämnandet eller genom atl godset är felaktigt, har han rätt till skadestånd av säljaren. Sädan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet eller underlåtenheten att avlämna felfritt gods beror pä ett hinder utanför säljarens kontroll, som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror dröjsmålet eller underlätenheten att avlämna felfritt gods pä nägon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet eller på säljarens leverantör eller nägon annan i tidigare säljled, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om ocksä den andre skulle vara fri enligt andra stycket.

27 §

Säljarens skadeståndsskyldighel enligt 26 § på grund av fel i godset omfattar även skada, som lill följd av felet uppkommer på annan

egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll Prop. 1989/90:89
och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål Bilaga 2

Lagen är inte tillämplig pä personskada.

28 §

Skadestånd pä grund av säljarens dröjsmål eller fel i godset omfattar ersättning för

1. utgifter och inkomstförlust som beror på dröjsmålet eller felet,

2. sådan prisskillnad som avses i andra stycket samt,

3. i fall som avses i 27 § första stycket, egendomens värde eller reparationskostnad och värdeminskning.

Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Har något läckningsköp inte gjorts och överstiger gängse pris för sådant gods som köpet avser vid tiden för hävningen priset enligt köpet, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.

Om inte annal har avtalats, omfattar skadeståndet även annan förlust till följd av dröjsmålet eller felet än sådan som avses i första och andra styckena.

Rätt att hålla inne betalningen

29 §

Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller pä grund av att godset är felaktigt och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter tiden för avlämnandet, fär köparen hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet.

Betalning av priset

30 §

Om bestämt pris inte får anses avtalat, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet saml omständigheterna i övrigt.

Om inte annat får anses avtalat, skall priset betalas vid anfordran, dock inte förrän godset häll köparen till hända.

Avbeställning

31 §

Intill dess godset avlämnas eller eljest hälls tillgängligt för köparen har denne rätt att avbeställa köpet.

32 §

Om köparen avbesläller köpet enligt 31 §, har säljaren rätt till ersättning för de särskilda kostnader han har haft för alt ingå och fullgöra avlalel, i den mån han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, samt för sina särskilda kostnader till följd av avbeställningen.

Säljaren har vidare rätt till ersättning för sin förlust i övrigt pä grund Prop. 1989/90: 89 av avbeställningen med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset Bilaga 2 för godset, lidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

33 §

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning (avbeställningsavgifl), om den är skälig med hänsyn lill vad som vid avbeställning normalt kan antas tillkomma en säljaren som ersättning enligt 32 §.

Påföljder av dröjsmål med betalningen

34 §

Betalar inte köparen priset i rätt tid och beror detta inte på säljaren eller på ett förhållande på hans sida, får säljaren kräva betalning eller enligt vad som sägs i 35-37 §§ häva köpet och kräva skadestånd. Han får hålla inne godset enligt 6 §,

35 §

Säljaren fär häva köpet, om köparens dröjsmål är väsentligt. Detsamma gäller, om säljaren har krävt betalning men köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid.

Har godset kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen awisar godset. Är priset i sin helhet betalt, får säljaren inte häva köpet.

36 §

Häver säljaren köpet och lider han skada genom köparens dröjsmål med betalningen, har han rätt till skadestånd av köparen. Sådan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller något annat liknande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Har avtal träffats om avbeställningsavgift enligt 33 §, får säljaren i stället för skadestånd kräva att köparen betalar denna avgift.

37 §

Skadestånd på grund av köparens dröjsmäl med betalningen omfattar ersättning för säljarens utgifter, förlorad vinst och annan förlust med anledning av dröjsmålet. Om köparen vid tiden för hävningen hade kunnat avbeställa köpet, fär skadeståndet dock inte överstiga den ersättning som säljaren skulle ha varit berättigad till vid en avbeställning. Skadestånd kan jämkas i den män det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen uppkommer i liknande fall och köparens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till omständigheterna i övrigt.

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89. Bilagedel

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans Prop. 1989/90:89

38 § Bilaga 2
Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet alt avlämna godset och
köparens skyldighet att betala priset.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parlen kräva att motparten lämnar tillbaka väd han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot rill den andre ger ifrån sig vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Kräver köparen omleverans, får han hälla inne vad han har tagit emot tills omleverans sker.

39 §

Om köpet hävs eller omleverans sker, skall köparen lämna ifrån sig den avkastning han hjir fått och betala skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset.

40 §

Köparen förlorar rätten all häva köpel eller kräva omleverans, om han inte kan lämna tillbaka godset väsentligen oförändrat och oförminskat. Första stycket gäller inte,

1. om godset hjir förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av något annat förhållande som inte beror på köparen, eller

2. om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd, som har varit nödvändig för all undersöka godset, eller till följd av alt det har använts av köparen för avsett bruk innan han insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel, som ger honom räll att häva köpet eller kräva omleverans.

Har godset försämrats eller minskat av annan anledning än som sägs i andra stycket, förlorar köparen inte rätten att häva köpel eller kräva omleverans, om kan ersätter säljaren för minskningen i godsets värde.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

41 §

Om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel i godset mot en näringsidkare i tidigare säljled.

Vad som sägs i första stycket gäker endast i den mån motsvarande anspräk på grund av felet hade kunna göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat godset från honom. Avtal som inskränker rätteii att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Sammanställning av remissyttrandena över konsu- Prop-1989/90:89 mentköpsutredningens betänkande (1984:25) Ny ''s konsumentköplag

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsrnannen, konsumentverket KO, allmänna reklamationsnämnden, juridiska fakultetsslyrelsen vid Uppsala universitet, 1983 ärs småhusköpsutredning(Jul983:03),produktåterkallelsekommittén (Fi 1982:6), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareför-bund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)- Familjeföretagen, Kooperativa förbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska handelskammareför-bundel, Sveriges grossislförbund, Näringslivets delegation för marknads-rätt, Svenska bankföreningen. Post- och kreditbanken. Svenska sparbanksföreningen, Bilindustriföreningen, Motorbranschens riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Sweboat-Båtbranschens riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Konsumentvägledarnas förening. Kooperativa konsumentgillesförbundet, Sveriges trähusfabrikers riksförbund och Svenska fondhandlareföreningen.

LO har till sitt remissvar fogat ett yttrande frän Handdsanslälldas förbund.

Svenska bankföreningen och PK-banken har avgivit ett gemensamt yttrande.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossislförbund, Svenska Handelskammarförbundet och Näringslivels delegation för marknadsrätt har lämnat ett gemensamt yttrande, vilket i det följande redovisas under rubriken vissaorganisationer inom näringslivet.

Yttranden har också kommit in från Sveriges pälshandlares riksförening och Kristianstads kommuns konsumentnämnd.

Konsumentpolitiska kommittén (Fi 1983:03), Centralorganisationen SACO/SR, Finansbolagens förening. Motorförarnas helnykterhetsförbund. Kungliga Automobilklubben, Sveriges hemkonsulenters förening. Husmodersförbundet Hem och Samhälle samt Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.

I del följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt.

Delegationen representerar med sitt yttrande även annonsörföreningen. Bil
industriföreningen, Dagligvaruleverantörers förbund. Direktförsäljningsföretagens
förening, SHIO-Familjeföretagen, Sweboat-Båtbranschens riksförbund. Svenska
bankföreningen. Svenska bokläggareföreningen. Svenska företagares riksförbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska petroleuminstituiet. Svenska
postordertöreningen,SvenskaSparbanksföreningen,Svenska lidningsutgivareföreningen,
Svenska tobaksbranschföreningen, Sveriges direktreklamförening, Sveriges fastighets
mäklarsamfund, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges marknadsförbund samt
Sveriges reklambyräförbund. Flera av dessa organisationer har dessutom avgivit
särskilda yttranden. 20

1 Allmänna synpunkter Prop. 1989/90:89

Bilaga 3

1.1 Hovrätten för Västra Sverige

Del innebär betydande svärigheter att på ett meningsfullt sätt besvara denna remiss. Förslaget lill civilrättslig köplag har ännu inte presenterats i sin slutliga utformning. Det utkast till lagtext, daterat 1983-09-15, som fogats till betänkandet och till vars systematik kommitténs lagförslag anpassats och vars formuleringar i viss utsträckning följts, är uppenbarligen inte den definitiva utgåvan. Det bör vidare beaktas att köplagsförslagels lösningar blir att anse som av lagstiftaren övervägda normallösningar, som parterna är fria att förändra i den riktning de överenskommer; m a o dispositiva regler som samhället tillhandahåller som en service åt medborgarna i den män dessa inte har begagnat sin avtalsfrihet Uk att själva utforma sina inbördes rättsförhållanden. Den hittillsvarande konsumenlköplagen innehåller tvingande rättsregler som avser att vara minimilösningar för alt skydda den som svagare ansedde konsumenten; sådana minimilösningar har erfarenhetsmässigt en tendens att samtidigt innebära maximilösningar. Den föreslagna konsumenlköplagen avser alt ibland öka nivån för konsumentens skydd i jämförelse med den nya köplagens normallösningar. Det är uppenbart all dessa tvingande lösningar och köplagens dispositiva lösningar måste slå i rimligt förhållande lill varandra. Att utan tillgång lill det slutliga köplagsförslagel tvingas la ställning till den lämpliga utformningen av tvingande skyddsregler känns som alt spänna kärran före hästen.

Den begagnade legala tekniken att göra en fristående konsumentköplag i stället för att inarbeta de tvingande lösningarna som delar av en enda köplag förefaller inte övertygande. Betänkandet erbjuder en ingående diskussion om detta problem (s. 89 ff). Därvid nämns bl a, att förslaget jämställer normalregler med minimiregler liksom man i Danmark och Norge "arbetar efter förutsättningen att köplagens normalregler pä viktiga punkter också kan tjäna som minimiregler vid konsumentköp" (s. 94). Denna viktiga synpunkt saknades vid det redan tidigare gjorda svenska ställningstagandet till valet av legal teknik (s. 92 överst). Den i Danmark och Norge följda linjen att konsumentköp skall regleras uttömmande i en enda köplag har här fåll ell tungt argument.

En gemensam lag skulle också betydligt underlätta en jämförelse mellan konsumentköp och övriga köp. Man slipper då att s. a. s. lägga två lagstiftningar ovanpå varandra för att registrera likheter och skillnader. Detta är viktigt inte minst därför all nyanseringen är sä långt driven. Etl exempel härpå är, all köplagsförslagel antas begränsa säljarens informationsskyldighet lill sådana förhållanden som han måste ha känt till, medan förslager till konsumentköplag (11 §) anser sig böra anknyta lill vad säljaren känt till eller bort ha känt till (s. 127). Bortsett från frågan om skillnaden i delta fall är sakligt motiverad, kan lämpligheten av en långtgående strävan efler millimeierräiivisa i och för sig ifrågasättas.

Det händer atl det svenska förslaget i förhållande lill del norska avstår Prop. 1989/90: 89 från en komplicerande nyansering just för atl tillgodose den nu antydda Bilaga 3 synpunkten, men råkar göra så just på en punkt där nyanseringen verkligen behövs. Exempel härpå är följande. Även vid distansköp skall konsumentgods anses avlämnat först då det överlämnas till köparen på bestämmelseorten. Det norska förslaget gör undantag för det fall atl köparen efter transporten är skyldig alt hämta godset på bestämmelseorten, då avlämnandet anses ske senast när denna skyldighet inträder. Den svenska kommittén har ansett att ingen särskild regel är påkallad för "denna ganska speciella situation" (s. 106). Med systemtransporternas och containeriseringens genomslag är transporter från terminal lill terminal i själva verket den vanligastesituationen. Utan det norska tillägget omöjliggör man den vanliga ensidiga awecklingen av transportavtalet i fall där mottagaren inte medverkar och hamnar därmed på tvärs med inarbetade kommersiella mönster.

Med stöd av dessa och andra iakttagelser vid läsningen kan man ställa frågan om en större nordisk enighet möjligen vore alt vinna genom att Sverige på ett flertal punkter närmade sig de norska lösningarna. Del är alltför tidigt all ha en bestämd mening om detta. Men när de slutliga texterna till förslagen föreligger borde det vara möjligt att pä varje avvikande punkt ställa frågan om skälen för den svenska avvikande lösningen väger så mycket tyngre att avvikelsen är värd sitt pris. Vid fortsatta departementsöverläggningar på grundval av de slutliga förslagen borde finnas möjligheter atl nå ett större mått av enhetliga lösningar. Den nordiska rätten om köp och försäljning av lös egendom är enhetligare i den hittillsvarande gemensamma nordiska lagstiftningen, en enhetlighet som inte bör överges utan övertygande skäl.

Nägon gång förekommer även att beskrivningen av den underliggande civilrätten inte är hell korrekt. Uttalandena om annonser, anbud och accept pä s. 122 stämmer inte med härskande åsikter. En annons saknar den konkreta inriktning på en person, som är nödvändig för etl anbud. Köparens beställning blir i själva verket anbudet, och om prisei awiker från det annonserade blir säljarens accept oren. Exemplet visar hur lätt tankegångar om konsumentskydd kan föra vilse vid användning av de grundläggande civilrättsliga reglerna.

Sammanfattningsvis ger betänkandet intryck av ett värdefullt och omsorgsfullt arbete. Men den slutliga utvärderingen måste anstå till dess den definitiva nya köplagtexten föreligger.

1.2 Stockholms tingsrätt

Den svenska köprätten är nu föremål för ett genomgripande lagstiftningsarbete. En ny allmän köplag, avsedd alt ersätta 1905 års lag, utarbetas inom ramen för nordiskt lagsliflningssamarbele. Till detta centrala område fogar sig som ett komplement den rättsliga regleringen av köp mellan näringsidkare och konsument, avsedd att stärka konsumentens ställning.

Vidare kan nämnas utredningar angående konsumenttjänster, småhus och Prop. 1989/90:89
produktansvar. Bilaga 3

Med detta omfattande lagstiftningsprogram - fördelat på ett flertal utredningar som slutför sina uppdrag vid skilda tidpunkter - föreligger givetvis risk för bristande överblick. En samordning av de olika delarna av reformarbetet är därför enligt tingsrättens mening nödvändig.

Den omständigheten att de olika förslagen inte erhållit slutlig utformning gör det svårt att ta ställning till förslaget till konsumentköplag. Till detta bidrar att motiven till köplagsförslagel inte varit tillgängliga för remissinstanserna.

Utredningens förslag ansluter i väsentliga delar till förslaget till allmän köplag såsom det förelåg i september 1983. Det skulle vara en väsentlig fördel om den allmänna köplagen erhöll sin slutliga form, innan en ny konsumentköplag antas, eftersom den senare är en särreglering. Enligt tingsrättens mening föreligger inte heller etl så trängande behov av ny konsumentköplag att den måste träda i kraft före en ny köplag.

Bestämmelserna i utredningens förslag är i princip av tvingande natur med möjlighet till avtalsfrihet på vissa angivna punkter. Lagförslaget är avsett all på ett i huvudsak uttömmande sätt reglera förhållandet mellan näringsidkare och konsument vid köp av varor, något som fått till följd att lagstiftningen blivit tämligen omfattande. Dock framhåller utredningen att vis.sa problem av mindre praktisk betydelse inte reglerats i lagförslaget utan att dessa får lösas med analog tillämpning av den allmänna köplagen.

Det sist anförda kan enligt tingsrätten ses som ytterligare ett argument för alt de båda lagarna bör samordnas tidsmässigt. Tingsrätten delar ej utredningens uppfattning atl en ny konsumentköplag kan införas ulan att slutresultatet av arbetet med den allmänna köplagen awaktas.

Utredningen har vall att samla de flesta bestämmelserna i en särskild konsumentköplag. Med denna teknik blir visserligen lagstiftningen omfångsrik, men mer överskådlig och lättillgänglig än nu gällande konsumentköplag. Tingsrätten anser utredningens tillvägagångssätt i detta hänseende lämpligt.

Mot bakgrund bl. a. av att bestämmelserna i allt väsentligt är av tvingande natur bör de, såsom också utredningen föreslär, intas i en särskild lag. Att låta lagstiftningsområdet ingå såsom en del i den allmänna köplagen - vilket tydliglvis avses skola ske i Norge och Danmark - bör enligt tingsrättens mening ej övervägas för Sveriges vidkommande.

Lagförslaget bör språkligt och redaktionellt överensstämma med kommande köplag och omarbetas utifrån del fortsatta arbetet med köplagen. Följande exempel kan ges. I utkast till köplag, daterat den 30 maj 1984, har man valt att ändra terminologin såvitt avser "gods" till "vara" och såvitt avser "fara" till "risk". Den paragraf som reglerar vem som står risken för att ett meddelande inte kommer fram till adressaten (motsvaras av 4 § i utredningens förslag) har placerats sist i köplagsförslagel. Vidare har den bestämmelse i köplagsförslagel, som har sin

motsvarighet i 6 § i utredningens förslag, ändrats så att hänvisningen till Prop. 1989/90: 89 bestämmelsen om köparens rätt att hålla inne betalningen pä grund av Bilaga 3 säljarens avtalsbrott fått utgå.

1.3 Kommerskollegium

Enligt kollegiets mening synes förslaget i stort kunna läggas till grund för lagstiftning. Kollegiet vill dock kommentera några av de förslag som läggs fram i utredningen.

1.4 Marknadsdomstolen

Belänkandet innehåller en grundlig genomgång av de civilrätlsliga frågorna i samband med konsumentköp. Marknadsdomstolen kan i huvudsak instämma i utredningens överväganden och förslag.

Marknadsdomstolen, delar utredningens uppfattning att reglerna om konsumentköp bör las upp i en särskild lag. Tkl de skäl som i betänkandet (s. 91) anförs för detta kan läggas att informaiion om lagen blir lättare att sprida till allmänheten. Utredningen har på ett förtjänstfukl sätt beaktat behovet av samordning med de planerade konsumenttjänsl-och köplagarna. Marknadsdomstolen vill dock ytterligare framhålla vikten av att språkbruk och terminologi dels samordnas så långt det går, dels utformas med särskild hänsyn till konsumenterna.

Utöver det anförda vill marknadsdomstolen endast anföra vissa synpunkter i anslutning till särskilda paragrafer i lagförslaget.

1.5 Näringsfrihetsombudsmannen

Betänkandet innehåller förslag till reviderad och utbyggd konsumentköplag. Förslaget har enligt NOs mening fåll en stort sett väl avvägd utformning. NO igodtar t ex förslaget lill allmän uppläggning av lagen, som innebär, att den, fristående frän den allmänna köplagen, skall reglera alla i praktiken förekommande problem vid konsumentköp. Endast för det fall konsumenlköplagen saknar bestämmelse i viss fråga skall den allmänna köplagen kunna aktualiseras genom analog tillämpning.

1.6 Konsumentverket/KO

Lagregler om konsumentköp rör situationer som de flesta av oss ställs inför dagligen. Betydelsen av dessa bestämmelser inses lätt när man studerar storleken av de belopp hushållen varje år spenderar på inköp av varor av olika slag. De ekonomiska följdverkningarna av misslyckade köp kan drabba det enskilda hushållet hårt. Reglerna måste därför utformas med starkt hänsynslagande till konsumenternas intressen. Regler av detta slagär dock av ringa värde om konsumenten inte förmår atl göra dem gällande därför atl de t ex är svära att förslå eller besvärliga att överskåda. Bestämmelserna måste därför utformas så all de blir begripliga för så många konsumenter som möjligt.

Nu gällande regler för konsumentköp kan inte anses uppfylla dessa krav. Prop. 1989/90:89 Orsaken är grundläggande brister i regelsystemets konstruktion. Systemet Bilaga 3 består f. n. av tre kategorier regler av varierande räckvidd och dignitet. I den allmänna kOplagen finns dispositiva "normalregler". Dessa gäller i den mån inget annat är avtalat. Därutöver ges konsumenten i den nu gällande konsumentköplagen vissa minimirättigheter i avseenden som har ansetts vara av särskild betydelse för konsumenten. Dessa regler är tvingande lill konsumentens förmän. Dessutom innehåller ofta de standardkontrakl som förekommer i många branscher ytterligare bestämmelser som awiker från den allmänna köplagen.

Del är uppenbart atl konsumenterna i allmänhet har stora svårigheter all överblicka ett sä komplicerat regelsystem. All i ett enskilt fall avgöra vilken regel som skall tillämpas blir för en lekman näst intill omöjligt. Regelsystemet kan därför inte sägas uppfylla kraven på överskådlighet och begriplighet.

Utformningen av regelsystemet har även gjort det svårare att ingripa mot avtalsvillkor i standardkontrakt som är oskäliga mol konsumenten. Enligt förarbetena till lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) skall bedömningen av ett avtalsvillkors skälighet ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följa av gällande dispositiva rättsregler, främst då allmänna köplagens beslämmelser (se närmare prop. 1971:15 s. 71). Konsumentombudsmannen (KO) påpekade i remissyttrandet över köplagsulredninges förslag till konsumentköplag (SOU 1972:28 Konsumentköplag), att det på goda grunder kunde antas att tillämpningen av avtalsvklkorslagen skulle försväras om man införde tvingande minimiregler som höll en standard märkbart "under" den allmänna köplagens, sett från köparens synpunkt. KO anförde vidare; "När det gäller utformningen av standardkontrakl torde man nämligen på säljarsidan vara benägen att söka sig till det minimum som kan ha uppställts. Det lorde i flertalet fall vara utomordentligt svårt för KO atl med framgång hävda att ett villkor som överensstämmer med en tvingande minimiregel är otillbörligt pä den grunden att det fräntager köparen befogenheter han har enligt den allmänna köplagens regler. Det kan med andra ord bli praktiskt taget ogörligt att upprätthålla den allmänna köplagens relativt högt ställda krav."

I Konsumentverkets remissyttrande över Konsumenttjänstutredningens betänkande (SOU 1979:36 Konsumenttjänstlag) framhöllsatt KO:s farhågor att de tvingande reglerna i konsumenlköplagen skulle fungera som ell tak för möjligheterna att öka konsumenternas rättigheter har besannats. Verket konstaterade vidare atl det vid förhandligar enligt avlalsvillkorslagen inte sällan har varit svart att nå fram till villkor som ger konsumenterna enbättre ställning än konsumentköplagen, t ex ifråga om rätt till skadestånd.

Konsumentköpsutredningens förslag innebär väsentliga förbättringar på denna punkt. Utredningen föreslår att lagreglerna om konsumentköp

samlas i en fristående konsumentköplag och att den allmänna köplagen Prop. 1989/90:89 inte skall gälla sådana köp. En sådan förändring innebär att regelsystemet Bilaga 3 blir lättare att förstå och alt överblicka. En annan fördel med utredningens förslag till lagstiftning är att det är utformat i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som f. n. är under utarbetande. Konsumentköplagen kan därigenom väntas komma att i allmänhet överensstämma med den allmänna köplagen. Denna samordning innebär att näringsidkarna slipper tillämpa två olikartade komplex av regler, ett mot konsumenterna och ett annal mot avtalsparter som är näringsidkare. Detta i sin tur bör öka lagens genomslagskraft.

Inledande synpunkter på lagförslaget

Utredningens förslag till lagstiftning utgör i stort en rimlig avvägning mellan konsumentens och näringsidkarens intressen. Förslaget är enligt Konsumentverkets mening väl lämpat atl läggas till grund för lagstiftning.

Konsumentverket vill inledningsvis betona att lagen måste bedömas som en del av ell större konsumentskyddande system. Till följd av lagens tvingande karaktär har en del av de föreslagna bestämmelserna anpassats till branscher i vilka särskilda problem och förhållanden gör det svårt att fullt ut tillgodose konsumenternas intressen. Det går kanske i många fall inte all undvika detta vid lagstiftning. Verket ser dock som sin uppgift att i förhandlingar med branschorganisationer och företag i branscher där det är motiverat med en högre skyddsnivå för konsumenten än vad som kommer att följa av lagen, söka åstadkomma standardvillkor som ger konsumenterna en starkare ställning än vad lagen gör.

För all den föreslagna lagen skall kunna användas i alla de skiftande situationer som faller inom tillämpningsområdet har bestämmelserna i många fall givits en mycket generell utformning. Därmed lämnas utrymme för bedömningar som i det enskilda fallet leder till rimliga och väl awägda resultat. Som exempel kan nämnas stadganden i vilka del krävs att något sker inom skälig tid, t. ex. reklamation av en felaktig vara. Vidare förekommer bl. a. regler om ersättning med skäliga belopp etc. Bestämmelser av denna karaktär kan dock vara svåra att tillämpa i det praktiska livet. De ger inte mycket hjälp till en konsument eller näringsidkare som söker ledning i frågan hur de skall uppträda i en viss situation. För att närmare fastställa lagens innebörd krävs ett studium både av lagens förarbeten och av rättspraxis. Del är visserligen möjligt atl näringsidkare som dagligen ställs inför problem av detta slag i längden kommer att förvärva en viss kunskap om vad lagen innebär. För konsumenterna är tagens obestämda avfattning dock alltid ell problem.

Konsumentköpsutredningen har i såväl sina allmänna överväganden som i specialmotiveringen gjort vissa uttalanden till ledning för tolkningen av bestämmelserna. Del är dock Konsumentverkets intryck atl dessa uttalanden i många fall är allmänt hållna och inte ger myckel ledning. Verket hade gärna sett alt bestämmelserna konkretiserats genom flera exempel som belyser vad som skall anses vara skäligt i vanliga situationer.

Konkretiseringar kan också leda till en bättre styrning av rättsiillämp- Prop. 1989/90:89 ningen. Detta innebär en minskad risk för atl bestämmelserna i praktiken Bilaga 3 kommer att leda till en alltför låg skyddsnivå för konsumenterna.

Samordning med andra regelsystem

Utredningen har sökt anpassa lagförslaget till vad som enligt det förslag till konsumenttjänsriag, som remitterats till lagrådet, skall gälla beträffande konsumenttjänster. En sådan samordning är en naturlig följd av all de båda lagförslagen berör närliggande områden och alt avgränsningen mellan konsumentköp och konsumenttjänster ofta är svår att göra. Ibland ingår konsumenten avtal om köp av egendom samtidigt med eller i nära anslutning lill avtal om tjänst. I andra fall träffar han ett avtal med samme näringsidkare om både köp och tjänst. En samordning mellan reglerna för konsumentköp och konsumenttjänster är mol denna bakgrund nödvändig. Även om del vore värdefullt om reglerna också trädde i kraft vid samma lidpunkt, bör detta dock inte föranleda att man avvaktar ytterligare med atl införa konsumenttjänstlagen.

Utredningens förslag till konsumentköplag ansluter i mänga stycken lill det utkast till förslag om ny allmän köplag, som utarbetats inom en nordisk arbetsgrupp. Som här anförts tidigare är detta en fördel. Det skulle av pedagogiska skäl vara värdefullt om de båda lagarna trädde i kraft vid samma tidpunkt. Som framgår av betänkandet har dock arbetet med den allmänna köplagen drabbats av förseningar. Med hänsyn till all den allmänna köplagen inte kommer att bli Ukämplig vid konsumentköp och lill betydelsen av en snar förstärkning av konsumentens rättsskydd på köpområdel, förordar Konsumentverket att lagstiftningen om konsumentköp genomförs så snart del är möjligt och utan all förslaget till allmän köplag avvaktas.

En lagstiftning rörande konsumenters förvärv av nybyggda småhus frän näringsidkare utreds av 1983 års småhusköpsutredning. Konsumentverket finner del inte heller vara motiverat all avvakta resultatet av denna utrednings arbete innan en ny konsumentköplag kan träda i kraft.

1.7 Allmänna reklamationsnämnden

Betänkandet handlar om frågor som är av central betydelse för verksamheten vid Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Nämnden torde sålunda vara den instans till vilken de flesta tillämpningstvisterna på konsumenträttens område kanaliseras. Det är glädjande att utredningen under sill arbete på olika säll har tagit del av ARN:s erfarenheter.

Utredningen har pä ett förtjänstfullt sätt diskuterat och analyserat de skilda problem som uppställer sig. Betänkandet utgör otvivelaktigt en god grund för en reformerad lagstiftning på området. Enligt nämndens mening är utredningens överväganden och slutsatser i allt väsentligt väl awägda.

Vissa problem följer dessvärre av att reformarbetet pä det konsument- Prop. 1989/90:89 rättsliga och köprältsliga området av olika anledningar har måst bedrivas Bilaga 3 parallellt och i en tidsmässigt kanske något "bakvänd" ordning. Detta har naturligtvis försvårat samordningen mellan de olika reformprojekten. Trots utredningens ambitioner alt beakta lösningarsom förordas för t. ex. konsumenttjänsterna och den allmänna köprällen har det ibland blivit sä atl likartade frågor har lösts på skilda säll. Som ell exempel kan pekas på atl utredningen föreslår etl strikt skadeståndsansvar för säljaren medan förslaget till konsumenlljänstlag bygger på presumtionsansvarets princip. En viss oenhetlighet i redaktionellt avseende mellan de olika förslagen har av förklarliga skäl inte heller kunnat undvikas. Det är ägnat all göra lagstiftningen svåröverskådlig.

De nyss berörda olägenheterna bör dock inte överdrivas. Skillnaderna i systematiskt hänseende torde sålunda knappast behöva medföra så stora svårigheter vid rättstillämpningen. Däremot är det väsentligt atl de sakliga lösningarna så långt möjligt är desamma. Gränsdragningarna mellan konsumentköp och konsumenttjänster är inte alllid självklar, och del är angeläget att valet av rättsfigur i ett visst fall inte onödigtvis får stora konsekvenser för bedömningen i sak.

Vad som har sagts här gäller i motsvarande mån förhållandet mellan konsumentköp och köp som faller under den allmänna köplagen. ARN utgår från att samordningsfrågorna ägnas en fortsatt ingående uppmärksamhet under departementsberedningen av förslaget. Med tanke på atl konsumenttjänstlagen inte avses träda i krafl förrän år 1986 torde det finnas praktiska möjligheter att göra ändringar däri för alt fä till stånd kongruens med de regler som är lämpliga för konsumentköpen.

Den nuvarande konsumenlköplagen kom till för atl ge konsumenten ett grundskydd när han köper varor från en näringsidkare. Köparen skall vid konsumenlköp alltid ha de befogenheter som tillerkänns honomenligt konsumentköplagen. Lagen innehåller inte nägon fullständig reglering av alla frågor som kan uppkomma vid konsumentköp. Om ett köp har ingåtts utan särskilda villkor kan således den allmänna köplagens regler tilämpas. I vissa avseenden är dessa förmånligare för konsumenten än konsumentköplagens regler. Del har under de tio år som konsumentköplagen varit i kraft visat sig att detta system är svåröverskådligt. Förhållandet mellan köplagen och konsumenlköplagen är komplicerat l.o.m. för den som i sitt arbete har all syssla med sådana spörsmål. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att det är svårt för de avtalsslutande parterna alt veta vilka regler som skall tillämpas. Särskilt vad det gäller konsumentköp måste klara och enkla regler eftersträvas. Det kan dessutom tilläggas all de tänkta minimireglerna i konsumenlköplagen ofta kommit atl bli normalregler i slandardvillkor. Mol bakgrund av detta finner reklamalionsnämnden del angelägel alt en ny ordning skapas. Del förslag som utredningen lämnar om en lill stor del tvingande konsumentköplag avsedd all täcka de flesta situationer vid konsumenlköp finner

ARN därför välgrundat. ARN tillstyrker också att reglerna återfinns i en Prop. 1989/90: 89
särskild lag. Bilaga 3

1.8 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

För närvarande regleras köp dels i 1905 års köplag, dels i 1973 års konsumentköplag. Regeringen har den 29 mars 1984 remitterat ett förslag till konsumenttjänstlag till lagrådet, och ett departementsförslag om ny köplag väntas bli färdigställt denna höst och sänt på allmän remiss. Det framlagda förslaget till konsumentköplag innebär att konsumenlköpen i princip uttömmande regleras i den nya konsumentköplagen, medan köplagen endast behöver anlitas för analog rättstillämpning i frågor som mera sällan blir aktuella vid konsumenlköp och därför förbigås i konsumentköplagen. Medan köplagen fortfarande skall vara dispositiv, blir nästan alla beslämmelser i konsumentköplagen tvingande. Ofta kommer dessa regler att överensstämma med köplagens regler för köp i allmänhet.

De sakligt centrala frågorna i förslaget till konsumentköplag är dels huruvida konsumentköpen skall brytas ut från köplagen lill en fristående reglering, dels huruvida höjningen av skyddsnivån i förslaget jämfört med nuvarande konsumentköplag bör tillstyrkas med hänsyn till de effekter del nya förslaget kan antas få på prisnivån för konsumentvaror och detaljisternas möjlighet att återföra det ökade ansvaret lill tidigare led.

Fakultetsstyrelsen tillslyrker alt konsumentköpen bryts ut till enseparat reglering. Den nuvarande ordningen, där friskrivningar måste göras i två olika avseenden för all köplagens felbegrepp och delar av dess påföljdssystem skall bli åsidosatta, är mycket svårtillgänglig för andra än specialister. Fakultetsstyrelsen finner också att utredningen träffat rätt i avvägningen mellan å ena sidan sådana frågor som är av betydelse för konsumenter och bör regleras i konsumentköplagen och å andra sidan frågor som bör lämnas utanför för att lagen ej skall bli alltför detaljerad och omfattande.

Etl betydelsefullt problem för utredningen har varit att avgöra i vilken utsträckning den nya konsumentköplagens regler skall vara tvingande. I viss mån kan en tvingande reglering hindra lösningar som i andra avseenden vore fördelaktiga för konsumenterna, och den kan ibland också motverka schablonlösningar som av utrednings- och handläggningsskäl skulle vara önskvärda. I allt väsentligt synes utredningen ha klarat även denna balansgång, men fakultetsstyrelsen återkommer i det följande till några sådana problemställningar.

Förslaget till konsumentköplag innebär en väsentlig höjning av skyddsnivån för konsumenterna. I förslaget åläggs näringsidkarna en omfattande upplysningsplikt angående fel i godset, alla lidsbestämda garantier görs lill s. k. funktionsgarantier, preskriptionstiden för talan å fel förlängs till två år, konsumenterna ges rätt att kräva avhjälpande av fel även om någon sädan utfästelse inte givits, näringsidkarna hindras att la ut transportkostnader och självrisk i samband med avhjälpande av fel, fömtsätlningarna för skadestånd vidgas och fler poster skall ersättas bl.a.

produktskador på egendom, näringsidkare som förmedlat köpet får ell Prop. 1989/90:89 ansvar enligt konsumenlköplagen och konsumenterna får rätt att i vissa Bilaga 3 fak föra talan mot bakre led vid fel, för all nämna de viktigaste förändringarna. Från näringslivets sida har genom särskilda yttranden i betänkandet invänts att utredningen inte har gjorl några kostnadsanalyser och att det inte ligger i konsumenternas intresse att prisnivån på grund av nu nämnda reformer pressas upp. - Fakultetsslyrelsen utgår från alt ett genomförande av förslaget kommer att påverka priserna. Generellt sett är delta emellertid ingen bärkraftig invändning mol förslaget. Naturligtvis vill alla köpare av konsumentvaror ha en sä låg prisnivå som möjligt, men det gäller att la ställning lill om denna låga prisnivå skall skapas genom alt de konsumenter som har otur och får försenade eller dåliga varor (måndagsexemplar) skall bekosta denna låga prisnivå genom att inte få tillräcklig rättelse. Styrelsen finner att dessa risker i huvudsak bör slås ut på alla köpare. Exempelvis bör de seglare som får en en fullgod bål levererad bidra till kompensationen av den som fär sin semester förstörd genom att hans nya båt havererar omedelbart efter leveransen. Vad som nu sagts hindrar inte att reglerna om ersättning bör ålägga konsumenterna att anstränga sig att begränsa sina skador. Utredningen har ocksä beaktat denna aspekt.

Sammanfattningsvis finner styrelsen att betänkandet är myckel väl genomarbetat och att förslagen i och för sig är ägnade att läggas lill grund för lagstiftning. Ett särskilt problem är emellertid hur den nya konsumentköplagen skall samordnas med reformen av den allmänna köplagen och genomförandet av den nya konsumenttjänstlagen. Tidsmässigt hade det varit önskvärt att etl motsvarande förslag lill ny köplag redan förelåg, eftersom konsumentköplagutredningen pä åtskilliga punkter vill ha en överensstämmande reglering mellan dessa lagar och dä den allmänna köplagen skall (analogt) supplera konsumentköplagen. Samtidigt måste även samordningsbehoven med konsumenlljänsllagen beaktas. I många fall är del likartade problem som behandlas, där mindre olikheter mellan köp och tjänster inte motiverar någon skild reglering (jfr fakultetsstyrelsens remissyttrande över SOU 1979:36). Från denna synpunkt är det bra att konsumentköpsutredningen lagt fram sitt förslag sä tidigt att lagrådet och departementet har möjlighet att beakta förslaget, innan en proposition rörande konsumenttjänster läggs fram för riksdagen. För alt en annan möjlighet, än att anpassa konsumentköplagen till konsumenttjänstlagen, skall stå öppen, bör således ingen proposition rörande konsumenttjänster läggas fram, förrän remissbehandlingen av konsument-köplagsförslaget är avslutat och departementet kunnat ta del av synpunkterna. I så fall lorde det också bli möjligt att beakta den slutprodukt som den nordiska arbetsgruppen kommer fram till rörande köplagen. Tillräcklig anledning att fördröja både konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen, ifall det slutliga genomförandel av den nya köplagen drar ut på tiden i flera år, synes emellertid inte föreligga, men vissa

förslag i konsumentköplagen behöver nog anstå tills den nya köplagen Prop. 1989/90:89
genomförs (se nedan). Bilaga 3

Fakultetsstyrelsen övergår nu till atl behandla de särskilda lagförslagen. I den mån annat inte sägs tillstyrks dessa.

1.9 1983 års småhusköpsutredning

Förslaget till ny konsumentköplag har utformats i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som är under utarbetande. Konsumentköpsutredningen har också tagit hänsyn till det arbete som pågått inom jusliliedepartemenlel med att bereda konsumenlljänstutredningens förslag till konsumenlljänstlag. De grundläggande synsätten bakom särskilt förslagen till ny konsumentköplag och konsumenttjänstlag är likartade. Dessa förslag är också uppbyggda påett likartat sätt.

Vi har funnit att förslaget till konsumenlljänstlag har kunnat tjäna som utgångspunkt för vårt arbete med regler rörande förvärv av nya småhus. Allmänt sett får alltså förslaget till ny konsumentköplag, mot den ovan angivna bakgrunden, anses väl förenligt med vårt kommande förslag.

När det gäller den närmareutformningen av reglerna i förslaget lill ny konsumentköplag pågår inom utredningen arbete rörande motsvarande frågor när del gäller förvärv av nya småhus. Del vore därför att föregripa vårt kommande betänkande om vi nu närmare uttalade oss om de enskilda reglerna i förslaget till konsumentköplag. Vi har dock inget alt invända mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Vi vill slutligen nämna all vi f. n. arbetar med sikte på att avge ett delbetänkande, som främst kommer att behandla frågan om skydd för konsumenter som förvärvar nya hus från en näringsidkare. Enligt det utkast till lag som vi f. n. har kommer en ny lag pä området atl gälla

1. förvärv av fast egendom som är bebyggd med ett nytt bostadshus avsett för en eller två familjer (permanenthus och fritidshus)

2. förvärv av sådant nytt bostadshus som inte utgör fast egendom och

3. åtagande (entreprenadavtal) att helt eller delvis låta utföra det arbete som behövs för att uppföra ett sådant nytt bostadshus som anges ovan.

De problem som rör förvärv av äldre bostadshus tas inte upp i delbetänkandet.

Hur gränsdragningen mellan konsumenlköplagen, konsumenttjänstlagen och den lag vi arbetar med bör göras i alla detaljer kan knappast med säkerhet överblickas innan vi har slutfört arbetet med värt delbetänkande. Vi vill dock ifrågasätta om det är lämpligt atl låta konsumentköplag-stiftningen utvidgas till att omfatta köp av nya byggnader på ofri grund, om senare sådana köp kommer att täckas av den lagstiftning vi f. n. arbetar med.

1.10 Produktåterkallelsekommittén

Produktåterkallelsekommittén (PÅK) har enligt sina direktiv (Dir 1982:60) att - som ett komplement till gällande lagstiftning om produktsäkerhet -överväga frågan om en lagstiftning för alt möjliggöra återkallelse av

farliga varor. Begreppet återkallelse har därvid använts för all läcka ell Prop. 1989/90:89 vitt fält av åtgärder. I direktiven anges all man dit vanligen hänför etl Bilaga 3 författningsreglerat förfarande av innebörd att en myndighet kan ålägga en näringsidkare all erbjuda sig att ta tillbaka farliga varor som han sålt eller all rätta till säkerhetsbrister i dessa. Ett annat exempel som nämns är all näringsidkaren åläggs alt gå ul med informaiion om hur köparna skall undvika vissa faror. Det anges i direktiven också alt särskilda överväganden bör ägnas åt tjänstesektorn.

En lagstiftning uppbyggd efter sådana linjer får uppenbarligen principiellt en näringsrättslig-marknadsrättslig karaktär. Del blir fråga om regler av påbudslyp direkt inriktade på att ge direktiv för myndigheters och näringsidkares handlande, regler som har nära anknytning lill bestämmelserna om produktsäkerhet i 4 § marknadsföringslagen (MFL). Den föreslagna konsumentköplagen är däremoi en rent civilrältslig lagstiftning som ger regler för förhållandet mellan enskilda parter, en näringsidkare och en konsument, vid vissa köp av lös egendom. Det rör sig emellertid här om regler som i princip skall vara tvingande till konsumentens förmån. Flera av dessa regler har till syfte att skydda konsumenter mot gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Det är alltså ett syfte av delvis samina slag som del som skulle bära upp en återkallelsereglering. Mellan de båda regelområdena måste uppenbarligen förekomma ett nära samspel och en växelverkan. För PÅK är det av stort intresse attförsöka belysa dessa förhållanden.

1.11 Landsorganisationen i Sverige (LO)

De ekonomiska följderna av misslyckade köp drabbar konsumenter mycket påtagligt. Därför är det av stor vikt att bättre än hittills reglera detta i lag. LO är således positiv till förbättringarna som föreslås på detta omräde.

I övrigl godtar LO förslagen och anser att de bör träda i kraft snarast möjligt.

1.12 Handelsanställdas förbund

Huvuddelen av lagens innehåll utgörs av regler om de skyldigheter som åvilar säljaren och de befogenheter som tillkommer köparen ifall säljaren åsidosätter sina förpliktelser. Handdsanslälldas förbund anser att reglerna är väl awägda i huvudsak. Dock vill vi fästa LOs uppmärksamhet på att förbundets medlemmar till stor del består av människor som uppträder som säljarens ombud, dvs affärsansläkda.

När det gäller täckningsköp och ersättning för produklskador menar vi att personalen måste ges kunskap om innebörden av delta så att rutiner för handläggning av reklamationer kan ske tillfredsställande på försäljningsställena.

Förbundet menar alt det är av vital betydelse för lagens efterlevnad att ombuden ges information om lagens skyldigheter och rättigheter.

När det gäller t. ex. förslaget om informationsplikt där säljarens ansvar Prop. 1989/90:89 utökas, menar vi att det inte är självklart all information ges till säljarens Bilaga 3 ombud. För att undvika onödiga konflikter mellan konsumenter och säljare krävs att ombuden delges lagens innehåll.

I övrigl har förbundet inget att anmärka ulan tillstyrker de förändringar förslaget innebär.

1.13 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Förslaget till ny konsumentköplag innebär en förstärkning av konsumenternas rättsliga ställning. En väsentlig fördel är all den föreslagna konsumentköplagen i motsats till den nuvarande är fristående frän den akmänna köplagen. Den senare skulle alltså inte längre gälla konsumenlköp. För den enskilde konsumenten gör detta alt lagstiftningen blir lättare att överblicka.

Förslaget till ny konsumentköplag är utformat i nära anslutning till det förslag till ny köplag som för närvarande utarbetas. Del bör enligt TCOs mening vara möjligt att införa en ny konsumentköplag, i huvudsak i enlighet med förslaget, utan all awakta en ny allmän köplag.

Lagförslaget reglerar för konsumenterna viktiga frågor som formerna för avlämnande, när faran för godset övergår till köparen, när köparen kan kräva hävning eller omleverans och inte minst säljarens ansvar vid dröjsmål eller fel i godset. I samtliga dessa avseenden skulle konsumenternas rättsliga ställning stärkas om förslaget genomförs.

1.14 Sveriges Advokatsamfund

Styrelsen finner förslaget väl avvägt och lämpat all ligga till grund för lagstiftning. Styrelsen vill dock framhålla följande.

Styrelsen delar utredningens uppfattning att konsumentköpreglerna bör ha sin plats i en särskild konsumentköplag. Av mänga skäl är det emellertid angelägel alt denna så långt som möjligt är redaktionellt samstämd med den allmänna köplagen och all bestämmelser i konsumentköplagen awiker frän motsvarande bestämmelser i den allmänna köplagen endast i den utsträckning som är sakligt motiverad. Det bör alltid vara lätt att konstatera i vilka avseenden konsumentköpreglerna, sådana de framgär av lag, awiker frän motsvarande regler i den allmänna köplagen. Ytterligare är det, med hänsyn till det stora antal förelag som har att anpassa sig till konsumentköplagens regler, angelägel att konsumentköplagen inte ändras oftare än nödvändigt, och det gäller både innehållsmässigt och redigeringsmässigt. Det nu framlagda förslaget innebär i flera avseenden en förbättring av nu gällande konsumentköplag. Det är emellertid inte sä angelägel att få genomfört en ändrad konsumentköplagstiftning alt man för den skull bör först genomföra en ny konsumentköplag och därefter ändra den för att anpassa den till en ny eller omarbetad köplag eller behålla den i oförändrat skick trots att den inte helt är anpassad till en ny köplag. Om inte förslag till ny eller omarbetad

3 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 89. Bilagedel

köplag och ny konsumentköplag kan framläggas samtidigt bör beslut om Prop. 1989/90: 89
ny konsumentköplag anstå tills köplagsreformen genomförts. Bilaga 3

Även om de föreslagna reglerna allmänt sett förefaller vara väl awägda bör, inte minst i konsumenternas intresse, stor vikt fästas vid de påpekanden som gjorts från näringslivsförelrädarna i deras särskilda yttranden av innehåll att de föreslagna skyddsreglerna ibland kan bli så kostsamma för konsumenlkollektivet att de verkar till konsumenternas nackdel.

1.15 Sveriges Domareförbund

Föreliggande förslag till konsumentköplag är resultatet av ett utredningsarbete som påbörjades i slutet av 1970-talel. Parallellt därmed har pågäll och pågår en bearbetning av det förslag till ny köplag som lades fram av köplagsutredningen (SOU 1976:66).

Det kan konstateras atl två ytterst betydelsefulla områden inom förmögenhetsrätten befinner sig i omvandling. Eftersom utredningsarbetet beträffande en ny köplag ännu ej slutförts kan något säkert ställningstagande inte göras hur en ny köplag kommer att harmoniera med föreliggande förslag till konsumentköplag. Förbundet anser att vissa fördelar står att vinna om förslaget kan beredas samtidigt med en ny köplag, beträffande vilken utredningsarbetet inom en snar framtid synes kunna avslutas. Förbundet ställer sig därför avvisande till att en ny konsumentlag skulle träda i krafl så snart som möjligt. Del nära samband som finns mellan ifrågavarande lagar gör att också översynsarbetet av köplagen bör awaktas.

Ett annat skäl för att låta ikraftträdandet något anstå är att man, om möjligt, bör ha en likartad lagstiftningsteknik inom Norden. Som framgär i betänkandet (sid. 89 f) finns olika uppfattningar bland de nordiska länderna om lämpligheten av att sammanföra regler om konsumentköp i en särskild lag. Danmark och Norge förordar att särregler om konsumenlköp införs i de allmänna köplagarna. Kan enighet uppnäs mellan de nordiska länderna i detta avseende anser förbundet flera fördelar finns att vinna också därmed.

I förevarande fall förordar utredningen alt bestämmelser om konsumentköp samlas i en fristående lag, vilket överensstämmer med gällande ordning. Till skillnad mot 1973 års lag i ämnet har ytterligare ett antal köprältsliga frågor införts i lagen med bl.a. förebilder från den nuvarande köplagen. Förbundet har ingen erinran mot den valda lösningen, men vill dock varna för att lagstiftaren - med hänsyn till det indisposiliva elementet i konsumentköplagen - i detalj söker reglera förhållandena mellan säljare och köpare. I stället bör överlåtas lill parterna atl med stöd av handelsbruk m. m. bestämma och utveckla rättsförhållandena dem emellan. Rättstvister i mindre frekventa situationer bör därför - såsom utredningen anfört - lösas med tillämpning av allmänna köpregler.

Utredningen berör på sid. 91 frågan hur den allmänna köplagens regler skall tillämpas om den särskilda lagen saknar regel. Normall skall analog

tillämpning ske, men sådan tillämpning skall inte komma ifråga i fall där Prop. 1989/90:89 köplagsregeln har ansetts inte skola gälla vid konsumentköp. Ett exempel Bilaga 3 på fall då analogi skall vara utesluten är den vikliga regeln i 6 § nuvarande köplag om bundenhet av räkning, som enligt förslaget till ny köplag skall gälla alltid (sid. 201). Förbundet anser all en lagstiftningsmetod, där valet mellan analogi och icke analogi skall göras enbart med ledning av motivuttalanden, leder till missförstånd och oklarheter. Ett klart uttalande i lagtexten är önskvärt.

1.16 Vissa organisationer inom näringslivet

Konsumenters skydd vid varuköp

Vid en lagstiftning om skydd för konsumenters köp av produkter är det enligt vår uppfattning angeläget att man utgår från vad som är ett lämpligt avvägt skydd för konsumenter i gemen i situationer och vid avtalskomplex som inte är alltför sällsynta.Om man däremoi inriktar intresset på vad som kan komma att inträffa i undantagsfall skärps kraven på näringsidkarens prestation långt utöver vad som ligger i den vanliga konsumentens intresse. Detta innebär i sin tur - på olika plan - ökade kostnader, vilka ytterst kommer att drabba konsumenterna själva.

Varje reglering, som siktar lill ell ökat konsumentskydd, tenderar att kostnadsmässigt belasta konsumentkollektivet. Kostnadernas storlek är dock oftast mycket svåra att uppskatta på förhand. Detta beror på atl de ligger på olika plan och kan vara direkta eller indirekta. Vidare är det myckel svårt att isolera effekten av en viss regeländring i konsumenlköps-sammanhang, eftersom en mängd andra ändringar samtidigt tillkommer på samma område. Mot bakgrund av att nära nog varje förstärkning av konsumentskyddet kostar pengar bör det emellertid vara angeläget att man allmänt tillägnar sig ett cost/benefit- tänkande. Också här bör genomsnillskonsumentens behov vara vägledande.

Behovet av ett enkelt och lätthanterligt regelsystem är särskilt påtagligt ifråga om köp av konsumentprodukter, som i regel är varor som produceras och säljs i stora serier. Näringsidkare, som tillhandahåller produkter till konsumenterna, har ofta ett mycket stort antal kundkontakter varje dag. Ett invecklat och svårhanterligt regelsystem kommer att kräva betydande resursinsatser frän näringsidkarnas sida och leda lill byråkrati. Man riskerar också långvariga och onödiga tvistesituationer mellan säljare och köpare. Ett enkelt och lätthanterligt regelsystem, där det klart anges vilka rättigheter och skyldigheter köparna har måste vara ett starkt konsumentintresse.

En lagstiftning om produkter som spänner från de enklaste artiklar, spik, tvål etc, till komplicerade och tekniska produkter -1, ex. bilar och hus - mäste utformas så atl den låter sig tikämpas på etl smidigt sätt i de många och skiftande förhållanden under vilka den praktiska hanteringen av lagreglerna kommer att äga rum. Mot denna bakgrund finns del anledning att överväga om inte i större utsträckning lagens regler bör vara

dispositiva. Ett generellt tvingande regelsystem återspeglar nämligen ett Prop. 1989/90:89
statiskt synsätt, som pä sikt kan göra mera skada än nytta. Bilaga 3

Ökad flexibilitet är inte liktydigt med ett försämrat konsumentskydd. Tvärtom gör ett mera flexibelt system det möjligt atl skapa regler som är anpassade efter varan och köparnas speciella behov just beträffande denna. Av betydelse i detta sammanhang är också att det redan finns effektiva lagregler som tar sikte på atl undanröja oskäliga villkor. Enligt motiven till dessa lagar skall den dispositiva regleringen vara utgångspunkt för domstolarnas bedömning.

Till detta kommer konkurrensens positiva effekter för konsumenterna. Den hårda konkurrensen på konsumentvarumarknaden i Sverige kommer även den att i praktiken ge konsumenten långtgående fördelar, även utan någon tvingande lagstiftning. I vårt yttrande över förslaget (SOU 1979:36) till konsumenlljänstlag har vi närmare utvecklat flera av de principiella synpunkter som tagits upp här ovan. Vi ber all få hänvisa till avsnitt 1 i yttrandet (här bilagl).

Utredningens betänkande

Utredningens förslag om att reglera konsumentköpen i en närmast komplett lag hälsas med tillfredsställelse, även om man i viss - men mycket begränsad - utsträckning också i forlsäiiningen blir hänvisad till analogier från köplagen.

Vid en bedömning utifrån de tidigare anförda allmänna synpunkterna på en konsumentköplagstiftning menar vi dock att utredningens förslag har vissa grundläggande brister. Utredningen har visat en benägenhet att välja schablonlösningar baserade på teoretiska eller principiella resonemang. I alltför ringa grad har hänsyn tagits till situationer som är praktiska och vanliga vid konsumentköp. På flera punkter skulle det ha varit ändamålsenligt att utredningen försökt göra en analys av konsumenternas behov av en viss reglering.

Den metod som nära nog genomgående valts av utredningen är att göra köplagsförslagels dispositiva normalregler till tvingande minimiregler. Härigenom har t. ex. ifråga om skadeståndsansvaret skapats en regelnivå, som knappast torde vara i den vanlige konsumentens intresse och som dessutom varken är praktiskt lätthanterlig eller välfärdsekonomiskt försvarbar.

Oaktat atl några exakta siffror inte kan presenteras vill vi hävda, atl kostnaderna för konsumentköp kommer all inte oväsentligt öka om konsumentköptagsförslaget genomförs. Förutom ökade ansvarsåligganden medför nämligen förslaget en omfattande administrativ belastning för företagen.

Bilagan här utesluten

Den tvingande regleringen på en hög nivå ger heller inte utrymme för Prop. 1989/90: 89 den flexibilitet som tidigare efterlysts med tanke pä de artskilda produkter Bilaga 3 som faller under lagens tillämpningsområde.

I några fall har utredningen introducerat nya principer på köpområdet som knappast torde svara mot ett dokumenterat behov hos konsumenterna. Vi tänker här bl. a. på avbeställningsrätten.

Sammanfattningsvis menar vi all utredningen skulle ha åstadkommit ett mera lätthanterligt, praktiskt förankrat och balanserat förslag om man allmänt sett valt en lägre konsumentskyddsnivå. Utredningen borde ha varit mera öppen för att införa dispositiva regler och alt lita till konkurrensens förmåga all driva fram avtalsmodeller som ger konsumenterna en förbättrad ställning. Vi menar att utredningen inte heller tillräckligt beaktat den inneboende dynamiken i avtalsvillkorslagstiftningen liksom möjligheterna alt genom branschförhandlingar med konsumentverket åstadkomma ändamålsenliga avtalsvillkor. Det är vår bestämda uppfattning att en lösning efter sådana linjer på sikt främjar konsumenternas intressen mera än del mera statiska lösningsalternativ som utredningens förslag representerar.

Samordningen mellan lagstiftningen om konsumentköp, konsumenttjänster och en ny allmän köplag

Utredningen har oförskyllt hamnat i en situation, där man funnit sig böra ta hänsyn till dels ett tidsmässigt längre framskridet förslag om konsumenttjänster, dels ett ännu på ulredningsstadiet befintligt arbete på ny allmän köplag.

Trots atl förslaget till allmän köplag ännu inte föreligger, har konsu-mentköplagsförslaget utsänts på remiss. Enligt vår bestämda mening hade man inom jusliliedepartemenlel bon awakta med konsumentköplags-remissen till dess förslaget om allmän köplag hunnit färdigstäkas. En samtidig remiss av de två förslagen är en förutsättning för en allsidig bedömning av båda förslagen. Den valda hanteringen av reformarbetet beträffande lagstiftningen pä detta centrala och synnerligen viktiga rättsområde är svårförståelig och beklaglig.

Med hänsyn till dessa förhållanden vill vi understryka alt vi i detta remissvar endast kan uttala oss om de föreslagna reglernas lämplighet i ell snävt rättsligt perspektiv och mol bakgrund av motivuttalandena i betänkandet.

Eftersom köplagsförslagel kan komma vissa föreslagna lösningar att framstå i nytt ljus och då den slutliga bedömningen av vissa frågor förutsätter tillgäng till köplagsförslagel med motiv förbehåller vi oss rätten att återkomma beträffande konsumentköpsförslaget i samband med remissen av förslaget om allmän köplag. Trots det framskridna stadium i vilket förslaget till lagstiftning om konsumenttjänster befinner sig vill vi ånyo upprepa vår i olika sammanhang gjorda hemställan om att den slutliga behandlingen av köp- och Ijänstelagstiftningarna samordnas. Även småhusköpskommilléns arbete måste beaktas i sammanhanget. Detta är

det enda sätt varpå i praktiken man kan tillgodose del självklara kravet Prop. 1989/90:89
om harmoni mellan lagstiftningarna. Bilaga 3

Sammanfattning

Allmänt bör en lag om konsumentköp vara inriktad på genomsnittskonsumentens behov. Kostnaderna till följd av lagstiftningen kommer därigenom att ligga på en rimlig nivå, samtidigt som den vanliga konsumentens skyddsinlressen blir tillgodosedda.

Därutöver mäste en konsumentköplag tillhandahälla ett enkelt och lätthanterligt regelsystem. Det är här fråga om produkter som produceras och säljs i stora serier. Näringsidkare som säljer till konsument har följaktligen ell stort antal kundkontakter varje dag. Alla parter är därför betjänta av bestämmelser som är enkla att tillämpa och som är anpassade till den praktiska verkligheten.

En tag som gäller för konsumentköp, vilket kan avse både enkla och synnerligen komplicerade produkter, måste också lämna utrymme för flexibla och produktrelaterade lösningar.

Sett utifrån dessa allmänna krav på en lagstiftning om konsumentköp menar vi att utredningens förslag lider av grundläggande brister. Särskilt beklagligt är att förslaget inte är ägnat alt skapa ett praktiskt regelsystem, som är enkelt att tillämpa för konsumenter och näringsidkare.

Utredningen skulle ha åstadkommit ett mera lätthanterligt praktiskt förankrat ,och balanserat förslag om man allmänt sett valt en lägre skyddsnivå. Utredningen borde ha varit mera öppen för att införa dispositiva regler och att lila till konkurrensens förmåga all driva fram avtalsmodeller som ger konsumenterna en förbättrad ställning. Utredningen har inte heller tillräckligt beaktat den inneboende dynamiken i avtalsvillkorslagstiftningen liksom möjligheterna att genom branschförhandlingar med konsumentverket åstadkomma ändamålsenliga avtalsvillkor.

Ifråga om förslagets enskildheter har vi främst riklat kritik mot felreglernas utformning beträffande krav på förpackning och anvisningar, ansvaret för marknadsföringsuppgifter av annan än säljaren, tolkningen av tidsbestämda garantier, preskriptionstidens förlängning, avhjälpnings-reglerna, näringsidkarens skadeståndsskyldighet samt konsumentens generella rätt till avbeställning.

Slutligen har vi riktat uppmärksamheten pä all det nu pågår ett flertal lagstifiningsprojekt på köp- och konsumenträllens områden som har ett nära samband med varandra. Det är nödvändigt atl lagstiftningarna samordnas och att slutbehandlingen av dessa ärenden så långt möjligt drivs parallellt inom departementet.

1.17 Sveriges köpmannaförbund

Förslaget lill ny Konsumentköplag innebär atl man i stor utsträckning gör del allmänna köplagsförslagels dispositiva regler till tvingande minimiregler för konsumentköpens del. Det allmänna köplagsförslagel föreligger

än så länge endast i utkast och saknar lagtekniska motiv. Delta innebär Prop. 1989/90:89 att det är svårt att ta direkt ställning till innebörden och följderna av Bilaga 3 konsumentköpsutredningens framlagda förslag. Nägon närmare analys av de konsekvenser som det innebär att göra disposiliva regler lill tvingande har icke gjorts.

Vissa regler bör vara tvingande till konsumentens fördel. Större utrymme borde dock ges i utredningens förslag till frivilliga överenskommelser mellan konsument och detaljist, vilket även gagnar konsumentintresset.

De skyddsregler som föreslagits i utredningens betänkande är ofta myckel komplicerade till sin natur vilket administrativt kommer att medföra en belastning på företagen i kostnadshänseende och som kan komma all verka fördyrande på konsumenlledet. Detta har icke beaktats i utredningens förslag. Någonanalys av de kostnadsökningar som konsumentköplagens tvingande regler totalt sett innebär är inte genomförd.

Konsumentköplagen bör också till sitt huvudsakliga syfte vara till gagn för den genomsnittlige konsumenten. Ett flertal regler i utredningens förslag är emellertid avpassade för extrema förhållanden och kan på grund därav ge upphov till onödiga och kostnadskrävande utredningar frän såväl köparens som säljarens sida. Detta kan icke vara lämpligt.

Del bör också beaktas att förslaget lill konsumentköplag till uteslutande del är tvingande till konsumentens förmån. Säljaren å sin sida har att i första hand tillämpa den allmänna köplag som för närvarande är gällande. Den allmänna köplagen är dock dispositiv vilket ofta leder till att avtalsvillkoren mellan leverantören och köpmannen blir mindre långtgående än de regler som kommer alt gälla mellan köpmannen och konsumenten. Det är därför synnerligen viktigt all detaljislledel får möjlighet atl återföra de krav som konsumenten med stöd av konsumenlköplagen kan komma att ställa på detaljisten. Enligt förbundet är det rimligt att ansvaret för kostnaden i konsumentledet slutligen belastar det led i distributionen ur vilket ansvaret härrör. Om sä icke blir fallet kommer de tvingande reglerna i konsumentköplagen att medföra kostnadsökningar för konsumentkollektivet.

Lagen om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare har trätt ikraft 1 juli 1984. Det är ännu för tidigt att bedöma vilka verkningar lagen kan få för detaljister och servicegivare. Förbundet sätter tilltro till lagens anda och vill framhålla att dess tillämpning måste medföra en rättvis fördelning utav kostnadsansvaret för t. ex. felaktiga produkter som distribuerats och försäljs inom detaljistledet. Härvid hänvisas särskilt lill det yttrande som avgivils av de sakkunniga Bergström och Holm.

Ur konsumentskyddssynpunkt är del också angeläget atl rättsförhållandet mellan näringsidkarna är lösta på ett tillfredsställande säll. En reklamation i konsumenlledet påverkas troligen utav detaljistens möjligheter att återföra kravet. Det är därför ytterst angeläget all en

rimlig balans uppnås mellan de olika grupper som för varan fram till Prop. 1989/90:89
konsumenten. Bilaga 3

1.18 SHIO-Familjeföretagen

SHIO-familjeföretagen har i detta ärende nära samrått med näringslivets övriga organisationer och inte minsl Sveriges Köpmannaförbund, med vilken organisation SHIO-Familjeföretagen har etl utvecklat samarbete då bägge organisationers medlemmar till helt övervägande del beslår av småföretag. Vi ansluter oss därfönill de remissyttrande som lämnats av dels Köpmannaförbundet, dels Näringslivets delegation för marknadsrätt med flera. (SHIO-Familjeföretagen är också ansluten till denna delegation.) De bägge remissyttranden kompletterar varandra.

Vi hänvisar ocksä till det särskilda yttrandet lill utredningsförslaget från de sakkunniga Holm och Bergström, den senare nominerad av SHIO-Familjeföretagen.

Vi vill särskilt understryka vad Köpmannaförbundet anfört som allmänna synpunkter. Där betonas att förslaget Ull konsumentköplag är uteslutande tvingande lill konsumentens förmån. Säljaren å sin sida har att i första hand tillämpa den allmänna köplagen som dock är disposiliv, vilket ofta leder lill atl avtalsvillkoren mellan leverantören och köpmannen blir mindre långtgående än de regler som kommer att gälla mellan köpmannen och konsumenten. Det är därför synnerligen viktigt att detaljist-ledet får möjlighet att återföra de krav som konsumenten med stöd av konsumentköplagen kan komma att ställa på detaljisten. Det naturliga är att ansvaret för kostnaden i konsumenlledet slutligen belastar det led i distributionen ur vilket ansvaret härrör. Annars kommer de tvingande reglerna i konsumentköplagen atl medföra kostnadsökningar för konsumenlkollektivet som helhet.

Vidare betonas i Köpmannaförbundets yttrande att det är angeläget ur konsumenlskyddssynpunkt atl rättsförhållandet mellan näringsidkarna är lösta på etl tillfredsställande säll. En reklamation i konsumenlledet påverkas troligen av detaljistens möjligheter att återföra kraven. Det är därför ytterst angelägel alt en rimlig balans uppnås mellan de olika grupper som för varan fram till konsumenten.

Beträffande utredningsförslaget anser vi sammanfattningsvis att detta lider av vissa brister. Förslaget är inte ägnat att skapa ett praktiskt regelsystem som är enkelt att tillämpa för konsumenter och näringsidkare. Utredningen skulle åstadkommit ell mera lätthanterligt praktiskt förankrat och balanserat förslag. Utredningen borde ha varit mera öppen för att införa dispositiva regler och att lita till konkurrensens förmåga att driva fram avtalsmodeller som ger konsumenten en förbättrad ställning.

I fråga om förslagets enskildheter har vi i likhet med övriga näringslivsorganisationer främst riktat kritik mot felreglernas utformning beträffande krav på förpackning och anvisningar, ansvaret för marknadsföringsuppgifier av annan än säljaren, tolkningen av tidsbestämda garantier,

preskriptionstidens förlängning, avhjälpningsreglerna, näringsidkarnas Prop. 1989/90:89 skadeståndsskyldighet samt konsumentens generella rätt till avbeställning. Bilaga 3

Slutligen vill vi också rikta uppmärksamheten på att det nu pägär ett flertal lagstifiningsprojekt på köp- och konsumenträttens område som har ett nära samband med varandra. Det är nödvändigt att lagstiftningarna samordnas och atl slutbehandlingen av dessa ärenden så långt möjligt drivs parallellt inom departementet. Exempelvis måste förslaget till allmän köplag föreligga innan definitiv ställning kan las till en konsumentköplag. Även beträffande produktansvaret bör pägäende lagstiftningsarbete awaktas. Hänsyn måste vidare las till utvecklingen inom området för avtalsvillkor mellan näringsidkare, där den nya lagen från 1 juli 1984 har skapat nya förutsättningar.

1.19 Kooperativa förbundet (KF)

I detta slutbetänkande föreslår utredningen, atl de civilrättsliga reglerna om konsumentköp av lös egendom i princip samlas i en fristående konsumentköplag. Förslaget tillgodoser härigenomett önskemål, som KF framfört i ett flertal remissyttranden alltsedan förslaget till den gällande konsumentköplagen lades fram 1972. KF välkomnar därför naturligtvis förslaget. Härutöver vill KF tillägga att utredningen på ett berömvärt sätt tillgodosett, att förslaget är ,samordnat med befintliga förslag till allmän köplag och konsumenlljänstlag.

KF tillstyrker sålunda förslagets form. Detta gäller även huvuddelen av innehållet i de enskilda bestämmelserna i förslaget. Beträffande nägra av dessa finns det emellertid anledning att framföra vissa synpunkter.

Avslutningsvis vill KF framhålla (i likhet med utredningens majorket), att den nya Konsumentköplagens genomförande inte bör fördröjas av kvarstående arbete på den allmänna köplagen. Av allt att döma tycks visserligen resultatet av den nordiska köplagsgruppens arbete med allmänna köplagar vara i det närmaste fullbordat. Men erfarenheterna hitintills av förseningarna härmed ger anledning att betona, att önskemål om rättsteknisk perfektion inte behöver tas till intäkt för ytterligare fördröjning av det nu föreliggande förslagets genomförande. Del är enligt KFs mening ifråga om de enskilda transaktionerna mellan näringsidkare-och konsument som det är mest angelägel med en rättslig balans, och delta bör särskilt beaktas under en konjunkturperiod när andra konsumenlpoliliska aktiviteter av resursskäl hålls tillbaka.

1.20 Lantbrukamas riksförbund (LRF)

LRF tillstyrker i och för sig all lagreglerna om konsumentköp samlas i en fristående konsumentköplag och att den allmänna köplagen alltså inte skall gälla sådana köp. Dock anser LRF atl resultatet av det pågående nordiska gemensamma arbetet med en ny allmän köplag bör awaktas och en samordning ske innan en ny konsumentköplag i Sverige antages. LRF anser all den allmänna köplagen och konsumenlköplagen bör antagas och

träda i kraft samtidigt. LRF har även en del invändningar i skilda Prop. 1989/90:89
sakfrågor varom mera nedan. Bilaga 3

1.21 Finansbolagens förening

Den föreslagna konsumentköplagen synes ha endast begränsad tillämpning på finansbolagens verksamhetsomräde Föreningen har, från de utgångspunkter föreningen har alt beakta, inget atl invända mol lagförslaget.

1.22 Bilindustriföreningen

Bilindustriföreningen instämmer i det särskilda yttrande som lämnats av de sakkunniga i konsumentköpsutredningen, Lennart Wiberg och Lars Lindahl. Vi hänvisar också till de remissyttranden som lämnats av Sveriges Industriförbund och Motorbranschens Riksförbund (MRF). Därutöver vill vi särskilt framhålla följande.

Innan konsumentpolitiska reformer genomförs, bör konsumenternas önskemål och behov noggrant utredas. Analyser bör göras, hur en viss konsumentpolitisk åtgärd påverkar priset på produkten. Kostnads-/nylto-analyser bör göras så långt som möjligt. Vi saknar dessa moment i konsumentköpsutredningens betänkande.

Den nya konsumentköplagen medför ökade priser/kostnader för flertalet konsumenter, eftersom de får vara med och betala de ökade kostnader som producenter och säljare kommer att drabbas av om förslaget genomförs. I dagens ekonomiska läge, där inflationsbekämpningen ges högsta prioritet, är det inte rimligt att införa ny fördyrande konsumentlagstiftning.

1.23 Motormännens riksförbund (M)

Avslutningsvis vill M poänglera atl ju mer ansvar som ålägges näringsidkare som säljer i sin yrkesmässiga verksamhet desto mer ökar risken för s. k. oseriös handel. M hävdar därför atl del är på sin plats att, i likhet med vad som gäller inom resebyråbranschen, ålägga näringsidkare inom bilbranschen skyldighet att genom försäkring eller på annat sätt ställa garantier för att köparen i praktiken erhåller vad han enligt domstol eller Allmänna Reklamationsnämnden ansetts berättigad till.

1.24 Sveriges villaägareförbund

Se avsnitt 2.20.

1.25. Båtbranschens riksförbund

Efler att ha fått möjlighet atl ta del av Näringslivets Delegation för Marknadsrätt med flera organisationers yttrande, finner vi att vi kan ansluta oss till de där anförda synpunkterna.

Vi vill, för båtbranschens räkning, särskilt framhålla viklen av att de i Prop. 1989/90: 89 organisationernas yttrande framförda synpunkterna vad gäller förmedling. Bilaga 3 funktionsgaranti och avbestailningsrätt beaktas.

1.26 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Inledningsvis vill riksförbundet ifrågasätta värdet av och brådskan med att lägga fram en utredning som i centrala delar vilar på en annan, ännu icke presenterad utredning - köplagsutredningen, särskilt som departementet informerat om alt köplagsutredningen kan väntas redan den 15 december 1984. Det är svårt all uttala sig med någon bestämdhet innan "huvudförslaget" lagts fram. Som utredningen ocksä framhållit, är det väsentligt att del blir så stor överensstämmelse som möjligt mekan en allmän köplag och en konsumentköplag. Ingen av de nya särregler som föresläs för konsumentköp förefaller tillräckligt angelägen för att motivera denna brådska. Med denna grundinställning vill riksförbundet kommentera några delar av förslaget särskilt.

1.27 Folksam

Utredningen föreslär alt alla lagregler som rör konsumentköp nu samlas i en ny konsumentköplag. Lagförslaget har enkgt vår mening fält en i allt väsentligt välawägd utformning.

Del är i och för sig lämpligt att den fortsatta beredningen av lagförslaget samordnas med det kommande förslaget till ny allmän köplag, som för närvarande bereds i nordiskt samarbete, så att onödiga olikheter mellan lagförslagen kan undvikas. Eftersom konsumentköplagförslaget innefattar en rad betydelsefulla förstärkningar av konsumentens rättigheter är det ändå lämpligt all ny lagstiftning genomförs så snart som möjligt. Det torde därför inte vara nödvändigt alt awakta slutresultatet av arbetet med den allmänna köplagen om detta skulle komma atl dra ut på tiden.

1.28 Konsumentvägledarnas förening

Vi finner förslaget bra genom att lagreglerna om konsumenlköp samlas i en fristående konsumentköplag, och genom att den allmänna köplagen inte skall gälla sådana köp. Det kommer att underlätta för alla, som önskar, att sätta sig in i vilka regler som gäller konsumentköp och säkerställa en enhetligare bedömning i rädgivningsarbetet om konsumenters rättigheter och skyldigheter.

Att reglerna, förutom på några få punkter, skall vara tvingande till konsumenternas förmån tror vi på litet längre sikt kommer att verka i en förenklande riktning vid tillämpningen av lagen och påskynda tvistlösandet. Vid tvist bör konsumenten ges tolkningsföreträde.

Något som talar emot möjligheterna att lösa tvister i större utsträckning än i dag på ett lokalt plan är de många oprecisa uttrycken i den nya lagen

såsom: "är till nackdel för konsumenten", "till konsumentens/öwi Prop. 1989/90:89

"tillhandahålla en väsentlig del av materialet", skälig tid", väsentlig betydebe Bilaga 3

för köparen", "en okunnig granskare", etc. För atl kunna tolka lagens

många oklara begrepp bör lagstiftaren i propositionen ge tydliga exempel

för tillämpningen av lagen. Att hänvisa alla svävande begrepp till

rättsutslag skulle medföra stora kostnader för konsumenten - såväl vad

gäller tid som pengar - samt också innebära etl omfattande, tidsödande

arbete för konsumentvägledarna och andra som har att arbeta med

rådgivning i konsumenträtt. Det torde finnas etl så omfattande underlag

efter Allmänna Reklamationsnämndens mångåriga verksamhet, att man

med ledning därav skulle kunna beskriva hur mänga oklara begrepp i

lagen bör tolkas.

1.29 Kooperativa konsumentgillesförbundet

Förslaget tycks i stort innebära tillfredsställande förbättringar för konsumenten men nägra påpekanden och förslag lill ändringar vill vi göra.

1.30 Sveriges trähusfabrikers riksförbund

En ny konsumentköplag kommer att i mänga fall gälla för trähusfabrikerna när dessa säljer s. k. monteringsfärdiga småhus till konsumenter.

Eftersom försäljning av monleringsfärdiga småhus skiljer sig markant från försäljning av annan lös egendom, synes det erforderligt all inledningsvis redovisa principerna för de olika tillvägagångssätt, som tillämpas av trähusföretagen vid försäljning av monleringsfärdiga trähus.

Alhnänt

När en konsument bestämt sig för att köpa etl monteringsfärdigt trähus av ett trähusföretag tecknas ett leveransavtal mellan parterna. Avtalet registreras hos företaget och visst förberedelsearbete och viss planering startar. I avtalet fastslås objektet, priset och säljarens åtaganden i övrigt, medan däremot lidpunkten för leverans inte kan bestämmas. MöjUgen kan beräknad leveransmänad anges i avtalet.

Leveranstid

Del huvudsakliga skälet till att leveranstidpunkten ej bestäms i avtalet är, alt ingen av parterna vid avlalsUkfällel vet - eller ens kan bestämma - när leverans kan ske. Efter det att avtal träffats måste köparen ansöka om -och få - bl. a. byggnadslov, byggnadskrediliv och statligt bostadslån. Regelmässigt upprättar trähusföretagels representant erforderliga ansökningshandlingar med därtill hörande ritningar och beskrivningar åt köparen. Tidsålgången för endast behandlingen av dessa ansökningar hos respektive myndighet varierar mycket - i olyckliga fall kan det ta upp till ett halvår.

Först sedan köparen fält beslut om byggnadslov oeh statliga lån samt Prop. 1989/90:89 ordnat finansieringen kan han börja förbereda grundläggningen och Bilaga 3 överväga lämplig tidpunkt för leverans av det monleringsfärdiga trähuset. Eftersom köparens förberedande arbete ofta sker i samråd med trähusföretagets representant, kan företaget dock i stora drag planera in tillverkningen av huset i fabriken. Bestämt beslut om tidpunkten för leverans fattas emellertid först sedan köparen gjort s. k. avrop, dvs. meddelat företaget atl förberedelserna är klara och när leveransen kan tas emot.

Objektet

Objektet för avtalet varierar, dels med hänsyn lill förtillverkningsgrad, dels

till följd av omfattningen av trähusföretagets åtagande.

Förtillverkningsgraden kan i princip indelas i tre varianter, nämligen småblock, storblock och volymelement. Smäblock innebär att väggelementen är rumshöga och högst 1,2 meter breda. Vid storblockstikverkning är väggelementen väsentligt bredare, ibland upp till husets längd. Vid s. k. volymhuslillverkning tillverkas husen i kuber, som är rumshöga och begränsade i längd och bredd av de regler, som gäller för vägtransporter. Förtillverkningsgraden av övriga komponenter till huset, exempelvis tak och takstolar, innerväggar och golv, varierar.

Omfattningen av företagens leveranser vid små- och storblockstikverkning kan variera avsevärt. Något företag kan således leverera enbart stommen till huset, medan ett annat levererar all inredning och utrustning, som dessutom behövs (t. ex. snickerier, köks- och badrumsinredningar, mattor, tapeter, taktegel). Vid volymhuslillverkning levereras kuberna regelmässigt fullt färdiga med såväl ylterväggsbeklädnad som installationer, tapeter och golvbeklädnad pä plats.

Åtaganden i övrigt

Förutom leverans av det monteringsfärdiga huset i dess olika utföranden kan företagen - även här i varierande omfattning - åtaga sig arbeten pä byggnadsplatsen. Vid t. ex. storblocksleveranser, som måste lossas frän lastbil med hjälp av kran, åtager sig företagen också ofta att i samband med lossningen montera väggarna på av köparen i förväg färdigställd grund. Vissa andra företag kan åtaga sig att göra s. k. slommontering, medan andra gör såväl grundsom allt annat arbete på byggplatsen. Vid leverans av ett inflyttningsfärdigt hus kan åter vissa finisharbeten, som exempelvis målning och tapetsering, vara undantaget, eftersom köparen tror sig om att kunna utföra dessa arbeten själv.

Marknadsföring

Flertalet företag marknadsför sina produkter med hjälp av visningshus, huskataloger eller annat material, som visar ett antal "standardhus" med bestämt material samt färdiga konstruktioner och planlösningar. Det är dock mer undantag än regel att köparna bestämmer just ett av dessa

standardhus. Flertalet köpare gör således andra materialval eller ändrar Prop. 1989/90:89 i planlösningarna, vilket också medför omkonstruktioner i större eller Bilaga 3 mindre omfattning. Ett husköp kan således inte jämföras med exempelvis ett Ikea-köp av en hopsättbar bokhylla, som bara finns i vissa standard-utföranden.

Finansiering

Köparna finansierar sina husköp med dels en kontantinsats och dels ett byggnadskrediliv. Kontantinsatsen används regelmässigt för sådana kostnader som uppkommer i början, exempelvis tomtkostnad, lagfarts- och inteckningskostnader samt anslutningsavgifter. Kostnaderna för själva bygget - grundläggning, husleverans, montering etc - betalas frän byggnadskreditivet i olika poster i anslutning till byggets framåtskridande.

1.31 Kristiandstads kommun

En klar svaghet i lagförslaget är de punkter som lämnar utrymme för avtal som awiker frän lagen, även om konsumenten därigenom får en mindre förmånlig ställning än lagen ger honom. Av nämndens mer än tioåriga verksamhet framgår klart atl konsumenten är den svagare parlen när det gäller all sluta avtal, sä denna möjlighet kommer med högsta sannolikhet atl innebära att konsumenten fär en sämre rätt än vad lagen annars skulle ge honom/henne.

Vidare saknar nämnden ett generellt beslut om öppet köp, vilket skulle ha inneburit konkurrens på lika villkor för företagen och en tryggare värld för konsumenten.

Kristianstads kommuns konsumentnämnd konstaterar att man i stort ställer sig bakom det föreliggande förslaget i ny Konsumentköplag men hemställer även alt Justitiedepartementet med beaktande av vad som ovan framförts genomför erforderliga ändringar i akt och mening att beakta dessa rimliga konsumentkrav.

1.32 Sveriges pälshandlares riksförening

Riksföreningen utgör riksorganisationen för de egentliga fackhandlarna i pälsbranschen med ca 100 medlemsföretag i hela Sverige. Många av medlemmarna är samtidigt medlemmar i Sveriges Körsnärsmästarc-förening (där medlemskapetär personligt).

Våra medlemmar säljer dels konfektionspälsar, dels egentillverkade pälsplagg, det sistnämnda i stor omfattning. De berörs alltså i hög grad av utredningens förslag, särskilt i sin egenskap av tillverkare utav den föreslagna regeln om avbestailningsrätt.

Vi vill därför trots att vi inte är remissinstans framföra våra synpunkter på utredningsförslagen.

Sammanfattning Prop. 1989/90:89

Vi har inget att invända mot utredningens huvudsakliga tankegång atl Bilaga 3 konsumenten ska ha ett bättre skydd på marknaden, tvärtom.

Däremot kan vi inte utan vidare gå med på förslaget all likställa underlåtna upplysningar med fel och vi avstyrker bestämt idén om en i princip obegränsad avbestailningsrätt. Vi har också invändningar mol förslagen såvitt avser kostnaderna för avhjälpande av fel, säljarens skadesländsskyldighet och produktansvaret.

Konsumentskydd

Vi har i många år, tyvärr med ganska liten framgång, försökt förmå Konsumentverket atl mer aktivt ingripa mot det vilseledande av konsumenterna som utgör det dominerande inslaget i tidningsannonseringen av päls, särskilt i de stora Stockholms-tidningarna. Som ett representativt uttryck för vår ståndpunkt hänvisar vi lill ell inlägg i verkets tidskrift Konsumenlräll & Ekonomi 1/1985, som bilägges.

Om och i den mån köparens skydd kan stärkas genom den nya lagen är det alltså av godo. Tyvärr undergrävs dock detta ökade skydd genom andra åtgärder som får motsatt verkan: nedskärning av rättsskyddet, minskade anslag till Konsumentverket (som dock enligt vår bestämda åsikt lätt kan balanseras genom en riktigare prioritering.)

2 Tillämpningsområdet

2.1 Hovrätten för Västra Sverige

Den hitillsvarande konsumentköplagen har visat sig vara ganska sårbar för angrepp genom kringgående manövrer. Hitillsvarande erfarenheter i nämnda avseende har tillvaratagits i förslaget. Kringgåendemöjligheterna i förmedlingsfall har hindrats genom att förmedlare gjorts solidariskt ansvariga jämte säljarna (jfr situationen i 123 § SjöL). För fall då parterna underlåtit att precisera viss leveranstid införs nu den nya regeln att leverans anses skola ske inom skälig tid; en dröjsmälsfrist kan därmed börja löpa. Garantiregleringen lar ett stort steg framåt genom regler om funktionsgarantier. Utvidgningen av tillämpningsområdet till all lös egendom, däribland sålunda lill monleringsfärdiga hus och bostadsrätter, synes vara motiverad.

2.2 Stockholms tingsrätt

Överväganden

1 § 1 st. Utredningen föreslår en utvidning av konsumentköplagens tillämpningsområde så att lagen skall gälla köp av lös egendom. Del är inte känt att det vid rättstilllämpningen framkommit behov av en sådan utvidgning. Några direkta fördelar med en utvidgning har inte heller anförts av utredningen. Förvärv av sådan egendom som faller utanför

den nuvarande lagens område - t.ex. köp av byggnad på annans grund, Prop. 1989/90: 89

bostadsrätt eller aktier - kan inte sägas utgöra typiska konsumenlköp. Bilaga 3

Vid sädana köp är även säljaren i regel en privatperson. Visserligen

förmedlas dessa köp ofta av en näringsidkare, men det kan ibland vara

svårt att avgöra om förmedlaren företräder säljaren eller köparen.

Behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna gör sig här inte

med samma styrka gällande. Det torde också vara svårare att utforma en

konsumentköplag som skall passa all lös egendom. Tingsrätten avstyrker

den föreslagna utvidgningen.

1 § 2 st. Utredningen föreslår här en nyhet, nämligen att förmedlande näringsidkare jämte säljaren ansvarar för säljarens förpliktelser på grund av köpet. Därvid anförs bl.a. alt en näringsidkare i de flesta fall torde ha betydligt bättre möjligheter än en privat säljare alt avhjälpa fel. Detta stämmer enligt tingsrättens mening knappast vid försäljning av bostadsrätter, värdepapper och byggnader på annans grund. En sådan ändring kommer sannolikt att medföra minskade möjligheter för en säljare att anlita förmedlare eller medför att det blir dyrare, eftersom förmedlaren kan antas ta ul högre provision. Utredningen pekar även på andra nackdelar. Del kan ifrågasättas om nackdelarna kommer att uppvägas av den förbättrade trygghet köparen skulle uppnå om man införde bestämmelsen. Tingsrätten ställer sig därför tveksam till förslaget.

2.3 Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen anser liksom utredningen att all lös egendom -frånsett tomträtt - skall omfattas av lagen. Som beteckning för köpeobjeklet används i lagen uttrycket "gods". Starka juridiska skäl talar otvivelaktigt för detta inom köprätten vedertagna språkbruk. För konsumenter i allmänhet har dock ordet "gods" säkerligen en annan innebörd. Lagen blir därför på denna viktiga punkt betydligt mera svårförståelig för konsumenterna än den nuvarande konsumentköplagen där köpeobjektet betecknas som "vara". Marknadsdomstolen förordar att den nuvarande lagens terminologi behälls. Utvidgningen av lagens räckvidd bör kunna komma till uttryck genom atl det anges att vad som sägs om varor gäller även annan lös egendom som lagen omfattar. Även den allmänna köplagen bör på samma sätt kunna anpassas till allmänt språkbruk på denna punkt.

I paragrafen anges all lagen gäller "om köparen är konsument". Med uttrycket "konsument" åsyftas en enskild fysisk person (s. 256). Det bör dock uppmärksammas mera än som skett i betänkandet atl begreppet inte har en entydig innebörd och användning i konsumentlagstiftningen. Marknadsdomstolen vill understryka all ordet "konsument" i sig inte ulan vidare har den angivna innebörden. Sålunda avses med "konsument" i 2 § marknadsföringslagen även annan än privatperson (se prop. 1970:57 s. 88).

2.4 Konsumentverket/KO Prop. 1989/90: 89

Lagen föreslås bli tillämplig vid köp av lös egendom som är avsedd Bilaga 3 huvudsakligen för enskilt ändamål, när köparen är konsument och säljaren är en näringsidkare som säljer godset i sin yrkesmässiga verksamhet (1 § 1 st). Avgränsningen av de parter som skall omfattas av lagstiftningen överensstämmer med vad som i allmänhet gäller i konsumentskyddande lagstiftning. Lagen kommer dock att omfatta ett större antal köpeobjekt än den nu gällande konsumentköplagen. Från att nu gälla köp av varor föreslås lagen gälla köp av lös egendom. Motsvarande avgränsning av tillämpningsområdet görs i utkastet till ny allmän köplag. Konsumentverket tillstyrker den föreslagna utvidgningen av lagens Iklämpnings-område.

Avgränsningen av de köpeobjekt som lagen avses omfatta, görs i lagförslagets inledande mening. Redan där övergår man dock från atl beteckna köpeobjekten som lös egendom, till att använda beteckningen gods. Att dessa båda beteckningar är avsedda att vara synonyma framgär pä sid 96 f.

Många av de objekt som innefattas i beteckningen lös egendom är dock inte av det slag som i normalt språkbruk betecknas gods. Som exempel på delta kan nämnas flera av de köpeobjekt som omtalas på s. 255 f i betänkandet, exempelvis byggnad på annans mark, nyttjanderätter, panträtter, fordringar och värdepapper. Mot bakgrund av detta anser Konsumentverket det vara värdefullt om det i lagen uttryckligen slås fast att begreppen lös egendom och gods har samma innebörd.

Avgränsningen mot tjänster

Förslagets 2§ 2st behandlar avgränsningen till konsumenttjänstlagens tillämpningsområde. Ett avtal enligt vilket den som skall leverera gods skall utföra arbete eller någon annan tjänst skall inte anses som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. En motsatsvis tolkning av detta leder till atl avtalet skall betraktas som ett köp i de fall köpet utgör den övervägande delen av förpliktelsen.

Konsumentverket har ingen invändning mot denna avgränsning. Det borde dock komma till direkt uttryck i lagen att avtalet skall betraktas som ett köp när köpel utgör den övervägande delen av förpliktelsen. Ett klargörande på denna punkt skulle vara värdefullt med tanke på alla de vanliga vardagssituationer där gränsdragningen kan bli aktuell, exempelvis vid installation av en hushållsmaskin eller montering av etl kök. Konsumentverket föreslår atl den bestämmelse i lagrådsremissen med förslag till konsumenlljänstlag som stadgar atl lagen inte omfattar installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för atl fullgöra ett avtal om köp av lös sak, tjänar som förebild.

Förmedling av gods

Lagförslaget innebär en avsevärd förbättring av konsumentens ställning

i de fall näringsidkare uppträder som förmedlare. Förmedlaren föreslås

49 4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89. Bilagedel

bli solidariskt ansvarig med säljaren för de skyldigheter som enligt lagen Prop. 1989/90: 89
åvilar säljaren (1 § 2 st). Bilaga 3

Enligt verkets erfarenheter är problem med förmedling särskilt vanligt förekommande i fråga om bil- och båtköp. I dessa branscher bedriver förmedlaren ofta verksamheten i egna lokaler och köparen är inte alllid införstådd med att fömedlaren inte har ställningen av säljare. Även om det klargörs alt det är fråga om förmedling är köparen ofta omedveten om att han inte kan göra befogenheter rörande fel i godset gällande gentemot förmedlaren.

Del föreslagna förmedlaransvaret får störst betydelse vid försäljning av varor. Verket vill dock uttrycka sin Ullfredsställelse med alt regeln, genom den samtidiga utökningen av lagens tillämpningsområde, även kommer att omfatta bl a förmedling av nyttjanderätter. Om utredningens förslag genomförs kommer lagen t ex att precisera mäklarens ansvar vid försäljning av bostadsrätter. I de, i och för sig kanske sällsynta, fall köprättsliga påföljder aktualiseras vid sådana överlåtelser, kommer utredningens förslag att leda till en skärpning av mäklarens ansvar.

2.5 Allmänna reklamationsnämnden

Beträffande parlsförhållandet (1 § 1 st) föreslås samma avgränsning som för närvarande gäller i konsumentköplagen. ARN vill i detta sammanhang peka på de tillämpningsproblem som kan uppstå om konsumenter i samverkan köper varor av en näringsidkare. Det kan gälla en ideell förening, t ex en idrottsklubb, där varor köps för de enskilda medlemmarnas bruk. Utredningen redogör för det danska förslaget till köplag enligt vilket definitionen av konsumentköp är något vidare och även täcker fall då köparen är en juridisk person som inte handlar i förvärvssyfte. En sådan utvidgning kunde kanske också vara en lämplig ordning i Sverige. Eftersom övrig konsumenträttslig lagstiftning laborerar med det snävare begreppet bör dock en eventuell sådan förändring inte genomföras bara i konsumenlköplagen utan även i de övriga författningarna.

När man nu tänker sig en i stort sett heltäckande reglering av konsumentköp finner ARN det naturligt att köpeobjektet utvidgas från vara till lös egendom och att lagen i tillämpliga delar även skall gälla byte (1 § 1 st och 3 st).

Utredningen tar på s. 258 upp frågan om konsumentköplagens tillämplighet på exekutiv försäljning. Utredningen synes medge att rättsläget inte är alldeles kristallklart men finner, med hänvisning till ett utlåtande från depard tementschefen i propositionen med förslag till utsökningsbalk, antagligt att konsumentköplagen inte skall tillämpas pä sådana köp vare sig det kronofogdemyndigheten själv som ombesörjer försäljningen eller denna omhänderhas av nägon annan för myndighetens räkning. Utredningen förordar inte att denna fräga tas upp lill omprövning nu.

ARN har haft att pröva denna fråga vid några tillfällen och har därvid gett lagen ett mera vidsträckt tillämpningsområde. Nämnden hänvisar till

bilagda beslut 1982-10-25 och 1984-10-25. Som framgår av motiveringen Prop. 1989/90:89

till ARN:s båda nyss berörda beslut anser nämnden atl det finns goda Bilaga 3

skäl att låta konsumentköplagen omfatta försäljning vid exekutiv auktion.

Atl en missnöjd köpare med hänsyn till auktionsköpets natur har mindre

möjlighet till reell framgång är en annan sak (jfr 12 § i förslaget). I allt

fall bör lagens räckvidd i detta hänseende klargöras i motiven.

Vad gäller avgränsningen mot tjänster skall enligt förslaget (2 § 2 st) ett avtal enligt vilket den som skall leverera gods även skall utöra arbete eller någon annan tjänst inte anses som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. Delta motsvaras i förslaget till konsumenttjänstlag av en bestämmelse (2 § 2) som stadgar att denna lag inte gäller installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av lös sak. ARN har inget att erinra mot denna avgränsning som princip men anser att avgränsnings-frågan borde ytterligare klargöras i motiven. Enligt specialmotiveringen lorde i första hand de olika delarnas värde få läggas till grund för gränsdragningen, men även andra faktorer bör beaktas, exempelvis hur kvalificerat det arbete är som skall utföras. I lagrådsremissen med förslag till konsumenttjänstlag (s. 139) framhålls emellertid vad gäller blandade avtal, att så snart arbetsåtagandet framstår som ett väsentligt moment i avtalet torde detta normalt böra betraktas som etl avtal om en tjänst och inte som ett köp samt att man härvid uppenbarligen inte enbart eller ens i första hand kan se till värderelationen mellan arbete och gods. Visserligen anför konsumentköpsutredningen (s. 260) att gränsdragningen ofta inte blir av nägon avgörande betydelse, eftersom en tillämpning av köprältsliga och tjänsterätlsliga regler skulle leda till samma resultat. Inte minst när det gäller skadeståndsfrägor kan man dock, med de två förslagen, komma till olika resultat om man betecknar avtalet som en tjänst eller ett köp.

Det händer inte sällan främst inom båt- och bilområdena att ett köp mellan privatpersoner förmedlas av en näringsidkare. Konsumenlköplagen blir tillämplig pä sådana köp. Anspråken riktas mot säljaren-privatpersonen. ARN har dock i sin praxis ålagt näringsidkaren ett långtgående upplysningsansvar. Näringsidkaren måste upplysa köparen om alt han endast förmedlar köpet och inte är säljare av varan samt om alt anspråk på grund av fel i varan måste riktas mot privatpersonen. Såsom framgär av flera ärenden i nämnden uppfattar köparen i dessa ärenden förmedlaren som säljare. Ofta har privatpersonen-säljaren aldrig varit med eller över huvud taget nämnts i sammanhanget. Det är först vid klagomål på grund av t ex fel i varan som köparen hänvisats att kontakta en för honom helt okänd person, med vilken han inte har haft atl göra i samband med köpet. Det är inte tillräckligt för konsumenten att konsumentköplagen är tillämplig, dä eventuella anspråk mäste riktas mot

Bilagorna här uteslutna.

privatpersonen. ARN tillstyrker därför utredningens förslag all den Prop. 1989/90:89 näringsidkare som har förmedlat ett köp mellan privatpersoner får svara Bilaga 3 solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser mot köparen (1 § 2 st). Därigenom slipper man som regel ifrån att pröva om förmedlaren är kommissionär eller inte.

2.6 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

En betydelsefull förändring är att, när etl köp mellan privatpersoner förmedlas av en näringsidkare, köparen skall kunna rikta krav enligt konsumentköplagen inte endast mol säljaren-privatpersonen, vilket gäller redan i dag, utan även mot förmedlaren. Redan säljarens skärpta ansvar men i än högre grad näringsidkarens egel ansvar enkgt konsumentköplagen är ägnat att motverka att begagnade varor kommer att säljas genom förmedling av näringsidkare. Härvidlag bör bl a observeras atl förmedlaren kommer all ansvara strikt för uppgifter som säljaren själv eventuellt har lämnat till köparen och att förmedlaren även svarar strikt för att varan är i normalgott skick eller i vart fall inte är i sämre skick än köparen haft anledning att förutsätta; i vissa fall blir förmedlaren även skyldig att undersöka godsets kvalitet för atl upplysa köparen om vad förmedlaren därvid bort upptäcka.

Förmedlarens ansvar enligt konsumenlköplagen blir således strängare än en fastighetsmäklares ansvar enligt lagen om fastighetsförmedling, eftersom anvarel där begränsar sig lill ett culpaansvar. I likhet med utredningen finner emellertid fakultetsstyrelsen atl konsumentköplagen alltför lätt skulle kunna kringgås om förmedlingsfallen inte föll under lagen. Har man väl intagit denna ståndpunkt - nämligen att det förhällandet att objektet förmedlas av en näringsidkare på ett sätt som åtminstone inledningsvis ofta ger köparen intrycket atl näringsidkare är säljaren - sä ligger det egentligen närmare till hands att näringsidkaren blir ansvarig enligt konsumentköplagen än alt säljaren blir det. Utredningen har anfört att det knappast kan komma i fråga att inskränka reglernas tillämpningsområde i förmedlingsfallen, dvs. att lätta på säljarens ansvar (s. 100 m). Frågan är emellertid om inte detta borde ha övervägts, eftersom ett kvarstående ansvar för säljaren sedan även näringsidkaren föreslagits bli ansvarig endast fyller funktionen all bereda näringsidkaren regressrätt mot säljaren. Skulle säljaren däremot inte vara ansvarig enligt konsumenlköplagen, skulle näringsidkaren ofta behöva särskilt överenskomma med den säljande privatpersonen att näringsidkarens ansvar enligt konsumentköplagen i sin helhet skall kunna återföras på säljaren, och överenskommelser av detta slag skulle kunna jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Det kan inte uteslutas att en förmedlares ansvar för bristande undersökning och upplysningar till köparen avseende exempelvis en begagnad bk just på grund av atl förmedlaren är en sakkunnig näringsidkare blir och bör vara så strängt att del inte framstår som rimligt att den enskilde säljaren skall ha samma ansvar. Styrelsen menar alltså att det bör övervägas om inte 1 § 2 st borde innehålla, alt när köp mellan

privatpersoner förmedlas av en näringsidkare, denne skall ansvara som om Prop. 1989/90:89 han vore säljaren. Huruvida köparen kan kräva den säljande privat- Bilaga 3 personen direkt enligt konsumentköplagen och huruvida näringsidkaren kan regressvis övervältra ett ansvar enligt konsumentköplagen, som inte beror på särskilda utfästelser av näringsidkaren, får utredas vidare, men styrelsen kan länka sig att något sådant ansvar ej skall åvila privatpersonen.

Å andra sidan känner styrelsen en viss tvekan när det gäller tillämpningen av del nya förmedlaransvaret på vissa fall, som i dag går under den nya lagen om fastighetsmäklare. Utredningen har själv särskilt berört konsekvensen, att en mäklare genom förslaget får ett ansvar enligt konsumentköplagen vid förmedling av bostadsrätter, men utredningen har accepterat att så blir fallet med mo6 tiveringen all köprältsliga påföljder enligt vad som inhämtats sällan aktualiserats vid sådana överlåtelser (s. 102 f). Emellertid måste det med jämna mellanrum inträffa att en fastighet har dolda fel, vilket påtagligt minskar bostadsrättens värde, eller att för köparen okända trafikomläggningar eller nybyggnader i bostadsrättens närhet likaså aktualiserar en fråga om fel. Fakultetsstyrelsen vill hålla öppet om inte överlåtelse och förmedling av bostadsrätt borde brytas loss ur konsumentköplagen och regleras i anslutning lill överlåtelser av fastigheter och byggnader på annans grund (jfr s. 97 f). Ändamålet med förmedlarens ansvar enligt konsumentköplagsförslaget är att hindra att en näringsidkare, som normall är säljare, uppträder som en förmedlare endast för att kringgå de tvingande reglerna i konsumentköplagen. Vid förmedling av bostadsrätter är utgångspunkten emellertid en annan.

2.7 Produktåterkallelsekommittén

Den nya konsumentköplagen skall enligt 1 § första stycket i lagförslaget vara tillämplig vid köp av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål, i fall då köparen är konsument och säljaren en näringsidkare som säljer godset i sin yrkesmässiga verksamhet. Att tillämpningsområdet alltså begränsas till transaktioner mellan en konsument och näringsidkare överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande konsumentköplag och flera andra civilrättsliga lagar på konsumentskydds-området. Av särskild vikt för begränsingen är den snäva och fast fixerade betydelse som begreppet konsument har i dessa sammanhang: till konsumenter hänförs bara privatpersoner som köper varor (eller andra nylligheler) huvudsakligen för egel bruk. En juridisk person, t.ex. en ideell förening, kan alltså inte vara konsument i den mening som här avses.

Den lagtekniska begränsningen till transaktioner mellan konsumenter och näringsidkare används även i konsumentskyddande lagar utanför det civilrätlsliga området. Så gäller produktsäkerhetsbestämmelsen om säljförbud i 4 § MFL när en näringsidkare till konsument för enskilt bruk saluhåller en farlig vara. Att ett säljförbud nödvändigt skall begränsas till förbud att fortsätta atl saluhälla varan till konsumenter i juridisk-teknisk

mening, för enskilt bruk, synes knappast motiverat. Har en vara sä Prop. 1989/90:89 skadebringande egenskaper att den inte fär saluhållas lill konsumenter i Bilaga 3 den mening som nyss sagts, borde presumtionen snarast vara att säljförbudel skall göras generekt och varan alltså i regel helt tas bort från marknaden (jfr marknadsdomstolens beslut 1984:2 och 24 angående en brandsläckare). Endast om det framgår all varan har ett speciellt användningsområde för näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, torde det finnas skäl att förse säljförbudel med undanlag.

När del gäller utformningen av en lagstiftning om återkallelse av farliga varor, framstår del som uppenbart all en sådan reglering inte kan begränsas till det fallet att en konsument har köpt varan för enskilt bruk. Syftet med en återkallelse måste rimligen vara alt så långt möjligt undanröja eller i varje fall minska den skaderisk som den farliga varan medför, oavsett vem som innehar varan. Och detta måste gälla även om regleringen i princip begränsas till varor av del slag som kan betecknas som konsumentprodukter. Varor av det slaget köps också av andra rättssubjekt än privatpersoner men kommer sedan ofta till användning ungefär på samma sätt och under likartade förhållanden som om varan hade hamnat i etl enskilt hushåll. Det bör därför inte komma i fråga att söka avgränsningen för en återkallelsereglering i etl krav på att den farliga varan köpts av en konsument för enskilt bruk. Avgränsningen torde i stället böra hänföras till varans allmänna typ, t.ex. typen av konsumentprodukt, och till arten och graden av den skaderisk som varan medför.

Enligt PÄK:s uppfattning är det alltså viktigt att man vid utformningen av regler om återkallelse - och för övrigt även andra beslämmelser om produktsäkerhet - inte anses bunden av den förebild som reglerna om konsumentköplagens tillämpningsområde utgör. Under den förutsättningen finns från PÅK:s sida inget att erinra mol 1 § första stycket i lagförslaget. Rent allmänt sett kunde det visserligen vara önskvärt att man bl.a. i konsumentköplagen använde ett något vidare konsumentbegrepp så att man liksom i det danska lagförslaget fångade in även vissa fall dä köparen är en juridisk person, exempelvis en ideell förening. Med hänsyn till den förankring som det nuvarande snäva konsumentbegreppet har i svensk lagstiftning torde emellertid en sådan lösning inte vara praktiskt genomförbar.

Det hade för övrigt också varit önskvärt att man i betänkandet hade behandlat vad som bör gälla i fall då även säljaren är en privatperson och köpet avser begagnat gods. Också här är del en situation - t.ex. när begagnade bilar säljs privatpersoner emellan - där säljaren kan vara i ell överläge och betinga sig särskilt förmånliga villkor på köparens bekostnad. Och även i del fallet kan godset medföra skaderisker för köparen och andra.

2.8 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Konsumenlköpsutredningenlämnar förslag lill en hell ny konsumentköplag. Den ska reglera konsumenters köp av lös egendom frän näringsidkare.

Lagen kommer att omfatta ett större antal köpeobjekt än den nu gällande Prop. 1989/90:89 konsumentköplagen. Lagen föreslås utvidgas till att gälla köp av lös Bilaga 3 egendom mot i tidigare lag gällande köp av varor. LO är positiv till denna utvidgning.

I avgränsningen av de köpeobjekt som lagen avses omfatta använder-man ibland beteckningen lös egendom och ibland gods. Enligt LOs mening vore det värdefullt att begreppen får samma innebörd i lagtexten.

Lagens karaktär är civilrältslig och reglerna är i huvudsak tvingande lill konsumenternas förmån.

2.9 Handelsanställdas förbund

Utredningen föreslär att lagreglerna om konsumentköp samlas i en fristående konsumentköplag och atl den allmänna köplagen inte skall gälla konsumentköp, samt all reglerna i princip skall vara tvingande till konsumenternas förmån. Utredningen föreslår även all konsumentköplagens tillämpningsområde utvidgas till all gälla köp av lös egendom i sin helhet. Reglerna föreslås även tillämpliga då köp sker mekan privatpersoner i de fall då förmedlingen av köpet sker av en näringsidkare. Förmedlaren föreslås bli ansvarig jämte säljaren, vilket innebär att konsumenten alltid skall kunna vända sig till förmedlaren med sina krav i samband med köpet.

Handelsanställdas förbund ställer sig bakom dessa förändringar i lagens omfattning, vilka syftar till atl ge konsumenterna en starkare ställning gentemot säljarna.

2.10 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Lagen föreslås omfatta köp av lös egendom avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål där säljaren är en näringsidkare och köparen en konsument. Den snäva definitionen av begreppet konsument anser TCO vara en fördel: som konsumenter räknas bara privatpersoner som köper varor och annan lös egendom huvudsakligen för eget bruk.

Däremot skulle det vara av värde om en konsumentköplag kunde omfatta inte bara lös egendom utan ocksä konsumenlköp i allmänhet. En kommande lag rörande konsumenters köp av nybyggda småhus från näringsidkare borde exempelvis enligt TCOs helst mening ingå som en del av konsumentköplagen.

2.11 Sveriges Advokatsamfund

Samfundet kan inte oreserverat tillstyrka den föreslagna utvidgningen av konsumentköplagens tillämpningsområde. Egendomliga situationer skulle exempelvis kunna tänkas uppstå om man skulle tillämpa konsumentköplagen pä köp av aktier och andra värdepapper. Här passar sålunda lagens avbestäkningsbestämmelser mindre väl. Inte heller synes byggnader på annans mark ulan vidare kunna inordnas i lagens indispositiva regel-syslem.

2.12 Sveriges Domareförbund Prop. 1989/90: 89
Gällande konsumentköplag inleds med en bestämmelse om lagens Bilaga 3
tillämplighet. Denna föreslås något vidgad, vilket förbundet finner

lämpligt.

2.13 Vissa organisationer inom näringslivet

"Lös egendom"

Utredningen föreslår alt konsumentköplagens tillämpningsområde utvidgas från att gälla "varor" till att omfatta "lös egendom". Motiven härför anges vara (s. 96) alt det knappast finns anledning atl låta vissa konsumentköp av lös egendom regleras av den allmänna köplagen om man inför en fristående konsumentköplag.

Vi anser all utredningen inte på ett tillfredsställande säll har analyserat vare sig behovet av eller följderna av sitt förslag. I själva verket har lagförslaget klart utformats med sikte på lösa saker. Delta torde ge upphov lill en mängd frågor vid reglernas tillämpning på köp av annan egendom. Hur skall man förfara med det utvidgade marknadsföringsansvaret när man t ex säljer en ideell andel i en fastighet? Bortfaller även då den för fastighetsköpet centrala undersökningsplikten?

Utredningen har i motiven överhuvud inte belyst hur de enskilda reglerna i konsumentköplagsförslaget skall tilllämpas på köp av aktier, obligationer och andra värdepapper. Del kan konstateras alt vissa av de föreslagna reglerna i konsumentköplagen inte alls passar för köp av sädan egendom. Exempelvis uppkommer svårigheter vid bedömningen om fel skall anses föreligga enligt bestämmelserna i förslagets 11 §. Utgör t ex underlätenhet atl upplysa om något förhållande i ett aktiebolag, som kan komma att påverka aktiekursen, en underlåtenhet att upplysa om "förhållande rörande en akties egenskaper eller användning"?

Avhjälpande kan knappast utgöra en adekvat påföljd vid "fel" i aktie och en rätt att avbeslälla ett aktieköp öppnar möjligheter att pä etl illojalt säll spekulera i kursfluktuationer. Om t ex kursen på aktier sjunker efler det att köpet på börsen skett men innan aktien avlämnas skulle köparen enligt 31 § kunna avbeställa köpel och istället köpa till den nya lägre kursen.

Åtskilliga skäl talar således för att konsumentköplagstiftningen inte bör göras tillämplig på köp av värdepapper och det torde överhuvud taget krävas ett betydligt större mått av analys innan tillämpningsområdet vidgas utöver "varor".

Försäljning till utländsk konsument

Många kapitalvaror säljs i icke oväsentlig omfattning till utländsk enskild konsument genom bland annat tax-free-försäljning. I flertalet fall torde de säljande företagen knappast ha en ordnad serviceorganisation m m i den utländska konsumentens hemland. Utgångspunkten för innehållet i svensk

konsumentskyddslagstiftning lorde för övrigt vara de möjligheter säljaren Prop. 1989/90:89
har att agera på den svenska marknaden. Bilaga 3

Av dessa skäl bör på lämpligt sätt klargöras att säljarens förpliktelser normalt inte kan aktualiseras vid konsumentköp av varor för konsumtion/användning utom Sverige,

Förmedlarens ansvar

Lagen föreslås gälla även om säljaren inte är en näringsidkare, såvida köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Denna regel överensstämmer med vad som för närvarande gäller enligt konsumentköplagen. En nyhet i förslaget är däremoi alt förmedlaren skall svara jämte säljaren för skyldigheter, som enligt lagen vilar på denne, och atlvissa meddelanden, som skall lämnas lill säljaren, istället skall kunna lämnas till förmedlaren.

Vi ställer oss tveksamma till att etl sådant ansvar läggs på förmedlaren. Som påpekas i utredningen innebär den föreslagna regeln att förmedlaren kommer att bära risken för den private säljarens insolvens. Detta kommer att medföra minskad benägenhet hos näringsidkare atl åla sig förmedlingsuppdrag för privatpersoners räkning eller i vart fall risk för väsentligt höjda förmedlingsprovisioner. Eftersom det finns ett klart behov av all ha tillgäng till ifrågavarande förmedlingstjänster, kan en sådan reglering inte anses ändmålsenligt. Åtminstone bör den föreslagna regeln utformas sä att förmedlaren undgår ansvar i fall där säljaren själv formellt uppträtt som part, t ex genom att underteckna avtalet.

Vi vill också peka pä den i vårt tycke egendomliga konsekvensen av den föreslagna regleringen, att en mäklare av bostadsrätter kommer att omfattas av ett "säljaransvar" medan en fastighetsmäklare inte är underkastad ett sådant ansvar.

2.14 Kooperativa förbundet (KF)

I sitt remissyttrande över förslaget till den gällande konsumentköplagen framhöll KF, att lagen bör omfatta köp som en konsument gör huvudsakligen för sitt enskilda bruk, oavsett vilket användningsområde varan i allmänhet har. Både gällande lag och förslaget är emellertid utformade så, att det är tveksamt om ordalagen omfattar t ex det fall alt en husägare köper något speciellt verktyg eller material, som mestadels brukar användas av yrkesmän.

KF finner sig föranlåtet upprepa sin i förenämnda remissyttrande anförda ståndpunkt, att lagtexten bör utformas så att fall som det nyss nämnda tvekslösl omfattas av lagen (t ex: "Denna lag gäller köp av lös egendom mellan näringsidkare och konsument, om köpel sker huvudsakligen för konsumentens enskilda ändamål och näringsidkaren säljer egendomen i sin yrkesmässiga verksamhet").

I förslaget används nu - med hänsyn till att lagen föreslås omfatta lös egendom och inte, såsom gällande lag, endast varor - uttrycket gods. Detta är också förestavat av att det används i den allmänna köplagen.

Ändå framstår delta språkbruk som onödigt ålderdomligt och svår- Prop. 1989/90:89 förståeligt för många, och det är önskvärt att tillämpningsområdet anges Bilaga 3 på ett annat sätt.

2.15 Lantbrukamas riksförbund (LRF)

Lagens tillämpningsområde föreslås vidgat till alt omfatta inte som nu enbart köp av vara, utan köp av lös egendom i största allmänhet, om den är avsedd för huvudsakligen enskilt ändamål. Lagen skulle därmed komma att omfatta vissa husköp, t ex köp av hus pä arrenderad mark och köp av monleringsfärdiga hus. Den nu gällande konsumenlköplagen är tillämplig även på köp med en privatperson som säljare om köpel förmedlas för säljaren av en näringsidkare. Detta föreslås även i föreliggande betänkande. Utredningen gär längre än sä och föreslär att en förmedlande näringsidkare i sä fall skall vara ansvarig jämte säljaren för de förpliktelser som pä grund av köpet åvilar denne.

Konsumenten skall alltså alltid kunna vända sig till förmedlaren med sina krav i anledning av köpet. När andra stycket är tillämpligt ansvarar förmedlaren solidariskt med säljaren. Detta innebär att köparen kan välja om han vill rikta sina krav på grund av fel eller dröjsmål mot säljaren eller mot förmedlaren. Förmedlaren har därvid samma befogenhet som säljaren att undgå andra påföljder genom alt avhjälpa felet. I köparens valrätt ligger att han, om ett krav mot den ena av de båda ansvariga inte tillgodoses har möjlighet att i stället vända sig mot den andre. Vad gäller lagens tillämpning på lös egendom hade LRF gärna sett en utförligare analys, bl a avsende värdepapper och ideella andelar i fast egendom. Det gäller t ex felbegreppels användning.

LRF kan godta huvudprincipen om förmedlaransvar, men invänder mot att andra stycket skulle vara tillämpligt även vid de fall då försäljningsförmedlingen har formen av auktion. Anledningen härtill är att i 27 § i lagförslaget säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel i godset omfattar även skada som till följd av felet uppkommer pä annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. (Lagen är dock inte tillämplig på personskada.) Inom slakteriorganisationen förekommer att vid livdjursauklioner och gårdsauktioner djur säljs till allmänheten. Tik sådana auktioner lämnar även privatpersoner in ridhästar för auktionsförsäljning. De flesta köparna vid gårds- och livdjursauktioner är näringsidkare, men just beträffande hästarna är köparna ofta privatpersoner. Fel i godset på levande djur beslår bl a däri att de är behäftade med någon smittosam sjukdom. Ett sådant djur kan smitta ner andra djur och därmed orsaka skada hos dem. För förmedlaren kan del vara omöjligt, ens vid veterinärundersökning, att fastställa om sådant fel föreligger eller inte. LRF anser att ell solidariskt skadeståndsansvar för sådana fel och skador på annan egendom skulle vara oskäligt betungande för auktionsanordnaren. LRF föreslär därför att andra stycket inte skall vara tillämpligt vid auktion eller åtminstone atl levande djur skulle

undantas från tillämpningsområdet. Allernativel skulle ju vara alt den här Prop. 1989/90: 89
verksamheten tvingas upphöra. Bilaga 3

2.16 Svenska bankföreningen och PK-Banken

Den av konsumentköputredningen föreslagna konsumentköplagen har endast begränsad tillämpning på bankernas verksamhetsområde. Lagen föresläs emellertid gälla på ett något vidare område än den nu gällande konsumentköplagen (1973:877). Den avses således gälla köp av lös egendom. Därigenom skulle, till skillnad mot i gällande lag som omfattar köp av varor, också köp av värdepapper, såsom exempelvis aktier, omfattas av lagstiftningen. Eftersom en viktig del av bankernas verksamhet är atl driva fondkommissionsrörelse och därmed handel med värdepapper skulle således denna bankernas verksamhet beröras av den föreslagna lagen.

Bankföreningen uppfattar den föreslagna lagen så att den i första hand är anpassad för köp av varor och liknande och mindre lämpad för den typ av handel som drivs inom fondkommissionsrörelsen. Detta framgår såväl av lagens avfattning som av motiven. Vissa regler i lagen synes direkt olämpliga atl tillämpa i samband med fondkommissionsrörelse. Här kan främst pekas på 31 §, som medger köparen att avbeställa köpet intill dess godset avlämnats. En sådan bestämmelse är självklart inte lämpad i fondhandeln med hänsyn främst till de "varor" som förekommer i denna, där "varans" egenskaper som sådana generellt har mindre betydelse än varans egenskap att vara bärare av ett ekonomiskt värde. 31 § är olämplig i fondhandeln också med hänsyn till de tidsfrister som gäller inom denna. Det kan visserligen sägasatt bestämmelserna i 32 §, och i någon män 33 §, om säljarens rätt till ersättning vid köparens avbeställning, neutraliserar de skador 31 § kunde medföra i dessa fall. Det synes emellertid olämpligt att införa bestämmelser av denna karaktär pä ett område för vilket de inte är lämpade.

När det gäller flertalet övriga bestämmelser i lagen torde dessa i stort sett genomgående vara av den karaktär att de knappast alls är ägnade att tillämpa på värdepappershandeln. Flertalet av de situationer som bestämmelserna är avsedda för lorde aldrig inträffa på denna marknad. Trots det vidgade tillämpningsområdet i förhållande lill gällande konsumentköplag synes den föreslagna lagen i första hand lämpad för köp av traditionella varor.

Bankföreningen anser således att den föreslagna lagen inte är anpassad eller lämpad för fondhandeln. Den handel som sker genom fondkommissionär är ställd under samhällelig tillsyn av bankinspektionen, varigenom konsumentskyddet torde vara tillräckligt liltgodosett. Det är dessutom av vikt för en fungerande fondhandel att alla köpare och säljare på denna marknad är underkastade samma villkor. De uttalanden som gjorts på sidorna 100,256 och 257 i betänkandet om handel i kommissionen anger ingen tillfredsställande lösning på den nu upptagna frågan.

Mot bakgrund av det anförda anser bankföreningen atl den föreslagna Prop. 1989/90:89 lagen inte bör omfatta handel med värdepapper. Om en sådan begräns- Bilaga 3 ning av tillämpningsområdet inte görs måste under alla förhållanden den fondhandel som utförs av eller genom fondkommissionär undantas.

2.17 Svenska sparbanksföreningen

Den föreslagna konsumentköplagen får ett vidare tillämpningsområde än nuvarande konsumentköplag. Medan gällande konsumentköplag omfattar en konsuments köp från en näringsidkare av en vara, föreslås i den nya konsumenlköplagen en utvidgning lill att gälla köp av lös egendom. Anledningen till denna utvidgning sägs enligt motiven vara en anpassning till köplagens beslämmelser. Något behov i sig av en sådan utvidgning nämns emellertid inte. Tvärtom sägs uttryckligen att en sådan utvidgning torde i och för sig endast få begränsad praktisk betydelse. Enligt Sparbanksföreningens uppfattning bör man inte på så vaga grunder göra denna anpassning. Det är stor skillnad pä köplagens dispositiva regler och konsumentköplagens tvingande bestämmelser. Om uttryckligt behov inte föreligger bör man vara försiktig med att utvidga lagstiftning över huvud taget. 1 nu aktuekt fall torde dessutom nackdelarna vara större än fördelarna. Förslaget synes inte genomtänkt.

För sparbankernas del innebär den föreslagna utvidgningen atl den nya konsumentköplagen kommer att omfatta bl a köp av aktier, obligationer och andra värdepapper. Denna fondkommissionsrörelse är en viktig del av sparbankernas verksamhet. Sparbanksföreningens uppfattning är, att den konstruktion som den föreslagna konsumentköplagen har, inte lämpar sig för köp av värdepapper. T ex är regeln i 31 § om rätt för köparen att avbeställa köpet intill dess godset avlämnas eller eljest hälls tillgängligt direkt olämplig. Normaliiden från det en konsument beställer t ex aktier till dess han kan fä dem i sin hand är omkring en vecka och utanför Stockholmsområdet oftast längre. Ökande respektive fallande priser pä aktiemarknaden skulle givetvis inverka på köparens vilja att hämta ul aktierna eller ej. En sådan ordning skulle i praktiken omöjliggöra aktiehandel. De regler som föreslagils angående ersättning till säljaren om köparen avbeställer köpet är visserligen avsedda att överbrygga olägenheterna, men skyddet är ofullständigt och hela konstruktionen är tillkrånglad och opraktisk.

Ett annat exempel som visar olämpligheten i att låta lagen omfatta köp av värdepapper är 11 §. Vilka uppgifter skall banken i egenskap av säljare av värdepapper lämna för att godset inte skall anses felaktigt? Skall t ex inl formation ges beträffande ett aktiebolags interna förhållanden, om detta kan anses komma all påverka kursutvecklingen framöver? Dylika värderingar är för övrigt av naturliga skäl ofta ogörliga att lämna och dessutom med nödvändighet präglade av den enskilde uppgiflslämnarens personliga värderingar. Utredningen nämner inte vad som bör gälla vid sådana köp. Tvärtom behandlar motiven endast olika typer av varor, alltså den traditionella formen av konsumentköp.

Motivet till den konsumentpolitiska lagstiftning som tillskapats under Prop. 1989/90:89 de senaste femton åren har varit att skydda konsumenterna. En person Bilaga 3 som handlar med värdepapper är knappast konsument i den gängse mening som åsyftats när man infört konsumenlskyddande lagstiftningar. Tvärtom får en sådan person anses vara en ganska medveten konsument som förutsätts besitta ell visst mått av kunnande vad gäller aktiehandel och risktagande. Något särskilt skäl atl utvidga det skydd som redan finns för just dessa konsumenter synes därför knappast föreligga.

Förslaget har uppenbarligen den konsekvensen att konsumenter behandlas olika beroende på om de är köpare eller säljare av värdepapper. I det ena fallet kommer man att omfattas av konsumentköplagens skyddsregler men inte i det andra. Det resonemang som förs härom på sid 100, 256 och 257 är förvirrande och föga genomtänkt.

Den föreslagna utvidgningen av konsumentköplagen skulle också innebära att förvärv av bostadsrätt och byggnad på annans mark skulle komma att omfattas av lagen. Sparbanksföreningen har genom egen verksamhet och genom verksamheten i Svenska Sparbankernas Fastig-helsbyrå (Spafab) synnerligen stor erfarenhet av köp och försäljning av sådan egendom. Sparbanksföreningen anser att även i detta avseende är en utvidgning av lagen olämplig. Lagens konstruktion passar hell enkelt inte in på denna slags egendom. Sådan egendom säljs nästan uteslutande av konsumenter till konsumenter. Om konsumenten/säljaren väljer att anlita en fastighetsmäklare - vilket är vanligt förekommande - kommer han alt omfattas av ell strängare ansvar än om han väljer atl själv sälja egendomen. Konsekvensen skulle m a o vara att lagen "straffar" den som anlitar en expert till hjälp vid kanske den största affär man någonsin gör. En sådan tingens ordning kan väl knappast vara åsyftad.

Som bekant gäller sedan 1 juli 1984 en lag om fastighetsmäklare. Lagen gäller förmedling av bl a bostadsrätter och byggnader på annans mark. Den innehåller såväl ett näringsrättskgl som ett civilrättsligt avsnitt. Denna lag torde på ett fullt likfredssällande sätt tillgodose konsumenten/köparens behov av skydd. Därför bör konsumentköplagen inte vara tillämplig vid i vart fall sådan förmedling av köpeobjektet som sker genom registrerad fastighetsmäklare om förmedlingen ingår i dennes näringsverksamhet.

Vad gäller köp av bostadsrätter och av byggnad pä annans mark är det normalt att riklrädel sker först en viss tid efter det att köpet ingåtts. Tiden mellan köp och tillträde används ofta av säljaren till att anskaffa ny bostad och av köparen till att avveckla del pågående bostadsinnehavet. Om lagförslaget antas skulle den egendomliga situationen inträffa - när förmedling sker av fastighetsmäklare - atl konsumenten/säljaren blir bunden vid överlåtelsen medan däremot konsumenten/köparen blir obunden. Konsumenten/köparen skulle under sådana omständigheter sannolikt inte våga träffa nytt avtal om anskaffande av hyresrätt, småhus eller liknande. För konsumenten/säljaren måste denna konsekvens framstå som orättfärdig, i synnerhet vid jämförelse med om försäljning istället

skett utan anlitande av en fastighetsmäklare. En fungerande bostads- Prop. 1989/90:89

marknad förutsätter, oavsett vad slags bostad det är fräga om, en Bilaga 3

planering från de enskilda bostadskonsumenteternas sida i förvissning om

all ingångna avtal skall hällas. Dessutom förhåller det sig så att ett köp

av bostad i allmänhet föregås av ingående förhandlingar och noggranna

överväganden från köparens sida. Regelmässigt är köparen medveten om

att säljaren är privatperson.

Den räll till ersättning som föreslås till förmån för den som drabbas av en avbeställning uppväger inte den eljest väl kända principen att ingångna avtal skall fullföljas. Det bör särskilt observeras atl kommittén anser att ersättning för det positiva konlraktsinlresset endast undanlagsvis ska kunna komma ifråga. Detta är oacceptabelt ur konsumenten/säljarens synpunkt.

Även beträffande köp av bostadsrätter och byggnad på annans mark inger bestämmelserna om fel i godset allvarliga betänkligheter.

Vad slutligen gäller byggnad på annans mark anser Sparbanksföreningen all man bör awakta småhusköpsutredningens förslag till lagstiftning. Att nu införa någon slags parentetisk reglering pä detta omräde skulle innebära att tre olika regelsystem skulle komma att gälla inom loppet av några få år.

Sparbanksföreningen avstyrker bestämt av ovan anförda skäl förslaget att utvidga tillämpningsområdet vad gäller handeln med värdepapper och bostadsrätter m m.

2.18 Bilindustriföreningen

Vi föreslår all konsumentköplagen görs dispositiv när det gäller varor sålda till konsument för export - s.k. tax-free försäljning. Denna försäljningsform har blivit av betydande omfattning bl.a. för bilar. En tvingande skärpt svensk lagstiftning skulle bli mycket betungande för säljaren när en bilköpare tar med sig en tax-free bil till ett land med dåligt fungerande eftermarknad och därifrån gör gällande olika skadeståndskrav etc. Svensk lagstiftning borde inte gälla för dessa varor, där parterna redan frän början kommit överens om att svensk lag inte skall gälla. Varorna är inte avsedda för svensk marknad. Det ter sig därför naturligt att konsumentköplagen görs dispositiv för denna försäljningsform.

2.18 Motormännens riksförbund (M)

Erfarenhetsmässigt kan konstateras att konsumenter som säljer via förmedling av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verkssamhel ofta inte har klart för sig att köparen kan åberopa nu gällande konsumentköplag gentemot säljad ren/konsumenten. M konstaterar vidare att del inte pä något sätt är ovanligt att näringsidkare uppträder som förmedlare för att på så vis undgå säljansvaret. Förslaget mäste därför betraktas säsom ett steg i rätt riktning. M ifrågasätter emellertid om man inte bör gå längre och låta förmedlaren ensam svara enligt lagförslaget gentemot köparen.

Eventuellt kan man tänka sig att kombinera detta med en möjlighet för Prop. 1989/90: 89 förmedlaren att inom ramen för köplagen föra talan gentemot säljaren. Bilaga 3

M befarar nämligen att lagförslaget kan medföra en ökning av antalet s k förmedlingsaffärer. I sammanhanget bör då poängteras atl det regelmässigt ligger lill på del viset att det är förmedlaren som tillhandahåller köpeavtalsformulär, gör utfästelse angående godset och ofta i praktiken uppträder som säljare ända fram till det ögonblick då affären skall avslutas.

2.20 Sveriges villaägareförbund

Enligt förslaget kommer under lagens tillämpningsområde atl falla bl a köp av byggnad på annans mark, t ex fritidshus pä arrenderad mark, såväl nyproducerad som äldre bebyggelse. De problem från konsumenträttslig synpunkt som kan vara förknippade med dylika förvärv är f n under utredning. Sålunda har 1983 års småhusköpsutredning enligt sina direktiv att överväga om reglerna om överlåtelse av byggnad pä annan mark kan bringas i närmare överensstämmelse med dem som gäller för fastighetsöverlåtelse. Direktiven anger också alt behovet av konsumentskydd vid förvärv av äldre småhus bör ses över. Enligt uppgift arbetar småhusköpsutredningen f n med frågor som rör konsumentskyddet vid förvärv av nyproducerade småhus. Enligt betänkandet omfattar lagen även köp av monteringsfärdiga småhus. En tämligen vanlig situation är all köparen förvärvar en byggsats och sedan själv eller med anlitande av en eller flera underentrepenörer uppför huset. Själva köpet av byggsatsen kommer enligt förslaget att regleras av konsumentköplagens bestämmelser medan ett annat regelkomplex blir tillämpligt på uppförandet av huset. Sannolikt kommer småhusköpsutredningen att framlägga förslag i sistnämnda hänseende.

För den händelse leverantören också åtar sig all uppföra huset uppkommer frågan om avtalet skall hänföras till köp eller tjänst. Vissa anvisningar för hur gränsen mellan dessa tvä avtalstyper bör dras finns i 2 § andra stycket i kommittéförslagel. Enligt den bestämmelsen skall ett leveransavtal som är förbundet med etl åtagande att utföra arbete eller någon annan tjänst inte anses som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av leverantörens förpliktelser. Som exempel på faktorer som kan beaktas vid denna gränsdragning nämns i betänkandet (s 260) de olika delarnas värde och hur kvalificerat det arbete är som skall utföras. För att undanröja alla tvivelsmål hur den nu skisserade situationen skall bedömas är del önskvärt med klarläggande om rättsförhållandet mellan parterna är att anse som ett avtal eller som två skilda avtal (köp- och tjänsteavtal).

Enligt kommittéförslaget skall en tvåårig preskriptionstid gälla för rätt till reklamation. I betänkandet diskuterades i detta sammanhang (s 151) huruvida det är motiverat med en längre preskriptionstid vid vissa typer av köp, av byggnader på ofri grund, köp av monteringsfärdiga trähus och köp av byggnadsmaterial. Med hänsyn till det pågående arbetet i

småhusköpsutredningen har konsumentköpsutredningen stannat för att Prop. 1989/90: 89

inte föreslå några särregler i dessa hänseenden. Sveriges Villägareförbund Bilaga 3

vill i detta sammanhang påminna om den obligatoriska produk6 tions-

garanti och försäkring som numera gäller för nybyggda småhus. F n gäller

delta skyddspaket för grupphusbebyggelse men på sikt torde det även

komma att omfatta slyckebyggda småhus. Försäkringsdelen ger etl

ekonomiskt skydd mot väsentliga fel och brister i huset från och med

garantitidens utgång fram till tio år från slutbesiktningen. Med hänsyn till

del skydd som sålunda gäller och kommer att gälla för en stor del av

småhusmarknaden är del önskvärt om samma regler gäller vid köp av

byggnader på annans mark och köp av monteringsfärdiga trähus lill den

del dessa förvärv omfattas av konsumenttjänstlagen.

De problem som ur konsumenträttslig synvinkel kan aktualiseras vid förvärv av byggnad på annans mark och vid köp av monteringsfärdiga hus behandlas alltså f n i förslaget i konsumentköplag och kan -åtminstone till dess - förväntas bli berörda av småhusköpsutredningen. Ytterligare lagförslag är av intresse i detta sammanhang, nämligen konsumenttjänstlagen, som bl a reglerar konsumentskyddet vid reparation och ombyggnad av hus. Om åtgärden ifråga är av mer omfattande slag står den i sak mycket nära uppförande av ny byggnad. Det kan erinras om att 1983 års småhusköpsutredning enligt sina direktiv har att överväga behovet av konsumentskydd vid förvärv av sådana småhus som renoverats av byggmästare.

Hur gränsdragningen mellan konsumenlköplagen, konsumenlljänsllagen och det lagförslag som småhusköpsutredningen kommer att framläggas, kan i dagens läge inte med säkerhet överblickas. Sveriges Villaägare-förbund anser sig mot den bakgrunden inte ha anledning att mera i detalj gå in på konsumentköplagens bestämmelser såvitt gäller de fastighetsrättsliga delarna i förslaget. Med tanke pä att lagregler till skydd för konsumentintresset på detta omräde kommer att finnas i tre olika lagar, är det emellertid nödvändigt med en samlad översyn av dessa regler i samband med att småhusköputredningen framlägger sill förslag. Målsättningen bör därvid vara att fä så ensartade regler som möjligt för de olika områden som därvid blir berörda. Vad gäller förmedlarens ansvar vill förbundet bara påpeka att numera finns en lagstiftning som rör fastighetsmäklares skyldigheter. För att undvika konflikter mellan konsumentköplagen och denna lag bör konsumentköplagen innehålla en erinran om att särskilda bestämmelser gäller för fastighetsmäklare.

2.21 Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund

Konsumentköplagen föreslås gälla vid köp av lös egendom, dit monleringsfärdiga trähus räknas. Man kan möjligen ifrågasätta, om inte handeln med monteringsfärdiga småhus skulle komma att inordnas i den lagstiftning, som förbereds av 1983 ärs småhusköpsutredning. Försäljningen av monteringsfärdiga trähus är, som ovan berörts, emellertid inte ett entydigt begrepp. Trähusföretagen säljer ibland allt, som erfordras för

ett hus, ibland bara delar av huset. Vissa företag sysslar lill och med med Prop. 1989/90:89
sådan försäljning, som i dagligt tal benämns byggvaruhandel. Bilaga 3

För trähusföretagen är det ytterst angeläget att deras leveranser regleras av samma lagstiftning. Dessutom är del i praktiken i princip omöjligt atl dra en gräns för när leveransen avser antingen allt eller det mesta som krävs för ell färdigt hus - och då en annan lag än konsumenlköplagen skulle kunna tänkas tillämpas - eller enbart delar av ett hus. Av dessa anledningar bör samtliga leveranser från trähusföretagen regleras av konsumenlköplagen.

Förhållandena blir annorlunda när visst byggplatsarbete ingår i trähusföretagels åtagande, även om också dä vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma. Vid "rena" leveransavtal samt vid försäljning av inflyttningsfärdiga trähus torde några problem inte uppkomma. I det förra fallet gäller konsumentköplagen, i det senare gäller den ej. Fråga om tillämplig lag kan däremot uppkomma vid avtal som, förutom leverans, också innehåller ell visst mått av byggplatsarbeten. Rimligen borde leverans inklusive slommontering regleras av konsumentköplagen medan däremot försäljning av inflyttningsfärdiga hus, där visst finisharbete undantagits, skall regleras annorlunda.

Trähusbranschen skulle värdesälta om dessa gränsdragningsproblem kunde utvecklas närmare i det fortsatta arbetet med konsumentköplagen.

2.22 Svenska fondhandlareföreningen

Fondkommissionslagen, som reglerar den betydelsefulla delen av värdepappersmarknaden, är utformad med särskild hänsyn till allmänhetens skyddsintressen i olika väsentliga hänseenden. Banker och fondkommissionsbolag får bedriva fondhandel endast efter statligt tillstånd och bankinspektionen kontrollerar den verksamhet som bedrivs. Med stöd av den sundhetsprincip som kommer till ullryck i såväl bank- som fondkommissionslagstiftningenblirtillsynsmyndighetensmandat synnerligen vidsträckt. Inspektionen står ytterst som garant för att även allmänhetens intressen av konsumentskyddskaraklär tillgodoses.

Beträffande de värdepapper som inregistrerats vid Stockholms Fondbörs gäller dessutom de i börslagen och börsförordningen givna bestämmelserna, som tillsammans med de i bolagens inregistreringskontrakt avtalade föreskrifterna reglerar den ordning i vilken börshandeln skall äga rum, bolagens upplysningsskyldighet m.m. I främsta rummet är det börsstyrelsens uppgift all övervaka att dessa normer iakttages. Vidare står börsverksamheten i sin helhet under överinseende av bankinspektionen.

För en konsument kunde det å andra sidan sannolikt komma att te sig en smula avlägset att i en allmän konsumentköplag söka bestämmelser gällande avtal av det slag som ingås genom förmedling av fondkommissionär. Inom fondhandeln förefaller nämligen det konsumentskydd, som kan aktualiseras, vara uttömmande behandlat och klart strukturerat just genom de nämnda rättsreglerna.

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89. Bilagedel

I den noga reglerade och offentligt genomlysta miljö, i vilken fond- Prop. 1989/90:89 kommissionärerna ingår sina affärsaavtal, blir det svårförståeligt att man Bilaga 3 av systematiska lagstiftningsskäl skall föranledas att låta konsumentköplagen omfatta även en så speciell sektor som fondhandeln. Det framstår som mindre naturligt att stadganden rörande handeln med "gods" -varmed i praktiken torde förstås hushållens kapitalvaror - skall inbegripa även värdepapper såsom börsnoterade aktier, obligationer m.m.

I detta remissärende har fondhandlareföreningen samrått med Svenska Bankföreningen, som också den företräder uppfattningen, all den föreslagna lagen inte bör omfatta handel med värdepapper eller åtminstone inte den fondhandel som utförs av eller genom fondkommissionärer. Fondhandlareföreningen biträder jämväl den kriiik av vissa särskilda regler som bankföreningen framfört och anser att dennas synpunkter väl illustrerar hur främmande förslaget framstår, när det blir utvärderat i sammanhang med fondhandeln.

Flertalet av de föreslagna reglerna synes ej vara av beskaffenhet att bli tillämpliga pä avtal inom fondhandeln.

De situationer som kan tänkas falla under lagen får sin författningsmässiga behandling i annat sammanhang. Följaktligen anser fondhandlareföreningen att åtminstone den fondhandel som utförs av eller genom fondkommissionärer skall undantas från den föreslagna lagen.

3 Avlämnande och faran för godset

3.1 Stockholms tingsrätt

5 § 2 st., jfr 8 § 2 st. Enligt förslaget skall faran för godset övergå på köparen först när godset överlämnats lill honom. Denna regel föreslås tvingande.

En tvingande regel i enlighet med förslaget kan innebära nackdelar för konsumenten. Även om köparen är villig att stå faran för godset, blir det med den föreslagna regeln omöjligt att "avtala bort" tidpunkten för farans övergäng. Detta kan medföra svårigheter att ta godset levererat i enlighet med köparens önskemål, vilket bör beaktas innan man fråntar parterna den möjlighet som enligt gällande rätt finns att fritt avtala i detta hänseende.

7 § I köplagsförslagel anges uttryckligen alt säljaren inte svarar för kostnader pä grund av att avlämnandet har försenats lill följd av förhållande på köparens sida. Utredningen anser att en sådan regel inte torde ha någon större betydelse vid konsumentköp och föreslår ingen motsvarighet. Utredningen uttalar vidare att, för den händelse kostnader orsakade av köparens dröjsmål uppstår, köplagens bestämmelser bör kunna tillämpas analogt.

Det är inte helt ovanligt att köparen kommer i dröjsmål och det bör framgå av lagen hur kostnadsfräganskak hanteras i etl sådant fall. Konsumentköplagen föreslås tvingande till konsumentens förmån. En

analog tillämpning av köplagen i dessa situationer skulle innebära att en Prop. 1989/90:89 där intagen regel till konsumentens nackdel skulle komma till användning. Bilaga 3 En konsument borde vid sådant förhållande kunna påstå atl en motsvarande regel inte finns i konsumentköplagen och att köparen därför inte på grund av dröjsmål vid avlämnandet kan åläggas att betala av honom orsakad transportkostnad. Mot bakgrund härav bör en regel motsvarande den i köplagsförslagel införas i konsumentköplagen.

Bestämmelsen i 8 § 2 st, som reglerar vid vilken tidpunkt faran för godset övergår på köparen, bör placeras först i paragrafen.

3.2 Marknadsdomstolen

7§

Enligt denna bestämmelse skall säljaren svara för bl. a. transportkostnaderna, om inte annat får anses avtalat. I specialmotiveringen anges alt avtalsvillkor som ålägger köparen att svara för transportkostnaderna knappast torde kunna betraktas som oskäliga vid konsumentköp. Marknadsdomstolen utgår från atl detta uttalande inte är avsett som en anvisning om avtalsvikkorslagens tillämpning. Det kan anmärkas att domstolen i flera fall förbjudit villkor som helt lagt transportkostnaderna vid åtgärdande av fel på köparen. Även om det här endast är fråga om kostnaderna för transport från säljaren till köparen av en nyinköpt vara, torde det inte vara uteslutet att ett avtalsvillkor som åläger köparen att helt ansvara för dessa kostnader i vissa fall kan strida mot avtalsvillkorslagen.

3.3 Näringsfrihetsombudsmannen

Lagförslaget ger på många punkter förnuftiga lösningar på viktiga problemställningar som hittills i vissa fall varit oreglerade i konsumenlköplagen. Däribland bör framhållas förslaget till 5 och 8 §§ om att godset inte är avlämnat förrän det överlämnats till köparen vilket innebär atl säljaren står faran för godset ända fram till överlämnandetidpunkten. NO anser också, liksom utredningen, att regeln i 7 § skall vara disposiliv vilket möjliggör avtal om att t ex transportkostnader före överlämnandet betalas av köparen. Som utredningen framhåller (s. 109) är det från konsumentsynpunkt föga motiverat att genom tvingande regler gynna de konsumenter som vill ha godset hemsänt pä bekostnad av dem som själva är villiga att hämta godset.

3.4 Konsumentverket/KO

Utredningen föreslär vissa förändringar beträffande reglerna om godsets avlämnande. Av 5 § 2 st följer alt säljaren, även i de fall han åtagit sig längre transporter som utförs av fristående transportföretag, kommer att stå faran för godset till dess godset tagits om hand av köparen.

Nu gällande regler leder, som utredningen påpekar, till gränsdragnings- Prop. 1989/90:89

problem. Frågan om köparen kan göra päföljder för skador under Bilaga 3

transporten gällande gentemot säljaren avgörs enligt dessa regeler

dessutom av omständigheter som i praktiken är ovidkommande för

köparen. Även från försäkringssynpunkt är det ändamålsenligt alt säljaren

svarar för transportrisken. Med hänsyn till delta finner Konsumentverket

de föreslagna förändringarna vara välgrundade och tillstyrker atl de

genomförs.

Enligt 6 § I st skall godset avlämnas inom skälig tid om det inte får anses avtalat all det skall avlämnas vid en bestämd lidpunkt eller utan uppskov. Enligt utkastet till allmän köplag skall godset i situationer som dessa avlämnas utan uppskov. Konsumentköpulredningens förslag innebär således ett avsteg I liberaliserande riktning från vad som föreslås gälla utanför konsumentssektorn.

Konsumentverket kan i och för sig acceptera detta, men med hänsyn till atl delta avsteg är till nackdel för konsumenten vill verket betona alt del måste bli fråga om en mycket restriktiv bedömning av vad som skall anses utgöra skälig tid. Enligt verkets mening bör detta klargöras ytterligare i motiven.

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag i 7 § att säljaren skall få svara för kostnaderna för godset tills det är avlämnat, om inte annat får anses avtalat. En sådan regel tvingar en näringsidkare som inte vill svara för transportkostnaderna atl klargöra detta för konsumenten. Därigenom kan många missförstånd undvikas. Enligt specialmoliveringen (s. 265) bör del, för att en sådan ordning skall anses avtalad, ofta vara tillräckligt med ett tillkännagivande genom anslag i säljarens butik, genom upplysning i försäljningskatalog eller på annal liknande sätt. Konsumentverket förutsätter att det vid tillämpningen av 7 § ställs höga krav på tydligheten hos sådan information.

Faran för godset

Faran för godset gär enligt utredningens förslag över på köparen när godset avlämnas (8 § 2 st). Enligt specialmotiveringen anses en vara vara avlämnad exempelvis när den ställts på en villatomt. Utredningen har således inte sett sig föranledd att föreslå någon ändring av vad som nu anses utgöra gällande rätt.

Konsumentverket vill understryka utredningens uttalande (s. 263) att säljaren är skyldig att hänsyn till köparens intressen och inte onödigtvis utsätta denne för risken atl godset förstörs eller försvinner. Enligt verkets mening bör faran för godset gå över på köparen endast i de fall godset överlämnas direkt till köparen eller annan behörig person eller eljest levereras på betryggande säll. En sådan övergång av faran bör också ske i de fall leveransen sker vid en bestämd tidpunkt som parterna kommit överens om. Mot denna bakgrund kan leverans som sker genom att godset placeras på en villatomt anses vara lilli fyllest endast om del på

grund av godsels art eller bostadsområdets karaktär kan antas alt någon Prop. 1989/90:89
stöld eller förstörelse inte kommer att inträffa. Bilaga 3

3.5 Allmänna reklamationsnämnden

Vid transport av en vara från säljaren av en självständig transportör till köparen kan komplicerade avtalsrättsliga tvister uppkomma. ARN har i sin verksamhet erfarenhet av att överenskommelser mellan köpare och säljare ofta är oklara vad gäller ansvaret för transporter. Köparen bollas mellan säljaren och transportören. ARN ser därför med tillfredsställelse all det nu föresläs atl om säljaren skall ordna med en transport av godset detta anses avlämnat först när det kommer fram. Säljaren skall således bära risken för eventuella skador. De föreslagna reglerna om avlämnande (5 och 6 §§) verkar väl awägda.

Det är ibland oklart vad som har avtalats mellan parterna om kostnaden för en transport. Genom utredningens förslag att säljaren skall svara för transportkostnaden om inte annat har avtalats (7 §) torde sådana missförstånd kunna undvikas. ARN tillslyrker därför förslaget. Nämnden vill dock påpeka all det, med det informella sätt att avtala om transportkostnader som utredningen enligt specialmotiveringen (sid. 265) är beredd att godta, lätt kan uppkomma missförstånd och tvister.

ARN har inget att erinra mot de föreslagna bestämmelserna om faran för godset. I sammanhanget vill ARN dock betona vad utredningen anför i specialmotiveringen till 5 § (sid 263) beträffande säljarens skyldighet att la hänsyn till köparens.intressen och inte onödigtvis utsätta denne för risken att godset förstörs eller försvinner.

Endast i undantagsfall torde därför kravet pä överlämnande vara uppfyllt om en vara placeras pä tomten utanför köparens hus.

3.6 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

Fakultetsstyrelsen tillstyrker atl distinktionen mellan plats- och distansköp utmönstras och att godset, när säljaren åtagit sig att sända det till köparen, inte anses avlämnat förrän det tagits om hand av köparen. Som utredningen framhåller talar försäkringsmässiga aspekter för denna regel (s. 105 f). Fakultetsslyrelsen tillslyrker att regeln om avlämnande och därmed farans övergång och den avgörande tidpunkten för konstaterande av fel görs tvingande, även om delta kan avhålla vissa säljare från att åta sig att transportera godset till köparen, medan det blir möjligt att avtala om att köparen skall betala transportkostnaderna. Fakultetsstyrelsen vill blott framhålla alt regleringen kan tänkas leda till att säljaren åtar sig alt ordna transporten som ombud för köparen (jfr s. 107 y). Huruvida ett sådant avtal medför alt godset anses avlämnat, redan när en självständig transportör tar godset om hand, får lämnas öppet. På s. 265 x skriver utredningen atl ett avtal om att köparen skall betala transportkostnaden får anses ingånget, om detta tillkännages genom anslag i säljarens butik, genom upplysning i försäljningskalalog eller på annat liknande sätt. Utifrån allmänna avtalsrättsliga synpunkter har man anledning atl vara

tvivlande till att ett sådant tillkännagivande alltid skulle vara tillräckligt. Prop. 1989/90:89 Mycket höga krav på tydlighet bör ställas, så att köparna kan bedöma Bilaga 3 prisets konkurrensförmåga på ett riktigt sätt.

I 6 § föresläs en tvingande regel att godset skall avlämnas inom skälig tid, när det inte får anses avtalat att godset skall avlämnas vid en bestämd lidpunkt eller utan uppskov. Härmed åstadkommes att det redan enligt konsumentköplagen och utan tillgripande av 36 § avtalslagen blir möjligt att konstatera att en säljare är i dröjsmål och tillgripa dröjsmälspäföljder, när säljaren gjort leverenstiden hell obestämd eker villkorad av händelser som visar sig icke inträffa på länge. Därigenom awiker förslaget frän lagrådsremissen avseende konsumenlljänstlag, där även relativt bestämda leveranstider enligt 24 § är bindande och endast kan sättas ä sido enligt 36 § avtalslagen. Det kan synas vara en nackdel för näringsidkarna alt ett avtal om leverans "när godset kommit frän grossisten" inte blir giltigt, och det finns naturligtvis en risk atl näringsidkarna därför i allmänhet kommer att ta lill en lång bestämd leveranstid samtdigt som de säger till köparen att han troligen kommer att få varan betydligt tidigare. Nägon större risk för ell sådant beteende föreligger emellertid knappast - och därmed inte heller nägon större vinst med att genom tvingande lag ogiltigförklara relativt bestämda leveranstider - eftersom begreppet skälig, som utredningen framhåller (s. 264 my) bl a skall bedömas inte bara mot bakgrund av vad som är normal leveranstid utan även mot bakgrund av vad säljaren sagt vid avtalet och vilka hinder som kommit i vägen. Därmed blir del enligt fakultetsstyrelsens mening utan större betydelse om man väljer konsumenttjänstlagens lösning eller vad konsumentköplagutredningen föreslär i denna del. En samordning är dock önskvärd. Konsumentköplagens reglering synes här vara att föredra. - Del kan tilläggas att det för en säljare, som inte riktigt kan överblicka sina leveransmöjligheter, torde vara bättre atl lämna leveranstiden obestämd än att ta till en för kort leveranstid, eftersom möjligheten att åberopa hinder förefaller vara större inom ramen för 6 § än enligt 16 § och dä 16 § endast avskär köparen frän att begära full görande men inte hindrar alt köparen häver och kräver skadestånd.

I 6 § 2 st andra meningen bör orden "krediköp eller" tas bort. Med kreditköp förstås enligt 3 § konsumenlkredillagen bl. a. köp vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. I dessa fall måste naturligtvis köparen vara skyldig att betala köpeskillingen i den formen att han skriver på låneförbindelsen, innan godset behöver lämnas ut. övriga former av kreditköp faller under rekvisitet "köparen har fått anstånd med betalningen".

Faran för godset 8 §

Fakultetsstyrelsen håller med utredningen om all det från faresynpunkl är skillnad om konsumenten är i dröjsmål med å ena sidan att hämta en köpt sak och å andra sidan att återta egendom som han lämnat till

näringsidkaren för reparation el dyl (s. 111 f). Styrelsen tillstyrker därför Prop. 1989/90: 89 utredningens förslag att faran skall ligga kvar på säljaren tills godset' Bilaga 3 avlämnats men att köparen, vad det gäller fel, dock bör stå risken för att godset under köparens dröjsmål försämras genom sin egen beskaffenhet. I 8 § 3 st bör ordet "lämnas" skrivas i participform. Del torde vara särskilt vanligt att en vara som köpts pä öppet köp skadas under transport tillbaka från köparen till säljaren, särskilt som köparen kanske inte är så van att förpacka varor av det slag del gäller. Av lagen bör då otvetydigt framgå att köparen står faran ända tills säljaren åter tagit hand om godset. Däremot kan ordet avlämnas i andra stycket fortfarande stå i presens, dels därför att ordet är mer juridiskt tekniskt och därmed har en momentan innebörd, dels därför alt verben "går" respektive "slår" styr olika tempus i detta sammanhang.

3.7 Landsorganisationen i Sverige

Enligt § 6 första stycket ska godset, om det inte får anses avtalat all det ska avlämnas vid en bestämd tidpunkt eller utan uppskov, avlämnas inom skälig tid. Av motiven i betänkandet framgår inte vad som är skälig tid. LO anser att detta bör preciseras närmare så att det inte blir till nackel för konsumenten.

3.8 Sveriges advokatsamfund

Samfundet vill påpeka alt det är tveksamt om del överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet atl säljaren skall stå fara för godset även om köparen är i dröjsmål med att avhämta detta.

3.9 Vissa organisationer inom näringslivet

5§

Genom den bestämmelse som föreslås i 5 § andra stycket upphävs för konsumentköpens del skillnaden mellan disiansköp och platsköp. Vi kan i och för sig acceptera den föreslagna regleringen. Vad avser den betydelse som tiöl punkten för avlämnandet föreslås få ifråga om dels farans övergång dels bedömningen av om godset är felaktigt får vi dock hänvisa till vad vi anför till 8 och 13 §§ i förslaget.

Faran för godset (8 §)

I förslaget saknas en bestämmelse som svarar mot 15 § andra stycket i det till betänkandet fogade köplagsförslagel, dvs. etl undanlag frän huvudregeln som innebär all faran övergår på köparen om godset inte avlämnas i rätt tid och detta beror på honom.

Även enligt den föreslagna lagstiftningen om konsumenttjänster skall faran övergå på konsumenten före avlämnandet, om avlämnandet försenas på grund av omständigheter hänföriiga till konsumenten.

Utredningen anför att ett undantag motsvarande köplagsförslagels skulle få en begränsad praktisk betydelse för konsumentköpens del. Vi anser det

3.10 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Den i 8 § föreslagna regeln om faran för godset är i och för sig lämplig från ren försäkringssynpunkt. Bestämmelsen bör underlätta försäkringshanteringen genom att anknytningen till det faktiska avlämnandet gör det lätt alt avgöra var faran ligger. Det kan dock påpekas alt det blir svårt att överblicka konsekvenserna av all ha olika fareregler för samma köpsituation, beroende av vem som är köpare.

3.11 Folksam

Den i 8 § föreslagna regeln om faran för godset är lämpi lig ur försäkringssynpunkt, eftersom den gör det lätt all avgöra var faran ligger.

3.12 Kristianstads kommuns konsumentnämnd

§ 5, l:a stycket föreslås få följande skrivning: "Godset skall hållas tillgängligt för avhämtning hos säljaren, om inte annal får anses avtalat", dock skall gods som köparen svårligen kan bära med sig innebära atl säljaren har leveransplikt. Om inte denna ändring sker får man lätt för sig sinnebilden av den gamla 80-åriga damen med käpp som på ryggen släpar hem en 26-tums färg- TV-apparat eller kylskåp, spis m m.

§ 6, l:a stycket skall jämföras med § 30 2:a slyckei. § 6 reglerar säljarens rätt vid sin prestation och § 30 köparens rätt vid sin prestation. Skall säljaren då annat inte anses avtalat ha rätt att leverera varan d. v. s. sin prestation inom skälig tid, så skall rimligtvis även köparen ha rätt all lämna sin prestation, betalningen, inom skälig tid. Därför föreslås följande ändringar. § 6, l:a stycket med den nuvarande skrivningen § 30, 2:a stycket: Om inte annat får anses avtalat, skall priset betalas inom skälig tid, räknat från dag då felfri produkt hålls köparen tillhanda.

Redan finns en praxis innebärande "Kontant inom 30 dagar", som tillämpats sedan många år inom de flesta branscher bland de seriösa företagen. Detta torde vara en lämplig "skälig tid" för köparen som då får garanterat en månadslön före betalningen. På så sätt borde antalet problem för köparen bli färre.

§ 6, 2:a stycket kan innebära med sin nuvarande skrivning att konsumenten för sin egen säkerhets skull då börjar handla mer på kredit, för

han/hon skall kunna få en möjlighet att undersöka varan innan betal- Prop. 1989/90:89
ningen sker. Därför bör detta stycke utgä. Bilaga 3

4. Godsets beskaffenhet

4.1 Hovrätten för Västra Sverige

Men i vissa hänseenden kan ifrågasättas om det föreslagna konsumentskyddet inte har kommit att sträckas ul alltför längl. All uteglömmandel av en monteringsanvisning för en IKEA-möbel generellt medför att godset anses felaktigt (9 § 1 st jfrt med 2 st.) och omedelbart utlöser felpåföljderna är förbluffande. Underlätenhet att lämna uppgifter om godset har sådan verkan bara om "underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpel" (11 § under 2). Samtidigt medför detta den egendomliga effekten att man kan missleda hur mycket som helst i förhållande till godsets egenskaper, om bara det konkreta missledandet inte antas ha haft inverkan på köpet i det konkreta fallet - något som hell säkert inte kan uppfattas som särskilt moraliskt tillfredsställande och inte heller i sakligt hänseende framstår som en särskilt lyckad lösning.

Någon gång förekommer oöverensstämmelse mellan lagtext och motiv. 110 § 2 st, som sägs motsvara hittillsvarande konsumentköplag 8 §, har sålunda uttrycket "uppenbar fara" utbytts mot "akvarkg fara". Detta sägs vara en förstärkning av konsumentskyddet (s. 120) men är i själva verket en försvagning. "Allvarlig fara" är en restriktion i förhållande till "uppenbar fara". Översatt till ett konkret exempel krävs för "akvarUg fara" körförbud för bilen av Svensk bilprovning, men "uppenbar fara" kanske motsvarar en etta i protokollet.

4.2 Stockholms tingsrätt

9 §, jfr 11 §

Förslaget ger uttryck för den principen alt godset är felaktigt om det inte överensstämmer med vad som får anses avtalat. Utredningen, som inte bedömer att det föreligger något mera påtagligt behov av allmänna lagregler om godsets beskaffenhet, har likväl i 9 § fört in en bei. stämmelse med detta innehåll. Som skäl anförs atl förslaget lill ny köplag upptar en sådan bestämmelse.

Förslaget upptar i 11 § vissa fall då godset "även" skall anses felaktigt. Genom placeringen i en särskild paragraf efter huvudregeln i 9 § och genom atl texten inleds med ordet även får man del intrycket alt fallen i 11 § inte täcks av definitionen på vad som är fel enligt 9 §.

11 § 1 st. 1 p. framstår närmast som ett exempel pä vad som är avtalat eller får anses avtalat om godset. Här synes inte vara fråga om utvidgning av felbegeppet enligt 9 §.

Bestämmelsen i 11 § 1 st. 2 p. ger också intryck av att vara etl exempel på vad som får anses avtalat. Utgångspunkt för en felbedömning är vad

köparen rimligen bort räkna med. Här är närmast fråga om en abstrakt Prop. 1989/90: 89 felbedömning. För en felbedömning är det vanligtvis utan betydelse vad Bilaga 3 säljaren känt till eller bort känna till om all godset awiker från vad som är avtalat eller på annat sätt förutsatt beträffande dess beskaffenhet. Av betydelse kan vara om säljaren insett eller bort inse köparens förutsättningar och förväntningar beträffande godset.

Enligt 11 § 1 st. 2 p. är godset att anse som felaktigt om säljaren före köpet har försummat att lämna vissa upplysningar om godset. Det skall gälla förhållanden som köparen rimligen kunnat räkna med all bli upplyst om. Ytterligare ett rekvesit skall föreligga, nämligen att den underlåtna upplysningen skall ha gällt ett förhållande som säljaren kände till eker borde känt till. Detta framstår närmast som en inskränkning av del felbegrepp som annars skulle gälla.

Till undvikande av svårigheter vid rättstillämpningen bör bestämmelsernas inbördes förhållande klarläggas och felbegreppet - eller felbegreppen - förtydligas.

11 §2 st

Det är av största vikt att en konsument kan lita på att den informaiion som säljaren lämnar om en vara är riktig. Inte minst gäller det uppgifter som konsumenten fär genom reklam och liknande. Konsumentköplagen innehåller en bestämmelse om detta. Utredningen finner, efter ett ingående resonemang främst om prisuppgifter, ej motiverat all utvidga bestämmelsen i fråga till att avse annat än ansvar för uppgifter som direkt eller indirekt kan uppfattas som påståenden om godsets beskaffenhet och användning.

Dagens konsument är prismedveten och därför är prisuppgiften vanligtvis av stor betydelse när han gör sitt val. Del är föga tröst för den enskilde konsumenten att problem med missvisande prisuppgifter eventuellt går att angripa enligt marknadsföringslagen. Inte heller är den möjlighet som teoretiskt finns att i vissa fall tillämpa avtalsrättsliga regler tillräcklig. Vad utredningen anför om att en vara, trots felaktig prisuppgift, kan vara värd sitt pris är oftast ovidkommande. Om konsumenten trott sig göra ett fynd blir han knappast nöjd ändå (Se som exempel Allmänna reklamationsnämndens beslut 1984-09-27, dnr 84/R1790). Även om vissa oriktiga prisuppgifter går att angripa med gällande rätt får konsumentköplagen slagsida med hänsyn lill prisets stora betydelse, om endast uppgifter om godsels beskaffenhet och användning omfattas av lagen. Enligt tingsrättens mening bör konsumenlköplagen innehålla bestämmelser som knyter civilrättsliga päföljder till oriktliga uppgifter om pris och betalningsvillkor. Så länge en sådan bestämmelse inskränker sig till oriktiga eller vilseledande uppgifter föreligger inte någon risk för att lagstiftningen används som ett instrument för priskontroll. Hur frågan lagtekniskt skall lösas och var bestämmelsen skall inplaceras kräver ytterligare överväganden.

Vad gäller säljarens ansvar för uppgifter om godset föreslås en Prop. 1989/90:89 betydande utvidgning för uppgift om varan som lämnats av annan än Bilaga 3 säljaren. Till en början bör undersökas i vilken omfattning nu gällande bestämmelse i konsumentköplagen kommit till användning och om del vid rättstillämpningen framkommit något behov av en utvidgning. Vidare mäste man ta hänsyn till att det är svårt för säljaren att överblicka den marknadsföring som finns, t.ex. annonser i utländsk press och andra internationella media. Tingsrätten anser inte att det föreligger skäl att utsträcka ansvaret längre än till vad som nu gäller.

14 §

Tingsrätten anser att det av den föreslagna lagtexten inte med tillräcklig

tydlighet framgår att en garantiförbindelse alltid skall betraktas som en

funktionsgaranii.

4.3 Kommerskollegium

I utredningen föreslås atl godset skall anses felaktigt om det inte överensstämmer med lämnade uppgifter och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. Delta gäller även om uppgiften lämnats av någon annan än säljaren under förutsättning att detta har skett som led i marknadsföringen av godset. Kollegiet har i och för sig inget att invända mot detta utökade konsumentskydd. I praktiken torde det dock inte vara helt lätt för säljaren alt alltid kunna överblicka den marknadsföring som sker i tidigare säljled.

Av intresse ur utrikeshandelssynpunkt är bl. a. att konsumentköputredningen finner det vara ett angeläget önskemål att varor som säljs till konsumenter åtföljs av erforderliga instruktioner för montering, skötsel etc (§ 9 i förslaget). Konsekvenserna av en sådan regel blir enligt förslaget att godset anses felaktigt om erforderliga instruktioner saknas, oavsett om bristen har lett till ait godset skadats eller inte. Såvitt kollegiet förstår skulle en sådan bestämmelse i samband med internationell handel i mänga fall ställa krav på utländska producenter med export till Sverige. I praktiken skulle denna del av förslaget innebära att de utländska producenterna tvingas applicera eller bifoga instruktions- eller skötselanvisningar (normalt troligtvis på svenska), något som kan anses få handelshindrande effekter på importen till Sverige. Beroende på hur allmänt eller strikt denna regel kommer all utformas i ett slutgiltigt lagförslag får då bedömas om behov föreligger att tillkännage detta enligt gällande informations- och konsullalionsprocedurer i GATT och EFTA. Eftersom kollegiet för svensk del svarar för dessa notifikationsprocedurer förutsätts att kollegiet hålls underrättat om det fortsatta arbetet med utformningen av en kommande ny konsumentköplag.

4.4 Marknadsdomstolen

10 § Prop. 1989/90:89
Som påpekas pä sid 271 i betänkandet har utredningen inte beaktat Bilaga 3
riktlinjekommitténs förslag till ändrad lydelse av denna paragraf.

Sistnämnda förslag innebär att den civilrätlsliga betydelsen av marknadsdomstolens beslut i ärenden enligt 4 § marknadsföringslagen utvidgas, så att den berörda varan blir att anse som felaktig också då den sålts av säljare som inte varit part i rättegången. Marknadsdomstolen utgår frän all förslaget, som har tillstyrkts av domstolen, beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Konsumentköpsutredningens förslag ansluter nära till den nuvarande 8 § konsumentköplagen och är med sin begränsade räckvidd mindre tillfredsställande från konsumentsynpunkt.

11 §

Enligt denna paragraf har säljaren ell ansvar för uppgifter som lämnats i leverantörernas marknadsföring. I betänkandet anförs (s. 126) alt delta kan ge detaljhandlarna anledning att i avtal med sina leverantörer förbehålla sig rätt till ersättning för fall då leverantören lämnat felaktig information i konsumentreklam. Om leverantören motsätter sig detta kan frågan, anförs det, prövas enligt lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Såvitt marknadsdomstolen kan finna är sistnämnda uttalande inte hållbart. Enligt den angivna lagen kan marknadsdomstolen förbjuda villkor som har "ställts upp", d. v. s. påkallats av någon av parterna (prop. 1983/84:92 s. 16). Domstolen kan däremot inte ålägga den ena parten alt godta ell villkor som påkallas av den andra parlen. I den i betänkandet avsedda situationen torde inte finnas något villkor som kan prövas. Annorlunda förhåller det sig om del är fräga om friskrivningsklausuler från leverantörens sida. Möjligen kan utredningen ha åsyftat sådana klausuler. I vad män leverantörerna kan ha intresse av sådana klausuler i detta sammanhang beror på vad köplagens dispositiva regler kommer att innebära.

13 §

I paragrafens tredje stycke behandlas försämring av godset som är en

följd av säljarnas avtalsbrott. Marknadsdomstolen har ingen invändning i

sak mol de synpunkter och exempel som utredningen i sammanhanget för

fram på s. 278-279. Det är dock tveksamt om åsidosättande av en

skyldighet enligt konsumentköplagen kan innefattas i beteckningen

avtalsbrott.

4.5 Näringsfrihetsombudsmannen

När del gäller frågan om utformningen av bestämmelsen om godsets beskaffenhet (9 §) ansluter sig NO till utredningens ståndpunkt (s. 114) att i lagen inte skall anges en viss minimistandard som godset alltid måste uppfylla. NO vill understryka utredningens uttalande atl den som önskar köpa sig en vara av låg kvalitet till etl lågt pris inte skall hindras från

detta genom lagens utformning och tvingas att välja en bättre men ocksä Prop. 1989/90:89 dyrare vara. Den föreslagna ordningen är också önskvärd från konkurrens- Bilaga 3 synpunkt.

111 § föreslås regler om säljarens ansvar för uppgifter om godset. NO biträder utredningens ståndpunkt atl säljarens felansvar bör begränsas till uppgifter om godsets egenskaper eller användning och inte omfatta uppgifter om prisei. Ett köprättsligt felansvar för prisuppgifter skulle, som utredningen framhåller (s. 125), strida mol principen att köplagstiftningen inte skall användas som instrument för priskontroll. Reglerna ill § är tvingande och relativt långtgående. NO ifrågasätter om säljaren skall åläggas ansvar för uppgifter som lämnats av någon annan än honom själv och som säljaren inte ens känt till (s. 126). NO instämmer i uttalandel i särskilt yttrande (s. 338) att hänsyn bör tas till säljarens problem att kunna överblicka den marknadsföring som kan komma ifråga, inte sällan på internationell nivä och i icke-svenska media. Konsumenternas informationsvägar är idag betydligt fler än som tidigare var vanligt.

4.6 Konsumentverket/KO

Godsets beskaffenhet

Den nu gällande konsumentköplagen innehåller, med undani lag för vissa specialfall, inte några bestämmelser som kan tjäna till ledning för en bedömning av om ell fel skall anses föreligga i godset. I förslaget till ny konsumentköplag finns däremot regler som pä ett mer heltäckande sätt preciserar felbegreppet (9-14 §§). Dessa regler kan indelas i två grupper: Den ena gruppen består av regler som i allmänt hållna ordalag pekar på faktorer som generellt bör beaktas vid en bedömning av om ett fel skall anses föreligga (9 §). Den andra typen av regler är sådana som fastslår atl ett fel alltid skall anses föreligga i vissa särskilt angivna fall. Den sistnämnda gruppen av regler gäller mycket speciella situationer. Som exempel kan nämnas att godset sålts i strid mot viss lagstiftning eller att en användning av godset medför allvarlig fara för köparen eller någon annans liv eller hälsa (10 §).

Det är således i dessa fall fråga om försäljning av gods som inte klarar ens en mycket lågt hållen minimistandard. Orsaken lill att utredningen inte föreslagit regler som innebär att minimigränser för fel kommer på en "högre" nivå är all dessa regler inte är avsedda att påverka varuutbudet. En konsument skall ha möjlighet att köpa en vara av dålig kvaklet till lågt pris om han så önskar.

Det torde vara sällsynt att köpare och säljare avtalat om en så låg standard hos en såld produkt att en bedömning enligt normalreglerna skulle leda lill att man langerar minimireglernas låga skyddsnivå. Det kan dock finnas risk för att tolkningen av normalreglerna kan komma att påverkas av den låga skyddsnivå som anges i minimireglerna. Konsumenterna riskerar på detta sätt att få en sämre ställning än avsett. Konsumentverket föreslår därför att felbeslämmelserna disponeras så att

det klarare framgår atl vissa bestämmelser är avsedda all gälla huvud- Prop. 1989/90:89 priniciperna för felbedömningen, medan andra skall klargöra den absoluta Bilaga 3 minimistandard som kan krävas.

I övrigt delar Konsumentverket utredningens bedömning att det med hänsyn till lagens stora tillämpningsområde är ogörligt att närmare precisera kraven på godsets beskaffenhet. Av denna orsak är det också svårt att i lagtexten styra felbedömningen i en för konsumenten gynnsammare riktning.

Utredningen föreslår att fel skall anses föreligga om godset inte är åtföljt av de anvisningar som behövs för dess montering, användning och skötsel (9§). Ett krav på att sådana anvisningar skall medfölja hushållsapparater följer redan nu av Konumentverkets riktlinjer för bruksanvisningar för elektriska hushållsapparater. Konsumentverket tillslyrker att detta krav lagfästs i tvingande lagstiftning och utvidgas till hela konsu-menlvaruområdcl.

I nämnda riktlinjer avses med bruksanvisning skriftlig eller bildmässig information om installation, användning och underhäll av elektrisk hushållsapparat. Enligt riktlinjerna skall en bruksanvisning innehålla uppgifter om hushållsapparatens funktion och erforderlig installation och skötsel. Detta får anses överensstämma med lagförslaget. Därutöver krävs dock enligt riktlinjerna att bruksanvisningen skall innehålla uppgift om gällande garanlivikkor och serviceätaganden eller hänvisning till dokument som innehåller sådana villkor eller åtaganden. Dessutom föreskriver riktlinjerna bl. a. att bruksanvisningen skall vara på svenska. Riktlinjerna grundar sig väsentligen på den bestämmelse om informationsplikt som finns i 3 § marknadsföringslagen.

I lagförslaget finns ingen motsvarighet lill de sistnämnda punkterna i riktlinjerna. Riktlinjema ställer således längre gående krav pä anvisningarnas innehåll än den föreslagna lagen. För att undvika missförstånd anser konsu6 mentverket att det i lagmotiven bör göras klart alt längre gående förpliktelser om skyldighet att informera konsumenterna om användning, skötsel etc. kan följa av 3 § marknadsföringslagen.

I en del av de fåtaliga bestämmelser i den nuvarande konsumentköplagen som närmare berör felbegreppet, stadgas att fel skall anses föreligga när en vara är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. Utredningen föreslår att fel skall anses föreligga redan vid allvarlig sådan fara (10 §). Konsumentverket tillslyrker denna ändring. För att en köpare skall få häva köpel på grund av ett sådant allvarligt fel krävs dock enligt utredningens förslag att säljaren inte vill utnyttja sin räll till avhjälpande och att felet är väsentligt. Konsumentverket anser det vara orimligt att köparens rätt till hävning vid brister av denna allvarliga karaktär skall vara villkorad. Verket föreslår att konsumenten ges en omedelbar rätt till hävning vid köp av gods med allvariiga säkerhetsbrisler.

Den enda bestämmelse i lagförslaget som uttryckligen tar sikte på köp av begagnat gods är stadgandet att begagnat gods som sålts pä auktion

skall anses vara sålt i befintligt skick (12 § 2 st.) Verket har inte heller i Prop. 1989/90: 89 betänkandet i övrigt kunnat finna några uttalanden om felbedömningen Bilaga 3 vid köp av begagnat gods. En motsatsvis tolkning 12 § 2 st. leder tik att felbedömningen när det gäller begagnat gods skall göras med utgångspunkt i det allmänna stadgandet i 9 § om fel i godset. För begagnat gods som inte säljs på auktion mäste således den allmänna princip för felbedömningen som utredningen redovisar på sid 115 i övervägandena gälla. Om inte annat framgår av omständigheterna, fär köpavtalet anses innebära att köparen är berättigad att erhålla gods av normalgod beskaffenhet. Vid den bedömningen fär hänsyn las lill varans ålder. Hänsyn mäste också tas till bl. a. slitage, exempelvis det antal mil en begagnad bil har körts.

När del gäller begagnat gods är ramen för vad som skall anses vara normalgod beskaffenhet vidare än vad som gäller för nytt gods. Denna ram är dock, om inte annat framgår av avtalet, aldrig så vid att gränsen för när ett fel skall anses föreligga blir densamma som när gods sålts i "befintligt skick" eller med etl liknande allmänt förbehåll. Bedömningen av vad som skall anses utgöra normalgod beskaffenhet kan således aldrig, inte ens vad gäller begagnat gods, leda till att ett fel anses föreligga först när godset är i "väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till godsets pris och övriga omständigheter haft anledning att förutsätta" (jfr 12 § 1 SL).

Högsta domstolen har i dom nr DT 11 1984 uttalat att det utan särskild föreskrift är tydligt all en köpares möjlighet att göra gällande fel i såld vara inte är mindre långtgående då varan sålts utan förbehåll om befintligt skick eller liknande. HD säger dock ingenting i frågan om denna befogenhet är mer långtgående i sådana fall. Den föreslagna regeln i 9 § leder dock, som ovan utvecklats, till att denna oklarhet undanröjs.

Garantier

Utredningen föreslår en regel om atl tidsbestämda garantier alltid skall behandlas som funklionsgaranlier (14 §). Alla lidsbestämda garantier skulle därigenom komma atl överensstämma med en vanlig uppfattning om innebörden av sädana garantier. Konsumentverket tillstyrker därför utredningens förslag i denna del.

Konsumentverket ifrågasätter dock om det av den föreslagna ordalydelsen av paragrafen tillräckligt tydligt framgär all tidsbestämda garantier alllid skall anses ha alt av ordalydelsen sluta sig till att en tidsbegränsad utfästelse av säljaren att enbart ansvara för att godset var utan fel vid liden för leveransen betraktas som en funktionsgaranti. Del bör klargöras i motiven all lagen har denna innebörd.

En funktionsgaranti innebär atl godset skall behålla sin funktionsduglighet under hela garantitiden. Verket kan dock inte heller finna alt detta framgår av den föreslagna ordalydelsen av paragrafen. Det talas tvärtom där om att garantiutfästelsen kan gälla del av godset eller en egenskap hos godset. Den föreslagna ordalydelsen skulle t. ex. inte lägga hinder i

vägen för en garanti innebärande att säljaren under viss tid svarar för Prop. 1989/90: 89 enbart hållbarheten i ett kylskåps dörrhandtag. Verket anser att garanti- Bilaga 3 bestämmelsen bör utformas så att det klart framgår att utgångspunkten för tidsbegränsade garantier är att de gäller hela godset och dess funktion under hela garantitiden. Detta bör inte hindra atl säljaren undantar vissa särskilt specificerade delar i godset från garantin. I lagmotiven bör dock klargöras atl denna möjlighet bör tillämpas restriktivt och endast kan få gälla detaljer av förslitningskaraklär och liknande.

Bevisbörden vid fel

Del kan - som utredningen anför (s. 137) - inte uteslutas alt den föreslagna regeln om funklionsgaranlier kommer alt leda till atl garantier i framtiden lämnas vid färre köp än idag. Del bör mot den bakgrunden övervägas all reglera frågan om vem som i de garanlilösa fallen har bevisbördan för alt ett uppkommet fel förelegat redan vid leveransen. Det är enligt Konsumentverkets mening rimligt att lägga på säljaren atl bevisa att felet inte är ursprungligt, åtminstone om felet har visat sig relativt kort efter köpet. En sådan regel om omkastad bevisbörda är motiverad med hänsyn till att fel som upptäcks i nära anslutning till avlämnandet oftast har förelegat redan vid leveransen. Som exempel pä att ett sådant synsätt förekommer i rättstillämpningen kan nämnas att allmänna reklamationsnämnden brukar presumera att fel som visat sig i nära anslutning till en motorreparation har förelegal redan vid avlämnandet efter reparationen.

4.7 Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna krav på godset

En synnerligen central köprätlskg fråga är när en vara skall anses behäftad med fel. Att en vara är felaktig måste i allmänhet innebära att den negativt awiker från en viss tänkt standard. Utredningen har valt att inte i lagen ange någon tvingande minimistandard om godsets beskaffenhet men har med hänvisning till 19 § i utkastet till ny köplag tagit in en allmän bestämmelse enligt vilken godset med hänsyn till art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning skak överensstämma med vad som får anses avtalat.

ARN delar utredningens bedömning atl del knappast är möjligt all annat än för vissa särskilda fall ange mer exakt när en vara är felaktig. Även om en allmän regel, sådan som den föreslagna, med nödvändighet blir tämligen "urvattnad" och kanske inte kan ge så stor direkt ledning för själva tillämpningen finner nämnden del likväl från bl. a. pedagogisk synpunkt bra, att det även i lagtexten markeras alt utgångspunkten för felbedömningen är vad parterna sinsemellan har eller fär anses ha avtalat. Det får sedan prövas från fall till fall vilka förväntningar som en köpare t.ex. med ledning av priset rimligen kan ha rätt atl ställa på varans kvalitet.

Som utredningen anför får det in dubio antas all köparen skall ha rätt Prop. 1989/90:89 att få gods av normalgod beskaffenhet. Atl ledning för bedömningen av Bilaga 3 vad som är normal standard emellanåt kan hämtas från konsumentverkets riktlinjer har nämnden utvecklat i sill remissvar lill finansdepartementet över betänkandet (SOU 1983:40) Konsumenlpoliliska styrmedel, till vilket hänvisas. Särskilda svårigheter att avgöra vilka förväntningar på varans skick som en köpare bör ha rätt att ställa uppkommer naturligtvis vid köp av begagnade varor. Ett exempel på dessa svårigheter är rättsfallet NJA 1984 sid 271.

Den föreslagna allmänna bestämmelsen om godsets skick har kompletterats med en särskild föreskrift enligt vilken godset skall vara åtföljt av de anvisningar som behövs för dess montering, användning och skötsel. I sina motiv till denna senare bestämmelse har utredningen speciellt hänvisat till ARN:s praxis. Nämnden vill dock anmärka att förslaget går längre än vad nämndens praxis ger stöd för genom att felansvar skall inträda oavsett om bristen på instruktion etc. har lett lill någon konkret skada eller inte. I de ärenden där ARN har funnit instruktionsbrist utgöra fel i varan har felet så att säga dokumenterat sig självt genom att godset har tagit skada. Med den föreslagna ordningen lär del emellanåt kunna bli besvärligt all i ell visst fall avgöra i vilken utsträckning en särskild instruktion etc. är så behövlig att avsaknaden därav innebär etl (abstrakt) köprättskgt fel. Nämnden vill förorda viss försiktighet i tillämpningen så att felansvar inte inträder slentrianmässigt så snart en vara inte åtföljs av instruktion etc. För alt sådant ansvar skall föreligga bör det krävas att en normalt kunnig konsument har behov av anvisningarna.

Ett särskilt problem som inte berörs i betänkandet är hur kravet på instruktion skall kunna upprätthållas vid affärer med begagnat gods. Här lär del i praktiken ofta bli svårt eller omöjligt för en säljare att prestera ett instruktionshäfte eller dylikt.

Farligt gods

ARN har inget emot att den nuvarande 8 § konsumenlköplagen behälls med endast den jämkningen att kravet på "uppenbar fara" ändras till "allvarlig fara" för liv eller hälsa. Av motiven har nämnden dock inte fått alldeles klart för sig omfattningen av det ingrepp i avtalsfriheten som följer av 10 § 2 lagförslaget. Tanken är tydligen all en säljare skall "gä fri" om han inte har anledning att räkna med att den farliga varan inte skall bli använd i föreliggande skick. Men detta framgår inte av lagtexten som i likhet med nuvarande 8 § inte innehåller någon reservation för sådan "god tro" hos säljaren.

Säljarens ansvar för uppgifter om godset

Nämnden delar utredningens uppfattning att det kan vara svårt att i den praktiska tillämpningen fullt ut applicera det köprättsliga regelsystemet på oriktiga uppgifter om pris etc. Nämnden godtar därför förslaget att här avsedda fall även i fortsättningen lämnas utanför vid angivandet av

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89. Bilagedd

säljarens ansvarighet för oriktiga uppgifter. Som anges på sid 126 i Prop. 1989/90:89 betänkandet saknas ändå inte alla remedier mol "bluffuppgifter" om Bilaga 3 speciellt förmånliga prisvklkor. ARN har sålunda i ett par ärenden funnit köpavtal, som kunden har ingått under inflytande av säljarens oriktiga påstående att priset var kraftigt nedsatt, ogiltigt med stöd av avtalslagen. Nämnden kan anmärka alt nämnden redan för närvarande emellanåt har ansett sig kunna slå fast att inte bara positivt oriktiga uppgifter om varans beskaffenhet är vilsegrundande och felgrundande utan även ofullständiga eller utelämnade sådana uppgifter. Den i 11 § första stycket 2 föreslagna utvidgningen av ansvaret för uppgifter om varan uppfattar nämnden som en bekräftelse av att nämndens praxis i detta avseende är befogad.

Befintligt skick

Förbehåll om befintligt skick eller liknande är lämUgen ymnigt förekommande när del gäller försäljning av begagnade varor. Förbehållels betydelse och vikt i avtalsrelationen mellan parterna kan dock variera avsevärt. Har risken för fel i varan ingående diskuterats mellan kontrahenterna och kanske "diskonterats" i ett lägre pris är det naturligt att man ställer stora krav på awikelse från vad hade kunnat förväntas, för att del skulle skulle anses köprättsligt felaktigt. Inte sällan innehåller emellertid gängse standardkontraktsformulär en klausul bland många andra mer eller mindre finstilta beslämmelser, enligt vilken varan om den inte är ny skall anses såld I befintligt skick, utan att den frågan särskilt har berörts vid diskussionerna mellan parterna före köpet. Det finns i sådana situationer anledning att fästa mindre vikt än annars vid friskrivingen från ansvar för dolda fel och anse godset felaktigt även om det inte dramatiskt awiker från vad som kunde ha förutsatts. ARN:s praxis innehåller exempel på fall där förhållandevis måttliga awikelser från vad som hade kunnat förväntas har betraktats som fel enligt 9 § konsumentköplagen. Nämnden ifrågasätter om inte lokutionen "väsentligt sämre skick" med fördel kunde bytas ut mot "påtagligt sämre skick" för att ge ett något större utrymme för ingrepp mot alltför slentrianmässiga friskrivningar frän felansvar.

Den pr felbedömning avgörande tidpunkten Verkan av garanti ARN delar utredningens uppfattning atl konsumenter i allmänhet lorde uppfatta en garanti som en utfästelse enligt vilken säljaren garanterar alt godset behåller sin funktionsduglighet garantitiden ul, d. v. s som en funktionsi. garanti. De flesta standardgarantier som förekommer i konsumentförhållanden är emellertid av den svagare typ som ibland kallas Almén-garantier. En sådan garanti innebär egentligen inte något avsteg frän den allmänna principen om atl liden för farans övergång skall vara avgörande för felbedömningen. Säljarens utfästelse är där begränsad lill att godset var felfritt vid leveransen. Som utredningen påpekar föreligger - med hänsyn lill gällande bevisbörderegler - inte någon avgörande skillnad mellan de två olika typerna av garantier vid den praktiska

tillämpningen. Enligt nämndens praxis tillämpas regelmässigt redan idag Prop. 1989/90:89 de s. k. Almén- garantierna på samma sätt som om de hade uttryckligen Bilaga 3 formulerats som funklionsgaranlier. Även om det således vid en rättslig prövning inte blir någon egentlig skillnad mellan de två typerna av tidsbestämda garantier hindrar inte delta att användandet av Alméngaran-tier ger upphov till onödiga tvister angående omfattningen av säljarens garantiansvar i de fall felet visar sig först efler en viss tids bruk av godset. Nämnden ser därför med tillfredsställelse på utredningens förslag att i 14 § införa en tolkningsregel innebärande att alla tidsbestämda garantier, oavsett vad som i övrigt må ha föreskrivits, skall behandlas som funktionsgarantier. En annan ordning skulle för övrigt inte kunna försvaras med tanke på att man i förslaget till konsumenttjänstlag har bestämt sig för att göra garantier beträffande tjänster till hållbarhets- eller funktionsgarantier. Med tanke på att konsumentköplagen i ovanligt hög grad vänder sig lill icke-jurister, lekmän, skulle det vara önskvärt om innebörden av garanti kunde komma något tydligare till uttryck i lagtexten. Utredningens förslag till 14 § är inte alldeles lättillgängligt.

4.8 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

Godsets beskaffenhet 9-14 §§

I 9 § ges en stram bestämmelse som i förhållande till gällande rätt huvudsakligen har till innebörd att det blir fastslaget att fel i godsets förpackning medför att själva godset är felaktigt och att en vara likaså är felaktig (vilket får betydelse inte minst i produklskadesammanhang) om varan saknar erforderliga anvbningar för dess montering, användning och skötsel. Förslaget tklstyrks liksom ställningstagandet att det inte är meningsfullt att på ett mer ingående sätt försöka reglera vilken allmän kvalitet godset skall ha. Likaså tillstyrkes att konsumentköplgen inte får någon särskild regel om betydelsen av att konsumenten undersökt varan före köpet (s. 131 y), men som utredningen framhåller kan förhållanden som köparen iakttagit - och möjligen också vad han bort iaktta - före köpet få betydelse för vad som kan anses avtalat (s. 268 yn).

Utredningen synes inte ha berört frågan om erforderliga anvisningar skall medfölja även begagnat gods. Eftersom ingenting särskilt stär om detta, bör lagens ståndpunkt anses vara den att säljaren även i sådant fall skall lämna med erforderliga anvisningar. Situationen kan emellertid vara den att säljaren har tappat bort de anvisningar han fick vid sitt köp och att tillverkaren inte längre kan förmås tillhandahålla ytterligare exemplar av anvisningarna (t. ex. en instruktionsbok till en bil). I ett sådant fall kan köparen knappast kräva all säljaren avhjälper felet enligt 22 §. Lyckas emellertid säljaren komma över anvisningar och vidarebefordrar han dessa lill köparen, har han naturligtvis enligt 23 § hindrat att andra påföljder träder i funktion. Köparen borde likaledes kunna få ersättning frän säljaren för kostnader som han har att själv skaffa erforderliga anvisningar, 24 § 2 st. Men skall köparen kunna få prisavdrag enligt 24 § 1 st?

Saken har förmodligen ingen större praktisk betydelse, varför styrelsen Prop. 1989/90:89
nöjer sig med all peka på problemet. Bilaga 3

I 10 § 2 st stadgas att godset är felaktigt, om det är så bristfälligt att dess användning medför allvarlig fara för köparens/ eller någon annans liv eller hälsa. I betänkandet (s. 118 x) upprepas etl uttalande från propositionen 1973:138 (s. 230), att det i speciella situationer kan vara helt klart mellan parterna att godset inte i föreliggande skick skall användas pä etl farligt sätt; godset skall då trots stadgandet inte anses felaktigt, om säljaren verkligen hade grundad anledning att räkna med att godset inte skulle komma till användning i föreliggande skick. Uttalandet synes innefatta en viss glidning såtillvida, att bedömningen undanlagsvis skall avse huruvida fara föreligger i det konkreta fallet, fastän enligt lagtexten en abstrakt bedömning normall synes åsyftad. Vi har dock ingen invändning mot detta, eftersom dylika glidningar lorde bli nödvändiga när man gör normalregler till tvingande regler.

I syfte att öka konsumenternas skydd har ordet "uppenbar fara" i gällande kosumenlköplag bytts mot "allvarlig fara". Förändringen kan diskuteras, eftersom ordet uppenbar otvetydigt handlar om sannolikheten för alt faran skall realiseras, medan ordet allvarlig, trots att del är ett attribut till fara, lätt för tanken till den typ av skada som kan realiseras. Sett frän denna synpunkt skulle ordet "påtaglig" vara bättre. Men det är å andra sidan kanske inte någon nackdel att man genom användningen av ordet allvarlig får en s. a. s. extra kvalifikation av skadans art (jfr s. 271).

De stora förändringarna i reglerna om godsets beskaffenhet föreslås i 11 §, där till att börja med en del mindre närmast redaktionella jämkningar görs i fråga om säljarens ansvar för egna uppgifter - fortfarande begränsade till godsets egenskaper och användning - och för underlåtenhet att lämna information som ålagts honom enligt marknadsföringslagen. Dessutom åläggs emellertid säljaren en tämligen långtgående undersöknings- och upplysningsplikt och han görs strikt ansvarig för uppgifter lämnade i bakre led oavsett om säljaren ens kände till uppgifternas existens. Fakultetsslyrelsen tillstyrker att säljaren fär en viss undersöknings- och upplysningsplikt. För att exemplifiera från begagnade bilområdet är det önskvärt att de i allmänhet osakkunniga köparna får korrekta besked om bilens skick och att de sämre exemplaren därmed måste sättas ned i pris redan frän början. Styrelsen har ingen erinran mot vad som uttalas i specialmotiveringen (s. 273 f) om upplysningspliktens utsträckning, men vi finner atl vad som där sägs ändå är tämligen allmänt hållet. Det är främst i andra stycket på s. 274 som några mer konkreta besked ges. Det är önskvärt att departementschefen under den fortsatta beredningen av förslaget ytterligare diskuterar dessa frågor, gärna med konkreta exempel (jfr exempelvis hovrättens dom i NJA 1964 s. 239). En fråga, som fakultetsstyrelsen ställt sig, är om man överhuvudtaget kan begära att en säljare jämför sin vara med konkurrenternas. Ett särskilt skäl för ingående motivuttalanden på denna punkt är atl tvister rörande denna paragraf i allmänhet kommer all handläggas som småmål eller av

allmänna reklamationsnämnden, varförnågonverkligprejidukatbildning Prop. 1989/90:89
inte kommer att äga rum. Bilaga 3

Förslaget om att säljaren skall svara för uppgifter lämnade som ett moment i marknadsföringen i tidigare led eller utan fullmakt för säljarens räkning, oavsett om säljaren haft vetskap om uppgiften såframt uppgiften inte tydligt rättats, motiveras med att det ligger närmare till hands att säljaren bär konsekvensen av att köparen vilseleds av sådana uppgifter än att konsumenten skall göra det (s. 126 y). Fakultetsstyrelsen hyser en viss tvekan inför detta förslag såvitt avser ansvaret för uppgifter i bakre led, där det bakre ledet inte kan sägas ha handlat för säljarens räkning. Det torde inte vara alldeles ovanligt att en mycket väl produktorienterad konsument, som tar del av olika tillverkares kataloger, ber en detaljist att ta hem en vara som denne inte har i lager. I en sådan sitution är det inte givet att detalj-isten ligger närmare än konsumenten att bära risken för en vilseledande reklam. Vad utredningen anför pä s. 126 yn om alt detta skärpta ansvar ger detaljisterna anledning att i sina avtal med leverantörerna förbehålla sig rätt till ersättning då leverantörerna lämnat felaktig information i konsumcntreklam och att detaljisten kan utnyttja lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare för all framtvinga sådana villkor verkar vara föga realistiskt. Skall detaljisterna kunna övervältra sitt ansvar bakåt på tillverkarna får det nog ske i den formen alt godsets avtalade skick mellan detaljisten och tillverkaren eller grossisten påverkas av konument-reklamen och att friskrivningar från detta avtalade skick anses oskäliga enligt 36 § avtalslagen. Detaljisten måste emellertid vara beredd alt genomdriva denna sin uppfattning i en pilotprocess, eventuellt inför skiljenämnd, där tillverkaren kanske satsar myckel stora resurser på atl förhindra att det bli en dom till hans nackdel. Utredningens förslag skulle vara lättare att acceptera, om det samtidigt i den nya köplagen görs uttalanden som ganska klart ålägger tillverkaren eller grossisten ett felansvar i den berörda situationen - i sista hand genom hänvisning till 36 § avtalslagen - så att vägen lill dom mot del bakre ledet framstår som någorlunda lättframkomlig. I awaktan på sådana förändringar i köplagen anser fakulteten att risken för att uppgifter i bakre led är orikliga inte bör läggas på detaljisten utan att kravet i gällande lag pä att detaljisten skall ha åberopat uppgiften från det bakre ledet inte bör släppas.

Däremot är det rimligt att säljaren svarar för uppgifter frän all sin egen personal, oavsett huruvida denna hade stäkningsfukmakl att lämna uppgiften. Ett skäl för denna ståndpunkt är bl. a. att det är synnerligen lätt att i tryckta ordersedlar skriva att försäljarna inte är behö riga att lämna uppgifter om godset vid sidan av kontraktet. Möjligen är uttrycket, att uppgiften lämnais "för säljarens räkning", tillräckligt för all läcka denna situation (s. 275 m-n).

I 12 § 1 st. ges en regel om säljarens ansvar när godset sålts i befintligt skick; i sådant fall är godset ändå felaktigt om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till godsets pris och övriga omständigheter haft anledning atl förutsätta. Bestämmelsen motsvarar vad som idag gäller

enligt 9 § nuvarande konsumentköplag. Eftersom även förslagen i 11 § i Prop. 1989/90:89

nya konsumentköplagen är tvingande, blir säljaren ansvarig för farliga Bilaga 3

produkter, oriktiga uppgifter givna av honom själv eller av bakre led, och

säljaren har även när gods säljs i befintligt skick en undersöknings- och

upplysningsplikt (s. 277 ö). Samtidigt är regeln i 12 § om en viss objektiv

minimistandard a forliori gällande även när begagnat gods säljs utan

förbehåll om att godset säljs i befintligt skick (se NJA 1984 s. 271). Mot

bakgrund härav blir 12 § emellertid något svår att förslå. För att

tillgodose synpunkten att paragrafen bör klargöra atl säljaren alltid svarar

för att godset har en viss objektiv minimistandard, borde paragrafen

inledas med orden "även om" eller "oavsett om". Men även en hänvisning

till 9-11 §§ behövs, om regeln placeras efter dessa paragrafer (jfr den

inledande hänvisningen i dagens 9 § konsumentköplagen), för atl läsaren

ej av lagtexten skall få intrycket att 12 § uttömmande reglerar säljarens

ansvar vid försäljning i befintligt skick. Vad bestämmelsen avses ge uttryck

för är väl atl den sänkning av ansvaret för godsels kvalitet till inget ansvar

alls, som en klausul om befintligt skick ordagrant tolkad innebär, ej är

giltig. Även om inget särskilt sagts och säljaren inte ens bort känna lill

något om godsets svagheter, svarar säljaren alltid strikt för att godset

aldrig är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till godsets pris

och övriga omständigheter haft skäl att förutsätta. Denna tanke skulle

komma allra klarast till uttryck, om regeln i 12 § 1 st blev en ny 10 § och

att paragrafen får inledas med orden "Även om". Därefter kan nuvarande

10 § följa som 11 § utan ändring, eftersom det är uppenbart all den

gäller för alla konsumentköp, och sedan nuvarande 11 §, vilken i

ingressen redan innehåller ordet "även", som 12 §.

I 12 § 2 st. slär alt begagnat gods som sålts på auktion skall anses sålt i befintligt skick. Formuleringen är inte alldeles lyckad, eftersom rättsverkan av att godset är sålt i befintligt skick enligt 12 § 1 st. framför allt är att säljaren ansvarar för atl godset har en standard som inte allför mycket awiker frän dess pris. Men som utredningen framhåller kan priset inte tillmätas någon avgörande vikt vid gods sålt på auktion (s. 129 my). Frågan är om priset ens kan tillmätas någon vikt utom i det fall säljaren har förbehållit sig ett visst minimipris eller bestämt ett visst utropspris. Vad som bör ha betydelse för frågan om fel föreligger är i stället främst om säljaren eller någon för hans räkning givit särskilda utfästelser om godset i samband med en beskrivning av detta. Utredningen har förmodligen övervägt, att i 12 § 2 st. skriva att säljaren vid auktion svarar för att godset inte är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till omständigheterna haft anledning att förutsätta, men ansett all en sådan regel vore alltför innehållslös och dessutom oestelisk efler del första stycket. Lagrummet bör emellertid inte tillåtas fä ett vilseledande innehåll. Om förslaget ändras pä säll som här nyss förordals avseende gods sålt i befintligt skick genom att orden "Även om" tillfogas inledningsvis, kommer denna bestämmelse att formellt omfatta även gods sålt pä auktion. Någon anledning att ha ett andra stycke med samma innehåll finns då inte.

Däremot kunde det finnas skäl att modifiera bestämmelsen så all priset Prop. 1989/90:89 inte skall beaktas främst av alla omständigheter vid auktionsköp. En sådan Bilaga 3 modifi- källon av en bestämmelse som har etl bredare tillämpningsområde än bra auktionsköp bör emellertid kunna göras i motiven. Fakultetsstyrelsen avstyrker således det lagda förslaget till 12 § 2 st. och förordar att auktionsköpen antingen endast diskuteras i motiven i anslutning till köp i befintligt skick eller att en särskild regel ges om auktionsköp utan att priset nämns främst bland de omständigheter som skall beaktas.

I 13 § sägs att godset skall vara "felftitt" när det avlämnas. Ordet felfritt kan vara vilseledande, eftersom termen inte används i övrigl i lagen och kan ge läsaren intrycket atl godset skall vara helt utan anmärkning enligt en fristående objektiv skala. Det vore bättre att återigen använda termen "inte vara felaktig" eller att i stället skriva att "avgörande för om fel föreligger är godsets skick vid avlämnandet".

I tredje stycket görs säljaren felansvarig för varje försämring av godset efter avlämnandet. Avsikten är emellertid uppenbarligen att sådant ansvar för försämring skall inträda endast om godset blir att anse som felaktigt enligt 9-12 §§. Tredje stycket bör därför lyda: "Uppkommer fel efter avlämnandet, svarar säljaren för det, om försämringen ".

I 14 § slås genom en tvingande regel fast att alla tidsbestämda garantier är s. k.fitnktionsgarantier. Förslaget tillstyrks. Som utredningen framhåller har säljaren obetydliga möjligheter att i praktiken undgå ansvar för fel, även om garantin är att uppfatta som en s. k. Almén-garanti. Eftersom det vidare sägs i paragrafen att en awikelse från den lidsbestämda garantin medför att godset skall anses behäftat med/e/blir hela påföljdsmaskineriet för fel tillämpligt. Detta betyder bl. a. att säljaren inte kan begära att köparen betalar hela transportkostnaden eller delar av denna eller en självrisk, eftersom avhjälpande av fel enligt 22 § 2 st. och 23 § skall ske utan kosmad eller väsentlig olägenhet för köparen. Det har, bl. a. i särskilda yttranden i betänkandet, diskuterats om en sådan tvingande och stel ordning medför att säljarna i vissa fall kommer atl avstå från all lämna garantier som skulle vara fördelaktiga för köparna jämfört med vad som utan garantier gäller enligt konsumentköplagen, eftersom säljarna ibland inte är beredda att ta på sig ett fullständigt felansvar för en "extrastandard" (se t. ex. s. 341 f). Fakultetsstyrelsen kan utan vidare hålla med utredningen så långt, att begreppet garanti inte bör få användas om köparen i själva verket får en sämre rättsställning än som skulle gällt, ifall garantin inte hade givits. Men det är inte lika givet att en säljare ej borde kunna garantera godsets funktionsduglighet under exempelvis längre tid än två år på villkor att köparen betalar transporten av godset till säljaren för reparation eller betalar en viss självrisk för varje reparation efter tvåårstiden. Som förslaget nu är skrivet tvingas en säljare, som vill konkurrera med konsumentvänliga villkor, att i stället exempelvis formulera utfästelsen så att han efter två är ansvarar för så allvarliga fel att reparaionen kostar mer än 1 000 kronor. Men då måste ansvaret bäras fullt ut. För utredningens ståndpunkt talar att lagen skulle bli mer

invecklad, om det i 22 § 2 st. och 23 § gjordes ett tillägg, att bestämmel- Prop. 1989/90:89 sen är dispositiv när säljarens ansvar uteslutande grundar sig på en Bilaga 3 garanti, varigenom säljaren åtagit sig etl mer långtgående ansvar än vad som skulle gällt ifall garantin inte lämnats. På grund härav och då en samordning med konsumenttjänstlagen är önskvärd, tillstyrks utredningens förslag på denna punkt.

I detta sammanhang vill fakultetsslyrelsen också uppmärksamma utredningens uttalande på s. 137 y och 279 n, att en garanti kan villkoras av att köparen sköter godset på vbstsätt, exempelvis regelbundet lämnar godset för tillsyn hos en märkesverkstad. Om den egenskap som garanteras visar sig saknas, blir effekten av att en köpare låtit godset undergå tillsyn hos en annan verkstad, dels att det måste konstateras huruvida avvikelsen är sådan all den utgör ell fel enligt konsumentköplagens regler frånsett vad som sägs i garantin, dels all köparen måste styrka att felet förelåg åtminstone latent när godset avlämnades. I och för sig är det väl inget att säga om atl säljaren kan villkora sitt åtagande, om han vill åla sig ett längre gående ansvar än vad som direkt följer av lagen. Man kan emellertid anta att säljaren ibland tillämpar garanlivikkorel godtyckligt, varför säljaren i den nämnda situationen såsom nämns i förarbetena till 36 § avtalslagen (SOU 1974:83 s. 146) bör anses bunden av sin egen praxis. Om säljaren brukar uppfylla sitt garantiåtagande trots att köparen åsidosatt villkoret, när åsidosättandet inte får antas ha orsakat felets uppkomst, bör säljaren vara skyldig att göra så i alla fall. Ett mer långtgående alternativ är att det i 14 § stadgas, atl villkor rörande godsels tillsyn eller dylikt för garantins giltighet får åberopas endast om villkorets åsidosättande kan antas ha orsakat felets uppkomst. Fakultetsslyrelsen vill dock inte föreslå en sådan lösning, eftersom den förmodligen i stor utsträckning skulle motverka att garantier lämnas. Det bör emellertid observeras atl säljaren genom alt använda ordet garanti lätt kan inbilla köparen all denne får etl väsentligt bättre skydd än han skulle haft om ingen garanti givits, fastän garantin är blank och dess enda effekt är atl etl uppkommande fel presumeras ha funnits redan vid avlämnandet. Härigenom förmås köparen ofta att följa givna serviceanvisningar. Mot denna bakgrund bör det ankomma på konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen att överväga, om garantibegreppet alls bör få användas, när garantin inte ger köparen ett klart bättre skydd än vad som följer direkt av konsumenlköplagen i de fak då garantin är förenad med villkor som är förmånliga för säljarsidan men medför inskränkningar för köparen i något avseende.

4.9 Produktåterkallelsekommittén

Godsets beskaffenhet

Den grundläggande regeln om godsets beskaffenhet meddelas i 9 § lagförslaget och innebär att godset med hänyn till egenskaper och förpackning skall överensstämma med vad som får anses avtalat. Denna regel genombryts emellertid genom bestämmelserna i 10 § om atl godset

är felaktigt när det inte fyller vissa säkerhetskrav. Avsikten är att de Prop. 1989/90:89 bestämmelserna skall gälla oavsett vad som kan ha blivit avtalat mellan Bilaga 3 parterna.

Enligt 10 § lär godset felaktigt bl. a. om del säljs i strid mol etl förbud enligt 4 § MFL. Lagförslaget överensstämmer i den delen med vad som stadgas i 8 § gällande konsumentköplag. Här finns emellertid anledning erinra om att riktlinjekommittén i sitt betänkande "Konsumentpolitiska styrmedel - utvärdering och förslag" (SOU 1983:40) föreslår en avsevärd utvidgning av tillämpningsområdet för 4 § MFL och som konsekvens därav också en ändring i 8 § konsumentköplagen. Förslaget beträffande 4 § MFL innebär att säljförbud skall kunna riktas inte bara mot näringsidkare som saluhåller en vara direkt till konsumenter utan också mot näringsidkare i bakre led, såsom tillverkare och importörer. Syftet därmed är att säljförbudsinstitutei skall göras effektivare; man skall kunna gå direkt till "källan" när man vik hindra spridning av en farlig vara. Och innebörden av den föreslagna ändringen i 8 § konsumentköplagen är all en vara som marknadsdomstolen har bedömt som farlig alltid skall anses behäftad med fel, även om förbudet inte har riktats mot den som sålt varan till konsumenten utan exempelvis mot tillverkaren eller importören eller mot en annan detaljhandlare än säljaren.

Konsumentköpsutredningen erinrar i en fotnot (s. 271) om riktlinjekommitténs förslag till ändring i 8 § konsumentköplagen men förklarar samtidigt alt detta förslag inte har beaktats i förslaget lik ny konsumentköplag.

Riktlinjekommitténs förslag att säljförbud skall kunna riktas också mot näringsidkare i bakre led har vid remissbehandlingen fåll ett gynnsammt mottagande och har starka skäl för sig. Förslaget till ändring i 8 § koni, sumentköplagen har däremot mött kritik, särskilt frän konsumentköpsutredningens sida. Om ändringarna i 4 § MFL genomförs - vilket väl är högst sannolikt - kan det väntas få till följd att konsumentombudsmannen i praktiken kommer att sä mycket som möjligt rikta talan om säljförbud mot tillverkare och importörer. Det är ju i det distributionsledet som störst effekt kan uppnås sett från konsumentskyddssynpunkt. Möjligen kommer då säljförbud riktade mot enskilda detaljister att bli mer sällsynta. Detta skulle i sin lur medföra all del mera sällan kommer all inträffa att varor säljs formellt i strid mot förbud enligt 4 § MFL - ett förbud riktat mol säljaren i det aktuella fallet - och att den korresponderande felregeln i konsumentköplagen följaktligen mera sällan blir direkt tillämplig. Ett av marknadsdomstolen meddelat säljförbud avseende en viss produkt kan emellertid, oavsett mot vilket distributionsled del riktar sig, väntas få stor bevisverkan, när det gäller att bedöma om produkten är behäftad med fel enligt konsumentköplagens allmänna principer: normalt kommer produkten säkerligen att anses som felaktig. Något omedelbart behov av all utforma 10 § 1 så atl riktlinjekommitténs tankar i ämnet genomförs torde därför inte föreligga. PÅK:s arbete med en återkallelsereglering kan emellertid leda till att frågan kommer i ell nytt

läge. Sannolikt får PÅK anledning att under sitt fortsatta arbete Prop. 1989/90:89
återkomma till utformningen av 10 § 1 konsumentköplagen. Bilaga 3

Enligt 10 § 2 förslaget till konsumentköplag är godset felaktigt, om det är sä bristfälligt att dess användning medför akvarkg fara för köparens eller någon annans liv eller hälsa. Lagförslaget ansluter sig även i den delen nära till 8 § gällande konsumentköplag. I syfte att i någon män stärka konsumenternas skydd mot farliga varor har emellertid uttrycket "uppenbar fara" i den nuvarande bestämmelsen ändrats tik "allvarUg fara". Det finns anledning erinra om att det här är fråga om en tvingande regel som trots den föreslagna ändringen ställer höga krav pä graden av den fara som skall föreligga. Enligt konsumentköplagens allmänna felregler torde fel på grund av bristfällig säkerhet ofta föreligga långt innan faran har nätt den grad som anges i 10 § 2. För att undvika missförstånd är det därför angeläget att man ulformar 10 § så att det klart framgår både att dess innehåll är tvingande och att bestämmelsen i 10 § 2 inte exklusivt reglerar vad som vid sidan av 10 § 1 skall gälla i fråga om brister från säkerhetssynpunkt. Detta torde förslagsvis kunna ske genom att paragrafen inleds med orden: "Oavsett vad som får anses avtalat är godset felaktigt, om det..."

Vid utformningen av en återkallelsereglering kan det vara motiverat att uppställa skilda farerekvisit för olika rätlpåföljder som kommer i fräga och att därvid ha bäde 4 § MFL och den nu föreslagna 10 § 2 konsumenlköplagen för ögonen som tänkbara förebilder. Allmänt kan sägas att det, i fråga om förutsättningarna för ålägganden att vidta återkallelseåt-gärder, finns anledning att dra en skiljelinje mellan ålägganden som endast innebär atl näringsidkaren skall gå ut med underrättelser eller andra informationsåtgärder och älägganden som innebär att själva den farliga produkten skall genom näringsidkarens försorg bli föremål för åtgärd av något slag. Del är möjligt att ålägganden att fysiskt eliminera skaderisker hos försålda varor bör förbehållas fall där man kan konstalera en klart påtaglig risk för skador av allvarlig art. Tänkbart är sålunda att i dessa senare fall kraven på skaderisker får ställas högre än vad som gäller för säljförbud enligt 4 § MFL. Det kan måhända betyda att rekvisitet för återkallelse i dess mest ingripande form kommer att ligga ganska nära fareformuleringen i den föreslagna 10 § 2 kosumentköplagen. Del kan rent av te sig eftersträvansvärt att söka direkt samordna förutsättningarna för "fysisk återkallelse" och för felansvar enligt 10 § 2.

4.10 Sveriges Domareförbund

I 13 § 2 st stadgas för det fall köparen är i dröjsmål, att säljaren inte svarar för försämring av godset som inträder efter det dröjsmål inirätt och som beror "enbart" på godsets beskaffenhet. Givelvis kan många fall tänkas, då godsets beskaffenhet jämte annan orsak ger upphov till fel. Det förefaller olämpligt alt för sådant fall säljaren skall svara för hela felet. Regeln kan medföra praktiska problem som kan undvikas om säljaren svarar för vården men köparen för godsets beskaffenhet.

4.11 Vissa organisationer inom näringslivet Prop. 1989/90:89

9 § Bilaga 3

lO-av på förpackning

Av paragrafen följer atl godset anses felaktigt bl. a. om det med hänsyn lill förpackningen awiker från vad som får anses avtalat. Innebörden härav är oklar. Om regeln hårddras leder den till orimliga konsekvenser.

Utredningen uttalar (s. 268) att det i många fall inte torde gå alt utläsa några mer bestämda krav i detta hänseende ur avtalet. Härefter ges vissa exempel på de krav som kan ställas på förpackningen i de fall inte annat har avtalats. Mot bakgrund av vad som uttalas (s. 267) angående uttryckssäliet "vad som fär anses avtalat" torde man kunna utgå från att utredningens mening är att en förpackning, där ej annat avtalats, skall motsvara vad som är "normalt".

Regeln synes medföra atl i sig felfritt gods skall betraktas som felaktigt om det förpackats på etl säll som awiker från det "normala". Flera invändningar kan resas häremot. Svårigheter torde uppkomma vid bedömningen av vad som skall anses awika från en "normal" förpackning. Vidare förefaller det oss orimligt att en köpare i princip skulle kunna göra samtliga felpåföljder gällande om godset endast till följd av en awikelse beträffande förpackningen skulle anses felaktigt.

Sammanfattningsvis anser vi att "förpackningsregeln" bör utgå. Den har enligt vår meing inte sin plats i en tvingande reglering och torde orsaka avsevärda problem i den praktiska tillämpningen.

Ärov på anvbningar

Enligt 9 § skall vidare godset anses felaktigt om det inte åtföljs av de

anvisningar som behövs för dess montering, användning eller skötsel.

Motiven i denna del (s. 269 f) är såvitt avser kraven på anvisningar för montering av reservdelar minst sagt oklara. Å ena sidan sägs all "anvisningar för exempelvis hur en reservdel skall monteras in en maskin är all betrakta som anvisningar för reservdelens användning". Å andra sidan uttalas att regeln inte tar sikte på hur man rent allmänt hanterar gods av del aktuella slaget och alt den som säljer reservdelar till en bil inte behöver lämna "allmänna instruktioner" om hur reservdelen skall infogas i bilen. Utredningen uttalar också att det i princip är den individueke köparens behov av upplysningar som skall vara avgörande men att säljaren i de flesta fall kan utgå från att köparen har för konsumenter normala kunskaper.

Om utredningen menar all reservdelar generellt skall förses med "behövliga" monteringsanvisningar kommer - även med det i viss mån "lypiserade" upplysningsbehovet - avsevärda svårigheter att uppkomma när det gäller all avgöra vilket behov som kan finnas av monteringsanvisningar. En rad kriterier är här avgörande och förhållandena varierar starkt från bransch till bransch.

Många reservdelar till produkter är avsedda all i normalfallen in- Prop. 1989/90:89 monteras av yrkesmän. Det är enligt vär mening inte ändamålsenligt att Bilaga 3 behöva belasta omsättningen av sådana reservdelar med kanske mänga gånger omfattande ani visningar riktade till konsument. Här bortses frän fall av marknadsföring och försäljning av "reservdelspakel" och dylikt riktad till konsument.

Del är också svårt att avgöra om reservdelar kan komma att bli använda av yrkesmän, eller av konsumenter. Del har, t. ex. inom bilbranschen och byggnadsbranschen, blivit vanligt med ett försäljningssystem där såväl yrkesmän som "gör-det-självare" kan köpa tillbehör och reservdelar. Vid sådan försäljning kan emellertid inte krävas att säljaren skall efterforska om köparen är yrkesman eller konsument. Säljaren måste kunna lita på konsumentens omdöme i de fall denne anser sig kompetent nog att själv montera in den reservdel han köper.

Ett allmänt krav på monteringsanvisningar skulle ställa sig kostsamt för säljaren och därmed konsumentkollektivet. Man kan t. ex. förefalla sig kostnaden för att utfärda anvisnaingar för de ca. 100 000 bilreservdelar som en generalagent för bilar måste ha tillgängliga.

Det som sagts ovan om reservdelar är också tillämpligt på sådana produkter som inte är egentliga konsumentprodukter, dvs. produkter som marknadsförs till yrkesmän. Resonemangen visar att man inte ulan allvarliga komplikationer kan uppställa ett allmänt krav på anvisningar för montering, användning eller skötsel av godset. Också här skapas en onödig slelbenthet genom den föreslagna regeln. Behovet av anvisningar bör kunna tillgodoses utan en uttrycklig och tvingande lagregel härom. Sista punkten i första stycket 9 § bör således utgå.

I anslutning till uttalandena på s. 270, angående de påföljder köparen kan göra gällande om frånvaron av eller en bristfällig bruksanvisning leder till att godset skadas, vill vi framhålla följande.

Om en bruksanvisning saknas bör i allmänhet kunna krävas att konsumenten iakttar viss aktsamhet innan varan används. Skulle förslaget om ett allmänt krav på anvisningar genomföras trots de invändningar vi tidigare gjort bör motiven kompletteras med ett uttalande av denna innebörd. Om exempelvis en möbel saknar monteringsanvisning eller ett plagg saknar tvättanvisning, anser vi det vara rimligt att konsumenten, vid tveksamhet om hur monteringen eller tvätten skall ske, efterfrågar en dylik anvisning och ger säljaren möjlighet att åtgärda bristen. Därigenom undviker man onödiga skador på produkten. Vi förutsätter alt en jämkning av säljarens eventuella skadeståndsskyldighet kan komma ifråga där konsumenten inte visat tklbörlig aktsamhet.

11 §

Vi måste rikta kritik mol de uttalanden som görs i motiven till första styckets andra punkt (s. 274) om de allmänna normer som utvecklats för informationslämnande till konsumenter och normernas betydelse för bedömningen av vad köparen rimligen kan räkna med atl bli upplyst om.

Enligt utredningen fär dessa normer stor betydelse för bedömningen av Prop. 1989/90: 89 vad en säljare borde ha upplyst om. Utredningen uttalar att sådana Bilaga 3 normer kan ha utbildats inom näringslivet eller "följa av beslut från marknadsdomstolen eller riktlinjer från konsumentverket".

Riktlinjer är inte bindande. Genom de återgivna molivullalandena kan de emellertid i praktiken fä en sädan karaktär.

Vi anser det visserligen naturligt att riktlinjerna, bland andra faktorer, tillmäts betydelse vid felbedömningen. Det måste emellertid klargöras att bristande fullgörande av en upplysningsplikt som finns föreskriven i en riktlinje inte utan vidare konstituerar ett fel. Detsamma bör gälla de beslut som fattats av marknadsdomstolen. Även här måste allmän domstol självständigt pröva om informationsskyldigheten enligt förevarande paragraf har eftersatts.

Beträffande säljarens, i paragrafens andra stycke, stadgade ansvar för uppgift som lämnats av annan anser vi det vare sig förenligt med grundläggande avtalsrättsliga principer eller skäligt att säljaren skall svara för uppgifter som han inte känner till eller rimligen bort känna till.

Man kan också fråga sig hur principen om ansvar för marknadsförings-uppgifter är tänkt atl tillämpas i samband med byte när en uppgift har lämnats beträffande en märkesvara - t.ex. en bil - och den felaktiga uppgiften avser såväl det objekt som förvärvas från näringsidkaren som inbytesobjektet? Skall i förekommande fall ett prisavdrag endast verkställas på konsumentens förvärv eller skall motsvarande procentuella prisavdrag även tillämpas pä inbytes objektet? Föreligger i sistnämnda fall någon skillnad jämfört med det fall alt såväl säljaren som konsumenten känner till ett seriefel som motiverar ett nedsatt pris på båda objekten? Och hur skall man förfara när inbytesobjektet har ett högre värde än det objekt som näringsidkaren tillhandahåller, t.ex. när konsumenten vill byta till en billigare bilmodell, men av samma märke, som drabbats av den felaktiga uppgiften i tidigare säljled?

Även om man skulle anse att näringsidkaren, och icke konsumenten, är "närmast att bära risken" för de förväntningar som kan uppkomma genom felaktiga marknadsföringsuppgifter i tidigare säljled, är det inte lätt all fastställa de civilrätlsliga konsekvenser som följer av ett sådant resonemang. När man säger att någon är "närmast att bära risken", innebär detta endast att man utan tillämplig rättsgrund sätter en etikett på resultatet. Svårigheter inställer sig emellertid när de rättsliga konsekvenserna av det utvidgade marknadsföringsansvaret skall fastställas. Det är t.ex. mycket lättare att acceptera en utvidgning om konsekvenserna inskränks lill hävning och prisavdrag. Man håller sig då till köpobjektet och kan då också mena att konsumenten inte bör betala mer för delta än vad del egentligen är värt, med hänsyn till den felaktiga uppgiften och dess betydelse för avtalet. Detta gäller oavsett om näringsidkaren själv eller någon annan lämnat uppgiften. Förhållandet blir däremot helt annorlunda när man kommer över lill bestämmelserna om säljarens

skadeståndsskyldighet. Detta gäller i synnerhet det produktansvar som Prop. 1989/90:89
föreslås i 27 §. Bilaga 4

En säljare med ett mycket blandat eller omfattande sortiment måste fä oöverstigliga svårigheter att skaffa sig kännedom om de uppgifter som lämnas om varje vara. En järnhandlare t. ex. kan ha uppemot 20 000 artiklar i sitt sortiment. Det förekommer också all detaljhandlare pä en konsuments begäran köper in en viss produkt som normall inte ingår i sortimentet. Vidare kan det beträffande importerade produkter vara fråga om marknadsuppgifter som har lämnats i främmande land. Del förefaller inte rimligt alt kräva att säljaren i sådana lägen måste försäkra sig om vilka uppgifter som tidigare kan ha lämnats om den begärda produkten.

Reklamationer görs i regel hos detaljisten som, av goodwill-skäl, ofta ser sig tvungen att genast gå konsumenten till mötes. Risken för att grundlösa reklamationer företas - kanske till följd av missförstånd från konsumentens sida - kan inte negligeras. Detaljisten, som kanske redan låtit köpel gå tillbaka eller medgett prisavdrag, torde då inte kunna fä kompensation av lilli verkaren.

Vad som ovan sagts leder till att den föreslagna regeln bör jämkas så att en uppgift måste ha åberopats för att kunna läggas lik grund för felbedömningen. Skulle en sådan ändring inte ske mäste i vart fall uttrycket "i tidigare säljled eller" utgå ur 11 § andra stycket.

13 §

Om det av oss förordade undantaget från regeln om farans övergång i 8 § införs bör första styckets första mening ändras så att tidpunkten för felbedömingen relateras till farans övergång.

Paragrafens andra stycke bör utgå om vårt förslag lill ändring av 8 § följs.

14 §

De garantier som förekommer på konsumentområdet är till övervägande del utformade som s. k. Almén-garantier; dvs. garanti för avsaknad av ursprungligt fel. S. k. funktionsgarantier lämnas i myckel liten utsträckning.

I likhet med vad som framhölls i vårt yttrande över förslaget lill konsumenlljänstlag anser vi det under sådana förhållanden felaktigt att genom en legaldefinilion föreskriva atl alla tidsbestämda garantier skall uppfattas som funktions- eller hållbarhetsgarantier. Vad innebörden av en viss garanti är bör istället bestämmas genom branschvisa förhandlingar.

Det förhållandet att godset, om det försämras i något avseende som garantin omfattar, blir att anse som felaktigt medför också att samtliga felpåföljder kan göras gällande. Detta förstärker och snedvrider effekterna av atl garantier alllid skall anses som funktionsgarantier. Man riskerar att många tvisiesituationer uppstår med diskussioner mellan parterna huruvida ett visst förhållande utgör en "försämring", om nedsatt funktion är resultatet av normal förslitning etc. Man får inte heller bortse frän att

överdrivna anspråk på garantiskydd kan få motsatt verkan. Om t. ex. en näringsidkare beroende pä produktens beskaffenhet inte anser sig kunna lämna en funktionsgaranti, blir han tvungen att avslå från atl överhuvud lämna garanti och att hänvisa konsumenten till de befogenheter som denne kan ha enligt den tvingande lagen.

Skulle förslaget trots allt genomföras måste under alla förhållanden garantigivaren ges möjlighet att från garantins tillämpningsområde undanta vissa delar i godset eller vissa egenskaper hos detta. Det får härvid inte krävas någon uttömmande uppräkning av de förslitnings-detaljer som önskas undantagna. I enlighet med förslaget måste också ges möjlighet att föreskriva vissa villkor i garantin, exempelvis om godsets användning.

Skulle utredningens förslag till lagstiftning om funktionsgrantier genomföras bör andra punkten i paragrafen ersättas med en text som svarar mot lydelsen av 14 § andi ra stycket i lagrådsremissen med förslag lill konsumenlljänstlag. Vi kan inte se något skäl tkl varför full överensstämmelse här inte skall råda mekan de båda lagarna.

4.12 Sveriges köpmannaförbund

Godsets beskaffenhet

Enligt förslaget skall en vara anses felaktig om varan vid försäljningen lill konsument inte är åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering, användning och skötsel.

Enligt förslaget skulle blotta frånvaron av en bruksanvisning innebära att varan är all anse som felaktig. Detta anser vi inte vara acceptabelt. En förutsättning för alt en anvisning skall behöva medfölja en produkt vid försäljningen är att anvisningen kan anses vara nödvändig för den genomsnittlige konsumenten när han skall bruka produkten. Varan kan därför inte anses felaktig om en konsument icke får en bruksanvisning men han ändå vid normal aktsamhet och förstånd kan använda varan för sitt avsedda ändamål. Oförsiktigt handhavande av konsumenten vid monteringen t. ex. våld m. m. skall icke göra att varan anses felaktig.

Godset skall även anses felaktigt om säljaren före köpet har underlåtit att lämna upplysning om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning som han kände till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om samt att underlåtenheten kan tänkas ha inverkat pä köpet.

Allmänt kan sägas att bestämmelsen är svårgripbar och synnerligen besvärlig att tolka och tillämpa. Tre krkerier skall vara uppfyllda för att godset skall anses felaktigt. Säljare skall först ha underlälil att lämna upplysning om en speciell egenskap och denna underlåtenhet skall antas ha inverkat på köpel. Det skall dessutom vara en egenskap som säljaren kände till eller bort ha känt till. Dessutom skall köparen rimligen kunna räkna med att bk upplyst om egenskapen. Man frågar sig i första hand hur skall en säljare bete sig innan han överhuvud taget vägar sälja en vara mot bakgrund av den ovan relaterade bestämmelsen? Det kan inte anses

Prop. 1989/90:89 Bilaga 3

rimligt att godset skall anses felaktigt om säljaren underlåter alt upplysa Prop. 1989/90:89 om en egenskap som han bortkänruttiU. Det måste vara tillfyllest att han Bilaga 3 underlåtit att lämna upplysningar om något han ägde vetskap om. Detta överensstämmer också med del allmänna köplagsförslagel. Skäl finns inte att utvidga ansvaret så långt som föreliggande förslag ger vid handen.

Förbundet vill samfidigt framhålla att Konsumentverkels riktlinjer icke är en norm som utbildats inom näringslivet och som detaljisten därför bort känna lill. En underlåtenhet att lämna information om en sådan riktlinje skall inte alllid medföra att fdansvarel träder ikraft.

Konsekvensen utav förslaget tycks enligt utredningen bl. a. innebära att man kan ställa större krav på en säljare i en specialaffär än dä produkten köpts i ett lågprisvaruhus eller hos en mindre detaljhandel med blandat sortiment. Det kan inte vara rimligt att uppgiftsskyldigheten skall vara olika beroende på vem som såll varan. Skadan som tillfogas konsumenten är ju lika stor i båda fallen. Det är därför mer riktigt att godset endast skall anses felaktigt om man underlåter att lämna uppgift om en egenskap som man hade vetskap om som säljare.

Utredningen föreslär vidare att säljaren skall ansvara för sådan uppgift om varans egenskap eller användning som har lämnais av någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning och oavsett om säljaren känt lill den felaktiga uppgiften eller ej.

Enligt förbundet är detta en alltför långt gående ansvarighet för
säljaren. Enligt utredningen skall med annan än säljaren förstås uppgifter

som härrör från en näringsidkare som har till uppgift att bistå säljaren med marki nadsföring av det aktuella godset eller från en branschorganisation som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning. Dessutom skall uppgifter som lämnas av representanter vilka inte har behörighet att sluta avtal på säljarens vägnar inkorporeras i ansvarsskyldigheten.

Utredningens förslag härvidlag innebär dessutom att säljaren även om han inte bort känna till den av någon annan lämnade vilseledande uppgiften detta icke skall frita honom från ansvar när det gäller godsels felaktighet. Detta är oacceptabelt.

Det torde vara svårt för säljaren atl vid varje tillfälle kunna känna till vilka uppgifter som andra personer eller företag lämnat om den vara han säljer och därmed inte har möjlighet atl eventuellt korrigera sådan uppgift. Förbundet anser det icke acceptabelt all säljaren skall ansvara för sådana lämnade uppgifter. Konsumentens ersättningsanspråk bör i förevarande fall riktas mol den som faktiskt har lämnat den vilseledande uppgiften.

Garantiutfästebe

Det nya förslaget innebär att en tidsbestämd garanti alltid har karaktären

utav en funktionsgaranii.

Den föreslagna garanliregeln kan komma att begränsa säljarens intresse av atl lämna garantier, vilket därför kan medföra en försämring ur

konsumentskyddssynpunkt. En bättre lösning vore att det fanns möjlig- Prop. 1989/90:89 heter vid lämnande utav garantier att undanta vissa funktionsdelar i Bilaga 3 varan.

4.13 Kooperativa förbundet (KF)

10 §. Riktlinjekommittén har i sitt betänkande "Konsumentpolitiska styrmedel" (SOU 1983:40) föreslagit, att om Marknadsdomstolen meddelar förbud mol en näringsidkare att saluhålla vara, som medför särskilda skaderisker enligt 4 § marknadsföringslagen, skall varan ifråga civilrättsligt anses som felaktig, även när den säljs av näringsidkare som inte är part i rättegången. Konsumentköpsutredningen har lämnat riktlinjekommitténs förslag utan beaktande. KF föreslår, att det inarbetas i konsumentköplagen.

13 §. I sista stycket stadgas, att fel skall anses föreligga om det köpta försämras efter avlämnandet om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott. Sistnämnda rekvisit förekommer, såvitt KF kunnat finna, endast i denna bestämmelse och innebörden därav är oklar. KF ifrågasätter om det inte bör bytas ut mot "om försämringen beror på säljaren eller på ett förhållande på hans sida".

4.14 Lantbrukamas riksförbund (LRF)

LRF finner inte anledning atl närmare gå in på reglerna vid konsumentköp beträffande köparens och säljarens prestationer avseende avlämnande, faran för godsets beskaffenhet, dröjsmål med avlämnande eller med betalning. Dock skall sägas vad avser de rena nyheterna i den föreslagna nya konumentköplagen, att LRF finner det vara till fördel all en uttrycklig bestämmelse om att godset skulle vara åtföljt av erforderliga monleringsföreskrifter, bruksanvisningar och skötselråd tas in i lagen.

4.15 Bilindustriföreningen

Monteringsanvbningar

Utredningen föreslår att godset skall anses vara felaktigt, om det inte åtföljs av anvisningar som behövs för dess montering, användning och skötsel; Utredningens skrivning i specialmotiveringen angående anvisningar för montering av reservdelar är inte klargörande.

En generalagent för bilar måste ha ca. 100 000 olika bildelar tillgängliga och del kan inte begäras alt alla detaljer skall ha medföljande monteringsanvisningar. Monteringsanvisningar på varje detalj är i praktiken ogörligt och skulle medföra orimliga kostnader. Monteringen framgår av nödvändiga verkstadshandböcker.

Mänga reservdelar, bl. a. lill bilar, är avsedda att inmonteras av yrkesmän. Det kan inte krävas att dessa delar skall förses med anvisningar riktade till konsument. Garanti

7 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89. Bilagedd

Utredningen föreslär alt tidsbestämda garantier skall betraktas som Prop. 1989/90:89
funktions- eller hällbarhetsgarantier. Bilaga 3

Förslaget om funklionsgaranlier i kombination med de skärpta skadeståndsreglerna kommer att innebära väsentliga fördyringar för förelagen. Även om det finns möjlighet lill friskrivning i garantin från förslitningsdelaljer, kommer tvister och diskussioner att uppslå, om det inträffade utgör en försämring av funktionen eller en normal förslitning. Detta kommer att bli etl problem inte minsl på bilsidan. Alltför långtgående krav på garantiskydd riskerar atl få motsatt verkan, dvs. viljan att utfärda garantier minskar. Vi avstyrker förslaget till tvingande lagbestämmelse om all alla tidsbestämda garant tier skall uppfattas som funktionsgarantier. Innebörden av en viss garanti bör i stället bestämmas genom branschvisa förhandlingar.

Om utredningens förslag om funklonsgaranlier ändå genomförs, måste garantigivaren få göra undantag för förslitningsdetaljer ulan alt för den skull behöva specificera varje detalj. Vissa krav på bilens skötsel och användning måste också kunna ställas för all garantin skall gälla.

Begagnade bilar

Utredningens förslag kommer att välla särskilda problem vid försäljning av begagnade bilar. Köparen kan rimligen inte ställa lika stora krav på en begagnad som en ny vara. De skärpta skadeståndskraven riskerar i många fall alt få orimliga proportioner i förhållande till den begagnade bilens marknadsvärde. Kravet på felavhjälpande utan kostnad innebär bl. a. att självrisken i MRF:s garanti för begagnade bilar måste slopas. Denna självrisk, som i första hand syftar till att begränsa antalet klagomål på småfel och därmed hälla nere kostnaderna för reklamationshanleringen, kan närmast jämställas med premien för en försäkring.

Kostnadsfördyringar på begagnade bilar på grund av ökade köprättsliga krav kommer i praktiken enbart att drabba den reguljära bilhandeln. Detta innebär att den oseriösa delen av branschen och försäljning mellan privatpersoner kommer alt öka sina andelar av begagnaimarknaden.

Vi anser all reglerna för fel och påföljderna för dessa bör göras mer flexibla för begagnade varor.

4.16 Motorbranschens riksförbund

Säljarens ansvarför uppgifter om godset

Utredningen föreslår att säljaren skall ansvara för sådan uppgift om varans egenskaper eller användning som har lämnais av någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning och oavsett om säljaren känt till den felaktiga uppgiften eller inte.

Förbundet anser att det frän principiell synpunkt är stötande atl säljaren skall ansvara för sädana uppgifter. Konsumentens ersättningsanspråk bör i stället rimligen riktas mol den som faktiskt har lämnat den vilseledande uppgiften.

4.17 Motormännens riksförbund (M) Prop. 1989/90: 89
10§ Ip. Bilaga 3

M föreslår här att godset skall anses felaktigt om försäljningen sker i strid med bestämmelserna i Konsumenlkredillagen 8 §. I sådant fall skall köparen ha rätt att häva köpet. Den främsta anledningen till detta Ms förslag är att avbetalningsköp utan kontantinsats och med lång amorteringstid ställer sig synnerligen kostsamt för köparen. Effekten kan även bli den att godset hinner bli värdelöst innan det till fullo betalts.

13 §

I detta sammanhang kan ordet "felfritt" leda till missförstånd. M föreslår

i stället att godset skall vara i "avtalat skick" när del avlämnas.

4.18 Konsumentvägledarnas förening

Det är bra med en klar enkel regel om att godset skall vara åtföljt av erforderliga monteringsföreskrifter, bruksanvisningar och skötsdräd. Inte minst viktigt är att dessa skall vara skrivna på etl för konsumentgruppen förståeligt språk. Detta bör ocksä skrivas in i lagtexten.

Det är vidare en klar förbättring atl fdbegreppel också vidgas till att gälla "...om säljaren har underlåtit atl lämna information om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning som han kände lill eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bk upplyst om, saml att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet". I dag krävs MD-uttalanden om vad som kan anses vara ett informationskrav på säljaren. I och med denna vidgade informationsplikt undanröjs nuvarande möjligheter för många oseriösa handlare att utnyttja att konsumenten för att kunna hävda sina rättigheter oftast har haft det omöjliga uppdraget att bevisa att handlaren varit vårdslös.

Den nuvarande konsumentköplagens garanlibegrepp stämmer dåligt överens med vad gemene man uppfattar som garanti. Det är därför en klar förbättring att den nya lagens garantibegrepp skall avse funktions-garanti. Man kan hysa förhoppningen att detta tillsammans med den längre reklamationsliden kan få till följd atl onödigt svaga och snabbslitna delar i produkterna kommer att förbättras i kvalitet. Det är trots allt tillverkaren och inte konsumenten som har ett direkt inflytande över produktionen och därför är det bra att hela ansvaret i garantifall ligger där. Vi hoppas att det nya garantibegreppel inte kommer att urholka innehållet i garantierna eller verka hämmande på utfärdandet av garantier, men vi tror all konkurrensen motverkar en sådan utveckling.-

....... Vad gäller köparens undersökningsplikt och vad som sägs i § 9

beträffande godsets beskaffenhet och "vad som får anses avtalat", och i § 12 om huruvida varan "är i väsentligt sämre skick", anser vi att den svenska lagen, precis som den finska, ska klart slå fast att denna undersökningsplikt inte bör gälla vid konsumentköp. Enligt föreliggande

lagförslag tilläts konsumenten att vara okunnig granskare av varor - men Prop. 1989/90: 89

endast till en viss grad. Så gott som alla konsumenter är ovetande om var Bilaga 3

den gränsen går. Frågan prövas alltid i efterhand och vad den enskilde

konsumenten anser spelar mycket liten roll. Den här typen av regler bör

bort och en säljaren bör inte kunna avvisa reklamation med hänvisning

lill all undersökningsplikten inte uppfyllts.

4.19 Sveriges trähusfabrikers riksförbund

Objektets skick

Vid de försäljningar av monteringsfärdiga trähus, som kommer att regleras av en konsumentköplag, kommer trähusföretagen att ta begränsad eller ingen befattning med materialet efter leverans. Däremot kommer trähusföretagen regelmässigt att svara för transporten och att lämna en ett- eller två-årig "garanti" för huset.

Som tidigare anförts omfattar leveransen av ett monteringsfärdigt trähus ofta ett stort antal olika komponenter. Vissa av dessa komponenter har tillverkats av irähusfabriken, medan andra har köpts från olika tillverkare (t. ex. fönster, dörrar, hushållsmaskiner, sanitetsporslin etc.). I vissa fall vidarebefordras bara dessa varor från tillverkaren via trähusföretagel lill husköparen utan att ens förpackningen har brutits.

Självklart är det trähusföretagens ambition att de delar, som ingår i leveransen - såväl från egen tillverkning som inköpta och "vidarebefordrade" - skall vara felfria. Denna ambition måste emellertid vägas mot kostnaderna för att göra en 100-procentig kontroll. Följande exempel kan tjäna som en illustration lik tankegången: Ell Irähusföretag köper in 200 handfat från en tillverkare. Handfaten är emballerade och paketerade var för sig. Givetvis kontrollerar trähusföretaget att det inte finns några synliga skador på emballage eller förpackning. Däremoi skulle det ställa sig alltför kostsamt för trähusföretaget - och slutligen för husköparen -om trähusföretaget skulle avemballera alla handfat för kontroll och sedan ånyo emballera dem för vidare transport till köparen. Följaktligen måste trähusföretaget - på samma sätt som idag - vid leverans ta risken gentemot köparen för att fel kan finnas på något handfat. För denna risk måste trähusföretagen givetvis gardera sig ekonomiskt genom päslag på huspriset.

Vid leverans av etl monteringsfärdigt trähus inklusive inredning och utrustning beslår "objektet", som ovan påpekats, av etl sort antal olika delar. Många av dessa delar är också tillverkade av andra näringsidkare. Oberoende av hur rigorös kontroll trähusföretaget än utför, kan det omöjligen "garantera" att alla ingående delar är felfria. Exempelvis kan ytskiktet på en bänkskiva, som vid leverans är till synes helt felfri, släppa från underlaget efter några månaders användning eller så kan en bräda i en väggpanel krympa mer än andra.

Om en köpares möjligheter atl tillämpa olika ekonomiska påföljder för fel väsentligen ökas, måste ocksä företagens riskpåslag ökas i motsvarande

100

mån. Så småningom når man den gräns där företagens riskpåslag Prop. 1989/90:89
överstiger värdet av köparnas "trygghet". Bilaga 3

Många delar av ett monteringsfärdigt hus är tillverkade av trä. Trä är ett "levande" material, som, särskilt vid väderomslag, förändras något. Regelmässigt tillverkas exempelvis fönsterbågar och fönsterkarmar av maskintorkat virke i fabriker. När dessa komponenter sedan kommer till byggplatsen och monteras i huset utsätts de för luftens fuktighet. Detta kan medföra, atl träet förändras och fönstren kan bli svåra all öppna. Detta förhållande är i och för sig känt för tillverkarna, som därför också tillverkar fönstren så, all de går lätt att justera. Men de måste justeras, ibland etl par gånger.

Vidare kan ett hus efter viss lid sätta sig någon millimeter, med följd att visst justeringsarbete även av den anledningen kan vara erforderligt. Alt fel i lagens mening kan finnas vid leverans av ett monteringsfärdigt trähus är således inte klandervärt, utan fastmer en följd av olika mer eller mindre kalkylerbara förhållanden, som vidlåter en så komplicerad produkt som ett monteringsfärdigt trähus.

Ovannämnda exempel har presenterats för att visa, att ett monteringsfärdigt hus rimligen inte kan behandlas som vilken enskild produkt som helst utan måste särbehandlas i vissa bestämmelser i en ny konsumentköplag. Visserligen består många andra produkter också av ett stort antal delar, men skillnaden mellan dessa och de monteringsfärdiga husen är atl de förra säljs sammansatta som en produkt medan husdelarna är lösa och dessutom inte kunnat "provmonterats" i full skala före leverans.

Efler dessa allmänna kommentarer lämnas nedan påpekanden i anslutning till de olika paragraferna i lagförslaget.

I specialmotiveringen till 9 § anförs att "i princip är det den individueke
köparens behov av upplysningar som skall vara avgörande" såvitt avser
monteringsanvisningar. Trähusföretagen tillhandahåller regelmässigt
monteringsanvisningar för de hus som säljs, men dessa är och kan
rimligen inte vara avpassade för alla köpare. Motiven till bestämmelsen
bör kompletteras med en regel om att det vid försäljning av t. ex.
monteringsfärdiga trähus är tillfyllest att monteringsanvisningarna kan
användas av fackfolk.

II § reglerar säljarens ansvar för uppgifter som vid marknadsföringen
lämnats av annan än säljaren. Trähusföretagen har regelmässigt en god
kunskap om sina leverantörers produkter och även om hur dessa
marknadsförs. Detta hindrar emellertid ej att det kan förekomma alt
exempelvis köparen begär, att en särskild produkt skall ingå i husleveran
sen. Det kan då vidare förhålla sig så, alt säljaren inte är medveten om
tillverkarens av denna produkt marknadsföring. Det kan under sädana
omständigheter icke vara skäligt att säljaren skall bära ansvar för om
marknadsföringsuppgiflerna är felaktiga. Vi föreslår därför att ett
undantag för säljarens ansvar avseende annans marknadsföring införs när
köparen begärt eller föreslagit all en viss bestämd produkt skall ingå i
husleveransen.

101

I 13 § föreskrivs, alt godset skall vara felfritt när det avlämnas. Prop. 1989/90:89 Självklart har vi ingenting att erinra mot denna princip. Ett monterings- Bilaga 3 färdigt trähus innehåller emellertid, som vi ovan påpekat, ett flertal komponenter, som måste justeras viss tid efler leveransen. Med hänsyn särskilt till skadeståndsreglerna vid fel vill vi föreslå att 13 § kompletteras med en bestämmelse av innebörd, all normala efterarbeten och erforderliga justeringar får göras efter leveransen, ulan alt för den skull påföljderna för fel skall aktualiseras.

Vid leverans av moneringsfärdiga trähus krävs ofta som villkor för statliga lån, att säljaren lämnar två års garanti. Även om vi håller med om atl uttrycket garanti skall ha den innebörd som anges i förslaget till konsumentköplag, vill vi dock påpeka, atl flera delar i ett monteringsfärdigt trähus inte är avsedda atl fungera oklanderligt i två år. Något tillspetsat kan man påstå att en leverantör av ett monteringsfärdigt trähus enligt förslaget också skulle svara för att alla säkringar ("proppar") som kan gå, skulle bytas ut under den 2-åriga garantitiden. Vi föreslår därför ett tillägg till 14 § av den innebörden, att garantin inte heller skall gälla för "fel", som uppkommer av normalt brukande.

4.20 Kristianstads kommuns konsumentnämnd

Det är glädjande att säljarens ansvar för sina produkter har utsträckts till två år, men nämnden hade å sin sida helst sett att tiden blivit fem år i stället, mot bakgrund av att konsumenten rimligen skall räkna med en livslängd på hushållskapitalvarorna av minst tio år. I detta sammanhang kan även konstateras att det hade varit befriande om det funnits en skrivning som förbjudit användandet av begreppet garanti under den gällande tvåårsperioden om inte garantibeviset innehåller mera rättigheter för konsumenten än det nya lagförslaget.

Att produkten i sin helhet även skall innebära erforderliga monteringsföreskrifter, bruksanvisningar och skötselråd på svenska borde vara en självklarhet, men mol bakgrund av de senaste tio årens verksamhet bland konsumenterna så tvingas man konstatera att det är en nödvändighet med en formulering i det nya lagförslaget för att säkra konsumentens rätt.

§ 13 bör lyda enligt följande: "Godset skall vara felfritt när del avlämnas," om icke, så har säljaren skyldighet att omedelbart verkställa

byte. "Säljaren svarar för fel Denna ändring föreslås mot bakgrund

av flera fall som hänt på fältet där äldre människor rivit ut sin gamla spis, ställt den på gården och fåll en ny levererad. Den nya har vid provning sedan säljaren hunnit avlägsna sig från platsen visat sig icke fungera varvid konsumenten/köparen icke kunnat laga mat på flera dagar, då säljaren haft skälig tid till sitt förfogande att verkställa reparation.

4.21 Sveriges pälshandlares riksförening

Felbegreppet

102

Det är enligt vär mening att gä för långt om man ska anse en vara Prop. 1989/90:89 felaktig om säljaren glömt eller inte tänkt på att meddela något om Bilaga 3 varans egenskaper eller användning som köparen kunde räkna med att bli upplyst om. Ännu orimligare blir tankegången när den utsträcks till egenskaper som säljaren inte ens känt till, eller sådana som en fabrikant eller annan säljare i förra ledet kan ha annonserat om.

En köpare som ångrar sig kan alltid hitta något som han/hon ytterligare borde ha fält veta och som, vid sena-re eftertanke, kan anses ha påverkat köpet. Det blir en omöjlig uppgift för domstolarna alt avgöra sådana situationer, och säljarens läge blir vanskligt om han/hon i två år efter varje försäljning ska behöva befara sådana rättegångar. Risken är stor att det blir slumpen som styr.

Vi rekommenderar i stället alt KOV tar sig an de svaga konsumenternas sak och med hjälp av informatonsförelägganden och kraftiga snabba ingripanden mol de i själva verket mycket fåtaliga men desto resurs-starkare syndarna höjer marknadens nivå till det plan där våra medlemmar allt har funnits: korrekta upplysningar om relevanta förhållanden i stället för den "säljande" reklamen om "halva priset", "konkursutförsäljning" osv.

Nägon risk att informationsnivån allmänt skulle sjunka om förslaget inte genomförs finns inte. Fackkunnandel är fackhandelns starkaste konkurrensmedel och används förvisso (ibland rentav för mycket). Och om den oorganiserade handeln tvingas lära sig något om päls så är del också en stor fördel för konsumentkollektivet.

Men nivåhöjningen bör bygga på annat än en lagregel som bara kommer att skapa otrygghet, dvs. garderingar = kostnadsökningar.

Om utredningens felbegrepp i det här avseendet ska behållas måste det vara ett tankefel om - som det antyds - man skulle ställa större krav på en fackhandel än på t. ex. ett lågprisvaruhus. Skadan är lika stor för kunden i båda fallen. Det framstår som fullständigt abderitiskt att ett varuhus skulle kunna klara sig undan ansvar för att man inte upplyst om väsentliga egenskaper hos varan därför att man på grund av sin okunnighet inte ens bort känna till egenskapen. Detta belyser hur tokiga konsekvenser utredningsförslaget kunde få.

Att fackhandeln ställer större krav på sig själv är en annan sak - väl så väsentlig när man talar om konsumentskydd.

5 Påföljder av säljarens dröjsmål

5.1 Stockholms tingsrätt

16 §

Enligt förslaget till köplag förlorar köparen rätten att kräva att säljaren

fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

103

Utredningen anser att man vid konsumentköp bör vara försiktig med att Prop. 1989/90: 89 kräva att en konsument iakttar ett viss handlingsmönster i olika situa- Bilaga 3 tioner med risk att annars gå förlustig sin rätt. Utredningen menar att man i situationer som den aktuella kan lösa problem genom en tillämpning av allmänna regler om verkan av parts passivitet och en försiktig analog tillämpning av köplagen under hänvisning till de särskilda synpunkter som gör sig gällande vid konsumenlköp. Enligt tingsrättens mening bör en motsvarighet till köplagsförslagels bestämmelse i 27 § 2 st. intas i konsumentköplagen.

17 § 1st

Köparen får häva köpet om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom. Väsentlighetsprövningen skall - såsom enligt gällande rätt -ske sett ur köparens synvinkel. Något krav på leveransuppmaning som förutsättning för hävning är inte föreskrivet. Här föreligger således en ändring i förhållande till gällande rätt. Förslaget lill nuvarande konsumentköplag uppställde inget krav på att dröjsmålels väsentlighet skulle varit synbart för säljaren (prop 1973:138 s. 165). Under remissbehandlingen riktades kritik mot detta. Kritiken tillbakavisades med den motiveringen att den i lagtexten intagna bestämmelsen om leveransuppmaning torde undanröja den tvekan som säljaren eventuellt kunde hysa i frågan om dröjsmålet var väsentligt eller ej. Vidare tillades i lagtexten följande: "Även utan att sådan uppmaning lämnats har köparen rätt att häva köpet, om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren all dröjsmålet är av ej ringa betydelse för köparen".

Utredningen har inte behandlat eller motiverat denna ändring, men kravet på synbarhel har uppenbarligen försvunnit.

I köplagsutredningens förslag till ändring i 3 § konsumentköplagen (SOU 1976:66 s. 354) hade kravet på leveransuppmaning slopats och det föreslogs atl köparen skulle fä häva köpet om dröjsmålet var av väsentlig betydelse för honom och säljaren insett eller bort inse detta.

Här kan också noteras formuleringen av lagtexten i förslaget till ny köplag (27 § i den nordiska köplagsgruppens utkast av den 30 maj 1984) nämligen all köparen fär häva köpel, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Härav framgär att köplagen ej avstått från kravet på synbarhel.

Det framstår som anmärkningsvärt att kravet på synbarhet slopats. Tingsrätten anser det ej ur konsumentskyddssynpunkt motiverat att göra avsteg från en allmänt gällande obligationsrältslig princip om synbarhel för den avtalsbrytande parlen.

5.2 Marknadsdomstolen

16 §

På sid. 283 framhålls all en köparen enligt allmänna passivitetsgrundsatser kan förlora sin rätt att kräva avlämnande av godset om han väntar "orimligt länge". Domstolen vill ifrågasätta om inte denna regel bör tas in

104

i lagtexten, inte minst som en upplysning åt konsumenterna. Lagtexten Prop. 1989/90:89 bör lämpligen på denna punkt vara enhetlig i konsumentköplagen och i Bilaga 3 den allmänna köplagen.

17§

Andra stycket begränsar köparens hävningsrätt när "godset tillverkals efter köparens anvisningar eller önskemål". I en likartad regel i 7 § hemförsäljningslagen talas om fall då "godset tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsumentens särskilda önskemål". Marknadsdomstolen har i beslutet 1984:25 funnit att sistnämnda regel inte normalt är tillämplig i fräga om förstorade flygfotografier. Mot bakgrund av det ärendet är det önskvärt att den nu aktuella bestämmelsen blir mera belyst än som skett i betänkandet. Bl.a. bör klarläggas vilka skäl som finns för alt ha olika formuleringar i de två lagarna. En viktig fråga i sammanhanget är hur aktiva och uttryckliga köparens önskemål skall vara och om det räcker med etl passivt eller l.o.m. motvilligt godtagande av säljarens förslag. I detta avseende synes hemförsäljningslagens ullryck "konsumentens särskilda önskemål" innebära ett starkare aktivitetskrav än del här föreliggande förslaget.

5.3 Konsumentverket/KO

Om godset inte avlämnats, skall köparen enligt 16 §i förslaget få kräva att det avlämnas. Tidpunkten för detta krav har betydelse bl.a. för köparens möjligheter till hävning. Utredningen klargör dock inte närmare vilken grad av aktivitet frän köparens sida som krävs för att det skall anses att ett krav på avlämnande har framställts. För många köpare torde del vid säljarens dröjS6 mål ligga närmast lill hands att kontakta säljaren och fråga varför inte leverans har skett saml begära besked om vid vilken lidpunkt leverans kommer att ske. Del fram går inte av motiven om en sädan förfrågan är alt anse som ett krav på avlämnande och om ett besked om leveranstidpunkt skall ses som ell fastställande av en s.k. tillläggsfrist. Utredningen har i etl annat sammanhang (s. 153) påpekat att man bör undvika att ställa upp formkrav som medför risk för rättsförlust för en köpare som inte känner till lagens regler. Verket delar lill fullo denna inställning. Mot bakgrund av det sagda bör enligt verkels mening en förfrågan av här beskrivet slag kunna räknas som ell sådant krav. Detta bör framgå av motiven.

Utredningen föreslär all hävning skall kunna ske om godset inte avlämnas inom en av köparen utsatt skälig tilläggstid /k/(17 § 1 st.)./-k/ Tilläggstiden skall enligt utredningens förslag sällas ut av köparen. För en konsument måste det emellertid föreligga stora svårigheter alt bedöma vad som skall anses utgöra skälig tid. Mot bakgrund av sin större erfarenhet och kunskap på detta område kommer säljaren sannolikt i mänga fall att styra bestämmandet av denna frist i för honom önskad riktning. På detta sätl kan Ikläggstiden bli oskäligt lång. Det är därför önskvärt att del i motiven, gärna genom exemplifieringar, närmare

105

preciseras vad som avses med uttrycket skälig tilläggstid. I denna fråga Prop. 1989/90: 89 kommer det för övrigt att behövas särskilda informationsinsatser till Bilaga 3 allmänheten.

Konsumentverket har inte kunnat finna att det av utredningen klart framgår atl den rätt till skadestånd som kan följa av 26 § och 28 § även omfattar den skada som kan drabba köparen under en utsatt tilläggstid. Verket förutsätter dock att skadestånd skall kunna utgå även för denna tidsperiod. Detta bör klargöras i motiven.

Utredningen föreslår att även den nya konsumenlköplagen skall innehålla en undantagsregel beträffande hävning vid köp av gods som tillverkats efter köparens anvisa ningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning (17§2st.). Undantaget skall dock gälla utan att Särskilt förbehåll ställs upp. Konsumentverket vill påpeka risken av alt en vid tolkning kan leda till all bestämmelsen kommer att tillämpas i ett mycket stort antal situationer. I specialmotiveringen hänvisar dock utredningen till vad som beträffande motsvarande bestämmelse sagts i ' propositionen till den nu gällande konsumentköplagen (prop 1973:138 s. 172). Verket vill särskilt peka på att det i denna proposition ges fiera exempel på situationer i vilka bestämmelsen inte är tillämplig. Av såväl exemplen som skrivningen i övrigt framgår att bestämmelsen är avsedd att tolkas mycket restriktivt. Delsamma bör framgå av motiven till den nya konsumentköplagen.

För att den nyss nämnda bestämmelsen skall kunna göras gällande krävs också att säljaren inte har möjlighet att pä rimliga villkor avyttra godset till någon annan. Verket vill särskilt understryka utredningens uttalande att det för att en avyttring inte skall kunna anses ske på rimliga villkor förutsätts att säljaren måste nöja sig med ett uppenbart underpris. I den nyssnämnda propositionen talas om "skrotpris" eller "eljest med stor föriust".

Verket noterar att inget sägs i frågan vid vilken tidpunkt en avyttring på rimliga villkor skall vara möjlig att genomföra. Mot bakgrund av det resonemang som i övrigt förs rörande den restriktiva tillämpningen av 7 7 § 2 st, är det dock rimligt att kräva, för att bestämmelsen skall bli tillämplig, att en försäljning på rimliga villkor till någon annan skall vara utesluten under en mycket lång tidsperiod. Även tidsaspekten bör enligt verkels mening beröras i lagmotiven.

5.4 Allmänna reklamationsnämnden (ARN)

ARN ansluter sig lill utredningens förslag beträffande påföljder av dröjsmål med avlämnandet (15-18 §§).

5.5 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

Enligt 16 § får köparen trots säljarens dröjsmäl (jfr 6 §) inte kräva avlämnande, så länge det föreligger ell hinder som säljaren inte kan övervinna eller avlämnandet skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till köparens intresse av all säljaren avlämnar godset.

106

Förslaget innehåller således en regel om objektiv omöjlighet och en Prop. 1989/90:89 myckel sträng force majeure-regel. Enligt motiven skall säljaren aldrig Bilaga 3 kunna undslippa leveransskyldighet med hänvisning till prishöjning på godset efter avtalets ingående, eftersom köparens intresse av leverans då ökar i motsvarande grad (s. 140 y). I sådana fall kan således säljarens leverans framtvingas genom talan om vitessanktionerad dom. Däremot slipper säljaren att betala skadestånd, om prisstegringen varit oväntad och extremt stor enligt vad som anförs i motiven lill 26 § (s. 300 x). Något täckningsköp kan alltså inte företas pä säljarens bekostnad. Teoretiskt gär systemet ihop, eftersom krav på fullgörande och skadestånd är olika saker, men fakultetsstyrelsen har svårt att förstå vad det är för mening med atl skydda säljaren mol skadeståndsanspråk på grund av täckningsköp, när köparen kan få bifall till talan om fullgörelse och vite. Eftersom frågan Ln. inte ser ul all fä nägon praktisk betydelse, spelar det mindre roll om man läter en extrem prisstegring bli befriande från leveransskyldighel eller ej. Frågan bör lösas på det säll som kommer att ske i köplagen. Fakultetsstyrelsen förordar att säljaren ej är leveransskyldig om en extremt stor prisstegring inträffat. - I övrigl nämns i motiven som exempel där leveransskyldigheten kan falla bort bl.a. fallet, att säljaren inte längre kan få tag i något exemplar av godset hos tillverkaren eller grossisten men köparen ulan större svårighet kan uppbringa ett exemplar hos en annan detaljhandlare (s. 140 my och 282 y). I ett sådant fall kunde man kanske tycka att det likaledes borde vara lätt för säljaren att skaffa ett exemplar frän en konkurrerande detaljhandlare, varför behovet av undantagsregeln just för att täcka detta fall inte kan vara särskilt stort. -I motiven nämns vidare att säljaren inte bör få åberopa befrielsegrunden, om säljaren medvetet tagit en risk. I så fall är det inte orimligt att kräva atl säljaren överkommer svårigheten, där det överhuvudtaget är möjligt (s. 282 m). Häri kan vi instämma, men det förefaller inte lika givet att säljaren ej skall vara ursäktad ifall även köparen var medveten om risken (t.ex. en allmän transportstrejk). Dä är del knappast orimligt att säljaren slipper leverera, fastän det kanske vore möjligt med stora uppoffringar; Lö. kan nog redan avtalet om leveranstiden i sådana fall anses villkorat, varför man mäste gå tillbaka till 6 § och fastställa om skälig tid för leveransen redan har lupit till ända.

Av lagen ("sä länge") och motiven (s. 282 yn) framgär att säljarens leveransskyldighet återuppstår, när hindret upphört. Enligt gällande köprätl anses emellertid leveransskyldigheten falla bort. Om hindret varat sä länge och medfört sädana förändringar att förpliktelsen framstår som en helt annan när hindret upphört (se Hellner, Speciell avtalsrätt I. Köprätt s. 108). En samordning bör här ske med den blivande köplagen. Något behov av ett särskilt konsumentskydd föreligger inte.

I 17 § föresläs all köparen skall fä häva köpet, om säljarens dröjsmäl är väsentlig för honom. Därefter ges en kompletterande hävningsregel för situationen att säljaren försuttit en tilläggsfrist all leverera. Enligt motiven skall väsentlighetsbedömningen vid hävning utan tilläggsfrist precis som

107

del står i lagtexten bedömas uteslutande från köparens synpunkt, och det Prop. 1989/90: 89

krävs inte -så som enligt gällande köplag - att säljaren har bort inse denna Bilaga 3

effekt av dröjsmålet (s. 141 y och 283 y-n; vad som står på s. 142 ö om

säljarens insikt lorde vittna om ett förbiseende). Fakultetsstyrelsen

avstyrker att en köpare blir berättigad att häva ett köp, därför all

dröjsmålet är väsentligt just för honom utan atl säljaren har bort inse

detta. Om del exempelvis är avtalat att en ny bil skall levereras en viss

fredag, och anledningen säljaren ovetande är att köparen då skall starta

en längre semesterresa, bör köparen kunna häva direkt endast om han för

säljaren förklarat sina planer. Även om 17 § 1 st endast handlar om vad

som i allmänhet .är standardgods, finns det ingen anledning att ge

konsumenten ett mer långtgående skydd. Även lagrädsremissen till

konsumenlljänstlag 29 § (motiven s. 249 x) kan kritiseras frän denna

utgångspunki, och än värre blir del om även den nya köplagen ges samma

utformning (saken är lämnad öppen i förslaget till 29 § 1 st. och 41 § 1

st.). Ell särskilt skäl för atl väsentlighet för köparen inte skall räcka för

omedelbar hävning är att köparen genom utsättande av en skälig

tilläggslid blir berättigad lill hävning, om säljaren även försitter sin

leveransskyldighet under denna tid. Vid utmätandet av den skäliga tiden

spelar köparens behov av varan en stor roll (s. 284 xm).

I förbigående kan den systematiska anmärkningen göras, all väsentlighetsbedömningen vid hävning pä grund av säljarens kontraktsbrott (17 och 25 §§) görs med hänsyn lill kontraktsbrottets verkningar för köparen, medan väsentlighetsbedömningen vid hävning på grund av köparens kontraktsbrott (35 §) görs med hänsyn till hur stor awikelse köparens beteende innebär från vad som ålegat honom, dvs. med hänsyn till konlraktsbrottet som sådant (s. 322 ö). Fakultetsslyrelsen finner detta i och för sig vara bra.

I 17 § 2 st. slopas kravet, att säljaren för att få häva skall ha gjorl ett förbehåll om inskränkt hävningsrätt, när godset tillverkas speciellt för köparen eller anskaffas särskih för hans räkning så all säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan. Oavsett sådant förbehåll får köparen häva endast om hans syfte med köpet blir väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Samma regel gäller enligt 25 § 2 st när sådant specialtillverkat eller specialanskaffat gods är behäftat med fel. Fakultetsslyrelsen kan acceptera regleringen vad avser hävning på grund av säljarens dröjsmål. När godset är behäftat med fel synes hävningsbegränsningen emellertid vara alltför långtgående, vartill vi återkommer nedan.

5.6 Vissa organisationer inom näringslivet

Köparens rätt att häva vid säljarens dröjsmål (17§)

För att köparen skall kunna häva köpet krävs att dröjsmålet är av "väsentlig betydelse för honom". Ett mindre dröjsmål eller fel (jfr 25 §) som i normala fall är helt ulan betydelse för en konsument bör, enligt vår uppfattning, inte kunna föranleda hävning om inte köparen ifråga vid

108

avtalets ingående har omnämnt sakernas särskilda vikt. Vi menar att Prop. 1989/90:89 regeln bör förses med tillägget "... och säljaren insett eller bort inse Bilaga 3 detta". Ett tillägg av nyss angiven art innebär en rimligt avvägning av parternas intressen.

Av pedagogiska skäl bör en motsvarighet till säljarens interpellationsrätt enligt 28 § andra stycket i köplagsförslagel införas i själva lagtexten till en ny konsumentköplag. Vi kan godta att, i enlighet med utredningens resonemang (s. 145), något strängare krav härvid ställs pä säljaren vid ett konsumentköp än vid ett kommersiellt köp.

Likaså bör av pedagogiska skäl framgå direkt av lagtexten att köparen inte har en rätt att häva under utsatt Nachfrist. Både köpare och säljare har intresse av atl direkt i regeln kunna konstatera vad en utsatt Nachfrist har för verkan.

Reklamation enligt 18 §

Om säljaren har avlämnat godset men detta har skett för sent föreslår utredningen atl s.k. neutral reklamation skall vara tillräcklig för att köparen skall befara sin räll atl häva köpet eller kräva skadestånd. Enligt 32 § i köplagsförslagel måste köparen inom reklamationstiden ange vilken påföljd han vill göra gällande.

Vi godtar att man nöjer sig med neutral reklamation vid konsumenlköp. En sådan ordning förutsätter dock enligt vår mening atl säljaren - i samband med eller efter reklamationen - skall kunna fråga köparen om vilken påföljd denne gör gällande och att köparen dä måste precisera sig relativt omgäende. En regel härom bör införas i lagtexten.

5.7 Sveriges trähusfabrikers riksförbund

I 17 § och även i andra paragrafer i förslaget lill konsumentköplag lämnas särbestämmelser när godset tillverkats efter köparens anvisningar etc. Varje köp av ett monteringsfärdigt trähus kan sägas i nägon del vara beroende av köparens särskilda anvisningar. Vi vill därför föreslå, att det i motiven till en ny konsumentköplag intas en förklaring av innebörd att monteringsfärdiga trähus regelmässigt skall betraktas som om de tillverkats efter köparens särskilda anvisningar eller önskemål.

6 Påföljder av fel

6.1 Stockholms tingsrätt

Genom förslaget ges säljaren befogenhet att avhjälpa felet och därigenom undgå andra päföljder på grund av felet även om konsumenten inte själv begär att få felet avhjälpt utan t.ex. kräver att få häva köpet eller alt få annat gods. Härigenom görs ett viktigt undantag från principen att det är köparen som avgör vilken påföljd han önskar göra gällande. Denna nyhet torde leda till att det i betydande utsträckning blir säljaren som

109

bestämmer påföljden i godset. Köparens rällighetskatalog blir därigenom Prop. 1989/90:89

endast förment konsumentvänlig. Som utredningen fastslår är det ett Bilaga 3

grundläggande krav att det gods konsumenten köper skall vara felfritt.

Avsevärt större vikt måste fästas vid att del för den enskilde köparen

framstår som en nackdel alt behöva finna sig i att felet avhjälps i stället

för all få nytt felfritt gods eller få köpet hävt. Godset blir oftast mindre

värt därför all det är lagat. Den värdeförsämringen bör inte drabba

köparen.

Tingsrätten finner således att köparen bör ha räll alt välja påföljd, i första hand vid väsentliga fel.

I såväl förslaget lill köplag som konsumenlljänstlag föreslås en bestämmelse av innehåll att köparen inte kan göra påföljder vid fel gällande om felet beror på köparen eller förhållande pä hans sida. Utredningen föreslär inte någon motsvarande bestämmelse, utan anser att godset i sådant fall ändå skall anses felaktigt, men att köparen kan bli skadeståndsskyldig gentemot säljaren. Tingsrätten delar ej utredningens mening utan anser att en bestämmelse motsvarande dem i förslagen lill köplag och konsumenttjänstlag bör införas.

I överensstämmelse med köplagsförslagel föreslår utredningen att reklamationsliden för fel utsträcks till två är. Om lagens tillämpningsområde utvidgas till att gälla all lös egendom kommer byggnad på annans grund att inbegripas. Enligt det lill lagrådet remitterade förslaget lill konsumenttjänstlag är reklamationsliden för fel på arbete pä fasta saker tio år. Tingsrätten anser att även konsumentköplagen - i awaktan på särskild lagstiftning beträffande småhus - bör innehålla en särskild till tio är utsträckt reklamationstid för fel på byggnad på annans grund.

För atl en säljare skall äga rätt att avhjälpa fel krävs enligt utredningens förslag att han tillkännager delta för köparen genast dä denne reklamerar. Tingsrätten anser att säljaren skall ha möjlighet att ta ställning till om etl eventuellt fel är av sädan art au han kan avhjälpa detsamma. Ordet genast bör därför ersättas av snarast.

Köparen får enligt förslaget häva köpet om felet är av väsentlig betydelse för honom. Frågan om felet är väsentligt skall således bedömas från köparens synpunkt. Här finns enligt tingsrättens mening anledning till samma resonemang som vid hävning på grund av säljarens dröjsmål. Skäl saknas att awika från den obligalionsrättsliga principen om synbarhet för den avtalsbrytande parten. Förslaget bör ändras så att detta krav blir en förutsättning för hävning vid fel.

Bestämmelsen i 23 §, som reglerar säljarens rätt att avhjälpa fel, bör placeras efter 25 §.

110

6.2 Marknadsdomstolen Prop. 1989/90:89

18 och 20 §§ Bilaga 3

Både 18 § och 20 § första st. reglerar reklamationsfrister och båda

fristerna är bestämda till "inom skälig tid". Bestämmelsernas närmare

utformning är dock olika på sä sätt att medan 18 § är positivt bestämd

innehåller 20 § första st. en dubbelnegalion. Domstolen ifrågasätter om

inte 20 § kan göras enklare och mer lätlförståenligt genom att första

styckets andra mening får lyda exempelvis "Köparen får åberopa felet

endast om han reklamerar inom skälig tid efter det han märkt eller borde

ha märkt felet". Vidare är det tveksamt om begreppet "reklamera" bör

införas först i 20 § och syfta endast på meddelanden om fel. Även

meddelanden om dröjsmål enligt 18 § är ju reklamationer.

23 §

Säljarens rätt att avhjälpa felet skall inte finnas om avhjälpandet innebär "väsentlig olägenhet" för köparen. Detta uttryck i lagtexten moisvarar knappast motivuttalandena. Pä sid. 157 sägs att avhjälpandet inte fär medföra några beaktansvärda olägenheter och på sid 293 att del fär godtas att konsumenten får underkasta sig "visst besvär". Dessa formuleringar torde ange en betydligt lägre "olägenhetsnivå" än "väsentlig olägenhet". Delta uttryck synes med fördel kunna bytas ut mol "beaktansvärd olägenhet". I varje fall bör regelns innebörd göras klarare. Därvid måste givetvis ocksä beaktas atl 22 § innehåller motsvarande formulering (och dessutom - i första stycket - begreppet oskälig olägenhet).

Näringsfrihetsombudsmannen

I 22 och 23 §§ föreslås tvingande regler om säljarens avhjälpande av fel som också innebär att avhjälpandet skall ske helt utan kostnad för köparen. Med gällande bestämmelser i konsumenlköplagen kan parterna i ett konsumentköp komma överens om en viss fördelning av kostnaderna för avhjälpande av fel under förutsättning att avtal härom träffats redan vid köpets ingående. Av betänkandet framgär (s. 160-163) att sädana villkor idag förekommer i vissa sammanhang. NO ifrågasätter om det är ett primärt konsumentintresse alt köparen inte pä några villkor skall kunna få stå för vissa kostnader vid avhjälpande av fel. Nuvarande ordning bör kunna bibehållas. Som tidigare framhållits utgör 1971 års avtalsvillkorslag och generalklausulen i 36 § avtalslagen skydd mot avtalsklausuler som gjorts oskäligt betungande för konsument.

6.4 Konsumentverket/KO

En av huvudprinciperna i de föreslagna påföljdsreglerna är att köparen, om han vill åberopa fel i godset, mäste reklamera inom skälig tid efler det att han märkt eller borde ha märkt felet (20 § 1 st.). I specialmotiveringen ges vissa riktlinjer beträffande vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av vad som skall räknas som skälig tid. Dessa

111

riktlinjer är dock mycket akmänt håkna. För en person utan kännedom Prop. 1989/90: 89 om praxis är det - som här anförts inledningsvis - svårt att avgöra om Bilaga 3 skälig tid i ett konkret fall rör sig om dagar, veckor eller månader. Verket efterlyser konkretiseringar och exempel på vad som i ett enskilt typfall kan anses utgöra skälig tid. I sammanhanget kan nämnas att Konsumentverket i många fall godtagit standardvillkor som stipulerar att reklamation måste ske "inom skälig tid, normall 14 dagar, efler del att köparen upptäckt eller bort upptäcka felet".

Utredningen föreslår som huvudregel att köparen förlorar rätten all åberopa fel i godset om han inte reklamerar inom två år från det att han har mottagit godset (20 § 3st). Detta innebär en förlängning av vad som gäller enligt den nuvarande konsumentköplagen. Den föreslagna tidsfristen understiger dock den allmänna preskriptionstid som annars gäller (10 år).

En av utredningens motiveringar för att preskriptionstiden för fd i köpt gods bör vara begränsad, är att det frän säljarens synpunkt är angeläget att kunna räkna med atl inte behöva drabbas av reklamationer när en längre tid har förflutit frän köpet. Verket har förståelse för att det kan vara en fördel för säljaren att slippa ansvaret för fel som visar sig först efter preskriptionstidens utgång. Detta argument kan dock inte vara avgörande när det gäller alt finna en skälig avvägning av ansvarsfördelningen för fel i köpt gods.

Utredningen redovisar också följande argument (s. 149): "Även om sena reklamationer mycket ofta kan antas vara oberättigade medför de kostnader för utredning, vilka skulle undvikas om säljaren kunde avvisa dem utan vidare under hänvisning till att eventuella krav preskriberats". Detta argument bygger på förutsättningen att sena reklamationer ofta-kan antas vara oberättigade. Något närmare belägg för riktigheten i detta påstående har inte redovisats. Eftersom det kan antas alt reklamationer som framställs efter den nuvarande preskriptionstidens utgång som regel behandlas på det sätt som beskrivs i citatet ovan, finns det skäl att anta att detta påstående är tämligen löst grundat. Konsumentverket har inte heller nägra erfarenheter av atl det i någon högre grad skulle förekomma obefogade reklamationer beträffande varor med en normal hållbarhetstid understigande den nuvarande preskriptionstiden på ett år.

Företrädare för näringslivet har, enligt utredningen framhållit att varje förlängning av preskriptionstiden, måste medföra kostnader som inverkar på varornas pris. Som framgår av föregående stycke anser verket det inte vara troligt alt en kostnadsökning kommer all åstadkommas av etl ökat antal obefogade reklamationer. Vid en förlängning av preskriptionstiden kommer näringsidkare som säljer undermåliga produkter i vilka fel, som förelegat vid avlämnandet, visar sig först efter den av utredningen föreslagna preskriptionstidens utgång, att drabbas av ökade kostnader. Dessa kostnadsökningar kan komma att avspeglas i prishöjningar på näringsidkarens sortiment. Att näringsidkare genom atl sälja undermåliga produkter skall kunna skaffa sig konkurrensfördelar i förhållande lill andra näringsidkare kan inte vara en försvarbar ordning.

112

Utredningen anför att köparens praktiska värde av en lång preskrip- Prop. 1989/90:89 tionstid minskar dels på grund av svårigheter att visa att felet förelåg vid Bilaga 3 godsets avlämnande och dels på grund av att säljaren kan invända att köparen borde ha upptäckt felet tidigare. Detta är i och för sig korrekt. Det är dock inte något argument mot att köparen, i de fall bevissvårigheter och invändningar inte lägger hinder i vägen, skall ha rätt att göra befogenheterna vid fel gällande under en tid som är rimlig med hänsyn till varans normala egenskaper och livslängd. Utredningen ger i sina överväganden (s. 148 f) flera exempel på praktiska situationer i vilka sådana bevissvårigheter och invändningar i många fall torde kunna övervinnas.

Många varor har en normal hållbarhetstid understigande två år. Utredningens förslag till preskriptionstid är därför tillräckligt för att tillgodose konsumenternas intressen i dessa fall. En begränsning av preskriptionstiden i förhållande lill vad som annars gäller, fär således främst betydelse vid fel i produkter som förutsätts fungera i mer än två är. Produkter av sådant slag är ofta dyrbara i inköp och fel i dem kan därför medföra kännbara ekonomiska följdverkningar för konsumenten. Konsumenten har således ett extra stort skyddsbehov vid köp av sådana varor som främst kommer att beröras om utredningens förslag om en preskriptionstid på endast två år genomförs.

Konsumentverket ser i och för sig med tillfredsställelse att preskriptionstiden nu föreslås bli förlängd. Med hänvisning till vad som här förut sagts kan verket dock inte tillstyrka förslaget om en tvåårig preskriptionslid för fel i godset. Konsumentverket förordar i stället att den allmänna preskriptionstiden skall gälla även i fråga om fel i köpt gods. Preskriptionstiden bör därvid räknas från tidpunkten för godsets avlämnande. I andra hand föreslår verket att regeln om en tvåårig preskriptionstid förenas med en möjlighet till genombrytning av denna gräns vid fel i produkter med en normal hållbarhetstid överstigande två år.

Om lagen utformas i enlighet med verkets huvudförslag kan undantagsbestämmelsen rörande fallet att säljaren handlat i strid mot tro och heder (21 §) utgå. Om bestämmelsen ändå kvarstår, krävs i ett avseende ett klargörande av bestämmelsens innehåll. I de fall bestämmelsen blir tillämplig kommer nämligen den allmänna tioårspreskriptionen att gälla. Som konsumenttjänstutredningen påpekat i betänkandet Konsumenttjänstlag (s. 287) är det emellertid inte klart från vilken utgångspunkt tioårspreskriptionen skall beräknas när det gäller fel i såld egendom. Den skulle antingen kunna räknas frän tidpunkten för köpeavtalets ingående eker från den tidpunkt felet upptäckts eller borde ha upptäckts. Något klarläggande av detta spörsmål finns inte i konsumentköpsutredningens belänkande. Enligt Konsumentverkets mening är ett sådant klariäggande nödvändigt.

Om godset är felaktigt fär köparen, enligt lagförslaget, i första hand kräva att felet avhjälps (22 § 1 st.). Konsumentverket ansluter sig till delta förslag. Enligt förslaget är dock köparens rätt till avhjälpande begränsad

113

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89. Bilagedd

till de fall avhjälpandet "kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för Prop. 1989/90: 89 säljaren". Konsumentverket ifrågasätter om denna begränsning är Bilaga 3 motiverad. Syftet med avhjälpande är att köparen, om än med en viss fördröjning, skall erhålla den avtalade prestationen. Risken för att ett felavhjälpande kan aktualiseras måste därför tas i beräkning av säljaren redan när köpeavtalet ingås. Även om den föreslagna begränsningen godtas, bör köparen i vissa fall ha rätt till avhjälpande även om det skulle medföra höga kostnader för säljaren.. Del kan gälla situationer i vilka dessa kostnader orsakats av att näringsidkaren i något avseende bedriver sin verksamhet på ell frän konsumentsynpunkt oacceptabelt sätt. Del kan gälla fall i vilka orsaken lill de höga kostnaderna är att säljaren själv är mindre kunnig eller saknar tillgång till en väl fungerande serviceorganisation. Den faktiska kostnadsgränsen för när en säljare skall ha rätt att vägra ett avhjälpande kan således komma att variera beroende på den enskilde säljarens förutsättningar.

Utredningen föreslår att säljaren, även om inte köparen kräver del, fär avhjälpa felet eller företa omleverans, om han genast erbjuder sig att göra detta och åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen (23 §).

Till detta vill Konsumentverket anföra följande. Ett fel i godset innebär att säljaren misslyckats med att lill köparen överlämna den avtalade prestationen. Säljaren har i en sådan situation gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott. Som en följd av detta kontraktsbrott drabbas köparen av allehanda besvär. Dessa består i inledningsskedet ofta i atl godset inte kan användas för avsett ändamål. Därutöver tillkommer i ett senare skede de ytterligare besvär som följer av att godset skall reklameras. Redan de här beskrivna följderna av ett fel kan medföra stora problem och uppoffringar för köparen. Enligt verkets mening är detta det maximala besvär del kan vara rimligt att begära att en köpare skall behöva tåla när en säljare gjorl sig skyldig till ett kontraktsbrott. Att därutöver, som utredningen föreslår i 23 §, skapa en regel som kategoriskt medför att köparen dels kan tvingas avvara godset under ytterligare en lid och dels riskerar att tvingas besöka säljaren ytterligare en gäng för att avhämta det reparerade godset, kan enligt verkets mening inte vara rimligt.

Som nyss sagts har situationer av detta slag sin grund i säljarens kontraktsbrott. I ell sådant läge är det rimligt att köparen, inom vissa ramar, får möjlighet atl välja påföljd. Huvudargumentet mot en sädan regel är en befarad risk att köparen skulle kräva omleverans eller hävning också när det är uppenbart oberättigat. Ett sådant antagande innebär en underskattning av konsumenterna. Det finns ingen anledning anta att det stora flertalet köpare inte skulle ge säljaren möjlighet att avhjälpa felet i de fall detta kan ske utan väsentliga olägenheter för köparen. Om köparen ges möjlighet att välja påföljd innebär del att han ställs i en starkare position än säljaren och att han därmed kan sätta en press på säljaren atl fullgöra avtalet på det sätl som vållar köparen minsta möjliga olägenhet. Köparen möjlighet att välja andra påföljder än avhjälpande är

114

av särskild betydelse i sde fall det visar sig att säljaren saknar tillgång till Prop. 1989/90:89
en väl fungerande serviceapparat. Bilaga 3

Sammanfattningsvis avstyrker Konsumentverket utredningens förslag om en rätt för säljaren att avhjälpa felet för all undvika andra påföljder än skadestånd. Den regel som flnns i nu gällande konsumentköplag (5 §) tillgodoser väl det behov som säljaren har att skydda sig mot hävning m.m.

Konsumentverket ansluter sig i övrigt till utredningens förslag beträffande påföljder av fel i godset. Verket vill dock erinra om att det som i avsnittet om påföljder vid dröjsmål med avlämnandet anmärkts beträffande gods som tillverkals efter köparens anvisningar eller anskaffats särskilt för hans räkning, även gäller motsvarande undantagssladgande i bestämmelserna om påföljder av fel i godset.

Styrebeledamoten Ulla Orrings reservation

Utredningen föreslår som huvudregel att köparen förlorar rätten att åberopa fel i godset om han inte reklamerar inom två år från det han har mottagit godset.

Konsumentverket avstyrker detta förslag och förordar att den allmänna preskriptionstiden skall gälla även i fråga om fel i köpt gods. I andra hand föreslår verket att regeln om en tvåårig preskriptionstid förenas med en möjlighet tik genombrytning av denna gräns vid fel i produkter med en normal hållbarhetstid överstigande två år.

Jag reserverar mig mol styrelsens yttrande i denna del och instämmer i utredningens huvudförslag.

6.5. Allmänna reklamationsnämnden

Reklamation mm.

Förslaget att reklamation mäste göras inom skälig lid frän det att köparen

upptäckte eller bort upptäcka felet överensstämmer med vad som gäller

för närvarande, och ARN finner inte skäl att förorda nägon ändring

härvidlag.

Även förslaget att reklamauonstidens gräns, dvs, preskriptionstiden, skall utgöra två år från det att godset togs emot stämmer överens med vad som snart avses bli gällande lag för såväl de "allmänna köpen" som för konsumentköpen och konsumenttjänsterna. Som utvecklas närmare i betänkandet kan helt visst skäl anföras för all man helt avslår från den speciella preskriptionstiden vid konsumentköp eller i allt fall vidgar möjligheten till s.k. genombrott av tvåårspreskriptionen. ARN finner likväl inte tillräckliga skäl att motsätta sig den kompromiss mellan de motstående intressena som utredningens överväganden i detta avseende får anses utgöra.

115

Avhjälpande av fel och omleverans Prop. 1989/90: 89

ARN tillslyrker förslaget att köparen ges en legal rätt alt få fel i varan Bilaga 3 avhjälpta genom säljarens försorg oavsett om något avhjälpningsåtagande har gjorts eller ej. Del har nämnden ibland tillåtit sig atl rekommendera redan för närvarande utan uttryckligt stöd i lagen. Nämnden godtar ocksä regeln om alt säljaren skall ha rätt all avhjälpa ett fel även i fall där köparen kanske skulle föredra en annan påföljd. En sådan ordning gäller redan nu i praktiken på grund av garanliavtal inom en stor del av kapitalvarumarknaden och får, genom alt den hindrar onödig kapitalförstöring, anses ägnad all hålla priserna nere och därmed vara lill fördel för konsumenterna som kollekliv.

Att avhjälpande enligt förslaget skall ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen finner nämnden principiellt tillfredsställande. Därigenom kommer man ifrån det i de nuvarande garanlibeslämmdserna vanliga bruket av självrisker och dylikt som nu kan reducera värdet av ett avhjälpningsåtagande icke obetydligt. En konsekvens av att avhjälpande skall ske kostnadsfritt för köparen är att denne får rätt till kompensation för kostnader som han har fått vidkännas i samband med avhjälpandet; det omak eller besvär av mer personlig natur som köparen kan ha åsamkats skall däremot inte vara ersältningsgillt (sid. 163).

ARN undrar om den föreslagna ersättningsrätleninte kan leda något långt i den praktiska tillämpningen. Om l.ex. köpare skuke ta till vana att allmänt begära ersättning för resa - ofta väl då med egen bil - för att reklamera och lämna in den felaktiga varan lill säljaren kan kanske onödiga diskussioner i den frågan lätt upstå, vilka kan vara ägnade att onödigtvis skärpa motsättningarna mellan dem och försvåra en smidig reglering av reklamationen. En praktisk ordning synes vara att köparens rätt till ersättning för utlägg aktualiseras först då utlägget överstiger en viss tröskel, förslagsvis något eller nägra tiotal kronor.

Enligt motiven (sid. 163) synes sädan ersättning för utlägg i samband med avhjälpande som nyss har berörts inte vara att anse som skadestånd enligt 28 § lagförslaget. Samma slags kostnad tycks däremot utgöra skadestånd i samband med hävning eller omleverans (betänkandet sid. 306). Nämnden ifrågasätter om distinktionen är helt konsekvent. Oavsett hur det förehåker sig därmed anser nämnden att motsvarande tröskel-resonemang är rimligt även i skadeståndshänseende.

22 §

På s. 292 i betänkandet berörs ett i praktiken ganska vanligt förekommande spörsmål. När en vara lämnas in för reparation i tro eller förhoppning att åtgärden faller inom ramen för en garanti försummar parterna ofta att beröra den eventualiteten att felet /k/inte/-k/ omfattas av garantiutfästelsen. Köparen reagerar i den senare situationen inte så sällan mol ett krav från säljaren pä undersökningskostnad. ARN uppfattar motiven i betänkandet så att utredningen menar all bifall till ett krav på

116

undersökningskostnad i den nu berörda skuationen förutsätter att säljaren Prop. 1989/90: 89

har förbehållit sig rätten till det innan undersökningen företogs. Situa- Bilaga 3

tionen i del här aktuella fallet påminner om den som föreligger när en

vara ulan samband med köp lämnas in för undersökning och uppgift om

reparationskostnaden. Enligt 37 § i förslaget till konsumenttjänstlag är

utgångspunkten i det senare fallet att näringsidkaren i princip har räll

till ersättning för undersökningskostnaden om det inte på grund av

sedvana inom branschen eller i övrigl finns skäl att tro all undersökningen

skall göras gratis. Det kan ifrågasättas om inte presumtionen även i

garaniifallen borde vara alt skälig undersökningskostnad får tas ut om

inte omständigheterna talar i motsatt riktning. Å andra sidan kan det

sägas atl en garantiutfästelse in dubio bör omfatta även kostnad för att

bedöma om garantin i visst fall är tillämplig. Ett klarläggande är under

alla förhållanden önskvärt.

23 §

I motiven lill paragrafen behandlas avslutningsvis preskriptionsreglernas tillämpning när rättelse har skett genom reparation eller utbyte av den felaktiga varan. Utredningen framhåller all tvåärsregeln i sådana fall bör räknas från reparationen eller omleveransen. Vad gäller reparation anmärks det att förskjutningen av preskriptionstiden bara avser det fel som har avhjälpts genom reparationen. Hur det förhäller sig därmed vid omleverans sägs inte. ARN menar att det inte är möjligt att på samma sätt som vid reparation göra en uppspaltning i preskriptionshänseende mellan olika fel. Vid omleverans bör sålunda alllid tiden räknas från omleveransen vare sig det senare påtalade felet är delsamma som har föranlett omleveransen eller om del är hell frislående från detta. I annal fall kunde t.ex. en omleverans som sker dagarna före tvåårstidens utgång medföra att köparen från början har förlorat all möjlighet att påtala andra fel i den nya varan än del som lett lill omleverans.

25 §

ARN ifrågasätter om det är rimligt att en köpare, som av särskild anledning anser att ett fel, som för köpare i allmänhet är betydelselöst, är väsentligt just för honom, skall ha rätt att åberopa detta lill stöd för ett hävningsyrkande, även om inte säljaren har haft anledning att inse betydelsen. Enligt nämndens mening bör det kunna begäras all köparen i den åsyftade situationen på något sätt har markerat för säljaren vilken vikt han fäster vid sina speciella önskemål eller all säljaren ända med hänsyn till omständigheterna bort förslå detta. En sådan ordning skulle också stå i samklang med den lösning som man har valt för konsumenttjänsternas del (jfr lagrådets yttrande i anslutning till 21 § konsument-tjänsllagförslaget).

117

6.6 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet Prop. 1989/90: 89

I 19 § förekommer för första gången ordet "omleverans". Termen, som Bilaga 3 ursprungligen lanserades i SOU 1976:66, är inte bara ful utan även otydlig. Den är avsedd att betyda "nytt gods", men sedd isolerad kan den lika gärna antas innebära att säljaren skall ta tillbaka det levererade godset och efler avhjälpande återigen leverera samma gods. Fakultetsslyrelsen föreslår därför att ordet genomgående byts ut mot termen "nytt gods".

I 20 § åläggs köparen atl framföra en neutral reklamation inom skälig tid från del att han märkt eller bort märka felet. Medan det framstår som utan vidare välmotiverat att köparen enligt 18 § är skyldig att reklamera inom skälig tid om han, sedan godset levererats, vill häva köpel eller kräva skadestånd på grund av dröjsmäl med leveransen, kan del diskuteras om köparen vid äventyr av talans preklusion bör vara reklamationsskyldig avseende fd. Visserligen torde kraven på vad köparen bort märka bli mycket milda och konsumenten vid bedömning av huruvida skälig tid förflutit vara ursäktad av olika personliga orsaker (s. 286 y f), men kvar står atl ett kontraktsbrott från säljarens sida blir prekluderat på grund av köparens underlåtenhet, vilken kanske blott är culpös, (jfr s. 145 x-m). Styrelsen anser att det mot bakgrund härav hade varit önskvärt all utredningen mer förutsättningslöst hade övervägt om en underläten reklamation mot fel skulle ha någon annan rättsverkan än alt konsumenten blir skyldig all bära konsekvensen atl skadan kan förvärras (jfr 4:4 och 5:9 i AB 72) och att han måhända även skulle kunna drabbas av en omvänd bevisbörda härvidlag. Likaledes borde köparen om preklusionsverkan slopas bli skyldig att ersätta säljaren den skada säljaren lider av alt inte kunna föra felanspråkel vidare mot bakre led. När konsumenten vill häva, står del dock ulom allt tvivel att han bör åläggas att meddela säljaren detta inom skälig tid från det han bort förstå att hävningsgrund förelåg (jfr 40 § 2 st. 2 mom. och 18 §). Tydligen är del så att det finns många skäl som typiskt sett talar för en reklamationsregel men att en generell reklamationsregel i enskilda fall kan vara onödig, därför att säljaren kan skyddas på annat sätt. Även en mer individuell teknik skulle fungera och l.o.m kunna ge bättre lösningar i det individuella fallet. Kvar står emellertid att det blir ett administrativt mer .betungande system. Eftersom en generell reklamalionsregel på ett smidigare sätt ofta lorde leda lill samma materiella resultat, tillstyrks förslaget.

I specialmotiveringen till 20 § 3 st. skriver utredningen (s. 289 x), att, om säljaren lämnat en utfästelse alt svara för godset under viss lid, köparen har rätt alt reklamera en kortare tid efler garantitidens utgång, om felet omfattas av utfästelsen och har upptäckts först i slutskedet av garantitiden. Detta innebär atl reklamation ibland blir godtagbar t. o. m. efler den tvååriga preskriptionstiden. Det kan förväntas all näringsidkarna för atl få en definitiv gräns för reklamationerna i allmänhet kommer att

118

ge sina garantier den utformningen att säljaren svarar för fel som visar Prop. 1989/90:89

sig och reklameras inom två år frän leveransdagen. Under sådana Bilaga 3

förhållanden uppkommer tolkningsfrågan, om säljaren får anses ha avstått

från kravet all köparen skall avge en reklamation inom skälig tid från det

han bort upptäcka felet. 20 § konsumentköplagen hindrar ju inte att

köparen får en bättre ställning än som följer av konsumentköplagen.

Övervägande skäl synes tala för att preklusionsregeln i 20 § 1 st. då inte

längre gäller. Det är önskvärt att frågan tas upp under den fortsatta

beredningen av lagen.

Enligt 20 § 2 st. gäller reklamation hos någon, som åtagit sig att för säljarens räkning avhjälpa fel i godset, även mot säljaren. En effekt av bestämmelsen blir att, om en tillverkare, som lämnat en sådan garanti, efter mottagen reklamation från köparen inte avhjälper ett väsentligt fel inom skälig tid, köparen kan häva köpet i förhållande till säljaren utan att denne kommer att beredas någon egen möjlighet alt avhjälpa felet enligt 23 §. Bl.a. eftersom det inte är givet att en tillverkares garantiåtagande i förhållande till konsumenterna ger detaljisten något anspråk mot tillverkaren för förluster till följd av tillverkarens underlåtenhet att uppfylla sitt åtagande (jfr akmänna regler om tredjemansavtal), vill fakultetsstyrelsen ifrågasätta det lämpliga i denna ordning. En reklamation inom skälig lid hos en tillverkare, som gjorl etl garantiåtagande, bör visserligen alllid medföra alt man inte senare mot köparen kan åberopa att han reklamerat för sent, men innan köparen häver köpet hos säljaren bör köparen ha gjorl en ny reklamation hos säljaren och därvid givit denne tillfälle att inom skälig tid avhjälpa felet. Vid utmätandet av vad som är skälig lid kan man då beakta att köparen redan en gång gjort framställning om avhjälpande av felet.

I 20 § 3 st. förlängs preskriptionstiden för reklamation mot fel till två år, såvida inte annat följer av en garanti eller annan liknande utfästelse. Fakultetsslyrelsen konstaterar atl tvåårsfristen egentligen innebär en något egenartad kompromiss mellan å ena sidan en ettårig preskriptionstid, som vore lagom för de allra flesta ordinära fel som en levererad vara kan vara behäftad med, och en betydligt längre preskriptionslid, som vore lämplig i fräga om fel som endast visar sig under speciella förhållanden l.ex. kalla vintrar eller vid häftig nederbörd. Styrelsen kan emellertid tillstyrka utredningens bedömning, att den tvååriga preskriptionstiden utgör en rimlig awägning och av atl något undanlag för dolda eller särskilt dolda fel inte bör göras, eftersom själva idén med preskriptionsregeln då skulle undergrävas. Hellre än att domstolarna härefter gör undantag från en i lagen klar preskriptionsregel (se dock NJA 1977 s. 138) bör lagstiftaren sträva efter all i lagen ange de avgränsade situationer där preskriptionsregeln inte skall gälla. Fakultetsslyrelsen instämmer i utredningens nägol outtalade rekommendation (s. 151 m) att det bör övervägas om en längre preskriptionstid bör gälla exempelvis för byggnader på annans mark och monteringsfärdiga trähus (s. 151 m); möjliga bör delsamma gälla även för bostadsrätter. I 21 § stadgas att bestämmelsen om reklamation och

119

preskription inte gäller, då säljaren handlat i strid med tro och heder eller Prop. 1989/90:89 då felet är sådant som sägs i 10 § (bristande säkerhet). Förslaget innebär Bilaga 3 en inskränkning av köparens möjlighet att tala å fel jämfört med gällande räll, när köparen bort upptäcka felet men ej reklamerat, dock utan all preskription enligt köplagstiftningen inirätt. Idag kan nämligen en köpare alltid reklamera inom preskriptionsfristen, om säljaren varit grovt vårdslös och felet orsakar märklig skada. Mol bakgrund av den tveksamhet som ovan yppats i frågan, huruvida reklamation alls skall behöva ske, är det naturligt att fakultetsstyrelsen finner skärpningen lill handlande i strid med tro och heder alltför drastisk vad gäller bristande reklamation inom preskriptionsfristen. Det blir då ingen proportion mellan säljarens och köparens försummelse. Den föreslagna sammanföringen av undantagen i 21 § innebär emellertid en teknisk förenkling som medför en vinst i och för sig, och det bör anses uteslutet att medge avsteg från preskriptionsfristen därför att köparen lider märklig skada. Styrelsen har emellertid svårt att förstå, varför en förekommande vetskap hos säljaren vid leveransen om att godset är behäftat med fel skall behöva närmare kvalificeras säsom handlande i strid mol tro och heder. Med hänsyn till reklamations- och preskriptionsreglernas syfte menar styrelsen därför, att undantag frän 20 § bör göras redan när säljaren har måst inse att godset var behäftat med fel vid leveransen (eller felet är sådant som avses i 10 §). Härigenom kommer inte bara dolusfallen ulan även de allra grövsta culpafallen att läka den vårdslöshet som köparen gör sig skyldig till genom sin underlåtna reklamation. Del bör räcka om säljarens insikt om felet förelåg vid leveransen, eftersom säljaren vid avtalet ibland ännu inte vet med vilket gods han kommer atl fullgöra avlalel. Del skulle rent av kunna diskuteras om inte säljaren borde ansvara oavsett reklamation enligt 20 §, ifall säljaren i samband med avhjälpande av fel i godset efter leveransen måste inse alt godset är behäftat med ytterligare något fel, som köparen ännu inte har upptäckt. I sådana fall kan det sägas vara gott affärsskick att säljaren upplyser köparen om felet, och det är ocksä önskvärt alt man uppmuntrar till ett handlande som medför att felet blir avhjälpt sä snart som möjligt innan det möjligen förvärras. Ibland kan säljaren på grund av reklamationer från vissa kuner förstå att ett konstruktionsfel föreligger, som måste ha medfört att även gods som sålts till andra kunder är felaktigt. En sådan insikt uppkommen efter leveransen lill dessa andra kunder bör dock enligt fakultelsstyrelsens mening inte medföra all reklamations- och preskriptionsreglerna i 20 § skall åsidosättas.

I 22 § stadgas alt köparen har rätt att begära avhjälpande av fel, även om säljaren inte gjort någon sädan utfästelse, om del kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Förslaget tillstyrks. Till undanröjande av varje tveksamhet bör reservationen emellertid formuleras "! så, att köparen har rätt till avhjälpande, om det kan ske antingen utan oskälig kostnad eller ulan olägenhet, men del synes inte vara meningen

120

med förslaget. På motsvarande sätt bör ändring övervägas i 22 § 2 st och Prop. 1989/90: 89
23 §. Bilaga 3

Enligt 22 § 2 st skall avhjälpande ske inom skälig tid och utan kosmad elkr väsentlig olägenhet för köparen. Av motiven framgår alt regeln i 22 § 2 st och 23 §, om att avhjälpande skall ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet, inte bara medför att säljaren ej kan begära ersättning för sina egna transportkostnader eller ta ul en självrisk för sina egna kostnader för avhjälpandet utan även medför att köparen enligt dessa regler skall fä ersättning för sina eventuella utgifter i samband med avhjälpandet (s. 294 f och 304 m-n; jfr även lagrådsremissen lill konsumenttjänstlagen särskilt s. 220). Köparens kostnader kan framför allt bestå i transportkostnader för att lämna och hämta godset i samband med avhjälpandet. Det anses nämligen att köparen måste underkasta sig en del besvär i samband med avhjälpandet; bl.a. bör det ankomma pä köparen att ombesörja transporten till och frän säljaren av mindre varor (s. 163 ö och 306 m). En effekt av att köparens koslander skall ersättas redan enligt 22 § 2 st. och 23 § är atl säljaren aldrig kan undgå skadeståndsskyldighel med hänvisning till force majeure enligt 26 § 1 st. Utredningens förslag i detta avseende tillstyrks. Ett speciellt skäl för att direkta utgifter i samband med avhjälpandet bör ersättas helt undantagslöst är att det dä blir av mindre betydelse, huruvida säljaren skall hämta och återlämna varan hos köparen eller tvärtom köparen har atl lämna och hämta varan hos säljaren i samband med avhjälpandet. - Den valda regleringen har emellertid medfört en teknisk ofullkomlighet i förslaget. Visserligen skall 26 § om förutsättningarna för skadeståndsskyldighet ej tillämpas på säljarens ansvar enligt 22 § 2 st. och 23 § för köparens kostnader för avhjälpande av fel. Inte desto mindre omtalas samma kostnadspost i specialmotiveringen till 28 § 1 st. (s. 306 m) som en form av skadestånd. För konsekvensens skull bör säljarens ansvar enligt 22 § 2 st. för köparens kostnader överhuvudtaget ej ses som skadestånd enligt lagen.

I specialmotiveringen till 22 § (s. 292 x) anförs atl säljarenkan debilera köparen kosmader för undersökning av godset om undersökningen ger vid handen att godset inte var felaktigt. Däremot tilläggs att säljaren "bör" "göra detta klart för köparen före undersökningen, om han vill förbehålla sig en sådan rätt (detsamma sägs i lagrådsremissen lill konsumenlljänstlag s. 220 f). Läsaren frågar sig om härmed påstås att säljaren går förlustig denna rätt, ifall han ej gör ett sådant förbehåll. Svaret torde vara nej. Om köparen lämnar godset till säljaren med begäran om avhjälpande av fel, får köparen anses vara strikt ansvarig för de kostnader som han åsamkar säljaren genom en eventuell felbedömning, precis så som en part blir strikt ansvarig för förluster som uppkommer om han utan fog häver ett avtal. Säljaren blir genom köparens begäran om avhjälpande tvungen att undersöka godset, och någon grund för att förvägra säljaren en rätt till ersättning för sin undersökningskostnad, när fel inte föreligger, synes ej finnas utan stöd i lag. Om köparen däremot söker upp säljaren och säger att han tror att godset är behäftat med fel och ber säljaren undersöka

121

godset, är saken en annan. I detta fall är säljaren inte tvungen alt Prop. 1989/90:89

undersöka godset annat än som en ren serviceåtgärd. Därmed bör han Bilaga 3

även i detta fall utan att förbehåll gjorts kunna få betalt om han räknat

med detta vid undersökningen, eftersom det torde vara dispositiv rätt atl

en näringsidkare skall ha sedvanlig betalning när han utför en tjänst inom

sitt yrkesområde. Endast om säljaren bort förstå att köparen hade en

motsatt uppfattning (l.ex. därför att det är en mindre undersökning som

begärs) men säljaren ändå ej sagt något, saknar säljaren rätt till ersättning

(jfr NJA 1969 s. 409). - Ovanstående utläggning innebär självfallet inte

att vi tar avstånd frän att säljaren bör tala om för konsumenten atl han

tänker ta betalt.

Enligt 23 § har säljaren rätt att inom skälig tid efter reklamationen avhjälpa fel, om det kan ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen, varigenom köparen hindras atl göra andra päföljder gällande. Säljaren skall dock genast erbjuda sig att avhjälpa felet. Enligt motiven (s. 293 ö) kan säljaren dock dröja med sitt erbjudande tills han hunnit undersöka godset, och erbjudandet kan även villkoras av att godset vid undersökningen visat sig vara behäftat med fel. Denna uttolkning av rekvisitet "genast erbjuda sig" kan accepteras.

Om avhjälpande av fel inte skett inom skälig tid, vare sig pä köparens begäran eller på säljarens eget initiativ, har köparen bl.a.rätt att enligt 22 § 1 st kräva nytt gods ifall felet är av väsentlig betydebe för köparen. Under samma förutsättningar fär köparen häva köpel enligt 25 §.

Befogenheten att kräva nytt gods kan inte gärna föreligga när avtalet från början gällt bestämt gods. Varken lagen eller motiven (s. 157 n och 290 y) gör emellertid undantag för detta fall. Ändå torde ett sådant undantag vara avsett. Fakultetsslyrelsen föreslär all 22 § 1 st. kompletteras med en mening om att nytt gods inte får krävas, när avlalel avser bestämt gods.

I avsnittet ovan om säljarens dröjsmål framhöll styrelsen med eftertryck att köparen inte borde ha hävningsrätt när det inte var synbart för säljaren att dröjsmålet har väsentlig betydebe för köparen. Även när det gäller rätten till hävning på grund av fel anför utredningen att det inte gäller något krav på att kontraktsbrottets väsentliga betydelse för köparen skall ha varit synbar för säljaren (s. 297 n f, ehuru utredningen säger att det är önskvärt att en köpare som fäster speciell vikt vid en viss egenskap som för köpare i allmänhet inte har så stor betydelse upplyser säljaren om detta redan i samband med köpet). Vad gäller rätten till nytt gods på grund av fel nämns ingenting om betydelsen av väsentlighetens synbarhet för säljaren (se s. 290 y), men någon sådan synbarhet är uppenbarligen inte avsedd eftersom del av lagtexten framgär att kontraktsbrottets väsentlighet skall bedömas från köparens synpunkt. I dessa fall kan fakultetsslyrelsen -tvärt emot vad som anfördes beträffande dröjsmäl -godta att felets väsentlighet bedöms uteslutande från köparens synpunkt utan avseende på vad säljaren insett. Anledningen härtill är att säljaren enligt 23 § alltid har möjlighet atl avhjälpa felet, innan nytt gods behöver

122

levereras eller köpet kan hävas. Säljaren får alltså ännu en chans, och Prop. 1989/90:89 därför kan kravet pä ursprunglig synbarhet efterges. Möjligen skulle man Bilaga 3 dock kräva att kontraktsbrottets väsentlighet gjordes synbart för säljaren ätminstone i samband med reklamationen. En sädan regel finns i NL 79 punkt 27 och NLM 80 punkt 54 (jfr tingsrättens dom i NJA 1979 s. 483). Styrelsen vill dock hålla öppet om detta är nödvändigt, särskilt som hela väsentlighelsbedömningen anses kunna bli slopad vid säljarens dröjsmål, när säljaren har försuttit att leverera efler ulsättandet av en extra frist. I 25 § 2 st. återkommer samma regel som ges i 17 § 2 st. om en begränsning av hävningsrätten, när godset har tillverkats eller anskaffats särskih pr köparens räkning. Hävning förutsätter i sådana fall atl köparens syfte med köpet är väsentligen förfelat. Som ovan anförts i avsnittet om dröjsmål, kan regeln godtas i det sammanhanget. Konsekvensen av inskränkningen blir där bara atl köparen får vänta längre än eljest på leverans, innan hävningsrätt inträder. När godset väl levererats förutsätts det dock vara i kontraklsenligt skick. När begränsningsregeln skall tillämpas i samband med fel blir effekten emellertid en annan. Köparen kommer för framtiden att behöva behålla ett gods som är behäftat med väsentligt fel, låt vara att syftet med köpet inte blir väsentligt förfelat. Detta senare krav är emellertid mycket starkt. Fakultetsstyrelsen konstaterar all hävningsbegränsningen är mer långtgående än vad som anses utgöra en rimlig awägning i industrins leveranskontrakt NL 79 och NLM 80 (punkterna 27 resp. 54). Enligt dessa kontrakt får köparen häva vad som kan vara en specialtillverkad maskin, vilken rent av dessutom kan ha sålts med ett montageälagande, i den del maskinen inte kunnat tas i avsett bruk, så snart felet är väsentligt för köparen och detta är synbart för säljaren samt avhjälpande inte skett inom skälig tid. Rekvisitet "inte kunnat tas i avsett bruk" är naturliglvisnågol obestämt, eftersom man kan anse hävning utesluten redan när maskinen överhuvudtaget kan användas för sitt avsedda ändamål, låt vara med väsentligt nedsatt verkningsförmåga. En mer närliggande tolkning är emellertid, att rekvisitet inte är åsyftat att göra någon ytterligare kvalificering av väsentligheten utan att därmed endast avses att slå fast att hävningen inte fär omfatta mer än den del av leveransen som påverkas av felet, medan övriga särskiljbara delar av leveransen måste behållas (jfr reglerna om beräkning av viten och om partiell hävning vid dröjsmål). Utgär man från den senare tolkningen, kommer alltså konsumenternas möjlighet att häva specialtillverkade eller specialanskaffade varor som är behäftade med väsentligt fel att bli mindre omfattande än vad en kommersiell köpare kan göra när verkstadsindustrins normala standardkontrakl är tillämpligt. Del bör vidare observeras alt den nuvarande konsumentköplagen i 4 § 1 st 2 p. har en mindre långtgående hävningsbegränsning beträffande specialtillverkade och specialanskaffade varor när dessa är behäftade med fel än när leveransdröjsmål föreligger, se 3 § 1 st. in fine. Styrelsen avstyrker därför 25 § 2 st. Säljarens intresse synes tillräckligt kunna tillgodoses inom ramen för hans avhjälpningsmöjlighet under skälig tid och väsentlighets-

123

bedömningen. Eventuellt kan i motiven uttalas alt säljarens starka intresse Prop. 1989/90:89 av att undvika hävning vid dessa slags leveranser talar för att han bereds Bilaga 3 särskilt god tid att avhjälpa fel.

I 24 § 1 st. regleras köparens rätt till prisavdrag, om varken felet avhjälps eller nytt gods levereras. Enligt paragrafens andra stycke kan köparen i stället kräva säljaren på ersätming för vad det kostar att avhjälpa felet, i den mån kostnaden inte är oskäligt hög. Båda reglerna tillstyrks. Särskilt hälsas terminologin med tillfredsställelse i jämförelse med språkmissbruket i 22 § i lagrådsremissen lill konsumenlljänstlag, där ersättning för självhjälp betecknas som ell slags prisavdrag. - Ell motivuttalande skall dock uppmärksammas. På s. 296 x-y står atl köparen har rätt lill ersättning för självhjälp, även om han inte begärt att säljaren avhjälper felet. Detta uttalande har gott stöd i lagtexten. I motiven tilläggs emellertidatt köparen först 'bör' ge säljaren tillfälle alt enligt 23 § avhjälpa felet, eftersom han annars riskerar att säljaren vägrar ersätta reparationskostnaden. Del avgörande är emellertid om säljaren med fog kan vägra. Såsom lagen är skriven verkar det inte vara möjligt; motivuttalandet synes därför vara vilseledande.

Rätt att hålla inne betalningen 29 § Tillstyrks.

6.7 Produktåterkallelsekommittén

En återkallelsereglering avseende vad som nyss har betecknats som fysisk återkallelse kan tänkas innebära all en näringsidkare åläggs alt gå ul med erbjudanden att reparera den farliga varan så att säkerhetsbristerna undanröjs eller att la tillbaka varan och i dess ställe leverera en ofarlig produkt. Det kan också bli fråga om atl näringsidkaren skall erbjuda sig att betala tillbaka eller ersätta vadsom har erlagts i köpeskilling för varan; det förutsätts då att varan lämnas åter till honom eller, i undantagsfall, förstörs av innehavaren.

I de fall då äterkallelseätgärder av nu angivet slag kan komma i fräga blir godset vanligen alt bedöma som felaktigt i den föreslagna konsumentköplagens mening. Detta kommer atl innebära att, beträffande en och samma farliga vara, två skilda regelkomplex kan bli tillämpliga Den som köpt den farliga varan kommer alltså ibland att kunna välja mellan atl ta fasta på ett generellt utformat återkallelseerbjudande, grundat på en återkallelsereglering, och att vända sig mot säljaren-näringsidkaren med etl individuellt krav, grundat pä konsumentköplagens regler. Eventuellt kan han söka sig fram på båda vägarna.

De i förslaget till konsumentköplag, 19-25 §§, anvisade påföljderna av fel i godset får uppenbarligen i mänga fall samma resultat som en äterkakelseätgärd syftar till, nämligen att undanröja den skaderisk som den defekia produkten representerar. Delta gäller ulan vidare i fråga om påföljderna felavhjälpande, omleverans och hävning. Andra påföljder

124

säsom prisavdrag har däremot inte nägon säkerhetsfrämjande effekt utan Prop. 1989/90:89
tillgodoser endast syftet att hålla köparen ekonomiskt skadeslös. Bilaga 3

Återkakelseregleringen mäste genomgående inriktas på att motverka skaderisker som är förenade med farliga produkter och måste därför sträcka sig längre än till förhållandet mellan säljare och köpare av sådana produkter. Om en konsument köper en vara av en näringsidkare och sedermera överiåler varan till en annan konsument, kommer den senare inte att stå i något avtalsförhållande lill näringsidkaren och blir därmed utesluten från möjligheten att gentemot näringsidkaren åberopa konsumentköplagens regler om påföljder av fel i godset. Någon motsvarande begränsning lär inte kunna uppställas i en återkallelsereglering. Här får man nog tänka sig ett oinskränkt näringsidkaransvar, ett ansvar som i princip gäller oavsett vilka vidareöverlåtelser som har ägt rum av den farliga varan och oavsett vem som vid det aktuella tillfället innehar denna. Av fiera skäl finns det anledning räkna med att återkakelseåtgärder i första hand kommer att riktas mot näringsidkare i bakre led, tillverkare och importörer.

När ett återkakelseförfarande skall genomföras, blir det väsentligt att erbjudandet om återkallelse av den farliga produkten konstrueras på sådant sätt att man kan förvänta sig all det accepteras i mycket vid utsträckning. Villkorsutformningen i äterkalldseerbjudanden fär alltså en central betydelse. Del ter sig naturligt atl konsumentköplagens påföljdsregler därvid delvis får bli vägledande. Ett erbjudande om avhjälpande av fel eller utbyte av defekt gods (omleverans) bör sålunda troligen innefatta utfästelse från näringsidkaren att verkställa åtgärden inom viss kortare tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Om, som det är tänkt, återkallelseerbjudanden fär relativt stor publicitet -och därtill ett innehåll som väsentligen överensstämmer med vad en köpare kan räkna med atl erhålla med åberopande av konsumentköplagen - torde konsumenterna ofta sakna skäl att utnyttja den senare regleringen. Möjligheten därtill bör dock alltid stå öppen och kan få betydelse, t.ex. i de fall köparen har skadeståndsanspråk mot säljaren. Återkallelseerbjudanden lär nämligen med hänsyn till deras generella inriktning knappast kunna omfatta också skadeståndsåtaganden.

Den möjlighet att välja mellan de båda regelkomplexen som sålunda tänks föreligga torde inte behövas medföra några avsevärda komplikationer. Risken för att en konsument/köpare i vissa fall skulle kunna lockas att välja bort återkallelsealternativet med dess säkerhetsinriktning och i stället ta fasta på möjligheten att med stöd av konsumentköplagen söka få ut en summa pengar av säljaren, t.ex. i form av prisavdrag, hör -liksom över huvud tagel frågan om konflikter mellan konsumentköplagen och en återkallelsereglering - lill de problem som PÅK har alt överväga under sitt fortsatta utredningsarbete.

125

6.8 Landsorganisationen i Sverige (LO) Prop. 1989/90:89
Utredningen föreslår som huvudregel att köparen förlorar rätten att Bilaga 3
åberopa fel i godset om man inte reklamerar inom två är från del man

mottagit. Enligt LOs mening är detta en alltför kort tid på vissa konsumentprodukter. När det gäller direkta fel i godset bör man ha samma preskriptionstid som den allmänna, som för närvarande är tio år.

6.9 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

I 20 § föreslås en ovillkorlig preskriptionstid på tvä år: "Reklamerar köparen inte inom två år från det all han har mottagit godset, förlorar han rätten att åberopa fel i godset". En sädan tidsgräns är inte oproblematisk. Många kapitalvaror i hushållen håller normall väsentligt längre rid än två år. Vad gäller sådana varor har ibland uppmärksammats problemet med så kallat inbyggt åldrande, det vill säga att vissa vitala komponenter har åtskilligt kortare livslängd än varan i övrigt. Atl ersätta sädana komponenter kan vara både svårt och dyrt och därför föranleda konsumenten att ersätta den gamla produkten med en ny.

En tvåårig preskriptionstid ter sig i de flesta fall rimlig. Men möjlighet atl i flagranta fall reklamera fel i godset även efter två år skulle enligt TCOs mening kunna öka företagens intresse av atl motverka så kallat inbyggt åldrande i sina produkter.

6.10 Sveriges domareförbund

Flera regler behandlar godsets beskaffenhet samt fall då godset skall anses behäftat med fel. Förslaget överensstämmer i huvudsak med gällande lag. Nytt är emellertid all köparen som påföljd vid fel i godset får kräva att säljaren avhjälper felet. Förbundet finner de överväganden utredningen redovisat för atl införa en sådan bestämmelse (sid. 155 f) väl grundade. En sädan rätt bör därför godtas.

Beträffande preskriptionstidens längd godtar förbundet att denna förlängs.

6.11 Vissa organisationer inom näringslivet

Påföljder av fel i godset (19 §)

Paragrafen anger köparens befogenheter vid fel i godset.

Till skillnad från motsvarande paragraf i köplagsförslagel (33 §) har inte upptagits något undantag för fall där felet beror på köparen eller etl förhållande på hans sida. Utredningen har inte närmare motiverat skälet härtill.

8 I motiven (s. 286 och s. 278) uttalas atl köparen även om han själv har skadat produkten kan göra gällande all godset är felaktigt. Han kan dock, sägs det, bli skadeslåndsskyldig mot säljaren.

Dennalösning förefaller egendomlig. Den metod som valts i köplagsförslagel bör följas även här.

126

Reklamation vid fd (20 §) Prop. 1989/90:89

Vi är medvetna om all en tvåärsfrist för reklamation av fel nu föreslås Bilaga 3

inte bara för konsumentköp och -tjänster utan också i den allmänna

köplagen. Enligt vår mening har inte utredningen (lika litet som tidigare

utredningar) på ett övertygande sätt visat att en tvåärsfrist är påkallad av

nägra verkliga konsumentbehov eller atl nuvarande ettårsfrist skulle vålla

praktiska problem. Intill dess detta visats menar vi att nuvarande ordning

skall bibehållas.

Vi har i tidigare remissyttranden framhållit att en förlängning av preskriptionstiden från ett lill två år måste medföra en fördyring av produkterna. Kostnadsökningar till följd av flera klagomål frän konsumenterna beror inte enbart, eller ens huvudsakligen, på att del uppstår sä mänga flera fel på produkterna. Oavsett om klagomålen är berättigade eller oberättigade blir del nämligen regelmässigt säljaren, säsom den sakkunnige i sammanhanget, som får utreda hur felet uppställ. Icke motiverade klagomål, som har sin grund i l.ex. normal förslitning av produkten, föranleder sålunda onödig tidsåtgång och ger upphov lill kostnader.

Det är högst troligt all antalet ogrundade reklamationer kommer atl öka med en förlängd preskriptionstid. Utredningen har ju själv framhållit, att den missuppfattningen förekommer att en utsträckning av preskrip-tionsriden innebär detsamma som en tvåårig funktionsgaranii för alla konsumentvaror. Många konsumenter kommer säkerligen att leva i en sådan tro, vilket ger upphov till reklamationsökningar.

Genom en tvåårig preskriptionstid försvåras vidare en önskvärd differentiering av garantitiderna mellan olika slag av produkter. Visserligen förekommer idag awikelser frän den gällande ettårsregeln, men om garanti ges lorde i flertalet fall den frist som anges i lagen bli styrande. Detta torde också bli fallet om fristen förlängs till två år. Den önskvärda differentieringen mellan olika produkter försvåras därigenom än mer.

Vi menar alltså atl preskriptionstiden etl år bör bibehållas. En sådan tid torde tillgodose de allra flesta konsumenters intressen. I detta sammanhang vill vi starkt framhålla alt det är orimligt alt - säsom ibland diskuteras - helt slopa den särskilda preskriptionstiden vid konsumentköp. Detta skulle nämligen medföra att säljaren kunde tvingas att antingen ägna avsevärd tid åt att diskutera och utreda huruvida ett fel förelåg vid ett leveranstillfälle, som går många år tillbaka i tiden, eller att ge efter för kunden av rena kostnadsskäl. Och för säljaren är det nödvändigt att veta att han inte behöver drabbas av reklamationer efter att viss, ganska begränsad, lid har förflutit frän det atl han sålt en vara.

I övrigl vill vi också beträffande denna regel föreslå att säljaren ges en interpellationsrätt. Därigenom har han möjlighet alt avkräva köparen besked om val av påföljd efter det att en neutral reklamation kommit. Utredningens skrivning (s. 287 mitten) ger i vårt tycke inte en tillfredsställande klarhet. En uttrycklig regel om interpellationsrätt bör därför införas.

127

Genombrott av den tvååriga preskriptionstiden (21 §) Prop. 1989/90:89

Vi delar utredningens uppfattning att den tvååriga preskriptionstiden bör Bilaga 3 genombrytas då säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 §. Det har dock inte anförts något skäl till att slopa kravet pä att köparen skall reklamera inom "skälig lid efter det att han märkt eller bort märka felet" (20 § första stycket). Vi anser att 21 § bör kompletteras med etl motsvarande krav på reklamation inom "skälig lid".

Vi förutsätter att ett eventuellt lagförslag frän Produktåterkalldsekom-miltén kommer att inverka på utformningen av denna bestämmelse.

Avhjälpande av fel och omleverans (22-23 §§)

Allmän inställning till förslaget om avhjälpanderegler

Utredningen föreslår skyldighet respektive rätt för säljaren att avhjälpa

fel. Vissa kriterier omgärdar avhjälpandereglerna, såsom all köparen kan

kräva avhjälpande endast "om det kan ske ulan oskälig kostnad eller

olägenhet för säljaren".

Utredningens förslag om avhjälpande av fel innebär alt man lagfäster ett system som många näringsidkare redan tillhandahåller konsumenten genom garantiåtagande. På många häll finns nämligen idag välutvecklade system för att ta emot och reparera gods. Samtidigt måste emellertid hållas i minnet att inte alla säljare har möjlighet att avhjälpa fel.

Det är etl oeftergivligt näringslivskrav att säljaren bibehålls vid rätten att avhjälpa fel. Skulle köparen ges full frihet alt välja påföljd riskerar man att hela del omfattande servicesystem som byggts upp på konsument-varuområdet raseras. Säljssidan är inte beredd att binda stora resurser vid serviceorganisationer för att åtgärda fel, om man inte kan räkna med att få ta hand om produkterna och vidta erforderliga åtgärder. Sett från ett mera övergripande samhällsperspektiv innebär det ocksä ett slöseri med resurser om produkter som kan repareras kasseras.

Vi kan ä andra sidan inte oreserverat tillstyrka alt näringsidkaren genom en tvingande bestämmelse påläggs en skyldighet att avhjälpa fel och att omleverera felaktigt gods, om näringsidkaren genom bestämmelsen i 14 § berövas rätten att utforma sitt åtagande pä ett rationellt sätt. Endast om den tvingande legaldefinitionen av en lidsbestämd garanti, som ju vanligen innehåller avhjälpningsälagandet, faller bort och om näringsidkaren ges rimliga möjligheter att differentiera sill avhjälpningsåtagande beroende på produktens beskaffenhet och förhållandena i övrigl, bör det komma ifråga att i lag ange skyldighet att avhjälpa fel och att leverera annat gods istället för del felaktiga. (Till förslaget om atl avhjälpande alltid skall ske "utan kostnad" för konsumenten återkommer vi nedan.)

Ell steg i rätt riktning vore här all göra regeln i 22 § dispositiv. En allmän regd om avhjälpningsskyldighet mäste som anförts ge utrymme för flexibilitet i tillämpningen, bl.a. med tanke pä att reglerna skall användas pä olika varugrupper och under olika förhållanden. Vidare har som tidigare påpekats långt ifrån alla säljare möjlighet att själva avhjälpa fel,

128

vilket är särskilt påtagligt ifråga om näringsidkare som säljer lill konsu- Prop. 1989/90:89 ment. Avsevärda kostnader skulle uppstå om säljaren tvingades att själv Bilaga 3 reparera varan.

Vi har här framhålkl flera förbättringar som skulle kunna åstadkommas i förhållande till den av utredningen föreslagna regeln om avhjälpningsskyldighet. Vår grundinställning i frågan framgår också av det ovan sagda. Vi föreslår dock att den slutliga diskussionen angående reglerna om skyldighet att avhjälpa fel och prestera nytt gods får anstå till dess köplagsförslagel behandlas. Kopplingen till köplagens system är här mycket påtaglig och det kan i detta sammanhang finnas ett bättre underlag för att diskutera hur en regel om skyldighet atl avhjälpa och omleverera bör nyanseras och preciseras.

Kommentarer tid motiveringarna i prslaget

Vi övergår härefter till att kommentera vissa uttalanden som görs av

utredningen i avsnitten om avhjälpande.

Vad gäller tolkningen av begreppet "skälig tid" tas visserligen genom vad som sägs på s. 291 viss hänsyn till säljarens praktiska möjligheter att avhjälpa fel. Det finns dock åtskilliga situationer, där utredningens krav på ett som del synes nära nog omgående avhjälpande är alltför onyanserat. I många fall krävs såledesatt säljaren får en längre tid på sig för att avhjälpa felet. Sådana fall kan vara avhjälpande av fel i tekniskt komplicerade produkter och svårigheterall i samband med helger och semestrar åtgärda fel lika snabbt som annars. Arbetsanhopning hos säljaren och svårigheter att anskaffa reservdelar är andra exempel. Den faktiska situationen idag är också sädan att många säljare inte kan klara ett "omgående" avhjälpande åtminstone om åtgärderna skall göra anspråk på någon kvalitet.

Konsumenten bör givetvis kunna kräva att ett avhjälpande sker snabbt. Det är som nyss anförts dock motiverat att säljaren får enmed hänsyn till sina förhållanden rimlig tid på sig. Även om utredningen i vissa avsnitt tycks vara inne pä denna linje anser vi, att bl.a. sädana uttalanden frän utredningen som att man "normalt" bör "kunna räkna med att avhjälpandet skall klaras av på ett par dagar" inte är tillräckligt nyanserade.

Mycket ofta torde säljaren behöva sända produkten till en central serviceanläggning, som kan ligga pä annan ort. Konsumenterna har i allmänhet också full förståelse för att reparationen ibland kan ta några dagar extra. Uttrycket "normalt" använt i samband med angivande av två dagars reparalionstid kan lätt leda till missförstånd och är alltför kategoriskt. Eftersom konsumentköplagen är tillämplig på produkter av de mest skilda slag måste tidsbestämningen beskrivas på ett mera flexibelt och verklighetsanpassal sätt, t.ex. knytas an till vad som är normalt för reparationer av ifrågavarande art, omfattning och utförande, under skäligt hänsynstagande till särskilda omständigheter, såsom mellankommande semestrar o.dyl.

129

9 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89. Bilagedd

Ett ytterligare exempel på ett kategoriskt uttalande är vad som anförs Prop. 1989/90:89 om köparens räll att disponera ersätlningsvara om inte säljaren kan Bilaga 3 ombesörja reparationen omgående (s. 293 näst sista stycket). Vi anser del helt orealistiskt att vilja närmast förutsättningslöst föreskriva, att köparen kan rikta sådana krav gentemot säljaren. Uttalandel innebär alt säljaren tvingas baka ett antal produkter i lager som kan lånas ut till konsumenter vars varor är behäftade med fel som skall rättas till. Enligt vår uppfattning bör konsumenten ha räll att disponera ersätlningsvara endast i de fall där avsaknaden av produkten vållar honom väsentliga olägenheter eller kostnader. Delta är en synnerligen viktig fråga, där utredningens uttalanden måste förändras av lagstiftaren.

I mittersta stycket på s. 295 diskuteras följderna av ett misslyckat avhjälpande. Utredningen uttalar bl.a. följande: "Tvåärsregeln (dvs. bestämmelsen om tvåårig preskription) bör emellertid ges analog tillämpning såtillvida alt anmärkningarna måste göras inom två år från reparationen eller omleveransen". Uttalandet är oklart och kräver förtydligande.

Om tanken är att en helt ny preskriptionstid om två år skall löpa frän del all ett avhjälpande gjorts eller en omleverans skett ifrågasätter vi riktigheten i ett sådant analogislut. Detta skulle leda till ett "evigt" ansvar för utbytta delar eller - vid omleverans - för hela produkten. Säljaren måste för sin prissättning och även av administrativa och andra praktiska skäl kunna räkna med att ansvaret normalt upphör när preskriptionstiden för den ursprungligen levererade varan löper ut. Vid krav som grundar sig på konsumentköplagens regler bör vad som nyss sagts i och för sig inte hindra alt säljaren inom en skälig men kortare tid efter preskriptionstidens utgång svarar för ett misslyckat avhjälpande som skett strax före del all preskriptionstiden löpt ut.

Fördelning av kostnader vid avhjälpande

Slutligen vill vi här peka pä nödvändighelenav att säljare och köpare ges möjlighet all sinsemellan fördela vissa kostnader som uppstår i samband med avhjälpande.

Huvudregeln bör givetvis vara alt avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Som framgår av utredningens redogörelse svarar också säljaren enligt dagens garantier alltid för material och arbetskostnad. När det gäller transportkostnaderna sker emellertid ofta en fördelning. Detta anses enkelt, skäligt och kostnadsbesparande. Även ifråga om monterings-kostnader eller demonteringskostnader har avsteg från huvudregeln visat sig kunna vara praktiskt motiverade och välfärdsekonomiskt rikliga. Har konsumenten köpt en vara som byggts in eller på annal sätt fogats lill en annan vara, kan det ställa sig mycket dyrbart all demonlera den felaktiga varan. Kostnaderna härför bör belasta konsumenten.

Vidare förekommer i inte ringa omfattning att garantier förenas med villkor innebärande att viss "självrisk" skall belasta konsumenten. Genom att konsumenten tar pä sig en viss självrisk vinner han regelmässigt andra

130

fördelar, t.ex att säljaren härigenom anser sig kunna ge en längre Prop. 1989/90:89
garantitid än annars. Bilaga 3

"Kostnadsregeln" bör sålunda ocksä den vara dispositiv och kompletteras med motivuttalanden om alt säljaren i regel skall slå för avhjälpnings-kostnaderna, men att det i vissa fall eller för vissa kostnader - typ transportkostnader - är rimligt alt en viss fördelning sker.

Hävning vid fd (25 §)

Av samma skäl som tidigare anförts angående köparens rätt att häva vid dröjsmål anser vi atl det bör krävas att "säljaren insett eller bort inse" ett fels väsentlighet.

6.12 Sveriges köpmannaförbund

Reklamation

Köparen skall reklamera inom skälig tid efler det han märkt eller borde ha märkt felet för atl ha rätt att åberopa felet som grund för ersättning. Det är angeläget alt påpeka all konsumenten har en undersökningsplikt och att han inte kan undandra sig en undersökning i vart fall ytlig sådan, i samband med atl han tar emot godset. Om konsumenten vid köpetik-fällel skulle ha upptäckt felet i produkten t.ex. en repa på ett bord vid leverans utav en möbel, måste reklamation ske i samband med avlämnandet. I det fallet skall icke "inom skälig lid" gäka.

Preskriptionstidens längd

Utredningen föreslår att preskriptionstiden förlängs från nuvarande ell år till två är. Reklamationstiden räknas från det atl konsumenten mottagit godset vilket är detsamma som att godset avlämnats på rätt sätt och i rätt lid. Felbedömningen hänför sig till tiden för godsets avlämnande och del synes vara sällsynt att ett ursprungligt fel på en vara i konsumtionsledel uppkommer efter ett år från köpet. Det kommer dock att ställas krav på säljaren att han oberoende av om reklamationen är berättigad eller ej fär utreda när och hur ett fel har uppstått. Detta kommer alt medföra ökade kostnader för säljaren och i slutändan även för konsumenten.

Reklamationer, orsakade utav normal förslitning av varan, medför onödig tidsåtgång för säljaren och därmed ökade kostnader för detaljisten. Mänga konsumenter uppfattar ocksä preskriptionstidens längd som en reklamationsfrist för varans funktion.

Förbundet anser det därför inte nödvändigt att förlänga nuvarande preskriptionstid.

Kostnader för avhjälpande av fel

Utredningen föreslår att avhjälpande av fel skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse och innebär att parterna icke med bindande verkan kan träffa överenskommelse om att köparen själv skall stå för vissa kostnader l.ex. transportkostnad eller

131

betala självrisk vid reklamation av ett garanlifel. Detta medför atl Prop. 1989/90:89

avhjälpandet av rena bagatellfel vida kan komma att överstiga kostnaden Bilaga 3

för transport av varan för att avhjälpa felet. Dessutom är förekomsten

utav olika former av garantier ett utsträckt skydd för konsumenten. Detta

utsträckta skydd bör kunna ge parterna frihet alt avtala om att t.ex.

konsumenten vid avhjälpande av fel skall svara för transport av godset.

Utredningens förslag ger vid handen att en överenskommelse av sädan innebörd icke skulle vara möjlig. Motiven kan läsas i motsatt riktning. Det bör därför i lagtexten göras undantag så atl parterna kan avtala om att köparen svarar för sådana kostnader som är nödvändiga för att felet skall kunna avhjälpas exempelvis för transport av godset.

Enligt utredningens skall tvåärsregeln ges analog tillämpning genom alt anmärkning måste göras inom två år från reparation eller omleverans (sid. 295). Detta uttalande får enligt förbundet inte förslås på så sätt att en ny preskriptionslid inträder från den lidpunkt avhjälpandet skett. Delta skall nämligen leda lill någon form utav tidsobegränsat ansvar, vilket förbundet motsätter sig.

6.13 Kooperativa förbundet

20 §

Den i sista stycket stadgade preskriptionstiden, som begränsar köparens rätt att reklamera fel har utredningen föreslagit till två år. Detta är anpassat till köplagsförslagel och förslaget till konsumenltjänstlag.I sill remissyttrande över förslaget till köplag 1977 ställde sig KF tvivlande till det samhällsekonomiskt motiverade med en förlängning av preskriptionstiden från ett lill två år och föreslog, att frågan skulle prövas på nytt i samband med översyn av konsumentköplagen. I remissyttrandet överförslaget till konsumenttjänstlag 1980 framhöll KF, att valet av preskriptionstidens längd ofrånkomligt måste grundas pä en viss skönsmässig bedömning. KF föreslog dock när det gällde konsumenttjänsterna, att det borde övervägas, om en anknytning kanske kunde göras till den treåriga preskriptionstiden för konsumenlfordringar som numera gäller enligt preskriplionslagen.

KF vidhåller, att det är svårt för att inte säga omöjligt att förutse effekterna av en förlängd preskriptionstid. Huvudregeln, att reklamation skall ske inom skälig lid från det köparen märkt eller borde ha märkt fel är ju ändå del som materiellt främst begränsar rätten all reklamera.

Mol denna bakgrund är KF numera snarast böjt att förorda, att den tidigare nämnda anknytningen till treårsperioden för preskription av konsumentfordringar övervägs på nytt.

22 och 23 §§

Avhjälpande eller omleverans (22 § andra st.) skall ske utan väsentlig olägenhet för köparen och säljaren fär (23 §) avhjälpa fel eller företa omleverans om det kan ske utan vÄyen/Z/g olägenhet för köparen. Enligt KF:s praktiska erfarenheter av den s.k. köptryggheten har kravet pä

132

olägenhet för köparen, genom tillägg av uttrycket "väsentlig", satts onödigt Prop. 1989/90:89 högt i lagtexten. I varje fall anser KF att det kan bytas ut mot "beaktans- Bilaga 3 värd".

6.14 Lantbrukamas riksförbund

LRF godtar vidare den föreslagna regeln all köparen ges rätt all kräva att säljaren avhjälper felet, men det bör övervägas om inte regeln är för generell. En förutsättning för alt köparen skall få göra ett fel gällande är att han har reklamerat. I gällande lag föreskrivs atl reklamation måste ha skett inom ett år från köpet. I belänkandet föreslås all denna tid sträcks ut till två år. LRF kan ansluta sig till det förslaget.

6.15 Bilindustriföreningen

Förlängt reklamationsstöd

Utredningen föreslär att reklamationstiden förlängs från etl till två är.

En förlängning av reklamationsliden till tvä år kommer att öka företagens kostnader för alt klarlägga om ett fel har förelegat vid leveransen eller ej. Även om del rent formellt är köparen som har bevisbördan, är del i praktiken säljaren med sin större sakkunskap som får slår för utredningsarbetet. Ju längre tid som går efter leveransdagen, desto krångligare blir utredningsarbetet. Antalet klagomål, som har sin grund i normal förslitning av produkten och inte i ursprungliga fel kommer att öka. Även dessa fall måste utredas av säljaren.

Vi anser att nuvarande reklamationstid på ett år är tillräcklig. En förlängning lill tvä år fyller inget konsumentpoliliskl behov utan leder enbart till ökade kostnader för konsumenten.

Avhjälpande av fel

I specialmotiveringen till § 23 sägs att avhjälpande av fel normalt skall

klaras av på ett par dagar från del alt säljaren fick hand om godset.

Alltför stora krav på avhjälpningshastigheten medför alt verkstäderna mäste ha onödig överkapacitet. När det gäller hur snabbt ett felavhjälpande skall ske måste hänsyn tas lill felets art och omfattning, svårigheten att fastställa felet, köparens behov av varan, tillgången på reservdelar och tillgänglig verkstadskapacilel. Detta gäller idag enligt Nybilsgaranti 82. T.ex. ett seriefel på en bilmodell kan helt kullkasta de normal avhjälpningstiderna.

Vi anser att det är orimligt att sätta upp normer om så korta avhjälp-ningsiider som utredningen gjort.

Omleverans utan kostnad

Utredningen föreslår att vid omleverans av varan skall detta ske ulan

kostnad för köparen.

Idag finns i Nybilsgarantin den s.k. promilleregeln, som innebär, att köparen vid hävning får betala för antalet km han haft nytta av bilen. För

133

att inte köparen skall göra oskäliga vinster vid omleverans eller hävning, Prop. 1989/90:89 måste säljaren ha rätt att även i fortsättningen få ta ut en viss kilometer- Bilaga 3 ersättning. Det kan inte vara rimligt att bilägaren skall kunna disponera bilen utan kostnad under lång lid och många mil. Hävning skulle då bli utomordentligt attraktiv för köparen.

6.16. Motorbranschens riksförbund

Preskriptionstidens längd

Utredningen föreslär att preskriptionstiden förlängs från ett till tvä är.

Förbundet ifrågasätter om den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden fyller ett verkligt konsumentpoliliskl behov. Felbedömningen skall ju hänföras till tiden för godsets avlämnande och det torde vara ytterst sällan som ett ursprungligt fel på en konsumtionsvara upptäcks först efter ell år från köpet.

Det föreligger betydande risk för att säljaren nödgas lägga ner ansträngningar och kostnader för att utreda hur och när ett reklamerat fel har uppställ. I praktiken torde det bli sä, även om det från formell synpunkt är köparen som har bevisbördan för att felet förelåg redan vid leveransen. En förlängning av preskriptionstiden torde därför leda till ökade kostnader för konsumenterna.

Ansvaret pr begagnade varor

Förbundet vill understryka atl det föreligger särskilda problem vid avhjälpande av fel på begagnade varor, exempelvis bilar. En alltför ambitiös ansvarsnivå vid denna typ av varor leder ofrånkomligen till betydande negativa marknadseffekter för den reguljära handeln, som varken vill eller kan undandra sig de köpsrättsliga reglerna. En sådan utveckling leder till att den irreguljära och oseriösa delen av branschen ökar sin andel av begagnaimarknaden liksom försäljningen mellan privatpersoner.

Mot bakgrund härav anser förbundet atl reglerna om fel och påföljderna för sådana bör göras mera flexibla när det gäller begagnade varor. Såsom i så många andra sammanhang framhällits kan konsumenten rimligen inte ställa lika stora anspräk på begagnad vara som pä en ny sådan.

Kostnadskrävande reparationer på en äldre begagnad bil är emellanåt omotiverade med hänsyn till bilens marknadsvärde. Många gånger "lönar" det sig därför inte alt utföra större reparationer på en sådan bil. Vid en reklamation av exempelvis en havererad motor framstår det enligt förbundet som rimligt alt säljaren ges en räll att återfå bilen mol alt köparen återfår erlagd köpeskilling. Säljaren kan därefter använda bilen som reservdelsobjekt eller sälja den till en skrothandlare, medan konsumenten kan köpa en annan begagnad bil. Konsumentens ölägenheter av ell sådant arrangemang torde i akmänhet inte vara alltför stora.

134

Kosmadema för avhjälpande av fel vid garanti Prop. 1989/90: 89

Utredningen föreslår att avhjälpande av fel skall ske utan kostnad för Bilaga 3 konsumenten. Detta innebär attparlerna inte längre kan avtala om alt köparen själv skall stå för t.ex. transportkostnadeller betala självrisk vid reklamation av etl garantifel. Sådana villkor förekommer i dag i exempelvis MRF:s garanti för begagnade bilar. Syftet med dessa villkor är i första hand att söka begränsa antalet klagomål på småfel för att på så sätt förenkla reklamationshanteringen samtidigt som kostnaderna kan hållas nere. Utan sädana vikkor finns nämligen en uppenbar risk för att köparen i "tid och otid" uppsöker säljaren för att få tillrättat olika bagatellfel.

Ett annat skäl till förekomsten av sådana villkor är ju att köparen genom garantin tillförsäkras förmåner utöver gällande lagstiftning. Självrisken kan i detta sammanhang jämställas med premien för en försäkring. Härtill kommer att bilens marknadsvärde ofta ökar genom en dylik garantireparation. Därför är det helt motiverat all låta köparen betala en del av förmånen. Särskilt vid försäljning av begagnade varor utgör funktionsgarantin en värdefull förmån för köparen.

Om inte säljaren längre får avtala atl köparen skall stå för transportkostnad och självrisk vid lämnande av garanti, som ovan nämnts, blir konsekvensen den att säljaren blir mer ovillig att lämna garanti. Ökade kostnader kommer sannolikt att vältras över på samtliga bilköpare - alltså även på dem som inte kommer i åtnjutande av garanti - genom höjda bilpriser. En sådan utveckling kan knappast ligga i konsumentkollektivens intressen.

Förbundet vidhåller bestämt att nuvarande avtabjrihet bör fd kvarstå oförändrad. Om förslaget ändå skulle genföras, måste förbundet allvarligt överväga ett slopande av MRF-garantin på begagnade bilar.

6.17 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Effekten av många av de säljargarantier som idag finns på marknaden är att säljares garantiansvar övervältras på försäkring. Garantin blir alltså i många fall sekundär till konsumentens egen försäkring. Detta drabbar ytterst försäkringstagarkollektivet. Mot bakgrund av dessa förhållanden anser riksförbundet att den i 22 § föreslagna möjligheten för köpare att kräva avhjälpande av fel i godset är utmärkt. Rätten till självhjälp enligt förslagets 24 § garanterar atl 22 § inte blir en bestämmelse utan substans.

6.18 Folksam

Många av de säljargarantier som nu förekommer pä marknaden blir ofta .sekundära till konsumentens egen försäkring. Detta drabbar ytterst försäkringstagarkollektivet. Mol denna bakgrund är det tillfredsställande alt konsumenten enligt 22 § får rätt att kräva avhjälpande av fel i godset.

135

6.19 Konsumentvägledarnas förening Prop. 1989/90:89
Reklamationstidens längd bör varieras med hänsyn till produktens Bilaga 3
naturliga livslängd. Om liden 2 är skall anges i lagtexten måste detta ses

som etl angivande av en minimitid.

Beträffande säljarens rätt att avhjälpa fel är det positivt att kostnader såsom reskosinader, transporter, etc. skall betalas av säljaren. Det är en förbättring för den konsument som råkar illa ut med sitt köp. Men man kan fräga sig om det inte kommer att upplevas som orätt att konsumenten alltid måste finna sig i att en ny vara lagas. Vi anser del fel atl kunden måste vänta på reparation. Hävning eller omleverans måste i sådana fall vara ett självklart konsumentkrav.

Del brukar framhållas att kostnaderna blir för höga för handeln om kunderna skulle få en ny vara, eftersom många varor då skulle säljas som begagnade varor. Det finns emellertid många företag som börjar tänka annorlunda i dylika reklamationssituationer, och del finns forskare som hävdar att ett annorlunda tänkande vid reklamationer - där konsumenten får full kompensation - är lönsamt för företaget, alltså en rakt motsatt uppfattning om kostnaderna i dessa sammanhang. Företag lar alltför sällan hänsyn till alternativkostnader i tillräcklig grad och förlorar på så säll intäkter i framtiden, vilket på sikt kan vara mycket mindre lönsamt. Även om lagen kommer att skrivas enligt förslaget, trots den myckel allvarliga kritik som kan riktas mol del, sä hoppas vi alt det inte behöver hindra ett begynnande nytänkande inom företagen om hur reklamationer bäst bör tas emot och användas som informationskälla.

6.20 Kooperativa konsumentgillesförbundet

En förlängning av reklamationstiden till två år som föreslås är naturligtvis en förbättring, men inte tillräckligt. Det borde enligt vår mening vara en gräns på 10 är.

Det är också viktigt atl det är köparen som ska avgöra åtgärd vid fel pä godset. Med andra ord avgöra om hon/han vill byta vara, häva köpet, få varan reparerad eller få en prisnedsättning.

6.21 Sveriges trähusfabrikers riksförbund

Enligt 20 § skall köparen reklamera fel inom skälig tid efter det atl han märkt eller bort märka felet. För handeln med monteringsfärdiga trähus är det erforderligt att denna bestämmelse diskuteras mer ingående. Som vi tidigare påpekat, ansvarar säljaren regelmässigt för transporten lill byggplatsen. För de skador, som kan uppkomma på huset under transporten, har trähusföretagen en försäkring. Enligt föisäkringsvillkoren måste trähusföretagen, för att försäkringen skall gälla, meddela försäkringsbolaget eventuella transportskador inom en mycket kort tid. Eftersom köparen lar emot godset vid byggplatsen är det för trähusförelagens krav gentemot försäkringsbolagen erforderligt, att köparen omgående undersöker synliga transportskador och meddelar dessa lill trähusföretagel. Om den "skäliga" tid inom vilken reklamation skall ske är längre än

136

den som företagen behöver för att i sin lur kunna påpeka transporlskador Prop. 1989/90:89

för försäkringsbolaget, kan trähusföretagen således inte utnyttja försäk- Bilaga 3

ringen. För trähusföretagen är det således av stor vikt alt omgående få

kännedom om eventuella transportskador. I dessa fall måste således

köparens "skäliga" lid bli förhållandevis kort. Vi föreslår därför atl

motiven till en ny konsumentköplag också kommer att innehålla en

precisering av att köparen har skyldighet att omedelbart undersöka

huruvida transportskador uppkommit och därefter genast meddela säljaren

detta.

Sedan leveransen tagits emot av köparen är det köparen som har alt tillse all huset monteras. Mol bakgrund av skadeståndsreglerna i förslaget är det därför ytterst angelägel för säljarna av monleringsfärdiga småhus att köparen innan de olika delarna monteras, gör en så noggrann undersökning att reklamationer kan ske före montage. Även detta måste framgå av motiv eker lagtext.

Enligt 22 § andra stycket skall avhjälpande av fel ske inom skälig tid. Trots vetskapen om att justeringsarbete krävs vid leverans av monteringsfärdiga småhus, ställer bl.a. långivande myndigheter idag krav pä två års "garanti". För att hålla nere kostnaderna fungerar idag den garantin så, atl säljarna får vänta med vissa jusieringsarbeten till efter den två-åriga garantins utgång. Den "skäliga" tid som idag gäller, kan således i vissa fall bli förhållandevis lång. Även för framliden är det viktigt alt kunna begränsa kostnaderna för justeringsbesök genom att utföra vissa arbeten vid samma tidpunkt. Den "skäliga" lid inom vilken avhjälpande skall ske mäste således för vissa arbeten bli förhållandevis lång. Detta bör särskilt påpekas i det fortsatta arbetet med lagstiftningen.

6.22 Kristianstads kommuns konsumentnämnd

Det är glädjande att säljarens ansvar för sina produkter har utsträckts till två år, men nämnden hade å sin sida helst sett att liden blivit fem år i stället, mot bakgrund av att konsumenten rimligen skall kunna räkna med en livslängd på hushållskapitalvarorna av minst tio år. I detta sammanhang kan även konstateras atl del hade varit befriande om det funnits en skrivning som förbjudit användandet av begreppet garanti under den gällande tvåårsperioden om inte garantibeviset innehåller mera rättigheter för konsumenten än det nya lagförslaget.

På bakgrund av all man inom vissa branscher lyckats åstadkomma en tolkning av lagen så alt konsumenten/köparen är tvungen all acceptera att ett fel repareras tre gånger och kommer igen en fjärde gång för att rättighet skall föreligga atl häva köp, detta ulan att del på något sätt förekommer en sådan skrivning i den nu gällande lagen, sä hade det varit befriande om det i det nya lagförslaget hade funnits en direkt formulering som uttryckt att säljaren/företagaren har en säger en gång på sig att avhjälpa ell väsentligt fel hos produkten, och om inte detta lyckas så har

137

konsumenten/köparen ovillkoriig räll att häva köpel. Nämnden vill gärna Prop. 1989/90: 89 tolka det nu liggande lagförslaget sä, men är mot bakgrund av tidigare Bilaga 3 tolkningar av föregående lag rädd för att konsumenten inte ens med denna lag får bättre behandling.

Det är även ur konsumentsynpunkt väsentligt atl man räknar med reella garantitider d.v.s. garantitiden skall vara den lid då köparen har hand om varan. Detta innebär atl de tider då köparen lämnat ifrån sig varan för reparationer eller service samt liknande åtgärder skall motsvaras av en lika lång förlängning av den ursprungliga garantitiden.

I samband med atl en vara bytes ut under gällande garantitid vore del rimligt att den nya varan konsumenten/köparen då får, finge en ny löptid med motsvarande garanti till innehåll och tidsrymd som den första varan hade. I annat fall riskerar vi få varor som med det nya lagförslaget håller ungefär två år och även vid utbyte av varan mot slutet av den första garantitidens utgång så har konsumenten en hushållskapitalvara t.ex. med en livslängd på ca fyra år mot den rimliga tioårsperioden och del är varken konsumenter eller /k/seriösa/- k/ förelag betjänta av.

§ 20 följande tillägg efler 3:e stycket punkten göres till komma, dock är säljarenalltid ansvarig för rena fabrikalionsfel inom en lidsrymd av tio år.

Det kan ur konsumentsynpunkt inte anses skäligt att exempelvis fabrikationsfel som uppläckts efter en tvåårsperiod skall åvila köparen.

§ 29 utgår i sin nuvarande formulering och ersattes med:

§ 29 Köparen är ej skyldig att betala produkten förrän han/hon givils

en möjlighet all undersöka den. Vid större leveranser icke förrän allt

fungerar. Denna skrivning grundar sig på all del förekommer vid exempelvis

köksleveranser alt säljaren får det mesta att fungera, men enstaka

skåpluckor visar sig i det närmaste omöjligt att fä fram på grund av för

korta tillverkningsserier m.m.

6.23 Sveriges pälshandlares riksförening

Avhjälpande av fel tru m.

När det gäller kostnaderna för avhjälpande av fel, säljarens skadeståndsskyldighel och produktansvaret kan vi instämma i vad Sveriges Köpmannaförbund anfört. Vi delar dess syn på dessa problem.

7 Säljarens skadeståndsskyldighet

7.1 Stockholms tingsrätt

Beträffande skadestånd vid dröjsmål och fel påpekas i utredningens direktiv att det synes befogat atl stärka köparens ställning i skadeslåndshänseende och att särskild ersättning för täckningsköp bör övervägas.

138

Utredningen ullalar alt en förstärkning av köparens ställning måste Prop. 1989/90:89 innebära att rätten till friskrivning begränsas. Utredningen har valt att Bilaga 3 utforma bestämmelserna så att skadestånd i dessa fall skall utgå utom i vissa angivna force majeure-situationer. Tingsrätten har ingen invändning häremot. Vad gäller skadeslåndsskyldighetens omfattning innehåller köplagsförslagel och förslaget till konsumenttjänstlag regler om jämkning av skadeståndsskyldigheten. Utredningen har i stället valt att ge säljaren möjlighet att friskriva sig från ansvar för följdskador. Tingsrätten ifrågasätter emellertid om friskrivning i något hänseende skulle kunna ersätta en jämkningsregel. Som utredningen konstaterar kan småföretagare - dvs. de som typiskt sett skulle komma atl erhålla jämkning - bli missgynnade om de inte varit förutseende nog alt utnyttja sin friskrivningsmöjlighel.

Tingsrätten anser, i motsats till utredningen, att en jämkningsregel är ägnad att förkorta tvister, bidra till förlikning och överhuvudtaget göra regelsystemet mindre stelbent. En jämkningsregel bör därför införas.

7.2 Kommerskollegium

Utredningens förslag vad gäller skadestånd innebär atl konumenterna i första hand tillförsäkras en rätt till ersättning för sådana skador som typiskt sett blir en följd av säljarens kontraktsbrott. Vad gäller s.k. följdskador ger lagförslaget säljaren möjlighet att friskriva sig från skadeståndsansvar. Eftersom det krävs all friskrivningen skall vara avtalad kan del bli svårt för säljaren alt tillgodogöra sig denna möjlighet speciellt vid överdiskköp.

7.3 Marknadsdomstolen

28 §

Första stycket kan möjligen läsas så, att rätten lill ersättning vid produkt-skada är begränsad till vad som sägs i punkt 3. Det skall dock finnas en rätt till ersättning även för utgifter och inkomstförlust enligt punkt 1 (s. 306). Detta kanske kan komma till klarare uttryck i lagtexten.

7.4 Konsumentverket/KO

Säljaren får enligt förslaget ett strikt ansvar för skador på grund av dröjsmäl eller fel (26§1 st.). Undanlag görs endast för vissa händelser av force majeure-karaktär. Detta undantag är mer vidsträckt än vad som enligt nu gällande köplag gäller för leveransavtal. Det ansluter dock till de huvudprinciper som föreslås i utkastet lill ny allmän köplag. Verket anser att den av konsumentsköpsutredningen föreslagna bestämmelsen innebär en rimlig awägning mellan parternas intressen. Verket ansluter sig också till utredningens förslag om ett utvidgat ansvar för säljaren för avtalsbrott som beror på någon som säljaren anlitat eller på säljarens leverantör eller någon annan i tidigare säljled (26 § 2 st.).

139

Vad gäller säljarens möjligheter till friskrivning från ansvar för följd- Prop. 1989/90:89 skador (28 § 3st.), framhåller utredningen i sina överväganden (s. 179) Bilaga 3 all en friskrivningsklausul inte torde kunna åberopas när en skada har orsakats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Enligt Konsumentverkels mening bör friskrivningsklausuler inte heller frita säljaren från ansvar för följdskador som har orsakats genom klar vårdslöshet från säljarens sida även om vårdslösheten inte kan klassificeras som grov.

Om säljaren ges möjlighet atl friskriva sig från ansvar för följdskador kommer Konsumentverket/KO självfallet alt i sill arbete med stöd av avtalsvillkorslagen söka tillse all ansvarsfriskrivningen inte utformas på ett sätt som leder tkl oskäligt resultat.

Se även avsnitt 5.3.

7.5 Allmänna reklamationsnämnden

Skadeständsskylditens omfattning

Som nämnden har anfört redan inledningsvis är del mindre lyckat att man har olika regler för konsumentköp och konsumenttjänster, såvida skillnaden inte är motiverad av olikheter i sak. Nämnden har där också pekat på skadeståndsreglerna som ett område där en bättre harmonisering mellan lagarna är önskvärd. Olikheter föreligger här inte bara ifråga om den principiella utgängspunkien - strikt ansvar med undantag för force majeure eller presumtionsansvar - ulan även i andra hänseenden såsom möjligheterna till jämkning och friskrivning. Men tanke pä att gällande rätt på konsumenttjänstområdet till viss del bygger på analogier frän köprätten och av naturliga skäl därför ligger väl i linje med det köprältsliga systemet skulle del onekligen te sig en smula paradoxalt om reformarbetet på konsumenträttens område skulle få till effekt ökade skiljakligheter mellan instituten.

Nämnden vill med det anförda inte påstå alt konstruktionen med presumtionsansvar i och för sig skulle vara att föredra framför strikt ansvar. I den praktiska tillämpningen lorde skillnaderna nog inte bli så stora, i vart fall om force majeurebegreppel inte görs alltför restriktivt.

När det gäller omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet vid konsumentköp kan ARN i princip biträda utredningens förslag som innebär en rätt kraftig utvidgning av konsumentens skydd. Nämnden är dock tveksam om inte skadeståndsskyldigheten i viss utsträckning har gjorts väl omfattande. Del är givetvis från allmän konsumentsynpunkt värdefullt att en konsument har möjlighet att få ersättning för en skada som han drabbas av p.g.a. dröjsmål eller fel vid etl köp. Enligt nämnden kan det dock ifrågasattas om alla slags skador är i behov av samma skydd.

I försäkringssammanhang hävdas det ofta att del är de större förlusterna som man måste skydda sig mot medan skador av mindre omfattning kan tillålas att drabba försäkringstagaren själv l.ex. till följd av sådan självrisk som i allmänhet är förknippad med en konsumentförsäkring. Därigenom kan försäkringspremierna begränsas till försäkringstagarkollek-tivets fromma. Även om jämförelsen inte får hårddras lorde i någon mån

140

samma resonemang kunna anläggas på möjligheten till skadestånd vid Prop. 1989/90:89 köp. Ett alltför tätt skadeståndsrättsligt skyddsnät för köparna är Bilaga 3 naturligtvis ägnat att fördyra varorna i allmänhet och går pä sä sätt ut över konsumentskollektivets intresse av att priserna hålls nere.

Rätten till ersättning för ullägg innebär visserligen endast en möjlighet till mindre ersättningsbelopp men kan ändå med den nuvarande lagstiftnings utformning sägas en funktion utöver den rent reparativa på så sätl all del ovillkorliga skadeståndet utgör ett påtryckningsmedel gentemot säljaren att leverera eller avhjälpa fel. Denna rätt bör därför enligt nämndens mening kvarstå. Idag har en säljare möjlighet atl exculpera sig från ansvar även i denna del. Som utredningen påpekar försöker dock säljaren väldigt sällan att frita sig frän skadeståndsansvar i denna del. Det förefaller därför naturligt att därest säljaren inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet läla ett strikt skadeståndsansvar gälla beträffande utlägg. Skadeståndsskyldigheten bör dock inte träda in förrän säljaren har försuttit sin möjlighet alt leverar gikt gods eller avhjälpa felet enligt 22 eller 23 § lagförslaget.

När det gäller möjligheten till annat skadestånd i form av ersättning för läckningsköp samt ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan det ifrågasättas om det är skäligt att ersättning utgår med fullt belopp i varje enskilt fall. Vad först gäller täckningsköp torde köparens förlust i sådana fall inte alllid vara så lätt att beräkna som utredningen antar (sid. 176). Utbudet av många konsumentvaror - t.ex. kläder - varierar med säsongens eller modets växlingar och identiska produkter går ofta inte att få tag pä när hävning av köpet blir aktuellt. Huruvida en viss såsom läckningsköp inhandlad ersättningsvara är likvärdig eller kanske håller högre kvalitet kan vara vanskligt att i efterhand avgöra. Del kan ocksä vålla svårigheter att bestämma ersättningen för täckningsköp om den reklamerade varan har inköpts t.ex. på realisation eller liknande utförsäljning. I fråga om inkomstbortfall kan det diskuteras hur längl köparens sociala ställning och privatekonomi bör få inverka på köpet eller med andra ord - något tillspetsat - skall en säljare komma lindrigare undan genom atl handla med den fattige än med den rike? En viss skönsmässig uppskattning av skadeståndet synes inte opåkallat beträffande både täckningsköp och inkomstbortfall.

Utredningen anför (sid. 174 f) att friskrivning från skadestånd utöver utlägg för närvarande är ofta förekommande, eftersom skadeståndet upplevs som alltför riskfyllt ur säljarens synvinkel. Man pekar ocksä pä den börda som skadeständsskyldigheten innebär i form av olika kostnader som är förenade med skaderegleringen. Utredningen kostaterar att man bör iakttaga viss försiktighet när det gäller att införa tvingande regler till köparens förmån i vad avser skadestånd. Som nyss har antytts delar nämnden i viss mån dessa farhågor. När det gäller möjligheten all få ut större skadeslåndsbelopp är detta en viktig del av det konsumenträttsliga skyddsnätet. Det är ju de allvarliga skadorna som drabbar den enskilda konsumenten hårdast. I sådana fall kan inte heller utredningsdelen le sig

141

oskäligt betungande. Skadeståndsbeloppet "bär" ju kostnaden för utred- Prop. 1989/90:89 ningen. Nämnden utgår också ifrån att flertalet näringsidkare bör ha Bilaga 3 möjlighet att försäkra sig mot större skadeståndsanspråk, antingen i säljledel eller i vart fall i leverantörsledet. Vid anspråk på mindre summor gör sig dock kostnaden för skaderegleringen påmind i större utsträckning. Sådana ersättningsanspråk kan emellanåt också psykologiskt förgifta relationen mellan parterna och försvåra eller omöjliggöra en lösning i godo. Det ger ARN anledning alt ifrågasätta om man inte kunde tänka sig att sätta en viss lägre "tröskel" för skadeståndsskyldigheten. Lagtekniskt skulle det kunna ske genom atl man helt enkelt i lagtexten till 28 § anger atl skadeståndet skall omfatta skälig ersättning för de olika slagen av förlust. Genom etl skälighetskriterium bör man också i viss mån kunna tillgodose det intresse som en jämkningsregel liknande den som föreslås i konsumenttjänstlagen skulle fylla.

När det gäller ersättning för följdskador har utredningen föreslagit all en näringsidkare skall ha möjlighet alt friskriva sig från sådana. Annars gäller ersättningsrätten fullt ut även här. Oskäliga friskrivningar skall enligt motionen kunna jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. ARN anser denna konstruktion svåröverskådlig. Med tanke på marknadens struktur är det också risk att den skulle väl mycket gynna vissa säljarkategorier och missgynna andra. Butikshandeln "över disk" där formaliserade avtal ju knappast förekommer skulle drabbas av full ansvarighet för följdskador medan branscher med standardkontrakt och allmänna villkorsformulär säkerligen skulle se lill atl friskrivningar blev regel i formulären. Nämnden misstänker att de mest behjärtansvärda följdförlusterna kan komma alt uppstå inom den senare kalgorin, som i allmänhet lorde gälla väsentligt större affärer än de rena butiksköpen. Om man, som nämnden har föreslagit i del föregående, begränsar rätten till skadestånd lill skälig ersättning kan det ifrågasättas om man inte samtidigt kan ta bort möjligheten till friskrivning för följdskador och istället behandla dessa på samma säll som övriga skadeståndsposter. Det hindrar inte att utrymmet för modifiering av ersättningsanspråken med hänsyn till skäligheten kan ges ett större utrymme vid följdskadorna än vid andra slag av förlust.

7.6 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

I 26 § slås fast all säljaren är i princip strikt skadeslåndsskyldig vid dröjsmål och fel men att han har möjlighet att åberopa vissa befriebe-ffvnder. För att säljaren skall vara ursäktad krävs att det förelegat "hinder utanför säljarens kontroll, som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit". Beror dröjsmålet eller underlåtenheten på någon som säljaren anlitat för att fullgöra köpet eller på säljarens leverantör eller nägon annan i tidigare led, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om cKkså den andre skulle vara fri enligt vad som nyss sagts.

142

Force majeureklausulen, som överensstämmer med 1980 år Wienkon- Prop. 1989/90: 89 vention och utkastet till ny köplag, är av en ganska mild typ i flera Bilaga 3 avseenden.

Till att börja med saknar klausulen en exemplifiering av hindrande omständighelersom med tillägget "andra liknande omständigheter" visar att det måste vara händelser av en viss dignitet och allmängiltighet. Som klausulen nu är skriven kommer även individuella hinder utanför säljarens kontroll, t.ex. sjukdomsfall (se s. 180 y och 299 n) som varken kunnat förutses eller övervinnas, atl bli befriande. Vidare medför ordet skäligen framför orden undvikit eller övervunnit, alt hindret kan vara av mindre betydelse än vad som följer av nuvarande köplag ("leveransen må anses utesluten"). Ett viktigt exempel på detta är atl även lokal arbetskonflikt normalt avses bli befriande (s. 299 m). Som tidigare nämnts måste dock en prisstegring ha varit extremt stor för all leda lill att skadeständsskyldigheten faller bort (s. 300 x). Jämfört med nu gällande konsumentköplag innebär förslaget en skärpning, eftersom säljaren i dag endast har ett exculpationsansvar. Även i lagrådsremissen till konsumenlljänstlag föreslås näringsidkaren få ett exculpationsansvar.

En regel om strikt ansvar med undantag för force majeure även av individuellt slag kommer i allmänhet att leda till samma resultat som en regel om exculpationsansvar (jfr utredningen s. 180 my). Kärnfrågan är därför om indivuella hinder över huvud taget skall kunna beaktas. Skall säljaren exempelvis kunna påberopa oväntade sjukdomsfall eker maskinhaverier, vars följder han inte skäligen kunnat övervinna? Svaret blir naturligtvis beroende på hur den sistnämnda prövningen skall göras. Härom säger utredningen inte så mycket. Hade säljaren kunnat övervinna hindret genom insatser av extra arbetskraft, överlid eller liknande, får han inte åberopa hindret (s. 299 nf). Felaktigt handlande av anställda i tjänsten kan aldrig åberopas (s. 299 xm). Däremot sägs inget om säljarens skyldighet att göra ersättningsanskaffning, när hans varulager förstörts genom eldsvåda (s. 299 m), men det finns ingen anledning all tolka det gjorda uttalandet sä att en dylik skyldighet till ersättningsanskaffning skulle saknas. Fakulteten tillstyrker atl individuella hinder i och för sig kan beaktas men att prövningen blir sträng mot säljaren (jfr NJA 1982 s. 301). Huruvida regeln skall formuleras som skett i förslaget eller som en exculpationsregel spelar med denna utgångspunkt mindre roll (se vidare nedan).

Utredningen framhåller att den viktigaste sakliga skillnaden mellan ett exculpationsansvar och ett strikt ansvar med undantag för force majeure visar sig, om levererat gods är felaktigt på grund av ett fabrikalionsfel som säljaren inte hade anledning att räkna med och inte heller bort upptäcka (s. 180 nf). Enligt förslaget blir säljaren befriad från skadeståndsskyldighel endst om också det bakre ledet kan åberopa force majeure. Del räcker således inte att säljaren efter köparens reklamation har utnyttjat alla sina lagliga möjigheter att få fram kontraklsenligt gods från underleverantören eller en ny leverantör. Säljaren får således ett

143

slags principalansvar, när ett fel i godset kan tillskrivas en underleverantör Prop. 1989/*0:89 och denne ej kan åberopa någon godtagbar ansvarsfrihelsgrund. Ett Bilaga 3 sådant ansvar finns redan i viss utsträckning, ifall en säljare anlitar en självständig företagare att i stället för honom utföra en konkret förpliktelse som han åtagit sig, exempelvis atl transportera godset tkl köparen (jfr Hellner, Skadeståndsrätt kap. 9.7.a). Det kan synas vara en naturligt utveckling all säljaren inte skall kunna ursäkta sig med att vållande föreligger i bakre led. Dessutom skulle gränsdragningssvårigheler kunna uppstå. Av betydelse är alt säljaren har frihet att utföra sina åligganden på det sätl som passar honom bäst och atl ansvaret för vållande i bakre led vidare nästan bara aktualiseras vid generiskt köp. Ytterligare ett skäl för att säljaren bör ha ett strikt ansvar för ansvarsgrunden i bakre led är atl säljaren eljest - när han själv kan åberopa en särskild ansvarsfrihelsgrund - skulle sakna varje intresse av alt försöka kräva ersättning från leverantören, även om denne varit culpös. Det bör dock observeras all säljaren ofta får svårt att återföra ett ansvar som åläggs honom för handlande i bakre led, eftersom det bakre ledet i allmänhet torde ha friskrivil sig från skyldighet att ersätta indirektskada. Likaså lorde säljaren få svårighet att försäkra sig mot ersättningsskyldighet som uppslår på grund av dröjsmål eller fel i den egna leveransen, om den inte leder lill skada på annan egendom. Sett från riskfördelnings-synpunkt kan del således anföras skäl både för och emot att säljaren görs strikt ansvarig för ansvarsgrunder som hänför sig till andra självständiga företagare. Åläggandet av ett sådant ansvar kommer med all sannolikhet all i någon mån slå igenom på prisei. Fakultetsslyrelsen har emellertid inledningsvis hävdat, atl de konsumenter som inte får fullgod leverans bör ges rättelse på etl bättre sätt än idag, även om det medför att alla konsumenter fär betala ett högre pris. Etl viktigt moment i denna rättelse är rätten till skadestånd. Styrelsen tillstyrker därför att säljaren görs ansvarig även för ansvarsgrunder i bakre led vad gäller uppfyllandet av säljarens skyldigheter.

Frågan blir då slutligen om regeln skall formuleras som en regel om strikt ansvar med undantag för force majeure i anslutning till vad som förväntas komma att stå i den nya köplagen eller om regeln bör skrivas som en exculpationsregel, vilket gjorts i lagrådsremissen till konsumenttjänstlag. För den första lösningen talar att konsumenten vid köp annars skulle få ett sämre grundskydd än en köpare som är näringsidkare, vilket sammanhänger med att konsumentköplagens tvingande regel även blir normalregeln. Ett annat skäl för samma ståndpunkt är att konsumenttjänsllagens lösning ändå inte kan las över ograverad, om säljaren anses böra ha ett strikt ansvar för culpa i bakre led; man måste i så fall under aka förhåkanden göra ell tillägg om all även del bakre ledet skall kunna exculpera sig (jfr s. 181 m). Fakultetsstyrelsen tillstyrker därför grundprinciperna i 26 §.

Härefter må något sägas om vissa detaljer i förslaget till 26 §. Bestämmelsen innebär alt ett åberopande av hindret kan ske med framgång

144

endast när säljaren inte skäUgen kunde ha räknat med Imdret. Styrelsen Prop. 1989/90: 89 tillstyrker att en force majeureregel får innehålla detta rekvisit för såvitt Bilaga 3 det endast var säljaren som skäligen borde ha räknat med hindret, exempelvis en lokal arbetskonflikt. Men om även köparen förutsåg eller skäligen kunde ha förutsett hindret är utgången inte lika given. Beroende på om hindret då är allmängiltigt och ligger utanför båda parternas sfär, t.ex. en allmän transportkonflikt, borde säljaren kunna åberopa hindret som befrielsegrund; leveransskyldigheten kan då ofta anses villkorad av att det förutsedda hindret inte inträffar (jfr vad som ovan anförts vid 16 § och den allmänna förutsätlningsläran). Något bör skrivas härom i motiven. Rörande 26 § skall till sisl framföras en redaktionell anmärkning. Del står att det måste röra sig om "ett hinder utanför säljarens kontroll, som denne inte skäligen kundeprväntas ha räknat med vid köpet". Varför skall prövningen göras s.a.s. från en utomståendes synpunkt? Går det inte lika bra att mera enkelt och sakligt mer korrekt skriva "utanför säljarens kontroll, som denne inte bort räkna med vid köpet"? Eller är en saklig skillnad eftersträvad?

övriga bestämmelser om skadeståndsrätiens omfattning finns i 28 §. Där står först atl köparens skadestånd pä grund av dröjsmål och fel omfattar ersättning för utgifter och inkomstförlust som beror på dröjsmålet eller felet. Ersättning för direkta utgifter torde vara självklar. Mer problematiskt är det om inkomstbortfall skall ersättas, eftersom det här kan röra sig om stora belopp och konsumenten ofta torde ha möjlighet atl påverka huruvida förlusten uppkommer. I motiven framhåller utredningen dels all konsumenten är skyldig att begränsa sin förlust (s. 177 y), dels att konsumenten även är skyldig att styrka sin förlust (s. 305 n). Fakultetsstyrelsen tillstyrker, i enlighet med sin grundinställning att kostnader och skador orsakade av felaktiga eller försenade varor bör slås ut pä alla konsumenter, att möjligheten till ersättning för inkomstbortfall finns. Med hänsyn lill de stora möjligheter som idag torde finnas för de flesta arbetstagare att förskjuta sin arbetstid eller att fä ledigt några limmar för personliga angelägenheter, bör det ankomma på den anställde atl inte bara styrka sin förlust i betydelsen av löneavdrag utan även att styrka att möjlighet att förskjuta arbetstiden inte förelegat. I båda fallen bör intyg från arbetsgivaren normalt godtas som bevismedel.

Därefter stadgas att prisskillnad vid tiden för hävningen för verkligt eller fiktivt täckningsköp skall ersättas, förslaget tillstyrks på de grunder som anförspås. 173 ö-x. Likaså tillstyrks förslaget om hur produktskador skail ersättas.

I 28 § sista stycket föreslås en dispositiv regel, atl även annan förlust till följd av dröjsmålet eller felet skall ersättas. Del är här fråga om följdförluster innebärande t.ex. att ett köp av färjebiljetter blivit onödigt på grund av dröjsmål med leverans av en bil men även vissa besvär eller ölägenheter som inte direkt kan mätas i pengar, såsom längre tidsåtgång för arbetsresor därför all en bil inte kan användas, ökad belastning genom att

145

10 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89. Bilagedd

en köksmaskin eller en motorgräsklippare inte kan användas eller minskal Prop. 1989/90: 89 utbyte av semester därför atl en beställd segelbåt inte levereras i lid. I Bilaga 3 anslutning tik köplagsutredningen framhålls det i betänkandet att privatpersoner i betydande utsträckning köper varor just för att tillgodose fritidsintressen eller för att bespara sig obekvämt arbete, varför ett intrång i ett sådant intresse kan anses ha direkt ekonomisk betydelse (s. 174 ö-y). Fakultetsslyrelsen finner att ersättning för ifrågavarande slags poster kan motiveras med att köparen ofta har rätt att hyra en ersättningsprodukt och all i vissa fall, när en vara normalt används i liten utsträckning i förhållande lill sitt pris, vilket torde vara vanligt med många fritidsartiklar, en ekonomisk förlust går att uppskatta såsom ett minskat utbyte av en gjord investering. Uppenbarligen blir emellertid gränsdragningen mycket svår i förhållande till rent ideella skador, l.ex. allmän irritation över att en beställd färg-TV blir försenad (s. 179 m-y), vilka ej skall ersättas. Utredningens förslag, att indirekta skador skall ersättas med att bestämmelsen skall vara dispositiv, kan synas vara en rimlig kompromiss. Effekten torde i praktiken bli atl säljaren får ansvara för ifrågavarande följdskador vid överdiskköp, där någon giltig friskrivning knappast är praktiskt möjlig, men atl köparen sällan fär ersättning när han skrivit på en beställningssedel, vilket naturligtvis blir det vanliga beträffande varaktiga konsumtionsvaror. I själva verket kommer regelns fortsatta tillämpning i allt väsentligt alt bero pä hur standardvikkorsgranskningen sker enligt avtalsvillkorslagen, vilket i sin tur torde bli tämligen styrande för hur 36 § avtalslagen kommer alt tillämpas i dessa fall. Den enda vägledning som ges i utredningen för hur denna granskning skall gå tik, atl del kan framstå som oskäligt att säljaren hell friskriver sig från ansvar för indirekta förluster vid köp, där det typiskt sett föreligger en betydande risk för alt kontraktsbrott av säljaren skall medföra ekonomisk förlust för köparen, varefter som exempel nämns köp av byggnadsmaterial och maskiner, som skall användas till ett pågående bygge (s. 179 x). I dessa fall liknar emellertid konsumenlköp mer ett kommersiellt köp än eljest, och vid kommersiella köp är det allmänt acceptabelt att säljaren friskriver sig just för sådana indirekta skador (se exempelvis punkt 30 i NL 79 och NJA 1979 s. 483). Ett argument för att en sådan friskrivning emellertid skall vara oskälig just i förhällande till konsumenten är att dessa förmodligen har svårare all försäkra sig mol ifrågavarande slags följdskador (driftsavbrott) än vad en näringsidkare har. Fakultetsstyrelsen finner all utredningen knappast löst uppgiften, huruvida indirekta skador i praktiken skall bli ersatta vid konsumentköp, och styrelsen efterlyser i vart fall ytterligare vägledande molivulialanden i del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Utredningens ståndpunkt atl konsumentköplagen inte skall innehålla någon allmän jämkningsregel vid sidan av skadeståndslagen beträffande säljarens kontraktsbrott tillstyrks (s. 184 f).

146

7.7 Tjänstemännens centralorganisation Prop. 1989/90:89
Av särskild betydelse är enligt TCOs uppfattning att säljaren ges ell noga Bilaga 3
beskrivet skadeståndsansvar och att del inte skall gä att friskriva sig frän

detta ansvar. TCO anser att det bör vara möjligt att gä längre i fråga om att begränsa säljarnas möjlighet all friskriva sig än vad utredningen föreslår.

7.8 Sveriges domareförbund

Säsom p&pekassälls den för Säljaren stränga skadeståndsskyldigfieten enligi köplagens regler ofta ur kraft genom friskrivningsklausuler. Gällande konsumentköplag ger dock köparen rätt till viss mindre ersättning även i sådana fall. Möjligheten för försäljaren att friskriva sig från skadeståndsskyldighet kvarstår enligt förslaget. Säljarens skadesländsskyldighet föresläs dock bli utvidgad genom att säljaren inte får rätt att friskriva sig frän ersättning för s.k. täckningsköp, direkta utgifter för köparen och inkomstförluster för köparen.

Då det gäller skadeståndsskyldighet bör enligt förbundets mening ett brett utrymme finnas för avtalsfrihet. Utvecklingen kan lämpligen begränsas genom frivilliga överenskommelser mellan konsumentombudsmannen och branschorganisationerna samt genom tillämpning av 36 § avtalslagen. Förbundet delar uppfattningen all utrymme bör finnas för säljaren att kunna friskriva sig frän följdförluster, och accepterar att sådan möjlighet inte skall föreligga i de tre särskilt uppräknade avseendena.

På sid. 184 uppges att i det köplagsförslag som refereras finns en särskild regel av innebörd att köparen är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust och att skadeståndet kan sällas ned om han inte gör det. Någon motsvarande regel finns inte i förslaget till konsumentköplag. Utredningen motiverar detta med att regeln innefattar en allmänt erkänd princip som inte behöver tas upp i lagen. En hänvisning till detta resonemang finns på andra ställen i betänkandet (t.ex. sid. 177). Förbundet instämmer i all regeln innefattar en allmänt erkänd princip. Denna princip torde dock inte vara särskilt välkänd. Det förekommer inte sällan alt skadeståndskrav i praxis nedsätts på grund av denna princip. Förbundet anser att del säväl av hänsyn till önskvärdheten av likställighet med den allmänna köplagen som för information till konsumenter är av vikt att principen ges lagstöd även i konsumentköplagen.

7.9 Vissa organisationer inom näringslivet

De inledningsvis anförda skälen för ett regelsystem, som - utan att ge avkall på konsumenlkokeklivets rimliga krav - är praktiskt lätthanterligt har särskild bäring på skadeståndsreglerna.

Vi tar bestämt avstånd frän fierlalet punkter i utredningens förslag till skadeståndsbestämmelser. Förslaget är komplicerat och kommer - i den mängd av kontakter som förekommer - all leda till en rad onödiga diskussioner och tvister mellan konsumenter och säljare. Den administra-

147

liva belastningen på företaget blir besvärande stor. De kostnadshöjningar Prop. 1989/90:89 som kommer att ske till följd härav och p.g.a. den omfattande rätlen till Bilaga 3 ersättning kan inte rimligen anses motsvara genomsnittskonsumentens nytta av förslaget.

Ansvarsgrunden

Utredningen föreslår ett starkt skadeståndsansvar med undantag för force majeure. Denna utformning av skadeståndsansvaret kan inte accepteras. Vi anser all utredningen särskilt pä denna punkt inte har lyckats skapa vare sig lätthanterliga eller balanserade bestämmelser.

Skadeståndsreglerna bör istället bygga på vållande. Ett genom omvänd bevisbörda skapat s.k. presumtionsansvar för säljaren kan godtas i fråga om de ersältningsposter som vi återkommer till nedan.

En regel byggd på presumtionsansvar torde te sig avsevärt naturligare för vanliga näringsidkare och konsumenter än ett strikt ansvar. Man är van att resonera i termer av "vållande". Även erfarna jurister torde få svårigheter alt tolka vad som närmare avses med flera av de rekvisit som används i 26 §. Man kan då fråga sig hur näringsidkarna och konsumenterna skak kunna veta vad som avses med uttrycken "hinder", "utanför säljarens kontroll", "skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet" och "följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit". Kraven på enkla och balanserade regler kan omöjligen anses uppfyllda genom den föreslagna bestämmelsen. Reglerna måste istället skrivas för de praktiska situationer där de skall användas och inte mera utgöra en aldrig sinande källa för rättslärdas diskussioner.

Också med hänsyn till att skadeståndsreglerna skall gälla bäde för standardvaror och för köp av begagnat (bestämt) gods saml behandla skadestånd såväl vid dröjsmål som vid fel åstadkoms en lämpligare awägning genom all använda presumlionsansvaret.

Vi vik här slutligen ocksä erinra om att konsumenttjänstförslagets skadeståndsregler bygger på presumtionsansvar vilket ytterligare talar för vår ståndpunkt.

Skadeståndets omfatming

Utredningen föreslår en reglering som i princip skall ge konsumenten ersättning för all skada. Bestämmelsen är tvingande, med undantag för ansvaret för följdskada. För s.k. produktskada skall dock ersättning utgå enligt tvingande bestämmelser.

Förslaget uppfyller inte kravet på lätthanterliga regler som tillgodoser genomsnillskonsumentens behov och häller kostnaderna på en acceptabel nivå.

Inkomstförlust

Ifråga om ersättning för inkomstförlust vill vi anföra följande. Gällande regelsystem torde ha fungerat tillfredsställande trots att en uttrycklig rätt till ersättning för inkomstföriusl saknas. När ett fel skall rättas till ordnas

148

delta för närvarande på det sätt som praktiskt passar båda parter bäst. Prop. 1989/90:89 I regel uppkommer ingen nämnvärd inkomstförlust för konsumenten. Bilaga 3 Genom praktiska arrangemang söker köparen, liksom säljaren, att undgä inkomstförluster; grannar eller släktingar vidtalas att ombesörja att reparatörer släpps in i huset eller lägenheten etc.

Med förslagels genomförande minskar incitamenten att minimera inkomstförluster. Utredningen anför visserligen (s. 350 nederst) att köparen inte bör "utan vidare kunna få ersättning för löneavdrag, om han lika gärna hade kunnat utnyttja sin fritid". Ett sådant uttalande ger dock föga klarhet och del kan befaras alt parterna helt i onödan hamnar i tvistesituationer om konsumenten "lika gärna hade kunnat utnyttja sin fritid".

Ytterligare administrativa omgångar skapas. Köparen mäste t.ex. ordna intyg om bortovaron frän arbetsplatsen och säljaren torde bli tvungen att införa rutiner för inkomstuppgifter lill skattemyndigheterna om utbetalt skadestånd p.g.a. inkomstförlust. I förhållande till vissa yrkeskategorier, t.ex. egna företagare eller s.k. fria yrkesutövare, blir förhållandena särskilt komplicerade vid diskussioner om eventuella inkomstbortfall. Konsument-nyttan av den föreslagna regleringen torde överhuvud inte uppvägas av de kostnader och besvär som bestämmelsen ger upphov till.

Vi motsätter oss således bestämt att en regel om ersättning för inkomstförlust införs. De praktiska svårigheterna lill följd av en sådan ordning skulle bli avsevärda och leda till ett närmast ohanterligt ersättningssystem.

Sammanfattningsvb menar vi i skadeståndsfrågan att kraven pä ett lätthanterligt ansvarssystem väger synnerligen tungt. Enligt vår mening bör skadeståndsreglerna utformas enligt samma mönster som i nu gällande konsumentköplag, med tillägg av en rätt för konsumenten att få ersättning för prisskillnad vid läckningsköp i samband med hävning av köpet.

Skulle - trots vad vi nu anfört - etl mera omfattande skadeståndsansvar införas måste detta kompletteras med en jämkningsregel. Därutöver måste utrymme skapas för att på förhand kunna träffa avtal om normalersält-ning vid fel eller dröjsmål. Möjligheter att friskriva sig frän följdskador måste också på de grunder som anförs av Lindahl och Wiberg, konstrueras på ett annat sätt än vad utredningen föreslagit. Under alla förhållanden måste det räcka att det "fär anses avtalat" att ersättning för följdskada inte skall utgå.

7.10 Sveriges köpmannaförbund

Förslaget till ny konsumentköplag innebär en betydande skärpning av säljarens skadeståndsskyldighel vid leveransförsening och fel i varan. Förslaget innebär att säljaren slipper betala skadestånd om han kan åberopa force majeure. Force majeurebegreppel föreslås bli uppmjukat och överensstämmer med förslaget till ny allmän köplag när det gäller dess utformning. Som tidigare anmärkts finns icke några motiv till hur det nya force majeurebegreppel i den allmänna köplagen skall tolkas. Detta

149

är ett skäl till varför förbundet icke anser att undantag skall kunna Prop. 1989/90:89
åberopas endast på grund av force majeure. Bilaga 3

Konsumenlljänsllagen föreslås bygga på en regel om presumtionsansvar för säljaren vid dröjsmål eller felaktigt gods. Konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen bör bygga på samma regel. De motiv som utredningen anfört som skäl till olika regler finner förbundet inte särskilt övertygande. Tvärtom talar övervägande skäl för alt en likartad reglering bör finnas för såväl konsumenlköp som konsumenttjänster. Regeln bör även kompletteras med en rätt till jämkning.

Det kan dock ifrågasättas om det överhuvud taget föreligger ett behov av etl så utvidgat skadeståndsansvar för säljaren på det sättet som utredningen föreslår. Förslaget innebär bl.a. att köparen äger rätt att få ersättning för utgifter och inkomstförluster som beror på dröjsmålet eller felet. Enligt ordalydelsen innebär detta atl konsumenten skall ha full ersättning och att ersättningen inte kan jämkas på andra grunder än att konsumenten själv orsakat alt utgiften eker inkomslföriusten blivit större än nödvändig. Emellertid kan skadeståndet för säljaren uppgå till betydande summor beroende pä de skiftande omständigheter som kan uppkomma i konsumenlledet. Skadeståndets storlek beträffande en inkomstförlust kan därför inte komma att stå i rimlig proportion till varans pris. En oinskränkt rätt till ersättning för inkomstförlust kan medföra atl konsumenten inte vidtar skäliga åtgärder för dess begränsning. Under nuvarande förhållanden vidtalas ofta bekanta eller släktingar för alt ta emot besök av hantverkare för avhjälpande utav fel. I stor utsträckning kan konsumenten få ett fel avhjälpt ulan att för den sakens skull lida nägon inkomstförlust. Såväl köpare som säljare är angelägna att lösa problemet på etl så smidigt sätt som möjligt. Som regeln nu är utformad minskar incitamentet på konsumenten att hålla nere sin förlust.

Om förslaget genomförs anser förbundet det nödvändigt att i bestämmelsen intas den ändringen att ersättning skall utgå iskiUigomfattning för utgifts- och inkomstförlust som beror på dröjsmålet eller felet.

Beträffande läckningsköp kan överhuvud taget ifrågasättas om en sådan rätt för konsumenten skall gälla och i vart fall måste den princip efter vilken ersättning skall utgå vid täckningsköp noggrant utredas vilket inte har skett enligt föreliggande förslag. Många av de varor som är föremål för konsumentköp utsätts för snabba prisförändringar. Identiska varor men med olika utsprungsbeteckning och tillverkare har avsevärda prisskillnader. Del måste därför bli mycket svårt att med godtagbar rättvisa fastställa den prisdifferens som skall vara ersättningsgrundande. Redan detta förhållande talar för att konsumenten endast i skälig omfattning skall få ersättning för prisdifferensen.

Beträffande följdskada skall det vara möjligt enligt utredningen all avtala bort en sådan rätt för konsumenten. Det måste dock som huvudregel anses vara obilligt att skadeståndet även skall omfatta annan förlust till följd av dröjsmålet eller felet. Säljaren har rimligen inte möjlighet att sätta sig in i alla de situationer som kan medföra skada för

150

konsumenten. Konsumenten å sin sida bör ha större möjlighet atl själv Prop. 1989/90:89

förutse de olika situationer som kan leda till ett ökat ersättningskrav. Vid Bilaga 3

vanliga försäljningar över disk dä ju regeln ocksä skall vara tillämplig

torde det vara svårt för säljaren att friskriva sig från ansvar för sådana

förutsebara och ibland oförutsebara följdskador. Huvudregeln bör därför

enligt förbundet vara atl endast om parterna avtalat om ersättning för

följdskada sådan skall utgå.

7.11 Biiindustriföreningen

Utredningen föreslår all vid säljarens dröjsmål eller vid fel i godset skall köparen få ersättning för inkomstförlust, resor, transporter, hyra av ersättningsvara etc.

Bilföretagen kommer all drabbas extra hårt av de väsentligt skärpta skadeståndsreglerna. Bilar är tekniskt komplicerade produkter och man kan inte undgä all vissa fel uppstår efter leveransen. En bil måste justeras och felaktigheter avhjälpas i efterhand. Hundraprocentigt felfria bilar redan från leveransen skulle bli så dyra att få skulle ha råd att köpa dem. Förutom föreskriven förslaservice måste bilägaren räkna med vissa verkstadsbesök inom reklamationsliden. Ingen skulle vinna på all nybilspriset höjdes för senare återbäring lill praktiskt taget alla köpare.

Det är här fråga om en myckel kraftig skärpning av säljarens skadeståndsskyldighet. Företagen kommer att drabbas av markant ökade kostnader, vilket i sin tur faller tillbaka pä konsumentpriserna. Lagförslaget sporrar konsumenten lill all hitta fel på produkten och kommer att medföra stridigheter och ändlösa diskussioner köpare-säljare om hur inkomstbortfallet skall beräknas, kräva intyg från arbetsgivare om frånvaro från arbetet etc. Kravet på ersättningsvara innebär all bilföretagen ständigt måste ha en hyrbilsflotta tillgänglig. Ett sådant arrangemang är naturligtvis en utopi. En byråkratisk apparat av försäkringskassekaraktär mäste byggas upp på företagen för atl kunna hantera de krångliga skadeståndsreglerna.

Vi anser att nuvarande skadeståndsregler i konsumentköplagen innebär en rimlig awägning mellan köparens och säljarens intressen. De bör kvarstå oförändrade.

7.12 Motorbranschens riksförbund

Utredningen föreslår en betydande skärpning av säljarens skadeståndsskyldighel vid leveransförsening och fel i varan.

Till en början finner förbundet det mycket märkligt att konsumentköplagen föreslås innehålla en bestämmelse om s.k. strikt ansvar och ett nytt, oklart force majeure-begrepp medan konsumenttjänstlagen föreslås bygga på en regel om s.k. presumtionsansvar. Utredningens motivering lill skillnaden framstår inte som särskilt välmotiverad. Förbundet anser all man bör sträva efter en likartad reglering för konsumentköp och konsumenttjänster.

151

Det kan ifrågasättas om det verkligen föreligger ell reellt behov av all Prop. 1989/90: 89 förstärka konsumentens skadeständsmöjligheter på sätt utredningen Bilaga 3 föreslagit. Enligt förbundets erfarenheter torde nuvarande skadeståndsmöjligheter vara tillfyllest. En ytterligare utvidgning av skadeståndsmöjligheterna framstår därför inte som motiverad.

Förbundet får återigen understryka de särskilda problem som föreligger vid försäljning av begagnade varor, exempelvis bilar. Vid sådan försäljning kan säljarna drabbas av oskäligt hårda skadeståndskrav vid fel i den sålda bilen, eftersom säljaren sällan lär kunna visa att ell fel beror på ett "hinder utanför säljarens kontroll'. Med den föreslagna bestämmelsen finns stor risk för att säljaren konsekvent drabbas av diverse skadeståndskrav så fort konsumenten reklamerar fel. En sådan utveckling leder till svåröverskådliga konsekvenser med stor risk för ytterligare förskjutning av handeln med begagnade bilar till den oseriösa bilhandeln.

Det måste i sammanhanget understrykas att bilen är en tekniskt komplicerad produkt. Även en aldrig så noggrann kontroll av bilen före leverans kan tyvärr inte förhindra att fel ändå visar sig senare. Delta gäller i viss mån även nya bilar.

Vid bedömningen av frågan om skadestånd måste hänsyn även tas till priset för varan. Vid försäljning av t.ex. en billigare och äldre begagnad bil, där köparen måste räkna med att bilen inte har samma kvalitet och hållbarhet som en dyrare och yngre bk, är det orimligt att kunden skall kunna komma i åtnjutande av betydande skadestånd vid fel.

Den föreslagna skadeståndsregeln innebär enligt förbundet långt ifrån någon rimlig awägning mellan säljarens och köparens intressen. Den saknar förankring i del allmänna rättsmedvetandet och kommer att orsaka onödiga och långdragna tvister mellan parterna i ett köpeförhällande. Förbundet anser att konsumenten är väl tillgodosedd om denne ges ersättning för direkta utgifter i sådana situationer där säljaren kan sägas ha varit försumlig. Skadeståndsansvaret bör därvid bygga pä ett s.k. presumtionsansvar och särskild hänsyn bör tas vid försäljning av billigare begagnade varor. En jämkningsmöjlighet bör med andra ord införas.

När det gäller s.k. följdskador anser förbundet att sädana generellt bör undantas frän skadeståndsansvar, alltså även utan uttrycklig, avtalad friskrivning härom. Sådana skador är i allmänhet svårförutsebara och säljaren kan rimligen inte ta dessa i beräkning redan vid köpeavtalels ingående.

Förbundet anser således alt nuvarande skadeståndsregler i konsumentköplagen bör kvarstå oförändrade, eftersom dessa ger konsumenten en rimlig ersättning vid säljarens kontraktsbrott.

7.13 Motormännens Riksförbund (M)

M konstaterar atl det f.n. inte synes vara möjligt att överblicka vilka prisökningar som kan uppkomma i och med alt beslämmelser om skadeståndsskyldighet för säljaren införes. M ställer sig därför något

152

tveksam lill införandet av en så pass vittgående skadeståndsskyldighel som Prop. 1989/90: 89
föreslagits. Bilaga 3

I 27 § bör förtydligas så att del klart framgår att skadeslåndsskyldigheten omfattar skada på godset.

Köparens skyldighet att begränsa skadans omfattning bör i 28 § återspegla sig så alt skadeståndet skall omfatta skälig ersättning för...

7.14 Svensk Försäkringsbolags Riksförbund

Förslagets 26 § innebär en väsentlig utvidgning av säljarens ansvar vid fd och dröjsmäl. Man inför ett nytt köprättsligt force majeure-begrepp med allt vad del innebär av osäkerhet och tillämpningsproblem. Säljarens möjligheter all åberopa force majeure blir i praktiken minimala. Riksförbundet ifrågasätter om det verkligen finns lillräckligt starka motiv för en sådan utvidgning av säljarens skadeståndsansvar. Riksförbundet vill också påpeka att del är oklart vilka krav på produktkontroll stadgandet ställer.

Vad gäller rätten till ersättning för icke-ekonomisk skada, sådan den utformats i förslagets 28 §, vill riksförbundet framhålla atl det av mänga skäl är olämpligt alt införa en sådan rätt. Det utmärkande för dessa följdförluster är alt de är subjektivt betingade. Frän försäkringssynpunkt kan anföras dels att risken är mycket svår att beräkna, dels att när skada inträffar denna är ytterst komplicerad atl utreda och värdera. Att bestämmelsen är dispositiv medför atl det blir ganska slumpartat vilka köpare som härigenom kommer att kunna få ersättning för följdförluster. I utredningen pekas också på alla dessa nackdelar, men de har inte ansetts uppväga konsumentens intresse av rätt lill olägenhetsersättning. Riksförbundet vill kraftigt understryka att förbundet inte delar denna uppfattning.

7.15 Folksam

I motiven till 28 § tredje stycket uttalas att begreppet "annan förlust" skall ges en vidsträckt tolkning och omfatta även vissa besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. Enligt vår mening är det svårt att beräkna risken för sådana följdförluster. Dessutom blir det vid vår skadereglering svårt att utreda och värdera sädana förluster, eftersom dessa är subjektivt betingande. Med beaktande av all regeln dessutom är dispositiv blir det ofta slumpen som får avgöra vilka konsumenter som får ersättning för följdförluster.

7.16 Konsumentvägledarnas förening

En positiv nyhet är säljarens skadeståndsskyldighel vid dröjsmål som beror på säljaren, eller vid fel på godset. Konsumenten bör alltså förutom ersättning för direkta utlägg även kunna få ersättning för förlorad arbetsförtjänst, resor o.dyl. I dag kan ett reklamationsförfarande enbart på grund av säljarens ovilja bli onödigt besvärligt och kosta konsumenten oproportionerligt myckel, ulan all han kan hindra det. Det här förslaget

153

innebär ett jämlikare förhållande mellan säljare och köpare på marknaden Prop. 1989/90:89

i samband med reklamationer och tvister. En liknande verkan i riktning Bilaga 3
mot mer jämlikhet har förslaget atl konsumenten har möjlighet att kräva
ett fels avhjälpande.

7.17 Kooperativa konsumentgillesförbundet

Enligt vår erfarenhet fördröjer ofta säljare utredningar m.m. vid reklamation av varor. Vi vill därför understryka och betona vikten av alt skadestånd kan utdömas om säljaren genom sin handläggning av en reklamation orsakar köparen skada.

7.18 Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund

Enligt lagförslaget ingår i säljarens skadeståndsskyldighet bl.a. atl ersätta köparen för inkomstförlust som köparen kan drabbas av när säljaren skall justera någon felaktighet. Som tidigare påpekats måste visst justeringsarbete alltid göras i samband med ett nytt hus. Idag fungerar justerings-arbetena på det sättet, att köparna "alltid" ser lill alt någon kan öppna och släppa in säljarens personal för erforderliga justeringar och efterarbeten. Eftersom köparna idag inte har rätt till ersättning för detta arbete ser köparna ocksä rill att del flyter smidigt. Grannar kan hjälpa varandra, någon anhörig kan finnas i huset för all öppna etc. Om en ny konsumentköplag skulle ge köparna rätt till ersättning för inkomstföriusl, skulle också köparnas incitament alt hantera justeringsarbetena smidigt försvinna. Risken finns att köpare gäma skulle stanna hemma en dag från arbete bara för att öppna en dörr. Om det sedan behövs fler besök för all göra justeringar vid olika tillfällen, kan kostnaderna för inkomstbortfall bli avsevärda. Därmed skulle också trähusföretagen tvingas göra ytterligare påslag på priserna, vilket inte kan gynna konsumenterna -särskilt inte de konsumenter, som aktivt agerar för att hälla nere kostnaderna i samband med efterarbetena. Som vi tidigare anfört vill vi föreslå, alt köparnas rätt till skadestånd inte skall föreligga när det gäller normala justeringsarbeten.

Köparnas rätt till skadestånd enligt 28 § 1 bör, på skäl som tidigare anförts, inte intas i en ny konsumentköplag.

7.19 Kristianstads kommuns konsumentnämnd

§ 27, 2:a stycket bör lyda: Lagen är tillämplig även på personskada. Nämnden menar all om personskada uppstår på grund av felaktig vara så skall självfallet konsumenten även i delta fak hållas skadelös.

154

8 Produktansvar

8.1 Stockholms tingsrätt

Förslagets bestämmelser om skadestånd på grund av fel i godset täcker också skador som det felaktiga godset orsakar pä viss annan egendom. Visserligen kan det rent teoretiskt ifrågasättas om det är lämpligt att på detta sätl bryta ut och lagreglera en del av frågorna om skadeståndsansvar för produktskador på egendom. Lösningen framstår emellertid som praktisk och fingsrätten vill därför inte ställa sig negativ till den föreslagna lagtekniken.

Enligt förslaget kan en säljare bli skadeslåndsskyldig för följdskador som uppkommit på köparens egendom och dessutom för skador på egendom som tillhör medlem av köparens hushåll. Om skada uppstår på t.ex. av köparen förhyrd egendom kan köparen i vissa fall bli skadeslåndsskyldig och därmed skadelidande i samma utsträckning som om han ägde egendomen. Med hänsyn härtill och tik de utredningssvårigheter som den föreslagna regeln kan orsaka vore det lämpligare atl ansvaret för sådana följdskador utvidgas lill att avse skador som drabbar köparen.

8.2 Marknadsdomstolen

Frågan om produktskador är av stor betydelse och marknadsdomstolen uppfattar det som angeläget med en lagreglering. Frågan är dock invecklad och under utredning i olika sammanhang. Marknadsdomstolen anser del tveksamt om utredningens analys av problemen är tillräcklig som grund för den föreslagna regeln, även om denna i och för sig har begränsad räckvidd. Förslaget avser skada som uppkommer "till följd av" fel i godset. Orsakssambanden kan dock sannolikt vara mycket osäkra, vilket kan göra regeln oklar och svårtillämpad. I belänkandet finns i stor sett ingen diskussion av sådana problem. Marknadsdomstolen har dock inte funnit skäl att avstyrka den föreslagna regeln. Det förefaller rimligt att den föreslagna lösningen prövas i praktiken och att frågan därefter vid behov tas upp på nytt.

8.3 Konsumentverket/KO

Konsumentverket tillslyrker också utredningens förslag atl säljaren skall kunna hållas ansvarig för vissa produktskador (27 §). En produktskada har oftast samband med ett fel i godset. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att köparen skall kunna rikta anspräk för såväl felet i godset som produktskador mot säljaren.

Bestämmelsen omfattar dock endast skada som uppkommer på egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Konsumentverket vill ifrågasätta om inte bestämmelsen borde omfatta all egendom i köparens hushåll som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål och som köparen eller någon i dennes hushåll har vårdansvaret för, oavsett vem

155

egendomen tillhör. Bestämmelsen skulle då även komma att omfatta Prop. 1989/90:89 egendom i hushållet som köparen eller någon i dennes hushåll har Bilaga 3 vårdansvaret för genom exempelvis ett hyresavtal. Även i ett sådant fall är det en fördel för köparen att kunna rikta anspråken beträffande produktskador mol säljaren.

8.4 Allmänna reklamationsnämnden

Reklamalionsnämnden har redan för närvarande ibland rekommenderat säljaren av en felaktig vara alt ersätta inte bara skada på själva varan utan även skada pä annan egendom hos köparen. Etl relativt vanligt fall är klädesplagg som färgat av sig på andra plagg eller på möbelklädsel. Nämnden har inte ansett 19 § nuvarande konsumentköplag lägga hinder mot en på så sätt begränsad analogisk tillämpning av de köprättsliga reglerna vid produklskador.

Mot bakgrund av sin nyss beskrivna praxis kan nämnden inte annat än tillstyrka utredningens förslag till reglering av produktskadeansvaret. Nämnden vill i anslutning till det som sägs avslutningsvis i detta avsnitt av betänkandet anmärka, att den omständigheten att lagregler införs för vissa i praktiken frekventa fall av produktskador inte behöver hindra en fortsatt vidareutveckling på andra delar av detta komplicerade rättsområde genom lagstiftning eller domstolsspraxis.

8.5 Fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

I 27 § stadgas all säljarens skadesländsskyldighet omfattar även skada, som till följd av felet uppkommer på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Lagen gäller dock inte personskada. Förslaget innebär således att säljaren med ändring av hittillsvarande principer fär ett strikt ansvar för produktskada pä köparens och vissa andra personers konsumtionsegendom om den egendom som förorsakar skadan är behäftad med köprättsligt fed- I de flesta fall godset orsakar en produktskada torde godset vara behäftat med köprättsligt fel, åtminstone i den formen atl säljaren inte lämnat erforderliga anvisningar (jfr 9 § 2 p.). Fakultetsnämnden har i ett tidigare remissyttrande vänt sig mot ett likartal förslag frän produkiansvarskommilién med motiveringen att del strikta produktansvaret då endast kommer alt omfatta sakskador som drabbar köparen och dennes hushåll (se betänkandet s. 190 m). Vid förnyad prövning finner vi dock att denna invändning inte har någon avgörande betydelse. Det bästa bör inte vara del godas fiende, och finns del tillräcklig anledning att köparen och hans familj får ett vidgat skydd mot produktskador bör denna möjlighet inte awisas därför atl inte även andra personer kan få samma skydd. Den avgörande frågan synes i stället vara om det strikta ansvaret bör ligga pä säljaren eller på det bakre ledet (tillverkaren eller importören). Som utredningen framhåller på s. 195 xm är det önskvärt att ansvaret drabbar eller åtminstone kan föras tillbaka på tillverkaren eller importören, så att ansvaret belastar hela produktionen

156

eller ätminstone den produktion som avsattes i Sverige, och så alt Prop. 1989/90:89 produktansvaret blir ett omedelbart incitament till en bättre konstruktion Bilaga 3 och kontroll av produktionen. Som utredningen också framhåller (s. 195 öx) är del angeläget att en detaljist kan föra tikbaka ett strikt produktansvar på det bakre ledet, så atl ansvaret inte blir oskäligt betungande för detaljisten. Sedan fortsätter utredningen med att anta att en detaljist har goda möjligheter att återföra ett sådant ansvar, eftersom detaljistens skyldighet att betala skadestånd till konsumenten blir en ren förmögenhetsskada som omfattas av hans skadeståndsrätt enligt köplagen mot det bakre ledet (s. 195 y). Problemet är bara alt köplagen ofta inte är tillämplig mellan detaljisten och hans leverantör. Leverantörerna har inte sällan friskrivit sig frän skyldigheten atl ersätta indirekt skada. I NL 79, som visserligen inte tillämpas så ofta på varor som skall säljas vidare till konsumenter men som är en förebild för många speciella företagsvillkor, är normallösningen enligt punkt 32 att säljaren inte ansvarar för produktskador som godset orsakar hos tredje man som förvärvat egendomen från köparen. Utredningen uttalar som sin mening att sådana friskrivningsklausuler bör kunna sättas åt sidan med stöd av 36 § avtalslagen eller förbjudas enligt lagen om avtalsvklkor mellan näringsidkare. Inte heller nu gällande försäkringsvillkor är anpassade lill etl strikt produktansvar för detaljisterna (s. 197 x), men försäkringsvillkoren kan naturligtvis ändras.

Fakultetsstyrelsen finner sammantaget att det från konsumentens synpunkt är rationellt alt han även avseende produktskador kan vända sig mot säljaren, eftersom krav på grund av produktskador ofta torde förekomma tillsammans med andra anspräk på grund av fel i godset. Med nu gällande regler i köplagen är dock risken mycket stor att detaljisterna kommer i kläm och i praktiken ofta inte kommer att kunna återföra ansvaret på tillverkaren eller leverantören. Vidare är det fråga om ett ansvar för mer speciella skador än som var aktuellt, när styrelsen vid granskningen av 26 § ansåg att säljaren trots svårigheten all återföra sitt ansvar borde svara för vällande i bakre led. I de fallen - i motsats lill vad som gäller vid produklskador - skulle konsumenten för övrigl helt sakna möjlighetatt själv vända sig mot det bakre ledet, eftersom konsumenten endast lidit en förmögenhetsskada och utomobligatoriska regler ej kan grunda sitt ansvar. Styrelsen vill därför f. n. avstyrka att säljaren görs strikt ansvarig för produktskador. Om man emellertid i det fortsatta lagstiftningsarbetet gör sådana ändringar i köplagen eller sädana uttalanden i motiven till denna att man kan räkna med att detaljisterna utan någon svårighet kan regressvis övervältra etl strikt ansvar pä det bakre ledet, kan saken komma i ett annat läge (jfr värt resonemang ovan beträffande säljarens ansvar för uppgifter från bakre led).

På s. 302 X uttalar utredningen att en förutsättning, för att köparen skall kunna göra produktansvaret gällande mol säljaren, är att köparen reklamerat enligt 20 § konsumentköplagen. Uttalandet väcker frågan, om köparen inom den allmänna tioåriga preskriptionstiden kan föra fram

157

anspråk mot säljaren, ifall köparen grundar sitt krav på utomobligatoriska Prop. 1989/90:89 skadeståndsregler. Det kunde synas naturligt atl en sådan möjlighet inte Bilaga 3 står till buds, ifall ett utomobligatoriskt ansvar aldrig kan föreligga utan att godset samtidigt fär anses ha varit behäftat med köprättsligt fel (se 1 kap 1 § skadeståndslagen och NJA 1972 s. 246). Emellertid måste det liks vidare anses stå öppet, huruvida del alltid kan anses avtalat (se 9 § 1 st. 1 p.) att godset skall ha sådana egenskaper att det är ofarligt för saker som finns hos köparen och personer som ingår i dennes hushåll. Via bestämmelsen i 9 § 1 st 2 p kan man dock förmodligen oftast anse alt godset är felaktigt, om det orsakar en produktskada. Men om en skadebringande egenskap kan föreligga utan att godset är behäftat med fel, borde talan enligt skadeståndslagen kunna föras även efter den tvååriga preskriptionstiden i konsumentköplagen mot en culpös säljare. Frågan är emellertid om man bör stanna vid detta. 20 § konsumentköplagen kan inte hindra att personer, som ej ingår i köparens hushåll, utkräver ansvar från säljaren på grund av dennes vållande inom tio år från den skadegörande handlingen; dessa skadelidande kan ju aldrig åberopa konsumentköplagen som grund för säljarens ansvar, och de bör dä inte heller drabbas av regeln i 21 §. Däremoi skulle etl bortfall av säljarens ansvar efter två år mot personer i köparens hushåll kunna motiveras med alt dessa personer i vissa andra avseenden gynnas av lagen, eftersom säljarens ansvar mot dessa personer för skada på deras egendom ofta kommer alt bli strikt. Fakultetsslyrelsen anser sammanfattningsvis, att det är rimligt att säljarens ansvar för produklskador bortfaller enligt 21 § konsumentköplagen i den mån ansvaret går längre än det utomobligatoriska ansvaret enligt skadeståndslagen. Möjligen kunde man ocksä stipulera att ansvaret faller bort enligt 21 §, sä snart ansvaret läcks av konsumentköplagens regler, eftersom det då får anses föreligga en speciell reglering av skadeståndsfrägan. Det kan dock lika väl hävdas att säljaren under tio är bör ansvara mot alla skadelidande, när säljaren har varit värdslös i förhållande till risken för produktskada; någon egentlig motivering varför del ansvar som säljaren i dag har enligt den allmänna skadeståndslagen i dessa situationer skall mildras har ej givits. Ett undantag frän 21 § för dessa fall är relativt lätt att avgränsa (jfr s. 150 n).

8.6 Produktåterkallelsekommittén

Enligt 27 § i lagförslaget omfattar säljarens skadeständsskyldighelpå grund av fel i godset även skada som till följd av felet uppkommer på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål; däremot inbegriper denna skyldighet inte personskador. Säljarens skadeståndsansvar är i princip strikt. Emellertid gär säljaren fri från skadeståndsansvar om underlåtenheten alt avlämna felfritt gods beror på ett oförutsett hinder utanför såväl hans egen som i förekommande fall hans leverantörs eller annat tidigare säljleds kontroll.

158

Lagrådsremissen med förslag till konsumenlljänstlag innehåller också Prop. 1989/90:89 regler om produktansvar. Skadeståndsskyldigheten är där utformad som Bilaga 3 ett s. k. presumtionsansvar, dvs. näringsidkaren som har utfört en tjänst är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogats på grund av fel hos tjänsten, om inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på försummelse från hans sida. Och skyldigheten omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

I debatten om utformningen av ett produktansvar har del sedan länge varit en tydlig tendens all lägga ett strängt ansvar på tillverkaren-importören, i regel på denne ensam. Produktansvarskommilléns förslag till produktansvarslag avseende personskador ger uttryck för detta synsätt, och för en sådan lösning kan anföras flera skäl. De flesta produktskador, både personskador och sakskador, förorsakas otvivelaktigt av fel som föreligger redan när godset lämnar tillverkaren. Som konsumentköpsutredningen själv framhåller ligger det redan från den synpunkten närmast till hands atl ansvaret för produktskador slutligen drabbar tillverkaren eller, när produkten har tillverkats utomlands, importören. Allmänna produkt-säkerhetssynpunkter, behovet av ekonomisk prevention, riskfördelningssynpunkter, försäkringssynpunkter m.m. talar i samma riktning. Det produktsäkerhetsarbete som bedrivs av konsumentverket, konsumentombudsmannen och andra myndigheter inriktas helt naturligt i första hand på tillverkare och importörer. För PÅKs del ligger del särskilt nära till hands att understryka att ett strängt produktansvar ger tillverkare och importörer starka motiv för att öka produktsäkerheten och för atl, när en farlig produkt har kommit ut på marknaden, vidta.effektiva äterkallelseätgärder. Mellan regler om produktansvar och en återkallelsereglering finns alllsä ett starkt samband. Detta belyses på ett övertygande sätt av utländska erfarenheter, särskilt frän USA.

Del kan ifrågasättas, om den särreglering som nu föreslås beträffande produktansvaret vid konsumentköp och konsumenttjänster inte på ett olyckligt sätt bryter mot tendensen att placera ansvaret i första hand på tillverkare och importörer. Vad konsumenttjänsterna angår behöver betänkligheterna inte vara så stora. Den näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet utför tjänster ål konsumenter är i stort sett alt jämställa med en tillverkare, och de föreslagna reglerna om produktansvar i form av ett nägol utvidgat ansvar för fel hos tjänsten faller naturligt in i lagstiftningen. Större skäl finns då att ifrågasätta den lösning som föreslås i den nya konsumentköplagen. Del produktansvar som föreslås där är på grund av sammankopplingen med den köprättsliga regleringen starkt begränsat; det gäller endast vissa sakskador, och ansvaret åvilar normalt endast näringsidkaren-säljaren. De möjligheter som säljaren har att föra skadeståndsansvaret vidare mot bakre led, alltså slutligen mot tillverkaren, kan knappast med fog betecknas som goda. Särskilt blir försäkringsfrågorna svårlösta. Och till slut blir del även fortsättningsvis så att privatpersoner som har tillfogats sakskador genom farliga varor i flera

159

situationer måste falla tillbaka på allmänna skadeståndsrättsliga regler för Prop. 1989/90:89
att hälla sig skadelösa. Bilaga 3

Om man trots dessa betänkligheter skall kunna godta de föreslagna produklansvarsreglerna i konsumentköplagen, beror det pä de praktiska fördelar som reglerna ätminstone för närvarande - i det otillfredsställande läge som råder på produktansvarsomrädet - kan anses medföra genom att de förstärker del civilrätlsliga konsumentskyddet. Från PÅKs sida är del emellertid angelägel att framhålla att lösningen bör betraktas som ett provisorium. Reformarbetet beträffandeproduktansvaret försakskador, tillfogade konsumenter i vid mening, bör inte anses avslutade med detta. Det är enligt kommitténs mening önskvärt atl vi i Sverige får till stånd en övergripande lagstiftning om produktansvar, som i princip reglerar tillverkares och importörers ansvar inte bara för personskador ulan också för vissa sakskador. Om möjligt bör detta ske i nordiskt samarbete och i anslutning lill det arbete på produktansvarsområdet som bedrivs inom EG.

8.7 Sveriges domareförbund

Vad avser frågan om produktansvar har förbundet i och för sig inget alt erinra mot att en bestämmelse intas i konsumenlköplagen om skadeståndsskyldighel vid produktskador. Förbundet anser del dock väsentligt att utformningen av en sådan regd överensstämmer med vad som föreslås i konsumenttjänstlagen och vad som kan bli resultatet av produktansvars-kommitténs förslag (SOU 1979:79).

8.8 Vissa organisationer inom näringslivet

Utredningen föreslär också att ett produktansvar för sakskador införs. Vi anser inte all något påtagligt behov av en särskild reglering om produktansvar påvisats. Förutom det skydd som hemförsäkringarna ger kan den skadelidande alltid använda möjligheten till ersättning via vanliga skadeständsrätisliga normer. Under alla omständigheter måste resultatet av pågående internationellt lagstiftningsarbete inom det aktuella området awaktas.

Vidare är utredningsunderlaget bristfälligt. Särskilt gäller delta försäkringsfrågorna. Genomförs förslaget måste säljaren av produkten A försäkra sig mot alt hans produkt skadar produkten B, C, D etc i konsumentens hem. Även säljaren av produkten B måste emellertid teckna försäkring för att hans produkter inte skadar varorna A, C, D etc. Således kan man förutse inte oväsentliga kostnadsökningar till följd av ett ökat antal försäkringar, som dessutom helt eller delvis täcker varandra.

Vidare har konsumenten själv ofta en hemförsäkring, där regressanspräk mol tillverkarna kan komma ifråga. Vi vill här hänvisa till vad som anförs i Lindahls och Wibergs särskilda yttrande.

Ett produktansvar av föreslagen art synes således kunna ge upphov till åtskilliga kringkostnader, som utredningen inte vare sig beaktat eller analyserat. Till följd av vad som nu sagts och då del dessutom för den

160

enskilde konsumenten måste röra sig om begränsade skaderisker anser vi Prop. 1989/90:89
del inte motiverat att införa ett produktansvar. Bilaga 3

8.9 Sveriges köpmannaförbund

Utredningen föreslår att skadeständsskyldigheten även skall onifatla skada som till följd av all felet uppkommer pä annan egendom vilken tillhör köparen eller dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Detta är en principiell nyhet och man bör icke utan närmare analys utav de följder förslaget kan innebära ur såväl praktisk som ur kostnadshänsyn införa en lagregel o produktansvar i konsumentledet. Det bör dessutom påpekas att ett minternationellt lagstiftningsarbete pågår inom detta område.

Produktansvaret innebär till exempel att en detaljist blir ansvarig för en
skada som uppkommer på grund av att takpapp icke skyddar mol regn
med den påföljden att de delar som därmed skadas på byggnaden skall
ersättas utav säljaren. Detta kan få mycket långtgående konsekvenser. Det
kan inte vara rimligt alt säljaren skall svara för den skada som därför
uppkommer när han icke själv kan bedöma om produkten inte har den
egenskapen vid säljtillfället som den rimligen bör ha. Del är naturligt att
ansvaret skall åvila den som tillverkat produkten. Det

bör också beaktas att etl ansvar för produkten hos säljarenmedför ökade kostnader för säljaren. I första hand ökade premiekoslnader. Detta innebär i slutändan en ökad kostnad för konsumenten. Försäkringen är även försedd med en självrisk som detaljisten i vart fall har alt svara för. Enligt vad som upplysts från försäkringsgivare kan man beräkna dennat till cirka ettusenfemhundra kronor. Denna kostnad kommer också att drabba detaljistledet vilket inte kan vara acceptabelt mot bakgrund av orsaken till skadans uppkomst.

Förbundet vill samtidigt understryka alt skador kan uppstå till följd utav konsumens felaktiga användning eller hantering utav varan. Varan kan ocksä ha anbringats på ett felaktigt sätt vilket gett upphov till en skada varom konsumenten söker göra detaljisten ansvarig för. Sådana skador kan av köparen uppfattas som produktansvarsskador och ge upphov till länga och komplicerade utredningar vilka detaljisten oförskyllt drabbas utav.

8.10 Kooperativa förbundet

Den del av lagförslaget som reglerar frågorna om produklskador utgör enligt KFs mening en godtagbar delreglering av delta svåra rättskomplex och bör i vart fall kunna prövas tills vidare.

8.11 Lantbrukamas riksförbund

LRF noterar att den i 27 § intagna regeln att säljarens skadeståndsskyldighel på grund av fel i godset omfattar även skada som till följd av felet uppkommer på annan egendom, med andra ord atl säljarens (förmedla-

161

11 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 89. Bilagedd

rens) skadeståndsansvar omfattar även s. k. produktskador. Förslaget Prop. 1989/90:89 omfattar endast skada på egendom och inte på person. Detta överens- Bilaga 3 stämmer med rättsutvecklingen i Europa i övrigt, där bl. a. EG-kommissionen har föreslagit en lagstiftning omfattande ansvar för produktskador på konsuments enskilda egendom, alltså ej egendom som näringsidkare förvärvat. LRF finner dock att utredningens förslag innehåller åtskilliga problem och svärigheter och att det bör ytterligareövervägas med hänsyn lill bl. a. kostnadsaspekter och försäkringsfrågor.

8.12 Motorbranschens riksförbund

När det gäller säljarens ansvar för s. k. produktskador har förbundet samma uppfattning som redovisats ovan. Förbundet anser således alt s. k. presumtionsansvar skall gälla i föreningen med en jämkningsregel, som bl. a. lar hänsyn till prisei på den försålda varan.

8.13 Motormännens riksförbund

I 27 § bör förtydligas så att del klart framgår alt skadeståndsskyldigheten omfattar skada på godset.

8.14 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Lydelsen av förslagets 27 § innebär att man inför en princip om strikt produktansvar för sakskada. Man får inte förledas att tro att förslaget pä denna punkt skulle sakna större betydelse bara för att del begränsas rill konsumenlköp, och att dessa produklskador ofta är tämligen bagatellartade och avser små värden. Bestämmelsen kommer att få smiltoeffekler, både genom analog tillämpning och genom att bereda väg för än längre gående lagstiftning. Om en felaktig produkt samtidigt förorsakar sak- och personskada, blir säljarens enda möjlighet att undgå ansvar för sakskadan att åberopa den mot honom stränga force majeure- bestämmelsen i 26 §. Beträffande personskadan däremot måste den skadelidande styrka vållande från säljarens sida för att bli skadeståndsberättigad. Sådant vällande kommer sannolikt att i mänga situationer anses styrkt - med stöd av fingerad culpa eller andra konstruktioner - om säljaren inte kan åberopa force majeure enligt 26 §. Ansvarsbestämmelsen i 27 § kommer på delta vis att få återverkningar även på personskadeområdet. Redan det allmänna felbegreppet enligt 10 och 11 §§ är enligt riksförbundet sä omfattande, att det härigenom är olämpligt all kombinera detta med produktansvar enligt 27 §. Paragrafen kommer att omfatta också rena utvecklingsskador. Enligt utredningen skulle utvecklingsskadorna inte vara något betydande problem när det gäller sakskador orsakade av konsumentvaror. Riksförbundet vill emellertid ifrågasätta lämpligheten av att sådana skador omfattas av föreslagen ansvarsbestämmelse. För övrigt har riksförbundet den principiella uppfattningen atl frågan om produktansvar är av så stor vikt, och kommer att få så omfattande konsekvenser, att det är olämpligt att på detta vis rycka loss en bit ur sitt sammanhang för

162

särreglering. Det är också lämpligt att invänta utvecklingen inom EG Prop. 1989/90:89
innan man vidtar några lagstiftningsåtgärder överhuvudtaget. Bilaga 3

Det resonemang som börjar pä s. 195 tredje stycket i betänkandet är något förbryllande vilket lill en del synes bero på all kommittén använt begreppet "ren förmögenhetsskada" på etl sätt som inte överensstämmer med definitionen i skadeståndslagen 1:2 ("Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med atl rdn lider person- eller sakskada"). Av denna definition följer bland annat att det aldrig kan bli tal om ren förmögenhetsskada om den yttersta orsaken till en förlust är en sakskada även om denna har drabbat annan. Detaljisten som blir skadeståndsskyldig enligt den föreslagna produktansvarsbestämmelsen drabbas av en förmögenhetsskada

- och han kan inte ulan vidare få ersättning för denna skada av sin säljare enligt de allmänna (utomobligatoriska) skadeståndsreglerna. En förutsättning för att han med stöd av allmänna skadeståndsregler skall kunna föra ansvaret vidare mot bakre led är bland annat culpa av den mot vilken kravet riktar sig eller någon för vilken denne svarar. Frågan är dä om detaljisten kan föra tillbaka ansvaret enligt de köprältsliga reglerna. Enligt riksförbundets uppfattning är det tveksamt om en sådan möjlighet finns. HD fastslog för mer än sextio år sedan (NJA 1918 s. 156) atl den förlust som tillfogades en lantbrukare genom en produktskada "icke är att hänföra till sådan skada som avses i andra stycket av 43 § i lagen om köp och byte av lös egendom". Detta har alltsedan dess ansetts vara svensk rätts ståndpunkt vad beträffar köplagens tillämplighet på skada pä grund av produkts skadebringande egenskaper. Kommittén gör emellertid nu gällande att om någon blir skyldig att betala ersättning för en sådan skada

- som ostridigt inte omfattas av köplagen - så blir hans skada av annan natur och kan omfattas av köplagens regler. Etl sådant synsätt är enligt riksförbundets uppfattning felaktigt. Frågan om en förlust av ifrågavarande slag kan anses omfattad av köplagen torde dock aldrig ha kommit under domstolarnas prövning; frågan torde överhuvudtaget aldrig ha aktualiserats eftersom en detaljist enligt nu gällande rätt inte blir ersättningsskyldig med mindre det i något led föreligger culpa eller utfästelse. Även om kommitténs uppfattning i detta hänseende vore riktig är en detaljists möjligheter att föra skadeståndsansvaret vidare mot bakre led starkt begränsad pä andra sätt. Underlåter han att inom ett år reklamera har han som regel förlorat sin rätt lill ersättning (köplagen 54 §). Ofta kan det ta betydligt längre tid innan detaljisten överhuvudtagel fär kännedom om en produktskada. Han har dä förlorat den rätt som köplagen kan ge honom gentemot säljaren. Även om denna frist enligt köplagsförslagel förlängs till två år, är det långt ifrån tillräcklig tid. Vidare finns möjligheten alt friskriva sig från det köprältsliga ansvaret. Riksförbundet delar ej kommitténs bedömning att sådana friskrivnings-villkor näringsidkare emellan bör "i princip betraktas som oskäliga och kunna sättas åt sidan med stöd av 36 § avtalslagen".

163

Enligt riksförbundets bedömning skulle kommitténs förslag komma att Prop. 1989/90: 89 innebära att flertalet av de produklskador som avses i lagen i sista hand Bilaga 3 belastar detaljisten. Kommittén anser att det är önskvärt att ansvar för produktskador slutligt drabbar tillverkaren eller importören. Riksförbundet delar denna värdering. Del torde emellertid vara omöjligt att uppnå detta enbart genom bestämmelser i en konsumentköplag som reglerar förhällandet mellan detaljist och konsument.

Kommitténs missuppfattning beträffande innebörden av begreppet "ren förmögenhetsskada" medför också att resonemanget på sidan 197 tredje stycket blir felaktigt. Om en detaljist blir skyldig all utbetala ersättning lill en konsument för en skada och sedan vänder sig med regresskrav mot tillverkaren så täcks denna skada (givelvis på villkor att övriga förutsättningar, som t. ex culpa eller utfästelse, föreligger) enligt gällande villkor av produktansvarsförsäkringen eftersom den inte är en ren förmögenhetsskada, utan en sakskada.

8.15 Folksam

Förslagets 27 §, som är en principiell nyhet, innebär atl säljaren får bära ett strikt produktansvar för sakskada. Regeln medför emellertid att ansvaret blir begränsat lill sakskador som drabbar köparen och hans hushåll. Produktskador som drabbar annan enskild egendom mäste även fortsättningsvis ersättas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Eftersom produktansvaret till väsentlig del är en konsumentskyddsfråga av stor vikt är det mindre lämpligt att införa en begränsad särreglering som den nu föreslagna. Det torde enligt Folksams mening vara lämpligast att invänta utvecklingen av EG-arbelet och i vart fall försöka få till stånd nordisk rättslikhet pä produktansvarsområdet.

Givelvis är det, som utredningen också anser, angelägel att ansvar för produktskador slutligen drabbar tillverkaren eller importören. Det kan ifrågasättas om utredningens uppfattning att detaljisten har goda möjligheter att enligt de köpsrättsliga reglerna föra skadeståndsansvaret vidare mot bakre led (sid 195 tredje stycket) är riktig. I vart fall är detaljisternas möjligheter för närvarande begränsade av den ettåriga reklamationsfristen i köplagen. Det torde vara tveksamt om friskrivningsklausuler, som innebär att detaljisterna fär bära ansvaret för produkterna, kommer att betraktas som oskäliga och sättas åt sidan med stöd av 36 § avtalslagen eller förbjudas enligt lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Det kan således inte uteslutas att ansvaret i praktiken blir alltför betungande för detaljisterna, vilket Folksam anser vara en klar nackdel med förslaget.

8.16 Sveriges trähusfabrikers riksförbund

27 § i förslaget ålägger säljaren ansvar för s. k. produktskador. Storleken av dessa skador är omöjliga att kalkylera, eftersom köparna kan utrusta och möblera sina hus helt efter eget skön med dyrbara mattor och tavlor, antika möbler m. m. Införandel av etl produktansvar skulle tvinga fram ytterligare riskpåslag från trähusföretagen, riskpåslag som enligt STRs

164

mening skulle överskrida gränsen för behovet av trygghet för köparna. Prop. 1989/90:89 STR avstyrker atl förslaget om produktansvar intas i en ny konsument- Bilaga 3 köplag.

9 Betalning av priset m. m.

9.1 Allmänna reklamationsnämnden (ARN)

Nämnden biträder förslaget all man behåller den för närvarande i rättspraxis (NJA 1975 sid. 280) intagna ståndpunkten, all det i konsumentförhållanden som regel är säljaren som belastas med bevisbördan vid tvist om bestämt pris har avtalats eller ej. Att priset, om bestämt pris inte har avtalats, enligt förslaget skall bestämmas efter vad som ärskäUgt och inte såsom hittills efter vad som inte är oskäligt är måhända teoretiskt en relativt subtil ändring. I praktiken torde ändringen dock vara rätt betydande med tanke på bevisfrågorna. Nämnden tillstyrker ändringen men vill gärna påpeka att tillämpningsproblemen säkert kommer att öka. Rätten att hålla inne betalningen är ett effektivt påtryckningsmedel mot säljare som har begått kontraktsbrott. Frågor om ur denna rätt skall utövas ställs ofta vid den telefonrådgivning som nämnden bedriver och aktualiseras så gott som uteslutande vid kreditköp. Utredningens förslag att säkerheten får omfatta också en eventuell fordran på skadestånd stärker naturligtvis köparens ställning ytterligare. Som utredningen påpekar kan del vara svårt för en konsument all uppskatta hur mycket som får hållas inne. En alltför drastisk reaktion kan leda lill att köparen anses vara i dröjsmål och berättiga säljaren till köprättsliga påföljder och dröjsmålsränla. Del kan sättas i fråga om inte någon slags "tumregel" skulle kunna underlätta tillämpningen av konsumentens rätt i detta avseende. I 4 § nuvarande konsumentköplag finns en regel för vissa sådana fall. Även om bedömningen hur myckel som får innehållas kanhända inte förenklas så myckel genom denna regel ger den dock en fingervisning i själva lagen om vilken marginal som kan godtas. Nämnden vill föreslå att man överväger en komplettering av utredningens förslag efter förebild av nyssnämnda 4 §.

9.2 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

I 30 § 1 st. ges en regel för det fall bestämt pris inte fär anses avtalat. Köparen skall då betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet och omständigheterna i övrigt. När del gäller bevbbörden samt pris fär anses avtalat anför utredningen, att det vid konsumentköp bör åvila säljaren, som är näringsidkare, att säkerställa bevisning i prisfrågan (s. 200 y med hänvisning till NJA 1975 s. 280). Fakultetsslyrelsen anser emellertid att principiella skäl talar för att köparen bör ha bevisbördan för alt bestämt pris får anses avtalat och utfyllnadsregeln således ej vara tillämplig. Det är generellt sett svårare för säljaren atl säkra bevisning om att något inte

165

hänt än för köparen att säkra bevisning om atl något har hänt. Hänsynen Prop. 1989/90:89 till att del är konsumentköp behöver - särskilt som regeln i nuvarande 5 § Bilaga 3 köplagen ersätts med en regel om gängse pris - inte sträcka sig längre än atl beviskravet sätts lågt, gärna så långt att det räcker alt köparen gör sin uppgift om avtalat pris sannolik.

I specialmoliveringen lill 30 § framhåller utredningen att enligt lagtexten gängse pris vid tiden för köpet i första hand är avgörande. Näringsidkaren får alltså bära risken för prisstegringar, men så har han också typiskt sett större möjligheter än konsumenten att överblicka den sannolika pris- och kostnadsutveckkngen (s. 311 y-n). Regeln synes vara lämplig, eftersom den lägger bördan på säljaren atl göra förbehåll om all prisei vid leveranstidpunkten skall vara avgörande. På samma ställe anförs emellertid vidare, att det vid prisfall finns goda skäl för att vinsten härav skall komma konsumenten till godo. Fakultetsslyrelsen finner det inte vara möjligt att förena detta generella uttalande med lagtexten ("omständigheterna i övrigt"?). Över huvud taget förefaller det vara lämpligt, att samma part gynnas eller drabbas av prisförändringar. För det fall att säljaren redan vid avtalet har skaffat godset från sin leverantör och har det tillgängligt för leverans, men godset lämnas kvar hos säljaren i köparens intresse, synes det direkt märkligt om köparen skulle kunna dra nytta av etl prisfall före leveransdagen.

9.3 Vissa organisationer inom näringslivet

Utredningen diskuterar (s. 311) frågan vem som - i fall priset inte är avtalat - skall bära konsekvenserna av prisstegring respektive prisfall. Utredningens slutsats är att i båda fallen skall konsumenten åtnjuta fördelen. Vid prishöjning skall gängse pris vid avtalels träffande gälla och vid prisnedgång skall leveranstidpunktens gängse pris vara utslagsgivande. Vi kan inte odelat ansluta oss till detta.

Först och främst bör gälla vad parterna kan ha avtalat eller avsett beträffande tidpunkten för prisets fastställande. Framgär direkt eller indirekt alt det är leveransdagen som får anses överenskommen, får också gängse pris vid denna lidpunkt anses gälla. Det bör också vara klan, atl om pris angivits med indextillägg, skall del indexerade priset gälla såvida ej indexberäkningen jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.

10 Avbeställning

10.1 Stockholms tingsrätt

Rätten till avbeställning bör enligt tingsrättens mening begränsas till att avse gods som tillverkas enligt köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffas särskilt för hans räkning.

Vad gäller de föreslagna ersättningsreglerna vill tingsrätten instämma i utredningens egen uppfattning att de onekligen är svåra att tillämpa. För

166

parterna kan de medföra onödiga och kostsamma tvister. Oavsett vilken Prop. 1989/90:89 omfattning avbeställningsrätten får bör ersättningsreglerna förenklas. Bilaga 3

10.2 Kommerskollegium

En nyhet i utredningen är förslaget att köparen får rätt alt avbeställa ett köp innan leverans har skett. Kollegiet konstaterar att en sådan rätt innebär ett avsteg från principen att avtal skall hakas. Argumenten för all vid sedvanliga konsumentköp införa en generell avbestäkningsrätt förefaller inte helt övertygande.

10.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO sätter också ett frågetecken vid förslaget om införande av tvingande regler om avbestäkningsrätt för köparen. NO är liksom de sakkunniga Lindahl och Wiberg (s. 343-344) tveksam till om avbestailningsrätt motsvaras av ett så brett önskemål från konsumenthäll alt del uppväger de nackdelar i form av bl.a. ökade kostnader för säljarnas administration av systemet.

10.4 Konsumentverket/KO

Från konsumentsynpunkt måste utredningens förslag om en lagstadgad rätt till avbeställning /k/(31-33 §§)/-k/välkomnas. En avbestailningsrätt är dock endast av begränsat värde för konsumenten, om säljaren ges rätt till en alltför omfattande avbeställningsersättning. Enligt förslaget skall säljaren vid avbeställning ha rätt till ersättning för särskilda kostnader som kan hänföras lill avtalet och avbeställningen och dessutom skälig ersättning för sin förlust i övrigt. I det senare beloppet ingår ersättning för utebliven vinst.

Enligt Konsumentverkels mening tar en sådan beräkningsmetod inte i tillräcklig grad hänsyn till atl köparen typiskt sett är den svagare parlen i avtalsförhållandet. Risken för avbeslällningar av detta slag är något näringsidkare bör ta i beräkning vid planerandet av sin verksamhet. Huvudprincipen bör därför vid de sedvanliga konsumentköpen inte vara att säljaren skall ersättas för utebliven vinst. Ersättning bör däremot kunna utgå för säljarens särskilda kostnader i samband med försäljningen, dock endast i de fall de varit mer betydande. Om den avbeställda varan är en vara som säljs i stora volymer och som säljaren utan svårighet kan avyttra till annan köpare, torde de särskilda kostnaderna normalt vara så små att någon avbeställningsersättning överhuvudtaget inte skall utgå. I de fall det är fråga om en vara som säljaren har stora svårigheter att avyttra till annan, kan del dock vara rimligt all det ges viss ersättning utöver säljarens särskilda kostnader. Ersättning upp lill det positiva konstraktsintresset bör dock medges om det är omöjligt alt sälja godset tkl någon annan.

Enligt utredningens förslag (33§) skall säljaren under vissa förutsättningar få förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning (avbeställningsavft). Beträffande avbestäkningsavgiftens storlek

167

uttalas i specialmoliveringen (s. 320) att den bör ligga något i underkant Prop. 1989/90: 89 av en genomsnittlig avbeställningsersättning. Verket delar denna Bilaga 3 uppfattning. Verket vill dock rikta en erinran mol utredningens uttalande (s. 319) alt ett avtal om handpenning i många fall kan vara att uppfatta som ett individuellt avtal som reglerar frågan om ersättning vid avbeställning. För att ett belopp som erlagts i handpenning skall förverkas vid avbeställning krävs det enligt verkets mening atl del av avlalel klart framgår att handpenningen tillika utgör avbeställningsavgift. Därutöver krävs dock även att handpenningen utgör ett skäligt ersättningsbelopp.

De föreslagna bestämmelserna avser avbeställning före det att godset avlämnas. Utredningen framhåller (s. 319) atl om köpet är av sådant slag att säljaren normalt tillämpar öppet köp får han förutsättas inte ha någon rätt till ert sättning vid avbeslällningar. Konsumentverket instämmer i detta uttalande. Atl det i lagen införs regler om säljarens rätt atl la ut ersättning vid avbeställning före godsets avlämnanden får inte leda lill att det i branscher som nu tillämpar öppet köp införs avgifter vid återlämnandet av varan.

I specialmotiveringen (s. 320) förutsätter utredningen att förhandlingar om avbestäkningsavgifter kommer att tas upp mellan Konsumentverket och de branscher där frågan är särskilt aktuell. Utredningen påpekar dessutom atl det inte finns anledning att införa standardklausuler om avbeställningsavgift på andra omräden än sådana där avbeslällningar skapar särskilda problem för säljarna. Verket anser att det är i samma grad motiverat att införa avbestäkningsavgifter på områden där det kan finnas behov för konsumenten att förutse storleken av ersättningsbeloppet vid en eventuell avbeställning.

10.5 Allmänna reklamationsnämnden

Nämnden har inte sällan uppe till prövning tvister som rör avbeställning av köp. Det gäller både fall där köpet i alla avseenden har fullbordtas och varan sålunda har levererats till kunden och fall där avbeställningen sker innan godset har avlämnats, ofta hell kort efter det all köpeavtalet har ingåtts. För de senare fallen har utredningen förslagit regler om villkoren för en sådan avveckling av affären. Nämnden har ingen invändning mot den föreslagna avbeställningsrätten.

Vad gäller villkoren för återgången av köpet, så medger utredningen all de föreslagna reglerna om ersättningens bestämmande är komplicerad. Nämndens erfarenhet motsäger inte detta. Nägon enhetlig metod för att bestämma ersättningen i dessa tvister har inte utbildats i nämnden. Del kan skönjas en tendens mot schablonlösningar i form av fasta procentsatser i likhet med de 10 procent av köpesumman som l.ex. tillämpas i motorbranschen. Det förefaller som om också företag i andra branscher beräknar sina ersättningskrav enligt schablon. Det är alltså ovanligt att säljare presterar beräkningar av vilka utgifter som inte fått täckning och av utebliven vinst. Det skulle möjligen vara en fördel om en schabloniserad procentsats angavs direkt i lagen, förslagsvis 10 procent, med rätt

168

för säljaren till högre ersättning om denne klart visar att den faktiska Prop. 1989/90:89 förlusten enligt den av utredningen angivna beräkningsmetoden blir större. Bilaga 3

Lika vanligt hos nämnden är emellertid tvister som har uppstått sedan varan redan har levererats (ofta möbler). Säljaren har då gätt med på en annullering men parterna har inte kunnat komma överens om de ekonomiska villkoren. Problemen är likartade med dem som kommer att följa av utredningens förslag om en generell avbestailningsrätt för konsumenten innan varan har levererats. Med tanke på att någon legal räll all bringa köpet att gå åter inte föreslås blir det emellertid här närmast fråga om en tillämpning av 36 § avtalslagen på uppgörelsen rörande den avtalsändring som återgången i princip torde få anses utgöra. Det är tveksamt i vad mån analogier för dessa fall kan göras från de nu föreslagna reglerna för ännu inte levererat gods.

10.6 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

I dessa paragrafer föreslås köparen få en rätt att avbeställa godset, intill dess det hälls tillgängligt för honom. Köparen måste då betala säljarens särskilda kostnader saml en skälig andel av säljarens vinst enkgt den s.k. additionsmetoden. Ett på förhand träffat avtal om avbeställningsavgifl är giltigt, om avgiften är skälig med hänsyn till vad som vid avbeställning normalt kan antas tillkomma en säljare vid en individuell beräkning. Förslaget tillstyrks i allt väsentligt. En synpunkt som inte uppmärksammals i utredningen, men som talar för detta förslag, är att addilionsme-toden på ett naturligt sätl lägger bevisbördan på säljaren för dennes kostnader och förlustberäkning, medan det med subtraktionsmetoden blir fråga om att styrka besparingar eller frånvaron av möjligheten all göra besparingar. Av särskilt intresse för beräkningen av vad som är en skälig förlustersättning är utredningens uttalande i motiven på s. 318 m, enligt vilket säljaren normalt inte ens då han vidtagit alla de åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgöras bör vara berättigad till ersättning för hela sin förlust. Fakultetsstyrelsen kan inte instämma i detta. Samtidigt som kostnaderna för misslyckade köp, som beror på säljarens kontraklsbrott, bör spridas bland alla konsumenter, bör inga kostnader av oöverlagda köp övervältras pä andra konsumenter, vilket blir fallet om säljaren inte får ta ut sin normala vinst, när han utfört alla åtgärder pä vilka vinstpåslaget baseras. -1 lagtexten, 32 § 3 st, talas om ersättning för säljarens "förlust". Ändå tänker sig utredningen att ersättning för säljarens "förlust". Ändå tänker sig utredningen all ersättningen i vissa fall skall kunna uppgå till hela del positiva kontrakts-intresset (s. 318 y). Delta väcker frågan, om det inte i bestämmelsen borde stå ersättning för "utebliven vinst". Antagligen bör dock ordet förlust även kunna täcka utebliven vinst när det som i detta fall rör sig om underlätet fullgörande av ett avtal.

169

10.7 Sveriges domareförbund Prop. 1989/90:89
I förslaget har köparen medgivits en /k/rätt till avbeställning/-k/ av beställt Bilaga 3

gods. Bestämmelsen modifieras med att säljaren har räll lill ersättning för de särskilda kostnader och för den förlust som kan uppkomma till följd av avbeställningen i det enskilda fallet. En sådan rätt för köparen innebär en långtgående möjlighet för denne att frånträda ett ingånget avtal. Förbundet ställer sig awisande till alt köparen ensidigt skulle få säga upp ett avtal om ej annan gängse köprällslig grund för uppsägning föreligger. Enligt förbundets mening torde föreliggande förslag bryta mot principen om att ingångna avtal skall hakas och ge upphov till onödiga tvister. Ej heller uppvägs den föreslagna avbeställningsrätten av de fördelar för konsumenten som utredningen anför (s. 205 f).

10.8 Vissa organisationer inom Näringslivet

Organisationerna har i remissyttrandet över konsumenlljänsllagen i och för sig godtagit att konsumenten medges rätt att avbeställa en begärd tjänst, trots den risk som därigenom kan uppstå för omotiverade eller från allmän synpunkt icke önskvärda avbeslällningar. Det avgörande motivet för detta ställningstagande har varit att det skulle vara obilligt om en konsument måste godta en tjänst - utförd på konsumentens /k/egen/-k/ egendom - som han har anledning tro att han inte blir nöjd med eller inte längre vill ha utförd.

Dessa skäl kan inte åberopas för en motsvarande avbestäkningsrätt vid köp, vilken ju innebär ett generellt avsteg från den i det allmänna rättsmedvetandet väl förankrade principen att avtal skall hållas.

Bestämmelsen lämpar sig, som inledningsvis anfördes i avsnittet "Tillämpningsområdet", inte heller för alla de skilda objekt som enligt utredningens tanke skall omfattas av konsumentköplagen.

Konsekvenserna för näringsidkarnas vidkommande av en generell avbestailningsrätt enligt utredningens modell redovisas inte närmare i betänkandet. Utredningen anför dock att särskilda problem kan uppstå för säljaren vid avbeställning av en vara som säljaren har anskaffat speciellt för köparens räkning. Utvecklingen beträffande tyngre kapitalvaror, t.ex. bilar och båtar, har i praktiken blivit att dessa frän början - i många fall redan i fabrik - specialutrustas enligt den enskilda köparens önskemål. Leveranstiderna är ofta långa - upp till sex månader - medan säljaren belastas med betydande kostnader för den enskilda produkten ganska snart efter det all en beställning gjorts. Inom bilindustrin tillverkas ett stort antal varianter för den svenska marknaden och en generell avbestailningsrätt skulle här medföra avsevärda kostnadsökningar.

På begagnad-marknaden skulle en avbestailningsrätt medföra betydande problem. En kund kan teckna avtal på flera ställen och därefter utnyttja avbeställningsrätten. Säljaren är naturligtvis i sädana fall förhindrad att sälja varan till annan till dess avbeställning skett. Det är här också svårt för säljaren atl visa att någon kostnad uppkommit genom beställningen. Dessa förhållanden skulle troligen leda till större handpenning och/eller

170

ökade krav på säkerhet. Det senare skulle särskilt drabba konsumenter Prop. 1989/90:89 vid köp av färdigtikverkade småhus. Från allmänna synpunkter kan det Bilaga 3 inte vara rimligt att näringsidkare vid planering av sin verksamhet skall ta i beräkning risken för avbeslällningar enligt en så generell avbestailningsrätt som utredningen föreslagit.

En generell avbestäkningsrätt kan antas påverka näringsidkarens benägenhet att erbjuda öppet köp eller leda till att särskild ersättning Ullas vid sådant köp. Inom vissa branscher kan negativa effekter av avbeställningsrätten uppkomma vid modellbylen. En konsument kan t.ex. vilja avbeställa en bil för att istället köpa en ny årsmodek som kommit ut på marknaden. Säljaren kan få svårt att sälja den "omoderna", och i många fall specialutrustade avbeställda bilen till det ursprungliga priset.

Kunders önskemål om hemtagning av särskilda varor, vilket inte minst är vanligt i glesbygden, torde också ha mindre möjligheter att bli tillgodosedda om avbestäkningsrätt införs.

Mot denna bakgrund kan organisationerna inte acceptera förslaget lill avbestäkningsrätt. Framhållas bör att det bakom detta ställningstagande inte ligger en önskan atl tvinga på konsumenten en produkt. Avgörande för vårt ställningstagande är istället dels den vikt vi tikmäter principerna "pacta sunt servanda" och att avtalspart inte skall berövas det s.k. positiva konlraktsinlresset dels de ovan anförda, allvarliga praktiska svårigheter som uppstår om dessa principer urholkas. Konsumenternas avbeställnings-skydd bör istället - utan hinder av tvingande lagstiftning - kunna utformas inom respektive branscher med möjlighet att ta hänsyn till produkternas olika beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. För det stora flertalet varor torde för övrigt konsumenternas intresse av att kunna ångra sig tillgodoses genom den ökade tillämpningen av öppet köp utan alt därför någon avbestailningsrätt behöver tillförsäkras vederbörande. Eventuella av-beställningsproblem bör alltså kunna lösas ulan ingrepp från lagstiftaren.

Skulle en generell rätt till avbeställning införas i lagen måste säljaren ovillkorligen tillförsäkras ersättning för det positiva kontraktsintresset.

10.9 Sveriges köpmannaförbund

Utredningen föreslär en ovillkorlig rätt för konsumenten att avbeställa en vara innan varan avlämnats. Mot detta kan följande anföras.

Hos allmänheten finnsen djupt rotad inställning atl ett ingånget avtal skall hållas. Att bryta en sådan allmänt vedertagen rättsregel mäste innebära att man kan påvisa tungt vägande skäl. En säljare som fär i uppgift att leverera en produkt vilken kan vara särskilt anpassad för konsumenten skall icke behöva sväva i ovisshet om leveransen faktiskt kommer att äga rum. Del är rimligt alt begära av konsumenten att han före beställningen av varan noggrant överväger om han eller hon är i behov av densamma. Avbeställningsrätten kommer i annal fall atl få den effekten all konsumenten inte iakttager vanlig aktsamhet då han slår inför ett köp. Inom vissa branscher t.ex möbelbranschen kommer avbestäk-nignar att medföra stora problem. Det blir administrativt kostsamt och

171

dessutom komplicerat att för den händelse konsumenten avbeställer varan Prop. 1989/90:89
få ut ersättning för den skada som säljaren lider. Bilaga 3

Köp utav en möbel kan varken ur ekonomisk eller annan synpunkt hänföras till den typ av impulsköp, som kan förekomma i många andra branscher. Val och köp av möbler och möbelgrupper föregås praktiskt tagel alllid av planering och bedömning och man borde därför kunna ställa stora krav på köparen att efter ett beslut om beställning genomföra transaktionen.

Många gånger är del fråga om att specialtillverka en soffgrupp för konsumentens särskilda behov. Del kan vara både såvitt avser form och färg som storlek. Att ge konsumenten obetingad rätt till avbeställning mot utgivande utav viss ersättning kan inte vara en rimlig awägning mellan konsumenten och detaljistens intressen. Även inom andra branscher av detaljhandeln kan liknande synpunkter anföras.

I många fall förekommer i dag tillämpning av öppet köp. Detta har skett mot bakgrund av att de som tillämpar öppet köp ocksä anser skadan vid "avbeställningen" vara obetydlig eller ingen. Förhållandena inom olika branscer' varierar avsevärt vilket har fåll till följd atl en del branscher inte anser sig kunna acceptera etl generellt öppet köp. De branscher som i dag har funnit det lämpligt att av olika skäl tillämpa öppet köp bör icke få till följd att en generell avbestailningsrätt införs pä alla områden. Nuvarande regler fungerar fullt tillfredsställande ur konsumentens synpunkt. De problem som kan komma att uppslå vid en generell avbestäkningsrätt blir icke oansenliga för säljarledet.

Utredningens förslag bygger ocksä pä att säljaren inte skall få full kompensation för den förlust eker skada som han drabbas av vid en avbeställning. Förbundet finner del inte motiverat att säljaren skall svara för över huvud tagel någon förlust eller skada på grund av avbeställningen.

Utredningen konstaterar att de ersättningsregler som finns för del fall att köparen avbeställer varan onekligen är svåra att tillämpa.

Förbundet finner det anmärkningsvärt att föreslå först en regel som innebär generell avbestäkningsrätt sedan föreslä en princip för ersättningens beräknande som innebär att säljaren inte får full ersättning samt dessutom föreslä regler som onekligen är svära att tillämpa.

Förbundet anser därför övervägande skäl tala för att någon generell avbestäkningsrätt inte införs.

Skulle en avbestäkningsrätt, oaktat våra framförda synpunkter, införas anser förbundet att denna rätt skall vara dispositiv och sålunda ge utrymme åt konsument och detaljist att bestämma annoriedes. Lagtexten skulle då kunna erhålla följande lydelse "Om inte annat har avtalats äger köparen rätt atl, intill dess godset avlämnas eller eljest hålls tillgängligt för honom, avbeställa köpet". Utredningens förslag såvitt avser ersättningens beräkning kan då accepteras.

172

10.10 Lantbrukamas riksförbund Prop. 1989/90: 89
131 § tas upp en ny regel alt intill dess godset avlämnats eller eljest Bilaga 3

hålles tillgängligt för köparen har denne generellt rätt att avbeställa köpet. Säljaren föreslås få rätt att täcka sina kostnader på grund av avbeställningen. LRF noterar att regeln är mycket långtgående och att konsekvenserna för näringsidkarna inte analyserats närmare. Detta bör belysas i det fortsatta arbetet innan slutlig ställning tas till förslaget.

10.11 Bilindustriföreningen

Utredningen föreslår en generell avbestäkningsrätt tkl dess varan levererats.

Utredningen synes utgå ifrån att alla varor är standardvaror, där man utan problem direkt kan finna en ny köpare lill en vara som avbeställts. Detta stämmer inte när det gäker t.ex. bilar. Bilar beställs idag med specialutrustning, olika färger etc. anpassade efter kundens önskemål. Vid en eventuell avbeställning kan det vara svårt att hitta en ny köpare, som vill ha just den varianten och den utrustningen.

En fri avbestäkningsrätt medför att förelagen får leva i ständig osäkerhet om köpet blir av eller inte. Vi anser atl ingångna avtal skall hållas. Vi avstyrker förslaget om generell avbestäkningsrätt.

Utredningsförslaget leder ofrånkomligen till tvistigheler om hur avbeställningsavgiften skall beräknas. Den avräkningsregd som tillämpas idag inom bilbranschen när köpet inte fullföljs är myckel smidigare utan att vara oskälig för köparen. Enligt denna regel får säljaren antingen kräva köpets fullgörande eller få en ersättning på 10 % av köpeskillingen.

10.12 Motorbranschens riksförbund

Förbundet ställer sig tveksamt till om man i lag skall införa en rättighet för konsumenten alt avbeställa etl köp. Den hos allmänheten djupt rotade inställningen atl avtal skall hållas kan därigenom på etl betänkligt sätt komma att ruckas. Den naturliga utgångspunkten är att en avbeställning betraktas som ett kontraktsbrott från köparens sida med full skadeståndsskyldighet som följd.

Den omständigheten att vissa säljare i dag på frivillig väg tillämpar ångerrätt bör inte leda till att alla näringsidkare skall påtvingas en sådan. Förhållandena inom olika branscher varierar avsevärt, varför skilda hänsyn mäste tas till frågan om ängerrätt.

Om en tvingande regel om avbestailningsrätt likväl skulle införas, anser förbundet att säljaren skall vara berättigad till ersättning fullt ut för det s.k. positiva konlraktsinlresset. Det finns nämligen ingen anledning atl säljaren skall gå miste om den vinst han lyckats förhandla sig fram till enbart av den anledningen att köparen ångrar sig utan nägra s.k. ömmande skäl. På samma sätt som när säljaren "ångrar" en affär bör köparen stå för sitt handlande fullt ut.

173

10.13 Motormännens riksförbund (M) Prop. 1989/90:89
Även här finner M att det är svårt att överblicka om ett införande av Bilaga 3

dessa bestämmelser kan ha en prishöjande effekt.

M vill även i sammanhanget fästa uppmärksamheten på att i p. 8, anbuds- och leveransbestämmelser personbilar som tillämpas av säljare anslutna lill Motorbranschens riksförbund, kan köparen under vissa omständigheter undgå kostnader i händelse av avbeställning.

10.14 Båtbranschens riksförbund

En generell rätt till avbeställning är inte acceptabel för vår bransch där tillverknings/leveranstiderna ofta är tre till sex månader, där produkternas värde är flera tio- eller hundratusentals kronor och där produkterna ofta på ett tidigt stadium "skräddarsys" för beställaren.

10.15 Konsumentvägledarnas förening

Förslaget om avbestäkningsrätt för köparen är nytt och innebär att den grundvärdering som finns i dag - att avtal skall hållas - får anses bli något modifierad i den nya lagen. I mänga konsumentsituationer är det välkommet med en sådan modifiering. Det är å andra sidan svårt att förutse eventuella tunga negativa konsekvenser för konsumenter och handlare. Vi föreslår all Konsumentverket som en fortsättning på verkels tidigare uppdrag att förhandla om öppet köp får i uppdrag att följa utvecklingen och granska konsekvenserna av denna nya lagregel, saml att rapportera till regeringen. Säljaren får möjlighet alt få ersättning för vissa kostnader han har haft även på så sätt alt en viss procentsats som kan vara bestämd på förhand i avtalet tas ut vid avbeställning. Det vore en olycklig utveckling om alla standardkontrakt förses med en sådan klausul eller att det utvecklas en praxis sä att det alltid blir en kostnad för konsumenten att avbeställa ett köp - även inom branscher som i dag inte tar ut någon ersättning av konsumenten.

10.16 Sveriges trähusfabrikers riksförbund

Utredningen föreslår en legal avbestailningsrätt, dvs. en förändring av en av vår rättsordnings mest grundläggande principer om att avtal skola hällas. STR motsätter sig en sädan förändring.

Som inledningsvis berörts skiljer sig köp av monteringsfärdiga trähus avsevärt från köp av andra "lösa saker". Dels är husen regelmässigt specialkonstruerade för köparen och dels påbörjar trähusföretagen förberedelsearbetet (bygglovsritningar, beskrivningar etc.) och planerar tillverkningen så snart avtalet registrerats. Dessa rutiner kan visserligen ändras, men en ändring därav skulle ytteriigare förlänga tidsperioden från avtal till leverans och omöjliggöra planering i fabrikerna, vilket i sin lur skulle medföra avsevärda kostnadsökningar för köparna.

Om en legal avbestäkningsrätt skulle införas i en ny konsumentköplag måste monteringsfärdiga småhus särbehandlas. Att särbestämmelser införs

174

för småhus behöver inte komplicera lagstiftningen. Således har exempelvis Prop. 1989/90:89 specialbeslämmelser för monteringsfärdiga trähus kunnat intas i hemför- Bilaga 3 säljningslagen.

Förslaget om avbestailningsrätt är kombinerat med en skyldighet för köparen att utge viss ersättning lill säljaren. Vid köp av monleringsfärdiga trähus uppslår emellertid avsevärda kostnader redan på ett tidigt stadium och vid avbeslällningar snart före leverans kan kostnaderna, l.ex. vid mycket specialkonstruerade hus, belöpa sig på uppemot 70-80 000 kronor. Även vid leveranser av s.k. standardhus tillverkas de enskilda husen för sig, varför avbeställning jämväl av sådana hus blir kostsam. Del är inte ekonomsikl försvarbart att spara tillverkade block för att vid ett senare tillfälle försöka la reda pä om något av dessa block kan passa till ett annat hus.

Om en avbeställningsrätlskuke införas jämväl vid avtal om leveranser av monteringsfärdiga trähus måste en förutsättning för atl köparna skall få använda sin avbestäkningsrätt vara, att köparna ställer godtagbar säkerhet för kostnaderna. Utan en sådan förutsättning skulle regeln om köparnas betalningsskyldighet bli illusorisk, eftersom köparna sällan skulle ha pengar atl betala kostnaderna. Säljarna kan inte heker vid avtalstillfället skaffa sig säkerhet, eftersom köparnas kontanta medel måste tas i anspräk för tomtköp etc. - Jämför vad som ovan anförts under rubriken finansiering - och s.k. lyft på byggnadskreditivet ej kan ske förrän efter leverans.

10.17 Kristianstads kommuns konsumentnämnd

§ 32, 2:a stycket föresläs utgå. Nämnden ställer sig nämligen mycket awisande mot krav på konsumenten från säljaren då det icke motsvaras av direkta kostnader som säljaren kan verifiera. Dessutom är man myckel kallsinnig till säljarens rätt att ta ut förlorad vinst från köparen för försäljning som icke blivit av. Mot bakgrund av delta föreslås § 37 få följande formulering:

§ 37 Skadestånd på grund av köparens dröjsmäl med betalningen täckes av dröjsmålsränla bestående av diskonto plus 4 %. Resten av paragrafen föreslås utgä.

10.18 Sveriges pälshandlares riksförening

A vbeställningsrätt

Pälsbranschen kan inte acceptera en sådan rätt. Det handlar om väsentliga insatser i tid och pengar som riskerar att gå helt förlorade om kunden får för sig att avbeslälla, av kanske hell irrelevanta skäl.

Ingen tillverkare är angelägen om alt tvinga på kunden ett plagg som inte passar. Men beställningen är inte något hastverk. Kunden tar god tid på sig innan hon bestämmer sig. När så skett startar en procedur utan återvändo.

Det kan inte vara för myckel begärt att kunderna ska veta vad de vill. Detta anser även konsumenterna praktiskt taget utan undantag, vilket

175

visas av den utomordentligt ringa frekvens av tvister vi har - kanske Prop. 1989/90:89
någon per år. Denna inställning är sund och skall stödjas. Bilaga 3

När det gäller färdiga plagg finns alltid möjligheten att avtala om öppet köp.

Vi kan alltså under inga omständigheter gå med på någon avbestailningsrätt.

11 påföljder av köparens avtalsbrott 11.1 Stockholms tingsrätt

Inledningen i 36 § bör enligt tingsrättens mening lyda: "Häver säljaren köpet och har han lidit skada...."

11.2 Marknadsdomstolen

36 §

1 specialmotiveringen till 36 § anförs (s. 323-324) atl köparens skadeståndsansvar enligt paragrafen i princip är strikt och att han inte kan åberopa att han utan egen förskyllan har råkat i ekonomiskt trångmål eller på grund av sjukdom eller någon annan oförutsedd orsak blivit förhindrad att ta emot godset. Visst utrymme för att ta hänsyn till köparens förhållanden, däribland anledningen till betalningsförsummelsen, finns enligt jämkningsregeln i 37 § andra st.

Ändringar i köparens personliga förhållanden såsom dödsfall, allvarlig sjukdom, äktenskapsskillnad m. m. (s. k. personlig force majeure) kan tilläggas betydelse på flera olika säll vid en civilrättslig bedömning av ett konsumentköp. Utredningens ståndpunkt synes vara att sådana förhållanden skall kunna beaktas i mycket ringa mån och endast vid bestämmande av storleken på det skadestånd som köparen i visst fall kan vara skyldig att betala. Köparens personliga force majeure kan emellertid principiellt också tänkas få begränsa säljarens rätt att häva ett avtal. Sålunda har marknadsdomstolen i beslutet 1979:3 vid prövning av avtalsvillkor vid försäljning av fast egendom funnit det i hög grad påkallat att köparen som godtagbar ursäkt för sitt dröjsmål skall kunna åberopa sjukdom och därmed jämförbar omständighet. I beslutet 1982:8 fann dock domstolen beträffande avtalsvillkor vid entreprenad att sådana omständigheter enligt dispositiv rätt inte inverkade på entreprenörens hävningsrätt. Även beträffande köparens egen rätt till hävning kan hans personliga förhållanden tänkas få spela in. Exempelvis föreskrivs i standardavtal som ABS 80 och STR AL 74 att köparen under vissa förutsättningar kan häva avtalet vid bl. a. dödsfall och allvarlig sjukdom.

Marknadsdomstolen ifrågasätter om utredningsförslaget beträffande köparens personliga force majeure tillräckligt beaktar konsumentintresset. Utrymmet för alt ta hänsyn till personliga förhållanden enligt jämknings-

176

regeln i 37 § synes väl smalt. Det kan även påpekas att det i fråga om Prop. 1989/90:89 tillämpningen av motsvarande force majeure-regel vid säljarens dröjsmål Bilaga 3 förutsätts atl hänsyn skall kunna tas till sjukdomsfall (s. 299).

11.3 Konsumentverket/KO

Frän konsumentsynpunkt är det värdefullt att det i tvingande lagstiftning fastsläs hur långt säljarens rätt sträcker sig vid köparens dröjsmål. Konsumentverket tillstyrker därför utredningens förslag att regler om vilka påföljder säljaren kan göra gällande vid konsumentens dröjsmäl tas in i konsumentköplagen (34-37 §§). Verket har ingen erinran mol de föreslagna bestämmelserna.

11.4 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

135 § 1 st. ges den tidigare antydda regeln att säljaren fär häva köpel om köparens belalningsdröjsmål är väsentligt. Väsentligheten bedöms här inte utifrån säljarens synpunkt utan med hänsyn till kontraktsbrottet i sig (s. 322 ö). Betalningsdröjsmålet måste alltså ha varat en viss tid. Förslaget tillstyrks. Likaså tillstyrks vad som är en variant av samma regel, nämligen alt säljaren fär häva om köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid.

135 § 2 st. föresläs den nya regeln, att säljaren inte får häva köpet trots betalningsdröjsmål, om priset i sin helhet är betalt. Effekten härav blir främst att säljaren endast får kräva ränta, men inte kan fä skadestånd, eftersom säljarens rätt till skadestånd förutsätter att hävning skett. Eftersom en försenad men inte utebliven betalning frän enskilda konsumenter knappast kan förorsaka andra särskilda indirekta skador hos säljaren än vissa inkassokoslnader, vilka torde kunna bli ersatta i särskild ordning, tillstyrks förslaget. För atl hävningsbegränsningen skall kunna upprätthållas blir det av betydelse att säljaren inte kan delvis avräkna en betalning på ränta (jfr s. 322 n) med hänvisning till att köparen vid betalningen inte bestämt något om hur avräkning skall ske (se NJA 1958 s. 117). Om köparen har betalat det pris som godset betingar, lorde det emellertid vara alldeles klart atl betalningen skall uppfattas som avsedd alt täcka priset, varför säljarens sekundära rätt att bestämma avräkningen inte träder i funktion.

I 36 § stadgas all säljaren har rätt till skadestånd efter hävning men all skadeständsrätt inte föreligger i den mån dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller något annat liknande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Har avtal träffats om avbeställningsavgift enligt 33 §, får säljaren i stället för skadestånd kräva all köparen betalar denna avgift. - Skadeståndsregeln är således uppbyggd pä samma grund som regeln om köparens rätt till skadestånd vid säljarens kontraktsbrott; ansvaret är strikt med undantag för force majeure. Emellertid föreligger den olikheten, att medan säljaren till ursäkt kan åberopa även individuella hinder, köparen endast kan

177

12 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89. Bilagedd

åberopa hinder av allmängiltighet natur (obs. ordet liknande). Detta Prop. 1989/90:89 betyder att en köpare, som på grund av oförutsedd sjukdom eller kollision Bilaga 3 med egen bil el. dyl. inte hinner hem på avtalad lid för alt ta emot en vara, inte kan åberopa hindret om säljaren häver köpet och kräver ersättning. Individuella hinder torde emellertid sällan ha en sädan dimension, atl belalningsdröjsmål blir väsentligt och säljaren får rätt all häva köpet, vilket som tidigare nämnts är en förutsättning för atl skadeståndsskyldighel alls skall uppstå. Dessutom kan köparen enligt förslaget vid sjukdom etc. slippa betala skadestånd med stöd av jämkningsregeln i 37 § 2 st. Behålls denna särskilda jämkningsregd (se nedan), kan styrelsen därför godta all endast allmängiltiga hinder nämns i 36 § 1 st. I vart fall bör köparens egen solvens inte kunna åberopas som en grund atl bli befriad från skadeståndsskyldighel. I övrigt kan fakultetsslyrelsen när del gäller förutsebarhetskravet och formuleringen "somköparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med" hänvisa till vad som anförlsovan angående 26 §.

I 37 § ges en regel angående omfattningen av säljarens skadeständsrätt. Enligt första stycket har säljaren rätt till ersättning för utgifter, förlorad vinst och annan förlust med anledning av dröjsmålet, dock högst vad som skulle utgåtti avbeställningsersättning vid tidpunkten för hävningen. Bestämmelsen tillstyrks, inklusive uttalandet i motiven (s. 222 y) att säljaren utöver prisskillnad har rätt till ersättning för förlust därför atl en kund försvunnit på marknaden.

I 37 § 2 st. ges en särskild jämkningsregd. Skadeståndet kan jämkas i den mån det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen uppkommer i liknande fall och köparens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till omständigheterna i övrigt. -Hänvisningarna i lagtexten verkar delvis vara inadekvata. Köparen har sällan möjlighet att förutse och hindra förlustens uppkomst. Däremot kan han ibland förutse och förebygga den svårighet att betala, som ledde till betalningsdröjsmålet. Om det är detta som avses (jfr s. 325 x), bör det komma till uttryck direkt i lagtexten. Del kan .diskuteras om en särskild jämkningsregel behövs i konsumenlköplagen vid sidan av den allmänna jämkningsregeln i 6:2 skadeståndslagen och principen att borgenären är skyldig att begränsa sin förlust (jfr. s. 222 f). Eftersom regeln i skadeståndslagen pä den skadelidandes sida endast hänvisar till hur betungande skadeståndet blir för denne med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden men inte tillmäter orsaken till skadans uppkomst (konlraktsbrottet) någon betydelse, finner fakulteten alt en särskild jämkningsregel är befogad, åtminstone när 36 § innehåller en force majeure- regel som för sin tillämpning kräver allmängiltiga hinder. Eftersom inte bara skadeståndets storlek utan även köparens kontraklsbrott avses bli beaktade vid tillämpning av 37 § 2 st, vill fakultetsslyrelsen dessutom ifrågasätta om inte jämkningsregeln borde placeras i en särskild paragraf efter bäde 36 och 37 §§.

178

11.5 Kooperativa förbundet Prop. 1989/90:89
36 och 37 §§. Köparens skadeståndsskyldighet för dröjsmål med Bilaga 3
betalning påverkas inte av hans personliga force-majeure. KF finner det

för sin del motiverat, all sjukdom och därmed jämförbar omständighet skall kunna åberopas av köparen som godtagbar ursäkt för dröjsmål med betalning.

11.6 Motormännens riksförbund (M)

Enligt Ms mening bör även den situation då köparen erlagt köpeskillingen men är i dröjsmål med avhämtande av godset regleras. I sådant fall kan man tänka sig atl säljaren åläggs att uppmana köparen att inom viss skälig lid avhämta godset. Ett sådant meddelande från säljaren till köparen bör även innehålla uppgift om att, om köparen inte avhämlar godset inom angiven lid, anses köparen ha avbeslälll köpet.

11.7 Kristianstads kommuns konsumentnämnd

§ 32, 2:a stycket föreslås utgå. Nämnden ställer sig nämligen mycket awisande mol krav på konsumenten från säljaren då del icke motsvaras av direkta kostnader som säljaren kan verifiera. Dessutom är man mycket kallsinnig till säljarens rätt att ta ut förlorad vinst från köparen för försäljning som icke blivit av. Mot bakgrund av detta föreslås § 37 fä följande formulering:

§ 37 Skadestånd pä grund av köparens dröjsmål med betalningen täckes av dröjsmålsränta bestående av diskonto plus 4 %. Resten av paragrafen föreslås utgå.

12 Andra frågor om förhållandet mellan säljaren och köparen

12.1 Könsumentverket/KO

Om köpel hävs eller omleverans sker skall köparen enligt 39 § lämna ifrån sig den avkastning han har fått och betala skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset. I specialmotiveringen (s. 327). anförs att vid bedömningen av om och i vilken mån ersättning för nytta skall utgä bör skälig hänsyn tas till de besvär och obehag som säljarens kontraktsbrott har medfört för köparen. Prövningen torde därför enligt utredningen i de flesta fall leda lill att det inte finns utrymme för att beräkna någon ersättning för nytta. Det heter vidare alt det bör krävas att nyttan har varit ganska betydande för atl det skall framstå som skäligt att köparen alls utger ersättning.

Konsumentverket instämmer helt i detta. Verket anser dock inte att denna motivskrivning i tillräcklig grad avspeglas i den föreslagna lagtexten. I denna sägs endast att köparen skall betala skälig ersättning för annan nytta han haft av godset. Verket anser därför att den föreslagna lagtexten bör ändras så att del klarare framgår alt köparen endast skall betala

179

skälig ersättning för annan betydaruie nytta han har haft av godset. Därtill Prop. 1989/90:89 bör det i motiven än tydligare framhållas att anspråket på grund av nytta Bilaga 3 normalt skall kvittas mot köparens besvär.

I övrigt ställer sig Konsumentverket bakom utredningens förslag till gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans. Dessa bestämmelser innehåller värdefulla klarlägganden av konsumentens släkning.

12.2 Allmänna reklamationsnämnden

Utredningen har utvecklat efter vilka förutsättningar som säljaren skall kunna kompenseras för den nytta köparen har haft av en vara i samband med avräkningen mellan parterna vid hävning. Utredningens förslag ger uttryck för en restriktivare hållning än den som idag avspeglar sig i nämndens praxis. I nämnden medges mycket ofta säljarens viss kompensation för den nytta som köparen haft, låt vara att värdet av nytta ofta kvittas mot utgifter eller besvär som köparen har haft och avkastnings-räntan på köpeskillingen. Det är mycket sällsynt att nämndens intresseledamöter inte kan enas i denna fråga. Förlängs preskriptionstiden för reklamationer till två år förlängs i motsvarande grad den tid under vilken en vara kan nyttjas före hävning. Även om köparen också skall kompenseras för olägenheter och besvär, vilket nämnden finner befogat och som nämnden för övrigt ofta tillgodoser redan, framstår utredningens förslag som ibland väl fördelaktigt för köparsidan.

Nämnden vill vidare ta upp en fråga som utredningen inte har berört och som aktualiseras vid hävningssituationer. Del förekommer ofta -särskilt i motorärenden - all köparen samtidigt med hävningsyrkandet begär ersättning för kostnader som har lagts ned på godset innan dess dåliga beskaffenhet upptäcktes. En köpare av en begagnad bil kan ha bytt batteri och avgassystem eller ha låtit ulföra smärre reparationer och visst underhäll innan bilen rasar. Ibland begärs ersättning för den skatt och försäkring som belöper sig pä innehavstiden. Inte heller i denna fråga kan nämnden bidra med någon enhetlig praxis. Ofta har lösningen blivit att kvitta dessa kostnader mot säljarens krav om kompensation för nytta. -Köplagsutredningen (SOU 1976 sid. 335) har berört problemet och menat att man i dessa fall får falla tillbaka på allmänna principer om rätt lill ersättning för nyttiga kostnader som nedlagts av godlroende besittare t. ex. i 5 kap. 3 § jordabalken. Nämnden anser emellertid alt frågan förtjänar en reglering direkt i köplagarna.

12.3 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

38 § angående återgång av prestationer och innehåUanderätt tills motparten återlämnar eller utger vad som åligger honom tillstyrks. Principiellt är regeln i tredje stycket, att köparen vid krav pä nytt gods inte får innehålla felaktigt gods till säkerhet för en skadeständsfordran, kanske diskutabel (jfr. s. 326 n). Regeln kan accepteras, eftersom säljaren normalt lorde vara god för de ersättningsbelopp det kan vara fräga om och då en innehållanderätt i dessa fall förmodligen skulle kunna verka störande pä

180

vad som i allt väsentligt har karaktären av en samarbetslösning mellan Prop. 1989/90:89
parterna. Bilaga 3

I 39 § stadgas att köparen vid hävning eller omleverans skall lämna ifrån sig den avkastning han fått och betala skälig ersättning för annan nytta som han haft av godset. Enligt motiven(s. 327 n) skall nyttan ha varit ganska betydande för att det skall vara skäligt att konsumenten ersätter denna trots del besvär och obehag han har haft, när godset varit felaktigt. Ibland, t. ex. om köparen använt en bil eller en bät i rätt stor omfattning, skall skälig ersättning för nytta ändå betalas. I ell sådant fall kan del hända atl köparen samtidigt är berättigad till skadestånd frän säljaren pä grund av fel i godset eller dröjsmål med leveransen. Utredningen tar inte upp frågan om rätt till skadestånd skall beaktas såsom en avräkningsposl, när ersättningen för nytta beräknas (nettoberäkning), eller som en post för sig, vilken sedan får gå i kvittning mot ersättningen för nytta; observera härvidlag att köparen har rätt att hålla inne godset tills skadestånd erläggs enligt 38 §. Frågan kan synas akademisk, men den får betydelse ifall säljaren på grund av någon befrielsegrund ej skulle vara skyldig atl betala skadestånd. Vid en netloberäkning skulle i ett sådant fall avräkning ändå kunna ske. Fakultetsstyrelsen anser alt en nettoberäkning bör vara möjlig.

40 § om förlust av rätten att häva eller kräva nytt gods när det mollagna godset förstörts tillstyrks.

12.4 Vissa organisationer inom näringslivet

Lagförslaget innehåller inte några regler om var godset skall återlämnas vid hävning. Utredningen anger (s. 326) all köparen i princip inte är skyldig att svara för transport av godset tillbaka lill säljaren. Något längre fram uttalas att köparen i vissa situationer dock bör ombesörja återtransporten "mot en rätt att fä eventuella utgifter ersatta av säljaren".

Vi anser att det citerade uttalandet inte ger uttryck för en balanserad bedömning av ersättningsfrågan. Om köpet hävs p. g. a. köparens kontraktsbrott bör denne rimligen stå för återtransporten. Skadeståndsregeln i 37 § måste också tolkas så alt en säljare, som själv hämtar tillbaka varan, har rätt till ersättning för sina utgifter för återtransporten.

Beträffande 40 § andra stycket första punkten vill vi ifrågasätta om man bör hålla fast vid den nuvarande principen i svensk rätt, att säljaren står faran om godset drabbas av vådahändelser när köparen är berättigad att häva, eller har hävt, köpet. Flera skäl talar för att man bör överväga en lösning, som innebär att säljaren står faran för godset endast med avseende på händelser som är en följd av fel i godset. Eftersom frågan bör lösas i enlighet med den linje som väljs i den allmänna köplagen avser vi att återkomma till frågan i detta sammanhang.

181

13 Köparens förhållande till tidigare led Prop. 1989/90:89

Bilaga 3

13.1 Stockholms tingsrätt

Tingsrätten vill framhålla att bestämmelserna om direktkrav kan öka kostnaderna för konsumenten, eftersom de bakre leden kan tänkas vilja kompensera sig för kraven. Det kan också tänkas all de bakre leden med större försiktighet väljer sina köpare, varvid de kan komma i konflikt med andra lagregler. Kritik kan även riktas mot den långa tid som de bakre leden måste riskera att drabbas av direktkrav, t.ex. om säljaren av en eller annan orsak haft en lång lagerhållning innan han i sin lur säljer varan. Tingsrätten förordar all möjligheten att rikta.direktkrav begränsas sä att etl sådant krav inte fär framställas under obegränsad tid efter försäljningen från det bakre ledet.

13.2 Konsumentverket/KO

Konsumentverket anser det värdefullt att utredningen övervägt regler om konsumentens möjligheter att ställa anspräk mot näringsidkare i tidigare säljled. Verket tillstyrker utredningens förslag till bestämmelser om detta (41 §). De föreslagna reglerna fär betydelse för konsumenten främst i de fall säljaren är pä obestånd eller varan köpts vid en lillfällighelsförsäljning. De lorde dock knappast innebära nägra reella förbättringar för köparen i de fall säljaren direktimporterat godset från utlandet.

13.3. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet

När säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, föreslås köparen i paragrafen efter norskt mönster få rätt atl rikta anspråk på grund av fel (men ej pä grund av dröjsmål) mot en näringsidkare i tidigare säljled. Denna rätt finns endast i den män anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat godset från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande mellan nägon i tidigare säljled och säljaren fär åberopas mot köparen endast om en sädan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan parten i det tidigare ledet och köparen. Därefter ges vissa särskilda regler om reklamation. Utredningen antar atl gällande rätt innebär att konsumenten aldrig kan rikta anspräk mot andra än sin kontraktspart (s. 237 my). Detta torde i allt väsentligt vara riktigt. T.o.m. om någon i ett bakre led har utfäst sig atl ersätta säljaren vad denne kan tvingas ge ul lill konsumenten på grund av fel i varan, är det tveksamt om konsumenten på grund härav har förvärvat ett anspråk direkt mot tredje man. Om inte syftet har varit all ge konsumenten en sådan sjävsländig rätt, följer både av reglerna om tredjemansavtal och av 56 § kommissionslagen att köparen knappast kan Överta säljarens täckningsfordran mot del bakre ledet. Frågan är dock något oklar och har bl.a. diskuterats av Hult i boken Om kommissionärs-avlalet (s. 32 ff). Frågan kommer också så vitt fakultetsslyrelsen har sig

182

bekant att närmare penetreras av kommissionslagskommittén i dess Prop. 1989/90:89
fortsatta arbete. Bilaga 3

En anledning till att köparen bör få ett direktkrav mot bakre ledet är, att del kan synas olämpligt, all det bakre ledet skulle undgå att utge ersättning för en felaktig vara bara därför alt säljaren gått i konkurs; så kan emellertid tänkas bli fallet, om köparens krav blir ulan utdelning i säljarens konkurs, och konkursboet därför ej lider någon indirekt skada som det har anledning att regressvis föra bakåt. Det är väl emellertid inte alldeles givet att den bästa lösningen av detta problem är atl ge köparen (och tredje man i kommissionsförhållanden) en självständig rätt all utnyttja mellanmannens täckningsfordran, eftersom detta kan tyckas innebära en slumpartad fördel för dessa jämfört med den ställning som övriga opriorilerade borgenärer äger i konkursen. Man kan alternativt tänka si att konkursboet får rikta anspråk mot gdet bakre ledet redan om den fordran som kan ge upphov lill den indirekta skadan har bevakats i konkursen, varigenom täckningsfordringen skulle komma alla oprioriterade borgenärer till godo (jfr Rodhe i Festskrift för Hellner s. 488 ang. NJA 1975 s. 45). Frånsett dessa sakrättsliga betänkligheter, om vilka fakultetsslyrelsen inte är beredd atl nu uttala nägon bestämd mening och som f.ö. inte heller är relevanta när säljaren håller sig undan, kvarstår emellertid några andra frågetecken kring förslaget. Om möjligheten till direktkrav genomförs, medför detta att exempelvis en tillverkare får sin rättsställning i hög grad påverkad av vad som händer i senare led, som han inte kan råda över. Förslaget skall gälla oavsett om tillverkaren levererat varor, vilka ibland säljs vidare till näringsidkare och ibland till konsumenter. Om tillverkaren då gjort en friskrivning för indirekta skador och frän produktansvar, blir friskrivningen ofta gällande ifall vidareförsäljningen sker till en näringsidkare, men däremot i allmänhet inte gällande om vidareförsäljningen sker lill en konsument. Anlag vidare alt en tillverkare levererat diverse handverklyg till en mekanisk verkstad för användning i denna. Efter en kortare tid gär den mekaniska verkstaden i konkurs, varefter konkursboet säljer verktygen vidare till konsumenter. När slututdelningen skett och det säljande konkursboet upphört att existera, blir tillverkaren ansvarig mot konsumenterna enligt konsumentköplagens regler. Eller antag att en tillverkare sålt etl parti mycket billigt till en annan näringsidkare, därför att han visste att varorna höll läg kvalitet. Om den köpande näringsidkaren sedan vidaresäljer varorna till konsumenter, kan tillverkaren bli ansvarig enligt 12 § 1 st. konsumentköplagen. Fakultetsstyrelsen medger att dessa exempel är tillspetsade, men vi vill ändå ifrågasätta om del i situationer, där del (i motsats till kommissionsförhållanden) inte finns någon direkt affärsgemenskap mellan det bakre ledet och säljaren är så angeläget att det bakre ledet blir ansvarigt mot konsumenter all lagstiftaren på detta sätt bör bryta igenom strukturen i näringslivet. Under alla förhållanden får det antas att del bakre ledet, där detta inte har någon serviceorganisation, kommer att

183

undslippa alt själv avhjälpa fel; jämför 22 § 1 st. förslaget till konsument- Prop. 1989/90:89
köplag och 10 § 2 st. konsumenlkredillagen. Bilaga 3

13.4 Produktåterkallelsekommittén

Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, skak köparen enligt 41 § första stycket i lagförslaget ha rätt att rikta anpråk på grund av fel i godset mol näringsidkare i tidigare säljled. Direklkrav skall kunna riktas mot vilket tidigare led som helst, men förutsättningarna för bifall till sådant krav begränsas högst väsentligt genom beslämmelser i paragrafens andra stycke. Det kan ifrågasättas, om dessa begränsningar till alla delar är befogade, t.ex. om del inte, vid fel i begagnat gods, bör kunna riktas direklkrav mot tillverkaren, när del är fråga om fabrikationsfel.

Under alla omständigheter är utrymmet för direktkrav enligt de föreslagna bestämmelserna sä begränsat alt den praktiska betydelsen av detta nya institut inte kan väntas bli så stor. Rätten till direktkrav innebär dock en ytterligare markering av de bakre ledens ansvar för produkter som tillhandahålls konsumenter och en viss förstärkning av konsumenternas ställning. Från PÅK:s sida finns därför i huvudsak inget att erinra mot förslaget i denna del. PÅK vill emellertid framhålla att en återkallelsereglering av del slag som kommittén har all överväga kan komma att innehålla nya typfall av direktkrav mot näringsidkare i tidigare led och materiella regler om dessa krav som delvis awiker från de nu föreslagna. Även här är det fråga om problem som kommittén ännu inte har tagit ställning till.

13.5 Näringslivets organisationer

Utredningens förslag om räll för konsumenten all i vissa situationer rikta anspråk mot bakre led är en principiell nyhet för svensk rätt.

Det är tveksamt och pä intet sätt klarlagt om konsumenterna verkligen har något påtagligt behov av direklkrav. Klart är emellertid att många tillverkare och grossister saknar organisatoriska resurser för alt kunna hantera konsumentreklamationer.

Oklarhet råder om hur förslagets regler förhåller sig till reglerna i kommissionslagen och hur saken ställer sig när näringsidkaren är kommissionär. Om kommittenten då betraktas som "en näringsidkare i tidigare säljled", måste man ändra principen i kommissionslagen att direklkrav inte kan riktas mol kommittenten av tredje man på grund av avtalet med kommissionären (56 § kommissionslagen). I kommissionslagskommitténs betänkande (SOU 1984:85) antyds visserligen möljigheten att modifiera förbudet mot direktkrav mot kommittenten, bl.a för atl underlätta den internationella rätisenheten på mellanmansrättens område (SOU 1984:85 s. 170 ff). Kommittén anser emellertid frågan "inte tillräckligt utredd för ett slutligt ställningstagande" (s. 175).

Vi hyser i och för sig förståelse för direktkravsmöjligheler i de situationer som utredningen angett. Med hänsyn lill de oklarheter vilka,

184

som sagts, vidlåder förslaget, anser vi dock inte all förslaget kan Prop. 1989/90:89
genomföras på grundval av utredningens belänkande. Bilaga 3

Vi vill dock understryka, att om en direktkravsmöjighel sedermera införs, den under alla förhållanden mäste begränsas till klart angivna och väl preciserade undantagssiluationer. Sett från denna synpunkt kan utredningens förslag i huvudsak accepteras, även om alltså vissa oklarheter även här vidlåder förslaget. Det måste t.ex. klargöras att med obestånd inte avses obeståndssituationer av endast tillfällig beskaffenhet. Det är vidare inte fullt klart om en rikverkare ansvarar i en situation, där ett mellanliggande säljled använt varan i leasingverksamhet innan varan sålts till konsumenten. Vi menar all direklkrav i sådana fall inte bör kunna riktas mot tillverkaren. Utredningens uttalande på s. 332 översta stycket om att förutsättningarna för direktkrav inte är uppfyllda "om etl mellanliggande led har innehaft varan för eget bruk" bör kompletteras i motiven med ett uttryckligt omnämnande av leasingfallen.

Vidare bör klarläggas att med utredningens uttalande i andra meningen pä s. 244 om att det torde "vara lättare för konsumenten atl få reda pä vem som är tillverkare eller generalagent" inte avses atl konsumenten skall kunna rikta direklkrav mot en generalagent i Sverige som inte alls försålt den specifika produkten. Varan kan ju ändock ha kommit in i landet genom parakekimport.

Vi vill också fästa uppmärksamheten pä att utredningens olikaultalanden om vilka anspråk konsumenten kan rikta mot tidigare säljled i viss mån synes motstridiga. Själva lagtexten i 41 § andra stycket - liksom tolkningen av den norska regeln (s. 245 tredje stycket) - tycks i och för sig klar. Skrivningarna i specialmotiveringen (s. 333 tredje stycket och 334 femte stycket) skapar dock oklarhet om vilken betydelse man skall tillmäta avtalet mellan näringsidkaren i bakre led och den som förvärvat godset från honom. Ett förtydligande krävs pä denna punkt.

13.6 Lantbrukamas riksförbund

I lagförslagets sista paragraf har intagits den principiella nyheten med möjlighet till s.k. direktkrav mot näringsidkare i tidigare säljled. Förutsättning härför är att säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. Del kan tyckas rimligt att en konsument inte skall förtas sin möjlighet till rättelse bara på den grunden att säljaren har kommit pä obestånd eller har upphört med näringsverksamheten eller inte kan anträffas. LRF finner del dock tveksamt atl en leverantör enligt andra stycket och motiven därtill skall gentemot konsumenten kunna göras ansvarig för försummelse från säljarens sida atl göra anspråk gällande på grund av fel i godset. Leverantören som inte mottager nägon reklamation från säljaren, kan inte förutse och gardera sig mot framtida skadeståndsanspråk på grund av de sålda produkterna.

185

13.7 Motormännens riksförbund (M) Prop. 1989/90: 89
Texten bör förtydligas så att det klart framgår att en näringsidkare i Bilaga 3
tidigare säljled bär samma ansvar som säljaren.

13.8 Konsumentvägledarnas förening

Vi anser det myckel väsentligt att det slås fast, som i förslaget, atl avtalsparten är detaljisten. Vi finner del dock tillfredsställande att det fåtal konsumenter som inte kan vända sig lill sin säljare med en felreklamation l.ex. därför att säljaren gått i konkurs - alltså av mycket speciella skäl - får en möjlighet all vända sig till bakre säljled.

13.9 Kristianstads kommuns konsumentnämnd

Konsumentens rätt att rikta anspråk på grund av fel i godset mot tillverkare eller något annat bakre led i säljkedjan bör kunna användas inte bara i situationer då säljaren/detaljisten gått i konkurs, utan även i de lägen då man klart kan konstatera att tillverkaren brustit i omdöme eller icke i önskvärd grad kontrollerat varan innan den släpptes ut pä marknaden.

14 Kostnadseffekter

14.1 Näringsfrihetsombudsmannen

NO är dock inte alltigenom positiv till lagförslaget och utredningens uppläggning av belänkandet. Utredningen framhåller (s. 253) att lagförslaget "innefattar en rad betydelsefulla förstärkningar av konsumenternas rättsskydd". NO har ingen annan bedömning. Det förefaller dock uppenbart att ett lagförslag som kraftigt förstärker konsumenternas köprättsliga ställning i förhållanden till säljarsidan mäste innebära att ökade kostnader uppkommer hos de senare. Kostnadsökningar som i sin tur påverkar prissättningen. Sistnämnda förhållande har också - liksom intresset av ett gott rättsskydd - stor betydelse från konsumentsynpunkt. Förstärkningar av konsumenternas rättsskydd - i synnerhet betydelsefulla förstärkningar - skall därför inte bedömas isolerat utan att kostnadseffekterna vägs in. För en allsidig bedömning av lagförslagets fördelar och nackdelar ur konsumentsynpunkt skulle del således varit värdefullt om kostnadseffekterna närmare belysts i belänkandet. Frågan har emellertid behandlats mycket kortfattat i avsnitt 3.14 och på några enstaka andra ställen i betänkandet. Frågan har belysts på etl alltför knapphändigt sätl och möjliggör inte den bedömning av kostnadseffekterna som varit önskvärd. Detta är enligt NOs mening en allvarlig brist.

I sammanhanget kan också erinras om kungörelsen (1970:641, ändrad senast 1983,223) om begränsningar i myndighels rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd; den s. k. begränsningskungörelsen. Enligt 1 § kungörelsen, skall myndigheten - i de fall föreskrifterna m. m.

186

kan leda till kostnadsökningar av mer än oväsentkg grad i berörd Prop. 1989/90:89 verksamhet - underställa regeringen frågan. Till grund för detta ställnings- Bilaga 3 tagande skall finnas utredning om ett förslags kostnadsmässiga konsekvenser för de som berörs av föreskrifterna. I analogi härmed bör enligt NOs uppfattning rimligtvis fordras atl även ett förslag från en statlig kommitté som kan leda till kostnadsökningar innehåller utredning om de kostnadsmässiga konsekvenserna för den verksamhet som berörs av lagförslaget. I detta fall bör med "verksamheten" närmast förstås de handelsföretag som säljer konsumentprodukter. Tilläggas kan all riktlinjekommittén i sill betänkande "Konsumenlpoliliska styrmedel" (SOU 1983:40 s. 154) uttalat att en ökad tillämpning av kostnads/nyllo-analyser bör eftersträvas inför beslut om olika konsumenlpoliliska åtgärder.

Konsumentintresset av atl prisökningar hålls tillbaka är som ovan framhållits en viktig aspekt även i lagstiftningssammanhang. För att så långt som möjligt undvika att det uppstår onödiga kostnadshöjande faktorer för säljarna som inverkar på priserna bör nivån för konsumentskyddsreglerna inte sättas onödigt högt utan anpassas till vad som behövs för att tillgodose ett klarlagt behov hos en "genomsnittskonsumenl". Med hänsyn härtill och till all utredningen inte närmare klarlagt kostnadseffekterna har lagförslaget enligt NOs mening blivit onödigt långtgående pä vissa punkter efter vad som nedan kommer att framgå. NO ifrågasätter bl. a. valet av tvingande lagregler i några fall. Gällande konsumenlskyddsregler - bl. a. 1971 års avtalsvillkorslag (1971:112) och generalklausulen i 36 § avtalslagen -erbjuder redan ett gott konsumentskydd som gör tvingande regler mindre påkallade.

14.2 Konsumentverket/KO

I avsnittet om den föreslagna lagstiftningens kostnadseffekter (s. 252 f) framhäker utredningen att genomförandet av lagförslaget ställer krav pä samhälleliga informations- och utbildningsinsatser. Det framhålls särskilt all det är en av Konsumentverkets huvuduppgifter att ge information till konsumenter om lagstiftning som är väsentligt för dem. Utredningen anser det vara särskilt viktigt att de personer som skall ge allmänheten vägledning i konsumentfrågor fär den information och utbildning rörande en ny konsumentköplag som de behöver. Utredningen förutsätter att erforderliga informations- och utbildningsinsatser skall kunna genomföras inom ramen för tillgängliga resurser.

I samband med redogörelsen för förslagets kostnadseffekter för näringslivet noterar utredningen att förekommande avtalsvillkor behöver ses över och anpassas till de nya lagreglerna. Utredningen underlåter dock alt peka pä att även denna effekt av utredningens förslag i hög grad kommer att belasta Konsumentverkets resurser. Som påpekats i andra avsnitt av betänkandet, har Konsumentverket att vaka över utformningen av näringsidkares avtalsvillkor. Konsumentverkets åligganden i dessa avseenden framgår också av 3 § i instruktionen för verket.

187

Konsumentverket bedömer att det är möjligt all genomföra en översyn Prop. 1989/90:89 av redan befintligt informations- och utbildningsmaterial rörande Bilaga 3 konsumentköp inom ramen för nuvarande resurser. Införandet av en ny konsumentköplag kräver dock särskilda informarionsinsalser. Det är verkets bestämda uppfattning atl de nödvändiga insatserna i fråga om dels information och dels översyn av avtalsvillkor, inte ryms inom ramen för verkets redan hårt ansträngda resurser. För att den nya konsumentköplagen skall få avsedd genomslagskraft krävs således att ökade resurser ställs till verkels förfogande.

14.3 Allmänna reklamationsnämnden

Förslaget innebär en inte obetydlig höjning av skyddsnivån för konsumenter vid konsumentköp jämfört med förhållandena för närvarande. Nämnden finner detta välgrundat men vill i sammanhanget dock anmärka att det i slutändan torde bli konsumentkollektivet som fär betala förbättringarna. Säljare och andra näringsidkarelär sålunda inte underlåta att kompensera sig för kostnadsökningarna med anledning av konsumentskyddet genom höjda priser.

14.4 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Utredningen förutsätter alt de informations- och utbildningsinsatser som behövs ska kunna genomföras inom ramen för tillgängliga resurser. LO vill här fästa uppmärksamheten på att de yrkesgrupper som dagligen i praktisk handling ska hantera denna lagstiftning också får den utbildning de behöver. LO hänvisar här även till remissvaret från Handelsanställdas förbund.

14.5 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

Se avsnitt 1.8.

14.6 Vissa organisationer inom näringslivet

Se avsnitt 1.17.

14.7 Bilindustriföreningen

Se avsnitt 1.22.

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1989/90:89

Bilaga 4

1 Förslag till Konsumentköplag Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkes
mässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt
ändamål.

Lagen gäller även i fall dä säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpel förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar bäde näringsidkaren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahälla en väsentlig del av materialet.

Lagen gäller inte avtal som innebär atl den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans åtagande.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges
i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

Varans avlämnande

Platsen för avlämnandet

4 § Om inte annal följer av avtalet, skall varan hållas tillgänglig för
avhämtning där säljaren vid köpel hade sitt affärsställe.

Tiden för avlämnandet

5 § Om det inte följer av avtalet atl varan skall avlämnas vid en
bestämd tidpunkt, efter anfordran eller ulan uppskov, skall den avlämnas
inom skälig tid från köpet.

189

Har köparen inte fått kredit, är säljaren inte skyldig atl lämna ut varan Prop. 1989/90:89
förrän den betalas. Bilaga 4

Avlämnandet

6 § Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.

Kostnadema för varan

7 § Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transport
kostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avläm
nandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats lill följd av
något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

8 § Om köparen bär risken för varan är han skyldig all betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror pä säljaren.

Risken för varan går över på köparen när varan avlämnas. Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tikgänglig för hans räkning, bär köparen dock risken för försämring som inträder därefter och som beror på varans egen beskaffenhet.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess den lämnas tillbaka.

Säljarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

9 § Dröjsmål på säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller
avlämnas för sent och detta inte beror på något förhållande på köparens
sida.

Päföljder vid dröjsmäl

10 § Vid dröjsmäl pä säljarens sida får köparen hålla inne betalningen
enligt 11 §. Han får välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt
12 § och att häva köpet enligt 13 §. Dessutom fär köparen kräva
skadestånd av säljaren enligt 14 §.

Rätt att hälla inne betalningen

11 § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.

190

Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet Prop. 1989/90: 89

12 § Köparen får hälla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör Bilaga 4
köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Rätt att häva köpet

13 § Köparen fär häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig
betydelse för honom.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, fär köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar atl han inte kommer att fullgöra köpel inom denna lid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse av köpet, fär köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes. Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta..

Rätt till skadestånd

14 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom
säljarens dröjsmäl, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror pä ett
hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med vid köpel och vars följder han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadesländsskyldighet endast om ocksä den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror pä en leverantör som säljaren har anlitat eller nägon annan i tidigare säljled.

Meddelande om hävning och skadestånd

15 § Har varan avlämnats för sent, fär köparen inte häva köpet eller
kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid
efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att
han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet,

191

behöver han dock inte lämna särskik meddelande om att han dessutom Prop. 1989/90:89
vill kräva skadestånd. Bilaga 4

Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas rik den näringsidkare som svarar jämte säljaren för dennes skyldigheter enligt lagen.

Fel på varan

Vad som avses med fel

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsåg alt varan skulle användas, om säljaren vid köpet mäste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning all förlita sig pä säljarens sakkunskap och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom atl lägga fram prov eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för atl bevara eller skydda varan.

Om varan awiker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende awiker frän vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.

17 § Även om en vara har sålts i "befintligt skick eller med ett liknande
allmänt förbehåll, skall den anses felaktig, om den är i sämre skick än
köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog
har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts pä auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropsprisel.

18 § Varan är felaktig, om den

1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller mot etl
annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en
myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan
drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning
av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller
hälsa.

192

19 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana Prop. 1989/90:89
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat Bilaga 4

vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat pä köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände lill eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte , om uppgifterna har rättats i tid på ell tydligt sätt.

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att lämna sädan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller underlälil att efter åläggande enligt produktsäkerhelslagen (1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten atl fullgöra åläggandel. En förutsättning för all varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock all underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

20 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn lill dess
beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid
denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

21 § Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti
eller liknande utfästelse åtagit sig atl under en viss tid svara för varan
eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses
föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det avseende
som utfästelsen omfattar.

Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvärd, onormalt brukande eller något liknande förhållande pä köparens sida.

Påföljder vid fel på varan

22 § Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande,
omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva
köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 - 32 §§. Han får
även hålla inne betalningen enligt 25 §.

193

13 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89. Bilagedd

Reklamation Prop. 1989/90:89

23 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar Bilaga 4
säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det atl han märkt eller

borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom tvä år från del alt han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

24 § Utan hinder av 23 § får köparen åberopa alt varan är felaktig,
om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder
eller om felet är sådant som avses i 18 §.

Rätt att hålla inne betalningen

25 § Köparen får hälla inne så mycket av betalningen som fordras för
all ge honom säkerhet för hans krav på grund av en felaktig vara.

Avtälpande och omleverans

26 § Köparen har räll att kräva avhjälpande av felet eller omleverans,
om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.

Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig lid efter det alt köparen framställde sill krav och ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

27 § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt alt på egen
bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen
reklamerar ulan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan
ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig
olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa atl han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn Ull omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle awakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Rätt till prisavdrag eller hävning

28 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
som svarar mol felet eller häva köpel enligt 29 §.

Köparen har vidare räll lill ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller läcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion.

194

29 § Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för Prop. 1989/90:89
honom. Bilaga 4

Skadestånd

30 § Köparen har räll lill ersättning för den skada han lider genom atl
varan är felaktig, om inte säljaren visar atl underlätenheten atl avlämna
en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpel och vars följder han
inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror underlåtenheten att avlämna en felfri vara pä nägon som säljaren har anlitat för att hell eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första slyckei. Detsamma gäller om felet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

31 § Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada
som på grund av fel i den sålda varan uppkommer på annan egendom
som tillhör köparen eller nägon medlem i hans hushåll och är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål.

Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan

32 § Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan
omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som
avses i 33 § saml annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

Prisskillnad

33 § Har köpet hävts och köparen gjort ell täckningsköp till högre pris,
omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen.
Har något täckningsköp inte gjorts och överstiger vid liden för hävningen
gängse pris för en sädan vara som köpet avser priset enligt köpel,
omfattar skadeståndet denna prisskillnad.

Jämkning av skadestånd

34 § Om skyldigheten all utge skadestånd på grund av säljarens
dröjsmål eller fel i varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till
den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheter på köparens sida, den skadeslånds
skyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda
omständigheter.

195

Priset m.m. Prop. 1989/90:89

Bilaga 4 Vilket pris köparen skall betala

35 § Om ell bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala
vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse
pris vid tiden för köpel saml omständigheterna i övrigt.

Tidpunkten för betalningen

36 § Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen
betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hålls köparen till
hända.

Avbeställning

37 § Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren
inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt
tik ersättning enkgt 41 §.

Köparens dröjsmål

Vad som avses med driijsmål

38 § Dröjsmäl på köparens sida föreligger om priset inte betalas i rätt
tid och detta inte beror på något förhållande på säljarens sida.

Päföljder vid dröjsmål

39 § Vid dröjsmäl på köparens sida får säljaren hälla inne varan enligt
5 §. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt

40 §, häva köpet. Om säljaren häver köpet får han dessutom kräva
skadestånd av köparen enligt 41 §.

Hävning

40 § Säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål med betalningen
utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen awisar varan. Sedan priset i sin helhet har betaks, får säljaren inte häva köpel.

Skadestånd

41 § Häver säljaren köpel eller avbeställer köparen varan enligt 37 §
har säljaren rätt till ersättning för

196

1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet Prop. 1989/90:89 till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt. Bilaga 4

2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt

3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn lill prisei för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren fär förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt lill ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat tik säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar atl dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpel och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Gemensamma bestämmelser

Begränsning av skadan

42 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att
begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en mot
svarande del av förlusten.

Verkningar av hävning och omleverans

43 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala priset.

I den män köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ul vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

44 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

45 § Köparen fär häva köpet eller kräva omleverans endast om han
kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

197

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans gär dock inte förlorad, Prop. 1989/90: 89
om Bilaga 4

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhällande som inte beror pä köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskal lill följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri,

3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt del fel på grund av vilket han vill häva köpel eker kräva omleverans.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

46 § Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk pä grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan frän honom. Avtal som inskränker rätten alt göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning atl framställa anspråket.

Vissa meddelanden

47 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 15, 23, 26 eller 46 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om del försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande om krav på betalning som säljaren skall lämna köparen enligt 39 eller 40 §.

198

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har ulförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhelslagen (1988:1604).

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta alt den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet.

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl alt anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhelslagen, får konsu -menten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat (Kh näringsidkaren insett eller bort inse detta, får konsumenten i stället häva avlalel. Delsamma gäker, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Har tjänsten ulförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer alt fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant atl syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

29 §

eller bort inse detta. Om det finns starka skäl att anta att det kommer alt inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.

Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts. Sr konsumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett sådant fall fär avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet.

Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten ulförts, fär konsumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ell sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet cxh näringsidkaren insett

Prop. 1989/90:89 Bilaga 4

Näringsidkaren är skyldig alt ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på prsum-mebe av honom eller någon som på hans sida har anlitats pr att utpra tjänsten.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på gmnd av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada pä föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas pä grund av dröjsmäl, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanpr hans kontrod som han inte skäligen kuruie prväntas ha räknat med vid köpet och vars pljder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eder övervunnit

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat pr att helt eller delvb utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om ocksä den som han har anUtat skulle vara fri endgt första stycket Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eUer någon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren vbar att det har prelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket pr en felfri tjänst

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet pä gmnd av fel eller dröjsmäl omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

3 Förslag till Prop. 1989/90:89

Bilaga 4

Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

deb att 56 § skall ha följande lydelse,

deb att del i lagen skall införas in en ny paragraf, 56 a §, av följande lydelse.

Nuvarande fydebe Föreslagen fydebe

56 §

Genom avtal, som kommissio- Genom avtal, som kommissio
nären, för kommittentens räkning nären, för kommittentens räkning
men i eget namn, ingår med tredje men i eget namn, ingår med tredje
man, förvärvar denne fordringsräll man, förvärvar denne fordringsrätt
allenast mol kommissionären och mot kommissionären och inte, i
icke mot kommittenten. vidare mån än som följer av 56 a §,

mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, atl kommissionären av kommittenten har all fordra eller bekommit gods eller penningar lill fullgörande av avtalet.

56 a §

Har en konsument prvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommbsion pr en arman näringsidkares räkning och är förhållandena sådana att konsumenten enligt 46 §prsta stycket konsumentköplagen (1990:00) har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommittenten rikta samma anspräk på grund av fel i varan som han kan göra gäUande mot säljaren. Vad som föreskrivs i 46 § andra stycket konsumentköplagen skall ej gälla i sådana falL

En konsument som med stöd av 46 § konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommbsionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes

203

Innehåll Prop. 1989/90:89

Bilaga 1. Sammanfattningav utredningens betänkande .... 3

Bilaga 2. Utredningens lagförslag .......................... .. 11

Bilaga 3. Remissammanställning ........................... .. 20

1 Akmänna synpunkter........................................ 21

2 Tillämpningsområdet......................................... 47

3 Avlämnande och faran för godset ...................... .. 66

4 Godsets beskaffenhet .................................... .. 73

5 Påföljder av säljarens dröjsmål............................ 103

6 Påföljder av fd................................................. 109

7 Säljarens skadeståndsskyldighel ....................... . 138

8 Produktansvar................................................. 155

9 Betalning av priset m. m.................................... 165

10 Avbestäkning.................................................. 166

11 Påföljder av köparens avtalsbrott .................... . 176

12 Andra frågor om förhållandel mellan köparen och säljaren .... 179

13 Köparens förhållanden till tidigare led ................ . 182

14 Kostnadseffekter .......................................... . 186

Bilaga 4. Lagrådsremissens lagförslag .................... . 189

1 Förslag till konsumentköplag ............................ . 189

2 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen...... 200

3 Förslag lill lag om ändring i kommissionslagen ....... 203

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 205