Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1989/90:89

om ny konsumentköplag

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 1 februari 1990.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumentköplag som skall ersätta den nuvarande konsumenlköplagen från år 1973. Propositionen ingår som ett led i det reformarbete på köprättens område som tidigare resulterat i lagen (1987:822) om internationella köp samt prop. 1988/89:76 om ny köplag.

Det nu framlagda förslaget innebär att alla lagregler om konsumentköp samlas i en särskild konsumentköplag. Den allmänna köplagen skall alltså inte i något avseende gälla för konsumentköp.

Den föreslagna nya konsumenlköplagen innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.

På samma sätt som i den föreslagna nya allmänna köplagen införs vagledande bestämmelser för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Om en vara är felaktig, skall konsumenten i regel ha rätt'att kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rått att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.

Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan är hell nya och anknyter till motsvarande regler i den föreslagna nya allmänna köplagen. Säljaren skall svara för det som ligger inom hans


Prop. 1989/90:89


 


kontrollsfär (kontrollansvar). Ersättningen skall dock kunna jämkas, om ersättningsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för säljaren.

En annan nyhet i förslaget är att konsumenten skall ha möjlighet alt avbeställa en vara innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte kunna päfordra att få fullfölja leveransen, om konsumenten förklarar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren i princip ha rätt lill viss ersättning av konsumenten, om denne avbeställer varan.

Om ett bestämt pris för en vara inte har avtalats, skall konsumenten enligt förslaget inte behöva betala mer än ett skäligt pris.

Den nya konsumenlköplagen innehåller vidare vissa regler om s.k. produktansvar. Dessa regler skall gälla vid sidan av allmänna regler om produktansvar. Enligt reglerna i den nya konsumenlköplagen skall en konsument ha rätt till ersättning av säljaren för produklskador som drabbar egendom som tillhör konsumenten eller medlem av dennes hushåll.

En viktig nyhet i den föreslagna nya konsumenlköplagen är regler om s.k. direkttalan. Dessa regler innebär att konsumenten i vissa fall skall kunna vända sig med sina krav med anledning av fel i varan till tillver­karen eller någon annan i tidigare distributionsled än säljaren.

Om ett köp mellan privatpersoner förmedlas av en näringsidkare, skall denne enligt den nya konsumenlköplagen vara ansvarig jämte säljaren för de förpliktelser som på grund av köpet åvilar säljaren.

De föreslagna nya konsumentköpreglerna medför behov av följdänd­ringar i annan lagstiftning. Bl.a. föreslås atl reglerna i konsumenttjänst­lagen om skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål och fel skall bygga på samma ansvar (kontrollansvar) som motsvarande regler i den föreslagna nya konsumenlköplagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda j kraft den 1 januari 1991.


Prop. 1989/90:89


Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositio­nen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 21), lagrådets yttrande (s. 176) och föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 186).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.


 


Propositionens lagförslag                       Prop- 1989/90:89

1 Förslag till Konsumentköplag Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1        § Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkes­
mässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt
ändamål.

Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar både näringsidka­ren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.

2        § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3        § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för köparen är utan verkan mol denne, om inte annat anges
i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

Varans avlämnande

Platsen för avlämnandet

4        § Om inte annat följer av avtalet, skall varan hållas tillgänglig för
avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.


 


Tiden för avlämnandet                                                    Prop. 1989/90: 89

5        § Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd
tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom
skälig tid från köpet.

Har köparen inte fått kredit, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan förrän den betalas.

Avlämnandet

6        §    Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.

Kostnaderna för varan

7        § Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transport­
kostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avläm­
nandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av
något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

8 § Om köparen bär risken för varan är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.

Risken för varan går över på köparen när varan avlämnas.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess den lämnas tillbaka.

Säljarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

9 § Dröjsmål på säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller
avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhällande
på hans sida.

Påföljder vid dröjsmål

10      § Vid dröjsmål pä säljarens sida får köparen hålla inne betalningen
enligt 11 §. Han får välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt
12 § och att häva köpet enligt 13 §. Dessutom får köparen kräva
skadestånd av säljaren enligt 14 §.

Rätt att hålla inne betalningen

11      § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.


 


Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet                            Prop. 1989/90: 89

12      § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör
köpet.

Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva atl säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Rätt att häva köpet

13      § Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig
betydelse för honom.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan pä annat sätt, får köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta..

Rätt till skadestånd

14      § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom
säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett
hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Meddelande om hävning och skadestånd

15      § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller
kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid
efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren atl
han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet,


 


behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om alt han dessutom   Prop. 1989/90: 89 vill kräva skadestånd.

Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas lill näringsidkaren.

Fel på varan

Vad som avses med fel

16      § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper
och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Den
skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering,
användning, förvaring och skötsel.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1.  vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,

2.  vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,

3.  ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och

4.  vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Varan skall anses felaktig,

1.  om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket

2.  om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han kände till eller borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlätenheten kan antas ha inverkat på köpet eller,

3.  om varan i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.

17      § Även om en vara har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande
allmänt förbehåll, skak den anses felaktig, om den är i sämre skick än
köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog
har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropsprisel.

18      §  Varan är felaktig, om den

1. säljs i strid mol ett förbud enligt 4.§ marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhelslagen (1988:1604) eller mot ett


 


annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en    Prop. 1989/90:89 myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

19      § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte , om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit atl lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhelslagen (1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten att fullgöra åläggandet. En förutsättning för att varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock all underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

20      § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess
beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid
denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring som inträder därefter och som beror enbart på varans egen beskaffenhet.

Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

21      § Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti
eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan
eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga,
om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som
utfästelsen omfattar.


 


Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror    Prop. 1989/90:89 på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.

Påföljder vid fel pä varan

22      § Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande,
omleverans, prisavdrag eller ersättning för atl avhjälpa felet eller häva
köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 - 32 §§. Han får
även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Reklamation

23      § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar
säljaren meddelande om felet inom skälig tid efler det atl han märkt eller
borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall
som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

24      § Utan hinder av 23 § får köparen åberopa att varan är felaktig,
om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mol tro och heder
eller om felet är sådant som avses i 18 §.

Rätt att hålla inne betalningen

25      § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av att varan är felaktig.

Avhjälpande och omleverans

26      § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet eller företar
omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för
säljaren.

Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

27      § Även om köparen inte kräver del, har säljaren räll att på egen
bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen
reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan
ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig
olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa alt han inte har beretts tillfälle atl avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn

10


 


till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skuke avvakta    Prop. 1989/90: 89 avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Rätt till prisavdrag eller hävning

28      § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 §.

Köparen har vidare rätt lill ersättning för vad del kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion.

29      § Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för
honom.

Skadestånd

30      § Köparen har rätt lill ersättning för den skada han lider genom att
varan är felaktig, om inte säljaren visar atl underlåtenheten att avlämna
en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han
inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror underlåtenheten att avlämna en felfri vara på någon som säljaren har anlitat för all helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om felet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst.

31      § Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada
som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom
som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål.

Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan

32      § Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan
omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som
avses i 33 § samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

11


 


Prisskillnad                                                                   Prop. 1989/90:89

33      § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris,
omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen,
om täckningsköpet gjorts med tklräcklig omsorg och inom skälig tid efter
det alt köpet hävdes. I annal fall omfattar, om gängse pris för en sådan
vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt
köpet, skadeståndet denna prisskillnad.

Jämkning av skadestånd

34 § Om skyldigheten att utge skadestånd på grund av säljarens
dröjsmål eller fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn tik
den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efler vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheler på köparens sida, den skadestånds­
skyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda
omständigheter.

Priset m.m.

Vilket pris köparen skall betala

35      § Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala
vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse
pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigl.

Tidpunkten för betalningen

36      § Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen
betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hälls köparen till
hända.

Avbeställning

37 § Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren inte rätt atl hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning enligt 41 §.

Köparens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

38 §   Dröjsmål på köparens sida föreligger om priset inte betalas i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.

12


 


Påföljder vid dröjsmål                                                     Prop. 1989/90: 89

39  §   Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren hålla inne varan enligt 5 §. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt

40  §, häva köpet. Om säljaren häver köpet får han dessutom kräva skadestånd av köparen enligt 41 §.

Hävning

40      §   Säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål med betalningen
utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer atl betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan. Sedan prisei i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.

Skadestånd

41      §   Häver säljaren köpet eller avbesläller köparen varan enligt 37 §
har säljaren rätt till ersättning för

1.  särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.  särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt

3.  förlust i övrigt med etl belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt lill ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat lill säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar atl dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

13


 


Gemensamma bestämmelser                            Prop. 1989/90:89

Begränsning av skadan

42 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en mot­svarande del av förlusten.

Verkningar av hävning och omleverans

43      § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala köpesumman.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot lill dess alt den andre ger ul vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig alt erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot lill dess alt omleverans sker.

44      § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

45 § Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han
kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om

1.  varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annal förhållande som inte beror på köparen,

2.  varan har förstörts, försämrats eller minskal till följd av en åtgärd som har varit behövlig för alt undersöka om varan är felfri,

3.  varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller borde ha insett att del förelag ett fel som ger honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans.

Rätlen all häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskal.

14


 


Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled                         Prop. 1989/90:89

46 § Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksam­het eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en närings­idkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin räll mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning all framställa anspråket.

Vissa meddelanden

47 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 15, 23, 26 eller 46 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Delsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Genom lagen upphävs konsumenlköplagen (1973:877). I fråga om avtal som har ingåtts före ikrafllrädandet gäller äldre föreskrifter.

15


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:89

Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 17, 21, 29 och 31 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

17 §

Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet (reklamation). Reklamation får dock inte ske senare än två år eller, i fråga om arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vallen eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annal följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat i strid Har näringsidkaren handlat grovt
mot tro och heder, får reklamation vårdslöst eller i strid mot tro och
alltid ske inom tio år efter det atl heder, får reklamation alltid ske
uppdraget avslutades.
            inom tio år efter det alt uppdraget

avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annal ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

21 §

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvud- Om syftet med tjänsten i huvud­
sak är förfelat, får konsumenten i
sak är förfelat och näringsidkaren
stället häva avtalet. Detsamma
insett eller bort inse detta, fär kon&u-
gäller, om tjänsten har utförts i
menten i stället häva avtalet. Del-
strid mot förbud enligt 4 § mark-
samma gäller, om tjänsten har ut-
nadsföringslagen (1975:1418) eller
förts i strid mot förbud enligt 4 §
6 § produktsäkerhetslagen
marknadsföringslagen (1975:1418)
(1988:1604).
                    eller 6 § produktsäkerhetslagen

(1988:1604).

Har tjänsten utförts till en del och Har tjänsten utförts till en del och

finns det starka skäl att anta att den fmns det starka skäl att anta att den

inte kommer att fullföljas utan fel inte kommer att fullföljas utan fel

Senaste lydelse 1988:1608

16


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:89


 


av väsentlig betydelse för konsu­menten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhelslagen, får konsu­menten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har den inte kommer att utföras utan menten, får denne häva avtalet.


av väsentlig betydelse för konsu­menten fär denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsid­karen insett eller bort inse delta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet, påbörjats finns starka skäl alt anta att fel av väsentlig betydelse för konsu-


29 §


eller bort inse detta. Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.


Är dröjsmålet av väsentlig be­tydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetyd­lig del av tjänsten utförts, får kon­sumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet.


Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts, får konsumenten dock häva avtalet endast beträf­fande den del som återstår. Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet och näringsidkaren insett


31 §


Näringsidkaren är skyldig att er­sätta konsumenten skada som den­ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på försum­melse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för all utföra tjänsten.


Näringsidkaren är skyldig att er­sätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjs­mål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.


 


2    Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89


17


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:89


 


Näringsidkarens skadeständsskyl-dighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsu­menten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.


Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att hell eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadestånds­skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne till­fogas på grund av fel, om inte närings­idkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst. Nä­ringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskih har utfäst.

Näringsidkarens skadeståndsskyl­dighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada pä föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsu­menten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om atl ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.


18


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:89

Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handels­agentur och handelsresande

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

dels att 56 § skall ha följande lydelse,

deb att det i lagen skall införas in en ny paragraf, 56 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

56 §

Genom avtal, som kommissio- Genom avtal, som kommissio-

nären, för kommiiteniens räkning nären, för kommittentens räkning

men i eget namn, ingår med tredje men i eget namn, ingår med tredje

man, förvärvar denne fordringsrätt man, förvärvar denne fordringsrätt

allenast mot kommissionären och mot kommissionären och inte, i

icke mot kommittenten. vidare mån än som följer av 56 a §,

mol kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

56 a §

Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhål­landena sådana att konsumenten enligt 46 § första stycket konsumenlköplagen (1990:00) har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommit­tenten rikta samma anspråk på grund av fel på varan som han kan göra gällande mot säljaren. Vad som före­skrivs i 46 § andra stycket konsumenl­köplagen skall ej gälla i sådana fall

En konsument som med stöd av 46 § konsumenlköplagen har rätt att rikta anspråk mol en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommit-


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1989/90: 89

tent,  om kommittenten är närings­idkare.

Bestämmebema i 46 § tredje stycket konswnentköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot nä­ringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommit-tent

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

20


 


Justitiedepartementet


Prop. 1989/90:89


 


Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989.

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. Andersson, Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, Hulterström. G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw och Persson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Lagrådsremiss om ny konsumentköplag 1 Inledning

Konsumenlköplagen (1973:877) trädde i kraft den 1 januari 1974. Dess syfte är att stärka konsumenternas ställning vid köp. Lagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumenlskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumenlköp. Vid sidan av konsumenlköplagen är också 1905 års allmänna köplag tillämplig på konsumentköp.

I juni 1977 tillkallades justitierådet Anders Knutsson att som särskild utredare se över lagstiftningen om konsumentköp. Utredaren, som arbetade under namnet konsumentköpsutredningen, avlämnade i april 1984 betänkandet (SOU 1984:25) Ny Konsumentköplag. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels det lagförslag som läggs fram i betän­kandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en remissammanställning som bilaga 3.

Under lagstiftningsärendets gång har överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.

De lösningar som har diskuterats vid de nordiska depärtementsöver-läggningarna har vidare behandlats vid överläggningar den 27 april 1989 med företrädare för allmänna reklamationsnämnden, konsumentverket, marknadsdomstolen, riksskatteverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens Riksorganisation, Kooperativa Förbundet KF, Svenska Handelskammarförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Bilindustriföreningen, Motorbranschens Riksförbund,


21


 


Motormännens Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska Försäk­ringsbolags Riksförbund, Folksam, Konsumentvägledarnas Förening, Finansbolagens förening. Kronofogdeföreningen, Svenska Kommunförbun­det, Svenska Trähusfabrikanters Riksförbund, AB Bostadsgaranti, Sveriges Fastighetsmäklarsamfund, Småhusskadenämnden, Sveriges Möbelhandlare samt Svenska Byggentreprenörföreningen.


Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter


 


2 Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Förhällandet till allmänna köprättsliga regler

Som jag har nämnt i det föregående innehåller den gällande konsu­menlköplagen inte någon fullständig reglering av konsumentköpen. Den tar bara upp vissa frågor som är särskilt viktiga från konsumentskydds­synpunkt. Lagens regler är tvingande till konsumentens förmån. Vid sidan av konsumenlköplagen är också reglerna i 1905 års allmänna köplag tillämpliga på konsumentköp. Detta gäller inte bara frågor som är oreglerade i konsumenlköplagen utan också frågor som behandlas i båda lagarna.

En proposition om en ny allmän köplag har avlämnats till riksdagen under våren 1989 (se prop. 1988/89:76). Förslaget bygger på Förenta Nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om inter-nationeka köp av varor och innebär en betydande modernisering av köprätten. Denna reformering av den allmänna köprätten gör det nödvändigt att också se över konsumenlköplagen.

Redan under arbetet med den nya allmänna köplagen aktualiserades vissa frågor av grundläggande betydelse för den framtida regleringen av konsumentköp. En sådan fråga är om regleringen av konsumentköp även fortsättningsvis bör ske i en särskild konsumentköplag eller om regle­ringen av sådana köp bör integreras i den allmänna köplagen. Jag har i propositionen om ny allmän köplag utförligt redogjort för skälen till varför jag anser att konsumentköpen bör regleras i en fristående konsumentköplag (se prop. 1988/89:76 s. 25 f).

En annan fråga är om en ny konsumentköplag - i likhet med den gällande - bara bör ta upp vissa spörsmål som är särskilt viktiga från konsumentsynpunkt eller om den bör innehålla en i princip uttömmande reglering av konsumentköpen.

Det nuvarande systemet, där såväl konsumenlköplagen som den allmänna köplagen är tillämpliga på förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp, innebär i princip följande. 1 första hand är parternas avtal bestämmande för deras inbördes rättigheter och skyldigheter. Om avtalet innehåller någon föreskrift som är oförmånligare för köparen än


22


 


konsumentköplagens regler gäller emellertid inte den föreskriften. Då tar nämligen konsumentköplagens tvingande regler över. I frågor där parterna inte har kommit överens om någon särskild reglering blir i första hand 1905 års allmänna köplag tillämplig. Men om konsumenlköplagen innehåller en bestämmelse i ämnet som är förmånligare för köparen tillämpas i stället den bestämmelsen.

Detta system, med tvä delvis parallella lagar på konsumentköpsområ-det, har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Enligt min mening finns det anledning att ta fasta på den kritiken. Etl regelsystem som riktar sig till konsumenter bör naturligen vara utformat så atl det är så lättillgängligt som möjligt.

En ny konsumentköplag bör därför innehålla en i princip uttömmande reglering av konsumentköpen. Den föreslagna nya allmänna köplagen har också utformats med utgångspunkt i att den över huvud taget inte skall vara tillämplig på konsumentköp.

2.1.2 Riktlinjer for en ny konsumentköplagstiftning

Att konsumentköpen regleras i en fristående och i princip uttömmande konsumentköplag betyder inte att en sådan lag måste ta upp alla frågor som berörs i den allmänna köplagen. Det framstår tvärtom som angeläget att konsumenlköplagen inte görs onödigt omfattande. Den bör reglera alla i praktiken vanligen förekommande problem på konsumen tköpsområdet men inte ta upp sådana företeelser som mera sällan kan antas bli aktuella. När frågor av detta slag någon gång ändå kommer upp bör de kunna lösas genom en analog tillämpning av allmänna köprättsliga regler. Härvid måste dock beaktas att särskilda hänsyn gör sig gällande när säljaren är en näringsidkare och köparen en konsument. Man bör sålunda vara försiktig med att kräva att en konsument på samma sätt som en näringsidkare skall iaktta ett visst handlingsmönster i olika situationer med risk för att annars förlora sin rätt.

Det gäller alltså att göra en avvägning mellan å ena sidan sådana frågor som är av betydelse för konsumenter och som bör regleras i konsu­menlköplagen och å andra sidan frågor som mera sällan blir aktuella vid konsumentköp och som därför bör lämnas utanför för att lagen inte skall bli alltför detaljerad och omfångsrik.

Enligt min mening har utredningen i allt väsentligt träffat rätt i den avvägningen. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan har också genomgående ställt sig på samma linje.

En ny konsumentköplag bör till en början klargöra när en vara skall avlämnas från säljaren till köparen, hur det skall ske, vilken betydelse avlämnandet har och i vilket skick varan då skall befinna sig. Lagen bör också reglera vad som skall gälla om säljaren inte avlämnar varan i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. I samband med detta bör regleras under vilka förutsättningar varan skall anses behäftad med fel. Av särskild betydelse är naturligtvis regler om vilka påföljder som skall bli aktuella i


Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter


 


fall av säljarens avtalsbrott. Lagen bör vidare innehålla regler om vad som skall gälla beträffande betalning och beträffande fall då köparen är i dröjsmål med betalningen.

Det är naturligt att huvudintresset vid utformningen av en ny konsu­mentköplag knyts till de situationer dä avtalsrelationerna inte har utvecklat sig på det sätt som parterna haft anledning att förvänta sig. För de väl fungerande situationerna behövs ingen eller i vart fall ringa lagstiftning. Den nya lagen bör alltså till större delen koncentreras på frågorna om när avtalsbrott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella.

Del ligger nära lill hands att la den allmänna köplagens bestämmelser som utgångspunkt vid utformningen av de enskilda bestämmelserna i konsumenlköplagen. Den förra lagen tar visserligen i första hand sikte på köp mellan näringsidkare, men den är inte begränsad till sådana köp. Även om konsumentköpen har undantagits, skall lagen gälla exempelvis fall där säljaren är en privatperson som säljer lill en näringsidkare, fall där bägge parter är privatpersoner och fall där köparen är en juridisk person som inte driver näring, t.ex. en ideell förening. Den allmänna köplagen har utformats med tanke också på sådana fall. Reglerna i den allmänna köplagen torde därför i väsentliga delar kunna anses godtagbara även för konsumentköp.

Det finns också andra argument som talar för atl lagreglerna om konsumentköp och andra köp i möjligaste mån bör stämma överens. För säljare som avtalar ibland med konsumenter och ibland med näringsidkare är det givetvis en fördel att ha enhetliga regler att rätta sig efter. Vidare har köplagen sedan gammalt legat till grund för analogier på andra, icke detaljreglerade avtalsområden. Sådana analogier kompliceras om det fmns Oera alternativa rättsordningar vid köp. Självfallet är det också över huvud taget värdefullt om man inte komplicerar den rättsliga regleringen utan försöker få till stånd ett någorlunda enhetligt system.

På vissa punkter kan det emellertid vara motiverat att låta konsu­mentköpreglerna följa de regler som gäller om konsumentjänster enligt konsumenlljänsllagen (1985:716) i stället för reglerna i den allmänna köplagen. Likheterna mellan köp och tjänst är i en del fall betydande, och det kan ibland vara tveksamt om ett avtal är att hänföra till den ena eller andra kategorin. För sådana fall finns det anledning att sträva efter en nära likhet mellan konsumentköp- och konsumenttjänstregler. Även i övrigt kan det finnas lösningar i konsumenlljänsllagen som framstår som mer ändamålsenliga för konsumentköp än motsvarande bestämmelser i den allmänna köplagen.

Självfallet kan del också finnas anledning all överväga lösningar som inte har någon motsvarighet vare sig i den nya allmänna köplagen eller i konsumenttjänstlagen. Det yttersta motivet för en revision av konsu-mentköpräiien är intresset av att stödja konsumenternas ställning på marknaden. Enligt min mening är det också befogal att i skilda avseenden förstärka det civilrättsliga skyddet för konsumenterna. Jag kommer därför


Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter


24


 


i det följande atl i en del fall diskutera lösningar som är mera förmånliga för konsumenten an vad konsumenttjänstlagen erbjuder för motsvarande situationer.

Jag har tidigare sagt alt den allmänna köplagen i mycket kan bilda utgångspunki för konsumenlköplagen. När det gäller den språkliga utformningen av paragraferna, rubriksättningen m.m. är det dock inte givet atl den allmänna köplagen bör bilda mönster för konsumenlköp­lagen. Även om den allmänna köplagen kan få tillämpning på köp av privatpersoner, lar den i första hand sikte på mera kommersiella köp. Detta har också, i det nordiska samarbetet, färgat den närmare ut­formningen av de skilda paragraferna. Man kan litet tillspetsat säga all den allmänna köplagen är skriven för personer som ofta har en viss insikt i köprättsliga frågor.

När det däremoi gäller konsumenlköplagen är läget ell annat. Enskilda konsumenter är av naturliga skäl sällan insatta i köprättsliga frågeställ­ningar och köprättslig terminologi. Det finns ett starkt intresse av att lagtexten utformas så alt den blir så lättläst som möjligt för den enskilde konsumenten. Att konsumenlköplagen därigenom delvis kommer att kläs i en annan dräkt än den allmänna köplagen kan kanske utgöra en viss olägenhet för näringsidkare som kommer i kontakt såväl med den allmänna köplagen som med konsumenlköplagen. Denna olägenhet torde dock vara begränsad och får godtas med hänsyn till intresset av atl konsumenlköplagen blir lättillgänglig för konsumenter.

2.1.3 Tvingande eller dispositiva regler?

Enligt utredningen kräver konsumentskyddet att en lag om konsument­köp i betydande utsträckning görs tvingande till konsumenternas förmån. Utredningen har därvid anfört att ell väsentligt syfte med särskilda konsumentköpregler är att motverka de olägenheter som kan uppstå för enskilda konsumenter genom att säljare i koniraktsformulär använder villkor som inskränker köparens rättigheter enligt allmänna regler eller pä annat sätt missgynnar köparen. För att detta syfte skall kunna tillgodoses bör lagens regler enligt utredningen i stor utsträckning vara tvingande till köparens förmån.

Utredningens bedömning i denna del godtas av de flesta remissinstan­serna. För egen del vill jag framhålla att den särskilda civilrättsliga lagstiftning till skydd för konsumenterna, däribland konsumenlköplagen, som gäller för närvarande i princip är tvingande till konsumentens förmån. Del kan enligt min mening inte komma i fråga atl frångå denna princip när det gäller regler i en ny konsumentköplag.

Huvudprincipen bör alltså vara alt den nya konsumentköplagens regler skall vara tvingande till konsumentens förmån. Delta innebär att villkor som är sämre för konsumenterna än lagens regler blir ogiltiga. Däremot är det naturligtvis inget som hindrar att parterna kommer överens om villkor som är mera förmånliga för konsumenterna. I vissa avseenden kan


Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter


25


 


det dock finnas anledning att ge parterna frihet att avtala om även sämre villkor än lagens bestämmelser anvisar. Sådana avsteg från huvudprincipen bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

Spörsmålet om lagens tvingande natur leder över till en annan fråga rörande lagens struktur. Sålunda anser några remissinstanser att utredningens lagförslag i för stor utsträckning innehåller regler som ger ell vidsträckt utrymme för skönsmässiga bedömningar och försvårar förutsebarheten.

Enligt min mening är del givetvis önskvärt alt lagreglerna lämnar så klara besked som möjligt. Samtidigt är det emellertid angeläget att reglerna görs så nyanserade att man i rättstillämpningen kan ta hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger i varje enskilt fall. En alltför stelbent reglering kan motverka detta intresse och även hindra att rättsbildningen anpassas till fortgående förändringar. För att reglerna skall bli tillräckligt flexibla är det därför ofrånkomligt att de ibland formuleras i så allmänna ordalag att deras närmare innebörd måste fyllas ut och konkretiseras genom vägledande avgöranden i rättspraxis.


Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter


 


2.1.4 Särskilda regler om sakrättsligt skydd vid konsumentköp?

Vid försäljning av lösa saker gäller som huvudregel att köparen uppnår skydd mot säljarens borgenärer först om varan har kommit i hans besittning. Om köparen har låtit den köpta varan kvarbli hos säljaren, kan den genom utmätning och konkurs tas i anspråk för betalning av de skulder som säljaren har. Köparens rätt inskränker sig då till att han i konkurrens med övriga borgenärer kan göra gällande en fordran på säljaren.

Den nu angivna principen kallas för traditionsprincipen. Den bygger på att varan skall ha överlämnats ("traderats") till köparen - dvs. besittningen skall ha övergått till köparen - för atl denne skall vara sakrättsligt skyddad. Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip får köparen däremot skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet. Den principen kallas för avtalsprincipen.

Frågan om traditionsprincipen kontra avtalsprincipen har nyligen behandlats av riksdagen med anledning av en motion där det begärdes att frågan om traditionskravet skulle underkastas en allsidig utredning. Riksdagen ansåg inte all en så genomgripande översyn var motiverad men uteslöt inte att del kunde finnas anledning atl närmare överväga om de problem som kravet på en besittningsövergång medför kan lösas på annat sätt än genom en uppluckring av nuvarande regler. Riksdagen utgick frän att spörsmålet skulle komma att uppmärksammas under det pågående köprättsliga arbetet (se LU 1987/88:1).

Frågan har behandlats vid de överläggningar som justitiedepartementet höll den 27 april 1989 med företrädare för näringsliv m.fl. (se avsnitt 1). Därvid diskuterades bl.a. huruvida en övergång till avtalsprincipen vore önskvärd. Från flera håll uttrycktes tveksamhet inför tanken att släppa


26


 


avtalsprincipen fri i kommersiella sammanhang. Det sades alt risken för svåröverskådliga transaktioner och i förlängningen även formlösa säkerhetsöverlåtelser var alltför stor. Andra menade att dessa farhågor var överdrivna och anförde att avtalsprincipen fungerar utmärkt i många länder. Vid överläggningarna uttalades också skilda uppfattningar i frågan huruvida det kunde vara befogat att särreglera konsumentköpen och -eventuellt med vissa förbehåll - låta dessa följa avtalsprincipen.

Givetvis kan det för många konsumenter synas egendomligt att inte så att säga få full äganderätt till en vara som har betalts, om varan kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är dock fast förankrad i det svenska rättssystemet och har goda skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden skulle innebära en principiell nyhet i svensk rätt. För vissa praktiskt viktiga fall finns särregler som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom registrering (se lagen 1975:605 om registrering av båtbyggnadsförskoll). Att införa ett sådant registreringsför­farande för mera vardagliga konsumentköp skulle enligt min mening medföra alltför stora praktiska olägenheter. Jag är inte beredd att för närvarande förorda att traditionsprincipen överges på konsumentomrädet.

Den mera grundläggande frågeställningen om det är befogat att generellt införa avlalsprincipen i svensk rätt förutsätter ytterligare överväganden och analyser som inte låter sig göras inom ramen för det nu förestående projektet. Jag kommer alt noga följa utvecklingen på området och vid behov ta upp saken på nytt i lämpligt sammanhang.


Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter


 


2.1.5 Dispositionen av den följande framställningen

Jag har i det föregående redogjort för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en ny lagstiftning om konsumentköp. I det följande avser jag att närmare behandla frågan om

lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2, avhjälpande och omleverans i avsnitt 2.3, hävning i avsnitt 2.4, skadestånd i avsnitt 2.5, avbeställning i avsnitt 2.6,

anspråk mol näringsidkare i tidigare led i avsnitt 2.7, följdändringar i annan lagstiftning i avsnitt 2.8, ikraftträdande och övergångsbestämmelser i avsnitt 2.9 och kostnader och resursbehov i avsnitt 2.10.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).


27


 


2.2 Lagens tillämpningsområde

2.2.1 Köpeobjektet


Prop. 1989/90:89

Lagens

tillämpningsområde


 


Mitt förslag: Lagen skall gälla köp och i tillämpliga delar byte av lösa saker.

Utredningens förslag: Lagen skall gälla köp av lös egendom, dock inte tomträtt. Lagen skall i tillämpliga delar gälla även byte av lös egendom (se betänkandet s. 95 f).

Remissinstansema: Några remissinstanser tillstyrker utredningens förslag, men de flesta menar atl konsumenlköpsreglerna även fortsättningsvis bör vara begränsade lill köp av lösöre. Flera remissinstanser anser att lagen i vart fall inte bör gälla köp av fondpapper.

Skälen rör mitt förslag: Den gällande konsumenlköplagen är tillämplig på köp av varor. Med "varor" åsyftas därvid vad som i juridiskt språkbruk brukar betecknas som lösöre, dvs. rörliga fysiska föremål. Tillämpnings­området för den allmänna köplagen, såväl den gällande som den föreslagna, är däremot mera vidsträckt och omfattar köp av all lös egendom. Under den lagen faller således exempelvis förvärv av byggnad på annans mark, bostadsrätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper. Den allmänna köplagen gäller i tillämpliga delar också byte av lös egendom.

Konsumentköplagens mera begränsade tillämpningsområde motiverades i förarbetena med att behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenter gör sig gällande främst beträffande köp av dagligvaror, varaktiga konsumtionsvaror, t.ex. möbler, saml kläder, skor etc.

Enligt utredningens mening bör konsumenlköplagen ha samma tillämpningsområde som den allmänna köplagen. Utredningen anför att en utvidgning av konsumentköpreglerna från att gälla köp av lösöre till atl gälla köp av lös egendom i och för sig torde få endast begränsad praktisk betydelse men att det är svårt att finna något egentligt skäl mot en sådan reform. Det finns enligt utredningen knappast anledning atl om man inför en fristående konsumentköplag likväl låta vissa konsumentköp av lös egendom regleras av den allmänna köplagen och inte av konsu­menlköplagen. Likaså, menar utredningen, bör konsumenlköplagen i tillämpliga delar gälla byte av lös egendom.

Utredningens förslag att konsumenlköplagen skall gälla inte bara köp utan även, i tillämpliga delar, byte har i huvudsak fått ett positivt gensvar bland remissinstanserna. När del däremot gäller förslaget att tillämpnings­området för konsumenlköplagen skall utvidgas till att avse all lös egendom är många remissinstanser kritiska.

För egen del är jag närmast benägen att instämma i remisskritiken. Köp förekommer av de mest skiftande slag och under de mest skiftande former. Behovet av och önskemålet om en viss lösning är inte detsamma i alla fall. När det gäller den allmänna köplagen har reglerna kunnat


28


 


utformas så att de möjliggör, och i vissa fall också inbjuder till, erforder­liga avvikelser i avtalet. Något sådant är emellertid inte möjligt i konsumenlköplagen vilken ju i princip skall vara tvingande.

Om man sålunda vill låta konsumenlköplagen omfatta all lös egendom och utformar reglerna så att de framstår som en rimlig normallösning vid köp inte bara av lösöre utan även av hus på annans mark, bostadsrätter, fordringar, värdepapper m.m. går det med hänsyn till vad som bör gälla beträffande köp av de senare objekten knappast att sätta skyddsnivån beträffande köp av lösöre så högt som önskvärt. Det torde exempelvis inte vara möjligt att ha samma avbeställningsregler i fråga om köp av bostadsrätter eller aktier som i fråga om köp av möbler och annat lösöre. Och regler om avhjälpande passar inte alltid så bra vid exempelvis köp av fondpapper.

I och för sig skulle man naturligtvis kunna tänka sig att ha en sär­reglering för vissa objekt, t.ex. fondpapper och bostadsrätter. Det torde emellertid vara förenat med en del svårigheter såväl att välja ut vilka objekt som i detta avseende bör komma i fråga som att bestämma lämpliga särregler. En särreglering av nu avsett slag skulle också komplicera lagen och göra den mer svårtillgänglig allmänt sett.

För egen del anser jag i likhet med vad som uttalades i förarbetena till den gällande konsumenlköplagen att behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenter gör sig gällande främst beträffande köp av lösöre. Skyddsbehovet är inte lika starkt i fråga om köp av exempelvis fondpapper, bostadsrätter m.m. När det gäller köp av hus på annans mark innebär det förslag till ändring av förslaget till ny köplag som jag tidigare idag har redogjort för, att konsumenten tillförsäkras ett skydd i form av tvingande regler i fråga om fel i byggnaden. Skyddet motsvarar vad som har föreslagits i fråga om köp av fastighet.

Vid övervägande av det nu anförda har jag kommit till uppfattningen att tillämpningsområdet för konsumenlköplagen, åtminstone för närvar­ande, inte bör utvidgas till att omfatta all lös egendom utan liksom hittills vara begränsat till lösöre.

I den gällande konsumenlköplagen anges det som köpet skall avse med ordet "vara". Nu förekommer ordet "vara" även i den föreslagna nya köplagen men där som en allmän och obestämd beteckning på föremålet för köpet. I denna senare obestämda betydelse kan ordet "vara" användas även i en ny konsumentköplag. Men som definition på den egendom som lagen är tillämplig på passar det inte.

Det vore enligt min mening att föredra om man i en modern konsu­mentlagstiftning kunde använda något annat ord än lösöre i lagtexten. Synonymt med lösöre används ibland uttrycket lösa saker. Så är fallet exempelvis i konsumenttjänstlagen. Detta senare uttryck är lättare att förstå och genom att använda samma ord i konsumenlköplagen undviker man omotiverade språkliga skillnader mellan de bägge regelsystemen. Jag förordar därför att konsumenlköplagen anges vara tillämplig på köp - och i tillämpliga delar även byte - av lösa saker. Det innebär bl.a. att lagen


Prop. 1989/90:89

Lagens

tillämpningsområde


29


 


blir tillämplig på köp av husbyggsatser (jfr. det tidigare redovisade    Prop. 1989/90:89
förslaget om konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m.).
          Lagens

tillämpningsområde 2.2.2 Förmedlarens ansvar

Mitt förslag: Om en näringsidkare förmedlar ett köp mellan privat­personer skall förmedlaren svara solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser enligt lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 99

f)-Remissinstansema: De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig i

frågan. Endast från ett håll framförs negativa synpunkter på utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Den gällande konsumenlköplagen är enligt 1 § andra stycket tillämplig inte bara när en konsument köper en vara från en näringsidkare utan också när en konsument köper en vara från någon som inte är näringsidkare men köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren. Bestämmelsen har till syfte främst att hindra att lagen kringgås vid försäljning av begagnade varor. Det förekommer inte sällan att sådana varor säljs av privatpersoner genom förmedling av en näringsidkare. Om alla köp av detta slag föll utanför lagen skulle denna lätt kunna kringgås. Den som säljer de begagnade varorna skulle, i stället för att köpa in varorna och sälja dem i eget namn, kunna uppträda som ombud för den enskilde säljaren. I fall då en näringsidkare aktivt handhar försäljningen av en vara torde köparen sällan uppmärksamma atl näringsidkaren inte uppträder i eget namn utan bara som ombud för en privatperson. Genom den gällande regeln motverkas också risken att en näringsidkare kringgår konsumenlköplagen genom att anlita en privatper­son som bulvan och framställa sig själv som ombud för denne.

Som utredningen har framhållit kan det vid en reformering av konsu­mentköpreglerna knappast komma i fråga att inskränka reglernas tillämpningsområde i förmedlingsfallen. Vad som däremot finns anledning att överväga är om inte konsumentens ställning bör stärkas i de situation­er där säljaren är en privatperson men köpet förmedlas av en näringsid­kare.

Utredningen har föreslagit att en näringsidkare som har förmedlat ett köp mellan privatpersoner får svara solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser mot köparen. Förslaget innebär att, om det vid ett sådant köp föreligger ett dröjsmål med varans avlämnande eller fel i varan, köparen kan välja om han vill vända sig mot den private säljaren eller näringsidkaren/förmedlaren med sina krav på grund av avtalsbrottet.

För säljaren - som är en privatperson - blir ansvaret detsamma som i dag. Anlitar han en näringsidkare för att genomföra försäljningen får han finna sig i att ansvara enligt konsumenlköplagen. Från hans sida sett blir nyheten all näringsidkaren blir ansvarig jämte honom. Skulle köparen

30


 


göra gällande krav mot den förmedlande näringsidkaren, får säljaren räkna med att denne i sin tur regressvis kommer att rikta krav mot honom.

Det kan från skilda utgångspunkter anföras både för- och nackdelar med utredningens förslag. För förmedlaren kan naturligtvis det skärpta ansvaret medföra en ökad risk, trots att han som regel har regressrätt gentemot säljaren. Särskilt om det förflyter en tid innan påföljder görs gällande mot förmedlaren, kan det visa sig att ett regresskrav inte kan tillgodoses därför att säljaren saknar pengar eller har försvunnit. En sådan ökad risk kan göra det svårare att få näringsidkare att åta sig att förmedla försäljning av begagnade varor för privatpersoners räkning.

Men förslaget innebär klara fördelar för köparen. Denne är ofta omedveten om att den näringsidkare som han har kontakt med inte är säljare. Och även om han är medveten om det, inser han ofta inte att den omständigheten att säljaren är en privatperson försämrar hans rättsliga ställning i förhållande till vad som skulle vara fallet om det var den förmedlande näringsidkaren som var säljare. En skärpning av den förmedlande näringsidkarens ansvar kan vidare föranleda denne att visa större försiktighet vid granskning av varan och återgivande av uppgifter som säljaren har lämnat om den, något som är ägnat att minska risken för att konsumenten skall bli vilseledd.

Vad särskilt gäller rätten att få ett fel avhjälpt, något somjag kommer att behandla i det följande, torde i de flesta fall näringsidkaren ha betydligt bättre möjligheter att avhjälpa ett fel än den privatperson som är säljare. Och skulle det visa sig föranleda oskälig kostnad eller olägenhet att avhjälpa ett fel, skall någon skyldighet därtill inte föreligga.

Vid ett samlat övervägande av för- och nackdelarna med förslaget har jag, i likhet med utredningen, kommit lill uppfattningen att den ökade trygghet som förslaget skulle innebära för konsumenten överväger de nackdelar som skulle kunna uppstå genom atl möjligheterna att anlita näringsidkare som förmedlare vid försäljning av begagnade varor minskar. Jag förordar därför att den nya konsumenlköplagen skall innehålla en regel av nu behandlat slag.


Prop. 1989/90:89 Avhjälpande och omleverans


 


2.3 Avhjälpande och omleverans

Mitt förslag: Köparen skall ha rätt att kräva att säljaren utan kostnad för köparen avhjälper ett fel i varan eller företar omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Säljaren skall i sin tur som regel ha rätt att - oavsett vilken påföljd köparen kräver - på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans, om åtgärden kan ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.


31


 


utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag förutom att    Prop. 1989/90: 89 köparens rätt att kräva omleverans enligt utredningsförslaget förutsätter    Avhjälpande att felet är av väsentlig betydelse för köparen (se betänkandet s. 154 ff).    och omleverans

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak. Från näringslivshåll kritiseras dock att förslaget hindrar avtal om all köparen skall betala en viss del av kostnaden för atl avhjälpa felet.

Skälen för mitt förslag: I förslaget till ny allmän köplag intar på­följderna avhjälpande och omleverans, dvs. rättelse av fel, en central roll i påföljdssystemet. De är avsedda att utgöra de påföljder som i första hand skall komma i fråga vid fel i en vara. Beträffande de närmare skälen för mitt förslag i den delen se prop. 1988/89:76 s. 36 ff.

De skäl som jag har redovisat för att den nya allmänna köplagen bör innehålla regler om rättelse av fel gör sig i minsl lika stor utsträckning gällande när köparen är en konsument. För konsumenten kan en laglig rätt att få ett fel i en vara avhjälpt genom säljarens försorg i många fall vara av stort värde. Konsumentköp avser ofta tekniskt komplicerade produkter, och vid fel av måttlig omfattning är konsumenten - om han i övrigl är nöjd med varan - oftast i första hand intresserad av att felet avhjälps. Det kan dessutom vara så all del är just säljaren som har de bästa förutsättningarna att åtgärda felet. Och för köparen är det i allmänhet förenat med mindre besvär att vända sig till säljaren för att få ett fel avhjälpt än att begära prisavdrag och själv ombesörja avhjälpandet eller att häva köpet och göra ett ersättningköp på annat håll. Rätten att kräva att ett fel i varan avhjälps ter sig särskilt angelägen för konsu­menten när det gäller varor som har installerats hos honom eller som har bearbetats eller på annat sätt utrustats eller anpassats för köparens speciella ändamål. Jag anser således i likhet med utredningen att den nya konsumenlköplagen - på samma sätt som den föreslagna nya allmänna köplagen - bör ge köparen en rätt att kräva att säljaren avhjälper fel i varan.

Enligt förslaget till ny allmän köplag skall säljaren vara skyldig att efterkomma köparens krav på avhjälpande, om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Detta bör gälla även för konsumentköp.

I förslaget till ny allmän köplag har säljaren getts en rätt att på eget initiativ avhjälpa etl fel. Härigenom har säljaren fått en möjlighet att undgå de mera ingripande påföljder som köparen kan aktualisera. Vissa begränsningar har dock ställts upp. Köparen behöver inte acceptera en rättelse som innebär en avsevärd olägenhet för honom eller som gör att han riskerar att inte få sina egna kostnader ersatta av säljaren. Frågan är nu om säljaren bör ges samma rätt atl på eget initiativ avhjälpa felet vid konsumentköp.

Som jag nyss har varit inne på är det i allmänhet till fördel för en köpare att få ett fel avhjälpt av säljaren. Och även om konsumenten i det enskilda fallet skulle föredra en annan lösning än att få felet avhjälpt.

32


 


finns det skäl som talar för att säljaren bör ha rätt att på eget initiativ avhjälpa felet.

Avhjälpande av fel innebär i förhållande till utbyte av varan eller hävning av köpet atl onödig värdeförstöring kan undvikas. Om varan alertas kan säljaren i regel inte efter reparation åter sälja den som ny. I stället måste han ofta avyttra den till ell förhållandevis lågt pris. Dessa kostnader liksom säljarens hanteringskostnader drabbar naturligtvis till slut hela konsumenlkollektivet. Ekonomiska hänsyn talar därför för att avhjälpande av ett fel skall komma i fråga i första hand.

Det är numera vanligt att tekniskt mera komplicerade varor säljs på villkor som ger säljaren rätt att avhjälpa eventuella fel. När det gäller vissa kategorier av varor, såsom bilar, finns en väl utvecklad organisation för omhändertagande av reklamationer och reparationer av fel. Köparen har i regel möjlighet att få en reparation utförd på annan ort än den där han har köpt varan och utan att ens i förväg behöva vända sig till säljaren. Det är osäkert om denna ordning, som onekligen ger köparen stora fördelar, skulle upprätthållas i nuvarande form, om köparen gavs en generell rätt att vägra att godta avhjälpande av ett fel.

En annan fördel med en ordning som ger säljaren räll att avhjälpa fel är alt hela reklamationshanteringen förenklas i de fall när säljaren väljer att utnyttja sin rätt. Då undviks de tvister som ofta är förenade med andra påföljder, t. ex. tvist i frågan huruvida hävningsförutsättningar föreligger.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört kan jag ansluta mig till utred­ningens uppfattning att säljaren även vid konsumenlköp bör ha en rätt att på eget initiativ avhjälpa fel i varan. I likhet med utredningen anser jag att den rätten inte bör begränsas till någon viss kategori avvaror eller på annat sätt.

Jag förordar således att man även vid konsumentköp bör acceptera att köparens valrätt i fråga om den påföljd han vill göra gällande vid ett fel i varan förses med det undantaget att säljaren kan undvika andra påföljder än skadestånd genom att avhjälpa felet. En ovillkorlig förutsätt­ning härför bör dock vara att avhjälpandet sker snabbt och utan några beaktansvärda olägenheter för köparen.

En särskild fråga som har berörts vid remissbehandlingen är om konsumenlköplagen bör innehålla en möjlighet för parterna att avtala att köparen skall betala en viss del av kostnaden för att få ett fel i varan avhjälpt. Rätten att få felet avhjälpt skulle t. ex. kunna kombineras med att köparen står en viss självrisk för kostnaderna för avhjälpandet. Att säljaren tar ut en självrisk eller på annat sätt belastar köparen med en kostnad i samband med avhjälpandet innebär naturligtvis, såsom framhållits från näringslivshåll, att reklamationshanteringen förenklas genom att säljaren slipper ta itu med fel av mindre omfattning. När den sålda varan är behäftad med ett fel beror detta emellertid på att säljaren har misslyckats med att överlämna den avtalade prestationen till köparen. Säljaren har alltså gjort sig skyldig till ett brott mot köpeavtalet. Det


Prop. 1989/90:89

Allmänna

utgångspunkter


 


3   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89


33


 


avtalade priset för varan avser en vara i felfritt skick. Om köparen skulle behöva betala kostnader för att få varan reparerad skulle det i praktiken innbära att köparen tvingades betala ett högre pris för varan än som avtalats. Det är inte rimligt. Det kan dessutom inte uteslutas att ett sådant system skulle leda till sämre kvalitetskontroll vid tillverkning och försäljning av varor. Därtill kommer atl köparen vid fel i varan ofta drabbas av allehanda besvär och olägenheter. Redan detta kan sägas utgöra en typ av självrisk. Det är inte rimligt att köparen skall behöva tåla ytterligare belastningar för att få varan återställd till det skick som han hade rätt att förvänta sig redan vid leveransen. Jag förordar därför att avhjälpande alltid skall ske ulan kostnad för köparen.

När del gäller omleverans, dvs. ett utbyte av den felaktiga varan mol en annan felfri, är det utan tvekan fråga om en mera ingripande påföljd än ett avhjälpande av felet. Som jag redan har framhållit bör säljaren under vissa förutsättningar ha rätt att på eget initiativ undgå mera ingripande påföljder genom att avhjälpa det fel som köparen åberopar. Eftersom säljaren således skall kunna avhjälpa ett fel även när köparen kräver omleverans, saknas det enligt min mening anledning att, som utredningen föreslagit, begränsa rätlen lill omleverans lill sådana fall då felet är väsentligt.

De skäl som jag har angivit för säljarens rätt all på egel initiativ avhjälpa ett fel till undvikande av mera ingripande påföljder har giltighet även i fråga om omleverans. Jag förordar därför att säljaren även skall ges en rätt att på egen bekostnad företa en omleverans, om det kan ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.


Prop. 1989/90:89 Hävning


 


2.4 Hävning

2.4.1 Huvudregeln

Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan får köparen häva köpet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom. Vid köparens dröjsmål med betalningen får säljaren häva köpet, om dröjsmålet är väsentligt.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 141 f, 165 f och 219).

Remissinstansema:Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva lill alt ett väsenllighetskrav ställs upp som huvudregel för hävning vid säljarens dröjsmål och fel i varan samt att regeln utformas så atl den tar sikte på avtalsbrottets betydelse för köparen. Flera remissinstanser menar dock atl regeln bör kompletteras med ett krav på att säljaren skall ha insett eller bort inse avtalsbrottets betydelse för köparen. Den föreslagna


34


 


hävningsregeln vid köparens dröjsmål med betalningen godtas genom­gående.

Skälen for mitt förslag: Hävning av ett avtal kan något förenklat sägas innebära att en part på grund av den andra partens avtalsbrott ställer in såväl sin egen som motpartens prestation. Det är således fråga om en myckel ingripande åtgärd. Som en allmän obligationsrättslig princip gäller att hävning får ske endast om avtalsbrottet är av större betydelse.

Enligt gällande konsumentköplag får hävning av köp i princip ske vid säljarens dröjsmål, om säljaren inte efter uppmaning av köparen avlämnar varan inom skälig tid. Rätt till hävning föreligger dock ej om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen (se 3 §). Vid fel i varan får köparen häva köpet, om säljaren inte inom skälig tid efler det att köparen begärt det avhjälper felet eller lämnar ny felfri vara i den felaktigas ställe. Rätt till hävning förutsätter dock all felet är av ej ringa betydelse för köparen

(4§).

Den gällande konsumenlköplagen uppställer således som villkor för rätt till hävning atl dröjsmålet eller felet inte är av ringa betydelse för köparen. Konsumentköpsutredningen har föreslagit att den nya konsu­menlköplagen skall som villkor för rätt till hävning ställa upp kravet att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen. Detta har allmänt accepterats av remissinstanserna. Även jag anser att rätt till hävning skall förutsätta att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse och att bestämmelsen bör formuleras så att väsentligheisfrågan skall bedömas från köparens synpunkt. Det skall alltså beaktas vilka ölägenheter m.m. som dröjsmålet har medfört för den enskilde konsumenten med hänsyn till dennes förhållanden. Motsvarande krav gäller enligt den föreslagna nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 39 ff).

En särskild fråga som flera remissinstanser har tagit upp är om det bör krävas att säljaren också har insett eller bort inse att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för konsumenten. Ett sådant krav galler enligt den föreslagna nya allmänna köplagen. De remissinstanser som har berört frågan har genomgående menat atl ett sådant krav bör ställas upp även i konsumenlköplagen.

För egen del kan jag inte biträda den ståndpunkten. Med hänsyn till den informella avtalssituation som ofta föreligger när det gäller konsumenlköp skulle ett sådant krav i alltför hög grad kunna beskära konsumentens möjlighet att häva. I likhet med utredningen anser jag därför atl en konsument skall få häva ett köp, om säljarens dröjsmål eller ett fel i varan av särskild anledning är väsentligt just för honom eller henne, oberoende av om säljaren insett eller bort insett detta. I händelse av tvist mellan parterna torde emellertid bevisbördan för avtalsbrottets väsentlig­het få anses ligga på konsumenten. Detta innebär att konsumenten vid exempelvis ell kortvarigt dröjsmål måste visa på någon särskild omständig­het som gör atl dröjsmålet trots sin kortvarighel var av väsentlig betydelse för honom.


Prop. 1989/90:89 Hävning


35


 


Den nuvarande konsumenlköplagen innehåller inte några bestämmelser om påföljderna av köparens avtalsbrott. 1905 års allmänna köplag innehåller däremot sådana bestämmelser som gäller även för konsu­mentköp. Enligt 28 § köplagen får säljaren häva köpet vid köparens dröjsmål med betalningen. Hävningsrätt föreligger dock inte - såvitt gäller bl.a. konsumentköp - om dröjsmålet är av ringa betydelse.

Den nya konsumenlköplagen bör enligt vad jag tidigare förordat (se avsnitt 2.1.1) i princip innehålla alla lagregler som skak gäUa för konsumentköp. Den bör därför innehålla en regel om hävning vid köparens dröjsmål med betalningen. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att som en parallell till motsvarande krav vid säljarens avtalsbrott det bör som en förutsättning för hävning vid köparens dröjsmål med betalningen ställas upp etl väsentlighetskrav. Vid väsentlighetsbedömningen bör emellertid, till skillnad från vad som gäller vid de förut behandlade situationerna, inte krävas alt dröjsmålet är av väsentlig betydelse för just säljaren. I stället bör prövningen la sikte på avtalsbrottet mera allmänt. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt den föreslagna nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 40f).

2.4.2 Tilläggstid och leveransuppmaning


Prop. 1989/90:89 Hävning


 


Mitt forslag: Vid säljarens dröjsmål med avlämnandet får köparen häva köpet, om varan inte avlämnas inom en av köparen utsatt tilläggstid som inte är oskäligt kort eller, om någon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det att kravet framställdes. Vid köparens dröjsmål med betalningen får säljaren häva köpet, om köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid som inte är oskäligt kort. I dessa fall får hävning ske ulan någon väsentlighetsprövning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 141 f och 220).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas genomgående utan erinran.

Skälen för mitt förslag: På många håll i utlandet finns ett förfarande med s.k. tilläggstid. Innebörden av det kan beskrivas så att en part får göra även ett icke väsentligt avtalsbrott till hävningsanledning genom att sälla ut en tilläggstid för fullgörande. Sker fullgörande inte inom tilläggstiden, blir parten berättigad att häva köpet. Förfarandet med tilläggstid verkar alltså till förmån för den part som vill åberopa ett avtalsbrott genom att han inte behöver styrka att väsentlighetskravet är uppfyllt i det enskilda fallet. Regler om tilläggstid har föreslagits i den nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 41f). Frågan är nu om man bör införa sådana regler också i konsumenlköplagen.

Utsättandet av en tilläggstid kan vara ett sätt att undgå bevissvårigheter om det framstår som tveksamt ifall väsentlighetskravet är uppfyllt eller om parten har svårt att styrka detta. Parten kan då sätta ut en frist vars längd är anpassad till omständigheterna i det enskilda fallet. I det


36


 


praktiska livet är del för övrigt vanligt att en avtalspart som blir utsatt för ett avtalsbrott inte häver avtalet förrän han har uppmanat motparten att fullgöra sin prestation. Även den part som har begått avtalsbrottet kan vara betjänt av att hans motpart sätter ut en tilläggstid. Han vet då att han, om han presterar inom den utsatta tiden, undgår hävning.

Med hänvisning till del nu anförda biträder jag utredningens uppfattning atl ett förfarande med tilläggstid bör införas i konsumenlköplagen såvitt avser säljarens dröjsmål med avlämnandet av varan samt köparens dröjsmål med betalningen. För den förra situationen bör dock regeln, som utredningen också har föreslagit, ges en något vidare utformning. Om säljaren är i dröjsmål med avlämnandet, framstår det ofta som naturligt för köparen alt erinra säljaren om dennes skyldighet att leverera varan. Däremot ligger det inte lika nära till hands för en köpare som är konsument att också sätta ul en bestämd tid inom vilken leverans skall ske. I den mån en sådan tid sätts ut, och den inte är oskäligt kort, bör givetvis köparen kunna häva köpet om leverans inte sker inom tilläggstid­en. För att köparen skall kunna häva köpet bör det emellertid vara tikräckligt att denne, sedan etl dröjsmål inträtt, har begärt att varan skall avlämnas utan att det har skett inom skälig tid därefter.


Prop. 1989/90:89 Skadestånd


 


2.5 Skadestånd

2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret

Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan är säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar).

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 179 ff).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mot­tagande. Vissa remissinstanser tillslyrker förslaget medan andra, särskilt från näringslivshåll, ställer sig negativa. Flera av de instanser som är kritiska mot förslaget anser att skadeståndsansvaret bör bygga på vållande med omvänd bevisbörda, ett s.k. presumtionsansvar.

Skalen för mitt förslag: Vid den gällande konsumentköplagens tillkomst intogs en restriktiv hållning till att genom tvingande lagregler tillförsäkra konsumenten rätt till skadestånd av säljaren vid fel och dröjsmål. Lagen ansågs främst böra garantera konsumenten möjlighet att framtvinga en riktig prestation från säljarens sida eller att genom hävning frigöra sig från avtalet så att konsumenten kunde skaffa motsvarande vara från annat håll. Det ansågs däremot mindre lämpligt att införa tvingande regler om ett vidsträckt skadeståndsansvar för säljaren, bl.a. på grund av att sådana regler skulle kunna ge upphov till svårbedömda tvister. Vidare framhölls att skadorna för konsumenten i enskilda fall kunde bli


37


 


betydande och medföra stora kostnader för säljaren, som var svåra att    Prop. 1989/90:89 bedöma på förhand men som denne måste se till att ha täckning för.    Skadestånd Ytterligare ett skäl för en återhållsam attityd ansågs vara att köplagsut-redningen, som hade till uppgift att undersöka frågor rörande skade­ståndets roll inom den allmänna köprätten, då ännu inte hade slutfört sitt uppdrag (se prop. 1973:138 s. 138 f).

Mot den angivna bakgrunden inskränktes den tvingande regleringen av säljarens skadeståndsskyldighet vid konsumentköp till att ge konsumenten en rätt till skälig ersättning för utgifter som han ådrar sig till följd av fel eller dröjsmål. Ersättningsrätt föreligger såvida inte säljaren kan visa att försummelse inte ligger honom till last (6 §). Del är med andra ord fråga om ett s.k. presumtionsansvar. Bestämmelsen medger atl säljaren genom förbehåll i köpeavtalet kraftigt inskränker sitt skadeståndsansvar i förhållande till vad som följer av den allmänna köplagens dispositiva skadeståndsregler.

Konsumenten kan visserligen också kräva skälig ersättning för avhjälp­ande av fel i en vara. Detta gäller emellertid endast under förutsättning att det är fråga om ett fel som säljaren eller någon för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa och att sådant avhjälpande eller motsvarande inte sker inom skälig tid (4 §). I annat fall har konsumenten inte någon tvingande rätt att få ersättning för avhjälpande av fel, inte heller med stöd av den nyss nämnda bestämmelsen i 6 §.

Enligt min mening bör konsumenten vid konsumentköp tillförsäkras en betydligt bättre rätt att erhålla ersättning för eventuella ekonomiska skador på grund av fel eller dröjsmål än som gäller enligt den nuvarande konsumenlköplagen. Konsumenten skulle annars få en alltför svag position när del gäller att tvinga fram en avtalsenlig prestation från närings­idkarens sida. Av betydelse härvidlag är att redan de rättsliga möjligheter­na för konsumenten att häva avtalet är begränsade genom att - som huvudregel - ett väsentlighetskrav ställs upp som förutsättning för hävning. Denna ordning har förestavats av hänsyn till näringsidkaren. Till detta kommer att hävning många gånger är en även för konsumenten ofördelaktig och inte minst opraktisk påföljd. Med hänsyn till bl.a. dessa förhållanden bör rätten till skadestånd vid fel och dröjsmål ges en mer framskjuten plats i en ny konsumentköplag än den har i den gällande.

I och för sig kan det naturligtvis finnas en risk för att en mera vidsträckt tvingande rätt för konsumenten att erhålla skadestånd på grund av fel och dröjsmål kan leda till ett större antal tvister. Enligt min mening är risken dock inte så stor. Och de ekonomiska skador som en konsument kan åsamkas vid fel och dröjsmål torde oftast vara begränsade och inte alltför svåra att fastställa. Jag vill i sammanhanget även erinra om atl del i konsumenttjänstlagen har införts tvingande regler om skadestånd vid fel och dröjsmål (se bl.a. 31 § konsumenttjänstlagen).

Som jag ser del bör konsumenten i princip tillförsäkras en tvingande rätt till ersättning vid fel och dröjsmål.

38


 


Fråga uppkommer då vilka förutsättningar som bör gälla för denna Prop. 1989/90:89 ersättningsrätt. I avtalsförhållanden bygger skadeslåndsskyldigheten ofta Skadestånd på vållande. Sä är i stor utsträckning fallet i 1905 års köplag, även om etl strikt ansvar med undantag för s.k. objektiv omöjlighet gäller i vissa fall. Också enligt konsumenttjänstlagen inträder skadeståndsansvar på grund av fel eller dröjsmål endast vid vållande på säljarens sida. I den senare lagen är dock skadeståndsregeln utformad som ett presumtionsansvar.

Som jag närmare har utvecklat i propositionen om allmän köplag finns det anledning att i fiera avseenden sätta i fråga det nuvarande köprättsliga regelsystemet när det gäller skadeståndsskyldighel (se prop. 1988/89:76 s. 43ff). Jag har där pekat på att den tekniska utveckling som skett, och som kommer att ske, gör atl del många gånger framstår som mindre ändamålsenligt att låta prövningen utgå från om det föreligger vållande på den avtalsbrytande partens sida. Att det exempelvis uppstår fel och tekniska störningar i säljarens tillverkningsapparat behöver inte bero på någon försummelse av säljaren eller någon som han svarar för. Men det kan ändå ligga närmare till hands atl säljaren skall bära konsekvenserna av detta än att köparen skall göra det.

I propositionen om ny allmän köplag har skadeståndsansvaret utformats efter mönster från reglema i 1980 års FN-konvention. Dessa regler bygger på ett s.k. kontrollansvar. Tekniskt är konirollansvaret utformat så att det ställer upp fyra förutsättningar som alla skall vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att alla förutsättningarna är uppfyllda.

För att säljaren skall gå fri från ansvar krävs för det första alt det föreligger ett hinder för fullgörelse. Hindrets art är i och för sig utan betydelse, men det skall röra sig om ett faktiskt hinder.

För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. Det spelar ingen roll om säljaren har varit vållande eller inte.-Poängen med föreskriften är att förhållanden som ligger innanför det som säljaren i princip kan påverka, t.ex. interna förhållanden i säljarens verksamhet eller hans ekonomiska förhållanden, inte skall kunna åberopas som befrielse­grunder.

Ett tredje villkor för ansvarsbefrielse är att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpet. Säljaren svarar med andra ord för det som var förutsebart vid köpet.

Slutligen är det ett villkor att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret. Säljaren måste alltså tillgripa alternativa fullgörelsemöjligheter när sådana finns.

Kontrollansvaret innebär också ett visst ansvar för handlande av tredje man. Om avtalsbrottet kan hänföras till någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, blir säljaren fri från skadeståndsskyldig­het endast om de nyss beskrivna förutsättningarna för ansvarsbefrielse är uppfyllda såväl för säljarens egen del som för den som har anlitats för fullgörelsen. Säljarens skadeståndsskyldighet kan med andra ord inte bli lindrigare genom att han har anlitat någon utomstående för att fullgöra

39


 


köpet. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller på någon annan i tidigare säljled.

Jag har i propositionen om ny allmän köplag uttalat som min uppfatt­ning att en reglering med ett kontrollansvar medför en rimlig avvägning mellan parternas intressen och en lämplig anpassning till dagens samhälle. Lagrådet har i sill yttrande över köplagsförslagel förklarat sig dela denna uppfattning. De skäl som motiverar ett konlrollansvar i den allmänna köplagen gör sig enligt min mening gällande med samma styrka i fråga om konsumentköp. Den omständigheten att regleringen i detta senare avseende kommer att bli tvingande kan inte föranleda annat bedömande.

Några remissinstanser har anfört att del förhållandet alt konsument­tjänstlagens skadeståndsansvar bygger på vållande utgör ett skäl i sig för atl införa ett motsvarande ansvar i en ny konsumentköplag. Jag håller med om att skadeståndsansvaret inte gärna bör vara utformat på skilda sätt vid konsumentköp respektive konsumenttjänster. Men detta bör enligt min mening lösas så att också konsumenttjänsllagens skadeståndsregler i fortsättningen skall bygga på ett kontrollansvar. Till detta återkommer jag i avsnitt 2.8.1

Med hänvisning till del anförda förordar jag - i likhet med utredningen - att reglerna om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan skall bygga på ett kontrollansvar.


Prop. 1989/90:89 Skadestånd


 


2.5.2 Skadeståndsskyldighetens omfattning

Mitt förslag: Den skadeståndsskyldighet vid dröjsmål och vid fel i varan som följer av kontrollansvaret skall i princip omfatta köparens alla förluster till följd av säljarens avtalsbrott. Säljaren skall inte kunna friskriva sig från detta skadeståndsansvar. Skulle skadeståndsskyldig­heten vara oskäligt betungande med hänsyn till säljarens ekonomiska förhållanden, skall dock skadeståndet kunna jämkas efter vad som är skäligt.

Utredningens förslag: Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan skall omfatta ersättning för utgifter, inkomstförlust och prisskillnad samt - såvida inte annat har avtalats - även annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet (se betänkandet s. 172 ff).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har kritiserats från skilda utgångspunkter. Från näringslivshåll har invänts mot köparens rätt till ersättning för inkomstbortfall. Andra remissinstanser har riktat kritik mot möjligheten alt avtala bort konsumentens rätt lill ersättning för olika följdförluster.

Skälen för mitt förslag: I den nuvarande konsumenlköplagen är, som jag har berört i föregående avsnitt, den till konsumenternas förmån tvingande, rätten lill ersättning för skada på grund av säljarens kontrakts­brott myckel begränsad. Den omfattar endast köparens utgifter (se 6 §).


40


 


Köparens rätt till skadestånd vid säljarens kontraktsbrott vid konsument- Prop. 1989/90:89 köp regleras i övrigl av reglerna i den allmänna köplagen. Dessa regler får Skadestånd anses ge köparen en gynnsam ställning när det gäller rätten till skade­stånd. Den allmänna köplagens regler sätts emellertid i stor utsträckning ur spel genom friskrivningsklausuler i köpeavtalen. Sådana klausuler ingår regelmässigt i standardavtal som förekommer på konsumentköpsomrädet. Dessa klausuler får oftast till följd att konsumenten slår ulan rätt till ersättning för andra förluster än de utgifter som han har rätt till ersättning för enligt det minimiskydd som följer av 6 § konsumenlköp­lagen. De förluster som konsumenten härigenom inte får ersättning för kan i enskilda fall uppgå till kännbara belopp.

Enligt min mening bör man nu förstärka konsumenternas ställning i skadeståndshänseende. Ensådan förstärkning förutsätter att lagreglerna utformas så att möjligheterna för säljaren att friskriva sig från skade­ståndsansvaret begränsas eller tas bort. I konsumenttjänstlagen (se 31 §; jfr 3 §) har möjligheterna för näringsidkaren alt friskriva sig från skadeståndsansvaret också i princip lagits bort.

Det köprättsliga skadeståndsansvaret omfattar liksom det allmänna skadeståndsansvaret i princip alla skador som faller inom adekvansens ram, dvs. skador vilka till sin art och omfattning är typiska följder av avtalsbrottet. Bland sådana skador märks, vid sidan av sådana utgifter som avses i 6 § gällande konsumentköplag, framför allt kostnad för täckningsköp och förlorad arbetsförtjänst. Med kostnad för täckningsköp avses den särskilda kostnad som drabbar köparen, om han efter hävning av ett köp måste köpa motsvarande vara från annat håll till ett högre pris än det som avtalats vid det ursprungliga köpet. Konsumenten har ett starkt intresse av att kunna få ersättning för denna kostnad. Annars kan han bli tvungen att göra en ytterligare ekonomisk insats för att få tillgång till en sådan vara som han ursprungligen köpt. Det skulle minska värdet av den hävningsrätt som tillkommer konsumenten vid dröjsmål och fel i varan. Resultatet skulle t. o. m. kunna bli all köparen ser sig nödsakad att avstå frän hävning av köpet och sålunda hålla till godo med en felaktig vara. Förlust av den typ som det här är fråga om har köparen normalt ingen möjlighet att undvika. Säljaren har i regel möjlighet att förutse och kalkylera med förluster av detta slag. Liksom utredningen anser jag därför att konsumenten alllid bör ha rätt till ersättning för denna typ av förlust. Det bör alltså inte finnas någon möjlighet för säljaren att friskriva sig från skyldigheten att ersätta kostnad för täckningsköp.

Förlorad arbetsförtjänst som köparen drabbas av på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan är en förlust som för den drabbade köparen är lika kännbar som kostnad för täckningsköp och sådana utgifter som avses i 6 § gällande konsumentköplag. Att kostnad för föriorad arbetsförtjänst kan uppkomma för köparen är något som säljare i akmänhet har anledning att räkna med. Enligt min mening bör säljaren därför inte heller ha möjlighet att friskriva sig från ansvaret för sådan förlust.

41


 


Vid kommersiella köp kan ett dröjsmål eller fel i varan ofta orsaka köparen betydande följdförluster. Det sammanhänger med att köparen i regel har avsett all sälja varan vidare eller att använda den i sin närings­verksamhet. Även vid konsumentköp kan emellertid köparen i vissa fall drabbas av följdförluster som har samband med hans utnyttjande eller tilltänkta utnyttjande av varan. Det kan vara fråga om atl en förhands-beställd resa med bilfärja inte kan utnyttjas därför att den nyinköpta bilen är felaktig och måste repareras eller att en beställd diskmaskin inte levereras i lid och därför inte kan installeras i samband med en pågående ombyggnad av köparens kök utan måste inmonteras senare till en högre kostnad. Andra exempel är att ett frysskåp är felaktigt och inte kan användas till förvaring av beställda livsmedel, vilka måste kasseras, eller alt en utebliven leverans av möbler medför att köparen går miste om ett tillfälle att på fördelaktiga villkor avyttra det gamla möblemanget.

Det är endast i relativt speciella situationer som detta slag av följdförluster uppkommer vid konsumentköp. Som utredningen har pekat på är del däremot sannolikt vanligare vid konsumentköp att ell kontrakts­brott förorsakar köparen olika slag av besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. Som exempel kan nämnas att köparen måste sätta till fritid för att besöka säljaren och lämna tillbaka en felaktig vara eller hämta en vara som inte var färdig vid ett tidigare besök, att han får ägna längre tid åt arbetsresor medan hans nyköpta bil repareras, att hushålls- eller trädgårdsarbete blir betungande därför att en köpt Köksmaskin eller molorgräsklippare inte kan användas eller alt konsu­menten inte får avsett utbyte av sin semester därför att en beställd segelbål inte levereras i tid eller ett inköpt tält inte skyddar mot väta. Frågan är i vad mån konsumenten skall ha rätt till ersättning för denna typ av olägenheter och obehag. Köp i konsumentförhållanden har i allt större utsträckning kommit att avse varor som tillgodoser fritidsintressen eller som är avsedda att underlätta arbete av olika slag. Intrång i sådana intressen har därför i ökad grad kommit all uppfattas så atl de har en direkt ekonomisk betydelse (jfr prop. 1984/85:110 s. 274). Det finns därför enligt min mening inte skäl att behandla dessa fall annorlunda än andra följdförluster. Jag anser därför i likhet med utredningen att sådana fall bör omfattas av rätten till ersättning för följdförluster. Ersättningen får i hithörande fall i regel bestämmas på grundval av en skönsmässig uppskattning. En förutsättning för rätten till ersättning fär sädana skador är all de inte består av enbart ej alltför betydande ölägenheter som man alltid måste räkna med när någon försummar sig i ett avtalsförhällande. Skador av rent ideell natur som obehag, olust och irritation över det besvär som ell kontraktsbrott kan välla bör sålunda inte ge rätt till ersättning. Den närmare gränsdragningen mellan fall som kan anses ha ekonomisk betydelse och andra fall får emellertid överlämnas åt rättstill-lämpningen.

Frågan är då om även rätten till ersättning för följdförluster skall vara tvingande till konsumentens förmån eller om del finns skäl att i det


Prop. 1989/90:89 Skadestånd


42


 


hänseendet medge en lättnad i säljarens skadeståndsansvar genom att,    Prop. 1989/90:89

såsom utredningen har föreslagit, medge friskrivning från säljarens ansvar    Skadestånd

för sådana förluster. För säljaren är det svärare att förutse och kalkylera

med sädana förluster för köparen, eftersom följdförluster oftast är

betingade av köparens individuella förhållanden. Detta skulle kunna tala

för att säljaren borde ha en möjlighet att friskriva sig från ansvaret att

ersätta sådana förluster.

Även om den typ av följdförluster som uppkommer genom att köparen drabbas av besvär eller olägenheter pä grund av säljarens avtalsbrott har blivit vanligare under senare tid, är det knappast troligt att följdförluster i konsumentförhållanden skulle vara av sådan omfattning att de totalt sett skulle vara betungande för säljarsidan att bära eller att de på ett märkbart sätt skulle drabba konsumentkollektivet i form av högre priser. För den konsument som drabbas av en följdförlust kan det emellertid i det enskilda fallet vara fråga om en ekonomiskt kännbar förlust. Om säljaren fick rätt att friskriva sig från ansvaret för följdskador, skulle det sannolikt komma att utnyttjas framför allt vid försäljning av kapitalvaror, dvs. vid den typ av köp där följdskador företrädesvis kan förväntas uppkomma i sådana fall då säljaren inte fullföljer sitt åtagande enligt köpeavtalet. Visserligen kan jag hålla med om att ett skadeståndskrav som innefattar ersättning för följdskador kan vara mer svårbedömt, kräva en mer omfattande utredning och kanske även förorsaka större kostnader än reklamationsärenden i allmänhet. Jag kan emellertid inte dela utred­ningens uppfattning att det i och för sig beaktansvärda intresset av att förenkla reklamationshanteringen kan tillåtas väga tyngre än köparens intresse av att vara tillförsäkrad rätt till ersättning för hela den förlust som uppkommer pä grund av att säljaren inte levererar den köpta varan i enlighet med åtagandet enligt köpeavtalet.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att även rätten till ersättning för följdförluster skall vara tvingande till konsumentens förmän.

Vad jag nu har anfört innebär således att jag förordar atl de regler som den nya konsumenlköplagen skall innehålla om säljarens skyldighet att ersätta köparen för skador till följd av avtalsbrott skall vara helt och hållet tvingande till förmän för köparen. I undantagsfall skulle en sådan reglering kunna bli alltför betungande för en enskild säljare. Det kan t. ex. gälla en mindre näringsidkare som har såll en relativt billig vardagsvara och där det pä grund av köparens speciella förhållanden har uppställ ovanligt stora följdförluster för köparen. För att undvika oskäliga resultat av den tvingande regleringen behövs det en undantagsregel för sädana fall. Den kan lämpligen utformas som en jämkningsregel av samma slag som den som i dag finns i konsumenttjänstlagen (se 34 §). Till den närmare utformningen av regeln återkommer jag i special­motiveringen.

43


 


2.5.3 Produktansvar


Prop. 1989/90:89 Skadestånd


 


Mitt förslag: Säljarens köprättsliga ansvar för skador pä grund av fel i varan skall omfatta även skador som pä grund av fel i den sålda varan uppkommer pä annan egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 191 - 198).

Remissinstansema: De fiesta remissinstansema tillstyrker utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: En särskild fräga som rör säljarens skadestånds­skyldighel är ansvaret för produktskador. Med produktskada avses en skada som en skadebringande egenskap hos en såld vara orsakar pä person eller på annan egendom än den sålda varan. Den gällande konsu­menlköplagen är enligt en uttrycklig bestämmelse inte tillämplig på ersättning för förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan (se 19 §). I förslaget lill ny allmän köplag har jag förordat att säljarens köprältsliga skadeståndsansvar enligt den lagen inte skall omfatta produklskador (se prop. 1988/89:76 s. 50 ff). Jag framhöll i det sammanhanget att de särskilda konsumentskydds­aspekter som kan motivera ett ansvar för produktskador i konsumentför­hållanden inte gör sig gällande i fräga om den allmänna köplagen.

Särskilda lagregler om produktansvar saknas för närvarande. I stället får allmänna skadeständsrätisliga principer tillämpas (se närmare härom prop. 1988/89:76 s 51). I justitiedepartementet förbereds emellertid för närvarande lagstiftning om produktansvar. En departementspromemoria med förslag till en produktskadelag kommer att läggas fram inom kort. De nya produktansvarsreglerna kan antas komma att innebära att i första hand tillverkare och importörer får ett strikt ansvar för personskada samt för skada som drabbar sådan egendom som används huvudsakligen för enskilt ändamål.

Genom del pågående lagstiftningsarbetet med en produktskadelag kommer konsumenternas möjligheter till ersättning för produktskador att förbättras pä ett avgörande sätt. För en konsument kan del emellertid mänga gånger vara förenat med bäde kostnader och besvär att behöva vända sig till en tillverkare eller importör med skadeståndskrav som grundar sig på en produktskada. Det framstår oftare som naturligare för konsumenten att vända sig mot säljaren med sådana krav. Detta gäller särskilt i fall då konsumenten samtidigt har anspråk på ersättning för fel i den sålda varan och för skador som detta fel har orsakat pä annat än den sälda varan. Exempel pä sådana situationer kan vara att en tvätt­maskin pä grund av fel skadar det behandlade tvättgodset eller att ett plagg i samband med tvätt färgar av sig och förstör andra plagg. I sådana


44


 


fall är det enligt min mening oftast mest praktiskt för konsumenten att Prop. 1989/90:89 kunna få sina anspråk behandlade i ett sammanhang. Jag delar därför Skadestånd utredningens uppfattning att säljaren bör ha ett skadeståndsansvar gentemot konsumenten även för skador på annan egendom än den sälda produkten. Med hänsyn till detta ansvars nära sammanhang med det köprättsliga felansvaret synes det mest praktiskt att säljarens skadestånds­ansvar för sådana produktskador inordnas i det köprättsliga ansvaret. Denna lösning stämmer överens med vad som för närvarande gäller beträffande konsumenttjänster (se 31 § konsumenttjänstlagen).

Liksom när det gäller regleringen i konsumenttjänstlagen bör säljarens ansvar för produktskador enligt konsumenlköplagen begränsas till att avse skador på egendom som tillhör konsumenten eller nägon medlem av dennes hushåll. När det gäller skador på egendom som tillhör nägon annan saknas det nära sammanhang med fel i den sälda varan som motiverat att krav på ersättning skall kunna bedömas i ett sammanhang. Krav pä ersättning för skador på egendom som tillhör en sädan tredje man bör i stället bedömas enligt utomobligatoriska regler om produkt­ansvar.

Vid personskador till följd av skadebringande egenskaper hos en produkt blir det ofta fräga om ganska komplicerade förhållanden. I sädana fall är det lämpligt att frågan om ersättning bedöms enligt de utomobligatoriska regelsystemen. Liksom utredningen anser jag därför att personskadefallen bör - såsom skett i konsumenttjänstlagen - lämnas utanför regleringen i konsumenlköplagen.

Vad jag nu har anfört innebär att jag förordar att det i konsumenlköp­lagen skall föras in en bestämmelse om att säljaren skall ha ett skade­ståndsansvar gentemot konsumenten för skador som ett fel i den sälda varan orsakar pä annan egendom som tillhör konsumenten eller nägon medlem av dennes hushåll. Liksom när det gäller ansvaret enligt konsumenttjänstlagen bör ansvaret eiiligt konsumenlköplagen dock bara avse egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

En reglering i konsumenlköplagen av det slag som jag nu har förordat innebär att en konsument som drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av konsumenlköplagen har möjlighet att rikta sitt skade­ståndsanspråk mot säljaren med stöd av den lagen. Konsumenten kan emellertid också med stöd av utomobligatoriska regler rikta skadestånds­anspråk mot andra som är ansvariga enligt dessa regler. När en produkt­skadelag har trätt i kraft kan således konsumenten med stöd av den lagen rikta anspråket mot tillverkaren eller importören.

De fiesta produktskador torde orsakas av fel som föreligger redan när varan lämnar tillverkaren. Det är därför angeläget att det ekonomiska ansvaret för produklskadorna drabbar tillverkaren eller, när det gäller en importerad vara, importören även i de fall när konsumenten väljer att rikta sitt anspråk pä ersättning mot säljaren. Säljarens möjligheter att i sin tur till ett bakre led föra tillbaka ansvaret för de kostnader som han har haft för att ersätta en produktskada som har drabbat en konsument är

45


 


beroende av innehållet i hans avtal med sin leverantör. Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta klausuler som friskriver säljaren från ansvaret för följdskador eller indirekta skador. Sädana friskrivningsklau­suler kan ofta anses medföra oskäliga resultat. Det torde därför inte sällan finnas förutsättningar att med stöd av bestämmelserna i 36 § avtalslagen i enskilda fall bortse från eller modifiera sädana klausuler (jfr prop. 1988/89:76 s. 66). Enligt min mening bör man emellertid pä ett bättre sätt säkerställa att säljaren kan föra tillbaka kostnaderna pä tillverkaren i dessa fall. Den frågan kan lämpligen lösas inom ramen för lagstiftningsärendet rörande produktskadelagen.


Prop. 1989/90:89 Avbeställning


 


2.6 Avbeställning

2.6.1 Möjligheten att avbeställa

Mitt forslag: Konsumenten skall ha en i princip ovillkorlig möjighet att avbeställa en vara innan den har avlämnats.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med mitt utom så tillvida att avbeställning inte skall få ske när varan hålls tillgänglig för köparen (se betänkandet s. 205 f).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fäll ett blandat mot­tagande. Flera remissinstanser avstyrker eller ställer sig tveksamma till en avbeslällningsmöjlighet för konsumenten. Andra remissinstanser tillslyrker däremoi   förslaget.

Skalen för mitt förslag: Begreppet avbeställning brukar användas för den situationen att nägon som har ingått ett avtal om köp ängrar köpet och vill komma ifrån affären pä sä rimliga villkor som möjligt. Varken 1905 års allmänna köplag eller den gällande konsumenlköplagen innehåller några bestämmelser om avbeställning.

I 1905 års allmänna köplag finns dock bestämmelser som kan sägas tangera ämnet. De handlar om öppet köp. De innebär att, om öppet köp är avtalat, en köpare som har fält en vara frän säljaren kan lämna tillbaka varan inom viss tid och därmed i praktiken ställa in köpet. I princip förutsätter öppet köp en överenskommelse mellan parterna. Inom detaljhandeln är del emellertid vanligt med ett system som innebär att i stort sett alla köp är öppna köp. En lämplig reglering av möjligheterna till öppet köp bör enligt min mening i första hand komma till stånd genom förhandlingslösningar mellan konsumentverket och berörda näringslivs­organisationer med hänsyn bl.a. till förhållandena i skilda branscher.

Vad frågan nu gäller är om man bör införa en generell möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innan den har avlämnats.

Atl en konsument som har ingått ett köpeavtal sedermera önskar dra sig tillbaka frän köpet kan ha olika orsaker. Köpet kan frän början ha varit mindre välbetänkt. Konsumenten kanske vid närmare eftertanke


46


 


blir pä det klara med alt han inte har något större behov av varan eller att köpet innebär en alltför stor påfrestning för hans ekonomi. Del kan också vara så att varan kan anskaffas frän ett annat håll till ett förmån­ligare pris. Som utredningen har framhällit är det självfallet önskvärt att förhastade köp undviks, och det är en viktig uppgift för de konsument-upplysande organen att informera om detta. Säljarna har naturligtvis också ett ansvar för all marknadsföringen bedrivs pä ett sätt som inte motverkar detta intresse.

En önskan att avbeställa etl köp behöver emellertid inte bottna i att köpet var mindre välbetänkt. Del kan bero på all förhållandena har ändrats på ett sätt som inte kunde förutses när konsumenten ingick avtalet. Ändrade familje- eller arbetsförhållanden, sjukdom, arbetslöshet eller plötsliga oväntade utgifter kan radikalt förändra situationen för konsumenten. Från hans synpunkt är det givetvis en fördel att kunna dra sig tillbaka frän ett köp som av olika anledningar inte längre är förenligt med hans intressen. Sä länge nägon avbeslällningsmöjlighet inte föreligger har säljaren rätt all kräva att köparen lar emot varan och betalar priset. Om köpeavtalet går ul pä tillverkning av en vara kan säljaren - åtminsto­ne formellt enligt bestämmelserna i 1905 års lag - fortsätta all lägga ned arbete och kostnader på tillverkningen även om köparen förklarar att han inte längre vill ha varan. Jag har i förslaget till ny allmän köplag utförligt diskuterat skilda aspekter som gör sig gällande i fräga om avbeslällningar och därvid bl.a. pekat på att del från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas som olämpligt om en tillverkning som inte är önskad av den som har beställt den likväl kommer till stånd.

Med hänvisning särskilt till detta förhällande har i förslaget till ny allmän köplag tagits in en bestämmelse som ger köparen möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom.

Vid bedömningen av frågan om konsumenten skall ha möjlighet att avbeställa ett konsumentköp är del givet att en sådan möjlighet inte bör vara snävare än den som följer av den föreslagna nya allmänna köplagen. I blickpunkten kommer i stället spörsmålet om konsumenten bör medges en mera vidsträckt avbeställningsmöjlighet.

När det gäller konsumenttjänster har konsumenten enligt konsument­tjänstlagen en i princip ovillkorlig möjlighet att genom avbeställning begära att näringsidkaren skall ställa in fortsatt utförande av tjänsten. Det är därvid likgiltigt vilken orsaken är till att konsumenten inte längre önskar få det beställda arbetet utfört av näringsidkaren. Som uttalades i förarbetena lill nämnda lag (prop. 1984/85:110 s. 101) saknas del nämligen normalt anledning atl - särskilt i fråga om egendom som tillhör konsumenten eller står under dennes rädighet - en näringsidkare skall kunna kräva att fä fullfölja en tjänst som konsumenten inte längre önskar fä utförd.

Det torde i och för sig förhålla sig pä det sättet att skälen för en avbeslällningsmöjlighet är särskilt framträdande i fräga om tillverknings-


Prop. 1989/90:89 Avbeställning


47


 


avtal och avtal om utförande av en tjänst. Men en sådan möjlighet är naturligtvis till stor fördel för konsumenten ocksä i andra fall. För en ordning med en längre gående avbeställningsmöjlighet talar även det förhällandet att det många gånger kan vara svårt att avgöra om ett avtal skall betraktas som ett köp eller som ell avtal om tjänst. Problem kan uppkomma med bl.a. sädana mellanformer som innebär att en standard­vara, t.ex. en fritidsbåt av en viss typ, i samband med att den levereras skall förses med speciell inredning och tilläggsutrustning. Att i sådana fall olika regler skulle gälla beroende på om avtalet bedöms som ett köp eller som en tjänst torde för den enskilde konsumenten framstå som främ­mande och omotiverat.

I sammanhanget bör ocksä erinras om att tendensen i butikshandeln allt mer går mot att generellt medge öppet köp. Eftersom köparen i dessa fall tillåts att ångra köpet efter det att varan har avlämnats kan det framstå som inkonsekvent att inte ocksä medge honom en rätt att frånträda köpet före avlämnandet.

Säljarens intresse av ett konsumenlköp är nästan alltid av uteslutande ekonomisk natur och kan tillgodoses genom regler om en ekonomisk uppgörelse mellan parterna.

Vid ett samlat övervägande av dessa och övriga omständigheter harjag kommit till uppfattningen att en konsument vid ett konsumentköp bör ha möjlighet att avbeställa köpet oavsett vilken typ av köp det gäller.

Man kan ställa frågan om en sådan avbeställningsmöjlighet bör begränsas till fall då vissa oförutsedda förhållanden inträder som påverkar köparens behov av varan eller möjlighet att betala den. Sådana förhål­landen kan t.ex. vara dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom. Som utredningen har anfört är det emellertid knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångar in just sädana fall men utestänger andra. Valet skulle i stället fä stå mellan att inskränka avbeställningsmöjligheten till vissa lätt avgränsbara fall, vilket skulle ge ett stelbent och kanske delvis slumpartat utfall, eller att ge reglerna en sä allmän utformning att del knappast blir fråga om någon reell inskränkning. En begränsning av nu antytt slag bör därför inte komma i fråga.

Som jag har nämnt i det föregående tar frågan om avbeställning sikte pä tiden före avlämnandet. Utredningen har för sin del velat göra den begränsningen att avbeställning inte skall fä ske om varan visserligen inte har avlämnats men hålls tillgänglig för konsumenten. Enligt min mening finns det emellertid knappast anledning att begränsa regeln pä det sättet. Vad frågan om avbeställning ytterst handlar om är vilken ersättning som köparen bör betala till säljaren. Om köparen avbeställer en vara i det sena skede att den redan hålls tillgänglig för honom, bör detta beaktas vid ersättningens bestämmande, vartill jag återkommer i nästa avsnitt. Atl direkt utesluta avbeställning i nu avsedda fall finns det däremot knappast skäl för. Sä länge varan inte har avlämnats bör konsumenten således alltid kunna avbeställa den.


Prop. 1989/90:89 Avbeställning


48


 


2.6.2 Ersättning vid avbeställning och hävning på grund av betalningsdröjs-mäl


Prop. 1989/90:89 Avbeställning


 


Mitt förslag: Om konsumenten avbeställer en vara eller om säljaren häver köpet pä grund av konsumentens betalningsdröjsmål, skall säljaren ha rätt lill ersättning för de särskilda kostnader som kan hänföras till avtalet och avbeställningen eller hävningen samt med etl skäligt belopp för förlust i övrigt. Ersättningen skall dock inte utgå vid vissa kvalificerade betalningshinder. Ersättning skall inte heller utgå om konsumenten avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med mitt såvitt gäller avbeställning. Nägon särskild regel för del fallet att köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat föreslås dock inte. De föreslagna reglerna för hävning tar sikte enbart på vissa kvalificerade betalningshinder (se betänkandet s. 210 f, 220 f).

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Flera företrädare för näringslivet anser att säljaren i princip bör ha samma ersättning (vid avbeställning) som om avtalet hade fullföljts, med avdrag endast för de besparingar som säljaren gör genom att inte behöva fullfölja avtalet. Konsumentverket anser att säljaren vid avbeställning bör ersättas endast för särskilda kostnader i samband med försäljningen.

Skälen för mitt forslag: Om en avbeställningsmöjlighet skall vara av värde för konsumenten mäste denne kunna frigöra sig från avtalet pä rimliga ekonomiska villkor. Samtidigt måste givetvis skälig hänsyn tas till säljarens befogade intresse av att inte drabbas av förluster till följd av en avbeställning. Sådana förluster skulle dessutom i sista hand drabba konsu­mentkollektivet.

En avbeställningsmöjlighet utan principiell skyldighet för konsumenten att utge ersättning till säljaren skulle kunna uppmuntra till oöverlagda köp och inverka störande på omsättningen. Om en säljare inte kunde räkna med en rätt till ersättning i händelse av avbeställning, skulle han givetvis bli obenägen atl för en kunds räkning ta hem varor som inte ingår i del normala sortimentet. Följden kunde då bli en försämrad servicenivå med nackdelar för inte minst glesbygdsbefolkningen. Del gäller alltså all söka nä en godtagbar avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande.

Liksom vid konsumenttjänster bör vid konsumentköp ersättningen beräknas enligt den s.k. additionsmetoden. Denna innebär i princip att konsumenten får betala säljarens särskilda kostnader samt en skälig andel av säljarens vinst. I fråga om den närmare utformningen av ersättnings­reglerna har utredningen utförligt redovisat varför enligt utredningens mening reglerna om avbeställning inte kan göras helt parallella med de i konsumenttjänstlagen (betänkandet s. 213). Jag kan i huvudsak biträda vad utredningen därvid anfört.

4   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89


49


 


Vid avbeställning av en köpt vara bör säljaren till en början ha rätt lill ersättning för kostnader som han har haft för att ingå avtalet. Dessa kostnader kan avse t.ex. utarbetande av ritningar eller offert eller inhämtande av kreditupplysning på köparen. Vidare bör ersättning utgå för säljarens särskilda kostnader för att fullgöra avtalet. Vid tillverknings-avtal kan dessa bestå av utgifter för material, arbetslöner m.m. Vid andra köp kan det vara fråga om det pris som säljaren har fält betala för varan plus frakt. Eftersom säljaren vid avbeställning får behålla varan bör han dock inte få ersättning för de kostnader som han kan tillgodogöra sig exempelvis genom att sälja varan eller utnyttja materialet för annan tillverkning. Föranleder avbeställningen i sig särskilda kostnader för säljaren bör han få ersättning också för dessa. Del kan l.ex. vara fråga om kostnad för frakt av varan tillbaka till säljarens leverantör.

Säljarens rätt till ersättning bör emellertid inte begränsas till sädana särskilda kostnader som nu har berörts. Ersättningen bör i princip bestämmas så att den också ger ett bidrag till verksamhetens allmänna kostnader och en viss kompensation för utebliven vinst pä affären. Ersättningen bör emellertid normalt inte motsvara hela det överskott som skulle ha uppstått för säljaren om köpet hade fullgjorts. I annat fall skulle köparens avbeställningsmöjlighet knappast innebära någon ekonomisk fördel för denne. Avbeställningen innebär för övrigl alllid den fördelen för säljaren atl han undgår eventuella kostnader som kan uppkomma i samband med eller efter leveransen.

När det gäller alt bestämma säljarens rätt till ersättning utöver de särskilda kostnaderna ställer sig situationen olika vid tillverkningsavtal och vid andra köp. Vid ett tillverkningsavtal bör utgångspunkten vara att överskottet intjänas successivt. Vid sädana köp är det därför skäligt att sätta ersättningen i relation till den tid som har förfiutit mellan avtalet och avbeställningen och den tid som återstår innan leverans skulle ha ägt rum samt omfattningen av nedlagt arbete. En sädan regel har ocksä den fördelen att den gynnar en köpare som gör sin avbeställning i ett tidigt skede och därmed hindrar säljaren från att lägga ned onödigt arbete pä att fullgöra avtalet.

Vid andra köp än tillverkningsavtal kan man inte pä samma sätt säga att överskottet intjänas successivt under den tid som förflyter mellan avtalsslutet och leveranstidpunkten. Även för sådana köp skall dock lidsfaktorn kunna tillmätas en viss betydelse. Genomsnittligt sett borde sålunda säljarens olägenheter av en avbeställning vara mindre ju tidigare avbeställningen sker. Genom en tidig avbeställning kan han exempelvis besparas besvär med alt hantera och förvara varan för köparens räkning.

Av väsentlig betydelse vid bestämmandet av säljarens ersättning vid avbeställning blir givetvis relationen mellan det avtalade priset och säljarens anskaffningskostnad, eller med andra ord det påslag som säljarens priskalkyl bygger på. Storleken av detta påslag varierar i hög grad mellan olika varugrupper och olika företag. I enlighet med vad som tidigare har anförts bör säljarens vinst inte anses till fullo intjänad förrän


Prop. 1989/90:89 Avbeställning


50


 


han har fullgjort sin leveransskyldighet och de förpliktelser som i övrigt åligger honom enligt avtalet.

Säljaren bör därför vid avbeställning av säväl tillverkningsköp som köp av annat slag ges rätt alt - förutom ersättning för särskilda kostnader -uppbära ersättning med etl skäligt belopp för sin förlust i övrigt till följd av avbeställningen. Vid bedömningen av vad som är ett skäligt belopp bör hänsyn tas till priset för varan, tidpunkten för avbeställningen, omfatt­ningen av nedlagt arbete samt omständigheterna i övrigl. Genom hänvisningen till omständigheterna i övrigt blir det möjligt att beakta exempelvis sådant som att säljaren pä grund av ett tillverkningsavtal som sedermera avbeställs har nödgats avböja andra uppdrag och nu inte kan utnyttja sina resurser till fullo eller att det avbeställda köpet avser en vara av säsongskaraktär som när avbeställningen sker inte längre är möjlig alt avsätta.

Det är givet att det i mänga fall kan medföra bäde besvär och kostnader att bestämma storleken av den ersättning som konsumenten enligt de föreslagna reglerna skall betala till säljaren. Det framstår därför som önskvärt att parterna redan dä köpeavtalet ingås kan avtala om en standardiserad ersättning som konsumenten skall betala vid en av­beställning. För konsumenten kan det ofta vara en fördel att i förväg veta vad en avbeställning kostar honom. Och för näringsidkaren kan ett avtal om en pä förhand bestämd avbeställningsersättning spara in administrativt arbete och kostnader. Ur samhällelig synpunkt är det naturligtvis en fördel om parterna kan reglera sina mdlanhavanden sä att tvister undviks.

Med hänvisning till det nu anförda anser jag i likhet med utredningen att det bör öppnas en viss möjlighet för parterna att pä förhand avtala om den ersättning som konsumenten skall betala i händelse av av­beställning. Det kan emellertid inte komma ifråga att medge total avtalsfrihet. Fördelarna för konsumenten att mot en rimlig ersättning kunna avbeställa varan skulle dä kunna omintetgöras. För alt ett avtal om konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeställning skall kunna göras gällande mot denne bör avtalet i princip framstå som en standard­iserad tillämpning av de ovan förordade reglerna.

Avbeställningsreglerna innebär att köparen skall ha en i princip ovillkorlig möjlighet att mot en rimlig ersättning avbeställa varan innan den har avlämnats, oberoende av de skäl som ligger bakom avbeställning­en. Det betyder bl.a. att köparen kan avbeställa varan, om han inser att han inte kommer att kunna betala i rätt tid. Det finns inte något som hindrar att konsumenten avbeställer sedan han har rakat i dröjsmål. Tvärtom kan en avbeställning aktualiseras av en påminnelse från säljaren om dröjsmålet.

Om konsumenten i en situation som nu avses avbeställer varan skall ersättningen bestämmas pä det sätt som som jag förut har redogjort för. Men anta att konsumenten inte avbeställer varan utan förhåller sig passiv


Prop. 1989/90:89 Avbeställning


51


 


och detta leder till att i stället säljaren häver köpet på grund av belal­ningsdröjsmål.

Som jag ser det kan det avgörande för ersättningens omfattning inte vara vem av parterna som hinner först med sin åtgärd, säljaren med hävning eller konsumenten med en avbeställning. Detta motiverar att konsumentens ersättningsskyldighet gentemot säljaren vid en hävning frän dennes sida pä grund av dröjsmål med betalningen regleras på samma sätt som konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeställning. Också i övrigt talar goda skäl för en sädan överensstämmelse.

Både i 1905 ärs allmänna köplag och i den föreslagna nya allmänna köplagen finns regler om att en köpare som inte fullgör sina förpliktelser i vissa fall kan bli befriad frän ersättningsskyldighet, nämligen om det föreligger ett betalningshinder av kvalificerat slag. Det kan exempelvis vara fräga om ett avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsför­medlingen. Ett motsvarande undantag bör gälla vid konsumentköp.

I anslutning till avbeställningsreglerna vill jag slutligen ta upp ett spörsmål som har aktualitet endast inom vissa branscher men som där det förekommer har vållat en del debatt. Jag tänker pä s.k. haltande bundenhet. Inom bl.a. handeln med bilar är det vanligt att säljaren förbehåller sig en viss acceptfrist med anledning av ett anbud som den presumtive köparen har lämnat. I praktiken brukar det gå till sä att konsumenten undertecknar en beställningshandling medan säljaren förbehåller sig rätt att vänta ett visst antal dagar, vanligen fyra, med att bekräfta beställningen, dvs. acceptera anbudet.

Från säljarhåll har det ofta framhållits all det är nödvändigt atl en säljare har möjlighet att göra vissa undersökningar och kontroller avseende exempelvis en lämnad bytesbil innan han binder sig. Under acceptfristen är konsumenten bunden av sitt anbud medan säljaren har möjlighet att välja om han vill ingå ett avtal eller inte; man brukar tala om hallande bundenhet. Denna haltande bundenhet har på mänga häll upplevts som orättvis, och det har sagts att det inte är rimligt att konsumenten är bunden i vidare mån än hans motpart är det.

De regler om avbeställning som jag har beskrivit i det föregående innebär att konsumenten kan avbeställa en vara under acceptfristen. Om detta sker torde en tillämpning av reglerna ofta leda till att endast en begränsad ersättning skulle behöva utges. Enligt min mening finns det emellertid skäl att i konsumentförhållanden generellt föreskriva att en köpare som avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat inte skall vara skyldig att utge nägon ersättning alls.


Prop. 1989/90:89 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led


2.7 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led


Mitt förslag: Om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, skall köparen kunna rikta anspråk pä grund av fel i varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överiåtil varan för vidareförsäljning.


52


 


Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 240 ff).

Remissinstansema: Ett fätal har berört utredningens förslag. Konsu­mentverket har lämnat det utan erinran medan övriga har ställt sig tveksamma till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt är köparen hänvisad att hålla sig till sin avtalspart, säljaren, när det gäller anspråk med anledning av brott mot köpeavtalet. För att köparen skall ha räll atl i stället vända sig mot nägon annan fordras att det föreligger någon form av åtagande av denne, exempelvis genom en garanti eller pä grund av ett repa­rationsåtagande.

Som utredningen har visat förekommer situationer där köparens befogenheter att framställa krav pä grund av fel i den köpta varan är utan något värde för honom därför att hans avtalspart, säljaren, inte kan nås eller är försatt i en sådan ekonomisk situation att han inte kan tillgodose köparens rättmätiga krav. Jag delar utredningens bedömning att det för sädana fall är motiverat med särskilda regler som i möjligaste män ger köparen del av det skydd som lagen föreskriver. Detta kan åstadkommas genom att köparen ges en tvingande räll att vända sig med sitt anspråk direkt mot nägon i ett tidigare säljled.

Det är alltså inte fräga om atl öppna en generell möjlighet för en konsument atl vända sig mot någon i ett bakre led. Möjligheten att vända sig mot någon i ett bakre led bör i stället vara förbehållen rena undan­tagssituationer. Det är angelägel att reglerna utformas sä att inte säljarens ansvar för sin prestation urholkas. Jag anser alt den avgränsning som utredningen har föreslagit, nämligen att köparens direkltalan skall förutsätta atl säljaren antingen är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, är väl avvägd. För egen del anser jag att det dessutom är befogat med den begränsningen att en näringsidkare mot vilken ett direktkrav skall få riktas har överlåtit varan för vidareförsäljning. Därigenom förhindras att en näringsidkare, som saknar anledning att räkna med atl den sålda varan skall kunna bli föremål för ett konsumentköp, överraskas av ett krav frän en konsument.

Rätten till direklkrav bör omfatta alla tidigare led i säljkedjan, frän tillverkaren till och med säljarens leverantör. En begränsning härvidlag till exempelvis närmast föregående näringsidkare, säljarens leverantör, skulle i en del fall kunna leda till att värdet av rätten till direkttalan blev begränsat, eftersom det kan vara svärare för en konsument att spåra denne än atl få kännedom om varans tillverkare eller generalagent.

En rimlig förutsättning för atl ansvar skall kunna göras gällande mot ett tidigare led är att det fel som åberopas förelåg redan när varan


Prop. 1989/90:89 Anspråk mot näringsidkare 1 tidigare led


53


 


lämnade det ledet. Ett solidariskt ansvar för fel som har uppkommit i ett senare led bör enligt min mening inte komma i fräga.

Om köparen vid direktkrav skulle kunna vända sig mot något av de bakre leden med vilket som helst av de krav som han pä grund av felet är berättigad alt rikta mot säljaren, skulle detta i allmänhet komma att innebära att näringsidkaren i det bakre ledet drabbas av ett strängare ansvar gentemot konsumenten än han har i förhällande till den som han har salt varan till. Detta skulle vara ett oacceptabelt resultat och en rimlig avvägning med hänsyn till näringsidkarens intresse är enligt min mening all konsumentens rätt i förhällande till del bakre ledet begränsas så atl konsumenten vid en direkltalan inte kan göra gällande längre gående förmåner mot näringsidkaren i ett bakre led än vad den som har förvärvat varan frän denne skulle ha haft rätt till. För att inte värdet av möjligheten till direkttalan skall urvattnas, krävs det emellertid att den principen kompletteras med en föreskrift av innebörd att de villkor som gällde vid vidareförsäljningen frän det bakre ledet fär åberopas gentemot konsu­menten endast i den män de villkoren med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och dennes säljare. De rättigheter som konsumenten har gentemot sin säljare till följd av tvingande lagregler skall han således alltid vid direkttalan kunna göra gällande mot en närings­idkare i etl bakre led.

Pä de punkter där de tvingande reglerna vid konsumentköp inte leder till annat, blir konsumentens rätt mol nägon i ett tidigare säljled således beroende inte bara av avtalet mellan konsumenten och säljaren utan också av avtalet mellan näringsidkaren i det bakre ledet och den som förvärvade varan frän honom. Detta leder bland annat till att konsu­menten, om han häver köpet, inte kan fä tillbaka ett högre belopp av sin köpesumma än vad som motsvarar det pris för vilket varan har salts av säljaren i det bakre ledet.

Den inskränkning av det bakre ledets ansvar som följer av det nyss sagda begränsar i viss män värdet av rätten att vända sig mot bakre led med direktkrav. Enligt min mening motiveras dock en sädan begränsning av rimliga hänsyn mot den som drabbas av ell direklkrav. Betydelsen för konsumenten härav är också relativt begränsad. Om hans krav gäller att fä etl fel avhjälpt eller att få den felaktiga varan utbytt kommer han inte i nägon sämre ställning och det är just de påföljderna som är avsedda att i första hand komma i fråga vid fel i den köpta varan.

En särskild fråga i samband med rätten till direkttalan är vad som skall gälla i fräga om reklamation. För att en talerätt av del slag som jag har beskrivit skall vara av ett reellt värde för en konsument, mäste reklama­lionsfristen även i dessa fall räknas från konsumentens förvärv av varan från säljaren. Detta leder till att det för ett bakre led blir osäkert när ett ansvar för sålda varor slutligt upphör, eftersom den saken blir beroende av hur lång tid varan befinner sig hos olika näringsidkare i senare led innan den slutligen förvärvas av en konsument. En näringsidkare i ett bakre led kan därför inte förlita sig enbart pä de reklamationsregler som


Prop. 1989/90:89 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led


54


 


gäker för den egna vidareförsäljningen. För att en regel om direktkrav skall lylla sin uppgift att ge konsumenterna ell kompletterande skydd bör man enligt min mening acceptera att den utformas på ell sådant, frän det bakre ledets synpunkt mindre tillfredsställande sätt. Ölägenheterna av en sådan regel för näringsidkare i bakre led begränsas vidare i viss mån av alt rätten till direkltalan mot bakre led föresläs bli enbart subsidiär till ratten att föra talan mot konsumentens säljare.


Prop. 1989/90:89 Följdändringar i annan lag­stiftning


 


2.8 Följdändringar i annan lagstiftning

2.8.1 Konsumenttjänstlagen (1985:716)

Mitt förslag: Näringsidkarens skadesländsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål skall bygga på ett s.k. kontrollansvar.

Utredningens förslag: Finns ingen motsvarighet.

Skälen för mitt förslag: Som jag har uttalat i det föregående är det angeläget att reglerna om köp och tjänst stämmer överens sä långt som möjligt. Ett område där denna aspekt gör sig gällande med styrka är ersättningsfrågan vid fel eller dröjsmål pä näringsidkarens sida.

De gällande reglerna i konsumenttjänstlagen bygger på etl s.k. presumtionsansvar. Näringsidkaren är skadeslåndsskyldig, om han inte kan visa att skadan inte beror på fel eller försummelse av honom eller nägon som på hans sida har anlitats för alt utföra tjänsten. Jag har i det föregående förordat ett annat ansvar för konsumentköp, nämligen ell kontrollansvar. Jag har där ocksä aviserat att jag anser att reglerna i konsumenttjänstlagen bör ändras sä att även de kommer att bygga pä ett kontrollansvar.

En övergäng frän ett presumtionsansvar till ell kontrollansvar i konsumenttjänstlagen torde i och för sig få en endast begränsad praktisk betydelse. Mol bakgrund av det i 4 § konsumenttjänstlagen uppställda kravet pä fackmässighet vid utförandet av en tjänst torde näringsidkaren i allmänhet inte kunna exculpera sig om tjänsten är felaktigt utförd. Ett presumtionsansvar får därför i dessa fall samma verkan som ett kontroll­ansvar. Däremot kan en övergäng till ett kontrollansvar fä viss betydelse vid dolda fel i det material som har använts. Vid en bedömning utifrån en kontrollansvarsregel medför dolda fel i materialet nästan alltid skadeståndsansvar för näringsidkaren. En exculpationsregel kan ge etl nägol större utrymme för näringsidkaren att bli befriad frän skadestånds­skyldighel.

Enligt min mening framstår den skärpning som ett kontrollansvar därvid kan föra med sig som lämplig. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att den som säljer en vara föreslås fä bära etl sådant ansvar. Eftersom hantverkare och andra som utför tjänster typiskt sett har större kunskaper


55


 


om förekommande material inom sitt yrkesområde än detaljister, framstår det knappast som rimligt att de skall ha större möjligheter all bli befriade från ersättningsskyldighet vid dolda materialfel än en säljare av samma vara har.

Jag förordar därför att konsumenttjänsllagens regler om näringsidkarens skadeståndsskyldighel pä grund av fel eller dröjsmål ändras sä att de i fortsättningen bygger på ell kontrollansvar.

Utöver den ändring i konsumenttjänstlagen som jag nu har berört behövs också vissa andra ändringar i den lagen, bl.a. för att anpassa den till den nya köplagstiftningen. Jag har tagit upp frågan om ändringar i det lagstiftningsärende rörande konsumentskyddet vid förvärv av småhus som jag tidigare i dag har anmält.

2.8.2 Lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande


Prop. 1989/90:89 Följdändringar i annan lag­stiftning


 


Mitt förslag: Har säljaren eller en näringsidkare i ell tidigare säljled överlåtit varan för annan näringsidkares räkning men i egel namn (kommission), skall konsumenten, om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, mot huvudmannen kunna rikta samma anspråk pä grund av fel i varan som han kan göra gällande mot kommissionären.

Utredningens förslag: Utredningen har inte behandlat frågan.

Remissinstanseraa:Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har uppmärksammat sambandet mellan den föreslagna möjligheten för en konsument att i vissa fall vända sig med ett anspråk pä grund av fel i varan direkt mot en näringsidkare i ett tidigare säljled och den bestäm­melse i kommissionslagen som innebär att kommissionärens avtal med tredje man inte ger tredje man någon fordringsrätt mot kommissionärens huvudman.

Skälen för mitt fbrslag: Jag har tidigare föreslagit atl en köpare i vissa fall skall kunna vända sig direkt mol en näringsidkare i ell tidigare säljled med anspråk på grund av fel i den sälda varan. Enligt förslaget skall köparen ha en sådan rätt att direkt rikta krav mot ett bakre led när säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. En ytterligare förutsättning är atl näringsidkaren i det bakre ledet har överlåtit varan för vidareförsäljning (se avsnitt 2.11).

Del förekommer säväl i detaljistledet som i tidigare säljled att varor säljs i kommission, vilket innebär att säljaren (kommissionären) bjuder ut varor i eget namn men för annans räkning. Det köpeavtal som kommissionären sluter med tredje man (i detta fall köparen) medför att endast kommissionären och inte dennes huvudman blir ansvarig för avtalets fullgörande gentemot tredje man. Frän tredje mans synpunkt blir alltså kommissionären dennes avtalspart trots all köpeavtalet avser en vara som tillhör huvudmannen. Detta är den principiella skillnaden i


56


 


förhållande till vad som gäller vid fullmakt. Ett ombud blir inte avtalspart. Ett ombud binder sin huvudman genom sitt handlande, och huvudmannen blir då part i avtalet.

Regler om kommission finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen), som bl. a. innehåller ett uttryckligt stadgande om atl tredje man inte förvärvar nägon fordringsratt mot huvudmannen genom det avtal som kommis­sionären sluter för huvudmannens räkning (se 56 §).

Den nuvarande utformningen av reglerna vid kommission innebär alltså att en konsument inte har rätt atl med stöd av den föreslagna regeln om direktkrav mot ett tidigare säljled vända sig mot exempelvis en tillverkare, om konsumenten har förvärvat varan av nägon som har sålt den i kommission för tillverkarens räkning. I det fallet är det inte heller i egentlig mening fråga om ett tidigare säljled, eftersom huvudmannen aldrig har överlåtit varan till kommissionären. Kommissionären har sålt varan på kommittentens uppdrag för dennes räkning. Pä motsvarande sätt innebär kommissionslagens nuvarande reglering ett hinder för konsu­menten att med stöd av den föreslagna direktkravsregeln vända sig mot den näringsidkare i tidigare led som har lämnat varan till annan för vidareförsäljning i kommission till annan näringsidkare. Om exempelvis en grossist säljer varor till detaljislledel i kommission för tillverkarens räkning, kan konsumenten, när hans avtalspart, säljaren, är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller är oanträffbar, rikta sitt krav mot grossisten men inte mot tillverkaren.

I vart fall när del är fräga om märkesvaror kan en konsument i regel identifiera tillverkaren av en vara, medan han däremot torde möta svårigheter när det gäller att utröna vilka mellanled i distributionskedjan mellan tillverkare och detaljist som har tagit befattning med varan. En annan omständighet som förtjänar uppmärksamhet i sammanhanget är att en konsument sällan har anledning att känna till att en vara i något led har varit föremål för kommissionsförsäljning. Detta gäller även när det är hans egen avtalspart, säljaren, som säljer varan i kommission för annans räkning. Utifrån sett kan det nämligen ofta uppfattas som att säljaren träffar avtal med kunderna för egen räkning, när det i själva verket är fråga om försäljning i kommission.

Frågan är om en konsument skall ha möjlighet att - under de förutsätt­ningar som jag har föreslagit skall gälla för rätten all rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled - även vända sig mot huvudmannen i ett kommissionsförhållande med anspråk på grund av fel i en vara. Utan en sådan möjlighet skulle värdet av den föreslagna direktkravsregeln enligt min mening urholkas. För att regeln skall fylla sin uppgift att ge konsumenterna det kompletterande skydd som är avsett, bör krav i motsvarande situationer kunna riktas även mot en näringsidkare som genom ett kommissionsavtal har givit annan i uppdrag att sälja varan vidare. Jag förordar därför att kommissionslagens regler ändras i enlighet


Prop. 1989/90:89 Följdändringar i annan lag­stiftning


57


 


härmed. Till den närmare utformningen av förslaget i denna del återkommer jag i specialmotiveringen.

2.9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Den nya konsumenlköplagen bör träda i kraft samtidigt med den nya allmänna köplagen, vilken har föreslagits träda i kraft den 1 juli 1990 (se prop. 1988/89:76 s. 2, 18 och 19).

I enlighet med allmänna grundsatser bör reglerna i den nya konsu­menlköplagen i princip tillämpas endast pä avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet (jfr prop. 1988/89:76 s. 18).


Prop. 1989/90:89 Ikraftträdande och övergångs­bestämmelser


 


2.10 Kostnader och resursbehov

Den nya konsumenlköplagen kan antas medföra en del initialkostnader för näringslivet, t.ex. i samband med att standardavtal behöver ändras. Man kan ocksä räkna med att branschorganisationer kan behöva sprida information om de nya reglerna och om dessas praktiska betydelse för näringsidkaren. Dessa kostnader mäste dock bli ganska marginella.

Den nya konsumenlköplagen innebär att säljarna fär ett strängare ansvar för olika slag av kontraktsbrott, t.ex. genom att konsumenterna får en utvidgad rätt till ersättning för ekonomiska skador till följd av kontraktsbrott. Här är det till stor del fräga om att ekonomiska risker fiyttas över frän konsumenterna till säljarna. Det är möjligt men inte säkert att detta kommer att leda till nägon prishöjning pä konsument­varor. Prisbildningen styrs inte bara av kostnadsfaktorer utan även av andra förhållanden, säsom vinstmarginaler, marknads- och kon­kurrensförhållanden samt varans karaktär. För konsumenterna innebär kostnadsöverflyttningen att kostnadema pulvriseras. Kostnaderna släs ut pä hela konsumentkollektivet i stället för atl drabba enbart de konsu­menter som råkat ut för kontraktsbrott frän säljare.

Konsumentverket har en betydelsefull roll när den nya konsumenl­köplagen införs. Verkets medverkan krävs bl.a. när det gäller information om de nya reglerna och säkerligen ocksä vid förhandlingar om av­talsvillkor m.m. Här är det emellertid inte fråga om några principiellt nya uppgifter för verket. Möjligen kan det dock under en övergångsperiod krävas att verket koncentrerar resurserna pä dessa uppgifter.

Det finns inte anledning att räkna med att den nya lagstiftningen i övrigt kommer att medföra kostnader och resursbehov för det allmänna som bör beaktas i förevarande sammanhang.


58


 


3 Upprättade lagförslag                         Pp. 1989/90:89

I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.   konsumentköplag,

2.   lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

3.   lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och    handelsresande.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till konsumentköplag

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 §

Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkes­mässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar bäde näringsidka­ren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.

(Jfr 1 § i utredningens förslag)

Första stycket

I första stycket anges till en början att lagen gäller köp av lösa saker.

Uttrycket "lös sak" används här i dess vedertagna betydelse. Därmed avses varje slag av rörligt fysiskt föremål, t.ex. livsmedel, kläder, möbler, bilar, bätar och kemisk-tekniska produkter. Som lös sak räknas också exempelvis gaser och välskor men inte elektrisk kraft. Genom definitionen i detta stycke undantas från lagens tillämpningsområde köp av fast egendom samt köp av annan lös egendom än lösa saker säsom arrende-och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper, fasta saker t.ex. byggnad pä annans mark m.m.

Föremålet för köpet betecknas i lagen med uttrycket "varan".

För att konsumenlköplagen skall bli tillämplig krävs att köparen är en konsument. Med uttrycket konsument åsyftas en enskild fysisk person (se vidare redogörelsen i prop. 1979/80:9 s. 186 ff). Lagen är alllsä inte tillämplig om köparen är ett bolag eller en förening e.d. Lagen är inte heller tillämplig om köparen är ett dödsbo.

59


 


Lagen är inte tillämplig på all försäljning till konsumenter. Det som Prop. 1989/90: 89 har förvärvats skall vara avsett huvudsakligen för enskilt ändamål. Det 1 § förhällandet att varan har inköpts för någon annan än förvärvaren själv, t.ex. en familjemedlem, hindrar självfallet inte atl varan skall anses vara avsedd för enskilt ändamål. Detsamma gäller om köparen förvärvar varan för att ge den som present ät en annan person. Om däremot köparen redan frän början avser att sälja varan vidare i syfte alt göra en vinstgiv­ande affär, kan lagen inte anses tillämplig även om den slutUge förvärvar­en kommer att använda varan för enskilt ändamål. Skall varan användas bäde för enskilt ändamål och i näringsverksamhet blir det avgörande vilken användning som är den huvudsakliga. Om exempelvis en droskägare beställer en droskbil för att användas i hans rörelse men i mindre omfattning ocksä som privatbil, är lagen inte tillämplig. Lagen bör däremot anses tillämplig om en företagare köper en bil för familjens bruk även om den tillfälligtvis kan komma atl användas ocksä i rörelsen.

I regel torde del framgå av varans beskaffenhet hur den är avsedd att användas. I händelse av tvist är utgångspunkten att den enskilde köparens avsikt med förvärvet är avgörande. Man måste dock ta hänsyn till säljarens möjligheter att bedöma denna avsikt. Bedömningen fär därför la sikte på de omständigheter som har varit uppfatlbara för säljaren vid köpet. Om exempelvis varan beställs under angivande av en firma, bör säljaren sålunda som regel kunna utgå frän att del inte är fräga om ett sådant köp som faller under konsumenlköplagen.

För att lagen skall vara tillämplig förutsätts ocksä att det är fräga om en vara som säljs av en näringsidkare. Termen näringsidkare skall, i överensstämmelse med vad som är fallet enligt annan konsumentlag-stiftning, fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sädan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Detta innebär bl.a. att bestämmelsen är tillämplig pä statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk natur (jfr prop. 1984/85:110 s. 141). Verksamheten behöver alltså inte drivas i privaträttslig form.

Ett ytterligare villkor för lagens tillämplighet är att försäljningen ligger inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Detta krav syftar huvudsakligen till att undanta fall då en person, som i och för sig är att betrakta som näringsidkare, säljer en vara under sädana förhållan­den alt han därvid måste anses handla i sin egenskap av privatperson. Det kan t.ex. röra sig om att en företagare säljer sina privata möbler. Enbart del förhällandet att försäljningen normalt inte ingär i en näringsidkares rörelse - en livsmedelshandlare säljer exempelvis ut sin kontorsutrustning eller sin varubil - medför däremot inte att konsumenlköplagen saknar tillämpning.

60


 


Andrn stycket                                                              Prop. 1989/90:89

Konsumenlköplagen kan bli tillämplig även om säljaren själv inte är en     § näringsidkare, nämligen om köpet har förmedlats för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Även här är det en förutsättning att köparen är en privatperson som gör förvärvet huvud­sakligen för enskilt bruk.

Kravet pä att köpet skall ha förmedlats av näringsidkaren innebär inte att denne mäste ha fungerat som fullmäktig för säljaren. Regeln omfattar också fall då en näringsidkare på annat sätt har medverkat pä säljarens vägnar vid tillkomsten av ett köp (ulan att underteckna kontraktet). Det kan t.ex. röra sig om atl näringsidkaren ställer sitt kontraktsformulär till förfogande. Om däremot näringsidkaren endast har satt köpare och säljare i förbindelse med varandra utan att ha direkt deltagit i förhand­lingarna om köpet, blir andra stycket inte tillämpligt.

Liksom enligt första stycket krävs alt näringsidkaren har handlat inom ramen för sin yrkesmässiga verksamhet. Denna kan bestå exempelvis i förmedling av varor i allmänhet. Den kan ocksä bestå i försäljning av sädana varor som den förmedlande affären avser. I vissa situationer lorde även förmedling av köp av sådana varor som näringsidkaren inte själv normalt saluför fä anses ligga inom ramen för dennes yrkesmässiga verksamhet. Så kan t.ex. vara fallet om en bensinstationsinnehavare förmedlar köp av en begagnad motorcykel. Konsumenlköplagen är däremot inte tillämplig om en näringsidkare i egenskap av privatperson i ett enskilt fall ombesörjer försäljning av en vara som tillhör en annan privatperson.

Att konsumenlköplagen blir tillämplig i fall dä köpet förmedlas av en näringsidkare innebär lill en början att köparen kan rikta krav enligt konsumenlköplagen mot säljaren. En konsument som anlitar en nä­ringsidkare för att försälja egendom som tillhör konsumenten kan alllsä få svara för de skyldigheter som lagen lägger på en säljare.

Regleringen i andra stycket innebär vidare all näringsidkaren blir ansvarig jämte säljaren. Detta betyder att köparen kan välja om han vill rikta sina krav pä grund av fel eller dröjsmål mot säljaren eller mot förmedlaren. Förmedlaren har därvid samma befogenhet som säljaren att undgå andra påföljder genom atl avhjälpa felet enligt 27 §. I köparens valrätt ligger att han, om ett krav mot den ene av de båda ansvariga inte kan tillgodoses, har möjlighet att i stället vända sig mot den andre.

Den slutliga fördelningen av ansvaret mellan säljaren och förmedlaren behandlas inte i lagen. Av allmänna regler torde följa att förmedlaren normalt har regressrätt mot säljaren för vad han har gett ut till konsu­menten.

Reglerna i andra stycket förutsätter att säljaren inte är en näringsidk­are (av del slag som avses i första stycket). Om en näringsidkare förmedlar försäljning av varor till en konsument för en annan närings­idkares räkning, drabbas alltså förmedlaren inte av det särskilda ansvar-

61


 


et. Däremot är i ett sådant fall säljaren givetvis ansvarig pä grund av den    Prop. 1989/90:89
allmänna regeln i första stycket.
                                      2 §

Tredje stycket

Om bada parter överlåter annal än pengar avser avtalet byte, inte köp. Mänga företeelser som i dagligt tal kallas för byte är inte byte utan en kombination av tvä köp, såsom när en person vid köp av en ny bil lämnar sin gamla bk som dekikvid. Gränsen mekan köp och byte har dock mindre betydelse. Enligt tredje stycket gäller nämligen konsumenlköplagen i tillämpliga delar även för byte av lösa saker. Vid byte får man tillämpa regler om säljarens prestation pä båda parternas prestationer.

2§l

Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller nägon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans åtagande.

(Jfr 2 § i utredningens förslag)

I paragrafen regleras avgränsningen av konsumentköplagens tillämp­ningsområde mot avtal om tjänster o.d. Första stycket behandlar prestationer som tar sikte pä tillverkning av själva varan. Andra stycket avser prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som gär ut pä något annat än tillverkning av själva varan. Förekommer båda dessa slag av prestationer mäste man beakta säväl första som andra stycket.

Första stycket

Det kan mänga gånger vara tveksamt om ett avtal om varor som skall tillverkas först efter avtalsslutet bör uppfattas som ett köp eller som ett avtal om tjänster (arbetsbeting). Riktar man uppmärksamheten pä förpliktelsen att avlämna den färdiga produkten, framstår avtalet som ett köp. Fäster man sig i stället vid det arbete som erfordras för att åstadkomma produkten, ligger del närmare till hands atl betrakta avtalet som ett arbetsbeting. Även om i mänga avseenden samma rättsgrundsat­ser gäller i fräga om dessa båda slags avtal, kan det bli nödvändigt att avgöra huruvida det i etl enskilt fall föreligger ett köp eller ett avtal om tjänst.

I föreliggande stycke görs den avgränsningen att konsumenlköplagen skall tillämpas utom när beställaren skall tillhandahälla en väsentlig del

lAndrad lydelse i propositionsförslaget

62


 


av materialet. Regeln ansluter till 2 § 1 konsumenlljänsllagen. Enligt    Prop. 1989/90:89

sistnämnda bestämmelse gäller konsumenttjänstlagen inte tillverkning av    2 §

lösa saker, utom då konsumenten skall tillhandahälla en väsentlig del av

materialet. Frågan om ett avtal om tillverkning av en vara faller under

köpreglerna eller tjänstereglerna blir således i princip beroende på vad

avtalet mellan parterna innebär i fråga om lillhandahällande av det

material som behövs för att tillverka varan. Skall beställaren inte

tillhandahålla en väsentlig del av materialet, blir avtalet att bedöma som

ett köp. Om däremot den som beställer varan själv tillhandahäller en

väsentlig del av materialet, bestar tillverkarens prestation huvudsakligen

av arbete eller annan tjänst. Avtalet skall då inte bedömas enligt

konsumentköplagens regler utan enligt konsumenttjänstlagens.

Om sålunda en person mättbeställer en kavaj av en skräddare som tillhandahåller tyget till kavajen, förlorar avtalet inte karaktär av köp därför att beställaren tillhandahåller ett emblem som skall sys på kavajen. Skulle emellertid beställaren tillhandahålla ocksä tyget blir inte köpregler­na tillämpliga.

Bedömningen av vad som är en väsentlig .del av materialet varierar naturligen beroende pä de föreliggande omständigheterna. En faktor av betydelse är värdet. Om emellertid tillverkaren tillhandahåller en ur funktionell synpunkt väsentlig del av materialet, kan den omständigheten att beställaren kanske anskaffar vissa värdemässigt dyra tillbehör i regel inte tillmätas avgörande betydelse. Om beställaren i det förutnämnda exemplet tillhandahåller ett emblem i guld som är dyrbarare än tyget, föranleder denna omständighet i sig inte att avtalet förlorar sin karaktär av köp.

Ordet "tillverka", som används i lagtexten, tar i första hand sikte pä sådana beställningsköp som avser l.ex. hantverksmässigt förfärdigande av föremål eller industriell masstillverkning av varor. Del är emellertid avsett att omfatta även avtal om varor som framställs t.ex. med hjälp av kemiska eller naturliga processer, exempelvis odling av växter o.d.

Det är fräga om tillverkning av en lös sak även om föremålet efter tillverkningen skall förenas med mark eller med en byggnad e.d. pä ett sådant sätt all det blir att anse som fast egendom enligt bestämmelserna i 2 kap. jordabalken eller kommer alt utgöra en fast sak, t.ex. byggnad eller anläggning på annans mark. Beställer nägon tillverkning av dörrar eller fönster eller av ett monteringsfärdigt hus, är det alltså fråga om ett tillverkningsavtal som enligt första stycket faller under konsumenlköplag­en, om inte beställaren skall tillhandahälla en väsentlig del av materialet. I sädana fall torde emellertid ofta ocksä montering inga. Dä mäste man även beakta andra stycket. Det är däremot inte fråga om ett s.k.

63


 


beställningsköp ulan om en tjänst ifall motparten förfärdigar nägol som    Prop. 1989/90:89 i och med tillverkningen antar karaktären av fast egendom eller fast sak.    2 §

Andra stycket

I första stycket behandlas prestationer som tar sikte pä tillverkning av själva varan. Andra stycket avser däremot fall då säljaren inte bara skall leverera en vara utan ocksä ulföra arbete eller annan tjänst som inte består i tillverkning av själva saken. Sädana kombinerade avtal är myckel vanliga i praktiken. Någon gäng kan avtalet bestå av tvä sä självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, att det är naturligt att betrakta dem var för sig. Mänga gånger är det emellertid svårt eller ogörligt att hälla avtalets olika delar isär. Avtalet mäste klassificeras antingen som köp eller som tjänst. Den frågeställningen tas upp i andra stycket.

I bestämmelsen anges atl konsumenlköplagen inte gäller avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller nägon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans åtagande. Regeln har en motsvarighet i 2 § 2 konsumenlljänsllagen där det anges att den lagen inte gäller installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak. 12 § 3 konsumenttjänstlagen anges vidare att den lagen inte blir tillämplig pä ett arbete som en näringsidkare utför för att sätta såld egendom i avtalsenligt skick (avhjälpande av fel).

Med ledning av regeln i andra stycket i förevarande paragraf får man bedöma exempelvis om ett avtal som innefattar leverans av maskiner och annan utrustning samt installation, montering eller andra tjänster i anslutning till leveransen skall betraktas som ett köp eller inte. Sä länge leveransen av varan - och inte tjänsten - framstår som den övervägande delen av leverantörens prestation betraktas avtalet som ett köp.

Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra den övervägande delen av partens åtagande är värdet en faktor av betydelse. Men även andra omständigheter mäste beaktas. Arbetet kan pä grund av erforderlig fackkunskap, skicklighet eller särskild utrustning utgöra det viktigaste inslaget i den ena partens prestationsskyldighet. Ett avtal som gär ut på leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning är t.ex. i regel alt bedöma som en tjänst även om reservdelarna är av större värde än arbetet. Arbetsåtagandet framstår i sädana fall som den övervägande delen av den ena parlens prestation och avtalet bör då normalt betraktas som ett avtal om tjänst och inte som ett köp.

I andra fall framstår inslaget av köp som så dominerande att det är naturligt att se arbetsåtagandet som en biförpliktelse till köpeavtalet. Går arbetet ut pä leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid be­ställningen eller av lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, l.ex. nya hjul pä en bil, kan man ofta anse att det är fråga om ett köp. pä samma sätt bör avtal om leverans och installation av tvätt- och diskmaskiner, spisar, kylskåp, TV-apparater o.d. i sin helhet betraktas som

64


 


köp. Om man återvänder till de förut nämnda exemplen där någon på    Prop. 1989/90:89 beställning tillverkat dörrar och fönster, torde ocksä vanligen avtalet i sin    3 § helhet böra bedömas som ett köp även om det innefattar inmontering av dörrarna och fönstren. Detsamma kan i vissa fall gälla, om leverans av en färdig byggnad även innefattar uppsättning av byggnaden. Gränsdragning­en kan dock knappast anges entydigt.

Bestämmelsen utgår frän att förpliktelsen är att betrakta som odelbar. Den besvarar inte frågan huruvida olika delar i ett avtal som lämpligen kan delas upp bör - i stället för att betraktas som en helhet - bedömas enligt skilda regelsystem. Bestämmelsen utgör således inte hinder mot att man i situationer där den avtalade prestationen består av två tillräckligt självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, tillämpar de köprättsliga reglerna på den ena delen och tjänste­regler pä den andra. Det kan exempelvis vara naturligt att se etl avtal om leverans av teknisk utrustning och om årlig service på utrustningen som dels ett köpeavtal, dels ett tjänsteavtal. Detsamma gäller om en närings­idkare har åtagit sig att helrenovera konsumentens kök och i samband därmed leverera och installera spis och kylskåp. Det kan dä vara befogat att betrakta åtagandet som bestående av ett avtal om tjänst kombinerat med ett eller flera köp.

Med arbete eller tjänst avses i andra stycket prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på nägol annat än tillverkning av själva varan. I första stycket berörs däremot prestationer som går ut pä tillverkning av själva varan. Första och andra styckena är således självständiga bestämmelser som tar sikte pä olika situationer. Om ett avtal enbart gär ut pä tillverkning av en vara enligt köparens beställning skall det bedömas bara enligt första stycket. Om emellertid tillverkaren också skall montera varan ät beställaren måste man även beakta andra stycket. Beroende pä monteringsarbetets omfattning och karaktär kan i ett sådant fall ett avtal som enligt första stycket skulle betraktas som ett köp falla utanför konsumenlköplagen till följd av regleringen i andra stycket.

I frågan om hur man skall se pä fall av försummelser när det gäller tjänstebetonade sidoförpliktelser som inryms i ett avtal som är att rubricera som ett köpeavtal kan hänvisas till prop. 1988/89:76 s. 224 f och 235 f.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 §

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som vikkor för statlig bostadsfinansiering.

65

5   Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 89


 


(Jfr 3 § i utredningens förslag)                                       Prop. 1989/90:89

3§ Första stycket

Stadgandet fastslär atl bestämmelserna i konsumenlköplagen i princip är tvingande till köparens förmän på det sättet att denne inte är bunden av avtalsvillkor som i jämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för honom. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall i princip göras mellan det enskilda avtalsvillkor och den enskilda lagbestämmelse som reglerar en viss fräga. Det är alllsä inte fräga om att göra en hel­hetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden ger köparen en sämre men i andra avseenden en förmånligare ställning än som följer av lagen. En motsvarande bestämmelse finns i 3 § konsumenttjänstlagen.

Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som lagen tillerkänner köparen inte kan inskränkas genom villkor i avtal. Inte heller är köparen bunden av avtalsvillkor som t.ex. ålägger honom etl strängare ansvar för kontraktsbrott än som följer av lagens regler. Köparen fär däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än som följer av lagens regler. Lagen ger således köparen etl minimiskydd i förhållande till säljaren, såvida det inte av den enskilda bestämmelsen framgår att den gäller endast om inte annat har avtalats mellan parterna.

Det bör påpekas att paragrafen avser avtalsvillkor varigenom köparen pä förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter enligt lagen. Däremot hindrar paragrafen inte att köparen, när en befogenhet eller förmän eller skyldighet enligt lagen väl har aktualiserats, i del konkreta fallet avstår frän befogenheten eller förmånen med giltig verkan eller binder sig vid en längre gående skyldighet (jfr. prop. 1984/85:110 s. 156). Frågan huruvida ett sådant avstående eller åtagande frän köparen sida kan anses ha skett och i vad mån det är bindande för konsumenten får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid köparen skyddas bl.a. av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Även om lagen i princip är tvingande till förmän för köparen ger den utrymme för avtalsfrihet i vissa avseenden. Detta kommenteras närmare i anslutning tik de bestämmelser som på detta sätt är disposiliva.

Andra stycket

Bestämmelsen i detta stycke har motsvarigheter i den tidigare idag behandlade lagrädsremissen om konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. (se den lagrädsremissens lagförslag 4 kap. 19 d § andra stycket jordabalken och 3 § andra stycket konsumenttjänstlagen). Bestämmelsen är en konsekvens av att konsumentskyddet inom ramen för bostadsfinansieringen omfattar även konsumenters köp av byggnadsdelar, vanligen s.k. husbyggsatser, frän en näringsidkare.

66


 


Varans avlämnande                                                       Prop. 1989/90:89

4§ Platsen for avlämnandet

4 §

Om inte annat följer av avtalet, skall varan hällas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.

(Jfr 5 § i utredningens förslag)

Ett köp ger upphov lill förpliktelser för båda parter. Säljarens främsta skyldighet är att avlämna varan, köparens all betala priset.

Begreppet "avlämnande" är en juridisk fackterm som har betydelse inom köprätten i flera olika avseenden. Om varan inte avlämnas i tid innebär det som regel att säljaren är i dröjsmål. Vid avlämnandet övergår i regel risken för varan frän säljaren till köparen. Denne fär alllsä i fortsättningen bära risken för atl varan förstörs av en olyckshändelse e.d. Vidare är del varans beskaffenhet vid avlämnandet som är avgörande för om det föreligger fel i varan. Avlämnandet kan ocksä fä betydelse för transport­kostnader m.m.

Enligt paragrafen skall varan hällas tillgänglig för avhämtning hos säljaren, om inte annat följer av avtalet. Utgångspunkten är alllsä atl säljaren inte är skyldig att sända varan lill köparen. Detta gäller bäde om köparen och säljaren är bosatta pä samma ort och om de bor pä skilda orter. Säljaren skall hålla varan tillgänglig där han vid köpslutet hade sitt affärsställe. Skulle säljaren ha mer än ett affärsställe torde det ställe böra beaktas lill vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning.

Nägon definition av affärsställe görs inte i lagtexten. Med affärsställe bör i regel förstås ett ställe där nägon stadigvarande driver affärsverk­samhet. Ett utrymme som tillfälligtvis hyrs i l.ex. ett hotell för att användas som förhandlingslokal kan således normalt inte anses som ett affärsställe. I allmänhet kan inte heller en plats där säljaren endast har en produktionsinrättning utan någon försäljningsverksamhet betraktas som ett affärsställe enligt konsumenlköplagen.

Den beskrivna regeln är dispositiv och hinder möter därför inte mot att säljaren och köparen kommer överens om att varan skall hämtas t.ex. hos tillverkaren eller pä någon annan plats där varan befinner sig. Parterna kan givetvis ocksä komma överens om att säljaren skall leverera varan till köparens bostad eller på annat sätt ordna en transport av varan.

Vad som skall gälla i de fall då platsen för avlämnandet inte följer av avtalet och säljaren inte har något affärsställe har lämnais öppet. I den allmänna köplagen finns för detta fall en hjälpregel av innehall alt avlämnande skall ske vid säljarens hemvist (jfr 6 § i den föreslagna nya köplagen, se prop. 1988/89:76 s. 68). Denna regel passar emellertid inte sä väl in på konsumentköp, som ju definitionsmässigt har samband med säljarens rörelse. Ocksä om den nägon gång i och för sig skulle kunna tillämpas är den materiellt ofta inte så lämplig.

67


 


Det har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra vad som skall    Prop. 1989/90: 89 gälla i nu avsedda fall. I praktiken torde frågeställningen dock endast   5 § mera sällan aktualiseras. Skulle säljaren exempelvis sakna affärsställe därför att han driver en ambulerande verksamhet och har sökt upp köparen, torde del i allmänhet få anses följa av avtalet att varan skall' avlämnas hos köparen.

Tiden för avlämnandet

5 §

Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom skälig tid frän köpet.

Har köparen inte fält kredit, är säljaren inte skyldig atl lämna ut varan förrän den betalas.

(Jfr 6 § i utredningens förslag)

Första stycket

Vid de allra fiesta konsumentköp sker avlämnandet i direkt samband med själva köpet. Skall varan inte avlämnas i direkt samband med själva köpet lorde liden för avlämnandet ofta följa av avtalet. Den kan framgå i form av en exakt tidpunkt eller vara angiven pä etl mera obestämt sätt. Av avtalet kan följa att avlämnande skall ske efter anfordran eller utan uppskov. Ett avtal kan ocksä gä ut på att avlämnande skall ske när det passar säljaren.

Förevarande paragraf utgär från att parterna i princip har frihet att själva bestämma när varan skall avlämnas. Den tar därför i första hand sikte pä sädana fall där tidpunkten för varans avlämnande har lämnats öppen i avtalet. Paragrafen ger emellertid köparen ett skydd mot att säljaren betingar sig full frihet att avgöra när varan skall avlämnas. Det gäller i fall dä avlämnandet inte skall ske vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov.

För att en bestämd tidpunkt skall anses följa av avtalet, fordras att det vid avtalstillfället stär klart vilken dag avlämnandet skall ske. Tidpunkten är alltså inte alt anse som bestämd i bestämmelsens mening, om den inte pä förhand kan beräknas noggrant, t.ex. när det anges att leverans skall ske till sommaren. En bestämd tidpunkt kan inte heller anses följa av avtalet, om den beror pä nägon framtida händelse och därför inte kan fastställas vid avtalets ingående, t.ex. dä det anges att leverans skall ske när säljaren får varan från sin leverantör eller då säljaren förbehåller sig rätt att, om vissa omständigheter inträffar, frångå en i avtalet angiven preliminär tidsangivelse.

Om avlämnandet skall ske efter anfordran, har det lagts i köparens hand att bestämma tidpunkten.

Avlämnandet skall äga rum utan uppskov om det enligt avtalet skall ske "genast", "strax", "per omgäende", "snarast möjligt" etc. Om avtalet

68


 


innebär all varan skall sändas lill köparen torde det ofta stå klart att    Prop. 1989/90:89 avlämnandet skall ske utan uppskov, om parterna inte har enats om en    6 § bestämd dag för avlämnandet.

Om avlämnandet inte skak ske vid en bestämd tidpunkt, efler anfor­dran eller ulan uppskov gäller enligt förevarande paragraf att det skall ske inom skälig tid från köpet (jfr 24 § konsumenlljänsllagen). Vad som utgör skälig tid får bedömas med hänsyn till varans art och beskaffenhet, orsaken till tidsutdräkten i förhållande till vad som är normalt, de olägenheter som en tidsåtgång utöver del normala innebär för konsumen­ten m.m. En skälig tid kan var en relativt kort tidsperiod.

Eftersom bestämmelsen i denna del är tvingande till konsumentens förmän får denne möjlighet alt göra gällande påföljder för dröjsmål, även om säljaren skulle ha förbehållit sig en mycket långtgående räll att själv bestämma tidpunkten för leveransen. Om sålunda köpet avser en videoapparat med speciella tekniska funktioner som skall anskaffas frän ett land i en annan världsdel och parterna har kommit överens om att leverans skall ske när säljaren har fält apparaten från sin leverantör, kan alltså köparen ha rätt att oavsett överenskommelsen häva köpet om leveransen dröjer längre tid än som är skäligt och det sålunda inträffade dröjsmålet är av väsentlig betydelse för köparen (jfr 13 §).

Andra stycket

Bestämmelsen gäller säljarens rätt atl hälla inne varan tills köparen betalar priset. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt. Principen innebär att varje part fär en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del.

Utgångspunkten är att köpet förutsätter kontantbetalning. Det är emellertid vanligt att säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller att betalningen skall erläggas med belopp som köparen fär låna av säljaren eller av annan kreditgivare pä grund av en överens­kommelse mellan denne och säljaren (jfr 3 § konsumenlkredillagen, 1977:981). I sådana fall har säljaren avstått från atl göra varans avläm­nande avhängigt av prisets betalning.

Avlämnandet 6§ Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.

(Jfr 5 § i utredningens förslag)

Om köparen skall hämta varan hos säljaren - vilket han skall göra enligt 4 § om inte annal följer av avtalet - är varan enligt förvarande be­stämmelse avlämnad när den har tagits om hand av köparen. Frågan när en vara kan anses ha blivit omhändertagen av köparen får avgöras med

69


 


hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Den som i en glasaffär    Prop. 1989/90: 89

köper en vas och tar den frän disken efter det att den har blivit inpackad    7 §

får anses ha omhändertagit vasen. Om köpet avser ett större föremal,

t.ex. en TV-apparat, och säljaren hjälper köparen att lasta in apparaten

i dennes bil, kan varan inte anses omhändertagen av köparen förrän den

har lastats in i bilen.

Har säljaren åtagit sig att transportera varan lill köparen, är varan avlämnad när den har tagils om hand av köparen eller på annal sätl har överlämnats till denne. I dessa fall är det alltså inte nödvändigt all varan faktiskt har tagils om hand av köparen. Sålunda får en sak som har lagts i köparens brevlåda normalt anses ha kommit i köparens besittning även om han inte är hemma vid tillfället. Etl föremål som enligt överenskom­melse med köparen har ställts pä dennes villatomt får i regel ocksä anses ha kommit i hans besittning. Däremot kan etl föremål som har placerats utanför dörren till en lägenhet i ell hyreshus knappast anses ha kommit i lägenhetsinnehavarens besittning förrän denne faktiskl har tagit hand om varan.

Föreskriften att varan skall ha kommit i köparens besittning är givelvis uppfylld också om varan har tagits om hand av eller överlämnats till någon som handlar på köparens vägnar, en representant. Frågan om vem som äger handla pä köparens vägnar får avgöras enligt allmänna regler om handlande genom representant.

Kostnaderna for varan

7 §

Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transportkost­nader och andra kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror pä att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.

(Jfr § 7 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar hur de kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet skall fördelas mellan parterna, i fall dä fördelningen inte följer av avtalet. Paragrafen avser den slutliga kostnadsfördelningen mellan parterna, inte frågan om vem som i första hand skall betala de kostnader som är förenade med varans avlämnande.

Enligt paragrafen svarar säljaren som huvudregel för sädana kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet. Del kan röra sig om kostnader för varans transport och lagring samt anskaffande av olika tillständ. Transportkostnaderna har nämnts särskilt eftersom de är de praktiskt mest betydelsefulla. En säljare som har åtagit sig att transpor­tera varan till köparen och som vill debitera transportkostnaden mäste alllsä avtala med köparen om detta. I annat fall blir säljaren skyldig att svara för transportkostnaden. Detta innebär dock inte att säljaren blir skyldig att bekosta någon annan transport än den som han har åtagit sig.

70


 


Skulle en säljare i Stockholm ha åtagit sig att transportera varan till    Prop. 1989/90:89 köparens bostad i Södertälje men flyttar köparen till Örebro innan   8 § leverans skall ske, kan köparen inte kräva att få transporten bekostad till den nya adressen.

Från huvudregeln att säljaren svarar för kostnaderna för varan tills den är avlämnad, görs undantag för kostnader som beror pä atl avlämnandet har försenats till följd av nägol förhällande pä köparens sida. Undantaget avser alltså bara sädana tilläggskostnader som förseningen har medfört.

Det centrala med bestämmelsen är att slå fast den grundläggande regeln om säljarens kostnadsansvar. Syftet med undantaget för kostnader som beror på nägol förhällande på köparens sida är däremot inte att avgöra vem som skall svara för dessa kostnader. Även om det i allmänhet ter sig rimligt att köparen svarar för sädana kostnader kan det inte uteslutas atl det kan uppkomma situationer där kostnaderna bör fördelas pä ett annat sätt. Det får ankomma pä rättstillämpningen att närmare ta ställning till dessa situationer.

Skall köparen hämta varan hos säljaren är varan enligt 4 § avlämnad då den hämtas. Köparen fär dä själv svara för eventuell transportkostnad.

Risken för varan

8 §1

Om köparen bär risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror pä säljaren.

Risken för varan gär över pä köparen när varan avlämnas. Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hälls tillgänglig för hans räkning, bär köparen dock risken för försämring som inträder därefter och som beror pä varans egen beskaffenhet.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess att den lämnas tillbaka.

(Jfr 8 § i utredningens förslag)

Ett köp syftar typiskt sett till all en vara skall övergå frän en säljare till en köpare. Ofta sker övergängen i direkt samband med själva köpet. Ibland dröjer det emellertid en tid frän köpeavtalets ingående till dess all köparen får varan i sin besittning. Om varan under den tiden drabbas av en olyckshändelse eller av en annan händelse som inte beror pä någon av parterna, uppkommer fråga vem av dem som skall bära följderna av det inträffade. I förevarande paragraf ges regler för bedömningen av den frågan. En bestämmelse med liknande innehåll finns i 39 § konsument­tjänstlagen.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

71


 


Första stycket                                                             Prop. 1989/90:89

Första stycket innebär att om varan skulle försämras eller minskas   8 § genom en händelse för vilken köparen bär risken denne är skyldig att betala priset fullt ut trots att den vara som han erhåller inte är kon-traktsenlig. Skulle varan ha förstörts eller kommit bort mäste köparen betala prisei trots atl han inte får något utbyte alls för sina pengar.

Paragrafen fär betydelse framför allt i fräga om olyckshändelser, t.ex. eldsvådor och åsknedslag, men även handlingar av utomstående personer som varken säljaren eller köparen svarar för faller under paragrafen. Det kan exempelvis röra sig om skadegörelse av tredje man eller om att varan har blivit stulen och man inte vet var den är.

Om den händelse varigenom varan l.ex. har försämrats beror på säljaren, kan denne däremot inte kräva betalning av köparen med hänvisning till att köparen bär risken för varan. Även om köparen bär risken för varan är han således inte betalningsskyldig om varan exempelvis har skadats genom att säljaren har förpackat'den felaktigt.

Skulle varan ha förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som beror pä köparen, påverkas givetvis inte betalningsskyl­digheten.

Innebörden av att säljaren - i stället för köparen - bär risken för varan framgår inte av förevarande paragraf utan av de bestämmelser som gäller säljarens avtalsbrott och påföljderna av dem. Om varan t.ex. blir helt förstörd av en olyckshändelse innan risken har gått över på köparen, medför detta ofta att varan inte kan avlämnas och atl säljaren således kommer i dröjsmål. Ifall varan kommer fram till köparen i skadat skick pä grund av en olyckshändelse som inträffat medan säljaren bär risken för varan, blir åter bestämmelserna om fel tillämpliga. Skulle säljaren lyckas ersätta den försenade eller skadade varan i tid med en som är avtalsenlig, undgår han påföljderna av avtalsbrott. Men han kan inte kräva betalning för den försenade eller skadade varan.

Avlämnandet kan ibland hindras av andra omständigheter än att varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskal. Exempelvis kan det inträffa att varan inte kan avlämnas pä grund av export- eller importför­bud. Sådana fall omfattas inte av 8 §. Ofta, såsom beträffande det nyssnämnda exemplet, får man i stället lösa uppkommande tvister med hjälp av reglerna om säljarens dröjsmål.

Andra stycket

Risken för varan går som huvudregel över pä köparen vid avlämnandet (del faktiska avlämnandet, inte den tidpunkt då varan skulle ha avläm­nats). Även om köparen är i dröjsmål bär alltså säljaren risken för varan.

Om varan försämras efter det att köparen har kommit i dröjsmål och försämringen beror på varans egen beskaffenhet, bär dock köparen risken för försämringen. Köparen är då skyldig att betala priset fullt ut för varan trots atl den har försämrats. Undantagsregeln förutsätter, som nämnts, alt det är fråga om en försämring som beror på varans egen beskaffenhet.

72


 


Det kan exempelvis vara fräga om frukt som har ruttnat. Däremot är    Prop. 1989/90:89 regeln inte tillämplig om en möbel som står utomhus skadas av regn.     9 §

Tredje stycket

Bestämmelsen innehåller en specialregel om risken för varan vid öppet köp. Vid ett sådant köp har köparen en viss tid pä sig att överväga om han vill stå fast vid köpet eller inte.

Vid öppet köp övergår risken för varan pä köparen i enlighet med bestämmelsen i andra stycket. Om en köpare bestämmer sig för att inte behälla en vara som har avlämnats till honom, går risken för varan över på säljaren först när varan lämnas tillbaka till denne. Köparen bär således risken för varan medan han har den i sin besittning och medan varan är pä väg tillbaka till säljaren.

I sammanhanget bör erinras om 8 §hemförsäljningslagen (1983:1361). Enligt det lagrummet har konsumenten rätt att utöva sin ängerrätt och frånträda avtalet trots att varan har förstörts eller förändrats efter avlämnandet, såvida detta beror på nägon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten. Vid sädana köp som faller under hemförsälj-ningslagen bär alltså säljaren till skillnad frän vad som gäller enligt förevarande stycke risken för varan, trots att den finns hos köparen.

Säljarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål 9§1

Dröjsmål pä säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror pä nägol förhällande pä köparens sida.

(Jfr 15 § i utredningens förslag)

Av paragrafen framgår när dröjsmål med varans avlämnande anses föreligga. I konsumenttjänstlagen finns motsvarande bestämmelse i 24 §. Som har anförts i specialmotiveringen till 4 § hänger begreppet säljarens dröjsmål samman med begreppet avlämnande. För att ett dröjsmål pä säljarens sida skall föreligga krävs först och främst att varan inte avlämnas eller avlämnas för sent. Dröjsmål kan således föreligga både dä varan avlämnas en timme senare än överenskommet och då den aldrig någonsin levereras. Om avlämnande däremot sker i tid är det definitionsmässigt uteslutet att tala om dröjsmål.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

73


 


För all ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs vidare au   Prop. 1989/90:89 det uteblivna eller försenade avlämnandet inte beror pä köparen eller pä    10 § nägol förhällande pä dennes sida.

Exempel pä att förseningen med varans avlämnande beror på köparen är att denne underlåter att hämta varan när avtalet förutsätter att han gör det eller att köparen underlåter att lämna säljaren de uppgifter som denne behöver för att kunna sända varan till köparen. Som exempel kan även nämnas atl köparen enligt avtalet skall skaffa iransportlägenhel men all han misslyckas med detta vilket leder till alt avlämnande inte kan ske i tid.

Hänvisningen till ell förhällande på köparens sida avser situationer där varans avlämnande försenas eller uteblir pä grund av en omständighet som visserligen inte direkt beror pä köparens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. En sådan situation kan uppkomma exempelvis när det enligt avtalet åligger köparen att skaffa Iransportlägen­hel men säljaren sköter de praktiska arrangemangen på köparens vägnar och misslyckas utan att delta beror på säljarens fel eker försummelse. Etl annat exempel är att varans avlämnande försenas pä grund av att köparen till följd av en olyckshändelse eller annat hinder som drabbat honom inte kan ta emot varan i rätt tid.

Påföljder vid dröjsmål

10 §

Vid dröjsmål på säljarens sida får köparen hälla inne betalningen enligt

11 §. Han fär välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt 12
§ och atl häva köpet enligt 13 §. Dessutom får köparen kräva skadestånd
av säljaren enligt 14 §.

(Jfr 15 § i utredningens förslag)

I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande pä grund av dröjsmål med varans avlämnande. I konsumenttjänstlagen finns en motsvarande bestämmelse i 25 §. Av förevarande paragraf framgär att köparen fär hälla inne betalningen. Han får även kräva köpels fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Syftet med denna uppräkning är informativt. I de följande paragraferna finns en närmare reglering av de olika påföljderna.

Rätt att hälla inne betalningen

11 §

Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav pä grund av dröjsmålet.

(Jfr 29 § i utredningens förslag)

74


 


Paragrafen reglerar köparens rätt att hålla inne betalningen för varan    Prop. 1989/90:89 för att säkerställa sitt krav mot säljaren på grund av dennes dröjsmål. I    11 § konsumenttjänstlagen finns en motsvarande bestämmelse i 27 §.

Om köparen har krav pä grund av säljarens dröjsmål, fär köparen hålla inne sä myckel av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet. Detta innebär att säljaren inte får göra gällande dröjsmålspåföljder mol köparen för att denne med stöd av bestämmelsen låter bli att erlägga betalning vid den tidpunkt då betalningsskyldigheten annars skulle inträda. Eftersom något dröjsmål med betalningen inte uppkommer i den mån han har räll att hälla inne betalningen, ärinte bara de påföljder som regleras i konsumenlköplagen uteslutna utan även rätlen att kräva dröjsmålsränla pä det belopp som har hållils inne.

Paragrafen avser främst den situationen alt säljaren efter att ha gjort sig skyldig till ett dröjsmål har fullgjort den prestation som medför att han inte längre befinner sig i dröjsmål. Köparen har då, intill dess att en definitiv uppgörelse har skett, rätt att hälla inne sä mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav pä grund av dröjsmålet.

I allmänhet torde del bli fräga om att köparen häller inne en del av betalningen till säkerhet för ett anspråk pä skadestånd. Om dröjsmålet är av den beskaffenheten att det ger köparen rätt att häva köpet, bör köparen kunna hälla inne hela betalningen.

Principen är att köparen fär hålla inne ett belopp som kan beräknas motsvara hans olika befogade anspråk. På det stadium då köparens rätt att hälla inne betalningen aktualiseras kan det emellertid vara svart att med nägon exakthet bestämma storleken av dessa. Köparen mäste därför ges en marginal som medför att det framstår som säkert att det belopp som han häller inne kommer att täcka hans krav. Detta ligger i uttrycket "säkerhet".

Har köparen med stöd av paragrafen innehållit ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast i den män han har anspråk mot säljaren pä grund av dröjsmålet.

Om betalning skall erläggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt alt hälla inne en viss del av priset, får han utnyttja denna räll genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alllsä inte fortsätta att erlägga förfallande poster tills skulden motsvarar det belopp han har rätt att hälla inne.

Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet

12 §

Köparen fär hålla fast vid köpet och kräva atl säljaren fullgör köpet.

Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.

75


 


Köparen förlorar rätten att kräva atl säljaren fullgör köpet, om han    Prop. 1989/90:89
väntar orimligt länge med att framställa kravet.
                  12 §

(Jfr 16 § i utredningens förslag)

Första stycket

Orn dröjsmål inträffar fär köparen hälla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör köpet. Är förutsättningarna för hävning också uppfyllda, har köparen rätt att välja mellan krav pä fullgörelse och hävning. Av tredje stycket framgär dock att köparen förlorar rätten att kräva fullgörelse om han väntar orimligt länge med alt framställa kravet. Då blir han hänvisad till hävningsrätten. I konsumenlljänsllagen finns en bestämmelse om konsumentens rätt att fä tjänsten utförd i 28 §.

Om köparen utnyttjar sin rätt att kräva köpets fullgörande men säljaren trots detta inte fullgör köpet, inverkar detta sä till vida pä köparens rätt till skadestånd atl den tidpunkt vars prisläge läggs till grund för skade-ständsberäkningen förskjuts framåt. Beräkningen av skadestånd för prisskillnad behandlas närmare i 33 §.

Andra stycket

I andra stycket regleras de förhållanden under vilka säljaren undan­tagsvis inte är skyldig att fullgöra köpet. Även om en sådan befrielsegrund är för handen, föreligger det enligt 9 § ett avtalsbrott. Befrielsegrunderna har således betydelse endast i fräga om säljarens förpliktelse atl fullgöra köpet genom att avlämna varan. Däremot inverkar dessa befrielsegrunder inte på köparens räll atl göra gällande andra påföljder pä grund av dröjsmålet, dvs. att hälla inne betalningen, häva köpet eller kräva skadestånd. Dessa påföljder regleras självständigt i 11, 13 och 14 §§. Rätten till hävning är helt oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Förutsättningarna för befrielse frän skadeståndsskyldighet är strängare än de förutsättningar som ställs upp i förevarande paragraf för befrielse frän skyldigheten att fullgöra köpet "in natura".

Till en början är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet om det föreligger etl hinder för fullgörelsen som han inte kan övervinna. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om varan finns vid köpslutet eller om den skall tillverkas först därefter. Vad gäller frågan om vilka omständig­heter som kan utgöra hinder för fullgörelsen, kan alla omständigheter som rent faktiskt hindrar köpets fullgörande vara av betydelse. Orsaken till hindret har således i och för sig inte någon betydelse. Ett typiskt exempel pä ett hinder som avses i detta sammanhang är atl köpet avser ett unikt föremål som har blivit förstört efter köpslutet eller alt det varuparti från vilket varan enligt avtalet eller annars skulle las har förstörts. Då bortfaller säljarens skyldighet att avlämna varan oberoende av vad som är orsaken till att varan har förstörts; avlämnandet har ju blivit omöjligt. Som exempel på andra omständigheter vilka kan utgöra hinder för varans avlämnande kan nämnas export- och importförbud och förbud att saluhålla varor av ifrågavarande slag.

76


 


Alla motgångar utgör inte hinder för avtalets uppfyllelse. Inträffar det Prop. 1989/90:89 någonting som inverkar eller kan inverka pä säljarens möjligheter att i tid 12 § fullgöra köpet, ingår det i säljarens normala förpliktelser pä grund av avtalet att försöka eliminera dessa omständigheter eller deras konse­kvenser för avtalets uppfyllelse. Om det efler köpslutet visar sig att avtalet inte kan fullgöras pä det sätt som säljaren tänkt sig, mäste säljaren försöka utnyttja alternativa möjligheter att fullgöra avtalet. Så länge preslationssvårigheierna kan övervinnas genom att tillgripa andra alternativ som står till buds för att uppfylla avtalet, föreligger det inte något hinder för fullgörelsen.

Om sålunda den leverantör som säljaren tänkt anlita för att anskaffa en vara drabbas av ett hinder som medför att han inte kan leverera varan lill säljaren, utgör detta inte något prestationshinder för säljarens del ifall samma vara kan erhållas hos andra leverantörer på marknaden. Lika litet föreligger del något hinder för fullgörelse, om det vid tiden för avläm­nandet visar sig omöjligt atl fä varan transporterad till köparen pä det satt som säljaren förutsatt, sä länge det finns andra möjligheter att genomföra transporten, t.ex. genom att använda andra transportmedel eller utnyttja en annan rutt. Den senare delen av förevarande bestäm­melse kan dock ibland leda till att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet genom att utnyttja alternativ som i princip skulle vara tänkbara. Detta är fallet om förhällandet mellan de uppoffringar som fullgörelsen skulle innebära och det intresse som köparen har av atl säljaren fullgör köpet inte framstår som rimligt. Denna fräga behandlas närmare i det följande.

Att köpets fullgörande kan bli mera kostsamt för säljaren än vad han beräknat saknar i regel betydelse. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att besväret eller kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Även i detta fall kan dock den senare delen av bestämmelsen leda till atl kostnaderna för fullgörelse i vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av säljarens prestations­skyldighet.

Vad som utgör ett hinder för fullgörande mäste bedömas i relation till säljarens förpliktelse, dvs. med hänsyn till avtalets innehall. Om det sätt på vilket köpet skall fullgöras har specificerats i avtalet i syfte att begränsa säljarens åtagande, kan omständigheter till följd av vilka fullgörelse inte kan ske pä detta sätl utgöra ell relevant hinder. Det kan t.ex. vara avtalat att säljaren skall leverera ett bestämt slags vara frän en bestämd källa, exempelvis en viss skörd av säd frän säljarens eget jordbruk. Om då skörden från delta jordbruk förstörs, föreligger ett hinder för att fullgöra köpet. Däremot skulle motsvarande omständighet inte utgöra ett hinder om säljarens åtagande vore mera ospecificerat.

Även om det i och för sig kan anses ligga i själva begreppet hinder att det är fräga om omständigheter som inte kan övervinnas, har denna förutsättning uttryckligen angetts i lagtexten. Också när det har inträffat omständigheter som hindrar att köpet fullgörs pä det sätt som avtalet

77


 


förutsätter är säljaren skyldig att försöka övervinna hindret. Vilka åtgärder    Prop. 1989/90: 89 som kan bli aktuella i detta syfte beror bl.a. på avtalels innehåll och    12 § omständigheterna i det konkreta fallet.

Att säljaren är skyldig att försöka övervinna ett prestationshinder innebär inte atl han utan stöd i avtalet eller särskild överenskommelse med köparen skulle ha rätt atl prestera någonting annal än det som har avtalats eller följer av handelsbruk etc. Omständigheter som hindrar säljaren att fullgöra köpet pä det sätt som avtalet förutsätter inverkar med andra ord inte pä köparens rätt att göra gällande påföljder pä grund av att säljaren har ändrat sin prestation pä ett sätl som medför att denna inte är avtalsenlig. I förevarande paragraf tas inte ställning till frågan huruvida säljaren kan vara skyldig att i stället för den avtalsenliga prestationen utföra en ändrad prestation, exempelvis genom atl använda ett annat material för varans tillverkning när det har uppstått ett hinder mot att fä fram ett sådant material som angetts i avtalet. Bedömningen av detta mäste bli beroende bl.a. pä tolkningen av säljarens åtagande, dvs. pä avtalets innehåll.

Den nu behandlade regeln kompletteras av en annan bestämmelse som ytterligare begränsar säljarens skyldighet att fullgöra köpet. Säljaren är inte skyldig att fullgöra köpet, om fullgörelsen skulle förutsätta uppoff­ringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av att säljaren fullgör köpet. Denna bestämmelse har en nära anknytning till principen om säljarens skyldighet att försöka övervinna prestationshinder. Skyldigheten all fullgöra köpet är inte absolut och ger inte köparen rätt att förutsätta vilka uppoffringar som helst av säljaren.

De uppoffringar som avses i bestämmelsen kan vara av fysisk eller ekonomisk art. Bedömningen av huruvida säljarens skyldighet att fullgöra köpet består, trots de svärigheter som har uppkommit, skall bygga pä en inlresseavvägning där man jämför de insatser som köpets fullgörande skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren fullgör köpet. Bestämmelsen tar sikte pä fall där avtalsbalansen har rubbats efter köpet till följd av ändrade förhållanden. Även 36 § avtalslagen är tillämplig pä köpeavtal och medger en justering av avtalets innehåll både pä grund av förhållanden som förelag vid avtalsslutet och på grund av efterföljande omständigheter. I den situation som det här är fräga om utgör emellertid konsumentköplagens bestämmelse en precise­ring av ramen för bedömningen och nägol utrymme för atl vid sidan härav tillämpa 36 § avtalslagen finns därför knappast i detta fall.

Orsaken till att uppfyllelsen har blivit mer betungande för säljaren är i princip utan betydelse för intresseawägningen. Det avgörande är vilken disproportion som föreligger mellan säljarens prestation och köparens intresse av fullgörelse. Avvägningen måste bli beroende av omständighet­erna i det enskilda fallet, bl.a. vilket slags vara avtalet gäller. Vid köp av konjunkturkänsliga varor eller där säljaren medvetet har tagit en risk beträffande förhållandenas utveckling bör t.ex. en tillämpning av bestämmelsen komma i fråga endast i extrema fall.

78


 


En allmän förändring i prisnivån skapar i regel inte en sädan dispropor- Prop. 1989/90:89 tion som förutsätts i bestämmelsen. Köparens intresse av köpet förändras 12 § dä normalt i samma utsträckning som förändring sker i den insats som säljaren mäste göra för att kunna fullgöra köpet. En inhemsk devalvering berör t.ex. hela imporlsektorn och medför således att det intresse som en köpare av importvaror har av att köpet fullgörs vid avtal som har ingåtts till ett fast pris före devalveringen i allmänhet förstärks i motsvarande män som devalveringen ökar bördan för säljaren/importören, som blir tvungen att själv betala för varan enligt de nya valutakurserna. En disproportion mellan säljarens prestation och köparens intresse kan däremoi ibland uppstå när köpet gäller en vara som säljaren skall importera och del sker en oväntad och mycket drastisk ändring,i växelkursen för säljarens kontraklsvaluta, medan köparens behov av varan utan större olägenhet kan tillgodoses med en vara vars anskaffande inte berörs av kursändringen.

Vid bedömningen av köparens intresse av fullgörelse skall man ta hänsyn bl.a. till köparens möjligheter att fä motsvarande prestation pä annat häll; det är köparens intresse av all säljaren presterar som är av betydelse. Ifall det är jämförelsevis lätt för köparen atl skaffa motsvaran­de vara pä annat sätt till ett pris på samma nivä som det avtalade priset, finns det i allmänhet inte lika stor anledning att tvinga säljaren att stä fast vid köpet som när det är viktigt för köparen att just säljaren fullgör köpet. Exempel på det sistnämnda är atl köparen pä grund av säljarens ställning på marknaden eller på grund av att säljarens varor har någon unik egenskap inte alls eller endast med betydande svärigheter kan skaffa en motsvarande produkt pä annat häll. Bedömningen kan därför bli varierande bl.a. beroende på huruvida köpet avser ett individualiserat föremål eller standardvaror som är allmänt tillgängliga pä marknaden.

Som redan har berörts i det föregående innebär det förhällandet att säljaren blir befriad frän skyldighet att fullgöra köpet pä grund av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet inte nödvändigtvis att säljaren också blir befriad frän skadeståndsskyldighet (se specialmoti­veringen till 14 §).

Enligt andra meningen i förevarande stycke gäller i allmänhet befrielse frän skyldighet att fullgöra köpet bara sä länge hindret eller den bristande balans som avses i första meningen varar. När befrielsegrunden upphör får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. En förutsättning härför är emellertid att befrielsegrunden upphör inom en rimlig tid. Har del gått en längre tid, är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet.

Vilken tid som i detta sammanhang kan vara rimlig beror bl.a. pä den ifrågavarande prestationen. Vid bedömningen bör ocksä i detta avseende beaktas hur starkt intresse köparen har av att säljaren fullgör avtalet. Ju starkare intresset är, desto längre lid bör anses rimlig. Det bör framhållas att den rimliga tid som avses i stadgandet kan vara betydligt längre än t.ex. den skäliga tid som avses i bestämmelserna om reklamation.

79


 


Tredje stycket                                                             Prop. 1989/90:89

Om köparen efter det att dröjsmål har inträffat pä säljarens sida     § förhäller sig passiv under en efter omständigheterna orimligt lång tid, gär han miste om rätlen all kräva fullgörelse och blir i stället hänvisad till hävningspåföljden och möjligtvis skadeståndskrav.

Den tid som avses i bestämmelsen kan variera betydligt beroende pä omständigheterna i det konkreta fallet, bl.a. på vad slags vara köpet gäller samt pä säljarens beteende efter det att dröjsmålet har inträffat. Om säljaren har låtit köparen förstå att han fortfarande avser att fullgöra köpet, kan detta ge köparen befogad anledning all först vänta på säljarens åtgärder utan att framställa nägon uppmaning till fullgörelse. Däremot måste man förutsätta en snabbare reaktion från köparens sida, ifall omständigheterna tyder pä att säljaren inte kommer att fullgöra köpet utan påminnelse eller uppmaning. Typiskt sett avses i föreliggande stadgande en längre tid än i 15 §, som gäller den tid inom vilken köparen mäste lämna meddelande om hävning i det fallet att varan har avlämnats men delta har skett för sent.

Rätt att häva köpet

13 §

Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inie oskäligt kort, fär köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper fär köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer atl fullgöra köpet inom denna tid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte ulan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan pä annat sätt, fär köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

(Jfr 17 § i utredningens förslag)

I konsumenlljänsllagen finns beslämmelser om hävning på grund av dröjsmål i 29 §.

Förslå stycket

Enligt första stycket får köparen häva köpet om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom. Som framgär av bestämmelsens formu­lering skall bedömningen av om dröjsmålet är väsentligt göras ur köparens synvinkel. Det skall alltså beaktas vilka olägenheter m.m. som dröjsmålet har medfört för den enskilde köparen med hänsyn till dennes förhållan­den.

80


 


Nägol krav pä att säljaren skall ha insett eller bort inse att dröjsmålet Prop. 1989/90:89 var av väsentlig betydelse för köparen ställs inte upp. I händelse av tvist 13 § mellan parterna får emellertid bevisbördan för dröjsmålets väsentlighet anses ligga pä köparen. Detta innebär att denne ätminstone vid ett kortvarigt dröjsmål mäste visa pä nägon särskild omständighet som gör att dröjsmålet trots sin kortvarighet var av väsentlig betydelse för honom. Situationen kan självfallet ibland vara sådan att även ett mycket kortvarigt dröjsmål är väsentligt. Om köpet exempelvis avser färdiglagad mat som skall levereras till en maltid, kan redan nägon timmes försening vara ytterst besvärande för köparen.

Del bör tilläggas att säljaren i allmänhet har möjlighet att genom frågor till köparen klarlägga vilken vikt denne fäster vid alt ett dröjsmål inte inträffar. En vanlig situation torde vidare vara att köparen när ett dröjsmål har inträffat kräver att varan skall avlämnas. Detta regleras i andra och tredje styckena.

Andra stycket

Köparen får häva köpet när han har förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande som inte är oskäligt kort men avlämnan­de inte sker inom tilläggstiden.

Denna regel innebär att hävningsförfarandet delas upp i tvä etapper. I den första utsätter köparen en frist, i den andra häver han pä grund av att fristen har gäll ut utan att avlämnande har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs det inte nägon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan fär köparen normalt inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmål sä länge tilläggstiden löper.

I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det betyder att det skall stä klart vilken dag som fristen utgär. Om köparen uppmanar säljaren att fullgöra köpet "snart" eller "nästa vecka", är tidsangivelsen alltför vag för atl kunna betraktas som en bestämd tilläggstid. Detta betyder dock inte alt ett sådant meddelande skulle sakna betydelse. Det kan fä den verkan som följer av tredje stycket.

Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Vad detta närmare innebär mäste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Omständigheter av betydelse för den bedömningen är bl.a. vilket slags vara det är fräga om samt köparens behov av varan. Om varan t.ex. är utsatt för snabba prisförändringar, kan tilläggstiden vara mycket kort. Vid andra varor kan tiden böra vara längre. Bedömningen av om tiden är oskäligt kort kan däremot inte utgå frän att säljaren skall ha rådrum efler det att han mottagit köparens krav för att vidta åtgärder för leverans och genomföra denna inom tilläggstiden. Liksom vid bedömningen enligt första stycket skall man nämligen utgå frän köparens situation, inte frän säljarens.

Som har nämnts i det föregående krävs del inte nägon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som köparen har

81

6   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89


 


satt ut är oskäligt kort ifall säljaren gör gällande delta. Utgångspunkten    Prop. 1989/90: 89

är att köparen har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om varan inte    13 §

dessförinnan har avlämnats. Om säljaren anser att den tilläggstid som

köparen har förelagt är oskäligt kort, ankommer det pä säljaren atl

meddela köparen detta. Gör han inte det äger köparen i princip häva

köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Om köparen efter ett

meddelande av säljaren all denne anser all den förelagda tiden är för

kort inte vill förlänga tiden, och varan inte avlämnats inom den förelagda

tiden, blir köparens hävningsrätt beroende av om han kan motivera alt

tilläggstiden inte varit oskäligt kort eller att hävningsförutsättningar

föreligger enligt första stycket.

Att köparen har förelagt säljaren en tilläggstid innebär inte att han är tvungen att häva köpet om varan inte.avlämnas under tilläggstiden. Köparen kan t.ex. kräva fullgörelse i stället om han är berättigad till det.

Som ovan har anförts är utgångspunkten att köparen inte fär häva köpet med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmål som avses i första stycket sä länge tilläggstiden löper. Om emellertid säljaren under tilläggstiden meddelar köparen att han inte kommer all fullgöra köpet, finns det inte anledning att tvinga köparen att vänta med hävning tills tilläggstiden har löpt ut. Motsvarande gäller om säljarens meddelande är föranlett av all han anser all tilläggstiden är oskäligt kort. Köparen får då häva köpet innan tilläggstiden har löpt ut, förutsatt givetvis all han kan visa att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.

Tredje stycket

Har köparen krävt att säljaren skall fullgöra köpet utan att sätta ul nägon bestämd tid inom vilken leverans skall ske, har han enligt förevarande bestämmelse räll att häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes. I likhet med vad som gäller vid tilläggstidsförfarandet enligt andra stycket krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet.

Vad som utgör en skälig tid får bedömas med hänsyn till omständighet­erna i det enskilda fallet. Till frågan om vilka omständigheter som kan vara av betydelse för den bedömningen kan hänvisas till vad som har anförts i anslutning till bestämmelsen i andra stycket. Typiskt sett är tidsfristen enligt tredje stycket längre än den enligt andra stycket.

Bestämmelsen i tredje stycket innehåller inte nägon motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket andra meningen om att köparen normalt inte får häva köpet medan tilläggstiden löper. Enbart det förhållandet att köparen har krävt att säljaren skall fullgöra sin prestation enligt avtalet innebär således inte att köparen under tid som avses i tredje stycket skulle vara förhindrad atl utöva sin hävningsrätt enligt första stycket.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller regler som begränsar köparens möjligheter att häva köpet på grund av säljarens dröjsmäl, när köpet avser en vara som

82


 


skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar   Prop. 1989/90: 89

eller önskemål. Om säljaren inte utan väsentlig förlust kan tillgodogöra    13 §

sig varan pä annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens

dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom

dröjsmålet.

När varan skall tillverkas särskilt enligt köparens specifikationer eller skaffas särskilt på köparens begäran för att tillgodose hans särskilda behov, innebär detta ofta att säljaren inte har möjlighet alt pä rimliga villkor sälja varan lill nägon annan än just denne konsument. Å andra sidan har köparen i sädana fall inte lika stort behov av all kunna häva köpet pä grund av säljarens dröjsmål eftersom han i regd inte snabbt kan fä tag pä nägon motsvarande vara pä annal häll. Med hänsyn till säljarens intressen är det därför rimligt att ställa högre krav pä dröjsmålets betydelse för köparen än vad de allmänna hävningsförutsättningarna i första stycket innebär.

Med uttrycket "vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål" avses exempelvis en båt som skall tillverkas speciellt för köparens räkning eller en växt av ovanligt slag som skall importeras frän utlandet. Att en vara skall särskilt tillverkas förutsätter att den är "unik" i den meningen alt den i ett eller flera avseenden avviker frän standardvaror av motsvarande kategori (om sådana finns), liksom att varans speciella beskaffenhet rör dess konstruk­tion eller väsentliga egenskaper i övrigt. Enbart den omständigheten alt köparen har beställt en vara i ett visst utförande som ingår i säljarens sortiment men som inte tillhandahålls annat än pä särskild beställning, bör således i regel inte föranleda att föreliggande bestämmelse blir tillämplig. Inte heller den omständigheten att en standardvara skall färdigställas efter köparens beställning bör tillmätas sådan betydelse. Sålunda bör inte exempelvis köp av en heltäckande matta som skall tillskäras efter köparens önskemål omfattas av de strängare hävningsförutsättningar som förevarande bestämmelse ställer upp.

Bestämmelsen förutsätter att säljaren inte utan väsentlig förlust skall kunna tillgodogöra sig varan pä annat sätt. Förutsättningen kan inte anses uppfylld om säljaren varken har lagt ned arbete eller kostnader som blir onyttiga vid en hävning. Situationen kan vara den atl säljaren ännu inte har påbörjat tillverkningen av varan eller, om varan skall skaffas särskilt för köparen, ännu inte har ingått ett bindande avtal om leverans med tredje man. Förutsällningen är inte heller uppfylld enbart därför att säljaren nödgas avbryta ett pågående arbete med påföljd alt nedlagda kostnader blir onyttiga eller därför atl han saknar möjlighet att avyttra en färdigtillverkad vara för del avtalade priset. Endast om säljaren skulle komma alt lida en väsentlig förlust, exempelvis genom alt han mäste sälja varan till "skrolpris", äger han göra gällande den inskränkning i hävnings­rätten som föreliggande bestämmelse innehåller.

Begränsningen i hävningsrätten innebär att köparen fär häva köpet pä grund av säljarens dröjsmäl endast om hans syfte med köpet är väsent-

83


 


ligen förfelat genom dröjsmålet. Om köparen har beställt en vara för att    Prop. 1989/90:89 användas vid ett speciellt tillfälle, exempelvis vid ett bröllop, och den    14 § uteblivna leveransen medför att varan blir utan nytta för honom äger köparen således häva köpet.

Frågan huruvida syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet skall bedömas utifrån köparens synpunkt. Hänsyn skall dock inte tas lill ett mera speciellt syfte med köpet, som inte varit synbart för säljaren. Köparen har alltså inte rätt atl häva köpet, om säljaren varken insett eller bort inse ett speciellt syfte med köpet.

Rätt till skadestånd

14 §

Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmäl, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror pä ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet pä nägon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri frän skadeståndsskyldighel endast om ocksä den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller nägon annan i tidigare säljled.

(Jfr 26 § i utredningens förslag)

Paragrafen gäller säljarens skadeståndsskyldighel pä grund av dröjsmäl. Den reglerar förutsättningarna för skyldigheten att betala skadestånd. Paragrafen bygger på att säljaren har ålagts ett s.k. kontrollansvar (se den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1). Regler om skadeståndets omfattning finns i 32 §. Till skillnad från vad som gäller enligt förslaget till ny allmän köplag (se prop. 1988/89:76 s. 46 ff och 116) omfattar kontrollansvaret alla slags skador, alltså inte bara - som enligt köplagsförslagel - direkta skador. I konsumenttjänstlagen finns regler om skadestånd pä grund av dröjsmål i 31 §.

Första stycket

Huvudregeln är att köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmäl. För att säljaren skall undgå skadestånds­skyldighel krävs enligt första stycket att fyra förutsättningar föreligger. För det första skall det föreligga ett hinder för avtalsenlig uppfyllelse. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Och för det fjärde skall säljaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.

För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighel måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Säljaren har bevisbördan för alt så är fallet.

84


 


Den första förutsättningen innebär alltså alt dröjsmålet beror pä Prop. 1989/90:89 omständigheter som utgör hinder för fullgörelse i räll tid. Det är inte 14 § tillräckligt atl fullgörelsen försväras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med. Däremoi krävs det inte att det föreligger en s.k. objektiv omöjlighet, dvs. all fullgörelse i rätt tid är utesluten inte bara för säljaren utan ocksä för varje annan person. Inte heller är det en helt nödvändig förutsättning att fullgörelsen är absolut omöjlig för säljaren. Det kan föreligga sädana extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedömning rent faktiskt mäste anses utgöra hinder. De övriga förutsättningarna för skadeståndsskyldighel vilka behandlas nedan innebär ä andra sidan atl endast vissa typer av hinder med framgång kan åberopas för att undgå skadeståndsskyldighel.

Etl hinder för fullgörande kan ha olika orsaker. En naturkatastrof kan t.ex. medföra hinder för transporter eller förorsaka elavbrott som leder till produktionsstopp. En olyckshändelse, såsom en eldsvåda eller explosion, eller en strejk kan likaså hindra säljarens verksamhet. Även en åtgärd av en myndighet kan utgöra hinder för fullgörelsen, t.ex. om det är fråga om export- eller importförbud som gäller ifrågavarande varor eller en råvara som behövs för att tillverka den beställda varan. Händelser av nu nämnt slag utgör dock inte i och för sig befrielsegrunder. De kan befria säljaren frän skadeståndsskyldighel endast under förutsätt­ning atl de faktiskt hindrar säljaren att fullgöra köpet. En strejk eller en eldsvåda kan t.ex. beröra endast en del av säljarens tillverkningsprocess eller övriga verksamhet och drabba fullgörelsen av olika köp pä olika sätl beroende pä hur stort lager av färdiga produkter som finns hos säljaren osv. Pä motsvarande sätt utgör t.ex. ett importförbud hinder för avtalels fullgörande endast ifall en vara av ifrågavarande slag inte kan erhållas pä den inhemska marknaden.

Säljaren kan i regel inte med framgång åberopa omständigheter av ekonomisk natur. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att kostnaderna för delta blir större än han har räknat med. Inte ens det förhållandet alt säljaren enligt 12 § antas bli fri från skyldigheten att fullgöra köpet pä grund av atl fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till det intresse köparen har av fullgörelsen innebär nödvändigtvis att säljaren också blir befriad frän skadeständsskyldigheten. Å andra sidan är prestationshinder i grunden ofta av ekonomisk art. I mänga fall är det inte fräga om att avtalets fullgörande skulle ha blivit helt omöjligt utan om att kostnaderna för att övervinna den inträffade händelsen eller dess inverkan klart skulle överstiga gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid etl köp av ifrågavarande slag.

Det avgörande är därför inte sä mycket själva orsaken till att säljaren inte kan fullgöra avtalet i tid - förutsatt att orsaken är sådan att den uppfyller de övriga kriterier vilka anges i bestämmelsen - som de inträffade omständigheternas inverkan på säljarens rent faktiska möjlig­heter att fullgöra köpet.

85


 


När det är fräga om dröjsmål får tidsfaktorn stor betydelse även för Prop. 1989/90: 89 frågan om vad som kan utgöra hinder för rättidig fullgörelse av avtalet. 14 § Tidsaspekten innebär alt inverkan av händelser som drabbar säljarens förberedelser för fullgörelsen i många fall beror pä i vilket skede händelsen inträffar. Om köpet avser en standardvara och det exemplar eller parti som säljaren avsänt lill köparen förstörs genom en olycks­händelse som inträffar under varans transport till platsen för avlämnandet, kan detta innebära att säljaren inte har möjlighet atl i tid fä fram en ny vara för att ersätta det förstörda exemplaret eller partiet. Olycksfallet utgör dä ett hinder för fullgörelsen under den tid som är nödvändig för att fä fram en ny leverans. En olyckshändelse som inträffar i ett tidigare skede och förstör det exemplar som säljaren tänkt avlämna till köparen utgör däremot inte nägol hinder för rättidig fullgörelse, om säljaren har fiera exemplar av samma vara i lager eller i övrigt har möjlighet att i tid skaffa fram en ny vara för leverans till köparen. Men om säljaren inte har tillgäng till ytterligare exemplar av varan föreligger det ett hinder.

Vad som kan utgöra prestationshinder beror även på avtalets innehall. Om köpet avser en vara som skall levereras frän ett visst parti och hela partiet förstörs genom en olyckshändelse, föreligger det ett hinder för att fullgöra köpet. Del kan exempelvis röra sig om köp av en viss mängd potatis frän säljarens egen skörd. Om köpet däremot avser en viss mängd varor av bestämd art, t.ex. förstklassig potatis, utan att säljarens åtagande enligt avtalet begränsats lill en viss leveranskälla, utgör förstörelsen av det parti från vilket säljaren tänkt fullgöra köpet inte nägol hinder för fullgörelsen, sä länge en avtalsenlig vara kan erhållas frän annat häll. Pä motsvarande sätt föreligger del ett hinder för varans avlämnande, om köpet avser ett individuellt föremål med unika egenskaper och detta förstörs före avlämnandet. Däremot föreligger det inte nägol hinder ifall köpet avser en massproducerad standardvara som säljaren har tillgäng till i flera exemplar och det exemplar som säljaren har tänkt avlämna till köparen förstörs innan avlämnandet skett.

Ju mera begränsat och specificerat säljarens åtagande är, desto större är risken för att någon oberäknelig händelse får den effekten att fullgörelsen inte kan ske, eftersom de kvarstående möjligheterna till fullgörelsen då är mera begränsade. Ju mera öppet och vidsträckt säljarens leveransåtagande är, desto flera alternativa möjligheter lill fullgörelse finns det och desto mera omfattande händelser mäste inträffa, innan ett hinder för fullgörelsen kan anses föreligga.

Den andra förutsättningen för befrielse frän skadeståndsskyldighet är att dröjsmålet beror pä ett hinder som ligger utanför säljarens kontroll. Detta innebär att omständigheter som kan hänföras till säljarens egen kontroll-sfär alltid medför skadeståndsansvar för honom, även om sådana omständigheter kan utgöra ett hinder mot att avtalet fullgörs i rätt tid.

Den bedömning som krävs för alt avgöra huruvida ett prestationshinder ligger utanför säljarens kontroll skiljer sig frän en culpabedömning bl.a. genom att skadesländsskyldighet alllid inträder när orsaken lill hindret

86


 


kan hänföras till säljarens kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror   Prop. 1989/90:89 pä omständigheter som i princip är kontrollerbara för säljaren. Däremot    14 § är det utan betydelse huruvida säljarens handlande i nägol avseende är att betrakta som klandervärt.

Innanför säljarens kontrollsfär ligger typiskt sett omständigheter som kan hänföras till säljarens anställda. Situationer där det föreligger en arbetskonflikt kan dock utgöra ett undantag. Om en konflikt i anslutning till allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till en strejk och detta medför ett prestationshinder för säljaren, är det fräga om arbetstagarnas självständiga handlande som i allmänhet inte kan anses ligga inom ramen för säljarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan ifall det är fräga om en strejk som utlösts t.ex. pä grund av att säljaren klart brutit mot bestämmelser i gällande lag eller kollektivavtal. I detta senare fall får det anses röra sig om ett förhällande som säljaren i princip har kontroll över.

Säljaren svarar ocksä för utomstående medhjälpare i den mån deras handlande och konsekvenserna av delta kan anses vara i princip kontrol­lerbart för säljaren (se även andra stycket).

Förhållanden som direkt eller indirekt kan hänföras till säljarens egna åtgärder eller hans eget handlande ligger inom hans konlrollsfär. I denna ingär alltså omständigheter som kan kontrolleras eller påverkas genom planeringen, organisationen, styrningen eller övervakningen av den egna verksamheten. Säljaren är därför alltid ansvarig när orsakerna till avtalsbrottet har samband med det sätt pä vilket hans verksamhet drivs. Ansvaret omfattar således avtalsbrott som är atl hänföra lill förelagels interna förhållanden, oberoende av vad avtalsbrottet konkret beror pä. Orsaken kan t.ex. ligga i bristande omsorg eller planering i fräga om fullgörelsen av det enskilda avtalet eller mera allmänt i företagets organisation, administration, resurser eller effektivitet. Att säljaren är ansvarig för det sätt pä vilket verksamheten drivs innebär ocksä alt han är ansvarig för det sätt pä vilket han väljer att gör3 de dispositioner med utomstående som behövs för att driva verksamheten.

Som en befrielsegrund kan säljaren inte åberopa ett prestalionshinder som beror pä att hans beräkningar av produktionskapaciteten slär fel eller alt del förekommer tekniska störningar i tillverkningsmaskineriet som gör att produktionen minskar. Ocksä rena olyckshändelser, t.ex. en brand, omfattas av ansvaret om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand pä kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför säljarens konlrollsfär. Situationen kan däremot bli en annan om en pyroman har varit framme.

Att det uppslår råvarubrist och produktionen därför inte kan hällas pä en tillräckligt hög nivä kan inte åberopas som en befrielsegrund, öm brislen på råvaror beror l.ex. pä alt säljaren har gjorl sig för beroende av en bestämd råvaruleverantör. Säljaren kan inte heller bli befriad frän skadeståndsansvar, om det visar sig alt de leveranser som han har beställt frän tidigare distributionsled inte räcker till för att fullgöra alla de avtal

87


 


som han har ingått eller om den som skall ulföra service och reparationer    Prop. 1989/90:89

på säljarens produklionsanläggning bryter sitt åtagande med följd att    14 §

anläggningen inte fungerar. Produktionsstörningar som beror pä utifrån

kommande orsaker, t.ex. en översvämning som stoppar transporterna av

råvaror eller etl allmänt importförbud för ett visst ämne som gör att

köpet inte kan genomföras, kan däremot utgöra en befrielsegrund

eftersom det dä är fräga om ett förhällande som liggerulanför säljarens

konlrollsfär.

Inom säljarens kontrollsfär hör hans egna ekonomiska förhållanden. Om säljaren råkar i dröjsmål därför att han inte kan finansiera de leveranser från tredje man vilka behövs för atl han skall kunna fullgöra köpet, kan säljaren inte undgå skadeståndsansvar. Om säljarens förberedelser för fullgörelse däremot hindras till följd av en strejk bland bankpersonal som medför avbrott i betalnings- och finansieringsrörelsen, kan delta utgöra en befrielsegrund, eftersom orsaken till hindret ligger utanför säljarens kontroll.

Den tredje förutsättningen för befrielse frän skadeståndsskyldighet är att hindret är sådant atl säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpslutet. Om en export- eller importbegränsning eller en strejk som kan drabba fullgörelsen av köpet kunde förutses redan dä avtalet ingicks, kan en sädan händelse inte åberopas som grund för befrielse frän skadeståndsskyldighet. Förutsebara prestationssvärigheter bör, ocksä om de ligger utanför säljarens kontroll, beaktas vid avtalets utformning, exempelvis genom att säljaren förbehåller sig en längre leveranstid som ger möjlighet atl undgå konsekvenserna av ett temporärt hinder som väntas inträffa före tiden för avlämnandet.

Vilka händelser som bör tas i beräkning redan vid köpslutet är givetvis i hög grad beroende av de föreliggande omständigheterna. Det kan finnas risker som är ofta förekommande och typiska för den aktuella verksam­heten sä att säljaren regelmässigt bör räkna med dem, medan mera ovanliga och avlägsna händelser bör beaktas endast om det kan anses föreligga en aklueU risk för att en sädan händelse kommer att inträffa och medföra prestationshinder. Som exempel på en typisk risk vilken säljaren bör beakta kan nämnas den situationen att möjligheterna att fullgöra ett avtal av ett visst slag är beroende av väderleksförhållandena. Säljaren bör dä räkna med förekomsten av olämpligt väder och beakta detta vid avtalets utformning, t.ex. genom alt förbehålla sig en tillräckligt läng leveranstid som lämnar skäligt utrymme även för väderlekshinder. Exceptionellt dåliga väderleksförhållanden kan däremot tänkas utgöra ett hinder som säljaren inte skäligen kan förväntas räkna med och som således kan medföra befrielse från skadeståndsansvar.

I lagtexten hänvisas till ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet. Det kan emellertid hända att etl prestationshinder - som inte kunde förutsesvid den tidpunkt dä avtalet ingicks - kunde förutses senare men före tidpunkten för avlämnandet. Ocksä dä måste säljaren inrätta sig efter vad som kan antas hända. Detta


 


krav ingår i den fjärde förutsättningen för befrielse frän skadeständsskyl-    Prop. 1989/90:89
dighet.
                                                                        14 §

T>enna fiärde förutsättning är att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Ett prestationshinder kan undgås genom att säljaren pä förhand vidtar åtgärder för att avvärja den händelse som kan utgöra ett hinder eller för att undvika dess följder eller genom att säljaren efter det atl en sädan händelse redan har inträffat försöker undanröja händelsens följder. I lagtexten omnämns endast hindrets följder, men säljaren blir självfallet inte befriad frän skadeståndsskyldighel om han kunde ha undanröjt själva den omständighet som utgör orsaken till avtalsbrottet. Detta följer redan av atl det skall föreligga ett hinder utanför säljarens kontroll.

Säljarens möjligheter att undvika följderna av ett hinder kan ligga i att han bygger upp ell lager som är tillräckligt stort för att möta tillfälliga leveransproblem. Efter det att ett hinder har uppkommit kan följderna av det övervinnas genom att säljaren utnyttjar sädana alternativa möjligheter som kan finnas för att uppfylla åtagandet enligt avtalet. Om varan t.ex. inte kan transporteras till den ort där avlämnandet skall ske pä det sätt som säljaren tänkt sig, mäste han om möjligt utnyttja ändra transport­medel eller transportvägar.

Som tidigare har framhållits är del i regel ulan betydelse atl fullgörelsen till följd av omständigheter som inträffat efter köpslutet blir mera kostsam för säljaren än beräknat. Detsamma gäller i fräga om skyldigheten att försöka undvika eller övervinna följderna av ett hinder. En sädan skyldighet åligger säljaren trots att den ofta medför ökade kostnader. Som ocksä påpekats tidigare kan ett hinder emellertid ibland anses föreligga även om avtalets fullgörelse inte har blivit direkt omöjlig men dock sä extraordinärt betungande att del objektivt sett är orimligt att kräva en sädan insats som skulle vara nödvändig för att fullgöra köpet. Lika litet förutsätts det att det mäste vara direkt omöjligt att undvika eller övervinna hindrets inverkan på avtalets fullgörelse. Vad som krävs är att säljaren inte skäligen kan undvika eller övervinna hindrets följder.

Etl prestationshinder som har inträffat först efler det att säljaren av någon annan orsak redan har råkat i dröjsmål medför inte befrielse från skadesländsskyldighet, såvida hindret inte hade inverkat pä avtalels fullgörelse ifall fullgörelse från början skett i rätt tid.

Sådana omständigheter som hindrar avtalets fullgörelse har ofta endast en temporär inverkan pä säljarens möjligheter att fullgöra köpet. Säljaren befrias frän skadesländsskyldighet endast under den tid som hindret bestar. Om situationen utvecklas sä atl förutsättningarna för ansvarsbefri­else inte längre är för handen, är säljaren befriad frän skadesländsskyldig­het endast i fråga om en sådan förlust som har uppkommit för köparen under den lid dä förutsättningar för befrielse förelåg.

Av framställningen ovan framgär att de fyra förutsättningar som ställs upp i första stycket inte är fristående frän varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem. I större eller mindre utsträckning griper de in

89


 


i och täcker varandra. Detta gäller inte minst bedömningen av om det    Prop. 1989/90: 89 föreligger etl hinder och om följderna av detta hade kunnat undvikas eller    14 § övervinnas. Men det är inte bara mellan förutsättningarna i första stycket som det finns ett samband. Även gränsdragningen mellan första och andra styckena är i viss mån flytande. Detta har antytts i det föregående och kommer atl ytterligare beröras nedan.

Andra stycket

Andra stycket gäller säljarens ansvar för dröjsmål som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte dels på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Beror dröjsmålet pä en sädan tredje man undgår säljaren skadeståndsskyldighet endast om både han och tredje mannen skulle vara fria från skadesländsskyldighet enligt principerna i första stycket. Detta förutsätter med andra ord atl det för tredje mannens del föreligger ett hinder som avses i första stycket och att detta i sin tur enligt första stycket utgör ett ansvarbefriande hinder för säljaren.

Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skadestånds­ansvar som följer av första stycket. Bestämmelsen blir, som nämnts, tillämplig för det första när avtalsbrottet beror pä en tredje man som säljaren har anlitat för alt hell eller delvis fullgöra köpet. Detta avser fall där tredje mannens insats hänför sig till fullgörelsen av det enskilda köpeavtalet, t.ex. genom att tredje mannen har fått i uppdrag av säljaren att tillverka en viss komponent till en maskin som köparen har beställt eller genom atl han har anlitats för att installera varan hos köparen eller för att transportera den till den plats där avlämnandet enligt avtalet skall ske.

Syftet med regleringen i andra stycket är att säkerställa att säljaren inte kan undgä skadeståndsansvar enbart genom att helt eller delvis överföra avtalels fullgörande pä en tredje man. I många fall leder redan första stycket till ett sådant resultat. Organiseringen och övervakningen av avtalets fullgörelse ligger inom säljarens kontroll. Säljaren svarar ocksä för att de utomstående medhjälpare som han har anlitat för alt fullgöra avtalet har valls med omsorg och atl deras prestationer vederbörligen övervakas.

I vissa fall leder emellertid reglerna i första stycket inte till det resultatet. Det är i sädana fall som reglerna i andra stycket fär betydelse. Antag att säljaren på ett försvarligt sätt har anlitat ett specialistföretag för framställning av en viss komponent till en maskin som han har åtagit sig alt tillverka för köparen och det visar sig all den komponent som tredje man har levererat på grund av dennes misstag har gjorts enligt en oriktig specifikation. Antag vidare alt detta upptäcks så sent att en riktig komponent inte längre kan erhållas i lid varför varans avlämnande försenas. Det är dä tänkbart att en tikämpning av första stycket skulle leda till alt det för säljaren förelåg ett ansvarsbefriande hinder i fråga om

90


 


den tid som det tar att göra en ny komponent och därefter slutföra    Prop. 1989/90:89 tillverkningen av maskinen. Om säljaren däremoi själv hade tillverkat    14 § komponenten leder ett dröjsmäl med leveransen till följd av motsvarande misstag inte till befrielse från skadesländsskyldighet.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren kan undgä skadesländs­skyldighet endast om ett hinder som avses i första stycket föreligger såväl för tredje man som för säljaren. I det nyss beskrivna fallet blir säljaren således inte befriad frän skadesländsskyldighet gentemot köparen, eftersom tredje mannens avtalsbrott inte beror på ett hinder som uppfyller förutsättningarna enligt första stycket. Även om det skulle föreligga ett sådant hinder för tredje man blir säljaren ä andra sidan inte befriad frän skadeståndsskyldighet gentemot köparen ifall tredje mannens avtalsbrott inte utgör ett sådant hinder för säljaren som förutsätts i första stycket. Detta kan t.ex. vara fallet om tredje mannens avtalsbrott har inträffat i ett sä tidigt skede atl säljaren skäligen kan eliminera dess inverkan pä möjligheterna att fullgöra köpet i tid. Om motsvarande prestation kan utföras av nägon annan eller av säljaren själv, kan säljaren bli befriad från skadesländsskyldighet endast beträffande den försening som eventuellt inte kan undvikas ens vid utnyttjandet av sädana alter­nativa fullgörelsemöjligheter.

Det talas i lagtexten om nägon som säljaren har anlitat. Om säljaren i avtalet har anvisats att vända sig till en bestämd tredje man för att fullgöra avtalet, får frågan om den utomstående kan anses ha anlitats av säljaren avgöras med hänsyn till avtalets innehall och omständigheterna i övrigt. Om det är fräga om en tredje man som säljaren regelmässigt anlitar eller som har utsetts med hänsyn till säljarens intressen, torde i regel andra stycket få anses tillämpligt. Om i stället en bestämd tredje man har anvisats av köparen i hans intresse, bör detta i allmänhet medföra alt andra stycket inte tillämpas i fräga om avtalsbrott av en sädan tredje man. Dä kan del nämligen inte anses vara fräga om en tredje man som säljaren har anlitat. Den omständigheten att säljaren rent faktiskt, t.ex. på grund av den rådande marknadsstrukturen, saknar möjlighet att välja mellan flera tredje män, medför däremot inte att andra stycket inte skall tillämpas.

Bestämmelsen i andra stycket gäller även det fallet att dröjsmålet beror pä säljarens leverantör eller nägon annan i tidigare säljled. Med leverantör avses den frän vilken säljaren anskaffar varan eller, om säljaren själv tillverkar eller framställer varan, den frän vilken han anskaffar råvaror, halvfabrikat eller komponenter för sin produktion. Den som levererar l.ex. elektricitet till säljarens anläggningar betraktas däremot inte som leverantör i föreliggande sammanhang. Begreppet leverantör syftar pä säljarens avtalspart, dvs. det första bakomliggande ledet, medan uttrycket "någon annan i tidigare säljled" avser t.ex. varans tillverkare eller importör, när säljaren är en detaljist som anskaffar varan frän grossist eller ett annat bakomliggande led.

91


 


på motsvarande sätl som i fräga om en tredje man som säljaren har Prop. 1989/90:89 anlitat för att fullgöra avtalet kan det följa redan av första stycket all 14 § säljaren inte kan undgä skadeståndsansvar pä grund av ett avtalsbrott som beror på hans leverantör. Eftersom valet av leverantör, pä samma sätt som organiseringen av avtalets fullgörelse i övrigl, ligger inom säljarens kontroll svarar säljaren enligt första stycket om han redan frän början borde ha räknat med att den valda leverantörens resurser är otillräckliga för att fullgöra ett åtagande av den storleksordning som det är fråga om eller om konsekvenserna av ett avtalsbrott frän leverantörens sida kan övervinnas genom atl säljaren vänder sig till en annan leverantör.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren även utanför området för första stycket kan ådra sig ett skadeståndsansvar för dröjsmäl som beror pä hans leverantör eller pä någon annan i tidigare säljled. Säljaren undgår ansvar endast om de förutsättningar som anges i första stycket är uppfyllda bäde för säljarens egen och för tredje mannens del. Om en leverantör bryter sitt avtal med säljaren pä grund av att affären har blivit olönsam för honom och detta sker i ett så sent skede samt i övrigt under sådana omständigheter att leverantörens avtalsbrott utgör ett sådant hinder för säljaren som avses i första stycket, blir alltså säljaren ända skadeståndsskyldig mol köparen eftersom orsaken till leverantörens avtalsbrott inte är ett sådant hinder som avses i första stycket. Säljaren fär dä täcka sin förlust genom alt själv rikta ett skadeståndskrav mot leverantören. Om leverantörens avtalsbrott däremot beror pä en branschomfattande strejk som har stoppat produktionen hos leverantören och detta utgör ett hinder som säljaren saknar möjlighet alt övervinna inom den tid som återstår, blir säljaren befriad frän skadesländsskyldighet för den tid som krävs för att få fram en ny vara.

Om orsaken till säljarens dröjsmäl är att hänföra till nägon annan i tidigare säljled, t.ex. om säljarens dröjsmäl beror på importörens dröjsmål, vilket i sin tur beror pä tillverkarens dröjsmäl, och omständigheterna är sädana att detta utgör ett sådant hinder som avses i första stycket säväl för säljaren som för importören, blir säljaren fri frän skadeståndsskyldig­het endast om även tillverkarens avtalsbrott berodde pä ett motsvarande hinder. I annat fall får säljaren kompensera sin ersättningsskyldighet gentemot köparen genom skadeståndskrav mot importören som i sin tur fär rikta skadesländkrav mot tillverkaren.

Å andra sidan innebär den föreliggande bestämmelsen att säljaren under de förutsättningar som anges i andra stycket får åberopa ett hinder som beror pä hinder i tidigare led, även om säljaren i och för sig har haft möjlighet att välja mellan flera leverantörer. Hans ansvar för valet av leverantör är således inte absolut. Om köpet avser en vara som kan erhållas frän flera olika häll pä marknaden och säljaren pä ett försvarligt sätt har placerat sin beställning hos en av de tänkbara leverantörerna, kan ett hinder som drabbar denne leverantör ibland medföra ett temporärt hinder även för säljaren. Detta kan vara fallet om leverantörens hinder inträffar i ett sä sent skede att säljaren inte i tid hinner kompensera den

92


 


uteblivna leveransen genom att vända sig till nägon av de övriga    Prop. 1989/90:89

leverantörerna. Som exempel kan nämnas att säljarens leverantör skall    15 §

avlämna ett parti färskvaror hos säljaren dagen innan köparen enligt

avtalet skall avhämta sin andel av varan hos säljaren och hela partiet

förstörs i en olycka som drabbar leverantörens lastbil under transporten

till säljaren. Om säljaren inte i tid kan fä fram en ny motsvarande

leverans, kan han beträffande den försening som dä är oundviklig åberopa

befrielsegrunderna enligt andra stycket, trots atl han i utgångsläget i och

för sig hade möjlighet att välja sin leverantör.

Meddelande om hävning och skadestånd

15 §

Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det atl han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han dessutom vill kräva skadestånd.

Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

(Jfr 18 § i utredningens förslag)

I konsumenttjänstlagen finns en liknande bestämmelse i 26 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga i de fall då varan har avlämnats för sent. Så länge varan inte har avlämnats kan köparen således förhälla sig passiv utan att förlora rätten till hävning eller skadestånd. En s.k. neutral reklamation krävs således inte i samband med dröjsmål säsom fallet är vid fel (jfr 23 §).

Reklamationsfristen löper inte frän själva avlämnandet utan frän den tidpunkt dä köparen fick kännedom om avlämnandet. Hur köparen har fält veta detta är ulan betydelse.

När det gäller frågan om reklamation har skett inom "skälig tid" kan i huvudsak hänvisas till vad som sägs i specialmotiveringen till 23 §.

Om köparen vill både häva köpet och begära skadestånd behöver han inte lämna eit särskilt meddelande om kravet pä skadestånd. Om köparen har hävt köpet kan han således senare återkomma med ett skadestånds­krav även om han inte har nämnt något om ett sådant krav i samband med hävningsförklaringen. Det framstår i dessa fall som onödigt atl fordra ett särskilt meddelande om skadeståndskrav, eftersom säljaren efter det att han har fått meddelande om hävning i allmänhet har anledning att även räkna med krav pä skadestånd.

Köparen kan reklamera även hos en näringsidkare som har förmedlat ett köp frän en privatperson. Om köparen har reklamerat hos antingen säljaren eller förmedlaren har han bevarat sin rätt mol dem båda.

93


 


Fel på varan                                                                 Prop. 1989/90:89

16 § Vad som avses med fel

16 §1

Varan skall i fräga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Den skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1.  vara ägnad för del ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,

2.  vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsäg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig pä säljarens sakkunskap och bedömning,

3.  ha egenskaper som säljaren har hänvisat tik genom att lägga fram prov eller modell, och

4.  vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende avviker frän vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.

(Jfr 9 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om varans egenskaper och den utgör därför utgångspunkten för bedömningen av om en vara skall anses vara felaktig. Påföljderna vid fel pä varan behandlas i 22 -31 §§.

Första stycket

Utgångspunkten för felbedömningen är i första hand vad parterna i köpeavtalet har kommit överens om beträffande en varas egenskaper och skick. En vara skall således anses felaktig när den avviker frän vad parterna har avtalat, även om den objektivt sett i alla avseenden är av god kvalitet. Har varan t. ex. en färg som inte stämmer överens med vad köparen har beställt, är den omständigheten tillräcklig för all fel skall anses föreligga.

Att varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet innebär inte bara att den skall motsvara vad parterna uttryckligen har kommit överens om. Uttryckssällel är avsett all klargöra att hänsyn ocksä skall tas till vad som får anses underförstått mellan parterna. Även om de inte uttryckligen har specificerat hur varan skall vara beskaffad, kan det nämligen ofta framgå av omständigheterna vid köpet vad som bör anses vara avtalat om varans egenskaper. Såvida inte annat framgär kan det ofta följa redan av avtalet bl. a. att varan skall ha sådana egenskaper att den kan användas för sitt normala ändamål och att den skall ha en normal hållbarhet. Även om det inte närmare har berörts vid köpet, skall

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

94


 


det därför utan vidare kunna förutsättas att ett regnplagg slär emot   Prop. 1989/90:89

vatten, att en klocka visar rätt tid och att en resväska kan hanleras    16 §

fullpackad utan att handtaget lossnar. Hur stora krav som skall kunna

ställas pä en varas egenskaper, exempelvis när det gäller hållbarheten, fär

i viss män vara beroende av andra faktorer. Prisei är i allmänhet

vägledande vid bedömningen av vilken kvalitet som är förutsatt, men även

andra omständigheter - t. ex. den beteckning under vilken varan har

bjudits ut - kan belysa detta. Vidare får det vid köp av en ny vara som

regel anses förutsatt atl varan skall vara fri från yttre skador, oavsett om

dessa har nägon betydelse för varans användbarhet eller ej. Om inga

uttryckliga förbehåll har gjorts i sådana fall får därför exempelvis en

möbel inte vara repad och kläder inte vara fläckade.

Parterna har avtalsfrihet när det gäller varans beskaffenhet. Förevarande bestämmelse innebär alt den som vill köpa en vara av läg kvalitet till ett billigt pris inte därefter kan hävda att varan är felaktig därför att varan hade denna låga kvalitet. Avtalsfriheten i sådant hänseende begränsas endast pä det sättet att säljaren - oavsett vad som har avtalats - ansvarar för fel i varan när den har sålts i strid mol vissa försäljningsförbud, i huvudsak sädana som avser varor som medför en risk för skada pä person eller egendom. Regler härom finns i 18 §.

I andra meningen föreskrivs atl varan skall vara åtföljd av de anvis­ningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel. Med montering avses i delta sammanhang endast sädan hopsättning av själva varan som konsumenten själv skall svara för när varan har sålts i omonterat skick. Skrymmande varor, säsom möbler, säljs ofta omonterade under den förutsättningen att konsumenten själv skall svara för den slutliga sammansättningen innan varan kan användas för sitt ändamål. När det däremot gäller installation eller inmontering av den köpta varan, exempelvis montering av en reservdel i en bil, är det inte fräga om montering i den mening som avses med denna bestämmelse. Upplysningar om hur en reservdel skall monteras skall i delta sammanhang ses som anvisningar för varans (reservdelens) användning.

Skyldigheten all lämna anvisningar om en varas användning och skötsel tar sikte pä bruksanvisning och skötselråd för den aktuella varan men omfattar inte andra mera allmänna anvisningar om hur man använder varor av det aktuella slaget. Den som exempelvis säljer en hobbysvarv skall lämna en till den speciella svarven anpassad bruksanvisning, men han behöver naturligtvis inte i övrigt lämna några allmänna upplysningar om hur man svarvar.

De anvisningar som bestämmelsen gäller tar sikte pä varans normala användning inom det eller de områden för vilka den är avsedd. Anvis­ningarna behöver inte ge besked om hur varan skall hanleras under säregna och ovanliga förhållanden. Upplysningar om gränserna för en varas användningsområde omfattas inte av säljarens skyldighet atl lämna anvisningar enligt denna bestämmelse. Den typen av uppgifter, säsom att ett klädesplagg inte tål fuktig väderlek eller att en tv-apparat inte är

95


 


utrustad för stereoätergivning, kan säljaren dock bli tvungen atl lämna för    Prop. 1989/90: 89

att undgä felansvar enligt reglerna i tredje stycket av förevarande    16 §

paragraf.

Bestämmelsen i andra meningen av förevarande stycke torde i de flesta fall komma all avse relativt enkla upplysningar om montering, användning och skötsel av en vara, såsom anvisningar om hur en möbel skall monteras, hur etl klädesplagg skall tvättas och liknande. När det gäller produkter av mera komplicerad natur, såsom hushållsmaskiner, kan det dock vara erforderligt att lämna mer omfattande anvisningar rörande maskinens installation, funktion och skötsel.

Säljarens skyldighet att lämna anvisningar skall naturligtvis inte tolkas så vidsträckt att den omfattar även självklara förhållanden. All varan skall åtföljas av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, och skötsel innebär i princip all del är den enskilde köparens behov av anvisningarna som skall vara avgörande. När det gäller standardvaror kan en säljare dock i mänga fall ha rätt att utan efterforskning av den enskilde köparens individuella förutsättningar utgå frän att köparen har för konsumenter i allmänhet normala kunskaper.

När det är fråga om försäljning i former som riktar sig direkt till konsumenter kan säljaren inte vid bedömningen av hur omfattande anvisningar som en vara skall förses med förutsätta atl köparen har några speciella fackkunskaper eller i övrigt har större kännedom om en vara än vad som gäller för konsumenter i allmänhet. Annorlunda ställer del sig dock om en konsument väljer att handla i butiker som i vart fall i första hand vänder sig till fackfolk. När en konsument vänder sig till exempelvis en bilfirmas reservdelslager för att köpa en reservdel som fordrar särskilda kunskaper för att montera in, bör säljaren, om det inte av omständigheterna framgär annat, kunna förutsätta att köparen antingen själv har de kunskaper som behövs eller att han på annat sätt har ordnat för monteringen av reservdelen, exempelvis genom alt engagera nägon annan person med de erforderliga kunskaperna. När liknande reservdelar saluhälls i former som direkt riktar sig mot konsumenter, t.ex. pä bensinstationer, blir bedömningen en annan. Kravet på de anvisningar som skall åtfölja varan fär anpassas till den kategori av konsumenter som den typen av försäljning vänder sig till, dvs. allmänt händiga bilägare som klarar av att utföra enklare reparationer själva. Det skall dock inte heller i ell fall som delta krävas av säljaren all han utformar anvisningarna sä elementärt att de skall passa även för den tekniskt helt obevandrade konsumenten.

När det gäller förvaring torde det i första hand vara i fräga om färskvaror som särskilda anvisningar behövs. Men även när det gäller många andra produkter såsom kemikalier, färger och liknande kan anvisningar, såsom "förvaras frostfritt" e. d., vara avgörande för att en konsument skall undvika förvaring på ett sätt som kan äventyra en varas kvalitet eller användbarhet.

96


 


Om en vara saknar de anvisningar som enligt det sagda behövs för alt    Prop. 1989/90:89 en köpare rätt skall kunna använda den och sköta den, skall varan enligt    16 § tredje stycket anses som felaktig. Detta gäller inte bara när anvisningar helt saknas utan även när sädana lämnats men de är felaktiga eller ofullständiga.    .

Normalt skall det krävas att anvisningen är avfattad pä svenska eller att den utgörs av allmänt kända eller begripliga symboler. När det gäker försäljning av varor, avsedda för en begränsad kundkrets med speciella kunskaper, t.ex. avancerade elektroniska eller tekniska apparater, bör dock en bruksanvisning pä engelska godtas. Anvisningen, som kan bestå av skriftlig och/eker bildmässig informaiion, kan lämnas på förpackningen, på varan, i medföljande instruktionsskrift eller pä annat lämpligt sätt.

Det är inte nödvändigt atl uteblivna anvisningar eller felaktiga sådana leder till att varan skadas för att ett fel skall anses föreligga. Blotta frånvaron av behövliga anvisningar innebär att varan skall anses felaktig.

När en vara anses felaktig på grund av uteblivna eller bristfälliga anvisningar, har den felorsaken betydelse för vilka felpäföljder som köparen kan göra gällande. Om köparen redan före användningen av en vara anmärker mot att han saknar anvisningar om hur varan skall hanteras, kan säljaren enkelt avhjälpa felet genom att överlämna en bruksanvisning. Om säljaren på detta sätt avhjälper felet och i övrigt följer reglerna för avhjälpande - se 26 och 27 §§ - kan köparen normalt inte göra gällande nägon annan påföljd. Bedömningen kan dock av andra skäl bli annorlunda, exempelvis om de erhållna anvisningarna utvisar att användandet av varan är mer komplicerat eller kostsamt än vad köparen vid köpet hade anledning att räkna med pä grundval av den information som han då hade tillgäng till. I så fall kan köparen med stöd av bl. a. bestämmelserna i andra och tredje styckena eller bestämmelserna i 19 § göra gällande andra felpäföljder.

Om bristen på anvisningar eller bristfälliga sådana leder till att varan skadas, kan säljaren inte längre avhjälpa felet endast genom att överlämna en bruksanvisning. Beroende på omständigheterna kan köparen i det fallet kräva att säljaren avhjälper den uppkomna skadan eller levererar en ny vara. Han kan vidare välja att kräva prisavdrag eller att häva köpet.

Andra stycket

Andra stycket innehåller vissa allmänna regler om varans beskaffenhet, vilka kommer lill användning om köpeavtalet inte ger besked om hur varan skall vara beskaffad. Stadgandet är inte avsett att vara en uttöm­mande beskrivning av felsituationer utan har närmast en klargörande funktion genom att ange vissa centrala principer som bör ligga till grund för felbedömningen. Som framgår av tredje stycket skall även andra omständigheter än de som avses i andra stycket kunna vara relevanta i det enskilda fallet.

Punkt 1. Varan skall ha sådana egenskaper att den är lämpad för sådan användning som är normal för varor av samma slag. Den bedömning som

97 7   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89


 


skall ske i detta sammanhang tar således sikte i första hand pä varans    Prop. 1989/90:89

användbarhet eller ändamålsenlighet och inte pä dess kvalitet. Kvalitets-    16 §

skillnader förekommer inom vida ramar mellan varor av samma slag. Det

innebär inte atl en vara endast på grund av dess sämre kvalitet skall anses

felaktig. Andra omständigheter, säsom varans pris, fär vara vägledande

när det gäller att fastställa vilken kvalitet en köpare har rätt att kräva.

Regeln i punkt 1 tar sikte på alla de egenskaper som är relevanta med hänsyn till det eller de ändamål som varor av samma slag i allmänhet används för. Om köpet avser en vara som i allmänhet används för flera olika ändamål, skall den anses felaktig om den inte är lämpad för samtliga dessa ändamål.

Även om konsumenten vid köpet har haft behov av att använda varan för ett särskilt ändamål och varan är användbar för det ändamålet, kan bestämmelsen i förevarande punkt ändå leda till atl varan skall anses felaktig. Detta blir fallet - under förutsättning att inget annat har avtalats - om varan inte är lämplig för sädana andra ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används. En köpare av en TV-apparat, utrustad eller förberedd för ljudåtergivning i stereo, skall - även om han inte har något behov av den extra utrustningen, t. ex. därför att slereomottagning inte är möjlig på köparens ort - inte behöva nöja sig med atl den extra utrustningen är anpassad till ett annat system för stereofonisk Ijudmot-lagning än det som numera har valts i Sverige. Den som säljer varor som inte har samma brukbarhet som motsvarande varor i allmänhet har, bör aktså, för att undvika felansvar, se till att det förhållandet blir känt för köparen.

Punkt 1 Denna punkt avser det fallet atl säljaren måste ha insett att köparen avser atl använda varan för ett särskilt ändamål som i nägol hänseende skiljer sig frän vad liknande varor vanligtvis används till. Att säljaren "mäste ha insett" vilket särskilt ändamål köparen avsäg att använda varan för innebär att situationen skall ha varit sädan att det inte kan finnas någon rimlig anledning att anta att säljaren har kunnat undgå att inse köparens avsikt med varan. Det är således inte tillräckligt att säljaren "borde" ha känt till köparens avsikt. Regeln får betydelse i situationer där konsumenten har förlitat sig pä säljarens sakkunskap och, efter alt ha beskrivit för vilket ändamål varan skall användas, har överlåtit åt säljaren att välja ut den lämpligaste produkten. Sådana fall torde inte vara ovanliga. I synnerhet när det gäller fackbutiker av olika slag har säljpersonalen oftast den särskilda kunskap som behövs för att välja den vara som bäst passar för den avsedda användningen.

Om säljaren har känt lill eller pä grund av omständigheterna mäste ha insett att köparen har avsett alt använda varan för ett bestämt ändamål, svarar säljaren för att varan är ägnad för detta ändamål. Del är vad säljaren kände lill vid köpeavtalet som är avgörande. Om säljaren när avtalet skall ingås inte kan erbjuda någon vara som motsvarar köparens behov, mäste han upplysa köparen om det för all undgå felansvar.

98


 


Säljaren svarar emellertid inte för att varan är ägnad för köparens Prop. 1989/90:89 speciella ändamål i alla de situationer där han känner lill dessa ändamål. 16 § Om det av omständigheterna framgår att köparen inte förlitade sig pä eller inte hade rimlig anledning att förlita sig pä säljarens sakkunskap och bedömning, bär köparen själv risken för varans bristande ändamåls­enlighet. Vid köp i varuhus och på stormarknader kan konsumenten av naturliga skäl inte förvänta sig samma fackkunskap hos personalen som i en specialbutik, utan han får i de fallen räkna med att själv ta ett större ansvar för att varan har de egenskaper som fordras för att motsvara hans särskilda behov.

Punkts. En vara skall ha sådana egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att visa upp ett prov eller en modell. Säljaren får nämligen dä anses ha utfäst sig att varan helt, eller i de delar som provet har varit avsett atl tjäna som ledning för, skall överensstämma med provet. Som framgår av ordalagen tar bestämmelsen sikte blott pä de egenskaper som säljaren kan anses ha hänvisat till genom att visa upp ett prov, eftersom ett prov kan vara avsett att illustrera varans egenskaper endast i vissa avseenden. Ifall det kan förekomma avvikelser i varan i förhällande till de egenskaper som framgär av provet och dessa avvikelser är sädana att köparen inte hade anledning att räkna med dem, bör säljaren upplysa om det förhållandet. Särskilt beträffande prov i mindre format, t. ex. när det gäller varor i trämaterial, bör köparen i allmänhet få räkna med de variationer som förekommer i naturmaterial.

Punkt 3 gäller som framgär av ordalydelsen endast säljarens prov. Ett prov som köparen har förevisat kan inte i alla situationer tillmätas samma betydelse vid felbedömningen som ett prov som säljaren har visat. När det gäller avvikelser i den sälda varan i förhällande till ett prov som köparen har visat upp vid sin beställning, är det avtalet som blir utgångspunkten för felbedömningen.

Punkt 4. Varan skall vara förpackad pä vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackningen behövs för att skydda eller bevara varan. Skall exempelvis en köpare själv frakta hem en inköpt TV-apparal, bör säljaren tillhandahälla den transportförpackning i vilken apparaten levererats frän tillverkaren. Skall säljaren däremoi leverera apparaten i köparens hem, behöver självklart ingen förpackning levereras på grund av förevarande regel. I de fall en vara skall förpackas, skall det ske pä ett sätt som är vanligt för varor av det aktuella slaget. I många fall kan del förekomma flera förpackningssält som är brukliga och därför acceptabla.

Tillägget för det fallet atl något vanligt förpackningssält inte finns tar sikte i första hand pä nya typer av produkter för vilka något bruk i fråga om förpackning ännu inte har utvecklats. I ett sådant fall skall varan, om det behövs för all bevara eller skydda den, förpackas pä ett för ändamålet försvarligt sätt.

99


 


Tredjestycket                                                               Prop. 1989/90: 89

Genom att en vara skall anses felaktig, om den avviker frän vad som 16 § föreskrivs i första och andra styckena, knyts feldefinitionen direkt till de krav med avseende på varans beskaffenhet som dessa bestämmelser innehåller. En vara skall således anses felaktig när den avviker från vad som anges i de bada första styckena. Som redan har framhållits är bestämmelserna i andra stycket inte någon uttömmande beskrivning av vad som - bortsett från vad som följer av avtalet - krävs för att en vara skall vara felfri. En vara kan alltså vara felaktig även i andra fall än då den avviker frän vad som anges i första eller andra styckena. Enligt tredje stycket är den att anse som felaktig ocksä när den i något annat avseende avviker från vad köparen med fog ha kunnat förutsätta, t. ex. i fråga om varans utseende och yttre skick.

Atl en vara skall anses felaktig om den i nägol avseende avviker frän vad köparen med fog har kunnat förutsätta är ett uttryck för att felbegreppet är avsett att tillämpas i ell antal situationer av skilda slag där en varas egenskaper och användbarhet pä ett påtagligt sätt avviker frän vad konsumenten har skäl att räkna med pä grund av de förutsätt­ningar som han vid köpet har haft för sin bedömning.

Att en vara skall anses felaktig om den avviker från uppgifter som lämnats om den av bl. a. säljaren följer av 19 §. Mänga gånger kan emellertid en situation också vara sådan att köparen har grundad anledning all räkna med att - om vissa förhållanden beträffande en vara skulle föreligga som säljaren i sä fall borde känna till - denne skall upplysa honom om dem utan nägon särskild uppmaning från köparens sida. Om säljaren i en sädan situation underlåter att informera köparen om dessa förhållanden och delta inverkar pä köpet, bör varan, pä samma sätt som när det är fräga om oriktiga uppgifter som har lämnats om en vara, anses felaktig. Det är utan betydelse för felbedömningen huruvida säljaren känt till förhållandena och haft möjlighet att informera om dem.

Vilka uppgifter som en köpare rimligen kan räkna med alt bli upplyst om får avgöras efter omständigheterna. När det gäller att avgöra vad en säljare bort upplysa köparen om bör hänsyn tas till bl. a. varuslaget, försäljningsformerna och i vilken omfattning varans egenskaper eller användning har varit pä tal vid köpet.

Av särskild betydelse för köparen är att bli upplyst om eventuella begränsningar i varans användbarhet, i synnerhet i förhållande till vad som kan anses normalt för liknande varor. I regel är det ocksä av stor betydelse för en köpare att bli upplyst om eventuella hinder eller restriktioner för varans användning som kan bero på föreskrifter av olika slag. Viktigt för köparen är givetvis ocksä alt bli upplyst om särskilda risker som kan vara förenade med en varas användning.

En förutsättning för att en vara skall kunna anses vara felaktig bara pä grund av utebliven information från säljaren är att den uteblivna informationen kan antas ha inverkat pä köpet. Det bör alllsä kunna antas att konsumenten, om han hade fått del av den uteblivna informationen,

100


 


inte skulle ha köpt varan eller i vart fall inte skulle ha köpt den pä de    Prop. 1989/90:89
villkor som skett.
                                                          17 §

17 §

Även om en vara har salts i "befintligt skick" eller med etl liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om den är i sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropsprisel.

(Jfr 12 § i utredningens förslag) Första stycket

Bestämmelsen innehåller ingen uttömmande reglering av säljarens ansvar vid försäljning i befintligt skick. Eftersom reglerna i 18 och 19 §§ utan undantag är tvingande till konsumentens förmån, påverkar ett allmänt utformat förbehåll beträffande varans skick frän säljarens sida inte dennes ansvar enligt de nämnda bestämmelserna. Säljarens ansvar för farliga produkter och oriktiga uppgifter givna av honom själv eller av nägon i bakre led kvarstår även när han har gjorl ett sådant förbehåll beträffande varans skick som avses i föreliggande bestämmelse. Vidare följer av 16 § tredje stycket att en vara skall anses felaktig om den i något annat avseende än som föreskrivs i första eller andra stycket avviker frän vad köparen med fog kunnat förutsätta. Även denna regel är tvingande till konsumentens förmån och äsidosätts inte av ett förbehåll av nu avsett slag.

Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att säljaren, även när han sålt varan i "befintligt skick" eller under ett liknande allmänt utformat förbehåll, alltid svarar för atl varan inte är i ett sämre skick än vad köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter har med fog kunnat förutsätta. Bestämmelsen är inte avseedd att hindra en säljare som av nägon anledning inte anser sig kunna svara för varans skick från att göra förbehåll härom. Ett sådant förbehåll mäste emellertid för att beaktas vara konkret till sitt innehåll och tydligt ange i vilket hänseende säljaren reserverar sig för varans skick.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall en begagnad vara som har sålts på auktion anses såld i befintligt skick. Detta innebär att i huvudsak samma regler som de som enligt första stycket skall tillämpas när en vara har sålts med ett allmänt förbehåll om dess skick skall gälla vid försäljning av begagnade varor pä auktion. En vara som har sålts pä auktion skall således anses felaktig, om den är i sämre skick än köparen med hänsyn till omständig­heterna har med fog kunnat förutsätta.

Enligt första stycket skall bedömningen av om en i "befintligt skick" såld vara är felaktig ske bl. a. mot bakgrund av varans pris. I auktionsfallen, där priset bestäms av köparen, kan dock varans pris inte läggas till grund

101


 


för den bedömningen. Har ett utropspris angetts, kan i stället det    Prop. 1989/90:89 användas. Ett i förväg angivet uiropspris mäste nämligen kunna tas som    18 § intäkt för att säljaren har gjort eller har lätit göra en sakkunnig värdering av varan som bygger pä en närmare undersökning.

Bestämmelserna i andra stycket gäller endast begagnade varor. Nya varor skall därför, även om de säljs pä auktion, bedömas enligt de allmänna felreglerna, förutsatt atl de inte har bjudits ul under uttryckligt förbehåll om befintligt skick eller liknande.

18 §

Varan är felaktig, om den

1.   säljs i strid mot ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller mot ett
annal försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en
myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan
drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning
av en vara som inte är tikförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2.  är sä bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller
hälsa.

(Jfr 10 § i utredningens förslag)

Paragrafen motsvarar 8 § i gällande konsumentköplag (jfr även 9 § konsumenlljänsllagen).

Punkt 1

Bestämmelsen i punkt 1 tar sikte pä bl. a. försäljning som sker i strid mol förbud som har meddelats enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418). Enligt den bestämmelsen kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att till konsumenter för enskilt bruk sälja en vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Marknadsdomstolen kan vidare enligt 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) utfärda ett motsvarande försäljningsförbud för en näringsidkare som tillhandahåller en vara eller en tjänst som medför särskild risk för skada pä person eller egendom. Förbudet kan i det fallet avse även annan liknande vara eller tjänst med liknande skaderisk. Enligt 14 § marknadsföringslagen respektive 22 § produktsäkerhetslagen jämställs med ett försäljningsförbud som har meddelats av marknadsdomstolen ett förbud som har meddelats av konsumentombudsmannen (KO.) genom ett förbudsföreläggande som har godkänts i vederbörlig ordning.

När en vara har sålts i strid mot ett försäljningsförbud av det slag som avses skall varan anses felaktig, och köparen kan göra gällande påföljder pä grund av felet. Vid den speciella feltyp som det här är fräga om har säljaren endast undantagsvis nägon reell möjlighet att rätta felet. Köparen torde därför i föreliggande fall som regel ha rätt att häva köpet.

Bestämmelsen tar vidare sikte pä vissa försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet. Det skall dä vara fräga om förbud som väsentligen syftar till att förebygga att användaren drabbas av

102


 


ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara   Prop. 1989/90:89 som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Som exempel på förfall-   19 § ningar med försäljningsförbud kan nämnas förordningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter  m.  m. samt  förordningen (1985:838) om molorbensin.

Ett försäljningsförbud kan vidare gälla för exempelvis kemiska produkter som omfattas av villkor enligt 11 § lagen (1985:426) om kemiska produkter. Bekämpningsmedel fär t. ex. inte överlåtas utan att vara godkänt av kemikalieinspektionen (se 3 § förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel). Ett försäljningsförbud i nu avsedd mening föreligger dock i ett sådant fall först sedan kemikalieinspektionen efter prövning har beslutat all inte godkänna en viss vara för försäljning. Bestämmelser av motsvarande innebörd kan ocksä meddelas enligt strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Således får statens energiverk föreskriva att viss elektrisk materiel skall vara godkänd av riksprovplats bl. a. för att fä överlåtas (9 § förordningen (1989:420) om elektrisk materiel).

Punkt 2

Regeln stämmer överens med andra meningen i 8 § i gällande konsumentköplag, bortsett från att "uppenbar fara" ersatts med "påtaglig fara". Denna justering innebär enligt ordalagen en viss skärpning av säljarens ansvar i förhällande till den nuvarande lydelsen. Det föreslagna uttryckssättet stämmer bättre än den hittillsvarande lydelsen överens med vissa uttalanden om regelns tillämplighet som görs i förarbetena till den gällande bestämmelsen (se prop. 1973:138 s. 229 ff). Där framhålls bl. a. atl det skall vara fråga om risker som kan uppslå inom ramen för ett normalt begagnande av varan men att detta uttryck fär ges en ganska vidsträckt innebörd. Som exempel anges att det får anses ingå i ett normalt begagnande av en leksak att barnet plockar sönder leksaken. Ett annal exempel som nämns då regeln bör kunna tillämpas är atl en bil är i så bristfälligt skick att den inte skulle godkännas vid en obligatorisk kontrollbesiktning.

19 §

Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat pä köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med säoana uppgifter om dess egenskaper eller användning som nägon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat pä köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt lill uppgifterna.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

103


 


Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i lid    Prop. 1989/90:89
pä etl tydligt sätt.
                                                         19 §

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts alt lämna eller underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhelslagen (1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om äläggandet har meddelats varans tillverkare eller nägon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt lill eller borde ha känt lill underlåtenheten att fullgöra åläggandel. En förutsättning för atl varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

(Jfr 11 § i utredningens förslag)

Bestämmelserna i denna paragraf kompletterar reglerna i 16 § genom att ange att reglerna om fel blir tillämpliga även när köparen har förlitat sig pä felaktiga uppgifter. Första stycket avser säljarens ansvar för uppgifter om varan som har lämnats av honom själv före köpet, medan andra stycket tar sikte pä säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats av nägon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning. Det felansvar som följer av de båda första styckena kan i viss utsträckning härledas ur principen att varan skall överensstämma med vad som har avtalats.

Enligt fjärde stycket skall en vara anses felaktig om det vid marknads­föringen av varan inte har lämnats sådan information om varan som bort lämnas pä grund av åläggande enligt marknadsföringslagen eller produkt­säkerhelslagen.

Paragrafen har sin motsvarighet i 10 och 11 §§ konsumenttjänstlagen.

Första stycket

Enligt första stycket skall varan anses felaktig, om den inte överens­stämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och det kan antas atl uppgifterna har inverkat pä köpet. Med uppgifter som säljaren har lämnat avses även uppgifter som har lämnats av nägon som i detta hänseende är behörig att agera pä säljarens vägnar. Vanligen är det dä fråga om personer med s. k. ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen, t. ex. försäljare i en butik. En person som är anställd hos säljaren kan vara behörig att lämna uppgifter om varan även om han inte är behörig att sluta avtal på säljarens vägnar. Det kan vara fallet t. ex. om säljaren har en särskild informationsfunktion.

Felansvar på grund av atl varan inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats om den kan inträda oavsett om uppgifterna har lämnats i skriftlig form eller muntligen. Bestämmelsen avser säväl att det enskilda exemplaret av produkten avviker från de uppgifter som har lämnats som att produkten som sädan inte motsvarar uppgifterna.

För att det skall vara fräga om en uppgift av betydelse i detta samman­hang, fordras att uppgiften är tillräckligt konkret och inte innebär endast ett allmänt lovprisande. Ju mer allmänt hällen en uppgift om varan är, desto svärare är det för köparen atl grunda något anspråk pä uppgiften.

104


 


Mycket allmänt hållna uppgifter av säljfrämjande natur kan således inte    Prop. 1989/90: 89 grunda nägol felansvar för säljaren. Inte heller andra s. k. kringuppgifler,    19 § dvs. uppgifter som visserligen rör en varas egenskaper men som i likhet med uppgifter av den nyss berörda typen mer allmänt har till syfte alt främja avsättningen, kan i allmänhet grunda ett felansvar.

Ansvar enligt bestämmelsen förutsätter inte vållande hos säljaren. Varan kan anses felaktig, även om säljaren inte visste eller ens borde ha känt lill alt en uppgift som han har lämnat var oriktig. Inte heller spelar del nägon roll om hans avsikt var att vilseleda köparen eller ej.

En förutsättning för felansvar enligt bestämmelsen är att den uppgift som har lämnais kan antas ha inverkat pä köpet. Köparen kan således inte åberopa en uppgift som uppenbarligen har varit irrelevant för honom vid köptillfället. Inte heller kan han åberopa en uppgift som han dä inte kände till. Kravet på kausalitet är utformat sä att det fär ankomma pä köparen atl göra antagligt att en uppgift av ifrågavarande slag har haft en inverkan pä köpet.

Att säljaren har ett ansvar för att de uppgifter som har lämnats om varans egenskaper är riktiga innebär alt en säljare som är osäker pä nägon omständighet rörande varan bör avhälla sig från atl lämna nägra uppgifter om den omständigheten innan han har försäkrat sig om att uppgifterna är riktiga, eftersom han annars kan drabbas av ett felansvar i det hänseendet. Eftersom säljaren själv avgör innehållet i de uppgifter som han lämnar om varan kan han också se lill atl osäkra uppgifter inte presenteras som säkra utan förses med tillräckliga reservationer.

Andra stycket

I andra stycket föreskrivs att varan skall anses felaktig om den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan. Ytterligare förutsätt­ningar för att varan skall anses felaktig är dock att säljaren har känt till eller borde ha känt till uppgifterna och att, liksom förutsätts i första stycket, uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Typiska exempel är uppgifter som har lämnats i broschyrer, i annonser eller pä varans förpackning. Bestämmelsen omfattar dock alla marknadsföringsuppgifter om varans egenskaper eller användning, oavsett på vilket sätt uppgifterna har lämnats och oberoende av vilket medium som använts vid marknads­föringen.

Bestämmelsen innebär således att säljaren i vissa fall har att bära felansvaret även för marknadsföringsuppgifter som har lämnais av nägon annan i tidigare säljled. Med tidigare säljled avses den som har levererat varan lill detaljisten (t. ex. en importör eller en grossist), hans leverantör osv. bakåt till tillverkaren. Hänvisningen till tidigare säljled innebär t. ex. att en detaljist inte behöver svara för uppgifter som konkurrerande detaljister har lämnat lill kunden.

105


 


Vidare görs säljaren ansvarig för uppgifter som har lämnats av någon Prop. 1989/90:89 annan för säljarens räkning. Det är inte ett handlande på grund av ett 19 § fullmaktsförhällande som avses. I en sädan situation gäller i stället, som tidigare har framhållits, vad som anges i första stycket. I de fall som nu avses är det alllsä tillräckligt att vederbörande fär anses ha handlat för säljarens räkning. Det avgörande fär i tveksamma fall vara hur en konsument objektivt sett har anledning att uppfatta situationen. Vad som avses är exempelvis när en reklambyrå hjälper säljaren med dennes marknadsföring och när en branschorganisation eller en företagskedjas gemensamma organisation bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

En betydelsefull avgränsning av säljarens felansvar innebär undantaget för sädana uppgifter som säljaren varken känt till eller borde ha känt till. Denna avgränsning avser att frän uppgifter som omfattas av säljarens felansvar avskilja sädana fall där det inte är rimligt att anta atl säljaren har fält kännedom om uppgifterna. Utan att känna till uppgifterna saknar han ju möjlighet att undgä felansvaret genom att rätta uppgifterna. Som exempel pä situationer där det inte är rimligt att förlita sig pä att säljaren känner lill uppgifter som har lämnats om varan kan nämnas att en säljare pä köparens begäran skaffar fram en vara som normalt inte ingär i hans sortiment. Det kan ocksä, i fräga om importerade produkter, vara fräga om marknadsföringsuppgifter som har lämnais utomlands.

Att säljarens ansvar för uppgifter som har lämnais av annan pä angivet sätt begränsas, betyder inte att risken för vissa marknadsföringsuppgifier pä ett otillbörligt sätt drabbar köparen. De former under vilka uppgifter av här avsett slag har lämnats och övriga omständigheter torde vara sädana att köparen, om uppgifterna som sådana eller i nägol särskilt hänseende är särskilt betydelsefulla för honom, finner anledning all kontrollera dem hos säljaren. Om säljaren därvid vitsordar uppgifterna, pätar han sig ett sådant ansvar för uppgifternas riktighet som följer av första stycket.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket skall sädana uppgifter som avses i första och andra styckena inte påverka felbedömningen om de har rättats i tid pä ett tydligt sätt. En oriktig uppgift som har rättats på ell sätt som är ägnat att eliminera uppgiftens inverkan på det enskilda köpet förlorar sin betydelse för felbedömningen. Vad som bör krävas för att rättelsen skall anses ha skett på ett tillräckligt tydligt och effektivt sätt får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och beroende på hur uppgiften har lämnats, uppgiftens innebörd och betydelse etc. Som ett allmänt krav bör uppställas att uppgiften mäste rättas pä ett sätt som är minst lika tydligt som det sätl pä vilket uppgiften ursprungligen har lämnais. I detta ligger ocksä alt rättelsen skall vara ägnad att nä samma krets av presumtiva kunder som har nåtts av den ursprungliga marknadsföringen. Då det i praktiken lorde vara omöjligt all med en rättelse nå samtliga

106


 


presumtiva köpare som har fått del av felaktiga uppgifter, vore det Prop. 1989/90:89 orimligt betungande för en säljare att bära ansvaret för varje fall där 19 § rättelsen faktiskt har förbigått den enskilde köparen. Det avgörande fär här i stället vara om rättelsen har skett med sådan omsorg att den typiskt sett har varit ägnad att nå de presumtiva köpare som har fått del av den ursprungliga uppgiften. Det fär överlämnas ät den praktiska rättstillämp­ningen att med hänsyn till omständigheterna i enskilda fall närmare precisera de krav som bör ställas pä rättelsemeddelandets spridning.

Om rättelsemeddelandet, trots att det uppfyller kraven enligt tredje stycket, har förbigått en konsument men säljaren har insett eller pä grund av omständigheterna bort inse att köparen förlitade sig pä den ursprung­liga uppgiften och att denna hade betydelse för köparens handlande, torde det följa av allmänna avtalsrättsliga regler att säljaren blir bunden av uppgiften om han inte rättar den i det enskilda fallet. I den nu berörda situationen är emellertid förévarande bestämmelse inte tillämplig.

Det bör framhållas alt rättelsen av en uppgift inte behöver vara gjord av den som har lämnat uppgiften, men det skall tydligt framgå av meddelandet att det är fråga om rättelse av en viss tidigare uppgift. Säljaren kan sålunda alltid rätta en uppgift som har lämnats av någon annan, t. ex. en tillverkare eller en branschorganisation. Etl annat sätt att undgä ansvar för en uppgift i ett sådant fall är att säljaren klargör att han inte kan stä för riktigheten av uppgiften. För att en sädan förklaring skall få samma effekt som en rättelse av en tidigare lämnad uppgift mäste det krävas att förklaringen tar direkt sikte pä den tidigare uppgiften.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller regler om säljarens ansvar vid underlåtenhet att fullgöra ett åläggande enligt marknadsföringslagen eller produktsäker­hetslagen att lämna viss information om en vara.

Enligt 3 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföringen av bl. a. varor underlåter atl lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, ålägga honom att lämna sädan information. Om säljaren har försummat att efterkomma ett sådant åläggande och det avser information om varans egenskaper och användning, skall varan enligt förevarande bestämmelse anses behäftad med fel, förutsatt att den uteblivna informationen kan antas ha inverkat pä köpet.

Produktsäkerhetslagen innehåller i 5 § en regel om säkerhetsinforma­tion, som moisvarar den i 3 § marknadsföringslagen sävilt avser säkerhets­frågor. Bestämmelsen tar sikte på sädana uppgifter som har särskild betydelse för att förebygga alt varan orsakar skador pä person eller egendom och den ersätter i det hänseendet regeln i marknadsföringslagen. Under samma förutsättningar som vid försummelse att efterkomma ett åläggande enligt marknadsföringslagen skall en försummelse med avseende

107


 


pä ett åläggande som har meddelats enligt produktsäkerhetslagen innebära    Prop. 1989/90: 89
alt varan skall anses behäftad med fel.
                              20 §

Enligt 15 § marknadsföringslagen respektive 22 § produktsäkerhetslagen har ett av konsumentombudsmannen meddelat informationsföreläggande som godkänts av den som föreläggandel riktar sig mot samma rättsverkan som ell åläggande av marknadsdomstolen.

Förutom alt varan skall anses felaktig lill följd av egna försummelser när det gäller atl efterkomma älägganden av berört slag har säljaren ett motsvarande ansvar när ett informationsäläggande har riktals mot varans tillverkare eller nägon annan som i tidigare säljled har tagit befattning med varan i fall dä denne inte har rättat sig efter åläggandet. Varan skall nämligen enligt förevarande bestämmelse anses behäftad med fel även i det fallet, förutsatt atl säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten atl följa äläggandet och underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

20 §1

Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn lill dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

(Jfr 13 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om vkken tidpunkt som skall läggas till grund för felbedömningen. En liknande reglering finns i 12 och 13 §§ konsumenttjänstlagen.

Första stycket

Enligt första meningen skall frågan om en vara är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Regeln anknyter till lidpunkten för riskens övergång genom att del i 8 § andra stycket anges att risken för varan gär över pä köparen när varan avlämnas. Del är det faktiska avlämnandet som avses, oavsett om avlämnandet skulle ha skett vid en annan tidpunkt. Även när köparen är i dröjsmäl med att hämta varan eller ta emot varan bär säljaren risken för varan intill dess att den slutligen avlämnas. Detta gäller dock inte utan undantag. Enligt 8 § andra stycket bär köparen - om han underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för honom - risken för alt varan försämras av sin egen beskaffenhet.

Huvudregeln enligt första stycket innebär bl.a. att säljaren när varan skall avlämnas hos köparen svarar för transportskador och annan

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

108


 


försämring av varan som uppkommer under transporten. Detta gäller    Prop. 1989/90:89
oberoende av vem som skall stä för transportkostnaden.
       21 §

Regeln är tillämplig oavsett orsaken till alt varan är felaktig. Den gäller alltså även om det är köparen som själv har förorsakat felet, exempelvis vid provning före köpet. Köparen kan dä göra gällande all varan är behäftad med fel och eventuellt vägra att ta emot den. En annan sak är alt köparen i ett sådant fall kan bli skadeståndsskyldig gentemot säljaren.

För tydlighets skull anges uttryckligen i lagtexten all säljaren ansvarar för fel som har funnits när varan avlämnades även om felet visar sig först senare. Det avgörande är nämligen om felet har sin grund i en omständig­het som förelåg vid den tidpunkt som enligt bestämmelsen skall läggas till grund för felbedömningen. När en vara visar sig felaktig redan en kort tid efter det att den har tagits i bruk, beror det ofta pä att den redan från början var behäftad med fel, vilket således ger köparen rätt att göra gällande felpäföljder. När det gäller tekniska produkter, säsom bkar och hushållsmaskiner torde det inte vara ovanligt all ett tillverkningsfel visar sig först sedan produkten har varit i bruk en tid.

Andra stycket

Andra stycket anger all varan skall anses felaktig också när en försämring av varan uppkommer först efter det atl varan har avlämnats. Detta gäller när försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

Säljaren kan enligt avtalet ha skyldigheter även i tiden efler del atl varan har tagits emot av köparen. Det kan t. ex. vara fräga om att installera eller montera den sälda produkten hos köparen. En försämring av varan som uppkommer till följd av säljarens vällande eller annat avtalsbrott i samband med uppfyllelsen av ett sådant åtagande medför enligt andra stycket ett felansvar för säljaren trots atl försämringen har uppkommit först efter det att risken har gått över pä köparen.

Regeln i andra stycket blir tillämplig även vid en försämring som beror på att köparen har skadat varan genom felaktig hantering till följd av felaktiga eller bristfälliga instruktioner frän säljaren. Säljaren har då åsidosatt sin skyldighet enligt 16 § atl lämna anvisningar för varans användning eller skötsel. Ett annat exempel är att varan skadas under en transport som köparen själv ombesörjer och skadan beror pä atl säljaren inte har förpackat varan pä ett tillfredsställande sätt.

21 §

Har säljaren eller nägon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar.

Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror pä en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller nägol liknande förhållande pä köparens sida.

(Jfr 14 § i utredningens förslag)

109


 


Paragrafen reglerar verkningarna av att en säljare eller nägon annan för    Prop. 1989/90:89 hans rakning har lämnat en tidsbestämd garanti avseende varan eller en    21 § egenskap hos varan. En liknande bestämmelse finns i 14 § konsumenl­ljänsllagen.

Första stycket

Bestämmelsen avser garantier, som innebär att säljaren för viss tidsrymd har åtagit sig atl svara för varan eller för någon egenskap hos varan. Garantitiden behöver inte vara angiven i lidsmätt utan den kan bestämmas genom att garantin för t. ex. fordon förklaras gälla för en viss körsträcka e. d. Genom tillägget liknande utfhstebe markeras att utfästelsen inte nödvändigtvis behöver innehålla uttrycket "garanti". Det är tillräckligt att utfästelsen i praktiken har samma innebörd som en vanlig tidsbestämd garanti.

Paragrafen är utformad så att en tidsbestämd garanti eller liknande utfästelse fär verkan av en garanti för varans funktion under hela garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller dyliki från köparens sida. Har säljaren åtagit sig att under viss lid svara för varan i dess helhet eller i fräga om viss eller vissa egenskaper hos varan skall varan i princip anses vara felaktig, om det under garantitiden uppkommer en försämring i något avseende som garantin omfattar. Enligt bestämmelsen i första stycket är det således lillräckligt att varan eller en del av den som omfattas av utfästelsen försämras nägon gång under garantitiden. Det saknar då i princip betydelse att varan var helt avtalsenlig när den avlämnades. För atl säljaren skall undgä ansvar mäste det göras sannolikt att försämringen beror pä någon sädan händelse eller nägol sådant förhällande som avses i andra stycket. Detta torde ligga i linje med hur en konsument vanligen uppfattar en tidsbestämd garanti.

Om säljaren inte är beredd att garantera funktionsdugligheten hos alla detaljer i varan, har han möjlighet att begränsa garantiutfästelsen. I annal fall får garantin anses gälla för varan i dess helhet. En begränsning kan anges positivt, sä alt garantin förklaras omfatta endast en viss del, eller negativt, sä atl del förklaras att garantin inte omfattar en viss del eller vissa delar. Om garantin begränsas pä det senare sättet, så att den inte omfattar exempelvis detaljer av förbrukningskaraktär, bör det inte vara nödvändigt med en helt uttömmande uppräkning av sådana detaljer. Det bör räcka med en exemplifiering som lillräckligt tydligt anger vad som åsyftas.

För att paragrafen skall bli tillämplig fordras att varan under garanti­tiden/orsämray i nägol avseende som omfattas av garantin. Om inte annat följer av garantin, avses självfallet inte sädan förslitning eller förändring av varan som är en följd av normal användning utan del skall vara fråga om en "bristfallighet" i någon form. En sädan försämring torde vanligen ta sig uttryck i en funktionssvikt under garantitiden, t. ex. att bromsarna

110


 


på en bil inte har tillfredsställande verkan eller att textilier, vars färg-    Prop. 1989/90:89
beständighet har garanterats, bleknar under garantitiden.
     21 §

Inträffar en sådan försämring som nu har nämnts skall fel anses föreligga, såvida inte säljaren kan göra sannolikt att försämringen har orsakats av något sådant förhällande som avses i andra stycket. Detta innebär att köparen kan göra gällande samtliga de påföljder som enligt lagen stär köparen lill buds vid fel i varan. Det är alltså inte möjligt att i en garanti begränsa köparens befogenheter till all omfatta endast vissa sädana påföljder eller att ålägga konsumenten självrisker eller andra inskränkningar i de förmåner eller rättigheter som denne har enligt lagens regler om påföljder av fel. Säljaren kan därför inte heller i en garanti t. ex. förbehålla sig en mera vidsträckt rätt att avhjälpa ett fel än som följer av 27 §.

Paragrafen blir tillämplig även om det är nägon annan, t. ex. tillverkare eller generalagent, som har utställt garantin för säljarens räkning. Köparen kan således även i en sädan situation göra gällande påföljder av fel i varan mot säljaren när en försämring uppkommer under garantitiden. Uttrycket "för säljarens räkning" skall ses i en vidsträckt bemärkelse. Nägol krav pä ett direkt fullmakts- eller uppdragsförhällande mellan säljaren och garantigivaren avses inte. Förhällandet dem emellan måste emellertid vara sådant all de för köparen framstår som en enhet. Del typiska fallet är att köparen i samband med köpet mottar en särskild garantiutfästelse från tillverkaren eller någon annan tredje man.

Paragrafen reglerar inte garantigivarens förpliktelser mol köparen i fall dä det är nägon annan än säljaren som har lämnat garantin. En begräns­ning av garantigivarens åtagande till att gälla endast avhjälpande av fel är därför i ett sådant fall i och för sig giltig. Om garantigivaren inte uppfyller ett åtagande kan köparen inte pä denna bestämmelse grunda nägon befogenhet mot garantigivaren. Däremot kan han göra gällande felpä­följder mot säljaren.

Andra stycket

Genom andra stycket slås fast att det är säljaren som har bevisbördan rörande orsaken till försämringen. För att undgä felansvaret pä grund av garantin måste han visa antingen att försämringen beror på en olycks­händelse som har inträffat efler den tidpunkt dä risken för varan gick över pä köparen (se 8 §) eller att försämringen beror pä vanvärd, onormalt brukande eller liknande förhållande pä köparens sida. Det är dock inte nödvändigt atl säljaren förebringar full bevisning om att orsaken lill försämringen är av det slag som nu har berörts. Det räcker med att detta görs sannolikt.

Med uttrycket "liknande förhällande" pä köparens sida avses bl. a. sådant som att köparen har underlåtit alt följa väsentliga skötsel- eller serviceföreskrifter utan att delta kan rubriceras som vanvärd. Det bör nämligen vara möjligt att som ett direkt villkor för en garantis giltighet föreskriva att varan skall underkastas en viss regelbunden översyn eller att

111


 


den inte fär utsättas för viss typ av brukande. En förutsättning härför    Prop. 1989/90: 89

måste dock vara att villkoret inte framstår som oskäligt, t.ex. genom att    22 §

det innebär en sådan inskränkning i köparens möjligheter att använda

varan att garantin närmast blir vilseledande eller genom att kostnaden för

föreskriven översyn framstår som orimlig. Ell villkor som innebär alt

varan mäste underkastas en regelbunden översyn kan utan att för den

skull bli oskäligt förenas med att översynen måste göras hos någon som

kan utföra översynsarbetet pä ett fackmannamässigt sätt. Däremot fär det

i regel anses oskäligt att i sammanhanget föreskriva atl översynen mäste

göras hos säljaren eller, såsom i fräga om bilar, vid en märkesverkstad,

om inte översynsarbetet görs utan kostnad för köparen.

Päfbljder vid fel på varan

22 §     .

Är varan felaktig, fär köparen enligt 23 - 29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom fär han kräva skadestånd enligt 30 - 32 §§. Han fär även hålla inne betalningen enligt 25 §.

(Jfr 19 § i utredningens förslag)

I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande när en vara är behäftad med fel. Bedömningen av frågan huruvida ett fel föreligger görs med utgångspunkt i avtalet och reglerna i 16 - 21 §§.

Motsvarande bestämmelse i förstagel lill ny allmän köplag (30 §) uppställer som förutsättning för köparens rätt atl göra gällande påföljder pä grund av fel att felet inte beror pä köparen eller nägol förhållande pä dennes sida. Något sädanl undantag frän rätten att åberopa fel pä varan gäller inte vid konsumentköp. Varan skall, som framhållits i special­moliveringen lill 20 §, anses felaktig oavsett om felet beror på köparen eller något förhällande pä hans sida. En annan sak är dock att köparen i det fallet kan bli skadeslåndsskyldig mot säljaren på grund av felet.

De påföljder som köparen enligt denna paragraf fär göra gällande när varan är behäftad med fel är avhjälpande eller omleverans (26 §), prisavdrag eller ersättning för alt avhjälpa felet (28 §) eller hävning (29 §). Han har ocksä rätt att hålla inne sä mycket av betalningen atl hans krav på grund av felet säkerställs (25 §). Vidare kan köparen ha rätt till skadestånd på grund av felet (30 - 32 §§).

Reklamation

23 §

Köparen får inte åberopa alt varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter del atl han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

112


 


Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa    Prop. 1989/90:89
fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.
    23 §

Reklamerar köparen inte inom tvä är frän det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annal följer av en garanti eller liknande utfästelse.

(Jfr 20 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om skyldighet för köparen all meddela säljaren att en vara är behäftad med ett fel (reklamera). Delvis liknande bestämmelser finns i 17 § konsumenlljänsllagen.

Påföljden av att köparen underlåter att reklamera är att han förlorar rätten att åberopa all varan är felaktig. Reklamation mäste enligt förevarande paragrafen ske inom viss tid. I första stycket anges att köparen mäste reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Detta kompletteras i tredje stycket av en regel om en tväärig reklamationsfrist som räknas från det atl köparen har tagit emot varan. Reklamation skall i regel ske hos säljaren, men enligt andra stycket har köparen rätt ätt i stället reklamera hos den som har åtagit sig att för säljarens räkning avhjälpa fel i varan.

Den reklamationsskyldighet som köparen enligt paragrafen skall iaktta avser endast en s.k. neutral reklamation, varmed avses ett enkelt med­delande om att varan enligt köparens mening är behäftad med något visst fel som denne vill åberopa gentemot säljaren. Köparen behöver med andra ord inte redan i samband med reklamationen ge lill känna vilken påföljd han avser att kräva.

Att köparens skyldighet är begränsad till att avge en neutral reklama­tion betyder emellertid inte att det för uppfyllandet av reklamationsplikten är tillräckligt att konsumenten endast i rent allmänna ordalag ger tillkänna att han är missnöjd med den köpta varan. Reklamationen skall enligt . lagtexten innefatta ett meddelande om felet. Detta innebär att köparen på något sätt mäste ange vari felet enligt hans mening huvudsakligen bestar. Naturligtvis krävs ingen teknisk redogörelse för felet utan det är tillräckligt att köparen talar om hur felet yttrar sig, exempelvis att en TV-apparat ger en otydlig bild eller att en bilmotor gär ojämnt.

Att reglerna är tvingande till köparens förmän innebär att köparen inte är bunden av sädana villkor som säljaren ställer upp, i den män de, jämförda med reglerna i förevarande paragraf, är strängare mot köparen. Även om köpeavtalet föreskriver exempelvis att reklamation skall ske skriftligen, inom en viss kortare tid eller med angivande av den påföljd som fordras, berövar detta inte köparen dennes rättigheter, om köparen fullgör sin i lagen föreskrivna reklamationsskyldighet. Lagen lägger emellertid inte hinder i vägen för att säljaren rekommenderar ett visst förfaringssätt från köparens sida vid reklamation. Detta kan tvärtom ofta vara lill fördel för bägge parter genom atl del underlättarreklamations-hanteringen. Om köparen exempelvis företer kvitto eller garantibevis undviks alt säljaren ifrågasätter att varan har salts av honom. En klausul

113

8   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89


 


som föreskriver exempelvis all köparen skall förete kvitto eller garanti-    Prop. 1989/90: 89

bevis för att kunna reklamera en vara är emellertid ogiltig vid konsument-    23 §

köp.

Av 47 § framgår att en reklamation som har avsänts pä etl ändamåls­enligt sätt, befordras pä adressatens risk. Detta betyder att köparen, under de i 47 § närmare angivna förutsättningarna, inte går miste om sin räll att göra gällande påföljder pä grund av fel trots att hans meddelande om reklamationen försenas eller inte alls när säljaren.

Första stycket

Enligt första stycket skall köparen, om han vill åberopa att varan är felaktig, reklamera inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt felet. Bestämmelsen stämmer överens med motsvarande regel i förslaget till ny köplag, men vid tillämpningen av dessa bestämmelser i de båda lagarna mäste innebörden av uttrycket "skälig tid" vara olika. Den tid som en konsument har pä sig för att reklamera en vara skall vara längre än vad som kan krävas vid köp mellan näringsidkare. Frågan om när köparen borde ha märkt felet kan vara beroende på hans kunskaper om varor av det slag som köpet avser. Skyldigheten att reklamera inträder nämligen inte nödvändigtvis redan dä t. ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero pä fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e. d.

Vid bedömningen av vad som skall anses vara skälig tid för reklamation vid ett konsumenlköp är det särskilt tvä synpunkter som gör sig gällande. För det första har konsumenten inte nägon sådan uttrycklig undersök­ningsplikt efler del alt varan har avlämnats som gäller för köp i allmänhet och som i de fallen är utgångspunkten för beräkningen av tidsfristen. Detta innebär dock inte att konsumenten helt kan underlåta att vidta åtgärder för all konstatera om varan är i avtalat skick. Han bör normalt ganska omgäende göra en i vart fall ytlig granskning av varan, men del bör inte krävas atl han omedelbart efter mottagandet skall göra en mer noggrann genomgäng eller prövning av varans kvalitet eller funktion.

För det andra bör en konsument kunna åberopa även tillfälliga hinder, säsom sjukdom och liknande, som giltig ursäkt för att han inte har märkt ett fel i varan och påtalat del hos säljaren. För en konsument kan det dessutom ibland framstå som tveksamt om ett fel är av sädanl slag att han kan åberopa det mot säljaren. Han skall då ha möjlighet atl överväga situationen och även kunna rådgöra med en konsumentvägledare eller någon annan som kan ge de upplysningar som han behöver för att kunna avgöra om han har anledning att påtala felet hos säljaren. Det fär vid en skälighetsbedömning, grundad på de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet, avgöras inte blott om felet är sådant att det har bort märkas tidigare än konsumenten enligt egen uppgift har uppmärksammat det, ulan även i vad män konsumentens personliga förhållanden bör inverka pä bedömningen av om en reklamation av varan skall anses ha

114


 


skett inom den tid som skäligen bör stå honom till buds. Omständigheter   Prop. 1989/90:89 av det senare slaget bör tillmätas förhållandevis stor betydelse vid    23 § konsumentköp. I praktiken bör säljaren fä godta att en relativt lång tid har förflutit innan köparen reklamerar mot ett köp, förutsatt att felet inte är sådant att det märks redan vid en ytlig granskning av varan.

När köpet har förmedlats av en sådan näringsidkare som avses i 1 §, kan köparen vända sig med sin reklamation även till näringsidkaren. Om han har reklamerat antingen hos säljaren eller förmedlaren, har han bevarat sin rätt mol dem båda. Del är därför betydelsefullt att den av dem som har tagit emot en sådan reklamation underrättar den andre.

Andra stycket

Enligt huvudregeln skall köparen säsom framgär av första stycket rikta sin reklamation till säljaren. Enligt andra stycket har köparen därutöver rätt att reklamera hos den som för säljarens räkning har åtagit sig all avhjälpa fel i varan.

För att denna möjlighet skall stä till buds, krävs att åtagandet att avhjälpa fel i varan har gjorts för säljarens räkning. Därmed avses inte blott rena fullmakts- eller uppdragsförhällanden mellan säljaren och nägon annan, ulan åtagandet kan ha lämnats såväl av tillverkaren eller general­agenten som av ett till nägon av dem eller säljaren knutet serviceföretag. Förhällandet mellan säljaren och den som har påtagit sig att avhjälpa felet mäste vara sådant att de för köparen framstår som en enhet. Åtagandet skall avse avhjälpande av fel i varan, antingen ursprungliga fel eller fel som beror pä att varan inte svarar mot en utställd garanti. Regeln blir inte tillämplig om köparen i samband med köpet har ingått etl särskilt avtal med nägon annan än säljaren om service pä den sälda varan. Om exempelvis den som har köpt brandskyddsutrustning samtidigt har tecknat avtal med ett fristående förelag om regelbunden översyn av utrustningen och det senare visar sig att utrustningen var felaktig, skall reklamationen göras hos säljaren och inte hos serviceföretaget.

En reklamation som görs hos den som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan blir gällande mot säljaren även om den påföljd som kommer att utkrävas blir en annan än avhjälpande. Köparen har därför, om felet inte blir avhjälpt, efter en sädan reklamation möjlighet alt senare vända sig lill säljaren med krav på hävning av köpel.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket förlorar köparen rätten atl åberopa fel i varan, om han inte reklamerar inom tvä år efter det att han log emot den. För fel som visar sig eller reklameras först efter utgången av denna tväårs-period svarar säljaren således inte, såvida inte annat följer av 24 § på grund av alt säljaren har handlat grovt värdslöst eller i strid mol tro och heder. Köparen förlorar dock inte rätten att åberopa fel i varan, om säljaren - eller nägon annan för hans räkning - genom en garanti eller

115


 


annan utfästelse har åtagit sig att under längre tid än två är svara för    Prop. 1989/90:89
varan och felet omfattas av garantin eller utfästelsen.
         24 §

När säljaren har lämnat en utfästelse all under viss tid svara för en varas funktion eller nägon egenskaps bestånd, kan köparen i vissa fall ha fält all reklamera även efter denna tids utgång. En bedömning av reklamalionsfristen enligt reglerna i första stycket kan leda till sädanl resultat, om ell fel som omfattas av utfästelsen har uppläckts först i slutskedet av den utfästa tiden. En sådan möjlighet får anses följa av utfästelsen, såvida det inte uttryckligen har angetts att utfästelsen bara gäller fel som reklameras inom den utsatta tiden.

24 §

Utan hinder av 23 § får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mol tro och heder eller om felet är sädanl som avses i 18 §.

(Jfr 21 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om köparens reklamationsskyldighet i 23 §. De reglerna tillgodoser säljarens intresse all inom rimlig tid få vetskap om huruvida köparen anser att avtalet har fullgjorts pä ett riktigt sätt eller om köparen vill göra gällande nägon påföljd pä grund av fel i varan. Del saknas emellertid anledning att läla en illojalt handlande säljare åberopa reglerna om reklamation för att freda sig mot köparens anspråk pä grund av fel. Därför föreskrivs i förevarande paragraf att, om säljaren har handlat grovt värdslöst eller i strid mol tro och heder, köparen får åberopa ett fel i varan utan hinder av att reklamation inte har skett inom de lidsfrister som gäller enligt 23 § första stycket. Vidare anges att detsamma skall gälla när varan är behäftad med sädanl fel som avses i 18 §. När varan har sålts i strid mot vissa försäljningsförbud eller om den är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa kan således köparen göra gällande påföljder av felet även om han inte har reklamerat enligt 23 §.

Att reklamationsskyldigheten inte gäller i de angivna fallen betyder dock inte att köparen kan dröja under obegränsad tid med att lämna med­delande om felet efter det att han har märkt del. En alltför läng passivitet frän köparens sida kan nämligen enligt allmänna principer medföra förlust av rätten all åberopa felet.

När den tvååriga preskriptionsfristen i 23 § har åsidosatts genom förevarande bestämmelse, kommer köparens krav att vara underkastat allmänna regler om preskription. Dessa innebär att kravet preskriberas 2först efter tio är (jfr 17 § andra stycket konsumenlljänsllagen).

116


 


Rätt att hålla inne betalningen                                         Prop. 1989/90: 89

25 §1                                                                        25 §

Köparen får hålla inne sä mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav pä grund av en felaktig vara.

(Jfr 29 § i utredningens förslag)

Paragrafen behandlar köparens rätt att hälla inne betalningen för varan till säkerhet för hans krav pä grund av fel i varan. Denna rätt är av betydelse för köparen som ett påtryckningsmedel för atl förmå säljaren att avhjälpa fel och som ett medel för all göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv för den händelse felet inte avhjälps. En liknande bestämmelse finns i 19 § konsumenlljänsllagen.

Om köparen har krav mot säljaren på grund av fel i varan, får han hälla inne sä mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet. Köparen kommer inte i dröjsmäl när han utnyttjar sin rätt enligt bestämmelsen, vilket innebär att säljaren inte kan göra gällande nägra påföljder mot köparen pä grund av den uteblivna betalningen. Inte heller kan del uppkomma någon rätt för säljaren till dröjsmålsränla på det innehållna beloppet.

Rätten atl hälla inne betalningen förutsätter att köparen har rätt att göra gällande krav på grund av fel i varan. Köparen mäste själv bedöma om förutsättningar föreligger all med tillämpning av förevarande bestämmelse hålla inne betalningen. Han får själv stä risken för sin bedömning. Skulle det i efterhand konstateras att han har hållit inne betalning utan fog, kan säljaren göra gällande påföljder pä grund av att köparen inte har betalat i tid.

Köparen får hålla inne så myckel av betalningen som svarar mot hans krav pä grund av felet i varan. Med krav avses därvid inte köparens yrkande som sädanl utan Jet som han har rätt atl göra gällande mot säljaren på grund av felet. Köparen får uppskatta storleken av sina befogade krav och bestämma det belopp han häller inne med hänsyn till detta. Skulle han hålla inne ett för stort belopp, riskerar han atl själv drabbas av dröjsmälspäföljder.

Vilka belopp som det blir fräga om att hälla inne blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Är felet av sädan beskaffenhet alt hävning kan komma i fråga, får köparen hälla inne hela betalningen. I andra fall kan det bli fräga om att hälla inne belopp motsvarande prisavdrag eller skadestånd. Gär kravet ut pä avhjälpande eller om­leverans, fär beloppet bestämmas med utgångspunkt i de påföljder som kan komma i fråga i andra hand, t. ex. just prisavdrag. Köparen måste alltså göra en uppskattning av vilka belopp som motsvarar hans krav. En sädan uppskattning mäste.av naturliga skäl många gånger bygga på en del osäkra faktorer och för att den innehållna betalningen skall ge köparen

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

117


 


den avsedda säkerheten, mäste hans rätt enligt bestämmelsen innefatta en    Prop. 1989/90:89
viss säkerhetsmarginal.
                                                   26 §

Har köparen med stöd av paragrafen hållit inne ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast till den del som han alltjämt har ett utestående anspråk mot säljaren på grund av felet. Om säljaren hell eller delvis avhjälper ett fel, fär köparen alltså därefter hålla inne endast ett belopp som kan beräknas svara mot hans eventuella kvarstående och nytillkomna krav till dess att parterna när en slutreglering.

Om betalning skall eriäggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hälla inne en viss del av priset, fär han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta alt erlägga förfallande poster tills restskulden motsvarar det belopp han har rätt att hålla inne.

Avhjälpande och omleverans

26 §1

Köparen har rätt att kräva avhjälpande av felet eller omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.

Avhjälpande eker omleverans skall ske inom skälig lid efter det all köparen framställde sill krav och ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

(Jfr 22 § i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar köparens rätt att vid fel i varan kräva avhjälpande av felet eller omleverans. Liknande bestämmelser finns i 20 § första, tredje och fjärde styckena konsumenttjänstlagen.

Första stycket

Om varan är felaktig, fär köparen enligt första stycket kräva att säljaren avhjälper felet eller levererar en ny vara, förutsatt att detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Kan ett avhjälpande eller en omleverans inte ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren, fär han avvisa köparens krav. Denne är dä hänvisad till de andra påföljder som stär till buds vid det fel i varan som det är fräga om.

Säljarens resurser alt själv utföra en reparation har ingen avgörande betydelse för hans skyldighet att avhjälpa ett fel. En säljare inrättar ofta sin verksamhet sä att han läter avhjälpa fel genom tillverkaren eller nägon annan. Det förekommer också ofta att tillverkare antingen själv eller genom ett serviceförelag reparerar fel på de produkter som saluförs genom försäljningsbolag eller nägon annan fristående försäljningsorga­nisation. En säljare kan ocksä ha möjlighet all för avhjälpande av fel i levererade varor anlita en hantverkare eller en verkstad som han vanligen

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

118


 


anlitar i den egna verksamheten. Även om en säljare inte själv i egen regi    Prop. 1989/90:89 kan avhjälpa ett fel, är del således ofta möjligt för honom atl trots det    26 § åstadkomma avhjälpandet.

Köparens rätt att kräva atl felet avhjälps är inte beroende av att felet är väsentligt. Felets art kan emellertid, bland andra omständigheter, inverka på bedömningen av om avhjälpandet kan ske "ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren". Skyldighet att avhjälpa felet kan vara oskäligt betungande för säljaren exempelvis om han saknar tekniska eller organisatoriska resurser för ändamålet eller om anskaffandet av erforderliga reservdelar skulle vara mycket kostsamt.

Vid bedömningen av om kostnaden och olägenheten är skälig bör i viss mån beaktas betydelsen för köparen av all ett avhjälpande kommer till stånd. Det blir därvid fråga om en avvägning mellan parternas intressen, varvid felets betydelse för konsumenten skall ställas mol de olägenheter och kostnader som ett avhjälpande i det enskilda fallet skulle medföra för säljaren. Det innebar naturligtvis alltid ett visst mätt av bäde besvär och kostnader för säljaren att behöva avhjälpa ett fel. För all säljaren på grund härav skall vara befriad från skyldigheten atl avhjälpa ett fel fordras emellertid att det föreligger ett markant missförhållande mellan den uppoffring som säljaren måste göra för all avhjälpa ett fel och felets betydelse för köparen. Ju mer väsentligt felet är för köparen, desto större olägenheter och kostnader mäste säljaren tåla. Skulle ett avhjälpande genom säljarens försorg vara förenat med betydande kostnader, medan köparen själv ulan större svårigheter kan ombesörja att felet avhjälps, bör säljaren inte vara skyldig alt avhjälpa felet.

I stället för all kräva att ett fel avhjälps kan köparen kräva omleverans, vilket innebär att varan ersätts med en annan vara i avtalsenligt skick. Köparens rätt att kräva omleverans förutsätter - pä samma sätt som vid krav pä avhjälpande - att åtgärden kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Bedömningen av huruvida denna förutsättning föreligger får ske efter samma principer som har angivits i fräga om krav pä avhjälpande.

Köparen kan fritt välja om han vill kräva avhjälpande eller omleverans. Säljaren är dock inte bunden av köparens val. Enligt 27 § har nämligen säljaren - oberoende av vilken påföljd som köparen kräver - rätt att avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Bestämmelserna i 27 § leder därför till att det i praktiken ofta blir säljaren som kan avgöra om en felaktig vara skall repareras eller inte.

Andra stycket

Om köparen har framställt krav pä avhjälpande eller omleverans har säljaren enligt andra stycket en skälig tid på sig för all företa den begärda rättelsen. Om rättelsen sker inom skälig lid kan köparen inte - bortsett

119


 


från krav pä skadestånd - göra gällande andra påföljder pä grund av felet.    Prop. 1989/90: 89

Detta följer av 28 §. Den angivna tidsfristen skall räknas frän den   26 §

tidpunkt när köparen har preciserat sina anspråk pä grund av felet och

kan alltså vara en senare tidpunkt än den dä köparen reklamerat enligt

23 §. Om det är fräga om ett avhjälpande krävs givetvis ocksä alt köparen

ställer varan till säljarens förfogande. I regel bör säljaren i samband med

all köparen framställer sitt anspråk kunna lämna etl besked om hur läng

tid han räknar med att behöva för att avhjälpa felet. Köparen kan då

bedöma om han skall utnyttja sin rätt lill avhjälpande eller om han skall

kräva nägon annan påföljd. Godtar köparen den tid som säljaren uppger,

får han inte före den tidens utgång göra gällande nägra andra påföljder.

Skulle han å andra sidan avstå från atl begära avhjälpande, kan säljaren

ä sin sida med stöd av 27 § kräva att fä avhjälpa felet.

Bedömningen av vad som är skälig tid för att avhjälpa ett fel bör i första hand ske med hänsyn till köparens intresse, bl. a. hans behov av varan i felfritt skick. Även säljarens möjligheter att avhjälpa felet mäste beaktas. I princip bör emellertid säljaren vara skyldig att ta sig an avhjälpandet omgäende sedan köparen gett honom tillfälle till det. Endast om felet är av sädanl slag att det inte nämnvärt påverkar varans användbarhet och köparen kan disponera varan, bör denne behöva finna sig i alt säljaren pä grund av ursäktlig tidsbrist e.d. dröjer nägol med sina åtgärder. Även om köparen inte kan använda varan under väntetiden, bör en längre tid än annars kunna godtas, om säljaren lämnar en ersättnings-vara till köparens förfogande. Säljaren bör ocksä kunna medges en större tidsmarginal, om konsumenten ändå inte skulle använda varan, exempelvis därför att användningen är säsongsbunden. I övrigt fär det avgörande för bedömningen av vad som utgör en skälig tid för ett avhjälpande i huvudsak vara den tid som normalt måste beräknas gä ät för de nödvändiga åtgärderna.

Förevarande bestämmelse är tvingande till köparens förmän. Säljaren kan därför inte på förhand förbehålla sig en längre lid för avhjälpande än vad som följer av bestämmelsen. Däremot kan köparen, sedan frågan om avhjälpande av ett fel väl har uppkommit, med bindande verkan medge säljaren en längre tid för avhjälpandet.

Avhjälpande eller omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Däremot kan köparen fä finna sig i ett visst besvär i samband med att felet avhjälps eller varan byts ul så länge del inte är fråga om väsentliga ölägenheter. Om köparen har haft nägra nödvändiga kostnader i sammanhanget, t. ex. för transport av varan lill säljaren, skall säljaren ersätta honom för dessa kostnader.

Om säljarens kostnader i samband med ell avhjälpande skulle visa sig bli oskäligt höga, bortfaller hans skyldighet att avhjälpa felet. Det ansvar för samtliga kostnader för avhjälpandet som åvilar säljaren hindrar inte att köparen i ett sådant fall - i samband med att han gör anspråk pä rättelse av felet - tar på sig en viss kostnad, exempelvis kostnader för

120


 


transport av varan, och därigenom undanröjer det hinder för säljarens    Prop. 1989/90:89
avhjälpandeskyldighet som kostnaderna utgör.
                    27 §

Principen att avhjälpandet skall ske pä säljarens bekostnad hindrar inte heller att säljaren kan debitera köparen kostnaden för undersökning av varan, om undersökningen skulle ge vid handen att varan inte är felaktig utan all den exempelvis har skadats genom vårdslös hantering. Om säljaren vill förbehålla sig rätten att ta ut en sädan kostnad, bör han dock klargöra delta för köparen redan innan undersökningen påbörjas.

27 §

Även om köparen inte kräver del, har säljaren rätt att pä egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle alt avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn lill omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

(Jfr 23 § i utredningens förslag)

Första stycket innehåller en bestämmelse som under vissa förutsätt­ningar ger säljaren rätt att avhjälpa fel i varan eller företa omleverans för att därigenom undvika andra påföljder pä grund av felet. I andra stycket anges förutsättningarna för att köparen skall ha rätt att avhjälpa ett fel pä säljarens bekostnad utan all först avvakta avhjälpande eller omleverans frän säljarens sida. Bestämmelser i samma fräga finns för konsumenttjänsternas del i 20 § andra - fjärde styckena konsumenlljänsl­lagen.

Första stycket

Bestämmelsen ger säljaren en rätt att undvika andra päföljder - bortsett frän skadestånd - genom att avhjälpa felet eller leverera en avtalsenlig vara. Paragrafen är tvingande till konsumentens förmån och anger därför ocksä gränserna för säljarens möjligheter att genom avtalsvillkor vid köpet förbehålla sig rätten att avhjälpa fel eller omleverera för att undvika andra påföljder.

Säljarens rätt enligt bestämmelsen innebär en viktig inskränkning i principen all köparen kan välja vilken påföljd han vill göra gällande. Även om felet är väsentligt och köparen i och för sig är berättigad att häva köpet, kan säljaren undvika hävningen genom att avhjälpa felet eller leverera en ny, felfri vara. Det krävs då att detta kan ske inom skälig tid efter reklamationen och ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Även om köparen skulle begära alt få felet avhjälpt, kan säljaren välja alt i stället företa omleverans, om inte detta medför väsentlig olägenhet

121


 


för köparen. Sådan olägenhet kan tänkas uppkomma exempelvis om varan    Prop. 1989/90:89
har monterats eller installerats hos köparen.
                       27 §

Om säljaren önskar utnyttja sin rätt att avhjälpa felet eller företa omleverans skall han utan uppskov erbjuda sig att göra delta när köparen reklamerar. Det fordras inte atl säljaren alltid måste bestämma sig i omedelbar anslutning till reklamationen. Ibland kan han behöva nägon lid för att undersöka varan för att fastställa om något fel föreligger och i sä fall vilket. I ett sädanl fall bör han kunna dröja med sitt besked en kortare tid i avvaktan på undersökningen. Han kan naturligtvis också erbjuda sig att avhjälpa felet om undersökningen skulle leda till att ett sädanl visar sig föreligga.

Säljaren behöver inte själv utföra ett avhjälpande. Han kan i stället hänvisa köparen till en serviceverkstad. Köparen fär dä finna sig i att vända sig dit med varan om inte detta medför en väsentlig olägenhet för honom. Det fär godtas att köparen mäste underkasta sig ett visst besvär i samband med säljarens rättelse men, eftersom del inte är fråga om annat än att köparen skall fä den köpta varan i det skick som följer redan av köpeavtalet, måste det kunna krävas att säljaren vidtar de åtgärder som skäligen kan krävas för atl köparen utan onödigt besvär skall få den köpta varan reparerad eller ersatt av en ny.

Den erbjudna rättelsen skall ske inom skälig tid. I annat fall kan köparen enligt 28 § kräva prisavdrag eller häva köpet. Tiden skall räknas frän reklamationen och säljaren skall i princip vara beredd att omgäende ta hand om varan och skyndsamt reparera den, om han vill utnyttja sin rätt all avhjälpa felet. Vissa fel är dock sådana atl felsökning kan ta viss lid i anspråk och det kan krävas en tids provdrift för att fastställa t. ex. ell periodiskt återkommande fel i en tv-apparat. En annan anledning till att ett avhjälpande kan ta längre tid i anspråk är alt varan måste sändas tillbaka till fabriken eller till en serviceverkstad pä annan ort. Om det inte är fräga om nägra särskilda förhållanden av del angivna slaget eller liknande, bör en köpare normalt kunna räkna med att avhjälpandet skall klaras av pä ett par dagar frän del säljaren fick hand om varan. Om köparen måste vara utan varan i mer än en vecka, bör det i regel kunna krävas alt säljaren ställer en ersätlningsvara till köparens förfogande under reparationstiden. Detta gäller givetvis inte när det är fräga om en vara som köparen ändå inte skulle ha använt under reparalionstiden, t. ex. när användningen är säsongsbunden. I ett sädanl fall bör säljaren också medges en större tidsmarginal för reparationen.

En köpare skall inte behöva tåla att säljaren gör upprepade försök atl avhjälpa samma fel. Om ett fel återkommer efter två avhjälpningsförsök, bör köparen i regel kunna vägra att gå med pä fler försök. Är det fråga om olika fel, kan det dock vara rimligt att köparen får godta något fler reparationer. Även i den situationen lär man emellertid i regel ganska snart nä en gräns där ytterligare reparationer får anses medföra sädana olägenheter för köparen att denne har rätt atl avböja säljarens erbjud­ande om reparation.

122


 


En särskild fräga i sammanhanget gäller köparens skyldighet att Prop. 1989/90:89 underrätta säljaren, om han vill åberopa att ett fel helt eller delvis 27 § kvarstår efter ett avhjälpningsförsök. Del bör åligga köparen att anmäla detta till säljaren inom skälig tid. Gör han inte det, fär han anses ha godtagit avhjälpandet. En sådan anmälan utgör ingen reklamation i lagens mening, och den kan därför göras även efter utgången av den i 23 § tredje stycket angivna preskriptionstiden. Detsamma bör gälla om rättelse har skett i den formen att den felaktiga varan har bytts ut mol en ny. Tvåärsregeln bör emellertid ges en analog tillämpning såtillvida alt anmärkningar mäste göras inom tvä är frän avhjälpandet eller omleve-ransen. Om ä andra sidan, sedan ett fel har avhjälpts, varan visar sig vara behäftad med ett annat fel som inte har samband med den utförda reparationen, mäste en ny reklamation göras och då är preskriptionsregeln tillämplig.

Paragrafen innebär att säljaren har rätt att avhjälpa ett fel för att därigenom undgä andra päföljder. Härav följer att köparen är skyldig att ställa varan lill säljarens förfogande och all han, om han utan godtagbar anledning underlåter att göra delta, inte har nägon räll all göra gällande andra päföljder pä grund av felet.

Ett avhjälpande eller en omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Eftersom bestämmelsen är tvingande är del inte möjligt för säljaren att med verkan mot köparen i försäljningsvillkoren eller i ett garantiätagande föreskriva att köparen skall svara för vissa kostnader i samband med ell avhjälpande. I detta ligger naturligtvis ocksä atl säljaren inte har nägon rätt att ta ut en självrisk av köparen.

Säljaren är skyldig att ersätta köparen för dennes utlägg i samman­hanget, t.ex. för resor och transporter. Enligt 42 § är köparen dock skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa de kostnader som säljaren skall stä för. Köparen kan t.ex. i allmänhet inte begära atl på säljarens bekostnad fä företa en särskild resa för att lämna varan för reparation om han kan lämna varan vid ell senare tillfälle när han ändå skall göra resan. Medför det en väsentlig olägenhet för köparen att inte kunna använda varan eller att tvingas använda den felaktiga varan under denna tid blir situationen dock en annan. Den situationen kan ä andra sidan föranleda säljaren att avstä frän att begära att få avhjälpa felet pä grund av ansvaret för köparens reskostnad.

De utlägg som köparen enligt denna bestämmelse kan fä ersatta av säljaren är endast sädana kostnader som krävs för att få felet avhjälpt. Felet kan dock förorsaka andra kostnader för köparen, säsom utgifter för tvätt under tiden en tvättmaskin repareras eller extra utgifter för inkvartering, transport m.m. därför att fel pä en nyinköpt bil tvingat köparen att avbryta en resa. En köpare kan också gå miste om arbets­förtjänst om han måste ta ledigt frän sill arbete för atl köra bilen till verkstad eller ta emot en reparatör i hemmet. Köparens rätt till ersättning för kostnader av sådant slag får bedömas enligt reglerna om skadestånd i 30 - 32 §§.

123


 


Om säljaren i samband med en reklamation erbjuder köparen all byta    Prop. 1989/90: 89 den felaktiga varan mot en annan dyrare vara mol betalning av mellan-    27 § skillnaden är del inte fräga om omleverans i lagens mening ulan om en hävning i förening med ett nytt köp. Det står givetvis köparen fritt att avgöra om han skall acceptera ett sådant erbjudande eller inte.

Andra stycket

Andra stycket reglerar det fallet att köparen själv har låtit avhjälpa ett fel utan att dessförinnan ha berett säljaren tillfälle atl vidta rättelse enligt första stycket. Huvudregeln är att köparen, när han har upptäckt ett fel, skall reklamera felet för atl därigenom bereda säljaren tillfälle att vidta rättelse genom att avhjälpa felet eller företa omleverans enligt första stycket. Del är emellertid inte i alla situationer rimligt eller ens möjligt för köparen att förfara pä det sättet. Under vissa omständigheter skall därför en köpare, trots atl han inte i förväg har kontaktat säljaren, kunna ombesörja avhjälpandet utan risk för att han inte fär kostnaden ersatt, t.ex. när det av omständigheterna står klart att säljaren inte själv eller genom nägon annan skulle kunna ombesörja ett avhjälpande inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för köparen. Detta kan vara fallet när köparen befinner sig med varan på en avlägsen ort och avhjälpandet inte kan anslä tills han kan bereda säljaren tillfälle att ombesörja en repara­tion. Befinner sig t. ex. köparen på resa utomlands när ett fel visar sig pä en ny bil, bör han pä platsen kunna ordna med reparation av felet, om det är nödvändigt för alt sätta bilen i kördugligt skick. Är det däremot fråga om ett mindre fel som inte har nägon direkt betydelse för bilens säkerhet eller användbarhet, bör bedömningen i de flesta fall leda till att köparen fär finna sig i de besvär som kan vara förenade med alt säljaren skall beredas tillfälle att utöva sin rätt till rättelse enligt första stycket. I de fall när köparen låter avhjälpa ett fel utan föregående kontakt med säljaren är det angeläget att han skaffar bevis om felet och kostnaderna för att avhjälpa del. Om säljaren ifrågasätter köparens rätt till sädanl avhjälpande eller kostnaderna härför, mäste nämligen köparen styrka sin rätt lill ersättning.

Den inskränkning av säljarens rätt att själv företa rättelse som regeln i andra stycket innebär följer i och för sig av vad som redan framgär av första stycket. I de fall som avses här måste det nämligen ocksä vara fråga om en situation där kravet att säljaren skall kunna avhjälpa felet utan väsentlig olägenhet för köparen inte har uppfyllts. I klarläggande syfte har dock en uttrycklig bestämmelse om köparens rätt atl i vissa fall själv låta avhjälpa fel på säljarens bekostnad tagits in i andra stycket.

124


 


Rätt tkl prisavdrag eller hävning                                       Prop. 1989/90: 89

28 §                                                                           28 §

Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fräga eller inte sker. inom skälig tid efter reklamationen, fär köparen kräva prisavdrag som svarar mol felet eller häva köpet enligt 29 §.

Köparen har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion.

(Jfr 24 § i utredningens förslag)

Paragrafen anger under vilka förutsättningar som prisavdrag och hävning kommer i fråga som påföljder pä grund av fel i den köpta varan. När det gäller hävning finns dock en ytterligare förutsättning i 29 §. Andra stycket anger förutsättningarna för att köparen som alternativ till prisavdrag skall ha rätt att kräva ersättning för vad del kostar att avhjälpa felet. Enligt tredje stycket undantas prisavdrag som påföljd vid försäljning av begagnade varor pä auktion.

I konsumenlljänsllagen finns beslämmelser om förutsättningarna för prisavdrag och hävning i 21 §.

Första stycket

Av bestämmelsen framgär det inbördes förhållandet mellan ä ena sidan påföljderna avhjälpande och omleverans och å andra sidan prisavdrag och hävning. De senare påföljderna är avsedda att som regel komma i fräga först i andra hand. Om köparen har krävt avhjälpande eller omleverans eller om säljaren har erbjudit sig att vidtaga sädan rättelse och köparen enligt 27 § är skyldig atl acceptera erbjudandet, kommer prisavdrag eller hävning i fräga först om rättelse inte sker inom skälig tid. Atl rättelse inte har skett kan dä bero antingen pä att säljaren har underlälil att vidta rättelsen eller att han har försökt att avhjälpa felet utan att lyckas med det på ett godtagbart sätt.

Krav pä prisavdrag och hävning kan emellertid göras gällande även om rättelse av felet inte alls har varit på tal. Om köparen inte har framställt eller inte har haft rätt att framställa krav på rättelse och säljaren inte heller har erbjudit sig att företa rättelse eller om köparen har haft rätt att vägra godta rättelse från säljarens sida, kan bäde prisavdrag och hävning komma i fräga som primära påföljder pä grund av felet.

Om köparen utan godtagbara skäl har vägrat att acceptera säljarens erbjudande om rättelse, kan han därefter inte göra gällande någon rätt till prisavdrag eller hävning.

Rätlen till prisavdrag är avsedd att vara ett alternativ till hävning och kan göras gällande när köparen väljer att behälla den felaktiga varan. Prisavdraget är avsett framför allt all kompensera köparen för mindre fel, och påföljden har därför i de fall den kommer till användning den effekten att den begränsar behovet av den mera ingripande påföljd som

125


 


hävning av köpet utgör. Syftet med prisavdrag är att återställa balansen    Prop. 1989/90: 89 mellan säljarens felaktiga prestation och det vederlag som köparen skall    28 § betala. Orsaken till felet är utan betydelse för köparens rätt till pris­avdrag. Den rätten är inte heller beroende av om felet är väsentligt eller inte.

Avdraget skall beräknas pä objektiva grunder. Det skall motsvara skillnaden i värde vid tiden för avlämnandet mellan en vara i avtalsenligt skick och den felaktiga. Det ligger i sakens natur att en sådan beräkning ofta måste ske på ell ganska schablonmässigt sätl.

Termen prisavdrag utgår - enligt ordels betydelse - frän att köparen inte har betalat varan när han gör gällande sin rätt lill prisavdrag. Emellertid spelar det ingen roll för rätten till prisavdrag om varan är betald eller ej. I det fallet varan är betald fär köparen i stället kräva tillbaka sä stor del av betalningen som han annars skulle ha rätt att tillgodogöra sig som avdrag.

Rätten till prisavdrag utesluter inte all köparen dessutom kan ha rätt lill skadestånd pä grund av felet. Skadeståndet fär emellerrid i det fallet inte omfatta vad som kompenseras genom prisavdraget.

Andra stycket

Enligt andra stycket kan köparen som aUernativ till prisavdrag i stället kräva ersättning för kostnaden för atl avhjälpa ett fel. Såsom framhällits i specialmotiveringen till första stycket är de påföljder som anges i paragrafen i princip subsidiära till avhjälpande och omleverans enligt 26 och 27 §§. Köparens rätt till ersättning för egna kostnader för att avhjälpa ell fel kommer därför i fråga framför alU nar något godtagbart avhjäl­pande inte kommer till siänd sedan köparen har begärt att fä felet avhjälpt eller sedan säljaren själv har erbjudit sig att avhjälpa det. Rätten till ersättning kan dock ocksä följa av köparens rätt enligt 27 § andra stycket att i vissa fall låta avhjälpa ett fel på säljarens bekostnad utan atl denne först har beretts tillfälle alt rätta felet.

Rätten till ersättning för kostnaden att avhjälpa felet föreligger i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög. Om köparen har lätit utföra en onödigt kostsam reparation, kan han fä ersättning för kostnaderna endast till den del som medges enligt förevarande stycke. Bedömningen av kostnaden bör ske med hänsyn lill i första hand varans värde och felets betydelse för köparen. Även om säljaren inte är skyldig enligt 27 § alt avhjälpa etl fel därför att detta skulle medföra oskälig kostnad eller olägenhet för honom, kan köparen ha rätt lill ersättning för av-hjälpandekoslnaden, om en annan näringsidkare kan avhjälpa felet till betydligt lägre kostnad än säljaren, exempelvis därför alt transportkost­naderna blir avsevärt lägre.

När säljaren inte är skyldig all enligt 26 § avhjälpa ell fel därför alt kostnaden för det är för hög i förhällande till felets betydelse, kan

126


 


köparen inte tvinga fram ett avhjälpande till samma kostnad genom att    Prop. 1989/90: 89 åberopa förevarande bestämmelse. En kostnad som enligt 26 § är    29 § "oskälig" fär nämligen ocksä bedömas som "oskäligt hög" enligt före­varande bestämmelse.

Köparens rätt till ersättning för kostnader enligt andra stycket avser endast de direkta utläggen för felets avhjälpande, däribland transport­kostnader och liknande utgifter som varit nödvändiga. Köparens anspråk till följd av utgifter och kostnader i övrigt som felet har förorsakat får bedömas enligt reglerna om skadestånd (30 och 32 §§).

Tredje stycket

Vid köp av begagnade varor pä auktion har köparen inte rätt till prisavdrag. Det vore inte rimligt att köparen i sädana fall skulle ha rätt att kräva prisavdrag, eftersom det rör sig om en speciell form av försäljning av varor i befintligt skick där köparen bestämmer priset.

Undantaget för prisavdrag vid auklionsköp avser endast försäljning av ' begagnade varor. I de fall nya varor säljs genom auktionsförfarande i stället för på sedvanligt sätt innebär således inte formen för försäljningen någon skillnad i köparens rätt att göra gällande päföljder pä grund av fel.

29 § Köparen fär häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för honom.

(Jfr 25 § i utredningens förslag)

För alt köparen skall ha räll att häva köpet pä grund av ett fel i en vara krävs - utöver vad som följer av 28 § - att felet är av väsentlig betydelse för honom. Enligt 28 § gäller alt köparen fär häva köpet enligt förevarande paragraf endast under förutsättning att avhjälpande eller omleverans inte har kommit i fråga eller inte har skett inom skälig tid efter reklamationen. Den närmare innebörden av den förutsättningen har behandlats i specialmotiveringen lill 27 §.

Frågan om felets väsentlighet skall bedömas frän köparens synpunkt. Det är således inte en abstrakt bedömning som skall göras utan en bedömning av vad som med hänsyn till den enskilde köparens förutsätt­ningar framstår som ett väsentligt avtalsbrott. Är varan behäftad med ett fel som typiskt sett kan anses vara väsentligt för konsumenter i allmänhet, kan man utgä frän all delta gäller även för den aktuelle köparen. Om felet däremot är sädanl att det för en köpare i allmänhet får anses vara av ringa betydelse, fär det ankomma pä köparen att visa att felet av nägon anledning är väsentligt för honom. Kan han visa detta, har han rätt att häva köpet även om säljaren inte har haft anledning alt inse felets betydelse för köparen. Ett fel som för den ene köparen har liten betydelse kan spela en stor roll för en annan köpare. Även ett i och för sig

127


 


obetydligt fel, säsom en smärre färgawikelse, kan vara väsentligt, t. ex.    Prop. 1989/90:89 om det är fräga om ett kompletteringsköp som förutsätter överensstäm-   30 § melse med tidigare köpta varor.

Väsentlighetsbedömningen tar naturligen i första hand sikte pä avvikelsens storlek i förhällande till en felfri vara men kan påverkas ocksä av tidsfaktorn. En betydande avvikelse behöver därför inte nödvändigtvis anses som ell väsentligt fel, om avvikelsen rättas inom skälig tid.

Förutsättningarna för rätten till hävning skall prövas vid en helhetsbe­dömning av felets betydelse för köparen med beaktande av möjligheterna all rätta felet eller kompensera köparen för del genom övriga påföljder. Kan felet åtgärdas genom avhjälpande eller omleverans enligt 26 - 27 §§, kan det vara en omständighet som talar för att väsentlighetsrekvisitet inte är uppfyllt. Atl köparens krav på avhjälpande eller omleverans inte har efterkommits inom skälig tid, eller atl en sädan påföljd inte kommer i fräga, är däremot omständigheter som talar för det motsatta förhällandet. Om en vara som är behäftad med fel dessutom har avlämnats för sent, finns det anledning att vid bedömningen av hävningsförutsättningarna ta hänsyn lill den sammanlagda betydelsen av avtalsbrotten.

När det gäller en vara som har tillverkats eller skaffats särskilt för köparen, finns det ofta skäl att med avseende på köparens hävningsrätt särskilt beakta möjligheten att avhjälpa felet eller att kompensera det på annat sätt. I dessa fall medför en hävning större olägenhet för säljaren än när köpet avser en masstillverkad vara. Tyngst väger dock självfallet köparens intresse alt till slut få en felfri vara. Emellertid finns i allmänhet skäl atl ställa nägol högre krav pä de omständigheter som skall föranleda att ett avtalsbrott bedöms som väsentligt vid köp av denna typ. Denna nägol strängare väsentlighetsbedömning följer nämligen i regel av den bedömning som enligt bestämmelsen skall ske med avseende pä avtals-brollets betydelse för köparen. Denne torde nämligen vara beredd att finna sig i ölägenheter av större omfattning, exempelvis i samband med felels avhjälpande, när det gäller en vara som är anpassad efter köparens speciella önskemål och vilken han inte utan vidare kan ersätta genom köp frän annat häll.

Skadestånd 30 §1

Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar alt underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror pä ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpel och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror underlåtenheten alt avlämna en felfri vara på nägon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri frän skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

128


 


vara fri enligt första stycket. Delsamma gäller om felet beror pä en    Prop. 1989/90:89 leverantör som säljaren har anklat eller nägon annan i tidigare säljled.    30 §

(Jfr 26 § i utredningens förslag)

Paragrafen handlar om säljarens skadesländsskyldighet pä grund av fel i varan. Liksom när det gäller skadestånd vid dröjsmäl (se 14 §) har säljaren ett s. k. kontrollansvar för skada som köparen åsamkas på grund av fel i varan. Regler om skadeståndets omfattning finns i 32 §.

Till skillnad från vad som gäller enligt förslaget lill ny allmän köplag (se prop. 1988/89:76 s. 46 ff och 138) omfattar kontrollansvaret alla slags skador, alltså inte bara - som enligt köplagsförslagel - direkta skador.

Första stycket

Huvudregeln är att säljaren är skyldig att ersätta köparen för den skada som denne lider pä grund av fel i varan. För att säljaren skall undgä skadesländsskyldighet krävs enligt första stycket att fyra olika förutsätt­ningar föreligger. För det första skall det föreligga etl hinder atl leverera en felfri vara. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant all säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet och slutligen skall han inte heller skäligen ha kunnat undvika eller övervinna följderna av hindret. För att säljaren skall undgä skadeslåndsskyldigheten skall samtliga dessa förutsättningar vara uppfyllda och det är säljaren som har att visa att så är fallet. Reglerna om säljarens skadesländsskyldighet vid fel är desamma som vid dröjsmål och beträffande den närmare innebörden av de nämnda förutsättningarna för att säljaren skall undgå skadeståndsansvaret hänvisas till vad som angivits i specialmoliveringen till 14 §. Tillämpade pä felsituationen innebär dessa förutsättningar att utrymmet för befrielse frän skadeståndsansvaret i praktiken torde vara mycket begränsat.

Bestämmelsen avser den situationen att en vara som har avlämnats visar sig vara behäftad med ett fel. Om avlämnandet försenas därför all säljaren i ett sent skede upptäcker att den vara som han avser atl leverera är felaktig och därför inte i tid hinner ersätta den med en felfri vara, skall den situationen bedömas enligt bestämmelserna i 14 § om skadestånd pä grund av dröjsmäl.

Felet som sådant kan naturligtvis inte åberopas som ett ansvarsbefriande hinder. Om varan visar sig ha ett dolt fel, kan säljaren inte undgä skadeståndsskyldighet genom att hänvisa till att han inte har kunnat upptäcka felet före avlämnandet eller att han inte har haft anledning att misstänka att varan skulle vara felaktig.

Del är inte heller tillräckligt all orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll, utan orsaken skall dessutom ha inneburit ett faktiskt hinder mot att leverera en felfri vara. Även om säljaren kan visa att felet i den avlämnade varan har uppkommit till följd av en omständighet utanför hans kontroll, blir han därför inte fri från skadesländsskyldighet i sädana fall när det bara är fräga om ett fel i det enskilda exemplar eller parti av

129

9   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89


 


varan som säljaren råkat välja eller som råkat vara tillgängligt för leverans    Prop. 1989/90: 89

lill köparen. I ell sädanl fall har det inte förelegat något hinder av del    30 §

slag som avses i bestämmelsen, eftersom säljaren hade kunnat välja att

fullgöra köpet med en annan, felfri vara. Den omständigheten att felet

inte har kunnat upptäckas av säljaren före avlämnandet skall inte tillmätas

nägon betydelse i sammanhanget.

Om en vara exempelvis visar sig ha ell dolt fel som härstammar frän tillverkningsprocessen och orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll, kan säljaren bli fri från skadesländsskyldighet endast ifall det vid tiden för avlämnandet inte fanns nägon felfri vara atl tillgå med vilken köpel skulle ha kunnat fullgöras. Ett hinder mol att avlämna en felfri vara kan ha förelegal, om hela del parti ur vilket varan skulle las var behäftat med ett dolt fel, vars orsak ligger utanför säljarens kontroll, eller om alla de varor av ifrågavarande beskaffenhet som vid tiden för avlämnandet fanns tillgängliga i säljarens lager eller pä marknaden var behäftade med sädanl fel. Som exempel kan nämnas all köpet avser en vara som säljaren själv tillverkar och att en olyckshändelse - vars orsak ligger utanför säljarens kontrollsfär - har skadat hela hans lager utan att detta har kunnat upptäckas av säljaren innan varan avlämnades.

Ell hinder med ansvarsbefriande verkan kan ibland uppkomma även i samband med säljarens åtgärder för att avlämna varan. Varan kan exempelvis skadas genom en olyckshändelse utanför säljarens kontroll under transport frän säljaren till orten för avlämnandet, dvs. före riskens övergäng. Det kan ocksä inträffa att varans avlämnande försenas till följd av en sädan händelse och att detta leder till att varan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen försämras på grund av sin egen beskaffenhet.

Andra stycket

Andra stycket gäller säljarens ansvar för fel som beror pä nägon tredje man som säljaren har anlitat. En motsvarande bestämmelse för säljarens dröjsmål finns i 14 § andra stycket.

Bestämmelsen i förevarande stycke tar sikte dels pä en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels pä en leverantör som säljaren har anlitat eller nägon i tidigare säljled. Beror felet pä en sädan tredje man, undgår säljaren skadeståndsskyldighet endast om både han och tredje mannen skulle vara fria frän skadesländs­skyldighet enligt principerna i första stycket. Säljaren befrias således inte frän skadesländsskyldighet pä den grunden atl felet är hänförligt till dolda fel i komponenter som tillverkas av en tredje man för all ingå i säljarens produkt. På motsvarande sätt kan inte heller en säljare i detaljislledel som befrielsegrund åberopa att det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågavarande slag och att det därför förelegat hinder för honom att leverera en felfri vara. Beträffande den närmare innebörden av säljarens ansvar för en tredje man som han har anlitat kan hänvisas till vad som angivits i specialmotiveringen till 14 § andra stycket.

130


 


Förslaget till ny allmän köplag innehåller i 40 § en särskild föreskrift Prop. 1989/90:89 om skyldighet för en säljare som hindras all avlämna en felfri vara att 31 § underrätta köparen om hindret. Om köparen inte fär en sådan under­rättelse inom skälig tid, har han rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fäll underrättelsen i lid. Motsvarande gäller enligt 28 § vid dröjsmäl. En sädan bestämmelse har sannolikt inte samma praktiska betydelse för konsumentköp som för köp mellan näringsidkare. Att någon bestämmelse av det slaget inte har tagits med bland reglerna om konsumentköp innebär emellertid inte att säljaren skulle vara befriad frän en sädan underrättelseskyldighet gentemot en köpare som är konsument. I förekommande fall fär köplagens regler i detta hänseende ges analog tillämpning vid konsumentköp.

31 §

Säljarens skadesländsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada som på grund av fel pä den sälda varan uppkommer pä annan egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

(Jfr 27 § i utredningens förslag)

I paragrafen behandlas säljarens köprältsliga skadeståndsansvar med avseende pä produktskador, dvs. skador pä annat än den sälda varan som har orsakats av skadebringande egenskaper hos den sälda varan. En liknande bestämmelse finns i 31 § andra stycket konsumenlljänsllagen.

Bestämmelsen i förevarande paragraf gäller bara det köprättsliga ansvaret för produktskador. Med det köprättsliga ansvaret avses det ansvar som en säljare har gentemot köparen. Det är således fräga om ett kontraktsrättsligt ansvar.

Vid sidan härav kan en köpare ocksä fä ersättning för produktskador med stöd av allmänna skadeständsrätisliga regler. För närvarande är del framför allt skadeståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 § skadeståndslagen) och i rättspraxis utbildade regler om strikt ansvar för produktskador som kan bli aktuella. På detta område pägär emellertid ett lagstiftningsarbete avseende en produktskadelag som ålägger bl. a. tillverkare och importörer ett strikt ansvar förvissa fall av produktskador. Dessa frågor har berörts närmare i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.3).

Bestämmelserna i förevarande paragraf avser bara sakskador. Person­skador omfattas inte av det köprättsliga skadeståndsansvaret (jfr 32 § andra stycket). Ersättning för sädana skador får i stället krävas ut med stöd av allmänna skadeständsrätisliga regler.

Förutsättningarna för det köprättsliga skadeståndsansvaret för produkt­skador enligt förevarande bestämmelse är desamma som gäller för den köprättsliga skadeståndsskyldigheten i övrigl vid fel. Detta betyder för det första alt skadan skall bero på att del föreligger ett fel i den sålda varan i något av de hänseenden som följer av felreglerna i 16-21 §§. I de

131


 


fiesta fall när en sakskada inträffar pä grund av en defekt i en vara, torde Prop. 1989/90:89 denna vara behäftad med ett fel i konsumentköplagens mening, men sä 31 § behöver inte alltid vara fallet. Den sälda varan kan vara helt avtalsenlig men ändå ha skadebringande egenskaper som orsakar skador pä annat än den sälda varan. En annan förutsättning för att pä köprällslig grund göra gällande ett skadeståndsansvar för produktskada är att köparen har iakttagit reglerna om reklamation enligt 23 § - förutsatt all inte ett sådant förhällande som avses i 24 § föreligger. Slutligen skall säljarens skade­ståndsansvar rymmas inom ramen för det s. k. kontrollansvaret som åvilar honom   enligt 30 §.

För alt vara ersättningsgill enligt bestämmelsen skall produktskadan, som redan har berörts, vara en sakskada. När sädana skador uppstår i konsumentförhållanden torde de oftast vara av relativt begränsad omfattning, varför det framstår som naturligt för konsumenten att kräva ersättning för skadan samtidigt med all övriga anspråk med anledning av felet i varan framställs mol säljaren. Exempel pä den typen av skador är matvaror som förstörs därför att en frysbox inte häller kylan, tvättgods som skadas vid tvättning i en felaktig tvättmaskin eller därför att nägol plagg som tvättas samtidigt färgar av sig, skador pä ett plagg som stryks med etl strykjärn som utvecklar för stark värme och växter som skadas av blomjord som innehåller giftiga ämnen. Ibland kan del naturligtvis även i konsumentförhällanden förekomma att ett fel i en vara kan vara orsak lill skador på annan egendom i betydande omfattning. Del är då oftast fråga om fel som uppkommit redan innan varan lämnade tillverka­ren, exempelvis när en diskmaskin springer läck och förorsakar vat­tenskador eller när ett elektriskt fel uppstår i nägon hushållsapparat och förorsakar eldsvåda. Vid skador av sådan omfattning ligger det oftast närmast till hands att rikta skadeståndsanspråken mot tillverkaren.

Med hänsyn till vad som nu har anförts har det gjorts vissa begräns­ningar i det köprättsliga skadeståndsansvarets omfattning vid produkt­skada. För det första omfattar ansvaret enligt förevarande paragraf endast skada som inträffar pä egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Innebörden av detta begrepp har behandlats i specialmoti­veringen till 1 §. För det köprättsliga produktansvaret gäller således atl bäde den vara som orsakar skadan och den egendom som skadas skall vara avsedda huvudsakligen för enskilt ändamål. Den skadade egendomen kan i övrigt vara säväl lös som fast.

Vidare inskränks säljarens ansvar till att avse skada pä egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll. Till den kretsen räknas familjemedlemmar och andra som lever i en hushällsgemenskap av viss varaktighet med köparen, medan tillfälliga besökande och gäster inte omfattas. Däremoi blir bestämmelsen tillämplig även när skadan uppkommer utanför den gemensamma bostaden, exempelvis i samband att egendomen medförs pä en resa som nägon av hushållsmedlemmarna företar eller vid en tillfällig vistelse pä annan ort.

132


 


Produktskador som drabbar någon annan person utanför denna snäva    Prop. 1989/90:89 krets omfattas inte av bestämmelsen. Således omfattas inte en sakskada    32 § som orsakals av en vara som en person har köpt och sedan lämnat som gäva lill en person utanför det egna hushållet, och inte heller skada på annans egendom, som köparen innehar som län eller hyr.

Om en skada drabbar en annan hushällsmedlem än köparen, är det den skadelidande och inte köparen som enligt bestämmelsen har rätt att göra gällande ett skadeståndsanspråk mot säljaren. En annan sak är att det ofta kan vara en praktisk ordning att köparen företräder den skadelidande, i synnerhet om han har egna anspråk på grund av felet i varan.

Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan

32 §

Skadestånd på grund av säljarens dröjsmäl eller fel pä varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sädan prisskillnad som avses i 33 § saml annan förlust pä grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fak än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada pä annal än den sälda varan.

(Jfr 28 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om omfattningen av del skadestånd som kan utgå på grund av säljarens dröjsmål eller vid fel pä varan. Förutsättningarna för skadeståndsskyldigheten framgär av 14 § (dröjsmäl) och av 30 § (fel).

Första stycket

Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att andra bestämmelser i viss utsträckning ger konsumenten kompensation för olika kostnader pä grund av etl fel. Vid avhjälpande av fel är säljaren enligt 26 och 27 §§ skyldig att åstadkomma avhjälpandet utan kostnad för köparen, varför säljaren redan till följd av dessa bestämmelser har att ersätta köparen för de eventuella kostnader som är förenade med avhjälpandet, t. ex. utgifter för resor och transporter som är nödvändiga för att avhjälpandet skall kunna ske. Vidare kan köparen pä grund av fel pä varan ha rätt till prisavdrag som svarar mol skillnaden i varans värde i felaktigt respektive avtalsenligt skick (se 28 § första stycket). I stället för prisavdrag har köparen enligt 28 § andra stycket en rätt all kräva ersättning för vad del kostar att avhjälpa felet. Vid fel i varan behöver en tillämpning av förevarande paragraf alllsä aktualiseras endast om konsumenten tklfogas andra eller större ekonomiska skador på grund av felet än vad som täcks av de nu berörda reglerna.

133


 


Den allmänna  utgångspunkten för regleringen av skadeståndets   Prop. 1989/90:89 omfattning är principen om fullt skadestånd, vilken i samband med    32 § avtalsbrott i regel anses innebära att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i samma läge som om motparten skulle ha fullgjort avtalet pä rätt sätt (det positiva kontraktsintresset).

Principen om full ersättning gäller emellertid inte alltid fullt ut utan begränsas av säväl generella principer som uttryckliga bestämmelser.

För del första gäller vid bestämmandet av skadeståndets omfattning enligt allmänna skadeständsrätisliga principer den s. k. adekvansregeln. Enligt denna omfattar ersättningsskyldigheten inte förluster som saknar ett adekvat orsakssammanhang med avtalsbrottet. Del innebär att myckel avlägsna, onormala och opäräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadeständsskyldigheten. Det är inte möjligt att ange nägra generella riktlinjer för hur gränsen mellan adekvata och icke adekvata förluster pä grund av etl avtalsbrott skall dras. Det fär i stället liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen alt avgöra denna fräga med hänsyn till de enskilda omständigheterna i varje särskilt fall.

Principen om full ersättning modifieras vidare av regeln i 42 § som anger all den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada och att en försummelse härvidlag kan inverka på hans rätt till ersättning.

I enlighet med vad som gäller enligt allmänna principer om ersättning i kontraktsförhällanden har den skadelidande parlen rätt till ersättning bara för sin faktiska neltoförlust. Delta betyder att om den skadelidande parten med anledning av avtalsbrottet har befriats från kostnader som han skulle ha haft om köpet hade fullgjorts pä ett riktig sätt, skall detta beaktas vid beräkningen av skadeståndet genom att ersättningen minskas med motsvarande belopp.

Ett undantag frän principen om all ersättning utgär enbart för faktiska förluster följer emellertid av bestämmelsen i 33 §, enligt vilken skadestånd vid hävning i vissa fall utgår med del belopp som motsvarar skillnaden mellan gängse pris och det avtalade priset, utan atl köparen behöver visa att prisskillnaden motsvarar hans faktiska förlust.

I paragrafen anges särskilt nägra av de förlustposter som kan omfattas av ett skadestånd. Ett fel eller etl dröjsmäl leder ofta till att konsumenten åsamkas utgifter av olika slag. Det kan vara fråga om utgifter som föranleds av olika åtgärder för att få till ständ en rättelse, t. ex. utgifter för telefonsamtal, porto eller resor m.m. i samband med reklamation eller utgifter för transporter e. d. som inte blir ersatta redan enligt reglerna om avhjälpande av fel eller prisavdrag. En annan typ av utgifter är de som föranleds av den situation i vilken konsumenten har försatts genom felet eller dröjsmålet. Har exempelvis en bil under en resa blivit oanvändbar pä grund av ett fel, kan det uppstå kostnader för bärgning av bilen, för taxiresor, för övernattning på hotell m. m. Ytterligare en typ av utgifter är sädana som uppkommer därför att konsumenten inte har tillgäng lill den köpta varan t. ex. under ett dröjsmål eller under den lid som älgar

134


 


för att avhjälpa ett fel. Exempel pä den typen av utgifter är hyres-    Prop. 1989/90:89 kostnader för en bil eller taxi- eller biljellkostnader när den köpta bilen    32 § inte kan användas och kostnader för att anlita tjänster, exempelvis en tvättinrätlning när en tvättmaskin är obrukbar.

Konsumentens rätt till ersättning för utgifter är givetvis begränsad till vad som med hänsyn till omständigheterna framstår som skäligt. Detta följer ocksä av konsumentens skyldighet enligt 42 § att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Han får exempelvis inte välja ett onödigt kostsamt transportsätt såsom taxi eller flyg, om han med hänsyn till omständigheterna lika gärna hade kunnat åka buss eller tåg.

Vid bedömningen av köparens ersättningskrav fär hänsyn tas lill säväl varans värde som avtalsbrottets betydelse för köparen. Om det är fräga om en vara som köparen har dagligt behov av, t. ex. en barnvagn, bör köparens krav kunna bedömas mera generöst än om det är fräga om en vara som används mera sällan, t. ex. en kamera. Skulle köparen emellertid av en särskild anledning, exempelvis en resa, ha behov av en sädan vara utan dröjsmäl, skall detta givetvis beaktas. Gäller köpel en billig vara, säsom nägol livsmedel, bör köparen inte pä säljarens bekostnad få lägga ned särskilda kostnader pä att fä varan utbytt, ifall han lika väl skulle kunna skaffa sig en likvärdig vara på annat häll utan särskild kostnad.

I samband med säljarens avhjälpande av ett fel fär köparen ofta finna sig i ett visst besvär till följd av de krav han gjort gällande pä grund av ett fel. Praktiska hänsyn talar för att köparen ocksä fär svara för t. ex. återlämnande av varan eller ätertransport till säljaren vid hävning eller omleverans när det är fråga om en mindre vara. Skulle köparens transport därvid medföra särskilda utgifter har han rätt till ersättning för dem. När det gäller tyngre eller med skrymmande varor bör däremoi i allmänhet säljaren vara skyldig all hämta varan hos köparen. Har däremot köparen transporterat varan till en ort dit säljaren inte har nägra egna transporter kan det dock vara rimligt att köparen ombesörjer återtransporten mol ersättning för utgifterna av säljaren.

I paragrafen nämns också ersätming för inkomstförlust. Etl bortfall av arbetsförtjänst kan uppstå exempelvis om köparen kommer för sent till sitt arbete pä grund av ett fel på bilen eller om han med anledning av ett fel mäste stanna borta frän arbetet för atl omedelbart vidta åtgärder för att begränsa följderna av ett fel pä varan. Konsumenten kan ocksä fä vidkännas ett löneavdrag när han pä grund av ett fel eller ett dröjsmäl måste stanna hemma från arbetet för atl ta emot eller besöka säljaren eller nägon representant för denne. I övrigt omfattas köparens förlust av arbetsförtjänst pä grund av fel eller dröjsmäl av säljarens ersättnings­skyldighet enligt förevarande bestämmelse. Delta gäller oavsett om det är fråga om inkomst av anställning eller av annal förvärvsarbete. Även i detta hänseende gäller givetvis alt konsumenten är skyldig att begränsa sin förlust. Han skall därför inte ha nägon rätt lill ersättning för inkomstförlust om det - såsom ofta torde vara fallet - skäligen hade kunnat fordras att han utnyttjat sin fritid för exempelvis ett nödvändigt

135


 


besök hos säljaren. Vid tvist är det köparen som har all styrka sin förlust,    Prop. 1989/90:89
exempelvis genom ett intyg frän arbetsgivaren.
                   32 §

Den tvingande rätt till ersättning för utgifter och inkomstförlust som köparen enligt bestämmelsen har, innebär atl det inte är möjligt för säljaren att som avtalsvillkor föreskriva att köparen själv skall stä för vissa förluster, t. ex. för transport av varan i samband med hävning av köpet eller förlorad arbetsförtjänst i samband med en sådan transport. Inte heller är det möjligt att i avtalet maximera köparens rätt till ersättning till ett visst belopp. Däremoi är det givelvis inget som hindrar att man i köpeavtalet överenskommer om ett visst schablonbelopp som köparen blir berättigad alt erhålla, om han inte visar att hans förlust är större.

Konsumenten har enligt vad som uttryckligen anges i paragrafen ocksä rätt till ersättning för prbskillnad. Genom den fär konsumenten vid hävning av köpet kompensation för att han blivit tvungen att betala ett högre pris än det avtalade priset för att skaffa varan frän annat häll.

Prisskillnad beräknas enligt bestämmelserna i 33 §.

Konsumenten har rätt till ersättning även för andra förluster pä grund av ett fel eller ett dröjsmäl än sädana som nämnts särskilt i paragrafen. Det är dä oftast fräga om kostnader som närmast har karaktären av följdförluster. En sädan typ av skada som skall ersättas enligt förevarande bestämmelse är kostnader som blivit onyttiga på grund av fel eller dröjsmål. Som exempel kan nämnas att en förhandsbetald resa med bilfärja inte kan utnyttjas därför att den nyinköpta bilen är felaktig och mäste repareras. Ett annat exempel är att etl frysskåp är felaktigt och därför inte kan användas för förvaring av beställda matvaror, vilka mäste kasseras. Vidare kan en utebliven leverans av beställda möbler medföra att köparen går miste om en möjlighet att pä förmänliga villkor avyttra det gamla möblemanget. Som exemplen visar är del vid konsumentköp bara i ganska speciella situationer som sädana skador som har karaktären av följdförlust uppkommer. När det gäller sädana skador som hänger samman med konsumentens planer för användningen av den köpta varan torde kravet på orsakssammanhang mellan avtalsbrottet och skadan väsentligt begränsa säljarens ansvar.

Ett vanligare fall är att konsumenten kan ha rätt till s. k. stilleständs-ersätlning för t. ex. en bil som på grund av etl fel inte kan utnyttjas av köparen under en tid. I sädana fall torde en eventuell ersättning ofta fä bestämmas på grundval av en uppskattning av skadans storlek.

Etl fel eller ett dröjsmål kan också orsaka konsumenten besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. Frågan i vad män konsumenten kan fä ersättning för det har berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.2).

Andra stycket

Enligt 31 § har köparen vid konsumentköp rätt till ersättning av säljaren

för ett visst slag av produktskador, nämligen sädana som uppkommer pä

136


 


egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i dennes hushåll och Prop. 1989/90:89 äi avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Av andra stycket i före- 33 § varande paragraf framgär atl köparen vid sidan härav inte har rätt att med stöd av förevarande lag fä ersättning av säljaren för produktskador. Del innebär att sädana skador inte skall ersättas enligt de köprältsliga reglerna utan enligt de regler som gäller för produklskador. Denna fräga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) och i specialmotiveringen lill 31 §.

Prisskillnad

33 §1

Har köpet hävts och köparen gjorl ett läckningsköp lill högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Har nägol täckningsköp inte gjorts och överstiger vid tiden för hävningen gängse pris för en sådan vara som köpel avser priset enligt köpel, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.

(Jfr 28 § andra stycket i utredningens förslag)

Enligt 32 § omfattar skadestånd på grund av säljarens avtalsbrott bl. a. ersättning för prisskillnad. Med prisskillnad avses den fördyring som en köpare kan drabbas av om det efter hävning av köpet visar sig att han mäste betala ett högre pris än det ursprungliga för att köpa en motsvarande vara pä annat häll. För rätten till ersättning för prisskillnad krävs inte att köparen har gjorl ett ersättningsköp (läckningsköp). I förevarande paragraf anges hur beräkningen av ersättning för prisskillnad skall göras dels för det fall att ett täckningsköp har gjorts, dels om något sådant köp inte har kommit till ständ.

Ett täckningsköp innebär att köparen förvärvar en annan vara av samma slag som det hävda köpet avsäg. Ett köp skall emellertid kunna godtas som ett täckningsköp även om det inte avser en exakt likadan vara som det ursprungliga köpet utan en liknande vara, t. ex. av annat fabrikat. Det mäste dock krävas att varorna är i allt väsentligt likvärdiga. Om köparen visserligen har gjort ett täckningsköp men varorna skiljer sig åt på ett mera väsentligt sätt, kan inte priset vid ersättningsköpet beaktas vid beräkningen av prisskillnaden, utan prisskillnaden får i stället beräknas enligt den abstrakta metod som anges i paragrafens andra mening och som skall användas för att fastställa prisskillnaden när nägol täckningsköp inte har gjorts. Ell alternativ härtill är att det nya köpet visserligen tas till utgångspunkt för bedömningen men atl ersättningen korrigeras med hänsyn till skillnaden mellan de båda varorna. En sädan korrigering kan ocksä behöva ske om försäljningsvillkoren är olika vid de bada köpen.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

137


 


exempelvis om det ena köpet är ett kontantköp och det andra ett   Prop. 1989/90:89
kreditköp.
                                                                    33 §

Reglerna om prisskillnad blir inte tillämpliga om köpet avser etl unikt eller starkt särpräglat föremål. Något täckningsköp av en vara som till sina egenskaper och i fräga om prissättning skulle vara tillräckligt jämförbar med den vara som ursprungligen köptes är i sådana fak inte möjligt. Detta gäller exempelvis vissa begagnade varor, varor som har framställts i endast enstaka exemplar och varor som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar.

Det mäste krävas att täckningsköpet har skett med en viss omsorg och inom skälig tid efter hävningen. En köpare kan exempelvis inte kräva ersättning för prisskillnad på grundval av ell täckningsköp lill ett onödigt högt pris. Ä andra sidan skall det inte krävas att köparen alltid skall välja det utifrån enbart ekonomiska synpunkter fördelaktigaste alternativet. Även andra faktorer än rent ekonomiska måste beaktas, t. ex. kvalitet och tillgänglighet. Vad som kan krävas av en köpare är att han inte väljer del dyrare av tvä eller fiera alternativ som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter framstår som likvärdiga. Frågan huruvida ell täckningsköp har skett med den omsorg som kan krävas fär alllid avgöras efter en samlad bedömning av framför allt pris, kvalitet, tänkbara inköpsställen, kostnaderna vid köpet och inte minst den tid som slär köparen till buds. Tidsaspekten kan i vissa fall leda till att köparen för att undvika ytterligare skada måste vända sig till den leverantör som kan leverera snabbt, även om det innebär ett högre pris och sämre villkor i övrigt än vad andra leverantörer kan erbjuda. En sädan situation innebär emellertid att alternativen inte är likvärdiga, varför kravet pä omsorg får anses vara uppfyllt även vid ett täckningsköp till det högre priset.

Om täckningsköpet inte har gjorts med tillräcklig omsorg, får prisskill­naden beräknas enligt bestämmelsen i paragrafens andra mening.

Osäkerhet kan uppkomma om hur beräkningen av prisskillnad skall göras när det gäller en vara som har köpts pä realisation eller under liknande former lill ell starkt reducerat pris. Om prisnedsättningen är avsedd att utgöra en kompensation för alt varan säljs som sekunda, t. ex. pä grund av nägon defekt, kan köparen naturligtvis inte göra gällande ett anspråk på ersättning för prisskillnad som tar sikte pä en vara av fullgod kvalitet till ordinarie pris. Annorlunda ställer sig saken emellertid när det gäller den gängse typen av realisationsutförsäljning, där säljaren vill minska ett för stort lager av exempelvis säsongsbundna men i och för sig fullgoda varor. Köparen har i det fallet rätt atl beräkna ersättningen för prisskillnaden på grundval av mellanskillnaden mellan det gängse ordinarie priset för motsvarande vara och det avtalade realisationsprisel. Givetvis mäste han dock, om möjlighet finns att skaffa även ersättnings­varan lill ett nedsatt pris, välja det alternativet.

I paragrafens andra mening anges hur ersättning för prisskillnad skall beräknas dä något täckningsköp inte har gjorts. För atl ersättning för prisskillnad skall kunna beräknas i det fallet krävs att del är fråga om

138


 


en vara som omsätts i en sådan omfattning att det pä marknaden finns    Prop. 1989/90: 89
ett pris för den som kan betecknas som varans gängse pris.
  34 §

Atl det är gängse pris vid tiden för hävningen som det avtalade priset skall jämföras med innebär att köparen vid dröjsmäl pä säljarens sida som första alternativ kan kräva fullgörelse av köpet enligt 12 § utan att han i skadeslåndshänseende blir lidande ifall prisnivån för jämförbara varor stiger medan han i avvaktan pä säljarens fullgörelse väntar med all häva köpet.

För mänga varor förekommer en och samma prisnivå över ett större område eller över hela landet. Prisnivån kan emellertid i vissa fall uppvisa regionala eller rent av lokala variationer. I sädana fall bör prisei pä orten för avlämnandet läggas lill grund för beräkningen av prisskillnaden (jfr 4§).

Jämkning av skadestånd

34 §

Om skyldigheten atl utge skadestånd på grund av dröjsmål eller fel pä varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn lill den skadestånds­skyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter pä köparens sida, den skadeslåndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständig­heter.

(Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag)

Paragrafen ger möjlighet att jämka ett skadestånd som skall utges av säljaren eller, i fall som avses i 46 §, nägon annan i ett tidigare säljled. Förutsättningar för jämkning är att skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande för den skadeständsskyldige. En mot­svarande reglering finns i 34 § konsumenttjänstlagen. Bestämmelserna i paragrafen är i första hand tillämpliga pä skadestånd som bestäms med tillämpning av bestämmelserna i 30 och 31 §§. Men i förhällande till säljaren är paragrafen i och för sig tillämplig ocksä om skadeståndsskyldig­heten grundas pä avtal, t. ex. om säljaren i köpeavtalet har åtagit sig en skadeståndsskyldighet pä grund av fel eller dröjsmäl som gär längre än det s. k. konlrollansvar som enligt lagen reglerar omfattningen av säljarens skadesländsskyldighet.

Jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen är i och för sig tillämplig även i avtalsförhållanden. Med hänsyn till de särskilda rättsregler som gäller inom avtalsrätten är emellertid utrymmet för jämkning av skade­stånd i avtalsförhällanden med stöd av den bestämmelsen mycket begränsat (se prop. 1984/85:110 s. 293; jfr prop. 1975:12 s. 178, SOU

139


 


1971:83 s. 52 - 54 samt Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd,    Prop. 1989/90:89 1982 s. 285 - 289). Förévarande paragraf, som är utformad sä att    34 § jämkningsmöjligheten begränsas till undantagsfall motsvarande dem som regleras i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, avser att förhindra oskäliga ekonomiska verkningar för i första hand mindre företagare.

Bland de näringsidkare som tillhandahäller varor till konsumenter finns många småföretagare med begränsade ekonomiska resurser. Det är framför allt bland dessa som det kan inträffa att skadeständsskyldigheten på grund av fel eller dröjsmål - som i princip innebär skyldighet att ersätta konsumenten fullt ul för hela dennes ekonomiska skada - leder till en belastning pä den skadeständsskyldige som blir oskäligt stor. I det sammanhanget mäste också beaktas att konsumentens rätt till skadestånd enligt lagen är tvingande lill konsumentens förmän och alltså inte kan inskränkas genom avtal.

Enligt 1 § andra stycket gäller lagen även i vissa fall i förhållande till säljare som inte är näringsidkare. Detta är fallet när köpet har förmedlats av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Eftersom lagens tvingande regler - däribland det köprältsliga ansvaret för produktskador -gäller även i dessa situationer, blir möjligheterna till jämkning av betungande skadestånd av särskild betydelse för denna kategori av säljare.

Bestämmelsens undantagskaraktär markeras av att en förutsättning för jämkning är alt skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeslåndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Detta betyder i praktiken att skadeståndet, för atl jämkning över huvud taget skall komma i fråga, i allmänhet måste uppgå lill ell i och för sig ganska betydande belopp. För att ett skadestånd i förevarande sammanhang skall kunna anses som "oskäligt betungande" torde vidare fordras att skadeståndet är avsevärt större än vad som kan anses motsvara en normal skaderisk i den skadeståndsskyldiges verksamhet. Det bör nämligen vara en utgångspunkt vid tillämpningen av bestämmelsen att normala skaderisker är inkalkylerade vid prissättningen eller pä annat sätt beaktade i verksamheten. Konsumenten skall i princip inte behöva finna sig i jämkning av ell skadestånd av den anledningen alt han har råkat ut för en näringsidkare med en dåligt planerad rörelseekonomi. Detta innebär att jämkning torde bli aktuell huvudsakligen när det är fräga om särskilt stora följdskador av exempelvis ett fel i varan eller särskilt betydande sakskador av det slag som avses i 31 §.

Ett skadestånd skall inte anses oskäligt betungande om skadeståndet täcks av en försäkring på den skadestånsskyldiges sida. Jämkning bör i princip inte heller komma i fräga när den skadeständsskyldige har underlälil alt teckna en försäkring som hade kunnat läcka skadeståndet och som han i sin egenskap av näringsidkare objektivt sett borde ha tecknat.

För atl jämkning skall kunna ske enligt bestämmelsen är det inte tillräckligt att skadeståndet i och för sig är betydande, beloppsmässigt

140


 


faller utanför ramen för det normala med hänsyn till verksamhetens art    Prop. 1989/90: 89

och inte täcks av en försäkring. Skadeståndet skall trots detta inte jämkas,    34 §

om det likväl kan bäras av den skadeståndssskyldige utan sädana

uppoffringar som kan betecknas som oskäliga med hänsyn till hans

ekonomiska förhållanden i övrigt. Detta betyder att jämkning som regel

kommer i fräga endast när den skadeståndsskyldige är en fysisk person

som driver sin verksamhet under enskild firma och därför drabbas av ett

personligt och i princip obegränsat ansvar. I ett sädanl fall bör frågan

om vad som är att anse som oskäligt betungande med hänsyn till den

skadeslåndsskyldiges ekonomiska  förhållanden  kunna  bedömas pä

huvudsakligen samma sätt som enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen (se

prop. 1975:12 s. 176 f). Härvid bör dock beaktas vad som tidigare har

sagts om att den skadeständsskyldige i förevarande sammanhang i

allmänhet mäste svara för vad som inte avsevärt överstiger en normal

skaderisk i hans verksamhet.

Det skall inte vara uteslutet alt jämka ett skadestånd med stöd av bestämmelserna i förevarande paragraf även när den skadeståndsskyldige är en juridisk person. Är det fräga om ett handelsbolag med begränsade ekonomiska resurser, bör hänsyn kunna tas lill att en enskild bolagsman slutligt kan drabbas av en personlig ansvarsbörda motsvarande den som åvilar en näringsidkare som driver sin verksamhet som enskild firma. Också när den skadeståndsskyldige är ell aktiebolag e.d. bör jämkning undanlagsvis kunna ske, såsom dä skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle få förödande konsekvenser för ett mindre familjeföretag som drivs i aktiebolagsform och andra skäl inte talar mot jämkning.

Vid bedömningen av om skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande skall enligt bestämmelsen ocksä beaktas olika särskilda omständigheter i det enskilda fallet. Det är inte fräga om några självständiga grunder för jämkning, utan om omständigheter som, när skadeständsskyldigheten är av sädan omfattning atl frågan om jämkning aktualiseras, kan inverka pä oskälighelsbedömningen enligt bestämmelsen.

Bland sådana särskilda omständigheter som i del enskilda fallet kan beaktas kan till en början nämnas försäkringar och försäkringsmöjligheter pä köparens sida. Om konsumenten har en försäkring som läcker den ifrågavarande skadan bör jämkning kunna ske trots att skyldigheten att utge fullt skadestånd inte utgör en lika stor belastning pä den skade­slåndsskyldiges ekonomi som annars måste fordras.

Har konsumenten medvetet underlåtit att hälla en sädan försäkring som är klart vanlig i hans situation, bör hänsynen till konsumentens ekonomiska intresse i van fall inte hindra en jämkning som framstår som befogad med hänsyn till den skadeslåndsskyldiges ekonomiska för­hållanden. Detta bör i regel kunna gälla vid medveten underlätenhet att hälla byggnader brandförsäkrade. Även i andra fall kan en medveten underlåtenhet alt hålla ett rimligt försäkringsskydd framstå som så oförsvarlig att den kan fä samma inverkan vid bedömningen av jämk-

141


 


ningsfrågan, t. ex. vid underlätenhet att försäkra särskilt dyrbara    Prop. 1989/90:89
konstföremål.
                                                               34 §

Vidare nämns den skadeslåndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan. Har näringsidkaren varit medveten om att ett fel eller dröjsmäl skulle kunna medföra en särskilt stor skada, exempelvis om konsumenten har gjort näringsidkaren uppmärksam pä en speciell skaderisk, och har näringsidkaren haft goda möjligheter att förebygga skadan men underlåtit detta, är del omständigheter som talar mot jämkning. I det motsatta fallet bör emellertid näringsidkarens situation kunna bedömas mildare än annars, exempelvis om det varit svårt för honom att förutse en betydande följdskada av ett fel eller ett dröjsmål.

Vid bedömningen av om jämkning av ett betungande skadestånd bör ske kan hänsyn tas även till andra särskilda omständigheter som gör att situationen avviker frän det normala och som därför kan tala för eller emot jämkning. Hit hör sådana omständigheter som den skadeslånds­skyldiges möjligheter att i sin tur vända sig mot nägon annan, exempelvis en leverantör i ett tidigare säljled, för atl fä hela eller en del av skade­ståndet till konsumenten täckt. Är detta fallet kan den omständigheten utesluta jämkning. Även priset för varan bör i tveksamma fall kunna få betydelse, i vart fall pä det sättet att etl särskilt högt pris fär anses tala mol jämkning.

Om skadeständsskyldigheten grundas på fel i varan och säljaren har avhjälpt felet, bör vid bedömningen enligt förevarande bestämmelse hänsyn kunna tas till att avhjälpandet eventuellt har förorsakat honom betydande kostnader som han inte kan fä ersättning för frän annat häll.

Om förutsättningarna för jämkning enligt bestämmelsen föreligger, fär jämkning ske efter vad som är skäligt. Härvid fär givetvis beaktas bl. a. sädana olika omständigheter som tidigare har berörts. Jämkning skall endast ske i den utsträckning som behövs för att skadeståndet inte längre skall framstå som en oskälig belastning på den skadeständsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden.

En särskild grund för jämkning av skadestånd som inte regleras i förevarande bestämmelse är medvållande pä den skadelidandes sida. Bestämmelser om jämkning pä grund av sådant medvållande till sakskada eller ren förmögenhetsskada finns i 6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen. Dessa bestämmelser är i och för sig tillämpliga även i kontraktsförhällanden, och det saknas skäl atl göra undantag för dem vid konsumenlköp. Det bör framhållas att utrymmet för jämkning pä grund av medvållande i kontraktsförhållanden inte är lika begränsat som utrymmet för jämkning i sädana förhållanden med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen (se prop. 1984/85:110 s. 297 f; jfr Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 217 f).

142


 


Priset m.m.                                                                  Prop. 1989/90:89

35 § Vilket pris köparen skall betala

35 §

Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

(Jfr 30 § i utredningens förslag)

Bestämmelsen anger vilket pris som skall betalas om etl bestämt pris inte följer av avtalet. En liknande bestämmelse finns i 36 § första stycket konsumenttjänstlagen.

Även om parterna inte uttryckligen har kommit överens om priset, kan detta "följa av avtalet" enligt allmänna principer för tolkning av avtal. Om exempelvis säljaren tillämpar en fast prislista och köparen känner till detta, torde avtalet i regel fä anses innebära att köparen skall betala enligt den prislista som gäller vid avtalstillfället. Ett annat exempel är att säljaren har marknadsfört varan genom annonsering e.d och därvid har angett vad varan kostar samt att köparen i anslutning härtill har beställt varan. I så fall mäste avtalet ofta innebära att det pris som har angetts i marknadsföringen skall gälla, om inte parterna särskilt har kommit överens om ett annat pris eller köparen annars har fått klart för sig alt det angivna priset inte skall gälla.

För att ett bestämt pris skall anses föreligga fordras att det är möjligt att vid köpetillfället slå fast vilket belopp köparen har atl betala för varan. Sä är fallet exempelvis om parterna har kommit överens om en angiven köpesumma eller om ett visst belopp per kg eller liknande sä att det exakta priset blir beroende av kvantiteten. Likaså är priset att anse som bestämt om det anges till etl visst belopp med tillägg för transportkostnad enligt gällande taxa.

Ett bestämt pris kan däremot inte anses avtalat om prissättningen har gjorts beroende av framlida förhållanden och prisei därför inte kan fastställas vid tiden för avtalet. Det är således inte fräga om ett bestämt pris, om det vid köp av en vara som skall levereras en viss senare dag anges att leveransdagens pris skall gälla eller om säljaren förbehåller sig att, om vissa omständigheter inträffar, frångå ett i avtalet angivet preliminärt pris. Delsamma gäller om säljaren vid ett lillverkningsköp skall debitera köparen för materialkostnad samt för arbete med visst belopp per timme. Totalpriset kan dä inte anses bestämt.

Ett bestämt pris kan följa av avtalet beträffande en del av varan men inte hela varan. I sä fall tillämpas förevarande paragraf när det gäller den eller de delar beträffande vilka ett bestämt pris inte följer av avtalet.

Om ett bestämt pris inte följer av avtalet gäller att konsumenten skall betala ett med hänsyn till omständigheterna skäligt pris.

Vid bedömningen av vad som är ett skäligt pris skall hänsyn för det första tas till varans art och beskaffenhet. Utgångspunkten är alllsä vad

143


 


slags vara som köpel avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av    Prop. 1989/90:89 vad som är ett skäligt pris vid köp av bäde nya och begagnade varor. Den    35 § omständigheten att varan till äventyrs är felaktig påverkar däremot i princip inte beräkningen av prisets skälighet. En annan sak är att köparen då kan vara berättigad till prisavdrag.

Vid skälighetsbedömningen skall för del andra hänsyn tas till gängse pris. Med gängse pris avses det pris som säljare i allmänhet tillämpar för samma slags vara under motsvarande omständigheter. Alla säljare kan dock inte alllid jämställas med varandra i detta avseende. Gängse pris kan sålunda variera mellan olika typer av distributionskanaler beroende pä t.ex. betalningsvillkor, servicenivå och försäljningsställenas mer eller mindre centrala läge. Dessutom finns del ofta lokala variationer i den gängse prisnivån.

Varierar det gängse priset mellan olika orter och är det inte givet vilket pris som bör vara utslagsgivande, ter del sig ofta naturligt att beakta prisei pä säljarens ort, om köparen har beställt varan där. Har säljaren ä andra sidan marknadsfört varan på köparens ort, ligger det närmare till hands att beakta prisei pä köparens ort vid bedömningen av vad som skall anses vara gängse pris med tanke pä del aktuella köpel. Hänsyn bör ocksä tas till var varan skall avlämnas och vem som svarar för transport­kostnaderna.

Den tidpunkt som bedömningsgrunden gängse pris hänför sig till är avialstillfallet. Undanlagsvis kan dock även någon annan lidpunkt tänkas fä betydelse. En ytterligare bedömningsgrund vid prövningen av prisels skälighet är nämligen omständigheterna i övrigt. Om det efler av­ialstillfallet har inträffat en oförutsedd och påtaglig prisutveckling - uppåt eller nedåt - fram till tidpunkten för varans avlämnande, kan det ibland finnas anledning alt ta hänsyn ocksä lill en sådan omständighet. Detta förutsätter dock att köpet inte har karaktär av spekulation.

Hänvisningen till omständigheterna i övrigl innebär att man också kan beakta t.ex. särskilda kostnader eller besvär som köpets fullgörande medför för säljaren och som köparen vid köpet har varit medveten om eller, pä motsvarande sätt, en eventuell minskning av näringsidkarens normala kostnader t.ex. på grund av att köparen pä egen bekostnad hämtar varan pä tillverkningsorten.

Om det inte finns nägol gängse pris, vilket särskilt fär antas vara fallet med unika eller ovanliga varor och med specialtillverkade varor, fär priset bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning. Ofta lorde säljarens kostnader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen. Hänsyn bör dock inte tas till exceptionella kostnader som har uppkommit i det särskilda fallet, exempelvis genom att säljaren har rakat förstöra del första exemplar som han skulle tillverka och därför mäste tillverka ett nytt.

Den förevarande paragrafen innebär att om parternas avtal inte innefattar något bestämt pris skall prisei, oavsett vad parterna kan ha enats om, bestämmas efter en skälighetsbedömning. Detta utesluter dock inte att parternas avtal kan tillåtas inverka på prövningen. Om parterna

144


 


exempelvis har kommit överens om ett visst pris med tillägg för ett päslag   Prop. 1989/90:89

vars storlek inte är känt vid avialstillfallet lorde ofta skälighetsbedömning-   36 §

en kunna begränsas till påslaget. Har parterna avtalat att leveransdagens

pris skall gälla, bör säljaren i regel kunna debitera etl pris som moisvarar

gängse pris för varan vid leveranslillfället. Har parterna vid avtal om köp

av en vara som skall importeras av säljaren kommit överens om att

köparen skall erlägga vad säljaren får betala jämte ett i och för sig skäligt

vinstpåslag, bör det sålunda framräknade priset ocksä normalt kunna

godtas. I samtliga fall är det dock en förutsättning att det framräknade

prisei kan betraktas som skäligt.

Skulle parterna ha kommit överens om ett bestämt pris ger den förevarande paragrafen inte utrymme för nägon skälighetsbedömning. Om ett avtalat bestämt pris är oskäligt kan dock jämkning komma i fråga enligt 36 § avtalslagen.

Paragrafen aktualiserar flera frågor om bevisbördan, av vilka ätminstone tvä har större praktisk betydelse. Den ena av dessa frågor gäller vem som har bevisbördan i fall dä säljaren, under påstående att ett pris inte har avtalats, begär ett pris som han anser vara skäligt medan köparen påstår att ett bestämt lägre pris har avtalats. I etl sådant fall torde det normalt fä anses åligga säljaren alt visa att nägol bestämt pris inte har avtalats (jfr angående tidigare praxis rättsfallen NJA 1951 s.l och 1975 s. 280). Den andra frågan av större praktisk betydelse gäller vem som har bevisbördan i fräga om prisets skälighet. Också i detta avseende torde förevarande bestämmelse fä anses innebära att säljaren har bevisbördan. Han skall med andra ord visa att det av honom begärda priset är skäligt med hänsyn till olika relevanta omständigheter (jfr prop. 1984/85:110 s. 303).

Tidpunkten för betalningen

36 §

Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hälls köparen till hända.

(Jfr 30 § i utredningens förslag)

I de flesta fall dä ett köpeavtal inte genast fullgörs frän någondera sidan brukar parterna komma överens om när varan skall avlämnas och priset betalas eller ätminstone när en av prestationerna skall fullgöras. Även i de fall då den ena parten direkt fullgör vad som åligger honom enligt köpeavtalet, brukar avtalet innehålla bestämmelser om när den andra parten skall prestera. Den legala regeln i förevarande paragraf blir tillämplig i fall dä betalningstidpunkten inte är bestämd. En liknande regel finns i 41 § konsumenttjänstlagen.

Utgångspunkten är att köparen är skyldig att betala när säljaren kräver det. Detta sker ofta genom alt köparen i samband med varans avläm­nande eller därefter får en räkning pä grund av vilken betalning skall

145

10   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89


 


erläggas. I princip är köparen dä skyldig att betala omgående, om han    Prop. 1989/90: 89
inte enligt räkningen fär en betalningsfrist.
                         37 §

Om annat inte följer av avtalet, är köparen dock inte skyldig att betala priset förrän varan hälls honom till hända. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt (jfr 5 § andra stycket angående näringsidkarens rätt att hälla inne varan tills konsumenten betalar priset). Principen innebär att bada parterna fär en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan de fullgör avtalet för egen del.

Den rätt att hålla inne betalningen som här föreskrivs tar sikte pä fall där tiden för betalningen inte följer av avtalet och betalning sålunda skall ske när näringsidkaren kräver det. Beslämmelser om rätt att hålla inne betalningen vid näringsidkarens dröjsmäl respektive fel i varan finns i 11 och 25 §§.

Avbeställning

37 §

Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren inte rätt att hälla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning enligt 41 §.

(Jfr 31 § i utredningens förslag)

Köparen har möjlighet att avbeställa en vara innan den har avlämnats. Avbeställningen görs genom all köparen meddelar säljaren att han inte vill ha varan. Säljaren kan därvid självfallet företrädas av en representant enligt akmänna regler därom. Om köpet har förmedlats av en närings­idkare för säljarens räkning (jfr 1 § andra stycket) kan avbeställningen göras hos denne. Underrättelsen kan vara muntlig eller skriftlig. I händelse av tvist är det köparen som har att visa att han har lämnat säljaren (eller dennes företrädare) underrättelse om avbeställningen. Avbeställningsmöjligheten gäller intill dess varan avlämnas. Den kan aktualiseras redan innan ett bindande köpeavtal har kommit till ständ, exempelvis om säljaren har förbehållit sig en acceptfrist i anledning av ett anbud som köparen har lämnat.

Om köparen avbeställer varan fär säljaren behålla den och köparen behöver inte betala priset. Däremot är köparen skyldig att utge ersättning till säljaren enligt vad som anges i 41 §. Har köparen betalat i förskott kan avbeställningen ge honom rätt att få tillbaka (en viss del av) vad han erlagt. Om säljaren har godtagit att köparen fränträder köpeavtalet ulan att betala någon ersättning, exempelvis genom atl medge öppet köp, skall detta givelvis gälla. Här kan ocksä erinras om all vid hemförsäljning, köparen enligt hemförsäljningslagen (1981:1361) alltid har räll alt frånträda köpel inom en vecka utan att bli ersättningsskyldig mot säljaren. Efter utgången av den tiden kan köparen avbeställa varan enligt förevarande paragraf om varan ännu inte har avlämnats.

146


 


Atl varan vid ett tillverkningsavial är färdigställd hindrar i och för sig    Prop. 1989/90:89 inte köparen frän att avbeställa varan om den inte har avlämnats. En    38 § annan sak är att den sena avbeställningen kan leda till att han fär utge en större ersättning än om avbeställningen hade ägt rum i ett tidigare skede (se vidare specialmoliveringen till 41 §).

Köparens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

38 §

Dröjsmäl pä köparens sida föreligger om prisei inte betalas i rätt tid och detta inte beror pä nägol förhällande pä säljarens sida.

(Jfr 34 § i utredningens förslag)

I paragrafen ges en allmän beskrivning av vad som skall förstas med sädanl dröjsmäl som bestämmelsen avser. Dröjsmäl med betalningen föreligger om köparen inte betalar i rätt tid och detta inte beror pä säljaren eller nägol förhållande pä dennes sida.

För att avgöra om betalning har skett i rätt lid fär man i första hand gä till avtalets bestämmelser. Skulle avtalet inte innehålla något härom gäller enligt 36 § att betalning skall ske när säljaren kräver det.

Dröjsmäl med betalningen föreligger inte om förseningen beror pä säljaren eller något förhällande pä dennes sida. Exempel pä det förra är att köparen underlåter atl betala därför att säljaren inte har avsänt varan i tid där detta åligger honom eller har levererat en felaktig vara.

Hänvisningen till ett förhållande pä säljarens sida avser situationer där förseningen har sin grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror pä säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs medan säljaren bär risken för den. Som ytterligare exempel kan nämnas vissa förseningar vid belalningstransaktioner. Om betalning t.ex. skall ske genom bankgiro frän köparens bank till ett av säljaren anvisat konto i säljarens bank, torde av allmänna regler följa att betalning har skett i rätt tid om beloppet kommer in på säljarens konto senast pä förfallodagen. Del är således utan betydelse att säljaren kanske först flera dagar senare nås av ett meddelande om att betalningen har skett (jfr rättsfallet NJA 1988 s. 312). Om beloppet kommer in pä säljarens konto först efler förfallodagen och orsaken lill detta ligger hos säljarens bank, är det fräga om ell förhällande pä säljarens sida. Köparen är dä inte i dröjsmäl. Är det i stället så att förseningen beror pä den bank som köparen har anlitat eller pä att köparen har angett fel kontonummer, är del inte fräga om ett

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

147


 


förhällande pä säljarens sida utan pä köparens. Denne kan dä drabbas av   Prop. 1989/90: 89
dröjsmälspäföljder.
                                                        39 §

P&följder vid dröjsm&l 39 §

Vid dröjsmäl pä köparens sida fär säljaren hälla inne varan enligt 5 §. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt 40 §, häva köpel. Om säljaren häver köpet fär han dessutom kräva skade­stånd av köparen enligt 41 §. (Jfr 34 § i utredningens förslag)

Om köparen har kommit i dröjsmäl med betalningen, fär säljaren kräva betalning eller, enligt 40 §, häva köpet. Häver säljaren köpet fär han också kräva skadestånd pä grund av dröjsmålet. Denna rätt regleras i 41 §. Säljarens rätt att hälla inne varan regleras i 5 §. Att säljaren kan ha rätt till dröjsmålsränla pä betalning som har erlagts för sent följer av räntelagen (1975:635).

Rätten att kräva betalning gäller inte ifall köparen avbeställer köpet innan varan har avlämnats. I övrigt finns inga inskränkningar i den rätten. I fräga om säljarens rätt att kräva fullgörelse av köparens betalningsför­pliktelse, gäller således inte nägon begränsning av den typ som följer av 12 § angående köparens räll all kräva att säljaren fukgör köpet. Detta hänger samman med olikheten i förpliktelsernas natur.

Hävning

40 §1

Säljaren fär häva köpet om köparens dröjsmäl med betalningen utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, fär köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper fär säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom förelagd tid.

Har varan kommit i köparens besittning, fär säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan. Sedan priset i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.

(Jfr 35 § i utredningens förslag)

Paragrafen gäller säljarens rätt att häva köpel på grund av köparens dröjsmäl med betalningen.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget

148


 


Första stycket                                                              Prop. 1989/90:89

Bestämmelsen innehåller att säljaren fär häva köpet om köparens 40 § dröjsmäl utgör ett väsentligt avtalsbrott. Formuleringen skiljer sig frän motsvarande bestämmelser i 13 och 29 §§ genom att en hänvisning till avtalsbrottels betydelse för motparten saknas (jfr även 46 § konsument­tjänstlagen). Det krävs alllsä vid tillämpningen av förevarande stadgande inte att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för säljaren. Delta hänger samman med att säljarens tillgångar eller finansiella läge inte bör tillmätas nägon avgörande betydelse för bedömningen av om han skall ha rätt att häva köpel pä grund av köparens dröjsmäl med betalningen.

Vid prövningen av om betalningsdröjsmälet utgör ett väsentligt avtalsbrott, bör hänsyn las bl.a. tik köpets karaktär och betydelsen vid ifrågavarande förhållanden av att betalningen försenas. Bedömningen kan således variera mellan olika typer av köp. Vid vissa transaktioner kan ett mycket kort dröjsmäl vara väsentligt, medan man i andra fall bör kräva mer innan hävning kan ske. Väsentlighetsbedömningen kan dock inte göras enbart utifrån dröjsmålets längd. Man mäste ocksä beakta t.ex. huruvida dröjsmålet gäller hela betalningen eller endast en mindre del av betalningen. Däremot saknar orsaken till köparens dröjsmål med betalningen betydelse för säljarens räll att häva köpet.

Bestämmelsen förutsätter inte att köparen skall ha insett eller bort inse att avtalsbrottet var väsentligt. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar nägon större roll för säljaren, har denne rätt att häva köpet när avtalsbrottet är väsentligt enligt den mera allmänna bedömning som har nämnts.

Andra stycket

Enligt andra stycket fär köpet hävas om säljaren har förelagt köparen en bestämd tilläggslid för betalningen som inte är oskäligt kort men betalning inte sker inom tilläggsfristen. Denna regel innebär att hävnings­förfarandet delas upp i tvä etapper. I den första sätter säljaren ut en frist, i den andra häver han pä grund av att fristen har gäll ut utan atl betalning har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs inte nägon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan fär säljaren normalt inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmäl sä länge tilläggsfristen löper.

I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det skall alllsä stä klart för köparen vilken dag han senast måste betala. Om säljaren t.ex. uppmanar köparen att betala "nästa vecka, "snart" e.d. är tidsangivelsen alltför vag för atl kunna betraktas som en tilläggstid i här avsedd betydelse. Detta innebär dock inte atl ett sädanl meddelande skulle sakna all betydelse. Även uppmaningar där nägon bestämd tid inte anges kan vara relevanta vid bedömningen av dröjsmålets väsentlighet.

Tilläggstiden fär inte vara oskäligt kort. Vad detta innebär fär avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Köparen mäste få en reell möjlighet att erlägga betalningen inom tilläggstiden. Däremot

149


 


behöver säljaren inte ta hänsyn till köparens individuella möjligheter alt    Prop. 1989/90:89
fä fram de medel som krävs för betalningen.
                       40 §

Som har nämnts i det föregående krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som säljaren har satt ul är oskäligt kort ifall köparen gör gällande detta. Utgångspunkten är att säljaren har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om betalning inte dessförinnan har skett. Om köparen anser att den tikäggstid som säljaren har förelagt är oskäligt kort, ankommer det på köparen atl meddela säljaren detta. Gör han inte det äger säljaren i princip häva köpet om betalning inte sker inom tilläggstiden. Om säljaren efter ell meddelande av köparen att denne anser att den förelagda tiden är för kort inte vill förlänga tiden, och betalning inte skett inom den förelagda tiden, blir säljarens hävningsrätt beroende av om han kan motivera att tilläggstiden inte varit oskäligt kort eller att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.

Som ovan har anförts är utgångspunkten atl säljaren inte fär häva köpel med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmäl som avses i första stycket sä länge tilläggstiden löper. Om emellertid köparen under tilläggstiden meddelar säljaren all han inte kommer atl betala inom tilläggstiden, finns det inte anledning att tvinga säljaren att vänta med hävning tills tilläggstiden har löpt ut. Motsvarande gäller om köparens meddelande är föranlett av att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort. Säljaren får då häva köpet innan tilläggstiden har löpt ut, förutsatt givetvis all han kan visa alt hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.

Tredje stycket

Bestämmelserna i tredje stycket innehåller vissa inskränkningar i säljarens hävningsrätt.

Enligt första meningen saknar säljaren i regel hävningsrätt dä han har låtit köparen komma i besittning av varan. Inskränkningen i hävningsrät­ten gäller dock inte i sådana fall dä säljaren har förbehållit sig rätt att häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning. Det vanligaste fallet är att varan har saks med ett giltigt återtagandeförbehåk. Närmare regler om detta finns i konsumenlkredillagen (1977:981). Ett ytterligare undanlagsfall enligt första meningen då säljaren är berättigad atl häva köpet trots all varan har kommit i köparens besittning är då köparen har avvisat varan. Detta undantagsfall tar sikte pä de situationer dä avvisandet har skett utan fog. Har köparen haft rätt att avvisa varan är det för honom och inte för säljaren som hävningsrätt föreligger. Om däremot köparen utan giltig anledning avvisar varan och säljaren har hävningsrätt enligt första stycket, skulle - om varan kommit i köparens besittning och förevarande undantag inte fanns - säljaren inte kunna häva köpet.

150


 


Enligt andra meningen får säljaren inte heller häva köpel om priset i sin    Prop. 1989/90:89 helhet är betalt. Har priset bara delvis betalts, är bestämmelsen inte    41 § tillämplig.

Skadestånd

41 §

Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan enligt 37 § har säljaren rätt till ersättning för

1.  särskilda kostnader som han har haft för all ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa pä annat sätt,

2.  särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt

3.  förlust i övrigt med ell belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren fär förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn lill vad som normalt kan antas tklkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

(Jfr 32, 33 och 36 §§ i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar säljarens rätt till ersättning vid hävning och avbeställning. Paragrafen är tvingande till köparens förmän. Säljaren fär alltså i princip inte kräva högre ersättning än vad som följer av paragra­fen.

Bestämmelser av liknande slag finns i 42, 43 och 48 §§ konsumenttjänst­lagen.

Första stycket

Reglerna bygger pä den s.k. additionsprincipen. Säljaren har rätt till ersättning för särskilda kostnader som hänför sig till köpet och hävningen respektive avbeställningen samt dessutom till en skälig ersättning för sina kostnader i övrigt och för utebliven vinst.

Punkt I Säljaren har rätt till ersättning för de kostnader som han har haft för atl ingå och fullgöra avtalet, i den män han inte kan tillgodogöra sig dessa på nägol annat sätt. Ersättningsrätten avser endast särskilda kostnader, dvs. kostnader som kan direkt hänföras till den aktuella varan. Rätten lill kompensation för uteblivet bidrag lill säljarens allmänna kostnader regleras i punkt 3.

Kostnader för att ingå avtalet kan vara exempelvis kostnader för förhandlingar, utarbetande av offerter, provisioner till försäljare eller förmedlare och   undersökning av köparens kreditvärdighei.

151


 


Kostnader för att fullgöra avtalet varierar naturligen beroende pä bl.a. Prop. 1989/90:89 vad slags avtal det är fråga om, pä vilket stadium en avbeställning sker 41 § o.d. Om köparen avbeställer köpet redan innan säljaren har hunnit vidta nägra åtgärder för att fullgöra avtalet, föreligger normalt inte nägra särskilda kostnader härför som köparen blir skyldig all ersätta. Motsvar­ande gäller i allmänhet om köpet avser varor som säljaren har i lager vid avtalstillfällei eller som han då redan har bestäkt från sin leverantör. Ibland kan dock säljaren ha haft särskilda kostnader för vård eller förvaring av varan. För dessa är han berättigad till ersättning.

Vid tillverkningsavial kan säljaren ha kostnader för införskaffande av material och halvfabrikat samt för arbetslöner och socialavgifter. Om säljaren har skaffat varan särskilt för den aktuelle köparen kan det bli fräga om kostnader för inköp och frakt.

Säljaren har inte rätt till ersättning för de särskilda kostnader som han har haft för atl ingå och fullgöra avtalet, om han kan tillgodogöra sig dessa pä annat häll. Vid tillverkningsavial kan säljaren ha möjlighet att använda inköpt material tik annan tillverkning eller all modifiera en pägäende tillverkning sä att varan kan avyttras till en annan köpare. Rör det sig om en vara som säljaren har skaffat särskilt för köparen, kan säljaren kanske tillgodogöra sig en del av kostnaderna genom att skicka tillbaka varan till sin leverantör. Säljaren är härvid skyldig att begränsa sin förlust (jfr 42 §).

Kan säljaren inte genom atl förfoga över varan få täckning för alla sina kostnader, t.ex. därför att han måste sälja varan till ett lägre pris eller därför all hans leverantör betingar sig en ersättning för att ta tillbaka varan, är köparen skyldig att ersätta mellanskillnaden. Har säljaren kontrakteral en utomstående företagare för alt ulföra ell visst arlete som blir onödigt genom avbeställningen, har han rätt lill ersättning för vad han vid ett återtagande av det lämnade uppdraget måste utge lill den andre.

Punkt 2 Säljaren har rätt till ersättning för särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen. Vid tillverkningsavial kan det vara fråga om kostnader som uppstår genom atl säljaren avvecklar en tillverkning som redan är igång. Vid andra köp kan kostnaden avse t.ex. frakt för transport av varan tillbaka lill säljarens leverantör eller bortmontering av extra utrustning som säljaren har beställt eller återställande av varan i dess ursprungliga skick. Om köpet exempelvis gäller en kappa som har ändrats för att passa köparen, har säljaren alllsä rätt lill ersättning dels för vad ändringen har kostat och dels för vad del kostar att ålerstäka kappan i ursprungligt skick om detta är möjligt.

Punkt 3 Säljaren har rätt till viss ersättning för sin förlust i övrigt pä grund av hävningen eller avbeställningen. Härmed åsyftas det belopp som säljaren har gäll miste om genom att affären inte har kommit till ständ. Det högsta belopp som kan komma i fräga är i princip skillnaden mellan det avtalade priset och säljarens särskilda kostnader för att anskaffa varan. Skälighetsbedömningen skall göras med hänsyn till ekonomiska

152


 


faktorer. Köparens motiv för en avbeställning är alltså i princip ulan    Prop. 1989/90:89
betydelse.
                                                                   41 §

Vid skälighetsbedömningen skall hänsyn tas till etl antal olika omstän­digheter. I första hand nämns priset för varan. Vad som härvid är av särskild betydelse är hur stor del av priset som utgörs av säljarens påslag utöver hans egen anskaffningskostnad. Även prisnivån är emellertid av intresse. Det är rimligt all ersättningen i kronor räknat är högre för en dyr vara än för en billig. En ersättning med samma andel av priset eller av säljarens päslag oavsett prisnivån kan emellertid leda till oskäliga resultat. Allmänt sett bör det kunna godtas att ersättningen bestäms lill en större andel av priset när köpet avser en jämförelsevis billig vara än när det är fråga om en dyr vara.

Vid bestämmandet av ersättningen skall hänsyn vidare tas till tidpunkten för hävningen eller avbeställningen och omfattningen av nedlagt arbete. Grundtanken är att säljaren tjänar in sin vinst och bidrag till sina allmänna kostnader successivt. Detta har särskild betydelse vid tillverk­ningsavial, men också vid andra köp bör lidsfaktorn kunna inverka pä bedömningen. Genom en tidig avbeställning kan exempelvis vissa hanteringsåtgärder, säsom att hämta varan i ett lager eller att förvara varan för köparens räkning, undgås.

Säljaren bör i princip ha rätt till en viss ersättning för att affären går om intet även om en avbeställning eller en hävning sker i etl mycket tidigt skede, innan säljaren har hunnit vidta nägra nämnvärda åtgärder för att fullgöra avtalet. Ju närmare man har kommit leveransdagen och ju större del av prestationen som har utförts, desto större del av säljarens förlust bör ersättas. Även om säljaren har vidtagit alla de åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgöras bör säljaren dock normalt inte vara berättigad till full ersättning.

När det gäller atl bestämma vad som är skälig ersättning för säljarens förlust skall hänsyn tas också till omständigheterna i övrigt. Omständig­heter som kan verka i höjande riktning är all säljaren pä grund av ett tillverkningsavtal har avböjt andra uppdrag och därför inte kan utnyttja sina resurser till fullo vid en avbeställning eller att det avbeställda köpet avser en vara av säsongskaraktär som när avbeställningen eller hävningen sker inte längre kan avsättas. I sänkande riktning kan verka att en avbeställning eller hävning medför att resurser frigörs som säljaren kan utnyttja på ell ekonomiskt mer fördelaktigt sätt än om han hade varit skyldig att fullfölja köpel.

Normalt är säljaren inte berättigad att uppbära full ersättning för sin förlust. Detta ligger i att efsättning skall utgå med ett skäligt belopp. Det kan dock finnas situationer där det med hänsyn till samtliga omständig­heter framstår som skäligt att säljaren blir berättigad till full ersättning. Del kan vara fallet om avbeställning av ett tillverkningsköp sker först sedan varan har färdigtillverkats och säljaren inte har nägra möjligheter att finna en ny köpare till den tillverkade varan.

153


 


Säljaren har i princip bevisbördan för att han har haft de förluster som Prop. 1989/90: 89 han begär ersättning för enligt förevarande paragraf. Beviskravet fär bli 41 § beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. säljarens möjligheter att förebringa bevisning om ett visst förhållande. Sålunda bör exempelvis inte alltför höga krav ställas pä säljaren i bevishänseende om han gör gällande att han genom en avbeställning inte kan utnyttja sina resurser lill fullo.

Andra stycket

Bestämmelsen reglerar säljarens möjligheter att förbehålla sig en pä förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning. Eftersom regleringen i första stycket är tvingande skulle, utan den nu aktuella bestämmelsen, villkor om särskild överenskommelse om vilken ersättning som köparen skall erlägga vid hävning eller avbeställning inte kunna göras gällande mot denne, om en beräkning enligt första stycket i del aktuella fallet skulle leda till en lägre ersättning.

Bestämmelsen syftar framför allt till atl möjliggöra villkor om avgift vid hävning eller avbeställning i standardavtal. Det är dock inget som hindrar att ett individuellt avtal reglerar frågan om ersättning vid hävning eller avbeställning. Det ligger i båda parters intresse atl redan från början veta vad köparen skall betala i händelse av en hävning eller avbeställning. Vidare minskar man risken för tvister om hur ersättningen skall beräknas.

För att ell avtalsvillkor som anger en avgift av här avsett slag skall vara giltigt krävs atl ersättningen är skälig med hänsyn till vad som normall kan antas tillkomma en säljare vid en beräkning enligt första stycket.

Avgiften kan konstrueras på olika sätt. Den behöver inte nödvändigtvis utgöra ett fast belopp som skall betalas vid exempelvis alla avbeslällning­ar. Ersättningens storlek kan variera beroende pä vid vilken tidpunkt avbeställningen sker. Ersättningen kan också bestämmas till en viss procent av priset för varan. Beroende på omständigheterna kan beloppet avse säväl ersättning för kostnader som hänför sig lill köpet och hävningen eller avbeställningen som ersättning för förlust i övrigt.

Tredje stycket

Som har nämnts i specialmotiveringen till 37 § kan en köpare avbeställa en vara i det skedet att säljaren ännu inte har accepterat ell anbud som köparen har lämnat. Om köparen gör detta, har säljaren enligt första meningen i tredje stycket inte rätt till någon ersättning av köparen i anledning av avbeställningen. En säljare som förbehåller sig rätt att vänta en viss tid med att acceptera ett lämnat anbud, får alltså finna sig i att den presumtive köparen ges en möjlighet all under denna tid frånträda sitt anbud utan att bli ersättningsskyldig.

I andra meningen finns ett ytterligare undantag frän köparens skade­sländsskyldighet. Det gäller säväl vid hävning som vid avbeställning. Utgängspunkien är atl om köparen avbesläller varan eller om säljaren häver köpet på grund av köparens belalningsdröjsmål är köparen skyldig

154


 


alt ersätta säljaren för skada. Under vissa förutsättningar kan dock   Prop. 1989/90:89
köparen vara befriad frän ersättningsskyldighet.
                 41 §

Befrielse frän ersättningsskyldighet förutsätter att dröjsmålet eller avbeställningen beror pä ett betalningshinder av kvalificerat slag, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I lagtexten nämns nägra exempel pä sädana hinder som kan utgöra befrielsegrund. Det talas om att dröjsmålet beror pä lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder.

Exemplen är huvudsakligen desamma som i 7 § andra stycket skulde­brevslagen. Där sägs att ersättning för kursförlust inte utgår om dröjsmålet beror på lagbud, avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder, som inte bort av gäldenären las i beräkning vid skuldebrevets utfärdande. Skuldebrevslagens krav pä all hindret skall vara "oöverstigligt" motsvaras i förevarande paragraf av kravet att köparen inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av hindret.

I förevarande bestämmelse talas om "annat liknande hinder". Däremot namns inte - säsom i 14 § - att hindret skall ligga utanför köparens kontroll. Ett sädanl krav gäller emellertid även i förevarande samman­hang. Kravet får anses framgå så tydligt av de exempel som nämns samt av ordet "liknande" att nägon ytterligare hänvisning i lagtexten inte kan anses erforderlig. Formuleringen i förevarande bestämmelse är emellertid mer tänkt all betona parallelliteten med den förutnämnda bestämmelsen i skuldebrevslagen än med reglerna i 14 § om skadestånd vid säljarens dröjsmäl. De exempel som ingär i bestämmelsen utvisar att möjligheterna till befrielse frän skadeståndsskyldighel på grund av köparens betal­ningsdröjsmål är mera begränsade än motsvarande befrielsegrunder vid säljarens dröjsmäl.

Föreligger ett hinder av nu avsett slag kan det likväl inte åberopas som befrielsegrund om köparen skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Förutsebara hinder bör beaktas vid avtalets utformning, t.ex. genom atl köparen förbehåller sig alternativa betalningssätt eller betalningsvägar (jfr vad som anförts under 14 §).

Om svårigheten inte kunde förutses vid den lidpunkt då avtalet ingicks men före betalningstidpunkten, mäste köparen inrätta sig efter vad som kan antas hända. Ett hinder kan således inte heller åberopas som befrielsegrund om köparen skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Om t.ex. ett avbrott i betalningsförmedlingen har blivit förutsebart efter köpslutet men före förfallodagen och dess följder kunde ha undvikits genom all betalningen hade erlagts någon dag tidigare, kan detta innebära att köparen inte får åberopa hindret till befrielse från skadeståndsskyldighel.

Om avtalet förutsätter att betalning sker mot eller efter att varan avlämnas, kan man dock inte kräva att köparen för att undvika betal­ningshindret skall erlägga betalningen redan innan han har fått varan.

155


 


Däremot kan det även dä vara möjligt för köparen atl eriägga betalningen    Prop. 1989/90: 89

på ett annat sätt än genom bank eller post - exempelvis kontant - och    42 §

pä det sättet undvika det hinder som förutses inträffa. Huruvida man

skäligen kan begära kontantbetalning i en sädan situation fär bli beroende

pä bl.a. var säljaren bor och hur stort belopp del är fräga om.

Bristande betalningsförmåga kan inte utgöra en sädan befrielsegrund som

avses i föreliggande bestämmelse.

Vid kreditköp med förbehåll om ätertaganderätl finns i konsumenlkre­dillagen (1977:981) uttömande bestämmelser om parternas uppgörelse då köparen försummat sin betalningsskyldighet.

Gemensamma bestämmelser

Begränsning av skadan

42 §

Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

(Utredningen har inte föreslagit någon motsvarande regel)

Paragrafen ger uttryck ät den generellt giltiga principen att en skade­lidande part är skyldig att vara aktivt verksam för alt begränsa sin förlust. Bestämmelsen är tillämplig säväl när det är köparen som är berättigad till skadestånd från säljaren, som när säljaren har rätt till skadestånd av köparen. Den part som försummar att vidta de skadebegränsande åtgärder som avses har inte räll lill ersättning av motparten för den skada som på grund därav uppkommer.

Vilka skadebegränsande åtgärder som kan krävas av den skadelidande parten fär bero av omständigheterna i del konkreta fallet. När del gäller säljaren kan en läckningslransaklion, dvs. hävning av köpel och försäljning av varan till annan köpare, i många fall vara den åtgärd som han kan förutsättas vidta för all begränsa sin förlust. Delta gäller i synnerhet om köpet avser en vara som det finns en fungerande marknad för. När del däremot gäller köparens förutsättningar att begränsa sin förlust genom en läckningslransaklion, dvs. ett köp av en motsvarande vara frän annan säljare, måste även beaktas konsumentens individuella förutsättningar alt genomföra ett sädanl köp. Det kan t.ex. gälla köparens möjligheter att finansiera köpel.

Konsumentens skyldighet atl begränsa en uppkommen skada torde oftast komma i fräga när det gäller den fortsatta användningen av en felaktig vara. Om den fortsatta användningen av varan innebär all skadan förvärras, bör det ofta kunna krävas av köparen att denne om möjligt avstår från vidare användning av varan eller vidtar ålgärder för att undvika att skadan förvärras, förutsatt att köparen inte genom sädana åtgärder åsamkas skada av annat slag som till storleken är likvärdig eller

156


 


överstiger den skada som kunde begränsas. Den som upptäcker alt oljan    Prop. 1989/90:89

i motorn till den köpta bilen läcker ut kan t.ex. efter fortsatt användning    43 §

av bilen i regel inte räkna med att kunna göra säljaren ansvarig för ett

totalt motorhaveri, om han hade anledning alt räkna med en sädan

följdskada.

Vid bedömningen av vilka skadebegränsande åtgärder som den skade­lidande parten bör vidta skall utgångspunkten vara vad som skäligen kunde förväntas av honom vid tiden för avtalsbrottet. Man har således att utgä frän den situation som han befann sig i när avtalsbrottet inträffade. Avgörande är med andra ord vilka möjligheter att begränsa förlusten som den skadelidande hade och i vilken utsträckning den skadelidande kände till dessa möjligheter.

Den skadelidande parten bör ha ett efter förhållandena och med hänsyn till varuslag skäligt rådrum för att bedöma läget och överväga konsekven­serna av olika tänkbara handlingsalternativ. Det torde ofta kunna förutsättas att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för all samräda om möjligheterna att begränsa skadan.

Verkningar av hävning och omleverans

43 §

Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala priset.

I den mån köpet har fullgjorts fär vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en fär därvid hälla inne vad han har tagit emot till dess alt den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, fär köparen hälla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

(Jfr 38 § i utredningens förslag)

Första stycket

Första stycket innehåller den grundläggande regeln om vad en hävning av ett köp innebär. Regeln tar i första hand sikte pä sädana fall då nägon prestation ännu inte har fullgjorts. Enligt regeln innebär hävningen atl säljarens skyldighet alt överlämna varan liksom köparens skyldighet att betala för den upphör. Vilken verkan hävningen fär för andra förpliktelser som kan åvila en part pä grund av köpeavtalet fär bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I sakens natur ligger atl skade­ståndsskyldighet som eventuellt belastar endera parten inte faller bort om avtalet hävs.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

157


 


En hävning kan i vissa fall medföra att det uppstär nya skyldigheter för   Prop. 1989/90:89 en part. Exempelvis är köparen skyldig atl för säljarens räkning vårda en   43 § vara som han har tagit emot till dess att säljaren själv kan ta hand om den.

Andra stycket

I andra stycket regleras genomförandel av en hävning när köpet hell eller delvis har fullgjorts. Vardera parten fär dä kräva att motparten lämnar tillbaka vad denne har tagit emot. Som framgår av 45 § är del inte i aka situationer nödvändigt alt köparen kan återställa varan i ursprungligt skick för att han skall ha rätt att häva köpel. Om köparen enligt 45 § har rätt att häva köpel trots atl han inte kan återlämna varan i oförändrat skick eller inte alls kan återlämna den, får säljaren givetvis inte heller kräva del. Kan köparen i andra fall än de som avses i 45 § inte lämna tillbaka varan, skall han i stället utge ersättning för den. Kan han lämna tillbaka varan endast i förändrat skick, skall ha ge ut ersättning för värdeminskningen.

Av andra stycket framgår vidare att vardera parten har rätt all hälla inne vad han själv skall ge ul till dess att den andra parten utger vad han skall återbära. Denna rätt fär utövas även med avseende pä skadestånd och ränta som motparten kan vara skyldig att erlägga. En köpare som har hävt ell köp kan således vägra att lämna tillbaka varan, om inte säljaren dels betalar tillbaka köpesumman, dels ersätter den förlust som köparen kan ha lidit på grund av säljarens avtalsbrott. Om säljaren inte godtar köparens skadeståndsanspråk kan han ändå fä tillbaka varan genom att ställa godtagbar säkerhet för anspråket. Det blir i sädanl fall köparens sak att styrka att han är berättigad till det begärda skadeståndet som motparten kan vara skyldig att erlägga. Möjligheten att möta motpartens krav med att ställa säkerhet gäller bara i fråga om krav pä skadestånd och ränta. Säljaren kan således inte kräva att fä tillbaka varan mot att han ställer godtagbar säkerhet för återbetalningen av köpesumman.

Om en köpare som efter hävning skall lämna tillbaka en vara har haft kostnader för förvaring eller vård av varan, bör han i allmänhet ha rätt att hälla inne varan lill säkerhet för även en sädan kostnad. Visserligen innehåller konsumenlköplagen inte nägon uttrycklig regel om detta, men i de fall som kan bli aktuella bör köplagens regler om ersättning för vårdkostnader kunna tillämpas analogt (se 75 § köplagsförslagel). Köplagens regler ger säljaren en möjlighet all även i den situationen kräva tillbaka varan mol alt han ställer godtagbar säkerhet för köparens värdkostnader.

När del gäller avräkningen mellan parterna sedan en vara har ätertagits enligt ett förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp finns särskilda bestämmelser i 17 § konsumenlkredillagen (1977:981).

158


 


Tredjestycket                                                               Prop. 1989/90:89

Tredje stycket innehåller en bestämmelse som ger köparen rätt att hälla 44 § inne den levererade varan i avvaktan pä att omleverans skall ske. Denna rätt gäller oberoende av om det är fräga om en omleverans som köparen har krävt enligt 26 § eller om del är säljaren som med stöd av 27 § själv har vall att leverera en ny vara. Bestämmelsen i förevarande stycke gäller oavsett om varan är betald eller inte. Att köparens rätt enligt tredje stycket gäller lill dess all omleverans sker innebär att säljaren har rätt att vid omleverans få tillbaka den felaktiga varan. Köparen kan därför inte efter omleverans hålla inne den felaktiga varan till säkerhet för skade­ståndskrav.

44 §

Hävs köpet, skall köparen ge ul den avkastning avvaran som han har fält samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta frän den dag han tog emot betalningen.

(Jfr 39 § i utredningens förslag)

Paragrafens första stycke innehåller en regel om köparens skyldighet att efler hävning av köpet ge ul avkastning av varan och betala ersättning för annan nytta som han har haft av den. Andra stycket gäller säljarens skyldighet atl utge s.k. avkasiningsränta pä det belopp som han skall betala tillbaka tik köparen.

Första stycket

Bestämmelsen skall ses mol bakgrund av regeln i 43 § andra stycket, enligt vilken köparen vid hävning har rätt att återfå hela det belopp som han har betalat, oavsett om han före hävningen har tillgodogjort sig avkastning av varan eller har haft annan nytta av den.

Med avkastning avses i detta sammanhang endast sådan avkastning som är direkt knuten till varan och som inte förutsätter några särskilda åtgärder eller arbetsinsatser från köparens sida. Om köparen däremot har använt varan pä ett sådant sätt att den har gett inkomster, är det inte fråga om avkastning i den mening som avses med bestämmelsen. Vid konsumentköp torde det därför endast undantagsvis förekomma att varan har lämnat någon avkastning.

När köparen har haft annan nytta av varan skall han betala skälig ersättning till säljaren för det. Denna regel skall ses mot bakgrund av alt en hävning kan ske relativt läng tid efter det att köparen har mottagit varan (jfr bestämmelsen i 23 § om tvä års reklamationsfrist vid fel). Det skulle i en del fall framstå som oskäligt om köparen inte skulle behöva lämna något vederlag för den nytta som han har haft av varan. Ersättning bör emellertid utgå endast i de fall dä köparen annars skulle fä en fördel av varan på säljarens bekostnad. När det gäller att bedöma om och i

159


 


vilken utsträckning sädan ersättning skall utgä bör hänsyn ocksä tas till de    Prop. 1989/90: 89

besvär och kostnader som säljarens kontraktsbrott har medfört för   44 §

köparen. I mänga fall torde därför prövningen leda till att det inte finns

något utrymme för atl tillgodoräkna säljaren någon ersättning för nytta.

För att det skall framstå som skäligt att köparen aks utger ersättning för

nyttan bör del krävas att denna har varit ganska betydande, säsom när

köparen har använt en köpt bil eller bät i rätt stor omfattning. Om varan

har använts under en längre tid, exempelvis när det är fräga om en päls

som köparen har använt under ett par säsonger innan den visar sig vara

behäftad med ett väsentligt fel, kan det ocksä ofta vara skäligt att

köparen får utge en viss ersättning för nyttan.

Bestämmelsen innehåller ingen uttrycklig regel om köparens eventuella skyldighet att utge ersättning för att han har förbrukat varan utan att för den skull ha gått miste om rätten atl häva köpet. EnUgt 45 § andra stycket får köparen i vissa fall häva köpet trots att varan inte kan lämnas tillbaka oförändrad eller oförminskad. I sådana fall fär den nytta som köparen kan ha haft av varan ersättas enligt förevarande bestämmelse.

Om en köpare som efter hävning skall lämna tillbaka en vara har haft särskilda kostnader för förvaring eller värd av varan, bör han i allmänhet ha rätt till ersättning för det. Konsumenlköplagen innehåker visserligen ingen uttrycklig bestämmelse om detta, men i de fall som kan bli aktuella bör köplagens regler om ersättning för värdkostnader kunna tillämpas analogi (jfr 75 § förslaget till köplag). Om sådana kostnader varit av någon betydelse bör de efter omständigheterna kunna gå i avräkning mot ersättning som köparen har att betala för den nytta som han har haft av varan.

Andra stycket

Säljarens skyldighet enligt andra stycket att utge ränta, s. k. avkastnings-ränta, frän den dag han mottog betalningen föreligger oberoende av om det hävningsgrundande avtalsbrottet har inträffat pä köp&rens eller pä säljarens sida. Räntan omfattar liden från det betalningen mottogs och är inte beroende av leveranstidpunkten. Ränta skall således utgä även pä förskottsbetalningar som skall återlämnas.

Avkastningsränlan skall löpa lill och med den dag då återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, till och med den dag frän vilken dröjsmålsränla skall utgå.

I räntelagen (1975:635) finns beslämmelser om avkasiningsränta i 2 § andra stycket. I anslutning till förslaget om ny allmän köplag har föreslagits en justering av räntelagens regler om avkasiningsränta som innebär alt sädan ränta skall utgå även när äterbelalningen är en följd av den betalandes kontraktsbrott eller liknande (se prop. 1988/89:76 s. 218

f)-

160


 


Bortfall av rätt till hävning och omleverans                         Prop. 1989/90: 89

45 §1                                                                          45 §

Köparen får häva köpel eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Rätten att häva köpel eller kräva omleverans gär dock inte förlorad, om

1.  varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller nägol annat förhällande som inte beror pä köparen,

2.  varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri, eller

3.  varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

(Jfr 40 § i utredningens förslag)

Bestämmelser om köparens rätt alt häva ett köp finns i 13 § när det gäller säljarens dröjsmål och i 28 och 29 §§ när det gäller fel på varan. Köparens rätt till omleverans framgär av 26 §. I förevarande paragraf anges ytterligare begränsningar av köparens rätt att häva köpel och att kräva omleverans. Första stycket

Första stycket innehåller huvudregeln att köparen fär häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. Vissa undantag från huvudregeln finns i andra stycket. Som etl generellt undantag gäller dock enligt tredje stycket att köparens rätt att häva eller kräva omleverans inte går förlorad, om köparen ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av atl varan försämrats eller minskat.

Andra stycket

Andra stycket innehåller i förhällande till huvudregeln i första stycket viktiga undantag som ger köparen rätt att häva ett köp trots att han inte kan äterslälla varan i det skick som förutsätts enligt huvudregeln i första stycket. Reglema i andra stycket innebär ocksä en modifiering av bestäm­melsen i 7 § om risken för varan genom att säljaren, i den omfattning som närmare anges, när hävningsgrund föreligger stär risken för varan trots att den har avlämnats.

Punkt L Om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annal förhällande som inte beror pä köparen, är köparen inte på grund härav förhindrad att häva köpet eller att kräva omleverans. Detta gäller oavsett om hävning sker

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

161

11    Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89


 


respektive omleverans krävs före eller efter det att äterställandel av varan   Prop. 1989/90:89
i ursprungligt skick blivit omöjligt.
                                     45 §

Som exempel pä varor som förstörs eller försämras genom sin egen beskaffenhet kan nämnas färskvaror. Ofta kan del föreligga ett samband mellan hävningsgrunden och varans försämring, t. ex. när ett klädesplagg missfärgas vid tvätt enligt givna instruktioner eller när upjJhängningsan-ordningen i en lampa är för klen med påföljd att lampan faller ned och skadas. Köparen har i de fallen självklart rätt alt häva Icöpet eller att kräva omleverans trots att varan är skadad eller förstörd.

Om köparen däremot visar oaktsamhet genom atl fortsätta att använda en vara sedan den visat sig vara felaktig och därigenom skadar den eller förvärrar en redan uppkommen skada, har inte försämringen skett enbart på grund av varans egen beskaffenhet. Vilka krav som i sådana fall skall ställas pä köparen kan variera starkt och fär bli beroende av bl. a. varutyp.

Rätten lill hävning eller omleverans är vidare bevarad om varan förändrats till följd av ett förhällande som inte beror på köparen. Skadas varan i anslutning lill säljarens befallning med den, exempelvis när säljaren avhjälper etl fel eller i samband med monteringsarbeten efter leveransen, har köparen alltså rätt att häva eller kräva omleverans. Detta är ocksä fallet när säljaren har gett felaktiga eller bristfälliga instruktioner om varans användning med påföljd att den skadas.

Uttrycket "förhållanden som inte beror pä köparen" innebär att även vådahändelser omfattas av säljarens ansvar, om del föreligger allmänna förutsättningar för hävning eller omleverans. Om exempelvis varan brinner upp eller blir stulen, utan att vare sig säljaren eller köparen kan lastas för det, utgör det inget hinder för att köparens rätt att häva köpet eller kräva omleverans.

Punkt 2. Den omständigheten att varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som varit behövlig för atl undersöka om varan är felfri utgör inget hinder för köparens rätt att häva köpet eller att kräva omleverans. Det mäste dock krävas att köparens åtgärder vid undersökningen varit nödvändiga eller i vart fall försvarliga med hänsyn till undersökningens syfte. Om köparen vill åberopa säljarens dröjsmäl med att leverera en vara, har han i regel ingen anledning att undersöka den. I det fallet kan han därför inte åberopa föreliggande bestämmelse som grund för alt lämna tillbaka varan i försämrat skick.

Punkt 3. Köparen förlorar inte rätten att häva köpet eller atl kräva omleverans, om varan har försämrats, minskat eller skadats medan den använts av köparen för avsett bruk innan köparen märkte eller borde ha märkt det fel som åberopas till stöd för hävningen eller kravet pä omleverans. Med avsett bruk avses i första hand vad som kan anses vara en normal användning av en vara av det ifrågavarande slaget, men uttrycket avses även omfatta sädan speciell användning som var känd för säljaren. Om köpet avser exempelvis en tvättmaskin eller en gräsklippare, kan säljaren således inte motsätta sig hävning eller krav pä omleverans

162


 


endast genom att hänvisa lill att maskinen blivit sliten och inte längre är   Prop. 1989/90:89

likvärdig med en ny, när slitaget endast är en följd av att köparen använt   45 §

maskinen pä avsett sätl innan den visat sig vara felaktig. Motsvarande

gäller även om köparen har konsumerat eller förbrukat en vara. Detta

kan vara fallet om köparen har använt en felaktig råvara vid matlagning

eller förbrukat målarfärg som inte motsvarat de kvalitetskrav som gällde

enligt köpet.

Som förutsättning för rätten att häva köpet eller kräva omleverans trots att varan har använts gäller i princip alt användningen skall ha skett innan köparen märkt eller borde ha märkt det fel som han åberopar som grund för hävning eller krav på omleverans. Köparen har således i regel inte rätt att med stöd av förevarande bestämmelse göra de nämnda påföljderna gällande när hans användning efter det alt han upptäckt ett fel medför atl han inte kan återlämna varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. I vissa situationer kan köparen dock ha en sädan rätt. Detta är fallet om köparen visserligen har märkt felet men han varken har insett eller bort inse atl detta var av så väsentlig betydelse att det gav honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans. Köparen förlorar inte heller sin rätt till de påföljderna, om han efter att ha upptäckt ett fel som han begärt att säljaren skall avhjälpa eller som säljaren själv erbjudit sig att avhjälpa fortsätter att använda varan i förlitan pä att säljaren skall läla avhjälpa felet men något sådant avhjälpande inte kommer till stånd.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket förlorar köparen inte rätlen all häva köpel eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat. I förhällande till andra stycket innebär detta en utvidgning, eftersom köparen även vid annal hinder än som avses i andra stycket har rätt lill hävning eller omleverans, förutsatt att han ersätter säljaren för minskningen i varans värde. Bestämmelsen blir tillämplig när en vara visserligen kan återlämnas men inte i del skick som förutsätts i första stycket och ingen av förutsätt­ningarna i andra stycket föreligger. Har en vara som är behäftad med fel skadats genom köparens vällande, får han enligt regeln häva eller kräva omleverans om han återlämnar varan och ersätter säljaren för den värdeminskning som skadan har medfört.

Ett annat fall dä tredje stycket blir tillämpligt är när förutsättningarna enligt andra stycket i och för sig föreligger men köparen av någon anledning ser sig nödsakad att använda varan även en viss tid efter det att felet har uppdagats. I ett sådant fall går köparen inte miste om rätlen till hävning eller omleverans pä grund av att varan genom den fortsatta användningen förlorar i värde, förutsatt att han ersätter säljaren för värdeminskningen.

Regeln i tredje stycket gäller oberoende av vad som är orsaken till värdeminskningen. Men den förutsätter naturiigtvis alt de grundläggande

163


 


förutsättningarna för hävning respektive omleverans föreligger. Regeln    Prop. 1989/90:89 ger således inte något utrymme för att "köpa" sig till hävningsrätt i varje    46 § fall där ett fel föreligger.

Av bestämmelsens ordalydelse framgär att den inte är avsedd för de fall då varan är hell förbrukad sä att ingenting kan återlämnas. De fallen regleras i andra stycket.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

46 §

Om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk pä grund av fel pä varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk pä grund av felet hade kunnat göras gällande mol näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat varan frän honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande fär dock åberopas mot köparen endast om en sädan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsid­kare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett atl han hade anledning alt framställa anspråket.

(Jfr 41 § i utredningens förslag)

I paragrafen anges förutsättningarna för att en konsument skall få vända sig direkt till en näringsidkare i ett tidigare säljled med krav pä grund av fel i en vara. Bestämmelsen saknar tidigare motsvarighet.

Första stycket

Rätten till direklkrav mot tidigare led är inte generell. Det krävs enligt första stycket att det föreligger vissa särskilda omständigheter som gör alt konsumenten i praktiken saknar möjlighet alt fä sitt anspråk tillgodosett av säljaren. En sädan omständighet är att säljaren är på obestånd. Detta är fallet om han har gätt i konkurs, är föremål för ett ackordsförfarande eller har förklarat att han har inställt sina betalningar.

Rätten till direkttalan mot ett bakre led föreligger vidare om säljaren har upphört med sin näringsverksamhet. Det kan vara fräga om alt en enskild näringsidkare har slagit igen sin butik eller överlåtit sin rörelse eller att en juridisk person har lagt ned sin verksamhet, vare sig delta har skett i samband med likvidation eller inte. Det är inte tillräckligt att säljaren har slutat att handla med sädana varor som köpel avsäg eller att han har slagit igen just den butik där konsumenten gjorde sitt inköp. Det

164


 


krävs att han helt har upphört med näringsverksamhet av det aktuella Prop. 1989/90:89 slaget. Detta är inte fallet om han fortsätter sin verksamhet pä en annan 46 § ort eller om en näringsidkare som drivit både detaljhandel och grossist­rörelse fortsätter med enbart grossiströrelsen. Om näringsidkaren har övergått lill att driva rörelse inom en helt annan bransch får han dock anses ha upphört med näringsverksamhet i paragrafens mening. Om en radiohandlare övergått till att driva en livsmedelsaffär eller om en livsmedelshandlare har övergått tkl att driva taxirörelse, skall konsumenten med stöd av förevarande bestämmelse kunna rikta sina anspråk pä grund av fel i varan mol en näringsidkare i tidigare led.

Bestämmelsen blir vidare tillämplig om säljaren inte kan anträffas. Den situationen kan uppstå exempelvis när köpel har skett pä en marknad eller annan tillfällighetsförsäljning och del inte är möjligt att spåra säljaren. Ett annat exempel är att säljaren har lämnat landet. Vid köp på postorder är del inte ovanligt att säljaren döljer sig bakom en box-adress och att det i praktiken är omöjligt för köparen att fä kontakt med säljaren. Även i det fallet fär det anses alt säljaren inte kan anträffas.

Om säljarens rörelse har övertagits av nägon annan, som har inträtt i den förre ägarens förpliktelser, föreligger inte rätt till talan mot tidigare led. Om exempelvis en enskild näringsidkares rörelse drivs vidare av hans arvingar, har ju ägarskiftet i och för sig inte inneburit nägol hinder för konsumenten att fä sitt anspråk mot säljaren tillgodosett.

Om nägon av de i första stycket angivna förutsättningarna föreligger, har konsumenten rätt att rikta sitt krav på grund av ett fel i varan direkt mol en näringsidkare i bakre led som har överlåtit varan för vidareförsälj­ning. Konsumenten kan vända sig inte bara mot säljarens närmaste avtalspart, t. ex. en grossist, utan han kan efler eget val vända sig mol nägon längre tillbaka i säljkedjan, t. ex. lill importören eller tillverkaren. Ibland kan det också vara möjligt för konsumenten all vända sig direkt mot den som har levererat en felaktig komponent i den köpta varan. Förutsättningen härför är att felet direkt kan hänföras till leveransen från en sädan underleverantör. Den förutsättningen torde dock endast sällan vara uppfylld.

En uttrycklig förutsättning för att rikta talan mot en säljare i tidigare led är att den säljaren har överlåtit varan för vidareförsäljning. Detta innebär all exempelvis en tillverkare som uteslutande säljer sina produkter för installation hos den slutlige användaren inte skall behöva räkna med en reklamation frän. en konsument som har förvärvat varan pä nägol ovanligt sätt, t. ex. vid en konkursutförsäljning hos den förste köparen.

Bestämmelsen gäller bara konsumentens krav på grund av fel i varan och kravet kan endast riktas mot en säljare i bakre led som är närings­idkare. Den som av en bilhandlare har köpt en bil, som denne i sin tur har förvärvat av en privatperson, kan alltså inte vända sig mot privatper­sonen med sina krav, om bilhandlaren t. ex. skulle ha gått i konkurs. Vidare skall den mot vilken kravet riktas utgöra ett led i den distribu­tionskedja som leder fram till den slutlige köparen, konsumenten. Detta

165


 


krav är inte uppfyllt om ett mellanliggande led har innehaft varan för eget    Prop. 1989/90:89 bruk. Vid fel i begagnade varor kan därför nägol direktkrav inte göras    46 § gällande mot tillverkaren, även om det är fräga om ett fabrikationsfel.

Andra stycket

Enligt andra stycket begränsas konsumentens räll lill direkltalan mot ell tidigare säljled genom att det krävs att ett motsvarande anspråk på grund av felet i princip skulle ha kunna göras gällande mot näringsidkaren i del bakre ledet av den som förvärvat varan frän denne. En grundläggande förutsättning för all någon i ett tidigare led skall kunna göras ansvarig för ett fel i varan blir därmed att de fel som konsumenten åberopar för sitt anspråk förelåg redan när näringsidkaren i del bakre ledet sälde varan vidare. Enligt allmänna bevisbörderegler är det den som riktar ett krav med stöd av ett påstående om fel i varan som har att styrka att varan är felaktig. Vid en talan mot ett bakre led måste konsumenten även styrka att varan var felaktig redan vid den tidpunkt då näringsidkaren i det bakre ledet avlämnade varan till sin köpare. En konsument som vill vända sig med ett krav mol tillverkaren måste alltså visa all varan var felaktig inte bara när han mottog den frän detaljisten ulan redan när den lämnade tillverkaren. I mänga fall torde det vara möjligt, sedan ett fel väl har konstaterats, att utan svårigheter slä fast att felet mäste ha uppkommit redan vid tillverkningen. I vissa situationer kan emellertid konsumenten komma att ställas inför bevissvårigheter, t. ex. när det är fräga om en typ av skador som uppkommer under transport eller vid förvaring.

När det gäller kravet pä att ett fel skall ha förelegat redan när varan lämnade näringsidkaren i det tidigare säljledel är det atl märka att frågan om en vara är felaktig inte kan bedömas pä samma sätt när det gäller alla säljled. Vid bedömningen mäste nämligen tas hänsyn till de ofta skiftande förutsättningarna i de olika avtalsförhållandena. Detta innebär att felbedömningen kan bli en annan när man hänför sig lill detaljistens förvärv från sin leverantör än när man ser till konsumentens köp, även om varan är oförändrad vid det senare köpet. Är exempelvis varan objektivt sett utan fel, kan den trots det vara felaktig enligt avtalet mellan detaljisten och konsumenten. Del kan t. ex. bero pä att varan saknar en egenskap som säljaren i sin marknadsföring har uppgett all varan hade. Etl annat exempel kan vara att varan är felaktig därför alt säljaren inte har lämnat sädan information som han är skyldig all lämna. Säljaren kan också t. ex. ha försummat alt lämna sädana anvisningar som krävs när varan säljs lill en konsument men som inte krävs vid annan försäljning. I den typen av fall som exemplen avser alt illustrera har konsumenten inte nägon möjlighet all vända sig med sitt krav mol etl bakre led, eftersom varan inte kan betraktas som felaktig enligt det avtal som gäller för försäljningen i det bakre ledet.

Situationen kan vidare vara den all det fel i varan som konsumenten grundar sitt anspråk pä inte utgjorde etl fel i köprällslig mening vid överlåtelsen frän det tidigare ledet. Om exempelvis detaljisten vid sitt

166


 


förvärv var medveten om att varan var i nägol hänseende felaktig kan Prop. 1989/90: 89 konsumenten inte göra något krav gällande mol detaljistens leverantör. 46 § När denne överlät varan awek den nämligen inte från vad som hade avtalats mellan honom och säljaren. Pä samma sätt förhäller det sig om detaljisten på sätt som anges i 20 § förslaget till ny köplag före köpet har undersökt varan eller ett prov utan att märka felet trots att han hade bort göra det, eller om han utan godtagbar anledning har underlåtit all trots anmaning undersöka den. Eftersom säljaren i den angivna situationen inte har rätt att göra sin leverantör ansvarig för felet, har inte heller konsu­menten i del fallet nägon rätt att göra ett krav gällande mol denne.

En annan konsekvens av att anspråket skall kunna göras gällande av det bakre ledets köpare är att konsumenten inte kan göra nägol direktkrav gällande mot sin säljares leverantör, om den som säll varan till konsu­menten själv har reklamerat hos sin leverantör pä grund av felet och fått kompensation för felet genom prisavdrag.

Atl den mot vilken direktkravet riktas gör gällande att han har en motfordran mot den som säll varan lill konsumenten saknar däremot betydelse i detta sammanhang. Bestämmelsen i andra stycket första meningen anger nämligen bara som förutsättning för direkltalan mot näringsidkare i bakre led att "motsvarande anspråk" skall kunna göras gäkande av det bakre ledets köpare. Frågan om hur detta anspråk skulle ha tillgodoselts (t. ex. genom kvittning) saknar alllsä betydelse. Annorlun­da blir dock resultatet, om näringsidkaren i del bakre ledet och dennes köpare har gjort en uppgörelse som innebär att näringsidkarens mot-fordringar kvittas mot denne köpares anspråk avseende fel pä varan. Under förutsättning att näringsidkaren var i god tro, dvs. inte kände till eller borde ha känt till att hans köpare säll den med fel behäftade varan vidare och därvid gjort sig skyldig till kontraktsbrott mot sin köpare, torde konsumenten inte ha nägon rätt till direkttalan mot näringsidkaren i det bakre ledet.

I andra stycket föreskrivs vidare att ell avtal som inskränker rätten atl göra anspråk pä grund av fel i varan gällande fär av nägon i ett tidigare säljled åberopas mot konsumenten endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och dennes säljare. Har konsumentens säljare i förhällandet till sin leverantör exempelvis avstått frän rätt att göra gällande anspråk pä grund av smärre fel som han själv kan avhjälpa, är delta inte bindande för konsumenten. Detsamma gäller varje form av friskrivning frän skadeståndsansvar.

Att rätten till direklkrav i övrigt begränsas till alt avse anspråk som hade kunnat göras gällande av den som förvärvat varan från det tidigare ledet innebär bl. a. alt konsumenten i allmänhet inte kan räkna med att fä lika stor ekonomisk ersättning då han vänder sig mol en näringsidkare i ett bakre led som han skulle ha fält om han hade kunnat fä ersättningen av säljaren. Den praktiska betydelsen härav begränsas dock om kon­sumenten väljer all kräva en ny vara eller all få felet avhjälpt.

167


 


Om konsumenten av en näringsidkare i etl bakre led kräver att få felet   Prop. 1989/90:89 avhjälpt, blir dennes skyldighet atl efterkomma kravet beroende av om   46 § avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för honom (34 § förslaget till ny köplag). Möjligheten att avhjälpa ett fel även om konsumenten inte begärt det kan naturligtvis utnyttjas även av en näringsidkare i ett bakre led som blir utsatt för ett direktkrav.

Rätten till hävning i samband med direkltalan förutsätter i praktiken att felet objektivt sett är väsentligt. Det är inte tillräckligt att konsumentens säljare har insett att felet är väsentligt för den enskilde köparen (jfr 39 § förslaget lill köplag). Säljarens insikt kan nämligen inte åberopas mol det bakre ledet.

Kravet på att motsvarande anspräk skulle ha kunnat göras gäkande mot näringsidkaren i det tidigare säljledel av den som har förvärvat varan från honom betyder att konsumenten inte kan göra gällande ett direktkrav som inte har stöd vare sig i den allmänna köplagen eller i avtalet som reglerar överlätelsen från del tidigare säljledel. Denna inskränkning är av särskild betydelse när det gäller anspräk pä grund av en produktskada. Enligt 67 § förslaget till ny köplag omfattar nämligen skadestånd enligt den lagen inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada pä annal än den sälda varan. När del gäller produktskador kan vid ell direktkrav mot ett tidigare säljled alltså köprättsliga regler inte åberopas. I sådana fall får kravet i stället grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler om produktansvar.

Andra stycket innehåller ett betydelsefullt undantag frän kravet att anspråket skall ha kunnat göras gällande mot näringsidkaren i det bakre ledet av den som förvärvat varan frän denne. Om den befogenheten är utesluten pä grund av att det bakre ledets medkontrahent inte har reklamerat i tid påverkar delta inte konsumentens rätt atl framställa ett direktkrav.

Tredje stycket

I tredje stycket behandlas frågan om reklamation som förutsättning för rätt till direkltalan mot en näringsidkare i etl tidigare säljled. I princip är det därvid tillräckligt att köparen har reklamerat hos säljaren enligt reglerna i 23 §. Ett direktkrav mot nägon i ett bakre led kan emellertid också framställas även om nägon reklamation inte har skett hos säljaren. Del krävs då i stället alt köparen har reklamerat hos den näringsidkare i det bakre ledet som kravet riktas mot. Även i det fallet gäller all reklamationen måste göras inom skälig rid från det alt konsumenten märkt eller borde ha märkt felet och - om inte en garanti för längre tid har lämnais av det bakre ledet - inom två år från det alt konsumenten mottog varan.

Genom att reklamera hos säljaren bevarar konsumenten således sin rätt mot denne och mot samtliga näringsidkare i bakre led. Genom att reklamera hos en näringsidkare i bakre led bevarar han sin rätt mot denne men inte mol säljaren och inte heller mot andra näringsidkare i

168


 


bakre led. Regeln i 24 §, som befriar konsumenten från reklamationsplik-   Prop. 1989/90: 89 ten bl. a. om felet är sådant som avses i 18 §, kan åberopas ocksä mot   47 § en näringsidkare i ett bakre led.

Om konsumenten har reklamerat endast hos säljaren, är han skyldig att tillkännage sitt anspräk hos näringsidkaren i del bakre ledet inom skälig lid efter det att han har insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket mot denne. En konsument som vill bevara möjligheten atl rikta krav mol flera i bakre led måste därför lämna underrättelse till dem alla. När del gäller alt bedöma vad som skall anses vara en skälig tid bör inte alltför stränga krav ställas på en konsument.

Av 47 § framgår att en underrättelse enligt tredje stycket till en näringsidkare i ett bakre led befordras på mottagarens risk.

Om en konsument vid direktkrav inte fär sina anspräk täckta fullt ut, har han naturligtvis kvar sin rätt all av säljaren kräva vad som kvarstår, under förutsättning att han reklamerat enligt 23 § med verkan mot denne eller alt han enligt 24 § är befriad från reklamalionsskyldighel. Med hänsyn till de begränsningar som enligt första stycket gäller för rätten att framställa ett direktkrav, torde det dock endast i undantagsfall bli möjligt att utnyttja denna möjlighet.

Vissa meddelanden

47 §

Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller nägon annan enligt 12, 15, 23, 26 eller 46 § avsänts på ett ändamålsenligt säll, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande om krav på betalning som säljaren skall lämna köparen enligt 39 eller 40 §.

(Jfr 4 § i utredningens förslag)

Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står risken för att hans meddelande inte kommer fram i tid eller pä rätt sätt. Denna paragraf föreskriver undantag från huvudregeln, sä all vissa meddelanden - under förutsättning att de har avsänts pä ett ändamålsen­ligt sätt - gär pä mottagarens risk. De meddelanden som det är fråga om är sådana där lagen ålägger en part att reklamera eller på annat sätt ge tillkänna när han anser att motparten har brustit i sina åtaganden eller skyldigheter enligt köpeavtalet.

Bestämmelserna innebär alt avsändaren får åberopa meddelandet även om det på grund av ett missöde vid befordran har försenats, förvanskats till sitt innehåll eller inte alls har kommit fram.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

169


 


Kravet pä alt meddelandet skall avsändas pä ett ändamålsenligt sätt innebär att del skall sändas pä ett sätl som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. Ett meddelande kan oftast sändas per post eller med andra i och för sig likvärdiga befordringssätt, vilka visserligen inte lorde vara vanliga vid konsumentköp, säsom telegram, telex och telefax. I många fall torde man dock i konsumentförhållanden kunna godta muntliga underrättelser.

De meddelanden som befordras pä mottagarens risk anges i lagrummet. Meddelanden frän köparen till säljaren som går på säljarens risk är köparens krav på fullgörelse (12 §), köparens hävningsförklaring eller krav på skadestånd vid säljarens dröjsmål (15 §), köparens reklamation vid fel i varan (23 §) och köparens krav på avhjälpande eller omleverans (26 §) samt köparens anspräk med anledning av fel mot en näringsidkare i tidigare säljled (46 §).

De meddelanden från säljaren till köparen som gär pä köparens risk är säljarens krav på betalning enligt 39 och 40 §§.

Uppräkningen i paragrafen är uttömmande, vilket innebär att övriga meddelanden enligt lagen befordras på avsändarens risk.


Prop. 1989/90:89

21 §

konsumenttjänst­lagen


 


4.2 Förslaget till ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716) 21 §

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, fär konsumenten göra avdrag pä priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta, fär konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknads­föringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhelslagen (1988:1604).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten fär denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, fär konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumen­ten, får denne häva avtalet.

(Utredningen har inget motsvarande förslag)

I lagtexten har lagts till ett krav på synbarhet i frågan huruvida syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat. Tillägget innebär inte någon ändring i sak (jfr prop. 1984/85:110 s. 237 och 357 f) utan tillägget har gjorts i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i den föreslagna nya konsumenlköplagen.


170


 


29 §

Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, fär han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts, fär konsumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett sådant fall fär avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat pä grund av dröjsmålet och näringsidkaren insett eller bort inse detta.

Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.

(Utredningen har inget motsvarande förslag)

I lagtexten har lagts till ett krav på synbarhel i frågan huruvida syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat. Tikägget innebär inte någon ändring i sak (jfr prop. 1984/85:110 s. 263) utan tillägget har gjorts i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i den föreslagna nya konsumenlköplagen.


Prop. 1989/90:89 29 §

konsumenttjänst­lagen


 


31 §

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas pä grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror pä ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han Inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på nägon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri frän skadestånds­skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror pä en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller nägon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig all ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst.

Näringsidkarens skadesländsskyldighet pä grund av fel eller dröjsmäl omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i närings­verksamhet.

(Utredningen har inget motsvarande förslag)

Paragrafen reglerar näringsidkarens skyldighet att ersätta konsumenten för skador som denne tillfogas pä grund av fel hos tjänsten eller dröjsmäl pä näringsidkarens sida. Förslaget innebär alt de grundläggande förutsät­tningarna för näringsidkarens skadeståndsskyldighet bestäms på samma sätt för konsumenttjänster som för konsumentköp. Näringsidkaren får etl s.k. kontrollansvar. Rörande den närmare innebörden av detta kan i


171


 


tillämpliga delar hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen lill 14 respektive 30 § i förslaget lill ny konsumentköplag.

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1) torde en övergäng från ett presumtionsansvar, som för närvarande gäller i här avsedda fall, lill ett konirokansvar få praktisk betydelse närmast i fråga om näringsidkarens ansvar för fel i det material som han har använt för att utföra tjänsten, exempelvis färg vid ommålning av etl hus eller elektriska komponenter vid reparation av en TV. Om konsumenten tillfogas skada på grund av att det material som näringsidkaren har använt är felaktigt, leder kontrollansvaret praktiskt taget alltid till skadestånds­skyldighel för näringsidkaren. Detta gäller oavsett om dsl rör sig om ett fel enbart i det enskilda exemplar av varan som näringsidkaren har använt eller om det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågava­rande slag.


Prop. 1989/90:89 56 §

kommissions­lagen


 


4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommis­sion, handelsagentur och handelsresande

Förslaget rill ny konsumentköplag innehåller i 46 § en bestämmelse som i vissa fall ger konsumenten rätt att vid fel i en köpt vara rikta anspråk mot en näringsidkare i ett tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning. Rätlen lill sådan direkltalan mot etl bakre led är subsidiär i förhållande till rätten att rikta krav mol konsumentens avtalspart, säljaren. Den skall enligt förslaget kunna utnyttjas endast i sädana fall då säljaren är på obestånd, har upphört med sin närings­verksamhet eller inte kan anträffas.

I kommissionslagen har gjorts en ändring i 56 § samt införts en ny paragraf, 56 a §, i syfte att anpassa den lagens bestämmelser till bestämmelsen i 46 § konsumenlköplagen. De nya bestämmelserna i kommissionslagen innebär att konsumenten skall kunna rikta samma krav med anledning av fel i en vara mol en kommittent som är näringsidkare som han han kan göra gällande mot kommissionären med stöd av 46 § konsumenlköplagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.12.2).

56 §

Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsräll mot kommissionären och inte, i vidare män än som följer av 56 a §, mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

Liksom hittills gäller som huvudregel enligt 56 § att tredje man som ingär avtal med kommissionären inte därigenom förvärvar någon fordringsrätt


172


 


mot kommittenten. Av den nya lydelsen av första stycket framgår dock att    Prop. 1989/90:89
den huvudregeln nu har ett undanlag. Det undantaget framgår av   56 a §
bestämmelsen i 56 a §.
                                                   kommissions-

lagen

56 a §

Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhållandena sådana all konsumenten enligt 46 § första stycket konsumenlköplagen (1990:00) har räll atl rikta anspräk mot en närings­idkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mol kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel i varan som han kan göra gällande mol säljaren. Vad som föreskrivs i 46 § andra stycket konsumenlköplagen skall ej gälla i sädana fall.

En konsument som med stöd av 46 § konsumenlköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommittent, om kommittenten är näringsidkare.

Bestämmelserna i 46 § tredje stycket konsumenlköplagen om rekla­mation med anledning av anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommittent.

Första stycket

Bestämmelsen i första stycket behandlar den situationen att säljaren i kommission för en annan näringsidkares räkning har överlåtit en vara till en konsument. Om konsumenten med stöd av 46 § konsumenlköplagen har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i ett tidigare säljled, skall han enligt bestämmelsen i förevarande stycke kunna rikta samma anspräk pä grund av fel i varan mot kommittenten (huvudmannen i kommissions­avtalet) som han kan göra gällande mot säljaren. Bestämmelserna innebär att rätten lill direkttalan mol kommittenten är subsidiär i förhållande till rätten att rikta krav mot köparens avtalspart, säljaren. Den kan utnyttjas endast när säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksam­het eller inte kan anträffas. Beträffande den närmare innebörden av dessa förutsättningar hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 46 § konsumenlköplagen.

Konsumentens krav enligt bestämmelsen kan bara riktas mot en kommittent som är näringsidkare. Den som av en bilhandlare har köpt en bil som denne har överlåtit i kommission för en privatpersons räkning kan således inte vända sig mot privatpersonen med krav pä grund av ett fel pä bilen om bilhandlaren exempelvis gär i konkurs.

Enligt bestämmelserna i konsumenlköplagen har konsumenten rätt till direkttalan mot en näringsidkare i ett bakre led bara om motsvarande anspråk mot denne näringsidkare på grund av felet i princip skulle ha kunnat göras gällande av den som förvärvat varan från den närings­idkaren. Härigenom fastsläs att ett anspråk kan göras gällande mot en

173


 


näringsidkare i ett tidigare säljled endast om det fel som konsumenten åberopar förelåg redan när varan lämnade det ledet.

När det gäller varor som säljs i kommission är situationen annorlunda. Kommissionären säljer kommittentens varor för dennes räkning, varför det inte är fråga om olika säljled i konsumentköplagens mening. Konsumenten skall därför enligt bestämmelserna i förevarande stycke kunna rikta samma krav mot kommittenten pä grund av ett fel som han kan göra gällande mot kommissionären (säljaren). Visserligen kan det tänkas förekomma situationer då det inte framstår som lika självklart att en kommittent skall ha ett ansvar för fel. Detta kan vara fallet när felbe­dömningen grundas på omständigheter som egentligen är alt hänföra lill säljaren. Det kan vara fråga om alt säljaren har försett varan med någon extrautrustning eller i övrigt har anpassat den för att motsvara en viss köpares speciella krav, och felet hänför sig lill sådana åtgärder som säljaren själv har vidtagit med varan. Del kan också vara fräga om alt varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat före köpel. Konsumentens behov av en rätt motsvarande den som gäller vid talan mot etl bakre led även när en vara har sålts vidare i kommission motiverar emellertid att kommittenten - i de fall denne enligt bestämmelsen skall ansvara gentemot en konsument för fel i en vara - får bära samma felansvar som kommissionären. Andra stycket

I andra stycket behandlas den situationen atl konsumenten har köpt den felaktiga varan av en näringsidkare som har säll den för egen räkning men varan i ell tidigare led har varit föremål för försäljning i kommission. Stadgandet innebär en utvidgad tillämpning av konsumentköplagens regel om direklkrav mot ett tidigare säljled genom att en konsument enligt stadgandet kan rikta sitt anspräk pä grund av fel i en vara även mot den näringsidkare som uppdragit åt annan att i eget namn sälja en vara vidare i kommission för hans räkning. En förutsättning är dock att konsumenten enligt 46 § konsumenlköplagen har rätt att göra sitt anspräk gällande mot kommissionären. För att en konsument skak ha rätt att rikta anspråk med stöd av andra stycket mot en kommittent i ett tidigare led krävs således att samtliga förutsättningar för direkltalan mot kommissionären enligt 46 § konsumenlköplagen skall vara uppfyllda. Enligt förevarande stycke krävs dessutom all kommittenten är en näringsidkare. Är dessa förutsätt­ningar för handen kan konsumenten rikta samma anspräk mot kommit­tenten som han kan göra gällande mot kommissionären.


Prop. 1989/90:89 56 a §

kommissions­lagen


 


Tredje stycket

Enligt 46 § konsumenlköplagen kan köparen, om han vill utnyttja sig av rätten lill direkltalan mol en näringsidkare i ell tidigare säljled, göra reklamation hos denne eller hos säljaren. Har reklamationen inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mol denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid


174


 


efter det all han insett eller borde ha insett att han hade anledning att    Prop. 1989/90:89

framställa anspråket. Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall    Hemställan

dessa bestämmelser tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk

mot nägon som är kommittent. Detta betyder att en konsument som vill

rikta anspräk mot en kommittent enligt denna paragraf skall inom skälig

tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet reklamera antingen

hos säljaren eller hos kommittenten. Om reklamation har skett hos

säljaren, förlorar konsumenten emellertid sin rätt mot kommittenten om

han inte underrättar denne om sitt anspråk inom skälig tid efter det att

han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa

kravet mol denne. Den absoluta reklamalionsfristen om tvä är som gäller

enligt 23 § konsumenlköplagen skall, även när konsumentens anspråk

enligt första eller andra stycket riktas mot annan än säljaren, räknas från

det att konsumenten tog emot varan från säljaren.

5 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.  konsumentköplag,

2.  lag om ändring i konsumenlljänsllagen (1985:716),

3.  lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

175


 


Lagrådet                                                                     Prop. 1989/90:89

Lagrådet

Inledning

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-12-21

Närvarande: justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1.  konsumentköplag

2.  lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

3.  lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars Jansson och Göran Karlsledt. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:


Förslaget till konsumentköplag

Inledningsvis kan uttalas all det föreliggande förslaget till konsumentköp­lag är väl utformat saml försett med fylliga motiv. Lagrådet finner emellertid anledning att ta upp några anmärkningar av mer allmän natur.

Det remitterade förslaget bygger på del förslag till en ny allmän köplag som förelagts riksdagen genom prop. 1988/89:76. Överensstämmelsen är när det gäller vissa paragrafer fullständig och även i övrigl kan köplags­förslagel sägas ha utgjort en mycket viktig utgångspunkt för den rättsliga regleringen av konsumentköpen. Nu angivna förhållandena behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.2) men vad där sägs följs knappast alls upp vid behandlingen av de olika paragraferna trots att även special­motiveringen i väsentlig män har samma utformning som i prop. 1988/89:76.

Bristen pä hänvisningar till köplagsförslagel och avsaknaden av kommentarer i fräga om förhållandet mellan de tvä lagförslagen vallar givelvis rättstillämpningen problem främst då avvikelser görs frän köplagsförslagel och det är svårt att förslå vi'ken saklig innebörd avvikelserna har eller i vart fall vad som motiverar dessa.

Ett belysande exempel är 27  i det remitterade förslaget, som reglerar verkningarna av all en säljare eller någon annan för hans räkning har lämnat en tidsbestämd garanti avseende varan eller en egenskap hos varan. Som anges i remissprotokollet finns det en liknande bestämmelse i 14 § konsumenttjänstlagen. Däremot kommenteras inte alls de betydande avvikelser i fråga om utformningen som föreligger i förhållande till 21 § andra stycket andra meningen köplagsförslagel.


176


 


I remissprotokollet (avsnitt 2.1.2) uttalas all vissa frågor som inte regleras i konsumenlköplagen bör kunna lösas genom en armlogtillämpnig av allmänna köprättsliga regler. Lagrådet har inte något att erinra mol detta uttalande eller vad som anförs i anslutning till det. Det torde emellertid bli mycket svårt för parterna att i förväg bedöma i vilka fall domstolarna kommer atl anse del motiverat med en sådan analogisk tillämpning. I specialmotiveringen berörs frågan endast pä tre ställen, nämligen vid behandlingen av 30 § andra stycket (en analogisk tillämpning av 28 § och 40 § första stycket andra meningen köplagsförslagel förordas) samt vid 43 § andra stycket och 44 § första stycket (en analog tillämpning av 75 § köplagsförslagel förordas). Det skulle enligt lagrådets mening ha varit önskvärt med ytterligare uttalanden i fråga om lämpligheten att analogiskt tillämpa de bestämmelser i köplagsförslagel som inte har fält nägon motsvarighet i konsumenlköplagen.

Det remitterade förslaget innehåller vidare en bestämmelse (31 §) angående produktansvar, nämligen när det gäller sakskada. Förslaget innebär att säljarens köprältsliga ansvar för skador pä grund av fel i varan skall omfatta även skador som på grund av fel i den sälda varan uppkommer pä annan egendom som tillhör köparen eller nägon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Den längl viktigare frågan om produklskadeansvar för personskador är fortfarande föremål för beredning i regeringskansliet. I proposition om ny köplag sägs att en produktskadelag bör kunna träda i krafl samtidigt med den nya köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 52). Enligt lagrådets mening vore det önskvärt att så kunde ske, men detta synes inte längre vara realistiskt.


Prop. 1989/90:89

Lagrådet


 


1 §

Avfattningen av första stycket i det remitterade förslaget är språkligt mindre tilltalande. Lagrådet förordar att första stycket ges följande lydelse:

"Denna lag gäller när en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål köper lösa saker av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet."

9 §

Enligt det remitterade förslaget föreligger dröjsmäl pä säljarens sida om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror "pä något förhållande pä köparens sida" (jfr 24 § konsumenttjänstlagen). I 22 § köplagsförslagel används däremot uttrycket "pä köparen eller något förhällande pä hans sida." Sistnämnda formulering är enligt lagrådets mening mer klargörande och bör därför användas även här.

16 och 17 §§

1 16 § andra stycket 2 föreskrivs, efter mönster i köplagsförslagel, att varan om inte annat följer av avtalet skall vara ägnad för det särskilda

12   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89


177


 


ändamål för vilket köparen avsäg att varan skulle användas, om säljaren    Prop. 1989/90:89

vid köpet mäste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft    Lagrådet

rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning.    16 och 17§ §§

Typiskt sett torde emellertid vid konsumenlköp en konsument ha

anledning all förlila sig på säljaren i angivna hänseenden. I de exempel

som anförs i motiveringen, nämligen köp i varuhus och på stormarknader,

lär väl säljaren i allmänhet inte fä kännedom om det ändamål som

köparen avser att varan skall användas för. Om sä emellertid sker - och

därvid torde vetskap även hos underordnad personal kunna tillräknas

säljaren - synes det rimligt att säljaren åtminstone gör förbehåll för all

han inte kan svara för alt varan är lämplig för ändamålet. I nägra fall,

t.ex. när köparen beställer en vara genom en liten detaljist, kan rekvisitet

atl köparen skall ha haft rimlig anledning att förlita sig pä säljarens

sakkunskap och bedömning framstå som  motiverat. Fallen lorde

emellertid bli så sällsynta atl del bör vara tillräckligt all säljaren har

möjlighet att göra förbehåll av nyss angiven art. Det synes därför inte

vara befogat atl begränsa konsumentskyddet på angivet säll. Lagrådet

förordar att orden "och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig

pä säljarens sakkunskap och bedömning" fär utgå.

Lagen innehåller inte någon allmän regel om verkan av att säljaren underlåter att lämna upplysningar om varan. Så gör inte heller köplags­förslagel. Där regleras emellertid den frågan när det gäller att precisera räckvidden av klausulen "befintligt skick" och liknande förbehåll, på samma sätl som sker i fråga om uppgifter som faktiskl lämnats och om vad köparen med fog kunnat förutsätta (19 § första stycket 2 respektive 1 och 3). I förevarande förslag behandlas i 17 § första stycket i fräga om verkan av klausulen "befintligt skick" endast det förhållandet att varan avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Frågan om verkan av faktiskt lämnade uppgifter behandlas i anslutning till marknadsförings­ansvaret i 19 §. Säljarens underlätenhet att lämna upplysningar om varan behandlas däremot endast i molivulialanden i anslutning till bestämmelsen i 16 § tredje stycket alt varan skall anses felaktig om den avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.

Frågan om säljarens upplysningsplikt framstår som sä viktig att det är tveksamt om man bör nöja sig med ett motivultalande. Här kan erinras om att förevarande fråga regleras i konsumenttjänstlagen (11 §). En bestämmelse i ämnet kunde efter mönster i konsumenlljänsllagen las in i 16 §.

I vart fall kan tolkningsproblem uppkomma genom att köplagsförslagel i bestämmelsen om klausulen "befintligt skick" behandlar bäde frågan om säljarens upplysningsplikt och frågan om vad köparen kunnat förutsätta, medan förslaget till konsumentköplag i motsvarande bestämmelse behandlar endast vad köparen kunnat förutsätta. Denna motsättning mellan köplagen och konsumenlköplagen kan leda till osäkerhet vid tillämpningen.  Införs inte  nägon  bestämmelse  om  säljarens  upp-

178


 


lysningspliki i 16 §, förordar lagrådet att frågan i vart fall behandlas i   Prop. 1989/90:89
anslutning till bestämmelsen om klausulen "befintligt skick".
   Lagrådet

Första stycket i 17 § kan därvid förslagsvis ges följande lydelse:         20 §

"Även om en vara har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll, skall den anses felaktig,

1.  om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren kände till eller borde ha känt lill och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för köparen, under förutsättning all under­låtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller

2.  om varan annars är i sämre skick än köparen med hänsyn lill varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta."

20 §

Paragrafen innehåller regler om vilken tidpunkt som skall läggas till grund för en felbedömning. Frågan om en vara är felaktig skall enligt första stycket bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren skall enligt det föreslagna lagrummets lydelse svara för fel som finns vid den tidpunkten. Med avlämnande avses härvid det faktiska avlämnandet.

Av 8 § andra stycket i förslaget framgär att risken för en vara gär över på köparen när varan avlämnas. Detta innebär alltså all säljaren bär risken för varan fram till avlämnandet även om köparen är i dröjsmål. Det anges emellertid i nämnda stycke ett undanlag från denna huvudprin­cip. Enligt detta undantag skall köparen bära risken för en försämring som inträffar efler det att köparen kommit i dröjsmål om försämringen beror pä varans egen beskaffenhet.

Det finns inte någon anledning att bedöma frågan om varan är behäftad med fel med utgångspunkt i förhållandena vid annan tidpunkt än då risken för varan går över på köparen.

Med hänsyn till att köparen enligt det angivna undantaget i 8 § andra stycket kan komma att bära risken för en vara redan före det faktiska avlämnandet anser lagrådet att bedömningen av om varan är felaktig uttryckligen skall knytas an till tidpunkten för riskens övergäng. Häri­genom uppnäs ocksä en bättre överensstämmelse med reglerna i 21 § i den föreslagna nya köplagen.

Enligt lagrådets mening bör därför orden "när den avlämnas" i första stycket av paragrafen bytas ul mot "när risken för varan går över pä köparen". Likaså bör i andra stycket orden "efler avlämnandet" ersättas med "efter det att risken har gäll över pä köparen".

22 §

Förslaget innehåller i 22 § en uppräkning av de olika päföljder som kan komma i fråga vid fel i varan. Bestämmelsen ger ingen närmare informa­tion om förhållandet mellan olika päföljder.

179


 


I första stycket av 28 § föreskrivs att om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte kommer till ständ inom skälig tid efter reklamationen, köparen får kräva prisavdrag som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 §. I fråga om hävningspåföljden innebär stycket en upprepning av informationen i 22 §, samtidigt som det innehåller den materiella regeln om prisavdrag.

I andra stycket av 28 § sägs att köparen vidare har rätt till ersättning för vad det kostar all avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag. Lydelsen ger närmast intrycket att kostnaden för att avhjälpa felet är vad köparen maximalt kan fä ersatt. I specialmoliveringen till bestämmelsen sägs tvärtom att om ersättning för avhjälpandekostnaden inte ger full kompensation för en felaktig vara, sädan kan utgå genom prisavdrag enligt första stycket.

Bestämmelserna skulle kunna vinna i klarhet, om 22 och 28 §§ omformuleras på förslagsvis följande sätt:

"22 § Är varan felaktig, får köparen hälla inne betalningen enligt 25 §. Han får vidare kräva att säljaren avhjälper felet eller företar omleverans enligt 26 och 27 §§. Om varken felet avhjälps eller omleverans sker, får köparen kräva prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet enligt 28 § eller häva köpet enligt 29 §. Köparen får dessutom kräva skadestånd enligt 30-32 §§".

"28 § Om säljaren varken avhjälper felet eller företar omleverans inom skälig tid efler reklamationen, fär köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet.

I stället för prisavdrag fär köparen kräva ersättning för vad det kostar all avhjälpa felet, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion."

Genomförs vad lagrådet förordar, bör rubriken före 28 § ändras till "Rätt till prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa fel" och före 29 § sättas in en ny rubrik "Rätt att häva köpet". Härigenom näs ocksä en bättre parallellitet med bestämmelserna om dröjsmål.


Prop. 1989/90:89 Lagrådet

25 §


 


25 §

Enligt denna paragraf får köparen hålla inne så myckel av betalningen som fordras för att ge honom "säkerhet för hans krav". Utformningen av paragrafen överensstämmer med 11 § i det remitterade förslaget och med 19 och 27 §§ konsumenttjänstlagen. I 42 § köplagsförslagel används däremot formuleringen att köparen får hålla inne sä mycket av betal­ningen som "motsvarar kravet".

Vid tillkomsten av konsumenttjänstlagen uttalades att det i begreppet "säkerhet" ligger all konsumenten måste ges en marginal som medför atl del framstår som säkert alt det belopp som han håller inne kommer att täcka hans krav (se prop. 1984/85:110 s. 225 och 258). I remissprotokollet återkommer detta uttalande vid behandlingen av 11 § medan vad som


180


 


anförs vid förevarande paragraf är något mångtydigt. Del nyss återgivna uttalandet bör givetvis vara vägledande även här.

28 §

Lagrådet erinrar om den ändring av paragrafens lydelse som lagrådet

förordat under 22 §.


Prop. 1989/90:89

Lagrådet

28 §


 


30 §

Efter mönster av 40 § köplagsförslagel föreslås i förevarande paragraf att köparen vid fel pä varan skall ha rätt till skadestånd enligt principen om s.k. konlrollansvar, dvs. säljaren skall ersätta skadan om han inte visar alt det förelegat ett hinder utanför hans kontroll för att avlämna felfri vara.

Kontrollansvaret enligt 40 § köplagsförslagel gäller enligt andra stycket i paragrafen inte s.k. indirekta förluster enligt 67 § i förslaget. Enligt tredje stycket i 40 § har köparen alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpel awek från vad säljaren särskilt utfäst.

Nägon uppdelning i direkta och indirekta skador förekommer inte i konsumenlköplagen. Medan det inte torde finnas något utrymme för skadeståndsskyldighel pä grund av försummelser pä säljarens sida vid sidan av kontrollansvaret, kan otvivelaktigt ett ansvar för särskild utfästelse komma i fråga även när kontrollansvaret är tillämpligt. Enligt 40 § köplagsförslagel gäller skadeståndsansvaret på grund av särskild utfästelse också direkta förluster, då annars konirollansvaret är tillämpligt. Även om det lorde bli ovanligt vid konsumenlköp att hinder för att avlämna felfri vara ligger utanför säljarens kontroll, bör skadestånds­ansvaret inte vara mer begränsat vid konsumentköp än enligt allmänna köplagen. Lagrådet förordar därför att i paragrafen införs ell nytt tredje stycke av följande lydelse:

"Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet awek från vad säljaren särskilt utfäst."

33 §

Paragrafen behandlar köparens rätt till skadestånd i form av ersättning för prisskillnad, när köpet hävs på grund av dröjsmäl eller fel på varan. Om köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar enligt första meningen skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Enligt motsvarande bestämmelse i 68 § köplagsförslagel krävs att täckningsköpet gjorts med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. Enligt specialmoliveringen till förevarande paragraf skall ocksä krävas att täckningsköpel skett med "viss" omsorg och inom skälig lid efter hävningen. Om täckningsköpet inte har gjorts med "tillräcklig" omsorg, får prisskillnaden enligt motiveringen beräknas enligt bestämmel­sen i paragrafens andra mening, som innebär all om något täckningsköp inte har gjorts och gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid liden för hävningen överstiger prisei enligt köpet, skadeståndet omfattar


181


 


denna prisskillnad. Att i den angivna situationen det faktiska täcknings-    Prop. 1989/90:89

köpet inte skall läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden framgår    Lagrådet

inte av lagtexten. Visserligen kan det sägas att det dock framgår av 42 §    38 §

som föreskriver att den skadelidande parlen skall vidta skäliga åtgärder

för alt begränsa sin skada. Motsättningen mellan 33 § och 68 § i

köplagsförslagel kan emellertid föranleda missförstånd. Lagrådet förordar

därför att paragrafen ges följande lydelse.

"Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp lill högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen, om täckningsköpet gjorts med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. I annat fall omfattar, om gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt köpet, skadeståndet denna prisskillnad."

Vid tillämpningen av bestämmelsen fär beaktas att kravet på omsorg kan ställas lägre på en konsument än vad som gäller i fråga om andra köpare vid tillämpningen av allmänna köplagen. Vill man markera detta kan framför ordet "omsorg" tilläggas bestämningen "tillräcklig".

38 §

Med hänvisning till vad som anförts vid 9 § förordar lagrådet atl uttrycket "på något förhållande på säljarens sida" ändras till "på säljaren eller något förhållande på dennes sida" (se 51 § köplagsförslagel).

43 §

Uttrycket "betala priset" är från språkliga synpunkter mindre tilltalande. Lagrådet förordar att man hellre använder orden "betala köpesumman" (jfr prop. 1988/89:76 s. 233).

45 §

Enligt första stycket i förevarande paragraf fär köparen häva köpet eller kräva omleverans "endast" om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Härifrän görs dock vissa undantag i andra stycket som anger att rätten att häva köpet eller kräva omleverans dock inte går förlorad i vissa uppräknade fall, bl.a. enligt punkten 3 om varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt del fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Enligt specialmoliveringen till paragrafen bör köparen i vissa fall kunna ha rätt atl häva köpel eller kräva omleverans, trots att han använt varan efter del atl han upptäckt etl fel och detta lett till all han inte kan återlämna varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Så bör kunna ske dels om han visserligen har märkt felet men varken insett eller bort inse all delta var av så väsentlig betydelse all han kunde häva köpel eller kräva omleverans, dels om han efter att ha upptäckt ell fel som han begärt att säljaren skall avhjälpa eller som säljaren själv erbjudit sig att

182


 


avhjälpa fortsätter atl använda varan i förlitan på att säljaren skall låta avhjälpa felet men något sådant avhjälpande inte kommer till stånd.

Dessa båda undanlag frän kravet pä att köparen skall kunna lämna tillbaka varan i väsentligen oförändrat och oförminskat skick framstår som högst rimliga men antyds inte ens i lagtexten. Genom sin utformning synes denna snarare utesluta en sådan tillämpning, eftersom uppräkningen av undantag från huvudregeln framstår som uttömmande. De båda exemplen härrör från utredningsförslaget som emellertid hade en något annorlunda utformad lagtext. Lagrådet förordar att med återgång i huvudsak till utredningsförslaget andra stycket i paragrafen ges följande lydelse:

"Rätten att häva köpel eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om


Prop. 1989/90:89 Lagrådet

47 §


 


3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller borde ha insett att del förelåg ett fel som ger honom rätt atl häva köpet eller kräva omleverans."

Detta medför att bestämmelsens lydelse kommer all awika från lydelsen av motsvarande bestämmelse i allmänna köplagen. Pä denna punkt synes dock en skillnad vara motiverad från konsumentskyddssynpunkt. De återgivna exemplen finns inte heller med i motiveringen till köplagsförsla­gel.

47   §

Enligt förevarande paragraf får vissa meddelanden åberopas även om de försenas, förvanskas eller inte kommer fram, under förutsättning att de avsänts på etl ändamålsenligt sätt. Detta gäller enligt andra meningen i paragrafen bl. a. ett sådant meddelande om krav pä betalning som säljaren skall lämna köparen enligt 39 eller 40 §. När det angår säljarens krav på betalning torde emellertid en föreskrift om att ett meddelande går pä mottagarens risk vara av betydelse för betalning som säljaren kan meddela köparen enligt 40 §. Lagrådet förordar därför att andra meningen i förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 §."

Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Det remitterade förslaget innebär att skadeståndsbestämmelserna i 31 § ändras så att näringsidkare även vid konsumenttjänster fär ett s. k. kontrollansvar saml att 21 och 29 §§ ändras i förtydligande syfte och för atl uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i den nya konsumenlköplagen. Vissa ändringar i konsumenttjänstlagen har även föreslagits i lagrådsremissen den 26 oktober 1989 om konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m.


183


 


Konsumenlljänsllagen kommer emellertid trots de nu angivna ändrings­förslaget att i vissa hänseenden awika frän den nya konsumenlköplagen pä etl sätt som framstår som omotiverat.

Enligt 17§ andra stycket konsumenttjänstlagen fär reklamation alllid ske inom tio är efter det atl uppdraget avslutades, om näringsidkaren "handlat i strid mot tro och heder". I 24 § förslaget till konsumentköplag anges för motsvarande fall att säljaren "handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder" (se även 33 § köplagsförslagel). Med hänvisning härtill förordar lagrådet att 17 § andra stycket ges följande lydelse:

"Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio är efter det att uppdraget avslutades".

Här kan vidare nämnas följande avvikelser som bör uppmärksammas i lämpligt sammanhang. I 20 § konsumenlljänsllagen används uttrycket "genast" i fråga om näringsidkarens rätt atl avhjälpa ett fel men 27 § förslaget till konsumentköplag har uttrycket "utan uppskov". Även i övrigt awiker 20 § konsumenttjänstlagen från 27 § förslaget lill konsumentköp­lag. Enligt 28 § konsumenttjänstlagen fär konsumenten kräva alt näringsidkaren utför tjänsten, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs medan 12 § förslaget till konsumentköplag har en något utförligare reglering i fråga om köparens rätt att kräva att säljaren fullgör köpel (se även 23 § köplagsförslagel). Skadeståndsbestämmelserna i 31 § konsumenttjänstlagen (som föreslås ändrade i remissen) är dispositiva när det gäller förlust i näringsverksam­het medan så inte är fallet i förslaget till konsumentköplag. Det köprätts­liga skadeståndsansvaret begränsas dock i viss män genom kravet i 31 § förslaget till konsumentköplag på att den skadade egendomen skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Bestämmelserna i 33 § konsumenttjänstlagen om skadeståndsskyldighel för tredje man i vissa fall har inte någon motsvarighet till de begränsningar i skadeständsskyldig­heten som anges i 46 § förslaget till konsumentköplag.

Konsumenttjänstlagen awiker även i ett annal avseende från förslaget till konsumentköplag. Enligt 42 § nämnda förslag skall den skadelidande vidta skäliga åtgärder för alt begränsa sin skada. Om han försummar det, fär han själv bära en motsvarande del av förlusten (se även 70 § första stycket köplagsförslagel). Någon motsvarighet finns inte i konsument­tjänstlagen. Även om 42 § förslaget till konsumentköplag ger uttryck åt en generellt giltig princip framstår det som otillfredsställande atl en bestämmelse saknas i konsumenttjänstlagen.


Prop. 1989/90:89 Lagrådet 31 § konsument­tjänstlagen


 


31 §

Förslaget till ändring av förevarande paragraf innebär att även vid konsumenttjänster säljarens skadeståndsansvar vid dröjsmäl och fel pä varan utformas enligt principen om s.k. konlrollansvar. Lagrådet har i anslutning till skadeståndsbestämmelserna i 30 § förslaget till konsument-


184


 


köplag ansett alt det behövs en bestämmelse om skadeståndsansvar på    Prop. 1989/90:89 grund av garanti.  Motsvarande synpunkter gör sig gällande även    Lagrådet beträffande konsumenttjänster. Lagrådet förordar därför att till del    Kommissionslagen föreslagna nya tredje stycket fogas en ny andra mening av följande lydelse:

"Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten awiker från vad han särskilt har utfäst."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

Förslaget lämnas utan erinran.

185


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1989/90:89

Slutprotokoll

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1990

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ny konsumentköplag 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989) över förslag tkl

1.   konsumentköplag,

2.   lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

3.   lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna lagstiftningen. Pä några punkter har lagrådet dock fört fram synpunkter och förslag till ändringar av lagtexten. Jag kan med några få undantag godta vad lagrådet har framfört. I det följande uppehåller jag mig endast vid de delar av lagrådets yttrande där jag har en annan uppfattning än lagrådet eller där lagrådets uttalanden föranleder särskilda kommentarer från min sida.

Lagrådet har i sitt yttrande gjort vissa allmänna uttalanden om förhållandet mellan det nu remitterade förslaget till ny konsumentköplag och det förslag till ny allmän köplag som har förelagts riksdagen genom prop. 1988/89:76. Som jag har redogjort för i avsnitt 2.1.2 i del remit­terade förslaget är det naturligt att ta den allmänna köplagens be­slämmelser som utgångspunkt vid utformningen av en ny konsument­köplag. Men det är viktigt alt slå fast att de båda förslagen innefattar två i princip helt fristående regelkomplex som tjänar skilda syften. Partsförhällandet konsument - näringsidkare präglas av att konsumenten i flera avseenden har en underlägsen position vilket ställer särskilda krav

186


 


pä utformningen av lagen. Därför är det enligt min mening nödvändigt att    Prop. 1989/90:89 man vid en revision av konsumenlköprätten överväger lösningar som inte    Slutprotokoll har nägon motsvarighet i den föreslagna nya allmänna köplagen men som kan stödja konsumenternas ställning i köpsituationer.

Även om sålunda köplagen bildar utgångspunkt för konsumenlköplagen mäste den närmare utformningen av de enskilda bestämmelserna i konsumenlköplagen ytterst ske med beaktande av de särskilda ändamål som den lagen avser att tillgodose. Del är därför följdenligt att konsu-mentköplagsförslaget i skilda avseenden awiker från köplagsförslagel. Givetvis är det av värde att kunna göra jämförelser mellan de båda regelsystemen. För att underlätta en sådan jämförelse - liksom en jämförelse med reglerna i konsumenttjänstlagen - har inom justitie­departementet upprättats en uppställning. Uppställningen, som varit tillgänglig vid lagrådsföredragningen, bör fogas som bilaga till protokollet i detta ärende.

Lagrådet tar i sitt yttrande ocksä upp frågan om en analog tillämpning av allmänna köprättsliga regler på konsumentköp. Den föreslagna nya konsumenlköplagen reglerar alla vanligen förekommande situationer på konsumentköpsområdet. Däremot lar den inte upp frågor som mera sällan kan tänkas bli aktuella vid konsumentköp. Genom denna begräns­ning har lagen blivit lättare att överblicka och förstå. Även konsument­köpsutredningen och remissinstanserna ansåg att lagen borde utformas på det saltet. Ocksä konsumenttjänstlagen har byggts upp utifrån ett liknande synsätt (jfr prop. 1984/85:110 s. 25). Med denna teknik kan del naturligt­vis någon gäng i samband med konsumentköp tänkas uppstå en situation som är reglerad i den allmänna köplagen men inte i konsumenlköplagen. Jag har för några sådana situationer där det fallit sig naturligt tagit upp frågan om man i så fall kan tänka sig en analog tillämpning av allmänna köprältsliga principer. Däremot kan det enligt min mening inte gärna komma i fräga att i förevarande sammanhang mera systematiskt analysera vilka allmänna köprältsliga principer som kan bli aktuella för en analog tillämpning och vilka nyanseringar av dessa principer som med hänsyn till konsumentköpens speciella karaktär kan vara erforderliga. Det måste i stället överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra i vilken utsträckning som en analog tillämpning av allmänna köprättsliga principer kan komma i fräga.

När det gäller lagrådets förslag till ändringar i lagtexten vill jag först ta upp 1 §. Lagrådet har inte haft någon invändning mot det sakliga innehållet i paragrafen men har förordat en språklig justering. Den valda lydelsen i det remitterade förslaget knyter emellertid nära an till motsvarande bestämmelse i konsumenttjänstlagen. Jag är därför inte beredd att förorda den ändring som lagrådet har föreslagit.

Beträffande 16 § andra stycket 2 har lagrådet invänt mot förutsätt­ningen att köparen skall ha haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning för alt säljaren skall bli ansvarig för att en vara är ägnad för etl sådant särskilt ändamål, för vilket köparen

187


 


avsäg att varan skulle användas. Lagrådet, som har ansett att rekvisitet innebär en obefogad begränsning av konsumentskyddet, har föreslagit att rekvisitet utgär.

Typiskt sett bör naturligtvis en konsument som har uppdragit ät en säljare att bland olika alternativ välja ut en vara som är lämpad för ett speciellt ändamål kunna lita pä den säljarens sakkunskap och bedömning, såvida det inte lill följd av ell uttryckligt förbehåll eller av någon Hknande omständighet framgår alt säljaren inte är beredd alt påta sig ett sådant ansvar. Förhållandena kan dock variera starkt, beroende på vilken försäljningsform det är fråga om. Den som har behov av en viss vara kan ofta välja antingen att köpa den i en fackbutik med god sortering inom sitt specialområde och med en oftast sakkunnig personal eller att vända sig lill en stormarknad eller annat inköpsslälle med en liknande försälj­ningsform med låg servicenivå. Mellan dessa ytterligheter finns ofta andra alternativ med varierande servicenivå att tillgå. Jag har därför i special­moliveringen till 16 § andra stycket i del remitterade förslaget pekat på atl konsumenten när det gäller bl. a. stormarknader inte har anledning att förvänta sig samma fackkunskap hos personalen som i en specialbutik och att han därför av det skälet själv får ta ett större ansvar för atl varan har de egenskaper som krävs för att den skall motsvara hans särskilda behov. Detta torde också i regel slä klart för den konsument som vänder sig till exempelvis en stormarknad. Som lagrådet har varit inne på kan det också finnas fall då en liten detaljist skulle kunna skyddas mot alltför långt­gående krav genom att det nu omdiskuterade rekvisitet behålls. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag, till skillnad frän lagrådet, att det ifrågavarande rekvisitet skall behållas i lagtexten. Enligt min mening åstadkommer man härigenom en rimlig avvägning mellan konsument­skyddsintresset och intresset av att näringsidkare inte drabbas av orimliga krav.

Lagrådet har beträffande 20 § förordat att frågan om det föreligger fel i den sälda varan skall bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt då risken för varan går över pä köparen. Enligt det remitterade förslaget skall den frågan i stället avgöras med hänsyn till varans beskaffenhet när den avlämnas.

Lagrådets förslag är enligt min mening behäftat med den bristen att det bygger på atl det finns en enhetlig tidpunkt för riskens övergång. Sä är emellertid inte fallet enligt det remitterade (och i den delen av lagrådet godtagna) förslaget. När köparen vid hämlningsköp har kommit i dröjsmål med alt avhämta varan finns det inte nägon enhetlig tidpunkt för riskens övergång. (Motsvarande gäller då köparen har underlåtit atl i tid ta emot varan.) I vissa avseenden övergår dä risken för varan på köparen redan vid dröjsmålels början men i andra avseenden först när varan faktiskt avlämnas till köparen (jfr 8 § andra stycket). Jag har dock förståelse för lagrådets synpunkt atl man vid felbedömningen bör särbehandla varor som försämras pä grund av sin egen beskaffenhet när köparen är i dröjsmäl med att avhämta eller ta emot varan. Det kan ske genom ett


Prop. 1989/90:89 Slutprotokoll


188


 


tillägg i 20 § första stycket som klargör atl säljarens felansvar inte omfattar en sådan försämring. Den lösningen medför ocksä att 8 § andra stycket andra meningen bör utgå. Härigenom uppnås den ytterligare fördelen att man fär en enhetlig lidpunkt för riskens övergäng.

Lagrådet har - i syfte att åstadkomma en ökad klarhet - föreslagit omformuleringar i 22 och 28 §§. Enligt min mening har emellertid omformuleringarna skapat en viss tveksamhet om innebörden av bestämmelserna. Lagrådets formuleringar ger t. ex. intryck av att säljaren alllid skall ha möjlighet att avhjälpa felet eller företa omleverans. Så är emellertid inte fallet. I vissa fall kommer avhjälpande och omleverans över huvud taget inte i fräga (jfr 27 §).

Vidare har lagrådet utformat regeln i 28 § andra stycket om rätten till ersättning för kostnaden all avhjälpa fel på etl sådant sätt atl rätten all erhålla även prisavdrag på grund av samma fel faller bort. Som framgär av den remitterade lydelsen av 28 § (närmast ordet "vidare" i inledningen till andra stycket) har delta inte varit avsikten med del remitterade förslaget. Jag är därför inte beredd att godta lagrådets förslag till omformulering av 22 och 28 §§.

Med anledning av vad lagrådet har anfört om en mera allmän översyn av reglerna i konsumenttjänstlagen vill jag nämna att jag även av andra skäl avser att ta initiativ till en utvärdering av den lagen.

Utöver vad jag nu har tagit upp bör nägra redaktionella jämkningar göras i förslaget till konsumentköplag ( se 2, 19, 25, 26, 31, 34 och 40 §§).


Prop. 1989/90:89

Lagrådet

Slutprotokoll


 


2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen till

1.  konsumentköplag

2.  lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

3.  lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande, med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.


189


 


Bilaga                                                                          Prop. 1989/90:89

Bilaga Förteckning över paragrafer i förslaget lill konsumentköplag, förslaget lill köplag och konsumenttjänstlagen som behandlar liknande frågor.

Förslaget till        Förslaget till       Konsument-
konsumentköplagköplag
        tjänstlagen

I §               1 §              1 §
2§               2§               2§

3  §               3 §               3 §

4  §               6 §

5  §   •           9 §               24 §

6  §               6 §               (12 §) 7§      11 §

 

8  §               12-15 §         39 §

9  §               22 §             24 §

10                §                  22 §    25 §

II §              10 §             27 §

12 §              23 §             28 §

13 §              25 §             29 §

14 §              27 §             31 §

15 §              29 §             26 §

16 §              17 §             9 §

17 §              19 §

18 §              -                  9 §

19 §              18 §             10 §

20 §              21 §             12 §, 13 §

21 §              21 §             14 §

22 §              30 §             16 §

23 §              32 §             17 §

24 §              33 §             17 §

25 §              42 §             19 §

26 §              34 §             20 §

27 §              36 §             20 §

28 §              37 §             21 §

29 §              39 §             21 §

30 §              40 §             31 §

31 §              -                  31 §

32 §              67 §             31 §

33 §              68, 69 §§       -

34 §              70 §             34 §

35 §              45 §             36 §

36 §              49 §             41 §

190


 


 

Förslaget till        Förslaget till

Konsument-

konsumentköplagköplag

tjänstlagen

37 §                     52 §

42 §

38 §                     51 §

45 §

39 §                      51 §

-

40 §                      54 §

46 §

41 §                      57 §

42 §, 43 §, 48

42 §                      70 §

-

43 §                      64 §

23 §, 30 §

44 §                      65 §

-

45 §                      66 §

-

46 §

-

47 §                      82 §

17 §, 26 §, 46


Prop. 1989/90:89 Bilaga


191


 


Innehåll                                                                       Prop. 1989/90:89

Propositionens huvudsakliga innehåll........................      3

Propositionens lagförslag.......................................      5

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989       21

1    Inledning......................................................... .. 21

2    Allmän motivering.............................................. .. 22

2.1  Allmänna utgångspunkter   ........................... .. 22

2.1.1     Förhållandet lill allmänna köprättsliga regler .. 22

2.1.2     Riktlinjer för en ny konsumentköplagstiftning             23

2.1.3     Tvingande eller dispositiva regler?   ......... .. 25

2.1.4     Särskilda regler om sakrättsligt skydd vid konsument­köp?                   26

2.1.5     Dispositionen av den följande framställningen            27

2.2  Lagens tillämpningsområde   ......................... .. 28

2.2.1     Köpeobjektet  ..................................... .. 28

2.2.2     Förmedlarens ansvar   .......................... .. 30

 

2.3       Avhjälpande och omleverans  ........................ .. 31

2.4       Hävning   .................................................. .. 34

 

2.4.1     Huvudregeln   ..................................... .. 34

2.4.2     Tilläggslid och leveransuppmaning............ .. 36

2.5  Skadestånd   ............................................. .. 37

2.5.1     Allmänt om skadeståndsansvaret   .......... .. 37

2.5.2     Skadeståndsskyldighetens omfattning  ..... .. 40

2.5.3     Produktansvar  ....................................    44

2.6  Avbeställning.............................................. .. 46

2.6.1     Möjligheten att avbeställa...................... .. 46

2.6.2     Ersättning vid avbeställning och hävning på grund av betalningsdröjsmål        ......................................................... 49

 

2.7       Anspråk mot näringsidkare i tidigare led   .........    52

2.8       Följdändringar i annan lagstiftning................... .. 55

 

2.8.1     Konsumenttjänstlagen (1985:716)   ......... .. 55

2.8.2     Lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur och handelsresande            56

 

2.9       Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser  ... .. 58

2.10    Kostnader och resursbehov   ........................ .. 58

 

3    Upprättade lagförslag......................................... .. 59

4    Specialmotivering   ........................................... .. 59

 

4.1        Förslaget till konsumentköplag....................... .. 59

4.2        Förslaget till ändring i konsumenttjänstlagen (1985: 716)   ..       170

4.3        Förslaget till ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande   ........................................ . 172

 

5    Hemställan   .................................................... . 175

6    Beslut............................................................. . 175

Utdrag ur lagrådets protokoll den 21 december 1989   . 176

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1990         186

Bilagor, se separat bilagedel

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990                             192


 


Regeringens proposition 1989/90:89

om ny konsument­köplag

Bilagedel

 

1    Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 89. Bilagedd


 


 


 


Sammanfattning av konsumentköpsutredningens betänkande      Prop. 1989/90:89
(1984:25) Ny konsumentköplag
                         Bilaga 1

Särskilda lagregler om förhållandet mellan näringsidkare och konsu­menter vid köp av varor finns f. n. i konsumenlköplagen (1973:877), vilken trädde i krafl den 1 januari 1974.1 detta betänkande läggs fram förslag till en ny konsumentköplag. Förslaget ansluter i stora delar till del förslag till ny allmän köplag som f. n. utarbetas inom en nordisk arbetsgrupp pä grundval av bl. a. köplagsutredningens betänkande (SOU 1976:66) Köplag. Hänsyn har också tagits tiW innehållet i det förslag till konsumenlljänstlag som remitterades till lagrådet den 29 mars 1984. En redogörelse för utredningsarbetets uppläggning lämnas i avsnitt 1.2.

Den gällande konsumenlköplagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsumenlköplagen är också den allmänna köplagen tillämplig på konsumentköp. Bestämmelserna i denna lag är dispositiva, dvs. de tillämpas bara om inte parterna har kommit överens om något annat. Reglerna i konsumenlköplagen däremot är tvingande till konsumenternas förmän. Detta innebär att avtalsvillkor som begränsar de befogenheter lagen ger konsumenten är ogiltiga. Lagen garanterar härigenom konsu­menterna ett minimiskydd.

Nuvarande system med två delvis parallella lagar som gäller förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Vi föreslär att lagreglerna om konsumentköp samlas i en frbtående komsumentköplag och atl den allmänna köplagen inte skall gälla sådana köp. För att inte konsumenlköplagen skall bli alltför omfattande och svåröverskådlig har vi emellertid avstått frän att där behandla vissa särskilda frågor som mera sällan får aktualitet vid konsumentköp. I den män sädana frågor uppkommer bör de kunna lösas genom alt reglerna för allmänna köp tillämpas analogt.

Även om konsumentköpen skall regleras i en särskild lag är det värdefullt om regleringen så nära som möjligt anknyter till vad som gäller om köp i allmänhet. Vi har därför som nämnt utformat vårt förslag i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som f. n. är under utarbetande. Eftersom detta arbete ännu inte är slutfört har vi fäll bygga på ett inom den nordiska arbetsgruppen upprättat preliminärt utkast till köplag. Vi räknar emellertid inte med att arbetsgruppens slutliga förslag skall i någon mera betydande mån avvika från detta utkast. Vi utgär ocksä från att den samordning med köplagsförslagel som vi av tidsskäl inte har kunnat fullfölja skall kunna komma lill stånd vid den fortsatta beredningen av vårt lagförslag.

Ett väsentligt syfte med en särskild konsumentköplag är att skydda
konsumenterna mot all säljarna genom kontraktsformulär och på annat
sätt betingar sig förmåner som oskäligt missgynnar köparen. För att detta
syfte skall tillgodoses föreslår vi alt reglerna i konsumenlköplagen i
princip skall vara tvingande lill konsumentens förmån. Pä några punkter
lämnas dock utrymme för avtal som awiker från lagen, även om
                  ,


 


konsumenten därigenom får en mindre förmånlig ställning än lagen ger   Prop. 1989/90: 89
honom.
                                                                       Bilaga 1

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för den föreslagna lagens huvudsakliga innehåll.

Lagen skall gälla köp mellan en säljare som är näringsidkare och en köpare som är konsument. Köpeobjektet skall vara lös egendom - enligt gängse köprältsliga terminologi betecknat gods. Detta innebär alt lagen får ett något vidare tiäämpningsonväde än gällande konsumentköplag, som är begränsad till köp av varor. Bl. a. kommer lagen all omfatta vissa husköp, t. ex. köp av hus på arrenderad mark och köp av monlerings­färdiga hus. Frågan om särskild lagreglering för sådana köp övervägs emellertid f. n. av 1983 års småhusköpsutredning.

I kkhel med den gällande konsumenlköplagen föreslås den nya lagen bli tillämplig även på köp med en privatperson som säljare, såvida köpel förmedlas för säljaren av en näringsidkare. Till skillnad från vad som nu gäller föresläs att den förmedlande näringsidkaren i sä fall skall vara ansvarig jämte säljaren för de förpliktelser som på grund av köpet åvilar denne. Konsumenten skall alltså alltid kunna vända sig till förmedlaren med sina krav i anledning av köpet.

Huvuddelen av lagens innehåll utgörs av regler om de skyldigheter som åvilar säljaren och de befogenheter som tillkommer köparen ifall säljaren åsidosätter sina förpliktelser.

Vid de flesta konsumentköp överlämnas godset till köparen i samband med att köpeavtalet träffas. För de fall då leverans skall ske senare innehåller lagförslaget vissa regler om tid och plats för avlämnandet.

Om inte annat får anses avtalat gäller atl köparen skall hämta godset hos säljaren. Till dess godset hämtas är det säljaren som slär faran, dvs. ha bär risken för att det kommer bort eker förstörs. Detta gäller även om köparen underlåter att hämta godset enligt vad som har överenskommits. 1 så fall är dock säljaren inte ansvarig för en försämring av godset som beror enbart pä dettas egen beskaffenhet.

Om parterna har kommit överens om all säljaren skall ordna med en transport av godset, anses detta enligt förslaget avlämnat först när det kommer fram. Denna regel, vilken awiker från vad som gäller om köp i allmänhet, medför bl. a. att säljaren får bära risken för eventuella skador och förluster under transporten. Det är också säljaren som har att svara för transportkostnaderna. Denna regel är dock inte tvingande. Parterna kan alltså komma överens om att köparen skall betala dessa kostnader.

Beträffande tidpunkten för leveransen gäller i första hand vad parterna har kommit överens om. Har någon bestämd tidpunkt inte avtalats -säljaren har t. ex. åtagit sig att leverera så snart godset är färdigt eller sä snart han har fält leverans från fabriken - gäller att godset skall avlämnas inom skälig tid. Köparen är alltså inte skyldig att finna sig i att leveransen dröjer längre än vad som är skäligt.

Om säljaren inte avlämnar godset i rätt tid och detta inte beror pä köparen, exempelvis på all denne inte har betalat vad han är skyldig.


 


föreligger etl dröjsmål med avlämnandet. Köparen kan i detta läge hålla    Prop. 1989/90: 89

fast vid sitt krav på leverans, och säljaren är alltjämt leveransskyldig.    Bilaga I

Detta gäller dock inte om del skulle vara omöjligt att leverera godset,

exempelvis därför att del har gått förlorat, eller leveransen skulle kräva

orimliga uppoffringar från säljarens sida. I awaktan på att säljaren

avlämnar godset får köparen hålla inne betalning som skulle erläggas vid

eller efter tidpunkten för avlämnadet. Om säljarens dröjsmål är av

väsentlig betydelse för köparen eller om säljaren inte levererar inom skälig

tid efter del alt köparen har krävt leverans har köparen rätt att häva

köpet. Beträffande gods som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för

köparens räkning gäller vissa inskränkningar i hävningsrätten. Vare sig

leveransen försenas eller helt uteblir kan köparen vidare ha rätt till

skadestånd av säljaren. Skadeståndsreglerna redovisas närmare längre

fram.

En fråga av central betydelse är vilka At-av köparen har rätt all ställa;? det sålda godset eller, med andra ord, hur detta skall vara beskaffat för atl inte vara att anse som felaktigt. Avgörande är härvid i första hand vad som får anses avtalat mellan parterna. Vi har övervägt om man i lagen bör ange vissa allmänna normer för bedömningen i fall dä avtalet inte ger särskild ledning men stannat för att inte föreslå några beslämmelser av detta slag. Däremot föreslår vi vissa specialregler, vilka delvis har motsvarigheter i gällande konsumentköplag och köplagsförslagel.

En sådan regel gäller gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Den omfattar dels gods som säljs i strid mol ett försäljningsförbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller mot ett annal försäljningsförbud som motiveras av säkerhetshänsyn dels annal gods som är så bristfälligt att dess användning medför allvarliga risker för liv och hälsa. Sådant gods skall alltid anses felaktigt, även om köparen haft godsets beskaffenhet klar för sig. En sådan regel är ägnad alt utmönstra farliga varor från konsumentmarknaden. Regeln motsvarar i huvudsak vad som redan nu gäller enligt konsumenlköplagen.

En annan regel föreskriver att godset skall vara åtföljt av erforderliga rru3nteringsföreskrifter, bruksanvbningar och skötselråd. Ett sådant krav torde få anses gälla redan nu, men nägon uttrycklig bestämmelse härom finns inte i gällande lag.

Förslaget innehåller vidare, liksom den gällande konsumenlköplagen, bestämmelser om säljarens ansvarför uppgifter som har lämnats om godset i samband med köpel eller marknadsföringen, t. ex. i annonser eller annan reklam. Ansvaret sträcker sig i vissa avseenden längre än enligt gällande lag. Det omfattar endast uppgifter som rör godsets egenskaper eller användning, inte exempelvis uppgifter om prisets förmånlighet. Om godset inte överensstämmer med lämnade uppgifter skall del anses felaktigt, såvida uppgiften kan antas ha inverkat på köpel. Detta gäller även om uppgiften har lämnats av någon annan än säljaren, under förutsättning att detta har skett som led i marknadsföringen av godset. Säljaren blir


 


sålunda ansvarig exempelvis för felaktigheter i tillverkarens reklam, om   Prop. 1989/90:89
han inte gör konsumenten uppmärksam på felaktigheten.
      Bilaga 1

Även underlåtenhet frän säljarens sida att lämna information om godset kan medföra att detta blir att anse som felaktigt. Säljaren åläggs med andra ord en viss upplysningsplikt mot köparen. Har säljaren underlåtit att upplysa köparen om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning som han själv kände till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, skall godset sålunda anses felaktigt, såvida säljarens underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet.

Liksom gällande konsumentköplag innehåller lagförslaget en särskild bestämmelse som inskränker säljarens möjligheter all friskriva sig från ansvar för godsets beskaffenhet genom en allmän klausul om atl godset .säljs i befintligt skick eller liknande. Även om en sådan klausul har använts skall godset anses felaktigt, om del är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och övriga omständigheter har haft anledning alt förutsätta.

Vid köp av framför allt kapitalvaror av olika slag är det vanligt att säljaren lämnar en garanti för viss tid. Innebörden och räckvidden av sådana garantier är inte alltid klar. Konsumenterna uppfattar nog i regel garantin som en utfästelse atl godset skall vara fullt funktionsdugligt under hela garantitiden. I lagen föreslås nu en regel som slär fast att en tidsbegränsad garanti som har lämnats av säljaren eller av någon annan, t. ex. tillverkaren, för säljarens räkning skall anses ha denna innebörd. Om säljaren inte är beredd att ta etl sådant ansvar för alla detaljer eller alla egenskaper hos godset, får han se till alt garantin begränsas i enlighet härmed. Den föreslagna bestämmelsen innebär vidare att en awikelse från vad som har garanterats skall betraktas som ett fel i godset och alltså ge köparen alla de befogenheter som lagen ger honom i ett sådant fall. Garantin kan sålunda inte begränsas exempelvis till en rätt att få eventuella fel reparerade. Säljaren är dock inte ansvarig för en försämring av godset under garantitiden, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, felaktig behandling från köparen sida eller liknande.

Om godset är felaktigt stär enligt lagförslaget olika möjligheter köparen till buds. En nyhet i förhållande lill gällande lag är att köparen ges en rätt alt kräva att säljaren avhjälper felet. En motsvarande regel finns i köplagsförslagel. Säljaren är skyldig att tillmötesgå en sådan begäran, om inte detta skulle medföra oskäliga kostnader eller olägenheter för honom.

I praktiken är det redan nu mycket vanligt att säljaren eller någon annan, exempelvis tillverkaren, åtar sig att avhjälpa eventuella fel i sålt gods. De konsumentgarantier som förekommer tillförsäkrar regelmässigt garantigivaren en sådan befogenhet. Vi har funnit att detta system har fördelar av bl. a. ekonomisk art. Vi föreslår därför all säljaren ges befogenhet att avhjälpa fel och därigenom undgå andra påföljder på


 


grund av felet, även om konsumenten inte själv begär att få felet avhjälpt    Prop. 1989/90:89
utan kräver exempelvis att fä häva köpel eller att få annat gods.
Bilaga 1

Vare sig del är köparen eller säljaren som tar initiativ lill ett avhjäl­pande krävs all felet avhjälps inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Denne skall inte behöva finna sig i alt säljaren upprepade gånger lar tillbaka godset för atl reparera samma fel. Han kan få ta pä sig visst besvär i sammanhanget, exempelvis för att lämna in godset för reparation, men han skall ha rätt till ersättning för eventuella utlägg och inte vara skyldig atl betala något för reparationen.

Om felet är av väsentlig betydelse för köparen kan han, i stallet för all begära atl få felet avhjälpt, kräva att få godset utbytt, s. k. ondeverans. Säljaren har också rätt att företa omleverans i stället för att avhjälpa felet. Även här gäller att rättelsen skall ske inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Om varken felet avhjälps eller omleverans sker har köparen rätt att kräva en prisnedsättning som svarar mot felet eller ersättning för vad del kostar att avhjälpa detta i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög. Är felet av väsentlig betydelse för honom kan,han häva köpet, med vissa begränsningar för fall då godset har tillverkats eller anskaffats särskilt för hans räkning. Liksom vid säljarens dröjsmål kan köparen hälla inne betalningen rill säkerhet för sitt krav, och vidare kan han ha rätt lill skadestånd.

En förutsättning för att köparen skall få göra ett fel gäkande är att han har reklamerat. Reklamation skall ske inom skälig tid från del köparen märkt eller borde ha märkt felet. Alltför stränga krav i detta hänseende bör dock inte ställas på en köpare som är konsumenti.Det bör sålunda inte krävas alt han omgående efler köpet gör en noggrann genomgång av godset för att förvissa sig om att det är felfritt.

I gällande lag föreskrivs alt reklamation måste ha skett inom ell år från köpel. Vi föreslår, i överensstämmelse med köplagsförslagel, atl denna lid sträcks ut till två år. Det kan givetvis med en sådan regel inte undvikas att i enstaka fall köparen går miste om sin rätt atl göra ett fel gällande därför att felet kommer till synes först sedan mer än två år har förflutit: Vi har dock ansett att fördelarna med en klar regel överväger dessa ölägenheter. Ifall säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller felet, består i alt godset inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt skall dock bristande reklamation inte kunna åberopas mot köparen.

Ett dröjsmål med avlämnandet eller ett fel i godset kan välla köparen ekonomiska förluster av olika slag, vilka inte kompenseras genom en hävning av köpet eller andra påföljder av de slag som hittills har behandlats. Ersättning för sådana förluster kan utgå i form av skadestånd Den gällande allmänna köplagens disposiliva regler om skadestånd är ganska gynnsamma för köparen. De sätts emellertid i stor omfattning ur spel genom friskrivningsklausuler i avtalen, och konsumenlköplagen ger- f. n. ett ganska svagt skydd mot sådana klausuler. Vi föreslär att köparens ställning i skadeståndshänseende förstärks. Med hänsyn till bl. a. risken för


 


kostnadskrävande utredningar och svårlösta tvister har vi emellertid ansett    Prop. 1989/90:89 att säljarna alltjämt bör kunna friskriva sig från skadeståndsansvar i viss    Bilaga 1 omfattning.

Vårt förslag innebär att konsumenterna i första hand tillförsäkras en rätt till ersättning för sådana skador som typiskt sett blir en följd av säljarens kontraktsbrott och som köparen därför normalt inte kan undgå. En typ av sådan skada är den förlust som kan uppstå om priset pä godset har stigit efter köpet och köparen därför måste betala etl högre pris, om han efter en hävning av köpel skall skaffa sig annat likvärdigt gods genom s. k. läckningsköp. Hit hör vidare direkta utefter som köparen får, t. ex. för resor och transporter eller för hyra av en ersätlningsvara medan det köpta godset repareras, samt inkomstförlust som beror exempelvis på att köparen måste stanna hemma för atl ta emot en reparatör. När det gäller föriuster av nu nämnda slag skak skadeståndsreglerna vara tvingande och alltså inte medge friskrivning från säljarens sida.

Beträffande s. k. följdskador ger lagförslaget däremoi säljaren möjlighet att friskriva sig från skadeståndsansvar. Som exempel på en sådan skada kan nämnas alt köparen på grund av etl fel i en bil inte kan utnyttja redan betalda biljetter för en resa med bilfärja. Hit hör också sådant som att köparen går miste om avsett utbyte av sin semester därför att en segelbåt inte levereras i tid. Följdskadorna har i allmänhet samband med särskilda förhållanden på köparens sida och är därför svåra att förutse för säljaren. Det förhållandel alt friskrivningsklausuler i och för sig är tillåtna innebär inte att en sådan klausul alltid skall godtas. Klausulen kan av särskilda skäl vara atl betrakta som oskälig och därför sättas ål sidan med stöd av allmänna regler om oskäliga avtalsvillkor.

Säljarens skadeståndsansvar är inte betingat av all det har förekommit någon vårdslöshet på hans sida. Efter mönster av köplagsförslagel föreskrivs dock att säljaren gär fri från skadeståndsansvar, om dröjsmålet eller underlåtenheten att avlämna felfritt gods beror på ett oförutsett hinder utanför såväl hans egen som i förekommande fall hans under­leverantörs kontroll, vars följder de varken har kunnat undvika eller övervinna.

Varken köplagens eller konsumentköplagens regler om skadestånd vid fel i godset är i dag i princip tillämpliga på s. k. produktskador. Härmed avses skador som godset orsakar på person eller annan egendom. I produktansvarskommitténs betänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II har föreslagits en lagstiftning om skadeståndsansvar för produklskador. Förslaget lägger i första hand ansvaret på godsets tillverkare eller importör. Det omfattar emellertid endast skador som drabbar person. Vi föreslår atl detta kompletteras med regler i konsumenlköplagen om skadestånd för produklskador som drabbar egendom.

Enligt vårt förslag skall konsumentköplagens bestämmelser om skadestånd på grund av fel i godset täcka också skador som det felaktiga godset orsakar på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av hans hushåll och är avsedd för enskilt ändamål. Ett typiskt


 


exempel är att ett klädesplagg färgar av sig i samband med tvätt. För   Prop. 1989/90:89

produklskador som drabbar egendom blir alltså säljaren ansvarig mot    Bilaga 1

konsumenten, men vi förutsätter att han i sin lur skall kunna föra

ansvaret tillbaka till tillverkaren eller importören, om del är fråga om ett

tillverkningsfel. Regeln föreslås bli tvingande och alltså inte möjliggöra

friskrivning. 1 stor omfattning torde ansvaret komma att täckas av

försäkring.

Den huvudsakliga skyldighet som åvilar köparen är att betala ;7me/. I regel framgår priset av parternas avtal. I lagförslaget upptas en särskild regel för det fall atl något bestämt pris inte får anses avtalat - säljaren har exempelvis förbehållit sig att debilera efter leveransdagens pris. Köparen skall dä betala vad som är skäligt med hänsyn bl. a. till vad som är gängse pris för sådant gods som köpet avser.

Om köparen inte betalar i rätt lid har säljaren i princip rätt att hålla inne godset. Vid väsentligt dröjsmål med betalningen eller om betalning dröjer utöver en av säljaren utsatt skälig tilläggstid får säljaren häva köpet. Om godset redan har kommit i köparens besittning får dock säljaren häva bara om han har förbehållit sig rätt lill detta, exempelvis genom ett återtagandeförbehåll vid avbetalningsköp, eller om köparen har avvisat godset. Efter det att köparen har betalat hela priset kan säljaren inte häva på grund av att betalningen var försenad. Enligt bestämmelser i räntelagen kan säljaren ha räll atl debitera köparen dröjsmålsränta. Vi föreslär att han vid hävning av köpet dessutom skall kunna kräva skadestånd för förlust på grund av hävningen.

När ett köpeavtal har slutits är parterna på ömse sidor skyldiga att fullgöra avtalet. Avtalet kan emellertid ha karaktären av ett öppet köp och köparen har då rätt att inom viss tid lämna tillbaka godset och fä igen betalningen. Det är numera vanligt att säljarna gär med på att återta såll gods även utan att öppet köp uttryckligen har avtalats. Vi har inte ansett oss böra föreslå några allmänna regler om en sådan återlämnings-rätt. Däremoi föreslår vi en bestämmelse som ger köparen rätt att avbeställa ett köp innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte kunna päfordra att få fullfölja leveransen, om köparen deklarerar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren ha rätt till viss ersättning av köparen vid dennes avbeställning. Ersättningen skall täcka säljarens särskilda kostnader för köpet och en del av den förlust som han gör genom avbeställningen. För att underlätta den ekonomiska upp­görelsen i händelse av en avbeställning ges i lagförslaget parterna möjlighet att på förhand avtala om ersättningens beräkning.

En grundläggande tanke i vårt lagförslag är att en konsument alltid skall kunna vända sig med sina anspråk i anledning av ett köp mot den som har såll godset till honom. Han skall inte av denne kunna hänvisas att i stället rikta sina anspråk mol någon annan. I vissa fall kan det emellertid vara omöjligt att få någon rättelse hos säljaren därför att denna är på obestånd eller har upphört med sin rörelse eller inte går att anträffa. För sådana situationer föreslår vi en regel som ger konsumenten rätt all rikta


 


anspråk pä grund av fel i godset mot tillverkaren eller något annat bakre    Prop. 1989/90:89 led i säljkedjan. Härvid förutsätts dock att felet förelåg redan när godset    Bilaga 1 lämnade det bakre ledet. Även i vissa andra hänseenden blir konsumen­tens rättsställning mot det bakre ledet något svagare än mot säljaren. Den föreslagna möjligheten till s. k. direktkrav innebär en principiell nyhet för svensk rätt.

Vi anser del önskvärt att den föreslagna nya konsumenlköplagen träder i kraft så snart som möjligt. Del är i och för sig lämpligt atl lagen träder i kraft samtidigt med den nya köplag som f. n. utarbetas. Skulle arbetet med köplagsförslagel dra ut på tiden kan dock en ny konsumentköplag på grundval av vårt förslag genomföras utan att slutresultatet av detta arbete avvaktas.

10


 


Konsumentköpsutredningens lagförslag              Prop. 1989/90:89

Bilaga 2 Förslag till Konsumentköplag

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag gäller köp av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål, om köparen är konsument och säljaren en näringsidkare som säljer godset i sin yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller även om säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, såvida köpel förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar näringsidkaren jämte säljaren för de skyldigheter som enligt lagen vilar på denne och med­delanden som enligt 18 eller 20 § skall lämnas till säljaren kan i stället lämnas till näringsidkaren.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

Beställning av gods som skall tillverkas anses som köp, om inte beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Avtal om uppförande av en byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten anses dock aldrig som köp.

Etl avtal enligt vilket den som skall leverera gods även skall utföra arbete eller någon annan tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

3 §

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Har etl meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 16, 18, 20, 22 eller 41 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, fär köparen åberopa meddelandet, även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Motsvarande gäller ett sådant krav pä betalning från säljarens sida som avses i 34 och 35 §§.

Avlämnande

5 §

Godset skall hållas tillgängligt för avhämtning hos säljaren, om inte annal

får anses avtalat.

Godset är avlämnat när det har tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning eller på annal sätt har överlämnats till köparen.

11


 


                                                                              Prop. 1989/90:89

Om det inte får anses avtalat att godset skall avlämnas vid en bestämd   Bilaga 2 lidpunkt eller utan uppskov, skall del avlämnas inom skälig tid.

Säljaren är inte skyldig att lämna ut godset förrän köparen betalar priset. Delta gäller dock inte vid kreditköp eller om köparen har fått anstånd med betalningen och inte heller i den mån köparen har rätt atl hålla inne betalningen enligt 29 §.

7 §

Säljaren svarar för kostnaderna för godset tills del är avlämnat, om inte

annal får anses avtalat.

Faran för godset

Står köparen faran för godset, skall han betala prisei även om godset har

förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.

Faran för godset går över på köparen när godset avlämnas.

Har öppet köp avtalats och godset avlämnats, står köparen faran för godset tills det lämnas tillbaka.

Godsets beskaffenhet 9§

Godset skall med hänsyn till art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. Del skall vara åtföljt av de anvisningar som behövs för dess montering, användning och skötsel. Godset är felaktigt, om del awiker från vad som sägs i första stycket.

10      §

Godset är felaktigt, om det

1.    säljs i strid mot ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller mot etl annat försäljningsförbud, som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga all den som använder godset drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av gods som inte är tillförlitligt frän säkerhetssynpunkt, eller

2.    är så bristfälligt att dess användning medför allvarlig fara för köparens eller någon annans liv eller hälsa.

11      §

Godset är även felaktigt,

1.  om det inte överensstämmer med en uppgift om godsets egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller

2.  om säljaren före köpel har underlåtit atl lämna upplysning om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning, som han kände

12


 


till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med    Prop. 1989/90: 89 all bli upplyst om, samt underlåtenheten kan antas ha inverkat pä köpet.    Bilaga 2

Vad som sägs i första stycket 1 gäller även en uppgift som säljaren eller nägon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av godset före köpel, om inte uppgiften har rättats i tid på ett tydligt sätt.

Godset är också felaktigt, om nägon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, vid marknadsföringen av godset har underlåtit all lämna information om godsets egenskaper eller användning, som han enligt 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, och denna underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet.

12 §

Har godset sålts i befintligt skick eller med ell liknande allmänt förbehåll, anses del trots detta felaktigt, om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till dess pris och övriga omständigheter har haft anledning all förutsätta. När begagnat gods säljs på auktion skall det anses såll i befintligt skick.

13 §

Godset skall vara felfritt när det avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot gods som hälls tillgängligt för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring, som inträder därefter och som beror enbart på godsets egen beskaffenhet.

Uppkommer en försämring av godset efter avlämnandet, skall fel anses föreligga, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

14 §

Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för godset eller en del därav eller för en egenskap hos godset, skall fel anses föreligga, om godset under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Detta gäller dock inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller på felaktig behandling eller något liknande förhållande på köparens sida.

Påföljder av dröjsmål med avlämnandet

15 §

Avlämnas inte godset eller avlämnas det för sent och beror delta inte pä köparen eller på etl förhållande på hans sida, får köparen enligt vad som sägs i 16-18 §§ kräva att godset avlämnas eker häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26 och 28 §§. Han får hålla inne betalningen enligt 29 §.

13


 


16 §                                                                            Prop. 1989/90:89
Har godset inte avlämnats, får köparen kräva att det avlämnas. Säljaren    Bilaga 2

är dock inte skyldig all avlämna godset så länge det föreligger etl hinder som han inte kan övervinna eller avlämnandet skulle förutsätta upp­offringar som är orimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren avlämnar godset.

17 §

Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom. Detsamma gäller, om köparen har krävt avlämnande enligt 16 § men godset inte avlämnas inom en av köparen utsatt skälig tilläggstid eller, om nägon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det all kravet framställdes.

Har godset tillverkats efler köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så all säljaren inte har möjlighet atl pä rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpel endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

18 §

Har säljaren avlämnat godset men har detta skett för sent, får köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet endast om han inom skälig lid efter det han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han vill åberopa dröjsmålet.

Påföljder av fel i godset

19 §

Är godset felaktigt, får köparen enligt vad som sägs i 20-25 §§ kräva avhjälpande av felet, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26-28 §§. Han får hålla inne betalningen enligt 29 §.

20        §

Vill köparen åberopa att godset är felaktigt, skall han lämna säljaren meddelande om felet (reklamera). Reklamerar köparen inte inom skälig tid efter del alt han märkt eller borde ha märkt felet, fär han inte åberopa felet.

Har någon annan än säljaren åtagit sig all för dennes räkning avhjälpa fel i godset, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två år från del att han har mottagit godset, förlorar han rätten att åberopa fel i godset, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

21 §

Ulan hinder av vad som sägs i 20 § fär köparen åberopa fel i godset, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 §.

14


 


22 §                                                                           Prop. 1989/90:89
Köparen får kräva att säljaren avhjälper felet, om det kan ske utan   Bilaga 2

oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Är felet av väsentlig betydelse för köparen, får han i stället kräva omleverans.

Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig rid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

23        §

Även om köparen inte kräver det, får säljaren avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar genast erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

24        §

Om varken felet avhjälps eller omleverans sker enligt 22 eller 23 §, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet eller enligt vad som sägs i 25 § häva köpet.

I stället för prisavdrag fär köparen kräva ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög.

25 §

Köparen fär häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för honom. Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så atl säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om felet medför att hans syfte med köpet är väsentligen förfelat.

Säljarens skadeståndsskyldighet

26 §

Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål med avlämnandet eller genom atl godset är felaktigt, har han rätt till skadestånd av säljaren. Sädan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet eller underlåtenheten att avlämna felfritt gods beror pä ett hinder utanför säljarens kontroll, som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror dröjsmålet eller underlätenheten att avlämna felfritt gods pä nägon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet eller på säljarens leverantör eller nägon annan i tidigare säljled, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om ocksä den andre skulle vara fri enligt andra stycket.

27        §

Säljarens skadeståndsskyldighel enligt 26 § på grund av fel i godset omfattar även skada, som lill följd av felet uppkommer på annan

15


 


egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll   Prop. 1989/90:89
och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål
                 Bilaga 2

Lagen är inte tillämplig pä personskada.

28 §

Skadestånd pä grund av säljarens dröjsmål eller fel i godset omfattar ersättning för

1.   utgifter och inkomstförlust som beror på dröjsmålet eller felet,

2.   sådan prisskillnad som avses i andra stycket samt,

3.   i fall som avses i 27 § första stycket, egendomens värde eller reparationskostnad och värdeminskning.

Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Har något läckningsköp inte gjorts och överstiger gängse pris för sådant gods som köpet avser vid tiden för hävningen priset enligt köpet, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.

Om inte annal har avtalats, omfattar skadeståndet även annan förlust till följd av dröjsmålet eller felet än sådan som avses i första och andra styckena.

Rätt att hålla inne betalningen

29 §

Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller pä grund av att godset är felaktigt och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter tiden för avlämnandet, fär köparen hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet.

Betalning av priset

30        §

Om bestämt pris inte får anses avtalat, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet saml omständigheterna i övrigt.

Om inte annat får anses avtalat, skall priset betalas vid anfordran, dock inte förrän godset häll köparen till hända.

Avbeställning

31 §

Intill dess godset avlämnas eller eljest hälls tillgängligt för köparen har denne rätt att avbeställa köpet.

32        §

Om köparen avbesläller köpet enligt 31 §, har säljaren rätt till ersättning för de särskilda kostnader han har haft för alt ingå och fullgöra avlalel, i den mån han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, samt för sina särskilda kostnader till följd av avbeställningen.

16


 


Säljaren har vidare rätt till ersättning för sin förlust i övrigt pä grund   Prop. 1989/90: 89 av avbeställningen med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset   Bilaga 2 för godset, lidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

33        §

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid av­beställning (avbeställningsavgifl), om den är skälig med hänsyn lill vad som vid avbeställning normalt kan antas tillkomma en säljaren som ersättning enligt 32 §.

Påföljder av dröjsmål med betalningen

34 §

Betalar inte köparen priset i rätt tid och beror detta inte på säljaren eller på ett förhållande på hans sida, får säljaren kräva betalning eller enligt vad som sägs i 35-37 §§ häva köpet och kräva skadestånd. Han får hålla inne godset enligt 6 §,

35        §

Säljaren fär häva köpet, om köparens dröjsmål är väsentligt. Detsamma gäller, om säljaren har krävt betalning men köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid.

Har godset kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen awisar godset. Är priset i sin helhet betalt, får säljaren inte häva köpet.

36 §

Häver säljaren köpet och lider han skada genom köparens dröjsmål med betalningen, har han rätt till skadestånd av köparen. Sådan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller något annat liknande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Har avtal träffats om avbeställningsavgift enligt 33 §, får säljaren i stället för skadestånd kräva att köparen betalar denna avgift.

37        §

Skadestånd på grund av köparens dröjsmäl med betalningen omfattar ersättning för säljarens utgifter, förlorad vinst och annan förlust med anledning av dröjsmålet. Om köparen vid tiden för hävningen hade kunnat avbeställa köpet, fär skadeståndet dock inte överstiga den ersättning som säljaren skulle ha varit berättigad till vid en avbeställning. Skadestånd kan jämkas i den män det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen uppkommer i liknande fall och köparens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till omstän­digheterna i övrigt.

17

2   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 89. Bilagedel


 


Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans Prop. 1989/90:89

38 §                                                                            Bilaga 2
Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet alt avlämna godset och
köparens skyldighet att betala priset.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parlen kräva att motparten lämnar tillbaka väd han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot rill den andre ger ifrån sig vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Kräver köparen omleverans, får han hälla inne vad han har tagit emot tills omleverans sker.

39 §

Om köpet hävs eller omleverans sker, skall köparen lämna ifrån sig den avkastning han hjir fått och betala skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset.

40        §

Köparen förlorar rätten all häva köpel eller kräva omleverans, om han inte kan lämna tillbaka godset väsentligen oförändrat och oförminskat. Första stycket gäller inte,

1.  om godset hjir förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av något annat förhållande som inte beror på köparen, eller

2.  om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd, som har varit nödvändig för all undersöka godset, eller till följd av alt det har använts av köparen för avsett bruk innan han insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel, som ger honom räll att häva köpet eller kräva omleverans.

Har godset försämrats eller minskat av annan anledning än som sägs i andra stycket, förlorar köparen inte rätten att häva köpel eller kräva omleverans, om kan ersätter säljaren för minskningen i godsets värde.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

41 §

Om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel i godset mot en näringsidkare i tidigare säljled.

Vad som sägs i första stycket gäker endast i den mån motsvarande anspräk på grund av felet hade kunna göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat godset från honom. Avtal som inskränker rätteii att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

18


 


Vill köparen rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare    Prop. 1989/90:89 i tidigare säljled, kan reklamation enligt 20 § göras hos denne eller hos    Bilaga 2 säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar honom om sill anspråk inom skälig lid efter del att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphävs konsumenlköplagen (1973:877). I fråga om köp som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

19


 


Sammanställning av remissyttrandena över konsu- Prop-1989/90:89 mentköpsutredningens   betänkande   (1984:25)   Ny ''s konsumentköplag

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, kommerskollegium, marknadsdom­stolen, näringsfrihetsombudsrnannen, konsumentverket KO, allmänna reklamationsnämnden, juridiska fakultetsslyrelsen vid Uppsala universitet, 1983 ärs småhusköpsutredning(Jul983:03),produktåterkallelsekommittén (Fi 1982:6), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges do