Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 1 februari 1990.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

l propositionen läggs fram ett förslag till lag om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden. Den föreslagna lagen innehåller regler om när svensk domstol är behörig att la upp frågor om makars förmögenhetsförhållanden i mål eller ärenden med internationell anknytning. Vidare innehåller den regler om vilket lands lag som skall tillämpas i sådana fall.

Lagen ersätter 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Den särskilda intemordiska regleringen rörande makars förmögenhetsförhållanden berörs inte av förslaget.

Genom den nya lagen sker en övergång från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen. Det innebär att makarnas hemvist under äktenskapet och inte som nu mannens medborgarskap vid äktenskapets ingående får avgörande betydelse för vilket lands lag som skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Lagen knyter därmed an till den ordning som sedan länge gällt för medborgare i de nordiska länderna. Förslaget innebär bl. a. att samtliga invandrare och utvandrare kommer all bedömas efler i huvudsak samma principer.

Lagen öppnar möjlighet för makar all träffa avtal om vilket lands lag som skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Avtalsmöjligheten är dock begränsad så till vida att åtminstone någon av makarna måste ha anknytning genom hemvist eller medborgarskap lill det land vars lag de vill göra tillämplig.

Det föreslås särskilda skyddsregler som skall begränsa tillämpningen av utländsk lag i vissa fall. Bl. a. skall den make som bäst behöver makarnas

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 87

Propositionens lagförslag Prop-1989/90:87

Förslag till

Lag om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag är tillämplig på frågor om makars förmögenhetsförhållan
den som har anknytning till en främmande stat.

Lagen gäller dock inte i den mån något annal följer av en annan lag.

Svensk domstols behörighet

2 § En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk
domstol,

1. om frågan har samband med ett äklenskapsmål i Sverige,

2. om svaranden har hemvist i Sverige,

3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

4. om frågan rör egendom i Sverige, eller

5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit all saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet.

Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En sådan fråga får tas upp av svensk domstol även i fall som anges i första stycket 2, 3 och 5.

Tillämplig lag

3 § Har makar eller blivande makar skriftligen avtalat alt en viss stals lag
skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, skall det gälla om

1. avtalet avser lagen i en stat där någon av dem hade hemvist eller var
medborgare när avtalet ingicks, och

2. något annat inte följer av 5 12 §§ .

Är den ena maken död, får den efterlevande maken ingå ett avtal enligt första stycket med den avlidnes arvingar och universella lestamenlstagare.

4 § Har tillämplig lag inte beslämts genom avtal, gäller lagen i den stal
där makarna tog hemvist när de gifte sig.

Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minsl två år, tillämpas i stället den statens lag. Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist i staten.

5 § En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företas. Företas rättshandlingen före äktenskapet, är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makama ingår äktenskap.

Rättshandlingen skall vidare anses giltig lill formen, om den uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den företas eller där makama då har hemvist.

Äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas blir dock gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestämmelsema i äktenskapsbalken. Gåva mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande mot givarens borgenärer endast om vad som föreskrivs för sådan giltighet i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits.

Prop. 1989/90:87

Särskilda bestämmelser om bodelning m. m.

6 § På begäran av en make eller en dödsbodelägare skall svensk lag
tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning, även om utländsk lag är
tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelserna i
svensk lag om förfarandei vid bodelning får tillämpas också när den
utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning
beträffande makars egendom.

En bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken får dock förrättas bara om den tillämpliga utländska lagen på motsvarande sätt tillåter makarna alt förrätta bodelning under äktenskapet när de är ense.

7 § Vid en bodelning skall makamas samtliga tillgångar och skulder i
Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som
är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen
bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne
utomlands.

Finns del egendom i ett främmande land och kan det antas att bodelningen inte kommer att gälla i del landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makama med rimliga skäl motsätter sig det.

8 § Har det i en främmande stat meddelats etl slutligt beslut om legal separation och har makarna inte ålempplagit sammanlevnaden, skall egendom som makarna har förvärvat efler separationen inte ingå i en bodelning där svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid en sådan bodelning skall täckning för skulder beräknas med hänsyn lill förhållandena vid separationen.

9 § Äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makars gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt att vid bodelning

överta sådan egendom skall alllid tillämpas, om bostaden och bohaget Prop. 1989/90:87 finns i Sverige.

10 § Vid en bodelning som görs i Sverige får jämkning ske enligt 12 kap.
äktenskapsbalken, även om en utländsk lag är tillämplig på makamas
förmögenhetsförhållanden.

Övriga bestämmelser

11 § Inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en makes räll all
förfoga över sådan fast egendom eller tomträtt som tillhör denne make och
finns i Sverige kan inte göras gällande mot tredje man i vidare mån än vad
som följer av svensk lag.

Detsamma gäller inskränkningar i en makes rätt att förfoga över sin övriga egendom eller all skuldsätta sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen förelogs och tredje man inte kände lill eller borde ha känt lill inskränkningen.

12 § Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en makes skyldighet
all med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gällande i
Sverige, om skulden hänför sig lill en rättshandling varigenom en make har
förfogal över sin fasla egendom eller tomlrält och egendomen finns här i
landet.

Delsamma gäller om skulden hänför sig till en rättshandling varigenom en make har förfogat över annan egendom eller skuldsatt sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen företogs och tredje man inte kände lill eller borde ha känt lill inskränkningen.

13 § Om del inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger enligt denna lag, skall frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.

14 § Vid tillämpningen av denna lag skall den som är bosall i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande.

15 § En bestämmelse i en utländsk lag får inte tillämpas, om det skulle vara uppenbart oförenligt med gmndema för den svenska rättsordningen all tillämpa bestämmelsen.

1. Denna lag träder i krafl den 1 juli 1990, då lagen (1912:69) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar skall upphöra all gälla.

2. Vid tillämpning av 1 § andra stycket skall med annan lag likställas förordningen (1931:429) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

3. Bestämmelsema i 2 § medför inte all svensk domstols behörighet i en fråga som väckts vid domstolen före ikraftträdandet går föriorad.

4. Har talan i ett mål eller ärende som avser makars förmögenhelsförhål-

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:87

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 febmari 1990

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om vissa intemationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden

1 Inledning

Familjelagssakkunniga överlämnade i mars 1987 sitt slutbetänkande (SOU 1987:18) Intemationella familjerällsfrågor. De sakkunniga (fd. hovrättspresidenten Bjöm Kjellin, ordförande, och professom Lennart Pålsson) föreslår i betänkandet en helt ny lag om intemationella familjerällsfrågor. Lagförslaget innehåller bestämmelser om äktenskaps ingående (1 kap.), äktenskapsmål (2 kap.), underhåll lill bam och make (3 kap.), makars förmögenhetsförhållanden (4 kap.) och arv (5 kap.). Del avslutas med etl avsnitt om gemensamma bestämmelser (6 kap.). Till betänkandet har fogats en reservation.

På gmndval av ett förslag i betänkandet om att reglema i ärvdabalken om bevakning av testamente skulle upphävas föreslog regeringen i febmari 1989 en sådan lagändring (prop. 1988/89:88). Lagförslaget antogs av riksdagen (LU32, rskr. 246) och de nya bestämmelsema trädde i kraft den .1 juH 1989 (SFS 1989:308).

Jag avser nu att ta upp ett annat ämnesområde som behandlas i familje-lagssakkunnigas belänkande. Del gäller vissa intemationella frågor röran de makars förmögenhetsförhållanden. Övriga delar i de sakkunnigas förslag bör av skäl som jag strax återkommer lill inte behandlas nu.

Familjdagssakkunnigas slutbetänkande har remissbehandlats. Till protokollet i detta lagstiftningsärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet och lagtexten i aktuella delar som bilaga 1 och 2 saml en sammanställning av remissyttrandena såvitt avser de nu behandlade frågoma som bilaga 3.

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.

Lagrådet Prop. 1989/90:87

Regeringen beslutade den 11 januari 1990 all inhämta lagrådels yttrande över lagförslaget. Del lagförslag som remitterats lill lagrådet bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Lagrådels yttrande bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 5. 1 förhållande till lagrådsremissen kommer jag atl föreslå några mindre redaktionella ändringar och förtydliganden (jfr I, 2, 7, 10 12 §§ och punkten 3 i övergångsbestämmelserna).

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Migrationen

En lagstiftning om internationella familjerällsfrågor kommer atl beröra relativt många människor. Delta hänger samman med migrationens omfattning och den ökade intemationalisering som vårt samhälle genomgår. Sverige har under hela efterkrigstiden haft en betydande arbetskraftsinvandring. Ett växande antal flyktingar och anhöriga lill dessa har under åren tagit sin tillflykt hit. De pågående ekonomiska integrationssträvandena i Norden och i Västeuropa i stort har också gjort alt människor i långt större utsträckning än tidigare bosätter sig utomlands, både tillfölligt och mera permanent.

Efterkrigstidens invandring lill Sverige har inneburit ett väsentligt tillskott till den svenska befolkningen. Antalet personer som är bosatta här i landet men som är födda i utlandet har ökat kraftigt och uppgår nu lill omkring 650.000. Invandringen har inneburit ett betydande befolknings-tillskott även indirekt genom de barn till invandrare som har fölls här. Det totala antalet personer med invandrarbakgmnd i den meningen all de själva eller deras föräldrar eller far- eller morföräldrar har kommit till Sverige under efterkrigstiden uppgår till drygt en miljon människor.

Invandringen lill Sverige var långt in på 1970-lalel sammansatt av ell fåtal större gmpper. Nordbor utgjorde del starkaste inslaget i inflyttningen. Vid millen av 1970-lalel var drygt 45 procent av samtliga utländska medborgare finländare. Därefter kom jugoslaver, norrmän, greker och tyskar. Även övriga invandrare kom till övervägande delen från Europa.

Vid millen av 1970-talet ändrade invandringen karaktär. Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde i stort sett. Den följdes av en invandring som till stor del utgjordes av anhöriga till dem som tidigare hade kommit. I början av 1980-talet fick Sverige dessutom en starkt ökad flyktinginvandring, främst från utomeuropeiska länder.

En mycket stor andel av invandrarna är numera väl integrerade i det svenska samhället, inte bara genom all de har bott här under en lång tid ulan även genom att de lever i hushållsgemenskap med infödda svenskar. Av de utomlands födda personer som var samboende vid folkräkningslill-

fallet 1980 hade 40 procent av männen och 47 procent av kvinnorna en i Prop. 1989/90:87 Sverige född partner.

Som jag nyss nämnde har del vanligaste slaget av invandring till Sverige från länder utanför Norden de senaste åren varit s. k. anknylningsinvand-ring. Anknytningen beslår ofta i att invandraren är gift eller gifter sig med en i Sverige bosatt person, t. ex. en infödd svensk eller en tidigare invandrare som bott i Sverige en längre tid. Även många av de nyinvandrande har således anknytning till del svenska samhället genom sin familj. Denna anknytning blir särskilt tydlig vad gäller den s. k. andra generationen. Vid årskiftel 1984/85 fanns i Sverige 276.400 barn med minsl en i utlandet född förälder. Ungeför hälften av alla invandrarbarn i Sverige har en svensk förälder.

Utvandringen från Sverige ökade markant i början av 1970-talet men har under senare år stabiliserats något. Drygt 20.000 personer utvandrade under år 1988. Flertalet av utvandrarna har tidigare invandrat lill Sverige.

2,1.2 Reformbehovet m. m.

De svenska internationella reglema på familjerättens område utgör en del av den svenska rättsordningen. Till skillnad från de nationella reglerna, som syftar till alt lösa inhemska tvister, lar de internationella reglerna sikte på rättsförhållanden som har anknytning till främmande land. I dagens internationaliserade värld med en stor rörlighet över nationsgränserna får dessa regler en allt större betydelse. Personer med olika medborgarskap eller hemvist i olika länder ingår t. ex. äktenskap med varandra, varvid olika rättsliga frågor rörande bl. a. makarnas förmögenhetsförhållanden kan uppslå. Den svenska internationella familjerättens huvuduppgift är all fastställa vilka rättsförhållanden med utländsk anknytning som skall prövas enligt främmande rätt och vilken främmande rättsordning det i så fall blir fråga om. De rättsregler som anses tillhöra den internationella familjerätten löser alltså i princip inte själva tvistefrågorna utan bestämmer normalt bara enligt vilket lands lag dessa frågor skall lösas.

Den svenska internationella familjerätten företer för närvarande en relativt splittrad bild. Det finns ett stort antal lagar som var för sig reglerar olika delar av familjerätten, t. ex. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rätlverkningar samt lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Vid sidan av lagarna har dessutom genom rättspraxis utbildats ytterligare rättsregler som tillhör den internationella familjerätten.

Vår internationella familjerätt består dels av allmänna regler som gäller i förhållande till alla stater, dels av regler som gäller i förhållande lill endast vissa stater. De senare har tillkommit genom internationella överenskommelser. De tar över de allmänna reglerna i den mån del föreligger en konflikt mellan regelsystemen.

Familjesakkunniga har ansett det önskvärt alt samla den internationella familjelagstiftningen i en lag. Enligt de sakkunniga skulle lagstiftningen

därmed bli lättare att överblicka och tillämpa. En sådan reform skulle enligt de sakkkunniga också leda till att det blir lättare att sprida kännedom om lagens regler. Eftersom det emellertid inte låg inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att lägga fram ett sådant heltäckande lagförslag, nöjde de sig med att ta ett steg på den vägen och lägga fram ett förslag som inom ramen för en lag om internationella familjerällsfrågor innehåller regler om äktenskaps ingående och upplösning, makars förmögenhetsförhållanden, underhåll till barn och make saml arv. De sakkunniga förutsatte atl del av dem framlagda lagförslaget senare skulle kompletteras med regler rörande andra delar av familjerätten, l.ex. regler om faderskap, förmynderskap, adoption och samboförhållanden.

Förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07) har därefter i betänkandet (SOU 1987:73) Internationella förmynderskapsfrågor och i betänkandet (SOU 1989:100) Adoptionsfrågor föreslagit vissa kompletteringar i det av familjelagssakkunniga framlagda lagförslaget, bl. a. vad gäller vårdnad om barn, förmynderskap och adoption. Det förstnämnda belänkandet har remissbehandlats medan det andra betänkandet skall remissbehandlas under våren 1990.

Ett viktigt område av familjerätten som behöver uppmärksammas i delta sammanhang är samborälten. Behovet av en svensk internationell samboreglering gör sig allt mer gällande.

Redan av vad jag nu har berört framgår all tiden ännu inte är mogen för ell ställningstagande till frågan om en heltäckande svensk lag om internationella familjerällsfrågor. Därtill kommer en annan omständighet som också talar för all man bör avvakta med detta ställningslagande.

Sverige deltar tillsammans med etl trettiotal andra länder i del samarbete som bedrivs av Haagkonferensen för intemationell privaträtt. Flera av de konventioner som har utarbetats vid konferensen berör det familjerätts-liga området, l.ex. 1978 års konvention om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden och 1988 års konvention om tillämplig lag beträffande arv. De i konferensen deltagande staterna har emellertid av olika skäl inte i någon större utsträckning tillträtt de familjerättsliga konventionerna. Det värde som otvivelaktigt är förknippat med alt länder har samma bestämmelser om lagval kan alltså endast i begränsad omfattning uppnås genom all Sverige tillträder konventionerna. De invändningar som i sak kan riktas mot de lösningar som konventionerna innehåller får därmed ökad tyngd. Till den frågan återkommer jag i det följande när jag går in på om Sverige bör ansluta sig till den nyss nämnda 1978 års Haagkonvenlion.

Av särskild betydelse för frågan om en heltäckande reglering av den svenska internationella familjerätten är om Sverige skall ansluta sig lill 1988 års Haagkonvenlion om tillämplig lag beträffande arv; Från Haagkonferensens sida förelåg först i december 1989 del material rörande denna konvention som är en fömtsättning för att man här i Sverige skall kunna sända ut den på remiss beträffande frågan om Sverige skall ansluta sig till konventionen. 1 övriga nordiska länder har man också avvaktat del materialet. Del kan bl.a. mot bakgmnd av det antas att man inte förrän om tidigast ell år kan få en samlad bild av vilket intresse del finns

Prop. 1989/90:87

från olika länders sida för en anslutning till konventionen. Om ett stort Prop. 1989/90:87 antal länder är beredda all ansluta sig, talar det för atl även Sverige bör ansluta sig till konventionen.

Konventionens innehåll avviker dock på en del väsentliga punkter från vad familjelagssakkunniga har föreslagit beträffande lillämpfig lag vid arv. Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har från en del håll antytts att de sakkunnigas förslag är att föredra framför konventionens regler, om inte konventionen får en bred anslutning. Jag delar den uppfattningen, framför allt med hänsyn lill all de av familjelagssakkunniga föreslagna reglema är enklare att tillämpa och ger mer fömtsebara resultat än konventionens regler.

Med hänsyn till del anförda är del enligt min mening för tidigt all nu la ställning till vilka regler som bör gälla beträffande tillämplig lag vid arv. Samtidigt förhåller del sig så alt lösningama beträffande andra delar av familjdagssakkunnigas förslag har ett så nära samband med de lösningar som väljs beträffande arv att det knappast är lämpligt all lägga fram förslag i dessa delar nu. Slutsatsen blir atl del därmed också är för tidigt alt la ställning till frågan om en lag om intemationella familjerällsfrågor av del slag som familjelagssakkunniga har föreslagit.

På ell område av den intemationella familjerätten är del emellertid så angeläget med nya regler atl den saken inte gäma kan anstå lill dess att tiden blir mogen för en mera omfattande reform. Del gäller reglema om tillämplig lag beträffande makars förmögenhetsförhållanden. Gällande regler på detta område leder nämligen emellanåt till stötande resultat.

Reglerna som bl.a. innebär all lagen i det land som mannen vid äktenskapels ingående var medborgare i skall tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden och på bodelning mellan makama i samband med att äktenskapet upphör bygger på ell föråldrat synsätt på förhållandel mellan mannen och kvinnan i äktenskapet. Dessa regler har utsatts för en stark kriiik som enligt min mening är klart berättigad. Det är t. ex. inte rimligt all turkisk lag skall tillämpas på bodelning med anledning av äktenskapsskillnad mellan en turkisk man och en svensk kvinna när båda har varit bosatta i Sverige under hela äktenskapet. På motsvarande sätt är det inte rimligt alt svensk lag skall tillämpas bara för att mannen är svensk medborgare, om den andra maken är utländsk medborgare och makarna i övrigt inte har någon starkare anknytning till Sverige. Som har framhållits, bl.a. vid remissbehandlingen av familjdagssakkunnigas betänkande, är del en viktig jämställdhelsfråga all undanröja de nuvarande reglerna.

Också i riksdagen har kriiik vid flera tillfällen framförts mot de gällande reglema. Vid del tillfälle då frågan senast behandlades där underslröks viklen av all ell förslag till en modem lagstiftning på delta område snarast möjligt fördäggs riksdagen (se 1988/89:LU22).

Jag ser det således som myckel viktigt all få fram nya regler om tillämp
lig lag beträffande makars förmögenhetsförhållanden. Sådana regler finns i
dag i 1912 års lag om vissa intemationella rättsförhållanden rörande
äktenskaps rättsverkningar. Den lagen bygger på en Haagkonvention från
år 1905. Enligt sin ordalydelse skall lagen tillämpas endast om regeringen
under fömtsättning av ömsesidighet har förordnal alt den är tillämplig i 11

förhållande lill viss stat. Sedan Sverige sagt upp konventionen har rege- Prop. 1989/90:87 ringen hävt alla tidigare förordnanden om alt lagen skall tillämpas. Lagen skall således inte tillämpas i förhållande till någon enda stat. Lagen är emellertid inte upphävd. Den anses i viss omfattning ge uttryck åt allmängiltiga gmndsatser på den intemationella privaträttens område (se rättsfallet NJA 1970 s. 420, prop. 1973:158 s. 24, Eek, Lagkonflikter i tvistemål s. 73 f, Pripp i SvJT 1978 s 308 f och Pålsson i SvJT 1982 s. 218). Lagen behandlar frågor om tillämplig lag för makars rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende (framför allt underhållsskyldighet) och för makars förmögenhetsförhållanden. Den innehåller däremoi inte regler om svensk domstols behörighet atl handlägga frågor om äktenskapets rättsverkningar eller om erkännande av utländska avgöranden.

När det gäller reglema om underhåll mellan makar ger 1912 års lag emellertid knappast ullryck ål några allmänna rättsgmndsatser som upprätthålls i rättspraxis. I rättsfallet NJA 1986 s. 615 har högsta domstolen uttalat all del inte möter några betänkligheter alt beträffande underhållsskyldighet mellan makar i stället tillämpa den s. k. hemvistprincipen, dvs. all makamas hemvist i princip får ge utslag när del gäller all avgöra vilket lands lag som skall tillämpas.

I princip får reglema i 1912 års lag således endast betydelse för lagvalel när del gäller makars förmögenhetsförhållanden.

Även om 1912 års lag således inte innehåller regler om domsrätt eller regler om erkännande av utländska avgöranden, kan man med hänsyn till dessa frågors nära samband med lagvalsfrågoma fråga sig om del inte är lämpligt all behandla dem samtidigt med lagvalsfrågoma. Såvitt gäller frågan om domsrätt föreligger enligt min mening ell praktiskt behov av atl del sker. Del hade i och för sig också varit önskvärt om erkännandefrågan hade kunnat behandlas samtidigt med de båda andra frågoma. När del gäller erkännandefrågan föreligger emellertid ett så nära samband med erkännandefrågor på andra familjerällsområden atl det enligt min mening är bäst att ta upp dessa frågor i ett sammanhang. Alt vi för närvarande med undantag för förhållandel till de andra nordiska ländema och till Schweiz inte har några lagbestämmelser om erkännande av utländska avgöranden rörande makars förmögenhetsförhållanden synes för övrigl inte ha lett lill några allvarliga olägenheter i det praktiska rättslivet. Jag anser därför all den nu ifrågavarande reformen bör begränsas till all avse frågan om tillämplig lag och domsrätt beträffande makars förmögenhetsförhållanden.

Vad jag nu har anfört innebär således atl jag förordar all frågor om tillämplig lag och domsrätt beträffande makars förmögenhetsförhållanden nu skall bli föremål för en lagreglering som skall ersätta 1912 års lag. 1 övrigl får frågan om en sammanhållen lagreglering av tillämplig lag, domsrätt och erkännande av utländska avgöranden på del familjerättsliga området anstå till dess all tiden blir mogen för en sådan heltäckande reglering. Möjligen kan del senare visa sig lämpligt all även beträffande dessa återstående delar gå fram stegvis.

2.1.3 Gällanderätt Prop. 1989/90:87

Som jag redan har nämnt finns regler om lagvalet beträffande makars förmögenhetsförhållanden i 1912 års lag. Enligt reglerna i den lagen skall lagen i del land där mannen vid liden för äktenskapets ingående var medborgare tillämpas beträffande såväl lös egendom som fast egendom (1 § p. 2). Även om det senare skulle inträffa förändringar i medborgarskapet eller hemvistet, skall således i princip mannens nationella lag vid äktenskapets ingående tillämpas. Bakom den oföränderlighetsprincip som dessa regler ger ullryck åt ligger tanken att makarnas förmögenhetsrda-tioner i deras egel och borgenäremas intresse inte skall undergå plötsliga förändringar på gmnd av byte av medborgarskap eller hemvist. Vissa möjligheter finns dock all träffa avtal om alt ett annal lands lag skall tillämpas på makamas förmögenhetsförhållanden. En sådan valfrihet ges, om den är tillåten enligt lagen i den stat som mannen tillhörde vid liden för äktenskapets ingående eller, om avtalet har slutits under äktenskapet, enligt lagen i makamas hemland vid avtalets ingående (1 § p. 5). Man skall alltså följa inställningen i resp. lands intemationella privaträtt. Den svenska inställningen lill makars frihet atl välja tillämplig lag är även om den inte har kommit till ullryck i en lagregel inte hell negativ (jfr NJA II 1912 s. 61; jfr även rättsfallet NJA 1970 s. 420). Det är dock oklart hur långt valfriheten sträcker sig enligt svensk räll (jfr Pålsson, Svensk rättspraxis i intemationell familje- och arvsrätt, s. 74 fl).

I 1912 års lag finns vidare lagvalsbeslämmelser som gäller makars behörighet att träffa avtal om förmögenhetsförhållandena i äktenskapet och den rättsliga giltigheten av ell sådant avtals innehåll. En viktig begränsning i tillämpningen av utländsk rätt är alt främmande lag inte får åberopas här i riket mot tredje man, om den främmande lagens tillämpning inte har blivit anmäld till domstol. Anmälan skall ske på ett sätt som liknar registrering av äktenskapsförord (2 § p. 1). Delsamma gäller i fråga om avtal som har ingåtts utomlands i enlighet med utländska formella krav (2 § p. 3), såvida inte avtalet har ingåtts mellan makar, av vilka åtminstone den ena är svensk medborgare, då i stället reglerna om äktenskapsförord gäller (2 § p. 2). Del får emellertid anses tveksamt i vad mån dessa regler i sina invecklade enskildheter numera utgör gällande rätt i Sverige (jfr betänkan-dd s. 75).

För det nordiska området gäller särskilda regler. I anslutning till en konvention (SÖ 1931:19) mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har i Sverige ulfördats förordningen (1931:429) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. För äktenskapsrällens del finns i förordningen bl. a. bestämmelser om ingående av äktenskap och tillämplig lag för äklenskapshinder, om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden och om vilket land som skall ta upp frågor om äktenskapsskillnad och den lag som då skall tillämpas.

Den nordiska regleringen av äktenskapets rättsverkningar i fråga om

makars förmögenhetsförhållanden bygger i huvudsak på den s.k.

hemvislprincipen. Enligt 1931 års förordning skall lagen i den nordiska

stat där makama vid äktenskapets ingående log hemvist tillämpas, om Prop. 1989/90:87 makama både är och vid äktenskapets ingående var nordiska medborgare (3 §). Har båda makama sedermera tagit hemvist i en annan nordisk stal skall det nya hemvistlandets lag tillämpas, om det inte är fråga om rättshandlingar som företagits dessförinnan. Den oföränderlighetsprincip som kommer lill uttryck i 1912 års lag har således ingen motsvarighet på det nordiska planet. I fråga om äktenskapsförord (se 4 § i förordningen) och fast egendom (se 3 § andra stycket i förordningen) gäller särskilda regler.

Lagregler om svensk domsrätt i fråga om äktenskaps rättsverkningar finns endast i mindre utsträckning. I första hand rör del sig om några bestämmelser i 1931 års förordning. Dessa gäller domsrätten i mål om boskillnad samt mål eller ärenden om bodelning i samband med talan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad (5 § och 8 § första stycket; såväl boskillnad som hemskillnad är numera avskaffade i Sverige). Som huvudregel gäller enligt dessa bestämmelser att talan kan väckas i del land där makama har hemvist eller, om de har hemvist i skilda stater, i svarandens nordiska hemvistland. Även i vissa andra situationer, för vilka det inte finns några lagfästa domsrällsregler, föreligger dock svensk domsrätt. 1 brist på uttryckliga lagregler om domsrätt anses de intema fommreglema kunna ge viss vägledning vid bedömningen av gränserna för domsrätten.

2.1.4 Bör Sverige tillträda 1978 års Haagkonvention?

Äktenskaps internationella anknytning kan vara mycket olikartad. Del kan röra sig om s. k. blandäktenskap, där den ena maken är svensk medborgare och den andra maken är utländsk medborgare. I dessa fall kan del röra sig om makar som är bosalla i Sverige men också om makar som är bosatta i den utländska makens hemland eller i ett tredje land. Det kan också vara fråga om äktenskap där båda makama är svenska medborgare som är bosatta utomlands (s.k. utlandssvenskar). Vidare förekommer numera i Sverige i stor omfattning s. k. invandraräktenskap, dvs. fall då båda makama är medborgare i etl annat land eller i olika andra länder men bosatta i Sverige. Del kan i dessa fall röra sig om både makar som gift sig innan de kom till Sverige och makar som gift sig här.

En ny svensk lagstiftning om lagval och domsrätt beträffande makars förmögenhetsförhållanden kommer således att beröra ett stort antal personer med skilda anknytningar lill länder i praktiskt taget hela världen. Mot den bakgmnden är det naturligtvis önskvärt alt svenska regler på området utformas på ett sätt som inte alltför mycket avviker från de regler som finns i andra länder.

I syfte all få fram enhetliga regler mnt om i världen när del gäller bl. a. lagval och domsrätt har, som jag tidigare nämnt, inom Haagkonferensen för intemationell privaträtt utarbetats ell antal konventioner. Bland dessa märks på familjerättens område en konvention som har särskild betydelse för det lagstiftningsärende som nu är aktueUt, nämligen den fömt nämnda, år 1978 antagna konventionen om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden.

Enligt 1978 års konvention skall i första hand lagen i del land där 14

makarna lar hemvist vid äktenskapets ingående tillämpas. En stat kan Prop. 1989/90:87 emellertid genom att avge en deklaration vid tillträde till konventionen genomdriva att dess intema lag skall tillämpas, om båda makarna vid äktenskapets ingående är medborgare i den staten. Ett undantag gäller om var och en av de blivande makarna har haft hemvist mer än fem år före äktenskapets ingående i en stat som inte har avgelt deklaration. Medborgarskapet skall också vara utslagsgivande beträffande makar som är medborgare i stater som inte har tillträll konventionen, förutsatt att dessa stater använder medborgarskapet som utslagsgivande för lagvalet.

Familjelagssakkunniga har ansett (se betänkandet s. 53 och 95 fi) all 1978 års Haagkonvention inte ger de bästa lösningarna vad gäller lagvalel beträffande makars förmögenhetsförhållanden. De sakkunniga har i stället föreslagit regler som har en enklare utformning och ger mer fömtsebara resultat. De sakkunnigas förslag har fåll ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Även jag anser att de sakkunnigas förslag har klara fördelar framför Haagkonventionen.

Del finns emellertid somjag redan varit inne på etl särskilt värde i all regelsystemen på detta område blir enhetliga runt om i världen. Särskilt gäller detta i förhållande till stater i vårt närområde.

Somjag nämnde inledningsvis har under beredningen av detta lagstiftningsärende hållits överläggningar med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge. Vid dessa överläggningar har följande kommit fram.

1 Norge utarbetades år 1981 inom justisdepartementet ett promemorieförslag rörande frågor om tillämplig lag avseende makars förmögenhetsförhållanden. Förslaget, som har remissbehandlats, övervägs alltjämt inom departementet. Det är osäkert om det kommer att ligga till gmnd för lagstiftning. Promemorieförslaget är inte förenligt med den konvention om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden som antogs vid Haagkonferensen år 1978.

I Danmark har man ännu inte tagit ställning till 1978 års Haagkonvention. Det pågår för närvarande inte heller något arbete i Danmark med frågor om makars förmögenhetsförhållanden.

1 Finland ställer man sig negativ till att tillträda konventionen. Man har för avsikt att låta en arbetsgmpp inom justitieministeriet utreda frågor om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden och för rätten till arv. Enligt planerna skall inriktningen vara densamma som i det svenska utredningsförslaget.

Inte heller bland utomnordiska stater har 1978 års Haagkonvention
vunnit någon nämnvärd anslutning. Delsamma gäller för övrigl som jag
redan har nämnt för flera andra konventioner på familjerättens område.
Del värde som otvivelaktigt är förknippat med alt länder har samma
bestämmelser om lagval kan alltså endast i begränsad omfattning uppnås
genom att Sverige tillträder sådana konventioner. De invändningar som i
sak kan riktas mot lösningar som konventionerna innehåller får därmed
ökad tyngd. I likhet med familjelagssakkunniga anser jag därför att Sverige
inte bör tillträda 1978 års Haagkonvention om tillämplig lag för makars
förmögenhetsförhållanden. 15

Det nu sagda betyder inte att Haag-konventionerna och arbelet vid Prop. 1989/90:87 konferensen skulle sakna betydelse för utformningen av en ny lagstiftning på området. Tvärtom är det angelägel att sådant konventionsarbete beaktas i lagstiftningsarbetet och all lösningar i konventionerna som vi uppfattar som positiva las lill vara.

2.1.5 Nationalitetsprincipen och hemvistprincipen

En central fråga inom den intemationella familjerätten har länge varit valet mellan nationalitetsprincipen och hemvislprincipen (domicilprincipen). Enligt den förstnämnda principen bedöms en persons rättsställning enligt lagen i del land där han eller hon är medborgare medan den senare principen i stället föster avgörande vikt vid lagen i det land där vederbörande har hemvist. Bakom bägge principerna ligger tanken att en människas personliga rättsförhållanden skall bedömas enligt lagen i del land som han eller hon har starkast och mest varaktig anknytning lill. Nationalitetsprincipen dominerar i de kontinenlaleuropeiska länderna, t. ex. i Grekland, Italien, Spanien, Västtyskland, Österrike och flertalet östeuropeiska stater. Hemvislprincipen tillämpas i Danmark, Island och Norge saml i Storbritannien, samväldesländerna och USA.

Sverige tillhörde i början av 1900-talet de länder som anslöt sig till en renodlad nationalitetsprincip. De första svenska lagsliftningsprodukterna -1904 års lag om allmänna bestämmelser på äktenskapsrällens område och 1912 års lag om äktenskaps rättsverkningar präglades av detta synsätt. Till grund för dessa lagar låg Haagkonventioner från år 1902 resp. 1905.

Den nordiska konventionen från 1931 bygger däremot i allt väsentligt på hemvistprincipen. För Danmarks, Islands och Norges del innebar konventionen inte någon större avvikelse från vad som redan gällde i dessa länder. I Sverige, liksom i Finland, medförde konventionen däremot att vi fick dubbla system, ett som gäller i förhållande lill medborgare i de andra nordiska länderna och ett annat för medborgare i övriga länder. För svensk del motiverades ställningstagandet såvitt avser makars förmögenhetsförhållanden med den rättslikhet som förelåg mellan de nordiska ländernas interna lagar.

Medan den nordiska ordningen grundad på hemvistprincipen har stått sig orubbad och även gått fri från kriiik, har den allmänna regleringen med utgångspunkt i nationalitetsprincipen blivit föremål för en tämligen omfattande diskussion och successiva reformer där hemvistet tillerkänts en ökad betydelse. Sådana lagändringar har skett bl. a. inom äktenskapsrätten vad gäller bestämmelserna om äktenskapets ingående och upplösning (se betänkandet s. 57).

De problem som är förknippade med nationalitets- och hemvistprinci
perna uppkommer när någon har hemvist i ett annat land än det där han
eller hon är medborgare. Hemvistprincipen har i dessa fall klara fördelar.
En människas personliga förhållanden har ofta en starkare anknytning till
det land i vilket han eller hon lever än till medborgarskapslandel. En
person anpassar sig som regel också till sin miljö. Familjelagstiftningen i
ett visst land är en spegling av de sociala mönster och värderingar som 16

råder i landet. Den anknyter på skilda punkter lill den i landet gällande Prop. 1989/90:87 sociala lagstiftningen och lill annan näraliggande lagstiftning. Hemvistprincipen medger sålunda en tillämpning av familjerättsliga regler som står i samklang med sociala värderingar och annan lagstiftning i den miljö där personen i fråga lever.

Det finns också andra omständigheter som talar starkt till förmån för hemvistprincipen. De flesta människor har inte så stora kunskaper i familjerätt. Det är då betydligt lättare för dem alt ta reda på vad som gäller i hemvistlandel än vad som gäller i medborgarskapslandet. Så är det också för juridiska rådgivare och myndigheter i hemvistlandel. Det är många gånger en dyr och tidsödande process att ta reda på vilka rättsregler som gäller i ell annat land. Man kan heller aldrig vara riktigt säker på att man tillämpar de främmande reglerna på ett korrekt sätt. Advokater och domstolar kan det egna landets rättsordning och det blir därför möjligt att betjäna allmänheten snabbt och billigt, om de egna reglerna kan tillämpas. Del finns i det praktiska rättslivet ett motstånd mol all tillämpa främmande lag. Del blir lätt så att den utländska lagen åberopas endast när ena parten är särskilt kunnig och dessutom har något materiellt all vinna. Del är otillfredsställande när lagstiftningen får sådana konsekvenser.

Ibland är del svårt atl bedöma om en person har hemvist i ett visst land.

1 detta ligger en viss olägenhet. Människor växlar också hemvist oftare än
nationalitet. Osäkerhet rörande en persons hemvist uppkommer främst
när del gäller alt avgöra om en person har bytt hemvist. I princip skall två
krav vara uppfyllda. Personen ifråga skall ha bytt vistelseort så att han
eller hon normalt är bosatt och vistas i det nya landet. Vidare skall han
eller hon ha för avsikt all stanna kvar i landet, om inte för alllid så i varje
fall för en längre, obestämd lid framöver. Den nya bosättningen skall vara
stadigvarande. Osäkerheten kring en persons hemvist kan medföra all
personer som har flyttat kan ha svårt all bedöma vilka regler som gäller för
deras förhållanden. Samma osäkerhet kan i enskilda fall prägla den be
dömning som skall göras av domstol, om saken hänskjuts dit.

Den osäkerhet som är förknippad med hemvistbedömningen får emellertid inte överdrivas. I del stora flertalet fall uppstår inga svårigheter. Detta hänger samman med att frågan normalt inte behöver bedömas förrän personen i fråga bott ell antal år i del nya landet. 1 enstaka fall kan det dock förekomma att en person som har flyttat till ett nytt land under den första tiden kan känna sig osäker på hur en hemvislbedömning utfaller för hans eller hennes del. Om man bestämmer sig för att låta hemvislprincipen vara styrande för utformningen av en ny svensk lagstiftning på förevarande område, kan det därför finnas skäl all överväga särskilda regler för att motverka denna osäkerhet.

Det finns knappast anledning alt anta att en tillämpning av svenska
regler på utländska medborgare som har hemvist i Sverige i någon nämn
värd omfattning skulle verka överraskande och leda till resultat som inte
slår i samklang med de önskemål som dessa personer kan ha. Vad man
däremot med säkerhet vet är att de nuvarande lagvalsreglerna kan komma
som en stor överraskning. Man bör också komma ihåg att det är mera
sällan som t. ex. en bodelningsfråga aktualiseras under den första liden av 17

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 87

vistelsen här. För dem som stannar kvar aktualiseras dock frågan förr eller Prop. 1989/90:87

senare. Många utländska medborgare väljer all behålla sill utländska

medborgarskap trots alt de vistats myckel länge i Sverige. Av samtliga

utländska medborgare i Sverige hade vid årsskiftet 1981/1982 ungeför

hälften varit här i mer än tio år. Många är starkt integrerade i del svenska

samhället. De kan vara gifta med svenskar eller ha bam som är svenska

medborgare. I åtskilliga av dessa fall lär del inte vara hemvislprincipen

ulan nationalitetsprincipen som kommer som en överraskning.

Del är inte heller så alt nationaliteten som juridiskt kriterium är fri från komplikationer. 1 enskilda fall kan det vålla betydande svårigheter alt la reda på om en person är medborgare i ell visst land. De olika ländemas lagstiftning om medborgarskap harmonierar inte heller. Det finns inget inlemationdll syslem som garanterar all en person är medborgare i ell land. Detta har lett lill all särskilda regler måste ges för statslösa i de fall medborgarskapet tillmäts betydelse inom den intemationella privaträtten.

Ett annal problem är de dubbla medborgarskapen. Antalet personer med dubbla medborgarskap har uppskattats lill 100 000 i Sverige och lill flera miljoner i Västeuropa. Naturligt nog förekommer de dubbla medborgarskapen bland sådana människor som har anknytning lill mer än ett land och för vilka lagvalsreglerna har intresse. Olika länders medborgarskaps-lagstiftning är sådan all en kraftig ökning av de dubbla medborgarskapen kan förväntas. Denna utveckling medför all nationaliteten förlorar i värde som anknytningsmomenl inom den internationella privaträtten. De dubbla medborgarskapen utgör en betydande komplikation, om nationalitetsprincipen skall behållas.

Jag delar mol denna bakgmnd familjdagssakkunnigas uppfattning all hemvistprincipen är överlägsen nationalitetsprincipen. Denna uppfattning har också fåll ett oreserverat stöd under remissbehandlingen. Hemvistprincipen bör alltså enligt min mening läggas till gmnd för lagstiftningen om makars egendomsförhållanden. Genom en sådan reform kan vinnas att samtliga invandrare och utvandrare bedöms efter i huvudsak samma principer. Det är inte bra att som nu ha en ordning i Norden och en helt annan i förhållande till andra länder. Den valda utgångspunkten innebär emellertid inte, vilket jag har varit inne på tidigare, att nationaliteten behöver frånkännas all betydelse i sammanhanget. Jag återkommer till delta i det följande när de olika lagvalsreglerna diskuteras mer konkret.

2.1.6 Återförvisning

En fråga av generell räckvidd som utredningen har diskuterat gäller regler
om återförvisning eller vidareJÖrvisning (renvoi). Om bestämmelserna i
svensk internationell lag pekar ut en utländsk lag som tillämplig, uppkom
mer frågan huruvida hänvisningen till den lagen skall omfatta även det
landets internationellt privaträltsliga bestämmelser, som i sin tur kanske
utpekar ett annal lands lag som tillämplig. Skall vi i Sverige i sådana fall
godta en återförvisning lill svensk rätt eller en vidareförvisning till en
annan utländsk rättsordning? Anlag l.ex. att hemvistprincipen har införts
som svensk lagvalsregel och skall tillämpas på två svenska makar som 18

sedan länge har hemvist i ell land som tillämpar nationalitetsprincipen. 1 det landet anses således alt svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Accepterar vi en återförvisning, innebär det all svensk lag blir tillämplig även här i landet. Det motsatta ställningstagandet innebär att vi tillämpar hemvistlandels interna regler om makars förmögenhetsförhållanden.

1 svensk rätt har man hittills ställt sig avvisande lill regler om återförvisning (se rättsfallen NJA 1939 s. 96 och 1969 s. 163). Utredningen har utförligt redovisat skälen för och emot renvoiprincipen (se betänkandet s. 108 O och har kommit fram lill slutsatsen att någon regel om renvoi inte bör införas. Frågan har betydelse för olika områden av den internationella familjerätten. Det slutliga ställningstagandet bör därför anstå till dess att övriga delar därav skall behandlas, då en samlad bedömning kan göras. 1 avvaktan på del finns det ingen anledning atl nu ändra gällande rätt genom all införa regler om renvoi i fråga om makars förmögenhetsförhållanden.

Prop. 1989/90:87

2.2 Tillämplig lag

2.2.1 Tillämplig lag när avtal inte har träffats

Mitt förslag: Lagen i den stat där makama tog hemvist när de gifte sig skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, om de inte har träffat avtal om annal.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 96 f.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har lämnats utan erinran av del stora flertalet remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: De nuvarande bestämmelserna i 1912 års lag bygger på nationalitetsprincipen och oföränderlighelsprincipen. Lagen i det land där mannen var medborgare vid äktenskapets ingående skall tillämpas på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet. Den på del sättet bestämda lagen gäller oavsett vilka förändringar i anknytningen till detta land som äger mm under äktenskapet.

Den nordiska regleringen i 1931 års förordning är i alla väsentliga hänseenden annorlunda utformad. Den ger inte företräde ål mannens lag. Den bygger på hemvistprincipen och innehåller regler om byte av tillämplig lag. Om makama lar hemvist i ell nytt nordiskt land, skall det landets lag tillämpas.

Jag har i tidigare avsnitt (2.1.5) redovisat de fördelar somjag anser vara förknippade med hemvislprincipen. I enlighet med vad jag där har anfört bör enligt min mening makarnas hemvist i huvudsak vara styrande när tillämplig lag skall bestämmas för deras förmögenhetsförhållanden.

När makar vid äktenskapets ingående är medborgare i olika länder är del enligt min mening inte längre länkbart all som i 1912 års lag anknyta till enbart mannens förhållanden. 1 början av seklet var situationen en annan. Mannen uppfattades då som familjens överhuvud och vanligen

förvärvade hustmn mannens medborgarskap vid vigseln. I dag framstår en Prop. 1989/90:87 på ell sådant synsätt gmndad regel som godtycklig och könsdiskrimineran-de. När makama har olika nationalitet vid äktenskapels ingående, bör därför lagen i det land där de lar hemvist tillämpas på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet.

När mannen och kvinnan är medborgare i samma stat och vid äktenskapets ingående tar hemvist i en annan stat föreligger en mer renodlad konflikt mellan nationalitetsprincipen och hemvislprincipen. För de fall som närmast är av intresse för svensk del finns del här anledning all skilja mellan utländska makar som vid äktenskapets ingående lar hemvist i Sverige och svenska makar som tar hemvist utomlands.

Det är inte ovanligt all utländska medborgare gifter sig med landsmän och tar hemvist i Sverige. Del kan röra sig om olika situationer. Den ena av makama kan ha invandrat hit och haft herhvist här en kortare eller längre tid medan den andra maken flyttar hit i samband med äktenskapets ingående. Del kan också handla om personer med stark förankring i det svenska samhället. De kan ha kommit hit som barn eller rent av fölls här men behållit sina utländska medborgarskap. I många sådana fall lär kunskapen om hemlandels familjerällsliga regler vara bristfällig. Jag finner det vara en naturlig ordning att svensk lag blir tillämplig på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet i de nu angivna situationema. Även i sådana fall då båda makarna tar hemvist i Sverige först i samband med att de ingår äktenskap talar de skäl jag har anfört i del föregående för att svensk lag skall tillämpas. Om makama så önskar, bör de emellertid ha möjlighet all avtala all deras nationella lag i stället skall tillämpas.

När svenska medborgare vid äktenskapets ingående lar hemvist i en främmande stat är den svenska lagens inställning av mindre intresse. Normalt har makama all eller merparten av sin egendom i den främmande staten och del blir lagen och myndighetema där som i realiteten bestämmer vad som skall gälla. Sakligt sett finns det inte något skäl att behandla denna gmpp på annat sätt än utländska medborgare som lar hemvist i Sverige. Lagen i det land där svenska medborgare tar hemvist bör alltså tillämpas. Även för svenska makar gäller alt de bör ha möjlighet att avtala om atl svensk lag skall tillämpas. Värdet av denna möjlighet är emellertid beroende av vilken inställning till sådana avtal som man har i hemvistlandel.

Slutsatsen av del anförda blir all lagen i den stat där makarna lar hemvist vid äktenskapets ingående genomgående bör tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, om de inte träffar avtal om annal. Jag återkommer strax lill möjligheten all träffa avtal i lagvalsfrågan (se avsnitt 2.2.3).

Uttedningens förslag överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 97 ff).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag utan erinran. En remissinstans förordar att fem år skall förflyta innan den nya lagen blir tillämplig.

Skälen för mitt förslag: Jag delar utredningens uppfattning atl den nuvarande oföränderlighelsprincipen i fråga om lagval som alltså innebär att den lag som vid äktenskapets ingående blev tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden skall gälla oavsett vilka förändringar i fråga om hemvist eller nationalitet som därefter inträffar - inte går atl upprätthålla längre. Motiven för principen är närmast att del skall råda stabilitet i egendomsförhållandena och all makar skall skyddas mol överraskningar. Konlraklsrältsliga synpunkter har också spelat in. Äktenskapet uppfattas då som ett avtal där lagens regler om den äktenskapliga egendomen utgör innehållet i avtalet.

I praktiken har oföränderlighelsprincipen lett lill resultat rakt motsatta de åsyftade. Särskilt när makar har bytt både nationalitet och hemvist framstår anknytningen till den en gång vid äktenskapels ingående bestämda lagen som formell och konstlad. Del är med andra ord oföränderlighelsprincipen som leder lill överraskningar. Den medför också alt man i många fall får tillämpa en annan lag än den som gäller i makamas sociala miljö. Oföränderlighelsprincipen kan därmed sägas vara oförenlig med gmndtankama bakom hemvislprincipen. Vidare har oföränderlighelsprincipen i den praktiska tillämpningen vållat svårigheter när den lillämpfiga lagen har ändrats eller den stat vars lag är i fråga har gått upp i en annan stat eller delats (t. ex. de baltiska statema och Tyskland).

Frågan om byte av den tillämpliga lagen uppkommer när makama flyttar och tar hemvist i ell nytt land. Vilka kriterier skall då gälla för all ell byte lill ny lag skall äga mm? Skall del räcka med all makama lar hemvist i ett nytt land eller skall del dämlöver krävas något ytterligare, exempelvis all bosättningen har varat en viss lid eller all makama blir medborgare i del nya landet?

Frågan har störst betydelse för invandrare med hemvist i Sverige. För svenskar eller utländska medborgare som flyttat från Sverige och har merparten av sin egendom i andra länder har reglema en begränsad betydelse.

När invandrare flyttar lill Sverige har de vanligen inte särskih myckel egendom med sig. Merparten av den egendom som så småningom blir

föremål för bodelning vid skilsmässa eller dödsfall har de - typiskt sett - Prop. 1989/90:87 förvärvat medan de har haft hemvist i Sverige. Detta talar för att svensk lag relativt snabbt bör kunna bli tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Det visar sig att många utländska medborgare stannar myckel länge i Sverige ulan att anta svenskt medborgarskap. Även om det finns skillnader mellan olika invandrargmpper, gäller för invandrare totalt sett alt benägenheten att bli svensk medborgare inte ökar med längre tids vistelse i Sverige. Av samtliga utländska medborgare i Sverige hade vid årsskiftet 1981/82 ungefär hälften varit här i mer än tio år. Det finns inte någon undersökning som ger en allsidig belysning av de faktorer som är avgörande för om en person väljer att bli svensk medborgare eller väljer att behålla sitt utländska medborgarskap. Sannolikt rör del sig om en blandning av ideella och praktiska överväganden som ger olika utslag för olika invandrargrupper. På goda gmnder kan emellertid antas att den upplevelse av nationell identitet och känsla av gemenskap med urspmngslandet som är ett av skälen till all invandrare behåller sill gamla medborgarskap har myckel litet all göra med lagstiftningen om makars egendom. Den formella indelningen av invandrare i utländska medborgare och svenska medborgare motsvaras i alla händelser inte av en faktisk skillnad vad gäller deras anknytning till Sverige eller integration i det svenska samhället. Åtskilliga utländska medborgare som har varit länge i Sverige är gifta med svenskar eller har barn som har antagit svenskt medborgarskap.

Jag delar mot denna bakgmnd utredningens uppfattning att det vid invandring lill Sverige inte är lämpligt att som villkor för byte lill svensk lag kräva alt makar antar svenskt medborgarskap. Ett sådant krav skulle för övrigt i en del fall leda till tillämpning av en lag som ingen av makarna sedan läng tid har haft någon anknytning till. Jag anser därför att svensk lag i princip bör tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden, om makarna har flyttat hit och tagit hemvist här. Vad som återstår att diskutera är om det, utöver hemvislbytet, skall uppställas ett krav på att vistelsen eller hemvistet har varat en viss lid.

En tidsfrist som ell tillägg till etl hemvislkriterium är en beprövad metod i lagstiftningen, både den nordiska och den allmänna. Den har stora praktiska fördelar. Innan lidsfristen har löpt ul blir del inte aktuellt atl bedöma om det har skett etl hemvistbyte. Frågan behöver då inte, innan förhållandena har stabiliserats, ställas på sin spets för en del människor som kommer hit med eri prövande inställning i fråga om sina avsikter att stanna kvar i landet. På så vis minskas ölägenheterna av att begreppet hemvist är vagt. När sedan hemvistbedömningen skall ske sitter man så att säga med facit i hand.

Jag anser därför all det bör förflyta en viss tid innan del sker ett byte av
tillämplig lag. En tidsfrist bör i enlighet med vad utredningen föreslår vara
knuten lill bosättningen, som hos oss normalt sett är relativt lätt att
fastställa med ledning av folkbokföringen. Sedan den stipulerade liden har
gått lill ända bör det med andra ord räcka med all konstatera all makarna
då har hemvist i del nya landet för all dess lag skall tillämpas. Man
behöver därmed inte la ställning lill om hemvislkravet har varit uppfyllt 22

dessförinnan, en prövning som lätt får karaktär av en efterhandskonslruk-tion.

Utredningens förslag om en tidsgräns på två år, som har stöd av en bred remissopinion, är enligt min mening väl avvägt. Milt förslag är således att del nya bosättningslandels lag blir tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden, om båda makarna har tagit hemvist i det landet och varit bosalla där i minst två år. Den omständigheten atl endast den ena maken byter hemvist bör inte leda till byte av den tillämpliga lagen. Regeln bör vara tillämplig på såväl utländska makar som lar hemvist i Sverige som på svenska makar som flyttar härifrån och tar hemvist i ett annat land.

Den nu föreslagna regeln om en lidsgräns passar dock inte för alla fall. Som utredningen har framhållit är den olämplig när makar lar hemvist i ett land där de är medborgare eller där de tidigare har haft hemvist. De personer som det här gäller kan normall sett antas vara förtrogna med del nya hemvistlandel och beträffande dem föreligger typiskt sett inte samma svårigheter alt bringa klarhet i hemvislfrågan. Jag anser därför att tidsgränsen inte skall gälla i dessa fall.

Prop. 1989/90:87

Utredningens förslag överenstämmer med mitt med den skillnaden all makarna kan välja även lagen i en stat där de båda samtidigt har haft hemvist under äktenskapet (se betänkandet s. 95 f.).

Remissinstanserna:Flertalet remissinstanser har ställt sig bakom utredningens förslag. Några av dem har emellertid utan alt vilja avstyrka förslaget uttryckt tvekan inför möjligheten all träffa avtal om tillämplig lag.

Skälen för mitt förslag: Frågan om makars möjlighet alt själva disponera över lagvalel i fråga om sina förmögenhetsförhållanden har under senare år tilldragit sig intresse både i Sverige och i andra länder. En mer eller mindre begränsad möjlighet för makar att träffa sådana avtal finns redan i vissa länder. Även i Sverige har i ett rättsfall (se NJA 1970 s. 420) ett sådant avtal godtagits. Del är dock oklart hur långt avtalsfriheten sträcker sig enligt svensk räll. Under arbetet med 1978 års Haagkonvenlion om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden framhölls betydelsen av all avtalsmöjligheten används för att överbrygga motsättningarna mellan länder som tillämpar nationalitetsprincipen och länder som tillämpar hemvistprincipen. Konventionen öppnar möjlighet för makar alt träffa sådana avtal både inför och under ett äktenskap. Konventionen har på denna punkt övat inflytande på både den västtyska och den schweiziska

lagstiftningen och det finns anledning att anta att fler länder kommer all införa liknande regler.

Lagvalsregler som las in i en lag blir med nödvändighet schematiska och kan därför inte passa för alla fall. Genom att makar ges möjlighet all träffa avtal om vilken lag som skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden bör de kunna undanröja eventuella oklarheter och underkasta sig en ordning som de finner sakligt lämplig. Jag anser därför i likhet med utredningen att avialsmöjlighelen är viktig.

Några remissinstanser har ulan alt vilja avstyrka utredningsförslaget - uttalat tvekan inför en möjlighet all träffa avtal. De har framhållit alt det i många invandrarfamiljer finns kvinnor som lever förtryckta i äktenskapet och all avialsmöjlighelen i realiteten kan öppna en möjlighet för mannen all välja en tillämplig lag som missgynnar kvinnan.

Jag är medveten om all del kan finnas risker i detta hänseende. Om avtal skulle träffas under otillbörlig påverkan, bör det dock vara möjligt all med stöd av allmänna rättsprinciper få avtalet jämkat eller helt ogilligför-klarat. 1 den nu aktuella lagstiftningen bör också föras in vissa skyddsregler som kan bli tillämpliga i de situationer som här avses. Jag skall strax återkomma lill dessa. Sammantaget anser jag all möjligheterna är förhållandevis goda att komma till rätta med de eventuella problem som avtals-möjligheten kan ge upphov till i detta hänseende. Betydelsen av sådana problem kan minskas ytterligare, om man som utredningen föreslår begränsar lagvalsmöjligheten lill rättsordningar som makarna har rimlig anknytning till.

Frågan är då vilka lagar som skall kunna komma i fråga när makama avtalar om tillämplig lag. Familjelagssakkunniga föreslåij atl makarna skall ha räll att välja lagen i en stat där någon av dem har hemvist eller är medborgare. Denna anknytning skall föreligga vid tidpunkten för avtalets ingående. Enligt utredningens förslag skall makarna också kunna välja lagen i en stat där de båda tidigare har haft hemvist under äktenskapet. Makama skall sålunda kunna åtemppliva tillämpningen av en lag som tidigare har varit den tillämpliga lagen.

Som jag nyss nämnde har utredningens förslag att makar skall kunna avtala om tillämplig lag väckt viss tvekan hos några remissinstanser. Bl. a. mot bakgrund härav anser jag att del finns anledning all gå fram med viss försiktighet när man lagföster en ordning av detta slag. Enligt min mening bör del krävas att den anknytning som motiverar lagvalel i avtalet föreligger när avtalet ingås. Lagvalsmöjligheten bör därför begränsas mer än vad familjelagssakkunniga föreslår. Enligt min mening är det tillräckligt att makarna kan välja lagen i ett land där någon av dem har hemvist eller är medborgare när de ingår avtalet om lagvalet.

Ett avtal om tillämplig lag bör kunna träffas i samband med äktenskapets ingående men också senare under äktenskapet. Den största betydelsen har etl sådant avtal vid en bodelning som sker med anledning av äktenskapsskillnad eller makes död.

Prop. 1989/90:87

Mitt förslag: I vissa fall skall svensk räll tillämpas i stället för den utländska lag som de fömt föreslagna lagvalsreglerna pekar ul. På begäran av en make eller en dödsbodelägare skall således svensk lag i princip tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning, även om en utländsk lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden. Vidare skall äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makamas gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt all vid bodelningen överta sådan egendom alltid tillämpas, om bostaden oeh bohaget finns i Sverige. Vid en bodelning som sker här i landet skall vidare jämkning kunna ske enligt bestämmelsema i 12 kap. äktenskapsbalken. Även vad gäller skyddet för tredje man införs bestämmelser som syftar till atl begränsa tillämpningen av utländsk rätt, när den utländska lagen inskränker en makes rätt all förfoga över sin egendom eller en makes skyldighet all svara för sina skulder. Svenska bestämmelser skall också tillämpas för registrering av äktenskapsförord och gåvor, om rättshandlingen har ägt mm i Sverige.

Utredningens förslag: Förslaget överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Utredningen har dessutom föreslagit all del skall införas ell krav på registrering i äklenskapsregistrel av sådana avtal om tillämplig lag som har träffats mellan makar medan de har hemvist här i landet (se betänkan-del s. 277 f.). Utredningen har inte föreslagit att jämkning enligt 12 kap. äktenskapsbalken skall Icunna.ske när utländsk lag är tillämplig.

Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt utredningsförslaget eller lämnat del ulan erinran.

Skälen för mitt forslag: I den svenska internationella privat- och processrätten anses det vara en allmän princip atl bestämmelser i utländsk räll eller avgöranden som har meddelats av en myndighet i utlandet inte får tillämpas här, oni tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med gmnderna för rättsordningen här i riket. Denna gmndsats bikar betecknas som ordre public-förbehållet. Del närmare innehållet i ordre public-förbehållel, dvs. de gmnder för den svenska rättsordningen som förbehållet är avsett att skydda, är svårt atl precisera. Klart är emellertid atl endast gmndläggande principer i rättssystemet kan åtnjuta detta skydd. Del krävs vidare all tillämpningen av den utländska rättsregeln eller domen skulle vara uppenbart oförenlig med dessa principer.

Även utanför det nu angivna ganska snäva området kan det ibland finnas etl behov av atl begränsa tillämpningen av utländsk rätt. Så kan t. ex. vara fallet då intresset av all svenska regler tillämpas gör sig gällande med särskild styrka eller då en tillämpning av utländsk rätt på annat sätt kan vara svår att förena med den svenska rättsordningen.

I likhet med utredningen anser jag därför all det finns behov av särskilda regler som för vissa situationer begränsar tillämpningen av utländsk lag.

Vad först gäller bodelning är del många gånger nödvändigt att kunna

tillämpa bestämmelser som knyter an till det svenska förfarandei och den Prop. 1989/90:87 organisation vi har här i landet för att lösa boddningstvisler. Del kan givetvis diskuteras i vilken omfattning svenska materiella regler bör vara absoluta eller tvingande i förhållande till främmande lag. Det ligger uppenbarligen en risk i att utsträcka del svenska regelsystemels tillämpningsområde och därigenom begränsa utrymmet för främmande räll. När del gäller förfaranderegler är det däremot enligt min mening motiverat alt gå längre och i större utsträckning göra svenska regler tillämpliga på förfaranden som skall äga mm i Sverige. Del är i själva verket ofta en nödvändig förutsättning för atl den utländska lagen skall kunna tillämpas i vårt land.

Även vad avser förhållandel mellan makama inbördes och i förhållande till tredje man är del enligt min uppfattning nödvändigt alt del i den intemationella lagstiftningen finns regler som i vissa situationer begränsar utrymmet för tillämpningen av främmande lag. Sådana regler finns redan i dag. Det ligger därför inget principdlt nytt i atl införa sådana regler. Vad gäller makamas inbördes förhållanden är det framför allt äktenskapsbalkens regler om makars gemensamma bostad och bohag (se 7 kap. 4 9 §§ och 11 kap. 8 och 10 §§) och om jämkning vid bodelning (se 12 kap.) som kommer i blickpunklen. Dessa regler saknar ofta motsvarigheter i utländsk rätt. De svenska reglema på dessa områden har en utpräglad skyddskaraktär (jfr prop. 1986/87:1 s. 61 och 44 fl). Enligt min mening bör de därför om tillräcklig anknytning lill Sverige finns kunna användas här i landet även om utländsk lag i princip är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vad gäller bostaden och bohaget bör det vara en tillräcklig anknytning att egendomen finns i Sverige. På motsvarande sätt bör den omständigheten att bodelning skall ske i Sverige vara tillräcklig för att svenska regler om jämkning vid bodelning skall få tillämpas. Härigenom kan bl. a. förhindras att en make som har hemvist här i landet får lämna ifrån sig egendom till den andra maken i enlighet med del andra landets lag, om ett sådant överlämnande av egendomen framstår som oskäligt.

När del gäller tredjemansskyddet har utredningen föreslagit bl.a. ell krav på registrering i äklenskapsregistrel av avtal om tillämplig lag som har träffats mellan makar. Kravet på registrering skall enligt utredningens förslag dock gälla endast sådana avtal som makama har träffat medan de har hemvist här i landet. Om makama har ingått avtalet utomlands och därefter bosall sig i Sverige, skall del enligt förslaget inte finnas något krav på registrering. Vad som har sagts om registrering av sådana avtal skall enligt utredningens förslag gälla också för äktenskapsförord och gåvor.

Jag har förståelse för atl utredningen inte har velat föreslå registrering av sådana avtal om tillämplig lag eller äktenskapsförord som har upprättals av makar som inte hade hemvist här i landet när rättshandlingen företogs. Del rättsläge som har etablerats genom sådana rättshandlingar utomlands bör enligt min mening även ulan registrering gälla i förhållande lill tredje man här i landet.

När det gäller avtal om tillämplig lag blir det emellertid med denna
utgångspunkt svårt all motivera en sådan uppdelning som utredningen gör
mellan avtal som har träffats medan makama har hemvist här och avtal 26

som har träffats medan de hade hemvist utomlands. Från borgenärssynpunkt måste den risk som kan ligga i alt sådana avtal träffas uppenbarligen vara densamma vare sig avtalet har upprättals i Sverige eller i ett annal land. Det intresse borgenärema kan ha av atl få sådana avtal registrerade får enligt min mening också antas vara begränsat. Härtill kommer att ell krav på registrering av avtal förmodligen lätt skulle förbises. Uppgifter jag har fått från tingsrätterna tyder på att den nuvarande möjligheten enligt 1912 års lag all registrera sådana avtal inte alls utnyttjas. Jag anser mot denna bakgmnd all kravet på registrering inte bör omfatta avtal som makama har träffat om tillämplig lag.

I fråga om äktenskapsförord och gåvor mellan makar ställer sig saken annorlunda. Sådana rättshandlingar har stor betydelse från borgenärssynpunkt. En gåva eller ett äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas bör därför på samma sätt som om svensk lag gäller för makamas förmögenhetsförhållanden omfattas av kravet på registrering. Sådana rättshandlingar bör alltså såvitt gäller gåvor i den mån det erfordras registrering enligt 8 kap. 1 § äktenskapsbalken bli gällande mol borgenärer här i landet först när de har registrerats enligt bestämmelsema i 16 kap. äktenskapsbalken. I fråga om äktenskapsförord bör i linje med vad som gäller enligt svensk rätt krävas registrering även för avtalets giltighet mellan makama.

Borgenärema kan emellertid - som utredningen har framhållit - behöva skyddas också i ett annal avseende. Om en make har förfogat över sin egendom eller ingått skuldförbindelser, bör en tredje man som förvärvat en rätt mol maken på gmnd av en sådan rättshandling normall kunna utgå från atl det inte föreligger några inskränkningar i makens skyldighet atl fullgöra sina åtaganden lill följd av rättshandlingen. I den mån utländsk rätt innehåller sådana inskränkningar som går utöver vad som finns i svensk rätt, bör enligt min mening det inte komma i fråga att tillämpa den utländska lagen på dessa punkter. Jag återkommer i specialmoliveringen till den närmare utformningen av sådana bestämmelser om begränsning av tillämpningen av den utländska lagen.

Prop. 1989/90:87

Skälen för mitt förslag: En allmän utgångspunki för regler om svensk Prop. 1989/90:87 domsrätt är att det skall finnas ett svenskt intresse av atl lösa de tvister med intemationell anknytning som kan tänkas komma under svenska domstolars prövning. Ell sådant rällskipningsinlresse kan i allmänhet sägas föreligga om tvisten eller partema har anknytning lill Sverige. Det ligger emellertid i sakens natur all de omständigheter som knyter an lill Sverige ofta är av skiftande slag och av varierande styrka. Del är därför inte möjligt all i någon mer allmän mening ange när svensk domsrätt skall föreligga. Vad frågan gäller är i stället atl söka bestämma vilka anknyt-ningsfakla som skall vara relevanta i sammanhanget och hur dessa närmare skall avgränsas. Ell sådant urval får ske mot bakgmnd av vad som kan anses svara mol ett praktiskt behov eller rimligt intresse av atl tvisten blir löst vid svensk domstol.

Som utredningen har framhållit finns del etl samband mellan doms-rättsregler och lagvalsregler. Om reglema för domsrätt görs snäva, får lagvalsfrågan begränsad betydelse. En sådan inriktning på lagstiftningen kan naturligtvis inte godtas. Svensk domsrätt bör diskuteras i första hand med utgångspunki i vilken samhällsservice lill partema som är önskvärd. Så snart del finns ett behov av del, bör parter beredas möjlighet all lösa sina konflikter vid svenska domstolar, oavsett om svensk eller utländsk lag är tillämplig på del materiella rättsförhållandet.

Den svenska domsrättens omfattning hänger också samman med frågan om erkännande av utländska avgöranden. Om vi intar en negaliv attityd och inte godtar utländska avgöranden, skapar del ell behov av atl ge parter tillgång lill svensk domstol även i fall när del från andra synpunkter framstår som föga rationdU all partema för processen här i landet. I den mån vi erkänner utländska avgöranden, minskas behovet av svensk domsrätt som en form av nödfallskompetens för att tvisten skall kunna lösas. Det är likväl naturligt att svensk domstol får anlitas i vid utsträckning, också om reglema för sådant erkännande vidgas. All del härigenom uppkommer en viss valrätt för partema kan som regel inte betraktas som någon olägenhet. Som jag tidigare har vari inne på berörs frågor om erkännande och verkställighet i Sverige av utländska avgöranden inte av förevarande lagstiftningsärende. Dessa frågor kommer i stället atl tas upp gemensamt med övriga intemationella familjerällsfrågor i ett senare skede.

Frågor om makars förmögenhetsförhållanden kan aktualiseras vid domstol under äktenskapet utan all någon äktenskapsskillnad är aktuell. I praktiken sker detta emellertid sällan. Ett exempel på en sådan situation är alt en make kan behöva rättens samtycke för all disponera över sådan egendom som är belagd med rådighelsinskränkningar (se 7 kap. 5 § äktenskapsbalken). Vidare kan det enligt andra länders lagar finnas situationer, som saknar direkt motsvarighet i svensk lag, där ett ställningstagande av rätten påkallas under bestående äktenskap.

I allmänhet aktualiseras dock frågor om makars förmögenhetsförhållan
den vid äktenskapels upplösning genom äktenskapsskillnad eller dödsfall.
Det är därför önskvärt med en viss samordning mellan på ena sidan
domsrätten i äklenskapsmål och arvsmål och på andra sidan domsrätten i 28

mål om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. När det gäller akten- Prop. 1989/90:87 skapsmål gör sig detta samband gällande med särskild styrka. Om vi i Sverige i ett visst fall anser att del bör vara möjligt all döma till äktenskapsskillnad mellan makar, bör makarna också ges möjlighet att lösa de konflikter i ekonomiskt hänseende som kan bli en följd av äktenskapsskillnaden (jfr prop. 1973:158 s. 109). Ett yrkande om att en bodelningsförrät-lare skall utses framställs ofta i själva skillnadsmålet. Del händer emellertid inte så sällan all yrkandet framställs först sedan målet om äktenskapsskillnad har avslutats. Detta kan exempelvis hänga samman med att egendomsförhållandena är svåmtredda eller att parterna först söker nå en uppgörelse i godo. Det bör därför finnas möjlighet att begära vid svensk domstol all en bödeln i ngsförrättare skall utses eller föra en talan om bodelning även sedan en här i landet meddelad äktenskapsskillnad har vunnit laga krafl.

Som utredningen har framhållit kan en sådan samordning i en del fall leda lill att det uppkommer domsrätt i följdfrågor till etl äklenskapsmål när behörighet inte föreligger att föra en separat talan om de ekonomiska förpliktelserna. Behörigheten all pröva sådana förpliktelser ter sig då som en utvidgning i jämförelse med vad som annars skulle gälla. Enligt min mening kan detta emellertid inte leda lill några ölägenheter. Jag anser således att ekonomiska följdfrågor i samband med en äktenskapsskillnad bör kunna las upp till prövning av svensk domstol, om frågan om äktenskapsskillnad tidigare har prövats här. Jag föreslår att det i lagen införs en särskild regel av denna innebörd.

En tvistig bodelningsfråga aktualiseras hos oss vanligen på det sättet all en av makarna begär att rätten utser en bodelningsförrättare, som har all göra en tvångsdelning av egendomen. Frågan om svensk domstol är behörig aktualiseras därför vanligen när en make begär att en bodelningsförrättare skall förordnas, vilket kan ske i äklenskapsmålet eller frislående från ell sådant mål i ett särskilt ärende. Det kan också länkas att makar tvistar direkt vid domstol i en fråga som har betydelse för bodelningen, exempelvis huruvida viss egendom utgör giflorättsgods eller enskild egendom.

Domsrättsfrågan är i regel okontroversiell när båda parter i en tvist har hemvist i Sverige. För parterna är det bekvämare och billigare att processa i det land i vilket de är bosatta än i något annat land lill vilket de har anknytning. Ur samhällets synvinkel är det också angeläget all rättsväsendel ställs till förfogande så alt tvister mellan personer som är bosatta här i landet kan bli lösta här. Det är först när parterna har hemvist i var sitt land som en begränsning av hemvistet som grund för domsrätten kan bli aklu-dl.

Om ena parten har hemvist i Sverige och den andra utomlands, har
vardera parten normalt intresse av att föra processen i sitt hemvistland.
Om emellertid den part som bor utomlands väcker talan i Sverige mot
parten med hemvist här, får han eller hon anses frivilligt ha gett upp de
fördelar som kan vara förknippade med att föra processen i sitt hemvist
land. Det finns inte någon anledning att vägra den parten tillgång till
svensk domstol. Svarandens hemvist i Sverige är också redan i dag ostridigt
en grund för domsrätt. 29

När käranden har hemvist i Sverige och svaranden utomlands är doms- Prop. 1989/90:87 rättsfrågan mera svårbedömd. 1 en dd fall kan emellertid makarnas anknytning till Sverige vara mycket stark. De kan ha levt tillsammans här. När gemenskapen upplösts kan en av makarna ha flyttat utomlands och där väckt talan om äktenskapets upplösning. De lagvalsregler som jag har föreslagit i del föregående innebär i sådana fall all svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, såvida makarna inte har träffat avtal om att någon annan rättsordning skall tillämpas. Jag menar alt det måste vara möjligt för den av makarna som har hemvist här i landet atl i Sverige åstadkomma en definitiv uppgörelse av makarnas ekonomiska mdlanhavanden. Jag anser därför all svensk domsrätt skall föreligga också när käranden har hemvist här i landet och svensk rätt är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelsen täcker framför allt två situationer. I den ena har svaranden flyttat utomlands och svensk lag är tillämplig på grund av makarnas tidigare gemensamma hemvist i Sverige. 1 den andra skall svensk lag tillämpas på grund av ell mellan makarna träffat avtal. De kan då ha haft sitt sista gemensamma hemvist utomlands.

Den svenska domsrätten grundad på kärandens hemvist bör dock enligt min mening inte utsträckas ytterligare. Del kan länkas att makarna har haft sitt sista gemensamma hemvist i Sverige ulan all för den skull svensk lag är tillämplig på förmögenhetsförhållandena. Den ena maken kan ha flyttat härifrån innan tidsfristen i de föreslagna lagvalsbestämmelserna har gått ut, så all svensk lag inte har hunnit bli tillämplig. Makarna kan också ha bott här under en längre lid men ha avtalat all en utländsk lag skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Vidare kan makarna ha haft sill sista hemvist utomlands och den make som har hemvist här ha flyttat hit först i samband med äktenskapets upplösning. I dessa fall är det enligt min mening inte ett bärande skäl för alt den ekonomiska slutuppgörelsen skall äga rum här i landet att den make som väcker talan har hemvist här. När det likväl kan vara befogat med en rättegång här i landet får det täckas in av andra bestämmelser.

Makar kan ha egendom här i landet utan att i övrigt ha någon anknytning hit. Sådan egendom kan vara belagd med rådighelsinskränkningar så alt den make som äger egendomen är förhindrad att disponera över den utan den andra makens samtycke. Den kan också till följd av äktenskapsrättsliga bestämmelser i en tillämplig utländsk lag vara samägd eller ingå i en gemensam egendomsmassa så att båda makarnas medverkan krävs för att det skall vara möjligt att disponera över egendomen. En fungerande internationellt privaträttslig lagstiftning måste möjliggöra för makar med egendom här i landet att lösa eventuella konflikter saml att förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt. Särskilt viktigt är detta om del handlar om fast egendom.

Egendom här i landet kan också behöva fördelas mellan makar som har erhållit ett utländskt beslut om legal separation eller äktenskapsskillnad eller ett beslut om äktenskapets återgång eller ogillighet. I samband med statusbeslutet kan makarna ha erhållit ett avgörande i samma stat angående förmögenhetsförhållandena, vilket omfattar egendomen här i landet.

Om det finns ett utländskt avgörande om förmögenheten, är det dock inte Prop. 1989/90: 87 säkert att vi här i landet erkänner det avgörandet.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört är det enligt min mening nödvändigt med en regel som öppnar svensk domsrätt så snart en make har egendom här i landet som berörs av tvisten. En sådan regel möjliggör en konfliktlösning här i landet såvitt avser förfogande över egendom som kräver båda makarnas medverkan under ett bestående äktenskap. Den möjliggör också att egendom som någon av makarna innehar här i landet fördelas genom ett bodelningsförfarande sedan det utomlands har meddelats ell avgörande om äktenskaplig status efler vilket det skall ske bodelning mellan makarna. Det kan avse fördelning av gemensam egendom eller överföring av äganderätt genom bodelning. Den make som äger egendom här kan också vara i behov av ett avgörande som fastställer hans eller hennes framtida rätt till egendomen.

För alt tvisten skall anses röra egendom här i landet efter etl utländskt statusbeslut bör krävas att en make framställer anspråk på egendomen. Det bör inte vara tillräckligt att maken riktar ett utjämningsanspråk i pengar mot den make som har egendom här. Etl sådant anspråk, som kan förekomma enligt vissa länders lagstiftning om äktenskaplig förmögenhet, är till sin karaktär mer likt en talan om betalningsskyldighet och kan knappast hänföras till bestämd egendom.

Om å andra sidan en talan som rör företrädet lill egendom i Sverige upptas här i landet, kan det vid avgörandet av tvisten ofta vara nödvändigt att beakta även makarnas egendomsinnehav i andra länder. En bodelning fömtsätter en totaluppgörelse mellan makarna och kan normalt inte begränsas till egendom som finns här. I specialmotiveringen kommer jag all närmare beröra hur man vid ett bodelningsförfarande skall beakta egendom som finns utomlands.

Det är alltså tänkbart att vi i Sverige får la ställning till en bodelning i sin helhet för makar som saknar annan anknytning till Sverige än att någon av dem har egendom här som skall ingå i delningen. En sådan konsekvens är ofrånkomlig, om man vill säkra möjligheten att tvister om egendom här i landet blir lösta.

Det kan tänkas att makar träffar en överenskommelse om att en tvist om deras förmögenhetsförhållanden skall lösas av svensk domstol eller av en svensk bodelningsförrättare. Frågan är om en sådan överenskommelse skall godtas som en gmnd för svensk domsrätt i fall då ingen annan tillämplig sådan grund föreligger. En överenskommelse kan ta sig olika uttryck. Det är tänkbart att den träffas utan att det föreligger en aktuell konflikt. Den får då den innebörden att eventuella framtida tvister angående äktenskaplig förmögenhet skall lösas av svensk domstol.

En sådan avtalsmöjlighet rymmer etl antal komplikationer. Skall den
erkännas fullt ul, bör det innebära all vi aldrig erkänner ett utländskt
avgörande, om del finns ell avtal om all svensk domstol skall vara ensam
behörig att slita eventuella tvister. Vidare skulle svensk domstol vara
obehörig all handlägga en tvist, om del finns ett avtal mellan makarna att
tvister skall lösas i ett annat land, oavsett vilken anknytning som makarna
i övrigt har till Sverige. Dessa konsekvenser är enligt min uppfattning 31

alltför långtgående. När en konflikt uppslår kan makarna ha bytt både Prop. 1989/90:87 hemvist och nationalitet. Anknytningen lill den stat som avtalet avser kan med andra ord ha förlorat all aktualitet och en process i det landet kan te sig alldeles opraktisk. Härigenom skiljer sig sådana avtal från överenskommelser om vilket lands lag som skall tillämpas på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet. Ett sådant avtal lar sikte på de materiella gmnderna för delningen och kan tillämpas oavsett i vilket land som delningen sker. Såvitt jag kan bedöma föreligger det inte heller något praktiskt behov av avtal om i vilken stat framtida tvister mellan makar skall handläggas. Jag anser alt sådana avtal inte skall utgöra en gmnd för svensk domstols behörighet.

Saken kommer i ett annat läge om en uppgörelse sker i en redan uppkommen tvist. En sådan uppgörelse kan la sig olika uttryck. Del kan träffas en uttrycklig överenskommelse innan talan väcks. Överenskommelsen kan också träffas inför domstolen på så sätt atl svaranden uttryckligen godtar domstolens behörighet eller underlåter all göra någon invändning om domstolens behörighet. Jag anser att en uttrycklig eller underförstådd överenskommelse alt en uppkommen tvist skall lösas av svensk domstol eller att svensk domstol skall utse bodelningsförrättare bör godtas som gmnd för svensk domsrätt. Makama har då möjlighet alt överblicka konsekvenserna på ell helt annal sätt än vid avtal som avser framlida tvister. Den invändning som skulle kunna riktas mot en sådan bestämmelse är atl man riskerar all svenska domstolars och bodelningsförrättares lid och arbete las i anspråk i tvister där del saknas ell svenskt rällskipningsinlresse. Dessa risker bedömer jag som små. Del finns knappast skäl alt befara all makar önskar föra process i Sverige om sina förmögenhetsförhållanden, om de inte har ell rimligt intresse av del. Bestämmelsen bör kunna utgöra ell värdefullt komplement till övriga domsrällsregler.

Jag förordar således att svensk domsrätt skall föreligga, om svaranden i en uppkommen tvist har godtagit att saken skall prövas i Sverige eller utan invändning om rättens behörighet har gått i svaromål i saken.

De nu redovisade gmnderna för svensk domsrätt bör enligt min uppfattning vara tillräckliga. Jag anser i likhet med utredningen att det inte finns behov av en regel där domsrätten knyts till svenskt medborgarskap. Detta hänger samman med att övriga domsrällsregler täcker även fall där makarna eller en av dem är svensk medborgare.

2.4 Ikraftträdande m. m.

Det är angeläget all den nya lagen om vissa intemationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden träder i krafl så snart som möjligt. Samtidigt därmed bör 1912 års lag om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar upphöra atl gälla. Jag förordar all reformen träder i kraft den 1 juli 1990.

Särskilda övergångsbestämmelser är nödvändiga vad gäller rättshand
lingar rörande makars förmögenhetsförhållanden som har företagils före
ikraftträdandet. Dessa bör inte på gmnd av de nya reglema förlora sin
giltighet. Även när del gäller mål och ärenden som avser makars förmögen- 32

helsförhållanden och där talan har väckts vid domstol före ikraftträdandet Prop.. 1989/90:87

krävs övergångsbestämmelser. Sådana mål och ärenden bör lämpligen

prövas enligt äldre lag. En svensk domstols behörighet i en fråga som har

väckts vid domstolen före ikrafllrädandet bör inte heller gå förlorad på

gmnd av bestämmelsema i den nya lagen. Jag återkommer lill dessa frågor

i specialmoliveringen.

2.5 Information

Som flera remissinstanser har framhållit medför den nya lagen etl behov av information lill allmänheten. Jag är beredd att medverka lill detta. SärskiUangdäget är del naturligtvis all sådana informationsinsatser riktar sig till invandrare här i landet och lill svenska medborgare som avser att flytta utomlands eller som redan befinner sig utanför landet.

2.6 Kostnader och resursbehov

Den föreslagna nya lagen kommer inte all medföra några särskilda kostnader eller i övrigt något utökat resursbehov för det allmänna. De nyss nämnda informationsinsatsema kan rymmas inom ramen för tillgängliga medel.

3 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag lill lag om vissa intemationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden. Lagrådet har granskal lagförslaget.

4 Specialmotivering

Förslaget till lag om vissa intemationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden

Lagen är indelad i fem avsnitt. I det första avsnillet behandlas lagens tillämpningsområde (1 §). Därefter följer etl avsnitt om svensk domstols behörighet (2 §). Del tredje avsnittet innehåller regler om vilket lands lag som skall tillämpas (3 5 §§ ). Del fjärde avsnittet beslår av vissa specialregler rörande bodelning m.m. (610§§ ). Lagen avslutas med vissa övriga bestämmelser om begränsningar i tillämpningen av utländsk räll, reservfomm, hemvislbegreppet och s. k. ordre public (11 15 §§ ).

Lagens tillämpningsområde

1§

Denna lag är tillämplig på frågor om makars förmögenhetsförhållanden

som har anknytning lill en främmande stat. 33

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 87

Lagen gäller dock inte i den mån något annat följer av en annan lag. Prop. 1989/90:87

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.)

Första stycket

1 bestämmelsen anges i allmänna ordalag lagens tillämpningsområde. Lagen är enligt första stycket tillämplig på sådana frågor om makars förmögenhetsförhållanden som har anknytning till ett främmande land. Vilka omständigheter som är relevanta som anknylningsfakla och hur stark en sådan anknytning skall vara anges inte i bestämmelsen utan framgår av de följande paragrafema i lagen. Om en person har hemvist eller nationalitet i ell främmande land (personlig anknytning) eller om makama har egendom utomlands (förmögenhelsanknytning), föreligger sådana omständigheter som kan medföra att bestämmelser i lagen blir tillämpliga.

Lagen innehåller ingen definition av begreppet makars förmögenhetsförhållanden. En sådan lär knappast vara möjlig atl formulera. Till den äktenskapliga förmögenhetsrätten hör typiskt sett indelningen av makars egendom i olika kategorier för vilka del under äktenskapet gäller särskilda bestämmelser om rådighet, förvaltning och skuldansvar saml regler som är bestämmande för det materiella utfallet vid en bodelning eller en motsvarande uppgörelse enligt utländsk lag. I regel vållar del inga svårigheter att avgöra om en regdlyp skall hänföras hit eller lill någon annan rättslig kategori för vilken del gäller andra regler om svensk domstols behörighet och lagval. Vissa gränsdragningsfrågor kan dock uppkomma.

I svensk räll och kanske i de flesta andra rättsordningar betraktas makar i princip som ekonomiskt självständiga personer som på samma sätt som andra personer har frihet att träffa avtal med varandra på den allmänna förmögenhetsrättens område, l.ex. avtal om köp. Avtal som makar ingår kan således vara sådana som angår förmögenhetsförhållandena i äktenskapet (dvs. i princip avtal som regleras av regler inom äklen-skapsrällen) men kan alltså också vara av allmänt förmögenhelsrällsligt slag. Mellan de båda huvudgmppema går inte någon hell tydlig gräns. Ell avtal kan också ha delad karaktär så all det kommer all betraktas delvis som etl familjerällsligl avtal och delvis som ell förmögenhelsrällsligt. Ell exempel på det är ell boddningsavlal genom vilket makama i större utsträckning än de familjerällsliga reglema medger har överfört egendom från den ena maken till den andra. Till den del som överföringen ligger inom ramen för de familjerällsliga reglema kommer överföringen att utgöra ell familjerällsligl verkande avtal medan den återstående (överskjutande) delen får anses utgöra ell förmögenhelsrällsligl avtal (i regel gåva).

1 vissa fall kan del också förekomma all den familjerällsliga lagstiftning
en ställer upp regler som innebär restriktioner eller andra modifikationer
för makars avtalsfrihet på det förmögenhetsrätlsliga området. I så fall
medför dessa restriktioner m.m. all bara dessa särskilda aspekter av
avtalet får bedömas enligt de familjerättsliga reglema medan avtalet i .
övrigt får bedömas enligt den lag som i allmänhet gäller i avtalsrättsliga 34

förhållanden. Så kan vara fallet vid gåvor, där många länder har mer eller Prop. 1989/90:87 mindre långtgående restriktioner och speciella formkrav när rättshandlingen äger mm mellan makar (jfr belänkandet s. 253 och för svensk rätts del 8 kap. äktenskapsbalken).

Ett gränsdragningsproblem kan också uppkomma i förhållande till reglema om underhåll, när en make i samband med skilsmässa skall utge ell engångsbelopp till den andra maken enligt bestämmelser i någon utländsk lag. Tvekan kan då råda om detta belopp skall anses som ett engångsunder-håll och följa de intemationella reglema om underhåll eller om del avser en sådan utjämning av makamas förmögenhetsförhållanden som skall följa bestämmelsema i förevarande lag. Avgörande för denna gränsdragning bör vara del huvudsakliga syftet med utbetalningen och de omständigheter under vilka den betalas ul. Gmndema för beräkningen av beloppels storlek får därmed stor betydelse. Det typiska för underhållet är atl del syftar lill att tillgodose mottagarens löpande försörjning genom all ersätta eller komplettera en inkomst. En ersättning som hänför sig lill makamas förmögenhetsförhållanden syftar däremoi i princip lill all åstadkomma en utjämning mellan makama enligt gmnder där försörjnings-aspekten typiskt sett är av underordnad betydelse. Frågan kompliceras emellertid av all även enligt svensk räll ell s. k- engångsunderhållsbidrag torde kunna användas som ell korrektiv mot oskäliga boddningsresullal (jfr prop. 1978/79:12 s. 141 och 190 f och prop. 1986/87:1 s. 61, 176, 190 och 194 samt Agell, Underhåll till bam och make, 3 uppl., 1986, s. 100 och Eriksson i SvJT 1989 s 332 ff.) Oavsett vilken beteckning etl engångsbelopp har bör alltså bedömningen av om del i del enskilda fallet ligger inom ramen för del som utgör makars förmögenhetsförhållanden göras med ledning av syftet med utbetalningen och omständighetema under vilka den görs. Den närmare gränsdragningen i enskilda fall får överlämnas åt rättstillämpningen.

En ytterligare gränsdragningsfråga gäller förhållandel mellan materiell räll och förfaranderegler. Den frågan kommer all behandlas under 6 §.

Vad som har anförts nu innebär bl. a. att förevarande lag är tillämplig på frågor rörande bodelning med anledning av en makes död. Däremot gäller den inte för frågor rörande arvskifte efler en avliden make. Frågan om tillämplig lag m. m. beträffande arv får även i fortsättningen till dess alt ny lag kommer (jfr vad som sagts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.1.2) - avgöras med ledning av lagen (1937:81) om intemationella rättsförhållanden rörande dödsbo. (För rent nordiska förhållanden gäller i stället lagen 1935:44 om dödsbo efler dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och lagen 1935:45 om kvarlåtenskap efler den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge). Frågan om förhållandet mellan 1937 års lag och förevarande lag kommer alt beröras under andra stycket av förevarande paragraf (se även 2 §).

Andra stycket Prop. 1989/90:87

I andra stycket anges en begränsning i lagens tillämpningsområde. Lagen gäller inte i den mån något annat följer av annan lag. Härmed avses självfallet svensk lag. På grund av punkt 2 i övergångsbestämmelserna lill förevarande lag skall med annan lag likställas förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Den praktiska innebörden av denna begränsning i tillämpningsområdet är framför allt att lagen i allmänhet inte gäller för äktenskap där båda makarna är och vid äktenskapets ingående var medborgare i ett nordiskt land. För dessa fall gäller i stället bestämmelserna i 1931 års förordning. Tillämpningsområdet för den nya lagen kommer därmed att motsvara del som anses gälla för lagen (1912:69) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, dvs. den nya lagen kommer all gälla främst för äktenskap där båda makarna eller någon av dem har anknytning till ell utomnordiskt land.

1 vissa fall gäller förevarande lag dock även för nordiska medborgare. Det är i sådana fall som inte omfattas av 1931 års förordning. Det gäller framför allt fall då makarna har blivit nordiska medborgare först efter äktenskapets ingående eller fall då de inte tog hemvist i ett nordiskt land vid äktenskapels ingående. Vidare får man i den mån 1931 års förordning inte reglerar frågor om makars förmögenhetsförhållanden beträffande sådana frågor falla tillbaka på reglema i förevarande lag.

1 lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo finns i 2 kap. bestämmelser som gäller för bl. a. boutredning och bodelning efter den som vid sin död hade hemvist i Sverige, efler den som var svensk medborgare men ej hade hemvist här saml efter den som annars har egendom här i landet. I den mån bestämmelserna i den lagen inte är förenliga med bestämmelserna i förevarande lag, gäller till följd av innehållet i förevarande stycke bestämmelserna i 1937 års lag i stället för bestämmelserna i förevarande lag (jfr 2 § andra stycket).

Svensk domstols behörighet 2§

En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får las upp av svensk domstol,

1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige,

2. om svaranden har hemvist i Sverige,

3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

4. om frågan rör egendom i Sverige, eller

5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet.

Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i frågor om
bodelning med anledning av en makes död finns i lagen (1937:81) om 36

internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En sådan fråga får tas Prop. 1989/90:87 upp av svensk domstol även i fall som anges i första stycket 2, 3 och 5.

(Jfr 4 kap. I § och 6 kap. 4 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

I paragrafen anges när svensk domsrätt föreligger.

En fråga om makars förmögenhetsförhållanden kan aktualiseras vid domstol såsom ett mål eller ett ärende, antingen under äktenskapet eller efler dess upplösning genom äktenskapsskillnad eller dödsfall.

Paragrafen upptar i första stycket en katalog med alternativt tillämpliga behörighetsgrunder. Många gånger kan behörighet föreligga enligt mer än en grund. Det är dock tillräckligt för domsrätt att behörighet föreligger enligt någon av grunderna. Kalalogen är inte uttömmande. Av andra stycket i paragrafen framgår all särskilda behörighetsregler finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Den allmänna begränsning i lagens tillämpningsområde som följer av 1 § andra stycket, bl.a. såvitt avser nordiska förhållanden, får betydelse också för frågan om domsrätt. I 8§ 1931 års förordning finns regler om domsrätt i intemordiska förhållanden för frågor om bodelning som prövas i samband med hemskillnad och äktenskapsskillnad (jfr beträffande boskillnad 5 § 1931 års förordning och 19 § lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken). Dessa regler läcker dock inte alla situationer där fråga om domsrätt kan aktualiseras. Del betyder att bestämmelserna i förevarande paragraf i viss utsträckning är tillämpliga även i nordiska förhållanden.

Första stycket

Enligt punkt 1 får en fråga om makars förmögenhetsförhållanden tas upp av svensk domstol, om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige. Av betydelse för behörigheten är därför till en början reglerna om domsrätt i sådana mål. Här skall endast nämnas att det för utomnordiska förhållanden främst är reglerna i 3 kap. 2 och 3 §§ lagen (1904:26 s.l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap som är tillämpliga. Med äklenskapsmål avses enligt 3 kap. 1 § samma lag mål om äktenskapsskillnad och mål där tvisten rör frågan om en man och en kvinna är förenade i äktenskap med varandra (jfr 14 kap. 1 § äktenskapsbalken).

Att frågan skall ha samband med etl äktenskapsmål betyder att makarna eller någon av dem måste ha väckt talan i ett äktenskapsmål i Sverige och atl del skall föreligga ett sakligt samband mellan del målet och den aktualiserade förmögenhetsrätlsliga frågan. Del bör normall inte vålla några svårigheter att i etl enskilt fall fastslå om ett sådant samband föreligger eller inte.

Det lorde ofta inträffa all den förmögenhetsrätlsliga frågan väcks vid
domstol först sedan viss tid har förflutit från del all äklenskapsmålet
avgjordes. Detta saknar emellertid betydelse för frågan om svensk doms
rätt föreligger. Avgörande är i stället om det finns ell samband mellan
äktenskapsmålet och den förmögenhetsrättsliga frågan. ,

Den typ av tvister som vanligen kan komma att bli aktuell i detta

sammanhang är bodelningstvister. Tvister om bodelning med anledning Prop. 1989/90:87 av äktenskapsskillnad avgörs normalt av en bodelningsförrättare. Denne kan utses i målet om äktenskapsskillnad men också efter del att domen på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft. Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförällaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och som det inte pågår rättegång om (se 17 kap. äktenskapsbalken). Ingenting hindrar emellertid alt en make väcker talan direkt vid domstol för att få en särskild bodelningsfråga prövad. En make kan också väcka talan om klander av en bodelning som en bodelningsförrättare gjort. Domsrätten enligt punkt I läcker samtliga dessa fall.

I punkterna 2 och 3 är domsrätten knuten lill makarnas hemvist i Sverige. Enligt punkten 2 är svensk domstol alltid behörig all pröva en fråga om makars förmögenhetsförhållanden, om svaranden har hemvist i Sverige. Denna punkt omfattar också det mer praktiska fallet all båda makarna har hemvist här. För att domsrätt skall gmndas på enbart kärandens hemvist i Sverige krävs enligt punkten 3 att svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Del framgår av 3 och 4 § § när så är fallet. Makarna kan ha träffat avtal enligt 3 § om att svensk lag skall tillämpas. Del kan också vara så all makarna har haft sitt sista gemensamma hemvist i Sverige och all svensk lag därför är tillämplig enligt 4 §. Även när den tillämpliga lagen bestäms enligt 1931 års förordning för intemordiska förhållanden kan svensk domsrätt grundas på den förevarande bestämmelsen. En legaldefinilion av begreppet hemvist finns i 14 §.

Om saken rör egendom som finns i Sverige, föreligger domsrätt enligt punkt 4. Frågan har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). 1 allmänhet torde det inte föreligga några svårigheter alt konstatera om viss egendom finns i Sverige eller inte. En fordran på pengar som har satts in i en bank här i landet eller en fordran hos ell försäkringsbolag på grund av försäkringsavtal som tillhör förelagels rörelse här i landet får anses som här befintlig egendom. Motsvarande får anses gälla i fråga om annan fordran hos gäldenär här i landet, såvida inte fordringen gmndas på ett löpande skuldebrev eller liknande och handlingen finns i utlandet (jfr 3 kap. 3§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och 10 kap. 3 § rättegångsbalken).

Bestämmelsen i punkt 4 är tillämplig inte bara på tvister mellan makar utan också i fråga om ärenden där någon tvist mellan makarna inte föreligger. Etl sådant fall kan vara registrering av gåva mellan makar avseende en i Sverige belägen fastighet (jfr 8 kap. 1 § och 16 kap. äktenskapsbalken). Sådan registrering är en fömtsättning för lagfart (se 20 kap. 7§ 10 jordabalken).

De behörighetsgrundande oriiständigheter som anges i punkterna 2 4 hänför sig till liden när talan väcks. Av allmänna processrätlsliga principer får anses följa all behörigheten inte upphör, om del sedan stämning har delgetts svaranden inträffar en ändring av de omständigheter som har grundat domstolens behörighet (jfr 10 kap. 15 § rättegångsbalken). Det har därför inte ansetts nödvändigt med én särskild bestämmelse om det i förevarande lag; jfr dock 3 kap. 5 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa interna-

liondla rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap och 4 § Prop. 1989/90:87 andra stycket lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor.

Enligt punkt 5 föreligger domsrätt om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om rättens behörighet. Bestämmelsen innebär att svensk domsrätt kan skapas av parterna själva genom uttryckliga eller underförstådda avtal eller genom svarandens passivitet, när ingen annan gmnd för svensk domstols behörighet finns.

Somjag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) godtas inte avtal om atl svensk domstol skall pröva en eventuell framtida tvist. Överenskommelsen måste ha träffats i en redan uppkommen tvist, då partema har möjlighet att överblicka lämpligheten av att denna blir löst i Sverige. Det är inte nödvändigt atl överenskommelsen har träffats först sedan talan väckts. En överenskommelse som träffas före rättegångens inledande måste emellertid ha ett sakligt och tidsmässigt samband med del rättegångsförfarande som faktiskt inleds. Om den part som skall uppträda som svarandepart i en förestående process har godtagit atl saken skall prövas i Sverige, måste käranden väcka talan inom viss rimlig lid därefter. Del går emellertid inte att ange någon bestämd tidsgräns. Frågan om svaranden skall vara bunden av ett tidigare lämnat samtycke får bedömas mot bakgmnd av omständigheterna i det enskilda fallet.

Svensk domsrätt kan också uppkomma genom all svaranden går i svaromål i sak ulan all framställa någon invändning om rättens behörighet. I svarandens passivitet kan ligga ell godkännande av all svensk domstol prövar målet men passiviteten kan också bero på förbiseende.

Frågan om svensk domstol är behörig får behandlas som andra rälle-gångshinder vars tillämpning är beroende av invändning från svarandeparten. Del betyder bl.a all en invändning måste framställas inom den lid som anges i 34 kap. 2 § rättegångsbalken. Om svaranden inte i rätt tid har gjort invändning om domstolens behörighet eller om han har uteblivit från första inställelsen, skall domstolen i enlighet med vad som föreskrivs i 10 kap. 18 § rättegångsbalken lägga kärandens uppgifter till gmnd för prövningen av domsrättsfrågan.

Andra stycket

I paragrafens andra stycke hänvisas, såvitt gäller svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död, lill särskilda bestämmelser i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Bodelning efter den som vid sin död hade hemvist i Sverige får enligt 2 kap. 1 § 1937 års lag förrättas här i landet. Delsamma gäller under vissa fömtsättningar om den avlidne inte hade hemvist här men var svensk medborgare eller hade egendom här (2 kap. 2 § samma lag). Utöver dessa gmnder för svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död föreligger behörighet också på gmndval av vad som anges i förevarande paragrafs första stycke punktema 2, 3 och 5.

Bestämmelserna i andra stycket medför alt frågor om bodelning och
arvskifte med anledning av någons död i de flesta fall kommer all behand- 39

las lika såvitt gäller svensk domstols behörighet. 1 några undanlagsfall Prop. 1989/90:87 kommer dock svensk domstol att vara behörig endast beträffande bodelningsfrågan. Detta är l.ex. fallet när en utländsk medborgare som har hemvist i ullandel och har all sin egendom där avlider och dennes make har hemvist i Sverige och är svarande i tvisten om egendomen. 1 detta och liknande fall framstår det dock som befogal all frågan om bodelning kan las upp i Sverige och all, sedan slutuppgörelsen mellan makama har åstadkommits här, arvskiftesfrågan får avgöras i den avlidnes hemland. Dessa fall torde dock vara sällsynta.

Föreligger svensk domsrätt enligt bestämmelsema i paragrafen avgör våra intema fommregler vilken svensk domstol som är behörig atl ta upp målet eller ärendet. Om någon sådan behörig domstol inte finns, skall enligt 13 § frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.

Tillämplig lag

3§

Har makar eller blivande makar skriftligen avtalat all en viss stals lag skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, skall det gälla om

1. avtalet avser lagen i en stat där någon av dem hade hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, och

2. något annal inte följer av 5-12 §§ .

Är den ena maken död, får den efterlevande maken ingå ell avtal enligt första stycket med den avlidnes arvingar och universella lestamenlstagare.

(Jfr 4 kap. 2 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

Första stycket

Paragrafen öppnar en möjlighet för makar och blivande makar att träffa avtal om alt ell visst lands lag skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Lagvalsmöjligheten har dock vissa begränsningar. Makarna eller de blivande makarna kan bara välja lagen i en stat där någon av dem har hemvist eller är medborgare när avtalet ingås. Skälen för dessa begränsningar har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Bestämmelsen i första stycket innebär all om makarna harlräffat ett giltigt avtal detta skall tillämpas oavsett vilken.inställning lill sådana avtal som man har i den stat vars lag makama har vall som tillämplig. Del saknar också betydelse om den staten på gmnd av avtalet eller på gmnd av någon annan lagvalsregel anser sin egen interna lag och därmed sina egna intemationellt privaträltsliga regler tillämpliga på makamas förmögenhetsförhållanden. Uppfattningen i andra stater som makarna har anknytning till är också ovidkommande i detta hänseende.

Av första stycket framgår atl ell avtal om tillämplig lag kan träffas av
makar och blivande makar. Avtalet skall avse makamas förmögenhetsför
hållanden under äktenskapet. Det kommer emellertid också all ligga lill
gmnd för den avveckling av den ekonomiska gemenskapen som sker i 40

samband med äktenskapsskillnad eller dödsfall. 1 vissa fall kommer bodd- Prop. 1989/90:87

ning till stånd först sedan äktenskapet har upplösts. Att äktenskapet har

upplösts bör i sådana fall inte hindra alt (de fömtvarande) makama ingår

ett avtal om tillämplig lag som skall tillämpas vid bodelningen. Detta torde

inte behöva markeras särskilt i lagtexten (jfr betänkandet s. 259). Om den

ena maken är död, gäller enligt andra stycket av förevarande paragraf att

avtalet om tillämplig lag kan ingås mellan efterlevande maken och den

döde makens rättsinnehavare.

Avtalet är bindande för makarna oeh kan således inte återkallas ensidigt av den ena maken. Ingenting hindrar emellertid att makama senare gemensamt upphäver avtalet eller träffar ell nytt avtal med ell annat innehåll.

Lagen innehåller inga bestämmelser om en makes behörighet all ingå ett avtal om tillämplig lag. Den saken får bedömas enligt den lag som är tillämplig på makens personliga förhållanden. I praktiken handlar del framför allt om alt myndighetsåldem varierar i olika länder.

I den svenska intemationella privaträtten har, som tidigare har nämnts, utvecklingen under senare år gått i riktning mol ett ökat hänsynslagande till hemvistet som avgörande anknylningsfaktum. När nu reglerna 11912 års lag upphör atl gälla och det därför inte längre i fråga om en makes behörighet all ingå avtal finns några skrivna kollisionsregler som bygger på nationaliteten som anknylningsfaktor, finns del möjlighet alt i större utsträckning beakta partens hemvist när frågan skall prövas. Del har ell egenvärde all ingångna avtal mellan makar får gälla. Detta gör det motiverat att pröva en makes behörighet enligt de altemativa rättsordningar som maken har anknytning lill. Del bör då spela mindre roll av vilket slag anknytningen är. Är en make behörig all ingå avtal enligt en rättsordning som maken har en rimlig anknytning lill, bör del vara tillräckligt. Ingen av makama bör därefter ha möjlighet alt rygga avtalet på gmnd av den makens bristande behörighet enligt någon annan rättsordning som maken har anknytning till. De lagar som i första hand kan komma i fråga vid en sådan bedömning är lagen i det land där maken har hemvist eller är medborgare och den lag som är bestämmande för makarnas förmögenhetsförhållanden. Även den lag som makama avtalat som tillämplig enligt den förevarande bestämmelsen bör kunna beaktas.

Ett avtal om makars förmögenhetsförhållanden skall vara skriftligt.
Muntliga avtal godtas således inte. Vid sidan härav behöver avtalet inte
upprättas i någon speciell form. Sannolikt kommer många makar att
använda sig av ell äktenskapsförord. Men man kan också länka sig all den
gemensamma viljan om lagvalet kommer till uttryck i ett inbördes testa
mente eller i en bodelningshandling. Humvida en handling skall anses
innefatta en överenskommelse om lagval får avgöras efter en tolkning av
ordalydelsen. Denna kan direkt uttrycka all etl visst lands lag skall tilläm
pas på makamas förhållanden. Det kan emellertid också framgå mer
indirekt all makama har varit överens om ett visst lagval. 1 ell sådant fall
kan den enda rimliga tolkningen vara att makama har avtalat all ett visst
lands lag skall tillämpas. Enligt den förevarande bestämmelsen skall detta
avtal då gälla. 41

Ett avtal om tillämplig lag fixerar inte en gång för alla de materiella Prop. 1989/90:87 regler som skall tillämpas på makamas förmögenhetsförhållanden. Innehållet i den tillämpliga lagen kan komma att ändras och det får då genom tolkning av avtalet och övergångsbestämmelsema till den nya lagen utrönas vilka bestämmelser som skall tillämpas. Framgår inte annat av avtalet bör hänvisningen till ell visst lands lag som regel betyda all del är vid varje tillfälle gällande regler i del landet som skall tillämpas, om något annal inte följer av övergångsbestämmelsema lill den nya lagen Ofr rättsfallet NJA 1968 s. 126). 1 enskilda fall kan omständigheterna emellertid vara säregna och motivera ell avsteg från regeln alt den valda lagen skall tillämpas i den utformning den har vid tidpunkten för tillämpningen (jfr rättsfallet NJA 1960 A 37). Har det i ett land förekommit omvälvande samhällsförändringar som lett till radikalt ändrade regler efter del all avtalet träffades, lorde det ofta redan genom en tolkning av avtalet följa att makarna inte avsett all sådana förändringar skall tillåtas slå igenom på deras förmögenhetsförhållanden.

Avtalet skall avse makamas egendom i dess helhet. Någon möjlighet all i avtalet göra en uppdelning av egendomen och låta de olika delarna följa lagstiftningen i skilda länder finns således inte. Om någon egendom uttryckligen har undanlagils från en bestämmelse om tillämplig lag i avtalet, får det i varje enskilt fall genom tolkning av avtalet avgöras om avtalet är giltigt eller inte. Gäller undantaget t. ex. endast en mindre del av makamas egendom, förefaller del rimligt atl avtalet tillämpas fullt ut och att undantagsregeln således lämnas utan avseende.

Makamas frihet all välja rättsordning är inte obegränsad. Av punkterna 1 och 2 i första stycket följer vissa begränsningar. Enligt punkten 1 krävs all makama eller de blivande makama har anknytning genom hemvist eller nationalitet lill del land vars rättsordning avtalet avser. Del är emellertid tillräckligt all avtalet avser lagen i en stat där någon av dem har hemvist eller är medborgare. Denna anknytning skall föreligga vid tidpunkten för avtalets ingående. Det spelar däremoi ingen roll om anknytningen lill den valda rättsordningen upphör senare under äktenskapet. Av del anförda (jfr avsnitt 2.1.6) följer att avialsmöjlighelen är begränsad till alt avse den intema lagstiftningen i ett land. Den valda rättsordningens lagvalsregler omfattas alltså inte av avtalsfriheten.

När en make har dubbelt medborgarskap omfattar valrätten båda med-borgarskapsländemas lagar. Vid dubbelt medborgarskap skall kravet på anknytning med andra ord inte uppfattas som en begränsning till det land som maken har starkast anknytning till. Om det ena medborgarskapet är svenskt, finns del inte något som hindrar all makama väljer den utländska rättsordningen som tillämplig lag.

Makama har enligt bestämmelsen också möjlighet all välja lagen i en stat där någon av dem har hemvist när avtalet ingås. Begreppet hemvist definieras i 14 §.

Del lagval som gjorts genom avtalet får inte alllid full genomslagskrafl. Vissa begränsningar följer av punkt 2 i första stycket, som hänvisar lill 5 12§§ i lagen. Dessa paragrafer innehåller bestämmelser av tvingande

karaktär, som bl.a inskränker möjligheterna all tillämpa utländsk rätt i Prop. 1989/90:87 vissa angivna situationer.

Andra stycket

Bestämmelsen i andra stycket tar i första hand sikte på den situationen att äktenskapet har upplösts genom dödsfall och den efterievande maken inför den förestående avvecklingen av den ekonomiska gemenskapen genom bodelning vill träffa avtal med den avlidnes rättsinnehavare (arvingar och universella lestamenlstagare, jfr 9 kap. 5 § äktenskapsbalken) om tillämplig lag. 1 själva verket är det kanske i denna situation som avtal om tillämplig lag får störst praktisk betydelse. Enligt bestämmelsen kan ell sådant avtal träffas under de förutsättningar som anges i första stycket. Det betyder att avtalet måste avse lagen i en stal där den efterlevande maken har hemvist eller är medborgare när avtalet ingås. Den avlidne makens anknytning till ell visst land genom nationalitet eller tidigare hemvist kan däremoi inte ligga till grund' för lagvalel. Del är alltså inte möjligt att som tillämplig lag t. ex. välja rättsordningen i det land som den avlidne maken var medborgare i, om den efterlevande maken har hemvist och är medborgare i ell annal land. Den anknytning som den avlidnes rättsägare kan ha till olika länder saknar betydelse för lagvalet.

Bestämmelsen i andra stycket kan tillämpas också när en make har avlidit efter del alt ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts Ofr 9 kap. 11 § äktenskapsbalken).

4§

Har tillämplig lag inte bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig.

Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosalla där i minsl två år, tillämpas i stället den statens lag. Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist i staten.

(Jfr 4 kap. 3 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

1 paragrafen anges vilken lag som blir tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden, om de inte har avtalat om tillämplig lag enligt 3 §. Paragrafens tillämpning fömtsätter således att det inte föreligger ett giltigt avtal om tillämplig lag. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) har redogjorts för den närmare bakgmnden lill bestämmelserna.

Första stycket

Bestämmelsen har utformats så all del fömtsätts alt makarna har eller
har haft hemvist i samma stat. Detta är emellertid inte alllid fallet. Undan
lagsvis kan del förekomma att makarna har haft hemvist på skilda håll.
Lagen tillhandahåller ingen lagvalsregel för sådana fall. Tillämplig lag får
då bestämmas med hänsyn lill vilken stal makarna har starkast anknytning 43

lill. I ell sådant sammanhang kan även makarnas nationalitet få betydelse. Prop. 1989/90:87 1 brist på ell gemensamt hemvist kan sålunda ett gemensamt medborgarskap vara den faktor som grundar den starkaste anknytningen och därmed blir bestämmande för lagvalel.

När del i bestämmelsen fömtsätts att makarna tar hemvist i samma land innebär del inte etl krav på etl gemensamt hemvist i del landet. Bestämmelsens krav är uppfyllt även om de bor på skilda håll inom ett och samma land.

Enligt bestämmelsen i första stycket är det lagen i den stat där makarna log hemvist när de gifte sig som skall gälla för deras förmögenhetsförhållanden. Vid bedömningen av hemvistet kan man givelvis inte begränsa sig till att beakta förhållandena vid dagen för vigseln. Makarnas avsikt all etablera sig i ell visst land kanske inte realiseras förrän någon lid därefter och det blir då lagen i det landet som skall tillämpas.

I princip skall frågan om hemvislkravet är uppfyllt bedömas individuellt för makarna Gfr 14 §). Det är dock oundvikligt att bedömningen för var och en påverkas av den andres förhållanden. Om en svensk kvinna med hemvist i Sverige gifter sig med en gäslsluderande från ell annal land och de bildar hem i Sverige, bör man i allmänhet kunna utgå från all båda makarna har hemvist här. Del gäller även i fall då hemvislanknytningen hit för mannens vidkommande var tvivelaktig före äktenskapet. Hemvislfrågan kommer i regel upp som en efterhandsbedömning och vållar då i allmänhet inte några problem.

Andra stycket

I andra stycket ges regler om byte av tillämplig lag för del fallet all makarna flyttar från ell land lill ett annat. Enligt dessa regler skall båda makarna ha tagit hemvist i en ny stat och varit bosatta där i minst två år för alt det nya landets lag skall bli tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Flyttar makarna inte samtidigt lill det nya landet räknas lidsfristen från den tidpunkt då den sist anlände maken bosatte sig där.

I Sverige kan som regel frågan om bosättning avgöras med ledning av folkbokföringen. Helt utslagsgivande är denna emellertid inte. En viss fördröjning kan förekomma exempelvis på så sätt all en lill Sverige inflyttad person först efter en tids bosättning blir kyrkobokförd här. En motsvarande fördröjning kan också förekomma när någon flyttar från Sverige. Den exakta beräkningen av bosättningens längd får betydelse endast i de förmodligen fåtaliga fall då frågan om tillämplig lag ställs på sin spets i nära anslutning till utgången av tvåårsfristen.

1 regel kommer hemvislkravet atl anses vara uppfyllt när bosättningen har varat i två år. Det kan dock länkas all makarna eller en av dem ännu efter två års bosättning inte kan anses ha hemvist i det nya landet. Ett eventuellt byte av tillämplig lag sker då i stället vid den senare tidpunkt då båda makarna har fått hemvist där.

1 styckets andra mening ges regler för det fall då makarna flyttar till ett
land där de tidigare har haft hemvist eller där de båda är medborgare. I 44

den situationen blir den nya lagen tillämplig så snart båda makarna har Prop. 1989/90:87 tagit hemvist där.

Tvåårsfristen i andra stycket kan ibland löpa ut i nära samband med tidpunkten för makarnas förmögenhetsrätlsliga dispositioner. Så kan t. ex. vara fallet när det gäller bodelning. Enligt 9 kap. 2 § äktenskapsbalken skall en bodelning göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskillnad pågick, den dag då dödsfallet inträffade. Denna lidpunkt blir också bestämmande för vilken lag som skall tillämpas vid bodelningen. Om tidsfristen i andra stycket löper ul eller en make byter hemvist efler den avgörande tidpunkten, skall något byte av den tillämpliga lagen inte ske. Del sagda gäller också när en bodelning skall förrättas här i landet till följd av ett utländskt beslut om boskillnad, legal separation eller äktenskapsskillnad eller om äktenskapets återgång eller ogillighet. Efter den för bodelningen avgörande tidpunkten kan det dock, som har framhållits i specialmotiveringen till 3 §, träffas ell avtal som innebär att en annan lag än den som följer av 4 § skall läggas till grund för bodelningen.

Av del nu sagda följer att fråga om byte av tillämplig lag enligt andra stycket inte kan uppkomma under pågående tvist om bodelning. 1 andra rättsliga förfaranden om makars förmögenhetsförhållanden kan frågan aktualiseras. Del är exempelvis fallet om en make begär rätlens tillstånd till en förmögenhetsdisposition för vilken erforderiigt samtycke från den andra maken inte har kunnat fås. Under handläggningen av etl sådant ärende kan villkoren enligt andra stycket för byte av den tillämpliga lagen uppfyllas. Tillståndsfrågan får då avgöras med utgångspunkt i bestämmelserna i den nya lagen.

Ett byte av tillämplig lag innebär att den nya lagen i princip blir tillämplig på samtliga tillgångar som makarna äger. 1 del mest praktiska fallet, nämligen all en bodelning skall ske med tillämpning av svensk lag, betyder det atl den svenska lagens regler om vilken egendom som skall ingå i bodelningen, hur skuldtäckning skall ske, hur makarnas andelar skall bestämmas och hur egendomen skall läggas ul på lotter skall tillämpas, oavsett vad en tidigare gällande lag föreskriver i dessa frågor. Att t. ex. viss egendom enligt den tidigare lagen är undantagen från bodelning kommer aUtså att sakna betydelse. Skulle detta i det enskilda fallet leda till oskäliga resultat, kan jämkning av bodelningen komma i fråga (jfr 12 kap. 1 § äktenskapsbalken).

Principen atl den nya lagen skall tillämpas på all makarnas egendom har en viktig inskränkning så till vida alt giltigheten av tidigare företagna rättshandlingar skall bedömas med utgångspunkt från bestämmelsema i den då tillämpliga lagen. Frågan behandlas närmare i specialmotiveringen till5§.

Nären utländsk lag skall tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden kan en tillämpning i enstaka fall komma all strida mot svensk ordre public. Den situationen behandlas i 15§. Ytterligare inskränkningar i tillämpningen av utländsk räll kan följa av bestämmelserna i 612 §§.

5§ Prop. 1989/90:87

En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företas. Företas rättshandlingen före äktenskapet, är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makama ingår äktenskap.

Rättshandlingen skall vidare anses giltig lill formen, om den uppfyller formkraven enligt lagen i den stal där den företas eller där makama då har hemvist.

Äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas blir dock gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestämmelsema i äktenskapsbalken. Gåva mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande mol givarens borgenärer endast om vad som föreskrivs för sådan giltighet i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits.

(Jfr 4 kap. 4 och 11 §§ i de sakkunnigas lagförslag 1.)

Makars möjligheter all ingå avtal (t.ex. äktenskapsförord och bodelningsavtal), all lämna varandra gåvor och att vidta andra dispositioner beträffande sin egendom varierar mellan olika rättsordningar. Gihigheten och verkan av sådana rättshandlingar med intemationell anknytning kan aktualiseras i högst skiftande situationer. 1 den förevarande paragrafen ges regler om i vilken utsträckning sådana rättshandlingar blir giltiga i Sverige.

Första stycket

Bestämmelsema i första stycket, som bildar utgångspunkt för de övriga bestämmelserna i paragrafen, innehåller i första meningen den närmast självklara regeln att en rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om den stämmer överens med reglerna i den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företas. Del föreskrivs vidare i andra meningen atl en rättshandling som förelagils före äktenskapet är giltig, om den stämmer överens med de regler som blir tillämpliga när makarna ingår äktenskap.

I bestämmelserna anges endast att en rättshandling under angivna fömtsättningar skall anses giltig. De skall inte motsatsvis tolkas på det sättet all en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med reglema i den för rättshandlingen tillämpliga lagen. Huvudregeln bör visseriigen vara all makarna skall hålla sig till de regler som den tillämpliga lagen innehåller. Det finns emellertid som utredningen har framhållit (se betänkandet s. 266 f) - fall då detta betraktelsesätl leder alltför långt. 1 vart fall bör man vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makama med visst fog har utgått från skall gälla.

Bestämmelsema innebär alltså att en rättshandling som företas enligt
reglerna i den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållan
den när rättshandlingen företas behåller sin giltighet även om rättshand
lingen inte stämmer överens med en lag som sedermera blir tillämplig (jfr
3 § första stycket andra meningen 1931 års förordning). Det bör i allmän
het inte vålla några svårigheter att upprätthålla den gmndsatsen. Om t. ex. 46

makar i enlighet med en tidigare tillämplig lag genom ett äktenskapsförord Prop. 1989/90:87 har gjort ett tidsbegränsat förordnande eller bestämt all egendom skall ingå i bodelning vid dödsfall men inte vid skilsmässa, bör förordnandet kunna tillämpas enligt sin ordalydelse även efler en övergång till svensk lag, trots all denna inte ger några motsvarande möjligheter. När rättshandlingen avser en i svensk lag artfrämmande regeltyp eller hänför sig lill rättsliga kategorier som saknar direkt motsvarighet hos oss kan det däremot bli nödvändigt all modifiera dess tillämpning. Frågan i vad mån sådana modifieringar behövs får överlämnas ål den praktiska rättstillämpningen.

Andra stycket

1 andra stycket behandlas frågan vad som krävs för all en rättshandling skall anses giltig lill formen. Redan av paragrafens första stycke följer all rättshandlingen är giUig till formen, om den uppfyUer formkraven i den lag som enligt vad som anges i första stycket är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Av bestämmelsema i andra stycket följer emellertid all rättshandlingen är giltig lill formen också om den uppfyller kraven enligt lagen i den stat där den företas eller där makama har hemvist. Formkravet skall alltså kunna prövas enligt altemativa rättsordningar, vilket är den gängse metoden att behandla formfrågor i intemationellt privaträltsliga sammanhang (jfr 1 § p. 6 i 1912 års lag).

Till formkravet hör sådant som krav på skrifllighet, undertecknande, bevillning och registrering. För atl en rättshandling skall anses giltig lill formen måste den uppfylla samtliga formkrav som föreskrivs i någon viss av de altemativt tillämpliga lagama. Det går inte all kombinera kraven i olika lagar, l.ex. på det sättet att en underlåten registrering i ell land uppvägs av all rättshandlingen registreras i etl annal land.

Tredje stycket

Av hänsyn till borgenärer här i Sverige har i paragrafens tredje stycke införts skyddsregler såvitt gäller rättshandlingar mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2.4). Gåva eller äktenskapsförord mellan sådana makar blir gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestämmelsema i äktenskapsbalken. Såvitt gäller gåva reglerar bestämmelsen dock bara vad som krävs för all gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer. Registrering krävs nämligen inte enligt 8 kap. 1 § äktenskapsbalken för att gåvan skall bli gällande mellan makama. Bestämmelsema motsvarar praktiskt sett vad som redan i dag gäller enligt 1912 års lag (2 § p. 3) och 1931 års förordning (4 § andra stycket).

Enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken (se 8 kap. 1 §) blir vissa gåvor
mellan makar gällande mol givarens borgenärer utan registrering. För
vissa andra gåvor räcker del inte med registrering enligt äktenskapsbalken
för att de skall bli gällande mol givarens borgenärer utan det krävs ytterli
gare åtgärder (se 8 kap. 1 § tredje stycket äktenskapsbalken). Detta har 47
beaktats vid utformningen av förevarande stycke.

Särskilda bestämmelser om bodelning m. m. Prop. 1989/90:87

6§

På begäran av en make eller en dödsbodelägare skall svensk lag tillämpas beträffande förfarandei vid bodelning, även om utländsk lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelsema i svensk lag om förfarandei vid bodelning får tillämpas också när den utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning beträffande makars egendom.

En bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken får dock förrättas bara om den tillämpliga utländska lagen på motsvarande sätt tillåter makarna all förrätta bodelning under äktenskapet när de är ense.

(Jfr 4 kap. 5 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

Bestämmelserna i förevarande paragraf klargör atl svensk lag kan tillämpas på frågor om förfarandei vid bodelning även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och därmed på bodelningen i materiellt hänseende. All förfarandei vid bodelning, kan följa svensk lag är inte någon nyhet. Del följer i princip redan av den allmänt vedertagna regeln att det i svensk lag föreskrivna förfarandei kan användas oavsett vilken lag som är tillämplig i materiellt hänseende (jfr betänkandet s. 269 f och NJA 1968s. 126).

När det gäller rätten all erhålla bodelning får den anses tillhöra ett lands materiella regler om makars förmögenhetsförhållanden (jfr betänkandet s. 270). Om en främmande lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden, måste den alltså i princip ge stöd för alt en make har rätt att erhålla bodelning för alt bodelning skall kunna ske i Sverige. Av förevarande paragraf framgår dock all det svenska bodelningsförfarandel får tillämpas också när den utländska lagen i stället för bodelning föreskriver en annan form av delning eller avräkning beträffande makars egendom.

De flesta rättsordningar torde innehålla regler om rätt atl erhålla bodelning (eller motsvarande) med anledning av äktenskapsskillnad (eller liknande separation) och med anledning av en makes död. Skulle en sådan räll saknas enligt någon rättsordning, kan det aktualisera frågan om tillämpning av 15 § (ordre public).

Vad gäller rätten all erhålla bodelning under äktenskapet ulan samband med någon separation kan förhållandena dock vara olika i olika länder. I svensk räll kan sådan bodelning bara ske, om makarna är ense (se 9 kap. I § andra stycket äktenskapsbalken). I vissa utländska rättssystem saknas möjlighet lill bodelning under äktenskapet medan andra ger en sådan rätt även då makarna är oense. I andra stycket av förevarande paragraf behandlas frågan i vad mån en sådan bodelning skall kunna ske enligt svensk lag när en främmande lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden.

Första styckd Prop. 1989/90:87

Reglema om hur bodelning skall förrättas rör i första hand makama själva (jfr 9 kap. 5 § äktenskapsbalken). Först om makarna inte kan komma överens blir del aktuellt att vända sig lill domstol och då i första hand för att få en bodelningsförrättare förordnad all lösa bodelningsfrågan (jfr 17 kap. 1 § äktenskapsbalken).

Utländska förfaranderegler kan emellertid vara så artskilda från de regler och den organisation som vi använder här i landet i samband med bodelning att del skulle vara svårt och i vissa fall kanske omöjligt all tillämpa dem. Del måste därför finnas en möjlighet all även i situationer när utländsk lag skall tillämpas i materiellt hänseende använda sig av svenska förfaranderegler för atl få en bodelning verkställd. En sådan ordning tillämpas som nyss har nämnts redan och innebär således ingen principiell nyhet. Med hänsyn lill vad som har anförts nu finns del dock skäl all låta denna ordning komma till ullryck direkt i lagtexten. 1 förevarande stycke har därför lagils in en bestämmelse med det innehållet.

Del är alltså bestämmelser av processuell karaktär i svensk lag som står lill förfogande när del svenska bodelningsförfarandel skall tillämpas. Hit hör bestämmelsema om bodelningsförrättare, bouppteckning, vård och förvaltning av makes egendom, möjligheten att verkställa utmätning när bodelning skall ske och egendomen är salt under förvaltning samt konkursbos förvaltningsrätt över en makes egendom. Den praktiska tillämpningen av dessa och liknande föreskrifter kan givetvis påverkas av de materiella reglerna i den tillämpliga lagen.

De regler som styr del materiella slutresultatet av bodelningen hör inte hit. Del rör sig grovt uttryckt om regler som anger vilken egendom som skall ingå i en bodelning, hur makamas andelar i denna egendom skall beräknas, hur egendomen skall läggas ut på lotter samt efler vilka gmnder slutresultatet kan jämkas.

Mera tekniskt betonade regler som exempelvis rör frågor om tidpunkten för betalning eller om uppskov med eller säkerhet för betalningen bör dock kunna anses tillhöra förfarandei och bedömas enligt svensk lag. I övrigt får frågoma avgöras med ledning av de syften som bär upp varje särskild bestämmelse.

Bestämmelsen i första meningen av förevarande stycke innebär bl. a. att makar själva kan förrätta bodelning med iakttagande av formföreskrifterna i svensk lag. En konsekvens av del blir alt makama har möjlighet att träffa föravtal om bodelning i enlighet med bestämmelserna i 9 kap. 13 § äktenskapsbalken.

Av bestämmelsema i detta stycke följer alltså all förfarandet med en svensk bodelningsförrättare slår lill makamas förfogande även i sådana fall då utländsk rätt skall tillämpas i materiellt hänseende. Förfarandet med en svensk bodelningsförrättare står därmed till buds även i sådana fall då del skall ske en värdemässig avräkning som resulterar i ell fordringsanspråk för den ena maken mot den andra (exempelvis västtysk räll) eller när del skall fastställas ell engångsbelopp beräknat med utgångspunkt från makarnas respektive förmögenhet (exempelvis engelsk räll). Detta följer i

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 87

princip redan av den allmänt vedertagna regeln att det i svensk lag före- Prop. 1989/90:87

skrivna förfarandei kan användas oavsett vilken lag som är tillämplig i

materiellt hänseende. Med hänsyn till utgången i rättsfallet NJA 1968 s.

126 är det emellertid tveksamt om denna uppfattning kan slå igenom utan

stöd av en uttrycklig lagbestämmelse. Paragrafen innehåller därför i första

stycket en uttrycklig föreskrift i ämnet.

Beträffande vissa gränsdragningsfrågor som kan uppkomma i förhållande till reglerna om underhåll lill make i samband med skilsmässa hänvisas till vad som sagts i specialmoliveringen till 1 §.

Andra stycket

1 andra stycket behandlas möjligheten all förrätta bodelning under äktenskapet. Enligt 9 kap. 1 § äktenskapsbalken kan en sådan bodelning förrättas mellan makarna utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår, om de är ense. Bodelningen skall föregås av en anmälan lill tingsrätten, som skall registrera anmälan.

Möjligheten att förrätta bodelning under äktenskapet får som nyss nämnts ses som en del av svensk lags materiella regler om makars förmögenhetsförhållanden. Den bör inte utan vidare kunna utnyttjas när utländsk lag gäller i ell äktenskap. En förutsättning bör vara all den utländska lagen innehåller en motsvarande möjlighet för makar att förrätta bodelning under äktenskapet när de är ense. Det får dock anses vara tillräckligt om makar enligt den tillämpliga lagen efter gemensam ansökan kan erhålla ell beslut om boskillnad som skall följas av bodelning. Förevarande bestämmelse har utformats i enlighet med detta.

När makar anmäler till tingsrätten att de avser all förrätta bodelning finns det normalt inte möjlighet för domstolen att avgöra om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Om det finns skäl all misslänka atl så är fallet, bör domstolen anmoda makarna alt förebringa utredning i delta hänseende och i förekommande fall om förutsättningarna att förrätta bodelning enligt den främmande lagen.

7§

Vid en bodelning skall makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annal följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands.

Finns del egendom i ell främmande land och kan del antas att bodelningen inte kommer all gälla i det landet, får bodelningen begränsas till atl gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig del.

(Jfr 4 kap. 6 § i de sakkunnigas lagförslag I.)

I paragrafen ges regler för hur bodelningen skall gå till när makar har
egendom och skulder inte bara i Sverige ulan också utomlands.
1 svensk räll har del hillills inte funnits några uttryckliga regler om hur 50

del vid en bodelning i Sverige skall förfaras när makarna har egendom i Prop. 1989/90: 87 utlandet. Vid bodelning och arvskifte efler den som vid sin död var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige skall emellertid enligt 2 kap. 1, 2 och 5 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo förrättningen jämväl omfatta boets egendom utomlands. Motsvarande får anses gälla i fråga om bodelning mellan makar under äktenskapet . eller i samband med äktenskapsskillnad.

1 äktenskap med internationell anknytning är kopplingen lill utlandet i regel mycket påtaglig. Det går inte all vid bodelning i sådana äktenskap bortse från egendom som finns utomlands, även om denna är oåtkomlig för verkställighet. En annan ordning skulle många gånger få menliga konsekvenser vid bodelningen, l.ex. så att en make vid hälftenddningen i stället för att med hänsyn till boets egentliga omfattning vara berättigad alt erhålla egendom av den andre maken kunde bli skyldig att lämna egendom från sig. Del kan visserligen vara svårt att rätt värdera egendom som finns utomlands. Delta är emellertid en praktisk fråga som får lösas på samma sätt som när det eljest vid bodelning, t. ex. i samband med bodelning och arvskifte enligt 1937 års lag, uppkommer svårigheter att värdera egendom utomlands.

Första stycket

1 första stycket anges all vid en bodelning makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands skall beaktas, såvida inte annat följer av den för makarnas förmögenhetsförhållanden tillämpliga lagen. Vidare föreskrivs all en make vid lottläggningen i första hand bör tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Den sistnämnda bestämmelsen syftar till att i görligaste mån ge underlag för att kunna uppnå ett eftersträvat ekonomiskt slutresultat när man vet eller misstänker all den utomlands belägna egendomen kan vara svår att komma åt eller all omvandla i pengar.

1 det följande ges några riktlinjer för hur bedömningen kan göras i sådana situationer där makar har tillgångar och skulder i flera länder.

När en svensk bodelning skall förrättas är det inte säkert att det skall göras en motsvarande förrättning i ett annat land där makarna har egendom. Om det döms till äktenskapsskillnad här i landet kan en av makarna äga exempelvis fast egendom i ett annat land, som den maken enligt lagen där får behålla utan att det krävs någon förrättning. En vanlig situation är säkeriigen all en make som invandrat hit äger ärvd egendom i sitt hemland och att sådan egendom enligt lagen i hemlandet inte skall ingå i en bodelning. Om makarna inte kan enas om något annat, bör det förfaras på del sätt som anges i denna bestämmelse. Om egendomen på gmnd av valutarestriktioner inte kan realiseras och föras ul ur del land där den finns, bör detta kunna inverka på bedömningen av det värde egendomen skall åsättas vid bodelningen. Det är ofrånkomligt att man ibland får nöja sig med ganska grova skattningar.

I andra fall kan ett svenskt bodelningsförfarande komma i konflikt med
ell annal förfarande utomlands. Det rör sig då i allmänhet om ett förfaran- 51

de som inte utmynnar i ett avgörande som erkänns i Sverige. Föreligger Prop. 1989/90:87 redan ett sådant utländskt avgörande kan man som regel vid lottläggningen av den egendom som finns i det land där avgörandet har meddelats följa den fördelning av egendomen som det utländska beslutet innehåller. Man bör normalt kunna utgå från att innehållet i beslutet också verkställs. En sådan anpassning lill den realitet som etl utländskt beslut innebär måste skiljas från erkännande av beslutet.

Har åter makama genom bodelning själva avtalat om hur del skall förfaras med den utomlands belägna egendomen, får ett sådant avtal normall antas vara giltigt enligt 5 §. Del får då genom tolkning av bodel-ningsavlalet utrönas vad det skall ha för konsekvenser för fördelningen av den övriga egendomen. En sådan tolkning kan leda till ett annal resultat än vad som följer av bestämmelserna i denna paragraf.

Det är närmast en praktisk fråga om man skall avvakta en bodelnings-förrättning som man vet eller förmodar kommer all äga mm utomlands. Situationen blir ohållbar, om man både här och i del främmande landet söker vänta ut varandra. 1 många fall framtvingas säkert en uppgörelse mellan makarna. I andra fall får man nöja sig med att förrätta bodelning här i landet och acceptera den osäkerhet som det innebär all egendom i ett annat land vid en framlida förrättning kan komma att fördelas på annat sätt.

Andra stycket

I andra stycket öppnas en möjlighet all begränsa omfattningen av en bodelning. En sådan möjlighet finns redan i dag, eftersom boddningstvisler är dispositiva. Makar kan t. ex. träffa en bindande deluppgörelse som begränsar bodelningen till att omfatta den här i landet befintliga egendomen. Makar kan också genom processhandlingar bestämma Ivisleföremå-let inför en bodelningsförrättare på ell sådant sätt atl prövningen omfattar endast en viss del av makarnas egendom. Den förevarande bestämmelsen går längre och öppnar möjlighet för en bodelningsförrättare alt mot en makes bestridande begränsa bodelningen, när det finns egendom i ett främmande land och det kan antas att bodelningen inte kommer all gälla i del landet. En fömtsättning är alt inte någon av makarna motsätter sig begränsningen och anför rimliga skäl för sin ståndpunkt. Ell sådant skäl kan vara att egendomen i Sverige har etl nära samband med egendom som finns utomlands och alt det därför inte är lämpligt all verkställa bodelning enbart av den i Sverige belägna egendomen (jfr betänkandet s. 273).

Bestämmelsen tillgodoser praktiska behov. Det kan vara angeläget att på ett slutgiltigt sätt bestämma över makarnas framtida rätt till tillgångar som finns här i landet. Särskilt gäller detta om de äger fast egendom. Samtidigt kan det framstå som skäligen meningslöst att dra in egendomsinnehav utomlands i ett fullständigt svenskt bodelningsförfarande, om man vet eller på goda gmnder kan anta all boddningsförrällarens beslut om denna egendom saknar praktisk betydelse.

Om bodelningen begränsas lill t. ex. tillgångar och skulder som finns i
Sverige uppkommer frågan huruvida hänsyn vid fördelningen ändå skall . 52

tas lill all egendom finns i andra länder. De sakkunnigas förslag utgår Prop. 1989/90:87 uppenbarligen från det (jfr 4 kap. 6 § andra stycket andra meningen i deras lagförslag 1). Jag delar den uppfattningen. Motsatt ståndpunkt skulle kunna leda till orimliga resultat och dessutom stå i konflikt med allmänna äktenskapsrällsliga gmndsatser.

En bodelning som t.ex. begränsas till all avse enbart tillgångar och skulder som finns i Sverige kan således resultera i att den ena maken tilldelas all egendom som finns här i landet. Något behov av all särskilt ange del i lagtexten har inte ansetts föreligga.

8§

Har del i en främmande stat meddelats ell slutligt beslut om legal separation och har makama inte ålempplagit sammanlevnaden, skall egendom som makama har förvärvat efter separationen inte ingå i en bodelning där svensk lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden. Vid en sådan bodelning skall täckning för skulder beräknas med hänsyn till förhållandena vid separationen.

(Jfr 4 kap. 8 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

Bestämmelsen reglerar rällsverkningama av ett utländskt beslut om legal separation när svensk lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden. I huvudsak överensstämmer regleringen med en motsvarande bestämmelse i 10 § i 1931 års förordning.

Bestämmelsen innebär all egendom som en make förvärvar efter separationen inte skall ingå i bodelningen och alt täckning för skulder skall beräknas med hänsyn lill förhållandena vid separationen (jfr 9 kap. 2 § äktenskapsbalken och prop. 1986/87:1 s. 156). Till skillnad från vad som gäller enligt 1931 års förordning inträder dock inte dessa rättsverkningar om makama har ålempplagit sammanlevnaden (jfr SOU 1981:85 s. 434 ff). I lagtexten används termen legal separation, som redan har introducerats i svensk rätt (jfr 5 § andra stycket lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet), istället för ordet hemskillnad, som förekommer i 1931 års förordning.

Enligt 9 kap. 2 § första stycket äktenskapsbalken skall en bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad göras med utgångspunkt i egendomsför
hållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes. Del är alkså
inte förhållandena den dag då äklenskapsskillnadsdomen vinner laga krafl
som är avgörande. Del skulle kunna ifrågasättas om del inte på motsvaran
de sätt enligt förevarande paragraf borde vara förhållandena den dag då
frågan om separation anhängiggörs som skall utgöra utgångspunki för
bodelningen. Med hänsyn lill att fömtsättningama för separationen och
förfarandei som leder till separationsbeslutel kan vara olika i olika länder,
har dock i förevarande paragraf valts den något försiktigare lösningen att
låta förhållandena den dag då separationsbeslutel vinner laga kraft vara
avgörande för bodelningen (jfr 10§ 1931 års förordning). 53

9§ Prop. 1989/90:87

Äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makars gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt alt vid bodelning överta sådan egendom skall alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige.

(Jfr 4 kap. 9 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

Bestämmelser om makars gemensamma bostad och bohag finns i 7 kap. 4 9 § § samt 11 kap. 8 och 10 §§ äktenskapsbalken. De innebär i korthet dels att del gäller vissa begränsningar i en makes räll all förfoga över makamas gemensamma bostad och bohag, dels att den make som har störst behov av bostaden och/eller bohaget i princip har rätt all mol avräkning överta den egendomen vid bodelningen.

En utländsk lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden kan sakna motsvarigheter lill de svenska bestämmelsema om makars bostad och bohag. De svenska reglema har en utpräglad skyddskaraklär och skall enligt den förevarande bestämmelsen alltid tillämpas på bostad och bohag som finns här i landet.

I äktenskapsbalkens bestämmelser om makars gemensamma bostad och bohag förekommer begreppen "giftorällsgods" och "enskild egendom" (se l.ex. 11 kap. 8 och 10§§ ). Med giftorällsgods avses i princip sådan egendom vari den andre maken har ell anspråk på delning av egendomens värde vid en framlida bodelning. Annan egendom utgör makens enskilda egendom. En utländsk lag som är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden kanske inte gör någon sådan motsvarande uppdelning av egendomen eller använder andra begrepp än de som förekommer i äktenskapsbalken. Vid tillämpningen av bestämmelsen i sådana situationer får den egendom som enligt den utländska lagen skall anses ingå i bodelningen i regel vara att jämställa med giftorättsgods och återstoden anses motsvara enskild egendom. Avvikelser från denna huvudregel kan nalurligvis förekomma. Del får överlämnas ål rättstillämpningen all i det enskilda fallet la ställning till dessa frågor.

10§

Vid en bodelning som görs i Sverige får jämkning ske enligt 12 kap. äktenskapsbalken, även om en utländsk lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden.

(Bestämmelsen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag; jfr dock 4 kap. 7 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

1 bestämmelsen anges att jämkning enligt 12 kap. äktenskapsbalken får ske vid bodelning som verkställs i Sverige, även om främmande lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden.

Meningen är givelvis inte atl jämkning skall kunna ske i alla de situationer då en tillämpning av utländsk räll leder till resultat som avviker från vad som anses naturligt efler svenska förhållanden. Det måste accepteras all en främmande lag många gånger är gmndad på värderingar och synsätt som avviker från dem som vi har här i landet och alt det andra landels regler har utformats därefter. När en tillämpning av den främmande lagen

emellertid leder lill resultat som enligt ett svenskt betraktelsesätt - såsom Prop. 1989/90:87

det kommer till uttryck i 12 kap. 1 och 3 §§ äktenskapsbalken framstår

som oskäligt, ger den ifrågavarande bestämmelsen möjlighet till jämkning.

Vidare bör efterlevande make ges samma starka ställning vid bodelning

som sker här i landet, oavsett om svensk eller utländsk lag skall tillämpas i

materiellt hänseende i övrigl vid bodelningen. Vid en bodelning som sker

med anledning av en makes död, skall en efterlevande make alltså inte i

något fall kunna tvingas alt dela med sig av sin egendom (se 12 kap. 2 §

äktenskapsbalken).

Vad som har sagts i specialmoliveringen lill 9 § om att del i en utländsk lag kan förekomma andra begrepp eller göras en annan uppdelning av egendomen än den som följer av begreppen "giftorällsgods" och "enskild egendom" är tillämpligt även när del gäller den ifrågavarande paragrafen. Sådan egendom som enligt den utländska lagen skall ingå i bodelningen får alltså vid tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna om jämkning i normalfallet anses motsvara giftorällsgods och annan egendom får jämställas med enskild egendom.

Familjelagssakkunniga har föreslagit all den förevarande lagen skall innehålla en hell annan paragraf om jämkning vid bodelning. Enligt denna skall man vid bedömning av om jämkning skall ske enligt 12 kap. 1 § äktenskapsbalken i fall då svensk lag har blivit tillämplig på bodelningen även i materiellt hänseende efter ell byte av hemvislland la hänsyn till i vad mån bodelningen avser egendom som tillhörde en make före lagbylet och den maken enligt den tidigare tillämpliga lagen hade fått behålla mer av sin egendom. Jag instämmer i de sakkunnigas uppfattning att delta bör kunna beaktas vid tillämpningen av jämkningsregeln men anser att del ryms inom ramen för den utformning som lagtexten i 12 kap. 1 § äktenskapsbalken har. Enligt min mening behövs därför inte den av de sakkunniga föreslagna paragrafen.

Övriga bestämmelser 11§

Inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en makes rätt alt förfoga över sådan fast egendom eller tomträtt som tillhör denne make och finns i Sverige kan inte göras gällande mol tredje man i vidare mån än vad som följer av svensk lag.

Delsamma gäller inskränkningar i en makes rätt all förfoga över sin övriga egendom eller att skuldsätta sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen förelogs och tredje man inte kände lill eller borde ha känt lill inskränkningen.

(Jfr 4 kap. 10 § första och andra styckena i de sakkunnigas lagförslag I.)

Denna paragraf och den närmast följande innehåller regler till skydd för tredje man när utländsk lag är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden,

I Sverige har en avtalsslutande part normall inte anledning alt räkna
med att det finns äktenskapsrällsliga hinder för en motparts räll all ingå 55

rättshandlingar eller begränsningar i dennes skyldighet all svara för sina Prop. 1989/90:87 skulder. De enda bestämmelsema av denna karaktär i svensk lag är de regler om inskränkningar i en makes rätt att ulan den andra makens samtycke disponera över framför allt makamas gemensamma bostad och bohag som finns i 7 kap. 4 9§§ äktenskapsbalken. 1 andra länder finns regler med mer långtgående begränsningar. Bestämmelsema i denna paragraf syftar lill att skydda tredje man mol inskränkningar som en utländsk lag kan innehålla i fråga om en makes rätt all förfoga över sin egendom eller skuldsätta sig. Den följande 12 § innehåller skyddsregler till förmån för tredje man, om utländsk lag innefattar begränsningar i en makes skyldighet all med sin egendom svara för sina skulder.

Första stycket

Enligt första stycket får inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en makes räll all förfoga över sin fasla egendom eller tomträtt inte göras gällande mol tredje man i vidare mån än vad som följer av svensk lag. Bestämmelsen gäller dock bara för egendom som finns här i landet. Den innebär inte att ifrågavarande regler i den tillämpliga utländska lagen aUtid skall sällas ål sidan. Sådana bestämmelser i den utländska lagen som motsvarar svenska regler kan alllid åberopas. På gmnd av bestämmelsen i 9 § kan tredje man däremoi inte såvitt gäller makamas gemensamma bostad åberopa bestämmelser i utländsk lag som är förmånligare för honom än bestämmelsema i 7 kap. 4 9 §§ äktenskapsbalken, om bostaden finns i Sverige. 1 övrigt kan tredje man åberopa regler i den tillämpliga utländska lagen som är förmånligare för honom än de svenska reglerna (jfr 7 kap. 5 § tredje stycket äktenskapsbalken).

Något krav på att tredje man skall ha varit i god tro beträffande inskränkningama i den utländska lagen ställs inte upp i bestämmelsen. Detta hänger samman med de krav på fömtsebarhet och stabilitet som bör gälla för regelsystemet rörande fast egendom och tomlrält.

Andra stycket

Enligt andra stycket får inskränkningar som en utländsk lag innehåller i
en makes rätt all förfoga över annan egendom än sådan som avses i första
stycket eller inskränkningar som en sådan lag innehåller i dennes rätt all
skuldsätta sig inte göras gällande mol tredje man. Skyddet är dock begrän
sat till fall då maken och tredje man befann sig i Sverige när rättshandling
en företogs. Det är vidare av betydelse att tredje man inte var i ond tro.
Del skydd som finns faller nämligen bort om tredje man kände till eller
borde ha känt till inskränkningen. Del kan dock inte ställas särskilt höga
krav på vad tredje man bort känna till i detta sammanhang. Med anled
ning av ell påpekande från bankföreningen under remissbehandlingen av
de sakkunnigas förslag bör framhållas all godlroskravel givelvis inte inne
bär all en enskild banktjänsteman alltid kan fömtsättas känna lill innehål
let i en tillämplig utländsk lag. Om emellertid i del enskilda fallet sådana 56

inskränkningar som här avses blir kända för banken eller om det på gmnd Prop. 1989/90:87 av särskilda omständigheter finns skäl all misstänka att sådana inskränkningar föreligger, kan banken inte göra skyddsreglerna gällande.

Det bör observeras atl bestämmelserna i detta stycke skall tillämpas också på fast egendom och tomträtt (motsvarande) som finns utanför Sverige.

Till skillnad från vad som synes vara fallet i utredningens förslag får sådana bestämmelser i den tillämpliga utländska lagen som moisvarar rådighelsinskränkningarna i 7 kap. 5 § äktenskapsbalken åberopas gentemot tredje man. Delta blir av betydelse framför allt beträffande andra bosläder än fastigheter som innehas med äganderätt (eller tomlrält) saml beträffande bohag. Skulle bestämmelserna i den utländska lagen innehålla mer omfattande begränsningar än motsvarande svenska regler är dessa begränsningar i sina överskjutande delar inte gällande mol tredje man under de förutsättningar i övrigt som anges i andra stycket.

12§

Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en makes skyldighet alt med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gällande i Sverige, om skulden hänför sig lill en rättshandling varigenom en make har förfogat över sin fasta egendom eller tomträtt och egendomen finns här i landet.

Detsamma gäller om skulden hänför sig till en rättshandling varigenom en make har förfogal över annan egendom eller skuldsatt sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen företogs och tredje man inte kände lill eller borde ha känt lill inskränkningen.

(Jfr 4 kap. 10 § tredje stycket i de sakkunnigas lagförslag 1.)

1 paragrafen behandlas en makes ansvar för sina skulder. Bestämmelsen bryter igenom begränsningar som en tillämplig utländsk lag kan innehålla vad gäller en makes skyldighet att med sin egendom svara för sina skulder. Reglerna knyter an till den uppdelning som görs i 11 § mellan på ena sidan fast egendom och tomträtt som finns i Sverige och på den andra sidan övrig egendom och betalningsskyldighet.

Första stycket

1 första stycket behandlas ansvaret för skulder hänförliga lill rättshand
lingar som avser fast egendom eller tomträtt som finns här i landet.
Bestämmelsen omfattar alla skulder som kan hänföras lill makens förfo
gande över sådan egendom. Liksom när del gäller bestämmelsen i 11 §
första stycket saknar det betydelse vid tillämpning av bestämmelsen i
förevarande stycke om tredje man var i god tro eller inte. Den situation
som främst avses är all en make har upplåtit panträtt i sin fasla egendom
till säkerhet för lån i fastigheten men att den tillämpliga utländska lagen
inte ger en borgenär räll alt ta fastigheten i anspråk vid utebliven betal
ning. I en sådan situation sätts alltså den utländska lagens regler ål sidan
genom den ifrågavarande bestämmdsen och borgenären kan falla tillbaka
på den svenska lagens regler om en upplåten panträtts rättsverkningar. 57

Andra stycket Prop. 1989/90:87

När det gäller förfogande över annan egendom eller betalningsskyldighet skall enligt andra stycket vissa andra förutsättningar vara uppfyllda. I linje med vad som föreskrivs i 11 § andra stycket gäller här atl maken och tredje man skall ha befunnit sig i Sverige när rättshandlingen företogs och vidare att tredje man inte var i ond tro beträffande makens möjlighet all enligt den utländska lagen svara med sin egendom för sina skulder. En makes ansvar för andra skulder, t. ex. sådana som uppkommit utomlands, omfattas inte av paragrafen ulan bestäms av den tillämpliga lagen.

Paragrafen får betydelse vid utmätning och konkurs.

Om makar förrättar bodelning med tillämpning av en utländsk lag, måste en makes ansvar enligt denna paragraf beaktas så att slutresultatet inte innefattar en sådan otillåten eftergift som är till skada för borgenärerna (jfr 4 kap. 7 § konkurslagen).

13§

Om det inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger enligt denna lag, skall frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.

(Jfr 6 kap. 1 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

Paragrafen innehåller en regel om reservfomm för det fall att någon behörig domstol inte finns när svensk domsrätt föreligger enligt lagen.

Bestämmelserna om svensk domsrätt i 2 § förutsätter atl del finns en svensk domstol som är behörig att ta upp målet eller ärendet. Våra interna forumregler avgör vilken domstol detta är. 1 de flesta fall är dessa regler heltäckande på så sätt att Stockholms tingsrätt i sista hand anvisas som reservforum ( se t.ex. 14 kap. 3 § äktenskapsbalken och 10 kap. 9 § rättegångsbalken). För vissa typer av mål och ärenden finns del emellertid inte någon reservbestämmelse som kan tillämpas. Det är fallet med sådana mål och ärenden om makars förmögenhetsförhållanden som inte avser bodelning. 1 paragrafen anges atl Stockholms tingsrätt är behörig att handlägga mål och ärenden enligt lagen när det inte finns någon annan behörig domstol.

14§

Vid tillämpningen av denna lag skall den som är bosall i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande.

(Jfr 6 kap. 2 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

1 flera av lagens bestämmelser används begreppet hemvist ulan alt del närmare anges hur detta begrepp skall förslås. 1 förevarande paragraf ges en legaldefinilion av begreppet. Legaldefinitionen moisvarar den som finns i 7 kap. 2 § lagen (1904:26 s.l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Den definition av begreppet hemvist som finns i 7 kap. 2 § 1904 års lag 58

infördes genom ändringar i lagen år 1973. Definitionen utgjorde inte

någon egentlig nyhet i svensk rätt. I propositionen framhölls att det före- Prop. 1989/90: 87

slagna begreppet torde överensstämma med vad som tillämpades i inler-

nordiska förhållanden (se prop. 1973:158 s. 80 och NJA II 1932 s. 384).

Formellt sett var definitionen begränsad till all avse tillämpningen av 1904

års lag. Avsikten var dock att man skulle skapa ett hemvistbegrepp som i

princip kunde användas inom hela den internationella familjerätten och

all begreppet skulle kunna tillämpas både i domsrätts- och lagvalssam-

manhang. 1 senare lagstiftningsärenden har denna linje fullföljts (se prop.

1982/83:38 s. 12 f. och prop. 1984/85:124 s. 40 f).

Hemvistbedömningen ger relativt sällan upphov till några svårigheter. De flesta människor bor under hela sitt liv i ell och samma land, som oftast är det land i vilket de är medborgare. Svårigheter uppkommer först när en person flyttar från ett land till ett annal. I princip skall då två krav vara uppfyllda för alt nytt hemvist skall anses ha uppkommit. För det första skall personen i fråga ha bosall sig i ell nytt land. För del andra skall bosättningen där vara stadigvarande. I delta ligger all personen skall ha för avsikt att stanna kvar i landet.

Del första kravet har en objektiv karaktär. Personen i fråga skall ha flyttal från ell land till ett annat och vara bosalt i del nya landet. Det räcker inte att personen har för avsikt alt flytta och kanske har vidtagit vissa förberedande åtgärder inför flyttningen. Det normala är givelvis att den som flyttar också skaffar sig en fast bostad i det nya landet. Det kan dock länkas fall då kriterierna för hemvislbyle är uppfyllda ulan att den som flyttat har fast bostad. Den som har levt hela sitt liv i ett visst land anses under alla förhållanden ha hemvist där, även om han eller hon saknar bostad. Har man hemvist i ell visst land anses man vidare behålla del till dess alt man förvärvat hemvist i ell nytt land. Detta kan av olika skäl dröja en lid. Hemvistet i del gamla landet kan då föreligga trots all en bosättning där i bokstavlig bemärkelse inte längre föreligger.

Kravet på all bosättningen skall vara stadigvarande innebär som nyss nämndes alt personen i fråga skall ha för avsikt att stanna kvar i landet. Det behöver dock inte föreligga en bestämd avsikt atl stanna kvar för all framlid. Det bör räcka med all personen räknar med all stanna tills vidare och inte har några definitiva planer på alt lämna landet. Även den som i och för sig är på del klara med att han vid en viss framtida tidpunkt, t. ex. i samband med pensionering, skall lämna landet kan tänkas förvärva hemvist där. Det gäller exempelvis om den planerade vistelsen är tänkt för avsevärd lid.

Den berörda personens egna uppgifter om sina avsikter är givelvis av stor betydelse för bedömningen av hemvistfrågan. Avgörandet kan emellertid inte baseras enbart på sådana uppgifter. I allmänhet får en persons egna uppgifter belysning av en lång rad faktiska omständigheter. Hit hör personens bostads-, anställnings- och familjeförhållanden. Ofta blir hemvistfrågan inte aktuell att bedöma förrän någon tid förflutit efter bosättningen i det nya landet. Tidsfaktorn får då stor betydelse.

Den närmare bestämningen av begreppet hemvist har belysts i olika utredningar, i den juridiska litteraturen och i åtskilliga rättsfall. Här kan

hänvisas lill utredningens betänkande s. 59-67 där detta material om- Prop. 1989/90:87 nämns.

15 §

En bestämmelse i en utländsk lag får inte tillämpas, om del skulle vara uppenbart oförenligt med gmndema för den svenska rättsordningen att tillämpa bestämmelsen.

(Jfr 6 kap. 10 § i de sakkunnigas lagförslag 1.)

Paragrafen innehåller ell förbehåll om att tillämpning av en utländsk lag i ell enskik fall inte får strida mot svensk ordre public. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4) tillsammans med frågor om andra begränsningar i tillämpningen av utländsk räll.

Som där framhålls är del endast gmndläggande principer i den svenska rättsordningen som ordre public-förbehållet är avsett att skydda. En tillämpning av den utländska regeln skall vidare vara uppenbart oförenlig med dessa gmndläggande principer för alt den skall kunna sältas åt sidan. Bestämmelsen är avsedd all tillämpas restriktivt.

Innehållet i ordre public-förbehållet är svårt att precisera och närmare avgränsa. Klart är att innehållet är utvecklingsbart och att det förändras i takt med samhällsutvecklingen. Det är knappast möjligt eller önskvärt alt i förväg söka ange i vilka fall tillämpningen av en utländsk lag skulle slå i strid med gmndema för den svenska rättsordningen. Del får liksom hillills bli en sak för rättstillämpningen alt avgöra i del enskilda fallet.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i krafl den 1 juli 1990, då lagen (1912:69) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar skall upphöra all gälla.

2. Vid tillämpning av 1 § andra stycket skall med annan lag likställas förordningen (1931:429) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

3. Bestämmelsema i 2 § medför inte att svensk domstols behörighet i en fråga som väckts vid domstolen före ikraftträdandet går förlorad.

4. Har talan i ett mål eller ärende som avser makars förmögenhetsförhållanden väckts vid domstol före ikrafllrädandet, tillämpas äldre bestämmelser.

5. Har en för bodelning avgörande lidpunkt inträtt före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden vid bodelningen. Detta gäller dock inte frågor om bodelningens form eller frågor som avses i 6 §.

6. En giltig rättshandling rörande makars förmögenhetsförhållanden som förelogs före ikraftträdandet förlorar inte sin giltighet genom den nya

lagen. 60

Punkt 1 Prop. 1989/90:87

1912 års lag bygger på en Haagkonvention från år 1905. Enligt sin ordalydelse skall lagen tillämpas endast om regeringen under fömtsättning av ömsesidighel förordnal alt den är tillämplig i förhållande lill viss stal. Sverige har sagt upp konventionen och hävt de förordnanden som har meddelats med stöd av lagen (se SFS 1977:802). Lagen som sådan är emellertid inte upphävd, vilket sker genom denna bestämmelse. Detta sker samtidigt med att den nya lagen träder i krafl.

Punkt 2

Bestämmelsema i förordningen (1931:429) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap är av det slag som numera utfördas i lagform. 1 avvaktan på all dessa bestämmelser blir föremål för översyn, bör förordningen vid tillämpningen av 1 § andra stycket i förevarande lag likställas med annan lag.

Punkt 3

Bestämmelsen under punkt 1 innebär som huvudregel all den nya lagens regler skall tillämpas även när det gäller mål och ärenden som har anhängiggjorts vid domstol före ikrafllrädandet. Del innebär alt en eventuellt bristande domsrätt kan läkas genom den nya lagens föreskrifter. Under punkt 3 behandlas den motsatta situationen. Om svensk domsrätt har förelegat före den nya lagens ikraftträdande, går denna inte förlorad genom den nya lagen.

Som framgår av punkt 4 i övergångsbestämmelserna skall äldre bestämmelser tillämpas, om talan i etl mål eller ärende som avser makars förmögenhetsförhållanden väckts vid domstol före i kraftträdandet. Några lagregler om svensk domsrätt finns emellertid inte i 1912 års lag. 1 stället anses våra intema fommregler kunna ge viss vägledning för bedömning av domsrätten (jfr avsnitt 2.1.3). Mot denna bakgmnd är det nödvändigt att, såsom har skett i förevarande punkt, särskilt reglera frågan om svensk domstols behörighet i frågor som väckts vid domstol före ikraftträdandet.

Punkt 4

Inom familjerätten finns det i allmänhet etl starkt intresse av all nya
värderingar som kommer till uttryck i lag blir tillämpliga inom rimlig tid.
Den synpunkten har särskild tyngd såvitt gäller de föreslagna reglema om
tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden. 1912 års lag är ålder
domlig. Den anses allmänt ge ullryck åt en föråldrad syn på mannens och
kvinnans förhållande i äktenskapet. Härtill kommer att den inte är direkt
tillämplig i något enda fall, även om den delvis innefattar allmänna inter
nationellt privaträltsliga gmndsatser. Enligt min mening kan del inte
komma i fråga att tillämpa äldre lag enbart av det skälet all ett äktenskap
har ingåtts före ikraftträdandet (jfr prop. 1986/87:86 s. 53). Lagförslaget 61

öppnar möjlighet för makar all träffa avtal om tillämplig lag. Det får anses Prop. 1989/90:87 tillräckligt all denna möjlighet finns för att åstadkomma en ändring av vad som annars kommer alt gälla genom den nya lagen.

Huvudregeln bör alltså vara all de nya lagvalsreglerna blir tillämpliga från ikrafllrädandet. Har makar som ingått äktenskap före ikraftträdandet inte träffat ell avtal om tillämplig lag som är giltigt enligt 3 §, kommer den lag som följer av en tillämpning av 4 § all gälla.

Från huvudregeln bör undantag göras för det fall alt makama har fört en tvistefråga dem emellan till rättslig prövning. Enligt punkt 4 skall ett mål eller ärende som avser makars förmögenhetsförhållanden och i vilket talan har väckts vid domstol före ikraftträdandet prövas enligt äldre lag.

Punkt 5

Den nya lagens bestämmelser bör inte tillämpas vid bodelning, om den för bodelningen avgörande tidpunkten har inträtt före lagens ikraftträdande (jfr 11 och 12 § § lagen 1987:788 om införande av äktenskapsbalken). I sådana fall bör det alltså inte spela någon roll om en make först efler ikraftträdandet väcker talan om bodelning eller begär all rätten skall utse en bodelningsförrättare. Punkt 5 i övergångsbestämmelsema har utformats i enlighet härmed.

Med den för bodelningen avgörande tidpunkten förstås i detta sammanhang den tidpunkt som är avgörande för vilka tillgångar och skulder som skall bli föremål för bodelningen. 1 svensk intem lag regleras den frågan i 9 kap. 2 § äktenskapsbalken. 1 äklenskapsskillnadsfallet är enligt den paragrafen den avgörande tidpunkten den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes. Enligt lagstiftningen i andra länder kan den avgörande tidpunkten vara en annan. Det förekommer också andra anledningar atl förrätta bodelning med därtill hörande regler om vilken tidpunkt som är avgörande.

Även om den för bodelningen avgörande tidpunkten ligger före ikraftträdandet skall den nya lagens bestämmelser tillämpas såvitt avser formkraven och förfarandei vid bodelning.

Punkt 6

Äldre rättshandlingar rörande makars förmögenhetsförhållanden som var giltiga när de förelogs behåller enligt punkt 6 sin giltighet även efler ikraftträdandet.

Äldre rättshandlingar som var ogiltiga när de företogs, blir inte giltiga även om de slår i överensstämmelse med reglerna i den nya lagen. Sådana rättshandlingar behåller alltså sin ogiltighet (jfr prop. 1986/87:86 s.l29 f).

Sammanfattning i aktuella delar av familjdagssakkunnigas Prop. 1989/90:87
betänkande (SOU 1987:18) Internationella Bilaga 1

familjerättsfrågor

Makars förmögenhetsförhållanden

Vår huvuduppgift har varit att föreslå internationella bestämmelser inom ämnesområdena makars förmögenhetsförhållanden, underhåll lill barn och make samt arv. Väsentligen handlar del om regler för svensk domstols behörighet, tillämplig lag och erkännande av utländska avgöranden.

Våra överväganden gäller inte den konventionsstyrda lagstiftningen. Här finns i stort sett heltäckande regler i förhållande till de övriga nordiska länderna. Annars har Sverige endast i begränsad omfattning ingått överenskommelser med främmande stater.

De regler som vi föreslår skall gälla för personer som har anknytning till länder över praktiskt taget hela världen med den mest skiftande lagstiftning, som dessutom mer eller mindre ständigt förändras. En svensk internationell lagstiftning kan inte fömtse och'ge lösningar för alla situationer utan måste bygga på generella principer som får gälla i förhållande lill alla länder. En viktig praktisk begränsning ligger också i atl vi i Sverige inte kan bestämma hur man skall förfara utomlands. En internationell lagstiftning som inte grundar sig på konventioner blir med nödvändighet i långa stycken endast en lagstiftning för personer som har hemvist i Sverige eller som annars har egendom här.

En huvudfråga för oss har varit om hemvistet eller nationaliteten skall bilda utgångspunki för valet av tillämplig lag i en kommande lagstiftning. Sverige tillhörde i början av seklet de länder som tillämpande nationalitetsprincipen på ett tämligen renodlat sätt i den internationella familjelagstiftningen. Sedan dess har del skett en utveckling som inneburit att hemvistet fåll en allt större betydelse. På våra områden gäller dock alltjämt att mannens nationella lag, enligt en starkt föråldrad lagstiftning från 1912, är bestämmande för vilken lag som skall tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden samt all rätten till arv enligt en lag från 1937 skall bedömas enligt den avlidnes nationella lag. I frågor om underhåll har emellertid rättspraxis utvecklats så att hemvistet numera är ett dominerande anknytningsmoment. I inomnordiska förhållanden tillämpas hemvislprincipen på ett tämligen renodlat sätt inom våra ämnesområden sedan 1930-talet.

Vi anser all hemvistprincipen är all föredra framför nationalitetsprincipen på de områden våra förslag gäller. Genom att lägga hemvistet lill gmnd för lagstiftningen vinner man framför allt all den gällande familjelagstiftningen kommer att stå i samklang med värderingar i vederbörandes levnadsmiljö samt alt samtliga familjerättsliga relationer i en familj för del mesta kan bedömas enligt samma lag. Det är heller inte bra all som nu ha en ordning som gäller i Norden och en hell annan i förhållande till andra länder.

Såvitt avser makars förmögenhetsförhållanden bör emellertid inte
hemvistprincipen genomföras i renodlad form. Vårt förslag öppnar möjlig
heter för makar atl träffa avtal om tillämplig lag. Ett sådant avtal skall 64

kunna träffas inför ell äktenskap, under äktenskapet eller vid dess upplös- Prop. 1989/90:87 ning. Genom alt träffa avtal kan makar undanröja eventuella oklarheter Bilaga 1 och välja en ordning som passar deras förhållanden. Som förutsättning skall dock gälla all makarna har en i förslaget närmare angiven anknytning lill det land vars lag de avtalar som tillämplig.

När makar inte har träffat något avtal föreslår vi att lagen i del land där makarna lar hemvist vid äktenskapets ingående blir tillämplig. En sådan regel är närmast självklar när makarna är medborgare i olika länder. Den skall emellertid även gälla i sådana fall när makar som är medborgare i samma utländska stat tar hemvist i Sverige. Om de tänker leva här saknas del skäl alt tillämpa deras nationella lag. Enligt vår mening finns det inte anledning att betrakta saken på annat sätt när svenska makar vid äktenskapets ingående tar hemvist i ett främmande land. Den svenska inställningen är här emellertid av underordnad betydelse. 1 regel har makarna sin egendom eller merparten av den i hemvistlandel och det blir lagen och myndighetema där som i realiteten avgör vad som skall gälla.

I Sverige gäller för närvarande oföränderlighelsprincipen, som innebär alt den lag som blev tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden vid giftermålet förblir tillämplig under hela äktenskapet även om makarna förlorar all anknytning lill den lagen. Tvärtemot vad som är åsyftat leder principen ofta till överraskningar för makarna. Anknytningen till den en gång vid äktenskapets ingående tillämpliga lagen framstår många gånger som övervägande formell och konstlad. Principen stämmer heller inte överens med gmndtanken all makarnas förhållanden skall bedömas enligt den lag som gäller i deras sociala miljö. Vi föreslår alt om makarna tagit hemvist i en ny stat och varit bosalla där i minsl två år skall lagen i den staten i stället tillämpas. Regeln passar ihop med stmkturen på den invandring som förekommer till Sverige. Merparten av den egendom som så småningom skall delas vid skilsmässa eller dödsfall har makarna typiskt sett förvärvat i Sverige. Samma regel skall gälla när makar utvandrar från Sverige. I dessa fall får de svenska reglerna typiskt sett inte samma betydelse i praktiken. Den angivna tidsgränsen skall inte gälla om makarna är medborgare i del nya landet och inte heller om de tidigare har haft hemvist där. Bytet av den tillämpliga lagen skall inte inverka på giltigheten av rättshandlingar som makarna företagit dessförinnan.

När svensk lag blir tillämplig på makar som har flyttat hit kan den svenska likadelningsprincipen i enstaka fall framstå som oskälig jämfört med vad som följer av den tidigare tillämpliga lagen. Vi föreslår därför en regel som innebär all man skall beakta detta vid bedömningen av om det skall ske jämkning vid bodelning enligt bestämmelserna i förslaget lill äktenskapsbalk.

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 87

Familjelagssakkunnigas förslag till lagtext i aktuella delar Prop. 1989/90:87

4 kap. Makars förmögenhetsförhållanden

Svensk domstols behörighet

1 § Ett mål om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk
domstol,

1. med anledning av etl äktenskapsmål i Sverige,

2. om svaranden har hemvist i Sverige,

3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

4. om tvisten rör egendom i Sverige, eller

5. om svaranden i en uppkommen tvist har godtagit att saken prövas i Sverige eller utan invändning om rättens behörighet har gått i svaromål i saken.

De i första stycket angivna gmnderna för svensk domstols behörighet skall tillämpas också på sådana frågor om makars förmögenhetsförhållanden som kan las upp i äklenskapsmål saml i ärenden om utseende av bodelningsförrättare och andra ärenden som rör makars förmögenhetsförhållanden.

Om svensk domstols behörighet i mål eller ärenden som rör bodelning med anledning av en makes död finns särskilda bestämmelser.

Tillämplig lag

2 § Har makar eller blivande makar genom avtal bestämt atl en viss lag
skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden skall det gälla, fömtsatt
att avtalet avser lagen i en stat där någon av dem har hemvist eller var
medborgare när avtalet ingicks eller där de båda samtidigt har haft
hemvist under äktenskapet.

Avtalet skall vara uttryckt i skrift eller otvetydigt framgå av äktenskapsförord eller annan handling.

3 § Har tillämplig lag inte bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat
där makarna tog hemvist vid äktenskapets ingående.

Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosalla där i minsl två år tillämpas i stället den statens lag. Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist eller är båda makarna medborgare i den staten tillämpas dock lagen där så snart de har tagit hemvist i staten.

4 § En rättshandling rörande makars förmögehelsförhållanden är giltig
om den överensstämmer med den lag som var tillämplig när rättshandling
en företogs. Företogs rättshandlingen före äktenskapet är den giltig om den
överensstämmer med den lag som blev tillämplig vid äktenskapets ingåen
de.

Rättshandlingen skall anses giltig lill formen också om den uppfyller
formkraven enligt lagen i den stal där den företogs eller där makarna då
hade hemvist. 66

5 § En bodelning här i landet kan förrättas enligt svensk lag även om en Prop. 1989/90:87
främmande lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden. De Bilaga 2
svenska bodelningsbeslämmelsema gäller i tillämpliga delar också när den

främmande lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning beträffande makars egendom.

En bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken' får dock förrättas bara om den tillämpliga utländska lagen på motsvarande sätt tillåter makama all förrätta bodelning under äktenskapet när de är ense.

6 § Vid en bodelning skall makamas samtliga tillgångar och skulder här i
landet och utomlands beaktas, såvida annal inte följer av den för makar
nas förmögenhetsförhållanden tillämpliga lagen. Vid lottläggningen bör en
make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne
utomlands.

Om del finns särskilda skäl får bodelningen begränsas, när del finns egendom i ett främmande land och del kan antas atl bodelningen inte kommer alt gälla i del landet. En sådan bodelning kan utmynna i att en make tilldelas den här i landet befintliga egendomen.

7 § Har svensk lag enligt 3 § andra stycket blivit tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden, skall vid prövning av fråga om jämkning vid bodelning enligt 12 kap. 1 § äktenskapsbalken' jämte övriga omständigheter beaktas i vad mån bodelningen avser egendom som tillhörde en make före lagbylet och den maken enligt den tidigare tillämpliga lagen hade fåll behålla mer av sin egendom.

8 § Har det i en främmande stat meddelats ett slutligt beslut om legal separation och har makama inte ålempplagit sammanlevnaden, skall vid en bodelning där svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden egendom som makama har förvärvat efter separationen anses som enskild och täckning för skulder beräknas med hänsyn till förhållandena vid separationen.

9 § Bestämmelserna i svensk lag om förfogande över makarnas gemensamma bostad och bohag och om makes rätt att vid bodelning överta sådan egendom tillämpas alltid om bostaden och bohaget finns i Sverige.

10 § Inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en makes rätt alt
förfoga över sin fasla egendom eller tomträtt här i landet får inte åberopas
mol tredje man.

Detsamma gäller inskränkningar i en makes rätt alt förfoga över sin övriga egendom eller all ådra sig betalningsskyldighet, om tredje man och maken befann sig i Sverige vid rättshandlingens ingående, såvida inte tredje man känt lill eller bort känna till inskräkningen.

Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en makes skyldighet alt med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gällande här i landet, om skulden hänför sig till en rättshandling enligt första eller andra stycket.

Avser förslaget till äktenskapsbalk enligt prop. 1986/87:1.

11 § Ingår makar medan de har hemvist här i landet ell avtal enligt 2 §, Prop. 1989/90:87 blir det gällande mot tredje man när del har registrerats här. Delsamma Bilaga 2 gäller för äktenskapsförord och gåvor.

6 kap. Gemensamma bestämmelser

Reservforum

1 § Finns det inte någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger
enligt denna lag, tas målet eller ärendet upp av Stockholms tingsrätt.

Hemvist

2 § Den som är bosall i en viss stat anses vid tillämpningen av denna lag
ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn lill vistelsens varaktighet
och omständighetema i övrigl måste anses stadigvarande.

Åndring av anknytning

4 § Om det sedan talan har väckts inträffar en ändring av de omständigheter som gmndar svensk domstols behörighet enligt denna lag, upphör inte domstolens behörighet.

Ordre public

10 § En bestämmelse i en utländsk lag får inte tillämpas och ett utländskt avgörande gäller inte i Sverige, om det skulle vara uppenbart oförenligt med gmndema för den svenska rättsordningen all tillämpa bestämmelsen eller all erkänna avgörandet.

1. Denna lag träder i krafl den

2. Genom lagen upphävs med den begränsning som följer av punktema
3-5:

lagen (1912:69) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, lagen (1931:155) angående räll för Konungen att meddela bestämmelser om intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar,

lagen (1937:81) om intemationella rättsförhållanden rörande dödsbo. 4.1 fråga om 4 kap. iakttas följande:

a) Föreskriftema i 1 § medför inte atl svensk domstols behörighet i mål och ärenden som anhängiggjorts före ikrafllrädandet går förlorad.

b) Ett mål eller ärende i vilket talan har väckts före ikrafllrädandet prövas enligt äldre lag.

c) Har en för bodelning avgörande tidpunkt inträtt före ikraftträdandet, tillämpas äldre lag om makars förmögenhetsförhållanden vid bodelningen.

Detta gäller inte frågor om bodelningens form eller frågor som avses i 5 § . o

d) En giltig rättshandling rörande makars förmögenhetsförhållanden förlo
rar inte sin giltighet genom ikraftträdandet av den nya lagen.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet (SOU Prop. 1989/90:87 1987:18) Internationella familjerättsfrågor i de delar som behandlas i detta Bilaga 3 lagstiftningsärende.

Yttrande över betänkandet har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, socialstyrelsen, statens invandrarverk, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, Uppsala universitets juridiska fakulletsnämnd. Lunds domkapitel, socialnämnden i Södertälje kommun, Sveriges domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Kommunal- och landstingsanslällda familjerådgivares förening. Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen. Begravningsföreningen Fonus, Cenlems Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund, Moderata Kvin-norförbundel, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Fredrika Bremerförbundel, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige och Utlandssvenskarnas förening.

1 Allmänna synpunkter Prop. 1989/90:87

« u .. Bilagas

Svea hovratt:

Hovrätten tillstyrker all förslaget läggs lill grund för lagstiftning och finner det särkilt tillfredsställande att den segslitna konflikten mellan nationali-lets-och hemvistprincipen i förslaget lösts i princip till den senares fördel. Den föreslagna lagen är föredömligt väl disponerad. Läsningen underiättas av undermbriker.

Hovrätten för övre Norrland:

Hovrätten vill lill en början framhålla atl familjerättssakkunnigas slutbetänkande enligt hovrättens mening är ett mycket omsorgsfullt, gediget oeh värdefullt arbete. Del bör kunna ge de lagstiftande instanserna ett gott underlag för alt i en ny lag samla nära nog alla internationella familjerättsfrågor. För framtiden måste det vara av särskild betydelse att man i etl regelsystem kan få en överblick över och ell samlat grepp om reglerna inom områdena för äktenskap, äktenskapsmål, makars förmögenhetsförhållanden, underhåll till barn och arv. Del har också varit de sakkunnigas huvuduppgift att lämna förslag till sådana bestämmelser, som väsentligen avser svensk domstols behörighet, tillämplig lag och erkännande av utländska avgöranden.

Även om de sakkunniga sålunda på etl förtjänstfullt sätt har fullgjort de uppgifter som de har haft enligt sina direktiv, kan detta inte undanskymma alt det enligt hovrättens uppfattning skulle ha varit än mer värdefullt om hela den allmänna internationella privaträltsliga lagstiftningen på det familjerällsliga området dvs. den som inte bygger på konventioner och andra överenskommelser om samarbete med andra stater kunde samlas i en lag. Lagstiftningen skulle då, som de sakkunniga också påpekar, bli lättare att överblicka och tillämpa. Nu saknas alltså i lagförslaget regler inom så viktiga områden som faderskap, adoption, vårdnad och förmynderskap. Hovrätten har uppmärksammat alt förmynderskapsutredningen i belänkandet (SOU 1987:73) föreslagit regler inom det sistnämnda området, vilka är avsedda att återfinnas i den nu föreslagna lagen och även kan medföra vissa justeringar i lagförslaget.

Även om det snarare ligger inom det konventionsbundna området vill hovrätten i detta sammanhang ändå peka på vikten av all de i såväl civilrättsliga som straffrättsliga sammahangen svårlösta och känsliga frågorna om olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden blir reglerade så snart som detta överhuvudtaget är möjligt. De sakkunniga nämner här också (sid. 49 50) de förslag lill en sådan reglering som finns i departementspromemorian "Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden" (Ds Ju 1986:7).

Att lill sisl nämna en detalj av mindre betydelse kan förefalla något
överflödigt. Hovrätten har emellertid funnit att det i vart fall för inte
hell insatta läsare av lagtexten kan vara värdefullt om de olika bodel
ningsbegreppen formuleras tydligare än som nu är fallet. 71

Stockholms tingsrätt: Prop. 1989/90:87

Tingsrätten delar familjelagssakkunnigas uppfattning att hemvistprinci- ''HSa J pen är att föredra framför nationalitetsprincipen och har, frånsett vad nedan anförs, ingen erinran mot i belänkandet upptagna förslag. Dessa bör föranleda lagstiftning. Tingsrätten instämmer i familjelagssakkunnigas uttalande att hela den allmänna internationella familjdagsstiftningen på sikt bör samlas i en lag.

Domstolsverket:

Domstolsverket (DV) har inte något atl erinra mot kommitténs förslag.

Gällande regler om den internationella familjerätten är ålderdomliga och svåröverskådliga. Den ökade rörligheten över gränserna gör att behovet av klara och enkla regler är stor. Det är därför tillfredsställande alt kommittén har sett över regelsystemet och att den lägger fram förslag lill en samlad reglering av dessa frågor.

DV anser atl kommittén på ett förtjänstfullt sätt har löst sin uppgift. Genom att bestämmelserna samlas i en gemensam lag bör del bli förenklingar för bl.a. domstolarna vid tillämpningen av den internationella familjerätten. Det är enligt verkets mening myckel angeläget att arbelet med all se över dessa frågor kan fortsätta så att regler om faderskap, vårdnad, och som förmynderskapsutredningen också numera har föreslagit i betänkandet (SOU 1978:73) Internationella förmynderskapsfrågor förmynderskapsfrågorna kan inlemmas i en gemensam lag om inlena-tionella familjerällsfrågor.

Socialstyrelsen:

Betänkandet innehåller ett lagförslag, som innefattar stommen till reglering av hela den internationella familjerätten. Det framlagda förslaget är väl systematiserat, vilket gör det lätt att hitta i regelsystemet. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget i dess helhet.

Socialstyrelsen föreslår att alla frågor som rör internationella förhållanden inom familjerätten både de som ännu inte är reglerade, och de som finns i andra lagar tas in i denna samlade lagstiftning.

Statens invandrarverk:

Vid genomgång av belänkandet i övrigt har verket inte någonting att erinra mot förslaget.

Uppsala universitets juridiska fakultetsnämnd:

Fakultetsstyrelsen finner de remitterade förslagen ägnade att läggas lill
grund för lagstiftning. Dess lösningar i sak utgör i allt väsentligt ell lagfäs
tande av senare svensk praxis; där de innefattar ändringar, är dessa över- 72

vägande väl motiverade. Även disposition och indelning av författnings- Prop. 1989/90:87 materialet ter sig genomarbetade och ändamålsenliga. På enstaka punkter Bilaga 3 har fakultetsstyrelsen frågor eller invändningar.

Lunds Domkapitel:

Domkapitlet, som anmodats yttra sig över mbricerat betänkande, har i huvudsak begränsat sin granskning lill frågor som berör Svenska kyrkan antingen som trossamfund eller som huvudman för folkbokföringen. Domkapitlet har inte några invändningar mot flertalet av förslagen i betänkandet. Endast i fråga om rätten att avtala om tillämplig lag rörande förmögenhetsförhållandena i ett äktenskap känner domkapitlet tveksamhet.

Det måste för den som skall tillämpa lagstiftning om internationell familjerätt vara av stort värde att lagstiftningen så långt möjligt finns samlad i en lag. Den nu föreslagna lagstiftningen är därför ell steg i rätt riktning.

Domkapitlet har i förslaget inte funnit något som försvårar rättstillämpningen för personalen på pastorsexpeditionerna. Vid hindersprövning bör de nya reglerna snarare innebära en enklare tillämpning i alla de fall som avser utländska medborgare med minsl två års hemvist i Sverige.

Socialnämnden i Södertälje kommun:

Socialnämnden tillslyrker utredningens förslag lill lag om internationella familjerällsfrågor. Socialnämnden anser dock att frågan om vilken kommun som skall vara behörig att avgiva yttrande lill länsstyrelsen i ärenden rörande äktenskapsdispenser för dem som ej äger hemvist i Sverige bör klargöras.

Sveriges Advokatsamfund:

Advokatsamfundet välkomnar det framlagda förslaget till Lag om internationella familjerättsfrågor. Samfundet anser att lagförslaget utgör ett förtjänstfullt arbete som i hög grad kommer att underlätta rättstillämpningen på den internationella familjerättens område.

Svenska sparbanksföreningen:

Slutligen vill sparbanksföreningen rent allmänt påpeka viklen av all inne
hållet i förslaget sprids lill alla de invandrargmpper som har "sin hemvist"
i vårt land och främst då lill dem som ännu inte är svenska medborgare.
Dessa gmpper omfattas idag inte av de svenska familjerältslagarna och
flertalet härstammar vidare från länder vars kultur och rättsregler på
många sätt skiljer sig från de vi har i Sverige. 1 synnerhet när det gäller
lagstiftning inom familjerättens område är det av stor vikt atl de som 73

kommer all omfattas av lagstiftningen också erhållit tillräcklig informa- Prop. 1989/90:87 tion om lagamas innehåll. Många olyckliga kollisioner på såväl del sociala Bilaga 3 som det rättsliga planet kan härigenom undvikas.

Begravningsföreningen Fonus:

Begravningsföreningen FONUS, ekonomisk förening, finner den föreslagna lagen väl underbyggd och lagtexten har fått en överskådlig och bra systemalik. Föreningen tillstyrker de familjelagssakkunnigas förslag och atl den föreslagna lagen genomförs. Förslaget synes väl ägnat all ligga lill gmnd för en lag om intemationella familjerällsfrågor.

Folkpartiets kvinnoförbund:

Lagen om intemationella familjerällsfrågor blir en alk viktigare del av vår lagstiftning. Sverige tar varje år emot ell ökat antal flyktingar och invandrare. Detta innebär att allt fler människor får hemvist i ett annat land än där de hör hemma i nationellt avseende.

Från Folkpartiets kvinnoförbundssida är vi lacksamma över alt denna utredning gjorts. Uppläggningen av betänkandet är i överensstämmelse med FPK:s inriktning. Detta hindrar inte att förbundet vid genomgången funnit vissa synpunkter som vi särskilt vill framhålla.

Moderata Kvinnoförbundet:

Moderata Kvinnoförbundet instämmer i huvudsak i utredarnas bedömning och tillslyrker förslaget om att lag om intemationella familjerällsfrågor beslutas.

Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund:

I ovannämnda slutbetänkande av familjelagssakkunniga framhålls att den allmänna internationella familjelagstiftningen bör samlas i en lag för all erhålla en bättre överblick och tillämpning. Socialdemokratiska kvinnoförbundet, SSKF, delar den uppfattningen och ser fram mol en sådan översyn. Vi stödjer förslaget eftersom vi tror alt sådan översyn skulle öka överskådlighelen och förbättra informationen så att människor har en möjlighet att bedöma sin situation i förhållande till lagstiftningen. När del gäller internationell familjerätt är det ofta människor som inte kan vårt lands språk. Del är därför svårt för dem atl t. ex. tillgodogöra sig en så pass komplicerad lagtext som del här rör sig om.

1912 års lag (lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskapsrättsverkningar) och lagen från 1937 (lag om intenationella
rättsförhållanden rörande dödsbo) berör de förhållanden som uppstår vid
äktenskapsupplösning och dödsfall. De gällande reglerna har ofta givit
oöverskådliga och övertaskande konsekvenser för berörda parter. Lagar
nas regler har varit okända för folk i gemen och inte anpassade lill situatio
nen i dagens Sverige med ca en miljon invånare med utländska rötter och 74

ett stort antal blandäktenskap där makama har olika nationalitet vid Prop. 1989/90:87 äktenskapets ingående. Därför hälsar SSKF del nu lagda förslaget med Bilaga 3 tillfredsställelse.

Rent allmänt önskar SSKF framhålla all del är av stor vikt alt den tillämpliga lagstiftningen utformas så all den följer rådande jämställdhels-uppfattningar och rättsförhållanden. Vi anser att det nu lagda förslaget är ell viktigt steg i den riktningen även om vi har synpunkter på de öppningar till undanlag, som utredningen gör. Vi återkommer med våra synpunkter om detta.

Svenska Kvinnors Vänsterförbund:

SKV tillslyrker att del nya lagförslaget om intemationella familjerällsfrågor antas. Mängden av olika nationella lagar och konventioner gör att en fortsatt reglering av hela den intemationella familjelagstiftningen är nödvändig. Även svenska lagar med föråldrat synsätt behöver förnyas.

Fredrika Bremerförbundel:

Fredrika-Bremer-Förbundel instämmer i utredningens slutsatser. Förbundet vill dock starkt betona viklen av informaiion till utlandssvenskar om den ändring den nya lagstiftningen innebär från nationalitets- till hemvislprincipen.

I vårt land har man kommit långt beträffande jämställdheten på familjerättens område och svenska medborgare utomlands känner sig förmodligen trygga i medvetandet om detta. Att det hädanefter kan gälla andra lagar för dem än för övriga svenska medborgare, kommer de förmodligen all vara okunniga om lång lid framöver, om inte tillfredsställande information ges.

Riksorganisationen kvinnojourer i Sverige:

RÖKS anser att det är nödvändigt alt vi får en moderniserad lag som reglerar internationella familjerällsförhållanden. Förslaget har därför en stor uppgift att fylla genom all det ersätter en del föråldrade regler. Del är l.ex. bra att 1912 års lag om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar försvinner och ersätts av bestämmelser i den nya lagen.

Den nya lagstiftningen reglerar dock inte hela den intemationella familjerätten. RÖKS håller med familjelagssakkunniga om att på sikt hela den allmänna intemationella familjelagstiftningen bör samlas i en lag så att lagstiftningen blir lättare atl överblicka och tillämpa. Enligt ROKS:s mening bör detta ske snarast.

RÖKS konstaterar med tillfredsställelse all lagförslaget till skillnad mol
många andra lagförslag och lagar utgår från alt mänskligheten beslår av
kvinnliga och manliga individer. Det är naturligt att texten innehåller både
"hon" och "han". Detta är också bra som exempel för annan lagstiftning. 75

Utlandssvenskarnas förening: Prop. 1989/90:87

Svenskar som flyttar utomlands är oftas omedvetna om vilken eller vilka t>"3ga i lagar som i framliden kommer all bli gällande rörande deras förmögenhetsrättsliga frågor, eller vilka arvsregler som kommer till tillämpning. Möjligen beaktas arbelslagslifiningen, skattefrågorna och vissa trygghels-frågor som försäkringar och sjukvårdsfrågor. Det kommer säkerligen som en stor överraskning för många all de kan bli underkastade ell annat lands bestämmelser på så privaträttsliga frågor som bodelning och arv.

Det har säkeriigen också visat sig i många fall att man gjort felaktiga anlaganden om vad som skall hända i sådana frågor. 1 många fall har olika lagar blivit gäUande på en gång, vilket leder lill onödiga processer och kostnader.

Med 150 olika rättsordningar över världen är det svårt även för jurister att överblicka konsekvenserna. Varje fall måste penetreras för sig. De svar som juristen ger kan ändå visa sig vara felaktiga. Endast domstolsprövning, och i undantasfall regeringsbeslut, ger definitivt besked.

Del råder alltså en otrygghet för den enskilde individen. Enbart i Sverige tillämpas fyra olika begrepp när det gäller bosättning: del socialrättsliga, det skatterällsliga, del valutarällsliga och det som gäller folkbokföring. Det är i dag inte alllid möjligt att få besked om vad som gäller i olika situationer. Sannolikt är del inte enklare att få besked i andra länder.

Nu är de naturligtvis så, atl betydelsen av vad svensk lag stadgar är begränsad. Ändock måste del anses ha stor betydelse all en reglering sker och framför allt alt möjligheten atl träffa avtal om lillämlig lag ökas. Detta är viktigt även om hemvislbegreppet blir än svårare all definiera.

Del är högst angelägel att utlandssvenskar och emigranter genom trycksaker blir informerade om de lagar som gäller och om förändringar i dessa. Föreningen är för sin del beredd all medverka härtill.

Jusliliedepartemenlel bör vara skyldigt alt utförda information, bl.a. förslagvis i alla pass angående, rättigheter och skyldigheter för den som är svensk medborgare.

Varje person som begär tillfällig adressändring lill ullandel eller stadigvarande utflyttning skall i samband därmed förses med en utförlig information om effektema av flyttningen när det gäller hur svensk lag tillämpas inom t. ex. följande områden:

bamomsorg (bambidrag, underhållsbidrag m. m.)

dödsfall (arv, boutredning)

rösträtt (anmälan till röstlängd m. m.) * sjukvård

skattskyldighet

äktenskapsskillnad (bodelning, underhåll)

valulaulförsd

återbosättning

Vad som särskilt bör framhållas är skillnaden mellan arvslagsliftning ur familjerältslig synpunkt och ur skatterättslig synpunkt. Detsamma gäller förmögenhetsförhållanden.

Till informationen bör också fogas en uppmaning all la reda på vad som

gäller i del nya bosättningslandet.

2 Nationalitets-eller hemvistprincipen Prop. 1989/90:87

Bilaga 3 Socialstyrelsen:

En central fråga för bestämmelser om lagval inom den intemationella familjerätten är valet mellan nationalitets- och hemvislprincipen. Familje-lagsakkunniga har vall att bygga lagförslaget på hemvistprincipen. Socialstyrelsen tillstyrker detta. Principen blir då densamma som i lagen om intemationella faderskapsfrågor. Likaså kommer lagstiftningen härigenom alt inom den intemationella familjerätten närma sig den nordiska regleringen på området.

Uppsala universitets juridiska fakultetsnämnd:

Förslaget innefattar i sak och framför allt en övergång lill hemvistet såsom främsta anknytningspunkten på det familjerällsliga området. Del är här fråga om ett fullföljande av en utveckling som sedan länge pågått i praxis och som har sill motstycke i de flesta västliga länder. Rättspolitiskl innebär detta ell ökat beaktande av sociala och ekonomiska faktorer i ett samhälle präglat dels av ökad rörlighet, i Sveriges fall främst invandring, dels av starkare accent på den trängre familjen föräldrar och bam som samhällelig gmndcdl.

Mol ell lagstiftande av utvecklingen i angivet hänseende har fakultetsslyrelsen som redan framgått ingen invändning. Även de lill lagvalsreglerna knutna reglema om svensk domstols behörighet innebär mer fullständiga och rationella lösningar än vad som för närvarande gäller.

Lunds domkapitel:

1 lagstiftning rörande äktenskap och andra familjerättsliga förhållanden berörs på etl särskilt sätt frågor som hänger samman med den kristna människosynen. Del är enligt domkapitlets uppfattning viktigt alt man på detta område inte accepterar en lagstiftning och rättstillämpning i vårt land som alltför mycket avviker från vår egen rättsordning som är präglad av kristna värderingar.

Domkapitlet finner del därför rikligt att hemvistprincipen får genomslag i princip fullt ul. Namnlagstiftningens tidigare tillämpning av hemvistprincipen på isländska medborgare i Sverige visade emellertid på nödvändigheten av vissa avsteg. Det kan alltså bli nödvändigt med sådana avsteg också på de områden som berörs av den nu föreslagna lagstiftningen. Att i förväg peka på sådana situationer är knappast möjligt. Man kan ifrågasätta om det inte borde finnas någon slags generalklausul som gör det möjligt för svensk domstol all i vissa fall avvika från huvudregeln om tillämplig lag.

Sveriges Advokatsamfund:

Samfundet instämmer i all domicilprincipen är att föredra framför natio
nalitetsprincipen på de områden förslaget gäller och föster också stor vikt 77

7 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 87

vid den möjlighet lagen ger makar all träffa avtal om tillämplig lag såvitt Prop. 1989/90:87 avser deras förmögenhetsförhållanden och en arvlåtare att förordna om Bilaga 3 tillämplig lag för rätt till arv. Den föreslagna lagen kan komma alt medföra stora ekonomiska konsekvenser för många varför advokatsamfundet anser det angelägel alt tillförlitlig information ges allmänheten, inte minsl utlandssvenskar, om lagens innehåll, och då framför allt om de möjligheter som finns all avtala om tillämplig lag.

Svenska Bankföreningen:

En huvudfråga för familjelagssakkunniga uppges ha varit all bedöma om en persons hemvist eller nationalitet skall bilda utgångspunkt för valet av tillämplig lag i en kommande lagstiftning. Man har därvid funnit all hemvislprincipen är att föredra framför nationalitetsprincipen. Delta innebär bland annat att intem svensk lag kommer all tillämpas för flertalet invandrare i Sverige i fråga om de rättsområden som regleras i lagförslaget. Bankföreningen tillstyrker att hemvislprincipen får ell ökat genomslag på bekostnad av nationalitetsprincipen i fråga om familjerällsliga förhållanden med internationella inslag. Möjligen förhåller det sig så att hemvistprincipen i sådana sammanhang i praktiken redan tillämpas i mycket större omfattning än vad som enligt gällande bestämmelser borde ske. Del får därför anses vara lill gagn för alla om denna praxis nu också vinner stöd i lag.

Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inget all invända mot förslaget som helhet. Ett införande av hemvistprincipen innebär en förenkling av regelsystemet och utgör samtidigt en anpassning lill övrig lagstiftning i Sverige. Sparbanksföreningen håller vidare med om att hemvistet i de flesta fall är den mest naturliga gmnden vid valet av tillämplig lag.

Hemvislprincipen införs dock inte i någon renodlad form. Ett viktigt undantag är t. ex. atl makar skall kunna avtala sinsemellan om vilken lag som skall vara tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Rätten atl avtala om atl annan lag skall vara tillämplig begränsas dock av att makarna måste ha rimlig anknytning till den stat var slag de väljer som tillämplig.

Beträffande makars förmögenhetsförhållande stadgas i 4 kap. 2 § undantag från regeln om hemvislprincipen innebärande att om makar eller blivande makar genom avtal bestämt all en viss lag skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållande skall del gälla fömtsatt att de avser en lag i ett land där någon av dem haft hemvist när avtalet ingicks.

Det har i belänkande flera gånger påpekats all man genom ell införande
av hemvistprincipen i många fall undviker all i Sverige tillämpa ell lands
lagar vilka strider mot svenskt rättsmedvetande och svensk rättsuppfatt
ning. Härigenom undviker man också olyckliga kollisioner mellan olika
kulturer och olika rättsuppfattningar. Etl problem som i Sverige ökat i takt
med den ökande invandringen. Genom all föreslå en regel som den nyss
nämnda föreligger en stor risk för all eftersträvade syften inte uppnås. 78

Istället innebär denna regel all mölighelen atl i Sverige tillämpa utländsk Prop. 1989/90:87 lag, trots all man kanske sedan lång tid har sin hemvist här, ånyo öppnas. Bilaga 3 Särskilt olyckligt blir det i de fall den utländska lagen strider mol svensk lag.

För att komma till rätta med denna risk för olägenhet föreslår sparbanksföreningen all regeln i 6 kap. 10 § rörande "order public" ändras så alt den omfattar också avtal som träffats mellan makar eller blivande makar enligt ett främmande lands lag. Härigenom kan man behålla möjligheten att avtala om annan tillämplig lag samtidigt som man garderar sig mot att i Sverige behöver tillämpa lag som strider mot den svenska lagen.

Centerns Kvinnoförbund:

Centerns Kvinnoförbund anser att man i de flesta fall nu bör utgå från hemvislprincipen. Det innebär alt svensk lagstiftning kommer all användas för människor som bor och har boll i Sverige under många år, men som inte är svenska medborgare. Detta är naturligt i Sverige, som har en stor andel invandrare.

Folkpartiets Kvinnoförund:

Alt framhålla hemvist som gmnd för lagstiftning är hell rikligt. Del är en klar fördel att gällande familjelagstiftning kommer att slå i samklang med värderingar i vederbörandes levnadsmiljö.

Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund:

Vi ansluter oss till förslaget om all lag bör tillämpas enligt hemvistprincipen om inget annat avtalats. Vi ansluter oss till detta i de fall avtal inte har träffats och anser att en lidsgräns för lagbudet på två år förefaller vara väl avvägd. Vi tror atl del ökar rättssäkerheten genom att det gör det lättare att förstå och informera sig för den enskilda människan. En enklare lagstiftning gör också att de handläggare, som sysslar med frågorna får goda kunskaper om lagen och intentionema bakom densamma och dess rättstillämpning.

Svenska Kvinnors Vänsterförbund:

Inom de områden som lagförslaget omfattar är hemvislprincipen all före
dra framför nationalitetsprincipen. Det är naturligare att lagen där man
stadigvarande bor tillämpas än all medborgarskapet styr lagvalet.
Hemvistprincipen är redan praxis i Norden och del är en fördel om samma
ordning gäller i förhållande till andra länder. 79

3 Tillämplig lag Prop. 1989/90:87

Svea hovrätt:

Lagförslaget ger makar och blivande makar rätt att genom avtal bestämma lagval ifråga om makarnas förmögenhetsförhållanden. 1 4kap. 2§ 2sl anges all "Avtalet skall vara uttryckt i skrift eller otvetydigt framgå av äktenskapsförord eller annan handling." Förutom äktenskapsförord, som uttryckligen nämns i bestämmelsen, anges i motiven som exempel inbördes testamenten och bodelningshandlingar (s 261). Del är sannolikt en ren tillfällighet att de uppräkande handlingarna enligt svensk rätt har en gemensam nämnare; de skall bevittnas. Delta krav lorde inte kunna uppställas här (jfr dock 4 kap. 11 § i förslaget samt specialmotiveringen härtill, s 277). Oberoende härav kan det ifrågasättas om äktenskapsförord behöver anges särskilt i paragrafen. Bestämmelsen föreslås få följande lydelse.

"Avtalet skall otvetydigt framgå av skriftlig handling".

Om äktenskapsförord skall nämnas som exempel på avtal bör bestämmelsen ändock ges en annan språklig utformning, eftersom äktenskapsförord är en skriftlig handling; tex

"Avtalet skall otvetydigt framgå av äktenskapsförord eller annan skriftlig handling".

Slutligen föreslår hovrätten följande språkliga ändringar.

4 kap. 5 § 1 st första meningen

"En bodelning .... förmögenhetsförhållanden i övrigt . De svenska

Förslaget är motiverat av att även bodelningen är en del av regleringen av makarnas förmögenhetsförhållanden.

Stockholms tingsrätt:

Beträffande 4 kap. 2 § anförs i betänkandet (sid 260) att avtalet skall avse makarnas egendom i sin helhet. Enligt tingsrättens mening måste för tydlighetens skull denna regel komma lill ullryck i lagtexten.

4 kap 3 § andra stycket i lagförslaget behandlar byte av tillämplig lag för makars egendomsförhållanden. Enligt tingsrättens mening framstår den föreslagna tidsfristen på två år som väl kort med hänsyn till den ingripande förändring ett lagbyte innebär. Det torde förekomma att makar har svag anknytning till en stat där de varit bosatta i två år och, måhända sedan kort tid, har hemvist. Tingsrätten, som även vill framhålla behovet av stabilitet i egendomsförhållandena, förordar atl nämnda tidsfrist bestäms liW fem år . Ur rättssäkerhetssynpunkt vinns därmed också den fördelen atl bedömningen av om makar har hemvist i en stal underlättas. I detta sammanhang vill tingsrätten även framhålla all del torde föreligga behov av effektiva injörmalion.sålgärder beträffande reglerna om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden.

I betänkandet (sid 272) anförs att bestämmelsen i lagförslagets 4 kap. 6 §
första stycket innebär att ett i Sverige ej gällande utländskt avgörande
medför alt man vid lottläggningen av den egendom som finns i del land
där avgörandet meddelats följer den fördelning av egendomen som del 80

utländska beslutet inenhåller. Tingsrätten finner det kunna ifrågasättas om Prop. 1989/90:87 bestämmelsen har denna innebörd. Om etl utländskt avgörande, som ej Bilaga 3 gäller i Sverige, skall anses medföra all egendom i utlandet tillhör en make bör detta framgå av lagtexten.

Statistiska centralbyrån:

Förslaget

Enligt förslaget skall avtal mellan makar om tillämplig lag på makarnas förmögenhetsförhållanden i vissa fall, för all bli gällande mot tredje man, registreras i Sverige. Av specialmoliveringen (se betänkandet s 277 O framgår atl handlingen skall inges lill tingsrätt som översänder densamma lill äklenskapsregistrel, vilket förs av SCB.

SCB:

Uppgiflsskyldigheien från bl. a. tingsrällema lill SCBs äklenskapsregis-ter regleras i förordningen (1987:1022) om äklenskapsregistrel. En utvidgning av tingsrällemas uppgiflsskyldighet till äklenskapsregistrel enligt förslaget fömtsätter en komplettering av ovannämnda förordning med avseende på ifrågavarande typ av avtal.

Hänvisningen i 3§ förordningen om äklenskapsregistrel till 1904 års lagstiftning bör ändras till all avse den nya lagen.

Slutligen anser SCB all del kan vara lämpligt all upplysningsvis i själva lagen hänvisa till förordningen om äktenskapsregistret.

Lunds domkapitel:

Del avsteg som de sakkunniga föreslår då makar i fråga om sina förmögenhetsförhållanden kan träffa avtal om tillämplig lag känner domkapitlet stor tveksamhet inför. Ell avtal om tillämplig lag skall slutas mellan två jäm-starka parter i en situation där man inte riskerar ett utnyttjande från någon av partema. Enligt domkapitlets mening kan den föreslagna bestämmelsen utnyttjas otillbörligt av en starkare part. Domkapitlet menar bestämt, atl svensk domstol inte skall behöva tillämpa en lag som direkt strider mot bärande rättsprinciper i vårt land i vart fall inte om någon av parterna bestrider alt den avtalade lagen skall äga tillämpning.

Sveriges Advokatsamfund

I 2 § andra stycket kan enligt samfundels mening saklöst utgå "vara uttryckt i skrift eller".

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

4 kap 2 § och 11 §: Enligt lagförslaget är avtal mellan makar om tillämplig
lag rörande makamas förmögenhetsförhållanden bindande mellan parter
na om fömtsättningama i övrigl i förslaget är uppfyllda. Lagvalsavtal skall
också efler registrering i Sverige gälla mol tredje man enligt förslaget. 81

Sådana avtal bör enligt föreningens mening kunnajämkas eller förklaras Prop. 1989/90:87 ogiltiga om de vid sin tillämpning skulle ge oskäligt resultat för en av Bilaga 3 partema eller för tredje man. Makama kan ju ha träffat avtal om tillämplig lag i sitt hemland. När makama sedermera tagit hemvist i Sverige och boll här några år sker äktenskapsskillnad. Bodelning sker enligt den malerielk utpekade utländska lagen. Svensk lag skall tillämpas i själva bodelningsförfarande enligt förslagets 4 kap 5 § . Om den utländska lagen leder lill ett materiellt oskäligt slutresultat i bodelningen måste den kunna angripas.

Föreningen vill här efterlysa regler eller uttalanden som möjliggör detta. Tänkbart är atl lagvalsavialel kan angripas genom analogi med avtalslagen, trots all detta lagvalsavtal egentligen ej är ell förmögenhelsrällsligt avtal. Mer tveksamt är om bodelningen i en klandertalan kan angripas, då ju även i den tvisten den materiellt utpekade utländska lagen är tillämplig.

Föreningen har inga invändningar mot övriga lagförslag.

Svenska Bankföreningen:

En konsekvens av lagförslaget om än oundviklig blir att utländsk lag i större utsträckning än för närvarande kommer att vara tillämplig i fråga om svenska medborgare som har flyttat utomlands. Sådan lag skall lill och med under vissa förhållanden tillämpas beträffande svenska medborgare som återvänt till Sverige efter atl ha varit bosalla utomlands under minst två år. Eftersom lagförslaget, om del genomförs, kan komma alt medföra oväntade konsekvenser för en ulftyllad "vanlig" svensk medborgare, bör stalsmaktema ombesörja att de som kan komma att beröras av lagen erhåller särskild information om lagens verkningar.

Till skillnad mol vad som gäller enligt 1912 års lag om intenaliondla rättsförhållanden rörande äktenskap m. m. öppnar förslaget möjlighet för makar eller blivande makar att i viss utsträckning själva bestämma vilket lands lag som skall vara tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Härigenom kan del visserligen uppkomma viss risk för att del görs förmögenhetsrätlsliga dispositioner som blir till skada för tredje man. Genom atl del i lagförslaget uppställs krav på registrering av sådana lagvalsavtal (4 kap 11 § ) torde emellertid risken för detta slags dispositioner vara begränsad. Med registrering avses enligt förslaget hela förfarandei för registrering enligt äktenskapsbalken. I klarhetens intresse borde delta möjligen framgå av lagtexten, exempelvis genom en hänvisning till 16 kapitlet i äktenskapsbalken.

Skydd för tredje man tillgodoses också genom regler i 4 kap 10 §. In
skränkningar som i en utländsk lag föreskrivs beträffande en makes rätt all
förfoga över sin fasla egendom eller tomträtt här i landet får nämligen inte
åberopas mot tredje man. Detsamma föreslås gälla i fråga om en makes
räll all förfoga över sin övriga egendom eller all ådra sig betalningsskyldig-
hel, om tredje man och maken befann sig i Sverige vid rättshandlingens
ingående. Här gäller dock som fömtsättning att tredje man inte känt lill
eller bort känna till inskränkningen. Borgenärsskyddet förefaller i delta
sammanhang för bankemas del något tunt, eftersom kravet på den goda
tron för sådana institutioner som bekant normall ställs mycket högt. Enligt 82

Bankföreningens mening bör kravet på god tro inte ställas så högt alt Prop. 1989/90:87 exempelvis en enskild banktjänsteman fömtsätts känna till innehållet i Bilaga 3 tillämplig utländsk lag. Detta bör framgå av bestämmelsen på del sättet alt orden "eller bort känna till" i paragrafens tredje stycke utgår.

Folkpartiets Kvinnoförbund:

Enligt förslaget öppnas möjligheter för makar all träffa avtal om vilken lag de önskar tillämpa. Vi måste framhålla vår tvekan mol denna ståndpunkt. Den kan komma alt innebära atl lagstiftning som är negaliv för kvinnor kan bli tillämplig. FPK anser alt lagen i delta fall måste se lill kvinnors behov, eftersom del finns kvinnor som lever förtryckta i äktenskap där de inte själva kan ta tillvara sina rättigheter.

För principen att kunna välja lag talar, alt man i förarbetet lill Haag-konventionen om tillämplig lag för rätten lill arv, särskik framhållit alt möjligheten "all välja lag" är en fråga kring vilken ländema borde enas. Med tanke på detta är det kanske inte särskik lämpligt all la bort denna möjlighet. Förbundet vill ändå påpeka den fara vi ser i detta förfarande.

Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund:

Utredningen föreslår att makar vid äktenskaps ingående, under äktenskap och vid dess upplösning kan träffa avtal om vilken lag som skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Vi accepterar förslaget även om vi känner en viss tveksamhet humvida man kan uppNå en jämställd och rättvis fördelning i den ofta konfliklladdade situationen vid ell äktenskaps upplösning. Detta inte minst med hänsyn lill de annorlunda synsätt på kvinnors och mäns inbördes relationer som finns i många andra kulturer.

Utlandssvenskarnas förening:

2 § Del är utmärkt atl det klargörs, atl enligt svensk lag makar kan bestämma all viss lag skall tilämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Alla som flyttar ul ur landet bör uppmanas atl komma sams om vad som skall gälla innan själva utflyttningen sker.

Som ovan sagts kommer dock betydelsen av en överenskommelse för ulländssvenskama alt vara begränsad. Emellertid finns i flera utländska lagar motsvarande regler och de svenska avtalet kan, eventuellt efter vederbörlig registrering, vinna giltighet även i del andra landet. Över huvud laget anser föreningen det angeläget all ulländssvenskama görs uppmärksamma på själva problematiken och möjligheten atl genom atl anlita juridisk expertis i flera länder för rådgivning i görligaste mån vinna klarhet om vad som gäller i det enskilda fallet.

Föreningen avser för sin del all på allt sätt försöka sprida kännedom i dessa frågor.

Föreningen menar inte all den nu gällande s. k. oföränderlighelsregdn
under alla förhållanden måste bibehållas, men för atl inte komma överras
kande för makama bör förändringen i den äktenskapliga förmögenhets- 83

ordningen vara knuten till något som makama själva lätt kan iaktta, Prop. 1989/90:87 nämligen en överenskommelse dem emellan. Texten andra stycket bör Bilaga 3 kunna lyda: "Avtalet skall otvetydigt framgå av äktenskapsförord eller annan skriftlig handling".

3 § Som ovan sagts kommer med all säkerhet hemvislbegreppet att vålla svårigheter i tillämpning.

Regeln i 4 kap 3 § väcker vissa betänkligheter. För två svenska makar, vilka i samband med giftermålet lar sill hemvist i en annal stat, l.ex. biståndsarbetare och hans huslm eller en induslritjänsleman på ell längre uppdrag i utlandet, torde det vara naturligt atl se förmögenhetsförhållandena i äktenskapet reglerade genom svensk lag, åtminstone så länge vistelsen i det främmande landet inte blivit långvarig. Är landet för det nya hemvistet exotiskt eller dess språk svårtillgängligt för makama synes anknytningen lill svensk lag än naturligare.

Det kan förefalla naturligt att makama efler en längre lids vistelse i det nya hemvistlandel låter del landels lag gälla, men en fix gräns, två år, såsom i förslaget, är diskutabel.

4 Svensk domsrätt

Stockholms tingsrätt:

3 kap 1 § p 3 och 4 kap 1 § p 5 i förslaget till lag om intemationella familjerällsfrågor, nedan benämnt lagförslaget, ger svensk domstol en långtgående behörighet att ta upp frågor rörande underhåll lill bam och make samt makars förmögenhetsförhållanden. Således är svensk domstol behörig om svaranden ulan invändning om rättens behörighet har gått i svaromål i saken. I betänkandet (sid 230) anförs all "frågan om svensk domstol är behörig får behandlas som andra rättegångshinder, vars tillämpning är beroende av invändning....". Vidare uttalas all del för all domsrätt skall föreligga måste krävas all svaranden går i svaromål i sak antingen skriftligen eller vid en förhandling. Fråga uppkommer hur del skall förfaras när en svarande inte fullgör den skyldighet han enligt rätte-gågnsbalken har att genast avge svaromål. Tingsrätten vill mot bakgmnd av vad ovan citerats framhålla atl den inte kan finna annal än all stadgandena bör tillämpas så atl rällegångshinder kan föreligga även ulan invändning samt att en fömtsättning för svensk domstols behörighet är atl svaranden vid förberedelsen genast avger svaromål. I annal fall lorde den situationen kunna uppkomma att etl mål än anhängigt hos domstol under avsevärd tid trots all ovisshet råder om svensk domstol alls är behörig.

5 Övriga frågor
Stockholms tingsrätt:

6 kap

Lagförslaget anvisar i 6kap 1 § Stockholms tingsrätt som reservfomm.
Delta synes lämpligt med hänsyn till tingsrättens erfarenhet av familje
rällsliga mål med intemationell anknytning. Handläggningen av sådana 84

mål är generellt sett mer komplicerad än handläggningen av andra familje- Prop. 1989/90:87 rättsliga mål. Tingsrätten finner sig, med hänsyn till det ansträngda arbets- Bilaga 3 läget, föranlåten att framhålla atl den nya lagstiftningen om familjemål kan komma att föranleda en ökad arbetsbörda för Stockholms tingsrätt.

I betänkandet (sid 327) har angivits atl del bör vara tillräckligt om de omständigheter som betingar den utländska myndighetens behörighet förelåg antingen när förfarandet inleddes eller när avgörandet meddelades. Tingsrätten anser att lagtexten för tydlighels skull skall kompletteras i enlighet med vad ovan anförts i betänkandet.

Tingsrätten förordar alt lagförslagets 6 kap 5 § ändras så all däri anges "har eller har haft" i stället för "har". Därigenom kommer stadgandet även all reglera t. ex. det fall all utländsk lag skall tillämpas på egendomsförhållanden för makar, som vid äktenskapets ingående log hemvist i ett främmande land och därefter fått hemvist i Sverige utan att ha varit bosatta här i två år.

6 kap 10 § i lagförslaget innehåller en sedvanlig bestämmelse om ordre public. Med hänsyn lill vad som av tradition avses härmed vill tingsrätten framhålla all del inte är troligt all en domstol skulle komma att betrakta som stridande mot ordre public alla de omständigheter som anges i betänkandet.

Uppsala universitets juridiska fakultetsnämnd:

I 1 kap 2 § introduceras termen "bosättning" i lagtext vid sidan av "hemvist". Även om tanken är klar och förtjänar anslutning (motiven s2l4) förefaller det tveksamt om man skall på detta sätt ytterligare berika den legislaliva terminologin med en term, som skall tolkas och bestämmas vid sidan av "hemvist". Det vore enligt fakulletsstyrdsens uppfattning tillräckligt atl säga "hemvist i Sverige sedan minst två år". Praxis lorde här i tillräcklig omfattning belysa hemvistbegreppets innebörd. 1 samma stadgande, andra punkten, bör "var och en av dem" av språkliga skäl utbytas mot "båda var för sig" eller "vardera av dem". Meningen är språkligt sett något oklar. Kombinationen av "inte" och "antingen - eller" utgör inte gott språkbmk. Det är icke entydigt om hinderslöshelskravet är kumulalivt eller alternalivt. Om det senare avses, kunde lydelsen vara: "....vardera av dem dessutom visa atl hinderslöshet föreligger antingen enligt lagen i den stat där hon eller han har hemvist eller i den stat där vederbörande är medborgare." Avses ett kumulalivt krav kan man formulera: "vardera av dem dessutom visa att hinder mot äktenskapet inte möter vare sig enligt lagen i den stat där han eller hon har hemvist eller i den där vederbörande är medborgare".

Vad ovan anförts om begreppet "bosättning" gäller även 6 kap2 § IFL; stadgandet synes umbärligt.

Lagradsremissens lagförslag Prop. 1989/90:87

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag är tillämplig på frågor om makars förmögenhetsförhållanden som har anknytning till en främmande stat.

Lagens bestämmelser gäller dock inte i den mån något annat följer av en annan lag.

Svensk domstols behörighet

2 § En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får las upp av svensk domstol,

1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige,

2. om svaranden har hemvist i Sverige,

3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

4. om frågan rör egendom i Sverige, eller

5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit alt saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken ulan invändning om domstolens behörighet.

Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En sådan fråga får las upp av svensk domstol även i fall som anges i första stycket 2, 3 och 5.

Tillämplig lag

3 § Har makar eller blivande makar skriftligen avtalat att en viss stats lag skall tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, skall det gälla om

1. avtalet avser lagen i en stat där någon av dem hade hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, och

2. något annat inte följer av 5 12 §§ .

Är den ena maken död, får den efterievande maken ingå ett avtal enligt första stycket med den avlidnes arvingar och universella lestamenlstagare.

4§ Har tillämplig lag inte bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig.

Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit
bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Har båda
makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda 86

makarna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart Prop. 1989/90:87
de har tagit hemvist i staten. Bilaga 4

5 § En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhål
landen är giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på
makarnas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företas. Företas
rättshandlingen före äktenskapet, är den giltig, om den stämmer överens
med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap.

Rättshandlingen skall vidare anses giltig lill formen, om den uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den företas eller där makarna då har hemvist.

Äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas blir dock gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Gåva mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande mot givarens borgenärer endast om vad som föreskrivs för sådan giltighet i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits.

Särskilda bestämmelser om bodelning m. m.

6 § På begäran av en make eller en dödsbodelägare skall svensk lag
tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning, även om en utländsk lag
är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelsema i
svensk lag om förfarandei vid bodelning får tillämpas också när den
utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning
beträffande makars egendom.

7 § Vid en bodelning skall makarnas samtliga tillgångar och skulder här i
landet och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är
tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör
en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne
utomlands.

Finns det egendom i ett främmande land och kan det antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna har rimliga skäl att motsätta sig det.

8 § Har del i en främmande stat meddelats ell slutligt beslut om legal separation och har makarna inte återupptagit sammanlevnaden, skall egendom som makarna har förvärvat efler separationen inte ingå i en bodelning där svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid en sådan bodelning skall täckning för skulder beräknas med hänsyn lill förhållandena vid separationen.

9 § Äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makars ge- 87

mensamma bostad och bohag och om en makes räll all vid bodelning Prop. 1989/90:87 överta sådan egendom skall alltid tillämpas, om bostaden och bohaget Bilaga 4 finns i Sverige.

10 § Vid en bodelning som görs här i landet får jämkning ske enligt 12 kap. äktenskapsbalken, även om en utländsk lag är tillämplig på makamas förmögenhetsförhållanden.

Övriga bestämmelser

11 § Inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en makes räll all
förfoga över sådan fast egendom eller tomträtt som tillhör denne make och
finns här i landet kan inte göras gällande mol tredje man i vidare mån än
vad som följer av svensk lag.

Detsamma gäller inskränkningar i en makes rätt atl förfoga över sin övriga egendom eller alt skuldsätta sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen förelogs och tredje man inte kände lill eller borde ha känt till inskränkningen.

12 § Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en makes skyldighet
att med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gällande här i
landet, om skulden hänför sig lill en rättshandling varigenom en make har
förfogat över sin fasta egendom eller tomträtt och egendomen finns här i
landet.

Detsamma gäller om skulden hänför sig lill en rättshandling varigenom en make har förfogal över annan egendom eller skuldsalt sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen företogs och tredje man inte kände till eller borde ha känt till inskränkningen.

13 § Om del inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger enligt denna lag, skall frågan las upp av Stockholms tingsrätt.

14 § Vid tillämpningen av denna lag skall den som är bosall i en viss stat anses ha hemvist dar, om bosättningen med hänsyn lill vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigl får anses stadigvarande.

15 § En bestämmelse i en utländsk lag får inte tillämpas, om det skulle vara uppenbart oförenligt med gmnderna för den svenska rättsordningen att tillämpa bestämmelsen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990, då lagen (1912:69) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar skall upphöra att gälla.

2. Vid tillämpning av 1 § andra stycket skall med annan lag likställas förordningen (1931:429) om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

3. Bestämmelserna i 2 § medför inte att svensk domstols behörighet i en

fråga som väckts vid domstolen före ikraftträdandet går förlorad. 88

Lagrådet Prop. 1989/90:87

Utdrag ur protokoll vid sammaniräde 1990-01-18

Närvarande: f.d.. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Bertil Wemer, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 januari 1990 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan Laven.

Lagrådet lämnar förslaget ulan erinran.

Innehåll Prop. 1989/90:87

Regeringens proposition......................................... ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens lagförslag....................................... ... 3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 1 febmari 1990 .. 7

1 Inledning.......................................................... 7

2 Allmän motivering ............................................. 8

2.1 Allmänna utgångspunkter ............................. 8

2.1.1 Migrationen............................................... .... 8

2.1.2 Reformbehovet m.m..................................... ... 9

2.1.3 Gällanderätt............................................... 13

2.1.4 Bör Sverige tillträda 1978 års Haagkonvention?. .. 14

2.1.5 Nationalitetsprincipen och hemvislprincipen...... .. 16

2.1.6 Återförvisning............................................. 18

2.2................................................................. Tillämplig lag 19

2.2.1 Tillämplig lag när avtal inte har träffats........... .. 19

2.2.2 Byte av tillämplig lag................... .,.............. .. 21

2.2.3............................................................... Avtal om tillämplig lag 23

2.2.4............................................................... Begränsningar i tillämpningen av utländsk rätt 25

2.3 Svensk domsrätt.......................................... .. 27

2.4 Ikraftträdande m.m....................................... 32

2.5 Information ............................................... 33

2.6 Kostnader och resursbehov ............................ 33

3 Upprättat lagförslag .......................................... 33

4 Specialmotivering.............................................. 33

5 Hemställan....................................................... .. 63

6 Beslut ........................................................... 63

Bilaga 1 Sammfattning i aktuella delar av familjelagssakkunnigas be
länkande (SOU 1987:18) Internationella familjerättsfrågor . 64
Bilaga 2 Familjelagssakkunnigas förslag lill lagtext i aktuella delar ... 66

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden............ 69

Bilaga 4 Det lill lagrådet remitterade förslaget............ 86

Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid lagrådels sammaniräde den 18 janu
ari 1990 ................................................... .. 90

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 91