Regeringen föreslår riksdagen all anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 15 febmari 1990.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lalla Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

Summarisk process är den gemensamma benämningen för handläggning av mål om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning vid lingsrältema. Processen går ul på all den som har ell krav mot någon annan skall kunna få detta faststäUt av tingsrätten på ell snabbi, enkelt och billigt sätt. Med tingsrättens avgörande som gmnd kan sedan utmätning eller annan verkställighet begäras hos kronofogdemyndigheten. Lagsökning och betalningsföreläggande, som regleras i lagsökningslagen (1946:808), avser krav på pengar, medan handräckning enligt handräckningslagen (1981: 847) avser andra krav.

I propositionen föreslås en hell ny summarisk process. Handläggningen flyttas från tingsrätterna lill kronofogdemyndigheterna och blir enklare och mer enhetlig än i dag. Lagsökning och betalningsföreläggande förs samman till en enda processform som kallas betalningsföreläggande. Förfarandet skall slå öppet för alla typer av krav på pengar i s. k. dispositiva mål (mål där förlikning om saken är tillåten). Svaranden kan genom ett enkelt bestridande undvika att förklaras betalningsskyldig.

Handräckningsmålen följer enligt förslaget normalt samma regler som målen om betalningsföreläggande. Dessutom införs en särskild handräckningsform för atl man i vissa fall utan omgång skall kunna återställa olovligen mbbad besittning eller vidta annan rättelse. Detta kan sägas motsvara en tidigare regel som fanns i 191 § utsökningslagen (1871:31 s.

1). Om förfarandei i den nya summariska processen leder till ell verkställ-

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:85

1 Förslag till

Lag om betalningsföreläggande och handräckning Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Ett yrkande om att någon skall åläggas alt fullgöra en förpliktelse får prövas av kronofogdemyndigheten enligt denna lag. Yrkandet kan avse betalningsföreläggande, vanlig handräckning eller särskild handräckning.

2 § En ansökan om betalningsföreläggande får avse åläggande för svaranden all betala en penningfordran som är förfallen till betalning, om förlikning är tillåten i saken.

Den som har en fordran som avses i första stycket, för vilken panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller företagshypotek har upplåtits skriftligen, kan i en ansökan om betalningsföreläggande begära all betalningen skall fastställas all utgå ur den egendom i vilken panträtten eller förelagshypolekel gäller. Så kan också den göra, som för fordringen har inteckning i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg.

3 § En ansökan om vanlig handräckning får, om förlikning är tillåten i
saken, avse åläggande för

1. en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare all flytta från fast egen
dom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besittningsrätten
har upphört (avhysning),

2. svaranden all fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för
fullgörelse har inträtt.

4 § En ansökan om särskild handräckning får avse åläggande för svran-
den all

1. vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt mbbats eller
annan olovlig åtgärd har vidtagits beträflFande fast eller lös egendom eller
utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen
hindras,

2. vidta eller tåla en åtgärd när särskild handräckning får ske enligt
föreskrift i lag.

Särskild handräckning enligt första stycket 1 får inte avse avhysning i fall som anges i 3 § 1.

5 § Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse
skall las upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt
denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning.
Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den
andra myndigheten.

Behörig myndighet

6 § Ansökan skall göras hos kronofogdemyndigheten i det län där svaranden har sill hemvist. Som hemvist anses därvid den ort där han är bosalt samt, beträflFande dödsbo, den ort där den döde senast var bosall och.

beträflFande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångs- Prop. 1989/90:85 balken gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

Ansökan får också göras hos kronofogdemyndigheten i det län där egendom som tillhör svaranden finns eller där verkställighet annars lämpligen kan ske.

Ansökan mot flera svarande får göras hos den kronofogdemyndighet som enligt första eller andra stycket är behörig i fråga om någon av dem, om ansökningen beträflFande var och en stöder sig på väsentligen samma gmnd.

7 § Kronofcgdemyndighelen prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständigheter som gör myndigheten behörig skall godtas, om del inte finns anledning att anta alt de är orikliga.

8 § Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall målet genast överlämnas till en kronofogdemyndighet som enligt vad handlingama visar är behörig. Även om den myndighet där ansökan gjorts är behörig, får målet överlämnas lill annan behörig kronofogdemyndighet, om det inte ulan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den första myndigheten eller om del av andra skäl är uppenbart all ell överlämnande skulle främja målets handläggning. Ansökan anses gjord när den kom in lill den första myndigheten.

Ansökan

9 § Ansökan skall göras skriftligen. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får dock föreskriva undanlag från kravet på skrifl
lighet.

10 § Sökanden skall i ansökningen ange sill yrkande och gmnden för del.

11 § I en ansökan om betalningsföreläggande skall anges fordringens belopp, förfallodagen och den ränta som begärs.

Begär sökanden dröjsmålsränla på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet anges endast om del avser högre ränta än som följer av räntelagen (1975:635). Framgår del inte av ansökningen från vilken dag räntan yrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från den dag då ansökningen delges svaranden.

12 § Till en ansökan om betalningsföreläggande, som avser fastställelse lill betalning ur viss egendom, skall sökanden foga pantförskrivning eller annan handling, enligt vilken säkerheten upplåtits.

13 § En ansökan om betalningsföreläggande får även innefatta en ansökan om vanlig handräckning, om yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd.

14 § Avser en ansökan om vanlig handräckning avhysning på gmnd av atl nyttjanderätten har förverkats, skall sökanden utöver vad som följerav 10 § närmare utveckla gmnden för sill yrkande.

15 § Om sökanden vill all en ansökan om handräckning skall handläggas enligt reglema för särskild handräckning, skall detta anges i eller på annal sätt tydligt framgå av ansökningen.

Till en ansökan om särskild handräckning skall sökanden foga de skrift- Prop. 1989/90:85 liga bevis och andra handlingar som han åberopar.

16 § Om sökanden inte vill att ett kommande utslag i målet skall verkställas eller om han har några särskilda yrkanden i fråga om verkställigheten, skall han ange detta i ansökningen.

17 § Om sökanden begär ersättning för kostnader med anledning av målet, skall han ange detta i ansökningen och samtidigt uppge vilka kostnadema är.

18 § Ansökningen skall innehålla uppgifter om partema i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 § rättegångsbalken. I ansökningen skall vidare anges de omständigheter som gör kronofogdemyndigheten behörig, om inte detta framgår på annal sätt.

19 § En skriftlig ansökan skall vara undertecknad av sökanden eller hans ombud och ges in till kronofogdemyndigheten i original och en kopia. De handlingar som bifogas ansökningen skall ges in i två exemplar.

20 § Är ansökningen så bristfällig all den inte kan läggas lill gmnd för handläggning av målet, skall sökanden föreläggas atl avhjälpa bristen. Sådant föreläggande får sändas lill sökanden med poslen under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt sätt. Följer sökanden inte föreläggandel, skall ansökningen avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandet.

Första stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten begär all sökanden skall betala ansökningsavgiflen i förskott.

21 § Ansökningen skall också avvisas, om den avser en åtgärd som inte omfattas av denna lag eller om del finns något annal hinder mot all ansökningen las upp.

22 § Återkallar sökanden ansökningen, skall målet avskrivas.

Ogrundade eller obefogade anspråk

23 § Om del kan antas att sökandens yrkande i ett mål om betalningsföre
läggande eller vanlig handräckning är ogmndal eller obefogat, skall ansök
ningen behandlas som om svaranden bestritt den.

Ell yrkande om ersättning för ålgärder som avses i 2 eller 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokoslnader m.m. skall alllid antas vara ogmndal eller obefogat, i den mån ersättningen inte kan utgå enligt den lagen.

24 § Om del i ett mål om särskild handräckning är uppenbart atl sökan
dens yrkande är ogmndal, skall ansökningen genast avslås.

Föreläggande för svaranden att yttra sig

25 § Tar kronofogdemyndigheten upp ansökningen, skall svaranden föreläggas att till myndigheten yttra sig inom viss lid från del all ansökningen delgavs honom. Tiden får inte utan särskilda skäl bestämmas lill mer än två veckor.

26 § Svaranden skall i föreläggandet upplysas om att målet kan komma Prop. 1989/90:85
att avgöras även om han inte yttrar sig över ansökningen. Han skall också

uppmanas atl, om han bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandet.

Svaranden skall vidare uppmanas all lämna de uppgifter om sig som avses i 33 kap. 1 § första tredje styckena rättegångsbalken i den mån uppgifterna i ansökningen är ofullständiga eller felaktiga. Om det behövs, får svaranden föreläggas atl vid vile lämna sådana uppgifter.

27 § Om sökanden begärt ersättning för sina kostnader i målet, skall kronofogdemyndigheten i föreläggandel ange den kostnadsersättning som svaranden kan åläggas all betala, om utslag meddelas i målet.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad föreläggandel ytterligare skall innehålla.

Delgivning av föreläggandet

29 § Föreläggandel skall tillsammans med en kopia av ansökningshand-lingama delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tvistemål. I ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får delgivning dock inte ske genom kungörelse enligt 15 § delgivningslagen (1970:428).

30 § Har delgivning inte kunnat ske, skall kronofogdemyndigheten pröva om försöken lill delgivning skall fortsätta eller om sökanden skall erbjudas alt själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas lill det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, fömtsättningarna för att fortsalla försök skall lyckas samt omständighetema i övrigl. Erbjudandel får sändas med poslen lill sökanden under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt sätt. Antar sökanden erbjudandet, tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken. I annal fall skall ansökningen avvisas.

Bestridande av ansökningen

31 § Om svaranden vill bestrida ansökningen, skall han göra del skriftligen.

32 § 1 ell mål om särskild handräckning skall svaranden lill bestridandet foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar. Om svaranden begär ersättning för sina kostnader, skall han ange detta i bestridandet och samtidigt uppge vilka kostnadema är.

överlämnande av mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning till tingsrätt

33 § Om svaranden i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning bestrider ansökningen i rätt tid, skall sökanden genast underrättas om det. Om sökanden vill vidhålla sitt yrkande, kan han begära alt målet eller, om bestridandet avser endast en del av yrkandet, målet i den bestridda delen skall överlämnas till tingsrätt.

Underrättelse enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad Prop. 1989/90:85 som sägs där samt i 34, 35 och 37 §§ .

34 § Vill sökanden alt målet skall överlämnas till tingsrätt, skall han begära delta skriftligen. Hans begäran skall ha kommit in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då underrättelsen sändes till honom.

35 § 1 sin begäran om överlämnande skall sökanden ange de omständigheter och bevis som han vill åberopa i rättegången vid tingsrätten. Han skall samtidigt ge in de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar.

36 § Om sökanden har begärt överlämnande i rätt tid, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet till en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig all handlägga målet.

37 § Om sökanden inte i räll lid har begärt atl målet skall överlämnas lill tingsrätt, skall målet, eller den del av målet som svaranden har bestritt, avskrivas.

Den fortsatta handläggningen av mål om särskild handräckning

38 § Om del behövs, skall sökanden få tillfälle all yttra sig över vad
svaranden har anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för kostna
der som uppkommit efler ansökningen, skall han ange delta i ett sådant
yttrande.

Kronofogdemyndigheten får inte förordna om ytterligare skriftväxling i målet.

39 § Sökanden skall styrka de omständigheter som han åberopar lill stöd för sin ansökan. Hans framställning av omständigheterna skall dock läggas lill gmnd för prövningen, i den mån framställningen har lämnais ulan invändning av svaranden och del inte är uppenbart all den är oriklig.

40 § En berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av handräckningsmålel får åberopas som bevis i målet.

41 § Om en ansökan inte bifalls till någon del, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökningen.

Utslag

42 § Har i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning sva
randen inte i räll lid bestritt ansökningen, skall kronofogdemyndigheten
snarast meddela utslag i enlighet med ansökningen. Om svaranden har
bestritt endast en del av ansökningen, skall utslag meddelas i enlighet med
den obestridda delen av ansökningen.

1 fall som avses i 2 § andra stycket skall i utslaget fastställas all fordringen skall utgå med förmånsrätt i den pantsatta eller intecknade egendomen i den omfattning som gäller enligt lag.

43 § 1 mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten med
dela utslag i enlighet med ansökningen i den mån denna är lagligen

gmndad och de omständigheter som enligt 39 § skall läggas lill gmnd för Prop. 1989/90:85 prövningen utgör skäl för att bevilja åtgärden.

44 § Underrättelse om utslaget skall genast sändas till partema. Om utslaget skall verkställas utan särskild begäran från sökanden, skall underrättelsen också innehålla upplysning om detta.

45 § Av 2 kap. 1 § utsökningsbalken följer alt kronofogdemyndigheten självmant verkställer utslaget, om inte sökanden har angett atl verkställighet inte skall ske.

Kostnader i målet

46 § Om utslag meddelas, skall kronofogdemyndigheten i utslaget ålägga svaranden all ersätta sökandens kostnader i målet, om inte sökanden har inlett förfarandet i onödan.

47 § Om en ansökan om särskild handräckning inte leder lill något utslag, kan kronofogdemyndigheten ålägga sökanden all ersätta svarandens kostnader i målet, om del finns skäl för det.

48 § Regeringen får meddela föreskrifter om ersättning enligt 46 och

47§§.

49 § Kronofogdemyndigheten prövar självmant storleken av parternas yrkanden om kostnadsersättning enligt 46 och 47 §§ .

50 § Någon annan kostnadsersättning än den som följer av 46-48 §§ får inte fastställas i målet hos kronofogdemyndigheten.

51 § Avvisas eller avskrivs en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning av kronofogdemyndigheten, är sökanden skyldig att betala skälig ersättning för svarandens kostnader i målet, om del finns synnerliga skäl för det. Ell yrkande om sådan ersättning får dock inte framställas i målet hos kronofogdemyndigheten.

Återvinning

52 § Är svaranden missnöjd med ell utslag i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, får han ansöka om återvinning.

53 § Återvinning skall sökas skriftligen. Ansökningen skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten inom en månad från dagen för utslaget.

54 § Har återvinning sökts i räll lid, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet för fortsatt handläggning lill en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig att handlägga målet. 1 annal fall skall kronofogdemyndigheten avvisa ansökningen.

överklagande

55 § Den som är missnöjd med etl utslag i ett mål om särskild handräck
ning får överklaga utslaget genom besvär lill hovrätten inom tre veckor 10

från dagen för utslaget. Delsamma gäller om sökanden i ell mål om Prop. 1989/90:85 betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med etl utslag.

56 § Ell beslut varigenom ett mål har avgjorts på annal sätt än genom utslag får överklagas genom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. Beslut atl överlämna ett mål till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt 37 § får dock inte överklagas.

57 § Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ell mål får inte överklagas särskilt. Beslut som avses i 63 § får dock överklagas särskilt genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

58 § Vid överklagande av kronofogdemyndighetens utslag eller beslut tillämpas 18 kap. 811 §§ utsökningsbalken.

övriga bestämmelser

59 § Avvisas ansökningen, skall kronofogdemyndigheten underrätta sökanden om detta. Meddelar myndigheten något annal beslut som innebär att målet avgörs eller ett beslut enligt 63 §, skall båda partema underrättas om beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt.

60 § 1 mål som har överlämnats lill tingsrätt med stöd av 36 § eller efter ansökan om återvinning skall talan anses väckt när ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning kom in lill kronofogdemyndigheten. De av sökanden ingivna handlingarna skall anses som stämningsansökan. Stämning i målet skall anses utfärdad när rätten förordnar om målels handläggning. Har kronofogdemyndigheten meddelat utslag, skall detta anses som Iredskodom.

61 § Om en tingsrätt, som får ell mål från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt, finner all del inte framgår av handlingama att tingsrätten är behörig alt handlägga målet, skall rätten överlämna målet till en annan tingsrätt som kan vara behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

62 § Om sökanden vill få till stånd kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd innan ell utslag kan verkställas, får han göra framställning om del vid tingsrätt enligt bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken.

63 § 1 mål om särskild handräckning får den sökta åtgärden beviljas omedelbart, om sökanden yrkar del och gör sannolikt all saken inte tål uppskov. Kronofogdemyndigheten skall ompröva ell sådant beslut så snart som möjligt.

64 § Sedan tiden för återvinning löpt ul får ett utslag i mål om betalnings-föreläggande eller vanlig handräckning rättskraft i enlighet med vad som gäller för en lagakraftvunnen tvistemålsdom.

65 § Ell utslag i ell mål om särskild handräckning hindrar inte all en part väcker talan i fråga om det bakomliggande rättsförhållandet i den ordning

som är föreskriven för tvistemål i allmänhet. 11

2 Förslag till Prop. 1989/90:85

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels all 44 kap. 10 § skall ha följande lydelse,

dels att del i balken skall införas två nya paragrafer, 18 kap. 3 a § och 44 kap. 7 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap. 3a§

Har den vinnande parten inlett rättegången genom ansökan om stämning trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt lagen (1990:000) om betalningsföreläggande och handräckning, är hans rätt tid ersättning för kostnader begränsad till vad han hade kunnat få i ett sådant mål.

44 kap. 7b§

Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt fordringsbevis eller på en skriftlig utfästelse som rör annan fullgörelse än betalning, får iredskodom meddelas även om svaranden efter föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd av Iredskodom uppfyllt vad som sägs i 7 a§ andra stycket men inte förmått visa sannolika skäl för sin inställning.

Första stycket gäller inte, om kärandens yrkande grundas på ett ömsesidigt förpliktande avtal och svaranden gör invändning om vederlaget.

Tredskodom enligt första stycket får inte meddelas om käranden motsätter sig det.

44 kap. 10§'

Vid återvinning skall handlägg- Vid återvinning skall handlägg
ningen av målet, i den del återvin- ningen av målet, i den del återvin
ning har sökts, fortsätta där den ning har sökts, fortsätta där den
slutade när frågan om Iredskodom slutade när frågan om tredskodom
togs upp. togs upp. Avser återvinningsansök-

' Senaste lydelse 1987:747. 13

3 Förslag till Prop. 1989/90:85

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs all 2 kap. 1 §, 3 kap. 11 och 12 §§, 8 kap. 4 § saml mbriken närmast före 3 kap. 11 § utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1§ Ansökan om verkställighet görs muntligen eller skriftligen. Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

Utslag i mål om betalningsföreläggande eller handräckning verkställs självmant av kronofogdemyndigheten, om inte sökanden i målet har angett att verkställighet inte skad ske. Ansökan om verkställighet anses gjord när utslaget meddelades.

3 kap.

Utslag och beslut i lagsöknings- Utslag och beslut i mål om betal-
mål m. m. ningsfördäggande och handräck-

ning

11§

Utslag eller beslut i lagsöknings- Utslag eller beslut i mål om belal-mål varigenom betalningsskyldig- ningsfördäggande eller handräck-het har ålagts får verkställas genast, ning varigenom någon har ålagts om ej annat förordnas med anled- betalningsskyldighet får verkställas ning av talan om återvinning eller genast, om inte något annal förordbesvär. Utslag eller beslut i lagsök- nas med anledning av ansökan om ningsmål i annat fall verkställs så- återvinning eller besvär. Har gälde-som lagakraftägande dom, om ej nären sökt återvinning eller överkla-annat förordnas med anledning av gal, tillämpas vad som sägs i6§om talan om återvinning eller besvär. underrätts dom.

Bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning. Har återvinning sökts, gäller vad som sägs i 6§ om underrätts dom, om ej domstolen förordnar att verkställighet ej får äga mm tills vidare.

12§

Utslag eller beslut i mål enligt Utslag i mål om handräckning handräckningslagen (1981:847) verkställs, utom i fad som avses i

Proposition om ny summarisk process 1 Inledning

Summarisk process bmkar användas som beteckning för handläggning av mål om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning. Den summariska processen handhas för närvarande av lingsrältema. Förfarandet är nästan uteslutande skriftligt. Genom den summariska processen skall den som har ell krav mot någon annan kunna få detta fastställt av tingsrätten på ett snabbt, enkelt och billigt sätt. Med tingsrättens avgörande som gmnd kan man sedan begära verkställighet hos kronofogdemyndigheten.

Vid flera tillfällen under de senaste 25 åren har frågan om en reformering av den summariska processen varit aktuell. Del har gällt både frågan om hos vilken myndighet målen skall handläggas och hur förfarandet lagtekniskt skall vara utformat.

Inom justitiedepartementet upprättades år 1988 promemorian (Ds 1988:71) Ny summarisk process. I promemorian föreslås bl.a. atl handläggningen av den summariska processen flyttas till kronofogdemyndighetema och blir enklare och mera enhetlig än nu. Promemorian har remissbehandlats.

Jag avser nu att ta upp frågan om en reform av den summariska processen i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagils i promemorian. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorians lagförslag som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 88 4395).

En förändring av den summariska processen för med sig många följdändringar, särskilt inom annan processrällslig lagstiftning. En del sådana ändringsförslag lar jag upp redan nu. Det är de ändringsförslag som jag anser behövliga för all kunna la ställning till de gmndläggande förslagen om en förändring av den summariska processen. Frågan om lagändringar i övrigl bör anslå lill dess riksdagen beslutat i huvudfrågorna.

Lagrådet Prop. 1989/90:85

Regeringen beslutade den 11 januari 1990 att inhämta lagrådels yttrande över lagförslagen. De lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen. Lagrådels yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4. Som kommer all framgå godtar jag de flesta av lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. 1 samband med all jag behandlar de olika sakfrågoma och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag all gå in på lagrådets synpunkter (avsnitt 2.5, 2.7, 2.8, 2.10.1, 2.10.6, 2.12, 2.13 saml i specialmoliveringen lill de paragrafer som lagrådet behandlar i sill yttrande). Lagrådets granskning har också lett lill vissa omformuleringar av lagförslagen i remissen.

2 Allmän motivering

2.1 Inledande synpunkter

Att en fordran lämnas obetald kan ha olika orsaker. Del kan bero på tredska eller bristande betalningsförmåga. Men del kan också bero på all fordringen är hell eller delvis tvistig mellan partema. Den summariska processen syftar i princip lill att kontrollera humvida svaranden har någon invändning mot sökandens krav. Är så inte fallet skall sökanden kunna få till stånd exekutiva ålgärder genom kronofogdemyndigheten. 1 motsatt fall skall tvisten kunna prövas av tingsrätten inom ramen för en vanlig Ivisle-målsrättegång.

1 den summariska processen ankommer del på svaranden atl ange om han anser all han inte är betalningsskyldig. Detta gör han genom att ge in ett bestridande. Om bestridande sker, kan någon verkställighet för fordringen normall inte ske.

Antalet mål i den summariska processen är över en halv miljon om året. I mindre än tio procent av dessa mål anmäls bestridande. Återstoden går antingen till verkställighet eller avslutas med att gäldenären betalar frivilligt eller atl en uppgörelse mellan partema sker.

Den summariska processen är alltså ell viktigt led i systemet för indrivning av fordringar. Att detta syslem fungerar eflFektivl är, som jag strax skall återkomma lill, ell vitalt samhällsintresse. Som situationen nu ler sig uppfyller den summariska processen inte på alla håll de krav på eflFektiv och snabb handläggning som kan ställas. All förbättra förhållandena är mot den bakgmnden en angelägen åtgärd.

Vad jag nu sagt rörande den summariska processens syfte m. m. i betalningsmål har motsvarande tillämpning i sådana fall där kravet gäller något annat än betalning.

2.2 Bakgrund Prop. 1989/90:85

2.2.1 Nuvarande ordning i huvuddrag

Del finns två olika former av summarisk process som en borgenär kan använda sig av för atl kunna utverka en exekutionstitel för en fordran på betalningsskyldighet, nämligen lagsökning och belalningsföreläggande. Bestämmelser om detta finns i lagen (1946:808) om lagsökning och belalningsföreläggande (lagsökningslagen).

Lagsökning kan användas bara för en fordran som gmndar sig på ett skuldebrev eller något annal skriftligt fordringsbevis. Ytterligare ell krav är all fordringen skall vara förfallen lill betalning, dvs. all liden för betalningsskyldighet har inträtt. En ansökan om lagsökning kan, fömtom personlig betalningsskyldighet för gäldenären, även avse fastställelse av all betalning för en fordran skall utgå ur viss egendom som utgör säkerhet för borgenärens fordran. Del vanligaste är alt en fordran fastställs all utgå ur en inlecknad fastighet. Vid bifall till ansökningen anses i flertalet sådana fall den inlecknade egendomen omedelbart ulmätt.

Belalningsföreläggande slår öppet för krav på betalning som inte gmndar sig på skriftliga fordringsbevis. Belalningsföreläggande kan dock inte användas för fordringar som avser skadestånd.

Förfarandei vid lagsökning är helt skriftligt. Ansökan om betalningsföreläggande kan göras muntligen och del är i dessa mål möjligt all hålla muntlig förhandling inför rätten. Detta förekommer dock så gott som aldrig. Även betalningsföreläggande är alltså i praktiken ell skriftligt förfarande. Däremoi skiljer sig de båda instituten från varandra på flera andra punkter, bl. a. i fråga om vad som krävs av gäldenären för atl förhindra bifall lill en ansökan.

Yrkande om fullgörande av en förpliktelse, som inte avser betalningsskyldighet och där förlikning om saken är tillåten, får prövas av tingsrätt enligt handräckningslagen (1981:847). Detta gäller dock inte om del finns en särskild föreskrift om atl tvisten skall las upp av någon annan domstol än tingsrätt. Utanför handräckningslagens regelsystem faller också de olika säkerhetsåtgärder - t.ex. kvarstad - som anges i 15 kap. rättegångsbalken (RB). Förfarandet vid handräckning är helt skriftligt och skiljer sig från lagsökning och belalningsföreläggande bl.a. därigenom att en viss materiell prövning av anspråket kan göras inom ramen för förfarandet.

Under år 1988 inkom lill lingsrältema sammanlagt omkring 574000 mål om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning. Inom gmppen dominerar målen om belalningsföreläggande med över 447000 mål. Antalet lagsökningsmål var drygt 115 000 och handräckningsmålen knappt 12000.

2.2.2 Tidigare reformförslag

Frågan om en reform av den summariska betalningsprocessen har det
senaste kvartsseklet diskuterats vid flera tillfällen. Redan lagberedningen
föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:28) Ulsökningsrätl 11 all målen om 19

belalningsföreläggande skulle flyttas från de allmänna domstolama lill Prop. 1989/90:85 kronofogdemyndighetema. Förslaget hade aktualiserats i samband med omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendena. Belänkandet remissbehandlades men föranledde inte någon förändring i det nu aktuella hänseendet.

1 den inom justitiedepartementet år 1972 upprättade promemorian (Ds Ju 1972:20) Summarisk betalningsprocess väcktes frågan om en reform av den summariska betalningsprocessen på nytt. Del föreslogs där all lagsökning och belalningsföreläggande skulle slås samman till ell enhetligt förfarande. Enligt förslaget skulle den summariska processen handläggas vid kronofogdemyndighetema. Förslaget diskuterades vid en hearing med företrädare för såväl näringsliv som berörda myndigheter och juridiska fakulteter m. fl. Inte heller delta förslag genomfördes.

Ett förslag lill etl nytt lagsökningsförfarande innefattande hela den summariska processens område - alltså även de handräckningsfall enligt dåvarande 191 och 192 §§ utsökningslagen (1877:31 s.l) som hanterades av de lill länsstyrelsema knutna överexekutorema - lades fram i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. Enligt förslaget skulle del nya lagsökningsinslilulel hanleras av tingsrätterna. Vidare skulle del nya förfarandei kunna användas även för vissa skadeslåndsfordring-ar. Efter remissbehandling fick förslaget - utom belräflfande handräckningsfallen vila i avvaktan på all rätlegångsulredningens då inledda översyn av lingsrällsförfarandel var avslutad.

Överexekulorsinslilulionen upphörde när utsökningsbalken (UB) trädde i kraft den I januari 1982. Under förarbetena till UB aktualiserades följaktligen frågan om vilken myndighet som skulle överta handräckningsmålen från överexekulor. Sambandet mellan handräckningsmålen och den summariska betalningsprocessen diskuterades och frågan om en samordning av instituten handräckning, lagsökning och belalningsföreläggande kom upp på nytt. Del ansågs dock lämpligt all också denna gång avvakta rättegångsutredningens arbete. BeträflFande handräckningsmålen föreslogs en särskild handräckningslag. Lagen betecknades som etl provisorium i avvaktan på en eventuell samordning av handräckningsförfarandet med den summariska betalningsprocessen (prop. 1980/81:88 s. 28). Förslaget antogs av riksdagen och handräckningslagen trädde i krafl samtidigt som UB.

Rättegångsulredningen avlämnade år 1982 ddbelänkandel (SOU
1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt. Den
summariska processen föreslogs där reglerad i RB. Ett gemensamt ansök
ningsförfarande skulle enligt förslaget användas för hela tvislemålsområ
del. Det skulle ankomma på rätten att - i första hand med utgångspunkt i
sökandens önskemål bestämma om målet skulle handläggas inom ra
men för ett summariskt förfarande eller gå direkt lill egentlig ivistemålsrät-
tegång. Syftet med förslaget var bl.a. all förhindra rättegång i mål där
gäldenären inte har någon invändning i sak utan bestrider på gmnd av
betalningssvårigheter. Ell av förslagen innebar all svaranden, för all undgå
bifall lill ansökningen, måste motivera sill bestridande. Tanken var all de
mål som kom alt gå till vanlig rättegång skulle vara bättre förberedda. 20

2.2.3 Ett reformerat tingsrättsförfarande Prop. 1989/90:85

Efter remissbehandling av rätlegångsulredningens förslag beslöts att lämna frågoma om den summariska processen utanför del fortsalla arbelet med ell reformerat tingsrättsförfarande. Rätlegångsulredningens arbete rörande processen i tingsrätt föranledde i övrigl proposition i ämnet (prop. 1986/87:89). Det reformerade lingsrällsförfarandel trädde i kraft den I januari 1988 (JuU 31, rskr. 278, SFS 1987:747). Den av rättegångsulredningen förordade sammanslagningen av den summariska processen med Ivislemålsprocessen förverkligades alltså inte. Trots del innebär reformen flera nyheter som är av betydelse för del fortsatta arbetet med en ny summarisk process.

Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) upphävdes men dess huvudsakliga innehåll arbetades in i RB. Småmålslagens speciella kostnadsersällningsregler gäller även fortsättningsvis i mål om mindre värden, dvs. i mål där Ivisleföremålets värde inte överstiger ell halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

1 andra avseenden blev de speciella handläggningsregler som gällde enligt småmålslagen tillämpliga över hela tvislemålsområdel. Detta gäller främst möjligheten för rätlen all meddela Iredskodom när svaranden inte följer ett föreläggande all komma in med ett skriftligt svaromål. Vidare kan rätten friare än tidigare välja mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. Rätten kan också i vissa fall avgöra även i egentlig mening tvistiga mål på handlingama. Sammanfattningsvis har de nya reglema i RB inneburit all tvistemålen har blivit enklare all hanlera. 1 många fall är det inte någon större skillnad i arbetsinsats för tingsrätten om målet handläggs inom ramen för den summariska processen eller som tvistemål.

2.2.4 En ny kronofogdeorgånisation

Hur kronofogdemyndighetema är organiserade har stor betydelse för frågan om var den summariska processen skall handläggas. På den punkten har fömtsättningama förändrats avsevärt från den 1 juli 1988, då en ny organisation för exekutionsväsendet genomfördes. Numera finns endast en kronofogdemyndighet i varje län. I de flesta län bedrivs dock verksamheten även på en eller flera verksamhelsorter utanför centralorten, s. k. kronokontor. Riksskatteverket (RSV) har vikliga funktioner när del gäller ledning, styming, samordning och uppföljning av verksamheten.

2.3 Närmare om reformbehovet

De regler om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning som vi
tillämpar i dag utvecklades i sina gmndläggande drag redan före sekelskif
tet. Under årens lopp har regelsystemet naturligtvis anpassats lill nya krav
och samhällsförhållanden. Någon verkligt genomgripande modemisering
av reglema om lagsökning och belalningsföreläggande har emellertid inte 21

skett. De flesta i tillämpningen förekommande frågoma har ingående Prop. 1989/90:85

diskuterats och analyserats i doktrinen, och rättspraxis på området är

rikhaltig.

Domstolsverket har låtit utarbeta en handbok om summarisk process. Handboken, som används av både domstolar och inkassoförelag, har bidragit lill en mer enhetlig tillämpning av bestämmelsema. Domstolsverket har vidare i samarbete med RSV gett ul en ingivarhandledning för inkassohandläggare. För att underlätta hanteringen av målen har ADB-stöd införts vid de tre största lingsrältema. Vid övriga 94 tingsrätter finns ännu inget ADB-stöd för själva målhanteringen. 1 mål om belalningsföreläggande får fr.o.m. den 1 januari 1988 beslutsbefogenheter delegeras till icke rällsbildad personal vid alla tingsrätter (SFS 1987:955).

Som jag nyss var inne på skall den summariska processen medverka till all snabbi, enkeh och billigt åstadkomma ell verkställbart avgörande i fall där någon tvist mellan partema inte föreligger. De allra flesta av de över 500 000 målen om summarisk process som varje år handläggs vid våra tingsrätter leder lill en exekutionstitel, som i de flesta fall leder vidare lill en framställning om verkställighet hos en kronofogdemyndighet. Del finns alltså ell starkt samband mellan den summariska processen och verkställigheten. Däremot är den summariska processen inte särskilt anpassad för atl lösa tvister mellan partema. De judicidla inslagen syftar främst till atl sortera bort tvistiga anspråk från olvisliga. Man bör alltså i första hand se den summariska processen som ell förstadium till verkställigheten.

Lagsökningslagen antogs år 1946. Den har vid flera tillfällen kompletterats och reformerats för all möta lidens krav. År 1982 gjordes vissa ändringar för atl komma lill rätta med bristfälliga ansökningar och med delgivningssvårigheler. 1 lagen infördes en särskild lolkningsregel för ofullständiga ränteyrkanden. Rättens skyldighet att självmant pröva sin behörighet och ingivarens skyldighet atl ge in fullmakt begränsades.

Trots gjorda ändringar präglas lagsökningslagen fortfarande av ett ålderdomligt språkbmk och är ganska svårtillgänglig för den som inte är väl insatt i regelsystemet. Allmänhetens kunskaper om den summariska betalningsprocessen lorde vara begränsade.

Förfarandei svarar inte alllid mot dagens krav på snabbhet, enkelhet och låga kostnader. Tingsrällemas handläggningslider är på många håll alltför långa. Detta beror främst på delgivningssvårigheler, men en annan orsak är all arbete måste läggas ned dels på granskning lill följd av den strikta uppdelningen mellan lagsökning och belalningsföreläggande, dels på kompletteringar med anledning av de många formföreskrifter som gäller i främst lagsökningsmål.

Handräckningslagen tillkom, som jag nämnde tidigare, som en följd av all överexekulorsinslilulionen avskaflFades när UB trädde i kraft år 1982.1 förarbetena betonades likheten mellan handräckningsmålen och de mål som handlades inom den summariska betalningsprocessen (prop. 1980/81:88 s. 27 O- Del ansågs dock lämpligt atl dröja med en reformering av lagsökningslagen i avvaktan på rätlegångsulredningens förslag rörande den summariska processen. Samtidigt uttalades, som redan har nämnts,

all handräckningslagen fick ses som ett provisorium och alt andra lösning- Prop. 1989/90:85 ar kunde komma att väljas senare.

Handräckning enligt handräckningslagen företer flera likheter med den summariska betalningsprocessen. Det är frågan om ett summariskt, skriftligt förfarande som rör fullgörelse i disposiliva mål. Bifallande utslag vinner med vissa undanlag rättskraft och är exigibla, dvs. de kan verkställas av kronofogdemyndighet. Vissa skillnader finns dock. I handräckningsprocessen finns utrymme för en materiell prövning av anspråket. Utslag kan meddelas i enlighet med ansökningen även om svaranden bestrider. Prövningen kan också leda lill atl ansökningen lämnas ulan bifall. En viss bevisvärdering kan alltså ske inom ramen för handräckningsprocessen.

All den summariska processen är uppdelad på tre institut och två lagar har sin historiska förklaring. Del finns även sakliga skäl, nämligen att de olika instituten avses tillgodose olika behov. Men uppdelningen har också nackdelar. För sökandena är del inte alllid lätt all avgöra om den åberopade handlingen är att bedöma som ett skriftligt fordringsbevis i lagsökningslagens mening, om kravet avser skadestånd, om handräckning eller lagsökning skall väljas vid avhysning av hyresgäst osv. Svarandena i sin lur har ofta svårt all förstå all del från deras sida krävs olika mått av aktivitet för att undvika bifall till ansökningen, beroende på vilken processform sökanden valt. Domstolama belastas med motsvarande avgränsnings- och till-lämpningsproblem, låt vara all praxis och doktrin numera ger hygglig ledning.

En betydande nackdel med nuvarande ordning är att sökandena tvingas atl framställa sina krav hos två olika myndigheter för att verkställighet skall kunna ske. De praktiska bestyren med all registrera mål, identifiera partema och ombesörja delgivning måste alltså ske hos både lingsrältema och kronofogdemyndigheterna. Detta medför kostnader och tidsutdräkt i ell förfarande som skall vara billigt och snabbt.

Behovet all reformera och modemisera den summariska betalningsprocessen har belagts i flera olika sammanhang under senare år. Framlagda reformförslag har ofta mottagits positivt av remissinstanserna. Atl förslagen inte lett lill lagstiftning har berott på främst två omständigheter.

Vissa förslag har byggt på tanken alt den summariska processen bör handläggas vid kronofogdemyndighetema. Eftersom exekutionsväsendets organisation utretts i flera omgångar, har man inte kunnat la slutlig ställning lill förslagen förrän organisationsfrågan fåll en mer permanent lösning. Detta har skett först år 1988.

Vidare hade rätlegångsulredningens arbete en sådan inriktning all det nära berörde den summariska processen. Del har därför inte gått all fatta några beslut om den framtida summariska processen förrän utredningens förslag beretts inom regeringskansliet. Även delta arbete har nu slutförts. Två väsentliga hinder mot en modemisering av den summariska processen har alltså fallit bort.

De tre instituten inom den summariska processen uppvisar betydande
likheter. De skall alla tre medverka till en snabb, billig och enkel hantering
av olvisliga ärenden. Jag kan därför inte se något avgörande hinder mot en
samordning och gemensam reglering av instituten. Tvärtom kan en ge- 23

mensam reglering och samordning ge en mer ändamålsenlig handläggning Prop. 1989/90:85 och etl mer lättillgängligt regelsystem.

Ytterligare ell skäl för all nu se över den summariska processen är all frågan om handräckningsinstitutets innehåll och utformning bör ges en mer permanent lösning.

Sammanfattningsvis talar enligt min mening starka skäl för en reform av den summariska processen.

2.4 Den närmare inriktningen av en reform

Det är från flera synpunkter angeläget att en borgenär snabbi, billigt och enkelt kan få lill stånd verkställighet i fall där gäldenären inte betalar frivilligt i rätt lid.

Inkassoåtgärder, summarisk betalningsprocess och verkställighet utgör tre led i vårt syslem för indrivning av fordringar. Del finns ell direkt samband mellan eflFektivitelen hos detta syslem och de ekonomiska och andra villkor som ställs upp vid kreditgivning. Eftersom möjligheten att snabbi, enkelt och billigt få verkställighet för en fordran när gäldenären inte betalar frivilligt är en omständighet av betydelse för all kreditgivning, medför en dålig efteklivilel i indrivningsförfarandel all kreditgivarna tvingas ställa upp mer oförmånliga villkor för gäldenärema vid kreditgivningen. Och detta drabbar inte bara de försumliga gäldenärerna. För att minimera sitt risktagande sprider borgenärerna sina kostnader och förluster på de gäldenärer som betalar.

Motsvarande samband finns också när del gäller betalningsvillkor för varor och tjänster som betalas i efterhand ulan all kredit i egentlig mening lämnas. Om indrivningsförfarandel inte fungerar eflFektivl, tvingas borge-närema all gardera sig genom atl använda preliminärdebilering, förskottsbetalning, kortare betalningsfrister, höga dröjsmålsränlor osv. Krav på förskottsbetalning får bl. a. den eflFeklen all en konsument vid fel eller brist i en vara eller en tjänst berövas sitt mest verkningsfulla påtryckningsmedel mot näringsidkaren, nämligen alt innehålla betalningen. Ett ineffektivt indrivningsförfarande kan således sägas vara lill nackdel även från konsumentsynpunkt. Härtill kommer all konsumenterna drabbas av de prishöjningar som näringsidkama tvingas göra för all kompensera sig för kreditförluster.

Ell väl fungerande indrivningssystem å andra sidan har den fördelen atl del påverkar gäldenärerna att betala frivilligt. För statens del innebär detta lägre kostnader för domstolar och kronofogdemyndigheter. Även konsu-menlkolleklivet är, som nyss påpekats, betjänt av ett bra syslem. Sett i etl bredare perspektiv som också omfattar kostnadshöjningamas inflationsdrivande eflFekl är det alltså ell samhällsekonomiskt intresse all indrivningen av fordringar fungerar väl.

Ett gmndläggande mål med ett nytt summariskt betalningsförfarande bör alltså vara att förbättra fömtsättningama för borgenärerna all snabbt, enkelt och billigt kunna få verkställighet hos de gäldenärer som inte betalar frivilligt i rätt tid.

Snabbheten bör kunna befrämjas om man ser det summariska förfaran- 24

del i första hand som ell förstadium lill verkställigheten. Någon egentlig Prop. 1989/90:85 Ivisllösning bör således inte ske inom ramen för del summariska förfarandet. En mycket nära samordning av del summariska förfarandet och själva verkställigheten främjar snabbheten i förfarandet. Systemet bör i första hand la sikte på de mål där sökandens krav lämnas obestritt av svaranden. Sådana mål utgör i dag den helt dominerande delen av alla ansökningar om lagsökning och belalningsföreläggande. När svaranden bestrider kravet är del emellertid också viktigt all övergången till ordinär tvistemålsprocess blir smidig och atl den processen inte blir onödigt vidlyftig ulan kan anpassas lill omständighetema i målet. Den reformerade tingsrättsproces-sen har förbättrat fömtsättningama för en lämplig hantering av dessa tvistemål.

All det nya summariska förfarandet görs så enkelt som möjligt är viktigt inte bara för sökandena och myndighetema. Det är minsl lika viktigt atl systemet blir lätt all förslå och använda för svarandena. I den nuvarande summariska processen har svarandena nog ofta svårt all la lill vara sina rättigheter. Mot sig i processen har de ofta en professionell inkassohandläggare. Den informaiion svarandena får om förfarandei är många gånger ofullständig och svårbegriplig. Detta beror lill stor del på alt regelsystemet är komplicerat och språkligt ålderdomligt. Om man förenklar regleringen genom all slopa skillnadema mellan instituten lagsökning och betalningsföreläggande och inte ställer några höga krav på svarandens eventuella bestridande av sökandens anspråk, bidrar man lill en bättre rättssäkerhet för svaranden. Ett annal sätt atl förenkla del summariska förfarandet är all försöka samla uppgiftema till en enda myndighet.

För närvarande är den summariska processen ett för partema billigare förfarande än den ordinära ivislemålsprocessen; ansökningsavgiflen är lägre och del ställs generellt lägre krav på utformningen av själva ansökningen, åtminstone i mål om belalningsföreläggande. Del nya förfarandei bör på motsvarande sätt bli billigt all använda.

Handräckningslagen ansågs, som jag nyss nämnde, redan vid sin tillkomst som ett provisorium. En reformering av den summariska processen bör därför också inbegripa en översyn av handräckningsprocessen. Vad gäller behovet av och inriktningen av en sådan modemisering gör sig i stort sett samma synpunkter gällande som jag nyss redovisat beträffande den summariska betalningsprocessen. Till detta kommer all en samordning och förenkling av regleringen skulle innebära etl förändrat handräckningsförfarande.

Det jag nu anfört i fråga om inriktningen av en reform av den summariska processen överensstämmer i allt väsentligt med vad som anförts i promemorian. Vid remissbehandlingen har de principer för reformarbetet som lagts fast i promemorian i allmänhet godtagits.

Bakgrund

Frågan om den summariska processen bör handhas av domstolar eller av exekutiva myndigheter har under årens lopp varit föremål för överväganden i flera sammanhang. Före ikraftträdandet av 1937 års lagsökningslag handlades mål om lagsökning och handräckning för fordran (det senare motsvarade del nuvarande betalningsföreläggandel) av administrativa myndigheter.

I en inom jusliliedepartemenlel år 1935 upprättad promemoria lades fram förslag om överflyttning av mål om lagsökning och handräckning för fordran lill allmän domstol. I promemorian framhölls bl.a. att en överflyttning i åtskilliga fall skulle innebära att den handläggande myndigheten blev lättare tillgänglig för den rällssökande allmänheten. Framför allt skulle emellertid den fördelen vinnas all lagsöknings- och handräcknings-förfarandet skulle komma all bli mer anlitat och alt antalet tredskodomar skulle komma all minska i motsvarande grad.

Genom 1937 års lagsökningslag överflyttades handläggningen av lagsökning och handräckning för fordran till allmän domstol (häradsrätt och rådhusrätt). I 1946 års lagsökningslag, som trädde i kraft år 1948, gjordes ingen ändring i det hänseendet.

1 sill belänkande (SOU 1963:28) Ulsökningsrätl II föreslog lagberedningen all målen om betalningsföreläggande skulle flyttas från de allmänna domstolarna lill de kronofogdemyndigheter som då skulle tillskapas. De skäl som anfördes för förslaget var främst all dåvarande ordning var förenad med dubbelarbete och onödiga kostnader eftersom borgenärema först måste vända sig till en domstol för all skaflFa sig en exekutionstitel och därefter göra framställning hos kronofogdemyndigheten om verkställighet. Förslaget remissbehandlades. Från flera remissinstanser förordades alt reformen borde anstå till dess all den framlida kronofogdeorganisa-

tionen hade blivit slutgiltigt fastlagd. Lagberedningens förslag genomför- Prop. 1989/90:85 des inte.

1 7972 års departementspromemoria (Ds Ju 1972:20) förordades att instituten lagsökning och belalningsföreläggande skulle slås samman för alt i ell enhetligt förfarande handläggas vid kronofogdemyndighetema. Promemorian innehöll inte några lagförslag och ledde inte till något slutligt ställningstagande i frågan.

Även 7977 års departementspromemoria (Ds Ju 1977:5) behandlade frågan om handläggande myndighet. Här föreslogs all den summariska betalningsprocessen skulle vara kvar hos de allmänna domstolama. De organisatoriska fömtsättningama för en överflyttning av målen till kronofogdemyndigheterna hade ändrats, eftersom den radikala omorganisation av exekutionsväsendet som man tidigare räknat med nu var mindre sannolik. Det skulle visserligen innebära en förenkling för borgenären all behöva vända sig lill bara en myndighet för all kräva in en otvistig fordran. Men även vid en överflyttning till kronofogdemyndighetema skulle förfarandei få delas upp i två etapper, en judiciell och en rent exekutiv, vilket skulle minska tidsvinsten. Inte heller ralionaliseringsvinslema i övrigl skulle enligt promemorian bli så stora. Vidare framhölls svårigheten atl praktiskt la lill vara de rationaliseringsvinster som skulle kunna uppkomma. De tjänstemän på olika nivåer vid domstolama som sysslar med mål om lagsökning och belalningsföreläggande kunde sålunda inte ulan vidare föras över lill kronofogdemyndighetema eller ges andra arbetsuppgifter vid domstolama. De nödvändiga förslärkningama av kronofogdemyndighetema skulle sannolikt översliga de indragningar av personal som kunde bli möjliga all göra vid domstolama. Del påpekades också all handläggningen av mål om lagsökning och belalningsföreläggande är ett viktigt inslag i lingsnolariemas tjänstgöring. 1 promemorian pekades också på de principiella aspeklema av en överflyttning av målen till kronofogdemyndighetema. Judicidla uppgifter ansågs såvitt möjligt böra hållas skilda från de rent verkställande.

Inte heller 1977 års promemoria ledde lill några ändringar på den här punkten.

Mål om handräckning enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen handlades tidigare av överexekulor. När man i samband med införandet av UB år 1982 överförde målen om handräckning lill de allmänna domstolama motiverades detta bl. a. med all de organisatoriska fömtsättningama för en överflyttning av målen lill kronofogdemyndighetema hade ändrats. Även här betonades de principiella aspektema vid valet av myndighet, nämligen all judicidla uppgifter bör hållas skilda från de rent verkställande. Genom att föra över handräckningsmålen till domstolama skulle man uppnå ett snabbi och enkelt förfarande som var förenat med höga krav på rättssäkerhet. Vidare behövde det inte ske några större ingrepp i den beslående organisationen. Kronofogdeallemalivel sades medföra en fördyring för staten.

Nuvarande fömtsättningar Prop. 1989/90:85

Som framgått av min tidigare redogörelse har ell skäl mot att flytta över handläggningen av den summariska processen lill kronofogdemyndighetema varit alt frågan om exekutionsväsendets organisation har varit olöst. Detta hinder har nu, som jag tidigare nämnt, fallit bort.

Den nya kronofogdeorganisationen har medfört förbättrade fömtsättningar för all flytta över den summariska processen lill kronofogdemyndighetema. Varje kronofogdemyndighet kan numera fömtsättas alllid ha tillgång lill den juridiska kompetens som krävs för handläggning av målen. Kronofogdama är numera välutbildade jurister och myndighetema har under senare år anförtrolls ell flertal nya, juridiskt komplicerade uppgifter vid sidan av de rent verkställande uppgiftema. Genom all antalet myndigheter har minskat till 24 underlättas ingivamas val av fomm. En särskild fråga är om målen skall handläggas koncentrerat inom varje myndighet eller om handläggningen skall kunna spridas på flera verksamhelsorter. Jag återkommer till den frågan.

Rätlegångsulredningens arbete har inte lett lill att den summariska processen integrerats med den vanliga Ivislemålsprocessen. Däremoi innebär de år 1988 genomförda ändringama i RB all avståndet mellan den summariska processen och den ordinära Ivislemålsprocessen generellt sett har krympt. Del är möjligt att i alla dispositiva tvistemål utförda föreläggande för svaranden all komma in med skriftligt svaromål med risk för all uteblivet svar leder lill tredskodom. Ett sådant s. k. skriftligt tredskodoms-fördäggande innebär all ett hänskjulande från den summariska processen lill den ordinära Ivislemålsprocessen inte behöver medföra något onödigt omständligt förfarande. De utvidgade möjlighetema för rätten alt meddela dom ulan muntlig förhandling verkar i samma riktning.

Som jag senare kommer alt utveckla är det alldeles klart atl hanteringen av den summariska processen hos kronofogdemyndighetema bör ske med hjälp av ADB-teknik. Kronofogdemyndighetema är redan på ett helt annat sätt än lingsrältema datoriserade. Även om antalet arbelsplalsut-mstningar måste utökas och en ny programvara tas fram, kan den kommande hanteringen av den summariska processen från denna synpunkt antas komma atl gå smidigt. Målen i den summariska processen skulle, om handläggningen förläggs lill kronofogdemyndighetema, i stor utsträckning kunna registreras maskinellt genom all ansökan sker via magnetband eller något annat ADB-medium. Målen måste visserligen registreras i ell annat register än utsökningsregistret, men när det summariska förfarandet har lett lill ell verkställbart avgörande kan uppgiftema i målen automatiskt föras över till utsökningsregistret. Dessa avgöranden utslagen torde i de okomplicerade målen kunna framställas maskinellt och kanske inte ens behöva skrivas under av någon tjänsteman.

Under remissbehandlingen har från bl. a. RSV och kronofogdehåll understmkits den rationaliseringsvinst som kan göras genom en mycket nära samordning av det summariska förfarandet och den därpå följande verkställigheten. Somjag strax återkommer till (avsnitt 2.10.1) anser även jag

all en sådan samordning av målen hos kronofogdemyndighetema kan ge

betydande praktiska fördelar och bör genomföras. Registreringen av må- Prop. 1989/90:85

len och identifieringen av partema behöver i så fall ske bara vid ell enda

tillfölle. För båda parter i målen är del vidare en fördel all behöva vända

sig lill endast en myndighet. Svaranden kan redan från början informeras

om hela förfarandei i stället för att som nu få informationen i portioner,

först från tingsrätten och sedan från kronofogdemyndigheten. Det ökar

fömtsebarheten och därmed svarandens möjligheter all la sin räll lill vara.

Tiden från del all exekutionstiteln utfärdas tills verkställigheten inleds blir

kortare. Därigenom minskar risken alt exekutionstiteln är inaktuell när

den skall verkställas.

Kronofogdemyndighelemas exekutiva personal har behörighet all inom sitt område verkställa stämningsmannaddgivning. Somjag skall återkomma lill längre fram är det visserligen inte rationellt all kronofogdemyndighetema, om den summariska processen flyttas över dit, också lar över ansvaret för någon väsentlig del av den stämningsmannaverksamhet som nu ligger hos polismyndighetema. Men i någon utsträckning kan delgivningen med svarandena i målen samordnas med andra moment i kronofogdemyndighelemas verksamhet. Från delgivningssynpunkl är del alltså fördelaktigt att handläggningen av den summariska processen flyttas lill kronofogdemyndighetema, även om det här inte blir fråga om några stora vinster.

Ekonomiska konsekvenser

lag skall i ell särskilt avsnitt närmare utveckla de ekonomiska konsekvensema av den föreslagna reformen, men vissa saker vill jag säga redan nu.

En så pass stor förändring av myndigheters arbetsuppgifter som jag nu är inne på kommer naturligtvis all kräva investeringar och andra initialkostnader. Investeringar skulle emellertid i stor utsträckning behöva göras även om handläggningen låg kvar vid lingsrältema.

En överflyttning av den summariska processen skall naturligtvis genomföras om den på sikt ger fördelar som överväger nackdelama. Jag har redan sagt all ett reformerat förfarande har fömtsättningar alt bli smidigare och mera ändamålsenligt än del nuvarande. Om målen handläggs med ADB-teknik och förfarandei förenklas i olika avseenden, kan man dessutom fömtsätta all målen kommer all kunna handläggas med avsevärt mindre insats av personal än för närvarande.

Större delen av dem som nu sysslar med den summariska processen gör del på heltid och har således inte några andra uppgifter i domstolen. I vart fall dessa tjänster kan efter en övergångstid självfallet sparas in vid lingsrältema om den summariska processen flyttas därifrån.

Vid kronofogdemyndighetema skulle den summariska processen med all sannolikhet komma all kräva mindre personalstyrka än som motsvarar de nyssnämnda arbetskraflema vid lingsrältema. Därtill kommer all inte all den personal som behövs för all handlägga målen hos kronofogdemyndighetema skulle behöva nyanställas. Delta gmndar jag på uppgifter som RSV har lämnat vid överläggningar med justitiedepartementet.

Min slutsats är mot denna bakgmnd all en överflyttning av den summa- 29

riska processen till kronofogdemyndighetema efter en kortare övergångs- Prop. 1989/90:85 lid skulle medföra icke obetydliga ekonomiska vinster för del allmänna.

Under remissbehandlingen av promemorian har åtskilliga invändningar framförts mot atl kronofogdemyndighetema får hand om den summariska processen. En del invändningar har med eflFektivitelen att göra. Sålunda menar bl. a. domstolsverket alt den summariska processen nu handläggs bra och resurssnåll vid tingsrätterna. Dessa invändningar har jag redan berört. Riksrevisionsverket fmklar all kronofogdemyndighelemas indriv-ningsresullal kommer att bli sämre om de får en ny stor uppgift atl sköta. En del företrädare för borgenärsintressen anser all kronofogdemyndighelemas arbetsresultat redan i dag är magert och att arbetet bedrivs långsamt och vamar för alt belasta myndighetema ytterligare. Jag vill mot detta genmäla all kronofogdemyndighetema i mån av behov naturligtvis skall få tillskott av resurser för sina nya uppgifter. Arbetet med den summariska processen skall självfallet inte ske på bekostnad av några andra arbetsuppgifter.

Finns det några särskilda svårigheter med att kronofogdemyndigheterna lar över den summariska processen?

En invändning som vid remissbehandlingen har framförts mot all krono
fogdemyndighetema lar över den summariska processen är all denna i
gmnden påslås vara en dömande verksamhet och atl det från principiella
och sakliga utgångspunkter är lämpligare atl dessa uppgifter handhas av
domstolama. ,

Enligt 11 kap. 3 § regeringsformen får rällstvisl mellan enskilda icke
ulan stöd av lag avgöras av annan myndighet än domstol. I denna bestäm
melse ligger naturligtvis också all man skall vara återhållsam med att stifta
sådan lag. Frågan är emellertid hur myckel av judicidla inslag som finns -
och kommer all finnas i den summariska processen. Såvitt gäller belal
ningsföreläggande kan konstateras alt inslaget av judiciell verksamhet från
tingsrättens sida är obetydligt. Det illustreras av del förhållandel alt icke
rällsbildad personal kan sköta den största delen av handläggningen, I den
nuvarande lagsökningsprocessen förekommer däremot viss prövning som
kan sägas ha judiciell anknytning; del hänger samman med den särskilda
betydelse som tillmäts de skriftliga fordringsbevisen. I det summariska
förfarande som föreslagits i promemorian kommer dessa inte alls alt ha
samma betydelse. Bortsett från en viss formell granskning av ansökningar
na är del meningen att kronofogdemyndigheten i de allra flesta av målen
bara skall ha all konstatera humvida svaranden har bestritt ansökningen
eller ej. Om ansökningen är obestridd utfördas ell utslag, om den är
bestridd överlämnas målet på sökandens begäran till tingsrätt, där den
egentliga Ivisllösningen skall äga mm. 1 vissa handräckningsmål kan insla
get av judiciell prövning sägas vara större, men här avses avgörandena inte
få rättskraft i vanlig mening. I likhet med en bred majoritet av remissin
stansema anser jag därför alt kronofogdemyndighetema i sin nya organisa
tion är väl skickade all handha den summariska processen i dess helhet 30

med den huvudsakliga inriktning som processen enligt promemorian skul- Prop. 1989/90:85 le komma all få. Även lagrådet har instämt i denna bedömning.

I flera remissvar har diskuterats vilka problem med jävsfrågor som kan uppkomma om kronofogdemyndighetema skall handlägga den summariska processen. Av vad jag nyss har sagt framgår all jag inte anser att det i allmänhet kommer all utgöra något problem all samma myndighet först utfärdar etl utslag på l.ex. betalningsskyldighet och därefter verkställer utslaget. Del är egentligen inte konstigare än att tingsrätten i dag handlägger ell mål först inom ramen för den summariska processen och därefter som tvistemål.

Kronofogdemyndighelemas olika uppgifter och funktioner och dessas inbördes förenlighet har diskuterats i olika sammanhang. En sådan aspekt som har lagils upp är alt kronofogdemyndigheten vid sidan av den exekutiva funktionen också har uppgifter som borgenärsförelrädare vid indrivning av skallefordringar. Denna ordning lorde dock nu vara allmänt accepterad. En annan situation som har uppmärksammats är all kronofogdemyndigheten ofta är sökande i konkurser och samtidigt är tillsynsmyndighet i konkurs. Del sistnämnda fallet bmkar lösas så all de olika funktionema handläggs på olika enheter inom myndigheten. En särskild situation är den att kronofogdemyndigheten själv, som företrädare för staten, är sökande i den summariska processen, l.ex. i mål som gäller solidariskt betalningsansvar som en delägare i ett handelsbolag kan ha för bolagets skatteskulder. I sådana mål är dock myndighetens uppgift i stort sett begränsad lill all konstalera humvida ansökningen lämnas obestridd eller ej. Därför anser jag för egen del inte all jävsskäl bör hindra alt kronofogdemyndigheten som företrädare för staten både ger in ansökan i den summariska processen och därefter ulfördar utslag i målet. Jag påminner om atl svaranden givelvis alltid har möjlighet att bestrida ansökningen och på det sättet få lill stånd en domstolsprövning.

Konsekvenser för tingsrätterna

Domstolsverket och några tingsrätter har vamal för all vissa tingsrätter riskerar alt bli så små all de måste läggas ner om sidofunklioner såsom den summariska processen las bort från lingsrältema. Därmed äventyras enligt dessa remissinstanser tingsrällemas lokala förankring, om vilkens vikt det råder bred enighet.

1 början av år 1989 remitterade justitiedepartementet promemorian (Ds
1989:2) Domstolama i framliden en idéskiss. En av gmndtankama i
promemorian är atl domslolamas verksamhet skall renodlas och alt de
allmänna domstolama i huvudsak skall ägna sig åt all döma i tvistemål
och kvalificerade brottmål. Remissbehandlingen är avslutad och jag har
nyligen fått regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté för all
göra en översyn av domstolamas uppgifter, arbetssätt och organisation
(dir. 1989:56). En av kommitténs huvuduppgifter är all undersöka hur
domslolamas uppgifter skall kunna renodlas lill den egentliga rättskip
ningen. En överflyttning av den summariska processen, som enligt vad jag
redovisat inte är rättskipning i egentlig mening, ligger väl i linje med 31

direktivens renodlingstanke. Samtidigt kan en överflyttning av den sum- Prop. 1989/90:85 mariska processen ensam inte sägas hota tingsrätternas geografiska spridning. Det bör särskilt noteras atl det vid de flesta tingsrätter knappast torde förekomma all lagfama domare (med undanlag av notarier) handlägger mål om lagsökning och belalningsföreläggande.

Del har vid remissbehandlingen också framförts farhågor för all notariemas tjänstgöring vid tingsrätterna skulle urholkas, om den summariska processen försvann därifrån. Ulbildningsvärdel hos dessa mål har enligt min uppfattning ofta överdrivits. Tvärtom ser jag det som en fördel atl tingsnolarierna kan frigöras för andra, juridiskt mer kvalificerade uppgifter. Vad gäller den bilrädespersonal vid domstolama som nu sysslar med de aktuella målen - och särskilt de biträden som har befogenhet atl på egel ansvar handlägga och avgöra mål - är del givetvis angeläget all deras kunskaper och erfarenhet kan las lill vara även i fortsättningen. Jag hoppas därför all den personal som inte behövs på lingsrältema skall känna sig lockad att söka motsvarande arbetsuppgifter på kronofogdemyndigheterna.

Handräckningsmålen

Del stora flertalet ansökningar om handräckning gäller åläggande alt flytta från exempelvis en bostadslägenhet (avhysning). Om en sådan ansökan bifalls, kan verkställighet ske genom kronofogdemyndigheten. 1 UB finns flera bestämmelser som reglerar kronofogdemyndighetens handläggning av avhysningar. Del är förenat med praktiska fördelar all även flytta över i vart fall dessa handräckningsmål till kronofogdemyndighetema.

Även utslag i andra handräckningsmål än dem som gäller avhysning kan verkställas av kronofogdemyndigheten. Reformens övergripande mål är ökad enhetlighet och förenkling. Man bör undvika en ordning där handräckningsmålen handläggs hos olika myndigheter. Även de handräckningsmål som inte avser avhysning bör därför hanteras av kronofogdemyndigheterna. Jag påminner i det sammanhanget om all handräckningsmålen före UB:s tillkomst handlades hos överexekulor och inte vid domstol.

Sammanfattning

Del framtida summariska förfarandet bör i sin helhet handhas av krono
fogdemyndighetema. Den prövning som sålunda läggs på kronofogdemyn
digheterna måste anpassas till atl dessa myndigheter inte har lill uppgift
atl som lingsrältema lösa tvister mellan två parter och inte heller har en
handläggningsordning som är anpassad för delta. Detta talar bl.a. för all
de skriftliga fordringsbevisen inte särbehandlas, utan all den summariska
betalningsprocessen i stället ges en enhetlig utformning. Vidare bör hand
räckningsprocessen ges en annan inriktning än i dag. De båda sistnämnda
frågorna behandlas i de närmast följande avsnitten. 32

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna är splittrade. De flesta godtar förslaget. Många är emellertid negativa till en enhetlig reglering av den summariska betalningsprocessen i den mån detta innebär all de skriftliga fordringsbevisen förlorar sill processuella värde på del summariska stadiet.

Skälen för mitt forslag: Lagsökning och betalningsföreläggande följer i många avseenden gemensamma eller analoga bestämmelser. Det finns dock flera skillnader mellan de båda instituten. Skillnadema gäller såväl förfarandet som rällsverkningama av den exekutionstitel som proceduren mynnar ut i. Avgörande för vilket av de båda förfarandena som är tillämpligt är om kravet gmndas på ell skriftligt fordringsbevis eller inte.

Som anförs i promemorian har den nuvarande ordningen flera nackdelar. Den rällssökande allmänheten har nog inte någon uppfattning om skillnadema mellan de båda förfarandena och inte heller om deras tillämpningsområden. Delta är olyckligt med tanke på all del är fråga om ell summariskt förfarande där partema fömtsätts kunna klara sig på egen hand. Många sökande har svårt att göra en korrekt ansökan om lagsökning. Tingsrätterna får lägga ner mycket möda på granskning och komplettering av ansökningarna. För en svarande i ell lagsökningsmål kan del också vara svårt all vela vad som krävs av honom för all han skall undgå all ansökningen bifalls.

I och med all del nya summariska förfarandei kommer atl handhas av kronofogdemyndighetema är del svårt att behålla del nuvarande systemet med dess avgränsningsproblem och behov av rättsliga bedömningar, särskilt när det gäller beslridandena.

Den huvudsakliga fördelen med den nuvarande ordningen är atl de borgenärer som försäkrat sig om ell fordringsbevis av viss kvalitet kan, genom lagsökning, få lill stånd ett verkställbart avgörande redan på del summariska stadiet, trots all svaranden har framställt vissa invändningar mot ansökningen. Sökanden kan alltså få utmätning eller annan verkställighet snabbt trots atl svaranden har bestritt kravet. Denna fördel neutraliseras dock i stor utsträckning av att svaranden kan begära återvinning och inhibition av utslaget.

Som jag nämnt skall ansökningar om lagsökning alllid gmnda sig på skriftliga fordringsbevis. Beslridandefrekvensen är ganska låg i dessa mål. Detta lär dock bara i ringa mån bero på alt svaranden vet all det ställs höga formella krav på bestridandet. En troligare förklaring är atl fordringen typiskt sett är välgmndad och alt det skriftliga fordringsbevisel är ell påtagligt stöd för fordringens existens. En förändring av de skriftliga fordringsbevisens processuella ställning behöver därför inte innebära någon beaktansvärd ökning av antalet gmndlösa bestridanden. En sådan

återställa en sak lill räll innehavare när hans besittning hade olovligt Prop. 1989/90:85 mbbats (191 §) eller att avhysa en hyresgäst eller arrendator som inte längre hade rätt all bo kvar i en lägenhet eller på en fastighet (192 §). Det bakomliggande rättsförhållandet, dvs. frågan om den som egenmäktigt mbbal besittningen hade rätten på sin sida, lämnades utanför handräckningsprocessen. Utslaget i handräckningsmålel utgjorde inte något hinder mot att del bakomliggande rättsförhållandet prövades på vanligt sätt vid allmän domstol. Med liden kom 191 § utsökningslagen att tillämpas i långt fler fall än som var avsikten från början.

Enligt den nuvarande handräckningslagen är del inte besittningsmbb-ningen i sig som motiverar del förenklade förfarandei utan i stället sökandens intresse av all snabbi kunna få fram ell verkställbart avgörande i sådana fall där hans bevisläge är gott. Del ligger därigenom närmare lill hands all dra en parallell lill lagsökningsmålen än lill handräckningsprocessen enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen. Enligt motiven lill handräckningslagen (prop. 1980/81:88 s. 55) linns möjlighet för sökanden all begränsa sin talan till atl avse ingripande mot en egenmäktig besillnings-mbbning. Detta framgår dock inte av lagtexten. Rättsmedlet mot ell utslag i ett sådant handräckningsmål blir under alla omständigheter återvinning och den efterföljande rättegången är inte begränsad lill besillningsmbb-ningen med uteslutande av det materiella rättsförhållandet (jfr rättsfallet NJA 1985 s. 608, som behandlar frågan om del är möjligt att i etl ordinärt civilprocessuellt förfarande föra en talan enbart om att en mbbad besittning skall återställas).

Det faller sig mot bakgmnd av de uppställda kraven på enkelhet och likformighet naturligt all utforma den nya handräckningsprocessen på samma sätt som den nya summariska betalningsprocessen. Handräckningen skulle då bli ett institut som kan tillgripas när sökanden snabbi vill få ell verkställbart avgörande men saknar anledning alt tro all svaranden har någon invändning mot anspråket i sak. Därmed renodlas del summariska inslaget i handräckningsprocessen och den materiella prövningen reduceras till ett minimum.

Som framgått innebär handräckning enligt handräckningslagen en saklig nyordning i förhållande lill vad som tidigare gällde enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen. Eftersom dagens handräckningsinstilul vid sin tillkomst ansågs som etl provisorium, lar jag nu på gmndval av promemorian tillfället i akt all närmare överväga om del finns något behov av all återinföra en motsvarighet till den tidigare regleringen om handräckning vid olovlig besillningsmbbning och vid avhysning.

Alt i dag införa regler som begränsar en hyresgästs eller arrendators möjligheter atl innan verkställighet sker kunna få del bakomliggande rättsförhållandet prövat betraktar jag som uteslutet. Här bör man alltså ha ell förfarande som anknyter till del nuvarande betalningsföreläggandet och som medför atl varje bestridande av svaranden leder till all målet måste prövas av tingsrätt. Samma förfarande bör tillämpas även på yrkanden om fullgörande av andra förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet.

När del gäller återställande av olovligen mbbad besittning finns det 35

däremot anledning till ell annal synsätt. Lagrådet hävdade i samband med Prop. 1989/90:85 handräckningslagens tillkomst (prop. 1980/81:88 s. 1660 att det fanns behov av att i dessa situationer enkelt, snabbi och billigt kunna få lill stånd en handräckningsålgärd. Lagrådet var kritiskt till all del då remitterade lagförslaget inte tillgodosåg detta behov.

Det är ell viktigt inslag i svensk räll all rättsordningen på olika sätt skyddar besittningen. Del kommer lill uttryck bl. a. i 8 kap. 9 § brottsbalken, där del sägs all den som olovligen mbbar annans besittning för all själv la sig räll skall dömas för självläkl. Men detta ställer krav på att rättsordningen också gör det möjligt för den som drabbas av en olovlig besillningsmbbning all snabbi, enkelt och billigt kunna få rättelse till stånd. Här brister del för närvarande. Som framgått tillgodoses del behovet inte heller av del handräckningsförfarande som förordals i del föregående. Del sagda talar med styrka för all del i det nya systemet bör finnas en motsvarighet lill handräckning enligt 191 § utsökningslagen. Även lagrådet har ställt sig bakom detta.

Av det jag nu sagt framgår alt det finns ett behov av två olika former av handräckning som skall svara mot två olika behov. Den ena formen skall tillgodose kravet på atl mbbad besittning skall kunna återställas snabbi och ulan att del bakomliggande rättsförhållandet behöver utredas. Den andra skall på samma sätt som ett vanligt belalningsföreläggande -kunna leda lill ell verkställbart avgörande, som kan vinna rättskraft. Den förstnämnda formen bör benämnas särskild handräckning och den senare vanlig handräckning. Under remissbehandlingen har man visserligen haft synpunkter på dessa beteckningar, men något bättre förslag har inte framförts.

Ingen remissinstans har satt i fråga behovet av ell institut med del innehåll och användningsområde somjag nu vill ge den vanliga handräckningen. All, som bl. a. RSV förordat i sill remissyttrande, nöja sig med denna enda handräckningsform skulle strida mot del reformbehov som påtalats av lagrådet vid handräckningslagens tillkomst. Behovet av en särskild handräckningsform framstår än tydligare när man beaktar en annan gmpp av handräckningsregler, nämligen dem som finns i olika lagar utanför UB. Jag syftar på regler i t. ex. bostads- och miljöskyddslagslifl-ningen om handräckning i vissa fall när någon är skyldig atl exempelvis lämna annan tillträde någonslans eller flytta på något. Dessa lagmm föreskriver att frågan om handräckning skall las upp av tingsrätt, och hänvisar till handräckningsreglema i 17§ handräckningslagen. Som jag skall utveckla närmare i ett senare avsnitt lämpar sig dessa mål utmärkt all regleras enligt de nu föreslagna reglema om särskild handräckning under del all de föreslagna reglema för vanlig handräckning inte alls skulle passa syftet med dessa handräckningsfall.

Jag har nu angett de huvudsakliga skiljelinjema mellan de båda hand
räckningsformema. Jag vill inte fömeka atl det kvarstår en del gränsdrag
ningsfrågor all lösa och jag skall återkomma till dem, bl. a. i specialmotive
ringen. Jag vill dock genast säga all jag inte kan se några fall som behöver
regleras och som inte passar in i någondera av de båda handräckningsfor
mema. I stället är del så all sökanden för vissa fall kan välja handlägg- 36

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta godtar förslaget om en enhetlig reglering. Åtskilliga framför allt de som vill atl målen om särskild handräckning skall handläggas vid tingsrätt - föreslår emellertid all den särskilda handräckningen regleras för sig.

Skälen för mitt förslag: Institutet handräckning regleras i dag i en särskild lag. Förfarandei skiljer sig betydligt från förfarandet i den summariska betalningsprocessen. Rätten har all göra en viss materiell prövning av ansökningen. Förfarandet rymmer inslag av bevisprövning. Ett bestridande från svaranden medför inte automatiskt att ansökningen ogillas. Rätten kan inte hänskjuta tvistiga ansökningar lill rättegång.

Som framgått av det jag tidigare sagt anser jag all även handräckningsprocessen skall handläggas vid kronofogdemyndigheterna och all handräckningen i det nya systemet skall handläggas på två skilda sätt, alltefter fömtsäitningama i det enskilda fallet.

Den vanliga handräckningen, dvs. den handräckningsform som avses nära ansluta till den nya summariska betalningsprocessen, bör naturligtvis regleras gemensamt med den processen. Den andra handräckningsformen, som i första hand avser att återställa olovligen mbbad besittning, särskild handräckning, faller inte in lika naturligt. Ell myckel stort antal regler måste dock bli likalydande. Strävan efler enhetlighet talar för all den särskilda handräckningen regleras i samma lag som den nya summariska processen i övrigt.

De remissinstanser som är kritiska lill en gemensam reglering av handräckningsformema har hänvisat lill de olikheter som den särskilda handräckningen har i förhållande till övriga mål inom den summariska processen: del ställs andra krav på ansökan och bestridande, en viss materiell prövning skall göras inom ramen för del summariska förfarandei, det gäller andra regler om kostnadsersättning, överklagande, rättskraft m. m. Kritikerna menar atl lagtexten lill följd av delta blir svåröverskådlig.

Enligt min mening har del ett stort värde all samla de processuella reglema om handräckning på den summariska nivån i en lag. Detta snarast främjar överskådlighelen samtidigt som del minskar det sammanlagda

antalet lagregler, eftersom större delen av procedurreglema ändå måste bli Prop. 1989/90:85 gemensam för de olika handräckningsformerna. Lagrådet har godtagit all regelsystemet läggs upp på etl sådant sätt. Jag förordar alltså en enhetlig reglering.

Någon självklar beteckning på den nya lagen finns inte. Under remissbehandlingen har föreslagils lagsökning som beteckning på förfarandei och lagsökningslagen som beteckning på lagen. Detta är antagligen enda möjligheten om man vill ha en gemensam beteckning för alla de summariska processformerna. Emellertid är jag tveksam lill hur pass väl förankrat ordet lagsökning är i del allmänna språkbmket; klart är att del rent språkligt inte säger myckel om vad det är fråga om. Dessutom är del inte bara fördelar med all ha en enhetlig beteckning; ofta har man ändå ell behov av all tala om ifall man menar betalningsprocessen eller handräckningsprocessen. I promemorian har föreslagils atl betalningsprocessen kallas belalningsföreläggande och all lagen benämns lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Jag anser att övervägande skäl talar för del förslaget.

UB och förvaltningslagen innehåller handläggningsregler som kan tillämpas på den föreslagna nya lagen. Vilka regler del är fråga om behandlar jag i specialmoliveringen lill den nya lagen (66 §).

Under remissbehandlingen har frågan väckts i vilken utsträckning RB:s tvislemålsregler skall vara tillämpliga på det nya summariska förfarandei. Härvid har påpekats all 16 § handräckningslagen innehåller en generell hänvisning till RB:s bestämmelser om tvistemål i den mån särskilda bestämmelser inte meddelats i handräckningslagen under del att promemorieförslagei inte innehåller någon sådan hänvisning.

Enligt min uppfattning är behovet av en hänvisning lill RB:s tvislemålsregler inte detsamma för den nu föreslagna summariska processlagen som för handräckningslagen. Den nya lagen föreslås innehålla mera detaljerade regler om förfarandei än handräckningslagen; behovet av utfyllande regler från RB är därför mindre. En annan omständighet är alt del nya förfarandet avses att handhas av kronofogdemyndighet i stället för av tingsrätt. En generell hänvisning till RB:s tvistemålsregler skulle i princip innebära all den handläggande personalen vid kronofogdemyndigheterna i varje beslutssituation måste göra klart för sig om det finns några tvislemålsregler som bör tillämpas vid beslutet i fråga. Detta skulle knappast vara en lämplig ordning för myndigheter som inte i likhet med tingsrätterna till-lämpar RB i sin dagliga verksamhet. Härtill kommer all del är svårt alt överblicka alla tänkbara konsekvenser av en generell hänvisning till ell så stort och komplicerat lagverk som RB:s tvislemålsregler.

Främst av dessa skäl är jag inte beredd atl förorda en uttrycklig hänvisning i lagen till RB:s tvistemålsregler. Detta hindrar emellertid inte all det i vissa situationer kan framstå som naturligt atl söka ledning i de principer som ligger bakom RB:s regler i olika hänseenden.

Mitt förslag: Den summariska processen skall kunna användas för alla krav på betalning eller annan fullgörelse av disposiliv natur, dvs. när förlikning mellan parterna är tillåten.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har i regel lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Den summariska processens huvudsakliga syfte är all snabbi och enkelt klargöra om svaranden har någon invändning mot sökandens krav och möjliggöra snabb verkställighet i sådana fall där del inte föreligger någon tvist mellan parterna. Tillämpningsområdet för den nya summariska processen bör begränsas till situationer där det mot bakgmnd av detta syfte finns ett verkligt praktiskt behov av ett summariskt förfarande.

En talan som avser frågan humvida ell rättsförhållande beslår eller inte, s. k. fastställelsetalan, lämpar sig inte för handläggning i summarisk process. Detta följer redan av all rättens avgörande i mål om fastställelse inte är verkställbart. Mål om fastställelsetalan bör även i fortsättningen lämnas utanför den summariska processen.

Även indispositiva mål, dvs. mål där förlikning mellan parterna inte är tillåten, bör liksom för närvarande hållas utanför den summariska processen. Domstolen skall i sådana mål göra en materiell prövning som inte kan ske inom ramen för ell summariskt förfarande.

Såvitt gäller betalningsföreläggande bör den summariska processen således vara öppen för ansökningar om fullgörande genom betalning av anspråk av dispositiv natur.

Som anförs i promemorian finns del inte skäl all nu överväga någon förändring av tillämpningsområdet för den summariska handräckningsprocessen. I likhet med vad som i dag gäller enligt 1 § första stycket handräckningslagen bör alltså inom ramen för den summariska handräckningsprocessen kunna handläggas alla angelägenheter som rör fullgörande av en skyldighet som inte avser betalning, om saken är sådan att förlikning därom är tillåten. Tillämpningsområdet för den särskilda handräckningen bör vidare uttömmande preciseras i lagen.

2.9.2 Skadeståndskrav

Mitt förslag: Det summariska belalningsförfarandet skall stå öppet för alla typer av skadeståndskrav utan beloppsbegränsning.

ama är all man kan befara en ökning av antalet obefogade skadeslåndsan- Prop. 1989/90:85 språk. Vidare anser några alt mål med denna typ av krav är alltför svåra för all hanleras av kronofogdemyndighetema. En ytterligare invändning är att förslaget kan leda till rättsförluster för sådana svarande, som inte förslår alt de måste bestrida eller inte förmår all formulera etl bestridande.

Skälen för mitt förslag: Som tidigare nämnts kan skadeståndskrav för närvarande inte handläggas i mål om belalningsföreläggande.

I 1977 års departementspromemoria föreslogs all del nya lagsöknings-förfarandet i begränsad utsträckning skulle öppnas för skadeståndskrav. Som skäl anfördes bl. a. all frågan om ett visst anspråk skall definieras som skadestånd eller inordnas under något annat juridiskt begrepp ibland är tveksam och alt det vore värdefullt all slippa de tillämpningsproblem som uppkommer. Vidare skulle del i åtskilliga bagatellfall vara till fördel om också etl skadeståndskrav kunde hanleras i ell summariskt förfarande.

I den nämnda promemorian föreslogs all enbart skadeståndsyrkanden avseende mindre belopp än halva basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring skulle få handläggas i summarisk ordning. Förfarandet skulle vidare begränsas lill sakskada eller lill skada som uppkommit i avtalsförhållande. Som skäl för dessa begränsningar angavs i promemorian (s. 74 O bl. a. alt del i fråga om skadeståndskrav finns en större risk för obefogade eller överdrivna krav än när det gäller andra slag av fordringar. Särskilt ansågs delta vara fallet i fråga om ideell skada eller annan skada där objektiva hållpunkter för bedömningen saknas.

Rättegångsulredningen uttalade i betänkandet (SOU 1982:26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt (s. 72 O all risken att svaranden förblir passiv lorde vara minsl just i de fall där kravet går utöver den i 1977 års promemoria föreslagna beloppsgränsen. Utredningen hävdade också att en inskränkning till fordringar som avser sakskada eller skada som uppkommit i ett avtalsförhållande leder lill nya gränsdragningssvårigheler och atl följden av passivitet från svarandens sida bör ställas mot de rälldsemöjligheler som alllid måste finnas i en summarisk process. Rättegångsulredningen ansåg all den obetydliga skillnaden mellan en summarisk process och en Ivislemålsprocess med möjlighet lill s.k. skriftliga Iredskodomsförelägganden inte motiverar all man undantar några skade-slåndsfordringar från den summariska processen.

Jag håller med om all förbudet all använda belalningsföreläggande för skadeståndskrav för med sig åtskilliga tillämpningssvårigheter. Många gånger är del svårt alt avgöra om en viss fordran skall anses utgöra skadestånd eller inte, trots all del numera finns en ganska rikhaltig praxis och ingående analyser i doktrinen.

Jag kan också instämma i all risken för ogmndade eller överdrivna krav
förmodligen är större vid skadeståndsanspråk än vid andra krav. Detta
gäller i och för sig också vid handläggning i vanlig rättegång. Alt denna risk
ansetts motivera att skadeståndsanspråk undantas från handläggning i mål
om belalningsföreläggande hänger samman med all sökandens yrkande i
dessa mål i princip skall godtas, om del inte bestrids av svaranden. Denne
kan alltså på gmnd av passivitet eller oförmåga att svara i den ordning som
är fömtsatt komma att åläggas betalningsskyldighet för ell ogmndal krav. 40

I den nya tingsrällsprocessen får domstolen meddela Iredskodom under Prop. 1989/90:85 den skriftliga förberedelsen i alla disposiliva tvistemål. Svarandens underlåtenhet alt yttra sig kan alltså i sådana mål få samma verkan som i den summariska betalningsprocessen. Bestämmelsen om iredskodomsfördäg-gande är en s. k. fakultativ handlingsregel för rätlen. Del betyder alt rätten får men inte behöver använda sig av möjligheten. Innan sådant föreläggande utfärdas skall rätten också företa en viss materiell prövning av anspråket Gfr 44 kap. 8 § andra stycket RB). Det finns dock inget formellt hinder mot all etl skadeståndskrav bifalls i den ordinära Ivislemålsprocessen ulan alt svaranden har ingått i svaromål.

Många typer av skadeståndsanspråk är lill sin natur sådana atl de ofta är tvistiga. För dessa krav är den summariska processen mindre väl lämpad. Del finns emellertid andra typer av skadeståndsfordringar som med fördel skulle kunna hanteras i den summariska processen. Ett exempel är inom-obligatoriskt skadestånd, där del alltså finns etl avtal mellan partema. Vissa typer av sakskador lorde också kunna hänföras dit. Skadeståndsanspråk som riktar sig mot enskilda personer avser ofta självrisk på försäkring, där själva beloppet regelmässigt är oslridigl.

En lösning som innebär all det summariska förfarandet öppnas för vissa typer av skadeslåndsfordringar medan andra lämnas utanför skulle, som rättegångsulredningen påpekat, leda lill nya avgränsningsproblem. Delta skulle strida mot tanken på ett enklare och mer tillgängligt förfarande. Att i detta sammanhang laborera med beloppsgränser är inte heller särskilt tilltalande. Och all behålla del nuvarande skadeståndsförbudel ser jag inte som någon länkbar lösning.

Jag kan naturligtvis inte utesluta atl en möjlighet all ansöka om betalningsföreläggande för skadeståndsanspråk skulle kunna leda lill någon ökning av del totala antalet skadeståndskrav, men del skulle förvåna mig om del blev någon ökning av betydelse. De som fmklar en ökning tänker sig tydligen all de nya kraven kommer all vara obefogade och snarast komma från kvemlanler; i den mån reformen kan underlätta framförandet av befogade skadeståndsanspråk kan den ju knappast kritiseras. Del är inte särskilt myckel svårare all skriva en stämningsansökan med ett skadeståndskrav än en ansökan om belalningsföreläggande med motsvarande krav. Ingel talar för alt det nuvarande förbudet mot skadeståndskrav i belalningsföreläggande utgjort något verksamt hinder mot ogmndade och överdrivna skadeståndskrav.

En annan sak är all den nu föreslagna ändringen kommer atl styra en del mål från gmppen ansökningar om stämning till gmppen ansökningar om belalningsföreläggande. Del innebär i sin lur alt man får räkna med ett ökat antal beslridanden inom den senare gmppen. Å andra sidan bör den som förväntar sig ell bestridande från motparten redan från början välja all ansöka om stämning.

Som jag strax återkommer lill (avsnitt 2.10.5) föreslårjag en regel enligt
vilken kronofogdemyndigheten skall få överlämna lill tingsrätt mål där
yrkandet kan antas vara ogmndal eller obefogat. Denna regel medför atl
kronofogdemyndighetema inte tvingas medverka till exekutionstitlar i
sådana fall där det berättigade i kravet med fog kan ifrågasättas, men 41

Promemorians forslag: Institutet får ingen motsvarighet i del nya summariska förfarandei.

Remissinstanserna: Promemorians förslag har kritiserats av nästan samtliga som har berört frågan. De anser alt del summariska förfarandei skulle förlora åtskilligt i eflFeklivilel och attraktionskraft om förslaget genomfördes. Samtidigt menar de alt del inte skulle innebära några påtagliga problem alt i det nya systemet behålla samma möjligheter som i dag.

Skälen för mitt förslag: En ansökan om lagsökning kan i dag avse mer än personlig betalningsskyldighet för gäldenären. På ansökan av en borgenär kan rätten också förklara atl den fordran han har skall fastställas atl utgå ur viss egendom, som utgör säkerhet för hans fordran, s. k. belalningsfaststäl-lelse.

Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller företagshypotek skriftligen har upplåtits för en förfallen fordran som gmndas på ell skriftligt fordringsbevis, kan borgenären för närvarande genom lagsökning söka betalning ur den egendom i vilken panträtten eller förelagshypolekel gäller. Motsvarande gäller om borgenären har inteckning i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg (1 § andra stycket lagsökningslagen). Utslaget innebär i dessa fall all borgenärens fordran fastställs all utgå ur egendomen med den förmånsrätt som gäller enligt lag (13 § andra meningen lagsökningslagen). Utslaget kan förenas med all gäldenären åläggs personligt betalningsansvar. Det är vanligtvis den som personligen svarar för fordringen som också är ägare lill egendomen. Ibland är dock ägaren av egendomen inte personligen belalningsskyldig. Talan får då riktas mot gäldenären i fråga om del personliga betalningsansvaret och i övrigl mot innehavaren av egendomen; delta kan ske i etl och samma lagsökningsmål.

Ell beslut med förklaring all en fordran skall utgå med särskild förmåns-

räll i fast egendom, registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade Prop. 1989/90:85

reservdelar lill luftfartyg innebär all egendomen skall anses omedelbart

utmätt. Om borgenären inte inom två månader från del utslaget vann laga

kraft hos kronofogdemyndigheten begär exekutiv försäljning av den på

detta sätt utmätta egendomen, förfaller dock ulmälningsverkan (4 kap.

27 § UB).

Möjligheten all anlita den summariska processen för sådan belalnings-faslställelse som jag nu redogjort för har stor betydelse för vårt kreditväsende. I cirka tio procent av lagsökningsmålen fastställs att fordran skall utgå ur en fastighet eller ell skepp.

De ulan jämförelse vanligaste fallen avser belalningsfaslslällelse i faslig-hel. BeträflFande fast egendom är överlåtelse av äganderätt beroende av skriftligt avtal och panträtt för sin uppkomst beroende av inteckning. Fömtom den vanliga materiella prövningen av de skriftliga fordringsbevisen och panträttsupplåtelsema kontrollerar rätten i dessa mål också hos inskrivningsmyndigheten alt sökandens påståenden om inteckning i fastigheten är rikliga. En del av dessa kontroller måste i stället kronofogdemyndigheten göra, om samma möjligheter skall kunna erbjudas inom del nya förfarandet.

1 promemorian föreslogs ingen motsvarighet lill den nuvarande belal-ningsfastslällelsen. Promemorians invändningar var all den erforderliga prövningen av ansökningama skulle bli för omfattande för atl lämpa sig för förfarandei hos kronofogdemyndigheten och all del skulle krävas all sökanden gav in skriftlig dokumentation över panträtt och inteckningar.

Möjligheten lill belalningsfaslslällelse med omedelbar ulmälningsverkan är praktiskt viktig. Remissutfallet på denna punkt är entydigt. Särskilt från kreditmarknaden har man poängterat institutets stora roll. Även de som i och för sig har accepterat promemorians förslag har påpekat atl del skulle innebära en försämring. Särskilt viktigt all notera är all RSV och kronofogdemyndighetema är beredda all ta på sig del merarbete del skulle innebära att ha kvar institutet betalningsfastställelse.

Om man inte öppnar en möjlighet till belalningsfaslslällelse i del summariska förfarandei, hänvisas sökandena all i många fall i stället ansöka om stämning vid tingsrätt. Det är en utväg som måste anvisas i en del fall i detta lagförslag, men den får inte användas för ofta om det nya systemet totalt sett skall leda till eflfektivitetsvinster. Strävan måste vara all del summariska förfarandet skall fånga upp så stor dd som möjligt av målen och att stämningsvägen skall användas endast när en måltyp inte lämpligen kan inordnas i det summariska förfarandei. Institutet belalningsfaslslällelse kan emellertid lämpligt utformat enligt min mening rymmas i den summariska processen. Jag skall nu gå närmare in på hur detta skall gå lill.

Panträtt i fast egendom kan upplåtas muntligen eller skriftligen. Den
bakomliggande fordringen kan också gmnda sig på muntligt eller skriftligt
avtal. För en giltig panträttsupplålelse i fast egendom fordras dock alltid
atl fastighetsägaren överlämnar pantbrev som pant för fordran. Motsva
rande regler gäller för upplåtelse av panträtt i skepp eller skeppsbygge och
upplåtelse av företagshypotek. Men för att belalningsfaslslällelse skall 43

kunna ske genom lagsökning måste enligt gällande regler panträtt eller Prop. 1989/90:85

företagshypotek ha upplåtits skriftligen och även själva fordringen måste

gmnda sig på ett skriftligt fordringsbevis. Medgivande av inteckning i

luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg skall vara skriftligt och fordringen

skall gmnda sig på skriftlig fordringshandling. Reglerna om dessa säker-

hetsupplålelser finns i jordabalken, sjölagen (1891:35 s. 1), lagen

(1984:649) om företagshypotek och lagen (1955:227) om inskrivning av

räll lill luftfartyg.

En fråga är i vilken mån dessa olika krav på skrifllighet bör behållas i del nya summariska förfarandet.

Del finns ingen anledning all i del nya systemet behålla kravet på skriftlig dokumentation av själva fordringen just i de fall som gäller upplåten panträtt eller företagshypotek; dessa fordringar skall inte behöva granskas noggrannare än andra under fömtsättning all svaranden genom ell enkelt bestridande kan undgå all målet avgörs lill hans nackdel. Däremoi måste kronofogdemyndigheten kontrollera all panlräll respektive företagshypotek har upplåtits för fordringen på ett giltigt sätt. Detta kan i del skriftliga förfarandei ske endast genom alt skriftlig dokumentation över upplåtelsen ges in. Inom parentes kan jag i del sammanhanget påpeka att det vanligaste är all panlförskrivningen tecknas på en skriftlig fordringshandling. Själva pantbreven respektive förelagshypoleksbreven behöver däremoi inte ges in, men kronofogdemyndigheten måste, på samma sätt som domstolen nu gör, hos den myndighet som beviljar inteckning kontrollera all del finns inteckningar som svarar mot breven.

Vidare måste kronofogdemyndigheten kontrollera alt ansökningen riktar sig mot rätt svarande. För fastighelsfallen gäller all talan skall riktas mot den som i civilrältslig mening skall anses som fastighetsägare men atl den också kan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande har överlåtit egendomen.

BeträflFande luftfartyg råder särskilda förhållanden. Inteckningsmed-givandel skall tecknas på den skriftliga fordringshandlingen. Panträtten uppkommer genom atl inskrivningsmyndigheten beviljar inteckning. Bevis om detta tecknas på fordringshandlingen. Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon ändring i vad som gäller härvidlag. Här bör därför kravet på skrifllighet behållas både vad gäller fordringen och inteck-ningsmedgivandel. Såsom framgått finns del alltså i luflfartygsfallen ingen panträttsupplålelse. I stället skall kronofogdemyndigheten i dessa fall kontrollera att inteckning har beviljats.

Som framgått av den tidigare redogörelsen medför fastställelse lill betalning i företagshypotek inte omedelbar ulmälningsverkan enligt 4 kap. 27 § UB. Detta skulle inte vara möjligt eftersom egendomen i fråga inte är tillräckligt väl identifierad på detta stadium. Jag föreslår inga ändringar härvidlag.

En fordran kan också fastställas all utgå ur vanlig lös egendom, t. ex. på
gmnd av pant- eller retentionsrätt. Detta kan dock för närvarande inte ske
genom lagsökning. Det har inte framkommit all del finns något behov av
att i det nya summariska förfarandei utvidga användningen av institutet
lill att omfatta även vanlig lös egendom. 44

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De som har ullalat sig i frågan anser det riktigt all ell krav skall få göras gällande i summarisk process bara om det är förfallet och alt kronofogdemyndigheten därför skall göra en viss prövning av den frågan.

Skälen för mitt förslag: För lagsökning gäller i dag som uttrycklig fömtsättning all den åberopade fordringen är förfallen till betalning. Någon motsvarande uttrycklig regel finns inte för belalningsföreläggande. En prövning av att fordringen är förfallen lill betalning sker dock hos tingsrätterna, men underlaget för prövningen är begränsat till den utredning som borgenären tillhandahåller vid sin ansökan.

Som framhålls i promemorian lorde del rimma mindre väl med allmänna rättsgmndsatser all en gäldenär åläggs att betala innan fordringen är förfallen lill betalning. För den nya summariska processen bör därför uppställas som ett generellt krav alt fordringen skall vara förfallen lill betalning eller vid handräckning alt tidpunkten för annan fullgörelse har inträtt. Prövningen bör i den delen dock lämpligen begränsas till vad som nu gäller i mål om belalningsföreläggande. Det innebär alltså att sökanden normall inte behöver förete någon bevisning om att fordringen är förfallen till betalning eller all lidpunkten för annan fullgörelse har inträtt och att kronofogdemyndigheten inte skall behöva ifrågasätta uppgiften. Sökanden bör vid krav på betalning åläggas atl i ansökningen ange förfallodagen och hans påstående härom bör godtas, om det inte av ansökningen eller till denna bifogade handlingar framgår att förfallodagen inte

är inne. Frågan kan emellertid komma upp också när svaranden bemöter sökandens anspråk.

För närvarande gäller att en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall avvisas, om det framgår all fordringen inte är förfallen lill betalning. Frågan om fordringen är förfallen lill betalning eller inte kan emellertid ibland vara svår att bedöma. För den prövning som då kan krävas lämpar sig den summariska processen normall sett mindre väl. Om del emellertid av de uppgifter som lämnais i ansökningen eller på annat sätt klart framgår atl lidpunkten för fullgörelse ännu inte har inträtt, bör kronofogdemyndigheten kunna avvisa ansökningen direkt.

Om kronofogdemyndigheten inte finner något hinder mot att ta upp ansökningen, skall myndigheten - enligt vad jag senare kommer atl utveckla utfärda ett föreläggande för svaranden atl yttra sig över ansökningen. Om svaranden då bestrider ansökningen, skulle målet på sökandens begäran överlämnas till tingsrätt. Hovrätten för Västra Sverige har föreslagit ell undantag från den ordningen i just de fall som nu diskuteras, nämligen all kronofogdemyndigheten skall få avvisa ansökningen, om det efler bestridandet står klart atl kravet inte är förfallet; överlämnande lill tingsrätt skulle i detta fall bara vara en onödig omgång.

Den lösning som hovrätten föreslår kan förefalla praktisk och arbetsbe-sparande. Emellertid för den med sig all beslridandena måste granskas på ett mer ingående sätt än jag vill förorda. Förfallokravet är bara etl av många länkbara hinder för all ansökningar skall kunna tas upp lill prövning. Om alla beslridanden skulle granskas med utgångspunkt i om något formellt hinder för upplagande av ansökningen hade förelegal, blir detta myckel omständligare än den enkla handläggningsregel för mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning som innebär att alla bestridanden behandlas lika och att målen efler bestridande överlämnas till tingsrätt, om sökanden begär det. Det lär knappast heller bli särskilt vanligt alt sökanden begär att målet skall överlämnas lill tingsrätt om kravet inte är förfallet till betalning. Någon ökad arbetsbörda för lingsrältema lill följd av förslaget i denna del behöver därför inte befaras.

Mot denna bakgmnd förordar jag all den i promemorian framlagda lösningen genomförs.

Prop. 1989/90:85

skall prövas av tingsrätt. Exempel på sådana bestämmelser är 12 kap. 26 § Prop. 1989/90:85 jordabalken, 29 § bostadsrältslagen (1971:479), 21 kap. 4§ vallenlagen (1983:291), 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, 15 § lagen (1963:537) om gravrätl m.m., 39§ naturvårdslagen (1964:822), 47§ miljöskyddslagen (1969:387) och 72 § väglagen (1971:948). En närmare redovisning av de lagmm som är av intresse återkommer jag lill i specialmoliveringen. Dessa lagmm innehåller regler om handräckning när någon är skyldig alt lämna annan tillträde någonslans, flytta på något e. d. I dessa fall gäller särskilda regler om rättsmedel och rättskraft. Talan mot utslaget förs genom besvär lill hovrätten och utslaget hindrar inte all part väcker talan i den ordning som är föreskriven för tvisten i fråga.

Som påpekats i promemorian är handräckningen i dessa fall av delvis annan karaktär än handräckning i allmänhet enligt handräckningslagen. Befogenheten atl förordna om handräckning är regelmässigt begränsad lill vissa särskilt angivna fall när någon har bmtit mot en föreskrift eller överträtt ell förbud som har meddelats till skydd för ell allmänt eller enskilt intresse. Handräckning kan i dessa fall också användas när någon inte frivilligt fullgör en lagstadgad skyldighet. Ibland kan handräckningen meddelas på begäran av den myndighet som har tillsyn över tillämpningen av lagen i fråga eller av allmän åklagare. 1 andra fall kan enskilda begära sådan handräckning.

Del är i dessa särskilda handräckningsmål tydligt all del finns en mycket stark presumtion för att handräckning skall beviljas, om del föreligger en sådan situation som avses i de aktuella lagmmmen. Del bakomliggande rättsförhållandet behöver inte beaktas i handräckningsmålel utan kan alllid las upp i den ordning som är föreskriven för tvisten i fråga.

Som jag har framhållit tidigare får handräckningsprocessen i del nya enhetliga systemet en annan karaktär än i dag. Den vanliga handräcknings-processen är avpassad främst för de fall där svaranden inte fullgör sin skyldighet frivilligt men å andra sidan inte förväntas ha någon invändning mot skyldigheten som sådan. 1 de nu aktuella situationema är det tvärtom troligast all svaranden motsätter sig den begärda handräckningen. Det framstår mot den bakgmnden som uppenbart alt de särskilda handräckningsfallen inte bör behandlas som vanlig handräckning enligt den nya lagen.

Däremoi lämpar sig den särskilda handräckningen enligt den nya lagen väl för de nu nämnda handräckningsmålen; här tillhandahålls ell förfarande som möjliggör snabb verkställighet även om svaranden bestrider. Denne har å sin sida räll alt få del bakomliggande rättsförhållandet prövat i vanlig Ivislemålsprocess vid domstol. De nu berörda handräckningsmålen bör alltså handläggas inom ramen för den nya summariska processen och i den ordning som gäller för särskild handräckning.

Jag skall också säga något om en annan gmpp av handräckningsfall. I en
del andra författningar föreskrivs det att kronofogdemyndigheten skall
lämna handräckning, främst i sådana fall där någon behöver hjälp med att
komma i besittning av något. Dessa fall gäller alltså handräckning som
söks direkt hos kronofogdemyndigheten utan all del finns någon verksläl-
lighelsliiel. 1 promemorian föreslogs all en del av dessa fall skulle regleras 47

inom ramen för den nu beskrivna särskilda handräckningen. Förslaget avstyrktes av så gott som samtliga remissinstanser som yttrade sig i frågan.

De vanligaste fallen i den gmpp del nu gäller avser återtagande av avbelalningsgods enligt konsumenlkredillagen (1977:981) och lagen (1978:599) om avbelalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Men del finns flera andra, inte lika vanliga exempel. Enligt 7 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) kan sålunda konkursförvaltaren begära handräckning av kronofogdemyndigheten för alt få tillgång till bl. a. konkursgäldenärens bo och räkenskapsmalerial. Enligt 8 kap. 18 § UB har köparen av utmätt egendom räll alt vid behov få handräckning av kronofogdemyndigheten för alt komma i besittning av egendomen. Enligt 5 kap. 32 § fastighelsbildningslagen (1970:988) har tillträdare till mark eller byggnad rätt atl få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av egendomen om någon ulan skäl vägrar atl avträda denna. Enligt 5 kap. 55 § lagen (1933:269) om ägofred har ägaren lill intaget hemdjur i vissa fall räll lill handräckning av kronofogdemyndigheten för att få ut djuret.

Som jag nämnde kan i dessa fall handräckning verkställas på begäran direkt hos kronofogdemyndigheten ulan alt del finns någon exekutionstitel. För all handräckning skall kunna meddelas krävs det därför atl del är fråga om klara fall. För målen om återtagande av avbetalningsgods finns en uttrycklig regel all handräckning för återtagande får beviljas endast om del är uppenbart alt fömtsättningama enligt respektive lag föreligger. I de andra fallen lär ell liknande betraktelsesätt tillämpas även om uttryckliga regler saknas. Endast i de fall som kronofogdemyndigheten inte bedömer som tillräckligt klara är den rällssökande hänvisad lill att först skaflFa sig en exekutionstitel på vanligt sätt.

Enligt remissinslansemas samstämmiga uppfattning fungerar det beskrivna systemet bra. Även jag finner det omotiverat all applicera den nya lagens regler på dessa handräckningsfall. Jag föreslår därför ingen ändring av gällande ordning.

Prop. 1989/90:85

hjälp av ombud eller biträde - skall kunna upprätta och ge in sina Prop. 1989/90:85 ansökningshandlingar. Blanketter för dessa ansökningar bör finnas vid kronofogdemyndighetema och på andra lämpliga ställen. Eftersom ett bifall till ansökningen skall kunna leda till verkställighet och normall sett få rätlskraflsverkan måste del krävas atl ansökningen är så utformad atl sökandens krav kan individualiseras. Yrkandet måste framgå klart av ansökningen. Hur pass ingående gmnden för yrkandet måste redovisas får däremoi bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Del kan finnas anledning att i del här hänseendet ställa något högre krav på en ansökan om handräckning, bl. a. eftersom verkställigheten i dessa fall kan vara mer komplicerad än verkställighet i mål om betalning. 1 det nya summariska förfarandei reduceras kraven på skriftlig dokumentation till stöd för ansökningen. Emellertid kan del ofta underlätta preciseringen av gmnden för yrkandet om man bifogar någon handling, t.ex. ett kontrakt eller en faktura, och hänvisar lill denna.

Under remissbehandligen har RSV och många andra påpekat att stora eflFektivilelsvinsler kan uppnås, om verkställigheten knyts närmare till ansökningen i den summariska processen än vad som skulle bli möjligt enligt promemorieförslaget. Först genom en sådan närmare anknytning tillvaratas har det påpekats fullt ul de fördelar som ell överförande av den summariska processen till kronofogdemyndigheterna kan ge. RSV har föreslagit att kronofogdemyndigheten självmant skall verkställa utslaget, om inte sökanden uttryckligen i sin ansökan har begärt all ett kommande utslag inte skall verkställas. Jag ansluter mig lill remissinstansernas inställning på denna punkt och lill den laglekniska lösning som RSV har förordat. Kronofogdemyndigheten bör alltså åläggas alt verkställa de utslag som ansökningarna leder lill, om sökanden inte i det enskilda fallet har avböjt detta. Såsom lagrådet påpekat bör detta åläggande regleras i UB och en hänvisning dit bör tas in i lagen om betalningsföreläggande och handräckning.

Den ordning jag nu har förordat medför atl sökanden redan från början bör ange om han har några särskilda önskemål vad gäller den kommande verkställigheten. Den medför också alt löpande skuldebrev och andra handlingar, vilkas företeende utgör villkor för rätt all kräva betalning eller fullgörande av annan förpliktelse, lämpligen bör ges in samtidigt med ansökningen Ofr 2 kap. 2 § UB). Vidare krävs en samordning av avgifterna för den summariska processen och verkställigheten. Systemet fömtsätter också atl dessa avgifter normah skall få debiteras i efterskott och inte alllid utgöra en fömtsättning för all ansökningen skall kunna las upp lill prövning.

1 fråga om kravet på skrifllighet vid ansökan har RSV och några kronofogdemyndigheter anfört all möjlighet borde öppnas att göra ansökan genom överiämnande av ell magnetband med ADB-lagiade uppgifter. RSV har i detta hänseende anfört:

Enligt förslaget skall ansökningarna i den nya summariska processen
vara skriftliga.
Merparten av alla betalningskrav i den summariska processen ges för 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 85

närvarande in av inkassoförelag. Dessa företag utnyttjar redan ADB-stöd i Prop. 1989/90:85 betydande omfattning. Eftersom handläggningen av bl.a. belalningsan-språk i den nya summariska processen fömtsätts ske med ADB-stöd är del önskvärt all förelag som i betydande omfattning ger in ansökningar tillåts göra del genom att överlämna magnetband med de i lagförslaget föreskrivna uppgifterna för ansökningarna. En sådan ordning möjliggörs genom atl kravet på ingivande av skriftliga fordringsbevis har slopats. Den skulle vara synneriigen rationell och resursbesparande. Riksskatteverket föreslår därför att det i den föreslagna 9 § lagen om belalningsföreläggande och handräckning förs in ett andra stycke med följande lydelse.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om ansökningar som inges av den som driver inkassoverksamhel enligt inkasso-lagen (1974:182) medge undantag från kravet på skriftlighet i första stycket.

Upplysningsvis kan nämnas att ett liknande förfarande för närvarande diskuteras inom riksskatteverket i fråga om ansökningar om verkställighet av betalningsanspråk i enskilda mål (del s. k. ADB-E-projeklet).

Jag bedömer att det finns stora eflFeklivitelsfördelar med RSV:s förslag och jag ser inga hinder mot att det genomförs. Jag kan också i princip ansluta mig lill den laglekniska lösning som RSV föreslagit, alltså all regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas atl medge undantag från skrifllighetskravet. Jag anser det emellertid inte nödvändigt all i lagtexten uttryckligen inskränka dispensmöjligheten till dem som bedriver inkassoverksamhel.

Förfarandei med ADB-stödd ansökan synes bäst avpassat för de enklare betalningsmålen. RSV har under hand beräknat all ca 80 procent av ansökningarna kommer att kunna göras med hjälp av ADB-media. Det är uppenbart all här är stora eflFeklivitetsvinster all hämta för alla berörda.

Frågor om förhållandet mellan etl ADB-stött ansökningsförfarande och dalalagens (1973:289) krav på tillstånd för personregister får uppmärksammas i del fortsatta lagstiftningsarbetet.

I enlighet med promemorieförslaget, som i denna del lämnais utan erinran av remissinstanserna, anser jag att det inte bör införas någon möjlighet till muntliga ansökningar i den summariska processen. Som jag strax kommer närmare in på (avsnitt 2.11.2) anser jag inte heller atl ett bestridande bör få ske muntligen.

Detta för mig över lill frågan om muntliga inslag i övrigl i del summariska förfarandei. För närvarande finns möjlighet alt hålla sammanträde i mål om belalningsföreläggande, om borgenären begär del och rätten finner det lämpligt (23 § lagsökningslagen). Denna möjlighet fyller i dag inte något praktiskt behov. 1 den nuvarande handräckningslagen finns inte utrymme för sammanträden.

1 belalningsmålen och de vanliga handräckningsmålen hos kronofogde
myndigheterna i del nya förfarandet kommer del inte att finnas något
behov av muntliga förhandlingar. Något annorlunda ställer del sig i de
särskilda handräckningsmålen, som ju skall avgöras av kronofogdemyn
digheten även om de visar sig vara tvistiga. Under remissbehandlingen har
från något håll föreslagits att kronofogdemyndigheten skall få hålla förhör i
de målen. Jag har i och för sig förståelse för önskemålet att kronofogde- 50

myndigheten på detta sätt skall kunna skaflFa sig bättre underlag för sitt avgörande.

Enligt gällande regler i UB kan kronofogdemyndigheten hålla förhör med svaranden eller tredje man i ulsökningsmål. Dessa förhör syftar främst lill all få fram uppgifter om tillgångar och skulder och förhören kan hållas ulan atl sökanden är närvarande. Vidare kan kronofogdemyndigheten hålla muntlig förhandling i frågor om fördelning av influtna medel. Förhör eller andra muntliga förhandlingar i de särskilda handräckningsmålen skulle emellertid få en annan karaktär och mera likna en domstols-rättegång. Sådana sammanträden förefaller därför inte passa särskilt bra in i kronofogdemyndigheternas verksamhet. Dessutom motverkar muntliga förhandlingar del starka önskemålet om snabba avgöranden i de särskilda handräckningsmålen. Jag är därför inte beredd all förorda muntliga förhandlingar av något slag inom den summariska processen. En annan sak är all parterna muntligen kan lämna kompletterande upplysningar i målen i enlighet med de allmänna reglema i 14 § förvaltningslagen (1986:223).

En annan fråga gäller vilka krav som skall ställas på ansökningens uppgifter om parterna. Enligt promemorian bör samma regler gälla som för vanliga tvistemål vid domstol. Dessa regler sammanfaller med vad som nu gäller enligt lagsökningslagen och handräckningslagen. Reglerna återfinns i 33 kap. 1 § RB. Jag ansluter mig till förslaget.

Ytterligare en fråga som bör beröras i detta sammanhang gäller ändring av talan. Enligt min mening bör det inte råda något principiellt förbud mot all sökanden ändrar sin talan innan föreläggande utfördas för svaranden alt yttra sig. Frågan har ingen större betydelse eftersom föreläggandel normall kommer atl utfördas myckel kort lid efler del all ansökningen kom in. Efter det atl föreläggande utfärdats kan sökanden på del summariska stadiet inte förändra sin talan i målet på annat sätt än all han inskränker den; detta följer av det sätt på vilket den summariska processen är utformad och behöver inte uttryckligen framgå av lag. 1 mål som efter bestridande har överlämnats lill tingsrätt gäller RB:s regler om ändring av talan.

Prop. 1989/90:85

kan om betalningsföreläggande inte framställas krav mot mer än en gälde- Prop. 1989/90:85 när.

I olika sammanhang har framhållits att del finns ell behov av att i en ansökan om belalningsföreläggande kunna rikta sig mot flera betalningsskyldiga gäldenärer samtidigt. Det gäller situationer där ett solidariskt betalningsansvar kan föreligga, t. ex. på gmnd av borgen eller bolagsmännens ansvar i handelsbolagsförhållanden. En borgenär som vill skaffa en exekutionstitel beträflFande en fordran mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer kan i och för sig göra detta genom ansökan om belalningsföreläggande. Då måste dock en särskild ansökan inges för var och en av gäldenärerna och i varje ansökan måste hela beloppet tas upp i förhållande lill varje gäldenär. Resultatet kan bli all borgenären så småningom förvärvar lika många exekutionstitlar som antalet gäldenärer, varje exekutionstitel berättigande lill utmätning för hela fordringsbeloppet. Detta innebär vissa risker, särskilt om fordringen överlåts och om verkställighet sker på gmnd av någon av exekutionstitlarna.

Frågan om all tillåta ansökan mot flera gäldenärer i mål om belalningsföreläggande har varit aktuell i flera lagstiftningsärenden på senare lid, bl.a. inför ändringarna i lagsökningslagen år 1982. Del förslag som då remitterades innebar bl.a. att ansökan om belalningsföreläggande skulle kunna riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer. Enligt förslaget var det en fömtsättning alt sökanden i sin ansökan angav all gäldenärerna var solidariskt belalningsansvariga. Departementschefen uttalade (prop. 1981/82:134 s. 18) all frågan behövde övervägas ytterligare och all den lämpligen kunde las upp i samband med beredningen av rätlegångsulredningens belänkande om lingsrällsförfarandel. Rätlegångsulredningens belänkande innehöll dock inte något förslag i del här hänseendet, och frågan kom inte heller att beröras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

I ansökningar om lagsökning och handräckning får enligt gällande regler framställas krav mot flera personer. Vidare anses en ansökan om utmätning eller annan verkställighet kunna rikta sig mot flera personer.

Promemorieförslagei motiverades huvudsakligen av strävan efler ett enkelt och lätthanterligt förfarande. Även jag har denna ledstjärna. Det finns emellertid också andra viktiga hänsyn och i detta lagstiftningsärende blir det ofta en balansgång mellan kraven på enkelhet å ena sidan och andra önskemål å andra sidan.

Del summariska förfarandet öppnas för fler mål och blir även på andra sätt mer attraktivt för användarna om en ansökan tillåts omfatta flera personer. Som jag nämnde är det i de nuvarande målen om lagsökning och om handräckning möjligt all rikta en ansökan mot flera svarande. I dessa mål är det inte ovanligt med solidariska ansvarsförhållanden. Del skulle betyda en inskränkning av den summariska processens användbarhet i förhållande lill vad som gäller nu om en ansökan i del nya förfarandet kunde riktas endast mot en svarande. Det är en konsekvens som inte bör godtas utan vägande skäl.

Jag har tidigare i motsats till vad som föreslogs i promemorian
föreslagit att s. k. betalningsfastställelse skall bli möjlig även i del summa
riska förfarandet. 1 de målen finns del ofta flera parter på svarandesidan, 52

antingen därför att ägaren lill den aktuella egendomen inte är densamme Prop. 1989/90:85 som den personligen belalningsskyldige eller därför alt det finns flera solidariskt ansvariga för en skuld med säkerhet i t. ex. en fastighet. Detta ökar behovet av att tillåta flera svarande.

Ell system som tillåter flera svarande i varje mål blir egentligen komplicerat först om ansökningen bestrids endast av någon, eller några, av svarandena. Delta fall blir med all sannolikhet inte vanligt. När del inträffar måste målet självfallet hanteras av någon med erforderlig juridisk utbildning. Rällsverkningama av ell bestridande kan nämligen variera beroende på omständighetema. Jag skall utveckla delta något.

Hanteringen av mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning bygger på gmndregeln atl kronofogdemyndigheten inte skall göra någon värdering av de bestridanden som kommer in, ulan bestridda mål skall överlämnas lill tingsrätt under fömtsättning all sökanden begär del. Denna regel bör i princip gälla även i mål med flera svarande, där inte alla bestrider. Ell bestridande bör alltså normall gälla endast lill förmån för den som avgivit bestridandet. Härifrån måste emellertid göras vissa undanlag.

Den första gmppen undantag har all göra med själva sakens art. Jag tänker på rättsförhållanden som kan sägas vara "odelbara" i den meningen all endast ell avgörande kan ges för alla som har del i saken. Man bmkar i dessa fall tala om all del råder nödvändig processgemenskap mellan med-parterna. Exempel på sådana fall som kan bli aktuella i den summariska processen är yrkande om belalningsfaslslällelse i en fastighet som ägs av båda svarandena och yrkande om rivning av ett stängsel på en fastighet som ägs av båda svarandena.

En annan gmpp av undantag har alt göra med invändningens art. Inom lagsökningsprocessen och inom det ordinära tvislemålsförfarandel bmkar man tala om atl vissa invändningar gäller till förmån för samtliga svarande även om de inte framförts av alla. För att invändningen skall få någon verkan måste den emellertid styrkas eller åtminstone nå upp lill viss sannolikhet. Men någon egentlig värdering av invändningens hållbarhet ryms inte inom del summariska förfarandet. Det följer redan av alt bestridandet kan vara blankt och alltså inte behöver innehålla några skäl. Delta skulle snarast tala för all bortsett från de nyssnämnda fallen av nödvändig processgemenskap inga bestridanden skulle ges betydelse för någon medpart som inte bestrider själv. En sådan ordning skulle emellertid kunna föra med sig all kronofogdemyndigheten tvingas atl utförda ett utslag i strid med någon regel som myndigheten har att iaktta självmant. Jag avser den situationen all yttrandet från den bestridande visar att del föreligger något formellt tvingande hinder mot all la upp ansökningen eller mot atl bifalla den. Sådana hinder kan vara all ansökningen avser någonting som inte omfattas av lagen, all liden för fullgörelse inte är inne eller att saken redan är rättskraftigt avgjord eller föremål för tvist mellan partema i annat sammanhang.

I sådana undanlagsfall som jag nu pekat på bör alltså kronofogdemyn
digheten behandla alla svarandena likadant och upplysa sökanden om all
bestridandet anses gälla alla svarandena. 53

1 fall där bestridandet tar sikte endast på del sakligt berättigade i ansökningen, såsom frågan humvida skulden är betald eller ej, bör del aldrig komma i fråga alt låta ett bestridande från en av svarandena komma en annan svarande lill godo.

1 mål om särskild handräckning uppstår inte samma problem. Dels torde det i denna mållyp i de sällsynta fall där del finns mer än en enda svarande regelmässigt råda nödvändig processgemenskap mellan svarandena, dels skall avgörandet här gmndas på en materiell prövning av alla omständigheter i målet.

Milt förslag blir alltså atl en ansökan i den summariska processen skall få riktas mot flera svarande. En fömtsättning bör dock vara all ansökningen i fråga om de olika svarandena stöder sig på väsentligen samma gmnd (jfr 14 kap. 2 §RB).

Liksom i dag bör en ansökan om belalningsföreläggande få omfatta en borgenärs samtliga fordringar på en gäldenär oavsett om fordringama stöder sig på samma gmnd eller ej. En fömtsättning är givelvis all gmnderna för de olika fordringama specificeras i ansökningen. Del saknas också anledning all uppställa något hinder mot att sökanden i samma ansökan begär såväl belalningsföreläggande som vanlig handräckning. Del finns ell praktiskt behov av alt kunna förena två sådana yrkanden i en ansökan, exempelvis yrkanden om avhysning och om ulfående av obetald hyra. Det bör emellertid av praktiska skäl för gemensam handläggning i dessa fall krävas att yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd. Däremoi kan belalningsföreläggande och särskild handräckning inte förenas i en ansökan, eftersom förfarandereglema här är alltför olika.

Del finns inget hinder mot all del i ell mål uppträder flera parter på sökandesidan, så länge de har identiska yrkanden.

Prop. 1989/90:85

enligt RB gäller för tvistemål. Ansökningar som gmndar sig på arrende-, Prop. 1989/90:85
hyres- och bosladsrättsupplåtdser skall dock las upp av tingsrätten i den
ort där fastigheten finns. Rätlen prövar självmant sin behörighet, men
sökandens uppgifter om de omständigheter som betingar rätlens behörig
het skall godtas, om det inte finns anledning att anta att de är oriktiga. Den
tingsrätt som har tagit upp en ansökan skall inte på nytt pröva sin behörig-
hel, om inte svaranden begär del eller fråga uppkommer om alt tillämpa
en tvingande fommregel. ■'

Del nya summariska förfarandei skall handhas av kronofogdemyndighetema. Del faller sig då naturligt all anknyta till de fommregler som enligt UB gäller i ulsökningsmål. Fommreglema där har i motsats till fommreglema i RB inte till främsta syfte atl underlätta för svaranden att ingå i svaromål i en tvist. I stället tillgodoser fommreglema i UB i första hand önskemålet att handläggning sker vid den myndighet som är lämplig från verkslällighelssynpunkt. Delsamma bör gälla för den nya summariska processen. Hänsynen till svarandens bekvämlighet väger ju inte särskilt tungt i ell skriftligt förfarande av den typ det nu är fråga om.

Enligt UB skall ansökan normall göras hos kronofogdemyndigheten i det län där gäldenären har sitt hemvist. Ansökan om utmätning av viss egendom kan emellertid också göras hos kronofogdemyndigheten i det län där egendomen finns. Motsvarande bör gälla vid ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning. Vid tillämpningen bör begreppet hemvist ges samma innebörd som följer av 2 kap. 3 § andra stycket UB, vilket bl. a. betyder all en fysisk person skall anses ha hemvist på den ort där han är bosall. Trots atl en ansökan om belalningsföreläggande normall inte som vid utmätning kan sägas rikta sig mot viss egendom, bör del även vid ansökan om belalningsföreläggande räcka alt svaranden har egendom inom länet.

Enligt UB får verkställighet som inte avser betalningsskyldighet sökas också hos kronofogdemyndigheten i det län där verkställigheten lämpligen kan ske. En sådan möjlighet bör, med tanke främst på handräckningsfallen, finnas också i den nya summariska processen.

En ansökan som har getts in lill en kronofogdemyndighet som inte är behörig bör inte avvisas ulan i stället i enlighet med vad som följer av 2 kap. 4 § UB överlämnas lill behörig myndighet. Överlämnande till en annan kronofogdemyndighet bör vidare i likhet med vad som följer av samma lagmm kunna ske, om del skulle visa sig främja målels handläggning eller om målet inte kan handläggas ulan avsevärd olägenhet vid den myndighet där målet är anhängigt. Om en ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning har gelts in till en kronofogdemyndighet i ell län där svaranden tillhörig egendom finns, kan alltså överlämnande ske lill kronofogdemyndigheten i det län där svaranden har sill hemvist.

Risken med atl lagfästa ell sådant förfaringssätt är naturligtvis att sökandena ägnar fommfrågan mindre intresse än i dag och all antalet felsända ansökningar ökar, med del merarbete detta innebär för myndighetema. De flesta som väljer den summariska processformen är dock intresserade av alt snabbi få en exekutionsurkund, något som självfallet inte främjas av

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: Ett yrkande om ränta på huvudfordringen blir för närvarande i mål om betalningsföreläggande inte föremål för någon materiell prövning och gmnden för ränteyrkandet behöver inte heller anges i ansökningen. Utgörs huvudfordringen av ränta eller yrkas ränta på ränta, gäller dock all gmnden för yrkandet måste anges i ansökningen eller framgå av bifogade handlingar. 1 lagsökningsmål däremoi skall tingsrätten pröva gmnden för ränteanspråket. Högre ränta än som följer av räntelagen (1975:635) godtas bara om sådan uttryckligen är utföst i del skriftliga fordringsbeviset.

Av en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande måste framgå begärd räntesals och för vilken tid ränta skall beräknas. Ibland yrkas ränta ulan att det framgår från vilken tidpunkt räntan skall räknas. 1 dessa fall anses yrkandet gälla ränta från den dag då ansökningen delges gäldenären (31 b § lagsökningslagen).

Som föreslagits i promemorian bör i den nya summariska processen med hänsyn lill önskemålet om ett enkelt förfarande - alla ränteyrkanden behandlas lika. Del ligger då enligt min mening närmast lill hands att kräva alt gmnden för ett ränleyrkande normalt alllid anges i ansökningen. Utgör ränteyrkandet huvudfordringen, följer det av huvudregeln för yrkanden all gmnden alllid skall anges. När det gäller dröjsmålsränta på

Promemorians förslag överensstämmer med mitt, sånär som på all sökanden inte skulle behöva begära överlämnande.

Remissinstanserna: De flesta som har yttrat sig i frågan håller med om all kronofogdemyndigheten bör kunna avskära ogmndade eller obefogade anspråk. Men det råder delade meningar om hur delta skall gå lill.

Skälen för mitt förslag: I den nuvarande lagsökningslagen finns ingen regel som uttryckligen ålägger rätten att pröva om etl yrkande i etl mål om lagsökning eller betalningsföreläggande är lagligen gmndat. Vad som finns är mer allmänt hållna regler om all ansökningen skall avvisas om rätten finner hinder mot alt ta upp den (3 och 21 §§ lagsökningslagen). Enligt dessa regler lorde domstolama kunna avvisa ansökningar med krav som uppenbarligen inte omfattas av rättsordningens skydd. I handräcknings-mål fömtsätts kunna ske en prövning av om yrkandet är lagligen gmndat.

Det råder stor enighet om att en myndighet i princip inte bör tvingas medverka till all realisera krav som inte är lagligen gmndade, exempelvis skulder med brottslig bakgmnd. I den nya summariska processen bör alltså finnas ell visst utrymme för en materiell prövning av anspråket. Frågan är hur denna prövning lämpligen bör gå till.

Det bör inte komma i fråga all ålägga kronofogdemyndighetema all i varje enskilt fall närmare pröva gmnderna för yrkandet. Del skulle kunna övervägas att låta kronofogdemyndigheten få ogilla en ansökan som innehåller ell uppenbart ogmndal anspråk. Den materiella prövning som därvid fömtsätts lämpar sig dock inte för del nya förfarandei med dess renodlat summariska karaktär. En annan möjlighet är all kronofogdemyndigheten får avvisa sådana anspråk. Men även del ställer motsvarande krav på myndigheten. All avvisa en talan på gmnd av materiella brister utgör dessutom ell klart avsteg från den gängse processuella systemaliken. Det skulle även strida mot kravet på enkelhet atl ålägga kronofogdemyndigheterna att pröva dessa inte sällan svårbedömda frågor. Därför bör inget av dessa båda altemativ komma i fråga.

Som anförts i promemorian ligger det mer i linje med principerna för Prop. 1989/90:85 del nya summariska förfarandei all i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning låta tingsrätten pröva saken. Kronofogdemyndigheterna bör därför ges möjlighet atl i dessa fall lill tingsrätt överlämna ell mål som avser ett till synes ogmndal anspråk. Hovrätten för Västra Sverige har i sill remissvar föreslagit all lagtextens uttryck bör vara lagligen ogmndal anspråk. Jag är emellertid rädd all detta uttryck kan bli missvisande. Min avsikt är nämligen all regeln skall kunna användas även för fall, där det inte direkt kan sägas framgå av lagstiftning atl anspråket är ogmndal. Som fömtsättning för överiämnande bör därför gälla all det kan antas all anspråket är ogrundat. Jag utvecklar detta något i specialmoliveringen.

Eftersom det nya summariska förfarandet öppnas för alla typer av skadeståndsanspråk och blir tillämpligt även på handräckningsfallen bör kronofogdemyndigheterna kunna till tingsrätt överlämna även mål där det saknas anledning alt ifrågasätta gmnden för ansökningen men där det framställda yrkandet trots del framstår som obefogat. Det kan t. ex. vara frågan om all del yrkade beloppet är överdrivet högt.

En sorts yrkande som särskilt förtjänar att uppmärksammas är yrkanden som gäller ersättning för inkassoåtgärder. Sådana krav behandlades tidigare som rättegångskostnader, åtminstone om de framställdes i samma mål som huvudfordringen, dvs. den fordring som föranlett inkassoålgärden. Efler lagändringar år 1981 behandlas emellertid krav på inkassokoslnads-ersällning som vanliga civilrätlsliga fordringar. Delta gäller både om yrkandet framställs självständigt och vilket är det vanligaste om det framställs tillsammans med huvudfordringen. 1 lagen (1981:739) om ersättning för inkassokoslnader m.m. anges vilka ålgärder som är ersättningsgilla och under vilka fömtsättningar. Sammanfattningsvis kan sägas att åtgärder som avser betalningspåminnelse, inkassokrav och upprättande av skriftlig amorteringsplan är ersättningsgilla om de uppfyller vissa formella krav och har varit skäligen påkallade för att la lill vara borgenärens räll. 1 förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokoslnader m.m. regleras ersättningsbeloppens storiek. Enligt den nu gällande lagsökningslagen prövar domstolen självmant om den begärda ersättningen står i överensstämmelse med den nu angivna regleringen. 1 den mån så inte är fallet skall domstolen avvisa kravet.

I detta lagstiftningsärende är det inte avsikten att göra några ändringar i gällande ordning såvitt,avser rätten lill ersättning för inkassoåtgärder. Sålunda bör kronofogdemyndigheten även fortsättningsvis kontrollera all den begärda ersättningen inte överstiger vad som kan utgå enligt de nyssnämnda författningarna om ersättning för inkassokoslnader m.m. För krav som går dämtöver kan dock inte avvisning komma i fråga enligt den nya lagen. I stället är det lämpligt att dessa fall behandlas enligt de nu föreslagna reglerna om ogmndade och obefogade anspråk. Därvid bör gälla att dessa yrkanden alltid skall antas vara ogmndade eller obefogade i den mån den begärda ersättningen inte kan utgå enligt nyssnämnda författningar.

När del gäller yrkanden som kan antas vara ogmndade eller obefogade
är del alltså kronofogdemyndigheten som självmant lar initiativ lill över- 58

lämnande av mål. Det betyder all överlämnande kan komma att ske både Prop. 1989/90:85 före och efter del att föreläggande för svaranden har utfördals. Att svaranden lämnat ansökningen obestridd bör alltså sakna formell betydelse.

Däremoi anser jag alt det också skall krävas ett visst mått av aktivitet från sökandens sida för att målet skall överlämnas lill tingsrätt. Jag föreslår därför att sökanden måste begära överlämnande och att målet skall avskrivas om han inte gör det inom viss tid sedan han underrättats om att kronofogdemyndigheten funnit skäl alt anta all hans anspråk är ogrundat eller obefogat. Detta förfarande blir parallellt med vad jag avser skall gälla för de fall då svaranden bestrider ansökningen.

Den lösning som jag nu har förordat innebär att kronofogdemyndigheten inte har att fatta ett beslut med ett definitivt ställningstagande till frågan om ansökningen är ogrundad eller obefogad; del skulle myndigheten ha varit tvungen att göra om den skulle ogilla eller avvisa ansökningen. 1 stället blir det tingsrätten som skall göra prövningen, om sökanden begär atl målet skall överiämnas dit. Om tingsrätten finner ansökningen ogrundad, finns det särskilda handläggningsregler i RB för detta. Om tingsrätten inte delar kronofogdemyndighetens uppfattning all kravet kan antas vara ogrundat eller obefogat, skall tingsrätten ändå behålla målet och fortsätta handläggningen; något återlämnande till kronofogdemyndigheten kommer alltså inte i fråga.

Några remissinstanser har uttryckt tveksamhet till den i promemorian föreslagna modellen. De menar alt praxis för vilka mål som skall överlämnas riskerar att bli ojämn och atl tingsrätterna kan få många onödiga tvistemål på detta sätt. Det är självfallet inte meningen att kronofogdemyndigheten skall göra någon grundlig prövning av rimligheten hos alla ansökningar. 1 första hand är det de fall som redan vid en översiktlig kontroll av ansökningen verkar ogrundade eller obefogade som skall föranleda överlämnande. Med den inriktningen anser jag inte att man behöver hysa några större farhågor för en väsentlig ökning av antalet fall som går till domstol. Man bör också ha i minnet att de flesta av de ansökningar som avses här under alla omständigheter skulle komma att bestridas av svaranden. Ytterligare motverkas en ökning av att överiämnande enligt mitt förslag inte kommer alt ske automatiskt utan först om sökanden begär del. På denna punkt får emellertid utvecklingen följas med uppmärksamhet och jag är beredd att ta upp frågan på nytt, om det visar sig påkallat.

Praxis för vilka yrkanden som kan antas vara ogmndade eller obefogade kan naturligtvis komma all bli något varierande, särskilt i början, men del har enligt min mening mindre betydelse, eftersom det inte är fråga om några avgöranden i sak.

Vad jag sagt hillills tar inte sikte på målen om särskild handräckning. 1 dessa mål skall nämligen alllid ske en viss materiell prövning även om svaranden lämnar ansökningen ulan erinran. Risken för alt kronofogdemyndigheten tvingas meddela ell materiellt orikligt utslag är alltså mindre i dessa mål än i andra mål i den summariska processen.

Det framstår emellertid som processekonomiskt motiverat atl kronofog
demyndigheten genast kan ogilla en ansökan om särskild handräckning
som uppenbarligen är ogmndad. Ett sådant beslut får inte så omfattande 59

Promemorians förslag: Delgivning med svaranden skall ske enligt reglerna för delgivning av stämning i tvistemål. Delgivning enligt 15 § delgivningslagen, dvs. genom kungörelse eller s.k. spikning, får dock inte ske i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning. Kan delgivning inte ske i dessa fall, skall ansökningen behandlas som om svaranden bestritt den, vilket innebär att målet överlämnas till tingsrätt om sökanden begär del.

Remissinstanserna: De flesta är kritiska till alt kronofogdemyndigheten inte skall få delge genom spikning och kungörelse. De flesta anser det oacceptabelt all delgivningssvårigheler skall få medföra att mål överlämnas till tingsrätt.

Skälen för mitt förslag: Del är viktigt all delgivningen med svaranden av föreläggandel och ansökningen i den summariska processen sker på sådant sätt all det finns gmndad anledning att anta alt handlingarna verkligen nått honom. Del följer bl. a. av all - som jag strax återkommer lill -utslag på betalningsskyldighet och andra förpliktelser skall kunna utfördas som en konsekvens av ell uteblivet bestridande och att utslagen sedan ulan någon ytterligare delgivning skall kunna vinna laga krafl viss tid efter del all de meddelats.

Enligt gällande rätt skall en ansökan om lagsökning delges gäldenären på del sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Del innebär all alla ddgivningssäll som delgivningslagen erbjuder, utom s.k. lelefonddgiv-ning, får användas. Dock får s. k. surrogatdelgivning användas endast om del kan antas att svaranden har avvikit eller på annal sätt håller sig undan. Surrogatdelgivning betyder atl delgivningshandlingen lämnas lill någon vuxen medlem av den söktes hushåll, lill hans hyresvärd om denne bor i samma hus eller lill någon på den söktes kontor om han driver rörelse.

All reglema för delgivning av stämning i tvistemål skall tillämpas i Prop. 1989/90:85 lagsökningsmålen medför bl. a. all s. k. kungördsedelgivning är tillåten. Reglema om kungördsedelgivning är i korthet följande.

Om den som söks för delgivning saknar känt hemvist får myndigheten besluta att delgivning skall ske genom kungörelse. Del går lill så alt den handling som skall delges hålls tillgänglig på myndigheten och all del införs ett meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll i Post- och Inrikes Tidningar och i en eller flera ortstidningar.

Kungördsedelgivning får även användas om den sökte har känt hemvist inom riket. Men då krävs del all varken han själv eller någon med vilken surrogatdelgivning kan ske iräflFas, all del inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig och all del finns anledning atl anta att den sökte avvikit eller på annal sätt håller sig undan. Som alternativ lill atl utfärda kungörelse får myndigheten i dessa fall besluta atl handlingen skall lämnas i den söktes bostad eller fästas på dörren till hans bostad. Del är detta förfarande som bmkar kallas spikning.

För tydlighets skull skall jag påpeka all del vanligaste är att delgivning sker genom all handlingama l.ex. skickas med poslen och atl svaranden kvitterar all han mottagit handlingama (ordinär delgivning).

I handräckningsmål gäller samma delgivningsregler som i lagsökningsmål. I mål om betalningsföreläggande får delgivning inte ske utomlands och inte genom kungörelse (däremoi genom spikning). I övrigl gäller här samma regler.

Frågan är nu i vilken mån man kan använda del gällande delgivningssy-slemel i del nya summariska förfarandei. Jag behandlar först målen om betalningsföreläggande och vanlig handräckning. För de målen avser jag som sagt all föreslå en ny ordning i fråga om klagolidens beräkning och detta gör att svarandens rättssäkerhet kräver ell betydande mått av sannolikhet för all han verkligen fåll del av ansökningen.

Promemorians förslag var all svarandens rättssäkerhet skulle tillgodoses genom att alla problemfall överlämnades lill tingsrätten. Tingsrätten skulle få anlita de mindre rällssäkra ddgivningsformema eftersom det krävs delgivning av en eventuell iredskodom i målet. Detta syslem skulle dock få lill följd att etl betydligt mindre antal fall än nu skulle kunna avgöras inom ramen för den summariska processen. Ell ökat antal tvistemål vid domstol i och för sig av enkel karaktär skulle bli följden. Om möjligt bör man söka undvika detta.

En utväg vore att låta klagoliden löpa från delgivning av utslaget. Men en ordning där man kan avslå från delgivning av utslaget har som jag strax återkommer till så stora fördelar alt ell generellt krav på delgivning av utslaget inte bör ställas upp. En variant vore i delta läge att ställa upp krav på delgivning av utslaget bara i de fall där spikning eller kungördsedelgivning använts vid delgivning av ansökningen. En sådan ordning skulle å andra sidan komplicera systemet och medföra risk för fel och för rättsförluster.

Man bör i denna situation fundera närmare över i vad mån del verkligen
är så betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt om man får använda spikning
och/eller delgivning genom kungörelse, trots all utslaget sedan inte delges. 61

Om man börjar med spikning, kan först och främst konstateras alt Prop. 1989/90:85 denna ddgivningsform är avsedd för fall där den sökte har känt hemvist inom riket, men där varken han eller någon annan som handlingen kan lämnas till anträflfas och det heller inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig. 1 så fall får om det finns anledning anta att den sökte avvikit eller på annal sätt håller sig undan delgivningsförsändelsen lämnas i den söktes bostad eller, om detta är omöjligt, föstas på dörren lill hans bostad. Vid lingsrältema, polismyndighetema och delgivningscentra-lema har utvecklats normer för tillämpningen av dessa bestämmelser. Som exempel kan nämnas mlinema vid delgivningscenlralen i Stockholm för utfördande av s.k. eftersökningsbevis, dvs. underlaget för tingsrättens beslut humvida spikning skall få ske eller ej. Slämningsmannen skall ha konstaterat alt svaranden bor på den aktuella adressen, atl del inte går all surrogatdelge honom och all det inte går atl delge honom på något kontor eller på hans arbetsplats. Svaranden skall sökas under en period av minsl tre veckor. Under denna tid skall delgivningen aviseras minst tre gånger. Svaranden måste ha varit synlig i sin bostad under den sista månaden av eftersökn ingstiden.

Om spikningsförfarandet läggs upp på detta sätt, har man enligt min mening rimliga garantier för att handlingama verkligen når den sökte. Jag anser mot den bakgmnden alt spikning bör kunna godtas som delgivnings-metod i den summariska processen även i ell system där utslagen inte delges.

Vid mitt ställningstagande i denna del harjag också vägt in den omständigheten atl man inte heller i ell system där utslagen skall delges har fullständiga garantier för all utslaget verkligen når den sökte. Det nuvarande systemet för delgivning av tingsrällemas tredskodomar innebär atl sådan delgivning myckel väl kan ske genom kungörelse som endast anslås på rätlens kansli. I praktiken innebär alltså, såsom många remissinstanser har påpekat, dessa turer vid tingsrätten inte någon garanti för all svaranden verkligen får del av ansökningen.

Jag vill i det här sammanhanget också erinra om alt en svarande som anser atl delgivningen varit felaktig kan ha möjlighet all få lill stånd ändring av ett lagakraftvunnet utslag genom all anlita s. k. extraordinära rättsmedel, dvs. resning, besvär över domvilla eller återställande av försullen tid. Jag återkommer lill dessa rättsmedel i specialmoliveringen till 64 §.

Om jag sedan går över lill frågan om delgivning genom kungörelse bör accepteras för delgivning av förelägganden i den summariska processen, kan jag konstatera all denna ddgivningsform skiljer sig avsevärt från spikningen. Den kan sålunda användas även i sådana fall där svaranden inte har något känt hemvist, och chansen alt svaranden genom kungörelsen verkligen får del av handlingamas innehåll får generellt sett betraktas som ringa. Mot den bakgmnden anser jag del inte lämpligt att delgivning genom kungörelse får användas i den nya summariska processen i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning.

Hur skall man då hantera de fall där ordinär delgivning, surrogatdelgiv
ning eller spikning inte är möjlig? Den i promemorian anvisade lösningen 62

är som jag nyss nämnde behäftad med nackdelar. En mer tilltalande Prop. 1989/90:85

ordning är då all man i enlighet med tankama bakom nuvarande regel i

31 c § lagsökningslagen lägger ett ökat ansvar för delgivningen i dessa

besvärliga fall på sökanden. Detta innebär all sökanden skall erbjudas alt

överta delgivningsförsöken i de fall då myndigheten trots aktningsvärda

försök har misslyckats med delgivningen och inte finner del meningsfullt

all fortsätta. Om sökanden inte antar erbjudandel, skall ansökningen

avvisas. Om han antar erbjudandet men misslyckas att delge inom utsatt

tid, förfaller ansökningen. Sökanden kan då välja all ansöka om stämning

vid tingsrätt och där i sista hand få till stånd delgivning av ett tredsko-

domsföreläggande genom kungörelse. Den merkostnad i form av ny ansök-

ningsavgifi som en sådan ordning medför för sökanden ter sig inte orimlig

mot bakgmnd av de insatser från det allmännas sida som krävts för

delgivning i de aktuella fallen. 1 specialmoliveringen utvecklar jag närmare

i vilka fall sökanden skall kunna erbjudas atl överta delgivningsförsöken.

Där diskuterar jag också ett förslag från lagrådet som innehåller en annan

teknisk lösning av sökandens medverkan vid delgivning.

När del till sist gäller målen om särskild handräckning kan visserligen sägas atl det med hänsyn lill överklagandefristen vore befogal att ha samma höga krav på ddgivningsformer här som i de andra formema av summarisk process. Å andra sidan är rättskraften hos ell utslag i mål om särskild handräckning begränsad; svaranden har alllid möjlighet all väcka talan vid tingsrätt rörande del bakomliggande rättsförhållandet. Övervägande skäl talar därför i enlighet med vad som anförs i promemorian för all även delgivning genom kungörelse skall få användas i dessa fall.

Jag vill i del här sammanhanget lill sisl la upp en fråga som rör ansvaret för stämningsmannaddgivning inom den summariska processen. I promemorian angavs som en särskild fördel med överflyttningen av den summariska processen lill kronofogdemyndighetema all polisens slämningsman-naorganisalion skulle kunna avlastas en stor del av de delgivningsärenden som gäller den summariska processen, därför alt kronofogdemyndigheternas exekutiva personal har behörighet all inom sill arbetsområde verkställa stämningsmannaddgivningar.

De remissinstanser som yttrat sig i denna del har nästan mangranl kritiserat detta uttalande. Bland andra anser RSV och kronofogdesidan all del inte är rimligt atl kvalificerad exekutiv personal skall ägna stor del av sin lid ål delgivningsarbele, ofta utanför ordinarie arbetstid. Många har påpekat all kronofogdemyndighetema inte kan la vara på samordningsfördelar på samma sätt som kan ske hos polisens delgivningsorganisation; de personer som skall delges i den summariska processen är nämligen ofta desamma som skall delges i andra mål och ärenden vid domstolar och andra myndigheter. Del kan tilläggas all rikspolisstyrelsen i sin nyligen avslutade översyn av slämningsmannaverksamhelen uttalat all huvudansvaret för stämningsmannaddgivningar även fortsättningsvis bör ligga hos polisen.

Jag kan instämma i de kritiska synpunkiema. Huvudansvaret för släm-
ningsmannaddgivningen bör alltså ligga kvar hos polisen också beträflFan
de den nya summariska processen. Detta hindrar naturligtvis inte alt det i 63

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Många godtar uttryckligen förslaget all ett blankt bestridande, dvs. ell bestridande utan motivering, skall vara lillräckligt för atl svaranden skall undgå all få ett utslag emot sig i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning. De som vill kräva motiverade beslridanden anför bl.a. alt del föreslagna systemet inbjuder till ell ökat antal gmndlösa beslridanden och all sökande som har skriftliga fordringsbevis lill stöd för sin talan frestas all stämma direkt vid tingsrätt, där det enligt förslaget skall krävas ett motiverat bestridande av viss kvalitet för all tredskodom inte skall meddelas. Från en del håll framförs all kronofogdemyndigheten bör få en möjlighet all "sålla" beslridandena.

Skälen för mitt förslag: I likhet med vad som gäller i dag bör i den nya summariska processen sökandens ansökan och de handlingar som inges i samband med denna delges svaranden med föreläggande för denne att, om han vill bestrida sökandens yrkande, göra det inom viss lid. Svaranden skall samtidigt underrättas om att han kan räkna med att sökandens yrkande kommer att bifallas, om han inte framför någon invändning mot del inom den förelagda tiden.

Enligt nuvarande ordning fordras i mål om belalningsföreläggande endast ell blankt bestridande, dvs. ell bestridande ulan motivering, för att gäldenären skall kunna förhindra ett bifall lill ansökningen, medan i mål om lagsökning endast vissa i lagen särskilt angivna skäl för bestridandel (10-12§§ lagsökningslagen) tillmäts samma betydelse. För att undvika bifall lill en ansökan om handräckning krävs i dag all svaranden vid

bestridandet visar sannolika skäl för sin invändning eller all sökandens Prop. 1989/90:85 räll annars framstår som oklar. Även om svaranden lämnar en ansökan om handräckning utan invändning får ansökningen dock inte bifallas, om det är uppenbart all den är oriklig.

För all rätten efter bestridande från gäldenären skall hänskjuta ett mål om belalningsföreläggande lill rättegång krävs atl borgenären begär det, medan hänskjulandet sker automatiskt i mål om lagsökning under fömtsättning all gäldenärens invändning bedömts uppfylla något av de särskilda kraven på bestridandel som anges i 1012 §§ lagsökningslagen. I mål om handräckning saknas möjlighet atl hänskjuta en tvist lill rättegång. Rätten kan där i stället lämna sökandens yrkande ulan bifall.

Reglema i 10-12 §§ lagsökningslagen ger sökande med skriftliga fordringsbevis ett försteg i bevishänseende. Lagen utgår från antagandel att ett krav som har stöd av en sådan handling har fog för sig och gäldenären måste framställa vissa särskilda invändningar mot kravet för att undgå bifall till ansökningen.

Som framgått föreslårjag nu alt instituten lagsökning och belalningsföreläggande i det nya summariska förfarandei slås samman lill ett enda institut. Om de skriftliga fordringsbevisen gavs en processuell särställning i det nya systemet på så sätt all svaranden måste motivera sill bestridande just i dessa mål, skulle strävandena efter enhetlighet och enkelhet i förfarandet motverkas kraftigt. En enhetlighet som går ul på att svaranden måste motivera sill bestridande i alla mål är å andra sidan utesluten. Det summariska förfarandei är, som jag flera gånger påpekat, avsett för de fall där sökanden räknar med all någon tvist inte föreligger. Systemet skall i konsekvens därmed byggas med tanke främst på dessa mål och inte för att passa för utredning av de tvister som yppar sig. Förfarandet skall alltså inte tyngas av regler och mtiner för de fall som del egentligen inte är avsett för.

De regler om bevisprövning som gäller i den nuvarande summariska processen kommer inte lill användning ofta. 1 del här sammanhanget är del dessutom bara intressant att se på de lagsöknings- och handräckningsmål där ansökningen bifalls mot svarandens bestridande. Enligt de uppskattningar som gjordes av rättegångsulredningen (SOU 1982:26 s. 202) rör del sig om två till tre procent av målen. Om dessa siflFror inte ändras dramatiskt i ett nytt förfarande, på gmnd av en ökad beslridandebenägen-het eller av andra skäl, kan alltså den nu förordade förändringen antas få begränsad betydelse.

Ell annal skäl mot all kräva motiverade beslridanden är att kronofogdemyndighetema skulle bli tvungna all värdera dessa bestridanden på etl sätt som faktiskt skulle kunna innebära att man ägnade sig ål judiciell verksamhet av sådan art som bör vara förbehållen domstolar. Jag skall utveckla detta något.

Om ett bestridande skall vara motiverat för att kunna godtas, måste
också närmare anges vilka sakliga krav som ställs på beslridandets inne
håll. Då kan man hämta ledning från t. ex. lagsökningslagen och föreskriva
atl svaranden måste visa sannolika skäl för sin invändning. Eller också kan
man hämta ledning från RB:s regler om kraven på etl svaromål i anledning 65

5 Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 85

av ett tredskodomsföreläggande och föreskriva att svaranden skall klargöra sin inställning till yrkandet och ange skäl som kan vara av betydelse för prövning av saken. Även andra varianter kan länkas. Gemensamt för alla dessa lösningar är alt de ställer stora krav på kronofogdemyndigheten. Del skulle i hög grad bli en bedömningsfråga om utslag skulle utfördas eller ej. Då skulle man med fog kunna kritisera systemet för att lägga dömande uppgifter på annan myndighet än domstol. Den bevisfördel som del nuvarande lagsökningsförfarandet ger borgenären kan, som jag strax återkommer till (avsnitt 2.13), tillgodoses inom ramen för det s.k. skriftliga Ired-skodomsförfarandel vid tingsrätt.

Det bör mot denna bakgmnd inte krävas av en svarande att han motiverar sill bestridande för all undgå bifall lill en ansökan i den summariska processen. Som anförs i promemorian kan del däremot vara lämpligt att det i lagen och givelvis i den information som lämnas till svaranden anges att svaranden bör motivera sill bestridande, eftersom ell motiverat bestridande skapar ell bättre underlag för den fortsatta hanteringen och dessutom kan bidra lill all klara upp rena missförstånd.

Jag föreslår alltså atl i princip samma regler som för närvarande gäller för bestridande i mål om belalningsföreläggande skall gälla för mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning i den nya summariska processen. Framstår del som osäkert om en invändning från svaranden skall bedömas som ett bestridande eller ej, kan ledning hämtas från nuvarande praxis i mål om belalningsföreläggande.

Vad jag sagt hittills lar inte sikte på den särskilda handräckningen. I dessa mål skall avgörandet gmndas på en viss materiell prövning av ansökningen. Del är därför inte möjligt alt i generella ordalag ange vad som krävs av svarandens bestridande för all denne skall kunna undgå all ansökningen bifalls. Det slår dock klart att ett blankt bestridande endast i sällsynta fall kan antas medföra att en ansökan om särskild handräckning ogillas. Jag återkommer i ell senare avsnitt till den prövning som fömtsätts ske i dessa mål.

Prop. 1989/90:85

Skälen för mitt förslag: När det gäller ansökningen och prövningen hos Prop. 1989/90:85 kronofogdemyndigheten har jag tidigare föreslagit alt detta förfarande skal] vara helt skriftligt. I promemorian och från de remissinstanser som varit positiva lill promemorians förslag har framförts alt det ger ökad rättssäkerhet för svaranden om han kan bestrida muntligen och inte tvingas skriva. Del geografiska avståndet mellan svarandena och kronofogdemyndigheterna blir större än enligt nuvarande ordning där lingsrältema är handläggande myndigheter. Det är då, menar man vidare, av värde om bestridande också kan göras per telefon.

Remisskritiken går i huvudsak ut på följande. Möjligheten till muntligt bestridande inbjuder till ell ökat antal okynnesbestridanden. Risken för missförstånd ökar; det gäller såväl svarets karaktär av bestridande eller inte som innehållet i de eventuella gmndema för bestridandet. Risken finns all bestridande per telefon görs av någon obehörig. Den metod som beskrivs i promemorian för "kvittering" av bestridandet från myndighetens sida är omständlig och osäker. Över huvud taget innebär ell syslem med muntliga beslridanden ökat arbete för kronofogdemyndigheten och en ökad risk all personalen oförskyllt kommer i dispyt med svaranden om t. ex. del berättigade i kravet. Om ell blankt bestridande godtas, är del inte för myckel begärt av svaranden all han gör del skriftligt.

Kritiken kommer bl.a. från kronofogdemyndighetema själva, från en del av företrädama för borgenärsintressen och från några av domstolama. Kritiken är massiv och enligt min mening inte obefogad. Jag kan heller inte se alt de praktiska och rätlssäkerhelsmässiga fördelama med muntliga bestridanden är särskilt stora. Jag förordar därför all bestridandel alllid skall vara skriftligt.

Milt ställningstagande nu betyder inte all man för all framlid behöver avskriva tanken på all tillåta muntliga bestridanden. När den nya ordningen varit i krafl en lid och personalen på allvar kommit in i verksamheten, kan saken t. ex. mot bakgmnd av vad som kommer fram vid en utvärdering av reformen - komma i ell annat läge.

Självfallet är det angeläget att kronofogdemyndigheterna genom information i föreläggandel eller i bifogat informationsmaterial och som svar på ställda frågor lämnar svarandena upplysningar och vägledning t. ex. om vad som krävs, om man vill bestrida en ansökan, jfr 4 § förvaltningslagen (1986:223).

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Några remissinstanser har anfört atl den prövning som fömtsätts äga mm i de särskilda handräckningsmålen innehåller starka judicidla inslag och all delta kan skapa svåra problem för kronofogdemyndighetema. Kritik har också framförts mot vissa detaljer i promemorians förslag, men de flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat del ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 8 § handräckningslagen skall sökanden styrka de omständigheter som han åberopar lill stöd för sin ansökan. Till den del som sökandens framställning lämnas ulan erinran av svaranden, skall rätten lägga hans framställning av omständighetema till gmnd för prövningen. Detta gäller dock inte, om del är uppenbart all framställningen är oriklig.

För svaranden gäller i den nuvarande handräckningsprocessen all han måste visa sannolika skäl för sin invändning för all han skall undgå utslag i enlighet med ansökningen. Rätten skall inte heller bifalla ansökningen, om sökandens räll framstår som oklar.

I det nya systemet får den särskilda handräckningen etl mer begränsat och delvis också ett annat tillämpningsområde än handräckning enligt den nuvarande ordningen. Vare sig det är fråga om återställande av mbbad besittning eller liknande eller om handräckning som skall ske med stöd av föreskrift i annan lag skall en ansökan om särskild handräckning nästan alllid bifallas, om den sökta åtgärden faller inom tillämpningsområdet.

Det är mot denna bakgmnd tydligt atl den nuvarande regeln all svaranden måste visa sannolika skäl för sin invändning inte passar in i del nya systemet. Av intresse är främst i stället kravet att del i del enskilda fallet skall finnas fömtsättningar för särskild handräckning. Om del gör del, skall ansökningen bifallas och utslag meddelas i enlighet med ansökningen.

Juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet menar att man inte bör behålla en beviskravsregel för sökanden, när man inte lar upp någon motsvarighet till regeln i den nuvarande handräckningslagen om att svaranden skall visa sannolika skäl för sin invändning; detta med tanke på situationer, då svaranden har bevisbördan för omständigheter som sökanden åberopar lill stöd för sin talan.

Enligt min mening är det emellertid viktigt all det för detta summariska förfarande finns så lydliga anvisningar som möjligt om hur bevisfrågoma

skall lösas. Det är också tydligt atl ett beviskrav måste läggas på sökanden. Prop. 1989/90:85

Detta stämmer bäst överens med att del summariska förfarandet främst är

inriktat på de klara fallen. Dessutom är del en huvudregel att sökanden i

civilprocess skall styrka de omständigheter som han gmndar sin ansökan

på.

En utgångspunkt bör alltså vara att sökanden är skyldig atl visa att de särskilda fömtsättningama för handräckning föreligger i målet. Del bör också åvila kronofogdemyndigheten all kontrollera all ansökningen är lagligen gmndad även om svaranden skulle lämna den ulan erinran. De omständigheter som sökanden åberopar måste alltså vara sådana all de -om de lämnas obestridda eller styrks uppfyller villkoren för särskild handräckning.

1 likhet med vad som i dag gäller enligt handräckningslagen bör vidare i mål om särskild handräckning sökandens framställning av omständighetema läggas till gmnd för prövningen, i den mån framställningen lämnais ulan invändning av svaranden och del inte är uppenbart all den är oriktig.

All sökanden skall visa atl fömtsättningama för särskild handräckning föreligger ställer ganska stora krav på styrkan av hans bevisning när svaranden har bestritt ansökningen och åberopat en relevant gmnd för bestridandet. Jag anser i likhet med vad som anförs i promemorian att man bör ställa ungefär samma krav på bevfsningens styrka som i dispositiva tvistemål. Detta lorde gälla även ulan uttrycklig reglering i lagen.

Prövningen av den åberopade bevisningen får ske med tillämpning av gängse bevisvärderingsregler. Kraven kan alltså variera beroende på hur sökandens framställning och svarandens invändning ser ul liksom på den bevisning som svaranden kan prestera. Av vad jag nu har sagt framgår tydligt all det är omöjligt att ställa upp några generella krav på svarandens bestridande. Svarandens möjligheter att vinna målet ligger främst, men inte enbart, i all söka visa all någon av de nödvändiga fömtsättningama för särskild handräckning inte föreligger. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmoliveringen.

Även om avsikten är att det bakomliggande materiella rättsförhållandet skall hållas utanför den särskilda handräckningsprocessen, bör man inte utesluta möjligheten att kronofogdemyndigheten i saklig överensstämmelse med tillämpningen av den gamla 191 § utsökningslagen ogillar en ansökan om särskild handräckning om det är helt klart alt svaranden har den materiella rätten på sin sida. Kronofogdemyndigheten bör emellertid inte ägna saken uppmärksamhet annal än i hell uppenbara fall.

Jag har tidigare uttryckt mitt förtroende för kronofogdemyndighetemas
förmåga alt lösa de problem - juridiska och andra - som målen i den
summariska processen rymmer. Del är naturligtvis en riklig iakttagelse att
de särskilda handräckningsmålen i allmänhet kräver en högre grad av
juridisk sakkunskap än målen om betalningsföreläggande och vanlig hand
räckning. På senare år har kronofogdemyndighetema tillagts nya, alltmer
kvalificerade uppgifter. Jag kan nämna lönegaranliärenden, exekutiva för
säljningar av fast egendom och tillsyn i konkurs. Kronofogdarna är nume
ra välutbildade jurister. De särskilda handräckningsmålen rör ofta frågor 69

Promemorians förslag: Enligt promemorian skall en tingsrätt som inte finner sig vara behörig återlämna målet lill kronofogdemyndigheten, som i sin tur skall överlämna målet till en annan tingsrätt som kan vara behörig. I sista hand skall högsta domstolen på begäran av kronofogdemyndigheten bestämma vilken tingsrätt som är behörig. 1 övrigt överensstämmer promemorians förslag med mitt.

Remissinstanserna: De flesta har godtagit huvuddragen i förslaget. För vissa delfrågor har altemativa lösningar lagts fram. Ett tiotal remissinstanser, som särskilt yttrat sig över promemorians förslag om återlämnande av mål från tingsrätt till kronofogdemyndighet, har kritiserat detta och menat atl del skulle bli tungroll.

Skälen for mitt förslag: För närvarande gäller i mål om belalningsföreläggande all sökanden, för all ett mål där ansökningen bestrills skall hänskjutas till rättegång, måste yrka detta. Någon remissinstans har föreslagit att ett mål där ansökningen bestrills skall överlämnas till tingsrätt automatiskt, dvs. ulan alt sökanden behöver begära del. Del finns också ell förslag atl sökanden redan i ansökningen skall kunna begära all målet skall överlämnas lill tingsrätt för del fall svaranden skulle bestrida ansökningen.

Jag kan inte ställa mig bakom dessa förslag. De flesta sökande lär vilja se bestridandet och de eventuella skälen för delta innan de bestämmer om de vill föra saken lill domstol. I ell system med automatiskt överlämnande av bestridda ansökningar skulle dessa sökande tvingas ange i sina ansökningar all de inte vill ha automatiskt överlämnande. Och med ett system där man redan i ansökningen kan begära överlämnande vid eventuellt bestridande riskeras att mål i onödan överlämnas lill tingsrätt, l.ex. mål där svaranden bestrider på den gmnden all han har erlagt full betalning. Gemensamt för båda förslagen är all kronofogdemyndigheten tvingas alt ha extra mtiner för all bevaka de olika önskemålen. Jag förordar därför all det i ell mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning där ansökningen bestrills skall krävas ell yrkande från sökanden för all målet

skall överlämnas lill tingsrätt saml alt detta yrkande måste framställas Prop. 1989/90:85 efter del all bestridandel gjorts.

1 mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning är del inte meningen alt kronofogdemyndigheten skall göra någon bevisprövning. Kronofogdemyndigheten skall alltså inte avgöra bestridda mål, vare sig avgörandet innebär bifall eller avslag, ulan dessa mål skall i stället överlämnas lill tingsrätt om sökanden begär del. Målen om särskild handräckning däremoi skall avgöras i sak av kronofogdemyndigheten. Del blir alltså inte aktuellt all överlämna några sådana mål lill tingsrätt.

Del finns också två andra situationer när mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning skall överlämnas lill tingsrätt. Del ena fallet har jag behandlat tidigare, nämligen mål där kronofogdemyndigheten misstänker att sökandens krav är ogmndal eller obefogat och där sökanden begär överlämnande. Del andra fallet är när svaranden ansöker om återvinning av ell utslag. Återvinningsfallen skall jag behandla närmare längre fram.

En gmndläggande tanke bör vara atl etl mål som har handlagts inom ramen för det summariska förfarandei efter överlämnandet så fort som möjligt och så långt möjligt utan särregler skall handläggas i enlighet med RB:s regler. Detta innebär bl.a. all RB:s fommregler skall tillämpas. Eftersom del är kronofogdemyndigheten som överlämnar målet, blir del den myndigheten som har all tillämpa RB:s fommregler. Det är här frågan bara om disposiliva tvistemål. RB anvisar för huvuddelen av dessa mål ell flertal olika fora. I de flesta fall är tingsrättens behörighet all handlägga målet emellertid lill sist beroende av om svaranden gör någon invändning därom. Det skall dock alllid framgå av stämningsansökningen vilka omständigheter som gör just den aktuella tingsrätten behörig. Den vanligaste av dessa omständigheter är säkerligen atl svaranden har sill hemvist inom tingsrättens domkrets. Del finns även mål, t. ex. faslighelsmål och vattenmål, där endast en tingsrätt kan vara behörig. Del blir kronofogdemyndighetens uppgift alt med ledning av vad handlingama i målet ulvisar överlämna målet lill en tingsrätt som kan vara behörig enligt någon regel i 10 kap. RB. På motsvarande sätt skall den mottagande tingsrätten kontrollera om handlingama ulvisar någon omständighet som kan göra tingsrätten behörig enligt någon fommregel.

Överflyttande av mål mellan tingsrätter m. m.

Om rätten inte finner sig vara behörig, är den från flera synpunkter mest praktiska ordningen all handlingama vidarebefordras direkt lill en behörig tingsrätt i stället för all - som föreslagils i promemorian - återlämnas lill kronofogdemyndigheten.

För närvarande finns emellertid inga allmänna regler om överflyttande
av tvistemål mellan tingsrätter. Del innebär alt del i princip inte är tillåtet
atl flytta över mål; jag bortser därvid från vissa särskilt angivna fall, av
vilka jag strax skall beröra några. 1 tidigare lagstiftningsärenden har man
försökt reglera dessa frågor, men delta har stött på svårigheter (jfr prop.
1986/87:89 s. 117 0- 71

Om man väljer en lösning där de inblandade myndighetema avgör Prop. 1989/90:85 fommfrågan med utgångspunkt endast i vad handlingarna i målet ulvisar, undviker man de problem som lagt hinder i vägen i tidigare lagstiftningsärenden. Man kan då självfallet inte lösa frågan i vidare mån än som behövs för den summariska processen. Detta får dock accepteras, särskilt med tanke på alt problemen kvantitativt sett lorde vara störst i fråga om de mål som härrör från summarisk process.

I lagsökningslagen och handräckningslagen finns regler om överflyttande av mål då den tingsrätt som handlagt målet på det summariska stadiet inte är behörig att handlägga målet efter hänskjulande lill rättegång eller återvinning. Dessa regler gäller bara överflyttande till annan tingsrätt. Del finns emellertid i annan lagstiftning motsvarande regler om överflyttande av mål till arbetsdomstolen och statens va-nämnd. Gemensamt för alla dessa regler är all beslutet om överflyttande inte får överklagas och all den mottagande myndigheten, om den finner sig inte vara behörig, skall visa målet åter lill den domstol som överlämnat målet. I dessa fall är ålerförvis-ning av målet till den överlämnande domstolen en praktisk ordning, eftersom del nästan alltid är denna domstol som skall handlägga målet om den mottagande myndigheten finner sig inte vara behörig. Så ligger det emellertid inte lill i förhållandet mellan kronofogdemyndighet och tingsrätt i den nya summariska processen; här är det ju inte i något fall fråga om all målet slutligt skall handläggas av kronofogdemyndigheten. 1 stället är det en annan tingsrätt eller en annan myndighet som skall handlägga målet. Del är därför långt mer praktiskt all den mottagande myndigheten själv lämnar målet vidare lill rätt instans.

Mot denna bakgmnd föror' ' 'ag en ordning där en tingsrätt eller annan myndighet, som vid mottagandet av ell mål inte finner sig vara behörig, lämnar målet vidare lill rätt instans och inte åter till kronofogdemyndigheten. Den instans som då tar emot målet skall behålla del, om det i handlingama finns någon omständighet som kan gmnda dess behörighet. Annars får målet överflyttas på nytt, eventuellt tillbaka till den närmast föregående instansen. Lagrådet har föreslagit en något annorlunda ordning för tingsrällemas prövning av sin behörighet. Jag återkommer till detta förslag i specialmotiveringen.

De fall jag nu diskuterat kommer att bli ovanliga. Det kan inte bli särskilt svårt för kronofogdemyndighetema att hitta en tingsrätt som kan vara behörig eller alt göra räll i de mål som skall överlämnas lill arbetsdomstolen eller va-nämnden. Med den lösning jag nu har föreslagit anser jag inte heller alt del behövs någon medverkan av högsta domstolen i dessa frågor.

En annan sak är atl del kan uppstå en valsituation därför all flera tingsrätter kan vara behöriga. Då får den överlämnande myndigheten välja en av dessa efler en allmän lämplighetsprövning. En regel om all sökanden skall få komma lill tals med sina önskemål anser jag skulle tynga förfarandet onödigt. Om emellertid sökanden redan har framfört någon synpunkt när del är dags all överflytta målet möter det förslås inte något hinder all la skälig hänsyn lill hans önskemål.

Förfarandei vid överlämnande av mål från kronofogdemyndighet Prop. 1989/90:85

Överlämnande av mål bör ske genom formligt beslut. Parterna bör underrättas om åtgärden för all de skall veta var målet finns.

När ett mål om betalningsföreläggande eller lagsökning hänskjuts till vanlig rättegång las del för närvarande inte ul någon ny avgift för den fortsatta handläggningen. Så bör inte heller ske i del nya systemet där den summariska processen inleds hos kronofogdemyndigheten.

Sökandens begäran all målet skall överlämnas till tingsrätt skall göras skriftligt. Enligt promemorian bör tidsfristen för en sådan begäran sällas lill tre veckor efler del att kronofogdemyndigheten skickade underrättelse om bestridandet lill sökanden. Ett par remissinstanser har invänt att denna lid är för kort. Jag anser för min del all tre veckor är fullt lillräckligt. Att tiden räknas från avsändandet av underrättelsen innebär en förenkling jämfört med nuvarande ordning.

Sökanden bör åläggas all i samband med sin begäran om överlämnande närmare ange de omständigheter och bevis som han vill åberopa och samtidigt ge in sina skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar. Detta främjar en snabb och ändamålsenlig hantering av målet vid tingsrätten. Del bör emellertid slås fast all del inte är kronofogdemyndigheten utan tingsrätten som skall granska del närmare innehållet i sökandens begäran om överlämnande och i förekommande fall begära in kompletterande uppgifter eller handlingar.

1 den summariska processen behöver ell ombud normall inte visa sin behörighet. Enligt gällande rätt måste ombudet styrka sin behörighet när han begär alt ell mål om belalningsföreläggande skall hänskjutas lill rättegång. 1 del nya systemet är det lämpligare all tingsrätten svarar för full-maklskontrollen, sedan väl målet överlämnats dit. För alt överlämnande skall ske bör det alltså inte krävas alt ombudet dessförinnan har styrkt sin behörighet. Del får i stället ankomma på tingsrätten att vid behov utfärda föreläggande om komplettering vid påföljd av avvisning.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt, sånär som beträflFande de fall där invändning görs om vederiaget i ömsesidigt förpliktande avtal; här föreslogs i promemorian att tredskodom skulle få meddelas endast om invändningen framstod som ogmndad.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En del godtar den föreslagna ordningen. Kritikerna menar all förslaget kommer all leda lill fler beslridanden, större tidsutdräkt fram lill ell verkställbart avgörande och fler tvistemål. Själva konstruktionen av de föreslagna tredskodomsregler-na har i allmänhet lämnats utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av min tidigare redogörelse har den borgenär som kan åberopa ett skriftligt fordringsbevis till stöd för sin ansökan en fördel i bevishänseende i den nuvarande summariska processen. 1 lagsökningsmål krävs det nämligen av svaranden att han, om han vill undvika att målet avgörs till hans nackdel, inte bara bestrider ansökningen utan även anger skäl för sitt bestridande. Bara vissa typer av skäl godtas, och i vissa situationer krävs all svaranden kan presentera bevisning lill stöd fbr sin ståndpunkt.

Med hänsyn lill kreditgivningens betydelse i samhället är del väsentligt att man i det processuella förfarandet minimerar riskerna för all den som inte vill eller inte kan betala en klar och förfallen fordran lyckas förhala en exekutionstitel genom gmndlösa invändningar. Om sökanden kan åberopa ell skriftligt fordringsbevis till stöd för ansökningen, har han i allmänhet goda skäl för sitt anspråk. Det är därför rimligt all förhållandevis höga krav då ställs på svaranden för att han skall undgå ett utslag till sin nackdel.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.1 l.l) skulle emellertid en särbehandling av de skriftliga fordringsbevisen inom ramen för den nya summariska processen medföra nackdelar från praktisk synpunkt. En sådan särbehandling bör inte komma i fråga utan tungt vägande skäl. I promemo-

rian har anvisats en annan väg atl tillgodose borgenäremas intressen i de Prop. 1989/90:85 nu aktuella fallen, nämligen all i Ivislemålsprocessen vid allmän domstol bygga in en motsvarande ordning som nu gäller i de nuvarande lagsökningsmålen. Genom all ansöka om stämning i tvistemål vid domstol och därvid åberopa det skriftliga fordringsbeviset kan borgenären med den föreslagna ordningen utverka ell föreläggande för gäldenären alt avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom, och på svaromålet ställs i princip samma krav som på yttranden i lagsökningsmål. Om svaranden inte avger ett svaromål som uppfyller dessa krav, kan Iredskodom meddelas och borgenären befinner sig då ulan större besvär, kostnader eller tidsutdräkt i allt väsentligt i samma situation som efler ell lagsökningsulslag enligt nuvarande ordning.

Den kritik som under remissbehandlingen har riktats mot den föreslagna lösningen har framför allt gått ut på alt man riskerar ell ökat antal gmndlösa beslridanden inom ramen för den summariska processen. Detta sägs i sin tur medföra all den summariska processen förlorar i eflFeklivilel och all det tar längre lid för borgenärema atl komma lill sin rätt. Vidare befaras alt del blir ett ökat antal tvistemål vid lingsrältema, dels därför atl en större andel mål måste hänskjutas till rättegång från den summariska processen, dels därför alt fler borgenärer väljer all ansöka om stämning vid tingsrätt i stället för all använda den summariska processen. Till detta vill jag säga följande.

En borgenär som har ell skriftligt fordringsbevis kan i del föreslagna systemet välja mellan all ansöka om summarisk process hos kronofogdemyndigheten och all ansöka om stämning vid domstol. Fördelen med slämningsallemalivel är att högre krav ställs på svaranden vid ell bestridande. Fördelen med summarisk process är å andra sidan all ansökningen blir mera direkt kopplad lill en eventuell följande verkställighet och atl behandlingen av ansökningen lill följd av del enklare regelsystemet och ADB-hanteringen kan antas gå snabbare. Avgörande för humvida borgenären trots dessa fördelar bör välja att ansöka om stämning blir givelvis frågan med vilken grad av sannolikhet han kan vänta ett bestridande från gäldenären. 1 det sammanhanget bör uppmärksammas alt för närvarande endast två lill tre procent av ansökningama om lagsökning bestrids. Del saknas anledning anta att beslridandefrekvensen skulle öka på något mer avgörande sätt om beviskraven togs bort, främst därför atl gäldenärema i de fall där skriftligt fordringsbevis finns är medvetna om all borgenären har rätten på sin sida och alt ell bestridande är meningslöst. Beslridandefrekvensen är för övrigl förhållandevis låg även i de nuvarande belalnings-föreläggandemålen, där ju någon motivering lill ett bestridande inte krävs.

Jag är mot denna bakgmnd övertygad om all borgenären i de allra flesta
fall också i del nya systemet kommer att välja summarisk process när ett
skriftligt fordringsbevis ligger lill gmnd för ansökningen. Man skall där
emot inte blunda för all det kan bli någon ökning av de fall som efler
bestridande måste hänskjutas lill domstol. Dessa fall kan emellertid las om
hand på ett snabbi och enkelt sätt inom ramen för det skriftliga Iredsko-
domsförfarandet kompletterat med särregler av det slag som föreslås i
promemorian. Enligt min mening behöver man med tanke på de relä- 75

ti vt få fall det lorde bli fråga om - inte befara vare sig alt del skulle bli Prop. 1989/90:85 fråga om några svårigheter för lingsrältema all hanlera målen eller att eflFektivitelen i förfarandei i del stora hela skulle försämras lill förfång för borgenärema.

Jag förordar mot denna bakgmnd att promemorians förslag i denna del genomförs. Eftersom det här är fråga om en väsentlig nyhet hela del nuvarande lagsökningsinslilulel försju bort från den summariska processens område måste utvecklingen i det här hänseendet följas noga. Självfallet är jag beredd att vidta ålgärder, om del skulle visa sig atl den nu förordade ordningen skulle föra med sig allvarliga nackdelar.

Mitt förslag innebär all del i 44 kap. RB förs in nya regler om bevisprövning efter skriftligt tredskodomsföreläggande i vissa fall. När det gäller den tekniska utformningen av reglema vill jag med utgångspunkt från promemorian säga följande.

Den nuvarande regleringen i lagsökningsmålen i fråga om vilka invändningar som kan godtas och vilken bevisning som krävs i olika lägen framstår som onödigt komplicerad och kan som föreslås i promemorian - med fördel ersättas med en regel av innebörd att svaranden, när käranden gmndar sitt krav på ett skriftligt fordringsbevis, för alt undvika tredskodom måste prestera sannolika skäl för sitt bestridande. En sådan huvudregel bör bli generellt giltig över hela tvislemålsområdel, alltså även när den skriftliga ulföslelsen gäller annan fullgörelse än betalning.

1 enlighet med vad som sägs i promemorian är del emellertid inte rimligt att upprätthålla kravet på att svaranden skall visa sannolika skäl för sin invändning i alla typer av mål där sökanden kan presentera ett skriftligt fordringsbevis. Det gäller de situationer där fordringsbeviset utgörs av ell ömsesidigt förpliktande kontrakt t.ex. etl avbetalningskontrakl och svarandens invändning hänför sig till vederlaget. Ell krav på sannolika skäl skulle nämligen kunna sälla vissa för svaranden förmånliga bevisregler inom bl.a. hyresrätten och konsumenlrällen ur spel.

1 promemorian föreslogs för de nu aktuella fallen atl Iredskodom skulle få meddelas mot en svarande som framfört en invändning mot ansökningen endast under fömtsättning att invändningen framstod som ogmndad. Om förslaget genomförs, innebär del att det finns tre olika nivåer för vad svaranden behöver prestera för att undgå tredskodom vid föreläggande om skriftligt svaromål. Om kravet inte gmndas på ell skriftligt fordringsbevis, gäller sålunda de vanliga reglema i 44 kap. 7 a § RB, enligt vilka svaranden måste anföra skäl som kan vara av betydelse vid en prövning av saken. Detta innebär all svaranden måste ange ett skäl för bestridandel som kan vara relevant men däremot i princip inte behöver prestera någon bevisning lill stöd för sin ståndpunkt. I mål där etl skriftligt fordringsbevis åberopas gäller det nyss nämnda kravet på sannolika skäl. Om fordringsbevisel är ett ömsesidigt förpliktande kontrakt, kan gäldenären med promemorians förslag undgå tredskodom om han framför en invändning om vederlaget som inte framstår som ogmndad. Styrkan i det sistnämnda rekvisitet kan sägas ligga någonstans mellan de två förstnämnda.

Enligt min mening talar redan intresset av ell någorlunda enkelt system
mot promemorians förslag i det nu diskuterade hänseendet. Härtill kom- 76

mer all den förslagna regeln får vissa sakligt egendomliga konsekvenser. Prop. 1989/90:85

Den medför sålunda att en invändning som hänför sig till vederlaget får

olika betydelse vid tredskodomsprövningen beroende på om ett skriftligt

fordringsbevis finns eller inte. Några objektivt hållbara argument för en

sådan skillnad kan knappast åberopas; del kan t. ex. inte vara rimligt all

köparen av en vara får mer inskränkta handlingsmöjligheter vid fel i varan

när denna sålts på avbetalning än när den sålts mot faktura. All del finns

ell skriftligt fordringsbevis som gmnd för sökandens yrkande har ju i sak

ingen betydelse, när den invändning som svaranden framför inte hänför

sig till fordringens existens som sådan, utan till vederlaget.

Mot denna bakgmnd är enligt min mening den enda konsekventa och i övrigl lämpliga lösningen all för de nu diskuterade fallen ställa precis samma krav på svaromålet som i de fall där inget skriftligt fordringsbevis alls föreligger, alltså samma krav som ställs vid prövning enligt 44 kap. 7 a § . Detta innebär all svaranden för all undvika Iredskodom skall klargöra sin inställning lill sökandens yrkande och anföra skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

Jag förordar att de nu diskuterade reglema om tredskodomsprövning vid skriftligt fordringsbevis las in i 44 kap. RB som en ny 7 b § . Reglema bör göras tillämpliga inte bara på mål där talan väckts genom ansökan om stämning utan även på mål som överlämnas lill tingsrätt från kronofogdemyndighet efter summarisk process. Genom en sådan ordning skapas ytterligare skydd mot gmndlösa beslridanden i den summariska processen.

I principiell överensstämmelse med vad som i dag gäller i lagsökningsmål bör svaranden givelvis vara berättigad all ansöka om återvinning av en Iredskodom även om han inte förmår all visa sannolika skäl för sin inställning.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna regleringen. Dock har lagrådet påtalat ett rättssäkerhetsproblem för svaranden som sammanhänger med möjligheten enligt del remitterade förslaget att meddela tredskodom med stöd av 44 kap. 7 b § två gånger i rad. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen lill nämnda paragraf

Avslutningsvis vill jag nämna all ell par remissinstanser menat atl tredskodom inte är en lämplig benämning på domar som meddelas mot svarande som avgivit svaromål men som inte nått upp lill tillräcklig bevisnivå. Jag kan hålla med om att benämningen rent språkligt inte är alldeles lyckad. Men del är ingen större principiell skillnad härvidlag gentemot en Iredskodom som meddelas med stöd av 44 kap. 7 a § RB mot en svarande som bestrider käromålet under anförande av skäl som bedöms som irrelevanta. Och gemensamt för dessa båda sorters tredskodomar och de tredskodomar som meddelas lill följd av utevaro från muntlig förhandling är all de meddelas ulan all någon fullständig prövning av saken ägt mm; de bör alltså behandlas lika med avseende på rättskraft, återvinning m. m. Övervägande skäl talar således för en enhetlig benämning av alla dessa domar och då kommer det inte i fråga all överge den inarbetade beteckningen Iredskodom.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Principema bakom förslaget har godtagits. Däremot har kritik riklats mot förslaget i vissa tekniska enskildheter.

Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller atl sökanden har rätt till ersättning av motparten för sina kostnader i målet såväl i den summariska betalningsprocessen som i handräckningsprocessen, om hans talan bifalls. Sådan ersättning kan utgå för bl.a. ombudsarvode, dock högst med ett visst av regeringen faslslälll belopp, om del inte finns särskilda skäl all bestämma ell högre belopp. Bestämmelser om högsta ersättningsbelopp finns i förordningen (1981:1056) om ersättning för kostnader i mål om lagsökning, belalningsföreläggande eller handräckning vid tingsrätt. Beloppen är för närvarande i mål om belalningsföreläggande 250 kr. och i övriga mål 275 kr.

Om ett mål hänskjuts till rättegång eller las upp efler ansökan om återvinning kan sökanden om han vinner målet få ersättning även för sina kostnader för det summariska förfarandet. Detta gäller även i mål om mindre värden, dvs. i mål där 1 kap. 3 d § RB tillämpas; här är dock rätten till ersättning uttryckligen begränsad till vad som gäller enligt reglema för det summariska förfarandet (18 kap. 8 a § sjätte stycket RB).

I mål om mindre värden ersätts i princip inte ombudskostnader. Men om ett mål om lagsökning eller belalningsföreläggande hänskjuts till rättegång eller tas upp efter ansökan om återvinning får, om målet avgörs genom tredskodom, ersättning lill borgenären för ombudsarvode m. m. utgå med skäligt belopp enligt närmare föreskrifter som meddelas av regeringen (18 kap. 8 a § sjunde stycket RB), fömtom den ersättning som kan utgå för arvode m.m. på del summariska stadiet. Del högsta ersättningsbeloppet regleras i 2§ förordningen (1987:965) om ersättning för rättegångskostnader m. m. i mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken tillämpas och är för närvarande 300 kr. Vad som nu gäller i fråga om sökandens rätt lill ersättning bör som anförs i promemorian i allt väsentligt gälla även för den nya summariska processen. Del bör även i fortsättningen ankomma på regeringen att fastställa maximibelopp för ersättningen för ombudsarvode m. m. Beloppen bör kunna vara relativt enhetliga.

Det nu sagda innebär för det första atl sökanden skall kunna få ersäll-

ning för sina kostnader endast om utslag i målet meddelas, dvs. om Prop. 1989/90:85 ansökningen bifalls åtminstone till någon del. Det är därvid inte uteslutet att den enda del av ansökningen som bifalls är koslnadsyrkandel; det är fallet när sökanden har återkallat huvudyrkandel men inte koslnadsyrkandel därför atl huvudyrkandel har tillgodoselts efter del all ansökningen gjordes. Om däremoi ansökningen i sin helhet återkallas och målet avskrivs innan utslag har meddelats, bör sökanden liksom nu vara avskuren från rätlen lill ersättning.

I promemorian upptogs en regel av innebörd att svaranden inte skall åläggas att betala sökandens kostnader om sökanden inlett förfarandei i onödan. En remissinstans har ifrågasatt behovet av en sådan regel och anfört all denna fråga blir aktuell atl pröva endast om svaranden bestrider koslnadsyrkandel; i sådana fall skall inte kronofogdemyndigheten pröva yrkandet ulan i stället överlämna målet i den delen lill tingsrätt för prövning där, om sökanden begär del.

Emellertid är det länkbart att en sådan regel kan komma atl tillämpas av kronofogdemyndigheten själv, både i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning trots all svaranden inte bestritt ansökningen, och i mål om särskild handräckning, vilka ju alltid skall avgöras i sak av kronofogdemyndigheten oavsett svarandens inställning. Jag ansluter mig därför till promemorians förslag.

En del remissinstanser har föreslagit all kostnadsfrågorna skall kunna avgöras i större utsträckning av kronofogdemyndigheten och inte i så många fall behöva föranleda överlämnande lill tingsrätt. Förslagen tar, som framgår av del jag nyss sagt, sikte bara på målen om betalningsföreläggande och vanlig handräckning. Och när del gäller sökandens kostnadsersättning skulle en sådan ordning vara av värde endast när koslnadsyrkandel är den enda del av ansökningen som bestrids; i de fall någon del av huvudyrkandet bestrids skall ju målet ändå överlämnas lill tingsrätt. Det skulle alltså inte bli fråga om många fall. För kronofogdemyndighetens del skulle det innebära all man var tvungen all utreda och värdera partemas ståndpunkter i kostnadsfrågorna. Mål om rättegångskostnader är ofta långt ifrån enkla. Det ligger bäst i linje med principen för uppgiftsfördelningen mellan domstol och förvaltningsmyndighet att dessa frågor handhas vid tingsrätt. Systematiskt skulle del vidare innebära ell komplicerande avsteg från mtinen all alla bestridanden föranleder överlämnande till tingsrätt om sökanden begär det. Övervägande skäl talar alltså för att även bestridda kostnadsyrkanden behandlas av tingsrätt.

Jag skall tillägga atl kronofogdemyndigheterna i principiell överensstämmelse med vad som gäller i dag i alla olika typer av mål i den summariska processen oberoende av invändning skall pröva all del yrkade ersättningsbeloppet inte strider mot den särskilda författningsregleringen av kostnadema. Om en sådan prövning leder lill atl sökandens ersättningsyrkande inte hell bifalls skall detta givelvis inte föranleda att målet överlämnas lill tingsrätt. Myndigheten skall i stället bifalla endast den del av ersällningsyrkandel som sökanden anses berättigad till. 1 likhet med vad som i dag gäller i mål om betalningsföreläggande skall myndigheten redan i

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har godtagit principerna för förslaget, men haft invändningar rörande tekniska enskildheter.

Skälen för mitt förslag: Ersättning kan för närvarande utgå lill svaranden i mål om lagsökning och handräckning om sökandens talan avvisas eller målet avskrivs. I handräekningsmål kan svaranden få ersättning också när ansökningen avslås. Däremoi lorde ersättning lill gäldenären inte utgå i mål om belalningsföreläggande.

Frågan i vad mån svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning bör kunna tillerkännas ersättning för sina kostnader om sökandens talan avskrivs eller avvisas sedan svaranden förelagts att inkomma med yttrande måste bedömas utifrån det förhållandet att ett blankt bestridande alllid är tillräckligt för att hindra bifall till ansökningen. För det begränsade arbete som ligger bakom ett blankt bestridande bör ersättning normall inte utgå. Delta bör gälla som huvudregel även om svaranden faktiskt har motiverat sill bestridande. Som anförs i promemorian kan del emellertid finnas fall där det trots allt framstår som motiverat all svaranden får ersättning för sina kostnader. Svarandens eventuella rätt lill kostnadsersättning lorde emellertid sällan vara otvistig. Samma skäl somjag redovisade i föregående avsnitt mot all låta kronofogdemyndigheten utreda och avgöra sökandens tvistiga koslnadsyrkanden gör sig alltså gällande även för svarandens koslnadsyrkande. Härtill kommer all man i t. ex. mål som återkallats efter del all föreläggande för svaranden utfärdats skulle vara tvungen alt kommunicera återkallelsen med svaranden så alt han fick möjlighet att framföra eventuella koslnadsanspråk.

En rätt för svaranden all inom ramen för den summariska processen få ersättning för sina kostnader i mål om betalningsförläggande eller vanlig handräckning skulle alltså kraftigt tynga förfarandet. Med hänsyn lill all del kan röra sig om endast få fall delar jag den i promemorian framförda uppfattningen att en sådan ordning inte bör införas.

En från olika synpunkter acceptabel ordning kan man i stället få lill

stånd, om man som föreslås i promemorian ger svaranden i mål om Prop. 1989/90:85

betalningsföreläggande eller vanlig handräckning rätt lill ersättning för

sina kostnader, om målet har krävt mer arbete av honom än all bestrida

ansökningen, men däremot inte låter honom framställa sitt yrkande inom

ramen för det anhängiga summariska förfarandet. Ersättningsanspråket

får i stället göras självständigt, t.ex. genom att svaranden ansöker om

betalningsföreläggande eller stämning på sitt kostnadsanspråk.

De situationer i vilka svaranden kan vara berättigad lill ersättning kan inte uttömmande preciseras i lagtexten. Som fömtsättning bör gälla all, om ansökningen avvisas eller avskrivs, svaranden skall ha räll lill ersättning för kostnader med anledning av målet, om det finns synnerliga skäl för del. Ett yrkande om kostnadsersättning till svaranden skall kunna las upp lill prövning ulan hinder av all del mål vari kostnaden uppkom har avgjorts. Regeln lar alltså inte i varje fall inte direkt sikte på sådana fall som kronofogdemyndigheten överlämnar lill tingsrätt, antingen på begäran av sökanden eller efler ansökan om återvinning. 1 dessa fall skall tingsrätten avgöra koslnadsfrågoma utifrån RB:s allmänna regler. 1 och för sig lär denna prövning oftast komma lill samma resultat, nämligen atl svarandens arbete under den summariska processen normalt inte är ersäll-ningsgilll. Den regeln jag föreslår lar i stället sikte på de ansökningar som avgörs av kronofogdemyndigheten genom avvisning eller avskrivning.

Prövning av om del finns synnerliga skäl för kostnadsersättning får ske i vanlig ordning inom de ramar som gäller efter det att svaranden ansökt om betalningsföreläggande respektive stämning på sill koslnadsyrkande.

En regel om rätt för svaranden att få ersättning för kostnader inom den summariska processen bör lämpligen tas upp i den lag som reglerar denna processform. Storleken på svarandens kostnadsersättning i dessa fall tror jag del varken är nödvändigt eller särskilt lämpligt alt försöka laxereglera. Men del är förstås inget hinder alt använda laxoma för sökandens kostnadsersättning som hållpunkter för bedömningen.

Eftersom en ansökan om särskild handräckning alltid skall prövas i sak i del summariska förfarandet bör svaranden i dessa fall ha rätt till ersättning för sina kostnader enligt samma principer som gäller i en vanlig Ivislemålsprocess. Svaranden bör alltså i princip ha rätt till ersättning för sina kostnader, om ansökningen efler prövning i sak lämnas ulan bifall. Om sådan ersättning skall utgå när ansökningen avvisas eller avskrivs efler återkallelse får bedömas från fall lill fall med ledning av RB:s regler. En fömtsättning för alt svaranden skall få ersättning bör dock i regel vara atl han har bemött ansökningen. I normala fall bör ersättning för arvode eller eget arbete utgå med ell högsta belopp som regeringen fastställer. Kronofogdemyndigheten skall självmant pröva storleken av svarandens kostnadsyrkande. Av praktiska skäl bör svaranden åläggas att alltid ange sitt ersättningsanspråk redan i bestridandet.

6 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 85

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: En del har tillstyrkt förslaget. Några åter har menat atl regleringen är onödig. Andra har anfört all den föreslagna regeln är otydlig och skulle bli svår all tillämpa.

Skälen för mitt förslag: I dispositiva tvistemål vid tingsrätt är vinnande parts räll lill ersättning för rättegångskostnader begränsad i mål som rör mindre värden. Ombudsarvode ersätts med högst ell belopp som svarar mot högsta rådgivningsavgiflen enligt rällshjälpslagen (för närvarande 625 kr.). I tvistemål som gäller större värden kan käranden däremoi få full ersättning för sina kostnader för eget arbete och för ombudsarvode, om han vinner processen. Som jag har nämnt är sökandens räll till ersättning för kostnader i det summariska förfarandet alltid begränsat till visst högsta belopp. Sökandenas intresse av all så snabbi som möjligt kunna få lill stånd verkställighet hos den gäldenär som inte betalar frivilligt i rätt lid kan i allmänhet antas utgöra lillräckligt skäl för dem all ändå välja den summariska processformen. Del kan emellertid inte uteslutas all en sökande, trots all del framstår som osannolikt all svaranden bestrider anspråket, skulle föredra all i stället för all ansöka om belalningsföreläggande eller handräckning ansöka om stämning vid tingsrätten direkt i enda avsikt att kunna få högre ersättning för sina kostnader.

Detta bör motverkas. Om den summariska processformen lämpligen kan användas, bör sökandena förmås all i första hand använda den. Tingsrällema skall inte belastas med mål som egentligen hör hemma i del summariska förfarandet. Del är mot denna bakgmnd som det i promemorian föreslagits en ny regel som ger käranden i vanliga tvistemål rätt endast lill den begränsade ersättningen för kostnader som gäller för det summariska förfarandet, om han lika gäma kunnat gå fram den vägen.

Domstolsverket och några domstolar har i sina remissvar anfört att den föreslagna regeln är överflödig med tanke på att rätten till ersättning för rättegångskostnader ändå är begränsad till den kostnad som "skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt" (18 kap. 8 § RB). Även om denna regel skall tillämpas oberoende av om svaranden gjort invändning i fråga om storleken av kärandens koslnadsyrkande, kan del enligt min mening av pedagogiska skäl vara lämpligt all en uttrycklig skyldighet för rätten all la upp kostnadsfrågan ur den nu aktuella synvinkeln införs, i all synnerhet som det rör sig om fall där svaranden normall inte yttrar sig i målet. Dessutom kan ju den verkliga kostnaden, som i och för sig kan ha varit skälig i den mening som avses i 18 kap. 8 § RB, ha varit högre än den ersättning som skulle ha kunnat utgå i den summariska processen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget. Från något håll är man dock kritisk mot att iåla avgöranden i den summariska processen vinna rättskraft, i vart fall om frislen för återvinning räknas från dagen för avgörandet i stället för från l.ex. delgivningsdagen.

Skälen för mitt förslag: Med rättskraft avses i huvudsak atl en sak som avgjorts genom ell lagakraftvunnet avgörande inte får las upp till prövning på nytt. Ell syslem med rättskraft tillgodoser främst den vinnande parten. Den förlorande partens intressen gynnas å andra sidan självfallet bäst av att avgörandet inte vinner rättskraft.

Principen all lagakrafivunna domar får rättskraft är fast förankrad i vår rättsordning. Den vinnande partens intresse atl vela att den reglering av tvisten som skett genom domen blir beslående och den eflFeklivilel i förfarandei som därmed tillskapas anses väga tyngre än den förlorande partens intresse all ulan begränsning kunna få saken omprövad. Även tredskodomar vinner rättskraft. Likheten mellan en tredskodom och ett utslag i summarisk process är påfallande.

Ibland sägs del att risken för alt avgörandet blir materiellt felaktigt är större i en summarisk process än i den ordinära. Därvid bmkar man hänvisa lill att partema i den summariska processen har begränsade möj-

ligheter att lägga fram de omständigheter och bevis som är av betydelse i Prop. 1989/90:85 målet och att rätten har små möjligheter att se till att målet blir uttömmande behandlat.

1 del nya summariska förfarandei kan en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning aldrig leda till alt anspråket ogillas. Ett sådant avgörande kan IräflFas först vid tingsrätten. Risken för felaktiga avgöranden i summariska mål avser alltså bara de mål som leder till bifall av sökandens yrkande. För svaranden är emellertid såvitt jag kan förslå risken för ell felaktigt avgörande snarast mindre i den summariska processen än i den ordinära tvistemålsprocessen, eftersom han genom ett blankt bestridande alltid kan förhindra all sökandens krav bifalls. Del finns därför enligt min mening inte något hinder mot all bifallande avgöranden i den nya summariska processen tillerkänns rättskraft.

De avgöranden i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning varigenom sökandens yrkande har bifallils lill någon del bör alltså, sedan tiden för återvinning har gått ul, vinna rättskraft. Detta slår i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i dag enligt lagsökningslagen och handräckningslagen.

Vad jag har sagt hittills avser inte utslag i mål om särskild handräckning. Dessa mål lar främst sikte på en situation där sökandens besittning är kränkt eller där svaranden olovligen vidtagit någon annan åtgärd. Syftet med den summariska processen är i dessa fall all sökanden snabbt och enkelt skall kunna få rättelse. Del bakomliggande rättsförhållandet lämnas därför normall sett utanför. Svaranden kan alltså i regel inte undgå bifall till ansökningen enbart genom all hävda all han har rätten på sin sida. Det är mot den bakgmnden tydligt all utslag i mål om särskild handräckning inte kan ges rättskraft, eftersom rättskraften skulle omfatta även det bakomliggande rättsförhållandet. Partema bör i dessa mål alltid kunna genom ansökan om stämning väcka talan vid domstol i fråga om del bakomliggande rättsförhållandet. Delila utgör dock naturligtvis inte hinder mot att utslaget verkställs.

Ett beslut varigenom en ansökan om särskild handräckning ogillas bör vinna rättskraft endast i den begränsade meningen att det skall utgöra hinder för sökanden atl på nytt ansöka om särskild handräckning angående samma sak så länge de faktiska förhållandena är oförändrade.

Gällande ordning

Enligt lagsökningslagen är rättsmedlet återvinning mot ett lagsökningsutslag varigenom borgenärens talan bifallils och mot ett slulbevis i mål om betalningsföreläggande. Eftersom ogillande utslag inte kan meddelas enligt lagsökningslagen är det endast gäldenären som kan söka återvinning. En borgenär som i lagsökningsmål är missnöjd med all rätten i utslag bifallit gäldenärens kvillningsyrkande betraktas också som gäldenär och kan därför begära återvinning beträflFande den delen av utslaget. Om borgenären är missnöjd med utslaget beträflFande sin rätt till kostnadsersättning, får han däremot anföra besvär lill hovrätten.

Enligt handräckningslagen är rättsmedlet mot utslag i själva saken återvinning för båda parter.

Om ell mål upptas efter ansökan om återvinning kommer del inte all omprövas i en högre instans ulan i samma instans som den som avgjorde målet om lagsökning, belalningsföreläggande eller handräckning, dvs. hos tingsrätten. Delsamma gäller återvinning efler tredskodom. Den ordningen förklaras av all utslaget, slutbevisel och tredskodomen inte gmndas på någon fullständig materiell prövning.

Talan mot rättens beslut varigenom en ansökan har avvisats eller avskrivils förs genom besvär lill hovrätten. Detsamma gäller för andra beslut som inte avser själva saken. Dock går del inte alt överklaga ell beslut varigenom ell mål hänskjulits lill rättegång eller överlämnats lill annan domstol.

Återvinningsfristen är i dag en månad. Frislen räknas i lagsökningsmål från den dag då utslaget delgavs gäldenären och i mål om belalningsföreläggande från det utmätning ägde mm eller från det frivillig betalning

skedde med förbehåll om räll för gäldenären atl söka återvinning. I hand- Prop. 1989/90:85 räckningsmål skall återvinning sökas av svaranden inom en månad från den dag då utslaget delgavs honom eller helt eller delvis verkställdes och av sökanden inom en månad från dagen för utslaget.

Återvinning i det nya systemet

Av praktiska skäl bör man ha olika beteckningar på avgöranden vari sökandens yrkande helt eller delvis bifalls och andra avgöranden. De förstnämnda kan lämpligen efter förebild från lagsökningsmålen kallas utslag och de sistnämnda hell enkelt beslut.

Del råder allmän enighet om alt rättsmedlet mot utslag i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning skall vara återvinning vid tingsrätt. Några remissinstanser har föreslagit en annan benämning än återvinning men utan annal sakligt innehåll. Jag återkommer till dessa förslag men vill redan nu säga att jag förordar alt ullrycket återvinning behålls.

Återvinning bör enligt min mening komma i fråga bara för svarandesidan. En invändning av svaranden om kvittning måste i det nya summariska förfarandei behandlas som ett bestridande av ansökningen och föranleda all målet överlämnas lill tingsrätt, om sökanden begär det.

Svaranden skall alltid kunna angripa ett utslag i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning genom all ansöka om återvinning inom viss tid. Ansökan om återvinning skall ges in lill den kronofogdemyndighet som har meddelat utslaget, men ålervinningsmålel skall i enlighet med principen all tvistiga fall skall prövas av domstol -handläggas vid tingsrätt. Myndigheten skall alltså skicka ålervinningsansökningen med handlingarna i målet lill tingsrätten.

Vad jag tidigare sagt rörande överlämnande av mål till tingsrätt på begäran av sökande bör i allt väsentligt gälla även överlämnande efler ansökan om återvinning. Jag föreslår, i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande ordning, alt kronofogdemyndighetens utslag därvid skall anses som Iredskodom. Detta innebär bl. a. att, om tredskodom sedermera meddelas mot ålervinningssökanden i ett mål som överlämnats lill tingsrätten efter ansökan om återvinning, denne inte kan ansöka om återvinning av tingsrättens Iredskodom, ulan den skall stå fast (44 kap. 10 § andra stycket RB).

Med motiveringen att i del nya systemet målet efler återvinning skall
handläggas av en annan myndighet än den som handlade målet på del
summariska stadiet har några remissinstanser föreslagit alt termen åter
vinning byts ul mot en annan term, t. ex. omprövning. För egen del anser
jag inte att uttrycket återvinning diskvalificeras av all den efterföljande
prövningen sker hos en annan myndighet. Del vikliga enligt min mening
är att återvinningen i detta sammanhang fyller samma funktion som
återvinning i den nuvarande summariska processen och i Iredskodomsför-
farandel. Den föreslagna termen omprövning är dessutom mindre lyckad,
eftersom omprövning i många sammanhang, bl.a. i förvaltningsrätten,
innebär just all samma myndighet gör en ny prövning. 86

Som framgått av min tidigare redogörelse gäller i dag flera olika utgångs- Prop. 1989/90:85 punkter för beräkningen av återvinningsfristen. Som anförts i promemorian är del inte motiverat atl upprätthålla dessa olikheter i del nya summariska förfarandet. Frågan är då vilken utgångspunkt som skall väljas. De remissinstanser som förordar att frislen räknas från delgivning eller verkställighet av utslaget hänvisar till omsorgen om svarandens rättssäkerhet och anför i allmänhet också att del inte alltid är så viktigt att avgörandena inom den summariska processen vinner laga kraft.

Vid remissbehandlingen av 1977 års promemoria förordades från flera instanser alt återvinningsfristen borde räknas från dagen för utslaget, eftersom det i betalningsmål inte sällan uppstår besvärande dröjsmål på grund av all gäldenären inte kan anträflfas för delgivning. 1 propositionen med förslag lill handräckningslag m.m. (1980/81:88) anslöt sig departementschefen i princip lill detta resonemang (s. 60). Han uttalade alt det från rättssäkerhetssynpunkt inte borde möta något hinder atl räkna återvinningsfristen från dagen för utslaget, om svaranden i samband med delgivningen av ansökningen underrättades om när utslag kan komma atl meddelas och om möjligheten all söka återvinning samt därefter underrättades om utslaget i vanligt brev (jfr 17 kap. 9§ sjunde stycket RB). 1 avvaktan på rätlegångsulredningens förslag angående den summariska processen sköts dock frågan om återvinningsfristens beräkning på framliden.

Från rättssäkerhetssynpunkt är del förstås viktigt alt svaranden på ell tillförlitligt sätt underrättas om vilken dag återvinning senast måste sökas. Det intresset tillgodoses i dag i lagsöknings- och handräckningsmålen genom kravet på delgivning av utslaget och i mål om betalningsföreläggande genom all återvinningsfristen inte börjar räknas förrän utmätning har skett eller betalning erlagts med förbehåll om räll att söka återvinning.

1 avsnittet om rättskraften betonade jag viklen av atl avgörandena i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning kan vinna rättskraft. Det är därför naturligt atl jag vill skapa goda fömtsättningar för avgörandena all vinna laga krafl, dvs. all liden för överklagande eller motsvarande bringas all löpa. Dessutom kan verkställigheten ofta inte föras till sin fullbordan förrän avgörandet vinner laga kraft. Jag ser del också som viktigt att laga krafl inträder efler en för båda parter fömlsebar tid. Ell krav på alt svaranden alltid måste delges utslaget innan återvinningsfristen börjar löpa skulle emellertid medföra extra arbete för kronofogdemyndigheterna eller sökandena om man lägger ddgivningsansvaret på dem och göra förfarandei långsamt och tungrott. En sådan ordning bör därför undvikas.

Att behålla det system som i dag gäller för återvinning i mål om belal
ningsföreläggande är inte heller lämpligt. Om utmätning på grundval av
slutbevisel inte kan ske och gäldenären inte betalar, vinner slutbevisel
aldrig laga krafl. Borgenären anses också förhindrad all väcka ny talan om
saken vid domstol på gmnd av målet om betalningsföreläggande. Justitie
utskottet uppmärksammade för några år sedan denna fråga (JuU
1986/87:34 s. 11 f)- Utskottet uttalade alt den beskrivna ordningen kan
vara lill nackdel för borgenären som, måhända långt senare när hans 87

möjligheter all bevisa sin ståndpunkt kanske blivit försämrade, kan bli Prop. 1989/90:85 tvungen att processa om fordringen på gmnd av all gäldenären först då ansöker om återvinning. Utskottet fömtsatte att frågan skulle få sin lösning i samband med översynen inom justitiedepartementet av den summariska processen.

Med en ordning där återvinningsfristen räknas från dagen för kronofogdemyndighetens utslag i målet uppslår inte den påtalade komplikationen, ulan avgörandet vinner laga krafl viss lid därefter, om svaranden inte ansöker om återvinning. Samtidigt som svaranden delges ansökningen och föreläggandel alt svara på denna kan han i ell sådant syslem också underrättas om vad han har atl iaktta om han vill söka återvinning av ell eventuellt kommande utslag i målet. Jag har i ell tidigare avsnitt gått igenom vilka regler jag föreslår för delgivning med svaranden av föreläggandel i målet. Jag anser alt de reglerna, räll tillämpade, är tillräckligt säkra för all omfatta även delgivning av informaiion om ålervinningsreg-lerna. När väl utslag meddelas skall också detta skickas lill svaranden, låt vara i lösbrev, tillsammans med en ny påminnelse om vad han har atl iaktta, om han inte är nöjd med utslaget.

För atl kompensera alt utslagen inte delges skulle man kunna överväga att förlänga återvinningsfristen utöver den tid av en månad som gäller för närvarande. Etl par remissinstanser har förordat detta och har då föreslagit två månader. Själv är jag tveksam till om värdet av en sådan förlängning slår i proportion lill den onödiga tidsutdräkt föriängningen kan föra med sig i etl stort antal mål. En månad aren om man jämför med andra typer av överklagandefrister förhållandevis generös frist. Del kunde snarare vara mera naturligt alt anknyta lill den överklagandefrisl på tre veckor som gäller inom förvaltningen, i UB och i stor utsträckning enligt RB. I detta ärende stannar jag emellertid för alt föreslå all återvinningsfristen bestäms lill en månad, i likhet med vad som gäller för tredskodomar.

Överklagande

Ell mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning som inte avgörs till sökandens förmån kan i del föreslagna systemet avgöras genom beslut om avvisning eller avskrivning. Om sökanden är missnöjd med etl sådant beslut, bör han som föreslås i promemorian få överklaga lill hovrätten genom besvär inom den i UB gängse besvärsliden tre veckor. Tiden bör dock i överensstämmelse med ordningen för slutliga beslut vid allmän domstol räknas från dagen för beslutet och parten måste därför alllid underrättas om beslutet. Underrättelsen kan även i dessa fall ske genom atl beslutet skickas i vanligt brev.

Om sökandens yrkande eller någon del av del l.ex. till följd av ett
bestridande inte kan bifallas i den summariska processen, bör det ankom
ma på kronofogdemyndigheten all underrätta sökanden om det och med
dela bl.a. inom vilken lid denne måste komma in med en begäran om
överlämnande lill tingsrätt. Gör han inte del, bör ansökningen anses
förfallen. Del avskrivningsbeslut som myndigheten då fattar bör, i likhet 88

med vad som anses gälla i dag, inte kunna överklagas. Detsamma bör gälla Prop. 1989/90:85 beslut all överlämna målet lill tingsrätt.

Om sökanden är missnöjd med etl utslag såvitt gäller hans rätt till ersättning för kostnader, bör han få överklaga utslaget i den delen genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från utslaget.

I och med att svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning inte kan tillerkännas någon kostnadsersättning av sökanden, saknar han i dessa fall anledning alt klaga på andra avgöranden än sådana som meddelas i form av utslag.

Målen om särskild handräckning avviker från de andra i så hög grad all frågoma om överklagande bör ges en annan lösning. Jag tänker här särskilt på all utslagen meddelas efler en materiell prövning av saken. Utslagen i mål om särskild handräckning bör i överensstämmelse med den ordning som gäller i ulsökningsmål i allmänhet få överklagas genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Motsvarande bör gälla övriga överklagbara beslut som kronofogdemyndigheten meddelar i målet.

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen, alltså annal än utslag och slutliga beslut, är i allmänhet inte sådana atl möjlighet till överklagande behöver öppnas. Undantag gäller för en typ av beslut, nämligen där kronofogdemyndigheten interimistiskt har beviljat eller avslagit en sökt åtgärd i ett mål om särskild handräckning. Jag återkommer lill detta i nästa avsnitt som handlar om verkställigheten.

För närvarande får enligt 36 § lagsökningslagen vissa beslut av hovrätt inte överklagas. Intresset av prejudikalbildning talar emellertid mot all för den nya summariska processen föra in något generellt förbud att överklaga hovrättens beslut eller ell förbud atl överklaga vissa. Vidare är det viktigt all överklagandemöjlighelema i mål som kommer från den summariska processen är neutrala i förhållande till vad som gäller del vanliga tvislemålsförfarandel. Någon motsvarighet lill del nu gällande fullföljdsförbu-del bör därför inte las upp i den nya lagen.

Jag vill i del här sammanhanget påminna om all jag nyligen fått regeringens bemyndigande all tillkalla en kommitté som skall se över domslolamas uppgifter, arbetssätt och organisation (dir. 1989:56). I kommitténs uppdrag ingår att överväga om kronofogdemyndighetemas beslut i ulsökningsmål bör överklagas lill tingsrätt i stället för som nu lill hovrätt. Den lösning jag nyss förordat i fråga om överklagande av kronofogdemyndighets beslut i mål om summarisk process till hovrätt kan givetvis behöva omprövas i ljuset av vad som kan komma ul av kommitténs arbete.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget ulan erinran. En remissinstans har dock avstyrkt förslaget all en gäldenär som sökt återvinning skall kunna förhindra verkställighet genom att ställa säkerhet eller nedsätta pengar; härvid har hänvisats lill all delta inte är möjligt för närvarande nar del gäller utslag och beslut i mål om lagsökning och handräckning.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande ordning får utslag eller beslut i mål om lagsökning varigenom betalningsskyldighet har ålagts verkställas genast och utslag eller beslut i lagsökningsmål i annal fall (avhysning, kvarstad) verkställas såsom lagakraftägande dom. Rätten kan dock förordna om inhibition av verkställigheten efter ansökan om återvinning eller besvär (3 kap. 11 § första stycket UB).

Slulbevis i mål om belalningsföreläggande får verkställas såsom lagakraftägande dom, om gäldenären inte har sökt återvinning. Har han gjort del, får slutbevisel visserligen verkställas, men ulmätt egendom får normalt inte säljas ulan gäldenärens samtycke förrän avgörandet i ålervinningsmålel har vunnit laga kraft (8 kap. 4 § första stycket UB). Gäldenären kan dock hindra verkställigheten genom atl nedsätta pengar eller ställa säkerhet (3 kap. 11 § andra stycket UB jämfört med 6 § samma kapitel).

Utslag eller beslut i mål enligt handräckningslagen får verkställas såsom lagakraftägande dom, om inte något annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. I fråga om betalningsskyldighet gäller all utslaget eller beslutet får verkställas genast, om inte något annal förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär (3 kap. 12 § UB).

En lagakraftvunnen dom får aUtid verkställas utan särskilda villkor. Det krävs alltså inte att det ställs säkerhet eller liknande innan verkställighet får inledas och slutföras.

Alt en dom, utslag eller beslut får verkställas genast innebär inte detsamma som att verkställighet får ske som vid lagakraftvunnen dom. I fråga om t. ex. utslag och beslut i mål om lagsökning, varigenom betalningsskyldig-

hel har ålagts, gäller alt lös egendom med betydande värde eller fast Prop. 1989/90:85 egendom som har utmätts med anledning av utslaget eller beslutet normall sett inte utan gäldenärens medgivande får säljas förrän utslaget eller beslutet har vunnit laga kraft (8 kap. 4 § andra stycket UB).

När nu lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning slås samman lill ell gemensamt förfarande bör så långt del är möjligt samma principerom verkställigheten av utslaget eller beslutet tillämpas i alla mål. Sedan utslaget eller beslutet väl vunnit laga kraft bör det få verkställas såsom lagakraftägande dom. I detta hänseende avser jag all senare föreslå redaktionella ändringar i UB. Även för tiden innan utslaget eller beslutet i del nya förfarandei vunnit laga krafl bör del kunna verkställas i samma utsträckning som är fallet med motsvarande avgöranden i dag. I fråga om den närmare regleringen av verkställigheten bör man i enlighet med gmndema för nuvarande regler skilja mellan åläggande av betalningsskyldighet och andra ålägganden. I fall där någon ålagts betalningsskyldighet bör alltså verkställighet få ske genast och i andra fall bör avgörandet få verkställas som lagakraftägande dom.

När gäldenären sökt återvinning av eller överklagat ell avgörande i etl mål om belalningsföreläggande eller handräckning, varigenom han ålagts betalningsskyldighet, är det, som föreslagits i promemorian, lämpligt atl anknyta till nuvarande regler om verkställighet av slulbevis i mål om betalningsföreläggande. Redan ell överklagande eller en ansökan om återvinning bör således medföra alt gäldenären kan avvärja verkställigheten genom all nedsätta pengar eller ställa säkerhet. Rätten bör också kunna förordna om inhibition. Sedan väl återvinning har sökts eller överklagande gjorts bör någon försäljning av utmätt egendom normall inte heller kunna ske utan gäldenärens samtycke förrän avgörandet i ålervinningsmålel eller besvärsmålel har vunnit laga kraft.

I ell enda fall kan enligt mitt förslag betalningsskyldighet åläggas någon på del summariska stadiet ulan all utslag utfördas, nämligen i ell beslut i ell mål om särskild handräckning där sökandens yrkande inte bifalls till någon del. Och i detta fall är del endast sökanden som kan bli ålagd betalningsskyldighet, nämligen för svarandens kostnader i målet. På verkställighelsstadiel kommer alltså denne sökande all inta ställning av gäldenär. Han bör i alla avseenden behandlas på samma sätt som den svarande som fått ell utslag mot sig. Jag anser att denne sökande genom alt anföra besvär till hovrätten mot beslutet bör komma i samma läge som svaranden gör genom att söka återvinning eller överklaga.

Belräflfande verkställighet av utslag till den del de avser annan fullgörelse än betalning bör dessa i likhet med vad som gäller i dag få verkställas såsom lagakraftägande dom, om inte rätten förordnar annal med anledning av ansökan om återvinning eller besvär. Såvitt gäller utslag i mål om särskild handräckning slår detta i saklig överensstämmelse med vad som tidigare gällde i mål om handräckning enligt dåvarande 191 § utsökningslagen.

Enligt 11 § handräckningslagen får rätten, om det görs sannolikt alt
saken inte tål uppskov, bevilja den sökta åtgärden interimistiskt, dvs. även
om svaranden inte har yttrat sig över ansökningen. Avhysningsfallen är 91

dock undantagna. 1 målen om vanlig handräckning, där handräckningsla- Prop. 1989/90:85 gens bevisprövningsregler inte får någon motsvarighet, finns del inte något utrymme för interimistiska förordnanden. Risken all svaranden utsätts för obefogade ingrepp skulle bli alltför stor. Behovet av interimistiska förordnanden lorde dessutom vara mindre i del nya och snabbare förfarandet. Sökandens intresse av att skydda sill anspråk får anses tillgodosett genom all bestämmelsema om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder i 15 kap. RB kan tillämpas även om ell summariskt förfarande har inletts. Delsamma bör gälla i mål om belalningsföreläggande. En föreskrift om detta bör las upp i den nya lagen. Jag skall nämna all en remissinstans har föreslagit all förfarandet renodlas på så sätt all hela målet förs över till tingsrätt när sökanden begär en säkerhetsåtgärd där. Detta förslag kan jag emellertid inte ställa mig bakom.

I mål om särskild handräckning bör det däremoi finnas en möjlighet all inom ramen för del summariska förfarandet yrka och få lill stånd interimistiska åtgärder. En första fömtsättning för ett interimistiskt beslut bör vara alt sökanden kan åberopa sådana bevis all hans räll all få lill stånd särskild handräckning framstår som mer eller mindre klar. Han bör aUlså i princip vara skyldig att omedelbart styrka de omständigheter varpå han gmndar sin ansökan.

Vidare bör sökanden ha starka skäl för all få verkställighet lill stånd innan utslag meddelas. Saken bör vara sådan att den inte tål del uppskov som skulle följa med del ordinära summariska förfarandei. Del bör emellertid vara tillräckligt all sökanden gör sannolikt att saken inte tål uppskov.

Kronofogdemyndigheten bör vara skyldig all ompröva ell bifallande interimistiskt beslut så snart som möjligt. Som jag nyss nämnde är beslut i fråga om interimistiska ålgärder den enda typ av beslut under handläggningen som bör kunna överklagas särskilt.

Den reglering som jag nu skisserat uppvisar stora likheter med 11 § handräckningslagen. En särskild föreskrift med den innebörden bör alltså tas upp för mål om särskild handräckning i den nya lagen.

Avslutningsvis skall jag la upp två verkställighetsfrågor som har aktualiserats av riksdagens ombudsmän (JO).

1 sitt remissvar över promemorian har JO påpekat all tingsrättens möjligheter all inhibera verkställighet av tredskodom, utslag och slulbevis bara framgår indirekt av UB och föreslagit all saken regleras i RB. Jag tror all tanken är riklig, men jag är inte beredd all lägga något förslag om saken i delta lagstiftningsärende. Jag anser nämligen atl man dessförinnan bör försöka kartlägga praxis på området för kunna ge några vägledande regler om under vilka närmare omständigheter inhibition bör beviljas. Något sådant underlag har jag inte för närvarande, varför denna fråga får anstå något.

Den andra frågan gäller direkt verkslällbara fordringar. Del finns vissa
handlingar som enligt särskild föreskrift får läggas lill gmnd för verkställig
het (3 kap. 1 § punkt 7 UB). Del gäller t. ex. debiteringslängder som
upprättas av vissa samfälligheter. JO har i ell inilialivärende (dnr 2173
1988) granskal frågan och funnit övervägande skäl tala mot att dessa 92

Skälen för min bedömning: Med utgångspunkt i domstolsverkets normer för personaldimensioneringen vid tingsrätterna kan man uppskatta all den summariska processen för närvarande tar i anspråk omkring 80 årsarbetskrafter för notarier och 280 årsarbetskrafter för domslolsbilräden. Härtill kommer ell tiotal lagfarna domare. Många av dem som sysslar med den summariska processen gör inte det på hellid ulan har även andra uppgifter i domstolen. Det är knappast realistiskt all räkna med att tingsrättsorgani-salionens personal genom reformen kan minskas med fler tjänster än som moisvarar dem som nu uteslutande arbetar med den summariska processen.

Under en övergångslid behöver tingsrätterna personal som kan hanlera de mål som skall handläggas enligt den äldre ordningen. Inom ett halvår efter reformen lorde dock de allra flesta av de kvarvarande målen vara avgjorda. Därefter måste strävan vara all de flesta domstolsbiträden som har arbetat med den summariska processen skall få andra arbetsuppgifter. Detta kommer sannolikt i åtskilliga fall all kunna ordnas inom den egna domstolen och medföra en välbehövlig lättnad i domstolens arbetsbörda. Även de rekryteringsproblem som en del domstolar har skulle i viss mån kunna lindras genom all biträden som arbetat med den summariska processen går över till de tjänster som inte har kunnat besättas. Men självfallet ligger del också nära lill hands att kronofogdemyndigheterna söker rekrytera domslolsbilräden för att hantera den nya summariska processen. Del är ju angelägel alt lingsrättspersonalens kunskaper och erfarenhet tas till vara i del nya systemet. En sådan övergång bör därför på allt sätt stimuleras och underlättas.

Notarierna har tidsbegränsade förordnanden, som enkelt kan anpassas lill reformens ikraftträdande. En del nolarieljänsler försvinner genom förslaget och förre jurister skulle därmed kunna beredas möjlighet lill tingsmeritering. Detta kan emellertid motverkas. Jag vill erinra om all jag i min anmälan till 1990 års budgetproposition har föreslagit all nolarieme-riteringen avkortas lill två år fr. o. m. den 1 januari 1991.

Så till personalsituationen vid kronofogdemyndigheterna och behovet av nyanställningar där för att handlägga den summariska processen.

I enlighet med de riktlinjer, som drogs upp av organisationskommittén (Fi 1987:02) inför exekutionsväsendets omorganisation den 1 juli 1988

och som senare har konkretiserats i en av RSV utarbetad utvecklingsplan, Prop. 1989/90:85 pågår en omfördelning av personal och andra resurser mellan kronofogdemyndigheterna i de olika länen. Syftet är att uppnå en fördelning av resursema som svarar mot den geografiska fördelningen av arbetsvoly-men. Detta mål skall vara uppnått vid utgången av juni år 1993.

Utgångspunkten för organisationskommitténs riktlinjer är all exekutionsväsendets totala resurser inte slår i något missförhållande till dagens arbetsuppgifter och all del således inte kommer alt finnas övertalig personal någonslans när omfördelningen är fullt genomförd. En fömtsättning är givetvis all inte rationaliseringar eller minskad arbetsvolym medför överskott på personal.

RSV har vid underhandskontakter med justitiedepartementet efler remissbehandlingen av den nu aktuella promemorian förklarat all kronofogdemyndigheterna kommer att kunna handlägga den summariska processen med väsentligt mindre personalstyrka än vad som för närvarande beräknas åtgå vid lingsrältema. Närmare bestämt beräknar RSV personalbehovet till 195 assistenter och 25 jurister. Del mindre personalbehovet beror dels på ADB-hanteringen och andra rationaliseringar jämfört med den nuvarande handläggningen, dels på all förfarandei förenklas rättsligt.

Av assistenterna räknar RSV med att behöva nyanställa bara 110. Delta har två skäl.

Det ena skälet är att 20 assistentljänsler beräknas kunna sparas in till följd av samordningen mellan målen i den summariska processen och utsökningsmålen med hjälp av exekutionsväsendets befintliga ADB-system, REX-syslemet. När utslag meddelats i den summariska processen kan de uppgifter som skall registreras i ulsökningsmålet överföras maskinellt till utsökningsregistret.

Det andra skälet är en pågående rationalisering av hanteringen av de enskilda utsökningsmålen. Tanken är bl.a. atl en stor del av verkställighetsansökningarna från professionella ingivare skall kunna göras med hjälp av ADB-media, på samma sätt som jag nu på bl. a. RSV:s inrådan har föreslagit för ansökningarna i den summariska processen. Genom denna och andra rationaliseringar vad gäller den kontorsmässiga hanteringen av enskilda ulsökningsmål räknar RSV med all kunna spara in totalt 65 assistentljänsler. Detta fömtsätter dock å andra sidan vissa nyinvesteringar på ADB-sidan.

RSV har beräknat de löpande ADB-kostnaderna för den nya summariska processen lill omkring tio milj. kr. om året, all jämföras med de nuvarande ADB-kostnaderna vid tingsrätt som kan uppskattas lill högst två milj. kr. om året.

Under budgetåren 1990/91 1992/93 bör kronofogdemyndigheterna successivt tillföras medel, som sammanhänger med den nya organisationen, bl. a. resurser för personal, lokaler och övriga förvaltningskostnader. Den totala kostnadsökningen vid kronofogdemyndigheterna bör finansieras genom en resursminskning vid tingsrätterna under samma tidsperiod.

De åriiga tillskott och nedskärningar, som föranleds av överflyttningen
av den summariska processen, kan sammanfattas på följande sätt (belopp i
milj. kr., 1989 års prisnivå): 94

Budgetår 1990/91 1991/92 1992/93 Prop. 1989/90:85

Tillskott till

kronofogde-

myndighder 3,0 29,9 5,6

Nedskärning vid

tingsrätter - 7,3 41,6

Med utgångspunki i dessa beräkningar kan jag påslå att del efler en kort övergångsperiod blir lönsamt att driva den summariska processen vid kronofogdemyndighetema. En samlad bedömning ger vid handen all kostnaderna minskar med drygt tio milj. kr. om året, samtidigt som det nya systemet blir snabbare, enklare och eflFeklivare lill gagn både för staten och allmänheten.

Jag har tidigare något berört hur reformen kan tänkas inverka på antalet tvistemål vid tingsrätterna. När det gäller de nuvarande målen om betal-ningsJÖrdäggande saknas anledning att räkna med några förändringar, eftersom del nya systemet nära anknyter till handläggningen av dessa mål.

Det kan som jag tidigare varit inne på finnas fog för atl anta all en mindre del av de nuvarande lagsökningsmålen efler reformen kommer all handläggas som tvistemål, medan de allra flesta även i fortsättningen kommer atl kunna hanteras inom ramen för den summariska processen.

För närvarande beräknas atl cirka tio procent av ansökningarna i handräckningsmål bestrids. 1 dag hänskjuts inte bestridda handräckningsmål till rättegång utan de avgörs alltid inom ramen för det summariska förfarandet. 1 del nya systemet kommer det i målen om vanlig handräckning bara atl krävas ell blankt bestridande för atl målet skall överlämnas till tingsrätt om sökanden begär del, medan målen om särskild handräckning aldrig kommer alt överlämnas lill tingsrätt. Det är enligt min uppfattning osannolikt all de sänkta kraven på svaranden vid vanlig handräckning kommer att leda till någon nämnvärd ökning av antalet beslridanden. Om beslridandena ändå skulle öka i dessa mål kan detta för tingsrätternas del kompenseras något av att de slipper de särskilda handräckningsmålen.

Mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning kan överlämnas till tingsrätt även utan bestridande, om yrkandet enligt kronofogdemyndighetens uppfattning kan antas vara ogmndal eller obefogat och sökanden begär överlämnande. Detta blir emellertid, som jag fömt sagt, aktuellt bara i ett mycket litet antal fall.

Till skillnad från promemorians förslag innebär mitt förslag all mål aldrig skall kunna överlämnas till tingsrätt på gmnd av delgivningssvårigheler.

Efter ansökan om återvinning skall mål överlämnas till tingsrätt. I detta avseende innebär mina förslag inga ändringar i förhållande till nuvarande ordning.

Jag kan alltså inte fömtse att tingsrätternas arbete med tvistemålen kommer all påverkas i någon nämnvärd utsträckning av reformen.

Avslutningsvis skall jag mot den bakgmnd jag tecknat i delta avsnitt

säga något ytterligare om situationen för den bilrädespersonal som i dag

2.19 Ikraftträdande

Mitt förslag: Den nya lagstiftningen skall träda i krafl den dag regeringen bestämmer. Siktet är inställt på ett genomförande den 1 januari 1992.

Skälen för mitt förslag: De flesta som uttalat sig i frågan har anfört att del tidigaste länkbara datumet för ikraftträdande är den 1 januari 1992. RSV har därvid upplyst all del som lar längst lid är all utveckla en ny programvara för ADB-hanteringen av de nya målen hos kronofogdemyndigheterna. Del är vanskligt alt så här långt i förväg fixera etl lämpligt datum för ikraftträdandet. Regeringen bör därför bemyndigas att bestämma lid för ikrafllrädandet. Det är emellertid av flera skäl viktigt för dem som förbereder reformen och för dem som i övrigt berörs av den all ha en viss tidpunkt all arbeta mot. Del datum man i dagslägel bör rikta in sig på är den I januari 1992.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom jusliliedepartemenlel upprättats förslag till

1. lag om betalningsföreläggande och handräckning,

2. lag om ändring i rättegångsbalken saml

3. lag om ändring i utsökningsbalken. Förslagen har granskats av lagrådet.

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde i stort, dvs. den yttre ramen Prop. 1989/90:85 för del nya summariska förfarandet. Beleckningama på de tre processfor-mema anges: belalningsföreläggande, vanlig handräckning och särskild handräckning. Tillämpningsområdet preciseras i 2 5 §§ .

Den nya summariska processen står öppen för i princip alla former av fullgörelsetalan. Utanför tillämpningsområdet faller däremot t.ex. en fastställelsetalan som avses i 13 kap. 2 § RB, dvs. en talan om humvida etl rättsförhållande består eller inte.

2§

En ansökan om betalningsföreläggande får avse åläggande för svaranden atl betala en penningfordran som är förfallen lill betalning, om förlikning är tillålen i saken.

Den som har en fordran som avses i första stycket, för vilken panlräll i fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller företagshypotek har upplåtits skriftligen, kan i en ansökan om belalningsföreläggande begära atl betalningen skall fastställas all utgå ur den egendom i vilken panträtten eller förelagshypolekel gäller. Så kan också den göra, som för fordringen har inteckning i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg.

Paragrafens första stycke definierar tillämpningsområdet för en ansökan om belalningsföreläggande. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2) kan del under vissa fömtsättningar uppträda flera rättssubjekt på såväl sökande- som svarandesidan Ofr även specialmoliveringen lill 6 och 9 §§).

Ansökningen skall avse en fordran som skall betalas i pengar. Vill man enbart ha annan fullgörelse, får detta begäras i form av ansökan om handräckning enligt 3 eller 4 §. Saken måste vidare vara sådan all partema får IräflFa förlikning därom, dvs. vara av dispositiv natur. Del innebär all även l.ex. de familjerällsliga underhållsbidragen omfattas av lagen. Den summariska processen lorde emellertid bli av begränsad betydelse för den sistnämnda typen av krav på grund av den särskilda reglering som finns på det området (3 kap. 19 § UB). Ell yrkande kan avse ersättning för inkassoåtgärder. Detta behandlas närmare under specialmoliveringen till 23 §.

En ansökan skall avse en fordran. Liksom i dag kan ansökningen avse flera olika förfallna fordringar som en borgenär har på en gäldenär. Del finns alltså inget som hindrar all ansökningen avser en kontoställning eller liknande, om de transaktioner som föranlett skulden anges tydligt. Enligt 13 § är det också möjligt atl i en och samma ansökan begära både betalningsföreläggande och vanlig handräckning, men fömtsättningen är i det fallet all yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd.

En ansökan om belalningsföreläggande måste avse en fordran som vid
tidpunkten för ansökningen är förfallen till betalning. Det åligger emeller
tid inte kronofogdemyndigheten att själv göra en ingående undersökning
av detta. Borgenären måste i sin ansökan ange fordringens förfallodag
(11 §) och hans uppgift bör normalt tas för god. Den nya lagen anger all
kronofogdemyndigheten skall avvisa ansökningen, om det framgår atl det
finns något hinder mot att ansökningen las upp (21 §). Om det alltså av de 97

7 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 85

i ansökningen lämnade uppgiftema eller på annal sätt klart framgår att Prop. 1989/90:85 förfallokravet inte är uppfyllt, skall kronofogdemyndigheten på egel initiativ avvisa ansökningen. Om det framgår all en viss del av en fordran inte har förfallit till betalning, skall ansökningen avvisas i den delen.

Frågan humvida en fordran är förfallen lill betalning kan naturligtvis komma upp med anledning av en invändning som svaranden framför. I etl sådant fall skall kronofogdemyndigheten inte avvisa ansökningen utan i stället överlämna målet lill tingsrätt, om sökanden begär del. Del ankommer därefter på tingsrätten atl pröva om förfallokravel är uppfyllt.

Kravet på att fordringen skall vara förfallen lill betalning lar sikte på själva huvudfordringen. Kravet gäller även om huvudfordringen avser upplupen ränta. Liksom enligt nuvarande ordning behöver i analogi med vad som gäller enligt 13 kap. 1 § RB ränta som hänför sig lill huvudfordringen däremot inte vara förfallen lill betalning.

Förfallokravel gäller även skadeslåndsfordringar. Sådana anses normall förfalla lill betalning när skadan uppkommer (se t.ex. Hellner, Skade-slåndsrätt, fjärde uppl. 1985 s. 328 flF, prop. 1975:102 s. 124 flF och prop. 1986/87:72 s. iO-ll och 18).

Om den berörda fordringen skall betalas vid anfordran, bör normall krävas att sökanden redan i sin ansökan anger all betalningsanmaning har framställts. Del räcker alltså inte att svaranden anmanas atl betala fordringen i samband med delgivningen av ansökningen om betalningsföreläggande. Om ansökningen saknar uppgift i detta hänseende, bör sökanden få tillfälle all komplettera ansökningen, innan frågan om avvisning tas upp lill prövning.

I paragrafens andra stycke regleras den s.k. belalningsfastställdsen. Regleringen ansluter helt lill motsvarande regler i nuvarande lagsökningslag, bortsett från all fordringen i del nya systemet inte behöver gmnda sig på skriftligt fordringsbevis. Förfarandet är genomgånget i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.3).

En ansökan om belalningsföreläggande kan alltså gälla personligt betalningsansvar eller fastställelse lill betalning ur viss egendom eller båda delama. Ansökningen kan rikta sig mot flera svarande och därvid behöver yrkandena inte vara identiska mot alla. Om ägaren eller någon av ägama inte är personligen belalningsskyldig, kan ett yrkande bara om betalningsfastställelse riktas mot denne. Om å andra sidan någon gäldenär inte också är ägare till egendomen, kan endast del personliga betalningsansvaret utkrävas av denne.

I 42 § andra stycket anges vad ett utslag i etl mål som avser betalningsfastställelse skall innehålla.

Av 12§ framgår alt sökanden skall inge panlförskrivning eller annan handling, enligt vilken säkerheten upplåtits. I övergångsbestämmelsema regleras vissa sällsynta fall där säkerhetsupplåtelsen inte är skriftlig.

3§

En ansökan om vanlig handräckning får, om förlikning är tillåten i saken,

avse åläggande för 98

1. en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare all flytta från fast egen- Prop. 1989/90:85
dom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besittningsrätten

har upphört (avhysning),

2. svaranden all fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för
fullgörelse har inträtt.

1 paragrafen anges tillämpningsområdet för vanlig handräckning enligt den nya lagen. Det överensstämmer i stort med nuvarande handräcknings-lagens tillämpningsområde.

Den nuvarande handräckningslagen ger utrymme för en prövning av det materiella rättsförhållandet mellan partema, men den är tillämplig också när sökanden begränsat sin talan lill all avse enbart ett ingripande mot en egenmäktig besillningsmbbning. Den lagen är emellertid avsedd främst för sådana fall där sökanden kan styrka sin talan med skriftliga bevis eller där ansökningen medges eller lämnas utan erinran av svaranden. Som framgått av den allmänna motiveringen har den nya handräckningsprocessen en annan inriktning.

Ett ingripande mot en egenmäktig besillningsmbbning sker i fortsättningen enklast genom särskild handräckning enligt 4 §. Syftet med den vanliga handräckningen är i stället all skapa en möjlighet för en sökande som har etl krav på fullgörelse av något annal än betalning all enkelt, snabbi och billigt få lill stånd verkställighet, när svaranden inte fullgör frivilligt men inte kan antas ha något all invända i sak mot kravet. Om sökanden kan åberopa skriftliga bevis till stöd för sill anspråk, innebär det inte någon annan fördel för honom i det summariska skedet än som underliggande påtryckningsmedel mot svaranden. Om svaranden ändå bestrider ansökningen, får förekomsten av skriftliga bevis däremoi betydelse för handläggningen vid tingsrätten.

1 paragrafen anges tillämpningsområdet för vanlig handräckning i två punkter.

Enligt den första punkten kan ansökningen avse avhysning av tidigare ägare eller nyttjanderättshavare som inte fullgör förpliktelse all flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besitt-ningsrällen har upphört. Lydelsen ansluter nära lill bestämmelsen om avhysning i 16 kap. 1 § UB.

1 lagsökningsmål kan en borgenär för närvarande framställa yrkande om avhysning endast i samband med yrkande om betalning (16 § lagsökningslagen). BeträflFande frågan om avhysning hänvisar lagsökningslagen därvid till vad handräckningslagen föreskriver för motsvarande fall (8 § handräckningslagen). Handräckningslagen är tillämplig då sökandens yrkande omfattar enbart avhysning. Alt en ansökan om avhysning enligt den nya lagen i vissa fall kan framställas tillsammans med en ansökan om betalningsföreläggande följer av 13 §.

Möjligheten till vanlig handräckning enligt första punkten avser fall då
svaranden har haft en giltig rältsgmnd för sin besittning. Rällsgmnden kan
ha varit antingen äganderätt eller nyttjanderätt. De i praktiken viktigaste
nyttjanderällema är hyra och bostadsrätt. Bland andra nyltjanderäller kan
nämnas tomträtt och arrende saml vederlagsfria upplåtelser av jord, hus
eller del av hus. Dessa avhysningsfall får, såsom uttryckligen framgår av 99

4 § andra stycket, inte handläggas enligt reglema för särskild handräck- Prop. 1989/90:85 ning.

Godtagbar gmnd för ell yrkande om avhysning är all besittningsrätten har upphört och all tidigare ägare eller nyttjanderällshavare inte flyttar från fastigheten. Anledningen lill att besittningsrätten upphört måste också uppges i ansökningen för all grunden för yrkandet skall kunna anses fullständigt angiven. Om anledningen är atl nyttjanderätten förverkats måste ytterligare vissa krav ställas på ansökningen.

Till skillnad mot vad som nu gäller i fråga om handräckningsförfarandet är det, som framgått av det tidigare anförda, inte meningen all kronofogdemyndigheten i ell mål om vanlig handräckning i del nya summariska förfarandei normall sett skall göra någon egentlig materiell prövning av framställda yrkanden. Endast i den mån sökandens yrkanden lämnats obestridda av svaranden föreligger fömtsättningar för utslag i målet. Är del fråga om förverkande av nyttjanderätt, är kronofogdemyndigheten emellertid skyldig atl bevaka att sökanden följt de formkrav som gäller för uppsägning och all svaranden har getts de möjligheter som en nyttjande-rältshavare har enligt lag för all återvinna nyttjanderätten (jfr 8 kap. 23 25 §§ och 12 kap. 42-44 §§ jordabalken saml 33-35 §§ bostadsrältslagen, 1971:479). Sökanden är i dessa fall skyldig alt närmare utveckla grunden för sill yrkande (14§). Om han inte gör det, skall myndigheten ta upp frågan om avvisning av ansökningen enligt reglerna i 20 §, vilket innebär att sökanden först skall föreläggas alt komplettera ansökningen.

Avhysning av arbetstagare från bostad, som han innehar på grund av anställning, regleras i lagen (1936:320) om skydd mot vräkning vid arbels-konflikler, där del som framgår av rubriken finns särskilda skyddsregler för nyttjanderättshavaren.

Den andra punkten anger tillämpningsområdet för inslilulel vanlig handräckning i andra fall än sådana som gäller avhysning.

Det nya handräckningsförfarandet står öppet för anspråk på annan fullgörelse än betalning. Anspråken skall avse förhållanden av disposiliv natur. Genom denna begränsning utesluts bl. a. yrkanden med oflFenlligrältslig gmnd, såsom l.ex. förverkande enligt brottsbalkens regler. En generell fömtsättning är all tidpunkten för fullgörelse har inträtt. Den nya summariska processen är inte uppbyggd för fall där det råder tvist om del bakomliggande rättsförhållandet, men det uppställs å andra sidan inte något hinder mot att en sådan process inleds med en ansökan om handräckning. Efter svarandens bestridande kan sökanden begära alt målet överiämnas lill tingsrätt för all där få rättsförhållandet prövat. Om sökanden vet om all hans krav är tvistigt, är del dock mera naturligt atl han direkt ansöker om stämning vid tingsrätt.

Den nya lagen är, liksom den nuvarande handräckningslagen, också tillämplig i fall när talan omfattar ett krav all svaranden skall åläggas skyldighet all underlåta viss handling eller verksamhet eller att tåla viss verksamhet som annan bedriver. Sådana skyldigheter innefattas i begreppet fullgörelse och behöver inte särskilt anges i lagtexten.

Som exempel på olika former av talan inom tillämpningsområdet för
denna punkt kan anges utgivande av lös egendom, leveransskyldighel, 100

borttagande av byggnader och lösa saker, fullgörande av arbetsavtal saml Prop. 1989/90:85 talan om förbud av olika slag och om beredande av tillträde till markområde eller utrymme.

4§

En ansökan om särskild handräckning får avse åläggande för svaranden att

1. vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt mbbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträflFande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens rätt lill viss egendom på annal sätt olovligen hindras,

2. vidta eller tåla en åtgärd när särskild handräckning får ske enligt föreskrift i lag.

Särskild handräckning enligt första stycket 1 får inte avse avhysning i fall som anges i 3 § 1.

Paragrafen anger tillämpningsområdet för den särskilda handräckningen. Som framgått av den allmänna motiveringen avviker handläggningen av mål om särskild handräckning från mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning. En avgörande skillnad är all en ansökan om särskild handräckning kan prövas materiellt och lämnas utan bifall. En annan viktig skillnad är alt utslagen i mål om särskild handräckning inte utgör hinder mot all talan i saken väcks genom ansökan om stämning vid domstol.

Den särskilda handräckningsformens tillämpningsområde anges iförsta stycket i två punkter. Iförsta punkten berörs de fall som har sin motsvarighet i gamla 191 § utsökningslagen, nämligen fall som avser all tillgodose intresset att på ett enkelt sätt kunna återställa egendom med vilken olovlig åtgärd har vidtagits.

I 191 § utsökningslagen föreskrevs all, om någon egenmäktigt hade pantat något lill sig eller skill annan från del han innehar eller eljest själv tagit sig rätt, överexekulor genast ägde återställa besittningen eller annal förhållande som hade mbbats. Bestämmelsen hade i praxis kommit att tillämpas även då det inte kunde sägas alt besittning eller annal förhållande direkt hade mbbats. Den tillämpades sålunda bl. a. för ulfående av lös egendom som någon hade omhänderhaft på gmnd av avtal, tjänst e.d. men vägrat atl utlämna, för tillträde lill mark eller lokal lill vilken sökanden hade fått nyttjanderätt eller på vilken visst arbete skulle utföras och för ingripande med förbud mot verksamhet som kränkte sökandens rätt.

Förevarande paragraf avser atl läcka flertalet av de situationer i vilka 191 § utsökningslagen tillämpades. Särskild handräckning skall sålunda få användas när någon egenmäktigt har mbbal sökandens besittning eller vidtagit annan olovlig åtgärd beträflFande lös eller fast egendom eller när någon på annat sätt olovligen hindrar utövningen av sökandens rätt lill viss egendom. Lagtexten har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Någon uttrycklig motsvarighet lill bestämmelsen i 191 § utsöknings
lagen om handräckning vid s. k. självpanlning har inte lagils upp i försla
get. Självpantningsfallel läcks dock i sak av den föreslagna lydelsen av den
ifrågavarande punkten. 101

Till besillningsmbbningar räknas även de avhysningsfall där någon Prop. 1989/90:85 olovligen har salt sig i besittning av en faslighet eller en bostadslägenhet. Här åsyftas t. ex. situationer då någon egenmäktigt har tagit en rivningslägenhet i besittning. De regler som uppställs till skydd för svaranden vid verkställighet av avhysning, bl. a. i fråga om anstånd, gäller nämligen inte i dessa fall. Dessa situationer faller således inte in under 3 § utan under förevarande paragraf. Del kan erinras om all besillningsmbbningar som regel är slraflföara och all ingripande ofta kan ske i slraflFprocessudl ordning.

Uttrycket att annan olovlig åtgärd vidtagits beträflFande lös eller fast egendom syftar på bl. a. sådana fall som att en markägare har stängt av en väg som sedan lång lid begagnats av annan eller alt någon olovligen har placerat någonting på annans mark. Även annan egenmäktig mbbning av förhållande som inte kan betecknas som besittning avses.

Utövningen av räll lill viss egendom kan olovligen hindras också på annal sätt, t. ex. genom all någon vägrar alt utlämna egendom som han fått i sin besittning på gmnd av avtal eller tjänst. Ett praktiskt fall är atl den som har hyrt viss lös egendom, t. ex. en TV eller en bil, inte lämnar tillbaka den när hyrestiden har gått till ända. Under bestämmelsen faller vidare den situationen all tillträde vägras lill fast egendom, t. ex. för utförande av arbete på fastigheten, för utövande av räll enligt ett servitut eller för besiktning eller liknande, om ägaren eller annan innehavare enligt lag eller avtal är skyldig all tåla detta. Bestämmelsen är tillämplig både i fråga om positiv handling och underlåtenhet.

En sökande i ell mål om särskild handräckning har vissa fördelar jämfört med vad som gäller i mål om vanlig handräckning. Sålunda föranleder inte ell bestridande all målet måste prövas av domstol. Om sökanden begränsat sitt yrkande lill rättelse av besillningsmbbning eller annan olovlig åtgärd, skall prövningen hos kronofogdemyndigheten i princip begränsas i enlighet därmed, varvid bortses från del bakomliggande rättsförhållandet utom i fall där det är uppenbart all svaranden har rätten på sin sida (24 §). Del är bl.a. mot denna bakgmnd självfallet viktigt all kronofogdemyndigheten noga prövar om processformen särskild handräckning är tillämplig på sökandens yrkande.

Det finns åtskilliga situationer då både vanlig och särskild handräckning
kan komma i fråga. Då kan sökanden välja processform utifrån vad han
vill uppnå och hur han bedömer sill bevisläge. Om sökanden lätt kan
påvisa en olovlig besillningsmbbning, ligger del nära lill hands för honom
att välja särskild handräckning, i vart fall om han befarar all svaranden
bestrider och om del är tillräckligt för honom själv att få besittningen
återställd. Om sökanden har svårt att i ell skriftligt förfarande visa all han
har haft besittning eller liknande lill något eller att besittningen mbbats, är
det kanske mera ändamålsenligt atl ansöka om vanlig handräckning och,
om svaranden bestrider, utföra sin talan i en domstolsprocess som erbju
der bättre möjligheter lill bevisföring. En annan anledning all välja vanlig
handräckning är att sökanden vill få det bakomliggande rättsförhållandet
rättskraftigt avgjort. Ytterligare ell skäl alt välja vanlig handräckning
framför särskild handräckning kan vara all sökanden i samma mål vill 102

ansöka om handräckning för återfående av ett uthyrt föremål och betal- Prop. 1989/90:85 ningsfördäggande för obetald hyra.

De vanligaste fallen då båda handräckningsformema kan vara tillämpliga blir antagligen sådana som gäller uthyrda eller utlånade saker som inte återlämnas och bortskaffande av sådant som i vid bemärkelse slår i vägen för någon.

Som framgått av vad som tidigare sagts är del inte avsikten att mål om avhysning av hyresgäsler, arrendalorer m. fl. skall kunna handläggas enligt reglema för särskild handräckning utan i stället endast enligt reglerna för vanlig handräckning i 3 § första punkten. Emellertid har lagrådet påpekat alt dessa avhysningsfall täcks av ordalydelsen i 4 § första stycket första punkten. Därför har på lagrådets förslag lagils in ett andra stycke i förevarande paragraf, vari anges atl särskild handräckning enligt första stycket första punkten inte får avse avhysning i fall som anges i 3 § första punkten.

Om sökanden vill all målet skall handläggas enligt reglerna för särskild handräckning, skall detta anges i eller på annal sätt tydligt framgå av ansökningen (15 § första stycket). Jag återkommer närmare under den paragrafen till hur kronofogdemyndigheten skall besluta om handläggningsformen.

Bifalls sökandens talan i ell mål om särskild handräckning, skall kronofogdemyndigheten förordna all besittningen skall återställas eller annan rättelse vidtas. Det synes lämpligt att det i utslaget direkt anges vad som åläggs svaranden, l.ex. all återlämna viss egendom, upphöra med viss verksamhet etc. Hur verkställigheten skall genomföras regleras genom bestämmelser i UB.

I första stycket andra punkten behandlas de fall där särskild handräckning får ske enligt föreskrift i annan lag.

Enligt 17 § handräckningslagen är den lagen tillämplig även i fråga om sådan handräckning som enligt särskilda föreskrifter skall prövas av tingsrätt (enligt nedannämnda lagmm i vattenlagen skall prövningen göras av vattendomstol). För närvarande finns sådana bestämmelser i 12 kap. 26 § jordabalken, 29 § bostadsrältslagen (1971:479), 21 kap. 4§ vattenlagen (1983:291), 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, 15 § lagen (1963:537) om gravrätt m.m., 39 § naturvårdslagen (1964:822), 47 § miljöskyddslagen (1969:387), 72 § väglagen (1971:948), 21 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar, 38-39§§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheler, 9 § lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, 2 kap. 22 § och 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 39 § lagen (1950:596) om rätt lill fiske, 10 kap. 12-13 §§ plan- och bygglagen (1987:10), 11 kap. 2§ gmvlagen (1974:342) och 42 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler. Dessa lagmm innehåller regler om handräckning när någon är skyldig att lämna tillträde någonslans, flytta på något e. d.

Det är i nu angivna fall som institutet särskild handräckning får tillgripas med stöd av andra punkten i paragrafen. Detta kräver ändringar av redaktionell natur i de berörda lagama. Frågan om sådana ändringar får dock tas upp senare.

Som jag påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.5) omfattar 103

reglema om särskild handräckning inte sådana fall där handräckning enligt Prop. 1989/90:85 gällande rätt får sökas direkt hos kronofogdemyndigheten.

5§

Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra myndigheten.

En ansökan om ulfående av fordran eller om annan fullgörelse är all betrakta som ell altemativ till det vanliga rällegångsförfarandel vid tingsrätt. Den nya lagen får därför inte ulan vidare tillämpas, om saken på gmnd av särskild föreskrift skall prövas av viss annan domstol, l.ex. arbetsdomstolen eller länsrätt, eller av någon annan myndighet än tingsrätt. En bestämmelse motsvarande 1 § andra stycket handräckningslagen har därför tagit upp i förevarande paragraf. Sålunda föreskrivs i paragrafens första mening att en tvist, som enligt någon särskild föreskrift skall tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som direkt medger sådan prövning.

För några typer av mål gäller alt de skall prövas av vissa tingsrätter i särskild sammansättning, nämligen fastighetsdomstol eller vattendomstol. Dessa domstolar får i detta sammanhang anses innefattade i begreppet tingsrätt och det krävs inga särskilda föreskrifter för all deras mål skall få prövas enligt denna lag, om fömtsättningar i övrigt föreligger.

1 gällande rätt finns i två lagar särskilda föreskrifter all mål får prövas inom den summariska processen. Dessa är lagen (1974:372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden och lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd. Någon ändring i sak är inte avsedd. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) kommer jag senare atl ta upp frågan om ändring i dessa lagar. Ansökningar kommer aUtså även i fortsättningen all kunna prövas i summarisk ordning ulan hinder av all anspråket skall prövas av arbetsdomstolen eller statens va-nämnd.

I paragrafens andra mening anges atl, i mål som enligt någon särskild föreskrift skall las upp av annan myndighet än tingsrätt, vad som i förevarande lag sägs om tingsrätt i stället skall gälla den andra myndigheten.

Behörig myndighet

6§

Ansökan skall göras hos kronofogdemyndigheten i del län där svaranden
har sitt hemvist. Som hemvist anses därvid den ort där han är bosall saml,
beträflFande dödsbo, den ort där den döde senast var bosall och, beträflFan
de annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken
gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.
Ansökan får också göras hos kronofogdemyndigheten i det län där 104

egendom som tillhör svaranden finns eller där verkställighet annars lämp- Prop. 1989/90:85 ligen kan ske.

1 paragrafen anges vilken kronofogdemyndighet som är behörig atl ta upp
en ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning. Regleringen är
mindre strikt än enligt nu gällande lagsökningslag och handräckningslag,
vilka hänför sig lill RB:s regler om fomm i tvistemål. Reglema om behörig
myndighet har i den nya lagen som syfte främst all styra handläggningen
till den myndighet som är lämplig från verkslällighelssynpunkt och atl
fördela arbetsbördan lika mellan kronofogdemyndighetema. Av 8 § följer
all kronofogdemyndighetens prövning av sin behörighet kan resultera i atl
ansökningen skickas till en behörig myndighet, men däremoi inte leda lill
all ansökningen avvisas.

Huvudregeln iförsta stycket är all ansökningen skall ges in till kronofogdemyndigheten i del län där svaranden har sitt hemvist. Vad som anses som hemvist avgörs enligt samma regler som gäller i ulsökningsmål enligt

2 kap. 3 § andra stycket UB. Lagtexten har utformats i enlighet med
lagrådets förslag.

Svaranden skall alltså anses ha sill hemvist i del län där han är bosall. Om svaranden är ell dödsbo, skall svaranden anses ha sitt hemvist i del län där den döde senast var bosall. En annan juridisk person skall anses ha sill hemvist i det län som enligt 10 kap. RB gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet, dvs. normalt del län där den juridiska personens styrelse har sill säte.

Som ett komplement lill huvudregeln i första stycket lar del andra stycket upp ytterligare några regler om fomm. Del kan ibland vara svårt för sökanden all ange var svaranden har sitt hemvist; det kan också vara så atl sökanden faktiskt saknar hemvist här i landet. Etl annal skäl för att ge in en ansökan till en annan kronofogdemyndighet än den i det län där svaranden har sill hemvist kan vara atl verkställigheten senare lämpligen bör ske hos en annan kronofogdemyndighet.

Mot bakgmnd härav får enligt andra stycket en ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning också göras hos kronofogdemyndigheten i del län där svaranden tillhörig egendom finns eller verkställighet annars lämpligen kan ske. Som framgått ges sökanden relativt fria händer all välja kronofogdemyndighet. Exempelvis kan del vara fördelaktigt att ge in en ansökan om avhysning lill kronofogdemyndigheten i del län där fastigheten eller byggnaden är belägen. Om avsikten är alt ansöka om utmätning i viss egendom, kan det ibland vara lämpligt att ge in ansökningen till kronofogdemyndigheten i del län där egendomen finns.

I etl tredje stycke har efler förslag från lagrådet och efler mönster från IO
kap. 14 § RB tagils upp en fommregel för de fall en ansökan riktar sig mot
flera svarande. I dessa fall får ansökan göras hos en kronofogdemyndighet
som enligt första eller.andra stycket är behörig i fråga om någon av
svarandena. Som en fömtsättning härför anges vidare, i enlighet med 105

lagrådets förslag, all ansökningen beträflFande var och en av svarandena Prop. 1989/90:85 skall stöda sig på väsentligen samma gmnd. Härigenom kommer också den sistnämnda och i del lill lagrådet remitterade förfallningsförslagel underförstådda begränsningen i möjligheten att låta en ansökan rikta sig mot flera svarande lill direkt uttryck i lagtexten.

Lagrådet har vidare i detta sammanhang uttalat följande. Trots att förslaget fömtsätter att det alltid skall finnas någon kronofogdemyndighet som är behörig, kan undanlagsvis förhållandena länkas vara sådana alt ansökningen med stöd av 21 § bör avvisas, därför all anspråket över huvud taget inte skall prövas i Sverige. Härvid blir allmänna intemationellt processrättsliga gmndsatser tillämpliga, varvid som utförligt utvecklats i doktrinen ledning kan sökas i fommreglema i 10 kap. rättegångsbalken. Som regel får det dock ankomma på svaranden all bestrida ansökningen, om han anser att den inte skall tas upp i Sverige (jfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i intemationellt förmögenhelsrällsliga mål, 1961 s. 304 flF och Pålsson, Svensk rättspraxis i intemationell processrätt, 1989 s. 118 flF).

Jag har ingenting atl erinra mot vad lagrådet sålunda har uttalat.

I de flesta län har kronofogdemyndigheten, fömtom ell centralkontor, även ett eller flera s. k. kronokontor. Som nämnts i den allmänna motiveringen bör ansökningen få ges in lill vilket som helst av dessa verksamhetsslällen. Var målet sedan rent faktiskt kommer all handläggas blir en senare fråga.

7§

Kronofogdemyndigheten prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständigheter som gör myndigheten behörig skall godtas, om del inte finns anledning atl anta alt de är orikliga.

1 paragrafen anges omfattningen av kronofogdemyndigheternas skyldighet alt pröva sin behörighet enligt 6 §. Kronofogdemyndigheten prövar självmant sin behörighet och bör vid den prövningen kunna utgå från att de uppgifter som sökanden lämnat för detta ändamål (jfr 18 §) är rikliga.

Om svaranden enligt uppgift i ansökningen är bosall i länet, bör kronofogdemyndigheten kunna utgå från all sökanden åberopar huvudregeln i 6 § första stycket. Om detta inte är fallet, bör däremoi normall krävas mer preciserade uppgifter om de förhållanden som enligt sökanden betingar kronofogdemyndighetens behörighet.

Om en ansökan inte innehåller några uppgifter om de förhållanden som gör myndigheten behörig och om svaranden enligt ansökningen inte är bosall i länet, bör kronofogdemyndigheten i enlighet med vad som sägs i 8 § ulan vidare skicka ansökningen lill myndigheten i det län där svaranden uppges vara bosatt. Myndigheten behöver normalt inte begära komplettering av sökanden i den situationen.

Ell påslående från sökanden all myndigheten är behörig på den gmnden
all verkställighet lämpligen kan ske inom dess distrikt bör inledningsvis
godtas. Behörighetsfrågan kan i dessa fall däremoi senare komma alt 106

prövas, om svaranden gör invändning om alt kronofogdemyndigheten inte Prop. 1989/90:85 är behörig. Anser myndigheten att en sådan invändning har fog för sig, bör myndigheten, på samma sätt som vid andra befogade foruminvändningar från svarandens sida, skicka ansökningen till en behörig kronofogdemyndighet. Med tanke på atl någon förhandling inte kan hållas inom ramen för det summariska förfarandei, torde svaranden normalt sakna anledning att göra invändning om fomm. Saken kommer dock i ett annat läge när överlämnande till tingsrätt sker (jfr specialmotiveringen lill 36 §).

8§

Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall målet genast överlämnas lill en kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig. Även om den myndighet där ansökan gjorts är behörig, får målet överlämnas till annan behörig kronofogdemyndighet, om del inte ulan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den första myndigheten eller om del av andra skäl är uppenbart all etl överlämnande skulle främja målels handläggning. Ansökan anses gjord när den kom in till den första myndigheten.

1 paragrafen anges i saklig överensstämmelse med vad som enligt 2 kap. 4 § första stycket UB gäller i fråga om ulsökningsmål all en ansökan som har gjorts hos en myndighet som inte är behörig skall överlämnas till en myndighet som är behörig. Myndigheten skall alltså inte i den här situationen avvisa ansökningen.

En behörig kronofogdemyndighet får enligt andra meningen överlämna ett mål lill en annan kronofogdemyndighet som är behörig, om målet inte utan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den myndighet där ansökan har gjorts eller överlämnande annars uppenbart främjar målels handläggning Gfr 2 kap. 4 § andra stycket UB).

Av tredje meningen framgår all ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning skall anses gjord när den kom in till den första myndigheten. Däremot skall ansökan om verkställighet anses gjord först när utslag i målet meddelades Gfr förslaget till lag om ändring i UB, 2 kap. 1 §).

Sökanden och om föreläggande för svaranden har utfärdats svaranden skall normall underrättas om all målet överflyttats till annan myndighet Gfr 59 §).

Ansökan

9§

Ansökan skall göras skriftligen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock föreskriva undantag från kravet på skriftlighet.

Enligt paragrafens första mening skall ansökan göras skriftligen. Den nuvarande möjligheten all ansöka muntligen i mål om belalningsföreläggande har inte någon motsvarighet i den nya lagen.

Emellertid öppnas i andra meningen en möjlighet lill undanlag från
kravet på skrifllighet. Som jag beskrivit i den allmänna motiveringen 107

(avsnitt 2.10.1) är avsikten atl det skall kunna tillåtas att ansökan görs med Prop. 1989/90:85 hjälp av något ADB-medium. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall kunna ge tillstånd till detta. Tanken är förslås all sådana tillstånd skall förbehållas professionella ingivare som gör många ansökningar.

En ansökan kan riktas mot flera svarande. Skälen för detta har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2). Del är heller inget hinder mot all flera sökande ger in en gemensam ansökan, om de har precis samma yrkanden.

Sökanden skall i ansökningen ange sill yrkande och gmnden för det.

1 paragrafen anges vilka uppgifter en ansökan måste innehålla såvitt avser yrkandet i huvudsaken. I ansökningen måste sökanden ange sitt yrkande och gmnden för det. Yrkandet måste vara klart och tydligt formulerat. Gmnden kan ibland anges med en hänvisning lill kontrakt, faktura eller liknande. En uppgift av betydelse kan också vara tidpunkten för fordringens eller fullgörelseskyldighetens uppkomst. Svaranden måste ha möjlighet att genom uppgiften om grunden för yrkandet kunna identifiera kravet. Samma uppgift är också av betydelse för utslagets rättskraft.

Del får självfallet ankomma på kronofogdemyndigheten alt i varje enskilt fall närmare bedöma om de krav som bör ställas på ansökningen såvitt gäller angivandet av gmnden för yrkandet är uppfyllda. Nuvarande praxis torde i de flesta fall ge tydlig vägledning i delta hänseende.

Om ansökningen enligt kronofogdemyndighetens uppfattning är så bristfällig all den inte kan läggas till gmnd för handläggning av målet, skall myndigheten i enlighet med vad som sägs i 20 § ge sökanden tillfölle att komplettera ansökningen. Gör sökanden inte del, kan hans ansökan komma att avvisas.

Del finns skäl all i mål om särskild handräckning kräva att grunderna för en ansökan utvecklas mer än i andra fall, eftersom gmndema i dessa fall har betydelse inte bara för all svaranden skall kunna identifiera kravet ulan också för att myndigheten skall kunna bedöma om ansökningen faller inom den särskilda handräckningens tillämpningsområde.

11§

1 en ansökan om betalningsföreläggande skall anges fordringens belopp, förfallodagen och den ränta som begärs.

Begär sökanden dröjsmålsränta på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet anges endast om del avser högre ränta än som följer av räntelagen (1975:635). Framgår del inte av ansökningen från vilken dag räntan yrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från den dag då ansökningen delges svaranden.

1 en ansökan om belalningsföreläggande skall sökanden enligi första styc
ket alltid ange fordringens belopp, förfallodagen och den ränta som yrkas. 108

Atl gmnden för etl ränteyrkande skall anges följer av vad som sagts Prop. 1989/90:85 tidigare. 1 andra stycket görs en inskränkning i den skyldigheten. Om sökanden begär dröjsmålsränla på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet anges endast när den yrkade räntan överstiger den ränta som kan utgå enligt räntelagen (1975:635).

I andra stycket tas också avslutningsvis upp en med nuvarande ordning överensstämmande regel som anger från vilken dag dröjsmålsränla skall räknas, om ansökningen saknar uppgift om del. Regeln innebär all yrkandet i dessa fall skall anses gälla ränta från den dag då svaranden delges ansökningen.

12 §

Till en ansökan om betalningsföreläggande, som avser fastställelse till betalning ur viss egendom, skall sökanden foga panlförskrivning eller annan handling, enligt vilken säkerheten upplåtits.

Enligt denna paragraf skall till en ansökan om belalningsföreläggande, som avser fastställelse till betalning ur viss egendom, fogas av sökanden åberopad panlförskrivning eller annan handling, enligt vilken säkerheten upplå-tilis. Av 2 § andra stycket framgår all säkerhelsupplålelsen måste vara skriftlig för att betalningsfastställelse skall kunna sökas i den summariska processen. För all kronofogdemyndigheten skall kunna kontrollera att skriftlighetskravet är uppfyllt måste alltså säkerhetsupplåtelsen inges. Av 19 § framgår att den skall inges i två exemplar.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.3) gäller särskilda regler för inteckning som rör luftfartyg saml för inteckning i fast egendom, fartyg eller näringsverksamhet som meddelats enligt äldre lag Gfr övergångsbestämmelserna punkt 3).

13§

En ansökan om betalningsföreläggande får även innefatta en ansökan om vanlig handräckning, om yrkandena stöder sig på väsentligen samma grund.

Av denna paragraf följer atl i samma mål får handläggas ell yrkande om betalningsföreläggande och ett yrkande om vanlig handräckning. En fömtsättning är att yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd. Det är alltså möjligt all i ell mål handlägga t. ex. en ansökan om skyldighet för svaranden atl betala obetalda hyresbelopp och en ansökan om avhysning av denne. Av lagtexten framgår motsätlningsvis atl ett yrkande om särskild handräckning däremot aldrig kan prövas i ell mål om belalningsföreläggande, eftersom reglerna om handläggning, fullföljd av talan m.m. skiljer sig ål i grundläggande hänseenden. Självfallet kan inte heller yrkanden om både vanlig och särskild handräckning prövas i samma mål.

Om del finns flera svarande i målet, behöver själva yrkandena inte vara
desamma mot alla. Det är tillräckligt all de stöder sig på väsentligen
samma gmnd. 109

14 § Prop. 1989/90:85

Avser en ansökan om vanlig handräckning avhysning på gmnd av all nyttjanderätten har förverkals, skall sökanden utöver vad som följer av 10 § närmare utveckla gmnden för sill yrkande.

I paragrafen anges all sökanden i ell mål om vanlig handräckning, om han yrkar avhysning av svaranden på gmnd av all denne har förverkat sin nyttjanderätt, i ansökningen måste närmare utveckla gmnden för sitt yrkande. Med detta avses följande.

I 8 kap. 23-25 §§ och 12 kap. 42-44 §§ jordabalken saml 33-35 §§ bostadsrältslagen (1971:479) finns vissa regler som skyddar nyttjanderättshavaren i situationer när ägaren hävdar all nyttjanderätten är förverkad. Den omständigheten all handläggningen av den summariska processen nu föreslås flyttad till kronofogdemyndighetema får inte medföra alt nylljanderättshavamas rättsliga ställning försämras. Sålunda måste nyttjanderättshavaren i dessa fall ha underrättals om att nyttjanderätten kan förverkas och atl, vid utebliven hyresbetalning, nyttjanderätten kan återvinnas om hyran betalas inom tolv dagar från delfåendel av underrättelsen. Avser nyttjanderätten en bostadslägenhet, skall socialnämnden ha informerats om den föreslående uppsägningen.

I likhet med vad tingsrällema gör i dag måste kronofogdemyndigheten vid avhysning kontrollera all svaranden, liksom i förekommande fall socialnämnden, har fåll den föreskrivna informationen.

Om uppgift i dessa hänseenden saknas, skall tingsrällema i dag lämna den nödvändiga informationen till svaranden i samband med föreläggandel. Svaranden ges i dessa fall Qorton vardagar all komma in med invändning Gfr 12 kap. 44 § jordabalken). En liknande ordning bör iakttas av kronofogdemyndighetema i det nya förfarandei.

Om det inte framgår av handlingama att socialnämnden har underrättats, bör kronofogdemyndigheten begära att sökanden kompletterar ansökningen.

15 §

Om sökanden vill atl en ansökan om handräckning skall handläggas enligt reglema för särskild handräckning, skall detta anges i eller på annat sätt tydligt framgå av ansökningen.

Till en ansökan om särskild handräckning skall sökanden foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar.

Om sökanden i ell handräckningsmål vill atl målet skall handläggas enligt reglerna för särskild handräckning, skall detta enligt paragrafens första stycke anges i eller på annal sätt tydligt framgå av ansökningen. Denna regel bottnar i all en handräckningsansökan kan falla inom tillämpningsområdet för både vanlig och särskild handräckning och all myndigheten behöver ha en hjälpregd för tveksamma fall. Detta är viktigt med tanke på de skillnader som finns mellan de båda handräckningsformema.

Lagrådet har förordat alt orden "eller på annat sätt tydligt framgå av"
skall utgå ur lagtexten, därför alt de framstår som omotiverade i en regel
som är utformad som en handlingsregel för sökanden. 110

Det är riktigt atl regeln i första hand är en handlingsregel för sökanden, Prop. 1989/90:85 men den riktar sig också lill kronofogdemyndigheten. Med lagrådets formulering finns det en risk att kronofogdemyndigheten kan känna sig förhindrad atl handlägga ell mål som särskild handräckning bara därför atl en begäran därom inte är uttryckligen angiven i ansökningen, även om del på annal sätt alldeles klart framgår av ansökningen atl del är särskild handräckning som begärs. Jag förordar därför den laglekniska lösning som del lill lagrådet remitterade förslaget innehåller.

Mitt förslag innebär alltså all sökanden - för all vara säker på all målet handläggs som mål om särskild handräckning bör använda just uttrycket särskild handräckning i sin ansökan. Del kan dock som jag nämnde tänkas fall då del oavsett ordvalet är alldeles klart med hänsyn till ansökningens övriga innehåll all del är särskild handräckning som yrkas. Även dessa fall skall alltså handläggas som särskild handräckning.

Att regeln i första hand är utformad som en handlingsregel för sökanden innebär självfallet inte all kronofogdemyndigheten bör underlåta att i tveksamma fall söka undanröja oklarheten, t.ex. genom ett telefonsamtal med sökanden.

Del kan också länkas fall där sökanden alldeles tydligt har angivit att han önskar att målet handläggs som mål om särskild handräckning men där myndigheten genast kan konstatera all fömtsättningar för denna handläggningsform inte finns. Om målet däremoi kan handläggas som mål om vanlig handräckning, bör myndigheten bereda sökanden tillfälle att ändra sig till all yrka handläggning enligt reglema för vanlig handräckning. Först om sökanden inte accepterar detta, bör ansökningen avvisas med stöd av 21 §.

Innan föreläggande för svaranden all yttra sig över ansökningen utfördas, måste handläggningsformen givetvis slutligt ha beslämts. Det sammanhänger främst med all föreläggandel skall ha delvis olika innehåll beroende på handläggningsformen.

Enligt andra stycket skall sökanden lill en ansökan om särskild handräckning alltid foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar. Dessa handlingar ligger till gmnd för kronofogdemyndighetens bedömning av om fömtsättningar för särskild handräckning föreligger. Särskilt om svaranden bestrider ansökningen, kan handlingama få betydelse också som bevismaterial vid myndighetens prövning av om ansökningen skall bifallas.

Om sökanden inte vill atl ett kommande utslag i målet skall verkställas eller om han har några särskilda yrkanden i fråga om verkställigheten, skall han ange detta i ansökningen.

Paragrafen lar sikte på kommande verkställighet av etl utslag. Som fram
gått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1) skall kronofogdemyn
digheten självmant verkställa utslaget i målet, om inte sökanden särskilt
begärt att verkställighet inte skall ske. Därför föreskrivs del i denna para- 111

gråfäll sökanden, om han inte vill ha verkställighet, uttryckligen skall ange Prop. 1989/90:85 detta i ansökningen. Om han vill ha verkställighet och har några särskilda önskemål för hur den skall gå lill, skall dessa likaså anges. Om sökanden inte säger någonting i sistnämnda fråga, är det inte meningen atl kronofogdemyndigheten skall infordra någon komplettering; det skulle bli för omständligt. I stället måste verkställigheten då ske enligt normalmlinema. Verkställigheten hos kronofogdemyndigheten är numera indelad i olika nivåer. I de fall då ingenting sägs i ansökningen bör verkställighet ske enligt den högsta nivån, vilket innebär alt en s. k. fullständig lillgångsun-dersökning bör göras. Detta slår i överensstämmelse med vad som nu gäller för utsökningsmålen. För handräckningsmålen har regeln mindre betydelse, eftersom kronofogdemyndigheten här ändå i större utsträckning själv bestämmer från fall lill fall hur verkställigheten skall ske.

Enligt UB (2 kap. 2 § andra stycket) krävs för verkställighet i vissa fall all handlingar som ligger till gmnd för ett yrkande ges in i original. Del gäller löpande skuldebrev och andra s. k. presentalionspapper. Anledningen lill detta är all anteckning skall göras på originalhandlingen om betalning eller annan verkställighet och all handlingen skall återställas lill gäldenären när anspråket infriats hell. Del är därför lämpligt all sådana handlingar inges samtidigt med ansökningen i den summariska processen. Om så inte sker, får detta emellertid inte inverka på handläggningen av målet i den summariska processen. I stället får komplettering ske på verkställighetsstadiet.

17§

Om sökanden begär ersättning för kostnader med anledning av målet, skall han ange detta i ansökningen och samtidigt uppge vilka kostnadema är.

Paragrafen anger all sökanden redan i ansökningen måste framställa sina eventuella yrkanden om ersättning för kostnader i målet och därvid ange vilka kostnadema är. Kronofogdemyndigheten är alltså aldrig skyldig all särskilt fråga sökanden humvida denne begär ersättning för sina kostnader.

Efter del att myndigheten har utfördal föreläggande för svaranden all yttra sig över ansökningen kan sökanden inte komma in med några ytterligare kostnadsersältningsanspråk såvitt avser själva ansökningen Gfr emellertid 38 § första stycket). Av 27 § följer också all myndigheten i föreläggandet lill svaranden skall anteckna vad denne kan komma all förpliktas betala i kostnadsersättning lill sökanden, om utslag meddelas i målet.

18 §

Ansökningen skall innehålla uppgifter om partema i den utsträckning som

anges i 33 kap. 1 § rättegångsbalken. 1 ansökningen skall vidare anges de

omständigheter som gör kronofogdemyndigheten behörig, om inte detta

framgår på annal sätt. 112

Enligt denna paragraf skall sökanden i ansökningen lämna uppgifter om Prop, 1989/90:85

sig själv och om svaranden i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 § RB.

Denna föreskrift överensstämmer med gällande ordning. I Qärde stycket

av 33 kap. 1 § RB föreskrivs all en stämningsansökan skall innehålla vissa

uppgifter om svaranden. Även dessa regler blir tillämpliga på ansökningen

i den summariska processen. Allvarliga brister när del gäller uppgiftema

om partema medför all ansökningen kan avvisas med stöd av 20 §.

1 paragrafen sägs också all sökanden är skyldig att i sin ansökan ange de omständigheter som gör kronofogdemyndigheten behörig, om det inte framgår av vad som anges i ansökningen i övrigl. Även denna föreskrift slår i principiell överensstämmelse med vad som gäller i dag. Om ansökan görs hos kronofogdemyndigheten i del län där svaranden har sill hemvist, räcker det normalt sett med adressuppgiften. Om sökanden till stöd för myndighetens behörighet åberopar bestämmelsema i 6 § andra stycket, måste han däremoi uttryckligen ange del Gfr specialmoliveringen lill 7 §).

19§

En skriftlig ansökan skall vara undertecknad av sökanden eller hans ombud och ges in till kronofogdemyndigheten i original och en kopia. De handlingar som bifogas ansökningen skall ges in i två exemplar.

I paragrafen anges all en skriftlig ansökan skall vara undertecknad av sökanden eller hans ombud. Den skall ges in i två exemplar, varav minsl ell original. De handlingar som bifogas ansökningen skall ges in i två exemplar.

Om ansökningen riktar sig mot flera svarande än en, följer av gmndema för regleringen att en kopia av ansökningshandlingarna skall ges in för varje svarande.

20 §

Är ansökningen så bristföllig atl den inte kan läggas lill gmnd för handläggning av målet, skall sökanden föreläggas all avhjälpa brislen. Sådant föreläggande får sändas lill sökanden med poslen under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt sätt. Följer sökanden inte föreläggandet, skall ansökningen avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandel.

Första stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten begär alt sökanden skall betala ansökningsavgiflen i förskoll.

Paragrafens första stycke, som delvis har sin motsvarighet i 31 c § första stycket lagsökningslagen och 4 § handräckningslagen, tar upp föreskrifter om när ansökningen skall avvisas på gmnd av formella brister. Om sökanden inte följer ell föreläggande att avhjälpa en sådan brist, skall ansökningen avvisas.

Del är viktigt att kronofogdemyndighetens kommunikation med sökan
den blir så smidig som möjligt. Därför har på några ställen i lagen föreskri
vits all olika meddelanden lill sökanden får förmedlas ulan krav på delgiv- 113

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 85

ning enligt delgivningslagen (1970:428). 1 förevarande paragraf gäller del Prop. 1989/90:85 föreläggandet till sökanden alt komplettera ansökningen. Föreläggandel får skickas i lösbrev under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annat lämpligt sätt, l.ex. muntligt. Om sökanden inte följer föreläggandel och ansökningen är så bristfällig all den inte kan läggas lill gmnd för handläggning av målet, skall ansökningen avvisas. En erinran om detta skall tas med i föreläggandel. Del kan naturiigtvis inträflFa någon gång all sökanden faktiskt inte får del av föreläggandel. Om ansökningen då avvisas har han emellertid alltid möjlighet all återkomma med en ny och bättre ansökan. All sökanden skall underrättas om ell avvisningsbeslut framgår av 59 §.

Andra stycket reglerar föreläggande att betala ansökningsavgiften i förskoll. Av skäl som angivils i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1) bör ansökningsavgifterna i den summariska processen normall faktureras i efterhand. I de fall kronofogdemyndigheten ändå kräver förskottsbetalning, tillämpas reglema om föreläggande och avvisning i första stycket. Regler om utsökningsavgifter finns i UB och i förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter.

21 §

Ansökningen skall också avvisas, om den avser en åtgärd som inte omfattas av denna lag eller om del finns något annat hinder mot all ansökningen las upp.

Medan i 20 § behandlas avvisning av en ansökan på gmnd av formella brister, tas i förevarande paragraf upp frågan om avvisning på gmnd av brister av mer materiell natur.

Ansökningen skall sålunda avvisas om den avser en åtgärd som inte omfattas av den nya lagen. Som exempel kan nämnas att ansökningen gäller en fastställelsetalan eller ell indisposilivl rättsförhållande. En ansökan om särskild handräckning kan avvisas med stöd av förevarande paragraf, om det framgår all yrkandet avser en åtgärd som faller utanför tillämpningsområdet för särskild handräckning Gfr specialmotiveringen tilll5§).

Ansökningen skall också avvisas, om del finns något annal hinder mot all den las upp. Kronofogdemyndigheten skall la upp frågan om avvisning endast om det finns någon särskild omständighet som föranleder det, t. ex. när det av ansökningen framgår alt skyldigheten för svaranden atl fullgöra betalning eller annal ännu inte har inträtt eller all saken är föremål för tvist vid dom.stol eller redan är avgjord. Saknas uppgift om förfallodagen, skall kronofogdemyndigheten för att få underlag för sin bedömning av avvisningsfrågan begära atl ansökningen kompletteras.

Kronofogdemyndighetemas prövning av ansökningama bör göras så
enkel som möjligt. På gmnd härav bör alla bestridanden behandlas lika,
oavsett sitt innehåll. Härav följer alt någon särbehandling i del nu diskute
rade hänseendet inte kan ske av sådana beslridanden som innehåller en
invändning hänförlig lill processfömtsältningarna. Om sålunda svaranden 114

i sitt bestridande hävdar all det finns något hinder enligt förevarande Prop. 1989/90:85 paragraf mot atl ansökningen las upp, skall kronofogdemyndigheten inte själv ta ställning lill frågan om avvisning av ansökningen utan överlämna målet lill tingsrätt, om sökanden begär del (36 §). Detta gäller även om det hinder som svaranden åberopar kan anses ha framgått redan av ansökningen men myndigheten ändå tagit upp denna. Det ankommer sedan på tingsrätten all la ställning till avvisningsfrågan. Om rätten kommer fram lill att avvisning inte bör ske och svaranden inte yttrat sig i sak i målet hos kronofogdemyndigheten, får målet trots detta även fortsättningsvis handläggas hos tingsrätten.

Det nu sagda gäller endast bestridda mål. Har däremoi något regelrätt bestridande inte skett, kvarstår kronofogdemyndighetens skyldighet all vid bristande processfömtsällningar avvisa ansökningen även i del skede av handläggningen då del är aktuellt att meddela utslag i målet.

22 §

Återkallar sökanden ansökningen, skall målet avskrivas.

Om sökanden återkallar ansökningen, skall kronofogdemyndigheten avskriva målet. Det gäller oavsett på vilket stadium återkallelsen sker. Svaranden har alltså ingen rätt atl få saken prövad i målet, på något sätt som motsvarar 13 kap. 5 § RB. I mål om särskild handräckning kan dock svaranden i avskrivningsbeslulel tillerkännas ersättning för sina kostnader (47 §).

Avser återkallelsen endast en viss del av målet, torde del i allmänhet inte vara behövligt med något särskilt avskrivningsbeslul.

Det finns inget formellt krav på all återkallelse i mål enligt denna lag skall vara skriftlig, men självfallet är det från flera synpunkter lämpligast all återkallelsen sker skriftligen.

Ogrundade eller obefogade anspråk 23 §

Om det kan antas all sökandens yrkande i etl mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är ogmndal eller obefogat, skall ansökningen behandlas som om svaranden bestritt den.

Ett yrkande om ersättning för åtgärder som avses i 2 eller 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokoslnader m.m. skall alllid antas vara ogmndal eller obefogat, i den mån ersättningen inte kan utgå enligt den lagen.

I paragrafens första stycke behandlas den situationen all sökandens
yrkande i ett mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning kan
antas vara ogmndal eller obefogat. Den föreslagna föreskriften avser all
tillgodose intresset att utslagen i den summariska processen är materiellt
riktiga så långt det är möjligt utan all kronofogdemyndigheterna samtidigt
åläggs att ingående materiellt pröva sökandens anspråk. Meningen är att 115

regeln skall IräflFa yrkanden som redan vid en översiktlig kontroll verkar Prop. 1989/90:85 ogrundade eller obefogade.

Normall kan ell mål överlämnas lill tingsrätt först sedan föreläggande för svaranden alt yttra sig har utfördals. Kronofogdemyndigheten skall alltså normall inte själv la initiativet till ell överlämnande. Förevarande paragraf utgör del enda undanlaget från den regeln.

Om kronofogdemyndigheten vid sin granskning av ansökningen kommer fram till all del kan antas alt sökandens yrkande är ogmndal eller obefogat, får myndigheten självmant la upp frågan om överlämnande lill tingsrätt ulan all först utfärda föreläggande för svaranden enligt 25 §. Kronofogdemyndigheten får också självmant ta upp samma fråga, om det senare under handläggningen kommer all framstå som antagligt all yrkandet är ogmndal eller obefogat. Även om svaranden inte uttryckligen bestrider ansökningen, kan han sålunda lämna sådana uppgifter atl myndigheten finner all utslag inte bör meddelas i enlighet med ansökningen.

Såsom anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.5) bör del för att överlämnande skall ske i de nu aktuella fallen krävas alt sökanden begär detta. Därför föreskrivs i paragrafen all myndigheten skall behandla ansökningen som om svaranden bestritt den. Del innebär i detta sammanhang all myndigheten skall underrätta sökanden dels om sill antagande all yrkandet är ogmndal eller obefogat, dels om all målet kommer all avskrivas, om sökanden inte inom tre veckor från underrättelsens avsändande skriftligen begär att målet överlämnas lill tingsrätt. Underrättelsen behöver inte delges enligt reglerna i delgivningslagen ulan kan ske formlöst.

Skälen för att ett yrkande skall anses som ogrundat kan variera. Del kan till att börja med röra sig om ell krav som del är alldeles klart atl rättsordningen inte ställer sig bakom, t.ex. en skuld som har brottslig bakgmnd. Del kan också vara så all det rättsfaklum som sökanden åberopar inte kan ge den rättsföljd som yrkandet går ul på; ell exempel på detta kan vara all skadestånd yrkas för en handling som enligt klar praxis överhuvudtaget inte kan gmnda skadeståndsskyldighet.

Ell exempel på ell obefogat yrkande kan vara atl sökanden under åberopande av en i och för sig skadeståndsgmndande handling begär skadestånd av svaranden för psykiskt lidande med ell orealistiskt stort belopp.

Kronofogdemyndighetens beslut all överlämna målet till tingsrätt får inte överklagas (56 §). Inte heller får tingsrätten återlämna målet till kronofogdemyndigheten, även om tingsrätten inte delar uppfattningen all yrkandet kan antas vara ogmndal eller obefogat. 1 stället skall målet handläggas fullt ul vid tingsrätten.

I paragrafens andra stycke tas upp en presumtion för all yrkanden som
avser ersättning för inkassoåtgärder skall antas vara ogmndade eller obefo
gade i vissa fall. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.5)
är dessa fordringar numera av civilrältslig natur Gfr prop. 1980/81:10).
Domstolarna kontrollerar emellertid självmant att yrkandena inte går
utöver vad som är lagligen medgivet. Sålunda anges i lagen (1981:739) om
ersättning för inkassokoslnader m. m. vilka ålgärder som är ersättningsgil
la och i förordningen (1981:1057) med samma namn anges med vilka
belopp olika ålgärder ersätts. 116

De ålgärder som är ersättningsgilla enligt den nämnda lagen är betal- Prop. 1989/90:85 ningspåminndse, inkassokrav och upprättande av amorteringsplan. 1 samtliga fall gäller krav på skrifllighet och även vissa andra krav. En gmndläggande fömtsättning för räll till ersättning är atl åtgärden har varit skäligen påkallad för all ta lill vara borgenärens räll. I förordningen anges att ersättning för de olika inkassoåtgärdema utgår med högst vissa belopp, om det inte finns särskilda skäl för annal.

Avsikten är all kronofogdemyndigheten i del nya förfarandei självmant skall pröva om yrkandet om ersättning för inkassoåtgärder står i överensstämmelse med den nämnda författningsregleringen. Vid denna kontroll bör nuvarande praxis vid tingsrällema tjäna som vägledning. Denna kan kort sägas innebära följande. Borgenären skall ange vilket datum inkassoålgärden i fråga vidtogs saml åtminstone påstå all åtgärden uppfyllt de formella kraven enligt lagen om ersättning för inkassokoslnader m.m. Vidare görs en översiktlig bedömning i frågan om åtgärden varit skäligen påkallad för all ta lill vara borgenärens rätt. Slutligen kontrolleras all de belopp som yrkas inte överstiger de fastställda normalbeloppen eller, om så är fallet, att del angivils godtagbara skäl för del. Del torde vara sällsynt att ell yrkande som sammanfaller med normalbdoppel inte godtas.

I den mån kronofogdemyndigheten finner all ell yrkande om ersättning för inkassoålgärd inte överensstämmer med författningsregleringen, skall yrkandet antas vara ogmndal eller obefogat. Del innebär alltså alt sökanden skall underrättas om all målet i den delen kommer atl avskrivas om han inte begär att del överlämnas lill tingsrätt.

Reglema i andra stycket gäller både de fall då ett yrkande om ersättning för inkassoålgärd framställs självständigt och då yrkandet framställs tillsammans med huvudyrkandel, dvs. del yrkande som föranlett inkassoålgärden.

24 §

Om det i ell mål om särskild handräckning är uppenbart att sökandens yrkande är ogmndal, skall ansökningen genast avslås.

I mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten enligt förevarande paragraf genast ogilla en ansökan, om del är uppenbart att yrkandet är ogmndal. Kronofogdemyndighetens prövning av ansökningen är alltså på del här stadiet inskränkt lill uppenbara fall. Som framgår av 43 § skall en mer ingående prövning ske i samband med att utslag skall meddelas, oavsett om svaranden lämnat ansökningen ulan erinran eller inte.

Föreläggande för svaranden att yttra sig 25 §

Tar kronofogdemyndigheten upp ansökningen, skall svaranden föreläggas
all till myndigheten yttra sig inom viss lid från det all ansökningen delgavs
honom. Tiden får inte ulan särskilda skäl bestämmas lill mer än två
veckor. 117

Om ansökningen inte avvisas eller avslås direkt och om målet inte avskrivs Prop. 1989/90:85 eller överlämnas lill tingsrätt, skall kronofogdemyndigheten enligt förevarande paragraf utförda ell föreläggande för svaranden att yttra sig över ansökningen.

Kronofogdemyndigheten skall samtidigt bestämma den tid från delgivningen av föreläggandel inom vilken svarandens yttrande över ansökningen skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten Gfr specialmoliveringen till 42 och 43 §§). Tiden får enligt andra meningen inte utan särskilda skäl bestämmas till mer än två veckor, men i normala fall bör del räcka med kortare tid. För närvarande bmkar domstolarna bestämma motsvarande lid lill mellan sex och tio dagar. Med tanke på all svaranden i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning inte behöver motivera sitt bestridande för all undgå utslag kan ell lämpligt riktmärke vara en vecka. Alt del i vissa fall vid avhysning finns skäl all bestämma en längre lid har nämnts under 14 §. Även i mål om särskild handräckning kan del finnas skäl atl bestämma en något längre lid, eftersom svaranden i dessa fall ofta har anledning alt vara mer utförlig vid ett eventuellt bestridande. Å andra sidan är målen om särskild handräckning ofta brådskande, varför svarstiden inte skall sättas längre än nödvändigt.

Liksom i dag kan liden förlängas av kronofogdemyndigheten, om svaranden begär del inom den förelagda liden och kan åberopa godtagbara skäl för sin begäran.

All föreläggandel skall delges svaranden enligt reglema i delgivningslagen följer av 29 §.

26 §

Svaranden skall i föreläggandet upplysas om atl målet kan komma atl avgöras även om han inte yttrar sig över ansökningen. Han skall också uppmanas att, om han bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandel.

Paragrafen upptar föreskrifter om den information som svaranden skall få i samband med föreläggandet.

1 första stycket anges den information som måste bedömas vara av
särskild betydelse för svaranden, nämligen upplysningen alt målet kan
komma atl avgöras även om han inte hör av sig lill myndigheten. Härav
följer all han riskerar ell utslag mot sig i enlighet med ansökningen, om
han inte bestrider inom rätt lid. Svaranden skall också uppmanas alt, om
han bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandel. I 28 § anges all
ytterligare föreskrifter om den information som skall ges i föreläggandel
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Föreläggandet och informationen skall ha delvis olika innehåll beroende
på om ansökningen avser belalningsföreläggande, vanlig handräckning
eller särskild handräckning. 118

I andra stycket anges all svaranden i föreläggandel skall uppmanas all Prop. 1989/90:85 lämna kompletterande uppgifter om sig själv i den mån de uppgifter som sökanden har lämnat i del avseendet är ofullständiga eller felaktiga. All denna föreskrift lagils upp i lagen motiveras av föreskriften i andra meningen. Där sägs att uppmaningen vid behov kan ske i form av ett vites-sanktionerat föreläggande. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller i dag. De uppgifter som avses är sådana som anges i 33 kap. 1 § första tredje styckena RB, lill vilket lagmm paragrafen hänvisar.

Frågan om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna paragraf lorde få prövas av kronofogdemyndigheten själv, jfr 6§ andra stycket lagen (1985:206) om viten.

27§

Om sökanden begärt ersättning för sina kostnader i målet, skall kronofogdemyndigheten i föreläggandet ange den kostnadsersättning som svaranden kan åläggas alt betala, om utslag meddelas i målet.

Reglema om partemas räll lill ersättning för sina kostnader i den summariska processen finns i 46 51 §§. Av 17 § följer all sökanden redan i sin ansökan skall framställa sina yrkanden om kostnadsersättning och ange vari kostnadema består. 1 förevarande paragraf anges all kronofogdemyndigheten redan i föreläggandet till svaranden alt yttra sig över ansökningen skall upplysa svaranden om vad han kan åläggas all betala i kostnadsersättning, om utslag meddelas.

Sökandens rätt till ersättning för arbete eller arvode kommer också i det nya förfarandet alt vara begränsat till visst högsta belopp, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i dag gäller enligt förordningen (1981:1056) om ersättning för kostnader i mål om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning vid tingsrätt. Kronofogdemyndigheten skall också i likhet med vad som gäller i dag självmant kontrollera att sökandens kostnadsersättningsyrkande står i överensstämmelse med föreskriftema i en ny motsvarande förordning och vid behov justera de yrkade beloppen. En sådan justering är alltså normall inte beroende av invändning från svaranden (49 §).

En annan sorts kostnader är de som anges i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokoslnader m. m. Hur yrkanden om inkassokoslnader skall hanleras framgår av 23 § andra stycket. Inkassokoslnadema skall specificeras i ansökningen och i föreläggandel till svaranden skall del av myndigheten godtagna beloppet anges.

28 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad föreläggandel ytterligare skall innehålla.

Eftersom föreläggandet Gamle därvid fogade handlingar) är den enda

handling i den nya summariska processen som skall delges svaranden 119

enligt reglema i delgivningslagen, är det viktigt all denne i samband med Prop. 1989/90:85

föreläggandel ges en förhållandevis fullständig informaiion om förfarandet

och vad det kan innebära för hans del. Viss informaiion som skall lämnas

har angetts i de båda föregående paragrafema. Den information som

föreläggandel i övrigl bör innehålla torde däremoi inte behöva anges i lag.

Paragrafen anger all regeringen meddelar de ytterligare föreskrifter som

behövs. Regeringen får också bestämma all annan myndighet skall besluta

om föreskriftema.

Den ytterligare informaiion det kan vara fråga om bör i första hand avse del fortsalla förfarandei och vad detta kan innebära för svaranden. Som exempel kan nämnas upplysningar om all bestridandet måste vara skriftligt, alt uteblivet bestridande med största sannolikhet innebär all ett utslag kommer atl meddelas mot svaranden i enlighet med vad sökanden begärt, all han kommer alt underrättas om ell sådant utslag i ell vanligt lösbrev och all han har räll alt begära återvinning av utslaget inom en månad efler del alt detta har meddelats eller, i mål om särskild handräckning, all överklaga utslaget lill hovrätt inom tre veckor. Del bör vidare anges när ett utslag kan vara all vänta i målet, så alt svaranden kan underrätta kronofogdemyndigheten om han inte kan nås på sin vanliga adress vid den liden. Föreläggandet bör också innehålla en uppmaning lill svaranden alt lill kronofogdemyndigheten anmäla en sådan adressändring.

En viktig upplysning är all ett kommande utslag normall kan verkställas så snart utslaget har meddelats och all då ytterligare kostnader kan tillkomma.

En annan upplysning som bör lämnas är konsekvensema av etl eventuellt bestridande. All betalning av den aktuella skulden inte skall ske till kronofogdemyndigheten under handläggningen av ett mål om betalningsföreläggande bör också anges. Svaranden bör i stället upplysas om all han, om han vill fullgöra förpliktelsen frivilligt på det här stadiet, bör vända sig direkt lill sökanden. Svaranden i etl mål om särskild handräckning bör upplysas om atl eventuella kostnadsyrkanden måste anges i bestridandel (32 §).

Delgivning av föreläggandet

29 §

Föreläggandet skall tillsammans med en kopia av ansökningshandlingama delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tvistemål. I ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får delgivning dock inte ske genom kungörelse enligt 15 § delgivningslagen (1970:428).

I paragrafen anges all föreläggandet för svaranden atl yttra sig över ansök
ningen skall delges denne tillsammans med en kopia av ansökningshand
lingama, i enlighet med vad som är föreskrivet för delgivning av stämning
i tvistemål. I mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning får
enligt andra meningen delgivning dock inte ske genom kungörelse enligt
15 § delgivningslagen (1970:428). I mål om särskild handräckning finns 120

inte del förbudet. Den nya lagen innehåller ingen motsvarighet lill det Prop. 1989/90:85 förbud att delge en ansökan om betalningsföreläggande utomlands som i dag gäller enligt 24 § lagsökningslagen.

Att delgivning skall ske i enlighet med vad som är föreskrivet för delgivning av stämning i tvistemål innebär atl 33 kap. 6 § andra stycket RB skall tillämpas. Där sägs atl stämning i tvistemål inte får delges enligt 12 § delgivningslagen, om det inte finns anledning alt tro all den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen innebär att handlingama överlämnas lill någon annan än den sökte personligen (surrogatdelgivning). Handlingen kan i dessa fall lämnas till någon vuxen medlem av hans hushåll eller lill hyresvärd eller lämnas på den söktes kontor, om vissa i lagen föreskrivna villkor är uppfyllda.

När ansökan gjorts genom ADB-medium med stöd av 9 § andra meningen finns normalt inga ansökningshandlingar som kan delges svaranden tillsammans med föreläggandel. 1 dessa fall kan det vara tillfyllest all la in ansökningens innehåll i själva föreläggandet.

30 §

Har delgivning inte kunnat ske, skall kronofogdemyndigheten pröva om försöken till delgivning skall fortsätta eller om sökanden skall erbjudas all själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid las till del arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, fömtsättningarna för att fortsatta försök skall lyckas saml omständigheterna i övrigt. Erbjudandet får sändas med poslen till sökanden under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt sätt. Antar sökanden erbjudandel, tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken. I annal fall skall ansökningen avvisas.

Det kan inträflFa att kronofogdemyndigheten trots upprepade försök inte lyckas delge svaranden föreläggandel. Del kan vara så att fömtsättningar finns varken för s.k. spikning eller för delgivning genom kungörelse. I dessa fall skall enligt förevarande paragraf, som motsvarar nuvarande 31 c § tredje stycket lagsökningslagen, sökanden erbjudas att överta delgivningsförsöken. Om han inte accepterar detta, skall ansökningen avvisas. Om han accepterar men misslyckas all delge inom utsatt tid, tillämpas 32 kap. 2 § RB, vilket innebär all ansökningen förfaller, om inte svaranden ändå inkommit med yttrande i målet.

Lagrådet har förordat en delvis annorlunda lösning, enligt vilken sökanden, om delgivning inte kunnat ske, direkt får föreläggas all ombesörja delgivningen vid påföljd av avvisning. Enligt min mening finns del emellertid vissa avigsidor med en sådan ordning.

Till all börja med innebär den praktiska nackdelar för kronofogdemyndigheten. Myndigheten skulle nämligen tvingas all för sökandens räkning göra i ordning en uppsättning kopior av ansökningshandlingar och föreläggande samt delgi vningsunderlag i samtliga sådana fall; enligt del remitterade förslaget skulle detta behöva göras bara i de fall sökanden verkligen antar erbjudandet att ombesörja delgivningen.

En annan nackdel med lagrådels förslag är alt en sökande som får ell 121

direkt föreläggande att överta ddgivningsansvaret skulle komma i ett Prop. 1989/90:85 sämre läge om han anser all myndigheten i stället själv skall fortsätta delgivningsförsöken. 1 så fall är han mera betjänt av ell snabbt avvisningsbeslut i anledning av att han inte accepterat all överta delgivningen. Detta beslut kan han överklaga med yrkande om återförvisning. Ell föreläggande all inom en inte alltför kort lid inkomma med bevis om delgivning med svaranden kan då vara svårare för sökanden alt komma lill rätta med. Mot bakgmnd av del nu sagda förordar jag all den i lagrådsremissen föreslagna lösningen, som i huvudsak överensstämmer med gällande ordning, genomförs.

I 31 c § lagsökningslagen skiljer man mellan fall då hinder för delgivning föreligger (andra stycket) och fall då hinder visserligen inte föreligger, men delgivning ändå inte har kunnat ske (tredje stycket). I andra stycket avses enligt uttalande i förarbetena lill lagmmmet (prop. 1981/82:134 s. 33) t. ex. mål om belalningsföreläggande där del visat sig all gäldenären saknar känt hemvist eller för överskådlig framtid vistas utomlands; enligt gällande regler får delgivning i mål om betalningsföreläggande inte ske genom kungörelse och inte utomlands. Ansökningar som faller inom andra styckels område får avvisas direkt. 1 fall som avses i tredje stycket kan rätten erbjuda borgenären all själv ombesörja delgivningen.

I den nya lagen finns inget förbud mot delgivning utomlands. All svaranden vistas utomlands är alltså inte längre i sig ell hinder för delgivning. All svaranden saknar känt hemvist är normall förslås etl hinder för delgivning även i del nya systemet, såvitt gäller mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning, där delgivning inte får ske genom kungörelse. Men hemvistet kan ju senare bli känt, t. ex. när ytterligare efterforskningar gjorts. Okänt hemvist är alltså etl hinder som kan vara avhjälpbart.

Mot denna bakgmnd har det inte ansetts föreligga tillräckliga skäl all i det nya systemet upprätthålla skillnaden mellan fall där hinder för delgivning föreligger och fall där hinder visserligen inte föreligger men delgivning ändå inte har kunnat ske.

1 samtliga fall där delgivning trots aktningsvärda försök inte har kunnat ske bör alltså sökanden kunna erbjudas all la över ddgivningsansvaret, vid påföljd all ansökningen annars avvisas. Rekvisitet ullrycks i lagtexten så atl delgivning inte har kunnat ske.

I varje enskilt fall får kronofogdemyndigheten pröva om myndigheten själv skall fortsätta delgivningsförsöken eller om sökanden skall erbjudas atl ombesörja delgivningen. Vid denna avvägning skall myndigheten beakta å ena sidan del arbete och den kostnad som dittills lagts ned på delgivningen och å andra sidan utsikterna till att fortsatta försök lyckas. Arbetet och kostnadema bör betraktas i relation till sökandens motprestation, nämligen ansökningsavgiflen. Även relationen till det belopp eller den handräckningsålgärd som yrkats kan vara av betydelse.

En riktlinje bör vara att myndigheten åtminstone bör ha gjort något
försök med stämningsmannaddgivning innan sökanden erbjuds atl överta
ddgivningsansvaret. Vidare finns vissa publicerade hovrättsavgöranden
(RH 70:84 och 85:84) enligt vilka tingsrätten i fråga inte varit berättigad
att avvisa en ansökan enligt 31 c § tredje stycket lagsökningslagen utan alt 122

först ha prövat om fömtsättningar för delgivning genom kungörelse före- Prop. 1989/90:85 låg. Dessa hovrällsavgöranden bör vara vägledande för kronofogdemyndigheterna i den nya summariska processen såvitt gäller målen om särskild handräckning.

Erbjudandet all överta delgivningsförsöken behöver inte delges sökanden enligt reglema i delgivningslagen, ulan kan förmedlas formlöst. Självfallet bör sökanden upplysas om awisningsrisken.

Om sökanden inte antar erbjudandel, skall ansökningen alltså avvisas. Detta gäller inte bara när sökanden uttryckligen avslår erbjudandet ulan även när han inte svarar alls inom utsatt lid.

Om sökanden accepterar, skall myndigheten förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med bevis om all delgivning skett, vid påföljd all ansökningen förfaller. Föreläggandel behöver inte delges sökanden enligt reglerna i delgivningslagen. Myndigheten har alt välja en lämplig tidsfrist med hänsyn till omständighetema. Frislen kan föriängas om del finns skäl till dd Gfr 32 kap. 1-3§§RB).

Enligt nu gällande ordning kan sökanden tillerkännas ersättning av svaranden för delgivningskoslnader. Avsikten är atl så skall kunna ske också i del nya systemet.

Bestridande av ansökningen

31 §

Om svaranden vill bestrida ansökningen, skall han göra del skriftligen.

Paragrafen anger all etl bestridande av en ansökan skall vara skriftligt. Skälen för delta ställningstagande har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11.2). Det bör påpekas att kravet på skrifllighet i fråga om själva bestridandel givelvis inte hindrar all svaranden lämnar kompletterande upplysningar t. ex. per telefon Gfr 14 § förvaltningslagen).

Upplysning om all bestridandel måste vara skriftligt för att få någon verkan lämnas i samband med föreläggandet (28 §). Om en svarande ändå hör av sig till myndigheten och vill bestrida muntligen, åligger del naturligtvis myndigheten atl förklara all ett munttigl bestridande inte kan beaktas. I myndighetens serviceskyldighel ingår givelvis även all i övrigt på förfrågan lämna upplysningar till svaranden om förfarandet i den summariska processen.

Del kan ibland uppslå Iveksamheler om del som svaranden skriver lill
myndigheten skall uppfattas som ell bestridande. Frågan har störst bety
delse i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning. Den
praxis som finns beträflFande bestridande av ansökan om belalningsföre
läggande torde utan vidare kunna läggas till gmnd för den prövning som
kronofogdemyndighetema måste göra i dessa fall. Alt en kvittnings
invändning skall uppfattas som ett bestridande av ansökningen till mot
svarande del vid kronofogdemyndighetens prövning torde stå klart utan
någon uttrycklig regel därom. Någon motsvarighet till 14 § och 25 § andra
stycket lagsökningslagen har således inte tagits upp i den nya lagen. 123

Kronofogdemyndighetens bedömning av frågan humvida etl beslridan- Prop. 1989/90:85 de föreligger eller ej kan inte överklagas särskilt. Detta följer av att bedömningen i den delen alltid leder lill ell annal beslut. Om svarandens reaktion uppfattas som ett bestridande, fattar myndigheten, om sökanden begär det, beslut om överlämnande lill tingsrätt, ett beslut som enligt 56 § inte får överklagas. I andra fall meddelar myndigheten ett utslag, som svaranden aUtid kan begära återvinning av.

Del kan i mål om belalningsföreläggande länkas förekomma all svaranden i stället för att besvara föreläggandel skickar betalning av skulden till kronofogdemyndigheten. I de sammanhang där kronofogdemyndigheten uppträder som verkställande myndighet är betalning en vanlig och önskvärd reaktion från gäldenärens sida. Del förekommer också all svaranden bara skickar in t. ex. ell poslgirokvillo som bevis på betalning.

Varken lagsökningslagen eller den nya lagen har några föreskrifter för de nu nämnda situationema, som alltså innebär all svaranden betalar eller företer bevis om betalning men inte uttryckligen bestrider ansökningen. Allmänt gäller all det ligger i sökandens hand all avgöra om målet om belalningsföreläggande eller handräckning skall återkallas på gmnd av att svaranden har fullgjort sin skyldighet. Den myndighet som har tagit emot betalningen eller kvittot bör lill en början självfallet snarast underrätta sökanden om vad som förevarit och ombesörja vidarebefordran lill sökanden eller dennes ombud. Övervägande skäl talar vidare för all betalningen hanleras som ell bestridande i vart fall i den aktuella delen. Om betalningen avser hela det yrkade beloppet inklusive ränta och kostnader, bör alltså sökanden underrättas om att svaranden anses ha bestritt ansökningen i dess helhet. Om betalningen inte avser hela skulden, bör myndigheten i första hand försöka kontakta svaranden och få etl förtydligande. Lyckas inte detta, bör sökanden underrättas om att svaranden anses ha bestritt den del av ansökningen som betalningen avser.

Att svaranden i föreläggandet enligt 25 § bör upplysas om all betalning under den summariska processen skall göras lill sökanden eller dennes ombud och inte till kronofogdemyndigheten har nämnts i anslutning till 28 §.

1 mål om särskild handräckning har tolkningen av svarandens reaktion inte samma omedelbara betydelse för handläggningen. Målet skall ju prövas i sak av kronofogdemyndigheten och då får svaret värderas efter sitt sakliga innehåll.

32 §

I ett mål om särskild handräckning skall svaranden lill bestridandet foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar. Om svaranden begär ersättning för sina kostnader, skall han ange detta i bestridandet och samtidigt uppge vilka kostnadema är.

I paragrafen anges att svaranden i etl mål om särskild handräckning till sill
bestridande skall foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han
åberopar. Av 40 § framgår att som skriftligt bevis får åberopas en med
anledning av handräckningsmålel lämnad skriftlig berättelse. 124

Del är viktigt all svaranden i bestridandet uttömmande anger sin inställ- Prop. 1989/90:85 ning lill sökandens yrkande och skälen för denna saml ger in all den bevisning han vill åberopa, eftersom svaranden i den summariska processen inte bereds ytterligare tillfölle all yttra sig lill kronofogdemyndigheten (38 § andra stycket).

1 paragrafen sägs vidare att svaranden i sill bestridande måste ange sina kostnadsersältningsanspråk. Han bereds nämligen inte tillfölle att senare komma in med dessa.

Överlämnande av mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning till tingsrätt

33 §

Om svaranden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning bestrider ansökningen i räll lid, skall sökanden genast underrättas om del. Om sökanden vill vidhålla sitt yrkande, kan han begära all målet eller, om bestridandet avser endast en del av yrkandet, målet i den bestridda delen skall överlämnas till tingsrätt.

Underrättelse enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad som sägs där samt i 34, 35 och 37 §§ .

I paragrafens första stycke anges vad som sker när svaranden i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning i räll lid har bestritt ansökningen. Sökanden skall alltid underrättas om ett bestridande och får då möjlighet atl begära all målet överlämnas till tingsrätt för prövning. En praktisk ordning är att en kopia av bestridandet bifogas underrättelsen.

Den förordade regleringen innehåller två sakliga nyheter. Även en ansökan om handräckning kan enligt den nya ordningen överlämnas till tingsrätt för rättegång. En annan nyhet är atl sökanden alllid måste vara aktiv för atl en bestridd ansökan skall överlämnas. Någon motsvarighet lill bestämmelsema i 10-12§§ lagsökningslagen om att målet skall kunna hänskjutas lill rättegång utan aktivitet från sökandens sida finns alltså inte i den nya lagen. Att kronofogdemyndigheten i vissa fall när anspråket framstår som ogmndal eller obefogat självmant kan ta upp frågan om att överlämna målet till tingsrätt följer av 23 §.

1 andra stycket lämnas föreskrifter om vad underrättelsen lill sökanden skall innehålla.

34 §

Vill sökanden alt målet skall överlämnas lill tingsrätt, skall han begära delta skriftligen. Hans begäran skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då underrättelsen sändes lill honom.

Enligt denna paragraf skall en begäran om att målet skall överlämnas lill
tingsrätt göras skriftligen och ha kommit in till kronofogdemyndigheten
inom tre veckor räknat från den dag då underrättelsen om bestridandel
skickades till sökanden. Detta innebär, normall sett, en förkortning av den
tid om en månad från utgången av frislen för svarandens bestridande som i 125

dag gäller i mål om belalningsföreläggande. Någon möjlighet för kronofog- Prop. 1989/90:85 demyndighelen all förlänga tiden finns inte. Om borgenären i något fall vill ge gäldenären ett längre anstånd med betalning, får han begära att målet överlämnas till tingsrätt och samtidigt begära anstånd med utvecklande av sin talan vid tingsrätten.

Om sökanden vill att bara en del av ell bestritt mål skall överlämnas lill tingsrätt, kan han begära del. 1 så fall förfaller återstoden av de yrkanden som svaranden bestritt och målet i den delen skrivs av Gfr 37 §).

35 §

I sin begäran om överlämnande skall sökanden ange de omständigheter och bevis som han vill åberopa i rättegången vid tingsrätten. Han skall samtidigt ge in de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar.

En sökande i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är - bortsett från de fall som anges i 12 § - inte skyldig all omedelbart i samband med sin ansökan ge in de skriftliga bevis som styrker hans krav. Sådana bevis är nämligen normall inte av betydelse vid den prövning som sker inom ramen för den summariska processen. När sökanden begär att målet skall överiämnas lill tingsrätt, är del emellertid viktigt all han uttryckligen anger de omständigheter och bevis som han vill åberopa och ger in sina skriftliga bevis m. m. En föreskrift om det har tagils upp i denna paragraf.

Förekomsten av skriftliga fordringsbevis får i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning formell betydelse först vid handläggningen vid tingsrätten. Som framgått av den allmänna motiveringen föreslås en ändring av RB som medger att det skriftliga iredskodomsföreläggandel i Ivislemålsprocessen kan ges en alldeles speciell utformning när skriftliga bevis om fullgörelseskyldighei åberopas, I dessa fall kan enligt förslaget svaranden inte genom ell enkelt bestridande undgå all Iredskodom meddelas i enlighet med sökandens yrkande. Sakens berörs närmare i anslutning lill den aktuella ändringen i RB (44 kap. 7 b §).

Även om svaranden inte följer föreskriften i denna paragraf atl ange de omständigheter och bevis som han åberopar eller alt ge in sina skriftliga bevis, skall målet överlämnas lill tingsrätten. Del får i sådana fall i stället ankomma på tingsrätten all i enlighet med föreskriftema i RB undersöka om sökandens uppgifter sammantagna uppfyller de krav som ställs på en stämningsansökan i tvistemål Gfr 60 §). Tingsrätten har därvid möjlighet all begära komplettering av ansökningen och i sista hand all avvisa ansökningen som ofullständig (42 kap. 2-4 §§ RB).

36 §

Om sökanden har begärt överlämnande i rätt tid, skall kronofogdemyndig
heten överlämna målet lill en tingsrätt som enligt vad handlingama visar
är behörig all handlägga målet. 126

Om sökanden skriftligen begärt överlämnande i räll lid, skall målet enligt Prop. 1989/90:85 förevarande paragraf överlämnas lill en tingsrätt, som enligt vad handlingama ulvisar är behörig att handlägga målet. Del ankommer därvid på kronofogdemyndigheten att tillämpa i första hand 10 kap. RB. På gmnd av all kronofogdemyndigheten tvingas företa fommprövningen på ett ofullständigt material, kan del inträflFa atl överlämnande sker lill en tingsrätt som senare visar sig vara obehörig, t. ex. med hänsyn lill föreskriftema i 10 kap. 17 § RB om exklusiva fora eller på gmnd av all svaranden gör en befogad fomminvändning vid tingsrätten. I normalfallet bör emellertid uppgiftema i handlingama om svarandens hemvist ge klara besked om vilken tingsrätt som är behörig. 1 andra fall kan del framgå att en viss tingsrätt kan vara behörig enligt någon av de altemativa fommreglema i lOkap. RB.

I en del fall skall målet överlämnas till fastighetsdomstol eller vallendomstol. Sådana domstolar får i det här sammanhanget anses innefattade i begreppet tingsrätt. Det kan emellertid också förekomma all målet skall överlämnas lill annan domstol eller myndighet, om ansökningen har gjorts med stöd av särskild föreskrift i enlighet med vad som sägs i 5 § . Som nämnts i anslutning till den paragrafen finns del i dag sådana särskilda föreskrifter i lagen (1974:372) om lagsökning och belalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden och i lagen (1976:841) om belalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd. Mål kan alltså med stöd av föreskriftema i någon av dessa båda lagar komma all överlämnas lill arbetsdomstolen eller statens va-nämnd. Detsamma gäller enligt den nya ordningen Gfr 5 § andra meningen).

Överlämnande enligt denna paragraf rymmer problem som är likartade med dem som kan uppstå vid överlämnande av mål till tingsrätt efler ansökan om återvinning. Vissa ytterligare föreskrifter som rör överlämnandet finns i gemensam reglering i 60 och 61 §§ .

All kronofogdemyndighetens beslut om överlämnande av mål lill tingsrätt inte får överklagas framgår av 56 §. Däremoi skall partema normall underrättas om överlämnandet. Detta framgår av 59 §.

37§

Om sökanden inte i rätt tid har begärt all målet skall överlämnas till tingsrätt, skall målet, eller den del av målet som svaranden har bestritt, avskrivas.

Paragrafen anger all ell bestritt mål skall avskrivas i den mån sökanden inte i rätt tid begär all målet skall överlämnas till tingsrätt. Om begäran om överlämnande avser bara en del av ett bestritt mål, gäller del nu sagda den återstående delen av målet Gfr specialmotiveringen till 34 §).

Avskrivningsbeslulel får inte överklagas, eftersom del egentligen bara
utgör en bekräftelse på att ansökningen har förfallit i den delen. Delta
framgår av 56 §. Denna ordning står i saklig överensstämmelse med vad
som nu gäller beträflFande mål om betalningsföreläggande. 127

Den fortsatta handläggningen av mål om särskild handräckning Prop. 1989/90:85

38 §

Om det behövs, skall sökanden få tillfölle all yttra sig över vad svaranden har anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för kostnader som uppkommit efter ansökningen, skall han ange detta i etl sådant yttrande.

Kronofogdemyndigheten får inte förordna om ytterligare skriftväxling i målet.

Ell mål om särskild handräckning kan inte överlämnas lill tingsrätt, om tvist visar sig föreligga mellan parterna. Kronofogdemyndigheten skall i stället alltid själv pröva och avgöra målet på gmndval av del material som har åberopats av parterna. Enligt första stycket skall sökanden, om del behövs, ges tillfälle atl yttra sig över vad svaranden har anfört i bestridandet. Normalt lorde del inte finnas något behov av att sökanden yttrar sig över bestridandet. Möjligheten all begära yttrande av sökanden bör alltså utnyttjas endast om del av svarandens bestridande eller omständigheterna i övrigt framgår all del finns ell verkligt behov av ell sådant yttrande. Begäran om yttrande kan lämpligen göras genom att begäran tecknas på en . kopia av bestridandet, som skickas i lösbrev till sökanden.

På förslag av lagrådet har i första stycket lagts lill en andra mening, enligt vilken sökanden i ell yttrande över svarandens bestridande skall ange om han har några ytterligare koslnadsanspråk utöver vad han angav i själva ansökningen. Del gäller alltså kostnader som föranlelts av den fortsatta skriftväxlingen.

Ett uttryckligt förbud för kronofogdemyndigheten all förordna om ytterligare skriftväxling har lagils upp i andra stycket. Regeln har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Av 17 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en skrift som har kommit in från en part alllid bör översändas lill motparten för kännedom, även om denne inte föreläggs all yttra sig över den, jfr specialmotiveringen till 66 §.

39 §

Sökanden skall styrka de omständigheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. Hans framställning av omständigheterna skall dock läggas till gmnd för prövningen, i den mån framställningen har lämnais ulan invändning av svaranden och del inte är uppenbart all den är oriklig.

Paragrafen innehåller bestämmelser angående beviskravet i mål om särskild handräckning. Den motsvarar 8 § första stycket handräckningslagen.

Enligt första meningen skall sökanden styrka de omständigheter som han åberopar lill stöd för sin ansökan. 1 princip krävs således full bevisning.

Ell viktigt undanlag från beviskravet i första meningen följer av andra
meningen. Enligt vad som sägs där skall sökandens framställning av om
ständigheterna läggas lill gmnd för prövningen, i den mån framställningen
har lämnats utan invändning av svaranden. Hör svaranden inte av sig,
skall alltså sökandens uppgifter i allmänhet inte sällas i fråga ulan läggas 128

lill gmnd för prövningen. Delta innebär all ansökningen kommer all Prop. 1989/90:85 bifallas, fömtsatt all framställningen innefattar laga skäl för sökandens talan Gfr 43 §). Den reservationen har emellertid gjorts alt prövningen inte får gmndas på uppgifter som uppenbart är orikliga. Även detta har kommit till ullryck i andra meningen.

I de fall där ansökningen avser ingripande mot en egenmäktig besillningsmbbning skall partemas materiella räll i princip lämnas utanför prövningen. Härifrån ansågs dock tidigare vid tillämpningen av 191 § utsökningslagen gälla det undantaget all ansökningen inte skulle bifallas, om del var uppenbart alt svaranden hade den materiella rätten på sin sida. Någon ändring på den punkten är inte avsedd.

När del gäller frågan vilket mått av bevisning som bör krävas av svaranden får man skilja mellan olika fall. Är svaranden enligt allmänna processuella regler bevisskyldig för invändningen, torde han för att hindra bifall till ansökningen behöva visa åtminstone sannolika skäl för invändningen. Är del däremoi sökanden som har bevisbördan för atl svarandens påslående är oriktigt, bör redan del förhållandet att invändningen har framställts normall vara tillräckligt. Härvid fömtsätts givelvis all den åberopade omständigheten utgör ell molfaklum eller en sakinvändning av relevant slag och atl den inte heller i övrigl är sådan alt den kan lämnas ulan avseende.

Som framgått får bedömningen av om sökanden har fullgjort sin bevis-skyldighet avgöras från fall lill fall med hänsyn lagen bl.a. lill den bevisning som sökanden lyckats prestera sedd i förhållande till den bevisning som svaranden presterar. Även invändningens karaktär måste tillmätas betydelse i det här avseendet.

En invändning som i sig framstår som osannolik behöver inte alltid medföra all sökandens yrkande ogillas, även om sökanden bara förmår prestera en svag bevisning.

I övrigl bör man vid bevisvärderingen kunna finna förebilder från hanteringen av frågor om bevisstyrka, bevisbörda m.m. i disposiliva tvistemål.

40 §

En berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av handräckningsmålel får åberopas som bevis i målet.

I paragrafen anges all en berättelse som någon har lämnat med anledning av ett mål om särskild handräckning, ett s. k. villnesinlyg, får åberopas som bevis i målet. Paragrafen står i saklig överensstämmelse med 3 § andra stycket andra meningen handräckningslagen.

Villnesinlyg är generellt tillåtna bara vid handläggningen av mål om
särskild handräckning. Om talan i fråga om det bakomliggande rättsförhål
landet senare väcks vid allmän domstol, gäller i stället 35 kap. 14 § RB,
vilket innebär atl sådant intyg får åberopas som bevis i rättegången endast
under vissa i det lagmmmet angivna förutsättningar. Om däremoi ell
utslag i ell mål om särskild handräckning överklagas lill hovrätten eller 129

9 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 85

vidare till högsta domstolen, är förfarandei även där begränsat till den i Prop. 1989/90:85 handräckningsmålel prövade frågan. Regeln i förevarande paragraf innebär all villnesinlyg får åberopas även vid domstolsprövningen i sådana fall.

41 §

Om en ansökan inte bifalls till någon del, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökningen.

I mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning kan kronofogdemyndighetens prövning inte leda lill alt ansökningen avslås, något som enligt förevarande paragraf däremoi är möjligt i mål om särskild handräckning. Eftersom beteckningen utslag i del nya summariska förfarandet skall användas endast beträflFande avgöranden som kan föranleda verkställighet av åtminstone någon del av sökandens yrkande, skall myndighetens avgörande i mål om särskild handräckning betecknas "beslut", när avgörandet innebär all ansökningen inte lill någon del bifalls.

Del bör dock påpekas all det är fullt länkbart att kronofogdemyndigheten i ell utslag i mål om särskild handräckning, varigenom ansökningen bifalls till en del, avslår sökandens yrkanden i övrigl.

Utslag

42 §

Har i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning svaranden inte i räll lid bestritt ansökningen, skall kronofogdemyndigheten snarast meddela utslag i enlighet med ansökningen. Om svaranden har bestritt endast en del av ansökningen, skall utslag meddelas i enlighet med den obestridda delen av ansökningen.

1 fall som avses i 2 § andra stycket skall i utslaget fastställas att fordringen skall utgå med förmånsrätt i den pantsatta eller inlecknade egendomen i den omfattning som gäller enligt lag.

Om i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning bestridande inte kommer in från svaranden i rätt lid, skall kronofogdemyndigheten enligt första stycket snarast meddela utslag i enlighet med ansökningen. Om svaranden har bestritt endast en del av ansökningen, skall utslag meddelas i enlighet med ansökningen i övrigl. Ell partiellt bestridande kan ibland vara svårt att tolka. Hittillsvarande praxis i mål om betalningsföreläggande kan ge vägledning. Självfallet bör strävan vara alt eventuella oklarheter undanröjs genom underhandskontakter med svaranden.

1 andra stycket har tagils in en motsvarighet lill regeln i 13 § andra meningen lagsökningslagen; i mål om betalningsföreläggande som avser fastställelse till betalning ur viss egendom skall sålunda i utslaget fastställas all fordringen skall utgå med förmånsrätt i den pantsatta eller inlecknade egendomen i den omfattning som gäller enligt lag.

Någon materiell prövning av anspråket skall, som tidigare framgått, i 130

princip inte göras. För mål om särskild handräckning gäller andra regler, Prop. 1989/90:85 jfr43§.

Utslag skall också meddelas när svaranden i och för sig har inkommit med yttrande över ansökningen men yttrandet inte bedöms ha karaktär av bestridande. Riktlinjer för den bedömningen har redovisats i anslutning lill 31 §.

Om del finns flera svarande i målet och inte alla redovisar samma inställning lill ansökningen, kan del uppslå tveksamhet om den fortsalla handläggningen. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2).

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

43 §

I mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten meddela utslag i enlighet med ansökningen i den mån denna är lagligen gmndad och de omständigheter som enligt 39 § skall läggas lill gmnd för prövningen utgör skäl för all bevilja åtgärden.

Paragrafen, som anger fömtsättningama för all meddela utslag i mål om särskild handräckning, har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1 mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten inte ulan vidare meddela utslag i enlighet med ansökningen, vare sig denna är bestridd eller inte. Del åvilar nämligen kronofogdemyndigheten för del första all i dessa fall självmant kontrollera all särskild handräckning får ske. Prövningen bör framför allt la sikte på frågan om den sökta åtgärden innefattas i den särskilda handräckningens tillämpningsområde. Särskild handräckning kan nämligen inte beviljas för andra fall än dem som följer av 4 §. 1 paragrafen sägs därför lill en början all kronofogdemyndigheten i mål om särskild handräckning får meddela utslag i enlighet med ansökningen endast lill den del den är lagligen gmndad.

Om den sökta åtgärden i och för sig är av sådant slag att särskild handräckning kan komma i fråga gäller enligt 39 § all sökandens skall styrka de omständigheter han åberopar till stöd för sin ansökan.

Om svaranden lämnat ansökningen utan erinran, skall kronofogdemyndigheten i enlighet med vad som också sägs i 39 § lägga sökandens framställning av omständighetema till gmnd för bedömningen. Här kommer dock ett andra prövningsmomenl in i bilden, nämligen all sökandens framställning inte skall godtas, om det är uppenbart all den är oriktig.

I anslutning till 39 § har angetts vad som generellt sett bör krävas av
sökandens bevisning, när svaranden har bestritt ansökningen. Del kan
alltså myckel väl förekomma fall där sökanden skall anses ha styrkt de
omständigheter som han åberopar, trots all svaranden har bestritt dessa.
Om de av sökanden sålunda styrkta omständighetema utgör tillräcklig
gmnd för särskild handräckning, är det givet atl svarandens bestridande
som sådant inte behöver utgöra något hinder mot all utslag meddelas i
enlighet med sökandens yrkande. Det är de av svaranden anförda skälen
för bestridandet som är avgörande för om sökandens yrkande skall bifallas
eller inte. 131

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf anfört all del inte kan Prop. 1989/90:85 föreligga något hinder för kronofogdemyndigheten att i mål om särskild handräckning beakta ell efler utsatt lid ingivet bestridande. Jag instämmer i lagrådets uttalande, som givetvis gäller under fömtsättning att utslag i målet inte redan har meddelats. Denna ordning överensstämmer för övrigt med vad som nu gäller i handräckningsmål.

44 §

Underrättelse om utslaget skall genast sändas lill partema. Om utslaget skall verkställas ulan särskild begäran från sökanden, skall underrättelsen också innehålla upplysning om detta.

1 paragrafen föreskrivs all underrättelse om utslaget genast skall sändas till partema. I de fall där verkställighet skall inledas direkt efler utslaget ulan särskild begäran från sökanden, dvs. där sökanden inte angivit all utslaget inte skall verkställas, skall partema även underrättas om all verkställighet av utslaget kommer all ske.

Underrättelsen sker lämpligen genom att en kopia av utslaget tillsammans med övrig informaiion skickas lill partema i vanligt brev.

Tiden för atl ansöka om återvinning löper liksom liden för överklagande från den dag då utslaget meddelades. Därför är del viktigt alt underrättelsen skickas genast. Av 2 kap. 18 § andra stycket UB, som enligt 66 § är tillämplig på förfarandet, följer att utslaget även skall innehålla en fullföljdshänvisning.

45 §

Av 2 kap. 1 § utsökningsbalken följer atl kronofogdemyndigheten självmant verkställer utslaget, om inte sökanden har angett alt verkställighet inte skall ske.

I paragrafen erinras om den föreslagna regeln i 2 kap. 1 § UB all kronofogdemyndigheten självmant verkställer utslaget, om inte sökanden har angett all verkställighet inte skall ske Gfr vidare specialmoliveringen till nämnda lagmm).

Kostnader i målet

46 §

Om utslag meddelas, skall kronofogdemyndigheten i utslaget ålägga svaranden all ersätta sökandens kostnader i målet, om inte sökanden har inlett förfarandei i onödan.

Reglema om rätt till kostnadsersättning blir i del nya förfarandei enklare
än i dag. Huvudregeln är enligt förevarande paragraf alt sökanden har räll
lill ersättning av svaranden, om utslag meddelas i målet. Det saknar alltså
betydelse hur stor del av det urspmngligen yrkade beloppet som utslaget 132

avser. När sökanden har återkallat sitt huvudyrkande, är det möjligt all Prop. 1989/90:85 meddela utslag endast i fråga om kostnadsersättningen.

Om ell mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning avslutas på något annal sätt än genom all utslag meddelas, kan däremoi enligt 50 § inte någon kostnadsersättning alls utgå lill sökanden. Om sökanden återkallar ansökningen i dess helhet, kan myndigheten inte i avskrivningsbeslulel ålägga svaranden all ersätta sökandens kostnader. Motsvarande gäller om ansökningen avvisas.

Huvudregeln om svarandens skyldighet all ersätta sökandens kostnader är förenad med ell undantag. Även om utslag meddelas, kan del ibland framstå som orättvist all ålägga svaranden ersättningsskyldighet för dessa kostnader. En situation som avses är när svaranden inte fått tillfälle all frivilligt betala skulden eller att fullgöra sin skyldighet innan förfarandei inleddes. Vidare kan regeln få betydelse när svaranden faktiskt har betalt innan ansökningen gavs in till kronofogdemyndigheten. De nu beskrivna situationerna avses täckas av ullrycket all ersättningsskyldighet inte skall åläggas när sökanden har inlett förfarandei i onödan.

Undanlagsregeln skall i princip tillämpas även om svaranden inte framfört någon invändning i kostnadsfrågan. Den lorde emellertid i praktiken främst bli aktuell atl tillämpa i mål om särskild handräckning, som ju skall avgöras i sak oberoende av svarandens inställning. Även i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning torde del emellertid någon gång kunna framgå alt sökanden inlett förfarandei i onödan trots alt svaranden lämnat ansökningen obestridd. Om svaranden däremot framför invändningar mot koslnadsyrkandel, lorde detta i allmänhet få uppfattas som ell bestridande av ansökningen i den delen. Koslnadsyrkandel får då efter begäran av sökanden överlämnas lill tingsrätten för prövning. Vilka regler som blir styrande för tingsrättens bedömning berörs i anslutning lill 50 §.

47§

Om en ansökan om särskild handräckning inte leder till något utslag, kan kronofogdemyndigheten ålägga sökanden att ersätta svarandens kostnader i målet, om det finns skäl för det,

I mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning kan svaranden normalt inte få ersättning för sina kostnader i målet (51 §), Den ordningen motiveras av all svaranden aldrig behöver prestera mer än ett blankt bestridande för atl undgå utslag. Ersättning kan i sådana mål aldrig fastställas i målet hos kronofogdemyndigheten,

I mål om särskild handräckning kan däremot i många fall krävas mer av svaranden. Som utvecklats i den allmänna motiveringen är del därför rimligt all svaranden skall kunna tillerkännas kostnadsersättning i etl sådant mål, under fömtsättning att något utslag inte meddelas, 1 dessa fall ankommer del på kronofogdemyndigheten all la ställning lill kostnadsfrågan.

Som en fömtsättning för att svaranden skall kunna få ersättning för sina 133

kostnader gäller enligt förevarande paragraf alt det skall finnas skäl för det, Prop. 1989/90:85 Detta innebär att svaranden skall ha lagt ner arbete i målet av en inte obetydlig omfattning och all denna arbetsinsats varit motiverad. Om kronofogdemyndighetens prövning leder lill att ansökningen ogillas, kan det ofta finnas skäl för att ålägga sökanden ansvar för svarandens kostnader. Om ansökningen avvisas eller återkallas, torde del däremoi antagligen mera sällan bli fråga om atl ålägga sökanden sådant ansvar.

Om kronofogdemyndighetens utslag eller beslut överklagas lill hovrätten, avgörs naturligtvis kostnadsfrågan i båda instanserna med hänsyn till utgången i hovrätten och enligt reglema i RB Gfr specialmoliveringen till 50§).

I likhet med vad som gäller sökandens rätt lill ersättning för ombudsarvode eller eget arbete bör svarandens räll lill sådan ersättning normall utgå efter en schablon som regeringen bestämmer (48 §).

Svaranden är skyldig att redan i sill bestridande framställa yrkande om ersättning för sina kostnader i målet (32 §). Gör han inte det, kan han inte tillerkännas någon sådan ersättning. Svaranden bör i föreläggandel enligt 25 § erinras om delta.

48 §

Regeringen får meddela föreskrifter om ersättning enligt 46 och 47 §§ .

Enligt nuvarande ordning kan kostnadsersättning i den summariska processen utgå endast i den utsträckning som anges i förordningen (1981:1056) om ersättning för kostnader i mål om lagsökning, betalnings-föreläggande eller handräckning vid tingsrätt. Enligt förevarande paragraf får regeringen även fortsättningsvis meddela sådana föreskrifter. Den nu gällande förordningen bör i samband med genomförandet av den nya summariska processen ersättas av en ny förordning i ämnet, vilken bör utformas efler i allt väsentligt samma principer som den nu gällande.

49 §

Kronofogdemyndigheten prövar självmant storleken av partemas yrkanden om kostnadsersättning enligt 46 och 47 §§ .

Om svaranden i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning
bestrider sökandens kostnadsyrkande, skall målet i den delen om sökan
den begär del överlämnas lill tingsrätt. Om bestridande inte sker,
åligger del emellertid kronofogdemyndigheten att i såväl dessa mål som i
mål om särskild handräckning självmant pröva om den begärda ersätt
ningen slår i överensstämmelse med de föreskrifter som finns. Enligt 27 §
skall myndigheten också i föreläggandet lill svaranden ange vad denne kan
komma all åläggas all utge som kostnadsersättning lill sökanden, om
utslag meddelas. I mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndig
heten även pröva svarandens koslnadsyrkande självmant.
I förevarande paragraf, som utformats efler lagrådets förslag, anges 134

alltså atl kronofogdemyndigheten självmant, oberoende av invändning, Prop. 1989/90:85 skall pröva storleken av parternas yrkanden om kostnadsersättning enligt 46 och 47 §§ .

Del finns anledning all erinra om all den förordade ordningen kräver att partema alltid anger de skäl som enligt deras mening motiverar del begärda ersättningsbeloppet i fall där yrkandet överstiger de av regeringen fastställda normalbeloppen.

50 §

Någon annan kostnadsersättning än den som följer av 46 48 §§ får inte fastställas i målet hos kronofogdemyndigheten.

I paragrafen klargörs atl sökanden har räll lill kostnadsersättning i målet endast när utslag meddelas, all svaranden i mål om särskild handräckning kan få kostnadsersättning endast om utslag inte meddelas i målet samt att svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning inte kan tillerkännas någon kostnadsersättning i målet hos kronofogdemyndigheten.

I del här sammanhanget skall också beröras hur koslnadsreglerna för den summariska processen inverkar i den situationen all ell mål som först handlagts i den summariska processen sedan avgörs av tingsrätt, antingen efler överlämnande på sökandens begäran eller efler ansökan om återvinning. Avsikten är inte all i förevarande lagstiftningsärende göra några ändringar i förhållande lill vad som nu gäller på detta område. Till en början står sålunda klart att de kostnader som parterna haft för den summariska processen i och för sig är ersättningsgilla som kostnader för rättegångens förberedande enligt 18 kap. 8 § RB. När del gäller de närmare fömtsätlningarna för ersättning finns såvitt avser mål om mindre värden en särregel i 18 kap. 8 a § sjätte stycket RB. Enligt den kan ersättning till en vinnande kärande utgå högst enligt den taxa som tillämpas i den summariska processen. I övrigt gäller den allmänna regeln i 18 kap. 8 § RB om rätt lill ersättning för kostnader som varit skäligen påkallade för all la lill vara partens räll. Vid tillämpningen av denna regel i de nu avsedda fallen är del emellertid som också sker enligt nuvarande praxis naturligt att de regler som gäller för räll lill ersättning inom ramen för den summariska processen får bli vägledande för vad som kan anses vara skäliga kostnader. Del nu sagda avser dels den situationen alt en vinnande kärande begär ersättning i mål som inte handläggs enligt de särskilda reglerna för tvistemål om mindre värden, dels den situationen att en vinnande svarande oavsett Ivisleföremålets värde begär ersättning för kostnader under den summariska processen.

51§

Avvisas eller avskrivs en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning av kronofogdemyndigheten, är sökanden skyldig all betala
skälig ersättning för svarandens kostnader i målet, om det finns synnerliga 135

skäl för det. Ett yrkande om sådan ersättning får dock inte framställas i Prop. 1989/90:85 målet hos kronofogdemyndigheten.

Paragrafen innehåller en regel, enligt vilken svaranden i etl mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning har räll lill skälig ersättning av sökanden för sina kostnader i målet. Bakgrunden till regeln har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.14.2).

Enligt den föreslagna regeln kan sökanden bli skyldig all ersätta svarandens kostnader i målet om ansökningen inte leder till något utslag och del finns synnerliga skäl för en sådan ersättningsskyldighet. Vid den bedömningen bör särskild vikt läggas vid om sökanden genom slarv eller mot bättre velande har förorsakat svaranden kostnader i målet; bl. a. bör del i princip åligga sökanden att i det enskilda fallet kontrollera alt fordringen är obetald när ansökan görs. Det kan också vara fråga om att ansökningen varit myckel omfattande eller svårtillgänglig. Ytterligare ett fall kan vara all del med hänsyn till t. ex. särskilda juridiska komplikationer i ärendet eller sökandens personliga förhållanden framstår som klart befogal för svaranden all anlita juridisk hjälp för att bedöma om han bör bestrida eller inte.

En fråga om skyldighet för en sökande att ersätta svaranden för dennes kostnader i ett mål enligt den nya ordningen får enligt paragrafens andra mening av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen inte framställas hos kronofogdemyndigheten i del ifrågavarande målet. Däremot finns självfallet inget hinder mot all frågan om sådan ersättningsskyldighet väcks genom atl svaranden ansöker om stämning eller betalningsföreläggande mot den urspmnglige sökanden för all få ul kostnadsersättningen.

Paragrafen lar som framgått av del sagda sikte på de fall som avgörs inom ramen för den summariska processen, nämligen genom beslut om avvisning eller avskrivning. I de mål som överlämnas lill tingsrätt, antingen på begäran av sökanden eller efler ansökan om återvinning, gäller RB:s reglerom kostnadsersättning Gfr vad som sagts härom i specialmotiveringen lill 50 §).

Återvinning

52 §

Är svaranden missnöjd med ell utslag i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, får han ansöka om återvinning.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.16) skall svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning kunna angripa ett utslag genom all ansöka om återvinning. En föreskrift om detta har lagits upp i förevarande paragraf

53 §

Återvinning skall sökas skriftligen. Ansökningen skall ha kommit in lill
kronofogdemyndigheten inom en månad från dagen för utslaget. 136

Ansökan om återvinning skall enligt förevarande paragraf göras skriftligen Prop. 1989/90:85 inom en månad från den dag då utslaget meddelades. Ansökningen skall ges in lill den kronofogdemyndighet som har meddelat utslaget, antingen lill huvudkontoret eller lill något av kronokonloren i länet.

54 §

Har återvinning sökts i rätt lid, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet för fortsall handläggning lill en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig all handlägga målet. I annat fall skall kronofogdemyndigheten avvisa ansökningen.

En ansökan om återvinning, som gjorts i räll lid, skall enligt förevarande paragraf överlämnas av kronofogdemyndigheten för fortsall handläggning lill en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig all handlägga målet Gfr specialmotiveringen lill 36 §).

Om en ansökan om återvinning görs utan iakttagande av föreskrifterna i 53 § skall kronofogdemyndigheten enligt andra meningen i förevarande paragraf i princip avvisa ansökningen. Del mest praktiska exemplet därpå är att ansökningen kommer in för sent. Mindre praktiskt är att en ansökan om återvinning görs muntligen, men man kan åtminstone teoretiskt länka sig ytterlighetsfall där kronofogdemyndigheten blir tvungen all avvisa en ansökan från någon som insisterar på att göra denna muntligen.

Om en ansökan av misstag ges in till fel kronofogdemyndighet blir någon avvisning inte aktuell ulan i stället får myndigheten söka vidarebefordra ansökningen lill rätt myndighet, eventuellt efler kontakt med sökanden.

Att ansökan om återvinning inte automatiskt medför alt en sökt verkställighet av utslaget skall upphöra följer av de föreslagna ändringarna i 3 kap. 11 och 12§§UB.

Vissa regler som rör handläggningen vid tingsrätten finns i 60 62 §§ .

Att vissa mål skall överlämnas till annan myndighet än tingsrätt följer av 5§.

Överklagande

55 §

Den som är missnöjd med ell utslag i ell mål om särskild handräckning får överklaga utslaget genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med ett utslag.

I paragrafen behandlas överklagande av utslag.

I mål om särskild handräckning finns del inte någon möjlighet för
svaranden all ansöka om återvinning. Enligt första meningen i förevaran
de paragraf får svaranden i etl sådant mål, om han är missnöjd med
utslaget, i stället överklaga detta genom besvär lill hovrätten. Delsamma
gäller sökanden, eftersom utslaget i dessa mål kan innebära atl bara en del 137

av hans yrkande bifalls. Han kan också vara missnöjd med kronofogde- Prop. 1989/90:85 myndighetens bedömning av hans kostnadsersältningsanspråk.

Även i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning kan sökandens kosinadsersätlningsyrkande pmlas och mot utslaget i den delen får sökanden reagera genom all överklaga. En regel om detta har lagils upp i paragrafens andra mening.

Även svaranden kan i mål om särskild handräckning ha anledning all överklaga utslaget såvitt rör hans skyldighet att betala ersättning för kostnader. Kostnadsersättning till svaranden kan i del summariska förfarandet dock bara åläggas sökanden i de mål om särskild handräckning som avgörs genom beslut (41 och 47 §§).

Som framgått av den allmänna motiveringen lorde det saknas tillräcklig anledning all föra in något generellt förbud mot att överklaga hovrättens avgöranden i angelägenheter rörande den summariska processen. Någon motsvarighet till föreskrifterna i 36 § lagsökningslagen har därför inte lagits upp i den nya lagen.

Tiden för överklagande har beslämts lill tre veckor, i likhet med vad som gäller för överklagande av kronofogdemyndighetens beslut enligt UB. Tiden räknas emellertid från dagen för utslaget. Atl partema skall underrättas när etl utslag meddelas föreskrivs i 44 §.

56 §

Ell beslut varigenom ell mål har avgjorts på annal sätt än genom utslag får överklagas genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. Beslut att överlämna ell mål till tingsrätt och avskrivningsbeslul enligt 37 § får dock inte överklagas.

Enligt den nya lagen kan mål om betalningsföreläggande och handräckning avgöras av kronofogdemyndigheten inte bara genom utslag ulan också genom olika typer av beslut. Delta gäller beslut atl avvisa en ansökan eller att avskriva ett mål. Del kan också gälla sådana avgöranden i mål om särskild handräckning som innebär alt ansökningen lämnas helt utan bifall (41 §). Dessa typer av beslut får enligt förevarande paragraf överklagas genom besvär till hovrätten inom tre veckor från beslutet.

1 paragrafens andra mening las upp ell par undanlag från principen alt beslut som innefattar avgörande av etl mål får överklagas. Det ena gäller avskrivningsbeslul som meddelas på gmnd av alt sökanden inte i rätt tid begärt överlämnande lill tingsrätt av ell bestritt mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning (37 §). Ell annal undanlag görs för myndighetens beslut att överlämna ett mål lill tingsrätt (eller annan myndighet som enligt 5 § skall jämställas med tingsrätt). Däremot är del tillåtet att överklaga kronofogdemyndighetens beslut alt med stöd av 8 § överlämna ell mål lill en annan kronofogdemyndighet.

138

57 § Prop. 1989/90:85

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Beslut som avses i 63 § får dock överklagas särskilt genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål, dvs. beslut som inte innebär att målet avgörs, får enligt förevarande paragraf inte överklagas särskih. Del kan gälla t. ex. beslut att la upp en ansökan lill handläggning. Enda undantaget från förbudet att särskilt överklaga beslut under handläggningen gäller beslut enligt 63 §, dvs. beslut i fråga om s. k. interimistiska ålgärder i mål om särskild handräckning.

58 §

Vid överklagande av kronofogdemyndighetens utslag eller beslut tillämpas 18 kap. 8-11 §§ utsökningsbalken.

I 18 kap. 8 -11 §§ UB finns regler om besvärsinlagans innehåll och om vissa andra förhållanden som har samband med en besvärslalan. Dessa regler blir genom den förevarande paragrafen tillämpliga även vid överklagande av kronofogdemyndighetens beslut eller utslag i mål om belalningsföreläggande eller handräckning.

Av regleringen följer bl. a. alt besvärsskriften skall ges in lill kronofogdemyndigheten, som efler en prövning av om överklagandet har skett inom rätt tid översänder besvärshandlingama och övriga handlingar i målet lill hovrätten. Kronofogdemyndighetens prövning kan också leda till all besvärslalan avvisas. Vid behandlingen i hovrätten tillämpas reglema i 52 kap. RB, i den mån särregler inte finns i 18 kap. 811 §§ UB. Detta följer av 21 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Av sistnämnda lagmm följer också all hovrättens beslut får överklagas till högsta domstolen.

Övriga bestämmelser

59 §

Avvisas ansökningen, skall kronofogdemyndigheten underrätta sökanden om delta. Meddelar myndigheten något annal beslut som innebär atl målet avgörs eller ell beslut enligt 63 §, skall båda partema underrättas om beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt.

I paragrafen anges att kronofogdemyndigheten skall underrätta sökanden
om ett avvisningsbeslut och båda partema om övriga typer av beslut som
innebär alt målet avgörs samt om beslut enligt 63 §. Föreskriften tillämpas
även i fall där endast del av ansökningen avvisas eller avskrivs. Underrät
telsen skickas som vanligt brev. När avvisning någon gång beslutas efler
del alt föreläggande enligt 25 § utfärdals för svaranden, kan del vara
lämpligt att trots allt underrätta även svaranden om avvisningsbeslulet.
Detta får anses gälla även ulan uttrycklig författningsreglering. 139

Underrättelse om andra typer av beslut än avvisningsbeslut får underiå- Prop. 1989/90:85 las om åtgärden är uppenbart obehövlig. Härmed avses exempelvis den situationen all svaranden inte behöver underrättas i fall då målet avskrivs innan något föreläggande lill honom har skickats ut.

Även när det gäller andra beslut under handläggningen än sådana som avses i 63 § kan partema självfallet behöva underrättas. Några särskilda regler i lag i detta hänseende lorde emellertid inte behövas. Del får ankomma på kronofogdemyndigheten alt efler en lämplighelsbedömning i del enskilda fallet avgöra om underrättelse bör ske.

60 §

1 mål som har överlämnats lill tingsrätt med stöd av 36 § eller efter ansökan om återvinning skall talan anses väckt när ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning kom in till kronofogdemyndigheten. De av sökanden ingivna handlingama skall anses som stämningsansökan. Stämning i målet skall anses utfördad när rätten förordnar om målets handläggning. Har kronofogdemyndigheten meddelat utslag, skall detta anses som tredskodom.

Paragrafen anger all talan i ett lill tingsrätt överlämnat mål skall anses väckt när ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning kom in lill kronofogdemyndigheten. Del gäller alltså både mål som överlämnats efter ansökan om återvinning och mål som överlämnats på begäran av sökanden efter bestridande från svaranden eller efler del att kronofogdemyndigheten förklarat sig anta att sökandens yrkande är ogmndal eller obefogat.

Stämning i målet skall enligt paragrafen anses utfärdad i och med att rätten förordnar om målets handläggning; därmed får förslås t. ex. kallelser till partema eller förelägganden för dem all utveckla sin talan i målet men däremot inte l.ex. ell beslut att lämna målet vidare lill en annan tingsrätt. Dessa föreskrifter överensstämmer i sak med vad som gäller för närvarande (33 § lagsökningslagen) när ell mål om lagsökning eller belalningsföreläggande har hänskjulits lill rätlen.

De av sökanden ingivna handlingama anses enligt paragrafens andra mening som stämningsansökan. Handlingama måste aUtså uppfylla de krav som enligt 42 kap. RB ställs på en stämningsansökan. Trots alt målet har överlämnats lill tingsrätten, kan alltså ansökningen komma all avvisas av tingsrätten. Alt detta inte gäller föreskriften all sökanden skall ange de omständigheter som gör rätten behörig (42 kap. 2 § första stycket 4 RB) följer av nästa paragraf.

Uttrycket "handlingama" får i detta sammanhang självfallet inte las i alltför bokstavlig bemärkelse. Del är t. ex, tydligt all en ansökan som ges in med stöd av ADB enligt föreskriften i 9 § andra meningen får anses uppfylla de krav som ställs. Vidare måste tjänsteanteckningar som gjorts vid myndigheten i samband med komplettering av ansökningen anses ingå i de av sökanden ingivna handlingama.

Paragrafen avslutas med föreskriften all kronofogdemyndighetens ut
slag skall anses som Iredskodom. Detta innebär bl. a. all ålervinningssva- 140

randen inte har räll lill återvinning av en Iredskodom som meddelas mot Prop. 1989/90:85 honom i förfarandei vid tingsrätten (44 kap. 10 § andra stycket RB). Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Om en tingsrätt, som får ett mål från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt, finner all del inte framgår av handlingarna all tingsrätten är behörig att handlägga målet, skall rätten överlämna målet till en annan tingsrätt som kan vara behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

Paragrafen reglerar den situationen att en tingsrätt som mottagit ell mål från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt finner all del inte framgår av handlingama all tingsrätten är behörig all handlägga målet.

Del lill lagrådet remitterade förslaget gick ul på all tingsrätten i denna situation skulle överlämna målet lill en annan tingsrätt som kan vara behörig. Som jag nämnde i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) har lagrådet förordat en något annorlunda lösning. Denna innebär att tingsrätten skall lämna målet vidare endast om den faktiskl finner att den inte är behörig. Lagrådet har uttalat all den föreslagna bestämmelsen ger ett allmänt intryck av obeslutsamhel och all den i teorin skulle kunna innebära all målet vandrar mnt bland olika tingsrätter utan alt någon tar hand om det.

Jag får med anledning av lagrådels synpunkter anföra följande. Utgångspunkten för del remitterade förslaget är all mål som överiämnas från den summariska processen så snabbi och säkert som möjligt skall hamna hos räll tingsrätt och att så få mål som möjligt skall behöva avvisas till följd av all svaranden vid tingsrätten gör en befogad fomminvändning. Lagrådels förslag innebär all tingsrätten skall behålla målet så snart det inte finns någon tvingande fommregel som gör tingsrätten obehörig. Detta innebär i sin tur för de allra flesta mål all tingsrätten skall behålla målet även om del inte finns någon fommregel i 10 kap. RB som utpekar den tingsrätten som behörig. I denna situation är risken stor all svaranden gör en befogad fomminvändning. Det kan inte vara riktigt att på detta vis utsätta sökanden för risken att målet avvisas, särskilt som denne inte fått bestämma själv vart målet skulle överlämnas. Del remitterade förslaget däremoi förebygger i största möjliga utsträckning riskema för att mål avvisas.

Vad gäller lagrådets farhågor all ingen tingsrätt skulle ta sig an etl mål, vill jag understryka att det remitterade förslaget innebär all tingsrätten skall behålla målet så snart det finns någon regel i 10 kap. RB som ger tingsrätten behörighet. Sedan väl en kronofogdemyndighet funnit sig behörig atl la upp målet kan det fömtsättas att del av handlingama i målet alltid kan utläsas behörighet enligt någon regel i 10 kap. RB för någon tingsrätt (eller annan myndighet som enligt 5 § skall jämställas med tingsrätt).

Av dessa skäl förordar jag all del remitterade förslaget genomförs.
Tingsrätten skall alltså, om den inte finner att handlingama ulvisar all den 141

är behörig, överlämna målet till en annan tingsrätt som kan vara behörig. Prop. 1989/90:85 Överlämnande skall ske när det inte finns någon uppgift om sådana omständigheter som kan göra rätten behörig enligt någon fommregel. Överlämnande skall vidare ske när tingsrätten enligt någon tvingande forumregel är obehörig att handlägga målet, och när tingsrätten är obehörig därför all målet skall handläggas av fastighetsdomstol eller vattendomstol. Den tingsrätt som därnäst mottar målet får göra motsvarande prövning av sin behörighet. 1 olyckliga fall betyder del all den tingsrätten i sin lur får lämna målet vidare. Del måste emellertid, såsom också lagrådet påpekat, röra sig om rena undantagsfall atl kronofogdemyndigheten inte lämnar målet rätt redan från början.

Tingsrättens beslut atl lämna målet vidare får inte överklagas. Däremoi bör parterna naturiigtvis underrättas om åtgärden.

Paragrafens regler om överlämnande av mål lill annan tingsrätt är tillämpliga endast när tingsrätten mottar målet. I ett senare skede, när skriftväxling och annan kommunikation med partema har börjat, kan målet inte överlämnas lill annan tingsrätt. 1 stället gäller då, som framgick av vad jag nyss sade, de vanliga reglerna om avvisning av talan. Detta hänger samman med all svaranden sällan har anledning all göra fomminvändning redan vid kronofogdemyndigheten och därför inte kan betagas möjligheten all göra fomminvändning första gången han skall föra talan vid tingsrätten (34 kap. 2 § RB).

Somjag tidigare har redogjort för skall vissa typer av mål, när de lämnar det summariska stadiet, handläggas av annan myndighet än tingsrätt, nämligen arbetsdomstolen eller statens va-nämnd. Därom finns bestämmelser i lagen (1974:372) om lagsökning och belalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden och lagen (1976:841) om belalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd. Frågan om ändringar i dessa lagar för atl tillgodose behovet av en ändamålsenlig handläggningsordning avser jag atl återkomma till i ell senare sammanhang. Min avsikt är att även förfarandei vid eventuellt överlämnande av mål från arbetsdomstolen och va-nämnden skall följa samma mönster som jag nyss beskrivit för överlämnande av mål mellan tingsrätter enligt förevarande paragraf.

Vad som sägs i förevarande paragraf om tingsrätt har motsvarande tillämpning beträflFande annan myndighet som kan vara behörig all pröva målet, alltså för närvarande arbetsdomstolen eller va-nämnden; delta framgår av 5 §.

62 §

Om sökanden vill få lill stånd kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd innan ett utslag kan verkställas, får han göra framställning om det vid tingsrätt enligt bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken.

I ell lagsökningsmål kan rätten enligt 16 § lagsökningslagen förordna om
kvarstad med tillämpning av 15 kap. RB. Även handräckning för avhys
ning kan enligt samma paragraf meddelas i målet med tillämpning av 142

reglema i 8 § handräckningslagen. Del nya summariska förfarandei ger i Prop. 1989/90:85 mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning ell dåligt underlag för bedömningen av ett yrkande om kvarstad. En sådan prövning bör därför i dessa fall inte ske i målet hos kronofogdemyndigheten. 1 förevarande paragraf ges därför sökanden möjlighet att ansöka särskilt om kvarstad vid tingsrätten i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. RB.

63 §

1 mål om särskild handräckning får den sökta åtgärden beviljas omedelbart, om sökanden yrkar det och gör sannolikt alt saken inte tål uppskov. Kronofogdemyndigheten skall ompröva ett sådant beslut så snart som möjligt.

Enligt 11 § första stycket handräckningslagen får rätten bevilja den sökta åtgärden även om svaranden inte har yttrat sig, om del görs sannolikt all saken inte tål uppskov. Den möjligheten står dock inte till buds om ansökningen avser avhysning. En motsvarande ordning bör i del nya förfarandet finnas i mål om särskild handräckning.

I förevarande paragraf föreskrivs därför för mål om särskild handräckning alt den sökta åtgärden får beviljas omedelbart, om sökanden yrkar del och gör sannolikt atl saken inte tål uppskov.

Atl åtgärden får beviljas omedelbart betyder all svaranden dessförinnan varken måste delges ansökningen eller få tillfälle att yttra sig över den.

All åtgärden får beviljas betyder alt den får både beslutas och verkställas. Ett interimistiskt yrkande enligt denna paragraf får alllid anses innefatta ett yrkande om verkställighet av beslutet. Därför anser jag all del inte behövs någon komplettering av den föreslagna regeln i 2 kap. 1 § UB, som ju uttryckligen bara anger all kronofogdemyndigheten självmant verkställer utslag.

Interimistiskt beslut måste påyrkas av sökanden och kan inte fattas av kronofogdemyndigheten självmant.

För bifall till ett interimistiskt yrkande bör del krävas all sökanden kan förete en sådan bevisning att hans rätt till särskild handräckning framstår som i stort sett obestridlig. Han måste vidare göra sannolikt alt den sökta åtgärden inte tål uppskov. För tolkningen av dessa rekvisit kan vägledning sökas i praxis rörande tillämpningen av den nu gällande regeln i 11 § första stycket handräckningslagen.

När beslutet har fattals skall det expedieras lill parterna (59 §). Svaranden bör få beslutet samtidigt med föreläggandel all yttra sig över ansökningen.

Kronofogdemyndigheten skall ompröva ell bifallande beslut så snart som möjligt, dvs. i praktiken så snart som svaranden har inkomrhil med sill yttrande eller när frislen för yttrande gått ul ulan atl svaranden yttrat sig.

Ell beslut som innebär alt den sökta åtgärden beviljas eller avslås med
stöd av denna paragraf får enligt 57 § överklagas särskilt. 143

64 § Prop. 1989/90:85

Sedan liden för återvinning löpt ul får ell utslag i mål om betalningsföreläggande eller vandg handräckning rättskraft i enlighet med vad som gäller för en lagakraftvunnen tvistemålsdom.

Sedan liden för återvinning har löpt ut vinner enligt förevarande paragraf utslag i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning rättskraft i enlighet med vad som gäller lagakrafivunna Ivistemålsdomar. Verkställighet får också ske fullt ut i likhet med vad som gäller lagakrafivunna domar. Rättskraften innebär i princip alt utslaget kan angripas endast med s. k. extraordinära rättsmedel som exempelvis resning eller återställande av försutten tid och atl saken inte får tas upp på nytt i en rättegång vid domstol.

När del gäller extraordinära rättsmedel kan i det här sammanhanget påpekas att såväl frågor om resning och besvär över domvilla som ansökningar om återställande av försutten tid när del gäller utslag och överklagbara beslut av kronofogdemyndighet lorde komma alt prövas av hovrätt Gfr 11 kap. 11 § regeringsformen samt 58 kap. 10 a och 12 §§ och 59 kap. 4 a§RB).

65 §

Etl utslag i ett mål om särskild handräckning hindrar inte all en part väcker talan i fråga om del bakomliggande rättsförhållandet i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet.

Ell utslag i ell mål om särskild handräckning har en annan karaktär än andra utslag, eftersom den prövning som görs i den särskilda handräckningsprocessen på etl avgörande sätt avviker från prövningen i övrigl i summarisk process.

I ett mål om särskild handräckning prövas sakligt om fömtsättningar finns för en speciell verkställighet. Del bakomliggande materiella rättsförhållandet lämnas i princip utanför prövningen. Det är mot den angivna bakgmnden tydligt all ell utslag i ett mål om särskild handräckning inte bör utgöra något hinder mot att talan i fråga om det bakomliggande materiella rättsförhållandet senare väcks enligt de allmänna regler som gäller för den ifrågavarande tvisten. Principen har kommit lill ullryck i den förevarande paragrafen.

66 §

I den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om ulsökningsmål i 1 kap. 3 5 §§ samt 2 kap. 6 9, 18 och 20 §§ utsökningsbalken.

Kronofogdemyndigheterna sysslar för närvarande i stor utsträckning med
verkställighet av domar och andra exekutionstitlar. På den verksamheten
är UB tillämplig. För atl kronofogdemyndigheternas verksamhet skall
underlättas är del angelägel all UB i så stor utsträckning som möjligt blir 144

tillämplig även på den summariska processen i den mån den nu föreslagna Prop. 1989/90:85 lagen inte innehåller några särskilda bestämmelser.

De lagmm i UB som räknas upp i förevarande paragraf innehåller regler om vem som handlägger målen (I kap. 3 §), om jäv mot förrättningsman (1 kap. 4-5 §§), om part och ombud (2 kap. 6 §), om inkommande handlingar (2 kap. 7 §), om tolk och översättning (2 kap. 8 §), om laga förfall (2 kap. 9 §), om beslutsmotivering och fullföljdshänvisning (2 kap. 18 §) saml om rättelse av skrivfel och liknande i beslut (2 kap. 20 §).

Som nämnts i den allmänna motiveringen (bl. a. avsnitt 2.8) kommer en del av bestämmelsema i förvaltningslagen (1986:223) atl bli tillämpliga på förfarandet hos kronofogdemyndigheterna i den summariska processen. Jag delar lagrådets uppfattning alt någon särskild erinran om detta inte behöver tas in i den nya lagen. 1 1 § förvaltningslagen stadgas all lagen är tillämplig på förvaltningsmyndighelemas handläggning av ärenden. Enligt 32 § förvaltningslagen gäller dess 8 30 §§ inte kronofogdemyndighetemas exekutiva verksamhet. Den summariska processen lorde dock inte komma all räknas lill den exekutiva verksamheten, eftersom den inte primärt avser verkställighet. Enligt 3 § förvaltningslagen skall lagen inte tillämpas i den mån annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen. De bestämmelser i förvaltningslagen som kommer all få någon betydelse för den summariska processen blir närmast bestämmelsema om service och samverkan m. m. (4 7 §§), muntliga inslag i handläggningen (14 §), anteckning av uppgifter (15 §) och parters rätt alt få del av uppgifter (16 och 17 §§). Förvaltningslagens regler om överklagande och omprövning av beslut kommer däremoi alt sakna aktualitet i de fall som del här gäller. Detta följer dels av den hänvisning lill UB:s överklaganderegler som finns i 58 § i den nu föreslagna lagen och de övriga särregler om överklagande som finns i den lagen, dels av all omprövnings-skyldigheten enligt förvaltningslagen inte gäller ändring till nackdel för någon enskild part.

Lagen innehåller ingen generell hänvisning till RB:s tvislemålsregler. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) kan del ändå finnas visst utrymme för att vid behov söka ledning i principema för RB:s regler.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1946:808) om lagsökning och belalningsföreläggande saml handräckningslagen (1981:847). Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning som kommit in lill tingsrätt före ikrafllrädandet.

3. Om en inleckningshandling som rör fast egendom, fartyg eller näringsverksamhet vid ikrafllrädandet utgör säkerhet för fordran, får ansökan om betalning ur egendomen göras enligt 2 § andra stycket, även om säkerhetsupplåtelsen inte gjorts skriftligen.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen bör del ankomma på
regeringen atl bestämma när den nya lagen skall träda i krafl.
1 och med ikraftträdandet skall lagsökningslagen och handräcknings- 145

10 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 85

lagen upphöra att gälla. Den nya lagen bör tillämpas endast i de mål där Prop. 1989/90:85 ansökan görs efter ikraftträdandet. Äldre ansökningar handläggs således hos tingsrätt i enlighet med föreskriftema i de båda nu gällande lagama. Detta framgår av punkt 2 i övergångsbestämmelsema.

Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.3) finns del beträflFande mål som avser fastställelse lill betalning ur viss egendom behov av en övergångsbestämmelse som gäller muntliga säkerhelsupplålel-ser. Denna bestämmelse las upp som punkt 3.

4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

18kap.3a§

Paragrafen, som är ny, tar sikte på den situationen att en kärande väcker talan genom ansökan om stämning, trots att han lika gäma hade kunnat ansöka om belalningsföreläggande eller handräckning enligt den nya lagen. Käranden skall enligt paragrafen i så fall inte kunna få ersättning för sina kostnader i en större omfattning än om han hade utnyttjat del summariska förfarandei.

Den som kan åberopa skriftliga bevis om fullgördseskyldighelen lill stöd för sitt yrkande kan visseriigen sägas ha anledning att ansöka om stämning direkt eftersom svaranden, enligt vad som föreslås i 44 kap. 7 b § RB, i del lägel normall måste prestera sannolika skäl för sin inställning för all undgå all Iredskodom meddelas mot honom vid föreläggande all avge skriftligt svaromål. Enbart denna omständighet kan emellertid inte vara tillräckligt skäl för att ge sökanden en större kostnadsersättning i del förfarandei än vad han skulle ha fått i det summariska förfarandet. Avgörande måste i stället vara om sökanden hade gmndad anledning alt tro alt svaranden skulle bestrida ansökningen eller om han i övrigt hade godtagbara skäl all direkt ansöka om stämning. Den föreslagna regeln bör alltså i och för sig vara tillämplig även i fall där sökanden har ell skriftligt fordringsbevis lill stöd för sitt krav.

Ett annat skäl all direkt ansöka om stämning kan vara att sökanden har gmndad anledning all anta all svaranden inte kommer all kunna delges annal än genom kungörelse, vilket inte medges i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning hos kronofogdemyndigheten.

Föreskriften är i första hand avsedd att motverka ett onödigt utnyttjande av den ordinära Ivislemålsprocessen, Del ankommer enligt 18 kap. 14 § andra stycket RB på rätten all självmant pröva frågan om tillämpningen av bl. a. den föreslagna bestämmelsen. Svarandens inställning i processen utgör ell naturiigt underlag för bedömningen. En tillämpning bör bli aktuell endast i relativt klara fall, dvs. när svaranden förbehållslöst medger kärandens talan eller när förfarandei utan någon processaktivitel från svarandens sida utmynnar i en tredskodom. Dock kan det som nyss framgått även i sådana fall vara möjligt för käranden att påvisa att han hade godtagbara skäl all ansöka om stämning.

Eftersom den särskilda handräckningsprocessen är så speciell och saknar
direkt motsvarighet i någon annan processform, lorde den nu ifrågavaran- 146

de bestämmelsen endast undantagsvis kunna tillämpas i likartade mål vid Prop. 1989/90:85 tingsrätt.

Om rätten överväger att tillämpa den nya föreskriften, lorde del normall finnas anledning alt ge käranden tillfölle atl yttra sig i saken innan beslutet fallas.

44kap. 7b§

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13) föreslås i förevarande paragraf en särskild bevisprövningsregd för Ivislemålsprocessen, som gör alt kärande med skriftliga fordringsbevis och motsvarande får en särskilt förmånlig ställning när rätten ulfördar föreläggande för svaranden atl avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom (s.k. skriftligt tredskodomsföreläggande). Regeln skall tillämpas såväl i mål där talan väcks genom ansökan om stämning som i mål som överlämnas till tingsrätt från kronofogdemyndighet efter summarisk process.

De handlingar som kan komma i fråga är de som i nuvarande lagsökningsprocess bedöms som lagsökningsgilla skriftliga fordringsbevis. Lagsökningslagens krav på all fordringen skall gmndas på del skriftliga fordringsbevisel och kunna utläsas ur detta bibehålls. Samma sak gäller kravet all fordringen skall vara förfallen till betalning. Den praxis som finns bör alltså ulan vidare kunna tjäna som förebild för tillämpningen av den ifrågavarande paragrafen. Motsvarande skriftliga ulfösldser om fullgörelse av något annal än betalning jämställs i bevishänseende med de skriftliga fordringsbevisen.

En fömtsättning för atl tredskodom skall komma i fråga enligt den förevarande paragrafen är att de skriftliga bevis som åberopas har getts in till rätten i original eller styrkt kopia och delgetts svaranden i samband med Iredskodomsföreläggandel.

Som framgått av den allmänna motiveringen föreslås all uppräkningen i 10-12 §§ lagsökningslagen av de invändningar som i dag föranleder hänskjulande till rättegång får sin motsvarighet i föreskriften i första stycket all svaranden, när skriftligt fordringsbevis eller motsvarande åberopas, måste kunna visa sannolika skäl för sill bestridande för att förhindra tredskodom.

Om i ell mål som överlämnats från den summariska processen svaranden redan i sitt yttrande i del summariska förfarandet eller i sin återvinningsansökan har visat sannolika skäl för sitt bestridande, kommer det laturliglvis inte i fråga all utfärda något tredskodomsföreläggande.

Del är inte möjligt all generellt ange vad svaranden måste prestera för tit kravet på sannolika skäl skall anses uppfyllt. Detta får bedömas med edning av bl. a. nuvarande tillämpning av 12 § andra stycket lagsöknings-agen och 8 § andra stycket handräckningslagen saml gängse bevisvärde-ingsregler i disposiliva tvistemål. Tillräckliga skäl all begränsa svaran-lens möjligheter all styrka sina invändningar lill endast skriftliga bevis Gfr 2 § första stycket lagsökningslagen) har inte ansetts föreligga.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna bevisprövningsregeln.
)ock har lagrådet påtalat all det remitterade förslaget åtminstone leore- 147

tiskt ger utrymme för tingsrätten all meddela två tredskodomar efler Prop. 1989/90:85 varandra med stöd av den föreslagna paragrafen och därigenom slutligt avgöra målet. En svarande skulle därmed kunna riskera alt av materiella skäl hindras från atl komma lill sin rätt, nämligen om han varken som svar på etl första tredskodomsföreläggande, eller i sin ansökan om återvinning mot en därefter meddelad Iredskodom eller som svar på ett nytt tredskodomsföreläggande lyckas visa sannolika skäl för sitt bestridande av käromålel. All göra del kan vara svårt bl. a. i den situationen alt svarandens ståndpunkt stöds av endast muntlig bevisning. Lagrådet har därför föreslagit all, efter återvinning av en tredskodom som meddelats med stöd av förevarande paragraf, handläggningen skall fortsätta vid sammaniräde, om del inte är uppenbart obehövligt. Med den sistnämnda lokutionen lorde avses all handläggningen i stället kan fortsätta med skriftväxling (dock inte tredskodomsföreläggande mot svaranden), innan målet sätts ul till huvudförhandling.

För egen del får jag anföra följande. Jag delar lagrådels uppfattning att del remitterade förslaget kan leda lill otillfredsställande resultat i det fall som lagrådet pekat på. Om tredskodom med stöd av förevarande paragraf har meddelats mot en svarande som visserligen i svaromålet har klargjort sin inställning och angett relevanta skäl för denna men inte förmått visa sannolika skäl för sill bestridande, bör del - som lagrådet anfört - inte komma i fråga all med stöd av förevarande paragraf efter återvinning meddela ytterligare en iredskodom mot vilken han i så fall inte kan söka återvinning. Handläggningen efter återvinning bör i dessa fall i stället fortsätta på något annal sätt, t. ex. med muntlig förberedelse. En regel som skall tillgodose det behov lagrådet påtalat bör enligt min mening utformas som ett förbud all meddela två tredskodomar i följd med stöd av förevarande paragraf. Regeln bör lämpligen tas in som en andra mening i 44 kap. 10 § första stycket RB.

Den nu föreslagna ordningen innebär inte någon försämring i förhållande lill i dag av kärandens position. Svaranden kan nämligen enligt gällande ordning efter återvinning av etl lagsökningsulslag förhindra tredskodom i motsvarande situation genom alt enbart avge ell motiverat bestridande utan krav på bevis för sin ståndpunkt.

Om svaranden däremoi inte klargjort sin inställning eller inte angett någon relevant gmnd för bestridande i anledning av ett första tredskodomsföreläggande, är del enligt den föreslagna regeln inget hinder all efter återvinning meddela en ny Iredskodom och då med stöd av förevarande paragraf. Denna situation - där ju den första tredskodomen meddelas med stöd av 7 a § - är jämförbar med den av lagrådet godtagna ordningen atl Iredskodom med stöd av förevarande paragraf meddelas mot en svarande som på gmnd av uteblivet bestridande fåll ell utslag mot sig i den summariska processen; eftersom ett sådant utslag skall anses som tredskodom har svaranden inte räll lill återvinning av en senare meddelad tredskodom i målet.

I andra stycket, som utformats i enlighet med lagrådets förslag, las upp
en specialregel för krav som gmndas på ömsesidigt förpliktande avtal och
där invändning görs om vederlaget, dvs. kärandens motprestation. Av skäl 148

som anförts i den allmänna motiveringen krävs i dessa fall inte atl svaran- Prop. 1989/90:85

den anför sannolika skäl för sin invändning. Fallen kommer därmed all bli

jämställda med dem där inget skriftligt fordringsbevis alls åberopas (44

kap. 7 a § RB). Detta innebär att svaranden för att undgå tredskodom skall

avge etl skriftligt yttrande, där han klargör sin inställning till käromålel

och därvid anger skäl som kan vara av betydelse vid en prövning av saken.

Reglerna om tredskodom med stöd av förevarande paragraf är fakultativa, dvs. rätten får men behöver inte alllid meddela Iredskodom i dessa fall. Det naturiiga är emellertid all rätten utnyttjar möjligheten alt meddela tredskodom så snart del inte finns något hinder mot del. I likhet med vad som gäller för andra fall får tredskodom inte meddelas, om käranden motsätter sig det Gfr 44 kap. 7 a § RB). Delta framgår av tredje stycket. Del är dämtöver naturligtvis lämpligt all den kärande eller sökande, som anser all de handlingar han givit in motiverar ett tredskodomsföreläggande enligt den nu föreslagna paragrafen, särskilt fäster domstolens uppmärksamhet på detta genom alt formellt yrka sådant tredskodomsföreläggande. Delta kan sägas framgå av den allmänna regeln i 42 kap. 2 § andra stycket RB, enligt vilken käranden i stämningsansökningen bör ange om han har några önskemål om hur målet skall handläggas.

Om kärandens yrkande bara delvis gmndar sig på ell skriftligt fordrings-bevis, bör det inte komma i fråga all tillämpa förevarande paragraf.

44 kap. 10 §

Såsom framgått av specialmoliveringen lill 44 kap. 7 b § har i förevarande paragraf lagils in en ny andra mening i första stycket. Däri anges all, om en ansökan om återvinning gjorts mot en Iredskodom som meddelats med stöd av 7 b §, en sådan tredskodom inte får meddelas på nytt i målet. Skälen för detta förslag har redovisats i specialmoliveringen till 7 b §. Det kan tilläggas atl, om del finns flera svarande i målet, förbudet mot upprepade tredskodomar givetvis gäller endast i den mån det är fråga om samma svarande.

Ikraftträdande

De föreslagna ändringama i RB bör träda i krafl samtidigt som den nya lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Del bör därför ankomma på regeringen atl senare bestämma dag för ikraftträdandet.

Av den förordade formuleringen av 18 kap. 3 a § följer alt reglema blir tillämpliga endast beträflFande mål som hade kunnat handläggas som mål enligt den nya lagen. Därav följer all bestämmelsen inte kan tillämpas i mål där talan har väckts före ikraftträdandet.

Den föreslagna nya 44 kap. 7 b § kan tillämpas även i mål som inte har
inletts i den summariska processen. Del uppställs inte heller något hinder
mot atl föreskriftema tillämpas i mål där talan har väckts vid tingsrätt före
ikraftträdandet. Såsom lagrådet påpekat fömlsäller dock en Iredskodom
med stöd av 44 kap. 7 b § all ett föreläggande dessförinnan utfärdats för
svaranden, av vilket del framgått vad han har att iaktta när han avger 149

svaromål, något som i sin lur fömlsäller att föreläggandel utfärdats efter Prop. 1989/90:85 ikraftträdandet. Den föreslagna nya regeln i 44 kap. 10 § gäller givetvis endast i fall där den första tredskodomen meddelats efler ikraftträdandet.

4.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

2 kap. 1 §

I enlighet med lagrådets förslag har i paragrafen lagts lill ell nytt tredje stycke. Däri anges all kronofogdemyndigheten självmant verkställer utslag i mål om belalningsföreläggande eller handräckning, om inte sökanden har angett all verkställighet inte skall ske. Såsom nämnts i specialmoliveringen lill 63 § lagen om belalningsföreläggande och handräckning avses denna verkställighetsregd gälla även interimistiska beslut enligt den paragrafen.

Sökanden behöver alltså inte uttryckligen begära verkställighet. 1 16§ lagen om betalningsföreläggande och handräckning föreskrivs all sökanden redan i ansökningen skall ange om han inte vill all utslaget skall verkställas. Även om ell sådant önskemål framställs senare, skall det förstås respekteras. I samma lagrum sägs alt sökanden skall ange om han har några särskilda yrkanden i fråga om verkställigheten.

Ansökningen om verkställighet skall anses gjord när utslag i målet meddelades.

En verkställighetsfråga bör särskilt uppmärksammas. Om en fordran har fastställts alt utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, skepp eller luftfartyg, anses egendomen enligt 4 kap. 27 § första stycket UB omedelbart utmätt. Som framgått (2 och 42 §§) föreslås att detta system för belalningsfaslslällelse behålls i det nya summariska förfarandei. Enligt andra stycket i 4 kap. 27 § UB förfaller utmätningsverkan, om borgenären inte inom två månader från del all beslutet vann laga kraft begär atl egendomen skall säljas. Inte heller i detta avseende föreslås någon ändring av gällande ordning. Borgenären måste aUtså även i fortsättningen efter utslaget uttryckligen begära all egendomen skall säljas exekutivt.

3 kap. 11 §

Paragrafen reglerar verkställigheten av utslag och beslut i mål om betal
ningsföreläggande eller handräckning såvitt utslaget eller beslutet avser
ålagd betalningsskyldighet. Avgörandet får verkställas genast. Detta inne
bär all utmätning får ske omedelbart men atl försäljning av fast egendom
eller lös egendom av betydande värde inte får komma till stånd förrän
avgörandet vunnit laga kraft. Om gäldenären har ansökt om återvinning
eller överklagat, får utmätt egendom inte säljas ulan gäldenärens samtycke
(8 kap. 4 § första stycket UB). I den situationen kan rätten också förordna
att vidare verkställighet inte får äga mm. Om återvinning har sökts eller
överklagande gjorts, kan gäldenären undgå verkställighet i enlighet med
vad som sägs i 6 § om underrätts dom, nämligen genom att på andra sätt
säkerställa sökandens räll.
Vad som nu sagts om gäldenären kan gälla både en svarande, som fått ett 150

utslag emot sig, och en sökande som förlorat ell mål om särskild handräck- Prop. 1989/90:85 ning och i beslutet ålagts att betala svarandens kostnader.

3 kap 12 §

Paragrafen anger under vilka fömtsättningar ett utslag om handräckning såvitt del avser något annat än betalningsskyldighet kan verkställas. 1 överensstämmelse med vad som gäller i dag verkställs ell sådant utslag såsom lagakraftägande dom, dvs. fullt ul ulan hinder av att utslaget inte har vunnit laga krafl. För all kunna stoppa verkställigheten krävs ell förordnande av rätten i del dit med anledning av ansökan om återvinning överlämnade målet. För all kunna stoppa verkställigheten av utslag i mål om särskild handräckning såvitt gäller huvudyrkandel krävs förordnande av hovrätten i besvärsmålet.

8 kap 4 §

Den föreslagna ändringen i första stycket innebär en anpassning lill den nya lagen om belalningsföreläggande och handräckning saml en smärre språklig justering. Någon ändring i sak är inte åsyftad.

Liknande redaktionella ändringar kommer senare all föreslås på andra håll i UB.

Ikraftträdande

De föreslagna ändringama i UB bör träda i kraft samtidigt som den nya lagen om belalningsföreläggande och handräckning, alltså den dag regeringen bestämmer. Det ligger i sakens natur all de nya reglema i UB bara kan tillämpas beträffande utslag och beslut som har meddelats enligt den nya lagen. Detta framgår av den föreslagna övergångsbestämmelsen.

5 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen alt anta förslagen till

1. lag om belalningsföreläggande och handräckning,

2. lag om ändring i rättegångsbalken saml

3. lag om ändring i utsökningsbalken.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

151

Tillämpningsområdet

1 § Ell yrkande om alt någon skall åläggas alt fullgöra en förpliktelse får prövas av kronofogdemyndigheten enligt denna lag. Yrkandet kan avse betalningsföreläggande, vanlig handräckning eller särskild handräckning.

2 § En ansökan om betalningsföreläggande får avse åläggande för svaranden all betala en penningfordran som är förfallen till betalning, om saken är sådan atl förlikning därom är tillåten.

3 § En ansökan om vanlig handräckning får, om saken är sådan att förlikning därom är tillåten, avse åläggande för

1. en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare att flytta från fast egen
dom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besittningsrätten
har upphört (avhysning),

2. svaranden atl fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för
fullgörelse har inträtt.

4 § En ansökan om särskild handräckning får avse åläggande för svaran
den

1, alt vidta rättelse när någons besittning har egenmäktigt mbbats eller
annan olovlig åtgärd har vidtagits beträflFande fast eller lös egendom eller

2, att vidta eller tåla annan åtgärd när särskild handräckning får ske
enligt föreskrift i lag.

5 § Om en tvist angående en förpliktelse enligt någon särskild föreskrift
skall las upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt
denna lag endast om möjlighet lill sådan prövning är särskilt föreskri
ven.

Behörig myndighet

6 § Ansökan skall göras hos kronofogdemyndigheten i del län där svaran
den enligt 2 kap. 3 § andra stycket utsökningsbalken anses ha sitt hemvist.

Ansökan får också göras hos kronofogdemyndigheten i del län där egendom som tillhör svaranden finns eller där anspråket annars lämpligen kan verkställas.

7 § Kronofogdemyndigheten prövar själv sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständigheter som gör myndigheten behörig skall godtas, om det inte finns skäl att anta alt de är oriktiga.

8 § Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig,

skall målet genast överlämnas till en myndighet som är behörig. Även om 152

den myndighet där ansökan gjorts är behörig, får målet överlämnas lill en Prop. 1989/90:85 annan behörig kronofogdemyndighet, om del inte ulan avsevärd olägenhet Bilaga 1 kan handläggas vid den myndighet där ansökan har gjorts eller om del av andra skäl är uppenbart alt ell överlämnande skulle främja målels handläggning.

Ansökan

9 § Ansökan skall göras skriftligen. Ansökningen får inte rikta sig mot
fler än en svarande.

10 § Sökanden skall i ansökningen ange sitt yrkande och gmnden för del.
Om sökanden vill alt en ansökan om handräckning skall handläggas

enligt reglema för särskild handräckning skall han tydligt ange delta.

11 § 1 en ansökan om betalningsföreläggande skall anges fordringens
belopp, förfallodagen och den ränta som begärs.

Begär sökanden dröjsmålsränla på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet anges endast om del avser ränta som är högre än vad som följer av räntelagen (1975:635). Framgår del inte av ansökningen från vilken dag räntan yrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från den dag då ansökningen delges svaranden.

12 § Avser ansökningen ell yrkande om avhysning på gmnd av all nytt
janderätten har förverkats, skall sökanden utöver vad som följer av 10 §
närmare ange de omständigheter som han åberopar lill stöd för sill yrkan
de.

Till en ansökan om särskild handräckning skall sökanden bifoga de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar.

13 § Om sökanden begär ersättning för kostnader med anledning av målet, skall del anges i ansökningen. Sökanden skall samtidigt uppge vilka kostnadema är.

14 § Ansökningen skall innehålla uppgifter om partema i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 § rättegångsbalken. I ansökningen skall vidare anges de omständigheter som gör kronofogdemyndigheten behörig, om inte detta framgår på annal sätt.

15 § Ansökningen skall vara undertecknad av sökanden eller hans ombud och ges in till kronofogdemyndigheten i original och en kopia. De handlingar som bifogas ansökningen skall ges in i två kopior.

16 § Är ansökningen så bristföllig all den inte kan läggas till gmnd för handläggning av målet eller har föreskriven ansökningsavgift inte betalats, skall sökanden föreläggas att avhjälpa brislen. Följer sökanden inte föreläggandel, skall ansökningen avvisas.

17 § Ansökningen skall också avvisas om den avser en åtgärd som inte omfattas av denna lag eller om del framgår atl del finns något annat hinder mot atl ansökningen las upp.

18 § Återkallar sökanden ansökningen, skall målet avskrivas.

153

Ogrundade eller obefogade anspråk Prop. 1989/90:85

19 § Om det kan antas all sökandens yrkande i ett mål om betalningsföre- Bilaga 1
läggande eller vanlig handräckning är ogmndal eller obefogat, får krono
fogdemyndigheten, efter att ha berett sökanden tillfälle alt yttra sig, över
lämna målet lill tingsrätt, även om svaranden inte har fåll tillfälle all yttra

sig över ansökningen eller lämnat ansökningen obestridd. Vid överlämnande av mål enligt första stycket skall 32 § tillämpas.

20 § Om del i ett mål om särskild handräckning är uppenbart all sökan
dens yrkande är ogmndal, skall ansökningen genast avslås.

Föreläggande för svaranden att yttra sig

21 § Tar kronofogdemyndigheten upp ansökningen, skall svaranden föreläggas alt lill myndigheten yttra sig över ansökningen inom viss lid från del all den delgavs honom. Tiden får inte ulan särskilda skäl bestämmas lill mer än två veckor.

22 § Svaranden skall i föreläggandel upplysas om all målet kan komma att avgöras även om han inte yttrar sig över ansökningen. Han skall också uppmanas atl, om han bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandel.

Svaranden skall uppmanas all lämna de uppgifter om sig som avses i 33 kap. 1 § första-tredje styckena rättegångsbalken i den mån uppgiftema i ansökningen ar ofullständiga eller felaktiga. Om del behövs, får svaranden föreläggas all vid vile lämna sådana uppgifter.

23 § Om sökanden har begärt ersättning för sina kostnader i målet, skall kronofogdemyndigheten i föreläggandet ange den kostnadsersättning som svaranden kan förpliktas all betala, om ansökningen bifalls.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ulfördar föreskrifter om de ytterligare upplysningar som skall lämnas i föreläggandel.

Delgivning av föreläggandet

25 § Föreläggandel skall tillsammans med en kopia av ansökningshandlingama delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tvistemål. I ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får delgivning dock inte ske enligt 15 § delgivningslagen (1970:428).

26 § Kan i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning delgivning inte ske, skall ansökningen behandlas som om svaranden bestritt ansökningen i dess helhet.

Bestridande av ansökningen

27 § I ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får
svaranden bestrida ansökningen muntligen eller skriftligen. Om bestridan
det görs muntligen per telefon, skall kronofogdemyndigheten skicka en
skriftlig bekräftelse lill svaranden. Denne skall samtidigt uppmanas att 154

snarast anmäla om han inte känns vid bestridandel.

28 § 1 ett mål om särskild handräckning måste ell bestridande av ansök- Prop. 1989/90: 85
ningen göras skriftligen. Svaranden skall lill bestridandet bifoga de skriflli- Bilaga 1

ga bevis och andra handlingar som han åberopar.

Om svaranden begär ersättning för sina kostnader, skall det anges i bestridandet.

överlämnande av mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning till tingsrätt

29 § Om svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig hand
räckning bestrider ansökningen inom rätt tid, skall sökanden genast under
rättas om del. Om sökanden vill vidhålla sitt yrkande, kan han begära all
målet eller, om bestridandet avser endast en del av yrkandet, målet i den
delen skall överlämnas lill tingsrätt.

Underrättelse enligt första stycket skall innehålla upplysningar om vad som sägs där samt i 30 och 31 §§.

30 § Begäran om överlämnande skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då underrättelsen skickades lill sökanden.

31 § I en begäran om överlämnande skall anges de omständigheter och bevis som sökanden vill åberopa i rättegången vid tingsrätten. De skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar skall ges in samtidigt.

32 § Om överiämnande har begärts i enlighet med 30 §, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet lill en tingsrätt som enligt handlingama kan vara behörig all handlägga målet.

Att kronofogdemyndigheten kan överlämna målet till en tingsrätt även i vissa andra fall följer av 19 och 49 §§.

33 § Om sökanden inte på lid och sätt som anges i 30 § begär all målet
skall överlämnas lill tingsrätt, skall målet, eller den dd av målet som
svaranden har bestritt, avskrivas.

Den fortsatta handläggningen av mål om särskild handräckning

34 § Om del behövs, skall i mål om särskild handräckning sökanden ges
tillfölle att yttra sig över vad svaranden har anfört i bestridandet.

Ytterligare skriftväxling får inte förekomma i målet.

35 § Sökanden skall styrka de omständigheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. Hans framställning av omständighetema skall läggas till gmnd för prövningen, i den mån framställningen har lämnais ulan erinran av svaranden och del inte är uppenbart all den är oriktig.

36 § En berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av handräckningsmålel (vittnesintyg) får åberopas som bevis i målet.

37 § Om en ansökan inte bifalls till någon del, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökningen.

155

utslag Prop. 1989/90:85

38 § Om svaranden har delgetts ansökningen men inte bestritt den inom Bilaga 1
den utsatta liden, skall kronofogdemyndigheten snarast meddela utslag i
enlighet med ansökningen. Om svaranden har bestritt en del av ansökning
en, skall utslag meddelas i enlighet med den obestridda delen av ansök
ningen.

I mål om särskild handräckning får, även om svaranden inte framfört några invändningar mot ansökningen, utslag meddelas i enlighet med ansökningen endast lill den del denna är lagligen gmndad.

39 § Även om svaranden har bestritt en ansökan om särskild handräckning skall utslag meddelas i enlighet med ansökningen, om de omständigheter som enligt 35 § skall läggas till gmnd för prövningen medför atl den begärda åtgärden skall beviljas.

40 § Sökandens yrkande om kostnadsersättning prövas självmant av kronofogdemyndigheten, även om det har lämnais obestritt av svaranden.

41 § Båda partema skall genast underrättas om utslaget.

Kostnader i målet

42 § Har utslag meddelats, skall svaranden förpliktas all ersätta sökanden dennes kostnader i målet, om inte sökanden har inlett förfarandei i onödan.

43 § Om en ansökan om särskild handräckning inte leder till något utslag, kan sökanden åläggas att ersätta svaranden dennes kostnader i målet, om det finns skäl för del.

44 § Ersättning för kostnader betalas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. 1 mål om betalningsföreläggande betalas ersättning även för inkassoåtgärder som vidtagits före ansökningen med belopp som regeringen bestämmer.

45 § Någon annan kostnadsersättning än den som följer av 4244 §§ får inte fastställas i målet hos kronofogdemyndigheten.

46 § Om en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning inte leder lill något utslag, kan sökanden åläggas skyldighet all betala svaranden ersättning för dennes kostnader i målet, om del finns synnerliga skäl för det. Ell yrkande om sådan ersättning får inte framställas i målet hos kronofogdemyndigheten.

Återvinning

47 § Är svaranden missnöjd med ell utslag i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, får han ansöka om återvinning av utslaget.

48 § En ansökan om återvinning skall göras skriftligen och ges in till kronofogdemyndigheten inom en månad från dagen för utslaget.

156

49 § Har en ansökan om återvinning gjorts i enlighet med 48 §, skall Prop. 1989/90:85 kronofogdemyndigheten med tillämpning av 32 § överiämna målet lill Bilaga 1 tingsrätt för fortsatt handläggning.

Överklagande

50 § Den som är missnöjd med ett utslag i ell mål om särskild handräckning får överklaga utslaget genom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Delsamma gäller om sökanden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med ett utslag.

51 § Ell beslut varigenom ett mål avgjorts på annat sätt än genom utslag får överklagas genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. Beslut all överiämna ell mål lill tingsrätt och avskrivningsbeslul enligt 33 § får dock inte överklagas.

52 § Vid överklagande av kronofogdemyndighetens utslag eller beslut tillämpas 18 kap. 8-11 §§ utsökningsbalken.

53 § Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av etl mål får med undantag för beslut enligt 59 § andra stycket inte överklagas.

övriga bestämmelser

54 § I etl mål om betalningsföreläggande får även ell yrkande om vanlig handräckning mot svaranden prövas, om yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd.

55 § Ett ombud behöver inte visa upp sin fullmakt, om inte kronofogdemyndigheten begär del. Ombudet måste dock alltid styrka sin behörighet, när han begär att målet skall överlämnas till tingsrätt.

56 § Kronofogdemyndigheten skall underrätta sökanden om ell avvisningsbeslut. Meddelar myndigheten något annal beslut som innebär atl målet avgörs, skall båda partema underrättas om beslutet, om del inte är uppenbart obehövligt.

57 § Talan i mål som har överlämnats lill tingsrätt enligt 19 eller 32 § eller efler återvinning skall anses väckt när ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning kom in till kronofogdemyndigheten. De av sökanden ingivna handlingarna skall anses som stämningsansökan. Stämning i målet skall anses utfärdad när rätlen förordnar om målets handläggning. Kronofogdemyndighetens utslag skall anses som Iredskodom.

58 § Om tingsrätten vid mottagandet av etl mål från en kronofogdemyndighet finner all del inte framgår av handlingama atl tingsrätten kan vara behörig all handlägga målet, skall rätten återlämna målet till kronofogdemyndigheten, som har all överlämna målet lill en annan tingsrätt som kan vara behörig. Tingsrättens beslut får inte överklagas.

Om del behövs, skall högsta domstolen på begäran av kronofogdemyndigheten förklara alt en viss tingsrätt är behörig.

157

59 § Om sökanden vill säkerställa sin räll innan ell utslag kan verksläl- Prop. 1989/90:85
las, får han göra framställning om del hos tingsrätt enligt bestämmelsema i Bilaga 1

15 kap. rättegångsbalken.

I mål om särskild handräckning får den sökta åtgärden beviljas omedelbart, om det görs sannolikt alt saken inte tål uppskov. Kronofogdemyndigheten skall ompröva etl sådant beslut så snart som möjligt.

60 § Sedan liden för återvinning löpt ul vinner ell utslag i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning rättskraft i likhet med vad som gäller för en lagakraftvunnen Ivistemålsdom.

61 § Ett utslag i ett mål om särskild handräckning hindrar inte att en part väcker talan i saken i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet.

62 § 1 den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats i denna lag gäller i tillämpliga delar vad som stadgas om ulsökningsmål i 1 kap. 3 5 §§, 2 kap. 6-9, 18 och 20 §§ utsökningsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då lagen (1946:808) om lagsökning och belalningsföreläggande samt handräckningslagen (1981:847) skall upphöra atl gälla. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i fråga om mål om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning som inletts hos tingsrätt före ikrafllrädandet.

158

2 Förslag till Prop. 1989/90:85

... o . Bilaga 1

Lag om ändrmg i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs all del i rättegångsbalken skall införas två nya paragrafer, 18 kap. 3 a § och 44 kap. 7 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap. 3a§

Har den vinnande parten inlett rättegången trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt lagen (1990:000) om betalningsföreläggande och handräckning, är hans rätt tid ersättning för kostnader begränsad tid vad han hade kunnat få i det målet.

44 kap. 7b§

Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt fordringsbevis eller på en skriftlig utfästelse som rör annan fullgörelse än betalning, får tredskodom meddelas även om svaranden efterfördäggande som avses i 7 a§ motsatt sig att kärandens yrkande bifalls men inte förmått visa sannolika skäl för sin inställning.

Avser kärandens yrkande ett krav som gmndas på ett ömsesidigt förpliktande avtal och gör svaranden invändning om vederlaget, får tredskodom meddelas endast om invändningen framstår som ogmndad

Tredskodom enligt denna paragraffår inte meddelas om käranden motsätter sig det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

159

Bilaga 2 Prop. 1989/90:85

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

departementspromemorian (Ds 1988:71) Ny summarisk process

Yttranden över promemorian har lill jusliliedepartemenlel avgetts av justitiekanslem, domstolsverket, datainspektionen, riksskatteverket, konsumentverket, statskontoret, riksrevisionsverkel, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Handens tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Hässleholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göieborgs tingsrätt. Trollhällans tingsrätt. Ljusdals tingsrätt, Sandvikens tingsrätt, Umeå tingsrätt, riksdagens ombudsmän (chefsjuslitieombudsman Claes Eklundh), Svenska handelskammarförbundet, juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet. Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation. Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Finansbolagens förening, Svenska Inkassoföreningen, Inkassoprogramföreningen, Stockholms energiverk, Sveriges fastighetsägareförbund. Hyresgästemas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, HSB:s riksförbund, Folksam, Inlmm AB saml Elektriska Hushållsapparat Leverantörer.

Riksskatteverket har bifogat yttranden från samtliga 24 kronofogdemyndigheter. Tjänstemännens centralorganisation har bifogat ett yttrande från Slatstjänstemannaförbundet. Centralorganisationen SACO/SR har överlämnat ett yttrande som till SACO/SR avgivits av JUSEK.

Från yttrandet av hovrätten för Västra Sverige är lagmannen Nils Börje Lihné skiljaktig i vissa delar enligt ell bifogat särskilt yttrande. Sveriges Köpmannaförbund har anslutit sig lill Finansbolagens förenings yttrande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har avgivit sill yttrande gemensamt med Trafikförsäkringsföreningen.

162

Bilaga 3 Prop. 1989/90: 85 Bilaga 3

Till lagrådet remitterade lagförslag 1 Förslag till

Lag om betalningsföreläggande och handräckning Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Ell yrkande om all någon skall åläggas all fullgöra en förpliktelse får prövas av kronofogdemyndigheten enligt denna lag. Yrkandet kan avse betalningsföreläggande, vanlig handräckning eller särskild handräckning.

2 § En ansökan om betalningsföreläggande får avse åläggande för svaranden alt betala en penningfordran som är förfallen till betalning, om förlikning är tillålen i saken.

Den som har en fordran som avses i första stycket, för vilken panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller företagshypotek har upplåtits skriftligen, kan i en ansökan om belalningsföreläggande begära atl betalningen skall fastställas all utgå ur den egendom, i vilken panträtten eller förelagshypolekel gäller. Så kan också den göra, som för fordringen har inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

3 § En ansökan om vanlig handräckning får, om förlikning är tillålen i
saken, avse åläggande för

1. en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare att flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annal utrymme i byggnad när besittningsrätten har upphört (avhysning),

2. svaranden all fullgöra något annal än betalning, om tidpunkten för fullgörelse har inträtt.

4 § En ansökan om särskild handräckning får avse åläggande för svaran
den att

1. vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt mbbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträflFande fast eller lös egendom,

2. vidta eller tåla en åtgärd när särskild handräckning får ske enligt föreskrift i lag.

5 § Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse
skall las upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt
denna lag endast om del finns bestämmelser som medger sådan prövning.
Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den
andra myndigheten.

163

Behörig myndighet Prop. 1989/90:85

6 § Ansökan skall göras hos kronofogdemyndigheten i del län där sva- Bilaga 3
randen enligt 2 kap. 3§ andra stycket utsökningsbalken anses ha sitt
hemvist.

Ansökan får också göras hos kronofogdemyndigheten i del län där egendom som tillhör svaranden finns eller där verkställighet annars lämpligen kan ske.

7 § Kronofogdemyndigheten prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständigheter som gör myndigheten behörig skall godtas, om del inte finns anledning all anta atl de är oriktiga.

8 § Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall målet genast överlämnas lill en kronofogdemyndighet som enligt vad handlingama visar är behörig. Även om den myndighet där ansökan gjorts är behörig, får målet överlämnas till annan behörig kronofogdemyndighet, om det inte ulan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den första myndigheten eller om det av andra skäl är uppenbart all ell överlämnande skulle främja målels handläggning. Ansökan anses gjord när den kom in till den första myndigheten.

Ansökan

9 § Ansökan skall göras skriftligen. Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får dock föreskriva undanlag från kravet på skrifl
lighet.

10 § Sökanden skall i ansökningen ange sill yrkande och gmnden för del.

11 § 1 en ansökan om betalningsföreläggande skall anges fordringens belopp, förfallodagen och den ränta som begärs.

Begär sökanden dröjsmålsränta på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet anges endast om det avser högre ränta än som följer av räntelagen (1975:635). Framgår det inte av ansökningen från vilken dag räntan yrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från den dag då ansökningen delges svaranden.

12 § Till en ansökan om betalningsföreläggande, som avser fastställelse till betalning ur viss egendom, skall sökanden foga panlförskrivning eller annan handling, enligt vilken säkerheten upplåtils.

13 § En ansökan om betalningsföreläggande får även innefatta en ansökan om vanlig handräckning, om yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd.

164

14 § Avser en ansökan om vanlig handräckning ell yrkande om avhys- Prop. 1989/90:85
ning på gmnd av all nyttjanderätten har förverkats, skall sökanden utöver Bilaga 3

vad som följer av 10§ närmare utveckla gmnden för sill yrkande.

15 § Om sökanden vill all en ansökan om handräckning skall handläggas
enligt reglema för särskild handräckning, skall detta anges i eller på annal
sätt tydligt framgå av ansökningen.

Till en ansökan om särskild handräckning skall sökanden foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar.

16 § Om sökanden inte vill all ell kommande utslag i målet skall verkställas eller om han har några särskilda yrkanden i fråga om verkställigheten, skall han ange detta i ansökningen.

17 § Om sökanden begär ersättning för kostnader med anledning av målet, skall han ange detta i ansökningen och samtidigt uppge vilka kostnaderna är.

18 § Ansökningen skall innehålla uppgifter om partema i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 § rättegångsbalken. 1 ansökningen skall vidare anges de omständigheter som gör kronofogdemyndigheten behörig, om inte detta framgår på annat sätt.

20 § Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas lill gmnd för handläggning av målet, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Sådant föreläggande får sändas lill sökanden med poslen under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas pä annal lämpligt sätt. Följer sökanden inte föreläggandet, skall ansökningen avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandel.

Första stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten begär att sökanden skall betala ansökningsavgiflen i förskoll.

21 § Ansökningen skall också avvisas, om den avser en åtgärd som inte omfattas av denna lag eller om del finns något annat hinder mot att ansökningen las upp.

22 § Återkallar sökanden ansökningen, skall målet avskrivas.

Ett yrkande som avser ersättning för åtgärder som avses i 2 eller 3 § lagen Prop. 1989/90:85 (1981:739) om ersättning för inkassokoslnader m. m. skall alltid antas vara Bilaga 3 ogmndal eller obefogat, i den mån ersättningen inte kan utgå enligt den lagen.

24 § Om det i ett mål om särskild handräckning är uppenbart all sökan
dens yrkande är ogmndal, skall ansökningen genast avslås.

Föreläggande för svaranden att yttra sig

25 § Tar kronofogdemyndigheten upp ansökningen, skall svaranden föreläggas all lill myndigheten yttra sig inom viss tid från del att ansökningen delgavs honom. Tiden för inte utan särskilda skäl bestämmas lill mer än två veckor.

26 § Svaranden skall i föreläggandel upplysas om atl målet kan komma all avgöras även om han inte yttrar sig över ansökningen. Han skall också uppmanas all, om han bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandet.

Svaranden skall vidare uppmanas all lämna de uppgifter om sig som avses i 33 kap. 1 § första tredje styckena rättegångsbalken i den mån uppgiftema i ansökningen är ofullständiga eller felaktiga. Om del behövs, får svaranden föreläggas alt vid vite lämna sådana uppgifter.

27 § Om sökanden begärt ersättning för sina kostnader i målet, skall kronofogdemyndigheten i föreläggandet ange den kostnadsersättning som svaranden kan åläggas att betala, om utslag meddelas i målet.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad föreläggandet ytterligare skall innehålla.

Delgivning av föreläggandet

29 § Föreläggandet skall tillsammans med en kopia av ansökningshandlingama delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tvistemål. 1 ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får delgivning dock inte ske genom kungörelse enligt 15§ delgivningslagen (1970:428).

30 § Har delgivning inte kunnat ske, skall kronofogdemyndigheten pröva om försöken lill delgivning skall fortsätta eller om sökanden skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till del arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, fömtsättningama för alt fortsalla försök skall lyckas saml omständigheterna i övrigl. Erbjudandet får sändas med posten lill sökanden under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt sätt. Antar sökanden erbjudandel, tillämpas 32 kap. 2§ rättegångsbalken. 1 annal fall skall

ansökningen avvisas. '""

Bestridande av ansökningen Prop. 1989/90:85

31 § Om svaranden vill bestrida ansökningen, skall han göra del skriflli- ""äga i gen.

överlämnande av mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning till tingsrätt

33 § Om svaranden i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning bestrider ansökningen i räll lid, skall sökanden genast
underrättas om det. Om sökanden vill vidhålla sill yrkande, kan han
begära all målet eller, om bestridandet avser endast en del av yrkandet,
målet i den bestridda delen skall överlämnas lill tingsrätt.

Underrättelse enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad som sägs där saml i 34, 35 och 37 §§.

34 § Vill sökanden alt målet skall överlämnas lill tingsrätt, skall han begära detta skriftligen. Hans begäran skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då underrättelsen skickades lill honom.

35 § I sin begäran om överiämnande skall sökanden ange de omständigheter och bevis som han vill åberopa i rättegången vid tingsrätten. Han skall samtidigt ge in de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar.

36 § Om sökanden har begärt överlämnande på lid och sätt som anges i 34 §, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet lill en tingsrätt som enligt vad handlingama visar är behörig all handlägga målet.

37 § Om sökanden inte på lid och sätt som anges i 34 § har begärt alt målet skall överlämnas lill tingsrätt, skall målet, eller den del av målet som svaranden har bestritt, avskrivas.

Den fortsatta handläggningen av mål om särskild handräckning

38 § Om del behövs, skall sökanden få tillfölle atl yttra sig över vad
svaranden har anfört i bestridandel.

Ytterligare skriftväxling får inte förekomma i målet.

39 § Sökanden skall styrka de omständigheter som han åberopar lill stöd
för sin ansökan. Hans framställning av omständigheterna skall dock läggas
till gmnd för prövningen, i den mån framställningen har lämnais ulan
erinran av svaranden och del inte är uppenbart all den är oriklig.

40 § En berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av Prop. 1989/90:85 handräckningsmålel får åberopas som bevis i målet. Bilaga 3

41 § Om en ansökan inte bifalls till någon del, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökningen.

Utslag

42 § Om svaranden har delgetts ansökningen men inte bestritt den inom
utsatt tid, skall kronofogdemyndigheten snarast meddela utslag i enlighet
med ansökningen. 1 fall som avses i 2§ andra stycket skall i utslaget
fastställas all fordringen skall utgå med förmånsrätt i den pantsalla eller
inlecknade egendomen i den omfattning som gäller enligt lag. Om svaran
den har bestritt endast en del av ansökningen, skall utslag meddelas i
enlighet med den obestridda delen av ansökningen.

Även om svaranden inte har gjort några invändningar mot ansökningen, får i mål om särskild handräckning utslag meddelas i enlighet med ansökningen endast lill den del denna är lagligen gmndad.

43 § Även om svaranden har bestritt en ansökan om särskild handräckning skall utslag meddelas i enlighet med ansökningen, om de omständigheter som enligt 39 § skall läggas lill gmnd för prövningen utgör skäl för all bevilja åtgärden.

44 § Sökandens yrkande om kostnadsersättning prövas självmant av kronofogdemyndigheten, även om del har lämnais obestritt av svaranden..

45 § Underrättelse om utslaget skall genast skickas till partema. Om utslaget skall verkställas utan särskild begäran från sökanden, skall underrättelsen också innehålla upplysning om detta.

46 § Kronofogdemyndigheten verkställer självmant utslaget, om inte sökanden har angett atl verkställighet inte skall ske.

Kostnader i målet

47 § Om utslag meddelas, skall kronofogdemyndigheten i utslaget ålägga svaranden att ersätta sökandens kostnader i,målet, om inte sökanden har inlett förfarandei i onödan.

48 § Om en ansökan om särskild handräckning inte leder lill något utslag, kan kronofogdemyndigheten ålägga sökanden all ersätta svarandens kostnader i målet, om del finns skäl för del.

49 § Regeringen får meddela föreskrifter om ersättning enligt 47 och 48§§.

50 § Någon annan kostnadsersättning än den som följer av 4749 §§ får 168 inte fastställas i målet hos kronofogdemyndigheten.

51 § Avvisas eller avskrivs en ansökan om betalningsföreläggande eller Prop. 1989/90:85
vanlig handräckning av kronofogdemyndigheten, är sökanden skyldig all Bilaga 3

betala skälig ersättning för svarandens kostnader i målet, om det finns synnerliga skäl för det. Ett yrkande om sådan ersättning får dock inte framställas i målet hos kronofogdemyndigheten.

Återvinning

52 § Är svaranden missnöjd med ell utslag i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, får han ansöka om återvinning.

53 § Återvinning skall sökas skriftligen. Ansökningen skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten inom en månad från dagen för utslaget.

54 § Har återvinning sökts på lid och sätt som anges i 53 §, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet för fortsatt handläggning till en tingsrätt som enligt vad handlingama visar är behörig all handlägga målet. I annat fall skall kronofogdemyndigheten avvisa ansökningen.

överklagande

55 § Den som är missnöjd med ett utslag i ett mål om särskild handräckning får överklaga utslaget genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med etl utslag.

56 § Ett beslut varigenom ell mål har avgjorts på annat sätt än genom utslag får överklagas genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. Beslut all överlämna ell mål till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt 37 § får dock inte överklagas.

57 § Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Beslut som avses i 63 § får dock överklagas särskilt genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

58 § Vid överklagande av kronofogdemyndighetens utslag eller beslut tillämpas 18 kap. 8-11 §§ utsökningsbalken.

övriga bestämmelser

59 § Avvisas ansökningen, skall kronofogdemyndigheten underrätta sö
kanden om detta. Meddelar myndigheten något annal beslut som innebär
all målet avgörs eller ett beslut enligt 63 §, skall båda partema underrättas
om beslutet, om del inte är uppenbart obehövligt.

169

60 § I mål som har överiämnats lill tingsrätt med stöd av 23 eller 36§ Prop. 1989/90:85
eller efler ansökan om återvinning skall talan anses väckt när ansökan om Bilaga 3
betalningsföreläggande eller handräckning kom in lill kronofogdemyndig
heten. De av sökanden ingivna handlingarna skall anses som stämnings
ansökan. Stämning i målet skall anses utfärdad när rätten förordnar om

målels handläggning. Har kronofogdemyndigheten meddelat utslag, skall detta anses som tredskodom.

61 § Om en tingsrätt, som får ett mål från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt, finner alt det inte framgår av handlingama all tingsrätten är behörig atl handlägga målet, skall rätten överlämna målet till en annan tingsrätt som kan vara behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

62 § Om sökanden vill få lill stånd kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd innan ell utslag kan verkställas, får han göra framställning om del vid tingsrätt enligt bestämmelsema i 15 kap. rättegångsbalken.

63 § I mål om särskild handräckning får den sökta åtgärden beviljas omedelbart, om sökanden yrkar del och gör sannolikt att saken inte tål uppskov. Kronofogdemyndigheten skall ompröva etl sådant beslut så snart som möjligt.

64 § Sedan liden för återvinning löpt ul får ell utslag i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning rättskraft i enlighet med vad som gäller för en lagakraftvunnen Ivistemålsdom.

65 § Ett utslag i ell mål om särskild handräckning hindrar inte all en part väcker talan i fråga om del bakomliggande rättsförhållandet i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet.

66 § I den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om ulsökningsmål i 1 kap. 3-5§§ saml 2 kap. 6-9, 18 och 20§§ utsökningsbalken.

67 § Av 1 - 3 §§ förvahningslagen (1986:223) följer att vissa bestämmelser i förvaltningslagen är tillämpliga på förfarandei enligt denna lag.

2 Förslag till Prop. 1989/90:85

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs all del i rättegångsbalken skall införas två nya paragrafer, 18 kap. 3 a § och 44 kap. 7 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap. 3a§

44 kap.

7b§

Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt fordringsbevis eller på en skriftlig utfästelse som rör annan fullgörelse än betalning, får tredskodom meddelas även om svaranden efter föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd av tredskodom uppfydt vad som sägs i 7 a§ andra stycket men inte förmått visa sannolika skäl för sin inställning.

Gmndas kärandens yrkande på ett ömsesidigt förpliktande avtal och gör svaranden invändning om vederlaget, får tredskodom med stöd av första stycket meddelas endast om sådan dom skulle ha kunnat meddelas vid en prövning enligt 7a§.

Tredskodom enligt denna paragraffår inte meddelas om käranden motsätter sig det.

Denna lag träder i krafl den dag regeringen bestämmer.

171

Utslag eller beslut i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts får verkställas genast, om ej annal förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. Utslag eller beslut i lagsökningsmål i annat fad verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga mm verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning. Har återvinning sökts, gäller vad som sägs i 6§ om underrätts dom, om ej domstolen förordnar att verkställighet ej får äga mm tills vidare.

Utslag eller beslut i mål enligt handräckningslagen (1981:847) verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annal förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. I fråga om betalningskyldighet gäller dock att utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär.

n§

Utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning varigenom någon har ålagts betalningsskyldighet får verkställas genast, om inte något annal förordnas med anledning av ansökan om återvinning eller besvär. Har gäldenären sökt återvinning eller överklagat, tillämpas vad som sägs i6§om underrätts dom.

Utslag i mål om handräckning får, utom i fad som avses i 11§, verkställas såsom lagakraftägande dom, om inte något annat förordnas med anledning av ansökan om återvinning eller besvär.

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 19900131

Närvarande: justitierådet StaflFan Vängby, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 januari 1990 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om belalningsföreläggande och handräckning,

2. lag om ändring i rättegångsbalken samt

3. lag om ändring i utsökningsbalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovräitsassessom Göran Anér.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådsremissen omfattar, utöver den nya lagen om belalningsföreläggande och handräckning, endast förslag lill vissa ändringar i rättegångsbalken och utsökningsbalken som ansetts vara av central betydelse för reformen. Det är upplyst all förslag lill följdändringar, även i rättegångsbalken och utsökningsbalken, kommer all upprättas senare och remitteras lill lagrådet. Lagrådels granskning har därför inte nu avsett behovet av sådana följdändringar.

Förslaget tid lag om betalningsföreläggande och handräckning

4§

Institutet särskild handräckning är avsett all närmast motsvara den typ av handräckning som enligt 191 § utsökningslagen ankom på överexekulor. Sökandens påståenden blir föremål för en viss materiell prövning från kronofogdemyndighetens sida, myndighetens utslag kan överklagas genom besvär till hovrätten och utslaget vinner inte rättskraft. Processen kommer sålunda all röra enbart frågan om återställande av mbbad besittning eller liknande och del bakomliggande rättsförhållandet kommer inte atl slutligt prövas vare sig av kronofogdemyndigheten eller av hovrätten eller Högsta domstolen. När förslag lill ny handräckningslag lades fram påtalade det dåvarande lagrådet behovet av en sådan process (prop. 1980/81:88 s. 166 f). Även enligt vår mening föreligger ell sådant behov.

Det blir här fråga om en judiciell process som förs vid kronofogdemyndigheten, dvs. en administrativ myndighet. Såsom anförs i den allmänna motiveringen ligger i föreskriften i 11 kap. 3 § regeringsformen atl man skall vara återhållsam med all stifta lag som medger atl rällslvisl mellan enskilda avgörs av annan myndighet än domstol. Med hänsyn lill all talan mot kronofogdemyndighetens utslag kan fullföljas lill hovrätt och till atl utslaget ej vinner rättskraft även om del inte överklagas saml med beak-

174

lande även av all kronofogdemyndighetema i vart fall efter omorganisa- Prop. 1989/90:85 tionen får anses väl kvalificerade för uppgiften anser lagrådet dock alt den Bilaga 4 föreslagna ordningen bör godtas.

All två i gmnden hell olikartade handräckningsformer regleras i en och samma lag medför onekligen atl denna blivit förhållandevis komplicerad. Lagrådet anser dock inte all detta medför hinder för förslagels genomförande.

Enligt specialmoliveringen skall förevarande paragraf läcka flertalet av de situationer i vilka 191 § utsökningslagen tillämpades. Särskild handräckning skall sålunda få användas när någon egenmäktigt har mbbal sökandens besittning eller vidtagit annan olovlig åtgärd beträflFande lös eller fast egendom eller när någon på annal sätt olovligen hindrar utövningen av sökandens rätt lill viss egendom.

Som exempel på all någon på annal sätt olovligen hindrar utövningen av sökandens räll lill viss egendom anges i specialmotiveringen bl.a.all den som har hyrt viss egendom, t. ex. en TV eller en bil, inte lämnar tillbaka den när hyrestiden har gått lill ända, alltså en form av passivitet. Lagtexten anger emellertid endast alt särskild handräckning frånsett vissa special-reglerade fall får avse åläggande för svaranden all vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt mbbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträflFande fast eller lös egendom, alltså former av aktivt handlande från svarandens sida. Angivandet i lagtexten av de fall som kan föranleda särskild handräckning framstår som uttömmande och sådana former av underlåtenhet som den fömt anförda kan knappast ens lolk-ningsvis förenas med ordalydelsen. Del blir i stället fråga om en analogisk tillämpning. Erfarenhetema av 191 § utsökningslagen lyder emellertid på all del är svårt all sälla gränser för en sådan tillämpning. Enligt lagrådels mening bör de situationer som del nu föreslagna lagmmmet avses skola omfatta anges däri. Skulle lill följd därav bestämmelsema inte kunna användas i ell eller annal udda fall är skadan därav ringa.

1 den allmänna motiveringen förklarar föredragande statsrådet all hon betraktar det som uteslutet all i dag införa regler som begränsar en hyresgästs eller arrendators möjlighet atl innan verkställighet sker kunna få del bakomliggande rättsförhållandet prövat. Avsikten är sålunda all särskild handräckning inte skall kunna avse avhysning av hyresgäster och arrendalorer, vilkas nyttjanderätt gått till ända eller förverkals. Lagrådet delar uppfattningen att särskild handräckning inte bör få komma till stånd i sådana fall.

Som fömt anförts fick 191 § utsökningslagen en vidsträckt tillämpning. Bl. a. tillämpades den mot säljare av faslighet som vägrat avflytta på utsatt dag (se Hassler, Ulsökningsrätl, 2 uppl. 1960, s. 405), etl fall som lorde omfattas av 3§ 1 i del remitterade förslaget. All 191 § inte tillämpades för avhysning av hyresgäsler och arrendalorer lorde få tillskrivas del förhållandet all de fallen reglerades på likartal sätt i 192 § . Vanlig handräckning och särskild handräckning enligt förslaget skiljer sig däremoi i betydande grad från varandra.

Otvivelaktigt går avhysning av hyresgäsler och arrendalorer in under
lagtexten i förevarande paragraf, åtminstone i den utformning som lagra- 15

det förordar och som moisvarar avsikten med förslaget. Del förhållandel, Prop. 1989/90:85 all avhysning av en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare atl flytta från Bilaga 4 fast egendom, bostadslägenhet eller annal utrymme i byggnaden när besittningsrätten har upphört, uttryckligen regleras som ell fall av vanlig handräckning uppfattas möjligen som tillräckligt för all ange alt sådana fall inte skall omfattas av inslilulel särskild handräckning. Den föreslagna lagtexten föranleder emellertid inte denna slutsals och avsikten är dessutom all sökanden i vissa fall skall kunna välja mellan vanlig och särskild handräckning. Enligt lagrådets mening föreligger en sådan valrätt, såvitt framgår av lagtexten, i alla fall när en tillämpning av inslilulel särskild handräckning är möjlig. De fall av avhysning som nu är i fråga bör därför uttryckligen undantas från institutets tillämpningsområde.

På gmnd av del anförda förordar lagrådet att 4§ ges följande lydelse:

"En ansökan om särskild handräckning får avse åläggande för svaranden att

1. vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt mbbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträflFande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens räll lill viss egendom på annat sätt olovligen hindras,

2.-----

Särskild handräckning enligt första stycket 1 får ej avse avhysning i fall som anges i 3§ 1."

6§

Bestämmelsema om behörig kronofogdemyndighet anknyter bl. a. lill vissa förhållanden som rör "svaranden". Enligt specialmotiveringen följer av gmndema för lagstiftningen all om en ansökan riktas mot flera svarande, ansökningen får ges in lill en kronofogdemyndighet som är rätt fomm för någon av svarandena. Enligt den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2) bör en fömtsättning för all en ansökan skall få riktas mot flera svarande vara, all ansökningen i fråga om de olika svarandena stöder sig på väsentligen samma gmnd Gfr 14 kap. 2§ rättegångsbalken). Del senare ligger måhända i sakens natur och kan gälla ulan föreskrift. Det är inte lika självklart bl. a. med hänsyn lill den betydelse möjlighetema till verkställighet har för behörigheten att förhållanden som knyter sig lill en svarande skall vara bestämmande för kronofogdemyndighetens behörighet även beträflFande ansökan mot andra personer. Del framstår som önskvärt all en bestämmelse i ämnet las in i förevarande paragraf. Mönster för bestämmelsen kan därvid lämpligen hämtas i 10 kap. 14 § rättegångsbalken.

Enligt första stycket i paragrafen skall ansökan göras hos kronofogde
myndigheten i del län där svaranden enligt 2 kap. 3 § andra stycket utsök
ningsbalken anses ha sill hemvist. Man kan alllid diskutera, i vilken
utsträckning i lagtext hänvisning bör ske lill ett annat lagmm eller om i
stället den föreskrift som skall meddelas bör avfallas på samma sätt som
del andra lagmmmet. Är det fråga om en lag som likt den förevarande är
av betydande intresse för många parter och måhända även ombud som 176

inte är rätlsbildade, är del av pedagogiska skäl önskvärt atl lagen ges en så Prop. 1989/90:85 fullständig avfattning som är möjligt. Så synes också genomgående ha skett Bilaga 4 i del remitterade förslaget; avfattningen av exempelvis 18§ är enligt lagrådets mening godtagbar med hänsyn till innehållet i de bestämmelser i rättegångsbalken vartill hänvisas. I nu förevarande fall är altemativet med en mer utförlig avfattning alt föredra.

På gmnd av del anförda förordar lagrådet atl paragrafen ges följande lydelse:

"Ansökan skall göras hos kronofogdemyndigheten i det län där svaranden har sitt hemvist. Som hemvist anses därvid den ort där han är bosatt saml, beträflFande dödsbo, den ort där den döde senast var bosall och, beträflFande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

Ansökan får också göras hos kronofogdemyndigheten i det län där egendom som tillhör svaranden finns eller där verkställighet annars lämpligen kan ske.

Ansökan mot flera svarande får göras hos en kronofogdemyndighet som enligt första eller andra stycket är behörig i fråga om någon av dem, om ansökningen beträflFande var och en stöder sig på väsentligen samma gmnd."

Trots att förslaget fömtsätter all del alllid skall finnas någon kronofogdemyndighet som är behörig, kan undantagsvis förhållandena tänkas vara sådana att ansökningen med stöd av 21 § bör avvisas, därför all anspråket över huvud laget inte skall prövas i Sverige. Härvid blir allmänna intemationella processrätlsliga gmndsatser tillämpliga, varvid som utförligt utvecklats i doktrinen ledning kan sökas i fommreglema i 10 kap. rättegångsbalken. Som regel får det dock ankomma på svaranden all bestrida ansökningen, om han anser att den inte skall las upp i Sverige Gfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i intemationella förmögenhetsrätlsliga mål, 1961 s. 304 flF och Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt, 1989 s. 118 flF).

15§

Om sökanden vill all en ansökan om handräckning skall handläggas enligt reglerna för särskild handräckning, skall detta enligt förevarande paragraf anges i "eller på annal sätt tydligt framgå av" ansökningen. I en regel som är utformad som en handlingsregel för sökanden framstår de citerade orden som omotiverade Gfr formuleringen av 16 § enligt förslaget) och lagrådet förordar därför all de får utgå. Som anförs i remissprotokollet bör kronofogdemyndigheten i tveksamma fall genom en kontakt med sökanden söka undanröja oklarheten om vilken handräckningsform som ansökan avser.

30 §

Enligt det remitterade förslaget kan sökanden erbjudas alt själv ombesörja

delgivningen med svaranden. Om han inte accepterar erbjudandet, skall 177

ansökningen avvisas. Accepterar sökanden, skall kronofogdemyndigheten Prop. 1989/90:85 förelägga honom alt inom viss tid inkomma med bevis om att delgivning Bilaga 4 skett, vid påföljd all ansökningen förfaller (se 32 kap. 2§ rättegångsbalken).

1 den åsyftande situationen när delgivning inte har kunnat ske genom kronofogdemyndighetens försorg förefaller del som en naturligare och enklare ordning att sökanden direkt får föreläggas atl ombesörja delgivningen saml all påföljden alllid är all ansökningen avvisas.

Med vissa förenklingar även i övrigl förordar lagrådet all paragrafen ges följande lydelse:

"Har delgivning inte kunnat ske får kronofogdemyndigheten förelägga sökanden alt själv ombesörja delgivningen. 1 föreläggandel skall anges viss lid inom vilken sökanden skall ha kommit in lill myndigheten med bevis om delgivning. Föreläggandet får sändas till sökanden med poslen under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt sätt.

Följer sökanden inte föreläggandel och har svaranden inte avgivit svaromål, skall ansökningen avvisas. Föreläggandet skall innehålla upplysningar om detta."

38§

Enligt första stycket i paragrafen skall, om del behövs, sökanden få tillfölle att yttra sig över vad svaranden har anfört i bestridandet. Såsom framgår av mbriken närmast före paragrafen gäller denna liksom 39 41 §§ endast mål om särskild handräckning. Det lorde vara fömtsatt all sökanden, utöver ersättning för kostnader som hänför sig till ansökningen och som avses i 17 och 27 §§ , även skall kunna tillerkännas ersättning för kostnader som han haft för all avge yttrande över svarandens bestridande. Om han önskar sådan ersättning, bör han vara skyldig atl ange detta i yttrandet. Del skulle vara till fördel om en föreskrift om sådan skyldighet meddelas i paragrafen. Därigenom skulle del också tydligt framgå, att ytterligare ersättning inte kan utgå till sökanden. Vissa skäl kunde tala för all i 27 § infördes en hänvisning till en sådan bestämmelse, så all del av själva lagen följde all föreläggandet skulle innehålla en reservation för atl i vissa fall ytterligare ersättning kunde utgå utöver ersättning för själva ansökningen. Lagrådet anser dock inte en sådan hänvisning vara nödvändig.

Enligt andra stycket i paragrafen får ytterligare skriftväxling inte förekomma i målet. I specialmotiveringen konstateras dock, med rätta, all enligt 17 § förvaltningslagen en skrift som har kommit in från en part alltid bör översändas till motparten för kännedom. Om så skett kan det vara nödvändigt all vänta någon kortare lid med avgörandet för atl motparten skall hinna få del av skriften. Under denna lid kan en ny skrift länkas komma in från motparten som föranleder all förfarandei upprepas. Innebörden av den föreslagna bestämmelsen är därför endast all kronofogdemyndigheten inte skall förordna om fortsall skriftväxling. Till förebyggande av missförstånd bör delta framgå av lagtexten.

På gmnd av del anförda förordar lagrådet all paragrafen ges följande
lyddse: 178

"Om del behövs, skall sökanden få tillfälle atl yttra sig över vad svaran- Prop. 1989/90:85 den har anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för kostnader Bilaga 4 som uppkommit efter ansökningen, skall han ange del i sådant yttrande.

Kronofogdemyndigheten får inte förordna om ytterligare skriftväxling i målet."

42 och 43 §§

Del första stycket av 42 § i del remitterade förslaget innehåller bestämmelser som enligt lagrådels mening uteslutande kan avse mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning. Av första meningen framgår atl kronofogdemyndigheten skall meddela utslag i enlighet med ansökningen om etl bestridande inte kommer in från svaranden i räll lid. Del är beträffande processformema belalningsföreläggande och vanlig handräckning som bestridandet inom föreskriven tid tillmäts särskild betydelse - se härom 33 § i förslaget. Någon motsvarande regel finns inte i fråga om mål om särskild handräckning och det kan enligt lagrådels mening inte föreligga något hinder för myndigheten atl i ell sådant mål beakta ell efler utsatt lid ingivet bestridande. Bestämmelsema i tredje meningen anknyter lill första meningen och föreskrifter i andra meningen berör endast mål om belalningsföreläggande.

Enligt 42 § andra stycket skall kronofogdemyndigheten i mål om särskild handräckning självmant pröva all sådan handräckning får ske. Vidare skall enligt 43 § i förslaget utslag i mål om sådan handräckning meddelas i enlighet med ansökningen trots all svaranden bestritt den om sökanden får anses ha styrkt de omständigheter han åberopar.

Enligt lagrådels mening uppnår man en större överskådlighel om de i princip enhetliga reglema för processformema belalningsföreläggande och vanlig handräckning las in i en paragraf och bestämmelsema om utslag i mål om särskild handräckning behandlas för sig. Lagrådet föreslår mot bakgmnd härav all de båda paragrafema får följande lydelse:

"42 § Har i mål om betalningsföreläggande eller vandg handräckning svaranden inte i räll lid bestritt ansökningen, skall kronofogdemyndigheten snarast meddela utslag i enlighet med ansökningen. Om svaranden bestritt endast en del av ansökningen, skall utslag meddelas i enlighet med den obestridda delen av ansökningen.

I fall som avses i 2 § andra stycket skall i utslaget fastställas atl fordringen skall utgå med förmånsrätt i den pantsatta eller inlecknade egendomen i den omfattning som gäller enligt lag.

43 § 1 mål om särskild handräckning meddelar kronofogdemyndigheten utslag i enlighet med ansökningen i den mån denna är lagligen gmndad och de omständigheter som enligt 39 § skall läggas lill gmnd för prövningen utgör skäl för all bevilja åtgärden."

44 §

Som huvudregel gäller all om utslag meddelas i målet svaranden är skyldig

all ersätta sökandens kostnader. Enligt del remitterade förslaget gäller pn

emellertid delta inte undantagslöst sökandens yrkade kostnadsersättning Prop. 1989/90:85 även om yrkandet lämnais obestritt av svaranden. Del framgår nämligen Bilaga 4 av 44 § att kronofogdemyndigheten självmant skall pröva storleken av sökandens yrkande. Enligt lagrådets mening bör bestämmelsen i föreslagna 44 § lämpligen placeras som 46 § närmast under mbriken Kostnader i målet och ges en avfattning omfattande även svarandens kostnader i mål om särskild handräckning. Paragrafen kan förslagsvis få följande lydelse:

"Kronofogdemyndigheten prövar självmant storleken av kostnadsersättning i målet".

Lagrådets förslag föranleder omnumrering av nuvarande 45 och 46 §§ .

46 §

Enligt paragrafen verkställer kronofogdemyndigheten självmant utslaget, om inte sökanden har angett all verkställighet inte skall ske. Innebörden härav är bl. a. atl någon särskild ansökan om verkställighet inte behöver göras. En sådan bestämmelse hör rätteligen hemma bland utsökningsbalkens föreskrifter angående ansökan om verkställighet. Ett särskilt skäl härför är atl ansökningen om verkställighet i de fall där utslaget skall verkställas ulan särskild begäran enligt uttalande i specialmoliveringen bör anses ha kommit in lill kronofogdemyndigheten den dag som utslaget meddelades. Att såsom förordas i specialmotiveringen utgå härifrån ulan någon uttrycklig regel synes mindre tillfredsställande, eftersom tidpunkten för ansökningen om verkställighet i vissa hänseenden är av betydelse för del exekutiva förfarandei hos kronofogdemyndigheten (se t. ex. 4 kap. 10 § och 16 kap. 5 § utsökningsbalken).

På gmnd av det anförda förordar lagrådet att i 2 kap, 1 § utsökningsbalken las in ell nytt tredje stycke av följande lydelse:

"Utslag i mål om belalningsföreläggande eller handräckning verkställs självmant av kronofogdemyndigheten, om inte sökanden i målet har angett att verkställighet inte skall ske. Ansökan om verkställighet skall anses ha kommit in lill myndigheten den dag som utslaget meddelades."

Ehum erinringar om innehållet i andra lagmm i princip inte bör göras i lagtext, kan det i förevarande fall vara påkallat av pedagogiska skäl att göra ell undantag. Paragrafen, som enligt vad lagrådet anfört under 44 § bör betecknas 45 §, kan då ges förslagsvis följande lydelse:

"Av 2 kap. 1 § utsökningsbalken följer alt kronofogdemyndigheten självmant verkställer utslaget, om inte sökanden har angett att verkställighet inte skall ske."

49 §

1 paragrafen bör hänvisning göras även lill den av lagrådet föreslagna 46 §.

60 §

I första stycket första meningen talas bl. a. om mål som har överlämnats lill

tingsrätt "med stöd av 23 eller 36§". I 23 § första stycket anges, att

180

ansökningen i vissa fall skall behandlas "som om svaranden bestritt den." Prop. 1989/90:85

Av 33, 34 och 36 §§ följer atl om svaranden bestrider ansökningen, sökan- Bilaga 4

den skall underrättas därom och om han vill all målet skall överlämnas lill

tingsrätt begära delta skriftligen saml att kronofogdemyndigheten i så fall

skall överlämna målet lill en tingsrätt. Förfarandei är avsett all tillämpas

även i fall när enligt 23 § ansökningen skall behandlas som om svaranden

bestritt den. Hänvisningen lill 23 § i förevarande paragraf kan föranleda

den missuppfattningen all kronofogdemyndigheten vid tillämpning av

23 § omedelbart skall överlämna målet lill tingsrätten. Orden "23 eller"

bör därför utgå ur hänvisningen.

61§

Enligt första meningen av paragrafen gäller följande: Om en tingsrätt, som får ell mål från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt, finner atl del inte framgår av handlingama all tingsrätten är behörig all handlägga målet, skall rätten överlämna målet lill en annan tingsrätt som kan vara behörig. Bestämmelsen ger ell allmänt intryck av obeslutsamhel och skulle i teorin kunna innebära att målet skulle kunna vandra mnt bland olika tingsrätter ulan atl någon tar hand om del. I praktiken torde så gott som alllid kronofogdemyndighetens val av tingsrätt leda lill all målet genast kommer lill en tingsrätt som är behörig, i regel den där svaranden har hemvist. Från både praktiska och teoretiska utgångspunkter är det en mer tilltalande ordning all låta den tingsrätt lill vilken målet först kommer lämna del vidare bara om den faktiskt finner alt den inte är behörig och i övrigl på vanlig sätt låta behörighetsfrågan bli beroende av svarandens invändning. Lagrådet förordar all första meningen får följande lydelse:

"Om en tingsrätt, som får etl mål från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt, finner all den inte är behörig all handlägga målet, skall rätten överlämna målet lill en annan tingsrätt som enligt vad som framgår av handlingama kan vara behörig."

67 §

Enligt förevarande paragraf följer av l-3§§ förvaltningslagen (1986:223)
all vissa bestämmelser i förvaltningslagen är tillämpliga på förfarandei
enligt denna lag. Erinringar om innehållet i annan lag bör i lagtext göras
bara om starka pedagogiska skäl talar för del. Den nu föreslagna bestäm
melsen ger inte nämnvärd ledning för vare sig kronofogdemyndighetema
eller partema, eftersom den inte klargör vilka föreskrifter som kan tilläm
pas. Enligt 3 § förvaltningslagen gäller sålunda bestämmelser i annan lag
som avviker från förvaltningslagen. Hänvisningen lill 2 § förvaltningslagen
är i viss mån förvirrande eftersom denna i sin tur hänvisar till bl.a. 32§
förvaltningslagen, som säger atl vissa föreskrifter i lagen inte gäller krono
fogdemyndighelemas exekutiva verksamhet, något som inte är avsett all
tillämpas i förevarande sammanhang. Enda innebörden av den föreslagna
bestämmelsen är all även förvaltningslagen tillämpas vid handläggningen
av mål om betalningsföreläggande eller handräckning. Upplysningen är av .g.

intresse främst för kronofogdemyndigheterna och kan, om den behövs, tas Prop. 1989/90:85 in i de anvisningar för tillämpningen av lagen som lorde komma all Bilaga 4 utarbetas av riksskatteverket. Lagrådet förordar därför alt 67 § får utgå ur förslaget.

Förslaget tid lag om ändring i rättegångsbalken

44 kap.

7b§

Förslaget innebär all när käranden gmndar sill yrkande på ell skriftligt fordringsbevis eller på en skriftlig ulföstelse som rör annan fullgörelse än betalning, Iredskodom får meddelas under den skriftliga förberedelsen, om svaranden inte förmår visa sannolika skäl för sin inställning, under fömtsättning dock all del inte är fråga om ett ömsesidigt förpliktande avtal och svaranden gör invändning om vederlaget. Den föreslagna ordningen lar på ett elegant sätt till vara de bevisfördelar den nuvarande lagsökningsprocessen ger borgenären ulan all den föreslagna lagstiftningen om belalningsföreläggande och handräckning behöver göras mer komplicerad än den redan är. Ordningen bör därför i princip godtas. Den har dock i vissa praktiska hänseenden utformats på ell sätt som inger betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Dessa sammanhänger med all avgörandet i sådant fall betecknas som tredskodom, något som i och för sig är föga träffande men ändå får accepteras, under fömtsättning alt konsekvensema utformas på etl godtagbart sätt.

Betänkligheterna knyter an lill de regler som nu enligt rättegångsbalken gäller dubbla tredskodomar, delvis i förening med atl kronofogdemyndighetens utslag enligt 60 § förslaget till lag om betalningsföreläggande och handräckning anses som tredskodom sedan målet överlämnats lill en tingsrätt. Enligt 44 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken har en part mot vilken Iredskodom meddelats på nytt inte räll lill återvinning i målet. Detta ter sig hell naturligt om Iredskodom meddelats två gånger i följd på gmnd av all parten uteblivit från muntlig förhandling och acceptabelt om än inte lika naturligt om anledningen är atl svaranden enligt 44 kap. 7 a§ inte ens lyckats klargöra sin inställning lill kärandens yrkande och ange skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken. Den nu föreslagna ordningen synes åtminstone för vissa fall gå utöver vad som från rättssäkerhetssynpunkt kan vara godtagbart. Nu ställs nämligen krav på all svaranden visar sannolika skäl för sin inställning, alltså ell inte obetydligt beviskrav. Delta krav, som tillämpas i fråga om bl.a.vissa processuella tvångsmedel, såsom häktning och kvarstad, ler sig mer tveksamt ifall fråga är om målets slutliga avgörande. Särskilt gäller det om möjlighet inte finns all förebringa muntlig bevisning. Man kan exempelvis länka sig all svaranden gör gällande all del skuldebrev käranden åberopar är ogiltigt därför all det tillkommit genom svek eller ocker. Del kanske han inte lyckas göra sannolikt i ell skriftligt förfarande medan saken skulle komma i ell annal läge vid en huvudförhandling med möjlighet lill muntlig bevisning.

Man kan särskilja två fall som vållar bekymmer i olika grad. Del första 182

är när svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräck- Prop. 1989/90:85

ning försummat att avge bestridande och kronofogdemyndigheten till följd Bilaga 4

därav meddelat utslag samt svaranden sökt återvinning. Det andra fallet är

när svaranden i etl mål som antingen anhängiggjorts genom ansökan om

stämning i tingsrätten eller som på begäran av sökanden överlämnats lill

tingsrätten av kronofogdemyndigheten inte förmått visa sannolika skäl för

sina invändningar mot ett av käranden åberopat skriftligt fordringsbevis

eller liknande och Iredskodom därför meddelats en första gång.

I del första fallet, när del föreligger ell utslag som behandlas som tredskodom, måste svaranden visa sannolika skäl för sin invändning. Annars meddelas tredskodom utan möjlighet för svaranden atl söka återvinning. Fallet företer viss likhet med vad som nu gäller efler utslag om lagsökning, vilket också behandlas som Iredskodom i den fortsalla processen. För all svaranden skall hindras fortsätta krävs dock i del fallet all han i fortsättningen på etl eller annal sätt försummar sig. Här är situationen den omvända, nämligen all han först försummat sig och sedan kanske hindras komma till sin rätt av materiella skäl. Detta kan le sig olyckligt om den första försummelsen framstår som förklarlig, t. ex. om svaranden är en invandrare som av språksvårigheter eller ovana vid svenskt rättsväsende inte inser situationens allvar. 1 del alldeles övervägande antalet fall lorde dock del uteblivna bestridandet bero på atl kärandens anspråk är riktigt och ålervinningsansökningen framstå som ell försök all förhala saken. 1 den nu angivna situationen bör därför den föreslagna ordningen, om än med tvekan, kunna godtas.

Atl man skulle kunna två gånger i följd meddela Iredskodom på gmnd av att svaranden inte förmått visa sannolika skäl för sina invändningar mot ett skriftligt fordringsbevis eller annan skriftlig ulföstelse framstår däremoi som oacceptabelt. Så stark bevisverkan kan skriftliga fordringsbevis inte ha. Del remitterade förslaget torde utgå från att tingsrällema skall hanlera den nya ordningen på ell förnuftigt sätt. Redan den teoretiska möjligheten all motsatsen sker synes dock böra uteslutas. Detta synes lämpligen kunna ske genom all man, sedan en Iredskodom meddelats första gången i förevarande situation, övergår till muntlig handläggning (varvid självfallet tredskodom kan meddelas om svaranden uteblir). Målet bör därför utsättas lill huvudförhandling eller lill muntlig förberedelse, om förberedelsen inte kan anses avslutad genom skriften med ansökan om återvinning. Undantagsvis kan förberedelsen behöva kompletteras skriftligen genom avgivande av bevisuppgifl eller liknande.

Lagrådet förordar därför all till 44 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken, som angeratt vid återvinning handläggningen av målet skall fortsätta där den slutade när frågan om Iredskodom logs upp, skall fogas en ny andra mening av förslagsvis följande innehåll:

"När Iredskodom meddelats med stöd av 7 b§ skall handläggningen fortsätta vid sammaniräde, om del inte är uppenbart obehövligt."

Andra stycket i den föreslagna 7 b§ synes onödigt komplicerat genom
hänvisningen till 7 a§. Del framstår som klart atl, oavsett bestämmelserna
i 7 b § , Iredskodom kan meddelas om fömtsättning därför finns enligt 7
a§. Lagrådet förordar all andra stycket ges följande lydelse: '3

Innehåll Prop. 1989/90:85

Proposition.......................................................... ... 3

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... ... 3

Propositionens lagförslag....................................... ... 5

1 Lag om betalningsföreläggande och handräckning.... ... 5

2 Lag om ändring i rättegångsbalken........................ .. 13

3 Lag om ändring i utsökningsbalken ....................... .. 15

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 febmari 1990. 17

1 Inledning.......................................................... .. 17

2 Allmän motivering .............................................. .. 18

2.1 Inledande synpunkter.................................... .. 18

2.2 Bakgmnd.................................................... .. 19

2.2.1 Nuvarande ordning i huvuddrag .............. 19

2.2.2 Tidigare reformförslag........................... 19

2.2.3 Ell reformerat tingsrättsförfarande .......... .. 21

2.2.4 En ny kronofogdeorgånisation ................ .. 21

2.3 Närmare om reformbehovet ........................... .. 21

2.4 Den närmare inriktningen av en reform ............. 24

2.5 Valet av handläggande myndighet .................. 26

2.6 Betalningsprocessen ................................... .. 33

2.7 Handräckningsprocessen .............................. .. 34

2.8 En enhetlig reglering m.m............................... .. 37

2.9 Tillämpningsområdet..................................... .. 39

2.9.1 Allmänna begränsningar......................... .. 39

2.9.2 Skadeståndskrav................................. .. 39

2.9.3 Fastställelse av att betalning för en fordran skall utgå

ur viss egendom.................................. .. 42

2.9.4 Förfallokravel...................................... .. 45

2.9.5 Vissa speciella typer av handräckningsmål .. 46

2.10 Ansökan 48

2.10.1 Allmänna bestämmelser om ansökan m.m.. 48

2.10.2 En eller flera svarande? ........................ 51

2.10.3 Fomm................................................ 54

2.10.4 Ränleyrkanden .................................... .. 56

2.10.5 Prövningen av ogmndade eller obefogade anspråk ... 57

2.10.6 Delgivningsförfarandet ......................... 60

2.11 Invändningar mot ansökningen m.m 64

2.11.1 Motiverade beslridanden?...................... 64

2.11.2 Muntliga beslridanden?.......................... 66

2.11.3 Prövningen i mål om särskild handräckning 68

2.12 Överlämnande av mål till tingsrätt m.m............. 70

2.13 Skriftliga fordringsbevis m.m........................... .. 74

2.14 Partemas kostnadsersättning......................... 78

2.14.1 Sökandens rätt till ersättning för kostnader 78

2.14.2 Svarandens räll lill ersättning för kostnader 80

2.14.3 Sökandens räll lill ersättning för kostnader när han i onödan vall slämningsvägen................................... .. 82

2.15 Rättskraften .............................................. .. 83

2.16 Överklagande m.m....................................... .. 85

2.17 Verkställighet m.m....................................... .. 90

2.18 Resursfrågor m.m......................................... .. 93

2.19 Ikraftträdande............................................. .. 96

3 Upprättade lagförslag......................................... .. 96

185

4 Specialmotivering.............................................. 96 Prop. 1989/90:85

4.1 Förslaget till lag om belalningsföreläggande och handräckning 96

4.2 Förslaget lill lag om ändring i rättegångsbalken.. 146

4.3 Förslaget lill lag om ändring i utsökningsbalken 150

5 Hemställan....................................................... 151

6 Beslut .......................................................... 151

Bilaga 1 Promemorians lagförslag........................... 152

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser .............. 162

Bilaga 3 Till lagrådet remitterade lagförslag .............. 163

Bilaga 4 Utdrag ur lagrådels protokoll den 31 januari 1990 174

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 186