Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1989/90:71

om några processrättsliga frågor


Prop. 1989/90:71


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 januari 1990.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i de regler som styr domstolar­nas handläggning av måj och ärenden.

Först behandlas frågan om de allmänna domstolarna — i enlighet med vad som föreslagits av rättegångsutredningen — i alla typer av mål bör få anlita experter på det i målet aktuella sakområdet som ledamöter av rätten. Något förslag om sådan expertmedverkan läggs inte fram. Däremot föreslås att den möjlighet att anlita särskild expertis i mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet som idag finns vid 13 särskilt utsedda tingsrätter skall få utnyttjas av alla 97 tingsrätterna. 1 samband därmed avskaffas de särskilda forumreglerna för dessa brottmål.

I tvistemål kan rätten genom mellandom avgöra en del av ett mål med förtur. Det kan i vissa fall innebära stora fördelar när det gäller rättegångs­kostnader och handläggningstid. 1 propositionen föreslås att mellandom skall kunna meddelas i flera fall än nu. Dessutom föreslås en ändring i reglerna om hur en mellandom skall överklagas.

Möjligheterna för en domstol att själv rätta fel i sina avgöranden föreslås utökade. Rätten föreslås vidare få komplettera ett avgörande med ett beslut i en fråga som förbisetts. Efter mönster från vad som gäller inom förvaltningen föreslås också regler om omprövning av beslut i s.k. dom­stolsärenden.

Reglerna om åklagares personliga ansvar för rättegångskostnader i brott­mål föreslås avskaffade.

En åklagare skall normalt lämna den som misstänks för ett brott eller hans försvarare tillfälle att yttra sig, innan åklagaren inhämtar ett sakkun­nigutlåtande från någon annan än en myndighet.


 


Tiden inom vilken man har att anföra besvär över ett tingsrättsbeslut,     Prop. 1989/90:71 två veckor, föreslås bli densamma som tiden för överklagande av domar, tre veckor.

Reglerna om behörighetskrav för nämndemän vid allmänna förvalt­ningsdomstolar och försäkringsdomstolar föreslås ändrade så att alla som är tjänstemän vid domstol är uteslutna från valbarhet till uppdrag som nämndeman.

Polismans rätt enligt rättegångsbalken att själv besluta om husrannsakan föreslås i enlighet med riksdagens tidigare ställningstagande i frågan in­skränkt till fall då det föreligger fara i dröjsmål.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.


 


1  Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels att 1 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels att i 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 2 §, 55 kap. 3 § och 56 kap. 3 § orden "på föreskrivet sätt eller" skall utgå,

dels att 1 kap. 8 §, 17 kap. 5 och 15 §§ , 23 kap. 14 §, 28 kap. 4 och 5 §§, 30 kap. 13 §, 31 kap. 1-6, 10 och 11 §§ , 48 kap. 12 a §,49 kap. 12 §, 52 kap. 1 § samt 55 kap. 12 a § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 16 §, 49 kap. 1 a § och 54 kap. 1 a § , av följande lydelse.


Prop. 1989/90:71


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 kap. 8§


Utöver vad som följer av 3 b § får /■ en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans.


Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga för­hållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans.


1.  en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a § , om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska förhållanden,

2.  en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltnings­domstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.

Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller i fråga om anta­let nämndemän 3 b § första stycket andra och tredje meningarna samt tredje stycket.

17 kap.


Handläggas i en rättegång talan om faslsläddse, huruvida visst rätts­förhållande består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må särskild dom givas över faststäddsetalan. Beror eljest pröv­ningen av viss talan av annan talan.


Beror prövningen av en viss talan av en annan talan som handläggs i samma rättegång, får särskild dom ges över den talan.


' Senaste lydelse av I kap. 7§ 1985:1415

50 kap. 3 § 1973:240

51 kap. 3§ 1973:240

52 kap. 2 § 1973:240

 

55 kap. 3 § 1973:240

56 kap. 3 § 1973:240.

 Senaste lydelse 1989:656. ' Senaste lydelse 1971:218.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


 


som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom givas över den talan.

År beträfiände samma käromål fråga om ftera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar bety­delse för utgången, och finnes med hänsyn tid utredningen lämpligt, atl sådan dd av målet avgöres för sig. må på parts begäran särskild dom givas däröver: mot parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Då särskild dom enligt denna pa­ragraf givits, äge rätten förordna. att målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.


Om del är lämpligt med hänsyn lill utredningen, får särskild dom ges över en av ftera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen frå­ga, som främst angår rättstillämp­ningen, skall bedömas vid avgöran­de av saken.

När särskild dom ges enligt den­na paragraf, får rätten bestämma att målet i övrigt skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.


i5§

Finner rätten på grund av an­märkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräk­ning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddele rätten, sedan parterna er­hållit tilljäde att yttra sig. beslut om rättelse.

Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppen­bar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räkne­fel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslu­tet eller, då beslutet intagits i proto­koll, i detta så ock. om del kan ske. å utskrift av domen eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

Har rätten av förbiseende under­låtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i .samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från del all avgörandet med­delades.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om del inte är uppenbart obehövligt. Beslu­tet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av del avgörande som rättats.

18 kap. 16 §

I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan atl talan avser tillvaratagande av sta­tens eder någon annans enskilda rätt tdlämpas ifråga om rättegångs­kostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


23 kap. 14 §


Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besikt­ning, eller förordnande, att allmän handling som kan antagas äga bety­delse som bevis skall tillhandahål­las vid förundersökningen.

28

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsleda­ren, åklagaren eller rätten. Förord­nande om husrannsakan för delgiv­ning av stämning i brottmål skall alltid meddelas av rätten. Kan i an­nat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra syn-neriig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.


Undersökningsledaren får in­hämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, skall den som misstänks för brottet eller hans försvarare ges tillfölle att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Om en sakkunnig redan under fömndersökningen bör utses av rät­ten, får undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten begära föreläggan­de att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för be­siktning eller förordnande att all­män handling som kan antas ha be­tydelse som bevis skall tillhanda­hållas vid fömndersökningen.

kap.

§'

Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fad som avses i tredje stycket, av undersökningsle­daren, åklagaren eller rätten. För­ordnande om husrannsakan för del­givning av stämning i brottmål skall alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vil­ken åtgärden företas, bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.


Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av undersöknings­ledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av måls­ägande eller självmant ta upp en sådan fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål tas upp av rätten självmant eller på yrkande av polismyndighet eller åklagaren.

Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skad häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas tid inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman en­ligt bestämmelser i polislagen (1984:387).

" Senaste lydelse 1980: 101. ' Senaste lydelse 1985:267.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


 


Utan förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsa­kan, om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, an­hållas eller häktas eller hämtas till förhör eller tid inställelse vid rätten eller atl verkställa beslag av före­mål, som på färsk gärning följts el­ler spårats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål.

30

1 Finner rätten på grund av an­märkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräk­ning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddele rätten, sedan parterna er­hållit tillfölle att yttra sig, beslut om rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslu­tet eller, då beslutet intagils i proto­koll, i detta så ock. om det kan ske, å utskrift av domen eller beslutet; därvid skad tillika angivas den dag, då anteckningen göres.


5§"

Utan förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsa­kan, om fara är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning i brott­mål.

kap. 3§

Om rätten ftnner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppen­bar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räkne­fel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende under­låtit alt fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från det att avgörandet med­delades.

Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller person­nummer ulan att detta avslöjats un­der rättegången, får rätlen på åkla­garens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfölle att yttra sig. om det inte är uppenbart obehövligt. Beslu­tet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.


 


31 kap.

1§'


Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skad han tdl statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid


Döms den tilltalade JÖr brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut beta­lats av allmänna medel för hans in-


*■ Senaste lydelse 1985:267. ' Senaste lydelse 1983:920.


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


 


rätten under förundersökningen, tid vittne eder sakkunnig eller eljest för bevisning under fömndersök­ningen eller i rättegången samt i er­sättning till försvarare så ock stats­verkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, elleryo> kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller för­summelse av annan än den tilltala­de, hans ombud eller av honom ut­sedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gäl­lande maximibeloppet för rätts­hjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Om den tidlalade har haft offent­lig försvarare i målet, skall vid tillämpning av första stycket sista meningen hans maximibelopp för rättshjälpsavgiften minskas med vad han har betalat i rådgivnings­avgift till försvararen.

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återbetala får jämkas eller efterges, om skäl härtill före­ligger med hänsyn till den tilltala­des brottslighet eller hans personli­ga och ekonomiska förhållanden.


ställelse vid rätten under förunder­sökningen, för bevisning under för­undersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare. Han skad också ersätta staten för kostnaden all hämta honom till rät­ten.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skä­ligen varit motiverade för utred­ningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försum­melse av någon annan än den tillta­lade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyl­dig att betala mera än som motsva­rar det för honom gällande maximi­beloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälps­lagen (1972:429). Har han haft of­fentlig försvarare i målet, skall maximibeloppet minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift till försvararen.

Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl här­till föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhål­landen.


Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi­ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.


2f


Frikänns tilltalad i mål, vari åkla­gare för talan, eller avvisas eller av­skrivs av åklagare väckt åtal, kan rätten av allmänna medel tillerkän­na den tilltalade ersättning för hans kostnad för försvarare, för rådgiv-


Frikänns den tilltalade i mål, där åklagaren för talan, eller avvisas el­ler avskrivs åtal som är väckt av åklagaren, kan rätten besluta att den tilltalade skad Ja ersättning av allmänna medel för sina kostnader


' Senaste lydelse 1983:920.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


 


ning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för vittne eller sakkun­nig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rätte­gången samt för delgivning och för utskrift av protokoll eller annat dy­likt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

ErsättningyöV tidtalads inställelse utgår i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp.


för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för be­visning under förundersökningen eller i rättegången samt för expedi­tionsavgifter, om kostnaderna skä­ligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tid vara sin rätt.

Den tilltalade kan också få ersätt­ning för inställelse inför rätten. Så­dan ersättning utgår endgt vad som gäller för en tilltalad som har rätts­hjälp.

Döms den tilltalade för brottet, kan han få ersättning av allmänna medel för sådana kostnader som av­ses i första eller andra stycket och som vållats honom genom fel eller försummelse av åklagaren.


3§


Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas all er­sätta statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock tid statsverket återgälda vad endgt 2 § tillerkänts den tilltala­de

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må i den omfattning, som Jinnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.


Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt föran­lett allmänt åtal, får han i den om­fattning som är skälig förpliktas all ersätta .staten kostnad, som avses i 1 §, och vad som enligt 2 § tiller­känts den tidlalade.


4§


Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläg­gande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annoriedes genom vårds­löshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om åklagaren, måls­äganden eller offentlig försvarare


Om den tidlalade i ett mål, där åklagaren för talan, genom att ute­bli från rätten eller inte följa ett fö­reläggande, som rätten meddelat, eller genom påståenden eller in­vändningar, som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller för­summelse vållat kostnader för sta­ten, är han skyldig att ersätta såda­na kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.

Om målsäganden eller en offent­lig försvarare genom vårdslöshet el­ler försummelse vållat kostnader


10


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


 


genom vårdslöshet eller försum­melse vållat kostnad för statsverket eller den tilltalade.


för staten eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa kostnader.


 


5§


Skall enskild part enligt detta ka­pitel helt eller delvis ersätta rätte­gångskostnad och finnes ställföre­trädare för parten eller partens om­bud eller biträde eller av honom ut­sedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra stycket, eller genom vårdslöshet eller försum­melse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yr­kande därom ej framställts, förplik­ta honom att jämte parten ersätta kostnaden.


Skall enskild part enligt detta ka­pitel helt eller delvis ersätta rätte­gångskostnad och finnes ställföre­trädare för parten eller partens om­bud eller biträde eller av honom ut­sedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 §, eller genom vårds­löshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge rät­ten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.


öf


Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. 1 den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsa­kat kostnad genom vårdslöshet el­ler försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklaga­ren och målsäganden ersätta rätte­gångskostnad, svare de för kostna­den en för alla och alla för en. 1 den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kost­nad genom vårdslöshet eller för­summelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av ho­nom ensam.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda för en.

10§'


Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rätte­gångskostnad i högre rätt bestäm­mas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, var­till lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom full-


Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rätte­gångskostnad i högre rätt bestäm­mas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, var­till lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom full-


 


' Senaste lydelse 1948:453. '" Senaste lydelse 1964:166.


11


 


Nuvarande lyddse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1989/90:71

följd talan ej föranleder ändring i     följd talan ej föranleder ändring i

lägre rätts dom. Stadgandet i 3 §    lägre rätts dom. Stadgandet i 3 §

skall avse det fall, att / högre rätt  skall avse det fall, att målsäganden

talan utan skäl fullföljts av åklaga-  utan skäl föranlett att talan full-

ren.                                   följts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsva­rande tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande.

11         §"

Om rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle i tillämpliga delar vad i 18 kap. är stadgat.

1 fråga om den tilltalades skyldig- I fråga om den tilltalades skyldig-

het att ersätta staten kostnad för het att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare och för annan offentlig försvarare och för annan rättshjälp åt honom själv tillämpas rättshjälp åt honom själv tillämpas dock 1  första stycket sista mening- dock 1 § andra och tredje styckena en samt andra och tredje styckena detta kapitel, detta kapitel.

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för måls­äganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

48         kap.

12         a §'

Finner åklagaren att ett strafföre- Om åklagaren finner att ett
läggande, som har godkänts, till
strafföreläggande, som har god-
följd av skriv fel, felräkning elieran-
känts, innehåller en uppenbar orik-
nal liknande förbiseende innehåller
tighet till följd av åklagarens eller
en uppenbar oriktighet, skall han,
någon annans skrivfel, räknefel el­
sedan den som har godkänt förelag-
ler liknande förbiseende, skall han,
gandet har beretts tillfälle att yttra
sedan den som har godkänt föreläg-
sig, besluta om rättelse av förelag-
gandet har eto tillfälle att yttra sig,
gandet.
                        besluta om rättelse av föreläggan­
det.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det. En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

49        kap.
la§

När en tingsrätt meddelar dom i fad som avses i 17 kap. 5 § andra

"Senaste lydelse 1983:920.

'Senaste lydelse 1982:1123.                                                               12


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


stycket, bestämmer rätten med hän­syn tdl omständigheterna om talan mot domen skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot tingsrättens slutliga avgörande. Ta­lan förs genom vad.

12§''

Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt I kap. 3 d § första stycket får inte prövas av hovrätten i vidare mån än som framgår av 13 §, om inte hovrätten medde­lat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller beslut varigenom en missnöjesan­mälan eller en ansökan om återvinning eller en vade- eller besvärstalan avvisats.

I fråga om meddelade prövnings- 1 fråga om meddelade prövnings­
tillstånd skall 54 kap. 11 § andra
tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket och 13 § gälla i tillämpliga
stycket och 13 § gälla i tillämpliga
delar.
                                                                delar.

52 kap.


1 Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag då beslutet meddelades inkomma med besvärs­inlaga lill underrätten. Om ett be­slut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde för förhandling och det inte heller vid något sådant sammanträde har till­kännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärsti­den räknas från den dag då klagan­den fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande el­ler kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i frå­ga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla miss­nöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § JÖrsta stycket 1, 2. 3, 7. 8 eller 9. stadgas i nämnda kapitel.


Vill någon överklaga en tingsrätts beslut, skall han ge in en besvärsin­laga till tingsrätten. Inlagan skall ha kommit in tid rätten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde för förhandling och det inte heller vid något sådant sammanträde har tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärstiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om nå­gons häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseför­bud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss tid.

/ 49 kap. finns bestämmelser om att den, som vid överklaga ett be­slut, i vissa fad först skall anmäla missnöje.


 


" Senaste lydelse 1989:656. '■* Senaste lydelse 1984: 131.


13


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:71

54        kap.
la§

När en hovrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra stycket, bestämmer hovrätten med hänsyn tid omständigheterna om talan mot domen skad föras särskilt eller endast i samband med talan mot hovrättens slutliga avgörande. Talan förs genom ansökan om revi­sion.

55         kap.
12a§'5

Om högsta domstolen med tillämpning av bestämmelserna i 54 kap. 11 eller 11 a § har prövat en prejudikatfråga får domstolen, om ytterligare prövning krävs, helt eller delvis gmnda sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning eller, med undanröjande av lägre rätts dom, åter­förvisa målet till lägre rätt för fortsatt handläggning.

En prejudikatfråga får avgöras En prejudikatfråga får avgöras
genom dom.
                        genom dom även i andra fall än

som avses i 17 kap. 5 § andra styc­ket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre bestämmelser gäller dock

1.  i fråga om fullföljd av talan mot särskild dom enligt 17 kap. 5 § som har meddelats före ikraftträdandet,

2.  i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdan­det,

3.  i fråga om lägre rätts skyldighet att pröva om talan mot avgörande som meddelats före ikraftträdandet fullföljts på föreskrivet sätt.

Har i mål som avses i 1 kap. 7 § äldre lydelsen talan före ikraftträdandet väckts vid viss tingsrätt som sägs där, behåller tingsrätten sin behörighet att handlägga målet.

" Senaste lydelse 1989:352.                                                               14


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9 § föräldrabalken' skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.

Senaste lydelse 1981:26.                                                                 15


 


3 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. lydelse.

Nuvarande lydelse


17 § jordabalken' skall ha följande

Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71


19 1 Om införing i fastighetsboken el­ler tomträttsboken finnes innehålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseen­de, skall införingen rättas. Kan rät­telse bli till förfång för ägare eller innehavare av panträtt eller inne­havare av rättighet, för vilken in­skrivning är beviljad eller sökt, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som be-röres, om han är känd, samt myn­dighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

kap.

Om införing i fastighetsboken el­ler tomträttsboken finnes innehålla uppenbar oriktighet till följd av in­skrivningsmyndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbi­seende, skall införingen rättas. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller innehavare av panträtt eller inne­havare av rättighet, för vilken in­skrivning är beviljad eller sökt, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som be-röres, om han är känd, samt myn­dighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

Beslut i ärende som avses i första stycket meddelas genom införing i fastighetsboken eller tomträttsboken. Skälen för beslutet skall antecknas i akten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.


' Balken omtryckt 1971: 1209.


16


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 39 § sjölagen (1891: 35 s. 1)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

39 §
Om införing i skepps- eller Om införing i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret finnes in-
  skeppsbyggnadsregistret finnes in­
nehålla uppenbar oriktighet till
nehålla någon uppenbar oriktighet
följd av skrivfel eller annat dylikt
     till följd av registermyndighetens el-
förbiseende, skall införingen rättas,
ler någon annans skrivfel eller lik­
nad som nu sagts har motsvarande
nande förbiseende, skall införingen
tillämpning på uppenbar oriktighet
   rättas. Vad som nu sagts har mot-
i registret till följd av tekniskt fel.
    svarande tillämpning på uppenbar
Kan rättelse bli till förfång för ägare
oriktighet i registret till följd av tek-
eller för innehavare av pantbrev på
niskt fel. Kan rättelse bli till förfång
grund av inteckning, skall det in-
    för ägare eller för innehavare av
hördes företrädet mellan berörda
    pantbrev på gmnd av inteckning,
förvärv bestämmas efter vad som
   skall det inbördes företrädet mellan
finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig
  berörda förvärv bestämmas efter
skall lämnas part som beröres, om
   vad som finnes skäligt. Tillfälle att
han är känd, samt myndighet som
   yttra sig skall lämnas part som be-
avses i 372 §.
                      röres, om han är känd, samt myn­
dighet som avses i 372 §.

Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslu­tet antecknas i dagboken eller akten. 1 stället för bevis eller handling, som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras, göras obrukbar och behållas av registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldig­het får vite utsättas.

Talan mot beslut om rättelse får föras även av myndighet som avses i 372 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

' Lagen omtryckt 1985:176.                                                                                 17

2   Riksdagen 1989/90. 1 .saml Nr 71


 


5 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1990.

Äldre föreskrifter gäller fortfarande

1.  i fråga om påföljd för parts utevaro, om parten före ikraftträdandet kallats till förhandling, och

2.  i fråga om ordningen för målets fullföljd i högre rätt, om det avgöran­de mot vilket talan fullföljts har meddelats före ikraftträdandet.

18


 


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom föreskrivs att i lagen (1946:807) om handläggning av dom­stolsärenden skall införas två nya paragrafer, 9 a och 9 b § §, av följande lydelse.


Prop. 1989/90:71


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

9a§

Finner en tingsrätt att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall rätten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkeh och utan att det blir tid nackdel för någon en­skildpart (omprövning).

Skyldigheten gäller även om be­slutet överklagas. Skyldigheten gäl­ler dock inte, om tingsrätten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att rätten ändrar sitt beslut.

En part har inte rätt att få beslutet omprövat, om han begär ompröv­ning sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut.

9b§

Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om rätten själv änd­rar beslutet så som klaganden be­gär. I så fad tillämpas inte 52 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.

Ändrar rätten beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall över-klagandel anses omfatta det nya be­slutet, om inte avvisning skad ske enligt 52 kap. 2 § rättegångsbalken.


 


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om ändring av beslut som meddelats före ikraftträdandet.


19


 


7 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2§ I mål angående ansvar på grund av tryckfrihetsbrott skall rätten vid förberedande behandling så snart ske kan utreda humvida den tilltalade enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen är ansvarig för skriften samt, om så erfordras, meddela beslut därom.

Vid beredande av tryckfrihets- Vid beredande av tryckfrihets­
mål, vari talan föres om ansvar, må
mål, vari talan föres om ansvar, må
rätten, även då fråga är om allmänt
rätten, även då fråga är om allmänt
åtal, höra part eller annan så ock
åtal, höra part eller annan så ock
meddela beslut i fråga om målets
meddela beslut i fråga om målets
avvisande. För behandling av fråga
avvisande. För behandling av fråga
som avses i första stycket må hu-
som avses i första stycket må hu­
vudförhandling utsättas; vid sådan
vudförhandling utsättas; vid sådan
förhandling eller vid huvudför-
förhandling eller vid huvudför­
handling, som eljest utsattes ehum
handling, som eljest utsattes ehum
målet i övrigt ej är berett till huvud-
målet i övrigt ej är berett till huvud­
förhandling, skall rätten bestå av
förhandling, skall rätten bestå av
tre eller fyra lagfarna domare.
            tre lagfarna domare.

Om särskild talan mot beslut, varigenom rätten ogillat invändning av tilltalad att han enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen icke är ansvarig för skriften, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat angående invändning om rättegångshinder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Lagen omtryckt 1977: 1017.                                                                               20


 


8 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 2 § och 17 kap 1 § fastighetsbildnings­lagen (1970:988)' skall ha följande lydelse.


Prop. 1989/90:71


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


15 kap. 2§ Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas särskilt, om myndigheten

1.    avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller
avvisat ombud eller biträde,

2.  ogillat jäv mot förrättningsman,

3.  beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde stycket eller tidpunkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30b§,

4.  beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,

5.  beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan handling,

6.  beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7.  beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,

8.  beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt arbete skall skiljas från uppdraget,

9.  avvisat överklagande.


Skrivelsen med överklagande en­ligt denna paragraf skall ges in till fastighetsbildningsmyndigheten inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får överklagas även av annan som beslutet rör.


Skrivelsen med överklagande en­ligt denna paragraf skall ges in till fastighetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får överklagas även av annan som beslutet rör.


17 kap.


Fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om inte annat är före­skrivet, överklagas till hovrätten. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till fastighetsdomstolen. 1 stället för den i 52 kap. 1 § rätte­gångsbalken föreskrivna tiden av två veckor gäller en tid av fyra vec­kor.


Fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om inte annat är före­skrivet, överklagas till hovrätten. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till fastighetsdomstolen. 1 stället för den i 52 kap. 1 § rätte­gångsbalken föreskrivna tiden gäl­ler en tid av fyra veckor.


 


' Lagen omtryckt 1971: 1035. - Senaste lydelse 1989:724. ' Senaste lydelse 1989:724.


21


 


Överklagande får göras av sakägare och annan enskild part samt av     Prop. 1989/90:71 sådan företrädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller dock i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet.

22


 


9 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt­ningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

20 §' Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Tjänsteman vid allmän förvalt- Tjänsteman vid domstol, länssty-

ningsdomstol,    länsstyrelse,   läns- relse, länsskattemyndighet eller un-

skattemyndighet eller under läns- der   länsstyrelse   eller   länsskatte-

styrelse eller länsskattemyndighet myndighet lydande myndighet, lag-

lydande myndighet, lagfaren döma- faren domare, åklagare, polisman

re, åklagare, polisman eller advokat eller advokat eller annan som har

eller annan som har till yrke att föra till yrke att föra andras talan inför

andras talan inför rätta får inte vara rätta får inte vara nämndeman,
nämndeman.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammar­rätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. 1 fråga om nämndemän som valts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1988:1329.                                                                               23


 


10 Förslag till                                                 Prop. 1989/90:71

Lagom ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 32 och 50 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

32 §
Beslut, som till följd av skrivfel. Beslut, som innehåller någon up-
räknefd eller annat sådant förbise- penbar oriktighet tid följd av dom-
ende innehåller uppenbar oriktig- stolens eller någon annans skrivfel,
het. får rättas av domstolen. Om det räknefel eller liknande förbiseende,
ej är obehövligt, skall tilljäde läm- får rättas av domstolen,
nas part att yttra sig innan rättelse Har domstolen av förbiseende
sker.
                                  underlåtit att falla ett beslut som

skulle ha meddelats i samband med etl avgörande, får domstolen kom­plettera sitt avgörande i det hänse­endet inom två veckor från det att avgörandet meddelades.

Om del inte är obehövligt, skall parterna få tillfölle att yttra sig in­nan rättelse eller komplettering sker.

50 §'

Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Som tolk får ej anlitas den vars idlJÖrlithghet kan anses förringad på grund av hans städning lid nå­gon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Senaste lydelse 1987:748.                                                                                 24


 


11 Förslag till                                                 Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

9§'

Valbar till nämndeman i försäk- Valbar till nämndeman i försäk­
ringsrätt är varje svensk medborga-
ringsrätt är varje svensk medborga­
re, som är kyrkobokförd i länet och
re, som är kyrkobokförd i länet och
inte är underårig eller har förvalta-
inte är underårig eller har förvalta­
re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Den som är tjänsteman i allmän
Den som är tjänsteman i allmän
försäkringskassa eller ledamot av
försäkringskassa eller ledamot av
socialförsäkringsnämnd, tjänste-
socialförsäkringsnämnd, tjänste­
man vid lokal skattemyndighet el-
man vid lokal skattemyndighet el­
ler riksförsäkringsverket, lagfaren
ler riksförsäkringsverket, lagfaren
domare, annan ledamot eller tjäns-
domare, annan ledamot i försäk-
teman i försäkringsdomstol, åklaga-
ringsdomstol, tjänsteman vid dom-
re, advokat eller annan som har till
stol, åklagare, advokat eller annan
yrke att föra andras talan inför rätta
som har till yrke att föra andras
får inte vara nämndeman.
talan inför rätta får inte vara nämn­
deman.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. 1 fråga om nämndemän som valts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

' Senaste lydelse 1988:1330.                                                             25


 


12 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 37 § samt 13 kap. 56 och 65 §§ vatten­lagen (1983:291) skall ha följande lydelse.


Prop. 1989/90:71


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


12 kap. 37 § Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt, om förrättningsmannen har

1.  ogillat jäv enligt 7 §,

2.  beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk,

3.  beslutat angående ersättning enligt 24 § tredje stycket,

4.  beslutat angående rättelse enligt 35 §.


Överklagande enligt första styc­ket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.


Överklagande enligt första styc­ket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades.


Ett beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas.

Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrättningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendom­stolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt till någon viss tid.

13 kap. 56 §


Har förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendom­stolen. Har besvärsinlagan före be­svärstidens utgång inkommit till förrättningsmannen, skall den om­ständigheten att inlagan först efter utgången av nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att ta­lan avvisas.

65 Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före­skrivet, överklagas hos vattenöver-domstolen. I stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 2 §§ saml 52 kap. 1 § rättegångsbalken gäller för vad fyra veckor, för anslut­ningsvad två veckor och för anfö­rande av besvär tre veckor


Har förrättningsmannens beslut inte överklagats inom rätt tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomstolen. Har besvärsinla­gan före besvärstidens utgång in­kommit till förrättningsmannen, skall den omständigheten att inla­gan först efter utgången av nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.

§'

Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före­skrivet, överklagas hos vattenöver-domstolen. I stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 2 §§ rätte­gångsbalken gäller för vad fyra vec­kor och för anslutningsvad två vec­kor.


 


Senaste lydelse 1987:758.


26


 


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller dock        Prop. 1989/90:71

1.  i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdan­
det, och

2.  i fråga om skyldighet att pröva om talan mot avgörande som medde­
lats före ikraftträdandet fullföljts på föreskrivet sätt.

27


 


13 Förslag till                                                 Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 22 § lagen (1984:649) om företagshypo­tek skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4 kap.
22 §
En införing i företagsintecknings- En införing i företagsintecknings-
registret skall rättas, om införingen registret skall rättas, om införingen
innehåller en uppenbar oriktighet innehåller någon uppenbar oriktig­
till följd av skrivfel, något annat het till följd av inskrivningsmyndig-
liknande förbiseende eller något hetens eller någon annans skrivfel
tekniskt fel. Det inbördes företrä- eller liknande förbiseende eller tid
det mellan inteckningar som berörs följd av något tekniskt fel. Det in-
av en rättelse skall bestämmas efter hördes företrädet mellan inteck-
vad som är skäligt, om rättelsen ningar som berörs av en rättelse
kan skada näringsidkaren eller nå- skall bestämmas efter vad som är
gon innehavare av företagshypo- skäligt, om rättelsen kan skada nä-
teksbrev.
                             ringsidkaren eller någon innehava-

re av företagshypoteksbrev.

Tillfälle att yttra sig skall lämnas den vars rätt berörs, om han är känd, samt den myndighet som avses i 5 kap. 3 §.

En anteckning om ärendet skall göras i registret, om inte beslut medde­las samma dag som ärendet har tagits upp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

28


 


14 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom föreskrivs att 26 § förvaltningslagen (1986:223) skall ha följande lydelse.


Prop. 1989/90:71


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


26 §


Ett beslut som till följd av skriv­fel, räknefel eller något annat så­dant förbiseende innehåller en up­penbar oriktighet får rättas av den myndighet som har meddelat beslu­tet. Innan rättelse sker skall myn­digheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myn­dighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är obehövlig.


Ett beslut som innehåller en up­penbar oriktighet tdl följd av myn­dighetens eller någon annans skriv­fel, räknefel eller liknande förbise­ende, får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutöv­ning mot någon enskild och åtgär­den inte är obehövlig.


 


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.


29


 


Justitiedepartementet                                    Prop. 1989/90:71

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1990

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wall­ström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande: statsrådet Freivalds


Proposition om några processrättsliga frågor

1  Inledning

Rättegångsutredningens betänkande

År 1977 tillkallades en kommitté för att se över reglerna för rättegången vid de allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegångsutred­ningen. Utredningens uppdrag tog enligt de ursprungliga direktiven främst sikte på rättegången vid tingsrätterna. Sedermera utvidgades uppdraget till andra frågor, bl.a. rörande hovrätterna och högsta domstolen.

Den 25 febmari 1987 avgav utredningen (Ledamöter: landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, över­åklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin, kuratorn John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg) delbetänkandet (SOU 1987:13) Översyn av rättegångsbalken 3 Expertmedverkan och specialisering. Jag skall nu ta upp de frågor som behandlas i betänkandet. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning av sitt betänkan­de som bilaga I, dels utredningens lagförslag som bilaga 2 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 87—1098).

Betänkandet "Några processrättsliga frågor"

Regeringen beslutade den 11 december 1986 att vissa frågor som tagits upp i rättegångsutredningens direktiv skulle utredas i särskild ordning. I beslu­tet uppdrog regeringen åt hovrättsassessorn Peter Fitger att med utgångs­punkt från rättegångsutredningens direktiv som särskild utredare överväga frågor rörande ett enhetligt fullföljdssystem, mellandom, rättelse och om­prövning, rättegångskostnaderna i brottmål, sakkunniginstitutet samt ut­formningen av 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal­ken.

Utredaren avlämnade i september 1988 sitt slutbetänkande (Ds 1988:66) Några processrättsliga frågor. Arbetet med betänkandet har ut-


30


 


förts i en gmpp i vilken såsom sakkunniga ingått hovrättslagmannen    Prop. 1989/90:71 Trygve Hellners, professor Per Henrik Lindblom och departementsrådet Lars Eklycke.

Jag skall nu ta upp de frågor som behandlas i betänkandet. Till protokol­let i detta ärende bör fogas dels utredarens sammanfattning av sitt betän­kande som bilaga 4, dels utredarens lagförslag som bilaga 5 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 6. En sammanställning över remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 88-4300).

Övriga frågor

Jag skall också ta upp en skrivelse från domstolsverket till regeringen om valbarhetskraven för nämndemän. Skrivelsen, som bör fogas till protokol­let som bilaga 7, har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr 89-685).

Vidare skall jag ta upp ett förslag från Stockholms tingsrätt till ändrade regler när det gäller huvudförhandling i tvistemål. Skrivelsen med tingsrät­tens förslag bör fogas till protokollet som bilaga 8. Den har remissbehand­lats, och remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr 89 — 7).

Jag skall också med anledning av ett beslut av riksdagen ta upp frågan om ändrade regler i fråga om polismans rätt enligt rättegångsbalken (RB) att själv besluta om husrannsakan.

Slutligen avser jag att i detta ärende ta upp ett par detaljjusteringar av de processrättsliga reglema av närmast redaktionell karaktär.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 23 november 1989 att inhämta lagrådets yttran­de över lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 10.

Jag återkommer till lagrådets yttrande i den allmänna motiveringen angående omprövning i vissa ärenden (s. 59) och polismans rätt att själv besluta om husrannsakan (s. 79) samt i specialmotiveringen till lagförsla­gen (s. 88 — 92). Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtex­ten.

2 Allmän motivering

2.1 Inledning

Förfarandet i de allmänna domstolarna regleras i första hand av rätte­
gångsbalken (RB). Den trädde i kraft år 1948 och har under de år den gällt
fortlöpande anpassats till samhällsutvecklingen. Reformarbetet har under
senare tid framför allt baserats på rättegångsutredningens arbete. Den 1
   31


 


januari 1988 reformerades sålunda tingsrättsförfarandet på gmndval av rättegångsutredningens förslag i ett delbetänkande från år 1982 (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278, SFS 1987:747). Den Ijuli 1989 trädde nya regler om förfarandet i högsta domstolen i kraft (prop. 1988/89:78, JuU20, rskr. 260, SFS 1989:352). De nya reglerna innebär en utveckling och renodling av högsta domstolens roll som prejudikatinstans, och grundar sig på förslag av rättegångsutredningen i ett delbetänkande från år 1986. Slutligen moderniserades hovrättsförfarandet i olika hänseenden den 1 september 1989 (prop. 1988/89:95, JuU23, rskr. 288, SFS 1989:656). Även dessa regler grundar sig på förslag av rättegångsutred­ningen, denna gång i dess slutbetänkande från år 1987.

En huvudprincip i den nuvarande organisationen kan sägas vara de allmänna domstolarnas mer eller mindre generella sakliga kompetens och den därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha en så bred kunskap och överblick över hela det juridiska fältet som möjligt. Det är framför allt denna huvudprincip som aktualiseras i rättegångsutred­ningens betänkande om expertmedverkan och specialisering. Utredningen har pekat på de nackdelar för rättskipningen som följer av avsteg från principen, och förslagen i betänkandet syftar till att åstadkomma förutsätt­ningar för en återgång till ett mer enhetligt domstolsväsende. Huvudförsla­get innebär att det skall bli möjligt för tingsrätterna och hovrätterna att förstärka rätten med en eller två expertledamöter i alla slags mål.

Fömtom det nu sagda skall jag i det följande ta upp ta upp några frågor som omfattades av rättegångsutredningens direktiv men som sedermera anförtrotts åt en särskild utredare. Det är inte fråga om några mera genomgripande reformer, men förslagen skall ses som ett led i den fortlö­pande moderniseringen av RB. Jag tar också upp några andra frågor om ändringar i processuella regler som aktualiserats i skilda sammanhang.


Prop. 1989/90:71


2.2 Frågor om expertmedverkan och specialisering

2.2.1 Expertmedverkan

Min bedömning: Någon allmän möjlighet för tingsrätterna och hov­rätterna att anlita personer med särskild sakkunskap som ledamöter av rätten införs inte.


Rättegångsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att tingsrät­terna och hovrättema ges en generell möjlighet att låta en särskild ledamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan särskild sakkunskap (ex­pert) ingå i rätten.

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande.

Skälen för min bedömning: De 97 tingsrätterna dömer som första instans bland de allmänna domstolarna. När det gäller arbetsfördelningen mellan tingsrätterna är huvudregeln att ett mål skall stämmas in till den tingsrätt som målet — enligt särskilda forumregler — har lokal anknytning till. Principen är således att alla tingsrätter i landet har lika kompetens att


32


 


handlägga och pröva mål. Behovet av särskild sakkunskap för rättskip-    Prop. 1989/90:71 ningen inom ett visst rättsområde har emellertid lett till att handläggning­en av vissa måltyper koncentrerats till en eller flera av tingsrätterna. Ofta har en sådan koncentration kombinerats med regler om särskild samman­sättning av tingsrätten.

Rättegångsutredningen har i sitt betänkande om expertmedverkan och specialisering pekat på olika negativa konsekvenser av en specialisering av rättskipningen. De förslag från utredningen som jag nu skall ta upp — liksom förslagen i de närmast följande avsnitten — skall ses mot bakgmnd härav. Förslagen syftar till att åstadkomma fömtsättningar för en återgång till ett mera enhetligt domstolsväsende.

Samhällets utveckling, inte minst på det tekniska området, har medfört att målen vid de allmänna domstolarna i ökad utsträckning har kommit att avse förhållanden som är svåra att sätta sig in i och förstå för personer som inte har särskilda kunskaper på det område som berörs. Som exempel kan nämnas mål angående fel i fastighet enligt 4 kap. 19 § jordabalken, mål inom ADB- och miljöområdena samt mål om skadestånd som rör medi­cinska förhållanden.

Den möjlighet som idag enligt RB står de allmänna domstolarna till buds, när de ställs inför uppgiften att pröva en fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap, är att anlita sakkunnig enligt bestämmelserna i 40 kap. RB. Den sakkunniges utlåtande kommer då att utgöra bevisning i målet. Utredningen har konstaterat att sakkunniginstitutet är behäftat med vissa svagheter. Rätten har t. ex. normalt inte tillgång till den sakkun­niges kunskaper i processens inledningsskede. Rättens ledamöter är vidare utlämnade åt sig själva under det skede då rättens avgörande skall beslu­tas, dvs. vid överiäggningen och v-id utformningen av domen. Enligt utred­ningen är det i själva verket ofta just vid bedömningen av det framlagda processmaterialet som behovet av särskild fackkunskap är allra störst. Det behövs därför, enligt utredningen, också en form av expertmedverkan där rätten kan tillgodgöra sig expertens kunskaper under hela målet, inte minst under avgörandeskedet.

Med anledning av dessa överväganden har utredningen föreslagit att tingsrätterna och hovrätterna ges en generell möjlighet att låta en särskild ledamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan särskild fackkun­skap (expert) ingå som ledamot av rätten.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. Av de
51 remissinstanser som har yttrat sig är det 36 som tillstyrker förslaget.
Tretton instanser avstyrker, en tillstyrker försöksverkamhet och en vill att
frågan skall utredas på nytt. Av de tretton domstolar som har hörts är
bostadsdomstolen, tre hovrätter och tre tingsrätter positiva. Två hovrätter
och två tingsrätter är negativa. En tingsrätt är tveksam men tillstyrker
försöksverksamhet. Högsta domstolens ledamöter avstyrker förslaget men
anser att experter utan rösträtt kan få medverka i rätten. Justitiekanslem
avstyrker förslaget, medan riksåklagaren och de fem överåklagare som har
yttrat sig tillstyrker det. Advokatsamfundet är starkt kritiskt till förslaget,
medan domareförbundet, de båda åklagarföreningarna samt nämndemän­
nens riksförbund är positiva.
                                                              33

3   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71


 


I huvudsak har följande skäl anförts mot utredningens förslag: Det blir Prop. 1989/90:71 svårt att förutse vilken sammansättning rätten kommer att ha i mera komplicerade mål, och en viss slumpmässighet kommer att styra rättens sammansättning. Att en så väsentlig sak som rättens sammansättning på detta sätt kommer att bli osäker kan ifrågasättas. Det finns risk för att kunskap tillförs domstolen över huvudet på parterna. Det blir svårt att finna personer som både besitter aktuella specialkunskaper och är lämpli­ga att verka som meddomare. Det är olämpligt att en särskild ledamot med specialkunskaper inom ett visst område utan erfarenhet av den dömande verksamheten är med och avgör stundtals svåra bevisvärderingsfrågor eller svåra juridiska problem i komplicerade mål. Det finns risk för komplika­tioner när det i en fråga finns olika åsikter bland experterna. Det är rent principiellt främmande att en enskild domstot och t.o.m. en enskild domare skall ha att utse domare från fall till fall. Den mycket grannlaga uppgiften att ställa frågor till parter m.fl. kräver stor erfarenhet samt kunskaper om och känsla för det processuella rollspelet.

Flera remissinstanser anser att man i stället bör tillgodose behovet av sakkunskap genom en ökad användning av sakkunniginstitutet. Härvid har bl. a. föreslagits införande av regler som medger att sakkunniga anlitas under det förberedande skedet i målet, under hela huvudförhandlingen och — genom inhämtande av kompletterande yttrande — även därefter. Åtta av remissinstanserna föreslår sålunda ökad användning av sakkun­niginstitutet.

För egen del vill jag först understryka att jag — liksom utredningen — vill slå vakt om principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens och den därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha en så djup kunskap och god överblick över hela det juridiska fältet som möjligt. Mot den bakgrunden ser jag det i och för sig som önskvärt med åtgärder som motverkar behovet av ytterligare specialisering inom dom­stolsväsendet.

I Sverige har de allmänna domstolarna, som är sammansatta av yrkesdo­mare och nämndemän, ett gott anseende hos allmänheten för rättvis och opartisk handläggning. Det är obestridligen viktigt att domstolarna kan tillföras sakkunskap så att handläggningen av exempelvis invecklade mål med teknisk eller ekonomisk anknytning underlättas. Det får dock inte ske till priset av en minskad rättssäkerhet för parterna eller ett minskat förtro­ende från allmänhetens sida. Med den utgångspunkten är de kritiska synpunkter som har framkommit under remissbehandlingen värda beak­tande.

Flera av remissinstanserna — inte minst Sveriges Advokatsamfund — har uttryckt farhågor för att medverkan av expertledamöter skulle innebä­ra en risk för att rätten tillförs processmaterial över huvudet på parterna. Enligt RB får domen — om målet har avgjorts efter huvudförhandling — i princip endast grundas på vad som har förekommit vid denna förhandling (den s.k. omedelbarhetsprincipen). Att domstolarna medvetet skulle un­deriåta att tillämpa denna regel om expertledamöter satt med i rätten är det nog ingen som vill påstå. Men självklart kan omedvetna avsteg från

34


 


omedelbarhetsprincipen tänkas förekomma, t.ex. om expertledamoten Prop. 1989/90:71 avger ett omdöme som normalt skulle ha tillförts målet genom sakkunnig­bevisning. Inte minst mot den bakgmnden finns det uppenbarligen risk för att parterna kan misstänka att en expertledamot under överläggningen tillför rätten viktiga sakupplysningar, som parterna inte har fått tillfälle att bemöta. Det är självklart inte önskvärt att tilltron till vårt domstolsväsen­de mbbas av denna anledning. Man bör därför vara försiktig med att utvidga användningen av expertledamöter. Vidare innebär utredningens förslag — till skillnad från vad som tillämpas enligt hittillsvarande regler om expertmedverkan — att expertledamöterna inte kan utses i förväg, utan att rätten har att från fall till fall utse expertledamöter bland personer som i regel saknar erfarenhet av dömande verksamhet. Som påpekats under remissbehandlingen är en sådan ordning principiellt främmande för vår domstolstradition. Dessutom kan en experts bristande domstolsvana leda till nackdelar från praktisk synpunkt.

Det finns alltså starka invändningar mot utredningens förslag. Till detta kommer att det med fog kan ifrågasättas om behovet av en förstärkning av domstolarna i angivet hänseende egentligen är så stort som utredningen har hävdat.

Det naturliga sättet att skaffa sig sakkunskap är att själv studera ämnet. Den som arbetar som domare är tränad att sätta sig in i sakförhållanden som är obekanta för honom. Det är exempelvis vanligt att den som handlägger ett mål om fastighetsköp måste sätta sig in i frågor om bygg­nadsteknik för att kunna leda förhandlingarna och döma i målet. Likaså måste den som handlägger trafikbrottmål hjälpligt sätta sig in i hur en bil fungerar även om han själv inte är bilförare.

Dessa exempel är triviala, men de belyser ändå problemet. De mål som rättegångsutredningen diskuterar har den likheten med fastighetsmålet och bilmålet att sakfrågorna inte kan förstås utan påläsning. Skillnaden är naturligtvis att ett verkligt komplicerat mål kräver mer omfattande stu­dier. I takt med samhällsutvecklingen ökar antalet sådana mål. Det skall givetvis inte förnekas att expertmedverkan kan göra det lättare för den enskilde domaren att snabbt sätta sig in i ett främmande sakområde. Å andra sidan behöver det i dessa fall inte vara en nackdel att det inte finns expertledamöter i rätten. Tvärtom kan det hävdas att handläggningen blir mer omsorgsfull, allsidig och begriplig om de lagfarna domarna tvingas att sätta sig in i sakfrågorna från grunden utan experthjälp. Och det kan inte bortses från att medverkan av en expertledamot kan begränsa de övriga domarnas ambition att själva bilda sig en uppfattning i sakfrågan.

Även om antalet sakligt komplicerade mål vid domstolarna ökat på senare år, ger vad som förekommit i detta lagstiftningsärende enligt min mening inte vid handen att det skulle finnas sådana vinster att hämta med ett system med expertledamöter att de överväger de invändningar från principiella, organisatoriska och ekonomiska utgångspunkter som kan rik­tas mot ett sådant system. Jag är därför inte beredd att nu förorda att utredningens förslag i denna del genomförs.

Vid remissbehandlingen av förslaget har flera remissinstanser pekat på
att det finns anledning att undersöka om det går att öka användningen av
35


 


sakkunnigbeviset. Remissinstanserna har i huvudsak anvisat två huvud­linjer efter vilka man skulle kunna åstadkomma detta. En linje är att göra det möjligt för rätten att tidigare och i större omfattning använda sig av den sakkunnige, exempelvis under målets förberedelse. Den andra linjen är att öka parternas benägenhet att påkalla sakkunnigförordnande, exem­pelvis genom att i ökad utsträckning låta kostnaden för den sakkunniges medverkan stanna på statsverket.

Jag är i och för sig positiv till att dessa frågor övervägs närmare. Jag är emellertid inte beredd att redan nu ta initiativ till en sådan undersökning. Till denna slutsats har bidragit att det, enligt vad jag erfarit, vid Uppsala universitet pågår ett vetenskapligt forskningsarbete kring sakkunnigbevi­set, där de nu aktuella problemen kan förväntas bli ingående belysta.


Prop. 1989/90:71


2.2.2 Eko-brottmålen

Mitt förslag: S.k. eko-brottmål skall kunna handläggas vid alla tingsrätter.


Rättegångsutredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna är positiva.

Skälen for mitt förslag: Med eko-brottmål brukar avses vidlyftiga eller komplicerade brottmål i vilka ekonomiska eller skatterättsliga förhållan­den har väsentlig betydelse för bedömningen. Från och med den 1 juli 1985 skall sådana mål företrädesvis handläggas av vissa tingsrätter som särskilt utsetts av regeringen (1 kap. 7 § RB). Det gäller här i princip en tingsrätt för var och en av de 13 åklagarregioner som landet delats in i. Dessa tingsrätter har fått möjlighet att i brottmål låta experter på ekono­miska och skatterättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter (1 kap. 8 § RB). De ekonomiska experterna skall utses av domstolen bland personer som i förväg förordnats av regeringen. Som skatterättsliga exper­ter skall tjänstgöra domare från främst länsrätterna och kammarrätterna. Även hovrätterna har fått möjlighet att anlita ekonomiska och skatterätts­liga experter (2 kap. 4 a § RB).

De nämnda reglerna infördes som ett led i statsmakternas ansträngning­ar att komma till rätta med ekonomisk brottslighet. De grundade sig på förslag av kommissionen mot ekonomisk brottslighet i betänkandet (SOU 1984:3) Domstolar och eko-brott och av rättegångsutredningen i betän­kandet (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. Förslagen skilde sig åt framför allt på det sättet att kommissionen — men inte rättegångsutredningen — föreslog att handlägg­ningen av mål om eko-brott skulle koncentreras till vissa tingsrätter.

Under den fortsatta behandlingen av förslagen rådde relativt bred enig­het om behovet av en möjlighet till särskilt kvalificerad sammansättning i de aktuella målen. Däremot ansåg de flesta att det inte var lämpligt att koncentrera handläggningen av målen till vissa tingsrätter.

Det var, enligt föredragande statsrådet i prop. 1984/85:178, framför allt två skäl som talade för en koncentration av eko-målen. För det första var


36


 


det till fördel för samspelet mellan en expertledamot och en lagfaren    Prop. 1989/90:71

ledamot att även den senare hade goda erfarenheter och goda kunskaper i

fråga om det aktuella ämnesområdet. Därigenom kunde man motverka

risken för att en expertledamots uppfattning i en viss fråga alltför okritiskt

godtogs av övriga ledamöter i rätten. För det andra åstadkoms genom en

koncentration fömtsättningar för att expertema deltog i rätten relativt

regelbundet. Härigenom kunde de snabbare få erfarenhet av de frågor som

brukade vara uppe till bedömning i brottmål.

Under remissbehandlingen av de förslag som låg till gmnd för 1985 års lagstiftning sades att det fanns en risk för att en uppdelning av domstolsvä­sendet på så sätt att vissa kvalificerade mål förbehölls några tingsrätter på sikt kunde leda till en försämrad rekrytering till övriga tingsrätter och till att allmänhetens förtroende för dessa domstolar blev sämre. Dessutom påpekades att koncentrationen innebar ett avsteg från principen att rätt­skipningen i första instans skall vara lokalt förankrad.

1 1985 års lagstiftningsärende föreslogs att förslagen om eko-mål - även förslaget om koncentration till vissa tingsrätter — skulle genomföras. Riksdagen antog förslagen i propositionen (JuU 1984/85:39, rskr. 360). Bestämmelserna trädde, som jag nämnt, i kraft den 1 juli 1985 (SFS 1985:415).

Rättegångsutredningen har i betänkandet om expertmedverkan och spe­cialisering återkommit till frågan om koncentrationen av eko-mål. Av betänkandet framgår att tillämpning av bestämmelsema om eko-mål un­der tiden den 1 juli 1985 - den 30 juni 1986 aktuahserats endast i nio mål vid nio olika domstolar, medan man i propositionen hade uppskattat det antal mål som skulle beröras till något eller några hundratal per år (prop. 1984/85:178 s. 15).

Med hänsyn till det ringa antal kvalificerade eko-mål som förekommit och till spridningen av dessa har enligt rättegångsutredningen syftet med att koncentrera målen uppenbarligen inte uppnåtts. De fömtsättningar som ligger till gmnd för bestämmelsema om koncentration av kvalificera­de eko-mål till vissa tingsrätter har alltså enligt utredningen inte infriats. Med hänsyn till de nackdelar som är förknippade med specialisering inom domstolsväsendet har utredningen föreslagit att bestämmelserna om kon­centration upphävs.

Remissinstanserna är över lag positiva till utredningens förslag. Av 33 som har yttrat sig är 31 positiva medan två (Domänverket och Sveriges Civilingenjörsförbund) vill avvakta en utvärdering av reformen.

Domstolsverket har utvärderat 1985 års reform (DV Rapport 1987:6).
Utvärderingen har bl.a. skett genom inhämtande av uppgifter från de
tingsrätter som handlägger s. k. eko-mål. Av dessa uppgifter framgår att
under tiden Ijuli 1985-31 mars 1987 drygt 30 eko-mål hade stämts in till
de särskilda eko-tingsrättema. Sex av dessa hade kommit från någon
annan tingsrätts ordinarie domkrets. 1 sex av målen hade någon part
begärt att tingsrätten skulle förstärkas med en ekonomisk expert, i ett av
målen med skattedomare. Endast ett mål hade avgjorts under medverkan
av en ekonomisk expert, och bara ett mål under medverkan av en skatte­
domare. Vidare hade det beslutats om expertmedverkan i ytterligare ett
    37


 


mål, och i några andra mål var beslut förestående. De tingsrätter som inte är eko-tingsrätter hade under den aktuella perioden haft ett hundratal mål som de själva ansett vara eko-mål.

Jag har från domstolshåll erfarit att de förhållanden som redovisats i domstolsverkets rapport inte förändrats nämnvärt under tiden efter den 31 mars 1987 fram till hösten 1989.

Enligt min uppfattning är 1985 års sammansättningsregler i s.k. eko­brottmål väl ägnade att ge domstolarna möjligheter att handlägga dessa typiskt sett svåra mål. Vad frågan nu gäller är om koncentrationen av målen till vissa tingsrätter skall behållas. Uppenbart är att de uppskatt­ningar som i lagstiftningsärendet gjordes av antalet mål som skulle omfat­tas av reformen var överdrivna. Det är relativt få mål som handläggs med särskild sammansättning eller i särskilt eko-målsfomm. Vad det beror på kan inte sägas med säkerhet. Men det står klart att det är fråga om så få mål att koncentrationen i sig knappast kan anses ge de lagfarna domarna som handlägger målen kunskaper i fråga om ämnesområdet. Inte heller åstad­koms genom koncentrationen förutsättningar för att expertledamöterna skall få tillräcklig erfarenhet av handläggningen av brottmål.

De skäl som år 1985 talade för en koncentration är således nu försvaga­de. Nackdelarna med en koncentration måste därför enligt min mening nu anses överväga fördelarna. Redan detta talar för att avskaffa koncentra­tionen.

Härtill kommer ytterligare ett skäl. Av domstolsverkets utvärdering framgår att de tingsrätter som inte är eko-domstolar under den tid som undersökningen avsåg handlade ett hundratal mål som de själva ansåg vara eko-mål. Det är inte uteslutet att dessa tingsrätter i några mål skulle ha valt att förstärka sammansättningen med en ekonomisk expert eller en skattedomare, om den möjligheten hade funnits. Genom att avskaffa koncentrationen skulle man således skapa bättre förutsättningar för ett användande av de särskilda sammansättningsreglerna i komplicerade brottmål och för ett effektivare utnyttjande av domstolsväsendets samlade kompetens på det här området. Det är enligt min mening i högsta grad önskvärt.

På grund av det sagda föreslår jag att de s. k. eko-brottmålen i fortsätt­ningen handläggs enligt vanliga forumregler.


Prop. 1989/90:71


2.2.3 Fastighetsdomstolarna

Min bedömning: Frågor rörande förändringar av fastighetsdomsto­larnas verksamhetsområde tas inte upp i detta lagstiftningsärende.


Rättegångsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att fastig­hetsdomstolarna skall avskaffas och att de nuvarande fastighetsdomstols­målen skall handläggas vid alla tingsrätter.

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande.


38


 


Skälen för min bedömning: 27 av våra 97 tingsrätter är också fastighets-     Prop. 1989/90: 71 domstolar. Fastighetsdomstolarna har till uppgift att handlägga vissa mål med fastighetsrättslig anknytning enligt vad som föreskrivs i olika lagar och författningar. Fastighetsdomstolarnas avgöranden överklagas till hov­rätt.

Regler om fastighetsdomstols och hovrätts sammansättning finns i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. I mål som typiskt sett är tekniskt komplicerade är fastighetsdomstolen enligt huvudregeln sammansatt av två lagfarna ledamöter, en eller två tekniska ledamöter och två nämnde­män. I andra mål, framför allt mål om hyra, arrende och bostadsrätt, är fastighetsdomstolen sammansatt av två lagfarna ledamöter och tre nämn­demän. 1 vissa fall, där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, består fastighets­domstolen av en lagfaren domare.

Rättegångsutredningen har i sitt betänkande om expertmedverkan och specialisering föreslagit att fastighetsdomstolarna skall avskaffas och att fastighetsmålen skall handläggas vid samtliga tingsrätter. De i tekniskt hänseende mera komplicerade fastighetsmålen skall enligt förslaget hand­läggas enligt de nuvarande domförhetsreglerna. Beträffande de övriga målen har utredningen föreslagit att en expert vid behov skall delta i rätten enligt de regler om expertmedverkan som utredningen vill införa.

Utredningen anger två skäl för sitt förslag. Det ena är önskemålet om ett mer enhetligt domstolsväsende. Det andra är att gränsdragningen mellan mål som skall tas upp av fastighetsdomstol och mål som skall tas upp av tingsrätt som allmän domstol har vållat processuella problem.

Remissinstanserna är ö.vervägande negativa till att avskaffa koncentra­tionen av de tekniskt komplicerade fastighetsmålen. Flera av dem som avstyrkt det förslaget kan dock tänka sig att de enklare fastighetsmålen överflyttas till de vanliga tingsrätterna.

Jag gör följande överväganden.

Flera av de målgrupper som handläggs vid fastighetsdomstolarna skiljer sig avsevärt från andra mål och ärenden som tingsrätterna handlägger. Framför allt gäller detta de mål som i första hand motiverade införandet av fastighetsdomstolsorganisationen, nämligen fastighetsbildningsmålen och expropriationsmålen.

Fastighetsbildningsmålen utgör en stor del av fastighetsdomstolarnas arbetsunderlag. De är så speciella till sin natur att de är tidskrävande att handlägga för domare som inte har erfarenhet av dem. Handläggningen av fastighetsbildningsmål underlättas avsevärt av att en teknisk ledamot in­går i rätten. Vid sidan av fastighetsbildningsmålen finns ett antal målgrup­per där tvisten i allmänhet har att göra med fastighetsvärdering. Exempel härpå är expropriationsmålen och målen om tomträttsavgäld. Även för sådana mål är det av värde att en teknisk ledamot ingår i rätten och att de lagfarna ledamöterna har erfarenhet av fastighetsrätt.

Remissutfallet visar att det för de nämnda målgrupperna och andra
komplicerade fastighetsmål behövs ett särskilt kvalificerat prövningsförfa­
rande. Fastighetsdomstolarna har under den tid de varit verksamma upp­
fyllt de krav som kan ställas i detta hänseende. Starka skäl talar därför för
39


 


att den specialistkompetens som finns i fastighetsdomstolarna bör beva­ras.

Det sagda hindrar inte att man undersöker om det genom mindre ingripande åtgärder går att komma till rätta med de problem som rätte­gångsutredningen pekat på. Redan önskemålet om att handläggningen inom domstolsväsendet av tvister med civilrättslig anknytning i första hand skall förbehållas de geografiskt väl spridda allmänna domstolama motiverar en översyn av de målgrupper som tilldelats fastighetsdomstolar­na. Vidare har, som jag nämnt, utredningen pekat på vissa processuella problem med den nuvarande organisationen. Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1989:40) med förslag av innebörd att vissa måltyper, som nu handläggs av fastighetsdomstolarna, i stället skall handläggas av tingsrätterna som allmänna domstolar. Promemorian re­missbehandlas för närvarande. Jag får alltså anledning att ganska snart återkomma till fastighetsdomstolarnas uppgifter.


Prop. 1989/90:71


2.2.4 Arrende- och hyresnämnderna samt bostadsdomstolen

Min bedömning: Frågor om organisationen av rättskipningen i hy­res- och arrendenämnd tas inte upp i detta lagstiftningsärende.


Rättegångsutredningens fiirslag: Utredningen har föreslagit att hyres-och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen skall avskaffas och att ärendena övertas av de allmänna domstolama.

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande.

Skälen för min bedömning: Arrende- och hyresnämndernas samt bo­stadsdomstolens ställning har under senare år varit föremål för övervägan­den i olika sammanhang, se bl.a. hyresrättsutredningens slutbetänkande (SOU 1981:77) Hyresrätt 3 samt rättegångsutredningens nämnda betän­kande om expertmedverkan och specialisering. 1 det sistnämnda betän­kandet föreslås att arrende- och hyresnämnderna samt bostadsdomstolen avskaffas. Nämndernas uppgifter skall enligt förslaget övertas av tingsrät­terna, medan bostadsdomstolens uppgifter skall övertas av hovrätterna.

Förslaget att avskaffa nämnderna och bostadsdomstolen har under re­missbehandlingen mötts av starkt negativa reaktioner bl.a. från hyresgäs­ternas och fastighetsägarnas organisationer. Med anledning härav är jag inte beredd att genomföra rättegångsutredningens förslag i denna del.

Jag vill i sammanhanget nämna att chefen för bostadsdepartementet nyligen tillkallat en parlamentarisk kommitté (Bo 1989:04) som skall se över hyreslagstiftningen. De förslag som denna kommitté senare lägger fram om bl. a. förverkande av nyttjanderätt kan komma att innebära att nya ärendetyper tillförs nämnderna.

Det står emellertid klart att nuvarande ordning beträffande nämndema inte är lyckad från effektivitets- och kostnadssynpunkt. Det sammanhäng­er framför allt med att de flesta nämnderna är mycket små och sårbara. Någon form av förbättring av dagens organisation bör därför genomföras.


40


 


Jag har nyligen på grund av regeringens bemyndigande (Dir. 1989:56) tillkallat en kommitté med uppgift att utreda domstolsväsendets framtida uppgifter, arbetssätt och organisation. Kommittén har bl. a. till uppgift att ta ställning till de frågor som jag nu har berört. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föra fram något förslag härom.


Prop. 1989/90:71


2.3 Mellandom i tvistemål

Mitt förslag: Mellandom skall kunna ges över hur en i målet upp­kommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av saken. Rätten skall kunna dela upp handläggning­en enligt reglerna om mellandom oberoende av vad parterna anser om det. Rätten skall vidare kunna bestämma att en mellandom över en fråga som främst angår rättstillämpningen eller över ett rättsfak­tum skall kunna överklagas endast i samband med ett överklagande av det slutliga avgörandet i målet.

Utredarens forslag överensstämmer i stort med mitt förslag. Utredaren har dock föreslagit att nuvarande regler om partsinflytande behålls för mellandom över rättsfakta och frågor som främst angår rättstillämpning­en.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utreda­rens förslag. Positiva till förslaget är bl.a. de flesta tingsrätterna och Sveriges Advokatsamfund, medan två av hovrätterna avstyrker under anförande att de processekonomiska vinsterna inte uppväger befarade tillämpningssvårigheter.

Skälen för mitt förslag:


Inledning

Ett tvistemål inleds i allmänhet med att den som anser sig ha ett anspråk mot någon ansöker om stämning mot denne vid domstol. 1 sin ansökan begär han att rätten skall meddela ett domslut av ett visst innehåll; han framställer ett eller flera yrkanden. Till stöd för varje yrkande åberopar han ett eller flera rättsfakta. Med rättsfaktum avses en omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i målet.

Många tvistemål vid domstol är komplicerade och tidsödande att hand­lägga. Det beror ofta på att den utredning som parterna åberopar är vidlyftig. I en hel del mål kan emellertid processläget vara sådant att utgången beror på hur rätten bedömer en fråga som inte kräver särskilt mycket bevisning, fast målet i dess helhet är mycket omfångsrikt. Ett typfall är att det i ett komplicerat mål om köp har invänts bl.a. att kärandens anspråk är preskriberat.

Den mest rationella ordningen i ett sådant fall är i allmänhet att bryta ut preskriptionsfrågan till ett särskilt avgörande och låta resten av målet vila tills preskriptionsfrågan är avgjord. Om rätten kommer fram till att an-


41


 


språket är preskriberat, behöver man ju inte ta ställning till svarandens     Prop. 1989/90:71 övriga invändningar. Man har då genom att dela upp handläggningen sluppit ta upp rättens och parternas tid med en huvudförhandling där hela den vidlyftiga utredningen förebringats.

17 kap. 5 § RB erbjuder en möjlighet att dela upp handläggningen av ett tvistemål på det sätt som jag nämnt. Uppdelningen kan ske så att ett käromål där prövningen är av betydelse för prövningen av ett annat käromål som handläggs i samma rättegång behandlas särskilt. Även en fråga om ett rätt.sjaktum kan göras till föremål för särskilt avgörande. Ett avgörande som har meddelats enligt bestämmelserna i 17 kap. 5 § RB brukar kallas mellandom.

Nuvarande regler

En mellandom kan enligt 17 kap. 5 § första stycket RB ges över en talan vars prövning är avgörande för prövningen av en annan talan som hand­läggs i samma rättegång. Så är förhållandet om käranden både för en fastställelsetalan, exempelvis för att få fastställt att svaranden är skyldig att ersätta en viss skada, och dessutom en fullgörelsetalan, exempelvis om förpliktande att betala skadestånd. Även i andra fall kan prövningen av en talan vara utslagsgivande för prövningen av en annan talan som handläggs i samma rättegång. Ett exempel härpå är det fallet att käranden för talan både mot en gäldenär och mot en borgensman som gått i borgen för gäldenärens skuld till käranden.

Även handläggningen av ett enda käromål kan delas upp enligt reglerna om mellandom. Enligt 17 kap. 5 § andra stycket RB kan nämligen ett av flera rätlsfakta bli föremål för särskilt avgörande genom mellandom. Kä­randen kan ha åberopat två alternativa rättsfakta till stöd för sitt yrkande, av vilka ett kräver omfattande utredning och det andra kan bedömas utan att bevisning förebringas. Som exempel kan nämnas att käranden till stöd för ett skadeståndsyrkande åberopar dels vårdslöshet och dels en omstän­dighet som medför strikt skadeståndsansvar. Det kan då vara processeko­nomiskt fördelaktigt att bryta ut frågan om det föreligger strikt skade­ståndsansvar till särskilt avgörande. Även en av flera invändningar från svarandens sida kan brytas ut till särskilt avgörande enligt det aktuella lagrummet. Som exempel kan nämnas det fall som jag tog upp tidigare, alltså att svaranden i ett vidlyftigt mål om köp bl. a. påstår att kärandens anspråk är preskriberat.

Utvidgning av tillämpningsområdet

Mellandomen kan vara en utmärkt metod att få till stånd ett ändamålsen­
ligt handläggningssätt av ett komplicerat mål, till gagn för både parterna
och domstolen. Erfarenheterna av de nuvarande reglema om mellandom
visar emellertid att det finns utrymme för förbättringar. För det första
menar många att mellandom förekommer alltför sällan, bl.a. till följd av
att reglerna inte ger tillräckliga möjligheter att dela upp handläggningen på
ett sätt som är processekonomiskt motiverat. För det andra framgår — inte
     42


 


minst av flera refererade rättsfall - att det i många fall är svårt att ange Prop. 1989/90:71 vad som är ett rättsfaktum. Det medför osäkerhet hos parter och ombud om huruvida reglerna om mellandom är tillämpliga. Om en mellandom meddelas trots att en uppdelning av handläggningen inte är tillåten, ris­kerar man att domen undanröjs av högre rätt. Det inverkar naturligtvis på benägenheten hos domstolarna att dela upp handläggningen enligt reglema om mellandom. Slutligen har konstruktionen av de nuvarande reglerna generellt den svagheten att man når de eftersträvade processekonomiska vinsterna endast i vissa fall, medan man i andra fall får fördyringar. Det hänger samman med att en uppdelning av handläggningen medför en risk för dubbla processkedjor.

När man skall överväga en utvidgning av tillämpningsområdet för insti­tutet mellandom bör man börja med att undersöka i vilka situationer en uppdelning av handläggningen medför fördelar. Som jag tidigare varit inne på bör uppdelningen göras så att den fråga som avgörs genom mellan­domen kräver så lite utredning som möjligt. 1 en rättegång där det krävs mycket utredning bör uppdelningen således göras så att utanför mellando­men lämnas frågor som är mycket utredningskrävande. Annars är vinster­na med mellandomen så små att nackdelarna — främst risken för dubbla processer i flera instanser — lätt tar överhanden.

Det är vidare processekonomiskt fördelaktigt om uppdelningen kan göras så att man på goda gmnder kan hoppas att genom mellandomen avgöra målet i dess helhet, och alltså inte behöva gå vidare med återsto­den.

Slutligen är det önskvärt att det inte förekommer alltför mycket gemen­sam bevisning i mellandomsfrågan och den fråga som lämnas utanför. Det är viktigt av hänsyn både till processekonomin och till eventuella vittnen m.m.

Mellandom rörande en rättsfråga

De krav som processekonomi och andra faktorer ställer leder fram till slutsatsen att det idealiska målet för en utvidgning av mellandomsmöjlig-heten skulle vara att mellandom fick meddelas i en från sakfrågor isolerad rättsfråga. En rättsfråga kräver nämligen typiskt sett inte någon bevisning. I många fall kan tingsrättsprocessen rörande en isolerad rättsfråga vara helt skriftlig, och i de allra flesta fall gäller detsamma för hovrättsproces­sen. Den risk för dubbla processkedjor som är förenad med mellandoms-institutet spelar därmed inte så stor roll.

Emellertid skulle en reform som innebar att mellandom kunde ges över
isolerade rättsfrågor kräva en klar definition och avgränsning av rättsfråge­
begreppet, något som inte är en alldeles lätt uppgift. Begreppet förekom­
mer inte i den svenska processrättslagstiftningen utan har hos oss utveck­
lats inom den juridiska doktrinen. Däremot förekommer det i vissa ut­
ländska processordningar, men det finns ingen internationellt godtagen
innebörd av begreppen sakfråga och rättsfråga. Frågorna kan gå in i
varandra och det skulle krävas ganska sofistikerade konstmktioner för att
fullständigt beskriva dessa begrepp. Jag ser det som en fördel om det går
  43


 


att undvika att begreppet rättsfråga införs i den svenska processrättsliga     Prop. 1989/90:71 lagstiftningen.

En avsevärt smidigare lösning skulle man få, om man i enlighet med vad utredaren föreslagit inför en regel av innebörd att mellandom kan medde­las över en fråga som främst angår rättstillämpningen. En sådan regel skulle avse i första hand rättsfrågor, men även en del frågor som står på gränsen mellan sakfrågor och rättsfrågor. Man skulle på det sättet avsevärt utöka möjligheterna att bryta ut en del av ett mål till särskilt avgörande. Exempelvis kan man med nuvarande reglering inte meddela mellandom rörande frågan om ett ingånget avtal är att bedöma som ett köpeavtal, eftersom det i det fallet inte är fråga om ett rättsfaktum. Med den föreslag­na nya regeln blir mellandom möjlig i ett sådant fall. Likaså blir det möjligt att meddela mellandom rörande frågan vilket lands lag som skall tillämpas rörande en viss fråga. En fråga om ett visst handlingssätt är vårdslöst eller inte är ett annat exempel på en fråga som skulle kunna bli föremål för mellandom enligt den föreslagna regeln. Som ytterligare exempel kan nämnas en fråga om en viss viljeförklaring är ett anbud i avtalslagens mening och om en viss person haft ställningsfullmakt. Mot bakgmnd av de angivna exemplen kan jag inte instämma i de farhågor som antytts från ett par remissinstanser om att en reform av den föreslagna innebörden inte skulle ha något praktiskt tillämpningsområde.

Uttrycket "fråga som främst angår rättstillämpningen" har under re­missbehandlingen kritiserats för att det kan ge upphov till tolkningspro­blem. Jag kan hålla med om att begreppet är vagt i konturerna. Men det ser jag inte som någon nackdel. Jag menar tvärtom att det är en fördel med en reglering som ger domstolen frihet att från fall till fall bedöma vad som är en ändamålsenlig handläggningsordning. Men det är klart att det går en gräns mellan frågor som främst angår rättstillämpningen och frågor som i första hand är att anse som sakfrågor. Frågor av sistnämnda typ bör enligt min mening inte kunna bli föremål för mellandom annat än enligt reglerna om mellandom över rättsfakta.

1 likhet med en bred majoritet av remissinstanserna förordar jag mot denna bakgmnd att en möjlighet till mellandom över frågor som främst angår rättstillämpningen införs.

Under remissbehandlingen har uppmärksammats hur den föreslagna möjligheten att meddela mellandom över en fråga som främst angår rätts­tillämpningen förhåller sig till reglerna om omröstning i 16 kap. RB. Nu gäller att alla frågor som kan göras till föremål för mellandom också kan ställas upp till särskild omröstning när hela målet avgörs i ett samman­hang. Fördelen med en sådan ordning är att utgången i en viss fråga blir densamma oberoende av om frågan avgörs genom mellandom eller i samband med den slutliga domen.

Jag skall belysa problemet med ett teoretiskt exempel. Antag att det i ett
mål är fråga om humvida svensk eller utländsk rätt skall tillämpas. En
sådan fråga kan inte ställas upp till särskild omröstning. Däremot kan den
göras till föremål för mellandom enligt de regler utredaren förordar om
mellandom över frågor som främst angår rättstillämpningen. Antag vidare
att av tre domare en vill tillämpa utländsk rätt och därvid bifalla käromå-
    44


 


let medan av de återstående två domarna, som vill tillämpa svensk rätt, Prop. 1989/90:71 rättens ordförande vill bifalla käromålet och den andre domaren vill ogilla det. Antag slutligen att den domare som vill tillämpa utländsk rätt har den uppfattningen att käromålet med tillämpning av svensk rätt bör ogillas. I detta exempel blir målets utgång olika beroende på om frågan om svensk eller utländsk rätt skall tillämpas görs till föremål för mellandom eller inte. Om frågan görs till föremål för mellandom kommer nämligen den domare, som vill tillämpa utländsk rätt och som blir överröstad i den frågan, att få delta i omröstningen om målets utgång enligt svensk rätt. Vid denna omröstning kommer hans röst att medföra att käromålet ogillas. Om frågan vilket lands lag som skall tillämpas inte görs till föremål för mellan­dom, kommer vid den gemensamma omröstningen två domare att rösta för bifall och en för ogillande. Käromålet kommer då att bifallas.

I tidigare lagstiftningsarbete har det bedömts som närmast självklart att mellandom inte skall kunna ges om annat än sådant som man enligt omröstningsreglerna kan rösta särskilt om (se t.ex. SOU 1969:41 s. 142 och prop. 1971:45 s. 104). Frågan är om det nu finns anledning att revidera den uppfattningen.

Först och främst måste man ha klart för sig att det är ovanligt att det råder oenighet inom rätten. 1 de allra flesta fall är rättens ledamöter av samma uppfattning, och det blir alltså över huvud taget inte fråga om någon omröstning. Det skulle med all sannolikhet bli utomordentligt säll­synt att en mellandom över en fråga som främst angår rättstillämpningen skulle komma att föranleda att målet fick en annan utgång än det hade fått om mellandom inte hade meddelats. Problemet är således mer av teoretisk än praktisk natur.

Härtill kommer att det även i andra sammanhang förekommer att handläggningsordningen kan påverka målets materiella utgång. Ett exem­pel är de regler enligt vilka en tingsrätt i vissa fall kan välja mellan en sammansättning med en eller tre lagfarna domare. Naturiigtvis kan det valet påverka målets utgång. Ett annat exempel är den möjlighet som finns att handlägga ett civilrättsligt anspråk i en brottmålsrättegång. Det är klart att de speciella reglerna för rättegången i brottmål kan påverka utgången. Dessa exempel visar att mitt förslag inte innebär något brott mot grundläg­gande processrättsliga principer.

Mot bakgrund av det sagda finns det enligt min mening inte några avgörande olägenheter med att en mellandom kan meddelas över något som inte kan ställas upp till särskild omröstning.

Inom doktrinen har röster höjts för en ordning som gör det möjligt att
ställa upp en fråga som främst angår rättstillämpningen till särskild om­
röstning (se Ekelöf, Rättegång, tredje häftet, femte upplagan 1988, s. 75
och Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 430). En sådan reform skulle
emellertid, som utredaren pekat på, kräva att den legalitetsprincip som
präglar nuvarande omröstningsregler fick överges och att man fick övergå
till en ordning där rätten mera fritt bestämde omröstningstema i det
enskilda fallet. De risker som skulle vara förenade med detta uppväger
enligt min mening inte de ringa praktiska nackdelar som uppstår om
nuvarande regler behålls i ett utvidgat mellandomssystem. Jag är därför
    45


 


inte beredd att föreslå att en fråga som främst angår rättstillämpningen     Prop. 1989/90:71 skall kunna ställas upp till särskild omröstning.

För att markera den begränsade rättskraften hos en mellandom som meddelats med stöd av den nya bestämmelsen bör det — som utredaren har förordat - föreskrivas att mellandomen skall avse hur frågan skall bedömas vid avgörande av saken.

Andra medandomsfad

Möjligheten att meddela mellandom beträffande en talan vars prövning är av betydelse för prövningen av en annan talan bör självfallet finnas kvar även med den nu förordade utvidningen av mellandomsmöjligheten. Mera tveksamt är om det finns behov av att ha kvar möjligheten att meddela mellandom över ett rättsfaktum. Den av mig föreslagna möjligheten till mellandom över en fråga som främst angår rättstillämpningen skulle näm­ligen kunna antas kraftigt minska behovet av sådana mellandomar. I likhet med utredaren anser jag emellertid att det inte finns tillräcklig anledning att upphäva reglerna om mellandom över rättsfakta.

Från ett par håll har man under remissbehandlingen förordat att möjlig­heten till avgörande genom mellandom vidgas ännu mer än vad utredaren föreslagit. Sålunda har Falu tingsrätt i sitt remissyttrande föreslagit en möjlighet till mellandom också i andra fall än dem som enligt utredaren skall kunna komma i fråga, i första hand när det gäller s. k. bevisfakta. Som exempel har nämnts det fallet att en kärande till styrkande av ett och samma rättsfaktum vill åberopa dels ett skriftligt dokument, vars äkthet dock förnekas av svaranden, dels en omfattande och kostsam muntlig bevisning. Göteborgs tingsrätt har förordat att domstolarna får använda mellandom efter en friare lämplighetsbedömning.

Mellandorn i rena sakfrågor innebär, till skillnad från mellandom i rättsfrågor, stora risker för dubbla processer. Man skulle riskera att de tänkta processekonomiska vinsterna förbyts i förlängda och dyrbara rätte­gångar. Det hänger bland annat samman med att det — till skillnad från vad som är fallet beträffande rättsfrågor — är svårt för rätten att före en huvudförhandling ha ens en preliminär uppfattning om utgången av en sakfråga. Därmed finns det risk att rätten delar upp handläggningen på ett sätt som senare visar sig vara processekonomiskt ofördelaktigt. Om rätten undantagsvis — exempelvis i det fall som Falu tingsrätt tagit upp — skulle ha en klar uppfattning om hur en bedömning i en sakfråga skulle utfalla kan man ofta nå samma resultat som en mellandom skulle innebära genom att använda reglerna om avvisande av bevisning. Jag är mot den bakgmn­den inte beredd att nu förorda en utvidgning av det undantag från normala regler som mellandomsbestämmelserna utgör till ytterligare fall. Reglerna måste innehålla spärrar mot att fall som typiskt sett kan medföra risker för olägenheter kan bli föremål för mellandom.

Vem skad avgöra om mellandom skall ges?

Enligt gällande rätt ligger det helt och hållet i domstolens hand att —

oavsett parternas inställning — avgöra om mellandom bör ges över en     j6


 


talan vars prövning är avgörande för prövningen av en annan talan som    Prop. 1989/90: 71

handläggs i samma rättegång (17 kap. 5 § första stycket RB). Mellandom

över ett rättsfaktum (17 kap. 5 § andra stycket RB) fömtsätter däremot att

en av parterna begär det. Om motparten i ett sådant fall motsätter sig

mellandom krävs det synnerliga skäl för att mellandom ändå skall få ges.

Att parterna har tillerkänts ett inflytande beror på att i sämsta fall i samma

mål en prövning kan komma att ske två eller t.o.m. flera gånger i varje

instans med åtföljande fördyring och tidsutdräkt (se prop. 1971:45 s. 106).

Domstolen har alltid rätt att avstå från att företa en fråga till avgörande

genom mellandom, om en sådan kan bedömas vara mindre lämplig ur

processekonomisk synvinkel.

Jag konstaterar först att varken utredaren eller remissinstanserna har ifrågasatt någon ändring i nu nämnda hänseenden av de nuvarande regler­na beträffande mellandom avseende en särskild talan. Även jag anser att den nuvarande regleringen i denna del är tillfredsställande.

När det gäller mellandom över ett rättsfaktum har utredaren föreslagit att de nuvarande reglerna om partsinflytande behålls. Han har också föreslagit att samma regler skall gälla beträffande mellandom över en fråga som främst angår rättstillämpningen. Sveriges Advokatsamfund har under remissbehandlingen ifrågasatt om inte denna reglering innebär en onödigt långtgående begränsning av utrymmet för att meddela mellandom. Sam­fundet, som pekar på risken för att part motsätter sig mellandom i förhal-ningssyfte, har i stället föreslagit att mellandom mot parts bestridande skall få meddelas om det föreligger särskilda skäl. En sådan förstärkning av domstolarnas möjlighet till egen bedömning av målens ändamålsenliga handläggning ligger enligt samfundet väl i linje med önskemålet att stärka domstolsprocessens ställning som ändamålsenligt konfliktlösningsinstitut även i dispositiva tvistemål.

Jag bedömer denna fråga på följande sätt.

Domstolen har ansvaret för att målen förbereds till avgörande på ett ändamålsenligt sätt. Lagstiftaren har på senare tid genom olika lagändring­ar särskilt markerat detta ansvar. Jag kan t.ex. hänvisa till regeln i 42 kap. 6 § tredje stycket RB, som infördes den 1 januari 1988 och som säger att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. En annan markering av domstolens ansvar är de regler om hovrät­ternas materiella processledning som gäller fr.o.m. den 1 september 1989 (50 kap. 12 § RB). Dessa lagändringar ger uttryck för ett ändrat synsätt på förhållandet mellan rätten och parterna, som baserar sig på erfarenheter under de drygt 40 år som förflutit sedan RB trädde i kraft.

I ansvaret för att snabbt och effektivt förbereda mål till avgörande ligger
också att ta initiativ till att processen delas upp på ett ändamålsenligt sätt.
Det är utan tvekan rätten som i allmänhet har de bästa förutsättningarna
att bedöma om en sådan uppdelning kan vara processekonomiskt gynn­
sam. Med de av mig föreslagna nya reglerna om mellandom över en fråga
som främst angår rättstillämpningen torde det sällan föreligga någon risk
för att en tillämpning av mellandomsreglerna föranleder några beak­
tansvärda processekonomiska nackdelar. Även de regler jag strax kommer
att förorda om överklagande av mellandom minskar riskerna för det.
          47


 


Ett annat skäl för att rättens inflytande på frågan skall vara starkt är —     Prop. 1989/90:71 som advokatsamfundet påpekat — att varje möjlighet för en part att motsätta sig att mellandom meddelas kan användas av illojala parter för att förhala rättegången.

Mot den angivna bakgmnden förordar jag att den uttryckliga regeln om partsinflytande på mellandomsfrågan tas bort ur 17 kap. 5 § RB. Det innebär inte att jag menar att parternas uppfattning i denna fråga skulle sakna betydelse. Rätten skall självfallet under förberedelsen diskutera mellandomsfrågan med parterna. Om någon av parterna motsätter sig mellandom är det naturligt att rätten särskilt noga överväger frågan. Det viktiga är att ingen av parterna har någon form av vetorätt.

Överklagande av en mellandom

Som jag har nämnt kan en mellandom enligt gällande regler överklagas på samma sätt som en vanlig dom. Om en mellandom överklagas, leder det ibland till processekonomiska nackdelar. Det finns nämligen, som jag tidigare varit inne på, risk för dubbla processkedjor i flera instanser.

Utredaren har föreslagit att rätten, när den meddelar mellandom röran­de ett rättsfaktum eller en fråga som främst rör rättstillämpningen, skall få möjlighet att bestämma att mellandomen inte skall få överklagas särskilt utan först i samband med att målet avgörs slutligt. En sådan lösning har övervägts i tidigare lagstiftningsarbete men avvisats under motiveringen att ett fullföljdsförbud sannolikt endast mycket sällan skulle komma till användning (SOU 1969:41 s. 144). Av de remissinstanser som i övrigt har tillstyrkt utredarens förslag såvitt avser mellandom har domstolsverket, Helsingborgs tingsrätt och Sveriges Advokatsamfund uttryckt tveksamhet till förslaget om fullföljdsförbud.

Problematiken vid överklagande av mellandom kan åskådliggöras med
ett exempel. Antag att det i ett mål är tvistigt dels om en viljeförklaring
från svaranden är att anse som ett anbud i avtalslagens mening, dels, om
denna fråga besvaras med ja, om käranden accepterat anbudet och avtal
därför kommit till stånd. Om anbudsfrågan inte kräver någon bevisning
medan parterna i acceptfrågan åberopar en mängd bevisning, kan det bli
aktuellt att med stöd av de av mig föreslagna nya reglerna avgöra anbuds­
frågan genom mellandom. Om rätten i mellandomen skulle finna att
viljeförklaringen inte är ett anbud, är det självklart att mellandomen skall
kunna överklagas särskilt. Men om rätten skulle komma till motsatt upp­
fattning är frågan mera problematisk. En obegränsad rätt att överklaga
mellandomen särskilt riskerar att leda till dubbla processkedjor. Denna
risk kan minskas genom en möjlighet att förbjuda särskild talan mot
mellandomen. Om rätten anser det mer eller mindre klart att dess uppfatt­
ning att viljeförklaringen var ett anbud står sig i högre rätt, skulle rätten
med utredarens förslag kunna undanröja risken för dubbla processkedjor
genom att föreskriva att mellandomen bara får överklagas i samband med
det slutliga avgörandet. Om däremot rätten finner frågan om viljeförkla­
ringens karaktär mera tveksam, kan det vara av värde att få frågan laga-
kraftvunnet avgjord innan acceptfrågan tas upp till handläggning.
             48


 


Enligt min uppfattning kan den föreslagna möjligheten för rätten att Prop. 1989/90:71 efter omständigheterna ta ställning till om en mellandom skall få överkla­gas särskilt i vissa fall innebära ett värdefullt instrument när det gäller att snabbt lotsa tvistemål fram till slutligt avgörande. Jag förordar därför att förslaget genomförs. En annan sak är att det givetvis alltid finns skäl för rätten att — bl.a. mot bakgmnd av de diskussioner som förevarit vid den enskilda överläggningen rörande saken — kritiskt granska risken av att rättens avgörande kan komma att ändras i högre rätt, och avgöra frågan om särskilt överklagande efter detta.

Det förtjänar att påpekas att ett förbud mot särskilt överklagande påver­kar rättskraftsfrågan. En dom får nämligen inte rättskraft förrän den vunnit laga kraft (17 kap. 11 § första stycket RB). Detta förhållande utgör dock enligt min mening inget problem. Den domstol som meddelat mel­landomen kan ju inte ändra den (utom genom rättelse). Inte heller går det att väcka ny talan innan domen vunnit laga kraft (13 kap. 6 § RB).

2.4 Rättelse, komplettering och omprövning

2.4.1 Inledning

En domstols avgörande är bestämmande för parternas och myndigheters agerande i olika hänseenden. Det är därför viktigt att det är korrekt in i minsta detalj. Även små skrivfel, exempelvis ett fel på en siffra i ett utdömt penningbelopp eller ett felaktigt personnummer, kan förorsaka stora problem när domen skall verkställas. Domstolarnas arbete känne­tecknas också av stor noggrannhet även i detaljer. Det hindrar inte att det kan uppstå fel.

Det instansordningssystem som RB tillhandahåller bygger på tanken att fel i domstolsavgöranden skall rättas till i högre instans. En grundläggande princip är vidare att ett domstolsavgörande skall vara ombbligt sedan det vunnit laga kraft. Detta medför att utrymmet för den instans där ett fel uppkommit att själv rätta till felet är begränsat.

När man utformar regler om rättelse av fel i domar och beslut, är det alltså fråga om att göra en avvägning mellan olika intressen. Å ena sidan har vi de principer som jag nyss tog upp. Å andra sidan finns det naturligt­vis behov av en möjlighet att snabbt och enkelt rätta till fel där det kan ske utan att andra intressen träds för när.

RB har löst problemet så att skrivfel, felräkningar och liknande fel i domstolarnas avgöranden i tvistemål och brottmål kan rättas av den instans där felet har uppkommit enligt särskilda bestämmelser om rättelse (17 kap. 15§och30kap. 13§RB).

Andra myndigheter än domstolar har i allmänhet en betydligt mer
omfattande rätt att ändra sina egna avgöranden än vad domstolarna har.
Enligt förvaltningslagen (1986:223) och de principer om förvaltningsbe­
slutens s. k. rättskraft som har utbildats i praxis gäller nämligen att myn­
digheten inte bara kan rätta sina beslut i sådana fall som avses med RB:s
bestämmelser om rättelse utan också ompröva sina beslut i en del andra
fall. Utredaren har övervägt möjligheterna att använda regler om ompröv-
  49

4   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71


 


ning i domstolsförfarandet, men funnit att det i tvistemål och brottmål, där två eller flera parter i allmänhet står mot varandra, inte är lämpligt att införa något regelrätt omprövningsförfarande enligt förvaltningslagens modell. Som jag strax närmare återkommer till (avsnitt 2.4.5) delar jag utredarens uppfattning härvidlag. Detta hindrar inte att alla möjligheter att utveckla och förbättra rättelseinstitutet bör tas tillvara i syfte att uppnå en processekonomiskt fördelaktig ordning.


Prop. 1989/90:71


2.4.2 Rättelse och komplettering i allmänhet

Mitt forslag: Rätten skall kunna rätta ett uppenbart fel även i de fall
felet orsakats av någon annan än domstolen själv. Rätten får vidare
komplettera ett avgörande med ett beslut i en fråga som rätten av
förbiseende inte har beslutat om.
                           '

Utredarens förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag. Remissinstanserna är i huvudsak positiva.

Skälen för mitt forslag:


Rättelse av skrivfel m. m.

Utredaren har utgått från att de nuvarande bestämmelserna i RB om rättelse inte är tillämpliga när felet orsakats av någon annan än domstolen själv — i första hand någon av parterna. Denna ståndpunkt vinner stöd av ett uttalande i Norstedts nya kommentar till RB, s. 17:72, och av vad remissinstanserna yttrat i frågan. Som exempel på fel som med denna tolkning av lagrummen inte går att rätta kan nämnas den situationen att åklagaren inte rätt antecknat under vilka tider den åtalade varit anhållen eller häktad och att felaktigt antal dagar därför tillgodoräknats i domen som verkställda i anstalt. Som andra exempel kan nämnas fall där ett domstolsavgörande inte kan verkställas därför att en part eller någon annan under rättegången lämnat en oriktig uppgift rörande en detaljfråga som är väsentlig för verkställigheten men som inte är tvistig, t.ex. svaran­dens exakta personnummer, svarandens exakta adress i ett avhysningsfall eller det exakta bilnumret vid återtagande av en bil.

Utredaren har menat att det skulle vara av värde med en uttrycklig rättelsemöjlighet även i sådana fall som jag nu nämnt. Han har därför föreslagit att de nuvarande reglerna om rättelse vid oriktighet till följd av misskrivning eller felräkning etc. utvidgas till att gälla oavsett om felet beror på domstolen själv eller på någon annan. Enligt förslaget kan det ske genom att lagtexten i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB formuleras om. Den föreslagna formuleringen medger rättelse om ett domstolsavgörande inne­håller en uppenbar oriktighet till följd av att någon skrivit eller räknat fel eller gjort annat sådant förbiseende.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissin­stanserna. Några av de domstolar som har yttrat sig har emellertid haft en annan uppfattning. Helsingborgs tingsrätt har anfört att förslaget kan


50


 


innebära en risk för att parter eller ombud i högre grad än i dag förlitar sig    Prop. 1989/90:71 på att domstolen kontrollerar och korrigerar felaktiga yrkanden m. m.

För egen del tror jag att en rättelsemöjlighet vid skrivfel etc. även av annan än domstolen själv innebär en processekonomiskt fördelaktig ord­ning i vissa fall. Tydligen har nuvarande regler i viss utsträckning tilläm­pats på detta sätt (jfr betänkandet s. 86). De farhågor som Helsingborgs tingsrätt uttryckt menar jag är överdrivna. Den part som medvetet är mindre noggrann i hopp om att domstolen skall rätta till eventuella fel löper en stor risk. Domstolen är nämligen aldrig skyldig att rätta ett avgörande, utan bestämmelserna är vad man brukar kalla för fakultativa. Mot den bakgmnden tror jag inte att ett uttryckligt lagfästande av den nu diskuterade ordningen kommer att medföra ökat slarv hos parter och ombud. Jag förordar att utredarens förslag — med viss språklig jämkning — genomförs i denna del.

Regler om rättelse liknande dem som finns i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB finns i flera andra sammanhang — 48 kap. 12 a § RB (rättelse av strafföreläggande), 19 kap. 17 § jordabalken, 39 § sjölagen (1891:35 s.l), 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), 4 kap. 22 § lagen (1984:649) om företagshypotek och 26 § förvaltningslagen (1986:223). Dessa bestämmel­ser bör anpassas till de ändringar som görs i reglerna om rättelse i tvistemål och brottmål.

Komplettering med ell beslut i en bortglömd fråga

När domstolen avgör ett mål är huvudfrågan i allmänhet om den talan som förs skall bifallas eller ogillas. Det är denna fråga som i RB kallas för saken, och den avgörs genom dom (17 kap. 1 § och 30 kap. 1 § RB). Rätten kan också skilja saken från sig utan att avgöra den, exempelvis genom ett avvisnings- eller ett avskrivningsbeslut. Sådana beslut kallas slutliga be­slut.

I samband med en dom eller ett slutligt beslut fattar rätten i allmänhet beslut i andra frågor, som enligt RB:s terminologi formellt sett inte avser själva saken. Det kan vara interimistiska frågor, frågorom säkerhetsåtgär­der, frågor om avräkning av häktningstid, frågor om rättegångskostnader och rättshjälpsfrågor. Det inträffar någon gång att en domstol glömmer bort att besluta i en sådan fråga, och domstolen kan inte med stöd av gällande regler meddela beslut sedan målet väl är avgjort. Den möjlighet som står till buds är därför att försöka få högre rätt att besluta i den bortglömda frågan, antingen inom ramen för ett vanligt överklagande eller genom att använda extraordinära rättsmedel. Ett sådant förfaringssätt är emellertid kostnadskrävande och omständligt.

Ett sätt att åstadkomma en processekonomiskt fördelaktigare ordning
vore att generellt göra det möjligt för domstolen att i efterhand komplette­
ra ett slutligt avgörande med beslut i frågor som inte hör till saken. Den
nuvarande huvudregeln om att beslut i bifrågor skall tas in i det slutliga
avgörandet har emellertid goda skäl för sig, och jag är orolig för att en
generell möjlighet att komplettera ett slutligt avgörande i efterhand skulle
riskera att på ett olyckligt sätt skymma sambandet mellan det slutliga
       51


 


avgörandet och de processuella frågor som det här framför allt är fråga om.     Prop. 1989/90: 71 Jag förordar därför inte en sådan lösning.

Det återstår då att försöka lösa problemet med hjälp av rättelseinstitu­tet. Utredaren har föreslagit att rätten skall få möjlighet att komplettera en dom eller ett slutligt beslut med ett beslut, som rätten .till följd av förbise­ende underlåtit att fatta trots att det skulle ha meddelats i samband med domen eller det slutliga beslutet. En fömtsättning för komplettering är enligt förslaget att det kan ske inom två veckor från det avgörandet meddelades. Anledningen till tidsfristen är att utredaren velat ge parterna tid att överväga om rättelsen bör föranleda att domen överklagas.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Några domstolar har emellertid avstyrkt förslaget, bl. a. av princi­piella skäl. Å andra sidan har Svea hovrätt, som tillstyrkt förslaget, föresla­git att domstolen även skall få rätt att komplettera ett avgörande med ett bortglömt moment i prövningen av själva saken. Exempelvis borde det enligt hovrätten, när rättegången gäller flera kumulerade käromål och domstolen glömmer bort att döma i ett av dem, finnas en möjlighet att komplettera domen med ett domslut i det bortglömda käromålet.

För egen del menar jag att man kan hysa betänkligheter av principiell art mot att ge domstolen möjlighet att komplettera en dom med ett domslut i en bortglömd del av själva saken. Härtill kommer att det torde vara ytterligt ovanligt i praktiken att det förekommer förbiseenden av detta slag i domstolsarbetet. Jag är därför inte beredd att gå så långt som Svea hovrätt föreslagit. Inskränker man sig däremot enbart till beslut som inte avser själva saken, minskar de principiella betänkligheterna avsevärt i styrka, samtidigt som man täcker in de i praktiken förekommande fallen. Jag förordar därför en reform av den omfattning som utredaren föreslagit. Med hänsyn till möjligheten av att det kompletterande beslutet kan påver­ka parternas benägenhet att överklaga avgörandet i själva saken, bör som utredaren föreslagit kompletteringsmöjligheten stå öppen endast två vec­kor, dvs. så kort tid att överklagande hinner ske (jfr mitt förslag om tiden för överklagande äv beslut i avsnitt 2.7).

Jag ser inte något behov av att, som någon remissinstans föreslagit, inskränka kompletteringsmöjligheten till fall där det är uppenbart av förbi­seende som beslutet inte tagits upp i det slutliga avgörandet.

Jag förordar att 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB ändras i enlighet med det sagda. Vidare förordar jag att en motsvarande möjlighet till komplette­ring för de allmänna förvaltningsdomstolarnas del införs i 32 § förvalt­ningsprocesslagen (1971:291).

Avräkning av tid JÖr straffprocessuella frihetsberövanden

Jag skall här nämna något om en typ av fel som framför allt tidigare varit
ganska vanligt förekommande. Den som varit utsatt för straffprocessuella
frihetsberövanden har under vissa förutsättningar rätt att få den tiden
avräknad när han döms till ansvar. Domstolen skall då i domen ange det
antal dagar som den ådömda påföljden skall anses verkställd i anstalt.
Dessa regler infördes år 1973, och i början uppstod ett jämförelsevis stort
52


 


antal fel när domstolarna tillämpade reglerna. Konstruktionen av reglerna om överklagande av domar och beslut medför att den som anser att avräkningen har blivit felaktig i en dom inte kan överklaga denna fråga utan att samtidigt överklaga själva domen. I olika sammanhang har möj­ligheterna att rätta sådana fel diskuterats, och röster har höjts för ökade möjligheter att använda rättelseinstitutet.

Ganska vanligt är att domstolen väl beslutar om avräkning, men räknar fel så att för få eller för många dagar avräknas. I sådana fall är det klart att rättelsereglerna är tillämpliga. Även om felet beror på att någon annan än domstolen har varit försumlig, exempelvis på att åklagaren lämnat felakti­ga upplysningar om tiden för frihetsberövande, kan rättelse äga mm enligt de av mig föreslagna nya reglerna. En annan kategori av fel är att det över huvud taget inte finns något beslut om avräkning i domen, trots att rätt till avräkning föreligger. I sådana fall har domstolen alltså av förbiseende underlåtit att fatta beslut om avräkning. Fel av den typen har hittills inte kunnat rättas, men med de regler om komplettering som jag föreslår blir det möjligt.

Som framgått av vad jag sagt ger de nya regler om rättelse och komplet­tering som jag föreslår goda möjligheter att komma till rätta med de allra flesta fall av felaktig tillämpning av reglerna om obligatorisk avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden. Jag delar därför utredarens uppfattning, som vunnit stöd hos majoriteten av remissinstanserna, att det inte behövs några speciella regler om rättelse av sådana fel. En brist i systemet kan fortfarande sägas vara att det inte går att överklaga ett beslut om avräkning utan att samtidigt överklaga själva domen. Denna fråga sammanhänger med hela fullföljdssystemets utformning, och det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu bryta ut den till särskild behandling.


Prop. 1989/90:71


2.4.3 Fel rörande den tilltalades identitet

Mitt förslag: En möjlighet till rättelse införs för den situationen att en tilltalad i brottmål lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet och domen därför blivit felaktig.


Utredarens forslag: Överensstämmer väsentligen med mitt förslag.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva.

Skälen för mitt förslag: Jag skall nu ta upp ett problem som det inte går att komma till rätta med genom de regler som jag tidigare har behandlat. Det upptäcks ibland (i mellan fem och tio fall om året) att en person, exempelvis genom att visa upp ett pass som har utfärdats för en annan person, har åtalats och dömts under felaktiga identitetsuppgifter. I allmän­het rör det sig om utländska medborgare eller statslösa som är berövade friheten, varför lagföringen måste ske snabbt. Att gärningsmannen döms under felaktiga identitetsuppgifter kan omöjliggöra straffverkställighet och medföra olägenheter för den person vars identitet kommit till användning.


53


 


Härutöver kan det bli omöjligt att beakta domen vid återfall i brott eller    Prop. 1989/90: 71 vid överträdelse av ett i domen meddelat förbud att vistas i riket.

Det är alltså angeläget att det går att rätta till ett fel av den här typen. De vanliga sätten att rätta till fel i domstolsavgöranden passar emellertid mindre bra. Man kan inte överklaga en dom bara för att få identitetsupp­gifterna ändrade. Det går visserligen att anföra besvär över domvilla, men då tvingas man att anordna en fullständig ny process för att få gärnings­mannen fälld, trots att det kan framstå som uppenbart att identitetsfrågan i sig är utan betydelse för domens innehåll i övrigt. Reglerna om återstäl­lande av försutten tid kan bara användas av den person som svarar mot de i domen angivna felaktiga identitetsbeteckningarna. Inte heller resnings­reglerna kan komma till tillämpning i särskilt många fall. Precis som besvär över domvilla kan resningsförfarandet bara syfta till att undanröja avgörandet. Som jag nämnt är inte heller reglerna om rättelse tillämpliga. Det är ju inte fråga om att någon skrivit eller räknat fel eller gjort ett liknande misstag.

Eftersom lagstiftningen således inte erbjuder några praktiskt användba­ra möjligheter att rätta till fel av det här slaget, har domstolama ibland tillämpat egna metoder. Det har sålunda förekommit att en hovrätt vid besvär över domvilla undanröjt domen endast såvitt avsett personuppgif­terna och samtidigt satt in de rätta uppgifterna i domen. Även rättelsereg­lerna har ibland kommit till användning trots att de inte är tillämpliga. Vanligare är att domstolen utan att fatta ett formellt beslut om rättelse beslutar att domen skall förses med en anteckning om att det har blivit utrett att den person som under visst namn har uppträtt i rättegången och av tingsrätten dömts var en viss annan person. På grundval av denna anteckning brukar kriminalvårdsstyrelsen tillåta att domen verkställs mot den faktiske gärningsmannen, och kriminalregisteranteckningar m.m. ändras till att avse denne.

Dessa metoder som utvecklats vid sidan av lagstiftningen visar att det finns ett behov av ett lagreglerat sätt att komma till rätta med felaktiga uppgifter i brottmålsdomar om den dömdes identitet. Utredaren har före­slagit att en ny typ av rättelseförfarande tillskapas för detta ändamål. Enligt utredarens förslag skall identitetsuppgifterna i en brottmålsdom kunna rättas på yrkande av åklagaren, om det kan antas att utgången i målet inte skulle ha blivit lindrigare eller mindre ingripande för den tilltalade ifall uppgifterna varit kända.

Förslaget har tillstyrkts av de flesta remissinstanser. Göta hovrätt har
emellertid menat att det inte är lämpligt att belasta RB med bestämmelser
för de få fall som det här är fråga om. Enligt min mening måste emellertid
lagstiftaren se till att det finns möjligheter att rätta till felaktiga avgöran­
den också i dessa fall, även om de är få. Regler härom har sin plats bland
bestämmelserna om rättelse i RB. Helsingborgs tingsrätt och Föreningen
Sveriges åklagare har i sina remissvar hävdat att en metod som utvecklats i
praxis, nämligen att utan rättelsebeslut korrigera identitetsuppgifterna i
den felaktiga domen, är bättre än utredarens förslag eftersom det inte
krävs att parterna eller någon annan hörs. Som jag ser det är det emellertid
för det första i princip inte godtagbart att den viktiga uppgiften i en dom
   54


 


om vem som dömts till ansvar ändras utan stöd av lag. För det andra är det    Prop. 1989/90:71 enligt min mening påkallat med regler som garanterar att partema i prin­cip bereds tillfälle yttra sig innan rättelse sker i dessa fall. En ordning efter de av utredaren föreslagna riktlinjerna bör därför genomföras.

Somjag sade är en fömtsättning för rättelse enligt utredarens förslag att utgången inte skulle ha blivit lindrigare eller mindre ingripande för den tilltalade ifall de rätta identitetsuppgiftema varit kända för rätten. Skälet till förslaget i denna del är att den tilltalades bakgmnd kan ha betydelse för straffmätning och påföljdsval (se t.ex. 29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § brotts­balken). Om en person med ett fläckfritt förflutet falskeligen legitimerar sig med ett pass som tillhör en tidigare straffad person och därigenom blir dömd till en mer ingripande påföljd än han skulle ha blivit om hans rätta identitet varit känd, skulle enligt utredarens förslag rättelse således inte få ske.

Förslaget har i denna del avstyrkts av riksåklagaren. Enligt riksåklagaren måste man hålla i sär å ena sidan den formella frågan, att varje tilltalad skall dömas och i förekommande fall avtjäna straff under sitt rätta namn, och å andra sidan den materiella frågan, humvida den felaktiga identiteten påverkat påföljden. Om utredarens förslag godtas, kan det enligt riksåkla­garen leda till orimliga resultat, särskilt om någon har utnyttjat en annan verklig persons namn. Skulle nämligen inte fömtsättningar för vare sig domvillobesvär eller resning vara för handen, kommer det enligt riksåkla­garen inte att finnas någon möjlighet att rätta felaktiga uppgifter om den dömdes identitet i de fall uppgifterna har betydelse i försvårande riktning för den dömde.

Jag instämmer med riksåklagaren i att den av utredaren föreslagna begränsningen av möjligheterna att rätta felaktiga identitetsuppgifter kan leda till orimliga resultat. Som jag ser det kräver inte heller hänsynen till den dömde att möjligheterna till rättelse begränsas på det föreslagna sättet. De fall som det är fråga om torde i praktiken nästan undantagslöst gälla ganska allvarlig brottslighet där vederbörande gripits i samband med gärningen och därefter häktats. I sådana fall spelar i allmänhet gämings­mannens bakgmnd en relativt underordnad roll vid straffmätning och påföljdsval. Det torde vidare vara mycket ovanligt att den som vill dölja sin identitet uppger en falsk identitet som kan föranleda att han får ett strängare straff än han annars skulle ha fått. Om den dömde efter en rättelse skulle anses ha fått för strängt straff, finns det ju dessutom möjlig­heter att komma till rätta med det genom att överklaga domen. Om domen vunnit laga kraft, torde under vissa förhållanden reglerna om extraordinä­ra rättsmedel kunna komma till användning.

Jag förordar alltså sammanfattningsvis att en rättelse av felaktig identi­tet skall kunna ske oberoende av vilken inverkan den korrekta uppgiften skulle ha haft på utgången i målet. Även i övrigt bör vissa språkliga justeringar göras i förhållande till utredarens förslag. Jag förordar att 30 kap. 13 § RB ändras i enlighet med det sagda.

55


 


2.4.4 Handläggningen av frågor om rättelse och komplettering


Prop. 1989/90:71


Mitt forslag: Rätten behöver inte ge parterna tillfälle att yttra sig före ett beslut om rättelse eller komplettering, om det är uppenbart obehövligt.

Utredarens förslag: Utredaren har inte särskilt berört frågan.

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser har berört frågan. Helsing­borgs tingsrätt har föreslagit en lösning som överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt fiirslag: Som jag nämnt måste rätten före ett rättelsebe­slut enligt gällande regler bereda parterna tillfälle att yttra sig. Utredaren har inte föreslagit någon uppmjukning av det kravet. Han har vidare föreslagit att samma krav skall gälla när rätten skall komplettera ett avgö­rande med ett beslut i en bortglömd fråga. Detta krav medför, som ett par remissinstanser har påpekat, att rättelseförfarandet blir relativt omständ­ligt. Helsingborgs tingsrätt har föreslagit att domstolen skall ges möjlighet att meddela beslut om rättelse utan att bereda parterna tillfälle att yttra sig, när detta är uppenbart obehövligt.

Både förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen innehåller bestäm­melser om rättelse med en sådan ventil som Helsingborgs tingsrätt föror­dat. Enligt min mening finns det skäl att införa en motsvarande möjlighet i RB. Det finns nämligen fall då en rättelse inte alls berör parterna i målet -exempelvis när rättelsen rör ett beslut om ersättning till någon som inte är part. 1 sådana fall bör rätten kunna underiåta att ge parterna tillfälle att yttra sig.

I detta sammanhang vill jag påpeka att skyldigheten att ge parterna tillfälle att yttra sig inte kan anses innefatta en ovillkorlig skyldighet att delge parterna ett föreläggande enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Det torde i normalfallet räcka med en telefonkontakt eller ett meddelande som skickas utan delgivningsförfarande.

Slutligen vill jag nämna en annan fråga som kommit upp under remiss­behandlingen. Göteborgs tingsrätt har ifrågasatt hur rätten bör vara dom­för vid beslut om komplettering — skall t. ex. nämndemän delta när det är fråga om en brottmålsdom? Svaret på den frågan torde vara att eftersom den handläggning som avslutas med ett beslut om rättelse eller komplette­ring inte sker vid huvudförhandling är reglerna om domförhet vid huvud­förhandling inte tillämpliga. Tingsrätt är således enligt 1 kap. 3 § RB domför med en lagfaren domare. Någon anledning att överväga en annan reglering för dessa enkla frågor finns enligt min mening inte.

2.4.5 Omprövning i vissa ärenden


Mitt forslag: Efter mönster av vad som gäller i förvaltningen införs regler om omprövning av beslut i lagen om handläggning av dom­stolsärenden.


56


 


Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.     Prop. 1989/90:71

Remissinstanserna är i huvudsak positiva.

Skälen för mitt förslag: Som jag sade inledningsvis innehåller förvalt­ningslagen (1986:223) regler om omprövning, vilka går längre än de regler om rättelse somjag hittills har talat om. Enligt förvaltningslagens 27 § skall nämligen en myndighet som finner att ett beslut som den har meddelat som första instans är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.

Skyldigheten för myndighet att ompröva sitt beslut gäller även om beslutet överklagas, såvida inte klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition). Skyldigheten gäller inte, om myndigheten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att myndigheten ändrar beslutet.

Enligt 28 § förvaltningslagen förfaller ett överklagande, om myndighe­ten själv ändrar beslutet så som klaganden begär. Ändrar myndigheten beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överklagandet anses omfat­ta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske på grund av att överklagan­det kommit in för sent.

I prop. 1985/86:80 (s. 77-79) utvecklas förutsättningarna för ompröv­ning enligt förvaltningslagen på i huvudsak följande sätt.

Den första förutsättningen för att myndigheten skall vara skyldig att om­pröva sitt beslut, att beslutet är uppenbart oriktigt, innebär att myndighe­ten normalt inte är skyldig att göra någon mera' ingående granskning av ett redan avgjort ärende annat än då den har särskild anledning till det. Vid överklagande räcker det i allmänhet att myndigheten läser igenom klagan­dens skrivelse och det överklagade beslutet: Bara om denna genomläsning ger vid handen att utgången sannolikt bör vara en annan behöver myndig­heten i allmänhet granska ärendet närmare.

Att en part åberopar nya omständigheter är ett exempel på faktorer som ibland gör att beslutet framstår som uppenbart oriktigt. Ett förbiseende eller en felbedömning som myndigheten själv upptäcker att den har gjort kan också ge anledning till omprövning. Uttrycket "uppenbart oriktigt" är avsett att täcka även fall då beslutet visserligen var riktigt vid tillkomsten men senare inträffade omständigheter gör att beslutet uppenbart framstår som felaktigt eller olämpligt.

Som en andra förutsättning för skyldigheten att ompröva beslutet gäller att omprövningen kan göras snabbt och enkelt. Det innebär att skyldighe­ten normalt inte gäller när det krävs ytterligare utredning i ärendet. Ett överklagande får inte bli liggande hos myndigheten i väntan på ompröv­ning.

Den tredje förutsättningen, att ändringen kan ske utan att det blir till
nackdel för någon enskild part, innebär att förvaltningslagen inte medför
någon skyldighet att återkalla gynnande beslut. Lagen medför inte heller
någon skyldighet att skärpa förbud, förelägganden och liknande beslut som
är betungande för den enskilde. Någon sådan skyldighet kommer normalt
inte heller att föreligga i flerpartsärenden. Någon skyldighet föreligger
sålunda inte att ändra ens ett uppenbart oriktigt beslut, om ändringen
skulle innebära att någon enskild part får sin rättsställning försämrad.
Detta gäller även om myndigheten förutser att en sådan ändring under alla
förhållanden kommer att göras i högre instans.
                                    ''


 


Enligt förvaltningslagen kan en myndighet däremot bli skyldig att på    Prop. 1989/90:71 nytt ta upp och bifalla en ansökan om en förmån som den tidigare har avslagit helt eller delvis. Den kan också bli skyldig att återkalla eller mildra ett förbud, ett föreläggande eller liknande.

Ytteriigare en förutsättning för omprövningsskyldigheten är att myndig­heten ännu inte har överlämnat handlingarna till den som skall överpröva beslutet.

Slutligen krävs att det inte heller i övrigt finns särskilda skäl mot att myndigheten ändrar beslutet. Ibland framstår det nämligen, trots att övri­ga förutsättningar för omprövning är uppfyllda, som mindre lämpligt att myndigheten omprövar sitt beslut. Bl. a. är vissa beslut av den karaktären att de i princip bör vara lika orubbliga som domstolarnas domar sedan de har vunnit laga kraft. Ett annat skäl mot omprövning hos beslutsmyndig­heten kan vara att det rör sig om ett överklagat beslut och att detta har samband med ett annat beslut som är beroende av den högre instansens prövning. Om en myndighet finner att ett överklagat beslut är oriktigt på bara en av de punkter som överklagandet avser och om den punkten är mindre betydelsefull i sammanhanget, kan det också ibland vara lämpli­gast att handlingarna lämnas direkt till den högre instansen.

Utredaren har kommit fram till att omprövningsregler liknande förvalt­ningslagens inte bör införas när det gäller vad som bmkar kallas rättskip­ning i egentlig mening, alltså när det gäller brottmål och tvistemål som handläggs enligt RB. Det sammanhänger främst med att det i sådana mål föreligger ett tvåpartsförhållande. Denna utredarens ståndpunkt har god­tagits av remissinstanserna, och även jag delar hans uppfattning i denna del.

1 en del fall skall dock en tingsrätt vid prövningen av en fråga inte tillämpa RB utan i stället lagen (1946:807) om handläggning av domstols­ärenden, den s. k. ärendelagen. Denna lag avser ärenden angående rätts­vård, som tingsrätt har att ta upp självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller författning skall handläggas i den ordning som är föreskriven för brottmål eller tvistemål. I princip gäller lagen inte bara tingsrätt utan även vid överklagande av ett tingsrättsavgörande. I allt som inte regleras av ärendelagen tillämpas RB vid handläggningen av ett ären­de. I fråga om möjligheterna till rättelse och komplettering gäller sålunda för alla typer av domstolsärenden RB:s regler. De förändringar som jag har föreslagit idag kommer därmed att gälla även för domstolsärendena.

Att det är ärendelagen och inte RB som är primärt tillämplig innebär bl. a. att man får en mindre formbunden hantering med möjligheter för rätten att ganska fritt bestämma om förfarandet skall vara skriftligt eller muntligt.

Typexempel på frågor som handläggs enligt ärendelagen är tillstånd till
adoption, dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman, dö­
dande av förkommen handling, upplösning av samäganderättsförhållande,
byte av släktnamn samt olika tillstånd enligt familjelagstiftningen. Även
ärenden enligt 10 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, förmynder-
skapsärenden samt ärenden angående registrering av bouppteckning och
fastställande av arvsskatt handläggs enligt ärendelagen. Däremot hand­
läggs exempelvis inte inskrivningsärenden enligt jordabalken och sjölagen
   58
(1891:35 s. 1) enligt ärendelagen.


 


De allra flesta ärenden är s. k. enpartsärenden. Mot den sökandes intres- Prop. 1989/90:71 se av att få bifall till sin ansökan står enbart allmänna intressen. Oftast kan ärendet i dessa fall avgöras på grundval av de uppgifter som sökanden tagit fram, eventuellt kompletterade med ett yttrande av en myndighet. Andra ärenden är s.k. tvåpartsärenden och företer likheter med de mål som handläggs enligt RB.

De s. k. enpartsärendena företer stor likhet med de ärenden som hand­läggs enligt förvaltningslagen. Utredaren har föreslagit att det införs om­prövningsregler för dem som överensstämmer med förvaltningslagens. Alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran utom Göteborgs tingsrätt, som menat att det inte finns behov av sådana regler och att förändringar bör anstå till dess en genomgripande översyn av ärendelagen kan göras. För egen del tror jag att den av utredaren föreslag­na möjligheten till omprövning kommer att bidra till att avlasta framför allt hovrätterna en del onödiga överklaganden, särskilt när det gäller frågor om bestämmande av arvsskatt. Det är enligt min mening ett tillräckligt skäl för att genomföra förslaget.

Däremot företer de ärenden där två enskilda parter står mot varandra stora likheter med de mål som handläggs enligt RB. Det bör därför enligt min mening normalt inte förekomma omprövning i dessa ärenden. Det föreslås i lagtexten komma till uttryck genom att det — i likhet med vad som gäller enligt förvaltningslagen — för omprövning fömtsätts att det inte uppstår nackdelar för någon enskild part.

Svea hovrätt har ansett att det bör införas en tidsgräns inom vilken omprövning får ske, förslagsvis lika med besvärstiden. Jag delar den uppfattningen när det gäller omprövning på begäran av part.

Lagrådet har anfört att det inte kan förväntas att sökanden eller annan som ärendet angår alltid kommer att förstå skillnaden mellan en begäran om omprövning och ett överklagande. Den som bara begärt omprövning bör därför enligt lagrådets mening också anses ha överklagat beslutet, om tingsrätten ändrar beslutet på annat sätt än han begärt. Lagrådet har föreslagit att det sagda skall framgå av lagtexten.

Enligt min mening bör man i görligaste mån hålla isär de båda instituten omprövning och överklagande. Omprövning innebär en förnyad gransk­ning av samma instans, medan överklagande innebär att man påkallar ändring hos en högre instans. Denna skillnad suddas ut om man gör som lagrådet föreslår. Härtill kommer att det måste det finnas utrymme för en part att uttryckligen begränsa sig till att begära omprövning av tingsrättens beslut. Det hindrar naturligtvis inte att det ibland kan finnas anledning att anse att en begäran om omprövning också innefattar ett överklagande — exempelvis för att den riktar sig till hovrätten.

Jag vill i sammanhanget erinra om att den nyligen tillkallade domstols­utredningen (Ju 1989:06) skall se över de regler om omprövning som nu finns i förvaltningslagen m. fl. lagar.

Jag vill avslutningsvis påpeka att det torde vara lämpligt med särskilda
regler om behörighet att företa omprövning. En utgångspunkt bör vara att
omprövning i princip skall företas av personal som godkänts för tjänstgö­
ring på domarbanan. Om de nu förordade reglerna godtas, avser jag att
    59
återkomma till regeringen i denna fråga.


 


2.5 Rättegångskostnaderna i brottmål                Prop. 1989/90:71

2.5.1 Inledning, gällande rätt m.m.

Beivrandet av ett brott föranleder alltid kostnader för staten. Den största delen av dessa kostnader är inte rättegångskostnader i RB:s mening, utan staten står alltid det slutliga ansvaret för dem. Hit hör kostnaderna för utredning av brottet, för löner till polis, åklagare, domare och annan personal som är sysselsatt med fömndersökning eller domstolsförfarande samt lokalkostnader. Andra kostnader följer reglerna för rättegångskostna­der i 31 kap. RB, vilket innebär att det slutliga ansvaret för dem är beroende av utgången i målet. Hit hör kostnaderna för bevisning.

Den som misstänks för brott kan under vissa förhållanden få hjälp av staten med kostnader som är förknippade med utredningen och rättegång­en. Enligt särskilda bestämmelser i 21 kap. RB kan sålunda en offentlig försvarare förordnas för den misstänkte. Denne får ersättning av staten, men frågan om vem som slutligt skall stå för kostnaden bedöms enligt reglerna om rättegångskostnader. Den som inte får en offentlig försvarare förordnad för sig får själv bekosta den försvararhjälp han anser sig behöva. Om han frikänns kan han få ersättning av staten för sådana kostnader.

Vidare kan den vars årsinkomst understiger ett visst belopp — för närvarande omkring 89 000 kr — beviljas rättshjälp enligt reglerna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35 — 40 §§ rättshjälpslagen, 1972:429). Om sådan rättshjälp beviljats, betalar staten kostnaderna för bevisning som den tilltalade själv vill åberopa samt kostnaderna för den tilltalades resa och uppehälle i samband med domstolsförhandling. Frågan om vem som slutligt skall stå för dessa kostnader bedöms emellertid enligt reglerna om rättegångskostnader. Den som inte har rättshjälp får själv lägga ut de ifrågavarande kostnaderna, men han kan få dem ersatta av staten om han frikänns.

Reglerna om vem som skall ha det slutliga ansvaret för rättegångskostna­derna är relativt invecklade. 1 korthet kan de beskrivas enligt följande.

Huvudregeln är vid allmänt åtal att den som fälls till ansvar för ett brott skall åläggas att ersätta staten vad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel för hans inställelse vid rätten under fömndersökningen, till vittne eller sakkunnig eller i övrigt för bevisning under fömndersök­ningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare (31 kap. 1 § RB).

Från denna återbetalningsskyldighet gäller flera betydelsefulla undan­tag. Skyldigheten omfattar sålunda inte kostnad, som inte skäligen varit påkallad för utredningen. Inte heller omfattar skyldigheten kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tillta­lade själv, hans ombud eller en försvarare som han själv utsett. Vidare är kostnadsansvaret i normala fall begränsat till det maximibelopp för rätts­hjälpsavgift vid allmän rättshjälp som gäller för den tilltalade. Detta be­lopp varierar med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden. För en person med högst 50000 kr i årsinkomst är det 625 kr och för en person med 150000 kr i årsinkomst och två barn omkring 2 900 kr.

Ersättningsskyldigheten får jämkas eller till och med helt efterges, om
det finns skäl för det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans
   60


 


personliga och ekonomiska förhållanden. Om det belopp som den tilltala­de skall betala till staten understiger en gräns som regeringen har fastställt, f n. 250 kr, skall han inte åläggas någon ersättningsskyldighet.

Om den tilltalade frikänns, kan rätten ge honom ersättning för hans kostnader i den mån de varit påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Till de kostnader som blir ersättningsgilla hör den tilltalades kostnader för privat försvarare, för resa och uppehälle i samband med förhandling och för bevisning som han själv har åberopat.

När en målsägande för talan i brottmålet gäller beträffande förhållandet mellan den tilltalade och målsäganden i princip reglema om rättegångs­kostnader i tvistemål. Det innebär att den vinnande parten normalt har rätt till ersättning av motparten för rättegångskostnader.


Prop. 1989/90:71


2.5.2 Det slutliga ansvaret for statens kostnader

Min bedömning: Huvudregeln skall även i fortsättningen vara att den som döms för brott skall svara för vissa av statens rättegångs­kostnader. Ingen ändring görs i fråga om vilka kostnader för bevis­ning som den dömde skall betala tillbaka till staten.

Utredarens förslag: Inte heller utredaren har föreslagit någon ändring av huvudregeln. Däremot har han föreslagit att återbetalningsskyldigheten såvitt gäller beviskostnader skall utvidgas även till kostnader som har föranletts av beslut av åklagare eller polis, under förutsättning att bevis­ningen sedan förebringas i rättegången.

Remissinstanserna: Av remissinstanserna är det bara riksåklagaren som har berört huvudregeln närmare. Han förordar att frågan om ett i princip generellt ansvar från statens sida för kostnader för försvar av den mot vilken allmänt åtal väcks tas under övervägande. Åtta remissinstanser avstyrker förslaget om återbetalningsskyldighet för beviskostnader.

Skälen fiir min bedömning:


Huvudregeln

Som jag nämnt inledningsvis är alltså huvudregeln att den som döms för brott får betala tillbaka statens rättegångskostnader. Framför allt är det fråga om kostnader för bevisning och för ersättning till offentlig försvara­re. Den dömde är dock inte ersättningsskyldig för kostnader som inte skäligen varit påkallade för utredningen eller för kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade själv, hans ombud eller försvarare som han utsett.

Det finns anledning att ta upp denna huvudregel till övervägande. Staten har som en av sina gmndläggande funktioner att svara för straffrätt­skipningen. Det kan då förefalla rimligt att de kostnader som är förknippa­de med straffrättskipningen också fullt ut betalas av staten. Men utan tvekan är det vissa nackdelar förknippade med en sådan ordning. Vad det


61


 


nu är fråga om är att väga dessa nackdelar mot de fördelar det skulle    Prop. 1989/90:71 innebära att öka statens kostnadsansvar.

När man diskuterar de här frågorna skall man ha i minnet konstruk­tionen av reglerna om återbetalningsskyldighet till staten. Jag sade nyss att de var invecklade, och det instämmer säkert många i. Men konstruktionen av reglerna bottnar i en önskan att ingen av ekonomiska skäl skall vara förhindrad att ta till vara sin rätt i en brottmålsprocess. Och jag tycker att reglerna fyller sitt syfte härvidlag. Den som har det ekonomiskt dåligt blir i vårt land inte ålagd tyngre återbetalningsskyldighet än vad han kan klara av. Reglerna är också konstruerade så att de inte tillåts försvåra en adekvat kriminalpolitisk behandling av den dömde.

Mot den angivna bakgrunden anser jag mig kunna konstatera att det inte finns några allvarliga brister i den nuvarande ordningen som kan sägas motivera en förändring. Det utesluter naturligtvis inte att det ändå kan finnas anledning att diskutera ett generellt ansvar för staten när det gäller kostnaderna i brottmål. Skälet till det skulle då vara av närmast principiell natur.

Vilka skäl kan då sägas tala mot en reform? För det första kan man inte bortse från att ett ansvar för rättegångskostnader har en vad man brukar kalla för handlingsdirigerande funktion. Det betyder att den som vet att han har ett kostnadsansvar kan förutses vinnlägga sig om att inte genom sitt sätt att processa förorsaka onödiga kostnader. Ett borttagande av kostnadsansvaret kan befaras komma att i viss utsträckning komplicera förfarandet.

För det andra kan ett kostnadsansvar ha vissa kriminalpolitiska effekter. Visseriigen torde väl inte många avstå från att begå en brottslig handling till följd av risken att tvingas betala rättegångskostnader, men regler om återbetalningsskyldighet kan i ett större sammanhang tänkas ha viss bety­delse för insikten hos enskilda att samhället inte tolererar brottslighet. Att man dömer ut ett kostnadsansvar vid sidan av ett straff torde också för gemene man framstå som ganska naturligt. Det kan därför hävdas att man får kriminalpolitiken bättre förankrad hos allmänheten, om de som döms för brott får svara för en del av de kostnader de orsakat än om dessa kostnader via skatterna slås ut på medborgarna i gemen.

För det tredje talar mera direkta ekonomiska skäl mot att helt ta bort kostnadsansvaret. Utredaren har uppskattat att den totala återbetalnings­skyldigheten till staten för rättegångskostnader i brottmål år 1987 var mellan 15 och 20 miljoner kr. Han har vidare uppskattat det belopp härav som staten lyckades driva in till mer än tio miljoner kr. Även om man tar hänsyn till de kostnader som är förknippade med förfarandet är det alltså fråga om belopp som inte kan anses som ringa. Alternativet till att som nu låta dem som har förorsakat kostnaderna betala dem är att vältra över dem på samtliga skattebetalare.

Vid en samlad bedömning av de faktorer som jag nu har redovisat ser jag inte tillräcklig anledning att föreslå ett avskaffande av skyldigheten för den som döms för brott att betala tillbaka statens rättegångskostnader.

Riksåklagaren har även varit inne på en mera grundläggande fråga —
skall staten som ansvarig för rättsväsendet svara för samtliga de kostnader
     62


 


som är nödvändigt förknippade med utkrävandet från statens sida av Prop. 1989/90:71 ansvar för brott? Det är alltså här inte bara fråga om återbetalningsskyldig­het för statens kostnader utan även om huruvida staten bör svara för kostnaderna för bevisning som den misstänkte vill åberopa. Enligt min mening talar de skäl jag nyss tagit upp mot att avskaffa reglerna om återbetalningsskyldighet även mot en reform av nu angiven innebörd. Härtill kommer, som jag närmare skall utveckla senare, att regelsystemet är utformat så att det sällan föreligger något behov för en person som är misstänkt för brott att åberopa någon egen bevisning. Jag är därför inte beredd att förorda en sådan utvidgning av statens kostnadsansvar som riksåklagaren varit inne på i denna del.

Riksåklagaren har slutligen föreslagit att reglerna om återbetalningsskyl­dighet till staten i varje fall avskaffas när det gäller rättegången i högsta domstolen. Skälet till förslaget är att högsta domstolens roll som prejudi­katinstans gör att rättegången där kan ses som en fortsättning på lagstift­ningsakten. Det kan sägas vara föga tilltalande att enskilda parter får betala för att samhällets behov av lagtolkning och prejudikat skall tillgodo­ses. Jag har förståelse för riksåklagarens syn. Emellertid kan jag inte förorda en reform enligt vilken alla enskilda tilltalade som processar i högsta domstolen skulle undantas från reglerna om återbetalningsskyldig­het. 1 många fall överklagas nämligen avgöranden som uppenbart saknar betydelse från prejudikatsynpunkt. En möjlighet vore att ha särskilda regler om inskränkningar i återbetalningsskyldigheten i de fall prövnings­tillstånd meddelas. Men det skulle kuhna förorsaka omotiverade skillna­der mellan likartade fall. Vidare kan man föra samma resonemang som riksåklagaren gjort även när det gäller tvistemål, där det dock enligt min mening av flera skäl är uteslutet att staten står för parternas rättegångs­kostnader. Dessutom är reglerna om återbetalningsskyldighet så konstru­erade att det maximala belopp som den tilltalade kan åläggas att betala (nämligen maximibeloppet för rättshjälpsavgiften) praktiskt taget undan­tagslöst torde ha konsumerats av rättegången i underinstanserna. Behovet av en reform är därför inte särskilt stort. Jag förordar således inte heller beträffande denna fråga någon ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Beviskostnader under förundersökningen

Enligt 31 kap. I § RB kan rätten ålägga den som döms för ett brott att betala tillbaka statens kostnader för bevisning. Det gäller inte bara bevis­ning i rättegången utan även bevisning under förundersökningen. En för­utsättning för återbetalningsskyldighet är emellertid att kostnaden för bevisning betalats av allmänna medel efter beslut av rätten.

En förundersökning kräver ibland att polis och åklagare inhämtar utred­
ning som kostar pengar. I fråga om invecklad ekonomisk brottslighet krävs
sålunda i en del fall utredning genom en revisionsbyrå. Många andra typer
av brott kräver tekniska utredningar av olika slag, läkarutlåtanden etc.
Statens kostnad för sådan utredning blir i allmänhet inte en ersättningsgill
rättegångskostnad, eftersom det inte är rätten utan polismyndigheten eller
      63


 


åklagaren som har fattat det beslut enligt vilket ersättningen skall utgå av allmänna medel.

Enligt utredaren är det svårt att finna något egentligt skäl till varför man beträffande kostnaden för utredning som inhämtats av polis eller åklagare under förundersökningen inte skall ha en återbetalningsskyldighet annat än om rätten förordnat om utredningen. Utredaren har därför föreslagit att återbetalningsskyldigheten såvitt gäller bevisningskostnader — oavsett vem som beslutat om kostnaden — skall omfatta vad av allmänna medel utgått för bevisning som förebringats i rättegången.

Justitiekanslem, riksåklagaren, överåklagaren vid regionåklagarmyndig­heten i Jönköping, Göta hovrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tings­rätt, Sveriges Advokatsamfund och föreningen Sveriges åklagare har av­styrkt förslaget. En genomgående synpunkt har varit att det kommer att te sig slumpartat vilka kostnader som blir ersättningsgilla. Riksåklagaren har sålunda pekat på att utredningen i t. ex. stora mål om ekonomisk brottslig­het ibland genomförs med hjälp av revisorer anställda inom skatteförvalt­ningen eller hos polis eller åklagare, medan motsvarande utredning i andra fall genomförs med hjälp av utomstående revisionsbyråer. Det förefaller enligt riksåklagaren orimligt att den tilltalade i sistnämnda fall skall behö­va betala de extrakostnader som har sin gmnd i att statens egna resurser är otillräckliga. Vidare har riksåklagaren påpekat att deii som under förun­dersökningen förnekar brott, och därigenom föranleder att bevisningen blir omfattande och dyrbar, helt kan undgå kostnadsansvar om han senare erkänner brottet eftersom bevisningen då sannolikt inte kommer att åbero­pas i processen. Slutligen torde enligt riksåklagaren kostnadsansvar inte kunna aktualiseras i de fall förundersökningen avslutas med strafföreläg­gande.

Fördelarna med utredarens förslag överväger enligt min mening inte de nackdelar som sålunda kommit fram under remissbehandlingen. Jag anser därför att förslaget inte bör genomföras.


Prop. 1989/90:71


2.5.3 Återbetalningsskyldighet för kostnader för målsägandes rättshjälp

Min bedömning: Ingen inskränkning görs när det gäller skyldigheten för den dömde att betala tillbaka statens kostnader för målsägandes rättshjälp.


Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit att statens kostnader för målsägandens rättshjälp i de delar dessa hänför sig till brottmålet skall omfattas av de regler som vanligen begränsar den dömdes återbetalnings­skyldighet till staten.

Remissinstanserna: En av remissinstanserna har avstyrkt förslaget. I övrigt har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Skälen för min bedömning: Jag har tidigare redogjort för reglerna om skyldighet för den som döms för brott att ersätta staten för rättegångskost­nader. Som framgått av min redogörelse är den dömdes kostnadsansvar


64


 


begränsat på olika sätt. Härigenom skyddas den som döms för brott mot      Prop. 1989/90:71 höga återbetalningskrav, som bl. a. kan ha kriminalpolitiska nackdelar.

Det förekommer någon gång att det inte är åklagaren som är den tilltala­des motpart i en brottmålsrättegång utan den som utsatts för brott, måls­äganden. Beträffande målsägandens rättegångskostnader (exempelvis om­budsarvode och ersättning till vittnen) gäller inte reglerna om begränsning av ansvaret för rättegångskostnader. 1 stället gäller samma regler som i tvistemål, vilket i princip innebär att den som förlorar målet skall betala ersättning till motparten för alla hans rättegångskostnader. Motsvarande regler gäller i de fall där en målsägande för talan tillsammans med åklaga­ren. Enligt 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde gäller dock regler­na om begränsning av den dömdes kostnadsansvar i fråga om statens kostnader i anledning av att målsägandebiträde förordnats (i mål om sexualbrott m.m.).

En målsägande kan få allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) för att föra ansvarstalan. I samband härmed förordnas ofta ett biträde åt målsäganden, i allmänhet en jurist. Sedan allmän rättshjälp beviljats betalar staten målsägandens rättegångskostnader, däribland er­sättning till biträdet. Målsäganden bidrar till kostnaderna genom att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift. Avgifternas storlek bestäms bl.a. av målsägandens ekonomiska förhållanden. När domstolen fastställer ersätt­ning till biträdet (i allmänhet i samband med att domstolen avgör målet) fastställer domstolen också rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften.

Även i de fall målsäganden har allmän rättshjälp gäller reglerna i RB om den dömdes skyldighet att betala rättegångskostnader. Om den tilltalade i ett mål där det är målsäganden som för ansvarstalan döms för brottet, skall domstolen förplikta honom att utge ersättning för kostnaderna för måls­ägandens allmänna rättshjälp. Ersättningen skall betalas till målsäganden med belopp som motsvarar rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften, och i övrigt till staten.

Utredaren har ansett att det inte är konsekvent att låta en tilltalad som fälls till ansvar ersätta staten med högre belopp till följd av att målsägan­den och inte åklagaren för ansvarstalan eller t. ex. överklagar ett avgörande vid allmänt åtal. Han har därför föreslagit att reglerna om återbetalnings­skyldighet vid fällande dom ändras så att statens kostnader för målsägan­dens rättshjälp i de delar dessa hänför sig till brottmålet skall omfattas av de regler som vanligen begränsar den tilltalades återbetalningsskyldighet till staten.

Jag instämmer med utredaren i att den föreslagna ordningen på ett sätt
kan synas vara mera konsekvent än den ordning som nu gäller. Men om
förslaget genomförs tillskapas nya inkonsekvenser. För en tilltalad kom­
mer enligt förslaget återbetalningsskyldighetens storiek att vara helt bero­
ende av om målsäganden har rättshjälp. Om målsäganden har rättshjälp
blir återbetalningsskyldigheten sålunda i allmänhet relativt begränsad. Om
målsäganden inte har rättshjälp kan däremot återbetalningsskyldigheten
uppgå till mycket stora belopp. En sådan ordning kan, som Göta hovrätt
påpekat, framstå som nyckfull från den tilltalades synpunkt. En annan
inkonsekvens, som påpekats av domstolsverket, blir att reglerna om åter-
  65

5    Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71


betalningsskyldighet blir olika för den tilltalade och målsäganden. För den sistnämnde föreslås nämligen inte några begränsningar i de fall hans talan ogillas.

Den första av de båda nämnda inkonsekvenserna skulle i och för sig kunna botas genom att begränsningen i den tilltalades återbetalningsskyl­dighet inte inskränktes till de fall där målsäganden har allmän rättshjälp. Då skulle å andra sidan obalansen i kostnadsriskhänseende mellan måls­äganden och den tilltalade förstärkas ytterligare, vilket skulle medföra olägenheter av flera slag.

Det finns ytteriigare ett skäl som talar mot att utredarens förslag genom­förs. Riksdagen fattade förra året beslut rörande administrationen och beslutsbefogenheterna inom rättshjälpssystemet i framtiden (prop. 1988/89:117, JuUI9, rskr. 259, SFS 1989:360). Enligt de nya reglerna skall domstolen i samband med att en rättslig angelägenhet avslutas i den instansen, dvs. i samband med dom eller slutligt beslut, endast besluta om hur stort belopp som motparten skall betala. Beslut om hur betalningen skall fördelas kommer därefter att fattas när den rättsliga angelägenheten är definitivt avslutad. Detta senare beslut kommer att fattas av en för hela landet gemensam rättshjälpsmyndighet med hjälp av automatisk databe­handling. Avsikten är att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1991.

Den beskrivna nya ordningen går inte att förena med utredarens nu aktuella förslag. Det är naturligtvis möjligt att konstruera regler som går att tillämpa även efter den 1 januari 1991. Men enligt min mening är fördelarna med förslaget inte sådana att de uppväger de nackdelar som jag nyss har beskrivit och de olägenheter som en omkonstruktion av besluts­systemet skulle medföra. Därvid beaktar jag även att antalet fall där en målsägande ensam för ansvarstalan eller biträder ett allmänt åtal är myc­ket få. Reformbehovet är därför litet. Jag anser mot den bakgrunden att förslaget inte bör genomföras.


Prop. 1989/90:71


2.5.4 Det primära kostnadsansvaret

Min bedömning: Även i fortsättningen skall det vara den tilltalades sak att bekosta den bevisning som han själv önskar åberopa.


Utredarens fiirslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Två remissinstanser vill att rätten i särskilda fall skall kunna betala resa för den tilltalade till domstolsförhandling. I övrigt har utredarens ställningstaganden inte föranlett några invändningar.

Skälen för min bedömning: Hittills har jag framför allt tagit upp frågor som berör det slutliga kostnadsansvaret, dvs. frågan om vem som slutligt skall ersätta rättegångskostnaderna. Nu skall jag nämna något om den tilltalades primära kostnadsansvar, dvs. i vilken mån han själv får lägga ut pengar för exempelvis vittnesersättning i avvaktan på rättens beslut om den slutliga fördelningen av kostnaderna.


66


 


Det förekommer att den som misstänks för brott själv vill åberopa viss Prop. 1989/90:71 bevisning. Huvudregeln är då att han får bekosta bevisningen själv, men han kan få ersättning av staten för sina rättegångskostnader om han frikänns. För den som beviljats rättshjälp enligt reglerna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål betalar däremot staten kostnaderna för bevisningen. Frågan om vem som slutligt skall stå för beviskostnaderna bedöms enligt de regler om ersättning för rättegångskostnader som jag tidigare har redo­gjort för.

I olika sammanhang har det rests krav på att staten skall vara mera frikostig när den tilltalade vill åberopa bevisning. Särskilt har uppmärk­sammats att en tilltalad, som gentemot en av åklagaren åberopad sakkun­nigbevisning önskar åberopa egen sådan bevisning, måste vara beredd att ersätta den sakkunnige av egna medel och därefter få ersättning av staten endast under förutsättning att han frikänns. Bland remissinstanserna har JO och föreningen Sveriges åklagare påpekat att det är angeläget att åklaga­re och domstolar är generösa med att på begäran av tilltalade föranstalta om sakkunnigbevisning. Också den tilltalades kostnader för vittnesbevis­ning har diskuterats. Under remissbehandlingen har vidare tingsrätterna i Stockholm och Göteborg ansett att det bör införas möjligheter att i särskil­da fall betala den tilltalades resa till domstolsförhandling av allmänna medel.

Frågan om kostnadema för den tilltalades bevisning kan inte ses som en isolerad kostnadsfråga. 1 stället måste man se också på behovet av att den tilltalade åberopar egen bevisning. I detta hänseende finns det flera fakto­rer som verkar i en för den tilltalade förmånlig riktning.

Innan åklagaren väcker åtal genomförs en förundersökning. Vid fömn­dersökningen skall det utredas vem som skäligen kan misstänkas för brot­tet och om det finns tillräckliga skäl för att åtala honom. Vidare skall målet förberedas så att bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang. Förundersökningsledaren (i allmänhet åklagaren vid allvar­ligare brott) har en skyldighet att vara objektiv. Häri ingår att han har att vaka över att inte den som är oskyldig drabbas av straff.

Det finns flera regler om förundersökning som kan sägas bidra till att undersökningen bedrivs objektivt. Enligt 23 kap. 4 § RB skall sålunda inte bara de omständigheter som talar mot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom beaktas. Om den misstänkte under fömndersök­ningen begär att förhör skall hållas med någon eller att annan utredning skall tas fram, skall hans begäran bifallas om det kan antas att det skulle ha betydelse för undersökningen. Om undersökningsledaren avslår den miss­tänktes begäran, skall han ange skälen för beslutet. Den misstänkte kan sedan begära att domstolen prövar frågan.

I samband med att åklagaren väcker åtal skall han ange vilken bevisning han åberopar. Om den tilltalade anser att bevisning som talar till hans förmån bör förebringas, kan han begära att rätten förordnar om det. Det inträffar inte så sällan att rätten efter begäran från den tilltalade beslutar att självmant inkalla ett vittne. Ett sådant vittne får då ersättning av allmänna medel på samma sätt som de vittnen som åklagaren åberopat.

Slutligen skall det påpekas att det i alla brottmål är åklagaren som har    67


 


bevisbördan. Om det finns några brister i bevisningen eller om något är oklart, går det alltså ut över åklagarens talan.

Som jag ser det erbjuder de regler som jag redogjort för goda möjligheter för den som misstänks för brott att få den bevisning han önskar förebragd genom åklagarens eller rättens försorg. 1 allmänhet har åklagare och dom­stolar — med rätta — en frikostig inställning till tilltalades önskemål om bevisning. Självfallet kan det undantagsvis förekomma att en tilltalad som får avslag på framställningar om att åklagaren eller rätten skall föranstalta om bevisning ändå vill att denna bevisning skall förebringas. 1 allmänhet rör det sig då om bevisning som är av ringa betydelse i målet. Inte minst av hänsyn till förtroendet för rättskipningen bör det ändå finnas möjligheter att ta fram sådan bevisning. Enligt min mening innebär den nuvaran(Je regleringen — enligt vilken den som inte har rättshjälp får bekosta bevis­ningen själv — en lämplig avvägning mellan de olika intressen som kan göra sig gällande. Jag föreslår därför inte någon förändring av de regler som nu gäller. 1 detta sammanhang vill jag nämna att jag senare i dag kommer att föreslå en lagändring som torde minska behovet för den som misstänks för brott att själv åberopa sakkunnigbevisning.

När det gäller den tilltalades rätt till reseersättning erbjuder enligt min mening reglerna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål tillräckliga möjlighe­ter.


Prop. 1989/90:71


2.5.5 Åklagarens kostnadsansvar

Mitt förslag: Staten åläggs att gentemot den tilltalade svara för kostnader som en försumlighet av åklagaren kan ha förorsakat. Bestämmelserna om åklagarens personliga ansvar för rättegångs­kostnader upphävs.


Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: En remissinstans avstyrker förslaget att ta bort åkla­garens personliga ansvar för rättegångskostnader. 1 övrigt tillstyrks försla­gen eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt forslag: I vissa fall har en åklagare ett personligt ansvar för kostnaderna i en rättegång. Om han skulle väcka åtal utan skäl, kan han sålunda förpliktas att ersätta staten dess kostnad för bevisning, offentlig försvarare m. m. och vad staten utgivit i rättegångskostnadsersättning till den tilltalade (31 kap. 3§ RB). Om åklagaren genom vårdslöshet eller försummelse föranleder kostnad för staten eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta sådan kostnad hur kostnaden i övrigt än skall bäras (31 kap. 4 § andra stycket RB).

Den här regleringen är en kvarieva från den tid då åklagaruppgiften i stor utsträckning var kommunal. Åklagarna hade då i vissa fall rätt till s. k. sportler (andel i böter). Alla kostnader som den tilltalade kunde tillerkän­nas i en rättegång skulle betalas av åklagaren. Denne skulle också ha ersättning för sina kostnader om den tilltalade fälldes.

Numera är alla åklagare anställda av staten. Reglerna om åklagares


68


 


ansvar för rättegångskostnader rimmar illa med allmänna regler om ar­betstagares ansvar för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. För sådana skador är arbetstagaren nämligen enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) ansvarig endast i den mån synneriiga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställ­ning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Staten eller en kommun skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försum­melse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar (jfr prop. 1989/90:42).

Utredaren har föreslagit att de regler i RB som jag nämnde ändras i två hänseenden. För det första har han föreslagit att staten åläggs ett ansvar gentemot den tilltalade för kostnader som åklagaren vållat genom vårds­löshet eller försummelse. Detta förslag har allmänt godtagits under remiss­behandlingen. Det rimmar också väl med moderna principer om statens ansvar för sin myndighetsutövning, och jag förordar att det genomförs.

För det andra har utredaren föreslagit att bestämmelserna i RB om åklagarens skyldighet att betala rättegångskostnader upphävs, och att åkla­garens ansvar precis som ansvaret för andra statstjänstemän bestäms av skadeståndslagens regler. Detta förslag har under remissbehandlingen kri­tiserats av Sveriges.Advokatsamfund. Samfundet anser att förslaget om det genomförs skulle rubba balansen mellan åklagaren och den offentlige försvararen i en brottmålsprocess.

Enligt min mening finns det anledning att eftersträva att åklagarnas ansvar för fel och försummelser i deras tjänsteutövning regleras på samma sätt som för andra statstjänstemän. Visserligen har advokatsamfundet rätt i sin kritik såtillvida att den offentlige försvararen får ett strängare ansvar för rättegångskostnader än åklagaren. Det uppvägs dock av att åklagaren även har ett straffrättsligt ansvar för uppsåtliga eller oaktsamma brister i sin myndighetsutövning (20 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse enligt SFS 1989:608). Jag förordar därför att utredarens förslag genomförs även i denna del.

Utredaren har ansett att förslagen i denna del kostnadsmässigt är utan betydelse för staten. Jag är av samma uppfattning.


Prop. 1989/90:71


2.6 Sakkunnigbevis i brottmål

Mitt förslag: En regel införs om skyldighet för förundersökningsle­daren i brottmål att, om inte särskilda skäl föreligger, låta den misstänkte lämna synpunkter på val av sakkunnig innan sakkunnig­utlåtande inhämtas.


Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Två remissinstanser har dock kritiska synpunkter i olika hänseenden.


69


 


Skälen fbr mitt forslag: En rättegång innefattar ibland frågor vilkas    Prop. 1989/90:71 bedömande kräver sådana specialkunskaper som rättens ledamöter inte har. 1 sådana fall kan rätten tillföras kunskaper genom en sakkunnig. Anlitande av sakkunnig anses enligt RB som ett bevismedel. Reglerna om sakkunnig finns i 40 kap. RB.

Enligt 40 kap. 1 § RB kan rätten, om det för prövning av en fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap är nödvändigt att anlita en sak­kunnig, inhämta ett yttrande över frågan av en myndighet eller någon annan som är utsedd att hjälpa till med yttranden i ämnet eller uppdra åt en eller flera sakkunniga personer att avge ett yttrande. Innan rätten utser en sakkunnig, bör enligt 3 § parterna få tillfälle att yttra sig i frågan. Vid sidan av dessa regler om s. k. offentliga sakkunniga finns även regler om sakkunniga som anlitas av någon av parterna, s.k. privata sakkunniga.

1 brottmål gäller enligt 23 kap. 14 § RB att fömndersökningsledaren — i regel en åklagare - har rätt att själv inhämta ett yttrande av en sakkunnig. Enligt samma lagrum kan han i stället hos rätten begära att en offentlig sakkunnig utses. Den senare utvägen används dock mera sällan.

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet, har den misstänkte och hans försvarare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvän­digt. På begäran av den misstänkte eller hans försvarare skall förhör eller annan utredning äga rum, om det kan antas vara av betydelse för under­sökningen.

Om undersökningsledaren trots att han har slutfört den utredning som han anser behövs inte bifallit en begäran av den misstänkte om ytterligare utredning, eller om den misstänkte menar att det finns någon annan brist i utredningen, kan den misstänkte enligt 23 kap. 19 § RB anmäla det hos rätten. Rätten skall ta upp en sådan anmälan till prövning så snart det kan ske.

De här reglerna ger den som är skäligen misstänkt för ett brott ett ganska stort inflytande på frågor om utseende av sakkunnig. Vid den tidpunkt då den misstänkte underrättas om att han är skäligen misstänkt har emellertid åklagaren ofta redan inhämtat ett sakkunnigyttrande på vilket han stöder sin uppfattning att det föreligger skälig misstanke om att den misstänkte har begått brottet. Bara i undantagsfall torde det förekomma att undersök­ningsledaren i en fråga rörande sakkunnig tar kontakt med den misstänkte eller dennes försvarare innan misstanken har nått en sådan styrka.

De möjligheter som den misstänkte har att ta upp frågan om förordnan­de av sakkunnig med åklagaren eller hos rätten kan praktiskt sett vara överspelade, om åklagaren redan har inhämtat ett sakkunnigyttrande. Detta talar för en reform. Åklagaren kan visserligen inte under några omständigheter fråntas den egentliga beslutanderätten, men för effektivi­teten i sakkunniginstitutet är det värdefullt om den som misstänks för brottet eller hans försvarare bereds tillfälle att yttra sig rörande frågor om val av sakkunnig, även när behovet av en sakkunnig aktualiseras på ett mycket tidigt stadium av förundersökningen.

På grund av det anförda har utredaren föreslagit att undersökningsleda­
ren, innan han inhämtar ett yttrande från någon annan sakkunnig än en
    70


 


myndighet, skall bereda den misstänkte eller hans försvarare tillfälle att yttra sig angående valet av sakkunnig. Undersökningsledaren skall dock enligt förslaget kunna underiåta att inhämta synpunkter, om särskilda skäl föreligger.

Jag delar utredarens uppfattning och förordar att hans förslag genom­förs. När det gäller synpunkter som kommit fram under remissbehandling­en vill jag säga följande.

Göteborgs tingsrätt har menat att undersökningsledarens skyldighet att höra den misstänkte blivit allt för vidsträckt. Med anledning härav villjag peka på möjligheten att underlåta att inhämta yttrande om det föreligger särskilda skäl. 1 specialmotiveringen skall jag närmare utveckla vad jag lägger in i det uttrycket.

Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund har i sitt remiss­yttrande tryckt på vikten av att en sakkunnig verkligen är opartisk och menat att utredarens förslag inte avhjälper alla brister med nuvarande ordning. Förbundet vill att lagen skall föreskriva att åklagaren endast får anlita opartiska sakkunniga och att den misstänkte skall få rätt att överkla­ga åklagarens beslut om utseende av en sakkunnig. Slutligen ifrågasätter förbundet om det inte bör införas en skyldighet för åklagaren i vissa fall att anlita en sakkunnig.

Beträffande offentliga sakkunniga, som alltså utses av rätten, finns en föreskrift i 40 kap. 2 § RB att den sakkunnige inte får stå i sådant förhål­lande till saken eller till någon av parterna att hans tillföriitlighet därige­nom kan anses förringad. Denna föreskrift gäller formellt sett visseriigen inte för sakkunniga som anlitas av undersökningsledaren. Av reglerna för hur en förundersökning skall bedrivas (se framför allt 23 kap. 4 § RB) följer emellertid att undersökningsledaren är skyldig att se till att den som han anlitar är tillföriitlig i alla hänseenden. Med de nya regler som jag förordar kommer ju dessutom den misstänkte normalt att kunna lägga synpunkter på valet av sakkunnig under fömndersökningen. Om den misstänkte och undersökningsledaren har olika uppfattning, torde under­sökningsledaren i allmänhet överiämna åt rätten att besluta i frågan. Mot denna bakgmnd menar jag att de regler som jag föreslår i allt väsentligt tillgodoser de krav som förbundet ställer. Jag anser dock inte att det finns skäl att ålägga åklagaren att anlita sakkunnig i vissa mål. Man bör hålla i minnet att det är åklagaren som har bevisbördan, varför brister under fömndersökningen i allmänhet torde vara till fördel för den misstänkte.


Prop. 1989/90:71


2.7 Tidsfristen för överklagande av tingsrättsavgöranden


Mitt förslag: Den tid inom vilken en besvärsinlaga skall ges in vid överklagande av en tingsrätts beslut ändras från två till tre veckor. Regeln om att domstolen skall pröva om överklagandet har skett på föreskrivet sätt (dvs. genom vad eller genom besvär) tas bort.


71


 


Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.       Prop. 1989/90:71

Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen fbr mitt förslag: En tingsrätts avgörande av saken sker i tvistemål och brottmål genom dom. En dom kan överklagas genom institutet "vad". Den som vill överklaga en tingsrättsdom skall vädja mot domen. Det gör man genom att ge in en vadeinlaga till den tingsrätt som har meddelat domen. Vadeinlagan skall ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades. När vadeinlagan har vidarebefordrats till hovrätten inleds rättegången där. Den följer särskilda regler i 50 och 51 kap. RB om vad i tvistemål och brottmål.

Vissa tingsrättsavgöranden skall i stället överklagas genom "besvär". Hit hör de beslut som domstolen meddelar i brottmål och tvistemål som inte innebär ett avgörande av saken, exempelvis beslut under förberedel­sestadiet eller beslut som meddelas i samband med dom och som rör någon annan än parterna. Hit hör också avgöranden som tingsrätten meddelar med stöd av andra förfaranderegler än RB:s, exempelvis beslut i ärenden som handläggs enligt lagen (1946; 807) om handläggning av dom­stolsärenden. Den som vill anföra besvär mot ett beslut av en tingsrätt skall inom två veckor från den dag då beslutet meddelades (eller i vissa fall från den dag då han fick del av beslutet) ge in en besvärsinlaga till tingsrätten. Rättegången i hovrätten följer i sådana fall reglerna om besvär i 52 kap. RB och är i flera avseenden mindre formbunden än rättegången i mål som följer reglerna om vad.

Det finns alltså två skilda system för överklagande av tingsrättsavgöran­den som motsvaras av två olika processformer i hovrätten. Det har i den praktiska tillämpningen visat sig att det finns risk för att de olika reglerna för överklagande kan orsaka rättsföriuster i vissa fall. Särskilt hänför sig problemen till den situationen att den som egentligen skall anföra besvär inom två veckor av misstag i stället överklagar avgörandet genom en vadeinlaga efter tvåveckorsfristens utgång. I ett sådant fall måste tingsrät­ten avvisa hans överklagande. Även den motsatta situationen kan inträffa, alltså att den som enligt lagen skall ge in en vadeinlaga i stället kallar inlagan för besvärsinlaga. Trots att lagen föreskriver att tingsrätten skall ta ställning till om överklagandet skett på föreskrivet sätt (50 kap. 3 §, 51 kap. 3 § och 52 kap. 2 §) brukar tingsrätterna emellertid godta en felaktigt rubricerad överklagandeskrift, bara den har kommit in i rätt tid.

De risker för rättsförluster som den nuvarande ordningen kan medföra bör undanröjas. Detta kan enklast ske på det sätt utredaren föreslagit, alltså genom att tiden för överklagande av tingsrättsavgöranden görs en­hetlig, vare sig det är fråga om en vadeinlaga eller en besvärsinlaga. Den gemensamma tiden bör lämpligen vara tre veckor. Vidare bör de regler som säger att lägre rätt skall pröva om talan fullföljts på föreskrivet sätt upphävas. Det blir då klart att det inte spelar någon roll vad den som överklagar kallar sin skrift för.

När det gäller överklagande av hovrättsavgöranden gäller redan nu samma tidsfrist (fyra veckor) för alla former av överklaganden enligt RB.

1 sammanhanget villjag peka på att det i specialprocessen förekommer
regler om besvärstid som avviker från RB:s (se t. ex. 17 kap fastighetsbild-
      72

ningslagen). Jag föreslår inte någon ändring av de reglerna.


 


Några remissinstanser har förordat en mera vittutseende översyn i syfte att åstadkomma enhetliga regler för både överklaganden och processen i överinstansen. Jag vill gärna instämma i att nuvarande regler i vissa hänseenden framstår som mindre väl tidsanpassade. Jag utgår från att en sådan översyn som nu nämnts kommer till stånd inom en inte alltför avlägsen framtid. Det nu förevarande lagstiftningsärendet är emellertid inte det rätta tillfället för några mer genomgripande reformförslag på detta område.


Prop. 1989/90:71


2.8 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken

Mitt förslag: Reglerna i 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken upphävs när det gäller ordningen för fullföljd i högre rätt, föreläggande för part och parts utevaro. Reglerna om rättegångskostnad flyttas till RB.


Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Vid tillkomsten av RB togs bestämmelser av övergångsnatur in i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal­ken (RP). I RP togs emellertid även in vissa bestämmelser av mera perma­nent natur. Bl.a. föreskrevs i 20 § RP att i en del typer av tvistemål brottmålsreglerna skulle tillämpas rörande några särskilt angivna frågor. Denna bestämmelse gäller fortfarande.

För att bestämmelsen i 20 § RP skall vara tillämplig i ett mål skall flera förutsättningar vara uppfyllda, nämligen

1.  att målet inte angår allmänt åtal,

2.  att en allmän åklagare eller en annan myndighet enligt lag eller författning för talan på det allmännas vägnar,

3.  att talan inte avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt och

4.  att det inte är föreskrivet något annat.

Bestämmelsen är tillämplig i ett antal mer eller mindre udda fall där åklagare eller myndighet för talan vid tingsrätt. Det rör sig om mål som inte avser brott men som i vissa hänseenden ligger brottmålen nära. Som exempel kan nämnas att åklagare för talan om upplösning av äktenskap vid tvegifte eller att arbetsmarknadsstyrelsen för talan om åläggande av varselavgift enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Den är också tillämplig i vissa mål där en myndighet för talan om handräckning och i vissa ärenden enligt lagen (1946:807) om handläggning av domstols­ärenden.

1 de fall där bestämmelsen är tillämplig skall RB:s bestämmelser om brottmål gälla i stället för tvistemålsreglerna i fråga om

1.  rättegångskostnad,

2.  ordningen för målets fullföljd i högre rätt,

3.  föreläggande för part och

4.  parts utevaro.


73


 


I och för sig är det onaturligt att det i en promulgationslag finns bestäm-     Prop. 1989/90:71 melser som har permanent giltighet av det slag som 20 § RP har. Regeln är en av de få permanenta regler som finns kvar i RP, och detta trots att den i vissa hänseenden har vållat problem. Det finns därför anledning att under­söka om den kan upphävas.

Att brottmålsregler skall tillämpas när det gäller ordningen för fullföljd till högre rätt innebär numera framför allt att endast riksåklagaren (eller särskild åklagare) kan föra det allmännas talan i högsta domstolen. Utre­daren har funnit att denna ordning är olämplig i de fall det allmänna intresset i lägre rätt har företrätts av annan myndighet än åklagare. Jag delar den uppfattningen och föreslår att regeln i 20 § RP upphävs när det gäller ordningen för fullföljd i högre rätt. Därmed kommer riksåklagaren att vid överklagande till högsta domstolen ta över ett mål av nu angivet slag endast när talan i den lägre instansen förts av en lägre allmän åklagare.

Regeln om att brottmålsreglerna skall tillämpas i fråga omfördägganden och utevaro syftar till att förhindra att talan i målet förfaller om åklagaren eller myndigheten skulle utebli från förhandling. Man har också velat undvika att åklagaren eller myndigheten föreläggs att vid påföljd av avvis­ning avhjälpa en brist i stämningsansökningen och att åklagaren eller myndigheten föreläggs att inställa sig vid påföljd av vite.

Såvitt gäller påföljd av utevaro är det klart att en fråga om ansvar för brott inte bör förfalla till följd av att åklagaren uteblir från förhandling. Däremot förefaller det inte stötande att en talan i ett sådant mål som avses i 20 § RP förfaller i motsvarande situation. Att åklagare och andra myndig­heter, om det i undantagsfall skulle behövas, på samma sätt som andra som för talan kan föreläggas att i mål av nu berört slag komplettera en bristfällig stämningsansökan vid påföljd av att ansökningen avvisas fram­står närmast som eftersträvansvärt. Även när det gäller vitesfrågan kan man avvara specialregleringen i 20 § RP. 1 9 kap. 8 § RB finns nämligen en bestämmelse om att staten inte får föreläggas vite. Jag föreslår därför att regeln i 20 § RP upphävs även när det gäller förelägganden och utevaro.

Jag delar utredarens uppfattning att den enda fråga som kan motivera en särskild reglering när man upphäver 20 § RP är rättegångskostnadsfrågan. Den faktiska betydelsen av att i fråga om rättegångskostnader brottmåls­reglerna gäller i stället för tvistemålsreglerna är inte lätt att uttrycka i generella ordalag. Om käranden — som nästan alltid är en myndighet — vinner målet, är skillnaden framför allt den att i brottmål svarandens ansvar är begränsat till vissa kostnader. Jag har tidigare redogjort för de reglerna. Skulle svaranden vinna, får han ersättning för sina kostnader oavsett om tvistemålsreglerna eller brottmålsreglerna gäller. 1 det senare fallet får han emellertid enligt de regler som nu gäller ingen ersättning för eget arbete och egen tidsspillan i anledning av rättegången medan ersätt­ning härför utgår i tvistemål.

Det beror alltså på omständigheterna i det enskilda fallet vilket regelsy­
stem som är mest fördelaktigt för en enskild part när det gäller rättegångs­
kostnader. Brottmålsreglerna är emellertid bättre anpassade till den speci­
ella situatiofien att åklagare skall föra talan. Om tvistemålsreglerna i
fortsättningen skulle vara tillämpliga, skulle enskilda i vissa fall kunna
         74


 


drabbas av ett ökat kostnadsansvar. Därför finns det enligt min mening inte skäl att gå ifrån de principer som nu gäller. När 20 § RP upphävs innebär det att det behövs en ny kostnadsbestämmelse för de mål som nu omfattas av 20 § RP. Denna bestämmelse bör införas i 18 kap. RB som en ny 16 §.


Prop. 1989/90:71


2.9 Valbarhetskraven för nämndemän

Mitt förslag: Alla tjänstemän vid domstol skall vara uteslutna från valbarhet till uppdrag som nämndeman, inte bara som nu vid all­män domstol utan även vid allmän förvaltningsdomstol och försäk­ringsdomstol.


Domstolsverkets förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna är övervägande positiva.

Skälen för mitt förslag: En nämndeman i hovrätt eller tingsrätt (allmän domstol) utses genom val. Kraven för att vara valbar till nämndeman anges i 4 kap. 6 § RB. Enligt detta lagmm får bl.a. lagfaren domare och befattningshavare vid domstol inte vara nämndeman. Härigenom utesluts således även tjänstemän i andra domstolar än de allmänna domstolarna.

När det gäller nämndemän i länsrätt och kammarrätt (allmänna förvalt­ningsdomstolar) och försäkringsrätt är valbarhetskraven annorlunda ut­formade. Enligt 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är det i fråga om befattningshavare vid domstol bara den som är tjänste­man vid allmän förvaltningsdomstolsom utesluts från valbarhet till nämn­deman i kammarrätt eller länsrätt. På samma sätt är det — enligt 9 § lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar - bara en tjänsteman i sådan domstol som inte får vara nämndeman i försäkringsrätt.

Domstolsverket har i den inledningsvis nämnda skrivelsen till regering­en föreslagit i första hand att 20 § lagen om allmänna förvaltningsdom­stolar och 9 § lagen om försäkringsdomstolar ändras så att tjänsteman vid domstol alltid är utesluten från valbarhet till uppdrag som nämndeman. Om det inte anses lämpligt att ha ett så långtgående valbarhetskrav, bör enligt domstolsverket i stället en ändring göras i 4 kap. 6 § RB genom att lydelsen "befattningshavare vid domstol" utbyts mot "befattningshavare vid allmän domstol".

Bland remissinstanserna tillstyrker alla utom en domstolsverkets första-handsförslag. Bara kammarrätten i Sundsvall har en annan uppfattning. Kammarrätten vill i stället att RB:s valbarhetsregel skall ändras så att den överensstämmer med vad som nu gäller för de allmänna förvaltnings­domstolarna och försäkringsdomstolarna.

Bakgrunden till de aktuella inskränkningarna i valbarheten är självfallet önskemålet att verksamheten inom rättsväsendet skall omfattas av allmän­hetens förtroende. Nämndemännen måste därför utses bland personer som på goda gmnder kan förväntas vara objektiva i sin domargärning. Häri ligger att de måste framstå som självständiga i förhållande till dom-


75


 


stolens lagfama ledamöter. Oavsett hur det rent faktiskt förhåller sig i det enskilda fallet, kan en person som är anställd inom domstolsväsendet i allmänhetens ögon te sig som mindre benägen att inta en självständig hållning gentemot de lagfarna domamas bedömningar än andra nämnde­män. Intresset av att allmänheten har förtroende för nämndemännens objektivitet talar för att alla som är anställda i domstol — även inom en annan domstolsorganisation än den som nämndemannauppdraget avser — skall vara uteslutna från valbarhet som nämndeman. En sådan skärp­ning av valbarhetskraven torde sakna praktisk betydelse från rekryterings­synpunkt. Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och lagen om försäk­ringsdomstolar bör därför ändras på det sätt som domstolsverket har föreslagit.

Under remissbehandlingen har föreslagits att även de som är anställda vid domstolsliknande nämnder - t.ex. hyresnämnder - skall uteslutas från valbarhet. I sådana fall är skälen för en uteslutning från valbarhet emellertid generellt sett svagare, samtidigt som svårighetema att åstad­komma en godtagbar gränsdragning är påtagliga. Jag är därför inte beredd att föra fram det förslaget i det här sammanhanget.


Prop. 1989/90:71


2.10 Sakframställning vid huvudförhandling i tvistemål

Min bedömning: Inga ändringar görs när det gäller reglema om sakframställning vid huvudförhandling i tvistemål.


Stockholms tingsrätts förslag: Tingsrätten har föreslagit att sakframställ­ningen skall kunna inskränkas till eventuella tillägg till och anmärkningar mot innehållet i en av rätten under förberedelsen utarbetad skriftlig sam­manfattning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är negativa till att frågan görs till föremål för lagstiftning.

Skälen fbr min bedömning: Genom RB:s ikraftträdande år 1948 infördes en processordning som var gmndad på principema om muntlighet, ome­delbarhet och koncentration. Principerna innebär bl.a. att mål skall avgö­ras efter en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, och att målets avgö­rande skall gmndas omedelbart på vad som har förekommit vid denna förhandling. Vad som har förekommit under förberedelsen får alltså inte .ligga till grund för avgörandet om det inte upprepas vid huvudförhandling­en. Dessa huvudprinciper präglar fortfarande den svenska rättegångsord­ningen, även om de under årens lopp mjukats upp i olika hänseenden, senast genom den reform av tingsrättsförfarandet som trädde i kraft den 1 januari 1988 (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278, SFS 1987:747). Det torde råda en bred enighet om att RB:s system ger starka garantier för att domstolarnas avgöranden gmndas på ett gott underlag.

En tvistemålsrättegång inleds som jag antytt med ett förberedelseskede, som syftar till att klarlägga parternas inställning. 1 avsikt att effektivisera förberedelsen infördes år 1988 i 42 kap. 16 § RB en regel som föreskriver


76


 


att rätten, om det är till fördel för handläggningen av målet, bör göra en    Prop. 1989/90:71

skriftlig sammanfattning av partemas ståndpunkter innan förberedelsen

avslutas. Partema skall få tillfälle att yttra sig över sammanfattningen.

Bestämmelsen torde tillämpas framför allt i större och mer invecklade

mål.

1 regel avgörs såväl brottmål som tvistemål efter en huvudförhandling. Huvudförhandlingen i tvistemål inleds med att käranden framställer sitt yrkande, varefter svaranden anger vilken inställning han har till yrkandet. Sedan partema framställt sina yrkanden skall först käranden och därefter svaranden "utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört" (43 kap. 7 § RB). Det är denna del av huvudförhandlingen som bmkar kallas sakframställning. Framför allt är det de rättsfakta som parten åberopar som skall ingå i sakframställningen. Samtidigt skall parten ange vilken inställning han har till de rättsfakta som motparten åberopar. Men i allmänhet görs sakframställningen fylligare än så. För att göra målet be­gripligt för rättens ledamöter lämnar partema ofta en relativt utförlig redogörelse för bakgmnden till tvisten.

Det är viktigt att partema är noggranna när de gör sin sakframställning. Omedelbarhetsprincipen, som för tvistemålens del bl. a. kommer till ut­tryck i 17 kap. 2 § RB, innebär nämligen att rätten inte får gmnda sin dom på andra rättsfakta än sådana som partema har åberopat under huvudför­handlingen.

Stockholms tingsrätt har i en skrivelse till justitiedepartementet tagit upp frågan om möjligheten att begränsa den muntliga sakframställningen vid huvudförhandlingar i tvistemål. Tingsrätten har därvid tagit fasta på den skriftliga sammanfattning av partemas ståndpunkter som rätten enligt vad jag nyss nämnde under vissa omständigheter bör göra. Enligt tingsrät­ten skulle ett avsevärt större utbyte av sammanfattningen erhållas, om huvudförhandlingen kunde begränsas till eventuella tillägg och anmärk­ningar mot sammanfattningens innehåll.

En lagändring i enlighet med tingsrättens förslag skulle innebära ett betydelsefullt avsteg från omedelbarhetsprincipen, enligt vilken, som jag nämnt, rätten får gmnda sitt avgörande endast på vad som har förekom­mit vid huvudförhandlingen. Tillämpningen av omedelbarhetsprincipen och lämpligheten av att mjuka upp den i olika hänseenden blev föremål för ingående överväganden i samband med 1988 års reform av tingsrättsförfa­randet (se särskilt prop. 1986/87:89 s. 82 ff.). Även om vissa processeko­nomiska vinster i enstaka fall skulle kunna uppnås, har jag — inte minst mot bakgmnd av remissinstansemas inställning — svårt att se att det finns ett tillräckligt starkt intresse av en lagändring för att lagstiftaren redan nu skall ingripa i den ordning som skapades så sent som för drygt två år sedan. Jag förordar därför att den av Stockholms tingsrätt föreslagna lagändring­en inte genomförs.

Under remissbehandlingen har tingsrättens förslag även diskuterats med
utgångspunkt från muntlighetsprincipen, sådan den kommer till uttryck i
43 kap. 5 § RB. Det har ifrågasatts om inte parterna under sakframställ­
ningen skulle kunna inskränka sig till att läsa upp den av tingsrätten
upprättade sammanställningen, och man har efterlyst en lagändring för att


 


det otvetydigt skall framgå att detta är tillåtet. Till detta vill jag säga följande.

Sakframställningens syfte är dels att klara ut gränsema för rättens pröv­ning, dels att göra det möjligt för rätten att tillgodogöra sig den bevisupp­tagning som skall följa. 1 det senare hänseendet är en muntlig sakframställ­ning att föredra framför en uppläsning av en skriftlig sammanställning. Någon lagändring som ger uttryckligt stöd för att ersätta den muntliga sakframställningen med en uppläsning av den sammanställning som rätten har gjort enligt 42 kap. 16 § RB bör därför enligt min mening inte genom­föras. Men jag vill påpeka att RB lämnar partema stor frihet att avgöra hur sakframställningama skall utformas i det enskilda fallet. Det viktigaste är att alla rättsfakta som avses bli åberopade behandlas i sakframställningen. En redogörelse för dem kan ofta ske med stöd av rättens sammanfattning. Hur mycket som hämtöver skall tas med är överlämnat till partemas bedömning. Jag menar därför att redan gällande rätt ger möjlighet att undvika att huvudförhandlingen betungas med onödigt vidlyftiga sak­framställningar.


Prop. 1989/90:71


2.11 Polismans rätt att själv besluta om husrannsakan

Mitt förslag: Polismans rätt att själv besluta om husrannsakan in­skränks till fall då det föreligger fara i dröjsmål.


Skälen för mitt förslag: Husrannsakan är ett straffprocessuellt tvångsme­del, som syftar till att bereda myndigheter tillträde till hus, mm och slutna förvaringsställen för att eftersöka personer eller saker (personell resp. reell husrannsakan). Bestämmelser om husrannsakan finns i bl. a. 28 kap. RB och 20 § polislagen (1984:387).

Husrannsakan enligt RB används i samband med brottsutredning, me­dan husrannsakan enligt polislagen tillämpas vid förfaranden enligt viss förvaltningsrättslig lagstiftning, t.ex. förvarstaganden enligt utlännings­lagen.

Beslut om husrannsakan enligt RB fattas enligt 28 kap. 4 § av undersök­ningsledaren, åklagaren eller rätten. I 5 § finns bestämmelser som ger en polisman rätt att i vissa situationer själv besluta om husrannsakan. Så är fallet, "om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa beslag av föremål, som på färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål".

Beslut om husrannsakan enligt polislagen fattas av polismyndigheten (20 § andra stycket). Endast om det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas av en enskild polisman utan ett sådant föregående beslut av polismyndig­heten.

Riksdagens justitieutskott uttalade i betänkandet 1988/89:JuU25 att bestämmelsen i 28 kap. 5 § RB borde ändras så att polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan uttryckligen i lagtexten inskränktes till fall då det förelåg fara i dröjsmål. Härigenom skulle enligt utskottet bestäm­melserna i RB bringas i bättre överensstämmelse med motsvarande be-


78


 


stämmelse i 20 § polislagen. Utskottet uttalade att det borde ankomma på    Prop. 1989/90:71 regeringen att utarbeta förslag till denna lagändring och skyndsamt åter­komma till riksdagen därmed. Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört (rskr. 313).

Med anledning av riksdagens beslut har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till ändring av 28 kap. 5 § rättegångsbalken.

Lagrådet har belyst konsekvensema av förslaget när det gäller husrann­sakan i samband med verkställighet av domstols beslut att häkta den som är på fri fot eller att hämta någon till rätten. Jag vill med anledning av lagrådets synpunkter säga följande.

Som huvudregel gäller nu som jag nämnt enligt 28 kap. 4 § RB att husrannsakan beslutas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten; de hittillsvarande befogenhetema enligt 5 § för polisman att själv besluta om husrannsakan är undantag från denna huvudregel.

Som lagrådet påpekat finns det i de häktnings- ocff hämtningsfall som det är fråga om sällan någon undersökningsledare som kan fatta beslut om husrannsakan. Det beror på att fömndersökningen som regel är avslutad och redovisad till åklagare. Men enligt gällande rätt kan alltså beslut om husrannsakan fattas både av åklagaren och rätten. Om det remitterade förslaget genomförs blir resultatet att denna huvudregel, som nu sällan tillämpas, kommer att tillämpas i alla fall där det inte föreligger fara i dröjsmål.

Lagrådet har ansett att beslutet om husrannsakan i dessa situationer inte bör ankomma på åklagaren eftersom denne är part i målet. Visserligen är detta en svaghet som vidlåder även nu gällande ordning, men den blir mera påtaglig om den enskilde polismannens befogenhet att själv besluta om husrannsakan minskas. Att enbart lita till rätten som beslutsfattare i dessa situationer är inte särskilt praktiskt och knappast heller nödvändigt. I stället talar goda skäl för att man, som lagrådet föreslagit, inför samma ordning som i tvistemål, nämligen att polismyndigheten får besluta om husrannsakan i alla situationer där det inte föreligger fara i dröjsmål.

Lagtekniskt kan en sådan lösning åstadkommas genom att ett nytt tredje stycke införs i 28 kap. 4 § RB av följande lydelse: "Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i polis­lagen (1984:387)." Paragrafens första stycke bör dessutom förses med ett undantag för de situationer som regleras i tredje stycket. — Av 16 § första stycket 1 polisförordningen (1984:730) framgår att endast vissa poliser i chefsställning på polismyndighetens vägnar får fatta beslut om husrannsa­kan.

Lagrådet har slutligen ansett det önskvärt att i RB.anges att rättens
beslut om häktning av den som är frånvarande verkställs av polismyndig­
heten. Jag räknar med att detta önskemål kan tillgodoses vid en komman­
de språklig och redaktionell översyn av RB. Detsamma gäller frågan om en
eventuell hänvisning i RB:s regler om rättegången i tvistemål till polisla­
gens bestämmelser om husrannsakan i hämtnings- och häktningssitua­
tioner.
                                                                                           79


 


2.12 Vissa övriga frågor                                                  Prop. 1989/90:71

Den 1 januari 1988 ändrades bestämmelsema om tolkar i 50 § förvalt­ningsprocesslagen (1971:291; SFS 1987:748). Ändringen innebar att reg­lerna i paragrafen även skulle tillämpas i fråga om överföring från punkt­skrift till vanlig skrift eller omvänt. På gmnd av ett förbiseende upphävdes samtidigt paragrafens sista stycke, som reglerar i vilka fall en person inte får användas som tolk. Jag förordar att den bestämmelsen nu återinförs som ett tredje stycke i paragrafen.

Den 1 juli 1989 fick 54 kap. 11 § RB ändrad lydelse (SFS 1989:352). Ändringen innebar bl. a. att det dittillsvarande andra stycket i stället kom att utgöra paragrafens tredje stycke. En hänvisning i 49 kap. 12 § RB bör med anledning därav ändras till att avse det nya tredje stycket.

Den 1 september 1989 ändrades reglema om tingsrätts domförhet. 1 samband därmed ändrades 4 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål (SFS 1989:660). Ändringen innebar att den dittillsvarande sammansättningen av rätten vid huvudförhandling inför jury (tre eller fyra lagfama domare) ändrades till tre lagfarna domare, varvid dock föreskrevs att rätten, om det inträffade förfall för en av de tre sedan huvudförhandlingen påbörjats, skulle vara domför med två lagfarna domare. En motsvarande ändring bör göras i lagens 2 §, när det gäller rättens sammansättning vid huvudförhandling under målets förberedande behandling. För dessa fall finns det emellertid inte något behov av en regel om domförhet med två lagfama domare vid förfall.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.     lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i föräldrabalken,

3.  lag om ändring i jordabalken,

4.  lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

5.  lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal­ken,

6.  lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären­den,

7.  lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rätte­gången i tryckfrihetsmål,

8.  lagom ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

9.   lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom­
stolar,

10.   lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

11.   lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

12.  lag om ändring i vattenlagen (1983:291),

13.  lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek, samt

14.  lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223).                                 80


 


4 Specialmotivering                                       Prop. 1989/90:71

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

/ kap 7 och 8 §§

Reglerna i 1 kap. 7 § om att vissa ekonomiska brottmål företrädesvis skall handläggas vid 13 särskilda tingsrätter har upphävts Ofr avsnitt 2.2.2). En följdändring har gjorts i 1 kap. 8 §.

17 kap. 5§

Paragrafen innehåller regler om förutsättningarna för meddelande av s. k. mellandom.

Första stycket har arbetats om i förenklande syfte. Mellandom enligt detta stycke fömtsätter att prövningen av viss talan beror av annan talan som handläggs i samma rättegång. Mellandom får ges beträffande den senare talan. Det nuvarande exemplet med fastställelsetalan har tagits bort ur lagtexten, men någon saklig ändring gentemot vad som gäller nu är inte avsedd.

Andra stycket upptar med nu gällande lydelse bestämmelser om mellan­dom över rättsfaktum. Stycket har kompletterats med bestämmelser om att mellandom kan ges över hur en fråga som främst angår rättstillämp­ningen skall bedömas vid avgörande av saken. I fråga om motiven härför hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3. Texten har också genomgått en språklig omarbetning. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag understryka att det givetvis inte är uteslutet att mellandom kan meddelas över två eller flera av de omständig­heter som åberopas i rättegången.

Det finns anledning att understryka att det är angeläget att rätten och parterna lägger ned stor omsorg på att formulera den fråga som mellando­men skall avse. I annat fall kan det inträffa att den fråga som avgjorts genom mellandom visar sig sakna betydelse när målet skall avgöras slut­ligt.

En annan nyhet är att de uttryckliga reglerna om parternas inflytande på om mellandom skall ges har tagits bort ur andra stycket. I avsnitt 2.3 av den allmänna motiveringen har skälen härför närmare utvecklats.

Tredje stycket, som innehåller bestämmelser om vilandeförklaring av målet i övrigt när mellandom ges, har undergått språkliga justeringar. Under remissbehandlingen har påpekats att vilandeförklaring endast kan bli aktuell där särskild talan får föras mot mellandomen. Jag har ingen annan uppfattning, men anser inte att detta uttryckligen behöver anges i lagtexten.

17 kap 15 §

Paragrafen innehåller regler om rättelse och komplettering av dom och
beslut i tvistemål och har ändrats i enlighet med vad som anförts i avsnitt
2.4.
                                                                                               81

6   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71


 


Den allmänna regeln om rättelse finns iförsta stycket. Liksom tidigare Prop. 1989/90: 71 krävs att domen eller beslutet innehåller en uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller annat liknande förbiseende. Det ställs däremot inte, som nu, något krav på att förbiseendet skall kunna tillräknas domsto­len. Rättelse kan således ske även om felet beror på att någon av parterna har försummat sig.

Särskih i fråga om förbiseenden av part finns det anledning att anmärka att motpartens inställning är av betydelse när rätten skall ta ställning till om avgörandet skall rättas. Det måste nämligen vara klart att det rör sig om ett sådant förbiseende som avses med bestämmelsen, dvs. inte ett förbiseende av t.ex. ett lagstadgande, ett rättsfaktum eller av en rättslig möjlighet. Förenklat kan det sägas att parten skall ha i princip tänkt rätt men handlat fel. Avgörandet måste också vara uppenbart oriktigt. Vidare är att märka att rätten får besluta om rättelse. Bestämmelsen är alltså fakultativ. Om motparten med godtagbara skäl motsätter sig att rättelse sker, t. ex. under åberopande att han skulle ha drivit processen på annat sätt, bör hans önskemål normalt tillgodoses. Då får det felaktiga avgöran­det angripas med andra rättsmedel.

Det bör påpekas att en obetydlig felaktighet inte alltid är värd att rätta. Sålunda anses att domstolen när det gäller ett fel i den rent formella delen av en dom eller ett beslut, t. ex. ett felstavat namn eller en felaktigt angiven siffra i ett personnummer, kan nöja sig med en anteckning på domen eller beslutet angående det rätta förhållandet (jfr 14 § kungörelsen 1970:517 om rättsväsendets informationssystem, omtryckt 1981:487, samt uttalanden av föredragande departementschefen i prop. 1968:82 s. 87 samt i prop. 1982/83:41 vid tillkomsten av 48 kap. 12 a § , se NJA 11 1982 s. 398).

Paragrafens andra stycke är nytt. Det innehåller en bestämmelse som ger rätten möjlighet att komplettera ett tidigare avgörande när rätten av förbi­seende underlåtit att i samband med dom eller slutligt beslut fatta ett beslut rörande en särskild fråga. Det måste självfallet stå klart att det rör sig om ett rent förbiseende. Om domstolen exempelvis har underlåtit att uttala sig om rättegångskostnaderna, kan det i en del situationer vara ett medvetet handlande från domstolens sida och inte ett förbiseende, medan det i andra situationer kan stå klart att det rör sig om ett förbiseende. Kompletteringsmöjligheten står öppen två veckor från det att det felaktiga avgörandet meddelas.

I och för sig är det tänkbart att avgörandet redan överklagats när frågan om rättelse eller komplettering aktualiseras. Detta bör inte utesluta att den domstol som träffat avgörandet prövar frågan om rättelse eller komplette­ring. Av praktiska skäl torde dock beslut om rättelse eller komplettering mera sällan bli aktuellt sedan målet överlämnats till högre rätt.

Också själva rättelsebeslutet eller beslutet om komplettering kan i och för sig komma att överklagas. Det är att anse som ett slutligt beslut.

Tredje stycket behandlar frågan om inhämtande av yttrande från parter­
na. En möjlighet har införts att låta bli att bereda parterna tillfälle till
yttrande, om det är uppenbart obehövligt. Det kan finnas fall där det från
början framstår som klart att parterna inte har några synpunkter på frågan.
Som exempel kan nämnas att det är fråga om ett beslut om ersättning till
  82


 


någon som inte är part. Det kan också i undantagsfall vara så att ett Prop. 1989/90:71 rättelsebeslut skall meddelas oavsett vad parterna tycker. Som exempel kan nämnas att parterna har processat om vem som har rätt till en bil med ett visst registreringsnummer, och att detta angivits felaktigt i domen. Naturligtvis måste möjligheten att låta bli att inhämta parternas uppfatt­ning användas med försiktighet. Om det finns minsta anledning att tro att parterna kan ha något av betydelse att säga i frågan, bör yttrande alltid inhämtas.

Som påpekats i den allmänna motiveringen innefattar skyldigheten att höra parterna inte en ovillkorlig skyldighet att delge parterna ett föreläg­gande att yttra sig enligt reglerna i delgivningslagen. Det torde i normalfal­let räcka med en telefonkontakt eller ett meddelande som skickas utan delgivningsförfarande. Självfallet bör dock vad som förevarit dokumente­ras i akten.

Bestämmelsen i hittillsvarande andra stycket om hur ett beslut skall dokumenteras har förenklats och flyttats till tredje stycket.

18 kap 16 §

Paragrafen, som är ny, upptar en kostnadsregel för sådana fall som med nu gällande regler behandlas enligt 20 § RP. Bakgrunden till regeln har tagits upp i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.8.

En första förutsättning för att paragrafen skall vara tillämplig är att det rör sig öm ett mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar. Som myndighet räknas i detta sammanhang även åklagare. Någon anled­ning att göra undantag för särskild åklagare finns inte.

En andra förutsättning är att talan inte avser tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt.

Förutsättningen i nuvarande 20 § RP att talan förs på grund av stadgan­de i lag eller författning har utgått som överflödig.

1 de med paragrafen avsedda fallen skall i fråga om rättegångskostnader gälla bestämmelserna i 31 kap. om rättegångskostnad i brottmål, om annat inte är föreskrivet. Exempel på sådana speciella bestämmelser om rätte­gångskostnadsansvaret finns inom familjerätten.

23 kap. 14 §

Paragrafen, som behandlats i avsnitt 2.6, reglerar frågor om inhämtande av sakkunnigutredning redan under förundersökningen. Av första stycket första meningen framgår att undersökningsledaren liksom nu får inhämta yttrande från sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, skall dock enligt andra meningen den som misstänks för brottet eller hans försvarare beredas tillfälle att yttra sig angående valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

De omständigheter som bör kunna föranleda att synpunkter från den
misstänktes sida inte inhämtas kan variera. Någon gång kan det exempel­
vis för undersökningens resultat vara väsentligt att den misstänkte hålls
okunnig om misstanken intill dess denna vunnit sådan styrka att 23 kap.
    83


 


18 § blir tillämplig. 1 andra fall kan det vara väsentligt att den misstänkte Prop. 1989/90:71 hålls okunnig om vilket spår undersökningen följer. Det kan också vara så att beslutet om inhämtande av sakkunnigyttrande behöver tillkomma med viss brådska. Ett exempel erbjuder den situationen att ett rättsintyg skall inhämtas från den läkare som får på sin lott att undersöka och behandla en misshandlad person vilken av polis avlämnas vid sjukhus. Att begära in ett sådant rättsintyg först i efterskott är en sämre lösning ur många synvinklar. En annan typsituation där det i de flesta fall torde vara överflö­digt att höra den misstänkte är när någon företrädare för en viss bransch, t.ex. en cykelhandlare, bilhandlare eller guldsmed, anlitas för att avge ett värderingsintyg. Sådan värdering sker i de flesta fall med stöd av inom branschen förekommande prislistor och liknande. Kostnaden för värde­ringen är i regel låg och det kan sällan antas föreligga delade meningar om vem som bör utföra värderingen. Över huvud taget torde det ofta föreligga särskilda skäl att underlåta att höra den misstänkte när det gäller sakkun­niguppdrag av mycket begränsad och föga kostnadskrävande natur.

Om fömndersökningsledaren och den misstänkte har olika uppfattning i fråga om vem som skall utses, bör fömndersökningsledaren i normala fall överlämna åt rätten att besluta.

Andra stycket motsvarar utan saklig förändring nuvarande andra och tredje meningama i första stycket.

28 kap. 4 §

1 paragrafen har införts en regel om att det är polismyndigheten eller en enskild polisman som fattar beslut om husrannsakan för eftersökande av den som av domstol häktats i sin utevaro eller den som skall hämtas till inställelse inför rätten. Skälen för lagändringen framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.11.

28 kap. 5 §

Bestämmelsen har ändrats i enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.11. Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse får polisman alltid företa hus­rannsakan utan förordnande som anges i 28 kap. 4 § om det är fara i dröjsmål. Dessutom får han, även om det inte är fara i dröjsmål, företa husrannsakan utan förordnande i två fall. Det första fallet avser husrann­sakan som har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten. 1 det andra fallet skall husrannsakan ha till syfte att verkställa beslag av föremål som följts eller spårats på färsk gäming.

Enligt bestämmelsens nya lydelse får polisman aldrig verkställa hus­rannsakan utan förordnande om det inte är fara i dröjsmål.

30 kap 13 §

Paragrafen innehåller regler om rättelse och komplettering av dom och

beslut i brottmål och motsvarar härigenom 17 kap. 15 §, som reglerar        84


 


dessa frågor för tvistemålens del. I fråga om ändringama i paragrafens    Prop. 1989/90:71 första, andra ochftärde stycken hänvisas till vad som sagts i anslutning till 17 kap. 15 §.

1 paragrafens tredje stycke tas upp bestämmelser om det fall att den dömde har lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta har avslöjats under rättegången. Enligt utredarens förslag skulle för rättelse krävas att identitetsuppgiftema var uppenbart oriktiga. På förslag av rikspolisstyrelsen har ordet "uppenbart" utgått, eftersom det inte behövs och dessutom kan föranleda tolkningssvårigheter. Det bör påpekas att det självfallet är nödvändigt att rätten har ett tillförlitligt underlag vid rättelse enligt denna bestämmelse.

En dom eller ett beslut som har meddelats med antagande av de oriktiga identitetsuppgiftema får enligt den nya regeln rättas så att avgörandet kan verkställas. Det innebär att rätten kan ändra uppgifter om namn och personnummer.

För rättelse krävs i dessa fall en begäran från åklagaren. Det får anses åligga åklagaren att begära rättelse när det finns fömtsättningar för det. Som framgår av den allmänna motiveringen finns det — i varje fall teoretiskt — en möjlighet att påföljden skulle ha blivit en annan om den dömdes riktiga identitet varit känd. Åklagaren bör, i samband med att han begär rättelse, också ta ställning till sistnämnda fråga och eventuellt vidta åtgärder för att få påföljden ändrad (genom överklagande eller extraordi­nära rättsmedel).

1 fråga om motiven kan i övrigt hänvisas till avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen.

För att rättelse enligt tredje stycket skall kunna beslutas bör domstolen givetvis först höra den person som uppträtt som tilltalad i målet och vars identitetsuppgifter domstolen avser att skriva in i domen. Utredaren har dessutom ansett att domstolen skall ge den på vilken uppgifterna i den orättade domen syftar tillfälle att yttra sig. Skälet till detta är att man inte helt kan utesluta att denne i själva verket är medgärningsman, och om domen undanröjs är det i och för sig ingenting som hindrar att han åtalas för den gäming som domen avser. En rättelse skulle därför i extrema undantagsfall kunna tänkas vara till hans nackdel. Oavsett hur det förhål­ler sig med det skall emellertid identitetsuppgiftema rättas om fömtsätt­ningar i övrigt föreligger. Det finns då enligt min mening ingen anledning att anse att domstolen skulle vara skyldig att ge den felaktigt utpekade personen tillfälle att yttra sig. Å andra sidan finns det naturligtvis inte något hinder mot att domstolen begär ett sådant yttrande, t. ex. om det skulle kunna tillföra rättelsefrågan något av betydelse.

31 kap 1 §

Paragrafen har endast ändrats redaktionellt och språkligt i förenklande syfte.

85


 


31kap2§                                                                       Prop. 1989/90:71

Paragrafen innehåller bestämmelser om den tilltalades möjligheter att få ersättning av staten föV sina rättegångskostnader.

Första stycket innehåller bestämmelser om rätt att få ersättning för bevisning, försvarare m. m. En bestämmelse om rätt att få ersättning för delgivningskostnad har tagits bort som betydelselös. Stycket har i övrigt ändrats redaktionellt och språkligt. Reglema om den tilltalades rätt till ersättning för inställelse vid rättegången har — sakligt oförändrade — sammanförts i andra stycket.

1 enlighet med vad som föreslås i avsnitt 2.5.5 har i ett nytt tredje stycke införts bestämmelser om möjlighet till ersättning av allmänna medel vid fällande dom. En fömtsättning för ersättning är i sådant fall att den tilltalade vållats kostnader som avses i första eller andra stycket genom fel eller försummelse av åklagaren. Regeln ersätter bestämmelsema i nuva­rande 4 § andra stycket om möjlighet för den tilltalade att få ersättning av åklagaren.

Om den tilltalade i tredje styckets fall även skall utge ersättning till staten får givetvis förordnas att fordringama skall gå i avräkning.

31 kap 3 §

Paragrafens nuvarande första stycke, som innehåller regler om skyldighet för åklagare som väckt åtal utan skäl att utge ersättning för rättegångskost­nader, har utgått till följd av vad som sägs i avsnittet 2.5.5. Hämtöver har språkliga och redaktionella justeringar gjorts i paragrafen.

31 kap. 4 §

Paragrafen, som innehåller regler om skyldighet att oavsett utgången av målet utge ersättning för rättegångskostnad som orsakats genom vårdslös­het eller försummelse, har ändrats till följd av vad som sägs i avsnittet 2.5.5. Ändringarna, som sakligt sett avser det andra stycket, innebär att reglerna om åklagares skyldighet att vid processuell försumlighet utge ersättning har utgått ur paragrafen (i fråga om statens skyldighet att i sådant fall utge ersättning, se 2 § tredje stycket i förslaget). Hämtöver har språkliga och redaktionella justeringar gjorts i paragrafen.

31kap.5§

Hänvisningen till 3 § har ändrats.

31 kap. 6 §

Paragrafen har ändrats med hänsyn till att reglema om åklagares ansvar för rättegångskostnader har upphävts.

86


 


31 kap. 10 §                                                                 Prop. 1989/90:71

Paragrafen reglerar rättegångskostnadsfrågan i högre rätt. Enligt sista me­ningen i första stycket gäller de hittillsvarande reglerna i 3 § om åklagares och målsägandes ersättningsskyldighet bara det fallet att talan i högre rätt utan skäl fullföljts av åklagaren. Med hänsyn till att reglema i 3 § om åklagares ersättningsskyldighet nu föreslås upphävda, har föreskriften i förevarande paragraf om tillämpligheten av 3 § ändrats. Enligt den nya lydelsen skall målsäganden i de fall som regleras av 3 § vara skyldig att ersätta kostnad i högre rätt endast om han utan skäl föranlett att åklagaren överklagat den lägre rättens avgörande.

31 kap 11 §

Hänvisningen i andra stycket till 1 § har ändrats.

48      kap 12 a §

Bestämmelsen om rättelse av strafföreläggande har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.

49      kap 1 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller en regel om överklagande av en tings­rätts mellandom över ett rättsfaktum eller över hur en fråga som främst angår rättstillämpningen skall bedömas vid avgörande av målet (se 17 kap. 5 § andra stycket).

Regeln innebär att rätten med hänsyn till omständigheterna skall be­stämma om talan mot mellandomen skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot det slutliga avgörandet i målet. Bakgmnden till den nya regeln har tecknats i avsnitt 2.3.

Ofta är det slutliga avgörandet i målet en dom. Så är fallet exempelvis om rätten i mellandomen förklarar att kärandens anspråk i dess helhet är preskriberat. Det slutliga avgörandet blir då en dom varigenom rätten ogillar käromålet och meddelar beslut i frågor om rättegångskostnad (18 kap. 14 § andra stycket). Det kan emellertid också undantagsvis förekom­ma att ett mål efter en mellandom avgörs genom ett slutligt beslut, exem­pelvis ett avskrivningsbeslut på gmnd av att talan återkallats.

Med att talan skall föras / samband /we

Humvida en särskild talan är tillåten eller talan mot mellandomen skall föras i samband med talan mot det slutliga avgörandet skall enligt 17 kap.

7 § tredje stycket framgå av mellandomen.

ö/


 


När hovrätten överprövar en mellandom och ett slutligt avgörande kan Prop. 1989/90:71 olika situationer tänkas. Som exempel kan tas det fallet att käranden överklagat dels en mellandom där hans anspråk förklarats preskriberat, dels en slutlig dom där hans talan ogillats. 1 allmänhet torde det även i hovrätten finnas anledning att först pröva mellandomen. Om hovrätten finner att anspråket inte är preskriberat har hovrätten att ändra mellando­men i enlighet härmed. I samband därmed skall hovrätten ta ställning till om dess dom i preskriptionsfrågan skall få överklagas särskilt (se den föreslagna 54 kap. 1 a § ). I den angivna situationen torde det ofta vara lämpligast att tillåta särskild fullföljd. Om hovrättens bedömning av pre­skriptionsfrågan vinner laga kraft har hovrätten att ta upp återstoden av målet till handläggning. Av hänsyn till principerna bakom systemet med instansordningen finns det sannolikt anledning att med undanröjande av tingsrättens slutliga dom visa målet åter till tingsrätten för sakprövning.

49      kap 12 §

Hänvisningen i tredje stycket till 54 kap. 11 § har rättats (se avsnitt 2.12).

50      kap 3 §.51 kap 3 §, 52 kap 2 §, 55 kap 3 § och 56 kap 3 §

Ur paragraferna, som innehåller regler om domstolens prövning av om en inlaga med ett överklagande skall avvisas, har tagits bort orden "på före­skrivet sätt eller". Det innebär att rätten inte längre skall pröva om det föreskrivna rättsmedlet har använts (jft Welamson, Rättegång VI, andra uppl. s. 51 f). I fråga om motiven till ändringen kan hänvisas till avsnittet 2.7.

52 kap 1 §

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om överklagande genom besvär. 1 enlighet med vad som angetts i avsnitt 2.7 har tiden för ingivande av besvärsinlagan ändrats från två veckor till tre veckor. Ordet underrätt har bytts ut mot tingsrätt. Att någon saklig ändring i denna del inte är avsedd framgår av 1 kap. I § RB. Även i övrigt har gjorts vissa redaktionella justeringar.

54 kap. 1 a§

Paragrafen, som är ny, innehåller en regel om överklagande av en hovrätts­dom i sådant fall som anses i 17 kap. 5 § andra stycket. Paragrafen motsvarar i sak helt 49 kap. 1 a §. När det gäller handläggningen i hovrät­ten hänvisas till specialmotiveringen till sistnämnda paragraf

55 kap 12 a §

I paragrafens andra stycke har i enlighet med förslag av lagrådet införts en hänvisning till reglerna om mellandom i tvistemål (se avsnitt 2.3). När en


 


prejudikatfråga som rör själva saken uppkommer i ett tvistemål, kan en     Prop. 1989/90: 71 mellandom ges över prejudikatfrågan med verkan att högsta domstolen eller efter återförvisning hovrätten blir bunden av domen vid avgörandet av saken.

Övergångsbestämmelserna

Enligt 49 kap. 1 a § och 54 kap. 1 a § kan rätten i vissa fall begränsa rätten till fullföljd mot särskild dom. Rätten att fullfölja talan mot särskild dom som meddelats före ikraftträdandet är dock inte begränsad (punkten 1).

Den i 52 kap. 1 § angivna besvärstiden har förlängts från två veckor till tre. Denna förlängning kan dock inte medges i de fall där beslutet redan har vunnit laga kraft. För vinnande av enkelhet anges i andra punkten att äldre regler gäller i fråga om besvärstiden om beslutet har meddelats före ikraftträdandet. Av punkt 3 framgår att i fråga om avgöranden som med­delats före ikraftträdandet den lägre rätten har att pröva om talan har fullföljts på föreskrivet sätt.

I övergångsbestämmelsernas sista stycke har på förslag av lagrådet klar­gjorts hur det skall förfaras med mål som före lagens ikraftträdande väckts vid viss tingsrätt med stöd av 1 kap. 7 §.

4.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

20 kap. 9 § har i förslaget upphävts. Paragrafens första stycke har hittills innehållit en hänvisning till 20 § RP. Denna hänvisning blir överflödig när 20 § RP upphävs och kostnadsregeln i bestämmelsen flyttas till RB (avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen). Andra stycket i 20 kap. 9 § föräldrabal­ken innehåller ett undantag från första stycket beträffande mål om faststäl­lande av faderskap, vårdnad om ellgr underhåll till barn. Om sålunda en myndighet — socialnämnd eller överförmyndare — för talan på det all­männas vägnar i ett mål av detta slag gäller inte 20 § RP. Även denna undantagsregel är obehövlig. För mål om fastställande av faderskap och vårdnad om barn finns nämligen speciella bestämmelser om rättegångs­kostnad i 3 kap. 11 § respektive 6 kap. 22 § föräldrabalken. Dessa regler kommer fortfarande att gälla, eftersom den nya kostnadsregeln i 18 kap. 16 § RB föreslås bli utformad på det sättet att den blir tillämplig bara om det inte föreskrivs något annat. Målen om underhållsbidrag avser enskilds rätt och därmed är en undantagsregel överflödig även beträffande dessa mål, om 20 kap. 9 § första stycket föräldrabalken upphävs.

4.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

Reglerna om rättelse av införing har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.


4.4 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.l)

Regeln i 39 § om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.


89


 


4.5                                                                Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om                                                Prop. 1989/90:71
införande av nya rättegångsbalken.

Lagens 20 § har upphävts. 1 fråga om motiven hänvisas till avsnittet 2.8.

Övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med lagrådets för­slag.

4.6    Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden

9a och b§§

Till ärendelagen har av skäl som närmare utvecklats i avsnitt 2.4.5 lagts två nya paragrafer vilka nära överensstämmer med 27 och 28 §§ förvalt­ningslagen (1986:223). I fråga om innebörden av bestämmelserna kan hänvisas till de motivuttalanden som gjordes i samband med förvaltnings­lagens tillkomst och som återges i den allmänna motiveringen.

Vid omprövning gäller de vanliga domförhetsreglerna i 6 § andra stycket ärendelagen. Det innebär bl.a. att, om prövningen är av enkel beskaffen­het och tvist inte föreligger i den fråga som är aktuell för omprövning, rätten är domför med en lagfaren domare. I vissa särskilt angivna fall skall dock alltid rätten ha en större sammansättnng. Frågan om vilka lagfarna domare som får handha omprövningsfrågor får regleras i förordningen (1979:571) med tingsrättsinstmktion.

På förslag av lagrådet har institutet omprövning namngetts i första meningen i 9 a § .

I det till lagrådet remitterade förslaget fanns, efter mönster från förvalt­ningslagen, en bestämmelse av innebörd att omprövning inte fick ske om inhibition begärdes. På förslag av lagrådet har denna bestämmelse utgått. Den omständigheten att inhibition begärs utgör alltså inte något hinder mot att rätten omprövar beslutet men är självfallet ett ytteriigare incita­ment för att verkställa omprövningen snabbt.

Det föreslagna tredje stycket i 9 a § innebär en reglering som avviker från förvaltningslagens. Främst av praktiska skäl har det ansetts lämpligt att begränsa möjligheterna att företa omprövning på begäran av part. Lagtexten har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

På förslag av lagrådet har vidare i andra stycket i 9 b § angivits att den avvisning som det där talas om är avvisning på gmnd av att överklagandet skett för sent.

Vid sidan av möjligheterna att ändra ett beslut enligt de nu berörda paragraferna gäller de allmänna rättelsemöjligheterna i 17 kap. 15 § RB (jfr 26 § förvaltningslagen).

4.7    Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål


Domförhetsregeln i andra stycket har bringats i överensstämmelse med


90


 


regeln i 4 § om rättens domförhet vid huvudförhandling inför jury. Änd-    Prop. 1989/90:71 ringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

4.8 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

75 kap 2 §

Tiden för överklagande i paragrafens sista stycke har på förslag av lagrådet ändrats till tre veckor (jfr avsnitt 2.7).

17 kap 1 §

1 paragrafen har, i enlighet med förslag av lagrådet, en följdändring gjorts till de ändringar i fråga om besvärstid som föreslås i avsnitt 2.7.

4.9    Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar

20 §

Valbarhetsreglerna har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.9.

4.10  Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

32 §

Bestämmelsema om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2. Ändringen innebär att rättelsemöjligheten utvidgas till att gälla oavsett vem som har försummat sig. Dessutom har införts en möjlighet till komplettering av förvaltningsdomstolamas domar och beslut i enlighet med vad som förordats i nämnda avsnitt.

50 §

1 ett nytt tredje stycke regleras vilka personer som inte får användas som tolkar (jfr avsnitt 2.12).

4.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

9 i'

Valbarhetsreglerna har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.9.

91


 


4.12 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)       Prop. 1989/90:71

12 kap. 37§

Tiden för överklagande i paragrafens andra stycke har på förslag av lagrå­det ändrats till tre veckor (jfr avsnitt 2.7).

13 kap 56 §

Föreskriften om att klagomål skall avvisas om beslutet inte överklagats på föreskrivet sätt har utgått på förslag av lagrådet (jfr avsnitt 2.7).

13 kap. 65 §

På förslag av lagrådet har en följdändring gjorts till förslaget om tre veckors besvärstid i avsnitt 2.7.

4.13  Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek

Reglema i 4 kap. 22 § om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.

4.14  Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen
(1986:223)

Reglerna i 26 § om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2. Ändringen innebär att rättelsemöjligheten utvidgas till att gälla oavsett vem som har försummat sig. För tydlighetens skull villjag påpeka att bestämmelserna inte innebär någon uttömmande reglering av förvalt­ningsmyndigheternas möjligheter att ändra beslut som blivit felaktiga på gmnd av att den enskilde lämnat felaktiga uppgifter.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.     lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i föräldrabalken,

3.  lag om ändring i jordabalken,

4.  lagom ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

5.  lagom ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal­ken,

6.  lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären­den,

7.  lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rätte­gången i tryckfrihetsmål.


 


2.  lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

3.  lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom­stolar,

10.     lag om ändring

11.     lag om ändring

12.  lagom ändring

13.  lagom ändring

14. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223).


I förvaltningsprocesslagen (1971:291), lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, vattenlagen (1983:291), lagen (1984:649) om företagshypotek, samt


Prop. 1989/90:71


 


6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.


93


 


SAMMANFATTNING

I detta betänkande behandlar vi två frågor som har nära sam­band med varandra, nämligen specialisering av domande verk­samhet och expertmedverkan i de allmänna domstolarna. Med ut­gångspunkt från vårt förslag i den sistnämnda frågan diskute­rar vi också formerna för handläggning av fastighetsmål, hyres- och arrendemål samt mål om ekonomisk brottslighet (eko-mål).

Som ett första led i våra överväganden diskuterar vi för-och nackdelar med en specialisering av dömande verksamhet på de allmänna domstolarnas område. Med specialisering avser vi koncentration av en mål kategori till vissa allmänna dom­stolar, överförande av en grupp mål till särskilda domstolar och handläggning av mål vid domstolsliknande nämnder. Vi kon­staterar därvid att en specialisering som tillåts omfatta många och viktiga mål typer på flera olika sätt kan leda till en utarmning av de allmänna domstolarna. Samtidigt har den specialisering som hittills skett ofta inneburit ökade garan­tier för en effektiv process och materiellt riktiga avgöran­den. Som vi ser det är dock dessa vinster inte i främsta rummet knutna till själva specialiseringen utan till att experter på det aktuella området kan medverka som ledamöter utöver de lagfarna ledamöter och nämndemän som normalt tjänstgör i de allmänna domstolarna. Vi anser att man kan uppnå i huvudsak samma vinster genom att i stället låta experter medverka i de allmänna domstolarna. Härigenom kan man undvika många av de nackdelar som är förenade med en specialisering av dömande verksamhet.

Vi menar att utvecklingen beträffande specialisering av dom­stolsväsendet nu har gått så långt att det gäller att välja väg, antingen en fortsatt utarmning av de allmänna dom­stolarna eller en återgång till ett mera enhetligt domstols­väsende. Enligt vår uppfattning talar starka skäl för att man bör välja den senare vägen.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 1

94


 


Expertmedverkan i  de allmänna domstolarna                              Prop. 1989/90:71

Bilaga 1

Mot den angivna bakgrunden lägger vi fram ett förslag scm gör det möjligt för de allmänna domstolarna att öka sin kompetens i mål där det behövs ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan särskild fackkunskap. Behov av förstärkningsåtgärder kan enligt vår bedömning uppkomma inte bara i eko-mål, där denna möjlighet står vissa domstolar till buds redan nu, utan också i andra målkategorier, exempelvis mål angående fel i fastighet enligt 4 kap. 19 § jordabalken (JB), mål inom ADB-och miljöområdena, mål om skadestånd som römedicinska för­hållanden samt mål om entreprenad, och undantagsvis även i domstolsärenden. Enligt förslaget skall den ökade kompetensen åstadkommas genom att tingsrätterna och hovrätterna ges en generell möjlighet att anlita experter i mål och ärenden som i dag kan tas upp av allmän domstol och där prövas av enbart lagfarna domare eller av lagfarna domare och nämndemän. Som förutsättning för att domstolarna skall få anlita experthjälp skall gälla att prövningen av ett mål eller ett ärende väsentligt främjas genom att en expert ingår i rätten.

Med en reform av angivet slag ökar möjligheterna att lägga processens tyngdpunkt i första instans och att utforma över­rättsprocessen på ett rationellt sätt. Det kan också tänkas att en möjlighet för de allmänna domstolarna att anlita experter kan göra dem attraktiva för vissa ci vil rättsliga tvister som i dag överlämnas till skiljemän för avgörande. Reformen bör öka tilltron till de allmänna domstolarnas för­måga att fullgöra sina rättskipningsuppgifter i det moderna samhället.

Med uttrycket expert avser vi enbart en person med särskild fackkunskap i annat än juridiska ämnen. Formerna för med­verkan i allmän domstol av personer som är eller har varit lagfarna domare i allmän förvaltningsdomstol kominer vi att behandla i vårt slutbetänkande.

95


 


Uppgiften för en expert är i första hand att hjälpa rättens    Prop. 1989/90:71 övriga ledamöter att sätta sig in i och förstå det av parter-  Bilaga I na presenterade processmaterialet. Han skall inte tillföra målet något sådant material. Sakkunniginstitutet som bevis­medel berörs inte av vårt förslag.

Den som skall tjänstgöra som expert skall genom utbildning eller yrkeserfarenhet ha förvärvat särskild fackkunskap i det ämne som är aktuellt i det enskilda målet samt vara lämplig att tjänstgöra som särskild ledamot i tingsrätt eller hov­rätt. Som exempel på personer som kan komma i fråga för expertuppdrag kan nämnas revisorer, ingenjörer och läkare.

Vi har diskuterat att bygga vidare på det system som tilläm­pas beträffande ekonomiska experter i eko-mål, dvs. att låta regeringen förordna experter på ett antal klart angivna fackområden. Om man begränsar möjligheterna att anlita exper­ter till vissa fackområden kommer man emellertid inte att kunna täcka mer än en del av expertbehovet. Vi föreslår i stället att domstolarna själva skall få förordna experter.

Särskild talan mot rättens beslut angående expertmedverkan får för närvarande i princip inte föras. Med den av oss före­slagna utvidgningen av möjligheterna till expertmedverkan får man dock räkna med att parterna och rätten i ökad utsträck­ning kommer att ha skilda uppfattningar i fråga om behovet av expertmedverkan och/eller om rättens val av expert. Vi har därför diskuterat införandet av en regel som ger parterna möjlighet att föra särskild talan mot rättens beslut angående expertmedverkan. Vi har dock inte funnit anledning att lägga fram något förslag härom.

Behovet av särskild fackkunskap inom rätten torde i nästan alla fall bli tillgodosett genom att rätten anlitar en expert. I mål som röskilda fackområden kan det dock tänkas uppkomma behov av expertis på mer än ett område. För sådana fall föreslår vi att rätten skall kunna anlita ytterligare en expert.

96


 


En expert skall ingå i rätten såsom särskild ledamot. Han     Prop. 1989/90:71
skall inte ers
ätta någon av rättens övriga ledamöter.     Bilaga I

Expertmedverkan bor komma i fråga endast i fall då behovet av sådan medverkan avser en väsentlig del av ett mål och exper­ten skall delta i hela avgörandet. I den mån förutsätt­ningarna för del dom eller mellandom är uppfyllda finns det dock inget som hindrar att experten deltar i en sådan dom men därefter inte längre ingår i rätten. Att på annat sätt be­gränsa expertens medverkan till viss del av ett mål anser vi vara förenat med flera nackdelar än fördelar.

En expertmedverkan i enlighet med förslaget medför vissa kostnader, främst avseende ersättning till experterna. Expertmedverkan bör emellertid också medföra besparingar i form av effektivare handläggning och ökade garantier för materiellt riktiga avgöranden. Besparingarna uppväger enligt vår mening mer än väl de förhållandevis marginella merkost­nader som kan uppstå.

Med utgångspunkt från förslaget om expertmedverkan i de all­männa domstolarna har vi undersökt om inte många av de pro­blem som är förenade med den nuvarande konstruktionen med särskilda domstolar för handläggning av fastighetsmål skulle kunna undvikas om man i stället lät prövningen av fastighets­målen ankomma på samtliga tingsrätter. Vidare har vi tagit upp tanken på att överföra också hyres- och arrendenämndernas uppgifter till tingsrätterna, våra överväganden i dessa delar har fått formen av en modell för hur man skulle kunna integrera de nämnda rättskipningsuppgifterna i de allmänna domstolarnas verksamhet. Vi lägger alltså inte fram något fullständigt förslag i dessa frågor. Avslutningsvis har vi behandlat handläggningen av eko-mål samt anlagt några syn­punkter i fråga om reformmöjligheterna för vissa andra mål­grupper.

97

7   Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 71


 


Handläggningen av fastighetsmål                                                 Prop. 1989/90:71

Bilaga 1

Fastighetsmål handläggs i dag vid särskilda fastighetsdom­stolar, vilka är knutna till vissa tingsrätter. I fastighets­domstolarna ingår, utöver lagfarna domare, både tekniska ledamöter (fastighetsråd) och nämndemän. Erfarenheterna av fastighetsdomstolarnas sätt att sköta sina uppgifter är goda. Detta torde till stor del bero på den tekniska expertis som tillförts fastighetsdomstolarna genom fastighetsråden. Gräns­dragningen mellan mål som skall tas upp av fastighetsdomstol och mål som skall tas upp av tingsrätt såsom allmän domstol har emellertid vållat problem. Enligt vår uppfattning innebär specialiseringen av dömandet i fastighetsmål även i övrigt åtskilliga nackdelar.

Ffter en genomgång av olika möjligheter att komma till rätta med de processuella problemen har vi kommit fram till att den i detta hänseende mest ändamålsenliga lösningen är att av-skaffa begreppet fastighetsdomstol och att låta fastighets­målen handläggas vid samtliga tingsrätter enligt vanliga forumregler.

Enligt vår mening finns det flera skäl till att man i dag har anledning att se behovet av att koncentrera fastighetsmålen till vissa domstolar på ett annat sätt än man gjorde när fas­tighetsdomstolarna inrättades. Ett skäl är att den materiella lagstiftningen i fråga om bl.a. fastighetsbildning har blivit enklare och mera lättillämpad för domstolarna under den tid som fastighetsdomstolarna har varit verksanma. Också den fr.o.m. 1971 gällande tingsrättsorganisationen har ändrat förutsättningarna. Ett annat skäl är att det nuvarande syste­met endast i begränsad utsträckning ger några garantier för att de lagfarna domarna vid fastighetsdomstolarna får erfa­renhet av att handlägga kvalificerade fastighetsmål.

Som vi ser det kan fastighetsmålen på ett fullt kompetent sätt handläggas vid samtliga tingsrätter. Såvitt gäller de

98


 


kvalificerade fastighetsmålen bör de nuvarande reglerna om    Prop. 1989/90:71 rättens sammansättning i huvudsak bestå. Vi har dock diskute-  Bilaga 1 rat om reglerna om fastighetsrådens medverkan i dessa mål kan ersättas av de av oss föreslagna generella reglerna om expertmedverkan. Dessa regler är emellertid inte avsedda att tillämpas i mål kategori er där det föreligger ett permanent behov av expertmedverkan och passar därför inte helt för de nu åsyftade målen. I de typer av fastighetsmål som typiskt sett är av enkel beskaffenhet, exempelvis hyresmål, bör där­emot expert'"eglerna kunna tillämpas. Rättens sammansättning i sådana mål bör bestämmas först sedan det står klart om även de tvister angående hyra m.m. som i dag handläggs vid hyres-och arrendenämnderna kan överföras till tingsrätterna.

En handläggning av kvalificerade fastighetsmål vid samtliga tingsrätter kan under en övergångsperiod tänkas medföra svårigheter för de lagfarna domare som inte tidigare haft tillfälle att syssla med sådana mål. Vi är därför inte främ­mande för att det under en sådan period kan vara lämpligt att vidta särskilda åtgärder för att underlätta handläggningen av dessa mål.

Handläggningen av hyres- och arrendetvister

Prövningen av hyres- och arrendetvister i första instans sker i dag främst vid hyres- och arrendenämnderna men också vid fastighetsdomstolarna och vid de allmänna underrätterna. För överprövning av hyresnämndernas avgöranden har inrättats en särskild domstol, bostadsdomstolen. I såväl hyres- och arren­denämnderna som bostadsdomstolen ingår, utöver lagfarna doma­re, s.k. intresseledamöter, dvs. ledamöter som utsetts efter förslag från sådana riksorganisationer som företräder intressegrupper, vilka berörs av rättskipningen på de berörda områdena. För handläggningen vid nämnderna och i bostadsdom­stolen gäller särskilda regler.

99


 


Det är enligt vår mening uppenbart att det spl ittrade prov-    Prop. 1989/90:71 ningssystemet är förenat med åtskilliga nackdelar. Ett satt    Bilaga 1 att göra systemet mera enhetligt är att, som föreslagits av hyresrättsutredningen (se SOU 1981:77) och arrende!agskoinmit-tén (se SOU 1981:80), överföra prövningen av de tvister an­gående hyra m.m. som i dag handläggs vid fastighetsdomstolar­na till hyres- och arrendenämnderna. Som vi ser det skulle dock en sådan åtgärd medföra en rad negativa konsekvenser för domstolsväsendet i dess helhet. Vi har i stället undersökt möjligheterna att överföra hyres- och arrendenämndernas upp­gifter till de allmänna underrätterna.

När det gäller medverkan av intresseledamöter i rättskip­ningen på de berörda områdena har vi utgått från den inställ­ning i frågan som lagstiftaren vid ett flertal tillfällen har uttiyckt, nämligen att intresseledamöter skall medverka vid avgörandet av de mål eller ärenden som i dag handläggs vid hyres- och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen. Vi har dock funnit att intresseledamöternas anknytning till organi­sationerna i vissa fall aktualiserar jävsfrågor, vilka enligt vår uppfattning inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt inom ramen för det nuvarande systemet. Problemen är emeller­tid koncentrerade till bl.a. vissa ärenden enligt hyresför­handlingslagen (1978:304), vilka på ett påtagligt sätt berör organisationernas intressen. Vid tingsrätterna kan dessa ärenden handläggas i en sammansättning där intresseledamöter inte ingår. I övriga fall föreligger det enligt vår mening inte något hinder från principiell synpunkt mot att låta intresseledamöter delta i handläggningen av hyres- och arren­demål vid tingsrätterna.

När det gäller förfarandet menar vi att en mycket stor del av nämndärendena, främst de som till övervägande del handläggs utan muntlig förhandling, skulle kunna handläggas vid tings­rätterna enligt reglerna i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Andra nämndärenden har ut­präglad tvistemålskaraktär. Dessa ärenden bör utan egentli ga

100


 


svårigheter kunna handläggas enligt rättegångsbalkens (RB)     Prop. 1989/90: 71 regler om förfarandet i tvistenål, särskilt sedan dessa reg-   Bilagal ler ändrats enligt ett nu föreliggande förslag om ett refor­merat tingsrättsförfarande.

Det är enligt vår uppfattning också möjligt att inom ramen för RB:s system utforma en instans- och full följdsordning som passar för samtliga hyres- och arrendetvister. Därvid kan man också i allt väsentligt tillgodose önskemål som framförts från de berörda intresseorganisationerna om ett tvåinstans-system, där prövningen i överinstansen äger rum under med­verkan av intresseledamöter. Som vi ser det finns det sålunda inte något hinder från principiell synpunkt mot att låta intresseledamöter delta i handläggningen av flertalet hyres-och arrendemål i hovrätterna. Om både tingsrätterna och hov­rätterna tillförs sakkunskap genom intresseledamöter bör det vara möjligt att i princip låta hovrätterna bli slutinstanser i samtliga hyres- och arrendemål. Det bör dock öppnas en möj­lighet för hovrätt att i vissa fall tillåta en part att över­klaga till högsta domstolen (HD). Detta innebär att bostads­domstolens uppgifter kan övertas av hovrätterna och HD.

Vid handläggning av hyres- och arrendemål bör domstolarna som huvudregel bestå av lagfarna domare och intresseledamöter. I de speciella måltyper, vilka enligt vår uppfattning bör hand­läggas i en sammansättning där intresseledamöter inte ingår, bör domstolarna bestå av lagfarna domare och nämndemän. I HD bör intresseledamöter inte medverka.

Vid hyres- och arrendenämnderna handläggs vissa ärenden i former som saknar direkt motsvarighet vid de allmänna dom­stolarna, nämligen ärenden angående medling och skiljedom i hyres- och arrendetvister. Vi kan inte se något hinder mot att låta tingsrätterna ta upp också medlingsärenden. Bestäm­melser härom bör utan svårighet kunna tas in i ärendelagen. En motsvarighet till skiljemannaförfärandet vid nämnderna kan erhållas genom att parterna i ett hyres- eller arrendeför-

101


 


hållande utfaster sig att inte  föra  talan mot  tingsrätts  dom        Prop. 1989/90:71
i  en tvist med anledning av det n
ämnda  förhållandet.   I vårt     Bilagal

delbetänkande (SOU 1986:1) HD och rättsbildningen har vi föreslagit att en sådan utfästelse,   i  motsats  till   vad  som gäller i  dag,  skall  gälla även om den gjorts innan tvist uppkommit mellan parterna.

Enligt vår bedömning är det fullt möjligt att i enlighet med det av oss skisserade systemet överföra f\yres- och arrende­nämndernas uppgifter till  tingsrätterna och bostadsdomstolens uppgifter till  hovrätterna och HD.  En sådan åtgärd skulle som vi   ser det ge flera fördelar framför den nuvarande ordningen och.framför de förslag till  en reform av hyres- och arrende­processen som har lagts fram tidigare.  Bl.a.  skulle man slippa ifrån de olägenheter som är förerfade med att en stor del  av den dömande verksamheten sker vid sidan av de allmänna domstolarna. Åtgärden måste också medföra administrativa vinster och direkta ekonomiska besparingar.

Handläggningen av eko-mål

De nuvarande bestämmelserna om handläggning av kvalificerade eko-mål   har nu varit i  kraft i  drygt ett och ett halvt år. Även om någon utvärdering av reformen ännu inte har skett står det klart att tillämpning av bestämmelserna har aktua­liserats endast i ett fåtal   fall  och då vid olika domstolar. Tillgängliga uppgifter om utvecklingen  på området tyder  inte på någon egentlig ökning av antalet kvalificerade eko-mål under överskådlig tid. Man kan följaktligen konstatera,  att de förutsättningar som ligger till  grund för bestämmelserna om koncentration av dessa mål   till  vissa tingsrätter inte infriats.  Enligt vår mening bör målen kunna handläggas vid samtliga tingsrätter med tillämpning av de av oss föreslagna generella reglerna om expertmedverkan i de allmänna dom­stolarna.

102


 


Fortsatta reformmojl igheter                                            Prop. 1989/90:71

Bilaga 1

Det ingår visserligen inte i vårt uppdrag att gå in på alla förekommande typer av specialisering av dömande verksamhet. Mot bakgrund av våra tidigare överväganden har vi dock anlagt några synpunkter på handläggningen av sjörättsmål, tryckfri­hetsmål och andra yttrandefrihetsmål, vissa mål rörande upp­hovsrätt samt va-mål. I dessa mål typer finns det enligt vår uppfattning goda skäl att fortsätta på den väg vi förordat i fråga om bl.a. fastighetsmålen.

103


 


Prop. 1989/90:71 Bilaga 2

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i  fråga om rättegångsbalken

dels att 1 kap. 7 och 8 §§ skall  upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 4 a § och 4 kap. 10 a § skall  ha nedan angivna

lydelse,

dels att i balken skall införas en ny  paragraf, 1 kap. 3 a §,

av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                            Föreslagen lydelse

1 kap. 3 a §

En särskild ledamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan sär­skild fackkunskap (expert) får ingå i tingsrätten, om prövningen av ett mål därigenom väsentligt främjas. Rör målet skilda fackområden får ytterligare en expert ingå i rätten.

Deltar en expert vid huvudförhand­ling i brottmål, gäller i fråga om antalet nämndemän 3 § andra stycket andra och tredje meningarna.

Om särskild sammansättning av tings­rätt vid behandling av vissa mål gäller i övrigt vad därom är stadgat.

Senaste lydelse av 7 och 8 §§ 1985:415.                                                  104


 


Nuvarande  lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71 Bilaga 2


2 kap. 4 a §2


Utöver vad som följer av 4 § får i hovrätten som särskilda ledamöter ingå, var för sig eller till­sammans,

1.  en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hov­rätten i fråga om ekonomiska för­hållanden,

2.  en person sor är eller har varit lagfaren domare i allmän förvalt­ningsdomstol, om det finns behov

av särskild fackkunskap inom hov­rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.


En särskild ledamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan sär­skild fackkunskap (expert) får ingå i hovrätten, om prövningen av ett mål därigenom väsentligt främjas. Rör målet skilda fackområden får ytterligare en expert ingå i rätten.


 


2 Senaste lydelse 1985:415.


105


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:71 Bilaga 2


4 kap. 10 a §3


Regeringen förordnar för tre år i sänder dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §. Under treårs­perioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden. Inträffar medan en ekonomisk expert deltar i behand­lingen av ett mål en omständighet som medför att förordnandet skall upphöra att gälla, skall förord­nandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet såvitt avser det pågående målet.


Den som skall tjänstgöra som expert enligt 1 kap. 3 a § el ler 2 kap. 4 a § skall genom utbildning eller yrkeserfarenhet ha förvärvat särskild fackkunskap i ämnet samt vara skickad att tjänstgöra såsom särskild ledamot i tingsrätt eller hovrätt.


En expert förordnas av rätten för visst mål.


Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd.


Den som skall tjänstgöra som expert skall vara svensk medborgare och får inte vara omyndig eller i konkurs­tillstånd.


1.   Denna lag träder i kraft den

2.   Mål som avses i 1 kap. 7 § och som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall handläggas enligt äldre föreskrifter.


• Senaste lydelse 1985:415.


106


 


Prop. 1989/90:71 Bilaga 2

2.    Förslag till

Lag om ändring i  lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom föreskrivs  i  fråga om lagen  (1946:807)  om handläggning av domstols­ärenden att i  lagen skall   införas en ny paragraf, 7 §,  av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                 Föreslagen lydelse

7§1

Vid handläggning av ärende gäller vad som i 1 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken är före­skrivet angående expertmedverkan.

Denna lag träder i kraft den

Förutvarande 7 § upphävd genom 1971:1214.                                                  107


 


3.    Förslag till                                                                               Prop. 1989/90:71

Lag om ändring  i  giftermålsbal ken                                               °

Härigenom föreskrivs  i  fråga om giftermålsbal ken

dels att 15 kap. 30 § skall  ha nedan angivna lydelse,

dels att i  balken skall   införas två nya paragrafer,  15 kap. 29 a och 30 b §§,

av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                 Föreslagen lydelse

15 kap. 29 a §

Vid handläggning i tingsrätt av mål som avses i 29 § gäller vad som i 1 kap. 3 a § första stycket rätte­gångsbalken är föreskrivet om expertmedverkan.

30 §

När nämndemän  skall   ingå  i   tingsrätten  skall   följande avvikelser gälla  från vad som annars är föreskrivet om överläggning och omröstning i  tvistemål.

Ordföranden skall   vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall   först ord-             Vid omröstning skall  nämndemännen

föranden och därefter nämndemännen säga sin mening sist,

säga  sin mening.

 Senaste lydelse 1983:371                                                                                  108


 


Nuvarande lydelse                                 Föreslagen lydelse          Prop. 1989/90:71

Bilaga 2

30 b §

Vid handläggning i hovrätt av mål som avses i 29 § gäller vad som i 2 kap. 4 a § rättegångsbalken är föreskrivet om expertmedverkan.

Denna lag träder i kraft den

109


 


4.    Förslag till                                                                               Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i  föräldrabalken                                             Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken  skall   ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                 Föreslagen lydelse

20 kap. 1 §

I mål om faderskap, vårdnad, um-     I mål om faderskap, vårdnad, um­
g
ängesrätt, underhåll och omyndig-   gängesrätt, underhåll och omyndig­
hetsf
örklaring eller dess hävande      hetsförklaring eller dess hävande
äga 15 kap. 29, 30 och 30 a §§         gäller 15 kap. 29, 29 a, 30, 30 a
gifterm
ålsbalken motsvarande           och 30 b §§ giftermålsbalken.
ti 1 l
ämpning.

Denna lag träder i kraft den

1 Balken omtryckt 1983:485.                                                                          110


 


Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig     Prop. 1989/90:7i
över betänkandet (SOU 1987:13) Översyn av
      ''8

rättegångsbalken 3 Expertmedverkan och specialisering

Yttranden över betänkandet har till justitiedepartementet avgetts av justi­tiekanslem, riksåklagaren, bostadsdomstolen, domstolsverket, statens va-nämnd, statskontoret, riksrevisionsverket, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Falu tingsrätt, Växjö tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, hyres­nämnden och arrendenämnden i Stockholm, hyresnämnden och arrende­nämnden i Västerås, hyresnämnden och arrendenämnden i Umeå, juridis­ka fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet, riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen Wigelius), högsta domstolens leda­möter, lantmäteriverket, domänverket, kammarkollegiet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, upphovsrättsutredning­en (Ju 1976:02), sjölagsutredningen (Ju 1977:16), lokalhyreskommittén (Bo 1984:02), Sveriges domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, för­eningen Sveriges Åklagare, föreningen Sveriges Statsåklagare, Nämnde­männens riksförbund, Fastighetsrådens förening, Tjänstemännens central­organisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisa­tionen i Sverige, föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Revi­sorsamfundet SRS, föreningen Sveriges länsskattechefer, Sveriges Civil­ingenjörsförbund, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Stock­holms Kooperativa Bostadsförening ek. för., Sveriges Allmännyttiga Bos­tadsföretag SABO, Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation Ek för (SBC), Sveriges Fastighetsägareförbund, Lantbmkarnas Riksför­bund LRF, Sveriges Jordbruksarrendatorers förbund, Sveriges Jordägare­förbund, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Radio AB, Svenska Tid-ningsutgivareföreningen, Sveriges Redareförening, Småföretagens Riksor­ganisation, Sveriges Köpmannaförbund, kanslipersonalen på hyres­nämndskansliet i Linköping, Hyresnämndsledamotsklubben, verksam inom Hyresgästföreningen i Västra Sverige, och Hyresgästföreningen i Västra Sverige, Sveriges Lantmätarförening samt Svenska Förbundet för Koloniträdgårdar och Fritidsbyar.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, vid regionåklagarmyndigheterna i Linköping och Kalmar samt vid statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

Kammarkollegiet har bifogat yttranden från stiftsnämnderna i Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Luleå. Sistnämnda stiftsnämnd har dock förklarat sig avstå från att avge yttrande.

Centralorganisationen SACO/SR har bifogat yttranden från JUSEK och Sveriges Psykologförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på betänkandet.

111


 


Samnanfattning

I betänkandet, som avser sex relativt skilda områden inom processrätten, behandlas frågor om mellandom i tvistemål, rättelse och omprövning, ansvaret för rättegångskostnader i brottmål, sakkunnigbeviset, enhetligt fullföljdssystem samt 20 § promulgationslagen till rättegångsbalken, (RP).

En mellandom i tvistemål Innebär med nuvarande regler att rätten med förtur avgör antingen en i målet förd talan, som är av betydelse för annan talan i målet, eller en viss rättsligt relevant omständighet, t.ex. en preskrip­tionsinvändning. I bästa fall behöver rätten sedan inte pröva återstoden av målet. En mellandom kan i vissa fall innebära stora fördelar bl.a. när det gäller rättegångs­kostnader och handläggningstid.

Med nu gällande regler är mellandomar dock inte särskilt vanliga, vilket främst torde bero på begränsningar i fråga om vad som kan vara föremål för mellandom och på att man i vissa fall riskerar att få dubbla processkedjor i målet, dvs. både mellandomen och den slutliga domen överklagas var och en för sig till högsta instans. Dessutom kan reglerna om mellandom vara svåra att til lämpa.

För att förbättra möjligheterna att nå bl.a. process­ekonomiska vinster genom institutet mellandom föreslås i betänkandet att rätten skall ha möjlighet att meddela sådan dom även över hur en i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörandet av saken. En förutsättning är dock enligt förslaget att en part begär sådan dom. Om motparten bestrider får enligt förslaget en mellandom meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl. Beroende av vilken utgång, som en mellandom över en sådan fråga eller


Prop. 1989/90:71 Bilaga 4

112


 


över en omständighet får, skall rätten kunna bestämma att        Prop. 1989/90:71

överklagande kan få ske särskilt eller få ske endast i                   Bilaga 4

samband med överklagande av en slutlig dom i målet.

I betänkandet behandlas också frågor om under vilka omständigheter en domstol skall kunna företa rättelse eller omprövning beträffande sitt eget avgörande. Med nu gällande regler får en domstol normalt inte ändra sitt eget beslut annat än om vid domstolen förekommit fel­skrivning, missräkning eller annat sådant förbiseende.

Möjligheterna att i ökad utsträckning låta myndigheterna ändra sina egna ställningstaganden har under senare år tilldragit sig ett allt större intresse. Bl.a. har i förvaltningslagen, som reglerar förfarandet hos andra mynd-gheter än domstolar, införts regler som - för ärenden där det inte finns motstridiga intressen - ger myndigheten en möjlighet att ompröva ett beslut, om beslutet är uppenbart oriktigt och ändringen kan ske snabbt och enkelt utan att den blir till nackdel för enskild.

Genom regler angående rättelse eller omprövning kan man göra vissa effektivitetsvinster, eftersom man i en del fall undgår kostnadskrävande överklaganden och resnings­förfaranden. Rättskipning skiljer sig emellertid till sin natur från förvaltning. Rättskipning syftar normalt till att åstadkomma ett slutligt, rättskraftigt avgörande av en tvist mellan två parter och rättskipningen omges därför med de allra bästa rättssäkerhetsgarantierna. 1 allmänhet finns det motstridiga intressen att ta hänsyn till när frågor om ändring kommer upp. Detta innebär en kraftig begränsning av refonranöjligheterna.

I betänkandet föreslås dock att möjligheten till rättelse får avse även det fallet att det är en part eller annan

113

8   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71


 


som skrivit eller räknat fel eller gjort sig skyldig till                 Prop. 1989/90:71

annat sådant förbiseende och därigenom orsakat en                Bilaga 4

uppenbar oriktighet i domstolens avgörande.

Vidare föreslås att en domstol skall ha möjlighet att ändra sitt eget avgörande om domstolen av förbiseende har underlåtit att i samband med dom eller slutligt beslut besluta rörande en särskild fråga, t.ex. en intermistisk fråga, en kostnadsfråga eller en fråga om avräkning av häktningstid. I sådant fall rör det sig inte om en omprövning i egentlig mening utan snarast om én komplettering av ett tidigare avgörande.

Såvitt gäller framför allt enpartsärenden vid domstol, t.ex. angående arvsskatt, föreslås i betänkandet att rättelse och omprövning skall kunna ske enligt för­valtningslagens regler.

Härutöver föresläs att en speciell rättelsemöjlighet införs för de Inte helt ovanliga fall där en tilltalad när han grips på bar gärning uppger oriktigt namn och senare står till svars för gärningen och döms under detta namn. Syftet med detta förslag är att på ett enkelt, praktiskt och rättssäkert vis komma till rätta med situationer som idag kan vålla problem såväl i domstols­arbetet som på verkställighetsplanet.

Ett stort avsnitt i betänkandet ägnas åt reglerna om rättegångskostnaderna i brottmål. De viktiga frågorna om hur man skall kunna minska rättegångskostnaderna behand­las dock inte. Dessa frågor har nämligen prövats i annan ordning. I stället handlar betänkandet om vem som skall i första hand utge olika slags ersättningar och vem som skall stå det slutliga kostnadsansvaret.

114


 


I det förra hänseendet gäller att staten är ansvarig för           Prop. 1989/90:71

de kostnader som uppstår inom polis-, åklagar- och                 Bilaga 4

domstolsväsendet. Av allmänna medel utgår också kost­naderna för offentlig försvarare och för bevisning som åklagaren åberopat eller som rätten kallat in självmant. Den tilltalade har att utge kostnaden för privat försvarare och - om han Inte har rättshjälp - även för sin egen bevisning.

En fråga som behandlas i betänkandet är om staten kan ta på sig ett ekonomiskt ansvar för den tilltalades bevis­ning också i de fall där rättshjälp nu inte kan ges.

Såvitt gäller frågor om bevisningen är det flera faktorer som verkar 1 en för den tilltalade förmånlig riktning. Främst är att märka att bevisbördan ligger pä åklagaren. Dessutom har en tilltalad, som menar att målet bör tillföras viss utredning, 1 många situationer relativt goda möjligheter att få denna utredning Införd på statens bekostnad genom beslut av åklagaren eller domstolen. Det som har sagts nu utesluter dock inte att det för en del fall - särskilt sådana där åklagaren åberopat sakkunnig­bevisning - kan framstå som angeläget att staten ökar sina hjälpinsatser.

En rätt för tilltalad att få bevisning ersatt av allmänna medel skulle dock förutsätta en ganska kostnadskrävande reform, särskilt till följd av att det är svårt att från reformen avskilja sådana fall där bevisningen är onödig. En reform skulle inte kunna förenas med de i direktiv till samtliga kommittéer uppställda kraven att framlagda förslag skall kunna finansieras inom ramen för oförändrade resurser.

Det som har sagts nu talar för att man söker sig fram på andra vägar. En sådan väg som anvisas i betänkandet rör möjligheten att minska den misstänktes behov av egen sakkunnigbevisning genom att i vissa fall ge honom ett

115


 


Inflytande över åklagarens val av sakkunnig under                  Prop. 1989/90:71

förundersökningen (se nedan om sakkunninginstitutet).           Bilaga 4

Möjligheterna att i särskilt ömmande fall ersätta den tilltalades bevisning av allmänna medel genom rättshjälp har genom en nyligen företagen ändring i rättshjälpslagen (1972:429) byggts ut att omfatta betydligt fler personer än tidigare, och 1 betänkandet läggs inte fram något förslag till ytterligare ändringar i rättshjälpen.

Även frågor om 1 vad mån en tilltalad, som fälls till ansvar, skall ersätta staten dess kostnader uppmärksammas i betänkandet. Med nu gällande regler omfattar denna skyldighet endast vad som enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning under förunder­sökningen eller 1 rättegången samt 1 ersättning till försvarare samt statens kostnad för hans hämtande till rätten.

Med hänvisning främst till att återbetalningsskyldigheten har en reparativ effekt i förhållande till staten - om än inte särskilt stor - förordas 1 betänkandet att tilltalade som fälls till ansvar även 1 fortsättningen skall ha ett ansvar för vissa av statens kostnader. Enligt betänkandet bör detta ansvar utvidgas att avse även sådana kostnader som uppstår under förundersökningen genom att åklagaren eller polismyndigheten beslutar att inhämta utredning, t.ex. från en enskild bokföringsbyrå i mål om gäldenärsbrottslighet. En förutsättning för åläggande av ersättningsskyldighet är dock enligt förslaget att bevisningen åberopas i själva rättegången. På denna punkt innebär förslaget en begränsning av nuvarande återbetalningsskyldighet.

1 förslaget behålls nuvarande regel om att ersättnings­skyldigheten inte omfattar sådana kostnader som inte

116


 


skäligen varit påkallade för utredningen. Vidare behålls          Prop. 1989/90:71

en regel om att för ersättningsskyldigheten i normala              Bilaga 4

fall skall finnas ett "tak" anknutet till maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp.

När det gäller mål i vilka målsägande själv för talan mot den tilltalade om ansvar för brottet finns f.n. Inget motsvarande tak för ersättningsskyldigheten gentemot staten. Om sålunda åklagaren nöjer sig med en fri­kännande dom medan en målsägande, som har rättshjälp, överklagar och vinner, kan den tilltalades ansvar gentemot staten bli mångdubbelt större än om i stället åklagaren överklagat. Det är emellertid alltid samma skäl som gör sig gällande till stöd för att den tilltalades ansvar gentemot staten för brottmålskostnaderna be­gränsas. I betänkandet föreslås därför att ansvaret gentemot staten vid enskilt åtal begränsas på samma sätt som vid allmänt åtal.

I fråga om metoderna för att få in utdömda kostnadsbelopp till staten förordas att rationaliseringar sker.

En speciell kostnadsfråga som behandlas 1 betänkandet gäller åklagarens personliga ansvar. Med nuvarande regler är en åklagare som vållat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse ansvarig för denna kostnad gentemot staten och den tilltalade. Den tilltalade har ingen rätt att få kostnadsersättning av staten för sådan kostnad (annat än genom särskild talan härom enligt skadeståndslagen). I betänkandet föreslås att RB:s regler ändras så att staten blir ansvarig för kostnader som vållas genom fel eller försummelser av åklagaren. Åklagarens ansvar gentemot staten föreslås följa de regler som finns i skadeståndslagen om arbetstagares ansvar. Detta innebär att åklagaren är ansvarig endast om synnerliga skäl föreligger.

117


 


Också sakkunniginstitutet behandlas 1 betänkandet.               Prop. 1989/90:71

Enligt äldre rätt hördes sakkunniga personer såsom                Bilaga 4

vittnen. Ofta stod parternas sakkunniga mot varandra, vilket hade nackdelar både såvitt gällde rättens möjligheter att bedöma utsagornas värde och såvitt gällde processekonomin. Sakkunniginstitutet bröts ut ur vittnesbeviset år 1935 i syfte att ersätta partssak­kunniga med offentliga sakkunniga utsedda av rätten. Fortfarande är dock de flesta sakkunniga privata sådana, vilket delvis torde hänga samman med att parterna ofta har utsett sakkunniga redan innan rättegång inleds.

Bl.a'. för att nå processekonomiska fördelar föreslås i betänkandet att åklagare normalt skall lämna den som misstänks för ett brott eller hans försvarare tillfälle att yttra sig innan åklagaren Inhämtar ett sakkunnig-yttrande från annan än myndighet. Om åklagaren och den misstänkte har olika uppfattningar skall frågan normalt hänskjutas till avgörande av rätten.

Frågor om sakkunniginstitutet lämnas i övrigt utanför betänkandet.

Ett avsnitt i betänkandet ägnas åt frågor om ett enhetligt fullföljdssystem. Det nuvarande systemet för överklagande av allmänna domstolars domar och beslut är splittrat både när det gäller avgöranden i första instans och när det gäller hovrättsavgöranden. Grundregeln är att domar skall överklagas genom "vad" respektive revision, medan beslut överklagas genom besvär.

Frågor om ett mera enhetligt fullföljdsinstitut kan ses ur många synvinklar. Vilken utgångspunkt man än tar är det viktigt att man observerar skillnaderna mellan enhetliga regler för överklagande och enhetliga regler för själva överrättsprocessen.

118


 


Att de förra reglerna inte är enhetliga kan i undantags-           Prop. 1989/90:71

fall leda till rättsförlust för den som väljer fel                           Bilaga 4

institut. Risken för sådana konsekvenser kan dock lätt undanröjas genom att man tar bort vissa regler om att lägre rätt skall pröva om talan fullföljts på föreskrivet sätt. Detta kräver att reglerna om tiden för fullföljd mot tingsrättsavgöranden blir mer enhetliga. Besvärs­tiden, som nu är två veckor, bör därför bli densamma som vadetiden, tre veckor. Med denna lösning blir de olika rättsmedlen kvar men det kommer att sakna praktisk betydelse att någon väljer fel institut.

Den nuvarande uppdelningen i skilda institut är emeller­tid onödigt krånglig och detta talar för att man (med förebild i förvaltningslagen) smälter samman de olika rättsmedlen i RB till ett enhetligt institut. Detta behöver inte ha någon särskild beteckning.

Att reglerna om överklagande görs enhetliga innebär inte i sig att också reglerna om överrättsprocessen bör smältas samman. Med nu gällande ordning finns det avse­värda skillnader mellan reglerna för vademäl och reglerna för besvärsmål och i betydande utsträckning behöver enligt betänkandet dessa skillnader behållas även om reglerna angående överklagande görs enhetliga.

En reform som leder till ett enhetligt fullföljdsinstitut skulle komma att beröra ett mycket stort antal paragrafer i RB. Vinsterna av reformen skulle huvudsakligen vara av formell natur. Enligt betänkandet bör därför reformen inte komma till stånd annat än som ett led 1 en eventuell modernisering av hela RB. Tills vidare synes enligt betänkandet partiella reformer tillräckliga. Mot bakgrund av direktivens utformning är det enda förslag som läggs fram i betänkandet det förut berörda om enhetlig full­följdstid m.m. vid överklagande av tingsrättsavgörande.

119


 


Sådana mål där en åklagare eller annan myndighet för            Prop. 1989/90:71

talan på det allmännas vägnar utan att talan avser                  Bilaga 4

tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt utgör i princip tvistemål. Exempel härpå är mål där kronofogdemyndighet såsom tillsynsmyndighet för talan rörande en konkursrättslig fråga samt mål om ingripanden enligt bulvanlagstiftningen och byggnadslagstiftningen. På grund av bestämmelser i 20 § RP skall i mål av nu angivet slag i vissa hänseenden tillämpas reglerna om brottmål. Detta gäller frågor om förelägganden 1 kallelser, frågor om rättegångskostnader och frågor om överklagande av brottmålsbestämmelserna. Det som har sagts nu Innebär - för de fall som inte är speciellt reglerade (se t.ex. 16 kap. 8 § sista stycket konkurs­lagen) - bl.a. att på det allmännas sida RA alltid övertar målet, om detta går upp till HD. Detta är för många fall en opraktisk ordning.

I betänkandet föreslås att bestämmelsen i RP upphävs och ersätts av en bestämmelse 1 RB om att 1 de berörda målen brottmålsreglerna gäller beträffande frågor om rätte­gångskostnaderna. Några andra särregler för dessa mål föresläs inte.

120


 


FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att i 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 2 §, 55 kap. 3 § och 56 kap. 3 § orden "på föreskrivet sätt eller" skall utgå,

dels att 17 kap. 5 och 15 §§, 23 kap. 14 §, 30 kap. 13 §, 31 kap. 1-4 och 11 §§, 48 kap. 6 § samt 52 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 16 §, 49 kap. 1 a § och 54 kap. 1 a §, av nedan angivna lydelse.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen Ivdelse


17 kap. 5 §2


Handläggas i en rättegång talan om fastställelse. huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror el.iest prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samnia rättegång, må ock särskild dom givas över den talan.


Beror prövningen av viss talan av annan talan, som handläggs i samma rättegång, får särskild dom gei över den talan.


 


1      Senaste lydelse av 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 2 §, 55 kap.
3
§ och 56 kap. 3 § 1973:240.

2  Senaste lydelse 1971:218.


121


 


Nuvarande Ivdelse

Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, att sådan del av målet avgöres för sig, må på parts begäran särskild dom givas däröver; mot parts bestridande Qiå sådan dom e.i givas med mindre synnerliga skäl äro därtill,.


Föreslagen Ivdelse               Prop. 1989/90:71

Bilaga 5

Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får på begäran av part särskild dom ges över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av saken. Mot en parts bestridande får sådan dom dock inte ges utan att det föreligger synnerliga skäl.


 


Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äqe rätten förordna, att målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.


När särskild dom ges enligt denna paragraf, får rätten förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.


15 §


Finner rätten på grund av anmärkning e11er eliest, att dom eller beslut till fölid av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktigheu, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, beslut om rättelse.


Finner rätten att ejn dom eller tt beslut innehåller en uppenbar oriktighet till fölid av att någon skrivit eller räknat fel eller g.iort annat sådant förbiseende, får rätten besluta om rättelse.


122


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen Ivdelse

Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

Har rätten till föl.id av för­biseende underlåtit att fatta ett

beslut som skulle ha meddelats 1

samband med dom eller slutligt

beslut, får rätten komplettera

domen eller det slutliga beslutet

1 detta hänseende, om det kan ske

inom två veckor efter det att detta

avgörande meddelades.


 


Rättelse skall antecknas å huvud-skriften av domen eller beslutet eller, då beslutet intagits 1 protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskrift av domen eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.


Före beslut enligt denna paragraf skall parterna ha fétt tillfälle att yttra sig. Beslutet skall innehålla uppgift om dagen för beslutet och om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats. Har detta inte satts upp särskilt skall beslutet om rättelse tas In 1 protokollet.


 


18 kap.

I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt tillämpas 1 fråga om rättegångs­kostnad bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.


123


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse

23 kap. 14 §1


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5


 


Undersökningsledaren äge inhämta yttrande iy sakkunnig. Finnes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge under­sökningsledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning, eller förordnande, att allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis skall tillhandahållas vid förundersök­ningen.


Undersökningsledaren får inhämta yttrande från sakkunnig. Innan ett yttrande Inhämtas från annan än myndighet, skall den som misstänks för brottet eller hans försvarare beredas tillfälle att ytttra sig angående valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Om sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rätten, får undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning, eller förordnande, att allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis skall tillhandahållas vid förunder­sökningen.


 


1 Senaste lydelse 1980:101.


124


 


Nuvarande lydelse                             Föreslagen Ivdelse                   Prop. 1989/90:71

Bilaga 5 30 kap. 13 §

Finner rätten på grund av              Finner rätten att en dom eller ett

anmärkning eller eljest, att dom     beslut innehåller en uppenbar
eller beslut till f
öl.id av                  oriktighet till följd av att någon

skrivfel, missräkning eller annat    skrivit eller räknat fel eller dvlikt förbiseende, innehåller      gjort annat sådant förbiseende. uppenbar oriktighet, meddele        får rätten besluta om rättelse. rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att vttra sig, beslut om rättelse.

Lämnar den tilltalade uppenbart oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta avslöjas under rättegången, får rätten besluta om rättelse i detta hänseende av dom eller beslut, om åklagaren begär detta och det kan antas att utgången inte skulle ha blivit lindrigare eller mindre ingripande för den tilltalade ifall de rätta uppgifterna varit kända.

Har rätten till följd av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats 1 samband med dom eller slutligt beslut, får rätten komplettera domen eller det slutliga beslutet i detta hänseende, om det kan ske inom två veckor efter det att detta avgörande meddelades.

125


 


Föreslagen Ivdelse

Nuvarande Ivdelse

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskrift av domen eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

Före beslut enligt denna paragraf skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig. Beslutet skall innehålla uppgift om dagen för beslutet och om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats. Har detta inte satts upp särskilt skall beslutet om rättelse tas in i protokollet.


31 kap. 1 §1


Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen el ler i rättegången samt 1 er­sättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den till­talade vare dock ej ersättnings-skyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller


Om i mål, där åklagare för talan, den tilltalade döms för brottet, skall han till staten återbetala vad som betalats av allmänna medel för hans inställelse vid rätten, för bevisning som förebringats i rättegången samt i ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten dess kostnad för hans hämtande till rätten. Ersättningsskyldigheten omfattar dock Inte kostnad, som inte skäligen varit påkallad för utredningen, eller kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare.


 


1 Senaste lydelse 1983:920.


126


 


Föreslagen Ivdelse

Nuvarande lydelse

för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare el heller 1 annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälps­avgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs 1 4 § första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Har han haft offentlig försvarare 1 målet skall maximi­beloppet minskas med vad han har betalat 1 rådgivningsavgift till försvararen.


Om den tilltalade har haft offentlig försvarare 1 målet, skall vid tillämpning av första stycket sista meningen hans maximibelopp för rättshiälosavgiften minskas med vad han har betalat i rådgivnings-avgift till försvararen.


Vad den tilltalade enligt första stycket skall återbetala får jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.


Vad den tilltalade skall återbetala får jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.


 


Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättnings­skyldighet inte åläggas.


127


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen Ivdelse


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5


2§1


Frikänns tilltalad i mål, vari åklagare för talan, eller avvisas eller avskrivs av åklagare väckt åtal, kan rätten av allmänna medel tillerkänna den tilltalade ersätt­ning för hans kostnad för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersök­ningen eller 1 rättegången samt för delgivning och för utskrift av protokoll eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för jjans inställelse vid rätten.

Ersättning för tilUalads instäl-

lelse utgår i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp.


Fri känns den tilltalade i m'äl, där åklagare för talan, eller avvisas eller avskrivs av åklagare väckt åtal, kan rätten av allmänna medel tillerkänna den tilltalade ersättning för hans kostnad för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för bevisning under förundersök­ningen eller i rättegången samt för expeditionsavgifter, om kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt.

Den tilltalade får också till­erkännas ersättning för inställelse inför rätten. Sådan ersättning utgår 1 enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp.

Döms den tilltalade för brottet, får han tillerkännas ersättning av allmänna medel för sådan kostnad som avses 1 första eller andra stycket, om han vållats kostnaden genom fel eller försummelse av åklagaren.


 


1 Senaste lydelse 1983:920.


128


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen Ivdelse


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5


3 §

Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta statsverket kostnad, som avses 1 1 . så ock till stats­verket återgälda vad enligt 2 ? tillerkänts den tilltalade.


Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må 1 den omfattning, som finnes skälig, ersättnings­skyldighet ock åläggas honom.


Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt föranlett allmänt åtal. får han åläggas ersättningsskyldighet i den omfattning som är skälig.


4 §


Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från rätten eller eJ Iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller in­vändning, som han Insett eller bort Inse sakna fog, eller annoriedes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov 1 målet eller eljest vållat kostnad för stats­verket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.


Har i mål, där åklagare för talan, den tilltalade genom att utebli från rätten eller inte fölJa föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller Invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för staten, är han skyldig att ersätta sådan kostnad oavsett hur rätte­gångskostnaden i övrigt skall bäras.


 


Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om åklagaren. målsäganden eller offentlig försvarare genom vårdslöshet eller


Om målsäganden eller offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för staten eller den tilltalade, är han


 


9   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 71


129


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

försummelse vållat kostnad för statsverket eller den tilltalade.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

skyldig att ersätta denna kostnad.


11 §1


Om rättegångskostnad 1 mål, vari allenast målsägande för talan, gälle i tillämpliga delar vad 1 18 kap. är stadgat.

I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare och för annan rättshjälp åt honom själv tillämpas dock 1 S första stycket sista meningen samt andra och tredje styckena detta kapitel.


Beträffande rättegångskostnad i mål där endast målsägande för talan gäller i tillämpliga delar bestämmelserna 1 18 kap. I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare och för annan rättshjälp åt honom själv eller andra kostnader för rättshjälp åt målsäganden an sådan som särskilt hänför sig till enskilt anspråk gäller dock 1 § andra - fjärde styckena.


 


I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsäganden, ersätta rättegångskostnad och om hans "ätt till ersättning för sådan kostnad gälle. utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.


I mål, där målsäganden biträtt allmänt åtal eller på annat sätt fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsäganden, gäller ifråga om målsägandens skyldighet att ersätta rättegångs­kostnad och hans rätt till ersättning för sådan kostnad bestämmelserna 1 3 och 4 §§ samt 18 kap. 12 §.


 


• Senaste lydelse 1983:920.


130


 


Nuvarande Ivdelse                            Föreslagen Ivdelse                   Prop. 1989/90:71

Bilaga 5 Har en målsägande som biträtt allmänt åtal  haft rättshjälp i målet,  skall  kostnader som den tilltalade har att ersätta staten för målsägandens rättshjälp och som inte särskilt hänför sig till enskilt anspråk anses som kostnad enligt 1 .

48 kap. 6 §1

Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.

Föreläggandet skall innehålla uppgift om

1.  den misstänkte,

2.  brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som fordras för att känneteckna det,

3.  det eller de lagrum som äro tillämpliga,

4.  det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggas den misstänkte.

Har blodprov tagits på den misstänkte får strafföreläggandet omfatta även kostnaderna för provet och för undersökning av det.

1 Senaste lydelse 1968:193.                                                                           131


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen Ivdelse


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5


49 kap.

L.a_§

När en tingsrätt meddelar dom 1 fall som avses i 17 kap. 5 g andra stvcket. bestämmer rätten med hänsyn till omständigheterna om talan mot domen skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot slutlig dom. Talan förs genom vad.

52 kap. 1 §1


Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag då beslutet meddelades Inkomma med besvärs-Inlaga till underrätten. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde för förhandling och det inte heller vid något sådant sammanträde har tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärs­tiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande 1 häkte eller om åläggande av reseförbud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss tid.


Vill någon överklaga en tingsrätts beslut, skall han ge in en besvärsinlaga till tingsrätten. Inlagan skall ha kommit in till rätten Inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde för förhandling och det inte heller vid något sådant sammanträde har tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärstiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller 1 fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är Inte inskränkt till viss tid.


 


1 Senaste lydelse 1984:131.


132


 


Föreslagen Ivdelse

Nuvarande Ivdelse

Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 S eller 4 S första stvcket 1. 2. 3. 7. 8 eller 9. stadgas i nämnda kapitel.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

I 49 kao. finns bestämmelser om att den, som vill överklaga ett beslut, i vissa fall först skall anmäla missnöje.


 


54 kap.

I a g

När en hovrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 S andra stvcket. bestämmer hovrätten med hänsyn till omständigheterna om talan mot domen skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot slutlig dom. Talan förs genom revision.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphävs 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, 20 kap. 9 § föräldrabalken samt lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Äldre bestämmelser gäller dock

1.  i fråga om påföljd för parts utevaro i mål som avses i 18 kap. 16 §, om parten kallats till förhandling före ikraftträdandet,

2.  i fråga om kostnaden för bevisning under förundersökning, om kostnanden utgått av allmänna medel enligt beslut före ikraftträdandet,

3.  i fråga om fullföljd av talan mot särskild dom enligt 17 kap. 5 § som har meddelats före ikraftträdandet.


133


 


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

4.  1 fråga om fullföljd av talan i mål som avses i 18 kap. 16 §, om det avgörande mot vilket talan fullföljs har meddelats före ikraftträdandet,

5.  i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet,

6.  i fråga om lägre rätts skyldighet att pröva om talan mot avgörande som meddelats före ikraftträdandet fullföljts på föreskrivet sätt.

134


 


2 Förslag till                                                                 Prop. 1989/90: 71

Bilaga 5 Lag om ändring 1 lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom föreskrivs att 1 lagen (1946:807) om handläggning av domstols­ärenden skall införas tvä nya paragrafer, 9 a och b §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse                    Föreslagen Ivdelse

i_a_§

Finner en tingsrätt att ett beslut, som den hr meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt oå grund av nva omständigheter eller av någon annan anledning, skall rätten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas, såvida inte klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition).

Skyldigheten gäller inte, om tingsrätten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det 1 annat fall finns särskilda skäl mot att rätten ändrar beslutet.

2_b_§

Ett överklagande av tingsrätts be­slut förfaller, om ratten sJälv ändrar beslutet så som klaganden

135


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande Ivdelse


Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

begär. I så fall tillämpas inte 52 kap. 2 och 4 S$ rättegångsbalken- Ändrar rätten beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överklagandet anses omfatta det nva beslutet, om Inte avvisning skall ske.


 


Denna lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller i fråga om ändring av beslut som meddelats före Ikraftträdandet.


136


 


Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig    ™p- 1989/90:7 i
över betänkandet (Ds 1988:66) Några
      ''

processrättsliga frågor.

Yttranden över betänkandet har till justitiedepartementet avgetts av justi­tiekanslem, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminal­vårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet, riksskatteverket, arbetsmark­nadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Söder­manlands län, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Falu tingsrätt, Hallsbergs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, länsrätten i Stockholms län, riksdagens ombudsmän (chefsjustitieombuds­mannen Eklundh), juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklaga­re; Föreningen Sveriges polischefer, centralorganisationen SACO/SR och Tjänstemännens centralorganisation.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid regionåkla­garmyndigheterna i Jönköping, Vänersborg och Umeå.

Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig instämma i de synpunkter som framförs i ett bifogat yttrande från Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund.

Sveriges domareförbund och landsorganisationen i Sverige har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på betänkandet.

137


 


Angående valbarhetskraven för nämndemän '■''p- 1989/90:7 i

Bilaga 7 En nämndeman i hovrätt eller tingsrätt (allmän domstol) utses genom val.

Kraven för att vara valbar till nämndeman anges i 4 kap. 6 § rättegångsbal­ken (RB). Enligt detta lagrum får bl. a. lagfaren domare och befattningsha­vare vid domstol inte vara nämndeman. Det ankommer på rätten att självmant pröva den valdes behörighet.

Domstolsverket (DV) har nyligen i ett besvärsärende prövat frågan om en befattningshavare vid kammarrätt är behörig att vara nämndeman i tingsrätt (se bilaga 1). Därvid har DV — i likhet med den tingsrätt som prövat frågan — funnit att man i avsaknad av motivuttalanden måste tolka bestämmelsen i 4 kap. 6 § RB enligt sin ordalydelse, vilket innebär att en befattningshavare vid såväl allmän domstol som annan domstol, t. ex. kammarrätt, är utesluten från valbarhet till uppdrag som nämnde­man i tingsrätt eller hovrätt.

Med den tolkning som DV har gjort av 4 kap. 6 § RB blir valbarhets­kravet inte detsamma för en nämndeman i allmän domstol respektive en nämndeman i allmän förvaltningsdomstol eller försäkringsdomstol. Enligt 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är det i fråga om befattningshavare vid domstol bara den som är tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstol som utesluts från valbarhet till nämndeman i kam­marrätt eller länsrätt. På samma sätt är det - enligt 9 § lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar — bara en tjänsteman i sådan domstol som inte får vara nämndeman i försäkringsrätt. Bestämmelserna i de båda sist­nämnda lagarna är — trots att de i förarbetena angetts ha 4 kap. 6 § RB som förebild — otvetydiga till sin innebörd.

Av naturliga skäl är det olämpligt att det nu aktuella valbarhetskravet för nämndemän i olika domstolar inte stämmer överens. Det finns såvitt DV kan se inte något sakligt skäl för att behålla en sådan ordning. Syftet med detta valbarhetsfcrav är att upprätthålla förtroendet för nämndemän­nens objektivitet när de deltar i den dömande verksamheten. 1 såväl RB som de båda andra lagarna tillgodoses detta syfte genom att en tjänsteman vid den egna domstolen inte får vara nämndeman där eller vid en annan instans inom samma domstolstyp. Med den tolkning som DV har gjort av 4 kap. 6 § RB elimineras också risken för en förtroendeskada genom att inte heller tjänstemän vid annan domstolstyp än allmän domstol får vara nämndeman i tingsrätt eller hovrätt.

Mot denna bakgrund föreslår DV i första hand att 20 § lagen om allmän­na förvaltningsdomstolar och 9 § lagen om försäkringsdomstolar ändras så att tjänsteman vid domstol alltid är utesluten från valbarhet till nämnde­man. Om det inte anses lämpligt att ha ett så långtgående valbarhetskrav, bör i stället en ändring göras i 4 kap. 6 § RB genom att lydelsen "befatt­ningshavare vid domstol" utbyts mot "befattningshavare vid allmän dom­stol".

138


 


Detta ärende har avgjorts av generaldirektören. I den slutliga handlägg-    Prop. 1989/90:71 ningen har deltagit byråchefen Hans-Erik Jonasson och hovrättsassessorn    Bilaga 7 Birgitta Holmgren, föredragande.

Lars Åhlén

Birgitta Holmgren

139


 


Ifrågasatt lagändring rörande huvudförhandling i       Prop. 1989/90:71
tvistemål
                                              'lg

Bland de nyheter som år 1987 infördes i rättegångsbalken finns i 42 kap. 16 § en regel om skriftlig sammanfattning av partemas ståndpunkter och i 43 kap. 8 § tredje stycket en bestämmelse om att uppläsning av skriftliga bevis kan underlåtas. I sitt remissyttrande över SOU 1982:26 ställde sig Stockholms tingsrätt kritisk till förslaget om skriftlig sammanfattning (de­partementets sammanställning s 816 O men uttalade också (s 260): Ett avsevärt större utbyte av arbetet med sammanfattningen skulle erhållas, om huvudförhandlingen kunde begränsas till eventuella tillägg och an­märkningar mot sammanfattningens innehåll. Denna kanske många gånger kunde utgöra ett avsnitt i en blivande dom.

Utan direkt stöd i lag har tingsrätten med partemas samtycke prövat sin tankegång i en tämligen omfattande arbetstvist (T 3 — 963 — 87 och T 3 — 1017 — 87). Ungefär en månad före huvudförhandlingens början tillställ­des partema en skrivelse, aktbil 156. Den första versionen av sammanfatt­ningen, aktbil 172, föranledde synpunkter från den ena parten. En ny version tillställdes partema före förhandlingen. Huvudförhandlingen tog sju dagar i anspråk, varav en halv ägnades åt muntlig sakframställning och betydande skriftlig bevisning. Förhandlingen torde med sedvanlig hand­läggning ha pågått under ytterligare minst två dagar. Metoden torde ha inneburit betydande besparingar för parter och domare och även ha för­kortat tiden från huvudförhandlingens slut till dess dom (DT 1156-88) meddelades genom att hållas tillgänglig efter ytterligare nio dagar. Med de förändringar, som föranleddes av vad som hade förevarit under huvudför­handlingen, utgjorde sammanfattningen en del av domen. Av stort värde var att tingsrätten förfogar över modern ord- och textbehandling.

Tingsrätten vill på detta sätt på nytt väcka frågan om behovet av att genom lagstiftning medge möjlighet att begränsa den muntliga sakfram­ställningen vid huvudförhandlingar i tvistemål.

Carl-Anton Spak lagman

Rolf Nöteberg chefsrådman, avd 3

140


 


Tid lagrådet remitterade lagförslag

1  Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels att 1 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels att i 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 2 §, 55 kap. 3 § och 56 kap. 3 § orden "på föreskrivet sätt eller" skall utgå,

dels att 1 kap. 8 §, 17 kap. 5 och 15 §§, 23 kap. 14 §, 28 kap. 5 § , 30 kap. 13 §, 31 kap. 1-6, 10 och 11 §§ , 48 kap. 12 a § samt 52 kap. I § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 16 §, 49 kap. 1 a § och 54 kap. 1 a § , av följande lydelse.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 9


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 kap.

8f

Utöver vad som följer av 3 b § får / en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans.

Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om admänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga för­hållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1.  en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a § ,
om det fmns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om
ekonomiska förhållanden,

2.  en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltnings­
domstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga
om skatterättsliga förhållanden.

Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller i fråga om anta­let nämndemän 3 b § första stycket andra och tredje meningarna samt tredje stycket.


Beror prövningen av en viss talan av en annan talan som handläggs i samma rättegång, får särskild dom 5 över den talan.

17 kap.

Handläggas i en rättegång talan om fastställelse, huruvida visst rätts­förhållande består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må särskild dom givas över

' Senaste lydelse av 1 kap. 7§ 1985:1415

50 kap. 3§ 1973:240

51 kap. 3§ 1973:240

52 kap. 2 § 1973:240

 

55 kap. 3§ 1973:240

56 kap. 3 § 1973:240.

- Senaste lydelse 1989:656.  Senaste lydelse 1971:218.


141


 


Nuvarande lydelse

fastställelsetalan. Beror eljest pröv­ningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom givas över den talan.

År beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar bety­delse för utgången, och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, att sådan del av målet avgöres för sig, må på parts begäran särskild dom givas däröver; mot parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Då särskild dom enligt denna pa­ragraf givits, äge rätten förordna, att målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.


Föreslagen lydelse

Om det är lämpligt med hänsyn tdl utredningen, får särskild dom ges över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen frå­ga, som främst angår rättstillämp­ningen, skad bedömas vid avgöran­de av saken.

När särskild dom ges enligt den­na paragraf, får rätten bestämma att målet i övrigt skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 9


 


15§


Finner rätten på grund av an­märkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräk­ning eller annat dyliki förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddele rätten, sedan parterna er­hållit tillfälle att yttra sig, beslut om rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslu­tet eller, då beslutet intagits i proto­koll, i detta så ock, om det kan ske, å utskriji av domen eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.


Om rätten ftnner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppen­bar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räkne­fel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende under­låtit all fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från det atl avgörandet med­delades.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skad parterna ha fått tdlfåde att yttra sig, om del inte är uppenbart obehövligt. Beslu­tet skad om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.


 


18 kap. 16 §

I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av sta­tens eller någon annans enskilda rätt tillämpas ifråga om rättegångs­kostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.


142


 


Nuvarande lydelse

23 1 Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besikt­ning, eller förordnande, att allmän handling som kan antagas äga bety­delse som bevis skall tillhandahål­las vid fömndersökningen.


Föreslagen lydelse kap.

4

Undersökningsledaren får in­hämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, skad den som misslänks för brottet eller hans försvarare ges tdlfåde att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rät­ten, får undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten begära föreläggan­de att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för be­siktning, eller förordnande att all­män handling som kan antas ha be­tydelse som bevis skall tillhanda­hållas vid fömndersökningen.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 9


 


28 kap.

5§'

Utan förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsa­kan, om åtgärden har tid syfte att eftersöka den som skall gripas, an­hållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätlen eller alt verkställa beslag av före­mål, som på färsk gärning följts el­ler spårats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål.

30

1 Finner rätten på grund av an­märkning eller edest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräk­ning eller annat dyliki förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddele rätten, sedan parterna er­hållit tillfälle att yttra sig, beslut om rättelse.


Utan förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsa­kan, om fara är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning i brott­mål.

kap.

Om rätten ftnner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppen­bar oriktighet till följd av rättens eder någon annans skrivfel, räkne­fel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende under­låtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten


 


•• Senaste lydelse 1980:101. * Senaste lydelse 1985:267.


143


 


Nuvarande lydelse

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslu­tet eller, då beslutet intagits i proto­koll, i detta så ock, om del kan ske, å utskrift av domen eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.


Föreslagen lydelse komplettera sitt avgörande inom två veckor från det alt avgörandet med­delades.

Har den dömde lämnat orikliga uppgifter om sitt namn eller person­nummer utan alt detta avslöjats un­der rättegången, får rätten på åkla­garens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skad parterna ha fått tdlfåde att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslu­tet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det, avgörande som rättats.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 9


 


31 1 Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under fömndersökningen, tid vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersök­ningen eller i rättegången samt i er­sättning till försvarare så ock stats­verkets kostnad JÖr hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad. som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller för­summelse av annan än den tilltala­de, hans ombud eller av honom ut­sedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gäl­lande maximibeloppet för rätts­hjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).


kap.

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skad den tilltalade betala tillbaka tdl staten vad som enligt rättens be­slut betalats av allmänna medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning under fömndersökningen eller i rät­tegången samt i ersättning till för­svarare. Han skall också ersälia sta­ten för kostnaden att hämta honom till rätten. Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller för­summelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försva­rare som utsetts av honom.

Den tidlalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyl­dig att betala mera än som motsva­rar det för honom gällande maximi­beloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälps­lagen (1972:429). Har han haft of­fentlig försvarare i målet, skall maximibeloppet minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift till försvararen.


 


' Senaste lydelse 1983:920.


144


 


Nuvarande lyddse

Om den tilltalade har haft offent­lig försvarare i målet, skall vid tdlämpning av första stycket sista meningen hans maximibelopp för rättshjälpsavgiften minskas med vad han har betalat i rådgivnings­avgift till försvararen.

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återbetala får jämkas eller efterges, om skäl härtill före­ligger med hänsyn till den tilltala­des brottslighet eller hans personli­ga och ekonomiska förhållanden.


Föreslagen lydelse

Vad den tilltalade skall återbetala får jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 9


Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi­ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

2§'


Frikänns tilltalad i mål, vari åkla­gare för talan, eller avvisas eller av­skrivs av åklagare väckt åtal, kan rätten av allmänna medel tillerkän­na den tilltalade ersättning för hans kostnad för försvarare, för rådgiv­ning enligt rättshjälpslagen (1972: 429), för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under fömnder­sökningen eller i rättegången samt för delgivning och för utskrift av protokoll eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varii påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

Ersättningyör tidtalads inställelse utgår / enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp.


Frikänns den tilltalade i mål, där åklagaren för talan, eller avvisas el­ler avskrivs åtal som är väckt av åklagaren, kan rätten besluta all den tilltalade skall få ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för be­visning under fömndersökningen eller i rättegången samt för expedi­tionsavgifter, om kostnaden skä­ligen varit motiverad för att den till­talade skulle kunna ta tid vara sin rätt.

Den tidlalade får också ges ersätt­ning för inställelse inför rätten. Så­dan ersättning utgår enligt vad som gäller för en tilltalad som har rätts­hjälp.

Döms den tilltalade för brottet, får han ges ersättning av allmänna medel för sådana kostnader som av­ses i första eller andra stycket och som vållats honom genom fel eller försummelse av åklagaren.


 


Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att er­sätta statsverket kostnad, som avses i 1 §. så ock till statsverket återgälda vad enligt 2 § tillerkänts den tilltala­de

' Senaste lydelse 1983:920.

10   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71


3§


145


 


Nuvarande lydelse

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.


Föreslagen lydelse

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt föran­lett admänt åtal får han i den om­fattning som är skälig förpliktas att ersätta staten kostnad, som avses i 1 §, och att betala tillbaka till staten vad som enligt 2 § tillerkänts den tilltalade


Prop. 1989/90:71 Bilaga 9


4§


Har i mål, vari åklagare för talan, den tidlalade genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläg­gande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annoriedes genom vårds­löshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om åklagaren, måls­äganden eller offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försum­melse vållat kostnad för statsverket eller den tilltalade.


Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan, genom att ute­bli från rätten eller inte följa ett fö­reläggande, som rätten meddelat, eller genom påståenden eller in­vändningar, som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller för­summelse vållat kostnader för sta­ten, är han skyldig att ersätta såda­na kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.

Om målsäganden eller en offent­lig försvarare genom vårdslöshet el­ler försummelse vållat kostnader för staten eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa kostnader.


 


Skall enskild part enligt detta ka­pitel helt eller delvis ersätta rätte­gångskostnad och finnes ställföre­trädare för parten eller partens om­bud eller biträde eller av honom ut­sedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra stycket, eller genom vårdslöshet eller försum­melse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yr­kande därom ej framställts, förplik­ta honom att jämte parten ersätta kostnaden.


5§


Skall enskild part enligt detta ka­pitel helt eller delvis ersätta rätte­gångskostnad och finnes ställföre­trädare för parten eller partens om­bud eller biträde eller av honom ut­sedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § eller genom vårds­löshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge rät­ten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.


6f


Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklaga­ren och målsäganden ersätta rätte-


Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande ersätta rättegångskostnad,   svare   de   för


 


' Senaste lydelse 1948:453.


146


 


Föreslagen lydelse kostnaden en för alla och alla för en. 1 den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsa­kat kostnad genom vårdslöshet el­ler försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.

Nuvarande lydelse gångskostnad, svare de för kostna­den en för alla och alla för en. 1 den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kost­nad genom vårdslöshet eller för­summelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av ho­nom ensam.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda för en.


Prop. 1989/90:71 Bilaga 9


10 r


Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rätte­gångskostnad i högre rätt bestäm­mas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, var­till lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom full­följd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl fullföljts av åklaga­ren.


Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rätte­gångskostnad i högre rätt bestäm­mas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fallande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, var­till lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom full­följd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att målsäganden utan skäl föranlett att talan full­följts av åklagaren.


 


Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsva­rande tillämpning.

Återförvisas mål,-skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess åtempptagandc;   ,

11 r

Om rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle i tillämpliga delar vad i 18 kap. är stadgat.

1 fråga om den tilltalades skyldig­het att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare och för annan

rättshjälp åt honom själv tillämpas dock I § andra och tredje styckena detta kapitel.

1 fråga om den tilltalades skyldig­het att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare och för annan rättshjälp åt honom själv tillämpas dock 1 första stycket sista mening­en samt andra och tredje styckena detta kapitel.

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål,, vari han biträtt allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för måls­äganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

' Senaste lydelse 1964:166. '" Senaste lydelse 1983:920.


147


 


Nuvarande lyddse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90: 71

48                                            kap.        ''89
12a§"

Finner åklagaren att ett strafföre- Om åklagaren finner att ett
läggande, som har godkänts, till
strafföreläggande, som har god-
följd av skrivfel,ye/rä/cn/n eller an-
känts, innehåller en uppenbar orik-
nat liknande förbiseende innehåller
tighet till följd av åklagarens eller
en uppenbar oriktighet, skall han,
någon annans skrivfel, räknefel el­
sedan den som har godkänt förelag-
ler liknande förbiseende, skall han,
gandet har beretts tillfälle att yttra
sedan den som har godkänt föreläg-
sig, besluta om rättelse av förelag-
gandet har e«5 tillfälle att yttra sig,
gandet.
                        besluta om rättelse av föreläggan­
det.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det. En rättelse får irite innebära att straffet höjs.

49       kap.
la§

När en tingsrätt meddelar dom i fad som avses i 17 kap. 5 § andra stycket, bestämmer rätten med hän­syn tid omständigheterna om talan mot domen skad föras särskilt eller endast i samband med talan mot tingsrättens slutliga avgörande. Ta­lanförs genom vad.

12 §'