Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1989/90:43

om kapitalkravet i banker och andra kreditinstitut


Prop. 1989/90:43


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 oktober 1989.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Odd Engström

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att reglerna om kapitaltäckning och upplånings­rätt för kreditinstitut reformeras och att kapitalkravet avpassas till en internationellt accepterad lägsta nivå. Reformen innebär totalt sett en skärpning av kapitalkravet.

Det läggs fram förslag till ändringar i de lagar som reglerar banker, finansbolag, fondkommissionsbolag, kreditaktiebolag och hypoteksinsti­tut. Ändringarna innebär att så långt som möjligt enhetliga kapitaltäck­ningsregler kommer att gälla för samtliga dessa kreditinstitut.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1990. Kapitalkravet skall vara uppfyllt senast vid utgången av år 1992.

Huvuddelen av lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre delar: lagrådsremissen (s. 43), lagrådets yttrande (s. 249) och föredragande statsrådets an­mälan av lagrådets yttrande m. m. (s. 250).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste läsa alla tre delarna.

1    Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


 


Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)


Prop. 1989/90:43


Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)

dels att 2 kap. 9-11 §§, 4 kap. 4 och 9§§ samt 7 kap. 7§ skall ha

följande lydelse, dds att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 2 kap. 9 a §, av följande

lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


2 kap. 9§


Till insättarnas skydd skall en bank ha ett visst lägsta kapital i Jörm av eget kapital i bankaktiebo­lag, egna fonder i sparbank samt eget kapital i central JÖreningsbank tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker (kapitalkrav).


En bank skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 9a§, som motsvarar älta procent av värdet av bankens placeringar, be­räknat enligt 10 § (kapitalkrav). För en central föreningsbank med an­slutna lokala föreningsbanker be­stäms kapitalbasen och kapiialkra-vet gemensamt.


Med eget kapital och egna fonder får likställas dels Jyrtio procent av ett belopp som svarar mot bankens reserver för utlåning, garantiförbin­delser och utländska valutor samt mot bankens reserv för obligationer, varmed avses det belopp med vilket obligationernas värde beräknat en­ligt 4 kap. 4 § 1 överstiger nettovär­det, dels med det nominella värdet av föriagsbevis och andra skuldför­bindelser .som medför rätt lill betal­ning först efter bankens övriga bor­genärer. 1 båda fallen får medräk­nas högst ett belopp som moisvarar det egna kapitalet eller de egna fon­derna.

Med eget kapital och reserver i en central JÖreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker avses sum­morna av eget kapital och reserver i de.ssa föreningsbanker Förlagsin­satserna räknas därvid inte in i det egna kapitalet. Del nominella vär­det av dessa insatser får dock likstäf las med eget kapital intill ett belopp .som tillsammans med det nomi­nella värdet av förlagsbevis och and-


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

ra skuldförbindelser enligt andra stycket motsvarar det egna kapita­let.

Från det egna kapitalet och de egna fonderna skall avräknas del bokförda värdet av vad .som idlskju-tils som aktiekapital eller i annan Jbrm till in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverk­samhet. Sådan avräkning skall dock inte ske i fråga om företag där sta­ten är delägare eller i Jråga om kre­ditaktiebolag som har till huvudsak­ligt ändamål att lämna lån mot sä­kerhet i panträtt i bostads-, kontors-eder afiärsjastighet eller att lämna lån till kommuner.

Har en bank ett väsentligt ekono­miskt intresse i ett aktiebolag, som uteslutande har tid syfte attJÖrvalta fastighet eller tomträtt som har för­värvats Jör att bereda banken loka­ler JÖr dess verksamhet eller tillgo­dose därmed sammanhängande be­hov, skad från bankens eget kapital eller egna fonder avräknas åtta pro­cent av summan av det bokJÖrda värdet av aktierna i fastighetsbola­get och bolagets bokförda skulder ef ler den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastig­hetsbolaget.

Utan hinder av andra och tredje styckena Jår bankinspektionen, om det finns synnerliga skäl. tillåta en bank att likställa eget kapital och egna fonder med del nominella vär­det av sådana förlagsbevis, andra skuldförbindelser och förlagsinsat­ser, som där avses, intill ett belopp som motsvarar en och en halv gånger del egna kapitalet eller de egna fonderna.

9a§

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och .supplementärt kapi­tal ejter avräkning enligt sista styck­et. Det primära kapitalet skad ut­göra minsl hälften av kapitalbasen. Med primärt kapital avses: A. 1 bankaktiebolag eget kapital, i sparbanker reservfonder och upp-


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

skrivningsfonder samt i förenings­banker eget kapital med undantag Jör för lags inså t ser

B.    Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bankens reserver för
utlåning och garantiförbindelser.

C.   Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bankens reserver för
aktier, obligationer och utländska
valutor, dock högst sjuttio procent
av skillnaden mellan netlobokjö-
ringsvärdet och del lägsta av an­
skaffningsvärdet och marknadsvär­
det.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av JÖrlagsan-ddsbevis samt förlagsbevis och and­ra skuldförbindelser med en ur­sprunglig löptid av minst fem år och med rätt tid betalning först efter bankens övriga borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primä­ra kapitalet. Bevis och andra skuld­förbindelser vilkas återstående löp­tid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår tdl förfal­lodagen.

Som primärt eller .supplementärt kapital får dessutom, enligt medgi­vande av regeringen eller efter rege­ringens bemyndigande av bankin­spektionen, räknas andra kapital­tillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

Från summan av det primära och supplementära kapitalet skall räk­nas av det bokförda värdet av vad som har skjutits tid som aktiekapi­tal eller i annan form i ett företag som driver något slag av bankverk­samhet. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet upp­går till högst fem procent avföreta­gets egna kapital eller motsvarande och det sammanlagda bokförda vär­det av sådana tillskott inte översti­ger tio procent av bankens egna ka-


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43


pital eller egna fonder. Avräkning skad inte heller göras för tillskott i företag som omfattas av bestämmel­serna i 11 §.

10§'


Kapitalkravet bestäms i förhål­lande till bankens tillgångar samt ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna­den som innebär en kreditrisk för banken (placeringar). För en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapitaf kravet gemensamt. Vid beräkning­en av kapitalkravet indelas place­ringarna i följande fyra grupper, nämligen

A 1. inneliggande       kassa,

checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riks­gäldskontoret,

2.   skattkammarväxlar och obli­gationer som utjärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, spar­bank, central föreningsbank. all­män kassa eller inrättning vars reg­lemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag, hypoteksinstitut eller Nordiska invesleringsbanken.

3.   andra fordringar för vilka sta­ten, kommun eller därmed jämför­lig samfällighet. bankaktiebolag, sparbank, central JÖreningsbank el­ler annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktie­bolag, hypoteksinstitut, sådant bankägt aktiebolag som enligt rege­ringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämp­ningen av detta stycke ellerförsäk-ringsJÖretag med svensk koncession svarar.

4.   fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller ford­ran, som anges under A I — 3.

5.   garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden for vilka banken erhållit säkerhet i vär-


Kapitalkravet enligt 9 § bestäms i förhållande till bankens tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital­marknaden som innebär en kredit­risk för banken (placeringar). Place­ringarna delas in i JÖljande grupper:

A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar

2. Värdehandlingar och fordring­ar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller en därmed jämförlig samfällighet svarar.

3. Värdehandlingar och fordring­ar för vilka utländska stater eller centralbanker svarar, om värde­handlingen eller fordran gäller i den nationella valutan och är refinansi-erad i samma valuta.

4.   Övriga värdehandlingar och fordringar Jör vilka svarar någon av de utländska stater och centralban­ker som regeringen föreskriver.

5.   Fordringar, garantiförbindef ser och andra åtaganden på kapitaf marknaden. JÖr vilka säkerheten ut-


' Senaste lydelse 1987:1327.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43


 


dehandling eller fordran, som anges under A 1 — 4.

B 1. andra fudgoda obligationer än de som anges under A 2,

2.   fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat JÖrsäkrings­företag än som avses under A 3 eder samfddighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bank­förelag svarar skall tas upp till en och en halv gånger fordringarnas be­lopp.

3.   fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller ford­ran, som anges under B 1 eller 2, eller panträtt i jordbruks-, aftnars- ef ler bostadsfastighet eder tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

4.   garantiförbindelser och andra åtaganden på kapi talmarknaden Jör vilka banken erhållit säkerhet i vär­dehandling eller fordran, som anges under B 1 — 3.

C 1. fordringar för vilka säkerhe­ten utgörs av

a)  panträtt i jordbruksfastighet, i bosladsjåstighet med en- eller ivåfa­miljshus eller med flerfamiljshus för vilket bostadslån enligt statliga be­stämmelser utgår eder i tomträtt lill .sådan fastighet, om pantvärdet lig­ger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den Jästa egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten.

b)  panträtt i fastighet .som helt ef ler delvis är inrättad JÖr industriell


görs av sådana tillgångar som avses i 1 eller sådana statliga värdehand­lingar som avses 12—4.

B 1. Värdehandlingar och ford­ringar för vilka allmänna pensions­fonden eller ett svenskt företag som bedriver något slag av bankverk­samhet svarar.

2. Värdehandlingar och fordring­ar för vilka svarar en kommun eller en därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.

3. Värdehandlingar och fordring­ar med en återstående löptid av högst ett år JÖr vilka en utländsk bank svarar.

4.   Värdehandlingar för vilka sva­rar en bank i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.

5.   Värdehandlingar och fordring­ar för vilka svarar någon av de inter­nationella utvecklingsbanker som regeringen JÖreskriver.

6.   Fordringar, garantiförbindel­ser och andra åtaganden på kapitaf marknaden, för vilka säkerheten ut­görs av värdehandlingar eller ford­ringar som anges i 5.

C. Fordringar, garantiförbindel­ser och andra åtaganden på kapitaf marknaden, för vilka säkerheten ut­görs av panträtt i bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värde som banken bestämt efter särskild värde­ring.


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43


 


verksamhet eller i tomträtt lid så­dan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i Jråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör tid tomträtten el­ler

c) föriagsbevis eller aktie, som är inregistrerad vid Stockholms fond­börs.

2. garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som anges under C 1,

D. övriga tillgångar, garantiför­bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden utom sådana som enligt 9§ ftärde och femte styckena skall avräknas från eget kapital och egnajbnder.

För placeringar .som anges under A gäller inte något kapitalkrav. 1 övrigt uppgår kapitalkravet vid varje tidpunkt till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av place­ringar som anges under B,

fyra procent av summan av place­ringar som anges under C och

åtta procent av summan av place­ringar som anges under D.

Placeringar skad tas upp till föl­jande värden, nämligen

1. fordringar, för vilka reserver


D. Övriga tillgångar, garantiför­bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden.

Vid bestämmandet av kapitalkra­vet undantas

—sådana tillskott som enligt 9 a§ sista stycket skad räknas av från kapitalbasen.

—tillskott iJÖretag som omfattas av bestämmelserna i 11 §.

—de placeringar som anges i Jörsta stycket A.

—fordringar mot företag som in­går i samma koncern som banken.

—fordringar som har garanterats av ett företag i samma koncern som banken,

—fordringar mellan en sparbank och Sparbankernas Bank saml

—  fordringar mellan en för­
eningsbank och Föreningsbanker­
nas Bank.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp till sammanlagt

—tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första styc­ket B.

—femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket C samt

—hela summan av de placering­ar .som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall placeringarna värderas enligt JÖljande:

1. Tillgångar, för vilka reserver


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43


 


som avses i 9§ andra stycket av­satts, lid sitt bruttovärde.

2.   övriga tillgångar tid sitt net­tovärde,

3.   garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt no­minella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser tid halva sitt nominella belopp samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden tid sitt nominella be­lopp, om inte regeringen, eller, efter regeringens bemyndigande, bankin­spektionen i JÖreskriJt angivit ett lägre belopp.

Med uppskattat värde i första stycket B 3 och C 1 avses det värde, som banken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gäl­lande statliga bestämmelser om bo­stadslån tid främjande av bostad.s-byggandet sådant lån beviljats tid uppförande av viss byggnad, skad till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fast­ställda pantvärdet Jör byggnaden ef ler den fastighet där denna uppförs om inte särskilda skäl föranleder annat.


som avses i 9 a§ andra stycket B och C har satts av, värderas tid sitt bruilobokföringsvärde. aktier, obli­gationer och utländska valutor dock högst till sitt marknadsvärde.

2.   Övriga tidgångar värderas tid sitt bokförda värde.

3.   Garantiförbindelser med an­knytning till kreditgivning värderas tid sitt nominella belopp.

4.   Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella be­lopp.

5.   Andra åtaganden på kapitaf marknaden värderas tid sitt nomi­nella belopp, om inte regeringen fö­reskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bank­inspektionen att meddela sådana fö­reskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.


1§


Om ett bankaktiebolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett utländskt företag som driver någon form av bankverksam­het och andelen uppgår till lägst tju­go procent av Joretagets aktiekapital eller motsvarande, skall, utöver vad som anges beträffande kapitaltäck-ningför aktier eller andelar iföreta­get i 9 § Jjärde stycket, följande gäl­la.

För det utländska företagets pla­ceringar skall bestämmas ett kapi­talkrav. Banken skall vid varje tid­punkt uppfylla kapitalkravet enligt 10 § och den del av kapitalkravet i det utländska JÖretaget som svarar


Om en bank har ett dotterföretag, skall vad som föreskrivs i 9 § om kapitalkrav tillämpas även på kon­cernen (konsoliderat kapitalkrav).

Koncernens kapitalbas och place­ringar skall bestämmas med tillämpning av de regler som enligt 4 kap. 11 § gäller för upprättandet av koncernbalansräkningar. Åven den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Re­dovisad goodwill skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna skall tas upp till de värden som fö­reskrivs i 10 § eller, om dotterföreta­get inte är en bank, i annan lag.

Regeringen eller, efter regering-


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43


 


mot bankens andel iföretaget.

Vid beräkningen av det särskilda kapitalkravet Jör det utländska JÖre­taget och vid bestämmandet av vad som i detta sammanhang skall an­ses som eget kapital skad 9 och 10 §§ gälla i tillämpliga delar För de fordringar som banken eller före­tag som avses i första stycket har på något av dessa företag krävs inget eget kapital. Detsamma gäller ford­ringar för vilka ett JÖretag som avses i Jörsta stycket svarar. Vid beräk­ningen av bankens eget kapital skad 9 § ftärde stycket inte tillämpas. Vid tillämpningen av 9 § andra stycket får med det egna kapitalet likställas så stor del av det utländska företa­gets reserver m. m. som svarar mot bankens andel i JÖretaget.

Bankinspektionen beslutar ifråga om kapitalkrav och vad som skad anses som eget kapital.


ens bemyndigande, bankinspektio­nen får i samband med att tillstånd lämnas enligt 6§ besluta att vad som föreskrivs i första stycket skad tillämpas även på ett företag som inte är dotterföretag till banken. Fö­retagets kapitalbas och placeringar skall då beaktas i den omfattning som motsvarar den andel banken äger i företaget. I övrigt tillämpas andra stycket.


4 kap. 4§ Utöver vad som föreskrivs i 14 § bokföringslagen (1976:125) gäller följande vid värdering av en banks omsättningstillgångar:

1. Räntebärande obligationer som omfattas av 2 kap. 10 § första stycket A 2 och B 1 får tas upp till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på ett medeltal av emis­sionsräntorna under de senaste tio åren på obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges Stadshy­potekskassa, Svensk Bostadsfinan­siering Aktiebolag BOFAB och Sparbankernas Inteckningsaktiebo­lag Spintab och som avser kredit­givning för nyproduktion av bostä­der eller, i den mån bostadslån en­ligt statliga bestämmelser lämnas, för annat byggande. Medeltalet fastställs av bankinspektionen. Ob­ligationer får dock inte tas upp över anskaffningsvärdet.

1. Räntebärande obligationer som avses i 2 kap. 10 § första stycket A 2 och B 1 får tas upp till ett värde (medeltalsvärde) som grun­das på ett medeltal av emissions­räntorna under de senaste tio åren på obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges Stadshypo­tekskassa, Svensk Bostadsfinansier­ing Aktiebolag BOFAB och Spar­bankernas Inteckningsaktiebolag Spintab och som avser kreditgiv­ning för nyproduktion av bostäder eller, i den mån bostadslån enligt statliga bestämmelser utgår, för an­nat byggande. Medeltalet fastställs av bankinspektionen. Obligation får dock inte tas upp över anskaff­ningsvärdet.

2. Omsättningstillgång i övrigt får tas upp över anskaffningsvärdet, om förutsättningarna enligt 14 § fjärde stycket bokföringslagen är uppfyllda och bankinspektionen ger tillstånd till det.


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovis­ningssed.

I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande hänseen­den:

1.   Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller
i balansräkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verk­
samhetsresultat och ställning.

2.    Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.

3.    Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för ban­ken i dess helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo anställda, det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid tantiem och där­med jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt, dels till övriga anställda och delegater i banken samt, om banken har anställda i flera länder, löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte uppgift om medelantalet anställda i respektive land.

Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträf­fande bankens vinst eller förlust.

Ett bankaktiebolag, en sparbank        Ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank skall     och en central föreningsbank skall till förvaltningsberättelsen foga en     till förvaltningsberättelsen foga en kapitaltäckningsanalys.    1    denna     kapitaltäckningsanalys.    I    denna skall lämnas uppgifter om det egna    skall lämnas uppgifter om kapitaf kapitalet och de egna fonderna, om     basen och kapitaltäckningen enligt därmed enligt 2 kap. 9 § likställt ka-     2 kap. 9- 11 §§. pital samt om kapitalkravet enligt bestämmelserna i 2 kap.  10 och Il§§-

En föreningsbank skall därutöver lämna upplysningar i följande hänse­enden:

1.   Väsentliga förändringar i medlemsantalet och summorna av insats­
belopp som skall återbetalas under nästa räkenskapsår enligt bestämmel­
serna i 4 kap. 1 och 3 §§ föreningsbankslagen (1987:620).

2.    Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser medför.

3.    Summan av de förlagsinsatser som har sagts upp och skall inlösas under de näst följande två räkenskapsåren.

7 kap.

7§ Bankens styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild balansräk­ning, om del finns anledning all anta att en bank gjort sådana förluster att

1.    ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet,

2.    en sparbank inte kan uppfylla 2. en sparbank eller en central kravet på egnajbnder i 2 kap. 9 och föreningsbank med anslutna lokala /(}§§,    föreningsbanker inte kan uppfylla

kravet på kapitaltäckning enligt 2

kap. 9-70§§.

10


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

3. en central föreningsbanks och de anslutna lokala föreningsbanker­nas eget kapital inte svarar mot det belopp som fordras enligt 2 kap. 9 ochlO§§.

Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om ban­kens föriuster bekräftas skall styrelsen genast underrätta bankinspektio­nen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.    Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i 2 kap. 9 §. Sådana föreskrifter får dock inte innebära att det kommer att gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storiek i förhål­lande till placeringarnas värde vid lagens ikraftträdande eller mot den högre grad av kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.

3.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 2 kap. 9 a § tredje stycket får föriagsbevis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraft­trädande räknas in i kapitalbasen även om den urspmngliga löptiden uppgår till mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i lagmmmet.

4.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 2 kap. 10 § första stycket får, intill utgången av år 1990, värdehandlingar och andra fordringar för vilka försäkringsbolag svarar hänföras till gmpp B.

11


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:43

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § och 4 kap. 23 § bankaktiebolags­lagen (1987:618) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 kap. 5§

Ingår ett bankaktiebolag i en koncern, där moderbolaget inte är bank, skall bestämmelsema i bankrördsdagen (1987:617) om banks rörelse och om tillsyn av bank samt bestämmelserna i denna lag om banks ledning gälla för moderbolaget i tillämpliga delar och för övriga företag, som om de vore dotterföretag till bank. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt. Koncernbidrag får ges endast efter medgivande av bankinspektionen.

/ en sådan koncern som avses i första stycket får det bokJÖrda vär­det av moderbolagets aktier eller an­delar i dotterföretag som driver nå­gon form av bankverksamhet inte överstiga moderbolagets eget kapi­tal. Vid denna beräkning skall hän­syn inte tas till kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller aflärsfastig-het eller att lämna lån lid kommu­ner.

Vad som sägs i 3 kap. 3 § om förbud att förvärva aktier i bankaktiebolag gälleräven beträffande förvärv av aktier i ett sådant moderbolag som avses i första stycket.

Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestärnmdserna i första och andra styckena.

4 kap. 23 § I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen

1. en kortfattad historik över bankaktiebolaget och dess verksamhet,

2.    en redogörelse för bolagets och, om det finns dotterföretag, koncer­nens verksamhet samt för bolagets del uppgifter som är av betydelse för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,

3.    en redogörelse för kapitalläck- 3. en redogörelse för kapitaltäck­ningen enligt 2 kap. 9 och 10 §    ningen enligt 2 kap. 9-70 §§ samt, samt, i förekommande fall, 11 § i förekommande fall, 11 § bankrö-bankrördsdagen (1987:617) och rdsdagen (1987:617) och dess be­dess betydelse för bankbolaget,                          lydelse för bankbolaget,

4.    uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer samt anställda och delegater i ledande ställning, samt

5.    en redogörelse för ägar- och rijsträttsförhållanden i fråga om bolagets

aktier.                                                                                            12


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

Uppgifterna enligt första stycket 1 behöver inte lämnas av bankaktiebo­lag, vars aktier är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

13


 


3 Förslag till

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)


Prop. 1989/90:43


 


Härigenom föreskrivs att 5 kap. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse


, 3 och 4 §§ sparbankslagen (1987:619)

Föreslagen lyddse


5 kap. 1§ Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet, får sparbanksstämman besluta att bilda en garantifond genom bidrag av hu­vudmän eller andra.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifonden ske på en teckningslista. På denna skall anges om ränta skall utgå och i så fall hur den skall beräknas. Vidare skall avskrifter av sparbankens senaste balans­räkning och revisorernas yttrande över denna fogas till teckningslistan.

Garantifonden får återbetalas en- Garantifonden får återbetalas en­dast om det kan ske med hänsyn till     dast om det kan ske med hänsyn lill

bestämmelserna i 2 kap. 9 och 10 §§ bankrörelselagen (1987:617). I öv­rigt skall beträffande återbetalning­en gälla vad som bestämts vid ga­rantifondens bildande.

bestämmelserna i 2 kap. 9—10§§ bankrörelselagen (1987:617). 1 öv­rigt skall beträffande återbetalning­en gälla vad som bestämts vid ga­rantifondens bildande.

3§


Finns det i reglementet ett förbe­håll om återbäring av gmndfonden eller del därav, får sådan återbäring inte ske om inte reservfonden upp­går till belopp som motsvarar tio gånger gmndfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garanti­fond, där sådan bildats, inte återbe­talts eller om sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 9 och /0§§ bankrörelselagen (1987:617) före­skrivna kravet på egna fonder


Finns det i reglementet ett förbe­håll om återbäring av grundfonden eller del därav, får sådan återbäring inte ske om inte reservfonden upp­går till belopp som motsvarar tio gånger gmndfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garanti­fond, där sådan bildats, inte återbe­talts eller om sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 9—10 §§ bank­rörelselagen (1987:617) föreskriv­na kravet på kapitaltäckning.


4§


Utfäst ränta på gmndfonden eller garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp gmndfonden eller garantifon­den till det i 2 § första stycket an­givna beloppet. Räntan på garanti­fonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörel­sen, att sparbanken inte skulle kun­na uppfylla det i 2 kap. 9 och 10 §§


Utfäst ränta på gmndfonden eller garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp grundfonden eller garantifon­den till det i 2 § första stycket an­givna beloppet. Räntan på garanti­fonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörel­sen, att sparbanken inte skulle kun­na uppfylla det i 2 kap. 9-10


14


 


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

bankrörelselagen (1987:617) före-   bankrörelselagen (1987:617) före­
skrivna kravet på egna fonder.
       skrivna kravet på kapitaltäckning.
Grundfondsräntan skall inte i nå-
     Grundfondsräntan skall inte i nå­
got fall betalas ut om till följd av
     got fall betalas ut om till följd av
detta förlust skulle uppkomma.
       detta förlust skulle uppkomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

15


 


4 Förslag till

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § och 9 kap. 14 § föreningsbankslagen (1987:620) skall ha följande lyddse.


Prop. 1989/90:43


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


4 kap.


En medlem, som deltar i fö­reningsbanken med högre insatsbe­lopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut överskjutande belopp utan att avgå ur föreningsbanken. Beträf­fande uppsägningen samt medlem­mens rätt att få ut del uppsagda beloppet och hans skyldighet att be­tala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 §§ samt 3 kap. 4 § första stycket. Sexmånadersfristen enligt 1 § skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som sedan uppsägningen har gjorts slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har bestämts i stadgarna. Härut­över gäller att sådant insatsbelopp får betalas ut endast om det kan ske med hänsyn lill bestämmelserna om kapitaltäckning i 2 kap. 9 och 10 §§ bankrördsdagen (1987:617).


En medlem, som deltar i fö­reningsbanken med högre insatsbe­lopp än han är skyldig att delta med, har rätt alt efter uppsägning få ut överskjutande belopp utan alt avgå ur föreningsbanken. Beträf­fande uppsägningen samt medlem­mens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att be­tala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 §§ samt 3 kap. 4 § första stycket. Sexmånadersfristen enligt 1 § skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som sedan uppsägningen har gjorts slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har bestämts i stadgarna. Härut­över gäller att sådant insatsbelopp får betalas ut endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i 2 kap. 9— 10 §§ bankrörelselagen (1987:617).


9 kap. 14§ När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda anmälningstiden har gått ut och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorerna skifta föreningsbankens behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inte förfallet till betalning eller av annan orsak inte kan betalas, skall så mycket av föreningsbankens medel som kan behövas för denna betal­ning behållas och återstoden skiftas.


I en lokal föreningsbank får till medlemmarna, utöver av dem be­talda insatser, betalas ut medel en­dast i den mån det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 9 och 70 §§ bankrörelselagen (1987:617). De medel som sålunda inte får betalas ut skall föras till den centrala föreningsbankens reserv­fond.


I en lokal föreningsbank får till medlemmarna, utöver av dem be­talda insatser, betalas ut medel en­dast i den mån det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 9-70§§ bankrördsdagen (1987: 617). De medel som sålunda inte får betalas ut skall föras till den centrala föreningsbankens reserv­fond.


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

De medlemmar eller innehavare av föriagsanddar som vill klandra skiftet skall väcka talan mot föreningsbanken senast tre månader efter del att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman.

Om en medlem eller innehavare av en förlagsandel inte inom fem år efter det att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman har anmält sig för att lyfta vad han har erhållit vid skiftet, har han förlorat sin rätt till detta. Om medlen är ringa i förhållande till de skiftade tillgångar­na, kan rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1990.

17 2   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


5 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:43

Lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall föras in fyra nya paragrafer, 4 a-4 d §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4a§

Ett kreditaktiebolag skall vid var­je tidpunkt ha en kapitalbas, beräk­nad enligt 4 b §, som motsvarar åtta procent av värdet av bolagets place­ringar, beräknat enligt 4 c§ (kapi­talkrav).

4b§

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapi­tal efter avräkning enligt sista styck­et. Det primära kapitalet skad ut­göra minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. Eget kapital.

B.   Sjuttio procent av det belopp
sorn svarar mot bolagets reserver för
utlåning och garantiförbindelser.

C.   Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bolagets reserver för
aktier, obligationer och utländska
valutor, dock högst sjuttio procent
av skillnaden mellan nettobokfö-
ringsvärdet och det lägsta av an­
skaffningsvärdet och marknadsvär­
det.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst tid ett belopp som motsvarar hälften av det primä­ra kapitalet. Bevis och andra skuld­förbindelser vilkas återstående löp­lid understiger fem år .skad tas upp tid ett belopp som motsvarar tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår tillJÖrfaf lodagen.

Som primärt eller supplementärt
kapital Jår dessutom, enligt medgi­
vande av regeringen eller efter rege-
          18


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

ringens bemyndigande av bankin­spektionen, räknas andra kapital­tillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

Från summan av del primära och supplementära kapitalet skad räk­nas av det bokförda värdet av vad som har skjutits tid som aktiekapi­tal eller i annan form i ett företag som driver något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte gö­ras om tillskottet uppgår till högst fem procent avföretagets egna kapi­tal eder motsvarande och det sam­manlagda bokJÖrda värdet av såda­na tillskott inte överstiger tio pro­cent av bolagets egna kapital. Av­räkning skall inte heder göras för tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 4 d§.

4c§

Kapitalkravet enligt 4 a§ bestäms i förhållande tid bolagets tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital­marknaden som innebär en kredit­risk för bolaget (placeringar). Place­ringarna delas in i följande grupper:

A.    Tidgångar och åtaganden som
avses i 2 kap. 10 § Jörsta stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B.     Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 Hförsta stycket
B bankrördsdagen.

C.    Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
C bankrörelselagen.

D.    Tidgångar och åtaganden
som avses i 2 kap 10 § Jörsta stycket
D bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkra­vet undantas

—sådana tillskott som enligt 4 b§ sista stycket skall räknas av från kapitalbasen.

—tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 4 dS.

—de placeringar som anges i första stycket A.

—fordringar mot företag som in­går i samma koncern som kredit-         ig


 


Nuvarande lyddse                   Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

aktiebolaget samt

—  fordringar som har garanterats
av ett företag i samma koncern som
kreditaktiebolaget.

1 övrigt skad vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp tid sammanlagt

—tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första styc­ket B,

—femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket C samt

—hela summan av de placering­ar som anges i första stycket D.

Tid grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall placeringarna värderas enligt följande:

1.   Tdlgångar. för vilka reserver som avses 14 b § andra stycket B och C har satts av, värderas tid sitt brui­lobokföringsvärde, aktier, obligatio­ner och utländska valutor dock högst till sitt marknadsvärde.

2.   Övriga tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

3.   Garantiförbindelser med an­knytning till kreditgivning värderas tid sitt nominella belopp.

4.   Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella be­lopp

5.   Andra åtaganden på kapitaf marknaden värderas till sitt nomi­nella belopp, om inte regeringen fö­reskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bank­inspektionen att meddela sådanafö-reskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

4d§

Om ett kreditaktiebolag har ett dotterföretag, skad vad som före­skrivs i 4 a§ om kapitalkrav tilläm­pas även på koncernen (konsoli­derat kapitalkrav).

Koncernens kapitalbas och place­
ringar skall bestämmas med
tillämpning av de regler som enligt
11 kap. 11 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller för upprättandet
           20


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

av koncernbalansräkningar. Å ven den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skad ingå. Re­dovisad goodwill skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna skad tas upp tdl de värden som fö­reskrivs i 4 c'§ eller, om dotterföreta­get inte är ett kreditaktiebolag, i an­nan lag.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.    Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i 4 a §. Sådana föreskrifter får dock inte innebära att det kommer att gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storlek i förhållande till placeringarnas värde vid lagens ikraftträdande eller mot den högre grad av kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.

 

3.   Utan hinder av vad som föreskrivs i 4 b § tredje stycket får förlagsbe­vis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande räknas in i kapitalbasen även om den ursprungliga löptiden uppgår till mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i lagmmmet.

4.   Utan hinder av vad som föreskrivs i 4 c § första stycket får, intill utgången av år 1990, värdehandlingar och andra fordringar för vilka försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.

21


 


6 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:43

Lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar'

dels att 13 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras i n tre nya paragrafer, 39 b — 39 d §§, och närmast före 39 b § en ny mbrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

13 f

Som gmndfond för kassan ställer Som gmndfond för kassan ställer
staten till förfogande en av rege-
staten till förfogande en av rege­
ringen eller, efter regeringens be-
ringen eller, efter regeringens be­
stämmande, riksgäldskontoret ut-
stämmande, riksgäldskontoret ut-
lardad garantiförbindelse på tjugo-
färdad garantiförbindelse på tjugo­
en miljarder kronor.
                           fem miljarder kronor.

Kapitaltäckning

39b§

Kassan och JÖreningarna skall tillsammans vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 39 c§, som motsvarar åtta procent av värdet av kassans och föreningarnas placeringar, beräknat enligt 39 d§ (kapitalkrav).

39c§

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapi­tal efter avräkning enligt sista styck­et. Det primära kapitalet skad ut­göra minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. Kapitaltäckningsfond.

B.   Avsättningar tid reservfond
och säkerhetsfond, dock endast sjut­
tio procent av avsättningar för vilka
avdrag vid inkomstbeskattningen
har medgetts enligt 2§ 8 mom. åt­
tonde stycket lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt.

C.   Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot kassans och fö­
reningarnas reserver för obligatio­
ner, dock högst sjuttio procent av
skillnaden mellan nettobokförings-
värdet

Lagen omtryck 1983:578.

Senaste lydelse 1989:239.                                                                                 22


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

och det lägsta av anskaffningsvärdet och marknadsvärdet.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt tdl betalning först ejter kassans och föreningarnas övriga borgenärer, dock sammanlagt högst tid ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalel. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas åter­stående löptid understiger fem år skall tas upp tid ett belopp som mot­svarar tjugo procent av det nomi­nella värdet för varje heh år som återstår tid förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgi­vande av regeringen eller efter rege­ringens bemyndigande av bankin­spektionen, räknas andra kapitaf tillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

Om kassan eller en förening har förvärvat aktier i ett sådant bolag eller andelar i en sådan ekonomisk förening som avses i 39 a§ och kassan eller föreningarna har ett vä­sentligt ekonomiskt intresse iföreta­get, skall från summan av det pri­mära och supplementära kapitalet räknas av åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna eller andelarna i företaget och före­tagets bokförda skulder.

39d§

Kapitalkravet enligt 39 b § be­stäms i förhållande lid kassans och föreningarnas tillgångar samt såda­na garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden sotn innebären kreditrisk för kassan och föreningarna (placeringar). Pla­ceringarna delas in i följande grup­per:

A.    Tidgångar och åtaganden som
avses i 2 kap. 10§ JÖrsta stycket A
bankrörelselagen (198 7:617).

B.    Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
B bankrörelselagen.

C. Tidgångar   och    åtaganden              23


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43


som avses i 2 kap. 10 § första stycket C bankrörelselagen.

D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkra­vet undantas

—sådana aktier och andelar som enligt 39 c § sista stycket skad räk­nas av från kapitalbasen,

—de placeringar som anges i Jörsta stycket A samt

—fordringar och garantier mel­lan kassan och föreningarna.

I övrigt skad vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp tid sammanlagt

—tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första styc­ket B,

—femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket C saml

—hela summan av de placering­ar som anges i första stycket D.

Tid grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skad placeringarna värderas enligt JÖjande:

1.  Obligationer, för vilka reserver
som avses i 39 c § andra stycket C
har satts av, värderas till sitt brutto-
bokföringsvärde, dock högst tdl sitt
marknadsvärde.

2.   Övriga tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

3.   Garantiförbindelser med an­knytning tdl kreditgivning värderas tid sitt nominella belopp.

4.   Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella be­lopp

5.   Andra åtaganden på kapitaf marknaden värderas tdl sitt nomi­nella belopp, om inte regeringen fö­reskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bank­inspektionen att meddela sådanafö-reskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.


1.    Denna lag träder i krafl den 1 januari 1990.

2.    Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektion


24


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i 39 b §. Sådana föreskrifter får dock inte innebära att det kommer att gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storiek i förhållande till placeringamas värde vid lagens ikraftträdande eller mot den högre grad av kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.

3.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 39 c § tredje stycket får förlags­bevis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande räknas in i kapitalbasen även om den urspmngliga löptiden uppgår till mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i lagmmmet.

4.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 39 d § första stycket får, intill utgången av år 1990, värdehandlingar och andra fordringar för vilka försäkringsbolag svarar hänföras till gmpp B.

25


 


7 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:43

Lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteicsbank och om landshypoteksföreningar' skall föras in tre nya paragrafer, 60 a — 60 c §§, och närmast före 60 a § en ny mbrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Kapitaltäckning

60a§

Banken och föreningarna skad tillsammans vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 60 b §, som motsvarar åtta procent av värdet av bankens och föreningar­nas placeringar, beräknat enligt 60 c § (kapitalkrav).

60b§

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapi­tal efter avräkning enligt sista styck­et. Det primära kapitalel skad ut­göra minst hälften av kapitalbasen. Med primärt kapital avses:

A.   Avsättningar tdl reservfond,
dock endast sjuttio procent av av­
sättningar för vilka avdrag vid in­
komstbeskattningen har medgetts
enligt 2§ 8 mom. åttonde stycket
lagen (1947:576) om statlig in­
komstskatt.

B.   Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bankens och fö­
reningarnas reserver för obligatio­
ner, dock högst sjuttio procent av
skillnaden mellan nettobokförings-
värdet och det lägsta av anskaffnings­
värdet och marknadsvärdet.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt till betalning först efter bankens och föreningarnas övriga borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet. Bevis och

'Lagen omtryckt 1983:588.                                                                26


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

andra skuldförbindelser vilkas åter­stående löptid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som mot­svarar tjugo procent av det nomi­nella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgi­vande av regeringen eller efter rege­ringens bemyndigande av bankin­spektionen, räknas andra kapitaf tillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

Om banken eller en förening har förvärvat aktier i ett sådant bolag eller andelar i en sådan ekonomisk förening som avses i 30 a§ och ban­ken eller föreningarna har ett vä­sentligt ekonomiskt intresse iföreta­get, skad från summan av det pri­mära och supplementära kapitalet räknas av åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna eller andelarna i företaget och före­tagets bokförda skulder.

60 c §

Kapitalkravet enligt 60 a § be­stäms iförhållande tid bankens och föreningarnas tillgångar samt såda­na garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebären kreditriskförbanken och föreningarna (placeringar). Pla­ceringarna delas in i följande grup­per:

A.    Tillgångar och åtaganden som
avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (198 7:617).

B.    Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
B bankrörelselagen.

C.   Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
C bankrörelselagen.

D.   Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
D bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkra­vet undantas

—sådana aktier och andelar som enligt 60 b § sista stycket skall räk­nas av från kapitalbasen,

—de placeringar som anges  i                   27 första stycket A samt


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

—  fordringar och garantier mel­
lan banken och föreningarna.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp tid sammanlagt

—tjugo procent av summan av de placeringar som anges i JÖrsta styc­ket B,

—jemtio procent av summan av de placeringar som anges i JÖrsta stycket C .samt

—hela summan av de placering­ar som anges i första stycket D.

Tdl grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skad placeringarna värderas enligt följande:

1.   Obligationer, för vilka reserver som avses i 60 b§ andra stycket B har salts av, värderas tid sitt brutto-bokföringsvärde, dock högst tid sitt marknadsvärde.

2.   Övriga tillgångar värderas tid sitt bokförda värde,

3.   Garantiförbindelser med an­knytning tid kreditgivning värderas till sitt nominella belopp.

4.   Övriga garantiförbindelser värderas tid halva sitt nominella be­lopp

5.   Andra åtaganden på kapital­marknaden värderas lid sitt nomi­nella belopp, om inte regeringen fö­reskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bank­inspektionen att meddela sådana fö­reskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.


1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.    Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i 60 a §. Sådana föreskrifter får dock inte innebära att det kommer att gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storlek i förhållande till placeringarnas värde vid lagens ikraftträdande eller mot den högre grad av kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.

3.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 60 b § tredje stycket får föriags­bevis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande räknas in i kapitalbasen även om den urspmngliga löptiden uppgår lill mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i lagmmmet.

4.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 60 c § första stycket får, intill utgången av år 1990, värdehandlingar och fordringar för vilka försäkrings­bolag svarar hänföras till gmpp B.


28


 


8 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:43

Lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748)

Härigenom föreskrivs i fråga om fondkommissionslagen (1979:748) dds att 16 och 18 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in tre nya paragrafer, 18 a—18c§§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

16§' Fondkommissionsbolag får inneha värdepapper som anges i 15 § första stycket 4 till ett anskaffningsvärde som uppgår till högst fyra miljoner kronor eller som svarar mot fyra procent av den genomsnittliga årsomsätt­ningen i bolagets kommissionshandel under de fem närmast föregående kalenderåren, dock högst etthundra miljoner kronor. Om ett fondkommis­sionsbolag ingår i en koncern, i vilken ingår ytterligare fondkommissions­bolag eller en bank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse, gäller vad som nu har sagts för koncernen i dess helhet. I sådant fall skall moderbolaget till bankinspektionen anmäla vilka värdegränser som be-slämts för de olika företagens innehav av värdepapper. I fråga om bolag som ej har varit verksamt under fem kalenderår skall den genomsnittliga årsomsättningen i stället avse den tid bolaget har varit verksamt.

Fondkommissionsbolag får, för Fondkommissionsbolag får, för

att underlätta fondkommissionsrö- att underlätta fondkommissionsrö-

relsen, förvärva egna aktier i mo- relsen, förvärva egna aktier och ak-

derbolag utan hinder av bestäm- tier i moderbolag utan hinder av

melsen i 7 kap. 1 § första stycket bestämmelsen i 7 kap.  1 § första

aktiebolagslagen (1975:1385). Det- stycket    aktiebolagslagen    (1975:

ta gäller dock endast om aktierna är 1385).   Detta  gäller dock  endast

av det slag som sägs i 21 § första om aktierna är av det slag som

stycket. Anskaffningsvärdet av det sägs i 21 § första stycket. Anskaff-

sammanlagda  innehavet  av egna ningsvärdet av det sammanlagda

aktier och aktier i annat bolag i innehavet av egna aktier och ak-

den koncern som bolaget tillhör får tier i annat bolag i den koncern

inte vid något tillfälle överstiga ett som  bolaget  tillhör  får  inte  vid

belopp som svarar mot tre procent något tillfälle överstiga ett belopp

av det för bolaget högsta tillåtna som svarar mot tre procent av det

värdet enligt första stycket. för bolaget högsta tillåtna värdet

enligt första stycket.

Vid tillämpningen av första stycket skall ej medräknas innehav av sådan aktie eller andel som avses i 15 § andra och tredje styckena.

Om synnerliga skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att fond­kommissionsbolag får inneha värdepapper som avses i första stycket i större omfattning än som anges där.

18 §=

Fondkommissionsbolag skall tid Ett fondkommissionsbolag skall uppdragsgivarnas skydd ha eget ka- vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, pital till vi.sst lägsta belopp som är     beräknad enligt 18 a §. som motsva-


' Senaste lydelse 1988:546.  Senaste lydelse 1987:1328.


29


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43


 


betryggande i förhållande tid bola­gets tillgångar samt ingångna ga­rantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden som inne­bär en kreditrisk för bolaget (place­ringar). Det egna kapitalet anses be­tryggande, om det uppgår till lägst ett belopp som motsvarar samman­lagt tjugo procent av värdet av ak­tier, emissionsbevis och andelar i aktiefonder med undantag av såda­na aktier som innehas som ell led i organisationen av bolagets verk­samhet samt sex procent av värdet av övriga placeringar med de un­dantag som anges i andra stycket. Placeringar, för vilka reserver som avses i tredje stycket har avsatts, skall såvitt avser aktier tagas upp till sitt marknadsvärde och såvitt avser utlåning, garantiförbindelser, ut­ländska valutor och obligationer till sitt bruttovärde. Övriga placeringar skall tas upp till sitt nettovärde. Åta­ganden på kapitalmarknaden skall dock tas upp till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, bankin­spektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Eget kapital krävs ej för innelig­gande kassa, checkar och postre­missväxlar eller för obligationer och andra fordringar JÖr vilka svarar staten, kommun, bankinstilut. kre­ditaktiebolag, hypoteksinstitut eller försäkringsbolag. Eget kapital krävs ej heller för fordran hos annat fond­kommissionsbolag på likvid för ut­förd värdepappersaffär.

Som eget kapital skall vid tillämpning av första stycket anses vad som enligt 2 kap. 9 § bankröref selagen (1987:617) gäller som eget kapital. I Jråga om fondkommis-sionsbolags reserver JÖr aktier får vi­dare med eget kapital likställas fyr­tio procent av skillnaden mellan ak­tiernas marknadsvärde och deras nettovärde. Från det egna kapitalet skall avräknas nettovärdet av såda­na aktier eller andelar i ekonomisk förening .som Jöndkommi.ssionsbo-


rar åtta procent av värdet av bola­gets placeringar, beräknat enligt 18 b § (kapitalkrav).


30


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

laget har förvärvat med stöd av tid­sland enligt 15 § andra stycket.

Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen för viss tid medge att Jbndkommi.ssionsbolags eget ka­pital får uppgå till ett lägre belopp än som anges i första stycket.

18 a §

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapi­tal efter avräkning enligt sista styck­et. Det primära kapitalet skall ut­göra minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. Eget kapital.

B.   Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bolagets reserver för
utlåning och garantiförbindelser.

C.   Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bolagets reserver för
aktier, obligationer och utländska
valutor, dock högst sjuttio procent
av skillnaden mellan nettobokfö-
ringsvärdet och det lägsta av an­
skaffningsvärdet och marknadsvär­
det.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt tid betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst tdl ett belopp som motsvarar hälften av det primä­ra kapitalet. Bevis och andra skuld­förbindelser vilkas återstående löp­tid understiger fem år skall tas upp tdl ett belopp som motsvarar tjttgo procent av del nominella värdet för varje helt år som återstår tdl förfaf lodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgi­vande av regeringen eller ejter rege­ringens bemyndigande av bankin­spektionen, räknas andra kapitaf tillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

Från summan av det primära och
supplementära kapitalet skad räk­
nas av del bokförda värdet av vad
som har skjutits tid som aktiekapi-
             3 j


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

tal eller i annan Jbrm i ett företag som driver något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte gö­ras om tillskottet uppgår till högst fem procent av företagets egna kapi­tal eller motsvarande och det sam­manlagda bokförda värdet av såda­na tillskott inte överstiger tio pro­cent av bolagets egna kapital. A vräk­ning skall inte heller göras för tid-skott i företag som omfattas av be­stämmelserna i 18 c§.

18b§

Kapitalkravet enligt 18 § bestäms i JÖrhådande tid bolagets tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitaf marknaden som innebär en kredit­risk för bolaget (placeringar). Pla­ceringarna delas in i följande grup­per:

A.    Tillgångar och åtaganden som
avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B.    Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
B bankrörelselagen.

C.    Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
C bankrörelselagen.

D.    Tidgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
D bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkra­vet undantas

—   sådana tillskott som enligt
18 a § sista stycket skall räknas av
från kapitalbasen,

—   tillskott i JÖretag som omfat­
tas av bestämmelserna i 18 cS.

—de placeringar som anges i förstastycket A.

—fordringar mot företag som in­går i samma koncern som fondkom-missionsbolagei samt

—fordringar som har garanterats av ett förelag i samma koncern som fondkommissionsbolagel.

I övrigt skall vid bestämmandet
av kapitalkravet placeringarna tas
upp tdl sammanlagt
                                 32


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

—tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första styc­ket B,

—femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket C samt

—hela summan av de placering­ar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skad placeringarna värderas enligt följande:

1.   Tdlgångar, för vilka reserver som avses i 18 a § andra stycket B och C har satts av, värderas till sitt bruilobokföringsvärde, aktier, obli­gationer och utländska valutor dock högst till sitt marknadsvärde.

2.   Övriga tidgångar värderas till sitt bokförda värde.

3.   Garantiförbindelser med an­knytning till kreditgivning värderas till sitt nominella belopp.

4.   Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella be­lopp.

5.   Andra åtaganden på kapitaf marknaden värderas till sill nomi­nella belopp, om inte regeringen fö­reskriver ett lägre belopp.

Regeringen Jår bemyndiga bank­inspektionen att meddela sådana fö­reskri fler som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

18c§

Om ett fondkommissionsbolag har ett dotterföretag, skall vad som föreskrivs i 18 § om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (kon-.soliderat kapitalkrav).

Koncernens kapitalbas och place­ringar skall bestämmas med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller JÖr upprättandet av koncernbalansräkningar. Åven den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skad ingå. Re­dovisad goodwill skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna

33

3    Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

skad tas upp tid de värden som fö­reskrivs i 18 b§ eller, om dotterföre­taget inte är ett fondkommissions­bolag, i annan lag.

1.    Denna lag träder i krafl den 1 januari 1990.

2.    Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i 18 §. Sådana föreskrifter får dock mle innebära att det kommer att gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storlek i förhållande till placeringarnas värde vid lagens ikraftträdande eller mot den högre grad av kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.

3.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 18 a § tredje stycket får förlags­bevis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande räknas in i kapitalbasen även om den urspmngliga löptiden uppgår till mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i lagmmmet.

4.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 18 b§ första stycket får, intill utgången av år 1990, värdehandlingar och andra fordringar för vilka försäkringsbolag svarar hänföras till gmpp B.

34


 


9 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:43

Lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshy­potekskassan skall föras in fem nya paragrafer, 3 a —3 c, 38 och 39 §§, samt närmast före 3 a och 38 §§ nya mbriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Kapitaltäckning 3a§

Kassan skad vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 3b§, som motsvarar åtta procent av vär­det av kassans placeringar, beräk­nat enligt 3 c§ (kapitalkrav).

3b§

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapi­tal. Det primära kapitalet skall ut­göra minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses kas­sans reservfond.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt tid betalning först efter kassans övriga borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primä­ra kapitalet. Bevis och andra skuld-JÖrbinddser vilkas återstående löp­tid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår tdl förfal­lodagen.

Som primärt eder supplementärt kapital får dessutom, enligt medgi­vande av regeringen eller efter rege­ringens bemyndigande av bankin­spektionen, räknas andra kapitaf tillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

3c§

Kapitalkravet enligt 3 a§ bestäms
i förhållande tid kassans tillgångar
samt sådana garantiJÖrbinddser
och andra åtaganden på kapital-
               35


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

marknaden som innebär en kredit­riskför kassan (placeringar). Place­ringarna delas in i följande grupper:

A.    Tillgångar och åtaganden som
avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B.    Tidgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
B bankrörelselagen.

C.   Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § forsla stycket
C bankrörelselagen.

D.   Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
D bankrörelselagen.

De placeringar som anges i första stycket A undantas vid bestämman­det av kapitalkravet. I övrigt skad placeringarna tas upp tid samman­lagt

—tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första styc­ket B,

—femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket C samt

—hela summan av de placering­ar som anges i första stycket D.

Tid grund för beräkningen enligt andra stycket skad placeringarna värderas enligt JÖljande:

1.   Tidgångar värderas tid sitt bokförda värde.

2.   Garantiförbindelser med an­knytning till kreditgivning värderas till sitt nominella belopp.

3.   Övriga garantiförbindelser värderas tid halva sitt nominella be­lopp.

4.   Andra åtaganden på kapitaf marknaden värderas tid sitt nomi­nella belopp, om inte regeringen fö­reskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bank­inspektionen att meddela sådana fö­reskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

Tidsyn m. m. 38 §

Kassan står under tillsyn av bank­
inspektionen.
Vid meddelande av föreläggande
                36


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

eder förbud i samband med tillsy­nen kan bankinspektionen föreläg­ga vite.

Inspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos regeringen. Inspektionens beslut har omedelbar verkan, om inte annat beslutas.

Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om tillsynsverksamhe­ten.

39 §

Kassan skall med årliga avgifter bekosta bankinspektionens verk­samhet enligt de ytterligare före­skrifter som regeringen meddelar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.    Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i 3 a §. Sådana föreskrifter får dock inte innebära att det kommer att gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storlek i förhållande till placeringarnas värde vid lagens ikraftträdande eller mot den högre grad av kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.

3.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 3 b § tredje stycket får förlagsbe­vis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande räknas in i kapitalbasen även om den ursprungliga löptiden uppgår till mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i lagmmmet.

4.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 3 c § första stycket får, intill utgången av år 1990, värdehandlingar och andra fordringar för vilka försäkringsbolag svarar hänföras till gmpp B.

37


 


10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag


Prop. 1989/90:43


Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:606) om finansbolag dels att 11 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in tre nya paragrafer, 11 a— 11 c §§, och närmast före 11 § en ny mbrik av följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse Kapitaltäckning


11§


Finansbolag får högst låna upp medel med dels ett belopp som sva­rar mot bolagets kassa och mot vad som innestår hos riksbanken, rilcs-gäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, central JÖreningsbank, kreditaktiebolag, hypoteksinsti/ut och postgirot eller utlånats till annat finansbolag, dels ett belopp som sva­rar mot tolv och en halv gånger det egna kapitalet. Om det finns särskif da skäl kan bankinspektionen med­ge högre upplåning, dock högst till tjugo gånger det egna kapitalet.

Som upplåning anses inte vad som motsvarar av finansbolaget ut­färdade skuldförbindelser som för långivaren medJÖr rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenä­rer eller som har garanterats av sta­ten, bankaktiebolag, sparbank eller central JÖreningsbank. Tdl upplå­ningen skall läggas ingångna garan­tiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget. Garanti­förbindelser skad tas upp tid sitt no­minella belopp. Delsamma gäller andra åtaganden, om inte regering­en eller, efter regeringens bemyndi­gande, bankinspektionen har före­skrivit ett lägre belopp.

Med eget kapital avses aktiekapi­tal, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinst­balans. Med egel kapital får likstäf las

1. garantifond. som bildats ge­nom tillskott av aktieägare i finans­bolaget eller förbindelser utfärdade av bankaktiebolag, sparbank, cen-


Ett finansbolag skad vid varje tid­punkt ha en kapitalbas, beräknad enligi 11 a§, som motsvarar åtta procent av värdet av bolagets place­ringar, beräknat enligt 11 b § (kapi­talkrav).


38


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

trål föreningsbank eller annan som bankinspektionen godkänt, intill ett belopp motsvarande fem gånger bo­lagets aktiekapital,

2.   fyrtio procent av ett belopp som svarar mot sådana bolagets re­server som avses i 2 kap. 9 § bankrö­relselagen (1987:617) intid ett be­lopp motsvarande bolagets eget ka­pital samt

3.   kapital som tillförts bolaget mot av bolaget utfärdade skuldJÖr-binddser som medför rätt till betal­ning JÖrst ejter bolagets övriga bor­genärer, intill ett belopp motsvaran­de bolagets eget kapital.

Från finansbolagets eget kapital skad avräknas det bokJÖrda värdet av vad bolaget tillskjutit som aktie­kapital eller i annan form tid annat in- eller utländskt företag som driver finansieringsverksamhet.

Om det mellan finansbolag råder sådant nära samband som anges i 4 §, kan bankinspektionen i det sär­skilda fallet bestämma att upplå­ningsrätt skad beräknas gemensamt för bolagen.

lla§

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapi­tal efter avräkning enligt sista styck­et. Det primära kapitalet skad ut­göra minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. Eget kapital.

B.    Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bolagets reserver för
utlåning och garantiförbindelser.

C.   Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bolagets reserver för
aktier, obligationer och utländska
valutor, dock högst sjuttio procent
av skillnaden mellan nettobokJÖ-
ringsvärdet och det lägsta av an­
skaffningsvärdet och marknadsvär­
det.

Med supplementärt kapital avses
det nominella värdet av förlagsbevis
och andra skuldförbindelser med en
ursprunglig löptid av minst fem år
och med rätt tid betalning först efter
          3q


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

bolagets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst tid ett belopp som motsvarar hälften av det primä­ra kapitalet. Bevis och andra skuld­förbindelser vilkas återstående löp­tid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfaf lodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgi­vande av regeringen eller efter rege­ringens bemyndigande av bankin­spektionen, räknas andra kapitaf tillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

Från summan av det primära och supplementära kapitalet skall räk­nas av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapi­tal eller i annan Jbrm i ett företag som driver något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte gö­ras om tillskottet uppgår tid högst fem procent avföretagets egna kapi­tal eller motsvarande och det sam­manlagda bokförda värdet av såda­na tillskott inte överstiger tio pro­cent av bolagets egna kapital. Av­räkning skall inte heller göras för tillskott i JÖretag som omfattas av bestämmelserna i 11 c§.

llb§

Kapitalkravet enligt 11 § bestäms i förhållande till bolagets tillgångar samt sådana garantiJÖrbinddser och andra åtaganden på kapitaf marknaden som innebär en kredit­riskför bolaget (placeringar). Place­ringarna delas in i följande grupper:

A.   Tillgångar och åtaganden som
avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B.   Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
B bankrörelselagen.

C.   Tillgångar och åtaganden
som avses i 2 kap. 10 § första stycket
C bankrörelselagen.

D. Tillgångar    och    åtaganden             4q


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

som avses i 2 kap. 10 § första stycket D bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkra­vet undantas

—sådana tillskott som enligt 11 a § sista stycket skall räknas av från kapitalbasen,

—tillskott iföretag som omfattas av bestämmelserna i 11 c§,

—de placeringar som anges i första stycket A,

—fordringar mot företag som in­går i samma koncern som finansbo­laget samt

—fordringar som har garanterats av ett företag i samma koncern som finansbolaget.

1 övrigt skad vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp tid sammanlagt

—tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första styc­ket B,

—femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket C samt

—hela summan av de placering­ar som anges i första stycket D.

Tdl grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall placeringarna värderas enligt följande:

1.   Tillgångar, för vilka reserver som avses i 11 a§ andra stycket B och C har satts av, värderas lill sitt bruttobokföringsvärde, aktier, obli­gationer och utländska valutor dock högst tid sitt marknadsvärde.

2.   Övriga tillgångar värderas tid sitt bokförda värde.

3.   Garantiförbindelser med an­knytning tid kreditgivning värderas tid sitt nominella belopp.

4.   Övriga garantiförbindelser värderas tid halva sitt nominella be­lopp.

5.   Andra åtaganden på kapitaf marknaden värderas tid sitt nomi­nella belopp, om inte regeringen fö­reskriver ett lägre belopp.

41


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

Regeringen Jår bemyndiga bank­inspektionen att meddela sådana fö­reskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

llc§

Om ett finansbolag har ett dotter­företag, skall vad som JÖreskrivs i 11 § om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (konsoliderat kapi­talkrav).

Koncernens kapitalbas och place­ringar skad bestämmas med tidämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller för upprättandet av koncernbalansräkningar .4 ven den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Re­dovisad goodwill skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna skall tas upp till de värden som före­skrivs i 11 b§ eller, om doiierföreta-ge inte är ett finansbolag, i annan lag.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.    Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i 11 §. Sådana föreskrifter får dock inte innebära att det kommer alt gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storlek i förhållande till placeringarnas värde vid lagens ikraftträdande eller mot den högre grad av kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.

3.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 11 a § tredje stycket får förlags­bevis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande räknas in i kapitalbasen även om den urspmngliga löptiden uppgår till mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i lagmmmet.

4.    Utan hinder av vad som föreskrivs i 11 b § första stycket får, intill utgången av år 1990, värdehandlingar och andra fordringar för vilka försäkringsbolag svarar hänföras till gmpp B.

42


 


Finansdepartementet                              Prop. 1989/90:43

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1989

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om kapitalkravet i banker och andra kreditinstitut

1 Inledning

Banker skall till skydd för insättarna ha ett visst lägsta eget kapital i förhållande till den kreditrisk som är förenad med en banks tillgångar samt ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden. På motsvarande sätt åläggs fondkommissionsbolagen att ha ett eget kapital till visst lägsta belopp för att skydda sina uppdragsgivare. I syfte att värna om finansbolagens soliditet finns regler som begränsar bolagens upplå­ningsrätt i förhållande till vissa likvida tillgångar och det egna kapitalet. Också för kreditaktiebolagen gäller vissa upplåningsrättsregler som är intagna i bolagens bolagsordningar. Slutligen har hypoteksinstituten upp­låningsrättsregler som är relaterade till respektive instituts lagstadgade fonder.

Hösten 1983 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté, kreditmarknadskommittén (KMK), Fi 1983:06 (f d. landshöv­dingen Nils Hörjel, ordförande, överdirektören Alf Carling, överdirektö­ren Stig Danielsson, riksbanksdirektören Erik Karlsson — sedan Karlsson begärt entledigande förordnades i hans ställe fr.o.m. den 1 januari 1985 riksbanksdirektören Anders Sahlén — och ambassadören Kurt Malm­gren).

Kommittén skulle behandla bl.a. frågor om kreditmarknadens funk­tionssätt och finansinstitutens rörelseregler i syfte att skapa mer rationella, lagfasta rörelseregler för skilda slag av institut som verkar på den svenska kreditmarknaden. 1 detta ärende behandlas de delar av kommitténs slutbe­tänkande (SOU 1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden som rör reglerna om kapitaltäckning.

Den s.k. Basdkommittén för tillsyn över banker (the Basle Committee
on Banking Supervision — efter en tidigare ordförande också kallad
Cooke-kommittén) bildades år 1974 på initiativ av cheferna för central­
bankerna inom tiogruppens länder. 1 tiogmppen ingår bl. a. Sverige. Kom­
mittén har till uppgift att genom rekommendationer förbättra tillsynen
        43


 


över internationellt verksamma banker och strävar efter att nå enighet om     Prop. 1989/90:43 normer för tillsyn. Det fömtsätts att berörda nationella beslutsorgan an­passar sina regler efter vad som överenskommits.

1 juli 1988 presenterade kommittén sina gemensamma kapitaltäcknings­regler för internationellt verksamma banker. Avsikten är att reglerna skall tillämpas fullt ut vid utgången av år 1992.

Med uppdrag att göra en teknisk och saklig överarbetning av kredit-marknadskommitténs kapitaltäckningsregler och lämna förslag till de änd­ringar som föranleds av Baselkommitténs förslag tillsattes våren 1988 inom finansdepartementet en arbetsgrupp, till vilken knöts en referens­grupp med representanter från kreditinstituten. Arbetsgruppen som kalla­de sig kapitaltäckningsgmppen (KTG) presenterade sitt förslag i december

1988   i en departementspromemoria (Ds 1988:70) Reformering och inter­
nationell anpassning av kapitalkravet i svenska kreditinstitut.

Kommittébetänkandet och promemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels de lagförslag som läggs fram i promemorian som bilaga I, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

Inom den europeiska gemenskapen, EG, antog ministerrådet i april

1989   ett direktiv, i vilket man definierade kapitalbasen för kreditinstitut
(own funds), 1 juli 1989 antog ministerrådet en s.k. common position
avseende ett kommissionsförslag till direktiv om solvenskrav för kreditin­
stitut. Reglerna, som bygger på ("ooke-kommitténs regler, skall träda i
kraft den 1 januari 1991. Avsikten är att reglerna skall tillämpas fullt ut
fr. o. m. den 1 januari 1993.

2 Gällande rätt

2.1 Bankerna

Bankerna skall enligt banklagstiftningen till skydd för insättarna ha ett visst lägsta eget kapital i förhållande till den kreditrisk som är förenad med en banks tillgångar samt ingångna garantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden. Regler om kapitaltäckning finns i 2 kap. 9 — 11 §§ bankrördsdagen (1987:617).

1 9 § finns regler om kapitalbasens beräkning. Denna utgörs till en början av eget kapital i bankaktiebolag, egna fonder i sparbank samt eget kapital i central föreningsbank tillsammans med anslutna lokala förenings­banker. Med affärsbanks eget kapital avses aktiekapital, reservfond, upp­skrivningsfond, dispositionsfond och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med föreningsbanks eget kapital avses insatskapital, re­servfond, uppskrivningsfond, dispositionsfond och fastställd vinstbalans. Förlagsinsatser räknas dock i detta sammanhang inte som eget kapital. Sparbanks egna fonder är grundfond, reservfond, uppskrivningsfond och garantifond.

Med eget kapital resp. egna fonder får likställas dels 40% av bankens
värderegleringsreserver för utlåning, garantiförbindelser, utländska valu-
    44


 


tor och obligationer, dels det nominella värdet av förlagsbevis och andra     Prop. 1989/90:43 skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter bankens övriga borgenärer. Möjligheten att i kapitalbasen tillgodoräkna värderegleringsre­server och förlagsbevis m. m. är dock i båda fallen begränsad till högst ett belopp som motsvarar det egna kapitalet resp. de egna fonderna.

I fjärde stycket föreskrivs att när kapitalbasen beräknas skall avdrag göras från det egna kapitalet och de egna fonderna med vad som tillskjutits till andra företag som driver någon form av bankverksamhet. Gmnden för bestämmelsen om avdrag är att det kapital som skall hållas till skydd för bankens insättare inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat kreditin­stitut.

Alla tillskott till andra kreditinstitut skall emellertid inte avräknas. Vissa satsningar i sidobolag ligger i hög grad i det allmännas intresse och i flera bolag har staten inträtt som delägare. Vidare är kraven på kapitaltäckning i dessa fall betryggande. Av dessa skäl skall avräkning från det egna kapita­let inte ske i fråga om tillskott till företag där staten är delägare eller till kreditaktiebolag som främst lämnar krediter mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affarsfastighet eller ger lån till kommuner. Genom att avräkning inte skall ske kommer placeringarna att få ett kapitaltäck-ningskrav på åtta procent.

1 femte stycket föreskrivs att det egna kapitalet respektive de egna fonderna skall minskas med åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i vissa fastighetsbolag och viss andel av ett sådant bolags skulder. Bolaget skall ha till syfte att bereda banken lokaler för dess inrymmande. Regeln tillåter att en bank tillsammans med annan äger fastighet som delvis inrymmer bankens lokaler och delvis disponeras av medddägaren. I en bankfastighet kan också inrymmas t.ex. bostads-, kontors- och affärslägenheter. Banken behöver inte ha aktiemajoriteten i bolaget men skall ha en så stor andel att banken kan anses ha ett väsentligt ekonomiskt intresse i bolaget. När den ekonomiska insatsen absolut sett är betydande kan intresset bedömas som väsentligt vid en lägre andel av företagets aktiekapital än som skulle ha varit fallet om insatsen absolut sett varit ringa. Utöver åtta procent av del bokförda värdet på aktierna skall också avräknas den del av fastighetsbolagets samtliga bokförda skulder som svarar mot bankens aktieinnehav i bolaget. Stycket innebär att det ställs samma krav på kapitaltäckning, åtta procent, för direkt och indirekt ägda fastigheter.

Bestämmelserna om avräkning för innehav av aktier m.m. i andra kreditinstitut tillämpas i praxis på det sättet att avräkning görs inte från enbart eget kapital resp. egna fonder utan från den beräknade kapitalba­sen, dvs. från summan av eget kapital resp. egna fonder och vad som enligt det ovan anförda får likställas med sådant kapital.

I 10 § anges vilken grad av kapilaltäckning som fordras för olika slag av placeringar. Kapitalbehovet bestäms i förhållande till bankens tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden.

Vid beräkningen av kapitalkravet delas placeringarna in i fyra grupper
efter riskgrad. Den lägsta riskgraden omfattar placeringar med ingen eller
mycket liten föriustrisk. I den högsta riskgraden ingår de mest riskbetona-
45


 


de tillgångama. Placeringama i den lägsta riskgraden kräver ingen kapital-     Prop. 1989/90:43 täckning. I de följande tre gmpperna krävs ett eget kapital uppgående till en, fyra respektive åtta procent av placeringama. Indelningen av place­ringama i olika klasser är gjord så att reglerna skall ge en rimlig kapital­täckning totalt sett för varje bankkategori.

I den lägsta riskgraden, som i lagtexten betecknas som gmpp A, tas upp inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riks­banken och riksgäldskontoret. Hit hör också skattkammarväxlar, svenska stats- och kommunobligationer samt hypoteksobligationer och obligatio­ner utgivna av kreditaktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken samt andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfäl­lighet svarar. Hit räknas även fordringar för vilka svensk bank eller allmän kassa eller inrättning, vars reglemente har fastställts av regeringen, svarar. Med allmän kassa eller inrättning avses bl.a. AP-fonden. Andra rätts­subjekt hos vilka placeringar tillhör grupp A är kreditaktiebolag, hypoteks­institut och försäkringsföretag med svensk koncession samt sådant bank-ägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kre­ditaktiebolag vid tillämpningen av denna bestämmelse. Härmed avses finansbolag, främst sådana som driver factoring- eller leasingrörelse. Till den lägsta riskgraden hänförs slutligen fordringar och garantiförbindelser för vilka banken har erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran som tidigare har angivits. Med uttrycket fordringar för vilka de ovan uppräkna­de kreditinstituten m.fl. svarar avses såväl direkta gäldenärsförpliktdser som garantiåtaganden, vare sig dessa har formen av borgen, bankgaranti, statlig kreditgaranti eller kreditförsäkring.

Till den näst lägsta riskgraden — i lagtexten betecknad som grupp B — hör andra fullgoda obligationer än de som har upptagits i gmpp A samt fordringar på utländskt bankföretag eller försäkringsföretag eller på sam-fällighetsförening. Att en obligation är fullgod innebär att den kan belånas i riksbanken. Normalt fömtsätts att den offentligen utbjudits av svenskt bankinstitut och är registrerad vid Stockholms fondbörs. Bestämmelsen är också tillämplig på obligationer som är utfärdade av utländska låntagare. Med samfällighetsförening avses förening för samfällighet enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Till gmpp B räknas vidare fordringar med säkerhet i panträtt i jordbmks-, affärs- eller bostadsfastig­het eller tomträtt till sådan fastighet inom 75% av uppskattningsvärdet. Slutligen hör till gmpp B fordringar och garantiförbindelser med säkerhet i sådan värdehandling eller fordran som hör till samma gmpp.

Till nästa riskgrad — gmpp C — hör i huvudsak andra inteckningslån än de som tidigare har nämnts. Sådana placeringar är fordringar med säker­het i panträtt i jordbmksfastighei, bostadsfastighet med en- eller Ivåfa­miljshus eller flerfamiljshus med statligt bostadslån eller tomträtt till så­dan fastighet, om pantvärdet ligger mdlan 75 och 100% av uppskattnings­värdet. Vid långivning till statligt belånade bostadshus skall det värde tillämpas som de statliga låneorganen har fastställt. Till samma kategori räknas fordringar med säkerhet i panträtt i industrifastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 50% av uppskattningsvärdet. Till gmpp C hör

46


 


också fordringar med säkerhet i förlagsbevis och aktier, som är registrera-     Prop. 1989/90:43 de vid Stockholms fondbörs.

Till den högsta riskgraden — gmpp D — förs alla tillgångar och garanti­förbindelser som inte har räknats in i riskgradema A-C och som inte skall avräknas från eget kapital och egna fonder enligt 9 §.

En bank skall vid varje tidpunkt ha eget kapital eller egna fonder till ett belopp, som motsvarar sammanlagt 1 %av summan av placeringarna i den näst lägsta riskgraden, 4% av summan av placeringarna i nästa riskgrad samt 8% av summan av placeringarna i högsta riskgraden. Det samlade kravet på eget kapital räknas fram genom att kapitalkraven för bankens olika tillgångar läggs samman.

I tredje stycket anges till vilka värden olika placeringar skall tas upp.

1 fjärde stycket anges att med uppskattat värde avses det av banken uppskattade värdet. Detta skall ha fastställts efter en noggrann expertvär­dering i varje särskilt fall. 1 stället för detta värde skall emellertid banken vid långivningen till bostadshus som har uppförts eller byggts om med stöd av bostadslån enligt statliga bestämmelser tillämpa samma värden som det statliga låneorganet, dvs. det fastställda pantvärdet.

Nu nämnda bestämmelser kompletteras av reglerna i 11 § om konsoli­derad kapitaltäckning.

I första stycket anges för vilka av svenska banker helt eller delvis ägda utländska bankföretag konsolideringsförfarandet gäller.

Kapitaltäckningskravet för moderbanken å ena sidan och för gmppen som helhet å andra sidan beräknas i två skilda förfaranden. För den svenska banken gäller kapitaltäckningsreglerna i 9 och 10 §§ oförändrade. Härvid tillämpas bestämmelserna i 9 § fjärde stycket, vilket innebär att hela det bokförda värdet av bankens aktier eller andelar i utländska bank­företag räknas bort från det egna kapitalet. Detta innebär i sin tur att moderbanken inte i kapitaltäckningshänseende kan tillgodoräknas eventu­ella kapitalöverskott i de utländska bankföretagen. Denna princip kommer i lagtexten till uttryck i första stycket genom att där särskilt anges att de följande bestämmelserna skall gälla utöver bestämmelserna i 9 § fjärde stycket.

Den utländska etableringen skall i första hand inrätta sig efter de kapi-talräckningsregler som gäller i värdlandet. Syftet med konsolideringsförfa­randet är att bevaka att de risker som etableringar i länder med mycket liberala kapitaltäckningsregler utsätts för inte blir så stora, att gruppens — och därmed den svenska bankens — säkerhet kommer i fara.

I andra stycket finns den centrala bestämmelsen att banken skall ha ett
eget kapital till lägst ett belopp som motsvarar det sammanlagda kapital­
kravet i banken och i de utländska bankföretagen. 1 första meningen anges
att ett kapitalkrav skall bestämmas förde utländska bankföretagens place­
ringar. Med placeringar avses här detsamma som i 10§, dvs. företagets
tillgångar och de garantiförbindelser som de utländska företagen har in­
gått. Hur kapitalkravet skall bestämmas anges i nästa stycket. De utländs­
ka företagens kapitalkrav skall till den del de motsvarar bankens andel i
respektive företag läggas samman med bankens eget kapitalkrav enligt
10 §. Banken åläggs att vid varje tidpunkt ha ett eget kapital till lägst ett
  47


 


belopp som svarar mot detta kapitalkrav. Uttrycket vid varje tidpunkt Prop. 1989/90:43 anger att det egna kapitalet aldrig får underskrida det sammanräknade kapitalkravet. Kapitaltäckningen behöver emellertid inte kontrolleras med korta mellanmm. Uttrycket anger däremot att banken även mellan kon­trolltillfällena måste ha eget kapital i sådan utsträckning att kapitalkravet tillgodoses.

Paragrafens tredje stycke föreskriver hur kapitalkravet i konsoliderings­förfarandet skall bestämmas samt vad som därvid får anses som eget kapital. Som utgångspunkt anges att reglerna i 9 och 10 §§ om beräkning av kapitalkrav och om vad som anses som eget kapital skall gälla i tillämpliga delar.

Företagen i en bankgmpp kan ha fordringar på varandra. Det är emeller­tid den risk som drabbar gmppen som helhet vid placering av tillgångarna utanför gmppen som skall läggas till gmnd för beräkningen av kapital­kravet i konsolideringsförfarandet. Därför skall de fordringar som den svenska moderbanken har på belagda dotterbanker eller som helägd dot­terbank har på andra av moderbanken helägda dotterbanker inte räknas med. Om den svenska banken har en fordran på ett utländskt bankföretag vari den svenska banken har endast en mindre ägarandel, och detta bank­företag placerar medlen utanför konsolideringsgmppen, innebär detta att kapitalkravet i konsolideringsförfarandet beräknas endast på den del av placeringen som svarar mot den svenska bankens ägarandel i det utländska bankföretaget (kvotkonsolidering). Detta kan lyckas innebära atl gmppens kapitaltäckningskrav blir för lågt beräknat. Emellertid har även risken för placeringen kommit att delas av övriga delägare i det utländska bankföre­taget. Gmppens beräknade kapitalkrav, med diminering av den interna fordringen, ger alltså en rättvisande bild av den verkliga risk som gmppen utsätts för. Det kan tillåtas därför atl alla interna fordringar mellan bank­företagen inom konsolideringsgmppen elimineras vid beräkningen av gmppens kapitalkrav. En bestämmelse i enlighet härmed finns i tredje stycket andra meningen. Vid beräkningen av kapitalkravet för de utländs­ka företagen skall 10 § gälla i tillämpliga delar. Detta medför att det inte krävs något eget kapital för ett utländskt bankföretags fordran på en svensk bank.

1 tredje stycket tredje meningen finns en bestämmelse som innebär att inget kapitalkrav behöver beräknas för en fordran som garanteras av en annan bank inom gmppen.

Att inget kapitalkrav behöver beräknas för en kredit som garanteras av den svenska banken följer av bestämmelserna i 10 §, vilka enligt huvudre­geln skall gälla i tillämpliga delar i konsolideringsförfarandet.

I tredje stycket ijärde meningen sägs att 9 § fjärde stycket inte skall tillämpas i konsolideringsförfarandet. Detta innebär att någon reduktion inte skall äga mm av den svenska bankens aktiekapital med det bokförda värdet av den svenska bankens aktie- eller andelsinnehav i det utländska bankföretaget.

Tredje stycket sista meningen innebär att i konsolideringsförfarandet
får, i samma utsträckning som sägs i 9 § andra stycket, likställas så stor del
av de utländska företagens reserver och av dessa utgivna förlagsbevis eller
     48


 


andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt, som svarar mot     Prop. 1989/90:43 bankens andel i respektive företag.

I fjärde stycket föreskrivs att bankinspektionen skall besluta i fråga om kapitalkrav och vad som skall anses som eget kapital. Till grund för inspektionens beslut ligger de regler om kapitalkrav och eget kapital som föreskrivs för de svenska bankerna. Inspektionens handläggning av dessa ärenden har till syfte att så långt möjligt förenkla bankernas arbete med att ta fram underlag för beräkningen av kapitalkravet.

2.2 Finansbolagen

I syfte att värna om finansbolagens soliditet innehåller lagen (1988:606) om finansbolag en upplåningsrättsregel. Enligt denna regel, som finns intagen i 11 §, får finansbolag låna upp medel med dels ett belopp som svarar mot bolagets kassa och mot vad som innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, kre­ditaktiebolag, hypoteksinstitut och postgirot eller utlånats till annat fi­nansbolag, dels ett belopp som svarar mot tolv och en halv gånger det egna kapitalet. Om särskilda skäl föreligger kan bankinspektionen medge högre upplåning, dock till högst 20 gånger eget kapital. Som upplåning anses inte vad som motsvarar av finansbolaget utfärdade skuldförbindelser som för långivaren medför rätt till betalning först efter bolagels övriga borgenärer eller som har garanteras av staten, bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank. Till upplåning skall läggas ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget. Garantiförbindelser skall tas upp till sitt nominella belopp. Det­samma gäller andra åtaganden, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen har föreskrivit ett lägre belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans.

Med eget kapital får likställas garantifond, som bildats genom tillskott av aktieägare i finansbolaget eller förbindelser utfärdade av bankaktiebo­lag, sparbank, central föreningsbank eller annan som bankinspektionen har godkänt, intill ett belopp motsvarande fem gånger bolagets aktiekapi­tal. Dessutom medger upplåningsrättsregeln att med eget kapital får lik­ställas 40% av ett belopp som svarar mot sådana bolagets reserver som avses i 2 kap. 9 § bankrörelselagen intill ett belopp som motsvarar bolagets eget kapital. Med eget kapital får även likställas kapital som tillförts bolaget mot av bolaget utfärdade skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, intill ett belöp motsvaran­de bolagets eget kapital.

Efter mönster från bankrörelselagen innehåller paragrafen en avräk-ningsregd som innebär att från finansbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad bolaget tillskjulit som aktiekapital eller i annan form till annat in- eller utländskt företag som driver finansieringsverksam­het.

I paragrafen finns slutligen en bestämmelse som ger bankinspektionen     49

4   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


 


rätt att i det särskilda fallet föreskriva att upplåningsrätt skall beräknas     Prop. 1989/90:43 gemensamt för bolag, om det mellan dessa råder ett nära samband.

2.3 Fondkommissionsbolagen

Fondkommissionslagen (1979:748) innehåller i 18§ en kapitalläcknings-regel. Fondkommissionsbolag skall till uppdragsgivarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital­marknaden (placeringar). Det egna kapitalet anses betryggande, om det uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt 20% av värdet av aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonder med undantag av sådana aktier som innehas som ett led i organisationen av bolagets verksamhet samt sex procent av värdet av övriga placeringar med vissa undantag.

Eget kapital krävs inte för inneliggande kassa, checkar och postre­missväxlar eller för obligationer och andra fordringar för vilka staten, kommun, bankinstitut, kreditakliebolag eller försäkringsbolag svarar. Eget kapital krävs inte heller för fordran hos annat fondkommissionsbolag på likvid för utförd värdepappersaffär. Placeringar, för vilka fondkommis­sionsbolag har avsatt reserver, skall såvitt avser aktier tas upp till sitt marknadsvärde och såvitt avser utlåning, garantiförbindelser, utländska valutor och obligationer till sitt bruttovärde. Övriga placeringar skall i huvudsak tas upp till sitt nettovärde.

Som eget kapital skall anses vad som enligt 2 kap. 9 § bankrörelselagen gäller som eget kapital. I fråga om fondkommissionsbolags reserver för aktier får vidare med eget kapital likställas 40% av skillnaden mellan aktiernas marknadsvärde och deras nettovärde. Från det egna kapitalet skall avräknas nettovärdet av sådana aktier eller andelar i ekonomisk förening som fondkommissionsbolagel förvärvat med stöd av tillstånd enligt 15 § andra stycket fondkommissionslagen. Om särskilda skäl förelig­ger kan bankinspektionen medge undantag för viss tid från de redovisade reglerna.

2.4 Kreditaktiebolagen

För kreditaktiebolagen gäller de upplåningsrättsregler som finns intagna i resp. bolags bolagsordning. Dessa regler varierar i hög grad. För flertalet bostadsinstitut är upplåningsrätten maximerad till 50 gånger det egna kapitalet och garantifonden. För näringslivsinstituten varierar multipdn mellan 3 och 40. Med eget kapital avses aktiekapital, lagstadgade fonder och fastställd vinstbalans. Med eget kapital får, intill ett belopp motsva­rande det egna kapitalet, likställas 40% av värderegleringsreserverna samt det nominella värdet av föriagsbevis som bolaget utgivit.

2.5 Hypoteksinstituten

För hypoteksinstituten gäller de upplåningsrättsregler som finns intagna i

7§ lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och    5q


 


om stadshypoteksföreningar, 18 § lagen (1970:65) om Sveriges allmänna Prop. 1989/90:43 hypoteksbank och om landshypoteksföreningar samt 4§ lagen (1980: 1097) om Svenska skeppshypotekskassan. Enligt dessa bestämmelser är upplåningsrätten begränsad till tio gånger summan av resp. instituts olika lagstadgade fonder. Dessa utgörs av de statliga gmndfonderna, reservfond samt för stadshypoteks del även kapitaltäckningsfonden. För lands- och stadshypoteksinstituten gäller att reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent av kassans resp. bankens skulder. Motsvarande kapitaltäckningskrav gäller också för föreningarna. Summan av kassans resp. bankens reservfonder och föreningarnas säkerhets- och reservfonder skall därvid uppgå till lägst två procent av kassans resp. bankens skulder. Utöver nu nämnda kapitaltäckningskrav och begräns­ning i upplåningsrättshänseende har Stadshypotek även ett särskilt kapi­taltäckningskrav i relation till viss del av utlåningen. Sålunda skall kassans och föreningarnas kapitalläckningsfonder tillsammans uppgå till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt fyra procent av föreningarnas fordring­ar med inteckningssäkerhet som ligger mellan 75 och 85% av egendomens uppskattningsvärde samt åtta procent av föreningens fordringar med pant­säkerhet i bostadsrätt.

3 Kreditmarknadskommitténs förslag

3.1 Allmänt

Kreditmarknadskommittén har föreslagit omfattande ändringar i de kapi­taltäcknings- resp. upplåningsrättsregler som för närvarande gäller för de olika kreditinstituten. I syfte att så långt möjligt skapa konkurrensneutrali­tet mellan skilda slag av kreditinstitut föreslår kreditmarknadskommittén att i allt väsentligt enhetliga kapitaltäckningsregler införs för de olika instituten. Reglerna innebär bl. a. att samma krav på kapitaltäckning skall ställas för en viss verksamhet oavsett i vilket slag av kreditinstitut den bedrivs. I det följande lämnas en sammanfattning av de ändringar som kreditmarknadskommittén föreslår för resp. institut.

3.2 Bankerna

Kreditmarknadskommitténs förslag till ändringar i bankernas kapitaltäck­ningsregler avser såväl kapitalbasens beräkning, riskklassindelningen som det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet.

Vad först gäller kapitalbasens beräkning föreslås till en början att bland
sådana värderegleringsreserver som får likställas med eget kapital även
skall räknas avskrivning på sådan lös egendom som upplåtits till nyttjande,
dvs. överavskrivningar på leasingobjekt. En bank skall enligt kommitténs
förslag kunna driva leasing av lös egendom i banken. Kreditmarknads­
kommittén har vidare funnit att det i praxis tillämpade systemet för
avräkning av aktier och liknande tillskott i andra kreditinstitut inte är
tillfredsställande. Genom att avräkningen inte görs från det egna kapitalet
  51


 


eller de egna fonderna utan från den sammanlagda kapitalbasen, finns     Prop. 1989/90:43

utrymme för att genom organisatoriska förändringar i en bankkoncern

eller i en grupp av finansinstitut tunna ut det egna kapitalet och i allt större

utsträckning bygga upp den i koncernen eller finansgruppen sammanlagda

kapitalbasen med lånefinansierat kapital. Detta problem har kommit att

accentueras av att en bank numera — genom en lagändring år 1987 — i

princip är oförhindrad att flytta ut central eller egentlig bankverksamhet

till dotterföretag.

Kreditmarknadskommittén har av olika skäl funnit att det inte är me­ningsfullt att behålla avräkningsregdn. Regeln kan bl.a. inte på ett kon-kurrensneutralt sätt anpassas till finansiella koncerner vari bank ingår som dotterföretag. Kreditmarknadskommittén föreslår därför att regeln av­skaffas. För att skapa bättre garantier för att bankerna till insättarnas skydd håller en tillräcklig kapitalstyrka föreslås i stället att reglerna om konsoliderad kapitaltäckning — samtidigt som de skärps — utvidgas till att även gälla aktie- och andelsinnehav i alla svenska företag som driver någon form av bankverksamhet. Därigenom förhindras att bankerna i framtiden utan tillskott av nytt riskkapital kan öka rörelsevolymen genom att föra över delar av verksamheten i banken till särskilda dotter- eller intresseföretag och samtidigt öka andelen lånefinansierat kapital.

De ändringar som kreditmarknadskommittén föreslår i det konsolidera­de kapitaltäckningsförfarandet innebär i korthet följande.

Konsolideringsprincipen utvidgas till att omfatta samtliga etableringar i svenska och utländska dotter- eller intresseföretag som driver någon form av bankverksamhet, om bankens andel uppgår till lägst 20% av aktiekapi­talet eller motsvarande eller om andelen motsvarar lägst 20% av röstetalet för samtliga aktier eller andelar. Med företag som driver någon form av bankverksamhet avses samma slag av finansiella institut som enligt den nuvarande lagstiftningen, alltså enligt kommitténs förslag bank, kredit­marknadsbolag (= finansbolag och kreditaktiebolag) och fondkommis­sionsbolag. Företag som utgör stödfunktion till bank såsom data- eller transportföretag och liknande omfattas inte av den nu ifrågavarande defi­nitionen.

Den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen ersätter inte de nuva­rande, grundläggande bestämmelserna om beräkning av kapitalkrav för resp. finansinstitut var för sig. Det är avsett att kapitaltäckningskravet för moderbanken å ena sidan och för konsolideringsgruppen som helhet å andra sidan skall beräknas i två skilda förfaranden. Samtliga företag i gruppen måste var för sig uppfylla de kapilalkrav som uppställs för resp. institutgrupp i bankrörelselagen och den av kreditmarknadskommittén föreslagna kapitalmarknadslagen. För utländska dotter- och intresseföre­tag skall, liksom enligt nu gällande bestämmelser, bankinspektionen beslu­ta i fråga om kapitalkrav och vad som skall anses som dess eget kapital.

I konsolideringsförfarandet skall moderbanken vid varje tidpunkt upp­fylla, förutom det egna kapitalkravet, den del av kapitalkravet i dotter-dier intresseföretaget som svarar mot bankens andel i företagets aktiekapi­tal eller motsvarande.

Vid beräkningen av det egna kapitalet får banken tillgodoräkna fritt och   52


 


bundet eget kapital som upparbetats i dotter- och intresseföretagen efter Prop. 1989/90:43 tidpunkten för bankens förvärv av aktierna eller andelarna i dessa. I enlighet med kvotkonsolideringsprincipen får dock endast så stor del av nämnda kapital tillgodoräknas som svarar mot bankens andel av aktieka­pitalet eller motsvarande i företaget. Eget kapital som fanns i dotter- eller intresseföretaget redan vid förvärvet, får inte tillgodoräknas. Från sum­man av det sålunda beräknade egna kapitalet skall därefter avdrag ske för eventuell goodwill som uppkommit vid förvärvstillfället. Sådant avdrag skall endast ske beträffande företag som är dotterföretag till banken.

Med det egna kapitalet får likställas värderegleringsreserver och för­lagslån m. m., i båda fallen dock högst intill ett belopp som motsvarar det egna kapitalet på sätt detta beräknats i konsolideringsförfarandet. Dock får endast sådana reserver i dotter- och intresseföretagen som upparbetats efter bankens förvärv likställas med eget kapital. Reserver som omfattas av förvärvet får sålunda inte tillgodoräknas. Förlagslån och liknande skuldförbindelser mellan konsolideringsföretagen får inte likställas med eget kapital och egna fonder. Reserver och förlagslån m. m. får ej heller medräknas till högre belopp än som svarar mot bankens andel av kapitalet i företaget, vilket följer av kvotkonsolideringsprincipen.

En gräns på 20% ägande- eller röstandel öppnar en möjlighet att i vissa fall undgå syftet med den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen, t. ex. om sex banker gemensamt förvärvar ett kreditinstitut och bankemas ägande- och röstandelar är lika stora. 1 sådant fall skall enligt kreditmark­nadskommitténs förslag, i samband med tillståndsprövningen av förvär­vet, som villkor kunna uppställas att andelen skall konsolideras av var och en av ägarbankerna. Likaså skall ett sådant villkor kunna uppställas då en bank förvärvar en andel som understiger 20% i ett stort finansinstitut, om placeringen tar en inte obetydlig del av bankens resurser i anspråk.

Det utvidgade konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet föreslås bli tillämpligt även på en finansiell koncern vari en eller flera banker ingår som dotterföretag. Samtidigt föreslås att de nuvarande provisoriska regler­na i 1 kap. 5 § bankaktiebolagslagen (1987:618) om kapitalkrav för moder­företag i en finansiell koncern upphävs. Kreditmarknadskommittén har därmed skapat kapitaltäckningsregler som är helt konkurrensneutrala mel­lan skilda slag av bankkoncerner.

Vad slutligen gäller riskklassindelningen föreslår kreditmarknadskom­
mittén att denna utökas med en femte gmpp som fordrar 24% kapitaltäck­
ning. Till denna riskklass, som ersätter den nuvarande D-gruppen, hänförs
placeringar avseende handelslager i banks fondkommissionsrörelse. De
placeringar som avses i den nuvarande D-gmppen, 8%-klassen, har förts
över till en ny E-gmpp, som enligt kommitténs förslag även skall omfatta
placeringar i factoringverksamhet samt placeringar i företag som driver
någon form av bankverksamhet, dock endast sådana som inte omfattas av
den konsoliderade kapitaltäckningen. Det sistnämnda innebär att aktiein­
nehav understigande 20% av aktiekapitalet i ett kreditinstitut normalt
kommer att fordra 8% kapitaltäckning. Större aktieinnehav i sådana fi­
nansinstitut fordrar ingen kapitaltäckning. Dessa omfattas i stället av den
utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen. Placeringar hänförliga till
          53


 


leasing av lös egendom föreslås ingå i gmpp C, som fordrar 4% kapital- Prop. 1989/90:43 täckning. Slutligen föreslås att fordringar för vilka kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag svarar skall hänföras till gmpp A och således inte fordra någon kapitaltäckning; ett fondhandlarbo­lag är enligt kreditmarknadskommitténs förslag ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva penningmarknadshandel.

Vad särskilt gäller sparbankema och föreningsbankerna föreslår kredit­marknadskommittén att dessa skall få möjlighet att genom utgivande av s. k. garantifondsbevis på den allmänna marknaden få tillskott av riskvil­ligt kapital. Kapitalet skall inflyta i garantifonden, vilken för föreningsban­kernas del är en nyskapad fond som skall ingå i det egna kapitalet. Garanti­fondens storlek skall vara begränsad, för sparbank till 50% av reservfon­dens storlek och för föreningsbank till 50% av det övriga egna kapitalet. Garantifondsbevisen måste uppfylla vissa gmndläggande krav. De får bl. a. inte löpa med någon på förhand bestämd avkastning. Avkastning får inte lämnas om bankens rörelseresultat är negativt eller skulle bli negativt om sådan lämnades. Garantifondsbeviset måste också vara ouppsägbart från placerarens sida.

3.3 Finansbolagen och kreditaktiebolagen

Kreditmarknadskommittén föreslår att de nuvarande finansbolagen och kreditakliebolagen slås samman till ett nytt slag av institut, kreditmark­nadsbolag. Kreditmarknadskommittén har bedömt att den särreglering som kännetecknat kreditaktiebolagen till övervägande del inte längre är behövlig och lämplig. För att bedriva verksamhet i kreditmarknadsbolag skall krävas tillstånd av bankinspektionen, varvid görs en bedömning av företagets lämplighet, däremot inte någon behovsprövning. 1 fråga om verksamhetens inriktning kan ett kreditmarknadsbolag vara ett breddinsti­tut eller ett specialinstitut. Ett kreditmarknadsbolag skall ha möjlighet att låna upp medel på marknaden genom utgivande av obligationer och andra marknadspapper. I princip skall samma regler gälla för bankägda och icke-bankägda kreditmarknadsbolag.

Kreditmarknadskommittén anser att de nuvarande upplåningsrättsreg­lerna för finansbolagen och kreditaktiebolagen inte skall överföras till atl gälla för kreditmarknadsbolagen, utan föreslår i stället införande av kapi­taltäckningsregler som tar hänsyn till placeringarna och därmed till kredit­portföljens riskprofil. Dessa regler har utformats i stor överensstämmelse med dem som föreslagits för bankerna.

Kapitalbasen skall enligt 4 kap. 9 § förslaget till kapitalmarknadslag utgöras av eget kapital, garantifond, värderegleringsreserver och föriagslån m.m. De två sistnämnda posterna beräknas på motsvarande sätt som för bankerna. Garantifonden, som skall vara bildad genom tillskott av aktie­ägare i bolaget eller förbindelser utfärdade av bank eller annan som bank­inspektionen godkänt, får tillgodoräknas högst intill ett belopp som svarar mot fem gånger bolagets aktiekapital.

Riskklassindelningen, som finns intagen i 4 kap. 8 § lagförslaget, över­
ensstämmer i allt väsentligt med den som föreslås i bankrörelselagen. Det
   54


 


är emellertid avsett att kreditmarknadsbolag skall kunna bedriva vissa Prop. 1989/90:43 riskfyllda verksamheter som inte är tillåtna för bank. Sådana verksamheter hänförs till 24%-klassen, vilken utformats som en uppsamlingsklass på motsvarande sätt som 8%-klassen i bankrörelselagen. Exempelvis skall s. k. vinstandelslån och villkorslån anses som sådan mer riskfylld verksam­het som fordrar 24% kapitaltäckning. Däremot har fordringar med efter­ställd betalningsrätt på aktiemarknadsbolag ansetts innebära en normal­risk och har därför hänförts till 8%-klassen. Aktier och andelar som förvärvats i finansieringssyfte skall hänföras till uppsamlingsklassen, dvs. fordra 24% kapitaltäckning. Om aktierna eller andelarna har innehafts längre tid än fem år skall de dock fordra 100% kapitaltäckning.

För kreditmarknadsbolagen föreslås slutligen i 4 kap. 10 § kapitalmark­nadslagen regler om konsoliderad kapitaltäckning. Dessa överensstämmer i allt väsentligt med dem som föreslagits för bankerna, dock med den skillnaden att moderföretaget vid beräkningen av den konsoliderade kapi­talbasen i viss omfattning får tillgodoräkna garantifond i dotter- eller intresseföretag. Garantifonden får tillgodoräknas endast i den mån den bildats genom tillskott från annan än företag som omfattas av den konsoli­derade kapitaltäckningsberäkningen.

3.4 Fondkommissions- och föndhandlarbolagen

Kreditmarknadskommittén föreslår att de nu gällande reglerna i fondkom­missionslagen upphävs och ersätts med nya i kapitalmarknadslagen. Fond-kommissionsbolagens verksamhet föreslås bli i princip begränsad till kom­missionshandel på aktie- och penningmarknadema. Egenhandd på pen­ningmarknaden skall vara förbehållen ett nytt slag av institut, fondhand­larbolag. För fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag föreslås ge­mensamma reglerom kapitaltäckning i 5'kap. 12— 14 §§ kapitalmarknads­lagen.

I likhet med vad som gäller för bankema föreslås i 13 § att kapitalbasen skall utgöras av eget kapital samt värderegleringsreserver och förlagslån m. m. Kreditmarknadskommitténs förslag innebär alltså att bolagen ges rätt att utge förlagsbevis. Värderegleringsreserver och förlagslån får med­räknas i samma omfattning som enligt bankrörelselagen. I beloppet för värderegleringsreserverna får emellertid även inräknas reserver för aktier.

Liksom för närvarande föreslås att placeringarna gmpperas i två risk­klasser, en för placeringar avseende aktier och andelar i handelslager, för vilka kapitaltäckningskravet skärps till 24%, och en för övriga placeringar som skall fordra 8% kapilaltäckning (12§). Kapitalkrav uppställs dock inte för placeringar som enligt bankrörelselagen är fria från kapitaltäck­ning eller för placeringar som omfattas av det konsoliderade kapitaltäck-ningsförfarande som föreslås i I4§. Reglerna om konsoliderad kapital­täckning överensstämmer med dem som föreslås för kreditmarknadsbo­lagen.

55


 


3.5 Hypoteksinstituten                                     Prop. 1989/90:43

Kreditmarknadskommittén föreslår att hypoteksinstitutens nuvarande upplåningsrättsregler ersätts med kapitaltäckningsregler som liksom för de övriga kreditinstituten tar hänsyn till placeringarnas riskprofil. För att i största möjliga utsträckning skapa konkurrensneutralitet med övriga kre­ditinstitut har kreditmarknadskommittén gjort en genomgripande översyn av hypoteksinstitutens fonder och dessas skattemässiga behandling.

Hypoteksinstitutens gmndfonder föreslås i fortsättningen benämnas ga­rantifonder. Stadshypoteksföreningarnas säkerhetsfonder föreslås benäm­nas reservfonder. De medel som fmns i stadshypoteks kapitaltäcknings-fonder skall enligt förslaget överföras till reservfonderna. Lands- och Stadshypoteksinstituten föreslås vidare få möjlighet att avsätta medel till värderegleringskonton. De avsättningar som dessa institut gjort fr.o.m. ingången av år 1985 till reserv- och säkerhetsfonderna skall genom en särskild övergångsbestämmelse transformeras till värderegleringskonton. Intill dess så skett skall ifrågavarande avsättningar inte få inräknas i kapitalbasen.

Kapitalkravet skall enligt kreditmarknadskommitténs förslag beräknas gemensamt för stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna samt för hypoteksbanken och landshypoteksföreningama. Kapitalbasen skall enligt förslagen i 39 c § stadshypotekslagen och 60 a § landshypotekslagen utgöras av kassans/bankens och föreningarnas reservfonder, kassans/ban­kens garantifond intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av reservfonderna, 40% av ett belopp som avsatts till värderegleringskonto, samt det nominella värdet av förlagslån och andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter kassans/bankens och föreningarnas övriga borgenärer. Värderegleringsreserver och föriagslån m.m. får dock var för sig uppgå till högst ett belopp som motsvarar reservfonderna.

Lands- och stadshypoteksinstituten föreslås få möjlighet att förvärva aktier och andelar i organisationsföretag. För tillskott i sådana företag skall, efter mönster från nu gällande regler i bankrörelselagen, vid kapital­basens beräkning avräkning ske från värdet av reservfonderna. I avbidan på resultatet av den översyn som skall göras av en särskild organisationsut­redning för hypoteksinstituten har kreditmarknadskommittén inte funnit anledning föreslå några regler om konsoliderad kapitaltäckning. Den av kreditmarknadskommittén föreslagna riskklassindelningen för lands- och stadshypoteksinstituten överensstämmer i allt väsentligt med den som föreslås för bankerna. Eftersom hypoteksinstituten inte kan ha handelsla­ger av aktier m. m. har dock 24%-klassen utelämnats.

För skeppshypotekskassan föreslår kreditmarknadskommittén nya kapi­taltäckningsregler i 3 a § skeppshypotekslagen. Enligt dessa får kapitalba­sen byggas upp på motsvarande sätt som för de andra hypoteksinstituten, dock med den skillnaden att värderegleringsreserver inte kan ingå. Anled­ningen härtill är att skeppshypotekskassan är befriad från skattskyldighet för all inkomst utom inkomst av fastighet och därför inte har behov av några värderegleringskonton.

För kassans placeringar uppställs ett generellt kapitaltäckningskrav på    z-


 


älta procent, utom för sådana placeringar som enligt bankrörelselagen är    Prop. 1989/90:43 fria från kapitalkrav.

För kassans placeringar i utländsk valuta föreslås en speciell värderings­regel, som innebär att dessa placeringar skall tas upp till 75% av motvärdet i svenska kronor på grundval av den vid beräkningstillfället på den svens­ka valutamarknaden noterade säljkursen för valutan ifråga.

4 Baselkommitténs rekommendation

4.1 Bakgrund

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet åsamkades banker i många länder stora förluster på engagemang i sin utlandsrördse och på sin valutahandel. I några fall ledde detta till fallissemang av internationellt arbetande banker vilket fick vittgående konsekvenser. Med anledning härav beslöts att samarbete mellan olika länders tillsynsmyndigheter skulle etableras. Sådant samarbete hade dessförinnan förekommit i endast ringa utsträckning. Det var egentligen endast i de nordiska länderna som regel­bundna kontakter förekom, vilka upptagits redan år 1925.

Under hösten 1974 beslöts att ett samarbetsorgan skulle bildas mellan tillsynsmyndigheterna i 1 O-gruppens länder. I detta samarbete skulle ingå representanter för centralbankerna och i de länder där tillsynen utövades av annan myndighet än centralbanken, tillsynsmyndigheten . Gruppen kallas the Committee on Banking Supervision (Baselkommittén). I Basel­kommittén ingår representanter från centralbankerna och tillsynsmydighe-terna i de s. k. tiogmppens länder, nämligen Belgien, England, Frankrike, Holland, Italien, Japan, Kanada, Sverige, Förenta Staterna, Förbundsre­publiken Tyskland och Schweiz, samt Luxemburg.

Baselkommitténs första uppgift blev att söka skapa sådana kontakter mellan tillsynsorganen atl ett samarbete skulle tas upp om det i banker eller banksystemet uppstod störningar av ett slag som bedömdes kunna få konsekvenser utanför det egna landet. Under sitt arbete har kommittén också bl.a. enats om regler för en fördelning av ansvaret för tillsyn av banketableringar utanför moderbankens hemland och för tillsyn på kon­cernbasis.

Under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet ökade banker­nas internationella utlåning i snabbare takt än deras inhemska. Denna ökning skedde i stor utsträckning genom utlåning till andra stater och till andra länders banker, dvs. placeringar som i regel var förenade med låga kapitalkrav. Bankernas balansräkningar växte därmed i snabbare takt än motsvarande kapitalbas, vilket gjorde att bankernas soliditet minskade. Samtidigt påbörjades en utveckling i banksystemet, som innebar att den traditionella utlåningen delvis kom alt ersättas med nya låneinstrument för vilka bankerna dock fortfarande hade ett visst ansvar. Eftersom dessa åtaganden inte framgick av bankernas balansräkningar kunde de på så sätt undgå kapitalkrav.

Denna utveckling gav anledning till oro och föranledde Baselkommittén    57


 


att söka kartlägga graden av konsolidering hos olika länders banker och Prop. 1989/90:43 hur denna utvecklades över tiden. Svårigheterna att göra en rättvisande jämförelse var dock stora på grund av olikheter i utformningen av kapital­täckningsregler länderna emellan. Efter ett gmndläggande samarbete mel­lan engelska och amerikanska myndigheter, som enades om gemensamma kapitaltäckningsregler vid slutet av år 1986, beslöt kommittén att söka åstadkomma enighet om sådana regler som kunde tillämpas av alla länder inom tiogruppen.

De av Baselkommittén i juni 1988 antagna reglerna är avsedda att tjäna två syften. Dels skall de öka soliditeten hos internationellt verksamma banker och främja en sund utveckling av deras rörelse, dels skall de kunna i sin helhet tillämpas av banker i olika länder och därigenom möjliggöra en konkurrens på lika villkor även mellan banker i olika länder.

Vid utarbetandet av reglerna har ett nära samarbete skett med represen­tanter för Europeiska Gemenskapen, EG, i syfte att uppnå överensstäm­melse med de motsvarande regler som är under utarbetande där. Detta är särskilt viktigt, då flera länder inom tiogmppen också är anslutna till EG. Reglerna har också sänts till tillsynsmyndigheter utanför tiogruppen för att om möjligt få reglerna tillämpade världen över.

Det skall här understrykas att reglerna innehåller minimikrav. Det står varje land fritt att föreskriva strängare regler. Det förtjänar också framhål­las att kapitaltäckningskravet endast är en av flera faktorer som måste tas i beaktande när man bedömer en banks ställning. Reglerna tar sikte på att bestämma kapitalkravet i förhållande till den kreditrisk som är förenad med placeringarna. Andra risker, t. ex. ränterisker och kursrisker för valu­tor och värdepapper, har inte beaktats. Baselkommittén arbetar emellertid på att komma fram till metoder för atl mäta även sådana risker.

Det är också så att kapitalrelationen, sedd isolerad, kan ge en missvisan­de bild av en banks styrka. Av betydelse är också tillgångarnas kvalitet och storleken på de reserveringar som gjorts mot tillgångar med tveksamt värde. I sitt fortsatta arbete kommer Baselkommittén att noga följa förut­sättningarna för att skapa reserver och hur de utvecklas i olika länder.

Reglerna är avsedda att tillämpas på koncernbasis, dvs. inkluderande dotterföretag som bedriver finansiell verksamhet av något slag. Baselkom­mittén har noterat att ägarstrukturen och bankers ställning i finansiella koncerner kan genomgå avsevärda förändringar bl.a. på grund av om­strukturering. Sådana frågor kommer att fortlöpande tas upp i kommittén med sikte på att söka säkerställa att bankens ställning inte försämras på grund av förlustrisker som kan uppkomma inom andra delar av en finansi­ell grupp. Även i detta avseende förekommer ett nära samarbete med EG som arbetar med samma frågor.

Systematiken i de av Basdkommittén antagna kapitaltäckningsreglerna
påminner i hög grad om den som gäller för svenska banker enligt bankrö­
relselagen. Vissa avvikelser föreligger dock. Enligt Baselkommitténs regler
skall placeringarna klassificeras efter riskgrad och ges olika vägningstal.
Det sålunda beräknade sammanvägda värdet skall därefter ställas i rela­
tion till en på visst sätt beräknad kapitalbas. Basen skall därvid uppgå till
en viss lägsta kvotdel av placeringarnas värde.
                                      58


 


4.2 Kapitalbasen                                             Prop. 1989/90:43

I reglema görs en åtskillnad mellan eget kapital och kapital som kan likställas med eget kapital. Det egna kapitalet skall utgöra minst 50% av kapitalbasen. Med eget kapital likställda poster får alltså inte överstiga det egna kapitalet.

Med eget kapital avses aktiekapital och öppet redovisade reserver, som kan definieras som den del av kapitalbasen som har den högsta kvalitén.

De med eget kapital likställda posterna är följande.

1) Dolda reserver

En förutsättning för att dessa skall få inräknas i kapitalbasen är att de skapats genom avsättningar via resultaträkningen och att de är kända och accepterade av tillsynsmyndigheten.

2) Uppskrivningskonton

Reserver av detta slag uppkommer då bokföringsregler tillåter att tillgång­ar, som efter förvärvet ökat i värde, får bokföras till sitt nya marknadsvär­de. En på sådant sätt uppkommen reserv får inräknas i kapitalbasen om värderingen skett med försiktighet och en buffert skapats för att möta eventuella prisfluktuationer. Dolda reserver i form av lågt värderade bank­fastigheter får dock inte tillgodoräknas.

3) Avsättningar för föriuslrisker

Här ifrågavarande avsättningar får inräknas i kapitalbasen i den mån de gjorts för att möta troliga men ännu ej identifierade förlustrisker. I regel görs sådana avsättningar med en procentsats av kreditportföljens värde, som svarar mot en erfarenhetsmässig föriustrisk. Avsättningar som gjorts för att täcka kända föriuster räknas inte in i kapitalbasen. Baselkommittén är medveten om att det här kan uppkomma definitionsproblem och skall därför återkomma med en närmare precisering av gränsdragningen mellan olika slags avsättningar.

4) Särskilda typer av upplåningsinstrument

Under denna rubrik inryms en rad olika instrument som kombinerar vad som är karakteristiskt för eget kapital och för lån. Instrumenten skall uppfylla följande krav:

-     De skall ha upptagits utan säkerhet, vara efterställda och kontant betal­da.

-     De får inte inlösas på begäran av innehavaren eller utan tillstånd av tillsynsmyndigheten.

-     De skall kunna fritt disponeras för att täcka föriuster under fortlöpande verksamhet.

-     Även om instrumentet är räntebärande skall räntebetalning kunna upp-   59


 


skjutas om bankens resultat för visst/vissa år inte medger räntebetal-     Prop. 1989/90:43 ning.

5) Förlagslån

Förlagslånen är underlägsna andra instmment som ingår i kapitalbasen i så måtto att de har en bestämd förfallotid och inte kan användas för förlusttäckning annat än om banken trätt i likvidation. Lånen får därför ingå i kapitalbasen endast till 50% av eget kapital. Det fömtsätts att lånen löper på mer än fem år. Viss reduktion av lånens värde under de sista fem åren av deras löptid har också fömtsätts.

Avräkning

Vid beräkningen av kapitalbasen skall avräkning ske i vissa fall, nämligen

a)  för förvärvad goodwill, som skall avräknas från det egna kapitalet, samt

b) med det bokförda värdet av aktier eller andra tillskott i andra kreditin­stitut som inte konsolideras av banken.

Det under a angivna avdraget, som skall göras från det egna kapitalet, får en direkt inverkan på möjligheten att med eget kapital likställa andra poster. Att det under b angivna avdraget endast avser tillskott i kreditinsti­tut som inte är dotterföretag hänger samman med att ett dotterföretags placeringar skall kapilaltäckas på konccrnbasis.

4.3 Riskklassificeringen

Reglema bygger på en klassificering av bankernas placeringar med hänsyn
till kreditrisken. Klassificeringen är relativt enkel även om antalet klasser
uppgår lill fem. Principen är att de olika posterna till största delen skall
kunna hämtas från balansräkningen. Vissa poster kräver inget eller reduce­
rat kapital. Detta kommer till uttryck i reglerna genom att sådana poster
inte alls tas med i beräkningen eller att de beaktas till en viss del av sitt
nominella värde. Genom en sådan omräkning reduceras balansräkningens
slutsumma, mot vilken sedan ett kapilalkrav, uttryckt i procent, ställs upp.
Enligt reglema skall balansräkningens poster tas med i beräkningen med
följande procentsatser:
0%
      a) Kontanta medel,

b)   fordringar på stater och centralbanker, i nationell valuta och refinansierade i samma valuta,

c)   andra fordringar på stater och centralbanker inom OECD-området samt

d) fordringar för vilka pantförskrivits kontanta medel eller vär­
dehandling utfärdad av stat inom OECD-området eller mot så­
dan stats garanti.

0 — 50% Fordringar för vilka inhemska kommuner och därmed jämförli­ga samfälligheter svarar.

20%       a) Fordringar för vilka internationella utvecklingsbanker svarar,

eller fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling som     60


 


utfärdats av en sådan bank,                                  Prop. 1989/90:43

b)   fordringar för vilka banker inom OECD-området svarar,

c)   fordringar med en återstående löptid av högst ett år på banker utanför OECD-området eller mot en sådan banks garanti samt

d) fordringar för vilka kommuner och liknande samfälligheter
inom OECD-området svarar.

50%        Lån mot säkerhet av panträtt i bostadsfastighet. 100%      Övriga placeringar.

Till gmnd för den ovan redovisade riskklassificeringen ligger bl.a. föl­jande överväganden.

A. Olika slag av risk

1 bankverksamhet uppkommer risker av olika slag mot vilka bankerna måste söka gardera sig. För flertalet banker torde kreditrisken vara den mest framträdande. Övriga typer av risker som i större eller mindre omfattning kan uppkomma är t.ex. ränterisk, kursrisk och risk vid kon­centration av långivningen till ett fåtal kredittagare. Förslaget syftar i första hand till att bedöma kreditrisken och har lämnat öppet ål varje land att i kapitaltäckningskravet inkludera även andra risker. Det står redan nu klart att ränterisk, som är förenad med innehav av t.ex. obligationer med fast räntesats, skall beaktas i vissa länder. Frågan om ränterisker och hur de eventuellt skall beaktas är emellertid under utredning i en särskild arbetsgmpp under Baselkommittén.

B. Länders kreditvärdighet

Det har varit förenat med stora svårigheter att — på ett sätt som allmänt kunde accepteras — foga in riskema knutna till länders olika kreditvärdig­het i de föreslagna reglerna. Inledningsvis övervägdes att dra en gräns mellan inhemska och utländska fordringar, innebärande att alla utländska fordringar, oberoende av vem motparten var, skulle tas upp till 100%. Ett alternativ till detta förslag var att söka finna någon existerande gruppering av länder som kunde ge en klassificering av länderna även från kreditvär-dighetssynpunkt.

Efter ingående diskussioner och konsultationer med företrädare för
banker i olika länder har framkommit tre betydelsefulla skäl för ett förslag
som bygger på en klassificering av länderna. Vid en uppdelning endast
mellan inhemska och utländska kredittagare bortses för det första helt från
det faktum att det föreligger en avsevärd skillnad i kreditvärdighet mellan
olika länder. För det andra bortser man från integrationen av den finansi­
ella marknaden. Frånvaron av en uppdelning av länderna skulle kunna
leda till atl bankerna avstod från att hålla en portfölj av statspapper i olika
valutor. En sådan portfölj fungerar som en täckning av t.ex. likviditets-
och kursrisker för bankernas åtaganden i olika valutor. För det tredje —
och detta skäl är måhända det viktigaste — kommer man inom EG att
behandla fordringar på stater, offentliga sektorn och banker inom EG-
länderna som om de vore inhemska. Särskilt för de länder inom tiogrup-
      61


 


pen som också är medlemmar i EG skulle en olikartad bedömning av     Prop. 1989/90:43 länderriskema leda till svåra problem.

Mot bakgmnd av dessa diskussioner har accepterats ett förslag som innebär att fordringar på länder inom OECD-området skall tas upp till ett reducerat belopp vid kapitalkravets beräknande. Som OECD-land räknas också länder som åtagit sig vissa förpliktelser gentemot International Mo-nelary Fund enligt lMF:s General Arrangements lo Borrow. Detta innebär att fordringar på stater inom OECD-området inte beaktas, medan ford­ringar på kommuner och liknande samfälligheter inom samma område tas upp till 20%. Fordringar på stater utanför OECD-området beaktas heller inte om de gäller i nationell valuta och är refinansierade i samma valuta. 1 andra fall beaktas de till 100%.

Vad beträffar fordringar på andra banker görs ingen skillnad mellan korta fordringar inom eller utanför OECD-området. Reglerna innebär att en skillnad görs mellan kortfristiga fordringar på banker, vilket är en vanlig metod för att hantera likviditeten på interbankmarknaden, och långfristiga fordringar på banker som ofta är beroende av andra transaktio­ner och därför kan vara förenade med land- och/eller kreditrisk. Fordring­ar på andra banker — inom eller utanför OECD — med en återstående löptid på högst ett år beaktas alltid till 20%. Detta skall också vara fallet för längre fordringar på banker inom OECD-området medan längre ford­ringar på andra banker beaktas lill 100%.

C. Fordringar på kommuner och liknande samfädigheter

Det har inte varit möjligt att uppnå enighet om ett gemensamt krav på kapital för denna typ av fordringar. Anledningen har främst varit att det i de olika länderna varierar vad beträffar kreditvärdigheten för här avsedda associationer. Det har därför överlämnats åt varje land att avgöra om dessa fordringar skall beaktas till O, 10, 20 eller 50% i den inhemska rörelsen. Fordringar på här avsedda kredittagare inom OECD-området skall däremot beaktas till 20%. Utanför OECD-området skall fordringama beaktas till 100%. Fordringar på bolag, som ägs av den offentliga sektorn, skall beaktas till 100% på samma sätt som skall gälla för bolag i allmänhet.

D. Säkerheter för krediter

På gmnd av i hög grad varierande erfarenheter angående värdet av ställda panter och garantier har det inte varit möjligt att enas om en generell metod för att inarbeta dem i regelsystemet. Det begränsade accepterandet av säkerheter för krediter som en reducerande faktor för kapitalkravet hänförs endast till fordringar för vilka pantförskrivits kontanta medel eller värdehandlingar utfärdade av stater inom OECD eller av vissa utveck­lingsbanker.

När det gäller lån, garanterade av tredje man, innebär reglema att lån
som garanterats av stat, kommun och liknande samfällighet eller av bank
inom OECD-området skall beaktas på samma sätt som lån till garanten.
När del gäller lån som garanterats av bank utanför OECD-området gäller
     62


 


reduceringen endast om den förbindelse som garanterats har en återståen-     Prop. 1989/90:43 de löptid av högst ett år.

E. Lån med säkerhet av pantbrev i fastigheter

Denna fråga har föranlett långa och intensiva diskussioner inom Basel­kommittén. Den främsta anledningen härtill är den varierande erfarenhet, som i olika länder finns angående den förlustrisk som krediter för bostads­finansiering kan inrymma. Vissa länder som exempelvis England och USA har upplevt kriser på bostadsmarknaden med kraftigt fallande priser som följd, vilket orsakat förluster för bankerna. Sådana länder har inte velat acceptera någon reduktion av kapitalkravet för sådana krediter. Andra länder, t.ex. Schweiz och Västtyskland, har liksom Sverige upplevt att stigande priser på bostadsfastigheter gjort finansiering av bostadsfastighe­ter förenad med låg risk och har följaktligen argumenterat för ett lågt kapitalkrav för sådana krediter. De framlagda reglerna får i detta avseende ses som en kompromiss. Det bör observeras att någon närmare precisering av till vilket läge i en fastighet som pantbrev kan accepteras, inte har givits. Det har emellertid särskilt påpekats att finansiering av spekulativ markex­ploatering inte skall kvalificera för reduktion av kapitalkravet. Här bör också påpekas att banks innehav av obligationer utgivna av bostadsfinan-sierande institut likställes med fordringar på banker.

F. Poster utanför balansräkningen

Enligt Baselkommitténs uppfattning är det av stor betydelse att alla åta­ganden utanför balansräkningen som innebär kreditrisk också inkluderas i beräkningen av kapitalkravet. Samtidigt måste det konstateras att man har begränsad erfarenhet av att bedöma risken i vissa av de instmment som här avses. I flera länder är det också så att endast ett fåtal banker i någon större utsträckning handlar med ifrågavarande instmment. Det har därför gjorts ansträngningar att finna sådana lösningar som kan tillämpas både på banker som är mycket aktiva på marknaden och sådana som endast i ringa utsträckning deltar på denna.

Principen är att alla typer av åtaganden utanför balansräkningen skall översättas till balansräkningsposter genom att multipliceras med en faktor som varierar med hänsyn till kreditrisken i åtagandena. Den sålunda erhållna summan tas därefter i beaktande för kapitalkrav enligt de ovan redovisade reglerna. De olika instmmenten har för detta ändamål indelats i följande fem gmpper.

1.  Sådana som utgör ersättning för lån, t. ex. lånegarantier och liknande
instmment. Dessa likställes med lån och åsättes en faktor enligt ovan av
100%.

2.  Sådana åtaganden som är beroende av annan transaktion eller presta­tion t.ex. fullgörandegarantier. Dessa åsättes faktom 50% och tas alltså upp till halva sitt belopp.

3.  Kortfristiga, självlikviderande åtaganden i samband med vamleve-

ranser, företrädesvis remburser, vilka åsättes faktom 20%.                      63


 


4.  Andra åtaganden med längre löptid än ett år samt åtaganden i sam-     Prop. 1989/90:43
band med emission av företagscertifikat åsättes riskfaktorn 50%. Kortare

åtaganden än ett år samt åtaganden som kan återtas när som helst under deras löptid medtas inte i kapitalkravsberäkningen.

5.  Ränte- och kursrdaterade instrument, t. ex. swapar, optioner, futures.
Faktorn bestäms enligt principer som närmare utvecklas i det följande.

Behandlingen av ränte- och kursrdaterade instrument måste göras med hänsynstagande till att banken inte är utsatt för kreditrisk beträffande kontraktets hela belopp utan endast för den kostnad det innebär att ersätta kontraktet med ett motsvarande nytt kontrakt med annan motpart, vilket förutsätts vara nödvändigt då kontraktet kan antas utgöra täckning för en ränte- eller kursrisk i bankens rörelse. Kostnaden utgörs av skillnaden mellan kontraktets ursprungliga värde och dess marknadsvärde vid den tidpunkt då det skall ersättas, förutsatt att marknadsvärdet har stigit. En åtskillnad har varit nödvändig att göra mellan instrument som innebär endast ränterisk och sådana som är beroende av såväl ränte- som kurs­utveckling.

Flertalet länder har i Baselkommittén ansett att det riktigaste sättet att mäta kreditrisker för dessa instrument är att beräkna kostnaden för att uppfylla kontraktet om motparten fallerar och till detta belopp lägga beräknat belopp för möjliga förändringar av kontraktet under dess återstå­ende löptid. Sistnämnda belopp beräknas på följande sätt, varvid procent­talen skall räknas på kontraktets nominella värde.

Återstående      Räntebaserade          Kursrelaterade

löptid                 kontrakt                     kontrakt

Mindre än

ett år                 -                                 1 %

Ett år och

längre                0,5%                          5,0%

Kursrelaterade instrument med en ursprunglig löptid om högst 14 dagar beaktas inte.

Ett par länder har i Baselkommittén företrätt den uppfattningen att den redovisade "två-stegsmetoden" är för komplicerad, särskilt när det gäller att fastställa marknadsvärdet. Ett alternativ har därför lämnats på så sätt att bestämmandet av marknadsvärdet slopas och att risken i stället be­stäms med utgångspunkt i den urspmngliga löptiden. Procentsatserna är i detta alternativ något högre än i det förra, då en viss osäkerhet är förenad med att man inte löpande värderar instrumenten till marknadsvärde. Procentsatserna är följande;

64


 


 

Löptid (total)

Räntebaserade kontrakt

Kursrelaterade kontrakt

Mindre än ett år Ett år men mindre än två år För varje ytterligare år

0,5% 1,0% 1,0%

2,0% 5,0% 3,0%


Prop. 1989/90:43


Oavsett vilken av de ovan nämnda metoderna som används för atl överföra posterna utanför balansräkningen till kapitalkravet skall de fram-räknade beloppen behandlas enligt de regler som gäller för poster inom balansräkningen. Eftersom det har ansetts att bankerna merendels förbe­håller ifrågavarande instrument för kunder med god kreditvärdighet har man enats om att åtaganden som enligt reglerna normalt skulle medräknas lill 100% vid denna beräkning endast behöver beaktas till 50%.

I samband med diskussionen om poster utanför balansräkningen har också frågan om nettoredovisning kommit upp. Härmed avses olika för­bindelser med endast en kund, vilka kan ta ut varandra. Nettoredovisning i andra fall, t.ex. vid täckning enbart av kursrisk men med olika kontra­henter, skall inte komma ifråga. Möjligheterna till en nettosyn på kredit­risken är emellertid i hög grad beroende av den nationella konkurslagstift­ningen m. m., och det har därför överlåtits åt varje land att bestämma i vilken utsträckning en beräkning på nettoengagemanget kan accepteras.

4.4 Kapitalkravet

Sedan placeringarna klassificerats och åsatts värden med hänsyn till risk­graden skall det beräknade sammanlagda värdet ställas i relation till kapi­talbasen. Enligt reglerna skall kapitalbasen därvid uppgå till lägst åtta procent av placeringarnas beräknade värde.

4.5 Ikraftträdande m.m.

Förutsättningarna att införa Baselkommitténs regler är olika inom tio­
gruppens länder. I vissa länder kan tillsynsmyndigheten ensam besluta om
införandet, medan i andra länder lagändringar blir nödvändiga. Som en
övergångsanordning har bestämts att en kontroll skall ske vid slutet av år
1990, vid vilken tidpunkt det förväntas att bankerna klarar ett kapitalkrav
på lägst 7,25%. Senast vid utgångenavår 1992 bör kapitalkravet uppgå till
8%. Vissa övergångsregler har också föreslagits enligt vilka de banker som
inte redan nu uppfyller kravet vad beträffar äkta eget kapital temporärt får
medräkna i det äkta kapitalet sådana instrument som sedan skall hänföras
till de med äkta kapital likställda posterna.
                                            65

5    Riksdagen 1989/90. 1 .saml. Nr 43


5 Kapitaltäckningsgruppens överväganden Prop. 1989/90:43

5.1  Reformering av kreditinstitutens kapitaltäckningsregler

Kapitaltäckningsgmppen har, med utgångspunkt i kreditmarknadskom­mitténs princip om enhetliga regler för alla institut, funnit att de av Baselkommittén antagna reglerna rörande internationellt verksamma ban­ker så långt möjligt bör gälla även för övriga institulgmpper.

5.2 Kapitalbasen

Kapitaltäckningsgruppen har funnit att kapitalbasen, i enlighet med Basel­kommitténs regelsystem, bör delas upp i två grupper. Med hänsyn till att begreppet eget kapital i svenskt juridiskt språkbruk, enligt vad som senare kommer att framgå, inte helt överensstämmer med vad Basdkommittén avser med eget kapital, har det inte befunnits lämpligt att som benämning på grupperna använda något av uttrycken eget kapital eller med eget kapital likställda poster. Eftersom kapitalet i den första gmppen är det primära och dessutom styrande för storleken av det huvudsakligen upplå­nade kapital som får ingå i den andra, bör kapitalet i respektive grupp lämpligen benämnas primärt kapital och supplementärt kapital. Primärt kapital utgörs alltså av vad som enligt Baselkommittén bör förstås med eget kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet. Supplemen­tärt kapital utgörs av poster som enligt Baselkommittén inom vissa ramar bör kunna likställas med primärt kapital. Till en början måste, som nyss antytts, prövas huruvida det som enligt 4 kap. 7 § bankrörelselagen defini­eras som eget kapital i bankaktiebolag, egna fonder i sparbank och eget kapital i föreningsbank undantagslöst kan anses uppfylla de av Baselkom­mittén uppställda kraven på eget kapital. På motsvarande sätt måste prövas om eget kapital i kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag samt lagstadgade fonder i de olika hypoteksinstituten uppfyller Baselkom­mitténs krav på eget kapital. Det resonemang som förts är följande.

Vad först gäller bankerna kan det sättas i fråga om uppskrivningsfond, som enligt bankrörelselagen redovisas under bundet eget kapital, uppfyller Baselkommitténs krav på eget kapital. En bank kan enligt 4 kap. 5 § bankrörelselagen under vissa förutsättningar skriva upp värdet av en an­läggningstillgång och utnyttja det uppskrivna beloppet för ökning av det egna kapitalet. Det egna kapitalet kan öka genom atl det uppskrivna beloppet antingen avsätts till en särskild uppskrivningsfond eller genom att det utnyttjas lill fondemission i ett bankaktiebolag eller avsätts till reservfonden i en sparbank. Ett belopp som avsatts till uppskrivningsfon­den kan i sin tur utnyttjas till fondemission respektive för avsättning till reservfond. I ett bankaktiebolag redovisas uppskrivningsfonden, liksom aktiekapitalet och reservfonden, under bundet eget kapital.

Enligt Basdkommitléns regler kan reserver, som uppkommer genom upp­
skrivning av en tillgångs bokförda värde till marknadsvärdet, i vissa fall
likställas med eget kapital. Överfört lill svenska förhållanden skulle alltså
med en bokstavlig tolkning av Baselkommitténs regler kunna hävdas att
     66


 


uppskrivningsfonden är en sådan reserv som bör hänföras till supplemen- Prop. 1989/90:43 tärt kapital. Mot bakgrund av vad nyss sagts om att en uppskrivning av anläggningstillgång alltid kan utnyttjas till fondemission eller för avsätt­ning till reservfonden, varvid det belopp varmed eget kapital ökar i dess helhet skall räknas som primärt kapital, framstår det emellertid som omotiverat att avskilja uppskrivningsfonden från det primära kapitalet.

Starka skäl talar i stället för att uppskrivningsfonden behandlas på samma sätt som eget kapital i övrigt. För de svenska uppskrivningsfonder­na torde nämligen i jämförelse med motsvarande konton i andra länder gälla mycket restriktiva regler. Som nyss redovisats utgör de tillsammans med aktiekapitalet och reservfonden en del av det bundna egna kapitalel. Strikta regler gäller både i fråga om att avsätta belopp till fonden och att ta fonden i anspråk. En avsättning till fonden får till en början ske endast efter bankinspektionens medgivande. Inspektionen har därvid bl.a. att bedöma om fömtsättningama enligt bokföringslagen är uppfyllda, dvs. att tillgången har ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp med vilket den är uppförd i närmast föregående balansräkning. Som generellt tak gäller att tillgången får tas upp till högst det nya bestående värdet. Fast egendom får dock inte skrivas upp över gällande taxeringsvär­de. Vidare får fonden tas i anspråk endast för nedskrivning av anläggnings­tillgångar eller, om särskilda skäl föreligger för en sådan utjämning, av bankens innehav av fordringsbevis som är avsedda för den allmänna marknaden, samt, som tidigare nämnts, till fondemission i ett bankaktie­bolag eller för avsättning till reservfond i en sparbank. Mot bakgmnd av vad nu anförts talar alltså övervägande skäl fö

Av särskilt intresse är också humvida förlagsinsatser i föreningsbank, som enligt bankrörelselagen redovisas under bundet egel kapital, uppfyller Baselkommitténs krav på eget kapital. Dessa insatser är lånat kapital som normalt fömtsätts kunna sägas upp och återkrävas från placerarens sida. Insatserna uppfyller därför inte Baselkommitténs grundläggande krav på eget kapital. Liksom enligt gällande rätt bör sådana insatser således inte räknas som äkta eget kapital vid beräkningen av kapitalbasen. Däremot bör insatserna givetvis räknas som supplementärt kapital.

I övrigt uppfyller allt som enligt bankrörelselagen inryms under begrep­pet eget kapital respektive egna fonder — med undantag för garantifonder enligt nu gällande regler — de av Baselkommittén uppställda kraven på eget kapital. Likaså uppfyller de garantifonder som kreditmarknadskom­mittén föreslagit för sparbankerna och föreningsbankerna kraven på pri­märt kapital. De av kreditmarknadskommittén föreslagna garantifonds­bevisen, som är avsedda för en varaktig försörjning av bankernas riskkapi­tal, skall som tidigare redovisats vara ouppsägbara från placerarens sida och inte löpa med någon garanterad avkastning. Garantikapitalet bör alltså i likhet med aktiekapitalet vara i princip tidsobegränsat riskkapital.

Reglerna om eget kapital i aktiebolagslagen överensstämmer i allt vä­
sentligt med motsvarande bestämmelser i bankrörelselagen. Eget kapital i
kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag uppfyller således Basel-
     67


 


kommitténs krav. Likaså uppfyller, efter den renodling som föreslagits av     Prop. 1989/90:43 kreditmarknadskommittén, hypoteksinstitutens reservfonder dessa krav.

En annan särskild fråga är hur de svenska värderegleringsreserverna skall klassificeras, som primärt eller supplementärt kapital. Enligt Basel­kommitténs regler skall avsättningar för icke-identifierade förlustrisker hänföras till supplementärt kapital. Baselkommitténs regler såvitt nu är i fråga skall emellertid betraktas mot bakgmnd av att det i flera länder är vanligt att avsättningar görs lill särskilda värderegleringskonton, som har till syfte att svara mot en erfarenhetsmässig förlustrisk.

De i svenska kreditinstitut förekommande värderegleringsreserverna för utlåning, garantiförbindelser, utländska valutor och obligationer kan vis­serligen formellt betraktas som en buffert mot framtida förlustrisker. För­lustriskerna är emellertid obetydliga i jämförelse med de mycket stora värderegleringsreserver som instituten byggt upp. På gmnd av sin storlek är dessa reserver i ett intemationellt perspektiv närmast unika. I praktiken anses de tjäna som en allmän konsolidering av institutet, vilket på den internationella marknaden bl. a. kommit till uttryck i samband med klassi­ficering av svenska kreditinstituts kreditvärdighet. Om ett kreditinstituts rörelseresultat uppvisar föriust, kan reserverna sägas vara av samma kvali­té som eget kapital. 1 en sådan situation blir de framtagna reserverna inte föremål för någon faktisk beskattning.

Mot bakgrund av det anförda, har kapitaltäckningsgmppen funnit atl ifrågavarande värderegleringsreserver vid beräknande av kapitalbasen bör betraktas som primärt kapital. Någon begränsning i förhållande till det egna kapitalet är därvid inte relevant. Med hänsyn till att reserverna skapats av obeskattade medel och således är belastade med en latent skatteskuld bör de dock tas upp till endast 50%. Härigenom uppnås också den effekten att kapitalbasen blir neutral i förhållande till skattelagstift­ningen. Om kreditinstituten i framtiden, t.ex. på grund av ändrade av­dragsregler, skulle tvingas avveckla en stor del av sina värderegleringsre­server och därmed avskatta reserverna, kommer kapitalbasens storlek att

— vid i övrigt oförändrade skatteregler — förbli i princip oförändrad,
eftersom beskattade reserver ingår ograverat i kapitalbasen.

Den av kreditmarknadskommittén föreslagna utvidgningen av kapital­basen, som består i att även uppkomna reserver i följd av överavskrivning på leasingobjekt skall likställas med eget kapital, föranleder ingen särbe­handling i förhållande till övriga värderegleringsreserver som nu är i fråga. Även dessa värderegleringsreserver bör således — till 50% av sitt belopp

-  kunna betraktas som primärt kapital.

Vad särskilt gäller beräkningen av reserv för obligationer bör denna
ändras till att avse skillnaden mellan obligationernas marknadsvärde och
deras bokförda värde. Den nuvarande regeln innebär att obligationerna
värderas utifrån ett av bankinspektionen framräknat genomsnitt av räntan
för vissa stats- och bostadsobligationer under de senaste tio åren. Denna
regel tillkom år 1974 i ett läge då marknadsvärdet av bankernas obliga­
tionsportföljer föll till följd av kraftigt stigande räntor. Motivet för att
regeln infördes var bl.a. att underlätta för bankerna, som på grund av de
speciella marknadsförhållandena som då gällde fick allt större svårigheter
    68


 


att bokföra obligationsportföljen till marknadsvärdet. De speciella förhål- Prop. 1989/90:43 landen på räntemarknaden som alltså låg till gmnd för regelns införande råder inte längre och värderingsregeln är därför, med utgångspunkt i nuvarande förhållanden på marknaden, svår att försvara. En beräkning som på angivet sätt utgår från ett konstmerat värde i stället för det verkliga speglar inte på ett rättvisande sätt reservens reella storiek. Bestämmelsen bör därför ändras så att med kreditinstitutets reserv för obligationer avses det belopp med vilket obligationernas marknadsvärde överstiger netto-bokföringsvärdet.

Supplementärt kapital utgörs enligt Baselkommitténs regler av vissa dolda reserver, vissa slag av uppskrivningskonton, vissa avsättningar för föriuslrisker, särskilda typer av upplåningsinstmment samt föriagslån.

Någon motsvarighet till de dolda reserver som avses med förslaget förekommer inte i Sverige. Utöver de mycket speciella uppskrivningsfon­derna som enligt svensk lagstiftning kan förekomma i bundet eget kapital förekommer inte heller några särskilda uppskrivningskonton. Vad härefter gäller särskilda typer av upplåningsinstrument som enligt Baselkommittén bör kunna ingå i kapitalbasen, torde sådana-för närvarande inte förekom­ma bland svenska banker. Däremot förekommer bland finansbolag och kreditaktiebolag vissa typer av finansiella instmment som bör kunna be­traktas som supplementärt kapital.

Flera finansbolag och kreditaktiebolag har särskilda garantifonder, som vid sidan av det egna kapitalet utgör bas för upplåningsrätten. Fonden bildas i allmänhet genom tillskott av moderföretaget eller andra närståen­de företag. 1 vissa fall utgörs fonden av kontant inbetalda medel. För inbetalda belopp utfärdas särskilt bevis, som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer. Återbetalning får inte ske om bola­get därmed inte klarar att uppfylla gällande upplåningsrättsregler. I något kreditinstitut förekommer även en särskild säkerhetsfond, som utgörs av kapital som inbetalats av kredittagaren och som återbetalas först sedan krediten slutbetalts. Rätten till återbetalning är dock efterställd övriga borgenärer och villkorad av att bolaget även efter återbetalningen klarar att uppfylla upplåningsrättsreglerna. Medel i nu beskrivna fonder bör alltså — i den mån utfäst avkastning vid behov kan uppskjutas — godkän­nas som supplementärt kapital. Däremot kan fonder som endast motsva­ras av icke kontant inbetalda förbindelser aldrig godkännas enligt Basel­kommitténs regler.

Reserveringar för påtagliga föriuslrisker avseende vissa fordringar före­kommer i svenska kreditinstitut genom avsättningar till särskilda konton för länderrisker eller andra speciella föriuslrisker. Dessa reserver bör lik­som hittills inte ingå i kapitalbasen, bl.a. därför att hänsyn till dem tas genom att motsvarande tillgångar skall värderas till sitt nettobokförings-värde.

Möjligheterna att i kapitalbasen inräkna föriagslån samt föriagsinsalser i
föreningsbank bör med hänsyn till Baselkommitténs regelsystem begränsas
lill högst 50% av det kapital som skall ingå i primärt kapital. Föriagslån
med en urspmnglig löptid på fem år eller mindre bör över huvud taget inte
ingå i kapitalbasen. Viss reduktion bör vidare ske för lån vars återstående
  69


 


löplid understiger fem år. Reduktionen bör lämpligen bestämmas till 20%     Prop. 1989/90:43 av lånets nominella belopp för varje påbörjat år som den återstående löptiden understiger fem år. Motsvarande reduktion bör ske ifråga om förlagsinsatser som sagts upp till betalning.

Utöver nu nämnda poster skulle kunna ifrågasättas om inte i kapitalba­sen bör kunna ingå även vissa andra reserver, såsom investeringsfonder, förnyelsefonder samt överavskrivningar avseende inventarier och fastig­heter. De två förstnämnda posterna utgörs emellertid av medel som av­satts för särskilda ändamål. Medel som är innestående på investeringskon­to enligt lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto och medel på förnyelsekonto enligt lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto är därvid i princip inte möjliga alt ta i anspråk för förlust­täckning. Medel som är innestående på investeringskonto enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond kan däremot i viss mån tas i anspråk för förlusttäckning. Om sistnämnda fond tas i anspråk för förlust­täckning och således för annat än avsett ändamål äger kreditinstitutet emellertid endast återfå ett belopp motsvarande halva fonden samtidigt som institutet måste återföra hela fonden till beskattning. Varken särskilda eller allmänna investeringsfonder eller fömydsefonder bör på grund av det nu anförda räknas in i kapitalbasen. Vad härefter gäller överavskrivningar avseende inventarier m. m. är dessa reserver som i hög grad kan jämföras med de värderegleringsreserver som behandlats ovan. Ett kreditinstituts inventarier är emellertid nödvändiga för institutels rörelse och kan till skillnad från omsättningstillgångarna inte när som helst realiseras. Med hänsyn härtill kan inte heller dessa reserver anses ha sådan kvalité att de lämpar sig för atl ingå i kapitalbasen.

Däremot bör regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankin­spektionen i vissa särskilda fall kunna besluta att en reserv eller ett tillskott skall räknas som primärt kapital. Parallellt med den snabba och innova­tionsrika utvecklingen i allmänhet på den finansiella sektorn kan nämligen antas uppstå nya slag av reserver och nya finansiella instmment som har sådan kvalité att de bör räknas som primärt kapital. Det torde exempelvis vara fullt möjligt för ett kreditinstitut att ge ut ett instmment som i likhet med garantifondsbevisen inte kan sägas upp från placerarens sida och som även i övrigt är förenade med sådana villkor att de uppfyller Basdkommit­léns krav på primärt kapital. Genom att en generell möjlighet öppnas att efter särskilt beslut räkna viss reserv m. m. som primärt kapital uppnås en större flexibilitet, varigenom nya slag av reserver och finansiella instm­ment snabbt kan utnyttjas utan att tidsödande lagstiftningsåtgärder först behöver vidtas.

Med primärt kapital skall alltså förstås eget kapital i bankaktiebolag,
kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag, egna fonder i sparbank
och, med undantag för förlagsinsatser, eget kapital i föreningsbank, reserv­
fond i ett hypoteksinstitut, vissa angivna värderegleringsreserver samt
andra reserver och tillskott som efter särskilt beslut anses kunna likställas
med eget kapital. Med supplementärt kapital förstås förlagsbevis och
andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt, med vilka förlags­
insatser alltså likställs, samt reserver och andra förbindelser som anses
     70


 


kunna inräknas i kapitalbasen. Några i lag definierade reserver och andra Prop. 1989/90:43 förbindelser av sistnämnda slag finns inte. Som redan framgått torde sådana för närvarande endast förekomma bland finansbolagen och kredit­aktiebolagen. Även om övriga kreditinstitut för närvarande saknar sådant kapital lorde det vara fullt möjligt för dem att skaffa detta. Möjligheten att i supplementärt kapital inräkna sådana poster som nu avses bör därför — i överensstämmelse med Baselkommitténs regler — i lagen lämnas öppen för samtliga institut. Eftersom dessa reserver och förbindelser inte utan svårighet låter sig definieras i lag, bör det ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att i varje enskilt fall pröva om visst kapital kan godkännas som supplementärt kapital.

Ett genomförande av Baselkommitténs regler enligt nu redovisade prin­ciper innebär för bankerna att deras kapitalbaser kommer att öka högst avsevärt jämfört med såväl gällande rätt som de av kreditmarknadskom­mittén föreslagna reglerna. Flertalet övriga kreditinstituts kapitalbaser kommer också att öka, särskilt för de institut som inte är dotterföretag i en koncern. Sistnämnda slag av företag kan i vissa fall få en minskad kapital­bas, beroende på att deras kapitalbaser kan vara delvis uppbyggda av kapital som inte uppfyller Baselkommitténs krav, t.ex. garantifondsför-binddser som inte motsvaras av kontant inbetalade medel. Detsamma gäller hypoteksinstituten, vars kapitalbaser enligt de av kreditmarknads­kommittén föreslagna reglerna till övervägande del skulle komma att utgö­ras av icke inbetalda statliga garantiförbindelser. Kapitalbasen i hypoteks­instituten kommer därmed att minska dramatiskt. I de fall kapitalbasen ökar beror detta främst på att värderegleringsreserverna behandlas — till 50% av sitt belopp - som primärt kapital och får tas upp utan någon begränsning i övrigt. Detta förhållande får vidare till följd att möjligheter­na att i kapitalbasen inräkna förlagslån ökar något i förhållande till vad som för närvarande gäller. Ett genomförande av kreditmarknadskommit­téns förslag om garantifonder i sparbank och föreningsbank samt rörande möjligheten att bland kapitalbasgmndande värderegleringsreserver få med­räkna överavskrivningar på leasingobjekt skulle innebära att institutens kapitalbaser ökar ytterligare. Att de olika kreditinstituten genom nu nämnda åtgärder får möjlighet att öka sina kapitalbaser är nödvändigt med hänsyn till de i vissa fall kraftigt skärpta kapitalkrav som föranleds av de ändringar i olika placeringars riskklassificering som kommer att föreslås nedan.

Avräkning

Enligt Baselkommitténs regler skall vid kapitalbasens beräkning avräkning
ske med det bokförda värdet av aktier eller andra tillskott i andra kredit­
institut som inte konsolideras av banken. Avräkningen skall därvid göras
från summan av primärt kapital och supplementärt kapital. Konsolide­
ringsprincipen är avsedd att vara tillämplig på dotterföretag. En sådan
avräkning överensstämmer i princip med den avräkningsregd som för
          71


 


närvarande gäller bl.a. för bankerna enligt 2 kap. 9§ bankrörelselagen.     Prop. 1989/90:43 Sistnämnda regel undantar dock från avräkning tillskott i fastighetsfinan-sierande kreditaktiebolag och kommunlåneinstitut.

Kreditmarknadskommittén har föreslagit att den för bankerna nu gäl­lande avräkningsregdn avskaffas. I stället föreslås att reglerna om konsoli­derad kapitaltäckning utvidgas till att gälla samtliga företag - såväl svens­ka som utländska — som driver någon form av bankverksamhet, om bankens andel i företaget uppgår till 20% av aktiekapitalet eller motsva­rande. Lägre partidpationer skall enligt förslaget normalt omfattas av det generella kapitaltäckningskravet på åtta procent. Motsvarande regler före­slås för kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag.

Med undantag för några enstaka fall förekommer det inte i Sverige att banker äger minoritetsandelar på mellan 20 och 50% i andra företag. I praktiken saknar det därför för närvarande betydelse om konsoliderings­förfarandet utformas på sätt kreditmarknadskommittén föreslagit, varvid avräkningsregdn är onödig och kan avskaffas, eller om konsolideringsför­farandet begränsas till koncernfö)retag samtidigt som avräkningsregdn bibehålls för tillskott i företag som inte är dotterföretag till kreditinslitutet i fråga. Övervägande skäl talar för den sistnämnda lösningen, som alltså föreslagits av Baselkommittén och som har viss överensstämmelse med den nu gällande avräkningsregdn.

Vid kapitalbasens beräkning skall alltså från summan av primärt kapital och supplementärt kapital avräkning ske med det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital eller i annan form till företag som driver någon form av bankverksamhet och som inte är dotterföretag till kreditin­stitutet i fråga.

Utöver tillskott i dotterföretag bör även vissa andra tillskott kunna undantas från avräkning. Smärre aktietillskott, som endast har till syfte att manifestera ett samarbete mellan olika kreditinstitut och som i realiteten inte föranleder något ansvar, bör — i likhet med vad kreditmarknadskom­mittén föreslagit — endast fordra kapitaltäckning för sitt bokförda värde. Tillskottens storlek bör härvid dock begränsas till totalt högst fem procent av institutets eget kapital eller egna fonder och högst fem procent av det företagets aktiekapital vari tillskottet sker.

5.3 Riskklassificeringen

Kapitaltäckningsgmppen har vid sina överväganden utgått från Baselkom­
mitténs regler och fört följande resonemang. Den av Baselkommittén
gjorda vägningen av olika placeringars risker och det därpå grundade
förslaget om riskklassificering innebär sammantaget — med beaktande
jämväl av den vidgade kapitalbas som följer av kommitténs förslag —
ökade kapilalkrav jämfört med vad som för närvarande gäller. De skärpta
kapitalkraven hänför sig framför allt till att fordringar på banker och andra
kreditinstitut liksom innehav av obligationer utgivna av sådana institut
inte skall vara undantagna från kapitalkrav och till att krediter mot pantsä­
kerhet i fast egendom eller tomträtt inte skall reducera eller, såvitt avser
bostadsfastigheter, endast i mindre mån reducera kapitalkravet.
               72


 


Den ökning av kapitalkravet som föranleds av Baselkommitténs klassifi- Prop. 1989/90:43 cering av främst bostadsobligationer och krediter mot säkerhet i fast egendom kan mot bakgmnd av erfarenheterna på den svenska marknaden framstå som omotiverad. Redovisade förluster hänförliga till dessa place­ringar har under en lång följd av år varit små och förlustriskerna anses närmast obetydliga i jämförelse med andra slag av placeringar. En skärp­ning av kapitalkravet enligt förslaget kommer sannolikt att medföra ökade kostnader för fastighetsfinansieringen och därmed ökade boendekostna­der.

De skärpta kapitalkraven för nu ifrågavarande placeringar skall emeller­tid inte betraktas isolerade var för sig ulan i belysning av Baselkommitténs regler i sin helhet, vilka Sverige i hög grad varit med om att påverka. Den samlade effekten av förslaget innebär att kapitalkravet för internationellt verksamma banker bestäms till en godtagbar och önskvärd miniminivå, vilket med utgångspunkt i svenska bankintressen måste anses som mycket angeläget. Det ligger därvid i sakens natur alt olika nationella särintressen har fått efterges i några hänseenden för alt internationell enighet skulle kunna uppnås. Det ökade kapitalkravet skall heller inte överdrivas. Det svenska kreditväsendet uppfyller generellt sett redan för närvarande i en internationell jämförelse högt ställda kapitalkrav. Vissa kreditinstitut tor­de dock komma att tvingas skaffa nytt riskvilligt kapital. Det svenska bankväsendet kännetecknas bl. a. av att bankerna i betydande utsträckning är internationellt verksamma. Det sagda gäller även flera finansbolag. Det kan vidare antas att hypoteksinstituten i framtiden kom­mer att ta upp lån på den internationella marknaden. Det är därför nödvändigt att svenska kreditinstitut uppfyller de minimikrav som upp­ställs på den internationella marknaden. Annars finns risk för att svenska kreditinstituts position och anseende rubbas, vilket i sin tur kan föranleda bl.a. ökade kostnader för upplåning utomlands och försämrade möjlighe­ter för svenskt näringsliv på internationella marknader.

Det torde mot bakgrund av vad nu anförts vara angeläget att den av Baselkommittén bestämda riskklassificeringen i allt väsentligt genomförs i svensk lagstiftning.

Riskklassificeringen innebär bl. a. att en åtskillnad görs mellan fordring­ar på stater, kommuner, banker m.fl. inom respektive utanför OECD-området. Som OECD-land räknas, förutom länder som är anslutna till OECD, även länder som åtagit sig vissa förpliktelser gentemot Internatio­nal Monetary Fund (IMF) enligt dess General Arrangements to Borrow. Det är inte lämpligt att i lag definiera de länder som härvid avses. I stället bör det ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att med tillämpning av de kriterier som anges i Basel­kommitténs regler, alltså en uppdelning mellan länder inom respektive utanför OECD m.m., i föreskrift ange de länder som från tid till annan skall föranleda reducerat kapitalkrav.

I Baselkommitténs regler fömtsätts att fordringar för vilka vissa interna­
tionella utvecklingsbanker svarar skall föranleda reducerat kapitalkrav. I
förslaget nämns som exempel på sådana banker International Bank for
Reconstmction and Development (IBRD), Inter American Development
        73


 


Bank (lADB), Asian Development Bank (AsDB), African Development Prop. 1989/90:43 Bank (AfDB) och European Investment Bank (EIB). Även Nordiska inves­teringsbanken bör räknas till denna kategori. Av lagen bör framgå att reducerat kapitalkrav skall gälla för de internationella utvecklingsbanker som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift anger.

Baselkommitténs regler förjtsätter inte någon särbehandling av ford­ringar på försäkringsbolag. Kapitaltäckningsreglema i bankrörelselagen jämställer banker och försäkringsbolag i detta hänseende, vilket alltså innebär att fordringar på dessa institut anses förenade med lika stora kreditrisker. De svenska försäkringsbolagen har en mycket betryggande soliditet och står under i princip motsvarande tillsyn som bankerna. Kapi­taltäckningsgmppen har därför övervägt att beträffande försäkringsbolag med svensk koncession göra ett avsteg från Baselkommitténs regler och låta fordringar på sådana försäkringsbolag vara förenade med reducerat kapitalkrav på motsvarande sätt som beträffande fordringar på svenska banker men funnit det tveksamt om en sådan från principiella utgångs­punkter väsentlig avvikelse från Etasdkommitténs regler skulle accepteras av tiogmppens länder. Baselkommittén torde komma att ta upp denna fråga för förnyad prövning. I avvaktan på detta föreslås därför inte någon särbehandling av fordringar på försäkringsbolag.

Baselkommittén föreskriver två altemativa värderingsmetoder för åta­ganden som inte redovisas i balansräkningen. Metoderna, som är kompli­cerade och mycket detaljerade, bör inte återges i lagen. I stället bör det liksom enligt gällande rätt ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att i föreskrift ange till vilka belopp olika åtaganden skall tas upp för kapitaltäckning.

Baselkommitténs riskklassificering innebär att placeringar som inte för­anleder reducerat kapitalkrav skall tas upp till sitt fulla värde, dvs. till 100%. Detta innebär alltså att reglema inte innehåller någon riskklass som fordrar högre kapitaltäckning än åtta procent. Det poängteras emellertid att reglema utgör minimikrav och att inget hindrar respektive land att föreskriva strängare krav. Detta kan vara motiverat för särskilt riskfyllda placeringar.

Kreditmarknadskommittén har beträffande banks placeringar i aktier, emissionsbevis och andelar, som utgör handelslager i fondkommis-sionsverksamheten, föreslagit att dessa skall ingå i en särskild riskklass som fordrar 24% kapitaltäckning. I analogi härmed bör sådana placeringar tas upp till ett belopp som motsvarar 300% av placeringarnas bokförda värde. Motsvarande bör gälla i fråga om fondkommissionsbolags place­ringar i handelslagret. De mest riskfyllda placeringama som ett kredit­marknadsbolag skall kunna göra enligt kreditmarknadskommitténs för­slag, bör likaså tas upp till ett belopp som motsvarar 300% av placeringar­nas bokförda värde.

74


 


5.4 Konsoliderad kapitaltäckning                       Prop. 1989/90:43

Kapitaltäckningsgmppen har granskat kreditmarknadskommitténs förslag och Baselkommitténs regler. Kreditmarknadskommittén har föreslagit omfattande och mycket detaljerade regler om utvidgad konsoliderad kapi­taltäckning. Reglema tillgodoser i princip samma syften som de regler som gäller för upprättande av koncembalansräkning enligt 11 kap. 11 § aktie­bolagslagen och 4 kap. 11 § bankrördsdagen, nämligen bl. a. att möjliggö­ra en rättvisande beräkning av koncemens eller företagsgmppens samlade eget kapital. Eftersom kreditmarknadskommitténs förslag är avsett att i vissa fall även gälla i fråga om företag som inte ingår i samma koncern som kreditinstitutet i fråga, har det inte varit möjligt att vid utformningen av den konsoliderade kapitaltäckningen hänvisa till reglema om koncernre­dovisning.

Baselkommitténs regler om konsoliderad kapitahäckning avses gälla endast beträffande dotterföretag, dvs. företag som ingår i samma koncem som kreditinslitutet i fråga. Tillskott i andra företag skall i stället avräknas från institutets kapitalbas. I analogi härmed har enligt vad ovan anförts också föreslagits en sådan avräkningsregd. Konsolideringsprincipen bör till följd härav endast tillämpas i fråga om företag inom en och samma koncem. Konsolideringsförfarandet kan därigenom utformas på ett betyd­ligt enklare sätt än vad kreditmarknadskommittén föreslagit.

Kapitaltäckningsgruppen har föreslagit att i stället för del av kredit­marknadskommittén föreslagna regelsystemet bör gälla, att koncernens konsoliderade kapitalbas och koncernens samlade placeringar skall beräk­nas med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen och 4 kap. 11 § bankrörelselagen gäller för upprättande av koncernbalans­räkning. Därigenom tillgodoses samma syften som enligt kreditmarknads­kommitténs detaljerade förslag i fråga om beräkning av del kapital som får tillgodoräknas i den konsoliderade kapitalbasen. Motsvarande gäller i fråga om fordringar mellan koncernföretagen.

En konsoliderad beräkning med tillämpning av koncernbalansräkningen innebär att kapitalkrav kommer att beräknas på det sammanlagda värdet av dotterföretagets placeringar utan hänsynstagande till att företaget i förekommande fall inte är belagt av moderföretaget. Detta förfarande bygger alltså inte på kvotkonsolideringsprincipen. För att ett rättvist kapi­talkrav skall kunna beräknas måste därför som konsoliderad kapitalbas räknas hela kapitalbasen enligt koncernbalansräkningen utan avdrag för eventuella minoritetsandelar. Denna ändring av systematiken medför inte några förändringar i fråga om kapitalkravets storlek. Kravet blir i allt väsentligt detsamma oavsett om kvotkonsolideringsmetoden eller om den fulla koncernkonsolideringsmetoden tillämpas. Liksom enligt kreditmark­nadskommitténs förslag skall vid beräkningen av den konsoliderade kapi­talbasen eventuell goodwill som redovisas i koncernbalansräkningen av­räknas från primärt kapital.

Det nu föreslagna konsolideringsförfarandet innebär att ett kapitalkrav
kommer att beräknas för hela koncernen, inkluderande dotterföretag som
inte driver någon form av bankverksamhet. Anledning saknas att ställa
      75


 


olika kapitalkrav för en viss verksamhet beroende på om kreditinstitutet Prop. 1989/90:43 väljer att driva verksamheten som en integrerad del av rörelsen eller att låta driva den i ett särskilt dotterföretag. En sådan åtskillnad kan få en styrande effekt, som inte är företcigsekonomiskl betingad, på koncernens organisation, vilket står i strid med den gmndläggande principen att kapitaltäckningsreglema skall vara neutrala i förhållande till det sätt på vilket kreditinstitutet väljer att organisera sin verksamhet. Genom att låta konsolideringsförfarandet omfatta koncernen i dess helhet förhindras ock­så att ett kreditinstitut utnyttjar möjligheten att öka kapitalbasen genom att tillgodogöra sig internvinster som uppkommer vid försäljning av egen­dom till dotterföretag. Ett för hela koncemen gemensamt kapitaltäck-ningsförfarande innebär också betydande förenklingsvinster i den prak­tiska tillämpningen. Den särskilda avräkningsregdn i nu gällande 2 kap. 9 § femte stycket bankrörelselagen, som avser aktier i banks fastighets-förvaltande bolag, blir härigenom onödig och kan avskaffas.

Liksom kreditmarknadskommittén föreslagit bör, enligt kapitaltäck­ningsgmppen, regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankin­spektionen kunna besluta att företag, som normalt inte skall omfattas av den konsoliderade kapitaltäckningen, i vissa fall skall göra det. En sådan regel är motiverad med hänsyn till de starka skyddsintressen som är förenade med bankrörelsen och bör endast gälla för bankerna. I sådant fall måste kvotkonsolideringsmetoden tillämpas. 1 övrigt skall reglerna i 4 kap. 11 § bankrörelselagen i fråga om beräkning av kapitalbas och placeringar tillämpas. Eftersom goodwill-posler endast framgår av koncernredovis­ningen kan avräkning för sådana poster inte bli aktuell i fråga om företag som inte är dotterföretag.

I fråga om lands- och stadshypoteksinstituten innebär de föreslagna reglerna en koncernmässig syn på kassan/banken och föreningama. Som kreditmarknadskommittén funnit talar övervägande skäl för att inte nu föreslå några ytterligare regler om konsoliderad kapitaltäckning för hypo­teksinstituten. Reglema bör alltså tills vidare endast gälla för koncerner som omfattar banker, kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag. Det bör ankomma på hypoleksutredningen att ta upp frågan för hypoteks­institutens del.

5.5 Olika konsekvenser av förslagets genomförande

Kapitaltäckningsgruppen har gjort följande bedömning. Baselkommitténs regler får till följd dels att kapitalbasen för flertalet kreditinstitut ökar, dels att kapitalkravet på institutens placeringar ökar. Den sammantagna effek­ten torde bli att kapitalkravet ökar, särskilt för de institut vars verksamhet är inriktad på fastighetskreditgivning.

Enligt uppgift från Svenska Bankföreningen torde den sammantagna
effekten för affärsbankerna bli att kapitalulnyttjandegraden i koncernerna
i genomsnitt ökar från nuvarande ca 86% till ca 100% av kapitalbasen vid
maximalt utnyttjande av förlagslånemöjligheterna. En av sparbanksför­
eningen företagen undersökning rörande samtliga sparbanker ger vid han­
den att kapitalutnyttjandegraden i genomsnitt ökar från nuvarande ca
       76


 


82% till ca 106%. Vid maximalt utnyttjande av förlagslånemöjligheten Prop. 1989/90:43 kommer utnyttjandegraden emellertid att uppgå till ca 85%. Om även kreditmarknadskommitténs förslag rörande garantifonder genomförs kommer, vid maximalt utnyttjande av garantikapital, kapitalutnyttjande­graden att i genomsnitt uppgå till ca 65 — 70% av kapitalbasen. För de centrala föreningsbankerna kommer enligt en av Sveriges Föreningsban­kers Förbund företagen undersökning kapitalutnyttjandegraden att i ge­nomsnitt öka från nuvarande ca 90% till ca 115% av kapitalbasen. Vid maximalt utnyttjande av den vidgade förlagslånemöjligheten kommer ut­nyttjandegraden att uppgå till ca 88%. Vid maximalt utnyttjande av det av kreditmarknadskommittén föreslagna garantikapilalet kommer kapitalut­nyttjandegraden att i genomsnitt uppgå till ca 72% av kapitalbasen. Det skall anmärkas att det inom respektive bankgmpp förekommer stora va­riationer mellan olika banker.

Vad särskilt gäller Sparbankernas Bank-koncernen, vari bl. a. Spintab-Gmppen ingår, skulle de nya reglerna innebära följande vid konsoliderad kapitaltäckning. Kapitalutnyttjandegraden skulle (vid årsskiftet 1987/88) uppgå till 257%, dvs. kapitalkravet skulle vara drygt 2,5 gånger den faktis­ka kapitalbasen. Vid maximall utnyttjande av förlagslån skulle utnyttjan­degraden bli 207%. Om därtill kontant inbetalda garantiförbindelser, som kan godkännas som supplementärt kapital, utnyttjas maximalt skulle kapi­talutnyttjandet bli 156%.

Vid ett kapitalutnyttjande om ca 80%, vilket är vad Sparbankernas Bank — moderbolaget — redovisade vid senaste årsskiftet, skulle den konsoliderade kapitalbasen behöva ökas med ca 6,6 miljarder kr. eller ca 220%. 1 nämnda belopp ingår ett belopp om 1,7 miljarder kr. avseende nu befintliga garantifondsbevis och garantiförbindelser som — för att uppfyl­la kraven enligt de nya reglerna — måste ersättas med nya förbindelser. Nettotillskotlet av nytt kapital - bl. a. eget kapital och förlagslån - skulle därför uppgå till 4,9 miljarder kr. Orsaken till den kraftiga ökningen är främst det kapitalkrav som åläggs SpintabGruppens stockar av fastighets­krediter.

Kreditaktiebolagen är tillsammans med hypoteksinstituten den insti-tutgmpp som drabbas hårdast av de nya reglerna, vilket bl. a. belyses av de nämnda effekterna för Sparbankernas Bank-koncernen. Det skall emeller­tid anmärkas att flertalet kreditaktiebolag är dotterföretag i bankkoncerner och att garantifonderna ofta utgörs av förbindelser som är utställda av moderföretaget eller andra företag i koncemen. Enligt nuvarande regler skall förbindelser utställda av kreditinstitut tas upp till kapitaltäckning. Enligt kreditmarknadskommitténs förslag får garantiförbindelserna över huvud laget inte tillgodoräknas vid den konsoliderade kapitaltäckningsbe­räkningen. Med utgångspunkt i kreditmarknadskommitténs förslag kom­mer alltså, i de fall förbinddsema är utfärdade av koncernföretag, de nya reglerna inte att få någon inverkan på storleken av koncernens konsolide­rade kapitalbas.

Vad nu anförts angående kreditaktiebolag som är dotterföretag i en
koncem äger i princip motsvarande giltighet för bankanknutna finansbo­
lag. För fristående finansbolag föranleder de nya reglema sammantaget
     77


 


inte några större förändringar järnfört med kreditmarknadskommitténs     Prop. 1989/90:43 förslag. För vissa placeringar, bl. a. leasing av lös egendom och fordringar på andra kreditinstitut, kommer visserligen att ställas ökade kapitalkrav. Å andra sidan kommer kapitalbasen i allmänhet att öka.

För hypoteksinstituten blir förändringarna stora. I förhållande till de krav som i dag ställs (upplåningsrättsregler) är deras egna fonder mycket väl tilltagna. Med övergången till de nya reglerna blir det däremot så att varken Stadshypotek eller Landshypotek i utgångsläget uppfyller kapital­kraven.

Med utgångspunkt i de av kreditmarknadskommittén föreslagna om­läggningarna av skatte- och fond reglerna skulle Stadshypoteks aktuella kapitalutnyttjandegrad motsvara ca 122%. Under antagande att förlagsbe­vis kunnat utges skulle en maximal användning dock ha kunnat nedbringa kapitalutnyttjandegraden till ca 82%. Landshypoteks aktuella kapitalut­nyttjandegrad skulle motsvara ca 194%. En maximal användning av för­lagslån skulle nedbringa utnyttjandegraden till ca 129%. Skeppshypoteks-kassans egna fonder torde vara tillräckliga för att även vid övergång till de nya reglerna med marginal uppfylla det aktuella kapitalkravet.

Hypoteksinstituten saknar den möjlighet som kreditaktiebolagen har att vända sig till ägarna för att få ytterligare tillskott av riskkapital. De nya reglerna kan därför sägas slå hårdast mot hypoteksinstituten. Det bör påpekas att inget av de svenska hypoteksinstituten hittills gett ut förlagsbe­vis, varför en viss osäkerhet kan anses föreligga om detta alternativ. Mest bekymmersam är situationen för Landshypotek. Möjligheterna att komma till rätta med situationen är begränsade. Förutom det nyss nämnda förlags­lånealternativet skulle en möjlighet kunna vara att grundfonden till viss del ersattes av kontanta tillskott från staten. En annan möjlighet skulle vara att staten garanterade institutets fordringar på låntagarna. De föreslagna kapitaltäckningsreglerna kommer alltså att medföra att vissa kreditinstitut inte i utgångsläget klarar att uppfylla de nya kapitalkraven. Det gäller framför allt flertalet kreditaktiebolag och hypoteksinstitut men också några banker, även om de sistnämnda som gmpp ser ut att kunna uppfylla de nya kraven utan alltför stora svårigheter. De institut som inte klarar kraven måste antingen öka sill kapital eller nedbringa kapitaltäck­ningskravet genom förändringar på lillgångssidan.

När det gäller att öka kapitalet föreligger i princip två tillvägagångssätt,
nämligen att erhålla kapitaltillskott från ägarna eller andra intressentgrup­
per samt att generera kapitalet inlernt genom avsättning av vinstmedel.
Möjligheterna att erhålla kapitaltillskott har berörts i det föregående. Det
förefaller tvivelaktigt att sådana kapitaltillskott ensamma kan svara för de
kapitalökningar som krävs för att de föreslagna kraven skall uppfyllas av
samtliga institut. Viss osäkerhet kan också föreligga huruvida förlagslån i
erforderlig omfattning kan tas upp under kort tid på marknaden. Sannolikt
måste även kapital genereras inlernt. Detta kräver i sin tur förbättrade
vinstmarginaler, vilket kan uppnås genom höjda räntor och avgifter eller
möjligen genom sänkta finansieringskostnader och andra kostnader. De
båda nämnda formerna för kapitalökning kompletterar varandra eftersom
ökade vinster torde vara viktiga för att institutet ifråga skall kunna dra till
  78


 


sig externt kapital. Den för närvarande relativt höga vinstnivån bland     Prop. 1989/90:43

framför allt affärsbankerna kommer därvid att underlätta en ökning av

kapitalet.

Från bankers och andra instituts sida har anförts att del framför allt blir nödvändigt att höja räntan för lån mot säkerhet i bostads-, affärs- och jordbruksfastigheter, eftersom kapitalkraven för dessa höjs väsentligt en­ligt förslaget. Vidare har framhållits att eftersom en stor del av dessa lån löper med relativt långa räntebindningstider, kan den nödvändiga margi-nalförbältringen åstadkommas — förutom på nya lån — endast på en mindre del av lånestocken. Det skulle då bli fråga om mycket kraftiga höjningar. Ju kortare anpassningsperiod som tillåts desto kraftigare ränte­höjning skulle bli nödvändig.

1 vilken mån en räntehöjning kan genomföras beror emellertid i första hand på konkurrenssituationen. I dagens avreglerade finansiella markna­der torde försök till kraftiga räntehöjningar från enskilda kreditinstituts sida sannolikt leda till alt dessa förlorar marknadsandelar till andra insti­tut i stället för att öka sina totala ränteintäkter. Möjligheterna att pressa upp räntorna underlättas å andra sidan av att de nya kapitalkraven träffar ett brett spektrum av institut. De nya kraven träffar dock inte försäkrings­bolagen. Det kan inte uteslutas att försäkringsbolagen, som inte har kapi­taltäckningsregler, till följd av de nya kraven på övriga kreditinstitut kan få en inte oväsentlig konkurrensfördel och därför väljer att i ökad utsträck­ning göra placeringar på marknaden för långfristig fastighetsfinansiering. Vidare skall påpekas att ökade vinster ingalunda förutsätter att räntan höjs enbart på de lån som träffas av höjda kapitalkrav.

Det finns emellertid också andra möjligheter att nedbringa kapitaltäck-ningskraven. En möjlighet är att avyttra tillgångar, företrädesvis med högt kapitalkrav, till andra institut eller sälja ut dem på marknaden i form av värdepapper. Förutom det ovan diskuterade övergångsproblemet medför de föreslagna kapitaltäckningsreglerna att kostnaderna för vissa tillgångar höjs varaktigt. När det gäller lån mot inleckningssäkerhet i bostadsfastig­heter har från bankernas sida anförts att kostnadshöjningen motsvarar en räntehöjning med 0,4 procentenheter.

Det förefaller mindre lämpligt att genomföra en alltför snabb anpass­ning av kapitalkraven på varje institut och därigenom framtvinga att räntenivån drivs upp kraftigt. De mest utsatta instituten ingår i flertalet fall i koncerner. En möjlighet är därvid att tillåta en viss inte alltför kort anpassningsperiod för de mest utsatta instituten, förutsatt att kapitaltäck­ningskravet för koncernen som helhet är uppfyllt.

5.6 Ikraftträdande m. m.

Kapitaltäckningsgruppen har föreslgit att reformen skall träda i kraft den 1
januari 1990. Regeringen bör dock i en förordning kunna föreskriva att
kapitalkravet under en övergångsperiod skall vara lägre än åtta procent.
Kapitalkravet bör därvid vara lägst sju procent fram till utgången av år
1990, därefter 7,25%, och senast vid utgången av år 1992 uppgå till åtta
procent.
                                                                                         79


 


Vissa kreditinstitut, främst hypoteksinstituten och flertalet kreditaktie- Prop. 1989/90:43 bolag, kommer som tidigare framgått all till följd av de nya reglerna få kraftigt skärpta kapitalkrav, bl. a. på grund av att garantifonder som utgörs av icke kontant inbetalda förbindelser inte längre skall få räknas in i kapitalbasen. Ett särskilt förhållande som därvid bör beaktas är alt kredit­portföljen hos nämnda kreditinstitut i stor utsträckning utgörs av långfris­tiga lån till fast ränta, varför instttuten kan få svårigheter att på kort sikt kompensera sig för de kostnader som de skärpta kapitalkraven medför. Det är mot bakgrund härav nödvändigt att dessa institut bereds möjlighet att under några år successivt anpassa sig till de nya kraven. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen bör därför i såda­na fall kunna besluta att garantifond eller garantiförbindelse som enligt nu gällande bestämmelser grundar rätt till upplåning skall räknas som supple­mentärt kapital. Sådant beslut bör dock meddelas endast under förutsätt­ning att andra möjligheter att öka kapitalbasen, t.ex. genom maximalt upptagande av föriagslån, är uttömda. Denna möjlighet bör stå till buds till dess instituten hunnit anpassa sig till de nya kraven, dock längst till utgången av år 1992.

Förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt som upptagits före lagens ikraftträdande bör få inräknas i kapitalbasen även om den ursprungliga löptiden uppgår till högst fem år. Förbindelser­nas belopp bör dock reduceras enligt tidigare redovisade principer.

6 Utvärdering av kapitaltäckningsgruppens förslag

Bankinspektionen har i samråd med riksbanken under våren 1989 gjort en utvärdering av kapitaltäckningsgruppens förslag. I syfte alt belysa kapital-täckningssituationen med de föreslagna reglerna infordrade inspektionen en kapitaltäckningsrapport från samtliga bankkoncerner (9 st.), samtliga affärsbanker (24 st.), större sparbanker (39 st.), samtliga centrala för­eningsbanker (12 st.), större finansbolag (21 st.), samtliga fondkommis­sionsbolag (21 st.), samtliga kreditaktiebolag (19 st.) samt från Stadshypo­tekskassan och Hypoteksbanken. Kapitaltäckningsrapporten var utformad med utgångspunkt i gruppens förslag och avsåg förhållandena efter bokslut vid utgången av år 1988.

Med hänsyn till att de av kapitaltäckningsgmppen föreslagna reglerna skiljer sig kraftigt från nu gällande regelsystem och till att flera institut­grupper saknar praktisk erfarenhet i fråga om tillämpning av kapitaltäck­ningsregler föreligger viss osäkerhet rörande undersökningsmaterialets till­förlitlighet. Osäkerheten hänför sig emellertid huvudsakligen till resultaten för några enskilda institut. Överiag synes alltså utvärderingen ge en ganska tillförlitlig belysning av situationen för de olika instilutgmpperna vid ifrågavarande tidpunkt.

Resultaten av utvärderingen sammanfattas i nedanstående balansupps­
tällning. Under tillgångssidan redovisas samtliga placeringar (bokförda
värden) uppdelade i grupper med olika vägningstal enligt den klassifice­
ring som föreslagits av kapitaltäckningsgruppen samt beräknat kapital-
      80


 


krav. Under skuldsidan redovisas kapitalbasen med uppdelning på pri­märt kapital, dvs. egetvkapital (EK) respektive egna fonder (EF) och värderegleringsreserver (VR), samt supplementärt kapital, dvs. förlagslån (FL) och garantifondsbevis (GFB). Det vid FL inom parantes angivna talet avser nominellt värde av upptagna förlagslån. Under skuldsidan redovisas också sådana aktietillskott m.m. som enligt de föreslagna reglerna skall avräknas från kapitalbasen.


Prop. 1989/90:43


AFFÄRSBANKERNA

 

Vägningstal

MDkr

KAPITALBAS

primärt

MDkr.

0%

201

EK

13,1

20%

291

VR(50%)

22,6

50%

53

 

35,6

100%

323

 

 

300%

0,5

Supplementärt

 

 

868

FL (17,2)

10,9

Kapitalkrav (&%=)

32,7

Summa

46,5

 

 

Aktietillsk. m.m.

./.  1,5 45,0

Redovisade uppgifter avser samtliga bankaktiebolag exkl. Sparbanker­nas Bank och Föreningsbankernas Bank. Som gmpp betraktat finns som synes ett betydande kapitalöverskott. Variationen mellan bankerna är dock stor. Storbankerna t. ex. svarar för 95 procent av kapitalöverskottet, medan fem mindre banker, varav två utlandsägda, redovisar underskott varierande mellan 30 — 60 milj. kr.

Vidare har afiarsbankema som gmpp betraktat betydande möjligheter att med oförändrat primärt kapital ytterligare höja kapitalbasen. Utrymme finns t.ex. att öka supplementärt kapital via förlagslån med närmare 7 miljarder kr. Därtill kommer de om än på kort sikt begränsade möjlighe­tema atl via andra instmment ytterligare öka det supplementära kapitalel.

6   Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 43


 


SPARBANKERNA INKL. SPARB. BANK


Prop. 1989/90:43 S


 

Vägningstal

MDkr

KAPITALBAS

primärt

MDkr.

0%

76

EK-1-egna fonder

4,8

20%

60

VR(50%)

6,7

50%

45

 

11,4

100%

115    .

 

 

300%

0,05

Supplementärt

 

 

297

FL (3,9)

2,3

Kapitalkrav (9,%=)

12,0

Summa

13,7

 

 

Aktietillsk. m.m.

./. 1,2 12,5

Redovisade uppgifter avser samtliga sparbanker inkl. Sparbankernas Bank, dock ej dotterföretag inom Sparbankernas Bank-koncernen. Som gmpp betraktat klarar sparbankerna kravet. Kapitalöverskottet är dock blygsamt och hade inte Sparbankernas Bank inkluderats hade ett under­skott uppkommit. Goda möjligheter finns dock att ytterligare höja kapital­basen, eftersom utrymme finns att höja supplementärt kapital via för­lagslån med drygt 3 miljarder kr.

Variationen mellan sparbanker är stor. Nästan hälften av dem (17 st.) redovisar underskott. Många av underskotten är dock små och i flertalet fall mindre än 10 milj. kr. Fyra sparbanker redovisar underskott större än 100 milj. kr., varav det största på 328 milj. kr. Ingen av sparbankerna redovisar överskott större än 70 milj. kr.

FÖRENINGSBANKERNA INKL. FB BANK

 

Vägningstal

 

MDkr.

KAPITALBAS

primärt

 

MDkr

0%

 

12,8

EK

 

1.5

20%

 

14,9

VR(50%)

 

1,7

50%

 

8,3

 

 

3,1

100%

 

29,5

 

 

 

300%

 

0,03

Supplementärt

 

 

 

 

67

FL (0,8)

 

0,6

Kapitalkrav

(8%=)

2,9

Summa Aktietillsk. m.m.

3,7 ./. 0,1

3,6


 


Redovisade uppgifter avser samtliga centrala föreningsbanker inkl. För­eningsbankernas Bank, dock ej dotterföretag inom FB Bank-koncernen. FB Bank svarar för nästan hela kapitalöverskottel. Även för föreningsban­kerna finns betydande möjligheter att höja kapitalbasen via förlagsbevis, ca 1 miljard kr.

Fem av tolv föreningsbanker redovisar underskott, varav det största uppgår till 48 milj. kr.


Prop. 1989/90:43


BOSTADSINSTITUTEN

 

Vägningstal

 

MDkr

KAPITALBAS

primärt

MDkr

0%

 

66

EK

7,0

20%

 

64

VR(50%)

3,7

50%

 

449

 

10,7

100%

 

63 643

Supplementärt FL (0,5) GFB

0,3 1,3

Kapitalkrav

(8%=)

24

Summa

1,6 12,3

Redovisade uppgifter avser samtliga kreditaktiebolag inom bostadskre-ditgivningens område samt Stadshypotek. Samtliga institut redovisar un­derskott. Även om kapitalbasen höjs maximalt via supplementärt kapital uppkommer för gmppen som helhet underskott. Flertalet institut ingår dock i bankkoncemer vilka genomgående redovisar en bättre kapitaltäck-ningsbild.

Resultaten för de kommunfinansierande och företagsfinansierande in­stituten kan sammanfattas enligt följande.

Samtliga tre kommunfinansierande institut redovisar relativt sett stora kapitalöverskott. Förklaringen härtill är att institutens placeringar nästan undantagslöst inte kräver någon kapitaltäckning.

Bland de företagsfinansierande instituten (8 st.) redovisar sex under­skott. Två av dessa är betydande medan övriga fyra varierar mellan 6 — 100 milj. kr. Ett institut redovisar ett stort kapitalöverskott.

83


 


T


FINANSBOLAG


Prop. 1989/90:43 S


 

Vägningstal

 

MDkr

KAPITALBAS

primärt

MDkr

0%

 

19,3

EK

3,6

20%

 

16,0

VR(50%)

2,0

50%

 

5,0

 

5,6

100%

 

64,0

 

 

300%

 

0,1

Supplementärt

 

 

 

104,5

FL (2,9) GFB

1,5 1,1

Kapi tal krav

(8%=)

5,6

Summa Aktietillsk. m.m.

2,6 8,2 ./. 0,7

7,5

Även för finansbolagen ger en sammanställning på totalnivå en missvi­sande bild. Hälften av bolagen (11 st.) redovisar underskott, varav fem underskott om minst 100 milj. kr. Tre bolag redovisar överskott större än 600 milj. kr.


T


FINANSBOLAGSKONCERNER


 

Vägningstal

MDkr

KAPITALBAS

primärt

MDkr

0%

13,2

EK

2,7

20%

1,7

VR(50%)

1,7

50%

19,4

Goodwill

./. 0,3

100%

79,6

 

4,1

300%

0,2

 

 

 

114,1

Supplementärt

 

 

 

FL (0,5)

1,1

Kapitalkrav (%%=)

7,2

GFB

0,8 1,9

 

 

Summa

6,0

Redovisningen avser 15 finansbolagskoncerner. Som framgår blir bilden helt annan för dessa koncerner jämfört med enskilda finansbolag. Nio av koncemerna redovisar underskott varierande från 27 milj. kr. till 612 milj. kr. Flertalet överskoll är små. Endast en koncern redovisar ett stort över­skon (594 milj. kr.).

84


 


FONDKOMMISSIONSBOLAG


Prop. 1989/90:43 S


 

Vägningstal

MDkr

KAPITALBAS

primärt

 

MDkr

0%

15,30

EK

 

1,34

20%

9,49

VR(50%)

 

1,34

50%

—

 

 

2,68

100%

10,02

 

 

 

300%

0,72

Supplementärt

 

 

 

114,1

FL (0,07)

 

0,05

Kapitalkrav (S%=)

1,13

Summa Aktietillsk. m.m.

2,74 ./.   0,03

2,71

Redovisningen avser  18 fondkommissionsbolag. Flertalet bolag re­dovisar överskott. Tre bolag redovisar mindre underskott.

9 BANKKONCERNER

 

Vägningstal

MDkr

KAPITALBAS

primärt

MDkr

0%

24

EK

13,9

20%

325

VR(50%)

27,1

50%

297

Goodwill

./.           0,7

100%

449

 

40,4

300%

0,9

 

 

 

1 316

Supplementärt

 

 

 

FL (0,5)

12,7

Kapitalkrav (B %=)

53

GFB

2,1 4,8

 

 

Summa

55,2

 

 

Aktietillsk. m.m.

./.    0,9

54,2


Fyra bankkoncerner redovisar underskott, varav de största uppgår till 2 353 milj. kr. respektive 621 milj. kr. Två av storbankskoncernerna re­dovisar kapitalöverskott om ca 2000 milj. kr. respektive 1000 milj. kr. Möjligheterna för bankkoncernerna som grupp att öka kapitalbasen via föriagsbevis är goda. Tillgängligt utrymme för ytterligare föriagsbevis upp­går till 7450 milj. kr. Generellt kan sägas att det är två bankkoncerner som har eller kan få svårigheter att uppfylla kapitaltäckningskraven. Ingen av dessa klarar detta enbart via förlagsbevisen utan andra åtgärder måste vidtas.


85


 


7 Förhållandet mellan Baselkommitténs och EG:s      Pp. 1989/90:43 regler

Ministerrådet antog den 17 april 1989 ett direktiv i vilket man definierade kapitalbasen (own funds) för kreditinstitut. I juli 1989 antog ministerrådet "common position" som fastställde vilka kapitalkrav (solvency ratios) som skall gälla för sådana institut. Det antagna direktivet och ministerrå­dets "common position" skiljer sig markant från de förslag kommissionen tidigare lagt fram. Huvudorsaken till detta är de rekommendationer be­träffande kapitalbas och kapitalkrav för internationellt verksamma banker som Baselkommittén presenterade i juli 1988. Även om Baselkommitténs rekommendationer endast gäller för internationellt verksamma banker, har dessa rekommendationer haft ett stort inflytande på utformningen av ministerrådets direktiv och "common position". Detta var väntat efter­som det inte är möjligt att skilja internationellt verksamma banker från nationellt verksamma banker och kreditinstitut när de alla kommer att konkurrera på en enda och friare marknad.

Vid en jämförelse mellan kommissionens förslag. Baselkommitténs re­kommendationer och ministerrådets direktiv framgår bl.a. följande. Di­rektivet avseende kapitalbasen delar in kapitalbasen i tre delar, medan Baselkommittén föreslagit två delar. Vad som föreskrivs i direktivet är emellertid endast en preliminär lösning. Inom sex månader från det att direktivet införts i de olika länderna kommer ministerrådet att besluta huruvida "reserveringar för generella risker i bankverksamhet" skall hän­föras till primärt kapital (original own funds) eller till supplementärt kapital (additional own funds). Om dessa reserveringar hänförs till supple­mentärt kapital kommer definitionen av kapitalbasen endast i mindre mån att avvika från Baselkommitténs definition av denna. Möjligen föreligger också en avvikelse beträffande behandlingen av öppet redovisade reserver. Baselkommittén godtar öppet redovisade reserver som supplementärt ka­pital. Dessa reserver omnämns emellertid inte i ministerrådets direktiv. Öppet redovisade reserver kan dock inrymmas under de punkter i direktivet som anger vad supplementärt kapital är.

1 sitt förslag till direktiv för kapitalkravet gjorde kommissionen vid riskklassificeringen en avgörande skillnad mellan fordringar på medlems­stater och icke medlemsstater. I stort sett skulle fordringar på alla subjekt i icke medlemsstater vid riskvägningen upptas till 100 procent, medan fordringar på medlemsstaternas offentliga organ samt kreditinstitut endast skulle upptas till ett reducerat värde. I detta hänseende har emellertid ministerrådet i sin "common position" antagit samma gruppindelning som Baselkommittén rekommenderat. Alla OECD-länder och de länder som åtagit sig vissa förpliktelser gentemot Internationella valutafonden enligt dennas General Arrangements to Borrow, betraktas som länder med låg risk och indelas i samma grupp medan övriga länder indelas i en annan riskgrupp. Det föreligger endast smärre skillnader mellan Basdkommit­léns rekommendationer angående kapitalkravet och ministerrådets "com­mon position" i samma fråga.

86


 


8 Allmänmotivering                                Prop. 1989/90:43

8.1 Utgångspunkter

Det är internationellt vedertaget att kreditinstitut, i första hand banker, skall uppfylla vissa minimikrav vad gäller storleken på det egna kapitalet. Mot bankernas kreditrisker skall svara en buffert av eget kapital som kan bidra lill skyddet av insättarnas medel och skapa stabilitet och förtroende för verksamheten.

Sådana kapitaltäckningsregler baseras generellt på en grov indelning av placeringarna i olika riskklasser där högre risk kräver ett större eget kapi­tal. En sådan rangordning blir med nödvändighet tämligen schablonartad. Den får ses som ett resultat av historiska erfarenheter men också av att stabilitet och enkelhet prioriterats högt.

Sverige har sedan år 1969 haft kapitaltäckningsregler för banker som bygger på sådana internationella principer om riskgradering av placering­ar. För flertalet övriga kreditinstitut gäller i stället regler om viss upplå­ningsrätt som grovt sett kan likställas med ett odifferentierat kapitalkrav.

Reglerna om kapitaltäckning måste emellertid anpassas till den snabba utveckling som sker på kreditmarknaden, både vad avser de nationella marknaderna och den internationella integrationen av marknaderna. Kre­ditmarknadskommittén gjorde en grundläggande översyn av det svenska systemet och föreslog att reglerna om kapitaltäckning skulle breddas till att omfatta alla kreditinstitut och samtidigt skärpas på vissa punkter.

Som framgått tidigare pågick samtidigt med kreditmarknadskommit­téns arbete en internationell översyn och samordning av kapitaltäcknings­reglerna för de internationellt verksamma bankerna. Det skedde inom den s. k. Baselkommittén, ett samarbetsorgan för tillsynsmyndigheterna inom tiogruppen. En gemensam överenskommelse presenterades i juli 1988. Ländernas centralbanker och tillsynsmyndigheter förband sig att verka för att reglerna skulle införas så snart som möjligt och tillämpas fullt ut vid utgången av år 1992.

Överenskommelsen, som skall ses som resultatet av en kompromiss, innebär att kapitalbasen beräknad på visst sätt skall uppgå till 8 procent av placeringarna med hänsyn tagen till deras kreditrisk. Viktiga principer är att endast inbetalt kapital får medräknas i kapitalbasen och att kapitalba­sen till minst 50 procent skall innehålla kapital av högsta kvalitet. För placeringarna är huvudregeln att de skall tas upp till hela sitt belopp. Riskgraderingen sker genom att vissa placeringar får tas upp till 50 procent eller lägre vilket då ger ett faktiskt kapitalkrav på 4 procent eller lägre. Det understryks att reglerna är minimiregler och att de utgår från en helhetssyn på bankernas risktagande. Som nämnts har nationella särintressen måst stå tillbaka för internationell enighet och samsyn.

Denna samsyn kommer också till uttryck i EG:s regler om kapitaltäck­ning som i allt väsentligt följer Baselöverenskommelsen. EG tar också fasla på att reglerna skall gälla över hela kreditmarknaden.

Kreditmarknadskommittén hade inte möjlighet att annat än delvis be­akta Baselöverenskommelsen i sitt betänkande. En arbetsgrupp inom fi-

87


 


nansdepartementet, den s.k. kapitaltäckningsgruppen fick därför i upp- Prop. 1989/90:43 drag att anpassa kommitténs förslag till Baselreglerna. Denna omarbetning har remissbehandlats och ligger till gmnd för de lagändringar som nu föreslås. I enlighet med kreditmarknadskommitténs synsätt och innebör­den av EG reglema innebär dessa ändringar först och främst att enhetliga kapitaltäckningsregler kommer att gälla över hela kreditmarknaden. I vissa fall innebär de striktare beräkningsgmnder och därmed strängare kapitalkrav än vad som gäller idag. Så t.ex. förslås att regler om konsoli­derad kapitaltäckning, dvs. kapitaltäckning på koncembasis, införs på ett mer systematiskt sätt än tidigare. Vidare upphör den särbehandling i kapitaltäckningshänseende av fordringar på statligt hel- eller delägda insti­tut som tidigare gällt. I linje därmed anses statliga garantiförbindelser inte kunna utgöra gmnd för kapitaltäckning.

Förändringarna innebär också höjningar av kapitalkravet för placering­ar med säkerhet i panträtt i fast egendom, som kan förefalla stora med hänsyn till svenska erfarenheter. I en del andra länder inom tiogmppen har emellertid banker gjort stora förluster på fastighetskrediter och även dessa erfarenheter måste beaktas. Överenskommelsen utgör på denna punkt en kompromiss mellan olika länders synsätt och förhållanden. Dessutom kan förlustriskerna komma att öka för detta slag av krediter även i Sverige.

Samtidigt innebär de nya beräkningsreglerna atl kapitalbasen vidgas i väsentliga avseenden. I första hand är det värderegleringsreserverna som till väsentligt större del än idag får räknas in i kapitalbasen och därtill som kapital av högsta kvalitet.

På sikt innebär de höjda kraven att kapitalutnyttjandegraden stiger generellt på kreditmarknaden.

Även om det finns goda inhemska skäl att höja kapitalkraven är det intemationella perspektivet ändå avgörande. Finansiella marknader har alltid i större eller mindre utsträckning haft en internationell anknytning. 1 takt med avregleringarna och det snabbt ökande kommunikationsflödet över gränserna måste de internationella aspekterna i än högre grad beak­tas. Internationell samverkan är då både önskvärd och nödvändig. Det gmndläggande synsättet måste vara att finansmarknaden i Sverige till sin karaktär är intemationell. Kapitaltäckningsreformen innebär i gmnden en förhöjd säkerhet och stabilitet på denna marknad. Mot den bakgmnden måste åtgärder som med utgångspunkt i svenska förhållanden framstår som mindre väl motiverade accepteras.

Skälen för att genomföra refomien nu är i korthet följande. Det ger kreditinstituten tidigt besked om vilka krav och beräkningsgmnder som kommer att gälla och fullt ut tillämpas vid utgången av år 1992. Det ger en övergångstid på tre år vilket är detsamma som medges övriga 1 O-grupps­länder och EG-länderna. Det står vidare helt klart att den internationella integrationen nu går snabbt. Genom avvecklingen av den svenska valuta­regleringen ökar kraven på att aktörerna skall verka under gemensamma regler. Det är därför angeläget att de nya reglerna träder i kraft så snart som möjligt.

Jag vill emellertid också understryka att den internationella tillämpning­
en av kapitaltäckningsreglerna kommer att bli föremål för en fortgående
     88


 


granskning av Baselkommittén. Denna granskning kan efter hand komma att leda till smärre förändringar i regelsystemet. Kommittén kommer också att överväga regler om kapitaltäckning för vissa typer av risker som inte omfattas av den nu antagna rekommendationen. För svenskt vidkom­mande kommer skattereformen sannolikt att leda till vissa förändringar och kompletteringar i de nu föreslagna reglerna. Sådana ändringar kan också bli aktuella om det visar sig att andra länder inte tillämpar Basel­kommitténs regler på det sätt som fömtsätts.


Prop. 1989/90:43


8.2 Enhetliga regler för alla institut

Mitt förslag: Kapitaltäckningsregler skall gälla för banker, finansbo­lag, kreditaktiebolag, fpndkommissionsbolag och hypoteksinstitut. Kapitaltäckningsreglerna skall i största möjliga utsträckning utfor­mas enhetligt samt baseras på Baselkommitténs regler samt de regler som föreslås gälla inom EG.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kooperativa Förbundet har helt avstyrkt förslaget med motivering att höjda kapitalkrav inte är påkallade och att förslaget därför kan väntas medföra onödiga fördyringar för konsumenterna. Re­missinstanserna i övrigt ställer sig i princip positiva till förslaget, varvid emellertid från många håll understmkits vikten av att olikheter i konkur-rensfömtsättningarna inte uppkommer. Kammarrätten i Göteborg håller inte för uteslutet att införa två gmpper av kapitaltäckningsregler och låta instituten välja att vara nationellt eller internationellt verksamma.

Skälen för mitt förslag: Baselöverenskommelsen omfattar de internatio­nellt verksamma bankerna. Frågan är om de nya kapitaltäckningsreglerna också skall gälla för andra kreditinstitut med internationell verksamhet eller för samtliga kreditinstitut på vår marknad. Inom EG har det inte ansetts möjligt att göra någon uppdelning, eftersom samtliga kreditinstitut kommer att få möjlighet att vara verksamma på en gemensam marknad. EG:s kapitaltäckningsregler kommer därför att gälla för alla s. k. credit institutions, dvs. kreditinstitut som finansierar sin utlåning genom upplå­ning från allmänheten. Fondkommissionsbolag omfattas inte av detta begrepp. För sådana bolag förbereds i stället inom EG ett särskilt direktiv om kapitaltäckning. Det har emellertid uttalats att kapitalkravet för fond­kommissionsbolag och kreditinstitut så långt som möjligt bör vara detsam­ma för jämförbara verksamheter.

Mycket talar för att Sverige bör göra ett motsvarande principiellt ställ­ningstagande och införa de nya kapitaltäckningsreglerna för banker, fi­nansbolag, kreditaktiebolag, hypoteksinstitut och fondkommissionsbolag. Även utanför banksektorn har finansmarknaden i Sverige till sin karaktär blivit alltmer internationell. Risknivån i verksamheten har höjts även här. Riskerna för stömingar i den viktigaste sektorn av finansmarknaden, nämligen bankerna, minskar också om övriga institut på marknaden är


89


 


stabila och välkonsoliderade. De speciella skyddsintressen som finns för     Prop. 1989/90:43 bankerna bör beaktas på annat sätt i lagstiftningen än genom striktare kapitaltäckningsregler.

Skilda slag av kapitaltäckningsregler skulle vidare innebära en uppdel­ning mellan nationellt och intemationellt verksamma institut, för vilka skulle gälla olika kapitalkrav för samma verksamhet här i landet. En sådan förskjutning i konkurrensfömtsättningama vore enligt min mening att ge kapitaltäckningsreglema en alltför starkt styrande funktion i den föränd­ringsprocess som finansmarknadema nu genomgår. Även om det i ett snävt, nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med ett lägre kapitalkrav för verksamheter enbart inriktade på hemmamarknaden, an­ser jag det varken möjligt eller önskvärt att införa sådana regler. På sikt och i ett bredare perspektiv skulle det leda till isolering och stagnation till förfång för en sund utveckling på finansmarknaden.

En särskild fråga är hur hypoteksinstituten skall föras in under de nya kapitaltäckningsreglerna. Institutens framtida organisation och verksam­het är för närvarande föremål för överväganden av hypoleksutredningen (Fi 1988:08), som väntas lägga fram sitt betänkande i slutet av detta år. Det skulle kunna anföras skäl fö)r att lämna hypoteksinstituten utanför kapitaltäckningsreformen till dess att frågan om deras framtida organisa­tion har lösts. Som framgått tidigare ligger det emellertid ett stort värde i att så långt möjligt och från början hålla på principen att kapitaltäckningen för en placering skall vara densamma över hela kreditmarknaden. Jag förordar därför att de nya reglerna införs även för hypoteksinstituten redan nu.

När hypoteksinstituten sålunda får kapitaltäckningsregler av samma innehåll som andra kreditinstitut, är det naturligt att de nuvarande upplå-ningsrältsreglema upphävs och att grundfonderna respektive garanlifon-den, dvs. de statliga garantiförbindelserna, begränsas till att avse institu­tens redan ingångna förpliktelser och på sikt avvecklas. Både från hypo­leksutredningen och från institutshåll har man emellertid framfört att den förändringen bör genomföras först i samband med behandlingen av hypo-teksutredningens betänkande.

Jag har förståelse för denna synpunkt. Att ändra vad som gäller om upplåningsbegränsning och statlig garanti för den tid som återstår till dess att hypoteksutredningens förslag har behandlats skulle kunna orsaka onö­diga svårigheter i institutens verksamhet. Jag föreslår därför att de båda systemen — kapitaltäckningsreglema och upplåningsrättsreglerna — tills vidare får gälla parallellt för hypoteksinstituten.

I detta sammanhang vill jag också ta upp en speciell fråga som gäller
Skeppshypotek. Enligt nu gällande ordning står Skeppshypotek inte under
tillsyn av bankinspektionen. Samtliga styrelseledamöter i kassan utses av
regeringen. Av bl.a. det skälet har bankinspektionens tillsyn inte ansetts
nödvändig. Kapitaltäckningsreglerna fömtsätter emellertid att kreditinsti­
tuten, för kontroll av kapitalkravet, kontinuerligt lämnar kapitaltäcknings-
rapporter till bankinspektionen. Kapitaltäckningsreglernas uppbyggnad
fömtsätter även medverkan i olika avseenden av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, bankinspektionen. Med hänsyn härtill anser
      90


 


jag att övervägande skäl nu talar för att ställa kassan under tillsyn av     Prop. 1989/90:43 bankinspektionen.

8.3 Kapitalkravet

Mitt förslag: Kapitalbasen skall vid varje tidpunkt utgöra lägst procent av placeringarnas värde.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Med något undantag är remissinstanserna positivt inställda till att kapitalkravet totalt sett höjs till inlernationdl nivå.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare framhållit bygger kapitaltäck­ningsregler generellt på en indelning av placeringarna i olika riskklasser, där högre risk kräver större eget kapital. I de nu gällande svenska reglerna uttrycks kapitalkravet som en procentsats av värdet av placeringarna i respektive klass (1,4 respektive 8 procent).

I Baselkommitténs rekommendation används en något annorlunda tek­nik. Placeringama delas fortfarande in i riskklasser, men därefter sker en s. k. viktning. Denna innebär att placeringarna, beroende på risknivån, tas upp till en viss andel av sitt värde (O, 20, 50 respektive 100 procent). Kapitalkravet är 8 procent av summan av de viktade värdena. Att kravet anges vara 8 procent säger alltså inte någonting om kravets egentliga innebörd, förrän man vet vilken viktning som görs av olika placeringar.

Viktningen av placeringarna behandlas i avsnitt 8.5.2. Som framgår där ansluter jag mig praktiskt tagel helt lill de bedömningar som har gjorts av Baselkommittén. Jag delar också uppfattningen att kapitalkravet efter denna viktning bör utgöra 8 procent, dvs. att kapitalbasen skall utgöra minst 8 procent av summan av de viktade placeringarna. Det har uppnåtts internationell enighet kring denna nivå, och som framgår av vad jag anfört inledningsvis finns det inte skäl för Sverige att anlägga något annat synsätt.

8.4 Kapitalbasen

8.4.1 Kapitalbasens innehåll

Mitt förslag: Kapitalbasen skall renodlas till att uteslutande bestå av inbetalt kapital.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har förordat att garantiförbin­delser eller i vart fall statliga garantier skall få inräknas i kapitalbasen.

Skälen för mitt förslag: Jag anser att det gmndläggande synsättet att endast inbetalt kapital skall räknas in i kapitalbasen är en viktig princip inte minst i ett internationellt perspektiv. Det överensstämmer också med strävandena att en marknadsanpassning på sikt skall ske av kreditinstitut


91


 


med statliga garantiförbindelser. Några undantag från denna princip bör enligt min mening inte förekomma. I kapitalbasen bör alltså uteslutande ingå inbetalt kapital.


Prop. 1989/90:43


 


8.4.2 Kapitalbasens struktur

Mitt förslag: Kapitalbasen skall bestå av två kapitalelement, pri­märt och supplementärt kapital. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av kapitalbasen. Som supplementärt kapital får räk­nas bl.a. vissa skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt. Så­dana skuldförbindelser får motsvara högst 50 procent av det primä­ra kapitalet.

Kapitalbasen skall beräknas som summan av primärt och supple­mentärt kapital efter avräkning för vissa tillskott i företag som bedriver finansieringsverksamhet.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några principiella invändningar mot förslaget. Några remissinstanser har föreslagit att för­lagslån skall tillåtas utgöra hälften av kapitalbasen.

Skälen för mitt förslag: Förslaget stämmer med Basdkommitléns och EG:s regelsystematik. Eget kapital enligt svenskt juridiskt språkbruk över­ensstämmer inte med vad Basdkommittén avser med eget kapital och bör därför inte användas som benämning på något av kapitalelementen. Efter­som kapitalet i den första gruppen är det primära och dessutom styrande för storleken av det kapital som får ingå i den andra gmppen, bör kapitalet i respektive grupp lämpligen benämnas primärt och supplementärt kapi­tal.

Primärt kapital utgörs alltså av vad som enligt Baselkommittén bör förstås med eget kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet. Supplementärt kapital utgörs av huvudsakligen upplånat kapital som inom vissa ramar bör kunna likställas med primärt kapital. Eftersom förlagslå­nen är underlägsna andra element som ingår i kapitalbasen i så måtto att de har en bestämd förfallotid och inte kan användas för förlusttäckning annat än om kreditinstitutet trätt i likvidation, bör dessas andel av kapital­basen begränsas på det sätt jag föreslagit.


92


 


8.4.2.1 Primärt kapital


Prop. 1989/90:43


Mitt förslag: Med primärt kapital avses

för bankaktiebolag, finansbolag, kreditaktiebolag och fondkommis­sionsbolag: eget kapital och 70 procent av vissa värderegleringsreser­ver,

för sparbank: reservfond och uppskrivningsfond samt 70 procent av vissa värderegleringsreserver,

för föreningsbank: eget kapital med undantag för förlagsinsatser samt 70 procent av vissa värderegleringsreserver,

för stadshypotekskassan och föreningarna: kapitaltäckningsfond, avsättningar till reservfond och säkerhetsfond dock endast 70 procent av sådana avsättningar som är förenade med en latent skatteskuld, samt 70 procent av värderegleringsreserver för obligationer,

för hypoteksbanken och föreningarna: avsättningar till reservfond dock endast 70 procent av sådana avsättningar som är förenade med en latent skatteskuld, och 70 procent av värderegleringsreserver för obligationer,

för skeppshypotekskassan: reservfonden, samt

för samtliga institut: reserver och tillskott som efter regeringens eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionens medgi­vande får räknas som primärt kapital.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med följande undantag med mitt förslag. Gruppen har i sitt förslag som primärt kapital i sparbank angett egna fonder. Vidare skall enligt gruppens förslag bara 50 procent av värderegleringsreserverna få räknas med. Gruppen har också föreslagit att överavskrivningar på leasingobjekt i kapitaltäckningshänseende skall be­handlas på samma sätt som värderegleringsreserver.

Remissinstanserna: Riksskatteverket har framfört betänkligheter mot att, med avvikelse från ordalydelsen av Baselkommitténs regler, hänföra uppskrivningsfond till primärt kapital. Verket har vidare riktat kritik mot den föreslagna behandlingen av värderegleringsreserverna. Verket har hävdat att denna inte är förenlig med det synsätt som genomsyrar EG:s fjärde bolagsdirektiv, nämligen att en strikt åtskillnad skall upprätthållas mellan å ena sidan företagsekonomiskt motiverade värderingar och re­serveringar och å andra sidan sådana som är skattemässigt betingade. Svenska Revisorsamjundet har, med hänvisning till att det är oklart om en leasegivare har separationsrätt i leasetagarens konkurs, avstyrkt att re­server som har uppkommit genom överavskrivningar på leasingobjekt likställs med eget kapital.

Skälen för mitt förslag: Med primärt kapital avses eget kapital och öppet redovisade reserver av högsta kvalitet som oavkortat kan tas i anspråk för att täcka en uppkommen förlust.

Enligt Baselkommitténs regler kan reserver, som uppkommer genom uppskrivning av en tillgångs bokförda värde till marknadsvärdet, i vissa fall likställas med eget kapital. Överfört till svenska förhållanden skulle


93


 


alltså med en bokstavlig tolkning av kommitténs regler kunna hävdas att     Prop. 1989/90:43 uppskrivningsfonden i bank är en sådan reserv som bör hänföras till supplementärt kapital.

För de svenska uppskrivningsfonderna torde i jämförelse med motsva­rande konton i andra länder gälla mycket restriktiva regler. Tillsammans med aktiekapitalet och reservfonden utgör de en del av det bundna egna kapitalet. Strikta regler gäller i fråga om att avsätta belopp till fonden och att ta fonden i anspråk. En avsättning till fonden får ske endast efter bankinspektionens medgivande. Inspektionen har därvid bl. a. att bedöma om fömtsättningama enligt bokföringslagen är uppfyllda, dvs. att tillgång­en har ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp med vilket den är uppförd i närmast föregående balansräkning. Som generellt tak gäller att tillgången får tas upp till högst det nya bestående värdet. Fast egendom får dock inte skrivas upp över gällande taxeringsvärde. Fonden får tas i anspråk bl.a. för fondemission respektive avsättning till reserv­fond i sparbank, vilket innebär en ökning av det primära kapitalet. Med hänsyn härtill finner jag det befogat att även uppskrivningsfonden som sådan hänförs till det primära kapitalet.

Förlagsinsatserna i föreningsbank, som är lånat kapital och som normalt förutsätts kunna återkrävas från placerarens sida, uppfyller inte kraven på primärt kapital. Däremot bör insatserna givetvis räknas som supplemen­tärt kapital.

Vad gäller värderegleringsreserverna har gruppen föreslagit att dessa till 50 procent skall få inräknas i primärt kapital. Procentsatsen har bestämts med utgångspunkt i den nuvarande skattesatsen för aktiebolag m. fl. (52 procent). Förutsättningarna för förslaget har emellertid ändrats genom förslaget om ny företagsbeskattning. Även om något beslut om den nya företagsbeskattningen inte föreligger står det ändå klart att skattesatsen kommer att sänkas, så att beskattningen av värderegleringsreserverna kommer att ske till en väsentligt lä;ire sats än 50 procent. Andra regler för värderegleringsreserverna bör därför tillämpas än de som gmppen föresla­git. Jag föreslår — utan att därmed föregripa ett ställningstagande till den framtida skattesatsen — att andelen bestäms till 70 procent. När klarhet skapats om de nya skattereglerna får det övervägas vilka justeringar av kapitaltäckningsreglerna som skall göras.

Vad särskilt gäller beräkningen av reserv för obligationer innebär den
nuvarande regeln att obligationerna får värderas utifrån ett av bankinspek­
tionen framräknat genomsnitt av räntan för vissa obligationer under de
senaste tio åren (4 kap. 4 § 1 bankrördsdagen). Denna regel tillkom år
1974 då det rådde speciella förhållanden på marknaden. En beräkning som
på angivet sätt utgår från ett konstruerat värde speglar inte på ett rättvisan­
de sätt reservens storlek. Denna redovisningsbestämmdse bör därför inte
längre tillämpas i kapitalläckningssammanhang. Som reserv bör därför i
detta sammanhang få räknas bara skillnaden mellan nettobokföringsvär-
det och det lägsta av anskaffningsvärdet och marknadsvärdet. Denna
värderingsmetod bör tillämpas också i fråga om institutets reserver för ut­
ländska valutor och aktier; till skillnad från vad som gäller nu bör nämli­
gen enligt min mening även reserver för aktier få räknas in i kapitalbasen.
   94


 


Frågan om överavskrivningar på leasingobjekt diskuterades i samband Prop. 1989/90:43 med att upplåningsrättsreglema för finansbolag ändrades (prop. 1987/88: 149). Föredragande statsrådet anförde då att frågan hade anknytning till bl.a. leasingutredningen (Ju 1988:01) och den pågående reformeringen av företagsbeskattningen och att ett ställningstagande därför borde anstå. Jag gör samma bedömning nu.

Av de egna fonderna i sparbank, det vill säga gmndfond, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond, är det bara reservfond och uppskriv­ningsfond som uppfyller de krav som skall ställas på primärt kapital. Det är alltså inte möjligt att — som arbetsgmppen föreslagit — som primärt kapital för sparbanker ange "egna fonder". Gmndfond och garantifond bör efter medgivande av regeringen eller bankinspektionen kunna ingå i det supplementära kapitalet.

Investeringsfonder av olika slag är avsedda för andra ändamål än för­lusttäckning och bör inte få inräknas i kapitalbasen. Inte heller reserver till följd av överavskrivning på inventarier m. m. kan anses ha sådan kvalitet att de lämpar sig för att ingå i kapitalbasen. Däremoi bör regeringen eller bankinspektionen i vissa särskilda fall kunna besluta att en reserv eller ett tillskott skall räknas som primärt kapital. Jag återkommer i specialmotive­ringen till kännetecknen för de tillskott som här avses. Genom att en sådan generell möjlighet öppnas kan t.ex. nya finansiella instmment snabbt utnyttjas utan att lagstiftningsåtgärder först behöver vidtas.

Särskilda frågor uppkommer när det gäller att beräkna det primära kapitalet för hypoteksinstituten.

Inom Stadshypotek finns avsättningar gjorda till kapitaltäckningsfond, reservfond och säkerhetsfond. Kapitaltäckningsfonden har byggts upp av beskattade medel. Detsamma gäller för avsättningar till reservfond och säkerhetsfond till och med bokslutet för år 1984 varefter avsättningarna till de fonderna i huvudsak skett med obeskattade medel.

Inom Landshypotek har avsättningar gjorts bara till reservfonder. För dessa gäller att de t. o. m. bokslutet för år 1984 består av beskattade medel och för tiden därefter i huvudsak av obeskattade sådana.

Även inom Skeppshypotek har avsättningar gjorts bara till reservfond. Eftersom Skeppshypotek är skatlskyldigt bara för inkomst av fastighet består fonden helt av medel utan latent skatteskuld.

För Stadshypoteks och Landshypoteks del bygger kapitalläckningsgmp-pens förslag på att obeskattade avsättningar till reservfond skall göras om till värderegleringsreserver. Med hänsyn till att förslag föreligger om att avveckla värderegleringsreservema, framstår en sådan ordning inte som meningsfull. De obeskattade reserverna bör i stället utan omvägar behand­las på samma sätt som de övriga kreditinstitutens värderegleringsreserver. Hypoteksinstitutens primära kapital kommer således att bestå av beskatta­de fondavsättningar, 70 procent av obeskattade fondavsättningar samt 70 procent av värderegleringsreserv för obligationer.

■95


 


8.4.2.2 Supplementärt kapital


Prop. 1989/90:43


Mitt förslag: Med supplementärt kapital avses dels det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser, vilkas urspmng­liga löptid uppgår till minst fem år och vilka medför rätt till betal­ning först efter övriga borgenärer, dels sådana reserver och tillskott som efter regeringens eller, efter regeringen bemyndigande, bankin­spektionens medgivande får inräknas i kapitalbasen. Förlagsbevis eller andra skuldförbindelser, vilkas återstående löptid understiger fem år, skall därvid tas upp till ett belopp som motsvarar 20 procent av nominellt värde för varje helt år som återstår till förfallodagen.

Arbetsgruppens förslag: Detta skiljer sig från mitt förslag endast på det sättet att gmppen föreslagit att som supplementärt kapital skall räknas förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt med en urspmnglig löptid som överstiger fem år.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen har påpekat att det, med hänsyn till att denna typ av lån ofta ges ul med en löptid på ett exakt antal år, framstår som opraktiskt att uppställa en gräns som medför att lån måste ges ut med en löptid på minst fem år och en dag för att få medräknas i supplementärt kapital. Bankföreningen har därför föreslagit att löptiden bestäms till minst fem år. Finansbolagens Förening har förespråkat att liden bestäms till två år.

Skälen för mitt förslag: Med supplementärt kapital förstås förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt, med vilka för­lagsinsatser alltså likställs, samt reserver och tillskott som anses kunna inräknas i kapitalbasen. Några sådana reserver och tillskott finns inte definierade i lag, och del skulle vara svårt att utforma adekvata definitio­ner i lagtext. Det bör därför ankom ma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att i varje enskilt fall pröva om visst kapital kan godkännas som supplementärt kapital. Somjag tidigare nämnt bör gmndfond och garantifond i sparbank ibland — efter en prövning av de villkor som gäller för fonden — kunna godkännas. Jag återkommer i specialmotiveringen till kännetecknen för de tillskott som avses.

För alt inräknas i supplementärt kapital bör förlagslån och andra skuld­förbindelser med efterställd betalningsrätt ha en inte alltför kort löptid. Tidsgränsen på fem år, vilken även godtagits internationellt, får anses utgöra en rimlig avvägning. Som Svenska Bankföreningen anfört bör tiden bestämmas till minst fem år.


Garantifondsbevis.

I syfte att förbättra sparbankernas långsiktiga möjligheter till kapitalför­sörjning har kreditmarknadskommittén föreslagit att sparbankerna skall få utfärda s.k. garantifondsbevis. Genom särskilda insatser till garantifond skall det egna kapitalet kunna förstärkas. Garantikapitalet skall räknas som äkta eget kapital och därmed kunna ingå som primärt kapital i


96


 


kapitalbasen. Utformningen av instmmentet bygger på ett förslag som     Prop. 1989/90:43 sparbanksföreningen tidigare gett in till finansdepartementet. Det försla­get remissbehandlades och överlämnades därefter till kreditmarknads­kommittén för vidare behandling och överväganden.

Garantifondsbevisen skall enligt kreditmarknadskommitténs förslag inte ge någon ovillkorlig rätt till andel i sparbankens vinst. Någon på förhand garanterad avkastning kan således inte utfästas för bevisen utan det föreslås att avkastningen skall bestämmas av sparbanksstämman i efterhand. Bevisen får inte ge något inflytande på verksamheten, och de skall dessutom vara ouppsägbara från placerarens sida. Vissa möjligheter till inlösen föreslås dock. Avkastningen skall utgöra avdragsgill kostnad i sparbankens rörelse. Eftersom bevisen måste löpa under lång tid skall de också kunna omsättas på en andrahandsmarknad.

Frågan om sparbankernas långsiktiga försörjning med riskkapital hänger i första hand samman med frågor om sparbanksrörelsens associationsrätts­liga och organisatoriska form. Enligt min mening finns det emellertid problem med det föreslagna instmmentets konstmktion som gör det tvek­samt om det kan accepteras som primärt kapital i kapitalbasen. Det har en form som får anses ligga mycket nära förlagslån och får snarast betraktas som en "hybrid" mellan aktier och räntebärande värdepapper. Förslaget bygger på att avkastningen i form av ränta skall vara en avdragsgill kost­nad i rörelsen. Kostnadsberäkningar visar att detta torde vara en fömtsätt­ning för att instmmentet skall vara konkurrenskraftigt och för att kostna­den för kapitalanskaffning inte skall ställa sig alltför hög. Emellertid väcker en sådan regel frågan om beskattningsneutralitet med aktier, vilkas avkast­ning beskattas både i bolaget och hos aktieägaren: Principiellt anser jag det betänkligt att ett kapitalinstmment som i många delar är avsett att likna en aktie skall ha en skattemässig särbehandling.

Sparbanksföreningen och Föreningsbankemas Förbund har i ett gemen­samt remissyttrande även förordat att garantifondsbevisen altemaiivi skulle kunna ingå i det supplementära kapitalet som ett mer renodlat räntebärande värdepapper. Fömtsatt att bevisen uppfyller de krav som skall ställas på ett sådant instmment är detta naturligtvis en möjlighet som står öppen för samtliga kreditinstitut. Enligt lagförslaget kommer regering­en eller bankinspektionen att kunna ge dispens för nya instmment som vid sidan av förlagslån kan räknas som supplementärt kapital.

Utöver de oklarheter som alltjämt får sägas råda om garantifondsbevi-
sens konstmktion och marknadsmässighet, finns det andra förhållanden
som enligt min mening motiverar att det nu inte ges något författnings­
mässigt stöd för det föreslagna instmmentet. Sålunda sker för närvarande
överväganden inom sparbanksrörelsen om genomgripande organisations­
reformer, vilka bl. a. har till syfte att skapa större klarhet i vilka möjlighe­
ter till extern kapitalförsörjning som i framtiden skall slå lill buds. Hämt­
över vill jag framhålla att, med den utformning som kapitaltäckningsreg­
lema i kombination med skatteomläggningen föreslås få, sparbankernas
samlade kapitalbild framstår som mindre ansträngd än tidigare. Den kan i
vart fall inte bedömas vara så akut att ett nytt kapitalinstmment som kan
jämställas med primärt kapital nu måste regleras i lag.
                            97

7   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


 


8.4.3 Avräkning från kapitalbasen


Prop. 1989/90:43


Mitt förslag: Avräkning från kapitalbasen skall ske för vissa tillskott i finansiella företag som inte är dotterföretag. Undantag från avräk­ningsregdn görs för tillskott som högst uppgår till 5 procent av företagets egna kapital eller motsvarande och 10 procent av det tillskjutande institutets egna kapital eller motsvarande.


Arbetsgruppens förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att undantag från avräkningsregdn görs bara för aktietillskott som motsvarar högst 5 procent av företagets aktiekapital och 5 procent av det tillskjutande insti­tutets egna kapital eller egna fonder.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen har hävdat att undanlag bör göras för tillskott i finansiella företag där staten är delägare. Förening­en har vidare förespråkat atl undantag från avräkning bör få göras för smärre kapitaltillskott som gjorts "i annan form än aktiekapital" eftersom avräkning annars skulle behöva göras när en bank i sitt handelslager innehar smärre volymer av förlagsbevis som har emitterats av annat företag som bedriver bankverksamhet. AB Industrikredit har anfört att gränsen för avräkning bör sättas vid 20 procent av aktiekapitalet i det företag till vilket tillskottet görs.

Skälen för mitt förslag: Gmnden för en bestämmelse om avräkning är alt det kapital som skall hållas till skydd för institutets verksamhet inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut. Med ett mark-nadsorienterat synsätt rörande strukturen på den svenska kapitalmarkna­den kan det inte komma i fråga att låta tillskott i företag fordra en lägre kapitaltäckning än normalt enbart därför att staten är delägare i företaget. Man bör inte kunna räkna med att staten skall ta ett större ansvar för ett företags verksamhet än vad som är skäligt med hänsyn till storleken på statens andel i företaget; staten bör inte behandlas annorlunda än vilken ägare som helst.

Kapitaltäckningsreglerna har till huvudsakligt syfte att säkerställa att kreditinstituten har en betryggande soliditet. Detta syfte har renodlats genom det internationella samarbetet. Det bör därför inte längre komma i fråga att använda kapitaltäckningsreglerna som instmment för att stimule­ra vissa slag av verksamhet. Även undantagen från avräkning beträffande de fastighetsfinansierande kreditaktiebolagen och kommunlåneinstituten bör därför enligt min mening upphöra att gälla nu.

Smärre aktietillskott, som endast har till syfte att manifestera ett samar­bete mellan olika kreditinstitut och som i realiteten inte föranleder något ansvar, bör däremot undantas från avräkning. Såsom Svenska Bankföre­ningen föreslagit bör det även finnas en möjlighet att vid avräkningen undanta smärre tillskott som skett i annan form än aktietillskott. När undantagsregeln även skall gälla t.ex. förvärv av förlagsbevis i en spar­bank, kan gränsen för förvärven inte bestämmas till en viss andel av företagets aktiekapital. Jag föreslår att gränsen sätts till 5 procent av företagets egna kapital eller motsvarande (se vidare specialmotiveringen


98


 


till 2 kap. 9 a § fjärde stycket bankrörelselagen). En sådan gräns stämmer också relativt väl med den gräns som har valts inom EG och som satts vid 10 procent av förelagets på visst sätt beräknade kapital.


Prop. 1989/90:43


 


8.5 Placeringarna

8.5.1 Placeringarnas värdering

Mitt förslag: Tillgångar för vilka avsättning har ägt mm till värde­regleringsreserv tas upp till sitt bruttobokföringsvärde, aktier, obli­gationer och utländska valutor dock högst till sitt marknadsvärde. Övriga tillgångar tas upp till sitt nettobokföringsvärde. Garantiför­bindelser med anknytning till kreditgivning tas upp till sitt nomi­nella belopp och övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp. Andra åtaganden på kapitalmarknaden tas upp till sitt no­minella belopp om inte regeringen eller bankinspektionen föreskri­ver ett lägre belopp.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Värderingsreglerna enligt mitt förslag överens­stämmer i allt väsentligt med gällande rätt. Som framgått tidigare bör dock regeln i 4 kap. 4 § 1 bankrörelselagen om värdering av obligationer, för vilka avsättning till värderegleringsreserv har gjorts, inte längre tillämpas i kapitalläckningssammanhang. Vidare bör aktier, obligationer och utländs­ka valutor värderas på ett sätt som anknyter till hur reserverna för dessa tillgångsslag tas upp i kapitalbasen (avsnitt 8.4.2.1).

8.5.2 Placeringarnas indelning och viktning

Mitt förslag: Placeringarna grupperas efter kreditrisk utifrån en stigande skala från ingen till hög kreditrisk med två mdlansteg. Den första gruppen omfattar likvida medel, placeringar hos eller garante­rade av stater, svensk kommun, centralbanker och liknande organ. Den andra gruppen omfattar placeringar hos eller garanterade av svenska kreditinstitut m. m., utländska kommuner eller motsvaran­de, utländska banker och internationella utvecklingsbanker. Den tredje gruppen omfattar placeringar med säkerhet i bostadsfastighet och den ftärde gruppen övriga placeringar.

Vid beräkningen av kapitalkravet får placeringar utan kreditrisk, liksom fordringar inom en koncern och fordringar som har garante­rats av ett företag inom koncernen, undantas. Placeringarna inom övriga gmpper skall tas upp med 20, 50 respektive 100 procent av sitt värde. Grupperingen innebär i praktiken krav på kapitaltäck­ning med O, 1,6, 4 respektive 8 procent.


99


 


Arbetsgruppens förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att arbets-     Prop. 1989/90:43 gruppen föreslagit att placeringar med särskilt hög kreditrisk skall behand­las som en särskild grupp som tas upp till 300 procent av sitt värde. Arbetsgmppen har inte föreslagit något undantag för fordringar som har garanterats av ett företag inom samma koncern.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser har kritiserat att gmppen med avsteg från Baselkommitténs regler föreslagit att bland annat aktier och andelar som utgör handelslager m.m. skall särbehandlas som utgöran­de särskilt hög kreditrisk. Kritik har även riktats mot att fordringar på och garantier utställda av försäkringsbolag i riskbedömningshänseende inte jämställs med fordringar på och garantier utställda av bank. Ett flertal remissinstanser har även uttalat att det mot bakgrund av historiska förhål­landen saknas skäl att bedöma engagemang med säkerhet i jordbruksfas­tighet som hög kreditrisk som kräver kapitaltäckning med 8 procent. Motsvarande kritik har framförts av Finansbolagens Förening beträffande leasingtillgångar. Flera remissinstanser har även pekat på att undantaget för fordran inom en koncern på motsvarande sätt bör gälla garanterad fordran.

Skälen för mitt förslag: Den föreslagna riskklassificeringen innebär sammantaget ökade kapitalkrav. Skärpningen hänför sig framför allt till att fordringar på banker och andra kreditinstitut, liksom innehav av obli­gationer utgivna av sådana institut, inte skall vara undantagna vid beräk­ning av kapitalkravet och till att krediter mot pantsäkerhet i fast egendom eller tomträtt inte skall reducera eller, såvitt avser bostadsfastigheter, endast i mindre mån reducera kapitalkravet. Den samlade effekten av förslaget är att kapitalkravet för svenska kreditinstitut bestäms till en internationellt godtagbar miniminivå. Eventuella övriga effekter av det ökade kapitalkravel bör ställas i relation lill detta.

Baselkommitténs riskklassificering innebär bl.a. att en åtskillnad görs mellan fordringar på stater, kommuner m. fl. inom respektive utanför OECD-området. Som OECD-land räknas, förutom länder som är anslutna till OECD, även länder som åtagit sig vissa förpliktelser gentemot Interna­tionella Valutafonden enligt dess General Arrangements to Borrow. Det är enligt min mening inte lämpligt att i lag definiera de länder som härvid avses. I stället bör det ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att med de kriterier som anges i Basel­kommitténs regler, alltså en uppdelning mellan länder inom respektive utanför OECD m. m., ange de länder som skall föranleda reducerat kapi­talkrav.

Det kan onekligen anföras skäl för att särbehandla de särskilt höga kreditrisker som är förbundna med aktier m. m. på det sätt arbetsgruppen föreslagit. För de flesta instituten är de placeringar det här är fråga om emellertid relativt sett inte särskilt betydande i förhållande till placeringar­na som helhet. Säkerhetsaspekten kan därför inte uppväga de nackdelar från bl. a. konkurrenssynpunkt som det innebär att i denna riktning mar­kant avvika från minimireglerna i Baselrapporten och inom EG.

Det jag nu har sagt gäller visserligen inte fondkommissionsbolagen, för
vilka aktier utgör en stor andel av placeringarna. Som framgått tidigare är
100


 


det emellertid genom värdepappersmarknadskommitténs arbete och det Prop. 1989/90:43 planerade EG-direktivet om kapitaltäckning för fondkommissionärer osä­kert vilka kapitaltäckningsregler som på sikt skall gälla för dessa bolag. Jag finner inte skäl att nu införa en särskild riskgrupp enbart för fondkommis-sionsbolagens del. Jag delar alltså remissinstansernas uppfattning att den­na särskilda gmpp av placeringar inte bör tas med. Det kan bli anledning att återkomma till frågan för bankernas del, om dessa — som kreditmark­nadskommittén föreslagit — får större möjligheter att förvärva aktier.

Beträffande gruppindelningen av fordringar på och garantier utställda av försäkringsbolag förhåller det sig så att det finns försäkringsbolag i Sverige och utomlands som i förevarande hänseende väl låter sig jämföras med bank eller annat kreditinstitut. Den verksamhet kreditförsäkringsbo­lagen bedriver är i motsvarande delar mycket lik den verksamhet som förekommer i bank. Kreditförsäkringsbolagen står under motsvarande tillsyn som bankerna och har en god soliditet. Emellertid har ett sådant synsätt inte vunnit insteg i Baselkommittén och inte heller inom EG, och det är enligt min mening inte möjligt för Sverige att på sikt ha regler som i viktiga avseenden avviker från vad som gäller internationellt. Emellertid har i samband med de föreslagna EG-reglerna uttalats att det kommer att göras undersökningar för att utröna om direktivet i dess helhet medför påtagliga störningar i konkurrensen mellan kreditinstitut och försäkrings­bolag och om det är påkallat med åtgärder för att komma till rätta med sådana störningar. Med tanke på den stora skillnad i kapitaltäckning som enligt förslaget föreligger mellan fordringar mot bank och försäkringsföre­tag anser jag att förslaget i den delen inte bör sältas i kraft innan det blir klarlagt vad EG:s slutliga ställningstagande blir. 1 ett övergångsskede bör därför gälla att värdehandlingar och andra fordringar, för vilka ett försäk­ringsföretag svarar, hänförs till samma riskgmpp som beträffande bank.

Vad angår indelningen av engagemang med säkerhet i jordbmksfastighe-ter och leasingtillgångar vill jag säga följande. Med den ökande och snabba internationaliseringen på alla områden har inhemska historiska förhållan­den förlorat i tyngd som argument för att avvika från internationella överenskommelser som syftar till att möta förhållanden i framtiden. I ett framåtblickande perspektiv kan jag inte finna några principiella betänklig­heter mot att alla placeringar med anknytning till näringsverksamhet som huvudregel kräver en kapitaltäckning på 8 procent. Det kan visserligen förefalla märkligt att jämställa krediter med pantsäkerhet i jordbmksfas­tighei med blancokrediter. Det som sker är emellertid endast att inom åttaprocentsgruppen samlas alla placeringar som inte är kvalificerade för ett undantag från huvudregeln, och som jag framhållit tidigare kan förlust­riskerna för krediter med säkerhet i jordbruksfastighet komma att öka även i Sverige. Sammanfattningsvis finner jag inte skäl att frångå den internationella enighet som uppnåtts beträffande riskbedömningen av de placeringar det nu är fråga om.

Som framgått tidigare har några remissinstanser hävdat att en fordran
som har garanterats av ett företag inom samma koncern inte bör kräva
någon kapitaltäckning hos det företag som har fordran. Detta är enligt min
mening riktigt, och synpunkten har därför beaktats i mitt förslag.
             101


 


8.6 Konsoliderad kapitaltäckning m. m.


Prop. 1989/90:43


Mitt förslag: Regler om konsoliderad kapitaltäckning skall gälla för koncerner som omfattar banker, kreditaktiebolag, finansbolag och fondkommissionsbolag och tillämpas i fråga om företag inom en och samma koncem. Koncemens konsoliderade kapitalbas och samlade placeringar skall beräknas med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 4 kap. 11 § bankrörelselagen gäller för upprättande av koncembalansräkning. Den konsoliderade kapitalbasen skall omfatta redovisade minori­tetsandelar. Redovisad goodwill skall avräknas från primärt kapital. Avräkningsregdn skall, i fråga om tillskott i företag som inte ingår i koncemen, tillämpas i fråga om koncernens kapitalbas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen skall kun­na besluta att företag som enligt huvudregeln inte omfattas av den konsoliderade kapitaltäckningen i vissa fall skall göra det.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i sak med milt förslag.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen har kritiserat att gmppens förslag, med avvikelse från Baselkommitténs regler, innebär atl kapital­kravet läggs på koncernen som hdhet och dessutom på företagen i koncer­nen var för sig. Bankföreningen föreslår som altemativ att, fömtom kon­cemen som sådan, endast bank i koncernen skall behöva uppfylla kapital­kravet. Ett annat altemativ är enligt föreningen att det införs en möjlighet att lämna dispens från kapitalkravet för något företag i koncemen. Svens­ka sparbanksföreningen har hemställt att undantag från reglerna om kon­soliderad kapitaltäckning görs, i de fall där bank för att tillgodogöra sig den värdemässiga skillnaden mellan marknadsvärdet alternativt högsta skatte­mässiga värdet och bokfört värde på det egna fastighetsbeståndet har sålt detta till ett helägt dotterbolag. F"öreningen har anfört att den därigenom uppnådda förstärkande effekten på det bundna egna kapitalet nu går förlorad genom att intemvinster elimineras vid konsoliderad kapitaltäck­ning.

Skälen för mitt förslag: Kravet på konsoliderad kapitaltäckning ligger i linje med den intemationella utvecklingen och innebär en avsevärt mer realistisk beräkningsmetod än nuvarande regler om t.ex. avräkning av tillskjutet kapital från kapitalbasen. Ett sådant system är lätt att genomföra såväl lagtekniskt som i den praktiska tillämpningen. Innebörden av konso­lideringsförfarandet är atl ett kapitalkrav kommer att beräknas för hela koncemen, inklusive dotterföretag som inte bedriver finansieringsverk­samhet. I fråga om Stadshypotek och Landshypotek innebär de föreslagna reglema en koncemmässig syn på kassan/banken och föreningama.

Reglerna om konsoliderad kapitaltäckning bör gälla endast beträffande dotterföretag, dvs. företag som ingår i samma koncern som kreditinstitutet i fråga. Tillskott i andra företag skall i stället som regel avräknas från institutets kapitalbas. En konsoliderad beräkning med tillämpning av kon-cembalansräkningen innebär att kapitalkrav kommer att beräknas på det


102


 


sammanlagda värdet av dotterföretagets placeringar utan hänsynstagande     Prop. 1989/90:43 till att företaget inte är helägt av moderföretaget. För att ett rättvist kapitalkrav skall kunna beräknas måste därför som konsoliderad kapital­bas räknas hela kapitalbasen enligt koncernbalansräkningen utan avdrag för minoritetsandelar.

Det saknas anledning att ställa olika kapitalkrav för samma verksamhet beroende på om kreditinstitutet väljer att driva denna som en integrerad del av rörelsen eller att låta driva den i ett särskilt dotterföretag. En sådan åtskillnad kan få en styrande effekt, som inte är företagsekonomiskt be­tingad, på koncernens organisation och överensstämmer därför inte med den gmndläggande principen att kapitaltäckningsreglerna skall vara neu­trala i förhållande till valet av organisationsform. Genom att låta konsoli­deringsförfarandet omfatta koncernen i dess helhet förhindras också att ett kreditinstitut utnyttjar möjligheten att öka kapitalbasen genom att tillgo­dogöra sig intemvinster som uppkommer vid försäljning av egendom till dotterföretag. Det förhållandet att kreditinstitut redan tillgodogjort sig sådana internvinster men nu inte längre kan göra det, föranleder enligt min mening inga särskilda åtgärder i form av undantagsbestämmelser eller liknande.

Med det här föreslagna kapitaltäckningsförfarandet blir den särskilda avräkningsregdn i 2 kap. 9 § femte stycket bankrörelselagen, som avser aktier i banks fastighetsförvaltande bolag, onödig och kan avskaffas. Vida­re bör den särskilda regeln om kapitalkrav i en bankkoncern där moderbo­laget inte är en bank (1 kap. 5§ andra stycket bankaktiebolagslagen) upphävas.

Baselkommitténs regler fömtsätter att kapitaltäckning skall ske på kon­soliderad basis. De inom EG föreslagna kapitaltäckningsreglerna är avsed­da att i förhållande till dotterbolag tillämpas på konsoliderad basis med möjlighet för tillsynsmyndigheterna att kontrollera att kapitalallokeringen inom koncernen är tillfredsställande. Såväl de svenska reglerna som regler­na inom EG syftar till en möjlighet att kontrollera att inte något eller några institut inom en koncern underkapitaliseras till men för konkurrensfömt­sättningama och stabiliteten på finansmarknaden. Enligt min mening uppnås detta syfte på det för svenskt vidkommande lämpligaste och säk­raste sättet genom att kapitalkravet i princip även skall uppfyllas av varje enskilt kreditinstitut inom en koncern. Som tidigare framgått föreslår jag vissa undantag bl.a. för fordringar mellan företag inom en koncern. Inne­börden av dessa undantag är att det kapitalkrav som kommer att ställas på ett enskilt företag motsvarar företagets placeringar och andra åtaganden utanför koncernen.

8.7 Konsekvensfrågor Kapitalbehov och struktureffekter

En höjning av kapitalkravet innebär för kreditinstitutens del att förhållan­
det mellan kapitalbasen och placeringarna måste förändras. Detta kan ske
antingen genom att kapitalbasen breddas, genom att placeringarna reduce-
     \03


 


ras eller genom en kombination av de båda möjligheterna. Ett institut som     Prop. 1989/90:43 vill behålla sina placeringar måste alltså vidga sin kapitalbas. Nytt riskka­pital, som kan genereras i företaget eller anskaffas utifrån, kräver mark­nadsmässig avkastning.

De höjda kapitalkraven är främst en följd av att kapitaltäckningen för lån till kreditinstitut höjs från inget krav alls till 1,6 procent och för lån mot säkerhet av inteckning i bostads- och jordbmksfastighei från drygt 1 till 4 respektive 8 procent. De angivna procenttalen för nu gällande regler syftar på banker men gäller även för de fastighetsfinansierande instituten, eftersom deras regler för upplåning i stort sett kan sägas motsvara banker­nas kapitaltäckningskrav. Kapitalsituationen för de olika kreditinstituten vid en tillämpning av de regler kapitaltäckningsgmppen föreslagit framgår av sammanställningen i avsnitt 6.

Totalt sett redovisar instituten vid utgången av år 1988 ett visst kapital­överskott även med de höjda kapitalkraven. Inom varje gmpp av institut uppvisar dock åtskilliga företag större eller mindre underskott. En över­siktlig bild visar att affärsbankema har betydande överskott, spar- och föreningsbankema ett begränsat överskott, samtliga bostadsinstitut under­skott samt finansbolagen och fondkommissionsbolagen ett visst överskott. Del är av flera skäl svårt att bedöma det totala behovet av kapital. Inom bankkoncemema redovisar i flera fall moderbankerna stora överskott av kapital som helt eller delvis kompenserar underskotten i tillhörande bo­stadsinstitut. För finansbolagskoncemema, vilka dock till stor del ingår i bankkoncemema, är kapitalläckningen otillräcklig och situationen sämre än för de enskilda finansbolagen.

I de olika institutgmppema som helhet kan utrymmet för att öka det supplementära kapitalet sägas vara mer än tillräckligt för att kapitalkraven skall kunna uppfyllas. Utrymmet är i stort sett det dubbla mot behovet. I enskilda fall är emellertid detta inte tillräckligt utan det fordras även en ökning av det primära kapitalet. Underskollen är störst i mellanhandsin­stituten där placerings volymen till övervägande del består av fastighetslån inom främst jordbmks- och bostadsområdet.

Det verkliga kapitalbehovet måste beräknas med utgångspunkt i den situation varje enskild koncem befinner sig i och inte från gmppen som helhet. Så skulle t. ex. de samlade underskotten, enligt den rapport som låg till gmnd för redovisningen i avsnitt 6, i bankkoncemema kunna täckas med förlagslån i storleksordningen tre miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas atl samtliga affärsbankers förlagslån under år 1988 ökade med ca sju miljarder kronor. Koncemer med betydande kapitalöverskott kan genom omfördelning av kapitalet jämna ut dotterbolagens under- respekti­ve överskott.

Bedömningen av den framtida kapitalsitualionen bör emellertid göras
mot bakgmnd av ett par viktiga förhållanden. Kapitalkravet på 8 procent
skall enligt Basdreglema inte gälla förrän vid utgången av år 1992. Till
detta skall läggas att den föreslagna avskattningen av värderegleringsre­
servema avsevärt kommer att stärka institutens kapitalbas. Uppskatt­
ningsvis skulle det primära kapitalet för bankerna öka i storleksordningen
tio miljarder kronor jämfört med de siffror som redovisas i avsnitt 6.
          104


 


Bilden är visseriigen inte entydig men i stort framstår inte kapitalsitua-     Prop. 1989/90:43 tionen som särskilt problematisk. Även sparbankernas situation får bedö­mas vara något bättre än som tidigare har befarats.

Strängare kapitaltäckningskrav kommer, liksom den pågående förnyel­sen av hela den finansiella lagstiftningen, att leda till stmkturella föränd­ringar. De fastighetsfinansierande institutens verksamhet rymmer exem­pelvis stordriftsfördelar som kan fömtses öka i betydelse. Valutaregle­ringens avskaffande innebär också att de internationella kapitalmarkna­derna öppnats för i första hand dessa institut, vilket innebär tillgång till konkurrenskraftig obligationsupplåning och goda möjligheter att förbättra marginalerna. Efter halvårsskiftet 1989 har följdriktigt upplåningen utom­lands haft en betydande omfattning. Man kan räkna med att fastighetsfi­nansiering alltmer kommer att få en global karaktär främst i fråga om upplåningen.

En fömtsättning för alt kunna utnyttja utlandsmarknaderna på bästa villkor är att kapitalbasen håller en hög kvalitet. Det kan fömtses att placerarnas bedömningar i framtiden kommer att gmndas på bl.a. om kapitaltäckningen når upp till internationell standard. Försök att hålla lindrigare kapitalkrav kan under dessa fömtsättningar visa sig kostbart på finansieringssidan och slutligen motverka syftet att uppnå konkurrensför­delar.

Stränga kapitaltäckningsregler kan ge upphov till försök att undvika eller mildra effektema av reglerna. Höjda kapitalkrav leder i princip till att alla slag av kreditgivning med kreditinstitut som mellanhand blir relativt sett oförmånligare jämfört med om kreditgivningen kan ske direkt mellan placerare och låntagare. Skulle en sådan direktförmedling vinna större omfattning är det sannolikt en olycklig utveckling från samhällsekonomisk utgångspunkt. Regler, som motverkar fördelarna av en väl utbyggd kredit­marknad som redskap för samhällets kapilalförddning, bör naturligtvis så långt som möjligt undvikas. I remissvaren pekas på olika vägar att undgå de höjda kapitalkraven. Förelagen kan finansiera faslighetsinvesteringar genom egen obligationsutgivning. Kreditinstituten kan välja att sälja sina fastighetslån till specialinrättade institut som inte klassas som finansinsti­tut och således inte har kapitaltäckningskrav, s. k. "mortgage-backed secu-rities". En annan utväg som nämnts skulle vara att sälja vissa tillgångar till andra institut och på så sätt minska de egna kapitalkraven. Den senare metoden bör dock inte minska kapitalkraven totalt sett och kan knappast komma att få någon större omfattning. Möjligheterna att t. ex. försäkrings­bolag och AP-fonden, vilka inte har motsvarande kapitalkrav, ökar sin direktutlåning har också påpekats.

Det kan inte uteslutas att de nämnda konstmktionema kommer att
aktualiseras. En första fömtsättning för att begränsa förekomsten av kon-
stmktioner som strider mot syftet med kapitaltäckningsreglerna är att
dessa regler ges en så heltäckande utformning som möjligt. En annan är att
vunna erfarenheter leder till en anpassning av lagstiftningen för att mot­
verka osunda marknadsförhållanden. Det är i dag inte möjligt alt fömtse
vilken omfattning dessa företeelser kommer att få. Det är därför särskilt
viktigt att noga följa utvecklingen.
                                                     105


 


Ränteeffekter                                                                Prop. 1989/90:43

Av mer närliggande intresse är frågan hur kreditinstituten på kortare sikt kommer att möta stigande finansieringskostnader. En ökad förräntning måste skapas genom höjda intäkter, t. ex. högre räntor, eller minskade kostnader. Lägre lönsamhet kanske också måste accepteras. På vilket sätt de enskilda instituten väljer att kompensera sig beror på vilken situation varje institut befinner sig i. Ytterst beror valet av konkurrensen på mark­naden.

Konkurrensläget, där den intemationella integreringen av marknaderna också ingår i bilden, torde alltså bli avgörande för hur stora räntehöjningar som generellt kan drivas igenom. För de fastighetsfinansierande instituten gäller att deras utlåning löper med bunden ränta, numera vanligen högst fem år. Marginalförbättringar i form av höjda räntor kan således inte genomföras annat än successivt. I den mån det är marknadsmässigt möj­ligt kan räntan höjas på nyutlåningen och på den del av den gamla låne­stocken som konverteras. Förutsatt att instituten kompenserar sig genom höjningar av räntan anger instituten själva, med utgångspunkt i kapital­täckningsgruppens förslag, starkt varierande räntehöjningsbehov om kapi­talkravet i dag tillämpades fullt ut. För nyutlåningen anges behovet av räntehöjningar ligga i intervallet ett par tiondels procent till över en procent.

Angående möjligheten av framlida räntehöjningar vill jag peka på ett par förhållanden. Utgångsläget vad gäller kapitalsituation, placerings-stmktur och strategier för kapitalanskaffning varierar helt naturligt mellan de olika kreditinstituten, liksom möjligheterna till rationalisering. De hög­re kapitalkraven innebär att institutens finansieringskostnader stiger ge­nom den högre andel finansiering med primärt och supplementärt kapital som fordras för vissa placeringar. Om denna andel stiger från drygt 1 till 4 procent, som är fallet för bostadskrediter, innebär det att ytterligare tre procent av utlåningen måste finansieras med kapital som är dyrare än obligationsupplåning. Kostnaden för detta kapital beror på dess samman­sättning, t.ex. fördelningen mellan aktiekapital och förlagslån. En genom­snittlig merkostnad i storleksordningen 5 procent skulle motsvara en rän­tehöjning på ca 0,15 procent, förutsatt att kostnadsökningen helt övervält­ras på låntagarna. En motsvarande beräkning för jordbrukskrediter ger i princip den dubbla ränteeffekten.

Dessa beräkningar visar på vissa tänkbara räntehöjningar. Flera om­ständigheter talar emellertid för att eventuella ränteeffekter blir starkt begränsade. Kapitalbasens storlek och sammansättning kommer som nämnts att påverkas positivt av den föreslagna avskattningen av värdereg­leringsreserverna. Vidare innebär den treåriga övergångstiden och övriga övergångsregler möjlighet till en gradvis anpassning som ger valfrihet för de enskilda instituten och som bör begränsa störningarna på marknaden. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att svenska kreditinstitut blir alltmer beroende av utlandsmarknaderna för sin upplåning. Med interna­tionellt sett otillräcklig kapitaltäckning blir det svårt att konkurrera om

den billigaste upplåningen och därmed att hålla nere utlåningsränlorna.

106


 


Jag vill också påminna om att en fortsatt hård konkurrens utgör den effektivaste bromsen mot att ökade kostnader förs över på kunderna i form av högre räntor.

Slutligen vill jag betona att högre kapitalkrav är uttryck för ökade risker och ökad riskmedvetenhet. Kostnaderna för en stärkt konsolidering måste bl.a. betalas av dem som utnyttjar marknadens tjänster.

Beträffande effekterna på statens budget vill jag säga följande. För lån till bostäder inom ramen för det statliga räntebidragssystemet är det höj­ningar av marknadsräntorna på bostadsobligationer som leder till ökning­ar av räntebidragen. Det är således via institutens upplåningsräntor som ränlebidragstaket påverkas. Redan av den anledningen kan jag inte nu göra någon bedömning av om eller på vilket sätt högre kapitalkrav kan komma att påverka budgetutgifterna. Bostadsfinansieringssystemets fram­tida utformning är därtill föremål för en genomgripande översyn.

Angående eventuella räntehöjningar på jordbmkskrediler finns det inga direkta kopplingar till statsbudgeten. Ökade kapitalkostnader kan däremot tas upp i samband med de årliga prisöverläggningarna.

Kapitaltäckningsreformen kommer under de närmaste åren att föranle­da analyser av och ställningstaganden till kreditinstitutens kapitalsituation och framtida kapitalanskaffning. Genom sitt ägaransvar i olika institut måste staten medverka till att finna lösningar som bl.a. kan leda till krav på statliga kapitaltillskott. Omfattningen av dem blir emellertid beroende av vilka ägarmässiga och organisatoriska lösningar som kommer att aktua­liseras. Det är inte möjligt att nu göra några närmare bedömningar av dessa olika frågor eller de därmed förknippade budgeteffekterna.


Prop. 1989/90:43


8.8 Ikraftträdande m. m.

Mitt förslag: Reformen skall träda i kraft den 1 januari 1990. Rege­ringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen skall intill utgången av år 1992 kunna föreskriva lägre kapitalkrav än vad som anges i lagen. Föriagsbevis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande får i närmare angiven ord­ning inräknas i kapitalbasen även om den ursprungliga löptiden understiger fem år.


Arbetsgruppens förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att gruppen föreslagit en möjlighet att övergångsvis i kapitalbasen få inräkna garanti­förbindelser m. m.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser har förordat att ikraftträ­dandet av reformen skjuts fram till den 1 januari 1991. Några remissin­stanser har hävdat att garantiförbindelser m. m. övergångsvis bör få inräk­nas i kapitalbasen.

Skälen för mitt förslag: 1 Baselkommitténs regler anges att kapitalkravet för de internationellt verksamma bankerna skall uppgå till minst 8 procent vid utgången av år 1992. Kravet skall därvid beräknas på koncernbasis.


107


 


Det fömtsätts att bankerna successivt stärker sin kapitaltäckning under     Prop. 1989/90:43 perioden fram till slutet av år 1992. Vid utgången av år 1990 skall en kapitaltäckning på 7,25 procent ha uppnåtts. Beträffande kapitalbasens sammansättning medges under övergångstiden smärre avvikelser från de regler som slutligen skall gälla.

EG:s direktiv om kapitalbas och kapitaltäckning överensstämmer i allt väsentligt med Baselkommitténs regler. Det nya regelsystemet skall vara infört i medlemsländerna senast den 1 januari 1991. Någon kontrollstation vid utgången av år 1990 föreskrivs sålunda inte. Fram till utgången av år 1992, då kapitalkravet är 8 procent, skall minimikravet vara att kapital­täckningsgraden aldrig får gå ner från uppnådd nivå. Några länder har på ett par områden medgetts en utsträckt övergångstid. För Danmark, För­bundsrepubliken Tyskland och Grekland gäller att lån mot säkerhet i kontors- och affärsfastighet i respektive land, upp till 60 procent av ett uppskattat värde, fram till utgången av år 1995 får tas upp till 50 procent i stället för 100 procent av sitt värde. För Belgien gäller att s. k. public credit institutions fram till utgången av år 1994 får inräkna statliga garantiförbin­delser i kapitalbasen. De länder inom EG som omfattas av Baselkommit­téns regler har dock förklarat att de kommer att tillämpa Basdreglema på internationellt verksamma banker i de fall då dessa är strängare än EG-reglerna.

För svensk del vill jag anföra fiiljande beträffande övergången till det nya systemet. Sverige ligger vid en intemationell jämförelse väl framme vad gäller den allmänna synen på och tillämpningen av kapitaUäcknings-regler. Företrädare för svenska myndigheter har medverkat vid utarbetan­det av Baselöverenskommelsen. Traditionellt har vi haft högt ställda krav på kreditinstitutens soliditet. Kapitalsituationen är, i ett internationellt perspektiv, relativt god. Sverige deltar aktivt i den pågående internationa­liseringen av finansmarknaderna. Sammantaget talar detta enligt min mening med styrka för att det internationellt baserade systemet för kapi­taltäckning införs i Sverige under den föreslagna perioden.

I syfte att ge kreditinstituten en så god framförhållning i sin planering som möjligt, bör de nya reglerna alltså gälla från och med den 1 januari 1990. Tillämpningen av reglerna bör därvid fram till utgången av år 1992 följa de riktlinjer som anges i Baselöverenskommelsen. Det innebär att bankerna på koncernnivå skall ha uppnått en kapitaltäckning på 7,25 procent vid utgången av år 1990. Det måste också antas ligga i bankernas eget intresse att kunna visa upp en kapitaltäckning som är internationellt konkurrenskraftig. I övrigt skall gmndprincipen enligt min mening vara att samtliga kreditinstitut under överinseende av bankinspektionen suc­cessivt skall bygga upp sin kapitaltäckning till minst 8 procent vid utgång­en av år 1992.

Denna ordning innebär inte att Sverige kommer att tillämpa striktare
kapitalkrav tidigare än generellt inom EG. EG-direktivens ändamål är att
utgöra en minsta gemensam nämnare för samtliga kreditinstitut i samtliga
medlemsländer. Flera länder med högt utvecklade finansiella marknader
kan väntas införa de nya reglerna väl i takt med de hållpunkter Baselkom­
mittén lagt fast.
                                                                             108


 


Några remissinstanser har förordat en längre övergångstid för anpass- Prop. 1989/90:43 ningen av kapitalkraven för lån mot säkerhet i bostads- och jordbmksfas-tigheter. Som skäl har bl. a. anförts att lånen i huvudsak löper med fast ränta och att instituten därför är förhindrade att höja marginalema på sina totala placeringar i den takt som skulle behöva ske. Som jag sagt tidigare är jag medveten om att de fastighetsfinansierande instituten möter en kraftig skärpning av kapitalkravet. Generellt får dock en övergångstid på tre år anses ge rimliga möjligheter att göra nödvändiga anpassningar i olika avseenden. Det finns starka skäl att inta en restriktiv hållning i fråga om att medge en förlängd övergångstid. Dels kan olika avsteg väntas bli kritiskt granskade vid den fortsatta intemationella översynen av kapital­täckningsreglema, dds är det svårt att undvika att orättvisor uppkommer mdlan olika institulgmpper.

Några länder inom EG har medgetts en förlängd övergångsperiod avse­ende krediter mot säkerhet i kontors- och affarsfastigheter. Det har moti­verats av de system för fastighetslångivning som dessa länder sedan länge använt sig av. Enligt min mening kan det inte anföras tillräckliga skäl för att i Sverige tillämpa en motsvarande övergångsregel. Det bör noteras att regeln endast gäller för fastigheter belägna i de aktuella ländema. Svenska kreditinstitut kan knappast åberopa allvarligare konkurrensnackdelar än de som övergångsvis drabbar kreditinstitut i de övriga EG-ländema.

Den mjuka utformning av övergångsreglema som generellt föreslås gälla för andra kreditinstitut än bankerna anser jag ge utrymme för tillräcklig flexibilitet för alt olika effekter av omställningen skall kunna bemästras.

Inte heller är jag beredd att föreslå att — som arbetsgmppen förordat — statliga garantiförbindelser skall få inräknas i kapitalbasen under någon övergångsperiod. Som jag tidigare berört föreslår jag däremot en speciell övergångstid av ett år när det gäller fordringar mot eller garanterade av försäkringsbolag (avsnitt 8.5.2).

9 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprät­tats förslag till

1.  lagom ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2.  lagom ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

3.  lagom ändring i sparbankslagen (1987:619),

4.  lagom ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

5.  lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag,

6.  lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshy­potekskassa och om stadshypoteksföreningar,

7.  lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,

8.  lagom ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

9.  lag om ändring i lagen (1980:1079) om svenska skeppshypoteks­kassan,

10.                                                                                            lagom ändring i finansbolagslagen (1988:606).                                                                                109


 


Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Prop. 1989/90:43

Samråd har skett med chefen för industridepartementet beträffande lagförslag 9.

10 specialmotivering

10.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

2 kap.

I paragrafen har införts det nya begreppet kapitalbas. 1 bestämmelsen föreskrivs att kapitalbasen vid varje tidpunkt skall motsvara lägst 8 pro­cent av placeringarnas värde. Preciseringen avser att göra klart att kapi­talkravet i princip är undantagslöst. Liksom enligt gällande rätt beräknas kapitaltäckningen gemensamt för en central föreningsbank och till den anslutna lokala föreningsbanker.

9a§

första stycket lämnas en beskrivning av kapitalbasens sammansättning. Där anges även att primärt kapital minst skall utgöra hälften av kapitalba­sen.

Primärt kapital definieras i andra stycket. Detta utgörs av dels eget kapital i bankaktiebolag, reservfond och uppskrivningsfond i sparbank samt, med undantag för föriagsinsalser, eget kapital i central förenings­bank, dels sjuttio procent av vissa angivna värderegleringsreserver, dels reserver och tillskott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall såsom likställt med primärt kapital får inräknas i kapitalbasen.

En nyhet beträffande värderegleringsreserverna är att även reserver för aktier får tillgodoräknas i kapitalbasen. En annan nyhet är att reserverna för aktier, obligationer och utländska valutor inte får tas upp högre än till skillnaden mellan nettobokföringsvärdet och det lägsta av anskaffnings­värdet och marknadsvärdet. Härigenom uppnår man alt endast reservens verkliga värde tas upp, när marknadsvärdet har sjunkit under bmttobok-föringsvärdet.

Genom att även andra reserver och tillskott än som nämns tidigare i lagtexten efter särskilt beslut skall kunna ingå i kapitalbasen skapas en större flexibilitet; nya slag av finansiella instmment kan snabbt utnyttjas utan att lagstiftningsåtgärder först behöver vidtas. Regeringen (eller bank­inspektionen) bör dock inte godkänna andra tillskott än sådana som upp­fyller Baselkommitténs krav på primärt kapital. Kännetecknande för ett sådant tillskott är bl. a. atl det

-     är kontant betalt,

-     har upptagits utan säkerhet,

-     har i princip obegränsad löptid,                                                       1 lO


 


—är ouppsägbart från placerarens sida och inte får återbetalas utan till-     Prop. 1989/90:43 stånd av tillsynsmyndigheten,

—inte löper med någon garanterad avkastning,

—har efterställd betalningsrätt,

—kan tas i anspråk för förluslläckning under löpande verksamhet, dvs. utan att banken behöver träda i likvidation.

Supplementärt kapital definieras i tredje stycket. Därmed avses dels nominellt värde av förlagsandelsbevis, förlagsbevis och andra skuldförbin­delser med efterställd betalningsrätt, dels reserver och tillskott som efter särskilt medgivande i varje enskih fall får inräknas i kapitalbasen. Den förstnämnda delen av supplementärt kapital får uppgå högst till ett belopp som motsvarar 50 procent av det primära kapitalet. Förlagslån får inräknas i kapitalbasen endast om lånet har en urspmnglig löptid av minst fem år. För lån vars återstående löptid understiger fem år föreskrivs vidare att värdet skall på visst sätt reduceras. Beträffande för­lagsandelsbevisen torde reduktion i praktiken bli aktuell först sedan de sagts upp till betalning.

De tillskott som efter särskilt medgivande får inräknas i kapitalbasen bör utgöra sådant kapital som uppfyller de av Baselkommittén fastställda kraven på supplementärt kapital. Ett sådant tillskott bör i princip uppfylla samma krav som ett tillskott som skall ingå i det primära kapitalet utom såtillvida att instmmentet kan vara räntebärande. I så fall skall emellertid villkoren vara sådana, att räntebetalningen kan skjutas upp om bankens resultat för visst eller vissa år inte medger räntebetalning.

Sådana tillskott förekommer för närvarande inte bland bankerna. De förekommer däremot hos vissa finansbolag och kreditaktiebolag.

Fjärde stycket föreskriver liksom nu gällande 2 kap. 9 § fjärde stycket bankrörelselagen att avräkning skall ske med det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital eller i annan form till företag som driver någon form av bankverksamhet. Med sådant företag avses i första hand svenska banker, finansbolag, fondkommissionsbolag, kreditaktiebolag och hypoteksinstitut men även motsvarande utländska företag. Någon avräk­ning skall dock inte göras för tillskott i företag som omfattas av reglema om konsoliderad kapitaltäckning och inte heller för vissa smärre tillskott som inte kan anses föranleda något ansvar för företaget. Sistnämnda tillskott kommer i stället att kräva kapitaltäckning för sitt bokförda värde.

Gränsen för sådana tillskott som inte skall avräknas har bestämts till 5 procent av företagets egna kapital eller motsvarande (jfr 2 kap. 11 § i nu gällande lydelse). 1 fråga om svenska institut betyder det att jämförelsen görs med det egna kapitalet i bankaktiebolag, föreningsbanker, finansbo­lag, fondkommissionsbolag och kreditaktiebolag, med de egna fonderna i sparbank och med de egna fonderna i hypoteksinstitut (reservfond, kapi­taltäckningsfond och säkerhetsfond). I fråga om utländska företag får beräkningen anpassas till de regler som gäller i det landet.

I ett fall skall dock avräkning göras även för små tillskott, nämligen om
summan av sådana tillskott uppgår till mer än 10 procent av bankens eget
kapital respektive egna fonder. Som framgår görs jämförelsen i fråga om
sparbanker med bankens egna fonder, trots att gmndfond och garantifond
       111


 


normalt inte ingår i kapitalbasen. Med tanke på all de två nämnda fonder- Prop. 1989/90:43 na har så liten praktisk betydelse, har det ansetts att det enklare uttrycket egna fonder kan användas i stället för reservfond och uppskrivningsfond. — Om summan av sådana tillskott uppgår till mer än 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna, skall hela summan räknas av från kapital­basen, således inte bara den del som överskjuter 10 procent.

10§

Den i första stycket gjorda gmppinddningen och den riskvägning som följer av andra och tredje styckena överensstämmer i allt väsentligt med den av Baselkommittén antagna riskklassificeringen. Som framgått av den allmänna motiveringen har det ansetts olämpligt att i lagen räkna upp de stater m.fl. som skall föranleda reducerat kapitalkrav. Gruppindelningen förutsätter i stället att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift anger vilka stater och andra rättssubjekt som skall föranleda reducerad kapitaltäckning. Föreskriften bör ansluta sig till den av Baselkommittén gjorda indelningen.

Enligt den av Baselkommittén antagna riskklassificeringen skall ford­ringar för vilka pantförskrivits bl. a. kontanta medel inte föranleda någon kapitaltäckning. Någon uttrycklig regel av det innehållet har inte tagits med i den nu föreslagna gmppinddningen. Att en fordran, för vilken säkerheten utgörs av ett tillgodohavade i bank eller liknande i samma institut, inte skall fordra någon kapitaltäckning får emellertid anses följa av bestämmelsema i A 5 jämfört med A 1.

I förhållande till kapitaltäckningsgmppens förslag har hänvisningen i A 5 justerats i enlighet med Basdkommitléns regler till att endast avse de fall där säkerheten, fömtom de tillgångar som anges i A 1, utgörs av värde­handling för vilken staten svarar.

I gmpp B 1 anges bl.a. svenskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Eftersom samtliga nu avsedda företag omfattas av de nya kapitaltäckningsbestämmdsema har det ansetts rimligt att fordringar för vilka sådana företag svarar behandlas lika. Om en bank ingår i en koncem, där moderföretaget inte är bank, gäller enligt bankaktiebolagslagen (1987:618) bankrörelselagens regler om bl.a. banks rörelse i tillämpliga delar för moderföretaget. Med hänsyn härtill bör även fordringar på sådana moderföretag hänföras till denna gmpp. Fordringar för vilka allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts av regeringen svarar har, liksom enligt gällande rätt, ansetts böra hänföras till samma kategori.

Med internationell utvecklingsbank under B 4 avses främst Väridsban-ken, Interamerikanska utvecklingsbanken. Asiatiska utvecklingsbanken. Afrikanska utvecklingsbanken och Europeiska investeringbanken (IBRD, lADB, AsDB, AfDB och EIB). Emellertid bör även Nordiska inveslerings­banken hänföras lill denna kategori. Beträffande B 5 har gjorts motsvaran­de justering som i A 5 vilket innebär att hänvisningen uteslutande avser internationell utvecklingsbank.

Med bostadsfastighet i C 1 avses fastighet som huvudsakligen är avsedd
för bostadsändamål. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av panträtt i
    112


 


sådan fastighet skall enligt bestämmelsema i andra stycket vid bestäm- Prop. 1989/90:43 mande av kapitalkravet tas upp till halva sitt bokförda värde om fordring­en uppgår till ett belopp som motsvarar högst det uppskattade värde som banken bestämt efter särskild värdering av fastigheten. Fordringar som uppgår till högre belopp skall tas upp till hela sitt bokförda värde till den del fordringens belopp överstiger fastighetens uppskattade värde. Motsva­rande skall gälla i fråga om tomträtt. Den i nu gällande rätt föreskrivna begränsningen till en viss kvotdel av fastighetens uppskattade värde har alltså utgått.

Enligt bestämmelserna i andra stycket undantas från kapitaltäckning bl. a. tillskott som skall avräknas enligt 9 a § fjärde stycket och tillskott som omfattas av bestämmelserna i 11 § . Av en banks innehav av aktier och andelar i företag som driver någon form av bankverksamhet skall alltså bara de innehav som motsvarar högst 5 procent av företagets egna kapital eller motsvarande tas upp till kapitaltäckning. Som tidigare nämnts är fömtsättningen för detta dock att bankens samlade innehav av sådana aktier och andelar inte uppgår till mer än 10 procent av bankens eget kapital eller egna fonder.

I stycket föreskrivs vidare bl. a. att en fordran på ett företag som ingår i samma koncern som banken inte skall föranleda något kapitalkrav. Ge­nom reglerna om konsoliderad kapitaltäckning tillgodoses att koncernen i dess helhet uppfyller kapitalkravet enligt 9 §, och det saknas anledning att föreskriva kapitaltäckning för interna fordringar inom koncernen. Det­samma gäller för fordringar som banken har mot någon utomstående men som har garanterats av ett annat företag i koncernen. En sådan fordran kommer i stället att kräva kapitaltäckning hos det företag som har ställt ut garantin.

Vidare föreskrivs i samma stycke att kapitaltäckning inte heller skall gälla för fordringar som en sparbank och Sparbankernas Bank respektive en föreningsbank och Föreningsbankernas Bank har på varandra. Skälet till detta är att det inte ansetts rimligt att nämnda affärsbankers förvalt­ning av sparbankers respektive föreningsbankers överskottslikvider skall föranleda kapitaltäckning. Ett ytterligare skäl för att undanta Sparbanker­nas Banks och Föreningsbankernas Banks fordringar på sparbanker re­spektive föreningsbanker är att dessa affärsbanker utgör kanal för de lokala bankernas upplåning hos riksbanken. Om dessa fordringar inte undantogs från kapitaltäckning skulle den upplåning i riksbanken som görs för att tillgodose enskilda sparbankers och föreningsbankers medelsbehov belas­tas med kapitaltäckning på 1,6 procent hos Sparbankernas bank respektive Föreningsbankernas bank, vilket i sin tur skulle öka de lokala bankernas upplåningskostnader.

Värderingsreglerna i ftärde stycket överensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt. I enlighet med vad som föreslås i 9 a § andra stycket B i fråga om värdering av bankens reserver för aktier, obligationer och utländska valutor skall dock dessa tillgångar värderas till marknadsvärdet om detta är lägre än bmttobokföringsvärdet.

113

8   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


11 §                                                                            Prop. 1989/90:43

I denna paragraf ges regler om konsoliderad kapitaltäckning, dvs. kapital­
täckning på koncernbasis. Reglema ersätter inte de särskilda kapitaltäck­
ningsregler som i 9, 9a och 10 §§ föreskrivs för banker, utan kapitalkravet
för banken å ena sidan och koncemen å andra sidan skall beräknas i två
skilda förfaranden. Detta kommer i första stycket till uttryck genom att
vad som i 9 § föreskrivs om kapitalkrav skall tillämpas "även" på koncer­
nen.

Enligt andra stycket skall koncemens samlade kapitalbas och koncer­nens placeringar beräknas med tillämpning av de regler som enligt 4 kap.

II § bankrörelselagen gäller för upprättande av en koncerns balansräk­
ning. Härigenom kommer kapitalkravet att beräknas på koncemens sam­
lade placeringar. Å andra sidan skall den samlade kapitalbasen enligt
andra stycket även omfatta i koncernredovisningen angivna minoritetsan­
delar.

I det fall som anges i tredje stycket måste beräkningen av kapitalkravet ske med tillämpning av kvotkonsolideringsprincipen. I övrigt skall dock andra stycket tillämpas. Någon avräkning för goodwill kan emellertid inte bli aktuell i dessa fall.

4 kap. 4 och 9 §§ samt 7 kap. 7 §

Ändringarna är konsekvenser av de ändringar som görs i 2 kap. 9—11 §§ .

Övergångsbestämmelserna

Enligt förslaget skall de nya reglerna träda i kraft den 1 januari 1990 och tillämpas fullt ut vid utgången av år 1992. För att inte det i lagförslaget angivna kravet på 8 procents kapitaltäckning skall slå igenom omedelbart föreslås i punkt 2 att regeringen (eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen) skall kunna för tiden intill utgången av år 1992 före­skriva lägre kapitalkrav. Bestämmelsen tar sikte enbart på kapitalkravets höjd. Det skall alltså inte vara möjligt för regeringen att lämna dispens i fråga om vad som får ingå i kapitalbasen eller i fråga om viktningen av olika placeringar. Föreskrifter av sådant slag finns i punkterna 3 och 4. Dessa har berörts i den allmänna motiveringen.

Vid utnyttjande av den föreslagna dispensmöjligheten bör regeringen i första hand följa Baselkommitténs rekommendation, vilket innebär att det för bankerna föreskrivs ett kapitalkrav på 7,25 procent vid utgången av år 1990. För övriga institut bör inte föreskrivas någon sådan fast kontrollsta­tion. 1 stället bör - i anslutning till vad som föreslås inom EG - de institut som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kravet på 8 procent få möjlighet att successivt och under bankinspektionens tillsyn förbättra sin kapitaltäckning.

De föreskrifter regeringen utfärdar bör vara lika för alla institutgrupper (bortsett från kontrollstationen för banker vid utgången av år 1990). Det bör inte annat än under mycket speciella förhållanden förekomma att regeringen sänker kapitalkravet för en enskild institutgrupp.

En ledande princip för övergångsregleringen bör vara att kapitaltäck-     114


 


ningsgraden hela tiden skall förbättras, upp till målet 8 procent. Bortsett     Prop. 1989/90:43

från institut som redan har mer än 8 procents kapitaltäckning och som

naturligtvis måste tillåtas gå ned till den gränsen, bör alltså instituten inte

tillåtas att varaktigt minska sin kapitaltäckning efter lagens ikraftträdande.

Detta gäller både i förhållande till den nivå som ett institut har uppnått vid

ikraftträdandet och i förhållande till de högre nivåer som uppnås under

åren 1990— 1992. Motsvarande bör naturligtvis gälla på koncernbasis.

10.2 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618), förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) och förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

De föreslagna ändringarna i dessa lagar är konsekvenser av ändringarna i 2 kap. 9—11 §§ bankrörelselagen. Det är huvudsakligen fråga om hänvis­ningar till olika delar av detta regelkomplex, varjämte i viss utsträckning den nya terminologin har införts. Upphävandet av den särskilda kapital-kravsregeln i 1 kap. 5 § andra stycket bankaktiebolagslagen är motiverat av införandet av de nya reglerna om konsoliderad kapitaltäckning i 2 kap. 11 § bankrörelselagen. Dessa regler kommer enligt I kap. 5 § första stycket bankaktiebolagslagen att gälla även för en finansiell koncern av det slag som anges där.

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, förslaget till lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748) och förslaget till lag om ändring i finansbolagslagen (1988:606)

4 a, 4 b, 4 c och 4 d § kreditaktiebolagslagen

18, 18 a, 18b och 18 c § fondkommissionslagen

11, 11 a, 11 b och 11 c § finansbolagslagen

De kapitaltäckningsregler som avser kreditaktiebolag, fondkommissions­bolag och finansbolag är innehållsmässigt identiska med dem som gäller för bankerna.

I fjärde stycket av 4 b § , 18 a § och 11 a § i respektive lag föreskrivs att avräkning skall ske med det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital eller i annan form till företag som driver någon form av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Bestämmelserna är i språkligt hänseende annorlunda utformade men avses inte i sak avvika från motsva­rande bestämmelse i 2 kap. 9 a § fjärde stycket bankrörelselagen.

Bestämmelserna i 4 d § , 18 c § och 11 c § respektive lag överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 2 kap. 11 § första och andra styckena bankrörelselagen. Den särskilda bestämmelsen i tredje stycket i sistnämn­da paragraf har inte ansetts erforderlig för andra institut än banker.

Beträffande övergångsbestämmelserna hänvisas till vad som anförts i
specialmotiveringen till förslaget till ändring i bankrörelselagen.
                115


 


16 § fondkommissionslagen                                              Prop. 1989/90:43

Genom en ändring i paragrafens första stycke höjdes den 1 juli 1988 gränsen för en fondkommissionärs innehav av aktier och vissa andra värdepapper för egen räkning, det s.k. handelslagret (prop. 1987/88:123, NU 33, rskr. 313, SFS 1988:546). 1 samband dänned uppstod ett fd i paragrafens andra stycke på så sätt att orden "och aktier" försvann ur första meningen. Den nu gjorda ändringen innebär all detta fel rättas till.

10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

39 b, 39 c och 39 d §

Paragrafema har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för övriga kreditinstitut. Vissa avvikelser förekommer. Dessa är dock uteslutande motiverade av stadshypoteksinstitutionens särskilda karaktär.

I i9 c  andra stycket definieras primärt kapital. Detta utgörs av dels kapitaltäckningsfond, dels avsättningar till reservfond och säkerhetsfond, dock endast sjuttio procent av avsättningar för vilka avdrag vid inkomst­beskattningen har medgetts enligt 2 § 8 mom. åttonde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, dels sjuttio procent av värderegle­ringsreserver för obligationer, dels ock sådana reserver och tillskott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall får likställas med primärt kapital. Den särskilda behandligen av avsättningar lill reservfond och säkerhetsfond särskiljer de beskattade avsättningama från de obeskattade. Bestämmelsen innebär att avsättningar till och med 1984 års bokslut till fullo får räknas som primärt kapital. Detsamma gäller senare avsättningar för vilka avdrag inte medgivits vid inkomstbeskattningen. Övriga avsätt­ningar till reservfond och säkerhetsfond får till 70 procent inräknas i kapitalbasen.

I 39 c § ftärde stycket stadgas, för det fall kassan eller en förening förvärvat aktier i ett sådant bolag eller en sådan ekonomisk förening som avses i 39 a § och kassan eller föreningarna har ett väsentligt ekonomiskt intresse i företaget, att avräkning skall ske från summan av primärt och supplementärt kapital med 8 procent av summan av det bokförda värdet av aktierna eller andelama i företaget och företagets bokförda skulder. Regeln motiveras av att regler om konsoliderad kapitaltäckning inte före­kommer för hypoteksinstituten och motsvarar den regel i 2 kap. 9 § femte stycket bankrörelselagen som nu gäller för bankerna.

Den i 39 d§ gjorda gmppinddningen ansluter sig genom hänvisningar till motsvarande gmppinddningar i bankrörelselagen. I samma paragraf föreskrivs att kapitaltäckning inte skall gälla för fordringar och garantier mellan kassan och föreningarna. Sistnämnda bestämmelse är motiverad av att kassan och föreningarna i kapitalläckningssammanhang bör betrak­tas som en koncern.

Beträffande övergångsreglema hänvisas till specialmotiveringen till för­
slaget till ändring i bankrörelselagen.
                                                   116


 


10.5                                                              Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:65) om                                                  Prop. 1989/90:43
Sveriges allmänna hypoteksbank och om

landshypoteksföreningar

60a-60c§

Paragrafema har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för övriga kreditinstitut och ansluter sig i sakligt hänseende helt till mot­svarande bestämmelser i 39 a-39 c § stadshypotekslagen.

Beträffande övergångsreglema hänvisas till specialmotiveringen till för­slaget till ändring i bankrörelselagen.

10.6  Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:1097) om
Svenska skeppshypotekskassan.

3a-3c§

Paragrafema har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för övriga kreditinstitut. Vissa avvikelser förekommer som är motiverade med hänsyn till Skeppshypoteks särskilda karaktär.

Enligt 3 b§, som innehåller regler om kapitalbasens beräkning, finns inte någon möjlighet att tillgodoräkna några värderegleringsreserver. Skä­let till detta är att kassan är befriad från skattskyldighet för all inkomst utom inkomst av fastighet, varför anledning saknas att skapa reserver i värderegleringskonton. Paragrafen innehåller inte någon avräkningsregd avseende tillskott i andra kreditinstitut. Skälet härtill är att kassan är förhindrad att placera i sådana tillgångar.

Den i i c 'gjorda gmppinddningen och riskklassificeringen ansluter sig, liksom motsvarande bestämmelser i stads- och landshypotekslagarna, till motsvarande regler i bankrörelselagen.

38 och 39 §§

Paragraferna, som saknar motsvarighet i gällande lag, innebär att Skepps­hypotek liksom andra kreditinstitut ställs under bankinspektionens tillsyn. Skälen för detta har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2). Bestämmelserna har utformats efter mönster av motsvarande bestämmel­ser i stads- och landshypotekslagarna.

Beträffande övergångsreglerna hänvisas till specialmotiveringen till försla­get till ändring i bankrörelselagen.

117


 


11   Hemställan                                                             Prop. 1989/90:43

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.  lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2.  lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

3.  lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

4.  lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

5.  lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag,

6.  lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

7.  lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypo­teksbank och om landshypoteksföreningar,

8.  lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

9.  lag om ändring i lagen (1980:1079) om svenska skeppshypo­tekskassan,

10.     lag om ändring i finansbolagslagen (1988:606).

12 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

118


 


Författningsförslagen i departementspromemorian Ds 1988:70

1 Förslag till

ändring i förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8-10§§ bankrörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


Lydelse enligt SOU 1988:29


Föreslagen lydelse


2 kap.


8§ Tid insättamas skydd skad en bank ha ett visst lägsta kapital i form av eget kapital i bankaktiebo­lag, egna fonder i sparbank samt eget kapital i central föreningsbank tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker (kapitalkrav).

Med eget kapital respektive egna fonder får likställas dels Jyrtio pro­cent av ett belopp som svarar mot bankens reserver för utlåning, garantiförbindelser och utländska valutor, mot bankens reserv för ob­ligationer, varmed avses det belopp med vilket obligationernas värde beräknat enligt 4 kap. 4 § 1 översti­ger nettovärdet, samt mot bankens reserv i följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjan­de, dels det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbin­delser som medför rätt till betal­ning först efter bankens övriga bor­genärer. / båda fallen får medräk­nas högst ett belopp som svarar mot det egna kapitalet respektive de egna fonderna.


8§

En bank skall till insättarnas skydd ha en kapitalbas som motsva­rar lägst åtta procent av placeringar­nas värde på sätt dessa beräknats enligt 9§ (kapitalkrav). Kapitalba­sen utgörs av primärt kapital och supplementärt kapital med den av­räkning som föreskrivs i ftärde styc­ket.

Med primärt kapital avses dels eget kapital i bankaktiebolag, egna fonder i sparbank samt, med den begränsning som följer av sista styc­ket, eget kapital i central förenings­bank, dels femtio procent av ett be­lopp som svarar mot bankens re­server för utlåning, garantiförbin­delser och utländska valutor, mot bankens reserver för obligationer och aktier, varmed avses det belopp med vilket dessa tillgångars mark­nadsvärde överstiger nettobokfö­ringsvärdet, samt mot bankens re­serv i följd av avskrivning på egen­dom som upplåtits till nyttjande, dels andra reserver och tillskott som efter regeringens eller, efter rege­ringens bemyndigande, bankinspek­tionens medgivande får likställas med eget kapital eller egna fonder.

Med supplementärt kapital avses dels det nominella värdet av för­lagsbevis och andra skuldförbindel­ser, vilkas ursprungliga löptid över­stiger fem år och som medför rätt till betalning först efter bankens öv­riga borgenärer, dock högst ett be­lopp som motsvarar hälften av ban­kens primära kapital, dels reserver


119


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

Med eget kapital och reserver / en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker avses sum­morna av eget kapital och reserver i dessa föreningsbanker. Förlagsin­satserna räknas därvid inte in i det egna kapitalet. Det nominella vär­det av dessa insatser får dock likstäf las med eget kapital intill ett belopp som tillsammans med det nomi­nella värdet av förlagsbevis och and­ra skuldförbindelser enligt andra stycket motsvarar det egna kapita­let.

Eget kapital respektive egna fon­der och vad som därmed får likstäf las enligt andra och tredje styckena utgör bankens kapitalbas.

Har en bank ett väsentligt ekono­miskt intresse i ett aktiebolag, som uteslutande har tid syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som har för­värvats för att bereda banken loka­ler för dess verksamhet eller tillgo-


Föreslagen lydelse

och andra förbindelser som efter re­geringens eller, efter regeringens be­myndigande, bankinspektionens medgivande får inräknas i kapitaf basen. Förlagsbevis och andra skuldförbindelser, vilkas återståen­de löptid understiger fem år, skall därvid tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av nomi­nellt värde för varje helt år som åter­står tdl förfallodagen. Supplemen­tärt kapital får uppgå till ett belopp som högst motsvarar det primära kapitalet.

Från summan av primärt kapital och supplementärt kapital skall av­räknas det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital ef ler i annan form tid in- eller ut­ländskt företag som driver någon form av bankverksamhet.

Sådan avräkning skad dock inte ske i fråga om aktietillskott, som motsvarar högst fem procent av ban­kens eget kapital eller egna fonder och högst fem procent av företagets aktiekapital, samt tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 10 §.

För en central JÖreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker be­räknas kapitalbasen gemensamt. Med eget kapital och reserver avses därvid summorna av eget kapital och reserver i dessa föreningsban­ker. Förlagsinsatserna räknas dock som supplementärt kapital enligt vad som föreskrivs om förlagsbevis i tredje stycket.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1

120


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

dose därmed sammanhängande be­hov, skad från bankens kapitalbas avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bok­förda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolag.

9§ Kapitalkravet bestäms i förhållan­de till bankens tillgångar samt in­gångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna­den som innebär en kreditrisk för banken (placeringar). För en cen­tral föreningsbank med anslutna lo­kala föreningsbanker bestäms kapi­talkravet gemensamt. Vid beräk­ningen av kapitalkravet indelas pla­ceringarna i följande fem gmpper, nämligen

A 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskonto­ret,

2. skattkammarväxlar och obliga­tioner som utfärdats av staten, kom­mun eller därmed jämförlig samfäl­lighet, bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, allmän kas­sa eller inrättning vars reglemente fastställts av regeringen, kredit­marknadsbolag, Jöndkommissions-bolag, Jöndhandlarbolag, hypotek­sinstitut eller Nordiska investerings­banken,

3. andra fordringar för vilka sta­ten, kommun eller därmed jämför­lig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, central JÖreningsbank el­ler annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditmark­nadsbolag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag, hypoteksinstitut eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller ford­ran, som anges under A 1 — 3,

5. garantiförbindelser och andra


Föreslagen lydelse

9§ Kapitalkravet bestäms i förhål­lande till bankens tillgångar samt ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna­den (placeringar). För en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapital­kravet gemensamt. Vid beräkning­en av kapitalkravet indelas place­ringarna i följande fem gmpper, nämligen

A 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskonto­ret,

2. värdehandlingar och andra Jbrdringar för vilka svenska staten, svensk kommun eller därmed jäm­förlig samfällighet svarar.

3. värdehandlingar och andra Jbrdringar för vilka utländska stater eller centralbanker svarar, om vär­dehandlingen eller fordran gäller i nationell valuta och är refinansie-rad i samma valuta.

4.    övriga värdehandlingar och
fordringar för vilka svarar någon av
de utländska stater och centralban­
ker som regeringen eller, efter rege­
ringens bemyndigande, bankinspek­
tionen iföreskrift anger,

5.    fordringar, garantiförbindelser


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1

121


 


Lyddse enligt SOU 1988:29

åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit säkerhet i \'är-dehandling eller fordran, som anges under A 1—4.

B I. andra fullgoda obligationer än de som anges under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat JÖrsäkrings­företag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bank-JÖretag svarar skad tas upp tid en och en halv gånger fordringarnas be­lopp,

3. fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller ford­ran, som anges under B I eller 2, eller panträtt i jordbruks-, affärs- ef ler bostadsfastighet eller tomträtt tid sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör tid tomträtten.

4. garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit säkerhet i vär­dehandling eller fordran, som anges under B 1—3.

C 1. fordringar för vilka säkerhe­ten utgörs av

a)  panträtt i Jordbruksfastighet, i bostadsfaslighet med en- eller tvåfa-mdjshus eller med flerfamiljshus för vilket bostadslån enligt statliga be­stämmelser utgår eller j tomträtt till sådan fastighet, om pantvärdet lig­ger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i frå­ga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

b) panträtt i fastighet som hed ef


Föreslagen lydelse

och andra åtaganden på kapital­marknaden för vilka säkerheten ut­görs av värdehandling eller ford­ran, som anges under A 1 - 4.

B 1. värdehandlingar och andra fordringar för vilka svenskt företag som driver någon form av bankverk­samhet, allmän kassa eller inrätt­ning vars reglemente fastställts av regeringen svarar,

2.     värdehandlingar och andra fordringar för vilka svarar kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift anger,

3.     värdehandlingar och andra fordringar med en återstående löp­tid på högst ett år för vilka utländsk bank svarar, samt andra värdehand­lingar och fordringar för vilka sva­rar bank i någon av de utländska stater som regeringen eller, efter re­geringens bemyndigande, bankin­spektionen iföreskrift anger,

4.     värdehandlingar och andra fordringar för vilka svarar interna­tionell utvecklingsbank som rege­ringen eller, efter regeringens be­myndigande, bankinspektionen ifö­reskrift anger,

5.  fordringar, garantiförbindelser
och andra åtaganden på kapital­
marknaden för vilka säkerheten ut­
görs av värdehandling eller fordran,
som anges under B 1—4.

C 1. fordringar, garantiförbindef ser och andra åtaganden på kapitaf marknaden för vilka säkerheten ut­görs av panträtt i bostadsfaslighet eller tomträtt till sådan faslighet inom det uppskattade värde som banken bestämt efter särskild vär­dering av den fasta egendomen el­ler, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1

122


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

ler delvis är inrättad för industried verksamhet eller i tomträtt till så­dan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör tid tomträtten,

2.  garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som anges under C1,

3.  lös egendom som banken upp­låtit tid nyttjande.

D aktier, emissionsbevis och an­delar som utgör handelslager enligt

6§.

E övriga tillgångar, garantiför­bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden utom sådana som enligt 8 § femte stycket skall avräknas från kapitalbasen eller som omfattas av bestämmelsema i 10 §.

För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. I övrigt uppgår kapitalkravet vid var­je tidpunkt till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av place­ringar som anges under B,

Jyra procent av summan av pla­ceringar som anges under C,

tjugofyra procent av summan av placeringar som anges under D och

åtta procent av summan av pla­ceringar som anges under E.

Placeringar skall tas upp till föf jande värden, nämligen

1. fordringar, för vilka reserver som avses i 8 § andra stycket av-salts, till sitt bruttovärde.


Föreslagen lydelse

D aktier, emissionsbevis och an­delar som utgör handelslager enligt

6§.

E övriga tillgångar, garantiför­bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden utom sådana som enligt 8 § ftärde stycket skall avräknas vid kapitalbasens beräk­ning eller som omfattas av bestäm­melsema i 10 §.

För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. Ka-pita.krav gäller inte heller för en fordran på ett företag som ingår i samma koncern som banken samt för fordringar som en sparbank och Sparbankernas Bank respektive en föreningsbank och Föreningsban­kernas Bank har på varandra. I öv­rigt skad vid beräkningen av kapi­talkravet placeringarna tas upp tid sammanlagt

tjugo procent av summan av pla­ceringar som anges under B,

femtio procent av summan av placeringar som anges under C,

etthundra procent av summan av placeringar som anges under E och

trehundra procent av summan av placeringar som anges under D.

Tid grund för beräkningen enligt andra stycket skall placeringarna värderas enligt följande, nämligen

1. tillgångar för vilka reserver som avses i 8 § andra stycket av­satts, till sitt bruttobokföringsvärde, obligationer och aktier dock till sitt marknadsvärde.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


123


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

2.   övriga tillgångar till sitt net­tovärde,

3.   garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, lill sitt nominella belopp.

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Med uppskattat värde i första stycket B 3 och C 1 avses det värde, som banken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gäf lande statliga bestämmelser om bo­stadslån till främjande av bostads­byggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skad tid grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fast­ställda pantvärdet för byggnaden ef ler den fastighet där denna uppförs om inte särskilda skäl föranleder annat.

10 §

Om en svensk bank genom aktie­innehav eller på annat sätt har an­del i ett svenskt eller utländskt före­tag som driver någon form av bankverksamhet och andelen upp­går tid lägst tjugo procent avföreta­gets aktiekapital eller motsvarande eller tid motsvarande lägst tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar iföretaget skall, utöver vad som föreskrivs ifråga om kapitaltäckning i 8 och 9§§ eller i annan lag, gälla fidjande.

Banken skad vid varje tidpunkt uppfylla dels kapitalkravet för ban­ken, dels den del av kapitalkravel i företaget som svarar mot bankens andel av kapitalet. För fordringar som banken eller JÖretag som avses i första stycket har på varandra krävs inget eget kapital. Detsamma gäller fordringar för vilka ett sådant före­tag svarar. Det sålunda beräknade kravet utgör bankens konsoliderade


Föreslagen lydelse

2.   övriga tillgångar till sitt netto­
bokföringsvärde,

3.    garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt
nominella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp, samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

10§

Om en bank har ett dotterföretag skall vad i 8 § föreskrivs om kapi­talkrav även tillämpas på koncernen (konsoliderat kapitalkrav).

Beräkningen av koncernens kapi­talbas (konsoliderad kapitalbas) och koncernens placeringar skall göras med tillämpning av de regler som enligt 4 kap. 11 § gäller för upp­rättande av koncernbalansräkning. Den konsoliderade kapitalbasen skad därvid i förekommande fad även omfatta redovisade minoritets­andelar. Redovisad goodwill skall avräknas från primärt kapital. Pla­ceringarna skall tas upp till de vär­den som föreskrivs i 9§ eller, om dotterföretaget inte är bank, i annan lag.

Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, bankinspektio­nen får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4 §, besluta att vad / första stycket föreskrivs om konsoli-


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1

124


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

kapitalkrav.

Vid beräkningen av bankens eget kapital respektive egna fonder får denna även tillgodoräkna vad som efter förvärvet av aktierna eller an­delarna i företaget avsatts tid fritt eller bundet eget kapital, dock ej tdl högre belopp än som svarar mot bankens andel av kapitalet i företa­get. År företaget ett dotterföretag tdl banken skad det egna kapitalet eller de egna fonderna minskas med vär­det av eventuell goodwill som upp­kommit vid förvärvet. Det sålunda beräknade kapitalet utgör bankens konsoliderade eget kapital.

Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning som en­ligt 8§ andra stycket likställas re­server för utlåning och förlagsbevis m. m. Reserver för utlåning m. m. i företaget får dock likställas endast tdl den del dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller andelar­na i företaget. Förlagsbevis m. m. som utgivits av banken eller företa­get får inte likställas om dessa inne­has av banken eller av företag som avses i första stycket. Reserver för utlåning m. m. och av företaget ut­givna förlagsbevis m. m. får inte hef ler likställas till högre belopp än som svarar mot bankens andel av kapitalet i företaget. Bankens kon­soliderade eget kapital och vad som därmed får likställas utgör bankens konsoliderade kapitalbas.

I fråga om utländska företag be­slutar bankinspektionen om beräk­ningen av kapitalkrav och kapitaf bas.

Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, bankinspektio­nen får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4§, besluta att vad som i denna paragraf stadgas skall äga tdlämpning även ifråga om an­del som är mindre än som anges i första stycket.


Föreslagen lydelse

derat kapitalkrav även skall tilläm­pas på företag som inte är dotterfö­retag tid banken. Företagets kapi­talbas och placeringar skad i sådant fall beaktas endast i den omfattning som motsvarar bankens andel avfö­retagets kapital.

I övrigt skall vad i andra stycket föreskrivs om beräkning av kapitaf bas och placeringar äga motsvaran­de tdlämpning.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.  Regeringen får i förordning föreskriva lägre kapitalkrav än vad som anges i 2 kap. 8 § första stycket intill utgången av år 1992.


125


 


Lydelse enligt SOU 1988:29    Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

Bilaga 1 3, Utan hinder av vad som föreskrivs i 8 § tredje stycket får förlagsbevis

och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraftträdande räk­nas in i kapitalbasen även om den urspmngliga löptiden uppgår till högst fem år, dock endast lill det lägre belopp som anges i samma stycke.

126


 


2 Förslag till

ändring i förslaget till kapitalmarknadslag (1989:000)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8—10 §§ och 5 kap. 12—14 § § kapital­marknadslagen (1989:000) skall ha följande lydelse.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


Lydelse enligt SOU 1988:29


Föreslagen lydelse


4 kap.


9§ Med bolagets  kapitalbas  avses eget kapital samt

1. garantifond, som bildats ge­nom tillskott av aktieägare i bolaget eller förbindelser utfärdade av bank eller annan som bankinspektionen godkänt, intid ett belopp som svarar mot fem gånger bolagets aktiekapi­tal

2. fyrtio procent av ett belopp, som svarar mot sådana bolagels re­server som avses i 2 kap. 8§ andra stycket bankrörelselagen (1987:617) och reserver JÖr aktier intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets eget kapital, samt

3. det nominella värdet av upptag-naförlagslån och andra skuldförbin­delser som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenä­rer intid ett belopp som svarar mot bolagets eget kapitaf


8§

Ett kreditmarknadsbolag skad tid kundernas skydd ha en kapitalbas som motsvarar lägst åtta procent av placeringarnas värde på sätt dessa beräknats enligt 9§ (kapitalkrav). Kapitalbasen utgörs av primärt ka­pital och supplementärt kapital med den avräkning som föreskrivs i ftär­de och femte styckena.

Med primärt kapital avses dels eget kapital, dels femtio procent av ett belopp som svarar mot bolagets reserveryor utlåning, garantiförbin­delser, och utländska valutor, mot bolagets reserver för obligationer och aktier, varmed avses det belopp med vilket dessa tillgångars mark­nadsvärde överstiger nettobokfö­ringsvärdet, samt mot bolagets re­serv i följd av avskrivning på egen­dom som upplåtits till nyttjande, dels andra reserver och tillskott som efter regeringens eller, efter rege­ringens bemyndigande, bankinspek­tionens medgivande får likställas med eget kapital.

Med supplementärt kapital avses dels det nominella värdet av för­lagsbevis och andra skuldförbindel­ser, vdkas ursprungliga löplid över­stiger fem år och som medför rätt till betalning först efter bolagets öv­riga borgenärer, dock högst ett be­lopp som motsvarar hälften av bola­gets primära kapital, dels reserver och andra förbindelser som efter re­geringens eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionens medgivande får inräknas i kapitaf basen.

Förlagsbevis och andra skuldför­bindelser, vilkas återstående löptid understiger fem år, skall därvid tas


127


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

Ett kreditmarknadsbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna ga­rantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden som in­nebär en kreditriskför bolaget (pla­ceringar).

Det egna kapitalet anses betryg­gande om den enligt 9 § beräknade kapitalbasen uppgår tid lägst ett be­lopp som motsvarar sammanlagt — en procent av värdet av placer­ingar som utgörs av Jbrdringar eller garantiJÖrbinddser för vilka har ställts säkerhet som avses i 2 kap. 9 § B bankrördsdagen (1987:617),

—fyra procent av värdet av place­ringar som utgörs avfördringar eller garantiJÖrbinddser för vilka har ställts säkerhet som avses i 2 kap. 9 § C bankrörelselagen och därmed jämförbar säkerhet, eller av lös egendom som bolaget upplåtit till nyttjande,

—åtta procent av värdet av ford-


Föreslagen lydelse

upp tid ett belopp som motsvarar tjugo procent av nominellt värde för varje helt år som återstår tid förfal­lodagen. Supplementärt kapital får uppgå tid ett belopp som högst mot­svarar det primära kapitalet.

Från summan av primärt kapital och supplementärt kapital skad av­räknas det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital ef ler i annan form tid in- eller ut­ländskt företag som driver någon form av verksamhet som avses i den­na lag. Sådan avräkning skad dock inte ske i fråga om aktietillskott, som motsvarar högst fem procent av bolagets eget kapital och högst fem procent av företagets aktiekapital, samt tillskott iföretag som omfattas av bestämmelserna i 10 §.

Från summan av primärt kapital och supplementärt kapital skall vi­dare avräknas det bokförda värdet av aktier och andelar som förvärvats en­ligt 6 §och inte avyttrats inom fem år från förvärvet.

9§

Kapitalkravet bestäms i förhål­lande till bolagets tillgångar samt ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna­den (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placering­arna i följande fem grupper, nämli­gen

A tdlgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9§ A bankrörelse­lagen (1987:617).

B tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9 § B bankrörelse­lagen.

C tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9 § C bankrörelse­lagen.

D fordringar med efterställd be­talningsrätt på aktiemarknadsbolag samt tillgångar och åtaganden som enligt bankrörelselagen hänförs till 2 kap. 9 § E.

E övriga tdlgångar och åtaganden på kapital marknaden utom sådana som enligt 8§ Jjärde och femte styckena skall avräknas vid kapitaf


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1

128


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

ringar med efterställd betalnings­rätt på aktiemarknadsbolag och pla­ceringar som enligt bankrörelse-lagen hänförs till 2 kap. 9 § E,

—etthundra procent av värdet av placeringar som utgörs av aktier och andelar som förvärvats enligt 6§ och inte avyttrats inom fem år från förvärvet samt

—tjugofyra procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som avses i ftärde stycket.

Placeringar skad tas upp tid föf jande värden, nämligen

1. fordringar för vilka reserver som avses \9§ 2 har avsatts, till sitt bruttovärde.

2.   övriga tillgångar till sitt net­tovärde,

3.   garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp, samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Eget kapital krävs ej för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9 § A bankrördsdagen eller som omfattas av bestämmelserna i 10 §.

Vid tillämpningen av denna para­graf skad placeringar som utgörs av fast egendom som bolaget upplåtit tid nyttjande jämställas med ford­ringar för vilka säkerheten utgörs av panträtt i fast egendom.


Föreslagen lydelse

basens beräkning eller som omfat­tas av bestämmelserna i 10 §.

För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. Ka­pitalkrav gäller inte heller för en fordran på ett företag som ingår i samma koncern som bolaget. I öv­rigt skad vid beräkningen av kapi­talkravet placeringarna tas upp tid sammanlagt

tjugo procent av summan av pla­ceringar som anges under B,

femtio procent av summan av pla­ceringar som anges under C,

etthundra procent av summan av placeringar som anges under D och

trehundra procent av summan av placeringar som anges under E.

Tid grund för beräkningen enligt andra stycket skad placeringarna värderas enligt följande, nämligen

1.  tillgångar, för vilka reserver som avses i 8§ andra stycket av­satts, till sitt bruttobokföringsvärde, obligationer och aktier dock tid sitt marknadsvärde,

2.  övriga tillgångar till sitt netto­bokföringsvärde,

 

3.   garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp, samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


9   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


129


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

I0§

Om ett kreditmarknadsbolag ge­nom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller ut­ländskt företag som driver någon Jbrm av verksamhet som avses i den­na lag och andelen uppgår till lägst tjugo procent av företagets aktieka­pital eller motsvarande eller tid motsvarande lägst tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i företaget skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaf täckning i 8 och 9§§ eller i annan lag, gälla följande.

Kreditmarknadsbolaget skall vid varje tidpunkt uppfylla dels kapi­talkravet för bolaget, dels den del av kapitalkravet iföretaget som svarar mot bolagets andel av kapitalet. För fordringar som bolaget eller företag som avses i första stycket har på var­andra krävs inget eget kapital.

Detsamma gäller fordringar för vilka ett sådant företag svarar. Det sålunda beräknade kravet utgör bo­lagets konsoliderade kapitalkrav.

Vid beräkningen av bolagets eget kapital får bolaget även tillgodoräk­na vad som efter förvärvet av aktier­na eller andelarna iföretaget avsatts tid fritt eder bundet eget kapital, dock ej till högre belopp än som sva­rar mot bolagets andel av kapitalet i företaget. Är företaget ett dotterföre­tag tid bolaget skad det egna kapita­let minskas med värdet av eventuell goodwill som uppkommit vid förvär­vet. Det sålunda beräknade kapita­let utgör bolagets konsoliderade eget kapital.

Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning som en­ligt 9 § likställas reserver för utlå­ning m. m., garantifond ochförlag.-bevis m. m. Reserver för utlåning m. m. i företagel får dock likstädas endast tid den del dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller an­delarna iföretaget. Garantijbndfår inte likställas tid den del denna ut­görs av förbindelse som utfärdats av bolaget eller företag som avses iförs-


Föreslagen lydelse

10§

Om ett kreditmarknadsbolag har ett dotterföretag skall vad i 8 § fö­reskrivs om kapitalkrav även tdläm­pas på koncernen (konsoliderat ka­pitalkrav).

Beräkningen av koncernens kapi­talbas (konsoliderad kapitalbas) och koncernens placeringar skall göras med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller JÖr upprättande av koncernbalansräkning. Den kon­soliderade kapitalbasen skall därvid i förekommande fall även omfatta redovisade minoritetsandelar. Re­dovisad goodwill skall avräknas från primärt kapital. Placeringarna skall tas upp tid de värden som föreskrivs i 9 § eller, om dotterföretaget är ett fondkommissionsbolag, i 5 kap. 13 §.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1

130


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

ta stycket. Förlagsbevis m. m. som utgivits av bolaget eller företagel får inte likställas om dessa innehas av bolaget eller av företag som avses i Jörsta stycket. Reserver för utlåning m. m., garantifond och av företaget utgivna JÖrlagsbevis m. m. får inte heller likställas till högre belopp än som svarar mot bolagets andel av kapitalet i företaget. Bolagets kon­soliderade eget kapital och vad som därmed får likställas utgör bolagets konsoliderade kapitalbas. I fråga om utländskaföretag beslutar bank­inspektionen om beräkningen av kapitalkrav och kapitalbas.

Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, bankinspektio­nen får, i samband med alt tillstånd lämnas enligt 4§, besluta att vad som i denna paragraf stadgas skall äga tidämpning även ifråga om an­del som är mindre än som anges i första stycket.


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


5 kap.


13 §


12§


 


Med bolagets kapitalbas avses eget kapital saml

1. fyrtio procent av ett belopp, som svarar mot sådana bolagets re­server, som avses i 2 kap. 8§ bank­rörelselagen (1987:617), och re­server för aktier intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets eget kapital samt

2. det nominella värdet av upptag-naförlagslån och andra skuldförbin­delser som medför räll till betalning först ejter bolagets övriga borgenä­rer intid ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital.

12§

Ett fondkommissionsbolag skall till uppdragsgivares skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bola­gets tillgångar, ingångna garantiför­bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk Jör bolaget (placeringar).


Ett fondkommissionsbolag skall tid uppdragsgivarnas skydd ha en kapitalbas som motsvarar lägst åtta procent av placeringarnas värde på sätt dessa beräknats enligt 13 § (ka­pitalkrav). Vid beräkningen av kapi­talbasen skall 4 kap. 8 § gälla i tid-lämpliga delar. Därvid skall tillskott i företag som omfattas av bestäm­melserna i 14 § inie avräknas vid kapitalbasens beräkning.

13§ Kapitalkravet bestäms i förhål­lande till bolagets tillgångar samt ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna­den (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet skad 4 kap. 9 § gäf la i tillämpliga delar. Därvid skall aktier, emi.ssionsbevis och andelar


131


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

Det egna kapitalet anses betryg­gande om den enligt 13 § beräknade kapitalbasen uppgår tid lägst ett be­lopp som motsvarar sammanlagt

—tjugofyra procent av värdet av placeringar som avses i 2 § samt

—åtta procent av värdet av övri­ga placeringar utom sådana som av­ses i ftärde stycket.

Placeringar, för vilka reserver som avses i 13 § första stycket 1 har avsatts, skad tas upp tid sitt brut­tovärde. Övriga tillgångar skall tas upp tid sitt nettovärde. Åtaganden på kapitalmarknaden skad tas upp till sitt nominella belopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Eget kapital krävs inte för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9§ A bankrörelselagen (1987:617) eller som omfattas av bestämmelserna i 14 §.

I4§ Om ett fondkommissionsbolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller ut­ländskt företag som driver någon form av verksamhet som avses i den­na lag skad, utöver vad som före­skrivs i fråga om kapitaltäckning i 12 och 13§§ ,4 kap. 10 § äga mot­svarande tillämpning.


Föreslagen lydelse

som utgör handelslager enligt 2§ hänföras tid grupp E. Kapitalkrav gäller inte för placeringar som skad avräknas vid kapitalbasens beräk­ning eller som omfattas av bestäm­melserna i 14 §.

14§

Om ett fondkommissionsbolag har ett dotterföretag skad vad i 12 § föreskrivs om kapitalkrav även tillämpas på koncernen (konsoli­derat kapitalkrav).

Vid beräkningen av den konsoli­derade kapitalbasen och av koncer­nens placeringar skall 4 kap. 10 § andra stycket gälla i tillämpliga de­lar


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


1.     Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.  Regeringen får i förordning föreskriva lägre kapitalkrav än vad som anges i 4 kap. 8 § första stycket och 5 kap. 12 § intill utgången av år 1992.

3.  Utöver vad som föreskrivs i 8 § tredje stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen om särskilda skäl före­ligger besluta att garantifond, garantiförbindelse eller därmed jämförligt tillskott, som enligt tidigare lag eller av regeringen fastställd bolagsordning gmndar rätt till upplåning, skall räknas som supplementärt kapital, dock längst intill utgången av år 1992.

4.  Utan hinder av vad som föreskrivs i 4 kap. 8 § tredje stycket får förlagsbevis och andra skuldförbindelser som utfärdats före lagens ikraft­trädande räknas in i kapitalbasen även om löptiden uppgår till högst fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i samma stycke.


132


 


3 Förslag till ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs att 39 b och 39 c§§ lagen (1968:576) om Ko­nungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha följande lydelse.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

39 c §

Med egna fonder avses kassans och föreningarnas reservfonder.

Med egna fonder får vid tillämp­ningen av 39 b § likställas

1.   kassans garantifond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egna fonderna,

2.   fyrtio procent av ett belopp som avsatts till värderegleringskon­to, intid ett belopp som motsvarar summan av de egna fonderna samt

3.   det nominella värdet av för­lagslån och andra skuldförbindel­ser, som medför rätt till betalning först efter kassans och föreningar­nas övriga borgenärer, intid ett be­lopp som motsvarar de egna fonder­na.

Från de egna fonderna skall av­räknas vad kassan såsom aktiekapi­tal eller i annan form tillskjutit tid företag enligt 39 a § första stycket 3.


Föreslagen lydelse

39b§

Kassan och föreningarna skall tillsammans ha en kapitalbas som motsvarar lägst åtta procent av pla­ceringarnas värde på sätt dessa be­räknats enligt 39 c § (kapitalkrav). Kapitalbasen utgörs av primärt ka­pital och supplementärt kapital med den avräkning som föreskrivs i ftär­de stycket.

Med primärt kapital avses dels kassans och föreningarnas reserv­fonder dels femtio procent av ett be­lopp som svarar mot kassans och föreningarnas reserver för utlåning och garantiförbindelser samt för ob­ligationer, varmed avses det belopp med vilket obligationernas mark­nadsvärde överstiger nettobokfö­ringsvärdet, dels andra reserver och tillskott som efter regeringens eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionens medgivande får likställas med reservfond.

Med supplementärt kapital avses dels det nominella värdet av för­lagsbevis och andra skuldförbindel­ser, vdkas ursprungliga löptid över­stiger fem år och som medför rätt till betalning först efter kassans och föreningarnas övriga borgenärer, dock högst ett belopp som motsvarar hälften av kassans och föreningar­nas primära kapital, dels reserver och andra förbindelser som efter re­geringens eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionens medgivande får inräknas i kapitaf basen. Förlagsbevis och andra skuldförbindelser, vars återstående löptid understiger fem år, skad där­vid tas upp tid ett belopp som mot­svarar tjugo procent av nominedt värde för varje helt år som återstår tid förfallodagen.   Supplementärt


133


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

39 b §

Kassan och föreningarna skall tid­sammans ha egna fonder till ett visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till kassans och före­ningarnas tillgångar, ingångna ga­rantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden som inne­bär en kreditrisk för kassan eller föreningarna (placeringar). Vad som i detta avseende anses som egnajbn­der JÖlj er av 39c§.

De egna fonderna anses betryg­gande om de uppgår tid lägst ett be­lopp som motsvarar sammanlagt

—en procent av värdet av place­ringar som utgörs av fordringar, ga­rantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avses i 2 kap. 9 § B bankrördsdagen (1987:617),

—fyra procent av värdet av place­ringar som utgörs av fordringar, ga­rantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avses i 2 kap. 9 § C bankrörelselagen saml

—åtta procent av värdet av övriga placeringar ulom sådana som avses i ftärde stycket och sådana som enligt 39 c § tredje stycket skall avräknas från de egna fonderna.


Föreslagen lydelse

kapital får uppgå till ett belopp som högst motsvarar det primära kapita­let.

Från summan av primärt kapital och supplementärt kapital skall av­räknas det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital el­ler i annan form till in- eller ut­ländska företag som driver någon form av finansiell verksamhet. Så­dan avräkning skad dock inte ske i fråga om aktietillskott, som motsva­rar högst fem procent av kassans och föreningarnas reservfonder och högst fem procent av företagets ak­tiekapital.

39c§

Kapitalkravet bestäms i förhål­lande till kassans och föreningarnas tillgångar MW/ ingångna garantiför­bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet in­delas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9 §A bankrörelselagen (1987:617).

B tidgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9 § B bankrörelselagen.

C tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9 § C bankrörelsela­gen.

D övriga tillgångar och åtaganden på kapitalmarknaden utom sådana som enligt 39 b § ftärde stycket skall avräknas vid kapitalbasens beräk­ning.

För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. Kapi­talkrav gäller inte heller för ford­ringar som kassan och föreningarna härpå varandra. 1 övrigt skall vid be­räkningen av kapitalkravet place­ringarna tas upp till sammanlagt

tjugo procent av summan av pla­ceringar som anges under B,

femtio procent av summan av pla­ceringar som anges under C och

etthundra procent av summan av placeringar som anges under D.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


134


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

Placeringar skad tas upp tid föl­jande värden, nämligen

1. fordringar för vilka reserver som avses i 39 c § andra stycket har avsatts till sitt bruttovärde.

2.   övriga tillgångar till sitt net­tovärde,

3.   garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Egna fonder krävs ej JÖr sådana placeringar som avses i 2 kap. 9§ A bankrörelselagen eller JÖr kas.sans placeringar hosJÖrening.

Kassan meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av dessa bestämmelser.

Vad i 2 kap. 9 § ftärde stycket bankrörelselagen stadgas om upp­skattat värde gäller även denna lag, varvid den långivande föreningen bestämmer det uppskattade värdet. Åtnjuter samfällighetsförening. .som förvaltar gemensamhetsanläggning. förmånsrätt Jör fordran i lånesökan­dens fasta egendom eller tomträtt, skall vid beviljande av lån mot in­leckningssäkerhet anses som om lå­nesökanden tid belopp, motsvaran­de den del av kostnaden för utföran­de av anläggningen som belöper på hans fasta egendom eller tomträtt, erhållit lån mot säkerhet i form av panträtt på grund av inteckning med bästa förmånsrätt.


Föreslagen lydelse

Tid grund Jör beräkningen enligt andra stycket skad placeringarna värderas enligt följande, nämligen

/. tillgångar för vilka reserver som avses \ 39 b§ andra stycket avsatts, till sitt bruttobokföringsvär­de, obligationer dock tdl sitt'mark­nadsvärde.

2.   övriga tillgångar till sitt netto­
bokföringsvärde.

3.    garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt
nominella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp, samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Kassan meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpning av be­stämmelserna i 39 b§ och denna paragraf


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.  Regeringen får i förordning föreskriva lägre kapitalkrav än vad som anges i 39 b § första stycket intill utgången av år 1992.

3.  Utöver vad som föreskrivs i 39 b § tredje stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen om särskilda skäl före­ligger besluta att garantifonden skall räknas som supplementärt kapital, dock längst intill utgången av år 1992.


135


 


4 Förslag till

ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs att 60 och 60 a § § lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha följande lyddse.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

60 a §

Med egna fonder avses bankens och föreningarnas reservfonder.

Med egna fonder får vid tillämp­ningen av 60 § likställas

1.  bankens garantifond, intid ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egna fonderna,

2.  fyrtio procent av ett belopp som avsatts tid värderegleringskon­to, intid ett belopp som motsvarar de egna fonderna samt

3.   det nominella värdet av för­lagslån och andra skuldförbindel­ser, som medför rätt till betalning först efter bankens och föreningar­nas övriga borgenärer, intill ett be­lopp som motsvarar de egna fon­derna.

Från de egna fonderna skall av­räknas vad banken såsom aktieka­pital eller i annan form tillskjutit tid företag enligt 30 a § första stycket 3.


Föreslagen lydelse

60 §

Banken och föreningarna skad tillsammans ha en kapitalbas som motsvarar lägst åtta procent av pla­ceringarnas värde på sätt dessa be­räknats enligt 60 a § (kapitalkrav). Kapitalbasen utgörs av primärt ka­pital och supplementärt kapital med den avräkning som föreskrivs i ftär­de stycket.

Med primärt kapital avses dels bankens och föreningarnas reserv­fonder dels femtio procent av ett be­lopp som svarar mot bankens och föreningarnas reserver för utlåning och garantiförbindelser samt för ob­ligationer, varmed avses det belopp med vilket obligationernas mark­nadsvärde överstiger nettobokfö­ringsvärdet, dels andra reserver och tillskott som efter regeringens eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionens medgivande får likställas med reservfond.

Med supplementärt kapital avses dels det nominella värdet av för­lagsbevis och andra skuldförbindel­ser, vilkas ursprungliga löptid över­stiger fem år och som medför rätt till betalning först efter bankens och föreningarnas övriga borgenä­rer, dock högst ett belopp som mot­svarar hälften av bankens och för­eningarnas primära kapital, dels re­server och andra förbindelser som efter regeringens eller, efter rege­ringens bemyndigande, bankinspek­tionens medgivande får inräknas i kapitalbasen. Förlagsbevis och and­ra skuldförbindelser, vars återståen­de löptid understiger fem år, skad därvid tas upp tid ett belopp som motsvarar tjugo procent av nomi-


136


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

60 §

Banken och föreningarna skad tillsammans ha egna Jbnder som är betryggande i förhållande till ban­kens och föreningamas tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna­den som innebär en kreditrisk för banken eller föreningarna (place­ringar). Vad som i detta avseende anses som egna fonder följer av 60 a§.

De egna fonderna anses betryg­gande om de uppgår tid lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt

—en procent av värdet av place­ringar som utgörs av fordringar, ga­rantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avses i 2 kap. 9 § B bankrörelselagen (1987:617),

—fyra procent av värdet av place­ringar som utgörs av fordringar, ga­rantiförbindelser och andra åtagan­den på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avses i 2 kap. 9 § C bankrörelselagen samt

—åtta procent av värdet av övri­ga placeringar utom sådana som av­ses i ftärde stycket och sådana som enligt 60 a § tredje stycket skall av­räknas/rå/j de egna fonderna.


Föreslagen lydelse

nedt värde för varje helt år som åter­står till förfallodagen. Supplemen­tärt kapital får uppgå till ett belopp som högst motsvarar det primära kapitalet.

Från summan av primärt kapital och supplementärt kapital skall av­räknas det bokförda värdet av vad som tdlskjutits som aktiekapital el­ler i annan form tid in- eller ut­ländska företag som driver någon form av finansied verksamhet. Så­dan avräkning skall dock inte ske i fråga om aktietdlskott, som motsva­rar högst fem procent av bankens och föreningarnas reservfonder och högst fem procent av företagets ak­tiekapital.

60 a §

Kapitalkravet bestäms i förhål­lande till bankens och föreningar­nas tillgångar samt ingångna garan­tiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9§ A bankrörelse­lagen (1987:617).

B tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9 § B bankrörelse­lagen.

C tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9 § C bankrörelse­lagen.

D övriga tillgångar och åtagan­den på kapitalmarknaden utom så­dana som enligt 60 § ftärde stycket skall avräknas vid kapitalbasens be­räkning.

För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. Ka­pitalkrav gäller inte heder för ford­ringar som banken och föreningar­na härpå varandra. I övrigt skall vid beräkningen av kapitalkravet place­ringarna tas upp tdl sammanlagt

tjugo procent av summan av pla­ceringar som anges under B,

Jemtio procent av summa av pla­ceringar som anges under C och


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1

137


 


Lydelse enligt SOU 1988:29

Placeringar skad tas upp tid föl­jande värden, nämligen

1. Jbrdringar, för vilka reserver som avses \60a§ andra stycket av­satts, till sitt bruttovärde.

2.   övriga tillgångar till sitt net­tovärde,

3.   garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Egna fonder krävs ej för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9§A bankrörelselagen eder för bankens placeringar hos förening.

Banken meddelar anvisningar till föreningama om tillämpningen av dessa bestämmelser.


Föreslagen lydelse

etthundra procent av summan av placeringar som anges under D.

Till grund för beräkningen enligt andra stycket skall placeringarna värderas enligt följande, nämligen

1.  tidgångar, för vilka reserver som avses i 60 § andra stycket av­satts, till sitt bruttobokföringsvärde, obligationer dock till sitt marknads­värde,

2.  övriga tillgångar till sitt netto­bokförings värde,

3.    garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt
nominella belopp,

4.   övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp, samt

5.   andra åtaganden på kapital­marknaden till sitt nominella be­lopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bank­inspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.

Banken meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av bestämmelserna i 60 § och denna paragraf.


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


 


1.  Denna lag träder i kraft den I januari 1990.

2.  Regeringen får i förordning föreskriva lägre kapitalkrav än vad som föreskrivs i 60 § första stycket intill utgången av år 1992.

3.  Utöver vad som föreskrivs i 60 § tredje stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen om särskilda skäl före­ligger besluta att garantifonden skall räknas som supplementärt kapital, dock längst intill utgången av år 1992.


138


 


5 Förslag till ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppsshypotekskassan


Prop. 1989/90:43 Bilaga 1


Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:1097) om Svenska skepps­hypotekskassan all 3 a § skall ha följande lydelse och att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 b § , enligt följande lydelse.


Lydelse enligt SOU 1988:29

3a§

Kassans reservfond skall vara be­tryggande i förhållande till kassans tillgångar, ingångna garantiförbin­delser och andra åtaganden på ka­pitalmarknaden som innebär en kreditriskför kassan (placeringar).

Reservfonden anses betryggande om den uppgår till lägst etl belopp .som motsvarar åtta procent av vär­det av kassans placeringar utom så­dana som avses i 2 kap. 9§A bank­rörelselagen (1987:617).

Garantiförbindelser, som är knut­na till kreditgivning, skad tas upp till sitt nominella belopp och övriga garantiförbindelser till halva sitt belopp. Placeringar i utländsk valu­ta skad tas upp tid tre ftärdeddar av motvärdet i svenska kronor på grundval av den vid beräkningstilf jället på den svenska valutamarkna­den noterade säljkursen för valutan ifråga. Övriga placeringar skad tas upp lid sill nettovärde. Andra åta­ganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för kassan skad dock tas upp till sitt nominella belopp om inte regeringen eller, ef­ter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angi­vit ett lägre belopp.

Med reservfond får vid tillämp­ningen av denna paragraf likställas

1.   garantifond intid ett belopp som motsvarar fem gånger reserv­fonden samt

2.   det nominella värdet av för­lagslån och andra skuldförbindel­ser, som medför rätt till betalning först efter kassans övriga borgenä­rer, />i//7/ ett belopp som motsvarar reservfonden.


Föreslagen lydelse

3a§

Kassan skad ha en kapitalbas som motsvarar lägst åtta procent av placeringarnas värde på sätt dessa beräknats enligt 3 b§ (kapitalkrav). Kapitalbasen utgörs av primärt ka­pital och supplementärt kapital.

Med primärt kapital avses dels kassans reservfond, dels andra re­server och tillskott som efter rege­ringens eller, efter regeringens be­myndigande, bankinspektionens medgivande får likställas med re­servfond.

Med supplementärt kapital avses dels det nominella värdet av för­lagsbevis och andra skuldförbindel­ser, vilkas ursprungliga löptid över­stiger fem år och som medför rätt till betalning först efter kassans öv­riga borgenärer, dock högst ett be­lopp som motsvarar hälften av kas­sans primära kapital, dels reserver och andra förbindelser som efter re­geringens eller, efter regeringens be­myndigande, bankinspektionens medgivande får inräknas i kapital­basen. Förlagsbevis och andra skuldförbindelser, vars återstående löptid understiger fem år, skad där­vid tas upp tid ett belopp som mot­svarar tjugo procent av nominellt värde för varje hed år som återstår tid förfallodagen. Supplementärt kapital får uppgå till ett belopp som högst motsvarar det primära kapita­let.

3b§ Kapitalkravet bestäms i förhål­lande till kassans tillgångar .saw/ in­gångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna­den (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placering-


139


 


Lydelse enligt SOU 1988:29    Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:43

• r-r       r                 ■■    r       ''a 1

arna i Joljande fyra grupper, nämli­gen

A tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9§ A bankrörelse­lagen (1987:617).

B tidgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9§ B bankrörelse­lagen.

C tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 9§ C bankrörelse­lagen.

D övriga tillgångar och åtagan­den på kapitalmarknaden.

För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. I övrigt skall vid beräkning av kapi­talkravet placeringarna tas upp till sammanlagt

tjugo procent av summan av pla­ceringar som anges under B,

femtio procent av summan av pla­ceringar som anges under C och

etthundra procent av summan av placeringar som anges under D.

Till grund för beräkningen enligt andra stycket skad placeringarna värderas enligt följande, nämligen

1.   tillgångar tdl sitt nettobokfö­ringsvärde,

2.    garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp,

3.  övriga garantiförbindelser till
halva sitt nominella belopp, samt
4. andra åtaganden på kapitalmark­
naden till sitt nominella belopp, om
inte regeringen eller, efter regering­
ens bemyndigande, bankinspektio­
nen i föreskrift angivit ett lägre be­
lopp.

1.    Denna lag träder i krafl den 1 januari 1990.

2.  Regeringen får i förordning föreskriva lägre kapitalkrav än vad som anges i 3 a § första stycket intill utgången av år 1992.

3.  Utöver vad som föreskrivs i 3 a § tredje stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen om särskilda skäl före­ligger besluta att garantifond skall räknas som supplementärt kapital, dock längst intill utgången av år 1992.

140


 


Sammanställning av remissyttrandena över  Prop. 1989/90:43

kreditmarknadskommitténs betänkande (SOU      ''

1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden och kapitaltäckningsgruppens promemoria (Ds 1988:70) Reformering och internationell anpassning av kapitalkravet i svenska kreditinstitut

Remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över kreditmarknadskommitténs betänkande, såvitt avser kapitaltäckning, och kapitaltäckningsgmppens promemoria avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegi­um, statens industriverk, riksskatteverket, kammarrätten i Göteborg, full­mäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, näringsfri­hetsombudsmannen (NO), Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanks­föreningen. Sparbankernas Bank, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteks­bank. Svenska skeppshypotekskassan. Finansbolagens förening. Svenska Fondhandlareföreningen, Styrelsen för Stockholms fondbörs. Landsorga­nisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska bankmannaförbundet. Småföretagens Riksorganisation, Sveriges industriförbund. Svensk industriförening. Svenska försäkringsbolags riks­förbund, Folksam, AB Svensk Exportkredit, Statens Bostadsfinansierings­aktiebolag (SBAB), Sveriges Investeringsbank AB, Svenska Revisorssam­fundet (SRS), Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Gota-Gmppen AB, Tredje löntagarfondstyrelsen, SABO (Sveriges Allmännytti­ga Bostadsföretag), Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Lant­brukarnas Riksförbund, Svenska Kredit och Wasa Kredit Försäkringsak­tiebolag.

1 Kreditmarknadskommitténs och kapitaltäckningsgruppens förslag i stort

1.1  Bankinspektionen

Bankinspektionen anser att kreditmarknadskommitténs och kapitaltäck­ningsgruppens förslag med några få undantag är väl avvägda och utgör en god grund för lagstiftning. Inspektionen framför synpunkter på vissa en­skildheter i förslagen.

1.2  Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen har i stort sett inte några erinringar mot kredit­
marknadskommitténs och kapitaltäckningsgruppens förslag. Inspektionen
framför några synpunkter beträffande riskklassificeringen av bankers och
fondkommissionärers handelslager av aktier m.m. samt av fordringar på
försäkringsbolag.
                                                                             141


 


1.3 Kommerskollegium                                     Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Kommerskollegium har inte framfört några erinringar mot förslagen.

1.4 Statens Industriverk

Frånsett förslaget om att kapitalkravet för kreditmarknadsbolags innehav av aktier i finansieringssyfte skall skärpas efter fem år tillstyrker Statens Industriverk förslagen i dess helhet.

1.5 Riksskatteverket

Riksskatteverket har i stort inga erinringar mot kapitaltäckningsgruppens förslag. Riksskatteverket framför dock synpunkter mot vissa enskildheter som verket anser avvika från de av Cooke-kommittén antagna kapitaltäck­ningsreglerna.

1.6 Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten i Göteborg har ingen erinran mot huvuddragen i de efter Cooke-kommitténs förslag utarbetade reglerna. Kammarrätten anser det emellertid anmärkningsvärt att bottenkrediter i kontors-, industri- och jordbrukskrediter skall jämställas med blancokrediter samt anför att det torde inte vara omöjligt att införa två grupper kapitaltäckningsregler och låta instituten avgöra om de önskar agera internationellt eller ej.

Kammarrätten vill dock framhålla atl de problem som kommer att uppstå inte är olösliga ens för de mest utsatta instituten, som är de som lämnat långfristiga lån till bosläder och jordbruk. Även utan direkta statli­ga insatser torde de föreslagna kapitaltäckningskraven kunna uppfyllas om instituten under några år kraftigt inskränker sin nyutlåning. En sådan åtgärd torde på kort sikt t.o.m. kunna innebära ökade avsättningar till reservfonder och värderegleringskonton eftersom intäkterna i första hand härrör från den befintliga lånestocken medan kostnaderna däremot till stor del avser nyutlåningen. Om instituten sedan kapitaltäckningskravet upp­fyllts väljer att expandera långsammare än för närvarande synes de skärpta kapitaltäckningskraven inte behöva medföra någon större ökning av ränte­marginalen.

1.7 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige tillstyrker i allt väsentligt den föreslagna utformningen av
kapitaltäckningsreglerna. Fullmäktige ifrågasätter dock om det för vissa
tillgångsslag bör införas högre kapitalkrav än vad Cooke-reglerna föreskri­
ver. Vidare anser fullmäktige att övergångsreglerna för andra institut än
banker bör göras mer flexibla än vad kapitaltäckningsgruppen föreslår.
       142


 


1.8                                                               Fullmäktige i riksgäldskontoret  Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrker i huvudsak kapitaltäcknings­gruppens förslag men föreslår en viss modifiering av reglerna om kapital­basens uppbyggnad.

1.9   Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO, som inte funnit anledning att i detalj kommentera kapitaltäcknings­gruppens förslag, anser att de bakomliggande utgångspunkterna i förslaget är invändningsfria och angelägna från NO:s utgångspunkter. NO framför dock kritik mot den föreslagna riskklassindelningen av fordringar på för­säkringsbolag.

1.10  Svenska Bankföreningen

Bankföreningen ansluter sig i huvudsak till kapitaltäckningsgruppens för­slag men framför flera kritiska synpunkter beträffande olika enskildheter i förslagen om kapitalbasens uppbyggnad, riskklassificeringen, kapital­kravet för enskilda institut i en koncern samt ikraftträdande och över­gångsregler.

1.11  Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen godtar i huvudsak kapitaltäckningsgruppens förslag men har invändningar mot vissa enskildheter rörande bl. a. den begräns­ning med vilken värderegleringsreserver får inräknas i kapitalbasen, risk­klassificeringen av fordringar på försäkringsbolag, den konsoliderade kapi­taltäckningen samt övergångsreglerna.

1.12  Sparbankernas Bank

Sparbankernas Bank instämmer helt i de synpunkter som Svenska spar­banksföreningen framfört i sitt yttrande.

1.13  Sveriges Föreningsbankers Förbund

Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF) konstaterar att förslagen leder till skärpta kapitalkrav för alla kreditinstitut utom för de nuvarande fi­nansbolagen. De nya kraven kan föranleda betydande konsekvenser och strukturomvandling på den svenska kreditmarknaden. Effekterna av kraven kan få betydligt större konsekvenser än alla andra förslag från kreditmarknadskommittén sammantagna. Mot den bakgrunden anser SFF att kapitaltäckningsgruppen borde ha bemödat sig om konsekvensanalyser av ett helt annat djup och räckvidd än gruppen gjort.

SFF erinrar om att det för närvarande pågår arbete med reformering av
skattesystemet i Sverige som enligt uppgift de facto kommer att leda till
väsentligt skärpt beskattning för de svenska bankerna. SFF utgår ifrån att
       143


 


Sverige inte samtidigt kan genomföra regler som dels kraftigt skärper     Prop. 1989/90:43 kapitaltäckningskraven, dels kraftigt skärper beskattningen och därmed     Bilaga 2 försvårar uppbyggnaden av kapitalbasen i bankema.

SFF framför flera invändningar mot kapitaltäckningsgmppens olika förslag rörande kapitalbasens beräkning, riskklassificeringen och över­gångsregler.

1.14  Konungariket Sverige,; stadshypotekskassa

Kassastyrelsen vill klart och entydigt slå fast att den för sin del anser att principen om enhetliga och konkurrensneutrala kapitaltäckningsregler är helt riktig och bör genomföras så långt det är möjligt. Kassastyrelsen har inte några gmndläggande invändningar mot kapitaltäckningsgmppens för­slag men framför synpunkter mot vissa enskildheter, såsom i fråga om beräkningen av reserv för obligationer och aktier samt riskklassificeringen av vissa fordringar och garantier. Kassastyrelsen anför vissa praktiska synpunkter som enligt styrelsen talar för att kapitaltäckningsreglema inte bör träda i kraft för Stadshypoteks del förrän den 1 januari 1991. Kassasty­relsen framför vidare kraftiga invändningar mot de av kreditmarknads­kommittén föreslagna beskattningsreglerna.

1.15  Sveriges allmänna hypoteksbank

Hypoteksbanken delar i och för sig kapitaltäckningsgmppens principiella syn på att svenska kreditinstitut måste uppfylla de minimikrav som upp­ställs på den intemationella marknaden om Sverige inte vill isolera sig från omvärlden utan alltjämt deha i den intemationella utvecklingen. De av kreditmarknadskommittén föreslagna kapitaltäckningskraven borde emel­lertid kunna godtas, eftersom de på ett rimligt sätt avspeglar nutidens risksituation vad gäller Landshypoteks fortsatta utlåning. Kapitaltäck­ningsgmppens förslag är emellertid betydligt mer långtgående än kredit­marknadskommitténs förslag och innebär i Hypoteksbankens tycke alltför hårda kapitaltäckningskrav för Landshypoteks del.

Hypoteksbanken anser sammanfattningsvis bl. a. att bankens grundfond bör bestå och ingå i kapitalbasen, att kapitalkravet för jordbmkskrediler bör jämställas med bostadskrediter samt att övergångstiden för införande av kapitaltäckningsreglema bör bli väsentligt längre för Landshypotek än enligt förslaget.

1.16  Svenska skeppshypotekskassan

Om man på sätt kreditmarknadskommittén föreslår likställer Kassans
garantifond med reservfonden fömtser Kassan inga problem inom över-
blickbar framtid att fylla en viktig roll när det gäller att tillgodose den
svenska rederinäringens finansieringsbehov. Enligt kapitaltäckningsgmp­
pens förslag skulle emellertid garanlifonden endast få inräknas i kapitalba­
sen fram till utgången av år 1992. Samtidigt fömtser Kassan emellertid
under denna period en kraftig expansion i den svenska rederinäringen och
  144


 


därmed av finansieringsbehovet. För att få rimlig utlåningskapacitet år Prop. 1989/90:43 1993 måste Kassan i så fall på något sätt åstadkomma en väsentlig ökning Bilaga 2 av reservfonden fram till detta datum. En sådan ökning kan Kassan endast åstadkomma genom ökade egengenererade vinster som avsätts till reserv­fonden, vilket i sin tur skulle fömtsätta en så kraftigt ökad spread mellan upplånings- och utlåningsräntor att den skulle allvarligt fördyra finansi­eringen genom Kassan av den svenska sjöfarten och därmed minska Kas­sans betydelse för näringen. Detta skulle strida mot den gmndläggande målsättningen med Kassans verksamhet.

1.17 Finansbolagen förening

Föreningen, som utgår från atl Cooke-reglerna kommer att tillämpas på alla banker och auktoriserade finansbolag samt på kreditaktiebolagen, har ingen invändning mot uppdelningen i primärt och supplementärt kapital och mot sättet att dra gränsen mellan dessa kategorier. Föreningen kan också acceptera att en generell kapitaltäckningsgrad om 8 % åsatts tillgång­arna och att dessa ges olika omräkningstal, beroende på kreditrisken för respektive tillgångar. Föreningen är emellertid tveksam till vissa delar av gmppens förslag och anser att det ur den svenska kreditmarknadens syn­vinkel vore att föredraga att kreditmarknadskommitténs urspmngliga för­slag genomförs. I vart fall bör Cooke-principerna inte införas här förrän det är klart att de stora länderna inom OECD, bl. a. USA, kommer att acceptera reglerna.

1.18 Svenska Fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen tillstyrker kapitaltäckningsgruppens förslag i stort när det gäller såväl internationell anpassning och därmed internatio­nell konkurrensneutralitet som samordning mellan olika slag av institut inom landet och därmed nationell konkurrensneutralitet. Föreningen kan i stort sett godta gmppens förslag även i detalj. De skärpta kapitalkrav som blir en följd av förslagen godtas alltså, dock fömtsatt att de tas till utgångs­punkt för konkurrensneutrala regler mellan de olika slagen av institut på den svenska marknaden också i övrigt.

I föreningens medlemskrets finns Stockholms Optionsmarknad OM
Fondkommission AB, som alltså är etl fondkommissionsbolag trots att det
driver en för sådana bolag säregen verksamhet (se SOU 1988:13). Detta
företag kommer således att träffas av det föreslagna kapitalkravet för
fondkommissionsbolag. Det måste därvid anmärkas alt detta ingalunda är
anpassat för ett sådant specialinriktat förelag. Kraven passar i princip illa i
den verksamheten med dess speciella slag av riskexponeringar. Inte heller
nuvarande regler är emellertid anpassade för en sådan verksamhet. Lika
lite som nuvarande regler, lägger dock de föreslagna reglerna hinder i
vägen för OM:s verksamhet. Även om de inte direkt passar i verksamheten
utgör de således — i avvaktan på annan lagstiftning för detta slag av
företag — inget hinder.
                                                                    145

10   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


1.19 Styrelsen för Stockholms fondbörs              Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Börsstyrelsen stöder på principiella gmnder en sådan internationell an­passning som kapitaltäckningsgmppen föreslagit, enär den kan väntas främja konkurrensneutralitet.

1.20 Landsorganisationen i Sverige (LO)

LO instämmer i kapitaltäckningsgmppens förslag, som medför dels att kapitaltäckningskraven för banker anpassas till internationell standard enligt Cooke-kommitténs förslag, dels att i princip likvärdiga kapitalkrav ställs på kreditmarknadsbolag. I samband med omläggningen modifieras också kapitalbegreppen i bankrörelselagen.

1.21 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

TCO tillstyrker kapitaltäckningsgmppens förslag, som innebär att kapital­täckningskraven ökar på de svenska kreditinstituten, men vill samtidigt understryka nödvändigheten av att genomförandet av de nya kraven sker stegvis, så att de olika kreditinstituten får möjlighet att anpassa sin kapital­bas till de nya villkoren.

1.22 Svenska bankmannaförbundet

Förbundet tillstyrker kreditmarknadskommitténs förslag lill ändringar i kapitaltäckningsreglema av innebörd att samma krav på kapitaltäckning ställs på verksamheten, oavsett i vilket slag av institut den bedrivs. Därige­nom anpassas reglema på ett konkurrensneutraU sätt till bankemas, de finansiella koncemernas, kreditmarknadsbolagens och fondkommissionä-remas verksamheter. Förslaget att hypoteksinstitutens nuvarande upplå­ningsrättsregler ersätts med kapitaltäckningsregler är en åtgärd i samma riktning.

Kapitaltäckningsgmppens förslag måste principiellt och praktiskt gälla
för samma gmpp av banker och andra finansiella institut som kreditmark­
nadskommittén reglerar. Det bör här enligt förbundet observeras att de
garantifonder som kreditmarknadskommittén föreslagit för sparbanker
och föreningsbanker uppfyller kraven på primärt kapital. Samtidigt ger
Cooke-kommitténs definition av supplementärt kapital bankerna möjlig­
het att avsevärt öka kapitalbasen i förhållande till dagens situation. Här­
med kan instituten klara de skärpta kapitalkraven som föranleds av änd­
ringar i olika placeringars riskklassificering. Även om de föreslagna regler­
na på detta område generellt inte orsakar problem, bör dock rimliga
övergångsregler och anpassningar medges för de institut som drabbas
hårdare av de intemationella regelverken (t. ex. bostadsinstituten).
          146


 


1.23                                                              Småföretagens Riksorganisation      Prop. 1989/90:43

Småföretagens Riksorganisation avstyrker förslaget att kapitalkravet för ett kreditmarknadsbolags innehav av aktier i finansieringssyfte skall öka efter fem år. Riksorganisationen har i övrigt avstått från att yttra sig över föreslagna kapitaltäckningsregler.

1.24  Sveriges industriförbund

Förbundet är positivt inställd till den anpassning till den internationella utvecklingen som kapitaltäckningsgruppens förslag innebär men avstår i övrigt från att kommentera dess enskildheter.

1.25  Svensk industriförening

Föreningen avstyrker förslaget att kapitaltäckningskravet för ett kredit­marknadsbolags innehav av aktier i finansieringssyfte efter fem års tid skall öka från 24 till 100%. Effekten av ett sådant krav skulle bli att satsningar enbart gjordes på företag som redan utvecklat en lönsam verk­samhet och följaktligen inte i de förelag som verkligen har det största behovet av externt riskkapital, nämligen mindre nystartade företag med låg soliditet men med stark affärsidé.

1.26  Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Förbundet fömtsätter sammanfattningsvis att Sveriges representation i Cooke-kommittén verkar för att försäkringsföretag från säkerhetssyn­punkt jämställes med banker.

1.27  Folksam

Cooke-kommittén och kapitaltäckningsgmppen har utfört ett mycket för­tjänstfullt arbete då det gälleratt samordna och stärka kraven på banksoli-diteten inom OECD-området. Speciellt utomlands har bankkrascher inte varit någon okänd företeelse, innebärande förluster för insättare och andra fordringsägare. Att kapitaltäckningskravet framdeles även kommer att omfatta engagemang, som tidigare hållits utanför balansräkningen, måste hälsas med tillfredsställelse.

Folksam motsätter sig emellertid bestämt den föreslagna riskklassifice­ringen av fordringar på bolag med koncession att i riket bedriva försäk­ringsverksamhet.

1.28  Stockholms Handelskammare

Handelskammaren ser positivt på strävandena att harmonisera reglerna i
olika länder på detta området. Handelskammaren kan därför i princip
ansluta sig till den anpassning till de av Cooke-kommittén antagna regler­
na som framlagts av kapitaltäckningsgmppen.
                                      147


 


1.29                                                              AB Svensk Exportkredit    Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 SEK har begränsat sig till att kommentera förhållanden som har konse­kvenser för bolaget. SEK anser därvid bl. a. att bolagets garantifond bör få inräknas i kapitalbasen, att aktieinnehav i SEK inte skall behöva avräknas från kapitalbasen i ägarbankerna isamt att fordringar på svenska försäk­ringsbolag bör ha samma kapitalkrav som fordringar på andra företag som driver bankverksamhet.

1.30  Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)

SBAB anser sammanfattningsvis att beslut om kapitaltäckningsregler inte bör fattas i Sverige förrän det föreligger klarhet om vilka kapitaltäcknings­regler som kommer att gälla i EG. Uppskov med beslut medför att vissa frågor av stor betydelse för konkurrensneutraliteten på bostadskredit-marknaden kan övervägas. Det gäller främst hypoteksinstitutionernas hi­storiska, skattemässigt gynnade fondavsättningar och försäkringsbolagens ställning på bostadskreditmarknaden. Även hur vissa sannolika, inte önskvärda effekter av kapitaltäckningsreglerna skall kunna motverkas be­höver övervägas. Det gäller bl.a. riskerna för fastighetsfinansiering utan­för den organiserade kreditmarknaden och effekterna på olika subven­tionssystem.

1.31  Svenska Revisorssamf u ndet (SRS)

Samfundet tillstyrker att reglerna om kapitaltäckning utformas så att de blir likartade för olika finansiella institut. Samfundet har heller inget att erinra mot att detta innebär skärpta krav på kapitaltäckning för vissa institut. Vidare tillstyrker samfundet, med ett undantag, förslagen till anpassning av reglerna om kapitalbas med anledning av Cooke-kommit­téns förslag. Undantaget avser behandling av reserver som uppkommit genom överavskrivning av leasingobjekt.

1.32  Sveriges grossistförbund

Förbundet instämmer i det yttrande som avgivits av Svenska Bankför­eningen.

1.33 Kooperativa förbundet

Förbundet anser att en höjning av kapitaltäckningskravet förmodligen
kommer atl utgöra underlag för kostnadshöjningar samt atl säkerhetsas­
pekten bakom den föreslagna höjningen inte motiverar att ytterligare
pålagor gentemot den enskilde bankkunden riskeras. Förbundet avstyrker
därför förslagen till skärpning av kapitaltäckningsreglerna för banker och
fömtsätter att detta även får konsekvenser för motsvarande förslag beträf­
fande övriga institut.
                                                                       148


 


1.34                                                              GotaGruppenAB      Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 GotaGmppen ansluter sig helt till Svenska Bankföreningens yttrande.

1.35  Tredje löntagarfondstyrelsen

Fondstyrelsen pekar på att kreditmarknadskommitténs förslag till högre krav på kapitaltäckning är avsedd att ske genom atl man ställer absoluta krav på eget kapital, varvid multiplikatoreffekter av inlåning kapas bort. Förslaget innebär naturligtvis ökad säkerhet inom banksystemet. Samti­digt kommer det emellertid att innebära väsentligt högre krav på externfi­nansiering av eget kapital. Det är därför enligt fondstyrelsen önskvärt att effekterna av en ökad efterfrågan på riskkapital från banksystemels sidan utreds i större omfattning än vad som skett inom ramen för kreditmark­nadskommittén.

1.36  SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag)

SABO anser, att det är av stor vikt att även andra än rent banktekniska aspekter tas med i en samlad bedömning. Den ökning av kapitalkravet som föranleds av Cooke-reglerna, avser främst bostadsobligationer och kre­diter mot säkerhet i fast egendom. Mot bakgrund av erfarenheterna på den svenska marknaden framstår detta som omotiverat. SABO anser att effek­terna av Cooke-reglema för bostadsfinansiering bör analyseras ytterligare innan dessa infogas i lag. Möjligheterna till kompletterande författningar och bestämmelser samt former och kostnader för ett statligt engagemang för att mildra effekterna bör utredas. Vidare bör en eventuell ny lag komplet­teras med mer generösa övergångsbestämmelser för att ge skäliga möjlighe­ter till successiv anpassning.

1.37  Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund

Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund anför sammanfattnings­vis att förbundet ser det som en självklarhet att Sveriges representanter i Cooke-kommittén med kraft verkar för att försäkringsföretag från säker­hetssynpunkt jämställs med banker och understryker de negativa konse­kvenser som kommitténs nuvarande förslag skulle få.

1.38  Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

LRF framhåller att del svenska lantbruket har omvärldsfaktorer, före­tagsvillkor och företagsstrukturer som väsentligt avviker från vad t.ex. USA:s jordbruk har. LRF kan således inte se atl det över huvud taget finns några sakliga skäl att skärpa kraven på kapitaltäckningen med ty åtföljan­de kostnadskonsekvenser vad avser det svenska lantbruket.

LRF hemställer att de föreslagna kapitaltäckningsreglerna vad avser
lantbruk ej skall gälla i Sverige samt att, om nuvarande regler vad avser
   149


 


lantbruk inte får bestå, staten bör vidta sådana åtgärder att de negativa     Prop. 1989/90:43
kostnadseffekterna uteblir.
                                              Bilaga 2

2 Enhetliga och internationellt anpassade kapitaltäckningsregler

2.1 Bankinspektionen

Bankinspektionen framhåller att kreditmarknadskommitténs förslag inne­bär att alla institut får samma kapitalkrav för samma typ av risk samt att institutens kapitalbas - med de undantag som betingas av vissa över­gångsregler - kommer att beräknas på samma sätt. Dessutom kommer regler om kapitaltäckning att tas in i de lagar som reglerar resp. instituts verksamhet. En sådan reglering är i linje med de strävanden som på ett internationellt plan syftar till att få gemensamma regler för en gmpp av länder. Förslaget innebär också att fordringar mellan olika institut får samma krav i alla relationer, vilket inte är fallet för närvarande. Bankin­spektionen tillstyrker bifall till detta förslag.

Syftet med Baselkommitténs förslag är att stärka kapitalkravet på ban­kerna. Det skulle vara uppseendeväckande om vi av något skäl inte skulle ansluta oss till en sådan strävan. Detta skulle säkert inverka på vårt och bankernas anseende på den finansiella marknaden. Då det numera är känt att motsvarande regler inom EG kommer att bli i det närmaste identiska med vad som föreslagits för 1 O-gruppens länder och då dessa förslag även antagits av vissa länder utanför lO-gmppen talar starka skäl för att även Sverige ansluter sig till förslaget.

Såsom tidigare nämnts syftar det intemationella förslaget till att stärka kapitalet hos internationellt verksamma banker. Det skulle därför vara möjligt att ansluta sig till förslaget endast vad beträffar sådana banker. Det stämmer såsom påpekats inte överens med kreditmarknadskommitténs förslag alt ha olika regler för olika typer av institut. I de länder som redan nu anslutit sig till förslaget har man tillämpat de föreslagna reglerna för samtliga institut för vilka kapitalkrav ställts upp. Det finns alltså starka skäl även för att förslaget tillämpas på samtliga institut för vilka kredit­marknadskommittén föreslagit gemensamma kapitaltäckningsregler.

2.2 Försäkringsinspektionen

Inspektionen anser att förslagen i stort sett motsvarar målsättningen att regelsystemen så långt det är möjligt bör åstadkomma lika konkurrensför­utsättningar såväl internationellt for banker som inom Sverige för olika slag av kreditinstitut.

2.3 Kommerskollegium

Med tanke på att mer än hälften av Sveriges utrikeshandel sker med EG-

området (ca 2/3 med Västeuropa) är det enligt kommerskollegium — inte   150


 


minst av övergripande intemationella konkurrensskäl - angeläget att det Prop. 1989/90:43 svenska regelverket på bank- och försäkringsområdet utformas på ett Bilaga 2 sådant sätt att den inom EG åsyftade förstärkningen av konkurrenseffek­tiviteten i tjänsteutbytet tillåts slå igenom även här i Sverige. Detta inne­bär krav på en långtgående harmonisering med/anpassning till motsvaran­de bestämmelser/arrangemang inom EG så att företag och medborgare i Sverige kan deUa på samma villkor i tjänsteutbytet som sina motsvarighe­ter i EG. Detta torde gälla för flertalet av de lagstiftningsområden som behandlas i kreditmarknadskommitténs betänkande och i förslaget från kapitaltäckningsgmppen (bl. a. frågan om bankdefinition, förvärvsförbud, kapitaltäckningsregler, ägande- och rösträttsbegränsning, utländskt ägan­de, försäkringsbolagens finansförvaltning saml koncernfrågor).

Då många av ovanstående frågor ännu ej fått sin slutliga lösning i form av bindande EG-direktiv är det enligt kommerskollegium naturligt att man från svensk sida så nära som möjligt följer händelseutvecklingen inom EG för att inte tappa momentum i det erforderliga svenska harmoni­serings- och anpassningsarbetet.

2.4   Kammarrätten i Göteborg

Syftet med att låta Cooke-kommitténs förslag bli gällande i Sverige är främst ett önskemål att göra det möjligt för svenska kreditinstitut att verka intemationellt. Frågan måste dock ställas om kostnaden för denna möjlig­het skall betalas även av den del av kreditmarknaden som endast avser atl verka inom Sverige. Det torde enligt kammarrätten inte vara omöjligt att införa två gmpper kapitaltäckningsregler och låta instituten avgöra om de önskar agera intemationellt eller ej.

2.5   Fullmäktige i Sveriges riksbank

För alla gmpper av finansinstitut gäller för närvarande att de har en
lagstadgad skyldighet att hålla ett visst lägsta eget kapital (eller därmed
likställda poster) i förhållande till verksamhetens omfattning. Banker och
fondkommissionärer skall uppfylla föreskrivna kapitaltäckningskrav, me­
dan för mellanhandsinstitut och finansbolag gäller att deras upplåningsrätt
är begränsad av storleken på deras eget kapital. Upplåningsrätten kan
grovt översättas i ett odifferentierat kapitalkrav. De nuvarande reglerna
torde snarare vara betingade av mer tillfälliga historiska omständigheter
än resuUatet av en ingående riskbedömning av olika institutgrupper. Det
finns därför anledning att fråga sig om det föreligger tillräckliga skäl att
låta de regler som relaterar det egna kapitalet (kapitalbasen) till verksamhe­
tens art skilja sig åt. Ett skäl kan vara att skyddsintresset är olika beroende
på arten av institut. I och för sig motiverar framför allt insättarskyddet
restriktivare regler för bankema än för andra finansinstitut. Detta behöver
emellertid inte betyda att just kapitaltäckningsbestämmdsema görs snäva­
re. Skyddsintressena kan tillgodoses på annat sätt. 1 kreditmarknadskom­
mitténs förslag beaktas de särskilda skyddsintressena för banker främst i
rörelsereglema och i ägar- och rösträttsreglerna.
                                  151


 


Fullmäktige delar kreditmarknadskommitténs uppfattning att skydds- Prop. 1989/90:43 intressena för banker bäst tillgodoses på ovan angivet sätt och inte genom Bilaga 2 att bankerna åläggs strängare kapitalkrav än övriga finansinstitut. Enhetli­ga regler innebär också att finansiella koncemer kan organisera sig fritt utan att behöva beakta kapitaltäckningsreglerna. Ett sådant regelsystem uppfyller de krav på klarhet och enkelhet i tillämpningen som bör ställas. Dessa krav utesluter enligt fullmäktiges mening att mer sofistikerade me­toder tillämpas för att avväga och differentiera risker. Därtill är det alltför svårt att finna generellt giltiga samband mellan olika slags placeringar atl lägga till gmnd för sådana metoder. Det skulle också i praktiken bli alltför komplicerat att tillämpa dem.

Det bör i detta sammanhang understrykas att samma kapitaltäcknings-beslämmelser för olika institulgmpper inte garanterar konkurrensneutrali­tet. De restriktiva rörelsereglerna ger en konkurrensnackdel. Samtidigt åtnjuter bankerna vissa förmåner, bl.a. genom möjligheter lill riks­bankslån och genom sin exklusiva rätt lill inlåning på räkning. Ingen vägning av de olika faktorer sorn påverkar konkurrenläget lorde vara invändningsfri. Enligt fullmäktiges mening synes dock den utformning av reglema för olika institulgmpper som kreditmarknadskommittén föreslår vara väl balanserad.

Enligt fullmäktige förefaller det sannolikt att det för flera bankkoncerner krävs kapitaltillskott — och för några av dem betydande tillskott — för att de skall fylla Cooke-överenskommdsens krav på kapilaltäckning. Situatio­nen torde dock på intet sätt vara unik internationellt sett.

Överenskommelsen har kommit till stånd för att göra kapitalkraven mer likformiga mdlan ländema och för att stärka kapitalbasen i internationellt verkande banker. Svenska banker torde mot denna bakgmnd vara långt ifrån ensamma om att komma att behöva tillföras riskkapital. De förefaller snarare vara bättre försedda med eget kapital än flertalet utländska ban­ker.

En tillämpning av principen om enhetliga kapitaltäckningsregler, inne­bär att kapitalkravet enligt Cooke-reglerna skall vara uppfyllt inte enbart på konsoliderad basis utan också för varje enskilt institut, det må vara banker, mellanhandsinstitut, finansbolag eller fondkommissionärer. Kre­ditmarknadskommitténs förslag om tillämpning av enhetliga kapitaltäck-ningsbestämmdser byggde på kapitalkrav som de olika kreditinstituten med ganska stor lätthet kunde uppfylla. En övergång från nuvarande regler till Cooke-reglerna innebär därvidlag en markant skärpning särskilt för institut som specialiserat sig på lån mot panträtt i affärs-, bostads- och jordbmksfastigheter. Även finansbolag kan få vidkännas en skärpning, kanske speciellt sådana bolag som gmndar en del av sin upplåningsrält på särskilda garantifonder bestående av icke inbetalda förbindelser.

De mellanhandsinstitut, som ger lån till bostäder och jordbmk har
hittills haft ytterst små kreditförluster. Utvecklingen i Sverige skiljer sig i
detta avseende markant från den som ägt rum i många andra länder. Vad
jordbrukskreditema beträffar kanske den gynnsammare utvecklingen i
Sverige till en del sammanhänger med att jordbruk i större utsträckning än
i andra länder bedrivs i förening med skogsbmk. Det är väl också troligt att
152


 


regleringarna på såväl bostadsområdet som inom jordbmket bidrar till att Prop. 1989/90:43 minska kreditförlusterna. Mot bakgmnd av dessa erfarenheter och med Bilaga 2 hänsyn till de betydande anpassningsåtgärder som torde bli nödvändiga, kan naturligtvis ifrågasättas om det finns skäl alt kräva att ifrågavarande kreditinstitut skall förstärka det egna kapitalet så att det uppfyller Cooke-reglema. Ett sådant institut omfattas ju inte som separat enhet av Cooke-överenskommdsen utan endast på konsoliderad basis i en bankkoncem. Enligt fullmäktiges mening talar ändå övervägande skäl för att målet bör vara att kapitaltäckningsbestämmdsema görs enhetliga. För detta talar att intemationaliserings- och integrationsprocessen kommer att utsträckas till att omfatta allt fler kreditinstitut. För att verka internationeUt torde de komma atl behöva uppfylla Cooke-reglerna. Ur konkurrenssynpunkt skul­le det då te sig olämpligt att låta reglerna för samma typ av kreditinstitut vara avhängiga av om institutet ifråga verkar internationellt eller enbart nationellt. Blickar man vidare framåt — vilket ju bör vara bestämmande vid riskbedömningen — kan det inte uteslutas att utvecklingen också inom jordbmket och på bostadsområdet kan bli sådan att riskema för kreditför­luster tenderar att växa framöver.

2.6 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrker att de föreslagna kapitaltäck­ningsreglerna bör gälla gemensamt för banker, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag. Fullmäktige pekar på alt kapitaltäckningskraven har utvecklats för att gemensamt gälla i den s. k. tiogmppen och anför att en sådan internationell harmonisering utgör i sig ett stort värde för de finansiella marknademas utveckling.

2.7 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

De bakomliggande ulgångspunktema - att lagstiftningen skall innehålla så långt möjligt enhetliga regler om kapitaltäckning för att uppnå konkur­rensneutralitet för olika kreditinstitut och att en internationell anpassning i huvudsaklig enlighet med Cooke-kommitténs rapport bör ske — är in­vändningsfria och angelägna från NO:s utgångspunkter.

2.8 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen är positiv till strävanden att samordna olika länders kapi­
taltäckningsregler. Härigenom ökas konkurrenslikhelen mellan ländemas
banksystem, samtidigt som jämförelser mellan dem underlättas. Detta
betyder att bankföreningen i huvudsak ansluter sig till de förslag till
reformering av de svenska kapitaltäckningsreglerna som kapitaltäcknings­
gmppen framlagt i sin rapport såsom en anpassning lill de av Cooke-
kommittén antagna reglema inom den s.k. lO-gmppen. Vid en sådan
reformering måste dock enligt bankföreningens uppfattning vissa viktiga
principer gälla. En sådan är att det av konkurrenslikhelsskäl vad avser den
svenska kreditmarknaden är absolut nödvändigt att kapitaltäcknings-
       15


 


reglerna i Sverige utformas likartat för alla banker/bankkoncerner och med     Prop. 1989/90:43 dem konkurrerande kreditinstitut. En liknande uppfattning återfinns i EG:s     Bilaga 2 förslagom soliditetsregleroch definitioner av eget kapital som skall gälla för alla "credit institutions".

2.9 Svenska sparbanksföreningen

Kapitaltäckningsgmppens förslag innebär skärpta kapitaltäckningskrav. Sparbanksföreningen anser likväl att en internationell anpassning av kapi­taltäckningsreglema för de svenska kreditinstituten är nödvändig och ofrånkomlig, sett i ett intemationellt perspektiv. Enligt föreningens me­ning är det angeläget med en sådan reformering snarast möjligt.

2.10  Sveriges Föreningsbankers Förbund

Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF) ansluter sig till förslaget om att kapitalkravsreglema får samma principiella utformning för alla svenska kreditinstitut.

SFF erinrar om att det inom EG diskuteras ett regelsystem som i stort överensstämmer med Cooke-kommitténs. Det är emellertid inte på något sätt klart att EG kommer att anta förslaget i sin nuvarande utformning. Betydande förändringar kan komma att göras. Om således Sverige skulle komma alt föregripa den kommande EG-regleringen och införa hårdare kapitalkrav än EG-länderna fömtsätter SFF att en erforderlig svensk an­passning snabbt vidtas när bilden inom EG klarnat.

Det kan enligt SFF inte uteslutas att EG-reglerna utformas så att med­lemsländerna ges frihet att införa lindrigare krav för vissa typer av kredit­institut som inte har någon internationell anknytning. Om så blir fallet behöver inte detta innebära att man även från svensk sida har skilda regelsystem för olika institut. SFF anser emellertid att man ingående måste analysera konsekvensema för svenska kreditinstitut av en sådan utveck­ling. Det är inte helt självklart att väsentligt höjda kapitalkrav skall införas för svenska institut på områden med föga eller ingen internationell anknyt­ning enbart för att motsvarande områden i vissa länder har haft betydande problem.

2.11  Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

Kassastyrelsen framhåller att syftet med alt ha enhetliga kapitaltäcknings­regler är att skapa konkurrensneutralitet mellan kreditinstitut. Lika viktig är emellertid frågan om det kan vara möjligt att arrangera en kreditgivning i former där kapitaltäckningsreglema inte blir aktuella, till följd av att de inblandade partema inte anses som kreditinstitut. Särskilt viktig blir den­na fråga givetvis i en situation där kraven på kapitaltäckning skärps betydligt, vilket är fallet i fråga om fastighetsfinansieringen.

Att kapitaltäckningsregler för kreditinstitut allmänt sett är en faktor som
bidrar till disintermediering, dvs. atl placerare och låntagare i större ut­
sträckning söker uppnå direkta låneavtal utan alt utnyttja ett kreditinstitut
      ]54


 


som mellanhand, är uppenbart. Försäkringsbolagens och AP-fondernas Prop. 1989/90:43 direktutlåning kommer t. ex. rimligtvis att bli mer attraktiv i förhållande Bilaga 2 till finansiering via mellanhandsinstitut. Kassastyrelsen anser därför att det innan försäkringsbolagen ges större frihet att engagera sig i finansiell verksamhet bör prövas om inte någon form av kapitaltäckningsbestäm-melse skall gälla även för dem; trots allt är ju bolagen i princip också mellanhänder mellan den sparande allmänheten och de investerande lån­tagarna.

Företag som behöver finansiera sina fastighetsinvesteringar kan också få incitament att i större utsträckning emittera egna värdepapper i stället för att låna av kreditinstitut. Obligationsfonder som placerar i sådana före­tagspapper kan ju samtidigt erbjuda allmänheten riskspridning och be­kvämlighet utan att anses som kreditinstitut. Enligt kassastyrelsens me­ning kan det ifrågasättas om en sådan utveckling egentligen är ett uttryck för en större samhällsekonomisk effektivitet.

En gränsfråga som kreditmarknadskommittén diskuterar gäller det be­grepp som kallas fastighetsrenting. Kassastyrelsen vill betona vikten av att kreditmarknadskommitténs uttalade syn får slå igenom i detta avseende, vilket innebär att den typiska rentingkonstruktionen normalt skall ses som ett finansieringsavtal. Ett företag som gmndas i syfte att engagera sig i denna form av finansiering skall alltså uppfattas som ett kreditinstitut. Utomlands har det under senare år allt mer talats om "mortgage-backed securities", dvs. en utveckling där vad som urspmngligen varit lån som lämnats av ett kreditinstitut överförs till nya, särskilt för ändamålet inrät­tade juridiska personer. Dessa i sin tur refinansierar sig genom att ge ut obligationer. Till skillnad från t. ex. ett svenskt mellanhandsinstitut är det här fråga om helt passiva juridiska personer, där låneförvaltningen mot avgift handhas av det företag som ursprungligen överfört krediterna.

Den avsedda effekten med konstruktioner av detta slag är normalt att avlasta kreditinstitutens balansräkning, dvs. att reducera den lånestock för vilken kapitaltäckning krävs. Konstruktionen fömtsätter givetvis att inga garantier lämnas mot förluster på de överförda lånen, men i många fall tycks det vara möjligt att ge de nya obligationerna en god kvalitet, trots att det i princip inte finns något eget kapital alls bakom dem, genom att i stället köpa en garanti från något annat företag som marknaden uppfattar som en god kreditrisk. Kassastyrelsen har emellertid uppfattat kreditmark­nadskommitténs förslag så, att det i Sverige inte skulle vara möjligt att skapa någon sådan konstruktion, därför att den juridiska person som måste skjutas in skulle komma att anses driva finansieringsverksamhet i kapitalmarknadslagens mening trots sin passiva roll. Det är angeläget att få denna fråga klarlagd i samband med lagstiftningsärendet.

Kassastyrelsen anser det givet att Sverige i allt väsentligt måste ansluta
sig till de intemationellt överenskomna riktlinjerna, i synnerhet som det
vill synas att EG kommer att anta regler som mycket nära ansluter till
dessa. Direkt gäller saken främst de svenska internationellt verksamma
bankerna, men genom sina koncernföretag täcker dessa ju i praktiken in
hela spektmm på den svenska kreditmarknaden. Om bankerna på kon­
cernbasis skall följa Basel-reglerna, kräver konkurrensneutraliteten att des-
      155


 


sa måste gälla även för institut som i och för sig bara är verksamma inom     Prop. 1989/90:43
landet.
                                                                         Bilaga 2

Kassastyrelsen uppfattar också saken så, atl det på en avreglerad kapital­marknad inte vore meningsfullt för bankoberoende institut att söka få kapitaltäckningsregler som är lindrigare än de som gäller för bankkoncer­nerna. Särskilt gäller detta när valutaregleringen nu också tas bort, så att svenska institut kan sälja papper till utländska placerare eller i annan form låna på den intemationella marknaden. Ett institut, som inte uppfyller de kapitalkrav som internationellt uppfattas som normen, torde ha stora svårigheter att i längden klara sin upplåning till samma kostnad som kapitalstarkare konkurrenter. Därmed upphävs automatiskt den fördel som de lindrigare kapitalkraven var tänkta att ge, och kan t. o. m. förbytas i sin motsats.

2.12  Svenska Fondhandlareföreningen

Föreningen har den inställningen atl företag som driver samma slags verksamhet så långt möjligt skall ha samma rörelseregler. Även om fond­kommissionsbolag, liksom t. ex. finansbolag, har en mer begränsad verk­samhet än bankerna, överensstämmer fondkommissionsbolagens verk­samhet med motsvarande verksamhet i bank. Del är därför naturiigt att de kapitalkrav som ställs på banker också ställs på fondkommissionsbolag i den verksamhet som är densamma i båda slagen av institut. Kapitaltäck­ningsgmppens förslag medför, liksom motsvarande förslag av kreditmark­nadskommittén, en sådan likställighet mellan olika slag av institut. För­eningen anser det angeläget att denna samordning genomförs.

Det är vidare positivt att det remitterade förslaget syftar till en intema­tionell anpassning av de svenska kapitalkraven. Med den internationella utveckling som svenskt kreditväsende och svensk värdepappersrörelse för närvarande genomgår är en sådan anpassning viktig. Konkurrens skall inte bara gälla inom Sverige utan också gentemot utlandet. En internationell anpassning torde dessutom vara ofrånkomlig som ett led i svensk anpass­ning till de europeiska gemenskaperna, vilken måste tillmätas hög priori­tet.

När det gäller det svenska regelsystemets anpassning till internationella standards är det viktigt att del inte ställs större krav på kapitaltäckning på svenska företag än på konkurrentföretag i andra länder. Cooke-kommittén ger otvivelaktigt utrymme för vissa nationella särregleringar. Den svenska lagstiftaren bör därför bevaka att kraven i Sverige väl anpassas till kraven i vår omvärid. Viktigt är att bevaka vad som i detta avseende sker inom EG-området.

2.13  Landsorganisationen i Sverige (LO)

LO anser att kapitaltäckningskraven måste fastställas med en nivå som
motsvarar internationell standard. Genom den internationella konkurrens
i kreditgivningen, som existerar och kan väntas öka, uppstår annars sned­
vridningar, motiverade av olika höga anskaffningskostnader för kreditin-
    156


 


stituten. Skulle den utvidgade normdisciplin utebli, som nu är på väg efter    Prop. 1989/90:43 förberedelsearbete i internationella organ, skulle sannolikt kapitaltäck-     Bilaga 2 ningen tendera mot den lägsta rådande nivån. Detta medför soliditetsris-ker i systemet.

Man kan fråga sig om inte den standard, som föreslagits av Cooke-kommittén inom 1 O-gruppen innebär alltför höga krav, vilket innebär att kapitalkostnaderna fixeras på alltför hög nivå. Med andra ord skulle risken för instabilitet i betalningssystemet inte öka nämnvärt med viss sänkning av kraven. Kommitténs resultat är dock en kompromiss mellan länder som traditionellt haft både högre som lägre kapitalkrav. Huvudvärdet ligger nu i att en gemensam standard skapas. Erfarenhetema från de senaste 15 åren pekar på att banksystemet utan normer kan drabbas av bankkriser, betal-ningsinställdser och alltför ohämmad skuldsättning hos kunder.

2.14  Svenska bankmannaförbundet

Bankmannaförbundet har noterat atl de föreslagna kapitaltäcknings­kraven inte träffar försäkringsbolagen. Dessa kan härigenom få en inte oväsentlig konkurrensfördel och i ökad utsträckning välja att agera på marknaden för långfristig fastighelsfinansiering. Detta förhållande anser förbundet inte acceptabelt.

2.15  Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)

SBAB vill först ansluta sig till de allmänna utgångspunkterna för de nya kapitaltäckningsreglerna. Den pågående internationaliseringen av kredit­marknaderna gör det nödvändigt med internationellt vedertagna kapital­täckningsregler. Det är också, enligt SBAB:s mening, självklart att Sverige skall anpassa sig till sådana regler. Vidare bör det vara självklart att kapitaltäckningsreglerna skall vara konkurrensneutrala mellan olika kre­ditinstitut i de enskilda länderna och mellan länderna.

En annan utgångspunkt för förslaget om nya kapitaltäckningsregler är,
som kapitaltäckningsgruppen redovisar, erfarenheter från de anglosaxiska
länderna. Erfarenheterna från USA av problemen på bostadskreditmark­
naden där synes ha spelat en stor roll vid utformningen även av Cooke-
kommitténs förslag. Resultatet har blivit stora krav på kapitaltäckning för
utlåning till just bostadssektorn. SBAB:s personal har vid studiebesök i
USA fått en viss uppfattning om förhållandena på den amerikanska bo­
stadskreditmarknaden. De institutionella förhållandena är, från svensk
och europeisk synvinkel, ganska egenartade. Långivare till bostäder tving­
as, på grund av lagstiftningen, till så gott som obegränsade ränterisker.
Matchningsregler för upplåning och utlåning, som är grundläggande för
bostadsinstitut i Europa, förefaller saknas. De stora förluster, som uppstår
i USA för långivare till bostäder, verkar alltså i större utsträckning att vara
hänförliga till ränterisker än till egentliga kreditrisker. Mot bl.a. denna
bakgrund vill SBAB göra den reflexionen att del kanske hade varit lämpli­
gare att grunda förslaget till nya internationella kapitaltäckningsregler på
europeiska erfarenheter och institutionella förhållanden.
                         jy


 


För Sveriges del torde den viktigaste intemationella anpassningen i Prop. 1989/90:43 fråga om kapitaltäckningsregler vara den i förhållande till EG. EG har Bilaga 2 ännu inte beslutat om några kapitaltäckningsregler för kreditgivningen till bostadssektom. Enligt vad SBAB erfarit vid kontakter med bl. a. European Community Mortgage Federation, som är ett officieUt berednings- och remissorgan till EG-kommissionen när det gäller bostadkreditgivning, är det osäkert om något beslut om kapitaltäckningsregler för bostadslångiv­ning kan fattas under år 1989. Det verkar sannolikt att beslut fattas först under år 1990. Anledningen till den befarade förseningen i förhållande till den tidplan som Cooke-kommittén angett är den oro för effekterna av reglerna på bostadskreditmarknaden som finns i bl. a. Väst-Tyskland och Frankrike. Det kan inte uteslutas helt att det blir vissa avvikelser mellan EG:s regler om kapitaltäckning och Cooke-kommitténs föreslagna regler.

SBAB anser mot denna bakgmnd att något beslut om kapitaltäcknings­regler i Sverige inte bör fallas förrän det föreligger klarhet om vilka regler som kommer att gälla i EG.

Hanteringen av hypoteksinstitutionernas historiska, skattemässigt gyn­nade fondavsättningar är en fråga av utomordentligt stor betydelse för konkurrensneutraliteten på bostadskreditmarknaden i Sverige. SBAB ut­går från att den särskilda utredare för översyn av lagstiftningen om hypo­teksinstitut som regeringen tillkallat, ägnar dessa frågor och deras sam­band med kapitaltäckningsreglerna stor uppmärksamhet.

En annan fråga, som kapitaltäckningsgmppen själv berört, är de konkur­rensfördelar som försäkringsbolagen skulle få i fråga om fastighetsfinansi­ering, eftersom dessa inte har några krav på kapitaltäckning. Statsmakter­nas linje har åtminstone hittills varit att hålla försäkringsbolagen utanför den direkta långivningen till i varje fall det statsbdånade bostadsbyggan­det. Enligt SBAB:s mening skulle denna linje knappast hålla i längden om försäkringsbolagen inte har några kapitalkrav och således skulle kunna erbjuda lån till lägre räntor än de långivare som träffas av kraven på kapitaltäckning.

3 Kapitalbasen

3.1 Bankinspektionen

Bankinspektionen pekar på den mycket betydelsefulla förändringen att
värderegleringsreservema inräknas i det som föreslagits få beteckningen
primärt kapital. Detta är ett erkännande av den betydelse som stora
värderegleringsreserver har och som inte bara är en gardering mot förlust­
risker utan även en allmän konsolidering. Att de får inräknas till 50% är en
anslutning till en gängse bedömning att obeskattade reserver endast skall
få inräknas i sådan omfattning. Denna behandling av värderegleringsre-
serven innebär för affarsbankemas del med hänsyn till den betydande
storlek som dessa reserver har att kapitalbasen kan ökas med 1/3 om också
förlagslånemöjligheten utnyttjas maximalt.
Kreditmarknadskommittén har föreslagit en begränsning av möjlighe-
         158


 


ten att i kapitalbasen inräkna garantifondsbevis och garantifondsförbin-     Prop. 1989/90:43 delser. Baselkommitténs förslag fäster avseende endast vid inbetalt kapi-     Bilaga 2 tal. Detta innebär att garantifondsförbinddser inte längre kan beaktas, vilket gör att belopp som utlästs måste helt eller delvis inbetalas om kapitalkraven skall kunna uppfyllas.

3.2 Riksskatteverket

Kapitaltäckningsgmppen anför att med en bokstavlig tolkning av Cooke-kommitténs regler kunna hävdas att uppskrivningsfonden är en sådan reserv som bör hänföras till supplementärt kapital. Likväl väljer man atl hänföra den till primärt kapital.

Enligt Cooke-kommittén skall med primärt kapital förstås eget kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet. Kapitaltäckningsgmp­pen anför att värderegleringsreserverna visserligen formellt kan betraktas som en buffert mot framtida förlustrisker. Vidare anförs att "om ett kreditinstituts rörelseresultat uppvisar förlust, kan reserverna sägas vara av samma kvalitet som eget kapital. 1 en sådan situation blir de framtagna reserverna inte föremål för någon faktisk beskattning." Riksskatteverket tolkar innebörden av formuleringarna att värderegleringsreservema dels är mycket stora, dels möjligen till viss del finns utanför balansräkningen, dels är kända och accepterade av tillsynsmyndigheten och dels ha till viss del tillskapats i skattereglerande syfte. Enligt del synsätt som genomsyrar EG:s fjärde bolagsdirektiv, avseende företagens årsredovisning, skall en strikt åtskillnad upprätthållas mellan å ena sedan företagsekonomiskt mo­tiverade värderingar och reserveringar och å andra sidan sådana som är skattemässigt betingade. Riksskatteverket finner inte detta synsätt fören­ligt med den föreslagna behandlingen av värderegleringsreserverna.

3.3 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Även om Cooke-reglema är relativt detaljerade kan de inte beakta alla de nationella särdrag som finns i fråga om redovisningsprinciper och finansi-eringsinstmment. Det betyder att för några poster har klassificeringen fått företas efter andan snarare än bokstaven i Cooke-reglerna.

Kapitalbasen utgörs enligt kapitaltäckningsgruppens förslag av primärt
och supplementärt kapital. Det motsvaras i Cooke-reglerna av "core capi­
tal" och "supplementary capital". I primärt kapital ingår fömtom eget
kapital även ett belopp motsvarande hälften av föreliggande värderegle­
ringsreserver. Dessa reserver i svenska banker och övriga finansinstitut
ackumuleras långt utöver gränsen för vad som motsvarar normal riskre-
servering. De torde knappast ha någon motsvarighet i andra länder och
finns ej heller upptagna bland de poster som uppräknas att ingå i core
capital. För svenska banker är det av central betydelse att dessa värderegle­
ringsreserver får inräknas i primärt kapital. Det är med tillfredsställelse
som fullmäktige noterar att Sverige har vunnit en bred uppslutning kring
sin syn på värderegleringsreservernas behandling i kapitaltäckningshänse­
ende.
                                                                                           159


 


Medan värderegleringsreserverna explidt lagts in som del i primärt Prop. 1989/90:43 kapital, har dämtöver i kapitalbestämmelserna öppnats möjligheter att Bilaga 2 efter regeringens, eller efter regeringens bemyndigande, bankinspektio­nens medgivande inräkna även andra reserver och tillskott. En sådan öppning föreslås också beträffande supplementärt kapital. Enligt kapital­täckningsgmppen uppfyller de garantifonder som kreditmarknadskom­mittén föreslår för sparbanker och föreningsbanker kraven på primärt kapital. Fullmäktige vill beträffande denna fråga hänvisa till sitt särskilda remissyttrande över kreditmarknadskommittén (1988— 10—13). I korthet innebar de synpunkter som framfördes i detta yttrande att de av kredit­marknadskommittén föreslagna garantifonderna för sparbanker och för­eningsbanker inte utan ytterligare kvalificering kan klassificeras som pri­märt kapital. Bankaktiebolag kan visserligen under vissa fömtsättningar emittera inlösningsbara aktier och kreditmarknadskommittén föreslår att motsvarande restriktioner bör gälla för sparbanks emission av garanti­fondsbevis. Fullmäktige menade emellertid att även om bestämmelsema för nedsättning av garantifond utformas i överensstämmelse med vad som gäller beträffande inlösen av aktie i bankaktiebolag kan skillnaden vid den praktiska tillämpningen bli betydande. Med hänsyn till skuldebrevets ka­raktär kan man inte utesluta att en regel om förbehåll om inlösen av garantifondsbevis motsvarande den som gäller för aktier skulle komma att utnyttjas mer systematiskt. Garantifondsbevisens attraktionskraft på marknaden skulle med all sannolikhet stiga om de emitterades med amor-teringsplan eller angiven återbetalningstidpunkt, en ordning som kredit­marknadskommittén explidt omnämner. Sådana garantifonder kunde en­ligt fullmäktiges mening inte anses vara förenliga med de krav som Cooke-kommittén anger för att en post skall få inräknas i primärt kapital. Härför erfordras att garantifondsbevisen emitteras med obegränsad löptid och utan rätt till uppsägning inte bara från placerarens utan även från emitten-tens sida.

Återbetalning bör, menade fullmäktige, endast kunna ske i undantags­fall och fömtsätta tillstånd från regering eller bankinspektion.

3.4 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Enligt de nya kapitaltäckningsreglerna skall inte de gmndfondsförbindd-ser riksgäldskontoret utställt till hypoteksinstituten längre inkluderas i kapitalbasen. Motivet för detta är den princip Cooke-kommittén uppställt om att kapitalbasen måste baseras på inbetalda belopp.

Fullmäktige stöder denna allmänna princip, men hävdar av principiella
skäl att denna syn inte bör tillämpas på statliga utfästelser. Någon tvekan
om statens möjligheter att kunna svara för utfästelserna finns ej per
definition, vilket gör förslaget i denna del onödigt. Det kan dessutom
hävdas att reglema för riskklassindelning understödjer detta synsätt. I
övrigt vill fullmäktige ej nu, innan utredningen om hypoteksinstituten är
klar, lägga synpunkter på hypoteksinstitutens ägande, fonder etc.
           160


 


3.5 Svenska Bankföreningen                              Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Bankföreningen invänder mot förslaget, att värderegleringsreserver endast får inräknas som primärt kapital till 50% av sitt belopp samt att reserverna från förlusttäckningssynpunkt inte är belastade med någon latent skatte­skuld. Eftersom vid en förlustsituation framtagna reserver inte blir före­mål för någon faktisk beskattning kan dessa sägas vara av samma kvalitet som eget kapital. Slutsatsen bör därför enligt bankföreningen vara att dessa medräknas till 100%. Bankföreningen erinrar också om att uppfatt­ningen att svenska bankers värderegleringsreserver inte är belastade med någon latent skatteskuld har vunnit internationell acceptans i samband med rating av svenska banker.

I sin diskussion om värderegleringsreservernas inräknande i kapitalbasen
berör kapitaltäckningsgruppen även frågan om reservernas ställning efter
en eventuell ändring av företagsbeskattningen. Bankföreningen vill i detta
sammanhang framföra följande. Om en ny skattesats på exempelvis 30%
beslutas, bör åtminstone 70% av värderegleringsreserverna få räknas som
primärt kapital. Vid ett nytt skattesystem bör även eventuella nya former
av obeskattade reserver få medräknas som primärt kapital; argumenten
härför är desamma som framförts beträffande värderegleringsreserver.

Bankföreningen ifrågasätter kapitaltäckningsgmppens förslag om beräk­ning av reserven för obligationer och förordar i stället att man bibehåller nuvarande regel, som innebär att obligationema värderas utifrån ett ge­nomsnitt av räntan för vissa obligationer under de senaste tio åren. Det kan enligt bankföreningen även i framtiden, på samma sätt som under tidigare perioder, vara viktigt vid kraftiga räntestegringar att bankerna har kvar den nuvarande utjämningsregeln.

Bankföreningen stöder förslaget atl reserveringar för påtagliga förlustris­ker avseende vissa fordringar genom avsättningar till särskilda konton för länderrisker m.m. inte skall ingå i kapitalbasen, utan i stället att motsva­rande tillgångar skall värderas till sitt nettobokföringsvärde. Bankför­eningen delar också uppfattningen att uppskrivningsfond bör räknas som primärt kapital.

Däremot delar bankföreningen inte gmppens uppfattning att de garanti­fonder, som kreditmarknadskommittén föreslagit för sparbanker och för­eningsbanker, uppfyller kraven på primärt kapital. Garantifondsbevisen torde närmast vara att hänföra till Cooke-reglernas "hybrid (dept/equity) capital instmments", som skall hänföras till "supplementary capital". 1 det fall denna typ av kapitalinstmment kommer att få emitteras i Sverige — vilket dock bankföreningen av flera skäl avstyrkt i remissyttrande 1988 — 09 — 26 — bör de därför enligt bankföreningens uppfattning räknas som supplementärt kapital.

Bankföreningen vill beträffande hypoteksinstituten framhålla att det
måste klart framgå att en sådan renodling som kreditmarknadskommittén
föreslagit i fråga om reservfonderna är en absolut fömtsättning för att
dessa skall få räknas som primärt kapital. Den omständigheten, att vissa
års avsättningar till hypoteksinstitutens reservfonder — trots att de gjorts
av obeskattade medel - föreslås till 100% få räknas som primärt kapital,
   151

II  Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


stöder bankföreningens ovan angivna uppfattning att bankernas värdereg-     Prop. 1989/90:43 leringsreserver, trots att de skapats av obeskattade medel, bör till 100%     Bilaga 2 kunna räknas som primärt kapital.

Vad härefter gäller supplementärt kapital anför bankföreningen att en­ligt vad den fått sig bekant finns det bland 1 O-gruppens länder exempel på (bl.a. Frankrike) att sådana kapitalinstrument motsvarande förlagsbevis får medräknas om deras ursprungliga löptid är "minst fem år". Eftersom denna typ av lån ofta ges ut med en löptid på ett exakt antal år, t. ex. fem år, förefaller det opraktiskt atl, som gmppens förslag innebär, uppställa en gräns som medför att lån måste ges ut med en löptid på minst fem år och en dag för att få medräknas i supplementärt kapital. Bankföreningen föreslår därför att tidsgränsen sätts vid "minst fem år". En dags skillnad kan inte ha någon betydelse från kapitaltäckningssynpunkl.

Bankföreningen pekar på den flexibilitet som förslaget innebär att i supplementärt kapital får inräkna "reserver och andra förbindelser" som regeringen eller bankinspektionen medger och tillstyrker att förslaget ge­nomförs, på liknande sätt som föreslås även beträffande primärt kapital.

Bankföreningen finner det förvånande att kapitaltäckningsgruppen kommit till den slutsatsen att medel innestående på investeringskonto enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond inte bör få inräknas i kapitalbasen. Bankföreningen å sin sida anser däremot att — just därför att dessa medel, såsom gruppen anför, kan "i viss mån tas i anspråk för förlusttäckning" — medel i allmän investeringsfond bör kunna ingå bland sådana "reserver" som gmppen föreslår får inräknas i supplementärt kapi­tal efter regeringens eller bankinspektionens medgivande.

Bankföreningen stöder förslaget om att finansbolag och kreditaktiebolag bör som supplementärt kapital få inräkna garantifondsbevis etc. som motsvaras av kontant inbetalda medel.

Vad slutligen gäller föreslagna regler om avräkning från kapitalbasen anser bankföreningen att undantag från avräkning även bör få göras för smärre kapitaltillskott som kan anses ha skett "i annan form" än aktieka­pital. Annars skulle avräkning behöva göras när en bank på rapportdagen i sitt handelslager innehar smärre volymer av förlagsbevis som har emitte­rats av annat företag som bedriver bankverksamhet. Detta kan inte anses vara motiverat. En sådan lösning som bankföreningen förordar är väl förenligt med Cooke-reglerna, vilket bl.a. framgår av atl Bank of England — i sin anpassning till Cooke-reglerna — tillåter brittiska banker att i en market-maker-funktion inneha andra bankers förlagslån utan att avdrag behöver ske från kapitalbasen. Bankföreningen föreslår därför att avräk­ning inte skall ske för sådana innehav av skuldförbindelser från annat företag, som bedriver någon form av bankverksamhet, vilka motsvarar högst fem procent av institutets eget kapital eller egna fonder.

Bankföreningen föreslår vidare ett bibehållande av den nuvarande re­
geln att avräkning inte heller skall ske för tillskott i företag där staten är
delägare. Det är inte motiverat att kapitalkravet höjs från nuvarande 8%
till 100% för banks aktieinnehav i AB Svensk Exportkredit m.fl. företag
med statligt delägande där banks, ägarandel överstiger 5%. Ett sådant
aktieinnehav kan inte, lika litet som hittills, anses vara förenat med risk
     162


 


som fordrar 100% kapitaltäckning. Inte heller kreditmarknadskommitténs     Prop. 1989/90:43 förslag till nya kapitaltäckningsregler skulle ha medfört en sådan höjning.     Bilaga 2 Bankföreningen vill understryka att Cooke-reglerna lämnar möjlighet för nationella särregler när det gäller avräkning från kapitalbasen.

3.6 Svenska sparbanksföreningen

Sammanfattningsvis leder det nu föreliggande förslaget till en betydande skärpning av kapitalkravet för sparbanksrörelsen, framför allt för de spar­banker och sparbanksnära företag som bedriver bostadsfinansieringsverk­samhet. Skärpta kapitaltäckningsregler understryker sparbankernas behov av en varaktig riskkapitalförsörjning. Om sparbanksrörelsen skall kunna bära ökade kapitalkrav och samtidigt ha handlingsfrihet för framtiden är det nödvändigt att kapitalförsörjningsfrågan snarast får sin lösning genom att sparbankerna får möjlighet att emittera garantifondsbevis och därmed tillgång till externt riskkapital.

Vad gäller värderegleringsreserver yrkar Sparbanksföreningen att dessa skall få tas upp i full utsträckning vid beräkning av kapitalbasen, eftersom reserverna får tas i anspråk för förlusttäckning utan att de behöver tas upp till beskattning. Om emellertid den föreslagna begränsningen förverkligas och ett nytt företagsbeskattningssystem införs om några år med en generell skattesats om 30%, bör, för det fall obeskattade värderegleringsreserve-ringar alltjämt förekommer, dessa få tas upp till 70% vid kapitalbasens beräkning.

3.7 Sveriges Föreningsbankers Förbund

Som en förutsättning för SFF:s ställningstagande till kapitalkraven gäller att kreditmarknadskommitténs förslag rörande garantikapital, som ett sätt att underiätta kapitalförsörjningen för spar- och föreningsbanker, genom­förs.

SFF kan konstatera att förslaget beträffande värderegleringsreserver innebär en ökning av bankernas kapitalbaser som i viss mån reducerar effekterna av de skärpta kapitaltäckningskraven. SFF föreslår att ytterliga­re kapitalbasvidgningar övervägs i det fortsatta beredningsarbetet. Med hänsyn till att värderegleringskontot kan tas i anspråk för förlusttäckning utan att de behöver tas upp till beskattning anser SFF det inte vara orimligt att värderegleringskonton kan få tas upp till 100% vid beräkning av kapitalbasen. 1 vart fall bör värderegleringskontona kunna utnyttjas i kapitalbasen upp till 70% om ett nytt företagsbeskattningssystem införs med en generell skattesats om 30%.

3.8 Konungariket Sveriges stadshypotekskassan

Kassastyrelsen anser att kapitaltäckningsgruppens förslag till ny lydelse av

8 § andra stycket bankrörelselagen, med motsvarighet i andra lagförslag, är     163


 


ofullständigt. Reserven för obligationer och aktier har legaldefinierats som     Prop. 1989/90:43 "det belopp med vilket dessa tillgångars marknadsvärden överstiger netto-    Bilaga 2 bokföringsvärdet", vilket inte kan vara korrekt.

I den återgivna formuleringen finns ingen spärr mot att i kapitalbasen räkna in ett belopp som är större än den faktiska nedskrivning banken (motsv) har gjort. Om värdepapperens marknadsvärde har stigit över anskaffningsvärdet, går även den skillnaden in i definitionen. Man skulle alltså få räkna in en orealiserad värdestegringsvinst på värdepapper i primärkapitalet, vilket är uttryckligen avvisat i Cooke-kommitténs rap­port. I lagtexten måste därför ett tillägg göras, t.ex. "...bankens reserver för obligationer och aktier, dock högst det belopp med vilket dessa till­gångars marknadsvärden överstiger nettobokföringsvärdet". Man får då den avsedda innebörden, nämligen att den reserv som får räknas inte alltid är hela den i balansräkningen avsatta, utan är mindre om portföljens aktuella marknadsvärde ligger under anskaffningsvärdet.

3.9 Sveriges allmänna hypoi:eksbank

Enligt kreditmarknadskommitténs förslag skall Hypoteksbanken och hy-poteksföreningarna betraktas som en koncern vid beräkning av kapital­täckningskravet. Eftersom detta är till fördel för banken och föreningarna när det gäller den sammanlagda kapitalbasen, som skall läggas till gmnd vid beräkning av kreditåtaganden som måste täckas av eget kapital, har Hypoteksbanken ej någon erinran mot detta synsätt. Det förtjänar påpekas att Hypoteksbanken och hypotekslöreningarna i sin hittillsvarande organi­sationsform inte utgör någon koncern, utan närmast är att betrakta som en federation.

Kreditmarknadskommittén för ett omfattande resonemang angående föreningarnas och bankens reservfonder. Reservfonderna är avsedda att utgöra stommen i Landshypoteks samlade kapitalbas. Kommittén föreslår att nuvarande minimikrav för reservfond — minst 1 % av institutets skul­der — avskaffas. Mot bakgmnd av de föreslagna reglerna i övrigt finner Hypoteksbanken att en minimiregel rörande reservfondernas storlek inte har något självständigt berättigande och instämmer därför i kommitténs förslag i denna del.

Av väsentlig betydelse för beräkning av Landshypoteks kapitalbas är grundfonden. Ända sedan Hypoteksbanken tillkom har staten ställt en grundfond för bankens upplåningsrält. Gmndfonden har av naturliga skäl ansetts som en integrerad del av bankens verksamhet, eftersom gmndfon­den fyllt denna funktion ända sedan bankens tillkomst. Ett borttagande av grundfonden skulle därför innebära en allvarlig och djupgående förändring i bankens verksamhet, som inte kan motiveras enbart av hänsyn till önskemålet om likartade regler om kapitalbasens konstruktion. Givetvis måste möjligheter kunna skapas att införa undantag, om fundamentala intressen i ett lands regelsystem träds för nära. För Hypoteksbanken fram­står det som angeläget att grundfonden även i fortsättningen finns kvar och bildar utgångspunkt för bankens upplåning.

Grundfonden bör sålunda enligt Hypoteksbankens mening ingå i kapi-      164


 


talbasen vid beräkningen av kapitaltäckningskraven. Den omständigheten Prop. 1989/90:43 att — som påpekats i betänkandet och i förslaget från kapitaltäcknings- Bilaga 2 gmppen — staten enbart gjort ett åtagande men inte inbetalat det garante­rade beloppet, bör självfallet inte diskvalificera åtgärden som otillräcklig. Om en stal av Sveriges natur ställer garanti, bör givetvis statens därmed gjorda åtagande anses likvärdigt med ett till fullo inbetalt belopp. Denna inställning bör redovisas från svensk sida vid diskussionema med Cooke-kommittén. Banken har ingen invändning mot förslaget att gmndfond i fortsättningen betecknas garantifond.

3.10 Svenska skeppshypotekskassan

Kassan hemställer att kassans garantifond, som uppgår till 167 milj. kr., all jämföra med del egna kapitalet i form av reservfond på 230 milj. kr., även fortsättningsvis får jämställas med reservfonden vid beräkning av kapital­basen för att Kassan skall kunna tillgodose rederinäringens kommande finansieringsbehov. Garantifonden är för Kassan värdefull eftersom den skapar bättre villkor på kapitalmarknaden till nytta för sjöfarten.

Om ett bibehållande av garantifonden som kapitalbas till följd av inter­nationell harmonisering inte skulle visa sig möjlig förordar Kassan att staten tillskjuter garantifondens belopp i sådan form att den kan omvand­las till reservfond. Stöd härför finns i den av kapitaltäckningsgmppen föreslagna lagtexten. Eftersom Cooke-kommitténs arbete för närvarande icke synes syfta till folkrättsligt bindande överenskommelser torde något hinder inte föreligga mot ett förverkligande av Kassans synpunkter. Det . kan i detta sammanhang finnas skäl påpeka att som ytterligare säkerhet för Kassans fordringsägare tjänar en på visst sätt begränsad personlig betal­ningsskyldighet för Kassans låntagare i händelse av Kassans likvidation. Beloppet uppgår för närvarande till 97 milj. kr. Med hänsyn till det behov av reservuppbyggnad som eljest föreligger hemställer Kassan att statsmak­tema tämligen snart tillkännager sin principinställning till den flaskhals för skeppsfinansiering som sålunda kan fömtses.

3.11 Finansbolagens förening

Föreningen har ingen invändning mot principen att det i primärt kapital skall medräknas bl.a. ett belopp som motsvarar 50% av bolagets reserver för utlåning, obligationer och aktier samt av överavskrivningar på leasing, men ifrågasätter om man inte i lagtexten bör fömtse möjligheten av att företagsskatlesalsen kan komma att ändras. Den latenta skatteskulden kan alltså komma att minska (det är mindre troligt att den ökar). Inledningen till 4 kap. 8 § andra stycket kapitalmarknadslagen skulle förslagsvis kunna formuleras sålunda: "Med primärt kapital avses dels eget kapital, dels ett belopp som svarar mot bolagets reserver efter avdrag för latent skatte­skuld".

När det gäller de s. k. garantifondema är det gmppens uppfattning att de
särskilda garantifonder som kreditmarknadskommittén föreslagit för spar­
bankernas och föreningsbankemas del skulle få inräknas i det primära
       15


 


kapitalet. De garantifonder som nu utgör bas för upplåningen i finansbo- Prop. 1989/90:43 lagen skulle tydligen under vissa förhållanden kunna inräknas i det supple- Bilaga 2 mentära kapitalet, medan flertalet fonder över huvud taget inte skulle få ingå i kapitalbasen. Föreningen finner det egendomligt att garanti som hittills ansetts vara en fullvärdig dd av kapitalbasen plötsligt helt skulle bli värdelös i sammanhanget. Det borde här finnas ett utrymme för särregler för finansbolagens vidkommande, särskilt som Cooke-reglema egentligen inte avser andra institut än bankerna. Behovet av insättarskydd är ju inte så stort i finansbolagen att man i fråga om dessa måste vara lika rigid som man måste mot bankema. Föreningen tar vidare för givet atl om finansbo­lagens garantifonder, etc. i framtiden konstmeras på ett sätt som i princip gör dem jämförliga med sparbankernas, skall de ingå i det primära kapita­let, inte i del supplementära.

Beträffande förlagslån anser gmppen uppenbarligen att lån med kortare urspmnglig löptid än fem år i praktiken inte är alt anse som riskbärande kapital utan som vanliga lån som följaktligen inte bör ingå i kapitalbasen. Föreningen är tveksam till etl sådant resonemang och anser att rapporten på denna punkt bör kompletteras med en utredning om förlagslånens längd och frekvens i kreditinstituten. Det bör observeras att finansbola­gens upplåning numera är mycket kortfristig, sällan längre än sex månader och oftast på högst tre månader. Man måste alltså utgå ifrån att ett som förlagslån mbricerat tillskott med en längre löptid än ett år är tänkt som ett långfristiskt tillskott. För att vara helt på den säkra sidan borde man i alla händelser kunna föreskriva att förlagslån med en ursprunglig löptid på två år eller längre i sin helhet skall ingå i det supplementära kapitalet (upp till 50% av det primära kapitalets storlek).

3.12 Svenska Fondhandlareföreningen

Föreningen anser det felaktigt att endast 50 % av värderegleringsreservema får inräknas i det primära kapitalet och föreslår att reserverna får inräknas till hela sitt belopp. Man bör nämligen i detta sammanhang beakta re­servernas funktion såsom reservering för eventuella förluster. Som sådana kan reserverna utnyttjas till hela sitt belopp och bör därför även i sin helhet inräknas i det primära kapitalet.

3.13 Landsorganisationen i Sverige (LO)

I samband med anpassningen till de av Cooke-kommittén föreslagna nor­
merna krävs vissa modifieringar av kapitalbegreppet i svensk banklagstift­
ning, eftersom kommittén definierar eget kapital på ett annat sätt än som
svensk praxis och olika värderegleringsfonder och andra reserveringar har
också olika karaktär jämfört med utländsk praxis. LO har inte anledning
rikta invändningar mot de framförda förslagen till definition av primärt
kapital och supplementärt kapital.
                                                      166


 


3.14 AB Svensk Exportkredit                              Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 SEK:s garantifond uppgår till 600 milj. kr. Intill högst ett belopp motsva­rande aktiekapitalet (700 milj. kr.) får garantifonden inräknas som upplå-ningsrättsgmndande kapital enligt gällande bolagsordning. Garantifonden har skapats för att stärka kapitalbasen i SEK. För bolagets fordringsägare/ obligationsinnehavare är garantifonden känd och det är rimligt att anta, att garanlifonden av dessa tillmätts lika stor betydelse som övrigt riskbä­rande kapital i bolaget, inte minst mot bakgmnd av att garantifondsutfäs-telsen är lämnad av staten med 300 milj. kr. och av bankerna med resteran­de 300 milj. kr., bland vilka de tre bankerna med AAA-rating svarar för 228 milj. kr. För SEK:s vidkommande är garantifonden av stor betydelse såväl för nuvarande upplåningsrättsbestämmelser enligt bolagsordningen, kapitaltäckningssituationen som för kreditvärdighetsbedömningen.

Det torde ej heller råda någon som helst tveksamhet om att värdet av garantifonden, först och främst vad avser den del som staten garanterar, är fullgott. Detta är en logisk slutsats av de regler som gäller för fordringar på stater i Cooke-bestämmdserna. Även för den återstående delen, som ga­ranteras av bankema, följer enligt nämnda regler att ett högt värde måste åsättas densamma.

Utformningen av SEK:s garantifond innebär att staten och bankerna har förbundit sig alt svara för SEK:s förbindelser med sammanlagt 600 milj. kr. och att SEK har rätt att ta i anspråk garantifonden om bolaget så finner erforderligt för att fullgöra sina förbindelser. Av staten och banker­na utfärdade garantiförbindelser torde vara oåterkalleliga, åtminstone så­vitt avser förbindelser som ingåtts när garantifonden funnits. Bokförings-tekniskt torde ett utnyttjande av fonden innebära att fordringar på utstäl-lama bokförs samtidigt som eget kapital gottgörs med samma belopp.

SEK förstår att garantifonder i den bemärkelse som de i Sverige före­kommer är tämligen unika. Delta faktum kan emellertid inte medföra att garantifondens reella innebörd inte skall kunna få betydelse vid utform­ningen av de nationella reglerna. Det från svensk sida bedömda värdet av garantifondema avspeglas av tidigare regler och lagstiftning samt av kre­ditmarknadskommitténs förslag, där garantifonder skulle tillåtas ingå i kapitalbasen med ett belopp intill fem gånger aktiekapitalet. SEK:s garan­tifond är även i förhållande därtill mycket försiktigt tilltagen.

För SEK är det av mycket stor betydelse att lagreglerna inte leder till någon omotiverad försämring av kapitalbasen, eftersom detta skulle kun­na påverka bedömningen av SEK på de internationella kapitalmarknader­na i negativ bemärkelse. En sådan förändrad bedömning skulle kunna fördyra SEK:s upplåningskostnader, vilket skulle stå i bjärt kontrast mot syftet med SEK, nämligen att främja svensk export. Sammanfattningsvis är det således vår förhoppning atl utformningen av de svenska reglema skall utgå från garantifondens reella innebörd samt även medge att de speciella omständigheter som råder i vårt fall beaktas.

Kapitaltäckningsgmppen föreslår vidare att avräkning skall ske för ak­
tieinnehav i kreditinstitut som inte konsolideras; dock att avräkning inte
skall ske vid.smärre aktieinnehav, som utgör högst 5% av ägarbolagets eget
   ,.j


 


kapital och högst 5% av det ägda bolagets eget kapital. Kreditmarknads-     Prop. 1989/90:43 kommittén å sin sida föreslog en utvidgad konsoliderad kapitaltäckning då     Bilaga 2 ägarandelen uppgick till minst 20% av det ägda bolaget. Kreditmarknads­kommittén konstaterade att härigenom omfattades inte Företagskapital AB, AB Svensk Exportkredit och AB Industrikredit av del utvidgade konsolideringsförfarandet.

SEK anser att starka skäl finns att medge att aktieinnehav i SEK inte skall behöva avräknas från kapitalbasen i ägarbankema. SEK ägs till 50% av staten och till 50% av elva affärsbanker. Ägareförhållandet innebär att ingen bank kan anses ha ett dominerande inflytande eller ett ägaransvar i SEK. Aktietillskottet från bankema i SEK kan anses relativt begränsat i förhållande till bankernas storlek. Vidare bör i sammanhanget beaktas den speciella uppgift som låg bakom SEK:s bildande, nämligen för bankerna att tillsammans med staten lösa exportindustrins krav på extern finansi­ering vid exportaflarer. Bankernas engagemang i SEK bör därför kunna ses som ett samhälleligt intresse. Förslagets genomförande skulle få till resul­tat att tre ägarbanker måste göra avräkning för sitt aktieinnehav i SEK medan de övriga bankerna inte behöver avräkna aktieinnehavet. SEK anser mot bakgmnd av vad här anfärts att bankemas aktieinnehav i SEK bör undantas från avräkning.

3.15 Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)

SBAB anser att vid beräkningen av kapitalbas bör obeskattade reserver beaktas med utgångspunkt i de nya skattesatser som kommer att föreslås för år 1991.

3.16 Sveriges Investeringsbank AB

Investeringsbanken anser att vid beräkning av eget kapital bör statens garanti för Investeringsbankens föriJliktdser jämställas med aktiekapital. Ur fordringsägares synvinkel är garantin av lika värde som inbetalt aktie­kapital.

3.17 Svenska Revisorssamfundet (SRS)

Med anledning av vad kreditmarknadskommittén anför om leasing vill
samfundet erinra om att rättsläget vad gäller säkerhet för leasing av lös
egendom inte är så klart som utredningen anför. Som exempel är det inte
klartlagt att leasegivaren i alla fall har separationsrält beträffande lea­
singobjektet vid leasetagarens konkurs. I själva verket är del sakrätlsliga
positiva stödet för att nyttjanderättshavare saknar sakrättsligt skydd tämli­
gen svagt. Del består främst av två äldre rättsfall (NJA 1905 s. 329 och
1917 A 429) och vissa uttalanden i förarbeten och doktrin där man synes
ha utgått från att skydd saknas. Härtill bör läggas att vissa leasingavtal har
sådan uppläggning att de reellt innebär ett avbetalningsköp. Enligt sam-
   ]68


 


fundets mening bör denna osäkerhet beaktas vid riskbedömningen. Mot     Prop. 1989/90:43 denna bakgmnd bör inte förslaget att likställa uppkomna reserver till följd     Bilaga 2 av överavskrivning av leasingobjekt med eget kapital genomföras.

3.18 SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag)

SABO anser att föriagslånealternativet bör utredas ytteriigare. Vidare bör övervägas kontanta statliga tillskott till gmndfonder m. m.

4 Riskklassificeringen m. m.

4.1 Bankinspektionen

När det gäller riskgraderingen av placeringama innebär det internationella förslaget enligt bankinspektionen att hänsyn i mindre utsträckning tas till ställda säkerheter än till kredittagarens person. Detta är en stor förändring i förhållande till nuvarande regler. Störst betydelse får denna förändring när det gäller krediter för bostadsfinansiering och för lantbmkets finansi­ering. Det ökade kravet som med anledning härav ställs skall emellertid vägas mot den ökning av kapitalbasen som möjliggörs. Mot bakgmnd av de mycket små förluster som svenska kreditinstitut lidit på här avsedd utlåning kan det förefalla omotiverat att höja kapitalkravet för dessa placeringar. Förslaget från Baselkommittén är i detta avseende en kompro­miss där länder med andra erfarenheter av kreditföriuster inom detta område har gjort eftergifter för atl möta kravet från länder som Sverige med krav på ett större hänsynstagande lill krediter som säkrats med pantbrev i bostads- och lantbmksfastigheter. Inspektionen accepterar den­na kompromiss.

Baselkommitténs förslag innebär också att placeringar hos försäkrings­bolag eller krediter som garanterats av sådana bolag kommer att behandlas annorlunda än för närvarande. Dessa har hittills inte fordrat någon kapi­taltäckning men skulle enligt förslaget komma alt fordra 8%. Anledningen till detta är enligt vad bankinspektionen har sig bekant att kapitaltäck­ningskrav inte uppställs för försäkringsbolag. Bankinspektionen har redan tagit upp denna fråga i Baselkommittén för beaktande vid en eventuell revision av förslaget. Målsättningen är att konkurrensneutrala kapitaltäck­ningsregler skall införas för banker och försäkringsbolag.

Bankinspektionen har ingen erinran mot att regler om värdering av räntebärande obligationer i 4 kap. 4§ 1 bankrördsdagen (1987:617) slo­pas. Denna regel skall heller inte ses i samband med kapitaltäckningsreg­lerna.

Den föreslagna gmpperingen av länder inom OECD resp. utanför denna
gmpp innebär enligt bankinspektionens uppfattning ett rimligt hänsynsta­
gande till olika länders kreditvärdighet. Att en sådan uppdelning lämpar
sig mindre väl att ta in i lagtext instämmer bankinspektionen i.
                169


 


4.2 Försäkringsinspektionen                               Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Försäkringsinspektionen ifrågasätter om det är riskmässigt motiverat att i

de svenska kapitaltäckningsreglerna införa en ny riskklass för bankers och fondkommissionsbolags handelslager i aktier m. m. samt för särskilt risk­fyllda placeringar i kreditmarknadsbolag med så högt kapitalkrav som 24% av summan av placeringarna inom klassen. Detta är tre gånger det normala minimikrav som antagits av Baselkommittén.

Från synpunkter som försäkringsinspektionen har att beakta finner in­spektionen det vara myckel oroväckande att arbetsgruppen i enlighet med Baselkommitténs regler inte fömtsätter någon särbehandling av fordringar på försäkringsbolag. Kapitaltäckningsgmppen har dock enligt sitt betän­kande övervägt att beträffande försäkringsbolag med svensk koncession göra ett avsteg från Baselkommitténs regler och — som för närvarande är fallet — låta fordringar på sådana försäkringsbolag vara förenade med reducerat kapitalkrav på motsvarande sätt som fordringar på banker. Enligt betänkandet torde Baselkommittén komma att ta upp denna fråga till förnyad prövning. Försäkringsinspektionen utgår från att den fortsatta prövningen kommer att leda fram till att fordringar på försäkringsbolag blir i berört hänseende behandlade på motsvarande sätt som fordringar på banker. För kreditförsäkringen i de svenska försäkringsbolagen torde en sådan lösning av frågan ha en avgörande betydelse vad gäller de framtida möjligheterna att verka på marknaden.

4.3 Riksskatteverket

Riksskatteverket anser att uppdelningen i fem riskklasser kan vålla pro­blem i fråga om poster utanför balansräkningen, eftersom etablerad redo­visningspraxis, god redovisningssed, saknas på området.

4.4 Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten finner del anmärkningsvärt att bottenkrediter i kontors-, industri- och jordbruksfastigheter skall jämställas med blancokrediter. Detta förhållande och det kapitaltäckningskrav som avses bli gällande för bostadskrediter kommer uppenbarligen att innebära en utökad differens mellan inlåningsräntor och utlåningsräntor om inte de olika instituten i stället väljer att expandera i långsammare takt. Vidare torde utlåningen enligt kammarrättens mening komma att öka från långivare som inte omfattas av de föreslagna kapitaltäckningsreglerna, t. ex. försäkringsbola­gen. Kammarrätten anser vidare att det borde vara möjligt att vid jord­bruksbelåning behandla boningshusen efter de regler som gäller bostadsbe­låning i allmänhet.

4.5 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Det högsta minimikravet enligt Cooke-reglerna är 8%. Detta krav omfat­
tas av en restgmpp som sträcker sig alltifrån lån med botteninteckning i
    170


 


jordbmksfastighei till aktier och annat riskkapital i olika former. I kapital- Prop. 1989/90:43 täckningsgmppens förslag finns emellertid efter direkt förebild i kredit- Bilaga 2 marknadskommittén också en grupp av tillgångar för vilka kapitalkravet uppgår till 24%. För banker och fondkommissionärer omfattar denna grupp aktier, emissionsbevis och andelar som utgör handelslager. För dessa värdepapper är kapitalkravet för närvarande 8 resp. 20% för nämn­da institut. För finansbolag gäller en upplåningsrätt som grovt kan översät­tas i ett kapitalkrav på 8% oavsett placering. För dessa inskränks enligt den föreslagna kapitalmarknadslagen möjligheterna till förvärv av aktier till att gälla enbart då bolaget medverkar vid emission (förvärvet kräver bankinspektionens tillstånd) eller i ett företags långsiktiga anskaffning av eget kapital. 1 förstnämnda fall föreslås kapitalkravet uppgå till 8%, det­samma som skulle gälla för banker och fondkommissionärer vid motsva­rande förvärv, medan det i sistnämnda fall skulle sättas till 24% för en restgmpp som också innefattar förlagslån, vinstandelslån m. fl. placeringar som ej är tillåtna för bank.

Det ligger i sakens natur att kapitalkraven måste fastställas med ett ganska stort mått av godtycke. Det är därför lika svårt att på objektiva grunder hävda att 24% är ett för högt kapitalkrav som att det är väl avvägt med hänsyn till föreliggande risker. Mot bakgrund av den ökade konkur­rens som kan förväntas vid en avveckling av valutaregleringen och friare etableringsregler bör det enligt fullmäktiges mening föreligga starka skäl för att markant avvika från minimireglema i Cooke-rapporten.

Omfattningen av det handelslager som banker och fondkommissionärer får hålla är ganska snävt begränsad i lag. Ett kapitalkrav på 24% skulle därför sannolikt inte vara alltför betungande. Å andra sidan skulle ett lägre krav knappast innebära en påtagligt högre risknivå i banken eller hos fondkommissionären. Mer kännbart riskerar 24%-kravet alt bli om det, som föreslås, tillämpas vid medverkan till etl företags anskaffning av eget kapital och vid placeringar i förlagslån, vinstandelslån m. m. Högre kapi­talkrav än andra länder försämrar konkurrensläget. Dessutom kan krav som framstår som för höga i förhållande till den risk som förknippas med placeringen leda till olika organisatoriska anpassningar enbart med syftet att undvika de högre kostnader som följer av ett sådant krav.

Mot angivna bakgmnd bör enligt fullmäktiges mening kapitalkravet på ifrågavarande placeringar under rådande omständigheter inte fastläggas till högre än 8 %.

4.6 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Förslagen till kategoriindelning av finansiella tillgångar i olika riskklasser
tar sin ansats i de olika grader av kreditrisk som dessa innebär. Även om
en rad andra risker finns i finansinstituten av typ ränterisker, valutarisker
etc. kan, i avvaktan på Cooke-kommitténs vidare arbete, den av kapital­
täckningsgruppen föreslagna strukturen lämpligen utgöra grunden för de
svenska reglerna.
Den största förändringen för riksgäldskontorets del jämfört med nuva-
      171


 


rande regler är att bankcertifikat, bankobligationer och värdepapper emit- Prop. 1989/90:43 terade av mellanhandsinstituten skall kräva kapitaltäckning på 1,6% hos Bilaga 2 banker, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag och kreditmarknadsbo­lag. För närvarande kräver dessa värdepapper ingen kapitaltäckning. Den föreslagna höjningen leder i sig till ökade upplåningskostnader för bankerna och mellanhandsinsliluten till följd av att bankemas och handlamas avkast­ningskrav höjs.

Motivet för att enbart staters, kommuners och centralbankers skulder skall kräva noll i kapitaltäckning är den speciella ställning dessa har. Enligt fullmäktiges mening är detta rimligt. Vad gäller bankema och mellan­handsinstituten kan följande anföras. Den historiska erfarenheten visar att kreditrisken i dessa institut i Sverige varit nära noll. Emellertid kommer den ökande intemalionaliseringen att ändra på dessa instituts verksamhet. Detta kommer enligt fullmäktiges mening att göra det rimligt att beakta intemationella erfarenheter.

4.7 Näringsfrihetsombudsrnannen (NO)

NO anser att förslaget att vid riskklassindelningen jämställa fordringar på försäkringsföretag med annan afl!ars verksam het kan komma att få nega­tiva konsekvenser för försäkringsföretagen. Från svenska utgångspunkter synes denna klassificering tveksam. Speciellt kommer uppenbarligen kre­ditförsäkringsbolagen att drabbas. Då dessa bolag driver verksamhet som delvis direkt konkurrerar med bankemas garantigivning är NO kritisk till en förändring som på sakligt sett svaga gmnder försämrar kreditförsäk­ringsbolagens konkurrensfömtsättningar och indirekt således gynnar ban­kema. NO fömtsätter att denna fråga kommer att uppmärksammas i den vidare behandlingen av Cooke-kommitténs rapport.

4.8 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen anser att svenska försäkringsföretag, vilka står under nog­grann övervakning av försäkringsinspektionen, även i fortsättningen mås­te anses vara avsevärt mer säkra som låntagare än andra låntagare, gene­rellt sett. Detta motiverar betydligt lägre kapitalkrav än 8%, varför bank­föreningen föreslår att dessa fordringar, på samma sätt som hittills, får samma kapilalkrav som fordringar på svenska banker, dvs. 1,6 % enligt de föreslagna reglema. Enligt förslaget avses vid riskklassificeringen en åt­skillnad göras mellan fordringar på stater, kommuner, banker m. fl. inom resp. utanför OECD-området. Bankföreningen anser det logiskt att en motsvarande åtskillnad görs även mellan fordringar på försäkringsföretag inom resp. utanför OECD-området.

Enligt de inom Cooke-kommittén överenskomna minimiregler, som
varje land i och för sig har frihet att skärpa, finns ingen kategori som har
högre krav än 8%. Gmppens förslag i fråga om aktier, emissionsbevis och
andelar i handelslager innebär därför en tredubbling av Cooke-reglernas
maximikrav. Bankföreningen anser det inte motverat att denna kategori
av tillgångar skall bedömas vara mer riskabla i Sverige än i andra länder.
    172


 


Härtill kommer att för denna typ av tillgångar gäller i Sverige en lagstad-     Prop. 1989/90:43 gad volymbegränsning, som reducerar risktagandet. Bankföreningen före-     Bilaga 2 slår därför att kapitalkrav på 8 % skall gälla även för denna kategori.

Bankföreningen tycker det är riktigt att kapitalkrav inte skall gälla för bl. a. fordran på ett företag som ingår i samma koncem som institutet i fråga, men vill för sin dd tillägga att kapitatalkrav inte heller bör gälla för fordran som garanteras av ett företag inom samma koncem som institutet i fråga. Vid upprättande av en koncembalansräkning, som utgör gmnden för det konsoliderade kapitalkravet, elimineras visserligen intemposter, men eftersom gmppen föreslår att även vart och ett av en koncems institut skall iaktta kapilalkrav, kan dubbelräkning uppkomma för koncernen som helhet. Om exempelvis ett moderbolag är bank och utfärdar garanti för ett dotterbolags (ett fastighetsinstituts) fordringar, skall enligt förslaget mo­derbolaget räkna exempelvis 8% kapitalkrav för utsällda garantier och dotterbolaget 1,6% kapitalkrav för fordringar som svensk bank garanterar. Detta innebär att koncemen som helhet måste klara en kapitaltäckning på 9,6% av dotterbolagets fordringar, vilket inte kan vara avsikten. Om dotterbolaget i stället överlåter sina fordringar till moderbolaget, blir kapi­talkravel 8%, dvs. detsamma som vid beräkningen gmndad på koncemba-lansräkningen. Bankföreningen anser att dennna inkongmens måste rättas lill på så sätt att kapitalkrav inte skall gälla för vare sig fordringar inom en koncern eller fordringar som garanteras av förelag inom samma koncern. — Detta problem skulle dock inte uppkomma, om bankföreningens förslag under konsoliderad kapitaltäckning beaktas.

4.9 Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen framhåller att bostadsfinansieringen är ett betydan­de problem för sparbanksrörelsen när det gäller en anpassning av kapital­täckningsreglerna lill internationella förhållanden. Även för andra banker uppkommer betydande svårigheter i detta avseende. Det finns därför all anledning att, inom ramen för Cooke-kommitténs förslag, söka åstadkom­ma så fördelaktiga lösningar som möjligt för den svenska kreditmarkna­den. Om statliga garantier infördes på fastighetskreditgivningens område, skulle det inte uppkomma något krav på kapitaltäckning. Enligt Spar­banksföreningens mening bör en sådan lösning övervägas.

Vad gäller fordringar på och garantier av försäkringsbolag torde del
enligt Sparbanksföreningen vara ett ovedersägligt faktum att del för svens­
ka förhållanden inte föreligger någon säkerhelsmässig skillnad mellan des­
sa och motsvarande fordringar på och garantier av banker. De svenska
försäkringsbolagen har en soliditet som inte torde stå bankernas efter, och
tillsynen över försäkringsbolagen är i princip lika betryggande som tillsy­
nen över bankema. Det kan därför från risksynpunkt inte vara något
problem med att i den svenska lagstiftningen behandla fordringar på och
garantier av försäkringsbolag med svensk koncession lika med bankford­
ringar och bankgarantier, dvs. enligt ett till 1,6% reducerat kapitalkrav.
Sparbansksföreningen hemställer att försäkringsfordringar och försäk­
ringsgarantier behandlas på nu angivet sätt i den kommande lagstiftning-
173


 


en. Skulle så inte vara möjligt i nuläget av intemationella hänsyn, är det     Prop. 1989/90:43 oundgängligen nödvändigt att man från svensk sida ser till att frågan tas     Bilaga 2 upp till förnyad prövning i Cooke-kommittén och att de svenska förhand­larna sätter in all kraft på att föirsöka nå ett resultat som tillgodoser de enligt Sparbanksföreningens mening berättigade svenska synpunkterna och kraven i detta avseende.

Kapitaltäckningsgmppen föreslår, i analogi med kreditmarknadskom­mitténs förslag till kapitaltäckning av ett kreditmarknadsbolags mest risk­fyllda placeringar, att dessa placeringar riskklassificeras så att de tas upp till ett belopp som motsvarar 300% av placeringarnas bokförda värde. Detta innebär i realiteten ett kapitaltäckningskrav uppgående till 24%. Sparbanksföreningen har i och för sig inget att invända mot att särskilt riskfylld placeringar föranleder högre kapitalkrav än 8%. En konsekvens av ovannämnda förslag för kreditmarknadsbolagen syns emellertid vara att den verksamhet som utgör fastighetsleasing kräver 24% kapitaltäck­ning. Detta är enligt Sparbanksföreningens mening inte rimligt. Verksam­heten omfattar fast egendom och innebär generellt sett inte ett sådant risktagande som bör motsvara ett så högt kapitaltäckningskrav som 24 %. Enligt Sparbanksföreningens mening är 8% ett med hänsyn till de med verksamheten förknippade riskema mera rimligt kapitalkrav.

Kapitaltäckningsgmppen föreslår även att det inte skall gälla något kapitalkrav för fordringar inom en koncem. Som skäl anförs alt det saknas anledning att föreskriva särskilt kapitalkrav för sådana intema fordringar. Detta är högst rimligt, och förslaget välkomnas av Sparbanksföreningen. Det anförda skälet för förslaget talar emellertid med samma styrka för att intema garantier inte heller skall föranleda kapitalkrav. Sparbanksför­eningen hemställer därför att den ifrågavarande bestämmelsen komplette­ras så att kapitalkrav inte heller kommer att gälla för garantiförbindelser inom en koncem.

4.10 Sveriges Föreningsbankers Förbund

Även om SFF anser att det inte finns sakliga skäl att kraftigt omvärdera risken vid belåning av svenska bostadsfastigheter — tvärtom finns en rad faktorer som talar för att risken i Sverige är lägre än i många andra länder — kan SFF acceptera förslaget som ett tillmötesgående vid den viktiga intemationella anpassningen.

När det gäller kapitaltäckningskrav för jordbmkskrediler mot säkerhet i pantbrev i jordbmksfastigheter har kapitaltäckningsgmppen föreslagit — helt i enlighet med Cooke-kommitténs regler — att kapitaltäckningskravet höjs drastiskt i förhållande till nuvarande lagregler. SFF kan konstalera att Cooke-kommittén mot bakgmnd av erfarenheterna av kreditgivning till bl.a. lantbmk i USA bedömer lantbmkskrediter som riskabla.

De svenska erfarenheterna av krediter till lantbmket är dock helt annor­
lunda. Förluster på jordbmkskrediler är små, för föreningsbankernas del
sällsynta. SFF anser att följande faktum talar för att ett reducerat kapital­
krav bör åsättas krediter mot säkerhet av jordbmksfastighei. Säkerheten
utgörs av fast egenom med minst lika bestående värde som fast egenom för
    174


 


bostadsändamål. Produktionsfömtsättningarna i Sverige är gynnsamma, Prop. 1989/90:43 bl. a. är kombinationen jordbmk-skogsbmk vanlig, vilket är relativt unikt Bilaga 2 vid en intemationell jämförelse. Denna kombination innebär ur lantbru­karnas synpunkt en riskutjämning, som även minskar risken för kreditgi­varen. Det framstår som stötande att kredit mot säkerhet av jordbmksfas­tighei ur kapitaltäckningssynpunkl skulle kunna jämställas med blanco­krediter.

En så kraftig skärpning av kapitaltäckningskravet som kapitaltäcknings­gruppen föreslagit leder till att kreditinstitutens kapitalbaser måste förstär­kas. SFF utgår ifrån att detta leder till inte obetydligt höjda räntor för lantbmkare. Dessa kostnadsfördyringar för lantbmkarna förs sannolikt vidare till andra led i kedjan, ytterst till konsumenterna. SFF vill peka på att kostnaden tenderar att växa då de vandrar i olika led. Det är naturligt­vis angeläget att varje tendens till onödiga kostnadshöjningar elimineras. SFF anser det orimligt att svenska jordbmkare och ytterst livsmedelskon­sumenter skall drabbas av höjda kostnader enbart av den anledningen att jordbmket i andra länder, främst USA, haft problem och bedöms som riskabelt ur kreditgivarsynpunkt. SFF anser därför alt kapitaltäcknings­kravet för jordbmkskrediler skall likställas med kravet för bostadskrediler, dvs. 4%. Om detta skulle visa sig omöjligt med hänsyn till kravet på internationell harmonisering yrkar SFF att staten vidtar andra åtgärder — eventuellt i form av ett garantisyslem — som leder till att det faktiska kapitaltäckningskravet reduceras på motsvarande sätt.

SFF tillstyrker förslaget om att kapitalkrav ej erfordras för fordringar inom en koncern eller för fordringar som en sparbank och Sparbankernas Bank resp. en föreningsbank och Föreningsbankemas Bank har på varand­ra. SFF föreslår att det kompletteras även med garantier. Interna fordring­ar och garantiförbindelser bör rimligen likabehandlas ur kapitaltäcknings­synpunkl.

4.11 Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

Kassastyrelsen vill sätta ett frågetecken för tolkningen av vad som skall anses vara betryggande pantsäkerhet i bostadsfaslighet, och som därige­nom skall berättiga till reducerad kapilaltäckning jämfört med de flesta andra lån. Enligt styrelsen mening kan det knappast sägas vara i riktlinjer­nas anda att medge att lån ända upp till 100 % a v en fastighets uppskattade värde skall berättiga till den lägre riskklassificeringen. En rimlig övre gräns för vad som skall anses vara ett lån med realsäkerhet kan knappast ligga högre än ca 85 % av ett uppskattat fastighetsvärde, både med tanke på den osäkerhet som alltid vidlåder ett uppskattat värde och med tanke på de räntor och kostnader som tillkommer i en situation där en långivare tvingas realisera panten för atl täcka sin fordran.

En annan sak är att en inteckning, som urspmngligen legat alltför högt,
efter några år naturligtvis som följd av en fastighetsprisuppgång kan visa
sig ha kommit under 85-procentsgränsen. Det bör då vara möjligt att efter
någon form av förenklad ny värdering få motsvarande lån omklassificerat i
175


 


den lägre riskkategorin. För institut som lämnar långfristiga lån är detta en     Prop. 1989/90:43
viktig fråga.
                                                                  Bilaga 2

Kassastyrelsen vill också ta upp en fråga som diskuteras i kapitaltäck­ningsgmppens promemoria, men som inte föranlett något förslag. Det gäller synen på försäkringsbolag som garantigivare eller låntagare. I dag räknas enligt bankrörelsdagens regler försäkringsbolag med svensk kon­cession som jämställda med banker, vilket bl.a. innebär att ett lån som täcks av en kreditförsäkring anses om en nollrisk på samma sätt som etl bankgaranterat lån. I Cooke-kommitténs dokument behandlas denna fråga inte alls, vilket innebär att ett lån med kreditförsäkring inte får annan behandling än alla andra lån som placeras i högsta riskklassen. Lån med bankgaranti däremot räknas i 20-procentsklassen. För långivare som i likhet med Stadshypotek konkuirerar med bankkoncernerna är detta en stor nackdel. T.ex. är det av stort värde att för byggnadskrediter, där tilläggssäkerhet ofta är aktuell, kunna utnyttja kreditförsäkring som ett alternativ till en bankgaranti. Om krediten i det ena fallet kräver 8% kapitaltäckning men i det andra bara 1,6%, blir de inte längre jämförliga. Kassastyrelsen ser det därför som angeläget att man från svensk sida söker få en lösning på detta problem. Det kan också med fog hävdas att svenska försäkringsbolag står under en offentlig tillsyn som är likartad med den som bankinspektionen utövar över kreditföretag. När Cooke-dokumentets bankbegrepp på goda gmnder i den svenska bearbetningen får avse i princip samtliga företagstyper som står under bankinspektionens tillsyn, borde det inte vara främmande alt föra även försäkringsbolagen dit.

4.12 Sveriges allmänna hypoteksbank

Hypoteksbanken finner det märkligt att lån mot säkerhet av pantbrev i
jordbmksfastighei föreslås bli placerade i en kreditriskklass avsedd för
krediter som matematiskt bedöms ha dubbelt så stor kreditrisk som lån
mot pantbrev i bostadsfastighet. Banken anser att sekellånga erfarenheter i
Sverige torde visa att jordbmksfastigheter i kredithänseende är säkrare än
bostadsfastigheter. Under den senaste tioårsperioden har Landshypotek
fått vidkännas förluster på endast ett par miljoner kronor. Detta är, mot
bakgmnd av den totala utlåningen på ca 21 miljarder kronor, helt försum­
bart. Rent allmänt kan dämtöver hävdas beträffande jordbruket i Sverige
alt de svenska jordbmksföretagen, jämfört med jordbmk i andra länder i
Europa, kräver en lägre kapitaltäckning än de senare. Skäl för detta är bl. a.
att det i Sverige ofta rör sig om kombinerade företag med flera verksam­
hetsgrenar. Man kan även peka på genomsnittligt hög klass på såväl
byggnadsbestånd som maskinpark. Vidare består jordbukarnas markinne­
hav ofta till en betydande del av produktiv skogsmark. Denna utgör en
väsentlig stabil ekonomisk säkerhelsmässig tillgång. För skogens beståen­
de värde talar våra goda naturliga förutsättningar för skogsbruk, en väl­
utvecklad skogsbruksteknik samt yrkesskicklig arbetskraft. Svensk skogs­
industri är av hög internationell klass. Den kan vidare förädlas och med
framgång konkurrera på väridsmarknaden. Vår närhet till Västeuropa är
en fördel.
                                                                                       176


 


Starka skäl talar sålunda för att man gör ett undantag från de internatio- Prop. 1989/90:43 nella Cooke-reglernas 8% kapitaltäckningskrav vid lån mot säkerhet av Bilaga 2 pantbrev i jordbmksfastighei och i stället i kapitaltäckningshänseende anser lån till jordbruksfastighet jämställda med lån lill bostadsfastigheter, som har kapitaltäckningskrav på 4%. Några formella hinder för Sverige att göra ett nationellt undantag för lantbrukslån torde inte föreligga. Om den föreslagna skillnaden i fråga om kapitaltäckningskrav mellan bostadskre­diter och krediter till jordbmket ändå kommer till stånd, bör uppdelningen av taxeringsvärdet för jordbmksfastighei mellan bostadsdelen och övriga delar ligga till gmnd för en uppdelning av kapitaltäckningskravet. För bostadsdelen bör i så fall en reducerad kapitaltäckning beräknas.

4.13 Finansbolagens förening

Den sammantagna effekten av gruppens förslag rörande klassificeringen av tillgångarna torde enligt föreningen bli att kapitalkraven på kreditinsti­tuten ökar. Detta är främst hänförligt till ett mycket högt kapitalkrav för faslighelsinnehav samt — för bankerna — till att fordringar på andra kreditinstitut inte längre skall vara undantagna från kapitalkrav.

Värderingen av balansräkningens poster är ett resultat av internationella diskussioner. Önskemål från vissa större länder inom OECD har tillåtits slå igenom. Cooke-reglerna tar liten hänsyn till rent nationella förhållan­den. Detta har t.ex. resulterat i att man har fått ge avkall på svenska erfarenheter av kreditgivning som tar sin utgångspunkt i det enskilda kredilavtalel pch dess säkerhet. Särskilt påtagligt är detta på fastighetskre-ditsidan. Det torde te sig helt främmande för svenska kreditgivare att tänka sig en kapitaltäckning på 4% för bostadskrediter och 8% för andra fastighetskrediter. Detta antyds också i promemorian, men försvaras med att kapitalbasen i stället beräknats mera generöst. Men detta är i sin tur riktigt endast om några större ingrepp inte görs i reglerna om beskattning av företagens värderegleringsreserver. Som föreningen tidigare har erinrat om talar emellertid nu mycket för att regler kommer om tvångsupplösning och avskattning av sådana reserver. "Balansen" i Cooke-reglerna faller därmed och det finns följaktligen all anledning att se till att tillgångarna i balansräkningen värderas och kapitaltäcks på ett sätt som motsvarar svenska erfarenheter.

En konsekvens av gruppens förslag är att leasingtillgångar hamnar i uppsamlingsklassen, dvs. fordrar en kapitahäckning om 8%. Kreditmark­nadskommittén hade efter studier av leasingmarknaden funnit att leasing­objekt borde ligga i 4%-klassen. De skäl som föreningen ovan redovisat för en annorlunda syn än gruppens på frågan om kapitaltäckning av fastig­hetskrediter gör sig med lika kraft gällande när det gäller leasingobjekt. / Härtill kommer också att finansiell leasing hittills och inom överskådlig tid nästan uteslutande erbjuds av finansbolag. Varken insaltar-, skydds- eller konkurrensaspekter talar därför för att leasing skulle belastas med kapital­täckningskrav i enlighet med gruppens förslag.

Ett tredje exempel på hur olyckligt reglerna slår för finansbolagens        177

12    Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


vidkommande gäller panträtt i fakturafordringar. Genom sin stora risk-     Prop. 1989/90:43
spridning medför denna finansieringsform myckel små kreditförluster.
      Bilaga 2

Genom att frångå principen om att risken i den enskilda krediten skall påverka kapitalkravet kan Cooke-reglerna på sikt medföra en del nack­delar som borde uppmärksammas bättre. De minskar så småningom möj­ligheterna för kreditgivaren att erhålla säkerheter, vilket kan medföra ökade kreditförluster. De motverkar möjligheten att åstadkomma en önsk­värd prisskillnad mellan krediter med olika risk. De fördyrar krediter med traditiondh goda säkerheter och låga förluster.

4.14 Svenska Fondhandlareföreningen

Med kapitaltäckningsgmppens förslag skulle fondlikvider belastas med kapitalkrav. Detta är dock inte rimligt i fall då fondlikviden helt motsvarar en kortfristig kredit mot säkerhet i sådana värdepapper, som skulle medfö­ra frihet från kapitalkravet, om det vore fråga om en vanlig kredit. En fondlikvid avseende statspapper bör således inte kräva kapitaltäckning, eftersom en vanlig kredit mot sådan säkerhet inte skulle göra det. Man måste beakta att fondlikviderna beträffande just sådana papper kan uppgå till mycket stora belopp, varför ett kapitalkrav skulle avsevärt försvåra eller t.o.m. kunna omöjliggöra vissa affärer. Del är därför viktigt att dylika fondlikvider går fria från kapitalkravet.

Fondhandlareföreningen anser att den internationella anpassningen måste fömtsätta att kapitalkravet avseende aktier m.m. som utgör han­delslager i fondkommissionsverksamhet inordnas under Cooke-kommit­téns regelsystem. Det innebär att kravet avseende handelslagret bör sättas till 8%. En rent svensk särreglering, såsom kapitaltäckningsgruppen före­slagit, bör således inte förekomma.

Med ensartade kapitalkrav för olika slag av institut är det, som redan understrukits, viktigt att dessa också i övrigt behandlas likvärdigt. Det är således viktigt att alla dessa institut när de tar egna krediter behandlas på samma sätt, eller annorlunda uttryckt behandlas som "domestic banks". Gruppens förslag lorde medföra detta. Denna viktiga princip måste behål­las i den slutliga lagstiftningen.

Banker, men inte fondkommissionsbolag, har hittills kunnat ge lån mot säkerhet i premieobligationer utan att detta krävt kapitaltäckning. Fond­kommissionsbolag har dock utan sådant krav kunnat ta premieobliga­tioner i egen portfölj. Denna skillnad mellan bank och fondkommissions­bolag, och mellan premieobligationer som kreditsäkerhet och vid eget innehav måste undanröjas. Ett studium av kapitaltäckningsgruppens för­slag (5 kap. 13 §, s. 27, jämförd med 4 kap. 9 §, s. 22, vilken hänvisar till 2 kap. 9§ bankrörelselagen, och 2 kap. 9 § A5, s.l3) visar att förslaget tillgodoser detta anspråk. Det är viktigt att det genomförs på det sättet.

Fondhandlareföreningen hänvisar slutligen till det särskilda yttrandet
av sakkunnige Curt G Olsson, i vilket experten Per-Ola Jansson instämt,
och vilket avser kapitaltäckning i fondkommissionsbolag och banker (av­
snitt 9.6.10 i kreditmarknadskommitténs betänkande). Fondhandlareför­
eningen instämmer i detta.
                                                               178


 


4.15                                                              Landsorganisationen i Sverige (LO)      Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Det är enligt LO positivt att förslaget från kapitaltäckningsgmppen inne­fattar normer också för åtaganden utanför balansräkningen, vilket blivit en växande företeelse på gmnd av innovationer i kreditsystemet och försök att kringgå regler beträffande kassakrav, kreditramar och restriktio­ner för nettopositioner.

LO stöder också kapitaltäckningsgmppens förslag till modifierad indel­ning av kreditinstitutens placeringar i olika riskklasser med hänsyn till riktlinjerna i Cooke-kommitténs förslag. Likaså tillslyrker LO att i princip likvärdiga kapitalkrav införs för kreditmarknadsbolag.

4.16  Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Förbundet framhåller att genom kapitaltäckningsgmppens förslag kom­mer försäkringsföretag med svensk koncession att från kreditrisksynpunkt jämställas med all övrig företagsverksamhet innebärande ett fem gånger så högt kapitalkrav som bankverksamhet. Motsvarande regler blir även gäl­lande för alla finansiella företag som faller under den föreslagna kapital-marknadslägen. Hämnder faller de nuvarande finansbolagen och kredit­akliebolagen liksom fondkommissionsbolag och ett nytt institut, fond­handlarbolag. Någon saklig prövning eller analys för ställningstagandet att jämställa försäkringsföretag med all övrig företagsverksamhet finns inte.

För både bank och försäkringsföretag finns särskild lagstiftning som var för sig tillgodoser särskilda skyddsintressen. För bankväsendet har således insättarskyddet varit vägledande och för försäkringsföretagen deras förmå­ga att fullgöra sina åtaganden gentemot sina försäkringstagare, den s.k. soliditetsprincipen. Därtill sker för efterlevande av dessa skyddsinlressen offentlig kontroll av såväl banker som försäkringsföretag genom bankin­spektionen resp. försäkringsinspektionen. Likande regler finns i alla EG-anslutna länder. Utifrån dessa likartade regelsystem för bank- och försäk­ringsföretag är det naturligt och sakligt befogat att jämställa fordringar på dessa företag, såsom också skett under lång tid i svensk lagstiftning och praxis.

Om försäkringsverksamheten inte längre skulle åtnjuta lagstiftarens för­troende som en kreditrisk ställd utom all diskussion skulle det självfallet uppfattas som mycket negativt av försäkringsföretagen. I synnerhet kom­mer den riskklassificering som föreslagits att innebära allvarliga konse­kvenser för kreditförsäkringsverksamhet. Denna verksamhet är helt knu­ten till skydd för kreditrisker och därigenom ett komplement till bankernas garantigivning. Detta torde ej gälla endast Sverige och norden utan även Europa i övrigt där motsvarande verksamhet bedrivs. Orsaken är inte endast den direkta påverkan, som bankrörelsdagens regler med anknytan­de regelverk för t.ex. de föreslagna kreditmarknadsbolagen utgör, utan även den indirekta påverkan som denna lagstiftning har på marknaden i övrigt.

Riksförbundets uppfattning är därför att den föreslagna förändringen av
försäkringsföretags riskklassificering från svensk synpunkt framstår som
    179


 


sakligt omotiverad och stridande mot vedertaget synsätt på försäkrings-     Prop. 1989/90:43
verksamhet.
                                                                  Bilaga 2

4.17 Folksam

Bankgaranti och försäkringsgaranti har i Sverige av lagstiftaren ansetts vara ekvivalenta instmment och båda leder till ett nollprocentigt kapital­täckningskrav. Så kommer framdeles ej att vara fallet, utan försäkringsga­rantien drabbas framöver av ett åttaprocentigl kapitaltäckningskrav. Det­ta får den något säregna följden att ringa överensstämmelse mellan formell och materiell säkerhet är för handen. En garanti från en liten svag bank inom OECD-området kommer formellt sett att kräva en lägre kapitaltäck­ning än en försäkringsgaranti utfärdad av bolag med koncession att i Sverige driva försäkringsrörelse. Eftersom varje garantiställare noggrant och omsorgsfullt bör prövas med hänsyn till sin bonitet skulle förmodligen denna bankgaranti inte godkännas som säkerhet för ett engagemang, me­dan en svensk försäkringsgaranti, som torde uppfattas såsom förstklassig materiell säkerhet, på formella gmnder inte ger någon lättnad i kapital­täckningskravet.

Ett incitament för låntagare att i dag betala för försäkringsgarantin är att han härigenom erhåller lån med förmånligare ränta än han annars skulle få. Skillnaden i räntor blir den marginal inom vilken garantigivaren får arbeta. Med denna riskavlastning kan en bank även gå utöver gränsen för enhandsengagemang (påminnas :>kall om noggrann och omsorgsfull pröv­ning av varje engagemang, som även sker inom försäkringsväriden) och på detta sätt delat med sig av ett engagemang till en neutral part, försäkrings­bolaget, som inte för övriga banktjänster utgjort något "hot", dvs. inte är en konkurrent.

Tidigare har riksbanken krävt att investeringar i utländska dotterbolag skall ske med lånade pengar. Ett antal försäkringsbolag med utländska dotterbolag har till följd härav lånat hos banker för finansiering av ur­spmnglig kapitalinsats eller utvidgning av kapitalbasen. Dessa lån har tidigare varit intressanta för bankerna, relativt stora belopp och noll i kapitaltäckning, men kanske en ganska mager marginal. Dessa lån kom­mer framöver att drabbas av ett åttaprocentigl kapitaltäckningskrav och konsekvensema kan bli två: Antingen återbetalas lånen eller också går marginalen upp. En fördyring av upplåningskostnaderna som försäkrings­tagarna på något sätt får betala.

Hämtöver kommer etl annat stort område där bankerna har engage­
mang på försäkringsbolagen att drabbas: I USA kräver försäkringsmyndig­
heterna att utländska reassuradörer för tekniska reserver skall ställa rem­
burser, utfärdade av i landet auktoriserad bank. Dessa kommer nu att
inbegripas i beräkningen av kapitaltäckningskraven och drabbas med 8%.
Den enda tänkbara konsekvensen blir en fördyring av reassuransverksam-
heten, dvs. en mindre lönsamhet på den. 1 Europa överlämnar i allmänhet
försäkringsinspektionerna bedömningen av ålerförsäkringssäkerhelen till
de enskilda bolagen och de ställer normall inte krav på ytterligare säkerhet
i form av remburser från bank. Vissa länder har tidigare åriigen krävt in
      180


 


årsredovisningar från försäkringsbolag, som önskat ta återförsäkring från Prop. 1989/90:43 landet i fråga, men i samband med den växande integreringen i Europa har Bilaga 2 dessa krav fallit bort. Större försäkringsfall på senare tid har heU naturligt lett till att försäkringsbolagen är ytterligt måna om att det återförsäkrings-skydd man en gång betalt för i förekommande fall håller vid skadekrav. Svenska försäkringsbolag åtnjuter på de utländska marknadema ell myc­kel gott anseende härvidlag.

Argumenten att undantag från kapitaltäckningsordningen enligt Cooke-kommitténs förslag skulle kunna kasta någon skugga på de svenska banker­na torde inte äga något berättigande. Argumentet blir så mycket tvivelakti­gare som ju redovisningsprinciperna mellan länderna skiljer sig avsevärt. I den anglosaxiska världen avses en årsredovisning "a tme and fair picture" av bolagets ställning per redovisningsdagen. Så är inte fallet i Sverige. Svenska försäkringsbolag kan alltfort göra betydande avsättningar i re­server, vars innebörd kanske inte står fullt klar för en utländsk betraktare och ett gott bolag är därför mycket bättre än redovisningen utvisar. De tyska försäkringsbolagen med ytterligt konservativa värderingsprinciper har i USA en mycket låg rating, just för att gmndsynen i redovisningen skiljer sig så radikalt. Trots detta har de tyska bolagen liksom de svenska ett gmndmurat rykte på världsmarknaden och några av världens största återförsäkringsbolag finns i Tyskland.

Vid skräckscenariot med en kommande djup recession, för att inte säga depression, torde den säkerhet försäkringsbolagen erbjuder som garanti-givare vara större än banksäkerheten. Till bilden hör ju att bankema kan drabbas hårt av en plötslig allmän misstro på marknaden och insättarna skyndar sig att ta ut innestående medel (i Sverige förekommer ingen försäkring av insättarmedd som skydd vid bankfallissemang såsom i ut­landet). Denna påfrestning på banksystemet kan kortfristigt motverkas av upplåning i riksbanken, långfristigt är det ingen lösning. Försäkringsbolag torde inte på samma sätt drabbas av likviditetskontraktion.

I ett längre perspektiv frågar man sig om icke nedklassningen av försäk­ringsbolagen kan komma att leda till en utträngning av försäkringsgarantin på marknaden till förmån för bankgarantin. Den oflfiddlt sanktionerade, "bästa", säkerheten kommer att efterfrågas på marknaden, medan säkerhet utan formellt värde småningom heh kommer att försvinna. Det begynnande samarbete, som förekommer mellan olika typer av garantigivare kommer med ett slag att försvinna. Givetvis finns själva riskdelningsmomentet kvar, men den eftersträvade portföljutjämningen mellan de två typerna av garan­tigivare kommer inte till stånd: Försäkringsbolagen kommer endast att er­bjudas "risker" för avlastning, inte ett genomsnitt av förstklassiga och ac­ceptabla engagemang.

Av det sagda framgår att det inte finns sakskäl för den nu föreslagna nedklassningen av försäkringsbolag i säkerhetshänseende.

181


 


4.18 AB Svensk Exportkredit                              Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Det är SEK:s primära verksamhet att lämna exportkrediter i samband med större kapitalvamleveranser och då ofta nyckelfärdiga projekt med viss leverans/byggtid. Utbetalning under SEK:s krediter sker oftast i takt med att delleveranser eller byggprestiitioner fullgörs. Avtalade men ännu icke utbetalda krediter uppgår därför hos SEK till ansenliga belopp. Per den 31 december 1988 var volymen 8,6 miljarder kronor. Av detta belopp avsåg 4,1 miljarder kronor krediter i den statstödda sektorn. SEK har möjlighet all stoppa utbetalningarna om de underiiggande affärer/leveranser som kreditema beviljats för ej fullgörs i avsedd ordning, om låntagaren blir insolvent eller för SEK godtagbar säkerhet ej kan presteras. Utbetalningar­na är således beroende av att vissa prestationer fullgörs från exportörernas sida och av låntagarnas och garanternas fortbestånd. Krediterna kan från denna synpunkten jämföras med byggnadskrediliv, vilka inte är underkas­tade kapitahäckningskrav.

SEK fömtsätter att av bolaget lämnade offerter inte kräver kapitaltäck­ning men vill ändå ge följande bakgmnd. De offererade men ej avtalade kreditema har betydelse framför allt i den statstödda sektorn där de per 31 december 1988 uppgick till 6,6 miljarder kronor. Skälet därtill är atl det inom den statsstödda sektorn enligt internationell överenskommelse, kan lämnas ett kostnadsfritt kreditlöfte till fast ränta för en period av sex månader. Sådana löften kan användas av exportörema som skydd mot uppåtgående räntor. Detta skydd har stor betydelse för många exportörer. Offertema utnyttjas dock mycket sällan. Erfarenhetsmässigt leder mindre än 15 % av offertema till en kredit. Av dessa hamnar endast en mindre del i statssektom. Genom att villkoren i marknadssektorn ofta är fördelaktiga­re än vid den statsstödda kreditgivningen utnyttjas inte offerten, utan krediten lämnas i stället på kommersiella villkor i marknadssektorn även om ingen offert lämnats i denna sektor. De kreditlöften som lämnas i marknadssektom får mera anses vara en del i en dialog om lånekonstruk­tionen. Löftesprovision utgår ej. Offerterna omfattar inte räntan och även övriga villkor gör att värdet av ett kreditlöfte är obetydligt.

Ränte- och valutaswapar är ett för SEK viktigt och användbart instm­ment i verksamheten för att skapa lägre upplåningskostnader. De avtal som i dag allmänt används av bankema på den internationella swapmark-naden och som SEK också använder har utarbetats av International Swap Dealers Association (ISDA). Enligt avtalens konstmktion och villkor skall en part äga rätt att "netta" samtliga swappar med motparten i händelse av etl fallissemang.

Cooke-kommittén har för närvarande inte ansett sig kunna acceptera
netting enligt ISDA-avtalet. ISDA har i försök att övertyga tillsynsmyndig­
heterna om alt netting borde godtas bl. a. inhämtat yttranden i frågan (s. k.
legal opinions) från ett antal framstående advokatfirmor i USA, England,
Canada, Japan och Västtyskland. Trots att samtliga uttalat sig för att
"netting" sannolikt skulle godkännas enligt respektive länders konkursbe­
stämmelser har Cooke-kommittén i avsaknad av lagregler och domstolsav­
göranden i frågan inte ansett sig kunna godkänna netting under ISDA-
      182


 


avtalet. Under år 1988 har emellertid i USA framlagts ett förslag om en Prop. 1989/90:43 ändring av konkurslagen för att just åstadkomma att "netting" upprätt- Bilaga 2 hålls i händelse av konkurs. Förslaget har godkänts av Senaten och kom­mer slutgiltigt att prövas av Representanthuset under år 1989. Om lagför­slaget godkänns finns skäl att anta att Cooke-kommittén kommer att ompröva sin inställning. I annat fall upprätthålls inte längre principen om enhetliga regler inom OECD-området.

Enligt nu gällande kapitaltäckningsregler för bankerna och enligt kredit­marknadskommitténs förslag likställs försäkringsbolagen med bankerna ur risksynpunkt. Kapitaltäckningsgmppen har dock tagit intryck av Cooke-kommitténs förslag på denna punkt och föreslår tvärtemot att försäkrings­bolagen inte skall likställas med bankerna ur risksynpunkt.

Som SEK närmare utvecklat i sitt remissvar avseende betänkandet "Statens roll vid finansiering av export" (SOU 1988:42) är riskavtäckning-en del största problemet vid svensk exportkreditgivning. Detta gäller både politiska och kommersiella kreditrisker. Speciellt vid risker upp till tre år och inom OECD-området, dit en allt större del av den svenska exporten i dag går, har försäkringslösningar och garantier från kreditförsäkringsbolag kommit att få en viss betydelse. En försämring av försäkringsbolagens ställning från kapitaltäckningssynpunkl skulle försvåra och fördyra sådana lösningar. Mot bakgmnd av att i vart fall de svenska försäkringsbolagen kan bedömas ha en betryggande soliditet och står under i princip motsva­rande tillsyn som bankerna och finansbolagen finns enligt SEK;s uppfatt­ning skäl att låta fordringar på svenska försäkringsbolag ha samma kapi­talkrav som fordringar på andra företag som bedriver bankverksamhet.

4.19  Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)

När det gäller beräkningen av kapitalkravet anser SBAB att vissa definitio­ner och gränsdragningar behöver övervägas och preciseras ytterligare vid den praktiska tillämpningen. Det gäller bl.a. behandlingen av framtida leveranser av värdepapper, som enligt SBAB:s mening, inte skall tas upp i riskklassificeringen förrän leverans skett.

SBAB vill också peka på att vissa fordringar som kan betraktas som helt riskfria eftersom staten svarar för dem, ändå vid riskklassificeringen be­traktas som riskfordringar. Det gäller t.ex. värdepapper utgivna av Tele-invest och SJ. Samma fråga kan också resas beträffande t. ex. Stadshypotek och SBAB:s egna värdepapper, vilkas säkerhet grundas på bl.a. statliga garantiförbindelser.

4.20  Sveriges Investeringsbank AB

Investeringsbanken ifrågasätter förslaget att kapitalkravet för ett kredit­
marknadsbolags innehav av aktier i finansieringssyfte skall öka till 100%
efter fem år. Investeringsbankens erfarenhet av satsningar av verkligt
riskkapital ger vid handen att en femårsperiod är för kort. Andra metoder
bör väljas om det är önskvärt att förhindra långvariga innehav av place­
ringsaktier.
                                                                                    183


 


4.21 SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsförening)       Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 Om det visar sig omöjligt att få gehör för de svenska särintressen, som bottnar i den samhällsviktiga sociala bostadspolitiken och om Cooke-reglerna i nuvarande utformning skulle komma att tillämpas i Sverige, borde staten garantera en angelägen prioriterad bostadsfinansiering. Utan att gå in på detaljer förefaller det enligt SABO möjligt, att med andra medel än lagbestämmelser om kapitalkrav kunna tillförsäkra bostadsfi­nansieringen acceptabla villkor. Auktoriserade specialinstitut för bostads­finansiering bör kunna erhålla speciella rättigheter i utbyte mot att de uppfyller vissa krav. Till exempel bör inom Cooke-reglernas nuvarande skrivning kunna accepteras, alt av staten garanterade värdehandlingar och andra fordringar (mot säkerhet i fast egendom) placeras i riskklass som motsvarar dagen kapitalkrav. Med en social bostadspolitik av svensk modell skulle sådana garantiåtaganden vara i stort sett riskfria för staten. Av avgörande betydelse är hur Sverige tolkar Cooke-kommitténs regler i förhållande till de svenska nuvarande reglerna och om tolkningen kommer att accepteras av omvärlden.

4.22 Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund

Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund framhåller att Sverige har särskild lagstiftning för både bank- och försäkringskunders krav på trygg­het. Att lagarna efterlevs kontrolleras av offentliga kontrollorgan, bankin­spektionen och försäkringsinspektionen. Som kapitaUäckningsgruppen själv anför har de svenska försäkringsbolagen en mycket betryggande soliditet. De regler som nu diskuteras innebär att kapitalkravet 1,6% kommer för försäkringsföretag att höjas till 8 % och sålunda bli fem gånger så högt som för bankverksamhet. En sådan nedvärdering av försäkringsbo­lag från kapitalkravssynpunkt förefaller förbundet i hög grad orättvis, speciellt som förbundet inte kunnat finna att kapitaltäckningsgruppen gjort någon analys som motiverar att försäkringsbolag i berört avseende jämställs med vilka andra bolag som helst.

Såvitt förbundet förstår kommer den riskklassificering som föreslås att allvariigt drabba kreditförsäkringsverksamheten. Berörda bolag lämnar skydd för kreditrisker och är att jämställa med bankernas garantigivning, och lika mycket värd. Den föreslagna förändringen av försäkringsföretags riskklassificering kommer att slå mot konsumenterna, som i stort sett endast har bankerna att vända sig till om förslagen genomförs. Bankerna kan då sätta de priser de vill.

När Cooke-kommittén på nytt tar upp frågan om kapitalkrav för fordran

på försäkringsföretag, borde möjligheterna att få 10-gruppens länder att

acceptera en regeländring vara goda, med de skäl kapitaltäckningsgruppen

har, till att försäkrings- och bankföretag skall jämställas, speciellt som

motsvarande förhållanden syns råda i Europa.

184


 


4.23 Lantbrukarnas Riksförbund                         Prop. 1989/90:43

Bilaga 2 LRF framhåller att motivet för det explosionsartade kravet på kapitaltäck­ning från dagens krav till 8% härrör sig från erfarenheter från vissa andra länder, t. ex. USA där det förekommit betydande förluster på krediter till jordbruket. Enligt LRF finns det en lång rad av faktorer som talar för att säkerhet i panträtt i svenskt lantbruk under årens lopp varit förenat med utomordentligt liten risk.

Politisk stabilitet: Sverige har i modern tid förskonats från direkta verk­ningar av krig. Det svenska samhället har präglats av politisk och ekono­misk stabilitet. Den ekonomiska politiken har som ett av sina främsta mål haft att hålla ned den öppna arbetslösheten. Därtill har politiken vad avser den sociala ambitionen varit mycket hög.

Naturyttringar m. m.: Förödande naturyttringar i form av översväm­ningar, orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott etc. har Sverige varit för­skonat ifrån. Klimatet i Sverige ger också den fördelen att insektstryck och andra skadegörare hålls på en begränsad nivå. Fömtsättningama för pro­duktion av jordbruksvaror är förhållandevis likartade mellan åren. Varia­tionerna är som regel av mindre omfattning och inskränker sig i princip till växtodlingen.

Lagstiftning m. m.: Sverige har ett synnerligen välutvecklat fastighets-inskrivningsväsende för att lämnade pantbrev gäller i avsedd fastighet och med i gravalionsbevis angivet förmånsrättsläge. Den jordförvärvslag som finns har delvis till uppgift att säkra kunskapen hos näringens utövare. Kravet på utbildning inom området för att få förvärvstillstånd utgör härvid en viktig faktor. Vidare verkar den prisprövning som sker att öka förutsättningarna för att nå en acceptabel lönsamhet i lantbmksföretagel. På grund av svag lönsamhet i näringen har därför prisutvecklingen varit liten sett i ett längre perspektiv. Dessutom sker större delen av fastighets­överlåtelserna inom familjen, vilket oftast innebär lägre priser än på öppna marknaden. Myndighet fastställer värdet på en fastighet genom fastighets­taxering. För kreditgivarna har detta förhållande kommit till uttryck i att kapitaltäckningskravet för krediter mot säkerhet av inteckning i lantbmk har varit och är lågt (1 % för inteckning inom 75% av värdet). Pä politisk väg har det i anvisningar föreskrivits att en viss minsta kvalitet på byggna­der skall hållas. Byggkvaliteten medför också att byggnaderna väl står emot ett skiftande klimat.

Det svenska lantbruket: I Sverige mer än kanske något annat land är
landbruk ett kombinationsföretagande. Endast en tredjedel av lantbmkar-
kåren räknas till hdtidslantbmkare. Även inom denna gmpp finns en
betydande riskspridning, varierande beroende på var i landet man befin­
ner sig. Skogsbmk är självfallet härvid det vanligaste och viktigaste komp­
lementet till jordbmk. Sverige har erkänt duktiga lantbmksföretagare som
med god utbildning och etl brett kunnande leder sitt företag. Soliditeten
bland lantbruksföretagen är generellt sett tillfredsställande för att inte säga
god. Den har varierat mellan 56 och 59% de senaste fem åren. Vid en
avveckling är som regel soliditeten betydligt högre på gmnd av att fastig­
hetsvärdet oftast underskattas i kalkyleringen. Lantbruksfinansieringen i
   ]85


 


Sverige har varit och är en nationell fråga. Statliga lånegarantier kan Prop. 1989/90:43 erhållas av lantbmkare för driftskredit, investeringar och fastighets- Bilaga 2 förvärv. Med anledning härav minskas bankemas risklagande väsentligt. Sverige har en mycket väl fungerande kreditmarknad med kunskap i värderingsfrågor och lantbmkets fömtsättningar. Detta borgar för att nä­ringen har en mycket hög kreditvärdering. Lönsamheten inom det svenska lantbmket är och har varit låg. Därav föreligger och har förelegat konkurs­risker. Emellertid är och har uthålligheten varit stor. Anledningen härtill är de ovan angivna faktorema. Därför är och har antalet inträffade kon­kurser varit förhållandevis mycket få. Av drygt 100000 jordbmksföretag försätts årligen 100-talet företag i konkurs.

4.24 Svenska Kredit

Svenska kredit avstyrker den föreslagna riskklassificeringen av fordringar på och garantier av försäkringsbolag saml anför följande.

Det är oklart vad de egentliga skälen är till denna bedömning av fordran på försäkringsföretag såsom varande en sämre fordran än den på bank. Det har upplysts att orsaken är att försäkringsföretag mycket sällan är låntagare och att det därför saknar egentlig betydelse. Det kan vara riktigt att försäkringsföretag typiskt sett inte är en vanlig kategori av låntagare. Det betyder dock inte att det skulle sakna betydelse för försäkringsföretag med vilken kvalitet de uppträder som låntagare. Exempel finns också på att försäkringsföretag uppträder som betydande kredittagare på den inter­nationella lånemarknaden. En omklassificering innebär att långivare som styrs av nu föreslagna regler kommer att kräva ett högre pris på sin utlåning än tidigare. Detta följer av avkastningskravet på det i bankrörel­sen sysselsatta egna kapitalet.

För både bank och försäkringsföretag finns särskild lagstiftning som var för sig tillgodoser särskilda skyddsintressen. För bankväsendet har således insättarskyddet varit vägledande och för försäkringsföretagen deras förmå­ga att fullgöra sina åtaganden gentemot försäkringstagare, den s. k. solidi­tetsprincipen. Därtill sker för efterlevnaden av dessa skyddsintressen of­fentlig kontroll av banker såväl som försäkringsföretag genom bankinspek­tionen resp. försäkringsinspektionen. Liknande regler finns i alla EG-anslutna länder. Utifrån dessa likartade regelsystem för bank och försäk­ringsföretag är det naturiigt och sakligt befogat att jämställa fordringar på företagen såsom också har skett under lång tid i svensk bankrördsdag. För övrigt kan påpekas att svenska försäkringsföretags soliditet och konsolide­ringsgrad måste generellt sett anses mycket god, såväl sett i ett internatio­nellt perspektiv som i jämförelse med svenska banker.

Sett ur ett samhälls- och försäkringstagarperspektiv måste det därför
uppfattas som mycket negativt för försäkringsverksamhet att inte längre
åtnjuta lagstiftarens förtroende som kreditrisk ställd utom all diskussion. 1
synnerhet får del dock allvarliga konsekvenser för kreditförsäkringsverk­
samheten, vars verksamhet omfattar skydd för kreditrisker och därigenom
är ett viktigt altemativ till bankernas garantigivning. Detta torde ej endast
gälla Sverige och norden utan även Europa i övrigt där motsvarande
         186


 


verksamheter bedrivs. Orsaken är inte endast den direkta påverkan som     Prop. 1989/90:43 bankrörelselagens regler med anknytande regelverk får för t. ex. de före-     Bilaga 2 slagna s.k. kredilmarknadsbolagen utan även den påverkan som denna lagstiftning har på ett flertal andra regelsystem som föreskriver säkerhet vid t. ex. upphandling av entreprenader och leveranser.

Det kan nämnas atl vid kontakt med nordiska kollegor (Dansk Kaution, Storebrand-Kreditt och Pohjola) som driver kreditförsäkring i sina resp. länder, konstateras att deras verksamhet inom området kommer att allvar­ligt påverkas om motsvarande bestämmelser genomförs i dessa länder. Negativa reaktioner mot Cooke-kommitténs förslag till kapitaltäcknings­regler har också framförts av etl antal bolag utom norden, vilka ingår i den internationella branschorganisationen — International Credit Insurance Association (ICIA). Vid ett sammanträde i Madrid den 17 mars 1989 beslöt denna organisation enhälligt att skrivelser med yrkande på en för­ändring av kapitaltäckningsreglerna till förmån för försäkringsbolagen skulle avsändas till Cooke-kommittén och till berörda organ inom EEC bl.a. CEA (Committé Europeen d'Assurances). Uppföljning av dessa skrivelser skulle ske genom personliga uppvaktninga där lCIA:s stånd­punkt närmare skulle motiveras. Dessutom skulle de enskilda bolagen inom ICIA vart och ett på del nationella planet verka för en förbättring av försäkringsbolagens riskkategoriplacering.

Den negativa påverkan som detta lagstiftningsförslag medför för kredit­försäkringsverksamheten är som nämnts av två slag. En direkt sådan genom att det affärs- och riskutbyte som i dag finns mellan å ena sidan bank och finansiella institut som har motsvarande lagstiftning samt å andra sidan kreditförsäkringsbolag i framtiden kommer att avsevärt för­svåra och sannolika omöjliggöras. I dag förekommer ett icke oväsentligt utbyte av kreditrisker mellan bank och kreditförsäkringsbolag, som möj­liggör en riskutjämning mellan systemen atl jämföra med syndikering av risker banker emellan. Försäkringssystemet kan här erbjuda ett komple­ment och ett sätt atl för goda kreditrisker tillhandahålla det intemationella försäkringskapitalets förmåga all absorbera risker. Detta också till en kostnad som i en del situationer kan ställa sig konkurrenskraftig jämfört med atl bank håller hela kreditrisken i egen portfölj. Fömtsättningen för dylika riskddningsupplägg är självfallet att den fordran som banken får på försäkringsföretaget är ansedd som den allra bästa och jämställd med fordran på bank. Med den föreslagna lagstiftningen torde också ett fortsatt garantiställande från försäkringsföretag till kreditmarknadsbolag vara ute­slutet. Ett exempel härpå är AB Svensk Exportkredit som är en mycket viktig refinansieringskälla för svensk export. Denna verksamhet skulle bli helt hänvisad till banker som garanter av sin portfölj.

I statliga och kommunala upphandlingsregler och förordningar stipule­
ras att säkerhet skall ställas i samband med entreprenader och leveranser.
Dessa regelverk tar ofta sin utgångspunkt i lagstiftning och kan därför
komma att förändras till mer schablonartade regler i överensstämmelse
med då gällande synsätt på klassificering. I många nu gällande regelverk
jämställs garanti från bank och försäkringsföretag, vilket t.ex. framgår av
reglerna för s.k. samordnad generalentreprenad inom byggnadsindustrin.
    187


 


Ett annat exempel är resegarantilagen där som säkerhet anges garanti från     Prop. 1989/90:43
bank och försäkringsföretag.
                                            Bilaga 2

Även i internationella sammanhang jämställes garanti från bank coh försäkringsbolag, vilket t.ex. framgår av International Chambers of Com-merce's s.k. "Uniform mles for contrakt guarantees nr. 325". Det kan också nämnas att i det pågående arbetet under International Chambers of Commerce's överinseende avseende unconditional guarantees jämställer man garanti från bank och försäkringsföretag.

Det kan också erfaras att den kundkreditförsäkringsverksamhet som i dag huvudsakligen bedrivs utav Svenska Kredit även den kommer alt påverkas negativt utav de föreslagna reglerna. Denna försäkringsform omfattar etl skydd av ett förelags kundfordringar där särskilt exportford­ringar utgör en dominerande del. Eiftersom kundfordringar ingår i underla­get för företagshypotek, är ett lån med sådan pant av högre säkerhetsvärde hos bank än om detta behöver klassificeras som en risk med högsta kapi taltäckn i ngskra v.

Att försäkringsföretag därtill i det allmänna medvetandet indirekt ri­skerar att bli ansedda som en sämre kreditrisk än banker är uppenbart om lagstiftaren anvisar en rangordning där försäkringsföretag jämställs med annan vanlig riskfylld affärsverksamhet. Denna uppfattning som är av generellt slag är inte desto mindre allvarlig, då det kan antas att markna­den där konkurrens mellan bank och kreditförsäkring föreligger kommer att ensidigt förskjutas till kreditförsäkringsbolagens nackdel. Med mark­nad avses då den aktivitet där långivande institutioner och företag placerar i fordringar säkerställda av garanti från bank eller kreditförsäkringsbolag. Här konkurrerar i dag dessa två instmment med varandra utifrån likartade fömtsättningar. Sådana investeringsbeslut måste ske utifrån schablonarta­de normer och det skulle vara till betydande skada om den mest centrala lagstiftningen i sammanhanget kom att misskreditera ett utav de i dag konkurrerande altemativen.

Slutligen måste konstateras att resuhatet utan ovan angivna exempel på konkurrensförändringar skulle inskränka alternativen för de som är köpa­re av garantier i dag, som nämnts t.ex. svensk byggnads- och verkstadsin­dustri. Till denna gmpp kommer det kollektiv av lånesökande företag som söker altemativ till bankgaranterad upplåning. Kostnaden för garantier skulle sannolikt komma att stiga, då bankema skulle komma att få exklu­siv ställning på garantiområdet. Det är svårt att förstå varför man skulle vara beredd att införa ett sådand regelverk utan sakliga motiv och närmare analys av konsekvenserna.

4.25 WASA Kreditförsäkringsaktiebolag

Enligt WASA Kredits mening bör de svenska representantema i Cooke-kommittén aktivt arbeta för att fordran på bank och försäkringsbolag ges samma kapitalkrav altemaiivi att varje land på samma sätt som för kom­muner ges möjlighet att bestämma kapitalkravet.

WASA Kredit framhåller att kreditförsäkringsbolag står under försäk­
ringsinspektionens tillsyn och har en betryggande soliditet, och denna
      188


 


säkerhetsform jämställs i dag i lagen med borgen av stal och kommun.     Prop. 1989/90:43 Marknaden för kreditförsäkring har under de senaste åren ökat markant     Bilaga 2 och utgör i dag ett fullgott alternativ till finansiering i bank.

En viktig del i kreditförsäkringen utgör utfärdandel av garantier för byggnads- och verkstadsindustrin. Den kraftigaste tillväxten ligger i finan­siering av företag på den svenska kapitalmarknaden. En inte oväsentlig del avser riskdelning av krediter tillsammans med banker. Kreditförsäkring är därmed ett viktigt instmment och komplement till bankfinansiering. (Där kunden oberoende av bank kan välja finansieringsalternativ). Genom att jämställas med banker i kapitaltäckningshänseende spelar kreditförsäk­ringsbolag i dag en aktiv och viktig roll inom den svenska finans- och kapitalmarknaden. För många företag är kreditförsäkringsbolag ett kon­kurrenskraftigt och neutralt alternativ till bankfinansiering.

En förändring av nuvarande kapitaltäckningsregler med innebörden atl fordran på och fordran garanterad av försäkringsbolag flyttas från bästa kapitaltäckningsgmpp till sämsta skulle enligt WASA Kredit få allvariiga konsekvenser för kreditförsäkringsbolagens möjlighet att agera på finans­marknaden. I princip skulle en aktör försvinna från finansmarknaden, vilket skulle innebära färre alternativ för vissa sektorer av svenskt närings­liv alt finansiera sig. Ett genomförande av det förslag som föreligger skulle med andra ord tjäna till att minska konkurrensen på svensk finans- och kapitalmarknad, vilket knappast kan vara kreditmarknadskommitténs syf­te och önskan.

5 Konsoliderad kapitaltäckning m. m.

5.1 Bankinspektionen

Bankinspektionen framhåller att i banklagarna har redan införts en regle­ring som gäller investeringar i institut utomlands som driver någon form av bankverksamhet. Kreditmarknadskommittén har föreslagit alt även här samma regler skall gälla för alla institut på kreditmarknaden samt att koncemsynen också skall tillämpas på investeringar i inhemska institut. Att denna fråga inte tidigare reglerats för andra institut än banker kan väl närmast förklaras av att det varit bankerna som gjort etableringar utom­lands medan övriga institut av olika skäl inte engagerat sig i sådan verk­samhet. Under senare år har emellertid både finansbolag och fondkom­missionsbolag i viss utsträckning bildat dotterbolag utomlands. Det torde kunna förväntas att sådana etableringar blir vanligare i takt med att lättnader inträder på valutaregleringens område.

Bankinspektionen delar också kreditmarknadskommitténs uppfattning att
kapitaltäckningsreglerna inte skall användas i syfte att uppmuntra viss
verksamhet. De skäl som tidigare kunde åberopas för att genom lättnader
i kapitalkraven söka åstadkomma en omstmkturering av en del av kredit­
marknaden föreligger inte längre och den förmånsbehandling, som särskilt
bankernas investeringar i bostadsfinansierande institut har åtnjutit, bör
därför upphöra.
                                                                              189


 


Kreditmarknadskommittén har med exempel visat skillnaderna mellan Prop. 1989/90:43 den nu gällande avräkningsregdn och en beräkning av kapitalkravet på Bilaga 2 koncernbasis. Denna skillnad uppslår även om kapitalkravel för placering­arna är detsamma i moderbolaget och dotterbolaget. I den redogörelse för argumenten för en koncernsyn som inspektionen tidigare gjort har skälet för en koncernberäkning huvudsakligen varit att man velat förhindra den ytterligare utlåningskapacitet som kunde skapas genom en etablering i ett land där kapitaltäckningskraven var lägre än i moderbankens hemland. Vad kreditmarknadskommittén har anfört är ännu ett skäl för att ersätta en avräkningsregd med en beräkning på koncernbasis.

Koncernsynen på kapitaltäckningskraven har ingående behandlats av kreditmarknadskommittén. Dess förslag gmndar sig på de regler som i detta avseende gäller för bankema. Dessa regler tillkom på förslag av banklagsutredningen och innebar att koncernsynen tillämpades med hän­syn till hur stor andel en moderbank ägde i utländska etableringar. Kon­cernberäkning föreslogs då ske från ett innehav av 20% i en etablering utomlands. Förslaget gjordes mot bakgrund av de förhållanden som då rådde. Vid den tidpunkten ägde två svenska affärsbanker aktier motsva­rande drygt 20 resp. 25% i var sin stor bank utomlands. Det bedömdes då mindre tillfredsställande att låta koncernberäkningen ske från ett 50 pro-centigt delägarskap i relativt små banker och låta en annan syn tillämpas på banker med mera betydande verksamhet. Detta medförde emellertid att en princip som benämnes kvotkonsolidering föreslogs. Då de åberopa­de ägarintressena nu avvecklats och då huvuddelen av engagemang i utomlands etablerade banker och andra institut numera göres med ett minst 50 procentigt innehav är det naturligare att övergå till den enklare koncernprincipen.

Såsom kreditmarknadskommittén anfört innebär koncernsynen att ka­pitalkraven beräknade på koncernbasis blir strängare än den nu gällande. Med detta beräkningssätt kommer den nuvarande avräkningsregdn för etableringar att minska i betydelse när det gäller att beräkna kapitalkravet för moderbolaget i en koncern. Avräkning i moderbolaget för sådana tillskott lill andra bolag som omfattas av koncernberäkningar har därför föreslagits slopad. Bankinspektionen uttalar sin tveksamhet till detta av principiella skäl men kan acceptera att förslaget genomförs med hänsyn till att reglerna om koncernberäkning tillgodoser att brist inte uppstår i mo­derbolaget. Inspektionen anser dock att reglerna om koncernberäkning i 2 kap. 8 § 4 st. bankrörelselagen bör få en något ändrad utformning när det gäller tillskott understigande fem procent av aktiekapitalet i ett annat bolag.

De förslag till vissa avsteg som föreslagils för Sparbankernas Bank och för Föreningsbankernas Bank är en nödvändig anpassning till de båda bankernas funktion som central bank inom resp. organisation.

5.2 Riksskatteverket

Enligt kreditmarknadskommitténs förslag till 2 kap. 10 § bankrörelselagen

skall banken vid varje tidpunkt uppfylla dels kapitalkravet för banken,       190


 


dels den del av kapitalkravet i företaget som svarar mot bankens andel i Prop. 1989/90:43 företaget. Enligt kapitaltäckningsgruppens förslag har bland övriga änd- Bilaga 2 ringar bortfallit kravet "vid varje tidpunkt". Nytt alternativ lill bestäm­ning av tidpunkten framgår ej av nämnda paragraf Detta skulle kunna tolkas så att kravet endast behöver uppfyllas vid den tidpunkt koncernre­dovisningen avser, dvs. balansdagen för moderbanken. Riksskatteverket anser att om syftet är att kapitalkravet skall vara uppfyllt även vid andra tillfällen än på balansdagen bör detta anges.

Riksskatteverket pekar på att kapitaltäckningsgmppens förslag om att den konsoliderade kapitalbasen skall beräknas utan avdrag för eventuella minoritetsintressen ansluter sig till den s.k. enhetsteorins minoriietsbe-grepp. Riksskatteverket anser att gruppens synsätt kan vara försvarligt i detta sammanhang, men förslaget borde ha motiverats då det innebär att avsteg från den förhärskande synen på minoritetsintresset.

Kapitaltäckningsgmppens förslag atl ersätta kreditmarknadskommit­téns komplicerade beräkningsförfarande med befintliga regler för koncern­balansräkning är enligt riksskatteverket både en förenkling och förbätt­ring. Man frångår således kvotkonsolideringsprincipen, som inte är re-dovisningsmässigt etablerad, till förmån för välkända koncernredovis­ningsregler. Detta innebär att bankbranschen även i detta avseende anpas­sas till de redovisningsregler som gäller för svenskt näringsliv i allmänhet. Koncernredovisning utgör emellertid det mest komplicerade redovisnings­området och rymmer frågeställningar där den företagsekonomiska teori­bildningen ej nått allmän acceptans. Detta förhållande talar enligt riksskat­teverket för att bankverksamhetsbranschens redovisningsfrågor bör tillhö­ra bokföringsnämndens ansvarsområde.

5.3 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige framhåller att de kapitalkrav som för närvarande gäller ger möjligheter till en betydande uttunnig av det egna kapitalet (kapitalbasen) i en bankkoncern, vilket sammanhänger dds med att det som moderbola­get tillskjutit som aktiekapital i bostadsinstitut, kommuninstitut eller an­nat kreditaktiebolag, där staten är delägare, endast kräver 8 procents kapitaltäckning, dels med att avräkning för innehav av organisationsaktier i andra bolag som driver bankverksamhet i praxis har gjorts inte enbart från moderbolagets eget kapital utan från hela dess kapitalbas.

Det nuvarande systemet föreslås ersatt med ett som förhindrar en uttun­ning av det egna kapitalet och som är mer enhetligt uppbyggt. En bank skall enligt såväl kreditmarknadskommitténs som kapitaltäckningsgrup­pens förslag uppfylla dels kapitalkravet för banken, dds ett konsoliderat kapitalkrav. Enligt kreditmarknadskommitténs förslag skall det konsolide­rade kapitalkravet beräknas enligt en kvotmelod. Kapitalkravel i företag som driver bankverksamhet skall täckas av moderbanken i förhållande till dess ägarandel i företaget. Kapitaltäckningsgruppen föreslår i stället i enlighet med Cooke-reglerna atl det konsoliderade kravet beräknas på koncern balansen.

Fullmäktige har intet all erinra mot någon av de föreslagna metoderna.   191


 


Det är enligt fullmäktiges mening angeläget att konsistensen och systema-     Prop. 1989/90:43 tiken i kapitaltäckningsreglerna förbättras på detta område. Eftersom ka-     Bilaga 2 pilalläckningsgmppens förslag bas;eras på Cooke-reglerna bör dess förslag genomföras.

5.4 Svenska Bankföreningen

Enligt Cooke-kommitténs regler skall kapitalkraven tillämpas på "a Conso­lidated basis to banking groups" (Cooke's "Annex 1"). Gruppen föreslår att i Sverige koncernberäkning av kapitalbas och kapitalkrav skall ske med utgångspunkt från en koncernbalansräkning. Bankföreningen tillstyrker detta förslag. Däremot stöder bankföreningen inte gmppens förslag att de svenska kapitalkraven skall gälla inte endast för en koncern som helhet utan dessutom även för vart och ett av koncernens olika företag. Detta är en svensk skärpning utöver Cooke-överenskommdsen och konsekvenser­na härav kan för vissa svenska institut bli allvarliga konkurrensnackdelar jämfört med utländska konkurrenter. Bankföreningens bestämda uppfatt­ning är därför att i enlighet med Cooke-överenskommdsen det bör vara tillräckligt även i Sverige all kapilalkrav tillämpas endast på en koncern som helhet. Gruppen antyder lösningar av liknande slag under en över­gångsperiod.

Om statsmakterna skulle anse att det inte är tillräckligt att kapitalkrav uppfylls enbart på totalnivå för en koncern, vill bankföreningen föreslå en regel som stadgar att inom en koncern kapitalkrav även skall uppfyllas för bank som ingår i koncernen. Alternativt kan regeln utformas så, att rege­ringen eller bankinspektionen får rätt all medge undanlag från kapilalkrav för vissa institut ingående i en koncern.

Gruppen föreslår att reglerna om konsoliderad kapitaltäckning tills vi­dare endast skall gälla för koncerner som omfattar banker, kreditmark­nadsbolag och fondkommissionärer men däremot inte i fråga om hypo­teksinstituten. Om hypoteksinstituten, i enlighet med kreditmarknads­kommitténs förslag, får möjlighet att bilda s. k. organisationsbolag — vilket dock bankföreningen för närvarande anser olämpligt med hänsyn till den pågående översynen av hypoteksinstitutens verksamhet och rörel­seregler — är det enligt bankföreningens uppfattning uppenbart att, av konkurrenslikhelsskäl, reglerna orn konsoliderad kapitaltäckning måste gälla för hypoteksinstituten på samma sätt som för övriga kreditinstitut.

5.5 Svenska sparbanksförenmgen

Kapitaltäckningsgruppens förslag till regler om konsoliderat kapitalkrav
får enligt Sparbanksföreningen vissa effekter som är mycket olyckliga och
knappast avsedda. Dessa berör de banker som tidigare bildat helägda
bolag för driften och skötseln av det egna fastighetsbeståndet. Bankerna är
av hänsyn till rådande bokföringsmässiga principer förhindrade att i bok­
föringen skriva upp värdet på egna fastigheter till marknadsvärde så länge
taxeringsvärdet är i nivå med eller lägre än bokfört värde. För att kunna
utnyttja den värdemässiga skillnaden mellan marknadsvärde alt. högsta
     192


 


skattemässiga värde och bokfört värde har det förekommit att fastigheter Prop. 1989/90:43 sålts till helägda dotterbolag. Detta förfarande har underställts bankin- Bilaga 2 spektionens prövning och har således skett med uttryckligt godkännande av denna myndighet. Förfarandet har givetvis i vederbörlig ordning föran­lett realisationsvinstbeskattning. Den slutliga och avsedda effekten har blivit att det bundna egna kapitalet i moderbolaget förstärkts. Med det förslag om konsoliderad kapitaltäckning som nu föreligger går de tidigare uppnådda kapitalbashöjande effekterna förlorade i den konsoliderade ka­pitaltäckningen, eftersom intemvinster elimineras. Förslaget får alltså på detta sätt retroaktiva effekter för tidigare genomförda rättshandlingar, vilket enligt Sparbanksföreningens mening inte är rimligt.

I traditionell koncernredovisning har även gällt all uppskrivningsbelopp hänförligt till värdering av fastighetsinnehav skall elimineras i koncernre­dovisningen. Förstärkning av det egna kapitalet i koncemen skall således ske först när koncemen erhållit realiserad vinst genom extern försäljning. Denna redovisningspraxis synes under senare tid ha ändrats med innebörd att uppskrivning av fastighetsinnehav ej behöver elimineras, under fömt­sättning att det bokförda värdet i koncembalansen inte överstiger fastig­hetsinnehavets totala taxeringsvärden. Härigenom uppkommer likställd­het mellan banker, som har hela eller delar av fastighetsinnehavet organi­serat i dotterbolag, och banker som valt att ha faslighetema i moderbola­gets balansräkning. Sparbanksföreningen välkomnar en sådan förändrad redovisningspraxis. Under fömtsättning att den beskrivna redovisnings­metoden, som alltså avviker från tidigare praxis, kommer att varaktigt anses som god redovisningssed, föreligger i detta avseende konkurrens­neutralitet vid upprättande av konsoliderad balansräkning mellan banker som valt dotterbolagskonstmktionen och banker som har sina uppskrivna fastighetsinnehav i moderbolagets balansräkning. Det kan dock inte ute­slutas att uppskrivningsbelopp av ifrågavarande slag skall elimineras i framtiden, t. ex. genom en intemationell samordning av koncernredovis­ningsregler. Sparbanksföreningen hemställer därför att det i lagen görs ett uttryckligt undantag från reglema om konsoliderad kapitahäckning i nu avsedda fall eller att bankinspektionen får möjlighet att medge motsvaran­de undantag. Sparbanksföreningen anser det även vara rimligt att undan­tag av nu angivet slag görs så atl uppskrivning av fastighetsinnehav också får ske om den faktiskt påvisade substansen överstiger taxeringsvärdet, dvs. att uppskrivning får ske upp till fastighetsinnehavets marknadsvärde.

5.6 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Tidigare följdes i svensk banklagstiftning och banktillsyn principen att
egentlig bankverksamhet över huvud taget inte kan flyttas ut till dotterfö­
retag. Genom bankinspektionens bedömningar erhöll bankema under
1970- och 80-talen allt oftare tillstånd att bedriva verksamhet i dotterbo­
lag. Sedan knappt två år finns en i lag utvidgad rätt för banker till
dotterbolagsbildning för bankanknutna verksamheter. 1 förberedelserna
för denna instämde LO i förslaget att en bank bör ges möjlighet atl driva
fondkommissionsrörelse i särskilt bolag, motsatte sig att en bank skulle
     193

13   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 43


medges rätt flytta ut centrala bankverksamheter till dotterbolag och av-     Prop. 1989/90:43 styrkte att en bank skulle kunna ingå som dotterbolag i en koncem, oavsett     Bilaga 2 om denna kan betecknas som finansiell eller inte och oavsett om moderbo­laget är bank eller inte.

Genom den faktiska utvecklingen har bankerna kommit att bilda kon­cemer med relativt många dotterbolag och även att ingå i koncemer som dotterbolag. Det är mot denna bakgmnd en reform nu krävs av sättet att beräkna kapitalbas och kapitaltäckningskrav. Det föreslås av kreditmark­nadskommittén att beräkningen förändras från atl vara baserad på bank­aktiebolaget, kompletterat med vissa avräkningar, lill att ske på konsoli­derad nivå för bankkoncernen. Därvid utsträcks konsolideringsprincipen till att avse varje aktieinnehav, där banken äger minst 20% av aktierna eller har minst 20% av rösträtten. I de fall andelen understiger 20% och övriga delägare också är banker skall en konsolidering också ske. En konsekvens av förslaget skulle bli att kapitalkravel stramas upp för vissa banker. Sparbankerna och föreningsbankerna samt vissa bankaktiebolag får inga eller endast något förändrade kapilalkrav. Däremot kommer några stora affärsbanker alt få inte obetydligt skärpta krav.

LO tillstyrker detta förslag, som får anses angeläget mot bakgmnd av den förgreningsutveckling inom bankväsendet, som statsmakterna under hand släppt fram.

6 Särskilt om konsekvenser av förslagens genomförande

6.1 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige i Sveriges riksbank framhåller att generellt höjs såväl kapital­basen som kapitalkravet i bankerna vid en övergång till de av kapitaltäck­ningsgmppen föreslagna kapitaltäckningsbestämmdsema. Höjningen av kapitalbasen beror på alt 50% mot för närvarande 40% av värdereglerings­reserverna får räknas in och detta utan beloppsbegränsning. Enligt nu gällande regler får högst inräknas ett belopp motsvarande det egna kapita­let. I det övervägande antalet banker är värderegleringsreservema mer än dubbelt så stora som det egna kapitalet. Det innebär också att utrymmet för förlagslån, som nu får inräknas också till ett belopp motsvarande det egna kapitalet, ökar. Uppjusteringen av den kapitalbas som erfordras för att kapitalkraven skall uppfyllas kan beräknas bli än större, procentuellt sett, än höjningen av den faktiska kapitalbasen. Kapitalulnyttjandegraden skulle således komma att stiga. Höjningen av den erforderliga kapitalbasen beror främst på att kapitalkraven för lån till kreditinstitut höjs från O till 1,6% och alt kraven för lån mot botleninteckning i bostadsfastighet och jordbmksfastighei stiger från 1 % till 4 resp. 8%.

Det underlag som föreligger för att bedöma hur kapitalkraven slår på
olika institut är för närvarande ofullständigt. De preliminära bedömningar
som nu kan göras, tyder på att bankerna, på något undantag när, uppfyller
kapitalkraven enligt kapitaltäckningsgruppens förslag.
                            194


 


Cooke-överenskommdsen gäller emellertid inte banken utan den konso- Prop. 1989/90:43 liderade bankkoncernen. Dessa bör generellt ha en högre kapitalnyttjan- Bilaga 2 degrad beroende dels på att den erforderliga kapitalbasen i dotterbolagen, och särskilt bostadsinstituten, höjs dels på att dessa bolag för närvarande inte kräver stort eget kapital i moderbolaget. Det förefaller sannolikt att det för flera bankkoncerner krävs kapitaltillskott — och för några av dem betydand tillskott — för att de skall fylla Cooke-överenskommdsens krav på kapilaltäckning. Den anpassning, som erfordras för etl enskilt institut om kapitalkraven inte är uppfyllda, kan bestå i tillförsel av riskkapital, intemt eller externt genererat, och/eller utförsäljning av tillgångar. För de bankkoncemer som uppfyller de konsoliderade kapitalkraven kan uppfyl­lelsen av kraven på varje institut i koncernen också uppnås genom att en omstmkturering av kapitalbasen företas.

6.2 Fullmäktige i riksgäldskontoret

De ändrade kapitaltäckningsreglerna innebär ökade finansieringskostna­der för bostadsinstituten samtidigt som instituten sannolikt kommer att behöva emittera betydande volymer förlagslån. För att förbättra räntenet­tot i dessa institut måste sannolikt även en höjning av utlåningsräntorna äga mm. Då en stor del av utlåningen är räntesubventionerad, kommer detta att leda till ökade utgifter för staten i form av räntesubventioner.

6.3 Svenska Bankföreningen

Kapitaltäckningsgmppen referar till vissa preliminära sifferberäkningar som bankföreningen tidigare gjort för affarsbankskoncemema i genom­snitt när det gäller Cooke-reglernas effekter. Senare och mer detaljerade beräkningar, som affärsbankema gjort med utgångspunkt i gmppens för­slag, framgår nedan.

Samtliga medlemsbanker och fem av deras faslighetsinstitut har gjort beräkningar för att jämföra effekterna av kapitaltäckningsgmppens förslag med nuvarande regler. Beräkningama avser 1988— 12 — 31, efter boksluts­dispositioner. De viktigaste resultaten är följande: För 12 svenskägda banker — moderbolaget:

—Relationen kapitalbas/kapitalkrav ökar för gmppen som helhet från nuvarande 131% till 140%.

—Spridningen mellan bankema skulle variera mellan 175% och 71 %.

—En bank skulle komma under 100%.

För 7 svenskägda banker — koncerner (samt GotaGruppen):

—Relationen kapilalbas/kapitalkrav minskar för gmppen som helhet från nuvarande 140% till 108%.

—Spridningen mellan koncemerna skulle variera mellan 115% och 79%.

—Två koncerner skulle komma under 100% med ett sammanlagt under­skott på drygt 1 miljard kronor.

För 5 bankägda fastighetsinstitut:

Garantifondförbinddser som motsvaras av ej inbetalt kapital har ej med­
räknats i kapitalbasen.
                                                                     195


 


—    Relationen kapilalbas/kapitalkrav skulle för gmppen som helhet bli     Prop. 1989/90:43
endast 20%. (Jämförelser med nuvarande upplåningsregler är svåra att     Bilaga 2

göra).

—Spridningen mellan instituten skulle variera mellan 45% och 9%.

—Ett totalt kapitalunderskott på drygt 6 miljarder kronor skulle uppkom­ma.

För 9 utlandsägda banker:

—    Relationen kapitalkrav/kapitalbas minskar för gmppen som helhet från
nuvarande 143% till 109%.

— Spridningen mellan bankerna skulle variera mellan
213% och 67%.

—    Två banker skulle komma under 100% med ett sammanlagt underskott
på 68 miljoner kronor.

Av beräkningarna framgår klart att de största problemen att klara kapi­talkraven skulle uppkomma för fastighetsinstituten. Detta är ell starkt argument för bankföreningens förslag som redovisats under konsoliderad kapilaltäckning alt kapitalkrav endast skall tillämpas på en koncern som helhet.

Som ett sätt att minska kapitalkraven anger gmppen möjligheten för ett institut att "avyttra tillgångar, företrädesvis med högt kapitalkrav, till andra institut eller sälja ut dem på marknaden i form av värdepapper". Häremot kan invändas att försök till sådana åtgärder skulle stöta på så stora problem av olika slag atl denna väg inte torde kunna medföra någon nämnvärd lösning av problemen.

Det är lätt att instämma i gmppens uppfattning att de föreslagna kapi­talkraven kommer att göra det nödvändigt för kreditinstituten att generera mer kapital internt, dvs. genom förbättrade vinstmarginaler, vilket i sin tur sannolikt kräver en höjning av utlåningsräntoma.

Ett speciellt problem i fastighetsinslituten är att dessas utlåning löper med långa räntebindningstider. Efter visst antal år — numera vanligtvis fem år — har visserligen instituten möjlighet att höja utlåningsräntan, dock ofta endast under fömtsättning att institutets egen upplåningskost­nad ökat genom höjda obligationsräntor. En parallell höjning av utlånings­räntan kan då ske, vilket emellertid innebär att räntemarginalen förblir oförändrad och något bidrag till de ökade kapitalkravskostnadema inte erhålls. Detta betyder att för en stor del av utlåningen kan en förbättring av räntemarginalen eventuellt åstadkommas först när lånetiden formellt utlö­per. Eftersom det således kommer att ta mycket lång tid för fastighetsinsti­tuten att genomföra den erforderliga marginalförbättringen på den gamla lånestocken, uppstår en stark press att så långt möjligt förbättra räntemar­ginalen på nya faslighetskrediter. Detta kan medföra starkt stigande bo­stadskostnader för de boende och/eller staten via bostadssubventionssyste­met.

Fastighetsinstitutens möjligheter att genomföra den erforderiiga förbätt­ringen av räntemarginalen är beroende av konkurrenssituationen på mark­naden för fastighetskrediter. Här är två faktorer av stor betydelse.

Konkurrenter till fastighetsinstituten är bl.a. försäkringsbolagen, vilkas
fastighetskreditgivning dock inte drabbas av ökade kapilalkrav. Försäk-
     196


 


ringsbolagen får därmed en fördel som skulle leda till en snedvridning av Prop. 1989/90:43 konkurrensförhållandena på fastighetskreditmarknaden. Denna konkur- Bilaga 2 rensfördel, som även framhålls i rapporten, är oacceptabel. Det får förut­sättas att förslag till lösning av dessa problem skyndsamt framläggs av den arbetsgmpp som hösten 1988 tillsattes av finansdepartementet för att utreda branschglidningsfrågan mellan bankverksamhet och försäkrings­verksamhet.

Alla fastighetsinstitut arbetar för närvarande inte med samma konkur­rensfömtsättningar. Stadshypotek har i flera viktiga avseenden — t.ex. vad gäller skatteregler och statlig grundfond — konkurrensfördelar jämfört med övriga fastighetsinstitut, vilket innebär alt Stadshypotek inte har samma behov av marginalförbättringar som konkurrentema. Dessa insti­tut kan därför få svårigheter att genomföra den erforderliga marginalför­bättringen. Del finns anledning utgå ifrån alt förslag till ändring av dessa konkurrensolikheter skyndsamt framläggs av de statliga kommittéer som för närvarande gör en översyn av bl.a. Stadshypoteks verksamhet och skatteregler.

6.4 Sveriges Föreningsbankers Förbund

Enligt de beräkningar förbundet gjort kommer de nya kraven att leda till att föreningsbankema får en mer ansträngd kapitaltäckningssituation än för närvarande. För gmppen som helhet ökar kapitalutnyttjandegraden kraftigt. Läget är emellertid inte värre än att man räknar med att klara kapitaltäckningen; möjligen kan någon eller några centrala föreningsban­ker tvingas tillgripa extraordinära åtgärder.

6.5 Sveriges allmänna hypoteksbank

Hypoteksbanken framhåller att som helhet leder förslaget till en fördyring av lantbmkskreditgivningen. Härigenom ökas lantbmkarens kostnader, vilket i sista ändan resulterar i dyrare livsmedel för konsumenterna.

6.6 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Reformen medför viss skärpning av kapitalkraven och därmed kostnader för kreditinstituten. Reglerna appliceras också på kreditmarknadsbolagen. Kreditaktiebolagen är tillsammans med hypoteksinstituten den kategori som drabbas hårdast. Den troliga följden blir att räntan för lån mot säkerhet i bostads-, affärs- och jordbruksfastighet måste höjas. Då försäk­ringsbolagen inte träffas av dessa kapitaltäckningsregler är det troligt att de kommer att öka sin andel av nämnda inteckningslån.

6.7 Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)

Fömtom de konkurrensfördelar som försäkringsbolagen skulle få genom
förslaget kan det inte uteslutas att även andra stmkturändringar kan kom­
ma alt ske när kapitaltäckningsreglema har fått effekt på bostadskredit-
   197


 


marknaden, främst genom höjda räntenivåer. Det är t.ex. ganska uppen-     Prop. 1989/90:43 bart att större låntagare kommer att försöka ordna sin fastighetsfinansi-     Bilaga 2 ering på egen hand på kreditmarknaden. Även fastighetsfinansiering utan­för den organiserade kreditmarknaden skulle kunna få en ny grund på ungefär samma sätt som var fallet på 1970-talet.

Även staten själv, i egenskap av stor subventionsgivare till bostadssek­torn, har anledning att fundera på hur de olika subventionssystemen skall anpassas till effekterna av nya regler, främst effekterna på räntenivåerna. Hur stora räntehöjningarna blir är omöjligt all fömtse med någon större säkerhet. Räkneexempel kan dock göras. Om man utgår från en halv procentenhets höjning av räntenivåerna, en höjning som kan sägas ligga i mitten av de bedömningar som gjorts, skulle det leda till ökade utgifter på räntebidragsanslaget med ca 3000 milj. kr. under en femårsperiod. Fömt­sättningen för räkneexemplet är att nuvarande regler för räntebidrag inte ändras.

6.8 SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag)

De eftergifter som förefaller nödvändiga för svensk del för att uppnå internationell enighet drabbar främst den politiskt och samhällsekono­miskt angelägna bostadskreditgivningen. Följden blir högre räntekostna­der och därmed följande ökade boendekostnader eller alternativt krav på ökade bostadssubventioner. Även konkurrensförhållandena på en i stort sett väl fungerande bosladsfinansieringsmarknad kan rubbas, både vad avser balansen mellan kreditgivarna (försäkringsbolag, bankägda bostads-institut och hypoteksinstitut) och konkurrensen om kapital. Det finns risk att stora gmpper placerare lämnar bostadsmarknaden för mera lönsamma placeringar i en mindre gynnsam kreditsituation än dagens.

6.9 Lantbrukarnas Riksförbund

LRF framhåller att om förslaget till skärpta kapitalt