Motion till riksdagen

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:50 om
inkomstskatten för år 1990, m.m.

Mot.
1989/90
Sk16-22

Folkpartiet hälsar med stor tillfredsställelse att det nu finns en överenskommelse
om en skattereform 1991 med ett inledande steg 1990. Vi har länge
påtalat nödvändigheten av en reformering av dagens skattesystem. Huvudinslagen
i den nu aktuella reformen följer i allt väsentligt förslagen i de utredningar
som avslutade sitt arbete i juni 1989 som också mött ett påfallande
positivt gensvar i remissutfallet.

Folkpartiet har i flera decennier hävdat betydelsen av kraftigt sänkta marginalskatter.
I många år har vi enträget och envist arbetat för ett skattesystem
där det skall löna sig att arbeta, spara och förkovra sig. Senast för några
år sedan lade folkpartiet fram ett förslag till nytt skattesystem där kraftigt
sänkta marginalskatter var ett centralt inslag. Därför välkomnar vi att en sådan
reform nu är på väg att förverkligas.

Den grundläggande principen i reformarbetet är likformig och enhetlig
beskattning med kraftigt sänkta skattesatser på en breddad skattebas.

Denna princip gäller såväl fysiska personers inkomstskatt som kapital- och
företagsbeskattningen.

För fysiska personers inkomstskatt kommer från 1991 att gälla att ca 85%
av inkomsttagarna enbart betalar kommunalskatt. Resterande inkomsttagare
med en taxerad inkomst över 180 000 kr i 1991 års penningvärde erlägger
därtill en statlig inkomstskatt på 20%. Den statliga skatteskalan inflationsjusteras
årligen med konsumentprisökningen plus 2 procentenheter.

Grundavdrag vid den kommunala beskattningen utgår normalt med 10 000
kr som emellertid höjs till maximalt 18 000 kr i vissa inkomstskikt. Även
grundavdraget inflationsskyddas enligt konsumentprisökningen. Effekten
av denna förändring i skatteskalan är att det kommer att löna sig att arbeta
och utbilda sig för mer ansvarsfulla arbetsuppgifter.

Kapitalbeskattningen utformas som en i princip enhetlig statlig skatt på
30% på nettot av alla kapitalinkomster. Vissa undantag från denna enhetlighet
görs dock. Den nya separata kapitalbeskattningen får som främsta effekt
att det inte längre lönar sig att fiffla med skatten eller att låna. Däremot blir
det mer lönande att spara.

Mervärdeskatten utvidgas och görs mer enhetlig. Energibeskattningen
förändras genom att dagens punktskatter helt eller delvis ersätts av miljöavgifter
och genom att energimoms införs. Med den enhetliga momsen minskar
dagens styrning av hushållens konsumtionsval. 1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr SU6-22

Även företagsbeskattningen reformeras genom sänkt skattesats och bred- Mot. 1989/90

dad bas. En väsentlig effekt härav blir minskad inlåsning av vinstmedel i his- Skiö

toriskt vinstgivande företag, vilket kommer att leda till en bättre fungerande
marknad för kapital och investeringar.

Det bortfall av skatteintäkter som den sänkta inkomstskatten leder till finansieras
genom breddad bas för arbetsinkomstskatten, höjd skatt på kapitalinkomster,
höjd indirekt skatt samt vissa besparingar. Dessutom förutsätts
viss finansiering genom s k dynamiska effekter. Såsom framgår av regeringens
skrivelse om den ekonomiska utvecklingen väntas skattereformen leda
till att både de totala skatterna och de totala offentliga utgifterna sjunker
uttryckta som andel av bruttonationalprodukten.

1 propositionen föreslås att ett väsentligt steg tas i skattereformen redan
år 1990. Folkpartiet föreslog i motioner i riksdagen redan vintern/våren 1989
att så skulle ske, ett förslag som då emellertid avslogs av bl a socialdemokraterna
och centern. Vi instämmer således i propositionens bedömning vad avser
behovet av åtgärder för 1990.

Under hösten har skattereformen varit föremål för diskussioner mellan
partierna och arbetsmarknadens parter. Vid dessa överläggningar nåddes
enighet mellan folkpartiet och socialdemokraterna om huvuddragen i reformen
som den ovan beskrivits. Även i fråga om de delar av förslagen som bör
träda i kraft redan 1990 nåddes enighet. Vi kan således instämma i propositionens
bedömning på dessa punkter.

Reformens effekter

I propositionen beskrivs inte närmare vilka effekter för den ekonomiska utvecklingen
som skatteförslagen väntas ge. Regeringen har emellertid nästan
samtidigt låtit riksdagen ta del av en skrivelse om den ekonomiska utvecklingen.
Denna är dock enbart beskrivande varför det inte framgår vad som
beror på skattereformen respektive andra inslag i den ekonomiska politiken.

Vi utvecklar i en särskild motion våra åsikter om andra delar av den ekonomiska
politiken men vill redan här kortfattat ge vår syn på skattereformens
ekonomiska effekter.

Den ekonomiska utvecklingen skulle idag ha varit betydligt bättre om reformeringen
av skattesystemet hade inletts tidigare i enlighet med vad vi länge
förordat. Det faktum att väsentliga förändringar sker redan 1990 innebär
samtidigt att ett steg mot bättre balans tas jämfört med om ingenting har
gjorts. Skattereformen förutan skulle de ekonomiska utsikterna alltså vara
väsentligt sämre än vad de nu är.

Sänkningen av inkomstskatten innebär att förvärvsarbete kommer att
löna sig bättre än tidigare. Detta kan väntas få positiva effekter på arbetsutbudet.
Därigenom minskar den brist på arbetskraft som är ett av de största
problemen idag. Det är naturligtvis omöjligt att säkert avgöra hur lång tid
det tar innan de positiva effekterna på arbetsutbudet blir tydliga (framför
allt i vad gäller kontrakterad arbetstid, t ex övergång från deltid till heltidsarbete),
men effekterna t ex på beredvilligheten att åta sig övertidsarbete eller
att ta ut ersättning för sådant i ökad lön snarare än i kompensationsledighet
torde komma ganska snabbt. Detta medför att läget på arbetsmarknaden
blir mindre överhettat än vad som eljest skulle ha varit fallet.

En något mer balanserad situation på arbetsmarknaden medverkar till att

2

dämpa löneökningstakten under i övrigt lika omständigheter. Den underlig- Mot. 1989/90

gande inflationstakten kan därigenom dämpas. Eftersom den höga pris- och Skiö

löneutvecklingstakten har varit ett kontinuerligt problem under hela 1980talet
är detta mycket tillfredsställande.

Det samhällsekonomiska läget gör det nödvändigt att finansiera den
sänkta inkomstskatten med både höjningar av andra skatter och vissa besparingar.
Den del av inkomstskattesänkningen som enbart är kompensation för
uteblivet inflationsskydd skall naturligtvis inte finansieras, eftersom detta de
facto skulle innebära en skattehöjning. Det sker inte heller.

Finansieringen leder till en engångshöjning av inflationen. Enligt regeringen
väntas den ”extra” prishöjningen uppgå till knappt 2,5 % både år
1990 och år 1991. Även med en väntad dämpning av den underliggande inflationstakten
är det troligt att detta leder till en högre inflation dessa år än
eljest.

Enligt vår uppfattning är detta en ofrånkomlig effekt av själva skatteomläggningen.
Även andra typer av finansiering (t ex genom besparingar)
skulle medföra prisökningar. Om finansiering saknades skulle likaså inflationen
stiga och då dessutom genom en höjning av den underliggande prisökningstakten,
vilket vore värre.

Det är angeläget att denna ”extraordinära” prisökning som blir en övergångseffekt
av skattereformen inte leder till kompensationskrav från löntagarorganisationerna
i löneförhandlingarna. Det skulle i själva verket bli en
dubbel kompensation, eftersom prisökningarna direkt motsvaras av lägre inkomstskatt.

Sänkningen av inkomstskatten i kombination med den avdragsbegränsning
som genomförs redan i reformens första steg bidrar också till att det
lönar sig bättre att spara och att det blir mindre förmånligt att låna. När skattereformen
är fullt genomförd och den enhetliga kapitalbeskattningen införts
kan hushållens finansiella sparande väntas öka. Utformningen av reformen
har i själva verket blivit något mer fördelaktig för hushållens sparande
än vad majoritetsförslaget i RINK innebar, eftersom skärpningen av kapitalbeskattningen
har reducerats med ca 6 mdkr i förhållande till RINK.

Skattereformen kommer att ge ett väsentligt bidrag till en bättre ekonomisk
utveckling i Sverige. Den kan emellertid inte lösa alla problem. I vår
motion med anledning av regeringens skrivelse om den ekonomiska utvecklingen
utvecklar vi närmare vår syn på vilka övriga förändringar i den ekonomiska
politiken som enligt vår uppfattning krävs.

Avskaffa tvångssparandet

När folkpartiets krav på en tidigareläggning av ungefär en tredjedel av skattereformen
år 1990 avslogs i våras fattade riksdagsmajoriteten, dvs i detta
sammanhang socialdemokraterna och centern, i stället beslut om tvångssparande
samt höjning av ett antal skatter. Folkpartiet motsatte sig dessa beslut
som vi ansåg vara både felaktiga och orättvisa.

I den nu aktuella propositionen föreslås en mindre justering av reglerna,
med den ungefärliga innebörden att personer med inkomster under ca
100 000 kr undantas från kravet på tvångssparande. Detta är naturligtvis i

och för sig välkommet och tyder på att socialdemokraterna och centern till
dels insett att vår kritik var riktig. Vi har emellertid nu som då uppfattningen
att hela tvångssparandet bör upphöra. Vi föreslår således att riksdagen beslutar
upphäva lagen om tillfälligt sparande från den 1 januari 1990 och att
inbetalade sparbelopp för 1989 återbetalas.

Avskaffa generalklausulen

I propositionen föreslås också att den s k generalklausulen mot skatteflykt
förlängs. Vi yrkar avslag på detta förslag, vilket får till följd att lagen automatiskt
upphör att gälla. Som vi tidigare påpekat, då riksdagen tagit ställning
till förlängningar av lagen, uppfyller den i sin nuvarande utformning inte ens
elementära rättssäkerhetskrav. De skattskyldiga har till följd av lagens generella
utformning inte någon möjlighet att förutse dess tillämplighet vid olika
förfaranden. En lagstiftning av det slaget leder till olikformighet i den praktiska
tillämpningen. Den är alltså inte minst av rättviseskäl oacceptabel.

Föredragande statsråd hänvisar i propositionen till att en utredning med
förslag till ny generalklausul mot skatteflykt nyligen har avlämnats (SOU
1989:81). Även förslagen i den utredningen är behäftade med brister avseende
rättssäkerheten. De representerar en långtgående skärpning av generalklausulen.
Förslagen är alltför vidsträckta för att kunna förenas med ett
rimligt krav på förutsebarhet. En stor brist hos den nya generalklausulen är
också att det inte kommer att ställas några krav alls på lagstiftaren. Enligt
förslaget skall i princip varje transaktion bedömas efter om lagstiftaren
skulle ha föreslagit en särskild beskattningsregel om han hade tänkt på just
den situationen. Detta innebär att lagstiftaren kan genomföra i princip hur
dålig lagstiftning som helst och att bristerna sedan rättas till av skattedomstolarna.

Vi delar således inte slutsatsen i propositionen att en förlängning är motiverad
till dess att en ny generalklausul, baserad på utredningens förslag, kan
införas.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de ekonomiska effekterna av skattereformens
första steg,

2. att riksdagen beslutar upphäva lagen om tillfälligt sparande från
1 januari 1990 och att inbetalade sparbelopp för 1989 återbetalas,

3. att riksdagen avslår förslaget om förlängning av lagen mot skatteflykt.

Mot. 1989/90

Skiö

4

Stockholm den 28 november 1989
Bengt Westerberg (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Anne Wibble (fp)

Kjell Johansson (fp)

Mot. 1989/90

Skiö

Karl-Gör an Biörsmark (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

5