Motion till riksdagen
1989/90:Sfl7

av Rosa-Lill Wåhlstedt och Ulla Berg (båda s)

med anledning av prop. 1989/90:62 om insatser för
aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens
verksamhet, m.m.

I prop. 1989/90:62 ges eit antal goda förslag för att förbättra rehabiliteringsverksamheten.
Detta känns mycket tillfredsställande och kommer om de genomförs
att ge människor mycket bättre stöd och möjligheter, minska
mänskligt lidande och frigöra ekonomiska resurser, som kan användas till
andra angelägna uppgifter.

Förslagen i prop. 1989/90:62 är dock koncentrerade till åtgärder inom försäkringskassorna
och inom arbetsmiljöområdet, vilket är mycket bra. Emellertid
vill vi peka på att den uppmärksamhet som kostnaderna inom socialförsäkringen
fått, i hög grad har styrt propositionens innehåll. Detta innebär
att personer som har svag förankring på arbetsmarknaden inte omfattas av
de positiva insatserna.

Rehabiliteringsverksamheten borde få mera av helhetssyn. De aktiva åtgärderna
bör inte bara omfatta personer som får sin inkomsttrygghet från
försäkringskassan utan också dem som faller utanför. En bättre samordning
är därför ytterst angelägen mellan rehabiliteringsaktörerna, försäkringskassa,
socialtjänst, primärvård och arbetsförmedling.

Vi vill i denna motion särskilt peka på hur de med svag förankring på arbetsmarknaden,
och som ofta utgör socialtjänstens klienter/kunder, lämnats
utanför förslagen i propositionen. Enligt vår mening är det angeläget att förslagen
i propositionen utvidgas till att också omfatta dessa grupper.

Den arbetskraftsreserv som finns bland dem som idag uppbär socialbidrag
uppmärksammas inte i propositionen. De totala kostnaderna för socialbidraget
i landet (ca 4 miljarder per år) är stora men kostnaderna för utbildningarna
till varje individ små. Kommunerna bör kunna köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster
på samma sätt som föreslås i propositionen för försäkringskassornas
del.

Däremot är produktionsvärdet i den potentiella arbetskraftsresursen lika
hög för en socialbidragstagare som för en sjukskriven person.

Ur samhällsekonomiskt perspektiv är det otillfredsställande att rehabiliteringsinsatser
inte kommer till stånd på ett samordnat sätt även för personer
som står utanför den öppna arbetsmarknaden. Det borde finnas ett samordnat
ansvar, gärna med försäkringskassan som samordnare, för att rehabiliteringsbehov
åtgärdas oavsett var de uppmärksammas.

I Örebro län finns många positiva exempel på satsningar på arbetslinjen
även för svaga grupper. Genom lokala rehabiliteringsgrupper på basplanet

har ett aktivt rehabiliteringsarbete bedrivits, omfattande även socialbidrags- Mot. 1989/90

tagare. Socialbidragsprojektet i Haga och Vivalla i Örebro kommuner samt Sfl7

samarbetsprojektet arbetsförmedling-socialtjänst i Karlskoga och Degerfors
kommuner är efterföljansvärda exempel på att byråkratiska hinder kan brytas
ner och då ger goda resultat som exempelvis att socialbidragskostnaderna
har minskat utan mätbar ökning av sjukförsäkrings- eller förtidspensionskostnader.
Vidare har fler personer kunna aktiveras tidigare för arbetsplacering.
Samverkan mellan försäkringskassan och vårdcentraler har intensifierats,
bl.a. genom aktivering av sjukskrivna. Samordning både funktionellt
och i tiden av olika insatser medför stora vinster för den enskilde.

I Örebro län finns alltså en bred erfarenhet av att hävda arbetslinjen och
ersätta socialbidrag med arbete. Detta är erfarenheter som bör spridas och
få en mera allmän tillämpning.

Med hänsyn till den ovan nämnda arbetskraftsreserven bland socialtjänstens
klienter/kunder borde arbetslivsfondens medel kunna få finansiera rehabiliterings-
och arbetsmiljöåtgärder även för utsatta grupper. I nuvarande
överhettade arbetsmarknadskonjunktur har många personer med betydande
arbetshinder psykiskt, fysiskt och socialt beretts arbete, i många fall
för första gången på flera år. Dessa grupper riskerar i en sämre konjunktur
att först förlora sina jobb med risk för lång arbetslöshet. Detta bör beaktas
vid fördelning av medel från arbetslivsfonden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabiliterings- och arbetsmiljöåtgärder även för utsatta
grupper.

Stockholm den 23 januari 1990

Rosa-Lill Wåhlstedt (s) Ulla Berg (s)

11