Motion till riksdagen
1989/90:Ju8

av Lars Werner m.fl. (vpk)

med anledning av prop. 1989/90:2 om
trafiknykterhetsbrotten m.m.

I propositionen lägger regeringen fram förslagen om en ny promillegräns,
om ökade möjligheter att återkalla körkort och om ändrade straffsatser för
påföljden.

För att främja trafiksäkerheten föreslås en ändring i trafikbrottslagen av
den nedre promillegränsen från nuvarande 0,5 till 0,3 promille alkoholhalt i
blodet.

Det kan konstateras att propositionen är motsägelsefull. Trafiksäkerhetskravet
sägs vara utgångspunkten för en förändring. Trots detta uppehåller
man sig med att diskutera en mängd frågor som rör utredning av trafiknykterhetsbrott,
lagföring och straffrättsliga principer. En nollgräns avvisas därför
att justitieministern ifrågasätter de pedagogiska effekterna av en sådan
gräns. Vidare framhålls att trafiknykterhetsbrotten begås av gärningsmän
som inte i någon nämnvärd grad påverkas av en nollgräns. Vad som motiverar
denna uppfattning redovisas inte.

I propositionen framhålls vikten av att motverka tendenser till promilleberäkningar.
Likafullt uppmuntras ett sådant tänkande eftersom det nya lagförslaget
fortfarande har kvar promillegränserna.

I argumenteringen finns under rubriken ”Utländsk lagstiftning” endast
upptagna de nordiska ländernas och EG:s promillegränser medan länder
som redan har en nollgräns inte nämns. Där återfinns de europeiska öststaterna,
fem av Australiens delstater, och i USA har man infört en nollgräns
för yrkesförare.

Vpk föreslår att gränsen för straffbarhet i trafiken sänks från 0,5 till 0 promille.
Vi stöder vår uppfattning på en rad forskningsresultat som visar att
funktionsnedsättningar som har med körduglighet att göra kan påvisas så
snart det finns mätbara kvantiteter alkohol i kroppen. I en tidig undersökning
av Drews, som även propositionen tar upp, sammanfattas detta på ett
utmärkt sätt:

Utan att ett konstaterande var den nedre kan göras blir det en socialpolitisk
fråga var gränsen ska sättas; det enda vetenskapligt hållbara värdet är 0.

En nollgräns är entydig i sitt budskap. Det ger inget promilletänkande och
kan inte missförstås av någon. Den kommer att öka trafiknykterheten och
därmed trafiksäkerheten. De flesta remissinstanser stöder därför också tanken
på att en sådan gräns införs.

Det är i dag statens rättskemiska laboratorium som bestämmer säkerhets- Mot. 1989/90

avdragets storlek vid blodanalyser och rikspolisstyrelsen beträffande utand- Ju8

ningsproven. Vi anser att säkerhetsavdragens storlek som i dag skall motiveras
av eventuella analysfel inte förändras av om gränsen blir satt vid 0.

Beträffande straffsatserna är 0-0,3 promille ett gott intervall för varning
och böter. Vid promillen över 0,3 skall körkortet alltid återkallas och lämplig
straffpåföljd utmätas.

Trots HD:s försök att få en likartad bedömning av tingsrätterna när det
gäller trafikbrottmålen så är det fortfarande alltför stora variationer i deras
bedömningar. Detta hänger till en del samman med olika inställning till att
föranstalta om personundersökningar. Detta ses allmänt som en omfattande
åtgärd både organisatoriskt, administrativt och med en ökning av domstolsverkets
kostnader. Vi anser att det borde finnas en något förenklad form av
personundersökningar när det gäller trafikbrotten. Den skulle enbart syfta
till att ta reda på den enskilde gärningsmannens alkoholsituation. Detta
skulle snabbt ge tingsrätterna ett bra beslutsunderlag.

Flertalet av dem som gör sig skyldig till trafiknykterhetsbrott har alkoholproblem
men i dag räcker vårdresurserna för denna grupp inte till. Kontraktsvård
kan vara en lämplig vårdform för dem att komma till rätta med
sina problem. Vi är beredda att utöka kontraktsvården för dem som begår
trafiknykterhetsbrott. Det behövs även en samordning mellan olika huvudmän
för att kunna ge dem den bästa hjälpen. Vi anser att en översyn behövs
för att finna ett bra alternativ till fängelsestraff för dem som behöver vård
för sina alkoholproblem.

Slutligen har regeringen inte tagit upp trafiknykterhetsbrott som begås till
sjöss. Det vore lämpligt att göra detta i ett sammanhang. Utvecklingen mot
allt fler, större och snabbare båtar gör att faran med onyktra båtförare blir
allt större. Vi anser att ungefär samma regler med en nollgräns införs när det
gäller trafiken till sjöss.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om ändring av 4 § 1 mom. i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott så att promillegränsen i blodet
och milligrammen per liter i utandningsluften sätts till 0,

2. att riksdagen beslutar om ändring av 22 § i körkortslagen
(1977:477) andra stycket så att de där angivna alkoholenheterna i blodet
ändras till 0,3 promille i blodet och 0,15 milligram per liter i utandningsluft,

12

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90
tionen anförs om förenklad form av personundersökning i trafiknyk- Ju8
terhetsbrott och om kontraktsvård.

Stockholm den 18 oktober 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Ylva Johansson (vpk)

13