Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 januari 1989.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till en ny köplag som skall ersätta den nuvarande köplagen från år 1905.

Förslaget innebär en betydande modernisering av köprätten. 1 stor utsträckning sker också en anpassning till den internationella utvecklingen på området.

Den föreslagna nya köplagen innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.

Vägledande bestämmelser införs för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Om en vara är felaktig skall köparen i regel ha rätt att kräva att säljaren utan kostnad för köparen avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.

När del gäller hävning innebär förslaget att en part i regel skall ha rätt all häva ett köp endast om motparten har gjort sig skyldig lill ett avtalsbrott som är av väsentlig betydelse för parten och motparten insåg eller borde ha insett detta.

Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan är helt nya. Utgångspunkten är att säljaren svarar för det som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). För indirekta föriuster svarar säljaren dock bara vid vållande.

En nyhet i förslaget är regler om avbeställning som innebär att om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom är säljaren i regel skyldig att ställa in tillverkningen men har då rätt till skadestånd av köparen.

i Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 76

Propositionens lagförslag Prop. 1988/89:76

1 Förslag till

Köplag

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lös egendom.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller
inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark
eller i vatten.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsfrihet

3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbmk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

Konsumentköp

4 § Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (1900:000) är tillämp-lig.

Internationella köp

5 § Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om internationella köp är tillämplig.

Varans avlämnande

Hämtningsköp

6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affarsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats. Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.

Transportköp Prop. 1988/89: 76

7 § Skall varan transporteras lill köparen inom en och samma ort eller
inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande
varor, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.

Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.

8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om
transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på
sedvanliga villkor för en sådan transport.

Tiden för avlämnandet

9 § Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan avlämnas inom skälig tid från köpet.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att del ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.

Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.

Rätt att hålla inne varan

10 § Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker.

Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han inte med stöd av första stycket underlåta alt avsända den. Han får dock hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen innan betalning sker.

Kostnaderna för varan

11 § Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

Vad risken innebär

12 § Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.

Riskens övergång Prop. 1988/89:76

13 § Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller
enligt 6 eller 7 §.

Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.

Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.

14 § Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning,
anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att
varan är avsedd för köparen.

Varor under transport

15 § Avserköpeten vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alllid risken för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskal, om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.

Öppet köp

16 § Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till dess att varan lämnas tillbaka.

Varans beskaffenhet

Överensstämmelse med avtalet m.m.

17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och
förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används,

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.

18 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med Prop. 1988/89:76 sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.

Befintligt skick

19 § Även om varan har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om

1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper
eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha
inverkat på köpet,

2. säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under fömtsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller

3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat fömtsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld "i befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.

Undersökning av varan fiire köpet

20 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha kant till vid köpet.

Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.

Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.

Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger

21 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästelsen.

Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande Prop. 1988/89:76

Påföljderna

22 § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte
på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23 —
29 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd.
Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

Fullgörelse

23 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är
dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han
inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle fömtsätta uppoffringar som
inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör
köpet.

Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

24 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande
inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet
inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han
har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren
fullgör det inom den tid som han har angett.

Hävning

25 § Köparen får häva köpet på gmnd av säljarens dröjsmål, om avtals
brottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde
ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

26 § Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för
köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan
väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva
köpet på gmnd av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är
väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

Skadestånd

27 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsam-

ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat Prop. 1988/89:76 eller någon annan i tidigare säljled.

Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida.

28 § Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köparen meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.

Meddelande om hävning och skadestånd

29 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

Påföljder vid fel i varan

påföljderna

30 § Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 31 — 40 §§ kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

Undersökning av varan efter avlämnandet

31 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger det undersöka den i enlighet med god affärssed.

Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit fram.

Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram till den nya bestämmelseorten.

Reklamation

32 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig lid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

33 § Utan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är Prop. 1988/89:76

felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och

heder.

Avhjälpande och omleverans

34 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet ulan kostnad
för köparen, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet
för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans
enligt 36 §.

Köparen har rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen har dock inte rätt att kräva omleverans, om det föreligger ett sådant förhållande som avses i 23 §. Köparen har inte heller rätt att kräva omleverans, om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och som, med hänsyn lill sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.

Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för försvariiga kostnader för att avhjälpa det.

35 § Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med all han reklamerar eller inom skälig lid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

36 § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Prisavdrag och hävning

37 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
beräknat enligt 38 § eller häva köpet enligt 39 §.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.

38 § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandel mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsen-ligt skick.

39 § Köparen får häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 §, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

Skadestånd Prop. 1988/89:76

40 § Köparen har rätt lill ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i 27 § första eller andra stycket för att avlämna felfri vara. Vad som sägs i 28 § om säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andrastycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

Påföljder vid rättsligt fel

41 § Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och 33 §, om avhjälpande och omleverans i 34 —36§§, om prisavdrag och hävning i 37 —39 §§, om skadestånd i 40 § samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 §.

Köparen har alllid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.

Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

42 § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.

Partiellt avtalsbrott

43 § Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Om det kan antas alt säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

Hävning vid successiv leverans

44 § Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad
eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestäm
melser som i övrigt gäller för hävning. 10

Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som Prop. 1988/89: 76 ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleverans, får köparen på denna gmnd häva köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid.

Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare leveranser om han på gmnd av sammanhanget mellan dem skulla ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträffande dessa leveranser.

Köparens skyldigheter Prisets bestämmande

45 § Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständighetema i övrigt.

46 § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till gmnd för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackningens vikt.

47 § Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har
angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid med
delar säljaren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av
avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.

Betalningen

48 § Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot över
lämnande av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där
överlämnandet äger mm.

Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning.

49 § Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen
betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala
förrän varan hålls honom till hända eller ställs till hans förfogande i
enlighet med avtalet.

Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständighetema, om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten
eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan
betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller
andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har
tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana
villkor. 11

Köparens medverkan m. m. Prop. 1988/89:76

50 § Köparenskall

1. medverka lill köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, och

2. hämta eller ta emot varan.

Påföljder vid köparens avtalsbrott Påföljderna

51 § Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet
enligt 50 § 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på
dennes sida, får säljaren enligt 52 —59§§ kräva betalning eller annan
fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även
hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.

Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller ta emot varan och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller 55 §, 57 § andra — fjärde styckena och 58 §.

Krav på betalning och annan fullgörelse

52 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.

Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betalning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för alt hans förlust till följd av avbeställ-ningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67-70 §§.

Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betalning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

53 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar
till köpet enligt 50 § 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka lill
köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan Övervinna eller om
hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med
hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.

Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får säljaren dock kräva att köparen medverkar till köpet.

Säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt länge med all framställa kravet.

Hävning på grund av dröjsmål med betalningen

54 § Säljaren får häva köpet på gmnd av köparens dröjsmål med betalningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte är oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast
om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan. 12

Hävning på grund av bristande medverkan Prop. 1988/89:76

55 § Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma fömtsättningar häva köpet, om köparen inte i rätt lid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ell särskilt intresse av att bli a v med det som han har sålt.

Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort

1. medverkar till köpet enligt 50 § I, eller

2. hämtar eller tar emot varan i fall då del framgår av avtalet eller
omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det
som han har sålt.

Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer all fullgöra sina skyldigheter inom tilläggs-liden.

Hävning vid successiv leverans

56 § Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon delleverans, får säljaren häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.

Skadestånd

57 § Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom
köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet
beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmed
lingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde för
väntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.

Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller genom alt köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då del framgår av avtalet eller omständighetema att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka lill köpet eller för alt hämta eller ta emot varan.

Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt föriusl som avses i 67 § andra stycket.

Säljaren har alllid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.

58 § Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna
säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till
fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid

efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har 13

säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han Prop. 1988/89:76 hade fått meddelandet i tid.

Meddelande om hävning och skadestånd

59 § Säljaren får inte häva köpet på gmnd av köparens dröjsmål med att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörelse har skett meddelar köparen att han häver.

Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på gmnd av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om alt han vill kräva skadestånd.

Specifikation

60 § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper
och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter
det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifika
tionen i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse.
Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.

Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifikationen. Ändrar köparen inte specifikationen inom den tid som har förelagts honom, blir säljarens specifikation bindande.

Befarat avtalsbrott Stoppningsrätt

61 § Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska
förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte
kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten
för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.

Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållanden som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.

Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelande inte har lämnats i tid.

Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.

Hävning

62 § Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en
part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen.
Hävningen är dock utan verkan, om motparten genast ställer godtagbar
säkerhet för sin fullgörelse. 14

Konkurs m. m. Prop. 1988/89: 76

63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.

Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans

Verkningar av hävning och omleverans

64 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

65 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

66 § Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte föriorad, om

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri, eller

3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av 15

köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på Prop. 1988/89: 76 grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten all häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

Skadeståndets omfattning

Allmänt

67 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt föriusl med anledning av avtalsbrottet. Skadestånd enligt denna lag omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Som indirekt föriusl anses

1. föriusl till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsätt
ning,

2. annan förlust till följd av alt varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,

3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och

4. annan liknande förlust, om den varit svår all förutse.

Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket.

Prisskillnad

68 § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid täckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkningen av prisskillnaden.

69 § Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68 § har skett och finns del ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund för beräkning av prisskillnaden.

Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet

70 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begrän
sa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av
föriusten.

Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeslåndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt, kan skadeståndet jämkas.

Ränta

71 § I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid
gäller räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan 16

utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framstäl- Prop. 1988/89: 76 ler ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsamma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.

Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots att betalning inte sker.

Vård av varan

Säljarens vårdplikt

72 § Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen lill följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.

Köparens vårdplikt

73 § Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan alt betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseorten.

Förvaring hos tredje man

74 § Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.

Ersättning för vårdkostnader

75 § Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt lill ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller godtagbar säkerhet ställs för den.

Försäljning av varan

76 § Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om motparten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas
före försäljningen. 17

2 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76

77 § Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas Prop. 1988/89: 76
eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en

försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. Innan det sker, skall motparten om möjligt underrättas.

78 § Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har
fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas för motpar
ten. Överskott tillfaller motparten.

Avkastning

79 § Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köparen, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla tidigare.

80 § I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.

81 § 1 köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.

Vissa meddelanden

82 § Harett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24,
29, 32, 35, 39, 47 eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får medde
landet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.
Detsamma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna
köparenenligt 52, 53, 59eller61 §.

Denna lag träder i kraft den Ijuli 1990.

Genom lagen upphävs lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom med den begränsningen att de hänvisningar till den lagen som finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande skall fortsätta att gälla.

I fråga om avtal som har ingålts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:76

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988.

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds och Wallström.

Föredragande: statsrådet Freivalds

Lagrådsremiss om ny köplag 1 Inledning

Lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom utgör ett av de äldsta exemplen på lagstiftning som har tillkommit i nordiskt samarbete. Motsvarande lagar antogs i Danmark år 1907 och i Norge år 1908. Den isländska köplagen från år 1922 anknyter nära till de skandinaviska köplagarna.

Finland stod den gången utanför det nordiska köplagssamarbetet. År 1961 inleddes emellertid ett arbete på en finsk köplag. Ett syfte med det arbetet var att åstadkomma en modern köplagstiftning. Samtidigt framhölls från finsk sida vikten av en enhetlig nordisk lagstiftning på detta område. Detta kom att bilda upptakten till ett nordiskt reformarbete på köprättens område. Danmark, Norge och Sverige utsåg sakkunniga som fick i uppdrag att följa det finska arbetet. Senare utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse en översyn av köplagarna i Danmark, Norge och Sverige. Förslag eller utkast till (nya) köplagar lades i de fyra länderna fram under åren 1976-1978.

Sedan lagförslagen remissbehandlats låg arbetet på en revision av köprätten nere i avvaktan på att Förenta Nationemas kommission för intema-tionell handelsrätt (UNCITRAL) slutförde arbetet på en konvention om intemationella köp. Vid en diplomatkonferens i Wien den 11 april 1980 antogs en sådan konvention.

Den 10 juni 1980 beslöt justitieministrarna i Danmark, Norge, Finland och Sverige att tillsätta en arbetsgmpp med uppdrag att undersöka möjlighetema att åstadkomma samordnade köplagar för de fyra ländema.

Arbetsgmppen avlämnade i oktober 1984 betänkandet (NU 1984:5) Nordiska köplagar. Betänkandet innehåller förslag till nya köplagar i Danmark, Norge och Sverige samt förslag till köplag i Finland. Det svenska betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
betänkandet som bilaga 1, dels det svenska lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstansema och
en remissammanställning som bilaga 3. 20

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge. Därefter har en köplag antagits i Finland den 27 mars 1987 och en ny köplag antagits i Norge den 13 maj 1988. I Danmark är siktet inställt på att lägga fram förslag till en ny köplag under år 1989.

I Sverige har de lösningar som diskuterats vid de nordiska departementsöverläggningarna behandlats vid särskilda överläggningar med företrädare för Svea hovrätt, konsumentverket, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Lantbmkarnas Riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, SHIO/Familjeföretagen, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarför-bundet. Kooperativa förbundet och Sveriges Mekanförbund samt med professor emeritus Jan Hellner.

Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter

2 Allmänmotivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Behovetaven reform på köprättens område

Köplagen har fortfarande väsentligen samma innehåll som när den infördes för drygt 80 år sedan. Lagen präglas av de värderingar och förhållanden som rådde då. Det är naturligt att samhällsutvecklingen medfört att köplagen med tiden har kommit att framstå som allt mera föråldrad.

Handeln med jordbmksprodukter, råvaror och basprodukter spelade ännu vid seklets början en dominerande roll. Det var till stor del fråga om varor som var allmänt tillgängliga på den inhemska eller utländska marknaden och som ofta var utsatta för betydande prisförändringar. Vid sidan av sådana köp var köp av kreatur och hantverksprodukter viktiga. Industriproduktemas andel i handeln var däremot betydligt mindre.

I dag spelar handeln med industriellt tillverkade varor en central roll. Detta gäller såväl massproducerade varor som verkstadsindustrins produkter. Beställningsköp, dvs. köp som fömtsätter att varan tillverkas sedan köpeavtalet har ingåtts, ofta i enlighet med köparens anvisningar eller önskemål, har blivit allt vanligare och viktigare vid sidan om köp som avser standardiserade industriprodukter. I båda fallen är det ofta fråga om tekniskt komplicerad utmstning, som dessutom är specifik för en viss tillverkare och som därför inte finns allmänt tillgänglig på marknaden. Också i fråga om andra industriellt tillverkade varor är det vanligt att det endast finns en eller ett fåtal producenter och säljare av en särskild modell, märke eller typ av en bestämd vara. Produkterna kan med andra ord vara differentierade även när det gäller serietillverkade varor.

Även i marknadsförhållandena har betydande förändringar skett. Distributionskedjan består i många branscher av flera led som dock kan vara starkt integrerade sinsemellan, bl.a. genom ensamförsäljningsavtal och andra liknande arrangemang.

Dessa faktorer medför att en köpare redan från början kan vara mer eller mindre hänvisad till en viss eller ett fåtal leveranskällor och sedan är

beroende av den säljare som köparen har valt att ingå avtal med, t. ex. vad gäller rättelse av fel, service och leverans av reservdelar och tillbehör. Situationen vid köp av industriprodukter avviker betydligt från köp av sådana råvaror och andra motsvarande nyttigheler som är allmänt tillgängliga på marknaden och ofta utsatta för prisförändringar.

Marknadsföringen spelar numera också en betydande roll som underlag för köpet, i synnerhet i handeln med industriprodukter. Speciellt när det gäller tekniskt komplicerade produkter har de uppgifter som för säljarens räkning lämnas om varan i många fall en avsevärd betydelse för köparen.

Kommunikationerna har under de senaste årtiondena utvecklats väsentligt. Detta har bl. a. inverkat på sättet att ingå och avveckla avtal, framför allt i den internationella handeln, och har över huvud taget ökat avtalsparternas möjligheter till snabba kontakter med varandra.

Också när det gäller transportförhållandena har det skett en betydande teknisk utveckling, som delvis förändrat förutsättningarna för t. ex. den inlernordiska handeln. Handeln med andra länder spelar också en helt annan roll i dag än vid köptagens tillkomst.

Bestämmelserna i 1905 års lag är på många punkter elastiskt utformade. Detta har möjliggjort för rättspraxis att i viss utsträckning anpassa lagen till den utveckling som har skett. Lagens dispositiva karaktär har dessutom öppnat dörren för en utveckling av köprälten genom avialspraxis. Men detta har samtidigt minskat lagens betydelse som grundläggande rättskälla på området.

Sverige och Finland har i december 1987 med vissa reservationer ratificerat Förenta Nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (FN-konventionen). Norge har ratificerat konventionen i juli 1988. Danmark väntas ratificera den i slutet av år 1988. Självfallet medför det ett behov av att de nationella köplagarna i dessa länder anpassas till FN-konventionen så långt det är möjligt och lämpligt.

Det råder alltså ingen tvekan om att utvecklingen på flera områden definitivt har sprungit förbi 1905 års lag. I likhet med arbetsgruppen och del alldeles övervägande antalet remissinstanser anser jag därför att det föreligger ett klart behov av en ny lagstiftning avseende köp av lös egendom.

Prop. 1988/89:76

Allmänna

utgångspunkter

högst olika slag och värde — råvaror, konsumtionsvaror, verkstadsprodukter, begagnade föremål, konst, värdepapper m.m. Också variationer i partsförhållandel kan innebära att olika krav bör ställas på de köprällsliga reglerna. Regleringen bör vara utformad med hänsyn lill vad som framstår som en önskvärd och lämplig normallösning. I vissa fall kan en normallösning inte anvisas och reglerna får i sådana fall utformas så att de inbjuder lill erforderiiga avvikelser i avtalet. De köprättsliga reglerna bör bygga på vad som är en rimlig avvägning mellan parternas intressen så som dessa ter sig vid en generell bedömning.

Med tanke på det stora antal varierande situationer som de köprällsliga reglerna skall gälla måste de på många punkter oundvikligen bli relativt allmänt hållna. I flera avseenden får det snarast bli fråga om riktlinjer för bedömningen av de problem som kan komma upp i praktiken. Rättsområdets vidd gör också att parterna i princip måste ha möjlighet alt komma överens om en annan reglering i ett eller annat avseende. Att lagens regler kan behöva fyllas ut och preciseras genom avtal har redan berörts.

Det sagda innebär att en ny köplag — i likhet med den gällande — bör bygga på avtalsfrihet mellan parterna. Detta betyder dock inte att fullständig avtalsfrihet råder. Bl. a. ger bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera villkor i ett köpeavtal som på ett eller annat sätt missgynnar den ena avtalsparten. Den dispositiva rätten utgör härvid en viktig jämförelsepunkt för bedömningen. Marknadsrättsliga lösningar ger också möjlighet för det allmänna att påverka handelsvanorna i affärslivet. De båda avtalsvillkorslagarna, dvs. lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, syftar exempelvis till att tillgodose behovet av att mera generellt kunna ingripa mot standardiserade avtalsformulär som innehåller oskäliga villkor.

Den gällande köplagen präglas i viss mån av tanken att parterna i ett köpeavtal skall betraktas, inte som motståndare vilka var och en på sin sida uteslutande försöker tillgodose sina särskilda intressen utan som medarbetare vilka gemensamt verkar för något som är till fördel för dem båda. Ett sådant synsätt bör enligt min mening ligga till gmnd även för en modern köplag.

Samhället blir allt mer komplicerat. Den tekniska utvecklingen går snabbt. Allt fler varor kräver specifik anpassning till den individuelle köparen för att svara mot dennes behov. Detta för med sig all kraven på samverkan mellan köpare och säljare växer. Många gånger kan en sådan samverkan vara nödvändig för alt ett köpeavtal över huvud taget skall vara praktiskt genomförbart. Man får räkna med att dessa förhållanden kommer att vara än mer uttalade i morgondagens samhälle. Den gällande köplagen har kommit att fylla en viktig uppgift utöver att ge svar på köprällsliga problem. Eftersom det saknas en allmän civillag har rättstill-lämpningen och rättsvetenskapen i stor utsträckning sökt ledning i köplagen vid avgörandet av allmänna kontraktsrättsliga frågor som inte är särskilt reglerade i annan lag. Den köprättsliga lagstiftningen har därför genom analogier fått betydelse långt utanför dess egentliga tillämpnings-

Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter

2.1.3 Förhållandet till FN-konventionen

Som jag redan har nämnt har Norge, Finland och Sverige med vissa reservationer ratificerat FN-konventionen angående avtal om intemationella köp av varor. Danmark väntas göra det före utgången av år 1988. I fråga om sättet att införa konventionens regler i svensk rätt har valts modellen med en s. k. blankettlag. Det innebär att det i en särskild lag, lagen (1987:822) om internationella köp, har angivits att vissa av bestämmelserna i FN-konventionen skall i originaltexternas lydelse gälla som lag i Sverige. Lagen om internationella köp träder i kraft den 1 januari 1989 (se SFS 1988:843).

Det är naturligtvis en fördel om reglerna för nationella och internationella köp blir så lika varandra som möjligt. Handeln med andra länder spelar en stor roll för svenskt näringsliv. Allt fler köpare och säljare kommer i kontakt med såväl nationella som internationella transaktioner. Arbetsgruppen har också haft som målsättning att närma de nationella köpreglerna till reglerna i FN-konventionen. Gmppen har emellertid ansett att en lösning som går ut på en fullständig anpassning av de nya köplagarna till FN-konventionen inte är realistisk. De remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga har genomgående ställt sig på samma linje. För egen del instämmer jag också i den bedömningen.

Konventionens tillämpningsområde är mer begränsat än som är och bör vara fallet med de nationella nordiska köplagama. FN-konventionen ger inte heller några tillfredsställande lösningar på alla de frågor som bör täckas av en nationell lag. Helt naturligt utgör också konventionen en balans mellan olika rättssystem — något som är en förutsättning för att den skall kunna få en bred anslutning. Den nordiska köprätten har på olika sätt påverkat konventionens innehåll men det är givet att man från nordiskt håll inte har kunnat få gehör för alla de synpunkter som man fört fram. Det går inte att komma ifrån att det på vissa punkter finns ett behov av avvikande lösningar på det nationella planet.

Det finns alltså inte skäl att fullständigt anpassa den nya svenska köplagen till FN-konventionen. En strävan bör dock vara att beakta konventionens reglering så långt det går. Detta gäller både beträffande systematik och i fråga om innehåll. Från praktisk synvinkel är det en fördel om den nationella och internationella regleringen till sin systematik inte avviker alltför radikalt. Om strukturen i den nationella köplagen i vissa gmndläggande drag motsvarar konventionen torde detta nämligen göra det lättare

2.1.4 Förhållandet till konsumentköp

I alla de nordiska länderna utom Island har under 1970- talet genomförts tvingande lagstiftning om köp mellan näringsidkare och konsumenter, konsumentköp. Regleringen av konsumentköpen har emellertid genomförts på olika sätt. I Danmark och Norge infördes tvingande bestämmelser om konsumentköp i de gällande allmänna köplagama. I Finland finns en konsumentskyddslag som innehåller gmndläggande tvingande bestämmelser om konsumentköp.

I Sverige finns en särskild konsumentköplag (1973:129) vars bestämmelser är tvingande till konsumentens förmån. Detta innebär att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter enligt lagen blir ogiltiga. Däremot är det inget som hindrar att parterna avtalar om villkor som är gynnsammare för konsumenten. Lagen ger med andra ord ett minimiskydd för denne.

Vid sidan av konsumentköplagen är också reglema i den allmänna köplagen tillämpliga på konsumentköp. Detta gäller inte bara frågor som är oreglerade i konsumentköplagen utan också frågor som behandlas i båda lagarna. Den allmänna köplagens bestämmelser är dispositiva, dvs. gäller endast när något annat inte har avtalats. I vissa avseenden är den allmänna köplagens regler förmånligare för köparen än konsumentköpla-gens regler. I sådana fall kan den allmänna köplagens regler bli tillämpliga även på konsumentköp.

Det rådande systemet har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Konsumentköplagen har också varit föremål för en översyn. Denna har resulterat i ett förslag till en ny konsumentköplag (se SOU 1984:25) som innehåller utförligare bestämmelser än den gällande.

Förslaget till ny konsumentköplag har remissbehandlats. Remissinstanserna har genomgående uttalat att det behövs en ny lagreglering för konsumentköpen.

Under remissbehandlingen av förslaget till ny allmän köplag har emellertid frågan kommit upp om en reglering av konsumentköpen bör ske i en särskild konsumentköplag eller om regleringen av dessa köp bör integreras i den allmänna köplagen. Flera remissinstanser har ansett att konsumentreglerna bör arbetas in i den allmänna köplagen.

Jag kan i och för sig ha förståelse för ett sådant synsätt. Flera skäl kan anföras till förmån för en enda lag som gäller såväl vid allmänna köp som vid konsumentköp. De materiella reglema torde i viss omfattning komma att överensstämma med varandra. För säljare som avtalar både med konsumenter och med näringsidkare blir det lättare att se vilka regler som

gäller i de olika fallen. Man undviker också de gränsdragningsproblem som kan uppstå om man har två regelsystem. Den föreslagna nya konsumentköplagen lämnar vidare vissa luckor som ändå måste fyllas ut av de regler som gäller för köp i allmänhet.

Som andra remissinstanser har pekat på finns det emellertid också goda skäl som talar för ett system med dels en allmän köplag, dels en konsumentköplag. Det är givetvis av värde att samlat och i en enda lag kunna finna de regler som gäller just för konsumentköp. Konsumenter, konsumentvägledare och andra som har behov av att lätt hitta bestämmelser om konsumenlköp slipper att söka i en omfattande allmän lag som med nödvändighet måste innehålla åtskilligt som är av inget eller mycket ringa intresse för konsumentköp. Dessutom skulle en enda lag för såväl allmänna köp som konsumenlköp kräva vissa modifikationer, tillägg och undanlag för konsumentköp. Det ligger också mera i linje med konsumentreglernas allmänna syfte att värna om konsumentintresset, om bestämmelserna rent tekniskt ges en utformning som är lättillgänglig för konsumenter.

Med en särskild konsumentköplag blir del vidare enklare att med avvikelse från den allmänna köplagen införa lösningar som särskilt tar hänsyn till konsumenternas förhållanden. Sålunda kan det t. ex. på vissa punkter vara motiverat att låta konsumenlköpsreglerna följa konsumenttjänstreglerna i stället för reglerna i den allmänna köplagen. Det kan också vara lättare att i framtiden genomföra reformer i konsumentskyddet vid köp om detta inte kräver ingrepp i den allmänna köplagen. Den allmänna köplagen kan dessutom ges en bättre anpassning lill näringslivet om man där inte behöver ta hänsyn till särskilda konsumenlskyddsaspekter.

Med hänvisning till det nu anförda anser jag att konsumentköpen bör regleras i en särskild och fristående konsumentköplag. Inom justitiedepartementet pågår arbete med en lagrådsremiss med förslag till en sådan lag. Avsikten är att förslag om en sådan lag skall föreligga i sådan tid att det när den lagstiftning som nu föreslås behandlas av riksdagen skall gå att få en samlad bild av hur lagstiftningen på köprättens område är avsedd att utformas samt att de båda lagarna också skall kunna träda i kraft samtidigt.

Prop. 1988/89:76

Allmänna

utgångspunkter

2.1.5 Nordisk rättslikhet

Arbetsgruppen understryker på flera ställen i sitt betänkande önskemålet att man i möjligaste mån bevarar den nordiska rättslikheten på köprättens område. För egen del vill jag starkt instämma i detta. Den inlernordiska handelns del av utrikeshandeln är betydande för alla de nordiska länderna. Det är en avsevärd fördel om en gemensam köplagstiftning kan ligga till grund för denna handel. Att den nya köplagstiftningen blir så enhetlig som möjligt i de nordiska länderna är därför viktigt inte minst av praktiska skäl.

Med nordiska köplagar som sinsemellan är i allt väsentligt överensstämmande kan man undgå eller i varje fall minska behovet av att bestämma vilket lands lag som skall tillämpas. Därigenom underlättar man avtalsförhandlingarna och förbättrar parternas möjligheter att överblicka och fömt-

se rättsläget vid sådana köp. Dessa synpunkter har särskilt stor betydelse för de små och medelstora företagen som ofta inte har omedelbar tillgång lill juridisk sakkunskap. En enhetlig köplagsliftning är dessutom av betydelse när det gäller att utveckla Norden som hemmamarknad. Möjligheterna att uppnå nordisk enhetlighet är dock beroende av flera omständigheter. En är hur FN- konventionen skall införiivas med nationell rätt. Jag har tidigare nämnt all FN-konventionen har införlivats med svensk rätt genom en s. k. blankettlag. Konventionen kommer alt gälla som lag här i riket i dess originaltexter. Ell motsvarande förfarande har tillämpats i Finland och torde komma att tillämpas i Danmark. I Norge har man däremot införlivat konventionen med norsk rätt genom att arbeta in den i den allmänna köplagen.

Möjligheten att uppnå nordisk enhetlighet är också beroende av hur regleringen av konsumentköp blir i de olika nordiska länderna. Jag har tidigare redogjort för skälen till att enligt min mening konsumentreglema bör samlas i en fristående konsumentköplag. I Finland har man valt samma lösning som i Sverige. I Norge har konsumentköpreglerna tagits in i den allmänna köplagen. En särskild utredning skall emellertid tillsättas för alt överväga möjligheterna all bryta ut dem och samla dem i en särskild lag. I Danmark har man ännu inte tagit slutlig ställning. I både Norge och Danmark kan det alltså på sikt bli samma lösning som i Sverige och Finland.

Ytterligare en omständighet som påverkar möjligheten att uppnå nordisk enhetlighet på köprättsområdet är att rättspraxis i de olika länderna, trots den gemensamma gmnden, delvis har glidit isär. Arbetsgmppen har uttalat att den försökt att överbrygga sådana skillnader men att det likväl visat sig nödvändigt all godta vissa olikheter mellan förslagen till följd av en något olika praxis som man inte har velat överge.

Arbetsgmppen pekar också på en annan omständighet av betydelse för möjligheten att uppnå överensstämmelse mellan de nordiska köplagarna. Under arbetsgruppens arbete visade det sig att man från norsk sida önskade en något mer utförlig reglering än de andra länderna. Och från dansk sida önskade man formuleringar som mera anknyter till dem som förekommer i de gällande köplagarna.

Skillnaderna i arbetsgmppens förslag är minst mellan de finska och svenska förslagen. Det finska förslagets svenskspråkiga version och det svenska förslaget är nästan identiska.

Frågan om nordisk rättslikhet har tillmätts stor betydelse av remissinstanserna. Många har starkt betonat vikten av att reglerna blir mera överensstämmande i de nordiska länderna.

Enligt min mening bildar arbetsgmppens betänkande en god utgångspunkt för att bevara och utveckla den nordiska rättslikheten på köprättens område. Redan det faktum att Finland får en köplag som svarar mot de övriga ländernas köplagar är ett betydande framsteg. Jag ser det också som positivt att det i arbetsgmppen har kunnat uppnås enighet om det reella innehållet i de flesta bestämmelserna.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna som nämnts i avsnitt I har det emellertid visat sig möjligt att få en ännu större överensstämmelse

Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter

mellan köpreglerna i de nordiska länderna. Enighet har sålunda uppnåtts om lösningar i sak som innebär en ökad nordisk rättslikhet jämfört med arbetsgmppens förslag. Denna enighet om det materiella innehållet har också kunnat slå igenom i de enskilda formuleringarna, låt vara att de språkliga skillnaderna sätter vissa gränser. En sådan ökad harmonisering av formuleringama är särskilt värdefull genom att den kan förebygga tolkningstvister och motverka att rätts- och avtalspraxis utvecklas olika i de nordiska länderna.

De nordiska departementsöverläggningama har alltså resulterat i en betydande grad av harmonisering mellan lagförslagen. Att skilda lösningar har valts för genomförandet av FN-konventionen och placeringen av konsumenlköpsreglerna har inte hindrat att många av de skillnader som förelåg i arbetsgmppens betänkande har arbetats bort. Enligt min mening är det lagförslag som nu läggs fram väl ägnat att bevara och t. o. m. stärka den nordiska rättslikheten på köprättens område.

Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter

2.1.6 Olika typer av köp

I 1905 års lag görs en gmndläggande skillnad mellan å ena sidan species-köp och å andra sidan genusköp eller leveransavtal. Med speciesköp avses köp av bestämt gods, dvs. köp vid vilket säljarens prestationsskyldighet från början är koncentrerad till ett visst föremål. Med genusköp avses däremot köp som inte avser bestämt gods utan en viss myckenhet av angivet slag. Även s. k. halvgeneriska köp, dvs. fall där en "viss myckenhet" har sålts för att "ur bestämt gods uttagas", behandlas på samma sätt som genusköp i trängre bemärkelse.

Gmnden till distinktionen mellan speciesköp och genusköp är att säljaren vid den senare typen av köp har frihet — eller i varje fall större frihet än vid speciesköp — att välja den egendom med vilken köpet fullgörs. Denna skillnad utgör anledningen till att bestämmelserna om genusköp i många avseenden är strängare mot säljaren än bestämmelsema om speciesköp.

Som arbetsgmppen har anfört har emellertid distinktionen mellan speciesköp och genusköp i sin nuvarande form kommit att bli mindre ändamålsenlig. Den är visserligen användbar för typiska speciesköp, såsom köp av begagnade bilar och unika föremål som existerar vid avtalsslutet. Likaså är den bmkbar för utpräglat generiska köp såsom köp av spannmål, råvaror e. d. Däremot är distinktionen inte särskilt lämplig i fråga om industriellt tillverkade varor vare sig det är fråga om serietillverkade produkter eller om varor som skall tillverkas särskilt efter köparens beställning.

Om köpet avser en ny serietillverkad vara finns det ingen anledning att t. ex. i fråga om säljarens skadeståndsskyldighet göra någon principiell skillnad mellan det fallet att köpet i avtalet har angetts avse en vara av en viss typ och det fallet att köpet avser ett bestämt exemplar av produkten. När det är fråga om industriellt tillverkade varor med standardiserade egenskaper är en distinktion som bygger på det sätt på vilket köpeobjektet beskrivits i avtalet alltför schematisk.

Den nuvarande distinktionen mellan speciesköp och genusköp passar inte heller särskilt väl i fråga om varor som skall tillverkas efter köparens beställning. Ibland avser beställningen en vara av mer eller mindre individuell beskaffenhet, ibland en utpräglat standardiserad vara. I båda fallen består tillverkningen normalt lill stor del av genusartade prestationer. Säljaren skall anskaffa råvaror, komponenter och annat material för tillverkningen, bedöma hur tillverkningen skall genomföras osv. Den uppdelning i species- och genusköp som görs i den gällande köplagen passar inte som kriterium för utformningen av påföljdssystemet vid avtal av här avsett slag.

Jag anser därför att distinktionen mellan speciesköp och genusköp i dess nuvarande form bör avskaffas. Detta betyder dock inte att del helt bör sakna betydelse vilket slags vara som köpet avser. Påföljdssystemet bör utformas på ett sådant sätt att det vid varje enskild påföljd finns utrymme för de nyanseringar som behövs i sammanhanget. Detta behov kan tillgodoses genom att en i och för sig generell regel utformas så att varans beskaffenhet kan tillmätas betydelse inom ramen för regeln.

1905 års lag innehåller också en del specialbestämmelser om handelsköp. Med handelsköp förstås köp som ingås mellan köpmän i och för deras rörelse. Särregleringen av handelsköp innebär strängare reklamationsregler för detta slags köp än för andra köp — s. k. civila köp — och en strängare undersökningsplikt för köpare som är köpmän. Vid handelsköp gäller dessutom att varje dröjsmål ger motparten rätt till hävning. Det finns ytterligare någon mindre skillnad mellan handelsköp och civila köp. 1 likhet med arbetsgruppen menar jag att de gällande reglerna för handelsköp i vissa avseenden är alldeles för trubbiga. Reklamationsskyldigheten framstår ofta som alltför sträng, och rätten att häva ett köp vid varje försening passar sällan så bra in i det modema samhället. Man bör därför inte ha med särregler om handelsköp i en ny allmän köplag. De nyanseringar som kan vara nödvändiga bör, på motsvarande sätt som i fråga om speciesköp respektive genusköp, göras inom ramen för de enskilda bestämmelserna.

Prop. 1988/89:76

Allmänna

utgångspunkter

2.1.7 Leveransklausuler

Säljarens skyldigheter i samband med avlämnandet av varan anges ofta i avtalet genom en hänvisning till en leveransklausul, t. ex. "fob" (fritt ombord). Detta gäller i synnerhet vid internationella och kommersiella köp. I de gällande köplagarna finns särskilda bestämmelser som anger vad vissa vanliga leveransklausuler innebär i fråga om t. ex. tidpunkten för avlämnandet och ansvaret för transportkostnaderna.

Arbetsgruppen har övervägt huruvida också en ny köplagstiftning bör innehålla regler om innebörden av leveransklausuler. Arbetsgruppen har emellertid stannat för att — med ett undantag — inte föreslå några sådana regler. Enligt min mening är arbetsgruppens bedömning väl underbyggd. På den internationella köprättens område har leveransklausulerna och deras innebörd särskilt utvecklats genom de av Internationella handelskammaren fastställda definitionerna i de s.k. INCOTERMS. Utveckling-

en av transportförhållandena medför ett fortlöpande behov av att revidera Prop. 1988/89: 76 leveransklausulerna. Då man inte gärna kan möta behovet av en sådan Allmänna kontinuerlig anpassning med successiva ändringar av köplagarna är alter- utgångspunkter nativet all bara ha vissa myckel allmänna regler om de viktigaste punkterna i de vanligaste klausulerna. Behovet liksom betydelsen av sådana regler torde dock vara begränsat. Delta gäller särskilt utrikeshandeln.

I fråga om klausuler som är vanliga i inrikeshandeln är situationen kanske något annorlunda. Här skulle det kunna vara skäl att i köplagen göra vissa preciseringar beträffande klausulernas innebörd. Även på detta område är en lagreglering dock problematisk. Någon klar gruppering av leveransklausulerna kan knappast göras. Samma klausuler kan förekomma såväl i inrikes- som i utrikeshandeln. Det måste därför anses tveksamt om man i en ny köplagsliftning skall definiera klausuler vars gängse innebörd på utrikeshandelns område kan vara eller bli en annan. Svårigheten att anpassa lagens regler efter förändrade praktiska behov gör sig gällande också här.

I ett fall finns det emellertid behov av ett klarläggande i lagtexten. Det gäller klausulen "fritt" ("fritt levererad", "levererad"). Denna klausul finns inte definierad i INCOTERMS, och den har huvudsakligen betydelse för inrikeshandeln. Innebörden av denna klausul är för närvarande att varan inte skall anses avlämnad förrän den har kommit fram till den ort som nämns i samband med klausulen. Detta kan inte tolkningsvis anses framgå av klausulen. Eftersom huvudregeln om avlämnande vid transport-köp föreslås bli alt avlämnandet sker då varan avlämnas till den som har åtagit sig transporten från avsändningsorten, är det alltså motiverat med en särskild bestämmelse om innebörden av den nämnda klausulen.

2.1.8 Allmänt om köplagens innehåll

Liksom 1905 års lag bör den nya köplagen framför allt ge svar på vissa frågor som typiskt sett uppkommer vid köp av varor. Lagen bör sålunda klargöra när en vara skall avlämnas från säljaren till köparen, hur det skall ske, vilken betydelse detta avlämnande har och i vilket skick varan då skall befinna sig. Lagen bör också reglera vad som gäller om säljaren inte avlämnar varan i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. I samband med detta bör regleras under vilka förutsättningar varan skall anses vara behäftad med fel. Lagen bör vidare innehålla regler om vad som gäller beträffande betalning och beträffande fall då köparen är i dröjsmål med betalningen. En ny köplag bör också innehålla reglerom köparens medverkan till köpet.

Del är naturligt alt huvudintresset vid utformningen av en ny köplag knyts till de situationer då avtalsrelationerna inte har utvecklat sig på det sätt som parterna har haft anledning att förvänta sig. För de väl fungerande situationerna behövs ingen eller i vart fall ringa lagstiftning. Den nya lagen bör alltså till större delen koncentreras på frågorna om när avtalsbrott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella.

De förslag som jag nu lägger fram innebär i sina huvuddrag en reglering
som svarar mot 1905 års köplag. I en del betydelsefulla avseenden görs 30

dock avvikelser. I det följande kommer jag i återstående delar av den Prop. 1988/89:76

allmänna motiveringen all ta upp vissa större frågor där jag förordar Allmänna

sådana avvikelser, medan jag återkommer lill övriga avvikelser i special- utgångspunkter
motiveringen (avsnitt 4).

2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen

Jag har härmed avslutat min redogörelse för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en ny lagstiftning om köp. I det följande avser jag alt närmare behandla frågan om

varans beskaffenhet i avsnitt 2.2,

avhjälpande och omleverans i avsnitt 2.3,

hävning i avsnitt 2.4,

skadestånd i avsnitt 2.5,

avbeställning i avsnitt 2.6,

prisets bestämmande i avsnitt 2.7,

ikraftträdande i avsnitt 2.8,

kostnader i avsnitt 2.9.

Mina kommentarer lill de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

Mitt förslag: Köplagen skall innehålla regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel. Enligt huvudregeln föreligger fel, om varan i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper eller förpackning inte överensstämmer med avtalet. Ger avtalet inte besked om hur en vara skall vara beskaffad skall den normalt anses felaktig, om den inte är ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används eller för sitt särskilda ändamål eller om den inte är förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt då förpackning behövs för att bevara eller skydda varan. En vara skall vidare anses vara felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren eller någon annan har lämnat. Detsamma gäller i de flesta fall när säljaren har underlåtit att lämna väsentliga uppgifter om varan. Även om en vara har sålts i "befintligt skick" skall fel anses föreligga om den inte uppfyller en viss minimistandard.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Arbetsgruppen har dock inte föreslagit några regler rörande felbedömningen i sådana fall då avtalet inte ger besked om hur varan skall vara beskaffad (se betänkandet s. 175—178; jfr det norska förslaget som innehåller sådana regler).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till arbetsgmppens förslag. Förslaget alt fel skall anses föreligga i vissa fall då säljaren har underlåtit att upplysa köparen om vissa förhållanden beträffande varan har dock kritiserats för att vara alltför strängt mot säljaren. Några remissinstanser har vidare ansett all reglerna om varans skick inte bör omfatta förpackning. En del remissinstanser har förordat att den svenska köplagen skall i likhet med det norska förslaget innehålla regler för bedömning av om fel föreligger även för sådana fall då parternas avtal inte ger något besked om hur varan skall vara beskaffad. Andra remissinstanser ställer sig negativa till sådana regler.

Skälen för mitt förslag: En säljare är skyldig att leverera en felfri vara. Är varan behäftad med fel kan köparen göra gällande de påföljder som köplagen eller avtalet tillhandahåller. Det är därför av stor betydelse att kunna avgöra när ett fel föreligger.

1905 års köplag innehåller inte några regler om hur en vara skall vara beskaffad och inte heller några upplysningar om vad som skall anses utgöra fel. Kanske är det bl.a. av den orsaken som olika åsikter om en varas skick är den oftast förekommande anledningen lill tvister mellan säljare och köpare.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag det angeläget att köplagen tillhandahåller regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel.

När det gäller utformningen av sådana regler vill jag till en början

framhålla att dessa av naturiiga skäl måste ges en allmän utformning. De Prop. 1988/89: 76 skall tjäna som vägledning för bedömningen av enskilda fall men måste Varans beskaffenhet fyllas ul av omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid utformningen av felbegreppet kommer först sådana fall i blickpunkten då en varas fysiska egenskaper avviker från vad köparen har rätt att kräva. Del är alltså fråga om avvikelser vad gäller varans art, kvalitet eller egenskaper. Felreglerna bör emellertid också ta sikte på vissa fall då varans mängd avviker från vad köparen har rätt att kräva. Om säljaren har levererat för liten kvantitet bör detta visserligen normalt bedömas som ett dröjsmål med leveransen, men felreglerna bör bli tillämpliga i sådana fall om säljaren anser sig ha fullgjort sin prestation i dess helhet.

Utgångspunkten för felbedömningen måste - i enlighet med lagens dispositiva karaktär — vara det enskilda avtalet och förhållandena i anslutning lill detta. Den angivna utgångspunkten bör framgå direkt av lagen genom att det klart anges att en vara i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper skall överensstämma med avtalet. Om en vara inte uppfyller dessa krav, bör ett fel anses föreligga.

I den moderna omsättningen av industrivaror av de mest skiftande slag kan varans förpackning ofta nog vara lika viktig för köparen som egenskaper hos själva varan. Detta är fallet både när varan är avsedd att vidareför-säljas i originalförpackning och när förpackningen är avsedd att skydda eller bevara varan. Enligt min mening bör därför fel eller brist i förpackningen i påföljdshänseende bedömas på samma sätt som fel i varan. Felreglerna bör därför utformas så att även varans förpackning skall överensstämma med vad som framgår av avtalet.

Modema industriprodukter marknadsförs ofta kraftfullt och inte sällan genom insatser av olika säljled. En köpares kunskap om en vara gmndas därför i stor utsträckning på uppgifter som han har inhämtat före köpet inte bara från säljaren utan också från andra, såsom tillverkare, importör eller grossist. Ofta kan det vara fråga om uppgifter av teknisk natur som den enskilde köparen har små möjligheter att kontrollera. Eftersom uppgifter vid marknadsföringen ofta är av avgörande betydelse inte bara för köparens möjligheter att bedöma en vara utan också för köpeavtalet över huvud laget, är det angeläget att även denna typ av uppgifter beaktas vid felbedömningen. I köplagens felregler bör därför anges att fel skall anses föreligga om varan inte överensstämmer med information om varan som köparen har erhållit före köpet.

Det sagda innebär att säljaren bör åläggas ett marknadsföringsansvar.
När del gäller uppgifter som har lämnats av säljaren eller hans företrädare
bör del innebära att varan skall anses felaktig, om den inte överensstäm
mer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som har lämnats
vid marknadsföringen av varan eller i övrigt före köpet. Det bör inte vara
nödvändigt alt uppgiftema har lämnats direkt till köparen. Felansvaret
bör i stället omfatta också uppgifter som har förekommit i säljarens all
männa marknadsföring, såsom vid annonsering och i annan reklam. Fel-
ansvaret bör emellertid inte vara generellt vid alla sådana avvikelser från
lämnade uppgifter, utan en förutsättning bör vara att uppgifterna kan
antas ha inverkat på köpet. Den fömtsättningen innebär dessutom att 33

3 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76

säljaren bör kunna undgå felansvaret genom att i tillräcklig tid rätta Prop. 1988/89:76
felaktiga uppgifter på ett tydligt sätt. Varans beskaffenhet

Ett sätt som en säljare kan använda för att ge information om en vara är att presentera vamprov eller modeller. Felansvaret bör omfatta även den situationen. En vara bör alltså anses vara behäftad med fel, om den avviker från en egenskap som säljaren har hänvisat till genom att förete ett prov eller en modell.

Som jag redan har nämnt erhåller köparen ofta viktig information om en vara från någon annan än säljaren. Ibland kan det dessutom vara svårt att avgöra från vem informationen kommer, då en varas hela distributionskedja kan framstå som en kommersiell enhet. Jag anser därför att det inte finns någon rimlig anledning att begränsa säljarens ansvar för marknadsföringsuppgifter lill uppgifter som han själv har lämnat, utan hans ansvar bör omfatta också sådana för köpet betydelsefulla uppgifter som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan. Fel bör således anses föreligga när en vara inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats i broschyrer, annonser eller annan reklam från exempelvis varans tillverkare eller distributör även när dessa inte har sålt varan till den ifrågavarande köparen.

Felansvaret med avseende på uppgifter som har lämnats av någon annan än säljaren bör inte fömtsätta att uppgiftema skall ha åberopats av säljaren. Om säljaren inte har känt till eller ens bort känna till att uppgiftema lämnats — och därför också har saknat möjlighet att rätta dem — bör han däremot inte behöva ansvara för dem.

Vid en felbedömning som tar sikte på uppgifter som har lämnats av säljaren eller någon annan bör det emellertid inte ha någon betydelse om säljaren känt till eller bort känna till att uppgiften var felaktig. Lämnas ingen reservation för uppgifternas riktighet skall säljaren därför bära ansvaret för dessas innehåll även om han var i god tro. Det bör inte heller vara tillräckligt att åberopa ett allmänt förbehåll, såsom att varan såhs "i befintligt skick" eller liknande, för att undgå ansvaret för uppgifter som lämnats. Ett förbehåll måste för att beaktas vara konkret till sitt innehåll och tydligt ange vilka uppgifter som förbehållet avser.

Lika betydelsefullt som det är för köparen att den information som lämnas är riktig, lika betydelsefullt är det att inte väsentliga förhållanden rörande varan förtigs. I vart fall för vissa fall är det således angeläget att säljaren åläggs en viss upplysningsplikt. Ett fall är när säljaren tillämpar avtalsvillkor som i allmänna ordalag gör förbehåll för varans skick, t. ex. om det anges att varan säljs i befintligt skick. För att ett sådant allmänt formulerat förbehåll inte skall vara ägnat att tjäna otillbörliga syften bör en vara även om den säljs med ett sådant förbehåll anses felaktig, om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, allt under fömtsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

För det fall att avtalet inte innehåller något sådant allmänt utformat
förbehåll beträffande varans skick, behövs inte någon motsvarande ut- 34

trycklig regel om upplysningsplikt. Som jag strax återkommer till kommer Prop. 1988/89:76 jag nämligen alt förorda en sådan utformning av de allmänna reglerna för Varans beskaffenhet den felbedömning som skall ske i dessa fall att säljaren får en indirekt upplysningsplikt. Säljaren måste för att undgå felansvaret i viss utsträckning ge köparen upplysning om relevanta brister hos varan.

I många fall ger varken avtalet eller omständigheterna kring avtalet någon ledning för bedömningen av en varas avtalsenliga skick. Den omständigheten får naturligtvis inte innebära att köparen skall behöva acceptera vilken standard på varan som helst. I den beskrivna situationen får en bedömning av om varan är felfri ske utifrån en jämförelse med likvärdiga varor. Enligt min mening bör detta framgå av köplagen. I den svenska köplagen bör därför — liksom har skett i den finska lagen och i det norska lagförslaget — tas in en regel om att varan skall anses vara behäftad med fel, om den inte är ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används. Varan skall med andra ord ha minst sådana egenskaper att den kan användas i normalt bmk på alla de sätt som man vanligen använder varor av samma slag. En tillämpning av enbart den grova måttstock som denna abstrakta bedömningsmodell utgör är dock inte ägnad att fastställa vilka kvalitativa krav som i det enskilda fallet bör ställas på varan. Bedömningen kan inte heller i varje detalj utföras på det abstrakta planet. Andra omständigheter, såsom varans pris, måste också vägas in och kan då påverka utfallet av den abstrakta bedömningen, exempelvis så att priset och andra omständigheter leder till att köparen bör acceptera en kvalitet som ligger under gängse standard.

Vid felbedömningen bör vidare köparerts konkreta syfte med köpet ges betydelse. Kan det antas att säljaren måste ha insett att köparen avsett att tillgodose ett särskilt ändamål med den köpta varan, framstår det som rimligt att varan anses felaktig om den inte är ägnad för det ändamålet. Detta gäller dock inte generellt, utan säljarens ansvar i detta hänseende bör fömtsätta att köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap.

Vad jag nu har anfört innebär också att säljaren för att undgå felansvaret måste före köpet upplysa köparen om eventuella brister hos varan som gör att den inte är ägnad för sitt ändamål.

Jag har tidigare framhållit att varan även med avseende på förpackning
skall överensstämma med avtalet. Förpackningen är ofta en så väsentlig
fömtsättning för varans skick att varan, även när frågan om förpackning
inte regleras i avtalet, bör vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt
sätt om en förpackning behövs för att bevara eller skydda den. Det är
således inte fråga om något allmänt krav på att varan skall vara förpackad.
Är en vara avsedd för vidareförsäljning i originalförpackning, bör det
emellertid anses föreligga ett fel om förpackning saknas. Likaså bör varan
anses felaktig om den inte är förpackad på det sätt som är bmkligt inom
ifrågavarande bransch eller — om något sådant bmk inte har utvecklats —
på det sätt som är försvarligt för att bevara eller skydda den. Detta innebär
att en köpare skall kunnna göra felpåföljder gällande när en vara har
skadats på gmnd av bristande förpackning, även när skadan har inträffat
efter den tidpunkt då risken för varan övergick på köparen. 35

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 179 ff)-

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar med ett undantag arbetsgruppens förslag om införande av påföljderna avhjälpande och omleverans. En remissinstans anser alt införandet av en rätt för köparen att kräva avhjälpande är ägnat att komplicera affärsförhållandena ulan motsvarande nytta. Några remissinstanser menar all regeln om avhjälpande är alltför allmänt hållen och att den bör begränsas till beställningsköp, där själva avtalet förutsätter att säljaren utför arbete på varan, och till fall där säljaren yrkesmässigt utför reparationer.

Skälen för mitt förslag: När det föreligger fel i en vara gäller enligt 1905 års lag all köparen har rätt till prisavdrag eller, om felet inte är ringa, rätt att häva köpet (se 42 § första stycket). I fråga om leveransavtal kan köparen, om felet är sådant all han i och för sig har rätt att häva köpet, välja att kräva omleverans i stället för all häva köpet (se 43 § första stycket). Under vissa myckel begränsade förutsättningar har säljaren rätt att avhjälpa ett fel för att därigenom avvärja krav på hävning eller prisavdrag (jfr 49 §). Någon skyldighet för säljaren att avhjälpa fel föreligger inte enligt 1905 års lag.

Vid fel i en vara har köparen också under vissa förutsättningar rätt till skadestånd (se 42 § andra stycket och 43 § andra stycket). Till den frågan återkommer jag senare (se avsnitt 2.5).

Liksom hittills bör köparen vid fel i varan även i fortsättningen ha möjlighet till prisavdrag och — om felet inte är ringa — hävning. Till frågan om förutsättningarna för hävning återkommer jag i det följande (se avsnitt 2.4).

En av de mera besvärande bristerna i påföljdssystemet enligt gällande lag är all det finns ett alltför snävt utrymme för rättelse av fel i varan. En sådan rättelse kan ske antingen genom alt säljaren på egen bekostnad avhjälper felet eller genom all säljaren företar omleverans, dvs. förser köparen med en ny, felfri vara. I den moderna handeln är avhjälpande av fel och omleverans oftast de för båda parter mest ändamålsenliga påföljds-alternativen, inte minst ur ekonomisk synvinkel. Om köpet avser en komplicerad teknisk produkt, kan del vidare vara av stor betydelse för köparen att just säljaren avhjälper felet. Säljaren är kanske den ende som besitter det nödvändiga tekniska kunnandet och som har tillgång lill de reservdelar, specialverktyg m.m. som behövs för att utföra reparationen. Har en produkt tillverkats särskilt för ett av köparen angivet, speciellt ändamål, kan onödig värdeförstöring undvikas om felet avhjälps i stället för att köpet hävs. All avhjälpande är en påföljd som oftast ligger i linje med båda parters intressen framgår också av förekommande slandardav-lalsvillkor, i vilka avhjälpande intar en central plats i påföljdssyslemel vid fel i varan.

Jag anser därför i likhet med arbetsgruppen att den nya köplagen bör ge ökade möjligheter att använda rättelse som påföljd vid fel i varan. 1 själva verket är det önskvärt att påföljdsformerna avhjälpande och omleverans blir de primära och alltså får en central plats i påföljdssyslemel.

Ofta kan de båda rättelseformerna användas alternativt. I en del fall ligger dock den ena formen närmare till hands. Om köpet t. ex. gäller varor som tillverkats speciellt för köparen, är ett avhjälpande av felet ofta den ekonomiskt mest försvarliga lösningen vid fel i varan. Omleverans framstår i sådana fall som en mindre lämplig lösning i fall då felet kan avhjälpas. Vid fel i köpta standardvaror är däremot omleverans ofta det enklaste och mest ekonomiska sättet att företa rättelse. Ibland bör båda rätlelsefor-merna kunna komma i fråga vid samma fel genom att omleverans sker efter det att försök att avhjälpa felet inte har lett till ett godtagbart resultat.

Jag går nu in på de närmare förutsättningar som bör gälla beträffande avhjälpande resp. omleverans.

Vad först gäller avhjälpande vill jag framhålla att köparen inte bör tillerkännas någon ovillkorlig rätt att få ett fel avhjälpt. Det kan förekomma fall då ett avhjälpande kan ske bara till kostnader som framstår som orimliga i förhållande till varans värde eller i övrigt. Det kan också finnas fall där kostnaderna för att avhjälpa felet visserligen inte är så höga att de framstår som orimliga men där en skyldighet att avhjälpa felet skulle leda till beaktansvärda olägenheter för säljaren. Att en säljare tvingas avhjälpa ett fel på en standardvara när säljaren saknar egna reparationsresurser kan vara ett exempel på del.

På grund av det anförda delar jag arbetsgruppens uppfattning att köparen bör ha rätt att få felet avhjälpt bara om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Ibland kan det också inträffa

Prop. 1988/89:76 Avhjälpande och omleverans

att säljaren i en situation, då köparen begär att ett fel skall avhjälpas, hellre vill leverera en ny, felfri vara. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att säljaren då bör ha rätt att göra en omleverans. För köparen kan det i sådana fall knappast spela någon roll om säljaren väljer det ena eller andra alternativet. Köparens primära intresse är att få tillgång till en felfri vara.

Under remissbehandlingen har som redan nämnts framförts uppfattningen att den av arbetsgruppen föreslagna avhjälpandeskyldigheten skulle vara alltför allmänt utformad. Jag kan inte dela den uppfattningen. Enligt de regler om avhjälpandeskyldigheten som jag nyss har förordat skall det vara en fömtsättning för skyldigheten att avhjälpandet kan ske ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. En mera inskränkt avgränsning, exempelvis att säljarens skyldighet skulle vara begränsad till beställningsköp och fall där säljaren yrkesmässigt ombesörjer reparationer, skulle vara alltför stelbent och inte omfatta de situationer där ett avhjälpande av fel även i andra fall framstår som en naturlig och ändamålsenlig påföljd. En avgränsning av den typen skulle t. ex. innebära att köparen inte skulle ha rätt att ställa krav på avhjälpande när säljaren inte tillhör den angivna kategorin men trots det har inrättat sin verksamhet så att han regelmässigt låter reparera felaktiga produkter hos t. ex. tillverkaren eller genom en särskild serviceorganisation.

Jag går nu över till frågan om köparens rätt att få omleverans. En omleverans är utan tvekan en mera ingripande påföljd än ett avhjälpande av felet. Det framstår därför som naturligt att rätten att få omleverans är mera begränsad än rätten att kräva avhjälpande. Redan i gällande lag utesluts rätt till omleverans vid fel som är av ringa betydelse.

På gmnd av vad jag nu har anfört biträder jag arbetsgruppens förslag att rätt till omleverans skall föreligga bara om felet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Vad jag hittills har berört har avsett fall i vilka köparen har tagit initiativet till rättelse av fel i varan. En annan fråga är om säljaren skall ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa en omleverans utan att detta påkallas av köparen; denne kanske hellre vill häva köpet och kräva skadestånd eller begära nedsättning av priset.

Det framstår enligt min mening som rimligt att säljaren genom att på eget initiativ rätta fel i varan ges möjlighet att undgå de mera ingripande påföljder som köparen kan aktualisera. Vissa begränsningar måste dock ställas upp av hänsyn till köparen. Denne bör inte behöva acceptera en rättelse som innebär en avsevärd olägenhet för honom eller som gör att han riskerar att inte få sina egna kostnader ersatta av säljaren.

På grund av det anförda förordar jag i likhet med arbetsgruppen att säljaren skall ges rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel i varan eller företa en omleverans, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att denne inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Prop. 1988/89:76

Avhjälpande och omleverans

Arbetsgruppens förslag: Hävning får ske om säljarens dröjsmål, felet i varan, köparens dröjsmål med betalningen samt köparens bristande medverkan i fall då säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han sålt utgör ett väsentligt avtalsbrott (se betänkandet s. 181-182, 191 och 193).

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till arbetsgmppens förslag att ett väsentlighetskrav skall uppställas som huvudregel för hävning. Flera remissinstanser menar dock att regeln bör utformas så att den tar sikte på avtalsbrottets betydelse för den part som utsätts för det samt att den fömtsätter att den part som begår avtalsbrottet insåg eller borde ha insett betydelsen därav för motparten.

Skälen för mitt förslag: Det utmärkande för hävning av ett avtal kan något förenklat sägas vara att en part på gmnd av den andra partens avtalsbrott ställer in såväl sin egen som motpartens prestation. Hävning innebär inte att parten går miste om rätten att kräva skadestånd.

Enligt 1905 års lag fömtsätter hävning vanligen att avtalsbrottet är väsentligt eller, såsom det uttrycks i lagen, "ej ringa" (se 21 § andra stycket, 28 § första stycket, 42 § första stycket och 43 § första stycket). Vissa undantag finns dock. Vid säljarens dröjsmål får köparen häva köpet även om dröjsmålet är ringa när han har "betingat sig noggrant iakttagande av tiden för godsets avlämnande". Vid handelsköp medför också varje dröjsmål med avlämnandet rätt till hävning av köpet "med mindre det som fördröjt är utgör allenast en ringa del av godset" (se 21 § andra stycket). Vid fel i godset äger köparen häva köpet även om felet inte är att anse som ringa när säljaren har förfarit svikligt (se 42 § första stycket). Vid leveransavtal får han dessutom häva köpet vid ringa fel, om säljaren "avvetat felet å sådan tid, att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods" (se 43 § första stycket). Är köparen i dröjsmål vid handelsköp har säljaren alltid rätt att häva köpet (28 § första stycket).

Som redan den nu lämnade framställningen antyder är det rådande systemet inte särskilt lättillgängligt. Den oinskränkta rätt till hävning som 1905 års lag i en del fall ger möjlighet till har också uppfattats som alltför sträng. På de flesta andra rättsområden har utvecklingen allt mer gått mot

att man ställer upp ett generellt krav på väsentlighet för att en part skall få Prop. 1988/89:76 vidta den genomgripande och för motparten betungande påföljd som Hävning hävning innebär. I ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det också skäl att främja en reguljär avveckling av avtalsförhållandena och undvika "onödiga" hävningar.

Arbetsgruppen har föreslagit betydande förenklingar i det rådande systemet, främst bestående i att hävning vid säljarens dröjsmål och vid fel i varan som huvudregel skall förutsätta ett väsentligt avtalsbrott. För egen del är jag ense med arbetsgmppen att förenklingar är påkallade. Jag biträder också uppfattningen att man som huvudregel bör ställa upp ett väsentlighetskrav för hävning. Däremot anser jag i likhet med flera av remissinstanserna att väsentlighetsrekvisitel inte helt bör utformas enligt arbetsgruppens förslag.

Vad först gäller säljarens dröjsmål och fel i varan bör enligt min mening utgångspunkten för bedömningen vara om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen. Det framstår som rimligt att man vid så ingripande påföljder som det här är fråga om låter prövningen ta sikte på avtalsbrottels betydelse för den som har drabbats av det. Är det väsentligt för köparen talar starka skäl för en hävningsrätt, medan rätten till hävning inte ter sig lika motiverad om avtalsbrottet inte är av så stor betydelse för denne.

Förutom kravet på all avtalsbrottet skall vara väsentligt för köparen bör man, i likhet med gällande rätt, kräva en viss insikt härom hos säljaren. Denne skall inse eller ha bort inse att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för köparen. Även om en sådan insikt saknas från början kan köparen dock bli berättigad att häva om rättelse inte sker inom en tilläggsfrist (se avsnitt 2.4.2).

Arbetsgruppens förslag innehåller vissa regler om påföljderna av köparens bristande medverkan. Regleringen av säljarens rätt att häva köpet och kräva skadestånd är begränsad till fall då säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har emellertid uppnåtts enighet om en vidgad reglering. Denna innebär att bestämmelser förs in om att köparen skall dels medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, dels hämta eller ta emot varan. I fall då köparen brister i dessa avseenden är förhållandena sakligt sett ofta likartade med dem som nyss har berörts i fråga om säljarens avtalsbrott. Det finns därför anledning att även för dessa fall ställa upp motsvarande krav som i fråga om säljarens dröjsmål och fel i varan för att hävning skall få ske. Vid underlåtenhet att hämta eller ta emot varan bör dessutom krävas att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han sålt, såsom om köpet avser ell hus för rivning. I andra fall skyddas nämligen säljaren av bl. a. regler om vård av varan som ger honom rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning.

Även när det gäller köparens dröjsmål med betalningen finns det anled
ning all ställa upp ett väsentlighetskrav. Vid väsentlighetsbedömningen
bör emellertid, till skillnad från vad som gäller vid de förut behandlade 40

situationerna, inte krävas att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för motparten. Detta betyder inte all bedömningen skall vara schematisk exempelvis så att ett dröjsmål alltid blir att anse som väsentligt efter ett visst antal dagar, ulan hänsyn får tas till sådana omständigheter som transaktionens karaktär, betydelsen av att förfallotiden noga följs o. d. Däremot bör man inte beakta säljarens ekonomiska ställning. Även om denna i det enskilda fallet skulle vara så god att det inte har någon större betydelse om betalning sker i lid, bör detta inte komma köparen lill godo. Vid köparens dröjsmål med betalningen bör således prövningen ta sikte på avtalsbrottet mera allmänt.

Huruvida köparen har insett eller bort inse att dröjsmålet är väsentligt bör inte heller tillmätas någon betydelse. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar någon större roll för säljaren, bör denne kunna häva köpet när avtalsbrottet efter den mer allmänna bedömning som har nämnts framstår som väsentligt.

Prop. 1988/89:76

Hävning

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller säljarens dröjsmål och köparens dröjsmål med betalningen (se betänkandet s. 181, 182 och 191). Vid bristande medverkan föreslås ingen motsvarande regel.

Remissinstanserna: Arbetsgmppens förslag godtas allmänt.

Skälen för mitt förslag: I flera utländska rättsordningar finns ett förfarande med s. k. tilläggstid. Innebörden av det kan beskrivas så att en part får göra även ett icke väsentligt avtalsbrott till hävningsanledning genom att sätta ut en tilläggstid för fullgörande. Sker fullgörande inte inom tiden blir parten berättigad att häva köpet. Förfarandet med tilläggstid verkar alltså till förmån för den part som vill åberopa ett avtalsbrott genom att han inte behöver styrka att väsentlighetskravet är uppfyllt i det enskilda fallet.

Det finns goda skäl att införa en möjlighet till tilläggstid i köplagen. Utsättandet av en tilläggstid kan vara ett sätt att undgå bevissvårigheter om det framstår som tveksamt ifall väsentlighetskravet är uppfyllt eller om parten har svårt att styrka detta. Parten kan då sätta ut en frist vars längd är anpassad till omständigheterna i det aktuella fallet. I det praktiska livet är det för övrigt vanligt förekommande att en avtalspart som blir utsatt för ett avtalsbrott inte häver avtalet förrän han uppmanat motparten att fullgöra sin prestation. Även den part som har begått avtalsbrottet kan vara betjänt av att hans motpart sätter ut en tilläggstid. Han vet då att om han presterar inom den utsatta tiden undgår han hävning.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller säljarens dröjsmål. Vid fel bygger ansvaret också primärt på kontrollansvaret men det är modifierat i flera avseenden. För varor som har tillverkats särskilt för köparen och varor som fanns vid köpet och som inte kan ersättas med andra varor föreslås ett differentierat ansvarssystem, som i princip bygger på vållande. Vidare föreslås att köparen alltid skall ha rätt till skadestånd om varan avviker från vad säljaren särskilt utfast samt om varan inte svarar mot uppgifter om varans egenskaper eller användning och säljaren insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledande. Säljaren skall också ha ett ansvar för försummelse att lämna vissa för köparen betydelsefulla upplysningar om en vara samt ett ansvar för handlande i strid mot tro och heder. Regleringen av köparens skadeståndsskyldighet på gmnd av betalningsdröjsmål och bristande medverkan överensstämmer — i tillämpliga delar — med mitt förslag (se betänkandet s. 183-187, 192-193).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker arbetsgmppens förslag eller lämnar det utan erinran utom såvitt gäller reglema om felansvaret. Flera remissinstanser menar att dessa är både onödigt komplicerade och svårtillämpade.

Skälen för mitt förslag: I 1905 års lag är reglerna om säljarens skadeståndsansvar vid dröjsmål olika vid speciesköp och genusköp. Vid speciesköp gäller att säljaren är skyldig att ersätta köparen skada på gmnd av dröjsmål, om dröjsmålet beror på att säljaren har varit försumlig. Säljaren har emellertid bevisbördan för att någon försummelse inte har förelegat. Han bär ett s. k. presumtionsansvar (se 23 §).

Vid genusköp är utgångspunkten att säljaren bär ett strikt skadeståndsansvar. Han svarar alltså oberoende av försummelse (se 24 §). Säljaren går dock fri från ansvar under vissa fömtsättningar. Dels krävs det att dröjs-

målet beror på ett hinder som gör det objektivt omöjligt att fullgöra köpet. Prop. 1988/89:76

Objektiv omöjlighet föreligger om del är omöjligt att fullgöra köpet inte Skadestånd

bara för den ifrågavarande säljaren utan också för varje annan person.

Som exempel på sådana hinder anges i lagen förstörelse av allt gods av det

slag eller det parti som köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed

jämförlig händelse. Dels måste situationen vara sådan att säljaren vid

köpslutet inte borde ha räknat med att hindret kunde uppstå.

Också vid fel gör 1905 års lag skillnad mellan speciesköp och genusköp. Vid speciesköp har köparen rätt till skadestånd om godset vid köpet saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad. Sådan rätt föreligger vidare om felet efter köpet har uppkommit till följd av säljarens vanvård eller försummelse eller när svikligt förfarande ligger säljaren till last (se 42 § andra stycket). Vid genusköp är säljaren skadeståndsskyldig oberoende av försummelse; dock kan — på samma sätt som vid säljarens dröjsmål — objektiv omöjlighet befria säljaren från skadeståndsansvar på grund av fel (se 43 § andra stycket).

Vid tillämpning av reglerna svarar säljaren för oaktsamhet också av sina anställda samt, som huvudregel, av självständiga företagare som har anlitats för att fullgöra avtalet.

Enligt min mening finns det anledning att i flera avseenden sätta i fråga det gällande regelsystemet. Till en början synes det vara en allmän uppfattning att det skadeståndsansvar vid genusköp som gmndas på den s.k. omöjlighetsläran är alltför strängt. I själva verket torde bestämmelsen därom numera tillämpas endast undantagsvis; avsteg görs regelmässigt i avtalet. Vidare är, som jag i ett tidigare sammanhang har framhållit, uppdelningen mellan speciesköp och genusköp alltför trubbig för att lämpa sig för dagens, och morgondagens, förhållanden.

Den tekniska utveckling som har skett — och som kommer att ske — gör att det många gånger också framstår som mindre ändamålsenligt att låta prövningen utgå från om ett avtalsbrott kan läggas en part till last såsom vållande. Att det exempelvis uppstår fel och tekniska störningar i säljarens tillverkningsapparat behöver inte bero på någon försummelse av säljaren (eller någon för vilken han svarar). Men det kan ändå ligga närmare till hands att säljaren skall bära konsekvenserna av detta än att köparen skall göra det. Arbetsgruppen har valt att knyta skadeståndsansvaret till FN-konventionens regler om skadestånd vilka bygger på ett s. k. kontrollansvar. Detta kan sägas innebära att säljaren svarar för det som ligger inom hans kontrollsfar. Tekniskt är kontrollansvaret utformat så att det ställer upp fyra fömtsättningar som alla måste vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att förutsättningarna är uppfyllda.

För att säljaren skall gå fri från ansvar krävs för det första att det föreligger ett hinder för fullgörelse. Hindrets art är i och för sig utan betydelse. Men det måste vara ett faktiskt hinder. Det är inte tillräckligt att fullgörelsen har blivit mer besvärlig eller kostsam än förutsatt. Å andra sidan krävs det inte objektiv omöjlighet. Säljaren behöver alltså inte visa att också andra än han själv har drabbats av hindret.

För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. Det bör 43

strykas under all del i delta sammanhang inte är fråga om oaktsamhet eller vållande. Säljaren kan bli ansvarig också om han inte har handlat klandervärt. Poängen med föreskriften är att förhållanden som ligger innanför det som säljaren i princip har kunnat påverka, l. ex. interna förhållanden i säljarens verksamhet eller hans ekonomiska förhållanden, inte skall kunna åberopas som befrielsegrunder.

Ett tredje villkor för ansvarsbefrielse är att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpet. Säljaren svarar med andra ord för del som var förutsebart vid avtalsslutet. Detta gäller oavsett om säljaren har förbisett hindret eller om han har chansat på att hindret inte skulle dyka upp eller all det skulle falla bort före leveransdagen.

Slutligen är det ett villkor all säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret. Detta innebär att säljaren är skyldig att försöka tillgripa alternativa fullgörelsemöjligheter när sådana finns.

Som den nu lämnade redovisningen torde utvisa, är de skilda förutsättningarna nära sammanflätade med varandra. Exempelvis låter det sig knappast sägas att det föreligger ett hinder, om säljaren kan undvika eller övervinna följderna av det. Man får därför göra en helhetsbedömning av om förutsättningarna är uppfyllda. Ett skadeståndsansvar som utformas i enlighet med del nu sagda leder till olika resultat för säljaren beroende på vilket slags vara som köpet avser. Om köpet avser en vara av generiskt slag som är allmänt tillgänglig på marknaden, utgör t. ex. en förstörelse av ett exemplar eller ett parti av varan inte något oövervinneligt hinder för säljaren. Annorlunda förhåller del sig om köpet avser en unik vara, t. ex. ett konstföremål eller en begagnad maskin. Om en sådan vara förstörs, saknar säljaren alternativa möjligheter att fullgöra köpet. Kontrollansvaret innebär således all ansvaret blir strängare mot säljaren ju mer generisk hans förpliktelse är och lindrigare ju snävare varan har specificerats i avtalet.

1 förhållande till gällande rätt innebär kontrollansvaret först och främst en nyansering av ansvaret. Vid genusköp blir ansvaret rimligare utformat än som för närvarande är fallet. Det krävs inte nödvändigtvis att omöjligheten är objektiv, och arten av de hinder som kan frita från ansvar är inte begränsade på samma sätt som enligt 1905 års lag. Å andra sidan kräver 1905 års lag bara all fullgörelse "må anses utesluten" medan utgångspunkten för kontrollansvaret är att det faktiskt föreligger ett hinder. Men om förhållandena är så extraordinärt betungande att de vid en objektiv bedömning framstår som ett hinder för fullgörelse, kan säljaren bli befriad också enligt en kontrollansvarsregel.

När det gäller speciesköp leder kontrollansvaret till ett något strängare ansvar än som följer av 1905 års lag, bl.a. därför att det inte krävs oaktsamhet av säljaren.

Enligt min mening framstår en reglering med ett kontrollansvar som en rimlig avvägning mellan parternas intressen och en lämplig anpassning till dagens samhälle. Dessutom uppnår man en önskvärd likhet med FN-konventionen. Jag förordar därför alt skadeståndsansvaret utformas på det sättet. Att det för vissa typer av skador bör gälla ett mera begränsat ansvar återkommer jag till i nästa avsnitt.

Prop. 1988/89:76

Skadestånd

En särskild fråga som uppkommer i anslutning till kontrollansvaret är i Prop. 1988/89: 76 vilken utsträckning som säljaren skall vara ansvarig när orsaken till av- Skadestånd talsbrottet ligger hos tredje man. Huvudregeln om konlrollansvar, som jag har beskrivit i det föregående, leder i många fall till alt säljaren blir ansvarig också för avtalsbrott som har sin omedelbara orsak i tredje mans handlingar. Detta följer av att organiseringen av och tillsynen över fullgörelsen ligger inom säljarens kontroll. Men situationen kan vara sådan att säljaren inte kan anses ha kontroll över tredje mans, exempelvis en leverantörs, handlingar. Om en sådan leverantör inte levererar en beställd genusvara i lid och säljaren är avskuren från möjligheten att skaffa varan från annat håll, kan fråga uppkomma vem som skall bära konsekvenserna av detta.

För att undvika oklarhet om säljarens ansvar har arbetsgruppen föreslagit en särskild reglering. Denna går ul på att om dröjsmålet kan hänföras lill någon som säljaren har anlitat för alt helt eller delvis fullgöra köpet, blir säljaren fri från skadeståndsskyldighel endast om de ovan beskrivna förutsättningarna för ansvarsbefrielse är uppfyllda såväl för säljarens egen del som for den som har anlitats för fullgörelsen. Säljarens skadeståndsskyldighel kan med andra ord inte bli lindrigare genom att han har anlitat någon utomstående för att fullgöra avtalet. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller på någon annan i tidigare säljled.

För min del instämmer jag i arbetsgruppens synsätt. Det måste ligga närmare till hands i de nu avsedda fallen all säljaren skall vara skadeståndsskyldig än att dröjsmålet skall belasta köparen. Detta bör också klart komma till uttryck i lagtexten.

Som jag tidigare nämnt har arbetsgruppen inte> velat låta kontrollansva-rel gälla fullt ul vid fel i varan. För några situationer har föreslagits regler som i stället bygger på vållande respektive strikt ansvar. Arbetsgmppens förslag i detta avseende har emellertid mött stark kritik under remissbehandlingen. Flera remissinstanser har menat att den föreslagna regleringen är onödigt komplicerad. Man har också ifrågasatt den från sakliga utgångspunkter.

Vid bedömningen av om det kan anses motiverat att särreglera skadeståndsansvaret vid vissa fall av fel i varan är det enligt min mening viktigt att göra klart för sig det samband som finns mellan dröjsmålsreglerna och felreglerna. Antag all en säljare har åtagit sig att leverera en vara av en viss kvalitet vid en viss tidpunkt. Antag vidare att säljaren på leveransdagen märker all han inte kan leverera en avlalsenlig vara. Frågan om säljarens skadeståndsansvar måste då rimligen bygga på samma grund oavsett om säljaren sänder iväg varan i halvfärdigt skick eller om han förskjuter leveransen för att göra varan avlalsenlig.

Utifrån det nu anförda finner jag inte tillräckliga skäl föreligga att, utom för det fall att varan avviker från vad säljaren särskilt har utfast, ta in särregler av det slag som arbetsgruppen har föreslagit. Utgångspunkten för säljarens skadeståndsskyldighel såväl vid dröjsmål som vid fel bör således vara ell kontrollansvar. Vid de nordiska departementsöverläggningarna

har det förelegat enighet om att man bör göra denna avvikelse från arbetsgmppens förslag.

När det gäller köparens skadeståndsskyldighet anser jag i likhet med vad arbetsgmppen i tillämpliga delar har föreslagit att ett kontrollansvar bör gälla i fråga om bristande medverkan. Som arbetsgmppen också har föreslagit - utan erinran från remissinstanserna - bör däremot ansvaret för dröjsmål med betalningen vara något strängare med tanke på att det rör sig om en förpliktelse av utpräglad generisk karaktär. Befrielse från skadeståndsskyldighet vid betalningsdröjsmål bör fömtsätta att dröjsmålet beror på ell betalningshinder av kvalificerat slag — lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller annat liknande hinder - som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Prop. 1988/89:76

Skadestånd

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgmppens förslag innehåller ingen differentiering av skadeståndsansvaret med avseende på skadetyp.

Remissinstanserna: Har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag: Skadeståndsansvaret enligt 1905 års lag är differentierat så till vida att det är strängare för generiska prestationer än för speciesprestatioiner. Det är däremot inte differentierat med avseende på olika skadetyper. Om skadeståndsskyldighet föreligger, har den berättigade i princip samma rätt till ersättning för skador vilka är en mera avlägsen följd av avtalsbrottet som för skador vilka är en omedelbar följd därav, förutsatt att skadorna är en adekvat följd av avtalsbrottet.

Av skäl som jag redovisat i föregående avsnitt, skall säljarens skadeståndsskyldighel på grund av dröjsmål och vid fel gmndas på ett s. k. kontrollansvar. Samma principer skall gälla också för köparens skadeståndsskyldighet vid underlåtenhet att hämta en vara eller att ta emot den i lid. Om skyldigheten att ersätta en förlust på grund av avtalsbrott skulle omfatta hela förlusten när den faller inom ramen för kontrollansvaret, men oavsett vållande, skulle det emellertid innebära en alltför sträng skadeståndsskyldighet.

Vid utformning av kontraktsvillkor är det vanligt att frågan om skadeståndsskyldighet behandlas med avseende på ansvaret för särskilt angivna skador och inte generellt som i den gällande dispositiva lagstiftningen. Det är visserligen då oftast inte fråga om en differentiering av ansvaret på det sättet att strängare ansvar föreskrivs för vissa skador och ett lindrigare ansvar för andra. Differentieringen sker i stället mellan skador för vilka ersättning skall utgå och skador som inte skall ersättas. De skador för vilka

ersättning skall utgå är ofta föremål för en ganska ingående reglering, Prop. 1988/89:76 medan de skador som inte skall ersättas anges i mera allmänt formulerade Skadestånd termer som "indirekta skador" eller "följdskador". Beträffande de båda sistnämnda typerna förekommer dock att kontrakten föreskriver ett ansvar vid grov vårdslöshet.

Det köprättsliga skadeståndsansvaret omfattar liksom det allmänna skadeståndsansvaret i princip alla skador som faller inom adekvansens ram, dvs. såväl skador vilka till art och omfattning är typiska följder av avtalsbrottet som skador vilka är betingade av den skadelidande partens individuella förhållanden. Det är av naturliga skäl så, att den skadeståndsskyldige parten som regel har lättare att förutse och kalkylera med sådana skador som är en typisk följd av avtalsbrottet än med sådana skador som är betingade av motpartens individuella förhållanden. Den skadelidande torde som regel ha lättare att både hindra och begränsa sådana skador som vid ett eventuellt avtalsbrott inträffar som en följd av hans speciella förhållanden. Mot denna bakgrund är det inte orimligt att den skadeståndsskyldige åläggs ett strängare ansvar för skador som är en typisk och förutsebar följd av avtalsbrottet än för sådana skador som är mer oberäkneliga.

Den differentiering som i kommersiella sammanhang i stor omfattning förekommer enligt allmänna leveransbestämmelser och som innebär ansvar för näraliggande skador, medan ansvaret för indirekta skador är mycket begränsat eller helt uteslutet genom olika former av friskrivnings-klausuler, får ses som uttryck för en ordning som parterna på marknaden anser rimlig. Att kontraktspraxis är sådan beror inte bara på att säljarsidan ofta är dominerande. Starka köpare som stat och kommuner godtar också en begränsning av säljarens ansvar.

Även om allmänna leveransbeslämmelser ligger lill gmnd för ett stort antal köp ingås många köp utan stöd av sådana bestämmelser, och i dessa fall blir den dispositiva rätten bestämmande för vad som skall gälla. Det är då inte rimligt att den dispositiva rätten, dvs. köplagen, leder till ett resultat som i alltför hög grad avviker från koniraktspraxis. Det finns anledning att räkna med att det är mindre företag och privatpersoner som ingår försäljningsavtal utan att hänvisa till leveransbestämmelser eller på annat sätt begränsa sitt skadeståndsansvar. I dessa fall skulle ett strängt ansvar för indirekta skador innebära en oskälig belastning för den skadeståndsskyldige.

De omständigheter som jag nu har pekat på talar för en ordning som innebär ell strängare ansvar för direkta eller näraliggande skador än för indirekta.

De nämnda skälen talar med särskild styrka för en differentiering av
säljarens ansvar. Enligt vad jag förordat i föregående avsnitt skall dock
kontrollansvaret omfatta också köparen. Detta gäller dels köparens skyl
dighet att medverka till köpet på sådant sätt som skäligen kan förväntas av
honom för att säljaren skall kunna fullfölja köpet, dels köparens skyldighet
att i rätt lid hämta eller ta emot varan. Även bland de skador som en
köpares avtalsbrott i de angivna hänseendena kan förorsaka kan det före
komma skador som inte är typiska eller förutsebara följder av avtalsbrot- 47

tet. Differentieringen bör därför gälla också de skador med anledning av Prop. 1988/89:76 köparens avtalsbrott för vilka denne är ersättningsskyldig enligt reglerna Skadestånd om kontrollansvar.

Mot bakgmnd av det anförda anser jag att direkta förluster — med vilket begrepp jag avser förluster som till sin typ och omfattning är vanliga och förutsebara vid det aktuella avtalsbrottet — bör ersättas enligt den strängare ansvarsgmnd som kontrollansvaret innebär, medan mera avlägsna och svårfömtsebara förluster bör ersättas enligt en lindrigare ansvarsgmnd. Denna lindrigare ansvarsgmnd bör utformas så, att skadeståndsskyldigheten skall förutsätta att avtalsbrottet eller förlusten är en följd av vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Om en sådan differentiering skall vara meningsfull bör skillnaden mellan del strängare ansvaret och det lindrigare inte vara alltför obetydlig. Därför bör det beträffande de indirekta skadorna inte vara fråga om ett culpansvar med omvänd bevisbörda (presumtionsansvar), utan bevisbördan bör vara placerad hos den part som till stöd för sitt skadeståndsyrkande åberopar motpartens vållande.

Vid bestämmandel av hur gränsen mellan direkta och indirekta skador skall dras är det några synpunkter som särskilt gör sig gällande. För det första bör till de direkta förlusterna som omfattas av kontrollansvaret hänföras — vilket redan principen för gränsdragningen i förhållande till de indirekta skadorna utvisar — endast sådana förluster som till förekomst och omfattning är en normal och beräknelig följd av det skadeståndsgmn-dande avtalsbrottet. Det är vidare angeläget att reglema utformas så att den skadelidande partens rätt till ersättning är huvudsakligen densamma oavsett vilket handlingsalternativ han väljer för att kompensera sig för avtalsbrottet. Den utgångspunkten är nödvändig för att en konflikt inte skall uppstå i förhållande till lagens regler om den skadelidande partens skyldighet att begränsa sin skada. Den part som har drabbats av ett avtalsbrott kan nämligen ofta välja mellan olika alternativ för att kompensera sig för avtalsbrottet. Skadeståndsreglema får då inte vara så utformade att köparen för att ha rätt till skadestånd enligt reglerna om kontrollansvaret är hänvisad lill att välja en lösning som innebär en mer omfattande skada än som i och för sig motiveras av avtalsbrottet.

Rent tekniskt kan uppdelningen mellan direkta och indirekta förluster ske genom en uttömmande beskrivning av antingen de direkta eller de indirekta förlusterna. Enligt min mening finns det goda skäl för att välja den senare metoden som innebär att alla de förluster som inte i lagen uttryckligen anges som indirekta skall ersättas som direkta förluster enligt den strängare ansvarsgmnden. Som jag tidigare nämnt förekommer ofta i allmänt tillämpade standardvillkor ansvarsfriskrivning med avseende på indirekt förlust och utan att innebörden av det valda begreppet närmare klargörs. En lagtext som definierar begreppets innebörd kan i de fallen tjäna som hjälpmedel vid bestämmandet av friskrivningens omfattning. Om ingenting annat har angivits i avtalet får en sådan friskrivning nämligen antas gälla för förluster som motsvarar de som i lagen definierats som indirekta förluster.

Viktigare än den valda metoden är emellertid hur gränsen dras i sak. I
det följande skall jag beröra huvuddragen i den indelning som jag förordar. 48

I specialmotiveringen (avsnitt 4) kommer jag att lämna ytterligare vägled- Prop. 1988/89:76
ning för gränsdragningen. Skadestånd

För del första bör de direkta utgifter som en part har haft som en omedelbar följd av avtalsbrottet ersättas som direkt föriusl. Det kan vara fråga om utgifter för telefon, telex, porton och resor som föranletts av avtalsbrottet. Vid fel i en vara bör vidare t. ex. kostnaderna för undersökning av varan och utredning med anledning av avtalsbrottet ersättas som direkt förlust. Vid köparens hävning efter säljarens avtalsbrott bör ersättningen för direkt förlust också omfatta t. ex. tullar, skatter och avgifter som erlagts utan nytta, i den mån sådana kostnader inte återfås när avtalet hävs.

Klart är att förlusten med anledning av täckningsköp, dvs. köp av en motsvarande vara från annat håll efter köparens hävning, måste ersättas enligt den strängare ansvarsgmnden. Detta är en fömtsättning bl. a. för att det skall vara meningsfullt för köparen att häva ett köp som han har ingått på fördelaktiga villkor. Får han inte prisskillnaden ersatt enligt reglema om kontrollansvaret, är det ju oftast meningslöst för honom att häva efter ett sådant köp. Det skulle i så fall vara bättre att tåla skadan. Motsvarande gäller situationen för en säljare som har gjort en god affär.

Om hävningsfömtsättningar inte föreligger, eller om det inte finns någon vara som lämpar sig för täckningsköp, är köparen hänvisad till andra åtgärder för att kompensera sig för säljarens försenade eller felaktiga prestation. Det kan vara fråga om att under en tid hyra en ersättningsvara eller att utnyttja någon utomståendes tjänster. Köparen kan också kompensera sig för förluster till följd av säljarens avtalsbrott genom helt interna åtgärder, såsom att låta anställda arbeta på övertid för att kompensera den bristande produktionskapaciteten som avtalsbrottet kan innebära. Kostnaderna för dessa och liknande åtgärder som den skadelidande parten vidtar för att helt eller delvis kompensera sig för motpartens avtalsbrott bör räknas som direkt förlust.

Även köparens avhjälpningskostnader som uppkommer sedan säljaren misslyckats med att under skälig tid avhjälpa fel bör ersättas enligt den strängare ansvarsgmnden. Detsamma bör gälla utgifter som en part har haft som en omedelbar följd av motpartens avtalsbrott. Till direkta förluster bör hänföras också utgifter och kostnader som den skadelidande parten har haft för avtalet men som har blivit onyttiga på gmnd av avtalsbrottet. Det kan vara fråga om kostnader eller utgifter för att förbereda fullgörelsen av avtalet.

Som direkt förlust bör slutligen bedömas belopp som köparen på gmnd av dröjsmål eller fel tvingas betala till sin avtalspart i senare led i form av prisavdrag eller ersättning för avtalspartens direkta förlust och som ger honom ett regresskrav mot säljaren. Detsamma gäller köparens regresskrav på gmnd av kostnader för rättelse av fel efter reklamation av en köpare i nästa led. Säljaren bör således vara skyldig att ersätta köparens regresskrav även om det är fråga om ett dolt fel som uppkommit i ett tidigare säljled. Härigenom möjliggörs en kanalisering av skadeståndsansvaret till del säljled från vilket felet härstammar.

Till kategorin indirekta förluster bör som jag tidigare nämnt hänföras 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 76

sådana som är i hög grad beroende av den individuelle köparens sätt att organisera sin verksamhet och som därför typiskt sett är svåra för säljaren all förutse. Förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning och annan förlust till följd av alt varan inte kan utnyttjas på avsett sätt är exempel på sådana skador som en säljare typiskt sett har svårt alt förutse och som i hög grad är beroende av den individuelle köparens förhållanden. Köparen, som löper en generell risk för driftsstörningar av olika slag i sin verksamhet, kan däremot ofta skydda sig mot denna risk genom egna interna åtgärder, såsom betryggande lagerhållning och genom försäkring. Han bör därför kunna bära risken för driftsstörningar ulan större extrakostnader eller olägenheter även när driflsstörning-arna beror på säljaren. För säljaren är det däremot i regel svårt att försäkra sig eller på annat sätt gardera sig mot denna risk.

På grund av det anförda anser jag att förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning bör ersättas som indirekt förlust. Ersättningsskyldigheten fömtsätter alltså i dessa fall vållande på säljarens sida. Detsamma bör gälla andra föriuster till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt, liksom förluster på grund av utebliven vinst i köparens kontraktsförhållande med tredje man.

Givetvis är det inte möjligt att uttömmande och på ett konkret sätt ange alla de typer av förluster som är sådana att de skall hänföras lill indirekta förluster. Uppräkningen i lagen av de olika poster som skall ersättas som indirekt skada bör därför avslutas med posten annan liknande svårförul-sebar förlust. Det får sedan ankomma på rättstillämpningen all i varje enskilt fall ta ställning till vilka föriuster som till sin art är sådana att de, enligt de principer som jag har angett för avgränsningen till indirekta skador, bör hänföras lill denna särskilda ersältningspost.

Den angivna uppdelningen av de olika skadelyperna på de skilda ansvarsgrunderna kontrollansvar respektive vållande kan emellertid inte gälla generellt i alla situationer. Om den skadelidande parten i enlighet med sin skyldighet att genom skäliga åtgärder begränsa sin skada handlar så att en indirekt förlust uppkommer för honom samtidigt som hans direkta föriusl minskar, framstår det som orimligt att hans rätt lill skadestånd skulle försämras på grund av att han vidtagit åtgärder för att begränsa skadan. 1 sådana fall bör han därför ha rätt att få ersättning för den indirekta förlusten såsom om den vore en direkt förlust.

Prop. 1988/89:76 Skadestånd

Remissinstanserna: Har inte haft någon erinran mot arbetsgruppens Prop. 1988/89:76
förslag. Skadestånd

Skälen för mitt förslag: En särskild fråga som rör säljarens skadeståndsskyldighet är hans ansvar för produktskador, dvs. skador som skadebringande egenskaper hos den sålda varan orsakar på annat än denna vara. Ibland kan såldana skador uppstå till följd av att varan är behäftad med ett fel i köplagens mening, men så behöver inte alltid vara fallet. Den sålda varan kan vara helt avlalsenlig men ändå ha skadebringande egenskaper som orsakar skador på person eller på annan egendom än den sålda varan.

Vid utarbetandet av 1905 års köplag logs inte ställning till i vad mån ansvaret för produktskador skulle bedömas enligt de köprättsliga reglerna. I ett tidigt rättsfall, NJA 1918 s. 156, fastslog emellertid högsta domstolen att köplagens regler inte är tillämpliga i fråga om produktskador samt all säljaren på annan grund har ett ansvar gentemot köparen för skadebringande egenskaper endast om säljaren har garanterat frånvaron av sådana eller om han har varit försumlig. Denna ståndpunkt har därefter ansetts vara den svenska rättens, även om den genom några senare rättsfall (se t. ex. NJA 1935 s. 577 och I960s. 441) i någon mån har modifierats genom att köplagen har tillämpats på skador som uppslår genom all felet i en produkt sprider sig och skadar delar av köparens egendom som blandas eller på annat sätt förenas med den felaktiga produkten (ingrediensskador).

Särskilda lagregler om produktansvar saknas för närvarande. I stället är allmänna skadeslåndsrättsliga regler tillämpliga, i första hand skadeståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 § skadeståndslagen). Det innebär alt ansvar för produklskador som regel inträder bara när en skada kan härledas till någon form av oaktsamhet (försummelse) hos den som har tillhandahållit varan. Varje tillverknings- och försäljningsled svarar som regel för försummelser endast i det egna ledet. Dock har i rättspraxis en tillverkare blivit skadeståndsskyldig i visst fall för en underleverantörs oaktsamhet (NJA 1986 s. 712) och en svensk importör för en utländsk tillverkares oaktsamhet (NJA 1977 s. 538).

Om avtalet mellan säljare och köpare inte reglerar ansvaret för produktskador gäller således att köparen har rätt till ersättning för sådana skador bara om det föreligger en oaktsamhet som säljaren svarar för. Om säljaren har tillhandahållit en vara under former som kan anses jämförliga med att han har garanterat en varas egenskaper, kan han dock ha ett längre gående skadeståndsansvar. Om varan saknar dessa egenskaper och detta medför en skada för köparen, kan säljaren bli ansvarig för den skadan även om det inte föreligger en oaktsamhet som han svarar för (jfr NJA 1985 s. 641).

Vad saken nu gäller är om produktskador även i fortsättningen bör hållas utanför den köprättsliga regleringen.

När det gäller personskador har produktansvarskommiltén i betänkan
det (SOU 1979:79) Produktansvar II föreslagit att sådana skador skall
omfattas av en särskild produklansvarslagsliftning och därför vara undan
tagna från köprällens skadeståndsreglering. Jag delar den uppfattningen.
Personskador bör behandlas lika oavsett om den som drabbas av skadan är
någon som står i ett köprättsligt avtalsförhållande till den ansvarige eller 51

ej. Jag kan nämna att inte heller konsumentköplagen (1973:877) är till- Prop. 1988/89:76
lämplig på förlust som köparen lider genom personskada (se 19 §). Skadestånd

En annan fråga är om produktskador på egendom bör omfattas av den köprättsliga regleringen.

Den finska köplagen, som är i kraft sedan den 1 januari 1988, innehåller en bestämmelse om produktansvar som innebär att en förlust till följd av en produktskada skall utgöra indirekt förlust. Som jag har nämnt i avsnitt 2.5.2, bör ansvaret för indirekt förlust fömtsätta oaktsamhet. 1 förarbetena till den finska lagen anförs att det saknas klara principer för att avgöra i vilken utsträckning produktskador skall bedömas enligt de köprättsliga skadeståndsreglerna och att bestämmelsen inte är avsedd att reglera den frågan. Syftet med bestämmelsen anges i stället vara att slå fast att förlust till följd av produktskada — i den mån köprättens regler skall tillämpas på ersättning för sådana skador - skall bedömas som en indirekt förlust.

Den norska propositionen med förslag till ny köplag innehåller en mer omfattande köprättslig reglering av produktansvaret. Förslaget sägs i princip inte vara avsett att reglera förhållandet mellan de köprättsliga reglerna och allmänna regler om produktansvar. I motiven uttalas dock att det är naturligt att vissa skador på annat än den sålda varan regleras av köplagen men att huvudregeln bör vara att ansvaret för produktskador skall bygga på de allmänna reglerna om produktansvar. Enligt förslaget differentieras det köprättsliga ansvaret för produktskador på det sättet att förlust till följd av skador på föremål som tillverkas av den sålda varan och skador på andra föremål som har nära och direkt samband med varans fömtsätta bruk skall ersättas som direkt förlust. Förlust till följd av skada på andra föremål som befinner sig i närheten av varan skall ersättas som indirekt förlust, såvida föremålen inte har ett klart funktionellt samband med den sålda varan.

I justitiedepartementet förbereds för närvarande lagstiftning om produktansvar. Avsikten är att en departementspromemoria med förslag om en produktskadelag skall läggas fram inom den närmaste tiden. En pro-duktskadelag bör kunna träda i kraft samtidigt med den nya köplagen.

De nya produktansvarsreglerna kan antas komma att innebära att bl. a. tillverkare får ett strikt ansvar för vissa produktskador. Det strikta ansvaret kommer dock knappast att gälla för andra sakskador än sådana som drabbar egendom som vid skadetillfället används huvudsakligen för enskilt ändamål.

Som jag nämnde inledningsvis är produktskador ofta ett slags följdskador av fel som omfattas av det köprällsliga felbegreppet. Det kunde därför förefalla naturligt att skadeståndsskyldigheten i sådana fall följer de köprättsliga reglerna. En ordning av detta slag är emellertid inte problemfri. I förhållande till vad som gäller för närvarande skulle en reglering av produktansvaret enligt de köprättsliga reglerna nämligen i vissa fall kunna innebära begränsningar i den skadelidandes möjligheter att få ersättning.

1 rättspraxis har den skadelidande parten ofta åberopat de köprättsliga
felreglerna till stöd för ett skadeståndsyrkande. Orsaken till det har varit
den skadelidandes strävan att — i stället för att behöva styrka att det
föreligger en oaktsamhet som säljaren svarar för — kunna stödja sina 52

ersättningskrav på de mot säljaren stränga reglema i 1905 års köplag om Prop. 1988/89: 76
skadestånd för fel vid leveransavtal. Skadestånd

Som jag har berört i avsnitt 2.5.2 bör skadeståndsansvaret i den nya köplagen differentieras med avseende på skadetyp på det sättet att skadeståndsskyldighel enligt en nära nog strikt ansvarsgmnd (ett s. k. kontrollansvar) skall omfatta näraliggande och typiska förluster på gmnd av ett avtalsbrott, medan ansvar för övriga förluster skall fömtsätta vållande på den skadeståndsskyldiges sida.

Vid en köprättslig reglering av produktansvaret bör det enligt min mening inte komma i fråga med ersättning enligt den strängare ansvarsgmnden. Om en köprättslig reglering av produktansvaret skall övervägas, bör därför enligt min mening utgångspunkten vara att produktansvar skall komma i fråga endast enligt den lindrigare ansvarsgmnden, dvs. under förutsättning av vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Ansvarsgmnden skulle därmed sammanfalla med vad som för närvarande gäller enligt de allmänna reglerna om produktansvar. Köplagens felregler föreskriver för närvarande en absolut reklamationsfrist om två år i stället för den allmänna tioårspreskription som gäller för de allmänna reglema om produktansvar. Om ingen ändring görs i köplagens reklamationsfrister, skulle därmed en köprättslig reglering av produktansvaret vara till nackdel för den skadelidande. En köprättslig reglering av produktansvaret skulle då innebära att olika regler i viss utsträckning skulle gälla, beroende på om köparen står i kontraktsförhållande till den skadeståndsskyldige eller ej. I förhållandet till den skadelidandes säljare skulle köplagens regler gälla. I förhållandet mellan den skadelidande och tidigare säljled skulle däremot allmänna skadeståndsrättsliga regler gälla.

Som jag redan har berört i avsnitt 2.5.2 förekommer ofta i allmänt tillämpade standardvillkor en ansvarsfriskrivning med avseende på indirekt förlust eller följdförlust utan att innebörden av det valda begreppet närmare klargörs. Om lagtexten anger att en produktskada skall utgöra en indirekt förlust, ligger det nära till hands att anta att en sådan ansvarsfriskrivning — om inte annat framgår av avtalet eller omständighetema i det särskilda fallet — gäller även ansvar för produktskador. Därigenom skulle produktansvar i stor utsträckning vara uteslutet i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare på gmnd av innehållet i allmänna leveransbestämmelser.

Konsumentköplagen är för närvarande inte tillämplig på förlust som
köparen lider genom skador på annan egendom än den sålda varan. I sitt
förslag till ny konsumentköplag (SOU 1984:25) har konsumentköpsutred-
ningen dock förordat att säljarens skadeståndsskyldighet skall omfatta
även sådana skador som till följd av ett fel i den sålda varan uppkommer
på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes
hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Frågan om en
sådan regel bör införas för konsumentköp får behandlas i det kommande
lagstiftningsärendet rörande ny konsumentköplag (se avsnitt 2.1.3). De
särskilda konsumentskyddsaspekter som kan motivera en sådan regel i
konsumentköplagen gör sig emellertid inte gällande i fråga om den allmän
na köplagen. 53

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att avbeställningsregeln i arbetsgmppens förslag tar sikte endast på varor som skall tillverkas särskilt för köparen (se betänkandet s. 193 — 194).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar förslaget om en avbeställningsregel eller lämnar det utan erinran. Några instanser menar dock att en regel av det slaget inte bör införas. Flera remissinstanser anser att frågan hur skadeståndet skall beräknas om köparen avbestälter en vara bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

Skälen för mitt förslag: 1905 års lag innehåller inte några regler om avbeställning. I 60 § finns dock bestämmelser som kan sägas tangera ämnet. De handlar om öppet köp. Om öppet köp är avtalat innebär dessa bestämmelser bl. a. att en köpare som har fått en vara från säljaren inom viss tid kan lämna tillbaka varan och därmed i praktiken inställa köpet.

Om en köpare i ett fall då del inte är fråga om ett öppet köp avbeställer köpet får det enligt gällande rätt betraktas som ett avtalsbrott. Enligt 1905 års lag kan säljaren då välja mellan att häva köpet och att kräva att köpet fullgörs. I det förra fallet är han berättigad till skadestånd. I det senare är han — åtminstone formellt enligt bestämmelserna i 1905 års lag — berättigad att fullfölja tillverkningen även om denna inte har påbörjats samt kräva att köparen mot erhållande av den färdiga produkten betalar priset.

Att en köpare som har gått in i ett köpeavtal sedermera önskar dra sig tillbaka från delta kan ha skilda orsaker. Köpet kan ha varit mindre välbetänkt. Syftet med köpet kan kanske tillgodoses på ell annat billigare sätt. Köparens förhållanden kan också ha ändrats på ett sätt som inte kunde förutses när köpet ingicks. Det kan vara så att köparen hade tänkt använda varan för en vidareförsäljning som visar sig inte vara möjlig att

genomföra. Det kan också vara så att den verksamhet i vilken den beställ- Prop. 1988/89: 76
da varan skulle ha kommit till användning måste läggas ned. Avbeställning

Från den enskilde köparens synpunkt är det givetvis en fördel att kunna dra sig tillbaka från ett köp som har varit mindre välbetänkt eller som på gmnd av ändrade förhållanden inte längre är förenligt med hans intressen. För säljaren innebär en avbeställning att han går miste om en affär. Nackdelarna av detta varierar naturligen åtskilligt beroende på vad slags vara som köpet avser, hur långt förberedelserna har kommit osv.

Man kan säga att det väsentligen är två aspekter som här gör sig gällande. Den ena är hänsynen till avtalssäkerheten. En möjlighet för köparen att avbeställa ett köp innebär ett avsteg från principen att avtal skall hållas. Den andra aspekten rör samhällsekonomiska hänsyn. Det innebär en från samhällets synpunkt olycklig förstörelse av ekonomiska värden om en säljare kan tilltvinga sig en rätt att tillverka en vara som över huvud taget inte kan nyttiggöras eller som köparen i vart fall inte längre vill ha.

Principen all avtal skall hållas har länge betraktats som en hömpelare inom avtalsrätten. Attityden att till varje pris upprätthålla ett avtal enligt sitt innehåll, bortsett från fall av särskilda ogiltighetsanledningar, har emellertid i viss utsträckning fått ge vika för ett mera nyanserat synsätt. Ett utslag av detta är de jämkningsmöjligheter som bestämmelsema i 36 § avtalslagen ger möjlighet till. Ett annat är att omförhandlingar i allt större utsträckning ses som en lämplig väg när ett avtal inte längre fungerar som det var planerat. Det förekommer också att det direkt i avtal anges att omförhandlingar kan påkallas under vissa fömtsättningar. Avtalsbundenheten kan således vara mer eller mindre rigorös. Förtroende och det framtida samarbetet mellan parterna kan vara viktigare än avtalets bokstav.

Den andra aspekten som gör sig gällande i fråga om avbeställningar — att det från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas som olämpligt om en tillverkning som inte är önskad av den som har beställt den likväl kommer till stånd — utgör enligt min mening ett mycket viktigt skäl för att införa regler om avbeställning. Även om en avbeställning av ett tillverkningsavtal i praktiken ofta leder till att tillverkningen ställs in, bör köplagens regler inte lämna stöd för att en ekonomiskt icke önskvärd tillverkning genomförs.

Mot bakgmnd av del nu anförda anser jag att övervägande skäl talar för att köplagen bör innehålla regler om avbeställning.

En första fråga som då uppkommer är hur vidsträckt en sådan regel bör vara. Av min tidigare framställning torde ha framgått att det framför allt är vid tillverkningsavtal som en möjlighet till avbeställning har någon större praktisk betydelse. Arbetsgmppen har stannat för att låta den föreslagna avbeställningsrätten avse sådana köp. Enligt min mening bör emellertid en avbeställningsregel även omfatta varor som skall skaffas särskilt för köparen. Om köparen i ett sådant fall förklarar att han inte längre vill ha varan, är det ekonomiskt meningslöst att likväl transportera den till honom. En möjlighet till avbeställning kan medföra att onödiga transportkostnader undviks.

De slags köpeavtal som jag nu har berört, tillverkningsavtal och avtal 55

om varor som skall skaffas särskilt för köparen, kännetecknas bl. a. av att köparen inte utan vidare kan avyttra varan på annat håll eftersom den är anpassad eller anskaffad just för honom. Även i fråga om andra varor, också rena standardvaror, är naturligtvis en avbeställningsmöjlighet ekonomiskt fördelaktig för köparen. Många gånger måste en köpare av standardvaror som han inte vill behålla sälja varorna vidare till betydligt reducerade priser. Hade köparen kunnat avbeställa varan innan han tog emot den, skulle däremot säljaren fortfarande ha kunnat sälja dem som nya. Eftersom sådana standardvaror ändå kan säljas vidare till någon som kan ha nytta av dem, föreligger emellertid i dessa fall inte det viktigaste motivet för en avbeställningsregel, nämligen att förhindra en från allmän ekonomisk synpunkt olycklig värdeförstöring. Jag förordar därför att avbeställningsregeln utformas så att den begränsas till att avse tillverkningsköp och köp av varor som skall skaffas särskilt för köparen.

Man kan ställa frågan om en fömtsättning för regelns tillämpning bör vara att köparen visar sig ha något särskilt skäl för att göra avbeställningen, t. ex. att han på gmnd av ändrade förhållanden inte längre har behov av varan. Ett sådant krav skulle emellertid starkt inskränka betydelsen av regeln. En begränsning av det slaget kan också befaras ge upphov till svårbedömda tvister. Härtill kommer att begränsningsregeln skulle stå i strid med det gmndläggande skälet för en avbeställningsregel, nämligen att motverka den värdeförstöring som blir följden av att varor som beställaren inte längre önskar ha tillverkade ändå kommer att tillverkas. Jag anser därför att någon sådan begränsning inte bör gälla.

1 övrigt är det framför allt två spörsmål som har kommit i blickpunkten. Det ena är vad som skall gälla i fråga om säljarens fortsatta arbete på att fullgöra avtalet om köparen avbeställer varan, det andra är hur säljaren skall ersättas om avtalet inte kommer att fullgöras.

Arbetsgmppens förslag i den förra frågan går ut på att säljaren som huvudregel inte skall få fullfölja tillverkningen av en vara om köparen avbeställer köpet. Detta kan jag biträda med det tillägget att säljaren inte heller bör få vidta andra förberedelser för varans avlämnande (såsom i fall där varan skall skaffas särskilt för köparen). Det sagda innebär att säljaren blir tvungen att finna sig i köparens besked att köpet inte längre skall fullföljas. Säljaren kan inte påfordra att få leverera den beställda varan och uppbära den överenskomna köpeskillingen.

Som också arbetsgmppen är inne på måste emellertid en huvudregel av det slaget underkastas vissa modifikationer. En sådan hänger samman med hur långt tillverkningen eller andra förberedelser för avlämnandet har hunnit. Det är givet att möjligheten att avbeställa ett tillverkningsavtal ter sig mera motiverad om tillverkningen inte alls eller endast till en ringa del har kommit i gång än om en betydande del av arbetet redan har utförts. I det senare fallet är det inte sällan ofördelaktigt att avbryta tillverkningen. Nedlagda kostnader kan bli tillspillogivna och den ekonomiska fördel som avbeställningsregeln avser att medföra inträder inte. Motsvarande gäller om en vara som skall skaffas särskilt redan har transporterats till köparens ort. Ett sätt att beakta den nu berörda aspekten är att knyta avbeställningsregeln just till hur långt tillverkningen (eller andra förberedelser) har

Prop. 1988/89:76

Avbeställning

kommit. En sådan regel skulle emellertid bli trubbig och inte alllid ge ett Prop. 1988/89: 76 tilltalande resultat i det enskilda fallet. Ett bättre alternativ är att införa en Avbeställning mer övergripande prövningsregel som lämnar utrymme för en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Då kan man la hänsyn exempelvis till hur långt tillverkningen har kommit. Men man kan också väga in andra aspekter som kan vara av betydelse. En sådan mera generell regel bör kunna tillgodose säljarintresset samtidigt som den inte stänger dörren för avbeställning i fall där en sådan inte är till någon större nackdel för säljaren även om denne skulle ha kommit en bit på vägen mot avtalets fullgörelse.

En regel av delta slag kan lämpligen utformas så att man uppställer som en förutsättning för att säljaren skall vara skyldig att ställa in vidare förberedelser, att avbrottet inte medför en väsentlig olägenhet för säljaren. Det kan visserligen sägas att olägenheter för säljaren kompenseras genom att ersättningen till honom ökas. 1 denna mening har en regel av nu avsett slag mindre betydelse. Men det kan finnas fall där kostnaderna för avbrytandet blir så betydande att de skulle överstiga det avtalade priset. Det kan även finnas andra olägenheter som säljaren kan lida genom att ställa in tillverkningen eller avbryta andra förberedelser för avlämnandet. Säljaren kanske inte kan sysselsätta sina anställda utan måste säga upp dessa om han inte får fullfölja tillverkningen. Färdigställandet av en vara kan ha betydelse för säljaren som ett referensarbete, vilket kan leda till nya beställningar. Om säljaren drabbas av olägenheter av sådant slag på grund av en avbeställning, bör han inte vara skyldig att ställa in arbetet. Det kan tänkas att säljarens ekonomiska risk blir större om han avbryter arbetet och helt litar till den rätt till ersättning som han förvärvar mot köparen än om han väljer att gå vidare med tillverkningen eller annat förberedelsearbete. Det bör givetvis inte komma i fråga att säljaren skall vara skyldig att avbryta arbetet, om detta sätter honom i en sämre ekonomisk situation än om han hade fullföljt sin prestation. Även om denna risk i och för sig bör kunna betraktas som en sådan olägenhet för säljaren som jag nyss har talat om anser jag att saken är så viktig att den bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

Den andra frågan som har rönt särskild uppmärksamhet bland remissinstanserna gäller ersättningen till säljaren. Utgångspunkten för arbetsgmppen har varit att köparen skall ersätta säljarens förlust i enlighet med de regler för skadeståndsberäkning som generellt föreslås. Däremot har arbetsgmppen inte funnit anledning att i lagtexten ta uttrycklig ställning till de närmare beräkningsmetoderna.

Man brukar, närmast i fråga om avbeställning av tillverkningsköp, tala om en sublraktionsmetod och en additionsmetod. Enligt subtraktionsmetoden skall säljarens ersättning normalt utgöra det avtalade priset med avdrag för de kostnader som säljaren besparar sig genom att avbryta tillverkningen. Säljaren får med denna metod samma vinst som om avtalet hade fullgjorts. Additionsmetoden innebär i stället att man summerar de olika posterna i säljarens förlust varjämte säljaren ges en skälig ersättning för vinst. Denna metod leder i vissa fall till en lägre ersättning än om

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med milt förslag (se belänkandet s. 308-310).

Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag godtas allmänt.

Skälen för mitt förslag: I överensstämmelse med gällande rätt bör köplagen bygga på principen att del står parterna fritt att träffa avtal om priset. Har ett sådant avtal träffats skall det alltså normalt gälla enligt sitt innehåll. Om ett avtalsvillkor rörande priset för en vara är oskäligt, kan det dock jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. En viktig fråga är vad som skall gälla, om priset för en vara inte följer av avtalet mellan parterna. Enligt 5 § i 1905 års lag gäller att köparen är skyldig att betala vad säljaren fordrar, om det inte kan anses oskäligt. Detta innebär att den övre gränsen för vad säljaren äger kräva är att priset inte är oskäligt. Denna regel har från skilda utgångspunkter kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Som jag ser det bör köplagen bygga på att köparen, när priset inte följer av avtalet, skall betala ett pris som är skäligt. Vad som är ett skäligt pris får bedömas efter omständigheterna.

Till en början bör beaktas varans art och beskaffenhet. Utgångspunkten måste alltid vara vad för slag av vara som köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris vid både nya och begagnade varor.

Vidare bör man ta hänsyn till gängse pris vid tiden för köpet. Det kunde måhända lyckas naturligt all när priset inte följer av avtalet låta det gängse priset för motsvarande varor vara avgörande. En regel av det slaget skulle emellertid vara komplicerad att tillämpa. Det kan finnas olika prisnivåer för samma vara. Och leveranstidpunkten kan ligga mer eller mindre långt fram i tiden. Om man j stället låter det gängse priset för motsvarande varor vid avtalstillfället — om ett sådant pris finns — utgöra en av flera omständigheter som skall beaktas vid skälighetsbedömningen, lämnar man utrymme för rättstillämpningen att fästa tillräcklig och lämplig vikt vid vad

som kan konstateras i fråga om gängse prissättning inom branschen e. d., Prop. 1988/89:76 samtidigt som regeln i detta avseende inte blir onödigt stel och besvärlig Ikraftträdande att tillämpa.

Utöver de faktorer som jag nu har nämnt bör en regel om prisets bestämmande också hänvisa till omständigheterna i övrigt. Som exempel på en omständighet som kan verka kostnadshöjande kan nämnas att köparen har begärt leverans vid en för säljaren obekväm tidpunkt. I kostnadssänkande riktning kan verka att köparen har hämtat varan på tillverkningsorten och därigenom besparat säljaren kostnader som denne vanligen har.

2.8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Som jag tidigare har berört har det köprättsliga reformarbetet nått långt i både Finland och Norge och det framstår som angeläget att en motsvarande reformering i Sverige inte kommer allt för långt efter. Såvitt nu kan bedömas bör köplagen träda i kraft den 1 januari 1990.

Lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen) ansluter nära lill 1905 års köplag och den innehåller i 21, 26 och 37 §§ hänvisningar till bestämmelser i 1905 års köplag. Kommissionslagen är numera föremål för särskild översyn. Jag vill därför inte i detta sammanhang föreslå några följdändringar i den lagen. I avvaktan på ny lagstiftning bör i stället hänvisningarna till 1905 års köplag fortsätta att gälla.

2.9 Kostnader och resursbehov

Den nya köplagen kan knappast medföra några större kostnadsökningar inom näringslivet. Givetvis får man räkna med vissa initialkostnader avseende översyn av standardavtal m.m. Man får också räkna med att branschorganisationer kan behöva sprida information om de nya reglerna och om dess praktiska följder för näringsidkare. Dessa kostnader bör dock bli ganska marginella. Köplagens regler anknyter i stor utsträckning till den standardavtalspraxis som redan finns. Att köpreglerna anpassas till moderna förhållanden bör också allmänt sett kunna bli till avsevärd nytta för näringslivet.

Genomförandet av den nya köplagen medför ett informationsbehov också från det allmännas sida. Detta torde emellertid kunna tillgodoses inom ramen för befintliga anslag. Det finns inte anledning alt räkna med att den nya lagstiftningen kommer att medföra andra kostnader och resursbehov för det allmänna som bör beaktas i förevarande sammanhang.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. köplag 59

2. lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering Prop. 1988/89:76

i§ 4.1 Förslaget till köplag

Köplagen är indelad i olika huvudavsnitt vilka i sin tur ibland innehåller nägra underavsnitt. Köplagens inledande bestämmelser behandlar lagens tillämpningsområde (1 och 2 §§), reglemas dispositiva karaktär (3 §) samt förhållandet till konsumentköplagen och lagen om internationella köp (4 och 5 §§). Därefter följer regler om varans avlämnande (6—11 §§). Bestämmelser om risken för varan finns i 12— 16 §§. Regler om varans beskaffenhet finns i 17-21 §§. Därefter följer regler om påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande (22-29 §§) och påföljder vid fel i varan (30-41 §§). Vissa gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott finns i 42-44 §§. 1 lagen behandlas därefter köparens skyldigheter (45-50§§) och påföljder vid köparens avtalsbroU (51-60§§). 1 6l-63§§ regleras vad som gäller vid ett ännu inte inträffat men befarat avtalsbrott. Vissa bestämmelser som är gemensamma för fall då köpet hävs och då omleverans skall ske finns i 64-66 §§. Regler om skadeståndets omfattning finns i 67 — 70§§. Köplagen avslutas sedan med regler om ränta (71 §), vård av varan (72-78 §§), avkastning av varan (79-81 §§) och vissa meddelanden (82 §).

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

l§ Denna lag gäller köp av lös egendom. Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

(Jfr 1 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

I förhållande till 1905 års lag innebär första stycket inte någon förändring i sak (se rubriken till 1905 års lag). I bestämmelsen anges att lagen gäller köp av lös egendom.

Lagtexten innehåller inte någon definition av vare sig köp eller lös
egendom. Begreppet lös egendom bestäms enligt svensk rätt negativt på det
sättet att det omfattar alla förmögenhetsrättigheter som inte är att hänföra
till fast egendom. För att avgöra vad som är fast egendom får man gå till I
och 2 kap. jordabalken. 11 kap. 1 § slås fast att fast egendom är jord och att
denna är indelad i fastigheter. Till fastighet hör bl. a. byggnad (2 kap. 1 §)
och till denna hör i sin tur fast inredning och annat som fastigheten har
blivit försedd med, om det är ägnat till stadigvarande bmk för byggnaden
eller en del av denna (2 kap. 2 §). Till fastighet som helt eller delvis är
inrättad för industriell verksamhet hör även s. k. industritillbehör (2 kap.
3 §). Köplagen kan alltså inte tillämpas på köp av en fastighet med bygg
nad och tillbehör. Om emellertid byggnad och tillbehör inte skulle tillhöra
fastighetsägaren utan exempelvis en arrendator, ingår de inte i den fasta 60

egendomen (2 kap. 4 §). Byggnad på annans mark är således lös egendom Prop. 1988/89:76
och köp därav faller under köplagen. l §

Beteckningen lös egendom är med andra ord den gemensamma beteckningen på egendom som inte är fast egendom. Till lös egendom är därför att hänföra tillgångar av högst skiftande art; lösa saker (lösöre), byggnader på annans mark, arrende- och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper m.m. Köplagens regler är dock i första hand utformade med tanke på köp av lösa saker. Köpeobjektets speciella karaktär kan därför motivera avsteg från de regler som gäller i fråga om köp av lös egendom i allmänhet. 1 vissa fall kan också andra lagregler träda in i stället för eller jämte köplagens regler; se t. ex. 9 § lagen (1936:81) om skuldebrev.

Föremålet för köpet betecknas i lagen med uttrycket "varan".

Karakteristiskt för köp är att det avser överiåtelse av en rättighet, inte upplåtelse av en begränsad rätt till egendomen. Om någon hyr ut sin egendom eller upplåter en panträtt i den, faller transaktionen följaktligen inte under köplagen. Man får således skilja mellan å ena sidan upplåtelse av en sådan begränsad rätt från ägaren till en första innehavare och å andra sidan denne innehavares överlåtelse av sin rätt till en ny innehavare. Den senare transaktionen men inte den förra blir köp om den sker mot vederlag. Däremot är det inte köp om den som hyrt egendom i sin tur — alltså utan att överlåta sin egen hyresrätt — hyr ut egendomen.

Om en överlåtelse sker utan vederlag är den en gåva, inte ett köp. För gåva gäller andra regler som får sin prägel av det benefika förhållandet.

Köplagen gäller endast säljarens och köparens rättigheter och skyldigheter. Den reglerar inte parternas förhållande till tredje man, såsom köparens förhållande till säljarens borgenärer eller till den person från vilken säljaren har förvärvat varan eller till vilken säljaren i strid med köpet har överlåtit den. Lagen gäller inte heller säljarens förhållande till köparens borgenärer.

Andra stycket

Bestämmelsen överensstämmer med 1 § andra stycket i 1905 års lag.

Om båda parter överlåter annat än pengar avser avtalet byte, inte köp. Många företeelser som i dagligt tal kallas för byte är inte byte utan en kombination av två köp, såsom då en åkare vid köp av en ny lastbil lämnar sin gamla lastbil som dellikvid. Gränsen mellan köp och byte har dock mindre betydelse. Enligt andra stycket gäller nämligen köplagen i tillämpliga delar även för byte av lös egendom. Vid byte får man tillämpa regler om säljarens prestation på båda parternas prestationer.

Tredje stycket

Tomträtt är att betrakta som lös egendom och faller formellt under 1905 års lag. Enligt 13 kap. 7 § jordabalken gäller emellertid samma regler vid överlåtelse av tomträtt som vid överlåtelse av fast egendom. I tredje stycket av förevarande paragraf görs därför ett uttryckligt undantag från köplagen för överiåtelse av tomträtt.

Undantaget avser förutom själva tomträtten även tillbehör till denna, 61

t. ex. en byggnad som tillhör tomträttshavaren (jfr 13 kap. 9§ andra Prop. 1988/89:76 stycket jordabalken). Köp av en byggnad från fastighetsägaren som sker i 2 § samband med att tomträtten upplåts bedöms däremot i princip enligt reglerna om köp av lös egendom (jfr NJA 1977 s. 138). Sådan försäljning omfattas därför inte av undantaget i tredje stycket.

2§'

Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas endast om beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

(Jfr 2 § i arbetsgmppens förslag)

I paragrafen regleras avgränsningen av köplagens tillämpningsområde mot avtal om tjänster o. d. Första stycket behandlar prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. Förekommer båda dessa slag av prestationer måste man beakta såväl första som andra stycket.

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 2 § i 1905 års lag.

Lftvecklingen inom ekonomi och samhällsliv har gjort det allt mer vanligt med avtal om varor som skall tillverkas först efter avtalsslutet. Det kan många gånger vara tveksamt om ett avtal av sådant slag bör uppfattas som ett köp eller som en tjänst (arbetsbeting). Riktar man uppmärksamheten på förpliktelsen att avlämna den färdiga produkten framstår avtalet som ett köp. Fäster man sig i stället vid det arbete som erfordras för att åstadkomma produkten ligger det närmare till hands att betrakta avtalet som ett arbetsbeting. Även om i många avseenden samma rättsgmndsatser gäller i fråga om båda avtalstyperna, kan det bli nödvändigt att avgöra humvida det i ett särskilt fall föreligger ett köp eller en tjänst. I förevarande stycke görs den avgränsningen att köplagen skall tillämpas bara i sådana fall då beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet (ämnet). Frågan om ett avtal om tillverkning av en vara faller under köplagen eller skall anses som ett avtal om en tjänst blir således i princip beroende på vad avtalet mellan parterna innebär i fråga om tillhandahållande av det material som behövs för att tillverka varan. Skall beställaren inte tillhandahålla en väsentlig del av materialet, blir avtalet att bedöma som ett köp. Om däremot den som beställer varan själv tillhandahåller en väsentlig del av materialet, består tillverkarens prestation huvudsakligen av arbete eller annan tjänst. Avtalet skall då inte bedömas enligt köplagen utan enligt de principer som gäller för avtal om tjänster. Om exempelvis

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 62

ett konfeklionsföretag skall tillverka uniformer och beställaren tillhanda- Prop. 1988/89:76 håller emblem och gradbeteckningar till uniformema, medför detta inte 2 § att avtalet föriorar sin karaktär av köp. Skulle emellertid beställaren tillhandahålla det tyg som uniformerna skall sys av, blir köpreglerna inte tillämpliga.

Bedömningen av vad som är en väsentlig del av materialet varierar naturligen beroende på de föreliggande omständigheterna. En faktor av betydelse är värdet. Om emellertid tillverkaren tillhandahåller en från funktionell synpunkt väsentlig del av materialet, kan den omständigheten all beställaren kanske anskaffar vissa värdemässigt dyra tillbehör i regel inte tillmätas avgörande betydelse. Om beställaren i det fömtnämnda exemplet tillhandahåller emblem i ädla metaller som betingar ett högre pris än tyget, föranleder denna omständighet i sig inte att avtalet förlorar sin karaktär av köp.

Ordet "tillverka", som används i lagtexten, tar i första hand sikte på sådana beställningsköp som avser t. ex. hantverksmässigt förfärdigande av individuella föremål eller industriell masstillverkning av varor. Det är emellertid avsett att omfatta även avtal om varor som framställs t. ex. med hjälp av kemiska eller naturliga processer, exempelvis odling av växter e.d.

Köplagen är under de fömtsättningar som anges i första stycket tillämplig på tillverkning av alla slag av lösa saker. Lagen gäller således t. ex. avtal om skeppsbyggnad.

I andra meningen i första stycket görs en avgränsning av lagens tillämpningsområde i förhållande till byggnadsentreprenader m.m. Köplagen skall inte tillämpas på avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten. Detta gäller oberoende av hur stor del av materialet som tillhandahålls av den som uppför byggnaden eller anläggningen. Köplagens regler är på flera punkter, bl.a. vad gäller hävning, mindre lämpade att reglera konfliktsituationer som kan uppkomma vid avtal av ifrågavarande slag. 1 praktiken regleras avtal om byggnads- och anläggningsentreprenader ofta genom utförliga standardvillkor.

Motsvarande undantag i 1905 års lag avser "uppförande av hus, vattenverk eller byggnad". Det undanlaget knyter an lill formuleringar i tidigare lagstiftning från år 1895 respektive år 1966 om vad som är fast egendom. Det nu valda uttrycket ansluter till beskrivningen i 2 kap. 1 § jordabalken av fastighetstillbehör. Där har "hus" och "vattenverk" hänförts till begreppet "byggnad", som i sin tur har förts in under del vidare begreppet "anläggning".

Beträffande uttrycket "uppförande av byggnad" kan hänvisas till prop. 1984/85:110 s. 146. Med annan fast anläggning på mark eller i vatten avses en konstruktion eller anordning med fast eller tämligen fast anknytning lill marken eller sjöbotten. Undantagsbestämmelsen omfattar t. ex. en stationär installation på kontinentalsockeln men inte en oljeplattform som inte vilar på sjöbotten.

Köplagen är tillämplig även om ett avtal avser tillverkning av en lös sak
som efter tillverkningen skall förenas med marken eller med en byggnad
e. d. på ett sådant sätt att det blir att anse som fast egendom. Om någon 63

beställer tillverkning av dörrar eller fönster eller av ett monteringsfärdigt Prop. 1988/89: 76

hus, är det alltså fråga om ett tillverkningsavtal som enligt första stycket 2 §

faller under köplagen, om beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig

del av materialet. I sådana fall torde emellertid ofta också montering ingå.

Då måste man även beakta andra stycket. Det är däremot inte fråga om ett

s. k. beställningsköp utan om en tjänst ifall motparten förfärdigar något

som i och med tillverkningen antar karaktär av fast egendom.

Andra stycket

Bestämmelsen har ingen motsvarighet i 1905 års lag.

I första stycket behandlas prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser däremot fall då säljaren inte bara skall leverera en vara utan också utföra arbete eller annan tjänst som inte består i tillverkning av själva saken. Sådana kombinerade avtal är mycket vanliga i praktiken. Någon gång kan avtalet bestå av två så självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, att det är naturligt att betrakta dem var för sig. Många gånger är det emellertid svårt eller ogörligt att hålla avtalets olika delar isär från varandra. Avtalet måste klassificeras antingen som ett köp eller som en tjänst. Den frågan behandlas i andra stycket.

I bestämmelsen anges att köplagen inte gäller avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. Med hjälp av den regeln får man exempelvis bedöma om ett avtal som innefattar leverans av maskiner eller annan utrustning samt installation, montering eller andra tjänster i anslutning till leveransen skall betraktas som ett köp eller inte. Så länge leveransen av varan — och inte tjänsten — framstår som den övervägande delen av leverantörens prestation betraktas avtalet som ett köp.

Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra den övervägande delen av partens förpliktelse är värdet en faktor av betydelse. Men även andra omständigheter måste beaktas. Arbetet kan på gmnd av erforderlig fackkunskap, skicklighet eller särskild utrustning utgöra det viktigaste inslaget i den ena partens prestationsskyldighet. Ett avtal som går ul på leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning är t. ex. i regel att bedömas som en tjänst även om reservdelarna är av större värde än arbetet. Arbelsåtagandel framstår i sådana fall som den övervägande delen av den ena partens prestation och avtalet bör då normalt betraktas som en tjänst och inte som ett köp.

I andra fall kan inslaget av köp framstå som så dominerande att det är
naturligt att se arbelsåtagandel som en biförpliklelse till köpeavtalet. Går
arbetet ut på leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid beställning
en eller av lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, t. ex. nya
hjul på en bil, kan man ofta anse att det är fråga om ett köp. Om man
återvänder lill de förut nämnda exemplen där någon på beställning tillver
kat dörrar och fönster torde också vanligen avtalet i sin helhet böra
bedömas som ett köp även om det innefattar inmontering av dörrarna och
fönstren. Detsamma kan i vissa fall gälla, om leverans av en färdig bygg- 64

nad även innefattar uppsättning av byggnaden. Gränsdragningen kan dock Prop. 1988/89: 76
knappast anges entydigt. 3 §

Bestämmelsen utgår från att förpliktelsen är att betrakta som odelbar. Den besvarar inte frågan huruvida olika delar i ett avtal som lämpligen kan delas upp bör — i stället för att betraktas som en helhet — bedömas enligt skilda regelsystem. Bestämmelsen utgör således inte hinder mot att man i situationer där den avtalade prestationen består av två tillräckligt självständiga delar, den ena avseende ett köp och den andra avseende en tjänst, tillämpar de köprättsliga reglerna på den ena delen och tjänsteregler på den andra. Det kan exempelvis vara naturligt att se ett avtal om leverans av teknisk utrustning och om årlig service på utrustningen som dels ett köpeavtal och dels ett tjänsteavtal.

Med arbete eller annan tjänst avses i andra stycket prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. I första stycket berörs däremot prestationer som går ut på tillverkning av själva varan. Första och andra styckena är således självständiga stadganden som tar sikte på olika situationer. Om ett avtal enbart går ut på tillverkning av en vara enligt köparens beställning, skall det bedömas bara enligt första stycket. Om emellertid tillverkaren också skall montera varan åt beställaren måste man även beakta andra stycket. Beroende på monteringsarbetets omfattning och karaktär kan i ett sådant fall ett avtal som enligt första stycket skulle betraktas som ett köp falla utanför köplagen till följd av regleringen i andra stycket.

Av 3 § följer att frågan om vilka regler som skall tillämpas på avtalet eller dess olika delar kan regleras i avtalet och att parterna således kan precisera eller avvika från de principer som lagen anger för gränsdragningen.

Avtalsfrihet

3§

Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

(Jfr 3 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen behandlar samma frågor som 1 § första stycket i 1905 års lag. Enligt bestämmelsen blir köplagens bestämmelser för del första inte tilllämpliga om annat följer av avtalet. Här uttalas den viktiga principen att köplagens bestämmelser är dispositiva och kan sättas ur kraft genom avtal. Denna princip utgör sedan gammalt den allmänna utgångspunkten inom köprätten. Vidare kan praxis som har utbildats mellan parterna samt handelsbruk och annan sedvänja sätta köplagens regler ur funktion.

För att fastställa vad som skall gälla mellan parterna i ett köpeavtal har
man således i första hand att undersöka vad som följer av parternas avtal.
Innehållet däri får bestämmas enligt allmänna avtalsrättsliga principer. 65

5 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 76

Inte bara det som kan anses ha blivit avtalat vid köpet utan även senare Prop. 1988/89: 76
överenskomna villkor sätter köplagens bestämmelser åt sidan. 3 §

Att köplagens bestämmelser är dispositiva innebär inte att full avtalsfrihet råder i varje avseende vid ett köp. Bl. a. ger bestämmelsen om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera villkor i ett köpeavtal som på ett eller annat sätt missgynnar den ena avtalsparten. Den dispositiva rätten utgör härvid en viktig jämförelsepunkt för bedömningen.

Ett exempel på fall då det kan finnas anledning att tillämpa 36 § kan vara att en producent av en vara i avtal med en styrkemässigt underlägsen köpare, som avser att sälja varan vidare till konsumenter, har friskrivit sig från allt ansvar för varans skick m. m. I sådana fall gäller nämligen till skydd för konsumenten tvingande regler för det ansvar som mellanhanden har vid vidareförsäljningen. Det framstår då ofta som oskäligt att mellanhanden inte skall ha möjlighet att regressvis utkräva samma ansvar av producenten.

Marknadsrättsliga lösningar ger också möjlighet för det allmänna att påverka handelsvanorna i affärslivet. Exempelvis de båda avtalsvillkorslagarna, dvs. lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, syftar till att tillgodose behovet av att mer generellt kunna ingripa mot standardiserade avtalsformulär som innehåller oskäliga villkor.

Köplagens bestämmelser tillämpas inte heller i den mån annat följer av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande mellan parterna.

Vad som skall erfordras för att en sådan privat praxis som avses i stadgandet skall anses föreligga kan inte anges generellt. Formuleringen "följer av praxis" avser att lämna ett visst utrymme för en skönsmässig bedömning av t. ex. det privata bmkets skälighet. Inte heller när del gäller handelsbruk eller annan sedvänja kan i lagtexten anges vilka krav som bör ställas därpå (jfr NJA II 1936 s. 302). En allmän fömtsättning för att exempelvis ett handelsbruk skall få företräde framför lagen är att det generellt har godtagils och efterföljs inom den aktuella branschen. Den närmare bedömningen måste överlåtas åt rättstillämpningen. Detsamma gäller sådana dithörande spörsmål som lösningen av den konflikt som kan uppstå då flera olika handelsbmk på olika orter eller inom olika marknader kan komma ifråga.

Handelsbmk eller annan sedvänja har företräde framför lagens regler endast om del är fråga om ett bmk eller en sedvänja som måste anses bindande för parterna. Handelsbruk och andra sedvänjor kan inte under alla förhållanden tillerkännas bindande verkan, utan domstolarna torde ha möjlighet att pröva om ett handelstpmk eller en annan sedvänja skall tillämpas eller inte (se 1. ex. Grönfors, Sjölagens bestämmelser om godsbefordran, 1982, s. 37 f, Hellner, Speciell avtalsrätt I, 1982, s. 45, Ramberg, Spedition och fraktavtal, 1984, s. 40). Skulle det förekomma att handelsbruk eller annan sedvänja i ett enskilt fall framstår som oskälig, bör domstolarna således kunna sätta åt sidan eller jämka sedvänjan.

Konsumentköp Prop. 1988/89: 76

4§ '

Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (1900:000) är tillämplig. (Jfr 4 § i arbetsgmppens förslag)

Den gällande konsumentköplagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsumentköplagen är 1905 års allmänna köplag tillämplig på konsumentköp. Systemet med två delvis parallella lagar som gäller förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp har kritiserats som svårt att förstå och överblicka.

Som har framhållits i avsnitt 2.1.4 är avsikten att ett förslag till en ny frislående konsumentköplag skall läggas fram i sådan tid att den kan träda i kraft samtidigt med den nya allmänna köplagen. I konsumentköplagen skall lagreglerna om konsumentköp samlas. Den allmänna köplagen skall således inte gälla sådana köp. I den allmänna köplagen bör därför göras ett undantag för köp på vilka den nya konsumentköplagen blir tillämplig.

Internationella köp

5§

Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om intemationella köp är tillämplig.

(Jfr 5 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller regleringen av intemationella köp i den nationella köplagen. I de fall då den internationella köplagen är tillämplig gäller inte den nationella köplagen.

Enligt den internationella köplagen skall vissa angivna artiklar i Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om intemationella köp av varor gälla som lag här i landet. Den internationella köplagen tillämpas dock inte i fall då både säljaren och köparen har sina affarsstäl-len i olika nordiska länder (nordiska köp). På nordiska köp är den nationella köplagen tillämplig. Vilken av de nordiska nationella köplagarna som blir tillämplig får avgöras enligt allmänna internarionellt privaträttsliga regler. Men eftersom de nordiska köplagarna på det hela taget har samma innehåll, får det sällan någon större betydelse vilken lag som skall tillämpas.

Den nationella köplagen tillämpas även på sådana internationella köp
som har undantagits från FN- konventionen, l. ex. köp av fartyg och
luftfartyg, köp av värdepapper och köp på auktion. Vidare kan den natio
nella köplagen bli tillämplig även på andra internationella köp. Parterna i
ett köp som faller under FN-konventionens tillämpningsområde kan t. ex.
komma överens om att den nationella köplagen i Sverige skall tillämpas på
avtalet i stället för konventionen. En lagvalsklausul som utan precisering
hänvisar till svensk rätt torde dock som regel böra tolkas så att den svenska 67

internationella köplagen (och därmed i de flesta avseenden konventionen) Prop. 1988/89:76
blir tillämplig. 6§

Varans avlämnande Hämtningsköp

6§

Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats.

Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.

(Jfr 6 § i arbetsgmppens förslag)

Ett köp ger upphov till förpliktelser för båda parter. Säljarens främsta skyldighet är att avlämna varan, köparens att betala den. Begreppet "avlämnande" är en juridisk fackterm vars betydelse framgår av dess funktion i ett antal regler.

Närmast anknyter avlämnandet till ett annat begrepp, nämligen säljarens dröjsmål. Om varan inte avlämnas i rätt tid innebär det som regel att säljaren är i dröjsmål. Även andra regler än de om dröjsmål knyter an till avlämnandet. Risken för varan övergår i allmänhet på köparen när varan avlämnas. Härigenom får avlämnandet betydelse för köparens ställning bl. a. i det fallet att varan har förstörts eller försämrats genom en olyckshändelse. Genom reglerna om riskens övergång får avlämnandet även betydelse i fråga om den tidpunkt som skall läggas till gmnd för felbedömningen. Ytterligare har avlämnandet betydelse för fördelningen mellan säljaren och köparen av vissa kostnader för varan.

Den förevarande paragrafen innehåller regler om varans avlämnande vid hämtningsköp, dvs. köp då köparen skall avhämta varan. Om inte annat har avtalats eller följer av praxis mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja skall köpet betraktas som ett hämtningsköp. Parterna kan emellertid t. ex. ha avtalat att säljaren skall transportera varan till köparen eller till annan plats där avlämnandet skall ske. För sådana transportköp finns regler om avlämnandet i 7 §.

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 § i 1905 års lag.

Huvudregeln är all varan skall avlämnas hos säljaren. Säljaren är alltså inte skyldig att sända varan lill köparen. Detta gäller både om köparen och säljaren är bosatta på samma ort och om de bor på skilda orter. Säljaren skall hålla varan tillgänglig där han vid köpslutet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Skulle säljaren ha mer än ett affärsställe torde det ställe böra beaktas till vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning.

Någon definition av affärsställe görs inte i lagtexten. Med affärsställe bör 68

i regel förstås ett ställe där någon stadigvarande driver affärsverksamhet. Ett Prop. 1988/89:76 utrymme som tillfälligtvis hyrs i t. ex. ett hotell för att användas som för- 6 § handlingslokal kan sålunda normalt inte anses som ett affärsställe. 1 allmänhet kan inte heller en plats där säljaren endast har en produktionsinrättning utan någon försäljningsverksamhet betraktas som ett affärsställe enligt köplagen.

Andra meningen gäller den situationen att varan vid köpslutet fanns på en annan plats än hos säljaren och parterna visste detta. Då skall varan avlämnas där den fanns och säljarens skyldighet i samband med köpet beslår i att hålla varan tillgänglig på denna plats. Regeln i andra meningen vilar på samma gmndsats som regeln i första meningen, nämligen att säljaren inte på gmnd av köpeavtalet som sådant har någon transportskyldighet beträffande varan.

Tillämpningen av andra meningen förutsätter att båda parter vet inte bara att varan finns på en annan plats än hos säljaren ulan också var den finns. Varan kan t. ex. befinna sig i ett lager på en annan ort än säljarens affarsställe eller hos tredje man. Vid ett köp som ingås i samband med säljarens affärsverksamhet kan varan finnas hemma hos säljaren. Även om köpet saknar samband med säljarens affärsverksamhet kan varan finnas på säljarens affarsställe.

Med att varan redan vid köpslutet fanns på ett annat ställe än hos säljaren jämställs den situationen att det vamparti varifrån varan skall tas fanns på en annan plats än hos säljaren.

Andra stycket

I 1905 års lag finns ingen motsvarande bestämmelse.

Varan anses avlämnad när köparen har tagit hand om den. Detta innebär att det inte är tillräckligt att varan ligger redo i säljarens magasin och att denne är beredd att låta köparen få den när köparen kommer för att hämta varan eller att t. ex. massaved har lagts upp i skog för att hämtas utan säljarens medverkan. Varan är inte avlämnad förrän köparen verkligen har tagit hand om den.

I lagtexten talas om att köparen tar hand om varan. Mottagandet kan givetvis ske även av någon som handlar för köparens räkning, en representant. I kommersiella sammanhang torde detta för övrigt snarare vara regel än motsatsen. Fråga om vem som äger handla på köparens vägnar får avgöras enligt allmänna regler om handlande genom representant.

Bestämmelsen anger inte exakt när en vara skall anses avlämnad. Man kan exempelvis tänka sig att varan skadas i samband med lastning på den lastbil som köparen har sänt för att hämta varan. Frågan om vem som skall svara för en sådan skada kan inte besvaras generellt utan måste bli beroende på omständighetema i det enskilda fallet.

Av senare bestämmelser framgår att den tidpunkt som avses i föreliggande stycke, dvs. tidpunkten för varans faktiska omhändertagande, inte undantagslöst är avgörande för de rättsverkningar som normalt är knutna till varans avlämnande. 1 bestämmelsema om kostnaderna för varan (11 §), riskens övergång (13 § andra stycket) och säljarens dröjsmål (22 §)

görs nämligen en reservation för den situationen att avlämnandet försenas Prop. 1988/89:76

beroende på köparen eller ett förhållande på dennes sida, exempelvis att 7 §

köparen försummar att avhämta varan inom överenskommen tid. I stad-

gandena om riskens övergång görs vidare en reservation särskilt för det

fallet att köparen skall hämta varan på en annan plats än hos säljaren, t. ex.

i ett magasin som tillhör en tredje man. Risken går då över när tiden för

avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig

för avhämtning (13 § tredje stycket).

Transportköp

7§

Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande varor, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.

(Jfr 7 § i arbetsgmppens förslag)

Som har framhållits vid 6 § har säljaren inte på gmnd av köpet som sådant någon skyldighet att sända varan till köparen. Den grundsatsen gäller såväl när säljaren och köparen är bosatta på samma ort som när de bor på skilda orter. Av avtalet, eller av exempelvis handelsbmk, kan emellertid följa att säljaren är skyldig att sända varan till köparen. För sådana fall finns regler i 7 §.

Första stycket

Bestämmelsema i första stycket motsvarar i huvudsak 11 § i 1905 års lag.

Första stycket gäller platsköp, dvs. köp där det på gmnd av avtalet, sedvänja eller annan omständighet åvilar säljaren att sända eller transportera varan till köparen på samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen sköter om transporten av liknande varor. I sådana fall sker avlämnandet då varan överlämnas till köparen. Den praktiska betydelsen härav är att säljaren bär risken för den lokala transporten och att han kan råka i dröjsmål på gmnd av att transporten försenas. Likaså svarar säljaren för fel som uppkommit under transporten. Av 11 § framgår att kostnaderna för transporten i dessa fall skall bäras av säljaren. Vad som nu har sagts gäller oavsett om säljaren själv utför transporten, om han anlitar en självständig transportör (jfr andra stycket om distansköp), om varan sänds med post eller om den transporteras på annat sätt.

Första stycket blir alltid tillämpligt när varan skall transporteras till en
köpare på samma ort. En begränsning av regeln till transport inom samma 70

ort skulle dock vara otillfredsställande med hänsyn till bl.a. fall där sälja- Prop. 1988/89:76 ren vanligen ombesörjer transporten av liknande varor inom ett större 7§ område. Det kan t. ex. omfatta flera närliggande kommuner. Bestämmelsen har därför utformats så att den även täcker situationer där avtalet förutsätter att säljaren skall ombesörja varans transport till köparen och transporten framstår som lokal trots att den sträcker sig utanför ortsgränsen.

Det förutsätts därvid inte att det är vanligt inom branschen i allmänhet att säljare ombesörjer transport av ifrågavarande varor inom ett visst område. Vad som krävs är att den aktuella säljaren brukar göra det. Avlämnandet sker då när varan överlämnas till köparen oavsett om säljaren i det särskilda fallet använder sitt eget folk för transporten eller låter sända varan på annat sätt.

Första stycket handlar enligt sin lydelse endast om sådana fall där varan skall sändas till "köparen", men bestämmelsen är givetvis tillämplig även om varan skall sändas till någon person eller något företag e.d. som köparen har angett.

Andra stycket

Andra stycket gäller varans avlämnande vid distansköp, dvs. köp där varan skall sändas till köparen och detta förutsätter en transport från en ort till en annan eller i övrigt en transport som inte kan betraktas som lokal enligt första stycket. Andra stycket omfattar således köp som fömtsätter att varan transporteras till köparen och som inte faller under första stycket.

I 1905 års lag finns en bestämmelse om avlämnande vid distansköp i 10 §.

Första meningen av förevarande stycke tar sikte på det fallet att säljaren anlitar en eller flera självständiga transportörer för transporten. Har en sådan transportör åtagit sig hela transporten från avsändningsorten sker avlämnandet då varan överlämnas till denne. Om i stället varan skall transporteras successivt av flera självständiga transportörer sker avlämnandet då varan överlämnas till den första transportör vars åtagande är att transportera varan från avsändningsorten, t. ex. ett lastbilsföretag som skall transportera varan från säljarens ort till en hamnort varifrån sjötransport skall ske. Däremot är varan inte avlämnad om den överlämnas till en transportör som endast har åtagit sig en transport inom säljarens ort, exempelvis från säljarens affarsställe till järnvägsstationen. Först då varan omhändertagits av en transportör som skall transportera den från avsändningsorten sker avlämnandet.

Om säljaren själv utför hela transporten gäller enligt andra meningen att avlämnandet sker först när varan överlämnas till köparen. Skulle säljaren utföra en del av transporten från avsändningsorten till bestämmelseorten, synes det vara mest förenligt med de principer som ligger bakom bestämmelserna i denna paragraf att avlämnandet anses ske när varan överlämnas till en självständig transportör för vidaretransport (utanför avsändningsorten),

Med avsändningsorten avses den ort från vilken varan avsänds men inte Prop. 1988/89: 76
ett sådant större område som beskrivs i första stycket. 7 §

1 andra stycket anges särskilt att annat kan följa av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt. Detta följer visserligen redan av 3 §. Föreskriften har emellertid lagts till i klargörande syfte med tanke på det omfattande bruk av leveransklausuler och andra avtalsregler för transporter som förekommer inom bl.a. storhandeln.

Del är vanligt att det av en leveransklausul som anger en viss ort framgår att säljarens förpliktelse går ul på alt avlämna varan på den inlastnings-eller bestämmelseort som framgår av klausulen. Av leveransklausulen kan även följa att varan skall anses avlämnad då den kommit innanför ett fartygs sida. Om säljaren exempelvis skall tillhandahålla köparen ombord-konossement torde det få anses följa av vederbörande leveransklausul eller av avtalet i övrigt att varan är avlämnad först när den kommit innanför fartygets sida.

Om det inte följer av en leveransklausul eller annars, förutsätter avlämnandet enligt andra stycket att varan har överlämnats till en transportör (om inte säljaren själv utför transporten). Det fordras inte att varan har blivit inlastad i det transportmedel med vilket det skall avsändas eller att varan t. ex. har kommit innanför fartygets sida. Det är tillräckligt att transportören har mottagit varan exempelvis i en godsterminal. Vid fartygs-, flyg- eller järnvägstransporter krävs inte att denna terminal ligger i utskeppningshamnen, på avsändningsflygplatsen eller vid avsändningssta-tionen.

Termen överlämna, som används i lagtexten, är inte helt entydig. Bedömningen av vem som skall svara för t. ex. skador som drabbar varan i samband med lastning och lossning, dvs. medan överlämnande till transportören (eller köparen) håller på att ske, måste bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Motsvarande problematik har berörts under 6 §.

En särskild fråga är huruvida varans överlämnande till en speditör skall anses som ett avlämnande vilket förutsätter att speditören är att betrakta som en självständig transportör. Detta är vanligen inte fallet. En speditörs uppgift begränsar sig sålunda ofta till att ordna varans transport för uppdragsgivarens räkning. Avlämnande kan därför i allmänhet inte anses ha skett i och med att varan överlämnas till den speditör som sedan skall lämna den vidare till transportören.

Del är dock inte uteslutet alt speditören på grund av de avtalsvillkor under vilka han omhändertar varan kan anses som en transportör med den verkan att avlämnandet sker genom att varan överlämnas till speditören. Ett indicium på att speditören uppträder som självständig transportör kan vara att han har frihet gentemot sin kund att välja befordringssätt och ombesörja utförandet och att han debiterar ett enhetspris för transporten. Om speditören är anvisad av köparen torde ofta överlämnande till honom medföra att varan kan anses avlämnad. Vidare är det möjligt att speditören kan anses ha tagit emot varan på transportörens vägnar.

Tredje stycket Prop. 1988/89:76

Bestämmelsen motsvarar 65 § i 1905 års lag. 8§

En klausul enligt vilken varan har sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av en viss ort, innebär att varan inte anses ha blivit avlämnad förrän den har kommit fram till den angivna orten. I lagtexten har inte exakt preciserats när varan i dessa fall skall anses ha blivit avlämnad. Avsikten är t. ex. inte att det avgörande skall vara att varan har passerat ortsgränsen. Normalt fordras i stället att varan är tillgänglig för köparen t. ex. på hans affärsställe, i en terminal eller hos säljarens ombud på orten. Den närmare preciseringen av när avlämnande skall anses ha ägt rum måste dock bli beroende på tolkningen av det individuella avtalet och omständigheterna i övrigt.

Uttrycken "fritt", "levererad" och "fritt levererad" används ofta i samband med andra leveransklausuler, t. ex. "levererad fraklfritt", "levererad cif'. När dessa uttryck används i sådana sammanhang medför det inte att varan anses avlämnad först när den har kommit fram till köparen. En klausul "levererad cif bör således ges samma innehåll som klausulen "cif (cost, Insurance, freight).

Ibland används uttrycken "fritt", "levererad" och "fritt levererad" vid andra köp än distansköp. De kan t. ex. förekomma i sammanhanget "fritt säljarens lager" när varan redan finns där. Föreliggande bestämmelse gäller inte tolkningen av sådana klausuler.

Bestämmelsen gäller frågan när varan skall anses avlämnad. Genom att man på andra ställen i köplagen hänvisar till avlämnandet, får emellertid bestämmelsen betydelse för t. ex. riskens övergång, kostnadsfördelningen mellan parterna och bedömningen av humvida varan är felfri. Om parterna vill tillmäta bestämmelseorten betydelse endast för t. ex. kostnadsfördelningen, bör detta därför ske på ett annat sätt än genom att använda klausulerna "fritt", "levererad" och "fritt levererad".

8§

Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.

(Jfr 8 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i 1905 års lag.

För det fall att säljaren på gmnd av leveransklausul (t. ex. ciO, en särskild överenskommelse mellan parterna eller annars är skyldig att ordna med varans transport ges i förevarande paragraf vissa allmänna föreskrifter. Säljaren skall ingå avtal om transporten till bestämmelseorten. Om det är fråga om en successiv transport, skall alltså säljaren träffa avtal rörande alla enskilda avsnitt av transporten till den avtalsenliga bestämmelseorten. Han skall se till alt varan sänds med lämpliga transportmedel och på sedvanliga villkor. Med tanke på den skyldighet som här avses saknar det betydelse humvida säljaren ingår avtalet i eget namn eller som ombud för köparen.

Köplagen reglerar inte påföljderna av att säljaren försummar de skyldig- 73

heter som framgår av denna paragraf. Avtalsbrottet får därför bedömas Prop. 1988/89:76 enligt allmänna avtalsrättsliga principer. Främst torde skadestånd komma 9 § i fråga men även andra påföljder kan bli aktuella.

Tiden för avlämnandet

9§

Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan avlämnas inom skälig tid från köpet.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständighetema att det ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.

■ Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.

(Jfr 9 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller tidpunkten för varans avlämnande.

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar 12 § i 1905 års lag.

I de flesta fall då varan inte avlämnas i direkt samband med själva köpet torde tiden för avlämnandet följa av avtalet. Tiden för avlämnandet kan framgå direkt i form av en exakt tidpunkt, tidrymd eller liknande. Den kan också vara angiven på ett mera obestämt sätt, varvid den får bestämmas genom tolkning. Av avtalet kan följa att avlämnande skall ske efter anfordran eller utan uppskov. Någon gång kan ett avtal tänkas ha den innebörden att säljaren får avlämna varan efter sin bekvämlighet, låt vara att en sådan föreskrift torde få antas vara förenad med en kompletterande bestämmelse av innehåll att efter en viss längre tids förlopp säljaren inte längre kan dra sig undan avtalets fullgörande med hänvisning lill att det ännu inte stämmer med hans bekvämlighet att leverans äger mm.

I de sannolikt få fall då inte avtalet (och inte heller bmk eller sedvana som enligt 3 § tar över lagregleringen) utvisar när varan skall avlämnas, blir regeln i första stycket tilllämplig. Den innebär att varan skall avlämnas inom skälig tid efter köpet. Vad som är en skälig tid varierar naturligen beroende på omständighetema, bl. a. på huruvida varan skall tillverkas först efter köpslutet, anskaffas från en tredje man eller tas från säljarens lager. En skälig tid kan vara en relativt kort tidsperiod.

Andra stycket

Bestämmelsen överensstämmer i sak med 13 § i 1905 års lag.

Andra stycket ger en specialregel för sådana fall då tiden för varans
avlämmnande endast är relativt bestämd. För att bestämmelsen skall bli
tillämplig fömtsätts att varan skall avlämnas inom en viss tidrymd. Hit
hör inte bara avtal om leverans t. ex. "nästa vecka", "i oktober", "under
hösten", utan även sådana fall där säljaren har förbundit sig att avlämna 74

varan före en viss dag eller senast en viss dag. Även då är en tidrymd Prop. 1988/89:76
angiven som börjar löpa omedelbart efter avtalets ingående. 10 §

Huruvida det i sådana fall är säljaren eller köparen som får bestämma den exakta tidpunkten för varans avlämnande beror i första hand på avtalet, handelsbruk e. d. Huvudregeln är annars att säljaren får bestämma den exakta tidpunkten för avlämnandet inom den avtalade perioden. Regeln är baserad på antagandet att en sådan tidrymd oftast avtalas med hänsyn till säljarens intresse. Omständigheterna kan dock tyda på motsatsen och i så fall får den exakta tidpunkten bestämmas av köparen. Av avtalet kan framgå t. ex. att köparen skall anskaffa transportlägenhet för varans transport eller att varan skall levereras inom viss tid, allt efter köparens behov. Man får således undersöka i vems intresse det har legat att tiden inte har blivit närmare bestämd.

Tredje stycket

I 1905 års lag finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i tredje stycket. Skall varan hämtas av köparen och ankommer det på säljaren att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall säljaren enligt förevarande bestämmelse underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning. Säljaren är skyldig att lämna köparen ett sådant meddelande i tid. Detta innebär att köparen bör få en efter omständigheterna skälig möjlighet att ordna med varans mottagande eller göra sig beredd för det.

Om en sådan underrättelse som ovan har sagts inte lämnas i tid och detta leder till att avhämtande inte kan ske vid den tidpunkt som säljaren tänkt sig, innebär detta att förseningen inte kan anses bero på köparen. Detta får betydelse när det gäller kostnaderna för varan, riskens övergång m.m.

Köplagen reglerar inte frågan om skyldighet att lämna underrättelse i andra fall, t. ex. av säljaren när varan inte skall hämtas av köparen och av köparen när denne skall bestämma tidpunkten för varans avlämnande. Oftast är det självklart att köparen måste meddela säljaren när han vill att varan skall avlämnas. Likaså är det klart alt köparen inte får åberopa en sådan försening av avlämnandet som beror på att säljaren inte i tid blivit underrättad om den tidpunkt som köparen valt för avlämnandet. Ifall någon underrättelse inte behövs, t. ex. om varan skall hållas tillgänglig för avhämtning från och med en viss dag för att köparen skall kunna hämta den när han vill, framgår detta i regel av avtalet eller omständigheterna i övrigt.

Rätt att hålla inne varan

10§

Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker.

Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han
inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock
hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen
innan betalning sker. -75

(Jfr 10 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen gäller säljarens rätt att hålla inne varan tills köparen betalar Prop. 1988/89: 76 priset. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestatio- jq § ner skall utväxlas samtidigt. Principen innebär att varje part får en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del.

Första stycket

11905 års lag finns motsvarande bestämmelse i 14 §.

Säljaren är inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset. Utgångspunkten är således att köpet fömtsätter kontantbetalning. Om köparen vid köpslutet har fått kredit av säljaren eller om säljaren efter avtalsslutet har beviljat honom anstånd med betalningen, innebär detta att säljaren har avstått från rätten att göra varans avlämnande avhängig av prisets betalning. Om avsikten enligt avtalet är att bevilja köparen kredit mot växel, skall accept av växeln jämställas med betalning av priset (se 48 §). Detta innebär att säljaren trots en sådan kreditöverenskommelse har rätt att hålla inne varan eller dokumentet tills köparen accepterar växeln.

Säljarens prestation består inte alltid i att lämna ut varan. Den kan bestå i att lämna ut ett dokument som representerar varan. Om t. ex. den som har köpt en vara under transport vill överlåta varan medan den fortfarande är under transport och transportdokumentet är ett konossement, kan en överlåtelse med rättslig verkan i förhållande till var och en åstadkommas genom överlåtelse av dokumentet. Har i ett sådant fall säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ifrån sig konossementet förrän betalning sker.

En säljare som inte har gett kredit eller anstånd med betalningen, är inte heller skyldig att på annat sätt, t. ex. genom dataregistrering, överföra förfoganderätten över varan så länge köparen inte fullgör sin betalningsskyldighet. Däremot kan säljaren givetvis vara skyldig att tillhandahålla köparen sådana dokument som inte är avgörande för förfoganderätten men som köparen behöver för att kunna fullgöra betalningsskyldigheten, t. ex. urspmngscertifikat.

Vilken av partema som skall ta initiativ till avvecklingen av avtalsförhållandet framgår indirekt av reglema om varans avlämnande.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 15 § i 1905 års lag.

Principen om samtidig utväxling av prestationerna kan inte tillämpas som sådan vid distansköp där varan skall sändas från den ort där den skall avlämnas. Avlämnandet sker ju då när varan överlämnas till en självständig transportör, och om man skulle tillämpa principen i första stycket om ömsesidig utväxling av prestationerna på dessa fall skulle säljaren aldrig bli skyldig att avlämna varan. Därför måste principen i första stycket av förevarande paragraf modifieras. Detta sker i andra stycket på ett sätt som

åtminstone delvis tillgodoser de intressen som första stycket avser att Prop. 1988/89:76 skydda. Säljaren får inte underlåta att avsända varan, men han får hindra ii § att varan eller dokument avseende den lämnas ut till köparen innan betalning sker.

I vissa fall kan säljaren ha rätt att hålla inne varan på bestämmelseorten med stöd av de frakträttsliga reglerna. Detta kommenteras närmare i anslutning till bestämmelsen i 49 § tredje stycket.

I likhet med första stycket blir andra stycket inte tillämpligt om köparen har beviljats kredit eller anstånd med betalningen.

För köparens del framgår principen om prestationernas inbördes av-hängighet av 49 §. Av den paragrafen framgår dessutom att köparen under vissa fömtsättningar inte är skyldig att betala priset förrän han haft tillfälle att undersöka varan.

Kostnaderna för varan

11§

Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.

(Jfr 11 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen som saknar motsvarighet i 1905 års lag reglerar hur de kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet skall fördelas mellan partema i fall då fördelningen inte följer av avtal eller t. ex. handelsbmk. Paragrafen avser den slutliga kostnadsfördelningen mellan parterna, inte frågan om vem som i första hand skall betala de kostnader som är förenade med varans avlämnande.

Enligt bestämmelsen svarar säljaren som huvudregel för sådana kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet. Det kan röra sig om kostnader för varans transport, försäkring och lagring saml anskaffande av olika tillstånd. Kostnader som uppstår efter del att avlämnande har skett skall i allmänhet bäras av köparen.

Från huvudregeln att säljaren svarar för kostnaderna för varan tills den är avlämnad, görs undantag för kostnader som beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida. Undantaget avser alltså bara sådana tilläggskostnader som förseningen har medfört.

Det centrala med bestämmelsen är att slå fast den gmndläggande regeln
om säljarens kostnadsansvar. Syftet med undantaget för kostnader som
beror på något förhållande på köparens sida är däremot inte att avgöra
vem som skall svara för dessa kostnader. Även om det i allmänhet ter sig
rimligt att köparen svarar för sådana kostnader kan det inte uteslutas att
det kan uppkomma situationer där kostnadema bör fördelas på ett annat
sätt. 1 regel torde emellertid frågan om kostnader av här avsett slag kunna
lösas utifrån bestämmelsen i 75 § om ersättning för vårdkostnader samt
bestämmelsen i 57 § om köparens skadeståndsansvar vid bristande med
verkan. 77

Risken för varan Prop. 1988/89:76

12§ Ett köp syftar typiskt sett till att en vara skall övergå från en säljare till en

köpare. Ibland sker Övergången i direkt samband med själva köpet. Många

gånger dröjer det emellertid en tid från köpeavtalets ingående till dess att

köparen får varan i sin besittning. Om varan under den tiden drabbas av

en olyckshändelse eller av en annan händelse som inte beror på någon av

parterna, uppkommer fråga vem av dem som skall bära följderna av det

inträffade.

1 12 § behandlas innebörden av att köparen bär risken för varan. 13 och

14 §§ reglerar när risken går över på köparen vid köp i allmänhet. I 15 §

finns en motsvarande regel för köp av varor som är under transport när

köpet sker. 16 § behandlar s. k. öppet köp.

Vad risken innebär

12§

Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.

(Jfr 12 § i arbetsgruppens förslag)

Innebörden av att köparen bär risken för varan framgår i 1905 års lag av

17§-

Förevarande paragraf innebär alt om varan skulle försämras eller minskas genom en händelse för vilken köparen bär risken är denne skyldig att betala priset fullt ut trots att den vara som han erhåller inte är kontrakts-enlig. Skulle varan ha förstörts eller kommit bort måste köparen betala priset trots att han inte får något utbyte alls för sina pengar.

Paragrafen får betydelse framför allt i fråga om olyckshändelser, t. ex. eldsvådor och åsknedslag, men även handlingar av utomstående personer som varken säljaren eller köparen svarar för faller under paragrafen. Det kan exempelvis röra sig om skadegörelse av tredje man eller om att varan har blivit stulen och man inte vet var den är.

Om den händelse varigenom varan t. ex. har försämrats beror på säljaren, kan denne däremot inte kräva betalning av köparen med hänvisning till att köparen bär risken för varan. Även om köparen bär risken för varan är han således inte betalningsskyldig om varan exempelvis har försämrats genom att säljaren har förpackat den felaktigt.

Skulle varan ha förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som beror på köparen påverkas givetvis inte betalningsskyldigheten.

Innebörden av att säljaren — i stället för köparen — bär risken för varan
framgår inte av förevarande paragraf utan av de bestämmelser som gäller
säljarens avtalsbrott och påföljderna av dem. Om varan t. ex. blir helt
förstörd av en olyckshändelse innan risken har gått över på köparen,
medför detta ofta att varan inte kan avlämnas och att säljaren således
kommer i dröjsmål. Ifall varan kommer fram till köparen i skadat skick på 78

gmnd av en olyckshändelse som inträffat medan säljaren bär risken för Prop. 1988/89:76 varan, blir åter bestämmelserna om fel tillämpliga. Skulle säljaren lyckas 13 § ersätta den försenade eller skadade varan i tid med en som är avlalsenlig, undgår han påföljderna av avtalsbrott. Men han kan inte kräva betalning för den försenade eller skadade varan.

Avlämnandet av varan kan ibland hindras av andra omständigheter än att varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat. Exempelvis kan det inträffa att varans avlämnande hindras av export- eller importförbud. Sådana fall omfattas inte av 12 §. Ofta, såsom beträffande det nyssnämnda exemplet, får man i stället lösa uppkommande tvister med hjälp av reglerna om säljarens dröjsmål.

Riskens övergång

13§

Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 §.

Avlämnas varan inte i rätt tid och beror del på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.

Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.

(Jfr 13 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen innehåller regler om tidpunkten för riskens övergång på köparen.

Första stycket

Första stycket motsvarar del av 17 § i 1905 års lag.

Som huvudregel gäller att risken för varan går över på köparen vid avlämnandet (del faktiska avlämnandet, inte den tidpunkt då avlämnandet skulle ha skett). Har parterna i avtalet angett när varan skall anses avlämnad, blir denna tidpunkt avgörande även för riskens övergång. Om parterna i avtalet har reglerat tidpunkten för riskens övergång gäller i stället det. Avtalet kan alltså innebära att det finns olika tidpunkter för avlämnandet och riskens övergång.

Är inget bestämt om när varan skall anses avlämnad, blir bestämmelserna i 6 och 7 §§ tillämpliga. Vid hämtningsköp (6 §) övergår följaktligen risken när köparen omhändertar varan hos säljaren. För det fallet att varan skall hämtas av köparen på en annan plats än hos säljaren och ulan dennes medverkan, innehåller föreliggande paragraf dock en specialregel i tredje stycket.

Vid plalsköp (se 7 § första stycket) övergår risken när varan överlämnas
till köparen. Vid distansköp (se 7 § andra stycket) övergår risken när varan
överlämnas till en transportör som har åtagit sig varans transport från
avsändningsorten. Utför säljaren själv transporten övergår risken också
vid distansköp när varan överlämnas till köparen på den plats där enligt 79

avtalet avlämnandet skall ske. Om varan har sålts "fritt", "levererad" eller Prop. 1988/89: 76 "fritt levererad" med angivande av en viss ort, går risken för varan inte 13 § över förrän varan har kommit fram till den ort som har angetts i klausulen.

Bestämmelsen i första stycket tar sikte på fall där avlämnandet sker enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 §. Skulle det inträffa att varan avlämnas vid en tidpunkt som följer av bruk eller sedvänja (jfr 3 §), bör principen i första stycket kunna tillämpas analogt. Det kan dock inte uteslutas att omständigheterna i dylika fall kan vara sådana att risken bör gå över på köparen vid en annan tidpunkt än när varan avlämnas. Bedömningen härav får överlämnas lill rättstillämpningen.

Av 14 § följer alt varan skall ha avskilts för köparens räkning för att risken skall gå över på denne. Den närmare innebörden av detta behandlas i specialmotiveringen till den paragrafen.

Andra stycket

Andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln om tidpunkten för riskens övergång. En liknande regel finns i 37 § i 1905 års lag. Undantaget avser det fallet att varan inte avlämnas i rätt tid och detta beror på köparen eller på något förhållande på dennes sida. Då går risken över på köparen när säljaren har gjort det som ankommer på honom för att varan skall kunna avlämnas.

Om varans avlämnande försenas till följd av något förhållande på köparens sida innebär detta således inte att säljaren fortsättningsvis skulle bära risken för varan tills avlämnandet faktiskt sker, utan risken kan i dessa fall gå över på köparen redan tidigare. Som anges i lagtexten fömtsätter riskens övergång att säljaren för sin del har fullgjort det som ankommer på honom för att avlämnande kan ske. Risken går dock inte över förrän den tid som köparen kan ha på sig för att avhämta varan eller ta emot den har gått ut. Om det t. ex. följer av avtalet att köparen skulle hämta varan den 15 juli men han kommer först en vecka senare, övergår risken för varan på honom den 15 juli även om säljaren för sin del hade varan färdig och tillgänglig för avhämtning redan den 10 juli.

Andra stycket blir tillämpligt inte bara i det fallet att köparen underlåter att hämta eller ta emot varan utan också t. ex. när varan inte avlämnas av den orsaken att säljaren håller den inne med stöd av 10 § eller då avlämnandet försenas därför att köparen har underlåtit att ge säljaren anvisningar som denne behöver för att kunna avlämna varan som avtalet föreskriver. Om säljaren vid distansköp vill åberopa regeln i 10 § andra stycket och hålla inne varan genom att hindra dess överlämnande till köparen, har avlämnande enligt 7 § ofta skett redan tidigare. Risken för varan har då gått över enligt första stycket av förevarande paragraf Andra stycket blir därför inte tillämpligt i sådana fall.

Av 14§ framgår att också om situationen är sådan som avses i andra stycket av förevarande paragraf, går risken för varan inte över förrän varan har blivit avskild för köparens räkning. Även om varan redan tidigare har ställts till köparens förfogande, går risken således över först när varan har avskilts för köparen.

Tredjestycket Prop. 1988/89:76

I tredje stycket finns en speciabestämmelse om tidpunkten för riskens 14 § övergång i det fallet att köparen enligt avtalet skall hämta varan på annan plats än hos säljaren, I 1905 års lag finns i 17 § andra meningen en bestämmelse som liknar den nu berörda bestämmelsen. I fall som nu avses övergår risken för varan när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning. Om köparen enligt avtalet skall hämta varan t. ex. från ett lager hos tredje man, övergår risken på honom genast när han har fått vela att varan finns tillgänglig för honom, fömtsätt att tiden för avlämnandet är inne. Riskens övergång fömtsätter således inte att köparen t. ex. har haft en rimlig tid på sig för att hämta varan eller att den tid inom vilken varan skulle avlämnas har löpt ut. Däremot fömtsätter riskens övergång att köparen faktiskt har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning. Köparens vetskap behöver emellertid inte nödvändigtvis grunda sig på ett meddelande från säljaren. Del är t. ex. möjligt att tredje man som förvarar varan har lämnat köparen ett meddelande om att varan är färdig att avhämtas. Köparens vetskap om att varan kan avhämtas kan också gmnda sig på andra omständigheter än ett meddelande från säljaren eller tredje man.

Bestämmelsen i tredje stycket gäller alla typer av köp. När köpet avser något annat än ett individuellt föremål följer dock av 14 § att risken inte går över på köparen förrän varan har avskilts för honom.

Bestämmelsen avser bara det fallet att köparen skall hämta varan på annan plats än hos säljaren. Skall köparen hämta varan hos säljaren går risken över först när köparen faktiskt hämtar varan, fömtsätt att detta sker i tid (jfr 13 § andra stycket). Anledningen till detta är att säljaren har bättre möjligheter att avvärja skador som kan drabba varan och alt upprätta försäkringsskydd mot skador så länge varan är i hans besittning.

14§

Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning, anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att varan är avsedd för köparen.

(Jämför 14 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen innehåller en bestämmelse som kompletterar de föregående reglerna om riskens övergång. 1 37 § i 1905 års lag finns en bestämmelse med liknande innehåll.

Förevarande paragraf innebär att risken för varan inte går över på köparen förrän varan har individualiserats för dennes räkning. Detta får betydelse vid köp av annat än individuellt beskaffade varor. Då krävs att varan avskiljs för köparen. I paragrafen anges att avskiljandet kan ske genom märkning eller anteckning i transportdokument, vilket torde vara de vanligaste fallen, eller på annat sätt. Varan bör kunna identifieras så att det framgår alt den är avsedd för den ifrågavarande köparen.

Kravet på att varan skall vara avskild för köparen modifierar för det
första huvudregeln om att risken för varan övergår på köparen då varan
avlämnas. Om avlämnandet skett utan att varan dessförinnan har blivit 81

6 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76

avskild för köparen, t. ex. då vara som transporteras som bulklast i enlighet Prop. 1988/89:76 med 7 § andra stycket skall anses ha blivit avlämnad när den överlämnats 15 § till transportören, övergår risken på köparen först när det parti som avtalet avser har blivit avskilt för honom. På motsvarande sätt modifierar kravet på avskiljande den princip som framgår av 13 § andra stycket. Även om varans avlämnande försenas av orsaker som beror på köparen övergår risken för varan inte på köparen såsom sägs i nämnda bestämmelse om varan inte har blivit avskild för honom. Motsvarande gäller för de situationer som avses i 13 § tredje stycket. Även om tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att han kan hämta varan är detta inte tillräckligt för att risken skall gå över på honom om varan inte har blivit avskild för honom.

Varor under transport

15§

Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alltid risken för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat, om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.

(Jfr 15 § i arbetsgmppens förslag)

I paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, ges vissa allmänna regler om riskens övergång i det specialfallet att köpet avser en vara som — med parternas vetskap — befinner sig under transport. Det kan t. ex. vara fråga om försäljning av en oljelast.

Huvudregeln är i sådana fall att risken går över på köparen vid köpet. Från denna huvudregel görs undantag för det fall det framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Undantaget skall ses mot bakgrund av att det inom främst storhandeln är vanligt att köparen av en vara under transport får bära risken för händelser som har inträffat redan före köpet (jfr även Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 177 not 20, Hellner, Köprält, 3 uppl., s. 72, Nörager-Nielsen og Theilgaard, Köbeloven 1, 1979, s. 220 fl). Detta beror framför allt på all det inte sällan kan vara svårt att utreda exakt när en skada har inträffat, t. ex. om varan är lastad i en container. Genom försäkring har köparen vanligen skydd för skada som har inträffat före avtalsslutet. Vid bedömningen av om undantagsregeln är tillämplig blir del ofta av betydelse just om köpet har ingålts på sådana villkor att transportförsäkringen har överförts på köparen, såsom vid cif-köp.

Även om det skulle framgå av omständigheterna att köparen har åtagit
sig all bära risken för varan från det att varan överlämnades till den
transportör som har utfärdat transportdokumentet, bär enligt andra me
ningen säljaren dock ändå risken för att varan vid köpet har förstörts, 82

kommit bort, försämrats eller minskat, om han kände till eller borde ha Prop. 1988/89: 76
känt till detta men inte har upplyst köparen om det. 16 §

Att köparen exempelvis har möjlighet att göra anspråk på försäkringsersättning är naturligtvis inte likvärdigt med mottagandet av en avlalsenlig vara. Om säljaren kände lill eller borde ha känt till att varan t. ex. hade försämrats under transporten, borde han ha meddelat köparen detta så att denne fått möjlighet att ta ställning till om han i den situationen velat ingå köpeavtalet. Gör säljaren inte detta bär han risken för försämringen.

Öppet köp

16§

Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till dess att varan lämnas tillbaka.

(Jfr 16 § i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års lag framgår motsvarande princip om farans övergång vid öppet köp av 60 §.

Paragrafen innehåller ett specialstadgande om risken för varan vid öppet köp. Vid ett sådant köp har köparen en viss tid på sig att överväga om han vill stå fast vid köpet eller inte.

Vid öppet köp övergår risken för varan på köparen på normalt sätt i enlighet med de föregående bestämmelserna, dvs. som huvudregel vid varans avlämnande. Om köparen bestämmer sig för att inte behålla varan, går risken för varan tillbaka på säljaren först när varan lämnas tillbaka till denne. Köparen bär således risken för händelser som drabbar varan medan han har den i sin besittning och medan varan är på väg tillbaka till säljaren. Detta gäller även om den t. ex. avsänts med post eller transporteras av en självständig fraktförare.

I paragrafen tas inte ställning till om köparen har rätt att t. ex. öppna varans förpackning eller prova varan.

Varans beskaffenhet

överensstämmelse med avtalet m. m.

17§'

Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 83

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning Prop. 1988/89:76
behövs för att bevara eller skydda varan. J7 §

Varan skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket.

(Jfr 17 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen som saknar motsvarighet i 1905 års lag innehåller de grundläggande bestämmelserna om varans egenskaper och utgör därmed utgångspunkten för bedömningen av om en vara skall anses vara behäftad med fel. Påföljderna vid fel i varan regleras i 30-40 §§.

Första stycket

Bestämmelsen ger uttryck för den — i enlighet med lagens dispositiva karaktär — grundläggande principen att bedömningen av frågan huruvida fel i varan föreligger i första hand skall ske med utgångspunkt i vad som beträffande varans beskaffenhet kan anses avtalat mellan parterna. Från den utgångspunkten föreligger fel i varan när den — utan att den i något hänseende behöver vara sämre — avviker från vad som är avtalat. Alt varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet syftar inte bara på avtalstexten, utan även omständigheterna vid köpet kan vara betydelsefulla fakta vid bestämmandel av avtalsinnehållet.

Även om parterna inte uttryckligen specificerat varan, kan det av avtalet indirekt framgå vad som har avtalals. Om varan exempelvis har angetts genom hänvisning till beteckning eller motsvarande, får det härav anses följa att varan skall motsvara den beskaffenhet som varor av det slaget vanligtvis har. Av omständigheterna kring köpet framgår ofta vad som kan anses avtalat om varans egenskaper. Exempelvis är priset en omständighet som i allmänhet kan ge vägledning om vilken kvalitet som är fömtsätt. Även handelsbruk och annan sedvänja kan vara relevant vid bedömningen av humdan vara säljaren är skyldig att leverera.

Första styckets hänvisning till varans mängd korresponderar med bestämmelsen i 43 § andra stycket, som anger att bestämmelserna om fel i vissa fall blir tillämpliga även då en leverans brister i kvantitativt hänseende.

Av första stycket framgår vidare att varan även beträffande förpackning
en bör överensstämma med vad som följer av avtalet. Varan kan således
anses vara felaktig om den inte har förpackats på det sätt som avtalet
fömtsätter. Orsaken till att varans förpackning har berörts i avtalet kan
vara att förpackningen är viktig för att skydda varan eller bevara dess
egenskaper. Orsaken kan också vara att köparen avser att sälja varan
vidare i en förpackning av viss design eller med bestämda kännetecken,
uppgifter eller dylikt. Köparen kan således göra gällande påföljder av fel
beträffande en vara som skall hämtas hos säljaren, om det följer av avtalet
att säljaren skall förpacka varan för transport men han inte har gjort det. Å
andra sidan är det klart att köparen inte kan göra gällande några påföljder
av fel i varan på den gmnden att en transportförpackning är skadad efter
en transport, om inte själva varan är skadad. Förpackningen, vars enda
syfte är att skydda varan under transport, har i ett sådant fall endast fyllt g4

sin funktion. Däremot kan påföljder av fel göras gällande om varans Prop. 1988/89:76 försäljningsförpackning är defekt och varan exempelvis är avsedd för 17 § vidareförsäljning i obruten originalförpackning.

Andra stycket

I andra stycket anges vissa allmänna regler om varans beskaffenhet vilka kommer till användning om avtalet inte ger besked om hur en vara skall vara beskaffad. Stadgandet är inte avsett som en uttömmande beskrivning av felsiluationer utan har en närmast klargörande funktion genom att ange vissa centrala principer som bör ligga till grund för felbedömningen. Även andra omständigheter än de som nämns kan därför i det enskilda fallet vara relevanta.

Punkt 1. Varan skall ha egenskaper som gör den lämpad för sådan användning som är normal för varor av samma slag. En sådan bedömning skall i första hand avse varans ändamålsenlighet och inte dess kvalitet. Att kvalitetsskillnader förekommer inom vida ramar mellan varor av samma slag innebär inte att en vara endast på grund av dess sämre kvalitet skall anses felaktig. Andra omständigheter, såsom varans pris, får vara vägledande när det gäller att fastställa vilken standard en köpare har rätt att kräva.

Regeln i punkt 1 tar sikte på alla de egenskaper som är relevanta med hänsyn till det eller de ändamål som varor av samma slag i allmänhet används för. Om köpet avser en vara som allmänt används för flera olika ändamål, skall den anses felaktig om den inte är lämpad för alla dessa ändamål.

Även om en vara är användbar för det särskilda ändamål som köparen har avsett alt utnyttja den för, kan bestämmelsen i förevarande punkt ändå leda till att varan anses felaktig. Detta blir — om inte annat har avtalats — fallet, om varan inte är lämplig för sådana andra ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används. Således behöver en köpare inte nöja sig med exempelvis en maskin, som i och för sig är användbar för avsett ändamål, om den förbrukar avsevärt mer energi än vad som är normalt i fråga om motsvarande maskiner. Den som säljer varor som inte har samma brukbarhet som motsvarande varor i allmänhet, bör se till att detta blir känt för köparen.

Den bedömningsprincip som följer av regeln i punkt 1 är avsedd att tillämpas även i det fallet att en vara skall säljas vidare, om vidareförsäljning är det normala vid köp av liknande slag. Varan skall då vara sådan att den kan vidareförsäljas i normal ordning och på sedvanliga villkor.

Punkt 2. Denna punkt avser det fallet att säljaren måste ha insett att
köparen avser att använda varan för ett särskilt ändamål som i något
hänseende skiljer sig från vad liknande varor vanligtvis används till. Att
säljaren "måste ha insett" vilket särskilt ändamål köparen avsåg att använ
da varan för innebär att situationen skall ha varit sådan att det inte kan
finnas någon rimlig anledning att anta att säljaren har kunnat undgå att
inse köparens avsikt med varan. Det är således inte tillräckligt att säljaren
"borde" ha känt till köparens avsikt. Regeln får betydelse till exempel i
situationer där köparen inte har angett sina önskemål om varans egenska- 85

per på annat sätt än att han har beskrivit för vilket ändamål han behöver Prop. 1988/89:76 den. Sådana fall torde inte vara ovanliga, eftersom det ofta är säljaren som 17 § har den särskilda sakkunskap som behövs för att välja den vara som bäst passar för den avsedda användningen.

Om säljaren har känt till eller efter omständigheterna måste ha insett att köparen har avsett att använda varan för ett bestämt ändamål, svarar säljaren för att varan är ägnad för detta ändamål. Det är vad säljaren kände till när avtalet ingicks som är avgörande. Om säljaren när avtalet skall ingås inte kan erbjuda någon vara som motsvarar köparens behov, bör han upplysa köparen om det.

Säljaren svarar dock inte för att varan är ägnad för köparens speciella ändamål i alla de situationer där han känner till dessa ändamål. Om det framgår av omständigheterna att köparen inte föriitade sig på eller inte hade rimlig anledning att förlila sig på säljarens sakkunskap och bedömning, bär köparen själv risken för varans bristande ändamålsenlighet. Så kan vara fallet om köparen själv har bättre förutsättningar att bedöma varans lämplighet på grund av att han har större sakkunskap av varor av ifrågavarande slag eller har bättre kännedom om de förhållanden under vilka varan kommer att användas.

Punkt 3. En vara skall ha de egenskaper som säljaren hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell. Redan gällande rätt får anses innebära att säljaren vid försäljning efter prov utfast sig att varan helt, eller i de delar som provet har varit avsett att tjäna som ledning för, skall överensstämma med provet. Som framgår av ordalagen lar bestämmelsen sikte på blott de egenskaper som säljaren kan anses ha hänvisat till genom att visa fram ett prov, eftersom ett prov kan vara avsett att illustrera varans egenskaper endast i vissa avseenden. Ifall det kan förekomma avvikelser i varan i förhållande till de egenskaper som framgår av provet och dessa avvikelser är sådana att köparen inte hade anledning att räkna med dem, bör säljaren upplysa om det förhållandet. Särskilt beträffande prov i mindre format, t. ex. varor i trämaterial, bör köparen i allmänhet få räkna med de variationer som förekommer i naturmaterial.

Punkt 3 gäller som framgår av ordalydelsen endast säljarens prov. Ell prov som köparen har förevisat kan inte i alla situationer tillmätas samma betydelse vid felbedömningen som ett prov som säljare har visat.

Put\kt 4. Varan skall vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackningen behövs för att skydda eller bevara varan. Vissa typer av varor, såsom bilar och sådana varor som transporteras i bulk, leveras normalt utan förpackning. Stadgandet innebär emellertid inte något krav på all varor i andra fall alltid skall levereras i förpackning. Säljaren är skyldig att förpacka varan endast om det behövs för att skydda eller bevara den, I sådant fall skall den förpackas på ett sätt som är vanligt för varor av del slaget. 1 många fall kan det förekomma flera förpacknings-sätt som är brukliga och därför acceptabla.

Tillägget för det fallet att något vanligt förpackningssätt inte finns tar sikte i första hand på nya typer av produkter för vilka något bruk i fråga om förpackning ännu inte har utvecklat sig. 1 ett sådant fall skall varan, om

det behövs för att bevara eller skydda den, förpackas på ett för ändamålet Prop. 1988/89:76
försvarligt sätt. 18 §

Tredje stycket

Genom att en vara skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första och andra styckena, knyts feldefinitionen direkt till de krav med avseende på varans beskaffenhet som dessa bestämmelser innehåller. En vara skall således anses felaktig när den avviker från vad som anges i de båda första styckena. Som redan har framhållits är bestämmelserna i andra stycket inte någon uttömmande beskrivning av vad som — bortsett från vad som följer av avtalet — krävs för att en vara skall vara felfri. En vara kan alltså vara felaktig även i andra fall än då den avviker från vad som anges i första och andra styckena. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra när sådana ytterligare felfall kan anses föreligga.

Alt en vara även i andra fall skall anses felaktig på grund av särskilda åtgärder av bl. a. säljaren framgår av 18 §.

18§'

Även om det inte följer av 17 § skall varan anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.

Varan skall även anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt lill uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.

(Jfr 18 och 19 §§ i arbetsgruppens förslag)

1905 års lag innehåller inga regler om säljarens ansvar för oriktiga uppgifter.

Bestämmelserna i förevarande paragraf kompletterar reglerna i 17 § genom att ange att reglerna om fel blir tillämpliga när köparen förlitat sig på orikliga uppgifter. Paragrafen omfattar säljarens ansvar för uppgifter om varan före köpet som har lämnats av honom själv (första stycket) eller av någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning (andra stycket). Det felansvar som följer av bestämmelserna kan i och för sig i viss utsträckning härledas ur principen att varan skall överensstämma med vad som har avtalats.

Första stycket

I första stycket anges att varan skall anses felaktig, om den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 87

har lämnat vid marknadsföringen av varan eller på annat sätt före köpet Prop. 1988/89:76 och det kan antas att uppgiftema har inverkat på köpet. Med uppgifter 18 § som säljaren har lämnat avses även uppgifter som har lämnats av någon som har fullmakt att i detta avseende handla på säljarens vägnar. Vanligen är det då fråga om personer med s. k. ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen, t. ex. försäljare och andra anställda, vars ställning medför behörighet att lämna uppgifter om varan. En person som är anställd hos säljaren kan vara behörig att lämna uppgifter om varan även om han inte är behörig att sluta avtal på säljarens vägnar.

Felansvar på gmnd av att varan inte motsvarar uppgifter som lämnats om den kan inträda oavsett om den lämnats i skriftlig form eller muntligen. Bestämmelsen avser såväl att det enskilda exemplaret av produkten avviker från de uppgifter som lämnats som att produkten som sådan inte motsvarar uppgifterna.

För att det skall vara fråga om en uppgift av betydelse i förevarande sammanhang, fordras att uppgiften är tillräckligt konkret och inte innebär endast ett allmänt lovprisande. Ju mer allmänt hållen en uppgift om varan är, desto svårare är det för köparen att gmnda något anspråk med anledning av uppgiften. Mycket allmänt hållna uppgifter av säljfrämjande natur kan således inte gmnda något felansvar för säljaren. Inte heller andra s.k. kringuppgifter, dvs. uppgifter som visserligen rör en varas egenskaper men som i likhet med uppgifter av den nyss berörda typen mer allmänt har till syfte att främja avsättningen, kan i allmänhet gmnda felansvar.

Ansvar enligt bestämmelsen förutsätter inte vållande hos säljaren. Varan kan således anses felaktig, även om säljaren inte visste eller ens borde ha känt till att en uppgift som han lämnat var oriktig. Inte heller spelar det någon roll om hans avsikt varit att vilseleda köparen eller ej. När det däremot gäller följderna av ett fel, t. ex. vad gäller skadeståndsansvaret, har säljarens eventuella vållande samma betydelse som vid fel i allmänhet.

En fömtsättning för felansvar är att den uppgift som har lämnats kan antas ha inverkat på köpet. Köparen kan således inte åberopa en uppgift som uppenbarligen har varit irrelevant för honom vid köpslutet. Inte heller kan han åberopa en uppgift som han då inte kände till. Kravet på kausalitet är utformat så, att det får ankomma på köparen att göra antagligt att en uppgift av ifrågavarande slag har haft inverkan på köpet.

Att säljaren har ett ansvar för att de uppgifter som har lämnats om varans egenskaper är riktiga innebär att en säljare som är osäker på någon omständighet rörande varan bör avhålla sig från att lämna några uppgifter om den omständigheten innan han har försäkrat sig om att uppgifterna är riktiga; annars kan han drabbas av felansvar i del hänseendet. Eftersom säljaren själv avgör innehållet i de uppgifter som han lämnar om varan kan han också se till att osäkra uppgifter inte presenteras som säkra utan att de förses med tillräckliga reservationer eller att det i vart fall framgår att uppgiften är osäker.

Andra stycket

I paragrafens andra stycke föreskrivs att varan skall anses felaktig om
den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller använd- 88

ning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens Prop. 1988/89:76 räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan. Fömtsätt- 18 § ningen härför är, att säljaren har känt till eller borde ha känt till uppgifterna och att, liksom förutsätts i första stycket, uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Typiska exempel är uppgifter som har lämnats i broschyrer, i annonser eller på varans förpackning. Bestämmelsen omfattar dock alla marknadsföringsuppgifter om varans egenskaper eller användning, oavsett på vilket sätt uppgifterna har lämnats och oberoende av vilket medium som använts vid marknadsföringen.

Bestämmelsen innebär en utvidgning av felansvaret i första stycket genom att säljaren enligt stadgandet i vissa fall har att bära felansvaret även för marknadsföringsuppgifter som har lämnats av annan. Hänvisningen till tidigare säljled innebär t. ex. att en detaljist inte behöver svara för uppgifter som konkurrerande detaljister har lämnat till kunden. Är säljaren en detaljist, avses med tidigare säljled den som har levererat varan till detaljisten (t. ex. en importör eller grossist), hans leverantör osv. bakåt till tillverkaren. Vidare görs enligt regeln säljaren ansvarig för uppgifter som lämnas av någon annan för säljarens räkning. Det är inte fråga om ett handlande på grund av fullmakt. Om en fullmakt föreligger gäller i stället, som tidigare framhållits, vad som anges i första stycket. 1 nu förevarande fall är det alltså tillräckligt att vederbörande får anses ha handlat för säljarens räkning. Det avgörande får i tveksamma fall vara, hur en köpare objektivt sett har anledning att uppfatta situationen. Vad som avses är exempelvis när en reklambyrå hjälper säljaren med dennes marknadsföring och när en branschorganisation eller en företagskedjas gemensamma organisation bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

Betydelsen av marknadsföringsuppgifter som har lämnats av någon annan än säljaren är inte beroende av all säljaren för egen del hänvisat till eller åberopat uppgifterna. Enligt bestämmelsen fordras endast att uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Beträffande den närmare innebörden av den förutsättningen hänvisas till vad som anförts i anslutning till första stycket.

En betydelsefull avgränsning av säljarens felansvar innebär undantaget för sådana uppgifter som säljaren varken känt till eller borde ha känt till. Denna avgränsning avser alt från uppgifter som omfattas av säljarens felansvar avskilja sådana fall där det inte är rimligt att anta att säljaren fått kännedom om uppgifterna. Utan att känna till uppgifterna saknar han ju möjlighet att undgå felansvaret genom alt rätta uppgifterna. Som exempel på situationer där det inte är rimligt att förlila sig på att säljaren känner till uppgifter som lämnats om varan kan nämnas alt en säljare på köparens begäran skaffar fram en vara som normalt inte ingår i hans sortiment. Det kan också, vid importerade produkter, vara fråga om marknadsförings-uppgifter som har lämnats utomlands.

Att säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats av annan på angivet
sätt begränsas, betyder emellertid inte att risken för vissa marknadsfö
ringsuppgifter på ett otillbörligt sätt drabbar köparen. De former under
vilka uppgifter av här avsett slag har lämnats, och övriga omständigheter,
torde vara sådana, att köparen, om uppgifterna som sådana eller i något 89

hänseende är särskilt betydelsefulla för honom, finner anledning att kon- Prop. 1988/89: 76 trollera dem hos säljaren. Om säljaren därvid vitsordar uppgifterna, påtar 19 § han sig ett sådant ansvar för uppgiftemas riktighet som följer av första stycket.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket skall sådana uppgifter som avses i första och andra styckena inte påverka felbedömningen om de rättas i tid på ett tydligt sätt. En oriktig uppgift som har rättats på ett sätt som är ägnat att eliminera uppgiftens inverkan på det enskilda köpet förlorar sin betydelse för felbedömningen. Vad som bör krävas för att rättelsen skall anses ha skett på ett tillräckligt tydligt och effektivt sätt får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och beroende på hur uppgiften har lämnats, uppgiftens innebörd och betydelse etc. Som ett allmänt krav bör uppställas att uppgiften måste rättas på ett sätt som är minst lika tydligt som det sätt på vilket uppgiften urspmngligen lämnats. 1 detta ligger också att rättelsen skall vara ägnad att nå samma krets av presumtiva kunder som har nåtts av den urspmngliga marknadsföringen. Då det i praktiken torde vara omöjligt att med en rättelse nå samtliga presumtiva köpare som har fått del av felaktiga uppgifter, vore det orimligt betungande för säljaren att bära ansvaret för varje fall där rättelsen faktiskt förbigått den enskilde köparen. Det avgörande får här i stället vara om rättelsen har skett med sådan omsorg att den typiskt sett varit ägnad att nå de presumtiva köpare som fått del av den urspmngliga uppgiften. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet närmare precisera de krav som bör ställas på rättelsemeddelandets spridning.

Om rättelsemeddelandet, trots att det uppfyllt kraven enligt tredje stycket, har förbigått en köpare men säljaren har insett eller på gmnd av omständigheterna hade bort inse att köparen förlitade sig på den urspmngliga uppgiften och att denna hade betydelse för köparens handlande, torde det följa av allmänna avtalsrättsliga regler att näringsidkaren blir bunden av uppgiften om han inte rättar den i det enskilda fallet. I den nu berörda situationen är emellertid förevarande bestämmelse inte tillämplig.

Det bör framhållas att rättelsen av en uppgift inte behöver vara gjord av den som har lämnat uppgiften, men det skall tydligt framgå av meddelandet att det är fråga om rättelse av en viss tidigare uppgift. Säljaren kan sålunda alltid rätta en uppgift som har lämnats av någon annan, t. ex. en tillverkare eller en branschorganisation. Ett annat sätt att undgå ansvar för en uppgift i ett sådant fall är att säljaren klargör att han inte kan stå för riktigheten av uppgiften. För att en sådan förklaring skall få samma effekt som en sådan rättelse av en tidigare lämnad uppgift måste det krävas att förklaringen tar direkt sikte på den tidigare uppgiften.

Befintligt skick

19 §

Även om varan har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande
allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om 90

1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper Prop. 1988/89: 76
eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha 19 §

inverkat på köpet,

2. säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt lill och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller

3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld "i befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till ulropsprisel.

(Jfr 20 § i arbetsgmppens förslag)

1905 års lag innehåller inga särskilda regler om förbehåll av det slag som förevarande paragraf behandlar. I fråga om auklionsköp innehåller 1905 års lag i 48 § en bestämmelse som ålägger säljaren ett begränsat felansvar.

Paragrafen behandlar de fall då en vara sålts i befintligt skick eller under åberopande av något liknande allmänt formulerat förbehåll. Enligt stadgandet begränsas räckvidden av sådana friskrivningar i tre olika hänseenden, nämligen dels om varan inte överensstämmer med lämnade uppgifter, dels om säljaren har underlåtit att lämna köparen vissa upplysningar om varan, dels om varan är i väsentligt sämre skick än köparen har haft befogad anledning att fömtsätta. Bestämmelsen kan givetvis, enligt vad som framgår av 3 §, jämkas eller åsidosättas genom uttryckliga eller underförstådda villkor i parternas avtal eller genom handelsbmk eller annan sedvänja. Det bör understrykas att bestämmelsen blir tillämplig endast i det fall att säljaren faktiskt har gjort ett förbehåll. Om en vara säljs utan sådant förbehåll tillämpas således de allmänna felreglema (jfr 17 och 18 §§), vilka medför ansvar för säljaren i alla de fall där reglerna i förevarande paragraf skulle kunna medföra ansvar.

Förbehåll av den typ som avses i paragrafen är utanför konsumentförhållanden i princip bindande mellan partema. I rättspraxis har dock villkor av detta slag inte uppfattats som undantagslöst bindande. De har sålunda bland annat ansetts vara underkastade de begränsningar som följer av den gmndsats som uttrycks i 48 § i 1905 års köplag i fråga om köp på auktion.

Utgångspunkten för en reglering av frågan vilken verkan som skall tillmätas klausulen "i befintligt skick" och liknande bör vara, att dylika förbehåll även i fortsättningen i princip skall tillerkännas giltighet mellan partema. Det är emellertid angeläget att motverka uppfattningen att en säljare genom en sådan klausul undgår allt ansvar för varan, oavsett omständigheterna. Förevarande paragraf är avsedd att ange vilken ansvarsfriskrivning som ett sådant allmänt förbehåll av säljare medför.

Första stycket

Punkt 1 gäller fall där säljaren har lämnat oriktiga uppgifter om varan
och uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Som framgår av 18 § bär „

säljaren ett vidsträckt ansvar för sina uppgifter om varans beskaffenhet Prop. 1988/89:76

eller användning. Ett sådant ansvar kan utkrävas även om varan har sålts i 19 §

befintligt skick. En sådan allmän friskrivning inverkar inte på säljarens

ansvar för de speciella uppgifter som han har lämnat om varan. Det

motsatta förhållandet skulle nämligen innebära att säljaren kunde lämna

uppgifter om varan på köparens risk. Att verkan av ett allmänt förbehåll

får vidkännas nu angivna begränsningar torde i huvudsak överensstämma

med den ståndpunkt som har intagits i hittillsvarande rättspraxis.

Är säljaren osäker på en uppgift som han har lämnat om varan, kan han inte freda sig från ansvar för uppgiften genom att stödja sig på ett förbehåll om befintligt skick eller liknande. Han måste även i ett sådant fall tydligt reservera sig i fråga om uppgiftens riktighet eller på annat sätt göra klart för köparen att uppgiften är osäker. I punkt 1 avses alla uppgifter om varan som har lämnats av säljaren, dvs. både uppgifter som har lämnats vid köpslutet som sådana som dessförinnan har lämnats vid marknadsföringen av varan.

Det ligger i sakens natur att säljaren även i sådana fall som avses i förevarande paragraf har samma möjligheter som följer av I8§ tredje stycket att rätta felaktiga uppgifter. Genom en tillräckligt tydlig och i tid gjord rättelse kan säljaren undvika att de felaktiga uppgifterna inverkar på köpet och han undgår därigenom det felansvar som annars skulle ha drabbat honom.

Punkt 2. Lagen innehåller ingen allmän regel om verkan av att säljaren underlåter att lämna upplysningar om varan. Däremot talar starka skäl för att den frågan regleras när det gäller att precisera räckvidden av klausuler om befintligt skick och liknande förbehåll. De tvister som uppstår till följd av dylika klausuler gäller ofta fall då säljaren för köparen har förtigit väsentliga uppgifter om varan och därefter till sitt fredande åberopat att han genom den berörda klausulen har generellt friskrivit sig från ansvar för varans beskaffenhet.

En säljare som vill åberopa en klausul om befintligt skick eller liknande får enligt förevarande bestämmelse finna sig i en viss upplysningsplikt mot köparen. Upplysningsplikten omfattar dock inte andra egenskaper hos varan än sådana som köparen med hänsyn till omständigheterna med fog haft anledning att räkna med att bli upplyst om och som säljaren faktiskt haft vetskap om. Del är alltså inte tillräckligt att säljaren — enligt vad som kan bedömas — bort ha sådan vetskap. Den valda formuleringen i lagtexten — "måste antas ha känt till" — avser att medge en viss lättnad i kravet på bevis om säljarens kunskap.

Omfattningen av säljarens upplysningsplikt enligt förevarande regel får
bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i 20 § om köparens skyldighet
att undersöka varan. I fråga om förhållanden som köparen hade kunnat
upptäcka vid en undersökning som han genomfört eller som han efter
omständigheterna rimligen borde ha kunnat genomföra blir säljarens upp
lysningsplikt normalt inte aktuell. Däremot har den betydelse i fråga om
förhållanden som kan antas vara av betydelse för köparen men som inte
kan uppdagas vid en normal undersökning av varan eller som köparen i
övrigt inte har anledning att själv vara uppmärksam på. 92

Punkt 3 är avsedd att tillämpas endast i sådana fall då varans skick står Prop. 1988/89:76 i ett uppenbart missförhållande till varans pris och övriga omständigheter. 20 § Den frågan skall bedömas objektivt. Stadgandets tillämpning fömtsätter inte nödvändigtvis vållande på säljarens sida.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall en begagnad vara som har sålts på auktion anses såld i "befintligt skick". Det innebär att bestämmelserna i första stycket blir tillämpliga även på auktionsköp utan att säljaren gör något särskilt förbehåll om att varan säljs i "befintligt skick". Bestämmelsen gäller dock bara begagnade varor. Nya varor skall således, även vid auk-lionsförsäljning, bedömas enligt de allmänna felreglerna, såvida varorna inte utbjudits under uttryckligt förbehåll om befintligt skick eller liknande.

Enligt första stycket punkt 3 skall bedömningen av om en i "befintligt skick" såld vara är felaktig bl.a. ske mot bakgrund av varans pris. I auktionsfallen kan det emellertid ske bara då säljaren har angett ett utropspris. När så har skett, får det anses betyda att säljaren har gjort en värdering av varan på grundval av sina speciella kunskaper om varor av samma slag.

Undersökning av varan före köpet

20 §

Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet.

Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.

(Jfr 21 § i arbetsgruppens förslag)

Första stycket

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Paragrafen anger vissa förutsättningar för köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel.

Om köparen när han ingick köpeavtalet var medveten om en viss egen
skap hos varan, kan han inte senare göra gällande alt den egenskapen utgör
ett fel. För all köparen skall förlora sin rätt att åberopa felet krävs emeller
tid att köparen inte bara var medveten om den faktiska omständigheten
som felet hänför sig lill utan också har haft en uppfattning om omständig
hetens betydelse. Om säljaren exempelvis före köpet har nämnt en om
ständighet som utgör fel i varan, men köparen som saknar nödvändiga
fackkunskaper inte rimligen kan antas ha insett vilken betydelse den
påpekade omständigheten har, förlorar köparen inte rätten all åberopa
felreglerna. Bedömningen får bli beroende av varuslag, köparens kunska- 93

per på det aktuella området och andra omständigheter i det enskilda fallet. Prop. 1988/89: 76

Bestämmelsen är självfallet inte tillämplig på situationer där det har 20 § avtalals eller annars har varit förutsatt att säljaren skulle avhjälpa felet efter köpet.

Lagtextens hänvisning till omständigheter som köparen måste antas ha känt till innebär att man principiellt förutsätter en faktisk kunskap hos köparen om den ifrågavarande omständigheten. Samtidigt avser formuleringen att medge en viss lättnad i kravet på bevis om köparens vetskap.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar, tillsammans med tredje stycket, 47 § i 1905 års lag.

Andra stycket reglerar betydelsen av köparens undersökning av varan före köpet. Huvudregeln är att köparen inte såsom fel får åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen.

Köparen har inte, såvida inte annat följer av avtal, av handelsbmk eller av annan sedvänja, någon skyldighet att på eget initiativ undersöka en vara före köpet, inte ens om det kan ske utan större besvär. Har köparen emellertid gjort en sådan undersökning, eller trots uppmaning från säljaren underlåtit det, kan det inverka på hans rätt att göra gällande påföljder av fel.

En uppmaning från säljaren att undersöka varan behöver inte i varje situation vara given i klara ordalag, utan den kan efter omständigheterna anses lämnad indirekt, exempelvis genom att varan vid förhandlingar om köpet har förevisats eller hållits tillgänglig för undersökning av köparen. Bland omständigheter som kan utgöra en godtagbar anledning för köparen att underlåta att trots uppmaning undersöka varan kan nämnas att det i det särskilda fallet skulle vara alltför kostsamt eller besvärligt för honom. Varan kan exempelvis befinna sig på en för köparen avlägsen ort. Säljarens uppträdande kan vidare på olika sätt ge köparen anledning att begränsa sin undersökning eller att helt avstå från den. Den vanligaste situationen torde vara att säljaren har lämnat vissa uppgifter om varan eller utfästelser. Köparen torde då vara berättigad att uppfatta säljarens uppgifter och uttalanden som en omständighet som befriar honom från skyldigheten att undersöka varan i de hänseenden som uppgifterna avser.

Att en undersökning har ägt mm eller har underlåtits utan godtagbar anledning innebär, såsom framgår av lagtexten, inte att köparen senare är betagen alla möjligheter att åberopa fel. Han föriorar endast rätten att göra gällande sådana fel som han borde ha märkt vid undersökningen. Det betyder alt omfattningen av köparens undersökningsplikt blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Bedömningen får därvid ske med utgångspunkt i den grad av omsorg som kan krävas av en person i köparens ställning.

Av lagtexten framgår att de begränsningar av köparens rätt att åberopa
fel som regleras i förevarande paragraf inte aktualiseras i de fall då säljaren
har handlat i strid mot tro och heder. Om säljaren har förfarit så, kan alltså
köparen ändå åberopa ett fel som han borde ha märkt då han undersökte
varan. 94

Tredjestycket Prop. 1988/89:76

Tredje stycket motsvarar, tillsammans med andra stycket, 47 § i 1905 21 § års lag.

Enligt tredje stycket får en köpare som har fått tillfälle alt undersöka ett prov av en vara inte göra gällande påföljder av fel som hänför sig till egenskaper som har framgått av provet och som köparen borde ha märkt vid undersökningen. Som prov anses såväl en mindre kvantitet ur ett parti, varur leveransen skall fullgöras, som ett föremål av samma typ som köpet avser och som säljaren har ställt till köparens förfogande. Det är tillräckligt att köparen har satts i tillfälle att undersöka proven, och det fordras inte att säljaren dessutom har uppmanat honom särskilt till det. Underlåtenhet att fästa avseende vid provets egenskaper får emellertid läggas köparen till last endast med avseende på egenskaper som provet varit avsett att illustrera.

Hänvisningen till andra stycket medför att köparen har kvar sin rätt att åberopa felet, om säljare har handlat i strid mot tro och heder.

Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger

21 §

Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.

(Jfr 22 § i arbetsgmppens förslag)

1905 års lag innehåller regler om tidpunkten för felbedömningen i 44 §.

Första stycket

Enligt huvudregeln i första stycket skall frågan om varan är behäftad
med fel bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt då
risken för varan övergår på köparen. Frågan om tidpunkten för riskens
övergång regleras i 13 — 16 §§. Enligt huvudregeln i 13 § övergår risken för
varan på köparen när varan avlämnas. För tydlighets skull anges uttryckli
gen i lagtexten att säljaren ansvarar för fel som har funnits vid tidpunkten
för riskens övergång även om felet visar sig först senare. Det avgörande är
således om felet har sin gmnd i en omständighet som förelåg vid den
tidpunkt som enligt stadgandet skall läggas till gmnd för felbedömningen.
När en vara visar sig felaktig redan en kort tid efter det att den har tagits i
bruk, beror det ofta på att den redan från början var behäftad med fel,
vilket således ger köparen rätt att göra gällande felpåföljder. Särskilt i fråga
om tillverkade varor av mer komplicerad natur, såsom maskiner och
liknande, torde det inte vara ovanligt att ett tillverkningsfel visar sig först
efter det att varan har tagils i bmk (dolda fel). 95

Andrastycket Prop. 1988/89: 76

I andra stycket behandlas två fall där fel skall anses föreligga också när 21 § en försämring av varan uppkommer först efter det att risken för varan har övergått på köparen.

Det första fallet gäller om försämringen är en följd av ett avtalsbrott på säljarens sida. Säljaren kan enligt avtalet eller på gmnd av handelsbruk eller annan sedvänja ha skyldigheter även i tiden efter riskens övergång, exempelvis när han har åtagit sig att efter varans överlämnande installera eller montera den hos köparen. En försämring av varan som uppkommer till följd av säljarens vållande eller annat avtalsbrott i samband med uppfyllelsen av ett sådant åtagande, medför enligt andra stycket felansvar för säljaren trots att försämringen har uppkommit först efter det alt risken har övergått på köparen.

Den andra situationen då säljarens felansvar sträcker sig tidsmässigt längre än vad som framgår av första stycket avser fall då säljaren har lämnat något slags tidsbestämd garanti. Enligt andra stycket skall en vara anses felaktig om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och varan under den utfästa tiden försämras i fråga om en egenskap som omfattas av utfästelsen. Det kan således vara fråga om antingen en s. k. funktionsgaranti, som innebär att säljaren åtar sig ett ansvar för varans funktionsduglighet under garantitiden, eller en garanti varigenom säljaren garanterar en egenskaps bestånd under en viss tid. Varan skall vid en funktionsgaranti ha sådan kvalitet att den vid avsett bmk förblir användbar för sitt huvudsakliga ändamål i vart fall under garantitiden.

Alla tidsbestämda garantier är emellertid inte funktionsgarantier eller sådana garantier som avser en egenskaps fortbestånd under en närmare angiven tid. Ibland förekommer också en mer begränsad form av garanti, nämligen en som i fråga om lidpunkten för felbedömningen bara innebär delsamma som huvudregeln i första stycket. Vid sådana garantiåtaganden presumeras visserligen ell fel som upptäcks under garantitiden ha funnits vid tiden för riskens övergång på köparen. Säljaren kan emellertid undgå ansvar för felet om han gör sannolikt att avvikelsen inte fanns när risken övergick på köparen.

Det är således bara i fråga om funktionsgarantier och garantier med avseende på någon egenskaps bestånd under viss tid som stadgandet är avsett att flytta fram lidpunkten för felbedömningen. Vid garantier av mer begränsat slag sker felbedömningen enligt huvudregeln i första stycket med hänsyn lill varans beskaffenhet vid riskens övergång.

Vilka rättsverkningar som följer av en garanti eller liknande utfästelse beror på dess innehåll. Förevarande bestämmelser avser inte att reglera garantiutfästelsernas innebörd.

Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande Prop. 1988/89:76

Påföljderna

22§

Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror del inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23 — 29 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

(Jfr 24 § i arbetsgruppens förslag)

Den närmaste motsvarigheten till denna paragraf i 1905 års lag är 21 §.

Av paragrafen framgår när dröjsmål med varans avlämnande anses föreligga. Dessutom innehåller paragrafen en uppräkning av de påföljder som köparen kan göra gällande på gmnd av dröjsmålet.

Som anförts under specialmotiveringen till 6 § hänger begreppet säljarens dröjsmål samman med begreppet avlämnande. För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs först och främst att varan inte avlämnas eller avlämnas för sent. Dröjsmål kan således föreligga både då varan avlämnas en timme senare än överenskommet och då den aldrig levereras. Om avlämnande däremot sker i tid är det definitionsmässigt uteslutet att tala om dröjsmål.

För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs vidare att det försenade eller uteblivna avlämnandet inte beror på köparen eller något förhållande på dennes sida.

Exempel på att förseningen med varans avlämnande beror på köparen är att denne underlåter att hämta varan när avtalet fömtsätter att han gör det eller att köparen underlåter att lämna säljaren de uppgifter som denne behöver för att kunna sända varan till köparen. Som exempel kan även nämnas att köparen enligt avtalet skall skaffa transportlägenhet men att han misslyckas med detta vilket leder till att avlämnandet inte kan ske i tid.

Hänvisningen till ett förhållande på köparens sida avser situationer där varans avlämnande försenas eller uteblir på gmnd av en omständighet som visserligen inte direkt beror på köparens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. En sådan situation kan uppkomma exempelvis när det enligt avtalet åligger köparen att skaffa transportlägenhet men säljaren sköter de praktiska arrangemangen på köparens vägnar och misslyckas utan att detta beror på säljarens fel eller försummelse. Ett annat exempel är att varans avlämnande försenas på gmnd av att köparen till följd av en olyckshändelse eller annat hinder som drabbat honom inte kan ta emot varan i rätt tid. Ett ytterligare exempel är att köparen inte får erforderligt importtillstånd.

I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande på gmnd
av dröjsmål med varans avlämnande. Det framgår att köparen får kräva
köpets fullgörelse eller häva köpet samt kräva skadestånd enligt de efter
följande paragraferna. Dessutom får han hålla inne betalningen enligt 42 §.
Syftet med denna uppräkning av påföljderna är informativt. Uppräkning
en är inte helt uttömmande i och med att stadgandena om successiv 97

7 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76

'leverans i 44 § och befarat avtalsbrott i 61-63§§ inte nämns. Dessa Prop. 1988/89:76 paragrafer utgör dock närmast ell komplement till paragraferna om häv- 23 § ning i 25 och 26 §§. Av 43 §, som inte heller ingår i uppräkningen, framgår i sin lur hur bestämmelserna om avtalsbrott skall tillämpas i det fallet att endast en del av leveransen avlämnas.

Fullgörelse

23 §'

Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle fömtsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.

Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten all kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

(Jfr 25 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag framgår köparens rätt att kräva fullgörelse av köpet av 21 §. Bestämmelsema i förevarande paragraf om inskränkningarna i rätten all kräva fullgörelse saknar motsvarighet i 1905 års lag.

I 26 § andra meningen i 1905 års lag finns en bestämmelse som i huvudsak svarar mot tredje stycket i förevarande paragraf

Första stycket

Om dröjsmål inträffar får köparen i regel kräva att säljaren fullgör köpet. Är fömtsättningarna för hävning också uppfyllda, har köparen rätt att välja mellan krav på fullgörelse och hävning. Av tredje stycket framgår dock att köparen förlorar rätten alt kräva fullgörelse om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Då blir han hänvisad till hävningsrät-ten.

I andra meningen regleras de förhållanden under vilka säljaren undantagsvis inte är skyldig att fullgöra köpet. Även om en sådan befrielsegmnd är för handen, föreligger det enligt 22 § ett avtalsbrott. Befrielsegmnderna har således betydelse endast i fråga om säljarens förpliktelse att fullgöra köpet genom att avlämna varan. Däremot inverkar dessa befrielsegmnder inte på köparens rätt att göra gällande andra påföljder på gmnd av dröjsmålet, dvs. att häva köpet, kräva skadestånd eller hålla inne betalningen. Dessa påföljder regleras självständigt i 24-29 §§ och i 42 §. Rätten till hävning är helt oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Fömtsättningama för befrielse från skadeståndsskyldighet är strängare än de fömtsättningar som ställs upp i förevarande paragraf för befrielse från skyldigheten att fullgöra köpet "in natura".

Om köparen utnyttjar sin rätt att kräva köpets fullgörande men säljaren trots detta inte fullgör köpet, inverkar detta så till vida på köparens rätt till skadestånd alt den tidpunkt vars prisläge läggs till gmnd för skadestånds-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget 98

beräkningen förskjuts framåt. Beräkningen av skadestånd för prisskillnad Prop. 1988/89: 76
behandlas närmare i 68 och 69 §§. 23 §

Enligt andra meningen är säljaren till en början inte skyldig att fullgöra köpet om del föreligger ett hinder för fullgörelsen som han inte kan övervinna. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om varan finns vid köpslutet eller om den skall tillverkas först därefter. Vad först gäller frågan om vilka omständigheter som kan utgöra hinder för fullgörelsen, kan alla omständigheter som rent faktiskt hindrar köpets fullgörande vara av betydelse. Orsaken till hindret har således i och för sig inte någon betydelse. Ett typiskt exempel på ett hinder som avses i delta sammanhang är att köpet avser ett unikt föremål och delta har blivit förstört efter köpslutet eller att det varuparti från vilket varan enligt avtalet eller annars skulle tas har förstörts. Då bortfaller säljarens skyldighet all avlämna varan oberoende av vad som är orsaken till att varan har förstörts; avlämnandet har ju blivit omöjligt. Som exempel på andra omständigheter vilka kan utgöra hinder för varans avlämnande kan nämnas export- och importförbud och förbud att saluhålla varor av ifrågavarande slag.

Alla motgångar utgör inte hinder för avtalels uppfyllelse. Inträffar det någonting som inverkar eller kan inverka på säljarens möjligheter att i tid fullgöra köpet, ingår det i säljarens normala förpliktelser på grund av avtalet att försöka eliminera dessa omständigheter eller dess konsekvenser för avtalets uppfyllelse. Om det efter köpslutet visar sig att avta/ef inte kan fullgöras på det sätt som säljaren tänkt sig, måste säljaren försöka utnyttja alternativa möjligheter att fullgöra avtalet. Så länge prestationssvårigheterna kan övervinnas genom all tillgripa andra alternativ som står till buds för att uppfylla avtalet, föreligger del inte något hinder för fullgörelsen.

Om sålunda den leverantör som säljaren tänkt anlita för att anskaffa en vara drabbas av ett hinder som medför att han inte kan leverera varan till säljaren, utgör detta inte något prestationshinder för säljarens del ifall samma vara kan erhållas hos andra leverantörer på marknaden. På motsvarande sätt föreligger det inte något hinder för fullgörelse om det vid tiden för avlämnandet visar sig omöjligt att få varan transporterad till köparen på det sätt som säljaren förutsatt, så länge del finns andra möjligheter att genomföra transporten t. ex. genom att använda andra transportmedel eller utnyttja en annan rutt. Den senare delen av förevarande bestämmelse kan dock ibland leda till att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet genom all utnyttja alternativ som i princip skulle vara tänkbara. Detta är fallet om förhållandet mellan de uppoffringar som fullgörelsen skulle innebära och det intresse som köparen har av att säljaren fullgör köpet inte framstår som rimligt. Denna fråga behandlas närmare i det följande.

Att köpets fullgörande kan bli mera kostsamt för säljaren än vad han
beräknat saknar i regel betydelse. Den allmänna utgångspunkten är att
säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att besväret eller kostnaderna
för detta blir större än han har räknat med. Även i detta fall kan dock den
senare delen av bestämmelsen leda till all kostnaderna för fullgörelse i
vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av säljarens prestalionsskyl-
dighet. 99

Vad som utgör ett hinder för fullgörande måste bedömas i relation till Prop. 1988/89:76 säljarens förpliktelse, dvs. med hänsyn till avtalets innehåll. Om del sätt på 23 § vilket köpet skall fullgöras har specificerats i avtalet i syfte att begränsa säljarens åtagande, kan omständigheter till följd av vilka fullgörelse inte kan ske på detta sätt utgöra ell relevant hinder. Det kan t. ex. vara avtalat att säljaren skall leverera en bestämd slags vara från en bestämd källa, exempelvis en viss skörd av säd från säljarens eget jordbruk. Om då skörden från detta jordbruk förstörs, föreligger ett hinder för att fullgöra köpet. Däremot skulle motsvarande omständighet inte utgöra ett hinder om säljarens åtagande vore mera ospecificerat.

För att de svårigheter som säljaren har drabbats av skall kunna betecknas som hinder måste de alltså vara av kvalificerat slag. Det är inte tillräckligt att fullgörelsen försvåras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med.

Även om det i och för sig kunde anses ingå i själva begreppet hinder att det är fråga om omständigheter som inte kan övervinnas, har denna förutsättning uttryckligen angetts i lagtexten. Också när det har inträffat omständigheter som hindrar att köpet fullgörs på del sätt som avtalet förutsätter är säljaren skyldig att försöka övervinna hindret. Vilka åtgärder som kan bli aktuella i detta syfte beror bl.a. på avtalets innehåll och omständigheterna i det konkreta fallet.

Att säljaren är skyldig att försöka övervinna ett prestationshinder innebär inte all han utan stöd i avtalet eller särskild överenskommelse med köparen skulle ha rätt att prestera någonting annat än det som har avtalats eller följer av handelsbruk etc. Omständigheter som hindrar säljaren att fullgöra köpet på del satt som avtalet förutsätter inverkar med andra ord inte på köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av att säljaren har ändrat sin prestation på ett sätt som medför att denna inte är avlalsenlig. I förevarande paragraf tas inte ställning till frågan huruvida säljaren kan vara skyldig att i stället för den avtalsenliga prestationen utföra en ändrad prestation, exempelvis genom att använda ett annat material för varans tillverkning när del har uppstått ett hinder mot att få fram ett sådant material som angetts i avtalet. Bedömningen av detta måste bli beroende bl.a. på tolkningen av säljarens åtagande, dvs. på avtalets innehåll.

Det nu behandlade prestationshindret kompletteras av en annan bestämmelse som ytterligare begränsar säljarens skyldighet att fullgöra köpet. Säljaren är inte skyldig att fullgöra köpet, om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av att säljaren fullgör köpet. Denna bestämmelse har en nära anknytning till principen om säljarens skyldighet att försöka övervinna prestationshinder. Skyldigheten att fullgöra köpet är inte absolut och ger inte köparen rätt att förutsätta vilka uppoffringar som helst av säljaren.

De uppoffringar som avses i bestämmelsen kan vara av fysisk eller
ekonomisk art. Bedömningen av huruvida säljarens skyldighet att fullgöra
köpet består trots de svårigheter som har uppkommit skall bygga på en
intresseavvägning där man jämför de insatser som köpets fullgörande
skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren 100

fullgör köpet. Bestämmelsen tar sikte på fall där avtalsbalansen har rub- Prop. 1988/89:76 bals efter köpet till följd av ändrade förhållanden. Även 36 § avtalslagen är 23 § tillämplig på köpeavtal och medger en justering av avtalets innehåll både på grund av förhållanden som förelåg vid avtalsslutet och på grund av efterföljande omständigheter. I den situation som det här är fråga om utgör emellertid köplagens bestämmelse en precisering av ramen för bedömningen och något utrymme för att vid sidan härav tillämpa 36 § avtalslagen finns därför knappast.

Orsaken till att uppfyllelsen har blivit mer betungande för säljaren är i princip ulan betydelse för intresseavvägningen. Del avgörande är vilket missförhållande som föreligger mellan säljarens prestation och köparens intresse av fullgörelse. Avvägningen måste bli beroende av omständigheterna i del enskilda fallet, bl. a. vilket slags vara avtalet gäller. Vid köp av konjunkturkänsliga varor eller där säljaren medvetet har tagit en risk beträffande förhållandenas utveckling bör t. ex. en tillämpning av bestämmelsen komma i fråga endast i extrema fall.

En allmän förändring i prisnivån skapar i regel inte ett sådant missförhållande som förutsätts i bestämmelsen. Köparens intresse av köpet förändras då normalt i samma utsträckning som förändring sker i den insats som säljaren måste göra för att kunna fullgöra köpet. En inhemsk devalvering berör t. ex. hela importseklorn och medför således att det intresse, som en köpare av importvaror har av att köpet fullgörs vid avtal som har ingåtts till ell fast pris före devalveringen, i allmänhet förstärks i motsvarande mån som devalveringen ökar bördan för säljaren/importören, som blir tvungen att själv betala för varan enligt de nya valutakurserna. Ett missförhållande mellan säljarens prestation och köparens intresse kan däremot ibland uppstå när köpet gäller en vara som säljaren skall importera och det sker en oväntad och mycket drastisk ändring i växelkursen för säljarens kontraktsvaluta, medan köparens behov av varan utan större olägenhet kan tillgodoses med en vara vars anskaffande inte berörs av kursändringen.

Vid bedömningen av köparens intresse av fullgörelse skall man bl. a. ta hänsyn lill köparens möjligheter att få motsvarande prestation på annat håll; det är köparens intresse av att säljaren presterar som är av betydelse. Ifall del är jämförelsevis lätt för köparen att skaffa motsvarande vara på annat sätt till ett pris på samma nivå som det avtalade priset, finns det i allmänhet inte lika stor anledning att tvinga säljaren att stå fast vid köpet som när det är viktigt för köparen att just säljaren fullgör köpet. Exempel på det sistnämnda är att köparen på gmnd av säljarens ställning på marknaden eller på grund av att säljarens varor har någon unik egenskap inte alls eller endast med betydande svårigheter kan skaffa en motsvarande produkt på annat håll. Bedömningen kan därför bli varierande bl. a. beroende på huruvida köpet avser ett individuellt föremål eller leverans av standardvaror som är allmänt tillgängliga på marknaden.

Som redan har berörts i det föregående innebär det förhållandet att
säljaren blir befriad från skyldighet att fullgöra köpet på gmnd av att
fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn
till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet inte nödvändigtvis att 101

säljaren också blir befriad från skadeståndsskyldighet (se specialmotive- Prop. 1988/89:76
ringen lill 27 §). 24 §

Andra stycket

Befrielse från skyldighet att fullgöra köpet gäller i allmänhet bara så länge hindret eller missförhållandet varar. När befrielsegmnden upphör får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. En fömtsättning härför är emellertid att befrielsegrunden upphör inom en rimlig tid. Har det gått en längre tid, bör säljaren inte vara skyldig att fullgöra köpet.

Vilken tid som i detta sammanhang kan vara rimlig beror bl. a. på den ifrågavarande prestationen. Vid bedömningen bör också i detta avseende beaktas hur starkt intresse köparen har av att säljaren fullgör avtalet. Ju starkare intresset är, desto längre tid bör anses rimlig. Det bör framhållas att den rimliga tid som avses i stadgandet kan vara betydligt längre än t. ex. den s.käliga tid som avses i bestämmelserna om exempelvis reklamation.

Tredje stycket

Om köparen efter det att dröjsmål har inträffat på säljarens sida förhåller sig passiv under en efter omständighetema orimligt lång tid, går han miste om rätten att kräva fullgörelse och blir i stället hänvisad till häv-ningspåföljden och möjligtvis skadeståndskrav.

Den lid som avses i bestämmelsen kan variera betydligt beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, bl. a. på vad slags vara köpet gäller samt på säljarens beteende efter det att dröjsmålet har inträffat. Om säljaren har låtit köparen förstå att han fortfarande avser att fullgöra köpet, kan detta ge köparen befogad anledning att först vänta på säljarens åtgärder utan att framställa någon uppmaning till fullgörelse. Däremot måste man förutsätta en snabbare reaktion från köparens sida, ifall omständigheterna tyder på att säljaren inte kommer att fullgöra köpet utan påminnelse eller uppmaning. Typiskt sett avses i föreliggande stadgande en längre tid än i 29 §, som gäller den tid inom vilken köparen måste lämna meddelande om hävning i det fallet att varan har avlämnats men detta har skett för sent.

24 §

Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren fullgör det inom den tid som han har angett.

(Jfr 26 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns i 26 § en bestämmelse med liknande innehåll som i förevarande paragraf

Paragrafen gäller den situationen att säljaren, när dröjsmål har inträffat

eller kommer att inträffa, föreslår en ny tid för köpets fullgörande. Om

säljaren frågar köparen humvida denne trots dröjsmålet godtar att varan

avlämnas inom en viss tid som säljaren anger, skall köparen svara på

102

säljarens fråga inom skälig tid efter det att han fått frågan. Gör han inte det Prop. 1988/89:76

får säljaren avlämna varan inom den tid han angett. Som framgår av 25 §

lagtexten innebär detta att köparen inte får häva köpet, om avlämnande

sker inom den angivna tiden. Motsvarande gäller om säljaren i stället för

en förfrågan meddelar köparen att han kommer att avlämna varan inom

en viss tid.

Paragrafen kan bli tillämplig också när köparen har förelagt säljaren en tilläggstid (se 25 § andra stycket). Om köparen har meddelat säljaren att tilläggsfristen utgår den sista mars men säljaren bemöter detta genom att meddela att han kan avlämna varan den 15 april eller frågar huruvida köparen kan godta denna längre frist, bör i allmänhet säljarens fråga tillmätas den verkan som framgår av föreliggande paragraf om inte köparen meddelar säljaren att han motsätter sig säljarens förslag. Om däremot köparen redan i samband med att han förelade en tilläggstid har gjort klart att avlämnande efter tilläggstiden är uteslutet, har säljaren inte längre möjlighet att få fristen förlängd genom en förfrågan eller ett meddelande, vilket skulle tvinga köparen att ännu en gång svara och framhålla att han håller fast vid den tilläggstid som han själv förelagt. Under sådana omständigheter kan säljarens fråga eller meddelande således inte tillmätas den verkan som framgår av bestämmelsen.

I bestämmelsen förutsätts att säljaren i sin förfrågan eller i sitt meddelande har angett en bestämd tidpunkt eller frist för fullgörelsen. Det är således inte tillräckligt att säljaren har lämnat ett opreciserat meddelande om att han trots dröjsmålet avser alt leverera varan eller på ett ospecificerat sätt frågar köparen om denne ännu vill ta emot varan.

Köparen förlorar rätten att häva köpet om han inte reagerar på säljarens fråga eller meddelande som avses i paragrafen inom en skälig tid och varan avlämnas inom den tid som säljaren har angett. Vad som är en skälig tid beror även i detta sammanhang på omständigheterna i det enskilda fallet samt på den tid som säljaren har angett. I regel kan man kräva en relativt snabb reaktion av köparen i dessa situationer.

Hävning

25 §

Köparen får häva köpet pä grund av säljarens dröjsmål, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

(Jfr 27 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen gäller köparens rätt att häva köpet på gmnd av säljarens
dröjsmål. I 1905 års lag regleras motsvarande fråga i 21 §. Bestämmelser
om tilläggstid saknas i 1905 års lag. 103

Förstastycket Prop. 1988/89:76

Enligt första stycket får köparen häva köpet om säljarens avtalsbrott är 25 § av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Bedömningen av dröjsmålets väsentlighet skall alltså ske ur köparens synpunkt. Det avgörande är om leverans vid en fastställd tid har stor betydelse för köparen, medan det inte spelar någon roll om det för säljaren är mer eller mindre betungande att iaktta liden. Det är dock inte köparens subjektiva uppfattning som är av betydelse vid bedömningen av om väsentlighetskravet är uppfyllt. Det avgörande är om dröjsmålet objektivt sett kan anses vara av väsentlig betydelse för honom.

Vid många köp, t. ex. av maskiner som skall användas i köparens rörelse, är tidsfaktorn inte alltid så viktig. I andra fall, t. ex. inom handeln med råvaror och värdepapper där priset på varan kan variera kraftigt från dag till dag eller till och med från timme till timme, kan även mycket kortvariga dröjsmål vara av väsentlig betydelse för köparen.

För att köparen skall ha rätt att häva köpet med hänvisning till säljarens dröjsmål är det inte tillräckligt att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom. Det krävs ytterligare en viss subjektiv täckning härför hos säljaren. Denne skall ha insett eller bort inse att dröjsmålet var av väsentlig betydelse för köparen. Om sålunda i fråga om leverans av ett visst slags vara ett kortvarigt dröjsmål allmänt sett inte anses vara väsentligt för köparen men det på gmnd av särskilda förhållanden hos den aktuelle köparen är av stor betydelse alt leveranstiden hålls, har denne inte rätt att häva köpet med mindre säljaren insåg vilken betydelse det hade för köparen att köpet fullgjordes i rätt tid eller säljaren på gmnd av omständigheterna borde ha insett det.

Hävningsrätten är oberoende av om säljaren varit vållande eller inte. Att säljaren hade en i och för sig fullgod ursäkt för förseningen inverkar alltså inte.

Om säljaren avlämnar varan för sent och den dessutom visar sig vara behäftad med fel, är det ofta skäl att beakta den sammanlagda betydelsen av säljarens avtalsbrott vid bedömningen av om fömtsättningar föreligger för köparen att häva köpet.

Andra stycket

Enligt andra stycket får köpet även hävas om köparen har förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande som inte är oskäligt kort men avlämnande inte sker inom tilläggstiden. Denna regel innebär att hävningsförfarandet uppdelas i två etapper. I den första utsätter köparen en frist, i den andra häver han på gmnd av att fristen har gått ut utan att avlämnande har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan får köparen, frånsett den situation som regleras i tredje stycket, inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmål så länge tilläggstiden löper.

I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det skall alltså vara
fråga om en tämligen exakt tidsangivelse. Om köparen uppmanar säljaren
att fullgöra köpet "snart" e. d., är tidsangivelsen alltför vag för att kunna
betraktas som en tilläggstid i här avsedd mening. Detta innebär dock inte 104

att ett sådant meddelande skulle sakna all betydelse. Även uppmaningar Prop. 1988/89: 76 där någon bestämd tid inte anges kan vara relevanta vid bedömningen av 25 § dröjsmålets väsentlighet.

När en tilläggstid föreläggs, bör det dessutom framgå att den utsatta liden innebär en definitiv frist för fullgörelse. Om köparen bara uttrycker en mera obestämd önskan om all få varan under nästa vecka, kan han inte anses ha förelagt tilläggstid som avses i föreliggande stycke.

Tilläggstid kan i allmänhet föreläggas först när säljaren redan har kommit i dröjsmål. Om det emellertid redan före tidpunkten för fullgörelsen framgår antingen av ett meddelande från säljaren eller av omständigheterna i övrigt att dröjsmål kommer att inträffa, är det inte uteslutet att förelägga en tilläggstid redan i detta skede.

Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Vad delta närmare innebär måste avgöras med hänsyn till omständighetema i det enskilda fallet. Omständigheter av betydelse för den bedömningen är bl.a. vilket slags vara det är fråga om, vilka som är parter i köpet samt köparens behov av varan. Om varan är utsatt för snabba prisförändringar, kan tilläggstiden vara myckel kort. Vid andra varor kan fristen böra vara längre. Bedömningen av att fristen inte är oskäligt kort kan däremot inte utgå från alt säljaren skall ha rådmm efter det att han har mottagit köparens krav för att vidta åtgärder för leverans och genomföra denna inom fristen. Liksom vid väsentlighetsbedömningen skall man nämligen utgå från köparens situation, inte från säljarens. Kravet på en skälig tid innebär att ett dröjsmål som är oväsentligt för köparen inte kan göras till hävningsgmnd.

Som har nämnts i det föregående krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som köparen har föreslagit är oskäligt kort ifall säljaren gör gällande detta. Utgångspunkten är att köparen har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om varan inte dessförinnan har avlämnats. Om säljaren anser att den tilläggstid som köparen har förelagt är oskäligt kort, ankommer det på säljaren att meddela köparen delta. Gör han inte delta äger köparen i princip häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Skulle säljaren meddela köparen att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort och att varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden, blir köparens hävningsrätt betingad av alt han kan motivera fristens längd eller visa att dröjsmålet utgör ett avtalsbrott av väsentlig betydelse för honom och att säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Om säljaren meddelar köparen att varan inte kommer att avlämnas inom förelagd tilläggstid men kombinerar meddelandet med ett förslag om en ny längre leveranstid, kan 24 § bli tillämplig. Som berörts i specialmotiveringen till den paragrafen kan köparen då vara skyldig att svara på säljarens meddelande, ifall han inte vill godta leverans efter utgången av den frist som han själv har förelagt. I ett sådant fall kan köparens passivitet med andra ord leda till alt han inte får häva köpet, om varan avlämnas inom den tid som framgår av säljarens meddelande.

Att köparen har förelagt säljaren en tilläggstid innebär inte att han är
tvungen att häva köpet om varan inte avlämnas under tilläggstiden. Köpa- 105

ren kan t. ex. kräva fullgörelse i stället, om han i övrigt är berättigad till Prop. 1988/89:76
del. 26 §

Tredje stycket

Som ovan anförts är utgångspunkten att köparen inte får häva köpet med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmål som avses i första stycket så länge tilläggsfristen löper. Om emellertid säljaren under tilläggstiden meddelar köparen att han inte kommer att fullgöra köpet, finns det inte anledning att tvinga köparen att vänta med hävningen tills tilläggstiden har löpt ut. Motsvarande gäller om säljarens meddelande alt han inte kommer att fullgöra köpet är föranlett av alt han anser att tilläggstiden är oskäligt kort. Om köparen då inte vill förlänga tilläggstiden saknas det anledning att tvinga honom att vänta med hävning tills den förelagda tilläggstiden har löpt ut. Huruvida köparen i sådant fall har hävningsrätt beror, som förut nämnts, på om han kan motivera fristens längd eller visa att dröjsmålet är sådant som avses i första stycket.

I specialmotiveringen till andra stycket har framhållits att köparens passivitet i en situation, där säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom tilläggstiden men föreslår en längre frist än vad köparen har förelagt, kan leda till alt köparen inte får häva köpet om varan avlämnas inom den tid som framgår av säljarens meddelande.

Om det under tilläggstiden kommer fram omständigheter som gör det klart all varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden, kan köparen ha rätt att häva köpet före tilläggstidens utgång med stöd av 62 §.

26 §

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

(jfr 28 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen innehåller regler som begränsar köparens rätt att häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, när köpet avser en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål. Om säljaren inte utan väsentlig förlust kan tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Liknande bestämmelser saknas i 1905 års lag.

När varan skall tillverkas särskilt enligt köparens specifikationer eller skaffas särskilt på köparens begäran för att tillgodose hans särskilda behov, innebär detta ofta all säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor sälja varan till någon annan än just denne köpare. Å andra sidan har köparen i sådana fall inte lika stort behov av att kunna häva köpet på grund av säljarens dröjsmål eftersom han i regel inte snabbt kan få tag på någon motsvarande vara på annat håll. Med hänsyn till säljarens intressen är del

106

därför rimligt att ställa högre krav på dröjsmålets betydelse för köparen än Prop. 1988/89: 76
vad de allmänna hävningsfömtsättningarna i 25 § innebär. 26 §

Med uttrycket "vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål" avses exempelvis en maskin som skall tillverkas speciellt för köparens räkning eller en växt av ovanligt slag som på köparens begäran skall importeras från utlandet. Att en vara skall tillverkas särskilt förutsätter att den är "unik" i den meningen att den i ett eller flera avseenden avviker från standardvaror av motsvarande kategori (om sådana finns), liksom att varans speciella beskaffenhet rör dess konstruktion eller väsentliga egenskaper i övrigt. Enbart den omständigheten att köparen har beställt en maskin i ett visst utförande som ingår i fabrikantens sortiment men som inte tillhandahålls av säljaren annat än på särskild beställning bör således i regel inte föranleda att föreliggande bestämmelse blir tillämplig. Inte heller den omständigheten alt en standardvara skall färdigställas efter köparens beställning bör tillmätas sådan betydelse. Sålunda bör inte exempelvis köp av en heltäckande matta som skall tillskäras efter köparens önskemål för att passa dennes kontor omfattas av de strängare hävningsförutsättningar som förevarande paragraf uppställer.

Paragrafen förutsätter att säljaren inte utan väsentlig föriusl skall kunna tillgodogöra sig varan på annat sätt. Förutsättningen kan inte anses uppfylld om säljaren varken har lagt ned arbete eller kostnader som blir onyttiga vid en hävning. Situationen kan exempelvis vara den alt säljaren ännu inte har påbörjat tillverkningen av varan eller, om varan skall skaffas särskilt för köparen, ännu inte har ingått ett bindande avtal om leverans med tredje man. Förutsättningen är inte heller uppfylld enbart därför att säljaren nödgas avbryta ett pågående arbete med verkan att nedlagda kostnader blir onyttiga eller därför alt han saknar möjlighet att avyttra en färdigtillverkad vara för det avtalade priset. Endast om säljaren skulle komma att lida en väsentlig förlust, exempelvis genom att han måste sälja varan till "skrotpris", äger han göra gällande den inskränkning i hävningsrätten som föreliggande paragraf innehåller.

Begränsningen i hävningsrätten innebär att köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Om köparen har beställt en vara för att användas vid ett speciellt tillfälle, exempelvis vid invigning av en ny fabrik, och den uteblivna leveransen medför alt varan blir ulan nytta för honom, äger köparen således häva köpet.

Frågan huruvida syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjs
målet skall i princip bedömas utifrån köparens synpunkt. Härvid bör
hänsyn dock inte tas till ett mer speciellt syfte med köpet, vilket inte varit
synbart för säljaren. Köparen bör således inte ha rätt att häva avtalet, om
säljaren varken insett eller bort inse ett speciellt syfte med köpet. Det har
inte ansetts nödvändigt att låta delta komma till särskilt uttryck i lagtex
ten. Principen överensstämmer nämligen med vad som allmänt gäller för
hävning enligt 25 § och den förevarande paragrafen innebär en skärpning
av hävningsförulsältningarna i förhållande till den nyssnämnda paragra
fen. 107

Skadestånd Prop. 1988/89: 76

27 § "S

Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att heh eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller föriusten beror på försummelse på säljarens sida.

(Jfr 29 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen gäller säljarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål. Den reglerar förutsättningarna för skyldigheten att betala skadestånd. Paragrafen bygger som huvudregel på ett s. k. kontrollansvar. Delta regleras i första och andra styckena. Tredje stycket knyter an till reglerna i 67 § om skadeståndels omfattning vilka gör en uppdelning mellan direkta och indirekta skador. Av tredje stycket i förevarande paragraf framgår att kontrollansvarel endast gäller direkta skador. För att köparen skall vara berättigad till ersättning för indirekt skada krävs försummelse på säljarens sida. Detta följer av fjärde stycket.

1 1905 års lag regleras säljarens skadeståndsskyldighet på gmnd av säljarens dröjsmål i 23 och 24 §§.

Första stycket

Första stycket gäller rätten till ersättning för direkta skador (jfr 67 §). Huvudregeln är all köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål. För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighet krävs enligt första stycket att fyra förutsättningar föreligger. För det första skall det föreligga ett hinder för avlalsenlig uppfyllelse. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant alt köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Och för det fjärde skall säljaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.

För all säljaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Säljaren har bevisbördan för att så är fallet.

Den första förutsättningen innebär alltså att dröjsmålet beror på om
ständigheter som utgör hinder för fullgörelse i rätt tid. Det är inte tillräck
ligt att fullgörelsen försvåras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med.
Däremot krävs det inte att det föreligger en s. k. objektiv omöjlighet, dvs.
att fullgörelse i rätt tid är utesluten inte bara för säljaren utan också för
varje annan person. Inte heller är det en helt nödvändig förutsättning att
fullgörelsen är absolut omöjlig för säljaren. Det kan föreligga sådana 108

extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedöm- Prop. 1988/89: 76 ning rent faktiskt måste anses utgöra hinder. De övriga fömtsättningar för 27 § befrielse från skadeståndsskyldighet vilka behandlas nedan innebär å andra sidan att endast vissa typer av hinder med framgång kan åberopas för att undgå skadeståndsskyldighet.

Ett hinder för fullgörande kan ha olika orsaker. En naturkatastrof kan t. ex. medföra hinder för transporter eller förorsaka elavbrott som leder till produktionsstopp. En olyckshändelse, såsom en eldsvåda eller explosion, eller en strejk kan likaså hindra säljarens verksamhet. Även en åtgärd av en myndighet kan utgöra hinder för fullgörelsen, t. ex. om det är fråga om export- eller importförbud som gäller ifrågavarande varor eller en råvara som behövs för att tillverka den beställda varan.

Händelser av nu nämnt slag utgör dock inte i och för sig befrielsegmnder. De kan befria säljaren från skadeståndsskyldighet endast under fömtsättning att de faktiskt hindrar säljaren att fullgöra köpet. En strejk eller en eldsvåda kan t. ex. beröra endast en del av säljarens tillverkningsprocess eller övriga verksamhet och drabba fullgörelsen av olika köp på olika sätt beroende på hur stort lager av färdiga produkter som finns hos säljaren osv. På motsvarande sätt utgör t. ex. ett importförbud hinder för avtalets fullgörande endast ifall en vara av ifrågavarande slag inte kan erhållas på den inhemska marknaden.

Säljaren kan i regel inte med framgång åberopa omständigheter av ekonomisk natur. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Inte ens det förhållandel alt säljaren enligt 23 § antas bli fri från skyldigheten att fullgöra köpet på gmnd av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till det intresse köparen har av fullgörelsen innebär nödvändigtvis att säljaren också blir befriad från skadeståndsskyldigheten. A andra sidan är prestationshinder i grunden ofta av ekonomisk art. I många fall är det inte fråga om alt avtalels fullgörande skulle ha blivit helt omöjligt utan om att kostnadema för alt övervinna den inträffade händelsen eller dess inverkan klart skulle överstiga gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid ett köp av ifrågavarande slag.

Det avgörande är därför inte så mycket själva orsaken till att säljaren inte kan fullgöra avtalet i tid — förutsatt att orsaken är sådan att den uppfyller de övriga kriterier vilka anges i bestämmelsen — som de inträffade omständigheternas inverkan på säljarens rent faktiska möjligheter all fullgöra köpet.

När det är fråga om dröjsmål får lidsfaktorn stor betydelse även för
frågan om vad som kan utgöra hinder för rättidig fullgörelse av avtalet.
Tidsaspekten innebär att inverkan av händelser som drabbar säljarens
förberedelser för fullgörelsen i många fall beror på i vilket skede händelsen
inträffar. Om köpet avser en standardvara och det exemplar eller parti
som säljaren avsänt till köparen förstörs genom en olyckshändelse som
inträffar under varans transport till platsen för avlämnandet, kan detta
innebära att säljaren inte har möjlighet att i tid få fram en ny vara för att
ersätta det förstörda exemplaret eller partiet. Olycksfallet utgör då ett 109

hinder för fullgörelsen under den tid som är nödvändig för att få fram en Prop. 1988/89:76 ny leverans. En olyckshändelse som inträffar i ett tidigare skede och 27 § förstör det exemplar som säljaren tänkt avlämna till köparen utgör däremot inte något hinder för rättidig fullgörelse, om säljaren har flera exemplar av samma vara i lager eller i övrigt har möjlighet att i tid skaffa fram en ny vara för leverans till köparen. Men om säljaren inte har tillgång till ytterligare exemplar av varan föreligger det ett hinder.

Vad som kan utgöra prestalionshinder beror även på avtalets innehåll. Om köpet avser en vara som skall levereras från ett visst parti och hela partiet förstörs genom en olyckshändelse, föreligger det ett hinder för att fullgöra köpet. Del kan exempelvis röra sig om köp av en viss mängd potatis från säljarens egen skörd eller köp av olja från ett bestämt fartyg. Om köpet däremot avser en viss mängd varor av bestämd art, t. ex. förstklassig potatis eller en viss typ av olja, utan att säljarens åtagande enligt avtalet begränsats till en viss leveranskälla, utgör förstörelsen av del parti från vilket säljaren tänkt fullgöra köpet inte något hinder för fullgörelsen, så länge en avlalsenlig vara kan erhållas från annat håll. På motsvarande sätt föreligger det ett hinder för varans avlämnande, om köpet avser ett individuellt föremål med unika egenskaper och delta förstörs före avlämnandet. Däremot föreligger det inte något hinder ifall köpet avser en massproducerad standardvara som säljaren har tillgång i flera exemplar och del exemplar som säljaren har tänkt avlämna till köparen förstörs innan avlämnandet skett.

Ju mera begränsat och specificerat säljarens åtagande är, desto större är risken för att någon oberäknelig händelse får den effekten att fullgörelsen inte kan ske, eftersom de kvarstående möjligheterna till fullgörelsen då är mera begränsade. Ju mera öppet och vidsträckt säljarens leveransåtagande är, desto flera alternativa möjligheter till fullgörelse finns det och desto mera omfattande händelser måste inträffa, innan ell hinder för fullgörelsen kan anses föreligga.

Den andra förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att dröjsmålet beror på ett hinder som ligger utanför säljarens kontroll. Detta innebär att omständigheter som kan hänföras till säljarens egen kontrollsfär alltid medför skadeståndsansvar för honom, även om sådana omständigheter kan utgöra ett hinder mot att avtalet fullgörs i rätt tid.

Den bedömning som krävs för att avgöra huruvida ett prestationshinder ligger utanför säljarens kontroll skiljer sig från en culpabedömning bl. a. genom att skadeståndsskyldighet alltid inträder när orsaken till hindret kan hänföras till säljarens kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror på omständigheter som i princip är kontrollerbara för säljaren. Däremot är det utan betydelse huruvida säljarens handlande i något avseende är att betrakta som klandervärt.

Innanför säljarens konlrollsfär ligger typiskt sätt omständigheter som
kan hänföras till säljarens anställda. Situationer där det föreligger en
arbetskonflikt kan dock utgöra ett undantag. Om en konflikt i anslutning
lill allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till en strejk och detta
medför ett prestationshinder för säljaren, är del fråga om arbetstagarnas
självständiga handlande som i allmänhet inte kan anses ligga inom ramen 110

för säljarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan ifall det är Prop. 1988/89:76

fråga om en strejk som utlösts t. ex. på gmnd av att säljaren klart bmlit 27 §

mot bestämmelser i gällande lag eller kollektivavtal, I detta senare fall får

det anses röra sig om ett förhållande som säljaren i princip har kontroll

över.

Säljaren svarar också för utomstående medhjälpare i den mån deras handlande och konsekvenserna av detta kan anses vara i princip kontrollerbart för säljaren (se även andra stycket).

Förhållanden som direkt eller indirekt kan hänföras till säljarens egna åtgärder eller hans eget handlande ligger inom hans kontrollsfär. 1 denna ingår alltså omständigheter som kan kontrolleras eller påverkas genom planeringen, organisationen, styrningen eller övervakningen av den egna verksamheten. Säljaren är därför alltid ansvarig när orsakerna lill avtalsbrottet har samband med det sätt på vilket hans verksamhet drivs. Ansvaret omfattar således avtalsbrott som är att hänföra till företagets interna förhållanden, oberoende av vad avtalsbrottet konkret beror på. Orsaken kan t. ex. ligga i bristande omsorg eller planering i fråga om fullgörelsen av det enskilda avtalet eller mera allmänt i företagets organisation, administration, resurser eller effektivitet. Att säljaren är ansvarig för del sätt på vilket verksamheten drivs innebär också all han är ansvarig för det sätt på vilket han väljer att göra de dispositioner med utomstående som behövs för att driva verksamheten.

Som en befrielsegmnd kan säljaren inte åberopa ett prestationshinder som beror på att hans beräkningar av produktionskapaciteten slår fel eller att det förekommer tekniska stömingar i tillverkningsmaskineriet som gör att produktionen minskar. Också rena olyckshändelser, t. ex. en brand, omfattas av ansvaret om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand på kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför säljarens kontrollsfär. Situationen blir däremot en annan om en pyroman har varit framme.

Att det uppstår råvarubrist och produktionen därför inte kan hållas på en tillräckligt hög nivå kan inte åberopas som en befrielsegmnd, om bristen på råvaror beror t. ex. på att säljaren har gjort sig för beroende av en bestämd råvamleverantör. Säljaren kan inte heller bli befriad från skadeståndsansvar, om del visar sig att de leveranser som han har beställt från tidigare distributionsled inte räcker till för att fullgöra alla de avtal som han har ingått eller om den som skall utföra service och reparationer på säljarens produktionsanläggning bryter sitt åtagande med följd alt anläggningen inte fungerar. Produktionsstörningar som beror på utifrån kommande orsaker, t. ex. en översvämning som stoppar transporterna av råvaror eller ett allmänt importförbud för ett visst ämne som gör att köpet inte kan genomföras, kan däremot utgöra en befrielsegmnd eftersom det då är fråga om ett förhållande som ligger utanför säljarens kontrollsfär.

Inom säljarens kontrollsfär hör hans egna ekonomiska förhållanden. Om
säljaren råkar i dröjsmål därför att han inte kan finansiera de leveranser
från tredje man vilka behövs för att han skall kunna fullgöra köpet, kan
säljaren inte undgå skadeståndsansvar. Om säljarens förberedelser för
fullgörelse däremot hindras till följd av en strejk bland bankpersonal som i 11

medför avbrott i betalnings- och finansieringsrörelsen, kan detta utgöra en Prop. 1988/89:76

befrielsegrund, eftersom orsaken till hindret ligger utanför säljarens kon- 27 §

troll.

Den tredje fömtsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att hindret är sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med del vid köpslutet. Om en export- eller importbegränsning eller en strejk som kan drabba fullgörelsen av köpet kunde förutses redan då avtalet ingicks, kan en sådan händelse inte åberopas som grund för befrielse från skadeståndsskyldighet. Fömtsebara prestationssvårigheter bör, också om de ligger utanför säljarens kontroll, beaktas vid avtalets utformning, exempelvis genom att säljaren förbehåller sig en längre leveranstid som ger möjlighet att undgå konsekvenserna av ett temporärt hinder som väntas inträffa före tiden för avlämnandet.

Vilka händelser som bör tas i beräkning redan vid köpslutet är givetvis i hög grad beroende av de föreliggande omständigheterna. Det kan finnas risker som är ofta förekommande och typiska för den aktuella verksamheten så all säljaren regelmässigt bör räkna med dem, medan mera ovanliga och avlägsna händelser bör beaktas endast om det kan anses föreligga en aktuell risk för att en sådan händelse kommer att inträffa och medföra prestationshinder. Som exempel på en typisk risk vilken säljaren bör beakta kan nämnas den situationen att möjlighetema att fullgöra ett avtal av ett visst slag är beroende av väderleksförhållandena. Säljaren bör då räkna med förekomsten av olämpligt väder och beakta delta vid avtalets utformning, t. ex. genom alt förbehålla sig en tillräckligt lång leveranstid som lämnar skäligt utrymme även för väderlekshinder. Exceptionellt dåliga väderleksförhållanden kan däremot tänkas utgöra ett hinder som säljaren inte skäligen kan förväntas räkna med och som således kan medföra befrielse från skadeståndsansvar.

I lagtexten hänvisas till ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet. Det kan emellertid hända att ett prestationshinder — som inte kunde förutses vid den tidpunkt då avtalet ingicks — kunde fömtses senare men före tidpunkten för avlämnandet. Också då måste säljaren inrätta sig efter vad som kan antas hända. Detta krav ingår i den fjärde fömtsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet.

Denna fjärde förutsättning är att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Ett prestationshinder kan undgås genom att säljaren på förhand vidtar åtgärder för att avvärja den händelse som kan utgöra ett hinder eller för att undvika dess följder eller genom att säljaren efter det att en sådan händelse redan har inträffat försöker undanröja händelsens följder. I lagtexten omnämns endast hindrets följder, men säljaren blir självfallet inte befriad från skadeståndsskyldighet om han kunde ha undanröjt själva den omständighet som utgör orsaken till avtalsbrottet. Detta följer redan av att det skall föreligga ett hinder utanför säljarens kontroll.

Säljarens möjligheter att undvika följderna av ett hinder kan ligga i att
han bygger upp ett lager som är tillräckligt stort för att möta tillfälliga
leveransproblem. Efter det att ett hinder har uppkommit kan följderna av 112

det övervinnas genom att säljaren utnyttjar sådana alternativa möjligheter Prop. 1988/89: 76 som kan finnas för att uppfylla åtagandet enligt avtalet. Om varan t. ex. 27 § inte kan transporteras till den ort där avlämnandet skall ske på del sätt som säljaren tänkt sig, måste han om möjligt utnyttja andra transportmedel eller transportvägar.

Som tidigare har framhållits är det i regel utan betydelse att fullgörelsen till följd av omständigheter som inträffat efter köpslutet blir mera kostsam för säljaren än beräknat. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten att försöka undvika eller övervinna följderna av ett hinder. En sådan skyldighet åligger säljaren trots att den ofta medför ökade kostnader. Som också påpekats tidigare kan ett hinder emellertid ibland anses föreligga även om avtalets fullgörelse inte har blivit direkt omöjlig men dock så extraordinärt betungande att det objektivt sett är orimligt att kräva en sådan insats som skulle vara nödvändig för all fullgöra köpet. På motsvarande sätt förutsätts det inte heller att det måste vara direkt omöjligt att undvika eller övervinna hindrets inverkan på avtalets fullgörelse. Vad som krävs är all säljaren inte skäligen kan undvika eller övervinna hindrets följder.

Ett prestalionshinder som har inträffat först efter det alt säljaren av någon annan orsak redan har råkat i dröjsmål medför inte befrielse från skadeståndsskyldighet, såvida hindret inte hade inverkat på avtalets fullgörelse ifall fullgörelse från början skett i rätt lid.

Sådana omständigheter som hindrar avtalets fullgörelse har ofta endast en temporär inverkan på säljarens möjligheter att fullgöra köpet. Säljaren befrias från skadeståndsskyldighel endast under den tid som hindret består. Om situationen utvecklas så att förutsättningarna för ansvarsbefrielse inte längre är för handen, är säljaren befriad från skadeståndsskyldighet endast i fråga om en sådan förlust som har uppkommit för köparen under den tid då förutsättningar för befrielse förelåg.

Av framställningen ovan framgår att de fyra förutsättningar som ställs upp i första stycket inte är fristående från varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem. 1 större eller mindre utsträckning griper de in i och täcker varandra. Detta gäller inte minst bedömningen av om det föreligger ett hinder och om följderna av detta hade kunnat undvikas eller övervinnas. Men det är inte bara mellan förutsättningarna i första stycket som det finns ett samband. Även gränsdragningen mellan första och andra styckena är i viss mån flytande. Detta har antytts i det föregående och kommer all ytterligare beröras nedan.

Andra stycket

Andra stycket gäller säljarens ansvar för dröjsmål som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte dels på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Beror dröjsmålet på en sådan tredje man undgår säljaren skadeståndsskyldighel endast om både han och tredje mannen skulle vara fria från skadeståndsskyldighel enligt principerna i första stycket. Detta förutsätter med andra ord att det för tredje mannens del föreligger ett hinder som avses i första stycket och all

113

8 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76

detta i sin tur enligt första stycket utgör ett ansvarbefriande hinder för Prop. 1988/89:76
säljaren. 27 §

Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skadeståndsansvar som följer av första stycket. Bestämmelsen blir, som nämnts, tillämplig för det första när avtalsbrottet beror på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet. Detta avser fall där tredje mannens insats hänför sig lill fullgörelsen av det enskilda köpeavtalet, t. ex. genom all tredje mannen har fått i uppdrag av säljaren att tillverka en viss komponent till en maskin som köparen har beställt eller genom att han har anlitats för att installera varan hos köparen eller för att transportera den till den plats där avlämnandet enligt avtalet skall ske (jfr dock principen i 7 § andra stycket enligt vilken varan vid andra köp än platsköp ofta anses avlämnad när den överlämnas till en självständig transportör).

Syftet med regleringen i andra stycket är all säkerställa att säljaren inte skall kunna undgå skadeståndsansvar enbart genom att helt eller delvis överföra avtalets fullgörande på en tredje man. 1 många fall leder redan första stycket till ett sådant resultat. Organiseringen och övervakningen av avtalels fullgörelse ligger inom säljarens kontroll. Säljaren svarar också för att de utomstående medhjälpare som han har anlitat för att fullgöra avtalet har valts med omsorg och att deras prestationer vederbörligen övervakas.

I vissa fall leder emellertid reglerna i första stycket inte lill det resultatet. Det är i sådana fall som reglerna i andra stycket får betydelse. Anlag att säljaren på ett försvarligt sätt har anlitat ett specialistföretag för framställning av en viss komponent till en maskin som han har åtagit sig att tillverka för köparen och det visar sig att den komponent som tredje man har levererat på grund av dennes misstag har gjorts enligt en oriktig specifikation. Anlag vidare att detta upptäcks så sent att en riktig komponent inte längre kan erhållas i tid varför varans avlämnande försenas. Det är då tänkbart att en tillämpning av första stycket skulle leda till att det för säljaren förelåg ett ansvarsbefriande hinder i fråga om den tid som del tar att göra en ny komponent och därefter slutföra tillverkningen av maskinen. Om säljaren däremot själv hade tillverkat komponenten leder ett dröjsmål med leveransen lill följd av motsvarande misslag inte till befrielse från skadeståndsskyldighet.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren kan undgå skadestånds
skyldighet endast om ett hinder som avses i första stycket föreligger såväl
för tredje man som för säljaren. I det nyss beskrivna fallet blir säljaren
således inte befriad från skadeståndsskyldighet gentemot köparen, efter
som tredje mannens avtalsbrott inte beror på ett hinder som uppfyller
förutsättningarna enligt första stycket. Även om det skulle föreligga ett
sådant hinder för tredje man blir säljaren å andra sidan inte befriad från
skadeståndsskyldighet gentemot köparen ifall tredje mannens avtalsbrott
inte utgör ett sådant hinder för säljaren som förutsätts i första stycket.
Detta kan t. ex. vara fallet om tredje mannens avtalsbrott har inträffat i ett
så tidigt skede att säljaren skäligen kan eliminera dess inverkan på möjlig
heterna att fullgöra köpet i tid. Om motsvarande prestation kan utföras av
någon annan eller av säljaren själv, kan säljaren bli befriad från skade
ståndsskyldighet endast beträffande den försening som eventuellt inte kan 114

undvikas ens vid utnyttjandet av sådana alternativa fullgörelsemöjlighe- Prop. 1988/89:76
ler. 27 §

Det talas i lagtexten om någon som säljaren har anlitat. Om säljaren i avtalet har anvisats alt vända sig till en bestämd tredje man för all fullgöra avtalet får frågan om den utomstående kan anses ha anlitats av säljaren avgöras med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna i övrigt. Om det är fråga om en tredje man som säljaren regelmässigt anlitar eller som har utsetts med hänsyn till säljarens intressen, torde i regel andra stycket få anses tillämpligt. Om i stället en bestämd tredje man har anvisats av köparen i hans intresse, bör detta i allmänhet medföra att andra stycket inte tillämpas i fråga om avtalsbrott av en sådan tredje man. Då kan det nämligen inte anses vara fråga om en tredje man som säljaren har anlitat. Den omständigheten att säljaren rent faktiskt, t. ex. på grund av den rådande marknadsstrukturen, saknar möjlighet att välja mellan flera tredje män, medför däremot inte att andra stycket inte skall tillämpas.

Bestämmelsen i andra stycket gäller även det fallet att dröjsmålet beror på säljarens leverantör eller någon annan i tidigare säljled. Med leverantör avses den från vilken säljaren anskaffar varan eller, om säljaren själv tillverkar eller framställer varan, den från vilken han anskaffar råvaror, halvfabrikat eller komponenter för sin produktion. Den som levererar t. ex. elektricitet till säljarens anläggningar betraktas däremot inte som leverantör i föreliggande sammanhang. Begreppet leverantör syftar på säljarens avtalspart, dvs. del första bakomliggande ledet, medan ullrycket "någon annan i tidigare säljled" avser t. ex. varans tillverkare eller importör, när säljaren är en detaljist som anskaffar varan från grossist eller ett annat bakomliggande led.

På motsvarande sätt som i fråga om en tredje man som säljaren har anlitat för att fullgöra avtalet kan det följa redan av första stycket att säljaren inte kan undgå skadeståndsansvar på grund av ett avtalsbrott som beror på hans leverantör. Eftersom valet av leverantör, på samma sätt som organiseringen av avtalets fullgörelse i övrigt, ligger inom säljarens kontroll svarar säljaren enligt första stycket om han redan från början borde ha räknat med att den den valda leverantörens resurser är otillräckliga för att fullgöra ett åtagande av den storleksordning som det är fråga om eller om konsekvenserna av ett avtalsbrott från leverantörens sida kan övervinnas genom att säljaren vänder sig till en annan leverantör.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren även utanför området
för första stycket kan ådra sig ett skadeståndsansvar för dröjsmål som
beror på hans leverantör eller på någon annan i tidigare säljled. Säljaren
undgår ansvar endast om de förutsättningar som anges i första stycket är
uppfyllda både för säljarens egen och för tredje mannens del. Om en
leverantör bryter sitt avtal med säljaren på grund av att affären har blivit
olönsam för honom och detta sker i ett så sent skede samt i övrigt under
sådana omständigheter att leverantörens avtalsbrott utgör ett sådant hin
der för säljaren som avses i första stycket, blir alltså säljaren ändå skade-
slåndsskyldig mot köparen eftersom orsaken till leverantörens avtalsbrott
inte är ett sådant hinder som avses i första stycket. Säljaren får då täcka sin
förlust genom att själv rikta ett skadeståndskrav mot leverantören. Om 1 ] 5

leverantörens avtalsbrott däremot beror på en branschomfattande strejk Prop. 1988/89:76 som har stoppat produktionen hos leverantören och detta utgör ett hinder 27 § som säljaren saknar möjlighet att övervinna inom den tid som återstår, blir säljaren befriad från skadeståndsskyldighet för den tid som krävs för att få fram en ny vara.

Om orsaken till säljarens dröjsmål är att hänföra till någon annan i tidigare säljled, t. ex. om säljarens dröjsmål beror på importörens dröjsmål, vilket i sin tur beror på tillverkarens dröjsmål, och omständigheterna är sådana att detta utgör ett sådant hinder som avses i första stycket såväl för säljaren som för importören, blir säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om även tillverkarens avtalsbrott berodde på ett motsvarande hinder. 1 annat fall får säljaren kompensera sin ersättningsskyldighet gentemot köparen genom skadeståndskrav mot importören som i sin tur får rikta skadeståndkrav mot tillverkaren.

Å andra sidan innebär den föreliggande bestämmelsen att säljaren under de fömtsättningar som anges i andra stycket får åberopa ett hinder som beror på hinder i tidigare led, även om säljaren i och för sig har haft möjlighet att välja mellan flera leverantörer. Hans ansvar för valet av leverantör är således inte absolut. Om köpet avser en vara som kan erhållas från flera olika håll på marknaden och säljaren på ett försvarligt sätt har placerat sin beställning hos en av de tänkbara leverantörerna, kan ett hinder som drabbar denne leverantör ibland medföra ett temporärt hinder även för säljaren. Detta kan vara fallet om leverantörens hinder inträffar i ett så sent skede att säljaren inte i tid hinner kompensera den uteblivna leveransen genom att vända sig till någon av de övriga leverantörema. Som exempel kan nämnas att säljarens leverantör skall avlämna ett parti färskvaror hos säljaren dagen innan köparen enligt avtalet skall avhämta sin andel av varan hos säljaren och hela partiet förstörs i en olycka som drabbar leverantörens lastbil under transporten till säljaren. Om säljaren inte i tid kan få fram en ny motsvarande leverans, kan han beträffande den försening som då är oundviklig åberopa befrielsegmnderna enligt andra stycket, trots alt han i utgångsläget i och för sig hade möjlighet att välja sin leverantör.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena inte säljarens skyldighet att ersätta en sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket. Kontrollansvarel gäller alltså bara direkta skador. Rätten till ersättning för indirekta skador regleras i fjärde stycket.

Fjärde stycket

Enligt fjärde stycket har köparen alltid rätt lill skadestånd, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida. Försummelse på säljarens sida är alltså en tillräcklig förutsättning för att säljaren skall bli skadeslåndsskyldig. Att försummelse inte är en nödvändig förutsättning tor skadeståndsskyldighet har framgått av första och andra styckena.

Säljaren är i regel ansvarig enligt första och andra styckena om förlusten
kan tillskrivas någon på hans sida. Som framgår av tredje stycket omfattar 116

emellertid kontrollansvaret inte ersättning för indirekt förlust. Bestämmel- Prop. 1988/89:76 sen i fjärde stycket får därför betydelse i första hand som den regel på 27 § vilken skadeståndsansvar för indirekt förlust kan gmndas.

I bestämmelsen talas om försummelse på säljarens sida. Inte bara säljaren själv och hans anställda utan också självständiga företagare som säljaren — genom avtal med honom själv eller via en eller flera mellanhänder — har anlitat för att utföra sin prestation enligt köpeavtalet eller en del därav kan ådra säljaren skadeståndsskyldighet. Om säljaren har anlitat en underentreprenör och denne i sin tur har engagerat en underentreprenör, svarar säljaren enligt förevarande bestämmelse för båda underentreprenörernas eventuella försummelse i samband med utförandet av prestationen.

Även försummelse av en självständig företagare som säljaren har anlitat för att verkställa transport faller under säljarens ansvar enligt förevarande bestämmelse. Härvid måste man emellertid beakta reglerna om varans avlämnande. Har varan överlämnats till en självständig transportör är varan ofta att anse som avlämnad Qft 7 §). En försummelse av transportören varigenom varan försenas efter avlämnandet medför då inte skadeståndsskyldighel för säljaren.

En sådan försummelse som leder till skadeståndsansvar för säljaren kan förekomma såväl vid ingåendet av avtalet som vid fullgörandet av det. Säljaren eller någon av dem som han svarar för kan t. ex. ha bmstit i omsorg genom att inte ta i beaktande omständigheter som påverkar möjligheten alt leverera varan i lid eller genom all ingå avtal om underleveranser med företag som saknar ekonomiska eller tekniska resurser för alt kunna fullgöra sin leveransskyldighel eller genom all ge uppdraget att transportera varan till den ort där den skall avlämnas lill en transportör som saknar lämpliga transportmedel.

Försummelse vid fullgörandet av avtalet kan förekomma t. ex. i form av underlåtenhet att i god tid göra erforderliga materialanskaffningar eller genom bristande övervakning av anställdas eller underieverantörers prestationer eller genom undermålig förvaring av en unik vara så att den förstörs med verkan att köpet inte kan fullgöras.

Enligt fjärde stycket blir säljaren skadeslåndsskyldig också om dröjsmålet i och för sig inte beror på försummelse på säljarens sida men detta är fallet med den föriusl som uppkommer för köparen. Ett exempel kan vara att säljaren i en dröjsmålssitualion som han inte kan lastas för försummar att underrätta köparen om den nya tidpunkten för avlämnandet vilket leder lill en förlust för köparen (jfr även 28 §).

Säljaren svarar för all han är solvent. Av allmänna regler torde följa att säljaren inte med framgång kan göra gällande all han inte varit försumlig därför att dröjsmålet beror på hans bristande betalningsförmåga. Om sålunda säljaren t. ex. saknar tillräckliga ekonomiska resurser eller kreditvärdighet för att kunna finansiera de anskaffningar som fullgörelsen av avtalet förutsätter och varans avlämnande därför försenas, får han svara även för indirekt föriusl.

Bevisbördan för att förutsättningarna för befrielse från skadeståndsskyl
dighet enligt första och andra styckena är uppfyllda åvilar säljaren. När det
däremot gäller köparens rätt till ersättning enligt fjärde stycket finns ingen 117

motsvarande regel. Avsikten är all den princip som i allmänhet gäller vid Prop. 1988/89: 76 culpaansvar, dvs. att den som påstår att motparten har varit försumlig har 28 § bevisbördan härför, skall gälla. Beviskravet får bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, bl. a. köparens möjlighet att förebringa bevisning om ett visst förhållande.

28 §

Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köparen meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i lid.

(Jfr 30 § i arbetsgruppens förslag)

Någon motsvarighet till denna paragraf finns inte i 1905 års lag.

Det kan ha stor betydelse för köparen att bli underrättad om hinder för rätlidig fullgörelse. Många gånger kan köparen vidta åtgärder som begränsar de för honom negativa följderna av att varans avlämnande försenas om han bara får vetskap om förseningen. Förevarande paragraf ålägger därför säljaren att underrätta köparen om hindret. Underrättelsen skall innehålla upplysning om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse.

Påföljden av att säljaren inte inom skälig tid underrättar köparen om hindret är att säljaren blir skyldig alt ersätta köparen för den skada som kunde ha undvikits, ifall köparen i tid fått ett meddelande om hindret. Den skadeståndsskyldighet som avses i förevarande paragraf är oberoende av bestämmelserna i 27 §. Är det fråga om ett hinder som enligt 27 § medför befrielse från skadeståndsskyldighet, blir säljaren trots detta skyldig att ersätta köparen för den skada som avses i föreliggande paragraf, om han efter att ha fått kännedom om hindret underiåter att underrätta köparen om det. Däremot blir han då enligt 27 § befriad från skyldigheten all ersätta sådana skador som inte kunde ha undvikits även om meddelande om hindret hade lämnats i tid. Om hindret är sådant att det inte uppfyller fömtsättningama för ansvarsbefrielse enligt 27 §, har föreliggande paragraf mindre självständig betydelse. I sådana fall ligger det dock i säljarens eget intresse att underrätta köparen så att denne kan begränsa skadan.

Utgångspunkten för frislen är den tid då säljaren fick eller borde ha fått vetskap om hindret. Vad som är en skälig tid måste bli beroende på omständighetema i det enskilda fallet. Typiskt sett måste dock krävas en förhållandevis snabb reaktion.

Bestämmelserna i denna paragraf omfattar både direkta och indirekta skador.

Meddelande om hävning och skadestånd

29 §
Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva 118

skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det Prop. 1988/89:76 att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver 30 § eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

(Jfr 31 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen motsvaras av 27 § i 1905 års lag.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga i de fall då varan har avlämnats för sent. Så länge varan inte har avlämnats kan köparen således förhålla sig passiv utan alt förlora rätten till hävning eller skadestånd. En s. k. neutral reklamation krävs således inte i samband med dröjsmål såsom fallet är vid fel (jfr 32 § andra stycket).

Reklamationsfrislen löper inte från själva avlämnandet ulan från den tidpunkt då köparen fick kännedom om avlämnandet. Hur köparen har fått veta detta är ulan betydelse.

Vad som är en skälig tid i föreliggande sammanhang beror bl. a. på vilket slags vara köpet avser. Ofta är det viktigt för säljaren att snart få besked om hävningen. Man bör också ta hänsyn till vem som är säljarens avtalspart. Om köparen är näringsidkare eller någon därmed jämförbar person, t. ex. en myndighet, kan det ställas strängare krav på honom än när köparen är en privatperson. I fråga om skadeståndskrav blir bedömningen av vad som är en skälig tid beroende bl.a. på hur snart köparen har förutsättningar att avgöra om det finns anledning att framställa ett sådant krav.

Om köparen vill både häva köpet och begära skadestånd behöver han inte lämna ett särskilt meddelande om kravet på skadestånd. Om köparen har hävt köpet kan han således senare återkomma med ett skadeståndskrav även om han inte har nämnt något om ett sådant krav i samband med hävningsförklaringen. Det framstår i dessa fall som onödigt att fordra ett särskilt meddelande om skadeståndskrav, eftersom säljaren efter det att han har fått meddelande om hävning i allmänhet har anledning att även räkna med krav på skadestånd.

Påföljder vid fel i varan

Påföljderna

30 §

Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 31 — 40 §§ kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

(Jfr 32 § i arbetsgmppens förslag)

Av paragrafen framgår vilka påföljder som kan komma i fråga när en vara är behäftad med fel. Paragrafen motsvarar delvis 42 och 43 §§ i 1905 års lag.

Bedömningen av frågan humvida fel föreligger görs med utgångspunkt i 1H

avtalet och reglerna i 17 - 21 §§. För att köparen skall få göra gällande Prop. 1988/89:76 några påföljder av fel räcker del emellertid inte med att konstatera att fel 31 § foreligger. Som framgår av förevarande paragraf krävs det därutöver att felet inte beror på köparen eller något förhållande på hans sida. Som exempel på situationer då felet får anses bero på köparen eller ett förhållande på dennes sida kan nämnas — utöver vållande på köparens sida — att köparen enligt avtalet skall tillhandahålla material för varans tillverkning och materialet visar sig vara behäftat med ett dolt fel som inte har kunnat upptäckas av säljaren samt det dolda felet leder till att varan inte fungerar på avtalsenligt sätt. Ett annat exempel kan vara en olyckshändelse som inträffar efter det att risken för varan har gått över på köparen.

De påföljder som köparen enligt denna paragraf får göra gällande när varan är behäftad med fel är avhjälpande av felet eller omleverans (se 34 - 36 §§), prisavdrag (37 och 38 §§) eller hävning av köpet (39 §). Vidare kan köparen ha rätt till skadestånd på grund av felet (40 §). Han har också rätt att hålla inne så myckel av betalningen att hans krav på grund av felet säkerställs (42 §).

De regler om hävning och om rätt att hålla inne betalning som nämns i denna paragraf kompletteras med bestämmelserna om hävning vid successiv leverans (44 §) och vid befarat avtalsbrott (65 och 66 §§). 1 49 § regleras det fallet att endast en del av leveransen är felaktig.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avser endast faktiska fel i varan. En vara kan emellertid också vara behäftad med rättsliga fel. Rätten att göra gällande felpåföljder vid rättsliga fel regleras i 41 §.

Lindersökning av varan efter avlämnandet

31 §

När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger det undersöka den i enlighet med god affärssed.

Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit fram.

(Jfr 33 § i arbetsgruppens förslag)

1905 års lag innehåller i 51 § bestämmelser om köparens skyldighet att vid handelsköp undersöka godset.

I 20 § finns regler om köparens undersökning av varan före köpet. Den
paragrafen innehåller inte någon generell plikt för köparen att vid den
tidpunkten undersöka varan. Bestämmelserna i förevarande paragraf ger
däremot köparen en generell skyldighet att undersöka varan när den har
avlämnats. Undersökningsplikten har samband med köparens reklama
tionsskyldighet, dvs. skyldigheten att meddela säljaren om fel i varan
(32 §). En köpare som försummar sin undersökningsplikt drabbas inte av 120

någon direkt påföljd för det. Har underlåtenheten att undersöka varan fått Prop. 1988/89: 76 till följd att reklamationsskyldighelen har åsidosatts, kan det enligt 32 § 31 § medföra alt köparen går miste om rätten alt göra gällande påföljder på grund av fel. Undersökningsplikten har således ingen självständig betydelse vid sidan av reglerna om reklamation i 32 §.

Av 49 § andra stycket framgår att köparen har rätt att innan han betalar för en vara undersöka den på det sätt som följer av sedvänja eller som med hänsyn till omständigheterna bör medges, om inte det avtalade sättet för avlämnande och betalning är oförenligt med en sådan undersökning.

Första stycket

Genom hänvisningen i första stycket till god affärssed blir undersökningspliktens innehåll beroende av olika förhållanden i del enskilda fallet, såsom varutyp, användningsområde, förpackningssätt och parternas placering i distributionsledet. Skall köparen sälja varan vidare i obruten förpackning, får det betydelse för kravet på undersökningens omfattning. Det kan t.o.m. förekomma all god affärssed över huvud tagel inte påkallar några särskilda åtgärder för att undersöka varan. Om en varas förpackning är utformad för att skydda eller bevara varan under lagringstiden, kan det vara kutym att varan lagras hos köparen i den ursprungliga förpackningen innan den tas i bruk eller säljs vidare. I sådana fall kan undersökningsplikten vara begränsad till att omfatta endast yttre omständigheter som kan bedömas utan att förpackningen bryts.

Vid köp av maskiner och annan teknisk utrustning kan sedvänjan vid undersökningen variera inom vida gränser. I vissa fall, särskilt vid köp av mer komplicerad eller special utformad teknisk utmstning, kan det krävas att varans egenskaper testas vid realistisk provdrift, medan det i andra fall kan vara tillräckligt alt varans tekniska funktion provas i samband med dess normala användning utan att några särskilda tester anordnas.

Undersökningens omfattning får bedömas mot bakgrund av köparens förutsättningar. Kraven på en köpare som har ingått avtal i sin yrkesverksamhet och som därför har särskild sakkunskap och erfarenhet av liknande köp måste bli strängare än de som kan ställas på en privatperson. Även beträffande en köpare som uppträder som näringsidkare kan kraven på undersökningspliktens omfattning bli helt olika, beroende på om köpet avser varor som han omsätter eller tillgodogör sig i den affärsmässiga verksamheten eller om det är fråga om inköp av varor av annat slag, exempelvis kontorsutrustning.

Om någon undersökningsplikt enligt god affärssed inte skall anses föreligga, får frågan huruvida köparen har försummat vad som skäligen kan ankomma på honom för all vara bevarad vid rätten att göra gällande fel bedömas med utgångspunkt enbart i reklamalionsreglerna i 32 §. Dessa föreskriver att meddelande om felet skall lämnas utan oskäligt uppehåll efter det all köparen bort märka felet.

Huvudregeln enligt första stycket, enligt vilken undersökningsplikten är
knuten till varans avlämnande, blir tillämplig bl. a. vid hämtningsköp (6 §)
och vid sådana transportköp som regleras i 7 § första stycket. Om varan
skall hämtas från säljarens affärsställe eller en transportterminal på köpa- 121

rens ort där avlämnandet sker, innebär första stycket i förevarande para- Prop. 1988/89: 76

gråfäll köparen i allmänhet kan vänta med undersökningen tills även den 31 §

lokala transporten har utförts och varan har kommit fram till köparens

affärsställe eller hemvist. Om köparen dröjer med att hämta varan efter

det att den har avlämnats, kan detta emellertid läggas honom till last vid

bedömningen huruvida undersökningsplikten har fullgjorts i tid.

Andra stycket

Om varan skall sändas eller annars transporteras från platsen för avlämnandet, kan undersökningen anstå tills varan har kommit fram. Detta avser främst sådana transportköp där avlämnandet skall anses ske i samband med att varan överlämnas lill en självständig transportör som har åtagit sig att transportera varan från avsändningsorten. Bestämmelsen i andra stycket kompletterar således huvudregeln i första stycket genom att ange att undersökningen av en vara vid transportköp kan uppskjutas tills varan har kommit fram till bestämmelseorten, även om avlämnandet har skett tidigare. När varan har kommit fram till bestämmelseorten behöver undersökningen i allmänhet inte ske i direkt anslutning till att huvudtransporten avslutas, exempelvis vid en transportterminal, utan den kan även i fall som avses här ske när varan efter den lokala transporten har kommit fram till köparens affärsställe eller hemvist.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket får köparens undersökning av en vara uppskjutas tills dess att den kommit fram till ny bestämmelseort om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan alt ha haft skälig möjlighet att undersöka den. Fömtsättningen härför är att säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning. Att köparen inte haft skälig möjlighet att undersöka varan innan den har kommit fram till den nya bestämmelseorten kan bero på alt den har förpackats på ett sådant sätt att det skulle vara förenat med besvär och kostnader att bryta förpackningen eller, såsom vid containertransporterade varor, alt göra varorna åtkomliga för undersökning. I det fall alt en vara omdestineras medan transport pågår är det vanligtvis inte ens möjligt att undersöka varan innan den har nått fram till den nya bestämmelseorten. Det är tillräckligt att säljaren, på grund av vad han vet om köparens förhållanden, har kunnat räkna med möjligheten att denne ändrar bestämmelseorten eller sänder varan vidare utan föregående undersökning. Säljaren kan t. ex. vela att köparen har ett affärsställe på annan ort än bestämmelseorten och att varan med hänsyn till omständigheterna sannolikt är avsedd att användas på detta ställe. Säljaren kan också veta att köparen inte är detaljist utan säljer varan vidare i stora kvantiteter och alt detta kan föranleda sådana åtgärder som avses i tredje stycket.

122

Reklamation Prop. 1988/89:76

32 § 32 §

Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter del att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

(Jfr 34 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen innehåller regler om köparens skyldighet att meddela säljaren att en vara är behäftad med ett fel (reklamera). Påföljden av att köparen underlåter att reklamera är att han förlorar rätten att åberopa att varan är felaktig. Reklamation måste enligt paragrafen ske inom viss tid. I första stycket anges den tid inom vilken köparen måste reklamera sedan han märkt eller borde ha märkt felet. Detta kompletteras i andra stycket av en regel om en tvåårig reklamationsfrist som räknas från det att köparen har tagit emot varan.

Med reklamation avses här endast s.k. neutral reklamation, dvs. ett meddelande om att varan är behäftad med fel som köparen vill åberopa. Köparen kan senare precisera den eller de påföljder han vill göra gällande, om han inte är beredd att göra det redan i samband med reklamationen. Den tid inom vilken köparen skall framställa krav på avhjälpande av felet eller omleverans eller lämna meddelande om hävning regleras i 35 respektive 39 §.

I 1905 års lag innehåller 52 § första stycket regler om reklamation, medan preskriptionsregler återfinns i 54 §.

Första stycket

Enligt första stycket skall köparen, om han vill åberopa att varan är
felaktig, reklamera inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde
ha märkt felet. Den tidpunkt, då köparen bort märka felet, följer oftast av
reglerna i 31 § om köparens undersökningsplikt. Felet kan emellertid vara
sådant att det inte kan upptäckas vid en normal undersökning utan visar
sig först senare efter det alt varan har tagits i bmk eller sålts vidare (s. k.
dolda fel). I sådana fall räknas reklamationsfristen från det att felet visar
sig eller, vid vidareförsäljning, har kommit till köparens kännedom exem
pelvis på grund av en senare köpares reklamation. Frågan om när köparen
borde ha märkt felet kan även vara beroende av hans sakkunskap. Skyldig
heten att reklamera inträder nämligen inte nödvändigtvis redan då t. ex. de
funktionsstörningar som felet förorsakar först kunde konstateras, utan
man bör dessutom fömtsätta att köparen borde ha insett att störningarna
kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning
e. d. Någon viss form för reklamation fordras inte, men uttrycket "medde
lande om felet" innebär att köparen måste ange antingen vari felet huvud
sakligen består, hur det visar sig, eller i vilket avseende varan enligt
köparens uppfattning avviker från avtalad standard. Någon detaljerad
beskrivning av felels beskaffenhet krävs inte, men det är inte heller till- 123

räckligt att köparen endast i allmänna ordalag klagar på varan eller hävdar Prop. 1988/89:76
att den är felaktig. 32 §

Den tid inom vilken meddelande om ett fel bör lämnas efter det att det upptäckts kan variera beroende bl. a. på vem som är köpare. Att meddelande skall lämnas inom skälig tid avser således att medge en bedömning som tar hänsyn till de omständigheter som föreligger i det särskilda fallet. Som regel bör bedömningen vara strängare om köparen är en näringsidkare, och särskilt om köpet har samband med dennes ordinarie näringsverksamhet, än om köparen är en privatperson. När köparen är näringsidkare kan man oftast kräva att meddelande om felet lämnas inom kort tid, i regel någon eller några dagar efter det alt felet har observerats. Vilket mått av sakkunskap köparen har är också en omständighet som bör beaktas. En köpare kan behöva biträde av en sakkunnig person för att bedöma humvida ell fel föreligger som kan göras gällande mot säljaren. Vamslaget inverkar också på vilket mått av skyndsamhet som kan begäras. I vissa fall, såsom beträffande färskvaror, måste köparen reagera mycket snabbi om varan visar sig vara behäftad med fel.

Det bör anmärkas att — i enlighet med vad som framgår av 17 § — en vara skall anses felaktig när en kvantitativ brist i säljarens prestation föreligger. Detta innebär att tillämpningen av förevarande paragraf medför att en köpare som underlåter att reklamera måste betala för den avtalade och fakturerade varumängden, trots att en del därav aldrig levererats.

Om köparen inte reklamerar inom den tid som framgår av första stycket, förlorar han - såvida inte 33 § blir tillämplig - all rätt att göra gällande påföljder på grund av felet. Detta gäller även beträffande rätten till invändning mot säljarens krav på betalning.

Av 82 § följer att det är säljaren som står risken för att ett meddelande om reklamation inte kommer fram.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en regel om preskriptionstid för anspråk på gmnd av fel i varan. Reklamerar inte köparen inom två år från del alt han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet. För fel som visar sig eller reklameras först efter utgången av denna tvåårsperiod svarar säljaren således inte, såvida inte annat följer av 33 § på gmnd av att säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

1 och för sig följer redan av 3 § att regeln i första stycket inte gäller när annat är avtalat, men i andra stycket har likväl markerats att en garanti eller liknande utfästelse som avser längre tid än två år naturligtvis innebär att köparens rätt att göra gällande påföljder i enlighet med utfästelsen inte begränsas av den lagstadgade tvåårsfristen, även om ingenting uttryckligen sagts om köparens reklamationsskyldighet. Å andra sidan följer av lagens dispositiva karaktär att en garanti som lämnats för kortare tid än två år kan innebära en förkortning av preskriptionstiden.

Om säljaren har lämnat en utfästelse att under viss tid svara för en varas
funktion eller någon egenskaps bestånd, kan köparen i vissa fall ha rätt att
reklamera även efter denna tids utgång. En bedömning av reklamations- 124

frislen enligt reglerna i första stycket kan leda till sådant resultat, om ett fel Prop. 1988/89: 76 som omfattas av utfästelsen upptäcks först i slutskedet av den utfästa 33 § tiden. En sådan möjlighet får anses följa av utfästelsen, såvida det inte uttryckligen angetts att utfästelsen enbart gäller fel som reklamerats inom den utsatta tiden.

Frågan om den tidpunkt som skall läggas till gmnd för bedömningen av humvida varan är felaktig regleras i 21 §.

33 §

Ulan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

(Jfr 35 § i arbetsgmppens förslag)

Regler av liknande slag men med annan utformning finns i 53 och 54 §§ i 1905 års lag.

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om köparens reklamationsskyldighet i 32 §. De reglerna tillgodoser säljarens intresse att inom rimlig tid få vetskap om huruvida köparen anser avtalet rätteligen fullgjort eller huruvida köparen vill göra gällande någon påföljd på gmnd av fel i varan. Det saknas emellertid anledning att låta en illojalt handlande säljare åberopa reklamationsreglerna för att freda sig mot köparens anspråk på gmnd av fel. Därför föreskrivs i förevarande paragraf att om säljaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder får köparen åberopa ett fel i varan utan hinder av att reklamation inte har skett inom den i 32 § första stycket angivna tiden eller att den i andra stycket av samma paragraf angivna preskriplionsfristen har löpt ut.

Föreskriften att köparen "utan hinder av 31 och 32 §§" får åberopa att varan är felaktig innebär vidare att den i 31 § föreskrivna undersökningsplikten saknar betydelse i dessa fall.

I de fall som avses i förevarande paragraf behöver alltså reklamations-reglerna i 32 § inte iakttas. Detta innebär dock inte att köparen kan dröja i obegränsad tid med att lämna meddelande om felet efter det att han märkt det. En sådan passivitet kan enligt allmänna principer medföra förlust av rätten alt åberopa felet. Vidare gäller även i här avsedda fall de allmänna reglerna om preskription av fordringar.

Avhjälpande och omleverans

34 §'

Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad för köparen, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans enligt 36 §.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 125

kräva omleverans, om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och Prop. 1988/89:76 som, med hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha 34 § förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.

Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa det.

(Jfr 36 § och 45 § första stycket i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen reglerar köparens rätt alt vid fel i varan kräva avhjälpande av felet eller omleverans.

Första stycket

Bestämmelsen om köparens rätt att kräva att felet avhjälps saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Om varan är felaktig, får köparen enligt första stycket kräva alt säljaren ulan kostnad avhjälper felet, förutsatt att avhjälpandet kan ske utan att säljaren åsamkas oskälig kostnad eller oskälig olägenhet. Skulle avhjälpandet medföra oskälig kostnad eller oskälig olägenhet för säljaren, får han alltså avvisa köparens krav. Denne är då hänvisad till de andra påföljder som kan slå till buds vid del fel i varan som det är fråga om.

Säljarens resurser att själv utföra en reparation har ingen avgörande betydelse för hans skyldighet att avhjälpa ett fel. En säljare inrättar ofta sin verksamhet så, att han låter avhjälpa fel genom tillverkaren eller annan. Det förekommer också ofta att en tillverkare antingen själv eller genom ett serviceföretag reparerar fel på de produkter som saluförs genom försäljningsbolag eller annan fristående försäljningsorganisation. En säljare kan också ha möjlighet att för avhjälpande av fel i levererade varor anlita hantverkare eller en verkstad som han vanligen anlitar i den egna verksamheten. Även om en säljare inte själv kan avhjälpa ett fel, är det sålunda ofta möjligt för honom att åstadkomma avhjälpandet.

Köparens rätt att kräva avhjälpande är inte beroende av att felet är väsentligt. Felets art kan emellertid, bland andra omständigheter, inverka på bedömningen av om avhjälpandet kan ske "ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren". Skyldighet att avhjälpa felet kan vara oskäligt betungande för säljaren exempelvis om han saknar tekniska eller organisatoriska resurser för ändamålet eller om anskaffandet av erforderliga reservdelar skulle vara mycket kostsamt. Därför torde avhjälpandeskyldig-het inte utan vidare komma i fråga för exempelvis en detaljhandlare som endast bedriver återförsäljning. Att varan finns på en avlägsen ort kan också utgöra skäl mot en skyldighet för säljaren all avhjälpa fel. Vidare bör viss hänsyn las till köparens intresse av att få felet undanröjt. Härvidlag kommer felets betydelse för köparen in i bedömningen.

När säljaren inte är näringsidkare torde oftast en skyldighet all avhjälpa fel få anses vara oskäligt betungande, särskilt om avhjälpandet fömtsätter reparation av varan. Är säljaren privatperson torde därför skyldighet att avhjälpa ett fel endast undantagsvis komma i fråga.

Regeln om säljarens skyldighet att avhjälpa fel innebär enligt dess lydel
se att avhjälpandet skall ske på säljarens bekostnad. Skulle kostnaderna bli
höga, t. ex. på grund av att en dyrbar transport lill en utländsk tillverkare . jz-

erfordras, får den omständigheten beaktas i anslutning till frågan huruvida Prop. 1988/89:76
säljaren över huvud skall vara skyldig att avhjälpa felet. 34 §

Att avhjälpandet skall ske utan kostnad för köparen innebär emellertid inte att denne skall kunna fordra all avhjälpandet skall ske helt ulan varje olägenhet för honom. Köparen kan således inte med stöd av förevarande bestämmelse fordra att säljaren i alla situationer skall låta hämta varan, alternativt reparera den på plats, ulan han kan, beroende på omständigheterna, vara skyldig att själv avlämna varan lill säljaren eller till någon som säljaren anvisat. Innebörden av skyldigheten att avhjälpa felet måste nämligen bestämmas efter en allmän bedömning av vad som är ekonomiskt rimligt i det enskilda fallet. Köparen blir dock, enligt vad som framgår av ordalydelsen, berättigad lill ersättning för de utlägg som han ådrar sig i sammanhanget.

Av 37 § första stycket framgår att säljaren, sedan köparen har framställt krav på avhjälpande, har en efter omständigheterna skälig tid alt efterkomma kravet. Köparen kan således inte utan vidare ändra sig och häva köpet, såvida det inte av säljarens meddelande eller på annat sätt står klart att säljaren inte kommer att efterkomma köparens krav. Om å andra sidan felet inte avhjälps inom skälig tid, får köparen göra gällande de övriga påföljder som enligt lagen kan komma i fråga på grund av fel. Vid bedömningen om avtalsbrottet är väsentligt, vilket är en förutsättning för hävning och omleverans, bör man även beakta betydelsen av att köparens krav på avhjälpande inte har efterkommits.

I stället för att avhjälpa ett fel får säljaren välja att företa omleverans, dvs. leverera en ny, felfri vara. Genom hänvisningen till 36 § blir denna säljarens valfrihet beroende av att sådan omleverans kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Är denna förutsättning inte för handen, får köparen således enligt 36 § vägra godta omleverans.

Andra stycket

I 1905 års lag finns regler om köparens rätt att kräva omleverans i 43 §.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf har köparen rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentligt betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Utgångspunkten för väsenllig-hetsbedömningen skall således vara felets betydelse för köparen. I stället för en abstrakt väsentlighelsbedömning blir det fråga om vad som är väsentligt för den individuelle köparen. Från den utgångspunkten får ett avtalsbrott i allmänhet anses vara väsentligt, om det medför en sådan olägenhet för köparen att del i huvudsak berövar honom vad han hade rätt alt vänta sig av avtalet. För att köparen skall ha rätt all kräva omleverans fordras vidare att säljaren skall ha insett eller i vart fall borde ha insett all avtalsbrottet skulle leda till att köparen i huvudsak gick miste om vad han hade rätt att förvänta sig till följd av avtalet.

Köparens rätt att kräva omleverans är förenad med vissa undantag.
Säljaren är befriad från omleverans om del föreligger ett sådant hinder
eller missförhållande som avses i 23 §, d. v. s. om det föreligger hinder som
han inte kan övervinna eller om omleverans skulle innebära uppoffringar 127

som inte står i rimlig proportion till köparens intresse av att erhålla felfri Prop. 1988/89: 76 vara. Skyldigheten att avlämna felfri vara är således förenad med samma 34 § undantag som skyldigheten att fullgöra köpet när ingen vara har levererats. Beträffande den närmare innebörden av dessa undantag hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen lill 23 §.

Säljaren är också befriad från skyldigheten att omleverera i fråga om en vara som fanns vid köptillfället, om den, med hänsyn till sina egenskaper och vad parterna måste anses ha förutsatt, inte kan ersättas av en annan vara. Sistnämnda undantag grundar sig på att det i regel skulle vara oskäligt betungande eller till och med omöjligt för säljaren att leverera ny vara om den är unik eller har utpräglat individuella egenskaper. Däremot kan köparen även i de fall som avses med undantagen från rätten att kräva omleverans kräva att säljaren avhjälper felet.

Säljaren har i samband med omleverans rätt att återfå den felaktiga varan. Köparen har, enligt 64 § tredje stycket, rätt att hålla inne den mottagna varan till dess att omleverans sker.

Tredje stycket

Bestämmelsen i tredje stycket om köparens rätt lill ersättning för egna kostnader för att avhjälpa ell fel saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Om säljaren enligt första stycket är skyldig att avhjälpa ett fel men underlåter att göra det, har köparen enligt tredje stycket rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att själv avhjälpa felet. En sådan skyldighet skulle i de flesta fall följa redan av de allmänna bestämmelserna i 40 § om skadestånd vid fel, eftersom kostnaderna för felets avhjälpande kan ingå i de skadeposter som enligt 67 § skall ersättas av säljaren i sådana fall då han enligt 40 § har ådragit sig skadeståndsansvar på grund av felet. Genom alt i förevarande stycke särreglera den skadeståndsskyldighet som anknyter till säljarens skyldighet att avhjälpa fel i varan kommer emellertid sådan skadeståndsskyldighel att föreligga även i sådana fall då det enligt 40 § finns grund för alt säljaren skall undgå skadeståndsskyldighel.

Förutsättningen för skadeståndsskyldighel enligt tredje stycket är således att säljaren är skyldig all avhjälpa fel i varan och alt denna skyldighet inte har fullgjorts. Regeln blir tillämplig vare sig skyldigheten beror på föreskriften i första stycket eller säljaren har åtagit sig att avhjälpa felet utan all avtalet anger vad som skall gälla om felet inte avhjälps. I del senare fallet kan dock en tolkning av avtalet leda till annat resultat.

Av 37 § följer att avhjälpandet skall ske inom skälig lid efter reklamation. Om en skyldighet att avhjälpa fel föreligger och skyldigheten inte fullgörs inom skälig tid efter reklamation, är köparen berättigad till ersättning enligt förevarande stycke. Det saknar därvid betydelse om säljaren har varit helt passiv eller om han visserligen har försökt att avhjälpa felet men inte lyckats med det inom skälig tid. Orsaken till att felet inte har avhjälpts saknar också betydelse.

Vad som är skälig tid kan naturligtvis variera inom vida ramar beroende på omständigheterna i del enskilda fallet. Vid exempelvis leverans av komplicerade maskiner kan man få räkna med en relativt lång tid för

128

inlrimning, medan fel av tekniskt enkel beskaffenhet påkallar avhjälpande Prop. 1988/89: 76
med större skyndsamhet. 35 §

Köparens rätt till skadestånd enligt tredje stycket avser endast ersättning för den direkta kostnaden för felets avhjälpande. Köparens rätt till ersättning för andra förluster får bedömas enligt 40 §. Ersättningen är vidare begränsad till vad som kan anses försvarligt. Har köparen exempelvis låtit utföra en onödigt kostsam reparation eller eljest vidtagit åtgärder som inte varit befogade, kan han få kostnaderna för avhjälpandet ersatta endast i den utsträckning som motsvaras av försvarliga åtgärder.

35 §

Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

(Jfr 37 § i arbetsgruppens förslag)

1 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 52 och 53 §§.

Paragrafen behandlar köparens skyldighet att meddela säljaren om krav på avhjälpande av fel eller omleverans. Köparen behöver inte redan i samband med reklamation enligt 32 § ta ställning till vilken påföljd han vill göra gällande på gmnd av felet. Om han inte då kräver avhjälpande eller omleverans, måste han emellertid göra det inom skälig tid därefter. Vad som skall utgöra skälig tid får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, t. ex. om parterna är näringsidkare eller privatpersoner, vilket behov av skäligt rådrum för att överväga sina krav som köparen har och vilket intresse säljaren har att få veta vilken påföljd som köparen avser att göra gällande. Om köparen försummar att inom skälig tid lämna säljaren meddelande om sitt krav, går han miste om möjligheten att vidare kräva avhjälpande eller omleverans.

Vid grovt vårdslöst handlande eller handlande i strid mot tro och heder från säljarens sida har köparen — i likhet med vad som gäller enligt 33 § beträffande skyldigheten att reklamera felet — rätt att framställa krav på avhjälpande eller omleverans utan hinder av att köparen inte har lämnat säljaren meddelande om sitt krav inom skälig tid.

Liksom vid reklamation enligt 32 § är det säljaren som står risken för att köparens meddelande om hävning eller omleverans inte kommer fram (jfr 82§).

36§

Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn lill omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

(Jfr 38 § i arbetsgruppens förslag) 129

9 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76

1 1905 års lag finns bestämmelser av liknande slag i 49 §. Prop. 1988/89:76

Förevarande paragrafs första stycke innehåller en bestämmelse som 36 §

under vissa fömtsättningar ger säljaren rätt att avhjälpa fel i varan eller

företa omleverans i syfte att undvika andra påföljder från köparens sida. Andra stycket anger förutsättningarna för att köparen skall ha rätt att

avhjälpa fel på säljarens bekostnad utan att först avvakta avhjälpande eller

omleverans från säljarens sida.

Första stycket

Enligt första stycket får säljaren efter tidpunkten för avlämnandet, och även om köparen inte kräver det, avhjälpa fel i varan eller företa omleverans, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Genom att säljaren avhjälper ett fel eller lämnar en felfri vara kan han undgå påföljderna hävning och prisavdrag på gmnd av felet, förutsatt att avhjälpandet eller omleveransen sker inom skälig tid efter reklamationen. Detta framgår av 37 §.

Om säljaren efter reklamation erbjuder sig att avhjälpa felet eller leverera felfri vara, är köparen således skyldig all bereda säljaren tillfälle till sådan rättelse om den kan ske utan väsentlig olägenhet och utan kostnadsrisk för honom. Detta gäller även om köparen i samband med reklamationen har framställt krav på annan påföljd med anledning av felet. Bestämmelsen innebär också att säljaren fritt kan välja om han vill avhjälpa felet eller om han vill leverera ny vara, fömtsätt att intetdera sättet för rättelse innebär någon väsentlig olägenhet eller kostnadsrisk för köparen. Om säljaren i ett sådant fall erbjuder sig att avhjälpa felet, kan köparen inte tvinga fram en omleverans. Han får i stället nöja sig med att felet avhjälps, om det kan ske inom skälig tid efter reklamation.

Vad som utgör en sådan olägenhet som enligt paragrafen ger köparen rätt att avböja rättelse får bedömas med hänsyn lill samtliga omständigheter i det enskilda fallet och med utgångspunkt i köparens befogade intresse. Felets art får i allmänhet tillmätas stor betydelse, liksom om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. Skulle det för köparen vara förenat med svårigheter att inte kunna använda varan under den tid som säljaren behöver för reparation eller för att anskaffa en ny vara, bör köparen ha rätt att häva köpet och skaffa en ny vara på annat håll. Är emellertid felet av mindre omfattning och inverkar del inte på varans huvudsakliga användning, kan det vara skäligt att köparen får nöja sig med den felaktiga varan i

avvaktan på att säljaren lämnar en ny. Om en rättelse skulle ta så lång tid i anspråk, att del vid dröjsmål med leverans skulle vara fråga om ett väsentligt dröjsmål, kan köparen inte göra anspråk på att företa rättelse enligt förevarande bestämmelse. Köparen kan avvisa säljarens krav på att företa rättelse också om förutsättningarna är sådana att det på förhand är klart att säljarens åtgärder inte skulle leda till godtagbart resultat.

All säljaren tidigare har rättat fel på varan innebär inte i och för sig att
köparen kan vägra att låta säljaren vidta rättelse med avseende på nya fel
som visar sig senare. Är det fråga om upprepade fel, kan emellertid den 130

samlade olägenhet för köparen som upprepade rättelser kan medföra bli så Prop. 1988/89:76 stor att han kan avvisa ytterligare åtgärder från säljarens sida och i stället 36 § enligt 37 § kräva prisavdrag eller häva köpet.

Att avhjälpande eller omleverans medför kostnader för köparen utgör i och för sig inget hinder för säljarens rätt att företa rättelse. Endast i det fall att det föreligger en risk för att köparen inte får ersättning för de kostnader han till följd av säljarens rättelse åsamkas, kan köparen vägra att godta säljarens erbjudande. Säljaren kan i den situationen givetvis motverka köparens invändning genom att ställa säkerhet för dennes kostnader. De kostnader som kan bli aktuella är exempelvis kostnaden för varans transport till säljaren i samband med reparation eller hyra för ersättnings vara under reparationstiden eller i avvaktan på att omleverans sker.

Skulle köparen emellertid i samband med rättelse vara tvungen att lägga ut betydande belopp, kan detta dock innebära en sådan olägenhet för honom att han på den grunden kan vägra att acceptera säljarens erbjudande.

Säljarens rätt till avhjälpande eller omleverans inverkar i och för sig inte på köparens rätt till skadestånd på gmnd av felet. Säljarens rätt att enligt förevarande bestämmelse vidta rättelse får i fråga om skadestånd den betydelsen att säljaren ges en möjlighet att, under de fömtsättningar som anges, på eget initiativ och oberoende av köparens medgivande begränsa köparens skada och därigenom sitt eget skadeståndsansvar.

Andra stycket

Paragrafens andra stycke reglerar det fall att köparen själv har låtit avhjälpa fel utan att dessförinnan ha berett säljaren tillfälle att vidta rättelse enligt första stycket. Huvudregeln är att köparen, när han uppläckt fel, skall reklamera för att därigenom bereda säljaren tillfälle all vidta rättelse genom att avhjälpa felet eller företa omleverans enligt första stycket. Det är emellertid inte i alla situationer rimligt eller ens möjligt för köparen alt förfara på det sättet. Omständigheterna kan vara sådana att köparen av praktiska skäl måste låta avhjälpa felet utan alt först bereda säljaren tillfälle till rättelse eller ulan alt ens kunna meddela säljaren om felet före avhjälpandet. Det kan vara fråga om ett fel som kräver ett snabbt avhjälpande och som visar sig när säljaren inte kan nås eller när det är uppenbart att säljaren inte skulle kunna åstadkomma rättelse tillräckligt snabbt. Säljaren kan i sådana situationer inte kräva att köparen skall avvakta att säljaren blir i tillfälle att avhjälpa felet eller all företa omleverans. Denna inskränkning av säljarens rätt att själv företa rättelse följer i och för sig av vad som redan framgår av första stycket i denna paragraf I de fall som avses här måste det nämligen också vara fråga om en situation där kravet att säljaren skall kunna avhjälpa felet utan väsentlig olägenhet för köparen inte har uppfyllts. 1 klarläggande syfte har en uttrycklig bestämmelse om köparens rätt alt i vissa fall själv låta avhjälpa fel på säljarens bekostnad emellertid tagits in i andra stycket.

131

Prisavdrag och hävning Prop. 1988/89:76

37 § 37§

Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker

inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag beräknat

enligt 38 § eller häva köpet enligt 39 §. Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på

auktion.

(Jfr 39 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

I 1905 års lag behandlas köparens rätt till prisavdrag och hävning i 42 § första stycket och 43 § första stycket.

Förevarande paragraf anger under vilka förutsättningar som prisavdrag och hävning kommer i fråga som påföljder på gmnd av fel. När det gäller hävning finns dock ytterligare fömtsättningar i 39 §. Av förevarande paragraf framgår också förhållandel mellan å ena sidan påföljderna avhjälpande och omleverans och å andra sidan prisavdrag och hävning. De senare påföljdema är i regel subsidiärt tillämpliga. Om köparen har krävt avhjälpande eller omleverans eller om säljaren har erbjudit sig att vidtaga sådan rättelse och köparen enligt 36 § första stycket är skyldig att acceptera erbjudandet, kommer prisavdrag eller hävning således i fråga först i den mån rättelse inte har skett inom skälig tid. Att rättelse inte har skett kan bero antingen på att säljaren helt har underlåtit att vidta rättelse eller att han har försökt att avhjälpa felet utan att lyckas med det på ett godtagbart sätt.

Krav på prisavdrag och hävning kan dock göras gällande även när rättelse av felet inte alls har varit på tal. Om köparen inte har framställt eller inte har haft rätt att framställa krav på rättelse och säljaren inte heller har erbjudit sig att företa sådan rättelse eller om köparen har haft rätt att vägra godta rättelse från säljarens sida, kan både prisavdrag och hävning komma i fråga också som primära påföljder på gmnd av felet.

Om köparen utan godtagbara skäl skulle vägra att godta rättelse, kan han därefter inte göra anspråk på prisavdrag eller hävning.

Prisavdrag är ett alternativ till hävning och kan göras gällande om köparen väljer att behålla varan. Prisavdrag är avsett främst att kompensera köparen för mindre fel och har därför i de fall påföljden kommer till användning den effekten att den begränsar behovet av hävning. Syftet med prisavdrag är att återställa balansen mellan säljarens felaktiga prestation och det vederlag som köparen skall betala. Orsaken till felet är utan betydelse för köparens rätt till prisavdrag. Avdraget utgår på helt objektiv grund.

Prisavdragets beräkning behandlas i 38 §.

För att rätt till prisavdrag eller hävning skall föreligga krävs att köparen har iakttagit reglerna om reklamation i 32 § när 33 § inte befriar honom härifrån.

Andra stycket
Andra stycket anger att rätt till prisavdrag inte föreligger vid köp av 132

begagnade varor på auktion. Det vore inte rimligt all köparen i sådana fall Prop. 1988/89: 76 skulle ha rätt att kräva prisavdrag, eftersom det rör sig om en speciell form 38 § av försäljning av varor i befintligt skick där köparen bestämmer priset.

Undantaget för prisavdrag vid auklionsköp avser endast försäljning av begagnade varor. I det fall då ett lager nya varor säljs genom auktionsförfarande i stället för på sedvanligt sätt innebär således inte formen för fösäljningen någon skillnad i köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel.

38 §

Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandel mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsenligt skick.

(Jfr 40 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns bestämmelser om prisavdragets storlek i 42 § första stycket och 43 § första stycket.

Om köparen enligt 37 § har rätt till prisavdrag, skall detta beräknas enligt 38 §. Prisavdraget skall bestämmas så, att förhållandet mellan det avtalsenliga och det nedsatta priset svarar mot förhållandet mellan varans värde i avtalsenligt och felaktigt skick. Beräkningen skall göras med utgångspunkt i värdena vid liden för varans avlämnande. Om det inträffar en prisstegring efter köpslutet som leder till att varan i felfritt skick har ett högre värde vid avlämnandet, innebär det att köparens kompensation blir större än om beräkningen skulle ha gmndats på de värden som var aktuella vid köpslutet. Vid motsatt prisutveckling påverkas prisavdraget i motsatt riktning.

I många fall kan beräkningen av prisavdragets storlek inte baseras på marknadsvärden. Detta gäller särskilt varor som är tillverkade eller i något hänseende speciellt utformade enligt köparens särskilda önskemål. Beräkningen får då göras på mer skönsmässiga gmnder med utgångspunkt i felets betydelse för köparen. Också när felet har sin gmnd i att säljaren har lämnat oriktiga upplysningar om varans egenskaper kan det bli fråga om en mer skönsmässig bedömning av prisavdraget.

Termen prisavdrag utgår — enligt ordets betydelse — från att köpeskillingen inte är erlagd när köparen gör gällande sin rätt till prisavdrag. Emellertid spelar det för bestämmelsens tillämpning ingen roll om köpeskillingen är erlagd. I det fallet får köparen i stället återkräva så stor del av köpeskillingen som han annars skulle vara berättigad att tillgodogöra sig som avdrag.

Ersättning för prisavdrag utesluter inte att köparen dessutom kräver skadestånd på gmnd av felet. Skadeståndet får dock i det fallet inte omfatta förlust till den del som kompenseras genom prisavdrag.

39§

Köparen får häva köpet på gmnd av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig
betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. . , ,

Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig Prop. 1988/89:76 tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för 39 § avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 §, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

(Jfr 41 § i arbetsgruppens förslag.

Regler om hävning finns i 1905 års lag i 42 § första stycket och 43 § första stycket.

1 förevarande paragraf anges de förutsättningar som, utöver vad som krävs enligt 37 §, skall vara uppfyllda för att köparen skall ha rätt att häva köpet på grund av fel i varan. I paragrafen behandlas också köparens skyldighet att lämna säljaren meddelande om hävning.

Första stycket

Enligt första stycket får köparen häva köpet på grund av fel, om avtalsbrott är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Liksom i fråga om rätten alt kräva omleverans (se 34 § andra stycket) skall avtalsbrottet bedömas med avseende på dess betydelse för köparen. Det är således inte en abstrakt väsentlighetsbedömning som skall göras utan en bedömning av vad som med hänsyn till den enskilde köparens förutsättningar framstår som ett väsentligt avtalsbrott. Ett avtalsbrott torde generellt kunna sägas vara av väsentlig betydelse för köparen, om det berövar honom den huvudsakliga nyttan av vad han hade anledning att vänta sig av avtalet.

1 likhet med vad som gäller vid omleverans uppställs även för rätten att häva köpet kravet att säljaren skall ha insett eller med hänsyn till omständigheterna borde ha insett att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för köparen.

Ett fel som för den ene köparen har liten betydelse kan spela en stor roll för en annan köpare. Således torde ett i och för sig obetydligt fel, såsom en smärre färgavvikelse, ofta vara väsentligt om det är fråga om ett kompletteringsköp som förutsätter överensstämmelse med tidigare köpta produkter.

Väsentlighelsbedömningen tar naturligen i första hand sikte på avvikelsens storiek i förhållande till en felfri vara men kan påverkas också av tidsfaktorn. En betydande avvikelse behöver därför inte nödvändigtvis anses som ett väsentligt fel om den avhjälps inom skälig lid.

Förutsättningarna för rätten till hävning skall prövas vid en helhetsbedömning av avtalsbrottets betydelse för köparen med beaktande av möjligheten att rätta felet eller kompensera köparen för det genom övriga påföljder. Kan felet åtgärdas genom avhjälpande eller omleverans enligt 34 — 36 §§, kan det vara en omständighet som talar för att väsentlighetsrekvisitel inte är uppfyllt. Att köparens krav på avhjälpande eller omleverans inte har efterkommits inom skälig tid, eller att en sådan påföljd inte kommer i fråga, är däremot omständigheter som talar för det motsatta förhållandet. Om en vara som är behäftad med fel dessutom har avlämnats för sent,

134

finns det anledning att vid bedömningen av hävningsfömtsättningarna ta Prop. 1988/89: 76
hänsyn till den sammanlagda betydelsen av avtalsbrotten. 40 §

När del gäller en vara som har tillverkats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål, finns det ofta skäl att med avseende på köparens hävningsrätt särskilt beakta möjligheten att avhjälpa felet eller att kompensera det på annat sätt. I dessa fall medför en hävning oftast större olägenhet för säljaren än när köpet avser en masstillverkad vara. Säljaren kan ha gjort en betydande insats för att tillverka varan, och en hävning kan innebära att hela denna insats går förlorad om inte varan kan realiseras på annat sätt. Tyngst väger dock självfallet köparens intresse att till slut få en felfri vara. Emellertid finns i allmänhet skäl att ställa något högre krav på de omständigheter som skall föranleda att ett avtalsbrott bedöms som väsentligt vid köp av denna typ. Denna något strängare väsentlighetsbedömning följer nämligen i regel av den bedömning som enligt bestämmelsen skall ske med avseende på avtalsbrottets betydelse för köparen. Denne torde nämligen vara beredd att finna sig i ölägenheter av större omfattning, exempelvis i samband med felets avhjälpande, när det gäller en vara som är anpassad efter köparens speciella önskemål och vilken han inte utan vidare kan ersätta genom köp från annat håll.

Andra stycket

I andra stycket anges den tid inom vilken köparen har rätt all framställa krav på hävning. Den tid inom vilken ett sådant krav skall framställas beror på om köparen vill eller kan göra gällande hävning som första påföljd eller om hävningspåföjden framställs först sedan köparen dessförinnan har krävt avhjälpande eller omleverans eller säljaren själv har åtagit sig att vidta rättelse. Enligt andra stycket skall köparen, i det fall han avser alt tillgripa hävning som första påföljd, lämna meddelande till säljaren inom skälig tid efter det alt han har märkt eller borde ha märkt felet. I övriga fall skall hävningsmeddelandel lämnas inom skälig tid efter den tid som enligt 37 § står säljaren till buds för rättelse genom avhjälpande eller omleverans.

Några generella riktlinjer för vad som skall anses vara skälig tid för att framställa krav på hävning torde inte vara möjligt att ge. Det får överlämnas ål rättstillämpningen att i detta sammanhang ge begreppet dess närmare innehåll. Klart är emellertid att bedömningen måste anpassas lill situationen i det enskilda fallet och vara beroende av en rad olika faktorer, såsom typ av vara, vem som är köpare och köparens behov av rådrum för all överväga situationen. Inte minst säljarens intresse av att i tid få meddelande om hävningen måste beaktas, eftersom han, när .hävningsgmnd föreligger, enligt 66 § står risken för att varan förstörs eller skadas av någon orsak som inte beror på köparen.

1 vissa fall kan rätlen att häva köpet falla bort. Detta regleras i 66 §.

Skadestånd

40 §
Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan 135

är felaktig, om inte säljaren visar alt del har förelegal ett sådant hinder Prop. 1988/89:76 som avses i 27 § första eller andra stycket för all avlämna felfri vara. Vad 40 § som sägs i 28 § om säljarens skyldighet alt lämna köparen meddelande om hinder för alt fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andrastycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

(Jfr 42 — 44 §§ i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns bestämmelser om skadestånd vid fel i varan i 42 § andra stycket och 43 § andra stycket.

Paragrafen behandlar säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel i varan. Förutsättningarna för att säljaren skall vara skadeståndeskyldig framgår av 30 § i förening med förevarande paragraf medan regler om skadeståndets omfattning finns i 67 §. Liksom när det gäller skadestånd vid dröjsmål (se 27 §) har säljaren ett s.k. konlrollansvar för direkta skador. Detta regleras i första stycket av förevarande paragraf Köparens rätt till ersättning för indirekta skador fömtsätter däremot enligt andra och tredje styckena antingen försummelse från säljarens sida eller att varan avviker från vad säljaren särskilt har utfast.

I paragrafen föreskrivs vidare, genom hänvisning till 28 §, dels en skyldighet för säljaren att lämna köparen meddelande när det föreligger hinder för att lämna felfri vara, dels - om sådant meddelande inte lämnas på det sätt som föreskrivs — en skyldighet att ersätta köparen för den skada som kunde ha undvikits om köparen i tid hade meddelats om hindret.

Första stycket

Huvudregeln är att säljaren är skyldig alt ersätta köparen för skada som denne lider på grund av fel i varan. Köparens rätt till skadestånd faller bort endast om del förelegat något sådant hinder som avses i 27 § för att avlämna felfri vara. Av hänvisningen till 27 §, som gäller säljarens skadeståndsskyldighel vid dröjsmål, följer att säljaren kan bli fri från skade-stånsskyldighet på grund av fel i varan under fömtsättning att samtliga de i 27 § första stycket angivna förutsättningarna föreligger. Det skall för det första vara fråga om ett sådant hinder att leverera varan i avtalsenligt skick som ligger utanför säljarens kontroll. Vidare skall hindret vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Slutligen skall köparen inte heller skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret. Tillämpade på felsituationen innebär dessa förutsättningar att utrymmet för befrielse från skadeslåndsskyldigheten i praktiken torde vara mycket begränsat.

Bestämmelsen avser den situationen att en vara som har avlämnats visar sig vara behäftad med fel. Om avlämnandet försenas därför att säljaren i ett sent skede upptäcker att den vara som han avser att leverera är felaktig och därför för sent ersätter den med en felfri vara, skall den situationen

136

bedömas enligt bestämmelserna i 27 § om skadestånd på gmnd av dröjs- Prop. 1988/89:76
mål. 40 §

Felet som sådant kan naturligtvis inte åberopas som ansvarsbefriande hinder. Om varan visar sig ha ett dolt fel, kan säljaren inte undgå skadeståndsskyldighel genom att hänvisa till att han inte har kunnat upptäcka felet före avlämnandet eller att han inte har haft någon anledning att misstänka att varan skulle vara felaktig.

Det är inte heller tillräckligt att orsaken lill felet ligger utanför säljarens kontroll, utan orsaken skall dessutom ha inneburit ett faktiskt hinder mot att leverera felfri vara. Även om säljaren kan visa att felet i den avlämnade varan har uppkommit till följd av en omständighet utanför hans kontroll, blir han därför inte fri från skadeståndsskyldighet i sådana fall när det bara är fråga om ett fel i det enskilda exemplar eller parti av varan som säljaren råkat välja eller som råkat vara tillgängligt för leverans till köparen. I ett sådant fall har det inte förelegat något hinder av det slag som avses i bestämmelsen, eftersom säljaren hade kunnat välja att fullgöra köpet med en annan, felfri vara. Den omständigheten att felet inte har kunnat upptäckas av säljaren före avlämnandet skall inte tillmätas någon betydelse i sammanhanget.

Om en vara exempelvis visar sig ha ett dolt fel som härstammar från tillverkningsprocessen och orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll, kan säljaren bli fri från skadeståndsskyldighet endast ifall det vid liden för avlämnandet inte fanns någon felfri vara att tillgå med vilken köpet skulle ha kunnat fullgöras. Ett hinder mot att avlämna felfri vara kan ha förelegat, om hela det parti ur vilket varan enligt avtalet skulle tas var behäftat med ett dolt fel, vars orsak ligger utanför säljarens kontroll, eller om alla de varor av ifrågavarande beskaffenhet som vid tiden för avlämnandet fanns tillgängliga i säljarens lager eller på marknaden var behäftade med sådant fel. Som exempel kan nämnas att köpet avser en vara från säljarens egen produktion och att en olyckshändelse — vars orsak ligger utanför säljarens kontrollsfär — skadat hela hans lager utan att detta har kunnat upptäckas av säljaren innan varan avlämnades.

Ett hinder med ansvarsbefriande verkan kan ibland uppkomma även i samband med säljarens åtgärder för att avlämna varan. Varan kan exempelvis skadas genom en olyckshändelse utanför säljarens kontroll under transport från säljaren till orten för avlämnandet, dvs. före riskens övergång. Del kan också inträffa att varans avlämnande försenas till följd av en sådan händelse och all detta leder till att varan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen försämras på gmnd av sin egen beskaffenhet.

Befrielse från skadeståndsskyldigheten förutsätter inte bara att hindret
ligger utanför säljarens kontroll utan även att säljaren inte skäligen kunde
förväntas ha räknat med hindret vid köpslutet och att han inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Beträffande inne
börden av dessa krav hänvisas till vad som har anförts i anslutning till
specialmotiveringen lill 27 §. Konstmktionsfel som berör alla varor av ett
visst slag som säljaren tillverkar är att hänföra till säljarens kontrollsfär
och medför därför alltid skadeståndsansvar för honom. I fråga om fel i 137

enskilda exemplar av en produkt föreligger, som ovan sagts, inte något Prop. 1988/89:76 ansvarsbefriande hinder som säljaren kan hänvisa till, även om orsaken till 40 § felet i och för sig skulle ligga utanför hans kontrollsfär.

Hänvisningen till 27 § andra stycket avser det fallet att felet beror på någon tredje man som säljaren har anlitat. Detta innebär att säljaren blir fri från skadeståndsskyldighel endast om något sådant hinder som avses i 27 § har förelegat såväl för tredje mannen som för säljaren själv. Säljaren befrias således inte från skadeståndsskyldighet på den grunden att felet är hänförligt till dolda fel i komponenter som tillverkas av en tredje man för att ingå i säljarens produkt. På motsvarande sätt kan inte heller en säljare i grossist- eller detaljistledet som befrielsegrund åberopa att det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågavarande slag och att det därför förelegat hinder för honom att leverera felfri vara.

Säljaren har bevisbördan för all en befrielsegrund som han åberopar föreligger.

Enligt en uttrycklig hänvisning till 28 § gäller vad som föreskrivs där om säljarens skyldighet att underrätta köparen om hinder för köpets fullgörande på motsvarande sätt när det föreligger ett hinder mot att avlämna en felfri vara. En sådan underrättelseskyldighet kan bli aktuell om varan skadas vid en händelse under transport till orten för avlämnandet och varan avlämnas i skadat skick. Även om felet i och för sig har uppkommit under sådana omständigheter att hinder som avses i 27 § har förelegat, kan säljaren bli ersättningsskyldig för skada som kunde ha undvikits om köparen hade fått meddelandet i tid. Om säljaren i ett sent skede upptäcker att varan har ett fel, kan det å andra sidan följa av 27 § att han blir fri från skadeståndsskyldighet i fråga om sådan skada som köparen lider till följd av det dröjsmål som kan uppstå därför att säljaren måste anskaffa en ny felfri vara innan avlämnandet kan ske.

Andra stycket

Bestämmelsen om skadeståndsskyldighet i första stycket gäller inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket. Säljarens konlrollansvar omfattar således primärt endast ersättning för direkt förlust såsom den definieras i nämnda lagrum.

Förutsättningarna för ersättning även för indirekt föriusl framgår av tredje stycket.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket har köparen alltid rätt till ersättning, om felet eller föriusten beror på försummelse på säljarens sida. Säljaren är likaså alltid ersättningsskyldig, om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

Som framgår av andra stycket omfattar säljarens skadeståndsansvar inom ramen för kontrollansvaret inte indirekt föriusl. Bestämmelsen i tredje stycket är därför av betydelse främst genom att den anger gmnderna för skadeståndsansvaret i fråga om indirekta förluster. En motsvarande bestämmelse, som gäller vid dröjsmål, återfinns i 27 § fjärde stycket.

138

Regeln om säljarens skyldighet att ersätta skador på grund av vad han Prop. 1988/89:76
särskilt har utfast saknar däremot motsvarighet i 27 §. 40 §

Som framgår av motiven till 27 § omfattar säljarens ansvar enligt bestämmelsen — förutom egna försummelser — försummelser dels av personer i hans tjänst, dels av självständiga medhjälpare eller företagare som säljaren har anlitat för att uppfylla åtagandet enligt köpeavtalet. Om säljaren anlitar en underentreprenör, som i sin tur lämnar uppdraget eller del därav vidare till en underentreprenör, svarar säljaren enligt bestämmelsen för eventuell försummelse från båda underentreprenörernas sida.

Säljarens ansvar omfattar försummelser såväl vid avtalsslutet som vid fullgörandet av avtalet. Det innebär att en skadeståndsgrundande försummelse kan förekomma även efter varans avlämnande, exempelvis i samband med installation eller intrimmning av en maskin eller i samband med avhjälpande av fel.

En försummelse vid avtalets ingående kan bestå i att säljaren vid marknadsföringen av varan eller i samband med köpeavtalet har lämnat uppgifter om varan eller dess användning som han har insett eller borde ha insett var orikliga eller vilseledande. Han kan exempelvis ha underlåtit att kontrollera uppgifter som har lämnats, trots att omständighetema har varit sådana att det skäligen kunde krävas av honom att han kontrollerat dem eller i vart fall gjort förbehåll för deras riktighet. Detta ansvar omfattar inte blott oriktiga uppgifter som säljaren själv har lämnat utan även sådana uppgifter som någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat och som kan antas ha inverkat på köpet (jfr 18 §). För bedömningen av om fel i varan föreligger med hänsyn till de uppgifter som lämnats om varan saknar det enligt 18 § betydelse om säljaren har känt till eller borde ha känt till att uppgifterna var oriktiga. För att säljaren skall kunna anses ha varit försumlig och därmed skadeståndsskyldig enligt förevarande bestämmelse krävs däremot att säljaren har haft eller med hänsyn till den föreliggande situationen borde ha haft en sådan insikt.

Säljaren kan vidare bli skadeståndsskyldig enligt tredje stycket om han har underlåtit att lämna köparen sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som han har varit eller borde ha varit medveten om och som han har förstått eller borde ha förstått var viktiga för köparen. Säljarens primära felansvar föreligger i regel oberoende av om han har känt till eller borde ha känt till att varan inte motsvarar vad köparen hade rätt att räkna med. Däremot kan skadeståndsansvaret enligt förevarande bestämmelse, som gmndas på försummelse på säljarens sida, uppkomma endast i fråga om omständigheter som säljaren har känt till eller borde ha känt till.

Säljarens ansvar enligt tredje stycket för särskilda utfästelser föreligger oberoende av om säljaren har känt till eller borde ha känt till att varan avviker från det skick som han har lämnat utfästelse om. Säljaren får nämligen anses ha varit försumlig genom att han utan att vara säker på det rätta förhållandet har lämnat en särskild utfästelse om varans egenskaper eller användning.

En sådan särskild utfästelse som avses med bestämmelsen gmndar sig i
allmänhet på vad säljaren uttryckligen har meddelat. Han kan exempelvis
ha lämnat en försäkran om att varan har en viss egenskap som är central 139

för köparen. En uppgift som med fog kan uppfattas som en särskild Prop. 1988/89:76

utfästelse kan emellertid föreligga även utan att säljaren uttryckligen har 40 §

lämnat den. Så kan exempelvis vara fallet om köparen uttryckligen har

meddelat säljaren att han köper varan under fömtsättning all varan har en

viss närmare angiven egenskap och säljaren ingår köpeavtalet med denna

vetskap.

Alla uppgifter som säljaren lämnar om en vara kan naturligtvis inte uppfattas som särskilda utfästelser. För att en ansvarsgrundande utfästelse skall föreligga måste det krävas alt köparen med beaktande av det sätt på vilket den lämnats har haft särskild anledning att fömtsätta att varan inte avviker från vad som har uppgetts. Om säljaren vid avtalsförhandlingar särskilt understryker en egenskap hos varan eller annars använder ett uttryckssätt som är ägnat att hos köparen skapa en särskild tillit till att den uppgift som har lämnats är riktig, bör det i allmänhet vara fråga om en sådan utfästelse som bestämmelsen avser. Om köpet avser en maskin som enligt vad säljaren har försäkrat skall medföra en energibesparing i köparens produktionsprocess eller som enligt vad som har understrukits i marknadsföringen eller vid avtalsförhandlingarna skall ha den egenskapen, kan det anses föreligga en sådan särskild utfästelse att säljaren på den grunden är skyldig att ersätta köparen för den uteblivna kostnadsbesparingen på gmnd av felet även om säljaren varken kände till eller borde ha känt till bristen i maskinen.

Ersättningsskyldighet som gmndas på en särskild utfästelse enligt bestämmelsen omfattar endast sådana fall då varan redan vid köpet avvek från vad som utfasts. Om varan däremot skadas efter köpet utan att det beror på någon försumlighet hos säljaren och varan därför inte vid tiden för riskens övergång överensstämmer med vad som har blivit utfast, blir säljaren inte skadeståndsskyldig på grund av den föreliggande specialbe-slämmelsen. Frågan om säljarens skyldighet all ersätta skadan får i stället prövas enligt reglerna i första stycket.

Försummelse vid fullgörandet av avtalet kan förekomma vid val av material till varan eller lill del av den eller vid kontroll av materialets kvalitet. Försummelse kan också, i en eller annan form, förekomma under produktionen av varan eller genom underlåtenhet att avhjälpa fel som uppstått under tillverkningen och som borde ha upptäckts innan varan levererades.

1 fråga om varor som säljaren inte själv har tillverkat kan försummelse vid fullgörelsen av avtalet förekomma vid lagring eller annan förvaring av varan eller vid förpackning eller vid transport av varan till platsen för avlämnandet.

Säljaren kan bli skadeståndsskyldig enligt tredje stycket även om felet i
och för sig inte är sådant att det medför skadeståndsskyldighet, nämligen
när en skada som uppkommer för köparen till följd av felet beror på
försummelse från säljarens sida. En sådan situation kan föreligga när en
säljare försummar alt underrätta köparen om ett fel som har uppkommit
efter köpet och som han känner till men som i och för sig inte beror på
någon omständighet som ligger inom ramen för säljarens skadeståndsan
svar. Säljaren kan således bli skyldig att ersätta en skada som uppkommer 140

för köparen till följd av att säljaren inte i tid har underrättat köparen om Prop. 1988/89: 76

en olyckshändelse som har inträffat under transport av varan och som har 41 §

lett till att varan har skadats innan risken för varan gick över på köparen.

Om köparen hade kunnat undvika skadan ifall han fått kännedom om den

innan varan kom fram, kan säljaren bli skyldig att ersätta sådan skada

även om han inte annars skulle vara skadeståndsskyldig på grund av felet.

Skadeståndsskyldighet för säljaren enligt tredje stycket kan vidare uppkomma om säljaren orsakar skada för köparen i samband med att han avhjälper ett fel i varan. Om säljaren därvid av oaktsamhet skadar varan, blir han skyldig att ersätta köparen för den skada som härigenom uppkommer för denne. Skadeståndsskyldigheten kan också uppkomma för säljaren om han av oaktsamhet dröjer med att avhjälpa ett fel.

I fråga om bevisbördan är avsikten att den princip som i allmänhet gäller vid culpaansvar, dvs. att den som påstår all motparten har varit försumlig har bevisbördan härför, skall gälla. Beviskravet får bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. köparens möjligheter att förebringa bevisning om ett visst förhållande.

Påföljder vid rättsligt fel

41 §

Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och 33 §, om avhjälpande och omleverans i 34— 36§§, om prisavdrag och hävning i 37 —39§§, om skadestånd i 40 § samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 §.

Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår all han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.

(Jfr 23, 46 och 47 §§ i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen anger vad som i köplagens mening skall anses som rättsligt fel och påföljderna vid sådana fel. 1 1905 års lag behandlas rättsliga fel i 59 §.

Första stycket

Av första stycket framgår att ett rättsligt fel föreligger, om tredje man äger varan eller har panträtt eller någon annan liknande rätt i den.

Uttrycket "liknande rätt" är avsett all begränsa bestämmelsens räck
vidd. Köplagens reglering beträffande rättsliga fel är nämligen inte avsedd
alt tillämpas med avseende på tredje mans immaterialrätt. Om varans
användning eller vidareförsäljning skulle strida mot tredje mans patent-,
vammärkes- eller upphovsrätt, skall föreliggande bestämmelse inte tilläm- 141

pas. Vilken inverkan som tredje mans immaterialrätt skall ha på förhållan- Prop. 1988/89: 76
det mellan säljare och köpare får bedömas enligt allmänna regler. 4i §

Att en vara ägs av tredje man kan bero på t. ex. att säljaren har stulit den, att den är överlåten till säljaren med giltigt äganderättsförbehåll eller all den innehas av säljaren med nyttjanderätt på grund av hyres- eller leasingavtal.

Ur köpeavtalets synvinkel har de rättsliga felen den egenskapen att de i vissa fall bortfaller helt eller delvis om köparen är i god tro. Reglerna om godtrosförvärv kan sålunda medföra att köparen förvärvar äganderätten till en vara, trots att den vid köpet tillhörde annan än säljaren. Om köparen av ett löpande skuldebrev, som tillhör annan än säljaren, i god tro får skuldebrevet i sin besittning, har han gjort ett exstinktivt godtrosförvärv. Det rättsliga felet bortfaller då i förhållande till den godtroende köparen. Vid köp av lösöre gör köparen visseriigen på motsvarande sätt ett exstinktivt godtrosförvärv. Han löper emellertid då risken alt enligt särskilda regler tvingas lämna ifrån sig varan till den tidigare ägaren mot lösen. 1 ett sådant fall kvarstår del rättsliga felet, men i en speciell form; se lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

Även en mera begränsad rättighet för tredje man än äganderätt, exempelvis panträtt eller relentionsrätt, kan medföra att varan anses behäftad med ett rättsligt fel. Detta förutsätter dock all det är fråga om en rättighet av sådant slag som tredje man kan göra gällande även mot den som genom köp har förvärvat äganderätten lill varan. Om tredje mannens rättighet är av sådant slag att den inte kan få sakrättsligt skydd gentemot den nye ägaren lill varan, blir reglerna om rättsligt fel inte aktuella. Exempelvis är tredje mans nyttjanderätt till lös egendom i allmänhet inte bindande för en ny ägare och innebär därför inget rättsligt fel.

Ett rättsligt fel kan bestå i att en rättighet belastade varan redan vid köpet, men ett sådant fel kan uppstå även efter köpet. Varan kan exempelvis vara föremål för tredje mans retentionsrätt eller panträtt som har uppkommit efter köpet. Det kan exempelvis vara avtalat att köparen skall hämta varan hos tredje man, där den befinner sig. Om tredje man därvid gör gällande retentionsrätt i varan på grund av en fordran mot säljaren lill följd av all han har haft varan i förvar eller utfört arbete på den, kan köparen inte få ul varan utan att betala tredje mannens fordran mot säljaren.

Reglerna om rättsligt fel tillämpas således när en vara har avlämnats till köparen med den belastning som tredje mans rätt innebär. Skulle däremot varans avlämnande till köparen förhindras därför att tredje mannen har gjort gällande sin rätt lill varan, blir det i allmänhet fråga om att tillämpa reglerna om dröjsmål. Dessa blir tillämpliga även när en säljare efter köpet men innan varan har avlämnats till köparen har sålt varan till en tredje man som i god tro har fått den i sin besittning och därigenom har förvärvat äganderätten till den.

Eftersom köparens skydd mot säljarens borgenärer i enlighet med traditionsprincipen i allmänhet förutsätter all varan har kommit i köparens besittning, kan varan efter köpslutet men före avlämnandet komma att

142

utmätas för säljarens skulder eller bli indragen i hans konkursbo. Även i Prop. 1988/89:76
dessa situationer blir reglerna om dröjsmål tillämpliga. 41 §

Säljarens åtgärder för att avlämna en vara kan i vissa situationer förhindras genom någon myndighets åtgärd. Det kan vara fråga om import-eller exportförbud eller förbud mot försäljning av en viss vara. Även i dessa fall ligger det närmast till hands att tillämpa reglerna om dröjsmål. Om ett myndighetsingripande leder till att varan kan levereras endast i ett avvikande utförande eller utan vissa delar, kan det antingen vara fråga om en felsituation eller om ett dröjsmål med avseende på en del av varan (jfr 43§).

Även om varan belastas av en rättighet för tredje man, följer del av 3 § alt köparen inte kan åberopa ett rättsligt fel om det kan anses vara avtalat att köparen skall ta emot varan med en sådan belastning. Detta kan vara fallet när tredje mannen har en mera begränsad rättighet än äganderätt till varan. Det är inte tillräckligt att köparen har känt till eller borde ha känt till att varan belastas av en rättighet för tredje man, utan det bör framgå av avtalet eller omständigheterna vid dess tillkomst att köparen har samtyckt till att varan avlämnas med denna belastning. Även om köparen vid köpslutet känner till att en tredje man har panträtt i varan, kan han — om inte annat har avtalats — ha grundad anledning att förutsätta att säljaren före avlämnandet skall se till att panträtten upphör all belasta varan. Om köparen vid köpslutet kände till att varan belastas av en rättighet för tredje man och omständigheterna är sådana all det inte kan anses vara fömtsätt att säljaren skall eliminera belastningen, bör situationen dock ofta uppfattas så att köparen har samtyckt till all tredje mannens rättighet består även efter avlämnandet. En omständighet som kan tyda på att köpet har ingåtts under förutsättning att tredje mans rätt skall bestå är prisets storlek. Om avsikten är att köparen skall överta varan med den belastning som tredje mans rätt innebär, inverkar del i allmänhet på det avtalade priset.

När ett rättsligt fel föreligger, tillämpas med vissa undantag reglerna om påföljder vid fel i varan. Sålunda gäller även vid rättsliga fel bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och 33 §. Däremot gäller inte 32 § andra stycket vid rättsliga fel. Vid sådana fel räcker det alltså med att reklamera inom skälig tid efter det att köparen har märkt eller borde ha märkt det rättsliga felet (se 32 § första stycket).

Inte heller 31 §, som innehåller regler om köparens undersökningsplikt, är tillämplig vid rättsliga fel.

Reglerna om avhjälpande och omleverans (34 — 35 §§), om prisavdrag och hävning (37-39 §§) och om skadestånd (40 §) gäller även vid rättsliga fel. Reglerna om skadestånd i 40 § får dock vid rättsliga fel i regel betydelse endast i fråga om fel som har uppkommit efter köpet. Andra stycket i förevarande paragraf innehåller nämligen en specialbestämmelse om säljarens skadeståndsskyldighet bl.a. när ett rättsligt fel föreligger redan vid köpet.

Avhjälpande med avseende på ett rättsligt fel betyder att säljaren får
vidta den åtgärd som kan vara erforderlig för att eliminera felet, exempel
vis genom all han träffar någon form av överenskommelse med tredje man
som innebär att dennes äganderätt upphör eller genom att säljaren åstad- 143

kommer att tredje mans panträtt i varan upphör genom att betala eller Prop. 1988/89:76
ställa annan säkerhet. 41 §

Omleverans i samband med rättsliga fel torde komma i fråga endast i mera sällsynta fall, eftersom fömtsättningarna härför i fråga om en vara av individuell beskaffenhet enligt 34 § andra stycket är begränsad och rättsliga fel i fråga om råvaror eller varor av standardiserad typ sällan torde förekomma.

Prisavdrag vid rättsliga fel kan komma i fråga t. ex. om felet belastar endast en del av varan.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en särskild regel om ersättning för skada på grund av ett rättsligt fel som förelåg redan vid köpet och som köparen varken kände till eller borde ha känt till. För en sådan skada blir säljaren ersättningsskyldig oberoende av om förlusten enligt 67 § skall bedömas som direkt eller indirekt. Har felet däremot uppträtt efter köpet eller var köparen inte i god tro med avseende på ett fel som förelåg vid köpet, skall säljarens skadeståndsskyldighet, som anges i första stycket, bedömas enligt reglema i 40 §.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket får påföljder av rättsligt fel i vissa fall göras gällande redan på den grunden att tredje man gör anspråk på att han har äganderätt till varan eller panträtt eller annan likande rätt i den. Tredje mannen hävdar alltså att ett rättsligt fel belastar varan. Förutsättningen för att påföljder får göras gällande redan på gmnd av dennes anspråk är att det finns sannolika skäl för anspråket. Tredje mannens anspråk kan göra köparens ställning osäker och medföra en väsentlig belastning för honom även om det senare skulle visa sig att anspråket var ogrundat. Tredje mannens krav kan också begränsa köparens rådighet över varan tills tvisten har avgjorts.

Köparen kan enligt bestämmelsen göra gällande samma påföljder som om tredje mannens rätt enligt kravet var odiskutabelt. Köparen skall således inte behöva löpa risken alt bli indragen i en besvärlig tvist mellan säljaren och en utanförstående tredje man som han inte har räknat med.

För att köparen skall kunna göra felpåföljder gällande mot säljaren krävs
emellertid — som redan har nämnts — att det finns sannolika skäl för
tredje mannens anspråk. Kan tredje mannen inte anföra några beak
tansvärda skäl för sin rätt till varan, uppkommer sannolikt varken någon
större svårighet för köparen att bestrida tredje mannens anspråk eller
någon sådan belastning att det skulle motivera en rätt för köparen att
åberopa påföljder av rättsligt fel mot säljaren. Kravet på sannolika skäl för
tredje mannens anspråk är inte avsett att innebära några högt ställda krav
på sannolikhet, eftersom det i sådana fall där dennes rätt inte är uppenbar
utan gmnden för den är oklar kan fordras ett både kostsamt och tidsödan
de förfarande att genom rättegång eller på annat sätt klarlägga läget. Det
måste emellertid föreligga någon beaklansvärd grund som ger anledning
att räkna med att tredje mannen kan ha fog för sina krav för att köparen 144

skall ha rätt att rikta krav mot säljaren och göra gällande påföljder av Prop. 1988/89:76
rättsligt fel. 42 §

Om en tredje man efter köpet har framställt anspråk på att varan tillhör honom eller hävdat all han har panträtt eller annan liknande rätt i varan, kan köparen inte kräva skadestånd enligt andra stycket innan det har fastställts all tredje mannens anspråk var riktigt och att denne har en rätt som förelåg redan vid köpet. Däremot är det inget som hindrar alt köparen med stöd av 40 § tillerkänns ersättning för skador till följd av anspråket, t. ex. när köparen har hävt köpet på den gmnden att tredje mannens anspråk gör hans ställning osäker.

Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

42 §

Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.

(Jfr 48 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns ingen direkt motsvarighet till föreliggande bestämmelse. Den lagen innehåller dock i 14 § en regel om att köparen har rätt att hålla köpeskillingen inne till dess godset hålls honom lill hända.

Köparen har enligt förevarande paragraf rätt att hålla inne betalningen för varan eller del därav för att säkerställa sill krav mot säljaren på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan. Denna rätt är av betydelse för köparen som ett påtryckningsmedel för alt förmå säljaren att avhjälpa fel och som ell medel för att göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv för den händelse felet inte avhjälps.

Om köparen har krav på gmnd av säljarens dröjsmål eller fel i varan, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar hans krav på grund av dröjsmålet eller felet. Detta innebär att säljaren inte får göra gällande dröjsmålspåföljder mot köparen för all denne med stöd av bestämmelsen låter bli att erlägga betalning vid den tidpunkt då betalningsskyldigheten annars skulle inträda. Eftersom något dröjsmål med köparens prestation inte uppkommer i den mån han har rätt att hålla inne betalningen, är inte bara de påföljder som regleras i köplagen uteslutna utan även rätten att kräva dröjsmålsränla på del belopp som har hållits inne.

Rätten att hålla inne betalning förutsätter att köparen har rätt att göra gällande krav på grund av säljarens dröjsmål eller på gmnd av fel i varan. Köparen måste själv bedöma om förutsättningar föreligger att med tillämpning av föreliggande bestämmelse hålla inne betalningen. Skulle det i efterhand konstaleras alt köparen har hållit inne betalning utan fog, kan säljaren göra gällande påföljder på grund av att köparen inte har betalat i tid.

Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som svarar mot hans 145

10 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 76

krav. Med krav avses därvid inte köparens yrkande som sådant utan det Prop. 1988/89: 76 som han har rätt att göra gällande mot säljaren på gmnd av felet eller 43 § dröjsmålet. Köparen får uppskatta storleken av sina befogade krav och bestämma det belopp han håller inne med hänsyn till detta. Skulle han hålla inne ett för stort belopp riskerar han alt själv drabbas av dröjsmålspåföljder.

Vilka belopp som det blir fråga om att hålla inne blir beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Är det fråga om ett fel och är felet av sådan beskaffenhet att hävning kan komma i fråga, bör köparen kunna hålla inne hela betalningen. I andra fall av fel i varan kan det bli fråga om att hålla inne ett belopp motsvarande prisavdrag och skadestånd. Går kravet i första hand ut på en naturaprestation, avhjälpande eller omleverans, får beloppet bestämmas med utgångspunkt i de påföljder som kan komma i fråga i andra hand, t. ex. just prisavdrag. Rör det sig om ett dröjsmål, torde det i regel bli fråga om att köparen håller inne en del av betalningen för anspråk på skadestånd för ett avslutat dröjsmål. Innan varan hålls köparen till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet, är han nämligen enligt 49 § i regel inte skyldig att betala för den.

Har köparen med stöd av paragrafen hållit inne ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast i den mån han alltjämt har ett utestående anspråk mot säljaren på gmnd av dröjsmålet eller felet. Om säljaren helt eller delvis avhjälper ett fel, får köparen alltså därefter hålla inne endast ett belopp som kan beräknas svara mot hans eventuellt kvarstående och nytillkomna krav osv. till dess att parterna når en slutreglering.

Om betalning skall erläggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hålla inne en viss del av priset, får han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta att erlägga förfallande poster tills skulden motsvarar det belopp har han rätt att hålla inne.

Partiellt avtalsbrott

43 §

Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

(Jfr 49 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller tillämpningen av påföljdsreglerna i situationer där
dröjsmål eller fel föreligger endast beträffande en del av leveransen. Para
grafen avser fall där varan skall avlämnas på en gång. För fall då varan
skall avlämnas efter hand i flera poster finns bestämmelser om köparens
hävningsrätt i 44 §. 146

Första stycket Prop. 1988/89:76

I 1905 års lag finns inga bestämmelser som svarar mot första stycket (jfr 43 § Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 267 ff och 616

ff).

Första meningen avser fall där en viss mängd eller vissa exemplar av ett visst parti varor försenas eller är felaktiga. Däremot avser bestämmelsen inte fall där ett fel kan hänföras till en viss del av varan som har ett så nära fysiskt eller funktionellt samband med hela varan att en uppdelning inte lämpligen kan ske; det talas i lagtexten om en del av leveransen och inte om en del av varan. Om det föreligger ett fel i en del i en maskin, måste man som regel se det som ett fel i hela varan. Bestämmelsen kan i allmänhet inte heller tillämpas om t. ex. en maskin som skall monteras hos köparen levereras i flera lådor och en av lådorna är försenad. Om köpet däremot avser 100 lådor frukt och tio av dem är felaktiga eller försenade, blir bestämmelsen tillämplig (för så vitt inte avvikelsen skall anses som en brist enligt andra stycket). Köparen kan då ha rätt att t. ex. häva köpet såvitt avser de tio lådorna.

Den största praktiska betydelsen har regeln i första meningen i fråga om köparens hävningsrätt. Enligt 25 och 39 §§ har köparen rätt att under vissa förutsättningar häva köpet om varan är försenad eller felaktig. Av förevarande bestämmelse följer att köparen kan häva köpet såvitt gäller en del av leveransen, om de allmänna förulsättningarna för hävning är uppfyllda beträffande denna del. Delvis samma sak sägs i 44 §, men där är det fråga om avtal om succesiva leveranser. Den förevarande bestämmelsen medger partiell hävning trots att det inte är förutsatt i köpeavtalet att fullgörelsen skall ske genom delprestationer.

Väsentlighetskravet i 25 och 39 §§ får i de fall som nu avses bedömas i förhållande till den försenade eller felaktiga delen och inte i förhållande till hela avtalet. Vid dröjsmål har köparen även i denna situation möjlighet att uppnå en hävningsgrund genom alt sätta ul en tilläggstid för avlämnandet enligt 25 § andra stycket. Den förevarande bestämmelsen innebär å andra sidan att påföljder kan göras gällande endast beträffande den del av leveransen som avtalsbrottet hänför sig till. För att köparen skall ha rätt all häva köpet i dess helhet måste de fömtsättningar som anges i andra meningen vara uppfyllda.

Andra meningen gäller köparens möjlighet att häva köpet i dess helhet när det föreligger ett partiellt avtalsbrott. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Det är alltså bara när det allmänna väsentlighetskravet för hävning är uppfyllt med avseende på hela köpet som rätt till total hävning föreligger. Så kan vara fallet om det med tanke på del ändamål för vilket varan är avsedd skulle orsaka köparen betydande olägenhet att behöva nöja sig med en del av leveransen. Däremot kan köparen vid partiellt avtalsbrott från säljarens sida inte uppnå en hävningsgrund för köpet i dess helhet genom tilläggstidsförfarandet.

147

Andra stycket Prop. 1988/89: 76

I 1905 års lag finns en liknande bestämelse i 50 §. 44 §

Om säljaren har fullgjort endast en del av leveransen har man i vissa fall att tillämpa reglerna om dröjsmål. Detta framgår av första stycket av förevarande paragraf Man talar i sådana fall om partiellt dröjsmål. Av andra stycket framgår emellertid alt man i andra fall skall tillämpa felreglerna när köpet inte har fullgjorts i dess helhet. För dessa fall bmkar man tala om brist.

Gränsen mellan brist och partiellt dröjsmål dras så att, om del kan antas att säljaren anser sig har fullgjort köpet i dess helhet, reglerna om brist är tillämpliga. Omständigheterna kan ge vid handen att säljaren troligen av misstag har gjort en icke fullständig leverans. Av beställda 100 artiklar levereras endast 99, men på följesedeln anges att 100 har levererats. Omständigheterna kan också tyda på att en del av leveransen har förkommit under transporten. Exempelvis kan emballaget vara trasigt. I sådana fall blir reglerna om brist tillämpliga. I andra fall kan annat inte antas än att säljaren har varit medveten om att han endast har fullgjort en del av sin skyldighet. Ett indicium på detta kan vara avvikelsens storlek. Då blir reglerna om dröjsmål tillämpliga.

Den viktigaste konsekvensen av att man skall tillämpa bestämmelserna om fel i de situationer som avses i stycket är att köparens reklamationsskyldighet bestäms enligt 32 §. Detta innebär alt köparen helt förlorar sin rätt all göra gällande påföljder på grund av brislen, om han inte har lämnat säljaren meddelande om bristen inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt den. Om köparen inte reklamerar i tid, blir han således trots bristen skyldig att betala hela priset. Enligt dröjsmålsreglerna skulle köparen däremot endast förlora rätten att kräva ut den uteblivna delen av leveransen, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Även beträffande rätten att häva köpet innebär bestämmelserna om fel en strängare reglering för köparen än vad som gäller i fråga om dröjsmål, där något krav på s. k. neutral reklamation inte uppställs.

En tillämpning av felreglerna innebär att köparens rätt att kräva ut den del av leveransen som saknas bestäms enligt bestämmelserna om avhjälpande av fel (34 § första stycket). Också krav på omleverans i fråga om hela leveransen kan komma i fråga (34 § andra stycket). Köparen kan ha intresse av detta om det är viktigt för honom att hela leveransen t. ex. har precis samma färgnyans och detta förutsätter att allt material tas ur samma tillverkningsparti.

Hävning vid successiv leverans

44 §

Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som
ger rätt lill hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve
rans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare
leverans, om det sker inom skälig tid. 148

Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga Prop. 1988/89: 76 om tidigare eller senare leveranser om han på grund av sammanhanget 44 § mellan dem skulla ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträffande dessa leveranser.

(Jfr 50 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller köparens hävningsrätt i fall där varan skall avlämnas efter hand i flera poster.

I 1905 års lag finns bestämmelser om hävning vid succesiv leverans i 22 § beträffande dröjsmål och i 46 § beträffande fel.

Första stycket

Huvudregeln är att hävning får ske endast i fråga om den enskilda delleverans som avtalsbrottet gäller och all de olika leveranserna således betraktas som om del vore fråga om flera självständiga köp. Huvudregeln modifieras emellertid genom reglerna i andra och tredje stycket.

Det är alltså köplagens allmänna bestämmelser om hävning som skall tillämpas beträffande en enskild delleverans. Vid dröjsmål med en delleverans får således köparen häva köpet beträffande denna, om avtalsbrottet uppfyller väsentlighetskravet i 25 § första stycket eller om avlämnande inte har skett inom en tilläggslid som köparen har förelagt enligt 25 § andra stycket. Om varan har tillverkats eller skaffats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål, är hävningsrätten enligt 26 § dock mera begränsad. När del föreligger fel i en delleverans, får köpet hävas beträffande denna om del är fråga om ett sådant avtalsbrott som sägs i 39 § första stycket. Då de enskilda delleveranserna enligt huvudregeln betraktas som om de vore flera självständiga köp, får hävningsfömtsättningarna bedömas i förhållande till den ifrågavarande delleveransen och inte i förhållande till hela avtalet.

Även de bestämmelser som reglerar köparens skyldighet att underrätta om avtalsbrottet och hävningen (se 29, 32 och 33 samt 39 § andra stycket) samt att svara på säljarens förfrågan (se 24 §) måste iakttas, om köpet hävs beträffande en delleverans.

Andra stycket

Andra stycket gäller den situationen att ett avtalsbrott som har inträffat i fråga om någon delleverans ger anledning att befara ytterligare avtalsbrott. Skulle något avtalsbrott ännu inte ha inträffat men finns det skäl att förvänta ett sådant — säljaren har exempelvis nätt och jämt lyckats fullgöra den första delleveransen i tid men det står ändå klart all han inte kommer att hinna fullgöra senare leveranser i tid — blir inte andra stycket utan reglerna om befarat avtalsbrott i 61 och 62 §§ tillämpliga.

Enligt andra stycket gäller att om del föreligger ett avtalsbrott beträffan
de en delleverans och detta ger anledning att anta att dröjsmål eller fel som
ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve
rans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare
delleverans. I detta specialfall av befarat avtalsbrott efter det att ett av
talsbrott redan har inträffat i fråga om någon delleverans är förutsättning- j4q

arna för alt köparen skall kunna häva köpet beträffande återstående del- Prop. 1988/89:76 leveranser lindrigare än enligt den allmänna regeln i 62 § om hävning på 45 § grund av befarat avtalsbrott. Den senare förutsätter nämligen alt det står klart att säljaren inte kommer att fullgöra avtalet på rätt sätt.

För rätten att häva en senare delleverans är det i och för sig utan betydelse om det redan inträffade avtalsbrottet ger rätt till hävning. Och i fall då del inträffade avtalsbrottet ger rätt till hävning får köparen häva köpet beträffande senare delleveranser även om han inte enligt första stycket häver köpet i fråga om den delleverans som det inträffade avtalsbrottet gäller.

Rätlen att häva beträffande senare delleveranser avser samtliga delleveranser i fråga om vilka det föreligger anledning att anta att ett avtalsbrott av det slag som ger rätt lill hävning kommer att inträffa. Det är inte nödvändigt alt det första avtalsbrottet ger anledning att förvänta ett nytt avtalsbrott av samma slag. Hävning beträffande senare delleveranser kan också komma i fråga t. ex. om ett fel i en delleverans ger anledning att anta att senare delleveranser inte kommer att avlämnas i tid. Så kan vara fallet om det föreligger ett materialfel och det kan antas att säljaren inte hinner få fram felfritt material tillräckligt snabbt för alt i tid kunna fullgöra senare delleveranser.

Tredje stycket

I tredje stycket görs ett ytterligare undantag från huvudregeln att hävning får ske endast i fråga om den enskilda delleverans som avtalsbrottet gäller. Undantaget förutsätter att det finns ett sådant sammanhang mellan särskilda delleveranser att köparen skulle ha betydande olägenhet av att slå fast vid köpet beträffande dessa delleveranser. Sammanhanget mellan de olika delleveranserna kan bero på att de skall användas för samma ändamål, exempelvis för att fullgöra ett tillverkningsavtal mellan köparen och tredje man.

Till skillnad från regleringen i andra stycket fömtsätter hävningsrätten enligt tredje stycket att köparen häver i fråga om den delleverans som avtalsbrottet gäller. Gör han detta får han häva även i fråga om delleveranser beträffande vilka det finns ett sådant sammanhang som nyss angetts. Det kan vara fråga om leveranser som har skett tidigare och i rätt tid liksom om kommande leveranser beträffande vilka dröjsmål inte behöver befaras. Det är också möjligt att köparen enligt tredje stycket kan ha rätt att häva köpet i dess helhet.

Köparens skyldigheter Prisets bestämmande

45 §

Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

(Jfr 51 § i arbetsgruppens förslag) 150

I 1905 års lag finns en bestämmelse om prisets bestämmande i 5 §. Prop. 1988/89:76

Förevarande paragraf reglerar den situationen att ett avtal om köp har 45 § slutits utan att priset följer av avtalet (alt bruk eller sedvänja kan ta över lagregleringen följer av 3 §). Köparen skall då betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

Priset kan vara bestämt på olika sätt i avtalet. Det kan framgå direkt av ett totalbelopp eller genom angivande av ett enhetspris, såsom pris per styck eller per viss kvantitet. Priset kan också framgå indirekt genom hänvisning till en bestämd notering e. d. Även om partema inte uttryckligen har kommit överens om ett visst pris, kan priset "följa av avtalet" enligt allmänna principer för tolkning av avtal.

Priset kan vara reglerat i avtalet beträffande en del av varan men inte beträffande hela varan. I så fall tillämpas förevarande paragraf när det gäller den eller de delar beträffande vilka priset inte följer av avtalet.

Om priset inte följer av avtalet är det säljarens sak att avgöra vilket pris han skall begära. Enligt förevarande paragraf är köparen dock inte skyldig att betala mer än som är ett med hänsyn till omständigheterna skäligt pris.

Vid bedömningen av vad som är ett skäligt pris skall hänsyn för det första tas till varans art och beskaffenhet . Utgångspunkten är alltså vad slags vara som köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris både vid köp av nya och vid köp av begagnade varor. Den omständigheten att varan till äventyrs är felaktig påverkar däremot i princip inte beräkningen av prisets skälighet. En annan sak är att köparen i sådana fall kan bli berättigad till prisavdrag.

Vid skälighetsbedömningen skall för det andra hänsyn tas till gängse pris vid tiden för köpet. Med gängse pris avses det pris som säljare i allmänhet tillämpar för samma slags vara under motsvarande omständigheter. Den prisnivå som skall beaktas är prisnivån i det distributionsled i vilket köpet har ingåtts. Alla säljare i samma led kan dock inte alltid jämställas med varandra i detta avseende. Gängse pris kan sålunda variera mellan olika typer av distributionskanaler beroende på t. ex. betalningsvillkor, servicenivå och försäljningsställenas mer eller mindre centrala läge. Dessutom finns det ofta lokala variationer i den gängse prisnivån.

Varierar det gängse priset mellan olika orter och är det inte givet vilket pris som bör vara utslagsgivande, ter det sig ofta naturligt att beakta priset på säljarens ort, om köparen har beställt varan där. Har säljaren å andra sidan marknadsfört varan på köparens ort, ligger det närmare till hands att beakta priset på denna ort vid bedömningen av vad som skall anses vara gängse pris med tanke på det aktuella köpet. Hänsyn bör också tas till var varan skall avlämnas och vem som svarar för transportkostnadema.

Den tidpunkt som bedömningsgmnden gängse pris hänför sig till är avtalstillfället. Undantagsvis kan dock även någon annan tidpunkt tänkas få betydelse. En ytterligare bedömningsgrund vid prövningen av prisets skälighet är nämligen omständigheterna i övrigt. Om det efter avtalstillfället har inträffat en oförutsedd och påtaglig prisutveckling — uppåt eller nedåt — fram till tidpunkten för varans avlämnande, kan det ibland finnas

151

skäl att la hänsyn också till en sådan omständighet. Detta förutsätter dock Prop. 1988/89:76
att köpet inte har karaktär av spekulation. 46 §

Hänvisningen till omständighetema i övrigt innebär att man också kan beakta t. ex. särskilda kostnader eller besvär som köpets fullgörande medför för säljaren och som köparen vid köpet har varit medveten om eller, på motsvarande sätt, en eventuell minskning av säljarens normala kostnader t. ex. på gmnd av att köparen på egen bekostnad hämtar varan på tillverkningsorten.

Om det inte finns något gängse pris, vilket särskilt får antas vara fallet med unika eller ovanliga varor och med specialtillverkade varor, får priset bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning. Ofta torde säljarens kostnader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen. Hänsyn bör dock inte tas till exceptionella kostnader som har uppkommit i det särskilda fallet, exempelvis genom att säljaren har råkat förstöra det exemplar som han skulle tillverka och därför måste tillverka ett nytt.

Bestämmelsen tar bara sikte på det fallet att priset inte följer av avtalet. Den ger alltså inte utrymme för någon skälighetsprövning av ett avtalat pris. Om ett sådant pris är oskäligt kan dock — liksom i fråga om andra avtalsvillkor — jämkning komma i fråga med stöd av 36 § avtalslagen.

46 §

Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till gmnd för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackningens vikt.

(Jfr 52 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

Bestämmelsen, som överensstämmer med 7 § i 1905 års lag, avser beräkning av priset efter kvantitet. Regeln är att kvantiteten vid tidpunkten för riskens övergång är avgörande.

Andra stycket

Bestämmelsen, som överensstämmer med 8 § i 1905 års lag, ställer upp en presumtion för prisets beräkning efter varans nettovikt. Skall priset beräknas efter varans vikt, skall förpackningens vikt (taravikt) först avräknas.

47 §

Har köparen fåll en räkning, är han bunden av det pris som har angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.

(Jfr 53 § i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års lag finns motsvarande bestämmelser i 6 §.

Paragrafen gäller köparens skyldighet att göra invändning mot en räk-

ning som han har mottagit från säljaren. Om köparen inte godkänner det Prop. 1988/89:76

pris som anges i räkningen, skall han lämna säljaren ett meddelande om 48 §

detta inom skälig tid. Gör köparen inte detta är han — utom i två

undantagsfall — bunden av det pris som anges i räkningen. Bestämmelsen

innebär ingen inskränkning i köparens rätt att kräva prisavdrag vid fel.

Meningen är endast att den köpare som inte reklamerar inom skälig tid

skall vara avskuren från möjligheten alt göra gällande att del debiterade

priset är för högt för en leveransgill vara.

Den köpare som inte vill godkänna det pris som har angetts i räkningen utan finner delta för högt, skall meddela säljaren detta inom skälig tid. Utgångspunkten är därvid naturligen räkningens mottagande. Humvida köparen har reklamerat inom skälig tid därefter får såväl i delta som i andra liknande sammanhang bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. 1 kommersiella och därmed jämförbara förhållanden får man förutsätta en snabbare reaktion än när köparen är en privatperson eller en ideell förening utan sådana fasta belalningsmtiner som ett företag har.

Om köparen inte inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkänner det pris som har angetts i räkningen, blir han bunden av priset. Detta gäller dock inte i två fall. Det ena är om ett lägre pris följer av avtalet. Det andra är om det fordrade priset är oskäligt. I dessa två fall blir köparen inte genom underlåten reklamation bunden av del pris som anges i räkningen.

Betalningen

48 §

Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där överlämnandet äger mm.

(Jfr 54 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

Bestämmelsen gäller platsen för betalningen. I 1905 års lag finns inte någon sådan bestämmelse.

Huvudregeln är att betalning skall ske hos säljaren. Med detta uttryck
avses säljarens affärsställe eller, om säljaren inte har något affärsställe som
har samband med köpet, hans hemvist. Så långt stämmer bestämmelsen
överens med den i 6 § första stycket första meningen. 1 ett annat avseende
skiljer den sig emellertid från vad som föreskrivs där, nämligen i det fallet
att säljaren har bytt affarsställe eller hemvist sedan avtalet slöts. Enligt 6 §
är leveransstället likväl säljarens affärsställe eller hemvist vid tidpunkten
för köpets ingående. Enligt förevarande paragraf är det däremot säljarens
affärsställe eller hemvist vid tidpunkten för betalningen — och inte vid
köpets ingående — som är avgörande. Bestämmelsen torde överensstäm- 153

ma med allmänna rättsgrundsatser angående var penningförpliktelser skall Prop. 1988/89:76
presteras, jfr 3 § lagen (1936:81) om skuldebrev. 48 §

Ofta förekommer andra betalningsmedel än reda pengar, s. k. bokbetalning. Vad särskilt gäller post- och bankgiroinbetalning torde enligt allmänna principer gälla att innehav av post- eller bankgirokonto in dubio får anses innefatta en förklaring alt betalning kan ske på kontot (jfr Tiberg, Fordringsrätt, 1986, s. 42 och Walin, Lagen om skuldebrev m. m., 1977, s. 33).

Om betalning inte sker hos säljaren utan genom post- eller bankgiro eller i övrigt genom förmedling av en penninginrättning, har platsen för betalningen inte samma betydelse som när priset skall betalas i reda pengar direkt till säljaren. Principen att betalning skall ske hos säljaren har dock även i dessa fall betydelse vid avgörandet av humvida betalningen sker i rätt tid, dvs. vid tolkningen av 51 § som gäller frågan när dröjsmål med betalningen föreligger.

Vid köp som ingås mellan parter i olika länder kan platsen för betalningen ha särskild betydelse bl. a. med hänsyn till valutarestriktioner. Enligt 7 § skuldebrevslagen kan betalningsorten ha betydelse för frågan i vilken valuta betalning får ske.

I andra meningen ges en särskild regel för de fall betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan (t. ex. konossement, järnvägs- och flygfraktsedlar). I så fall skall betalning ske där överlämnandet äger mm. Om säljaren enligt avtalet skall transportera varan lill köparen och andra betalningsvillkor inte har avtalats, får säljaren enligt 49 § kräva betalning mot att varan överlämnas till köparen, dock med beaktande av köparens rätt att undersöka varan. Detta innebär att betalningen skall ske där överlämnandet sker, dvs. hos köparen. Motsvarande gäller om varan enligt avtalet skall sändas till köparen mot efterkrav eller postförskott. Även detta innebär att betalningen skall ske där varan överlämnas lill köparen. En ytterligare situation är att säljaren sänder dokument avseende varan till inkasso hos en bank på köparens ort där betalning då skall ske.

Andra stycket

I 1905 års lag finns den närmaste motsvarigheten till förevarande bestämmelse i 28 §.

Köparens skyldighet att betala priset omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning. Underlåtenhet att vidta åtgärder som här nämns skall alltså inte behandlas enligt reglerna om befarat dröjsmål utan som fullbordat dröjsmål. Säljaren behöver därför inte gå in på någon bedömning humvida den slutliga betalningen kommer att ske i tid eller inte, utan han har rätt att behandla köparens underlåtenhet att t. ex. acceptera växel när skyldighet därtill föreligger som ett fullbordat avtalsbrott.

I lagtexten nämns, fömtom accept av växel och ställande av remburs,
bankgaranti eller annan säkerhet, skyldighet för säljaren att vidta de andra
åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning. Dessa åtgärder behöver 154

inte nödvändigtvis ha angetts i avtalet, utan det kan vara fråga om åtgärder Prop. 1988/89:76

som rent faktiskt är en förutsättning för att betalning skall kunna ske i 49 §

enlighet med avtalet. Som exempel kan nämnas varans avhämtande i fall

där betalningen har knutits till avlämnandet och varan skall hämtas av

köparen.

49 §

Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.

Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna, om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana villkor.

(Jfr 55 § i arbetsgruppens förslag)

Första stycket

1 1905 års lag finns motsvarande bestämmelser i 12 och 14 §§.

I de flesta fall då ett köpeavtal inte direkt fullgörs från någondera sidan brukar parterna komma överens om när varan skall avlämnas och priset betalas eller åtminstone när en av prestationerna skall fullgöras. Även i de fall då den ena parten direkt fullgör vad som åligger honom enligt köpeavtalet brukar avtalet innehålla bestämmelser om när den andra parten skall prestera. För de fall då betalningstidpunkten inte följer av avtalet (och inte heller av bruk eller sedvana, jfr 3 §) blir lagregeln i första stycket tillämplig.

Utgångspunkten är att köparen är skyldig att betala när säljaren kräver det. Detta sker ofta genom alt köparen i samband med varans avlämnande eller därefter får en räkning på grund av vilken betalning skall erläggas. 1 princip är köparen då skyldig att betala omgående, om han inte enligt räkningen fåren betalningsfrist.

Enligt andra meningen har dock köparen rätt att hålla inne betalningen tills varan hålls honom till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt (jfr 10 § angående säljarens rätt att hålla inne varan tills köparen betalar priset). Principen innebär att varje part får en viss säkerhet för att även motparten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del. Den rätt att hålla inne betalningen som här föreskrivs tar sikte på fall där tiden för betalningen inte är bestämd i avtalet och betalning sålunda skall ske när säljaren kräver det. Bestämmelser om rätt att hålla inne betalningen vid säljarens dröjsmål respektive fel i varan finns i 42 §.

155

Andra stycket Prop. 1988/89: 76

I 1905 års lag framgår köparens rätt till undersökning av varan indirekt 49 § av 71 § första stycket.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf är köparen inte skyldig att betala för varan innan han har haft tillfälle att undersöka den på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. Även om priset enligt första stycket skall betalas mot att varan ställs lill köparens förfogande, kan denne således ha rätt alt undersöka varan innan han betalar.

Skulle avtalet innehålla en föreskrift om undersökningen, blir denna givelvis gällande framför lagens regler. 1 förevarande bestämmelse hänvisas i övrigt i första hand till sedvänja. När inte sedvänja lämnar ett tillräckligt besked får undersökningsrätten bero av omständigheterna. Individuellt utformade varor torde normalt få undersökas i större utsträckning än märkesvaror av standardkaraktär. När varan är emballerad får köparen i regel bryta förpackningen och kontrollera varans skick innan han eriägger betalning, förutsatt alt delta med hänsyn till varans beskaffenhet, förpackning och andra omständigheter kan ske utan oskälig tidsutdräkt eller annan olägenhet för säljaren. Den preliminära undersökning som avses i förevarande paragraf kan ofta vara mindre grundlig och noggrann än den som krävs enligt 31 §.

Köparen har dock inte rätt att undersöka varan innan betalning sker, om det avtalade sättet för varans avlämnande och prisets betalning är oförenligt med en sådan undersökning. Om det följer av avtalet att varan t. ex. skall sändas mot postförskott, medför detta att köparen måste erlägga betalningen utan att dessförinnan bryta varans förpackning för att undersöka varan. Denna undantagsbestämmelse har närmast ett klargörande syfte. Det torde nämligen i och för sig fä anses följa redan av den grundläggande regeln, att sedvänja eller omständigheterna inte medger någon undersökning före köpet, ifall en sådan undersökning är oförenlig med det avtalade sättet för varans avlämnande och betalning.

Tredje stycket

Detta stycke gäller säljarens rätt att kräva betalning mot dokument eller i övrigt utan att köparen samtidigt kan ta emot varan eller undersöka den. I 1905 års lag ingår regler om betalning mot dokument i 16 och 71 §§.

Bestämmelsen i förevarande stycke gäller inte bara fall där varan skall sändas från den ort där avlämnandet sker utan kan bli tillämplig också när varan t. ex. skall levereras fritt på köparens ort.

Säljaren får för det första kräva betalning mot konossement som har utfärdats för varans transport, under förutsättning att konossementet avser transporten ända fram till varans bestämmelseort. Huruvida det är fråga om ombord- eller mottagningskonossemenl saknar betydelse. Även "destination bilis of lading", dvs. konossement som har utfärdats av rederiet på bestämmelseorten, faller under bestämmelsen.

För det andra får betalning krävas mot bevis om alt varan transporteras
på sådana villkor att säljaren inte längre får förfoga över varan sedan
betalning har skett. Som exempel på sådana dokument kan nämnas frakt- 156

sedelduplellen vid järnvägstransport samt avsändarexemplaret vid luft- Prop. 1988/89:76 transport och internationell vägtransport. Det centrala kravet alt varan 50 § transporteras på sådana villkor att säljaren inte efter betalningen får förfoga över varan förutsätter att varan enligt dokumentet är destinerad till köparen eller till dennes representant, t. ex. en speditör som köparen har anvisat. Däremot är kravet inte uppfyllt om varan är sänd till en av säljaren utsedd speditör eller bank på köparens ort, eftersom destinatören i sådana fall får anses vara en säljarens representant och det inte är uteslutet att säljaren fortfarande kan förfoga över varan när den har anlänt till destinatören.

I moderna transportförhållanden har man anledning att i allt större utsträckning räkna med s. k. dokumentlösa transporter. Utvecklingen i transportpraxis torde gå i riktning mot att transportdokumenten i betydelsen av fysiska papper i ökad omfattning försvinner och att deras funktioner i stället övertas av datorer i kombination med teleförbindelser. Sådana transportformer har beaktats i lagtexten i och med att det stadgas att säljaren får kräva betalning mot "annat bevis" för alt varan transporteras på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan. Även vid dokumentlösa transporter skall köparen således erhålla bevis för all varan är destinerad till honom eller hans representant. Däremot lar bestämmelsen inte ställning till vilka uppgifter som skall framgå av beviset, t. ex. i fråga om tiden då varan har avsänts eller i fråga om dess mängd eller skick.

1 bestämmelsen sägs "Har konossement utfärdats..." och "transporteras varan...". Häri ligger att bestämmelsen skall kunna tillämpas även om det inte är särskilt avtalat att betalning skall ske mot dokument, om bara de förutsättningar som anges i bestämmelsen är uppfyllda.

1 fall som avses i bestämmelsen skall priset betalas mot transportdokument eller annat bevis som uppfyller de angivna kraven, även om varan inte ännu har kommit fram eller inte kan undersökas av köparen. Huruvida köparen kan ha rätt att vägra betalning mot dokument på den gmnd att det föreligger eller kan antas föreligga avtalsbrott på säljarens sida, t. ex. fel i varan, är ett spörsmål som förevarande bestämmelse inte tar ställning till. Angående detta kan hänvisas till 42 § och till övriga bestämmelser om påföljder av säljarens avtalsbrott och befarat avtalsbrott.

Köparens medverkan m. m.

50 §

Köparen skall

1. medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av
honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, och

2. hämta eller la emot varan

(Paragrafen saknar motsvarighet i arbetsgruppens (svenska) förslag).

1 1905 års lag finns det inte någon motsvarighet till föreliggande para
graf 157

Paragrafen gäller köparens förpliktelser vid sidan av hans skyldighet att Prop. 1988/89:76
betala för varan. 50 §

Punkt 1. Bestämmelsen avser en sådan medverkan av köparen som hänför sig till tiden före avlämnandet av varan och som utgör en förutsättning för att säljaren skall kunna fullgöra sin egen prestation. En sådan medverkan av köparen kan vara nödvändig närmast när köpet avser en vara som skall tillverkas eller skaffas efter köparens beställning.

Det kan vara fråga om att köparen till säljaren skall leverera material eller komponenter som behövs för tillverkningen av varan. Köparens skyldighet kan bestå i att skaffa fram materialet eller delarna från någon utomstående leverantör eller i all själv tillverka dem. I andra fall kan köparen vara skyldig att för ett visst arbetsskede som kräver särskild sakkunskap ställa personal till säljarens iorfogande. Köparens skyldighet att medverka till köpet kan också bestå i all tillhandahålla säljaren ritningar eller andra anvisningar eller en modell eller prototyp avseende den vara som köpet gäller. Skyldigheten kan vidare bestå i att skaffa tillstånd eller licenser som fullgörelsen av avtalet kan förutsätta. Ibland kan köparen vara skyldig att fortlöpande undersöka och godkänna delprestationer. Den medverkan som krävs av köparen definieras ofta i avtalet. Att så har skett är emellertid inte en förutsättning för att förevarande bestämmelse skall kunna bli tillämplig. Innehållet i förpliktelsen att medverka till köpet kan också framgå indirekt av avtalets innehåll eller av omständigheterna i övrigt.

Köparens skyldighet att medverka är begränsad till vad som skäligen kan förväntas av honom. Hur långt skyldigheten sträcker sig i det enskilda fallet blir därför beroende av de föreliggande omständigheterna i just det fallet.

Medverkar köparen inte lill köpet enligt bestämmelsen, kan säljaren ha rätt att göra gällande olika påföljder (se 51 § första stycket).

Av bestämmelsens ordalydelse framgår all den endast avser sådan medverkan som utgör en förutsättning för att säljaren skall kunna fullgöra sin egen prestation. Andra biförpliklelser som köparen kan ha — och som inte går in under punkt 2 — faller däremot utanför bestämmelsen och därmed utanför påföljdssystemet i köplagen.

Punkt 2. I köparens förpliktelser ingår även att hämta eller ta emot varan. I och för sig är delta också en form av medverkan. Den går dock inte ut på att göra det möjligt för säljaren att uppfylla sina egentliga förpliktelser, även om köparens handlande kan vara nödvändigt för att varan skall kunna avlämnas. Köparens skyldighet enligt punkt 2 rör sig mera om att uppfylla vad som kan vara ett av säljarens ändamål med försäljningen, nämligen att frånhända sig varan. Egentliga påföljder vid brott mot denna köparens förpliktelse kan emellertid göras gällande endast i vissa speciella fall, nämligen om det framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt (55 § och 57 § andra stycket). I första hand blir stadgandena om vård av varan (72-78 §§) tillämpliga, om köparen inte hämtar eller tar ut varan.

158

Påföljder vid köparens avtalsbrott Prop. 1988/89:76

„.„.,.. 51 §

Påföljderna

51 §

Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet enligt 50 § 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, får säljaren enligt 52-59 §§ kräva betalning eller annan fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.

Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller la emot varan och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller 55 §, 57 § andra — fjärde styckena och 58 §.

(Jfr 56 och 57 §§ i arbetsgruppens förslag)

Den närmaste motsvarigheten i 1905 års lag till föreliggande bestämmelse är 28 § första stycket.

Första stycket

I inledningen till första stycket ges en allmän beskrivning av vad som skall förslås med dröjsmål med betalningen. Sådant dröjsmål föreligger, om köparen inte betalar i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.

För all avgöra om betalning har skett i rätt lid får man i första hand gå till avtalets bestämmelser. Skulle avtalet inte innehålla något härom gäller enligt 49 § att betalning skall ske när säljaren kräver del. Och som framgår av 48 § andra stycket omfattar skyldigheten att betala inte bara den egentliga betalningen (med sedlar eller mynt, bankgiro e. d.) utan även skyldighet att vidta vissa andra åtgärder som behövs för all möjliggöra betalning i enlighet med avtalet. Underiålenhel att vidta en sådan åtgärd kan alltså medföra all betalningsdröjsmål föreligger. De åtgärder som avses är accepterande av växel, ställande av remburs, bankgaranti eller annan säkerhet saml vidtagande av andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning, t. ex. avhämtande av varan i de fall där betalningen har knutils till avlämnandet och varan skall hämtas av köparen.

Dröjsmål med betalningen föreligger inte, om förseningen beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida. Exempel på det förra är alt köparen underiåter all betala därför att säljaren inte avsänt varan i tid där detta åligger honom eller levererat en felaktig vara. Hänvisningen lill ett förhållande på säljarens sida avser situationer där förseningen har sin grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror på säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär.

Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs medan säljaren bär
risken för den. Som ytterligare exempel kan nämnas vissa förseningar vid
betalningstransaktioner Om betalning skall ske genom bankgiro från kö
parens bank till ett av säljaren anvisat konto i säljarens bank, torde av
allmänna regler följa att betalning har skett i rätt tid om beloppet kommer
in på säljarens konto senast på förfallodagen. Del är således ulan betydelse
au säljaren kanske först flera dagar senare nås av ett meddelande om att 159

betalningen har skett (jfr NJA 1988 s, 312). Om beloppet kommer in på Prop. 1988/89:76

säljarens konto först efter förfallodagen och orsaken till detta ligger hos 51 §

säljarens bank, är det fråga om ett förhållande på säljarens sida. Köparen

är då inte i dröjsmål. Är det i stället så att förseningen beror på den bank

som köparen har anlitat eller på att köparen har angett fel kontonummer,

är det inte fråga om ett förhållande på säljarens sida utan på köparens.

Denne kan då drabbas av dröjsmålspåföljder.

Om betalning enligt 48 § skall ske där varan eller transportdokument avseende den överlämnas till köparen, sker en eventuell vidarebefordring av betalningen från betalningsorten till säljarens ort på säljarens risk. Skulle säljaren t. ex. ha översänt dokument till inkasso hos en bank på köparens ort, skall betalningen ske där. En försening vid överföringen av medlen från denna bank till säljarens bank utgör inte dröjsmål, eftersom betalningen anses ha skett redan före överföringen. Motsvarande gäller om betalningen sker mot efterkrav.

Om köparen har kommit i dröjsmål med betalningen, får säljaren kräva betalning enligt 52 § eller häva köpet enligt 54 och 59 §§. Om inte annat följer av 54 § fjärde stycket får säljaren välja mellan krav på betalning och hävning. Säljarens hävningsrätt vid successiv leverans behandlas i 56 §. Säljaren får också kräva skadestånd på gmnd av dröjsmålet. Denna rätt regleras i 57 och 58 §§. Säljarens rätt till dröjsmålsränta på betalning som erlagts för sent regleras i räntelagen (1975:635), till vilken 71 § hänvisar. Säljarens rätt att hålla inne varan eller i övrigt låta bli att frånhända sig förfoganderätten över varan regleras i 10 §.

På motsvarande sätt som i 22 § är syftet med uppräkningen av påföljderna informativt. Uppräkningen är inte helt uttömmande. Säljarens rätt att hålla inne sin prestation och att häva köpet på grund av ett befarat hetalningsdröjsmål från köparens sida behandlas i 61 och 62 §§. I 63 § finns bestämmelser bl. a. om del fallet att köparen har gått i konkurs och varan har överlämnats till honom eller konkursboet efter det att konkursen har inletts.

Det hittills sagda har tagit sikte på försening med betalningen. I första stycket i den föreliggande paragrafen nämns också att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § punkt 1. Beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, får säljaren kräva fullgörelse av skyldigheten att medverka till köpet (53 §) eller häva köpet (55 och 59 §§). Dessutom har säljaren rätt att kräva skadestånd (57 och 58 §§). Också stadgandena i 61 och 62 §§ om befarat avtalsbrott kan bli tillämpliga.

Exempel på fall där dröjsmål med köparens medverkan till köpet beror på säljaren och det således inte är fråga om ett avtalsbrott av köparen utgör den situationen att köparen skall skaffa material för tillverkning av varan men inte kan göra det i tid därför att säljaren inte har underrättat köparen om vilken mängd material som behövs. Också i de fall där köparen enligt 61 § har rätt att hålla inne sin prestation är det fråga om ett dröjsmål som beror på säljaren.

Bestämmelserna om köparens bristande medverkan före avlämnandet
har tillkommit i första hand med tanke på sådana situationer där köparen
råkar i dröjsmål med uppfyllelsen av sin skyldighet att medverka till köpet, 160

dvs. inte alls fullgör skyldigheten eller fullgör den senare än som bort ske. Prop. 1988/89: 76

Bestämmelserna är emellertid tillämpliga också om köparens medverkan 52 §

sker på fel sätt, t. ex. när det föreligger ett fel i det material som köparen

har levererat för tillverkning av varan. Även i dessa fall kan således

bestämmelserna om fullgörelse av skyldigheten att medverka, om hävning

och om skadestånd bli aktuella.

Andra stycket

I andra stycket anges genom paragrafhänvisningar vilka påföljder som säljaren kan göra gällande, om köparen inte uppfyller sin skyldighet att hämta eller ta emot varan i tid. Också i dessa fall kan påföljder göras gällande endast om det inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida att köparen inte har uppfyllt sina förpliktelser. Säljaren kan i dessa fall ha rätt att häva köpet enligt 55 §. Han kan också ha rätt till skadestånd enligt 57 och 58 §§. Dessa påföljder kan emellertid - med undantag för skadeståndspåföljden enligt 58 § — göras gällande endast om det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Också 61 och 62 §§ om befarat avtalsbrott kan bli tillämpliga. I motsats till de fall som avses i första stycket har säljaren emellertid inte rätt att kräva naturafullgörelse av skyldigheten att hämta eller ta emot varan.

Som nämnts är möjlighetema att göra gällande hävning och skadestånd begränsade till de situationer där det är av särskild vikt för säljaren att bli av med varan. Detta hänger samman med att det endast är i dessa speciella situationer som behov av hävning och skadestånd typiskt sett kan anses föreligga. 1 andra fall torde nämligen bestämmelserna om vård av varan vara tillräckliga för att tillgodose säljarens intressen när köparen inte hämtar eller tar emot varan. Dessa bestämmelser (72-78 §§) kan ge säljaren rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning.

Krav på betalning och annan fullgörelse

52 §

Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.

Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betalning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67-70 §§.

Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betalning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

(Jfr 58 och 59 §§ i arbetsgmppens förslag)

Första stycket
1 1905 års lag finns i 28 § en regel om rätt att kräva fullgörande av köpet. 161

11 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76

Av bestämmelsen i förevarande stycke framgår att säljaren, när köparen Prop. 1988/89:76 har kommit i dröjsmål med betalningen, har rätt att hålla fast vid köpet 52 § och kräva betalning. Hänvisningen till att säljaren får hålla fast vid köpet antyder att betalningskravet förutsätter att säljaren för egen del fullgör köpet.

Bestämmelsen innehåller inte några inskränkningar i säljarens rätt att kräva betalning, bortsett från del fallet att köparen avbeställer köpet (se andra stycket). Beträffande säljarens rätt att kräva fullgörelse av köparens betalningsförpliktelse gäller således inte någon begränsning av den typ som följer av 23 § angående köparens rätt att kräva att säljaren fullgör köpet. Detta hänger samman med olikheten i förpliktelsernas natur.

Andra stycket

I 1905 års lag saknas bestämmelser om avbeställning.

Bestämmelsen innehåller ett undantag från principen i första stycket om att säljaren får hålla fast vid köpet och därmed fullgöra köpet för sin del. Undantaget avser den situationen att köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. Säljaren får då enligt första meningen i andra stycket inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betalning. Han får alltså inte vidta åtgärder för att fullfölja det ifrågavarande köpet. Däremot kan det följa av säljarens skyldighet att begränsa skadan (se 70 §) alt han t. ex. bör utnyttja redan utfört arbete och anpassa varan lill en annan köpare.

Om köparen avbeställer en vara och säljaren inte får hålla fast vid köpet och kräva betalning, är han i stället berättigad till skadestånd. Den frågan behandlas i det följande.

Enligt andra meningen gäller undantagsbestämmelsen i första meningen inte om del skulle medföra väsentlig olägenhet för säljaren att inte fullfölja köpet eller om del skulle medföra risk för all hans föriusl lill följd av avbeställningen inte blir ersatt. 1 sådana fall får alltså säljaren trots avbeställningen hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra åtgärder för avlämnandet och kräva betalning.

En sådan väsentlig olägenhet som avses här kan bero på att säljaren åsamkas betydande sysselsättningssvårigheter eller på alt han har gjort särskilda investeringar för att kunna genomföra produktionen eller på att han har ett särskilt intresse av beställningen såsom ett referensarbete. Ju längre tillverkningen eller andra förberedelser för avlämnandet har framskridit, desto större olägenhet innebär det ofta för säljaren att inte fullfölja köpet. Ju senare avbeställningen inträffar, desto större anledning finns det också att vid bedömningen av den skada som tillfogas säljaren ta hänsyn även till köparens möjligheter all själv utnyttja varan på ett annat sätt än det som från början var avsikten.

Risk för att säljarens förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt
kan föreligga t. ex. på grund av köparens dåliga betalningsförmåga. Om i
ett sådant fall säljarens ställning med hänsyn till det säkerhetsvärde som
varan kan representera förbättras genom att tillverkningen fullföljs, är han
således inte skyldig att ställa in tillverkningen. Motsvarande gäller om det 162

av någon annan anledning måste antas att säljarens förlust på grund av Prop. 1988/89:76 avbeställningen inte blir ersatt. Som exempel kan nämnas att köparen inte 53 § är beredd att frivilligt betala skadestånd med anledning av avbeställningen och att möjligheten att få en verkställbar dom mot honom är utesluten eller alltför besväriig och osäker.

Frågan om vilka förluster för säljaren som skall ersättas, när köpet till följd av köparens avbeställning inte får fullföljas, skall bedömas enligt de allmänna principer för skadeståndsberäkning som anges i 67 — 70 §§. Skadeståndet omfattar således bl. a. de kostnader som säljaren har lagt ned på varans tillverkning eller för de övriga åtgärder som han har vidtagit i syfte att förbereda varans avlämnande samt kostnader som förorsakas av att tillverkningen och andra förberedelser ställs in. Ytterligare har säljaren rätt till ersättning för vinst som han förlorar på grund av avbeställningen. Bestämmelsen lar inte ställning till vilken beräkningsmetod som skall användas för att bestämma ersättningens storlek.

Frågan om säljarens rätt till skadestånd kan någon gång böra bedömas utifrån stadgandet i 57 § första stycket (se specialmotiveringen till den paragrafen).

Tredje stycket

I 1905 års lag finns i 31 § en regel motsvarande den föreliggande.

Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren enligt första stycket kräva betalning för varan. Är förutsättningarna för hävning också uppfyllda, har säljaren rätt att välja mellan krav på betalning och hävning. Enligt bestämmelsen i tredje stycket förlorar emellertid säljaren rätten att kräva betalning om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Bestämmelsen gäller endast för sådana fall då varan ännu inte har avlämnats. Har säljaren fullgjort den egna prestationen genom att avlämna varan, går han inte enligt förevarande stadgande miste om sin rätt att kräva betalning för varan av köparen. Däremot kan denna rätt gå förlorad enligt allmänna regler om preskription av fordran.

Bestämmelsen motsvarar 23 § tredje stycket, enligt vilken köparen genom sin passivitet kan förlora rätten att kräva fullgörelse av köpet. Vad som där sägs om tidsfaktorn gäller i tillämpliga delar även förevarande bestämmelse.

53 §'

Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar till köpet enligt 50 § 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka till köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.

Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid, får säljaren dock kräva all köparen medverkar till köpet.

Säljaren föriorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

(Paragrafen saknar motsvarighet i arbetsgruppens förslag)
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget, 163

Paragrafen har ingen motsvarighet i 1905 års lag. Den gäller säljarens Prop. 1988/89:76
rätt att kräva att köparen medverkar till köpet enligt 50 § 1. 54 §

Bestämmelsen i första stycket är en motsvarighet till 23 § första stycket och ställer liksom den bestämmelsen upp vissa förutsättningar för att fullgörelse, här i form av medverkan, skall kunna krävas. Rörande den närmare innebörden av dessa förutsättningar gäller i tillämpliga delar vad som har anförts under 23 §. Vid en avvägning mellan parternas intressen bör uppmärksamhet fästas vid det förhållandet att köparens medverkan ofta är helt nödvändig för att säljaren skall kunna uppfylla sina förpliktelser.

På motsvarande sätt som enligt 23 § medför det förhållandet att köparen blir befriad från skyldigheten att medverka till köpet inte nödvändigtvis att köparen också blir befriad från skadeståndsskyldigheten.

När det gäller bestämmelserna i andra och tredje styckena kan hänvisas till vad som har anförts under motsvarande bestämmelser i 23 § andra och tredje styckena.

Hävning på grund av dröjsmål med betalningen

54 §

Säljaren får häva köpet på gmnd av köparens dröjsmål med betalningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte är oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.

(Jfr 60 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen gäller säljarens rätt alt häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen. Hävning på grund av ett befarat avtalsbrott regleras i 62 §. I 56 § ingår särskilda bestämmelser om hävning i fall där varan skall avlämnas och priset betalas i flera poster.

Första stycket

I 1905 års lag finns regler om hävning på grund av köparens dröjsmål med betalningen i 28 § första stycket.

Bestämmelsen i förevarande stycke innehåller att säljaren får häva köpet
om köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. Formuleringen
skiljer sig från motsvarande bestämmelser i 25 och 39 §§ genom att en
hänvisning till avtalsbrottets betydelse för motparten saknas. Det krävs
alltså vid tillämpningen av förevarande stycke inte att avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för säljaren. Detta hänger samman med att säljarens
tillgångar eller finansiella läge inte bör tillmätas någon avgörande betydel
se för bedömningen av om han skall ha rätt att häva köpet på gmnd av
köparens dröjsmål med betalningen. Prövningen skall i stället utgå från
avtalsbrottet som sådant. 164

Vid bedömningen av om ett dröjsmål med betalningen utgör ett väsent- Prop. 1988/89:76 ligt avtalsbrott bör hänsyn tas bl. a. till köpets karaktär och betydelsen vid 54 § ifrågavarande förhållanden av att betalningen försenas. Vid vissa transaktioner kan ett mycket kort dröjsmål vara väsentligt, medan man i andra fall bör kräva mer innan hävning kan ske. Väsenllighetsbedömningen kan dock inte göras enbart utifrån dröjsmålets längd. Man måste också beakta t. ex. huruvida dröjsmålet gäller hela betalningen eller endast en mindre del av betalningen. Däremot saknar orsaken till köparens dröjsmål med betalningen betydelse för säljarens rätt att häva köpet.

Kravet på att avtalsbrottet skall vara väsentligt är detsamma oavsett om betalning skall ske i reda pengar mot utfående av varan eller t. ex. mot överlämnande av dokument. Men betalningsvillkoren kan givetvis ha betydelse för utfallet av väsentlighetsbedömningen i det enskilda fallet.

Bestämmelsen fömtsätter inte att köparen skall ha insett eller bort inse all avtalsbrottet var väsentligt. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar någon större roll för säljaren, har denne rätt att häva köpet när avtalsbrottet är väsentligt enligt den mera allmänna bedömning som har nämnts.

Andra stycket

1905 års lag saknar motsvarande bestämmelse.

Bestämmelsen gäller säljarens rätt att häva köpet efter utgången av en tilläggstid som säljaren har förelagt köparen. Om tiden inte är oskäligt kort får säljaren häva köpet om köparen inte betalar inom tiden. Bestämmelsen svarar mot 25 § andra stycket som gäller köparens rätt alt häva köpet efter utgången av en tilläggstid som han har förelagt säljaren, om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Köparen måste få en reell möjlighet att erlägga betalningen inom tilläggstiden. Däremot behöver säljaren inte ta hänsyn till köparens individuella möjligheter att få fram de medel som krävs för betalningen. Rörande den närmare innebörden av bestämmelsen kan i tillämpliga delar hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen till 25 § andra stycket.

Tredje stycket

1905 års lag innehåller ingen motsvarighet till förevarande stycke. Bestämmelsen svarar mot 25 § tredje stycket vartill kan hänvisas.

Fjärde stycket

Bestämmelsen överensstämmer med 28 § andra stycket i 1905 års lag.

Bestämmelsen innehåller den mest betydelsefulla inskränkningen i säljarens hävningsrätt. Säljaren saknar i regel hävningsrätt då han har låtit köparen komma i besittning av varan. Någon motsvarighet till denna princip förekommer inte i fråga om köparens hävningsrätt. Denna begränsas sålunda inte av att avtalet har blivit fullgjort genom betalning av priset.

För alt rätten att häva köpet på gmnd av dröjsmål med betalningen skall
vara utesluten fordras att varan har kommit i köparens besittning. Att
varan är avlämnad avskär således inte hävningsrätten i andra fall än då 165

avlämnandet och mottagandet sammanfaller. Vid distansköp är detta i Prop. 1988/89:76 regel inte fallet, och säljaren har då enligt 10 § andra stycket rätt att 55 § förhindra att varan lämnas ul annat än mot betalning. Begagnar sig säljaren av denna rätt kommer varan aldrig i köparens besittning, och säljaren kan då, om betalning inte sker, häva köpet utan hinder av förevarande bestämmelse.

Den inskränkning i hävningsrätten som avses i bestämmelsen gäller inte i sådana fall då säljaren förbehållit sig rätt att häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning. Det vanligaste fallet är att varan har sålts med ett giltigt äganderättsförbehåll.

Ett andra undantagsfall då säljaren är berättigad att häva köpet, trots att varan har kommit i köparens besittning, är då köparen har avvisat varan. Detta undantagsfall tar sikte på de situationer då avvisandet har skett utan fog. Har köparen haft rätt att avvisa varan är det han och inte säljaren som har en hävningsrätt.

Hävning på grund av bristande medverkan

55 §

Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § I och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma fömtsättningar häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort

1. medverkar till köpet enligt 50 § 1, eller

2. hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller
omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det
som han har sålt.

Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.

(Jfr 60 § fjärde stycket i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års års lag saknas motsvarande bestämmelser.

I 50 § regleras köparens skyldighet att medverka till köpet och att hämta eller ta emot varan. Om köparen inte uppfyller sina förpliktelser i dessa avseenden har säljaren rätt att häva köpet enligt vad som föreskrivs i förevarande paragraf

Köparens underlåtenhet att hämta eller ta emot varan eller i övrigt
medverka till köpet kan ofta i förening med andra omständigheter vara ett
tecken på att köparen inte kommer att fullgöra sin betalningsförpliktelse.
Om det står klart all det kommer att inträffa ett betalningsdröjsmål som
ger säljaren rätt till hävning, får säljaren enligt 62 § häva köpet på denna
grund även om dröjsmålet ännu inte har fullbordats. 1 den mån omständig
heterna är sådana att rätt till hävning på gmnd av ett befarat eller fullbor- 166

dal betalningsdröjsmål inte föreligger, kan rätten till hävning på gmnd av Prop. 1988/89:76
bristande medverkan däremot ha en självständig betydelse. 55 §

Första stycket

En fömtsättning för att säljaren skall ha rätt att häva köpet på gmnd av bristande medverkan från köparen är att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren och att köparen insåg eller borde ha insett detta. Vid bedömningen av om väsentlighetskravet är uppfyllt måste man ha i minnet att det här rör sig om köparens biförpliklelser. Många gånger kan köparens bristande medverkan inte anses ha sådan betydelse för säljaren att underlåtenheten bör medföra hävningsrätt. Ett avtalsbrott som består i bristande medverkan är således i regel inte lika allvarligt som ett avtalsbrott som består i bristande betalning.

Hävning av köpet i fall då köparen inte har medverkat till det kan bli aktuellt t. ex. om det med tanke på säljarens övriga verksamhet kan uppkomma en betydande olägenhet eller skada för honom om fullgörelsen av avtalet drar ut på tiden därför att köparen inte medverkar till köpet i tid. Det kan exempelvis röra sig om att ett fartyg eller en maskin som är under byggnad tar utrymme på säljarens varv eller i hans produktionshall och förhindrar eller försvårar fullgörelsen av säljarens övriga åtaganden.

Skulle köparen såväl brista i medverkan som underlåta att göra delbetalningar, kan det ofta finnas skäl att bedöma frågan om hävningsrätt föreligger i förhållande till den sammanlagda verkan av köparens avtalsbrott för säljaren. Säljaren kan således bli berättigad att häva köpet även om avtalsbrotten var för sig inte är så betydande att de skulle ge säljaren en sådan räft.

Säljarens rätt att häva köpet enligt förevarande paragraf är oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Hävning kan således komma i fråga också i sådana fall där köparens dröjsmål med att medverka till köpet beror på omständigheter utanför köparens kontroll.

Består avtalsbrottet i att köparen inte i rätt tid har hämtat eller tagit emot varan, krävs — utöver väsentlighetskravet — att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Det är endast i sådana fall som en hävningsrätt i nu avsedda fall framstår som motiverad. Om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan, föreligger det ofta samtidigt ett dröjsmål med betalningen eller ett befarat sådant. Då skyddas säljaren av andra regler, nämligen de om betalningsdröjsmäl och de om befarat avtalsbrott. I många fall kan säljaren också få ett tillräckligt skydd genom reglema om vård av varan 172-78 §§. Dessa ger honom rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning. Reglema om vård av varan blir tillämpliga t. ex. om köpet gäller en lastbil som köparen har betalt men inte tagit emot. I allmänhet har säljaren i en sådan situation inte intresse av att kunna häva köpet.

1 vissa fall kan emellertid säljaren ha ett särskilt intresse av att bli av
med det som han har sålt. Som exempel kan nämnas att säljaren har sålt ett
hus för rivning eller att köpet avser överblivet byggnadsmaterial från ett
bygge eller varor från ett lager som måste tömmas. Som ytterligare exem- 167

pel kan nämnas att köpet avser giftigt industriavfall från säljarens verk- Prop. 1988/89: 76

samhet som säljs för att återanvändas. I sådana fall kan köparens underiå- 56 §

lenhet att hämta eller ta emot varan ha en så stor betydelse för säljaren att

han har ett särskilt intresse av att kunna häva köpet. Den möjlighet som

ges därtill i första stycket medför också att säljaren enligt 62 § kan frigöra

sig från avtalet redan före tiden för fullgörelsen, om det står klart att

köparen inte kommer att ta emot varan.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en bestämmelse om ett tilläggstidsförfarande som i princip motsvarar bestämmelsen i 25 § andra stycket. Vid bedömningen av tilläggstidens längd bör beaktas det slag av förpliktelse som det är fråga om. Tilläggstiden bör innebära en faktisk möjlighet att uppfylla förpliktelsen. Säljaren är dock inte skyldig att beakta köparens individuella behov och förhållanden när han sätter ut tilläggstiden. Kravet på en skälig tid innebär emellertid att ett dröjsmål som är oväsentligt för säljaren inte kan åberopas som hävningsgmnd. Det kan framhållas att, i de fall då köparen inte har hämtat eller tagit emot varan, säljaren inte genom till-läggstidsförfarandet kan sätta ur spel den hävningsfömtsättning som består i alt säljaren skall ha ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

Tredje stycket

På sätt som motsvarar vad som föreskrivs i 25 § tredje stycket gäller att säljarens rätt att häva köpet under tilläggstiden är begränsad till de fall då köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.

Hävning vid successiv leverans

56 §'

Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon post, får säljaren häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare post, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.

(Jfr 62 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen innehåller specialregler om hävning i de fall då varan skall avlämnas och betalas efter hand i särskilda poster (successiv leverans).

Första stycket

I 1905 års lag saknas en uttrycklig motsvarighet till första stycket.

Om varan skall avlämnas successivt och även betalningen skall ske i flera poster allteftersom varan avlämnas, får säljaren vid dröjsmål med

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 168

betalningen av en post häva köpet beträffande denna post enligt de be- Prop. 1988/89:76 stämmelser som i övrigt gäller för hävning. De enskilda posterna betraktas 56 § med andra ord i detta avseende som om det vore fråga om flera självständiga köp. Det är alltså köplagens allmänna regler om hävning som skall tillämpas beträffande en enskild post. Vid dröjsmål med en post får således säljaren häva köpet beträffande denna, om avtalsbrottet uppfyller väsentlighetskravet i 54 § första stycket eller om betalning inte har skett inom en tilläggslid som säljaren har förelagt enligt 54 § andra stycket. Då de enskilda posterna betraktas som om det vore fråga om flera självständiga köp, får hävningsfömtsättningarna bedömas i förhållande till den ifrågavarande poslen och inte i förhållande till hela avtalet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i fråga om avtalsbrott av säljaren i 44 § första stycket.

Andra stycket

I 1905 års lag finns en motsvarighet till förevarande bestämmelse i 29 §.

Bestämmelsen gäller säljarens rätt att på grund av ett betalningsdröjsmål som har inträffat beträffande en post häva köpet beträffande en senare post. Utgångspunkten är att köpet får hävas även i fråga om en senare post. Undantag görs dock för det fall att del saknas anledning alt anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas. I jämförelse med motsvarande bestämmelse om säljarens avtalsbrott (44 §) är den föreliggande bestämmelsen något strängare mot köparen i del att presumtionen för hävningsrätt är den omvända. Även i förhållande till vad som annars gäller vid befarat avtalsbrott (62 §) är förutsättningarna för hävning strängare mot köparen.

Som exempel på fall där hävning enligt bestämmelsen inte bör komma i fråga kan nämnas att det inträffade dröjsmålet uppenbarligen har berott på ett misstag från köparens sida, ett tillfälligt betalningshinder eller någon annan liknande orsak som inte har samband med köparens betalningsförmåga och som inte heller annars ger anledning att befara dröjsmål i fortsättningen. Hänvisningen till dröjsmål som ger rätt till hävning innebär att det skall saknas anledning att förvänta ett sådant dröjsmål med betalningen av kommande post eller poster som utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Hävning beträffande senare poster kan komma i fråga oberoende av huruvida säljaren häver köpet i fråga om den post vars betalning redan har försenats. Hävning på grund av det redan inträffade dröjsmålet kan vara utesluten t. ex. därför att varan redan har kommit i köparens besittning (jfr 54 § fjärde stycket). Detta hindrar dock inte säljaren att häva köpet beträffande kommande poster.

Hävning enligt andra stycket torde ofta komma att omfatta alla de återstående posterna. Detta är dock i princip inte nödvändigt, utan hävning kan även komma i fråga beträffande bara någon eller några av de senare posterna. De förutsättningar som anges i andra stycket måste nämligen föreligga beträffande varje post som hävningen avser.

Bestämmelsen i andra stycket innehåller inte någon uttrycklig reglering av frågan inom vilken tid säljaren måste utöva sin hävningsrätt. Frågan

169

huruvida hävningsrätten kan förloras genom passivitet får bedömas ut- Prop. 1988/89:76
ifrån allmänna principer. 57 §

Skadestånd

57 §'

Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.

Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Säljaren har alltid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.

(Jfr 63 § i arbetsgruppens förslag).

Paragrafen gäller köparens skadeståndsskyldighet på grund av köparens betalningsdröjsmål och bristande medverkan. Paragrafens första stycke har i 1905 års lag sin närmaste motsvarighet i 30 §. Andra — fjärde styckena saknar motsvarighet i den lagen.

Första stycket

Bestämmelsen gäller köparens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål med betalningen. Utgångspunkten är att köparens betalningsdröjsmål medför skyldighet för honom att ersätta säljarens skada. Även om det föreligger ett dröjsmål, kan köparen dock under vissa förutsättningar vara befriad från skadeståndsansvar.

Befrielse från skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål med betalningen förutsätter att dröjsmålet beror på ett betalningshinder av kvalificerat slag, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I lagtexten nämns några exempel på sådana hinder som kan utgöra befrielsegrund. Det talas om att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder.

Exemplen är huvudsakligen desamma som i 7 § andra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev. Där talas om dröjsmål som beror på lagbud, avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder som gäldenären inte borde ha tagit i beräkning vid skuldebrevets utfärdande.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 170

Skuldebrevslagens krav på att hindret skall vara "oöverstigligt" motsvaras Prop. 1988/89:76 i förevarande bestämmelse av kravet på att köparen inte skäligen kunde ha 57 § undvikit eller övervunnit följderna av hindret.

I förevarande bestämmelse talas om "annat liknande hinder". Däremot nämns inte — såsom i 27 § — att hindret skall ligga utanför köparens kontroll. Ett sådant krav gäller emellertid även i förevarande sammanhang. Det framgår av de exempel som nämns i lagtexten samt av ordet "liknande". Formuleringen i förevarande bestämmelse är emellertid mer tänkt alt betona parallelliteten med den förutnämnda bestämmelsen i skuldebrevslagen än med reglerna i 27 § om säljarens dröjsmål. Dessa gäller en förpliktelse av en helt annan typ. De exempel som ingår i förevarande bestämmelse utvisar att möjligheterna till befrielse från skadeståndsskyldighet på grund av köparens betalningsdröjsmål är mera begränsade än motsvarande befrielsegmnder vid säljarens dröjsmål.

Föreligger ett hinder av avsett slag kan det likväl inte åberopas som befrielsegmnd, om köparen skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Förutsebara svårigheter bör beaktas vid avtalets utformning, t. ex. genom att köparen förbehåller sig alternativa betalningssätt eller betalningsvägar (jfr vad som anförts i specialmotiveringen till 27 §).

Om svårigheten inte kunde fömtses vid den tidpunkt då avtalet ingicks men före betalningstidpunkten, måste köparen inrätta sig efter vad som kan antas hända. Ett hinder kan således inte heller åberopas som befrielsegrund, om köparen skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Om t. ex. ett avbrott i betalningsförmedlingen har blivit fömtse-bart efter köpslutet men före förfallodagen och dess följder kunde ha undvikits genom att betalningen hade erlagts någon dag tidigare, kan detta innebära att köparen inte får åberopa hindret till befrielse från skadeståndsskyldighel.

Om avtalet förutsätter att betalning sker mot att eller efter det att varan har avlämnats, kan man dock inte kräva att köparen för att undvika betalningshindret skall erlägga betalningen redan innan han har fått varan. Däremot kan det även då vara möjligt för köparen att erlägga betalningen på ett annat sätt än genom bank eller post — exempelvis kontant — och på det sättet undvika det hinder som förutses inträffa. Huruvida man skäligen kan begära kontantbetalning i en sådan situation får bli beroende på bl.a. var säljaren bor och hur stort belopp det är fråga om. Beror ett betalningshinder på valutalagsliftningen i köparens land, kan det vara rimligt att kräva att köparen försöker övervinna det genom att utnyttja möjligheter att få licens eller dispens.

Bristande betalningsförmåga kan inte utgöra en sådan befrielsegmnd som avses i föreliggande stycke.

Enligt 48 § andra stycket omfattar, köparens skyldighet att betala priset även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel, ställa remburs eller bankgaranti eller vidta någon annan åtgärd som behövs för att möjliggöra betalning. Ett hinder som medför att köparen inte i tid kan vidta en sådan åtgärd måste vara av samma kvalificerade slag som har nämnts ovan för all köparen skall befrias från skadeståndsskyldighet.

Bestämmelsen gäller såväl när köpet har hävts som när så inte har skett. 171

Ett specialfall där säljarens rätt till skadestånd blir aktuell är att köparen Prop. 1988/89:76 avbesläller varan. Som framgår av 52 § andra stycket innebär detta att 57 § säljaren i vissa fall inte får hålla fast vid köpet genom att kräva ut köpesumman. I stället får han kräva skadestånd av köparen. I fråga om beräkningen av skadeståndet hänvisas till 67 — 70 §§. I den förevarande bestämmelsen finns det vissa grunder som köparen kan åberopa för att undgå skadeståndsskyldighet, nämligen de nyss angivna hindren mot fullgörandet av betalningsförpliktelsen. Orsaken till att köparen avbeställer en vara ligger vanligtvis inte i alt det föreligger ett sådant betalningshinder. Men om detta någon gång skulle vara fallet, bör frågan om skadestånd skall utgå bedömas enligt den förevarande bestämmelsen. Undantagsvis kan det således tänkas att en köpare som avbeställer en vara kan bli befriad från skadeståndsskyldighet enligt förevarande bestämmelse. Säljaren har dock rätt till ersättning för varans vård enligt bestämmelserna i 75 §.

Andra stycket

Om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot en vara som säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med, har säljaren rätt till skadestånd enligt motsvarande grunder som i 27 § första eller andra stycket. Genom hänvisningen till 27 § första stycket fömtsätter befrielse från skadeståndsskyldighet att köparens bristande medverkan till köpet eller underlåtenhet att hämta eller ta emot varan beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Genom hänvisningen till 27 § andra stycket har köparen också ett visst ansvar för dröjsmål som beror på tredje man.

Tredje stycket

Bestämmelsen svarar mot 27 § tredje stycket. Den skadeståndsskyldighet som följer av kontrollansvaret enligt andra stycket omfattar inte indirekt förlust. För att säljaren skall ha rätt till sådan ersättning fordras försummelse enligt vad som stadgas i fjärde stycket. När det däremot gäller köparens skadeståndsskyldighet enligt första stycket finns ingen motsvarande begränsning. Vid betalningsdröjsmål har alltså säljaren samma ansvar för direkt som för indirekt förlust.

Fjärde stycket

Bestämmelsen svarar mot 27 § fjärde stycket. Beror avtalsbrottet eller förlusten på försummelse från köparens sida, är detta en tillräcklig fömtsättning för att köparen skall bli skadeståndsskyldig. Att försummelse inte är en nödvändig fömtsättning för skadeståndsskyldighet framgår av första och andra styckena.

I de flesta fall torde köparen vara skadeståndsansvarig enligt första eller
andra stycket. Ansvaret enligt första stycket avser såväl direkt som indi
rekt förlust. Ansvaret enligt andra stycket avser däremot inte indirekt
förlust. Detta framgår av tredje stycket. Bestämmelsen i Qärde stycket får
därför betydelse främst som den regel på vilken skadeståndsansvar för 172

indirekt förlust kan gmndas i fall där köparens avtalsbrott är sådant som Prop. 1988/89:76
avses i andra stycket. 58 §

Säljaren har i princip bevisbördan för alt försummelse föreligger.

58 §

Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i lid.

(Jfr 63 § tredje stycket i arbetsgruppens förslag)

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Om köparen hindras att — helt eller delvis — fullgöra köpet i rätt lid, skall han lämna säljaren ett meddelande om hindret. Detta gäller vid hinder för betalningen liksom vid hinder vilka innebär att köparen inte kan medverka till köpet enligt 50 §. Meddelandet skall innehålla uppgift om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse och tillställas säljaren inom skälig lid efter det att köparen fått eller borde ha fått kännedom om hindret. Får säljaren inte ett sådant meddelande har han rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 28 §, och det kan i fråga om dess närmare innebörd hänvisas dit.

Till skillnad från vad som gäller enligt 57 § andra stycket är det inte en förutsättning för skadeståndsskyldighet enligt förevarande paragraf att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

Meddelande om hävning och skadestånd

59 §

Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörelse har skett meddelar köparen att han häver.

Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

(Jfr 61 § i arbetsgruppens förslag).

Paragrafen gäller säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om all han häver köpet eller, i fall som avses i andra stycket, om krav på skadestånd.

I 1905 års lag är den närmaste motsvarigheten till förevarande paragraf

32 §.

173

Förstastycket Prop. 1988/89:76

Bestämmelsen gäller hävning av köpet på gmnd av köparens dröjsmål 60 § med betalningen eller med att hämta eller ta emot varan. I dessa fall måste säljaren, om han vill utöva sin rätt att häva köpet, göra detta innan köparen fullgör den ifrågavarande förpliktelsen. Har betalning väl skett eller har köparen hämtat eller tagit emot varan, låt vara för sent, får säljaren inte längre häva köpet på gmnd av avtalsbrottet. Den avgörande tidpunkten är då köparens prestation har ägt rum. Inte ens om säljaren först senare har fått kännedom om fullgörelsen får han häva köpet efter det att köparen har fullgjort sin förpliktelse.

Bestämmelsen innebär att säljaren förlorar hävningsrätten. Däremot kan han vara berättigad till skadestånd på gmnd av dröjsmålet.

Andra stycket

Dessa bestämmelser gäller det fallet att köparen har medverkat till köpet enligt 50 § 1 men detta har skett för sent. Bestämmelsema motsvarar till sitt innehåll 29 § som rör säljarens dröjsmål.

Så länge köparen inte fullgör sin skyldighet att medverka har säljaren rätten att hava köpet och kräva skadestånd i behåll. Om säljaren efter det att medverkan har lämnats vill utöva sin hävningsrätt eller kräva skadestånd därför att köparen inte har medverkat till köpet i tid, skall han göra detta inom skälig tid efter del alt han fick kännedom om att medverkan har lämnats. Om säljaren häver köpet behöver han dock inte lämna något särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

Specifikation

60 §

Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifikationen i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.

(Jfr 64 § i arbetsgmppens förslag).

I 1905 års lag finns inte någon motsvarighet till förevarande paragraf Paragrafen behandlar det särskilda fallet att köparen skall specificera varans form, mått eller andra egenskaper men inte gör det i tid. Under vissa fömtsättningar kan säljaren i så fall göra specifikationen i köparens ställe.

Första stycket

En fömtsättning för att första stycket skall bli tillämpligt är att köparen
enligt avtalet eller annars, t. ex. handelsbmk, skall göra den ifrågavarande 174

specifikationen. Avtalet kan t. ex. avse tillverkning eller leverans av sä- Prop. 1988/89:76 songvaror beträffande vilka köparen kan bedöma sina närmare önskemål i 60 § fråga om färg, form osv. först efter köpslutet. Ett annat exempel är att avtalet avser tillverkning av varor vilkas tekniska detaljer köparen inte kan slå fast i det skede då avtalet ingås på grund av att de är beroende av önskemål från hans egna kunder. Däremot kan en säljare som skall tillverka en vara och som märker all han saknar vissa specifikationer som behövs för att han skall kunna fullfölja tillverkningen inte ulan vidare åberopa bestämmelsen för att själv göra de närmare bestämningarna av varans egenskaper.

Om köparen underlåter att göra specifikationen vid den överenskomna tidpunkten eller inom en skälig tid efter del att han har mottagit en begäran från säljaren, får säljaren själv företa specifikationen. Denna måste dock överensstämma med vad som kan antas vara i köparens intresse. Hur varan skall vara närmare beskaffad för att överensstämma med köparens intresse kan t. ex. framgå av tidigare beställningar eller av att säljaren känner till de ändamål för vilka varan skall användas.

Bestämmelsen i första meningen ger säljaren rätt att göra specifikationen men den förpliktar honom inte att göra den. Om säljaren föredrar att häva avtalet på gmnd av köparens underlåtenhet att specificera, kan han göra detta om fömtsättningama för hävning föreligger (jfr 50 § 1 och 55 §). Även om han väljer att själv göra specifikationen, har han kvar sina övriga rättigheter, t. ex. rätten till skadestånd (57 § andra stycket).

Andra stycket

Om säljaren med stöd av första stycket gör en specifikation skall han enligt andra stycket underrätta köparen om den och förelägga köparen en skälig lid inom vilken denne kan ändra specifikationen. Ifall köparen har fått en sådan underrättelse och inte ändrar specifikationen inom utsatt tid, blir säljarens specifikation bindande.

Att specifikationen blir bindande innebär bl.a. att varan skall anses avlalsenlig om den överenstämmer med den av säljaren gjorde specifikationen. Köparen kan inte heller bli fri från avtalet genom att hävda att avtalets fullgörande, dvs. säljarens leveransskyldighet och hans egen betalningsskyldighet, har varit beroende av att köparen faktiskt lämnat den specifikation som avtalet fömtsätter. Bestämmelserna ger därför säljaren en möjlighet att hålla fast vid köpet också i de fall då köparens underlåtenhet att lämna specifikation beror på en önskan att köpet inte fullföljs.

Om köparen ändrar specifikationen inom förelagd tid blir säljarens specifikation inte bindande för honom. Skulle säljaren likväl avlämna en vara som har tillverkats enligt hans egen specifikation är varan inte avlalsenlig. Köparen kan då ha rätt att göra gällande felpåföljder.

Ifall köparen avbeställer varan och säljaren enligt 52 § andra stycket inte får hålla fast vid köpet utan måste nöja sig med skadestånd, sätts bestämmelsema i förevarande paragraf åt sidan. Då blir säljaren även enligt 70 § skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Den skyldigheten inträder när säljaren får veta om avbeställningen.

175

Befarat avtalsbrott Prop. 1988/89:76

61 § Bestämmelserna i 61 och 62 §§ reglerar vilka befogenheter en part i köpeavtal har om det kan befaras att motparten kommer att göra sig skyldig till ett avtalsbrott. Det rör sig alltså om situationer där något avtalsbrott från motpartens sida ännu inte har inträffat men kan förväntas komma att inträffa. I den rättsvetenskapliga litteraturen används termen anteciperat avtalsbrott för att beskriva en sådan situation. I förevarande lag används uttrycket befarat avtalsbrott. Bestämmelserna om befarat avtalsbrott är tillämpliga på samtliga de typer av avtalsbrott som regleras i lagen, oberoende av från vilken parts sida som ett avtalsbrott är att vänta.

I anslutning till dessa bestämmelser om befarat avtalsbrott finns i 63 § vissa bestämmelser om följderna av att en part har försatts i konkurs och konkursboets rätt till inträde i konkursgäldenärens avtal.

Stoppningsrätt

61 §

Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.

Den som inställer fullgörelsen eller hindrar alt varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelande inte har lämnats i tid.

Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.

(jfr 65 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns liknande regler av mera begränsad räckvidd i 39 §.

Förevarande paragraf innehåller regler om stoppningsrätt, dvs. en parts rätt att avbryta åtgärder för att fullgöra köpeavtalet och hålla inne den egna prestationen när ett avtalsbrott från motpartens sida kan befaras.

Att en part har rätt att ställa in fullgörelsen av sina skyldigheter innebär för säljarens del att han inte behöver avlämna varan och för köparens del att han inte behöver betala. Stoppningsrätten medger emellertid också att förberedelserna för fullgörelsen får avbrytas. Säljaren kan t. ex. avbryta tillverkningen av varan, och köparen behöver inte vidta de förberedande åtgärder som kan behövas för att betalning skall kunna ske.

Vid kontantköp skyddas säljaren redan av reglerna i 10 §, enligt vilka
han vid sådant köp inte är skyldig alt lämna ut varan eller genom överlåtel
se av dokument eller på annat sätt frånhända sig förfoganderätten över den
förrän köparen betalar priset. Den rätten har säljaren oberoende av orsa
ken till att betalningen dröjer. Säljaren är naturligtvis oförhindrad att även 176

vid kontantköp åberopa bestämmelserna i förevarande paragraf som ger Prop. 1988/89:76 honom rätt att, om han enligt avtalet är skyldig att skicka varan till annan 61 § ort, underlåta att sända den.

På motsvarande sätt skyddas köparen redan genom reglerna i 49 §, som föreskriver att köparen inte är skyldig att betala förrän varan hålls tillgänglig för honom eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.

Stoppningsrätten enligt föreliggande paragraf är underkastad vissa kvalificerade förutsättningar. Dessa innebär alt det måste föreligga starka skäl att befara ett avtalsbrott från motpartens sida.

Första stycket

Utgångspunkten i första stycket är att del bara är sådana förhållanden som visar sig efter avtalsslutet som får betydelse för rätten att ställa in fullgörelsen. En part kan således inte åberopa bestämmelsen i första stycket till stöd för att ställa in en fullgörelse under hänvisning till förhållanden på motpartens sida kända för honom redan när köpeavtalet träffades. Det är i och för sig inte nödvändigt att del skall ha inträffat en förändring i motpartens förhållanden efter avtalsslutet, men det skall vara fråga om förhållanden som har visat sig först efter den tidpunkten.

På köparens sida är del närmast fråga om omständigheter som rör köparens ekonomiska förhållanden som kan ge säljaren anledning att göra bruk av stoppningsrätten. Att köparens betalningsförmåga visar sig vara svag eller alt han i något avseende har handlat så alt hans betalningsvilja kan ifrågasättas är sådana omständigheter som kan ge säljaren starka skäl att anta att köparen inte kommer att fullgöra sin del av avtalet. Om köparen försätts i konkurs eller är föremål för ackordsförfarande finns det starka skäl att ifrågasätta om köparen kan fullgöra sina förpliktelser. 1 sådana fall är det helt klart att säljaren har stoppningsrätt. Att köparen har ställt in sina betalningar eller på annat sätt förklarat sig vara insolvenl utgör också som regel tillräcklig grund för säljaren att hålla inne sin prestation.

Med hänsyn till att del i den ifrågavarande bestämmelsen ställs höga krav på graden av sannolikhet för en parts bristande uppfyllelse av sina förpliktelser kan man bli mera tveksam beträffande andra fall då det finns omständigheter som tyder på att köparen har svag ekonomi. Att en borgenär inte lyckas driva in sin fordran hos köparen tyder visserligen på bristande förmåga eller vilja hos köparen all betala, men varken en sådan omständighet eller en resultatlös utmätning behöver alltid betyda att säljaren utan vidare skall ha rätt att hålla inne sin prestation. Exempelvis innebär regeln om beneficium att viss egendom eller inkomst är undantagen från utmätning, och även om en utmätningsborgenär inte har fått sin fordran indriven i dess helhet är det fullt möjligt att köparen trots det har medel att betala säljarens fordran, särskilt om den är liten i förhållande lill utmätningsborgenärens fordran. I ett enskilt fall kan del således mycket väl förhålla sig så att det trots utmätningen inte föreligger starka skäl lill anlagande att köparen inte kommer att fullgöra sina förpliktelser. 1 så fall har säljaren inte stoppningsrält.

Motsvarande förhållande kan ofta föreligga vid situationer som upp- ' 177

12 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76

kommer som en typisk följd av insolvens eller bristande betalningsvilja, Prop. 1988/89: 76 såsom vräkning, handräckning eller återtagande av en vara som har sålts 61 § på avbetalning med äganderättsförbehåll. Omständigheter av angivet slag kan i allmänhet uppfattas som tecken på att en risk för avtalsbrott föreligger, men de ger inte säljaren en självklar rätt att hålla inne sin prestation. Omständigheterna i det enskilda fallet kan nämligen innebära att det trots en händelse av angivet slag inte föreligger tillräckligt starka skäl för att säljaren skall ha rätt att hålla inne sina prestationer.

Även på säljarens sida kan såväl säljarens ekonomiska förhållanden som hans handlande föranleda starka skäl till antagande att han inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser. Del kan även beträffande säljaren vara fråga såväl om att han kan antas sakna resurser eller andra möjligheter till fullgörelse som att han saknar vilja att fullgöra avtalet.

Säljarens bristande betalningsförmåga kan inverka på hans möjligheter att leverera enligt avtalet, exempelvis om han sannolikt inte kan anskaffa det material som han behöver för sin tillverkning. Skall däremot leverans ske från eget lager, har säljarens bristande betalningsförmåga inte samma betydelse för hans förmåga till fullgörelse. Säljarens ekonomiska förhållanden kan med andra ord ge köparen rätt att hålla inne sina prestationer endast om det med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet finns starka skäl att anta alt säljaren på grund av sitt ekonomiska läge inte kommer all fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser.

Som exempel på en situation där säljarens handlingssätt ger anledning till ett sådant antagande kan nämnas att säljaren efter köpslutet har underlåtit all vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att fullgörelsen skall kunna ske i rätt tid eller på rätt sätt. Om det t. ex. vid tillverkningsköp visar sig att säljaren inte har gjort sådana beställningar eller träffat andra sådana avtal som behövs för att leverans skall kunna ske på utsatt tid, kan detta ge köparen rätt att hålla inne avtalsenliga betalningar. Motsvarande rätt kan bli aktuell, om del före leveransen visar sig att säljarens prestation på ett väsentligt sätt avviker från avtalet och det kan antas att bristen över huvud taget inte kommer att kunna avhjälpas eller all detta i varje fall inte kan ske utan att det uppstår ett väsentligt dröjsmål med leveransen.

I vissa fall kan även fel i leveranser till andra köpare utgöra gmnd för rätt att hålla inne en prestation. Detta förutsätter dock alt det föreligger ett sådant samband mellan de olika leveranserna att man på grundval av avtalsbrott som drabbat andra köpare kan dra slutsatser även beträffande fullgörelsen av avtalet med den ifrågavarande köparen. Så kan vara fallet om det gäller varor från samma tillverkningsparti och tidigare leveranser till andra köpare har varit behäftade med ett fel som på starka skäl kan antas drabba även den förestående leveransen till köparen.

Rätlen att hålla inne en prestation gäller bara så länge motpartens
ekonomiska förhållanden eller handlingssätt innebär starka skäl att anta
all han inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser.
Förhållandet kan också utvecklas på sådant sätt att parten får rätt att häva
köpet med stöd av 62 §. Innehållandet av den egna prestationen kan
således i många fall vara ett första steg mot hävning av köpet. Rätten att
hålla inne en prestation kan emellertid upphöra på den gmnden att fömt- 178

sättningarna för denna faller bort, t. ex. genom att en köpare betalar priset Prop. 1988/89: 76 eller, i enlighet med vad som framgår av fjärde stycket, ställer säkerhet för 61 § betalningen.

Den försening av avtalets fullgörande som uppkommer genom att en part i enlighet med ifrågavarande bestämmelse har hållit inne sin prestation ger inte motparten rätt till påföljder på grund av dröjsmål (jfr 22 och 51 §§). Den part som ställer in sin fullgörelse eller håller inne sin prestation står emellertid själv risken för att fömtsättningarna för detta är för handen. Om det i efterhand visar sig att bedömningen var felaktig, kan parten drabbas av dröjsmålspåföljder.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en specialregel som behandlar det fallet att en sådan situation på köparens sida som avses i första stycket visar sig först efter det att säljaren redan har avsänt varan till köparen. Säljaren får då hindra att varan lämnas ut till köparen.

Om köparen har mottagit ett transportdokument avseende varan ger del honom normalt rätt att erhålla varan. Säljarens stoppningsrätt enligt föreliggande stycke gäller emellertid även i sådana fall. Även om köparen redan har tillställts ett konossement eller en fraktsedel som under vanliga förhållanden skulle ge honom rätt att kräva att varan lämnas ut till honom, får således säljaren använda sig av sin stoppningsrält.

Säljarens rätt enligt andra stycket gäller intill dess att varan kommer i köparens besittning. Har varan en gång lämnats ut till köparen, har säljaren inte med stöd av andra stycket någon rätt att få tillbaka varan, inte ens om omständighetema som skulle ha berättigat honom att förhindra varans utlämnande förelåg redan när varan kom i köparens besittning. Underlåter säljaren att i tid tillgripa sin stoppningsrätt, eller lyckas han inte i sina försök att hindra att varan lämnas ut till köparen, förlorar han således definitivt sin rätt enligt detta stycke. Endast om köparen har försalts i konkurs eller om offentlig ackordsförhandling har inletts innan varan lämnades ut till honom kan säljaren enligt 63 § ha rätt att få tillbaka varan, trots att den redan har överlämnats till köparen eller hans konkursbo.

Tredje stycket

Tredje stycket behandlar en parts skyldighet att meddela motparten att han utövar rättigheter som enligt första eller andra stycket tillkommer honom. Den som inställer en fullgörelse eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten det. Försummar parten den underrättelseskyldigheten, blir han skyldig att ersätta motparten för skada som drabbar denne på grund av att ett sådant meddelande inte lämnas i lid. Sådan skada kan utgöras av de kostnader som en köpare åsamkas lill följd av att han har anlitat en transportör för alt hämta varan, något som han skulle ha kunnat undvika om säljaren i tid hade meddelat att han avsåg att hålla inne leveransen.

179

Fjärde stycket Prop. 1988/89:76

Av fjärde stycket framgår att en parts rätt att hålla inne sin prestation 62 § upphör om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.

Vad som avses med godtagbar säkerhet torde inte vålla några problem när det gäller köparens betalningsförpliktelser. I vissa fall kan säkerheten utgöras av att betalningsvillkoren ändras till att avse kontant betalning vid leveransen i stället för leverans mot kredit eller betalning mot faktura. 1 de flesta fall torde emellertid den normala formen av säkerhet som en köpare måste prestera när det föreligger starka skäl att anta att han inte kommer alt uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser utgöras av en bankgaranti eller något likvärdigt åtagande att svara för köparens betalningsförpliktelse.

I fråga om säljarens förpliktelser kan säkerhet inte erbjudas på samma sätt som när det gäller köparens prestation. Vad som kan krävas blir i hög grad beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Enbart en försäkran från säljaren alt köpet kommer att fullföljas kan inte vara tillräckligt vid en situation enligt första stycket, eftersom en sådan försäkran inte innebär någonting utöver det åtagande som redan följer av avtalet. Säljaren måste därför prestera någonting som säkerställer att den omständighet som utgör gmnden för att köparen utövar sin stoppningsrätt faller bort eller i vart fall förlorar i styrka så mycket att det inte längre kan anses föreligga starka skäl att anta att säljaren kommer att göra sig skyldig till avtalsbrott. Om det exempelvis har ifrågasatts huruvida säljaren kan leverera ett varuparti med den rätta kvaliteten, kan säljaren genom prover visa att han har skaffat sig förutsättningar för att leverera avtalad kvalitet. Förhållandena kan också vara sådana att säljaren för att undanröja de förutsättningar som ger köparen stoppningsrätt enligt förevarande paragraf måste ställa säkerhet för betalningen av den skadeståndsskyldighet som kan följa av ett kommande avtalsbrott.

Hävning

62 §'

Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen. Hävningen är dock ulan verkan, om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för att han kommer att fullgöra köpet.

(jfr 66 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen behandlar en parts rätt att häva köpet på gmnd av ett befarat avtalsbrott från motpartens sida. Denna bestämmelse är, liksom reglerna om stoppningsrätt i 61 §, tillämplig på avtalsbrott såväl på säljarens som på köparens sida.

I 1905 års lag behandlas säljarens rätt att häva köpet vid vissa fall av köparens anteciperade betalningsdröjsmål i 39 §.

Om det står klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 180

part rätt att häva köpet, får denne enligt förevarande paragraf häva redan Prop. 1988/89: 76

före tiden för fullgörelsen. Vid en jämförelse med kraven för stoppnings- 62 §

rätt i 61 § första stycket framgår att det i förevarande paragraf ställs högre

krav för rätt att häva. Detta framstår som helt naturiigt. 61 § första stycket

gäller en parts rätt att hålla inne sin prestation på gmnd av ett befarat

avtalsbrott från motpartens sida. Innehållandet av en prestation är ofta en

första reaktion som sedan följs av hävning, om motparten inte fullgör sin

del av avtalet.

En ytteriigare fömtsättning för att en part skall ha rätt att häva i förtid är att det väntade avtalsbrottet skulle ge rätt till hävning när det inträffar. Den fömtsättningen innebär en hänvisning till lagens allmänna hävningsfömtsättningar. Det primära kravet blir därigenom att det förväntade avtalsbrottet skall vara väsentligt (jfr 25, 39 och 54 §§). Vid köp som avses i 26 § - lillverkningsköp och köp av varor som har anskaffats särskilt för köparen efter dennes anvisningar — får köparen häva köpet på gmnd av säljarens dröjsmål bara om köparens syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Det kravet skall beaktas även vid hävning enligt förevarande lagrum, liksom den begränsning av säljarens hävningsrätt som följer av 54 § fjärde stycket.

Rätten till hävning enligt förevarande paragraf är inte beroende av orsaken till det väntade avtalsbrottet. Tillämpningsområdet för paragrafen är därför mer vidsträckt än för regeln i 61 § om parts rätt att hålla inne sin prestation. Står det klart au ett väsentligt avtalsbrott från motpartens sida kommer att inträffa, får köpet hävas oberoende av vilka omständigheter som ger anledning till farhågorna. Dessa omständigheter kan därför i och för sig ligga helt utanför motpartens kontroll.

Kravet på att det skall stå klart att ett hävningsgmndande avtalsbrott kommer att inträffa innebär inte att motparten behöver vara ur stånd att påverka hävningsfömtsättningarna. Enligt andra meningen är således hävningen utan verkan om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Likaså bör det vara möjligt för en part att avvärja en hävning genom att genast förebringa omständigheter med avseende på utsikterna för en riktig fullgörelse som visar att det inte längre kan anses stå klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa. Det bör framhållas att vad som är tillräckligt för att avvärja hävningspåföljden, dvs. omkullkasta bedömningen att det är klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa, inte nödvändigtvis behöver vara tillfyllest för att även fömtsättningama för att en part skall ha rätt enligt 61 § att hålla inne sin prestation skall falla bort. Sådana starka skäl som enligt den paragrafen är fömtsättningen för att hålla inne en prestation kan således föreligga trots att hävningsfömtsättningama har fallit bort.

Den som häver köpet enligt förevarande paragraf står risken för att fömtsättningarna för åtgärden är för handen. Visar det sig i efterhand att fömtsättningar för hävning inte förelåg, kan den hävande parten bli skyldig att ersätta motpartens skada.

181

Konkurs m. m. Prop. 1988/89: 76

63 §' "§

Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.

Orn boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då priset inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

(jfr 67 § i arbetsgmppens förslag)

1905 års lag innehåller i 39 och 40 §§ regler om säljarens rättigheter vid köparens konkurs m. m.

Paragrafen reglerar vissa frågor som blir aktuella om en part försätts i konkurs m. m. Första stycket innehåller en generell regel om ett konkursbos rätt till inträde i konkursgäldenärens köpeavtal. Andra stycket anger all motparten i vissa fall kan kräva säkerhet för konkursboets fullgörelse. Tredje stycket reglerar vad som krävs för att en part skall ha rätt att häva köpet med anledning av att den andra parten har försatts i konkurs. Fjärde stycket innebär att säljaren i vissa fall har rätt att få tillbaka varan vid köparens konkurs m. m. Av femte stycket framgår betydelsen av att konkursboet förfogat över en mottagen vara.

Första stycket

I första stycket anges att ett konkursbo har en generell rätt att träda in i konkursgäldenärens avtal. Bestämmelsen gäller såväl vid köparens som vid säljarens konkurs. Om inte boet på eget initiativ har lämnat motparten besked om sin avsikt att inträda, får motparten inte häva avtalet enligt tredje stycket förrän konkursboet beretts tillfälle att inträda i köpet.

Bestämmelsen om inträdesrätt innebär inte att en motpart vid alla typer av köp behöver finna sig i att konkursboet fullgör gäldenärens prestation. När det gäller köparens konkursbo där köparens prestation i allmänhet består enbart eller huvudsakligen i att betala pengar, är det ingen nackdel

Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 182

för motparten att motta köparens prestation från konkursboet. Annorlun- Prop. 1988/89:76 da kan del emellertid förhålla sig när det är säljaren som har gått i konkurs. 63 § Om säljarens prestation avser leverans av standardvaror, kan ett rörelsedrivande konkursbo ofta fullgöra gäldenärens åtagande utan nackdel för motparten. Är det däremot fråga om att en viss säljares speciella förutsättningar såsom exempelvis personliga kunskaper och yrkesskicklighet är av betydelse för köpeavtalet, är det inte lika självklart att köparen bör finna sig i alt motta leveransen från konkursboet. I sådana och liknande fall har motparten en möjlighet att med stöd av reglerna om anteciperat avtalsbrott i 62 § häva köpet när ett väsentligt avtalsbrott kommer att inträffa därför att konkursboet saknar förutsättningar att leverera en avlalsenlig vara.

Reglerna om inträdesrätt tar sikte på framför allt sådana fall då motparten inte har fullgjort sin prestation vid konkursutbrottet. Om motparten redan dessförinnan har presterat kan boet nämligen i regel behålla prestationen utan att fullgöra sin prestation, och motparten blir då hänvisad till att såsom övriga fordringsägare bevaka sin fordran för rätt till eventuell utdelning i konkursen. Boets intresse av att i dessa situationer träda in inskränks därför till fall då motparten kan återkräva sin prestation, vilket exempelvis är fallet när en säljares rätt till den levererade varan är sakrättsligt skyddad.

Motparten får kräva att boet inom skälig tid lämnar besked om sin avsikt att inträda. För motparten är det i allmänhet angeläget alt så snart som möjligt få besked om konkursboets avsikt. För det fall att boel inte skulle önska överta konkursgäldenärens roll i avtalsförhållandet måste motparten nämligen, om han är säljare, söka en alternativ avsättning för sin vara och, om han är köpare, träffa avtal med annan leverantör.

Vid bedömningen av vilken tid som enligt bestämmelsen skäligen skall stå till konkursboels förfogande för att lämna besked om sin avsikt att träda in i avtalet får en avvägning ske mellan å ena sidan de faktorer som påverkar konkursboets behov av skäligt rådrum för överväganden och å andra sidan motpartens befogade intresse av ett snabbi besked. Faktorer som därvid bör beaktas är bl. a. köpets omfattning och den typ av vara som köpet avser. Om det är fråga om en vara som är underkastad snabba prisändringar eller som är mycket efterfrågad på marknaden eller om avtalet har begränsad ekonomisk betydelse, måste det kunna förutsättas att konkursboet skall lämna ett snabbt besked. Är det däremot fråga om exempelvis ett lillverkningsköp av större ekonomisk betydelse, måste boet kunna få en något längre tid på sig för att ta ställning till ett inträde.

Ett meddelande från konkursboet om att del avser att träda in i avtalet tillhör inte den kategori av meddelanden som enligt 82 § får åberopas utan hinder av att det försenas, förvanskas eller inte kommer fram, utan boet får stå risken i detta hänseende.

I och för sig är det inte nödvändigt att konkursboets besked lämnas
genom en uttrycklig förklaring eller ett särskilt meddelande. En åtgärd som
ger klart uttryck för boets avsikt kan tillmätas samma betydelse som ett
uttryckligt meddelande. Ett exempel härpå är att boet sänder full betalning
för en vara som har mottagits efter konkursutbrottet. 183

När boet utnyttjar sin inträdesrält, inträder det i gäldenärens rättigheter Prop. 1988/89:76 och skyldigheter fullt ut i enlighet med avtalet. För de övertagna förpliktel- 63 § serna ikläder sig boet massaansvar. Om konkursboet begår avtalsbrott, kan motparten i full utsträckning göra gällande påföljder mot boet. Även skadeståndskrav med anledning av boets avtalsbrott utgör en massafordran.

En situation som emellertid kan tänkas uppstå är om konkursboet inte självmant meddelar någon avsikt att inträda och motparten inte heller utnyttjar sin möjlighet att få besked om boets avsikt. En sådan passivitet innebär inte att boet har inträtt i avtalet. Ej heller är detta fallet om boel underlåter att besvara motpartens förfrågan om en eventuell avsikt att inträda. I det senare fallet inträder enligt tredje stycket en hävningsrätt för motparten.

Andra stycket

Bestämmelserna i andra stycket bygger på principen att konkursboels motpart i avtalet efter boets inträde inte skall behöva fullgöra sin prestation gentemot boet med mindre än att boel uppfyller sin del av avtalet eller ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. I och för sig anges redan i 10 § att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt. Varje part ges därigenom en säkerhet för att också den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för egen del. När boet träder in, kan motparten emellertid inte utan vidare återta ett åtagande i köpeavtalet om leverans mot kredit respektive förskottsbetalning för varan. Boet övertar nämligen vid inträdet fullt ul de villkor som gällde för konkursgäldenären. Enligt andra meningen kan motparten dock, om konkursboets prestation skall ske senare, kräva säkerhet som villkor för den egna prestationen. När sådant krav har framställts, skall konkursboet ställa godtagbar säkerhet utan oskäligt uppehåll. Detta gäller oavsett boets ekonomiska ställning. Säkerheten kan utgöras av bankgaranti, pantförskrivning, borgensförbindelse eller liknande som skäligen kan godtas. För köparens del skall säkerheten trygga betalningen av köpeskillingen, medan den säkerhet som en säljare skall ställa får avse den skada som kan drabba köparen om avtalet eventuellt inte uppfylls från boets sida. 1 stället för att ställa säkerhet kan boet naturligtvis välja att fullgöra sin prestation.

I de flesta fall torde motparten innan tiden för hans egen fullgörelse är
inne inte ha något befogat intresse av säkerhet vid sidan av det massa
ansvar som boet genom sitt inträde i avtalet har påtagit sig. Under vissa
speciella förutsättningar kan det dock vara rimligt att krav på säkerhet kan
ställas redan tidigare. En sådan situation kan föreligga när köparens kon
kursbo träder in i ett avtal som avser en vara som skall tillverkas speciellt
för köparen och en lång leveranstid är avtalad. Om boet inte har medel att
betala för produkten när leveranstiden är inne, gör säljaren en förlust om
han inte kan få avsättning för varan på annat sätt. För denna och liknande
situationer ges därför en möjlighet för motparten att kräva säkerhet av
konkursboet redan innan prestationen till boet skall ske, nämligen om det
av särskild anledning är nödvändigt för att skydda motparten mot förlust.
Rätten att på detta stadium kräva säkerhet är avsedd endast för sådana 184

undantagsfall där det med hänsyn till boets ställning och andra omständig- Prop. 1988/89:76 heter föreligger en uppenbar risk för att boets tillgångar inte skall räcka till 63 § för att boet skall kunna fullgöra sin prestation.

I den situation som avses är det inte nödvändigt att säkerheten omfattar boets fullgörelse i dess helhet. Storleken av den säkerhet som kan begäras får bedömas genom en uppskattning av dels den förlust som ett avtalsbrott kan förorsaka motparten, dels boets möjligheter att täcka en sådan förlust.

Tredje stycket

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav på besked inträder i avtalet eller om det inte ställer säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva köpet. Hävningen innebär för den hävande parten att han befrias från skyldigheten all fullgöra sin del av köpeavtalet. Har han före konkurs-utbrottet helt eller delvis fullgjort sin del av köpeavtalet, är hans möjligheter att återfå prestationen starkt begränsade. När köparen har försatts i konkurs kan säljaren återfå den sålda varan endast om hans rätt till den är sakrättsligt skyddad, exempelvis genom äganderättsförbehåll. Vid säljarens konkurs är köparen hänvisad till att bevaka sin fordran i konkursen och avvakta eventuell utdelning vid anspråk på betalning som har utgetts före konkursen.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller i första meningen en bestämmelse som i vissa fall ger säljaren en rätt att få tillbaka en vara som har överlämnats till köparen. Regeln blir tillämplig om varan, utan att betalning har skett, överlämnas till köparen eller dennes konkursbo efter det att köparen har ansökt om god man enligt ackordslagen eller har försatts i konkurs. Under angivna fömtsättningar får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Regeln torde bli tillämplig i första hand när säljaren vid varans utlämnande inte kände till konkursen respektive ackordsförfarandet. Dock är inte sådan ovetskap hos säljaren någon fömtsättning för rätt till återtagande. Omständigheterna kan vara sådana att säljaren visserligen kände till köparens konkurstillstånd men i praktiken inte, eller endast med svårigheter eller till stora kostnader, kunde hindra att varan lämnades ut till köparen eller hans konkursbo.

Bestämmelsen förutsätter inte att varan har sålts på kredit. Tvärtom torde den vanligaste situationen vara att varan har sålts mot kontant betalning men säljaren utan vetskap om förhållandena på köparens sida medger att varan lämnas ut. Däremot är bestämmelsen inte tillämplig om köparen redan har betalat.

Enligt första meningen får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka, men konkursboet har enligt andra meningen möjlighet att behålla varan genom att genast betala för den. Är priset inte förfallet till betalning, får boet också behålla varan om det förklarar sig villigt att betala och efter anma-ning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Bestämmelserna i förevarande stycke medför att det skapas ett undantag
från principen i 54 § fjärde stycket om att säljaren förlorar sin rätt att häva
köpet när varan har överlämnats till köparen. 185

Femtestycket Prop. 1988/89:76

Detta stycke innehåller en regel för det fallet att konkursboet har förfo- 64 § gal över varan på sådant sätt att den inte kan återställas till säljaren i väsentligen oförändrat eller oförminskat skick. I ett sådant fall medför boets handlande att boet skall anses ha trätt in i avtalet, vilket också innebär att säljarens fordran på betalning utgör massagäld i boet.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans Verkningar av hävning och omleverans

64 §

Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

(jfr 68 § i arbetsgmppens förslag)

Andra stycket i förevarande paragraf motsvaras av 57 § i 1905 års lag, medan bestämmelser motsvarande dem i första och tredje styckena saknas i 1905 års lag.

Första stycket

Första stycket innehåller den gmndläggande regeln om vad en hävning av ett köp innebär. Regeln tar i första hand sikte på sådana fall då någon prestation ännu inte har fullgjorts. Enligt regeln innebär hävningen att säljarens skyldighet att överlämna varan liksom köparens skyldighet att betala för den upphör. Även köparens skyldighet att i övrigt medverka till köpet upphör.

Vilken inverkan hävningen får för andra förpliktelser som kan åvila en part på gmnd av köpeavtalet får bedömas med hänsyn till föreliggande omständigheter i det särskilda fallet. I sakens natur ligger att skadeståndsskyldighet som eventuellt belastar endera parten inte faller bort om avtalet hävs. En hävning kan också medföra att det uppstår nya skyldigheter för en part. 1 73 § föreskrivs en skyldighet för köparen att vidta åtgärder för att vårda varan om han har tagit emot den eller, under vissa fömtsättningar, att ta hand om en vara som har sänts till honom.

Andra stycket

Andra stycket anger principerna för genomförandet av hävning när
köpet har fullgjorts. Vardera parten får kräva alt motparten lämnar tillba
ka vad han har tagit emot. Har köparen enligt 73 § tagit vård om varan för
säljarens räkning och sålt den med stöd av 76 §, blir han i stället enligt 78 §
skyldig att återställa det överskott som han därvid har uppburit. 186

Som framgår av 66 § är ett återställande av varan inte i alla situationer Prop. 1988/89: 76 en nödvändig fömtsättning för köparens rätt att häva köpet. Om köparen 65 § enligt 66 § ar berättigad att häva köpet trots att han inte kan återlämna varan eller inte kan återlämna den i oförändrat skick, får säljaren givetvis inte heller kräva del. Kan emellertid köparen i andra fall än som avses i 66 § inte lämna tillbaka varan, skall han i stället utge ersättning för den. Kan han lämna tillbaka varan endast i förändrat skick, skall han utge ersättning för värdeminskningen.

Vid avbetalningsköp gäller särskilda regler om återställande av gods och om avräkning mellan säljare och köpare, se lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

Av andra stycket framgår vidare att vardera parten har rätt att hålla inne vad han själv skall ge ut lill dess att den andra parten utger vad han skall återbära. Denna rätt, detentionsrätt, får utövas även med avseende på skadestånd och ränta som motparten kan vara skyldig att erlägga. Rätten att hålla inne upphör om motparten betalar eller ställer godtagbar säkerhet för vad han är skyldig att betala.

Beträffande krav mot köparen avseende skadestånd eller ränta gäller att säljaren självfallet inte får hålla inne större del av köpesumman än som svarar mot dessa krav. Med säljarens skadeståndskrav kan i detta hänseende jämställas krav på ersättning enligt 65 § för den nytta som köparen har haft av varan. Säljarens rätt att hålla inne köpesumman till säkerhet för skadestånds- och räntekrav gäller oberoende av om det föreligger fömtsättningar för kvittning.

Köparen får för sin del hålla inne varan till säkerhet för skadeståndskrav mot säljaren till dess alt skadeståndet betalas eller säkerhet för kravet ställs. Denna köparens rätt gäller oberoende av om priset har betalats eller ej.

Tredje stycket

Tredje stycket innehåller en bestämmelse som ger köparen rätt att hålla inne den levererade varan i avvaktan på att omleverans sker. Denna rätt gäller både när del är fråga om en omleverans som köparen har krävt (34 §) och när säljaren med stöd av 36 § själv valt att omleverera. Att köparens rätt enligt tredje stycket gäller till dess att omleverans sker innebär alt säljaren har rätt att vid omleverans få tillbaka den felaktiga varan.

65 §

Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått saml betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

(jfr 69 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafens första stycke innehåller en regel om köparens skyldighet att vid hävning ge ut avkastning av varan och betala ersättning för annan nytta som han har haft av den. Andra stycket gäller säljarens skyldighet att

187

utge s.k. avkastningsränta på det belopp han skall betala tillbaka till Prop. 1988/89:76
köparen. 65 §

I 1905 års lag finns ingen motsvarighet till förevarande paragraf

Första stycket

Bestämmelsen skall ses mot bakgmnd av regeln i 64 §, enligt vilken köparen vid hävning är berättigad att återfå hela det belopp som han har betalat, oavsett om han före hävningen har tillgodogjort sig avkastning av varan eller haft annan nytta av den.

Med avkastning avses i detta sammanhang inte sådan som fömtsätter särskilda åtgärder eller insatser i samband med varans användning utan endast sådan avkastning som är direkt knuten till varan, såsom utdelning på aktier eller vissa hyresintäkter. Har köparen däremot använt varan på sådant sätt att den gett inkomster, är det inte fråga om avkastning i den mening som avses med bestämmelsen.

För annan nytta som köparen har haft av varan skall han betala skälig ersättning till säljaren. Denna regel skall ses mot bakgmnd av att en hävning kan ske relativt lång tid efter det att köparen har mottagit varan (jfr bestämmelsen i 33 § om två års reklamationsfrist vid fel). Det skulle i många fall framstå som oskäligt om köparen inte skulle behöva lämna något vederlag för den nytta han haft av varan. Ersättning bör utgå endast i de fall då köparen annars skulle få en fördel av varan på säljarens bekostnad. Ersättningen för nyttan bör därför bestämmas vid en skälighetsbedömning, varvid hänsyn får tas till det eventuella obehag och de kostnader som vållats köparen på gmnd av felet. Vid den prövningen får felets ekonomiska betydelse, såsom kostnader, produktionsbortfall och andra olägenheter och besvär som felet kan ha medfört för köparen, beaktas som faktorer vilka skall minska köparens ersättningsskyldighet. Den ekonomiska nyttan som köparen har haft av en vara skall bedömas mot bakgmnd av köparens situation före köpet. Om köparen har anskaffat en ny maskin för att ersätta en motsvarande av äldre typ, skall således inte hela den produktion som köparen före hävningen har uppnått med den nya maskinen anses utgöra den ekonomiska nyttan av varan utan endast den del av produktionen som har åstadkommits med hjälp av den nya maskinens högre kapacitet.

Att köparen har rätt till ersättning för försvarliga kostnader som han har lagt ned på varan framgår av 75 §.

Bestämmelsen innehåller ingen uttrycklig regel om köparens eventuella skyldighet att utge ersättning för att han, utan att ha gått miste om rätten att häva, exempelvis har förbmkat varan. Enligt 66 § andra stycket får köparen i vissa fall häva köpet trots att varan inte kan återlämnas oförändrad eller oförminskad. 1 sådana fall får den nytta som köparen har haft av varan ersättas enligt förevarande bestämmelse.

Om köparen avyttrar en vara för säljarens räkning därför att han inte är skyldig att ta vård om den längre, blir han enligt reglema i 76 § skyldig att i stället redovisa för vad han uppburit.

188

Andra stycket Prop. 1988/89:76

Säljarens skyldighet enligt andra stycket att utge ränta, s. k. avkastnings- 66 § ränta, från den dag han mottog betalningen föreligger oberoende av om det hävningsgmndande avtalsbrottet har inträffat på köparens eller säljarens sida. Räntan omfattar tiden från det betalningen mottogs och är inte beroende av leveranstidpunkten. Således skall ränta utgå även på förskottsbetalningar som skall återlämnas.

Avkastningsräntan skall löpa till och med den dag då återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, till och med den dag från vilken dröjsmålsränta skall utgå.

1905 års lag innehåller — som nyss framhållits — inga regler om avkastningsränta. I räntelagen (1975:635) finns däremot sådana bestämmelser i 2 § andra stycket. Dessa gäller endast återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott. Räntelagens regler om avkastningsränta har därför anpassats till förevarande bestämmelse i köplagen (se lagförslag 2).

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

66 §'

Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin
egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit nöci vändig för att undersöka om varan är felfri, eller

3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av köparen för förutsatt bmk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten alt häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

(jfr 70 § i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års köplag motsvaras föreliggande paragraf av stadganden i 57 och 58 §§, som emellertid saknar motsvarighet till punkt 3 i andra stycket och till tredje stycket.

De gmndläggande bestämmelserna om köparens rätt att häva ett köp finns 22, 25, 26, 30, 37, 39 och 41 §§. Rätten lill hävning vid partiellt avtalsbrott framgår av 43 §, och rätten till hävning vid successiv leverans anges i 44 §. Vissa begränsningar i köparens hävningsrätt framgår av 24 och 29 §§. I förevarande paragraf finns ytterligare begränsningar av köparens rätt att häva. Dessa begränsningar innebär att köparen normalt har rätt att häva köpet bara om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

På motsvarande sätt finns de gmndläggande bestämmelserna om köparens rätt till omleverans i 30, 34 och 41 §§. Rätten till omleverans vid

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 189

partiellt avtalsbrott regleras i 43 §. Vissa begränsningar i köparens rätt lill Prop. 1988/89:76 omleverans framgår av 35 §. Andra begränsningar följer av förevarande 66 § paragraf Dessa begränsningar innebär att köparen normalt har rätt till omleverans bara om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Första stycket

Första stycket anger som huvudregel att köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. Vissa särskilda undantag från huvudregeln finns i andra stycket. Som ett allmänt undantag gäller dock enligt tredje stycket att köparens rätt all häva eller kräva omleverans inte går förlorad om köparen ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av att den har försämrats eller minskat.

Andra stycket

Andra stycket innehåller i förhållande till huvudregeln i första stycket vikliga undanlag som ger köparen rätt att häva köpet eller kräva omleverans trots att han inte kan återställa varan i det skick som förutsätts i första stycket.

Andra stycket innebär härigenom en modifiering av reglerna i 12— 16 §§ om risken för varan genom att säljaren, i den utsträckning som närmare anges, när hävningsgrund föreligger står risken för varan trots att den har avlämnats.

Punkt 1. Som exempel på varor som kan försämras eller minska genom sin egen beskaffenhet kan nämnas lättflyktiga vätskor som avdunstar samt färskvaror. Om köpet avser frukt som har avlämnats för sent och som hunnit ruttna då hävningen blir aktuell, kan undantaget i punkt I bli tillämpligt. Ofta kan det föreligga ett samband mellan hävningsgrunden och varans försämring, t. ex. när en maskin havererar på grund av materialfel. Har emellertid köparen visat oaktsamhet genom att fortsätta att använda en vara sedan den visat sig vara felaktig och därigenom skadats och har skadan till föjd av den fortsatta användningen ökats, har inte förändringen skett endast på grund av varans egen beskaffenhet. Vilka krav som i detta och i liknande fall kan ställas på köparen kan variera starkt och får bli beroende på bl. a. varutyp och köparens fackkunskaper.

Rätten till hävning eller omleverans är vidare bevarad om varan förändrats till följd av ett förhållande som inte beror på köparen. Skadas varan i anslutning till säljarens befattning med den, exempelvis när säljaren avhjälper ett fel eller i samband med monteringsarbeten efter leveransen, har köparen alltså rätt all häva eller kräva omleverans. Detta är också fallet när säljaren har gett felaktiga eller bristfälliga instruktioner om varans användning med påföljd att den skadas.

Uttrycket "förhållanden som inte beror på köparen" innebär att även vådahändelser omfattas av säljarens ansvar, om det föreligger allmänna förutsättningar för hävning eller omleverans. Om exempelvis varan brinner upp eller blir stulen, ulan att vare sig säljaren eller köparen kan lastas

190

för del, utgör det inget hinder för köparens rätt all häva köpet eller kräva Prop. 1988/89:76
omleverans. 66 §

Punkt 2. Den undersökning av varan som köparen enligt 31 § har att göra så snart omständigheterna medger det efter varans avlämnande skall enligt den bestämmelsen ske i enlighet med god affärssed. 1 vissa fall torde emellertid en sådan undersökning inte vara tillräcklig för att upptäcka fel. Om köparen gör en gmndligare undersökning, antingen i anslutning lill varans avlämnande eller senare, skall inte hävningsrätten eller rätten att kräva omleverans gå förlorad om köparen exempelvis har brutit varans förpackning eller utsatt varan för prov i samband med undersökningen. Det måste dock förutsättas att de åtgärder köparen har vidtagit vid undersökningen har varit nödvändiga eller i vart fall försvarliga med hänsyn till omständigheterna.

Vill köparen åberopa t. ex. dröjsmål med varans avlämnande, har han i regel ingen anledning att undersöka den och kan därför inte heller åberopa föreliggande bestämmelse för rätt all återlämna varan i försämrat skick.

Punkt 3. Bestämmelsen tar framför allt sikte på det fallet att varan är avsedd för vidareförsäljning, men den är tillämplig även när varan sålts vidare utan att detta ursprungligen har varit förutsatt. Efter vidareförsäljning kommer hävning och omleverans vanligen i fråga endast om den senare köparen för sin del har hävt köpet eller framställt krav på omleverans. Om den senare köparen har hävt sill köp på grund av ett fel som förelåg redan när varan överlämnades lill den förste köparen, kan denne med stöd av bestämmelsen i punkt 3 rikta samma krav mot den ursprunglige säljaren. Den grundläggande förutsättningen är givetvis att det rör sig om fel som förelåg redan vid det första köpet. Den omständigheten att den senare köparen har hunnit konsumera varan eller del av den eller på annat sätt har använt den så att den inte kan återställas i ursprungligt skick utgör inget hinder för den ursprunglige köparens rätt alt häva eller kräva omleverans. Han är givelvis dock skyldig att tijl sin säljare återställa varan sådan han erhållit den från sin köpare (jfr 64 § andra stycket).

Köparen förlorar inte heller rätten att häva köpet eller att kräva omleverans, om varan har försämrats, minskat eller skadats medan den använts av köparen för förutsatt bruk innan köparen märkte eller borde ha märkt det fel som åberopas till stöd för hävningen eller kravet på omleverans. Med förutsatt bruk avses vad som är normalt för en vara av ifrågavarande slag men även en sådan speciell användning som var känd för säljaren. Om köpet gäller en maskin, kan säljaren således inte motsätta sig hävning eller krav på omleverans endast genom att hänvisa till att maskinen blivit sliten och inte längre är likvärdig med en ny, ifall köparen använt maskinen på avsett sätt innan den visar sig vara felaktig. Motsvarande gäller om köparen har konsumerat eller förbrukat en vara. Detta kan vara fallet om köparen har använt en felaktig råvara i sin tillverkning.

När varan trots att den är behäftad med fel har en viss användbarhet, blir köparen dock som framgår av 65 § skyldig att utge skälig ersättning för den nytta som han har haft av varan.

Både vid vidareförsäljning och vid köparens egen användning av varan
är förutsättningen att försäljningen respektive användningen skall ha skett 191

innan köparen märkt eller borde ha märkt det fel som åberopas för häv- Prop. 1988/89:76 ning eller krav på omleverans. Har köparen således sålt varan vidare, trots 66 § att han kände till felet, kan han inte senare häva eller kräva omleverans på grund av det felet, om han inte kan åstadkomma all varan återlämnas till den ursprunglige säljaren. På samma sätt är hävning eller omleverans utesluten, om köparens användning efter det att han har upptäckt ett fel medför att varan inte kan återlämnas väsentligen oförändrad eller oförminskad.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat. I förhållande till andra stycket innebär detta en utvidgning, eftersom köparen även vid annat hinder än som avses i andra stycket har rätt till hävning eller omleverans, förutsatt att han ersätter säljaren för minskningen i varans värde. Bestämmelsen blir tillämplig när en vara visserligen kan återlämnas men inte i det skick som förutsätts i första stycket och ingen av fömtsättningarna i andra stycket föreligger. Har en vara som är behäftad med fel skadats genom köparens vållande, får han enligt regeln häva eller kräva omleverans om han återlämnar varan och ersätter säljaren för den värdeminskning som skadan har medfört.

Ett annat fall då tredje stycket blir tillämpligt är när förutsättningar enligt andra stycket i och för sig föreligger men köparen av någon anledning ser sig nödsakad att använda varan även en viss tid efter det att felet har uppdagals, exempelvis därför att han är beroende av varan i sin produktion. I ett sådant fall går köparen inte miste om rätten till hävning eller omleverans på grund av att varan genom den fortsatta användningen förlorar i värde, förutsatt att han ersätter säljaren för värdeminskningen.

Regeln i tredje stycket gäller oberoende av vad som är orsaken till värdeminskningen. Men den förutsätter naturligtvis att de grundläggande förutsättningarna för hävning respektive omleverans föreligger. Regeln ger således inte något utrymme för att "köpa" sig till hävningsrätt i varje situation där ett fel föreligger.

Av ordalydelsen framgår att regeln inte är avsedd för de fall då varan är helt förbrukad eller vidareförsåld, så all inget kan återlämnas. De fallen regleras genom undantagsbestämmelsen i andra stycket.

Skadeståndets omfattning

Grunderna för säljarens och köparens skadeståndsansvar framgår av 27 —
28 §§ (säljarens dröjsmål), 40 § (fel i varan), 41 § (rättsligt fel) och 57 §
(köparens dröjsmål med betalningen och bristande medverkan i övrigt).
Av dessa bestämmelser framgår emellertid inte vad den skadelidande kan
få ersättning för eller med andra ord vad skadeståndet omfattar. Det
regleras i stället i 67— 70 §§. Bestämmelserna i dessa paragrafer är gemen
samma för alla slag av avtalsbrott, såväl säljarens som köparens. 192

Allmänt Prop. 1988/89:76

67 §' "5

Skadestånd på gmnd av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet. Skadeståndet omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

Som indirekt förlust anses

1. förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning,

2. annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,

3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och

4. annan liknande svårförutsebar förlust.

Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en föriust av annat slag än som anges i andra stycket.

(Jfr 71 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen innehåller de gmndläggande reglerna om omfattningen av det skadestånd som kan utgå på gmnd av avtalsbrott. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1905 års lag.

Utgångspunkten för regleringen av skadeståndets omfattning är principen om fullt skadestånd, vilken i samband med avtalsbrott i allmänhet anses innebära att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i samma läge som om motparten skulle ha fullgjort avtalet på rätt sätt (det positiva kontraktsintresset). Principen om full ersättning gäller emellertid inte alltid fullt ut utan begränsas av såväl generella principer som uttryckliga bestämmelser.

För det första gäller vid bestämmandet av skadeståndets omfattning enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer den s.k. adekvansregeln. Enligt denna omfattar ersättningsskyldigheten inte förluster som saknar ett adekvat kausalsammanhang med avtalsbrottet. Det innebär att mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadeslåndsskyldigheten. Det är inte möjligt att ange några generella riktlinjer för hur gränsen mellan adekvata och icke adekvata förluster på gmnd av ett kontraktsbrott skall dras. Det får i stället liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra denna fråga med hänsyn till de enskilda omständigheterna i varje särskilt fall.

Principen om full ersättning modifieras vidare av regeln i 70 § som anger att den skadelidande parten skall begränsa sin skada och att han, om han försummar det, själv får bära motsvarande del av förlusten. En annan princip, som kan sägas delvis ha samband med skyldigheten att begränsa en skada, är att den skadelidande partens eget medvållande till skadan kan föranleda nedsättning eller bortfall av skadeståndet.

I enlighet med vad som gäller enligt allmänna principer för ersättning i kontraktsförhållanden har den skadelidande parten rätt till ersättning bara

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 193

13 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76

för sin faktiska nettoförlust. Detta betyder att om den skadelidande parten Prop. 1988/89:76 med anledning av avtalsbrottet har befriats från kostnader som han skulle 67 § ha haft om köpeavtalet hade fullgjorts på ett riktigt sätt, skall detta beaktas vid beräkningen av skadeståndet genom att ersättningen minskas med motsvarande belopp.

Ett undantag från principen om alt ersättning utgår för enbart faktiska förluster följer emellertid av bestämmelsen i 69 §, enligt vilken skadestånd vid hävning i vissa fall utgår med det belopp som motsvarar skillnaden mellan gängse pris och det avtalade priset, utan att den skadelidande parten behöver visa att prisskillnaden motsvaras av hans faktiska förlust.

Första stycket

Enligt första stycket omfattar skadestånd på grund av avtalsbrott ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust på gmnd av avtalsbrottet.

Med utgifter avses sådana direkta kostnader som avtalsbrottet har medfört för den skadelidande parten. Som exempel kan nämnas post-, lelefon-och transportkostnader som har uppstått i samband med avtalsbrottet eller kostnader som har varit nödvändiga för att tillfälligt kompensera säljarens uteblivna eller felaktiga prestation. Ersättningsgilla utgifter kan uppkomma t. ex. genom att köparen har gjort en extra resa för att avhämta en vara som inte har varit färdig att avlämnas vid den avtalade tidpunkten eller genom att han har haft utgifter för att låta installera en vara som sedan har visat sig vara behäftad med ett väsentligt fel. Utgifter för att tillfälligt kompensera en utebliven eller felaktig prestation kan uppkomma t. ex. genom att köparen måste hyra ett substitut eller anlita utomståendes tjänster under den tid som han saknar varan.

Genom ersättning som utgår för prisskillnad får en part som har hävt köpet kompensation för oförmånliga prisfluktuationer och andra ändringar i prisnivån. Ersättningen för prisskillnad ger i vissa fall även kompensation för utebliven vinst. Ersättning för prisskillnad fömtsätter alt parten har lidit en förlust i form av prisskillnad. En sådan ersättning blir aktuell t. ex. om köparen häver köpet på grund av säljarens dröjsmål och priset för varan har stigit efter köpslutet så att köparen är tvungen att betala ett högre pris då han efter hävningen köper samma vara på annat håll. På motsvarande sätt kan säljaren få ersättning för prisskillnad, om han har hävt köpet och prisnivån för varan har sjunkit så att en ny försäljning inbringar ett lägre pris än det som har avtalats med den förste köparen.

Ersättning för prisskillnad bestäms enligt bestämmelserna i 68 eller 69 §.

Ersättning för utebliven vinst kan bli aktuell i den mån förlusten inte har
blivit kompenserad i form av prisskillnad. Som exempel kan nämnas det
fallet att en köpare som har hävt köpet med säljaren på grund av dennes
dröjsmål inte har kunnat göra täckningsköp innan en senare köpare till
vilken han har sålt varan vidare har hävt sitt köp. 1 detta fall har den förste
köparen inte lidit någon förlust i form av prisskillnad. Däremot har han
gått miste om den vinst som han skulle ha gjort vid vidareförsäljningen
ifall leveransen från säljaren hade blivit fullgjord i rätt lid. En liknande
situation kan uppkomma, om köparen inte har haft rätt att häva köpet 194

men säljarens avtalsbrott har lett till att varan endast har kunnat säljas Prop. 1988/89:76 vidare till ett lägre pris än om något avtalsbrott från säljarens sida inte 67 § hade inträffat. Ersättning för utebliven vinst kan också bli aktuell i det fallet att säljaren häver eller köparen avbeställer ett köp som avser en specialtillverkad vara för vilken det inte finns någon alternativ avsättningsmöjlighet. Även om köpet avser en vara för vilken det finns en marknad, kan en säljare som har hävt köpet eller som har drabbats av avbeställning i vissa fall ha rätt till ersättning för utebliven vinst. En sådan ersättning kan ibland komma i fråga, om avsättningsmöjlighetema för varor av det aktuella slaget är begränsade och säljaren därför har gått miste om ett köp genom att den andra köparen till vilken säljaren slutligen har sålt varan även annars hade ingått avtal med säljaren om köp av en motsvarande vara. I detta fall utgör den uteblivna vinsten en mera indirekt följd av köparens avtalsbrott.

Ersättning kan utgå även för annan förlust på grund av motpartens avtalsbrott. Som exempel kan nämnas förlust på gmnd av produktionsbortfall som har inträffat hos köparen till följd av säljarens dröjsmål med leveransen eller till följd av fel i varan. Ett annat exempel är att fel i varan medför ökade driftkostnader för köparen. Åtgärder som måste vidtas på grund av avtalsbrottet, t. ex. för att minska förlusten, kan förorsaka några köpare direkta utgifter, medan motsvarande åtgärder för andra köpare kan innebära ökade interna kostnader. Även andra kostnader är ersättningsgilla enligt de principer som i övrigt gäller vid skadeberäkningen.

Om en parts avtalsbrott utlöser ett avtalsbrott i förhållandet mellan den andra parten och tredje man, t. ex. om säljarens uteblivna leverans leder till att köparen inte kan fullgöra sin prestationsskyldighet gentemot köpare i nästa led, kan tredje mannnens skadeståndskrav mot sin avtalspart utgöra en ersättningsgill förlust i förhållandet mellan de förstnämnda parterna. Om köparen blir skadeståndsskyldig mot sin avtalspart i nästa led, kan han ha rätt att föra ansvaret vidare genom att rikta motsvarande krav mot säljaren, såvida inte annat följer t. ex. av hans skyldighet att begränsa förlusten. Om säljaren till följd av köparens betalningsdröjsmål har blivit oförmögen att fullgöra sin betalningsförpliktelse gentemot tredje man, är det möjligt att hans räntebetalnings- och skadeståndsskyldighet mot denne i vissa situationer kan anses utgöra en ersättningsgill förlust i förhållandet mellan säljaren och köparen. I många fall torde en sådan skada dock ligga utanför adekvansgränsen, bl. a. med hänsyn till att säljaren bör anses själv svara för att hans likviditet inte mbbas t. ex. av mindre betydande betalningsdröjsmål från köparens sida.

Om säljaren häver vid ett lillverkningsköp lönar det sig inte alltid för
honom att slutföra tillverkningen för att sälja den färdiga varan till någon
annan. Särskilt gäller detta om varan har tillverkats för att passa köparens
speciella behov och om tillverkningen inte befinner sig i slutskedet. Sälja
ren har då i stället rätt till ersättning för utebliven vinst och för nedlagda
kostnader, i den mån dessa inte kan komma till nytta på annat sätt i
säljarens verksamhet. Ersättning vid tillverkningsköp torde ofta kunna
beräknas så att från det avtalade priset dras inbesparade kostnader och
värdet av produktionsinsatser och material som kan nyttiggöras på annat 195

sätt. Råvaror och material som visserligen har anskaffats för tillverkningen Prop. 1988/89:76 av den köpta varan men som kan komma lill användning i säljarens 67 § ordinarie produktion ersätts således inte.

Om en köpare avbeställer en vara, har säljaren enligt huvudregeln i 52 § rätt att hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. I sådana fall kan köparen drabbas av det strikta ersättningsansvar som stadgas i 75 § för säljarens kostnader för vård av varan. Om varan inte har betalats, har säljaren vid avbeställning också rätt att enligt 62 § häva köpet. Han kan i så fall göra en kompensationsförsäljning och under de fömtsättningar som framgår av 68 § kräva ersättning för eventuell prisskillnad.

Säljaren har vidare rätt till ersättning för kostnader som har samband med köparens avtalsbrott, t. ex. kostnader med anledning av kompensationsförsäljning.

I 52 § andra stycket finns en specialregel för det fallet att köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. I det fallet är säljaren under vissa fömtsättningar skyldig att avbryta tillverkningen av varan och övriga förberedelser för att fullgöra avtalet. Säljaren har således inte i den situationen rätt att hålla fast vid köpet och kan därför inte göra någon kompensationsförsäljning. Skadeståndet får i dessa fall beräknas så, att det omfattar de kostnader som förberedelserna för fullgörandet av avtalet har förorsakat jämte säljarens uteblivna vinst.

1 fråga om en vara som tillverkas särskilt för köparen är det inte alltid ändamålsenligt att avbryta tillverkningen med tanke på önskemålet att begränsa omfattningen av skadan. Som framhållits i specialmotiveringen till 52 § andra stycket kan skyldigheten att begränsa skadan innebära att säljaren efter köparens avbeställning bör fortsätta tillverkningen om det kan finnas andra köpare av varan och det är uppenbart att skadan skulle kunna begränsas genom en kompensationsförsäljning. Om man i sådana fall vid beräkningen av skadeståndet kan stödja sig på principen i 68 § eller om ersättningen måste beräknas på annat sätt är något som får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Avgörandet får bero bl.a. av om kompensationsförsäljningen fömtsätter avvikelser från vad den ursprungliga försäljningen avsåg och i vilken utsträckning detta i så fall har påverkat tillverkningskostnaderna och det slutliga priset.

Av första meningen i förevarande stycke framgår att de förluster som kan uppstå till följd av ett avtalsbrott delas in i två kategorier, direkta föriuster och indirekta förluster. Vad som är indirekta förluster anges i andra stycket. Härav kan man motsatsvis få fram vad som är direkta förluster.

Indelningen i direkta och indirekta förluster får betydelse på två olika sätt. Det ena är att det framgår av 27, 40, 41 och 57§§ att det s.k. kontrollansvaret vid säljarens dröjsmål, fel i varan och köparens bristande medverkan till köpet inte omfattar indirekta förluster. För att en part skall kunna få ersättning för indirekta förluster vid dessa typer av avtalsbrott krävs att avtalsbrottet eller föriusten beror på försummelse på säljarens sida eller - vid fel i varan - att varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

Indelningen kan emellertid få betydelse också på det sättet att parter i 196

köpeavtal ofta tar in avtalsvillkor i avtalet vari olika regler ges för direkta Prop. 1988/89: 76 och indirekta förluster utan att förlusttyperna definieras. I sådana fall får 67 § lagens indelning användas för att klargöra den närmare innebörden av avtalsvillkoren, om inte avtalet självt, handelsbruk eller andra omständigheter ger anledning lill annat.

Vid köparens dröjsmål med betalningen saknar indelningen i direkta och indirekta förluster betydelse. Köparen har nämligen samma ansvar för såväl direkta som indirekta förluster med anledning av dröjsmålet (se 57 § forsla stycket). Vid ett sådant avtalsbrott begränsas köparens skadeståndsskyldighel bara av vissa kvalificerade hinder för betalning. Dessa hinder är närmast av force majeure-karaktär.

Även om det alltså är så att köparens skadeståndsansvar vid betalnings-dröjsmål i princip är strikt, får skadeståndsansvaret inte samma betydelse vid sådana dröjsmål som vid andra slag av avtalsbrott. Eftersom möjligheterna för säljaren att häva köpet med anledning av den försenade eller uteblivna betalningen är begränsade (jfr väsentlighetskravet i 54 § första stycket; se också fjärde stycket i samma paragraf), är det framför allt dröjsmålsränta som kommer i fråga för att läcka säljarens föriust på grund av dröjsmålet (jfr 71 §).

Om däremot säljaren häver vid köparens dröjsmål med betalningen, har köparens skadeståndsskyldighel en mera reell betydelse. I fråga om varor som har en allmän efterfrågan är en försäljning till en annan köpare den åtgärd som i regel i första hand bör komma i fråga med hänsyn till säljarens skyldighet att begränsa sin skada. Vid en sådan försäljning kan det ofta inträffa att säljaren får mindre betalt för varan än enligt avtalet med den förste köparen. I sådana fall har säljaren rätt till ersättning för prisskillnaden. Denna beräknas enligt reglerna i 68 §.

I vissa fall kan emellertid en kompensationsförsäljning vara en olämplig åtgärd med hänsyn till säljarens skyldighet att begränsa sin förlust. Ibland kan en kompensationsförsäljning över huvud taget inte ske. Även i sådana fall har säljaren rätt till ersättning för prisskillnad, om varan har ett gängse pris (beträffande beräkningen av prisskillnaden, se 69 §). I annat fall har säljaren i stället rätt till ersättning för utebliven vinst.

I 34 § tredje stycket finns en regel som ger köparen rätt till ersättning för
försvarliga kostnader för att avhjälpa ett fel, om inte säljaren fullgör den
skyldighet att avhjälpa felet som enligt första stycket i nämnda paragraf
åvilar honom. Rätten att få sådan ersättning är direkt knuten till säljarens
skyldighet att avhjälpa felet. Är säljaren inte skyldig att avhjälpa felet,
föreligger inte heller rätt för köparen alt få ersättning med stöd av 34 §
tredje stycket. I så fall kan köparen i stället använda sig av bestämmelserna
i förevarande stycke för att få ersättning för sina kostnader för att avhjälpa
felet. Det kan exempelvis vara fråga om fall där det på grund av säljarens
förhållanden skulle förorsaka honom oskälig kostnad eller olägenhet att
avhjälpa felet men där det är fullt möjligt och motiverat att köparen
avhjälper felet. Köparen har då rätt till ersättning enligt 40 §, och det är
fråga om en direkt förlust. Även i det fall som avses i 36 § andra stycket
och i fall när köparen har rätt att vägra godta avhjälpande från säljarens
sida skall kostnaden ersättas på motsvarande sätt som en direkt förlust. 197

Såväl när säljaren enligt 34 § första stycket är skyldig att avhjälpa ett fel Prop. 1988/89:76 som när han enligt 36 § har rätt att avhjälpa det, skall avhjälpandet ske på 67 § säljarens bekostnad. Det innebär att säljaren skall betala både de direkta kostnaderna för avhjälpandet (t. ex. reparationskostnader) och andra kostnader (t. ex. transportkostnader) som avhjälpandet föranleder. I dessa fall utgår ersättning till köparen för sådana kostnader med stöd av 34 resp. 36 §, och någon tillämpning av reglerna om skadeståndets omfattning i 67-70 §§ blir inte aktuell.

Detsamma avses gälla vid omleverans. Inte heller vid omleverans blir det därför aktuellt att tillämpa reglerna i 67 —70§§ på de kostnader som föranleds av omleveransen.

Vad som nu har angetts beträffande kostnaderna för avhjälpande och omleverans gäller även för det fallet att säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa ett fel utan att köparen gör det i hans ställe enligt 34 § tredje stycket.

Det anförda hindrar dock inte att köparen med stöd av reglerna i 67 — 70 §§ kräver skadestånd av säljaren för andra förluster än sådana som utgör kostnader för avhjälpandet eller omleveransen.

En särskild fråga är i vilken utsträckning de köprällsliga reglerna skall tillämpas på s. k. produktskador. Den frågan har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.3). 1 andra meningen av förevarande stycke anges att skadestånd på grund av avtalsbrott inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Del innebär att förluster som hänför sig till skador på person eller annan egendom än den sålda varan inte skall ersättas enligt de köprällsliga reglerna utan enligt de regler som gäller för produklskador. Enligt gällande rätt innebär det att det i första hand är skadeståndslagens s. k. culparegel (se 2 kap. 1 § skadeståndslagen) som blir tillämplig. Som har berörts i den allmänna motiveringen kan rättsläget emellertid delvis komma att ändras på denna punkt, om det genom ny lagstiftning införs strikt ansvar för i vart fall vissa produktskador.

Utformningen av lagtexten i andra meningen medför en viss justering av rättsläget jämfört med hittills gällande rätt. Fram till nu torde säljarens skyldighet att ersätta i vart fall vissa s.k. ingrediensskador ha bedömts enligt de köprättsliga reglerna (se avsnitt 2.5.3 i den allmänna motiveringen). Bestämmelsen i andra meningen innebär emellertid att skyldigheten alt ersätta sådana skador i princip inte längre skall bedömas med ledning av köprättsliga regler. Det får i stället bli de regler som gäller för produktskador i allmänhet som tillämpas om inte annat har avtalats.

Om en skadad produkt har satts samman av skilda beståndsdelar, varav en är den köpta varan som är behäftad med fel, torde frågan om köplagens regler skall tillämpas på skadan på produkten få avgöras efter en bedömning av om det finns identitet mellan den beståndsdel som utgör den köpta varan och slutprodukten eller om sådan identitet inte föreligger. Om den köpta varan utgör den helt dominerande delen av slutprodukten, kan sådan identitet ofta anses föreligga. Köplagens regler bör då tillämpas vid bedömningen av skyldigheten att ersätta skadan.

198

Andrastycket Prop. 1988/89: 76

Andra stycket innehåller en uttömmande uppräkning av vad som skall 67 § anses utgöra indirekta förluster. Det som inte nämns där är därför att anse som direkta föriuster.

Vid bedömningen av huruvida en skada skall anses utgöra direkt eller indirekt förlust gör det ingen skillnad om den skadelidande parten har haft direkta utgifter till utomstående eller om skadan har uppkommit inom förelaget som en intern extrakostnad. Har köparen t. ex. utan nytta ordnat med transportmedel för att hämta en vara som på grund av säljarens dröjsmål inte kan avlämnas vid den avtalade tidpunkten, är köparens rätt till ersättning för de extra kostnaderna i form av direkt förlust inte beroende av om han har använt egna transportmedel eller om han har anlitat en utomstående transportör.

Punkt I. Enligt denna punkt anses som indirekt en förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning. Det är fråga om en föriusl som följer av att köparen på grund av säljarens kontraktsbrott har gått miste om möjligheter att i sin tur ingå avtal eller uppfylla löpande leveransåtaganden. En indirekt förlust kan också uppkomma, om omsättningen minskar på grund av brister i produktions- eller lagerkapacitet som beror på säljarens avtalsbrott. Om köparen går miste om kontrakt avseende vidareförsäljning därför att han inte kan hålla sina normala leveranstider, ersätts den skada som härigenom uppstår som en indirekt förlust.

Punkt 1 tar primärt sikte på en kvantitativ nedgång i produktion eller omsättning, men det synes naturligt att regeln även kommer till användning vid motsvarande nedgång i kvalitativt hänseende. Har exempelvis en försåld maskin fel som leder till försämrad kvalitet på den vara som produceras med hjälp av maskinen, bör detta, om ett oförändrat antal produkter kan avsällas endast med en lägre prissättning, innebära att skadan som följer av den minskade intäkten behandlas som en indirekt förlust.

En annan typ av indirekt förlust är den som uppkommer när priserna vid säljarens dröjsmål sjunker efter den avtalade leveranstiden och köparen erhåller ett lägre pris vid vidareförsäljning än han skulle ha fått om säljaren hade levererat i tid.

Köparen kan i många fall begränsa en förlust av den typ som avses under punkt 1. Han kan t. ex. hyra en vara som ersättning för den felaktiga eller ännu ej levererade, anlita utomståendes tjänster eller genom interna åtgärder kompensera effekten av säljarens avtalsbrott. Kostnader av detta slag är emellertid att betrakta som direkta förluster.

Punkt 2. Enligt denna punkt skall som indirekt förlust anses även annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt än sådan som avses i punkt 1. Bestämmelsen fångar upp faktiska förluster som inte är direkt knutna till produktion eller omsättning. Det kan exempelvis vara fråga om att en inköpt datoranläggning inte kan tas i bruk på det sätt som var avsett och att detta drabbar företagets administrativa funktioner utan att det samtidigt inverkar på produktion eller omsättning. Ett annat exempel är att en för sen leverans av en maskin utan att menligt inverka på

199

produktion eller omsättning medför att avsedda rationaliseringsvinster Prop. 1988/89:76
inte uppnås. 67 §

När en köpare för att bedriva sin verksamhet på det sätt som han har avsett eller för att begränsa sin föriusl hyr en ersättningsvara, anlitar någon utomståendes tjänster eller vidtar interna åtgärder, utgör emellertid kostnaden härför en direkt förlust.

Punkt 3. Denna punkt gäller fall där ett kontraktsbrott får följdverkningar för motpartens avtal med tredje man. Enligt ordalydelsen anses som indirekt förlust utebliven vinst lill följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt. Ett typiskt exempel är att köparen har träffat avtal med en tredje man om vidareförsäljning av en vara och att säljarens kontraktsbrott orsakar att avtalet om vidareförsäljning hävs. Ersättning för indirekt förlust utgår även med avseende på den vinst som köparen går miste om på den gmnden alt ett planerat avtal med en tredje man inte har kommit till stånd därför att säljarens avtalsbrott har inverkat på köparens möjligheter till fullgörelse.

Del är endast den uteblivna vinsten som utgör indirekt förlust. Övriga förluster i förhållandet till en tredje man räknas som direkt förlust i den mån de inte omfattas av någon av de övriga punkterna i andra stycket. Delta betyder bl.a. att den ersättning för direkt förlust vid fel eller dröjsmål som köparen kan bli skyldig att utge lill tredje mannen räknas som direkt förlust också i fråga om säljarens ansvar.

Punkt 4. Enligt denna punkt skall också andra förluster än de som avses i punkterna 1 —3 anses som indirekta, om de är svårfömtsebara och de till sin art kan jämställas med de som anges i de nämnda punktema. Eftersom det inte är möjligt att uttömmande räkna upp alla tänkbara indirekta förlustposter, är. denna kompletterande bestämmelse nödvändig för att medge en nyanserad avgränsning och förhindra att inte alla de förlustposter som inte uttryckligen har behandlats i de föregående punkterna skall utgöra direkta skador. Det får överlämnas till rättstillämpningen att närmare precisera vilken typ av förluster som bör jämställas med de i andra stycket angivna och som därigenom skall vara ersättningsgilla enligt reglerna om indirekta förluster.

Tredje stycket

Tredje stycket innehåller en bestämmelse som begränsar området för de indirekta förluster som definieras i andra stycket.

Den skadelidande parten har enligt 70 § en generell skyldighet att genom skäliga åtgärder begränsa sin skada. Om han därvid handlar så att en förlust av den typ som omfattas av andra stycket uppkommer för honom samtidigt som hans direkta förlust minskar, skall enligt bestämmelsen den ifrågavarande förlusten ersättas som en direkt förlust trots att den i och för sig är hänföriig till en sådan indirekt förlust som avses i andra stycket.

Den skadelidande skall således inte komma i ett sämre läge när han för att begränsa en direkt förlust väljer ett handlingsalternativ som medför en förlust som enligt andra stycket skall anses vara indirekt.

Om en köpare i stället för att häva ett köp och företa täckningsköp eller
hyra en ersättningsvara minskar sin produktion, skall således förlusten till 200

följd av produktionsbortfallet ersättas som direkt förlust trots att en sådan Prop. 1988/89:76
förlust enligt andra stycket i och för sig utgör en indirekt förlust. 67 §

Av bestämmelsens ordalag följer att de kostnader som avses skall ha lett till en begränsning av den direkta förlusten. Den skadelidande parten kan alltså inte få ersatt kostnader såsom en direkt förlust om inte det altemati-vet är det för motparten förmånligaste. Detta innebär att ersättning enligt bestämmelsen för förluster, som enligt andra stycket i och för sig anses som indirekta, aldrig kan överstiga minskningen av den direkta förlusten.

Den indelning i direkta och indirekta förluster som görs i förevarande paragraf kan behöva kommenteras ytterligare såvitt gäller vissa särskilda situationer. Det görs i det följande.

Om köparen har hävt köpet och gjort ett täckningsköp på annat håll till ett högre pris (jfr 68 §), utgör fördyringen av varan, liksom de kostnader som är förenade med täckningsköpet, en direkt förlust. Detsamma gäller en prisskillnad som har beräknats enligt reglerna om gängse pris i 69 §.

När köpet gäller en vara, avsedd att användas i köparens verksamhet eller produktion eller på något motsvarande sätt, kan vid dröjsmål från säljarens sida eller vid fel i varan olika åtgärder komma i fråga för att kompensera säljarens försenade eller felaktiga prestation. Vilken åtgärd som blir aktuell är beroende av de speciella förutsättningar som kan föreligga i det enskilda fallet. Ofta kan köparen ha två eller flera alternativa möjligheter att välja mellan.

En åtgärd som köparen kan vidta för att kompensera sig för säljarens dröjsmål eller fel i varan är att hyra en ersättande vara för att upprätthålla produktion eller annan verksamhet på den nivå som var avsedd med den köpta varan. Om köparen genom all hyra en ersältningsvara kan begränsa den skada som säljarens avtalsbrott förorsakar, är utgiften för hyran en direkt förlust. Hyra av ersättningsvara för att begränsa skadan av säljarens avtalsbrott kan bli aktuell dels under tid intill dess att säljaren levererar varan, avhjälper fel i den eller omlevererar, dels efter hävning under lid som åtgår för täckningsköp och leverans av varan från annat håll.

Ett annat sätt för köparen att kompensera sig för säljarens avtalsbrott är alt anlita ett utomstående företags tjänster. Har köparen beställt en maskin för tillverkning av en komponent som ingår i den produkt som köparen tillverkar, kan han vid dröjsmål med leveransen eller vid fel anlita ett annat företag för tillverkning av komponenten. Kostnaderna härför utgör en direkt föriusl.

Köparen kan också parera säljarens leveransförsening eller fel i varan med egna åtgärder, exempelvis interna omdispositioner. Gäller köpet en maskin, kan han kanske genom övertidsarbete bedriva produktionen med den gamla maskinen på den nivå som var avsedd med den köpta. De extra kostnader som ett sådant arrangemang medför, t. ex. ersättning till de anställda för övertidsarbete, är att betrakta som en direkt förlust.

Kostnaderna för täckningsköp, för hyra av ersättningsvara, för anlitande
av utomståendes tjänster och för egna interna åtgärder är utgifter som är
jämförbara i den meningen att de är föranledda av att köparen på något
sätt kompenserar sig för säljarens avtalsbrott. Samtliga dessa kostnader
ersätts som direkt förlust. I de fall köparen kan välja mellan olika alterna- 201

tiv för att kompensera sig för säljarens bristande prestation, är han skyldig Prop. 1988/89: 76 att välja det alternativ som kan bedömas vara mest förenligt med skyldig- 68 § heten att begränsa skadan. Har köparen hyrt en ersättningsvara till högre kostnad än ett övertidsuttag i det egna företaget skulle medföra, skall den utgående ersättningen sättas ned i motsvarande mån.

Om köparen i förhållande till sin avtalspart blir tvungen att utge ersättning för förlust som är hänföriig till säljarens avtalsbrott, blir säljaren ersättningsskyldig gentemot köparen för dennes kostnader. Har köparen vid vidareförsäljning ådragit sig kostnader på gmnd av fel i varan, vilka förelåg redan när risken för varan övergick på honom, har han sålunda rätt till ersättning för kostnader som uppkommit på gmnd av avhjälpande eller omleverans enligt 34 — 36 §§. Detsamma gäller ersättning som köparen blir skyldig att utge till sin avtalspart såsom prisavdrag eller skadestånd på gmnd av omständighet som är hänföriig till säljarens avtalsbrott. Dessa kostnader utgör direkt förlust.

En förutsättning för att sådan ersättningsskyldighet skall uppkomma är givetvis att skadan är en följd av säljarens avtalsbrott och inte beror på något förhållande som köparen bär ansvaret för. Även med avseende på regressituationen är köparen skyldig att handla på ett sätt som är förenligt med skyldigheten att begränsa en förlust. Om en skada som uppkommit för köparens avtalspart kunde ha undvikits eller begränsats, om köparen hade fullgjort sin skyldighet att avhjälpa felet eller hade företagit omleverans eller hade utövat sin rätt att företa sådan rättelse, bortfaller köparens regressrätt mot säljaren till den del som skadan beror på köparens handlande.

Om köparen på gmnd av säljarens avtalsbrott har råkat i dröjsmål och blivit skyldig att utge avtalsvite i nästa led, skall en sådan förlust i allmänhet betraktas som indirekt. Utgångspunkten är att en avtalspart, som själv åtar sig att vid dröjsmål betala vite till sin medkontrahent, har möjlighet att i eget intresse trygga sin egen ställning gentemot leverantören genom att betinga sig motsvarande vitesklausul i avtalet med denne.

När säljarens regressansvar kommer i fråga på gmnd av att köparen har nödgats medge prisavdrag i förhållande till sin avtalspart på gmnd av ett fel som förelåg redan när risken för varan gick över till köparen, skall ersättningen på gmnd av säljarens regressansvar bestämmas på gmndval av priset enligt avtalet mellan säljare och köpare och inte priset vid vidareförsäljningen. Har köparen nödgats medge ett prisavdrag om tio procent av sitt återförsäljningspris, skall säljaren som direkt förlust ersätta köparen med tio procent av det pris som han själv betingade sig av köparen.

Prisskillnad

68 §

Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid täckningsköpet eller försäljningen till gmnd för beräkningen av prisskillnaden.

(Jfr 72 § i arbetsgmppens förslag)

202

Paragrafen saknar motsvarighet i 1905 års lag. Prop. 1988/89:76

Enligt 67 § omfattar skadestånd på gmnd av avtalsbrott bl. a. ersättning 68 § för prisskillnad. Förevarande paragraf anger hur beräkningen av ersättningen för prisskillnad skall göras i sådana fall då den skadelidande parten har hävt köpet och gjort en täckningstransaktion (kompensationsavtal).

För att paragrafens regler om beräkning av prisskillnad skall tillämpas krävs först och främst att den hävande parten faktiskt har företagit en täckningstransaktion, dvs. ett köp eller en försäljning som sakligt och tidsmässigt har samband med det köp som hävts och vars syfte är all kompensera bortfallet av den avtalade transaktionen. Det innebär t. ex. att den vara som införskaffas genom ett täckningsköp skall vara likvärdig med den som avsågs med det ursprungliga köpet.

Om köpet avser ett unikt eller starkt särpräglat föremål, blir bestämmelsen tillämplig endast i fråga om täckningsförsäljning. Något täckningsköp av en vara som till sina egenskaper och i fråga om prissättning skulle vara tillräckligt jämförbar med den vara som ursprungligen köptes är i sådana fall inte möjligt. Som exempel på dylika varor kan nämnas vissa begagnade varor, varor som har framställts i enstaka exemplar och varor som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar.

En ytterligare fömtsättning för att prisskillnaden skall beräknas enligt föreliggande paragraf är vidare att täckningstransaktionen sker med omsorg. Detta innebär alt en köpare exempelvis inte kan kräva ersättning för prisskillnad på grund av ett täckningsköp till ett onödigt högt pris. Å andra sidan kan det inte krävas att köparen alltid skall välja det utifrån enbart ekonomiska synpunkter fördelaktigaste altemativet. Även andra faktorer än rent ekonomiska måste beaktas, t. ex. kvalitet och tillgänglighet. Vad som kan krävas av en köpare är att han inte väljer det dyrare av två eller flera alternativ som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i övrigt framstår som likvärdiga. Frågan humvida ett täckningsköp har skett med den omsorg som kan krävas får alltså avgöras efter en samlad bedömning av framför allt pris, kvalitet, tänkbara inköpsställen, kostnaderna vid köpet och inte minst den tid som står parten till buds. Tidsaspekten kan ofta leda till att köparen för att undvika ytterligare skada måste vända sig till den leverantör som kan leverera snabbt, även om det innebär ett högre pris och sämre villkor i övrigt än vad andra leverantörer kan erbjuda. En sådan situation innebär att alternativen inte är likvärdiga, varför omsorgskravet får anses uppfyllt även vid köp till det högre priset.

För säljarens del innebär kravet på omsorg vid täckningsförsäljningen att han skall försöka uppnå samma pris för varan som vid det urspmngliga avtalet eller ett pris som ligger så nära som det med hänsyn till de föreliggande omständigheterna är möjligt.

För att bestämmelsen om beräkning av prisskillnad i förevarande paragraf skall vara tillämplig krävs vidare att täckningstransaktionen sker inom skälig tid efter hävningen. Detta innebär att en köpare inte kan spekulera på säljarens bekostnad genom att vid stigande priser dröja med täckningsköpet för att försöka uppnå en högre ersättning för prisskillna-

203

den. Bedömningen av om läckningsköpet har gjorts inom skälig lid får Prop. 1988/89:76 göras från fall till fall med hänsynstagande till bl. a. prisutvecklingen och 69 § köparens möjligheter att företa ett lämpligt täckningsköp. Bedömningen påverkas även av principen i 70 § första stycket, enligt vilken den skadelidande parten är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust.

För säljare innebär kravet all läckningsförsäljningen skall ske inom skälig tid efter hävningen, att han inte kan på motpartens bekostnad dröja med täckningsförsäljningen i syfte att vid fallande priser överföra hela förlusten på den första köparen. Även här får man vid bedömningen av om täckningstransaktionen har vidtagits inom skälig lid beakta säljarens skyldighet enligt 70 § att begränsa förlusten.

Täckningsköpet eller täckningsförsäljningen behöver inte nödvändigtvis ske på samma villkor som det ursprungliga köpet. Om t. ex. transportkostnaderna eller fördelningen av dem mellan köpare och säljare är olika vid de två avtalen, kan den ersättningsgilla prisskillnaden inte beräknas direkt på grund av priserna vid det första köpet och täckningstransaklionen, utan en justering för andra villkor som påverkar den totala differensen får då göras.

Om täckningstransaktionen inte har gjorts med tillräcklig omsorg eller inom skälig tid efter hävningen, kan priset vid den transaktionen inte läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden. I sådana fall får i stället reglerna i 69 § tillämpas, vilket innebär alt prisskillnaden får beräknas med utgångspunkt från vad som kan anses vara ett gängse pris på motsvarande vara.

69 §

Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68 § har skett och finns det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund förberäkningav prisskillnaden.

(Jfr 73 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 25, 30 och 45 §§.

Paragrafen anger hur beräkningen av prisskillnad skall ske när köpet har hävts utan att någon täckningstransaktion enligt 68 § har kommit till stånd.

För att bestämmelsen skall kunna användas förutsätts att köpet avser en vara som omsätts i sådan omfattning att det på marknaden finns ett pris för den som kan betecknas som varans gängse pris.

Att det är gängse pris vid tiden för hävningen som det avtalade priset skall jämföras med innebär alt köparen vid dröjsmål på säljarens sida som första alternativ kan kräva fullgörelse av köpet enligt 23 § utan all han i skadeståndshänseende blir lidande ifall prisnivån för jämförbara varor stiger medan han i avvaktan på säljarens fullgörelse väntar med att häva köpet. Även säljaren är på motsvarande sätt skyddad, om han till en

204

början uppmanar köparen att fullgöra sina förpliktelser och häver först när Prop. 1988/89: 76
kraven på betalning visar sig bli resullatlösa. 70 §

Förevarande paragraf kan också tillämpas i fall då den part som har hävt köpet visserligen har ingått ett kompensationsavtal men det avtalet inte uppfyller de krav på täckningsköp eller täckningsförsäljning som ställs upp i 68 §, därför att transaktionen inte har vidtagits med den omsorg eller inom den tid efter hävningen som föreskrivs i den paragrafen.

För många varor förekommer en och samma prisnivå över ett större område eller över hela landet. Prisnivån kan emellertid i vissa fall uppvisa regionala eller rent av lokala variationer. I sådana fall bör priset på orten för avlämnandet läggas lill grund för beräkningen av prisskillnaden.

Reglerna om platsen för varans avlämnande finns i 6 och 7 §§. Enligt huvudregeln i 6 § är varan avlämnad när köparen har tagit hand om den, antingen vid säljarens affarsställe eller herhvist eller på annan plats där säljaren har hållit den tillgänglig för avhämtning. Av 7 §, som behandlar transportköp, framgår att varan är avlämnad antingen när den avlämnas till en självständig transportör eller — om säljaren själv utför transporten — när den överlämnas till köparen.

Vid transportköp torde det vara vanligast att en självständig transportör anlitas. Vid beräkningen av prisskillnaden får i sådana fall prisnivån på den ort där transportören har mottagit varan användas.

I en del fall kan det naturligtvis förekomma att del på orten för avlämnandet saknas ett gängse pris för den typ av vara som det är fråga om. Finns ett sådant pris på varan på någon annan jämförbar ort, bör i stället det priset läggas till grund för beräkningen. Korrigering bör därvid göras för skillnaden i transportkostnaderna i de båda fallen.

Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet

70 §

Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt, kan skadeståndet jämkas.

(Jfr 74 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, innehåller dels en generell regel som ålägger den skadelidande parten att vidta skäliga åtgärder för alt begränsa sin skada, dels en bestämmelse om jämkning av skadeståndsskyldigheten.

Första stycket

Regeln ger uttryck för principen att den skadelidande parten är skyldig att vara aktivt verksam för alt begränsa sin föriusl.

Vilka skadeståndsbegränsande åtgärder som kan krävas av den skadeli
dande parlen får bero av omständigheterna i det konkreta fallet. Skyldig- 205

heten att vidta sådana åtgärder anknyter bl.a. till reglerna om täcknings- Prop. 1988/89:76 transaktion i 68 §. Att häva köpet och företa en täckningstransaktion kan i 70 § många fall vara en åtgärd som den skadelidande parten kan förutsättas vidta för alt begränsa förlusten, särskilt när parterna är näringsidkare. Detta gäller i synnerhet om köpet avser en vara som det finns en fungerande marknad för. Emellertid får partens individuella förutsättningar att genomföra en täckningstransaklion, t. ex. en köpares möjligheter att finansiera köpet, beaktas vid bedömningen av huruvida transaktionen är en skälig åtgärd i syfte att begränsa förlusten.

Den skadelidande parten kan också vara skyldig att vidta rent interna åtgärder med avseende på sin egen verksamhet eller att avveckla avtal med andra på sådant sätt att skadan på grund av motpartens avtalsbrott begränsas.

Vid bedömningen av vilka skadebegränsande åtgärder som den skadelidande parten bör vidta skall utgångspunkten vara vad som skäligen kunde förväntas av honom vid tiden för avtalsbrottet. Man har således att utgå från den situation som han befann sig i när avtalsbrottet inträffade. Avgörande är med andra ord vilka möjligheter att begränsa förlusten som den skadelidande hade och i vilken utsträckning den skadelidande kände till dessa möjligheter.

Den skadelidande parten bör ha ett efter förhållandena och med hänsyn till varuslag skäligt rådrum för att bedöma läget och överväga konsekvenserna av olika tänkbara handlingsalternativ. Del torde ofta kunna förutsättas att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för att samråda om möjligheterna att begränsa skadan.

Andra stycket

Förutsättningarna för att jämka ett skadestånd med stöd av bestämmelsen får bedömas med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Jämkning kan ske oberoende av om det är fråga om en direkt eller en indirekt förlust. Som framgår av bestämmelsens ordalag kommer jämkning i fråga närmast vid mera oförutsebara följder av avtalsbrottet. Jämkning blir därför aktuell främst vid skador som är en mera indirekt följd av avtalsbrottet och som är är beroende av den skadelidandes individuella förhållanden, vilka motparten inte har anledning att räkna med eller inte har möjlighet att påverka. Typiskt sett onormala skador kan emellertid i det enskilda fallet vara förutsebara för den skadeståndsskyldige parten och därför föranleda en annan bedömning än vid motsvarande skador i andra situationer. Det bör påpekas att även skador, som enligt 67 § skall anses som indirekta, i och för sig väl kan vara normala och fömtsebara följder av ett avtalsbrott.

Förekomsten av oförutsedda skador innebär inte i och för sig att skadeståndet regelmässigt bör jämkas. Andra omständigheter måste vägas in, såsom köpets karaktär, vilka parterna är, avtalsbrottets karaktär och orsak, arten och graden av försummelse på den skadeståndsskyldige partens sida och hans uppträdande i övrigt samt den skadelidande partens förfarande.

Om avtalsbrottet beror på grovt vållande från den skadeståndsskyldiges 206

sida, bör jämkning inte komma i fråga annat än undanlagsvis och då Prop. 1988/89:76
endast vid särskilt tungt vägande skäl. 71 §

Fömtsättningarna för jämkning kan även variera beroende på vilket avtalsbrott som föreligger. Oförutsedda förluster som uppgår till stora belopp men som ändå ligger inom adekvansens ram är exempelvis vanligare i samband med säljarens avtalsbrott än vid köparens.

Jämkning kommer i fråga först på det belopp som är ersättningsbart enligt andra regler. I motiven till 67 § har angetts att ersättningsskyldigheten begränsas av adekvansprincipen, som förutsätter att det skall föreligga ett tillräckligt orsakssamband mellan avtalsbrottet och den uppkomna skadan. En annan begränsning ligger i att ersättning inte skall utgå för en skada i den mån den överstiger den skadelidande partens faktiska förlust, vilket innebär att avdrag skall göras för de kostnader som den skadelidande kan ha besparats genom avtalsbrottet. Vidare skall, enligt bestämmelsen i första stycket, skadeståndet sättas ned i den mån den skadelidande har försummat att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. En nedsättning av skadeståndet kan även betingas av att den skadelidande parten själv har medverkat till skadans uppkomst eller omfattning. I praktiken torde det dock vara svårt att dra en gräns mellan en tillämpning av dessa principer och en jämkning, eftersom liknande bedömningsgmn-der kan göra sig gällande i båda fallen.

Ränta

71§

I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid gäller räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framställer ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsamma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.

Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots all betalning inte sker.

(Jfr 75 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen, som reglerar fömtsättningarna för ränta på priset, överensstämmer i huvudsak innehållsmässigt med 38 § i 1905 års lag. Den paragrafen ändrades i samband med räntelagens tillkomst (se prop. 1975:102, s. 132 ff och SOU 1974:23, s. 142 ff).

En mindre ändring bör dock uppmärksammas. Eftersom köparen enligt
49 § tredje stycket är skyldig att betala priset för varan inte bara mot
sådana dokument som anges där utan även mot vissa andra bevis om hur
varan transporteras, bör underlåtenhet att betala mot sådant bevis medfö
ra samma konsekvenser i räntehänseende som underlåtenhet att betala
mot dokument. 207

Vård av varan Prop. 1988/89:76

Ty 8 Säljarens vårdplikt

72 §

Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överlämnas lill köparen till följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.

(Jfr 76 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar 33 § i 1905 års lag.

Den vårdplikt som åläggs säljaren enligt förevarande paragraf inträder i första hand när köparen inte hämtar eller mottar varan i rätt tid, men den omfattar också fall då varan inte överlämnas till köparen på gmnd av något annat förhållande på dennes sida. Det kan vara fråga om att varans avlämnande är beroende av att priset betalas. Om varan skall överlämnas till köparen mot att priset betalas men varan enligt 10 § hålls inne till följd av att betalningen inte sker i rätt tid, blir säljaren enligt förevarande bestämmelse skyldig att ta vård om varan.Detsamma blir fallet om avlämnandet blir forsenat exempelvis på grund av att köparen inte såsom fömtsätts parterna emellan har medverkat vid varans tillverkning eller transport.

Om säljaren har varan i sin besittning, blir han alltid skyldig alt vidta skäliga åtgärder för att vårda den. I andra fall får vårdpliklen vara beroende av om säljaren har möjlighet att ta hand om varan. Om varan finns på annan ort än säljarens, kan denne oftast anses ha möjligheter att ta hand om den, om han har en filial på den orten eller en speditör eller annan som representerar honom där och denne också har faktiska förutsättningar att ta hand om varan för säljarens räkning.

Säljarens åtgärder för vården av varan sker helt och hållet för köparens räkning. Säljaren har därför, enligt reglerna i 75 §, rätt till ersättning för försvarliga kostnader på grund av vården och även rätt att hålla inne varan till säkerhet för betalningen av de kostnaderna. Bestämmelsen innehåller ingen tidsbegränsning av säljarens vårdplikt. Han kan emellertid välja att häva köpet med stöd av 55 § eller använda sig av rätten enligt 76 eller 77 § att sälja varan eller på annat sätt förfoga över den.

Av 13 § andra stycket framgår att risken för varan i de fall då vårdplikt uppkommer för säljaren i allmänhet övergår på köparen, eftersom fömtsättningarna för vårdpliktens inträde respektive riskens övergång i huvudsak sammanfaller. Men även om köparen således bär risken för varan medan den befinner sig i säljarens vård, kan vårdpliklen exempelvis innebära en skyldighet för säljaren att hålla varan försäkrad.

I paragrafen anges ingen påföljd för säljaren när denne inte uppfyller sin
vårdplikt. Om köpet inte hävs och varan till följd av säljarens försummelse
försämras, kan köparen i samband med säljarens krav på betalning av
priset göra gällande att varan är behäftad med fel. Detta framgår av 21 §
andra stycket, enligt vilken bestämmelse en försämring av varan efter
riskens övergång utgör fel om försämringen är en följd av säljarens avtals- 208

brott. Den regeln bör omfatta även här avsedda situationer, där säljaren Prop. 1988/89: 76

har försummat en skyldighet som åligger honom enligt lagen. Köparen kan 73 §

också rikta invändningar mot säljarens redovisning enligt 78 §, om varan

har sålts och försäljningen till följd av säljarens försumlighet i samband

med vården av varan har inbringat ett lägre pris än som annars skulle ha

kunnat uppnås. Köparens invändning kan då medföra att avräkningen

mellan parterna måste justeras med hänsyn till minskningen i varans

värde. Om säljaren i ett senare skede häver köpet, kan hans försumlighet i

samband med varans vård på motsvarande sätt inskränka hans rätt till

skadestånd.

Köparens vårdplikt

73 §

Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han la hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseorten.

(Jfr 77 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 55 och 56 §§ i 1905 års lag och behandlar köparens skyldighet att ta vård om varan.

Första stycket

Om köparen vill avvisa en vara som han har tagit emot, är han skyldig att vidta skäliga åtgärder för varans vård. Eftersom det är fråga om vård av varan för säljarens räkning, fömtsätts att köparen har rätt att avvisa varan. Bestämmelsen avser således situationer där köparen antingen vill häva köpet eller kräva omleverans på gmnd av säljarens avtalsbrott. Formuleringen av kravet på köparens vårdplikt — "skäliga åtgärder" — är densamma som i 72 §, och det är också avsett att vårdpliktens innehåll skall vara detsamma för säljare och köpare. Köparens omhändertagande av godset sker för säljarens räkning, och köparen har enligt 75 § samma rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader som säljaren har med anledning av ett omhändertagande av varan enligt 72 §.

Eftersom första stycket avser varor som köparen har tagit emot, är det också köparen — utom i fall som avses i 74 § — som står risken för att varan försämras.

Andra stycket

Andra stycket behandlar den situationen att köparen vill avvisa en vara
som han visserligen inte har tagit emot, men som har sänts till honom och
hålls honom tillhanda på bestämmelseorten. Vid distansköp är köparen
inte bara skyldig att vårda en vara som han har tagit emot, utan han måste 209

14 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76

under vissa fömtsättningar ta hand om en vara som är på väg till honom Prop. 1988/89:76 och som kommer fram först efter det att köparen har fått anledning att 74 § avvisa den. Har säljaren, genom någon representant eller på annat sätt, möjligheter alt ta hand om varan på bestämmelseorten, uppkommer däremot ingen vårdplikt för köparen. Detta fömtsätter dock att köparen utan dröjsmål meddelar säljaren eller säljarens representant att han vill avvisa varan.

1 de situationer som avses i andra stycket har avlämnande i regel redan skett vid den tidpunkt då varan avvisas. Även i dessa fall bär köparen således vanligtvis risken för varan medan han har den i sin vård, bortsett från det fall att han enligt 74 § har lämnat över varan för förvaring hos tredje man.

Varken i första eller andra stycket anges verkningarna av att köparen försummar sin vårdplikt. Enligt 66 § kan sådan försummelse medföra att köparen går miste om sin hävningsrätt eller rätten att kräva omleverans. Han kan också bli skadeståndsskyldig gentemot säljaren.

Förvaring hos tredje man

74 §

Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.

(Jfr 78 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, ger en part som enligt 72 eller 73 § är skyldig att ta vård om varan rätt att överlämna den till en tredje man för förvaring för motpartens räkning. Har förvararen valts med omsorg, befrias den vårdpliktige parten från ansvaret för varan när förvararen har tagit emot den. Alt ordna förvaringen på det sättet kan ofta vara det praktiskt lämpligaste altemativet, exempelvis om varan kräver förvaring under speciella förhållanden som den vårdpliktige parten inte alls eller endast med svårighet kan ordna. Eftersom vården av varan, hur den än ordnas, sker för motpartens räkning och aktualiseras först vid avtalsbrott på motpartens sida, uppställs inga särskilda krav för rätten att frånhända sig ansvaret för varan genom att överlämna den till förvaring hos en tredje man. Den vårdpliktige parten kan således, under de fömtsättningar som bestämmelsen ställer upp, efter fritt val befria sig från ansvar för varan om han överlämnar den till annan för förvaring.

Enligt paragrafen skall förvararen väljas med omsorg, vilket innebär att förvaringen hos tredje man skall ske med samma omsorg som enligt 72 och 73 §§ fömtsätts för den vårdpliktiges vård av varan i egen regi. Vid valet av förvarare bör den vårdpliktige även beakta att förvaringen ordnas så, att kostnaderna hålls på en försvarlig nivå. Om så inte sker, blir han nämligen enligt 75 § utan ersättning för den del av kostnaden som överstiger vad som kan anses försvarligt.

Verkan av att förvaringen hos en tredje man ordnas på det sätt som 210

bestämmelsen föreskriver är att den vårdpliktige befrias från ansvaret för Prop. 1988/89:76

varan sedan den tagils emot av förvararen. Detta innebär att den vårdplik- 75 §

tige parten blir skyldig att ersätta motparten för skada som drabbat varan

medan den är i förvar hos tredje mannen endast om det kan anses att han

har brustit i omsorg vid valet av förvarare. Den vårdpliktige parten är med

andra ord inte skadeståndsskyldig även om förvararen förorsakat skadan

genom vållande, såvida förvararen kan anses ha blivit vald med tillbörlig

omsorg.

Ersättning för vårdkostnader

75 §

Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller godtagbar säkerhet ställs för den.

(Jfr 79 § i arbetsgruppens förslag)

Bestämmelser som delvis motsvarar förevarande paragraf finns i 1905 års lag i 36, 55 och 56 §§.

Förevarande paragraf ger den vårdpliktige parten rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården av en vara som omhändertagits för motpartens räkning. Motpartens ansvar för sådana kostnader är helt strikt, och de befrielsegrunder som enligt 27, 40 och 57 §§ gäller vid skadeståndsansvar är inte tillämpliga när det är fråga om betalningsskyldighet för vårdkostnader.

Del ersättningsansvar som omfattas av paragrafen avser endast sådana kostnader som en part åsamkas på grund av åtgärder för att fullgöra den vårdplikt som följer av 72 och 73 §§. Andra kostnader som beror på det kontraktsbrott som har utlöst vårdplikten men som inte beror på vården av varan ersätts enligt skadeståndsreglerna i 27, 40 och 57 §§.

Exempel på utgifter som här avses är — förutom kostnadema för sådana med hänsyn till vamslaget skiftande åtgärder som kan vara nödvändiga för att bevara varan i ursprungligt skick — kostnaden för lagring av varan och transport till en tredje man som enligt 74 § skall förvara varan för motpartens räkning. I fall då säljaren har transporterat varan till en köpare ulan att avlämnande har kommit till stånd kan det också vara fråga om kostnader för att alertransportera varan.

Ersättningsskyldigheten enligt denna paragraf är uttryckligen begränsad
till utgifter och kostnader som är försvariiga. Vad som utgör försvarliga
kostnader får bedömas med ledning av vad som i det konkreta fallet kan
anses som erforderiigt för att uppfylla kravet på vårdplikten. En part som
har dragit på sig en större kostnad än som vid en sådan bedömning kan
anses försvarlig står alltså själv risken för det. Detsamma gäller om förva
ring hos en tredje man har valts utan iakttagande av den omsorg som
förutsätts enligt 74 §, med påföljd att kostnaden för förvaringen blir högre
än vad som kan anses vara försvarligt (jfr vad som anförts i anslutning till
74§). 211

Den vårdpliktige har rätt att hålla inne varan till säkerhet för den Prop. 1988/89:76 ersättning för vården av varan som han enligt förevarande bestämmelse 76 § har rätt till. Delta betyder att en säljare som har rätt att få ersättning för vårdkostnader inte är skyldig att lämna ut varan till köparen även om denne erbjuder sig att betala priset för den, om inte vårdkostnaden samtidigt ersätts. En köpare är i motsvarande fall inte skyldig att i samband med hävning eller krav på omleverans återlämna varan till säljaren förrän han får ersättning för vårdkostnadema.

Den ersättningsskyldige parten kan hindra motparten från att hålla inne varan genom att ställa godtagbar säkerhet. Detta kan vara ett alternativ exempelvis när det är tvist om vad som är en försvarlig kostnad för vården av varan.

Försäljning av varan

76 §

Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om motparten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas före försäljningen.

(Jfr 80 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 34-36 §§.

Paragrafen behandlar försäljning av en vara som parten enligt 72 eller 73 § är skyldig att ta vård om. Första stycket anger förutsättningarna för att en part skall ha rätt att sälja varan, medan i andra stycket föreskrivs att den vårdpliktige parten i vissa fall är skyldig att sälja varan för motpartens räkning.

Första stycket

I första stycket anges i vilka fall den som skall ta vård om varan får sälja
den. Ell sådant fall är om den vårdpliktige parten inte utan väsentlig
kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården. Eftersom den parten
enligt 75 § har rätt att av motparten erhålla ersättning för försvariiga
utgifter och kostnader på grund av vården, är det främst utläggen för
kostnaderna som kan anses så betungande för den vårdpliktige att han
enligt bestämmelsen har rätt att sälja varan. Även om motparten succes
sivt ersätter vårdkostnaderna, får den vårdpliktige partens utlägg för dessa
efter hand karaktären av en löpande kredit som han inte i längden skall
behöva stå för. Även om utläggen för vårdkostnaderna i och för sig inte
skulle vara särskilt betungande för parten, gäller dock enligt 75 § att
motparten blir ersättningsskyldig endast för utgifter och kostnader som
varit försvarliga. En part kan därför inte vara skyldig att fortsätta med
vården, om kostnaderna härför skulle överstiga vad motparten enligt 75 §
kan bli ersältningsskyldig för. 212

Varan får vidare säljas, om motparten väntar oskäligt länge med att ta Prop. 1988/89: 76 hand om den. Vad som skall anses vara en oskäligt lång tid får bedömas 76 § med hänsyn till varuslaget, vem den vårdpliktige parten är och dennes förutsättningar att ta vård om varan. En säljare har ofta större praktiska möjligheter och den specialkompetens som ibland kan krävas för att på rätt sätt ta hand om den vara han sålt, och han har också anledning att räkna med risken för att emellanåt, på grund av köparens kontraktsbrott, drabbas av den vårdplikt som följer av 72 §. En köpare kan däremot typiskt sett inte förutsättas ha samma beredskap eller förutsättningar att ta hand om en vara som han vill avvisa.

Den vårdpliktige ges vidare rätt att sälja varan, om motparten dröjer oskäligt länge med att betala för den eller ersätta kostnaden för vården. Dröjsmål med betalningen för varan som gmnd för rätt till försäljning kan bli aktuellt endast när det är säljaren som har varan i sin vård.

När köparen är i dröjsmål med att ta hand om varan har säljaren i allmänhet, utöver rätten att sälja den enligt förevarande bestämmelse, även rätt att häva köpet enligt 55 §. Förhållandet är detsamma vid köparens dröjsmål med betalning av priset genom att 54 § ger säljaren hävningsrätt i den situationen. För rätten till hävning förutsätts enligt 54 § att köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. För rätt till hävning enligt 55 § krävs att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren och att köparen borde ha insett detta. Vidare krävs att del framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. När en säljare har varan i sin besittning till följd av reglerna om vårdplikt kan han således, även när fömtsättningar för hävning i och för sig föreligger, i stället välja att hålla fast vid köpet och därefter sälja varan enligt reglerna i förevarande paragraf

I motsats till vad som gäller i 34 § i 1905 års lag innehåller inte förevarande bestämmelse något krav på att motparten skall uppmanas att ta hand om varan (förfoga över den). Har en sådan uppmaning ändå getts, kan det bli av betydelse för bedömningen av huruvida motparten väntat oskäligt länge med att ta hand om varan.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en specialbestämmelse om försäljningsplikt för den vårdpliktige parten i vissa undantagsfall. Syftet med reglerna i 72 och 73 §§ om vårdnadsplikt är att förhindra att en part skall lida skada därför att en vara som befinner sig i motpartens besittning lämnas utan vård. Dessa regler kompletteras av förevarande bestämmelse, som ålägger den vårdpliktige parten att sälja en vara dels om den är utsatt för snabb förstörelse eller försämring, dels orn varan fordrar alltför kostsam vård. Det första fallet avser framför allt färskvaror, där ett fortsatt omhändertagande inte är i motpartens intresse. Den åtgärd som behövs för att rädda varans värde åt motparten är i stället en snabb försäljning.

Bakgrunden till del andra fallet är att motparten enligt 75 § är ersättningsskyldig för försvarliga kostnader på grund av vården. Stiger dessa kostnader till ett i förhållande till varans värde betydande belopp, ligger

213

det i motpartens intresse att varan säljs innan kostnaden för vården har Prop. 1988/89:76
tagit en alltför stor andel av vamvärdet i anspråk. 77 §

I de fall som avses med andra stycket skall varan säljas om det kan ske, vilket innebär att försäljningsplikten är beroende av att det finns avsättningsmöjligheter för varan. Saknas sådana möjligheter, får den vårdpliktige parten förfoga över varan på det sätt som framgår av 77 §.

Tredje stycket

Utöver det allmänna omsorgskrav som föreskrivs i tredje stycket ges ingen föreskrift om hur försäljningen skall ske. Bedömningen får variera beroende på omständighetema i det enskilda fallet. I många fall kan det bästa möjliga resultatet för säljarens del uppnås om han använder sig av sina normala försäljningskanaler. Också för köparens del kan det vara mest förenligt med omsorgskravet att varan säljs under hand genom existerande affärskontakter. Försäljning på offentlig auktion kan däremot ofta leda till ett så oförmånligt pris att den försäljningsmetoden i många fall inte kan anses förenlig med omsorgskravet. 1 vissa branscher kan förhållandena emellertid vara annorlunda.

Innan varan säljs skall motparten om det är möjligt underrättas om den förestående försäljningen. I de flesta fall torde det vara möjligt att lämna sådan underrättelse, exempelvis per telefon. Men om tidsfaktorn är viktig, exempelvis i fall som avses i andra stycket, skall försäljningen inte uppehållas på gmnd av svårigheter att underrätta motparten.

77 §

Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. Innan det sker, skall motparten om möjligt undertättas.

(Jfr 81 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen, som i 1905 års lag motsvaras av regler i 34, 55 och 56 §§, ger den vårdpliktige parten rätt att i vissa fall förfoga över varan på annat sätt än genom att sälja den.

Den första fömtsättningen för ett sådant förfogande är att parten enligt 76 § har rätt att sälja varan. Den fömtsättningen är givetvis uppfylld också i sådana fall då en part är skyldig att sälja varan (se 76 § andra stycket). .

Den andra fömtsättningen är att försäljning inte är möjlig eller att det är uppenbart att priset vid en försäljning inte skulle täcka kostnadema för försäljningen. Det är alltså inte tillräckligt att det förefaller mindre sannolikt att försäljningspriset skall komma att uppväga kostnaderna för försäljningen. Endast om det kan anses uppenbart att försäljningskostnaderna inte kommer att täckas av försäljningspriset, föreligger rätt att enligt bestämmelsen förfoga över varan på annat sätt. Det måste dock beaktas att det många gånger kan vara förenat med svårigheter att med större exakthet fömtsäga lönsamheten vid en försäljning.

Bestämmelsen anger inte vilka typer av förfoganden som kan komma i fråga som altemativ till en försäljning, endast att det förfogandet skall ske på ett försvarligt sätt. Det kan vara fråga om att använda varan i den egna

214

verksamheten, hyra ut den, låna ut den eller -som sista utväg - kassera Prop. 1988/89:76
den. 79 §

Innan ett förfogande som avses med denna bestämmelse sker, skall motparten — i likhet med vad som enligt 76 § gäller inför en försäljning — såvitt möjligt underrättas.

78 §

Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas för motparten. Överskott tillfaller motparten.

(Jfr 82 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, behandlar den vårdpliktige partens redovisningsskyldighet gentemot motparten.

Den vårdpliktige parten skall enligt bestämmelsen redovisa för vad han uppburit vid försäljning av varan och vad han på annat sätt fått ut av varan, dvs. avkastning eller annan nytta som den vårdpliktige haft exempelvis då han i enlighet med 77 § förfogat över den på annat sätt än genom att sälja den.

Även uppkomna kostnader skall redovisas. De kostnader som här avses är omkostnader för vården enligt 75 §, kostnader för sådan försäljning som avses i 76 § och kostnader på gmnd av annan disposition som har skett med stöd av 77 §.

Ett eventuellt överskott tillfaller motparten. Detta överskott kan emellertid enligt allmänna regler avräknas mot den andre partens skuld till den vårdpliktige parten, t. ex. säljarens krav på betalning av priset för varan eller köparens krav på ersättning på gmnd av fel.

Avkastning

79 §

Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köparen, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle ulfalla tidigare.

(Jfr 83 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar 18 § i 1905 års lag och reglerar fördelningen mellan parterna av varans avkastning. Fördelningen av avkastningen vid köp av aktier och räntebärande värdepapper regleras dock särskilt i 80 och

8l§§.

Paragrafen innehåller en generell regel om fördelningen av varans avkastning. Den avgörande tidpunkten är den avtalsenliga tidpunkten för varans avlämnande. Om det faktiska avlämnandet försenas eller sker tidigare än avtalat inverkar del inte på fördelningen av varans avkastning.

Avkastning som varan ger upphov till innan den skall avlämnas till
köparen tillfaller säljaren, såvida det inte med fog kunde beräknas att
avkastningen skulle ulfalla först senare. På motsvarande sätt tillfaller
avkastning som utfaller efter den avtalade tidpunkten för varans avläm- 215

nandet köparen, såvida det inte med fog kunde beräknas att avkastningen Prop. 1988/89: 76 skulle utfalla tidigare. Det avgörande är således när avkastningen utfaller 80 § eller med fog kan beräknas utfalla. Vill parterna fördela avkastningen annorlunda, måste de således avtala särskilt om det.

80 §

1 köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.

(Jfr 84 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar 19 § i 1905 års lag.

Till skillnad från vad som enligt 79 § gäller avkastning i allmänhet skall enligt förevarande bestämmelse den utdelning som vid köpet ännu inte har förfallit till betalning ingå i köpet. Den avgörande tidpunkten är således en annan än enligt 79 §, och den framgår av innehållet i bolagsordning eller av beslut av behörigt organ, i regel bolagsstämman.

I köp av aktier ingår vidare i förekommande fall rätten att teckna nya aktier, om den rätten inte har kunnat utnyttjas före köpet. Detta överensstämmer med den praxis som för närvarande råder beträffande börsnoterade aktier, vilka noteras utan värdet av teckningsrätt så snart rätten att teckna aktier kan utövas. Den som köper aktie efter den tidpunkten kan således inte räkna med att teckningsrätten skall åtfölja aktien. 1 första hand avses teckningsrätt vid ny- och fondemission. Enligt 5 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) har aktieägarna i vissa fall rätt att teckna sig för förvärv av konvertibla skuldebrev och av skuldebrev som är förenade med optionsrätt till nyteckning. Även sådan teckningsrätt omfattas av paragrafen.

81 §

I köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.

(Jfr 85 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvaras av 20 § i 1905 års lag. Den paragrafen omfattar endast räntebärande värdepapper.

Bestämmelserna i förevarande paragraf omfattar däremot räntebärande fordringar oavsett om dessa är knutna till ett värdepapper eller inte.

Köp av räntebärande fordringar omfattar upplupen ränta som förfaller till betalning först efter den tidpunkt som avtalats för avlämnandet. Den avgörande tidpunkten är således densamma som enligt 79 §. Vidare anges att värdet av den upplupna ränta som ej förfallit till betalning före avlämnandet skall betalas av köparen utöver priset. Detta gäller emellertid inte om fordringen har sålts som osäker.

Ränta på räntebärande fordringar förfaller i allmänhet i fasta terminer.
Normalt är det därför inga problem att vid varje tid fastställa värdet av 216

den upplupna räntan. När värdet av den räntan fram till den avtalade Prop. 1988/89:76 avlämningstiden läggs till köpesumman, kompenseras köparen härför ge- 82 § nom att han får rätt till räntan för hela ränteterminen när den förfaller till betalning.

Vissa meddelanden

82 §

Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24, 29, 32, 35, 39,47 eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna köpa-renenligt52, 53, 59eller6l §.

(Jfr 86 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen, som i 1905 års lag delvis motsvaras av 61 § (jfr även 26 och 31 §§ samma lag), anger vilken av partena som bär risken för att vissa meddelanden som berörs i lagen försenas eller förvanskas vid befordran eller inte alls kommer fram.

Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står risken för att hans meddelande inte kommer fram i tid eller på rätt sätt. Många av de meddelanden mellan partema som behandlas i köplagen skall likväl enligt vad som framgår av bestämmelsema i förevarande paragraf befordras på mottagarens risk under fömtsättning att meddelandet har avsänts på ell ändamålsenligt sätt. De meddelanden som det är fråga om är sådana dar lagen ålägger en part att reklamera eller på annat sätt ge tillkänna när han anser att motparten har bmstit i sina åtaganden eller skyldigheter på gmnd av köpeavtalet.

Bestämmelserna innebär att avsändaren får åberopa meddelandet även om det pä grund av ett missöde vid befordran har försenats, förvanskats till sitt innehåll eller inte alls kommit fram.

Kravet på att meddelandet skall avsändas på ett ändamålsenligt sätt innebär att ett sådant befordringssätt skall väljas som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. De faktiska omständighetema får således bli avgörande när det gäller att avgöra om en muntlig underrättelse är tillräcklig eller om det krävs skriftlig underrättelse, och omvänt om en skriftlig underrättelse är tillfyllest i en brådskande situation.

De meddelanden som befordras på mottagarens risk räknas upp i lagrummet. De meddelanden från köparen till säljaren som går på säljarens risk är köparens krav på fullgörelse (23 §), köparens svar på säljarens förfrågan om för sen leverans godtas (24 §), köparens hävningsförklaring eller krav på skadestånd vid säljarens dröjsmål (29 §), köparens reklamation vid fel i varan (32 §), köparens krav på rättelse (35 §), köparens hävningsförklaring vid fel i varan (39 §), köparens meddelande om att han inte godkänner säljarens räkning (47 §) och köparens meddelande om att han vill åberopa rätten att hålla inne sin prestation på gmnd av säljarens befarade avtalsbrott (61 §).

De meddelanden från säljaren till köparen som går på köparens risk är 217

säljarens krav på fullgörelse, dvs. i regel betalning (52 §), säljarens krav på Prop. 1988/89:76 köparens medverkan enligt 50 § första stycket (53 §), säljarens hävnings- 2 § räntelagen förklaring (59 §) och säljarens meddelande om att han avser att hålla inne sin prestation på grund av köparens befarade avtalsbrott (61 §).

Uppräkningen i paragrafen är uttömmande, vilket betyder att övriga meddelanden enligt köplagen befordras på avsändarens risk. Bland sådana märks säljarens förfrågan till köparen i samband med säljarens dröjsmål (24 §), säljarens begäran om specifikation och hans meddelande om specifikation (60 §) samt parternas meddelanden om prestationshinder (jfr 25 § tredje stycket, 28 §, 40 § första stycket, 54 § tredje stycket, 55 § tredje stycket och 58 §).

4.2 Förslaget till lag om ändring i räntelagen (1975:635)

2§

Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.

På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

Förslaget till ny köplag innehåller i 65 § andra stycket regeln att säljaren, om betalning skall återgå till följd av att köpet har hävts, skall betala avkastningsränta på beloppet. Regeln har sin förebild i artikel 84 i Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor. En nyhet i förhållande till gällande rätt är att avkastningsränta enligt förslaget skall utgå även i det fallet att det är köparen som har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott.

1905 års köplag innehåller inga regler om avkastningsränta. Enligt 2 § andra stycket räntelagen utgår avkastningsränta när betalning går åter vid hävning av ett avtal till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund. Räntan utgår från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning inte görs i rätt tid, till och med den dag från vilken dröjsmålsränta skall utgå.

Bestämmelsen har tillkommit i första hand med avseende på köp, men tillämpningsområdet är inte begränsat till denna avtalstyp. Vid sidan av köp av fast eller lös egendom kan regeln komma att tillämpas på alla andra slag av avtal där återgång av erlagd betalning kommer i fråga, t. ex. när hävning sker av entreprenadavtal, hyresavtal eller fraktavtal. Vid köp av lös egendom blir regeln tillämplig vid hävning på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av fel i godset.

Räntelagens bestämmelser om avkastningsränta är således inte tillämp
liga när betalningen går åter på grund av något förhållande som hänför sig
till den betalande. Om säljaren häver köpet på grund av ett kontraktsbrott
på köparens sida med påföljd att köpeskillingen skall återbäras, utgår
därför enligt bestämmelsen ingen ränta på beloppet. I förarbetena till 218

räntelagen har anförts att säljaren i den situationen i många fall blir Prop. 1988/89:76 berättigad till skadestånd, varvid hans förmån av att ha uppburit och 2 § räntelagen åtnjutit betalningen innan hävning sker kan beaktas vid beräkningen av skadeståndet, medan säljaren — åtminstone som huvudregel — inte torde behöva utge ränta när han betalar tillbaka köpeskillingen efter att ha hävt ett köp på grund av köparens förhållande. Vid köp på avbetalning blir konsumentkreditlagen (1977:981) eller lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. tillämplig, och avräkning sker då enligt reglerna i någon av dessa lagar. För övriga fall har det överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra när omständigheterna motiverar ett avsteg från den nämnda huvudregeln (se prop. 1975:102 s. 116).

I samband med den översyn av räntelagens regler om dröjsmålsränta som gjordes i departementspromemorian (Ds Ju 1983:16) Ändringar i räntelagen förordades en anpassning av reglerna om avkastningsränta till FN- konventionens bestämmelser så att sådan ränta skulle utgå på en köpeskilling som återbärs även när återbetalningen är en följd av den betalandes kontraktsbrott eller liknande.

Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrkte eller lämnade förslaget utan erinran. Några instanser ansåg emellertid att förslaget borde övervä gas inom ramen för det pågående arbetet med ny köplag. Den bedömningen delades av departementschefen, som uttalade att frågan hade sådant samband med den pågående översynen av köplagen att den borde behandlas i det sammanhanget och inte tas upp vid den begränsade översyn av räntelagen som då var aktuell (prop. 1983/84:138 s. 9).

Regler om ränta på betalning som återbärs till följd av den betalandes kontraktsbrott torde visserligen ha mindre betydelse än när det är fråga om betalningsmottagarens kontraktsbrott. Reglerna i den föreslagna nya köplagen om avkastningsränta innebär emellertid att samma regler skall gälla i båda fallen. Skälet för denna lösning är att det inte kan anses motiverat alt en säljare i vissa fall skall få inneha köpeskillingen räntefritt. Köparen kan i vilket fall som helst bli skyldig att utge ersättning för avkastning av varan eller för annan nytta som han har haft av den (se 65 § första stycket i den föreslagna nya köplagen). I dessa fall är det rimligt att ränta på köpeskillingen får kvittas mot sådana ersättningskrav. Om säljaren blir berättigad till skadestånd, får rätten till avkastningsränta beaktas vid beräkningen av skadeståndet.

Avgörande skäl talar således för alt avkastningsränta skall utgå även när det är köparen som är orsak till återgången. Med hänsyn härtill har räntelagens regler anpassats till köplagens bestämmelser om avkastningsränta.

I likhet med vad som gäller i fråga om räntelagens nuvarande regler om avkaslningsränta saknas det anledning att begränsa tillämpningsområdet till återgång av köp. Den nya regeln har därför gjorts tillämplig på de övriga avtalstyper som berörs av räntelagens regler om avkastningsränta.

219

Lagrådet Prop. 1988/89:76

Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-12-15 Inledning

Närvarande: justitierådet Nils Mannerfell, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet Åke Bouvin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. köplag,

2. lag om ändring i räntelagen (1975:635).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars Jansson och Göran Karlstedt. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till köplag Inledning

Det föreliggande köplagsförslaget har en osedvanligt gedigen underbyggnad. På sätt som närmare skildras i remissprotokollet har, väsentligen i nordiska samarbete, utredningsverksamhet på området bedrivits sedan 1962. Ett vidare perspektiv än det nordiska har kommit in i övervägandena genom att man i lagstiftningsärendet tagit hänsyn till 1980 års FN-konvention om internationella köp (vilken såvitt angår köp av intema-tionell art är införlivad med svensk rätt). Remissförfarandena, kompletterade i det svenska förberedelsearbetets slutfas med muntliga samråd på kvalificerad nivå, borgar för att skilda intressen inom samhället fått komma till uttryck inför skedet då det tilltänkta lagverket gavs den utformning som regeringen nu har presenterat för lagrådsgranskning.

Utifrån de granskningsuppgifter lagrådet har att företräda kan allmänt sägas, att här föreligger en lagstiftningsprodukt som är så väl genomarbetad att både dess gmndlinjer och dess lösningar i flertalet delfrågor otvivelaktigt förtjänar anslutning. Att i det väsentliga uppnås nordisk samstämmighet i den köprällsliga lagstiftningen är synnerligen tillfredställande; de olikheter som kommer att föreligga i de olika ländernas regleringar gör dock att frågan om lagval ej blir alldeles betydelselös vid inlernordiska avtal.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.1) redogör departementschefen
för en del huvuddrag i handelslivets och köprättens utveckling efter till
komsten av 1905 års lag, en redogörelse som leder till slutomdömet att
utvecklingen definitivt har spmngit förbi denna lag. Det bör enligt lagrå
dets mening kompletteringsvis framhållas att vad som i hög grad berättigar
till det nämnda slutomdömet är den rättsutveckling som under 1970- och
1980-talen förekommit på konsumenträttsområdet. Den utvecklingen
kommer i blickpunkten först i remissprotokollets senare diskussion hum
vida konsumentköpen bör omfattas av en ny allmän köplag (avsnitt 2.1.4), 221

ett spörsmål som med anknytning till gällande lagstiftning besvaras nekande.

Det sist gjorda påpekandet har lagrådet velat göra för all det skall poängteras, att redan gällande köplag i det väsentliga har blivit en näringlivets köprättsliga reglering. En sådan prägel accentueras om, såsom tämligen tydligt förutskickas i remissprotokollet, en framtida konsumentköplag görs i princip heltäckande och ej i vissa delar replierar på en underliggande allmän köplags reglering. Det nu angivna förhållandet gör att särskild uppmärksamhet måste fästas vid om den nya regleringen kan anses väl anpassad till näringslivets typiskt sett mer storskaliga förhållanden. Samtidigt bör inte lämnas obeaktat, att en allmän köplag får genomslag på en del typer av gemene mans transaktioner, nämligen framför allt när båda avtalsparterna hör lill konsumentkategorin; lagen skall passa även då.

En biprodukt av det nu anförda är följande. Av stort principiellt intresse är det i remissprotokollet (avsnitt 2.1.2 sista stycket) berörda spörsmålet i vad mån en köplags reglering bör — med vår avsaknad av en allmän civillag — anses ge vägledning vid avgörandet av allmänna kontraktsrättsliga frågor utanför köplagens tillämpningsområde i kraft av analogier. Departementschefen uttalar, att det får ankomma på domstolarna att la ställning till frågan om den nya köplagens betydelse på områden där gällande rätt bygger på en analogisk tillämpning av principerna i 1905 års lag. Lagrådet vill härtill anmärka, att redan gällande köplags roll som källa för analogislut i allmänna kontraktsrättsliga frågor är väsentligen minskad i följd av rättsutvecklingen på det konsumenträttsliga området, och samma förhållande är att förutse för en ny köplags vidkommande.

Vad som i remissprotokollet allmänt anförs om vad en ny köplag bör innehålla (avsnitt 2.1.8) utmynnar i uttalandet, att för de väl fungerade situationerna det behövs ingen eller ringa lagstiftning och att den nya lagen alltså till större delen bör koncentreras på frågorna om när avtalsbrott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella. En sådan bedömning är i sak välbefogad. Det kan nämnas, att på ett helt väsensskilt rättsområde (äktenskapsbalken) det då tjänstgörande lagrådet gav uttryck för samma filosofi: bestående äktenskap behöver ringa lagstiftning — det är i upplösningssiluationen som problemen hopar sig (prop. 1986/87:1 s. 274).

I den allmänna motiveringen övergår departementschefen härefter lill vissa större frågor där det förordas mer betydelsefulla nyheter i jämförelse med 1905 års lag (avsnitt 2.2.-2.7). I det följande kommer lagrådet att under enskilda paragrafnummer anföra en del synpunkter i vissa hithörande frågor. I denna inledning begränsar sig lagrådet lill några reflexioner i anslutning till det nya kontrollansvaret och skadeståndsbestämmelserna.

Beträffande skadeståndsansvaret lämnar departementschefen (avsnitt 2.5.1) en ur skilda synvinklar kritisk redogörelse för 1905 års lags regelsystem i del ämnet med udden riktad särskilt mot omöjlighetsläran och det mindre ändamålsenliga i all i vissa fall tillämpa culpabedömningar. Mot detta ställs innnebörden och konsekvenserna av sådant kontrollansvar som FN-konventionen baserats på och som enligt huvudprincipen innebär att skadeståndsansvaret utlöses av ett faktum som ligger inom vederböran-

Prop. 1988/89:76

Lagrådet

Inledning

222

de parts kontrollsfar. Slutsatsen i huvudsaken blir på anförda skäl att en reglering med ett kontrollansvar medför en rimlig avvägning mellan parternas intressen och är lämplig i övrigt.

Lagrådet delar departementschefens uppfattning alt regleringen innebär en lämplig avvägning partema emellan.Förslaget medför enligt lagrådets mening en värdefull förenkling i jämförelse med 1905 års lag. Förslagets positionsförflyttningar synes, jämfört med nuläget, inte innebära någon påfallande förskjutning i det jämviktsläge som naturligen bör råda i ett köprättsligt partsförhållande. Lagrådet kan i enlighet med det anförda godta den principiella uppläggning förslaget har i denna del.

I frågan om skadeståndets omfattning skiljer lagförslaget (avsnitt 2.5.2) mellan fall av direkt och indirekt skada. Innebörden är i korthet att skadeståndsbedömningen skall bli olika när fråga är om skadetyper som innefattar en typisk och fömtsebar följd av avtalsbrottet (de direkta) eller skador som är mer avlägsna och oberäkneliga (de indirekta). För de förstnämnda inträder ersättningsskyldighet när kontrollansvaret ger utslag, medan ansvar för de senare inträder när vållande är för handen på skadeorsakarens sida. Denna principiella distinktion finner lagrådet vara rimlig och lämplig. Den anknyter också enligt vad som framgår av remissen till den praxis som framvuxit när formulärrättsliga allmänna leveransbestämmelser tillämpats mellan parterna.

Från lagrådets synpunkt blir av särskilt intresse hur lagtexten genomför distinktionen mellan de direkta och indirekta skadorna. Tekniken som valts är att de indirekta skadetyperna uppräknats (med en säkerhetsventil som slutpunkt i uppräkningen, 67 § andra stycket 4) medan övriga skador (inom adekvansens ram) betraktas som direkta.

Lagrådet anser att det är goda skäl som i remissprotokollet har anförts för den valda metoden. Sedan är det en sak för sig att även med den metoden vissa gränsdragningsproblem är att fömtse i tillämpningen. Tolkningsspörsmålen underlättas i viss mån genom att protokollet i angivet avsnitt ger en mångskiftande flora med exempel främst på vad som bör hänföras till de direkta skadorna (exempel finns också i specialmotiveringen till 67 § tredje stycket).

Vad angår produktansvaret innebär lagförslaget (avsnitt 2.5.3.) att, om en såld varas skadebringande egenskaper orsakar skador på annat än den försålda varan, rätten till ersättning får bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga regler som gäller för produktansvar och sålunda inte skall omfattas av säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet. Lagrådet finner att förslaget i denna del kan godtas. Det kan inte hjälpas att de nordiska ländernas lagstiftning beträffande produktansvar blir reglerad på olikartat sätt; övriga nordiska länder har andra utgångspunkter för sin reglering på detta rättsområde.

Avslutningsvis anför lagrådet här ett par formella aspekter som har avseende på flera spridda paragrafer.

1 en del paragrafer utsägs att någonting "aldrig" gäller (14 §) eller "alltid" gäller (15, 27, 40, 41 och 57 §§). Syftet med dessa kategoriska uttrycksätt är att ge uttryck för att vissa föregående särregler inte slår till i de sammanhang där de citerade orden används. Tekniken får anses god-

Prop. 1988/89:76

Lagrådet

Inledning

223

tagbar. Man torde kunna förutsätta att varje läsare av lagen är medveten om dess i allo dispositiva natur (3 §) och inte förleds till tron att "aldrig-" resp. "alltid-reglerna" skall läsas bokstavligen med giltighet i rättsområdets alla situationer.

1 en del formuleringsfrågor har lagrådet funnit anledning att ge uttryck för en eller annan synpunkt som talar för att ordalagen i det svenska lagförslaget bör jämkas; jämkningarna ligger därvid ofta på den nivå som i del svenska lagrådsarbetet bmkar betecknas som "blåkrite-ändringar", dvs. omformuleringsförslag som ulan skrivna kommentarer brukar i samförstånd anammas i det slutliga regeringsförslaget. Lagrådet är medvetet om att i följd av den samordningsvilja som måste prägla en nordisk strävan mot likformighet jämkningsförslag av angiven art måste mötas av motvind. Icke desto mindre har vissa ändringspropåer ansetts värda att nämna.

Prop. 1988/89:76 Lagrådet

2§

Föreskriften i paragrafens första stycke första meningen har konstruktionen att i tillverkningsfall lagen gäller "endast om ... inte ...". Även om meningen inte kan missförstås, är avfatlningen språkligt mindre tilltalande. Bättre vore om man, med närmande till den norska textens avfattning, skrev "gäller.,. en vara som skall tillverkas, utom när beställaren

skall_ " (ev: frånsett fall, då beställaren skall ...). Man får då fram det

positiva beskedet först och därefter begränsningen i detta.

Specialmoliveringen till 2 § andra stycket klargör att, medan första stycket lar sikte på tillverkningen av själva varan, andra stycket avser att säljaren — utöver leverans av färdig vara — skall utföra arbete eller tjänst som inte består i tillverkning. Ordet "även" i sagda stycke får väl anses ge tillräcklig ledtråd för förstående av att här åsyftas arbete eller tjänst som förekommer efter det att leverans skett av färdigtillverkad vara. Följaktligen saknar andra stycket betydelse för det fall att redan i själva tillverkningsmomentet arbetet är det väsentliga.

Paragrafens andra stycke tilldrar sig vidare särskilt intresse genom vad bestämmelsena motsättningsvis utsäger, nämligen att lagen skall bli gällande när en leverantör visserligen skall utföra arbetet eller annan tjänst, med tjänsten inte utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. Ett påfallande förhållande är att lagens sanklionssystem inte innehåller något om vad som skall gälla när dröjsmål eller fel förekommer med avseende på en sådan, i själva köpeavtalet inrymd sidoförpliktelse.

1 den nordiska arbetsgruppen ansågs från norsk sida att köplagen borde omfatta alla förpliktelser som följer av köpet. Från dansk, finsk och svensk sida förespråkades däremot, att lagen borde gälla bara brott mot parternas viktigaste förpliktelser efter köpet, dvs. dröjsmål med leveransen, fysiska fel, rättsliga fel och dröjsmål med betalningen.

I den norska propositionen till köplag fann justisdepartementet att en modern köplag borde också reglera parternas sidoförpliktelser. Även om sådana förpliktelser kunde vara av varierande art och omfång, var det enligt departementet inte skäl att överlåta lösningarna av problemen till

224

rättspraxis. Utan alt föreslå en detaljreglering av ansvaret för sidoförpliktelserna fann departementet att behovet av reglering tillgodsågs genom att lagens regler för huvudförpliktelser gjordes tillämpliga på sidoförpliktelserna.

Som en konsekvens av det sagda har § 22 (2) i den norska lagen fått den lydelse att, om säljaren inte uppfyller sina förpliktelser i övrigt efter köpet, bestämmelserna om dröjsmål gäller "tilsvarende så långt de passer"; bl. a. gäller bestämmelsen § 25 (1) om hävning vid väsentligt kontraktsbrott.

Justisdepartementet pekar i de norska motiven på att hävning är en drastisk reaktion och bör bara kunna användas vid ett väsentligt dröjsmål. Enligt departementet kan det inte vara rimligt att köparen utan vidare kan häva ett köp efter utgången av tilläggsfristen, om dröjsmålet är bagarellar-tat, utan hävningsrätten bör vid brott mot sidoförpliktelser alltid värderas i förhållande till huvudregeln i § 25 (1), även om säljaren har gått över tilläggsfrislen. Detta stämmer överens med reglerna i FN-konvention, jfr art 49 nr I (b).

Bestämmelsen i § 22 (2) i norska lagen motsvaras av § 30 (2) när det gäller fel i varan. I det svenska remissförslaget och i den finska lagen finns inga motsvarigheter till dessa regler.

1 motiven till 2 § andra stycket i det svenska lagförslaget uttalas visserligen, att den avtalade prestationen "någon gång" kan bestå av två tillräckligt självständiga delar, den ena avseende ett köp och den andra en tjänst, och att de köprättsliga reglerna kan tillämpas på den ena delen och tjänsteregler på den andra. En del avtalstyper berörs också där tjänsteinslaget är det övervägande och avtalet därför faller utanför köplagen. Men vad lagrådet nu vill uppmärksamma är de avtalstyper som i följd av 2 § andra stycket faller under lagen till följd av att köpelementet är det övervägande och sidoförpliktelsen ett bihang samt att avtalsförhållandet — enligt remissprotokollets riktiga och viktiga huvudtes om att säljarförpliktelsen i regel bör betraktas som odelbar — skall bedömas som ett köpavtal.

I remissprotokollet exemplifieras transaktioner som har övervägande köprättslig karaktär och där arbelsåtagandel betraktas som en sidoförplik-lelse till köpeavtalet. Enligt förslaget är del sålunda ofta fråga om köp om arbetet gäller en leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid beställningen, exempelvis lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, eller om någon exempelvis på beställning tillverkat dörrar och fönster och avtalet även innefattar inmontering av dessa. Vidare sägs att del i vissa fall kan vara fråga om köp då en leverans av en färdig byggnad även innefattar uppsättning av byggnaden.

I det svenska förslaget har man inte löst frågan om hur man skall se på fall av försummelser när det gäller tjänslebetonade sidoförpliktelser som inryms i ett avtal som är att rubriciera som ell köpeavtal. 1 motiven till det norska förslaget tas som exempel att säljaren kan bli ansvarig för brott mot sidoförpliktelser på grund av allmänna obligationsrättsliga regler eller på grund av analogitillämpning av köplagens bestämmelser. Om säljaren till exempel efter leveransen skall svara för montering av varan, kan han enligt motiven troligen bli ansvarig för dröjsmålet med monteringen oavsett alt varan levererats i rätt tid.

Prop. 1988/89:76 Lagrådet

2§

225

Rättsläget har alltså för svensk del lämnats öppet i denna del. 1 stor utsträckning torde dock köplagens sanktionsprinciper böra betraktas som vägledande för bedömning av sådana avtalsbrott mot köpeavtalet som lämnats oreglerade (jfr NU 1984:5 s. 166). Vid försummelse beträffande sidoförpliktelser av tjänstekaraktär bör det därför anses naturligt att dra analogislut utifrån vad som gäller för varan. Som ett ovisst spörsmål får dock betecknas om dröjsmål eller fel beträffande sidoförpliktelse kan utgöra skäl för hävning av köpet av själva varan.

Beträffande fall som i följd av 2 § andra stycket faller utanför köplagens tillämpningsområde (sådana uppdelbara avtal resp. övervägande tjänslebetonade avtal som omnämns i remissprotokollet) får man falla tillbaka på en sådan mer allmän bedömning som antyds i lagrådets inledning när det gäller frågan om en köplag berättigar till analogislut med avseende på kontrakträttsliga frågor som ligger utanför lagens tillämpningsområde.

Prop. 1988/89:76 Lagrådet

3§

Paragrafen ger uttryck för att inskränkningar i lagens tillämplighet och avvikelser i övrigt kan följa av det särskilda avtalet, av handelsbruk etc.

I särskilda fall kan, i följd av lagens egna gränsdragningar i främst 2 §, individuella transaktioner komma att falla utanför lagens formella tillämpningsområde.

Allmänna grundsatser om avtalsfrihet kan dock föranleda all även avtal, som i följd av främst 2 §:s avgränsning faller utanför lagens tillämpningsområde, skall bedömas enligt lagens grundsatser när sådana förhållanden som åsyftas i 3 § föreligger. Bl. a. innebär detta att, i fall där köplagen inte är formellt tillämplig, parterna ändå genom avialsföreskrift kan åstadkomma att lagens reglering blir normerande för det interna avtalsförhållandet. I anslutning till det sagda må erinras om uttalandena i sista stycket av remissprotokollels specialmotivering till 2 §.

6-8 §§

Genom 6 § jämte dess omedelbart föregående rubrik "Hämtningsköp" ges ett exempel på att numera i en ej kapitelindelad lagstiftning en rubrik anses få ha en konstitutiv betydelse beträffande efterföljande paragrafs räckvidd: paragrafens egen text upplyser ju inte om att vad som där sägs har avseende blott på den rubricerade Iransaktionstypen. Tekniken får enligt lagrådets mening anses godtagbar.

All det förekommer kategoriindelade rubriker före 6 § resp. 7 —8 §§ kan — även om de två sistnämnda är villkorade — för läsaren undanskymma den tanke som uttrycks i tredje stycket av specialmotiveringen till 6 §,nämligen i sak all det in dubio skall råda en presumtion för att ett köp skall betraktas som ett hämlningsköp.

Spörsmålet synes dock inte vara av beskaffenhet all behöva föranleda

226

17ochl8§§

Föreskriften i 17 § reglerar vilka anspråk som en köpt vara skall motsvara. I första stycket anges att varan skall stämma överens med vad som följer av avtalet. Andra stycket, som här särskilt kommer i blickfältet, uppräknar i fyra punkter vissa grundkrav som, när annat inte följer av avtalet, måste vara uppfyllda. 1 tredje stycket följer så konklusionen alt varan skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket.

Av specialmoliveringen till paragrafen framgår otvedtydigt, att paragrafens andra stycke ej är avsett att vara en uttömmande beskrivning (jfr allmänna motiveringens avsnitt 2.2. sjunde stycket). Det förutsätts m.a.o. att del kan förekomma andra ofullkomligheler än de särskilt uppräknade som skall kunna ge grund för omdömet all varan är felaktig (med alla de rättsföljder som detta utlöser).

Det måste anses lagtekniskt olyckligt att lagtexten inte antyder att 17 § andra stycket är tänkt som en icke heltäckande uppräkning utan som exemplifiering. Paragrafens tredje stycket ger fastmer intrycket att felbegreppet är strikt anknutet till första och andra styckenas bestämningar. Intrycket förstärks av ingressen till 18 §, vari markeras att där följer något som utgör en tilläggsfålla till 17 §:s avgränsade tillämpningsfält.

Ord behöver inte spillas på argumentation för att lagtext, när så är möjligt, skall avspegla den verkliga tanken bakom lagtexten. Den bakomliggande tanken kan här lagtexlmässig signaleras på följande sätt.

Bestämmelsen i 17 § tredje stycket ges lydelsen: "Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller eljest i något väsentligt avseende avviker frän vad köparen med fog kunnat fömtsätta, är varan att anse som felaktig".

Även med en omformulering av 17 § synes det lämpligt att man i svensk köplag anknyter till den finländska lagens ordval i 18 §:s ingress och låter denna paragraf få inledningen: "Fel föreligger även om (eller hellre: när)

varan inte överensstämmer " I paragrafens andra stycke kan ordet

"även" utbytas mot "vidare", om man vill undvika upprepning.

I anslutning till 17 och 18 §§ må ytterligare anmärkas, att lagförslaget i sig laborerar med en feltyp som tydligen anses falla utanför 17 och 18 §§:s räckvidd, nämligen rättsligt fel. Lagrådet behandlar den frågan under 41 §.

Vad särskilt angår 17 § kan slutligen som en tilläggsaspekt påpekas, att fel i varan kan tänkas föreligga på den grunden att varan är "för fin". Som exempel kan tas det fallet alt på köparsidan finns en företagare som bedriver en industri av måhända tämligen blygsam omfattning. För att rationalisera driften önskar han anlita datorteknik i produktionsförloppet och vänder sig till ett specialistföretag i den branschen med förtroende för att detta är bäst väpnat att erbjuda honom en datortyp som är lämplig för

227

23 §

Enligt paragrafens första stycke andra meningen är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle fömtsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av alt säljaren fullgör köpet. Köparen får dock, enligt andra stycket, kräva att säljaren fullgör köpet, om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid.

Bestämmelsen i andra stycket hör sakligt sett ihop med bestämmelsen i första stycket andra meningen. Enligt lagrådets mening skulle lagtexten vinna i tydlighet om de båda bestämmelserna inte var styckeåtskilda.

Frågan om säljarens skyldighet att fullgöra köpet bygger på en intresseavvägning, där man jämför de insatser som köpet skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren fullgör köpet. Om en föreliggande disproportion mellan säljarens och köparens intressen upphör, får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. Att kalla denna disproportion för "missförhållande" är språkligt sett mindre tillfredsställande; jfr riksdagens lagutskotts promemoria angående prop. 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter (prot. 1988/89:6), i vilken promemoria ordet missförhållande förekommer i den vanligaste betydelsen (se 2 §). Lagrådet förbiser i detta sammanhang inte att ordet missförhållande i betydelsen disproportion förekommer i avtalslagens 31 § och brottsbalkens 9 kap. 5 §, men där är satsbyggnaden sådan att betydelsen blir självklar.

Den nu särskilt uppmärksammade föreskriften kan med hänsyn till det anförda ges följande lydelse: "Om hindret eller annat förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet." Alternativt kan lagrådet väl tänka sig att använda ordet "disproportion" i lagtexten. Sistnämnda lösning är till fördel med tanke på att åsyftad företeelse återkommer i 24 och 53 §§ och dessa bestämmelser blir mer lättillgängliga om läsaren genast får klart för sig att det är ett disproportionsförhållande som är i fråga. Varför skulle man för övrigt väja för det i och för sig latinklingande ordet disproportion, när remissförslaget i sin mbrik före 60 § och i texten till samma paragraf använder det egentligen mer svårtillgängliga ordet "specifikation"?

34 §

I anslutning till paragrafens andra stycke vill lagrådet erinra om vad som anförts ovan beträffande 23 §, där lagrådet väckt tanken att utbyta ordet "missförhållande" mot "disproportion".

41 §

Denna bestämmelse, som gäller påföljder vid rättsligt fel, står under avdelningsrubriken "Påföljder vid fel i varan" (före 30 §). Beträffande de tidigare paragrafema vet läsaren att, när i dessa paragrafer (30 — 40 §§) talas om fel eller felaktig vara, så är det fråga om sådana bristfälligheter som lagen tidigare har beskrivit och i övrigt berört i 17-21 §§. I 41 § ställs läsaren inför nyheten att det utanför ramen för 17 —21 §§ finns en ytterligare feltyp, det rättsliga felet. Detta fel får inte sin beskrivning, förrän man redan har avverkat felbegreppet och är framme i påföljdsdelen. 1 den logiska uppbyggnaden av lagen kan detta sägas vara en onöjaktighet (tydligen observerad under lagförfattandet, eftersom man sett sig föranlåten alt uppräkna ett antal paragrafer från fel-avsnittet som skall tilllämpas också vid rättsligt fel). Lagrådet anser dock att förhållandet inte ger anledning till jämkningspropåer; utrymme måste finnas för vissa tekniska genvägar.

45 §

Av paragrafen framgår att om priset inte följer av avtalet är det säljarens sak att avgöra vilket pris han skall begära. Köparen är dock inte skyldig betala mer än skäligt pris, vilket får bestämmas med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid liden för köpet samt omständigheterna i övrigt. Enligt 5 § 1905 års lag skall köparen, då köp ingåtts utan att pris blivit bestämt, betala vad säljaren fordrar där det ej kan anses oskäligt. Inom doktrinen har sistnämnda paragrafs formulering varit föremål för en del diskussioner. Rättspraxis synes ha givit paragrafen en tolkning som ansluter till den gmndtanke som nu kommer till uttryck i lagförslaget. För sin del finner lagrådet att omformuleringen är ändamålsenlig och ger uttryck för en lämplig avvägning mellan partsintressena.

52 §

I motsats till vad som gäller enligt 1905 års lag innehåller förslaget till ny köplag regler om avbeställning. Dessa regler gmndas på en av departementschefen gjord avvägning mellan hänsynen till å ena sidan avtalssäkerheten och å andra sidan samhällsekonomin. Till stöd för att införa de nya reglerna anför departementschefen, att principen om att avtalet skall hållas enligt sitt innehåll i ökad utsträckning fått ge vika — som exempel näms bl. a. 36 § avtalslagen — och vidare att det från allmän ekonomisk synpunkt måste anses som olämpligt om en tillverkning som inte är önskad av beställaren och som inte kan nyttiggöras ändå kommer till stånd. Enligt lagrådets mening är det en riktig bedömning att köplagens regler inte skall bidra till en icke önskvärd förstörelse av ekonomiska värden och att det därför är befogat att på föreslaget sätt frångå principen om avtalsbundenhet. Vad departementschefen i övrigt föreslår om säljarens fortsatta arbete på att fullgöra avtalet, när köparen avbeställer varan, och på vilket sätt säljaren skall ersättas om fullgörelsen inte kommer till stånd har lagrådet inte heller någon erinran mot.

56 §

I paragrafen används orden post och poster i olika betydelser. I det ena fallet liktydigt med delleverans och i det andra synonymt med delbetalning. Därför föreslår lagrådet, att man på de tre sista ställena i paragrafen där ordet post förekommer i stället använder ordet delleverans. Detta ord anknyter närmare till det norska ordvalet i motsvarande paragraf och ansluter också till ordvalet i 44 §. På gmnd av det anförda förordar lagrådet att paragrafen får följande lydelse:

"Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen för någon delleverans, får säljaren häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt lill hävning kommer att upprepas."

57 §

Enligt andra stycket har säljaren rätt till skadestånd för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § I eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan "i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt". För att det klarare skall framgå att den citerade satsen tar sikte enbart på det fallet att köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan (jfr avfatlningen av 55 § första och andra styckena) bör orden "genom att köparen" inskjutas mellan "50 § 1 eller" och "inte i rätt tid".

exempel på när så bör anses vara fallet. Av dessa exempel framgår att köparens eller säljarens slutsats skall grundas på de föreliggande objektiva omständigheterna. Den bedömning parten gör sker på hans egen risk och är den felaktig blir han skadeståndsskyldig för såväl den direkta som den indirekta skada motparten lider till följd av hans åtgärd.

Fråga är i detta sammanhang om en beviskravsregel av specifik natur:
rätten skall i efterhand bedöma om vederbörande part vid en tidpunkt i
förfluten tid byggde sin bedömning på acceptabelt underlag. Kravet på
partens underlag ullrycks på andra håll i förslaget med att parten "med fog
kunnat räkna med (förutsätta, kunde beräkna)"; se 19§ första stycket 1
och 2 samt 79 §, jfr lagrådets förslag under 17§. I annat sammanhang
ligger kravet högre än på sistnämnda ställen, nämligen i 62 §, där det sägs
"Står det klart all det kommer att inträffa ett avtalsbrott ". Avfatl
ningen av 63 § lär få uppfattas så, alt beviskravet avsetts ligga något högre
än i "med-fog-fallen" men lägre än i "det-slår-klart- fallet". Det kan
verkligen ifrågasättas om man inte genom denna mellannivå har hamnat i
en språklig övernyansering utan egentligt värde för rättstillämparna (jfr
Ekelöf, Rättegång IV, 1982, s. 87 fdär del förordas användning av ett fåtal
standardiserade uttryck i beviskravsfrågor). Eftersom det svenska förslaget
i behandlad del anknyter till övriga nordiska lagars uttryckssätt, finner sig
dock lagrådet inte ha tillräcklig anledning att framföra någon ändringspro
på.

Enligt 61 § Jjärde stycket, 62 § och 64 § andra stycket kan part ställa "godtagbar säkerhet" för att uppnå vissa i paragraferna närmare angivna rättsverkningar och enligt 63 § andra stycket kan part kräva sådan säkerhet när konkursbos prestation skall ske senare. I dessa paragrafer används alltså orden "godtagbar säkerhet" medan det i 1905 års lag och i den norska lagen talas om "betryggande säkerhet". Även i exempelvis 4 kap. 23 § jordabalken, 2 kap. 13 § bankrörelselagen och 11 § lagen om tryggande av pensionsutfästelser återfinns orden "betryggande säkerhet".

I de situationer som avses i den föreslagna svenska köplagen ankommer del på säljare och köpare all utan myndighetsprövning söka nå en överenskommelse om säkerheten. Enligt lagrådets mening bör för sådant fall ullrycket "godtagbar säkerhet" kunna användas. Detta uttryck används också i en motsvarande situation enligt 11 kap. 9 § äktenskapsbalken (se prop. 1986/87:1 s. 182).

Vad som avses med "godtagbar säkerhet" berörs i specialmotiveringen till 61 § fjärde stycket och 63 § andra stycket.

Det anförda äger tillämpning också beträffande 75 §.

1 61 § fjärde stycket och 63 § andra stycket talas om att part "ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse" medan i 62 § saken uttrycks så, att motparten "ställer godtagbar säkerhet för att han kommer all fullgöra köpet". Sistnämnda text bör ändras så alt den överensstämmer med den först angivna lydelsen.

Vad särskilt angår 63 § behandlas däri de spörsmål som ur en köplags perspektiv uppkommer, när en avtalspart kommer i konkurs. Lagförslagels huvudprincip är därvid all konkursboet får inträda i avtalet. Då den föreslagna liksom den gällande köplagen är i allo dispositiv ges i denna

Prop. 1988/89:76

Lagrådet

61-64§§

232

lagstiftning inte något svar på frågan om avtalsparterna i ett köpförhållande kan avtala bort den i 63 § angivna befogenheten för konkursbo att inträda som part i avtalsförhållandet, dvs. ta med en avlalsklausul som är till nackdel för tredje man. Svaret på den frågan är i stället alt söka inom ett vidsträcktare avtalsrättsligt rättsområde än del nu aktuella, varvid är att beakta att här spelar in även konkursrättsliga och i övrigt exekutions-rättsliga aspekter (jfr 2 kap. 3 § konkurslagen och 5 kap. 5 § ulsökningsbalken). Det lagförslag lagrådet nu har att granska väcker alltså i sig inte något nytt problem i berört avseende, ett förhållnade som gör det ganska naturligt att remissprotokollet lämnar frågan utan behandling.

Lagrådet konstaterar, att spörsmålet är föremål för uppmärksamhet inom ramen för den rättsvetenskapliga debatten, då det behandlats i en ganska färsk doktorsavhandling (Mikael Möller, Konkurs och kontrakt, särskilt s. 58 fl'och 92 ff, som i den delen, enligt vad lagrådet erfarit, inte förblev oemotsagd vid disputationen). En del uttalanden i ämnet förekommer i den norska propostionen (s. 113 f).

Från språklig synpunkt förefaller det riktigare att i 63 § fjärde stycket tala om att "köpesumman" ännu inte har förfallit till betalning än att så är förhållandet beträffande "priset". — Även på annat håll (71 §) förekommer termen "pris" där man hellre borde ha använt "köpesumma", men ordvalet är därvid inte lika störande som i förevarande paragraf

Prop. 1988/89:76

Lagrådet

66 §

I specialmotiveringen till första stycket berörs s.k. ingrediensskador, Prop. 1988/89:76 beträffande vilka remissförslagets avsikt är att de i princip inte längre skall Lagrådet bedömas enligt köprättsliga regler. I anslutning härtill behandlas del fallet 75 § att en skadad produkt har satts samman av skilda beståndsdelar, varav en är den köpta varan som är behäftad med fel. Utslagsgivande i den situationen sägs böra vara om det finns "identitet" mellan den beståndsdel som utgör den köpta varan och slutprodukten, i vilket fall ersättningsfrågan ofta vore att bedöma enligt köprättsliga regler. Identitet borde anses föreligga, om den köpta varan utgör "den helt dominerande delen av slutprodukten".

Ett exempel på identiletsfall kan måhända vara att en bagare förvärvat mjöl som senare visat sig otjänligt, med effekten att slutprodukten, brödet, blev misslyckat; brödels ingredienser vid sidan av mjölet kunde ofta betraktas som försumbara i en helhetsbedömning.

Det kan ifrågasättas om det köpta behöver vara det kvantitativt helt dominerande. Dominansen kan ju tänkas ligga i att den köpta varan är det värdemässigt och funktionellt centrala för slutprodukten (t. ex. doftämnet vid parfymtillverkning).

1 andra stycket sker en uppräkning av de fyra fallen som konstitulerar indirekt föriusl. Uppräkningen avslutas i punkt 4 med "annan liknande svårförutsebar förlust". Uttryckssättet ger intrycket att lagstiftaren betraktat även punkterna 1 — 3 som "svårförutsägbara". Emellertid kan dessa punkters fall ibland ha varit klart förutsebara vid tiden för det ersättnings-utlösande avtalsbrottet (jfr remissprotokollets uttalanden i specialmotiveringen till 70§). Med fördel kan därför punkt 4 ges lydelsen "annan liknande förlust, om den varit svår att förutse".

Beträffande tredje stycket måste en reflexion inställa sig. Remissprotokollet laborerar i anslutning till andra och tredje styckena med konstruktionen att alla förlustfall som ej faller under andra styckets uttömmande uppräkning av de indirekta skadefallen är att betrakta som direkta förluster; något tredje gives inte i det resonemanget. Mot nu angiven bakgrund synes tredje stycket kunna formuleras enligt följande:

"Som indirekt förlust-- haft för att begränsa en direkt förlust."

75 §

Beträffande begreppet "godtagbar säkerhet" hänvisas till vad lagrådet uttalat under 61-64 §§.

Förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635) Förslaget lämnas ulan erinran.

234

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:76

Slutprotokoll Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1989

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodström, Gradin, Dahl, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Freivalds och Wallström

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ny köplag

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 13 november 1988) över förslag till

1. köplag,

2. lag om ändring i räntelagen (1975:635).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna lagstiftningen. På några punkter har lagrådet dock fört fram synpunkter och förslag till ändringar av lagtexten. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de uppfattningar som lagrådet därvid gett uttryck för och också, med ett par undantag, biträda lagrådets ändringsförslag, även om jag på några punkter förordar en delvis annorlunda formulering av lagtexten.

I det följande uppehåller jag mig endast vid de delar av lagrådets yttrande där lagrådets uttalanden föranleder särskilda kommentarer från min sida.

Först vill jag ta upp ett par frågor beträffande vilka lagrådet har gjort vissa principiella uttalanden. En sådan rör parternas sidoförpliktelser, t. ex. skyldighet för säljaren att montera en köpt vara.

I 1905 års lag, liksom i de danska och norska lagarna från samma tid, regleras endast parternas huvudförpliklelser på gmnd av köpet och påföljderna av avtalsbrott mot sådana förpliktelser. 1 övrigt lämnas öppet vad som skall gälla. Med undantag för vissa regler om köparens medverkan bygger det föreliggande förslaget till ny köplag på samma princip. Detsamma gäller i fråga om den finska köplagen och torde komma att gälla i fråga om en ny dansk köplag. Den nya norska köplagen innehåller däremot en bredare reglering, som tar sikte även på sidoförpliktelser.

Lagrådet har i anslutning till 2 och 50 §§ utförligt uppehållit sig vid frågan om sidoförpliktelser. Lagrådet har därvid gjort vissa uttalanden om vad som bör gälla när ett avtal i enlighet med den föreslagna regleringen i

2 § andra stycket skall i sin helhet anses som ett köp trots att det innehåller
moment av tjänstekaraktär.

När det gäller sidoförpliktelser rör man sig på ett område där variatio
nen och mångfalden av de olika situationer som kan tänkas förekomma är 235

betydande. Det går knappast att i en enkel och för alla fall verkande formel fånga in lämpliga påföljder. Som lagrådet har anfört bör i de flesta situationer köplagens principer kunna bli vägledande även för bedömningen av sådana avtalsbrott som har lämnats oreglerade. Enligt min mening finns det dock anledning all understryka att den omständigheten att köpregler skall tillämpas på avtalet inte utesluter att en analogisering av reglerna om tjänster kan vara att föredra på någon punkt (jfr SOU 1976:66 s. 207).

Lagrådet har också berört frågan humvida dröjsmål eller fel beträffande en sidoförpliktelse kan utgöra skäl för hävning av köpet. Med anledning härav vill jag framhålla att brott mot sidoförpliktelser sällan kan anses ha sådan betydelse för motparten att denne bör ha rätt att häva hela köpet (jfr vad som anförts i remissprotokollet under specialmotiveringen till 55 §).

En annan fråga gäller de köprättsliga reglernas tillämpning på s. k. produktskador. Lagrådet har i anslutning till 67 § med exempel avsett att belysa ett par situationer där det kan anses föreligga en sådan identitet mellan den skadade produkten och den sålda varan att ersättningsfrågan skall bedömas efter de köprällsliga reglerna.

Jag kan inte förorda att de av lagrådet anförda exemplen tas som utgångspunkt för den bedömningen. I båda exemplen föreligger ett alltför stort tillverknings- eller förädlingsmoment för att det skall kunna sägas vara fråga om identitet mellan den sålda varan och den färdiga produkten. Enligt min mening är de bara vid mera obetydliga förändringar av den sålda varan som slutprodukten kan anses vara — i den mening som här avses — identisk med den sålda varan.

När del gäller lagrådets förslag till ändringar i lagtexten vill jag först beröra 54 §. Lagrådet har anfört alt den paragrafen bör kompletteras med en föreskrift om att hävning i den angivna situationen får ske också om sådant fall föreligger som avses i 63 § fjärde stycket.

Den föreslagna nya köplagen har utformats så att den i de inledande avsnitten innehåller dels regler om säljarens förpliktelser och om påföljder för brott mot dessa, dels regler om köparens förpliktelser och om påföljder för brott mot dessa. 1 61—63§§ ges därefter vissa regler om befarat avtalsbrott, konkurs m.m., vilka är gemensamma för både säljaren och köparen. Vid befarat avtalsbrott och konkurs kompletterar och modifierar dessa senare regler sålunda de tidigare.

Det anförda kan exemplifieras med reglerna om tilläggstid i 25 §. Om säljaren är i dröjsmål med avlämnandet, kan köparen enligt 25 § andra stycket förelägga säljaren en tilläggstid för varans avlämnande. Är tilläggstiden inte oskäligt kort, får köparen häva köpet om säljaren inte avlämnar varan inom tilläggstiden. Enligt vad som föreskrivs i 25 § tredje stycket får köparen medan tilläggstiden löper häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid. Men alldeles oberoende av den sistnämnda föreskriften kan köparen ha rätt att häva köpet före tilläggstidens utgång med stöd av 62 § under där angivna förutsättningar, dvs. om det står klart att varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden.

På motsvarande sätt gäller i en konkurssituation att reglerna i bl. a. 54 § kan kompletteras eller modifieras av vad som sägs i 63 §. Att särskilt

Prop. 1988/89:76 Slutprotokoll

236

utsäga detta i 54 § skulle emellertid inte öka klarheten utan i stället bryta Prop. 1988/89:76

lagens stmktur. Detta skulle skapa osäkerhet om förhållandet mellan å ena Slutprotokoll

sidan reglema i 6l-63§§ och å andra sidan de tidigare reglerna om

säljarens respektive köparens förpliktelser och om påföljder för brott mot

dessa regler. Jag är därför inte beredd att godta lagrådets förslag i denna

del.

Beträffande 67 § tredje stycket har lagrådet förordat en något annorlunda formulering än som föreslagits i remissprotokollet. Någon saklig förändring är inte avsedd med lagrådets förslag. Jag har i och för sig förståelse för de synpunkter som ligger bakom lagrådets ändringsförslag. Intresset av nordisk överensstämmelse gör sig emellertid särskilt starkt gällande i fråga om så centrala bestämmelser som den i 67 § om skadeståndets beräkning. Jag är därför inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag i denna del.

Beträffande 23 § har lagrådet förordat att bestämmelsen i andra stycket och bestämmelsen i första stycket andra meningen inte styckeåtskils. Även om det finns fördelar med lagrådets förslag, anser jag också i denna fråga att intresset av nordisk överensstämmelse väger tyngre. Jag vill därför inte godta lagrådets förslag i denna del.

I ett par avseenden vill jag förorda en delvis annorlunda formulering av lagtexten än den som föreslagits av lagrådet. Det gäller dels 17 §, dels 23, 34 och 53 §§.

Vad gäller 17 § innebär lagrådets förslag att — vid sidan av avvikelser från sådana krav på varan som följer av paragrafens första eller andra stycke —bara väsentliga avvikelser från vad köparen med fog har kunnat fömtsätta beträffande varans skick skall medföra att varan anses felaktig. Det remitterade lagförslaget innehåller däremot inte något krav på att sistnämnda avvikelser skall vara väsentliga. Lagrådets förslag innebär således en saklig skillnad gentemot det remitterade förslaget. Det torde emellertid inte ha varit avsikten. Jag förordar därför att något väsentlighetskrav inte skall gälla.

I fråga om 23, 34 och 53 §§ har lagrådet väckt tanken att byta ut ordet "missförhållande" mot ordet "disproportion". Jag delar lagrådets uppfattning att ordet "missförhållande" bör bytas ut. Enligt min mening är emellertid ordet "disproportion" inte heller lämpligt. Jag förordar därför att lagtexten — som lagrådet beträffande 23 § har föreslagit såsom ell alternativ — omformuleras på ett sätt som gör att de ifrågavarande orden inte behöver användas.

I remissprotokollet (avsnitt 2.1.4) har jag framhållit att köplagen bör träda i kraft samtidigt med en ny konsumentköplag. En proposition med förslag till ny konsumentköplag beräknas kunna läggas fram först under senhösten 1989. Jag föreslår därför att köplagen skall träda i kraft den 1 juli 1990.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar. 237

Innehåll Prop. 1988/89:76

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Propositionens lagförslag..................................... 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988 20

1 Inledning....................................................... .. 20

2 Allmän motivering ........................................... .. 21

2.1 Allmänna utgångspunkter ........................... .. 21

2.1.1 Behovet av en reform på köprättens område 21

2.1.2 Riktlinjer för en ny köplagstiftning............ 22

2.1.3 Förhållandet till FN-konventionen ........... 24

2.1.4 Förhållandet till konsumentköp................ 25

2.1.5 Nordisk rättslikhet ............................... 26

2.1.6 Olika typer av köp ............................... 28

2.1.7 Leveransklausuler................................. 29

2.1.8 Allmänt om köplagens innehåll ................ 30

2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen 31

2.2 Varans beskaffenhet ................................. 32

2.3 Avhjälpande och omleverans......................... . 36

2.4 Hävning.................................................... .. 39

2.4.1 Huvudregeln ...................................... 39

2.4.2 Tilläggstid ........................................ 41

2.5 Skadestånd .............................................. 42

2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret............. 42

2.5.2 Direkt och indirekt skada ...................... 46

2.5.3 Förhållandet lill produktansvaret ........... 50

2.6 Avbeställning............................................. 54

2.7 Prisets bestämmande................................... 58

2.8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.... 59

2.9 Kostnader och resursbehov .......................... 59

3 Upprättade lagförslag....................................... 59

4 Specialmotivering............................................ . 60

4.1 Förslaget till köplag...................................... . 60

4.2 Förslaget till lag om ändring i räntelagen (1975:635) 218

5 Hemställan..................................................... 220

6 Beslut ........................................................ 220

Utdrag ur lagrådets protokoll den 15 december 1988. 221

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1989 235

Bilagor, se separat bilägedel

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 239

Sammanfattning av betänkandet Prop-1988/89:76

Bilaga 1 Bakgrund

Köp av lös egendom regleras i Danmark, Norge och Sverige i köplagar som tillkommit efter gemensamt beredningsarbete. Lagarna infördes i Danmark år 1906, i Norge år 1907 och i Sverige år 1905. De har i det närmaste samma innehåll men de är inte helt och hållet överensstämmande och de har i några avseenden kommit att tillämpas olika i rättspraxis. Island har en köplag från 1922 som inte nämnvärt skiljer sig från den danska lagen. I Finland saknas en särskild köplag. Köprätten i Finland har emellertid utvecklats i nära anslutning lill köplagarna i de övriga nordiska länderna.

Justitieministrarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige tillsatte år 1980 en nordisk arbetsgrupp med uppdrag att bl. a. undersöka möjligheterna att åstadkomma samordnade köplagar för de fyra länderna. Uppdraget utvidgades senare så, att arbetsgruppen skulle utarbeta förslag till lagtexter.

Den nordiska köplagsgmppen föreslår nu att köplagarna i Danmark, Norge och Sverige skall ersättas av nya köplagar och att en köplag skall införas i Finland. De föreslagna lagarna bygger till stor del på det utredningsarbete som inleddes år 1961 och som 1976 — 79 resulterade i förslag till ändringar av köplagarna i Danmark (Betaenkning 845/1978, Bilag 5), Norge (NOU 1976:34) och Sverige (SOU 1976:66) saml till en finsk köplag (Kom. bet. 1973:12, Lagstiflningsavdelningens vid justilieministe-riet publikation 13/1977 och ett propositionsförslag från år 1979). Betydande hänsyn har också tagits till 1980 års FN-konvention om internationella köp.

Förslagens uppbyggnad och tillämplighet på olika köp

De föreslagna köplagarna avviker till sin uppbyggnad och i flera avseenden också lill sill innehåll från de gällande köplagarna.

Förslagen innehåller först allmänna bestämmelser om tillämpningsområdet. Efter detta följer bestämmelser om säljarens förpliktelser och påföljderna (misligholdsbefoyelsene) av säljarens avtalsbrott. Här behandlas bl. a. varans avlämnande och riskens övergång, varans beskaffenhet samt påföljderna av säljarens dröjsmål (forsinkelse) och av fel (mangler). I det följande avsnittet behandlas köparens skyldighet att betala priset m.m. och därefter påföljderna av köparens avtalsbrott. Efter detta följer regler som är gemensamma för säljaren och köparen såsom bestämmelser om betydelsen av motpartens obestånd (insolvens), verkan av hävning och omleverans, beräkning av skadestånd (erstalning), skyldighet att ta vård om varan (dra omsorg for tingen) och rätten till avkastning samt risken för vissa meddelanden. Det norska förslaget innehåller ytterligare stadganden bl.a. om köparens rätt att framställa krav mot tidigare försäljningsled.

Det danska och det norska förslaget gäller även konsutnentköp/forbru-kerkjep. De finska och svenska förslagen är däremot tillämpliga på sådana köp endast där det inte finns särskilda lagregler om konsumenlköp.

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 76. Bilagedel

Del norska förslaget är även tillämpligt på sådana köp som avses I Prop. 1988/89:76 FN-konventionen. I de övriga ländernas förslag lämnas däremot sådana Bilaga I köp utanför lagen. Denna olikhet i tillämpningsområdet återspeglas i ell särskilt kapitel om internationella köp i det norska förslaget.

De föreslagna lagarna skall liksom gällande lagar vara tillämpliga på köp och byte av egendom som inte är att hänföra tiU fast egendom, dvs. enligt finsk och svensk terminologi lös egendom. Detta innebär att lagarna blir tillämpliga inte bara på köp av saker och varor i sedvanlig mening ulan även på överlåtelse av t. ex. fordringar och andra rättigheter. Föremålet för köpet anges i lagtexterna som salgsgenstanden (D), tingen (N) och varan (F oS).

Förslagen avviker från de gällande köplagarna såtillvida att de inte innehåller specialregler om handelsköp. Detta innebär emellertid inte att det skulle sakna betydelse för lagens tillämpning alt en part är näringsidkare (köpman, handlande). Sålunda finns det anledning att tillämpa en del bestämmelser strängare mot en part som är näringsidkare. Detta är fallet t. ex. med reglerna om undersökningsplikt och reklamationsskyldighet.

1 de gällande köplagarna skiljer man mellan köp av bestämt gods och leveransavtal (specieköp och genusköp). Distinktionen är av betydelse bl.a. med hänsyn till riskens övergång samt säljarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål och fel (erstatningsansvar p. g. a. forsinkelse og mangler). Denna begreppsbestämning återfinns inte i förslagen. Varans beskaffenhet får emellertid fortfarande betydelse i en del situationer, t. ex. i fråga om säljarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål och fel.

Liksom gällande köplagar är förslagen tillämpliga även på beställnings-köp/tilvirkingskjop. För del, fallet all varan skall tillverkas särskilt for köparen efter dennes anvisningar eller önskemål innehåller det finska, norska och svenska förslaget särskilda bestämmelser om säljarens skadeståndsansvar och köparens rätt att häva köpet och att kräva omleverans.

De föreslagna bestämmelserna är dispositiva (fravikdige). Detta innebär att de blir tillämpliga endast i den mån inte annat följer av avtalet, praxis som utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja. Del danska och det norska förslagets bestämmelser skall dock vara tvingande vid konsumentköp i väsentligen samma utsträckning som gällande bestämmelser är det.

Varans avlämnande och riskens övergång

Bestämmelserna om varans avlämnande har såvitt gäller hämtningsköp
(hentekjöp) utformats i nära anslutning till regleringen i gällande köplagar.
Beträffande transportköp föreslås några sakliga ändringar. Den nuvarande
regeln för plalsköp att varan inte är avlämnad förrän den överlämnats lill
köparen föreslås sålunda bli tillämplig också när säljaren distribuerar
varan utanför sin egen ort men inom sitt normala distributionsområde.
Vid dislansköp är huvudregeln liksom f n. alt varan avlämnas i och med
att den överlämnas till den förste transportören. Den nuvarande särregeln
om avlämnandet vid vissa fartygslransporler har utgått. Förslagen inne
håller inte heller — med ett undantag — några regler om tolkning av 2

leveransklausuler. Om tiden för avlämnandet inte framgår av avtalet, skall Prop. 1988/89: 76 varan enligt gällande lagar avlämnas vid anfordran. Enligt förslagen skall Bilaga 1 varan i ett sådant fall avlämnas inom skälig lid.

Risken för att varan förstörs övergår enligt förslagen i regel när varan avlämnas. För finländsk del innebär delta en ändring i gällande rätt enligt vilken risken vid speciesköp går över vid avtalsslutet och vid leveransavtal när säljaren gjort vad som ankommer på honom med tanke på varans avlämnande. Också för övriga länder innebär det en ändring såtillvida att nuvarande särregel upphävs enligt vilken risken i vissa fall vid speciesköp går över på köparen redan när han har rätt att hämta varan.

Varans beskaffenhet (fel i varan/mangel ved tingen)

Förslagen har regler om varans beskaffenhet och om när fel skall anses föreligga som — såvitt gäller andra köp än konsumentköp — saknar motsvarighet i nuvarande lagar. Såsom huvudregel fastslås att varan skall överensstämma med vad som avtalats. Del norska förslaget innehåller dessutom ett antal bestämmelser om vilka krav köparen kan ställa på varan när parterna inte avtalat om dess beskaffenhet. Vidare innehåller förslagen bestämmelser om verkan av att varan inte överensstämmer med uppgifter som säljaren eller någon annan lämnat om den vid marknadsföringen eller annars före köpet saml av att säljaren före köpet försummat att lämna betydelsefulla uppgifter om varan.

Som utvecklas närmare i del följande innehåller förslagen också fullständigare och mera omfattande regler om rättsligt fel (rettsmangel) än gällande köplagar.

Påföljder av säljarens dröjsmål (forsinkelse)

Vid dröjsmål med avlämnandet kan köparen enligt förslagen liksom enligt gällande rätt kräva att säljaren fullgör (oppfyller) köpet eller häva köpet. Dessutom kan han kräva ersättning för den skada som dröjsmålet förorsakat honom. Han kan också hålla inne betalningen utan att delta betraktas som ell dröjsmål på hans sida. Enligt del norska förslaget kan de angivna påföljderna göras gällande också när säljaren är i dröjsmål med att fullgöra någon annan förpliktelse än att avlämna varan.

1 förslagen har intagits en uttrycklig bestämmelse om att köparen inte får kräva att säljaren fullgör köpet så länge del föreligger ett hinder för fullgörelsen som säljaren inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn lill det intresse som köparen har av köpet. Att köparen inte får kräva fullgörelse utesluter dock inte att säljaren i en sådan situation kan bli skyldig alt betala skadestånd.

Enligt gällande bestämmelser om hävning på grund av säljarens dröjs
mål kan köparen inte häva köpet om dröjsmålet är av ringa betydelse för
köparen eller säljaren hade grundad anledning all anta att detta var fallet.
Vidare innehåller de gällande lagarna en bestämmelse om att köparen vid
handelsköp kan häva köpet vid varje dröjsmål. I förslagen har dessa
bestämmelser förenklats. Huvudregeln innebär att köparen får häva köpet, 3

om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Avtalsbrottets väsentlighet Prop. 1988/89: 76 skall bedömas med hänsyn till omständigheterna. I exempelvis förhållan- Bilaga 1 den mellan näringsidkare kan också ett mycket kortvarigt dröjsmål ibland utgöra ett väsentligt avtalsbrott. Vidare föreslås all om köparen har utsatt en bestämd tilläggstid av skälig längd för fullgörelsen, han alllid får häva köpet om säljaren inte fullgör köpet inom denna tid. För vissa beställningsköp föreslås för finsk, norsk och svensk del att köparen får rätt att häva köpet endast om hans syfte med avtalet väsentligen förfelas genom dröjsmålet.

Enligt de gällande köplagarna har köparen vid speciesköp rätt till skade-stånd/erstaining på grund av dröjsmål med varans avlämnande, om det inte visas all försummelse inte ligger säljaren till last (ikke kan tilregnes selgeren). Vid leveransavtal (genusköp) är säljaren skadeståndsskyldig, om inte möjligheten att fullgöra köpet är utesluten till följd av någon omständighet som säljaren inte bort la i beräkning vid köpslutet. Enligt förslagen är säljaren skadeståndsskyldig, såvida inte dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Om dröjsmålet beror på tredje man som anlitats för avtalets fullgörande, måste dessa kriterier för ansvarsbefrielse vara uppfyllda också för dennes del.

Den föreslagna skadeståndsregeln skall tillämpas antingen köpet gäller en vara av generiskt slag, t. ex. olja, eller en i köpeavtalet specificerad vara såsom t. ex. en viss begagnad (brukl) maskin. Det har ansetts vara en fördel att man inte som nu behöver klassificera ett köp som antingen genus- eller speciesköp för att veta vilken skadeståndsbeslämmelse som blir tillämplig, i synnerhet som många köp i praktiken inte utan svårighet kan klassificeras på det sättet. Den nya enhetliga regeln är emellertid avsedd att tillämpas strängare mot säljaren ju mer generisk förpliktelsen är. Detta innebär att skillnaden mellan skadeståndsansvaret enligt denna regel och ansvaret enligt gällande köplagar i praktiken inte är så stor.

Påföljder av fel i varan (mangel ved tingen)

De påföljder som enligt förslagen kan komma ifråga vid fel i varan är avhjälpande (relling), omleverans, prisavdrag och hävning. Oavsett vilken av dessa påföljder köparen gör gällande, kan han kräva skadestånd för den förlust som inte ersatts på annat sätt. Dessutom kan han hålla inne betalningen. Säljaren kan avvärja krav på bl.a. prisavdrag och hävning genom att själv — utan att köparen begär del — avhjälpa felet eller företa omleverans.

1 de gällande köplagarna ingår inte stadganden om säljarens skyldighet att avhjälpa (rette) fel i varan. 1 många standardvillkor intar emellertid avhjälpande en central plats i påföljdssystemet. Avhjälpande av felet är ur ekonomisk synvinkel ofta den mest ändamålsenliga påföljden. Det föreslås därför alt säljaren skall vara skyldig att avhjälpa felet, om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för honom. Avhjälpandet skall ske på

säljarens bekostnad. I stället för att avhjälpa felet får säljaren välja att Prop. 1988/89:76
företa omleverans. Bilaga 1

Köparens rätt att kräva omleverans förutsätter alt felet är väsentligt. Han har dock inte rätt till omleverans, om det föreligger ett sådant hinder som befriar säljaren från skyldigheten att avlämna varan eller om del är fråga om vissa beslällningsköp eller andra köp som avser varor av individuell beskaffenhet.

Om felet inte avhjälps och inte heller omleverans sker inom skälig lid efter det all köparen har reklamerat, aktualiseras hans rätt att kräva prisavdrag eller all häva köpet. I förslagen anges utförligare än f n. hur prisavdrag skall beräknas. Liksom enligt gällande rätt förutsätter hävning på grund av fel i princip all felet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Enligt de gällande köplagarna har köparen vid speciesköp rätt till skadestånd på grund av fel, om varan saknar en egenskap som kan anses tillförsäkrad, om felet efter köpslutet uppkommit genom säljarens vanvård eller försummelse eller om svikligt förfarande ligger säljaren till last. Vid leveransavial (genusköp) har säljaren ett strikt skadeståndsansvar, dock med samma undantag som vid dröjsmål (objektiv omöjlighet). Enligt förslagen är huvudregeln att säljaren är skadeståndsskyldig, om det inte förelegal ett hinder utanför hans kontroll för att avlämna en felfri vara eller — enligt det norska förslaget — om det förhållandet att en felaktig vara avlämnats beror på ett hinder utanför säljarens kontroll. På samma sätt som vid dröjsmål skall det vara fråga om ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I likhet med vad som är fallet vid leveransavtal enligt gällande rätt innebär denna regel att säljaren sällan kan undgå skadeståndsansvar om det är fel i varan.

För vissa beställningsköp (tilvirkingskjop) och andra köp av varor av mera individuell beskaffenhet är dock skadeståndsansvaret mindre strängt mot säljaren. När det är fråga om vissa beställningsköp gäller sålunda enligt det finska, svenska och norska förslaget att säljaren är skadeståndsskyldig såvida han inte kan visa all skadan inte beror på fel eller försummelse på hans sida. Om köpet avser en vara som fanns vid köpet och som enligt vad parterna kan antas ha förutsatt inte kan ersättas med någon annan vara, har köparen rätt till skadestånd om felet efter köpet uppkommit till följd av försummelse på säljarens sida. Enligt det danska förslaget gäller sistnämnda regel också för det fallet all varan inte existerade vid köpet, och regeln skall därför enligt del förslaget tillämpas även på vissa beställningsköp.

Skadeståndsreglerna kompletteras av stadganden enligt vilka köparen — oavsett varans beskaffenhet — har rätt till skadestånd bl.a. om varan avviker från del som säljaren särskilt har utfast, om säljaren vid köpet eller i övrigt vid marknadsföringen har lämnat en uppgift rörande varan och han insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledande, eller om säljaren har försummat sin upplysningsplikt enligt lagen.

Köparen har enligt förslagen också rätt lill ersättning för försvarliga
kostnader för all avhjälpa ett fel, om säljaren försummat sin skyldighet att
avhjälpa felet. Detta gäller även om säljaren skulle vara fri från skade- 5

slåndsansvar på grund av själva felet. Enligt det norska förslaget gäller Prop. 1988/89:76 regeln även om säljaren inte "försummat" sin skyldighet att avhjälpa, när Bilaga 1 det efter förhållandena skulle vara orimligt att kräva att köparen skulle avvakta säljarens avhjälpande.

Enligt gällande köplagar förlorar köparen rätten att åberopa ett fel i varan, om han inte reklamerar utan oskäligt uppehåll. Samma regel finns i det finska och svenska förslaget. Enligt det danska och norska förslaget måste köparen reklamera inom skälig tid (rimelig tid). Vidare gäller f n. att reklamationen måste ske inom en viss bestämd tid från varans mottagande — ett år i Danmark och Sverige, två år i Norge. I finsk rätt saknas en motsvarande regel. Enligt förslagen lill finska, norska och svenska köplagar måste reklamationen ske senast inom två år. I det danska förslaget behålls dock ettårsregeln. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt är säljaren förhindrad att göra invändning om att reklamationen skett för sent, bl. a. om säljaren har handlat i strid mot tro och heder.

Om köparen vill kräva avhjälpande eller omleverans eller häva köpet, räcker det inte att han har framställt den s. k. neutrala reklamationen i tid. Han måste dessutom inom skälig tid meddela säljaren att han vill göra gällande den ifrågavarande påföljden. F. n. gäller att köparen, om han vill häva eller kräva omleverans, måste meddela säljaren detta utan oskäligt uppehåll.

Påföljder av rättsligt fel (rettsmangel)

Som redan antytts innehåller förslagen fullständigare och mera omfattande regler om rättsliga fel än gällande köplagar. Nuvarande lagar har inte några andra bestämmelser om rättsligt fel än en skadeståndsregel för det fallet att varan vid köpet tillhörde någon annan än säljaren. Enligt förslagen skall varan anses ha ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt, panträtt eller någon annan liknande rätt till varan. Vidare föreslås huvudsakligen samma påföljdssystem som vid faktiskt fel. Bestämmelsen om att reklamation skall ske senast inom två (ett) år gäller emellertid inte vid rättsligt fel. Enligt det danska, finska och svenska förslaget gäller inte heller bestämmelsen om köparens undersökningsplikt vid rättsligt fel. Enligt dessa förslag kan köparen inte heller kräva prisavdrag på gmnd av ett rättsligt fel. Om det rättsliga felet förelåg redan vid köpslutet, har köparen rätt till skadestånd oberoende av säljarens vållande under fömtsättning att köparen varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får också göras gällande om tredje man framställer ett anspråk (krav) på äganderätt e. d., under förutsättning att anspråket begränsar köparens möjligheter alt förfoga över varan och inte är uppenbart ogmndat. Köparen skall således i princip inte behöva ta på sig en process om rätten till varan.

Köparens förpliktelser och påföljderna av köparens Prop. 1988/89:76

avtalsbrott Bilaga 1

Enligt regeln om prisets bestämmande i de gällande köplagarna skall köparen, ifall priset inte avtalats, betala det som säljaren fordrar om det inte kan anses oskäligt. Regeln föreslås ersatt av en bestämmelse att köparen skall betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet och omständigheterna i övrigt. I del norska förslaget anges dock som den primära regeln att köparen skall betala gängse pris om ett sådant pris finns.

Vid dröjsmål (forsinkelse) med betalningen kan säljaren — enligt förslagen liksom enligt gällande rätt — välja mellan att kräva betalning eller att häva köpet. I bägge fallen kan han även kräva skadestånd. Om betalningen sker för sent, har säljaren också rätt till dröjsmålsränta. Köparens dröjsmål kan även ge säljaren rätt att hålla inne sin egen prestation.

För vissa fall av köparens bristande medverkan uttryckligen angivits att säljaren har rätt att häva köpet och kräva skadestånd. Så är fallet om säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det han sålt. Detta torde överensstämma med gällande rätt men framgår inte direkt av nuvarande köplagar. Enligt det norska förslaget kan säljaren vid varje form av bristande medverkan från köparens sida göra gällande i huvudsak samma påföljder som vid köparens dröjsmål med betalningen.

Förslagen innehåller också regler utan motsvarighet i gällande rätt för det fallet att köparen avbeställer vara som skall tillverkas för hans räkning. Del föreslås att säljaren i så fall skall vara skyldig att inställa tillverkningen, såvida inte detta skulle medföra väsentlig olägenhet för honom eller risk för att hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Köparens avbeställning inskränker alltså under de angivna förutsättningarna säljarens rätt alt hålla fast vid köpet och kräva betalning av priset. Däremot inskränks inte säljarens rätt att kräva skadestånd. Genom en uttrycklig hänvisning till reglerna om skadeståndets beräkning framgår bl.a. att säljaren är skyldig att begränsa sin skada.

Säljaren har enligt förslagen rätt att häva köpet, om köparens dröjsmål med betalningen utgör ell väsentligt avtalsbrott. Hån har vidare rätt att häva, om han förelagt köparen en viss tilläggstid och denne inte betalar inom denna tid. I dessa avseenden innebär förslagen samma förändringar gentemot gällande rätt som när det gäller köparens rätt att häva på grund av säljarens dröjsmål. Den nuvarande regeln att säljaren inte får häva, om varan har kommit i köparens besittning, föreslås bibehållen.

Vid köparens dröjsmål med betalningen äger f n. bestämmelserna om skadestånd på grund av säljarens dröjsmål vid leveransavtal (genusköp) motsvarande tillämpning. I de danska, finska och svenska köplagsförsla-gen blir köparens skadeståndsansvar vid dröjsmål med betalningen något strängare än vid säljarens dröjsmål med varans avlämnande. Det norska förslaget håller sig inom samma ram som bestämmelsen om säljarens ansvar för dröjsmål (forsinkelse), även om avbrott i samfärdseln eller betalningsförmedlingen nämns som exempel på ansvarsbefriande hinder.

Förslagen innehåller bestämmelser utan motsvarighet i nuvarande lagar 7

om säljarens rätt att göra en specifikation beträffande varans egenskaper Prop. 1988/89: 76
när köparen själv underlåter att göra den. Bilaga 1

Övriga bestämmelser

l gällande köplagar finns inte några allmänna bestämmelser om befarat (forventet) avtalsbrott. För det fallet alt köparen har försatts i konkurs eller annars kommit på obestånd (insolvens) ges dock vissa, ganska invecklade regler bl. a. om säljarens rätt alt stoppa leveransen, häva köpet och kräva tillbaka varan. Enligt förslagen har såväl säljaren som köparen rätt att stoppa fullgörelsen av avtalet och hålla inne sin prestation, om det visar sig alt motparten på grund av t. ex. sina ekonomiska förhållanden inte kan antas uppfylla sina förpliktelser. Vidare innehåller förslagen en allmän regel om hävning på grund av befarat avtalsbrott. Om det står klart att det kommer att inträffa ell avtalsbrott som ger ena parten rätt all häva, får denne sålunda häva köpet redan före tiden för fullgörandet.

Förslagen innehåller bestämmelser om verkningarna av hävning och omleverans som systematiskt skiljer sig från motsvarande bestämmelser i nuvarande köplagar men sakligt sett inte innebär några större förändringar i förhållande till gällande rätt. Inte heller reglerna om bortjall av köparens rätt till hävning och omleverans innebär några väsentliga förändringar. Enligt förslagen har köparen dock kvar rätten att avvisa varan trots att den inte kan lämnas tillbaka oförändrad — inte bara som f n. om den förstörts genom någon särskilt angiven ursäktlig händelse utan även annars om köparen ersätter säljaren för minskningen i varans värde.

Förslagen har bestämmelser om beräkning av skadestånd som är gemensamma för alla avtalsbrott. Dessa bestämmelser är betydligt utförligare än de regler om skadeståndets beräkning som finns i nuvarande köplagar. Enligt huvudregeln i förslagen omfattar skadestånd ersättning för utgifter, prisskillnad, förlorad vinst och annan föriusl med anledning av avtalsbrottet. I särskilda bestämmelser anges hur prisskillnaden skall beräknas dels om den part som hävt köpet har gjort en s. k. täckningstransaklion, dels om hävning skett utan att en sådan transaktion är aktuell. Den abstrakta beräkning som skall ske i det senare fallet skiljer sig från vad som föreskrivs i gällande lagar genom att del är varans gängse pris vid hävningen eller del faktiska mottagandet — och inte som f n. vid den avtalade tiden för avlämnande — som skall läggas lill grund för beräkningen.

Förslagen har vidare uttryckliga regler om den skadelidande partens skyldighet alt begränsa sin förlust. Alla förslag utom det danska medger också jämkning av ell för den skadeslåndsskyldige oskäligt betungande skadestånd. En specialregel i det norska förslaget ger en legaldefinition av vad som skall förstås med indirekt skada när en part friskrivit sig i det hänseendet.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt innehåller förslagen
regler om skyldighet att ta vård om varan (omsorg for tingen). Skyldigheten
gäller säljaren, när denne beroende på köparens förhållanden inte blir av
med varan i rätt tid, och köparen, när denne vill avvisa en vara som han
har tagit emot. Enligt förslagen har den som skall ta vård om varan rätt till 8

viss ersättning för vården. Motpartens skyldighet att utge denna ersättning Prop. 1988/89:76 är helt strikt, dvs. inte underkastad de begränsningar som gäller för skade- Bilaga 1 siåndsskyldighet på grund av avtalsbrott. Under i stort sett samma förutsättningar som f n. får den som har varan i sin vård sälja varan och han kan i vissa fall vara skyldig att sälja den för motpartens räkning. Det nuvarande kravet all försäljningen skall ske på offentlig auktion har inte behållits. Enligt förslagen gäller i stället ett allmänt krav på att varan skall säljas med omsorg.

Slutligen innehåller förslagen bestämmelser om rätt lill avkastning, t. ex. utdelning på aktier och ränta på värdepapper. Bestämmelsema överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande regler i nuvarande köplagar.

Del norska förslaget innehåller ytterligare bestämmelser om köparens rätt att göra gällande krav mot tidigare distributionsled. Köparen kan göra gällande alt sådant krav om säljaren i sin tur skulle kunna göra gällande motsvarande krav mot sin säljare. Bestämmelserna har utformats något olika beroende på om köparen är konsument eller inte.

Till sist innehåller det norska förslaget bestämmelser om inlernaiiondla köp. Dessa bestämmelser, skall tillsammans med de bestämmelser i de tidigare avsnitten som också är tillämpliga på internationella köp, motsvara FN-konventionen.

Betänkandets lagförslag Prop. 1988/89:76

, , , Bilaga 2

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lös egendom.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

2 § Beställning av en vara som skall tillverkas anses som köp, om inte
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Avtal om
uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten
anses dock inte som köp.

Ett avtal enligt vilket den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsfrihet

3 § Lagen tillämpas inte i den mån annat får anses avtalat eller följer av handelsbruk eller annan sedvänja, som måste anses bindande för parterna. Sådan sedvänja anses som en del av avtalet.

Konsumentköp

4§ Lagen tillämpas inte i den mån annat följer av konsumentköplagen (1973:877) eller i övrigt är särskilt föreskrivet.

Internationella köp

5 § Lagen tillämpas inte i fall då lagen (1900:00) om internationella köp
av lösa saker är tillämplig.

Varans avlämnande Hämtningsköp

6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet
hade sitt affarsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband
med köpet, sitt hemvist.

Om varan, eller del parti ur vilket den skall tas, vid köpet fanns på en annan plats och parterna visste delta, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning där den fanns.

Varan är avlämnad när den har tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning.

Transportköp

7 § Skall varan transporteras lill köparen på samma ort eller inom ett
område där säljaren vanligen svarar för transporten av liknande varor,
sker avlämnandet då varan överlämnas lill köparen.

Skall varan i annat fall transporteras till köparen och anlitas en transpor- 10

tör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten, sker avlämnan- Prop. 1988/89: 76 del då varan överlämnas till denne. Om säljaren själv utför transporten. Bilaga 2 sker avlämnandet först då varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram lill denna ort.

8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.

Tiden för avlämnandet

9 § Om del inte får anses avtalat att varan skall avlämnas vid en viss tidpunkt, utan uppskov eller först efter anfordran, skall den avlämnas inom skälig tid.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att det ankommer på köparen att välja tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren. Om varan skall hämtas av köparen, skall säljaren i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning. Om det i annat fall kan antas vara av betydelse för köparen att få vela vilken tidpunkt säljaren har valt för avlämnandet, skall säljaren i tid underrätta köparen om denna tidpunkt.

Rätt att hålla inne varan

10 § Säljaren är inte skyldig all lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset. Detta gäller dock inte vid kreditköp eller när köparen har fått anstånd med betalningen.

Skall varan sändas från den ort där den skall avlämnas, får säljaren inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock sända den på sådana villkor all varan eller dokument avseende varan inte lämnas ut till köparen förrän denne har betalat priset.

Kostnader fiir varan

11 § Säljaren svarar för de kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet. Delta gäller inte kostnader på grund av att avlämnandet har försenats lill följd av ett förhållande på köparens sida.

Risken för varan

12 § Bär köparen risken för varan, skall han betala priset även om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.

Riskens övergång

13 § Risken går över på köparen, när varan avlämnas.

Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller ett förhål
lande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort del
som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske. 11

Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren och utan Prop. 1988/89:76 dennes medverkan, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och Bilaga 2 köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.

14 § Risken går inte över på köparen förrän varan genom märkning, transportdokument eller på annat sätt har skilts av för hans räkning.

Varor under transport

15 § Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om del inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från det att varan överlämnades lill den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock även i sistnämnda fall risken tor förlust eller skada som han vid köpet kände till eller borde ha känt lill men inte upplyst köparen om.

Öppet köp

16 § Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken tills varan lämnas tillbaka.

Varans beskaffenhet

Överensstämmelse med avtalet m. m.

17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper saml förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. I annat fall är den felaktig.

18 § Även om det inte följer av 17 § anses varan felaktig,

1. om den inte överensstämmer med en uppgift om varans egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller

2. om säljaren före köpet har försummat att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning, som han kände till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett var av betydelse för köparen, och försummelsen kan antas ha inverkat på köpet.

19 § Varan är även felaktig, om den inte överensstämmer med en uppgift
om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i
tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid mark
nadsföringen av varan, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet.
Detta gäller dock inte om uppgiften har rätlats i tid på ett tydligt sätt.

Befintligt skick

20 § Har varan sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll, anses den trots detta felaktig,

1. om den inte överensstämmer med en uppgift om varans egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat före köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet,

2. om säljaren före köpet har försummat alt upplysa köparen om ett 12

sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning, som han Prop. 1988/89: 76 måste antas ha känt till och som han insåg eller borde ha insett var av Bilaga 2 betydelse för köparen, och försummelsen kan antas ha inverkat på köpet, eller

3. om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter har haft anledning att förutsätta.

Undersökning av varan före köpet

21 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han vid köpet måste antas ha känt till.

Om köparen före köpet har undersökt varan eller om han utan godtagbar anledning har underlåtit alt följa säljarens uppmaning att undersöka varan, får han inte såsom fel åberopa det som han borde ha märkt vid undersökningen. Har säljaren å sin sida försummat sin upplysningsskyldighet eller annars handlat i strid mot tro och heder, skall köparens försummelse dock endast tillmätas betydelse i den mån det är skäligt.

Andra stycket gäller även när köparen har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.

Avgörande tidpunkt för felbedömningen

22 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter det alt risken har gått över på köparen, skall fel anses föreligga, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott eller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästelsen.

Rättsligt fel

23 § Rättsligt fel föreligger, om tredje man har äganderätt, panträtt eller
annan liknande rätt till varan.

Det som sägs om rättsliga fel tillämpas också, om tredje man gör anspråk på att varan tillhör honom eller att han har panträtt eller annan liknande rätt till varan och detta begränsar köparens möjlighet att förfoga över varan. Detta gäller dock endast om anspråket inte är uppenbart ogrundat.

Påföljder av dröjsmål med varans avlämnande

24 § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte
på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 25 —
31 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd.
Han får även hålla inne betalningen enligt 48 §.

Krav på fullgörelse

25 § Har varan inte avlämnats, får köparen kräva all säljaren fullgör

köpet. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpel så länge det föreligger 13

ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller fullgörelsen skulle förulsät- Prop. 1988/89: 76 ta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att Bilaga 2 säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten all kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med alt framställa kravet.

26 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid, eller meddelar säljaren att han kommer alt fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig lid efter det att han har fåll frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet, om säljaren fullgördel inom den tid som han harangett.

Hävning

27 § Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål utgör ett väsentligt
avtalsbrott.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köpel även hävas, om varan inte avlämnas inom tilläggstiden eller om säljaren meddelar alt han inte kommer alt fullgöra köpel inom denna tid.

28 § Har varan tillverkats eller anskaffats särskilt för köparen efter den
nes anvisningar eller önskemål, får köparen häva på grund av säljarens
dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom
dröjsmålet.

Skadestånd

29 § Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål, har han rätt till
skadestånd. Rätt till skadestånd föreligger dock inte i den mån dröjsmålet
beror pä hinder utanför säljarens kontroll som han inte skäligen kunde
förväntas ha räknat med vid köpel och vars följder han heller inte skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpel, är säljaren fri från skadeståndsskyldighel endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Delsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

30 § Hindras säljaren all fullgöra köpet i lid, skall han lämna köparen
meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse.
Om köparen inte har fått ett sådant meddelande inom skälig lid efter det
att säljaren fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt
lill ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fåll
meddelandet i lid.

Reklamation som förutsättning för hävning och skadestånd

31 § Har varan avlämnats för sent och vill köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, måste han inom skälig lid efter det all han fick kännedom om avlämnandet meddela säljaren all han vill göra gällande en sådan påföljd (reklamera). Om köparen häver köpet.

behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva Prop. 1988/89:76
skadestånd. Bilaga 2

Påföljder av fel i varan

32 § Är varan felaktig och beror del inte på köparen eller något förhållan
de på hans sida, får köparen enligt 33 — 45 §§ kräva avhjälpande, omleve- ,,
råns eller prisavdrag eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd. Han
får även hålla inne betalningen enligt 48 §.

Av 46 och 47 §§ framgår vilka påföljder köparen får göra gällande, om del föreligger ett rättsligt fel.

Undersökning av varan efter avlämnandet

33 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger undersöka den i enlighet med god affärssed.

Framgår det av avtalet att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får undersökningen uppskjutas tills varan har kommit fram.

Bestämmer köparen en ny bestämmelseort för varan medan den är på väg eller sänder han den vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och kände eller borde säljaren vid köpet ha känt lill möjligheten av sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas tills varan har nått den nya bestämmelseorten.

Reklamation

34 § Vill köparen åberopa all varan är felaktig, skall han lämna säljaren
meddelande om felet (reklamera). Om inte köparen reklamerar utan oskä
ligt uppehåll efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, får han inte
åberopa felet.

Reklamerar köparen inte inom två år från del att han har tagit emot varan, föriorar han rätten att åberopa felet, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

35 § Utan hinder av 34 § får köparen åberopa att varan är felaktig, om
säljaren har handlat i strid mot tro och heder. Vidare får köparen utan
hinder av 34 § första stycket åberopa alt varan är felaktig, om säljaren har
handlat grovt vårdslöst.

Avhjälpande och omleverans

36 § Köparen får kräva all säljaren på egen bekostnad avhjälper felet, om
avhjälpande kan ske ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. 1
stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans enligt 38 §.

Är felet väsentligt, får köparen kräva omleverans. Detta gäller dock inte om det föreligger ett sådant hinder eller missförhållande som avses i 25 § eller det är fråga om en vara som har tillverkats särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål eller som annars, med hänsyn till varans egenskaper och lill vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.

37 § Vill köparen kräva avhjälpande av fel eller omleverans, skall han

meddela säljaren detta i samband med att han reklamerar eller inom skälig 15

lid därefter. Om han inte gör del, får han inte framställa ett sådant krav, Prop. 1988/89: 76 såvida inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller grovt Bilaga 2 vårdslöst.

38 § Även om köparen inte kräver det, får säljaren på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Har köparen låtit avhjälpa felet utan alt säljaren beretts tillfälle att själv ombesörja rättelse, får säljaren inte åberopa det som sägs i första stycket, om del med hänsyn lill omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Prisavdrag och hävning

39 § Om inte felet avhjälps och inte heller omleverans sker inom skälig tid efter reklamation, får köparen kräva prisavdrag beräknat enligt 40 § eller häva köpet enligt 41 §.

40 § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandet mellan del avtalsenliga och det nedsatta priset svarar mot förhållandel vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i avtalsenligt och i felaktigt skick.

41 § Köparen får häva köpel, om felet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Har varan tillverkats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål, skall vid bedömningen av köparens rätt att häva köpel särskild hänsyn tas till möjligheten att avhjälpa eller på annat sätt gotlgöra felet.

Vill köparen häva köpel på grund av felet, skall han meddela säljaren detta inom skälig tid. Om han inte gör det, får han inte häva, såvida inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst.

Skadestånd

42 § Lider köparen skada genom all varan är felaktig och är del inte fråga
om en vara som avses i 43 §, har köparen rätt till skadestånd, såvida det
inte har förelegat ett sådant hinder som avses i 29 § för att avlämna felfri
vara. Del som sägs i 30 § om säljarens skyldighet all lämna köparen
meddelande om hinder för alt fullgöra köpel i tid gäller på motsvarande
sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Om det föreligger fel på grund av att varan inte överensstämmer med en uppgift som har lämnats av någon annan än säljaren, är säljaren dock fri från skadeståndsskyldighet, om han varken kände lill eller borde ha känt till uppgiften.

43 § Avser köpel en vara som har tillverkats särskilt för köparen efter
hans anvisningar eller önskemål, har köparen rätt lill skadestånd på grund
av fel, såvida inte säljaren visar att felet inte beror på försummelse på hans
sida.

Avser köpet en vara som fanns vid köpet och som med hänsyn till varans egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt inte kan ersättas med någon annan vara, har köparen rätt till skadestånd på grund av fel, om felet har uppkommit efter köpet till följd av säljarens försummelse.

Har säljaren efter köpet försummat att upplysa köparen om fel som han 16

kände till eller borde ha känt till, har köparen rätt till ersättning för den Prop. 1988/89:76
skada som kunde ha undvikits genom en sådan upplysning. Bilaga 2

44 § Även om det inte följer av 42 eller 43 §, har köparen rätt till
skadestånd på grund av fel,

1. om varan vid köpel avvek från vad säljaren särskilt utfast,

2. om säljaren har lämnat en uppgift som avses i 18 § 1 eller 20 § 1 och säljaren insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledande, eller

3. om säljaren har försummat att lämna en sådan upplysning som avses i 18 § 2 eller 20 § 2 eller annars har handlat i strid mot tro och heder.

45 § Fullgör säljaren inte sin skyldighet att avhjälpa ett fel, har köparen
även utan stöd av 42 —44§§ rätt till ersättning för kostnaderna för att
avhjälpa felet i den mån han därvid har handlat försvarligt.

Köparen har även rätt till ersättning för den skada som han lider genom säljarens försummelse vid avhjälpandet.

Påföljder av rättsligt fel

46 § Föreligger del ett rättsligt fel, gäller bestämmelserna om reklamation i 34 § första stycket och 35 §, om avhjälpande och omleverans i 36 — 38 §§, om hävning i 39 och 41 §§ samt om köparens rätt all hålla inne betalningen i 48 §.

47 § Lider köparen skada genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpel, har han rätt lill skadestånd, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Även om första stycket inte är tillämpligt, har köparen rätt till skadestånd på grund av rättsligt fel enligt 42- 45 §§.

Gemensamma bestämmelser om påföljder av säljarens avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

48 § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av
att varan är felaktig och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter
tiden för varans avlämnande, får köparen hålla inne så myckel av betal
ningen som motsvarar kravet.

Partiellt avtalsbrott

49 § Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas
bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får
häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är väsentligt för hela köpet.

Om del kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

Hävning vid successiv leverans

50 § Skall varan avlämnas efter hand i särskilda poster och föreligger det
dröjsmål eller fel beträffande någon post, får köparen häva köpet i fråga

om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning. 17

2 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 76. Bilagedel

Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta all ett avtalsbrott, som Prop. 1988/89:76 ger rätt till hävning, kommer att inträffa beträffande någon senare post, får Bilaga 2 hävning ske i fråga om denna.

Häver köparen i fråga om en post, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare poster, om han på grund av sammanhanget mellan posterna skulle ha betydande olägenhet av alt stå fast vid köpet beträffande dessa poster.

Priset för varan Prisets bestämmande

51 § Om priset inte får anses avtalat, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn lill varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

52 § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall förhållandena vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till grund för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackningens vikt.

53 § Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har
angetts i räkningen, om han ej utan oskäligt uppehåll meddelar säljaren att
han inte godkänner priset. Detta gäller dock ej, om ett lägre pris får anses
avtalat eller om det fordrade beloppet är oskäligt.

Prisets betalning

54 § Priset skall betalas hos säljaren. Om betalning skall ske mot över
lämnande av varan eller dokument avseende varan, skall dock priset
betalas där överlämnandet sker.

Köparens skyldighet att betala priset omfattar även en skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti och annan säkerhet saml att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning.

55 § Säljaren får kräva betalning, när varan hålls köparen till hända eller
ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.

Köparen är dock inte skyldig att betala priset förrän han har haft tillfälle till en sådan undersökning av varan som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. Köparen får likväl inte på denna grund hålla inne betalningen, om det avtalade sättet för varans avlämnande eller prisets betalning är oförenligt med en sådan undersökning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte efter betalning får förfoga över varan, får utan hinder av första och andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har tagit erriot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana villkor.

Påföljder av köparens dröjsmål

56 § Betalar inte köparen priset i rätt tid och beror det inte på säljaren

eller något förhållande på dennes sida, får säljaren enligt 58 — 63 §§ kräva 18

betalning eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd. Han får även Prop. 1988/89: 76
hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 75 §. Bilaea 2

57 § Medverkar inte köparen i rätt tid till köpet genom att hämta eller ta
emot varan eller vidta andra åtgärder för all köpet skall kunna fullföljas
och beror det inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller
60 § fjärde stycket och 63 § andra stycket.

Krav på betalning

58 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen betalar priset.
Avbesläller köparen en vara som skall tillverkas, får säljaren dock inte

fullfölja tillverkningen för köparens räkning, såvida inte ett avbrott av tillverkningen skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för all hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Skadestånd för förlust till följd av avbeställningen beräknas enligt 71 — 74 §§.

59 § Frågar en köpare, som inte har tagit emot varan och inte heller har
betalat priset, om säljaren trots dröjsmålet med betalningen vill hålla fast
vid köpet, måste säljaren svara inom skälig tid, såvida han vill kräva
betalning. Även om säljaren inte får någon fråga, förlorar han sin rätt all
kräva betalning, om han väntar orimligflänge med att framställa kravet.

Hävning

60 § Säljaren får häva köpet, om köparens dröjsmål med betalningen
utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalning av priset och är den inte oskäligt kort, får köpel även hävas, om köparen inte betalar inom tilläggstiden eller om han meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.

Framgår det av avtalet eller omständigheterna all säljaren har ett särskilt intresse av alt bli av med det han sålt, får säljaren häva köpet, om köparen inte i rätt lid medverkar till köpet och detta utgör ett väsentligt avtalsbrott.

61 § Har köparen betalat priset för sent och vill säljaren häva köpet på
grund av dröjsmålet, måste han utan oskäligt uppehåll meddela köparen
all han vill häva.

Hävning vid successiv leverans

62 § Skall priset betalas efter hand i särskilda poster allteftersom avläm
nande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon post, får
säljaren häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i
övrigt gäller för hävning.

Säljaren får även häva köpet i fråga om en senare post, dock inte om det saknas anledning alt anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer all upprepas.

Skadestånd

63 § Lider säljaren skada genom köparens dröjsmål med betalningen, har
han rätt till skadestånd. Räll lill skadestånd föreligger dock inte i den mån

dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller annat 19

liknande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat Prop. 1988/89:76 med vid köpel och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit Bilaga 2 eller övervunnit.

Framgår del av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det han sålt, har säljaren också rätt lill skadestånd, om han lider skada genom att köparen inte medverkar lill köpet i rätt tid. Säljaren har dock inte rätt till skadestånd, om det har förelegat ell hinder för köparen motsvarande del som avses i 29 §, för att hämta eller ta emot varan.

Det som sägs i 30 § om säljarens skyldighet all lämna meddelande om hinder för att fullgöra köpel i tid gäller på motsvarande sätt för köparen, om denne hindras att i tid betala priset eller medverka till köpet.

Specifikation

64 § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper
och underlåter han att göra del vid avtalad tid eller inom skälig tid efter
det att han fått begäran om delta från säljaren, får säljaren göra specifika
tionen i överensstämmelse med vad som får antas vara i köparens intresse.

Om säljaren gör specifikationen, skall han underrätta köparen om den och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifikationen. Har köparen fåll en sådan underrättelse och ändrar han inte specifikationen inom den förelagda tiden, blir säljarens specifikation bindande.

Befarat avtalsbrott Stoppningsrätt

65 § Visar det sig efter köpel all en parts handlingssätt eller ekonomiska
förliållanden är sådana, all han får antas inte komma alt uppfylla en
väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del avbryta fullgö
relsen och hålla inne sin prestation.

Har ell förhållande som avses i första stycket inträffat på köparens sida och har säljaren redan avsänt varan, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har mottagit transportdokument avseende varan.

En part som utövar sin räll enligt första eller andra stycket skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att meddelande inte har lämnats i tid.

Även om det föreligger ell förhållande som avses i första eller andra stycket, skall parten fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer säkerhet för sin fullgörelse.

Hävning

66 § Slår det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger ena parten räll all häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen.

Köparens konkurs m. m.

67 § Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter del att

köparen har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen 20

(1970:847) eller försalls i konkurs och är priset inte betalt, får säljaren Prop. 1988/89:76 kräva att varan lämnas tillbaka. Detta gäller dock inte, om priset betalas Bilaga 2 genast eller, ifall priset inte är förfallet till betalning, köparen eller konkursboet utan oskäligt uppehåll efter uppmaning ställer säkerhet för priset. Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad, skall konkursboet anses ha tillträtt köpel.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans

Verkningar av hävning och omleverans

68 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet all betala priset och medverka till köpet.

I den mån köpet har fullgjorts, får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot tills den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig all erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot tills omleverans sker.

69 § Hävs köpet eller sker omleverans, skall köparen ge ut avkastning
och annat utbyte som han har fått samt betala skälig ersättning, om han
har haft väsentlig nytta av varan.

Om säljaren skall betala tillbaka priset, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalning, dock tidigast från lidpunkten för avlämnandet.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

70 § Köparen förlorar rätten att häva köpet och att kräva omleverans, om han inte kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Första stycket gäller inte,

1. om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, genom sin egen beskaffenhet eller till följd av ett förhållande på säljarens sida,

2. om varan har förstörts, försämrats eller minskal till följd av en åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka varan, eller

3. om varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av köparen för avsett bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Köparen förlorar inte heller rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskal.

Skadeståndets beräkning

71 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter,
prisskillnad, förlorad vinst och annan föriusl med anledning av avtalsbrot
tet. 21

Prisskillnad Prop. 1988/89: 76

72 § Har köpet hävts och har köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren bilaga /
sålt varan på nytt och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig

lid efter del att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid läckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkning av prisskillnaden.

73 § Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 72 §
har skett och finns del ett gängse pris för sådana varor som köpet avser,
läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid liden för hävningen till
grund för beräkning av prisskillnaden. Om köpel har hävts av köparen
efter del all varan har tagits emot, skall i stället gängse pris vid liden för
mottagandel läggas till grund för beräkningen.

Gängse pris skall beräknas enligt prisnivån för varor av samma slag på den ort där avlämnandet borde ha skett.

Nedsättning av skadeståndet

74 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för alt begränsa sin skada. Försummar han det, sätts skadeståndet ned i motsvarande mån.

Skadeståndet kan jämkas, om del är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst saml lill omständigheterna i övrigt.

Ränta

75 § 1 fråga om ränta på priset och andra fordringar gäller bestämmelserna i räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva att priset betalas mot att köparen tillhandahålls varan eller dokument eller bevis för att varan transporteras lill köparen på sådana villkor att säljaren ej längre får förfoga över varan, utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framställer ett sådant krav. Detta gäller dock inte om säljaren ger ul varan, dokumenlet eller beviset trots all priset inte betalas.

Vård av varan

Säljarens vårdplikt

76 § Om varan inte hämtas eller las emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen lill följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han härden i sin besittning eller annars kan ta hand om den.

Köparens vårdplikt

77 § Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom
till hända på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens
räkning, om det kan ske utan att priset betalas och utan oskälig kostnad
eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller 22

någon, som på hans vägnar kan ta hand om varan, finns på bestämmelse- Prop. 1988/89: 76
Orten. Bilaga 2

Förvaring hos tredje man

78 § Den part som skall la vård om varan får överlämna den till tredje man för förvaring för motpartens räkning, såvida inte kostnaderna för förvaringen är oskäligt stora. Om förvararen har valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan, när förvararen har tagit emot den.

Ersättning fiir vårdkostnader

79 § Den pari som skall ta vård om varan för motpartens räkning har räll till ersättning för försvarliga utgifter och andra kostnader på grund av vården. Till säkerhet för sådan ersättning får parten hålla inne varan.

Försäljning av varan

80 § Den part som skall la vård om varan får sälja den, om han inte utan
väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om mot
parten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala
priset eller kostnaderna för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall såvitt möjligt underrättas före försäljningen.

81 § Har en part rätt all sälja varan enligt 80 § men kan den inte säljas eller är del uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt.

82 § Del som en försäljning har inbringat och som på annat sätt har utvunnits av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas till motparten. Överskott tillfaller motparten.

Avkastning

83 § Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, såvida det inte med fog kunde beräknas att den skulle falla ut senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köparen, såvida det inte med fog kunde beräknas att den skulle falla ul tidigare.

84 § I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit lill betalning före köpel. I köpet ingår också sådan företrädesrätt för aktieägare all delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.

85 § I köp av räntebärande värdepapper ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Det som svarar mot sådan ränta skall köparen betala lill säljaren

utöver priset, såvida inte fordringen har sålts som osäker. 23

Vissa meddelanden Prop. 1988/89:76

Bilasa 2 86 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 25, 26,

31,34,37,41,53 eller 65 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får köparen

åberopa meddelandet även om det försenas, förvanskas eller inte kommer

fram. Motsvarande gäller ett meddelande som säljaren skall lämna till

köparen enligt 59,61 eller 65 §.

Denna lag träder i kraft den då lagen (1905:38 s. 1) om köp

och byte av lös egendom upphör att gälla. Äldre lag gäller dock i fråga om köp som har ingåtts före den nyalagens ikraftträdande.

Sammanställning av remissyttrandena Prop- 1988/89:76

Bilaga 3 Betänkande (NU 1984:5) Nordiska köplagar

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt. Försvarets civilförvaltning. Försvarets materielverk. Statens vatlenfallsverk. Televerket, Postverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Marknadsdomstolen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden. Statens industriverk. Länsstyrelsen i Malmöhus län. Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet, 1983 års småhusköpsutredning (Ju 1983:03), Produklåterkallelsekommil-tén (H 1982:6), Professor Jan Hellner, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. Ackordscentralen Stockholm, Stockholms fondbörs, Sveriges industriförbund. Svensk induslriförening, Sveriges hanlverks-och induslriorganisation/Fa-miljeföretagen, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundel. Näringslivets delegation för marknads-rätt. Kooperativa förbundet. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förening. Finansbolagens förening. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska byggnadsenlreprenörföre-ningen, Sveriges mekanförbund, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförelag. Motorbranschens riksförbund, Sveriges varvsindustriförening, Sveriges redareförening och Motormännens riksförbund. Sveriges industriförbund. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges grossislförbund, Sveriges mekanförbund, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Näringslivets delegation för marknadsrätt. Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges varvsindustriförening har avgett ett gemensamt ytllrande som nedan återges under rubriken Näringslivsorganisalionerna. Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och ulan bearbetning.

1 Allmänna och sammanfattande synpunkter

Svea hovrätt

Allmänna synpunkter

Hovrätten har inte någonting att erinra mot arbetsgruppens bedömning i fråga om' behovet av en reform på den allmänna köprällens område.

En ny allmän köplag bör enligt hovrättens mening så nära som möjligt
anknyta lill det resultat som har uppnåtts genom det nyligen avslutade
mellanfolkliga arbetet på köprättens område, dvs. till 1980 års FN-konven
tion om internationella köp. Konventionen bör vara förebild både ifråga
om del sakliga innehållet och den formella uppbyggnaden. Dock bör
drastiska förändringar i förhållande lill 1905 års köplag undvikas, inte
minst därför att den lagen genom analogier har fått betydelse långt utanför
sitt egentliga tillämpningsområde. Den har kommit alt tjäna som en all
män civilkod i fråga om kontraktsrätlsliga spörsmål som inte är reglerade i
annan lag. Del är svårt all överblicka de problem som kan uppstå på det
oreglerade fältet genom förändringar på köprättens område. Härtill kom
mer att innebörden av nu gällande köprält i regel är väl känd genom praxis
och doktrin, där Alméns insatser fortfarande är grundläggande, medan
innebörden av ändrade regler i en ny köplag sannolikt kommer att under
räll lång tid förbli mindre klar på åtskilliga punkter. Motivuttalandena i 25

betänkandet är ofta knappa och allmänt hållna och som bekant råder en Prop. 1988/89: 76 betydande ratlsfallslorka inom köprätten. Hovrätten gör dock den samla- Bilaga 3 de bedömningen all svårigheter av nu antydd art, även om de är betydelsefulla, inte får slå i vägen för en på längre sikt nödvändig modernisering och vidareutveckling av rättsområdet.

Göteborgs tingsrätt

Behovet av nya köplagar

Beträffande behovet av en reformering av den nordiska köplagstiftningen instämmer tingsrätten i huvudsak i de synpunkter som arbetsgruppen har framfört. Att köplagarna anpassas lill moderna affärsförhållanden är angeläget även med hänsyn till den stora betydelse för normgivning utanför den egentliga köprätten, som dessa lagar har. Reformbehovet kan dock inte för närvarande anses så akut att det motiverar ett frångående av den nordiska rättslikheten. Såsom senare något skall utvecklas ifrågasätter därför tingsrätten om inte ytteriigare internordisk bearbetning av föreliggande förslag bör ske innan det blir föremål för lagstiftning.

Lagförslagens systematik

Tingsrätten anser att den modernisering som har skett av samhället sedan gällande köplags tillkomst i och för sig väl motiverar att reglerna om köp i motsvarande mån blir föremål för ändring och omarbetning. Emellertid vill tingsrätten ifrågasätta huruvida del kan vara rationellt och lämpligt att ersätta ett fungerande regelsystem med ell helt nytt. Det kan inte bortses ifrån att det förhållande att en regels plats i systemet ändras och dess lydelse justeras kommer att — även i fall då någon materiell ändring ej är åsyftad — leda till tveksamhet i vilken mån tidigare praxis och uttalanden i doktrinen är alt tillämpa för framtiden. Härtill kommer all köplagens regler i stor utsträckning tillämpas även utanför köprällens område såsom 1. ex. beträffande entreprenadavtal och hyra av lös sak och all den nämnda osäkerheten beträffande tidigare praxis tillämplighet i viss utsträckning kan komma att drabba även dessa rättsområden.

Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen delar utredningens åsikt att köplagen skall ge tidsenliga anvisningar om hur praktiska problem som uppkommer i samband med köp bör lösas. Det är också av stor betydelse att den nordiska lagstiftningen utformas så, att den inte bara sakligt nära överensstämmer utan även formellt uppvisar så små skillnader som möjligt.

Lagstiftningen rörande köp av lös egendom är utspridd på flera lagar. Det bör övervägas att i möjligaste mån sammanföra denna lagstiftning i något färre lagar.

Förslaget innebär inget ställningstagande till frågan om säljarens skade
ståndsansvar enligt köplagen jämväl skall omfatta skador som drabbar
annan egendom än själva varan (produktansvar). Civilförvaltningen anser
alt del ligger nära till hands att ta upp denna fråga till bedömning i delta
sammanhang och all det är en brist i förslaget att så inte skett. 26

Försvarets materielverk Prop. 1988/89:76

De i Sverige, Danmark och Norge gällande köplagarna fyller alltjämt sin °

uppgift i flera viktiga avseenden, men utvecklingen har lett till all de inte längre på ett fullt tillfredsställande sätt svarar mot tidens krav. I samband med del moderniseringsarbete, som därför befunnits erforderligt har den nordiska arbetsgruppen strävat efter att åstadkomma enhetlig köplagstiftning för de nordiska länderna. Det är därför med viss besvikelse som materielverket konstaterar, att de för de olika länderna framlagda lexlför-slagen innehåller så många avvikelser från varandra. I vissa fall har lagförslagen olika lydelse trots att sakinnehållet är avsett att vara detsamma.

Det föreliggande förslaget har i förhållande till gällande köplag en moderniserad disposition och språkdräkt. Den vinst i klarhet och lättillgänglighet som därmed vinns överväger enligt materielverkets åsikt nackdelarna med alt bryta med den hävdvunna formen.

Försvarets materielverk tecknar i huvudsak enligt Allmänna bestämmelser av år 1957 för leveranser lill försvarets myndigheter ("1957 års bestämmelser"). Dessa är upprättade i samråd med Sveriges Industriförbund. De större upphandlingarna till försvaret präglas av alt en väsentlig del av leverantörens arbete består i produktutveckling. Leveranserna av de färdiga produkterna sker under lång tid och villkoren för dessa leveranser regleras i detalj, varför en tillämpning av köplagen sällan blir aktuell. Köplagens regler saknar emellertid inte intresse för dessa fall. De utgör en bas för bedömningen av vad som är rimliga villkor i köpavlal.

Materielverkets helhetsintryck av lagförslaget, särskilt reglerna om säljarens dröjsmål och fel, är att påföljderna vid säljarens kontraktsbrott anses böra bli mildrade.

Statens vattenfallsverk

En modernisering av köplagen är motiverad med hänsyn lill samhällsutvecklingen under 1900-talel. Lagförslagets systemalik och mbriksältning är väl utformad.

En ny köplag föranleder en genomgång av de allmänna leveransbeslämmelser som användes i avtal, där Vattenfall är part. Eftersom lagen är disposiliv, väntas några svårigheter inte möta vid anpassningen.

Vallenfall finner inte anledning att i detalj kommentera lagförslaget. På några punkter finns dock skäl all instämma i professor Hjerners kritik av majoritetens förslag.

Televerket

Det vore utan tvekan värdefullt om Sverige nu fick en köplag som tillgodosåg behovet hos ett modernt näringsliv. Om denna köplag dessutom kunde göras enhetlig för de nordiska länderna vore värdet av den uppenbariigen än större.

Emellertid är näringslivet en myckel heterogen grupp. Att i en och
samma lag tillgodose de behov som representeras av denna grupp är
givelvis förenat med problem. En metod som i lagstiftningssammanhang
kan tillämpas för att möta sådana problem är att ge en lag en mycket
allmängiltig utformning och att överlämna uppgiften att närmare konkre
tisera lagens innebörd åt rättstillämpningen. Televerket har i och för sig
förståelse för all metoden används, men ser dess användning här vara
förenad med konsekvenser som bör nämnas. 27

En grundläggande princip för en köplag bör vara att den tillgodoser Prop. 1988/89:76
köparens och säljarens intressen på ett balanserat och förutsägbart sätt. Bilaga 3

I Sverige finns idag en mångfald, branschvis upprättade bestämmelser som reglerar förhållandel mellan köpare och säljare. Eftersom den föreslagna köplagen i stor utsträckning överlåter åt rättstillämpningen att klarlägga lagens innebörd och den även avses bli dispositiv torde den inte komma att minska antalet sådana bestämmelser. Del synes därmed föreligga risk för att den föreslagna lagstiftningen inte kommer att få den betydelse för rättsutvecklingen som måste anses önskvärt.

Televerket finner det angelägel all grunderna för en ny köplag och de uttryckssätt som föreslås komma till användning ytterligare analyseras och tillstyrker att lagstiftningsarbetet forisätter enligt de föreslagna riktlinjerna.

Postverket

Postens granskning av betänkandet har gjorts utifrån den marknadsorientering vi arbetar efter. Vi har därför koncentrerat vårt intresse till den betydelse den föreslagna lagstiftningen kan få för Postens affärsverksamheter.

Närmast berörs poslorderhandel till företag, distributionstjänster samt betalningsförmedling.

Postens verksamhet i relation till förelag baseras i huvudsak på avtal, vilket i kombination med lagens dispositiva karaktär begränsar vårt intresseområde.

Statskontoret

Från de synpunkter statskontoret har att beakta har vi ingen erinran mot vad som framförs i betänkandet.

Riksrevisionsverket

RRV begränsar sitt yttrande lill frågan huruvida nu gällande regler för den offentliga upphandlingen står i överensstämmelse med förslaget till ny köplag. RRV konstaterar härvid att ell genomförande av förslaget inte innebär att nämnda regler behöver ändras.

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen kan inte gå in i detalj på de enskilda bestämmelserna i lagförslagen men anser alt förslaget till ny svensk köplag är väl ägnat att läggas lill grund för lagstiftning. Därvid utgår domstolen från att även en ny konsumentköplag kommer alt utarbetas på grundval av konsument-köpsutredningens förslag (SOU 1984:25). Dessa två lagförslag har dock många bestämmelser som trots samma sakliga innehåll fått olika redaktionell form. En bearbetning av lagtexterna så all språkbruk och terminologi blir enhetliga synes nödvändig.

I marknadsdomstolens hittillsvarande verksamhet har köplagens be
stämmelser haft betydelse främst i ärenden enligt 1971 års lag om av
talsvillkor i konsumentförhållanden. Sedan den 1 juli 1984 har domstolen
även alt tillämpa lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vid avgö
rande om ett avtalsvillkor är oskäligt skall dom.stolen — enligt båda 28

avtalsvillkorslagarna — ta hänsyn till om villkoret avviker från gällande Prop. 1988/89:76 disposiliv rätt. Ett avtalsvillkor som avviker från tvingande rättsregler Bilaga 3 anses regelmässigt oskäligt redan på grund av alt det vilseleder om det faktiska rättslägel. Genom att den föreslagna konsumentköplagen innehåller regler som är tvingande och längre gående till köparens fördel än köplagsförslaget, kommer — om förslagen genomförs — den allmänna köprälten att få mindre betydelse vid bedömningen av avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Å andra sidan kan tillkomsten av lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare öka den allmänna köplagens betydelse för domstolens rättstillämpning. Domstolen har dock hittills haft endast ett fåtal ärenden enligt den nya lagen.

En grundläggande tanke bakom lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare är att en mindre näringsidkare skall få ett starkare skydd vid avtal med en starkare motpart. Ett avtalsvillkor skall bedömas med hänsyn till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Motsvarar villkoret vad som följer av disposiliv rätt kan det i allmänhet inte bli fråga om att bedöma det som oskäligt. Det finns därför anledning all vara särskilt uppmärksam på att mindre näringsidkare i egenskap av köpare får ett tillfredsställande skydd enligt köplagen. På sid. 156 i betänkandet framgår att arbetsgruppen beaktat sådana synpunkter. Det kan dock ifrågasättas om inte ifrågavarande köpares ställning bör stärkas ytterligare i vissa fall. Exempelvis kan det under vissa förhållanden vara befogat alt beakta orsaken till köparens dröjsmål med betalning då säljarens hävningsrätt skall bedömas. Enligt förslaget (s. 191) skall så inte ske. Vidare finns det skäl all överväga bl. a. om inte regleringen av köparens avbeställning (38 § 2 st.) för här berörda kategorier borde ske mera i enlighet med förslaget till ny konsumentköplag.

Konsumentverket

Behovet av en ny köplagstiftning gör sig gällande i alla de nordiska länderna. Som arbetsgruppen påpekar (s. 156) har bl.a. utvecklingen på del rättsliga området och inom handel och industri medfört att de existerande köplagarna från början av seklet inte motsvararnutida krav. Det är mot den bakgrunden positivt all nya allmänna köplagar utarbetas i de nordiska länderna och att lagarna blir så enhetligt utformade som möjligt.

Konsumentverket har granskat den del av arbetsgruppens förslag som är avsedd att ersätta 1905 års svenska köplag. Förslaget synes väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamalionsnämnden (ARN) har inte någon annan mening än arbetsgmppen om behovet av en översyn av köplagen. Att den gällande 1905 års köplag fortfarande är i huvudsak användbar är naturligtvis ett kriterium på lagverkets höga kvalitet och förtjänster i övrigt men hindrar inte all det behövs en anpassning av köplagstiftningen till nuvarande samhällsförhållanden.

Det hade varit värdefullt om arbetet med en allmän översyn av köplagen
hade kunnat komma igång betydligt tidigare. Då skulle det säkerligen ha
blivit lättare all harmonisera de under senare år genomförda reformerna
på konsumenträttens område med köprätten. I stället har det blivit så att
reformarbetet — t. ex. genom antagandet av de särskilda lagarna om kon
sumentköp och konsumenttjänster — har kommit alt bedrivas i "bakvänd 29

ordning". Det är ägnat alt komplicera den översyn av den allmänna Prop. 1988/89:76 köplagen som nu förestår. I nuläget har man emellertid all utgå från de Bilaga 3 förutsättningar som råder.

Arbetsgruppen har tagit på sig en besvärlig uppgift. Del har gällt att la hänsyn inte bara till den sedan lång tid tillbaka gällande köplagen och den utveckling som har skett inom handeln och affärslivet i övrigt utan även till på senare lid tillkommen speciallagstiftning på t. ex. konsument- och näringsrättens områden. Uppgiften kompliceras ytterligare av att köplagens inflytande inom civilrätten ju sträcker sig betydligt vidare än vad lagens omedelbara tillämpningsområde anger. Härtill kommer intresset av en anpassning till den härom året antagna FN-konventionen om internationella köp. Dessutom skall den nordiska rättsenheten bevaras. Del är givet att varje avvägning mellan sådana sinsemellan svårförenliga intressen som det här är fråga om lätt kan kritiseras från den ena eller andra utgångspunkten. Nämndens allmänna intryck är emellertid att arbetsgruppens belänkande innefattar rimliga kompromisser mellan olika intressen och att lagförslaget väl kan läggas lill grund för det fortsatta köplagsstift-ningsarbetet. Det är önskvärt om man därunder söker ytterligare brygga över de skillnader som kvarstår i betänkandet mellan de olika ländernas förslag. ARN har ingen erinran mot systematiken i de framlagda förslagen, vilken i betydande grad tycks vara inspirerad av FN-konventionen. Bruket av rubriker och underrubriker gör det förhållandevis lätt all orientera sig i lagen, trots all materian ju ingalunda är okomplicerad.

Vad gäller själva betänkandets utformning noterar nämnden alt motiven till förslagen är tämligen allmänt hållna. Bortsett från de punkter där de olika ländernas lösningar skiljer sig från varandra är kommentaren lill de olika bestämmelserna rätt kortfattad och refererande. I förening med den nya systemaliken och arbetsgruppens strävan efter ett modernare språkbruk medför delta dessvärre alt del emellanåt är svårt att säkert veta hur en viss regel är avsedd att tillämpas. En större konkretisering och exemplifiering är önskvärd i motiven. Det är angeläget att del framgår i vad mån en viss bestämmelse i sak skiljer sig från motsvarande lagrum i nuvarande lag. Annars uppkommer lätt tvekan om hur långt den omfattande praxis och judikatur som har vuxit fram under 80 år fortfarande har giltighet. Med tanke på den auktoritet som Alméns kommentar har fått för uttolkningen av köplagen kunde det t. ex. vara av värde all få direkta hänvisningar lill sådant i kommentaren som alltjämt anses relevant.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Länsstyrelsen kommer i sin verksamhet blott i mycket ringa omfattning i kontakt med köplagens regler. Länsstyrelsen har därför föga erfarenhet av köplagen och dess tillämpning.

Länsstyrelsen konstaterar emellertid att köplagarna i Danmark, Norge och Sverige enligt de framlagda förslagen även i fortsättningen kommer att i huvudsak överensstämma med varandra och med en ny köplag i Finland. Detta är myckel värdefullt med hänsyn till det nordiska samarbetet och det intensiva handelsutbytet länderna emellan. Överensstämmelsen är särskilt väsentlig för utvecklingen av det gränsregionala samarbetet, t. ex. i Öresundsregionen.

Länsstyrelsen, som inte haft möjlighet att gå in på en detaljgranskning
av förslaget till svensk köplag, har utifrån de allmänna synpunkter som
länsstyrelsen har att beakta, ej funnit anledning lill någon erinran mot
förslaget. 30

Uppsala universitet Prop. 1988/89: 76

Allmänt B''g3 3

Fakullelsslyrelsen tillstyrker i allt väsentligt del framlagda förslaget lill ny svensk köplag.

Vissa förslag synes dock behöva omarbetas. Våra huvudsakliga anmärkningar gäller vad som utgör fel, säljarens skadeståndsansvar vid fel och skadeståndets omfattning generellt samt ulmönstringen av 40 § i nuvarande köplag ur förslaget.

Behovet av ny lagstiftning

Det råder ingen tvekan om att det på skäl som anförs i avsnitt 5.1—2 behövs en ny allmän köplag. Visseriigen torde förekomsten av allmänna avtalsvillkor inte försvinna, men avtalsskrivandet kan förhoppningsvis rationaliseras och villkoren bli mindre omfattande. Det är alltså viktigt att en allmän köplag inte har så betydande avvikelser från det påföljdssystem som vanligen finns eller är avsett att finnas i olika avtal, att oavsiktliga luckor i avtalen inte gärna kan fyllas ut med hjälp av köplagen (jfr NJA 1979 s. 483). På några punkter kan man fråga sig om anpassningen gått tillräckligt långt i förslaget, för att den nya köplagen skall kunna fylla funktionen alt tjäna som utgångspunkt för avialsskrivning och avialstolk-ning. Fakultetsstyrelsen vill här särskilt peka på skadeslåndsskyldighetens omfattning (se nedan).

Köplagens omfattning och systematik

En central fråga är, huruvida konsumentköp bör föras in i den allmänna köplagen eller regleras i en särskild konsumentköplag. Frågan torde inte kunna besvaras förrän man slutligen vet vilka materiella lösningar som skall gälla i respektive fall. Fakullelsslyrelsen hyser visseriigen uppfattningen att det inte får vara ett självändamål, att reglerna om konsumentköp och övriga köp så långt som möjligt skall överensstämma med varandra. En sådan inställning skulle endast resultera i en intetsägande eller kompromissbelonad lagtext. Men det kan inte uteslutas att man efter en bedömning av vad som är lämpligt vid vanliga köp och vid konsumentköp kommer fram till att skillnaderna blir ganska begränsade. Under sådana förhållanden synes det mest rationellt all efter danskt och norskt mönster föra in konsumentköpen i den allmänna köplagen.

Det tillstyrks att internationella köp hålls utanför köplagen.

Eftersom ändringarna i förhållande till 1905 års köplag är relativt betydande, blir det nödvändigt all bryta den nuvarande paragrafnumreringen. Därmed är även lagens systematik öppen tor lämplighetsöverväganden. Del enda som kunde diskuteras är, om utfyllande regler om köparens plikter borde placeras tidigare före reglerna om säljarens kontraktsbrott. Fakullelsslyrelsen anser dock att det lagda förslaget duger bra.

På vissa punkter anser fakultetsslyrelsen att lagförslagen är alltför allmänt hållna (se nedan).

Produktåterkallelsekommittén

Produktåterkallelsekommittén (PÅK) har enligt sina direktiv (Dir

1982:60) att — som ett komplement till gällande lagstiftning om produkt- 31

säkerhet - överväga frågan om en lagstiftning för att möjliggöra återkallel- Prop. 1988/89: 76 se av farliga varor. . Begreppet återkallelse har därvid använts för att läcka Bilaga 3 ett vitt fält av åtgärder. I direktiven anges att man dit vanligen hänför ett förfallningsreglerat förfarande av innebörd att en myndighet kan ålägga en näringsidkare att erbjuda sig att ta tillbaka farliga varor som han sålt eller att rätta lill säkerhelsbrister i dessa. Ell annat exempel som nämns är att näringsidkaren åläggs att gå ut med information om hur köparna skall undvika vissa faror.

En lagstiftning uppbyggd efter sådana riktlinjer får uppenbarligen principiellt en näringsrätlslig- marknadsrättslig karaktär. Det blir fråga om regler av påbudstyp direkt inriktade på alt ge direktiv för myndigheters och näringsidkares handlande, regler som har saklig anknytning till bestämmelser om produktsäkerhet i marknadsföringslagen och flera andra lagar.

Emellertid anges i PÅK:s direktiv också att kommittén bör överväga de regressfrågor och andra civilrättsliga spörsmål som kan uppstå i anslutning till problemen rörande vem eller vilka som skall kunna åläggas att återkalla de farliga varorna. Därigenom blir vissa delar av del nu remitterade förslaget till nordiska köplagar av omedelbart intresse för PÅK.

Allmänt sett finner kommittén det tillfredsställande att samordnade förslag lill köplagar för de nordiska länderna nu har kunnat läggas fram. I och för sig skulle det vara önskvärt att samordningen under lagstiftningsärendenas fortsatta behandling kunde drivas ännu längre än som skett i förslagen. PÅK har i november 1984 yttrat sig över konsumentköpsulred-ningens betänkande "Ny konsumentköplag" (SOU 1984:25). I det yttrandet framhöll kommittén inledningsvis att flera av reglerna i den rent civilrättsliga lagstiftning som förslaget till konsumentköplag innebar hade lill syfte att skydda konsumenter mot gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, all detta var ett syfte av delvis samma slag som det som skulle bära upp en ålerkallelsereglering och all mellan de båda regelområdena uppenbarligen måste förekomma ett nära samspel och en växelverkan. Här bör enligt kommitténs mening också regler i den allmänna köplagen passa in, även om de inte kan ha lill grundläggande syfte att skydda köpare mot farliga varor. Detta vill kommittén något närmare belysa i det följande (se avsnitt 4).

Jan Hellner

De nu framlagda förslagen lill nordiska köplagar har utarbetats av en gemensam nordisk arbetsgrupp med tre ledamöter från vardera Danmark, Finland, Norge och Sverige. Arbetet utgör en fortsättning av det tidigare arbete på en reform av köprätten som också skedde i nordisk samverkan men i mer traditionell form. För Sveriges del resulterade detta i betänkandet Köplag. SOU 1976:66 (i del följande, i anslutning till motiven till det nu framlagda förslaget, betecknat SOU).

I egenskap av utredningsman i köplagsulredningen var jag huvudansva
rig för SOU. Enligt direktiven för denna utredning skulle den nuvarande
köplagens allmänna principer, dess systematik och begreppsbestämningar
i allt väsentligt lämnas orubbade, och förslaget var utformat i enlighet
därmed. De nu framlagda förslagen skiljer sig däremot avsevärt från den
nu gällande köprätten och från de tidigare framlagda nordiska förslag som
byggde på den. De har en helt annan systematik, och även materiellt skiljer
de sig åtskilligt. Nyheterna avser inte endast sådant som har kritiserats i
den gällande rätlen, ulan förslagen innehåller ändringar även på punkter 32

där, såvitt är känt, ingen kritik har riktats mot gällande rätt. Delvis är Prop. 1988/89:76 förslagen, såsom skall beröras närmare i del följande, betingade av en Bilaga 3 önskan att följa FN-konvenlionen om internationella köp, antagen i Wien 1980. Men det finns också andra nyheter, t. ex. beträffande säljarens skadeståndsskyldighet vid fel i godset, som inte kan förklaras med detta skäl.

Del måste omedelbart sägas, alt del är svårt att sätta sig in i de nu framlagda förslagen. En stor del av motiven upptas av redogörelser för olikheter mellan förslagen för de olika nordiska länderna. På många punkter är olikheterna huvudsakligen, enligt vad som sägs i motiven, av redaktionell natur, något som innebär alt man av vad som föreslås för de andra nordiska länderna bör kunna dra slutsatser också om vad som skall gälla i Sverige. 1 övrigt är motiven, med vissa undantag, kortfattade. Tekniken vid skrivandet av motiven har varit att redogöra för de föreslagna texternas innehåll och avsedda tolkning — jämte skillnaderna mellan de olika nordiska förslagen, såsom nyss sades — och därefter göra en jämförelse med dels den nu gällande köprätten, dels tidigare förslag, och dels FN-konventionen. De referat som ligger till grund för jämförelsen är emellertid kortfattade, och de avser i allmänhet endast lydelsen av texterna, inte den praxis som har utvecklats på grundval av dem eller den vedertagna uppfattning som för Sveriges del främst framgår av Alméns kommentar. Hänvisningar lill rättsfall och litteratur saknas fullständigt. Det finns inte heller någon jämförelse mellan vad som nu föreslås och vad som i tidigare förslag framställdes i motiven. Jämförelsen med FN-konventionen består ofta endast i en anmärkning, att en föreslagen bestämmelse motsvarar en viss artikel i konventionen, även när del.är uppenbart för den som undersöker saken att överensstämmelsen är så stor att en artikel i konventionen är nära nog ordagrant översatt.

Det saknas vidare i stor utsträckning motivering, i meningen av skäl för de föreslagna reglerna, i del nu framlagda betänkandet. Detta gäller såväl på systemnivå som på detaljnivå. Arbetsgruppen anför visserligen ett antal skäl för att de nu gällande köplagarna behöver reformeras (se särskilt s. 155 ff). Dessa skäl är i stort sett desamma som låg till grund för de tidigare, långt mindre radikala förslagen, och de förklarar därför inte varför ytterligare långtgående förändringar ansetts nödvändiga. Huruvida de nu framlagda förslagen innebär en starkare anpassning lill modern praxis och teknik än de tidigare framlagda låter sig åtminstone diskuteras.

Läsaren är således ofta hänvisad lill att söka själv utröna, vari nyheterna i förhållande till gällande rätt består och vilka skälen för att föreslå dem är. För egen del har jag gjort betydande sådana försök, ibland — såsom kommer alt framgå av det följande — ulan framgång eller åtminstone utan alt vara säker på att jag har lyckats. Svårigheten att förstå förslagen är inte endast en olägenhet för den som vill sätta sig in i dem; den kommer också all skapa en betydande osäkerhet om förslagen genomförs, såvida inte mycket utförligare förklaringar upptas i en proposition.

Jag har inte ansett del vara min uppgift att ingå på någon utförligare diskussion i rättspolitiska frågor, ulan jag har koncentrerat uppmärksamheten på dels de föreslagna lagarnas allmänna roll i rättssystemet, dels på rättstekniska frågor som är av betydelse för att förslå och tillämpa de föreslagna reglerna. Någon fullständig analys av alla osäkra eller diskutabla punkter eftersträvas inte; delta skulle fordra en långt mer ingående granskning.

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76. Bilagedel

2 Vissa allmänna synpunkter Prop. 1988/89:76

2.1 Köplagens plats i rättssystemet Bilaga 3

Arbetsgruppen har till synes nästan helt inskränkt sitt perspektiv lill de köp som skall regleras av de föreslagna lagarna. Köprälten måste emellertid också ses som en del av den allmänna kontraktsrätten och civilrätten. Även om inte arbetsgruppen ansett sig ha anledning att göra det, måste man med tanke på framtiden se på de föreslagna lagarnas roll i kontraktsrätten.

För närvarande finns i Sverige en köplag, avsedd för alla typer av köp av lös egendom, vilken kompletteras av konsumentköplagen samt konsumentkreditlagen och lagen om avbelalningsköp mellan näringsidkare. Enligt den allmänna plan för köplagstiftningen, av vilken det nu framlagda förslaget är en del, skall Sverige - lill skillnad från Danmark och Norge och kanske även från Finland — ha tre olika, i princip fullständiga köplagar. En är FN- konventionen för internationella köp. Den blir tillämplig i den mån parternas avtal, eller i avsaknad därav konventionens bestämmelser, leder till en sådan tillämpning. Den andra är den köplag som nu föreslås. Den är till sill innehåll främst inriktad på nationella kommersiella köp, men dess innehåll och åtskilliga molivuttalanden lyder på alt den antas kunna tillämpas också på internationella köp. Detta är säkeriigen välbetänkt. Del kan inte uteslutas att också vid internationella köp parterna föredrar en nationell köplag framför FN-konventionen, och den svenska köplagen bör vara så utformad att den duger även för delta ändamål. Den nu föreslagna köplagen blir vidare tillämplig på köp mellan privatpersoner, t. ex. om en privatperson säljer en begagnad bil eller bål eller ett hus på annans mark till en annan person, samt på köp vid vilka säljaren är privatperson och köparen är näringsidkare. Den tredje är konsumentköplagen (förslag SOU 1984:25), som uteslutande skall tillämpas på köp vid vilka säljaren är näringsidkare och köparen är konsument.

Av det nu sagda framgår all den köplag lill vilken förslag nu har framlagts kommer all få starka beröringspunkter med annan nationell lagstiftning. En viktig synpunkt vid all lagstiftning måste vara integrationen mellan olika lagar och harmonin i rättssystemet. Lika skall behandlas lika. Förslaget är starkt påverkat av FN-konventionen, och integrationen mellan den och den nationella köprälten har uppenbariigen varit en viktig faktor vid utformningen. Jag återkommer senare till detta. Däremot synes arbetsgruppen ha ägnat mycket mindre uppmärksamhet ål den nationella integrationen. Del nu föreliggande förslaget till konsumentköplag är anpassat till ett tidigare utkast till köplag från arbetsgruppen, och man kan förmoda alt vid den fortsatta bearbetningen sambandet kan beaktas. Men om en blivande konsumentköplag anpassas till det nu föreliggande köplagsförslaget, blir olikheten mot den nyligen antagna konsumenttjänst-lagen (1985:716) desto större. Del synes nödvändigt att i framliden vid behandlingen av lagstiftningsärendet ägna uppmärksamhet ål denna fråga.

Något som mera direkt angår arbetsgruppens förslag är förhållandet lill
reglerna om köp av fast egendom (4 kap. JB). För närvarande är samord
ningen mellan reglerna om köp av lös och av fast egendom på det hela taget
god. 4 kap. JB är starkt influerad av den nu gällande köplagen. Behovet av
enhetlighet exemplifieras av att köp av byggnad på annans mark faller
under den lag som nu föreslås, och det är uppenbarligen betydande likhe
ter mellan sådana köp och köp av fast egendom. Aibetsgruppens förslag
innebär att olikheterna mellan köp av lös och av fast egendom blir avsevärt
större än för närvarande, vilket särskilt visar sig vid påföljderna av fel (se
nedan beträffande 42 — 45 §§ förslaget). 34

Härtill kommer förhållandet till de avtalstyper som inte alls är reglerade Prop. 1988/89:76 i lag, t. ex. hyra av lös egendom. Den nuvarande köplagen har haft stor Bilaga 3 betydelse även för dessa, genom all man i stor utsträckning har arbetat med analogier eller genom att köplagens regler har ansetts uttrycka "allmänna rättsgrundsatser". Som ett exempel på betydelsen härav kan nämnas att arbetsgruppen föreslår en helt ny reglering av anteciperat kontraktsbrott (65 — 67 §§). De motsvarande reglerna i nu gällande rätt (39 — 41 §§ köplagen) har dels motsvarigheter i andra civilrättsliga lagar (se 4:26 JB 37 § kommissionslagen samt 26 § försäkringsavtalslagen) och har dels exempelvis i NJA 1979 s. 253 av HD sagts ge uttryck ål grundsatser som i viss utsträckning kan tillämpas analogt utanför köprätten. Här uppslår alllsåett helt nytt läge.

Om denna fråga säger arbetsgruppen i betänkandet blott (s. 156): "Huruvida köprätten skall tjäna lill ledning för andra rättsförhållanden måste emellertid även i fortsättningen bli en fråga för rättstillämpningen." Verkliga förhållandet är att det för närvarande förekommer mycket ringa rättstillämpning, i varje fall från högsta instans, som kan bli vägledande för utvecklingen. De kontraktsrätlsliga principerna är inte endast något som angår domstolarna utan framför allt vad enskilda parter måste utgå från, för att inte behöva gå till domstol vid varje ovisshet. Det finns en betydande rättsvetenskaplig litteratur som alltsedan början av delta sekel har analyserat de kontraktsrätlsliga frågorna, delvis på grundval av den rättspraxis som finns, delvis genom självständiga resonemang, med köplagen som en självklar utgångspunkt. Denna litteratur kommer — liksom den som särskilt berör köprätten — att bli föråldrad om förslaget genomförs. Även om en analys skulle ge vid handen, att det är möjligt och lämpligt all behålla de nuvarande principerna, fordras mycket arbete redan för att konstatera att så är fallet. När den hittillsvarande grundvalen visar sig ha förändrats, blir frågan vad man kan bygga på den nya.

Denna synpunkt måste enligt min mening beaktas vid det fortsatta arbetet, inte blott avfärdas med frasen att del ankommer på rättstillämpningen att ta ställning. Del synes rimligt att också ägna någon uppmärksamhet åt vad som fordras för att göra en ny köplagsliftning och dess konsekvenser för kontraktsrätten kända inte bara för enskilda parter, vilka står inför konkreta problem rörande avialsskrivning, handlande för att uppfylla kontrakt och biläggande av tvister, utan även för den "juridiska allmänheten".

Systematiken I förslagen

Arbetsgruppen har helt frångått systematiken i de nu gällande nordiska köplagarna. Uppbyggnaden av dessa sägs vara "pragmatisk", vilket tydligen inte av arbetsgruppen uppfattas som något berömvärt. Enligt vad som sägs i motiven (s. 161) kan "befogad kritik" i olika avseenden riktas mot systematiken i de gällande köplagarna (liksom mot den i FN-konventionen), utan att det dock anförs vare sig vilka grunderna för kritiken är eller hur bristerna påverkar lagarnas användbarhet. Arbetsgruppen har vall sin egen systematik, vilken förefaller alt vara en kompromiss mellan de nuvarande köplagarnas och FN- konventionens. Någon allmän motivering för den valda systemaliken ges inte.

Efter en tids erfarenhet av den föreslagna lagen får jag som min mening
uttala, all systematiken ofta ler sig besväriig — man får bläddra fram och
tillbaka för att sammanställa de olika regler som gäller om samma ämne.
Man kan som exempel nämna reglerna om säljarens dröjsmål. Reglerna 35

om avlämnande finns 16-11 §§, medan påföljderna av dröjsmål med Prop. 1988/89:76 avlämnandet behandlas inte i omedelbar anslutning därtill utan i 24— Bilaga 3 31 §§. Det finns emellertid regler om påföljder av säljarens dröjsmål även på andra ställen i lagen. 48 — 50 §§ innehåller "gemensamma bestämmelser om påföljder av säljarens avtalsbrott". 65 och 66 §§ handlar bl. a. om säljarens anteciperade dröjsmål, 68 — 70 §§ behandlar hävning och omleverans. 71—74§§ innehåller de regler om beräkning av skadeståndet vilka blir tillämpliga bl.a. vid säljarens dröjsmål. Man får således vid läsningen av motiven till sistnämnda paragrafer leta fram vad som rör säljarens dröjsmål. Till jämförelse kan nämnas att i den nuvarande köplagen (och i SOU) alla bestämmelser om påföljder av säljarens dröjsmål finns samlade 121-27 §§, utom bestämmelserna om hävning vilka återfinns i 55 —58 §§.

Även om jag har svårt all inse att den nu valda systematiken skulle innebära någon förbättring bör del framhållas, alt — liksom vid de flesta andra lagar - systematiken spelar en mindre roll för den som hunnit bli förtrogen med ett lagverk. Det synes dock rimligt att vid en framtida bearbetning åtminstone förbättra systemaliken såtillvida som reglerna om säljarens avlämnande av godset får följas omedelbart av reglerna om påföljderna av dröjsmål med avlämnande, i stället för att reglerna om "varans beskaffenhet" skjuts in emellan. Även andra liknande förändringar synes väl påkallade, t. ex. att låta reglerna om rättsligt fel (f n. 23 §) följas omedelbart av reglerna om påföljder av rättsligt fel (f n. 46,47 §§).

4 Sammanfattning

Här har under 2 anförts vissa allmänna omständigheter som inverkar på bedömningen av om del är önskvärt att ersätta den nu gällande köplagen med det förslag som har framlagts.

Under 3 har ell antal särskilda stadganden granskats, och en jämförelse har skett med nu gällande rätt. Enligt min mening kan man knappast underiåta att vid en fortsalt bearbetning lä hänsyn till oklarheter och osäkerhet av den typ som nu har påvisats. Mycket som vid en första genomläsning förefaller godtagbart visar sig vid en närmare analys ge upphov till en besvärande ovisshet.

Förklaringen ligger, såvitt jag kan förstå, väsentligen i det arbetssätt som gruppen nödgals lill eller själv valt. Såsom tidigare har framhållits är det en oöverstiglig uppgift all på en gång ansluta en köplag till FN- konventionen och bygga vidare på den hävdvunna nordiska köprätten. Mig veterligen har ingen i något annat land haft en motsvarande ambition. Svårigheten ökas av att FN- konventionen själv är full av oklarheter, som kanske varit nödvändiga för att inte väcka motstånd inom de stater som vill anta dem. Detta kan emellertid inte vara något skäl för att till en svensk köplag överföra dessa oklarheter. I varje fall skulle för en bearbetning och sammansmältning fordras myckel längre tid än den arbetsgruppen har haft till sitt förfogande.

Det är möjligt att en del av oklarheterna försvinner orn en proposition till en svensk köplag koncentrerar sig på svenska förhållanden och bemödar sig alt ge en förklaring lill vad i en ny lag som skall skilja sig från hittills gällande rätt. En sådan fortsatt bearbetning synes nödvändig om en lag som bygger på det nu föreliggande förslaget skall på ett tillfredsställande sätt ersätta den nu gällande köplagen.

Landstingsförbundet Prop. 1988/89:76

Köplagstiftningen är av stor betydelse för sjukvårdshuvudmännen, vars '"äga i inköp uppgår till åtskilliga miljarder kronor varje år. Sjukvårdshuvudmännens inköp skiljer sig dock från näringslivets på så sätt att landstingskommunerna är offentligrättsligt bundna i sin upphandling och deras upphandlingsbeslut kan prövas genom kommunalbesvär.

I huvudsak kan Landstingsförbundet tillstyrka del svenska, förslaget till köplag.

Kommunförbundet

Allmänna synpunkter

Styrelsen lar endast upp frågor som kan vara av kommunalt intresse. Köplagstiftningens betydelse för kommunen är stor. Kommunala inköp av varor och tjänster beräknades uppgå till ca 55 miljarder kronor år 1984. Kommunerna uppträder också ofta som säljare av olika varor och nyttigheler i första hand till de egna kommunmedlemmarna.

Allmänt sett kan sägas att kommunernas roll som köpare inte i någon betydande omfattning avviker från vad som gäller inom näringslivet. En grundläggande olikhet ligger dock i att en kommun är offentligrättsligt bunden i sin upphandling och all upphandlingsfrågor kan prövas bl.a. genom kommunalbesvär. Härigenom har man på offentligrättslig grund infört principer om affärsmässighet, konkurrens och objektivitet i upphandlingen, vilket t. ex. medför att behovet alt på civilrättslig grund reglera oskäliga avtalsvillkor i kommunal upphandling är mindre framträdande.

I övrigt kan man knappast hävda att kommunerna intar någon särställning i sin egenskap av köpare. De varor eller tjänster som kommunen får köpa måste dock hålla sig inom ramen för vad som får anskaffas inom den kommunala kompetensen. Sådana frågor faller emellertid utanför vad som behöver beaktas vid utformningen av en köplagstiftning.

När kommunen uppträder som säljare är läget däremot ofta mer komplicerat. Oftast, men inte alltid, faller kommunens leveranser utanför köplagens område. Så är t. ex. vattenleveranser reglerade i offentligrättslig lagstiftning. I fråga om elleveranser är lägel i dag oklart. 1902 års ellag har givetvis betydelse för rättsförhållandet mellan distributör och abonnent men vid sidan härav hävdas att köplagen åtminstone kan tillämpas analogt. I fråga om fjärrvärme och naturgas finns numera särskild lagstiftning genom 1981 års lag om allmänna värmesystem. I praktiken utnyttjas emellertid inte denna lag, utan abonnenlförhållandet grundas på avtal, där också köplagens regler kan länkas ha betydelse åtminstone analogi vis.

Särskilt komplicerat är förhållandet mellan konsumentköplag och det
offentligrättsliga regelsystemet. Denna fråga berörs inte i det nu föreliggan
de betänkandet, men styrelsen anser ändå att frågan behöver uppmärk
sammas. Den moderna konsumenlrätten har växt fram och tillämpats i
kommunala sammanhang utan all hänsyn tagits till kommunens särart och
dess speciella förhållande lill sina kommunmedlemmar som ju i grunden
är samma personkrets som konsumenterna av kommunala nyttigheter.
Frågan har heller inte analyserats i något sammanhang. Den grundläggan
de olikheten mellan kommunala tjänster och nyttigheter jämfört med
liknande tjänster inom det privata näringslivet är all en kommun i princip
inte får tillhandahålla sina varor eller tjänster på en öppen marknad utan
enbart för sina kommunmedlemmar. Den kommunala affärsverksamhe
ten måste vara av allmännyttig karaktär och får inte drivas i vinstintresse. 37

Också i sitt civilrättsliga handlande är kommunerna gentemot sina avtals- Prop. 1988/89: 76

parter bundna av offentligrällsliga regler som syftar t. ex. till att kommu- Bilaga 3

nerna skall iakttaga objektivitet och opartiskhet. Till olikheterna hör också

besvärsmöjligheter, offentlighetsprincipen samt JO- och JK-tillsyn. Även

om delta regelsystem primärt inte är inriktat på all reglera de avialsmässi-

ga förhållandena kan man enligt styrelsens mening inte bortse från att

systemet ger de kommunala konsumenterna vissa gmndläggande rättsliga

garantier som saknas på den privata sektorn. Det nu sagda gäller inte för

de kommunala bolagen eller stiftelserna. Del förekommer emellertid ofta

att kommunerna i samband med förelagsbildningen ser till att de nu

nämnda principerna för offentlig verksamhet så långt som möjligt överförs

till de kommunala förelagen. Lagförslag i denna riktning har också nyligen

framlagts av kommunalföretagskommiltén, men ännu ej blivit föremål för

lagstiftning.

Styrelsen vill i detta sammanhang efterlysa en samlad översyn av konsu-menträltens tillämplighet på kommunala varor och tjänster. Styrelsen vill dock betona att avsikten givetvis inte är att försämra konsumentens ställning när transaktionen sker med en kommun. Styrelsen anser däremot att hänsyn bör tas till kommunernas särart sådan den kommer till uttryck i offentligrättslig lagstiftning.

Några särskilda frågor

I huvudsak kan förbundsstyrelsen tillstyrka del svenska förslaget till köplag. Enligt styrelsens mening hade del dock varit angelägel att söka uppnå ännu större nordisk rättslighet än vad som följer med förslaget. Sakligt sett är det svårt att se några motiv för de olikheter som kvarstår mellan de nordiska länderna annat än smärre olikheter i rältslraditionen.

Ifråga om lagstiftningens utformninghör man ha i minnet all köplagen i första hand kommer att tillämpas av personer utan juridisk utbildning. Varken uppköpare eller säljare kan antas ha någon mer ingående utbildning i juridik eller i juridiskt språk. Mot den bakgrunden bör hänsyn tas till läsbarhet och till att reglerna ges en pedagogisk utformning även där det från strikt juridisk synpunkt kanske inte är motiverat. Styrelsen vill också ansluta sig till vad professor Hjerner anfört (betänkandet s. 401) i sitt särskilda yttrande om behovet av en undanlagsregel för försäljning på auktion när del gäller möjligheterna för en säljare att sälja godset utan eller med ell begränsat felansvar. Som Hjerner påpekar är denna fråga bl. a. av betydelse för de kommunala auktionsverken liksom för annan auk-tionsverksamhel.

Lantbrukarnas riksförbund

Satnmanjattning

LRF ställer sig positivt lill att arbetet på samordnade köplagar i de nordiska
länderna nu resulterat i fyra lagförslag. Det hade dock varit önskvärt att
de olika lagförslagen varit mer överensstämmande än som blivit fallet.
LRF instämmer till största delen i de överväganden som ligger bakom de
flesta av arbetsgruppens förslag och tillstyrker all lagstiftning genomförs i
huvudsak i enlighet med förslaget. Detta är dock i vissa delar betydligt mer
komplicerat och svårtillgängligt än den gällande köplagen. Ambitionerna
att på olika sätt sammanväva konsumentköprättsliga tänkesätt och regler
na i FN-konventionens förslag om internationella köp med vanliga köp
näringsidkare emellan har lett till i vissa fall svåröverskådliga lösningar.
En ny konsumentköplag bör inte genomföras innan arbetet på den nya 38

köplagen är färdigt. Lagarna bör samstämmas och träda i kraft samtidigt.

Allmänna synpunkter Prop. 1988/89:76

Gällande köplag tillkom vid sekelskiftet. Sedan dess har omfattande änd- rJgä J ringar skett i varumarknad, marknadsförhållanden, kommunikationer och utrikeshandel. Detta har medfört att köplagen inte längre till alla delar är anpassad lill näringslivets behov. Det reformarbete som nu lett fram till förslag om ny köplag i de fyra nordiska länderna har haft till syfte att svara mot de moderna krav som ställs.

På basis av den gällande köplagen har ett omfattande regelsystem av praxis, branschkutym och standardavtal utformats. Mot denna bakgmnd har också behovet av en ny köplag inte blivit direkt akut under den gångna perioden utan man har genom lagens dispositivitet kunnat göra anpassningar till de avtalsförhållanden som varit nödvändiga att reglera. Det har då framstått som naturiigt att man i utredningsarbetet skulle ta hänsyn till näringslivets egen utveckling genom standardvillkor o. dyl. Så kunde ha skett i större utsträckning.

Även om gällande köplag genom praxis och näringslivets standardavtal m.m. och deras tillämpning i praktiken fått ett förutsebart innehåll i många hänseenden konstaterar LRF att lagmotiven i regel är mycket begränsade och ofullständiga. Detta är beklagligt, eftersom en utförligare skrivning skulle inneburit en värdefull service till näringslivet.

Vad gäller förslagets systematik finner LRF att dél omfattande mbriks-systemet ger en god överblick över lagens innehåll.

Sveriges advokatsamfund

Bör den nuvarande köplagen ändras eller bytas ut helt?.

Vad professor Lars Hjerner framför i sitt särskilda yttrande på-S:-395 och 396 i denna fråga är enligt samfundets uppfattning väl värt att beakta. Skulle de sakliga ändringarna i köplagen inte bli mer genomgripande än som framgår av förslaget vore del bättre att utgå från nuvarande köplag och ändra i den. Ändringarna i rättsläget vore då oerhört mycket mera lättöverblickbara för praktiskt verksamma jurister. I den frågan bör dock värdet av nordisk rättslikhet ta över om inte enighet skulle nås om nu angiven linje.

Även om alternativet med helt ny lagtext väljs ;bör inte hävdvunna termer bytas ut utan sakliga skäl. Del finns exempelvis ingen anledning att tala om "vara" i stället för "gods" eller "risk" i stället för "fara".

Sveriges domarfiirbund

Behovet av ny köplag

Köplagarna i Danmark, Norge och Sverige tillkom i början av 1900-talet. De förhållanden som dessa lagar avsåg att reglera inom köprättens område skilde sig mycket från dagens förhållanden. Förbundet instämmer i den beskrivning som lämnats i betänkandet om de genomgripande förändringar som handeln med bl.a. industriellt tillverkade varor genomgått samt beträffande de ändringar som skett i marknadsförhållanden samt på de allmänna kommunikationernas område (sid. 147 f). I sammanhanget bör också framhållas den rättsutveckling som ägt rum inom olika branscher på köprättens område, där slandardvillkor utarbetats och som kommit att bestämma avtalsförhållanden mellan köpare och säljare.

De av arbetsgruppen anförda omständigheterna menar förbundet på ett
riktigt sätt åskådliggör den utveckling som ägt rum efter köplagarnas 39

tillkomst. Förbundet kan därför instämma i att den nuvarande köplagslift- Prop. 1988/89: 76 ningen mindre väl tillgodoser de krav moderna förhållanden ställer. Enligt Bilaga 3 förbundets mening är det inte heller tillfredsställande för rättstillämpningen och rättsvetenskapen att köplagstiflningen lill stora delar satts ur kraft genom utarbetandet av standardvillkor och allmänna leveransbestämmelser, särskilt som köplagen kommit att vara vägledande vid avgörandet av kontraktsrättsliga frågor, som inte är reglerade i annan lag. Förbundet tillstyrker därför all den nuvarande köplagstiftningen ersätts.

Lagförslagets huvudpunkter och tillämpningsområde

Förbundet noterar att arbetsgruppen i sitt förslag till svensk köplag sökt välja en systematik som i stora drag ansluter till den nuvarande köplagen. Lagförslaget vinner på att del försetts med ett genomarbetat rubriksystem.

Föreningen Sveriges Kronofogdar

Med — — — gjorda reservationer för konsekvenser för exekutiva auktioner (se avsnitt 5 samt under 20 §) tillstyrker föreningen i övrigt lagförslaget.

Ackordscentralen Stockholm

Vi utgår ifrån att vi beretts tillfälle att yttra oss i första hand beroende på ev. anknytning till insolvensförfarandel. Såvitt vi kunnat finna innehåller förslaget dock icke några väsentliga nyheter på dessa gränsmarker.

Möjligheten bör erinras om att ett förordnande av god man enligt ackordslagen ger vissa rättsverkningar (§ 67) som i sammanhanget kan synas mindre rätlinjiga. De ackord som handläggs av Ackordsceniralen som ideell förening leder som regel till att ackordsförslaget blir fastställt. Ackord som handläggs av andra leder däremot i övervägande antal fall lill konkurs. Detta kan utläsas av SCB:s rättsstatistik. Anledningen torde främst vara att vederbörande handläggare velat säkra sitt arvode genom att komma i åtnjutande av den exklusiva förmånsrätt som vidlåder förordnandet.

1 fortsättningen övergår vi lill några strödda synpunkter på förslaget utan anknytning till insolvensförfarandet. Rent allmänt bör dock först betonas att 1905 års köplag otvivelaktigt är en förnämlig lag, som i många avseenden fortfarande är väl anpassad till näringslivets behov. Det oaktat och med tanke på mängden handelsbmk som utvecklats under dessa 80 år framstår det som naturligt med en genomgripande översyn i stället för att lappa på lagen med smärre justeringar. För vår del är frågan närmast om utredningen inte varit alltför ambitiös i sin strävan att modernisera lagen.

(Efter all ha framfört synpunkter på vissa frågor — se nedan — anför ackordscentralen följande.)

Del är möjligt att förestående randanmärkningar kan betecknas som väl småaktig klåfingrighet men vi kan inte frigöra oss från uppfattningen att arbetsgruppens förslag förefaller något ojämnt. Huvudintrycket är självfallet att förslaget innehåller välmotiverade ändringar men i vissa delar lämnas ingen närmare motivering. Del förekommer också flera exempel på föreslagen ändring i lagtext utan att därmed avspeglas någon ändring i det materiella rättsläget.

Även om yttrandet skulle begränsas till förslaget om svensk köplag vill vi 40

avslutningsvis uttrycka en allmän förhoppning om att förekommande Prop. 1988/89:76 skiljaktighet i praxis icke skall utgöra något oöverstigligt hinder för en Bilaga 3 harmonisering av lagstiftningen inom Norden.

Stockholms fondbörs

Från de synpunkter börsstyrelsen har att beakta saknas anledning till erinran mot förslaget.

Näringslivsorganisationerna

Allmänna synpunkter

Den köprällsliga lagstiftningen intar en central plats i det svenska rättssystemet inte bara genom att den reglerar ett av privaträttens viktigaste områden utan också genom att bestämmelserna påverkar rättstillämpningen inom stora delar av förmögenhetsrätten.

Vår köplag har varit gällande i åtta decennier. En omfattande köprältslig praxis och doktrin har under denna tid vuxit fram med lagen som utgångspunkt. Köprälten kännetecknas idag av en betydande stadga och förutsebarhet.

Behovet av en ny köplag och dispositionen härav

Något mera kännbart kommersiellt behov av en så genomgripande reform som den nu föreslagna finns enligt organisationernas mening inte för svensk del. Ett viktigt skäl till detta är naturligtvis lagstiftningens dispositiva karaktär. Parterna har härigenom fria händer alt gestalta sina förhållanden på det sätt som är mest ändamålsenligt i varje särskilt fall eller i skilda typsituationer genom individuellt upprättade avtal eller på grundval av branschvisa allmänna leveransbestämmelser.

Å andra sidan är det givetvis önskvärt att en köplag så långt som möjligt återspeglar de handlingsmönster som faktiskt iakttas av dem för vilka lagen främst är skriven. En anpassning av lagen till den moderna handelns förhållanden bör därför välkomnas, i synnerhet vad gäller köp av industriella produkter. För detta slag av köp passar inte regelsystemet i 1905 års lag särskilt väl. Organisationerna ställer sig därför bakom strävandena att närma köplagsliflningens regler till de köprällsliga mönster som utbildats inom näringslivet, bl. a. så att en anpassning sker till vanligt förekommande standardvillkor t. ex. beträffande rätten och skyldigheten alt avhjälpa fel i vara, ansvaret vid dröjsmål och skadeståndsskyldighetens omfattning.

Lagförslagets systematik måste värderas mot bakgrund av att en omfattande lärobyggnad i form av praxis och doktrin har utbildats på grundval av 1905 års lag. De svårigheter som kan uppkomma vid en övergång från en disposition av lagens bestämmelser till en annan bör inte underskattas.

Organisationerna vill i delta sammanhang helt allmänt anmärka alt de motiv som ges till de enskilda lagrummen är knapphändiga. Arbetsgruppen har ofta nöjt sig med en redogörelse för lagtexternas innehåll och för skillnaderna mellan de nordiska förslagen, följd av en kortfattad jämförelse med gällande rätt, 1976 års förslag och FN-konventionen. Detta försvararen allsidig och nyanserad bedömning av förslaget.

Samtnanfattning av organisationernas grundläggande inställning till JÖrslagel

Av vad ovan anförts framgår att organisationerna inte anser att del för 41

svensk del föreligger ell angeläget reformbehov som motiverar en så genomgripande revision av köplagen som den föreslagna.

Mot det ringa behovet av en mera omfattande revision måste emellertid Prop. 1988/89:76 vägas det stora värdet av en nordisk rättslikhet på köprättens område. En Bilaga 3 realistisk bedömning av lagsliftningssituationen i Norden ger vid handen att Finland förmodligen kommer att införa en köplag inom en ganska nära framtid, även om övriga länder skulle avstå från en reform. En sådan finsk köplag skulle förmodligen bygga på det förslag som nu presenterats. Kanske är också ytterligare något nordiskt land berett att introducera en ny köplag, även om Sverige inte skulle gå på denna linje.

Sett mot denna bakgrund, dvs. att den nordiska rättslikheten på köprättens område riskerar att omintetgöras, anser organisationerna att arbetet på en ny nordisk köplag måste drivas vidare. Gransknigen av i första hand det svenska lagförslaget sker från denna utgångspunkt.

Även om lagförslaget ger anledning till delvis allvarlig kritik har del också betydande förtjänster på många punkter. Ett flertal förbättringar i förhållande till nuvarande regler kan noteras, t. ex. vad gäller avhjälpande-bestämmelserna, hävningsfömtsättningarna m. m.

Organisationerna anser att de nordiska förslaget i huvudsak kan utgöra en god grund för ett fortsalt lagstiftningsarbete inriktat på att få till stånd närmast identiska nordiska köplagar. Organisationerna vill emellertid understryka alt denna positiva inställning till ett fortsatt köplagsarbete fömtsätter samnordiska direktiv om en väsentligt bättre samordning av köplagarna än vad som präglar förslagen. I det fortsatta arbetet måste också de enskilda bestämmelserna förses med betydligt mera utförliga motiv.

Organisationerna vill avslutningsvis framhålla vikten av att man på svensk sida inte föregriper och försvårar arbetet på den nya gemensamma nordiska köplagen genom att anta nya konsumenlköpsbeslämmelser innan det nordiska projektet slutförts.

Svensk Industriförening

Föreningen har tagit del av Sveriges Industriförbunds m.fl. näringslivsorganisationers gemensamma remissyttrande och instämmer i de synpunkter som där finns angivna.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO familjefiiretagen

Allmänna synpunkter

Syftet med reformarbetet måste ha varit alt åstadkomma en köplag som i allt väsentligt är likalydande i de nordiska länderna. Samtidigt bör eftersträvas att så långt möjligt åstadkomma regler som motsvarar 1980 års FN-konvention om internationella köp. Förslaget borde även utformas på ett sätt som förenklar dess tillämpning samtidigt som utformning och motiv bättre anknyter lill den praxis som utbildats inom köprättens område.

Den klarhet och lättillgänglighet som bör eftersträvas i en lagstiftning av
1985 års modell, är enligt organisationerna ej uppfylld med föreliggande
förslag. Nu gällande köplag upptar i vissa fall regler som är stränga för
säljaren. Som exempel kan åberopas bestämmelsema om skadestånd vid
säljarens dröjsmål. Regeln är emellertid enkel att tillämpa och tvistigheter
angående regelns tolkning och innebörd uppkommer sällan. Del nya för
slaget lill köplag beträffande skadestånd på gmnd av säljarens dröjsmål är
emellertid synnerligen komplicerad och svåröverskådlig. Säljaren kan en
ligt förslaget bli fri från skadestånd om fyra stycken svårtillämpade fömt- 42

sättningar är uppfyllda. Del är inte lätt för varken den enskilda näringsid- Prop. 1988/89: 76 karen, konsumenten eller domstolen att med någon grad av säkerhet på Bilaga 3 förhand avgöra huruvida säljaren blir skadeståndsskyldig. Det kommer att la avsevärd tid innan rättstillämpningen genom praxis ger parterna vägledning för hur denna del skall tolkas. Detta är inte acceptabelt.

Organisationerna har inget att erinra mot lagförslagets dispositioner och rubriksätlning.

KF kan konstalera, att flertalet av de synpunkter som KF framförde på enskilda bestämmelser i sitt yttrande över 1976 års förslag till köplag är tillgodosedda i del nu framlagda förslaget. Den tveksamhet, som KF då anförde gentemot en till två år utökad preskriptionstid för rätlen att reklamera vid fel i varan, har KF sedermera frånfallil och godtar sålunda den förlängda preskriptionstiden. Några vägande invändningar mot enskilda bestämmelser i övrigt kvarstår inte för KF:s del.

Avslutningsvis kan KF inte underlåta att beröra en fråga. Distributionsteknik, ekonomisk och finansiell teknik har förändrats starkt sedan tillkomsten av 1905 års köplag. Trots detta har, med undantag för några få ekonomer under köplagsutredningens arbete under 1960- och 70-talet, nästan uteslutande jurister varit delaktiga i arbetet med översyn av lagstiftningen. Trots den förtjänstfulla strävan mot ett mer tidsenligt språkbruk som ådagalagts i föreliggande förslag, återspeglas nyssnämnda förhållande i många hänseenden alltjämt. Ell exempel härpå är faktiskt lagens rubrik. Bestämmelserna i lagen handlar i väl så stor utsträckning om försäljning som om köp. Rubriken översätts också till engelska språket med "Sales of goods Act", utan all denna inadvertens, såvitt KF kunnat finna, någonstans kommenteras. KF kan i och för sig inte i delta sammanhang föreslå någon mer adekvat rubrik — delta är kanske inte heller möjligt eller ens eftersträvandsvärt — men KF har inte önskat låta frågeställningen passera utan kommentar.

Sammanfattningsvis tillstyrker KF att det i betänkandet framlagda förslaget till ny svensk köplag läggs till grund för ny lagstiftning och att en ny konsumentköplag utarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med konsu-mentköpsulredningens förslag.

Svenska sparbanksföreningen

Den nu gällande svenska köplagen tillkom år 1905. Behovet av en översyn och en mera tidsenlig lagstiftning på detta område har länge varit påtagligt. Sparbanksföreningen hälsar därför med tillfredsställelse att det nu lagts fram ell förslag som förhoppningsvis kan leda till lagstiftning.

Sparbanksföreningen har vid en genomgång av det svenska lagförslaget inte funnit anledning till erinran mot några enskildheter i detsamma. Föreningen tillstyrker därför alt förslaget förverkligas.

Motorbranschens Riksförbund

Förbundet ansluter sig- till vad Näringslivets delegation för Mark
nadsrätt (se näringslivsorganisalionerna) anför i sill yttrande över köp
lagen.----------------- 43

2 Det internationella samarbetet Prop. 1988/89:76

Bilaga 3 Svea hovrätt

En ny köplag bör självfallet också så nära som möjligt överensstämma med de planerade köplagarna i våra nordiska grannländer. Hovrätten är medveten om den möda och det mångåriga arbete som ligger bakom det nu aktuella betänkandet. Ytterligare försök bör ändå göras att jämna ut de skillnader som fortfarande finns mellan de olika nordiska förslagen och som tyvärr i vissa hänseenden är rätt betydande. För svensk del bör man på de punkter där skillnader föreligger söka närma sig det nordiska förslag som ligger närmast FN-konventionen, i den mån inte goda skäl talar för en avvikelse från konventionens modell.

Skälet till hovrättens ställningstagande i nu berört avseende är främst de uppenbara fördelar som ligger däri att likartade regler om köp tillämpas i olika stater i en värid där handelsutbytet mellan länderna ökar. Av särskilt värde är detta naturiigtvis för de köpare och säljare som idkar handel såväl nationellt och nordiskt som internationellt. I sammanhanget bör också uppmärksammas alt FN-konventionen har arbetats fram genom samförståndslösningar. 1 arbetet har deltagit ell stort antal länder med olika rättssystem och politiska värderingar. Det finns i vårt land en lång tradition för alt slå vakt om de resultat som uppnås i det internationella konventionsarbetel. En nära anknytning till konventionens regelsystem också i intern lagstiftning ger ett påtagligt uttryck för att denna tradition är obruten.

Lagförslaget är klart påverkat av FN-konvenlionen. Enligt hovrättens mening innebär detta betydande fördelar i förhållande lill nuvarande ordning. Sålunda är förslaget genom dess uppbyggnad tillgängligare än gällande lag, och del flitiga användandet av rubriker och underrubriker underlättar i hög grad läsningen. Del kan möjligen hävdas alt den arbetsgrupp som utformat förslaget än mer borde ha följt konventionens logiska mönster.

I fråga om det direkt sakliga innehållet finns i förslaget flera nya regler som är inspirerade av konventionen. Det är fråga om regler för vilka det länge har funnits ett påtagligt behov i vår föråldrade allmänna köprätt, t. ex. reglerna om avhjälpande av fel, reglerna om tilläggsfrist för klargörande av om ett avtalsbrott är väsentligt och reglerna om avbeställning vid tillverkningsköp. Del är också fråga om regler som jämkar eller nyanserar rigida bestämmelser i 1905 års köplag, t. ex. reglerna om prisets bestämmande och reklamationsreglerna, och om regler som fyller ut tomrum i den lagen, t. ex. bestämmelserna om hur varan skall vara beskaffad för att överensstämma med avtalet. Förslaget synes i berörda delar på det hela taget ganska väl ansluta sig till det internationella systemet.

Önskvärt i och för sig vore att lagstiftaren även kunde ordna del så att
lagen, i likhet med del norska förslaget, kom all gälla också för sådana köp
som faller under FN-konventionen; allt skulle då bli samlat på ett ställe.
Emellertid avviker det föreliggande förslaget alltför mycket från konven
tionen för alt ett sådant arrangemang skall framstå som meningsfullt.
Även om förslaget skulle kunna justeras i riktning mot konventionen på en
del punkter kommer del av allt att döma att krävas åtskilliga specialstad-
ganden som krånglar till det hela. Hovrätten ifrågasätter om det över
huvud tagel är möjligt all på del sättet uppnå den överensstämmelse med
konventionen som krävs för att denna skall kunna ratificeras. Konventio
nen bör istället införlivas med svensk rätt efter direkt översättning genom
en s. k. blankettlag såsom har föreslagits på dansk, finsk och svensk sida. 44

Man bör naturiigtvis sträva efter nordisk rättslikhet också när det gäller Prop. 1988/89: 76 lagiekniken. I del fortsatta samarbetet på köplagsprojeklet, som väl nu Bilaga 3 kommer all ske direkt på departementsplanet, bör man eftersträva den kompromisslösningen, alt konsumentköpen hanteras enligt en modell av det slag som valts på norsk sida, medan FN- konventionen införlivas med nationell räll genom en blankettlag såsom de övriga länderna har föreslagit. Enas man på nordiskt plan dels om denna lagstiftningsmodell, dels om den hållning till FN-konventionen som förebild som hovrätten förordat, bör man ha skapat plattformen för bibehållen nordisk rättslikhet inom köprälten på ungefär samma ambitionsnivå som idag.

Göteborgs tingsrätt

FN-konventionens betydelse för utformningen av de nya lagarna

Tingsrätten har ingen erinran mot del förslag som för Sveriges del redovisas beträffande sättet för införlivandet av FN-konventionen med nationell rätt. Enligt tingsrättens mening tillgodoses konventionens syfte att skapa en enhetlig internationell köplag för Sveriges vidkommande bäst genom en blankelllag.

Vad härefter gäller den betydelse som konventionen bör få vid regleringen av den nationella köprälten ställer sig tingsrätten något tveksam inför de uttalanden som görs i betänkandet. Enligt betänkandet skall konventionen beträffande såväl uppbyggnaden av den nya köplagen som dess materiella innehåll tillmätas betydelse. Detta har medfört att i det svenska förslaget den nya lagens systematik väsentligt avviker från gällande köplags. Full överensstämmelse med konventionens systemalik uppnås dock ej. Del kan befaras att de föreslagna ändringarna i köplagens systematik kan komma att medföra att gällande praxis och doktrin i vissa delar inte kommer att kunna utnyttjas. Den nackdel som detta skulle innebära torde överväga de fördelar som kan vinnas genom en närmare anslutning till konventionens uppbyggnad. Det är då att märka att svenska domstolar vid avgörande av nationella tvister mera sällan kommer att kunna hämta någon ledning av de avgöranden som andra konventionsstaters domstolar fattar med tillämpning av konventionen.

Vad gäller de nya köplagarnas materiella innehåll torde det varken vara möjligt eller önskvärt att inte beakta bestämmelserna i konventionen.

Nordisk rättslikhet

Tingsrätten anser lika med arbetsgruppen all det är av vikt att den nordiska rällsenhelen inom köprätten bevaras. Det resultat som arbetsgruppen redovisar företer dock i många avseenden skiljakligheter, för Sveriges del framförallt i förhållande till Norge och Danmark. Visserligen har i de flesta fall de enskilda frågorna behandlats parallellt och stadgandena erhållit samma paragrafnummer, men de materiella olikheterna är i vissa fall betydande. Tingsrätten ansluter sig härvidlag till den uppfattning som Hjerner framför i sitt särskilda yttrande (s. 396 n) att förslagen för all kunna godtas som en samnordisk lösning bör bli föremål för ytterligare bearbetning och sammanjämkning.

Statens vattenfallsverk

Vattenfall ser de nordiska ländernas strävan efter en gemensam köplag
sliftning som riklig och värdefull. Det är också önskvärt att den nordiska 45

lagstiftningen anpassas till reglerna i 1980 års FN-konvention om interna- Prop. 1988/89: 76
lionellaköp. Bilaga 3

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen finner del mycket tillfredsställande att samordnade förslag till köplagar för Danmark, Finland, Norge och Sverige nu har kunnat läggas fram. Att den nordiska enheten på köprättens område bevaras och fördjupas torde från alla synpunkter vara angeläget. Det kan beklagas all samordningen av de föreslagna lagtexterna inte kunnat drivas ännu längre än som skett. Domstolen förutsätter att ytterligare kontakter i delta syfte tas med de övriga nordiska länderna under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Möjligen kan det svenska förslaget därvid utökas med några bestämmelser som ingår i andra förslag men som ansetts obehövliga för svensk del.

Kommerskollegium

För svensk handelspolitik är strävandet att göra Norden lill en gemensam hemmamarknad av stor vikt. All införa gemensamma nordiska rättsregler på det område som utgör grundvalen i förhållandet mellan säljare och köpare, vore ett steg i denna riktning. Arbetsgruppen var från början inriktad på att åstadkomma ett förslag till en gemensam nordisk köplag som i hög grad skulle överensstämma med FN-konvenlionen om internationella köp. Även sedan man övergivit denna inriktning överensstämmer förslagen i stort och den gemensamma systematik som använts är lill stora delar gemensam med FN-konventionen. Det man uppnått är i sig väsentligt. Ändå vore det önskvärt alt komma ännu längre vad gäller den nordiska rättslikheten. Kollegiet ser inga principiella hinder mot att förslagen omprövas ur denna aspekt innan man på grundval av dem lägger fram ett lagförslag.

Uppsala universitet

Nordisk enighet

Det är önskvärt med en långtgående nordisk enighet på detta område. Emellertid kan konstateras all någon fullständig sådan inte synes vara möjlig all uppnå sedan särskilt Danmark och Norge i vissa fall gått egna vägar. Det bör då likaledes vara möjligt för Sverige att välja de lösningar som synes bäst här.

Jan Hellner

Förhållandet till FN-kon ventionen

I betänkandet ägnas stor uppmärksamhet åt förhållandel mellan förslagen
och FN-konvenlionen (se särskilt s. 157 O- Arbetsgruppen utgår från att de
nordiska staterna kommer att ratificera konventionen, ehuru något for
mellt beslut inte torde ha fattals därom. Det diskuteras lill en början två
möjliga sätt för konventionens genomförande i de nordiska länderna,
nämligen som en "blankettlag", dvs. att konventionen som sådan eller en
direkt översättning av den blir gällande såsom lag i de nordiska länderna,
eller genom en "konsoliderad köplag", vilket innebär att konventionens 46

bestämmelser inarbetas i den lag som skall innehålla de nationella bestäm- Prop. 1988/89:76 melserna om köp. Det förra alternativet väljs för den svenska rättens del. Bilaga 3 men framför allt därför all Norge reflekterar på del senare alternativet och detta avspeglas i det norska förslaget, inverkar konventionen starkt även på det svenska förslaget.

Enligt arbetsgruppen bör konventionen såväl i fråga om uppbyggnad (systematik) som i fråga om materiellt innehåll tillmätas betydelse vid en modernisering av den nationella köprättsliga lagstiftningen (se s. 158).

Beträffande systematiken är det möjligt all fatta sig kort. Även om konventionens systematik har haft ett visst inflytande på förslagen, är olikheterna i systemalik mellan konventionen och de nu framlagda förslagen så stora, att det för den som vill göra en jämförelse mellan de olika systemen knappast är enklare att med konventionen jämföra de nu framlagda förslagen än de nu gällande köplagarna. En jämförelse fordrar under alla förhållanden ett ingående arbete, och detta underlättas inte mycket av de likheter i systematik som finns mellan FN-konventionen och det nu framlagda förslaget. Detta är särskilt märkbart vid en jämförelse mellan reglerna om påföljder av säljarens kontraktsbrott (art. 45 —52 i konventionen och 24 —50§§ i förslaget). Förslagets systematik får bedömas självständigt (jfr nedan 2.4).

Arbetsgruppen understryker också vikten av att beträffande de materiella frågorna beakta konventionens bestämmelser. Häri finns givelvis all anledning att instämma. Men det förutsätter en prövning av om de materiella regler som konventionen innehåller är lämpliga. Detta är säkerligen också arbetsgruppens mening, all döma av de talrika olikheterna mellan förslagen (med visst undantag för det norska förslaget) och konventionen. I många detaljfrågor har emellertid arbetsgruppen valt formuleringar som ansluter sig närmare lill konventionen än till gällande svensk rätt (eller SOU). På några punkter har arbetsgruppen föreslagit regler eller formuleringar som framkommit som kompromisser mellan motstridiga förslag vid utarbetande av FN-konvenlionen och som knappast ens konventionens egna upphovsmän torde anse vara helt lyckade.

Frågan blir då om vinslen av en överensstämmelse med konventionen uppväger de nackdelar som otvivelaktigt uppslår om man överger en i och för sig godtagbar regel vilken hittills gällt i nordisk rätt. Därvid är särskilt all beakta den osäkerhet som uppstår när man skall bedöma om den nya formuleringen avser alt genomföra en saklig ändring eller blott är en redaktionell nyhet. Denna fråga kan inte diskuteras allmänt, utan den återkommer i den följande diskussionen av särskilda bestämmelser.

Nordisk rättslikhet

För närvarande råder en stark nordisk rättsgemenskap på köprättens om
råde, trots att Finland i viss mån intar en särställning (se särskilt T
Wilhelmsson, SvJT 1984 s. 775 ff). Inte bara är överensstämmelsen mellan
lagarnas lydelse stor; rättspraxis är också mycket enhetlig. De olikheter
som finns mellan olika nordiska länder är på det hela taget inte mycket
större än de som förekommer mellan olika uttolkare inom ell och samma
rättssystem. De förslag till köplagstiftning som avgavs tidigare byggde på
en strävan all bevara den nordiska rättsgemenskapen så väl som möjligt.
Olikheterna mellan de tidigare förslagen var till stor del sådana, all del
kunde väntas att vid en följande bearbetning inom justitiedepartementen
de väsentligen skulle elimineras, genom alt departementen förenade sig
om något av de framlagda förslagen, möjligen gjorde en kompromiss. 47

De nu framlagda förslagen bygger likaledes på en uttalad önskan alt Prop. 1988/89:76 behålla rällsenhelen inom den nordiska köprälten (se särskilt s. 159 f). Det Bilaga 3 finns dock omständigheter som har motverkat detta syfte.

Arbetsgruppen pekar själv på att förhållandel till FN- konventionen har utgjort en försvårande faktor (s. 159). En "konsolideringslösning", såsom eftersträvas i Norge, fordrar en mycket stark anpassning till FN-konventionen. Det är uppenbart att man inte kan på en gång ansluta sig nära till konventionen, vilken är utformad för all tillgodose önskningar i länder med helt skilda rättsystem och dessutom är anpassad efter internationella, kommersiella köp, och behålla de grundläggande principerna i den nordiska köprälten. De övriga nordiska förslagen följer visserligen inte så nära FN-konventionen men strävan att inte göra olikheterna mot det norska förslaget större än nödvändigt har satt starka spår.

De nu framlagda förslagen präglas av en, enligt min mening ogenomförbar, strävan att kompromissa mellan å ena sidan anpassningen till konventionen, å andra sidan behållande av den hittills gällande nordiska köprätten. Man har satt sig mellan två stolar. Delta påverkar också motiven, som lill stor del är så skrivna att formuleringar som är hämtade från FN-konventionen tolkas så all de så nära som möjligt skall likna hittills gällande nordisk rätt. Men detta ökar oklarheten och leder även till motsägelser mellan de föreslagna lagtexterna och motiven.

Ett annat problem uppstår genom regleringen av konsumentköpen. Medan den svenska, och väl även den finska, utgångspunkten är att konsumentköp skall vara föremål för särskild lagstiftning och att därför behovet av all la hänsyn till konsumentförhållanden inte fordrar någon speciell utformning av delaljregler i köplagen, kräver den lagstiftningsteknik som begagnas i Danmark och Norge, och som går ut på att regler avsedda särskilt för konsumenternas skydd inarbetas i den allmänna köplagen, en större anpassning till vad som bör gälla vid konsumentköp. Även detta leder till olikheter mellan förslagen. Det måste dock sägas att dessa olikheter i det hela är mindre betydande än de som sammanhänger med anpassningen till FN-konventionen.

Men även bortsett från vad som har nämnts nu måste det sägas, all de föreslagna lagtexterna uppvisar betydande olikheter sinsemellan. De finska och svenska förslagen är visserligen på alla väsentliga punkter likalydande. De skiljer sig emellertid avsevärt från de danska och norska förslagen, vilka i sin tur har betydande inbördes olikheter. Arbetsgmppen säger visserligen (s. 160), att enighet har uppnåtts beträffande de materiella lösningarna av de allra flesta frågorna. Rikligheten härav beror på hur stora anspråk på rättslikhet som man ställer. Likheten är i varje fall mycket mindre än enligt nu gällande rätt och även mindre än enligt de tidigare framlagda förslagen.

Härtill kommer olikheterna i formellt avseende. På den ena punkten
efter den andra sägs i motiven, att trots redaktionella olikheter någon reell
skillnad inte är åsyftad, eller att någon nämnvärd olikhet inte uppstår,
varvid det står öppet för läsaren all söka avgöra, om olikheten är saklig
men så liten alt motivförfattarna inte anser den vara betydande eller om
den uteslutande är formell. För den som skall arbeta med lagarna och utgår
från lagtexten föreligger i sådana fall aldrig någon säkerhet, att vad som
skall gälla i det ena landet också skall gälla i del andra. Han måste
undersöka, om det finns några skillnader och i så fall hur stora de är.
Eftersom den intranordiska handelns behov är en av de omständigheter
som åberopas lill stöd för nordisk rättslikhet, är detta besvärande. Även
när olikheterna i motiven sägs vara formella, får läsaren fråga vilken
formulering som skall vara avgörande när de olika texterna pekar i olika 48

riktning.

Landstingsförbundet Prop. 1988/89:76

Förbundet anför, efter de synpunkter som redovisas under avsnitt 6; rJiiaga J

I övrigt har Landstingsförbundet inga erinringar mot förslaget. Enligt förbundels mening hade det dock varit angeläget alt söka uppnå en ännu större likhet mellan de nordiska förslagen.

Lantbrukarnas riksförbund

Beträffande det internationella regelsystemet finner LRF del, med hänsyn till föreliggande svårigheteratt nå enighet om nationell anpassning, riktigt att Förenta Nationernas konvention om avtal rörande internationella köp av den 11 april 1980 (FN-konventionen) inte direkt införlivas i den svenska köplagen.

LRF finner anledning att i sammanhanget understryka betydelsen av nordisk samstämmighet i utformningen av köplag så långt detta är möjligt. De andra nordiska länderna är sammantaget Sveriges viktigaste handelspartner. Detta har tagit sig i uttryck i ett stort antal standardavtal för handeln, såsom NLM 80 m. fl. Det får anses vara av vikt att lagstiftarna i respektive land strävar mot nordisk enhetlighet på centrala rättsområden. LRF finner del beklagligt att arbetsgrupperna inte kunnat prestera förslag som varit än mer enhetliga än som nu blivit fallet. Det föreligger betydande skillnader mellan de olika lagförslagen, inte enbart av formell art. En utveckling på köprättens område som fjärmar de nordiska ländema från varandra måste anses vara olycklig. Under det fortsatta lagstiftningsarbetet bör förnyade kontakter tas med övriga nordiska länder i syfte att än menillgodose kraven på rättslikhet.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet finner det väsentligt att den nordiska rättslikheten på köprällens område bibehålls och helst utvidgas. Bedömningarna i det följande görs emellertid i allt väsentligt efter vad som ter sig lämpligt ur svensk synvinkel och ulan beaktande av vad som kan antas vara möjligt alt få accepterat i samtliga nordiska länder. Om regler som i och för sig vore mest önskvärda ur svensk synvikel inte går att få accepterade av övriga nordiska länder, måste frågan huruvida den nordiska rättslikheten i det särskilda fallet skall prioriteras framför den i och för sig ur svensk synvinkel mest önskvärda regeln, avgöras i och på grundval av förhandlingar efter remissförfarandets slutförande i respektive land. Det följer emellertid av vad som inledningsvis sagts att samfundet anser att hänsynen lill den nordiska rättslikheten då måste väga tungt.

Sveriges domareförbund

Vid utformning av föreliggande förslag till nordiska köplagar har det funnits olika meningar mellan de nordiska länderna vilken hänsyn som skulle tas vid utformningen av de nya lagarna vid ett anlagande av FN-konventionen för internationella köp.

Förbundet delar den uppfattning som framförts från svensk sida, nämli
gen att FN-konventionen bör införiivas med nationell rätt genom en s. k.
blankelllag. En ny köplag bör därför endast avse inhemska förhållanden.
Även om arbetsgruppen influerats av FN-konventionen vill förbundet
understryka att konventionen inte bör, vare sig i fråga om systematik eller 49

4 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76. Bilagedel

i fråga om materiellt innehåll, alltför myckel få vara bestämmande för Prop. 1988/89:76 dispositionen av en ny köplag. Förbundet menar att man bör avvika från Bilaga 3 konventionen där så är befogat. Så har också skett (se nedan).

Förbundet understryker att man bör söka bevara den nordiska rättsenheten. Det är en avsevärd fördel om en gemensam köplagstiftning kan finnas i alla nordiska länder med hänsyn till del betydande varuutbyte som äger rum inom Norden. Ambitionen alt nå nordisk rällsenhet har dock inte helt infriats. En skiljedelare mellan de nordiska länderna synes ha varit regleringen av konsumenlköp. I Danmark och Norge tycks man ha den uppfattningen all bestämmelser om konsumentköp bör finnas i den allmänna köplagen. För svenskt vidkommande har hävdats att konsumentköprättsliga regler bör finnas i en särskild lag, bl.a. med hänsyn till bestämmelsernas indisposiliva natur.

Förbundet vill i detta sammanhang erinra om alt det i oktober 1984 angav ett yttrande över betänkandet om ny konsumentköplag. Därvid anfördes bl. a. att man borde avvakta med alt införa en ny konsumentköplag innan arbetet med ny köplag hade slutförts och förslaget remissbehandlats, så att en harmonisering mellan lagarna kunde uppnås. I remissvaret anfördes all del även på konsumentköplagstiftningens område var viktigt att sträva mot nordisk rättsenhet. Om detta inte kunde förverkligas, talade övertygande skäl för all man valde lösningen med att samla de särskilda konsumenlrätlsliga reglerna i en separat lag. Förbundet förordar alltjämt att den lösningen väljs om inte nordisk rättsenhet kan uppnås för en annan systematik.

Trots att enighet i nu berört avseende ej nåtts är det betydelsefullt all det materiella innehållet i de föreslagna köplagarna har stor likhet.

Näringslivsorganisationerna

Nordisk rättslikhet

En fråga av största vikt för organisationernas inställning lill del framlagda förslaget är all den nordiska rättslikheten bevaras på det centrala område som köprälten utgör.

Som de nordiska industri- och grossislförbunden närmare utvecklat i en gemensam skrivelse till respektive justitiedepartementet samt de nordiska handelskammarförbunden deklarerat i ett gemensamt uttalande utgör de övriga nordiska länderna mycket viktiga handelspartner för varje nordiskt land. En stor del — i genomsnitt något över 22 % — av såväl export som import för varje land avsåg under 1984 det övriga Norden.

Denna omfattande handel har otvivelaktigt väsentligt underlättats av den i stort överensstämmande avtals- och köprätten inom Norden. Det har vidare varit förhållandevis lätt att vid behov enas om samnordiska leveransbestämmelser. Det har också visat sig väsentligt lättare att utarbeta enskilda avtal mellan nordiska parter än mellan nordisk part och icke nordisk part.

Arbetsgruppen synes, att döma av de uttalanden som görs i betänkandet,
dela organisationernas syn på värdet av nordisk rättslikhet. Arbetsgrup
pens deklarerade grundsyn har emellertid inte konsekvent kommit till
uttryck i de fyra lagförslagen. Tvärtom har skillnaderna mellan de danska,
norska och svenska förslagen blivit mångfaldigt flera än vad de är idag.
Denna utveckling är djupt oroande. Visserligen framhålls ofta i motiven
till enskilda lagrum att skillnaderna mellan förslagen enbart eller i huvud
sak är redaktionella. Med de i övrigt knappa motiven till lagtexten svävar
man emellertid inte sällan i osäkerhet om någon saklig skillnad föreligger. 50

Dessa redaktionella skillnader medför också en risk för att praxis i de olika Prop. 1988/89:76
nordiska länderna glider isär. Bilaga 3

Betydande olikheter föreligger också mellan förslagen i såväl sakligt som systematiskt hänseende. Organisationerna finner det synnerligen olyckligt all det norska förslaget utarbetats med sikte på att så småningom kunna införliva FN-konvenlionens regler. Detsamma gäller beträffande det förhållandet alt de danska och norska förslagen innehåller även bestämmelser om konsumenlköp. Olikheterna har fått negativa konsekvenser på flera sätt. De behov och omständigheter som bör vara styrande för regelkonstruktionen beträffande huvudkategorien av kommersiella köp har inte kunnat renodlas, utan man har fått störande bieffekter både från den internationella köplagen och från konsumentreglema. Lösningar som har varit "skräddarsydda" för vissa typfall har på ett otillfredsställande sätt tillåtits att färga av sig på andra områden.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Handelsutbytet mellan de nordiska länderna är stort. Även det utom-nordiska handelsutbytet tenderar alt öka. Utredningens förslag har till vä-senlligadelarkonfirmerat FN-konventionens förslagom internationella köp. Detta är av stor betydelse.

Dessvärre har utredningsarbetet inom norden lill väsentliga delar icke uppnått likartade bestämmelser, vilket skulle ha varit en stor fördel. Det är därför angelägel att man ytterligare anstränger sig att söka åstadkomma samma eller väsentligt likartade bestämmelser för samtliga nordiska länder.

Se under avsnitt 4.

Svenska Bankföreningen

Den nuvarande köplagen tillkom efter nordiskt samarbete, vilket ledde till all köplagarna i Danmark, Norge och Sverige fick en praktiskt taget likartad utformning. Det är därför med beklagande som bankföreningen konstaterar att denna nära nog helt överensstämmande rättslikhet som förekommit i dessa länder inte har kunnat upprätthållas i nu framlagda förslag trots det samarbete som har ägt rum i den nordiska arbetsgmppen och trots förekomsten av FN-konventionen om inlernationella köp, vilken bort underiätta en samordning.

Enhetliga regler har självfallet betydelse bl. a. för att underlätta handeln över gränserna. Mot den angivna bakgrunden anser bankföreningen det angelägel att ytterligare ansträngningar görs för all uppnå största möjliga rättslikhet. Del förslag som nu har lagts fram bildar därvid en lämplig grund för ell fortsatt arbete på en enhetlig nordisk köplag.

Mot denna allmänna bakgrund är bankföreningen, som redan framgått, tveksam till det lämpliga i all nu lagstifta på grundval av det framlagda förslaget; innan en eventuell lagstiftning kommer lill stånd bör samordningen mellan de olika länderna drivas vidare.

Finansbolagens fiirening

De nuvarande köplagarna i Danmark, Norge och Sverige tillkom efter
nordiskt samarbete och lagarna är idag nästan identiska. De föreslagna
köplagarna i betänkandet avviker lill sin uppbyggnad — och i flera avseen-

den till sitt innehåll - från de gällande köplagarna i dessa länder. Finland Prop. 1988/89:76
saknaren allmän köplag. Bilaga 3

Reglerna i den allmänna köprälten är tillämpliga bl. a. på finansbolagens förvärv av leasingobjekt och på avbetalningsköp där finansbolagen uppträder som finansiärer av säljförelagen. Sådana förvärv görs inte sällan i ett annat nordiskt land. Det är därför givetvis önskvärt alt de nordiska köplagarna överensstämmer till sitt innehåll. Mot bakgrund härav och av att förslaget på flera punkter avviker från gällande köplagar förutsätter föreningen att en ytterligare bearbetning och sammanjämkning i syfte all uppnå en samnordisk lösning görs efter remissbehandlingen.

I 2 § i förslaget anges att "avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten" inte anses som köp. Med anläggning avses i stadgandet en anordning eller konstruktion med fast anknytning till marken eller sjöbottnen. Däremot är lagen tillämplig på köp av byggnadsmaterial och tillbehör. Det kan i detta sammanhang erinras om att finansbolagen inte sällan refinansierar förvärv av virkestorkar och silos och andra större byggnadstillbehör. Detta understryker betydelsen av att man så långt möjligt har uniforma köplagsregler i Norden.

Sveriges Redareförening

Inledningsvis vill Redareföreningen fasta uppmärksamheten på det förhållandet att dispositionen och systematiken på vissa punkter skiljer sig åt i de nordiska förslagen. Detta leder till att paragrafnumreringen inte blir helt överensstämmande i de olika ländernas förslag. Anledningen till detta är bl.a. att de danska och norska förslagen innehåller stadganden om konsumenlköp medan dessa köp i Sverige och Finland regleras genom speciell lagstiftning. 1 det norska förslaget har vissa förskjutningar av paragrafnumreringen förorsakats av att lagtexten innehåller stadganden som omfattar köp som faller in under 1980 års FN-konvention om inlernationella köp. Del norska förslaget innehåller ett speciellt kapitel om internationella köp medan man i de övriga nordiska länderna lämnar sådana köp utanför lagtexten.

Trots dessa skillnader i förslagens dispositioner har den nordiska arbetsgruppen arbetat utifrån uppfattningen att med tanke på köplagarnas betydelse för den nordiska rällsenhelen och enigheten i lagtolkningsförfarandet så bör de fyra nordiska förslagen till sin uppbyggnad överenslämma med varandra.

Denna likformighetsprincip bör i största möjliga utsträckning framkomma i de slutgiltiga lagtexterna.

Svenska Handelskammarförbundel

Handelskammaren noterar med tillfredsställelse att arbetsgruppen presenterat ett gemensamt förslag lill ny köplagstiftning med den uttalade ambitionen att söka bevara den nordiska rättslikheten.

Oaktat detta kan emellertid konstateras åtskilliga och på vissa punkter betydande skillnader i de olika förslagen såväl i sakligt som i tekniskt hänseende.

Vad gäller lagstiftningstekniken kan beträffande ett flertal bestämmelser
noteras all arbetsgruppen — trots stora skillnader i avfatlningen av lagtex
ten — i motiven anger att ingen saklig skillnad är avsedd. Denna teknik är
förvirrande och torde åtminstone så smånirigom kunna leda till skilda
uppfattningar om stadgandenas innehåll. Risken är också betydande för 52

all praxis i de olika länderna glider isär Även om sättet att avfatta lagtext Prop. 1988/89: 76 normall varierar mellan länderna, bör en sammanjämkning kunna ske i Bilaga 3 den nordiska rättslikhetens intresse.

Om förslagen genomförs, skulle den i dag rådande rättslikheten mellan de nordiska länderna på köprällens område i stort utsträckning gå förlorad. Rättslikheten är i dag så gott som fullständig mellan Sverige, Norge och Danmark. Förslagen innebär all en långtgående rättslikhet skulle uppslå mellan Sverige och Finland, medan betydande avvikelser skulle uppkomma i förhållandet mellan dessa länder och Norge och Danmark.

Handelskammaren vill erinra om att de nordiska grannländerna sammanlaget är respektive nordiskt lands viktigaste handelspartner. Denna handel har underlättats av överensstämmande lagstiftning på köp- och avtalsrättens område. Rättslikheten har också starkt bidragit till den rika förekomsten av nordiska leveransbestämmelser och har varit av betydande värde såväl vid utformning av avtal som vid direkt tillämpning. Så är det exempelvis av stort värde att den många gånger knapphändiga nationella litteraturen och sparsamma förekomsten av vägledande rättsfall kan kompletteras med material från de andra nordiska länderna. Genom sin gemensamma terminologi och systemalik har rättslikheten också varit särskilt betydelsefull för mindre företag som ingår avtal utan tillgång lill juridisk expertis.

Värdet av enhetliga köplagar kan därför inte nog understrykas när det gäller möjligheterna att utveckla Norden till vår gemensamma hemmamarknad.

All rättslikhet råder beträffande den mest centrala civilrättsliga lagstiftningen är också av avgörande betydelse för möjligheterna att leva upp till de många gånger uttalade ambitionerna om rättslikhet inom andra områden.

Inför den fortsatta beredningen av köplagsförslagen får därför handelskammaren uppmana regeringarna all verka för att lagförslagen samman-jämkas och justeras i syfte att bevara den vikliga nordiska rättslikheten på köprällens område.

Sveriges industriförbund, Industrins centralförbund, Industrirådet, Norges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Finlands grossistforbund, Norges grossistförbund och Grosseren — Societet

Den nordiska marknaden

De övriga nordiska länderna utgör för varje enskilt land i Norden mycket viktiga handelspartners.

De nordiska staterna kan i många fall karakteriseras som hemmamarknad för både små och stora företag i respektive land. Av Danmarks totala export 1984 gick ca 20% till Finland, Norge och Sverige. Den danska importen från dessa länder utgjorde ca 21 % av den totala. Motsvarande siffror för Finland är såvitt avser exporten ca 21 % och såvitt avser importen ca 17 %, för Norge ca 26 % respektive ca 28 % (exklusive olja och gas) och för Sverige ca 24 % respektive ca 21 %.

Del förhållandet att rättstillämpningen inom köp- och avtalsrätten i allt väsentligt är överensstämmande i de nordiska länderna har säkerligen underlättat och bidragit lill den omfattande handeln mellan länderna.

Många branschvisa leveransbestämmelser är också samnordiska pro
dukter framtagna gemensamt av organisationer i respektive land. Som ,,

exempel härpå kan nämnas NL 79, NLM 84, NLS 82 och NLG 81 inom Prop. 1988/89:76 verkstadsindustrin och Vogn-Dana inom irävaruseklorn. Inom textilbran- Bilaga 3 schen pågår diskussioner med syftet alt söka enas om gemensamma nordiska leverans- och betalningsvillkor.

Ulan den nordiska rättsgemenskapen på köprättens område hade det varit betydligt svårare att arbeta fram dessa branschvisa leveransbeslämmelser. Genom att köp- och avtalsrätten i allt väsentligt varit densamma i de nordiska länderna har avtalsförfattarna kunnat arbeta utifrån en gemensam terminologi och ett i stort sett enhetligt rättsläge i Norden.

En överensstämmande lagstiftning har naturiigtvis varit av synneriigen stort värde för affärspartners i de olika länderna också vid utarbetande av individuella avtal och vid direkt tillämpning av lagen, dvs. då inte något särskilt avtal ingåtts. Särskilt gäller delta för mindre företag som inte anlitarjuridisk expertis för sina affärer.

Nordisk rättslikhet

I belänkandet ges egentligen inte uttryck för några synpunkter som tillmäter den nordiska rättslikheten mindre värde än vad organisationerna här har gjort. Inte minst mot bakgmnd härav finner vi det beklagligt att arbetsgruppen med den strävan mot nordisk rättslikhet som har måst prägla arbetet inte har lyckats närmare de skilda lagförslagen mer än som skett. Arbetsgruppens, på sid. 140 i betänkandet, uttalande "arbetsgmppen har således funnit att det är möjligt att bevara den nordiska rättslikheten på köprättens område och att i Danmark, Finland, Norge och Sverige genomföra köplagar som i allt väsentligt överensstämmer med varandra" är förvånande mot bakgrund av de många olikheterna mellan förslagen som faktiskt finns. Uttalandet följer för övrigt efter del att de många skiljaktlighelerna berörts av arbetsgmppen.

Enligt organisationerna förefaller det snarare som om den hittillsvarande nordiska rättslikheten är på väg att brytas. Såvitt vi kan bedöma är nämligen skiljaktlighelerna mellan lagförslagen — med undantag av de finska och svenska förslagen som inbördes är nära nog identiska - betydligt fler än de skillnader som idag föreligger mellan köplagarna i Danmark, Norge och Sverige.

Organisationerna vill varna för en utveckling i riktning mot mindre nordisk rättslikhet. Det hjälper föga att det ibland i betänkandet i samband med redogörelser för olikheterna framhålls att det i sak inte är avsett att vara någon skillnad mellan köplagarna. För organisationerna är det svårt all förstå att man då inte lyckats få till stånd en gemensam lagtext. Olikheter i traditioner av lagtextskrivning kan inte ursäkta sådana skillnader, särskilt som de - trots uttalanden om den sakliga identiteten - ger upphov till stor osäkerhet huruvida samma regler gälleri de olika länderna.

Med de knapphändiga motiv som ges med därav i vissa stycken följande osäkerhet om ett lagrums rätta tolkning är det också av utomordentligt stor vikt att lagtexterna inte avviker från varandra.

Organisationerna vill understryka att lagförslagen vart och ett för sig har
fått ett i huvudsak acceptabelt innehåll. Enligt organisationernas uppfatt
ning borde således det omfattande arbete som arbetsgruppen har lagt ned
utgöra ett gott underlag för utformning av parallella nordiska lagtexter.
Detta förulsälter emellertid en ytteriigare samordning - i riktning mot en
total identitet — mellan de olika.nordiska texterna. Vi hoppas att ett
sådant arbete snarast kan sättas i gång så att gemensamma nordiska förslag
kan framläggas inom rimlig tid. 54

En stor grad av parallellitel mellan de nordiska köplagsförslagen förut- Prop. 1988/89:76 sätter vissa systematiska ändringar i de danska, finska och norska utkas- Bilaga 3 len. Om Danmark, Finland och Norge tar bort konsumenlköpsbestämmel-serna och Norge lar bort bestämmelserna om internationella köp från sitt förslag, tror vi all det relativt snart skulle kunna vara möjligt att samordna de nordiska lagtexterna även i övrigt. Både konsumentbeslämmelserna och bestämmelserna för inlernationella köp påverkar nämligen i hög grad utformningen av i synnerhet det danska respektive norska förslaget och binder utformningen av bestämmelserna i samtliga förslag.

Organisationerna har här inte för avsikt att närmare argumentera om placeringen av konsumentköpsbeslämmelserna och bestämmelserna om internationella köp utan hänvisar till tidigare brev, daterat 1982-03-08, angående dessa frågor samt till de synpunkter som framkommer i de danska, finska och norska remissvaren.

3 Köplagen och konsumentköprätten

Svea hovrätt

En ny köplag bör i princip omfatta alla typer av köp av lös egendom. Modellen att reglera konsumentköpen i en särskild lag är nu mogen all överges. Det förslag till en ny särskild konsumentköplag som avlämnades för en lid sedan överensstämmer i väsentliga delar med del nu aktuella förslaget. Den från konsumentsynpunkt avgörande skillnaden är att den särskilda lagen i princip är tvingande medan den allmänna är dispositiv. För hovrätten framstår det som angeläget att man knyter an lill den danska och norska modellen. Man bör med andra ord nöja sig med en lag, vars bestämmelser vid konsumentköp görs tvingande i den utsträckning konsumentintresset kräver del och i förekommande fall kompletteras med speci-alsladganden inriktade just på förhållandet mellan konsument och näringsidkare. Ett arrangemang av det slaget ger klart besked om att lagens regler är handlingsnormer och att normerna inte kan avtalas bort när skyddsvärda intressen anses föreligga. Ett viktigt skäl för lösningen med en sammanhållen lag är vidare behovet av överskådlighet. Det ter sig mindre lyckat med två, lill stora delar ganska parallella, köplagar. Medräknas den förutsatta blankeltlagen för internationella köp skulle vi t.o.m. få tre köplagar, vilket inte vore rimligt.

Om lagen omfattar även konsumentköp blir rältsområdet lättare att överskåda inte minst för de säljare som avtalar ömsom med konsumenter, ömsom med näringsidkare. Med lämplig rubriksättning m.m. kan de speciella konsumentköpreglerna tydliggöras även i en sammanhållen lag. Det bör ej förbises att den föreslagna särskilda konsumentköplagen lämnar luckor som ändå får fyllas ut av de regler som gäller för köp i allmänhet. Slutligen bör här framhållas att modellen med endast en lag inte är ägnad att försvaga konsumenternas ställning vid köp. Det kan snarare hävdas att den modellen gör det tekniskt enklare att efterhand bygga ut konsumentskyddet, i den mån det anses motiverat (jfr 3 § 2 st. danska förslaget och

4 § norska förslaget).

Göteborgs tingsrätt Prop. 1988/89:76

Förhållandet till konsumentköp Bilaga 3

Vad gäller regleringen av konsumentköprätten och frågan huruvida denna skall integreras i en ny köplag eller som hittills vara föremål för särskild lagstiftning önskar tingsrätten anföra följande. Del synes vara mest naturligt och praktiskt all samtliga nationella köprällsliga regler samlas i en lag. När strävandena att genom lag förstärka konsumenternas ställning skulle genomföras på 1970-talet är det förklarligt att man valde att inte ändra den gällande köplagen genom all arbeta in reglerna i denna. Ell sådant förfarande hade i och för sig varit möjligt men synes ha skjutits på framtiden med hänsyn bl.a. lill att någon omarbetning av köplagen då inte var avsedd. Följaktligen genomfördes konsumenlköpsreglerna i form av en särskild lag. När man nu inte vill nöja sig med en omarbetning av köprätten utifrån gällande lag ulan väljer en ny uppbyggnad av lagen finns enligt tingsrättens mening vägande skäl för all i detta sammanhang inarbeta de konsumentköpsrällsliga reglerna i den nya allmänna köplagen. Om samtliga nationella köprällsliga regler samlas i en lag vinner man i viss mån i överskådlighet samtidigt som man minskar risken all praxis divergerar på ett icke önskat sätt i bedömningen av konsumentköplvister och andra likartade köplvisler. Dessutom uppnås också större nordisk rättsenhet, eftersom såväl Norge som Danmark har valt den ordningen och det möjligen kan förväntas all Sveriges ställningstagande kan påverka Finland lill en motsvarande reglering.

Konsumentverket

När det gäller frågan om den allmänna köplagens tillämplighet på konsumenlköp och det förevarande köplagsförslagets förhållande lill konsu-menlköpsutredningens förslag till ny konsumentköplag (SOU 1984:25) vill verket dock anföra följande synpunkter.

Arbetsgruppen har delvis bedrivit sitt arbete parallellt med konsument-köpsulredningen och de bägge utredningsgrupperna har kunnat ta hänsyn till varandras förslag vid utarbetandet av betänkandena. Detta har fått det positiva resultatet att förslagen lill stora delar överensstämmer med varandra, både vad gäller systematik och redaktionell utformning.

De betydande materiella likheterna mellan lagförslagen gör del naturligt att överväga om inte reglerna om konsumentköp och andra köp borde las in i en enda lag. På så sätt kunde bättre klargöras att de särskilda reglerna om konsumentköp inte är helt uttömmande utan att de allmänna köpreglerna kan bli tillämpliga i vissa situationer. Eventuella gränsdragningsproblem med två regelsystem skulle kunna undvikas. Den förenkling som det kan innebära all ha en enda lag för köp av lös egendom skulle kunna vara till fördel i rällstillämpningen. Konsumentköpreglernas genomslagskraft ■ inom näringslivet kan också antas bli större om reglerna finns i direkt anslutning till allmänna köpregler.

Också ett syslem med två skilda lagar har emellertid fördelar. Del kan
vara av värde att samlat och i en enda lag kunna återfinna de regler som
enbart gäller konsumentköp. Både konsumentvägledare och andra, som
har behov av att lätt hitta bestämmelser om konsumentköp, slipper att
söka i en omfattande allmän lag som även innehåller dispositiva regler för
bl.a. kommersiella köp. Genom att konsumentköplagen görs så täckande
som föreslås i SOU 1984:25 blir också behovet av att vända sig till den
allmänna köplagen litet. 56

Enligt konsumentverkels mening talar övervägande skäl för en enda lag. Prop. 1988/89:76 Verket kan dock inte se att det har någon avgörande betydelse vilkendera Bilaga 3 lagteknisk lösning som väljs. Det finns i båda fallen goda förutsättningar för en väl fungerande lagstiftning på området. Om en särskild konsumentköplag införs, bör övervägas att där ta in en hänvisning till den allmänna köplagen för det fall konsumentköplagen inte reglerar en viss fråga.

Enligt 4 § i köplagsförslaget skall lagen gälla vid konsumentköp endast i den mån inte annat följer av konsumentköplagen. Eftersom den sistnämnda lagen inskränker sig lill all reglera de för konsumenter vanligaste frågorna vid köp, kommer — som förut antytts — vissa regler i köplagen ändå att bli dispositivl tillämpliga. Visserligen blir behovet att falla tillbaka på allmänna köpregler mindre om nya och mer omfattande regler för konsumentköp införs. I motsats till vad arbetsgruppen anser (s. 165) kan man dock inte bortse från konsumenlköpsaspeklerna vid utformningen av köplagsreglerna. För alt konsumenlköpsreglerna skall få avsedd genomslagskraft är det tvärtom önskvärt att regelkomplexen så långt möjligt harmonierar inbördes.

Allmänna reklamationsnämnden

Det nordiska köplagsarbetet har till en del bedrivits parallellt med den svenska konsumentköpsutredningens arbete på en reviderad konsumentköplag. Utredningen har i sitt belänkandet SOU 1984:25 valt att lägga fram förslag till en frislående konsumentköplag, anpassad lill del då föreliggande nordiska köplagsutkastet, och avsedd att reglera de allra flesta frågor som normalt uppkommer vid konsumenlköp. ARN har i sitt yttrande över förslaget godtagit denna lagtekniska lösning. Av betydelse för nämndens ställningstagande var då bl. a. erfarenheterna av den nuvarande svåröverskådliga ordningen med en dispositiv allmän köplag modifierad av ett begränsat antal tvingande bestämmelser i en särskild konsumentköplag.

När ARN avgav sitt nyss berörda remissyttrande hade den nordiska arbetsgruppen ännu inte lagt fram sina slutliga förslag lill ny allmän köplag. När dessa nu föreligger finns del skäl att på nytt aktualisera frågan om hur konsumentköpen skall regleras lagtekniskt. ARN konstaterar att det föreligger betydande likheter i materiellt hänseende mellan förslagen till köplag och konsumentköplag. All döma av de danska och norska lagtexterna tycks det inte möta alltför svårforcerade hinder av teknisk natur att integrera konsumentköpen i den allmänna köplagen. En sammanhållen köplag är tilltalande i flera avseenden. Överskådligheten blir bättre. Särskilt för näringsidkare som har affärer både med konsumenter och andra kontrahenter blir systemet lättare att överblicka. Man slipper ifrån att anlita den allmänna köplagen som supplerande rättskälla om den särskilda konsumentköplagen inte berör en viss fråga. Risken för omotiverade skillnader i rättstillämpningen mellan konsumentköp och andra köp torde minska. Köplagen skall ju inte bara gälla de rent kommersiella köpen ulan den läcker ett otal högst varierande situationer. Många köp som faller under lagen, t. ex. köp mellan privatpersoner, behöver inte påtagligt skilja sig från konsumentköpen.

För ett system med två olika köplagar så som har föreslagits talar främst
att det blir enklare att hitta de specifikt konsumenträltsliga bestämmelser
na. Det är naturligtvis en fördel såväl för enskilda parter som för dem som
har till yrke all syssla med konsumentjuridiska spörsmål, t. ex. konsument
vägledare, företrädare för branschförbund och reklamationsansvariga 57

inom företagen. Nämnden tror dock inte betydelsen härav bör överdrivas. Prop. 1988/89:76

Även om köplagsförslaget består av dubbelt så många paragrafer som den Bilaga 3

föreslagna konsumentköplagen tror sålunda nämnden inte alt de som

yrkesmässigt arbetar med konsumentfrågor kommer att finna det alltför

svårt alt finna de relevanta bestämmelserna. Och flertaget enskilda parter

lär nog ändå inte gå direkt lill lagtexten utan hänför sig sannolikt till någon

rådgivare eller någon kommenterande beskrivning av rättsläget.

Frågan om den lagtekniska lösningen är enligt nämndens mening inte av någon avgörande betydelse. Oavsett vilket alternativ man väljer går det säkert att åstadkomma godtagbara köpregler. ARN anser dock att övervägande skäl talar för alternativet med en enda lag gällande både konsumenlköp och andra köp. Om de båda lagförslagen skall arbetas samman kommer också konsumentköpsutredningens i positiv bemärkelse traditionella betänkande all ingå i del gemensamma utredningsunderlaget. Det kan bidra till en sådan större precisering i lagmotiven som nämnden har efteriyst i det föregående.

Produktåterkallelsekommittén

I det remitterade betänkandet uttalas (s. 165), att det svenska förslaget till ny allmän köplag kan utformas utan hänsynstagande till vad som bör gälla vid konsumentköp. Detta uttalande finner PÅK alltför onyanserat. Enligt kommitténs mening bör man i stället som en utgångspunkt för del fortsatta lagstiftningsarbetet på köprällens område la att i görligaste mån samma regler skall gälla för konsumenlköp och andra köp, låt vara att konsumenlköpsreglerna i stor utsträckning bör vara tvingande till köparens förmån och den allmänna köplagens regler dispositiva. En övertygande motivering för en sådan ordning lämnas i konsumentköpsutredningens betänkande (s. 92 ff). Det kunde ligga nära till hands att vad som där anförs dra den slutsatsen att konsumenlköpsreglerna — liksom i de danska och norska köplagsförslagen — borde arbetas in i den allmänna köplagen. Bl.a. med hänsyn till den förankring som ordningen med en särskild konsumentköplag har i Sverige är detta måhända att gå för långt. Men behovet av en samordning mellan regelkomplexen kvarstår.

Lantbrukarnas riksförbund

Vid sidan av den nya köplagen kommer en konsumentköplag att gälla. Som ovan nämnts är det av stor betydelse att en samordning sker av regelsystemen, därvid LRF dock vill framhålla att man,inte utan vidare kan låta konsumentköprättsliga regler påverka,de allrnänna köprättsliga reglerna som är tänkta för andra situationer och partsförhållanden. ,

Sveriges domareförbund

Se under avsnitt 3.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Många av de regler som utformats i förslaget till ny konsumentköplag
överensstämmer med reglerna i föreliggande förslag till ny köplag: Den
avgörande skillnaden är emellertid all konsumentköplagen är tvingande
lill konsumentens förmån. Möjligheten för detaljisten att med bindande 58

verkan göra undantag från konsumentköplagens bestämmelser är obelyd- Prop. 1988/89: 76 lig. Den mellanställning som detaljistledel därvid kommer alt inta måste Bilaga 3 sålunda lösas på ett för samtliga parter tillfredsställande sätt.

Organisationerna har tidigare framfört synpunkter beträffande förslaget till ny särskild konsumentköplag. I remissyttrandet har Köpmannaförbundet mycket starkt poängterat vikten av att detaljistledet får möjlighet att återföra de krav som konsumenten med stöd av tvingande konsumenllag-stiftning kan komma att ställa på detaljisten. Det är rimligt alt ansvaret för kostnaden i konsumentledet slutligen belastar det led i distributionen ur vilket ansvaret härrör.

Organisationerna anser all köplagen och konsumentköplagen bör sammanföras i en och samma lag. För detaljister och andra näringsidkare i mellanled framstår en uppdelning på två lagar som konstlad. Det vanliga är ju att man i fråga om en och samma vara har ställning både som köpare och säljare. Ett sammanförande av reglerna till en lag leder till större överskådlighel. Än viktigare är emellertid att en uppdelning på två lagar inbjuder till användning av sakligt olika regler. Detta är i hög grad olyckligt för näringsidkare i detaljistledet, som riskerar att bli pålagda ett långtgående ansvar såsom säljare till konsumenter vilket de saknar möjlighet alt själva föra vidare bakåt till leverantörsledel, där huvudansvaret för felaktiga varor m.m. i sista hand bör ligga. Enligt organisationernas mening är del nödvändigt med en mycket nära synkronisering mellan köplagsreglerna i relationen leverantör-detaljist och i relationen detaljist- konsument. Detaljisten måste också kunna bedöma på grundval av lagtexten vilket förhållandet mellan de tvingande regler som binder honom i relationen framåt och de dispositiva regler som gäller i relationen bakåt. I myckel stor utsträckning förefaller det lämpligt alt ha samma regler. Det nu sagda torde klart visa att lösningen med en sammanhållen köplag är den lämpligaste.

Organisationerna vill inte påyrka att man nu inför tvingande civilrätlsli-ga regler i relationen leverantör-detaljist. Det är emellertid viktigt att det klargörs i motiven all de disposiliva köplagsreglerna är att uppfatta som normalregler, dvs. handlingsnormer som normalt inte bör avtalas bort utan tungt vägande skäl. Framför allt är det viktigt att man anlägger denna syn på sådana regler som har nära samband med detaljisternas tvingande förpliktelser i förhållande lill konsumentledel. Det är naturligt att i sammanhanget beröra lagen om oskäliga näringsvillkor mellan näringsidkare som trädde i kraft 1 juli 1984. Den nya köplagen kommer all precisera de disposiliva rättsregler som i fortsättningen blir den främsta tolkningskällan för avgörande av vad som är skäliga villkor vid tillämpning av nya avtalsvillkorslagen. Det är viktigt att förhållandet mellan denna lag och köplagsreglerna synkroniseras så all detaljisternas rättsställning blir heltäckande och entydig. Detta bör klart framgå av motiven till den kommande lagstiftningen.

En ytterligare omständighet till stöd för att konsumentköplagen och köplagen bör behandlas i en och samma lag är all i de fall konsumenUagen ej ger vägledning skall köplagens bestämmelser gälla mellan näringsidkare och konsument. Detta är i sig svåröverskådligt. En samlad lagstiftning minskar missförstånd och problem vid tillämpningen.

För del fall alt lagstiftaren likväl skulle stanna för den enligt organisatio
nernas mening sämre lösningen med två lagar är det viktigt att dessa läggs
fram och träder i kraft samtidigt och är nära samordnade inbördes. Det är
icke godtagbart att en ny konsumentköplag genomförs separat i ett första
steg. Detaljister och andra näringsidkare i mellanled hamnar då i en
oacceptabel mellanställning. 59

KF Prop. 1988/89:76

KF, som i rältspolitiska sammanhang alltid förespråkar nordiskt samarbete, anser det tillfredsställande, att samordnade förslag till köplagar för Danmark, Finland, Norge och Sverige nu lagts fram. Trots samordningen finns det emellertid vissa skillnader mellan förslagen. I det norska förslaget är en del frågor mer utföriigt reglerade än i de övriga länderna. I det danska förslaget har man i större utsträckning än i de övriga länderna använt formuleringar som ligger närmare gällande lagtext (betänkandet s. 160). Vidare lyder allt på att man i Danmark och Norge tycks vilja bibehålla den där rådande ordningen, som innebär all man har bestämmelserna om konsumentköp i den allmänna köplagen.

I sitt remissyttrande 1977-10-10 över det året innan avgivna betänkandet "Köplag" (SOU 1976:66), betonade KF två huvudönskemål; dels att kommersiella köp — dvs. mellan näringsidkare — behandlas i särskild lag saml köp mellan näringsidkare och konsument i annan, särskild lag och dels att så stor nordisk rättsgemenskap som möjligt var eftersträvansvärd.

KF vidhåller sin uppfattning i sistnämnda fråga och förutsätter att enhetssträvandena fortgår i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Nyssnämnda önskemål om särskilda lagar för å ena sidan kommersiella köp och å andra sidan konsumentköp kan nu i realiteten sägas stå i strid mot önskemålet om nordisk enighet. 1 valet mellan dessa intressen prioriterar KF det som KF anser vara sina medlemmars, svenska konsumenters intresse.

Såsom KF tidigare anfört i skilda sammanhang bör det till en början vara pedagogiskt tydligare och redaktionellt mer entydigt om dessa två skilda rättsförhållanden behandlas i var sin lag, med så långt möjligt uttömmande bestämmelser i varje lag. Det finns i och för sig skäl som talar för en gemensam lag; att reglerna materiellt sett i många hänseenden är desamma, att man med separata lagar får flera stora lagkomplex. Dessa argument, som huvudsakligen bottnar i önskemål om arbetsbesparing är dock enligt KF:s mening inte tillräckligt tungt vägande.

Utöver vad KF ovan anfört om redaktionell och pedagogisk tydlighet kan följande skäl anföras för skilda lagar; det finns i ökande utsträckning andra än jurister av facket, som sysslar med konsumentrådgivning, reklamationsfrågor eller andra konsumenträttsliga spörsmål. För dessa måste den rådande ordningen rimligtvis innebära stora svårigheter, som bör kunna bli mindre om konsumentköplagen blir mer komplett. Det bör vidare bli lättare att med skilda lagar lösa olika delfrågor på det för respektive partsförhållanden mest ändamålsenliga och i övrigt mest efter-slrävandsvärda sättet.

Även relationerna mellan de köprällsliga bestämmelserna och de två lagarna om avtalsvillkor - den ena för konsumentförhållanden och den andra för förhållandet mellan näringsidkare — bör kunna göras tydligare och mer renodlade med skilda köplagar. Detsamma gäller förhållandet till formulärrätten och förhållandet mellan konsument och tredje man (tillverkare, grossist eller importör).

En internationell aspekt kan vidare nämnas. Den 1981 av Danmark,
Finland, Norge och Sverige undertecknade FN-konventionen om avtal
rörande internationella köp lämnar bl. a. konsumentköp utanför sitt till-
lämpningsområde. En utgångspunkt för det nu framlagda förslaget till ny
lagstiftning har varit denna konvention och att den skulle kunna ratificeras
sedan ny lagstiftning införts som möjliggör detta. KF vill i och för sig inte
tillmäta denna aspekt stor betydelse som argument, men konstaterar att
synpunkten ändå harmonierarmedKF:s uppfattning. q

KF, som också erinrar om vad en i detta hänseende enig konsument- Prop. 1988/89:76 köpsutredning anförde i sitt förslag till ny konsumentköplag (SOU Bilaga 3 1984:25, s. 89 fl) förordar sålunda separata, så långt möjligt uttömmande lagar.

4 Synpunkter på vissa frågor

Svea hovrätt

De påföljder som föreslås när någon inte fullgör sin del av köpavtalel är i stort sett desamma oavsett vilken typ av kontraktsbrott det är fråga om och oberoende av om det är köparen eller säljaren som har brustit. I vilket fall som helst kan motparten i princip kräva fullgörelse av avtalet, sälla ul en lidsfrist för fullgörelsen eller häva köpet, om kontraktsbrottet är väsentligt eller om tidsfristen inte hålls. Också i dessa delar svarar köplagsförslaget tämligen väl mot FN-konventionen, och reglerna ger uttryck för en rimlig avvägning mellan parternas intressen vid köp i allmänhet.

Detsamma gäller skadeståndsreglerna, med undantag för de regler som föreslås i fråga om förutsättningarna för skadestånd vid fel i varan; hovrätten återkommer lill dessa.

Köp på auktion

I förslaget har man låtit nuvarande lagregler i 48 § köplagen om fö.säljning på auktion utgå utan att ersättas av andra. I motiven sägs endast i all korthet alt man inte funnit anledning att behålla någon motsvarighet lill 48 § och att om en vara säljs på auktion utan förbehåll om skicket "överlämnas del till rättspraxis att avgöra, vilka principer som skall tillämpas vid köp på auktion". Dessa uttalanden ger uppenbarligen inte domstolarna någon som helst vägledning i sak.

Köp på auktion är enligt hovrättens mening en så praktisk och samtidigt så pass särpräglad företeelse att den bör regleras även i en ny köplag. Delta belyses också av Hjerners särskilda yttrande. Det framstår till en början som oklart vilka nackdelarna ansetts vara med nuvarande lagregel i ämnet. I vart fall synes det naturiigt att anse att begagnat gods som säljs på auktion skall betraktas som såll i befintligt skick även när inget särskilt förbehåll gjorts om della. En regel med denna innebörd återfinns sist i § 20 i det norska förslaget och bör övervägas även för svensk del.

Priset för godset - terminologin

"Priset" används i lagtexten i två betydelser, värde och vederlag. Hovrätten anser att uttrycket om möjligt bara bör användas när man syftar på värdet, d. v. s. prisnivån. I vart fall bör man undvika ordsammanställningar såsom "betala priset". Ett lämpligt uttryck kan vara "erlägga betalningen" eller "betala för godset" i den mån ordet "köpesumma" skulle anses alltför Iradionellt.

Göteborgs tingsrätt

Avslutningsvis önskar tingsrätten fästa uppmärksamhet på några frågor av
främst språklig karaktär.
Förslaget upptar i bl.a. 9 §, 17 § och 51 § ullrycket "får anses avtalat". 61

Del kan ifrågasättas om man inte i lagtexten i stället för della uttryck bör Prop. 1988/89: 76

använda lokutioner som "avtalats" eller "blivit avtalat". — För den mate- Bilaga 3

riella bedömningen är avgörande om avtal med visst innehåll slutits eller

inte. Avtalet kan i många fall ha tagit formen av en skriftlig eller muntlig

överenskommelse mellan parterna. 1 andra fall kan det först genom en

granskning av vad som förekommit i saken fastställa som avtal kommit till

stånd. I händelse av tvist ankommer del i sista hand på domstol att

bestämma vad som "får anses avtalat".

I bl.a. 10 och 54 §§ i förslaget talas om betalning av "priset". Med pris avses här köpeskillingen. Enligt rådande språkbruk betyder emellertid priset - i köpsammanhang — en varas saluvärde eller storleken på köpeskillingen och inte köpeskillingen som sådan. Tingsrätten vill därför förorda att ordet pris här byts ul mot köpeskilling eller köpesumma (jfr det danska och del norska förslaget).

1 60 § 4 st och 63 § 2 st i förslaget heter det att säljaren har ett särskilt intresse av att "bli av med det han sålt". Detta uttryck synes mindre lämpligt i en köplagsiext. (Jfr det danska förslaget: "afhenter eller modtager salgsgenstanden").

Försvarets civilförvaltning

Köpare och säljare skall i vissa situationer agera inom viss tid för att de inte skall lida rättsförlust. Tidsfristerna är i gällande köplag allmänt hållna. Praxis har i dessa fall varit vägledande. De tidsfrister som anges i förslaget är också allmänt hållna och flera olika lidsuttryck används; så t. ex. "orimligt länge", "inom skälig tid", "oskäligt kort", "så snart omständigheterna medger", "ulan oskäligt uppehåll", "oskäligt länge". Enligt 25 § 2 st i förslaget förlorar köparen rätten att kräva att säljaren fullgör köpel, om han väntar "orimligt länge" med all framställa kravet. Enligt 26 § i gällande köplag, som står i huvudsaklig överensstämmelse, förlorar köparen sin rätt om han inte inom "rimlig lid" meddelat säljaren. En sådan ändring av terminologin kan medföra osäkerhet hos parterna om vad lagstiftaren menat. Skall praxis vara oförändrad bör därför sådana språkliga ändringar undvikas. Civilförvaltningen anser vidare att man bör överväga alt precisera tidsfristerna. Den praxis som utvecklats bör vara vägledande. En precisering skulle, enligt civilförvaltningens mening, böra det lättare för köpare och säljare att överblicka rättsläget.

Övrigt (fdkturerlngsavgift)

Det är vanligt förekommande att säljare som kräver betalning genom att skicka faktura till köpare utöver priset för vapen vill ha särskilt betalt för en s.k. faklureringsavgift. I förslaget till ny räntelag (SOU 1985:11) föreslås i 11 § att näringsidkare inte mot konsument får framställa krav på s. k. faklureringsavgift såvida inte särskilt avtal träffats därom. För att undanröja oklarheter om skyldigheten alt erlägga en sådan avgift föreslår civilförvaltningen att det även i köplagen inläs en bestämmelse som ger uttryck för all det inte föreligger skyldighet för köpare all betala s. k. faktureringsavgift om inte avtal träffats därom.

Televerket

På ett flertal ställen i förslaget finns formuleringar som "skälig", "väsent
lig", "avsevärd" och motsvarande: på åter andra "orimligt länge", "god
affärssed" och "väsentligt avtalsbrott". 62

Sådana formuleringar, om än ibland nödvändiga, skapar osäkerhet och Prop. 1988/89: 76 därmed problem, även för juridiskt utbildade personer. Problemen mins- Bilaga 3 kas i detta fall inte i tillfredsställande grad genom klarläggande uttalanden från arbetsgruppens sida.

Kommerskollegium

I förslaget har, lill skillnad från den gällande köplagen, inte införts någon distinktion mellan civila köp och handelsköp. I motiveringen framgår dock klart att vissa regler inte är avsedda all tillämpas då ena parten inte är näringsidkare. Exempelvis skall en säljare som inte är näringsidkare, i allmäneht inte vara skyldig att reparera en vara om köparen kräver avhjälpande enligt 36 § 1 st i förslaget. Då man har för avsikt att undantaga privatpersoner från vissa regler, bör man låta detta framgå av lagtexten.

Arbetsgruppen föreslår en inskränkning i räckvidden av allmänna fri-skrivningsklausuler med betydelsen alt en vara sålts "i betfintligt skick". Naturligtvis bör en sådan klausul inte kunna användas i syfte att kringgå köplagens grundläggande felregler. Säljaren kan emellertid ha ett legitimt intresse av all avyttra en viss vara utan felansvar. Detta gäller särskilt en begagnad eller för säljaren obekant vara. Näringsidkare emellan eller mellan privatpersoner kan del stå klart för båda parter all säljaren inte har större förutsättningar än köparen att bedöma varans skick och övriga egenskaper. Man bör därför inte utesluta möjligheten för en säljare att, t. ex. vid en auktion, sälja varan helt utan felansvar. Man kan också ifrågasätta att denna inskränkning i parternas avtalsfrihet införs bland köplagens i övrigt dispositiva bestämmelser. Prövningen av allmänna friskrivningsklausuler bör ske enligt regler på annan plats i vårt rättssystem.

Konsumentverket

Många av de föreslagna reglerna innehåller uttryck som är allmänt hållna. Som exempel kan nämnas "orimligt länge" (25 och 59 §§), "oskäligt länge" (80 §), "utan väsentlig olägenhet" (38 §) och "utan oskälig kostnad eller olägenhet" (36 och 77 §§). Det är naturligtvis ofta inte lämpligt eller ens möjligt att i lagtexten söka precisera den närmare innebörden av dessa ullryck. De skälighetsbedömningar som skall göras får överlämnas till rällslillämpande organ, som har all ta hänsyn lill omständigheterna i det enskilda fallet. Del är då av värde om förarbetena i tillräcklig utsträckning innehåller förtydliganden och exemplifieringar. Detta bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Behovet av vägledande uttalanden kan väntas bli så myckel större eftersom det är tveksamt i vilken utsträckning tidigare rättspraxis och litteratur kommer all kunna ge svar på frågor i anslutning till en grundligt förändrad köplagstiftning.

Allmänna reklamationsnämnden

ARN har ingen invändning mot förslaget att utmönstra den nuvarande åtskillnaden mellan speciesköp och genusköp ur själva lagtexten. Såvitt nämnden har förstått innebor detta dock inte så stor ändring i sak, eftersom tillräcklig hänsyn ändå skall tas lill köpets beskaffenhet.

ARN tillstyrker vidare all särreglerna för handelsköp tas bort och ersätts
av ett mer nyanserat betraktelsesätt. Även om stränga regler ofta låter sig 63

försvaras när del är fråga om rent kommersiella köp mellan två köpmän Prop. 1988/89: 76 inom ramen för deras egentliga affärsverksamhet kan sådana regler emel- Bilaga 3 lanåt framstå som väl hårda även mellan köpmän, t. ex. vid förvärv av en möbel eller annan inredningsdetalj till köparens kontor.

Uppsala universitet

Olika typer av köp

Fakultetsstyrelsen instämmer i bedömningen att den nuvarande skarpa gänsen mellan speciesköp och genusköp bör överges vid regleringen av säljarens skadeståndsansvar. Ell särskilt strängt ansvar för genusköp är inte motiverat när säljaren på ett försvarligt sätt har konventrerat sina uppfyllelseansträngningar till vissa exemplar (jfr Alméns exempel med den s.k. sydfmktlasten). Problemet framträder särskilt vid tillverkningsavtal. Vad som nu sagts innebär dock inte att distinktionen mellan species och genus helt bör överges (se nedan beträffande säljarens avhjälpningsskyldig-hel).

Terminologi

Fakultetsstyrelsen anser del inte vara något framsteg att köpeskillingen kallas för priset, faran för risken och nytt gods för omleverans.

Jan Hellner

2.5 Några terminologiska frågor

Ehuru det kan tyckas röra bagateller må några terminologiska frågor nämnas (delvis redan framhålna av professor Hjerner i hans särskilda yttrande).

Föremålet för köpet kallas i lagtexten regelbundet "varan" i stället för det hävdvunna "godset". "Vara" är en ändå sämre term än "gods" för sådana objekt för köp som t. ex. hus på annans mark, rörelse, skuldebrev. 1 den nu gällande konsumentköplagen används "vara" för att ange att endast lösa saker avses, alltså i rakt motsatt betydelse mot den som förslaget begagnar.

Det talas om "risken för varan" och "riskens övergång". 1 den gällande köplagen och i 4 kap. JB är motsvarande term "faran", och den överensstämmer också med vederlaget juridiskt språkbruk. Ordet "risk" behövs som en term för något som inte bör förväxlas med "faran" i den speciella köprättsliga (och kontraktsrätlsliga) meningen. Nyheten förefaller omotiverad.

Arbetsgruppen har en egendomlig benägenhet alt skriva att något "får anses avtalat" och liknande (se särskilt 3 §). I den mån det åsyftas att något faktiskt är uttryckligen avtalat, avviker språkbruket från korrekt svenska. Om det är uttryckligen avtalat t. ex. att avlämnande skall ske senast den 15 december säger man inte att "del får anses avtalat" att avlämnande skall ske senast denna dag.

Uttryckssättet ger upphov till en allmän oklarhet om vilka omständigheter, av saklig eller rältspolitisk litteratur, som kan föranleda att något annat än vad som står i lagen skall gälla.

Del sägs i 3 § att "handelsbruk eller annan sedvänja, som måste anses (!)
bindande för parterna" skall anses som en del av avtalet. Detta är en 64

onödig fiktion, som eljest inte begagnas i svensk lagstiftning. 1 motiven (s Prop. 1988/89: 76

201) sägs att stadgandet har lagtekniskt syfte, genom att när det hänvisas Bilaga 3

till att något är avtalat hänvisningen omfattar även handelsbruk. Detta

passar bra på några ställen (t. ex. 9 § I st) men sämre på andra. Antag att

det för vissa särskilda typer av öppet köp är handelsbruk att säljaren står

faran för godset till dess det lämnas tillbaka. Sätter man in en hänvisning

till handelsbruk i bestämmelsen i 16 § om öppet köp blir resultatet: "Har

öppet köp avtalats, eller är det handelsbruk, bär köparen risken tills varan

lämnas tillbaka." Detta är uppenbarligen missvisande. Handelsbruk antas

nämligen enligt förslaget ha företräde framföre lagens bestämmelser inte

bara när lagtexten anknyter lill alt något är avtalat ulan även eljest.

Förslaget gör ingen skillnad mellan speciesköp och leveransavtal. Detta leder till sakfrågor, till vilka det finns anledning återkomma. Men i ett särskilt stadgande, nämligen 43 § 2 st, åsyftas uppenbarligen speciesköp, och då begagnas uttrycket "vara som finns vid tiden för köpet och som med hänsyn till varans egenskaper och vad parterna måste antas (!) ha förutsatt inte kan ersättas med någon annan vara". Detta omständliga uttryck gör läsaren undrande. Skall exempelvis en häst anses ha funnits vid köpet om den då var ell föl? Om så är fallet, hur långt tillbaka i djurets tillblivelse skall man gå för att anse all det fanns vid liden för köpet? Det citerade ullrycket är närmast löjeväckande och inte mer klargörande än det hävdvunna "bestämt gods".

En öppen fråga vid lagstiftning är alltid om man skall använda enhetliga formuleringar i likartade bestämmelser vilkas tillämpning måste bero av omständigheterna, eller om man skall använda olika språkliga uttryck för att antyda nyanser. SOU försökte genomgående förenkla uttrycken, medan det nu framlagda förslaget tenderar i motsatt riktning. Som exempel kan nämnas all SOU använde en enda formulering för alt uttrycka den sannolikhet som fordras för att part som anteciperar ett kontraktsbrott skall få göra påföljder av della gällande, nämligen "måste antagas". Kon-sumentljänstlagen har också ett enda genomgående ullryck: "det finns starka skäl att antaga". Det nu framlagda förslaget har inte mindre än fyra olika uttryck ("ger anledning all anta" i 50 §, "inte.. saknas anledning att anta" i 62 §, får antas" i 65 §" och "står... klart" i 66 §). Man frågar sig hur del i praktiken skall finnas möjlighet att skilja mellan dessa olika sannolikhetsgrader, särskilt som vid tillämpning av vart och ell av stadgandena en nyansering måste ske efter omständigheterna.

Lantbrukarnas riksförbund

LRF finner arbetsgruppens resonemang och slutsatser beträffande distinktionen mellan specie- och genusköp samt mellan civilköp och handelsköp övertygande. Tanken är att distinktionen inte bibehålls i nuvarande form, men ändå får betydelse för påföljdssystemets möjligheter att tillämpas nyanserat i del enskilda fallet. Del kan också konstateras alt eftersom konsumenlköp regleras i en särskild lag bör användning av termerna civilt köp och handelsköp i den allmänna köplagen förlora i betydelse. Partsförhållanden bör ändå få betydelse vid bedömningen i enskilda fall. En köplag måste vara avvägd så att olika näringsidkargrupper uppfattar lagen som ett rimligt bassyslem. Inom lantbrukarnas föreningsrörelse finns små näringsidkare som lantbrukare och stora ekonomiska föreningar och aktiebolag.

5 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76. Bilagedel

Sveriges advokatsamfund Prop. 1988/89:76

Al. •• w Bilaga 3

Allmänna synpunkter

(Punkterna 1 och 2 är återgivna i föregående avsnitt)

3. Beviskrav m. m.

I förslaget finns åtskilliga bestämmelser, se vidare nedan, med skrivningar som antyder att beviskravet för viss omständighet avsetts vara lägre ställt än vad som följer av allmänna processrältsliga principer. Motiven innehåller dock inga uttalanden härom. Samfundet vill inledningsvis framhålla att det är angeläget att det i kommande motiv klargörs när avsikten med en viss formulering är att sänka eljest gällande beviskrav. Vidare bör i sådant fall skälen för en beviskravssänkning utvärderas.

I 3 § sägs att lagen inte tillämpas "i den mån annat/a/- anses avtalat" . Detta uttryckssätt återfinns också i 9, 17, 51 och 53 §§. Vid en första påsyn får läsaren uppfattningen all ett lägre beviskrav än vid annan avtalstolkning skulle gälla beträffande huruvida visst villkor avtalats. Vid eftertanke slår dock klart att en sådan tolkning är orimlig eftersom konsekvensen skulle bli att det vid köp generellt gällde ett lägre beviskrav än eljest för sådana köpvillkor för vilka det finns dispositiva bestämmelser i lagen. Något sådant har säkerligen inte varit avsikten. Det framgår inte heller av motiven att den svenska lagen i denna del avses ha annan innebörd än den danska eller norska beträffande vilka motsvarande uttryck saknas i förslaget.

Den föreslagna skrivningen går säkerligen tillbaka på nuvarande köplag där del talas om attköplagen är tillämplig "såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat". Skälet till det uttryckssället torde emellertid vara den oklarhet som i avtalsrättsligt hänseende, före avtalslagens tillkomst, förelåg när nuvarande köplag skrevs. Idag befinner sig den avtalsrättsliga läran på ett betydligt mera utvecklat stadium. Det är en självklarhet att ett avtal genom tolkning och utfyllnad kan ges en innebörd som inte uttryckligen framgår av avtalets ordalag.

Enligt samfundets uppfattning måste utgångspunkten för köplagstiftningen vara del avtalsinnehåll som bestäms av allmänna avialsrättsliga principer. Konsekvensen härav är all undantaget i 3 § inte bör avse vad som "får anses avtalat" utan i likhet med de danska norska förslagen vad som följer av avtalet.

Vad gäller uttrycken "får anses avtalat" 19, 17, 51 och 53 §§ uppfattar samfundet den semantiska innebörden vara ett lägre ställt beviskrav än vad som eljest skulle ha gällt. Med hänsyn till formuleringarna i det norska förslaget, där uttryckssättet saknas, samt bristen på motivuttalande, har dock förmodligen avsikten inte varit att sålunda sänka beviskravet för berört förhållande. Samfundet anser därför att bestämmelserna bör utformas i anslutning till det norska förslaget.

I 9§ andra stycket och 15 § sker en hänvisning, inte till vad som är avtalat eller får anses avtalat utan till vad som framgår av omständigheterna. Frågan är om härmed åsyftas en sänkning av eljest gällande beviskrav. Om så är fallet bör detta klargöras i motiven. Vidare är del angelägel att bruka en enhetlig terminologi. Uttryckssätten "får anses avtalat" och "framgår av omständigheterna" bör därför inte användas vid sidan av varandra (om nu något av dessa uttryckssätt skulle komma till användning).

Vad gäller beviskrav hänförliga till annat förhållande än avtalets inne- 66

håll finns i förslaget formuleringen "kan antas ha" i 18 § 1 och 2 p., 19 §, Prop. 1988/89: 76 20 § 1 och 2 p. och "måste antas ha" \ 21 § första stycket och 43 § andra Bilaga 3 stycket. Samfundet utgår från att formuleringarna avser olika grader av bevisbörda. För det fall uttrycket "måste antas ha" innebär ett sänkt beviskrav i förhållande lill "har" bördetta anges.

4. Uttrycket "får kräva "o. dyl.

Samfundet anser att uttrycket att köparen "får kräva" i fråga om fullgörelse eller skadestånd såsom i 24 § är mindre lämpligt. Ullrycket må vara inarbetat och kan i allmänhet inte förorsaka missförstånd — undanlag finns dock — men det är sakligt felaktigt och bör ersättas av ett riktigare uttryck av typen att köparen "har rätt till fullgörelse" eller "har rätt till skadestånd".

Motsvarande invändning vill samfundet rikta mot uttrycket i 56 § att säljaren "får ... kräva betalning ... och ... kräva skadestånd". I vissa fall kan del länkas att ullryckssättet orsakar missförstånd, så t. ex. i förslaget 48 § (varom mera nedan).

5. ' 'Undersökningsplikten

1 förslaget, t. ex. 33 §, framställs undersökningen som en plikt för köparen. Samfundet vill invända mot della. Visserligen är det i doktrinen och annorstädes icke ovanligt all man talar om "köparens undersökningsplikt". Detta uttryck är emellertid missvisande. Del är inte fråga om någon plikt för köparen. Om köparen underlåter att undersöka, är detta inte något förhållande som utlöser rättigheter för säljaren. Med den föreslagna formuleringen i 33 § första stycket skulle det innebära ett lagbrott om köparen inte undersöker godset. Ett lagbrott, visserligen, som inte är förenat med i köplagen uttryckligen angivna sanktioner, men likväl ett lagbrott. Vad det hela handlar om i sak är all köparen skall förlora vissa möjligheter att göra rättigheter gällande, om han inte undersökt godset. Lagtexten bör utformas i enlighet härmed.

6, Stipulativa def nittoner m. m.

I förslagets 6 § tredje stycket anges all varan "är" avlämnad, eftersom fråga är om en stipulativ definition anser samfundet att skrivningen bör vara "anses vara" avlämnad. Motsvarande gäller 7 § första och andra styckena. 1 7 § tredje stycket använder förslaget uttrycket "anses" avlämnad.

I förslagets 17 § och 19 § används uttrycket att varan "är" felaktig,
medan den i 18 § och 20 § "anses" felaktig. I 22 § andra stycket anges alt
fel skall "anses"föreligga. 1 samtliga fall rör det sig om en stipulativ
definition och lämpligare torde då vara att även i 17 § och 19 § använda
uttrycket "anses" felaktig. Det är i vart fall svårt att se någon anledning att
ha olika terminologi i de angivna paragraferna. Det blir osäkert vilken
syftning vissa senare paragrafer har. I 22 § första stycket behandlas frågan
om varan "är" felaktig. Likaså är i 32 §, 34 §, 35 §, 42 §, 48 § och 49 §
utgångspunkten att varan (eller del av leveransen) "är" felaktig: Syftar
detta bara på rekvisilen i 17 § och 19 § men inte på 18 § och 20 §, eller 22 §
andrastycket? 67

7. "Ett förhållande på köparens sida" Prop. 1988/89:76

I förslagets 13 § förekommer rekvisitet "beror det på köparen eller ett bilaga 3 förhållande på hans sida" och ett motsvarande fast med negation förekommer i 24 § och 32 §. I 11 § förekommer rekvisitet "följd av ett förhållande på köparens sida". Samfundet anser alt del saknas skäl all föreskriva i sak olika rekvisit i dessa fall. Om avsikten är all rekvisilen skall vara sakligt olika, bör detta motiveras. Om avsikten inte är denna, bör samma formu-leringanvändas.

8. Tro och heder

På flera ställen i förslaget (21 §, 35 §, 37 §, 44 §) föreskrivs att viss regel kan genombrytas om part "handlat i strid mot tro och heder". Samfundet vill sätta ifråga om inte detta skulle gälla även utan dessa föreskrifter. Om föreskrifter härom skall tas in i köplagen bör det göras i form av stadgande med allmän räckvidd, så att felaktiga motsatsslut undviks avseende de bestämmelser som inte innehåller någon genombrottsregel, såvida inte avsiken är att förslaget uttömmande anger de fall där genombrott kan ske.

9. "Avtalsbrott"och "väsentligtavtalsbrott"

Det synes oklart vad som i förslaget avses med avtalsbrott. Av regeln i 3 § att viss sedvänja anses som del av avtalet (varom mera nedan) måste rimligen följa att avvikelse från sådan sedvänja är avtalsbrott.

I 60 § fjärde stycket talas om avtalsbrott, faslän avsikten knappast är all en förutsättning för lagrummets tillämpning vore att parterna avtalat om att köparen skall medverka vid köpet: det torde vara tillräckligt att köparen — oavsett om ingenting härom nämnts i avtalet — uppträder på det sätt som är angivet i 57 §.

I förslagets 22 § andra stycket görs skillnad mellan å ena sidan avtalsbrott och å andra sidan avvikelse från en garanti eller liknande utfästelse. Samfundet utgår från att där avses garanti eller liknande utfästelse som är del av avtalet, och anser att det därför vore värdefullt med ett klarläggande av vad skillnaden är mellan avtalsbrott och andra avvikelser från avtalet.

Samfundet anser alt rekvisitet "väsentligt avtalsbrott" bör i varje särskilt stadgande preciseras så långt som möjligt. I fråga om säljarens dröjsmål förefaller det riktigare att rekvisitet, som Hjerner föreslår, uttrycks så att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för köparen.

10. Anpassning av köplagens regler om påföljder av dröjsmål och fel till det praktiska rättslivets behov

Del är en truism att framhålla att i synnerligen stor utsträckning transak
tioner inom köplagens område sker med tillämpning av avtalsbestämmel
ser som väsentligt avviker från köplagens bestämmelser, liksom att majori
teten av dessa avtal styrs av olika typer av standardavtal. Det kan gälla
olika typer av "agreed documents", avtalsformulär eller leveransvillkor
som tillämpas inom vissa branscher eller avtalsformulär eller leveransvill
kor som tillämpas av enskilda företag. I viss utsträckning balanseras den
senare kategorin av inköpsvillkor, normalt etablerade av enskilda företag
med stark ställning gentemot vissa leverantörer, men av den totala avtals-
mängden torde denna kategori representera en relativt blygsam del.
Vad som är viktigt att notera vid utformandet av en ny köplag är 68

emellertid de allmänna tendenserna i denna strida flod av avtal som Prop. 1988/89:76 innebär avvikelse från den nuvarande köplagens regler. Grundläggande Bilaga 3 sådana avvikelser är:

—Force majeure-reglerna är betydligt vidare än köplagens.

—Påföljderna av försening är begränsade i förhållande till köplagen. Mönstret är något splittrat, men genomgående är att skadeståndspåföljden är begränsad, normalt i förhållande till varans värde.

—Säljaren är friskriven från ersättningsskyldighet på grund av indirekt skada. Vid leverans av generiskt gods är felpåföljden oftast begränsad till skyldighet all leverera gillt gods eller ge skäligt prisavdrag, medan påföljden vid leverans av maskiner och dylikt oftast är skyldighet för säljaren att bota felet och först i andra hand rätt för köparen att häva; om skadestånd över huvud taget skall utgå begränsas det, oftast i proportion till varans värde.

Konsekvensen av detta är att nuvarande köplags mot säljaren stränga bestämmelser om påföljder för dröjsmål och fel i största utsträckning kommer all tillämpas endast mot mindre företag, som inte har uppbyggda avtalsmliner, och mot större företag när någon försummat att tillämpa inom företaget föreskrivna avtalsmliner. Det nu föreliggande förslaget skulle inte i något väsentligt avseende förändra den bilden. Detta är enligt samfundels mening otillfredsställande. Dispositiva lagregler bör generellt sett ha en utformning som kan i normalfallet beräknas ge en skälig avvägning mellan parternas intressen. Förhållandena i det praktiska rättslivet visar att köplagens nuvarande avvägning mellan partsintressena inte representerar en sådan skälig avvägning, och det kan då inte vara riktigt att i huvudsak överföra samma reglering lill en ny köplag.

I belänkandet sägs på s. 187 att arbetsgruppen kommit till slutsatsen att en uppdelning på olika skadetyper inte låter sig genomföras på ett tillfredsställande sätt. Det har visat sig svårt att finna en gränsdragning som skulle vara ändamålsenlig och konsekvent med tanke på de olika situationer som kan förekomma, och en uppdelning på olika skadetyper skulle göra lagtexten alltför komplicerad och svåröverskådlig.

Samfundet anser inte att de angivna skälen är tillräckliga för all man
skall acceptera att en ny, viktig dispositiv lagstiftning i centrala avseenden
innehåller en reglering som inte betraktas som normal och rimlig i den
allmänna samfärdseln ulan endast drabbar den som inte haft förstånd att
värja sig för lagens konsekvenser. Om lagtexten blir något mera komplice
rad och svåröverskådlig framstår som ett mycket begränsat ont, och det är
bättre med en schematisering av olika skadetyper som i och för sig är
ofullkomlig men ändå i stor utsträckning ger rimliga resultat än att avstå
från en sådan schematisering. Det är naturligt i all lagstiftning att man
söker efter generella lösningar, och alt beteckna en lag som "kasuislisk"
eller ell lagförslag som kasuistiskt har länge varit bland det mest negativa
man kan säga. Konsekvensen blir all man i ett allt mer komplicerat
näringsliv och ett allt mer komplicerat handelsmönster försöker att vidhål
la samma regler för handel med socker — numera dock med undantag för
socker sålt över disk till slutlig förbrukare — som för leveranser av super
tankers och alomkraflverk. Del vore inte att gå över till kasuislisk regle
ring om man reglerade påföljderna av dröjsmål och fel olika för olika
kategorier av handel, och även om detta skulle i ett stort antal fall vålla
oklarhet om till vilken kategori ell visst rättsförhållande är att hänföra
skulle en sådan lagreglering kunna göras för det praktiska rättslivet betyd
ligt mera tillfredsställande än den nu existerande liksom den nu föreslagna.
Målet bör — i den allmänna omsättningens och de inblandade individer
nas och förelagens intresse — vara en lagreglering som i största möjliga 69

antal fall ger resultat som betraktas som rimliga och balanserade när Prop. 1988/89:76 parterna underiåtit all avialsmässigt reglera påföljder av dröjsmål och fel. Bilaga 3

Del är självfallet inte möjligt för samfundet att konkret föreslå de ändringar i reglerna om påföljder för dröjsmål och fel som skulle erfordras utifrån nu angivet synsätt. Samfundet behandlar därför i det följande vid genomgången av de särskilda lagrummen dessa i huvudsak med utgångspunkt från det sammanhang de nu återfinns i. Enligt samfundets mening bör påföljdsreglerna bli föremål för ytterligare utredning.

Samfundet vill här hänvisa lill en redogörelse och bedömning av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1979 s. 483. HD fastslog alt den aktuella friskrivningsklausulen på angivna skäl kunde sägas representera en av säljar- och köparinlressenter godtagen avtalsreglering med synnerligen stor spridning, nationellt och internalionellt. HD konstaterade vidare att vid jämförelse med dispositiva rättsregler rätten lill skadestånd genom friskrivningen var begränsad i förhållande till vad som gäller enligt köplagen. HD uttalade härefter: "Den år 1905 tillkomna köplagen är i många avseenden otidsenlig i modema industrisammanhang. Detta torde vara en starkt bidragande orsak till all standardvillkor för olika branscher utarbetas i syfte att åstadkomma en till nutida förhållanden anpassad reglering. Vikten av all vid avtals ingående kunna bedöma de ekonomiska riskerna av bl.a. garantiåtaganden rörande ofta komplicerade industriprodukter har varit ett framträdande motiv för sådana friskrivningar som det nu är fråga om. Möjligheten att förutse de ekonomiska riskerna har framhållits som nödvändig, för att de skall på räll sätt kunna vägas in vid prissättning av produkter och serviceålaganden. Köparens större möjligheter att genom försäkring skydda sig mot följdförluster har också framhållits som ett väsentligt skäl för begränsning av säljarens skadeståndsansvar." Samfundets erfarenhet ansluter helt till HDs uttalande.

Sveriges domareförbund

Enligt arbetsgruppens mening bör nuvarande distinktion mellan species-och genusköp (leveransavtal) avskaffas. I stället föreslås att påföljdssystemet utformas så alt del finns utrymme för att anpassa det efter typen av köp i del enskilda fallet (sid. 167).

Förbundet instämmer i alt en uppdelning mellan speciesköp och leveransavial blivit mindre ändamålsenlig. De stränga påföljder köplagen bl. a. lagt på säljaren, exempelvis reglerna om skadeståndsskyldigheten vid säljarens dröjsmål, har lett till uppkomsten av standardavtal med friskrivningsklausuler eller modifierade påföljder vid fullgörande av olika typer av köp. Den utveckling som ägt rum inom tillverkningsindustrin, ex. serietillverkningar av en specifik vara, gör en uppdelning mellan olika slag av köp mindre motiverad. Förbundet menar därför all arbetsgruppens förslag om all avskaffa distinktionen mellan dessa typer av köp bör godtas.

Förbundet delar också arbetsgruppens förslag om att införa vissa speci-alsiadganden vid s.k. tillverkningsköp, som avser att en vara tillverkats särskilt för köparen efter dennes beställning. Köparen bör i sådant fall inte få häva köpet på grund av säljarens dröjsmål om inte hans syfte med köpel är väsentligen förfelat genom dröjsmålet (28 §). Särskilda regler beträffande säljarens skadeståndsskyldighel vid tillverkningsköp bör också godtas. — 128 § föreslås alt paragrafens "häva" följs av objektet "köpet".

Arbetsgruppen föreslår vidare att man bör avstå från distinktionen
civila köp och handelsköp eller köp mellan näringsidkare. Anledningen till
att slopa denna uppdelning av olika köp är enligt arbetsgruppens mening
alt man inte bör komplicera det köprällsliga normsystemet. 70

Nuvarande särreglering för handelsköp innebär bl.a. att reklamations- Prop. 1988/89:76 reglerna är strängare vid handelsköp än vid civilköp. Arbetsgmppen har Bilaga 3 påpekat att det inte är helt oviktigt då det gäller att bedöma reklamationsfrister om en part är näringsidkare. Hänsyn får vid tillämpningen av dessa regler las till partens individuella situation. Här torde avses att uttryck som "skälig tid" (31 §) och "utan oskäligt uppehåll" (34 §) ger utrymme för en individuell tillämpning och all det överlämnas till rättstillämpningen' all avgöra vad som bör gälla i del särskilda fallet. Förbundet har ingen erinran häremot.

Den i förslaget angivna rubriken om befarat avtalsbrott behandlar säljarens stoppningsrätt och köparens obestånd. Även i dessa avseenden följer lagförslagen de principer som gäller i köplagen. Häremot har förbundet ingen erinran. Inte heller i övrigt har förbundet anledning att motsätta sig förslaget.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Det köprättsliga regelsystemet reglerar inte alls parternas förhållande till tredje man. De för den exekutiva verksamheten så väsentliga sakrältsliga reglerna återfinns i annan lagstiftning och i rättspraxis. Det torde dock stå klart att köplagens regler anses gälla vid försäljning på auktion vare sig denna är exekutiv eller av annat slag.

Köplagens regler föreslås vara dispositiva även fortsättningsvis. Därmed står det säljaren fritt att ställa upp villkor för försäljningen som blir bindande för köparen under förutsättning att villkoren inte är obilliga och därför inte kan göras gällande enligt avtalslagens ogiltighetsregler. Om säljaren/kfm ställer upp villkoret att egendomen säljs i befintligt'skick— vilket är mycket vanligt — torde därmed avses att felansvaret för varan begränsas på så sätt att köparen inte i efterhand skäll kunna åberopa fel i varan såvida denna inte saknar sådana egenskaper som kan ha tillförsäkrats den vid auktionslillfället.

I lagförslagets 20 § har emellertid lagils upp bestämmelser.som i vissa situationer skall lägga felansvaret på säljaren när varan säljs i befintligt skick. Om dessa bestämmelser skall vara indispositiva, tillskillnad från' lagen i övrigt framgår ej. För att tjäna önskat syfte-torde dock avsikten vara alt de skall vara av tvingande natur.

Exekutiva auktioner är inte helt lika vanliga auktioner. Säljaren/kfm kan visseriigen uppfattas som ett ombud för säljaren/ägaren liksom fallet är med auktionsförrätlaren vid vanlig auktion. Det som skiljer sig är emellertid alt auktionslikviden delas ut till de säljarens/gäldenärens borgenärer som fått utmätning i det sålda objektet och inte till säljaren. De konsekvenser som köplagen beskrivet vid olika ålergångssituationer förutsätter att parterna skall återbära respektive prestationer Säljaren/gäldenären har ju inte tillförts några medel och han är i och med utmätningsssituarionen på obestånd och torde därför vara ointressant för köparen alt rikta några anspråk mot. Säljaren/kfm däremot har möjlighet att återbära köpeskillingen helt eller delvis endast om den fortfarande är oredovisad, vilket den är så länge som auktionen inte har vunnit laga kraft. Hur skall köparens intressen enligt köplagsförslaget kunna tillgodoses när del har gått så lång tid att köpeskillingslikviden har redovisats till borgenären?

En genomgång av förslagels regler där kfm läses synonymt med uttrycket
säljaren ger underliga resultat, bl. a. vid tillämpningen av reklamationsfris
len två år i 34 §. Del kan ifrågasättas om de köprättsliga reglerna överhu
vud skall vara tillämpliga på exekutiva försäljningar. Köparens rätt skulle 71

kunna tillvaratas inom ramen för de besvärsregler som gäller för exekutiva Prop. 1988/89:76 förrättningar enligt ulsökningsbalken. På så sätt skulle del exekutiva förfa- Bilaga 3 randel kunna avslutas på ett mera slutgiltigt sätt när auktionen vunnit laga kraft än vad som blir förhållandel om köplagens frister och påföljdssyslemel skall tillämpas.

Ackordscentralen i Stockholm

En annan ändring som arbetsgruppen föreslår är upphävandet av skillnaden mellan genus- och speciesköp (s. 167). De bakomliggande argumenten är två. Om köpet avser en serietillverkad vara anser gruppen att det saknas anledning att göra skillnad mellan det fall att köpet i avtalet angetts vara en viss produkt och det fall där köpet angetts gälla ett exemplar av viss typ. För det andra menar gruppen att om köpeobjektet skall tillverkas efter köparens beställning skillnaden mellan species- och genusköp passar illa. Resonemangen förefaller inte helt övertygande. Gruppen anser själv att distinktionen är lämplig vad avser s. k. typiska genus- eller specieköp. För köp som ej är så typiska anser man sig böra ha en generell regel där del aktuella godsets beskaffenhet tillmäts betydelse. Vidare behövs enligt gruppen specialstadganden som särskilt lar sikte på varor med individuell prägel. Arbetsgruppen vill alltså i princip behålla nuvarande reglering men ändra stadgandenas lydelse. Den eventuella vinsten av detta kan ifrågasättas.

Arbetsgruppen vill vidare avskaffa skillnaden mellan handelsköp och civila köp (s. 169). T. ex. gäller f n. i 52 § köplagen att en köpare som vill reklamera mot fel i godset skall göra detta vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Enligt förslaget (34 §) gäller för båda fallen tidsrymden "utan oskäligt uppehåll". Det framgår inte om meningen är all näringsidkare vid handelsköp skall få längre lid på sig än vad de har nu. Vad som sägs är att en bedömning skall ske med hänsyn till olika omständigheter i det enskilda fallet, varvid näringsidkares "utan oskäligt uppehåll"- begrepp är snävare än motsvarande för en privatperson. Över huvud taget kan det vara mindre lyckat att ta in paragrafer som inte uttrycker sig tydligt. När man sedan inte ens i motiven klarlägger ändringens innebörd kan della skapa problem i rättstillämpningen.

Sveriges köpmannaförbund /SHIO Familjeföretagen

Förslaget laborerar med ett flertal olika tidsbegrepp: "Orimligt länge", "oskäligt länge", "inom skälig tid", "utan oskäligt uppehåll". I motiven användes samtidigt uttrycken på ett sådant sätt att olikheten dem emellan ibland suddas ul. Detta skapar tolkningsproblem för såväl parter som domstol. Det är därför att föredra att man använder så få tidsbegrepp som möjligt. Detta har man gjort i såväl det danska som det norska lagsförslaget, där någon distinktion mellan "utan oskäligt uppehåll" och "inom skälig tid" inte förekommer.

Svenska bankföreningen

Även om den föreslagna lagen föreslås bli tillämplig inte bara på köp av
lösa saker och varor i sedvanlig mening utan också på överiåtelse av lös
egendom i allmänhet, t. ex. fordringar och andra rättigheter, är den i första
hand anpassad till köp av varor och liknande. Flertalet bestämmelser torde 72

vara av den karaktären att de knappast kan tillämpas på t. ex. värdepap- Prop. 1988/89:76 pershandeln. Det synes dock inte föreligga några farhågor för att vissa Bilaga 3 regler skulle vara direkt olämpliga att tillämpa i samband med fondkom-missionsrörelse, som var fallet med konsumentköputredningens förslag i betänkandet (SOU 1984:25) Ny konsumelköplag.

Vissa bestämmelser är uttryckligen avpassade för värdepappersmarknaden. Utredningen har sålunda utformat särskilda regler om rätt till avkastning, t. ex. utdelning på aktier och ränta på räntebärande värdepapper. Dessa regler finner bankföreningen förenliga med gällande praxis och har ingen erinran däremot.

Utredningen har betonat all en ny köplag bör innehålla en regel rörande rätten till utdelning i s. k. avslämningsbolag och har framhållit att en sådan bestämmelse måste övervägas ylleriigare. Bankföreningen instämmer i bedömningen alt det behövs en särskild bestämmelse fördetta fall.

Utredningen föreslår att en köpares möjligheter att åberopa force ma-jeure i skuldförhållanden anknyts lill vad som f n. gäller enligt 7 § skuldebrevslagen. Bankföreningen utgår från att utredningens förslag i denna del med dess myckel korta motivering väsentligen överenstämmer med gällande rätt.

Finansbolagens förening

Den föreslagna lagen är också tillämplig på fordringar och andra rättigheter. I förslaget har bl.a. intagils regler om rätt lill avkastning, t.ex. utdelning på aktier och ränta på värdepapper. Föreningen har inga erinringar mot dessa regler, som synes vara anpassade till gällande praxis.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Förhållandet till produktansvaret

I köplagsutredningens förslag till köplag 1976 fanns i 43 § 4 st en bestämmelse enligt vilken köplagens regler om skadestånd inte skulle äga tillämpning på personskada eller skada på annan egendom än det sålda godset. Verkan av denna till synes klara regel förtogs emellertid i hög grad genom motiven. Enligt dessa tänkte sig utredningen inte någon förändring av gällande rätt och avsikten förklarades heller inte vara all ta ställning till gränsdragningen mellan köprällsliga regler och reglerna om produktansvar.

En såvitt möjligt klar gränsdragning har stor praktisk betydelse, framför allt på försäkringsområdet. Riksförbundet framhöll i sitt yttrande över köplagsutredningens förslag all det torde vara möjligt att på ett ändamålsenligt sätt faställa gränsen för skadeståndsskyldighel enligt köplagen, åtminstone genom motivuttalanden.

I del nu föreliggande förslaget saknas nästan helt överväganden i denna
viktiga gränsdragningsfråga. .Arbetsgruppen framhåller (sid. 187) all man
med sina förslag inte åsyftar någon ändring i de köprällsliga reglernas
räckvidd i förhållande till de principer för produktansvaret som utvecklats
i rättspraxis. Man pekar därvid på de s.k. ingrediensfallen (den sålda,
felaktiga varan ingår som ingrediens i en annan vara, vilket leder lill skada
på den framställda varan), där de köprättsliga reglerna har ansetts tillämp
liga. Men, dessutom framhålles alt del "också antagits alt köparen på
köprättslig grund kan kräva ersättning för sådan egendom som har nära
samband med den sålda varan, såsom kläder som skadats av en felaktig 73

tvättmaskin". Såvitt riksförbundet har sig bekant, finns inte i rättspraxis Prop. 1988/89:76 något stöd för en sådan regel. Dess verkan skulle också praktiskt bli Bilaga 3 mycket betydande, dels därför att ansvaret vid specieköp skarpes betydlig och dels därför att "det nära sambandet" enligt exemplet tydligen endast skulle beslå i "skadeexponeringen", vilket väl är uppfyllt i samtliga fall då skada verkligen inträffar på annan egendom än den sålda.

Riksförbundet finner del beklagligt att arbetsgruppen inte gjort något försök att klarare ange räckvidden av de köprällsliga reglerna i förhållande lill produktansvaret och att man genom det i förbigående framförda exemplet riskerar att bidra lill en än större osäkerhet och förvirring än den som råder i dag.

Sveriges redareförening

Genom all köplagen även fortsättningsvis föreslås vara disposiliv och den allt ökande betydelsen av standardkontrakt inom näringens område torde dessa kontrakt i första hand reglera rättsförhållandena mellan köpare och säljare i kontraktsförhållanden. Köplagen kommer därför endast subsidiärt all tjäna som stöd vid tvister om avtalets innehåll och rättsförhållandet i övrigt.

Standardavtal har under flera år använts vid svenska rederibeställningar av skepp vid svenska varv. Innehållet i dessa avtal har huvudsakligen framarbetats vid förhandlingar mellan Sveriges redareförening och Sveriges Varvsindustriförening. I förhållande till dessa avtal, vars innehåll tjänar som utgångspunkt och bas vid förhandlingarna mellan beställare och säljare, är köplagen att betrakta som subsidiär.

5 Specialmotiveringen i§

Svea hovrätt

Lagen gäller köp och byte av lös egendom. Den omfattar således inte bara köp av lösa saker utan också exempelvis byggnader på annans mark, bostadsrätter, värdepapper och fordringar. Som beteckning på köpobjektet använder arbetsgruppen ullrycket "vara". Det uttrycket har emellertid i hittillsvarande juridiskt språkbruk använts främst för all beteckna lösa saker (lösöre), och dess användning i vardagsspråket leder tankarna lill s.k. dagligvaror eller varaktiga konsumtionsvaror. — Enligt hovrättens mening bör objektet för köpet även fortsättningsvis betecknas "gods". Termen är vedertagen inte bara i svensk rätt utan har sin motsvarighet också i det internationella sammanhanget.

Enligt hovrättens mening finns del goda skäl för att inte låta köplagens påföljdssystem — såsom FN-konventionens —gälla även brott mot s.k. biförpliklelser. Del är nämligen svårt att utan särskild utredning föreställa sig vilka konsekvenser en direkt tillämpning av det påföljdssyslemel skulle få i fråga om andra förpliklelserändesomärtypiska vidjuslköp.

Försvarets civilförvaltning

Köp/upphandling av tjänster omfattas inte av förslaget. Köp av tjänster

och konsultupphandling förekommer enligt civilförvaltningens uppfatt- 74

ning i omfattande utsträckning både nationellt och internalionellt. Efter- Prop. 1988/89:76 som köplagen i stor utsträckning tillämpas analogi vid sådana köp, bör Bilaga 3 problem som uppkommer vid sådana köp beaktas vid utarbetandet av en ny köplag såvida del inte är lagstiftarens mening all lagstifta särskilt på della område såsom skett genom konsumenttjänstlagens tillkomst.

Marknadsdomstolen

Föremålet för köpet betecknas i förslaget som "varan". I förslaget till konsumentköplag har beteckningen "gods" använts. Domstolen utgår från att samma beteckning bör användas och förordar, som framgår av remissyttrande över konsumentköplagsförslaget, beteckningen "vara".

Landstingsförbundet

1 § Av pedagogiska skäl bör anges all lagen varken gäller för överlåtelse eller upplåtelse av tomträtt.

Lantbrukarnas riksförbund

LRF ställer sig i huvudsak bakom arbetsgruppens förslag vad gäller lagens tillämpningsområde, 1 —2 §§ i det svenska förslaget.

Sveriges domareförbund

Förbundet delar arbetsgruppen förslag om att den nya lagen liksom hittills skall omfatta lös egendom. Härigenom kommer lagen att bli tillämplig på annan lös egendom än lösöre såsom fordringar och andra rättigheter. Delta anser förbundet riktigt.

Motormännens Riksförbund

Förbundet vill framhålla att lagen torde vara tillämplig på den situation, då konsument av näringsidkare t. ex. köper en ny bil och i samband därmed lämnar sin gamla bil som dellikvid i form av inbyte. Med hänsyn till del långt gående ansvaret som åvilar konsumenten såsom säljare i sådant fall, bör inläs en generell bestämmelse som möjliggör jämkning av det s. k. säljaransvaret, då konsument till näringsidkarens verksamhet.

Konsumentverket

2 § Köplagsförslaget använder temen "vara" medan konsumentköplagsförslaget har "gods" för samma sak, lös egendom. Det är olyckligt att ha denna skillnad i terminologi.

2§

Allmänna reklamationsnämnden

Objektet för köpel betecknas i förslaget "vara" medan man i förslaget till
konsumentköplag har hållit fast vid nuvarande term "gods". Terminolo
gin måste självfallet göras enhetlig. Enligt ARN:s mening är "vara" bättre 75

anpassat till modernt språkbruk än "gods". Vad som kan vålla tvekan är Prop. 1988/89: 76 om "gods" möjligen kan uppfattas som det något mera vidsträckta begrep- Bilaga 3 pel. Lagen gäller ju inte bara lösa saker ulan även fordringar och rättigheter där beteckningen "vara" inte känns alldeles adekvat.

Beträffande gränsdragningen mellan köp och tjänst vill nämnden hänvisa till sina reflexioner i remissyttrandet över konsumentköputredningens betänkande.

Landstingsförbundet

2 § Det hävdvunna uttrycket "gods" är att föredra framför termen "vara".

I betänkandet har inte närmare diskuterats om s. k. teknikupphandling ska betraktas som beställningsköp. Delta bör uttryckligen klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Lantbrukarnas riksförbund

I terminologiskt hänseende bör beaktas att uttrycket "vara" i förslaget används i en annan betydelse än den annars använda av lös sak. Detta kan leda till oklarheter i tillämpningen. För all undvika förekomsten av ett begrepp med olika innebörd talar skäl för att i köplagen "vara" lämpligen ersätts med det i gällande köplag använda och i sammanhanget vedertagna uttrycket "gods".

Sveriges advokatsamfund

Enligt förslaget skall avtal om uppförande av byggnad inte falla under köplagen. I motiveringen anges (s. 198) att om avtalet avser leverans av prefabricerade större delar till en byggnad och dessutom montering av byggnaden bör avtalet bedömas med ledning av andra stycket, vilket ofta kan leda till all avtalet är att betrakta som ett köp. Samfundet har svårt att se skillnaden mellan uppförande av byggnad och montering av byggnad. Skälet till alt köplagens regler på flera punkter inte anses lämpade att reglera konfliktsituationer som kan uppkomma vid avtal av uppförande av byggnad gör sig enligt samfundels mening lika starkt gällande vid avtal om montering av byggnad. Som exempel kan nämnas svårigheten att genomföra en sådan hävningspåföljd som stadgas i köplagen. Skillnaden skulle möjligtvis kunna vara den att vid uppförande av byggnad kan det vara fråga om gjutning och murning och alt del skulle kunna sägas vara mer drastiskt att riva och la bort en sådan byggnad än all montera ned och ta bort en byggnad som är monterad. Skillnaden kan emellertid knappast vara så stor all det finns anledning att ha olika lagregler. Dessutom torde rent språkligt uttrycket uppförande av byggnad även inbegripa montering av prefabricerade element, vilket också numera är ett myckel vanligt sätt att uppföra en byggnad.

Förslaget att köplagen inte skall vara tillämplig på avtal om uppförande av annan fast anläggning på mark eller i vatten föranleder en motsvarande reflektion. Det finns en rad situationer i vilka olika typer av tillverkningsutrustningar säljs inklusive montage, och det bör inte vara avgörande för vilka rättsregler som är tillämpliga om leverantören åtar sig exempelvis att gjuta den platta på vilken anläggningen monteras eller inte.

Det förefaller sannolikt att slutproduktens karaktär bör vara bestäm- 76

mande för vilka rättsregler som skall tillämpas snarare än enskildheter i Prop. 1988/89: 76 leverantörens åtaganden: Om slutresultatet är vad som med vedertagen Bilaga 3 terminologi betraktas som en byggnad bör inte köplagens regler tillämpas även om byggnaden i sin helhet produceras av prefabricerade element. Om, å andra sidan, vad som levereras är en maskinanläggning bör köplagens regler vara tillämpliga oberoende av om leveransen innefattar exempelvis gjutning av en grund.

Det är önskvärt att det i kommande molivuttalanden ges klarare linjer för vad som faller in under köplagen och vad som inte gör del.

Sveriges domareförbund

Vad gäller avgränsningen av tillämpningsområdet gäller vid beställning av en vara, där beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet, att lagen ej skall tillämpas. Vidare föreslås lagen ej gälla avtal om uppförande av byggnad eller annan anläggning på mark eller vatten. Förbundet delar uppfattningen att sådana beställningar samt avtal om byggnadsentreprenader, liksom hittills, bör falla utanför lagens tillämpningsområde. Rörande de blandade avtalen, där en tjänst utgör den övervägande delen av en parts förpliktelse, talar överensstämmelsen med FN-konventionen för all sådana avtal inte skall falla under köplagen (2 § andra stycket).

NäringsHvsorganisationerna

Som påpekas av professor Hjerner har begreppet "vara" för svensk del ansetts vara detsamma som lös sak. Begreppet haren vedertagen betydelse.

I förslaget används genomgående uttrycket "vara" men här uppenbarligen med en annan innebörd än vad som hittills gällt i svensk rätt. Några vägande skäl för att ändra på denna vedertagna begreppsbildning har inte anförts. Termen "vara" bör reserveras för sin hittillsvarande betydelse. Ordet "gods" bör istället användas i köplagen.

3§

Svea hovrätt

Avtalsfrihet — förhållandet lill handelsbruk m. m.

1 gällande köprätt har handelsbruk och annan sedvänja ställning av en egen, självständig rällskälla. Konstateras handelsbruk föreligga i ett visst hänseende, viker köplagsreglerna för handelsbruket. Del fordras inte att parterna eller någon av dem i förväg känt till handelsbruket även om detta i praktiken torde vara fallet. Ett tillämpat handelsbruk ses i och för sig inte som en del av parternasavial. Dessa principer kommerlydligt till uttryck i I § 1 st. kommissionslagen och 72 1 st. sjölagen.

Enligt förslaget skall lagen inte tillämpas i den mån annat följer av
handelsbruk eller annan sedvänja "som måste anses bindande för parter
na". Del citerade rekvisitet, som fö. saknas i det danska förslaget, utgör en
nyhet i förhållande till gällande räll och sägs i motiven innebär "en viss
kvalificerande bedömning". Det är oklart vad som avses härmed. Är
tanken att konstaterade handelsbruk, som inte är oskäliga, likväl inte skall
tillämpas i vissa lägen? På vilka grunder skall i så fall detta bedömas? Mot
bakgrund av de höga krav på fasthet och stadga och utredning härom som 77

numera ställs för att ett handelsbruk skall anses föreligga, utgör enligt Prop. 1988/89:76 hovrättens mening det nya rekvisitet ett opåkallal tillägg ägnat att leda till Bilaga 3 rättsosäkerhet. Intresset av likartade regler om handelsbruks ställning i köplagen och i andra lagar (avtalslagen, kommissionslagen och sjölagen; jfr bl.a. NJA II 1936 s. 302) talar också mot en isolerad ändring av köplagen på denna punkt.

Det är i rättspraxis vedertaget all vid bedömningen av vad som får anses gälla mellan parterna i ett köpavtal fästa avseende vid partsbruket där sådant föreligger, alltså hur parterna tidigare har förhållit sig till varandra i motsvarande köpsituationer. FN-konventionen innehåller en regel härom i art. 9 ' och en motsvarighet härtill har tagits in i § 3 i det norska förslaget ("praksis partene har fulgl seg imellom"). Den föreslagna norska regeln torde knappast avvika från svensk gällande rätt och det vore enligt hovrättens mening fördelaktigt om en motsvarande, klargörande regel logs in även i del svenska förslaget 3 §.

Konsumentverket

3§ "Handelsbruk" eller "annan sed vänja" avses kunnabestämma innehållet i avtalet. I den mån köplagen blir dispositivl tillämplig vid konsumentköp bör understrykas att både "handelsbruk" och "annan sedvänja" endast mycket sällan kan anses vara del av ett konsumentköpavial.

Allmänna reklamationsnämnden

3 § Enligt denna bestämmelse skall handelsbruk eller annan sedvänja anses som en del av parternas avtal. Någon ledning för när en branschpraxis skall betraktas som tillräckligt etablerad för att utgöra sedvänja ges dock inte. Eftersom bestämmelsen avses bli dispositivl tillämplig även för kon-sumenttvisler uppställer sig frågan om vad som kan vara sedvänja på detta område. Att t. ex. den preskriptionstid av två år som sedan länge har gällt inom pälsbranschen utgör en sådan sedvänja synes klart. Men hur skall exempelvis de överenskommelser som på många områden har träffats mellan konsumentverkel/KO och vederbörande branschorganisation och därefter har vunnit viss stadga betraktas (jfr NJA 1 1978:432)?

Uppsala universitet

Jämkning av handelsbruk

I motiven nämns all handelsbruk, som är oskäligt, kan jämkas enligt 36 §
avtalslagen (s. 201). 1 sak har fakultetsstyrelsen ingen invändning mot att
ett handelsbruk, som i ett enskilt fall skulle slå oskäligt, kan åsidosättas
liksom man ibland kan åsidosätta disposiliv lag genom ett reduktionsslul
(jfr t. ex. norska Hoyesterelt i Rl 1922 s. 308 (Kure-saken) beträffande
tillämpningen av 21 § köplagen på beslällningsköp). I Sverige har man
dock hittills utgått ifrån att en lag inte kan jämkas med stöd av 36 §
avtalslagen, och det kan diskuteras om jämkning enligt 36 § är det rätta
instrumentet mot ell oskäligt handelsbruk, även om handelsbruket skall
anses vara del av avtalet, som det heter i förslaget lill 3 §. 78

Lantbrukarnas riksförbund Prop. 1988/89:76

Den nya lagen skall inte tillämpas om annat får anses avtalat eller följer av

handelsbruk eller sedvänja som måste anses bindande för parterna. Arbetsgruppen framhåller här i motiven att viss praxis som utbildats mellan parterna också kan utgöra grund för avvikelse från lagen. Motivuttalandena är här inte tillräckligt utförliga för alt klargöra vad som skall gälla. Parter kan ha svårt all avgöra när sådant "bruk" föreligger att del tar över lagbestämmelserna. Vilken betydelse har t. ex. långa avtalsförhållanden och det forhållandet att parterna inte diskuterat en klausul trots att den förekommit ofta etc. Motiven bör här innehålla illustrativa exempel.

Sveriges advokatsamfund

3 § Den föreslagna rubriken, "Avtalsfrihet", är inte tilltalande. En lämpligare rubrik vore, i huvudsaklig anslutning till det norska förslaget, "Avtal, handelsbruk och sedvänja".

Av motiven (ss. 200 och 201) kan man få intryck att inte någon del av 3 § är avsedd att innebära någon ändring i förhållande lill gällande rätt. Samfundet vill dock sätta ifråga om inte regeln i andra meningen innebär en nyhet i sak. Den nuvarande köplagen anger i detta hänseende endast att lagen inte skall gälla om annat följer av sedvänja. Därav följer emellertid inte, enligt samfundets mening, att sedvänjan anses som en del av avtalet. Vad som skall anses vara en del av avtalet är en fråga för läran om avialslolkning. Den nuvarande köplagen ger inget bidrag till den läran. Det är heller inte en specifikt köprältslig fråga. Samfundet vill sätta i fråga om det finns något behov av att i detta sammanhang ge sig in på frågan vad som skall anses avtalat. I motiven (s. 201) anges all stadgandet har ett lagtekniskt syfte: när man senare i lagtexten eller i motiven hänvisar till att någonting anses avtalat, följer av avtalet e.dyl., omfattar hänvisningen även sedvänja. Samfundet menar emellertid att stadgandet har en innebörd i sak, som inte närmare är utbredd och vars följder är svåra att överblicka. Stadgandet innebär all en part, i en angelägenhet för vilken saknas såväl lagregel som avtal men för vilken finns en sedvänja, och alltså får finna sig i alla de sanktioner som må följa av ett avtalsbrott. Förslaget lämnar öppet vilka sanktioner som kan komma i fråga för andra avtalsbrott än dem, som uttryckligen regleras av köplagen. Samfundet vill sälla i fråga om detta alla gånger är en riktig reglering. — I den mån det föreslagna stadgandet i andra meningen inte avses innebära någon ändring i sak i förhållande till vad som gäller i dag, behövs inte stadgandet. Om det föreslagna stadgandet avses vara en ändring i sak i förhållande lill vad som gäller i dag, anser samfundet att följderna av stadgandet är värda en djupare analys innan stadgandet las in i köplagen.

Näringslivsorganisationerna

3 § 1 lagtexten nämns inte alt det även kan följa av "bruk"som utbildats
mellan parterna att köplagens motsvarande stadganden inte skall tilläm
pas. Av specialmotiveringen synes framgå att tanken ändå är all sådant
"bruk" skall gä före köplagens regler. Det torde i praktiken vara vanligt att
det mellan parter utbildas ett bruk under långa och många affärsförbindel
ser. Eftersom situationen sålunda är praktiskt vanlig bör det redan av
lagtexten framgå att köplagens regler inte heller tillämpas om annat får
anses följa av bruk som utbildats mellan parterna. 79

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjefiiretagen Prop. 1988/89:76

Enligt förslaget tillämpas lagen inte i den mån annat får anses avtalat eller °

följer av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. 1 motiven till förslaget framgår att viss praxis som utbildat sig mellan parterna också kan utgöra grund för att anse att en avvikelse från den dispositiva rätten blivit avtalad. Vad lagstiftaren menar är förmodligen att ett långvarigt bruk eller handlingssätt mellan parterna skall ta över bestämmelserna i köplagen. Formuleringen i motivuttalandena är emellertid vaga och skapar snarare problem för rättstillämpningen. Inom detaljistledet är del vanligt att en leverantör under särskilda villkor i t. ex. en faktura anger all reklamation måste ske inom sju dagar, att hävning skall ske genast m. m. Några diskussioner mellan parterna har emellertid inte förts om klausulens innehåll. Om del föreligger ett långt rättsförhållande mellan leverantören och näringsidkaren och någon invändning icke har rests från näringsidkarens sida gentemot klausulen och dess tillämpning, har det då uppkommit ell bruk mellan parterna som leverantören kan göra gällande? Enligt organisationernas mening, är detta icke fallet. Det kan vara svårt för småföretag/detaljister att själva avgöra när handelsbruk eller bruk mellan parterna är för handeln eller har uppkommit. Det bör därför särskilt understrykas i motiven vad man avser med praxis sorh utbildats mellan parterna och i vilka hänseenden denna praxis kan bli avgörande vid rättstillämpningen.

Om utredningens syfte är all bruk mellan parterna alltid skall ta över köplagens disposiliva regler, bör detta i sådant fall direkt anges i lagtexten under paragraf 3.

4§

Sveriges Advokatsamfund

4 § Samfundet vill sälla i fråga om det är riktigt att lagen inte skall tillämpas i den mån "annat — — — i övrigt är särskilt föreskrivet". De föreskrifter som kan åsidosätta köplagen måste kvalificeras, och enligt samfundets uppfattning kan del inte bli fråga om annat än föreskrifter i lag. Den föreslagna formuleringen kan tolkas som ett mandat för regeringen, eller kanske ett ämbetsverk, att utfärda föreskrifter som har en helt annan innebörd än köplagen. Detta kan inte gärna ha varit avsikten med stadgandet.

6§ff

Varans avlämnande

Jan Hellner

6, 9 och 13 §§. Här finns ganska invecklade bestämmelser om avlämnan
de av gods, dröjsmål och farans övergång vilka berör bl.a. säljarens skyl
dighet att meddela köparen om all gods är tillgängligt för avhämtning. De
klargör emellertid inte huruvida, när köparen skall hämta godset hos
säljaren eller hos tredje man ulan säljarens medverkan, ett meddelande
från säljaren fordras för att godset skall vara avlämnat och om dröjsmåls
påföljder kan inträda ifall säljaren underlåter att lämna ett sådant medde
lande och köparen därför inte avhämtar godset i tid. 6 § säger intet om
meddelande. 9 § föreskriver visserligen att säljaren skall lämna meddelan- 80

de om när varan finns tillgänglig för avhämtning, men det framgår inte vad Prop. 1988/89: 76 rättsföljden är av att ett sådant meddelande inte lämnas. Motiven (s. 212 f) Bilaga 3 är inte heller klargörande. Saken kompliceras av all i 13 § 3 st. som handlar om "riskens övergång" vid köp av varan som finns hos tredje man och som skall hämtas utan säljarens medverkan, det föreskrivs, som en särskild förutsättning utöver den att liden för avlämnande är inne, att köparen har fått veta att varan är tillgänglig för avhämtning. En jämförelse mellan 9 och 13 §§ leder närmast till slutsatsen, att godset är avlämnat, så att dröjsmålspåföljder inte kan inträffa, även utan att säljaren lämnat meddelande, men all faran inte övergår förrän meddelande har skett. Eljest skulle den särskilda bestämmelsen i 13 § 3 st. inte behövas. Härtill kommer att det danska förslaget upptar en särskild regel i 6 § 3 st, och enligt denna regel fordras, när godset skall hämtas utan säljarens medverkan, all köparen får kännedom om all det finns redo för avhämtning för att godset skall vara avlämnat. Det danska förslaget saknar, i överensstämmelse härmed, en sådan särskild regel om farans övergång som det svenska förslaget har i 13 § 3 st. Saken blir inte klarare av att del i motiven (s. 207) sägs all det inte är någon "nämnvärd" olikhet i sak mellan del danska förslaget och de övriga.

Man kan därutöver fråga, vilket kanske är viktigare, varför den svenska regeln om farans övergång i 13 § 3 st. (i motsats till den danska) är inskränkt till att gälla gods som finns tillgängligt "på en annan plats än hos säljaren". Finns del något sakskäl för att, vare sig vid dröjsmålsbedömningen eller vid avgörande av om faran har gått över, göra skillnad mellan att exempelvis massaved, som köparen skall hämta utan säljarens medverkan, ligger upplagd på säljarens mark och att den ligger upplagd på en plats som tillhör någon annan, t. ex. vid en bilväg på mark som tillhör tredje man?

Den sakliga betydelsen av den fråga som har tagits upp nu bör naturligtvis inte överdrivas, men ämnet utgör ett exempel på del slag av problem som förslaget kan ge upphov lill. Även om den som hastigast läser genom den föreslagna lagtexten, och som litar på motivens uttalande om att det inte är någon nämnvärd skillnad mellan förslagen, inte reagerar, visar sig svårigheterna när man försöker sätta sig in i vad som faktiskt föreslås.

Lantbrukarnas riksförbund

Varans avlämnande

Arbetsgruppen har övervägt och lämnat förslag rörande betydelsen av varans överlämnande och följderna härav. Det gäller dröjsmål, tidpunkten för riskens övergång och avgörande tidpunkt för felbedömning. Reglerna är delvis komplicerade och svårtillämpade. Bl.a. är kravet att parterna skall veta att varan vid köpet fanns på en annan plats för att avhämtningsregeln i 6 § 2 st. skall tillämpas, svårtillämpat. Del leder till orimliga bevissvårigheter vid tvist. I princip bör det räcka med att parterna måste ha insett (eller liknande ullryck) att varan fanns på annan plats. Riskens övergång kan dock alltid regleras i ett särskilt avtal mellan parterna.

Sveriges domareförbund

A vlämnande av varan

Förbundet delar arbetsgruppens uppfattning att gällande bestämmelser om godsels avlämnande samt sambandet med farans övergång för godset

6 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76. Bilagedel

bör lämnas oförändrade i en ny köplag. Härför talar den rätlsulveckkling Prop. 1988/89: 76 som ägt rum i nordisk köprält och detta motiverar därför en avvikelse från Bilaga 3 FN-konvenlionen.

Av vikt är att upprätthålla principen om att köpet är ett hämlningsköp om inte annat har avtalats. Det är en fördel att detta uttrycks klarare i lagtexten än för närvarande.

Uppdelningen och definitionen av plalsköp och transportköp är väl motiverad.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Varans avlämnande

Om varan skall sändas från säljarens normala distributionsområde eller lill ett annat land (dislansköp) upptar förslaget nu gällande huvudregel att varan skall anses avlämnad, då den överlämnats lill en transportör, som åtagit sig varans transport från avsändningsorten. Men denna regel utsträcks enligt förslaget till all även gälla då den första interlokala transporten är en sjötransport, där enligt gällande köplag varan anses avlämnad först då den passerat fartygets sida. Arbetsgruppen anför (sid. 171) att en sådan specialregel "med hänsyn till nutida transportförhållanden" inte längre är motiverad.

Köplagsutredningens förslag lill köplag 1976 upptog förslag i samma riktning, dock att passerandet av fartygets sida fortfarande skulle vara avgörande tidpunkt i de fall då säljaren skulle tillhandahålla ombordko-nossement eller liknande dokument. Arbetsgruppen anser att även denna särregel är onödig i lagen "eftersom detta kan anses följa av vederbörande leveransklausul eller av avtalet i övrigt".

I sitt yttrande över köplagsutredningens förslag varnade riksförbundet för den förvirring som kan bli följden om man ändrar i regler som sedan länge tillämpats också internationellt. Riksförbundet framhöll även att containerlrafiken visserligen nått stor omfattning men att vanlig styckegodstrafik fortfarande är betydande, liksom att en container i många fall fylls successivt med gods under en Iransportkedja och då inte är den slutna transportenhel som gör det svårt att i olika skeden bestämma godsets beskaffenhet. Riksförbundet anser, nu liksom 1976, att det är diskutabelt om tillräckligt starka skäl föreligger för att man vid sjötransporter skall frångå principen all faran för godset övergår när delta passerar fartygets sida.

Rubriken lill 7 och 8 §§, "transportköp", synes kunna leda lill missuppfattningar, då uttrycket dels används inom fastighetsrätten och dels kan innebära köp av transport. Rubriken skulle förslagsvis kunna förkortas till "transport" varvid rubriken till 6 § bör förkortas till "hämtning".

Sveriges advokatsamfund

Samfundet anser att regeln i andra stycket bör formuleras så att del är tillräckligt att köparen hade vetskapen. I övrigt hänvisar samfundet till punkt 6 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 5).

Näringslivsorganisationerna

6 § Andra stycket uppställer kravet all parterna vet all varan vid köpel
fanns på en annan plats för att avhämtningsregeln i detta stycke skall bli
tillämplig. 82

Organisationerna anser att det bör vara tillräckligt att parterna måste ha Prop. 1988/89: 76 insett all godset fanns på annan plats. Situationen kan ju vara sådan all det Bilaga 3 är så uppenbart att varan finns på annan plats, att den part som Visste om förhållandet inte uttryckligen nämnt det för den andra parten i tron att den senare insett det hela.

I sådana lägen, då part objektivt sett måste ha insett att godset fanns på annan plats bör också regeln 16 § andra stycket gälla.

7§

Svea hovrätt

Transportköp — leveransklau.suler

Enligt hovrättens mening har arbetsgruppen anfört goda skäl för sin slutsats (s. 172) att köplagen inte bör ha några regler om innebörden av leveransklausuler. Den regel som ändå föreslås (7 § 3 st.) synes med fördel kunna undvaras. Som arbetsgruppen själv har påpekat används de aktuella uttrycken — "fritt", "fritt levererat" och "levererat" — också i andra betydelser och sammanhang än de som regelns definition tar sikte på, t. ex. när frakten skall betalas av säljaren och när varan skall hämtas av köparen på säljarens lager (se s. 210). Att då införa en legaldefinilion av de aktuella uttrycken synes vara ägnat att skapa förvirring. Det är hovrättens mening all lagstiftaren inte bör medverka till all konservera tvetydiga eller rent av mångtydiga klausuler av detta slag. Avser säljaren att varan inte skall anses avlämnad förrän den kommit fram till en viss ort, bör delta kunna anges i klartext. Del kan ske enkelt, t. ex: Avlämnas i Teckomatorp. — Det erinras om all varken det danska förslaget eller FN-konvenlionen innehåller någon regel om innebörden av leveransklausuler.

Lantbrukarnas riksförbund

I anslutning till 7 § vill LRF beröra vissa definitionsfrågor. Nuvarande köplags angivande av definitioner (62 — 71 §§) föreslås av arbetsgruppen, sånär som på ell begrepp, försvinna ur lagtexten. Med hänsyn till lagens disposiliva karaktär synes arbetsgruppen ha sett alltför stora svårigheter med alt behålla nuvarande definitioner, men anser att den praktiska kopplingen till INCOTERMS regelsystem bör uppmärksammas tydligare i motiven.

Sveriges domareförbund

I anslutning till förslagets 7 § kan diskuteras användningen av leverans
klausuler. Arbetsgruppen har föreslagit att endast klausulen "fritt", "fritt
levererad" eller "levererad" bör införas i en ny köplag (17 § tredje stycket),
medan innebörden av andra leveransklausuler i den internationella han
deln bör hämtas från de s.k. INCOTERMS (sid. 172). Enligt förbundets
uppfattning har dessa klausuler störst betydelse i utrikeshandeln och det är
tveksamt att i en nationell lagstiftning behöva la in och precisera innebör
den av dem. Förbundet godtar därför att sådana klausuler, som återfinns i
62 - 71 §§ i gällande köplag, utgår. 83

Ackordscentralen Stockholm Prop. 1988/89:76

Argumenten för en anpassning av lagregleringen i fråga om transportklau- '"äga 3 suler förefaller starka (s. 171). Det är ingen mening med att ha inhemska definitioner som eventuellt strider mot vad som tillämpas internationellt i fråga om vissa transportklausuler. Det kan också vara svårt alt hinna med att justera reglerna efter utvecklingen. I 7 § i förslaget slås den nya allmänt gällande huvudregeln vid försändningsköp fast, nämligen att då godset sänds via speditör eller motsvarande, det anses avlämnat när det överlämnas till denne. Borta är, precis som enligt de nya INCOTERMS-klausuler-na t. ex. "free carrier named point", betydelsen av tidpunkten när godset kommit innanför fartygets sida. Nyssnämnda tidpunkt är speciellt olämplig för den mycket vanligt förekommande containertrafiken och det är välgörande att den försvunnit ur lagtexten.

Näringslivsorganisationerna

7 § I förslaget upptas inte några närmare definitioner av olika leveransklausuler (jfr gällande köplag 62 - 65 §§). Sådana klausuler används ofta i enskilda avtal. Det kan därför på goda grunder hävdas att det vore värdefullt all ha sådan definitioner i en köplag. Dessa måste dock härvid stämma överens med praxis på marknaden. Olika metoder skulle här kunna länkas komma till användning. En är att i lagtexten ta in de definitioner som finns i Incoterms. Ett annat sätt är att köplagen direkt hänvisar till Incoterms för tolkningen av olika leveransklausuler.

Om invändningarna mot en sådan lagstiftningsteknik är alltför starka, vill organisationerna föreslå att del i motiven till köplagen tas in en skrivning som klargör all leveransklausuler bör tolkas enligt Incoterms definilionerom ej annat fåransesavtalat.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Om varan inte avlämnas i rätt tid har köparen rätt att häva köpet förutsatt all dröjsmålet är väsentligt. Möjligheten att fastställa humvida säljaren är i dröjsmål, är intimt förknippat med reglerna om när en vara skall anses avlämnad.

Vid transportköp sker avlämnandet då varan är överlämnat till en transportör som har ållagit sig alt transportera godset från avsändningsorten till säljaren. Det är väsentligt att påpeka att bevisbördan för att avlämnandet har skett i rätt tid, åvilar säljaren vid transportköp. Om parterna avtalat att leverans skall ske från fabrik senast 15 oktober, men leveransen ankommer till köparens ort en månad därefter kan försenad leverans uppstå. Antingen på den grunden att varorna lämnat fabriken efter den avtalade tidpunkten eller att försening uppstår på grund av att transporten inte fungerat. I den situationen är del uppenbart att säljaren enkelt kan bevisa för köparen att varan avlämnats från fabriken vid den avtalade tidpunkten, varför bevisbördan också ligger på honom. Det är angeläget all denna bevisbörderegel anges i motiven.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Innebörden av leveransklausuler

Arbetsgruppen har, med ett undanlag, avstått ifrån att i lagen uppta regler

om innebörden av olika leveransklausuler. Riksförbundet finner detta 84

välbetänkt. På området finns en etablerad handelspraxis, främst byggd på Prop. 1988/89: 76 Inlernationella Handelskammarens s. k. Incoterms. Behovet av en fortgå- Bilaga 3 ende, smidig anpassning av klausulerna lill utvecklingen tillgodoses bäst om innebörden inte låses i köplagen.

Som nämnts finns ett undantag. I 7 §, tredje stycket, definieras klausulerna "fritt", "levererad" och "fritt levererad" i vad avser avlämnande. Klausulerna har främst betydelse för inrikeshandeln och saknar direkt motsvarighet i Incoterms. Riksförbundet finner skälen till att innebörden definieras i köplagen övertygande.

Motormännens Riksförbund

7 § 1 st. Första meningen bör rent språkligt sett justeras enligt följande "... till köparen inom ett område eller på samma ort där säljaren vanligen...."

Postverket

Transportköp, transport ordnad av säljaren.

Denna nya bestämmelse är välkommen.

Det absolut dominerande förhållandet vid postbefordran är att säljaren ordnar transporten på köparens bekostnad. Säljaren är således vår uppdragsgivare och avtalspart.

Enligt våra, liksom både spedilionsföretagens och SJ:s allmänna villkor, har avsändaren/uppdragsgivaren förfoganderätt till gods under transport. 1 viss utsträckning har transportören även panträtt i godset.

Förfoganderätten och möjligen även panträtten står i princip i strid med såväl existerande som föreslagna stadganden om avlämnande och riskövergång vid kredithandel när principen om samtidiga prestationer inte gäller.

De praktiska yttringarna är i det första fallet när avsändaren begär alt en försändelse under befordran skall utlämnas lill annan mottagare än den som anges på själva försändelsen. En sådan begäran tillgodoses även om mottagaren redan underrättats om att varan finns att avhämta.

I det andra och vanligare fallet har avsändaren t. ex. underfrankerat en försändelse eller överskridit sin fraklkreditgräns. Mottagare erbjuds då att lösa ut varan mot att han eriägger fraktavgift och eventuella tillägg. Della förfarande kan tillämpas oavsett vilka överenskommelser om fraktavgift som avsändare och mottagare har träffat.

För närvarande antas mottagaren dels vara medveten om att godset skall lämnas till transportföretag och att avsändaren därvid träffar avtal som kan påverka mottagarens räll, dels antas mottagaren vara informerad om vilken påverkan som är aktuell.

Genom all köplagen stadgar att säljaren skall ordna transport på "sedvanliga villkor" undanröjs, såvitt vi kan se, eventuella tvivel om rättsläget i det aktuella avseendet.

Vad gäller postbefordran kan panträtten hävdas endast i fråga om fordringar som har direkt samband med den befraktade varan. Enligt spedilionsföretagens normalvillkor däremot gäller panträttens samtliga fordringar som avser transporter från uppdragsgivaren.

Vi känner själva inte lill den exakta tillämpningen i del sistnämnda
avseendet. I den mån lagförslaget kan las till intäkt för ett mera strikt
hävdande av panträtten för s. k. inkonnexa fordringar och detta kan påver
ka handelsutbytet negativt bör förhållandet självfallet uppmärksammas av 85

lagstiftaren. Även om köparen tillförsäkras gottgörelse måste, enligt vår Prop. 1988/89:76

mening, köplagens främsta syfte vara att understödja det egentliga varuby- Bilaga 3

tet.

9§

Jan Hellner

9 § 1 st. Här uppräknas ett antal tidpunkter för avlämnande som kan avtalas ("får anses avtalat"). Uppräkningen synes ofullständig. Säljaren kan exempelvis äga avlämna godset efter sin bekvämlighet, om han underrättar köparen i tid. Varför har man valt en formulering som synes utesluta detta?

Sveriges Advokatsamfund

Första punkten synes i sak inte innebära någon ändring i vad som nu gäller enligt 13 § köplagen, och det är då önskvärt all dess ordalydelse huvudsakligen behålls oförändrad. Samfundet har ingen erinran mot tilläggen i andra och tredje punkterna.

Samfundet anser uttryckssättet "framgår det inte av omständigheterna" oklart, se punkt 3 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 5). Enligt samfundet vore formuleringen "och ankommer det inte på köparen" lämpligare.

10 §

Jan Hellner

10 § 1 st. Den föreslagna regeln skiljer sig från gällande rätt genom all del sägs att säljaren inte är skyldig att lämna ut varan "eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den" förrän köparen har betalat priset. De citerade orden visar en viss, men inte fullständig, överensstämmelse med motsvarande stadgande i FN-konvenlionen (art. 58 '. Eftersom de praktiskt viktigaste fallen där säljaren kan överlämna dokument i stället för gods täcks av 10 § 2 st., frågar man sig vad som åsyftas med de citerade orden. I motiven sägs att de dokument som avses är t. ex. konossement och internationella fraktsedlar (se s. 213). Jag kan visserligen gissa all ett fall som täcks (och som inte faller under 2 st.) är all en förste köpare, vilken innehar konossement på gods som är under transport, säljer godset vidare lill en ny köpare och därvid äger innehålla konossementet lill dess han erhåller betalning. Men beträffande inlernationella fraktsedlar — vilka inte äv väl lämpade för sådan omsättning — förefaller detta inte passa. Detta nämns här som ett exempel på alt läsaren känner sig osäker på vad som avses när motiven inte ger någon förklaring av innebörden i en för den svenska rätten ny regel.

Sveriges Advokatsamfund

10 § Samfundet anser att det vore värdefullt med ett klariäggande motiv
uttalande beträffande möjligheten att betala genom kvittning. Delta gäller
även avseende förslagets 54 § (jfr Stefan Lindskog, "Kvittning. Om avräk
ning mellan privaträttsliga fordringar". Lund 1984, s. 328 fF)-
I vissa fall kan säljarens detentionsrätt leda till s.k. "deadlock". Ett 86

exempel härpå är att avtal har träffats om köp med framtida leverans. Vid Prop. 1988/89:76 leveranstidpunkten uppstår oenighet om priset. Köparen påstår att det Bilaga 3 pris säljaren begär är oskäligt (jfr 51 §) medan säljaren under påstående om motsatsen med hänvisning till 10 § vägrar att leverera utan kontant betalning av det såsom skäligt påstådda priset. Ett annat fall är att säljaren är i dröjsmål med att leverera varför köparen påslår sig ha räll till skadestånd och med stöd av 48 § håller inne betalningen. Säljaren vägrar återigen med hänvisning till 10 § att leverera.

Det är angeläget att undvika situationer av angivet slag. Samfundet ifrågasätter därför om inte köparen i vissa fall borde ha möjlighet att deponera köpeskillingen (eller att ställa säkerhet; jfr 57 § i den nuvarande köplagen), varefter säljaren skulle vara skyldig att leverera. En sådan ordning måste dock inrymma någon sanktion mot köparen i fall av ogrundad deposition för att hindra att köparen trakasserar säljaren genom att deponera i oträngl mål.

En deposilionsmöjlighel av angivet slag undanröjer också de svårigheter som eljest uppstår när köparen vid leverans vill infria köpeskillingsfordringen kvittningsvis (jfr Lindskog a. a. s. 338).

Sveriges köpmannaforbund/SHIO Familjefiiretagen

Enligt paragraf 10, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan eller på annat sätt frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset. Detta gäller dock inte vid kreditköp eller när köparen fått anstånd med betalningen.

Å andra sidan stadgas i 55:e paragrafen att köparen icke är skyldig att betala priset förrän han haft tillfälle till en sådan undersökning av varan som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna.

Paragrafen 10 ger intryck av att säljaren alltid kan förbehålla sig rätlen att få betalning, trots att köparen enligt 55:e paragrafen har rätt att göra en undersökning av varan, utan att erlägga köpeskillingen. En hänvisning bör sålunda ske i paragrafen 19 lill paragrafen 55 enligt följande:

"Säljaren är inte skyldig alt lämna ut varan eller genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset, dock med undanlag av 55:e paragrafen, 2:a stycket, punkt 1."

11 §

Jan Hellner

11 § Enligt denna bestämmelse skall säljaren stå de kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet. Bestämmelsen saknar motsvarighet såväl i de gällande köplagarna som i FN-konventionen. Det fanns en motsvarande bestämmelse i uniforma köplagen av 1964 (art. 90), och det är okänt för mig av vilket skäl ingen motsvarande bestämmelse upptogs i FN-konventionen.

Ingen motivering ges i motiven för den föreslagna regeln (se s. 214 f). I
SOU föreslogs vissa särskilda bestämmelser om fördelningen av kostna
der, men köplagsulredningen ville inte föreslå någon generell bestämmel
se, på anförda grunder (se särskilt SOU s. 222). Generellt kan sägas, all del
är vanligt alt säljaren står kostnaderna fram lill ungefär samma tidpunkt
som för avlämnandet, ehuru klausulerna fraktfritt, c & F, cif m. fl. utgör
viktiga undanlag. Även om i princip kostnadsansvaret sträcker sig ungefär 87

till avlämnandelidpunkten, behöver det inte finnas något exakt samband. Prop. 1988/89: 76 Man kan lägga märke till att gällande köplag inte kopplar samman kost- Bilaga 3 nadsfördelningen vid fob-köp med avlämnandelidpunkten (se 62 § 2 och 3 st.).

En konsekvens av den nu föreslagna regeln blir att om säljaren skall frakta godset till köparen med egen lastbil och sålunda godset inte är avlämnat förrän del överlämnas till köparen (7 § 2 st. 2 meningen enligt förslaget), han slår kostnaden för transporten och inte är berättigad att debilera extra för den. Om säljaren utför både långa och korta transporter får han således debilera köparen för transportkostnaden endast om han har träffat avtal om delta.

Man kan fråga vilken nytta den föreslagna bestämmelsen antas göra.

Lantbrukarnas riksfiirbund

Huvudregeln i 11 § slår fast att säljaren skall svara för kostnader som uppkommer före avlämnandet. LRF godtar denna huvudregel men kan tänka sig situationer då säljaren i köparens intresse före avlämnandet dragit på sig kostnader som rimligen bör bäras av köparen. LRF ifrågasätter om inte parterna själva bör reglera detta utan lagbestämmelse.

Sveriges Advokatsamfund

11 § Samfundet hänvisar till vad samfundet anfört under punkt 7 i "Allmänna synpunkter" ovan (avsnitt 5).

Enligt motiven (s. 214) gäller paragrafen fördelningen av kostnaderna avseende varan mellan parterna.' Det sägs emellertid vidare i motiven (s. 215) dels att syftet med andra meningen inte är att avgöra frågan om vem som skall svara för de kostnader som avses i andra meningen, dels att undantaget inte bör läsas motsättningsvis så-att köparen alltid skulle svara för de kostnader som andra meningen hänför sig lill. Enligt samfundets mening framgår inte detta klart av bestämmelsen, och den bör därför formuleras om.

Näringslivsorganisationerna

11 § I första punkten av bestämmelsen slås fast att säljaren — med de undanlag som följer av andra punkten — alltid skall svara för kostnader som uppkommer före avlämnandet. Som huvudregel kan i och för sig en sådan regel accepteras. För vissa kostnader som uppkommer före avlämnandet är det dock högst naturligt att köparen svarar. Exempelvis om säljaren i köparens intresse har dragit på sig kostnader för att få till stånd en samlastning av godset eller tecknat en särskild försäkring på köparens begäran.

Exemplen visar att den föreslagna regeln kan ge upphov till tveksamheter och missförstånd. Organisationerna menar därför att det vore lämpligast att låta bestämmelsen utgå och istället överlåta till parterna att reglera kostnadsfördelningen.

Skall regeln kvarstå är del nödvändigt all den mjukas upp så alt inga olämpliga låsningar uppkommer enligt vad som sagts ovan.

I andra punkten i denna bestämmelse anges att principen i första meningen, dvs. att säljaren skall svara för sådana kostnader för varan som

uppkommer före avlämnandet, inte gäller kostnader som uppstår på grund Prop. 1988/89: 76
av all avlämnandet försenats lill följd av förhållanden på köparens sida. Bilaga 3

Enligt organisationernas uppfattning torde normala laglolkningsprinci-perge vid handen att andra meningen innebär, att det är köparen som får stå för de tilläggskostnader som uppstår till följd av att han "orsakat" ett försenat avlämnande. En sådan koslnadsfördelningsregel är också i sak motiverad. Köparen bör svara för de kostnader han vållar.

Den tolkning av andra meningen som organisationerna gör delas dock inte i betänkandet. Där sägs nämligen (sid. 215 överst): "Syftet med andra meningen är däremot inte att avgöra frågan om vem som skall svara för de kostnader som avses i andra meningen. Undanlaget bör således inte läsas molsätlningsvis så att köparen alltid skulle svara för de kostnader som andra meningen hänförsigtill."

Organisationerna finner detta uttalande oriktigt, både med tanke på lagtextens utformning och med hänsyn till alt principen bör vara att köparen i nu aktuella situationer får slå för kostnaderna för varan. Om 11 § skall kvarstå bör motiven korrigeras i enlighet med vad som nu anförts.

12§

Konsumentverket

12 § Rubriken till det avsnitt som inleds med 12 § är "Risken för varan". Motsvarande avsnitt i konsumentköplagsförslaget har rubriken "Faran för godset". Denna skillnad i uttryckssäll bör undvikas.

Allmänna reklamationsnämnden

12 § I betänkandet talas om "risken för varan" medan förslaget till konsumentköplag behåller den etablerade termen "faran". Även om språklig samstämmighet mellan de nordiska förslagen har nåtts på denna punkt finner nämnden likväl lokutionen "risken för varan" sämre än "faran".

Landstingsförbundet

12 § Förbundet delar professor Hjerners mening att uttrycket "faran" för godsets förstörelse är en hävdvunnen term i svenskt juridiskt språkbruk och därför bör bibehållas.

Sveriges Advokatsamfund

12 § Bestämningen "av våda" hänför sig till både "förstörts, kommit bort, försämrats" och "minskals". I tydlighetens intresse finns det därför skäl att placera bestämningen "av våda" före "förstörts"; alltså " — . — .— även om godset av våda har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskal."

Ackordscentralen Stockholm

Som exempel på sådan s.k. modernisering vill vi peka på det i doktrinen

vedertagna begreppet "faran för godset", som i förslaget ersatts med "ris- 89

ken för godset" (s. 162 saml i specialmotiveringen till 12 - 16 §§. Ändring- Prop. 1988/89:76 en har icke motiverats i förslaget och i brist på argument ifrågasätter vi om Bilaga 3 icke fara-begreppet bör bibehållas.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Riksförbundet vill här endast påpeka att det torde vara ett ganska onödigt offer för den nordiska rättslikheten alt byta ut den i svenskt juridiskt språkbruk hävdvunna termen "faran" mot "risken".

13 §

Sveriges Advokatsamfund

13 § Samfundet vill sätta ifråga om inte regeln i andra stycket bör gälla även i del fall att köparen fått ett meddelande att godset finns tillgängligt för avhämtning, men inte tagit del av meddelandet.

15§

Jan Hellner

15 § Denna bestämmelse rör övergången av faran för gods som är under transport vid tiden för köpet. Den saknar motsvarighet i gällande köplag (och i SOU) men är en direkt översättning av motsvarande stadgande i FN- konventionen (art. 68). Tillkomsten av della stadgande är säregen. Samtliga utkast lill konvention innehöll (liksom uniforma köplagen art. 99) motsatt huvudregel, nämligen att vid köp av varor under transport köparen övertar faran retroaktivt, från det godset överlämnades till transportören, såvida inte säljaren är i ond tro. Vid den diplomatiska konferensen i Wien föreslogs av vissa u- länder motsatt regel, och efter ell antal märkliga voteringar blev resultatet en kompromiss, i form av en regel av vilken den nu föreslagna utgör en översättning. (Se Official Records s. 213 ff, 220 f). Ur protokollen noterar man ett yttrande av Mr Rognlien (Norway), enligt vilket detta stadgande aldrig skulle tillämpas i praktiken utom av köpare som inte kände till det slag av handel på vilket artikeln är tillämplig (Official Records s. 221). Man kan fråga om en regel med detta innehåll och denna tillkomsthistoria lämpar sig för all las in i en svensk köplag.

Sveriges Advokatsamfund

15 § Enligt motiven (s. 222) avser paragrafen ell köp där parterna känner till att godset är under transport. Samfundet menar all förutsättningen att parterna skall ha vetskap om transporten bör framgå också av lagtexten.

Beträffande "framgår av omständigheterna" hänvisar samfundet till vad
samfundet anfört under punkt 3 i "Allmänna synpunkter" ovan (avsnitt
5). 90

17-18§§ Prop. 1988/89:76

c u ••« Bilaga 3

Svea hovratt

Godsets beskaffenhet

Överen.sslämmelse med avtalet — godsets egenskaper

1 den gällande köplagen finns inte några bestämmelser om när godset skall anses felaktigt. I konsumentköplagen finns regler om när fel skall anses föreligga i speciella situationer. Det finns dock inte heller där någon allmän definition av felbegreppel. I arbetsgruppens förslag stadgas i 17 § att varan i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning skall överensstämma med vad som får anses avtalat. I annat fall är varan felaktig. Del norska förslaget, § 17 (1) a) - d), innehåller några ytterligare stadganden om varans beskaffenhet. Stadgandena, som inte är avsedda att vara någon uttömmande definition av vad som är fel, anger vissa av de centrala principer som bör ligga till grund för felbedömningen. I FN-konvenlionen finns bestämmelser som motsvarar det norska förslaget.

Enligt hovrättens mening vore det bra om dessa principer, som är betydelsefulla inte minst vid konsumentköpen, kunde komma till uttryck även i den svenska lagtexten. Även om principerna med nödvändighet måste bli rätt allmänt hållna i en lagtext, har de stort praktiskt värde.

Försvarets materielverk

1 17 § krävs överensstämmelse i fråga om "art, mängd, kvalitet och andra egenskaper" med vad som får anses avtalat. Av 18§ framgår, att del utöver samlingsbegreppet"egenskaper" krävs överensstämmelse med uppgift om "användning". Om varan anses felaktig om den inte överensstämmer med uppgift om användning, som säljaren lämnat vid marknadsföringen eller försummat all upplysa om, så bör väl samma krav på överensstämmelse föreligga med vad som avtalats om användning. Skall 18 § ha föreslagen lydelse, bör därför "användning" förekomma i även 17 §.

1 7 § konsumentköplagen (KKL) används begreppen beskaffenhet och
användning. I propositionen till konsumentköplagen (prop. 1973:138)
talas ömsom om användning som det sätt, på vilket varan kan brukas
(prop.sid. 212), dvs. dess egenskaper, och ömsom om användning såsom
bruksanvisning eller skötselanvisning för varan (prop. sid. 216). Med
"användning" avses i utredningens förslag tydligen inte varans egenska
per, utan hur varan skall användas, med andra ord rätt drift, skötsel,
underhåll, service, reparation etc. Information om delta kan ges i bruksan
visningar och servicehandböcker, varudeklaration eller dylikt. I 22 § an
vändes ordet "användbarhet" hos varan. Utredningen har inte markerat
att någon saklig skillnad gjorts mellan innebörden av "användning" och
"användbarhet". Användbarhet kan i detta sammanhang antas vara en
uppgift om till vad varan kan brukas. Enligt materielverkets mening ligger
dock denna betydelse redan i vad som avses med begreppet egenskaper.
Däremot kanske det inte ryms inom begreppet beskaffenhet vilket an
vänds i 7 § KKL. Därför skall antingen ordet "användbarhet" utgå ur 22 §
eller om innebörden sträcker sig utöver "egenskaper" bör det införlivas i
uppräkningen i 17§. Materielverket vill också anmärka att angivna be
grepp troligen omfattas av begreppet "kvalitet", som i Svensk Standard
(020104) definieras som "sammanfattning av utmärkande drag och egen
skaper hos produkt eller tjänst som är av betydelse för dess förmåga att
tillfredsställa givna behov". 91

Marknadsdomstolen Prop. 1988/89:76

Bestämmelserna anger när en vara skall anses felaktig. Enligt konsument- tj"ägä

köplagsförslaget skall en vara anses felaktig även när den säljs i strid med

ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (MFL) eller mot ett annat

försäljningsförbud av visst slag. I prop. 1984/85:213 har föreslagits att 4 §

MFL ändras så all förbud skall kunna avse även försäljning av varor från

en näringsidkare till en annan. Om försäljning sker i strid mot ett sådant

förbud, uppkommer frågan om varan skall anses felaktig. Fall av delta slag

har i de finska och norska förslagen uttryckligen reglerats i 17 § 2 st, medan

de enligt de svenska och danska förslagen bör avgöras med stöd av de

allmänna bestämmelsema om fel i 17 och 18 §§ (betänkandet s. 228). Det

är inte närmare diskuterat vad detta kommer att innebära. Frågan berör

bl.a. detaljislledels möjligheteratt föra konsumentkrav vidare till tidigare

led och har därför betydelse även från konsumentskyddssynpunkl. Dessa

förhållanden bör belysas ytterligare, något som enligt prop. 1984/85:213

(s. 48) kommer att ske i samband med produklåterkallelsekommitléns

arbete.

Allmänna reklamationsnämnden

Felbegreppel

Nämnden noterar att de föreslagna bestämmelserna om varans beskaffenhet i huvudsak stämmer överens med vad konsumentköpulredningen föreslog för konsumentköpens del. Som nämnden uttalade i sitt remissyttrande över del sistnämnda förslaget måste det bl. a. av pedagogiska skäl anses värdefullt alt en så viktig sak som utgångspunkten för felbedömningen anges direkt i lagtexten, låt vara att bestämmelsen gärna blir så allmänt formulerad att den inte ger någon omedelbar ledning för prövningen i konkreta situationer.

Nämnden ifrågasätter om inte det är lämpligt att liksom i de finska och norska förslagen ta in en uttrycklig regel för s.k. rådighelsfel. Rättsläget här lär i alla fall f n. inte vara helt klart (jfr Hellner, Speciell avtalsrätt I, Köprätt s. 200).

Produktåterkallelsekommittén

1 de finska och norska köplagsförslagen har det ansetts befogat att precisera felbegreppel när det gäller säljarens ansvar för att varan överensstämmer med sådana krav som uppställs i lagstiftning eller genom beslut av någon myndighet. Vad som åsyftas är huvudsakligen krav från säkerhetssynpunkt. I de svenska och danska förslagen har man inte tagit med någon motsvarande bestämmelse ulan förklarat (s. 228), att den föreliggande frågan får lösas med stöd av de allmänna bestämmelserna om fel i 17 och 18 §§. Någon närmare motivering härför har inte lämnats.

I 10 § förslaget till konsumentköplag preciseras säljarens ansvar för fel i godset när detta har sålts i strid mot säljförbud av vissa slag — bl. a. förbud enligt 4 § marknadsföringslagen — eller är farligt för någons liv eller hälsa. Det anges i betänkandet att godset, när förhållandena är sådana att stadgandet blir tillämpligt, i de flesta fall skulle vara att anse som felaktigt redan enligt konsumentköplagens allmänna felregler. Emellertid framhålls det att paragrafen ändå har en viss betydelse, bl. a. genom att den är ägnad att bidra till alt farliga varor mönstras ut från konsumentmarknaden.

I propositionen 1984/85:213 föreslås en ändring i 4 § marknadsförings- 92

lagen så att säljförbud skall kunna riktas inte som nu bara mot näringsid- Prop. 1988/89: 76 käre i detaljhandelsledel utan också mot tillverkare, importörer och andra Bilaga 3 som befinner sig i tidigare säljled. Syftet är att säljförbudsinstitutet skall göras effektivare; man skall kunna gå direkt till "källan" när man vill hindra spridning av en farlig vara. Som PÅK har framhållit i sitt remissyttrande över konsumentköpsutredningens betänkande kan den föreslagna ändringen väntas få till följd all KO i praktiken oftast kommer alt föra talan om säljförbud mot tillverkare och importörer.

Vid utformningen av en ålerkallelsereglering kommer likaledes tillverkare och importörer i centrum för intresset, även om del av effektivitetsskäl bör vara möjligt all rikta krav också mot andra led i den distributionskedja som har medverkat till att produkten kommit i omlopp.

Det finns även i övrigt en förklarlig tendens att i första hand rikta säkerhetskrav mot tillverkare och importörer eller eventuellt andra tidigare säljled. Enligt PÅK:s mening är det lämpligt att markera denna tendens och produktsäkerhetskravens betydelse genom en precisering av felbegreppet i den allmänna köplagen, som ju omfattar alla typer av köp utom just konsumentköpen. Om möjligt bör det vara en bestämmelse så utformad att den kan gälla som tvingande regel vid konsumentköp och samtidigt bidra lill lösning av de problem som hänger samman med affärsrelationerna i de olika distributionsleden.

Att i en regel av det tänkta slaget särskilt hänvisa till säljförbudet enligt 4 § marknadsföringslagen synes inte motiverat. De i 17 § andra stycket av de finska och norska förslagen upptagna bestämmelserna om all det föreligger fel, när varan inte överensstämmer med offentligrättsliga krav, förefaller å andra sidan alltför allmänt hållna. Vad man bör rikta in sig på är enligt PÅK:s mening försäljningsåtgärder i strid mot förbud som har meddelats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte all hindra användning av varor som inte är tillförlitliga från säkerhetssynpunkt. Möjligen bor i överensstämmelse med förslaget till konsumentköplag tilläggas att en vara alltid är felaktig, om den är så bristfällig all dess användning medför allvarlig fara för köparens eller någon annans liv eller hälsa. Såsom framhållits i PÅK:s yttrande över det förslaget torde emellertid fel på grund av bristfällig säkerhet ofta föreligga långt innan faran har nått en sådan grad.

Sveriges domareförbund

1 konsumentköplagsliftningen har man ganska noga uttryckt vad som är att anse som fel i varan. Arbetsgruppen synes i sitt förslag ha hämtat förebilder från bl.a. konsumentlagstiflningen om vad som är att anse som fel i varan. Förbundet menar att man kan ifrågasätta lämpligheten av att ha flera regler om felbegreppet. Dock synes fördelarna att klargöra felbegreppel på vissa praktiska punkter ha sådan tyngd att de föreslagna reglerna bör godtas.

Förbundet tillstyrker all man i den svenska köplagstiftningen inte gör någon närmare precisering av vad som avses med faktiska fel och rådig-hetsfel. Däremot föreslås en särskild regel om rättsligt fel, som bl.a. finns i begränsad mening i 59 § av gällande köplag. Förbundet har ingen erinran mot den utförliga text som föreslagits i della avseende.

Näringslivsorganisationerna

I gällande köplag finns inga definitioner av vad som är att anse som fel i en

vara. Förslagen innehåller däremot utförliga feldefinilioner. Även om flera 93

av dessa definitioner kan accepteras som huvudprincip har organisationer- Prop. 1988/89: 76 na här visaf på all reglerna blir för stelbenta och onyanserade. I flera Bilaga 3 avseenden är de direkt olämpliga.

Organisationerna menar därför all man i köplagen bör nöja sig med en allmän feldefiniiion enligt vad som sägs i 17 § i del svenska förslaget (med undantag för förpackningsregeln).

En sådan allmänt formulerad regel, kompletterad med molivuttalanden, torde kunna ta hand om felproblemen på ell mera flexibelt och nyanserat sätt än vad som blir fallet om de föreslagna utförliga felreglerna antas.

Skulle trots della övervägas att fullfölja förslagen om utföriiga felregler har organisationerna i kommentarerna lill de enskilda paragraferna framhållit de ändringar som måste göras.

Sveriges advokatsamfund

17 § Del norska förslaget innehåller en rad preciseringar av felbegreppet som saknas i del svenska förslaget (liksom i de övriga förslagen). I motiven sägs (på s. 224): "Att motsvarande stadgande inte ingår i de övriga förslagen innebär inte något avståndstagande från de principer som framgår av del norska förslaget." Samfundet anser del värdefullt med preciseringar av felbegreppel i lagtexten, varvid skrivningarna i det norska förslaget i huvudsak bör kunna tjäna som förebild.

Säljaren kan låta andra avtalsbrott än fel och dröjsmål komma sig till last. Ell exempel: Säljaren bryter mot en utfästelse all inte till tredje man sälja en vara av det slag köparen förvärvat. 1 denna situation uppstår frågan vad som gäller beträffande förutsättningarna för säljarens ansvar och vilka sanktioner köparen kan ha rätt till. Spörsmålet förtjänar en närmare analys i anslutning till felproblematiken och möjligen också en lagreglering.

Enligt samfundets mening saknas det anledning att i della sammanhang ange regler för förpackningen, vilken faller utanför avtalsföremålet.

I fråga om terminologin "är felaktig" hänvisar samfundet till punkt 6 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 1).

Näringslivsorganisationerna

17 § Särskild anledning finns här all kort beröra de norska och finska förslagen. Bestämmelser utformade som dessa, torde bli till mera skada än nytta, dels genom att vissa av de definitioner som ges är direkt olämpliga, dels genom att i vissa situationer även andra brister än de angivna bör vara alt anse som fel. Angående det senare är organisationerna medvetna om att det norska förslaget, lika litet som de andra utkasten, syftar till att vara heltäckande i uppräkningen av fel. Det förefaller dock mindre ändamålsenligt att fokusera några feltyper, när det finns åtskilliga andra.

Beträffande de olika punkterna i det norska förslaget kan bl.a. följande synpunkter anföras.

Angående punkt b kan sägas att även om säljaren inser det ändamål som godset skall användas lill, han därmed inte nödvändigtvis också inser under vilka särskilda förhållanden godset kommer att användas. Regelns utformning kan resultera i att säljaren ändock får ett felansvar.

Regeln i punkt d synes medföra att i sig felfritt gods skall betraktas som
felaktigt om det förpackats på ett sätt som avviker från det "vanliga" eller
"försvariiga". Flera invändningar kan resas häremot. Svårigheter torde 94

uppkomma vid bedömningen av vad som skall anses avvika från det i Prop. 1988/89:76
regeln angivna kravet på förpackningen. Bilaga 3

Vidare förefaller det orimligt all en köpare i princip skulle kunna göra samtliga felpåföljder gällande om godset endast lill följd av en avvikelse beträffande förpackningen skulle anses felaktigt.

Det förefaller också märkligt att såsom punkten d anger även en "för-svariig" — och därmed fullgod — förpackning kan ge ett felansvar på den grunden att varan inte förpackals på "vanligt sätt".

Överhuvudtagel torde varje form av "förpackningsregel" — även den som förekommer i det svenska förslaget — vara till mera skada än nytta och orsaka problem av nyss nämnd art. Köplagen bör därför inte behandla förpackningssilualionerna. I de fall förpackningen haren särskild betydelse, t. ex. där köparen skall sälja vidare godset i obruten förpackning, kan köparen göra påföljder gällande enligt den allmänna felregeln i 17 §.

Beträffande offenlligrättsligafel bör i och för sig principen vara att gods skall uppfylla de krav som uppställs i olika lagar eller förordningar. I vissa fall är del dock naturligt all köparen svarar för att varan förses med särskilda anordningar (t. ex. vid imporlprodukter). En bedömning måste ske från fall till fall. Det är då olämpligt att genom köplagen generellt tillskriva offentligrättsliga föreskrifter och myndigheters beslut civilrätlslig betydelse.

1 de norska och finska förslagen ställs inte heller tillräckligt höga och preciserade anspråk på hur och på vilken myndighetsnivå de uppställda kraven på varorna skall vara beslutade.

17 § i dess svenska lydelse är mot bakgrund av vad som nu sagts klart all föredra framför de norska och finska förslagen. Dock bör lokutionen om förpackning utgå.

Svea hovrätt

Uppgifter om godset

Information som lämnas vid marknadsföringen av gods bör tillmätas avsevärd betydelse vid felbedömningen. Hovrätten kan i allt väsentligt ansluta sig lill de värderingar som arbetsgruppen har gjort när del gäller ansvaret för de uppgifter som säljaren själv har lämnat vid marknadsföringen.

Regeln i förslagels 18 § 2 förefaller dock väl långtgående. Principiellt finns del i detta hänseende inte anledning alt ställa samma stränga krav på säljaren vid vanliga köp som vid konsumentköp. Säljaren skulle enligt förslaget bli ansvarig om han försummat all upplysa köparen, inte bara om ell förhållande rörande godsels egenskaper eller användning som han kände till, ulan också om vad han "borde ha känt till". För att markera att avsikten inte är all ålägga säljaren någon slags undersökningsplikt bör "borde ha känt till" ersättas med "kan förutsättas ha känt till".

Göteborgs tingsrätt

18 § 2 Tingsrätten har den uppfattningen att det i första hand bör an
komma på köparen att genom undersökning av varan och förfrågning hos
säljaren göra sig bekant med varans beskaffenhet och användningsområde.
Med tanke på den öppenhet som bör råda mellan köpare och säljare är del
rimligt all ålägga säljaren en skyldighet all upplysa köparen om de för
säljaren kända och för köparen relevanta egenskaperna hos varan. Om det 95

är lämpligt att därutöver stadga skyldighet för säljaren att lämna informa- Prop. 1988/89: 76

tion om sådana egenskaper som han insåg eller bort inse vara av betydelse Bilaga 3

för köparen synes tveksamt. Visserligen kan det väl tänkas situationer,

speciellt då köpet ingås mellan parter som i avtalssituationen inte kan

anses jämlika, där det möjligen skulle finnas skäl att ålägga säljaren en

större förtänksamhet och undersökningsskyldighet beträffande köparens

lilllänkta användning av varan än eljest. Men det kan ifrågasättas om det

är lämpligt att generellt stadga att säljaren skall drabbas av felansvar för

försummelse att upplysa om egenskaper hos varan som han inte känt till

men borde ha känt till och som han till yttermera visso inte insett men

borde ha insett vara av betydelse för köparen. Särskilt del sist angivna

kravet skulle i vissa situationer leda till all säljaren för att skydda sig mot

felansvar skulle vara tvingad att på ett helt annat sätt än vad som torde

gälla för närvarande sälla sig in i köparens förhållanden. Vidare torde,

såsom påpekats av arbetsgruppen, säljarens upplysningsplikt komma att

sträcka sig olika långt beroende på vem som är köpare och på vilka

kunskaper denne har. Det kan härvid förutses svårigheter för säljaren att i

det enskilda fallet avgöra hur ingående han måste göra sig bekant med

köparens tilltänkta användning av varan för att rätt kunna uppfylla sin

upplysningsplikt.

Försvarets materielverk

Säljarens kunskap om köparens önskemål om varans beskaffenhet har i 18 § 2 p. avgörande betydelse. Vad som förekommit före köpet är därför av stor betydelse. Vid större avtal vet regelmässigt säljaren mer om köparens syften och behov än vid mindre. Köparen har kanske presenterat en utföriig specifikation där hans behov och krav redovisas. Specifikationen och senare avtalet kan komma att innehålla förhållandevis vittgående beskrivningar av de övergripande krav köparen ställer på varan. Dessa allmänna behovsbeskrivningar torde fä ett inte oväsentligt värde med den föreslagna lagtexten. Om köparens behov och önskemål finns redovisade i avtalet måste också säljaren anses ha känt till dem före köpet.

Materielverket, och andra kompetenta köpare, ställer höga krav på sina leverantörer och den materiel som upphandlas. 1 regel bör därför inte en sådan leverantör kunna urskulda sig med all han inte kände till eller ens borde ha känt till en levererad varas egenskaper i ell visst avseende eller dess förmåga att uppfylla av köparen ställda krav.

Orsakssammanhang mellan uppgiften om varans egenskaper eller an
vändning och inverkan på köpet torde vara svårt att fastställa. Enligt
materielverkets mening bör därför inte kravet på köparens bevisning om
orsakssammanhanget ställas högt. Utredningen (s. 230) delar tydligen
denna uppfattning och säger att köparen inte får åberopa en uppgift som
"uppenbarligen varit irrelevant för honom vid köpslutet". Enligt utred
ningen (s. 230) bordel förutsättas att uppgifter om användningen inverkat
på användningen. Materielverket utgår då från att 18 § I p. och 2 p. skall
tolkas så att uppgiften/försummelsen inte nödvändigtvis måste ha inverkat
på köpet. Lämpligt är därför att i 18 § förtydliga utredningens avsikt
genom att i lagtexten uttryckligen stadga att "... och uppgiften/försummel
sen kan antas ha inverkat på köpet eller användningen". I samband med
tillverkningsavtal torde försummelsen alltid inverka på köpet eftersom en
före köpet lämnad betydelsefull upplysning bör leda till att tillverknings-
underiagel ändras så att malerielen som skall tillverkas blir mer ändamåls
enlig, 96

18 § 2 st. kräver en uttrycklig friskrivning av säljaren för att denne skall Prop. 1988/89:76 undkomma ansvaret som regleras däri. Konsekvenserna av den föreslagna Bilaga 3 bestämmelsen är svåra att bedöma men den kan komma att starkt påverka förhållandet mellan köpare och säljare. Säljaren kan komma att uppleva detta ansvar så stort att köparna "dränks" i upplysningar om varans egenskaper eller användning på samma gång som köparna strävar efter att i största möjliga utsträckning upplysa säljarna om sina önskemål om varans egenskaper. Materielverket vill varken avstyrka eller tillstyrka en regel av föreslaget innehåll men har med ovanstående kommentarer velat tillföra lagstiftningsarbetet vissa synpunkter särskilt på tolkningen av 18 § 2p.

Statens vattenfallsverk

Enligt 18 § punkt 2. anses en vara felaktig bl.a. om säljaren före köpet har försummat att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning, som han borde ha känt till och som,han borde ha insett var av betydelse för köparen. Regeln är väl sträng mot säljaren, särskilt som den inte är avsedd för konsumenlköp. För alt undgå felansvar tvingas nämligen säljaren av den föreslagna regeln alt underrätta sig om vilka förhållanden köparen anser vara av betydelse, se till att han själv inhämtat all relevant kunskap om varan och slutligen upplysa köparen om det han känner till. Professor Hjerners förslag synes på denna punkt vara lämpligare avvägt.

Postverket

Varans beskaffenhet, överensstämmelse med avtalet

Vi vill i viss mån stödja professor Hjerners särskilda yttrande beträffande fel hos varan, nämligen vad gäller paragrafens andra stycke.

Åläggandet för säljaren att han "borde ha insett" vad som var av betydelse för köparen är enligt vår mening alltför omfattande i vissa fall med hänsyn till alt parterna är näringsidkare.

Det torde vara svårt för säljaren vid främst distansköp att veta vari hans skyldighet egentligen beslår.

Vid köp av högteknologiska produkter erfordras t. ex. viss kompetens för att varan skall kunna användas och inte sällan för alt över huvud taget till fullo förstå vilka krav som ställs på användaren.

"Stadgandena i 18:e paragrafen begränsas i någon mån av den 21:a. I specialmotiveringen sägs emellertid att fel föreligger även om detta påpekats av säljaren men en köpare som saknar fackkunskaper inte rimligen kan antas ha insett vilken betydelse den påpekade omständigheten har".

Detta skulle kunna tas till intäkt för att säljaren är skyldig att göra en kompetensbedömning av köparen, vilket skulle omöjliggöra distansförsäljning i de aktuella fallen.

Uppsala universitet

Enligt fakultetsstyrelsens mening är säljarens ansvar för fel alltför långtgå
ende i förslaget. Huvuddragen i 18 § 1 mom. tillstyrks. Det skall inte
behöva krävas att köparen har tillmätt en uppgift lämnad av säljaren
särskild vikt (jfr dock Hjerners yttrande s. 399 f), utan del bör räcka all
uppgiften kan antas ha inverkat på köpel, dvs. på själva köpebeslutet eller 97

7 Riksdagen 19SS/89. I saml. Nr 76. Bilagedel

på villkoren. Beträffande möjligheten att ta avstånd från eller rätta en Prop. 1988/89:76
lämnad uppgift, se strax nedan. Bilaga 3

Upplysningsplikten i 18 § 2 mom. bör inskränkas i enlighet med Hjerners yttrande. Utöver vad Hjerner anfört kan här sägas, all del från allmänt avtalsrältslig synpunkt framstår som märkligt all vid fastställandet av ell avlalsinnehåll fästa avgörande vikt endast vid vad säljaren bort förstå om köparens förväntningar, medan det tydligen är irrelevant vad köparen bort inse om säljarens åsikt angående vad som är avtalat. Skälen bör vara starka för all avvika från den allmänt avtalsrättsliga utgångspunkten, att det krävs alt någon känt till eller måst inse motpartens uppfattning om avtalsinnehållet för att motpartens uppfattning skall tillmätas positiv relevans. Från denna principiella utgångspunkt kan naturligtvis avsteg göras, om det är angeläget från riskfördelningssynpunkt, vilket kan vara fallet vid konsumentköp, men fakullelsslyrelsen tvivlar på all ett sådant utvidgat ansvar bör föreligga i den allmänna köplagen.

I 18 — 20 §§ har det på flera ställen betydelse, huruvida en upplysning har inverkat på köpel eller om en uppgift har blivit rättad. Håller man sig till lagtexen finns ett uttryckligt krav på rättelse endast i 19§. Därav kunde möjligen dras slutsatsen, att ett tydligt avståndstagande från en tidigare lämnad uppgift kan medföra, att uppgiften inte längre kan anses ha inverkat på köpet. 1 motiven hävdas emellertid att en lämnad uppgift skall anses ha inverkat på köpet till dess all den tydligt har rättats (s. 176 och 230). Fakullelsslyrelsen finner det från saklig synpunkt vara givet, att en säljare borde kunna slippa ansvar för en uppgift som har lämnats i ett tidigare led, om säljaren tydligt sagt ifrån att han inte kan svara för uppgiftens riktighet. Eljest skulle ju säljaren bli tvungen för att skydda sig mot felansvar att rätta en uppgift, fastän den såvitt han vet kan vara riklig. Även när säljaren själv eller någon säljarens representant inte lämnat uppgiften synes del lämpligt vid kommersiella köp och vid köp mellan privatpersoner att säljaren skall kunna tydligt frånsäga sig ansvar för tidigare lämnade uppgifter utan att behöva rätta dem. Som Hjerner framhåller (s. 399 f) finns det ett praktiskt behov av all i slutet av en utdragen avtalsförhandling kunna summera och slå fast vilka utfästelser som skall ligga till grund för köpet (jfr Parole Evidence Rule i Uniform Comercial Code § 2 — 202). Ytterligare ett skäl för denna ståndpunkt är måhända att ett avtal, om att 18 § 1 mom eller 19 § i förslaget lill köplag inte skall gälla på avtalet, blir giltigt enligt 3 § förslaget, fastän ell sådant avtal inte innebär alt lämnade uppgifter rättas. Sammanfattningsvis anser fakullelsslyrelsen, att om det som står i motiven till 18 § skall gälla, lagtexten bör ändras och formuleras i enlighet med vad som står i 19 § in fine; helst ser dock fakultetsstyrelsen att det som slår i slutet av 19 § om rättelse stryks och att motivuttalandena lill rekvisitet "kan antas ha inverkat på köpet" justeras, så all därav framgår att tydliga avståndstaganden neutraliserar tidigare lämnade uppgifter

Jan Hellner

18 § Denna bestämmelse handlar om säljarens ansvar för uppgifter och
för underlåtenhet all lämna uppgifter. Vad som föranleder mest tvekan är
om säljaren bör bli ansvarig för försummelse att lämna upplysning även
om sådant som han borde ha känt lill men faktiskt inte kände till. Såsom
professor Hjerner framhåller i sitt särskilda yttrande (s. 400) måste det
anses tvivelaktigt om en säljare bör åläggas undersökningsplikt för att
kunna upplysa om egenskaper som han borde inse var av betydelse för 98

köparen. Del är en dubbel aktivitelsplikl som här åläggs säljaren: dels att Prop. 1988/89: 76

bedöma vad som är av betydelse för köparen, även om della inte är särskilt Bilaga 3

nämnt i avtalet, dels all skaffa sig kännedom huruvida godset har dessa

egenskaper. Hittills torde inte sådan skyldighet enligt svensk rätt ha ålagts

en säljare annat än om särskilda omständigheter talade för att ålägga

honom en sådan aktivitet (se Hellner, Speciell avtalsrätt I s. 155, II s. 269

med hänvisningar). Det är möjligt all förslaget inte bör tolkas strängt mot

säljaren, men vad som anförs i motiven (s. 231) om undantag för fall där

köparen kunnat upptäcka förhållandel före köpet, ger snarast intrycket att

säljarens ansvar normalt omfattar en undersökningsplikt. I varje fall bör

saken klargöras mer än som skett i de nuvarande motiven.

Lantbrukarnas riksfiirbund

Varans bes kaffe n hel

De olika lagförslagen.utgår från samma grundsyn på felbegreppet. Del norska förslaget har dock en utförligare precisering av skilda kriterier för felbedömning. LRF finner del tveksamt om en mycket långtgående uppräkning av fel som ändå inte är heltäckande är den bästa lösningen mot bakgrund av den erfarenhet av felbegreppet i praktiken som nu finns att tillgå i de nordiska länderna. Det svenska lagförslaget är klart att föredra framför det norska. Dock ifrågasätter LRF lämpligheten av att ha en reglering av förpackningsfel med de långtgående konsekvenser utredningen föreslår. Det synes som om sambandet mellan möjligheten all göra felpåföljder gällande och mindre avvikelser i förpackningen kan leda till icke godtagbara konsekvenser.

18 § 1 p. anger att en vara anses felaktig om säljaren före köpet har försummat upplysa köparen om sådant förhållande som rör varans egenskaper eller användning som säljaren känt till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett var av betydelse för köparen och försummelsen dessutom kan antas inverka på köpet. Regeln har hämtats från förslaget till konsumentköplag. LRF finner att det beträffande nu nämnd regel i motiven bör framgå att en restriktivare tillämpning skall ske i de fall det finns en sedvänja att parterna under förhandling utbyter avtalstexter och andra handlingar med inte alltid samstämmigt innehåll, vilket resulterar i ett slutligt dokument, en avtalstext, som parterna anser och ibland till och med uttryckligen förklarar vara dem emellan gällande.

Beträffande 18 § 2 p. vill LRF ifrågasätta om säljarens upplysningsplikt inte blivit alltför långtgående med hänsyn till all han borde ha insett att en uppgift var av betydelse för köparen, vilket kan leda till felansvar. Det bör närmare övervägas om här inte måste krävas någon form av insikt hos säljaren om köparens värdering av uppgiften ifråga.

Sveriges advokatsamfund

18 § Samfundet anser att i punkt 1 bevisbördan bör vändas så all regeln skall gälla om inte säljaren visar att uppgiften inte inverkat på köpet. I punkt 2 kan orsaksrekvisitet utgå eftersom del torde följa av rekvisitet "av betydelse för köparen".

Näringslivsorganisationerna

18 § första punkten anger att godset är felaktigt om det inte överensstäm
mer med en uppgift som lämnats före köpel. 99

Större affärskonirakt föregås av en mängd olika kontakter och utbyte av Prop. 1988/89: 76 handlingar och uppgifter mellan parterna. För all rensa upp i avtalsförhål- Bilaga 3 landet är det i sådana lägen inte ovanligt att del slutgiltiga kontraktet innehåller en överenskommelse mellan säljare och köpare om att uppgifter som lämnats före avtalsslutet inte skall ges verkan om de inte inflyter i kontraktet. En sådan bestämmelse måste gälla med undantag för fall av svek o. dyl. handlingssätt.

18 § första punkten harmonierar alltså dåligt med praktisk verklighet för vissa avtalssituationer och kan därför leda lill missuppfattningar och ibland direkt felaktiga resultat.

Beträffande regeln i 18§ andra punkten anser organisationerna, alt säljarens upplysningsplikt har blivit alltför omfattande. En säljare bör naturligtvis svara för att han — med insikt om uppgiftens betydelse för köparen — underlåter att lämna uppgift om godset som han måste ha känt till. Till detta resultat bör man dock kunna komma med hjälp av redan idag gällande regler.

Del förhållandet att det för felansvar enligt förslaget räcker med att säljaren "borde ha insett" all uppgiften var av betydelse för köparen är helt otillfredsställande och ställer alltför höga krav på säljaren alt sätta sig in i köparens speciella förhållanden. I de avtalsförhållanden som den allmänna köplagen skall tillämpas på finns inte anledning att acceptera köparens försummelse att avkräva säljaren relevanta upplysningar om godset. Istället bör man kräva att köparen i förekommande fall begär preciseringar om godsets beskaffenhet. Det bör också ligga på köparen alt själva undersöka godset.

Under alla förhållanden måste det således krävas ett högre mått av "insikt" hos säljaren än det föreslagna för att han skall drabbas av ansvar för den typ av "fel" som behandlas i 18 §. Professor Hjerner tillhandahåller härvid i sitt särskilda yttrande ett lämpligt förslag till lagtext. Ännu bättre är emellertid enligt organisationernas uppfattning alt slopa 18 § och istället falla tillbaka på 17 §, kompletterad med motivuttalanden. Organisationerna återkommer lill della senare.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO familjefiiretagen

Enligt förslaget skall en vara anses felaktig om säljaren före köpet har försummat all upplysa köparen om ett sådant förhållande som rör varans egenskap eller användning och som säljaren kände till eller borde ha känt lill och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för köparen och försummelsen kan antagas ha inverkat på köpel.

Motsvarande felbegrepp finns upptaget i förslaget till konsumentköplag.
Köpmannaförbundet har skarpt kritiserat paragrafens utformning, bland
annat bestämmelsen om omständighet som säljaren borde ha känt till.
Allmänt sett kan paragrafen anses svårtolkad och leder till alltför långtgå
ende ansvar för säljaren. Del bör vara tillfyllest att felansvar uppkommer
under förutsättning alt säljaren underlåtit att lämna upplysning om något
han ägde vetskap om. '

Att felansvar även skall uppkomma i den situationen att varan inte
överensstämmer med den uppgift om dess egenskaper eller användning
som annan än säljare i tidigare säljled eller för säljarens räkning lämnat, är
ett alltför långtgående ansvar. Enligt motiven förutsätts det inte alt sälja
ren måste ha känt till en uppgift som lämnats t. ex. i tidigare säljled.
Oberoende av vetskapen blir han bunden av en upplysning som lämnats av
ett tidigare säljled, om icke uppgiften har rättats i tid på ett tydligt sätt. Det 100

torde vara svårt för säljaren att vid varje tillfälle känna till vilka uppgifter Prop. 1988/89: 76 som andra personer eller företag lämnat om den vara han säljer. Därmed Bilaga 3 har han inte möjlighet att eventuellt korrigera sådana uppgifter. Organisationerna anser det icke acceptabelt all säljaren skall ansvara för sådana uppgifter som lämnats av andra.

Organisationerna har framfört motsvarande synpunkter, när det gäller förslaget till ny konsumentköplag. Del är viktigt att bestämmelserna, om de genomförs, får likartad lydelse i båda tillämpningsområdena.

19 §

Svea hovrätt

Även regeln i 19§, varigenom säljaren görs ansvarig för uppgifter som någon annan än säljaren har lämnat, synes alltför långtgående, åtminstone vid vanliga köp. Hovrätten tänker särskilt på uppgifter som har lämnats i säljled som ligger långt från den aktuella säljaren. Enligt hovrättens mening bör säljaren inte utan vidare göras ansvarig för inkorrekta uppgifter som han inte ens kände till. För ansvar bör krävas antingen att uppgiften har lämnats för säljarens räkning eller att den har lämnats i ett omedelbart tidigare säljled, dvs. att säljaren står i ell direkt avtalsförhållande med den som har lämnat den orikliga uppgiften. Säljarens ansvar, när han varit ovetande om uppgiften, skulle på det sättet kunna begränsas lill fall där han i princip har möjlighet all regressa mot den som har lämnat uppgiften. — Om säljaren kände till uppgiften och inte har rättat den, synes del däremot befogat att han får ta på sig ansvaret även om den har lämnats i ett säljled som ligger långt från honom.

För att 18 och 19§§ skall vara tillämpliga fömtsätts att uppgiften eller underiåtenheten att lämna uppgiften skall ha "inverkat på köpet". Del är oklart vad som menas med delta. Föreligger felaktighet om säljaren lämnar en uppgift om hur godset skall användas ifall denna upplysning inte har någon betydelse för köparens beslut att köpa godset men detta förstörs när köparen använder det i enlighet med uppgiften? Om så är fallet, vilket synes sakligt väl motiverat, bör lagtexten utformas så här:.. ."inverkat på köpet av godset eller på godsets användning".

Uppsala universitet

Ansvaret i 19 § för marknadsföringsuppgifter som någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning lämnat, oavsett om säljaren åberopat uppgiften, är rimlig, förutsatt all säljaren i praktiken kan övervältra ansvaret bakåt. Lagförslaget bygger på detta (s. 176: "i princip bör säljaren kunna utöva regressrätten"). Säljarens avtal med bakre led torde dock i allmänhet innehålla en regel om att indirekta skador inte behöver ersättas, vilket innebär all exempelvis ett prisavdrag eller en ersättningsskyldighet inte kan övervältras bakåt. Sådana avtalsvillkor kan dock jämkas med stöd av 36 § avtalslagen, om domstolarna eller skiljenämnderna finner tillräckligt stöd härför i den dispositiva rätten. Detta regressproblem synes värt i sin särskilda uppmärksamhet i motiven till 71 §.

Jan Hellner

19 § Det ansvar för uppgifter från tidigare säljled som här nämns förefal
ler bättre motiverat för konsumentköp än för kommersiella köp. Men i 101

varje fall synes regeln alt en säljare ansvarar även för uppgifter som han Prop. 1988/89: 76

inte kände till vara olämplig. Om en köpare har erhållit uppgifter från Bilaga 3

någon annan än säljaren och dessa uppgifter är av betydelse för honom, är

det rimligt att han själv hos säljaren efterhör, om uppgifterna är riktiga.

Säljaren kan däremot inte korrigera oriktiga uppgifter om vilkas existens

han är okunnig. Den omständigheten att säljaren enligt förslaget inte blir

skadeståndsskyldig på grund av felaktigheten i en uppgift som han inte

kände till (se 42 § 2 si.) är en otillräcklig eftergift åt de sakskäl som talar

mot ansvaret i dess helhet.

Kommerskollegium

I samband med att man för säljaren inför ett felansvar beträffande uppgifter som lämnats av annan och ansvaret inte görs beroende av att säljaren känt till uppgifterna, bör man se över dennes möjligheter att i sin tur ställa krav mot den som i tidigare säljled lämnat den felaktiga uppgiften. Säljaren kan ju inte åberopa den ifrågavarande ansvarsregeln mot tidigare säljled, eftersom han inte känt till uppgiften och den således inte inverkat på hans köp.

Lantbrukarnas riksförbund

Beträffande 19 § ifrågasätter LRF om inte denna bör mildras något genom att en förutsättning för dess tillämpning blir alt säljaren känt till eller borde ha känt till uppgiften ifråga. Att svara för uppgifter som man inte känt till synes innebära mycket stora problem för säljaren som ofta inte går att förebygga.

Sveriges advokatsamfund

19 § Samfundet anser att regeln i första meningen bör vara tillämplig endast beträffande uppgifter som säljaren känt till eller bort känna till. Det vore inte rimligt om säljaren skulle få ett ansvar exempelvis för uppgifter som lämnats direkt från en tillverkare till köparen, och som säljaren inte alls känt till eller bort känna lill.

I fråga om terminologin "är felaktig" hänvisar samfundet till punkt 6 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Näringslivsorganisationerna

19 § Beträffande säljarens ansvar för uppgift som lämnats av annan anser organisationerna det varken förenligt med grundläggande avialsrättsliga principer eller i övrigt skäligt att säljaren skall svara även för uppgifter som han inte kände till eller rimligen borde ha känt till.

En säljare med ett myckel blandat eller omfattande sortiment måste få . oöverstigliga svårigheter att skaffa sig kännedom om de uppgifter som lämnas om varje vara.

Det är också vanligt att säljare på en köpares begäran inhandlar en viss
produkt som normalt inte ingår i sortimentet. Vidare kan det beträffande
importerade produkter vara fråga om marknadsföringsuppgifter som har
lämnats i främmande land. Det är inte rimligt att kräva att säljaren i
sådana lägen måste försäkra sig om vilka uppgifter som tidigare kan ha
lämnats om den begärda produkten. 102

Enligt organisationernas uppfattning bör regeln helt utgå. Skulle den Prop. 1988/89:76 ändock behållas måste uppgiften ha åberopats av säljaren för att kunna Bilaga 3 läggas till grund för felbedömningen.

Motorbranschens riksförbund

19 § Fel enligt förevarande paragraf bör endast föreligga därest säljaren faktiskt åberopat uppgiften eller underlåtit all rätta den, om säljaren insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var vilseledande. Vi hänvisar i detta sammanhang till vad förbundet anfört i sina yttranden över konsu-menltjänsllagen och den föreslagna nya konsumentköplagen angående motsvarande bestämmelse i dessa lagar.

20 §

Svea hovrätt

I förslagets 20 § regleras betydelsen av alt godset försålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll.

Bestämmelserna i de två första punkterna innebär i princip att en klausul om befintligt skick inte påverkar felbedömningen enligt 18 §. Hovrätten har inget all invända mot delta under förutsättning att 18 § ändras så som hovrätten föreslagit.

I förslagets tredje punkt stadgas att godset är felaktigt om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och övriga omständigheter har haft anledning att förutsätta. I betänkandet sägs att regeln även gäller annat liknande allmänt förbehåll, men att säljaren är oförhindrad alt åberopa en klausul enligt vilken han i något särskilt avseende friskriver sig från felansvar. Detta innebär att bestämmelsen blir delvis tvingande ("halvtvingande"). I enlighet med de principer som högsta domstolen tillämpat i rättsfallet NJA 1975 s. 545 ("diffusionsspärren") bör även vid köp av begagnad lös egendom säljaren kunna friskriva sig genom en generell friskrivningsklausul om denna är klar och tydlig, såsom att "köparen förklarar sig godta egendomens skick och avstå från alla anspråk mot säljaren på grund av fel eller brist i den sålda egendomen". Parterna i ett köpeavtal — där inte konsumentskyddssynpunkter gör sig gällande — måste kunna få avtala om att köparen står risken för eventuella fel i begagnad egendom utan att behöva förse köpeavtalet med långa uppräkningar av alla mer eller mindre tänkbara fel.

Frågan är emellertid om det verkligen är nödvändigt att tynga köplagen med en reglering av särskilda avtalsvillkor. 1 systematiskt hänseende förefaller del enligt hovrättens mening egendomligt alt utan begränsning till konsumentköp införa en bestämmelse av tvingande natur i en i övrigt, dispositiv allmän köplag. Om 17— 19 §§ ändras på det sätt som hovrätten föreslagit torde den effekt som åsyftas med 20 § i de flesta fall kunna uppnås genom en tolkning av avtalet eller, i ytleriighelsfall, genom en tillämpning av 36 § avtalslagen.

Om man ändå väljer att i köplagen särskilt reglera det förhållandet att godset säljs i befintligt skick eller med annat liknande allmänt förbehåll, bör det framgå att en generell friskrivningsklausul kan befria säljaren från ansvar, om den är klar och tydlig.

Göteborgs tingsrätt

20 § En användning av klausulen "i befintligt skick" utgör ofta en möjlig
het för en säljare alt på ett enklare sätt än eljest, utan närmare undersök- 103

ning av varan och dess förutsättningar att passa köparen, få lill stånd en Prop. 1988/89:76 försäljning. Säljaren torde därvid vara beredd att sälja till ett lägre pris än Bilaga 3 om vanliga felansvarsregler skulle gälla. Samtidigt utgör användningen av klausulen en signal för köparen all vara extra observant och genom egna undersökningar försäkra sig om varans skick och dess lämplighet för det tilltänkta ändamålet. Att under sådana förhållande inte bara ålägga säljaren en upplysningsplikt rörande vad han faktiskt känt till beträffande varans egenskaper utan även ge köparen en lättnad i bevisningshänseende genom att stadga felansvar för vad säljaren måste antas ha känt till och därutöver borde ha insett vara av betydelse för köparen synes vara alt till alltför hög grad reducera friskrivningsklausulens användbarhet. Felansvaret såsom det utformats i förslagets 20 § 2, har möjligen sitt berättigande i konsumentköpssammanhang men i det allmänna affärslivet skulle del troligen i hög grad försvåra affärsuppgörelser, där säljaren vill avyttra en vara utan felansvar.

Tingsrätten vill i delta sammanhang, med instämmande i vad Hjerner anfört på s. 401 y, ifrågasätta om uttryckliga bestämmelser om auktionsförsäljning kan undvaras.

Försvarets civilfiirvaltning

Befintligt skick (20 §)

I specialmotiveringen anmärks att paragrafen blir tillämplig endast om säljaren faktiskt gjort förbehåll om alt varan säljs i befintligt skick e. d. Detta framgår, enligt civilförvaltningens mening, inte tydligt av lagtexten. Civilförvaltningen föreslår därför alt 20 § första meningen får följande lydelse. "Har varan sålts med förbehåll om befintligt skick eller annat liknande förbehåll anses den trots detta felaktig." I övrigt instämmer civilförvaltningen i de synpunkter professor Hjerner lämnat i sitt särskilda yttrande beträffande denna paragraf

Statens vattenfallsverk

Även säljarens upplysningsplikt enligt 20 § punkt 2 är för sträng när han säljer varan i befintligt skick. Att varan anses felaktig när den avviker från lämnade uppgifter enligt punkt 1 eller är i väsentligt sämre skick enligt punkt 3 borde vara tillräckligt.

Nämnden tillstyrker att det. i: lagen tas in regler om betydelsen av "befintligt skick-klausuler" men delar Hjerners uppfattning alt del är önskvärt att auktionsköpen regleras samtidigt. Enligt nämndens erfarenheter kan det vid auktionsköp uppkomma en hel del problem inte bara om varans skick och ev. fel däri utan även om t. ex. reklamationsfrist, undersökningsplikt och fel på följd.

Uppsala universitet

Även i förslaget till 20 § angående försäljning i befintligt skick kan man
enligt fakultetsslyrelsens mening sätta ett frågetecken för omfattningen av
säljarens upplysningsplikt. Enligt förslaget kommer säljaren att bli tvungen
alt upplysa köparen om alla för köparen dolda fel som säljaren känner till,
eftersom varje svaghet hos godset har betydelse för köparen och uppenba
randet därav kan antas inverka på priset. Klausulen i befintligt skick leder
då endast till alt defekter som är dolda för båda parter går på köparens
risk, om inte varan är väsentligt sämre än vad köparen med hänsyn till pris 104

och övriga omständigheter haft anledning alt förutsätta. Men är det rimligt Prop. 1988/89:76 att säljaren — bortsett från konsumentköp — skall behöva upplysa om alla Bilaga 3 svagheter hos en begagnad vara som han känner till? Och skall säljaren ha bevisbördan för alt sådana upplysningar lämnats? Del är ju svårt för köparen att bevisa att upplysning inte har lämnats (jfr kritiken mot bevisbördefördelningen vid tillämpningen av 50 § köplagen, NJA 1951 s. 1 och 1975 s. 280). Enligt fakultetsstyrelsens mening bör säljarens upplysningsplikt begränsas till dels fall då köparen har särskilda förväntningar beträffande godset saml säljaren har måst inse dessa förväntningar och vet att godset inte uppfyller dessa krav (jfr 9 § nuvarande konsumentköplag), dels fall då godset har ett dolt fel som innebär att godset är väsentligt sämre än vad en köpare efter omständigheterna kunde räkna med. Allmänna dolda svagheter bör säljaren däremot inte vara skyldig att ge upplysning om. Fakullelsslyrelsen känner även en viss tveksamhet till alt varan skall anses vara felaktig om den är i väsentligt sämre skick än vad köparen haft anledning att förutsätta ifall säljaren inte har måst inse att varan hade dessa svagheter. Möjligen kan della dock godtas, och i så fall skulle naturligtvis en regel om upplysningsplikt i sådana fall vid vetskap om felet bli överflödigt.

Vad gäller regler om fel i gods sålt på auktion, för vilka fall inga särskilda regler ges i lagförslaget, vill fakultetsstyrelsen blott framhålla att inropspriset inte bör tillmätas någon vikt, åtminstone inte när det begärda priset satts lågt av säljaren (jfr NJA 1975 s. 152). 20 § 3 st. måste läsas med detta förbehåll i de fall då varan sålts i befintligt skick vid auktion.

Landstingsförbundet

20 § Förbundet vill också ansluta sig till vad professor Hjerner anfört i sitt särskilda yttrande om behovet av en undanlagsregel för försäljning på auktion när det gäller möjligheterna för en säljare att sälja godset utan eller med ett begränsat felansvar. Denna fråga är bl.a. av betydelse för de kommunala auktionsverken liksom för annan auklionsverksamhet.

Lantbrukarnas riksfiirbund

De ovan framförda synpunkterna pekar på att införandel av detaljerade fel regler i lagtexten är förenat med svårigheter. 1 20 § föreslås en precisering av uttrycket "sålt i befintligt skick", som säkeriigen bidrar till återhållsamhet med ett slentrianmässigt åberopande av denna klausul i avtal. Bestämmelsen är klart köparvänlig i förhållande till gällande rätt. Så långt synes bestämmelsen ändamålsenlig. LRF hyser dock viss tveksamhet om man inte urholkat uttrycket alltför myckel.

Sveriges Advokatsamfund

20 § Samfundet anser att i punkt 1 bevisbördan bör vändas så att regeln skall gälla om inte säljaren visaratt uppgiften inte inverkat på köpet.

Samfundet har ingen invändning mot de begränsningar i effekten av att
vara säljs i befintligt skick som föreslås i punkterna I och 3. Punkt 2 skulle
däremot innebära införande av en upplysningsbörda för säljaren av en
omfattning som inte är godtagbar. De fall då varan bör anses felaktig på
grund av underlåtenhet av säljaren att lämna upplysningar som rimligen
bort lämnas bör kunna angripas med stöd av bestämmelsen i punkt 3 eller 105

med stöd av 36 § avtalslagen. Samfundet föreslår därför att den föreslagna Prop. 1988/89:76
punkten 2 helt utgår. Bilaga 3

Samfundet vill i detta sammanhang ange att samfundet anser att bestämmelsen i 48 § i nuvarande köplag är värdefull och bör behållas.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Enligt lagrummelsyö>5/ap««/r/ är varan felaktig om den inte överensstämmer med utlovade egenskaper. Situationen kan undantagsvis uppstå vid exekutiva försäljningar. Det skulle dock strida mot de allmänna rälls-medvetandel om auktionsförrätlaren skulle kunna lova ul egenskaper hos varan som den inte har och köpet ändå skulle bli ståndande. Bestämmelsen är därför i denna delen invändningsfri.

1 andra punkten läggs en långtgående upplysningsplikt om varans beskaffenhet på säljaren. Inte bara vad han känner lill utan även vad han måste antas ha känt lill eller vad han insåg eller bort ha insett om varans egenskaper eller användningsbarhet för köparen skall tillmätas betydelse för felansvaret. I auktionssituationen måste det vara näst intill omöjligt för auktionssäljaren all kunna göra sig underrättad om varje köpares tilltänkta användningsområde för varorna så att relevanta upplysningar kan lämnas.

Slutligen är varan felaktig enligt tredje punkten om varan är i väsentligen sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter har haft anledning alt förutsätta. Tillämpad på auktionssiluationen ler sig bestämmelsen närmast absurd. Varje auktionsinropare som besinnar sig efter en kanske hetsig och intensiv budgivning skulle med framgång kunna åberopa bestämmelsen och göra påföljdssystemet för fel i varan tillämpligt om han tycker att skicket och priset vid närmare påseende inte har de rätta relationerna.

Ser man sedan de nu aktuella bestämmelserna mot bakgrund av den föreslagna reklamationsfrislen två år i 34 § står det klart att bestämmelserna i 20 § kan få mycket bekymmersamma konsekvenser för de exekutiva försäljningarna i framliden såvida dessa inte undantas från tillämpningen. En begränsad reklamalionsrätt inom besvärstiden för den exekutiva auktionen skulle kunna vara en rimlig lösning. Det bästa vore emellertid om 20 § inskränker sig till endast den situationen som beskrivs i första punkten och all de två följande punkterna utgår.

Näringslivsorganisationerna

20 § Den bestämmelse som här föreslagils angående ansvar för gods som sålts i befintligt skick får inte bära betydelse för enkla produkter utan kan också komma all gälla vid köp av fartyg, inkråm i företag etc. Det är således uppenbart att del förekommer en handel med begagnade artiklar i en mycket vid omfattning, där även komplicerade objekt säljs. Det ligger ett allmänt intresse i att en sådan handel kan äga rum.

Viktigt är också att notera att köparen, om en befintligt skick-klausul används, regelmässigt blir medveten om att det här är fråga om en vara, vars skick säljaren inte kan garantera. Härigenom bör köparen, särskilt i ett näringsidkarförhållande, bli mera observant och utsätta föremålet för en noggrann undersökning.

Avialsklausuler om befintligt skick får naturligtvis inte missbrukas. Här
finns dock bl.a. via avtalslagen goda möjligheteratt jämka oskäliga avtals
bestämmelser och därrhed i rättspraxis skapa en välavvägd norm för
tillämpningen av nu aktuella klausuler. 106

Organisationerna menar sålunda att förslaget anger ett så långtgående Prop. 1988/89:76 ansvar att klausulen "i befintligt skick" så gott som helt skulle förlora sin Bilaga 3 betydelse om förslaget upphöjs till lag. Bestämmelsen har också utformats så all den blir mycket lätt all åberopa för en köpare som en tid efter köpel ångrar sig — utan all något egentligt fel föreligger — och vill låta köpel gå åter.

Organisationerna anser att 20 § i förslaget bör utgå. Förslagels genomförande skulle lägga en hämsko på sakligt motiverade avtalsbestämmelser och ibland leda till direkt felaktiga resultat. En balanserad användning av klausuler om befintligt skick bör i stället kunna åstadkommas inom ramen för idag redan befintliga rättsregler.

21 §

Försvarets materielverk

Upphandlingar föregås ibland av långvariga förhandlingar, ibland med flera anbudsgivare. Det händer att rykten kommer i svang om den enes eller andres produkter. Konkurrenterna försöker naturligtvis framhäva den egna produktens positiva sidor och konkurrenternas negativa. Det kan även hända all del görs gällande att konkurrentens produkter inte uppfyller de egenskaper som krävs av köparen. Om avtal sluts med denne konkurrent, och det senare visar sig att rykten var sanna — är köparen då avskuren från rätten att åberopa felet därför alt han "antas ha känt lill det"?

Såsom ovan sagts ställer materielverket höga krav på sina leverantörer. Påstår en leverantör, vilket bekräftas med avtal, att varan har en viss egenskap då förulsälter materielverket att detta kommer att innehållas. Säljaren måste ansvara för att varan uppfyller avtalade krav även om mer eller mindre obekräftade påståenden om att den inte gör det skulle komma till köparens kännedom. Materielverket kan inte tillstyrka förslaget.

Allmänna reklamationsnämnden

21 § Bestämmelsen kan kanske ibland medföra vissa problem i den praktiska tillämpningen. Andra stycket synes sålunda få till följd att den köpare som självmant gör en summarisk eller slarvig undersökning av varan är sämre ställd än den som helt struntar i alt undersöka det som skall köpas. Genom att självmant undersöka varan sticker köparen alltså "huvudet i snaran".

Uppsalauniversitet

Fakullelsslyrelsen avstyrker förslaget 121 § 2 st. 2 p. om en mellanlösning,
när säljaren åsidosatt sin upplysningsskyldighet eller handlat i strid med
tro och heder samtidigt som köparen slarvat i sin undersökning av varan.
Åtminstone med den avgränsning som säljarens upplysningsplikt givits i
detta yttrande gör sig säljaren skyldig till något allvarligare än blott ett
culpöst beleende. Hans tystnad närmar sig svek eller handlande i strid med
tro och heder. Under sådana förhållande bör köparen fullt ut kunna göra
gällande påföljder för fel i varan, även om köparen bort upptäcka felet vid
sin undersökning av varan. 107

Jan Hellner Prop. 1988/89:76

21 § Förslaget upptar här i 2 st. 2 meningen en regel om det fall att dels ' säljaren har försummat sin upplysningsplikt, dels köparen har försummat sin undersökningsplikt. I så fall skall köparens försummelse tillmätas betydelse "i den mån det är skäligt". Mot denna oklara och svårtillämpade regel kan dock invändningar göras. Om köparen haren undersökningsplikt på grund av de särskilda omständigheter som nämns i 21 § 2 st., kan man knappast anta att även säljaren har en sådan plikt (även bortsett från vad som anfördes vid 18 §). Vardera partens bedömning av vad han bör göra måste påverkas av vad han vet åligger den andra parten.

Om köparen försummat sin undersökningsplikt, där han har en sådan, bör han således normalt inte kunna åberopa att säljaren bort lämna upplysning, och i detta fall blir stadgandet enligt sin lydelse inte tillämpligt. Om å andra sidan säljaren så grovt har försummat sin upplysningsplikt alt detta "tar över" köparens bristande undersökning eller säljaren t.o.m. har handlat i strid mot tro och heder, bör köparen ha sina fulla rättigheter (jfr NJA 1981 s. 894). Det synes vidare stå i strid med 33 § avtalslagen om en part, som handlat i strid mot tro och heder på sätt där sägs, inte alltid skulle kunna göra ogiltighet av avtalet gällande, vilket i köprättsligt sammanhang är liktydligt med att han äger häva köpet.

Sveriges Advokatsamfund

21 § I åtskilliga sammanhang är det normalt att köparen undersöker godset före ingående av köpeavtalet. Då så är fallet bör underlåtenhet att göra sådan undersökning begränsa köparens möjlighet att åberopa fel som han borde märkt vid denna. En skärpning i della avseende jämfört med nuvarande 47 § skulle vara befogad och andra stycket i 21 § bör ändras i enlighet härmed.

Samfundet anser att uttrycket "försummat sin upplysningsskyldighet" är oklart. Förslaget föreskriver inte någonstans en skyldighet för säljaren att lämna upplysningar. Paragrafen bör tydligt ange vilka situationer som avses, t. ex. dem i 18 § 2 och 20 § 2 om dessa avses.

Beträffande "tro och heder" i andra meningen i andra stycket hänvisar samfundet lill punkt 8 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Näringslivsorganisationerna

21 § Det föreslås i 21 § andra stycket att köparen inte skall kunna åberopa fel som han borde ha märkt vid en undersökning av godset. Undantag görs sedan för fall då säljaren handlat i strid mot tro och heder samt då han inte iakttagit sina skyldgheter enligt 18 §. Det förra undantaget ligger i linje med gällande rätt och är helt naturligt.

Däremot finner organisationerna det andra föreslagna undantaget inte vara befogat i förhållande mellan näringsidkare. Respekten för den undersökning som skett före köpet minskar på ett olämpligt sätt om förslaget på denna punkt genomförs. Undanlaget för säljarens handlande i strid mot tro och heder torde på ett fullgott sätt ta hand om fall, i vilka köparen inte bör svara för sin försummelse i samband med en undersökning av godset.

Sveriges köpmannaforbund/SHIO Familjefiiretagen

Enligt 2l:a paragrafen får köparen icke åberopa fel som han bort märka

vid undersökning av varan, om köparen före köpet underlåtit att undersö- 108

ka varan eller om han ulan godtagbar anledning har underlåtit att följa Prop. 1988/89:76

säljarens uppmaning att undersöka varan. Säljarens förfarande kan inne- Bilaga 3

bära att han handlat i strid mot tro och heder. Vid sådant förhållande skall

enligt förslaget köparens försummelse att icke undersöka varan tillmätas,

betydelse i den mån är skäligt. Organisationerna anser inte alt säljarens

handlande i strid mot tro och heder i något fall skall kunna medföra att

Säljarens försummelse fullt ut inte skall beaktas. Förslaget bör istället ha

följande utformning:

"Om köparen före köpel har undersökt varan eller om han utan godtagbar anledning har underlåtit att följa säljarens uppmaning all undersöka varan, får han inte såsom fel åberopa del som han borde märkt vid undersökningen. Detta gäller dock ej om säljaren försummat sin upplysningsskyldighet eller annars handlat i strid mot tro och heder."

Motormännens Riksförbund

21, 23 §§ Det kan ifrågasättas om man inte med hänsyn till säljaransvaret i 20 § p. 3 borde ålägga köparen en viss undersökningsplikt såtillvida alt denne, när omständigheterna varit sådana att han bort undersöka varan före köpet, inte får åberopa fel som skulle ha visat sig vid undersökningen.

Övervägas bör om det inte i lagtexten bör klarläggas den enligt rättspraxis köparen åvilande undersökningsplikten beträffande s.k. rättsliga fel; i vart fall ifråga om sådana varor som ofta köpes på avbetalning och sålunda är belastade med äganderättsförbehåll.

Till rättsligt fel bör hänföras även del fall, då varan på grund av myndighels beslut eller underlåtenhet från säljarens sida att följa sådant beslut inte kan användas på förutsatt sätt, t. ex. om en bil inte är skattad eller om den är belagd med s.k. automatiskt körförbud på grund av underlåten konlrollbesiktning.

22 §

Allmänna reklamationsnämnden

22 § 1 motiven (s. 239) säger arbetsgruppen att den inte åsyftar någon lagreglering av innebörden av en garantiutfästelse. Det gör däremot konsumentköpulredningen i 14§ i sill förslag till konsumentköplag. Begreppen bör samordnas. Eljest uppkommer lätt missförstånd. Som nämnden uttalade i sitt remissvar över konsumentköplagsförslaget bör en tidsbegränsad garanti alllid uppfattas som en s. k. funktionsgaranti.

Jan Hellner

22 § 2 st. Från terminologisk synpunkt är del tveksamt om säljarens underiåtenhet att la emot godset och vårda det — något som tydligen enligt förslaget liksom enligt gällande rätt skall ha den här föreskrivna effekten — bör betecknas som "avtalsbrott". I normalfallen, alltså bortsett från de fall som regleras i 60§ 4 st. och 63 § 3 st, motsvarar inte rättsföijderna av sådan underlåtenhet dem som kännetecknar avtalsbrott.

Sveriges Advokatsamfund

Andra stycket

Samfundet anser att vad som anges i detta stycke följer av allmänna

rättsgrundsatser och att stycket därför med fördel kan helt utgå. 109

23 § Prop. 1988/89:76

.. , . .. Bilaga 3

Goteborgs tmgsratt

Lika med arbetsgruppen anser tingsrätten del rikligt att påföljder av rättsliga fel under vissa förutsättningar får göras gällande redan på den gmnden att tredje man påstår sig ha äganderätt eller annan sådan rätt till varan som avses i första stycket. För att denna möjlighet till reaktion inte skall göras alltför vid är del av vikt, att som föreslagils begränsning sker lill de fall då anspråket inte är uppenbart ogrundat. Den tidpunkt som härvid bör vara avgörande är när köparen gör gällande påföljd av rättsligt fel i varan. Om del först senare skulle visa sig att tredje mans anspråk är uppenbart ogrundat bör detta vara utan betydelse för köparens rätt. All den föreslagna bestämmelsen har detta innehåll bör möjligen komma till tydligare uttryck i lagtexten eller anmärkas i motiven.

Försvarets civilförvaltning

1 förslaget har man på skäl som angivits på sid. 184 avstått från att reglera frågan om påföljd av rättsligt fel i de fall då en försåld vara gör intrång i tredje mans immaterialrätt. Det kan nämnas att i upphandling inom försvaret det är brukligt all säljare i avtal garanterar att varan är fri från immaterialrättsliga hinder och att säljare blir ansvarig vid intrång. Civilförvaltningen anser därför att det inte föreligger något behov av att i lag reglera denna fråga.

Jan Hellner

23, 46 §§ Såsom rättsligt fel betecknas också all tredje man gör anspråk på godset, såvida inte anspråket är uppenbart ogrundat. Del är möjligt alt även detta under vissa omständigheter bör bedömas som rättsligt fel, något som knappast förutsätter att det finns ett uttryckligt stadgande härom. En konsekvens av den föreslagna regleringen blir emellertid, att underiålenhel att reklamera lill säljaren, när sådant anspråk framställs, enligt 46 § (som hänvisar till 34 § 1 st.) kan medföra att köparen går helt miste om rätten att åberopa det rättsliga felet, även om detta så småningom leder till att godset frånvinns honom. Detta förefaller alldeles för strängt. Det rättsliga felet skiljer sig betydligt från det faktiska felet och liknar ofta mera — såsom också framgår av motiven (s. 240) — underlåtenhet att avlämna godset.

Lantbrukarnas riksförbund

Då det gäller rättsliga fel anges i 23 § 2 st. all felreglerna skall tillämpas om tredje man gör anspråk på att varan tillhört honom eller att han har panträtt eller liknande rätt. Tillägget i sista punkten att anspråket skall vara uppenbart ogrundat för att rättsligt fel inte skall anses föreligga är i och för sig ell klargörande men enligt LRFs mening knappast tillräckligt. Att felreglerna med deras ekonomiska sanktioner skall träda i funktion genom anspråks framställande på föreslaget sätt synes knappast rimligt.

Kommerskollegium

Enligt förslaget skall rättsligt fel föreligga då tredje man gör ett icke

uppenbart ogrundat sakrättsligt anspråk på varan. I rättstillämpningen 110

krävs i praktiken endast blotta angivandet av en rättslig gmnd för att Prop. 1988/89:76 anspråket skall anses grundat. Så är exempelvis fallet i tvistemål då en Bilaga 3 tredskodom avkunnas i svarandens frånvaro. För att skydda säljaren från visserligen på rättslig grund åberopade men osannolika anspråk borde man i stället införa en sannolikhetsprövning i likhet med det danska förslaget.

Sveriges Advokatsamfund

Första stycket

Formuleringen "äganderätt, panträtt eller annan liknande rätt" inbjuder till frågan om i "annan liknande rätt" också ingår i immaterialrätt. I motiven (s. 241) uttalas: "Ullrycket "liknande rätt" är också avsett alt begränsa stadgandets räckvidd. Om exempelvis varans användning eller vidareförsäljning skulle strida mot tredje mans immaterialrätt, såsom patent, varumärkes- eller upphovsrätt, bör stadgandena om rättsligt fel således inte tillämpas." Samfundet läser detta så att immaterialrätt inte ingår i "liknande rätt". Samfundet finner det därför leda till oklarhet när i motiven sägs alt ifråga om krav som grundas på tredje mans immaterialrätt man för svensk del funnit anledning all lämna rättslägel öppet såvitt gäller kravets inverkan på förhållandet mellan köparen och säljaren. Om lagens stadgande om rättsliga fel inte skall tillämpas, om godsets användning skulle strida mot tredje mans immaterialrätt, på vilket sätt är då rättsläget öppet? Är det inte så alt just genom regeln all tredje mans immaterialrätt inte utgör rättsligt fel, rättsläget har fastslagits, från att f n. vara öppet. Samfundet menar att motivuttalandena leder lill en osäkerhet om vad som gäller, och menar att förhållandena bör klargöras, helst genom lagtext eller i vart fall genom motivuttalanden i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Dessa framtida insatser bör i vart fall klariägga huruvida paragrafen lämnar rättsläget öppet eller inte. Helst bör insatserna leda till alt rättsläget inte lämnas öppet utan att det klargörs vad som gäller i fråga om krav som grundas på tredje mans immaterialrätt.

Andrastycket

Samfundet anser all den föreslagna konstruktionen, som torde vara ny för svensk rätt, är alltför hård mot säljaren. Regeln borde gälla endast om säljaren känt lill eller bort känna till att anspråket skulle komma att framställas och detta inte är uppenbart ogrundat. Samfundet anser vidare all del bör övervägas all införa, i någon lagstiftning, möjligheter för säljaren alt få ersättning av tredje man för skada som ett ogrundat anspråk kan leda till. Detta är särskilt angelägel om regeln utformas enligt förslaget.

Näringslivsorganisationerna

23 §

I paragrafens andra stycke anges alt vad som sägs om rättsliga fel också tillämpas om tredje man gör anspråk på att godset tillhör honom eller att han har panträtt eller liknande räll.

Organisationerna finner det inte rimligt all redan framställandet av ett
anspråk skall innebära att fel anses föreligga. Andra stycket bör därför utgå
ur förslaget. I vart fall bör det räcka att säljaren visar att anspråket är
ogmndat — och icke uppenbart ogrundat — för all han skall undgå ansvar. 111

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen Prop. 1988/89:76

Enligt 23:e paragrafen föreligger ett rättsligt fel om tredje man har ägande- Bilaga 3 rätt, panträtt eller annan liknande rätt till varan. Regeln om rättsligt fel skall också tillämpas om tredje man gör anspråk t. ex. på alt varan tillhör honom och della beränsar köparens möjlighet att förfoga över varan. Samtidigt anges att tredje mans anspråk inte får vara uppenbart ogrundat. Organisationerna ifrågasätter om 23:e paragrafen, 2:a stycket, punkten 3, behöver kompletteras med detta undantag. Tillämpningen synes bli densamma eftersom ett uppenbart ogrundat anspråk inte kommer att tillmätas betydelse.

22§ff

Lantbrukarnas riksförbund

LRF finner inte alt dröjsmålsbegreppet kräver en ingående legaldefinition. Förslagets bibehållande av nuvarande rätts regler förenat med ett förtydligande (avseende utebliven leverans, 24 §) torde tillgodose näringslivets behov.

Arbetsgruppen arbetar i lagförslaget med ett flertal olika begrepp av likartat innehåll och språklig utformning. Del gäller bl.a. tidsbegreppen "orimligt länge", "oskäligt länge", "inom skälig tid" och "ulan osakligt upphåll". LRF får intrycket att dessa begrepp inte går att hålla isär helt stringent utan glider i varandra på ell för rättstillämpningen oklart sätt. LRF ifrågasätter de praktiska möjligheterna att arbeta med uttryckssätten på sätt skett.

Sveriges domareförbund

Enligt gällande lag gmndas säljarens skadeståndsskyldighet bl. a. på den s. k. omöjlighetsläran. Denna lära har i olika sammanhang ansetts alltför sträng och även på detta område har därför uppkomsten av olika friskrivningsklausuler främjats. Den modifiering av regelsystemet i dessa avseenden som föreslagits är rimlig. Förbundet har inget emot att man vid utformningen av nya skadeståndsregler vid säljarens dröjsmål anknyter till del system som utformat skadeslåndsskyldighetens inträdande enligt FN-konventionen. En fördel kan vara all man når en god överensstämmelse i den mån tvist uppkommer vid köprällsliga avtal med ullandel. Arbetsgruppen har uppställt fyra fömtsätlningar som var och en skulle befria säljaren från skadeståndsskyldighel. De föreslagna omständigheterna framstår som mindre stränga för säljaren än nuvarande lag och synes kunna tillämpas så att de leder till olika resultat beroende på vilket slags vara som köpet avser.

Förbundet har ingen erinran mot en sådan uppdelning. Befrielsen från skadeståndsskyldighet bör också ha avseende på att dröjsmålet beror på tredje man som haft att göra med avtalets fullgörande.

24§

Sveriges domareförbund

1 24 § i förslaget framgår när dröjsmål med varans avlämnande anses
föreligga. Förbundet godtar den föreslagna definitionen av dröjsmålsbe
greppet. 112

Svea hovrätt Prop. 1988/89:76

1 det finska och svenska förslaget (25 §) anges att säljaren är befriad från °

skyldigheten att fullgöra köpet så länge del föreligger ett oöverstigligt hinder. Frågan om de förutsättningar under vilka säljarens prestations-skyldighet beslår efter det att hindret fallit bort har lämnats öppen. Den situationen regleras däremot i det danska och del norska förslaget.

Enligt hovrättens mening bör situationen regleras också i svensk räll. Lämpligt synes vara att ansluta sig lill det norska förslaget, som anvisar en nyanserad bedömning av situationen.

25§

Allmänna reklamationsnämnden

25 § I bestämmelsen sägs det bl. a. att köparen förlorar sin rätt till fullgörelse om han väntar "orimligt länge" med alt kräva det. ARN har ingen erinran mot regeln i sak men efterlyser någon precisering av vad som menas med orimligt länge. Vad som har sagts nu gäller fö. flera andra liknande uttryck som förekommer på skilda håll i lagtexten t. ex. utan oskäligt uppehåll, inom skälig lid etc.

Lantbrukarnas riksförbund

Enligt 25 § 1 st. har vid dröjsmål med varans avlämnande köparen rätt att kräva köpets fullgörande. Säljaren behöver dock inte fullgöra köpet om det skulle kräva uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn lill köparens intresse av köpets fullgörande. Denna begränsning i köparens rätt till fullgörande saknas i gällande köplag. LRF ifrågasätter behovet av regeln, eftersom i praktiken köparen kräver skadestånd enligt gällande rätt om säljaren inte kan åberopa force majeure. Detta innebär att fullgörandebe-dömningen praktiskt taget ligger helt på säljaren.

I 25 § 2 st. berörs den tid köparen kan vänta. Han får inte vänta orimligt länge med all framställa krav på fullgörande. Uttrycket är svårt all bedöma. LRF har fått intrycket att därmed avses att kravet inte framställs inom rimlig lid, vilket är gällande rätts uttryckessätt.

Uppsalauniversitet

Säljarens leveransskyldighet vidbinder

Förslaget till 25 § har ifrågasatts vara överflödigt och vilseledande av den
sakkunnige Hjerner (s. 402 O- Fakultetsslyrelsen finner att det valda ut
trycket "inte skyldig att fullgöra köpel" med sin placering under rubriken
fullgörande knappast kan missförstås, så att köparen skulle vara betagen
sin rätt att t. ex. begära skadestånd. Möjligen skulle ett missförstånd före
byggas ännu effektivare, om orden "fullgöra köpet" byttes mot "avlämna
varan". En annan redaktionell svaghet i förslaget är att orden "så länge"
tyder på att leveransskyldigheten alllid återuppstår när hindret upphört,
fastän detta enligt motiven och i överensstämmelse med rådande uppfatt
ning i litteraturen inte är avsikten (s. 247). Fakultetsstyrelsen anser emel
lertid alt köplagen bör innehålla en regel om att leveransskyldigheten
bortfaller vid hinder av del aktuella slaget. Det är ytterst ovisst om förut-
sätlningsläran skulle kunna leda till delta resultat, och 36 § avtalslagen är 113

8 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76. Bilagedel

också en nödfallslösning, vars existens inte bör få medföra att man avstår Prop. 1988/89:76 från att ge precisa lagregler rörande olika kontraktsförhållanden. I själva Bilaga 3 verket är det sådana lagregler som indirekt skall ge fömtsättningsläran och 36 § avtalslagen dess innehåll. Hjerners hänvisning till de exekutionsrättsliga reglerna synes otillräcklig. Är leveransen omöjlig, är det klart att fullgörelse inte kan framtvingas. Men om en allmän domstol eller en skiljenämnd trots ell avsevärt hinder ålägger säljaren alt leverera, torde en exekutiv myndighet och i sista hand Högsta domstolen efter överklagande vara mycket försiktig med att ompröva en sådan dom (jfr NJA 1984 s. 602). Dessutom skulle det vara märkligt om inte en domstol redan i ett tvistemål skulle kunna beakta invändningar som kan beaktas på verkstäl-lighetsstadiet. När del gäller den föreslagna lagregelns utformning anser fakultetsstyrelsen att orden "inte är rimliga" bör bytas mot "är orimliga". 1 motiven används också detta snävare uttryck (s. 247 y).

Jan Hellner

25 I st. Här föreslås inskränkningar i köparens rätt att kräva fullgörande, bl.a. om det föreligger "hinder som säljaren inte kan övervinna". Det ligger nära till hands att jämföra detta uttryck med motsvarande i 29 §, som handlar om säljarens befrielse från skadeståndsskyldighet. Det är vissa skillnader i uttryckssättet, och man skulle önska en närmare beskrivning i motiven av vad skillnaderna medför för praktiska konsekvenser.

Förslaget gör inte någon skillnad mellan speciesköp och leveransavtal, och i detta stadgande visar sig en konsekvens härav. För närvarande kan en säljare vid speciesköp aldrig vara skyldig att utföra en annan prestation, om den avtalade speciesprestation blir omöjlig. Om säljaren liar sålt en viss begagnad bil och den förstörs blir han inte skyldig alt leverera en annan, likvärdig bil, inte ens om säljaren skulle ha en sådan till sitt förfogande. När nu skillnaden mellan specieköp och leveransavtal är försvunnen ur lagtexten, undrar man vad som skall gälla. Uttalandena i motiven s. 174 och s. 246 n tyder på att något motsvarande gällande rätt skall fortsätta att gälla även i framliden. Men åtminstone uttlandena i specialmotiveringen är vaga, och varken vad som sägs i den allmänna motiveringen eller i specialmotiveringen har något stöd i lagtexten. I 36 § 2 st., som handlar om "omleverans", görs ett undantag som får antas åsyfta specieköp. Frågan gäller inte endast klara speciesköp utan alla köp vid vilka någon form av "substituted performance" är möjlig. Med andra ord, om säljaren inte kan utföra exakt den avtalade prestationen men kan leverera något som liknar den, är han då skyldig att göra det? Exempelvis, om han inte har någon maskin av exakt den avtalade modellen men han har en annan maskin som kanske är något dyrare och som fyller köparens behov, är han då skyldig att leverera en sådan?

När det i motiven s. 246 y talas om skyldighet att genomföra en transport med andra transportmedel än som förutsatts, påminns man om Uniform Commercial Code§ 2 - 614', som gäller transport med annat transportmedel än det avtalade. Men i motiven nämns detta endast som ett exempel, och man frågar sig om skyldigheten att utföra "substituted performance" kan utsträckas även till andra fall (såsom synes gälla enligt amerikansk rätt). Det hänvisas i motiven (s. 247) lill en tolkning av säljarens åtagande. Men del behövs ju utfyllande regler för de fall där avtalet inte ger stöd för någon tolkning, särskilt som del får antas vara undantag att avtalen innehåller något som berör frågan.

Den andra delen av samma mening behandlar missförhållande mellan 114

uppoffringar från säljarens sida och köparens intresse. Man lägger märke Prop. 1988/89: 76 till att lagtexten talar om "uppoffringar som inte är rimliga" (medan del i Bilaga 3 motiven sägs att de skall vara "orimliga" (se s. 248). Denna skillnad i språklig nyansering är inte obetydlig.

I 2 st. sägs all köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpel om han vantar "orimligt länge" med att framställa kravet. Den språkliga nyanseringen är här en annan än i den nu gällande formuleringen (i 26 § köplagen), enligt vilken köparen föriorar rätten att kräva fullgörande om han inte kräver det "inom rimlig lid". Man frågar om någon ändring är avsedd. Den äldre formuleringen synes bättre motsvara sakskälen för ändringen.

Sveriges Advokatsamfund

25 § Första stycket

Samfundet hänvisar till punkt 4 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4). Av skäl som Hjerner anför bör andra meningen utgå.

Sveriges domareförbund

Om säljaren är i dröjsmål kan köparen kräva alt köpet skall fullföljas. Arbetsgruppen har föreslagit all inskränkningar i köparens rätt till naturaprestation uttrycks i lagtexten. En grundtanke i förslaget är att göra en intresseavvägning mellan parterna, där hänsyn tas till säljarens uppoffringar att utföra fullgörelsen och köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Förbundet har intet att erinra mot alt en regel av detta slag införs i köplagen, men vill uttrycka den uppfattningen att tillämpningen av en sådan regel kan erbjuda svårigheter och medge visst godtycke. En befrielse från att fullgöra köpet bör endast få förekomma om förhållandel mellan parternas intressen rubbals så påtagligt all det inte är rimligt att kräva att säljaren skall fullgöra köpel.

Näringslivsorganisationerna

25 § Enligt denna paragraf (första stycket) har vid dröjsmål med varans avlämnande köparen räll att kräva köpels fullgörande.

I styckets andra mening föreskrivs vidare att så länge det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn lill köparens intresse av alt säljaren fullgör köpet, är dock säljaren inte skyldig att fullgöra köpet.

Gällande köplag saknar en motsvarande regel om begränsning av köparens rätt all kräva fullgörande.

Enligt gällande rätt anses emellertid säljaren inte skyldig att fullgöra köpet, när skadeståndsskyldighel bortfaller p. g. a. force majeure eller s. k. objektiv omöjlighet. Så länge hindret föreligger, är dock säljaren skyldig att anstränga sig för att undanröja detsamma. Då hindret upphört, är enligt rättspraxis köparen oförhindrad att kräva fullgörelse.

Skadeståndsskyldighet p. g. a. säljarens dröjsmål regleras på annat ställe
i förslaget. Förevarande bestämmelse avser således endast förulsättningar
na för tvångsverkställighet. I praktiken förekommer tvångsverkställighet
av naturaprestalioner ytterligt sällan. Normalt avgör säljaren själv om han
är i stånd att fullgöra. Om han därvid finner att så inte är fallet, utnyttjar 115

köparen normalt sin räll till skadestånd. Något praktiskt behov av den Prop. 1988/89:76
föreslagna regeln föreligger därför inte. Bilaga 3

Härutöver menar organisationerna, i likhet med vad professor Hjerner uttalar, att det är motsägelsefullt alt i ett stadgande säga att säljaren inte är skyldig att leverera och i andra stadganden förutse all han ändå kan bli skadeslåndsskyldig. Bestämmelsen kan på så sätt skapa oklarhet.

Organisationerna kan därför inte tillstyrka första styckels andra mening utan föreslår all denna utgår.

I andra stycket föreslås att köparen förlorar rätlen att kräva fullgörelse, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Denna passivitets-regel synes vara av tvivelaktigt värde och bör därför kunna utgå. För det fall att regeln befinnes nödvändig, vill dock organisationerna uttala att de inte har något att erinra mot lydelser i sak. Beträffande rekvisitet "orimligt länge" kau/emellertid anmärkas att förslaget, i enlighet med ny lagstiftningsteknik, givits en mer allmänt hållen formulering. Detta är något som generellt kännetecknar förslaget. Det är därvid av vikt, att det klart framgår av motiven om någon skillnad i förhållande till gällande rätt avses eller inte. Organisationerna har när del gäller rekvisitet "orirnligl länge" utgått från att del har samma innebörd som gällande rätts "ej inom rimlig tid".

Sveriges köpmannaibrbund/SHIO Familjefiiretagen

Köparens räll att kräva fullgörelse av köpet innebär att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet så länge det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Enligt motiven innebär kravet på ett väsentligt eller orimligt missförhållande alt avialsbalansen rubbas på ett ovanligt kraftigt sätt. Samtidigt anges att köparen föriorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet om han väntar orimligt länge med all framställa kravet. Distinktionen mellan orimligt länge och inom skälig lid anges i motiven på så sätt att orimligt länge typiskt sett gäller en längre tid än inom skälig tid. Samtidigt bibringas man den uppfattningen all en uppoffring som inte är rimlig är detsamma som alt det är orimligt. Delta skapar oklarheter om lagstiftarens andemening, enär distinktionen mellan något som inte är rimligt och något som är orimligt inte är delsamma.

Sveriges Redareförening

Säljarens dröjsmål

I förslagets 25 § stadgas all säljarens fullgörandeskyldighet upphävs om säljaren inte kan övervinna hindret eller om fullgörelsen skulle förutsätta sådana uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse. Säljaren är således inte skyldig att fortsätta tillverkningen eller fullgörelsen under dylika omständigheter. Vilken typ av hinder som det måste vara fråga om för all fullgörandeskyldigheten skall upphöra framgår inte av lagtexten som därigenom skiljer sig från tidigare förslag (SOU 1976:66) där force majeure-situationer exemplifieras.

Av specialmotiveringen framgår all alla omständigheter som rent faktiskt hindrar köpets fullgörande kan vara av betydelse. Orsaken lill alt köpel inte fullgjorts får dock betydelse vid bedömningen av säljarens skadeståndsskyldighel.

Föreningen delar den uppfattningen som på flertalet ställen framkom- 116

mer i specialmoliveringen att avtalets innehåll är styrande vid fastställan- Prop. 1988/89: 76

det av vad som är att betrakta som hinder för säljarens fullgörandeskyldig- Bilaga 3

hel.

Föreningen finner dock specialmoliveringen lill paragrafen (sid. 246) rimlig så till vida att en bedömning i relation till säljarens förpliktelse, dvs. avtalels innehåll, måste göras i varje enskilt fall för att fastställa vad som utgör ett hinder. Det är viktigt att påpeka att någon uppenbar obalans mellan partsintressena inte får uppslå.

För att inte oklarhet i lolkningsgrunden skall uppstå bör man eftersträva en enhetlig terminologi avseende tidsangivelserna. Nu används flera olika uttryckssätt såsom exempelvis "orimligt länge" och "oskälig tid".

26 §

Jan Hellner

26 § Denna bestämmelse handlar om säljarens "inlerpellation" till köparen vid säljarens dröjsmål, och påföljden av uteblivet svar är enligt förslaget att köparen går miste om rätlen alt häva om säljaren levererar godset inom den period under vilken han sagt sig vilja leverera. Den nuvarande 26 § köplagen har också en bestämmelse om inlerpellation, vilken emellertid går ut på motsatsen, nämligen att vid underlåtenhet att svara köparen går miste om rätlen att kräva fullgörande.

Det är tveksamt om en regel om inlerpellation fyller någon större funktion under nuvarande förhållande, med de goda kommunikationer som nu finns, och det är också tvivelaktigt, vilken påföljden av underlåtenhet att svara bör vara. Myckel beror på frågans exakta formulering och omständigheterna. Den nu föreslagna regeln kan visserligen i många fall leda till lämpliga resultat, men i andra fall kan resultaten bli olämpliga. Säljaren sänder kanske rutinmässigt frågor till alla sina kunder när han blivit försenad, och en särskild köpare underlåter att svara därför att han vet eller tror sig veta att säljaren redan känner till att köparen inte vill mottaga en försenad leverans. Den konsekvens som följer av den nuvarande regeln behöver inte vara så betungande; köparen kan, om han förlorar rätten att kräva fullgörande, i de flesta fall skaffa sig motsvarande gods från annat håll. Del är allvarligare att, såsom enligt förslaget, gå miste om rätten att häva ell köp redan innan leverans har skett och sålunda kunna påtvingas gods som köparen inte alls vill ha. Den föreslagna regel förefaller därför tvivelaktig.

Lantbrukarnas riksfiirbund

Den förändring i förhållande till gällande rätt som föreslås genom passivi-letsregeln i 26 § torde vara ändamålsenlig för näringslivet och lagstiftning tillstyrkes därför av LRF. Köparen måste alltså agera för att inte drabbas avpassivilelseffekt.

Näringslivsorganisationerna

26 § Arbetsgruppen föreslår här (första stycket) en ändring i förhållande
till gällande rätt avseende den situationen att säljaren frågar köparen om
han Irols dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid. Om köparen inte
svarar inom skälig tid, förlorar han enligt förslaget rätten att häva köpet.
Motsvarande skall gälla om säljaren, i stället för att framställa en förfrå- 117

gan, meddelar köparen att han kommer att avlämna varan inom en viss Prop. 1988/89:76

tid. Bilaga 3

Organisationerna instämmer i arbetsgruppens uppfattning att del är mer

ändamålsenligt att reglera rätten att häva. Köparens underlåtenhet att

svara bör ges en passivitetsverkan enligt förslaget. I förslaget uttalas all stadgandets tillämplighet förutsätter att säljaren i

sin förfrågan eller sitt meddelande angivit en bestämd tidsfrist eller frist

för fullgörelsen. Della bör komma till tydligare uttryck i lagtexten och

organisationerna föreslår därför alt ordet "viss" byts ul mot "bestämd".

Därmed uppnås också bättre överensstämmelse med texten i 27 §.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Enligt 26:e paragrafen, kan köparen inte häva köpet om säljaren tillfrågat köparen om denne trots dröjsmålet godtar avlämnandet inom viss tid eller säljaren meddelar att han kommer att fullgöra köpet inom viss tid och köparen inte svarar inom skälig tid efter det han har fåll'en sådan förfrågan eller meddelande. Detta skall jämföras med möjligheten för köparen att enligt 27:e paragrafen förelägga säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande. Om denna tilläggstid inte är oskäligt kort, får köpet hävas om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Enligt motivuttalandena sidan 250, sista stycket, framgår alt säljaren inte bör uppnå en förlängd lidsfrist om köparen i samband med att han förelägger säljaren en tilläggstid, har gjort klart att avlämnandet efter tilläggstiden är utesluten. Med hänsyn till bestämmelsen i 26:e paragrafen jämfört med 27:e paragrafens andra stycke, anser organisationerna att säljaren inte längre skall ha möjlighet att få fristen förlängd genom en förfrågan eller meddelande som tvingar köparen att än en gång svara och framhålla all han håller fast vid den tilläggstid han själv har förelagt.

Uppsala universitet

Förändringarna när dél gäller köparens hävningsrätt vid dröjsmål tillstyrks i huvudsak. På grund av frågans stora betydelse från allmän obligationsrättslig synpunkt bör dock hävningsfömtsättningama i 27 § formuleras tydligare (jfr nuvarande 21 § köplagen, det danska förslaget och motiven s. 252 f). så att det framgår alt väsentlighelsbedömningen inte skall gälla kontraktsbrottet i sig utan dess verkan för köparen. Det bör även framgå att den tr köparen väsentliga betydelsen skall ha varit synbar för säljaren. Om köparen betingat sig ett noggrant iakttagande av leveranstiden (fixköp), bör dock väsentlighelsbedömningen såsom enligt gällande rätt kunna anknyta mer till kontraktsbrottet i sig.

27 §

Jan Hellner

27 § Enligt det svenska förslaget är det inte någon förutsättning för att
köparen skall äga häva köpet vid väsentligt dröjsmål med avlämnande att
säljaren insett eller bort inse alt dröjsmålet är väsentligt. Så föreskrivs
emellertid i det danska förslaget. 1 motiven sägs, med syftning bl. a. på det
svenska förslaget, (s. 253) att säljarens kännedom om dröjsmålets betydel
se för köparen kan tillmätas relevans. Läsaren måste ställa sig frågan ll{

varför, om detta är avsikten, man har valt en lydelse som, inte minst Prop. 1988/89:76
genom att den avviker från den danska, ger rakt motsatt intryck. Bilaga 3

Lantbrukarnas riksförbund

Förslaget i 27 § om väsentlighetskrav för hävning vid säljarens dröjsmål tillstyrkes. Reglerna om hävningssanktionen innebär förenklingar.

Sveriges Advokatsamfund

27 § Samfundet delar Hjerners uppfattning att det är viktigt att rekvisitet "väsentligt avtalsbrott" närmare preciseras. Det förefaller samfundet vara riktigare att rekvisitet uttrycks, som Hjerner föreslår, så att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för köparen.

Samfundet förordar att en bestämmelse i huvudsak i enlighet med. vad Hjerner föreslår i 27 § första stycket intages i lagen.

Sveriges domareförbund

Förbundet delar arbetsgruppens uppfattning alt hävning på grund av dröjsmål endast bör komma i fråga om dröjsmål är väsentligt, men vara oberoende av orsakerna till dröjsmålet. Enligt gällande lag får hävning vid dröjsmål ske även om det är ringa, om det är så alt köparen har betingat sig noggrant iakttagande av en särskild leveranstid (21 §andra stycket). Arbetsgruppen synes mena att bedömningen om väsentlighetsrekvisitel är uppfyllt bör bestämmas med hänsyn till omständigheterna i dél "könkreta fallet (sid. 181 och 253). Förbundet vill ifrågasätta om inte detta ändå bör komma till uttryck särskilt i lagtexten på sätt angivits i nuvarande bestämmelse.

Förbundet ställer sig frågande till att i detta sammanhang oanvända ullryck som att "köparen förelagt säljaren", (27 §). Likaväl torde motsvarande resultat kunna uppnås med en lokution om att:köparen meddelar eller underrättar säljaren. Något formkrav på föreläggandet kan rimligen inte uppställas.

Ackordscentralen Stockholm

I förslagets 27 § 2 st. uttrycks en princip som i doktrinen redan antas gälla (se t. ex. Hellner Speciell avtalsrätt I, s. 96). Det handlär om s.k. Nachfrist. Utgångspunkten är att säljaren ej levererat i tid men att dröjsmålet ej utgör väsentligt avtalsbrott. Genom att köparen utsätter viss bestämd tid inom vilken prestationen skall vara fullgjord (Nachfrist) kan han skaffa sig. hävningsrätt om dröjsmålet kvarstår vid den tidpunkten trots att dröjsmålet ej heller vid den tidpunkten skulle utgöra väsentligt avtalsbrott. En Nachfrist får ej vara oskäligt kort. Goda skäl synes föreligga för att kodifiera denna praxis.

Näringslivsorganisationerna

27 § Organisationerna tillstyrker förslaget om väsentlighetskrav för hävning vid säljarens dröjsmål (första stycket).

Organisationerna har i och för sig inte något att erinra mot bestämmel
sen om s. k. nachfrist (andra stycket). 119

I anslutning härtill instämmer organisationerna i professor Hjerners Prop. 1988/89:76 uttalande all del är viktigt all det redan av lagtexten framgår all hävning Bilaga 3 vid s.k. fixköp kan ske vid ringa dröjsmål utan föregående nachfrist. Organisationerna delar även Hjerners uppfattning alt det i lagtexten skall vara klarlagt att det inte bör krävas särskild bevisning om dröjsmålets betydelse för köparen i del enskilda fallet eller fristsättning om det av avtalsvillkoren framgår att ett rätlidigt iakttagande av leveranstid betingats.

28 §

Försvarets materielverk

Genom 28 § kommer köparens rätt alt häva tillverkningsköp vid dröjsmål att mycket kraftigt begränsas om inte annat särskilt avtalas. Utredningen har inte givit mycket stöd för tolkning av bestämmelsen, och inte heller förarbeten till konsumentköplagen ger vägledning. Uttrycket "hans syfte med köpet är väsentligen förfelat" måste rimligen utgå från köparens subjektiva behov. Måste syftet vara känt eller bort vara känt för säljaren? Avser "syfte med köpet" del syfte köparen hade vid tidpunkten för avtalets ingående eller är även syften och behov som uppstår efter det avtalet ingåtts men innan leverans skett relevanta? Exempelvis avvaktan på en viss framlida användning, men innan leverans sker kan en händelse inträffa, som medför att köparen vill ta varan i bruk omedelbart efter leveransen. En försenad leverans kan medföra att köparen inte längre får användning för varan. Är köparen i denna situation tvingad att meddela säljaren sitt nya syfte med var?.n? Är det nya syftet hävningsgrund, om det väsentligen förfelas?

Det enda exemplet utredningen ger på "väsentligen förfelat" är att köparen lill följd av dröjsmålet inte längre har användning för varan. Varför är köparens behov av alt kunna ta varan i bruk vid viss tidpunkt helt förbisett? Om köparen har ett mycket stort behov äv varan och drabbas hårt av dröjsmål bör han kunna häva köpet och beställa av en annan tillverkare. Om köparen har kontinuerligt behov av varan kan dröjsmålet innebära att köparens syfte med köpet inte är "väsentligt förfelat" men all olägenheten av att varan försenas blir större ju längre dröjsmålet varar. Del kan ifrågasättas om utredningen avser att syftet kan bli väsentligen förfelat när köparen väl beställt från annan tillverkare och därför inte längre har behov av den första varan!

Även det fall att varan inte beräknas bli avlämnad alls omfattas av reglerna om dröjsmål. Hur långt dröjsmål skall köparen — även om syftet med köpet inte förfelats genom dröjsmålet — tvingas acceptera innan hävningsrätt inträder? För vissa tillverkningsköp kan man inte säga att vid en viss lidpunkt är köpet väsentligt förfelat. Måste köparen då kvarbli vid köpet fram till dess allmän preskription inträtt?

Materielverket anser, trots vad som anförts, att det kan vara befogat
med en regel som väger köparens och säljarens intressen mot varandra.
Däremot bör enligt materielverkets bestämda uppfattning även för till
verkningsköp som huvudregel rekvisitet "väsentligt avtalsbrott" gälla. Att
köpet skulle vara väsentligt förfelat borde vara en supplerande regel som
kunde ge domstolar rätt att ta viss hänsyn till betydelsen för parterna att
avtal hävs. Eventuellt är det ändamålsenligare att inrikta undantag vid
lillverkningsköp på att leverans på avtalad tid skall vara av särskild vikt
för att hävning skall få ske. 120

28 § Prop. 1988/89:76

Sveriges Advokatsamfund

28 § Samfundet anser att den föreslagna regeln är för sträng mot köparen.

I motiven (s. 255) framhålls all köparen i här avsedda fall ofta inte har lika stort behov av alt kunna häva köpet på grund av säljarens dröjsmål. Samfundet menar att della förhållande inte är något skäl för all inskränka köparens hävningsrätt. I det fall köparen inte har något behov av all häva lär han inte heller göra det. Delta torde reglera sig självt. Det skall noteras, för det första att hävning inte är en alldeles riskfri åtgärd från köparens sida i det enskilda fallet. Visar det sig vid en rättslig prövning att köparen saknat hävningsgrund kan hävningen stå honom dyrt. För del andra betyder hävningen all köparen inte får det gods han köpt vilket också kan vålla honom besvär. Det finns därför ingen anledning all utgå från att en köpare skulle häva om han inte har behov av det.

Samfundet anser att rekvisitet alt köparens "syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet" i alltför hög grad begränsar köparens hävningsrätt. Det kan tänkas fall där ett dröjsmål med en leverans av en speciell utrustning innebär all köparen lider stora ekonomiska förluster eller åsamkas andra betydande olägenheter men all hans syfte med köpet för den sakens skull inte förfelats genom dröjsmålet. När utrustningen väl kommer kan köparen kanske använda utmstningen för del avsedda ändamålet. Men det har kostat honom myckel pengar eller andra uppoffringar. Det är då rimligt all han inte skall behöva vänta på leveransen utan i stället skall ha en räll att häva och skaffa utrustningen från annat håll. All dröjsmålet från den förste säljaren ger köparen rätt till skadestånd är ofta en klen tröst. För det första kan han ha svårt att visa sin skada, för det andra kanske säljaren inte har något att betala med.

Samfundet godtar att del skall vara svårare att häva vid denna typ av avtal, därför att man i större grad måste beakta säljarens intresse. Men intresseavvägningen är inte godtagbar.

Enligt motiven (s. 256) förutsätter inte uttrycket "har varan tillverkats" att tillverkningen redan slutförts. Om denna förutsättning verkligen skall gälla, bör det framgå tydligare av lagtexten. Enligt vanligt språkbruk torde nämligen uttrycket "har varan tillverkats" mycket väl kunna tolkas så att del avser endast den situation att tillverkningen redan slutförts.

Näringslivsorganisationerna

28 § Arbetsgruppen föreslår här en helt ny regel, vilken organisationerna
anser fått en lämplig utformning.

I förslaget ges endast ett exempel på fall när paragrafen kan bli tillämplig. Organisationerna menar all del skulle vara värdefullt om det i motiven ges ytteriigare exempel, särskilt med avseende på rekvisitet "väsentligen förfelat",

29 §

Allmänna reklamationsnämnden

Skadestånd

De bestämmelser som föreslås är väl nyanserade men förefaller också vara
mycket komplicerade. Det är önskvärt med en viss förenkling av reglerna
även om detta skulle gå ut över nyanseringen. 121

Svea hovrätt Prop. 1988/89:76

Skadestånd — kontrollansvaret Bilaga 3

29 § 2 st. andra meningen i de danska, finska och svenska förslagen saknar direkt motsvarighet i det norska förslaget och i FN-konvenlionen (art. 79). Olikheten mellan förslagen synes dock närmast vara av formell natur (se s. 265).

I enlighet med de allmänna synpunkter som hovrätten inledningsvis har anfört anser hovrätten, att en anslutning till den norska varianten bör övervägas. Det bör framhållas att det är särskilt betydelsefullt att en enhetlig reglering uppnås på denna punkt. Regleringen av kontrollansvaret i 29 § är ju grundläggande för väsentliga delar av förslaget i övrigt.

Försvarets materielverk

Materielverket är positivt till alt köplagens krav på objektiv omöjlighet utbytes mot ell krav på hinder såsom förutsättning för befrielse från skadeståndsskyldighet. Denna lindring av kravet får emellertid inte innebära att de omständigheter, som är kvalificerade såsom hinder, uttunnas. Även om kriterierna för befrielse är angivna så är den i avtal ofta brukade förteckningen över relevanta omständigheter ett gott stöd för tolkningen. Regeln skulle bli avsevärt mera användarvänlig med en sådan förteckning.

De flesta hinder är av sådan karaktär att orsakerna går alt övervinna genom ökade ekonomiska insatser. Del är i högsta grad oklart vad utredningen (s. 257) avser med "omständigheter av ekonomisk natur". Troligen avses t. ex. prisstegringar på material, valutaförändringar eller andra liknande fördyringar. Detta är emellertid förhållanden som det i avtal i regel går att skydda sig mot.

Vad utredningen (näst sista st. s. 257) säger om "orsak" och "inverkan" är också oklart. Är det meningen att det skall ställas lägre krav än nu på rekvisilen för befrielse? Orsakens natur är lika viktig som dess inverkan när det skall konstateras om hindret befriar från skadeståndsskyldighel. Om kraven nedsätts på att orsakerna dels skall ligga utanför säljarens kontroll och dels att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med dem, så finns del risk för att regeln snarare blir en allmän jämkningsregel. Även i kraven på vilken inverkan som skall anses utgöra hinder gör utredningen ett uttalande som medför osäkerhet. Först talar utredningen om "extraordinärt betungande" (rad 3 på s. 257) men senare sägs "klart ... överskrida gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid ett köp av ifrågavarande slag" (st. 4 samma sida). Det senare uttalande leder tankarna till att en jämförelse skall ske mellan pris och prestation. Denna fråga diskuterades i förarbetena till 36 § avtalslagen. I detta avseende torde 36 § tillämpas myckel restriktivt.

Materielverket tillstyrker att det skall vara tillfyllest med att omständigheterna utgör ett hinder i stället för objektiv omöjlighet däremot anser materielverket att frågan om s. k. ekonomiskt force-majeure utvecklats alltför dåligt av utredningen för att kunna medföra ändring av rättstillämpningen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet

En betydande förändring i förhållande till gällande räll är att säljaren vid
dröjsmål föreslås bli skadeståndsskyldig utom när dröjsmålet orsakats av
ett hinder utom säljarens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas 122

ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha Prop. 1988/89:76 undvikit eller övervunnit. Anlitar säljaren en självständig medhjälpare för Bilaga 3 att uppfylla sin skyldighet och dröjsmålet beror på denne, är säljaren ändå ansvarig för dröjsmålet om inte även den självständige medhjälparen är ursäktad enligt samma bedömningsgrunder. Ansvaret gäller oavsett om avtalet gäller species eller genus eller är ett tillverkningsavlal. Förslaget innebär å ena sidan inte force majeure-regel, eftersom händelsen inte behöver vara extra ordinär. Å andra sidan framhålls det i motiven alt det inte heller är fråga om någon culparegel; säljaren är ansvarig, även om han inte förfarit klandervärt, om bara händelsen legal utanför säljarens kontrolls. 183yoch259y).

Fakultetsstyrelsen ifrågasätter om skillnaden i själva verket är så stor mellan del föreslagna "kontrollsfäransvaret" och en exculpationsregel. Culpabedömningen är numera ofta tämligen objektiviserad (jfr Conradi i SvJT 1969 s. 316 ff) och påminner sålunda om det föreslagna kontrollsfäransvaret. Om en part i ett kontraktsförhållande uppdrar åt en tredje man att fullgöra hans skyldighet, brukar konlraktsparten ha ett ansvar för självständiga företagares culpa (Non delegable duties), och även detta kan bli bedömt med en tämligen objektiviserad culparegel. Frågan är om det inte kunde övervägas att istället stadga ett exculpationsansvar för säljaren med ansvar för självständiga medhjälpare, varigenom ansvaret anknöts till en redan känd princip. Ett särskilt skäl till att välja ett exculpationsansvar är att detta måhända är lättare alt svälja vid köp av bestämt gods och vid tillverkningsavtal, och att det då blir av mindre betydelse hur gränsen dras mellan köp och tjänster. Möjligen kunde man också hävda att det vore lättare att acceptera att säljarens skadeståndsskyldighet även omfattar indirekta skador, ifall ansvaret bygger på culpa.

Icke desto mindre har fakultetsstyrelsen ingen erinran mot att det föreslagna kontrollansvaret införs. Anledningen härtill är bl. a. att vi inte tror, att ansvaret blir så mycket strängare än enligt en exculpationsregel och att en kontrollsfärsregel på ell tydligt sätt anger vilka moment som skall beaktas vid bedömningen, medan det finns risk att en exculpationsbedöm-ning blir mer svepande. Vad som anförts i motiven synes i stort sett vara konsekvent och klargörande. Vi instämmer således i vad som skrivs om lokala arbetskonflikter (s. 258 O, där avgränsningen av säljarens kontrollsfär dogmatiskt kan diskuteras. Likaså instämmer vi i att säljaren bör ansvara för beräkningen av sin produktionskapacitet och för uppkomna störningar i hans tillverkningsmaskineri. När det sedan sägs att eldsvåda är en befrielsegrund endast om orsaken till branden inte ligger inom säljarens kontrollsfär, blir förståelsen lite svårare. Vi uppfattar det som skrivits i motiven på det sättet, att säljaren ansvarar för eldsvåda på gmnd av tekniska fel, utan alt man behöver diskutera huruvida säljaren varit försumlig, men all säljaren inte blir skadeståndsskyldig vid en mordbrand, vare sig elden tänts av utomstående eller av en anställd (jfr arbetstagarnas s. k. självständiga handlande vid lokal arbetskonflikt). Till kravet att hindret måste ha varit oförutsebart för säljaren vill vi anteckna, alt avtalet ofta får anses innehålla ett förbehåll om all leveranshinder inte uppstår i de fall då hindret varit synbart för båda parter, såsom när avtal ingås om köp med leverans via järnväg trots att strejk varslats inom denna transportsektor. Vi läser vidare förslaget på det sättet att en säljares bortralionalisering av lager och uppbyggnad av logistiska leveransschemata sker på hans egen risk (s. 260 f).

Vid valet mellan ett strikt ansvar med undantag för force majeure, ett
konlrollsfaransvar och ett culpaansvar av något slag väcks naturligtvis
frågan, om en säljare genom köpeavtalet skall anses ha garanterat att 123

leverans kommer att äga rum på avtalad lid eller om säljaren blott får Prop. 1988/89:76 anses ha lovat att med omsorg sträva efter all leverera på utsatt tid, såvida Bilaga 3 han inte gjort någon särskild utfästelse (jfr nedan beträffande fel). 1 det första fallet är det naturiigt att utgå från ell strikt ansvar, och varje modifikation synes tämligen godtycklig; i det senare fallet kan endast ett slags culpaansvar komma i fråga. Nuvarande köplag synes bygga på att säljarens leveranslöfte inte får uppfattas som absolut, ty i så fall skulle egentligen inga undantag ha gjorts. Den väckta frågan bör emellertid inte ställas och besvaras i denna renodlade form. I själva verket är det fråga om att hitta en reglering av skadeslåndsfrågan, som innebär en lämplig avvägning mellan säljaren och köparen vad avser risken för alt säljarens ansträngningar slår fel och som är rättstekniskt enkel att tillämpa. Med denna utgångspunkt kan det synas rimligt att säljaren bär risken inte bara för egen vårdslöshet utan även för hinder som är att hänföra till hans egen kontrollsfär, medan leveranslöftet får läsas med den reservationen att hinder som säljaren inte råder över skall fritaga honom i vart fall från skadeståndsskyldighet.

Jan Hellner

29 § Denna vikliga bestämmelse om säljarens skadeståndsskyldighel vid dröjsmål utgör till sin huvuddel en översättning av motsvarande regel i FN-konventionen (art. 79), och den skiljer sig helt från nu gällande regel och från SOU. Det kan vara lämpligt att i del följande utgå från den nuvarande köplagen och se på förändringarna.

23 § köplagen föreskriver att vid specieköp säljaren svarar för vållande, med omvänd bevisbörda. Han blir således inte skadeståndsskyldig om det sålda godset förstörs genom olyckshändelse. Förslaget har ingen specialregel ulan även specieprestation faller under det allmänna uttrycket "hinder utanför säljarens kontroll". Det är klart att förstörelse av godset är ett hinder, men ligger det utanför säljarens kontroll? Såvitt jag kan se ger motiven (s. 258 f) inte något klart besked på den punkten; snarast får man intrycket att närhelst en händelse inträffar medan del sålda godset är i säljarens besittning den ligger inom hans konlrollsfär även om den är rent kasuell, med undanlag för naturkatastrofero. dyl. Man hade kunnat önska ell klarare ställningslagande i motiven till en situation som enligt nu gällande rätt är föremål för en särskild bestämmelse.

Vid leveransavtal anses den nu gällande 24 § köplagen, som fråntar
säljaren från skadeståndsskyldighet endast vid s.k. objektiv omöjlighet,
vara sträng mot säljaren. 1 SOU gjordes ett försök att mjuka upp säljarens
stränga ansvar och anpassa stadgandet bättre till nuvarande praxis och
uppfattning. 1 den allmänna motiveringen till det nu framlagda förslaget
sägs (s. 157) att det i 24 § på omöjlighet grundade undantaget framstår som
något snävt. Läser man specialmoliveringen lill 29 § förslaget får man
emellertid uppfattningen, att undantaget fortfarande är snävt, i varje fall
åtskilligt snävare än det i SOU. Intrycket är närmast att även den föreslag
na regeln bygger på något slags omöjlighetslära, som emellertid är mer
subjektivt färgad än den lära om objektiv omöjlighet som ligger till grund
för den nuvarande 24 §. "Hinder" torde enligt vedertagen svensk uppfatt
ning beteckna en nästan lika stor svårighet all prestera som "omöjlighet"
(se Almén § 24 n 97 b). Medan SOU bygger på en force-majeure-lanke
finns åtminstone i den nu föreslagna lagtexten inte någon antydan om att
det skulle vara en form av force majeure som avses (jfr även Hjerners
yttrandes. 405). 124

SOU försökte lösa avgränsningsproblemen genom alt räkna upp ett Prop. 1988/89:76 antal olika händelser och komplettera uppräkningen med ett allmänt ut- Bilaga 3 tryck, en teknik som motsvarar vad som är vanligt i standardavtal. Det nu avgivna förslaget försmår denna metod och nöjer sig med ett allmänt uttryck. I praktiken viktigast är säkerligen frågan om arbetskonflikter av olika slag skall befria säljaren från skadeståndsskyldighet. Enligt i Sverige brukliga standardavtal torde arbetskonflikter alltid utgöra befrielsegrund (bortsett från formulär som begagnas vid avtal med öststaterna). Motivens uttalanden om arbetskonflikter (s. 256 f) är svävande, men som hinder utanför säljarens kontroll godtas bl. a. inte "strejk som utlösts på grund av att säljaren klart brutit mot en bestämmelse i gällande lag eller kollektivavtal." Del kan inte anses tillfredsställande att förslaget är så föga preciserat. Det är lätt att förslå att förebilden i FN-konventionen är oklar beträffande arbetskonflikter — ett försök all ta bestämd ställning skulle säkeriigen ha lett till svåra motsättningar mellan öst- och väststater. Men detta kan inte vara skäl för alt en svensk köplag skall vara oklar på en så väsentlig punkt.

Motsvarande kan sägas om andra uttalanden i motiven, t. ex. att en eldsvåda som medför ett prestalionshinder för säljaren utgör befrielsegrund endast om orsaken till branden inte ligger inom säljarens konlrollsfär (s. 259).

Vissa abstrakt formulerade molivuttalanden (s. 257 f) förefaller som om de vore all betrakta som ett ställningstagande i den gamla striden om den s. k. sydfmklslasten. Om en säljare vid avtalets ingående hade frihet alt välja mellan olika sätt för prestation men han har koncentrerat sina ansträngningar på en särskild transportväg eller annan särskild prestationsmöjlighet och prestationen slår fel genom en oförutsedd händelse utanför hans kontroll (fartyget med sydfmklslasten stötte som bekant på ett okänt grund utanför Sandhamn), skall tydligen säljaren befrias enligt motivulla-landena (s. 257 0. Härtill kan åtminstone sägas att om man vill la ståndpunkt i en så diskutabel fråga, det bör ske på ett klarare sätt och att skäl bör anföras.

Den tidigare (ovan under 25 § 1 st.) nämnda frågan om skyldighet till "substituted performance" kommer tillbaka här. Motiven ger intrycket att det finns en skyldighet härtill (säljaren måste "utnyttja sådana alternativa möjligheter som kan finnas för att uppfylla hans åtagande enligt avtalet", s. 261). De reservationer som anförs i omedelbar anslutning härtill är emellertid så omfattande att man inte vet vad som avses.

Bestämmelserna i 2 st., om säljarens ansvar för dem som han anlitat samt för underleverantörer, återkallar den kända meningsskiljaktigheten vid tillkomsten av FN- konventionen om utebliven prestation från underleverantör. Såvitt jag förstår har förslaget här anslutit sig till den regel, som förkastades i konventionen, nämligen att med "anlitad" person jämställs underleverantör. Detta är enligt min mening en förbättring. Men man känner sig osäker när förhållandel till konventionens regel inte klargörs bättre. Enligt motiven (s. 263 n) kan man "efter omständigheterna" bortse från andra stycket och bedöma säljarens skadeståndsansvar enbart enligt första stycket "ifall säljaren i avtalet anvisats att anlita en bestämd tredje man för att fullgöra köpet". Della strider dock mot ordalydelsen av texten; även om säljaren har anvisats att anlita en tredje man har han anlitat denne.

Helhetsintrycket är att bestämmelsen i 29 § är sträng mot säljaren men att motiven samtidigt innehåller uttalanden som öppnar möjligheter till uppmjukning med hänsyn till omständigheterna, ulan att man dock med acceptabel säkerhet vet när en sådan uppmjukning tillåts.

125

Sveriges Advokatsamfund Prop. 1988/89:76

29 § Samfundet finner tankarna bakom den föreslagna lydelsen godtagbara men vill göra följande påpekanden:

—Samfundet anser att "utom kontroll-rekvisitet" skall tolkas subjektivt. Enligt samfundets erfarenhet är detta den gängse uppfattningen hos parter som i avtal använder "utom kontrollrekvisitet".

—Det är önskvärt att lagtexten så långt som möjligt skall kunna förstås ulan tillgång till motiven. Ur den synvinkeln kunde det vara värdefullt med en komplettering av andra meningen i första stycket med en exemplifiering av i huvudsak samma slag som Hjerner har i sitt förslag till 29 § andra stycket första meningen.

—Enligt förslaget anses force majeure inte föreligga beträffande hinder utanför säljarens kontroll "som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpel och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit". I kommentaren härtill (s. 260) sägs:

"Om t. ex. en export- eller importbegränsning eller en strejk som kan drabba fullgörelsen av ifrågavarande köp kunde förutses redan då avtalet ingicks, kan en sådan händelse inte åberopas som gmnd för befrielse från skadeståndsskyldighet."

Samfundet kan inte acceptera det synsättet. Det kan inte vara den enskilde företagarens sak att i någon form av krisläge bedöma sannolikheten av en export- eller importbegränsning eller att i en avtalsrörelse bedöma sannolikheten av strejk eller lockout. Sådana omständigheter bör anses som force majeure om omständigheten inträffar efter avtalets ingående oberoende av hur stor sannolikheten därför var när avtalet ingicks.

— I Hjerners exemplifiering anges "allmän arbetskonflikt omfattande
även säljarens anställda". Samfundet vill ifrågasätta om inte detta bör
ersättas endast av uttrycket "arbetskonflikt". Förutsättningen är ju
enigt den allmänna regel att detta skall skapa ett hinder utanför sälja
rens kontroll etc. Däremot behöver konflikten enligt samfundets me
ning inte vara "allmän"; den kan beröra enbart säljarens eget företag
men ändå vara godtagbar som force majeure. Om säljaren exempelvis
råkar ut för en vild strejk, bör detta många gånger kunna vara lika
godtagbart som force majeure — situation som en allmän arbetskonflikt.
Inte heller behöver en arbetskonflikt nödvändigtvis omfatta säljarens
anställda för att skapa en force majeure-situation. Det är väl känt att andra
arbetskonflikter — stundom endast innefattande mycket begränsade
grupper av exempelvis offentliga tjänstemän — kan skapa vad som sakligt
sett bör betraktas som force majeure-situationer.

En närmare analys av de fall då säljarens insikt inte skall förta force majeure-effeklen, kan komma att visa all i vissa fall köparens motsvarande insikt skall tillmätas betydelse. Exempel: Två svenska företag träffar köpeavtal inför en av alla väntad storstrejk.

Som exempel kan tas situationen vid en väntad stor arbetskonflikt. Som nyss nämnts bör säljarens vetskap om den risken inte förta force majeure-effeklen av konflikten om den bryter ut. Lagtekniskt kan det knytas till företeelsens generella karaktär och det samhälleligt önskvärda i att sådana konflikthot inte paralyserar funktionerna i samhället mer än som är oundvikligt. Alternativt eller parallellt kunde man tänka sig att basera effekten på alt köparen kan fömtsättas ha i huvudsak motsvarande vetskap. Man bör observera att i sådant fall kan force majeure-effekten bli olika om avtalsparten är svensk eller utländsk.

126

Näringslivsorganisationerna Prop. 1988/89:76

29 § Liksom i konventionen om internationella köp (CISG) bygger köplagsförslagets skadeslåndssystem på ett generellt "utomkontroll-rekvisit". Della avses till en början gälla för säljarens ansvar för dröjsmål men genom en hänvisning till 29 § i det lagrum som fastslår huvudregeln för säljarens felansvar kommer "utomkontroll- rekvisitet" även all gälla för detta. Det är därför av stor vikt att närmare fastställa innebörden av detta rekvisit. Del framgår klart av motiven lill förslaget att man uppfattat "utomkontrollrekvisilet" objektivt. Om nämligen en händelse inträffar som orsakar dröjsmål eller fel i varan skall man först fråga sig om denna legat inom säljarens "konlrollsfär". Om så skulle befinnas vara fallet inträffar ansvar för säljaren, även om han i det enskilda fallet inte kan klandras för något, dvs. kan bevisa att ingen som han skall svara för gjort sig skyldig till fel eller försummelse med avseende på möjligheterna att förutse och förebygga sådana omständigheter som kan medföra att varan levereras för sent eller blir felaktig.

Dröjsmålsansvaret enligt 24 § köplagen innebär att säljaren är strikt ansvarig, oberoende av vårdslöshet, och med möjlighet all undgå delta stränga ansvar endast om det förelegat oförutsebar omöjlighet eller force majeure. Detta stränga ansvar anses inte "marknadsmässigt", något som tar sig uttryck i regelmässiga ansvarsfriskrivningar i standardavtal och individuella avtal. Lagrummet erinrar också om möjligheten att göra sådana friskrivningar. Lagstiftaren har med andra ord räknat med att säljarens skadeståndsansvar för dröjsmål ofta skulle komma all uppfattas som ett alltför strängt ansvar. Organisationerna anser emellertid att man har frångått själva grundtanken med del disposiliva regelsystemet. Della bör nämligen ge uttryck för en "genomsnittslösning" som just skall bespara parterna mödan att behöva utforma särskilda klausuler för att åstadkomma en marknadsmässigt riklig risk- och ansvarsfördelning. Om det uppkommer en klyfta mellan de på marknaden faktiskt förekommande avtalen och del disposiliva regelsystemet, inträffar också ofta fall då säljaren drabbas på ett oväntal och oförmånligt sätt, när han av en tillfällighet misslyckats med eller förbiser att i avlaleffå in den klausul som sedvanligt begagnas (se som exempel NJA 1970 s. 478). Det är därför enligt organisationerna viktigt att "utomkonlroll-rekvisitet" uppfattas på ett sådant sätt all det stämmer överens med de "genomsnillslösningar" som förekommer på marknaden.

Organisationerna menar att flertalet säljare och köpare — om de nu över
huvud taget uppfattat distinktionen mellan en objektiv respektive subjek
tiv tolkning av "utomkonlroll-rekvisitet" — utgår från att säljaren bör
kunna undgå skadeståndsansvaret för dröjsmål om han i del enskilda fallet
varit tillräckligt förutseende och vidtagit alla rimliga åtgärder för alt för
hindra försenad levernas. Först om han försummat detta anses händelsen
ha legat "inom kontroll". Mot denna bakgrund kan visserligen förekom
mande uppräkningar av olika slags händelser som skall verka ansvarsbe
friande te sig något överflödiga. Det är emellertid organisationernas upp
fattning att sådana uppräkningar närmast fyller den pedagogiska funktio
nen all anvisa sådana lypsituationer då säljaren normalt undgår ansvar. 1
praktiken blir därför säljarens dröjsmålsansvar enligt förekommande force
majeureklausuler närmast att likna vid ett strängt presumtionsansvar och
inte vid ett ansvar helt oberoende av vårdslöshet. Det kanske bör tilläggas
att det inte rör sig om ett isolerat svenskt eller ens nordiskt, problem.
Tolkningen av motsvarande begrepp i utländsk räll har också förorsakat
stora svårigheter. Även tillämpningen av motsvarande rekvisit i CISG del tyi

s.k. "beyond control-rekvisilel" kommer med all säkerhet att leda lill Prop. 1988/89:76 olika resultat i olika jurisdiktioner. Det finns därför ingen anledning att Bilaga 3 genom molivuttalanden anamma den objektiva varianten för tolkningen av "utomkontroll- rekvisitet" i det eventuella syftet all få lill stånd internationell enhetlighet på del ifrågavarande området.

Mot bakgrund av det ovan sagda vill organisationerna förorda att lagtexten i 29 § behålls oförändrad men all lagmotiven ger ett klart uttryck för att "utomkonlroll-rekvisitet" skall tolkas subjektivt och att del därför närmast motsvarar ett strängt presumtionsansvar.

Motorbranschens riksförbund

29 § Skadeståndet bör bygga på ett presumtionsansvar. Vi hänvisar till
MRF:s yttrande över den nya konsumentköplagen.

Sveriges Redareförening

Köparens räll till skadestånd genom säljarens dröjsmål enligt 29 § och säljarens underrättelseskyldighet till köparen om hindret för fullgörande och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse vinner föreningens stöd då reglerna är ägnade att minska risken för onödiga kostnader på köparsidan.

30 §

Uppsala univsersitet

Förslaget till 30 § är tämligen milt sett från säljarens synpunkt. Enligt allmänna principer kan del tänkas att en säljare blir skadeståndsskyldig, om han inte utan dröjsmål meddelar köparen om att det finns risk för att leveranshinder uppstår (se även NL-konlraklen). Det tillstyrks att passiviteten inte medför preklusionsverkan.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Enligt 30:e paragrafen har köparen rätt all få ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han av säljaren blivit underrättad om att fullgörelse ej kommer att ske i lid. Om säljaren meddelar köparen delta inom skälig lid föreligger icke rätt lill skadestånd. Organisationerna ifrågasätter skälet lill varför säljaren skall erhålla skälig tid för all meddela köparen om hindret i fullgörelsen. I och med att säljaren får vetskap om att fullgörelse ej kan ske vid den utsatta tidpunkten, skall ell meddelande avlämnas genast . Något motiv för varför köparen skulle svara för uppkommen skada inom en skälig tid t. ex. fjorton dagar, har icke angivits. Enligt organisationerna kan del ej vara ett för tungt åläggande för säljaren all då denne blir medveten om förseningen lämna meddelandet omgående. Däremot är det av stor betydelse för köparen att genast kunna vidtaga åtgärder för alt förringa skadans storiek.

31 §

Lantbrukarnas riksförbund

Den inskränkning i förhållande till gällande rätt som föreslås vid köparens
reklamalionsskyldighet(31 §) synes godtagbar. 128

Sveriges Advokatsamfund Prop. 1988/89:76

31 § Paragrafen är inte helt lällydd — i synnerhet inte om man jämför med motsvarande paragraf i det danska förslaget, som tydligen avses innehålla en saklig skillnad — och utformningen bör göras klarare. Sakligt sett bör enligt samfundets mening reklamationsregeln innebära — såsom tydligt uttrycks i del danska förslaget — att reklamation skall ske inom skälig tid och att om köparen önskar häva köpet på grund av förseningen skall också hävningen ske inom skälig lid.

Samfundet vill framhålla all hävning — till skillnad från framställande av krav på skadestånd — är en åtgärd som ändrar rättsläget mellan parterna. Är hävningen befogad innebär den, enkelt uttryckt, att avtalet upphör, och är den obefogad ger den, typiskt sett, motparten rätt att häva (på den grunden att den obefogade hävningen utgör ett fömtsebart dröjsmål). Det är därför viktigt all skilja på å ena sidan en hävning, och å andra sidan ett meddelande som innebär att parten förbehåller sig rätten att häva. Den föreslagna formuleringen i 31 § återspeglar inte tydligt denna skillnad. Vad betyder ett meddelande från köparen att han vill häva köpel? Betyder det att han häver köpel eller betyder det att han förbehåller sig rätten att häva köpet? (Inte heller del danska förslagels andra stycke är tydligt i detta avseende.) En motsvarande otydlighet återfinns i förslagets 41 § andra stycket och 61 § (jfr Stefan Lindskog, Kvittning, s. 537 0.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Enligt 31:a paragrafen har köparen skyldighet att inom skälig tid avlämna meddelande till säljaren om han vill göra gällande påföljd såsom hävning eller skadestånd på grund av dröjsmålet (reklamera). Vid hävning räcker så kallad neutral reklamation. Bestämmelsen tar sikte på att varan har avlämnats för sent. Med vara får då anses avse t. ex. ell helt parti av en beställd varugrupp. Om köparen beställer hundra par jeans och leveranstidpunkt är avtalad lill den 1 oktober skall rätten till hävning och tidsfristen inom skälig lid gälla fram till den tidpunkt då hela partiet är levererat. Om säljaren den 5 oktober fullgör 75 procent av leveransen och 20 oktober resterande del och det ej är fråga om delleverans skall köparens rätt till hävning vara kvar under förutsättning all han häver inom skälig tid, räknat från och med 20 oktober.

49:e paragrafen som lar sikte på så kallat partiellt avtalsbrott avser enligt motiven enbart vissa exemplar av ett parti som försenas eller är felaktiga. Förevarande exempel tar emellertid inte sikte på viss mindre del av partiet, varför det är angeläget att ett klarläggande sker i motiven till 31:a paragrafen.

Ackordscentralen Stockholm

På sid. 179 säger sig arbetsgruppen upphäva köparens reklamationsskyl-

dighel i de fall där säljaren avlämnat godset för sent. Samtidigt behåller

man uttryckligen "en särskild reklamationsskyldighel i de fall då han

(köparen) vill häva köpet eller kräva skadestånd på gmnd av att varan

avlämnats för sent". Man kan fråga sig i vilka ytterligare fall det skulle

vara meningsfullt för köparen att reklamera.

129

9 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76. Bilagedel

32§ff Prop. 1988/89:76

Bilaga 3 Sveriges Advokatsamfund

Påföljder av fel i varan

Samfundet finner anledning att ifrågasätta systematiken i reglerna i 32 — 41 §§. Samfundet menar att reglerna skulle bli lättare överblickbara om man i avsnillet inledningsvis anger vilka påföljder köparen kan göra gällande vid väsentliga respektive icke väsentliga fel, därefter anger hur köparen måste reklamera för att kunna göra gällande de olika påföljderna och, slutligen, därefter anger reglerna beträffande de särskilda påföljderna.

42 — 44 §§. Samfundet vill sätta i fråga om det inte är möjligt att finna en bättre redaktionell uppbyggnad av bestämmelserna. 1 den föreslagna uppställningen är det enligt samfundets mening svårt alt urskilja och få en överblick över de olika avsedda situationerna, och 44 § kan kanske t. o. m. leda läsaren vilse.

1 fråga om 44 § 1 hänvisar samfundet till vad samfundet anfört under

3§-

I fråga om 44 § 3 hänvisar samfundet till punkt 8 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Påföljder av rättsligt fel

Enligt 21 § i förslaget får köpare inte såsom fel åberopa vad han vid köpel måste antas ha känt lill. Del framgår inte tydligt av den paragrafen om detta avser även rättsliga fel. Inte heller lämnar motivuttalandena någon vägledning härom. Av förslagets 47 § första stycket tredje satsen: "om han varken kände lill eller borde ha känt till felet" kan emellertid dras den slutsatsen all 21 § första stycket inte skall gälla rättsliga fel. Samfundet anser emellertid alt det är självklart att i lagen skall tas in den regeln att köparen inte får såsom rättsligt fel åberopa vad han vid köpet kan antas ha känt till (eller motsvarande beskrivning som 121 §). Della bör tas in som en allmän bestämmelse i avsnittet med rubriken "Påföljder av rättsligt fel". Enligt samfundets mening vore det orimligt om exempelvis en köpare som köper en vara med vetskap om att den är belastad med panträtt och köparen underrättats om pantsättningen enligt lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man, varvid priset jämte andra villkor i köpavtalet bestämls mot bakgrund av bl.a. kännedomen om panlsättningen, skulle kunna häva köpet eller göra andra påföljder gällande.

Sveriges domareförbund

Utöver de påföljder som köparen redan nu kan göra gällande vid fel i godset — prisnedsättning, hävning, kräva gillt gods och skadestånd — föreslås uttryckliga bestämmelser om säljarens avhjälpande av fel och omleverans (36 — 38 §§). Förbundet har ingen erinran mot all det uttryckligen föreskrivs att köparen får kräva säljaren att avhjälpa felet (36 §) och all säljaren, i fall köparen inte kräver det, också på egen bekostnad kan få avhjälpa felet. Om säljaren skall avhjälpa felet bör det ske under förutsättning att det därav inte uppstår någon väsentlig olägenhet för köparen (38 §).

Arbetsgruppen föreslår vidare att köparens krav på gillt gods — numera
benämnt omleverans — skall ske om felet inte är av ringa betydelse. 130

Förbundet instämmer i all ett väsentlighelsrekvisit bör vara förutsättning Prop. 1988/89: 76 även i della fall för att köparen skall kunna göra gällande omleverans. Bilaga 3 Dock är motiven inte helt klarläggande på denna punkt (sid. 277 fF).

Med hänsyn till all lagleknisk åtskillnad inte föreslås mellan speciesköp och leveransavial är det följaktligen rimligt all i köplagen inläs en bestämmelse om att köparen inte får kräva omleverans om det rör sig om en vara som tillverkats särskilt efter köparens anvisningar och önskemål.

Såsom arbetsgruppen föreslår bör det stå säljaren fritt att i stället för att avhjälpa ett fel välja all företa omleverans (36 § första stycket 2 p.).

Reklamationsregeln i 34 och 35 §§ synes överensstämma med vad som gäller för närvarande enligt 52 § KöpL med undantag för särbestämmelsen om handelsköp. Den föreslagna utformningen bör godtas.

Förbundet godtar all preskriptionstiden förlängs till två år.

I likhet med gällande lag bör också skadeståndsskyldighet inträda för säljaren vid fel i varan , men att del bör finnas vissa förutsättningar för ansvarsbefrielse (42 och 43 §§). Förbundet har inte heller i dessa avseenden några invändningar mot de angivna förutsättningar som intagits som grund för ansvarsbefrielse, men vill framhålla betydelsen av att dessa kommer till klart uttryck i lagregler. Det kan också vara befogat med en något vidgad möjlighet till skadeståndsbefrielse vid tillverkningsköp, som arbetsgruppen föreslår.

Förbundet delar arbetsgruppens uppfattning om att någon uppdelning av olika skadetyper inte bör genomföras.

Ackordscentralen Stockholm

Säljarens skadeståndsansvar för fel i godset diskuteras såväl av arbetsgruppen (främst s. 184 ff, 288 fl) som av Hjerner ensam (s. 409). En viss mildring av det strikta ansvaret för fel i gods av genuskaraklär avses införas samtidigt som läget i princip blir oförändrat vid köp av specieska-raklär. Arbetsgruppen förordar ett presumtionsansvar för culpa i fråga om fel i godset vid beslällningsköp. Regleringen förefaller ha skäl för sig.

Arbetsgruppen definierar rättsligt fel i en föreslagen paragraf (23 §) och även påföljder av rättsligt fel (46— 47 §§). Regleringen följer vad som f n. gäller i fråga om rättsliga fel men det är en fördel om regleringen framgår av lagtext.

Näringslivsorganisationerna

Lagförslaget innefattar en differentiering av säljarens felansvar beroende
på de olika lypsituationer som kan komma ifråga. Jämfört med nuvarande
regler har därför säljarens felansvar blivit betydligt mer utföriigt behand
lat. Detta förklaras delvis av lagförslagels regler om säljarens ansvar för
uppgifter och för underiåtenhet alt lämna sådana uppgifter som är av
betydelse för varans beskaffenhet eller användning. Vidare innehåller lag
förslaget en principiell skyldighet för säljaren att avhjälpa fel och även
ansvaret för försummelse härvidlag behandlas i förslaget. Vad särskilt
beträffar ansvaret för utfästelser innehåller lagförslaget, jämfört med nuva
rande 42 § andra stycket köplagen den skillnaden att skadeståndsansvar
inte drabbar säljaren annat än om del föreligger en verklig utfästelse (44 §
punkt 1). Eftersom nuvarande bestämmelse med uttrycket "kan anses
tillförsäkrad" lätt inbjuder till en godtycklig rättstillämpning, vill organisa
tionerna lill en början uttrycka sin tillfredsställelse över den regel som nu
föreslås gälla för säljarens utfästelser. 131

Vad gäller säljarens ansvar för oriktiga uppgifter eller underlåtenhet att Prop. 1988/89: 76 lämna uppgifter i 44 § punkterna 2 respektive 3 vill organisationerna Bilaga 3 hänvisa till vad som ovan sagts i kommentaren till 18 — 19 §§.

Beträffande den delen av lagförslaget som svarar mot nuvarande 42 och 43 §§ köplagen kan för del första noteras att lagförslaget innehåller en särbehandling av vissa tillverkningsavtal. Dessa föreslås utgöra en "mellangrupp" där felansvaret blivit strängare jämfört med det som föreslås för "vara som fanns vid köpel" (43 § andra stycket i lagförslaget) och som närmast motsvarar vad som nu gäller vid köp av bestämt gods enligt 42 § andra stycket. De tillverkningsavlal som avses skall vara sådana där tillverkningen sker "särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål" (43 § första stycket i lagförslaget). För sådana tillverkningsavlal föreslås ett presumtionsansvar, något som i och för sig är väl motiverat med hänsyn till att tillverkningen ju innebär en arbetsprestation för vilken enligt allmänna rättsgrundsatser ett presumtionsansvar torde gälla. För "vara som fanns vid köpet" har köparen endast rätt till skadestånd om felet uppkommit efter köpet lill följd av säljarens försummelser. Bevisbördan är således "rättvänd" i likhet med vad som nu gäller enligt 42 § andra stycket köplagen. Säljaren ansvarar givetvis också för utfästelser men, såsom ovan sagts, tar lagförslaget avstånd från ett ansvar för "fingerade" utfästelser. Här föreligger alltså en skillnad jämfört med nuvarande 42 § andra stycket köplagen. Något särskilt skadeståndsansvar för svek har inte uttryckts i lagförslaget och behövs väl inte heller med hänsyn till att ansvar då inträftar enligt allmänna regler.

Organisationerna anser att ett "utomkontroll-ansvar" med den betydelse som organisationerna menar att detta rekvisit skall ha (jämför ovan kommentaren till 29 §) kan accepteras som en normalregel för säljarens felansvar. Man kommer då också ganska nära vad som nu gäller enligt 43 § andra stycket köplagen. Däremot vill organisationerna ifrågasätta lämpligheten av alt ha en särskild reglering för vissa tillverkningsavtal. Förutsatt att "utomkontroll-rekvisitet" uppfattas subjektivt, borde man kunna åstadkomma en tillräcklig differentiering för olika avtalssituationer utan att behöva särskilt i lagtexten markera att särbehandling behövs för vissa tillverkningsavtal. Det måste ju också i rättstillämpningen uppstå betydande svårigheter all avgränsa just sådana tillverkningsavtal som kräver särbehandling. Tillverkningsavtalen utgör en heterogen grupp av avtal och i vissa fall kan del vara naturligt att i stället tillämpa "normalregeln" — t. ex. då säljarens huvudprestation utgjort malerialanskaffning — och detta även om varan därefter i ett eller annat avseende tillverkas särskilt för köparens behov. Organisationerna ifrågasätter därför om inte den speciella regeln för vissa tillverkningsavlal i lagförslaget bör utgå, om "utomkonlroll-rekvisitet" får en subjektiv tolkning.

En del tillverkningsavtal kan närmast liknas vid köp av bestämt gods. Det utgör för övrigt en omdiskuterad fråga hur lillverkningsavtalen enligt nu gällande rätt skall klassificeras med avseende på säljarens felansvar. Men för tillverkningsavtal gäller ju generellt att de inte finns i avtalsögonblicket. Genom uttrycket "vara som fanns vid köpet" i 43 § andra stycket i lagförslaget har man uteslutit möjligheten att tillämpa regeln om skadeståndsansvar för försummelse med rätlvänd bevisbörda för sådana tillverkningsavlal som bör jämföras med köp av bestämt gods och för vilka den lindrigare ansvarsgrunden bör gälla. Organisationerna vill därför föreslå all orden "som fanns vid köpet och" i 43 § andra stycket i förslaget slopas.

Organisationerna vill i och för sig tillstyrka det stränga felansvar för
säljaren som föreslås enligt normalregeln i 42 § första stycket. Även om 132

"utomkontroll-rekvisitet" tolkas subjektivt, får säljaren normalt svårt att Prop. 1988/89: 76 undgå skadeståndsansvar om han presterat felaktig vara. Ansvarsbefrielse Bilaga 3 torde i praktiken närmast inträffa vid s. k. dolda fel, dvs. när säljaren inte haft några möjligheter att konstalera avsaknaden av fel före eller i samband med leveransen. Organisationerna kan i och för sig tillstyrka ett sådant strängt felansvar för säljaren men anser att lagförslaget bör begränsa omfattningen av det skadestånd som då kan komma i fråga och hänvisar i detta sammanhang till kommentaren till lagförslagets regler om skadeståndels beräkning 71 — 74§§.

I klargörande syfte vill organisationerna avslutningsvis framhålla följande. Om organisationernas förslag till en subjektiv tolkning av "utomkontroll-rekvisitet" inte skulle godtas föredrar vi i ett sådant läge — trots de tidigare anförda principiella tveksamhelerna — att en uttrycklig ansvarsregel för tillverkningsavtal införs i lagtexten. Organisationernas inställning i frågan är alltså beroende av den tolkning som kontrollrekvisitet ges.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjefiiretagen

Rätlen till skadestånd för köparen vid felaktig leverans regleras i paragraferna 42 lill och med 45. Reglerna är svårtillämpade. Ibland gäller nästin-lill strikt ansvar, ibland presumtionsansvar och ibland culpaansvar. Del kan ifrågasättas om regelns utformning behöver ha denna komplicerade utformning. Det finns anledning all såvitt möjligt förenkla reglerna för att undvika framtida tvister.

Svenska Försäkringsbolags Riksfiirbund

Påföljder av fel I varan

Riksförbundet instämmer i alt en av de allvarligaste bristerna i påföljdssyslemel vid fel enligt gällande köplag är alt där inte ingår något stadgande om säljarens skyldighet att avhjälpa fel. I de slandardvillkor som används i olika branscher intar avhjälpande av fel oftast en central plats och en sådan påföljd är i allmänhet den som ligger i båda parters intresse. Såvitt riksförbundet kan finna, är den föreslagna regleringen av avhjälpande, och även omleverans, väl avvägd.

I nära sammanhang med detta står de säljargarantier som idag finns på marknaden. I sitt yttrande över förslaget till ny konsumentköplag (SOU 1984:25) framhöll riksförbundet all säljgaranlierna alltför ofta praktiskt blir sekundära till konsumenternas egen försäkring, som tvärtom avsetts att vara det sekundära skyddet. Som då framhölls, drabbar detta kostnadsmässigl försäkringstagarkollekiivet. Problemet är aktuellt även inom köplagens område. Av 22 § i förslaget framgår att om en s. k. funktionsgaranti lämnats, dvs. utfästelse givits om varans användbarhet och andra egenskaper, och en försämring inträder under garantitiden, fel i varan skall anses föreligga. Även om rättsverkningarna av en garanti beror på dess innehåll och i 22 § inte åsyftas någon lagreglering av garanliulfästelsernas innebörd, synes det vara en rimlig förhoppning att denna paragraf i förening med köparens räll till avhjälpande eller omleverans saml rätten lill ersättning för kostnaderna för att avhjälpa fel enligt 42 — 45 §§, verksamt skall bidra till all säljargantierna även praktiskt blir del primära skydd som avsetts.

Beträffande skadeståndsreglerna i övrigt vill riksförbundet ifrågasätta
om det finns tillräckligt starka motiv för att skärpa säljarens ansvar vid
specieköp dithän att befrielse endast kommer ifråga i undantagsfall (vid 133

force majeure i ny betydelse). På försäkringsområdet får frågan särskild Prop. 1988/89:76 betydelse eftersom arbetsgruppen antyder att de köprällsliga reglerna skul- Bilaga 3 le kunna få räckvidd även i vad avser skada på annan egendom än den som är föremål för köpet (se nedan).

32 § Näringslivsorganisationerna

32 § Paragrafen anger generellt vilka påföljder köparen kan göra gällande mot säljaren, när varan är behäftad med fel.

Utöver de i paragrafen angivna stadgandena och påföljderna innehåller förslaget emellertid befogenheter för köparen att häva vid successiv leverans och befarat avtalsbrott samt regler om det fallet att endast en del av leveransen är felaktig.

Om nu lagen överhuvudlaget skall innehålla en paragraf av denna rubrikkaraktär ulan egentlig rättslig betydelse, bör den enligt organisationernas mening vara uttömmande eller, i annat fall, formulerad så att det klart framgåratt del finns ytterligare bestämmelser om påföljder vid fel.

Sveriges Redareförening

Feligod.set

De i 32 § stadgade möjligheterna för köparen att kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag då varan är felaktig och då det inte beror på köparen innebär enligt föreningens mening ett väkommet närmande till de förhållanden som allmänt råder. Även här reglerar i forsla hand avtalet mellan parterna vad som är all betrakta som fel och subsidiära stadgandena i 17 — 22 §§. För rederi- och varvsnäringens del torde avhjälpande av felet vara den påföljd som köparen i första hand kan åberopa.

33 §

Konsumentverket

33 § I paragrafen ges regler om köparens undersökningsplikt. Eftersom någon motsvarande bestämmelse inte finns i konsumentköplagsförslaget kan 33 § tänkas bli åberopad även vid konsumentköp. Ett uttryckligt undantag bör göras för konsumentköp på samma sätt som i det finska förslaget. Alltför stora krav på köparens undersökning av varan kan eljest komma att ställas genom den hänvisning som görs till "god affärssed".

Allmänna reklamationsnämnden

33 § Enligt konsumentköpsutredningen (s. 147) bör någon mot detta lagrum svarande undersökningsplikt inte gälla konsumentköp. För tydlighets skull bör detta anges uttryckligen såsom man har gjort i det finska lagtextförslaget.

Jan Hellner

33 § Bestämmelsen rör ell ämne som föranlett många tvister, nämligen

köparens undersökningsplikt vid mottagande av godset. Den utgör en 134

nästan ordagrann översättning av art. 38 i FN-konventionen. Det är oklart Prop. 1988/89: 76 i vilken utsträckning olikheterna mot den nu gällande svenska regeln beror Bilaga 3 på att denna ansetts vara mindre lämplig eller på att man velat anpassa formuleringen så nära som möjligt lill konventionen.

Medan den nu gällande regeln endast gäller handelsköp, dvs. avtal mellan köpmän i och för deras rörelse (51 §), och SOU inskränker undersökningsplikten till köpare som driver affärsmässigt organiserad rörelse, har undersökningsplikten nu, såvitt framgår av lagtexten, gjorts generell. Det måste emellertid anses betänkligt att ålägga privatpersoner en generell undersökningsplikt av den typ som för närvarande åvilar köpmän. Det kan inte anses rimligt att en privatperson som av en annan privatperson köper ell begagnat föremål skall undersöka det "så snart som omständigheterna medger". Det finns i lagtexten en hänvisning lill "god affärssed", och vissa motivuttalanden (s. 271) tyder på att enligt god sed alls ingen undersökningsplikt skulle finnas i vissa fall. Den språkliga formuleringen av stadgandet talar dock mot en sådan tolkning.

Sveriges Advokatsamfund

33 § Första stycket

Samfundet menar att texten fåll en mindre lämplig formulering, och hänvisar lill vad samfundet anfört om "undersökningsplikt" i punkt 5 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Samfundet menar att stadgandet bör formuleras så att del anger vilka rättigheter köparen förlorar om han inte undersöker godset på visst sätt.

I motiven (s. 271) anges att i det finska och det danska förslaget har "uttryckligen angivits att stadgandena om undersökningsplikten inte gäller vid konsumentköp". Delta uttalande kan föranleda uppfattningen alt den regeln också skulle framgå av eller följa av eller gälla enligt det svenska förslaget, ehuru detta icke "uttryckligen angivits" i det svenska förslaget. Som samfundet uppfattat det svenska förslaget har där icke angivits på något sätt, och framgår heller icke av det svenska förslaget, eller följer icke heller av det, att "undersökningsplikten" inte gäller vid konsumentköp. Detta är en fråga för konsumentköplagen och bör inte behandlas i köplags-sammanhang.

Andra stycket

1 motiven (s. 271) anges all undersökningen i allmänhet inte behöver ske i direkt anslutning till huvudlransporten, t. ex. i en transportterminal, utan den kan ske när varan efter den lokala transporten kommit fram lill köparens affärsställe eller hemvist. Fråga uppkommer då när godset anses skall ha kommit fram för del fall alt köparen säljer godset vidare under t. ex. en fob-transport eller säljer godset vidare sedan det kommit fram till transportterminalen men utan att köparen tagit någon som helst befattning med godset och alltså inte fört det till sitt affarsställe eller hemvist. Samfundet vill sätta i fråga om inte andra stycket kan utgå eftersom del är en detaljreglering av principen i första stycket, och en detaljreglering vars värde kan ifrågasättas.

Tredjestycket

Samfundet anser att bestämmelsen inte är befogad och föreslår alt den

utgår helt. Samfundet vill påpeka att rekvisitet "borde säljaren vid köpet 135

ha känt till möjligheten av sådan omdestinering eller vidaresändning" Prop. 1988/89:76 torde träffa ett stort antal köpavtal. I ett stort antal fall finns det nämligen Bilaga 3 alltid en möjlighet att omdeslinera eller sända vidare godset, och det lär finnas få säljare som med fog kan påstå att de inte kunnat känna till den teoretiska möjligheten att köparen omdeslinerar eller sänder godset vidare. Det bör vidare framhållas att bestämmelseorten många gånger är okänd försäljaren.

Om stadgandet skall behållas bör det kompletteras med en text som anger att stadgandet gäller endast om del av avtalet framgår alt varan skall transporteras från platsen för avlämnandet.

Näringslivsorganisationerna

33 § Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer i sak med den nuvarande köplagens reglering beträffande köpare som är näringsidkare.

Någon bestämmelse motsvarande nuvarande specialstadgande om undersökning av s. k. utfallsprov har arbetsgruppen dock inte ansett erforderlig. Organisationerna kan godta att en sådan specialbestämmelse inte belastar lagtexten. Eftersom det vid vissa köp är brukligt att fullgöra undersökningsplikten på ett utfallsprov, skulle det emellertid vara av värde med motivuttalanden av innebörd att ingen ändring är avsedd vad gäller undersökning av utfallsprov.

Enligt paragrafens tredje stycke får, om köparen bestämmer en ny bestämmelseort för en vara som är på väg eller sänder den vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den, undersökningen uppskjutas tills varan har nått den nya bestämmelseorten. En förutsättning härför är att säljaren vid köpet kände eller borde ha känt till möjligheten av sådan omdestinering eller vidaresändning. Sådana åtgärder torde i de flesta fall vara möjliga, varför det enligt vår mening i stället för kännedom om möjligheten borde krävas att det för säljaren framstår som sannolikt, att köparen kommer att vidta ifrågavarande åtgärder. I annat fall kan bestämmelsen inbjuda lill missbruk.

34 §

Försvarets materielverk

Gällande reklamationsregel är i handelsköp mycket sträng med köparen. I praktiken torde emellertid reklamationsfristema i 52 § 1 st KöpL ha tillämpats ganska milt. Begreppet "genast" har således inte tolkats bokstavligt utan köparen har givits viss betänketid innan han måste avsända sin reklamation. För tillämpningen av förslagets regel skulle vara värdefullt med en markering om "utan oskäligt uppehåll" medför en utsträckning av reklamationsliden i förhållande till gällande rätt. Den som vid en tolkning av den föreslagna lagtexten jämför denna med nu gällande rätt konstaterar all samma reklamalionsfrist enligt förslaget gäller för alla köp somnu gäller för endast civilköp.

De omständigheter som utredningen (s. 273) anför som skall påverka
bedömningen av reklamalionstidens längd torde gälla redan idag. Enligt
materielverket ger denna motivering (s. 274) inte stöd för att någon änd
ring i förhållande till i praxis tillämpade reklamalionsfrisler varit avsedd.
En köpare med stor organisation och långa beslutsvägar har ofta inte
möjlighet att reklamera inom loppet av några dagar. Den som observerat
felet har kanske inte befogenhet all avsända reklamation. Just det faktum 136

att köparen är näringsidkare/myndighet med omfattande upphandling kan Prop. 1988/89:76 innebära viss försening av reklamationen. Vid många köp finns inte heller Bilaga 3 några egentliga skäl lill att kräva snabb reklamation.

Materielverket tillstyrker förslaget men finner inte all det torde medföra någon förlängning av reklamationsfristen ulan att det markeras.

Allmänna reklamationsnämnden

34 § Enligt lagrummet skall köparen reklamera "utan oskäligt uppehåll" om han inte skall gå föriustig sin rätt att åberopa ett fel i varan. Motsvarande tidsfrist betecknas i förslaget lill konsumentköplag (20 §) "inom skälig tid". Även om det som arbetsgruppen menar kan föreligga någon valörskillnad mellan uttryckssätten vill ARN ifrågasätta om man inte bör använda samma formulering i båda fallen. Begreppen är ju ändå så allmänt hållna att det finns möjlighet att ta hänsyn lill de särskilda omständigheterna (jfr vad som sägs i belänkandet (s. 274) om tolkningen av "rimlig lid" i de danska och norska texterna).

Uppsala universitet

Påföljder vid fel

Fakullelsslyrelsen har ingen invändning mot alt reklamationsliden vid fel i 34 § 2 st. utsträcks till två år. En sådan föriängning är bl.a. påkallad av den utsträckning av reklamationsliden som skett vid konsumenttjänster och som sannolikt kommer alt genomföras avseende konsumentköp, så alt det finns rimliga möjligheter att utöva regressrätten.

När det gäller undanlag från reklamationskravet anser fakultetsslyrelsen, liksom och på de grunder som anfördes i dess yttrande över förslaget lill konsumentköplag nyligen, att del inte finns någon anledning att kvalificera säljarens handlande såsom stridande mot tro och heder. Vetskap om felet bör vara tillräckligt för alt felet ej skall vara prekluderat.

Produktåterkallelsekommittén

Reklamationsfristema (34 och 35 §§)

Enligt 34 § andra stycket får krav på gmnd av fel i varan inte framställas, om inte meddelande om felet har lämnats inom två år från del köparen log emot varan. För fel som visar sig eller reklameras först efter utgången av denna tvåårsfrist svarar säljaren inte med mindre han har åtagit sig sådant ansvar eller annat följer av 35 §. Enligt den senare paragrafen får köparen utan begränsning till någon reklamationsfrist åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder.

I 20 § förslaget till konsumentköplag upptas en motsvarande tvåårig reklamationsfrist. Utöver undantaget för fall då säljaren har handlat i strid mot tro och heder görs emellertid i 21 § förslaget till konsumentköplag också undantag för det fallet att godset är bristfälligt från säkerhetssynpunkt på sådant sätt som anges i 10 § samma förslag, dvs. när det har sålts i strid mot vissa förbud eller är så bristfälligt att dess användning medför allvarlig fara för någons liv eller hälsa. Om den tvååriga reklamationsfristen på grund av dessa bestämmelser inte gäller, kommer köparens krav att enligt allmänna regler preskriberas först efter tio år.

Undantaget för det fallet att godset är bristfälligt från säkerhetssynpunkt 137

innebär att näringsidkaren vid konsumentköp, dvs. i praktiken detalj- Prop. 1988/89:76 handlaren, riskerar att flera år efter varans avlämnande bli utsatt för krav. Bilaga 3 som han inte kan föra vidare bakåt till tidigare säljled, om han inte kan stödja sig på en garanti eller annan utfästelse. Detta förefaller otillfredsställande. Även här synes goda skäl tala för att reglerna i den allmänna köplagen samordnas med bestämmelserna i konsumentköplagen.

Beträffande samordning av de ifrågavarande bestämmelserna kan i övrigt anmärkas, all undanlagsregeln i 35 § andra meningen förslaget till allmän köplag för det fallet att säljaren har handlat grovt vårdslöst inte har fått någon motsvarighet i förslaget till konsumentköplag. Della bör uppenbarligen rättas till.

Jan Hellner

34 m. fl. §§ Bestämmelserna om reklamation är i förslaget spridda på ett antal olika stadganden (34 § för allmän reklamation, 37 § för avhjälpande av fel och "omleverans",41 § 2 st. för hävning). Detta leder till brist på överskådlighet. Man frågar varför det i 37 § sägs att krav på avhjälpande och omleverans skall ske "i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid därefter", medan hävning skall ske "inom skälig tid" (41 § 3 st.). Varför räcker det inte att även för krav på avhjälpande eller omleverans föreskriva att kravet skall ske inom skälig tid? Den enda förklaring som jag har kunnat finna är att man ulan att reflektera har skrivit av FN- konventionen (se art. 46 (3) saml 49 (2) (b)).

Landstingsförbundet

34 § Förbundet anser att en preskriptionstid av två år för felreklamationer är alltför generöst tilltagen för åtskilliga vamslag. En sådan preskriptionstid kan enligt förbundets mening leda till onödiga prishöjningar från leverantörerna. En ettårig allmän preskriptionstid är att föredra. Möjlighet finns ju för parterna att förhandla fram längre preskriptionstider i de fall det är påkallat.

Lantbrukarnas riksförbund

Påföljder a v fel i varan

Arbetsgruppens förslag lill påföljdssystem vid fel i varan (32-45 §§) bygger i allt väsentligt på nuvarande rätt med bl. a. de tilläggen att säljarens rätt till självrätlelse vidgas, att sättet för beräkning av prisavdrag anges, att avhjälpande och omleverans införs som metoder alt komma tillrätta med problem samt att köparens meddelande "om felet" skall ske "utan oskäligt uppehåll". LRF utgår från att meddelande om felet "utan oskäligt uppehåll" måste relateras lill köparens praktiska möjligheteratt inom den tiden ange hur felet är eller hur det visar sig.

Enligt 34 § 2 st. är reklamationsliden två år i stället för som för närva
rande ett år. LRF noterar all de allra flesta standardavtal innehåller en
ettårsregel på denna punkt. Det är konsumenlköprättens tvåårsregel som
här utgjort förebild. LRF kan vid övervägande av förslagels olika aspekter
och köpar-/säljarrelationerna i allmänhet dock godta en tvåårsregel. Den
na bör emellertid inte gälla då säljaren förfarit grovt vårdslöst. Friskriv
ningar av grov vårdslöshet anses allmänt oskäliga. 138

Sveriges Advokatsamfund Prop. 1988/89:76

34 § Första stycket Bilaga 3

Samfundet finner första meningen innehålla endast en självklarhet (bortsett möjligtvis från definitionen av "reklamera"). Del lär inte vara möjligt för köparen att åberopa all varan är felaktig utan all lämna säljaren ett meddelande om felet. Sakinnehållet i första stycket är inte heller att säljaren skall lämna ett meddelande om felet, om han vill åberopa alt varan är felaktig, utan den tid inom vilken meddelandet skall lämnas. Första och andra meningen kan därför med fördel skrivas ihop på sätt skett i det norska förslaget.

Andra stycket

Samfundet anser att tiden skall räknas från del godset är avlämnat, inte från del köparen har mottagit godset, vilket han illojalt kan dröja med under ganska lång tid. Det är en fördel om tidpunkten kunde samordnas med tidpunkten för farans övergång.

Näringslivsorganisationerna

34 § Paragrafen gäller köparens skyldighet att lämna säljaren meddelande om fel i varan (reklamera).

Sådan reklamation skall enligt förslaget ske "utan oskäligt uppehåll". Organisationerna har, med hänsyn till vad som förekommer i motiveringen bl. a. om att hänsyn skall tas till vem som är köpare, inget att erinra mot denna bestämning av reklamationstiden.

Enligt paragrafens andra stycke anges den absoluta reklamationsfristen till två år mot nuvarande ett år. Arbetsgruppen har enligt vår mening inte presenterat tillräckliga skäl för denna förlängning.

Organisationerna har i remissyttranden över bl. a. det svenska köplagsförslaget 1976 och förslaget till konsumentköplag 1984 framhållit all en förlängning, förutom prishöjningar, leder lill att aklsamma köpare i större utsträckning får bidraga till kostnader som de mindre aktsamma köparna förorsakar. Vidare försvåras en önskvärd differentiering av garantitiderna mellan olika slag av produkter. Visserligen kan sägas att det genom avtal går alt inskränka garantitiden, men förekomsten av olika tider i avtal och köplag skulle medföra en svåröverskådlig ordning.

Preskriptionstiden i förekommande standardavtal är normall ett år. Den allmänna köplagens uppgift bör vara att i största möjliga utsträckning ange vad som är brukligt på marknaden.

Av dessa skäl är organisationerna negativa till en tvåårig preskriptionstid.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Paragraf 34 anger all köparen är skyldig att lämna meddelande om felet (reklamera) om han vill åberopa att varan är felaktig.

Uttrycket "reklamation" ger i allmänt språkbruk den uppfattningen att
del är tillräckligt att ange att en produkt är felaktig och inte på vilket sätt
varan är felaktig. Denna distinktion stämmer icke med motiven lill föreva
rande paragraf Tvärtom anges att del fömtsättes att köparen inte bara
allmänt klagar på varan eller helt allmänt säger att den är behäftad med fel. 139

Han skall också på ett eller annat sätt ange hurdant felet är eller åtminsto- Prop. 1988/89: 76
ne hur felet visar sig. Bilaga 3

Det är därför olämpligt all inom parentes ange meddelandet om felet såsom reklamation.

I många fall är det svårt för en köpare all ulan oskäligt uppehåll ange felets art, eftersom detta ofta kan vara av komplicerad natur. Orsaken lill felels art kan kräva noggrann undersökning och även anlitande av teknisk expertis. Del är därför rimligt all en neutral reklamation med angivande av att varan är felaktig är tillfyllest. Har sådant meddelande lämnats inom skälig tid skall köparen äga rätt alt inom den tid som behövs anlita expertis för att klargöra felets art och omfattning.

Om förslaget genomförs såsom del är utformat, nämligen att det inte räcker med neutral reklamation, anser organisationerna att det är nödvändigt att bestämmelsen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att meddelande om fel avser felets art och omfattning.

35 §

Allmänna reklamationsnämnden

35 § Någon motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket om preskriptionsgenombrott vid grov vårdslöshet från säljarens sida finns inte i förslaget lill konsumentköplag, förmodligen på grund av att detta bygger på en äldre version av köplagstexlen. Förslagen bör koordineras.

Sveriges Advokatsamfund

35 § Samfundet hänvisar lill punkt 8 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).'

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjefiiretagen

Enligt 35:e paragrafen kan en köpare åberopa reklamation efter ivåårsli-dens utgång, om säljaren handlat i strid mot tro och heder. Dock äger köparen ej räll att åberopa att varan är felaktig efter två-årstiden, öm säljaren har handlat grovt vårdslöst.

Å andra sidan äger köparen räll alt häva köpel utan iakttagande av tidsbegreppet inom skälig tid, då säljaren förfarit grovt vårdslöst eller vid avhjälpande av fel framställa sådant krav gentemot säljaren, även om köparen inte iakttagit tidsfristen inom skälig tid, om säljaren handlat grovt vårdslöst.

Organisationerna anser inte det vara befogat att reklamationsfristen två år skall vara gällande, då säljaren typiskt sett förfarit grovt vårdslöst. Reklamationsliden bör vara utsträckt på samma sätt som vid handlande i strid mot tro och heder. Organisationerna anser all motiv saknas för att ha ett skyddsnät gentemot säljaren vid grovt vårdslöst handlande.

Del kan erinras om att avtalsklausuler som innebär friskrivning från grov vårdslöshet anses oskäliga. Den i belänkandet föreslagna reklama-tionsfristregeln är inte väl förenlig med denna princip.

Organisationerna ansluter sig därför till det finska förslaget som har
motsvarande undantag för grov vårdslöshet såväl vid reklamation som vid
Ivå-årsfristen. 140

36 § Prop. 1988/89:76

.. . . .. Bilaga 3

Goteborgs tmgsratt

36 § Enligt gällande räll förekommer inte någon skyldighet för säljare all avhjälpa fel i en vara. Den ordning som föreslås i 36 § 1 st. innebär alltså en nyhet för svensk rätt. Tingsrätten anser att införandet av denna räll för köparen är ägnat alt komplicera affärsförhållandena utan motsvarande nytta. Komplikationen består främst i svårigheten för parterna att på ett enkelt sätt kunna avgöra huruvida ett avhjälpande kan ske utan att förorsaka säljaren oskälig kostnad eller olägenhet.

Därtill kommer att en köpare knappast kan ha något intresse av att utnyttja en regel av detta slag. Normalt torde nämligen en köpare, som vill få felet avhjälpt av säljaren, kunna få sitt intresse tillgodosett genom att förklara för säljaren all han avser all utnyttja övriga felpåföljder som slår lill buds om ett avhjälpande inte sker. Skulle säljaren trots della vägra rättelse bör det ligga i köparens intresse att utnyttja gängse felpåföljder, eftersom ett med tvång ulfört avhjälpande medför tidsutdräkt och kanske också ger upphov till framlida diskussioner om avhjälpandet har skett på ett godtagbart sätt.

I della sammanhang finns anledning att erinra om de svårigheter som i allmänhet är förenade med att få till stånd ett avhjälpande genom exekutiva åtgärder. Möjligheten att genom vitesföreläggande tvinga fram ett avhjälpande finns visserligen formellt sett men i fråga om tekniskt komplicerade fel torde det ofta finnas utrymme för tvekan huruvida felet har avhjälpts på ett korrekt sätt. Inte heller den yttersta konsekvensen av regeln, den tvångsmässiga uppfyllelsen av förpliktelsen, kan sålunda förväntas bli problemfri.

Den enda gång då en sådan regel har någon avgjord fördel är det förhållandevis sällsynta fallet att endast säljaren är kapabel all rätta till den felaktiga varan och ingen annan reaktionsmöjlighet står köparen till buds. Om della skulle kunna tänkas inträffa torde förhållandel kunna förutses av köparen vid köpslutet och denne får då i avtalet försäkra sig om rätlen all få fel i varan avhjälpt av säljaren.

Försvarets civilförvaltning

A vhjälpande och omleverans (36 §)

1 förslaget övervägs inte närmare följderna av ett åsidosättande av skyldigheten att avhjälpa fel och hur en sådan skyldighet kan framtvingas genom exekution. Civilförvaltningen anser all detta är en brist i förslaget och all dessa frågor bör utredas närmare innan lagstiftning sker. 1 övrigt anser civilförvaltningen på skäl som professor Hjerner anfört i sitt yttrande att skyldigheten att avhjälpa fel bör begränsas på sätt Hjerner föreslagit.

Försvarets materielverk

I 36 § 1 st. andra raden uppställes villkoret "... om avhjälpande kan ske
utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren". Formuleringen kan ge
anledning till tvekan, huruvida "oskälig" är hänförligt till även "olägen
het". Av kommentaren (s. 277), där det talas om "bedömningen av huruvi
da omkostnaderna och olägenheterna för säljaren är oskäliga", ger vid
handen att lagstiftarens mening är, att även olägenhet skall vara oskälig för
att få åberopas. Detta bör tydligt framgå av själva lagtexten, för att inte 141

framlida läsare skall bibringas föreställningen, att varje olägenhet för sälja- Prop. 1988/89:76 ren frilar denne från skyldighet att avhjälpa fel. Det kan ske genom all Bilaga 3 antingen i texten framför även ordet "olägenhet" inskjuts "oskälig" eller genom att ändra texten till "utan att vare sig kostnad eller annan olägenhet är oskälig för säljaren" eller möjligen genom att framför "olägenhet" inskjutes "väsentlig".

När fel uppkommit, kan det bli fråga om att återsända varan lill säljaren för avhjälpande. Av lagtexten framgår inte, vem som bär risken för skador på varan under eventuell nedmonlering, emballering och transport dels lill säljaren och dels åter lill köparen. Utredningen behandlar inte den frågan. Vem bär ansvaret om fel i en leverans tvingar köparen alt t. ex. nedmonte-ra en felaktig detalj för att återsända detaljen (varan) till säljaren, och skada uppkommer i samband med nedmonteringen. Vilken inverkan har köparens agerande på ansvaret för sådan skada och vem som skall bära risken för skada som uppkommer av våda under den tid varan är i köparens besittning? Materielverket anser att denna fråga bör övervägas i samband med lagstiftningsarbetet.

Köparen har enligt 43 § KöpL en vidsträckt rätt all vid leveransavial avvisa godset och kräva gillt gods. Många stora avtal om serietillverkning torde bedömas som leveransavtal och i många av dessa regleras inte felansvaret särskilt, utan KöpL blir gällande. Detta har för köparna medfört en stark position. Även om inte köparen har någon tanke på att häva köpet innebär rätten att avvisa godset och kräva gillt gods en för köparen mycket effektiv påtryckning för att få rättelse. Säljaren står då under hotet att köpet kan komma att hävas om inte felfritt gods levereras utan dröjsmål.' Köparen kan innehålla hela betalningen och köparen kan även ha rätt att utkräva påföljd för leveransförsening, vilket ofta sker genom att vite utkrävs.

Eftersom säljaren om godset avvisas inte får någon betalning blir det för honom angeläget all snarast avhjälpa felet.

Säljaren föredrar i många fall alt varan avlämnas och alt antingen prisnedsättning sker eller all han får avhjälpa felet. För säljaren kan det kosta mer att avhjälpa felet än att priset reduceras.

Uppsala universitet

Reglerna om säljarens skyldighet alt avhjälpa fel i 36 § är, som experten Hjerner framhållit, alltför allmänt hållna. Det borde direkt framgå av lagtexten att privatpersoner aldrig kan ha en sådan skyldighet. Tveksammare är hur man skall ställa sig till en avhjälpningsskyldighet för näringsidkare vid andra avtal än tillverkningsavlal. Visserligen brukar säljare vara avhjälpningsskyldiga även i andra fall enligt förekommande standardavtal, t. ex. NL. 1 praktiken kommer en köpare naturligtvis aldrig att exekutivt kräva att en ovillig säljaren avhjälper felet, utan köparen kommer då all avhjälpa felet själv eller genom tredje man på säljarens bekostnad. Men i så fall kan väl lagtexten utgå ifrån detta. En befogenhet för köparen att avhjälpa fel på säljarens bekostnad kan stadgas utan att den behöver baseras på en primär avhjälpningsskyldighet för säljaren. — Även när det gäller 36 § 2 st håller fakultetsslyrelsen med experten Hjerner om att bestämmelsen är för allmänt hållen och rentav vilseledande. Det borde på ell enklare sätt framgå att man inte kan kräva ny vara när köpet gäller en bestämd vara. Över huvud tagel finner fakultetsslyrelsen att Hjerners förslag till 36 § är att föredra. Likaså tillstyrks Hjerners särskilda yttrande

' Almén m.fl.; Om köp och byte av lös egendom, 1960 s. 606 not 47. 142

vad gäller 39 § om alt prisavdrag och avhjälpningsskyldighet inte skall Prop. 1988/89:76
förekomma vid auklionsgods(s 408). Bilaga 3

Vad gäller väsentlighelsbedömningen i 36 och 41 §§ hänvisas lill vad som ovan anförts beträffande väsentlighetsbedömningen vid dröjsmål.

Jan Hellner

36 § 2 st. Bestämmelsen om "omleverans" är rem språkligt oklar, genom att slutet av satsen: "eller som annars, med hänsyn till varans egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara" kan sidoordnas antingen med "som har tillverkats särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål" eller endast med orden "efter hans anvisningar eller önskemål". Del fordras en jämförelse med 43 § 1 och 2 st för att förslå att del första alternativet måste vara del avsedda. (Ordet "annars" bidrar till oklarheten.) Motiven nämner inte andra exempel än sådana som hänför sig till tillverkning, och de är därför inte till någon hjälp.

Förslaget förefaller väl tillmötesgående mot säljaren då rätten att kräva omleverans utesluts enligt 2 si så snart det är fråga om en specialtillverkad vara. Man kan jämföra denna regel med den i 28 §. Enligt denna får köparen häva köpet av en specialtillverkad vara om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Varför skulle inte köparen få kräva omleverans av en specialtillverkad vara om han inte har någon användning för den vara som han erhållit och det inte skulle innebära någon oskälig kostnad för säljaren att låta tillverka den nya varan? Lagtexten ger inte något stöd för att del beträffande specialtillverkad vara har någon relevans om det föreligger "hinder eller missförhållande", något som kanske dock antyds i motiven (s 279).

Lantbrukarnas riksförbund

Förslaget i 36 § om skyldighet för säljaren att avhjälpa fel om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren tillstyrkes. Säljaren skall få skälig tid på sig att tillmötesgå kravet på avhjälpande. LRF ser gärna att motiven kompletteras med exempel på kriterier som skall ligga till grund för beräkning av skälig tid i olika situationer.

Sveriges Advokatsamfund 36 §

Samfundet delar de synpunkter som framförs av Hjerner i del särskilda yttrandet. Samfundet förordar att bestämmelsen utformas enligt de linjer som föreslagits av Hjerner. Samfundet anser dock, som angivits under "Allmänna synpunkter" ovan i avsnitt att uttryck av typen "får kräva" är mindre lämpliga. Det av Hjerner föreslagna tredje stycket bör kompletteras med undantag för hinder eller missförhållande som avses i 25 §.

Ackordscentralen Stockholm

I fråga om säljares reparalionsskyldighet vid fel i godset (se bl. a. s. 180 och
den föreslagna 36 §) finns skäl att dela Hjerners skiljaktiga mening. Skyl
dighet att avhjälpa fel bör endast åläggas säljaren i fråga om beställnings
köp, där själva avtalet förutsätter att säljaren utför arbete av motsvarande
slag. Även i sådant fall bör rätten att kräva avhjälpande vara begränsad. 143

Skälen för detta är, som Hjerner utvecklar, att försiktighet bör iakttagas Prop. 1988/89:76 vid åläggandet av naturaprestalion. Vidare anser Hjerner del felaktigt att Bilaga 3 del inte klart framgår av lagtexten att en privatperson ej kan åläggas reparalionsskyldighet. Även denna åsikt torde ha goda skäl för sig.

Näringslivsorganisationerna

36 §

Som en av de mera väsentliga nyheterna i förhållande till nuvarande köplag föreslår arbetsgruppen en skyldighet för säljaren att avhjälpa fel, om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.

Avhjälpande som en metod att komma till rätta med fel i levererade varor har sedan länge förekommit i näringslivet, bl. a. i standardavtal, och organisationerna tillstyrker all denna påföljd införs i köplagen. Arbetsgruppens förslag i detta hänseende föranleder dock vissa kommentarer och invändningar.

Enligt motiveringen skall säljaren medges en efter omständigheterna skälig tid att tillmötesgå krav på avhjälpande. Det anges dock inte närmare hur begreppet skälig tid skall tolkas, vilket är en brist. Sådant som produktens eller felets komplexitet, förhållanden hos säljaren såsom om han reparerar själv eller anlitar någon annan, möjligheterna att erhålla reservdelar m.m., bör uttryckligen anges i motiven som sådana faktorer som inverkar på bedömningen av vad som är skälig tid.

En annan omständighet av betydelse vid bedömningen av säljarens skyldighet att avhjälpa fel, som borde framgå av motiven, är vilken slags vara det är fråga om. Beträffande varor som kan köpas på marknaden (fungibell gods) kan ett avhjälpande vara förenat med oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Av motiveringen bör också framgå att privatpersoner endast undantagsvis skall kunna åläggas skyldighet att avhjälpa fel.

Beträffande begränsningen av köparens rätt att kräva omleverans beroende på om del föreligger hinder eller missförhållande hänvisas till kommentarerna vid 25 §.

Motormännens Riksfiirbund

36 § 1st.

Förbundet ifrågasätter om inte uttrycket "väsentlig olägenhet" bör användas. Jmft 38 § 1 st.

37 §

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet hänvisar till punkt 8. i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Samfundet har ingen erinran mot sakinnehållet i den föreslagna bestämmelsen men reagerar även här mot formen, nämligen att säljaren förbjuds all framställa ett krav, vilket rimligen inte är avsett. Det danska och det norska förslaget har en riktigare utformning.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Enligt 37:e paragrafen skall köparen om han vill kräva avhjälpande av fel
_ eller omleverans meddela säljaren detta i samband med att han reklamerar 144

eller inom skälig tid därefter. I motiven sidan 280 anges att den lid som Prop. 1988/89: 76 avses i förevarande stadgande kan typiskt sett vara längre än den tid inom Bilaga 3 vilken köparen, enligt 34:e paragrafen, l:a stycket, skall lämna meddelande om felet.

Samtidigt anger motivuttalandena angående reklamation för fel, all utan oskäligt uppehåll typiskt sett är en kortare tid än inom skälig lid. Eftersom motiven redan angivit att inom skälig tid är längre tid än utan oskäligt uppehåll skall detta också framgå av motivuttalandena på sidan 280. På sidan 280 bör sålunda anges att den tid som avses i förevarande stycke typiskt sett är längre än den tid inom vilken köparen enligt 34:e paragrafen, 1 :a stycket skall lämna meddelande om felet.

Motormännens Riksfiirbund

Säljaren bör åläggas att på fråga av köparen omgående ge besked om han går med på alt avhjälpa felet eller företa omleverans.

38 §

Jan Hellner

38 § Denna bestämmelse synes, om man sammanställer de båda styckena, vara onödigt klumpigt redigerad. Motiven säger också (s 282), alt del som sägs i andra stycket i och för sig redan följer av första stycket. Som motivering anges att del "bl. a. i samband med reglerna om konsumentköp har visat sig förekomma praktiska problem rörande dessa frågor". Eftersom de svenska reglerna inte skall gälla för konsumenlköp, förefaller skälet otillräckligt. För den läsare som inte är insatt i de speciella svårigheterna vid konsumentköp är det förvirrande, alt det ges en bestämmelse i andra stycket som vid ell noggrant studium förefaller helt överflödig, något som bekräftas av all den enligt motiven inte utsäger mer än vad som redan är sagt i första stycket.

Man saknar å andra sidan en bestämmelse som talar om, inom vilken tid säljaren skall erbjuda rättelse och sedan utföra den, när köparen inte krävt den. Del är möjligt alt avsikten är att 39 § skall reglera detta, men den tid som anges där (inom "skälig tid" efter reklamationen) förefaller alltför lång när köparen har krävt något annat än rättelse.

Lantbrukarnas riksfiirbund

Förslaget i 38 § om rätt för säljaren att på egen bekostnad avhjälpa fel eller företa omleverans även om inte köparen kräver det, godtas. Förslaget överensstämmer med vad som nu gäller enligt åtskilliga standardavtal.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet anser alt andra stycket fåll en något oklar formulering och vill förorda att stycket i stället formuleras i överensstämmelse med punkten 3 i § 38 i del norska förslaget.

Näringslivsorganisationerna

Organisationerna hälsar med tillfredsställelse arbetsgruppens förslag att

lagen skall ge säljaren rätt att avhjälpa fel eller företa omleverans även om 145

10 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76. Bilagedel

inte köparen kräver det. En sådan ordning är vanlig i nu förekommande Prop. 1988/89:76
kontrakt och standardavtal. Bilaga 3

Enligt förslaget har säljaren möjlighet att, när köparen har reklamerat, erbjuda sig all avhjälpa felet eller att leverera felfri vara, om sådan rättelse kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Enligt 39 § skall en sådan rättelse företas inom skälig tid. Utredningen anger dock inte inom vilken tid säljaren skall lämna sitt erbjudande. Enligt vår mening bör bestämmelsen kompletteras med ell uttryckligt krav på att säljaren lämnar detta erbjudande utan oskäligt uppehåll efter köparens reklamation. Försummar säljaren detta, bör köparen ha rätt alt kräva andra påföljder.

39 §

Jan Hellner

Läser man paragrafen efter dess ordalydelse måste köparen, även om det är ett fel som inte kan avhjälpas, eller det är klart att säljaren inte kommer att avhjälpa del, vänta tills det förflutit "skälig tid efter reklamationen" innan han kan begära prisavdrag eller häva köpel. Detta kan inte gärna vara avsett. Redaktionellt saknar man en hänvisning till 45 § 2 st, beträffande ersättning för all köparen själv avhjälper felet. Man får av 39 § intrycket, att om inte felet avhjälps eller omleverans sker, köparens enda rättigheteräratt kräva prisavdrag resp. häva köpet.

Enligt motiven (s 284) är köparen inte berättigad till vare sig prisavdrag eller hävning om han ulan grund vägrar att godta rättelse. Detta kan dock vara hårt mot köparen, särskilt som säljarens rätt att avhjälpa felet är så vittgående. Om det långt efter det köparen avböjt rättelse konstaleras i process att köparen varit skyldig att godta en rättelse som skulle ha kostat säljaren ell betydande belopp, bör inte köparen bära hela förlusten. Det synes rimligt att köparen får åtminstone något prisavdrag eller någon ersättning för sina kostnader. Del är möjligt att 45 § 1 st bör tolkas så, att köparen i den situation som där avses kan få ersättning för sina kostnader för all ha avhjälpt felet även om han avböjt rättelse. 45 § innehåller ingen uttrycklig reservation för delta fall, och såvitt jag kan se berörs inte saken i motiven. Å andra sidan är det svårt att se något skäl varför köparen skulle få ersättning för sina kostnader när han inte är berättigad lill prisavdrag.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet utgår från all tidsrekvisitet "inom skälig lid efter reklamationen" syftar på såväl avhjälpande som omleverans. Detta bör tydligare framgå av lagtexten.

Samfundet anser, liksom Hjerner, all köparen inte skall ha rätt till prisavdrag för begagnat gods sålt på auktion.

Samfundet anser dock inte att denna regel skall gälla endast begagnat gods. Skälen som talar för all prisavdrag inte skall tillämpas vid begagnat gods sålt på auktion är ju främst hänsynen till de särskilda förhållandena vid auktion, där andra villiga köpare till nära nog samma pris funnits. Delta skäl gäller med samma styrka vid försäljning på auktion av annat gods än begagnat gods.

I övrigt hänvisar samfundet till punkt 4. i "Allmänna synpunkter"
(avsnitt 4). 146

Näringslivsorganisationerna Prop. 1988/89:76

1 enlighet med vad professor Hjerner anför i sill särskilda yttrande anser

organisationerna all prisavdrag inte skall få krävas vid fel i begagnat gods som sålts på auktion. Detta borde lämpligen framgå av motiven.

40 §

Sveriges Advokatsamfund

Inledningen av bestämmelsen kan med fördel formuleras: "Prisavdrag skall beräknas så all..."

Samfundet vill sätta i fråga om uttrycket "del avtalsenliga —. —.— priset" är det mest lämpliga. Fråga kan ju nämligen vara också om ett pris som inte är avtalat utan bestämt enligt 51 §.

Försvarets materielverk

Materielverket accepterar att rätten all häva i huvudsak begränsas till fel som utgör ett väsentligt avtalsbrott (41 §). Däremot ifrågasätts del rimliga i att rätten att kräva omleverans inskränks i den omfattning utredningen föreslår. En myckel stor del av köpavtal mellan näringsidkare och myndigheter utesluts i 36 § 2 st andra meningen. Varor som materielverket anskaffar är i de allra flesta fall tillverkade särskilt för verket efter dess anvisningar eller önskemål. Dessa anvisningar och önskemål kan vara alltifrån små detaljer för något som i övrigt är ren "hyllvara" t. ex. att varan målas med viss färg eller förses med militära beteckningar, eller tillverkning enligt detaljerade tekniska specifikationer. Enligt materielverkets uppfattning bör köparen ha rätt att avvisa godset (kräva omleverans) under förutsättning all felet utgör ett väsentligt avtalsbrott — oavsett om det är fråga om tillverkningsköp eller ej. Säljaren är sedan fri alt byta ut varan mot annan eller avhjälpa felet. I princip bör således rätlen att kräva omleverans överensstämma med rätten alt häva, annars måste köparen häva — eller hota med det — om han inte vill ta emot den felaktiga varan.

41 §

Sveriges Advokatsamfund

Första stycket

Första stycket talar om under vilka förutsättningar köpet får hävas. Det anges där att det förutsätter all "felet utgör ett väsentligt avtalsbrott". Om samma situation åsyftas som i 36 § andra stycket där det sägs "är felet väsentligt", bör samma terminologi användas.

Samfundet vill sätta i fråga om inte vad som upptas i andra meningen redan är eller, om så inte är fallet, borde vara, uttömmande behandlat i 38 och 39 §§.

I övrigt hänvisar samfundet till punkt 9 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Andrastycket

I fråga om uttrycket "vill köparen häva" hänvisar samfundet till vad

samfundet anfört under 31 §. 147

Näringslivsorganisationerna Prop. 1988/89:76

Organisationerna tillstyrker att del uppställs ett särskilt väsentlighetskrav bilaga 3 för rätten all häva på grund av fel.

Sveriges Redareförening

Köparens hävningsrätt

Föreningen observerar alt det för köparens hävningsrätt enligt 41 § i förslaget krävs att felet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Föreningen ställer sig dock tveksam till att köparens hävningsrätt kombinerats med detta väsentlighetskrav.

Vid beslällningsköp som skett efter köparens anvisningar eller önskemål skall man enligt specialmoliveringen (s. 285) utöver felels art även la hänsyn till möjligheterna att eliminera felet eller all kompensera köparen. Redareföreningen stöder denna tanke som framkommer i paragrafens specialmotivering,

§42ff Svea hovrätt

Skadestånd

I 42 —44§§ uppvisas en provkarta på olika typer av skadeståndsansvar. Här varvas former av mer eller mindre strikt ansvar med s. k. presumtionsansvar (den som exculperar sig går fri) och ansvar endast för vållande. Del är möjligt att man i svensk rätt, när del gäller förutsättningarna för skadestånd, inte bör nöja sig med enbart den formel som FN-konventionen anvisar i art. 79, den s.k. kontrollformeln. Det bör övervägas om inte något kan göras för att förenkla de bestämmelser som arbetsgruppen föreslår.

Uppsala universitet

De föreslagna reglerna om säljarens skadeståndsskyldighet vid fel framstår
som onödigt invecklade, och stora ansträngningar bör göras för att förenk
la systemet. Dessutom bör man även analysera sambandet mellan dröjs
målsansvaret och felansvaret. Enligt fakultetsslyrelsens mening bör förut
sättningarna för skadeståndsskyldighel vara desamma vid dröjsmål och
fel. En säljare, som lovat leverans av en vara med viss kvalitet men som
märker att varan inte är kontraktsgill när leveransdagen närmar sig, bör
inte komma lindrigare undan, om han sänder iväg varan i halvfärdigt skick
än om han förskjuter leveransen för att göra varan kontraktsgill. Om man
har ell konlrollsfaransvar vid dröjsmål men ett culpaansvar vid fel, kan
det emellertid ibland löna sig för säljaren att försöka komma över till
felreglerna, eftersom säljaren inte alltid blir skadeståndsskyldig under
avhjälpandetiden, och köparen synes inte ha någon rätt att genom avvisan
de av varan föra säljaren tillbaka till dröjsmålssladiet (jfr 49 § 2 st. försla
get). En lindring av säljarens skadeståndsansvar vid fel borde endast ifråga-
komma i situationer, där säljaren inte har måst inse vilken standard som
gäller för köpet och därför inte kunnat frestas all leverera i syfte att
undvika skadestånd för dröjsmål. Utifrån denna synpunkt kan undantaget
i 42 § 2 st. tillstyrkas. Grundas kravet påviss kvalitet på en uppgift från 148

säljaren eller på försummad upplysning från hans sida, finns det dock Prop. 1988/89:76 ingen anledning att fritaga honom från skadeståndsansvar för fel bara Bilaga 3 därför att han måhända trodde att varan uppfyllde de avtalade fordringarna.

Utifrån nu anförda synpunkter vill fakullelsslyrelsen ifrågasätta, om inte säljaren borde bli skadeslåndsskyldig vid fel enligt vad som föreslås i 42 § oavsett om köpet avser bestämt gods, bulkvaror eller tillverkning. Anser man vid dröjsmål att hans levernaslöfle är absolut med reservation för hinder utanför hans kontroll, borde man väl även kunna ha samma uppfattning vid fel. I sammanhanget må nämnas alt i de viktigaste kommersiella standardavtalen leverantörens skadeståndsansvar för fel är strikt (5:13 AB 72, p 30 i NL och p 57 i NLM), varför ett konlrollsfaransvar inte kan anses vara anmärkningsvärt strängt. I dessa avtal begränsas dock leverantörens ansvar med andra metoder (till visst pris av konlraktssum-man eller endast till direkta skador); härtill återkommer vi nedan. Förslagen i 43 § 1 —2 st. och 44 § kan utgå, och skadeståndsreglerna blir genast mycket överskådligare. Förslaget till 43 § 3 st. kan kopplas på 42 § I st. I p.

Vad gäller avhjälpande av fel innebär förslaget att säljaren enligt 36 § ofta är skyldig att avhjälpa på egen bekostnad. Försummar säljaren denna sin skyldighet har köparen en absolut rätt till ersättning för egna avhjälpningskostnader enligt 45 §. Frågan är vad som gäller beträffande kostnader som köparen har för att t. ex. transportera varan till säljaren (se s. 227 m). Ersättningsrällen grundas då inte på 45 §, eftersom säljaren inte försummat uppfylla sin skyldighet, utan det tvärtom är köparen som varit skyldig att medverka. Därmed återstår endast att kräva ersättning enligt 42 — 44 §§, vilket ibland kan medföra all köparen inte får något. Ett förtydligande av om denna tolkning är riktig synes vara på sin plats.

Jan Hellner

42 — 45 §§ Reglerna om säljarens skadeståndsskyldighet vid fel utgör en av de mest betydande nyheterna i förslaget. De ansluter sig varken till FN-konventionen eller till gällande rätt, och de är mycket komplicerade. Från formell synpunkt kan man konstatera, att vissa generella regler kommer först i 44 §, medan vissa detaljregler står i den inledande paragrafen, 42 §. 1 del följande kommenteras reglerna i en ordning som ansluter sig mer lill nu gällande rätt än till förslagets uppställning.

1) Enligt 44 § punkt 1 är säljaren skadeslåndsskyldig på gmnd av fel om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt ulfäst. 1 huvudsak ansluter sig detta lill en vedertagen princip, nämligen att en "garanti" medför strikt skadeståndsskyldighet. Den föreslagna regeln avser emellertid endast att godset "vid köpel" avvek från vad säljaren ulfäst. Men om säljaren ulfäst alt godset (t. ex. gods som skall tillverkas) vid avlämnandet skall ha en viss egenskap, bör samma verkningar inträda. (Jfr även 4:19 JB som inte har begränsningen "vid köpet".)

Bestämmelsen avviker från 42 § 2 st. köplagen samt 4:19 JB genom att
den endast är tillämplig vid särskild utfästelse, varmed måste förstås en
uttrycklig utfästelse. Enligt nu gällande räll anses vissa uppgifter, även om
de inte har garantins form, ha verkan som sådana (se särskilt NJA 1976 s.
678; jfr NJA 1978 s. 307, där HD nämner utfästelsefallen och därmed
jämställda fall av positiva uppgifter från säljaren). Del är svårt alt se varför
man här skulle göra en ändring. Del är dock möjligt att trots den föreslagna
lydelsen även sådana fall är avsedda att inbegripas (se motiven s. 296 ö).
Även om så skulle vara fallet täcker inte bestämmelsen det ansvar för 149

"kärnegenskaper" som f n. tillämpas (se särskilt NJA 1978 s. 307). Till grund för detta ansvar ligger främst tanken, att en köpare som vill vara säker på att ha full rätt lill skadestånd vid kontraktsbrott kan begära garantier om många saker men alt del inte kan väntas att han skall begära garantier om "kärnegenskaper", vilkas betydelse måste anses självklar. Vill man förkasta denna princip bör man åtminstone i motiven anföra skäl.

2) Enligt 44 § 2 punkten är säljaren skadeståndsskyldig om han lämnat en uppgift som avses i 18 § 1 eller 20 § 1 och han insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledande. I nuvarande svensk köprätt torde inte denna typ av ansvar vara erkänd annat än för undantagsfall (se särskilt 7 § 2 st. konsumentköplagen, där ett sådant ansvar åläggs för uppgifter från annan än säljaren själv, vilka han inte har "åberopat"). Enligt den nuvarande köplagen får uppgiften antingen verkan som garanti, och säljaren kan då inte föra bevisning om alt han inte kände till eller borde känna till orikligheten, eller också har uppgiften ingen verkan i skadeslåndshänseende (men väl för rätten att kräva prisavdrag resp. häva köpel, se NJA 1955 s. 75). Eftersom ingen förklaring lämnas till den nu föreslagna regeln måste gissningarna om vad som ligger till grund för den bli högst osäkra.

3) Enligt 44 § 3 p. är säljaren skadeståndsskyldig om han försummat att lämna en sådan upplysning som avses i 18 § 2 st. eller 20 § 2 st. eller "annars" har handlat i strid mot tro och heder. Det har redan anförts, beträffande 18 § 2 st., att den undersökningsplikt som förefaller åläggas är tvivelaktig. Detta gäller då även skadeståndsskyldigheten.

4) Enligt 42 § 2 st. är säljaren fri från skadeståndsskyldighel om varan inte överensstämmer med en uppgift som har lämnats av någon annan än säljaren (ehuru del inte i lagtexten uttryckligen hänvisas till 19§, är det såsom också bestyrks av motiven delta stadgande som åsyftas). Regeln har redan berörts på tal om 19 §.

5) Om inte någon av de nu nämnda förutsättningarna är för handen bestäms säljarens skadeståndsskyldighet av köpets karaktär.

a) Om köpet avser en "vara som har tillverkats särskilt för köparen efter hans anvisningar och önskemål" är skadeståndsansvaret ett presumtionsansvar (43 § 1 st.), dvs. säljaren ansvarar såvida han inte visar att felet inte beror på försummelse på hans sida. Det är svårt att se varför man på detta område skall ha presumtionsansvar. Vad som f n. gäller beträffande tillverkningsavtal är högst osäkert, därför att i de flesta fall tillämpas allmänna avtalsvillkor. Dessa bmkar ålägga säljaren skyldighet all avhjälpa fel, eventuellt svara för direkt skada i övrigt oberoende av vållande, men helt frita honom från ansvar för indirekt skada utom vid uppsåt och grov vårdslöshet (se t. ex. NL 79 p. 30, ALOS 81 p. 27). Det är inte möjligt aU här föra en rältspolitisk diskussion om vad som är den lämpligaste ansvarsformen. Men man ville gärna vela vad som föranlett arbetsgmppen lill dess ställningstagande.

b) Om köpet avser en "vara som fanns vid köpet och som med hänsyn till varans egenskaper och till vad parterna måste antas ha fömtsätt inte kan ersättas med någon annan vara", är säljaren skadeståndsskyldig om felet har uppkommit efter köpet till följd av säljarens försummelse (43 § 2 st.). Beträffande sättet att benämna "bestämt gods" hänvisas till vad som sades ovan under 2.5.

Molsätlningsvis framgår att del inte finns något skadeståndsansvar alls vid speciesköp för ursprungligt fel i godset, utöver de ovan under 1—4 behandlade fallen. Varken FN-konventionen eller konsumentköplagen, för alt nämna två nära till hands liggande jämförelseobjekt, gör något

Prop. 1988/89:76 Bilaga 3

150

särskilt undantag för speciesköp. Man frågar vilka sakskälen är. Om någon Prop. 1988/89:76 köper en bil från en bilhandlare och den är behäftad med sådant fel att Bilaga 3 köparen häver köpet och köper en motsvarande bil från en annan bilhandlare, blir han enligt förslaget berättigad till ersättning för prisskillnaden utan någon culpabedömning om det var en ny bil men inte ifall bilen var begagnad och köpel därför var ett speciesköp, inte ens om felet berodde på oaklsam behandling före tidpunkten för köpet.

c) Vid andra köp är ansvaret strikt, med undantag för vad som beror av händelser utanför säljarens kontroll (42 § 1 st). Detta överensstämmer med vad som nu gäller vid leveransavtal (43 § 2 st. köplagen).

6) Vid underlåtenhet att avhjälpa fel har köparen rätt till skälig ersättning för kostnader för avhjälpande (45 § I st.). Denna ersättningsskyldighet är strikt.

7) Vid försummelse vid avhjälpande har köparen rätt till ersättning för skada (45 § 2 st.). Såsom framgår av ordet "försummelse" är detta ett culpaansvar.

Sammanfattningsvis kan sägas att systemet odiskutabelt är komplicerat men alt olikheterna mellan olika fall är desto mer diskutabla. Om köpet avser ett fartyg som byggs på ett varv blir en regel tillämplig om fartyget är färdigt eller i det närmaste färdigt (43 § 2 st.), en annan om fartyget inte är färdigt men skall tillverkas enligt köparens särskilda anvisningar (43 § 1 st.), en tredje om fartyget inte är färdigt men är av standardtyp beträffande vilken köparen inte har någon valmöjlighet (42 § 1 st.). Det kan vara rimligt att beträffande köparens möjligheter att häva köpel göra.skillnad mellan dessa olika fall, men det synes saknas skäl att göra skillnad beträffande säljarens skadeståndsskyldighet.

Lantbrukarnas riksfiirbund:

Arbetsgruppen har utarbetat förslag lill skadeståndsregler vid fel i varan (42 — 45 §§). Reglerna är betydligt mer omfattande än enligt gällande köplag och beror på det utvidgade säljaransvaret för uppgifter m.m. De har också samband med säljarens skyldighet att avhjälpa fel och ansvaret för försummelser i samband härmed. LRF finner att de föreslagna skadeståndsreglerna i stort synes väl avvägda och på ett godtagbart sätt fördelar de ekonomiska riskerna mellan parterna i ett köpförhållände.

Motorbranschens Riksfiirbund

42 §

Se ovan under 29 §.

Svea hovrätt

Ett exempel på en bestämmelse som möjligen kan undvaras är specialre
geln i 43 § 2 st., enligt vilken säljaren när det gäller unikt gods skulle bli
skadeslåndsskyldig endast vid vållande på säljarens sida efter köpet. Frå
gan kan ställas varför köparen av en tavla som sedan skadas vid transpor
ten till honom inte skall kunna åberopa samma ansvar för säljaren som
den som köper en ny TV och får den transportskadad. Det bör därför
enligt hovrättens mening övervägas om den föreslagna särregleringen i
fråga om unikt gods verkligen är nödvändig. 151

Sveriges köpmannaförbund/SHIO familjefiiretagen Prop. 1988/89:76

Man kan ifrågasätta om regeln i 43:e paragrafen, 2:a stycket som rör unika °

föremål som har individuell beskaffenhet eller är särpräglade är nödvändig. Köparen har enligt förslaget rätt lill skadestånd på grund av fel i varan, om felet har uppkommit efter köpet till följd av säljarens försummelse. Vid föremål som tillverkas särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål gäller exculpationsansvar. Motsvarande regel skulle med hänsyn till avsaknad av motiv även kunna gälla för unikt gods.

Statens vattenfallsverk

I linje med synpunkterna på reglerna om fel ligger, alt säljarens skadeståndsansvar enligt 44 § punkt 3 borde ändras lill all enbart avse handlande i strid mot tro och heder.

44 §

Marknadsdomstolen

Det norska förslaget innehåller en regel om skadeståndsskyldighet för tillverkare eller annan person i tidigare säljled p.g. a. uppgifter om varan vid marknadsföringen av den. Bestämmelsen förbättrar köparens möjligheter att få ersättning bl. a. då säljaren har betalningssvårigheter, eller inte kan anträffas. Det kan ifrågasättas om inte en liknande regel är lämplig även för svensk del. Enligt konsumentköplagsförslagets 41 § kan anspråk riktas mot näringsidkare i tidigare led.

45 §

Göteborgs tingsrätt

Enligt stadgandet har köparen rätt lill ersättning för den skada som han lider genom säljarens försummelse vid avhjälpandet. En förutsättning för ersättning är således vållande hos säljaren. Av de regler för fördelning av bevisbördan, som gäller då inget uttalats därom i det materiella stadgan-del, torde följa att den som påstår ett rättsfaklum, i detta fall vållande, har bevisbördan för detta påståendes riktighet. Med den utformning lagtexten har fåll kan inte anses framgå att del är åsyftat något undantag härvidlag. Det torde därför vid gängse tolkning av lagtexten vara köparen som har bevisbördan för att säljaren har vållat skadan. Tingsrätten ifrågasätter därför om uttalandet i specialmotiveringen (s. 299 m), att frågan om vem som har bevisbördan är att bedöma efter omständigheterna, har fog för sig. Om någon annan bevisbördeplacering är åsyftad än den som följer av utfyllande processuella regler bör detta framgå av lagtexten.

46 §

Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker en reglering av påföljder av rättsligt fel enligt försla
get men vill göra det tillägget att det även bör vara möjligt att kräva
prisavdrag vid sådant fel. Tingsrätten delar inte arbetsgruppens uppfatt
ning all de situationer då sådant avdrag låter sig beräknas och påföljden i 152

övrigt passar är sällsynta. Speciellt i de fall att godset är belastat av annan Prop. 1988/89:76 tredje mans rätt än äganderätt torde del ofta gå att beräkna prisavdrag som Bilaga 3 då också skulle vara en lämplig påföljd. I förslaget till lagtext bör därför upptas möjlighet för köparen att kräva prisavdrag vid rättsligt fel.

Jan Hellner

se vid 23 §.

Lantbrukarnas riksfiirbund

Påföljder av rättslig t fel

En lagreglering av vad som gäller rättsliga fel, rådighelsfel, är önskvärd. Förslaget avser både ursprungliga och efterföljande rättsliga fel men däremot inte intrång i immaterialrätt. LRF kan godta regleringen i 46 och

47§§.

Sveriges Advokatsamfund

Den teknik som valts i paragrafen, att ange icke blott att bestämmelserna i 34 § första stycket osv. gäller utan också vad bestämmelserna handlar om är nödvändig i fråga om hänvisningen till 39 §, eftersom inte alla bestämmelser i den paragrafen avses gälla i fråga om rättsliga fel. Som samfundet uppfattal förslaget skall emellertid alla bestämmelser i de övriga angivna lagrummen gälla. Frågan är då om det inte är tydligare att i fråga om de hänvisningarna bara ange bestämmelserna, således: "Föreligger det ett rättsligt fel, gäller bestämmelserna i 34 § första stycket, 35-38 §§, 41 § och 48 § samt bestämmelserna om hävning i 39 §."

Näringslivsorganisationerna

Organisationerna har i och för sig inget all erinra mot alt de i paragrafen angivna påföljderna skall kunna komma i fråga vid rättsliga fel. Det bör dock framgå av motiven att det vid tillämpningen måste beaktas att inte alla påföljder alltid passar för rättsliga fel. Exempelvis leder frånvaron av preskriptionslid för rättsliga fel till att fel kan påtalas efter lång tid, vilket bl. a. kan göra det omöjligt att häva köpet.

1 övrigt hänvisas till vad som anförts vid behandlingen av respektive påföljdsregel.

48 §

Jan hellner

48 § Här föreslås en bestämmelse om köparens rätt att innehålla betal
ning vid säljarens kontraktsbrott. Det saknas motsvarighet i de nu gällande
köplagarna; jfr dock 4 § 2 st. konsumentköplagen samt 19 och 27 §§ konsu-
mentljänstlagen. Det får anses vara en fördel att en köplag innehåller
bestämmelser härom. Man saknar emellertid en motsvarighet till 3 § 2 st.
konsumentköplagen. Antag att säljaren skall avlämna godset den 15 sep
tember saml att köparen enligt avtalet skall betala den I oktober. Om
säljaren den 1 oktober ännu inte har avlämnat godset, bör köparen ha rätt
all innehålla betalningen, även om han inte har något krav på säljaren,
därför att han inte lider någon skada av dröjsmålet. 153

Sveriges Advokatsamfund Prop. 1988/89:76

Samfundet hänvisar till punkt 4 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4) °

Samfundet har ovan riktat invändningar mot uttryckssättet "får köparen kräva skadestånd". Vid de tidigare stadgandena i förslaget har invändningen grundals på att uttryckssättet är språkligt sett oegentligt; däremot kan det knappast leda lill missförstånd. I förslaget lill 48 § kan däremot skrivtekniken all tala om krav i stället för rättigheter leda till missförstånd. Formuleringen att köparen får hålla inne betalning så snart han har ett krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig kan komma all tolkas efter sin ordalydelse, vilket skulle innebära att köparen har rätt att hålla inne betalning så snart han meddelat säljaren att han har ett krav på säljaren, t. ex. på grund av att varan är felaktig, dvs. alldeles oavsett om varan är felaktig. — Man bör inte bortse från risken, eller kanske rättare möjligheten, av att en lagtext uppfattas efter sin ordalydelse. Vidare är en tolkning enligt ordalydelsen av förevarande lagtext icke blott icke orimlig, den är fullt rimlig, åtminstone om förslagets 23 § andra stycket bibehålles i någon form. Eftersom nämligen en köpare skulle ha en så långtgående rätt som alt tillgripa något så allvarligt som hävning, under hänvisning till rättsligt fel — fastän det inte föreligger något rättsligt fel, vad vore då naturligare än alt köparen skulle ha den icke så långt gående rätten att hålla inne betalning under hänvisning till ett fel, även om det inte föreligger något fel?

Samfundet vill sätta i fråga om inte texten "och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter liden för varans avlämnande" är överflödig, eller, om den inte är överflödig, om den är lämplig. Texten utesluter räll att hålla inne betalning som skall erläggas före varans avlämnande. Före varans avlämnande kan säljaren kanske inte ha några befogade krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig. I sådana fall är den citerade texten överflödig. Om del emellertid tvärtom är så att köparen då kan ha befogade krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig (det skulle möjligtvis kunna tänkas i samband med befarat avtalsbrott eller ett på förhand konstaterat avtalsbrott, l.ex. att köparen på förhand får kännedom om all det föreligger fel i bestämt gods), menar samfundet alt det i sådana fall funnes väl så starka skäl all ge köparen räll att hålla inne betalning (jfr förslaget 65 § om stoppningsrätt).

I övrigt vill samfundet hänvisa till vad samfundet anfört under 10 §.

49 §

Sveriges köpmannaforbund/SHIO Familjeföretagen

Enligt 49:e paragrafen, stycket 2, anges att bestämmelserna om fel skall tillämpas, om en vara visseriigen inte har avlämnats i sin helhet, men det kan antagas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet.

Enligt motiven skulle detta innebära att köparen vid leverans av varor som i och för sig inte är behäftade med fel, blir skyldig att reklamera med en kortare reklamationsfrist än vad som skulle gälla vid försenad leverans. Om köparen inte reklamerar blir konsekvensen att köparen trots bristen i utebliven leverans, blir skyldig att betala priset. Detta kan inte vara rimligt.

Som exempel kan nämnas att avtal har träffals om leverans av hundra
par skor. Säljaren levererar nittiosex par skor. Det kan antagas all säljaren
anser sig ha fullgjort köpel i dess helhet, trots att inte hundra par skor har 154

avlämnats. Om köparen icke reklamerar ulan oskäligt uppehåll, trots Prop. 1988/89:76 försenad leverans, blir han skyldig att betala för hundra par skor, trots att Bilaga 3 han bevisligen endast har erhållit nittiosex par.

Organisationerna anser att 49:e paragrafen, stycket 2, i sin helhet skall utgå.

För det fall att lagstiftaren likväl skulle stanna för ett förslag om hävning vid partiellt avtalsbrott, anser organisationerna att paragraf 49, andra stycket, skall ha följande lydelse:

"Om det kan antagas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet, trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel, dock med rätt för köparen att reklamera inom skälig tid."

50 §

Sveriges Advokatsamfund

Det har i fråga om nu gällande köplag framförts kritik (bl.a. av Anna Christensen i hennes avhandling "Studier i köprält", 1970) mot att deten-tionsrätten inte varit tillräckligt utvecklad vid successiva leveranser. Kritiken har riktals mot att en borgenär, som i vissa fall haft rätt att häva, dvs. att definitivt innehålla sin prestation, inte haft rätt att temporärt innehålla samma prestation i avbidan på att motparten fullgör sin prestationsskyl-dighel. Det har hävdats all detenlionsrätten bör vara åtminstone lika omfattande som rätten all häva. Det har påpekats att del kan finnas fog att gå ett steg längre och, oavsett om hävningsrätt föreligger eller ej, tillåla borgenären alt temporärt innehålla post eller betalning för viss post, till dess gäldenären fullgjort samtliga de förpliktelser som bort fullgöras före den prestation som borgenären innehåller.

Det nu föreliggande lagförslaget innehåller i 65 —67 §§ regler för befarat avtalsbrott, bl. a. rätt till hävning. I förslagets 50 § finns en specialregel om räll till hävning vid befarat avtalsbrott vid successiv leverans. Stadgandet innehåller däremot ingen regel om detentionsrätt. Regler om detentionsrätt finns i förslagels 65 §. Som samfundet uppfattat stadgandet i 65 § innebär det emellertid inte att en köpare vid successiv leverans, där post 1 är försenad och ännu inte levererad medan post 2 är levererad, köparen kan innehålla betalning för post 2 till dess post 1 är levererad. Detta skulle gälla även i det fall att köparen haft rätt all häva i fråga om post 2 och kanske till och med även post 1. Samfundet vill föreslå all i lagen inläs en regel för successiva leveranser som ger borgenären rätt att temporärt innehålla post eller betalning för viss post till dess gäldenären fullgjort samtliga de förpliktelser som bort fullgöras före den prestation som borgenären innehåller (jfr Christensen a.a.s. 155).

51 §

Göteborgs tingsrätt

Enligt gällande köplag skall köparen, då köp slutits utan att priset be
stämls, betala vad säljaren fordrar, såvida det inte kan anses oskäligt. Av
lagtexten följer direkt att köparen har bevisbördan för att det begärda
priset är oskäligt. Av den föreslagna nya lagtexten framgår inte klart
huruvida någon förändring avses beträffande bevisbördan i en tvist om
priset. Lagtextens utformning ger dock närmast vid handen att det är
säljaren som skall bevisa vad som är skäligt pris. Detta skulle innbära en 155

betydande förändring i förhållande till gällande ordning. Något bestämt Prop. 1988/89:76 uttalande i denna fråga har inte redovisats i specialmotiveringen. Tingsrät- Bilaga 3 ten efterlyser därför ett klarläggande.

Allmänna reklamationsnämnden

Bestämmelsen om priset överensstämmer med motsvarande bestämmelse i förslaget till konsumentköplag och ansluter mycket nära till vad för konsumenttjänsternas del föreskrivs i 36 § konsumentljänstlagen. ARN tillstyrker bestämmelsen men saknar i motiven en kommentar till den omstridda frågan om bevisbördans placering när det görs gällande att ett visst pris har avtalals (jfr SOU 1984:25 s. 199 f och prop. 1984/85:110 s. 302). Nämnden förmodar att avsikten bakom "skälighetsnormen" är att säljaren i princip skall ha bevisbördan för att ett begärt pris är skäligt (jfr nyssnämnda prop. s. 93 och 303).

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet anser all den föreslagna regleringen är väl avvägd.

Motiven anger (s. 309): "På motsvarande sätt kan det vara skäl att beakta leveransdagens prisnivå ifall priserna sjunkit efter köpslutet." Samfundet menar att detta påpekande antingen är överflödigt eller missvisande. 1 meningen innan talas nämligen om att det är "rimligt att ta hänsyn till prisutvecklingen fram till tidpunkten för varans avlämnande". Detta torde innefatta även det fall att priserna sjunkit. Om med motivuttalandet att det kan vara skäl att beakta leveransdagens prisnivå ifall priserna sjunkit, avses all framhålla att det finns större anledning att beakta en prissänkning än en prisökning, vill samfundet framhålla att denna avvägning inte förefaller motiverad och att den heller inte framgår av lagtexten.

Sveriges domareförbund

Beträffande varans pris motsvaras den av 5 § i gällande lag. Lagförslaget, som avser det fall något pris inte följer av avtalet skall bestämmas med hänsyn lill de i lagmmmel angivna omständigheter, anser förbundet ger en bättre vägledning vid bestämmande av priset än nuvarande 5 §. Förslaget ger utrymme för fler bedömningsgrunder då det gäller alt bestämma vad som är ett skäligt pris.

Näringslivsorganisationerna

Organisationerna accepterar den föreslagna regeln men vill ändå påpeka
all den ojämförligt vanligaste situationen i vilken priset inte uttryckligen
avtalas är den där säljaren har en prislista som han regelmässigt tillämpar.
Della listpris bör då gälla utan alt underkastas någon skälighetsprövning,
utöver den som kan komma ifråga enligt allmänna avtalsrättsliga regler.
Som anges i specialmotiveringen kan ett sådant listpris i allmänhet anses
avtalat. Detta fall är emellertid av sådan stor praktisk betydelse att regeln
förtjänar att understrykas ytterligare och möjligen även uttryckas i lagtex
ten. 156

53 § Prop. 1988/89:76

Bilaga 3 Försvarets materielverk

Formuleringen av andra raden i denna paragraf kan vara svårläst på grund av de många negationerna: "... om han ej utan oskäligt uppehåll meddelar säljaren all han inte godkänner priset." Mera lättläst skulle vara: "... om han ej inom skälig tid meddelar säljaren all han inte ..." eller "... om han underlåter att inom skälig tid meddela alt han inte ..." Visserligen skulle detta enligt vad som sägs på s. 274 innebära, att köparen skulle få något längre lid på sig alt reagera mot debiterat pris, men skillnaden i praktiken torde inte bli så väsentlig, att den behöver få någon betydelse. Det danska förslaget lyder "... og meddeler koberen ikke inden rimelig tid saelgeren, ..." Del norska förslaget: "... om han ikke innen rimelig tid sier fra at han ikke godtar den." ovan framförda förslag överensstämmer med de danska och norska texterna.

Konsumentverket

Att denna paragraf inte skall kunna tillämpas vid konsumentköp bör framgå inte bara av betänkandet (s. 310; jft SOU 1984:25 s. 201) ulan även direkt av lagtexten.

Allmänna reklamationsnämnden

Enligt konsumentköpulredningen (s. 201) skall regeln inte gälla för konsumentköp. Till undvikande av all tvekan bör delta anges uttryckligen i lagen.

Lantbrukarnas riksförbund

Priset på varan

Regleringen innebär bl.a. (53 §) att köparen skall erlägga del pris säljaren angivit i faktura om inte köparen reklamerar priset utan oskäligt uppehåll. Fakturapriset gäller dock inte om parterna överenskommit om ett lägre pris eller det av säljaren fordrade beloppet är oskäligt. Den angivna regleringen pekar på en välkänd balanspunktsproblematik. Med hänsyn bl.a. till den diskussion som förts rörande innebörden av 6 § i gällande köplag är det önskvärt att lagmotiven göres utförligare kring frågan om bevisbördans förläggning till köparen.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet hänvisar till punkt 3 i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

I övrigt har samfundet ingen erinran mot förslaget.

Samfundet vill dock invända mot följande uttalande i motiven (s. 310):
"Enligt del svenska förslaget har paragrafen samma räckvidd som enligt
det finska, eftersom det svenska förslaget inte omfattar konsumentköp"
(understruket här). Det är oklart om i den citerade formuleringen "det
svenska förslaget" avser enbart del aktuella stadgandet eller hela det
svenska förslaget lill köplag. Vilketdera som avses, måste det anses missvi
sande. I förslaget 53 § finns ingen antydan om att stadgandet inte skulle
gälla konsumentköp. I förslagets 4§ anges att lagen inte tillämpas i den 157

mån annat följer av konsumentköplagen. Detta motiverar emellertid inte Prop. 1988/89: 76

det långtgående påståendet att lagen inte omfattar konsumentköp. Enligt Bilaga 3

samfundets uppfattning följer av förslaget att 53 § skall tillämpas också om

det är en konsument som är köpare. Det framgår av motiven (s. 311

överst) att även arbetsgruppen ansett att stadgandet skall tillämpas vid

konsumentköp.

Näringslivsorganisationerna

Genom undantaget i andra meningen har bestämmelsen blivit alltför urvattnad, inte bara jämfört med nu gällande köplag utan även jämfört med 1976 års förslag.

Om det begärda priset inte är oskäligt och köparen inte heller reklamerar bör köparen i vart fall åläggas bevisbördan för att ett lägre pris blivit bestämt.

Andra meningen kunde sålunda ges följande formulering: "Detta gäller dock ej om köparen visar att lägre pris avtalats eller om det fordrade beloppet är oskäligt."

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Enligt förslaget skall köparen erlägga det pris som säljaren har angivit i faktura, om icke säljaren reklamerar ulan oskäligt uppehåll. Om parterna har kommit överens om ell lägre pris eller det fordrade beloppet är skäligt gäller dock ej del i fakturan angivna priset.

Organisationerna anser del icke rimligt all säljaren skall kunna spekulera på köparens okunnighet beträffande reglerna om reklamation för angivet pris i faktura.

Det redovisas inte några motiv för varför säljaren skulle ha rätt att ta ut ett pris som tenderar det oskäliga bara för att ett lägre pris ej kan anses avtalat.

Som bestämmelsen är utformad kan köparen bli tvingad all betala ett pris som tenderar gränsen för det oskäliga, om han ej kan visa all annat pris får anses avtalat. För del första ligger bevisbördan för att pris får anses avtalat på köparen. För del andra kan del ej vara rimligt att köparen vid underlåten reklamation får betala ett pris som typiskt sett klart överstiger gängse pris vid tiden för köpet.

Organisationerna är därför av den uppfattningen att säljaren aldrig skall kunna ta ut ett högre pris vid underlåten reklamation än vad som kan anses vara skäligt vid tidpunkten då parterna ingick avtal om köp av varan.

Organisationerna hemställer att de ovan anförda synpunkterna beaktas vid den fortsatta handläggningen.

54 §

Landstingsförbundet

Andra meningen i paragrafen bör utgå i enlighet med professor Hjerners

resonemang. 158

Näringslivsorganisationerna Prop. 1988/89:76

Huvudregeln i första styckets första mening har visserligen sin motsvarig- °

het i skuldebrevslagens 3 § men har väl sin plats också i köplagen.

Beträffande första styckets andra mening delar vi de farhågor som Hjerner uttryckt i sill särskilda yttrande. Åtskilliga situationer kan tänkas i vilka priset inte skall betalas där överiämnandet sker. Del är dock tveksamt om problemet löses genom all man stryker meningen som Hjerner föreslår. Här är del i stället kanske på sin plats att man för att tydligt ange regelns subsidiära karaktär tillfogar "såvida inte omständigheterna visar att betalning skall ske på annan ort".

Organisationerna tillstyrker den regel som föreslås i paragrafens andra stycke.

Motormännens Riksförbund

Uttrycket "prisets betalning" kan ifrågasättas. "Varans betalning" synes vara ett lämpligare uttryckssätt.

55 §

Jan Hellner

55 § Som en konsekvens av den systematik som tillämpas i förslaget kommer här, långt skilt från den därmed nära sammanhängande 10 §, regeln om köparens rätt att hålla inne betalningen till dess säljaren levererar godset. Man frågar sig till en början om del döljer sig någon särskild finess i olikheten i uttryckssätt; här sägs att "säljaren får kräva betalning när varan hålls köparen till hända ...", medan det i 10 § sägs att säljaren inte är "skyldig alt lämna ut varan".

2 st. innehåller likaså en välkänd regel. Man noterar emellertid att köparens rätt till undersökning före betalning utesluts, inte endast som enligt gällande rätt, när sättet för prisets betalning är oförenligt med en sådan undersökning men även när "del avtalade sättet för varans avlämnande" är oförenligt med undersökning. Uttrycket är hämtat från FN-konvenlionen (art. 58 (3)), men jag har inte lyckats fastställa vad som åsyftas.

3 st. är enligt sin lydelse generellt tillämpligt, alltså även exempelvis om godset sålts fritt köparens ort. Enligt nu gällande räll får säljaren i sådant fall inte kräva betalning mot dokument (se 16 § köplagen, som hänvisar lill 15 §). Eftersom säljaren vid köp "fritt levererat" står faran för godset ända tills det kommer fram (se 7 § 3 st.), förefaller del besynnerligt att säljaren skulle få kräva betalning mot dokument. Man får närmast intrycket att här föreligger ett redaklionsfel.

Sveriges Advokatsamfund

Första stycket

Som framgår av motiven (s. 313) är utgångspunkten, när betalningstiden
inte följer av avtalet, all köparen är skyldig alt betala priset när säljaren
kräver det. Samfundet menar att det finns anledning att låta denna ut
gångspunkt komma till ullryck också i lagtexten, såsom i gällande köplag.
Första stycket skulle då innehålla den regeln all köparen är skyldig att 159

betala priset när säljaren kräver del, dock inte tidigare än när godset hålls Prop. 1988/89: 76
köparen till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet. Bilaga 3

Även här är uttrycket "får kräva" olämpligt och det kan möjligen även föranleda tolkningsproblem vid ränteberäkningen.

56 §

Försvarets civilfiirvaltning

Räntelagen ger köparen rätt till en ränlefri kredit på en månad för det fall tbrfallodagen inte har bestämts i förväg eller annat har avtalats. Ett motiv till detta var att köpare som skulle betala vid anfordran eller vid en tidpunkt som han inte kände till i förväg inte kunde förväntas genast ha medel lill sill förfogande, ulan kunde behöva viss tid på sig för all kunna betala. Många köpare, l.ex. försvaret, har anpassat sina utbelalningsm-tiner lill delta. Betalning av fordran som inte har bestämd förfallodag erläggs därför en månad efter fakluradatum. Civilförvaltningen ifrågasätter om dröjsmål med betalningen skall anses föreligga och påföljd kunna komma ifråga innan skyldigheten att betala ränta inträder. Civilförvaltningen föreslår därför att det i köplagen skall anges att köparen inte är i dröjsmål med betalning förrän det gått en månad från det att säljaren krävt betalning eller sänt faktura i sådana fall där förfallodagen inte bestämts i förväg.

Jan Hellner

56 § Här uppräknas påföljderna av att köparen inte betalar priset i rätt lid. Man lägger märke till att, medan motsvarande stadgande beträffande säljarens konlraklbroll (24, 32 §§) hänvisar lill ett särskilt stadgande om räll att innehålla prestation (48 §), här endast hänvisas till säljarens allmänna rätt all hålla inne godset enligt 10 §. Det är möjligt all delta i de flesta fall är tillräckligt. Men en extraordinär rätt att hålla inne prestation är dock något annat än vad som åsyftas i 10 §. Anlag att köparen skall göra en förskottsbetalning av en tredjedel av priset den 15 september och att säljaren skall leverera godset den 1 oktober saml all köparen skall betala återstoden av priset den 1 november. Om köparen inte gör förskottsbetalningen, bör säljaren uppenbariigen inte vara skyldig att avlämna godset den 1 oktober. Detta är kanske förenligt med 10 §, eftersom den omständigheten att köparen har kredit med två tredjedelar förmodligen inte gör att köpel skall betraktas som "kreditköp". Men tekniken får ändå anses missvisande. Ett annat exempel är att delleveranser är avtalade och betalning skall ske tio dagar efter varje delleverans. Oni köparen inte betalar den första delleveransen i tid bör väl säljaren ha rätt att innehålla senare delleverans. Något stöd härför synes inte 10 §ge.

Slutsatsen är att om man vid säljarens kontraktsbrott reglerar rätlen att innehålla prestation som en särskild påföljd, bör man också göra det vid köparens kontraktsbrott.

Sveriges domareförbund

De föreslagna reglerna om köparens avtalsbrott överensstämmer i huvud
sak med vad som återfinns i den nuvarande köplagstiftningen. Förbundet
har ingen erinran mot den utformning dessa regler fått. Det är en fördel att
det föreslås alt en särskild regel införs som behandlar den situationen att 160

köparen före avlämnandet avbeställer en vara som skall tillverkas för Prop. 1988/89:76 köparens räkning. Detta rättsläge är oklart i gällande lag och bör därför Bilaga 3 regleras.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet hänvisar till punkterna 4. och 7. i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Näringslivsorganisationerna

Förslaget anger när köparens betalningsdröjsmål utgör kontraktsbrott och vilka befogenheter säljaren då ges. Här kan anläggas samma synpunkter som de vi framfört om 24 och 32 §§. Lagtexten kräver i övrigt inga särskilda kommentarer.

Organisationerna vill här särskilt fästa uppmärksamheten på motiven. Vad som där sägs om rättidig betalning via bank, postgiro o. dyl. är av stor praktisk betydelse och vi delar de synpunkter som framförs.

57 §

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet hänvisar till punkt 7. i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

Näringslivsorganisationerna

57 § Förslaget gör bristande medverkan från köparens sida lill en form av "kontraktsbrott" i vissa fall där sådan medverkan behövs för att köpet skall kunna fullföljas.

Dock är det endast försening av köparens biförpliklelser som föreslås reglerad medan andra former av bristande uppfyllelse lämnas helt åt sidan.

Vid ell studium av 60 och 63 §§ visar det sig dessutom alt säljaren måste ha "ell särskilt intresse av att bli av med del han sålt" för att han skall ha rätt till hävning och/eller skadestånd. Som exempel på när della är fallet anger motiven dels försäljning av ett hus för rivning, dels försäljning av avfall från säljarens produktion. Med denna tolkning av rekvisitet får regeln en så ytterligt begränsad räckvidd att dess berättigande enbart på grund härav starkt kan ifrågasättas.

Om regeln ändå bibehålls bör detta rekvisit flyttas till 57 § så att man i 60 och 63 §§ hänvisar till "I fall som i 57 § sägs ..." eller liknande uttryck. Rekvisilen bör, eftersom de är gemensamma, finnas samlade på ett ställe.

Här fordras också någon kommentar om skillnaderna mellan det norska förslaget och övriga länders just i detta avseende. I det norska förslaget jämställs köparens alla förpliktelser, vilket innebär ett väsentligt avsteg från principerna i gällande köplag. Några vägande skäl härför har inte framförts.

Skillnaden mellan förslagen är i detta avseende av så grundläggande
karaktär all den kan ställa till väsentliga problem i den nordiska handeln. 161

11 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 76. Bilagedel

58 § Prop. 1988/89:76

Bilaga 3 Uppsala universitet

Lagförslaget till 58 § 2 sf om avbeställningsrält vid tillverkningsköp och motiven lill regeln synes inte tillräckligt klart utformade. Grundfrågan är, huruvida säljaren trots köparens avbetställning får kräva den avtalade köpeskillingen mot tillhandahållande av den färdigställda varan. Liksom arbetsgruppen anser vi att detta normall inte bör vara möjligt. Inser köparen all han inte kommer att ha erforderlig nytta av varan, bör han kunna kräva att säljaren avbryter sina uppfyllelseansträngningar mot att säljarens positiva kontraktsintresse garanteras men med besparing av utgifter för köparen. En sådan regel har nära samband med den allmänna rättsgrundsatsen att säljaren skall begränsa köparens skadeståndsskyldighet, när köparen begått kontraktsbrott. Säljaren bör alltså i princip beakta, huruvida köparens intresse gagnas bäst av att tillverkningen folsätter eller avbryts, och säljaren bör vara beredd att vidkännas avdrag för insparade kostnader om ell avbrytande framstår som det bästa alternativet för köparen. Sakkunnige Hjerner har emellertid hävdat (s 413 O att värderingen av det halvfärdiga godset och beräkningen av insparade kostnader och av vinsten kan vara så svåra all säljaren bör vara berättigad att kräva köpeskillingen mot tillhandahållande av den halvfärdiga varan med avdrag för insparade kostnader. Även med denna lösning kan emellertid beräknings-svårigheter uppstå. Mot denna lösning talar också alt köparen kan ha betydligt svårare att tillgodogöra sig del halvfärdiga godsets värde än vad säljaren kan ha (jfr återtagandeuppgörelsen vid avbetalningsköp). Säljaren bör därför normalt vara skyldig att avbryta tillverkningen för köparens räkning och på bästa möjliga sätt tillgodogöra sig värdet av den halvfärdiga varan för egen del lill minskning av köparens skadeståndsskyldighet. — Beräkningen av insparade kostnader och säljarens vinst saml bevisbördan för uppkomna och insparade kostnader blir då centrala frågor. Härom tiger motiven i stort sett (s 322). Problemet måste utredas ytteriigare. Fakultetsstyrelsen anser att säljaren skall ha hela den vinst han skulle fått om avtalet hade fullföljts, vilket innebär alt vinsten inte skall slås ut under hela tillverkningstiden i proportion till nerlagda kostnader. En placering av bevisbördan på köparen av vad säljaren sparat och vad kostnaderna hade blivit om tillverkningen fortsall kan verka naturligt med hänsyn till köparens kontraktsbrott, men mot detta talar all uppgifterna finns hos säljaren. Säljare bör därför trots allt få bevisbördan men med låga beviskrav. — Ser man på lagtexten borde nog för tydlighets skull huvudregeln, all säljaren inte får kräva ut avtalad köpeskilling, framgå av andra styckets inledning. Därefter bör det skrivas alt säljaren i stället har rätt till ersättning. Anser man all säljaren också skall ha ersättning för vinst,bör man absolut inte som i förslaget skriva att säljaren har rätt till ersättning för förlust enligt 71—74 §§. Slutligen kan en regel ges om de undantagssilua-tioner, där köparen trots allt är tvungen att betala hela den avtalde köpeskillingen mot erhållande av den färdiga varan.

Utgår man ifrån att grunden för regeln är all träffa en kompromiss där säljaren får sitt positiva kontraktsinlresse tillgodosett ulan att köparen tillfogas onödiga utgifter, kan man fråga sig om inte en avbeställningsrält borde finnas även i andra fall än vid tillverkningsköp (jfr det norska förslaget, som även ger avbeställningsrätt när säljaren skall skaffa varan för köparen). Anledningen till att en sådan rätt inte givits i det svenska förslaget torde vara, att specialtillverkat gods är svårare att avyttra för

köparen utan nämnvärd föriust än vad det är att avyttra standardgods. Å

162

andra sidan uppstår säkerligen ofta en föriusl för köparen även vid avytt- Prop. 1988/89: 76 ring av standardgods, eftersom han inte yrkesmässigt säljer varor av detta Bilaga 3 slag, och beräkningen av säljarens utgifter och uteblivna vinst skulle vara något enklare vid avbeställning av standardvaror som skaffas från annan. Även i dessa fall uppstår emellertid problem med beräkning av over-head-kostnader o. dyl. Fakultetsstyrelsen har därför ingen erinran mot att 58 § 2 st tolkas motsatsvis beträffande andra slags köp, men vi vill samtidigt framhålla att det synes lämpligt att departementet i lagstiftningsärendets fortsatta handläggning diskuterar även dessa frågor och talar om hur skyldigheter alt begränsa motpartens förlust.

Jan Hellner

58 § 2 st. Om man godtar alt införa en rätt till avbeställning uppstår dock några frågor. Det talas om att "avbrott av tillverkningen" skulle medföra väsentlig olägenhet etc. Avbeställningar sker ju ofta innan tillverkningen har börjat, och för sådana fall förefaller ordet "avbrott" mindre träffande. SOU hade (37 § i dess förslag) uttrycket att säljaren var skyldig "inställa tillverkningen", och man frågar om valet av ett annat ord åsyftar en begräsningav något slag.

Beträffande ersättningen hänvisas i sista meningen till de allmänna stadgandena i 71 —74 §§ om skadestånd. Enligt motiven (s 322) lar man inte ställning lill om "subtraktionsmeloden" eller "additionsmetoden" skall tillämpas. Ehuru köplagsulredningen föreslog en addilionsmetod, utgick den från all allmänna skadeslåndsrättsliga principer entydigt pekar på subtraktionsmeloden och att därför ett särskilt stadgande är nödvändigt om additionsmetoden skall tillämpas.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet hänvisar till punkt 4. i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4)

Andrastycket

Samfundet anser del värdefullt att en regel om "avbeställningsrätt" för köparen tas in i köplagen. Samfundet anser det angeläget att regeln konstrueras så all säljaren inte förlorar på avbeställningen och inte heller p.g.a. bevissvårigheter riskerar att föriora på avbeställningen. Säljaren skall hellre bli överkompenserad än underkompenserad.

Den föreslagna lagtexten ger emellertid inte tillräcklig vägledning för
vad som skall gälla. En avbeställning kan sägas innebära, eller i vart fall
jämställas med, en obefogad hävning, en förklaring att köparen inte kom
mer alt fullfölja avtalet, d. v. s. ett befarat (minst) avtalsbrott. En avbeställ
ning måste nämligen uppfattas som en förklaring från köparen att han inte
kommer att betala den överenskomna köpeskillingen. Detta i sin tur måste
anses som ett sådant väsentligt avtalsbrott att vid en avbeställning rekvisi
tet i 66 § är uppfyllt, nämligen att det står klart att det kommer att inträffa
ett avtalsbrott som ger ena parten rätt alt häva köpet. Utgångspunkten är
alltså att säljaren vid en avbeställning har rätt att häva köpel och kräva
skadestånd. Men vad som inledningsvis måste klaras ut är om säljaren vid
en avbeställning har rätt till fullgörelse från köparens sida. För att del över
huvud taget skall vara någon mening med all skapa en "avbeställnings
rätt" bör utgångspunkten vara alt en avbeställning innebär att köparen 163

intelängreärskyldigatt fullgöra köpet, d. v. s. la leverans och betala priset Prop. 1988/89:76 eller i övrigt fullgöra de skyldigheter i fråga om ställande av säkerheter etc. Bilaga 3 som kan framgå av köpavtalet. Nästa steg är att konstalera all avbeställningen innebär att även säljarens skyldighet all fullgöra har upphört, d.v.s. säljaren behöver inte avge någon särskild hävningsförklaring till skillnad mot vad som gäller — för all säljarens skyldighet all fullgöra sina förpliktelser skall upphöra — vid en obefogad hävning från köparen. Nästa steg är att reglera hur avtalsförhållandet skall avvecklas. Det viktigaste därvid är att för det första konstatera att säljaren har rätt till skadestånd, för det andra att ange de särskilda regler som skall gälla för beräkning av skadeståndet. Det kan vidare vara av värde att reglera i vilken mån säljaren är skyldig att ställa till köparens förfogande, mot betalning givelvis, de delar av leveransen för vilka tillverkningen kan ha kommit så långt alt de kan ha ett värde för köparen. Skadeståndet bör beräknas så all det motsvarar köpeskillingen plus säljarens kostnader (andra än försäljningskostnader) för att göra sig av med godset i den form det befinner sig vid avbeställningen (råvaror, halvfabrikat eller färdigtillverkade delar av leveransen) med avdrag för dels de kostnader som köparen kan visa alt säljaren inte längre behöver la därför att tillverkningen avbryts (hos säljaren eller legolillverkare), dels säljarens nettointäkter (intänkter minus försäljningskostnader m. m.) av en försäljning av godset lill annan än den ursprunglige köparen. Vid beräkning av de kostnader säljaren inte behöver la därför alt tillverkningen avbryts bör hänsyn las till att säljaren har egna fasta kostnader eller kanske genom avtal med underleverantörer eller legolillverkare är skyldig att betala lika stort belopp till dem oavsett avbeställningen. För det fall godset kan säljas till annan än den ursprunglige köparen, men säljaren inte gör så, bör i stället för en nettoinlänkl upptas en post som motsvarar vad köparen kan visa att säljarens nettointäkt skulle ha varit om han sålt godset. — Man får inte vara främmande för möjligheten att skadeståndet kan bli lika högt som köpeskillingen, ibland högre.

Samfundet har uppfattat förslaget så att köparen i vissa fall skall ha men i vissa fall inte skall ha en "avbeställningsrätt" i den betydelsen att köparen inte är skyldig att fullgöra köpet genom att ta leverans och betala köpeskillingen o. s. v. ulan har rätt att få dessa förpliktelser ersatta med förpliktelsen att utge på visst sätt beräknad ersättning till säljaren. Enligt samfundels mening framgår del emellertid inte tydligt av den föreslagna lagtexten alt köparen i vissa fall skall ha men i vissa fall inte skall ha sådan "avbeställningsrätt".

Till att börja med anges all säljaren inte får fullfölja tillverkningen för
köparens räkning. Detta uttryck är missvisande. Det finns ingen anledning
alt konstruera del som ett lagbrott all köparen fullföljer tillverkningen.
Del är ju inte heller det som är avsikten. Avsikten är att ange att säljaren i
visst fall inte får ersättning för tillverkningen efter en avbeställning. Rekvi
sitet "såvida inte ett avbrott av tillverkningen skulle medföra en väsentlig
olägenhet för säljaren" — varmed torde avses ett fall då köparen inte har
"avbeställningsrätt" — är innehållslöst så länge det inte anges vilken räll
lill ersättning säljaren har vid avbeställning i de fall köparen har en
"avbeställningsrält". Del framgår nämligen inte av paragrafen vad som
skulle kunna vara en olägenhet för säljaren. Lika litet har rekvistitet "risk
för all hans föriusl till följd av avbeställningen inte blir ersatt" något
innehåll så länge det inte anges vad hans förlust till följd av avbeställning
en kan bli och vad det är för omständigheter som skulle utgöra en risk för
att denna förslut inte blir ersatt. Reglerna om beräkning av skadeeslånd i
71 — 74 §§ lill vilka hänvisas innehåller nämligen inte någon särskild regel
om skadestånd vid avbeställning. Enligt samfundets mening bör del vara 164

så all säljaren inte skall behöva göra någon förlust lill följd av avbeställ- Prop. 1988/89:76 ningen, och della torde även vara avsikten enligt lagförslaget. Det är därför Bilaga 3 svårt all förstå uttrycket "förlust till följd av avbeställningen".

Enligt samfundets mening framgår det heller inte med tillräcklig tydlig- . het i vilka fall köparen skall ha eller inte skall ha "avbeställningsrätt". Rekvisilen "olägenhet" och "risk för att... föriusl... inte blir ersatta" ger inte tillräcklig vägledning, främst eftersom rekvisilens innehåll är beroende av vilken rätt till ersättning säljaren har i de fall köparen har en "avbeställningsrätt" och förslaget är oklart på denna punkt. Det skulle vidare vara värdefullt med ett förtydligande av det resonemang som i motiven (s. 322) förs om att säljarens ställning kan förbättras genom all tillverkningen fortsätts, med hänsyn till det säkerhetsvärde godset kan representera. Ett exempel på ett sådant fall skulle vara värdefullt.

Samfundet förordar att förslaget till 58 § andra stycket utgår i sin helhet och ersätts av ett stadgande, gärna med rubriken "Avbeställning", som tydligt reglerar vad som gäller vid avbeställning. Samfundet hänvisar dessutom till vad samfundet anfört i sitt yttrande över köplagsutredningens betänkande "Köplag", se TSA 1977 s. 473 f

Näringslivsorganisationerna

Såvitt avser paragrafens andra stycke om avbeställning delar organisationerna de synpunkter som framförs av professor Hjerner i hans särskilda yttrande.

Organisationerna avstyrker därför en lagreglering av köparens avbeställning. Om en sådan bestämmelse ändå införs borde det dock vara självklart all säljaren skall hållas skadeslös vid det köparens kontraktsbrott som avbeställningen utgör. Regeln måste därför i sådant fall kompletteras så alt del av lagtexten framgår all skadeståndet skall beräknas enligt den s. k. subtraktionsmeloden.

59 §

Näringslivsorganisationerna

Den situation som paragrafen behandlar inträffar ytterst sällan. Redan av denna anledning kan regeln utgå. Den verkan av säljarens passivitet som föreskrivs — förlust av rätten all kräva betalning — ter sig dessutom främmande för flertalet näringsidkare.

60 §

Uppsala universitet

Väsenllighetsbedömningen vid köparens kontraktsbrott bör, i motsats till vad som gäller vid säljarens kontraktsbrott, bedömas objektivt med hänsyn tagen till kontraktsbrottel som sådant (jfr det danska förslaget på dessa punkter och motiven s 326 ö). 60 § tillstyrks därför.

Jan Hellner

60 § 1 st. Uttalandena i motiven (s 326) om säljarens rätt att häva köpel

när betalning krävs mot dokument och köparen inte betalar omedelbart 165

synes motsägelsefulla. Å ena sidan sägs att varje dröjsmål inte nödvändigt- Prop. 1988/89: 76

vis har lika stor betydelse, och hävning får då inte ske utan hänsyn till Bilaga 3

detta. Å andra sidan sägs, ett par rader längre ned, att utgångspunkten bör

vara all säljaren (menas möjligen köparen) får räkna med att betalningen

med risk för hävning skall ske när dokumentet presenteras. På en punkt

där det synes viktigt att ha klara regler är motiven så försiktigt skrivna att

de skapar oklarhet.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet hänvisar till punkt 9. i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4)

Näringslivsorganistionerna

Beträffande fjärde stycket hänvisas till tidigare kommentarer till 57 §. I övrigt tillstyrker organisationerna förslaget. Kanske bör det dock i motiven ännu klarare utsägas att säljarens finansiella ställning är helt ovidkommande vid bedömningen av om köparens dröjsmål är väsentligt.

61 §

Sveriges Advokatsamfund

Angående uttrycket "meddela köparen all han vill häva" hänvisar samfundet lill vad samfundet anfört under 31 §.

Näringslivsorganisationerna

Paragrafen har en begränsad betydelse. När köparen väl betalt hela priset har säljaren normalt sett inget intresse av att häva köpet. Det kan till och med ifrågasättas huruvida han bör ha en sådan rätt. I vart fall bör han dock vara skyldig att i så fall avge sin hävningsförklaring genast.

1 den mån paragrafen är tillämplig på förskotts- eller delbetalningar har den däremot betydligt större betydelse. Detta fall behandlas dock inte i motiven.

62 §

Jan Hellner

62 § 2 st. Den nuvarande anleciperingsregeln i köplagen (vilken har en liknande men inte helt överenstämmande formulering: "all anledning saknas") har särskilt av Bertil Bengtsson, Hävningsrätt och förtida uppsägning vid kontraktsbrott, 1967, s 297 ff, kritiserats såsom varande alltför sträng mot gäldenären. Man frågar om någon ändring är avsedd.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet hänvisar här till vad samfundet anfört under 50 § om behovet

av en utvidgad detentionsrätt. 166

Näringslivsorganisationerna Prop. 1988/89:76

1 gällande köplag 29 § har säljaren räll att häva beträffande senare poster bilaga 3 om inte "all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande". 1 jämförelse härmed innebär förslaget en inte obetydlig inskränkning av säljarens rätt till hävning av senare poster.

När köparen redan gjort sig skyldig till väsentligt dröjsmål beträffande en post, bör det räcka alt man kan förutse ytterligare dröjsmål för alt säljaren skall få häva avtal såvitt avser leverans av senare poster. Något krav på all sådant ytterligare dröjsmål skall vara av kvalificerad art bör inte uppställas. Orden "som ger rätt lill hävning" bör därför utgå ur andra stycket.

63 §

Uppsala universitet

Köparens skadeståndsskyldighet är strängareän säljarens, eftersom enligt 63 § endast force majeure-händelser utgör befrielsegrunder, medan alla slags hinder utanför säljarens kontroll kan vara befrielsegrunder vid säljarens kontraktsbrott. Detta kan godtas med hänsyn till regleringen i skuldebrevslagen och räntelagen och till att säljaren sällan torde vara berättigad till skadestånd utöver dröjsmålsränta, eftersom en sådan skada anses ofta vara inadekvat (s. 359 y).'

Jan Hellner

Man lägger märke lill alt del i motiven (s 335 y) sägs all säljarens rätt till skadestånd på grund av köparens avbeställning i allmänhet bör bedömas enligt föreliggande stadgande (om skadestånd vid köparens dröjsmål med betallningen). Men om detta finns ett särskilt stadgande (58 § 2 st sista meningen). Vad avses?

Lantbrukarnas riksförbund

Arbetsgruppen har ett antal regler som avser köparens kontraktsbrott. Tanken är all låta rättspraxis utveckla principer för säljarens rätt lill skadestånd och hävning på grund av köparens bristande medverkan i andra fall än då säljaren har särskilt intresse av all bli av med varan (63 § 2 st). Hithörande rättsområde har endast i obetydlig utsträckning blivit rättsligt belyst. Med den utformning lagtexten fått synes det dock tveksamt om reglerna kommer att få någon större praktisk betydelse. LRF noterar all endast köparens biförpliklelser och försening av dem regleras. I övrigt lämnas andra bristande uppfyllelser utan reglering. Här kan svårigheter uppkomma i det nordiska samarbetet med hänsyn till skillnader i lagförslagen.

Sveriges Advokatsamfund

Första stycket

Förslaget innebär — liksom Hellners förslag- — en rätt till skadestånd

utöver dröjsmålsränta. Samfundet anser — mot bakgmnd av att frågan om

förhållandet mellan ränta och skadeståndenligt svensk rätt inte är helt klar

— all denna fråga är värd en närmare analys än vad isom- framgår av 167

motiven. Samfundet vill sätta i fråga om de kanske finns skäl all göra Prop. 1988/89:76 skillnad på å ena sidan den typ av skada som avser kostnader/förluster i Bilaga 3 fråga om godset p. g. a. den försenade betalningen och å andra sidan den typ av skada som avser frånvaron av pengar t. ex. ränteförluster. Man skulle kunna tänka sig att den förra typen av skada regleras enligt en särskild regel i köplagen, l.ex. med "fullt skadestånd", medan regleringen av den senare typen av skada följde allmänna regler i t. ex. skuldebrevslagen och räntelagen (jfr vidare Gösta Walins kommentar till Skuldebrevslagen, not 10till6§).

Andrastycket

Texten kan läsas så att det motsatsvis gäller att säljaren aldrig har rätt till skadestånd om han inte har ett särskilt intresse av att bli av med det han såll. Samfundet utgår från att denna mening inte är avsedd och föreslår att lagtexten formuleras om.

Näringslivsorganisationerna

Vad beträffar paragrafens andra stycke hänvisas till kommentaren till 57 §. Därutöver har vi ell par detaljanmärkningar.

För att uppnå kongruens i andra stycket bör kanske andra meningen lyda: "Säljaren har dock inte rätt till skadestånd, om det har förelegal ett hinder för köparens medverkan motsvarande det som avses i 29 §."

Av tredje styckets formulering framgår inte huruvida det skall läsas självständigt eller om, såvitt avser köparens bristande medverkan, skadeståndsskyldighet endast inträder när även rekvisilen i 57 § och 63 § 2 st är uppfyllda. Olika tolkningar härvidlag vore olyckliga.

För övrigt vore det skrivningsmässigt tydligare om regeln återges i sin helhet i stället för att hänvisa till 30 §.

64 §

Jan Hellner

Det råder som bekant stora meningsskiljaktigheter om det är nödvändigt och lämpligt att i ett köp ha bestämmelser om köparens underlåtenhet att utföra specifikation. Det kan till en början vara äventyrligt att tvinga en köpare alt ta emot en vara som avviker från vad han vill ha, även om han visar passivitet. Det föreslagna stadgandet är en så gott som ordagrann översättning av motsvarande stadgande i FN-konventionen (art. 65), med undantag för att i det svenska förslaget det saknas några ord (motsvarigheten till "without prejudice to any other righls he may have"), vilka dock finns i den norska texten. Det framgår inte av stadgandet vilken sanktionen är om köparen underlåter att specificera och säljaren handlar så som föreskrivs. En gissning skulle vara att köparen inte kan göra gällande alt godset är felaktigt om säljaren har utfört specifikationen i enlighet med bestämmelsen. Men i så fall borde regeln finnas bland dem som beskriver kraven på varans beskaffenhet.

168

65 § Prop. 1988/89:76

Bilaga 3 Uppsala universitet

Det kan ifrågasättas om det inte vore bättre att i 65 § uttryckligen nämna konkurs och inledande av ackordsförhandling som särskilda grunder, vilka alltid berättigar till innehållande av prestation. Eftersom den innehållande parten handlar på egen risk, är det angelägel att lagtexten ger så klart besked som möjligt. En okunnig läsare skulle då dessutom direkt få klart för sig all konkurs är av betydelse ej blott vid tillämpning av 67 §.

Jan Hellner

Detta är enligt min mening en av de viktigaste sakliga nyheterna i förslaget. De nuvarande begränsade reglerna om säljarens stoppningsrält, dvs. rätt all innehålla gods i vissa opreciserade fall av köparens obestånd, har ersatts med en allmän bestämmelse om rätt att innehålla prestation vid andra partens befarade kontraktsbrott. Det är en praktiskt betydelsefull fråga, om part (inte bara vid köp utan även vid andra avtal) vågar hålla inne sin prestation när han fruktar all motparten inte kommer att fullgöra sina förpliktelser. Tar han fel riskerar han att detta betraktas som (anteciperat) kontraktsbrott från hans egen sida. Nu luckras detta upp starkt, efter mönster av FN-konvenventionen (art. 71), men formuleringen i den svenska texten förefaller att ge den part som befarar kontraktsbrott av den andra parten ändå större frihet all innehålla prestation än konventionen gör (jfr "han får antas inte komma alt uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser" med konventionens "it becomes apparent that the other party will not perform a subslantial part of his obligations"). En principfråga av della slag borde bli föremål för en ingående diskussion innan man bestämmer sig för en så betydande ändring i kontraktsrätten.

Sveriges Advokatsamfund

Uttrycket "avsänt" bör bytas ut mot ett uttryck som klarare anger hur långt sloppningsrätten sträcker sig. Exempel: Har säljaren stoppningsrätt om godset avsänts med fraktförare som anlitats a v köparen?

1 övrigt hänvisar samfundet till punkt 7. i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4)

Ackordscentralen Stockholm

Den s.k. stoppningsrätten har i förslaget (65 —66§§) utökats till att avse även det fall all säljaren har problem att fullfölja avtalet. Eftersom en köpare, liksom en säljare, kan ha stort intresse av alt avtalade prestationer fullföljs och bör skyddas mot det fall där de misslänks ej komma all bli fullföljda förefaller den föreslagna regleringen ha fog för sig (s. 339 ff).

Näringslivsorganisationerna

Organisationerna har inget all invända mot förslagels principer. Emeller
tid är rekvisitet för stoppningsrätt mycket allmänt hållet vilket kan föran
leda lillämpningssvårigheter. Den precisering som vore önskvärd finns
inte heller i motiven. 169

66 § Prop. 1988/89:76

T u II Bilaga 3

Jan Hellner

Även denna bestämmelse, om rätt all häva köp på grund av motpartens anteciperade kontraktsbrott, är vittgående. Man frågar varför det inte enligt lagtexten finns någon hänvisning till möjligheten att hindra hävning genom att ställa säkerhet, något som beträffande innehållande av prestation föreskrivs i 65 §. Detta antyds visserligen i motiven (s 344), men om det anses lämpligt att föreskriva del i 65 § bör så ske också i 66 §. Det saknas också i 66 § en sådan föreskrift om skyldighet att meddela om avsikten att vidta åtgärd som finns i 65 § (jfr FN-konvenlionen art. 72 (2)).

67 §

Uppsala universitet

En betydelsefull nyhet i förslaget är att delta saknar en motsvarighet till 40 § i gällande köplag. Enligt motiven (s 345 x) skall köparens konkursbo inte längre ha någon rätt alt tillträda köpet, utan konkurs hos köparen — liksom hos säljaren — blir i fortsättningen alltid en hävningsgrund. 1 betänkandet har ingen som helst motivering gjorts för della förslag. I det norska förslaget ges konkursboet en generell inträdesrätt t.o. m. vid säljarens konkurs (där den norska konkurslagstiftningen inte är lika otvetydig), och enligt dansk rätt finns en sådan inträdesrätt i allmänhet enligt den danska konkurslagen. Det är alltså missvisande när det i motiven till köplagsförslaget står all medkontrahenlen enligt det danska förslaget inte är skyldig all ge boet tillfälle att tillträda köpet. — Fakulletsstyrelsen anser det ytterst angelägel att en motsvarighet till 40 § köplagen behålls, så länge det inte finns generella regler om konkursbos inträdesrätt i gäldenärens avtal i den svenska konkurslagstiftningen. Eljest skulle stor ovisshet kunna uppkomma och 12 kap. 31 § jordabalken kunna ifrågasättas vara en singu-laritet. Som just antyddes är det tvärtom önskvärt att vi i svensk rätt snart genom lagstiftning undanröjer den besvärande oklarhet som i dag råder angeånde ett konkursbos inträdesrält vid kontraktstyper som i dag är oreglerade, t. ex. leasingavtal, köpavtal vid säljarens konkurs, entreprenadavtal etc. Ett sådant lagstiftningsärende lär för övrigt vara anhängigt i justitiedeparlemenlel men vilande i avvaktan på fullbordandel av ett avhandlingsarbete härom i Uppsala. — Vid ett temporärt överförande av nuvarande 40 § till 67 § i förslaget bör det även klargöras, alt konkursboets inträdesrält är tvingande. Förslagets 3 § kan, liksom 1 § i gällande köplag, lätt leda lill missförstånd (se Hastad, Sakrätt, 2 uppl s 271 vid not 16 och handelsbolagslagen 29 §). Del kan även övervägas, huruvida konkursboet generellt skall vara skyldigt att ställa säkerhet om boet inträder. Enligt gällande köplag har della ansetts olämpligt, eftersom konkursboet ofta inte skulle klara av att ställa säkerhet för olika utestående kontrakt innan boets ställning är utredd; enligt vår mening bör det vara tillräckligt att medkon-traheten i förhållande till boet kan utöva passiv stoppningsrätt, om det finns anledning att antaga att boet är insolvenl.

Beträffande 67 § önskar fakulletsstyrelsen framhålla att del bör klargö
ras, att säljarens separationsrätt gäller oavsett om säljaren kände till att
köparen gått i konkurs (se Hastad, Sakrätt, 2 uppl s 282 not 30). Alméns
uttalanden (Köplagen, 4 uppl § 41 vid not 30 ff), vilka inte accepterats i
Danmark och Norge, sprider en ovisshet på denna punkt. 170

Skadeståndets beräkning Prop. 1988/89:76

Omfattningen av de poster som en säljare måste betala när han blir skadeståndsskyldig torde bli den främsta anledningen lill att parter i kommersiella förhållanden kommer att skriva särskilda avtal även fortsättningsvis. Man kan fråga sig om inte lagen borde anpassas till vad som är en normal kommersiell lösning, nämligen att indirekta skador endast ersatts vid grov vårdslöshet från säljarens sida. Det lagda förslaget till 71 § med rätt lill ersättning även för "annan förlust" i kombination med långtgående och svåröverblickbara jämkningsregler i 74 § beträffande oskäligt betungande skadestånd verkar inte övertygande. De allmänt hållna motiven till jänikningsreglen (s 367) ökar inte klarheten, utan åtskilliga tvister kan förväntas uppkomma. En regel om att annan förlust endast ersätts om säljaren varit vårdslös (grovt vårdslös) bör allvarligt övervägas. I så fall blir jämkningsregeln i 74 § 2 st överflödig.

Eftersom vi nu jämför förslaget till ny köplag med de skadståndsbestäm-meiser som brukar förekomma i standardavtal, vill vi passa på att uttala att vi tillstyrker att förluster vid täckningstransaklioner skall ersättas av den kontraktsbrylande parten. 1 kommentaren till NLM framförs åsikten att sådana prisskillnader är indirekta skador och normalt inte ersättningsgilla (Deullar-Nordslröm, NLM 80, 1981 s 252), och samma uppfattning lär ha vunnit gehör åtminstone i någon skiljedom. Det framstår emellertid som märkligt att utesluta ersättning för prisskillnad vid ett täckningsköp, vare sig del är fråga om dröjsmål eller fel, om man samtidigt godtar att en köpare får avhjälpa fel på säljarens bekostnad. Gränsen mellan sådan självhjälp och ett täckningsköp kan ju vara mycket flytande, och den framförda tolkningen av NLM i standardkommentaren bäddar för rätts-föriuster. Ett ändamål med uteslutandet av indirekta skador från skadeslåndsskyldigheten torde vara att indirekta skador är svårberäknade. Detta ändamål är visserligen relevant vid täckningsköp eftersom dessa inte nödvändigtvis gäller helt jämförbara varor, men ändamålet är också relevant vid självhjälp, vilket dock inte hindrat att jämförbar självhjälp är ersättningsgill. De gjorda påpekandena torde visa att det norska förslaget lill en disposiliv legaldefinition av vad som är indirekta skador kan tjäna ett visst syfte.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet vill framhålla att gränsdragningen i första meningen inte är självklar. Situationen att köparen har ansökt om förordnande av god man, är lik situationen all köparen har själv ansökt om konkurs eller att köparen offentligt ha meddelat att han inställt betalningarna.

Andra stycket

Uttrycket "tillträtt köpet" kan tolkas så att konkursboet ådragit sig alla köparens förpliktelser enligt köpeavtalet, således inte bara alt betala priset utan även andra förpliktelser, l.ex. att inte sälja godset vidare. Samfundet menar alt detta inte alla gånger vore en rimlig reglering. Det vore värdefullt med ett förtydligande av hur uttrycket "tillträtt köpel" skall tolkas.

171

68 § Prop. 1988/89:76

Jan Hellner

Andrastycket

Enligt den här föreslagna regeln skall säljaren, även om det är han som häver köp på grund av köparens kontraktsbrott, betala ränta (hur stor sägs inte) från den dag då han tog emot betalning, dock tidigast från tidpunkten för avlämnandet. Regeln har sin förebild i FN-konventionen art. 84 (1) (som emellertid inte har tillägget "tidigast från tidpunkten för avlämnandet"). Den föreslagna regeln avviker från den nu gällande i 2 § 2 st räntelagen (som motiverades utförligt i SOU 1974:28). I DsJu 1983:16 s. 24 f föreslogs en ändring av regeln i räntelagen, men efter remisskritik — som bl.a. gick ut på att frågan borde övervägas närmare i samband med köplagsliftningen - logs den inte upp i propositionen (prop. 1983/84:138 s. 8 O- Man efterlyser en motivering när nu regeln föreslås på nytt.

69 §

Sveriges Advokatsamfund

Andrastycket

Samfundet anser att det saknas anledning att begränsa skyldigheten att betala ränta till tidigast från tidpunkten för avlämnandet, dvs. utesluta ränta på förskott. I motiven anges (s. 354) att om köpet hävs av köparen, ränta på förskottsbeloppen kan ersättas som en skadeståndspost. Om della är rikligt, torde ränta på även andra betalningar kunna ersättas som en skadeståndspost. Samfundet kan inte se något skäl att skilja på de olika typerna av betalning. Uppdelningen får för övrigt den betydelsen att ersättningen för förskottsränta kan jämkas enligt förslagets 74 §, eftersom ersättningen är skadestånd. Någon sådan regel om jämkning finns f n. inte i fråga om skyldigheten att betala ränta. Samfundet anser inte denna skillnad motiverad.

Om säljaren häver, har köparen enligt förslaget inte någon möjlighet till ersättning för ränta på förskottet. Däremot skall köparen ge ut avkastning och annat utbyte som han har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft väsentlig nytta av varan. Samfundet menar all detta kan leda till en obalans.

Samfundet vill vidare sätta i fråga om det är så alldeles självklart all ränta på förskottsbelopp kan ersättas som en skadeslåndspost. Förhållandet mellan ränta och skadestånd är, som samfundet antytt under 63 §, inte alldeles oomtvistat. Det kan noteras att i riksrevisionsverkets anvisningar till 20 § upphandlingsförordningen anges att myndighet bör avtala om rätt till ränta på räntefritt förskott vid leveransförsening. Ett skäl till att en sådan avtalsbestämmelse bör tas in kan vara att det inte är alldeles klart att ersättning för ränta på förskottsbelopp kan utgå som skadestånd.

Näringslivsorganisationerna

I paragrafens andra stycke föreskrivs att säljaren, om betalning skall återgå
lill följd av att köpet hävts, skall betala avkaslningsränta på beloppet. En
nyhet i förhållande till gällande räll är att ränta skall utgå även i det fallet
att köparen har gjort sig skyldig lill kontraktsbrottel, vilket organisationer
na anser vara principiellt riktigt. Vi vill här påpeka att den bestämmelse i 172

räntelagen (2 §) som reglerar avkastningsräntan vid återgång av betalning Prop. 1988/89: 76 endast upptar fallet då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens Bilaga 3 kontraktsbrott och att någon ändring härvidlag inte heller föreslås i betänkandet "Ny räntelag" (SOU 1985:11). En ändring i nämnda lagrum måste göras så alt överensstämmelse uppnås med köplagen.

70 §

Jan Hellner

Formuleringen av regeln om köparens förlust av rätten alt häva köpet när han inte kan återställa godset, jämte undantagen från regeln, är hämtad från FN-konvenlionen. Sakligt torde förslaget överensstämma med gällande svensk rätt, utom att enligt punkt 3 köparen kan häva köpet också när varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning innan han märkte eller borde ha märkt del fel på grund av vilket han ville häva köpet eller kräva omleverans. Den nuvarande svenska regeln har diskuterats åtskilligt i anslutning lill rättspraxis (se l.ex. Almén § 57 vid p. 73 ff, SOU s. 339). En motivering för den föreslagna regeln synes ha varit på sin plats.

Näringslivsorganisationerna

Enligt förslaget får köparen häva köpel även om varan skadats eller förstörts av våda. Detta innebär att säljaren, då hävningsgrund föreligger, står faran för vådahändelser även när varan befinner sig hos köparen. Denna princip gäller visseriigen enligt nuvarande köplag men kan av flera skäl ifrågasättas. Den som har något i sin vård bör normalt stå faran. Dessutom är det mera sannolikt att köparens försäkring täcker skadan. Organisationerna hemställer därför att det ytteriigare övervägs om det inte vore lämpligt med en övergång till principen att säljaren står faran endast för händelser som är en följd av fel i godset. Denna regel gäller för övrigt redan i amerikansk och fransk rätt.

Förslaget behandlar inte del fall att återleverans inte är praktiskt möjlig eller innefattar en oacceptabel värdeförstörelse, l.ex. på grund av inbyggnad. Enligt motiven sid 355 tycks arbetsgmppen mena att denna situation skulle falla in under andra styckets första punkt eftersom återleverans hindras av varans egen beskaffenhet. Det skulle innebära att köparen både fär häva köpet och behålla det köpta. En sådan tolkning är knappast lämplig. Den angivna situationen bör uttryckligen behandlas.

71§ff

Näringslivsorganisationerna

Liksom enligt nuvarande regler föreslås skadeståndet i och för sig omfatta
hela det s. k. positiva kontraktsintresset. Den som utsätts för avtalsbrottet
skall med andra ord komma ekonomiskt i samma läge som om riktig
fullgörelse skett. I 71 § i lagförslaget anges de skadeslåndsposler som kan
komma i fråga, nämligen utgiftsersättning, prisskillnad, förlorad vinst och
annan förlust. En särskild regel om beräkningen av ersättning för prisskill
nad har tagits in i 72-73 §§. Man skiljer, liksom nu, mellan de fall då en
s.k. täckningstransaktion gjorts (72 §) respektive inte gjorts (73 §). 1 det
förstnämnda fallet framgår prisskillnaden av en jämförelse mellan del
avtalade priset och priset för täckningstransaklionen, medan i det senare 173

fallet beräkningen måste göras abstrakt och en jämförelse ske mellan det Prop. 1988/89:76 avtalade priset och det "gängse pris" som gäller vid tiden för hävningen av Bilaga 3 köpet. Här föreligger en skillnad jämfört med nu gällande rätt i vad avser själva tidpunkten för prisjämförelsen. Enligt förslaget är det inte tidpunkten för kontraktsbrottet utan tidpunkten för hävningen som skall läggas till grund. Delta ger i och för sig den hävningsberättigade en möjlighet att spekulera i prisutvecklingen men med hänsyn lill lagförslagels regler om nedsättning av skadeståndet då den skadelidande parten underlåtit att vidta åtgärder för att begränsa skadan kan organisationerna godta den tidsbestämning för prisjämförelsen som föreslås gälla enligt 73 §.

Med hänsyn till den vikliga utgångspunkten att det dispositiva regelsystemet så långt möjligt skall motsvara den risk- och ansvarsfördelning som normalt gäller på marknaden bör lagförslaget enligt organisationerna innehålla regler som starkt begränsar köparens möjlighet att i händelse av fel i varan få ersättning för annan förlust än utgiflsersättning och prisskillnad. De standardavtal som förekommer på marknaden innehåller här genomgående ansvarsfriskrivningar till förmån för säljaren och dessa har också principiellt godtagits av HD i avgörandet NJA 1979 s. 483. I nämnda rättsfall behandlar HD utförligt anledningen till och behovet av en sådan riskbegränsning för säljaren. Det är nämligen betydligt lättare för köparen att bedöma de ekonomiska konsekvenserna som kan inträffa i hans organisation om varan i ett eller annat hänseende skulle vara behäftad med fel och inte kunna användas vid avsedd tidpunkt eller eventuellt förorsaka s. k. följdskador. Eftersom sådan typ av skada kan inträffa även när ansvar inte kan göras gällande mot säljaren undgår inte köparen att stå denna risk och åtminstone med avseende på vissa typer av skada kan han gardera sig genom försäkring.

Organisationerna anser därför att lagförslaget redan i "portalparagrafen" 71 § bör markera alt annat skadestånd än utgiflsersättning och ersättning för prisskillnad endast skall utgå i den mån så anses skäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter all fömtse och hindra skadans uppkomst samt lill omständigheterna i övrigt. Jämkningsregeln i 74 § andra stycket kan kvarstå med föreslagen lydelse.

71 §

Jan Hellner

Detta är huvudstadgandet om beräkning av skadestånd. Det är tillämpligt på både säljares och köpares kontraktsbrott. Ingen hänsyn tas lill de olikheter mellan skadeståndet vid säljarens dröjsmål och köparens dröjsmål som framträder bl. a. i nuvarande rättspraxis. Formuleringen ger bl. a. intrycket att den skadelidande regelbundet kan få ersättning för "förlorad vinst" utöver ersättning för prisskillnad, och man måste gå lill motiven (s. 358) för att få besked om att så inte är fallet.

Motiven innehåller ett antal uttalanden som tydligen är avsedda att vara
vägledande för rättstillämpningen, men de behandlar i svävande ordalag
mycket kontroversiella frågor. Det sägs exempelvis (s. 359) om skadestånd
när säljaren häver köpet: "Även om köpet avser en vara för vilken det
finns en marknad, kan en säljare som hävt köpet eller som drabbats av
avbeställning i vissa fall ha rätt lill ersättning för utebliven vinst. En sådan
ersättning kan /Waw (kursiverat här) komma i fråga, om avsättningsmöj
ligheterna för varor av det aktuella slaget är begränsade och säljaren därför
gått miste om ell köp genom all den köpare lill vilken varan sålts i andra 174

Lantbrukarnas riksförbund

Skadeståndets beräkning

Skadeslåndsberäkning regleras i 71—74§§. Liksom för närvarande skall hela del s. k. positiva kontraktsintresset ersättas. Endast mindre skillnader mot gällande rätt föreligger i förslaget. Den lagreglering som förslaget innebär är förmånligare för köparen än vad som vanligen gäller enligt standardavtal på marknaden. I dessa avtal är i regel köparens ersättning begränsad till utgiflsersättning och prisskillnad vid läckningsköp. Enligt lagförslaget skall ingå också förlorad vinst och annan förlust i skadestånds-posterna. Med hänsyn lill möjligheterna att avtala bort ersättningar av nu angiven typ synes förslaget godtagbart från LRF:s synpunkt sett.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet hänvisar till punkt 10. i "Allmänna synpunkter" (avsnitt 4).

I fråga om den nu föreslagna texten vill samfundet anföra följande.

Kärnan i regeln finns formulerad i motiven (s. 357): Den skadelidande parten skall genom ersättningen ekonomiskt ställas i samma läge som om motparten fullgjort avtalet på rätt sätt. Samfundet anser att denna beskrivning bör återges i lagtexten, möjligtvis kompletterad med den uppräkning som nu återfinns i förslaget.

Ordet "utgifter" bör bytas ut mot "kostnader". Samfundet vill vidare sälla i fråga om inte formuleringen av stadgandet kan leda till missuppfattningen att en part i vissa fall kan ha räll till "dubbel ersättning" genom att han har rätt till ersättning för både prisskillnad och förlorad vinst.

72 §

Jan Hellner

Denna bestämmelse rör skadestånd beräknat på grundval av läckningsköp resp. täckningsförsäljning. Den föreslagna principen torde i huvudsak överensstämma med gällande rätt. En mycket diskuterad fråga är, om köparen genom att kräva fullgörande och, när ändå inte leverans sker, senare häva köpet kan få ersättning för en prisstegring som ägt rum efter det att godset skulle ha levererats. Enligt gällande rätt anses han ha en sådan rätt, med viss reservation för att enligt norsk (och kanske dansk) rätt köparen anses vara skyldig att häva köpet och omedelbart företa täckningsköp när säljaren vägrar alt leverera. Det norska förslaget innehåller en regel (i 72 § 2 st) som motsvarar denna uppfattning. Jag har inte lyckats förslå vad motiven innehåller (s. 363) om de övriga förslagens konsekvenser i motsvarande situation, bl.a. därför att det talas om alt enligt 73 § priset vid tiden för varans "avlämnande" skall läggas till grund. Men 73 § innehåller ingen hänvisning lill tiden för "avlämnande" ulan lill tiden för "mottagandet".

175

73 § Prop. 1988/89:76

. u II Bilaga 3

Jan Hellner

Denna bestämmelse om abstrakt skadeslåndsberäkning är en översättning av art. 76 i FN-konventionen. Den avviker från nu gällande rätt, som låter tiden då godset skulle ha avlämnats vara avgörande för den abstrakta skadeståndsberäkningen (25 § köplagen), men överensstämmer beträffande huvudregeln med SOU, genom att tiden för hävningen läggs till grund (vilket i princip medför samma resultat som om köparen hade gjort ell täckningsköp, resp. säljaren en täckningsförsäljning, i omedelbar anslutning till hävningen). I anslutning till FN-konventionen har emellertid ett tillägg gjorts, enligt vilket om hävning sker först efter det att godset har mottagits, priset vid liden för mottagandet skall läggas till grund. Som skäl för denna regel anges endast att den skall hindra att köparen kan spekulera på motpartens bekostnad genom alt dröja med hävningen om prisutvecklingen är sådan att ersättningen därmed skulle öka (se s. 364). Regeln i FN-konventionen infördes på ett sent stadium (under plenarsessionen vid Wien-konferensen, som en kompromiss mellan olika framförda förslag, se Official Records s. 222 O- Värdet av att för vissa fall anknyta till mottagandet måste anses vara mer än tvivelaktigt. Skyddet mot spekulation ligger, allmänt sett, i att köparen måste häva "inom skälig tid" (31 §, 41 § 2 st.). Den föreslagna regeln hindrar inte köparen från spekulationsmöjligheten om han får reda på att godset har avlämnats alltför sent innan han mottagit det. Med tanke särskilt på de fall där part först någon lid efter mottagandet upptäcker felaktighet och alltså först då kan häva köpet betecknar Schlechtriem (Einheitliches UN-Kaufrecht s. 92) regeln som svår att rättfärdiga. Han pekar dock på möjligheten att styrka en konkret täckningstransaktion som ett remedium mot della. (Jfr också Enderlein m.fl., Kaufrechtskonvention der UNO, anm. 2 till art. 76.) Det synes tvivelaktigt om det finns tillräckliga skäl för att följa konventionen på denna punkt.

74 §

Jan Hellner

Här föreskrivs en möjlighet till nedsättning av ersättningen. Förslaget överensstämmer i stort sett med SOU, men del saknas en begränsning till "normalförlusten". Det norska förslaget har däremot en sådan regel. Man ville gärna ha en förklaring lill olikheten.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet anser alt formuleringen, att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada, är mindre lämplig. Det finns ingen anledning att göra en underlåtenhet att begränsa en skada till lagbrott. Avsikten med första stycket är att säga att för det fall den skadelidande parlen inte vidtar skäliga åtgärder för att begränsa sin skada, skadeståndet sätts ned i motsvarande mån.

76 §

Lantbrukarnas riksförbund

Reglerna om vård av varan (76 — 82 §§) då säljaren sänt godset till annan

ort överensstämmer i sak med gällande räll. Detta förutsätter all del finns 176

någon på bestämmelseorten som för säljarens räkning utan oskäligt stora Prop. 1988/89: 76 kostnader kan ta hand om varan (78 §). Regleringen om vårdplikten god- Bilaga 3 tas. Det bör dock i motiven redogöras för vad som avses med "valts med omsorg" i 78 §.

Näringslivsorganisationerna

Paragrafen skiljer sig från gällande lag genom att häri inte anges att säljarens vårdplikt, när godset sänts till annan ort, fömtsätter att det finns någon som på bestämmelseorten kan ta hand om godset för säljarens räkning och att det kan ske ulan väsentlig kostnad eller olägenhet.

I motiven sägs (s. 371) all delta inte torde inneböra någon saklig ändring eftersom förutsättningarna för vårdpliklen knappast torde vara uppfyllda om det inte finns någon på bestämmelseorten som på säljarens vägnar utan väsentlig olägenhet och kostnad kan ta hand om varan.

Organisationerna ifrågasätter om detta påstående underbyggs av lagtextens utformning och förordar att förutsättningen för vårdpliktens inträde klart utsägs i lagen. Härvid bör också beaktas att förutsättningarna för säljarens vårdplikt i nu aktuella situationer och köparens vårdplikt enligt 77 § andra stycket bör beskrivas på enahanda sätt.

78 §

Näringslivsorganisationerna

För att den vårdpliktige skall undgå ansvar för godset krävs att förvararen "valts med omsorg". Då kriteriet har stor betydelse måste klara motivuttalanden finnas för att belysa vilket mått av aktsamhet som här krävs.

Organisationerna anser också att det bör finnas en bestämmelse som anger att den andra avtalsparten skall underrättas om att godset har överlämnats till tredje man.

79 §

Försvarets materielverk

I lagtexten talas om "försvarliga utgifter". Ordet försvarlig kan bl.a. betyda stor, ansenlig, betydande och har även andra synonymer. Vad som torde avses här är all utgifterna skall vara försvarbara, dvs. befogade, motiverade. Ell ord, som bättre än "försvarliga" otvetydigt säger vad som avses bör väljas, t. ex. "befogade". I 81 § är ordets användning i sammanhanget "på annat sätt som är försvarligt" klarare till sin innebörd.

80 §

Konsumentverket

Formuleringen i tredje stycket bör skärpas så att underrättelse till motpar
ten skall ske "i god tid" före försäljningen. Det finns enligt verkets mening
inte skäl att frångå vad som nu gäller enligt 34 § i köplagen (och föreslogs i
l976årsköplagsförslag,SOU 1976:66, 34 §). 177

12 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76. Bilagedel

Jan Hellner Prop. 1988/89: 76

Den föreslagna bestämmelsen utgör i stort sett en översättning av art. 88 Bilaga 3 (1) och (2) FN-konventionen. Den viktigaste olikheten mot gällande rätt är att som grund för rätlen att sälja gods som skall tas om hand för vård nämns även att motparten dröjer oskäligt länge med att betala priset. Delta kan inte gärna tolkas annorlunda än att rätt att sälja godset uppstår även vid köparens dröjsmål med betalning, under förutsättning att köparen samtidigt vägrar att ta emot godset (vilket är ell vanligt fall). Man frågar vilken funktion regeln antas fylla vid sidan av säljarens rätt att vid köparens dröjsmål med betalningen häva köpet och sälja godset på nytt. Kan säljaren genom tillämpning av denna regel undgå principerna för beräkning av skadestånd?

81 § Näringslivsorganisationerna

Organisationerna förordar att lagtexten, liksom de danska och norska lagtexterna, uttryckligen anger att den vårdpliktige parten såvitt möjligt skall underrätta motparten om sin avsikt all förfoga över varan på sätt paragrafen möjliggör.

86 §

Försvarets materielverk

Den fördelning av risken för befordran av meddelanden mellan mottagaren och avsändaren som skall gälla enligt beskrivningen på s. 378 förefaller ägnad att hos gemene man skapa osäkerhet om vad som gäller i det särskilda fallet. Det hade varit enklare för den praktiskt verksamme, om en enhetlig princip fått gälla genomgående.

178

Lagradsremissens lagförslag Prop- 1988/89:76

Bilaga 4 1 Förslag till

Köplag

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lös egendom.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas endast om
beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen
gäller inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på
mark eller i vatten.

Lagen gäller inte avtal som innebär all den som skall leverera en vara även skall ulföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsfrihet

3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

Konsumentköp

4 § Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (1900:000) är tillämplig.

Internationella köp

5 § Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om internationella köp är tillämplig.

Varans avlämnande

Hämtningsköp

6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet
hade sitt affarsställe eller, om han saknade affarsställe som hade samband
med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti
ur vilket den skall las fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig
för avhämtning på denna plats.
Varan äravlämnad när köparen hartagit hand om den. 179

Transportköp Prop. 1988/89:76

7 § Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller '"äga
inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande

varor, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen. Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Orn säljaren själv utför transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.

8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om
transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på
sedvanliga villkor för en sådan transport.

Tiden för avlämnandet

9 § Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och
föijer liden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan
avlämnas inom skälig tid från köpet.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår del inte av omständigheterna att det ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.

Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.

Rätt att hålla inne varan

Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han inte med stöd av första stycket underlåta alt avsända den. Han får dock hindra all varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen innan betalning sker.

Kostnaderna för varan

11 § Säljaren svarar för sådana kostnader tor varan som uppkommer
före avlämnandet och som inte beror på all avlämnandet har försenats till
följd av något förhållande på köparens sida.

Risken för varan Vad risken innebär

12 § Bär köparen risken för varan, är han skyldig alt betala varan även
om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en

händelse som inte beror på säljaren. 180

Riskens övergång Prop. 1988/89: 76

13 § Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller
enligt 6 eller 7 §.

Avlämnas varan inte i rätt lid och beror det på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.

Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fåll veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.

14 § Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning,
anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart alt
varan är avsedd för köparen.

Varor under transport

15 § Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid
köpet, om det inte framgår av omständigheterna all köparen har åtagit sig
att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transpor
tör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alltid risken
för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller mins
kat, om han kände lill eller borde ha känt lill delta men inte har upplyst
köparen om det.

öppet köp

16 § Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till
dess att varan lämnas tillbaka.

Varans beskaffenhet

Överensstämmelse med avtalet m. m.

17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och
förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används,

2. vara ägnad för del särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett della särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom all lägga fram prov eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvariigt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Varan skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket.

18 § Även om det inte följer av I7§ skall varan anses felaktig, om den
inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller
användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller

annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. 181

13 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76. Bilagedel

Varan skall även anses felaktig, om den inte överensstämmer med Prop. 1988/89:76 sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan Bilaga 4 än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt lill uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättals i lid på ell tydligt sätt.

Befintligt skick

19 § Även om varan har sålts i "befintligt skick" eller med ell liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om

1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper
eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha
inverkat på köpel,

2. säljaren före köpel har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning all underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller

3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld "i befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas lill ulropsprisel.

Undersökning av varan fiire köpet

20 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet.

Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fåll tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.

Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger

Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på
köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av sälja
rens avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller
liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans
användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap
som omfattas av utfästelsen. 182

Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande Prop. 1988/89:76

„.-.,.. Bilaga4

Påföljderna

22 § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23 — 29 §§ kräva fullgörelse eller häva köpel saml dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

Fullgörelse

23 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är
inte skyldig att fullgöra köpel, om det föreligger ett hinder som han inte
kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte
är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.

Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

24 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande
inom en viss tid eller meddelar säljaren alt han kommer att fullgöra köpet
inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig lid efter det att han
har fåll frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren
fullgör det inom den tid som han har angett.

Hävning

25 § Köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, om avtals
brottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde
ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

26 § Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för
köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte ulan
väsentlig föriust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva
köpel på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpel är
väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

Skadestånd

27 § Köparen har rätt lill ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar alt dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat Prop. 1988/89: 76
eller någon annan i tidigare säljled. Bilaga 4

Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Köparen har alllid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida.

Meddelande om hävning och skadestånd

29 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpel eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

Påföljder vid fel i varan

Påföljderna

Undersökning av varan efter avlämnandet

31 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger det undersöka den i enlighet med god affärssed.

Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen lill dess att varan har kommit fram.

Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas till dess alt varan har kommit fram till den nya bestämmelseorten.

Reklamation

32 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot
varan, förlorar han rätten att åberopa felet, cm inte annat följer av en
garanti eller liknande utfästelse. 184

33 § Utan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är Prop. 1988/89:76 felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och Bilaga 4 heder.

Avhjälpande och omleverans

34 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad
för köparen, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet
för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans
enligt 36 §.

Köparen har rätt all kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen har dock inte räll att kräva omleverans, om del föreligger ett sådant hinder eller missförhållande som avses i 23 §. Köparen har inte heller rätt att kräva omleverans, om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och som, med hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsaii, inte kan ersättas med någon annan vara.

Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa del.

35 § Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

36 § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och ulan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Säljaren får ej åberopa alt han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Prisavdrag och hävning

37 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker
inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag beräknat
enligt 38 § eller häva köpet enligt 39 §.

Köparen har dock inte rätt lill prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.

38 § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta och del avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsenligt skick.

39 § Köparen får häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Köparen får inte häva köpel på grund av felet, om han inte inom skälig
tid efter del alt han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för
avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 §, meddelar säljaren att
han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt
vårdslöst eller i strid mot tro och heder. 185

Skadestånd Prop. 1988/89:76

40 § Köparen har rätt lill ersättning för den skada han lider genom att °
varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant
hinder som avses i 27 § första eller andra stycket för att avlämna felfri

vara. Vad som sägs i 28 § om säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i lid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har ulfäst.

Påföljder vid rättsligt fel

41 § Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller
annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att
köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt
medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och
33 §, om avhjälpande och omleverans i 34— 36 §§, om prisavdrag och
hävning i 37 — 39 §§, om skadestånd i 40 § samt om köparens räll att hålla
inne betalningen i 42 §.

Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände lill eller borde ha känt lill felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.

Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

42 § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av
att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som
motsvarar kravet.

Partiellt avtalsbrott

Om det kan antas all säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots all allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

Hävning vid successiv leverans

44 § Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad
eller felaktig, får köparen häva köpel i fråga om denna enligt de bestäm
melser som i övrigt gäller för hävning. 186

Om dröjsmålet eller felet ger anledning all anta att ett avtalsbrott som Prop. 1988/89:76 ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve- Bilaga 4 råns, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid.

Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare leveranser om han på grund av sammanhanget mellan dem skulla ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpel beträffande dessa leveranser.

Köparens skyldigheter Prisets bestämmande

45 § Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn lill varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet saml omständigheterna i övrigt.

46 § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till gmnd för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackningens vikt.

Betalningen

48 § Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där överlämnandet äger rum. Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranli eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som behövs för all möjliggöra betalning.

49 § Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen betala när säljaren kräver del. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.

Innan köparen betalar har han rätt all undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna, om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten

eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan

betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller

andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har

tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana

villkor.

187

Köparens medverkan m.m. Prop. 1988/89:76

50§ Köparenskall Bilaga 4

1. medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för all säljaren skall kunna fullgöra köpet, och

2. hämta eller ta emot varan.

Påföljder vid köparens avtalsbrott

Påföljderna

51 § Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet
enligt 50 § 1 och beror delta inte på säljaren eller något förhållande på
dennes sida, får säljaren enligt 52 — 59 §§ kräva betalning eller annan
fullgörelse eller häva köpel saml dessutom kräva skadestånd. Han får även
hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.

Krav på betalning och annan fullgörelse

52 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.

Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betalning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet for säljaren eller risk för att hans föriust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67-70 §§.

Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betalning, om han väntar orimligt länge med all framställa kravet.

53 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar lill
köpet enligt 50 § 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka till köpel,
om del föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om hans
medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn
lill säljarens intresse av köparens medverkan.

Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid, får säljaren dock kräva att köparen medverkar till köpel.

Säljaren förlorar rätten att kräva all köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt länge med all framställa kravet.

Hävning på grund av dröjsmål med betalningen

54 § Säljaren får häva köpel på grund av köparens dröjsmål med betalningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte är oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer all betala inom denna lid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpel endast
om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan. 188

Hävning på grund av bristande medverkan Prop. 1988/89:76

55 § Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar lill köpet enligt °

50 § 1 och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren saml köparen insåg eller borde ha insett della. Säljaren får under samma förutsättningar häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av alt bli av med det som han har sålt.

Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort

1. medverkar lill köpet enligt 50 § 1, eller

2. hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller
omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med del
som han har sålt.

Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.

Hävning vid successiv leverans

56 § Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon post, får säljaren häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare post, om det inte saknas anledning all anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt lill hävning kommer att upprepas.

Skadestånd

57 § Säljaren har rätt lill ersättning för den skada han lider genom
köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar all dröjsmålet
beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmed
lingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde för
väntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.

Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar lill köpet enligt 50 § 1 eller inte i rätt tid hämtar eller lar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har såll. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.

Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Säljaren har alltid rätt lill ersättning, om avtalsbrottet eller föriusten beror på försummelse på köparens sida.

58 § Hindras köparen all fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna sälja
ren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgö
relse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det
all köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har säljaren
rätt lill ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått

meddelandet i tid. 189

Meddelande om hävning och skadestånd Prop. 1988/89:76

Bilada 4 59 § Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med att

betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörelse har skett meddelar köparen att han häver.

Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter del att fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen alt han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

Specifikation

60 § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han alt göra del vid avtalad lid eller inom skälig tid efter del han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifikationen i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från all göra gällande andra påföljder.

Befarat avtalsbrott

Stoppningsrätt

61 § Visar det sig efter köpet alt en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.

Har säljaren redan avsänt varan och visar del sig att sådana förhållanden som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ul till köparen. Detta gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.

Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt lill ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelande inte har lämnats i tid.

Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ul skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.

Hävning

62 § Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en
part räll alt häva köpet, får denne häva redan före liden för fullgörelsen.
Hävningen är dock ulan verkan, om motparten genast ställer godtagbar
säkerhet för att han kommer att fullgöra köpet. 190

Konkurs m.m. Prop. 1988/89:76

63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet.

Motparten får Icräva att boet inom skälig tid ger besked om del vill inträda.

Inträder konkursboet i avtalet och är liden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boel fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, ulan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är liden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Överiämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller försatis i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då priset inte ännu har förfallit lill betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans

Verkningar av hävning och omleverans

64 § Hävs köpel, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala och medverka till köpel.

I den mån köpel har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig all eriägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot lill dess att omleverans sker.

65 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin
egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka om varan är felfri, eller

3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av 191

köparen för förutsatt bmk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på Prop. 1988/89:76
grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans. Bilaga 4

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskal.

Skadeståndets omfattning

Allmänt

67 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet. Skadeståndet omfattar dock inte ersättning för föriust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Som indirekt föriusl anses

1. förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning,

2. annan föriusl till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,

3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och

4. annan liknande svårförutsebar förlust.

Som indirekt föriusl enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket.

Prisskillnad

68 § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid läckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkningen av prisskillnaden.

69 § Har köpet hävts utan all täckningsköp eller försäljning enligt 68 § har skett och finns det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund för beräkning av prisskillnaden.

Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet

70 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begrän
sa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av
förlusten.

Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt, kan skadeståndet jämkas.

Ränta

71 § I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid
gäller räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan
utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framstäl- 192

ler ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsam- Prop. 1988/89: 76 ma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller Bilaga 4 bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.

Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ul varan, dokumenlet eller beviset trots all betalning inte sker.

Vård av varan

Säljarens vårdplikt

72 § Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen till följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan la hand om den.

Köparens vårdplikt

73 § Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts lill honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han la hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan la hand om varan finns på bestämmelseorten.

Förvaring hos tredje man

74 § Har den part som skall ta vård om varan överiämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen hartagit emot den.

Ersättning för vårdkostnader

75 § Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller godtagbar säkerhet ställs för den.

Försäljning av varan

76 § Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan
väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om mot
parten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med alt betala
varan eller ersätta kostnader för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas före försäljningen.

77 § Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas 193

eller är det uppenbart att priset inte skulle läcka kostnaderna för en Prop. 1988/89:76 försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. Bilaga 4 Innan det sker, skall motparten om möjligt underrättas.

78 § Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har
fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas för motpar
ten. Överskott tillfaller motparten.

Avkastning

79 § Avkastning som varan ger före avtalad lid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter det all den skall avlämnas tillfaller köparen, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle ulfalla tidigare.

81 § I köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.

Vissa meddelanden

82 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24,
29, 32, 35, 39, 47 eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får medde
landet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.
Delsamma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna
köparenenligt 52, 53, 59eller61 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. Genom lagen upphävs lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lösegendom med den begränsningen att de hänvisningar lill den lagen som finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsargenlur och handelsresande skall fortsätta all gälla.

1 fråga om avtal som har ingålts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

194

Innehåll Prop. 1988/89:76

Bilaga 1. Sammanfattning av arbetsgruppens förslag. I

Bilaga 2. Arbetsgruppens lagförslag........................ 10

Bilaga 3. Remissammanställning............................. 25

1 Allmänna och sammanfattande synpunkter........... 25

2 Det internationella samarbetet........................... . 44

3 Köplagen och konsumenträtten ........................ . 55

4 Synpunkter på vissa frågor .............................. 61

5 Specialmotiveringen......................................... . 74

Bilaga 4. Lagrådsremissens lagförslag..................... 179

1 Förslag till köplag ........................................... 179

2 Förslag till ändring i räntelagen ......................... 195

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 196