Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 december 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås all Sveriges internationella åtaganden rörande underrättelseskyldighet, besöksrätt m. m. enligt Wienkonventionen år 1963 om konsulära förbindelser och enligt bilaterala konsularkonven-lioner med fyra länder skall regleras i en ny lag. I samband därmed upphävs enligt förslaget en nu gällande bestämmelse om skyldighet att underrätta brittisk konsul. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

1 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 74

Propositionens lagförslag pp- • 8/89:74

1 Förslag till

Lag om underrättelseskyldighet m. m. när utlänningar är berövade friheten.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, skall
den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänning
en utan dröjsmål underrätta hans hemlands konsulat om frihetsberövan-
det samt vidarebefordra meddelanden från honom till konsulatet.

När en utlänning har berövats friheten skall han utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet skall underrättas om frihetsberövan-det och om sina möjligheter alt få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade.

2 § Om den som är berövad friheten inte motsätter sig det, skall hans hemlands konsul beredas tillfälle att besöka honom, samtala och brevväxla med honom samt se lill att han får hjälp alt ta tillvara sin rätt.

3 § Vid tillämpningen av 1 och 2 §§ skall iakttas vad som i lag eller annan författning annars är föreskrivet om rätt för den som är berövad friheten all ta emot besök eller att skriftligen eller muntligen utväxla meddelanden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. 1 den mån artikel 19 i konsular-konventionen den 14 mars 1952 med Storbritannien, artikel 26 i konsular-konvenlionen den 5 mars 1955 med Frankrike, artikel 39 i eller första protokollet till konsularkonventionen den 30 november 1967 med Sovjetunionen eller artikel 16 i konsularkonventionen den 12 februari 1974 med Rumänien innehåller regler om underrättelseskyldighet och, såvitt gäller Storbritannien, besöksrält som går längre än den nya lagens bestämmelser, tillämpas i stället de reglerna. Artiklarna och protokollet återges i bilagan till denna lag.

Bilaga

Konsularkonvention mellan Konungari- Consular Convention between The United

ket Sverige och Det Förenade Konungari- Kingdom of Great Britain and Northern

ket Storbritannien och Nord-Irland Ireland and The Kingdom of Sweden

KAPITEL V PART V

Allmänna konsulära uppgifter General Consular Functions

Artikel 19 ■ Artide 19

1. Konsul skall omedelbart av vederbö- (1) A consular oflTicer shall be informed

rande myndigheter inom territoriet underrät- immediately by the appropriate authorities

tas, då medborgare i den utsändande staten inom konsulns distrikt anhålles eller häktas i avvaktan på rättegång eller på annat sätt berövas sin frihet.

2. Konsul skall tillålas att utan dröjsmål besöka, enskilt samtala med samt ombesörja rättshjälp ål medborgare i den utsändande staten, som sålunda är anhållen, häktad eller eljest berövad sin frihet för rättsförhandlingar eller förhör eller som äger rätt att fullfölja talan i sin sak enligt de för ordinära rättsmedel gällande bestämmelserna om den lid inom vilken talan må fullföljas. Meddelande från sådan medborgare lill konsuln skall utan dröjsmål vidarebefordras av territoriets myndigheter.

3. Efter anmälan hos vederbörande myndighet äger konsul, utan all detta innebär någon inskränkning i bestämmelserna under mom. 2, rätt att besöka medborgare i den utsändande staten, som inom hans distrikt är berövad sin frihet för att avtjäna frihetsstraff. Sådant besök skall ske under iakttagande av de föreskrifter som gälla för den anstalt där fången är intagen. Emellertid skola sådana föreskrifter medgiva konsul skälig möjlighet att träffa och samtala med medborgare i den utsändande staten.

of the territory when any national of the sending state is confmed in prison awaiting trial or is otherwise detained in custody within his dislrict.

(2) A consular officer shall be permitled to visit without delay, to converse privalely with and to arrange legal representation for, any national of the sending state who is so confmed or detained for the purpose of any proceedings or interrogalions or who is enti-tled to appeal under the ordinary mles as to the lime within which an appeal may be made. Any communication from such a national to the consular officer shall be forward-ed without delay by the authorities of the territory.

(3) Without prejudice to the provisions of paragraph (2) of this Artide, when a national of the sending state is detained in custody in pursuance of his sentence, the consular officer within whose dislrict he is detained shall, upon notification to the appropriate authori-ty, have the right to visit him. Any such visit shall be conducted in accordance with the regulations in force in the institution in which he is detained, it being understood, however, that such regulations shall permit reasonable access to and opportunity of conversing with such national.

Artikel 37

Konventionen skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten utväxlas i London. Konventionen skall träda i kraft på den trettionde dagen efter ratifikationsinstrumentens utväx-ling och skall därefter förbliva i kraft intill sex månader från den dag då endera av de Höga Fördragsslulande Parterna underrättat den andra om sin önskan att uppsäga konventionen.

Till bekräftelse härav hava ovannämnda befullmäktigade ombud undertecknat denna konvention och därå anbragt sina sigill.

Som skedde i Stockholm den 14 mars 1952 i två exemplar, på engelska och svenska språken, och skola båda texterna äga lika vitsord.

Artide 37

This Convention shall be ratified and the instruments of ratification shall be ex-changed at London. The Convention shall enter into force on the thirtieth day after the date of exchange of the instruments of ratification and shall continue in force until six monlhs from the date on which either High Contracting Party shall have given to the other notice of termination.

In witness whereof, the above-mentioned Plenipotentiaries have signed this Convention and affixed thereto their seals.

Done, in duplicate, at Stockholm, this fourteenth day of March 1952 in the English and Swedish languages, both texts being equally authorilative.

Artide 26

Les consuls et agents consulaires seront in-formés, sur leur demande, par les autorités compélenles, de fidentité de leurs ressortis-sanls détenus dans leur circonscription, sauf si les intéressés s'y opposent.

Les autorités compélenles informent im-médiatement les consuls el agents consulaires de farrestation ou de la détention, dans leur circonscription, de tout ressortissant de TEtat d'envoi qui en fait la demande. Le consul peul alors étre autorisé å visiter ses ressortis-sanis conformément aux réglements de fé-lablissement de détention et å s'entretenir avec eux en vue de prendre toule disposition pour leur défense en justice. Toule communication destinée au Consul par ce ressortissant lui est transmise par les soins de Tautorité compétente.

Lorsque le ressortissant purge, apres con-damnation, une peine privative de liberté, le consul dans la circonscription duquel il est délenu a le droil de le visiter moyennanl autorisation de Tautorité compétente. Toule visile de ce genre doil permeltre au consul ou å son délégué de s'enlretenir avec le prison-nier, conformément aux réglements des pri-sons.

Artikel 26

Konsul och konsularagenl skola, om de så begära, av vederbörande myndigheter erhålla uppgifter om vilka medborgare i den utsändande staten, som äro intagna i häkte eller fångvårdsanstalt inom deras distrikt, utom i fall då de intagna motsätta sig detta.

Vederbörande myndigheter skola omedelbart underrätta konsul och konsularagenl, då medborgare i den utsändande staten anhålles eller häktas inom deras distrikt och den anhållne eller häktade begär att så skall ske. Konsuln äger i sådant fall erhålla tillstånd att besöka medborgaren i fråga med iakttagande av vederbörande anstalts regler samt all samtala med honom för att bliva i tillfälle att vidtaga erforderliga åtgärder för hans försvar inför rätta. Meddelanden från den anhållne eller häktade till konsul skola befordras till denne genom vederbörande myndighets försorg.

Då medborgare i den utsändande staten efter att ha dömts till frihetsstraff avtjänar sådant, skall konsul inom vars distrikt detta sker äga rätt att besöka bortom efter tillstånd av vederbörande myndighet. Vid besök av sådant slag bör konsul eller den han sätter i sitt ställe äga möjlighet att samtala med fången under iakttagande av anstaltsreglerna.

de ratification qui aura lieu å Stockholm, aussitöt que faire se pourra.

Elle demeurera en vigueur jusqu'å ce que fune des Hautes Parties Conlractantes la dénonce, moyennanl un préavis d'une année.

En foi de quoi, les Plénipolentiaires ont signé la présente Convention et y ont apposé leur sceau.

Fail å Paris, le 5 mars 1955.

utväxling, vilken skall ske i Stockholm så snart sig göra låter.

Den skall förbliva i kraft till dess endera av de Höga Fördragsslutande Parterna uppsäger densamma, varvid ett års uppsägningstid skall gälla.

Till bekräftelse varav de befullmäktigade ombuden undertecknat denna konvention och därå anbragt sina sigill.

Paris den 5 mars 1955.

Artikd 39

1. I fall då en medborgare i den sändande staten arresterats eller anhållits i annan form skall vederbörande myndigheter i den mottagande staten omedelbart underrätta konsuln därom.

2. 1 fall då en medborgare i den sändande staten arresterats eller anhållits i annan form eller avtjänar fängelsestraff skall konsuln ha rätt att besöka och meddela sig med honom utan dröjsmål. De i detta moment nämnda rättigheterna skall utövas i enlighet med den mottagande statens lagar och förordningar, förutsatt dock att dessa lagar och förordningar icke omintetgör dessa rättigheter.

Cxaxbfl 39

1. KoMneTCHTHbie anacTH rocyaapcxBa npeöbiBaHHH HeMea.neHHo yBeaoMjiaioT koh-cy.rTbCKoe aoiDKHOCTHoe nnuo npeacxaB-.nHCMoro rocyaapcxaa o5 apecxe H.nH sanep-5KaHHH B HHOH (JjopMc rpa>KflaHHHa npefl-cxaBJiHeMoro rocyaapcxBa.

2. KoHcyjibCKoe aoTDKHOcxHoe jihuo HMeer npaBo HeaaMeanHxenbHo nocexuxb h chc-cxHCb c rpa5KiiaHHH0M npeacxaBJifleMoro rocynapcxBa, HaxonHumMCfl non apecxoM Hjw 3aflep>KaHHbiM a hhoii (JiopMC nnn

OXÖblBaKDIimM CPOK XKDpeMHOrO 3aKJlK)MeHH51.

ripaBa, yKasaHHbie b nacxoHmeM HyHKxe, flOJDKHbi ocymecxB.naxbCH b cooxBexcxann c saKonaMH h npaBH.naMH rocyaapcxBa npeöbiBaHHH npn ycjiOBHH, oanaKO, ixo ynoMHHyxbie saKOHbi h npaBHJia ne nojiÄHbi aHHyjiHpoBaxb 3xiix npas.

KAPITEL V Slutbestämmelser

Artikel 45

1. Denna konvention skall ratificeras och träder i kraft på den trettionde dagen efter ratifikationsinstrumentens utväxling som skall äga mm i Stockholm.

2. Konventionen skall förbli i kraft intill utgången av sex månader efter den dag då endera Fördragsslulande Parten underrättar den andra om sin önskan att uppsäga konventionen.

Till bekräftelse härav har de båda Parternas befullmäktigade ombud undertecknat denna konvention och därå anbragt sina sigill.

Som skedde i Moskva den 30 november 1967 i två exemplar på svenska och ryska språken, och skall båda texterna äga lika vitsord.

Paszieji V.

3aKjiK)HHxejibHbie

nocxaHOBJieHHn

CxaxbH 45

1. HacxoHuiaJi KoHBeHUHH nofl.ne>KHx
paxHHKauHH H Bcxynnx b CHny na xpna-
uaxbifi flCHb nocjie oÖMena paxHcJjuKauH-

OHHblMH rpaMOXaMH, KOXOpblH COCXOHXCH B

CxoKro.nbMe.

2. KoHBeHUHH öynex ocxasaxbca b cujie ao
HcxeqeHHH mecxn MecancB co ahh, Korna oana
H3 /loroBapHBaioumxcH Cxopon cooömnx
flpyroft floroBapHBaiomeHCH Cxopone o
CBOCM 5KejiaHHH npcKpaxHxt ee aeficxBHe.

B yaocxoBepcHHe wero VnoaHOMOweHHbie oöenx floroBapHBaiomnxcH Cxopon noflnHcann nacxoHmyio KonBenuHio h CKpenunn ee cbohmh nenaxHMH.

CoBepmcHO b Mockbc 30 nOHÖpa 1967 roaa B flByx 3K3eMnjiHpax, Ka>Kflbiii na mseflCKOM n pyccKOM HSbiKax, npnneM o6a xeKcxa hmckix oflHHaKOByK) CHjiy.

Första protokollet

till konsularkonventionen

mellan Sverige och De Socialistiska

Rådsrepublikernas Union

Vid undertecknandet av konsularkonventionen av denna dag mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union (här nedan kallad "konventionen") har de Fördragsslutande Parterna överenskommit om följande:

1. Den underrättelse till konsul om arrestering eller anhållande i annan form av medborgare i den sändande staten, som namnes i artikel 39 mom. 1 i konventionen, skall lämnas inom loppet av en till tre dagar från tidpunkten för arresteringen eller anhållandet i annan form, beroende på kommunikationsförhållandena.

2. De i artikel 39 mom. 2 i konventionen nämnda rättigheterna för konsul att besöka och meddela sig med medborgare i den sändande staten, som befinner sig under arrest eller anhållits i annan form, skall få utövas

riepBbiH npOTOKOJI

K KOHCy.I1bCKOM KGHBCHUMM

MejKy UlBeuMeii m Coloaovi CoBexcKMx CoLiHajiHCTHHecKHx PecnyÖJiMK

Opn nonnncaHHH cero nncjia KoHcynbCKOH

KOHBCHUHH MOKfly HlBCUHeft H C0K)30M

CoBexcKHx CounajiHcxHHecKHx PecnyöJiHK (flajiee HMenyeMoft «KoHBeHUHeH») floroBapHBaioiuHecJi CxopoHbi corjiacnjiHCb o HH»

1. VBeflOMJieHHe KoncyabCKoro aojdkhoc-
XHoro anua o5 apecxe hjih 3aflepH HHoft (JiopMe rpasKflaHHHa npeflcxaaaJieMoro
rocyaapcxBa, ynoMHnyxoe b nynKxe 1 cxaxbH
39 KoHBeHUHH, npoH3BOflHxcH b xeneHHe
oflHoro-xpex flnefl co apeMCHH apecxa H.nH
3aflep)KaHH5i a hhoh (JjopMC a saancHMocxH ox

yCJIOBHH CB513H.

2. Hpaaa KOHcy.nbCKoro nojisKHOcxHoro
jiHua nocemaxb h chocuxbcji c rpajKflannHOM
npeflcxaBJiflCMoro rocyaapcxBa, naxofl-
HumMCH noit apecxoM hjih 3aaep>KaHHbiM a
HHOfi $opMe, ynoMsmyxbie b nyuKxe 2 cxaxbu

inom loppet av två till fyra dagar efter arresteringen eller anhållandet i annan form av sådan medborgare, beroende av hans vistelseort.

3. De i artikel 39 mom. 2 i konventionen angivna rättigheterna för konsul alt besöka och meddela sig med medborgare i den sändande staten, som befinner sig under arrest eller är anhållen i annan form eller avtjänar fängelsestraff, skall få utövas kontinueriigt.

4. Förevarande protokoll skall utgöra en integrerande del av konventionen.

39 KoHaeHUHH, npenocxaBJiaioxcH b xeienne flayx-MCXbipex aaeH co apeMCHH apecxa H.nH 3aflep)KaHHJi a hhoh (topine xaKoro rpa»

HHfl.

3. ripaaa KOHcyjibCKoro flOJi>KHOCXHoro
jiHua, yKa3aHHbie a nyuKxe 2 cxaxbH 39
KoHBeHUHH, nocemaxb h CHocHXbcH c rpaKn-
aHHHOM npeflcxaanjieMoro rocyaapcxaa,

HaXOflHUJHMCH HOfl apCCXOM HHH saflcpjKaH-HblM B HHOfl (topMC HJIH OXÖblBaiOlUHM CpOK

xiopcMHoro 3aKiiK)feHHa, npeflocxaB.nHK3xc5i Ha nepHOflHHecKOH ocnoae.

4. HacxofliUHH OpoxoKOji »Bnaexoi
HeoxbCMjieMOH wacxbio KoHaeHUHH.

Till bekräftelse härav har de befullmäktigade ombuden för de Fördragsslutande Parterna undertecknat detta protokoll och därå anbragt sina sigill.

Som skedde i Moskva den 30 november 1967 i två exemplar på svenska och ryska språken, och skall båda texterna äga lika vitsord.

B yflocxoaepcHHe wero VnojiHOMoneHHbie oöcHX JHoroaapHaaiomHXca Cxopon nonnncajiH HacxojmiHii FIpoxoKon h cKpennnH ero cbohmh neiaxHMH.

CoBcpmeHO b MocKae 30 HOJiöpa 1967 roua B aayx aKseMunapax, Ka>Kflbm na tuBencKOM h pyccKOM HSbiKax, npHHeM o6a xeKcxa hmciox

OflHHaKOByK) CHJiy.

Artikel 16

Skydd av den sändande statens medborgare

1. Konsul har rätt inom konsulalsdislrik-let sälla sig i förbindelse med medborgare i den sändande staten och äger lämna sådan medborgare allt slags bistånd, bl. a. i rättsliga angelägenheter.

Den mottagande staten får ej inskränka tillträdet till konsulatet för medborgare i den sändande staten eller sådan medborgares möjligheter att meddela sig med konsulatet.

Artide 16

Protection ofcitizens of the sending State

I. A consular officer shall be entitled within the consular dislrict lo communicate with a citizen of the sending State and may render him every assistance, int. al., in legal matters.

No restriction shall be piaced by the re-ceiving State upon the access of a citizen of the sending State to the consular post or upon communication by him with the consular post.

2. Konsul skall underrättas av vederbörande myndigheter i den mottagande staten, när en medborgare i den sändande staten anhålls eller häktas inom konsulatsdistriktet. Sådan underrättelse skall lämnas utan dröjsmål och i varje fall inom fem dagar.

3. Varje meddelande till konsuln från den som anhållits eller häktats skall vidarebefordras utan dröjsmål av vederbörande myndigheter. Konsuln har på motsvarande sätt rätt all meddela sig med den som anhållits eller häktats och får bistå honom att anskaffa rättsligt biträde och representation.

Konsuln skall också ha rätt att besöka den som anhållits eller häktats. Sådana besök skall tillåtas ulan dröjsmål. Efter utgången av sju dagar från tiden för anhållandet eller häktningen får sådana besök ej uppskjutas av vederbörande myndigheter i den mottagande staten.

4. Om en medborgare i den sändande staten avtjänar frihetsstraff i den mottagande staten, skall konsul ha rätt all meddela sig med och besöka honom.

5. De rättigheter som tillerkänns konsul i denna artikels mom. 3 och 4 skall utövas i enlighet med gällande lagar och förordningar i den mottagande staten.

2. A consular oflTicer shall be notified by the competent authorities of the receiving State when a citizen of the sending State is arrested or detained in custody within his consular dislrict. Such notification shall be made without delay and in any evenl within five days.

3. Any communication addressed to the consular officer by a citizen of the sending State who has been so arrested or detained shall be forwarded without delay by the competent authorities. The consular officer shall likewise be entitled to communicate with the arrested or delained person and may assist him in obtaining legal assistance and representation.

The consular officer shall also be entitled to visit the arrested or detained person. Such visits shall be allowed without delay. After the expiry of seven days from the lime of arrest or détention, such visits shall not be postponed by the competent authorities of the receiving State.

4. In any case where a citizen of the sending State is serving a sentence of imprison-ment in the receiving State, a consular officer shall be entitled to communicate with and visit him.

5. The righls accorded to a consular officer under paragraphs 3 and 4 of this Artide shall be exercised in conformity with the laws and regulations of the receiving State.

KAPITEL IV Slutbestämmelser

Artikel 46

1. Denna konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten utväxlas i Bukarest så snart som möjligt.

2. Konventionen skall träda i kraft den trettionde dagen ' efter ratifikationsinstrumentens utväxling och skall gälla för en tid av fem år. Den skall därefter förbli i kraft till dess att den upphör att gälla i enlighet med denna artikels mom. 3.

3. Vardera Höga Fördragsslutande Parten kan sätta konventionen ur kraft vid utgången

CHAPTER IV Final provisions

Artide 46

1. This Convention shall be ratified and the instruments of ratification shall be ex-changed in Bucharesl as soon as possible. ■ 2. The Convention shall enter into force on the thirtieth day after the date of the exchange of instruments of ratification and shall remain in force for a period of five years. It shall thereafter continue in force until such date as it may terminate in conformity with paragraph 3 of this Artide.

3. Either High Contracting Party may cause the Convention lo terminate upon the

av fem år eller när som helst därefter genom att tillställa den andra Höga Fördragsslutande Parlen skriftlig uppsägning tolv månader i förväg.

Till bekräftelse härav har de befullmäktigade ombuden undertecknat denna konvention" och försett den med sina sigill.

Som skedde i Stockholm den 12 februari 1974 i två exemplar på svenska, rumänska och engelska språken. 1 händelse av menings-skiljakligheler rörande tolkningen skall den engelska texten äga vitsord.

expiry of the initial period of five years or at any lime thereafter by giving to the other High Contracting Party notice in wriling lo this effect twelve months in advance.

In witness whereof, the respeclive Plenipotentiaries have signed this Convention and affixed thereto their seals.

Done in duplicate in Stockholm this 12th day of February, 1974 in the Swedish, Romanian and English languages. In case of differ-enl interpretation of the texts, the English text shall prevail.

Justitiedepartementet p™p- 1988/89:74

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodsiröm, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hulterström, Lindqvist, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om underrättelseskyldighet m. m. när utlänningar är berövade friheten

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i mars 1983 en särskild utredare för att se över reglerna om häktning och anhållande m. m. Till särskild utredare förordnades hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedi. Utredningen antog namnet 1983 års häktningsulredning.

Utredningen lämnade i juni 1985 sitt huvudbetänkande (SOU 1985:27) Gripen — Anhållen — Häktad. Slraffprocessuella tvångsmedel m. m. Betänkandet har lett till ändringar i bl. a. rättegångsbalken rörande förutsättningarna för gripande, anhållande och häktning och de frister inom vilka sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol (prop. 1986/87:112, JuU 1987/88:7, rskr. 30, SFS 1987:1211).

1 direktiven lill utredningen togs även upp en fråga om behovet av regler om underrättelseskyldighet i samband med anhållande och häktning av utländska medborgare. Utredningen överlämnade i juni 1987 betänkandet (Ds Ju 1987:9) Förslag till lag om underrättelseskyldighet m.m. vid fri-hetsberövande av utländska medborgare. I betänkandet föreslås en lag som med hänsyn till våra inlernalipnella åtaganden reglerar underrättelseskyldigheten och besöksrätten vid frihetsberövanden av utländska medborgare. Betänkandets lagförslag bör fogas som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.

Belänkandet har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har
inkommit fränjustitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolissty
relsen, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens invandrarverk, hov
rätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, riksdagens ombudsmän,
Sveriges advokatsamjund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges
statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Landsorganisationen i Sveri
ge och Centralorganisationen SACO/SR. Vidare har Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer avgetl ett gemensamt
yttrande. 11

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedepar- Prop. 1988/89: 74 tementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87 — 1754).

Regeringen beslöt den 17 november 1988 all inhämta lagrådels yttrande över inom justitiedepartementet på grundval av betänkandet och remissyttrandena upprättade förslag till

1. lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten,

2. lag om ändring i kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse lill brittisk konsul.

De remitterade lagförslagen är, bortsett från några smärre jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur, likalydande med dem som nu läggs fram. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende.

Jag avser all nu ta upp frågan om förslag till riksdagen om underrättelseskyldighet m. m. när utlänningar är berövade friheten.

Jag har i detta ärende samrått med chefen för utrikesdepartementet.

2 Bakgrund

Sverige har tillträtt Wienkonventionen den 24 april 1963 om konsulära förbindelser. 1 artikel 36 i den konventionen finns bestämmelser om skyldighet att underrätta en främmande stats konsulat, om en medborgare i den staten har berövats friheten här, saml bestämmelser om rätt för konsuler att bl. a. besöka den som har berövats friheten.

Genom bilaterala konsularkonventionermed Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och Rumänien har Sverige gentemot dessa stater åtagit sig underrättelseskyldighet vid frihetsberövande. Också dessa bilaterala konventioner innehåller regler om besöksrätt för konsuler.

Bestämmelserna om underrättelseskyldighet och besöksrätt i konventionen med Storbritannien har föranlett utfärdandet av kungörelsen (1952:644) ang. skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul. Sveriges tillträde lill Wienkonvenlionen och de bilaterala konventionerna har dessutom föranlett vissa föreskrifter och anvisningar inom kriminalvårdsverket samt polis- och åklagarväsendet. Härutöver har den i konventionerna föreskrivna underrättelseskyldigheten och besöksrätlen inte blivit föremål för någon lagstiftning eller annan reglering.

Det har vid olika tillfällen inträffat att utländska beskickningar fäst utrikesdepartementets uppmärksamhet på att Sverige inte har uppfyllt sina förpliktelser av angivet slag. Man har särskilt pekat på brister i fullgörandet av skyldigheten alt underrätta konsulat om frihetsberövanden.

Jag vill i detta sammanhang även nämna att Sverige ingått ett antal andra internationella avtal som innehåller bestämmelser av i huvudsak likartat slag. De avtal som åsyftas är

— konventionen den 16 december 1970 för bekämpande av olaga besitt- 12

ningstagande av luftfartyg (Haagkonvenlionen), ratificerad av Sverige år Prop. 1988/89:74 1971 (prop. 1971:92),

— konventionen den 23 september 1971 för bekämpande av brott mot den civila luftfarten (Monlrealkonventionen), ratificerad av Sverige år 1973 (prop. 1973:92),

— konventionen den 14 december 1973 om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, ratificerad av Sverige år 1975 (prop. 1975:71),

— konventionen den 17 december 1979 mot lagande av gisslan (gisslankonventionen), ratificerad av Sverige år 1980 (prop. 1980/81:56) och

— konventionen den 10 december 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen), ratificerad av Sverige år 1985 (prop. 1985/86:17).

Till de konventioner som innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet hör också de bilaterala avtal som Sverige har ingått med olika stater - Frankrike (SÖ 1921:22), Japan (SÖ 1923:7), Luxemburg (SÖ 1923:5), Mexiko (SÖ 1922:14), Nederländerna (avtal från 1910), Polen (SÖ 1921:25), Schweiz (SÖ 1921:24) och Ungern (SÖ 1922:4) - om ömsesidigt utbyte av underrättelser om sinnessjuka för att tillförsäkra dessa den hjälp som de kan behöva från sina ambassader eller konsulat. Bestämmelsen i 6 § första stycket kungörelsen (1966:585) ang. tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m., om omedelbar underrättelse till utrikesdepartementet i de fall medborgare i annan främmande stat än Danmark, Finland, Island eller Norge las in på sjukhus med stöd av nämnda lag har sin grund i dessa konventioner. Genom Wienkonventionen och de bilaterala konsularkonventionerna får emellertid underrättelseskyldigheten anses ha utsträckts även till övriga stater. Inom regeringskansliet bereds för närvarande förslag till ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård. I samband därmed kommer nämnda bestämmelse i kungörelsen att ses över.

De multilaterala och bilaterala avtal vid sidan om konsularkonventionerna som jag senast nämnt innehåller bestämmelser oiii underrättelseskyldighet m. m. vid frihetsberövanden som inte sträcker sig längre än Wienkonventionens bestämmelser i samma ämne. Sveriges åtaganden enligt avtalen kommer därför all tillgodoses genom den lagreglering av Wienkonventionens bestämmelser som jag föreslår i denna lagrådsremiss. Jag lar därför inte vidare upp dessa avtal.

3 Allmän motivering

3.1 Konsularkonventionerna och gällande svenska regler om underrättelseskyldighet m.m.

Wienkonventionen om konsulära förbindelser ratificerades av Sverige den
25 januari 1975 (Sveriges överenskommelser med främmande makter
(SÖ) 1974:10, prop. 1973:172). Av artikel 36:1 b i Wienkonvenlionen
följer att en annan stats konsulat skall underrättas utan dröjsmål om en 13

medborgare i den staten anhålls, sätts i fängelse eller i häkte i avvaktan på Prop. 1988/89: 74 rättegång eller las i förvar på annat sätt och begär all en sådan underrättelse skall lämnas. Myndigheterna i det land där ell frihetsberövande sker skall utan dröjsmål vidarebefordra meddelanden från den frihetsberövade till konsulatet och upplysa honom om hans rättigheter enligt det momentet i artikeln.

Artikel 36:1 c innehåller bestämmelser om rätt för konsuler att besöka frihetsberövade, all samtala och brevväxla med dem och att ombesörja att de får rättsligt biträde. En konsul skall dock avstå från att ingripa till förmån för den frihetsberövade, om denne uttryckligen motsätter sig ett sådant ingripande.

Av artikel 36:2 framgår att de angivna rättigheterna skall utövas inom ramen för gällande lagar och förordningar i den mottagande staten, varvid dock förutsätts all dessa lagar och förordningar skall medge ett fullt förverkligande av de ändamål för vilka de enligt artikeln beviljade rättigheterna är avsedda. I artikel 70:1 sägs att bestämmelserna i konventionen skall äga tillämpning även på en diplomatisk beskickning, om denna fullgör sitt lands konsulära uppgifter.

Underrättelseskyldighet och besöksrätt har också, som nämnts, behandlats i följande fyra bilaterala överenskommelser: 1. konsularkonventionen den 14 mars 1952 med Storbritannien (SÖ 1952:1, prop. 1952:169), 2. konsularkonventionen den 5 mars 1955 med Frankrike (SÖ 1957:33, prop. 1955:157), 3. konsularkonventionen den 30 november 1967 med Sovjetunionen (SÖ 1968:6, prop. 1968:28) och 4. konsularkonventionen den 12 februari 1974 med Rumänien (SÖ 1975:31, prop. 1974:49).

1 konventionerna med Storbritannien, Sovjetunionen och Rumänien finns inga bestämmelser om underrättelse som förutsätter att den frihetsberövade skall ha framfört ett önskemål om att underrättelse till konsul skall ske.

När det gäller medborgare i Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen gäller vidare enligt de särskilda överenskommelserna med dessa länder att konsulatet skall underrättas omedelbart om frihelsberövandet. Enligt första protokollet till konventionen mellan Sverige och Sovjetunionen innebär detta att underrättelsen skall lämnas inom loppet av en lill tre dagar från tidpunkten för frihelsberövandet beroende på kommunikationsförhållandena. Wienkonventionen och konventionen med Rumänien föreskriver alt en underrättelse skall ske ulan dröjsmål. Enligt sistnämnda konvention innebär detta inom fem dagar.

Rätten att besöka och meddela sig med den som har berövats friheten skall enligt konventionerna med Storbritannien, Sovjetunionen och Rumänien få utövas utan dröjsmål. Detta innebär enligt det nämnda till-läggsprotokollet lill konventionen mellan Sverige och Sovjetunionen att ett besök skall få ske inom loppet av två till fyra dagar beroende på den friheisberövådes vistelseort. Enligt konventionen med Rumänien gäller att ett besök skall tillåtas att ske utan dröjsmål och alltid senast inom sju dagar efter frihelsberövandet. Wienkonventionen och konventionen med Frankrike anger inte närmare inom vilken tid ett besök skall få ske.

Enligt konventionen med Storbritannien skall en konsul ha rätt all I'*

samtala enskilt med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller ärende som inte är slutligt avgjort.

Bestämmelserna i konventionerna får anses gälla alla former av frihetsberövanden, såväl med anledning av brott som i administrativ ordning.

Bestämmelserna i Wienkonventionen angående underrättelseskyldighet och besöksrält får anses vara ett uttryck för allmän folkrätt. De bör därför tillämpas beträffande alla utlänningar som berövas friheten här i landet, även om konventionen inte har biträtts av alla länder (prop. 1973:172 s. 22). Dock gäller bestämmelserna i de bilaterala konventionerna framför Wienkonventionens regler i de fall då de innebär mera vittgående åtaganden.

Sveriges anslutning till de aktuella konventionerna har föranlett lagstiftning såvitt angår immunitet och privilegier för främmande stats konsulat och konsulatsmedlemmar jämte deras familjer och betjäning samt konsulära kurirer. Bestämmelser härom har tagits in i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Genom lagen (1970:86) om befrielse för utländsk konsul från skyldighet att avlägga vittnesmål m. m. har frågor i Wienkonventionens bestämmelser om vittnesmål av utländsk konsul reglerats. I kungörelsen (1952:664) angående skyldighet för myndighet alt i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul har föreskrivits om underrättelseskyldighet enligt konventionen med Storbritannien.

Närmare regler för tillämpning av konventionsbestämmelserna finns i 11 § i kriminalvårdsverkets anstaltsföreskrifter (KVVFS 1986:4) och 8 § i verkets häktesföreskrifler (KVVFS 1986:5) samt, för de fall där utlänningen är anhållen eller administrativt frihetsberövad, i rikspolisstyrelsens allmänna råd om skyldighet att lämna underrättelse till konsulat om frihetsberövande åtgärd mot utländsk medborgare (RPS FS 1986:45). Riksåklagaren har för åklagarnas del lämnat anvisningar i ämnet (RÅ:s cirkulär C 79).

Enligt 65 § ullänningsförordningen (1980:377) skall en domstol som beslutar att häkta en utlänning anmäla detta till invandrarverket. Beträffande medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge skall invandrarverket enligt samma paragraf underrätta den centrala utlänningsmyndigheten i den häktades hemland.

Prop. 1988/89:74

Skälen for mitt förslag: Har Sverige ingått överenskommelser med andra Prop. 1988/89: 74 stater, skall Sverige givelvis se till att de åtaganden som därigenom har gjorts blir uppfyllda. Vissa av de åtaganden Sverige har gjort genom de tidigare angivna konventionerna om konsulära förbindelser har numera reglerats i interna författningar och andra regler. Riskerna för att konventionsbestämmelserna inte skall följas av berörda myndigheter har därmed begränsats. De interna föreskrifter som har utfärdats är emellertid i vissa stycken ofullständiga. Varken kriminalvårdsstyrelsens häktes- eller an-stallsföreskrifter eller rikspolisstyrelsens allmänna råd om underrättelseskyldighet m. m. innehåller t. ex. regler om den besöksrält som föreskrivs i konventionerna. 1 den utsträckning det är fråga om administrativa frihetsberövanden inom den kommunala verksamheten saknas svenska regler, med undanlag för de bestämmelser i 6§ kungörelsen (1966:585) ang. tillämpningen av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m. som jag tidigare nämnt (avsnitt 2).

Det finns därför, som utredningen och remissinstanserna funnit, behov av alt införliva konvenlionsbestämmelserna med den svenska rätten genom särskild reglering. Med tanke främst på att det blir fråga om åligganden även för kommuner och landstingskommuner bör bestämmelserna tas in i en ny lag (jfr 8 kap. 5 § regeringsformen). Det kan också vara en fördel med hänsyn lill svenska medborgares anspråk på en korrekt behandling utomlands att Sverige särskilt reglerar dessa frågor i lag.

Det är enligt min mening naturligt att en lagreglering av våra åtaganden sker med utgångspunkt i Wienkonventionens bestämmelser.

1 förhållande till Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och Rumäni- . en har Sverige i de bilaterala konventionerna gjort mer vittgående åtaganden när det gäller underrättelseskyldighet och - såvitt gäller Storbritannien — besöksrätt än som gäller enligt Wienkonventionen. Även om vissa skäl kan tala för all man tar in även motsvarande särregler i den föreslagna lagstiftningen, är det enligt min mening lämpligare all i denna endast ange all mer långtgående, bestämmelser i avtal med dessa länder skall gälla i stället för de regler som annars finns i lagen. Sverige har sedan Wienkonventionen ratificerades 1975 haft som princip all inte ingå några nya bilaterala konventioner på området. Mot bakgrund härav bör särreglerna i de bilaterala konventionerna lämpligen införiivas med svensk rätt genom en övergångsbestämmelse varjämte de aktuella konvenlionsreglerna las in som en bilaga till den nya lagen.

Reglerna om underrättelseskyldighet och besöksrält i konventionerna får anses gälla såväl slraffprocessuella som administrativa frihetsberövanden. Sannolikt gäller enligt Wienkonventionen och konventionen med Storbritannien underrättelseskyldigheten också vid intagning i kriminal-vårdsanslalt. En reglering i ämnet bör därför avse samtliga former av frihetsberövanden efter beslut av myndighet.

Avfatlningen av vissa av de bilaterala konsularkonventionerna skulle
kunna ge intryck av all konsuln har rätt att besöka den frihetsberövade
oberoende av dennes inställning till besöket. Det bör därför framhållas att
Sveriges inställning till denna fråga alltid varit att besöksrätlen aldrig får
utövas mot den friheisberövådes vilja. '"

Flera remissinstanser, bl.a. riksåklagaren och rikspolisstyrelsen, har Prop. 1988/89:74 pekat på del problem som ligger i all en pågående förundersökning kan försvåras genom en snar underrättelse till konsulatet eller genom ett besök av konsuln. Rikspolisstyrelsen har med hänsyftning på brott mot rikets säkerhet framhållit att det är angeläget att det ges möjligheter såväl att dröja med att lämna underrättelser som alt inom ramen för gällande lagstiftning begränsa den friheisberövådes kontakter med bl. a. företrädare för hans hemland.

Vid ratifikationen av konventionen mellan Sverige och Storbritannien uttalades en viss tveksamhet med hänsyn lill all det vid vissa brott kan vara önskvärt att en främmande makt inte omedelbart får kännedom om att ett frihetsberövande av en viss person har skett. Det sades å andra sidan att, om frågan sätts in i ett större sammanhang, det måste anses vara av stort värde att principen om en omedelbar underrättelseskyldighet slås fast (prop. 1952: 169 s. 20).

Samtliga de aktuella konvenlionsbestämmelserna förutsätter att rättigheterna enligt konventionerna skall utövas i enlighet med del mottagande landets egna lagar och förordningar. I Wienkonventionen sägs all lagarna och förordningarna skall medge ett fullt förverkligande av de-ändamål för vilka bl.a. underrättelseskyldigheten och besöksrätten är avsedda. I konventionen med Sovjetunionen sägs att lagarna och förordningarna inte skall omintetgöra rättigheterna enligt konventionen.

Enligt 11 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna-m. fl. får den frihetsberövade ta emot besök i den utsträckning del lämpligen kan ske. Han får inte ta emot besök som medför fara från säkerhetssynpunkt. Den som är anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott får inte ta emot besök som kan medföra fara för att bevis undanröjs eller all utredningen försvåras. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis undanröjs eller att utredningen på annat sätt försvåras, skall en eller flera personer vara närvarande vid besöket. Lagen innehåller även bestämmelser om bl. a. kroppsvisitation av besökare och den friheisberövådes rätt att ta emot och avsända brev. Enligt 21 kap. 9 § rättegångsbalken har dock en offentlig försvarare alllid rätt all i enrum träffa den anhållne eller häktade.

Det är naturligtvis viktigt att konventionernas bestämmelser om underrättelseskyldighet och besöksrätt inte får till följd att brottsutredningen försvåras. Enligt min mening måste man emellertid också beakta att det är fråga om mellanstalliga åtaganden av ett stort antal länder och att Sveriges behandling av dessa frågor kan påverka våra konsulers möjligheter att hålla kontakt med svenskar som berövas friheten utomlands. När det gäller underrättelseskyldigheten kan det som nämnts ibland från ulred-ningssynpunkt vara motiverat all dröja något med underrättelsen. Jag tror emellertid att man allmänt kan säga att det sällan finns tillräckliga skäl all dröja med all informera om ett frihetsberövande mer än något dygn. 1 det stora flertalet fall bör detta därför inte innebära något problem eftersom det enligt huvudregeln i Wienkonventionen endast krävs att underrättelse

skall ske ulan dröjsmål.

Även när det gäller rätten lill besök och utväxlingen av meddelanden är Prop. 1988/89: 74 det viktigt att se lill syftet med konventionsbestämmelserna. Hänsynen till exempelvis utredningsintresset kan beaktas inom ramen för'nu gällande regler om behandling av häktade och anhållna. Konsulns besök kan således ske i närvaro av åklagare och polis som kan avbryta besöket, om det mellan konsuln och den frihetsberövade avhandlas något som kan äventyra utredningen. Den häktade eller anhållne kan vägras att ta emot eller avsända meddelanden utan föregående granskning, om det finns anledning till det. Konventionsbestämmelserna torde inte kunna åberopas av den frihetsberövade eller konsuln för att vägra en sådan granskning. Del bör emellertid i detta sammanhang påpekas att enligt konventionen med Storbritannien en brittisk konsul alltid har rätt att enskilt samtala med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller ärende som inte slutligt avgjorts.

Som tidigare har framhållits följer av allmänna folkrättsliga principer att bestämmelserna i Wienkonventionen angående underrättelseskyldighet och besöksrätt bör tillämpas beträffande alla utlänningar, även om konventionen inte har biträtts av alla länder. Detta innebär all bestämmelserna även bör tillämpas på slatslösa, som ju kan ha intresse av att få kontakt med konsulära företrädare för det land där de har sitt hemvist.

Av allmänna principer följer vidare att den som är både svensk och utländsk medborgare av svenska myndigheter behandlas enbart som svensk medborgare. Konventionsbestämmelserna tillämpas alltså inte på honom.

Konventionerna kan inte heller anses reglera flyktingrättsliga frågor.
Detta innebär att en utländsk konsul aldrig har rätt att företräda eller
annars befatta sig med en utländsk medborgare som åberopar flykting-
skap, även om det skulle finnas regler som inte gör underrättelsen om ett '

frihetsberövande beroende av den friheisberövådes egen inställning.

Undanlaget för flyktingar har endast praktisk betydelse i de fall enligt de
bilaterala konventionerna då underrättelseskyldigheten är obligatorisk.
Enligt min mening måste undantaget uppfattas så att någon underrättelse
inte skall ske beträffande utlänningar som fått eller söker fristad här, under
åberopande av någon av de grunder som anges i 3, 5 och 6 §§ utlännings
lagen (1980:376), om de inte begär del. Au en senare prövning leder till att
de inte får fristad här bör inte föranleda en ändrad bedömning. Redan den
omständigheten att någon åberopar grunder för fristad enligt angivna '

bestämmelser kan nämligen i vissa fall leda lill efterräkningar i hemlandet vid en eventuell återkomst dit. Vad som nu sagts gäller även sådana flyktingar och liknande som har hemvist i ett annat land än sitt hemland.

En fråga som vid remissbehandlingen berörts av rikspolisstyrelsen och
Landsorganisationen i Sverige är om det skall föreligga en underrättelse
skyldighet i fråga om de utlänningar som bott länge i Sverige och kanske i
har permanent uppehållstillstånd. Även detta fall är i praktiken endast av
intresse när underrättelseskyldigheten är ovillkorlig. Många av dessa ut
länningar har kanske inget intresse av att hemlandets myndigheter under
rättas vid ett eventuellt frihetsberövande. Det rör sig dock sannolikt i så
fall i allmänhet om personer som är flyktingar eller har fått fristad här av 1°

något annat skäl och där underrättelseskyldigheten blir beroende av deras Prop. 1988/89: 74 medgivande. Vad gäller de övriga kan jag inte se att konventionerna ger någon möjlighet att undanta dem. .

4 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättals förslag lill

1. lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten,

2. lag om ändring i kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om underrättelseskyldighet m. m. när utlänningar är berövade friheten

1§

1 första stycket regleras underrättelseskyldigheten och skyldigheten att vidarebefordra meddelanden från den frihetsberövade utlännningen till dennes konsulat. I andra stycket regleras skyldigheten alt upplysa utlänningen om dennes rättigheter enligt första stycket. Reglerna är utformade i enlighet med Wienkonvenlionens bestämmelser.

Med utlänning menas den som inte är svensk medborgare. Såsom angetts i den allmänna motiveringen skall den som har både svenskt och utländskt medborgarskap behandlas som svensk medborgare av svenska myndigheter.

Bestämmelserna i lagen är tillämpliga på alla former av frihetsberövanden som beslutats av myndigheter.

Reglerna skall således tillämpas på anhållna och häktade enligt 24 kap. och 25 kap. 9 § rättegångsbalken, 15 § lagen (1976: 19) om inlernationelll samarbete rörande lagföring för brott, 16 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge samt 17 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom. Reglerna skall även gälla dem som efter rättens beslut las in på rättspsykialrisk klinik enligt 9 § lagen (1966:301) om rättspsykialrisk undersökning. Till denna grupp av omhändertaganden hör även hämtning och andra åtgärder i samband med . förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken.

Bestämmelserna gäller vidare vittnen, som häktas med stöd av 36 kap.
21 § rättegångsbalken för all förmås fullgöra sin vittnesplikl, den som
omhändertas med stöd av 9 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken för
att inställas till ell sammanträde inför rätten efter ett tidigare misslyckat
hämtningsförsök och vidare den som enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken och
16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) tas i häkte för att han stör en 1*

domstolsförhandling. Reglerna skall också gälla vid intagning i kriminal- Prop. 1988/89:74 vårdsanstalt och vid tillfälliga omhändertaganden enligt 26 kap. 22 § och 28 kap. 11 § brottsbalken.

Reglerna gäller även frihetsberövanden ulan anknytning till straffprocess.

Enligt bestämmelser i 2 kap. 12 § och 6 kap.- 9§ konkurslagen (1987:672), 2 kap. 16 § ulsökningsbalken och 8§ lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs kan i vissa fall rätlen besluta om häktning av en gäldenär eller — enligt lönegarantilagen — av en arbetsgivare. Även i dessa fall skall reglerna vara tillämpliga.

Också i de fall en utlänning tas i förvar enligt 50 eller 52 § utlänningslagen blir bestämmelserna tillämpliga (jfr dock vad som sagts i den allmänna motiveringen om flyktingar).

Inom bestämmelsernas tillämpningsområde faller även omhändertaganden enligt lagen (1966:293) öm beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1988: 870) om vård av missbmkare i vissa fall och i sådant hem som sägs i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering enligt smittskyddslagen (1988:1472) saml inskrivning i specialsjukhus eller vårdhem med stöd av 6 § lagen (1985: 569) om införande av lagen (1985: 568) om särskilda omsorger av psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

Det finns flera bestämmelser enligt vilka en person i vissa särskilda fall kan omhändertas för kortare lid, i allmänhet upp till sex timmar. Möjligheter till sådant omhändertagande finns t. ex. enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade persorier m.m., lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret och 6 kap. 3 § järnvägstrafiklagen (1985:192). Vidare har enligt 13 § polislagen (1984:387) polismän en allmän befogenhet att under vissa förhållanden omhänderta personer som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en fara för denna. Enligt 14 § samma lag får en polisman under vissa fömtsättningar omhänderta en okänd person för identifiering, s. k. polisiering.

Sistnämnda typer av omhändertaganden är i allmänhet så kortvariga att del knappast finns anledning all överhuvudtaget överväga om del finns behov av all underrätta om omhändertagandet. 1 de fall ett sådant omhändertagande kommer att bestå under en längre tid gmndas beslutet i allmänhet på andra regler, t. ex. regler om anhållande i rättegångsbalken, vid vilka en underrättelseskyldighet i allmänhet ändå föreligger.

Även andra typer av frihetsberövanden kan i de särskilda fallen bli så kortvariga att det kan ifrågasättas om del är meningsfullt med en underrättelse. Avgörande för om en underrättelse kan underlåtas får då bli om konsulatet hinner nås av underrättelsen i god tid innan frihelsberövandet upphör.

1 första stycket anges all underrättelsen skall lämnas av den myndighet
som verkställer beslutet om frihetsberövande, i allmänhet polisen eller
kriminalvårdsverkel. Har den frihetsberövade av polisen överlämnats till
en annan myndighet, exempelvis ett häkte eller en vårdinrättning, innan
underrättelsen lämnats, blir det den myndigheten som skall lämna under
rättelsen. Har underrättelse lämnats, behöver däremot ny underrättelse "

inte lämnas i en sådan situation. Inte heller behöver ny underrättelse Prop. 1988/89:74 lämnas om en frihetsberövad utlänning, som avvikit från ett häkte, en kriminalvårdsanstalt eller en vårdinrättning, grips och återförs.

I begreppet konsul innefattas både personal vid konsulatet och sådan personal vid en beskickning som sköter konsulära ärenden. På samma sätt innefattas i begreppet konsulat även beskickning, om landets konsulära ärenden sköts av beskickningen. När del gäller slatslösa är del de konsulära företrädarna för del land där den stalslöse har sitt hemvist som skall underrättas. Del får ankomma på respektive centralmyndighet att inom sitt ansvarsområde lämna information till de berörda myndigheterna om hur dessa skall få uppgift om vart underrättelsen skall lämnas.

En underrättelse till konsulatet skall bara lämnas om utlänningen begär del. Beträffande medborgare i Storbritannien, Sovjetunionen och Rumänien gäller dock enligt de särskilda konventionerna med dessa länder och lagens övergångsbestämmelse att underrättelse skall ske oberoende av om den som berövats friheten begärt delta. Vad som nu sägs gäller dock inte om den frihetsberövade gör gällande att han är flykting eller liknande. Beträffande denna fråga hänvisas lill den allmänna motiveringen.

När det gäller personer som tagits om hand för sluten psykiatrisk vård. ligger det i sakens natur att dessa inte alllid är i stånd all begära att en underrättelse lämnas. Det får då ankomma på en eventuell god man eller de ansvariga på sjukhuset att med hänsyn till den intagnes intressen avgöra om underrättelse skall ske, såvida underrättelseskyldigheten inte är ovillkorlig.

En underrättelse skall lämnas utan dröjsmål. Kan konsulatet inte nås per telefon, kan underrättelsen sändas med post. Av underrättelsen bör i så fall framgå att försök gjorts att nå konsulatet per telefon. Vid brottsutredningar kan tidpunkten för underrättelsen ibland ha betydelse. I sådana fall bör samråd ske mellan åklagaren och den myndighet som verkställer frihelsberövandet. Vad som nu sagts gäller även meddelanden från utlänningen lill konsulatet.

Beträffande medborgare i Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen gäller enligt de särskilda konventionerna med dessa länder och övergångsbestämmelsen till den nya lagen att underrättelsen skall ske omedelbart. Detta innebär i förhållande lill Sovjetunionen att underrättelsen skall lämnas inom loppet av en lill tre dagar från tidpunkten för frihelsberövandet beroende på kommunikationsförhållandena.

2§

I bestämmelsen regleras konsulns rätt enligt konventionerna att kommunicera med den frihetsberövade och att bistå honom. Grundläggande för bestämmelsen är att ingenting får göras mot den friheisberövådes vilja.

3§

I bestämmelsen regleras en viktig inskränkning i åtagandena gentemot

främmande länders konsulat. Rätlen attkommunicera med den frihetsbe- '

rövade får utövas endast inom ramen för de regler som gäller allmänt-för Prop. 1988/89: 74 dennes rätt till besök och utväxling av meddelanden. Regler av detta slag finns bl.a. i 9—11 §§ lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. och 25-30 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Vid tillämpning av dessa regler bör myndigheterna emellertid beakta syftet med bestämmelserna i I och 2 §§ i den föreslagna lagen. Ett besök bör således inte förhindras, om det inte finns tungt vägande skäl mot att besöket skall tillåtas. Som anförs i den allmänna motiveringen bör man i stället utnyttja möjligheten att ha någon närvarande vid besöket. En brittisk konsul har dock alllid rätt all enskilt tala med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller ärende som inte slutligt avgjorts, se övergångsbestämmelsen.

Ikraftträdande m. m.

De mer vittgående åtaganden om underrättelseskyldighet och— såvitt gäller Storbritannien — besöksrätt som de bilaterala konsularkonventionerna innehåller skall gälla i stället för lagens bestämmelser. Undantagen behandlas i specialmoliveringen till de berörda lagrummen.

5.2 Förslaget till lag om ändring i kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul

Eftersom 3 § i kungörelsen motsvaras av bestämmelser i den nya lagen . föreslås paragrafen bli upphävd.

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten,

2. lag om ändring i kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse lill brittisk konsul.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan att föreslå riksdagen att anta de förslag som. föredraganden lagt fram.

Häktningsutredningens lagförslag Prop. 1988/89:74

Bilaga 1 Förslag till

Lag om underrättelseskyldighet m. m. vid frihetsberövande av utländska medborgare

1 § Har en utländsk medborgare tagits in i kriminalvårdsanstalt, berövats friheten som anhållen eller häktad eller på annat sätt omhändertagils eller tagits i förvar skall han upplysas om att han har rätt att begära att hans konsulat eller diplomatiska beskickning omedelbart underrättas om frihelsberövandet och att konsul eller diplomatisk personal har rätt all besöka honom och samtala och brevväxla med honom om han inte motsätter sig detta.

2 § Innehåller ett avtal som Sverige har ingått med en främmande stat mer vittgående åtaganden än som anges i 1 § gäller det avtalets bestämmelser.

En underrättelse eller ett besök enligt 1 § får dock aldrig ske mot den utländske medborgarens vilja om han har fåll en fristad här i landet enligt bestämmelserna i 3, 5 eller 6§ utlänningslagen (1980:376). Detsamma gäller om han har begärt sådan fristad så länge frågan ännu inte har avgjorts.

Lagrådet Prop. 1988/89:74

° Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-12-01

Närvarande: f d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth Palm, justitierådet Johan Lind.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 november 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten

2. lag om ändring i kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan Strömberg. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Innehåll Prop. 1988/89:74

Proposition om underrättelseskyldighet m.m. när utländska med
borgare är berövade friheten ............................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag av regeringsprotokoll den 17 november 1988 11

1 Inledning......................................................... .. 11

2 Bakgrund......................................................... 12

3 Allmän motivering.............................................. 13

3.1 Konsularkonventionerna och gällande svenska regler om underrättelseskyldighet m. m 13

3.2 Sveriges internationella åtaganden bör införlivas med svensk

rätt genom lag ........................................... 15

4 Upprättade lagförslag......................................... 19

5 Specialmotivering ........................................... 19

5.1 Förslaget till lag om underrättelseskyldighet m. m. när utlänning är berövad friheten 19

5.2 Förslaget lill lagom ändring i kungörelsen (1952:614) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul 22

6 Hemställan .................................................... 22

7 Beslut .......................................................... 22

Bilagor

Bilaga 1 Häktningsutredningens lagförslag ........ 23

Bilaga 2 Lagrådets yttrande .......................... 24

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 25