Regeringens proposition 1988/89:6

om ändrade bestämmelser om

felparkeringsavgifter, m.m. 1988/89-6

Regeringen föreslår riksdagen atf anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regéringsprotokollet den 8 september 1988.

På regeringens vägnar

G. Sigurdsen

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1976:206) om felparkeringsav-giff och i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Ändringarna i lagen om felparkeringsavgiff innebär att det införs krav på prövningstillstånd för aft ärenden om felparkeringsavgifter skall få prövas av hovrätten. Vidare föreslås begränsningar i rätten att i tingsrätten eller hovrätten åberopa omständigheter eller bevisning som inte angetts hos polismyndigheten. Besvär över polismyndighetens beslut skall ges in till polismyndigheten och inte, som nu sker i praxis, till tingsrätten.

Dessutom föresläs en precisering av vem som vid ägarbyten skall anses vara fordonsägare och därmed svara för felparkeringsavgift och kontrollavgift enligt lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Slutligen föreslås en ändring av punkt 3 i 15 § lagen om felparkeringsavgift angående återbetalning av avgift. Syftet med ändringsförslaget är att närmare klargöra tillämpningsområdet för den bestämmelsen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1989.

I Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 6

Propositionens lagförslag Prop. 1988/89:6

1 Förslag till

Lag om ändring Hagen (1976:206)' om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift dels atf 4, 9, 10, 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ . , ■ ,

Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften,betalas. Ägaren

ansvarar dock infe om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet

frånhänts honom genom brott. Med fordonefs ägare avses

1. den som när överträdelsen I. den som när överträdelsen
skedde var antecknad som fordo- skedde var antecknad som fordo
nets ägare i något av de register nets ägare i något av de register
som avses i I § 1 eller 2 eller som avses i I § 1 eller 2 eller den

som senare har antecknats där som ägare av fordonet vid tiden för överträdelsen.

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i I § 3,
den som vid samma fid innehade licensen.

9§
Ägare av fordon, i fråga om vil- Ägare av fordon; i fråga om vil-

ket parkeringsanmärkning har med- ket parkeringsanmärkriing har med
delats, får hos polismyndigheten i delats, får hos polismyndigheten i
det polisdistrikt där parkeringsan- . det polisdistrikt där parkeringsan
märkningen meddelades skriftligen märkningen meddelades skriftligen'
anmäla att han bestrider betalnings- anmäla att han bestrider betalnings
ansvar. Därvid skall grunden för ansvar. Därvid skall han ange de
bestridandet anges. omständigheter som bestridandet

grundas på och den bevisning som

åberopas.

Har bestridande anmälts, verkställer polismyndigheten den utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar polismyndigheten beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten atf parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller .att betalningsansvar av annan anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Änmäles bestridande senare än sex månader efter det att avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning av avgiften, avvisas anmälan.

Lagen omtryckt 1987:25,

Mot beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får talan ej föras.

Talan mot annat beslut enligt 9 § föres genom besvär hos den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Vid prövning av besvären fillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges i denna lag. Därvid gäller ifråga om besvär vad i den lagen sägs om ansökan. Besvär skaU dock alltid anföras skriftligen.

Talan mot tingsrätts beslut föres genom besvär i hovrätten.

Ett beslut enligt 9 § som innebär aft betalningsansvaret undanröjts får inte överklagas.

Andra beslut enligt 9 § överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet ges in lill polismyndigheten. Den skall ha kommit in dit senast tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Vid prövning av överklagandet tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om inte annat anges i denna lag.

Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet alt ange omständigheten eUer beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas ätt omständigheten eller beviset åberopas.

Prop. 1988/89:6

Mot hovrätts beslut får talan ej föras.

Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talanfår inte prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstiUstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv rnot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar fåren rättegångsförseelse eller beslut varigenom anmälan av bestridande avvisats. I fråga om meddelade prövningstillstånd. skall 54 kap. II § andra stycket rättegångsbalken gälla i tiUämpUga delar.

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rältslillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2. det fimns anledning tiU ändring i del slut vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars fimns synnerliga Prop. 1988/89:6 skäl att pröva talan.

Kan talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller ifråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

15 §
Felparkeringsavgift återbetalas om

1. betalningsansvaret har undanröjts genom beslut som har vunnit laga kraft,

2. avgift tidigare har eriagts för samma överträdelse,

3. del i annat faU har förekom- 3. parkeringsanmärkningen inte mil fel som avsett ärendets hand- har prövats av domstol och del är läggning och felet har varit tiU men uppenbart alt anmärkningen inte för den som erlagt avgift eller borde ha meddelats, eller

4. avgiften redan har erlagts, när åtal väckes eller strafföreläggande utfärdas i fall som avses i 14 §.

16 §

När en parkeringsanmärkning har meddelats i en kommun som själv svarar för övervakningen enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning, tillfaller felparkeringsavgiften kommunen.

Vid utbetalning till en kommun Vid utbetalning till en kommun
av betalda felparkeringsavgifter av betalda felparkeringsavgifter
skall statens kostnader dras av med skall statens kostnader dras av med
ett belopp som fastställs av rege- ett belopp som fastställs av rege
ringen eller den myndighet som re- ringen eller den myndighet som re
geringen bestämmer. Om avgiften geringen bestämmer. Om avgiften
har höjts enligt 6 § andra stycket, har höjts enligt 6 § andra stycket,
skall dessutom hälften av det be- skall dessutom tre fiärdeddar av
lopp som svarar mot höjningen till- det belopp som svarar mot höjning-
falla staten. en tillfalla staten.

I andra fall än som avses i första stycket tillfaller avgiften staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

I fråga om parkeringsanmärkningar som har meddelats före ikraftträdandet gäller infe 10 a §. Beträffande sädana parkeringsanmärkningar skall 9, 10 och 16 §§ i deras äldre lydelse fillämpas även efter ikraftträdandet.

2 Förslag till Prop. 1988/89:6

Lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§

Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för atf kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som vid tiden för den I. den som vid fiden för den
olovliga parkeringen var antecknad olovliga parkeringen var antecknad
som fordonets ägare i något av de som fordonets ägare i något av de
register som avses i 2 § första styc- register som avses i 2 § första styc
ket eller ket eller den som senare har an
tecknats där som ägare av fordonet
vid tiden för överträdelsen

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 2 §
första stycket 3, den som vid samma tid innehade licensen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Kommunikationsdepartementet Prop. 1988/89:6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 september 1988.

Närvarande: statsråden Sigurdsen, ordförande, Gustafsson, Peterson, S. Andersson, Bodsfröm, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Hulterström

Proposition om ändrade bestämmelser om felparkeringsavgifter m. m.

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Felaktigt parkerade fordon utgör ett stort problem i våra tåtorter. Såväl för trafiksäkerheten som för framkomligheten i trafiken är det viktigt att parkeringsbesfämmelserna respekteras. Det måste därför finnas ett effektivt sätt för aft ingripa mot olagligt parkerade fordon. I syfte atf skapa ett sådant effektivt sankfionssystem infördes den 1 april 1977 lagen (1976:206) om felparkeringsavgiff (FelPL) och förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift. Dessa författningar tar sikte på parkering på gator och andra allmänna platser (offenfligräftslig parkering eller gatumarksparkering).

För parkering på privat mark, parkeringshus e.d. (privaträftslig parkering eller tomfmarksparkering) gäller sedan den Ijuli 1984 lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering (LKOP). Genom den lagen har systemet vid tomtmarksparkering i betydelsefulla hänseenden anpassats till vad som redan gällde vid gatumarksparkering.

Årligen meddelas ca 1200000 parkeringsanmärkningar enligt FelPL. Denna stora mängd ställer krav på aft den hantering som följer pä övervakningen och utfärdandet av parkeringsanmärkningar är rationellt ordnad. Detta gäller säväl den rättsliga prövningen som det administrativa arbetet med indrivning m. m. Samtidigt mäste hanteringen tillgodose kraven på rättssäkerhet.

Frågan om den rättsliga hanteringen av felparkeringsavgifter har tidigare varit föremål för riksdagens ställningstagande på grundval av prop. 1984/85:6. Där lades fram förslag om att tingsrätten skulle bli den sista instansen i ärenden om felparkeringsavgifter. Riksdagen godtog emellertid inte regeringens förslag utan uttalade aft ärendet skulle övervägas ånyo inom regeringskansliet (prop. 1984/85:6, TU:6, rskr. 80). I trafikutskottets betänkande redogörs för vissa förslag frän bl. a. Stockholms tingsrätt.

Med anledning av riksdagens begäran har inom kommunikationsdepar-

tementet utarbetats promemorian (DsK 1987:18) Felparkeringsavgift, Prop. 1988/89:6 Förslag fill ändrade bestämmelser om dén rättsliga hanteringen. De lagförslag som promemorian innehåller bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas fill protokollet som bUaga 2.

Regeringen beslöt den 19 maj 1988 att inhämta lagrådets yttrande över inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag fill ändringar'i FelPL och LKOP. Lagrådet har den 14 juni 1988 yttrat sig över förslagen. Lagförslagen och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 och 4.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit vissa ändringar i de remitterade lagförslagen. Jag kommer att gå in på lagrådets synpunkter i samband med attjag behandlar de olika sakfrågorna i mitt förslag. Som kommer att framgå godtar jag i huvudsak de av lagrådet föreslagna ändringarna. Lagrådets granskning har också lett fill vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

1.2 Allmänt om den nu gällande ordningen

Förfarandet enligt FelPL inleds med atf en polis eller en kommunal trafikövervakare meddelar en parkeringsanmärkning. Parkeringsanmärkningen innehåller en uppmaning till det felparkerade fordonets ägare att inom viss tid, normalt åtta dagar, betala felparkeringsavgiften (5 §). Fordonsägaren är skyldig att betala avgiften inom denna tid även om parkeringsanmärkningen är oriktig och även om han för talan om aft betalningsansvaret skall undanröjas (7 §).

Den fordonsägare eller fordonsförare som anser aft en parkeringsan
märkning inte borde ha meddelats kan ansöka om rättelse hos polismyn- ■
digheten i det polisdistrikt där anmärkningen-meddelades. Om polismyn
digheten finner att ansökan skall bifallas, skall myndigheten undanröja ■
fordonsägarens betalningsansvar. Beslut med anledning av en ansökan om
rättelse kan infe överklagas (8 § FelPL). Institutet rättelse är avsett för
uppenbara fall. Någon närmare utredning sker inte.

För en mer regelrätt prövning får fordonsägaren (men inte föraren) ■

skriftligen bestrida betalningsansvaret hos polismyndigheten i det polis
distrikt där parkeringsanmärkningen meddelades! Han skall då ange grun-
den för sitt bestridande. Bestridandet måste ske senast sex månader efter
det atf avgiften betalats eller åtgärd för indrivning,av avgiften vidtagits. '

Polismyndigheten gör den utredning som behövs och meddelar därefter beslut med anledning av bestridandet (9 § FelPL). Myndigheten har rätt att infordra skriftliga berättelser. Om det behövs, får också muntliga förhör hållas. Den som hörs utan aft vara part kan-fä ersättning enligt förordning- -en (1982:805) om ersäftningav allmänna medel tillivitfnen,'m.m. i > -■

Allmänna regler om hur beslut överklagas finns i 2325 §§ förvaltnings-
lagen(1986:223). Förförfarandet i tingsräftenfinnsdétvissabestämmelser   '
i FelPL. I övrigt gäller bestämmelserna i Jagen (1946: 807) om handläggning'   '
av domstolsärenden.                        ■             ■    '

Bestämmelserna innebär följande. Prop. 1988/89:6

En polismyndighets beslut överklagas genom atf en skriftlig handling ges in till tingsrätten. Tiden för överklagande är fre veckor från det aft klaganden fick del av polismyndighetens beslut. Fordonsägaren skall då han överklagar ange grunden för sin talan och de skriftliga handlingar han vill åberopa. - Tingsrätten infordrar därefter polismyndighetens handlingar i ärendet. I tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan (11 § FelPL). Om tingsrätten finner aft det behövs, kan den hålla munfiig förhandling. Fordonsägaren och andra som kan bidra till utredningen kan därvid höras.

Vid en muntlig förhandling gäller rättegångsbalkens-bestämmelser om huvudförhandling i tvistemål i tillämpliga delar. Tingsrätten är dock alltid domför med endast en lagfaren domare. Enligt förordningen (1979:572) med fingsräftsinstruktion är tingsnotarier med ett år och sex månaders tjänstgöringstid behöriga aft besluta i ärenden om felparkeringsavgifter.

Tingsrättens beslut får överklagas hos hovrätten. Besvärsinlagan skall lämnas till tingsrätten som sänder inlagan och sin egen akt i ärendet fill hovrätten. Hovrätten är i allmänhet domför med tre lagfarna domare. Målen avgörs i hovrätten normalt efter ett skriftligt förfarande. Det finns dock möjlighet atf även i hovrätten höra parter och eventuella vittnen. Hovrättens beslut får inte överklagas.

2 Föredraganden

2.1 Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

2.1.1 Inskränkningar i rätten att åberopa nya omständigheter och ny bevisning i högre instans m.m.

Mitt förslag: En regel motsvarande den som finns i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken om preklusion av rätten atf i tings-rätfen och hovrätten åberopa nya omständigheter eller ny bevisning införs. Den som bestrider betalningsansvar måste i princip redan hos polismyndigheten ange inte bara de omständigheter som bestridandet grundas på utan också den bevisning som åberopas. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till polismyndigheten. Vidare skall i lagen anges att överklagande av polismyndighetens beslut skall ske senast tre veckor efter det atf klaganden fått del av beslutet.

Promemorians förslag innehåller strängare preklusionsregler än de som återfinns i mitt förslag. Enligt förslaget i promemorian skall nya omständigheter eller ny bevisning få åberopas endast när det föreligger synnerliga skäl. I övrigt överensstämmer förslaget i promemorian med mitt förslag.

Remissinstanserna: Riksåklagaren, domstolsverket, trafiksäkerhetsver-kef, Svenska kommunförbundet och Motormännens riksförbund anser att

de föreslagna preklusionsbestämmelserna är för restriktiva och att de Prop. 1988/89:6

istället i huvudsak bör utformas efter mönster av vad som föreskrivs i

rättegångsbalken. Övriga remissinstanser godtar promemorians förslag.

Domstolsverket uttalar att den föreslagna preklusionsbestämmelsen inte

innebär ett tillräckligt skydd för en enskild part, eftersom det kan vara

svårt för denne aft redan vid polismyndigheten veta vilka omständigheter

eller bevis som behöver åberopas. Rikspolisstyrelsen anser att det i FelPL

bör fas in bestämmelser om tiden för överklagande av polismyndighetens

beslut.

Skälen för mitt förslag: För att en effektivare handläggning skall kunna ske av ärendena om felparkeringsavgifter anser jag i likhet med remissinstanserna att det är nödvändigt med bestämmelser som begränsar möjligheten atf i högre instans åberopa nya omständigheter eller ny bevisning. Flera remissinstanser anser atf dessa preklusionsbestämmelsef bör utformas efter mönster av 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 § rättegångsbalken. De omständigheter vid parkeringsöverfrädelser som är av betydelse för bedömningen av saken är i regel enkla aft klargöra. Det bör därför i allmänhet infe vara svårt att redan hos polisen ange dessa omständigheter och den bevisning som åberopas. I samband med lagrädsremissen framhöll jag därför atf de preklusionsbesfämmelser som skall gälla i detta sammanhang kunde vara strängare än motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken och atf nya omständigheter och ny bevisning i princip inte skulle få åberopas i högre instans.

Enligt lagrådet år förslaget på denna punkt alltför långtgående. Lagrådet har förordat aft bestämmelserna utformas efter förebild av 50 kap. 25 § tredje stycketrättegångsbalken.

Jag har infe något att invända mot lagrådets förslag. Det bör framhållas » aft de aktuella bestämmelserna i rättegångsbalken för närvarande övervägs inom justitiedepartementet på grundval av räftegängsutredningens (Ju 1977:06) betänkande (SOU 1987:46) Hovrätfsfrågor, sammansäftningsfrå-gor m. m. Preklusionsbestämmelserna i FelPL kan därför komma att tas upp igen i samband med en eventuell ändring av besfämmelsernari rättegångsbalken.

Mot bakgrund av de nu behandlade preklusionsreglerna bör det också särskilt föreskrivas att när ett bestridande av betalningsansvaret görs hos polismyndigheten skall de omständigheter som bestridandet grundas på och den bevisning som åberopas anges. Givetvis böi" även omständigheter och bevisning som på annat sätt åberopas hos polismyndigheten få åberopas även i högre instans.

När ett parkeringsärende överklagas till tingsrätten bör i enlighet med bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223) skrivelsen med överklagandet ges in till polismyndigheten i stället för den ordning som nu tillämpas och som innebär aft skrivelsen ges in till tingsrätten. En uttrycklig bestämmelse om detta bör tas upp i FelPL. En sädan bestämmelse torde visserligen innebära en dubbelreglering i förhällande till förvaltningslagen, rhen är motiverad med hänsyn till läsbarheten och hittillsvarande praxis. I likhet med rikspolisstyrelsen anser jag vidare aft det kan vara av visst upplysningsvärde att klagotiden särskilt anges i FelPL.

ti Riksdagen 1988/89. t saml. Nr6

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om omprövning av polismyndighetens beslut. Domstolsverket anser aft det i FelPL bör anges atf polismyndigheten har möjlighet att ompröva sitt beslut. Rikspolisstyrelsen anser emellertid aft denna möjlighet inte bör finnas eftersom polismyndigheten enligt nu gällande bestämmelser kan göra rättelse i beslut om parkeringsanmärkningar.

Enligt 27 § förvaltningslagen gäller att om en myndighet finner aft ett beslut som den har meddelat som första instans är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten ändra beslutet om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Möjligheten till självräftelse gäller, med något undantag, även i fall då beslutet överklagas.

Förvaltningslagen gäller vid polismyndighetens handläggning av parkeringsanmärkningar i den mån FelPL inte innehåller bestämmelser som avviker från denna. Pä den nu aktuella punkten finns det inte några bestämmelser som avviker frän förvaltningslagen. Frågan huruvida ett förbud mot självrättelse bör införas bör bedömas frän processekonomisk synpunkt. Även om man kan utgä från aft självräftelse sker i mycket få fall finns det från den synpunkten inte någon anledning att ta bort möjligheten. Någon från förvaltningslagen avvikande bestämmelse om självräftelse bör alltså infe meddelas.

Polismyndigheten skall pröva om skrivelsen med överklagandet kommit in i rätt fid. I så fall skall polismyndigheten överiämna skrivelsen och övriga handlingar i ärendet till fingsrätten. Detta följer av 25 § förvaltningslagen

Prop. 1988/89:6

promemorian föresläs ocksä att mål om parkeringsavgiffer skall få överklä- Prop. 1988/89:6 gas till högsta domstolen.

Remissinstanserna: Samfliga remissinstanser anser att prövningstillstånd bör ges innan hovrätten prövar mål om parkeringsavgifter.

Riksåklagaren och domstolsverket anser att bestämmelser liknande dem som finns i rättegångsbalken bör gälla för mål om felparkeringsavgifter. Göteborgs tingsrätt anser atf prövningstillstånd bör medges för mål om felparkeringsavgifter när det föreligger särskilda skäl för detta.

Riksåklagaren pekar också på att rätfegängsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1987:46) föreslär aft dispensprövningen i mål om mindre värden avskaffas. Riksåklagaren anser därför att utfallet av rättegängsut-redningens förslag bör avvaktas innan ändring görs i FelPL.'

Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser att talan inte bör tillåtas mot hovrättens avgörande i mål om parkeringsavgifter. Svea hovrätt anför att det finns tillräckliga förutsättningar att åstadkomma en tillräckligt god prejudikafbildning även om hovrätten blir den sista domsfolsinstansen.

Skälen för mitt förslag: Om prövningstillständ införs som en förutsättning för att mål om parkeringsavgifter skall fä prövas i hovrätten begränsas antalet sädana mål i denna instans, vilket givetvis innebär att mindre resurser behöver användas för dessa mål. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt att regler om prövningstillstånd införs.

Några av remissorganen, bl. a. riksåklagaren och domstolsverket, anser emellertid aft bestämmelserna bör utformas i enlighet med de regler för prövningstillstånd som gäller för mål om mindre värden enligt 49 kap. 12 och 13 §§ rättegångsbalken. Som jag framhållit i det föregående avsnittet är de fall det här är fråga om ofta enkla och ensartade. Det finns därför i och för sig skäl som talar för att reglema görs strängare än reglerna för prövningstillstånd enligt rättegångsbalken.

Emellertid bör som några av remissinstanserna framhållit reglema om prövningstillstånd för parkeringsavgifter öch kontrollavgifter sä långt som möjligt stå i överensstämmelse med varandra. Mål om kontrollavgifter följer reglema i rättegångsbalken om handläggningen av mål om mindre värden. För egen del förordar jag därför atf möjligheten till prövningstillständ utvidgas i förhållande till promemorians förslag sä att prövningstillstånd även skall beviljas när det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit. Såsom lagrådet påpekat bör bestämmelserna om prövningstillstånd i tillämpliga delar ges en utformning som svarar mot bestämmelserna i 49 kap. 12, 13 och 15 §§. Jag godtar också lagrådets förslag atf dela upp bestämmelserna på två paragrafer, vilket innebär atf det i FelPL förs in en ny paragraf, 10 a §.

Riksåklagaren anser aft prövningstillstånd inte skall behövas för åklaga
ren i hovrätten. Övervägande skäl talar emellerfid enligt min mening för att
man nu låter parterna i detta hänseende vara jämställda. Prövningstillstånd
bör alltså gälla även för åklagaren. Jag vill emellertid peka på att frågor
rörande prövningstillstånd till hovrätt övervägs inom justitiedepartementet
från ett bredare perspektiv pä grundval av ett betänkande från rättegångs-
utredningen (Ju 1977:06). Det är infe uteslutet att denna fråga fär tas upp
igen i det sammanhanget. I

Enligt 2 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken skall hovrätten vid behandling av frågor om prövningstillstånd bestå av tvä lagfarna domare.

För närvarande gäller aft mål om parkeringsavgifter inte får överklagas till högsta domstolen. Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser atf denna bestämmelse bör bibehållas. För egen del anser jag aft det i och för sig vara av värde att mål om parkeringsavgiffer undantagsvis - med de stränga förutsättningar som gäller för prövningstillstånd i högsta domstolen - kan prövas även i högsta instans, vilket nu är fallet när det gäller mål om kontrollavgifter. Frågan om fullföljd till högsta domstolen övervägs emellertid för närvarande inom justitiedepartementet pä grundval av räftegängsutredningens betänkande (SOU 1986:1) Högsta domstolen och rättsbildningen. Den nu aktuella frågan bör enligt min mening tas upp i samband med dessa överväganden. Jag är därför infe beredd atf nu lägga fram något förslag i frågan.

Prop. 1988/89:6

Promemorians förslag innebär att den nuvarande ordningen behälls.

Remissinstanserna: Trafiksäkerhefsverket och Svenska kommunförbundet är de enda av remissinstanserna som uttalat sig i denna fråga. Trafiksä-kerhetsverket anser atf det fordras ett klarläggande i vilka fall som felparkeringsavgifter skall återbetalas. Enligt verket får det inte vara så atf en prövning av trafiksäkerhetsverket om återbetalning blir att jämställa med ett led i den normala rättsliga prövningen. Kommunförbundet anser att en ändring av återbefalningmöjligheten bör utredas när bilisterna faktiskt parkerat fel men det på något sätt finns brister i den formella beslutsprocessen.

Skälen för mitt förslag: Felparkeringsavgift skall enligt 15 § FelPL återbetalas i vissa särskilt angivna fall. Punkt 3 i paragrafen anger att återbetalning skall ske om det i annat fall (än som avses i punkterna 1 och 2) har förekommit fel som avsett ärendets handläggning och felet har varit fill men för den som erlagt avgift.

Innebörden av bestämmelsen i punkt 3 är inte alldeles klar. Ordalydelsen tyder närmast på atf det skall vara fråga om formella fel med avseende på själva handläjggningen av ärendet om parkeringsanmärkningen. Därmed skulle uteslutas fall dä en parkeringsföreskrift infe utmärkts eller kungjorts i rätt ordning. Man kan vidare fråga sig om bestämmelsen skall fillämpas när felparkeringsavgiften fastställts av domstol och felet hänför sig till domstolens handläggning.

Jag delar därför trafiksäkerhefsverkets uppfattning att bestämmelsens tillämpningsområde bör klariäggas. Det bör sålunda finnas en klar rågäng

mellan de fall.som skall prövas av domstol och fall dä avgiften utan domstolsprövning skall återbetalas av trafiksäkerhefsverket. Återbetalning enligt punkt 3 bör enligt min mening infe ske när felparkeringsavgiften har ålagts eller fastställts av domstol. I sådana fall bör rättsmedlen vara resning eller besvär över domvilla och återbetalning därefter ske enligt punkt 1. När betalningsansvar inte har bestritts eller fordonsägaren nöjt sig med polismyndighetens beslut bör å andra sidan återbetalning kunna ske även om felet inte hänför sig fill ärendets handläggning utan till andra omständigheter. Det bör emellertid i sä fall krävas att det är uppenbart atf parkeringsanmärkning infe borde ha meddelats.

Jag föreslår atf 15 § 3 FelPL ändras i enlighet med det anförda. Det blir då möjligt aft i fortsättningen återbetala en avgift när det är uppenbart t. ex. aft en lokal trafikföreskrift om parkering inte har utmärkts på rätt sätt. Ett annat exempel är att en domstol genom lagakraftvunnet avgörande har ogillat en parkeringsanrriärkning och det finns andra fall där omständigheterna är nära nog identiska.

Sädan återbetalning som det hår är fråga om bör kunna ske utan särskild ansökan. Sedan återbetalningen skett skall givetvis kommunen betala tillbaka det överförda beloppet till trafiksäkerhefsverket.

Prop. 1988/89:6

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna. Ingen av remissinstanserna motsätter sig förslaget. Rikspolisstyrelsen anser aft den föreslagna bestämmelsen bör gälla direkt utan någon övergångsbestämmelse. Anledningen fill detta är att den föreslagna ordningen är den ordning som tillämpas i praktiken.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § FelPL ansvarar i allmänhet fordonets ägare för aft felparkeringsavgiften betalas. Med fordonefs ägare avses enligt samma paragraf - såvitt här är ay intresse - den som när överträdelsen skedde var antecknad som fordonets ägare i bilregistret.

Om ett registrerat fordon övergår fill ny ägare, skall enligt huvudreglerna i 51 § bilregisferkungörelsen (1972:599) både den nya och den förra ägaren göra anmälan till länsstyrelsen inom en vecka från förvärvet. Enligt 52 § i kungörelsen skall i sådana anmälningar uppges bl. a. dagen för äganderättens övergäng.

Justitieombudsmannen Ragnemalm har i ett beslut den 28 september 1987 angående handläggningen av ett ärende om felparkeringsavgift uttalat att 4 § FelPL i prakfiken fillämpas i strid mot bestämmelsens ordalydelse. Om den ordning som tillämpas är lämplig, bör därför bestämmelsen enligt JO ändras.

JO pekar på aft 4 § FelPL enligt sin ordalydelse innebär att en senare anteckning med retroaktiv verkan aldrig kan påverka ansvaret för en förseelse. Detta betyder att om en ny ägare till fordonet gör sig skyldig till en parkeringsförseelse när den gamle ägaren fortfarande står antecknad i. registret skall formellt den förre ägaren hällas ansvarig för förseelsen. Emellertid fillämpas bestämmelsen inte pä detta sätt utan den som var ägare till fordonet vid tiden för förseelsen görs också ansvarig för denna.

Jag anser att den ordning som fillämpas i praktiken är lämplig. Bestämmelsen bör därför ändras så att ordalydelsen överensstämmer med den tillämpade ordningen. Jag förordar därvid en något annorlunda formulering än den som lagrådet har föreslagit.

Prop. 1988/89:6

2.L5 Statens andel av förhöjt avgiftsbelopp

Mitt förslag: Andelen av det belopp som svarar mot förhöjningen av avgiftsbeloppet och som skall tillfalla statsverket höjs från hälften till tre fjärdedelar.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: I de kommuner som har egen frafikövervakning tillfaller felparkeringsavgiften kommunen. Vid utbetalningen dras emellertid statens kostnader av med ett belopp som fastställs av regeringen, för närvarande 50 kr. Om felparkeringsavgiften har höjts med de s. k. förseningsavgifterna, som bestäms av regeringen enligt 6.§ andra stycket FelPL, tillfaller dessutom hälften av höjningen staten. I de kommuner som inte har egen trafikövervakning tillfaller dock avgifterna i sin helhet staten. Vid en parkeringsanmärkning utfärdas som tidigare nämnts ett åläggande att inom en viss fid betala en förhöjd avgift. Om detta åläggande inte följs skall avgiften drivas in och i samband därmed utgår ytterligare en förhöjd avgift.

Bestämmelserna om avgiftsförhöjning vid försenad betalning har nu gällt sedan år 1981. Beloppen som innebär atf avgiften höjs med 50 kr. vid varje fillfälle har också varit oförändrade under denna tid. För att i möjligaste mån öka benägenheten att betala parkeringsavgiften samt för aft få en bättre täckning för statens kostnader anser jag att avgiften vid försenad betalning och vid indrivning bör öka. Eftersom det är staten som har kostnaderna för indrivningsverksamheten anser jag att det är rimligt om staten i fortsättningen erhåller fre fjärdedelar av de belopp med vilka parkeringsavgiften höjs i de fall som avses i 6 § andra stycket FelPL.

2.2 Lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering Prop. 1988/89:6

Mitt förslag: Med fordonets ägare skall avses den som i något av de i lagen angivna registren var antecknad eller senare har antecknats som fordonefs ägare vid tidpunkten för den olovliga parkeringen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna motsätter sig förslaget. Rikspolisstyrelsen anser i likhet med vad styrelsen anfört i fråga om parkeringsavgifter att den föreslagna ändringen bör gälla direkt utan någon övergångsbestämmelse.

Skälen för mitt förslag: Förslaget rör motsvarande förhållanden som de som behandlats i avsnitt 2.1.4. Jag hänvisar därför i denna fråga till vad jag anfört under det avsnittet.

2.3 Ikraftträdande

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1989. Eftersom de föreslagna bestämmelserna innebär en inskränkning i rätten att föra talan mot meddelade parkeringsanmärkningar bör dessa bestämmelser inte gälla anmärkningar som meddelats före ikraftträdandet.

Säsom rikspolisstyrelsen anfört kan dock de bestämmelser som endast innebär en legalisering av den ordning som redan tillämpas gälla utan några särskilda övergångsbestämmelser.

Även den föreslagna ändringen i 15 § FelPL, som gäller trafiksäkerhefsverkets rätt aft återbetala felparkeringsavgiften, bör kunna tillämpas omedelbart även om de berörda parkeringsanmärkningarna meddelats före ikraftträdandet.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättas förslag till

1. lagom ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

2. lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

Förslagen har granskats av lagrådet.

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

2. lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

Förfaltningsförslag i Prop. 1988/89:6 Promemorian (DsK 1987:18) Bilaga 1 Parkeringsavgift

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs atf 4, 9, 10 och 16 §§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande jydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Fordonets ägare ansvarar för aft felparkeringsavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock infe om omständigheterna gör det sannolikt aft fordonet frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som när överträdelsen I. den som när överträdelsen skedde var antecknad som fordo- skedde var fordonels ägare enligt nets ägare i något av de register något av de register som avses i 1 § som avses i I § 1 eller 2 eller 1 eller 2 eller

2. i fråga om fordon som brukas 2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 1 § med stöd av licens som anges i 1 § 3, den som vid samma tid innehade 3, den som vid samma fid innehade licensen. licensen.

, 9§
Ägare av fordon, i fråga om'vil- Ägare av fordon, i fråga om vil-

ket parkeringsanmärkning har med- ket parkeringsanmärkning har med
delats, får hos polismyndigheten i delats, får hos polismyndigheten i
det polisdistrikt där parkeringsan- det polisdistrikt där parkeringsan
märkningen meddelades skriftligen märkningen meddelades skriftligen
anmäla att han bestrider betalnings- anmäla atf han bestrider betalnings
ansvar. Därvid skall grunden för ansvar. Därvid skall anges de om-
bestridandet anges. ständigheler som bestridandet

grundas på och den bevisning som

åberopas.

Har bestridande anmälts,- verkställer polismyndigheten den utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar polismyndigheten beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten aft parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller att betalningsansvar av annan anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Anmäles bestridande senare än sex månader efter det aft avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning av avgiften, avvisas anmälan.

Talan mot annat beslut enligt 9 § föres genom besvär hos den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Vid prövning av besvären fillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges i denna lag. Därvid gäller ijråga om besvär vad i den lagen sägs om ansökan. Besvär skall dock alllid anföras skriftligen.

Andra beslut enligt 9 § överklagas hos den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet ges in till polismyndigheten. Vid prövning av överklagandet tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges i denna lag. Omständighet eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får därefter åberopas endast om det på grund av .synnerliga skäl bör tillåtas all omständigheten eller beviset åberopas.

Talan mot tingsrätts beslut föres genom besvär i hovrätten.

Mot hovrätts beslut får talan ej föras.

Tingsrättens beslut överklagas genom besvär i hovrätten.

Talan mot en tingsrätts beslut i huvudsaken får inte prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt eller om synnerliga skäl förekommer till ändring av det slut vartiU tingsrätten kommit;

En hovrätts beslut all meddela prövningstillstånd får inte överklagas.

16§ Har en parkeringsanmärkning meddelats i en kommun som svarar för frafikövervakning enligt lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning tillfaller felparkeringsavgiften kommunen.

2 Förslag till Prop. 1988/89:6

Lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

aft 7 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fordonefs förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som vid tiden för den I. den som vid fiden för,den olovliga parkeringen var antecknad olovliga parkeringen var fordonets som fordonets ägare i något av de ägare enligl något av de register register som avses i, 2 § första styc- som avses i, 2 § första stycket eller ket eller

2. i fråga om fordon som brukas 2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 2 § med stöd av licens som anges i 2 § första stycket 3, den som vid sam- första stycket 3, den som vid samma tid innehade licensen. ma tid innehade licensen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Sammanställning av remissyttranden över Prop-1988/89:6

promemorian (DsK 1987:18) Felparkeringsavgift. ''

1 Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian avgeffs av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, frafiksäkerhetsverket, domstolsverket, Svea Hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Svenska kommunförbundet. Motormännens riksförbund och Bilufhyrningsbranschens riksförbund.

2 Remissyttrandena

2.1 Förslaget i allmänhet

Alla remissinstanser anser att förfarandet vid hanteringen av felparkerings-avgifferna behöver stramas upp och förenklas. Huvuddelen av remissinstansema godtar också de förslag som lagts fram i promemorian.

2.2 Preklusionsbestämmelser

Svenska kommunförbundet avstyrker atf preklusionsbestämmelser införs, eftersom kommunförbundet anser aft detta skulle strida mot svensk rättstradition. Riksåklagaren, domstolsverket, frafiksäkerhetsverket och motormännens riksförbund anser atf preklusionsbestämmelserna rörande nya omständigheter och ny bevisning bör utformas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Övriga remissinstanser godtar utformningen av promemorians förslag. Riksåklagaren och domstolsverket uttalar i fråga om preklusionsbestämmelser följande.

Riksåklagaren: Den föreslagna preklusionsregeln (10 §) motsvarar när
mast bestämmelserna i 50 kap 25 § och 55 kap 13 § RB. Regeln är avsedd
aft gälla vid handläggningen i tingsrätt. Bestämmelsen i 50 kap 25 § RB är
infe helt likalydande med den i 55 kap 13 § RB. Vid behandlingen av
ändringarna i nuvarande 50 kap 25 § RB (prop 1971:45 s 133) anförde lag
rådet, atf möjligheten att åberopa ny omständighet eller nytt bevis i hovrät
ten borde vara vidsträcktare än ifrågavarande möjlighet i HD. Bestämmel
sen utformades också i enlighet med lagrådets förslag. Några egentliga skäl
till den ytterst restriktiva utformning som det nu aktuella förslaget erhållit
finns inte anförda i promemorian. Den uppstramning av processmaterialet
och den minskning av antalet ärenden av okynneskarakfär som man på
detta sätt vill åstadkomma, bör enligt min mening även kunna åstadkom
mas med de i jämförelse med förslaget något liberalare reglerna i 50 kap
25 § RB. Det kan vidare inte bortses ifrån att tingsrätten i normalfallet
kommer atf vara den enda domsfolsinstans där saken prövas. Även en
sådan ordning mofiverar en mer liberal utformning av bestämmelsen än
vad som föreslagits. Jag förordar därför atf förslaget till en preklusionsre-
gel i FelPL får ett innehåll som i huvudsak svarar mot 50 kap 25 § RB. —
Ett förtydligande av regeln bör även ske pä det sätt som överåklagaren i
Stockholm angett i sitt yttrande.
Domstolsverket: Utredningen har valt aft endast tillåta åberopanden av 19

ny bevisning ellernya omständigheter om synnerliga skäl föreligger. Re- Prop. 1988/89:6 geln, som torde vara mer restriktiv än motsvarande regler i rättegångsbal- Bilaga 2 ken, erbjuder enligt domstolsverkets mening inte ett tillräckligt skydd för en enskild part. Den föreslagna regeln kan i vissa fall komma att leda till stötande resultat eftersom det kan vara svårt för en part utan ombud att redan vid polismyndigheten avgöra vilka omständigheter e|ler bevis som behöver åberopas i ett kommande domstolsförfarande. DV förordnar därför atf prekulsionsregeln utformas i enlighet med 50 kap 25 § rättegångsbalken. Därvid bör rättegångsutredningens förslag (SOU 1987:46, Översyn av rättegångsbalken 4) till ändring av bestämmelsen beaktas.

2.3 Prövningstillstånd i hovrätten.

Samtliga remissinstanser anser aft prövningstillstånd bör ges innan hovrätten prövar mål om parkeringsavgifter.

Riksåklagaren anser att bestämmelserna bör vara mer lika bestämmelserna i rättegångsbalken samt atf resultatet av rätfegångsufredningens slutbetänkande avvaktas. Prövningsfillstånd bör inte heller gälla för åklagaren.

Riksåklagaren uttalar i denna fråga följande:

När det gäller förslaget om att införa en dispensregel i FelPL bör beaktas det förslag som finns i räftegängsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:46 s 21 och s 78 fO och som i detta sammanhang innebär att det nuvarande systemet med dispensprövning i tvistemål av mindre värden, , s k smämål, avskaffas. Om förslaget genomförs skulle således krav i vissa fall pä prövningstillstånd vid fullföljd till hovrätt infe längre finnas i rättegångsbalken, I och för sig kunde man därvid tänka sig att införa en särskild dispensregel i LKOP. Utfallet av rättegångsutredningens förslag bör enligt min mening avvaktas innan någon ändring i här angivet avseende görs i FelPL.

Om en särskild dispensregel skall införas i FelPL ligger det nära till
hands atf göra en jämförelse med rättegångsbalkens regler. Idag erfordras
prövningstillstånd för aft få en parkeringsförseelse enligt LKÖP prövad av
hovrätten (49 kap 13 § RB). I promemorian föreslås i förevarande fall '

större restriktivitet vad gäller möjligheterna att fä en parkeringsförseelse enligt FelPL prövad av hovrätten än vad som gäller för motsvarande förseelse enligt LKOP. Inte heller i detta avseende har i promemorian närmare angetts skälen för en sådan lösning. I promemorian anförs atf man i möjligaste mån bör åstadkomma en enhetlig bedömning av felparkerings-förseelser enligt FelPL och LKOP. Aft införa en dispensregel i FelPL med ett snävare innehåll än den som tillämpas beträffande LKOP ter sig enligt min mening inte helt tillfredsställande. Här bör bl.a. beaktas att'parkeringsförseelser enligt FelPL i tingsrätten handläggs av tingsnofarier medan förseelser enligt LKOP handläggs av mer erfarna domare. Samma kriterier för prövningstillstånd som föreligger i 49 kap 13 § RB bör därför enligt min mening i huvudsak gälla även i vad avser möjligheten att få ett ärende om felparkeringsavgift prövat i hovrätten.

Enligt den föreslagna regeln erfordras även prövningstillstånd för åkla
garen. Jag vill här peka på det egendomliga förhållandet i processuellt
hänseende sorn uppkommer genom att åklagaren utan prövningsfillstånd 20

kan föra ett ärende, som prövats av hovrätten vidare fill högsta domstolen, Prop. 1988/89:6 medan han för aft få ärendet prövat i lägre instans är beroende av tillstånd. Bilaea 2

Domstolsverket anser aft samma skäl som nu gäller för prövningsfillstånd enligt rättegångsbalken för mål av mindre värden skall gälla för mål om parkeringsavgiffer.

Göteborgs tingsrätt anser att prövningstillstånd för prövning i hovrätten av parkeringsavgifter bör beviljas när det föreligger särskilda skäl för detta.

2.4 Övriga frågor

2.4.1 Fullföljd till högsta domstolen

Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser atf mål om parkeringsavgiften inte skall fä överklagas fill högsta domstolen. Svea hovrätt anför följande:

Det nuvarande systemet med hovrätt som slutinstans får anses ha fungerat väl. Inom Svea hovrätt har en enhetlig praxis kunnat skapas genom atf samtliga sädana mål lottas pä en enda avdelning. Den omständigheten att det införs ett dispensförfarande innan målet fås upp till prövning i hovrätt medför enligt hovrättens mening infe att fullföljdsförbudet till högsta domstolen bör slopas. Den föreslagna fullföljdsrätten medför bl. a. aft alla niål vari hovrätt avslagit dispensansökan skall kunna föras till högsta domstolen med begäran om prövningstillstånd i hovrättens dispensfråga.

2.4.2 Omprövning av beslut

Domstolsverket anser aft en regel införs om att polismyndigheten får rätt aft ompröva beslutet i samband med att besvären'ges in. En sådan bestämmelse skulle stå i överensstämmelse med reglerna i förvaltningslagen.

Rikspolisstyrelsen anser däremot att en dylik omprövning infe bör ske eftersom en sådan prövning görs i samband med begäran om rättelse.

2.4.3 Återbetalning av parkeringsavgifter

Trafiksäkerhefsverket anser atf bestämmelserna.i 15 § lagen (1976:206) om återbetalning av felparkeringsavgift vid fel i handläggningen bör ändras pä sä sätt aft en klar avgränsning uppnäs för vilka fall verket kan återbetala felparkeringsavgifter. Enligt verket skall återbetalning endast ske när ett sådant fel förekommit atf det är uppenbart att parkeringsanmärkningen inte borde ha meddelats.

Trafiksäkerhetsverket anför i denna fråga följande: Verkefs möjlighet atf
återbetala felparkeringsavgifter enligt 15 § 3 lagen om felparkeringsavgift,
är i vissa fall en lämplig ordning i jämförelse med atf varje enskilt ärende
skall prövas av domstol, eventuellt efter resning. Samtidigt är det otill
fredsställande atf ramen för verkets prövning är oklar.
Detta kan föranleda begäran om återbetalning med hänvisning till på- 21

stådda felaktigheter rörande säväl den materiella grunden för parkerings- Prop. 1988/89:6 anmärkningen som formella brister i polismyndighetens eller domstolens Bilaga 2 hantering av ett överklagningsärende. Invändningar av detta slag hör hemma i den gällande instansordningen. Utgångspunkten måste därför vara att verket infe skall pröva en åferbelalningsfräga utifrån sådana grunder. En ytterligare omständighet är att införandet av krav pä prövningstillstånd och en preklusionsbestämmelse kan få den effekten atf den betalningsskyldige i större utsträckning än för närvarande försöker få avgiften återbetald med hänvisning till 15 § 3.

Verkets möjlighet till återbetalning bör begränsas till fall där det har förekommit en sådan felaktighet i samband med meddelandet av parkeringsanmärkningen atf det är uppenbart att betalningsansvaret skulle ha undanröjts om frågan prövats i sedvanlig ordning. Uppenbarhetsrekvisifet skall begränsa verkets prövning till sådana fall där sakfrågan är helt klar, exempelvis aft en lokal trafikföreskrift inte är utmärkt eller vederbörligen kungjord. Ett annat fall, som anknyter till de verket fidigare prövat (Mora respektive Mölndalsfallet), är aft det finns ett räftskraftigt beslut i ett av flera identiska ärenden. Vidare skall med uppenbart förstås att verkefs mandat är av extraordinärt slag. Slutligen, och mot bakgrund av de erfarenheter som Mora- och Mölndalsfallen givit, föreslås att återbetalning skall ske ex officio.

Vad gäller eventuella fel i samband med verkets uppbörd av avgiften följer det av förvaltningslagen och allmänna förvaltningsrättsliga principer, atf rättelse skall ske. Återbetalning i sådana fall behöver därför inte regleras särskilt. Däremot finns det anledning aft i felparkeringsförordningen klart tala om att en felparkeringsavgift som överförts till en kommun av trafiksäkerhetsverket men som därefter återbetalats, skall föras tillbaka fill verket.

Svenska kommunförbundet anser atf bestämmelserna om återbetalning bör ses över mot bakgrund av vissa fall i Mora och Mölndal, där det förelåg vissa brister i de bakomliggade besluten. Detta medförde att parkeringsavgifterna återbetalades trots att bilisterna i fråga faktiskt hade parkerat fel. Kommunförbundet anser också att kommunens möjligheter att handha parkeringsmål bör förstärkas, vilket bör behandlas i en närmare utredning.

2.4.4 Tid för överklagande och övergångsbestämmelser

Rikspolisstyrelsen anser att tiden för överklagande dvs. fre veckor frän det klaganden fått del av beslutet bör anges i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

När det gäller ändringar som rör frågan om vem som vid ägarbyte skall anses som fordonets ägare anser rikspolisstyrelsen att det i denna fråga infe erfordras några övergångsbestämmelser.

De till lagrådet remitterade lagförslagen. Prop. 1988/89:6

Bilaga 3

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om. felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs aft 4, 9, 10, 15 och 16 §§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ ■

Fordonets ägare ansvarar för atf felparkeringsavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt atf fordonet frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som när överträdelsen I. den som när överträdelsen skedde var antecknad som fordo- skedde var fordonets ägare enligt nets ägare i något av de register något av de register som avses i 1 § som avses i 1 § 1 eller 2 eller I,eller 2 eller

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 1 § 3, den som vid samma tid innehade licensen.

9§
Ägare av fordon, i fråga om vil- Ägare av fordon, i fråga om vil-

ket parkeringsanmärkning har med- ket parkeringsanmärkning har med
delats, får hos polismyndigheten i delats, fär hos polismyndigheten i
det polisdistrikt där parkeringsan- det polisdistrikt där parkeringsan
märkningen meddelades skriftligen märkningen meddelades skriftligen
anmäla att han bestrider betalnings- anmäla aft han bestrider betalnings
ansvar. Därvid skall grunden för ansvar. Därvid skall han ange de
bestridandet anges. omständigheter som bestridandet

grundas på och den bevisning som

åberopas.

Har bestridande anmälts, verkställer polismyndigheten den utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar polismyndigheten beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten atf parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller aft betalningsansvar av annan anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Anmäles bestridande senare än sex månader efter det atf avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning av avgiften, avvisas anmälan.

10 §

Mot beslut enligt 9 § som innebär Ett beslut enligt 9 § som innebär

aft betalningsansvaret undanröjts att betalningsansvaret undanröjts

får talan ej föras. får inte överklagas.

Talan mot annat beslut enligt 9 § Andra beslut enligt 9 § överkla-

föres genom besvär hos den tings- gas hos den tingsrätt inom vars

rätt inom vars domkrets överträdd- domkrets överträdelsen har ägt

sen har ägt rum. Vid prövning av rum. Skrivelse med överklagandet

besvären tillämpas lagen (1946:807) ges in till polismyndigheten senast 23

Nuvarande lydelse

om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges i denna lag. Därvid gäller ifråga om besvär vad i den lagen sägs om ansökan. Besvär skall dock alllid anföras skriftligen.

Talan mot tingsrätts beslut föres genom besvär i hovrätten.

Mot hovrätts beslut får talan ej föras.

Föreslagen lyddse

tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Vid prövning av överklagandet tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om inte annat anges i denna lag. Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller högre instans åberopas endast om det fimns .synnerliga skäl för det.

Tingsrättens beslut får överklagas tUl hovrätten genom besvär.

Talan möt tingsrättens beslut får inte prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillsiånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars fimns synnerliga skäl att pröva talan.

Mot hovrätts beslut får talan inte föras.

Prop. 1988/89:6 Bilaga 3

15 § Felparkeringsavgift återbetalas om

1. betalningsansvaret har undanröjts genom beslut som har vunnit laga kraft,

2. avgift tidigare har erlagts för samma överträdelse,

3. del i annat fall har förekom- 3. parkeringsanmärkningen inte mit fel som avsett ärendets hand- har prövats av domstol och det är läggning och felet har varit till men uppenbart att anmärkningen inte för den som erlagt avgift etter borde ha meddelats, eller

4. avgiften redan har eriagts, när åtal väckes eller strafföreläggande utfärdas i fall som avses i 14 §.

' 16 § När en parkeringsanmärkning har meddelats i en kommun som själv svarar för övervakningen enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning, tillfaller felparkeringsavgiften kommunen.

2 Förslag till Prop. 1988/89:6

Lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock infe om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som vid tiden för den 1. den som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad olovliga parkeringen var fordonels som fordonets ägare i något av de ägare enligl något av de register register som avses i 2 § första styc- som avses i 2 första stycket eller ket eller

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 2 § första stycket 3, den som vid samma fid innehade licensen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Lagrådet Prop. 1988/89:6

Bilaga 4 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-06-14.

Närvarande: f d. regeringsrådet Nordlund, regeringsrådet Bouvin, justitierådet Lind.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 19 maj 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Hulterström beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

2. lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Magnus Barnekow. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

4§ ,

För atf lagtexten skall förmedla det intryck som åsyftas föreslår lagrådet atf punkten formuleras enligt följande: "1. den som i något av de register som avses i I § 1 eller 2 var antecknad eller senare antecknats som fordonets ägare vid tidpunkten för överträdelsen eller" Som en följd härav bör i punkten 2 ordet "tid" bytas ut mot "tidpunkt".

10 §

Andra stycket

I stycket bör inledningsvis anges aft beslut enligt 9 § skall överklagas -

skriftligt. För atf få en närmare anknytning till ordlagen i 23 § andra

stycket förvaltningslagen bör andra meningen i stycket ersättas av följanr

de: "Skrivelse med överklagandet ges in till polismyndigheten. Den skall

ha kommit in dit inom tre veckor från den dag dä klaganden fick del av

beslutet." ■ .., .:.'.- , ' , >

Vid riksdagsbehandlingen av ett fidigare framlagt förslag till ;lag om ,

ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift gjordes vissa,uttalanden-,
om bl. a. möjligheten att införa ett system med preklusion som påföljd för
brister i processföringen-, varvid hänvisades till50 kap. 25 § tredje stycket       r.   . .
rättegångsbalken (TU 1984/85:6 s. 10 och. 18). Av utskottets utlåtande       ; .
framgår atf bakgrunden härfill främst varde särskilda förhållanden som då       :    .:
rådde vid Stockholms tingsrätt tillföljd av den verksamhet som bedrevs av, , ,     , . - , ,     ■:    . •
Parkeringsjuridiska föreningen och som enligt vad. tingsrätten uppgivit-
innebar bl.a att föreningens jurister inte vid ärendenas handläggning, hos     ■ ,
polismyndigheten utvecklade grunderna för sin talan och redogjorde för.'     .
omständigheterna.       , ■                                                     : '        ...:.■

Vid föredragningen har upplysts att.situationen numera lättat väsentligt i.: :

vid tingsrätten och atf föreningen inte längre bedriver någon verksamhet i ' ; 27

ärenden om felparkering. Såvitt är för lagrådet känt råder inte i dag sådana Prop. 1988/89:6 förhållanden att det är nödvändigt att lagstiftningsvägen vidta drastiska Bilaga 4 åtgärder för aft stävja organiserat rätfegångsmissbruk.

Den föreslagna regeln om preklusion av möjlighet att i tingsrätten åberopa nya omständigheter och bevis är mycket långtgående. Principen är atf det infe finns någon möjlighet att vid ärendets handläggning i tingsrätten filiföra saken något nytt. Och från den huvudregeln får undantag göras endast om det finns synnerliga skäl för det.

Från principiell synpunkt ter det sig betänkligt atf på det sättet avskära en part från möjlighet att åberopa nya omständigheter eller bevis när saken väl skall prövas av domstol. Lagrådet anser atf vad som i det hänseendet kan godtas är aft man med utgångspunkt i att ärendet avgörs av polismyndigheten som första instans efterbildar reglerna i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken.

Lagrådet föreslår atf sista meningen i stycket ges följande lydelse: "Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten, får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlätenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas."

Med den föreslagna formuleringen uppnås atf även hovrätten vid sin prövning av besvären kan avvisa omständighet eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten trots att reglerna i 52 kap. rättegångsbalken om handläggning av besvärsmäl i hovrätt saknar motsvarighet fill 50 kap, 25 § tredje stycket rättegångsbalken (jfr NJA 1975 s. 575).

Tredje—femte styckena

I remissen föresläs att prövningstillstånd införs som en förutsättning för att mål om parkeringsavgifter skall få prövas i hovrätt. Lagrådet har ingen erinran häremot.

De i 10 § upptagna bestämmelserna om prövningstillstånd har utformats efter förebild av dem som gäller för mål om mindre värden. Dessa bestämmelser infördes i 49 kap. rättegångsbalken genom lagen 1987:799 som trädde i kraft den 1 januari 1988. Enligt lagrådets mening bör avvikelser inte göras frän förebilden annat än när det är motiverat av de särskilda regler som gäller för handläggningen av mål om parkeringsavgifter.

I 49 kap. 12 § andra stycket RB anges fall då prövningstillstånd inte
behövs. Det gäller talan mot beslut som rör någon annan än en part, beslut
varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdö
mande av förelagt vite eller om ansvar för en rätfegångsförseelse eller
beslut varigenom talan avvisats. Sådana beslut kan enligt hänvisningen i
10 § lagen om felparkeringsavgift fill lagen om handläggning av domstols
ärenden och bestämmelsen i 9 § sista stycket förstnämnda lag komma i
fråga också vid handläggningen av mål om parkeringsavgifter. 10 § bör
alltså kompletteras med bestämmelser motsvarande dem i 49 kap. 12 §
andra stycket RB. Detsamma gäller tredje stycket i samma paragraf såvitt
avser hänvisningen till 54 kap. 11 § andra stycket RB. 28

Slutligen bör i 10 § införas en bestämmelse motsvarande den i 49 kap. Prop. 1988/89:6
15§RB. Bilaga 4

10 § tredje-femte styckena bör bilda en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse:

"Talan mot tingsrätts beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av hovrätten om infe hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningsfillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller beslut varigenom anmälan av bestridande avvisats.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken gälla i fillämpliga delar.

Prövningstillständ fär meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen aft talan prövas av högre rätt,

2. det finns anledning fill ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva talan.

Kan talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Mot hovrätts beslut får talan infe föras."

Lagen om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

7§

I paragrafen bör göras motsvarande ändringar som lagrådet föreslagit i

fråga om 4 § lagen om felparkeringsavgiff.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 29