Motion till riksdagen

1988/89:Ubl6

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:65 om formerna för

högskolepolitiken

Inledning

Det har länge stått klart att den svenska högskolan är i behov av
organisatoriska förändringar av mera grundläggande slag. Högskolereformen
1977 hade många positiva inslag, men - visade det sig snart - också några
negativa. Flera av dem kan sammanfattas i ett ord: byråkratisering.

Det mest uppenbara exemplet på onödig byråkrati - regionstyrelserna motsatte
vi oss under förarbetet med reformen. På andra punkter har även
folkpartiet ett medansvar för de organisatoriska lösningar som valdes,
eftersom vi stod bakom riksdagsbeslutet. Skillnaden mellan oss och t ex
socialdemokraterna är att vi varit betydligt snabbare att fånga upp signalerna
från högskolevärlden om att korrigeringar är nödvändiga, bl a för att minska
byråkratin. Det tog oss många år att övertyga en majoritet i riksdagen om att
regionstyrelserna kunde avskaffas.

Mot den här bakgrunden var det naturligt och välkommet att dåvarande
högskoleministern Lena Hjelm-Wallén 1984 meddelade att hon hade dragit
igång ett arbete inom utbildningsdepartementet i syfte att reformera
högskolans styr- och anslagssystem. Men därefter har väntan blivit lång.

Högskole-Sverige och riksdagen har väntat länge på regeringens förslag
om de framtida formerna för styrningen av utbildning och forskning. Mot den
bakgrunden är det en anmärkningsvärt illa genomarbetad proposition som
regeringen äntligen presenterade i december 1988. Förutom att det saknas
förslag i en rad viktiga avseenden, och centrala frågor därmed förblir
obesvarade, så skulle de konkreta resultaten av förändringarna bli utomordentligt
begränsade. En huvudinvändning, som vi anser att man kan rikta
mot propositionen, är att den saknar problemanalys.

Det borde ha varit möjligt att efter den långa beredningstiden föreslå
riksdagen en betydligt mer långtgående reform.

Exempel på problemen

Vi har redan inledningsvis angivit att vi anser att de problem som den tunga
byråkratin inom högskolan leder till måste åtgärdas inom ramen för en
reform av anslags- och styrsystemet. Men begreppen ”byråkrati” och
”byråkratisering” är oprecisa och används mycket olika, varför det kan
finnas anledning att exemplifiera vilka brister vi ser.

De administrativa rutinerna är för många, för komplicerade och för

tidsödande. På vissa högskolor är rutinen för att betala en vanlig räkning Mot. 1988/89
sådan att det varje gång blir aktuellt med dröjsmålsränta. Ubl6

Lärare och forskare måste ägna för stor tid åt pappersarbete.

Antalet beslutsorgan är ofta för många - därav följer för många
sammanträden, för mycket papper, för många remisser, för mycket
förberedelsetid, för många tjänstemän med administrativa uppgifter.

Sedan några år har högskolorna själva långtgående möjligheter att själva
forma sin interna beslutsstruktur. Det finns fog för viss kritik mot
högskolorna att de inte utnyttjat denna frihet i högre grad, men samtidigt
är det uppenbart att inslag i statsmakternas styr- och anslagssystem -1 ex
linjesystemet och uppdelningen av anslagen i en forsknings- och en
utbildningsdel - gjort det komplicerat att slå samman beslutsorgan.

- Det rigida regelsystemet skapar ständigt det som ekonomer kallar
suboptimering. En anställd gör något mindre viktigt som det finns anslag
för och låter bli att göra något mera viktigt som det inte finns anslag för,
eftersom man på lokal nivå ofta inte har rätt att omfördela medlen.

- De nämnda egendomligheterna i regelsystemet har givit upphov till en
flödande kreativitet hur systemet kan manipuleras. Därmed kompenseras
de värsta olägenheterna, men den ”kreativa konteringen” och andra
inslag i denna verksamhet tar tid och skapar olust.

- Besluten fattas för högt upp i pyramiden. Det gör att det är svårt att
snabbt anpassa sig till en ny situation. Typexemplet är en utbildning där
antalet sökande ett år kraftigt avviker från det planerade. Möjligheterna
att enkelt ta bort eller tillföra resurser är begränsade. Resultatet blir att
ett antal studenter inte får läsa det ämne de önskat medan vissa
institutioner har onödigt mycket personal.

- Mycket besvär för studenterna. Antagningssystemet är ett exempel.

Processen tar flera månader, för att ofta ge resultatet att samtliga sökande
får beskedet att de kommit in. Men beskedet kommer långt senare än det
hade behövt göra. I början av terminerna tvingas andra studenter köa i
timmar eller vänta i oändlighet i telefonväxlar för att få besked om de
kommit in eller ej.

Folkpartiets utgångspunkter

Kungsvägen att minska byråkratiseringen heter decentralisering. Beslut som
fattas närmare de problem som skall lösas blir oftast bättre och kräver en
mindre administrativ apparat. Undantagsvis kan avbyråkratiseringen också
kräva en sänkt ambitionsnivå, t ex ifråga om statistik, exakt likvärdighet etc.

Statsmakternas möjligheter att detaljstyra högskolan bör minska. Vi har
många gånger sagt att målet bör vara mer autonoma högskolor, med
vidsträckt egen beslutsrätt. I ett sådant system ökar möjligheterna för de
centrala beslutsinstanserna att förskjuta sitt intresse från detaljer till det som
är viktigare, nämligen resultatuppföljning och mer långsiktig planering.

Studenternas möjligheter att påverka utbildningssystemet bör öka. Det
kan och bör ske på flera sätt, men det viktigaste är att bygga systemet så att
studenternas egna val har förutsättningar att i görligaste mån slå igenom i
utbildningsplaneringen. Vi anser att linjesystemet i stor utsträckning har

spelat ut sin roll och kan ersättas med ett system med rekommenderade Mot. 1988/89
studiegångar där studenterna själva komponerar sin högskoleutbildning. Ubl6

Detta kan till att börja med genomföras på det gamla s k filfak-området.

All högskoleverksamhet bör vara forskningsanknuten. På lång sikt bör alla
högskolelärare bedriva viss forskning och alla forskare bedriva viss undervisning.
Ökat intresse bör ägnas frågan om forskningsanknytning vid de små och
medelstora högskolorna. Av den angivna principen följer att högskoleläraren
även vid dessa enheter skall forska. Men den vetenskapliga ledningen av
den forskningen kan inte ligga vid den mindre högskolan. Det är heller inte
lämpligt att forskarutbildning bedrivs vid de mindre- och medelstora
enheterna. Den som bor och är verksamhet på en av de mindre högskoleorterna
måste ha ekonomiska möjligheter att regelbundet resa till det
universitet där den vetenskapliga ledningen av forskningen utövas. Förutom
möjligheter att delta i seminarier, få sina texter diskuterade, besöka
universitetsbibliotek och få handledning vid fakulteten är det också viktigt att
det på de mindre orterna finns möjligheter till databassökning, tidskriftsprenumerationer
och andra faktorer som betyder mycket för kvaliteten i
forskningsverksamheten.

Vetenskaplig normgivning - med detta avser vi t ex bedömning av
doktorsavhandlingar, förord vid tillsättningar av forskartjänster, bedömning
av nya forskningsprojekt, forskarutbildning etc- bör även i framtiden ske vid
fakulteterna, dvs forskningsinstitutionerna på de sex universitetsorterna och
vid de tekniska högskolorna. Anledningen till denna hållning, som kan ses
som en begränsning av den långtgående decentralisering vi i övrigt förordar,
är vår övertygelse att den mycket höga och internationellt konkurrenskraftiga
kvalitet som måste prägla de besluten bara kan garanteras vid fakulteterna.

Vi har i folkpartiets partimotion om högskolefrågor under allmänna
motionstiden öppnat för möjligheten att en del av de beslut vi exemplifierade
i föregående stycke kan få fattas också i på vetenskaplig grund sammansatta
organ vid högskolorna i Växjö, Örebro och Karlstad.

Brister i propositionen

Föreliggande proposition är i flera avseenden anmärkningsvärt tunn. Det
saknas en mer ingående diskussion om vilken roll riksdagen skall ha i den
framtida styrningsprocessen. Denna fråga är självfallet av central betydelse
för riksdagen och det är därför beklagligt att det underlag som regeringen har
presenterat inte är mer uttömande.

Vidare anser vi att regeringen inte har har en korrekt verklighetsbild när
den nu presenterar förslag till framtida styr- och anslagssystern. Regeringen
verkar t ex helt omedveten om att en ökande del av högskolans verksamhet
finansieras av externa medel. Sådana medel används såväl till utbildning som
forskning, men varken riksdag eller regering har möjlighet att bestämma
medlens närmare användning. Att riksdag och regering på detta sätt har
avhänts inflytande över delar av verksamheten är en ordning som vi inte har
några principiella invändningar emot, men det bör tas i beaktande när ett nytt
styrsystem konstrueras.

Ett exempel på ett sådant problem är vad som händer när en högskola får Mot. 1988/89
en donation för inrättandet av en professur. När donationsmedlen tar slut Ublö
uppstår ett tryck på statsmakterna att permanenta professuren. Ett annat
exempel är förhållandet mellan den av högskolan självt eller forskningsråden
finansierade forskningen och den externfinansierade. Många bedömare
anser det odiskutabelt att den av olika sektorsorgan beställda uppdragsforskningen
subventioneras av anslagen till den reguljära forskningsorganisationen.
I någon mån kan detta också gälla uppdragsforskning beställd av
företag. Vid beslut om det framtida styr- och anslagssystemet är detta
naturligtvis frågor som bör finnas med i bilden.

Nytt förslag brådskar

De brister som vi sålunda anser att det finns i propositionen leder oss till
ställningstagandet att frågan om formerna för den framtida högskolepolitiken
bör bli föremål för ytterligare överväganden innan riksdagen fattar
slutgiltigt beslut. Detta bör ske så snabbt som möjligt. Ett nytt förslag bör
presenteras som kan ligga till grund för beslut under riksmötet 1990/91. Om
regeringen vill ha parlamentarisk medverkan i det arbetet är folkpartiet
självfallet berett att delta i en sådan utredning. Om en parlamentarisk
utredning bedöms försena reformarbetet avsevärt är det emellertid bättre att
regeringen bedriver arbetet i andra former.

Treåriga budgetramar från nästa år

Intill dess att ett nytt och mer genomarbetat förslag kan presenteras bör
emellertid en viktig förändring omedelbart göras i anslags- och styrsystemet.

I likhet med regeringen anser vi nämligen att övergången till treåriga
budgetperioder bör ske redan fr o m budgetåret 1990/91. I den delen
tillstyrker vi alltså propositionen, även om det naturliga självfallet varit att
det nya regelsystemet trätt i kraft samtidigt som de förlängda budgetperioderna.
Men regeringens senfärdighet och beslutsvånda har alltså omöjliggjort
det.

Riktlinjer för en mer långtgående reform

För den vidare beredningen av frågan anser vi alltså inte att det är
regeringens nuvarande förslag som skall utgöra utgångspunkt. Förutom de
brister som vi har pekat på ovan menar vi att ett förslag till nytt anslags- och
styrsystem inte nödvändigtvis behöver ha som utgångspunkt att det skall vara
enhetligt för högskolan i sin helhet. Det kan enligt vår uppfattning vara svårt
och olämpligt att finna en ordning som är funktionell för alla universitet och
högskolor oavsett storlek och struktur.

I propositionen föreslås att varje högskoleenhet skall tilldelas ett samlat
anslagsbelopp för grundläggande högskoleutbildning och att medel för
forskning skall anvisas under ett anslag till varje universitet och de högskolor
som har forskningsorganisation. Vi anser att denna modell i flera avseenden
är mindre lyckad. På de stora universiteten kan den komma att leda till att de
redan i dag alltför strikta gränserna mellan forskning och grundutbildning

förstärks samt att prioriteringen mellan ämnena kan komma att leda till
svårigheter för mindre institutioner och ”smala” ämnen att hävda sig.

Vi förordar i stället en ordning som innebär att riksdagen skall anvisa
medel till varje högskola sektorsvis, gemensamt för grundutbildning och
forskning. Den prioritering av medel som alltså måste ske på lokal nivå skall
göras mellan resurser till grundutbildning och forskning. Riksdagens styrning
bör göras genom att det vid medelsanvisningen ställs prestationskrav, t ex i
form av förväntat antal utexaminerade inom en viss sektor eller viss
utbildning, vilka forskningsfält som bör prioriteras etc. Riksdagens nationella
ansvar kräver vidare att riksdagen skall kunna ålägga en enhet att bedriva
utbildning i visst ämne. Denna möjlighet måste riksdagen ha för att kunna
garantera att vissa smala ämnen kommer att ges på någon högskola över
huvud taget.

Inom de angivna ramarna bör högskolan ha stor frihet att göra prioriteringar:
vilken exakt dimensionering som skall gälla, hur resurser skall överföras
mellan utbildningar inom sektorn, hur antagningssystemet skall utformas,
vilka tjänster, inkl professurer, som skall inrättas, hur lokalförsörjningen
skall ordnas, etc. I frågor av vetenskaplig karaktär bör gälla det vi tidigare
nämnt om fakulteternas medverkan.

Ett så radikalt ökat ansvar för de enskilda högskolorna som vi här föreslår
kräver att högskolorna samråder med varandra i samband med utbildningsplaneringen,
för att undvika onödiga kollisioner, t ex att en viss utbildning
läggs ned på flera orter samtidigt etc.

Slutsatser

Eftersom förslagen i propositionen enligt vår uppfattning varken kommer att
leda till nödvändig avbyråkratisering eller ge högskolorna den autonomi som
folkpartiet anser angelägen är vi inte beredda att tillstyrka förslagen.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna att den så snart
som möjligt, och med utgångspunkt från de riktlinjer vi har angivit, skall
återkomma med ett nytt förslag till styr- och anslagssystem för högskolan.

Däremot anser vi det angeläget att högskolan omedelbart får möjlighet att
arbeta med treåriga budgetramar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen, med undantag av förslaget om
övergång till treåriga budgetramar från 1990/91,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen bör återkomma med ett nytt förslag till styr- och anslagssystem
utifrån de riktlinjer som angivits i motionen.

Stockholm den 3 februari 1989

Lars Leijonborg (fp)

Carl-Johan Wilson (fp) Isa Halvarsson (fp)

Mot. 1988/89
Ubl6

19

Barbro Westerholm (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)