Motion till riksdagen
1988/89 :L601

&

av Martin Olsson m.fl. (c)

Det allmännas skadeståndsansvar

Mot.

1988/89

L601-603

Rätten till skadestånd är av mycket stor betydelse för den enskildes
ekonomiska trygghet. Grunderna för rätten till skadestånd anges i skadeståndslagen.
När det gäller skadeståndsskyldighet, såväl i statlig affärsmässig
som i annan statlig verksamhet och vid myndighetsutövning, är dock rätten
till skadestånd begränsad i en rad hänseenden jämfört med vad som gäller i
icke statlig verksamhet.

Enligt centerpartiets mening borde den naturliga utgångspunkten för
rätten till skadestånd vara att en enskild som tillfogas skada eller förlust, till
följd av åtgärd eller annat handlande från det allmännas sida, skall få
ersättning enligt motsvarande regler, som gäller om hans eller hennes
motpart varit en icke statlig verksamhet.

Under flera år har bl.a. från centerpartiet väckts motioner (senast
motionen 1987/88 :L603) med krav om utredning av dels statens skadeståndsskyldighet
i affärsmässig verksamhet, dels skadeståndsansvaret för det
allmänna, i syfte att stärka den enskildes rätt till skadestånd. Efter att
riksdagsmajoriteten (s och vpk) motsatt sig en sådan utredning återkommer
vi nu med samma motionskrav.

Statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet

När det gäller statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet finns
vissa regler som kan begränsa rätten till skadestånd. Med anledning härav
har frågor om skadeståndsskyldigheten för de statligt affärsdrivande verkens
verksamhet tagits upp i flera riksdagsmotioner under de senaste åren. Det
har gällt frågor som järnvägens ansvarighet för dröjsmålskostnader och
postverkets ansvar för försenade eller förkomna försändelser samt televerkets
ansvar gentemot abonnent som drabbats av förluster på grund av att han
ej medtagits i telefonkatalog.

Bakgrunden till motionerna och motionskraven om översyn av det
allmännas skadeståndsansvar har alltså varit att det för statligt affärsdrivande
verk finns särskilda skadeståndsregler, som kan göra det svårare för den
skadelidande att få ersättning.

Postverket är t.ex. inte ansvarigt för förluster som orsakats av försening
under posthantering, med undantag av vissa fall för försenade assurerade
eller rekommenderade försändelser eller assurerade paket.

Man får inte så sällan exempel på att försändelser inte kommer fram till
adressaten inom normal tid och ibland t.o.m. att försändelser förkommer.

1

1 Riksdagen 1988189.3 sami. Nr L601—603

När det gäller försändelser mellan privatpersoner föranleder väl förseningar- Mot. 1988/89
na knappast några ekonomiska förluster utan endast eventuellt viss irrita- L601
tion. Men om försändelserna däremot är av annan karaktär kan förseningar
få besvärande och i vissa fall mycket betydelsefulla ekonomiska följder.

Exempel på förseningar, som kan bli kännbara ekonomiskt, eller på annat
sätt, är exempelvis försändelser med ansökningshandlingar, anbud och
besvarande av uppgifter. Det finns en påstådd ökande tendens till förseningar
men vi vill här nöja oss med att konstatera att förseningar förekommer och
kan leda till problem. Sjävklart kan man inte begära att postverket skall
kunna distribuera den mycket stora mängd försändelser det gäller varje år
utan att förseningar och andra missöden inträffar. En annan iakttagelse är att
det blivit svårare - förmodligen på grund av annan sorteringsteknik - att få
klarhet om orsakerna och vilka eller vad som förorsakat förseningar, skador
eller att försändelser har förkommit. En viktig fråga är postverkets ansvarighet
och vilka ersättningar som kan utgå och i vad mån dessa bestämmelser
behöver ses över. Även SJ:s och televerkets skadeståndsskyldighet är något
begränsad enligt särskilda regler. Enligt ”normalvillkor för järnvägstrafik”
åtar sig järnvägen inte någon skyldighet att lämna ersättning till den resande
för förluster till följd av tågförseningar, tåginställelser eller förfelad anslutning.
Ersättning kan endast utgå om särskilda skäl kan anses föreligga.

Televerket har meddelat allmänna villkor för telefonabonnemang. I
villkoren finns föreskrifter om bl.a. skadestånd. Problem och förluster kan
en abonnent drabbas av bl.a. om han eller hon inte kommer med i
telefonkatalogen såsom redovisades i lagutskottets betänkande (LU 1986/

87:2) hösten 1986.1 det fall som refererades där hade en advokat fallit bort ur
telefonkatalogen och därigenom drabbats av allvarliga begränsningar i sin
verksamhet. Hans skadeståndstalan ogillades med hänsyn till en friskrivningsklausul
i avtalet om telefonabonnemang och till då gällande telefonreglemente.

När det gäller problem med att få ersättning av vägverket för förorsakade
skador eller förluster kan nämnas ett fall där en kvinna för några år sedan fick
sin bil totalhavererad av en backande vägmaskin, vars förare ej kontrollerat
om det var fritt bakom vägmaskinen. Efter flera års kamp och upprepade
framställningar för att få ersättning hade hon nu fått 75 procents, men ej full,
ersättning, trots att det var helt klarlagt att endast vägmaskinen var vållande
till olyckan.

Enligt vår mening bör det i skadeståndshänseende råda likställighet mellan
staten, när den driver affärsverksamhet, och enskilda näringsidkare. Det bör
vara en naturlig utgångspunkt att den enskilde - konsument eller näringsidkare
- har samma skydd och rätt till skadestånd om motparten är staten som
om det gäller övrig näringsverksamhet. Friskrivningsklausuler bör enligt vår
mening inte få leda till att konsumentskyddet försvagas eller kringgås. Vi
finner det klart otillfredsställande att det för staten, i egenskap av avtalspart i
dessa hänseenden, finns undantag från rättsgrundsatser som eljest gäller. En
sådan rättsgrundsats är allas likhet inför lagen, vilket i detta sammanhang
innebär att allmänt erkända rättsprinciper skall gälla även staten som
avtalspart i vanliga civilrättsliga relationer. Vi vill härvidlag erinra om att en
näringsidkare såväl enligt köplagen som konsumenttjänstlagen är skade- 2

ståndsskyldig gentemot en konsument som tillfogas skada på grund av fel Mot. 1988/89

eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren kan visa att skadan inte berott på L601
försummelse. Staten borde enligt vår mening i sin egenskap av avtalspart
omfattas av tillämpningen av nämnda lagar på samma sätt som gäller för alla
andra rättssubjekt.

Det får inte vara så att den enskilda människan skall ha svårare att hävda
sin rätt och få ersättning för skador och förluster därför att staten är hans eller
hennes motpart.

Det är därför enligt vår mening angeläget att en översyn görs av gällande
regler om villkoren för statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet.

När riksdagen hösten 1988 senast behandlade dessa frågor (LU 1988/89:2)
framhöll lagutskottets majoritet att den ”än en gång vill stryka under att en
skärpning av statens skadeståndsansvar vid affärsmässig verksamhet är
förenad med stora svårigheter och kan leda till betydande kostnadsökningar
för allmänheten i form av exempelvis högre portoavgifter eller dyrare
järnvägsresor”. Dessa argument, innebärande hot om fördyringar, kan
enligt vår mening inte få hindra att reglerna ses över. Det är att märka att
motsvarande argument knappast någon gång brukar framföras eller godtas i
andra sammanhang när det gäller att ge den enskilde ett fullgott konsumentskydd.

Såsom förordades i en reservation, som fogades till nämnda utskottsbetänkande
av de tre icke-socialistiska partiernas ledamöter, bör riksdagen enligt
vår mening begära att en översyn företas av statens skadeståndsansvar i
affärsmässig verksamhet i syfte att åstadkomma likställighet mellan statlig
och annan verksamhet.

Det allmännas skadeståndsansvar

Vi vill även ta upp frågan om rätten till skadestånd för enskilda som drabbas
av skador och förluster på grund av övrig statlig verksamhet samt myndighetsutövning.
Som inledningsvis anförts är skadeståndsskyldigheten även
härvidlag begränsad i en rad hänseenden.

Den offentliga verksamheten har expanderat kraftigt sedan skadeståndslagen
infördes 1972 och betyder alltmer för vårt samhälle och för alla som
enskilda medborgare. Detta har lett till att enskilda i allt större utsträckning
blivit beroende av, och kommit i kontakt med, offentlig verksamhet och
offentliga funktionärer i deras myndighetsutövning.

Under senare år synes det ha blivit vanligare att enskilda själva fått bära en
stor del av de förluster eller skador som de åsamkats på grund av felaktig
myndighetsutövning. Det har hänt att enskilda drabbats av stora förluster
som det allmänna, trots vållande till skadan, inte alls ersatt. Bl.a. har
tillämpningen av bevissäkringslagen gett mycket uppmärksammade exempel
på där enskilda företagare drabbats av mycket stora ekonomiska och
personliga skador och problem på grund av ingripanden som senare visat sig
helt sakna saklig grund.

Det finns inte heller någon ovillkorlig rätt för den enskilde att få
skadestånd av staten för skador som drabbat vederbörande vid polisingripan- 3

de, även om det visar sig att den gripne var helt oskyldig. Fall har även Mot. 1988/89

redovisats där enskilda - utan att senare ha fått ersättning - drabbats av L601

förluster på grund av felaktiga eller vilseledande uppgifter från myndigheter
till honom, eller om honom eller hans företag.

Vi vill även erinra om de svårigheter, problem och dröjsmål som många av
dem som skadats under militärtjänst möter när de begär ersättning. Det är
enligt vår uppfattning mycket otillfredsställande att de som skadats under
militärtjänst - alltså under fullgörande av en skyldighet mot vårt samhälle kan
tvingas kämpa under lång tid för att få en rättvis ersättning och att många
aldrig tillerkänns en ersättning av den omfattning som vore naturlig om
skadan orsakats i annat sammanhang.

Frågan om den enskildes möjligheter att få ersättning för skada eller
förlust på grund av s.k. felaktig myndighetsutövning behöver alltså ses över.

En översyn av reglerna för det allmännas skadeståndsansvar bör enligt vår
mening dessutom omfatta frågan om myndigheters ansvar för skada som
enskild drabbas av på grund av att han eller hon fått eller inrättat sig efter ett
felaktigt besked från myndighet, utan att det därvid anses vara fråga om
myndighetsutövning.

Att gränsdragningen mellan vad som anses vara myndighetsutövning eller
ej är oklar i vissa fall och fått avgörande betydelse för rätten till skadestånd
visar det s.k. Trifoliumfallet som avgjordes av högsta domstolen 1987 med
rösterna tre mot två. Domstolens majoritet fann därvid att konsumentverkets
utfärdande av ett pressmeddelande, som innehöll felaktiga uppgifter och
därigenom kom att allvarligt skada ett företag, inte skulle bedömas ha
innefattat myndighetsutövning. Företagets skadeståndstalan avvisades
därför.

Möjligheten för den enskilde att få ersättning av stat eller kommun för
skada som uppstått på grund av felaktig myndighetsutövning, eller genom
annan offentlig verksamhet, är enligt vår mening en viktig del av den
enskildes rättsskydd. Med hänsyn till att rätten till skadestånd inte är helt
tillfredsställande bör enligt vår mening det allmännas skadeståndsansvar liksom
statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet - bli föremål
för utredning i syfte att stärka den enskildes rätt till ersättning.

4

Hemställan Mot. 1988/89

Med hänvisning till det anförda hemställs L601

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om utredning av dels statens skadeståndsskyldighet
i affärsmässiga förhållanden, dels skadeståndsansvaret för
det allmänna.

Stockholm den 10 januari 1989
Martin Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Stina Eliasson (c)

Anders Svärd (c)

Rosa Östh (c)

Bengt Kindbom (c)
Ingbritt lrhammar (c)
Birger Andersson (c)
Karin Starrin (c)

Rune Backlund (c)

Kjell Eriksson (c)