Motion till riksdagen
1988/89: Kr 1

av Charlotte Cederschiöld (m) j^ot

med anledning av prop. 1988/89:18 om TV-avgiften 1988/89

Kr 1-3

I propositionen föreslås under rubriken Avgiftsskyldighet 1 § lag om
TV-avgift, "Den som innehar en TV-mottagare skall betala TV-avgift för
mottagaren till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag”.

Med denna formulering knyts avgiften till innehav av TV-mottagare, inte
till nyttjandet av produktionen från SR-koncernen. Skyldigheten finns för
närvarande i lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare.

Undantag från avgiftsskyldighet medges om TV-mottagaren inte kan
användas för att ta emot TV-program (5 §). Det gäller t.ex. om TVmottagaren
endast är kopplad till en videobandspelare och har TVantenningången
plomberad.

Avgiften går till finansieringen av SR:s TV-program. Därför bör enligt min
mening avgiften endast gälla personer som tar emot dessa program. Personer
som inte kan ta emot dessa programkanaler skall således vara undantagna
från avgiftsskyldighet.

Avgiften finansierar ju inte TV-mottagaren som sådan, utan programinnehållet
i kanalen. Kostnad skall tas ut för erhållen produkt/service. Har
produkten/servicen inte erhållits skall heller ingen kostnad tas ut. Det är
orimligt att tvinga människor att köpa tjänster de inte kan eller vill nyttja.

Den som vill avstå från den avgiftsfinansierade TV:n och i stället vill hålla
sig med en dagstidningsprenumeration skall ha möjlighet till detta. Produktionen
av själva TV-mottagaren har SR-koncernen inte bidragit till utan den
köps på den fria, icke monopoliserade marknaden.

I takt med att det uppkommit nya, kommersiella programkanaler, har
andelen kanaler i Europa som finansieras avgiftsvägen minskat. Satellitsändningarna
blir alltmer utbyggda, och kopplingen av avgift till mottagare i
stället för till programproduktion framstår som alltmer absurd.

Är det då möjligt att avgränsa TV-kanaler så att man på sin TV-mottagare
bara kan se satellit-sändningar men inte SR-koncernens båda kanaler?

Tekniskt går det att lösa på flera olika sätt, av vilka här nämns tre:

1. Man kan undvika att ha en TV-antenn anpassad till Sveriges Televisions
sändningar och dessutom ansluta TV-mottagaren till ett kabel-TV-nät
som inte distribuerar TV1 och TV2. Man kan också tänka sig att
mottagaren har en fast koppling till kabelnätet och saknar separat
antenningång.

2. TV-mottagaren kan konstrueras på ett sådant sätt att den inte kan ta
emot vanliga etersändningar. En sådan mottagare kan användas t.ex.

1 Riksdagen 1988189.3sami. NrKrl-3

vid kollektiv mottagning av satellitsändningar som sedan distribueras Mot. 1988/89
via ett kabelnät. Mottagningssystemet kan då bestå av en utomhusenhet Krl
(parabolantenn), en inomhusenhet (en s.k. tuner vilken i sig är en
TV-mottagare) och enkla monitorer hos de enskilda hushållen (monitorerna
är i sig inte kompletta TV-mottagare).

3. Televerket kan koda sändningarna från TV1 och TV2 så att en särskild
apparat krävs vid mottagaren för att man skall få en riktig TV-bild.

Även en form av enklare plombering har nämnts.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig

författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att den som kan motta TV-sändningar från
Sveriges Radio-koncernen skall betala avgift till Radiotjänst i Kiruna
Aktiebolag,

2. att riksdagen beslutar att skyldighet att betala TV-avgift inte
gäller den som har en mottagare som inte kan användas för att ta emot
TV-program från Sveriges Radio-koncernen.

Stockholm den 17 november 1988

Charlotte Cederschiöld (m)

2