Motion till riksdagen
1988/89:K203

av Carl Bildt m.fl. (m)
Grundlagsfäst äganderätt

Innehållsförteckning sid

Sammanfattning 6

Enskild äganderätt är en förutsättning för demokrati 6

Äganderätt skapar trygghet och oberoende för den enskilde 8

Äganderätten är en förutsättning för marknadsekonomin 9

Äganderätt medför bättre vård av egendom 10

Skyddet för äganderätten 10

Socialdemokraterna och äganderätten 12

Starkare skydd för äganderätten 13

1* Riksdagen 1988/89.3sami. Nr K201-206

Sammanfattning Mot. 1988/89

K203

I motionen analyseras äganderättens betydelse från skilda utgångspunkter.

Det konstateras bl.a. att enskild äganderätt är en förutsättning för marknadsekonomi
och för demokrati. Äganderätten skapar trygghet och oberoende
för den enskilde och medför dessutom en bättre vård av egendom och större
omsorg om miljön.

Äganderätten definieras juridiskt och dess nuvarande skydd beskrivs. Det
konstateras att och ges exempel på hur den socialdemokratiska politiken
urholkat och inskränkt äganderätten och hur därmed människors frihet
minskat och hela vårt demokratiska system försvagats.

I motionen slås fast att äganderätten måste ges ett starkare skydd i
grundlagen. Alternativa sätt att åstadkomma ett sådant skydd redovisas. Mot
bakgrund av detta krävs ett skyndsamt förslag om grundlagsskyddad
egendomsrätt.

Enskild äganderätt är en förutsättning för demokrati

Det finns inget land som avskaffat den privata äganderätten samtidigt som en
fungerande demokrati har fortsatt att existera. Äganderätt i sig garanterar
inte demokrati, men där äganderätten utplånas försvinner också förutsättningarna
för en livskraftig demokrati. I ett samhälle utan enskild äganderätt
finns ingen pluralism annan än den som den offentliga makten tillåter och
stöder. Det beroendeförhållande till den politiska makten som då uppstår är
inte förenligt med en fri debatt och ett demokratiskt styrelseskick.

Från socialdemokratisk sida talar man ofta om att det måste införas
”ekonomisk demokrati” i vårt land. I detta ligger att näringslivet tillsammans
med andra delar av samhällsekonomin skall, som det heter, läggas under
demokratisk kontroll. En sådan ordning skulle i sin förlängning betyda att i
princip alla ekonomiska beslut i samhället fattas av valda politiker. Uttryckt
på annat sätt skulle det betyda att alla beslut som gäller egendom skulle fattas
av politiker. Det skulle alltså inte finnas utrymme för enskilda människor att
besluta i ekonomiska frågor och därmed inte heller att råda över egendom.

S.k. ekonomisk demokrati skulle utgöra ett direkt hot mot äganderätten. De
steg mot ”ekonomisk demokrati” som socialdemokraterna hittills genomdrivit
har i väsentliga avseenden urholkat äganderätten. Människors frihet har
inskränkts och hela vårt demokratiska system har försvagats.

Om ”ekonomisk demokrati” fullt ut genomfördes i Sverige skulle det få
förödande konsekvenser för medborgarna. Såsom utvecklas på annan plats i
denna motion är ett marknadsekonomiskt system det bästa alternativet för
att kombinera de miljontals beslut om produktion och konsumtion som
dagligen måste fattas i ett samhälle. Ekonomisk demokrati är i socialdemokratisk
terminologi bara ett annat begrepp för planhushållning och
begränsad äganderätt för enskilda.

All historisk erfarenhet visar att planhushållning alltid misslyckas. Det
produceras fel typ av varor och tjänster i fel kvantitet och ofta av dålig
kvalitet. Det konsumenter efterfrågar saknas, är för dyrt eller bristfälligt.

Det konsumenterna inte vill ha finns i övermått. Det är ett system som
generellt sett kännetecknas av köer och låg standard. Till sist bryter ett

sådant system samman. Det är vad vi nu iakttar, bl.a. i ett antal kommunistis- Mot. 1988/89
ka stater. För att sådana samhällen skall börja fungera ekonomiskt krävs K203

bl.a. privatiseringar inom skilda områden. Insikt om detta har börjat sprida
sig även till t.ex. Sovjetunionen och Kina, där privatiseringsprogram inletts.

Men än mer betydelsefullt är att samtidigt som en planekonomisk ordning
genomförs går det demokratiska systemet under. Även om det vore möjligt
att teoretiskt tänka sig ett flerpartisystem i ett land med planhushållning
måste resultatet slutligen bli en totalitär stat.

Om politiskt valda församlingar i princip skall fatta de ekonomiska
besluten och alltså råda över egendom som kan nyttjas för varu- eller
tjänsteproduktion utesluts därigenom enskilda - personer, organisationer
eller företag - från sådan verksamhet. Det skulle i praktiken bara finnas en
ägare till sådan egendom och därmed endast en arbetsgivare - det allmänna.

Den yttersta bestämmanderätten skulle ligga hos den politiska majoriteten
i samhället. Majoritetens beslut skulle i verkligheten fattas av en liten
exklusiv grupp personer - regeringsmedlemmar, partistyrelseledamöter och
fackföreningsledare. Därmed skulle envar medborgare stå i ett starkt
beroendeförhållande till den rådande politiska makten. I praktiken skulle
möjligheterna till politisk opposition härigenom omöjliggöras. Den som
förespråkade en annan samhällsordning skulle automatiskt riskera att bli
trakasserad på sin arbetsplats eller rent av förlora sin anställning. Genom att
såväl privat förvärvsverksamhet som privat förmögenhetsuppbyggnad var
otillåten eller omöjlig skulle möjligheterna till oberoende saknas.

Det skulle finnas små förutsättningar för enskilda att bedriva opinionsbildning.
Tidningar skulle ägas av, eller i vart fall vara starkt beroende av, det
allmänna. I dag ser vi oroande tecken på en sådan utveckling. Sålunda har
t.ex. en löntagarfond förvärvat aktier - och därmed inflytande - i det bolag
som bl.a. innehar tidningarna Dagens Nyheter och Expressen. Om denna
utveckling fortsätter och förstärks hotas i förlängningen den fria debatten.

På motsvarande sätt skulle partiernas verksamhet, som självfallet förutsätter
möjlighet att råda över ekonomiska tillgångar - bl.a. insamlade medel påtagligt
försvåras. Alla partier skulle vara kraftigt beroende av stöd från den
rådande politiska makten. Det säger sig självt att någon oppositionspolitik i
praktiken inte skulle kunna förekomma. Det är en sådan ordning som
utmärker kommunistiska diktaturstater.

I ”ekonomisk demokrati” ingår inte endast att egendom överförs från
enskilda till det allmänna. Sådan egendom skall även kunna ianspråktas för
olika korporativa organs räkning. Samtidigt skall beslutanderätt som tidigare
utövades av offentliga organ kunna tilläggas de korporativa organen. På
detta sätt kan sektorer i samhället undandras politisk kontroll och förändring.
Om ett politiskt maktskifte skulle komma till stånd, trots avsaknaden av
en väl fungerande politisk opposition, skulle inte ens detta leda till
möjligheter att påverka alla områden i samhället.

Den ”ekonomiska demokratin” skulle obönhörligt föra till ett system som
hotar vår demokrati. Resultatet skulle således bli raka motsatsen till vad som
påstås: Fri opinionsbildning, konkurrerande politiska partier och möjligheten
för väljaren att påverka samhällets utveckling skulle i det närmaste
utplånas. Ett starkt skydd för äganderätten och den enskildes rätt att 7

disponera över sin egendom utgör däremot garantier för en fungerande Mot. 1988/89
demokrati. K203

Äganderätt skapar trygghet och oberoende för den enskilde

Ett politiskt system som godkänner och försvarar den enskilda äganderätten
visar därigenom respekt för den enskildes självständighet och förmåga att ta
ansvar för sin egen situation. Ett sådant system visar även respekt för den
enskildes vilja att ordna tillvaron efter egna önskemål. Äganderätt möjliggör
att den enskilde kan skapa ekonomisk trygghet för sig själv och andra - en
trygghet som inte är beroende av utomståendes beslut. Det kan vara fråga om
olika former av ägande för helt olika syften. Det kan gälla att äga sin bostad
eiler sitt fritidshus. Det kan vara fråga om en egen bil eller båt. Eller kan det
vara fråga om peng?' på banken, sparade för ett visst förvärv eller som en
säkerhet om oförutsedda händelser inträffar, l ör många framstår pensionssparande
som en önskvärd och nödvändig handling. Det gemensamma är att
det ägda disponeras efter eget beslut och kan tillfredsställa vissa personliga
önskemål eller skapa trygghet.

Familjernas möjligheter att skapa ett sådant eget ägande har dock
genomgått drastiska försämringar i vårt land under senare år. I viss
utsträckning förklaras denna utveckling av den fortsatta utbyggnaden av
kollektiva trygghetssystem. Det finns självfallet ett behov av sådana system.
Det är emellertid inte nödvändigt att det allmänna administrerar systemen
eller producerar de tjänster systemen tillhandahåller. Det är därutöver direkt
olyckligt och illavarslande om de får sådan omfattning att de enskilda
förvägras möjlighet att bygga upp ett ägande de själva bestämmer över.

Kollektiva trygghetssystem grundas på politiska beslut och kan därmed lätt
förändras. Därmed har den enskildes förmåga att påverka sin egen trygghet i
många avseenden inskränkts beroende på att alternativa former antingen
förbjudits eller är alltför dyra. Att den offentliga sektorn erhållit monopol
inom viktiga områden och sedan inte förmår att sköta uppgifterna kan
drabba den enskilde hårt. I bl.a. Stockholm har föräldrar plötsligt mist sin
barntillsyn sedan barnstugor stängt p.g.a. personalbrist. Detta har kunnat
tvinga en förälder att sluta sitt förvärvsarbete. Inom sjukvården får
människor med behov av angelägna operationer av exempelvis höftleder
eller ögon vänta i åratal, med svårt lidande som följd. Andra som väntar på
hjärtoperationer hinner bokstavligt talat dö i kön. På detta sätt har det
skapats ett beroendeförhållande mellan det allmänna och den enskilde
främst till följd av att den enskildes ägande av olika skäl inskränkts.

Enskilt ägande har således stor betydelse för medborgarnas trygghet,
oberoende och valfrihet. Detta innebär emellertid inte att äganderätten kan
lämnas helt oreglerad. Självklart måste begränsningar även i framtiden gälla
för hur den enskilde kan nyttja sin egendom. Friheten att förfoga över
egendomen måste förenas med respekt för andra medborgares välbefinnande,
äganderätt och integritet.

8

Äganderätten är en förutsättning för marknadsekonomin Mot. 1988/89

K203

Äganderättsskyddet är av grundläggande betydelse för formandet av den
samhällstyp som är gemensam för de västerländska staterna. Den enskilda
äganderätten är en oundgänglig förutsättning för en fungerande marknadsekonomi.

I en marknadsekonomi får var och en försöka sälja sina produkter eller
tjänster, samtidigt som andra självständigt bestämmer om de önskar köpa
vad som utbjuds. Under förutsättning att några hinder för nyproduktion inte
finns skapas härigenom konkurrens. Köparna, konsumenterna, har möjlighet
att avgöra vilka produkter som skall fortsätta att tillverkas och säljas. Det
finns ingen tvekan om att marknadsekonomin är det hittills mest effektiva
systemet för ianspråktagande av resurser och fördelning av varor. Marknadsekonomin
bygger på decentraliserat och individuellt beslutsfattande.

Marknadsekonomin förutsätter självfallet att det finns enskild egendom
som möjliggör produktion, liksom att det finns enskild egendom som
möjliggör konsumtion. Därför är äganderätten en förutsättning för en
marknadsekonomi. När äganderätten begränsas eller störs, störs också
marknadsekonomin. Detta leder i många fall till att sämre produkter
produceras, samtidigt som de blir dyrare. En annan typisk följd av störningar
i marknadsekonomin eller avsaknad av marknadsekonomi är att produktionen
inte frambringar de nyttigheter som konsumenterna efterfrågar. Begränsningar
i äganderätten med åtföljande försämringar i marknadsekonomins
funktion kan därför generellt sett antas leda till sämre standard för
medborgarna.

Det händer att det marknadsekonomiska systemet kritiseras på närmast
moraliska grunder. Det görs gällande att marknadsekonomin i själva verket
bygger på spekulation och manipulation av konsumenter, vilka luras att
efterfråga ”onödiga” varor eller tjänster. Detta är en felsyn. I en marknadsekonomi
har privat ägande och i än högre grad enskildas idéer, arbetsinsatser
och beslut om köp en helt avgörande betydelse. I en sådan ekonomi finns
stort utrymme för privata initiativ av olika slag. Systemet bygger på att
människor själva vill - och har förmåga att - avgöra vad de önskar att
konsumera. Detta är raka motsatsen till vad som råder i en socialistisk
ekonomi. Där avgör ytterst politiska beslut vilka idéer som är goda och vilken
produktion som skall äga rum. Resultatet blir ineffektivitet, resursslöseri och
minskad valfrihet för konsumenten.

Det privata ägandet har stor betydelse såväl för framtagandet av nya
produkter som för den allmänna ekonomiska utvecklingen. Många av våra
nuvarande storföretag startades en gång i tiden av en eller några enskilda
personer. De hade en idé som de satsade arbete och pengar på. De visste inte
om den vara eller den tjänst de marknadsförde skulle efterfrågas av
allmänheten. Detta kan om man så vill kallas spekulation. Men ett riktigare
uttryck är risktagande. Om satsningen slog fel drabbades de själva hårdast.

Avgörandet låg ytterst hos konsumenterna. Endast de produkter som
konsumenterna ansåg värda sitt pris överlevde och lät därmed företaget
överleva. Slutsatsen av detta är att det privata ägandet har mycket stor
betydelse för dynamiken i det ekonomiska livet.

Äganderätt medför bättre vård av egendom

Den som äger något är oftast benägen att ta god hand om egendomen.
Vanvård av det ägda leder ju till förlust för ägaren. Detta är tydligt i de mest
skiftande sammanhang. Det gäller naturligtvis beträffande fast egendom.
Den jordbrukare som inte sköter sina åkrar drabbas av sämre skördar,
liksom den skogsägare som inte på rätt sätt tar hand om skogen får räkna med
sämre tillväxt och därmed på sikt lägre inkomster. På motsvarande sätt
förhåller det sig med byggnader. Underhålls inte byggnader förfaller de och
minskar i värde. Samma gäller om företag. Ägarnas ersättning är helt
beroende av hur väl företaget sköts. De har därför starka skäl för att
kontrollera verksamheten. Äganderätt har med andra ord betydelse både
privatekonomiskt och nationalekonomiskt, genom att ägandet normalt sett
borgar för att egendom sköts väl.

På motsvarande sätt förhåller det sig beträffande naturhushållning och
miljövård. Enskilt ägande har ett direkt samband med enskilt ansvar. Men
samtidigt finns ett behov av lagstiftning och offentlig tillsyn till skydd av
miljön. Det är inte konstigare än att det finns lagar som i olika avseenden
reglerar utnyttjandet av privat egendom i andra sammanhang.

Det är dock ett stort misstag att tro att privat äganderätt i sig ökar risken för
miljöförstörelse. Det är lätt att konstatera att i kommunistiskt styrda länder
är omsorgen om miljön klart mindre än i länder med marknadsekonomiskt
system. När produktionen och kontrollen av miljöresurser ligger i samma
hand blir det hänsynen till miljön som får vika. Men man behöver inte gå så
långt som till kommuniststater för att finna att det allmänna inte sällan brister
i miljövårdshänsyn.

Björn Gillberg har konstaterat att statliga företag och kommuner är värst
att ha som motpart i miljömål: ”Där härskar ofelbarhetssyndromet och inget
personligt ansvar utkrävs.” (SAF-tidningen, nr 17 1988).

Björn Gillberg konstaterade vidare i samma artikel att privatföretag i regel
har mycket att förlora vid en tvist och därför är beredda på en uppgörelse.
Det finns ansvariga vars huvuden kan rulla. Men ett statligt monopolföretag
eller en kommun behöver inte vara rädd om sitt rykte eller att förlora
marknader.

Skyddet för äganderätten

Frågan om hur skyddet för äganderätten skall stärkas hänger samman med
hur äganderätt skall definieras. Den juridiska innebörden av äganderätt är
inte helt klar. Den i detta sammanhang lämpligaste definitionen torde vara
att äganderätten helt enkelt innefattar besittningsskydd och förfoganderätt.

FN-stadgan innehåller inte någon uppräkning av de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. En sådan uppräkning görs däremot i
FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen 1948. Förklaringen
är visserligen inte juridiskt bindande utan utgör en rekommendation. Det är
emellertid givet att förklaringen har ett högt anseende och också praktisk
betydelse, eftersom staterna i största möjliga utsträckning vill agera i enlighet
med förklaringen. Egendomsskyddet behandlas i artikel 17, som lyder:

1. Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra. Mot. 1988/89

2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom. K203

Ett än starkare skydd för egendomsrätten föreskrivs i artikel 1 i det första
tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Konventionen är bindande för
de fördragsslutande länderna. Enskilda medborgare kan därför anföra
klagomål inför Europarådsorganen. Artikeln lyder:

Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt.
Ingen må berövas sin egendom annat än i de allmännas intresse och under de
förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränka likväl icke en stats rätt att genomföra
sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av
viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att
säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och vitén.

Regeln innebär att staten inte endast skall avhålla sig från att ta egendomen
ifrån ägaren utan också att staten skall avhålla sig från att störa eller hindra
ägarens utövning av de rättigheter som utgör äganderättens innebörd,
exempelvis förfogande- och nyttjanderätten.

Sverige blev 1982 det första konventionsland som fälldes för brott mot
tilläggsprotokollets artikel 1. Detta skedde genom domen i Sporrong/
Lönnroth-målet. Domstolen prövade i detta om det förelåg en rimlig
avvägning mellan det allmännas intresse och kraven på skydd av den
enskildes grundläggande rättigheter. Domstolen kom fram till att en ägare
får rätt till ersättning för ingrepp när dessa, efter en intresseavvägning,
framstår som alltför betungande.

I den svenska regeringsformen behandlas egendomsskyddet i 2 kap. 18 §
regeringsformen. Där stadgas: ”Varje medborgare vilkens egendom tages i
anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara
tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag.”

Omfattningen av det skydd regeln garanterar för egendom är inte helt klar.
Expropriation avser givetvis ingrepp mot fast egendom. Uttrycket ”annat
sådant förfogande” gäller ingrepp även mot lös egendom, exempelvis genom
rekvisition. Ingrepp av det allmänna kan också förekomma i andra sammanhang.
Bestämmelsen erbjuder ett tämligen svagt skydd för ägaren i sådana
situationer. I princip skall själva förlusten ersättas. Men eftersom ersättning
skall ske enligt grunder som bestäms i lag, kan denna vara så utformad att
ersättningen inte helt och hållet motsvarar skadan.

Bestämmelsen omfattar inte det fallet att egendom avhändes genom
skatteuttag. I vår grundlag finns inte något tak för det samlade skatteuttaget.
Regeln i 2 kap. 18 § regeringsformen omfattar inte heller de fall då det är
fråga om s.k. rådighetsbegränsningar för en ägare. Det finns således inget
grundlagsskydd som hindrar staten att exempelvis förbjuda markägarna att
bygga på all mark i vårt land.

Slutsatsen är att en riksdagsmajoritet har goda möjligheter att utan att
hindras av svensk grundlag besluta om olika begränsningar i enskilt ägande.
Det kan tilläggas att lagstiftaren kan genomföra motsvarande begränsningar i
äganderätten för att gynna en annan enskild. Det finns ingenting som hindrar
att riksdagen lagstiftar om att en viss grupp enskilda skall överlämna en viss
del av sin egendom till en annan grupp enskilda.

Sammanfattningsvis kan konstateras att nuvarande skydd för äganderät- Mot. 1988/89
ten är bristfälligt i regeringsformen. Dessutom kan konstateras att ägande- K203
rätten under senare år påtagligt har inskränkts i vårt land.

Socialdemokraterna och äganderätten

Socialdemokraterna i Sverige talar sällan och ogärna klarspråk om sin
inställning till enskild äganderätt. Ur socialistisk synvinkel utgör emellertid
enskildas innehav av egendom en orosfaktor som kan verka störande då det
ideala, socialistiska samhället skall konstrueras. I sin praktiska politik
motarbetar socialdemokraterna därför det privata ägandet. Detta har bl.a.
tagit sig det uttrycket att man från socialdemokratisk sida varit negativ till ett
starkt skydd i grundlag för äganderätten. Men det har också resulterat i att ett
antal lagar har genomdrivits, som i större eller mindre utsträckning
inskränker de enskildas rätt att disponera över sin egendom.

Ett stort antal åtgärder som har haft denna inriktning skulle kunna räknas
upp. I detta sammanhang skall vi inskränka oss till att nämna några exempel
på lagar som begränsar äganderätten.

Löntagarfonderna infördes efter lång politisk strid och mot en klar
folkmajoritets vilja. Med fondernas hjälp överförs kontrollen över privata
företag stegvis till nya ägare, nämligen det allmänna och av socialdemokraterna
styrda fackförbund. Äganderätten överförs i princip utan att de
ursprungliga ägarna får någon ersättning.

Genom lagen om det s.k. fria fisket inskränktes nära 100 000 människors
rätt att själva disponera över vatten, som de dittills hade innehaft med
ägande- eller nyttjanderätt. I praktiken innebär lagen i det helt övervägande
antalet fall att en rätt till egendom har begränsats utan att full ersättning
erläggs.

Plan- och bygglagen (PBL) innehåller regler som påtagligt minskar värdet
av fast egendom för ägarna. Genom begränsningar i byggrätten, liksom
bestämmelser som tillåter visst intrång på fast egendom utan ersättning,
kommer äganderätten att beskäras.

Den i Sverige vanligaste formen för att beskära den enskildes rätt till sin
egendom är skatter. En skatt fråntar ägaren rätten att själv disponera över
egendomen. Det förhållandet att större eller mindre del av den egendom som
ianspråktagits i skatt kan komma ägaren till godo i form av allmänna tjänster,
exempelvis vägar eller sjukvård, förändrar inte detta faktum. Självklart
måste skatter kunna uttas för att finansiera nödvändiga gemensamma
åtgärder. Skatteuttaget måste emellertid begränsas så att medborgarnas rätt
att disponera över sina egna inkomster inte urholkas mer än vad som följer av
de uppgifter som den offentliga sektorn naturligen bör svara för. Sverige har
världens högsta skattetryck. Det har vuxit fram under de socialdemokratiska
regeringsinnehaven. Detta har medfört att medborgarna har fått bestämma
över en stadigt minskad andel av de egna inkomsterna. Denna har minskat
från ca 68 procent 1960 till 38 procent 1988.

Den s.k. pensionsskatten var inte en skatt i vedertagen bemärkelse och
inte heller expropriering. Den innebar ett nytt sätt att dra in egendom till
staten. Skatten genomdrevs trots enhällig kritik från lagrådet om att skatten

skapade en ny konstitutionell praxis som inte var godtagbar. Engångsskatten Mot. 1988/89

har öppnat dörren för en utveckling med olika engångsingripanden mot K203

skilda former av ägande, som inte är förenlig med andan i vår författning och
grunderna för vår rättsordning.

Statsminister Ingvar Carlsson har bemött kritiken mot pensionsskatten
genom att lansera begreppet medborgarrätt och ställa detta i motsats till
äganderätten. Enligt detta resonemang finns inget hinder för att exempelvis
med engångsskatter överföra enskilda människors egendom till staten.

Demokratin anses ge majoriteten oinskränkt makt. Önskar majoriteten
inskränka äganderätten i ett eller annat avseende har den rätt till detta.

I en utredning publicerad av Brottsförebyggande rådet har emellertid bl.a.
engångsskatten granskats. I utredningen ifrågasätts om en sådan åtgärd är
principiellt förenlig med rättsstatens idé. (BRÅ Forskning 1988:3)

1988 fattade den socialistiska majoriteten i riksdagen beslut om införande
av en ny, femte AP-fond. I praktiken innebär detta ett kringgående av det
tidigare socialdemokratiska löftet om att löntagarfonderna endast skulle vara
en beträffande tid och resurser begränsad företeelse. Effekten blir att takten i
socialiseringen av ägandet i näringslivet kommer att öka. En snabbare
förändring av ägandet av näringslivet i Sverige blir möjlig. Detta är helt i
enlighet med socialistiska krav som syftar till att öka det allmännas
ekonomiska kontroll över näringslivet.

Det anförda visar att kravet på grundlagsskydd för enskilt ägande har fått
allt större aktualitet under senare år.

Starkare skydd för äganderätten

Vi har i det föregående visat en mängd fördelar med äganderätten och att
äganderätten är en förutsättning för individens valfrihet och en fungerande
demokrati. Det finns därför övertygande skäl för att tillerkänna äganderätten
ett starkt grundlagsskydd. Som ovan anförts är äganderätten som
juridiskt begrepp inte helt entydigt. Det kan därför vara förenat med
problem att utforma ett heltäckande skydd för äganderätten i regeringsformen.
Inte minst frågan hur det i grundlag skall skapas skydd mot att
skatteinstrumentet används för att på ett oacceptabelt sätt begränsa eller
utplåna äganderätten kräver noggrant övervägande.

Den allt intensivare debatten om äganderättens ställning i vårt samhälle
har redan resulterat i att enskilda jurister på eget initiativ lagt fram förslag till
författningstexter. Här skall några av dessa förslag kortfattat beröras. I detta
sammanhang kan endast antydas de olika svårigheter som föreligger då ett
förstärkt grundlagsskydd skall skapas. Men det väsentliga är att även om
någon fullkomlig eller enkel lösning inte står till buds är det uppenbart att det
är möjligt att påtagligt förstärka egendomsskyddet i vår författning.

Professor Johan Myhrman, regeringsrådet Gustav Petrén och professor
Stig Strömholm har i skriften Marknadsekonomins rättsliga grundvalar
(Timbro 1986) presenterat ett förslag till grundlagstext. De konstaterar att
något grundskydd för äganderätten liknande det som de flesta andra
västerländska författningar erbjuder saknas i regeringsformen. Inte desto
mindre måste denna anses utgå från att varje enskild skall åtnjuta ett visst

mått av skydd för sitt ägande, vilket bl.a. kommer till synes genom rätten till Mot. 1988/89

ersättning vid expropriation. Av särskild betydelse är dock att Sverige genom K203

ratificering av artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europarådets rättighetskonvention
även godtagit själva principen om det enskilda ägandets okränkbarhet.
Författarna anför:

Äganderätten är av grundläggande betydelse för välfärden och för fortsatt
social och ekonomisk utveckling. Med hänsyn till detta måste det naturliga
vara att också tillerkänna äganderätten samma generella grundlagsskydd
som andra för vår samhällsordning centrala rättigheter. Vid utformningen av
en sådan regel synes naturligt att knyta an till art 1 i tilläggsprotokollet.

Denna anger vad som är europeisk standard. För Sveriges del kan inte
ifrågakomma annat än att ansluta sig till denna gemensamma europeiska
uppfattning.

De föreslår att 2 kap. 18 § regeringsformen ges följande lydelse:

Varje medborgare har rätt till sin egendom. Han får dock av det allmänna
frånhändas egendom genom beslut om skatt eller annan pålaga eller genom
beslut om brottspåföljd eller vite, förutsatt att pålagan eller påföljden inte
genom omfattning, syfte eller eljest framstår som oskälig i ett demokratiskt
samhälle. I övrigt får han inte berövas egendom annat än genom föreskrift i
lag för tillgodoseende av ett allmänt intresse av synnerlig vikt och under
förutsättning att ersättning för förlusten är tillförsäkrad honom genom lag.

I medborgarnas rådighet över sin egendom får inskränkning göras genom
föreskrift i lag för att tillgodose ett allmänt intresse av särskild vikt eller ett
enskilt intresse av synnerlig vikt. Innebär inskränkningen förlust eller skada,
som ägaren ej rimligen bör tåla, skall ersättning vara honom tillförsäkrad
enligt föreskrift i lag.

Beträffande begränsning enligt första stycket tredje meningen och andra
stycket första meningen gäller vad som föreskrivits i 12 § andra stycket.

Det kan inte råda någon tvekan om att en sådan utformning av den aktuella
regeln i regeringsformen skulle ge ett klart bättre skydd för äganderätten i
vårt land. Detta genom att det fastställes i vilka former och under vilka
förutsättningar den enskilde får frånhändas sin egendom. Vissa spärrar till
den enskildes skydd har lagts in genom kraven att åtgärden inte får framstå
som ”oskälig i ett demokratiskt samhälle” eller att den skall gälla ”ett allmänt
intresse av synnerlig vikt”. På motsvarande sätt har även inskränkningar i
den enskildes rådighet över sin egendom villkorats.

Vissa invändningar kan dock göras mot den föreslagna texten. Den
innehåller begrepp som kan bli föremål för olika tolkningar vid såväl
lagstiftning som lagtillämpning. Sådana begrepp är ”oskälig”, ”allmänt
intresse”, ”synnerlig vikt”, ”särskild vikt” och ”rimligen”. Till detta
kommer att det inte är alldeles klart vad begreppet ”egendom” skall omfatta.

Det kan vidare övervägas om grundlagstexten inte bör otvetydigt fastslå att
ersättningen bör motsvara förlusten eller utgöra full ersättning för förlusten.

Detta mot bakgrund av att det inte sällan görs gällande att en ägare av ett
eller annat skäl bör ”tåla” en eller annan inskränkning i sin äganderätt.

Professor Michael Bogdan har i Grundlagsskyddet för äganderätten
(Förvaltningsrättslig tidskrift 1988, häfte 3) diskuterat hur grundlagsskyddet

14

skall kunna stärkas. Han föreslår följande nya lydelse av 2 kap. 18 § Mot.
regeringsformen: K203

Varje medborgares rätt till sin egendom åtnjuter rättsordningens beskydd.
Det allmänna får dock beröva honom egendom eller inskränka hans rådighet
över densamma, om så sker genom föreskrift i lag och för att tillgodose ett
sådant angeläget allmänt intresse som väger tyngre än ägarens intresse av
egendomen eller rådigheten. Fråntas medborgare egendom skall han vara
tillförsäkrad full ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes
genom lag. Detsamma gäller också vid rådighetsinskränkning i den mån
denna går utöver vad ägaren skäligen bör tåla.

Första stycket tillämpas inte beträffande egendomsavhändelser genom
skatt, avgift, vite eller beslut om brottspåföljd, förutsatt att dessa beslutats i
allmänt intresse i lag och inte genom sin omfattning, syfte eller eljest framstår
som oskäliga.

Detta förslag skiljer sig från det föregående bl.a. genom att ålägga staten en
skyldighet att skydda de enskildas äganderätt även mot angrepp från andra
enskilda och genom föreskriften att ingrepp i äganderätten endast får ske för
att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som väger tyngre än ägarens
intresse. I texten fastslås också klart att den enskilde skall vara tillförsäkrad
full ersättning för förlusten. Även Bogdans förslag innehåller emellertid vaga
begrepp såsom ”skäligen” eller ”allmänt intresse”. Mycket talar emellertid
för att det är oundvikligt att använda sådana begrepp i det aktuella
sammanhanget. Liknande begrepp finns för övrigt redan i vår regeringsform.
I 2 kap. 12 § regeringsformen talas om ”ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle” och i 13 § om ”särskilt viktiga skäl”. I artikel 1 i
tilläggsprotokollet till Europarådets rättighetskonvention nyttjas begreppet
”det allmännas intresse”. Bogdan är i sin skrift väl medveten om nackdelarna
med sådana begrepp. Men han anför:

Även dylika begrepp har dock en viss psykologisk verkan och deras
svagheter, sedda ur juridiskt-tekniskt perspektiv, bör inte tjäna som ursäkt
för att man resignerar och ger upp alla försök att ge äganderätten ett
fungerande grundlagsskydd. Man bör för övrigt inte se grundlagen endast ur
juridiskt perspektiv. Ett effektivt grundlagsskydd förutsätter att makthavarna
själva äger den politiska viljan att lojalt respektera såväl grundlagens
bokstav som dess anda.

Ett särskilt problem då förstärkt grundlagsskydd för egendom diskuteras är
beskattningsmaktens gränser. Den närmare innebörden av begreppet skatt
framgår inte av någon föreskrift i regeringsformen och den behandlas inte
heller närmare i förarbetena. Vissa gränser anses dock föreligga. Lagrådet
uttalade i sitt yttrande över engångsskatten bl.a.:

”Det måste i vart fall sägas ligga i regeringsformens konstruktion och anda,
att beskattningsmakten inte får genom riktade ingrepp av engångskaraktär
mot egendom kringgå bestämmelsen i 2 kap. 18 §.

I sitt ovan nämnda arbete uttalar Bogdan bl.a. att, även om något tak för
skatteuttag inte kan utläsas ur regeringsformen, bör en skatt som når till,
eller kanske t.o.m. överskrider, 100 % av skattebasen kunna jämställas med
en regelrätt konfiskation. Viss enighet torde också råda om att en skatt inte

uttryckligen får rikta sig mot en eller några särskilda personer utan att den Mot. 1988/89

skall bestämmas genom generella regler, vilket i och för sig inte utesluter att K203

endast en eller ett fåtal personer drabbas.

För närvarande råder således den ordningen att statsmakten inom vida
ramar kan utnyttja beskattningsmakten för att ianspråktaga medborgarnas
egendom. Det är uppenbart att om grundlagsändringar till skydd för
egendomsrätten genomförs utan att samtidigt beskattningsmaktens gränser
bestäms kan reformen förlora mycket av sin mening. Det kommer då
fortfarande att finnas möjligheter att använda skatteinstrumentet för inskränkning
i enskildas äganderätt. Då grundlagsändringar inom detta
område övervägs är det därför nödvändigt dels att definiera vad skatt är, dels
att på något sätt fastställa beskattningsmaktens gränser.

I Myhrmans, Petréns och Strömholms förslag krävs att skatten inte genom
omfattning, syfte eller eljest framstår som oskälig. Bogdan har motsvarande
formulering.

Justitierådet Bertil Bengtsson har i sin skrift Statsmakten och äganderätten,
1987, behandlat frågan om det går att skapa grundlagsskydd mot vissa
skatter. Han finner att det i och för sig är en möjlig metod att föreskriva att en
förmögenhetsskatt eller inkomstskatt under ett år maximalt skall få avse
endast en viss angiven procent. Han är dock inte tilltalad av en sådan
ordning. En sådan lösning skulle kunna leda till att statsmakten uppmuntrades
till att lägga skatteuttaget så nära maximiuttaget som möjligt för att vara
på säkra sidan. Han rinner också en sådan utformning av texten föga
grundiagsmässig. Det är inte heller enligt Bengtsson en framkomlig väg att
kräva ett visst syfte hos skatten. Skattelagstiftning kan ha flera olika syften
och för övrigt kan statsmakterna enkelt påstå ett visst syfte utan att uppgiften
går att vederlägga.

Det är viktigt att frågan om ett stärkt skydd för äganderätten i grundlag får
en snar lösning. De närmare formerna för detta får övervägas då frågan blir
föremål för utredning.

16

Hemställan

Mot. 1988/89
K203

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär utredning och skyndsamt förslag
om grundlagsskyddad egendomsrätt i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Stockholm den 12 januari 1989

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Bo Lundgren (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

17