Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1987/88:6

om de offentliga organens verksamhet vid

krig eller krigsfara                                 1987/88:6

Regeringen föreslår riksdagen all anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 september 1987.

Pä regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i regeringsformens kapitel om krig och krigsfara. Förslagen innebär bl.a. all varken riksdagen, dess krigsdelega­tion eller regeringen fär fatta beslul på ockuperat område och all val lill riksdagen eller kommunala församlingar inte får hållas på sådant omräde.

Vidare läggs fram ell förslag lill en lag om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m. Förslaget innebär huvudsakligen en modernisering av nu gällande bestämmelser så att dessa anpassas till 1974 års regeringsform och ändrade förhållanden inom kommunema, den statliga förvaltningen och domstols­väsendet.

De nya lagreglerna avses träda i kraft den 1 januari 1989.

1    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 6


1 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen


Prop. 1987/88:6


 


Härigenom föreskrivs atl 13 kap. 2, men' skall ha följande lydelse.


3, 7, 8, 10 och 11 §§ regeringsfor-


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


13 kap. Krig och krigsfara


Är riket i krig eller krigsfara, skall en inom riksdagen utsedd krigsdelegalion träda i riksdagens ställe, om förhållandena kräver del.

Om riket är i krig, meddelas för­ordnande alt krigsdelegationen skall träda i riksdagens ställe av ui­rikesnämndens ledamöter enligt närmare bestämmelser i riksdags­ordningen. Innan förordnande med­delas skall samråd ske med statsmi­nistern, om del är möjligl. Hindras nämndens ledamöter av krigsför-hällandena atl sammanträda, med­delas förordnandet av regeringen. Om rikel är i krigsfara, meddelas förordnande som nu sagts av uiri­kesnämndens ledamöter i förening med statsministern. För förordnan­de fordras därvid att statsministern och sex av nämndens ledamöter är ense.

Är rikel i krig eller omedelbar krigsfara, skall en jnom riksdagen utsedd krigsdelegation träda i riks­dagens ställe, om förhållandena kräver det.

Om riket är i krig, meddelas för­ordnande atl krigsdelegationen skall träda i riksdagens ställe av ut-rikesnämndens ledamöter enligt närmare bestämmelser i riksdags­ordningen. Innan förordnande med­delas skall samräd ske med statsmi­nistern, om det är möjligt. Hindras nämndens ledamöter av krigsför-hällandena alt sammanträda, med­delas förordnandet av regeringen. Om riket är i omedelbar krigsfara, meddelas förordnande som nu sagts av uirikesnämndens ledamöter i förening med statsministern. För förordnande fordras därvid att statsministern och sex av nämn­dens ledamöter är ense.

Krigsdelegalionen och regeringen kan i samråd eller var för sig besluta att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.

Krigsdelegalionens sammansättning bestämmes i riksdagsordningen.

3§


Medan krigsdelegalionen är i riksdagens ställe utövar den de be­fogenheter som annars tillkommer riksdagen. Krigsdelegationen får dock ej fatta beslut på ockuperat område. Den får ej heller fatta be­slut som avses i 12 § första stycket första punkten eller andra eller Qär­de stycket.


Medan krigsdelegationen är i riksdagens ställe utövar den de be­fogenheter som annars tillkommer riksdagen. Den får dock ej fatta be­slut som avses i 12 § första stycket första punkten eller andra eller Qär­de stycket.


Krigsdelegalionen beslutar själv om formerna för sin verksamhet.

7§ Är riket i krig eller omedelbar        Är riket i krig eller omedelbar

Regeringsformen omtryckt 1985:866.


 


Nuvarande lydelse

krigsfara, skall 2 kap.   12 slyckel icke tillämpas.


Föreslagen lydelse

tredje krigsfara, skall 2 kap. 12 § tredje slyckel icke tillämpas. Detsamma gäller om krigsdelegationen i annat fall har trätt I riksdagens ställe.


Prop. 1987/88:6


År riket i krig eller omedelbar krigsfara, kan regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande besluta atl uppgift, som enligt grundlag ankom­mer på regeringen, skall fullgöras av annan myndighet. Sådant bemyndi­gande fär icke omfatta befogenhet enligl 5 eller 6 §, om ej fräga är endasl om beslut alt lag i visst ämne skall börja tillämpas.

Under krig, krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden får med avseende på domstol för avdelning av försvars­makten göras undantag från före­skriften ill kap. 1 § att vid domstol skall finnas ordinarie domare.

10 §


På ockuperat område får ej fat­tas beslut som Innebär stiftande, ändring eller upphävande av grundlag, riksdagsordningen, lag otn val till riksdagen eller lag om högmålsbrott, brott mot rikets sä­kerhet, ämbetsbrott, brott av krigs­män, sabotage, upplopp, uppvig­ling eller samhällsfarlig ryktes­spridning.

På ockuperat område får icke nå­got offentligt organ meddela beslul eller vidtaga åtgärd som ålägger nå­gon rikets medborgare att lämna ockupationsmakten sådant bistånd som denna icke får kräva enligt folkrättens regler.

Intet ärende får avgöras av riks­dagen på ockuperat område, såvi­da icke minst tre fiärdedelar av le­damöterna deltager i avgörandet. I antalet deltagande ledamöter in­räknas därvid icke ersättare som utövar uppdrag som ledamot.


Riksdagen eller regeringen får icke fatta beslut på ockuperat om­råde. På sådant område får ej hel­ler utövas befogenhet som tillkom­mer någon i egenskap av riksdags­ledamot eller statsråd.

Det åligger varje offentligt organ att på ockuperat område handla på det sätt som bäst gagnar försvars­ansträngningarna och motstånds­verksamheten samt civilbefolk­ningens skydd och svenska intres­sen i övrigt. Icke i något fall får ett offentligt organ meddela beslul el­ler vidta åtgärd som / strid mot folk­rättens regler ålägger någon rikets medborgare all lämna ockupations­makten bistånd.

Val till riksdagen eller beslutan­de kommunala församlingar får ej hållas på ockuperat område.


II §


Är rikel i krig, bör statschefen följa regeringen. Befinner han sig


Är riket i krig, bör statschefen följa regeringen. Befinner han sig


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1987/88:6

på annan ort ån regeringen, skall     på ockuperat område eller på an-
han anses hindrad alt fullgöra sina     nan ort än regeringen, skall han an-
uppgifter som statschef.
             ses hindrad alt fullgöra sina uppgif­
ter som statschef.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2 Förslag till

Lag om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyn­digheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpning

1 § Denna lag är tillämplig pä beslutande kommunala församlingar saml
på förvaltningsmyndigheter och domstolar. Bestämmelserna i 32-36 §§
gäller ocksä hos regeringen.

Lagen gäller inte förvaltningsmyndigheter under riksdagen eller kyrko­mötet.

2 §    Bestämmelserna i 5-37 §§ skall tillämpas om riket är i krig.

Är riket i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, får regeringen föreskriva atl 5-37 §§ helt eller delvis skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer.

Under den tid när 5-37 §§ tillämpas gäller dessa bestämmelser eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dem i stället för avvikande bestämmelser i någon annan lag eller författning.

3 § En föreskrift enligl 2 § andra stycket skall underställas riksdagen
inom en månad från utfärdandet. Om riksmöte inte pågår dä, räknas liden
frän början av nästa riksmöte.

Föreskriften upphör atl gälla, om den inle underställs riksdagen i rätl tid eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader frän den dag då underställningen skedde.

Regeringen skall föreskriva all bestämmelserna i 5-37 §§ inle skall tillämpas, när det inte längre råder sådana förhällanden som avses i 2 § första och andra styckena.

4 § Befogenhet som ges i denna lag fär UtnylQas bara i den utsträckning
som behövs på grund av sådana förhållanden som avses i 2 § första och
andra styckena.

Bestämmelser otn kommunerna

5 §    I denna lag avses med

fullmäktige: kommunfullmäktige, landsting, fullmäktige i kommunalför­bund, kyrkofullmäktige, församlingsdelegerade och stiftsfullmäktige,

styrelse: kommunstyrelse, förvaltningsutskott, styrelse i kommunalför­bund med fullmäktige, kyrkoråd och sfiflsslyrelse.


 


6 §   Fullmäktige får handlägga etl ärende endasl om mer än en tredjedel     Prop. 1987/88:6
av ledamöterna är närvarande. Fullmäktige kan dock föreskriva alt en

inlerpellation eller fråga får besvaras, även om antalet närvarande är lägre.

Om en närvarande ledamot i fullmäktige på grund av jäv är hindrad att della i handläggningen av elt visst ärende, får fullmäktige handlägga detta, även om antalet närvarande på grund av hindret inte uppgår till det anlal som avses i första stycket.

Ett sammanträde med en beslutande kommunal församling kan utan hinder av vad som annars är föreskrivet kungöras pä annat betryggande sätl som ordföranden bestämmer.

7 § Styrelsen får i etl ärende som inle kan anslå besluta i stället för
fullmäktige eller kyrkostämman. Styrelsen får dock inle besluta i elt ären­
de som rör

1.  val av ledamöter och suppleanter i styrelsen eller någon annan nämnd eller av revisorer och revisorssuppleanter,

2.  ansvarsfrihet för styrelsens eller en annan nämnds ledamöter eller åtgärd för att bevara kommunens, landstingskommunens, kommunalför­bundets, församlingens eller den kyrkliga samfällighetens rätt.

Beslut Som har fattats med slöd av första stycket skall anmälas lill fullmäktige eller stämman vid nästa sammanträde.

8  § Styrelsen, eller en annan nämnd får handlägga ell ärende endasl om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Antalet ledamöter skall dock alllid vara minsl tre.

9  § Om del är av synnerlig vikt all ell beslut som enligt 7 § eller på annan grund ankommer på styrelsen fattas innan styrelsen kan sammanträda, får dess ordförande besluta i ärendet. Delsamma gäller en annan nämnds ordförande i fräga om beslut som ankommer pä den nämnden.

Etl beslul som har fallals med slöd av första stycket skall anmälas fill styrelsen respektive nämnden vid dess näsla sammanträde.

10      § Fullmäktige fär uppdra ät styrelsen eller ät en eller flera andra
nämnder att hell eller delvis handha förvaltning eller verkställighet som
annars enligt lag eller annan författning ankommer på annan nämnd än
styrelsen.

I Stockholms kommun får fullmäktige besluta all styrelsens uppgifter skall övertas av borgarrådsberedningen. Om ell sådant beslut fattas, skall vad som sägs i första stycket och i 7-9 §§ om styrelsen i stället gälla borgarrådsberedningen.

Bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna

11      § Regeringen fär föreskriva all en förvaltningsmyndighets uppgifter
inle skall fullgöras eller atl de skall överläs av en annan sädan myndighet
eller av en domstol. Regeringen fär därvid besluta de ytterligare bestäm­
melser som behövs till följd av att sädana föreskrifter meddelas.

Regeringen fär föreskriva eller i särskilda fall besluta all de som Qänst­gör hos en förvaltningsmyndighet skall Qänslgöra i andra anställningar eller uppdrag hos det allmänna.

Regeringen får överlåta sin befogenhet enligt andra slyckel att besluta i särskilda fall lill statliga förvaltningsmyndigheter, när det gäller dem som Qänstgör hos staten, och lill beslutande kommunala församlingar och förvaltningsmyndigheter, när det gäller dem som Qänstgör hos kommunen.


 


12      §    Regeringen får föreskriva att en uppgift, som tillkommer regeringen     Prop. 1987/88:6
i etl visst slag av förvaltningsärenden, skall övertas av en slallig förvalt­
ningsmyndighet. Om uppgiften enligt grundlag ankommer på regeringen,

gäller vad som nu sagts endast för fall av krig eller omedelbar krigsfara.

13  § För fall då riket är i krig och förbindelsen mellan en del av riket och riksstyrelsen inte alls eller endast med avsevärda svårigheter kan upprätt­hållas eller omedelbara åtgärder annars måste vidtas får regeringen överlå­ta ål civilbefälhavaren eller länsstyrelsen alt inom sill område fullgöra de uppgifter, som enligt 8 kap. regeringsformen ankommer på regeringen, och besluta alt en lag i etl visst ämne skall börja tillämpas.

14  §    I fråga om statliga förvaltningsmyndigheter fär regeringen

 

1.  föreskriva eller i särskilda fall besluta att en myndighet får ha sin verksamhet hell eller delvis förlagd till annan ort än den där den annars utövas,

2.  föreskriva atl en myndighet får fatta beslut i en annan sammansättning eller med ell mindre antal ledamöter eller i en annan ordning än som annars gäller,

3.    föreskriva atl en myndighets beslut inle får överklagas.
Regeringen får överlåta sina befogenheter enligl första stycket 1 och 2

till en statlig förvaltningsmyndighet.

Regeringen fär meddela de bestämmelser som behövs lill följd av all regeringen har beslutat föreskrifter enligl första stycket 3.

15  § Om det i en lag eller annan författning i fräga om förvaltningsären­den av visst slag har föreskrivits alt en myndighet skall höras eller att nägon annan särskild utredning skall införskaffas och del är förenat med väsentliga olägenheter atl låta utreda etl ärende på della sätl, får ärendet utredas pä någol annal lämpligt sätt.

16  § En förvaltningsmyndighets handläggning av ett ärende som avser myndighetsutövning mol någon enskild skall uppskjutas, om en part är ur stånd all bevaka sin räll eller om det finns nägol annal hinder för utred­ningen lill följd av förhållanden som avses i 2 § första och andra styckena. Kan ärendet utredas tillfredsslällande, får det dock handläggas och avgö­ras, om del är av synnerlig vikt för en part atl ärendet avgörs eller om del föreligger andra särskilda skäl.

Bestämmelser om domstolarna m. m.

17 §    Regeringen får föreskriva

1.  alt uppgifter som ankommer pä en viss tingsrätt, hovrätt, länsrätt, kammartält eller försäkringsrätt skall överläs av en annan domstol av samma slag,

2.  att uppgifter som ankommer pä en domstol, som inte är allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol eller försäkringsrätt, inle skall fullgö­ras eller skall fullgöras av en annan domstol,

3.  att en tingsrätt är domför med en lagfaren domare i sådana fall dä det enligl rättegångsbalken eller annan lag krävs tre lagfarna domare,

4.  all en fastighetsdomstol är domför med en i stället för två lagfarna ledamöter,

5.  att en domstol skall ha sin verksamhet helt eller delvis förlagd till annan ort än den där verksamhelen annars utövas,

6.  att en domstol inte behöver vara delad i avdelningar.


 


Regeringen får meddela de bestämmelser som behövs till följd av alt     Prop. 1987/88:6 regeringen har beslutat föreskrifter enligt första stycket 2.

18      § Regeringen får i särskilda fall besluta alt en innehavare av ordinarie
domartjänst skall fullgöra en högre eller en i fråga om anställningsförmå­
nerna jämställd domarQänst vid en annan domstol än den han tillhör. Detta
gäller dock inle justitieråd och regeringsråd.

Regeringen fär i fråga om dem som Qänstgör vid en domstol men inle är ordinarie domare föreskriva eller i särskilda fall besluta att de skall Qänsl­göra i andra anställningar eller uppdrag i domstol.

Regeringen får överlåta sina befogenheter enligl första eller andra styck­et alt fatta beslul i särskilda fall till hovrätter och kammartälter när det gäller del egna domstolsområdet.

19  § För fall då riket är i krig och förbindelsen mellan en del av riket och riksstyrelsen inte alls eller endasl med avsevärda svårigheter kan upprätl­hällas eller annars omedelbara åtgärder måsle vidlas, fär regeringen i fräga om den delen av rikel överlåta sina befogenheter enligl 8 kap. regeringsfor­men atl meddela föreskrifter om domstolarna och deras verksamhel lill en domstol eller en annan myndighet.

20  § Om del är lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omstän­digheter, fär rätten besluta att etl mål eller ärende som är anhängigt vid domstolen skall flyttas över lill en annan domstol av samma slag.

21  § Är en part i elt tvistemål förhindrad alt inställa sig personligen på grund av förhällanden som avses i 2 § första och andra styckena, fär målet ändå handläggas och avgöras, om saken kan utredas tillfredsställande.

Etl mål i en förvaltningsdomstol fär handläggas och avgöras ulan hinder av vad som annars är föreskrivet om muntliga förhandlingar, om saken kan utredas tillfredsställande utan en sädan förhandling.

22      § Kan en part vid allmän domstol antas vara ur stånd att ta till vara sin
rätt på grund av förhällanden som avses i 2 § första och andra styckena,
skall rätten förordna ett särskilt ombud för honom, om det är av synnerlig
vikt för honom eller för motparten att målet eller ärendet handläggs och
avgörs eller om detta är angeläget frän allmän synpunkt.

Ett särskilt ombud skall entledigas så snart parten personligen eller genom elt eget ombud kan ta fill vara sin rätt.

Till särskilt ombud bör en advokat förordnas, om en sädan finns tillgäng­lig-

Etl särskill ombud får inte motta delgivning av stämning i brottmål. I övrigt skall bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsom­bud med fullmakt för etl visst mål tillämpas.

23      § Ett särskilt ombud har räll lill skälig ersättning av allmänna medel
för arbete, tidsspillan och ufiägg. Ersättningen fastställs av rätten.

I fråga om kostnaderna för ombudet skall bestämmelserna i lag om parts rällegängskostnad tillämpas utom beträffande ersättning för ränla. Mot­part eller annan som är ersältningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas all utge ersättningen lill slaten. Belopp, som inle annan sålunda förpliktas erlägga, skall återbetalas fill slalen av den för vilken ombudet har förordnats, dock inle i den män del överstiger del för honom gällande maximibeloppet för rällshjälpsavgifl vid allmän rättshjälp enligt, rätis­hjälpslagen (1972:429).


 


Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen före-     Prop. 1987/88:6 skrivet belopp, skall äterbetalningsskyldighet inle åläggas.

Beträffande kostnaderna för ell särskilt ombud för en tilltalad i brottmål tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan alt till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.

24      § När en nämndeman har förhinder får rättens ordförande kalla någon
lill Qänslgöring som är valbar lill nämndeman inom eller ulom domkretsen.

När en särskild ledamot, teknisk ledamot eller nägon annan sådan leda­mot i domstol har förhinder fär en annan lämplig person tillkallas.

25  § Om inte någon behörig person finns att tillgå för ett uppdrag som offentlig försvarare, fär en annan lämplig person förordnas.

26  § Bestämmelserna i 11-16 §§ tillämpas i stället för 17-25 §§ såvitt gäller domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden.

27  § Om den som skall höras under förundersökning bedöms kunna inställa sig till förhöret utan avsevärda olägenheter men underlåter att inställa sig på kallelse, fär han hämtas även om avståndet mellan platsen för förhöret och hans bostad eller uppehållsplals är längre än som anges i 23 kap. 7 § rättegångsbalken.

28  § Om det är av synnerlig vikt för utredningen av etl brott för vilket det är föreskrivet fängelse i tvä är eller mer, fär rätten belräffande en telefon­apparat, som innehas av den som är skäligen misstänkt för brottet eller som kan komma all användas av honom, tillåta atl samtal förhindras eller fördröjs, all anslutningen stängs av för samtal eller all televerket lämnar uppgift om samtal lill eller från apparaten. Sådant tillstånd meddelas pä yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Del får gälla för högst en månad från den dag då tillståndet delgavs behörig befattningshavare hos televerket. Samma tid gäller för tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbal­ken lill avlyssning av telefonsamtal.

Kan del befaras alt det skulle medföra en sädan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen ifall rättens till­stånd skall inhämtas enligt första stycket, får åtgärden beslutas av under­sökningsledaren eller åklagaren. Detsamma gäller kvarhållande av försän­delse enligl 27 kap. 9 § rättegångsbalken. I del fallet skall anmälan som avses i tredje stycket i nämnda paragraf göras hos den som har fattat •beslutet. Denne skall pröyabeslagsfrägan.

Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ell beslut med slöd av andra stycket, skall det genast anmälas hos rätten. Anmälan skall vara skriftlig och innehålla skälen för beslutet. Rätlen skall pröva ärendet snabbt. Anser rätten atl beslutet inte bör beslå, skall det upphävas.

Gemensamma bestämmelser

29   § Mäl och ärenden skall handläggas i den turordning som krävs av hänsyn till allmänna intressen. Om de är av belydelse för totalförsvaret, skall de ges särskilt företräde.

30   § Regeringen får föreskriva om anstånd med val av ledamöter i beslu­tande kommunala församlingar eller av innehavare av andra allmänna uppdrag. I en sädan föreskrift skall del sältas ul en ny lid för valet och anges vad som återstår av mandatperioden. Detsamma gäller i fråga om allmänna uppdrag i vilka tillsättningen sker på annat sätt än genom val.


 


29  §    Regeringen får föreskriva atl fler suppleanter skall utses än som     Prop. 1987/88:6 annars är föreskrivet samt atl tid för sammanträde, förrättning eller fullgö­rande av nägon annan uppgift skall ändras.

30  §    Regeringen fär föreskriva om förlängning av

1.    tiden för överklagande eller omprövning, för ansökan om resning, för
besvär över domvilla eller för annan liknande åtgärd,

2.  annan tidsfrist för atl anhängiggöra eller bevaka talan hos domstol,

3.  den tid inom vilken en ansökan eller anmälan eller en annan liknande åtgärd annars mäste vidlas för all en förmån eller en rättighet skall bevakas eller en skyldighet fullgöras.

En kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta en föreskrift enligl första stycket I och 2 om en förlängning av liden till tre veckor från dagen för kungörelsens utfärdande, om regeringen inte föreskriver annal.

33  § Har en skrivelse med överklagande kommit in för sent lill en myn­dighet och kan det skäligen antas all laga förfall förelegal pä grund av förhällanden som avses i 2 § första och andra styckena, skall skrivelsen anses ha kommit in i rätt tid; om den kommit in inom tre veckor frän det förfallet upphörde. Har del som nu sagts tillämpats när en part vädjat i tvistemål eller brottmål, räknas den lid som anges i 50 kap. 2 § och 51 kap. 2 § rättegångsbalken från den dag då rätten beslutat alt inle avvisa vade-lalan.

34  § För fall dä någon på grund av förhällanden som avses i 2 § första och andra styckena försuttit liden för all anhängiggöra eller bevaka talan hos domstol, ansöka om resning eller anföra besvär över domvilla, eller annars försuttit den tid inom vilken en ansökan eller en anmälan eller en annan liknande åtgärd vid en myndighet måsle vidtas för atl en förmän eller en rättighet skall bevakas eller en skyldighet fullgöras, fär regeringen föreskri­va atl en myndighet efter ansökan får sätta ut en ny tid för åtgärden.

35  § Sådan ansökan som avses i 34 § eller ansökan om återställande av försullen lid enligl 58 kap. 12 § rättegångsbalken skall göras inom tre veckor sedan förfallet upphörde eller inom den längre tid som regeringen föreskriver.

Bestämmelsen i 58 kap. 12 § rättegångsbalken om all ansökan skall göras senast inom ett år frän den dag dä liden gick ut skall inte tillämpas, om sökanden inte har kunnat iaktta bestämmelsen på grund av förhållan­den som avses i 2 § första och andra styckena.

36        § Delgivning med den som Qänstgör vid försvarsmakten skall ske
genom en militär myndighels försorg. Ett intyg av en sådan myndighet
skall gälla som fullt bevis all delgivning har skett på det sätl som anges i
intyget. Avser ddgivningen personlig inställelse, skall intyget om ddgiv­
ningen innehålla uppgift om huruvida den kallade är förhindrad all inställa
sig på grund av sin Qänslgöring.

Delgivning med den som Qänstgör inom försvarsmakten fär inle ske på de sätl som avses i 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428). Har delgiv­ning annars skett enligl delgivningslagen, skall den anses ha skett på behörigt vis, även om den inte har verkställts genom militär myndighet.

Regeringen fär föreskriva om andra avvikelser från vad som annars gäller i fråga om delgivning i mäl och ärenden hos domstolar och andra myndigheter.


 


37        §   Har en föreskrift meddelats enligt 30 § eller har ett val inte hållits av     Prop. 1987/88:6
andra skäl, skall den tidigare innehavaren kvarstå i uppdraget till dess att

någon annan har valls och lillträll uppdraget.

Bestämmelser om alt en nämndeman eller annan innehavare av ett uppdrag vid en myndighet får avsäga sig uppdraget på grund av att han redan har haft detta under en viss tid eller har uppnätt en viss älder skall inle tillämpas.

Även om liden gär ul för förordnande som särskild ledamot eller annan sädan ledamot i domstol, som ledamot eller som ersättare i arbetsdomsto­len eller som särskild sakkunnig i förvaltningsdomstol, skall förordnandet bestå tills ett nytt beslut meddelas.

38        §    Har regeringen föreskrivit alt 5-37 §§ inte skall tillämpas längre,
skall

1.    bestämmelserna i 37 § första stycket ändå tillämpas till dess atl någon
annan skall tillträda uppdraget,

2.  den som har deltagit i handläggningen av etl mål eller ärende på grund av bestämmelserna i 24 § eller 37 § andra eller tredje stycket allQäml vara behörig i del målet eller ärendet,

3.  den som har förordnats till särskill ombud enligl 22 § ha kvar sitt uppdrag till dess han entledigas enligl föreskrifterna i samma paragraf.

En föreskrift om all 5-37 §§ inte skall tillämpas längre inverkar inle på lid som dessförinnan har förlängts enligl 32 §. Bestämmelserna i 34 och 35 §§ skall fortfarande tillämpas, om tiden har börjat löpa innan föreskrif­ten trädde i kraft.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2.  Genom lagen upphävs

 

a)   lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhel vid krig eller krigsfara m.m.,

b)  lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegängen vid krig eller krigsfara m. m.,

c)   kungörelsen (1943:137) om fillämpningen av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyn­digheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

3.    Om del i en lag eller i en författning som har beslutals av regeringen
hänvisas lill en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag,
tillämpas i stället den nya föreskriften.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap

Härigenom föreskrivs atl i 11 § lagen (1964:63) om kommunal bered­skap' orden "lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angående stats-och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m." skall bytas ut mot "lagen (1987:000) om förfarandet hos kommu­nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs­fara m. m."

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
' Lagen omtryckt 1984:1027.
                                                                                10


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:6

Lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal kristidsför­valtning

Härigenom föreskrivs atl i 6 § lagen (1973:861) om lokal kristidsförvalt­ning' orden "lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angående stals-och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m." skall bytas ut mot "lagen (1987:000) om förfarandet hos kommu­nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs­fara m. m."

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lagen omtryckt 1978: 270.                                                              11


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1987/88:6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom, Jo­hansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om de offentliga organens verksamhet vid krig eller krigsfara

1 Inledning

Den författningsmässiga beredskapen är en viktig del av totalförsvaret. På gmndlagsnivä finns särskilda bestämmelser om krig och krigsfara främst i 13 kap. regeringsformen (RF, omtryckt 1985:866). Efter bemyndigande av regeringen tillkallade jag en kommitté med uppgift bl. a. all se över dessa bestämmelser. Kommittén, som antog namnet folkstyrelsekommittén, av­gav våren 1986 betänkandet (SOU 1986:28) Folksiyrelsen under krig och krigsfara. (Ledamöter när betänkandet avgavs var fil. dr. Hilding Johans­son, ordförande, riksdagsledamöterna Nils Berndtson och Anders Björck, kommunalrådet Lars Eric Ericsson, tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö, landshövdingen Björn Molin, riksdagsledamöterna Mona Sahlin och Olle Svensson samt parfisekreleraren Bo Toresson.)

Sammanfattningar av belänkandet och av kommilléns lagförslag bör fogas lill protokollet i delta ärende som bdaga 1 resp. bdaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinslan­serna bör fogas till protokollet som bilaga 3. En sammanställning av re­missyttrandena har gjorts i juslitiedeparlementet och finns tillgänglig i ärendet (dnr 1086-86).

Jag kommer i avsnitt 3 att lägga fram förslag pä grundval av kommilléns belänkande. I samma avsnill skall jag ocksä behandla en annan särskild fråga som rör 13 kap. RF.

De särskilda grundlagsbestämmelserna om krig och krigsfara komplette­ras av ätskilliga författningar pä lägre konstitutionell nivå, s.k. bered-skapsförfallningar. Tvä beredskapslagar av central belydelse inom den offentliga sektorn är lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angäende stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhel vid krig eller krigsfara m.m. (ändrad senast 1986:661, den s.k. administrativa full­maktslagen, AFL) och lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angå­ende domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (ändrad senast 1986:660, den s.k. särskilda rätlegångslagen, SRL). Lagarna är föråldrade.

Inom jusliliedepartemenlel har utarbetats förslag om en modernisering
av AFL och SRL i form av två departementspromemorior. I den ena
            12


 


promemorian (Ds Ju 1982:9) De offentliga organens verksamhel vid krig Prop. 1987/88:6 eller krigsfara 1. Förvaltningsmyndigheter och kommuner (förvaltnings­promemorian) föresläs bl. a. en ny administrativ fullmaktslag som är av­sedd alt ersätta AFL. I den andra departementspromemorian (Ds Ju 1983:8) De offentliga organens verksamhel vid krig eller krigsfara 2. Dom­stolar (domslolspromemorian) läggs fram förslag fill en judiciell fullmakts-lag i stället för SRL. Promemoriornas sammanfattningar och lagförslag bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 4 och 5 resp. 7 och 8. Promemoriorna har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstan­serna bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 6 resp. 9. Sammanställningar över remissyttrandena har gjorts och finns tillgängliga i lagstiftningsärendena (dnr 1950-82 resp. 1382-83).

Mot bakgrund bl.a. av vad som förordals i förvaltningspromemorian tillkallade chefen för dåvarande kommundeparlemenlet en särskild utreda­re (fastighelschefen Sture Holmqvist) med uppdrag atl se över den kom­munala beslutsprocessen m. m. under beredskap och krig. Utredaren, som har bedrivit sitt arbete under namnet utredningen om den kommunala beslutsprocessen m. m. under beredskap och krig (KBK- utredningen), har lämnat över belänkandet (Ds Fö 1984: 3) Kommunal beslutsordning under beredskap och krig (i det följande kallat KBK-belänkandel). Betänkandets sammanfattning och lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 10 och / /.

KBK-belänkandel har remissbehandlats. En förteckning över remissin­stansema bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 12. En sam­manställning över remissyttrandena har gjorts i försvarsdepartementet och finns tillgänglig i ärendet (dnr 87-616).

Regeringen beslutade den 26 februari 1987 atl inhämla lagrådels yttrande över förslag lill

1.  lag om förfarandet m. m. hos kommunerna, förvaltningsmyndigheter­na och domstolarna under krig eller krigsfara,

2.  lag om ändring i lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter,

3.  lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

4.  lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal kristidsförvallning.

Förslagen hade upprättats i justitiedepartementet pä grundval av prome­moriorna och KBK-belänkandel saml remissyttrandena över dessa för­slag. De lagförslag som remitterades lill lagrådet bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 13.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen. Lagrådels yltrande bör fogas lill protokollet som bilaga 14. Som jag återkommer lill godtar jag i huvudsak lagrådels förslag lill ändringar i de remitterade förslagen. Jag anser ocksä all vissa redaktionella ändringar bör göras i de remitterade förslagen.

Det framlagda lagförslaget under punkt 1 med vidtagna ändringar har
regeringen överlämnat lill kyrkomötet för yttrande (regeringens skrivelse
1987:3 till kyrkomötet). Kyrkomötet har inte haft någon annan erinran mol
förslaget än atl det har gett regeringen till känna atl vissa bestämmelser bör
ändras så all de omfattar stiftsfullmäktige, stiftsstyrelser m. m. enligt för-
  13

slag i regeringens skrivelse 1987:1 lill kyrkomötet.


 


Jag avser atl i avsnill 4 la upp frägan om en reformering av den admini-     Prop. 1987/88:6 strativa och judiciella fullmaktslagsliflningen. I samband med alt jag be­handlar de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i milt förslag i denna del kommer jag atl gä in pä lagrådets och kyrkomötets synpunkter.

Med anledning av all del i regeringens skrivelse 1987:1 lill kyrkomötet finns förslag om att lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter skall ersättas av en ny församlingslag har det fömt under 2 nämnda ändrings­förslaget fält utgä.

Jag har i detta lagstiftningsärende samrått med cheferna för försvars-resp. civildepartementet.

De flesta bestämmelserna i den nya lag som föreslås ersätta AFL och SRL svarar mot föreskrifter i dessa två lagar. För all underlätta överblick­en av mitt lagförslag bör en jämförande sammanställning över bestämmel­serna fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 15.

2 Författningsberedskapen som en del av totalförsvaret

Ett starkt och allsidigt totalförsvar skapar redan i fred förtroende i omvärl­den för vår vilja och förmåga atl försvara oss. För atl vår motståndskraft mot yttre hot skall bli så hög som möjligt skall alla samhällsfunktioner som har viktiga uppgifter under kriser och i krig kunna ställas om för att verka i sädana situationer. Totalförsvaret omfattar i krig hela del omställda sam­hället (prop. 1986/87:95 s. 30). Utifrån denna breda syn på totalförsvaret har målen för del svenska totalförsvaret formulerats. Bl.a. skall total­försvarets beredskap snabbt och effektivt kunna anpassas till aktuella situationer genom balanserade och samordnade ätgärder.

För all vi skall kunna nä della mäl är det viktigt alt det redan i fredslid skapas en god förfaltningsberedskap, dvs. möjlighet all anpassa normgiv­ningen lill kris- och krigsförhällanden. I etl samhälle som vårt där den offentliga makten utövas under lagarna (1 kap. 1 § RF) och lagstiftningen spänner över vida fäll av samhällslivet säger det sig självt att delta är en central del av totalförsvaret.

Grundläggande för förfatlningsberedskapen är den förhållandevis utför­liga reglering som återfinns i RF:s särskilda kapitel om krig och krigsfara, 13 kap. Kapitlet innehåller huvudsakligen bestämmelser om riksdagens och regeringens verksamhel under krig och vid krigsfara.

Bestämmelserna innebär bl. a. all riksdagen skall kallas lill riksmöte, om
inle riksmöte redan pågår (13 kap. 1 § RF). Råder del krig eller är krigsfa­
ran omedelbar, skall om förhållandena kräver del en inom riksdagen ut­
sedd krigsdelegation, som består av talmannen och femtio övriga ledamö­
ter, träda i riksdagens ställe (13 kap. 2 § RF). Krigsdelegalionen utövar i
princip de befogenheter som annars tillkommer riksdagen (13 kap. 3 §
RF). Om såväl riksdagen som krigsdelegationen är förhindrade atl fullgöra
sina uppgifter, skall uppgifterna med vissa undantag överläs av regeringen
(13 kap. 5 § RF).
                                                                              14


 


I 13 kap. RF finns vidare gmndläggande bestämmelser om den s.k. Prop. 1987/88:6 beredskapslagstiflningen: med slöd av bemyndigande i lag kan regeringen meddela föreskrifter i visst ämne som enligl grundlag annars skulle ha meddelats genom lag. Förutsättningen för atl elt sådant bemyndigande skall få UtnylQas är atl landet är i krig eller krigsfara eller all det råder sädana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari landet har befunnit sig (13 kap. 6 § RF). Under krig och vid omedelbar krigsfara kan regeringen vidare med stöd av riksdagens bemyn­digande med vissa begränsningar besluta alt uppgifter som enligt grundlag ankommer pä regeringen skall flyttas över till annan myndighet (13 kap. 8 § RF).

I 13 kap. 13 § RF föreskrivs att undantag från principen alt beslutande­rätten i kommunerna skall utövas av valda församlingar får föreskrivas i lag vid krig eller krigsfara. Denna bestämmelse infördes genom grundlags-beslut är 1985 efter förslag i förvaltningspromemorian (prop. 1985/86:83, KU 1985/86:18, 1986/87:1, SFS 1985:863).

Vidare finns i 13 kap. RF bestämmelser om de offentliga organens verksamhel på ockuperat omräde (10 §), om statschefen (11 §) och om val (12§).

Med slöd av de grundlagsbestämmelser som alltsä filialer alt riksdagens och regeringens befogenheter i viss utsträckning delegeras till regeringen resp. andra myndigheter har riksdagen redan i fredstid beslutat s. k. full­maktslagar. Dessa har antagils med stöd i 13 kap. 6 § RF eller har beslutats under den äldre regeringsformen och gäller då med slöd av övergångsbe­stämmelserna lill RF.

AFL och SRL är sådana fullmaklslagar. Som exempel på annan bered­skapslagstiftning kan nämnas de regleringar som gäller i fräga om förfogan­de, ransonering och Qänsteplikt under krig eller liknande förhällande. Beredskapsförfatlningar har ocksä beslutats av regeringen och kan vidare förekomma pä myndighetsnivå.

Gemensamt för de författningar som jag nu syftat på är atl de är besluta­de i fredslid men inte har satts i fillämpning. Beredskapslagstiflningen kan också ha formen av särskilda paragrafer i författningar som i övrigt filläm­pas under vanliga förhällanden. Elt exempel på detta är 63 och 64 §§ räddningsQänstlagen (1986:1102). En tredje form av förfaltningsberedskap utgörs av s. k. skrivbordsförfallningar, dvs. utkast lill lagar och förord­ningar som är avsedda atl kompletteras och snabbt beslutas i ett kritiskt läge.

Elt ständigt aktuellt problem är att författningsberedskapen måste an­passas till de behov som vid varje tillfälle föreligger av hänsyn till total­försvaret. Delta problem har berörts senast i prop. 1986/87:95 om total­försvarets fortsatta ulveckling (s. 99 f.).

Som framgått kommer jag i avsnitt 3 och 4 atl la upp frågor om ändringar
i den författningsmässiga beredskapen dels på gmndlagsnivä, dels i fråga
om den administrativa och judiciella fullmaktslagsliflningen. Mina förslag
där skall ses mot bakgrund av behovet av all anpassa också dessa centrala
normgivningsområden fill den fortgående utvecklingen pä totalförsvarets
omräde i övrigt.
                                                                               15


 


3 Regeringsformen

3.1 Grundlagsregler om krig och krigsfara


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Regler om förhållandena under krig och krigsfara bör även fortsättningsvis ingå i regeringsformen.


Folkstyrelsekommitténs förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del tillstyrker förslaget. Samhällsvetenskapliga fakulletsnämnden vid Göte­borgs universitet ifrågasätter dock om man inte bör avstå från alllför specificerade bestämmelser och koncentrera regleringen till del väsentliga. Även Medborgarrällsrördsen anser att reglerna i 13 kap. RF bör minskas ned till etl minimum gällande ökade befogenheter för regeringen och atl man i övrigt i största möjliga utsträckning bör förlita sig pä konstitutionell nödrätl.

Skälen för mitt förslag: Vid tillkomsten av den nya regeringsformen fördes en livlig debatt i vissa av de frågor som aktualiserats under grund­lagsarbetet. Frågan om rikels styrelse under krig och krigsfara tillhörde inle dessa frågor. På senare år har emellertid frän lid lill annan förekommit debatt i ämnet. Den har främsl rört tvä frägor, nämligen dels om del över huvud laget är lämpligt all ha grundlagsregler i ämnet, dels om utformning­en av de regler som gäller de stafiiga organens verksamhet under ockupa­tion är lämplig.

Sverige är en rättsstat. En av de grundläggande principema för den svenska folksiyrelsen är nämligen, som också folkslyrelsekommillén fram­hållit, principen om all maktutövnings lagbundenhet. Grundsatsen om maktutövningens lagbundenhet gäller alla offentliga organ, dvs. såväl riks­dagen och regeringen som kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna.

En stat i krig eller krigsfara kan komma alt utsättas för slora påfrestning­ar. Det kan då uppkomma situationer där det blir omöjligt för de offentliga organen alt verka i den konstitutionella ordning som gäller för normala förhållanden. Denna kan endast i begränsad omfattning utformas sä att den är avpassad också för extraordinära förhållanden.

Behovet av all i krissituationer kunna göra avsteg från den vanliga konstitutionella ordningen mäste därför tillgodoses på någol annat sått. Tanken alt statsorganen i sådana situationer skulle ha rätt alt sätta sig över grundlagen, idén om s.k. konstitutionell nödrätt, stämmer illa överens med principen om maktutövningens lagbundenhet. Självfallet gäller för krigsförhällanden i ännu högre grad än i fredstid all akuta nödsituationer kan uppkomma som framtvingar en avvikelse frän gällande normer. Men planeringen bör inte rimligen fä bygga på den konstitutionella nödrälten som princip.

Jag delar därför inte uppfattningen att reglerna i 13 kap. RF om krig och krigsfara bör minskas ned lill ett minimum. Tvärtom ansluter jag mig -liksom folkstyrelsekommittén och del stora flertalet remissinstanser — till


16


 


den ståndpunkt som intogs vid tillkomsten av 1974 ärs RF, nämligen all den konstitutionella nödrälten är en alllför osäker grund för statsmakter­nas handlande i orostider. Ell system som utgär frän möjligheten alt i en krissituation handla utan alt vara bunden av grundlagens regler skulle inte bara innebära en frihet för de legitima statsmakterna alt i obundna former handla i nationens intresse. Den skulle samtidigt kunna innebära en grund för oansvariga grupper att försöka gripa makten i kritiska lägen. Den skulle dessutom kunna försvaga den svenska statsledningens motståndskraft mol obehöriga påtryckningar från främmande stater atl vidta olika ätgärder. Om man upprätthåller principen all svensk lag skall gälla under alla om­ständigheter, är det lättare att slå emot sådana påtryckningar, särskill om de åtgärder som begärs skulle förutsätta grundlagsändring.

All i förväg försöka förutse och reglera alla de olika situationer som kan uppkomma under krig eller krigsfara är en omöjlig uppgift. Om man i grundlag skall införa bestämmelser i ämnet, måste dessa därför vara sä utformade att de ger del behövliga utrymmet för statsorganen alt vidta de åtgärder som krävs i den aktuella situationen.

Samtidigt är det givelvis av yttersta vikt att man ulformar grundlagsreg­lerna så att grundläggande principer i värt styrelseskick upprätlhälls i största möjliga utsträckning.

Enligl min mening innebär de nuvarande reglerna i 13 kap. RF i del stora hela en lämplig avvägning mellan de motstående intressen som här gör sig gällande. Jag kan ocksä konstatera atl folkstyrelsekommittén efter en genomgäng av alla bestämmelserna i grundlagskapitlet föreslår bara förhål­landevis begränsade ändringar av detta. Denna bedömning i stort har inte mötts av invändningar under remissbehandlingen, om man bortser från den nyssnämnda uppfattningen atl bestämmelserna i 13 kap. RF bör mins­kas till elt minimum.

Med den nu angivna utgångspunkten kommer jag alt i följande avsnitt behandla dels frågan om utformningen av de regler som bör gälla för de offentliga organen under ockupation, dels en särskild fråga som rör krigs­delegationens verksamhet vid krig eller krigsfara.


Prop. 1987/88:6


3.2 Ockupationsförhållanden


Mitt förslag är

att varken riksdagen, dess krigsdelegafion eller regeringen får fatta beslut pä ockuperat omräde,

att pä sädant omräde inle heller fär utövas befogenhet som till­kommer någon i egenskap av ledamot av dessa organ,

att statschefen skall anses förhindrad atl fullgöra sina uppgifter pä ockuperat omräde,

att val lill riksdagen eller kommunala församlingar inte får hållas pä ockuperat omräde

samt atl det av regeringsformen klart skall framgå all det åligger varje offentligt organ alt på ockuperat område handla på del sätt som bäst gagnar försvarsansträngningarna och molståndsverksam-heten saml civilbefolkningens skydd och svenska intressen i övrigt.


17


2    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 6


Folkstyrelsekoinmitténs förslag överensstämmer i sak med milt ulom i     Prop. 1987/88:6 fräga om statschefen.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Den enda remissinstans som i princip avstyr­ker förslaget är juridiska fakultelsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser atl de anförda argumenten för ell totalförbud för riksdagen, krigsdelegationen och regeringen att fatta beslut pä ockuperat omräde inte är övertygande. Kammarrätten i Sundsvall mot­sätter sig inle förslaget men förordar all förslaget om totalförbud att fatta beslut på ockuperat område föregås av en mer ingående bedömning av konsekvenserna och alt begreppen krig och ockupation belyses närmare.

Juridiska fakultelsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet och Medborgarrällsrördsen menar att statschefen i krig spelar en betydelsefull roll som symbol för etl folks molsländsvilja och all ell fullgörande av statschefens funktioner inte obetingat kan göras beroende av alt denne befinner sig pä samma ort som regeringen.

Flera remissinstanser, bl.a. jusfitiekanslern, överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap, anser att del bör komma lill tydligare uttryck i grundlagen atl en ockuperande stat inte kan ställa nägra som helst andra folkrältsliga anspråk än sädana som är förestavade av rent humanitä­ra skäl.

Skälen för mitt förslag:

Allmänna förutsättningar

Ell av huvudsyftena med 13 kap. RF är som framgått all öppna möjlig­heter för statsmakterna att i krig eller vid krigsfara handla i friare former än dem som gäller för normala situationer. Ell annat syfte med kapitlet är all del skall ulgöra elt skydd för de grundläggande dragen i den svenska folkstyrelsen, och della oavsett hur krigshändelserna utvecklar sig. Det är mot denna bakgrund naturligt atl kapitlet även kommer all innehålla regler om vad som fär men framför allt inte fär ske om landet hell eller delvis skulle bli ockuperat. Regler som berör förhållanden under ockupation är pä intet säll ell uttryck för defaitism. En ockupation av nägon del eller av hela landet innebär inte alt kampen upphör, men om svenskt tertitorium ockuperas skall de offentliga organ som bedriver verksamhet pä det ocku­perade omrädet fortsätta alt tillämpa svensk lag.

Under senare år har väckts en debatt om utformningen av de regler som gäller de statliga organens verksamhet under ockupation. Folkstyrelse­kommittén har i sill belänkande (SOU 1986:28 s. 39-42) redovisat den kritik som har framförts mot nuvarande reglering.

Min liksom folkstyrelsekommitténs utgångspunkt är atl de övergripande
målen för svensk säkerhetspolitik och för totalförsvaret är atl bevara vårt
lands nationella oberoende. Ett militärt angrepp skall kunna mötas varifrån
det än kommer. Våra stridskrafter skall därvid ulnyftjas i syfte atl förhind­
ra all en angripare fär fast fot på svensk mark. Skulle angriparen likväl
lyckas tränga längre in på värt territorium skall ett effektivt och uthålligt
motstånd kunna genomföras i vaQe del av landet.
                                               I


 


Om Sverige trots vår säkerhetspolitik och våra lolalförsvarsförberedel- Prop. 1987/88:6 ser utsätts för angrepp, kan man inte bortse från möjligheten att i varje fall delar av landet skulle kunna bli ockuperade. Det måste därför finnas grundlagsregler som tillförsäkrar alt del finns svenska statsorgan som på laglig grund kan leda kampen för befrielsen, antingen från fria delar av landet eller, om det visar sig nödvändigt, från något annat land.

Den reglering av förhållandena under krig och krigsfara som finns i 13 kap. RF är avsedd att tillgodose detta syfte. Säväl riksdagens krigsdele­gation som regeringen fömlsälts kunna verka i exil. Om krigsdelegationen har övertagit riksdagens uppgifter, saknar en riksdag bestående av ledamö­ter i ockupationsmaktens händer helt konstitutionella befogenheter. Krigs­delegalionen får över huvud tagel inle fatta beslut pä ockuperat omräde (13 kap. 3 § RF).

Krigshändelserna kan emellertid ha utvecklats så snabbi alt nägol för­ordnande om alt krigsdelegalionen skall träda i funktion inte har hunnit meddelas. För den fortsalla molståndskampen skulle del enligt min me­ning vara mycket olyckligt om riksdagen från ockuperat område skulle kunna sätta regeringen ät sidan, om denna befinner sig i frihet. Om förhål­landel är del motsatta, kan del tvärtom vara väsentligt att kunna ersätta en fillfångatagen regering, så all den inte med åberopande av atl riksdagen inte kan fullgöra sina uppgifter (13 kap. 5 § RF) förklarar sig överta dessa. Som RF i dag är utformad kan det hävdas atl det finns slöd för riksdagen att avsätta regeringen i båda dessa situationer (13 kap. 4 § RF).

Även i en annan situation kan del uppstå tvekan om det rättsliga läget. Folkslyrelsekommillén erinrar om alt regeringen enligl 7 kap. 4 § RF är beslutför om minsl fem statsråd deltar i regeringssammanträdet. Regering­en består emellertid av ca 20 statsråd. Om nägra statsråd faller i fiendens händer medan andra befinner sig i frihet, skulle en situafion kunna upp­komma där tvä regeringar var för sig gör anspråk på att vara landels enda lagliga regering.

Som folkstyrelsekommittén framhållit är det en folkrättslig princip att civilbefolkningen inom ockuperat omräde skall behälla sin lojalitet mol den lagliga regeringen, oavsett om denna befinner sig inom eller utanför landels gränser. Befolkningen skall därför följa de bestämmelser som regeringen utfärdar gällande bl. a. motståndet mot ockupationsmakten.

Ett av syftena med RF:s regler om krig och krigsfara är atl trygga den svenska folkstyrelsen. Under en ockupation av Sverige är det uppenbart atl någon folkslyrelse värd namnet inte är möjlig. Endasl genom organ som är i frihet kan en folkslyrelse fungera. Med alt vara i frihet avses i detta sammanhang alt vistas på icke ockuperat svenskt territorium eller i exil. Helt fri är naturligtvis endast den riksdag eller regering som befinner sig på egel terrilorium som den själv kontrollerar. I exil blir handlingsfriheten begränsad lill den aktivitet värdlandets statsledning tillåter. Utgångspunk­ten mäste emellertid vara att en riksstyrelse i exil skall betraktas som friare än en som befinner sig på ockuperat område. En sådan kommer alltid att bli beroende av vad ockupationsmakten anser sig kunna tillåta.

I likhet med folkstyrelsekommittén och de allra flesta remissinslanserna
anscrjag därför att den grundläggande principen skall vara all de ledamö-
         19


 


ter av riksdagen och regeringen som befinner sig i frihet - pä svenskt     Prop. 1987/88:6

territorium eller i exil - skall anses som bärare av all konstitutionell

behörighet till skillnad frän dem som befinner sig i ockupationsmaklens

våld eller i vart fall under dess kontroll. På så sätt säkras alt den svenska

folkstyrelsen endast kommer att utövas av organ vilkas molsländsvilja och

demokratiska representativitet är obruten.

Med anledning av atl kammarrätten i Sundsvall ifrågasatt om inle be­greppen krig och ockupation bör belysas närmare vill jag i della samman­hang framhälla alt del naturligtvis kan synas ligga nära till hands all dessa begrepp lolkas under hänsynslagande till vedertagen folkrätlslig termino­logi. Med krig brukar inom folkrätten förslås en väpnad konflikl mellan två eller flera stater av vilka minst en anser sig vara i krig Qfr bl. a. art. 2 i var och en av 1949 ärs Genéve-konventioner angäende skydd för krigets offer, SÖ 1953:14-17, och SOU 1984:56 s. 48). Ockupation brukar definieras som ell tillstånd enligt vilkel en krigförande part tillfälligt övertar den faktiska makten över en annan stats territorium eller delar av delta Qfr art. 42 i del lill den Qärde av 1907 års Haag-konventioner fogade lanlkrigs-reglemenlet, SFS 1910:153; se vidare SOU 1984:56 s. 53 f.).

Dessa definitioner innehåller emellertid vissa oklarheter, och till delta kommer all man inom modern folkrätt i allt mindre utsträckning skiljer mellan krig och andra mellanstatliga väpnade konflikter. Skulle värt land bli föremål för ett väpnat anfall, kan ocksä förhållandena otvivelakligt länkas vara sädana att krig skall anses föreligga bäde i regeringsformens och i beredskapslagstiftningens mening redan innan nägon officiell förkla­ring om krigslillsländ utfärdas.

Bl. a. med hänsyn lill vad som har anförts nu anscrjag i likhet med vad som uttalades i förarbetena lill 1974 års regeringsform (prop. 1973:90 s. 447) all del inte skulle vara ändamålsenligt atl i grundlagen närmare ange vilka slags handlingar som skall anses innebära att krigstillstånd inträder. Jag ansluter mig vidare till uttalandel i samma proposition om atl man måsle förutsätta alt RF:s bestämmelser om krig alllid skall vara tillämpliga om rikel är helt eller delvis ockuperat. Inte heller begreppet ockupation torde lämpligen böra definieras i lagen.

Riksdagen

Enligl nuvarande reglering får riksdagen inle falla sädana beslut pä ocku­perat omräde som innebår sfiflande, ändring eller upphävande av grund­lag, riksdagsordningen, lag om val lill riksdagen eller ändring av lagstift­ningen om vissa brott av särskild belydelse för förhållandel mellan ockupa­tionsmakten och medborgarna. Inte heller får någol ärende avgöras av riksdagen, om inle minsl tre Qärdedelar av ledamöterna deltar i avgörandet (13 kap. 10 § RF).

Av förarbetena lill regleringen (prop. 1973:90 s. 459 ff.) framgår alt
argumenten för en begränsning av möjligheterna för svenskt lagsfiflande
organ all fatta beslul pä ockuperat omräde är dels risken för all ockupa-
fionsmakten utnylQar riksdagsledamöter som står under dess inflytande lill
all åsladkomma ell följsamt lagstiftande organ som har etl sken av laglig-
    20


 


hel, dels all en ockupant kan länkas komma alt utsätta riksdagen för     Prop. 1987/88:6

obehöriga påtryckningar. Argumentet mot en sådan begränsning är all det

normalt är mest fördelaktigt för medborgarna om den offentliga maklen

utövas av den egna statens organ. Avvägningen mellan dessa motstridiga

intressen har lett lill att krigsdelegationen är hell förbjuden all falla beslul

pä ockuperat omräde men att riksdagen kan falla beslut, dock endast om

tre Qärdedelar av ledamöterna deltar i avgörandet.

Enligt vad jag har anfört fömt kan emellertid nägon folkslyrelse i egent­lig bemärkelse över huvud taget inle förekomma genom verksamhel av riksdagen pä ockuperat omräde. Även om ockupationsmaklen skulle avstå frän alt söka påverka innehållet i riksdagens beslut, innebär ockupationen ändå med nödvändighet en inskränkning i riksdagens självbestämmande­rätt genom att normalt endast de beslul ockupanten anser sig kunna tolere­ra kommer att kunna verkställas.

Alt under sädana omständigheter medge riksdagen befogenhet all verka pä ockuperat omräde, vilkel etl par remissinstanser förordar i motsats lill folkstyrelsekommittén och majoriteten bland remissinstanserna, skulle som jag ser det under vissa omständigheter befaras ge det styre som ockupationsmaklen i en eller annan form har konlroll över elt sken av läglighel och därigenom motverka molståndsaktivitelerna.

I likhet med folkstyrelsekommittén och det stora flertalet av remissin­slanserna anser jag därför alt regeringsformen bör förbjuda inte enbart krigsdelegalionen ulan även riksdagen all falla beslul på ockuperat områ­de. I en sädan situation är det enligl min mening troligt all riksdagsledamö­terna kan göra en större insats för medborgarna genom all verka som samlande gestalter på sina hemorter i stället för atl befinna sig i huvudsta­den eller pä nägon annan plats som ockupationsmakten kontrollerar. Man undviker genom en sådan ordning också den risk för otillbörlig påverkan det skulle innebära all låta politiska beslut fallas under trycket av en ockupationsmakt.

Som folkslyrelsekommillén också förordat bör riksdagsledamöterna inle heller få verka i nägon annan befattning som de har just på grund av sitt ledamolskap. Inte bara riksdagen med sina utskott och andra organ som fär betraktas som olika sammansällningsformer av riksdagen blir därmed obehöriga all fullgöra sina vanliga uppgifter. Åven de riksdagsledamöter som ingår i t. ex. riksbanksfullmäktige och riksdagens revisorer skall sluta att utöva sina uppdrag.

Regeringen

Regeringen utövar sina befogenheter under ansvar inför riksdagen. Den
svenska folksiyrelsen bygger på en arbetsfördelning mellan riksdagen och
regeringen som gör alt även regeringens ställning är central i värt styrelse­
skick. Under krig och krigsfara gäller della i än högre grad än annars. Mol
alt regeringen har befogenhet atl verka pä ockuperat omräde, kan enligt
min mening anföras samma argument som mot all riksdagen får verka där.
Jag delar alltså uppfattningen hos folkstyrelsekommittén och de flesta
remissinslanserna atl även regeringen bör förbjudas all verka, om den inte
  21


 


befinner sig utom ockupationsmaktens kontroll. Inte heller bör enskilda     Prop. 1987/88:6 statsråd fä fatta beslut i regeringens namn eller i sin egenskap av regerings­medlemmar, l.ex. i sädana ärenden som gäller viss verkställighet inom försvarsmakten (7 kap. 3 § andra meningen RF) eller i ärenden där statsmi­nistern skall fatta beslul.

Milt förslag innebär atl statsråd inle skall kunna avsättas genom beslul som fattas under infiytande av ockupationsmakten. Om statsministern blir tillfångatagen, övergår dennes funktioner till någon av de regeringsmed­lemmar som befinner sig i frihet. Har statsministern utsett någol annal statsråd som sin ställföreträdare, övertar denne enligl 7 kap. 8 § RF stats­ministerns uppgifter. Om även ställföreträdaren befinner sig på ockuperat område eller om ingen ställföreträdare är utsedd, övertas slalsminisler-funklionen i stället av den regeringsmedlem som varit statsråd längst tid. Av de statsråd som Qänslgjort lika länge har den lill åren äldste företräde.

Principen atl enbart de regeringsmedlemmar som befinner sig i frihet får utöva sin befattning innebär alt det endasl är om sä gott som hela regering­en faller i ockupationsmaktens händer som del kan inträffa all del inte kommer alt finnas någon laglig regering. Så länge åtminstone fem statsråd befinner sig i frihet tillsammans - inom landet eller i exil — kommer del alllid alt finnas en laglig regering.

Statschefen

I 13 kap. 11 § RF föreskrivs alt statschefen bör följa regeringen, om rikel är i krig, och all han skall anses hindrad att fullgöra sina uppgifter som statschef om han befinner sig på annan ort än regeringen. Paragrafen har fillkommit för atl minska möjligheterna för en fiende, som har bemäkligal sig statschefens person, alt utnytQa denne för sina syften. Bestämmelserna i paragrafen avser inle endasl konungen, ulan var och en som uppehåller ämbetet som statschef Qfr 5 kap. 3 och 6 §§ RF).

I sin egenskap av samlande representant och symbol för landet som helhet fullgör statschefen en betydelsefull funkfion. Erfarenheterna från andra länder visar atl hans ställning får särskild belydelse under krig och krigsfara. Del är mol denna bakgmnd man skall se nuvarande regel om all statschefen under krig bör följa regeringen. När del i 13 kap. 11 § RF talas om atl statschefen skall anses hindrad all fullgöra sina uppgifter som statschef avses att han skall anses hindrad i den mening som anges i 5 kap. 3 § RF. Där sägs att om konungen av sjukdom, utrikes resa eller annan orsak är hindrad att fullgöra sina uppgifter som statschef, skall enligt gällande tronföljd en medlem av konungahuset, som inle är hindrad, inträ­da för alt som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter. Finns ingen sådan, kan riksdagen utse någon annan alt Qänslgöra som tillfällig riksföreståndare. Har ingen sådan utsetts, skall talmannen Qänsl­göra. Är han förhindrad inträder en vice talman.

Om konungen under sex månader ulan avbrott varit hindrad att fullgöra
sina uppgifter eller underlåtit atl fullgöra dem, skall regeringen anmäla
della lill riksdagen. Riksdagen bestämmer då enligt 5 kap. 5 § RF om
konungen skall anses ha avgått. Sädant beslut kan ocksä fattas av krigsde-
    22


 


legationen eller av regeringen, om någon av dessa har övertagit riksdagens     Prop. 1987/88:6 befogenheter. I detta sammanhang vill jag erinra om atl ell beslul enligl 5 kap. 5 § RF inte måste fattas så snart sex månader gått.

Kritik har riktats mol all konungen - i slället för all ansluta sig lill en i Sverige eller frän utlandet verkande motståndsrörelse - kan tvingas att ansluta sig fill en regering som befinner sig i ockupationsmaktens våld för atl inte riskera att avsättas. Den situation som åsyftas är den att också riksdagen verkar på ockuperat omräde eller i annat fall alt regeringen med åberopande av 13 kap. 5 § RF hävdar att den övertagit riksdagens uppgif­ter och beslutar alt avsätta konungen enligt 5 kap. 5 § RF.

Genom mitt ovan redovisade förslag att varken riksdagen eller regering­en skall fä falla beslul pä ockuperat område, kommer beslul enligl 5 kap. 5 § RF emellertid inle alt kunna fallas i de avsedda situationerna, varför problemet inte längre är aktuellt.

Till skillnad från folkstyrelsekommittén anser jag dock att en justering bör göras av bestämmelserna i 13 kap. 11 § RF. Enligt dessa skall statsche­fen anses förhindrad all fullgöra sina uppgifter som statschef, om han befinner sig på annan ort än regeringen. Med hänsyn till mitt förslag all regeringen inle skall kunna vara verksam på ockuperat område kan del råda viss tveksamhet om vad som gäller i en situation där del inle finns någon regering i frihet samlidigl som minsl fem statsråd befinner sig i ockupationsmaktens händer. Dessutom är statschefens uppgifter pä sådant sätt knutna till riksdagens och regeringens verksamhet genom reglerna om utrikesnämnden, öppnande av riksmöte och konselj alt uppgifterna inte kan utövas pä gmnd av det föreslagna förbudet för riksdagen och regering­en all verka på ockuperat område. För atl klargöra alt konungen skall anses förhindrad all fullgöra de uppgifter som enligl RF och riksdagsord­ningen ankommer pä honom som statschef på ockuperat område också i detta fall bör enligt min mening en regel las in i 13 kap. 11 § RF. Den kommer då att komplettera bestämmelsen om att statschefen skall anses hindrad att fullgöra sina uppgifter som statschef, om han befinner sig på annan ort än regeringen. Med anledning av synpunkter som förts fram i fråga om denna bestämmelses utformning vill jag säga atl "annan ort" inle bör lolkas alltför snävt. Givetvis skall statschefen t. ex. tillfälligtvis kunna avlägsna sig från just det ställe där regeringen finns.

Val under ockupation

Det kan finnas flera anledningar lill all inle hälla allmänna val under krigslid. Om strider pågår är en slor del av väljarkåren mobiliserad eller på annat sätt verksam för atl försvara landet. Det kan därför av rent admini­strativa skäl vara svårt all genomföra valet.

En mobilisering leder emellertid inte bara till alt väljarna får svårigheter
atl della i etl val. De valda förtroendemännen kommer också atl engageras
och de skulle därför få svårigheter att delta i någon valkampanj. Del
framstår ocksä i tider då etl yttre hot riktas mol Sverige som angelägel all
manifestera största möjliga enighet utåt och det blir därför naturligt atl
parliskiljande frägor läggs ät sidan sä länge kriget pägår. I den män en
       23


 


valkampanj över huvud taget är möjlig atl genomföra skulle den därför mer     Prop. 1987/88:6 komma alt bli en manifeslering av enighet mellan partierna än en presenta­tion av skilda polifiska program.

Som huvudregel gäller därför enligt 13 kap. 12 § RF att val fill riksdagen inte skall hållas om rikel är i krig. Krigslägel kan emellertid vara sådant alt det inte hindrar elt val. 13 kap 12 § RF gör det därför möjligt för riksdagen att besluta atl val skall hällas om minst tre Qärdedelar av ledamöterna är ense om del. Samma krav på kvalificerad majoritet gäller för beslul alt vid krigsfara, för elt är i sänder, skjuta upp ett ordinarie val. Om krigsdelega­tionen har trätt i riksdagens ställe fär den inte besluta atl val skall hällas under krig (13 kap. 3 § RF). Har den trätt i funktion redan vid krigsfara, får den däremot besluta att uppskjuta ell ordinarie val sä länge krig inle råder.

Om landet hell eller delvis är ockuperat, befinner det sig alllid i krig i RF:s mening. Som huvudregel gäller alltså alt riksdagsval inte skall hållas, om riket helt eller delvis är ockuperat. Man kan emellertid tänka sig alt del i vissa fall är önskvärt atl hålla riksdagsval även om en del av rikel är ockuperat. En främmande makt kan t. ex. ha haft som enda mäl att skaffa sig konlroll över en del av landet. Om fienden har lyckats uppnå detta mäl, kan det också länkas atl militära stridshandlingar inte förekommer i lan­dets övriga delar.

I ell sådant läge kan en kvalificerad riksdagsmajoritet besluta atl hålla riksdagsval i de fria delarna av landet. Genom 13 kap. 12 § andra stycket RF bemyndigas riksdagen, men däremot inle krigsdelegalionen (se 13 kap. 3 § RF), all förordna om de avsteg frän bestämmelserna i 3 kap. RF om riksdagens bildande som behövs för atl undanta del ockuperade området från valet. Dessa avsteg får dock inte avse föreskrifterna om fria, hemliga och direkta val, om rösträtt, om indelning av landet i valkretsar, om principerna för mandatfördelningen, om valbarhet eller om valbesvär. Vad som kan ändras är bl. a. ledamotsantalet och antalet fasta valkretsmandat resp. uQämningsmandal.

Del kan förQäna atl anmärkas atl sädana justeringar endast är möjliga om en del av rikel är ockuperat och riksdagen befinner sig i den fria delen. Om hela rikel är ockuperat eller om riksdagen befinner sig i den ockupera­de delen, fär enligt 13 kap. 10 § RF inte fattas beslut som innebär ändring av grundlag eller lag om val till riksdagen. Ett val under total ockupation måste därför förrättas hell i enlighet med de vanliga reglerna.

Enligl vad som framgått tidigare gäller som huvudregel enligl 13 kap. 12 § RF att val lill riksdagen inle skall hållas under krig. I likhet med folkstyrelsekommittén föreslår jag inle någon ändring vare sig av denna regel eller av de regler som gäller val i fria delar av landet, om någon del skulle vara ockuperad.

Om riket i sin helhet blir ockuperat, är del uppenbart att det förhållandet
måsle medföra betydande risker för en snedvridning av valresultatet, även
om nägon inblandning i själva valförrättningen inle sker frän ockupations­
maktens sida. Val under ockupation skulle därför inle kunna uppfylla det
för den svenska folksiyrelsen grundläggande villkoret om fria val. Del är
också uppenbart all ockupationsmakten kan försöka utnylQa etl val till att
legifimera ockupationsfillståndet säväl genom att gynna välvilligt inställda
   24


 


och samarbetsvilliga kandidater som genom atl inför en internationell     Prop. 1987/88:6 opinion försöka skapa ett falskt sken av att landet har bibehållit sin frihet trots ockupafionen.

Della är inle bara tillräckliga skäl för alt utesluta riksdagsval under ockupation. Inle heller val av landsting, kommun- eller kyrkofullmäktige kan under sädana omständigheter enligl min mening betraktas som fria val.

Sammanfattningsvis anser jag därför i likhet med folkstyrelsekommittén och nästan alla remissinstanser som har yttrat sig i denna del all alla former av allmänna val fill riksdagen och beslutande kommunala församlingar bör förbjudas under ockupation.

I della sammanhang vill jag nämna all jag i del följande kommer all föreslå all tidigare valda ledamöter av de kommunala församlingarna skall kvarstå i sina uppdrag till dess någon annan har valts och tillträder uppdra­get, om val inte har hållits när deras mandatlid gär ul. Förbudet mol kommunala val kommer därigenom inte all leda till att de kommunala förtroendemännens mandal utslocknar.

Frågan om val till kyrkomötet skall få äga rum pä ockuperat omräde bör övervägas i annat sammanhang.

De offentliga organen i övrigt

Enligl nuvarande reglering får inget offentligt organ - riksdagen, regering­en, kommunerna, förvaltningsmyndigheterna m.fl. - på ockuperat omrä­de meddela beslul eller vidta åtgärd som ålägger någon svensk medborgare alt lämna ockupationsmakten sådant bistånd som denna inte får kräva enligl folkrättens regler (13 kap. 10 § andra stycket RF). De åsyftade folkrältsliga bestämmelserna återfinns huvudsakligen dels i del s. k. lant-krigsreglemenlel i 1907 års IV. Haagkonvenlion, dels i 1949 ärs IV. Ge­névekonvention angäende skydd för civilpersoner under krigstid. Vissa bestämmelser om ockupation ingår också i 1977 ärs filläggsprolokoll I fill Genévekonvenlionerna rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter.

Om ockupanten vill genomdriva regler om alt medborgarna skall lämna honom bistånd i vidare mån än dessa folkrättsliga bestämmelser förutsät­ter, måste han alltså själv både besluta dem och administrera dem utan hjälp av svenska domstolar och myndigheter. Bestämmelsen i 13 kap. 10 § andra stycket RF skall inte läsas motsatsvis. Som ocksä folkstyrelsekom­mittén understrukit ålägger den alltsä inle de offenfiiga organen att bistå ockupanten även om hans krav häller sig inom folkrättens ram.

I den män olika offentliga organ fortsätter sin verksamhel inom ell av fienden kontrollerat omräde är det självfallet så atl bestämmelsen i 13 kap. 10 § andra slyckel RF inle ensam är tillräcklig som handlingsregel för dem.

Folkrättskommiltén har i denna fråga i sitt slutbetänkande uttalat (SOU
1984:56 s. 280) alt en klar principiell gräns bör kunna dras mellan å ena
sidan sädana bestämmelser som ockupationsmakten meddelar lill skydd
för den egna säkerheten och ä den andra sidan bestämmelser enligt
IV.
Genévekonventionen som gagnar ockupationsmaktens förpliktelser gent­
emot civilbefolkningen och en ordnad förvaltning. Detta skulle enligl folk-
    25


 


rältskommitlén innebära atl våra egna myndigheter över huvud tagel inle Prop. 1987/88:6 befattar sig med ockupantens bestämmelser lill skydd för sin egen säker­het. Däremot skulle enligl kommillén sädana direkfiv som syftar lill atl göra del möjligl för ockupanten all handla enligl IV. Genévekonvenlionens förpliktelser och upprätthålla en ordnad förvaltning kunna följas i begrän­sad utsträckning, dock aldrig i vidare mån än del står klart all motsvarande direktiv skulle ha meddelats av svensk statsmakt, om denna kunnal funge­ra. Om ockupanten kräver andra medel för genomförandel av elt påbud än som är förenliga med en sädan kompelensprincip, bör enligl kommittén en svensk myndighet inle befatta sig därmed. Kommittén anser all myndighe­ten annars skulle bli medagerande i åtgärder som i sista hand gagnar fienden.

Den av folkrällskommiltén rekommenderade handlingslinjen uttrycker enligl min mening ett förhållningssätt som är väl förenligt med svenska intressen. I likhet med folkstyrelsekommittén kan jag därför ansluta mig filiden.

Jag vill i della sammanhang i likhet med de båda kommittéerna under­stryka alt etl anfall mol värt land och en ockupation av någon del av svenskt territorium utgör ell så grundläggande brott mot folkrätten alt den ockuperande staten inte kan ställa några som helst andra folkrältsliga anspråk än sädana som är motiverade av rent humanitära skäl. Detta är väsentligt atl hälla i minnet, eftersom de tidigare nämnda folkrältsliga konventionerna - som är av gammalt datum - lämnar ell betydande utrymme för en ockupant all l.ex. uppta skall och andra pålagor saml påfordra rekvisitioner och arbetsprestationer för ockupationsarméns be­hov. Pä sädana bestämmelser bör givelvis en ockupant inle kunna grunda några som helst rättsanspråk.

Jag anser därför alt den självklara utgångspunkten för de svenska offent­liga organ som verkar på del ockuperade området bör vara alt de skall handla pä det sätl som bäst gynnar försvarsansträngningarna och mol-ståndsverksamheten samt civilbefolkningens skydd och svenska intressen i övrigt.

Folkstyrelsekommittén har stannat för atl den nuvarande bestämmelsen i 13 kap. 10 § andra stycket RF bör kvarstå oförändrad. Skälet härför är att kommittén anser alt en ockupation kan gestalta sig på så mänga olikartade sätt all det inle går all i en kortfattad lagtext uttrycka de förutsättningar under vilka de offentliga organen bör vägra sin medverkan.

Delta ställningslagande av kommillén är del som har utsatts för mesl kritik under remissbehandlingen.

För egen del hyser jag förståelse för de synpunkter remissinslanserna
har anfört. Det synes tveksamt, om en handlingsregel i ämnet, som är
begränsad lill elt förbud för offentliga organ all ålägga medborgarna all
lämna ockupationsmakten sådant bistånd som denna inle får kräva enligl
folkrättens regler, i fillräcklig mån är ägnad atl bidra lill den motståndsvilja
som bör prägla både myndigheternas och medborgarnas handlande. Vis­
serligen är, som framgått tidigare, avsiklen inte all bestämmelsen skall
tolkas motsatsvis och förslås så, att det åligger de svenska organen all
bistå ockupanten, om hans krav håller sig inom del folkrättsligt lillålliga.
             26


 


Men del kan med den formuleringen föreligga en risk att bestämmelsen Prop. 1987/88:6 ändå uppfattas så. Därtill kommer atl bestämmelsen, även om den i della avseende tolkas så som är avsett, inte uttrycker den förut angivna utgångs­punkten all de svenska organ som verkar på del ockuperade omrädet skall handla pä del säll som bäst gagnar försvarsansträngningarna och mot­slåndsverksamheten saml civilbefolkningens skydd och svenska intressen i övrigt.

I likhet med flera remissinstanser förordar jag därför atl denna princip, som bör vara del grundläggande direktivet lill de offentliga organen, ut­tryckligen anges i lagtexten. Jag förordar vidare att paragrafen ändras redaktionellt för att förebygga den felläsningen att en ockupant på folkrät­tens regler skulle kunna gmnda rättsanspråk gentemot den svenska staten eller den svenska befolkningen.

Jag återkommer lill de offentliga organens verksamhel vid krig eller krigsfara i samband med atl jag i del följande lägger fram förslag om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.

Jag vill här till slut ta upp en fräga som såväl folkrältskommillén som folkstyrelsekommittén har berört. Del gäller frågan i vilken utsträckning den svenska beredskapslagstiflningen skall vara tillämplig under ockupa­tion.

Folkrättskommiltén har för sin del anfört den principiella synpunkten all en detaljerad reglering i ämnet inle bara torde vara i del närmaste omöjlig atl åstadkomma utan ocksä klart olämplig, eftersom den skulle kunna inverka menligt på motsländsviljan bland myndigheter och allmänhet (SOU 1984:56 s. 371).

Folkstyrelsekommittén har anslutit sig lill den principiella inställning som folkrättskommiltén sålunda har gett ullryck ål. Folkstyrelsekommit­tén har emellertid ä sin sida uttalat all — även om det inle skulle vara vare sig möjligl eller lämpligt alt i detalj reglera vilken beredskapslagstiftning som skall vara tillämplig enbart på fritt omräde och vilken som även skall gälla under ockupation - del är angeläget all hela beredskapslagstiflningen i etl sammanhang blir föremål för en genomgång med utgångspunkt i hur den skulle kunna ulnyftjas av en ockupant. Enligt kommillén motiverar också förslaget all varken riksdagen eller regeringen skall få verka på ockuperat område en genomgång av della slag (SOU 1986:28 s. 48).

Själv fäster jag den största vikt vid all beredskapslagstiftningen fortlö­
pande ses över och förbäliras. Jag delar emellertid kommittéernas uppfatt­
ning atl del inle skulle vara ändamålsenligt och knappast ens möjligt med
en uttrycklig reglering av i vad mån beredskapslagstiflningen är tillämplig i
ockupationssituationer. Självfallet bör denna aspekt dock finnas med i
bilden när den ifrågavarande lagsfiftningen utformas och ses över liksom
vid de olika spel och övningar som fortlöpande äger rum. Jag erinrar om all
regeringen nyligen har utvidgat det uppdrag som lämnats ät utredningen
(Fö 1985:01) om översyn av civilförsvarslagsliflningen m. m. all bl. a. göra
en översyn av lagen (1960:513) om beredskapstillständ och fillhörande
författningar. Översynen bör omfalla en genomgång av samtliga bered-
skapsbeslämmdser i syfte atl åsladkomma en mer enhetlig begreppsbild-
     27

ning.


 


Jag är mera tveksam till tanken på en samlad genomgäng av lagstiftning­en i det specifika syfte som folkslyrelsekommillén har föreslagit. Bered­skapslagstiflningen är omfattande och avser mänga sinsemellan olikartade områden. Erfarenheten talar för att det skulle vara svårt och mycket fidskrävande all göra en sådan bred översyn som del här skulle vara fråga om. Därtill kommer all en genomgång i del syfte som nu diskuteras enligl vad erfarenheten visar lätt kan vålla missförstånd och ge felaktiga signaler lill allmänhet och myndigheter och kanske även lill vår omvärld.

Jag anser därför all den fräga om en översyn som har lagils upp behöver övervägas ytterligare och är för dagen alltså inle beredd atl förorda nägon särskild åtgärd av diskuterat slag.

Jag vill i anslutning härtill beröra en särskild fräga. På grundval av förslag i 1975 ärs polisutrednings belänkande (SOU 1979:75) Polisen i totalförsvaret och folkrätlskommitténs förut nämnda belänkande (SOU 1984:56) och remissbehandlingen av dessa betänkanden föreslogs i prop. 1985/86:15 vissa förändringar av polisens uppgifter och ställning under väpnade konflikter. Propositionen avslogs av riksdagen i enlighet med förslag av justitieutskotlet (JuU 1985/86:37), som uttalade all ell ställningstagande lill de genom propositionen aktualiserade frågorna borde anstå, så alt de skulle kunna bedömas i belysning av de överväganden som föranleddes av folkstyrelsekommitténs betänkande och remissbehandling­en av detsamma. Jag ämnar emellertid inle här la upp dessa frågor på nytt. Med hänsyn till att riksdagsbehandlingen av propositionen gav vid handen atl den breda enighet som bör eftersträvas belräffande frågor av denna typ inle föreligger i fråga om de lösningar som föreslogs av polisutredningen och folkrällskommiltén avser jag atl föranstalta om yllerligare underlag i ärendet.


Prop. 1987/88:6


3.3 Krigsdelegationen

Mitt förslag: Riksdagens krigsdelegalion skall kunna träda i riksda­gens ställe även om del inle råder omedelbar krigsfara.


Skälen för mitt förslag: Siatsmakterna konstaterade i samband med 1982 års försvarsbeslut att de militärtekniska fömtsättningarna för etl överras­kande angrepp mot Sverige ökar. Della ansågs ställa ökade krav på atl totalförsvaret snabbi skall kunna mobiliseras och krigsorganiseras (prop. 1981/82:102 bil. 1 s. 30). Försvarsutskottet uttalade bl.a. aft den admini­strativa beredskapen berör alla nivåer i fredssamhällel och all riksdagen, regeringen, m.fl. måste hälla en organisalionsberedskap (FöU 1981/82:18 s. 19-20).

Ulvecklingen sedan är 1982 har ställt krav pä skärpt uppmärksamhet pä beredskapsfrågor. 1984 års försvarskommitté har i sin rapport (SOU 1985:23) Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet påtalat atl den ökade räckvidden, rörligheten och flexibiliteten hos stormakternas stridskrafter förstärker möjligheterna all inleda angrepp överraskande (s. 82). I sina


28


 


förslag belräffande inriktningen av myndigheternas programplanering för     Prop. 1987/88:6

perioden 1987—1992 (Ds Fö 1986:1 s. 4) har försvarskommittén ocksä

framhållit viklen av atl olika beredskapshöjande åtgärder kan beslutas i

rätl fid och att de kan vidlas smidigt. Försvarskommittén har vidare i sitt

slutbetänkande (SOU  1987:9) Del svenska totalförsvaret inför 90-talel

förordat alt planeringen av åtgärder för att möta militära angrepp skall utgå

från den svåraste situationen, atl ell angrepp inleds med endast kort militär

förvarning och vi således inte helt hunnit genomföra mobilisering och

krigsorganisering (s. 8).

Regeringen har senast i propositionen om totalförsvarets fortsatta ul­veckling uttalat (prop. 1986/87:95 s. 25, jfr FöU 11) all stormaklsblockens kapacitet för överraskande angrepp och därav följande kortare militära förvarningstider vidareutvecklas samt all del nu därutöver finns skäl all uppmärksamma att särskilda sabolageförband tidigt kan sältas in mot funktioner som är vikliga för totalförsvaret.

Mot angiven bakgrund finner jag anledning all nu föreslå ytteriigare en ändring i RF för att trygga folkstyrelsen vid krig eller krigsfara. Den gäller förutsättningarna för atl krigsdelegationen skall kunna träda i riksdagens ställe.

En "övergäng till krigsorganisation" är för riksdagens del noga reglerad i 13 kap. 2 § RF. Enligl bestämmelsen skall krigsdelegationen träda i riksdagens ställe om riket är i krig eller omedelbar krigsfara och förhållan­dena kräver det. Om riket är i krig, meddelas förordnande alt krigsdelega­lionen skall träda i riksdagens ställe av uirikesnämndens ledamöter enligl närmare bestämmelser i riksdagsordningen. Innan förordnande meddelas skall samräd ske med statsministern om del är möjligl. Hindras nämndens ledamöter av krigsförhållandena atl sammanträda, meddelas förordnandet av regeringen. Om riket är i omedelbar krigsfara, meddelas förordnande som nu sagts av uirikesnämndens ledamöter i förening med statsministern.

När krigsdelegalionen skapades kunde den bara inkallas om landet var i krig. Genom grundlagsbeslut åren 1968—1969 infördes möjligheten för delegationen alt verka redan vid omedelbar krigsfara. Skälet härtill var atl del ansågs vara en brist att delegationen inte hade möjlighet alt inträda redan vid hotande krigsfara så all riksstyrelsen kan flytta i tid (KU 1968:20 s. 43).

Erfarenheten av övningar och försvarsspel är - mol bakgrund av bl.a. den utveckling pä det mililärlekniska omrädet som nyss angetts - alt del är en svaghet frän beredskapssynpunkt alt krigsdelegafionen inle kan träda i funktion redan innan en krigsfara har blivit omedelbar. I det läget finns emellertid nu inte grund för ett beslut att krigsdelegationen skall träda i riksdagens ställe.

Om Sverige blir angripet har del vital betydelse atl riksdagen och rege­
ringen är i sländ alt leda landels försvarsansträngningar. Etl angrepp på
vårt land kan som framgått ovan inledas överraskande och pä etl sätt som
syftar till att paralysera våra ledningsfunktioner. Redan en konstaterad
krigsfara bör därför medge målmedvetna åtgärder för all trygga total­
försvarets högsta ledning och möjligheterna för riksstyrelsen alt fungera i
så demokrafiska former som möjligl.
                                                     29


 


Reglerna för när krigsdelegationen kan träda in måsle medge alt beslul om sådant inträde fattas i tillräckligt god lid och i samklang med andra beredskapshöjande åtgärder i fråga om rikets högsta organ.

Jag föreslår därför att krigsdelegationen skall kunna inkallas lill Qänslgö­ring även vid krigsfara som inte är omedelbar. Enligt min mening ligger en tillräcklig spärr mol alt en sådan bestämmelse ulnyftjas otillbörligt i kravel atl förhållandena skall kräva atl delegationen träder i riksdagens ställe.


Prop. 1987/88:6


4 Ny administrativ och judiciell fullmaktslag­stiftning

4.1 Reformbehovet

Mitt förslag: Den administrativa fullmaktslagen och den särskilda rätlegångslagen ersätts av ny lagstiftning. Denna innebär i huvudsak en modernisering av nu gällande bestämmelser. Den anpassas till 1974 års regeringsform och ändrade förhållanden inom kommuner­na, den statliga förvaltningen och domstolsväsendet.


Förslagen i promemoriorna och KBK-betänkandet innebär i sak detsam­ma som mitt förslag.

Remissinstanserna ansluter sig till uppfattningen atl del behövs en ny lagstiftning pä omrädet.

Skälen för mitt förslag: Som framgått innehäller 13 kap. RF huvudsakli­gen bestämmelser om riksdagens och regeringens verksamhet under krig och vid krigsfara. Bl.a. finns där grundläggande bestämmelser om bered­skapslagstiflningen. Med slöd av bemyndigande i lag kan regeringen med­dela föreskrifter i visst ämne som enligl grundlag annars skulle ha medde­lats genom lag. Förutsättningen för att ett sådant bemyndigande skall få UtnylQas är att landet är i krig eller krigsfara eller att det råder sådana utomordentliga förhällanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari landet har befunnit sig. I bemyndigandélagarna skall noga anges under vilka förutsättningar bemyndigandena fär utnylQas. Vissa begränsningar finns i riksdagens möjligheter att meddela sådana bémyndiganden (13 kap. 6 § RF). Under krig och vid omedelbar krigsfara kan regeringen vidare med stöd av riksdagens bemyndigande besluta att uppgifter som enligt grundlag ankommer på regeringen skall flyttas över lill en annan myndig­het (13 kap. 8 § RF). Befogenhet enligl 13 kap. 6 § RF får dock inte överlåtas annal än om det är fräga om all en lag i ell visst ämne skall börja tillämpas.

I 13 kap. 13 § RF föreskrivs atl undanlag frän principen att beslutande-rätlen i kommunerna skall utövas av valda församlingar fär föreskrivas i lag vid krig eller krigsfara eller vid sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig.

Med stöd av de grundlagsbestämmelser som alltså tillåter att riksdagens och regeringens befogenheter i viss utsträckning delegeras lill regeringen resp. andra myndigheter har riksdagen som nämnts redan i fredstid beslu-


30


 


lat s. k. fullmaklslagar. AFL är en sådan fullmaklslag. Den avser verksam-     Prop. 1987/88:6

heten hos kommunerna, de statliga och kommunala förvalningsmyndighe-

terna och förvaltningsdomstolarna. Till lagen hör en kungörelse (1943:137)

med särskilda bestämmelser angående stals- och kommunalmyndigheterna

och  deras  verksamhet  vid  krig eller krigsfara m. m.  (ändrad  senast

1973:865). Lagen avser inte de allmänna domstolarna och rällegångsförfa-

randel där. Där gäller i stället SRL.

Genom AFL och SRL bemyndigas regeringen all föreskriva om sädana avsteg från vad som annars gäller i fräga om organisationen och verksam­heten inom förvaltningen och domstolsväsendet som kan bli nödvändiga vid krig eller krigsfara. De båda lagarna ger ocksä myndigheterna möjlighet att ändra sitt arbetssätt i olika avseenden och anpassa sin verksamhet efter rådande förhållanden.

AFL tillkom under andra väridskrigel och har endasl i liten utsträckning ändrats sedan dess. SRL är ca 30 år gammal och är likaså i huvudsak oförändrad. Det säger sig nästan självt att del föreligger ett behov av atl se över dessa två lagar mot bakgrund av den ulveckling som har varil under de senaste årtiondena. En språklig och annan redaktionell modernisering framslår som viktig med tanke på att del gäller lagar som skall tillämpas i situationer dä det är särskilt betydelsefullt att det finns klara och lättbe­gripliga bestämmelser. Även sakligt sett finns del mycket starka skäl för atl beredskapslagstiflningen ses över på detta område. Jag nöjer mig med atl ge några exempel för alt illustrera de förhållanden som har ändrats.

Den kanske slörsla skillnaden finns på del kommunala området. I dag svarar kommunerna för en större del av den offentliga sektorns verksam­hel än staten. Efter kommuninddningsreformerna är anlalet primärkom­muner nu omkring 280 mot flera gånger så mänga tidigare. Betydelsen av den kommunala verksamheten framgår bl.a. av alt principen om den kommunala självstyrelsen har skrivits in i 1974 års RF. Den statliga kon­trollen över kommunerna har minskals genom en rad beslul av statsmak­terna under senare är. Ny kommunallagstiftning har tillkommit under 1950-och 1970-talen. Hela denna utveckling har knappast satt några spår alls i AFL.

På både den statliga och kommunala förvaltningens område har en förvaltningslag stiftats är 1971 vilken nyligen ersatts av en ny sådan (SFS 1986:223). Antalet centrala ämbetsverk och andra statliga myndigheter med hela landet som verksamhetsområde har ökat i ganska betydande utsträckning. Nya förvaltningsgrenar har kommil lill, samlidigl som för­skjutningar i verksamhetens omfattning har skett mellan de myndigheter som fanns redan tidigare. Inle heller denna ulveckling inom den statliga förvaltningen har avspeglats i AFL. Bl.a. kan man räkna med all vissa verksamhetsgrenar har tillkommit som inte fanns under andra väridskrigel och som vid krig eller krigsfara inle kan tillmätas sådan vikt att de bör få fortsätta utan bör läggas ned. AFL ger inle uttryckligt stöd för nägot sådant.

Inom domstolsväsendet har särskill på förvaltningsrältskipningens om­
råde stora förändringar ägt rum. Genom 1971 års förvallningsrätlsreform
tillskapades förvaltningsdomstolar på länsnivå och kammarrältsorganisa-
    31


 


tionen byggdes ut.  Försäkringsdomstolär har inrättats liksom patent-     Prop. 1987/88:6

besvärsrätlen. Marknadsdomstolen och bostadsdomslolen är också nya

domstolar, sett i delta perspektiv. En nyligen beslutad reform av del

militära ansvarssystemel innebär atl krigsrätterna har försvunnit från den

1 juni 1987 (SFS 1986:644-662). Ocksä mellankommunala skatterätten

har avskaffats med verkan fr. o. m. den 1 juli 1988 (SFS 1986:1285).

Mol den bakgrund som jag nu i största korthet har skisserat delar jag uppfattningen i departementspromemoriorna och KBK-belänkandel och bland remissinslanserna all liden är inne för en ny lagstiftning som skall ersätta AFL och SRL. Jag vill redan nu nämna atl jag i del slora hela tillstyrker de förslag som har lagts fram i promemoriorna och betänkandet. Jag kommer i forlsällningen att först behandla del kommunala området för alt därefter gå in på den statliga förvaltningen och sist ta upp domstolsvä­sendet. Jag lar alltsä dessa verksamhetsomräden i slorieksordning.

Allra först vill jag säga någol om den allmänna inriktningen på mina förslag. Min bedömning — som stämmer överens med promemoriornas och KBK-utredningens och med remissinstansernas - är alltså att en ny lagsfiftning i slora delar kan bygga på de nuvarande bestämmelserna. Det bör därför vara fräga om en modernisering av dessa snarare än en hell genomgripande reform. En ulgångspunkl för mina överväganden är vidare alt det är nödvändigt all skapa regler som i likhet med de nuvarande ger etl betydande mått av handlingsfrihet under tider av krig och krigsfara. Om­ständigheterna kan ju växla i betydande grad, och del är svårt alt förutse alla olika situafioner som kan uppkomma. Lagstiftningen bör därför inte göras alllför detaljerad. Samlidigl är det viktigt atl grundläggande värden i värt samhälle inle skall sättas pä spel. Rättssäkerheten måste fä gälla i all rimlig utsträckning. Den kommunala självstyrelsen är en annan sädan central princip som bör upprätlhällas så långt möjligl. Detta bör bl.a. medföra atl vissa frågor, om vilka regeringen för närvarande har bemyndi­gats atl föreskriva, regleras direkt i lag eller överlämnas ål kommunernas egen beslutanderätt.

Lagrådet har - ulan atl rikta någon erinran mot den föreslagna lagstift­ningens allmänna uppbyggnad — framhållit att den i en del fall innebär en långtgående detaljreglering av olika situationer medan den i andra hänse­enden upptar regler som ter sig myckel vaga och allmänna. Jag kan ha viss förståelse för denna synpunkt. Som lagrådet har varil inne pä torde det dock vara ofrånkomligt all lagen till en del fär denna karaklär med hänsyn lill de skiftande förhållanden som den är avsedd atl reglera och till de situationer i vilka den är avsedd att fungera.

Innan jag går in på de olika delområdena vill jag vidare ta upp vissa allmänna frägor om utformningen av en ny beredskapslagsfiftning.


32


 


4.2 Allmänt om utformningen av den nya beredskapslag­stiftningen


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Den administrativa fullmaktslagen och den särskilda rätlegångslagen ersätts med en enda ny lag, benämnd lag om förfa­randet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolar­na under krig eller krigsfara m. m. Lagen blir tillämplig pä de beslu­tande församlingarna i kommunerna, landstingskommunerna och de kyrkliga kommunerna samt på förvaltningsmyndigheterna och dom­stolarna. Myndigheterna under riksdagen och kyrkomötet undantas dock frän tillämpningsomrädel. Den rättskipande och rätts vårdande verksamhelen hos alla lyper av domstolar regleras gemensamt i sä slor utsträckning som möjligt.

Förslagen i departementspromemoriorna och KBK- utredningens förslag:

Enligt förvaltningspromemorian skall en ny administrativ fullmaktslag er­sätta AFL och vara tillämplig på förvaltningsmyndigheter med undanlag för myndigheter under riksdagen och på beslutande kommunala och kyr­kokommunala församlingar. Domstolspromemorian innebär all SRL er­sätts med en ny judiciell fullmaklslag som blir tillämplig på domstolarna i deras rättskipande och rällsvårdande verksamhel.

KBK-utredningen föreslår all bestämmelser om beslutsprocessen vid krig och krigsfara tas in i ett nytt kapitel i kommunallagen (1977:179, ändrad senast 1987:441) såvitt avser det kommunala området saml i lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter (ändrad senast 1986:1338, LFKS) såvitt avser det kyrkokommunala omrädet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i dessa delar godtar i princip de förslag som läggs fram i departementspromemo­riorna och i KBK-belänkandel.


Skälen för mitt förslag:

Den nuvarande regleringen

AFL och SRL är lagtekniskt utformade på samma sätl och innehäller dessutom flera regler som överensstämmer med varandra i materiellt hän­seende. Sä är fallet i fråga om fömtsättningarna för atl lagarna skall sättas i direkt tillämpning (1 § första och andra styckena AFL resp. SRL). Be­stämmelserna innebär att lagarna träder i fillämpning automatiskt vid krigsutbrott. Vid krigsfara eller om det råder andra utomordentliga av krig eller krigsfara föranledda förhållanden, kan regeringen förordna atl lagarna skall tillämpas. I anslutning till bestämmelserna om förutsättningarna för atl lagarna skall bli tillämpliga föreskrivs atl sädana stadganden som strider mot dem eller mol föreskrifter som har meddelats med stöd av dem inle gäller under den tid som de tillämpas (1 § tredje slyckel AFL och 1 § tredje stycket SRL). När del gäller tillämpningsområdet har AFL en väsentligt större räck-


33


3    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 6


vidd än SRL. Tillämpningsområdet för AFL framgår dels indirekt av en Prop. 1987/88:6 bestämmelse om vissa undanlag från lagens bestämmelser, dels av en definition av vad som avses med statsmyndighet och kommunalmyndig­het. Det kan särskill nämnas alt förvaltningsdomstolarna faller under defi­nitionen i AFL av statsmyndighet. Undantagna är riksdagen och kyrkomö­tet, deras organ och myndigheter samt de domstolar, mäl och ärenden som faller inom SRL:s tillämpningsområde. SRL saknar däremot uttryckliga bestämmelser om tillämpningsområdet. Den är tillämplig pä de allmänna domstolarna och på arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och bostads­domslolen.

Både AFL och SRL ger regeringen viltgående befogenheter alt fördela om arbetsuppgifter och att placera om personalen.

Den omorganisation som AFL gör möjlig går i första hand ul på en decentralisering av besluten. Förvaltningsuppgifter som ligger på regering­en får föras över på underordnad myndighet (2 § första slyckel 1 AFL). Del är närmast de centrala verken eller länsstyrelserna som man har tänkt sig alt besluten i vissa ärenden skall kunna överlåtas pä. Deras uppgifter kan i sin tur överföras till andra myndigheter, statliga eller kommunala, lika väl som en överföring i övrigt kan ske av arbetsuppgifterna olika myndigheter emellan, statliga säväl som kommunala. En förändring av arbetsuppgifter kan ocksä ske genom förordnande alt talan inte fär full­följas mot en slallig myndighets beslul i vissa mål och ärenden (2 § första stycket 2 och 3 AFL).

Inom domstolsväsendet kan på motsvarande sätt uppgifter som ankom­mer pä en viss underrätt eller lagfaren domare eller en viss hovrätt hell eller delvis överföras lill en annan likställd domstol eller domare (2 § första slyckel 2 SRL). När del gäller högsta domstolens och hovrätternas Qänsl­göring pä avdelningar får regeringen förordna efter omständigheterna (2 § andra slyckel SRL).

För all tillgodose personalbehovet får regeringen enligl AFL bestämma att den som Qänstgör i en statlig eller kommunal myndighet skall Qänslgöra i annan befallning än den han har (2 § andra stycket). På motsvarande punkt är SRL mera restriktiv. Regeringen fär visserligen bestämma om ändrad tjänstgöring för befattningshavare vid allmänna domstolar men bara om det gäller Qänsl hos en annan allmän domstol. Regeringens befo­genheter inskränks även så till vida att domare inte kan åläggas all Qänsl­göra annal än som domare och all justitieråd inte alls kan åläggas nägon annan Qänsl (3 § första stycket SRL).

Andra organisatoriska förändringar som regleras avser bl. a. de offentli­
ga organens beslutförhet och sammansättning samt förläggningsorl. AFL
ger regeringen befogenhet all förordna att en myndighet får fatta beslut i en
annan sammansättning eller med ett mindre anlal ledamöter eller i en
annan ordning än annars är föreskrivet (2 § första stycket 6 AFL). Nägra
sädana befogenheter i fräga om domstolarna gäller inle enligt SRL. För all
beslul om de förflyttningar som kan bli nödvändiga skall kunna fattas
tillräckligt snabbt ger AFL regeringen fullmakt alt förordna alt en myndig­
het skall ha sin verksamhet förlagd till en annan ort än den, där verksamhe­
ten annars skall utövas (2 § första slyckel 5). Ocksä frän den fidsmässiga
   34


 


regleringen av förvallningsverksamhelen får sädana avsteg göras som kan     Prop. 1987/88:6

behövas för att myndigheterna skall kunna fullgöra uppgifterna vid lämplig

fidpunkt (4 § första stycket AFL). På domslolssidan motsvaras dessa

föreskrifter av bestämmelsen i SRL (2 § första stycket i) att regeringen får

bestämma alt en domstol skall sammanträda på andra lider och ställen än

som är föreskrivet för vanliga fall.

Bestämmelserna i AFL avser att undanröja de hinder mot att förvalt­ningsärendena handläggs och avgörs som kan länkas uppkomma genom lagregler om förfarandet. För all beslul skall kunna fattas så snabbt som möjligt gäller enligl AFL atl myndigheterna inte är tvungna all iaktta sädana bestämmelser som reglerar del sätt, på vilket ärendet skall utredas, t.ex. atl en annan myndighet skall höras eller atl äterförvisning skall äga rum (5 §). Till skydd för rättsägare innehäller AFL bestämmelser om hinder för fortsalt handläggning saml om anstånd och laga förfall. Som huvudregel gäller i fråga om myndighetsutövning atl etl mål eller ärende skall förklaras vilande när det finns anledning atl anta atl en part är ur stånd atl bevaka sin talan eller hinder annars möter för utredningen (6 och 7 §§ AFL).

Vad angår förfarandet vid de allmänna domstolarna är bestämmelserna i SRL avfattade med tanke på atl undanröja framför allt de svårigheter som uppkommer när en part är förhindrad atl della i en rättegång. I SRL las bestämmelser upp främsl om överflyttning av målet och om förordnande av s. k. ombud för bortavarande part. Bestämmelserna innebår att den domstol som enligl allmänna regler är räll forum får förordna atl målet flyttas över lill en annan domstol som är likställd och har bättre möjligheter all utreda och avgöra del (5 §). Ombud för bortavarande part får förordnas för den som kan antas vara ur stånd all bevaka sin rätt när del är av synnerlig vikt för honom eller hans motpart eller från allmän synpunkt angelägel all handläggningen främjas (6 §).

För alt skydda den enskilde mol rättsförlust då han på grund av förhål­landena är förhindrad all i vanlig ordning tillvarata sina intressen hos myndigheter och domstolar innehåller bäde AFL och SRL ell bemyndi­gande för regeringen alt förordna om en generell förlängning av fullföljdsti­der (9 § första slyckel AFL och 9 § SRL). Förutom en generell förlängning medger AFL andra lättnader i fräga om fullföljdstider och även i fråga om sättet för fullföljd (9 § andra och tredje styckena AFL). Även SRL medger ytterligare lättnader genom bestämmelser som vidgar möjligheten för en part all fä försullen lid återställd (10 § SRL).

Beträffande andra legala frister än fullföljdstider kan regeringen enligt AFL medge en allmän förlängning. De frister som avses är föreskrivna fider inom vilka ansökan eller anmälan hos myndighet måste göras eller någon annan sädan åtgärd måste vidlas för atl en rällighel eller en förmån skall bevakas eller en skyldighet fullgöras (10 § AFL).

I övrigt innehåller båda lagarna bestämmelser bl. a. om delgivning med den som Qänstgör inom del militära försvaret (12 § AFL och 15 § SRL) saml bestämmelser om i vilken utsträckning de befogenheter som lagen ger regeringen kan delegeras (11 § AFL och 16 § SRL).

35


 


En enda ny lag                                                              Prop. 1987/88:6

Det är således tydligt att AFL och SRL har mänga gemensamma drag även om del också finns etl antal skillnader dem emellan. Likheterna är förklar­liga med tanke pä all båda lagarna har utformats efter förebild i en lag frän är 1940 om domstolarna och rättegången vid krig och krigsfara. Det kan därför te sig naturligt att man när de två lagarna samlidigl skall ersättas med ny lagstiftning överväger alt ta in samtliga nya bestämmelser i en enda ny lag.

Frågan om all ersätta AFL och SRL med en enda fullmaklslag har inle diskuterats i promemoriorna. Inte heller under förarbetena lill AFL och SRL synes en gemensam lag ha övervägts. Med hänsyn lill den nyreglering som jag nu avser alt föreslå finns det emellertid anledning all pröva om inle promemoriornas tvä lagförslag kan förenas fill en enda lag. Svenska kom­munförbundet har uttalat sig för en sädan ordning på sikt.

I promemoriorna föresläs en förskjutning mellan de båda lagarnas till-lämpningsomräden. Del föresläs alt den nya administrativa fullmaklslagen skall vara tillämplig på förvaltningsmyndigheter och på beslutande kom­munala och kyrkokommunala församlingar. Motsvarande bestämmelser belräffande förvaltningsdomstolarna tas in i förslaget lill en ny judiciell fullmaktslag.

Vid en jämförelse mellan förslagen till en ny adminislraliv fullmaklslag och en ny judiciell fullmaktslag kan man i likhet med vad som framgår vid en jämförelse mellan AFL och SRL konstatera all sambandet mellan de båda lagförslagen är påtagligt. Det har ju för övrigt också varil en målsätt­ning. Lagarnas uppbyggnad är densamma. Många paragrafer i de tvä lagarna har också stora likheter. En viss regelförenkling bör därför kunna uppnås, om man har bestämmelserna samlade i en fullmaklslag i stället för två.

Till de lagtekniska fördelar som sålunda kan uppstä med en sammanhål­len lagstiftning kommer del sakliga samband som finns mellan de områden som promemoriornas två lagförslag avser. Sett från konstitutionell syn­punkt är naturligtvis en reglering av samtliga domstolar i en enda lag naturlig. Jag förordar därför i likhet med promemoriorna och remissinstan­serna all en gemensam reglering av rättskipning och rättsvård hos alla typer av domstolar görs i den mån det är möjligt. Samfidigt kan man inte bortse från att förvaltningsdomstolarna i slor utsträckning överprövar beslut som förvaltningsmyndigheter har fattat och all del kan le sig lämp­ligt atl olika myndigheter inom samma inslanskedja regleras i samma lag. Del kan vidare råda viss tvekan om förvaltningsmyndigheter som slår domstolarna nära, l.ex. arrende- och hyresnämndema, skall höra lill den ena eller andra lagens omräde. Polisens och åklagarnas brottsbekämpande verksamhet och exekutionsväsendet är andra exempel på all del inle alllid är lämpligt att dra en rågång mellan rättskipning och förvaltning.

Jag anser därför alt del även sakligt sett finns starka skäl som talar för alt
man nu inte behäller den hittills gällande uppdelningen av bestämmelserna
på två olika fullmaktslagar. Jag föreslår att AFL och SRL ersätts med en
enda lag.
                                                                                        ,


 


Den nya lagens tillämpningsområde                                    Prop. 1987/88:6

Vad gäller den nya lagens tillämpningsområde bör detta i vart fall omfatta domstolarna och de statliga förvaltningsmyndigheterna. Mol bakgrund av KBK-utredningens förslag uppkommer emellertid frågan om hur bered­skapsföreskrifterna för det kommunala och det kyrkokommunala området bör fogas in i regelsystemet. Huvudalternativen bör vara alt antingen placera även dessa föreskrifter i den nya lagen eller dela upp föreskrifterna i kommunallagen resp. LFKS.

I och för sig nämns i KBK-betänkandet också andra alternafiv. Ett är atl bygga ul den nuvarande lagen (1964:63) om kommunal beredskap (om­tryckt 1984:1027, ändrad senast 1986:1153) och motsvarande lag (1981:1216) om kyrklig beredskap. Etl annal alternativ är atl förbereda etl utkast till författning, en s.k. "skrivbordsförfatlning". Ingel av dessa alternativ är emellertid lämpligt. Vad gäller det första alternativet är det inte sä bra alt föra in kommunala och landstingskommunala beslutsregler m. m. i lagen om kommunal beredskap som i dag endast innehäller bestäm­melser om vilka uppgifter som åligger kommuner och landstingskommuner under beredskapsfillständ. Alternativet med en skrivbordsförfattning är olämpligt atl genomföra därför all samhällsutvecklingen leder till all skriv­bordsförfattningar snabbi kan föråldras genom alt de inle kontinuerligt följs upp i det löpande lagstiftningsarbetet. Vidare kan myndigheterna sakna kännedom om deras existens och därmed inte veta vilka förutsätt­ningar som de skall ulgå från i sin planering.

Jag delar uppfattningen i betänkandet att inget av de senast berörda alternativen bör väljas.

För alt återgå till de två huvudalternativ som bör komma i fråga kan konstateras alt KBK-utredningens förslag lill ett nytt kapitel i kommunal­lagen endast innehäller vissa bestämmelser om den kommunala besluts­processen medan förslaget lill ny administrafiv fullmaklslag i förvaltnings­promemorian innehåller även bestämmelser om den kommunala verksam­heten som gäller t. ex. överflyttning av uppgifter frän en förvaltningsmyn­dighet lill en annan och om handläggningen av förvaltningsärenden. Del bör vara en fördel om bestämmelserna om kommunerna återfinns i en lag. Man bör vidare se sambandet även i övrigt med den statliga verksamheten under krig och krigsfara.

En omständighet atl beakta i sammanhanget är att demokraliberedning-en i sitt betänkande (SOU 1985:29) Principer för en ny kommunallag uttalar (s. 32) all beredskapsföreskriflerna inte hör hemma i en ny kommu­nallag utan all de i stället bör placeras i beredskapslagstiflningen. Försla­get har remissbehandlats och remissinstanserna har .i .princip inte haft nägol atl erinra mol den uppfattning som har redovisats i belänkandet. Ärendet bereds för närvarande av en arbetsgrupp (C 1986:A) inom civilde­partementet.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att man i vart fall inte nu lar in några beredskapsbestämmelser i kommunallagen och LFKS. I stället bör de bestämmelser KBK-utredningen har föreslagit i huvudsak tas in i den av mig förordade nya fullmaktslagen.

Begreppet myndighet omfattar enligl RF:s terminologi inte riksdagen,       '


 


kyrkomötet eller beslutande kommunal församling (landslingen saml kom- Prop. 1987/88:6 mun- och kyrkofullmäktige m. fl.) men väl övriga statliga och kommunala organ i den mån dessa ingår i den offentligrättsliga organisationen. Andra myndigheter än regeringen och domstolarna betecknas förvaltningsmyn­digheter. Även organ med säväl statliga som kommunala inslag, som de allmänna försäkringskassorna, ryms under begreppet förvaltningsmyndig­het. Sådan offentlig verksamhet som utövas i privaträltsliga former, t.ex. av bolag, föreningar och stiftelser, eller som har uppdragils ål enskilda i andra fall anses dock inle iitövas av förvaltningsmyndighet Qfr 1 kap. 9 § och 11 kap. 6 § tredje slyckel RF).

Av del jag redan har sagt framgår att den nya lagens tillämpningsområde i princip bör vara delsamma som AFL:s och SRL:s. Med användning av den terminologi RF har och som bör utnylQas ocksä i delta sammanhang kan tillämpningsområdet anges omfatta beslutande kommunala försam­lingar samt förvaltningsmyndigheter och domstolar. Det bör av lagen fram­gå atl säväl kommuner som landstingskommuner och kyrkliga kommuner avses. Lagen kommer naturligtvis också att gälla regeringen, eftersom den skall innehålla etl anlal bémyndiganden för regeringen alt meddela före­skrifter och överlåta andra befogenheter till andra myndigheter, l.ex. att handlägga vad som normalt är regeringsärenden av förvaltningsnatur. Atl regeringen berörs av lagen pä detta sätt behöver dock inle anges uttryckli­gen när tillämpningsområdet skall beskrivas. Däremot bör av lagen framgå alt vissa bestämmelser om tidsfrister m. m. som jag förordar är tillämpliga också på förvaltningsärenden hos regeringen.

Gmndläggande föreskrifter om präsleriiga Qänsler i svenska kyrkan och om sfiflsmyndigheler skall enligl punkt 9 övergångsbestämmelserna lill RF beslutas i särskild ordning, vilkel innebär atl yttrande frän kyrkomötet skall inhämtas. I avvaktan på elt sådant yltrande undantogs i lagrädsremis­sen också de prästerliga Qänsterna och sliftsmyndighelerna frän den nya lagens tillämpningsområde. Regeringen begärde i skrivelse 1987: 3 lill kyr­komötet yttrande i delta lagstiftningsärende. Kyrkomötet har den 25 au­gusfi 1987 uttalat att det inle har någon erinran mol atl de föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga ocksä pä präsleriiga Qänsler och stiftsmyn­digheter. Dessa bör därför liksom f. n. omfattas av beredskapslagstiftning­en.

Liksom i nuvarande lagstiftning och enligt förvallningspromemorians förslag bör vissa förvaltningsmyndigheter undantas från tillämpningsområ­det, nämligen riksdagens och kyrkomötets myndigheter. Behovet av mot­svarande beredskapslagstiflning för, deras del fär övervägas i annat sam­manhang.


38


 


4.3 Tidpunkt för tillämpning


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Lagen skall tillämpas om riket kommer i krig. Regering­en får föreskriva att lagen skall tillämpas vid krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig.


Förslagen i departementspromemoriorna och KBK- betänkandet överens­stämmer med mitt förslag ulom sä fill vida atl KBK-utredningen föreslår alt regeringens förordnande inle skall krävas vid krigsfara utan all bestäm­melserna i utredningsförslaget automatiskt skall börja tillämpas ocksä vid beredskapstillständ.

Remissinstanserna har i princip inle några invändningar emot någol av förslagen. Civilbefälhavaren i Östra civilområdel framhåller atl ordet krig inte har definierats.

Skälen för mitt förslag: Allmän enighet synes råda om atl bestämmelser­na i en ny lag liksom den nuvarande lagstiftningen bör fillämpas ulan något särskill förordnande av regeringen, om rikel kommer i krig. Enligl KBK-utredningen bör de föreslagna bestämmelserna automafiskt börja tillämpas också vid beredskapstillständ.

Beslul om beredskapsfillständ fattas enligl lagen (1960:513) om bered-skapslillslånd av regeringen när rikel befinner sig i krigsfara. Beredskaps­tillständ kan vid omedelbar krigsfara tillkännages genom beredskapslarm. Enligl 9 § beredskapskungöreisén (1960:515, 9 § ändrad senast 1981:645) innebär beredskapslarm atl AFL och SRL börjar tillämpas, om inle rege­ringen föreskrivit annat.

Enligl 3 § lagen om beredskapstillständ kan civilbefälhavaren eller läns­styrelsen förordna om beredskapsfillständ - och tillkännage della genom beredskapslarm - om slridshandlingar inleds mot svenskt territorium och förbindelserna med riksstyrelsen inte kan upprätthållas. Sådant bered­skapslarm medför verkningar enligt kungörelsen bara inom civilområdel eller länet (14 § beredskapskungörelsen).

För min del anser jag övervägande skäl tala för all bibehålla gällande ordning med krav pä särskilt beslut av regeringen utom i krigsfallet, sär­skill som de bestämmelser som KBK-utredningen har förordat i mitt förslag infogas i den nya fullmaktslagen. Det är enligt min uppfattning en fördel all regeringen sä längt det är möjligt särskill skall la ställning till fullmaktslagens tillämpning.

Civilbefälhavaren i Östra civilområdet framhåller all ordet krig inte är definierat och all lagen därför automafiskt kan börja tillämpas först när regeringen kungjort atl krigstillsländ inträtt. Krigstillstånd med invasion av omfattande markslyrkor kan enligt civilbefälhavaren råda även om sädan kungörelse inle utfärdats.

I likhet med vad som uttalades i förarbetena lill 1974 ärs regeringsform (prop. 1973:90 s. 447) anscrjag atl del inle är möjligl alt i vare sig lag eller motivlexl närmare ange vilka slags handlingar som skall anses innebära atl krigstillstånd inträder. Jag förutsätter emellertid att fullmaktslagens be-


39


 


stämmelser om krig alltid skall vara tillämpliga i ett sådant läge som del som avses i civilbefälhavarens remissyttrande. Nägon särskild kungörelse om all krigstillstånd har inträtt bör inle vara nödvändig för alt lagen skall bölja tillämpas.

I detta sammanhang vill jag erinra om all del måsle finnas en laglig regering för all bémyndiganden enligl fullmaklslagen skall kunna ulnyftjas. Nuvarande reglering tillåter regeringen att med viss begränsning fatta beslut pä ockuperat område Qfr 13 kap. 10 § RF). Jag har i det föregäende (avsnitt 3.1) förordat alt regeringen inle skall få falla beslul pä omräde som kontrolleras av en främmande makt som ockuperat svenskt territorium. Genomförs förslaget innebär del alt sä länge åtminstone fem statsråd (7 kap. 4 § RF) befinner sig i frihet tillsammans - inom landet eller i exil — del alltid kommer atl finnas en laglig regering. Del bör understrykas all del är en folkrättslig princip att civilbefolkningen inom ockuperat omräde skall behålla sin lojalitet mol en sädan laglig regering, oavsett om denna befinner sig inom eller utanför landets gränser. Befolkningen skall därför följa de bestämmelser som regeringen utfärdar på icke-ockuperat område. Ocku-palionssiluationen innebär dock självfallet med nödvändighet en inskränk­ning i regeringens bestämmanderätt genom all endasl de beslul ockupan­ten anser sig kunna tolerera kommer all kunna omsättas i praktisk hand­ling.

Saknas en laglig regering kan alltså inle några bémyndiganden enligl fullmaklslagen lämnas. Frägan om utnylQande av redan lämnade bémyndi­ganden under ockupation bör enligl min mening övervägas särskill. Jag vill erinra om all jag förut (avsnill 3.1) berört frägan om en generell genomgäng av vår beredskapslagstiflning såvitt gäller delta fall.


Prop. 1987/88:6


4.4 Riksdagens godkännande

Mitt förslag: Regeringens förordnande om lagens tillämpning måsle inom en månad underställas riksdagen. Annars upphör förordnandet all gälla.


Förslagen i departementspromemoriorna överensstämmer med mitt för­slag. KBK-utredningen har inle lagl fram någol motsvarande förslag.

Remissinstanserna har i princip inte haft någol alt erinra mot förslagen.

Skälen för mitt förslag: I såväl AFL (1 § andra stycket) och SRL (I § andra stycket) som annan beredskapslagstiftning (se t. ex. 2 § förfogande­lagen 1978:262 och 3 § ransoneringslagen 1978:268) har riksdagen i enlig­het med 8 kap. 12 § RF föreskrivit all bestämmelser som regeringen har beslutat med slöd av ell bemyndigande i lagstiftningen skall underställas riksdagen för prövning inom viss lid. Godkänner inte riksdagen bestäm­melserna, upphör dessa att gälla.

Krav pä sädan underställning är enligt min mening en naturlig bestånds­del i en lagsfiftning som ger regeringen vidsträckta befogenheter atl med­dela föreskrifter som avviker från vad som normalt gäller enligt lag. Jag


40


 


förordar därför all departementspromemoriornas förslag genomförs i den-     Prop. 1987/88:6 nådd.

4.5 Den kommunala beslutsprocessen m. m.

4.5.1 Kommunfullmäktige och landsting

Mitt förslag: Kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet får i brådskande fall företräda kommunfullmäktige och landstinget (full­mäktige) mellan fullmäktiges sammanträden. Vissa frägor skall dock alllid vara förbehållna fullmäktige.

Fullmäktige får handlägga etl ärende om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande.

KBK-utredningens förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna har i princip tillstyrkt förslaget. Överbefälhavaren pekar på behovet av snabba beslul även i fredslid.

Skälen för mitt förslag:


Den nuvarande ordningen

Kommunallagen innehäller inga särskilda regler om kommunernas och landstingskommunernas organisafion och verksamhet under beredskaps-och krigsförhållanden. Kommunallagens grundläggande bestämmelser all beslutanderätten i kommunerna och landstingskommunerna utövas av kommunfullmäktige resp. landstinget samt atl förvaltning och verkställig­het ankommer pä kommunstyrelsen resp. förvallningsulskollet (i fortsätt­ningen gemensamt benämnda styrelsen) och andra nämnder skall därför i princip tillämpas också under beredskap och krig.

I kommunallagen anges vissa ärenden som kräver beslut av fullmäktige. Sålunda skall fullmäktige varje år fastställa budget och skattesats för kommunen samt behandla revisionsberättelsen och besluta om ansvarsfri­het skall beviljas styrelsen och andra nämnder (4 kap. 3 § och 5 kap. 6 §). De skall vidare bl. a. förrätta vissa val (se t. ex. 3 kap. 2 och 13 §§). I övrigt gäller att fullmäktige fär delegera sin beslutanderätt i en viss gmpp av ärenden lill styrelsen eller annan nämnd, i den mån annal inle följer av lag eller annan författning. Sådan delegation fär dock inle avse ärenden som är av principiell beskaffenhei eller i övrigt av större vikt (1 kap. 5 § tredje stycket). Denna möjlighet skall enligt förarbetena (KU 1976/77:25 s. 17) användas med slor restriktivitet.

Styrelsen och andra nämnder är kommunala förvaltningsmyndigheter (Ikap. 8 § RF). De fullgör dels vad som kan kallas frivilliga uppgifter inom ramen för den kommunala självstyrelsen - den s. k. oreglerade kommu­nalförvaltningen - dels förvaltningsuppgifter som staten enligt 11 kap. 6 § och 8 kap. 5 § RF uppdragit ål kommunala organ pä vissa områden - den s.k. specialreglerade kommunalförvaltningen.


41


 


Med stöd av 2 § första stycket 3 AFL har i 11 § tillämpningskungörelsen     Prop. 1987/88:6 lill AFL föreskrivits att styrelsen kan överta beslutanderätten i frägor som inte kan anslå, om den beslutande församlingen inte kan sammanträda under krig eller krigsfara.

Enligt 1 kap. 7 § RF skall den kommunala beslutanderätten utövas av valda församlingar. Den beslutanderätt som åsyftas i RF gäller beslut av grundläggande nalur eller av generell räckvidd, där det politiska momentet allmänt sett är dominerande (prop. 1973:90 s. 231). För att möjliggöra atl beslutanderätten kan delegeras frän kommunfullmäktige och landsting fö­reskrivs numera i 13 kap. 13 § RF att beslutanderätten i kommunerna kan utövas på säll som anges i lag, om rikel är i krig eller krigsfara eller om del råder sädana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig.

Den kommunala verksamhelen ingär som en viktig del i värt lands totalförsvar. Kommunernas och landstingskommunernas uppgifter och verksamhet inom totalförsvaret ulom civilförsvarsverksamhelen regleras främsl genom lagen om kommunal beredskap och den kommunala bered­skapskungörelsen (1964:722, ändrad senast 1986:1053). Lagen fömtsätter all den verksamhel som bedrivs i fredslid och som bedöms viktig frän lotalförsvarssynpunkl i möjligaste mån skall upprätthållas även under be­redskap och i krig. Kommunerna och landstingskommunerna är redan i fredstid skyldiga alt planera för sin verksamhet och vidta andra förberedel­ser som behövs för atl de skall kunna fullgöra sina uppgifter under bered­skap och krig. Kommunernas uppgifter inom civilförsvaret regleras genom civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1984:1026, ändrad senast 1987:152). Kommunerna har den I januari 1987 tagit över ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten pä lokal nivå under krig och krigsfara. Kom­munstyrelsen är fr.o.m. den Ijuli 1986 den högsta civila totalförsvars-myndigheten på lokal nivå.

Beslutanderätten bör kunna delegeras

Del är uppenbart all del är myckel betydelsefullt atl den kommunala beslutsprocessen kan fungera också under krig eller krigsfara. Del är ocksä tydligt atl kommunallagens regler om beslutanderätten i kommuner och landstingskommuner inle är sä utformade all de säkerställer behovet av snabba kommunala beslul i kritiska situationer. Någon form av särtcgle-ring krävs därför för alt den kommunala beslutsprocessen skall fungera tillfredsställande ocksä under krig eller krigsfara. KBK-utredningen har i enlighet med sina direktiv prövat olika lösningar av denna fråga.

Utredningen har övervägt atl föreslå en rnotsvarighel till riksdagens krigsdelegation för kommunerna och landstingskommunerna men har stan­nat för atl i stället delegera beslutanderätt till kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet så att dessa organs befogenheter blir i slort desamma som fullmäktiges.

Jag delar KBK-utredningens och remissinstansernas uppfattning atl den
kommunala beslutsprocessen sä längt som möjligt bör vara densamma som
i fredstid och alt fullmäkligesammanträden bör hållas i så slor utsträckning
  42


 


som möjligl. Utredningsförslaget innebär atl den fredsfida beslutsproces- Prop. 1987/88:6 sen i princip kan bibehållas med kommunfullmäkfige och landstinget som beslutande organ och kommunstyrelsen och förvallningsulskollet som verkställande. I de lägen där beslul av fullmäktige inte kan avvaktas, får dock styrelsen enligl förslaget besluta i deras ställe. Geriom de föreslagna reglerna tillgodoses intresset av enkel reglering, eftersom den innebär en förhållandevis begränsad avvikelse från kommunallagens principer. Kom­munstyrelsens och förvaltningsutskottets ökade befogenheter kan ses som en utvidgning av den ddegalionsmöjlighet som 1 kap. 5 § kommunallagen ger redan i fredstida situationer.

I likhet med KBK-utredningen och remissinstanserna anser jag därför all kommunstyrelsen eller förvallningsulskollet skall få falla beslul, som normall ankommer på fullmäktige, mellan fullmäktiges sammanträden. Frågan om liknande befogenheter i krissituationer under fredsförhällanden bör övervägas i annal sammanhang, t. ex. vid arbetet på en ny kommunal­lag.

Undanlag från styrelsens befogenhet atl falla beslul i fullmäkfiges ställe bör som förordals göras för vissa frägor, nämligen val av ledamöter och suppleanter i kommunala nämnder (inklusive styrelser eller förvaltningsut­skott) och av revisorer och revisorssuppleanter saml beviljande av an­svarsfrihet m.m. för nämndledamöler. Härigenom säkerställs all ledamö­terna i kommunala nämnder ocksä under krig och krigsfara utses av elt direklvall organ.

I sak ligger den nu förordade ordningen nära gällande reglering enligt AFL.

Beslul som styrelsen har fattat i fullmäktiges ställe bör i enlighet med vad KBK-utredningen har föreslagit anmälas vid näsla sammanträde med fullmäktige.

I normala fall gäller enligl 2 kap. 12 § kommunallagen atl ärenden får handläggas endasl om mer än hälflen av ledamöterna är närvarande. I lider då fullmaklslagen tillämpas bör det som KBK-utredningen och remissin­stanserna funnit räcka om mer än en tredjedel av ledamöterna av kommun­fullmäktige eller landstinget är närvarande. Detta får anses vara en lämplig avvägning mellan behovet av all minska det obligatoriska antalet ledamö­ter samtidigt som den kommunala demokratin inte kan anses otillbörligt eftersatt.

Justitiekanslern ifrågasätter om man inle borde överväga en författnings­bestämmelse som garanterar att proportionalilelen i huvudsak upprätthålls vid krig eller krigsfara. Del kan enligl justifiekanslern inle uteslutas all vissa grupper kan få del svårare all verka under etl krigstillstånd och della skulle kunna utnylQas av andra grupper, som normall är i minoritet i fullmäktige, lill all skaffa sig otillbörliga förmåner eller all fatta beslut som gynnar en ockupationsmakt.

Enligl kommunallagen är valulslagel avgörande inle bara för lurordning­
en mellan suppleanterna utan ocksä för suppleanternas Qänstgöringsräll.
Denna regleras i 2 kap. 11 § kommunallagen, som dock saknar bestämmel­
ser om del praktiska förfarandet när en ordinarie ledamot anmäler förhin­
der och en suppleant skall kallas in. Dessa frågor regleras enligl 2 kap. 30 §
      43
kommunallagen i kommunernas och landsfingens arbetsordningar.


 


Jag utgär från alt de politiska partierna i enlighet med bestämmelserna i kommunallagen kommer att kalla in suppleanter sä att proportionalilelen mellan olika partier inle rubbas. Nägon särskild författningsreglering av saken behövs inle enligt min mening.


Prop. 1987/88:6


4.5.2 Kommunstyrelse, förvaltningsutskott och övriga verkställande organ

Mitt förslag: Kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet och övri­ga nämnder får handlägga ärenden om mer än en tredjedel av leda­möterna är närvarande. Antalet ledamöter får dock inle vara mindre än tre.

Ordföranden i kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller en annan nämnd fär ensam fatta beslut i brådskande ärenden av synner­lig vikt. Dessa beslul skall anmälas fill styrelsen eller nämnden.

I Stockholms kommun skall fullmäktige kunna besluta atl borgar-rädsberedningen skall överta kommunstyrelsens uppgifter.

Styrelsen (eventuellt borgarrådsberedningen i Stockholms kom­mun) eller en nämnd skall efter beslul i fullmäktige kunna överta en förvaltning eller verkställighet som annars ankommer pä en annan nämnd än styrelsen.


KBK-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med milt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinslanserna godtar i princip försla­get. Uppsala kommun föreslär att en kommunal nämnd skall ha det totala ansvaret för kommunens försvars- och beredskapsuppgifter. ' Stockholms kommun framhåller att regeln om förutsättningarna för all lagen skall träda i tillämpning förhindrar kommunerna alt bestämma sin krigsorganisation redan i fredstid. En länsstyrelse ifrågasätter om KBK-utredningens förslag - som ju bl. a. innebär all fullmäktige skall bibehålla beslutanderätten sä långt som möjligt — överensstämmer med reglerna om att en civilförsvarsslab skall finnas i varje kommun.

Skälen för mitt förslag: Styrelsens storlek i kommuner och landstings­kommuner varierar vanligen frän sju till nitlon ledamöter. I 3 kap. 2 och 9 §§ kommunallagen föreskrivs att anlalet ledamöter i styrelsen inle fär vara mindre än fem saml att ärenden får handläggas endasl om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Det kan därför uppstå svårigheter atl uppnå beslulförhel i krig eller vid krigsfara, om inle kravet på antalet närvarande ledamöter kan minskas på samma säll som för fullmäktige. Delta gäller även övriga nämnder Qfr 3 kap. 13 §).

Jag föreslär i likhet med utredningen all styrelsen och övriga nämnder fär handlägga ärenden, om mer än en tredjedel av ledamöterna är närva­rande. Jag anser dock all antalet närvarande ledamöter aldrig får vara mindre än tre.

Styrelsen i kommuner och landstingskommuner har redan i fredsfid en ledande ställning bland de kommunala myndigheterna. De fär en än mera central roll vid krig eller krigsfara bl.a. pä grund av förslaget all genom


44


 


ställföreträdarskap fatta beslul i frågor som normalt ankommer påfullmäk- Prop. 1987/88:6 lige. Del kommer all krävas atl de personer som svarar för kommunens eller landstingskommunens verksamhel har möjlighet alt fatta snabba be­slut som omedelbart kan verkställas. Jag anser att en viss del av styrelsen bör vara tillgänglig för kontinuerlig Qänslgöring, företrädesvis dess arbels-utskolt eller motsvarande inklusive ordföranden. Elt par remissinstanser har uttalat sig för denna lösning.

Även om styrelsen kan fatta beslut med färre ledamöter än i fredstid kan det uppstä situafioner under krig eller krigsfara dä beslut måste fattas omgående. Del kan l.ex. vara fråga om limmar eller nägon dag innan en region utsätts för etl fientligt angrepp. Beslutet kan avse l.ex. en snabb omdisponering av hälso- och sjukvårdsresurser. Jag föreslår därför atl ordföranden i styrelsen eller en nämnd ensam kan fatta beslut i brådskande ärenden av synnerlig vikt. En sädan ordning överensstämmer i sak nära med gällande rätt (12 och 15 §§ lillämpningskungörelsen till AFL) och med KBK- utredningens och remissinstansernas uppfattning.

Med anledning av atl en kommun anser all övergängen från freds- lill krigsorganisation skulle underlättas om en kommunal nämnd fär det totala ansvaret för kommunens försvars- och beredskapsuppgifler vill jag fram­hålla atl varje kommun själv bör få bestämma sin krigsorganisation. Enligt min mening bör dock styrelsen ha det övergripande samordningsansvaret.

Kommunema bör redan under fredslid bestämma sin krigsorganisation av vilken skall framgå vilka nämnder som avvecklas eller läggs samman. Det är uppenbarligen främst de fakultativa nämnderna som kommer alt avskaffas eller slås samman. Styrelsen eller en speciallagsreglerad nämnd kan ocksä länkas överta en fakultativ nämnds uppgifter.

Enligt min uppfattning - som bygger pä nuvarande reglering (13 § fillämpningskungörelsen lill AFL) och som delas av utredningen och re­missinstanserna — bör därför fullmäktige kunna besluta atl föra över förvaltningsuppgifter från en nämnd till styrelsen eller en annan nämnd. I Stockholms kommun bör fullmäktige kunna besluta att på samma sätl överföra kommunstyrelsens uppgifter till borgarrådsberedningen.

Beslut om alt föra över förvaltningsuppgifter bör kunna fallas av full­mäkfige redan i fredslid. Själva lagen bygger ju pä en sådan teknik med beslut i förväg. Jag kan alltsä inle se att det möter någol hinder för fullmäktige att i fredslid besluta alt uppdra ål styrelsen eller nämnd att handha viss förvaltning eller verkställighet den dag fullmaktslagen börjar tillämpas. Beslutet måste kunna innebära atl det böQar tillämpas först när fullmaktslagen börjat tillämpas. Delsamma gäller beslut av fullmäktige i Stockholms kommun atl borgarrädsberedningen skall överta kommunsty­relsens uppgifter.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län har satt i fräga om en regel om alt
beslut skall fattas av en vald församling eller genom s. k. slällföreträdar-
beslul överensstämmer med de stora beslutsbefogenheter som ålagts den
kommunala civilförsvarsslab som numera har införts. För min del vill jag
framhälla atl civilförsvarsslaben i princip inte har någon annan ställning än
övriga förvaltningar i kommiinen (prop. 1984/85:49 s. 39). Del är fortfaran­
de kommunstyrelsen som ansvarar för ledningen av civilförsvarsverksam-
   45


 


heten under beredskap och krig. Jag anser därför att den här förordade ordningen slår i överensstämmelse med de nya,reglerna i civilförsvars­lagen.


Prop. 1987/88:6


4.5.3 Rätten att anföra kommunalbesvär

Min bedömning: Nägra särskilda regler bör inle införas såvitt gäller möjligheterna atl anföra kommunalbesvär under krig eller krigsfara.

KBK-utredningens bedömning överensstämmer med min.

Remissinstanserna gör med någol undantag samma bedömning.

Skälen för min bedömning: KBK-utredningen har i enlighet med sina direktiv prövat möjligheterna all inskränka rätlen all anföra kommunal­besvär vid krigsfillslånd med hänsyn fill atl besluten måsle kunna verkstäl­las snabbt och atl domstolarna under krigstillstånd kan använda sina begränsade resurser lill andra uppgifter än att pröva kommunalbesvär. Utredningen har dock stannat för att inle föreslå nägon förändring i gällan­de regler.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar atl del är tveksamt all under krig behälla gällande regler men anser alt del möjligen kan vara motiverat atl ha kvar prövningen av överklagade beslut under etl mera utdraget bered­skapstillständ dä förhållandena kan ha stabiliserats.

Det är enligl min uppfattning sannolikl att reglerna om kommunalbesvär minskar i praktisk belydelse under krig eller krigsfara. Jag delar dock KBK-utredningens bedömning alt möjligheten alt överklaga kommunala beslut bör finnas kvar även i krig och vid krigsfara. För detta talar bl.a. rältssäkerhelsskäl. Jag återkommer i avsnitt 4.6.3 belräffande förvalt­ningsbesvär över kommunala beslul och i avsnitt 4.6.7 i fråga om förläng­ning av tider för överklagande av sådana beslut.

4.5.4 Det kyrkokommunala området


Mitt förslag innebär

att kyrkofullmäkfige respektive församlingsdelegerade skall få handlägga ett ärende om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande,

att kyrkorådet eller en annan nämnd skall få handlägga ett ärende om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande,

att kyrkorådet skall fä företräda kyrkofullmäktige, församlingsde­legerade eller kyrkostämman mellan deras eller dess sammanträden i etl ärende som inte kan anstå,

att kyrkorådets eller en annan nämnds ordförande ensam skall få besluta i brådskande ärenden av synnerlig vikt

samt att motsvarande skall gälla de direktvalda kyrkoråd och de sfiftsfullmäktige och stiftsstyrelser som avses tillkomma är 1989.


46


 


KBK-utredningens förslag överensstämmer med mitt.          Prop. 1987/88:6

Remissinstanserna har inte haft nägon erinran mol förslaget. Göteborgs kyrkonämnd föreslär alt fullmäktiges beslutanderätt skall få delegeras lill kyrkonämndens ekonomiutskott som i Göteborg beslutar i 90 % av kyrko­nämndens ärenden.

Skälen för mitt förslag: Den kyrkokommunala organisationen uppvisar en mera splittrad bild än de borgerliga kommunerna.

Enligt LFKS tillkommer beslutanderätten i en församling kyrkofullmäk­tige eller kyrkostämma. Den senare förekommer i mindre församlingar och omfattar alla röstberättigade församlingsmedlemmar. Kyrkofullmäktige skall finnas i de församlingar som inle har kyrkostämma som beslutande organ.

I en kyrklig samfällighet som inte omfattar alla ekonomiska angelägen­heter utövas beslutanderätten av församlingsdelegerade som väljs av kyr­kostämman eller fullmäktige i de församlingar som ingår i samfälligheten. Församlingsdelegerades uppgifter och arbetsformer överensstämmer i öv­rigt i huvudsak med vad som gäller för kyrkofullmäktige.

Beslutanderätten i en total ekonomisk samfällighet utövas av kyrkofull­mäktige som väljs av de röstberättigade i de församlingar som samfällighe­ten omfattar.

I 1 kap. 7 § LFKS anges atl förvaltning och verkställighet ankommer pä kyrkorådet och övriga nämnder saml att det beslutande organet fär uppdra åt kyrkorådet eller annan nämnd atl utöva viss beslutsrätt som annars ankommer på del beslutande organet. Del finns inte nägra obligatoriska speciallagsreglerade nämnder på det kyrkokommunala området. Fakulta­tiva nämnder förekommer i viss utsträckning.

Enligl regeringens skrivelse 1987:1 till kyrkomötet om ny organisation pä lokal- och stiftsplanet i svenska kyrkan, m.m. avses från och med år 1989 beslutanderätten i församlingar i vissa fall fillkomma etl direklvall kyrkoråd. Vidare skall del tillkomma kyrkliga kommuner på stiftsplanet, stiftssamfälligheter, med stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse. I varje stift skall ocksä finnas en obligatorisk specialreglerad nämnd, egendomsnämn­den.

De kyrkliga kommunernas uppgifter och verksamhet inom totalförsvaret regleras i viss mån i lagen om kyrklig beredskap.

I likhet med KBK-utredningen och remissinstanserna anscrjag alt för­slagen belräffande kommuner och landstingskommuner i avsnitt 4.5.1-4.5.3 i tillämpliga delar bör få motsvarigheter i fräga om de kyrkliga kommunema. Jag föreslår därför atl kyrkofullmäktige resp. församlingsde­legerade, ulan hinder av vad som är föreskrivet i 2 kap. 12 § resp. 4 kap. 7 § LFKS, får handlägga ärende om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande.

Det finns inga regler om beslulförhel för kyrkostämma och därför be­hövs inga regler om detta för krigstillstånd.

Jag föreslår vidare att kyrkorådet får företräda kyrkofullmäktige, för­
samlingsdelegerade eller kyrkostämman mellan dess sammanträden i be­
slut som inte kan anslå, om del möter hinder atl sammankalla det beslutan­
de organet. Beslul som fattats på grund av sådant ställföreträdarskap skall
47


 


dock anmälas vid del beslutande organets närmast påföljande sammanträ­de.

Kyrkorådet och nämnderna bör i krig eller vid krigsfara kunna handläg­ga ärenden om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Antalet ledamöter bör dock alltid vara minsl tre. Jag föreslår vidare atl kyrkorå­dels eller annan nämnds ordförande ensam skall kunna fatta beslut i fall när del är av synnerlig vikt alt beslut fattas omedelbart.

Kyrkorådels befogenheter bör vara inskränkta på motsvarande sätl som gäller för kommunstyrelser och förvaltningsutskott i de borgeriiga kommu­nerna, dvs. inle omfatta vissa val m. m.

I 8 § andra stycket lagen om kyrklig beredskap föreskrivs alt kyrkorådet skall leda verksamhelen när den kyrkliga kommunen övergäll lill krigsor­ganisation samt att kyrkorådet därvid får besluta bl. a. om hur andra nämnder och organ än fullmäktige och församlingsdelegerade skall inrikta och bedriva sin verksamhet. Det bör dock vara möjligl för församlingen eller samfällighelen att inom ramen för sin krigsorganisation delegera vissa förvaltningsfunkfioner pä annat sätt, t.ex. till ett arbetsutskott eller lill kyrkvärdarna enligl de vanliga reglerna om ddegafion i 5 kap. 16 § LFKS.

I enlighet med vad kyrkomötet har förordat bör de nya kommunala organen på stiftsplanet jämställas med de nuvarande kyrkokommunala organen i de hänseenden som har behandlats här. Delsamma bör gälla de nya direktvalda kyrkoråden.

Med anledning av atl Göteborgs kyrkonämnd har tagit upp de särskilda bestämmelser som gäller för Göteborgs kyrkliga samfällighet vill jag påpe­ka alt dessa bestämmelser skall upphöra den 1 januari 1989 enligl regering­ens skrivelse 1987: 1 lill kyrkomötet. Jag saknar därför anledning all gä in pä den delegeringsfråga som nämnden har aktualiserat.

I fräga om kommunalbesvär hänvisas lill vad som har sagts i avsnitt 4.5.3.


Prop. 1987/88:6


4.5.5 Vissa andra frågor på det kommunala området

Mitt förslag: Kommunala och kyrkokommunala val skall kunna senareläggas. Fler suppleanter i kommunala organ skall kunna utses än som är föreskrivet för normala förhållanden.

Några nya regler om krav pä svenskt medborgarskap införs inte nu i fråga om handläggningen i kommunerna av ärenden av betydel­se för rikels säkerhet.

Den nya lagen skall inle innhålla nägra särbestämmelser om lokala organ i kommunerna eller om kommunala bolag och andra privat-rätlsliga subjekt. Däremot skall kommunalförbund med fullmäktige omfattas av de bestämmelser som gäller kommuner och landstings­kommunerna.


Förvaltningspromemorian och KBK-betänkandet: I fråga om valen och antalet suppleanter överensstämmer förvaltningspromemorians förslag med milt.


48


 


Enligl KBK-utredningens förslag skall endasl de förtroendevalda som är     Prop. 1987/88:6 svenska medborgare under krig eller beredskapstillständ fä della i eller närvara vid handläggningen av ärenden som är av betydelse för rikets säkerhet.

KBK-utredningen bedömer att det inte behövs några nya bestämmelser om lokala kommunala organ eller om kommunala bolag m. m. KBK-utred­ningen har inte heller lagl fram nägra förslag som rör kommunalförbund utan hänvisat lill alt frägan om sådana förbund dä var föremål för övervä­ganden inom regeringskansliet. Utredningens inställning är dock all dess förslag i övrigt bör kunna gälla också i fräga om kommunalförbund.

Remissinstanserna: Förslaget i fråga om valen har lämnats ulan erinran.

Beträffande del föreslagna kravel på svenskt medborgarskap framhåller nägra remissinstanser all förslaget bör gälla även i fredslid eftersom etl större planeringsansvar har ålagts kommunerna. Vidare bör frågan om krav på svenskt medborgarskap för kommunala Qänslemän med motsva­rande uppgifter övervägas närmare. En instans påtalar alt enbart del svenska medborgarskapet inle innebär någon kvalifikation all motta sekre­tessbdagd information. Flera remissinstanser framhåller atl bäde förtroen­devalda funktionärer och Qänslemän bör kunna underkastas personalkon­troll om de i sin befallning i krigsorganisation eller under planläggning i fred får del av sekretessbdagd information. Dessa frägor bör därför över­vägas i sin helhet innan beslut kan fattas.

Remissinstanserna har inte gjort nägra invändningar mot KBK-utred­ningens ställningstagande i fräga om lokala organ, kommunala bolag m. m. och kommunalförbund.

Skälen för mitt förslag:

Kommunalval m.m.

Liksom enligt AFL bör regeringen bemyndigas alt föreskriva om senare­läggning av kommunala och kyrkokommunala val saml om ökat antal suppleanter i kommunala organ. Härigenom kan den kommunala besluts­processen lättare upprätthållas under krig eller krigsfara. Del kan erinras om atl jag förut har föreslagit atl val till kommunala församlingar inte skall fä hällas på ockuperat område (avsnitt 3.2).

Krav på svenskt medborgarskap

I kommunallagsliftningen finns inga bestämmelser om krav pä svenskt medborgarskap för förtroendeuppdrag eller Qänsler inom borgerliga eller kyrkliga kommuner.

En begränsning fanns dock fidigare när det gäller ulländska medborgares
möjlighet atl väljas lill ledamöter i beslutande kommunala församlingar.
Sädana uppdrag var då förbehållna svenska medborgare. Frän och med
den 1 januari 1976 har utländska medborgare som varil kyrkobokförda i
Sverige tre år närmast före valåret rösträtt vid val av kommunfullmäktige,
landsting och kyrkofullmäktige. De är också valbara vid sådana val.
                   49

4    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 6


När bestämmelserna infördes konstaterade föredragande statsrådet Prop. 1987/88:6 (prop. 1975/76:23 s. 99) att rikels säkerhet vid krig eller krigsfara kunde kräva all inskränkningar gjordes i utlännings rätt all fullgöra kommunala förtroendeuppdrag. I samband med införandet av kommunal rösträtt för invandrare intogs därför i utlänningslagen en bestämmelse om alt regering­en fick meddela bestämmelser om utlännings räll all inneha offentligt förtroendeuppdrag. Bestämmelsen återfinns nu i 103 § utlänningslagen (1980:376) som liksom tidigare lagrum även avser utlännings rätt alt inneha anställning under krig eller krigsfara.

Det finns alltså för närvarande inte nägra bestämmelser som uppställer krav på svenskt medborgarskap för förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner och kyrkliga kommuner. Mol bakgrund av kommu­nernas roll i totalförsvaret kan detta ses som en brisl, som man delvis skulle komma till rätta med, om KBK-utredningens förslag genomförs. Ingen remissinstans har heller uttalat sig emot utredningens förslag, ulan invändningarna är främsl att också frågan om personalkontroll av kommu­nala befattningshavare och frågan om motsvarande inskränkning för kom­munala Qänslemän bör övervägas samlidigl. Ocksä frägan om de förtroen­devaldas behörighet i fredstid tas upp av remissinslanserna.

För min del delar jag uppfattningen alt dessa olika frågor har ell sam­band.

Frågan om krav pä svenskt medborgarskap för kommunala Qänslemän som handlägger ärenden av belydelse för rikets säkerhet övervägs för närvarande av utredningen (Fö 1985:01) om översyn av civilförsvarslag-sfiftningen m. m. Även frägan om de förtroendevaldas behörighet i fredslid behöver utredas närmare. Med hänsyn härtill anscrjag att det nu inte finns anledning alt införa nägra nya bestämmelser, särskilt som 103 § utlän­ningslagen ger möjlighet all reglera saken. Också frägan om personalkon­troll av kommunala Qänslemän och förtroendevalda fär övervägas särskill. Jag är därför inle nu beredd all ta ställning till KBK-utredningens förslag i denna del.

Lokala organ i kommunerna

I lagen (1979:408) om lokala organ i kommunerna (omtryckt 1979:1167, ändrad senast 1983:304) har kommunerna getts frihet atl decentralisera sitt nämndarbete. Motsvarande reglering pä del landslingskommunala omrä­det utgörs av lagen (1985:127) om särskilda organ i landstingskommuner­na. Regeringen har nyligen (prop. 1986/87:91) föreslagit all 1979 ärs lag skall ersättas av en ny lag om lokala nämnder.

Den decentralisering del här är fräga om är frivillig, och KBK-utredning­en har bedömt atl det är en sak för varje kommun all la ställning till eventuella lokala organs existens, uppgifter och verksamhetsområden un­der krig eller beredskapstillstånd. Remissinslanserna har inte haft någon invändning mot denna bedömning, som också jag delar.

Kommunala bolag m.m.

Del är vanligt atl kommunal och landstingskommunal verksamhet bedrivs i

privaträtlsliga former, framför allt i form av aktiebolag och stiftelser.          50


 


Myndighetsutövning kan enligt 11 kap. 6 § RF med lagstöd överlämnas till Prop. 1987/88:6 bl.a. kommunala bolag och stiftelser. Sädant överlämnande av myndig­hetsutövning kan under krigsförhällanden bli aktuellt genom behov av ransonering eller andra begränsningar av leveranser inom bl. a. energiom­rådet och annan kommunalleknisk verksamhet. Distribution av energi sker lill största del i bolagsform i slallig och kommunal regi. Eldistribution sker via riksnät, som lill övervägande del ägs och disponeras av statens valten­fallsverk.

Förbrukningen av ledningsbunden energi regleras enligt föreskrifter som meddelas av bl. a. statens energiverk, som har den samordnande ledningen av energiregleringen.

KBK-utredningen framhåller alt statliga myndigheter har att meddela föreskrifter för resursfördelningen för den övervägande delen av den kom­munaltekniska verksamhelen i bolagsform. Som utredningen anser kan nägon myndighetsutövning som avses i 11 kap. 6 § RF knappast bli aktuell för kommunala bolag eller ekonomiska föreningar pä delta omräde.

Kommunal verksamhet i bolagsform bedrivs ocksä inom andra områden än det kommunallekniska. Kommunen kan här genom sitt ägande och med stöd av aktiebolagslagen (1975:1385, ändrad senast 1987:686) ge de regler som kan behövas under krigsförhällanden. Dessutom innehäller förfogan­delagen (1978:262, ändrad senast 1981:838) bestämmelser som gör det möjligt alt ålägga de kommunala bolagen att producera för totalförsvarets behov.

Jag anser därför att det inte behövs nägon särskild reglering för kommu­nala bolag m. m. i krig eller vid krigsfara.

Kommunalförbund

Den I januari 1986 trädde kommunalförbundslagen (1985:894) i kraft och ersatte äldre lagstiftning i ämnet. Den nya lagen är i princip tillämplig också på äldre kommunalförbund. Det finns enligl lagen två typer av kommunalförbund: kommunalförbund med fullmäktige och sådana med förbundsdireklion.

Elt kommunalförbund med fullmäktige är i stort sett organiserat som en kommun med fullmäktige, styrelse och andra nämnder. För min del anser jag i likhet med KBK- utredningen all förslagen i fråga om kommunerna och landstingskommunerna kan få motsvarigheter också belräffande den­na typ av kommunalförbund.

Däremot kan samma regler inte gälla kommunalförbund med förbunds­direktion. I dessa utövas beslutanderätt, förvaltning och verkställighet av förbundsdireklionen. Enligt min mening bör det ankomma pä förbunds­medlemmarna och förbundsdirektionen att besluta vad som skall gälla organisationen i sådana kommunalförbund vid krig eller krigsfara. Jag föreslår därför ingen särskild lagstiftning i den delen.

Det innebär att den nya lagen bara kommer atl reglera verksamhelen hos
denna typ av kommunalförbund i mindre utsträckning än vad fallet är med
den andra typen.
                                                                                                 51


 


4.6 Förvaltningsmyndigheterna

4.6.1 Överflyttning av arbetsuppgifter m. m.


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Regeringen fär föreskriva alt en förvaltningsmyndig­hets uppgifter skall överläs av en annan förvaltningsmyndighet eller av en domstol. Vidare får regeringen föreskriva eller i särskilda fall besluta atl de som Qänstgör hos en förvaltningsmyndighet skall Qänslgöra i andra befattningar än dem de innehar.

Förvaltningspromemorians förslag överensstämmer med mitt bortsett frän att möjligheten saknas att flytta över uppgifter och personal tiil en domstol.

Remissinstanserna har i princip ingen erinran mol förslaget.

Skälen för mitt förslag: Nuvarande regler ger regeringen vidsträckta befogenheter all meddela föreskrifter om omfördelning av arbetsuppgifier inom den statliga och kommunala förvaltningen. Det är uppenbart att det under krig eller krigsfara behövs en betydande frihet för regeringen atl disponera över tillgängliga resurser inom förvaltningen så all väsentliga uppgifter prioriteras medan mindre vikliga verksamheler får stå tillbaka. Både organisatoriska och personalmässiga förändringar kan behövas. I likhet med förvallningspromemorian och remissinslanserna anscrjag där­för alt nuvarande reglering i sak bör flyttas över lill en ny fullmaktslag. Regeringen bör därvid ges befogenhet atl besluta de konsekvensändringar o. d. som föranleds av överflyttning av arbetsuppgifier mellan myndighe­ter, t. ex. i fråga om överklagande av beslul.

Liksom enligt gällande rätt bör det vara möjligt för regeringen att flytta över arbetsuppgifter inle bara mellan två statliga myndigheter utan också från en statlig myndighet fill en kommunal och vice versa eller från en förvaltningsmyndighet lill en förvaltningsdomstol. Det framslår som ange­läget att handläggningen av ärenden kan ske på en så låg nivå som möjligl sä alt besluten fattas nära dem som direkl berörs av dem. Det kan därför vara bra om uppgifter som normall handläggs pä regional nivå av en statlig myndighet kan skötas av en kommunal myndighet pä lokal nivä. Det är också länkbart alt del kan vara rationellt att flytta ärendehandläggning i andra riktningen eller från en kommunal förvaltningsmyndighet lill en statlig på lokal nivå. Nuvarande flexibilitet i möjligheterna att fördela ärendena bör därför behållas.

Vidare bör öppnas en möjlighet att flytta uppgifter frän sädana förvalt­ningsmyndigheter som står de allmänna domstolarna nära, t. ex. artcnde-och hyresnämnderna, till en sädan domstol.

Möjligheterna atl omfördela personal mellan myndigheter bör ha mot­svarande omfattning, vilket nära ansluter lill gällande ordning.

4.6.2 Nedläggning av en myndighets verksamhet


Mitt förslag: Regeringen får föreskriva alt en förvaltningsmyndig­hets verksamhel skall läggas ned helt eller delvis.


52


 


Förslaget i förvaltningspromemorian överensstämmer med milt utom sä     Prop. 1987/88:6 lill vida all regeringens befogenhet omfallar bara statliga förvaltningsmyn­digheter.

Remissinstanserna: De flesta lämnar förslaget ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: En nedläggning av en förvaltningsmyndighets verksamhet kan vara motiverad på grund av alt del finns arbetsuppgifier som inle kan eller bör fullgöras i elt skärpt läge.

Regeringen bestämmer enligl förordningen (1977:55) om vissa statliga myndigheters beredskap m. m. i princip i vad män en myndighet skall upprätthålla sin verksamhel under krig eller vid krigsfara. I förordningen ges detaljerade föreskrifter om hur avvecklingen av verksamheten skall planläggas och genomföras.

I de fall en myndighets verksamhet är reglerad i lag mäste emellertid ocksä etl beslut om nedläggning av verksamheten i princip meddelas genom lag och i de krislägen som fullmaktslagen tar sikte pä mäste avsteg kunna göras från denna ordning.

Jag föreslär därför en ny bestämmelse som innebär all regeringen be­myndigas atl föreskriva alt uppgifter som fillkommer en förvaltningsmyn­dighet helt eller delvis inte skall fullgöras.

När en myndighet upphör med sin verksamhel fär della konsekvenser ocksä på del lagsliftningsomräde inom vilken myndigheten är verksam. Pä vissa lagstiflningsområden kan man förutse all en nedläggning kan medfö­ra allvarliga störningar, om inle föreskrifter snabbi kan meddelas om vad som skall gälla. Jag föreslär därför all regeringen i samband med alt en myndighets verksamhet upphör skall fä besluta de ytterligare bestämmel­ser som behövs till följd av alt föreskrifter meddelas om nedläggning av en myndighels verksamhet, l.ex. i frågor om överklagande, tillstånd och godkännande.

Som lagrådet har konstaterat innefattar vidare en bestämmelse som generellt bemyndigar regeringen alt meddela sädana föreskrifter ocksä en befogenhet atl meddela föreskrifter av materiell innebörd. I likhet med lagrådet anser jag atl det möter uppenbara svårigheter alt i allmänna termer eller genom konkreta beskrivningar dra upp snävare gränser för regeringens handlingsmöjligheter, nägol som i och för sig skulle kunna vara önskvärt.

Lagrådet har pekat på nägra möjliga konsekvenser av de av mig före­slagna bestämmelserna på bl. a. polis- och äklagaromrädena. Enligt lagrå­dels mening skulle del vara av värde om de frägor lagrådet berört upp­märksammades under lagstiftningsärendets fortsatta handläggning.

För egen del vill jag framhälla all det vidsträckta bemyndigande som ges
regeringen med den av mig föreslagna regleringen inle bör ses isolerat.
Givelvis får det inle utnylQas sä all för en rätlsslal fundamentala principer
sätts åsido, t. ex. när del gäller polisens och åklagarväsendets roll i samhäl­
let. Vidare måsle beaktas de ställningstaganden som riksdagen kan ha gjort
i fräga om myndigheternas uppgifter vid krig och krigsfara, l.ex. om
polisens och försvarsmaktens verksamhel under sädana förhällanden.
Tanken alt under krigsförhållanden flytta över uppgiften all upprätthålla
allmän ordning och säkerhet frän polisen till försvarsmakten har som
          53


 


lagrådet anfört inle någon aktualitet. Atl gä närmare in på de särskilda     Prop. 1987/88:6 områden som kan vara av intresse skulle emellertid föra för långt i dessa sammanhang. Frägor som dessa bör i stället uppmärksammas vid del fortsatta arbetet med att utforma en ändamålsenlig beredskapslagstiflning.

Statens kärnkraftinspeklion avstyrker förslaget att regeringen skall fä föreskriva att tillsynen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhel (ändrad senast 1987:3) skall upphöra. Med anledning härav vill jag - i linje med vad jag nyss har anfört - anmärka alt de synpunkter kärnkraftinspek-fionen har lagl fram är sådana som självfallet måste beaktas vid regering­ens prövning av om inspektionens verksamhel kan läggas ned.

Frägan om nedläggning i krig och vid krigsfara av kommunala förvalt­ningsmyndigheter med specialreglerade uppgifter diskuteras särskilt i förvallningspromemorian. Där anförs att frågan om och i vilken utsträck­ning sådan nedläggning blir nödvändig bör bli föremål för närmare övervä­ganden.

För min del anser jag all man inle bör avslå frän att ge regeringen möjlighet all bestämma atl en verksamhet som handhas av en kommunal förvaltningsmyndighet skall upphöra att fullgöras. Del kan länkas atl verk­samhelen är etl led i en verksamhel som också utövas av en statlig förvaltningsmyndighet och enligt regeringens beslut skall läggas ned. Om den kommunala verksamhelen i sä fall är lagreglerad, är del nödvändigt all regeringen som en konsekvens kan besluta all denna inte längre skall fullgöras. En sådan nedläggning kan visserligen ses som en följdändring av del slag som det i enlighet med del nyss sagda bör vara tillätet för regering­en att besluta om. Etl uttryckligt bemyndigande för regeringen minskar dock risken atl en bestämmelse läses motsällningsvis så att regeringen inte kan besluta om atl kommunal verksamhel skall läggas ned i sådana fall.

Även om man för närvarande inte räknar med atl specialreglerad kom­munal verksamhet i andra fall skall läggas ned under krig eller krigsfara, kan det vidare tänkas atl del framdeles finns sädan verksamhet, som inte bör fullgöras vid krig eller krigsfara. Enligl min mening bör man inte avstå från att ge regeringen handlingsutryrrime ocksä i della hänseende. Jag utgår från all regeringen inte kommer att utnytQa en sädan befogenhet annat än i undantagsfall och att den därvid tar stor hänsyn till den kommu­nala självstyrelsen.

Lagrådet har i anslutning härtill framhållit all konstitutionsutskottet i samband med tillkomsten av 13 kap. 13 § RF uttalade att paragrafen är så utformad all den i och för sig inle hindrar att den kommunala beslutande­rätten överförs lill statligt organ. Utskottet framhöll atl det av demokratis­ka skäl självfallet är viktigt all förtroendemannastyrel kan upprätlhällas också i skärpta lägen. Utskottet förutsatte alt detta beaktades i del förslag fill fullmaklslagstiftning som förbereddes (KU 1984/85:18 s. 2).

Konsfilutionsulskottets uttalande torde enligt lagrådet närmast avse
verksamheten hos beslutande kommunala församlingar. Lagrådet anser
del dock vara angelägel alt vad utskottet säger om vikten av förtroende-
mannaslyrets upprällhällande - och som lagrådet instämmer i - blir
beaktat också beträffande kommunala förvaltningsmyndigheter. Därför
bör regeringen inle kunna meddela föreskrifter om verksamhets upphoran-
   54


 


de som innebär atl en kommunal styrelse helt läggs ned; delsamma gäller i fråga om överflyttning av kommunal verksamhel fill en statlig myndighet. Bl. a. med hänsyn till att styrelserna i vissa fall bör kunna överta fullmäkti­ges befogenheter ter sig enligt lagrådet en sådan möjlighet orimlig. Om nägon specialreglerad uppgift ankommer på styrelsen och den upgiflen inte längre skall fullgöras, bör enligt lagrådet en föreskrift om nedläggning eller överflyttning av kommunal verksamhet avgränsas så att den avser endasl den ifrågavarande uppgiften. För atl klarare markera detta förordar lagrå­det att det i lagtexten anges att regeringen skall beakta den kommunala självstyrelsen.

För min del kan jag instämma i lagrådels synpunkter. Jag anser dock atl del knappast skapas någon större klarhet, om man i lagtexten för in en erinran om den kommunala självstyrelsen. Jag är därför inte beredd atl gä lagrådet lill mötes på den punkten.


Prop. 1987/88:6


 


4.6.3 Överklagande av förvaltningsmyndigheters beslut

Mitt förslag: Regeringen får föreskriva atl statliga förvaltningsmyn­digheters beslut inle får överklagas.

Förslaget i förvaltningspromemorian överensstämmer med milt förslag. KBK-utredningens förslag innebär likaså alt inga särregler skall gälla un­der krig eller krigsfara i fråga om förvallningsbesvär över kommunala beslul.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen. Skolöver­styrelsen har dock påtalat all del vid krig eller vid krigsfara kan bli nödvändigt all begränsa rätten all överklaga en specialreglerad kommunal förvaltningsmyndighets beslut.

Skälen för mitt förslag: Regeringen fär enligl gällande rätt föreskriva atl en slallig förvaltningsmyndighets beslul inle får överklagas. Jag delar uppfattningen all denna regel bör behållas. Som en remissinstans framhål­ler bör principen vara att alla beslul skall kunna överklagas i åtminstone en instans. Denna princip bör enligl min uppfattning bl.a. av rättssäkerhets­skäl gälla även i krig och vid krigsfara. I vissa fall bör det dock finnas möjlighet för regeringen atl föreskriva undanlag ocksä från denna huvudre­gel om tväinslansprövning. Särskill kan detta behövas i de fall regeringen är andra instans och bör avlastas prövningen av överklaganden.

I förvaltningspromemorian diskuteras om en motsvarande regel som jag har förordat bör gälla för kommunala förvaltningsmyndigheter. I likhet med promemorian och KBK-utredningen föreslär jag dock inte nägon bestämmelse av denna innebörd, bl. a. därför att beslut av rättssäkerhets­skäl i dessa fall bör kunna överklagas till högre instans sä som jag har förordat i fråga om kommunalbesvär (avsnitt 4.5.3).


55


 


4.6.4 Delegation av regeringens befogenheter


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Regeringen får föreskriva

att en viss uppgift som fillkommer regeringen kan övertas av en statlig förvaltningsmyndighet,

att befogenheten aft i särskilda fall besluta om personalomflyft-ningar skall övertas av en statlig förvaltningsmyndighet, såvitt gäller befattningshavare hos staten, eller av kommunala beslutande för­samlingar eller förvaltningsmyndigheter, såvitt gäller kommunala befattningshavare

samt att en civilbefälhavare eller en länsstyrelse under extraordi­nära förhällanden i krig fär dels meddela sådana bestämmelser som enligl 8 kap. RF skall beslutas av regeringen, dels besluta aft en lag i etl visst ämne skall börja tillämpas.


Förslaget i förvaltningspromemorian överensstämmer i sak nära med mitt förslag.

Remissinstanserna har i allt väsentligt lämnat förslaget ulan erinran. Flera remissinstanser framhåller alt bemyndigandet för civilbefälhavaren att fullgöra regeringens uppgifter måsle sältas i kraft redan i fred, eftersom beslutanderätten inle kan överlåtas når förbindelsen väl är bruten.

Skälen för mitt förslag: I likhet med gällande rätt och med förvallnings­promemorians förslag, som remissinstansema har godtagit, bör del i en ny fullmaklslag finnas en bestämmelse som medger all regeringsärenden av förvallningsnalur kan överlämnas till en stafiig förvaltningsmyndighet. Den prövning av förvaltningsärenden som görs av regeringen är i många fall bestämd i lag och enligt den formella lagkraftens princip enligl 8 kap. 17 § RF fordras del därför ell bemyndigande från riksdagen för all pröv­ningen skall kunna överiämnas till andra organ.

I enlighet med gällande rätl bör regeringen vidare få överlåta sina befo­genheter atl besluta om personalomflyltningar till stafiiga förvaltningsmyn­digheter. Som anförs i promemorian bör dock en delegation bara avse beslutanderätt i enskilda fall. I förvallningspromemorian föreslås alt denna bestämmelse skall omfalla även del kommunala området. Del bör enligl min mening överiämnas fill kommunerna och landstingskommunerna m. fl. att själva bestämma om förflyitningar av kommunala befattningshavare. Det bör därför delegeras bara fill de kommunala förvallningsmyncligheler-na och beslutande församlingarna att fatta motsvarande beslul för kommu­nala befattningshavare.

De nuvarande reglerna i AFL om behörighet för civilbefälhavare och i andra hand länsstyrelserna all utan särskilt uppdrag överta regeringens befogenheter i speciellt krifiska lägen stämmer inte överens med RF. Numera fär anses gälla all riksdagen inle fär överlåta vare sig sin egen eller regeringens normgivningskompelens direkl på regionala organ. Enligl 13 kap. 8 § RF fär visserligen regeringen efter riksdagens bemyndigande för fall av krig och omedelbar krigsfara ge en annan myndighet i uppdrag att fullgöra sådana uppgifter som enligl gmndlag ligger på regeringen.


56


 


Uppdraget fär dock inte omfatta befogenhet enligl 13 kap. 6 § RF, om det
inte är fråga om beslut om all lag i visst ämne skall börja tillämpas. För att
civilbefälhavarna resp. länsstyrelserna skall förses med sådana befogenhe­
ter atl de kan fungera pä det sätt som avses med de nuvarande reglerna
föreslär jag atl regeringen bemyndigas atl på dem överlåta sin normgiv­
ningskompelens enligt 8 kap. RF saml rätten alt besluta om att lag i visst
ämne skall börja tillämpas. Bemyndigandet avser bäde den kompetens som
direkt ankommer på regeringen och den som genom riksdagens beslut
delegerats till regeringen. Det bör sålunda vara möjligt för civilbefälhavare
alt under extraordinära förhällanden förordna om all en lag, l.ex. förfo­
gandelagen, skall träda i tillämpning.
    

Del möter enligt min mening inte nägol hinder mot atl begränsa förut­sättningarna för tillämpning av vissa paragrafer i lagen mer än andra. Jag anser därför alt regeln om delegation lill en civilbefälhavare eller en läns­styrelse skall gälla endast i krig.

Med anledning av vad vissa remissinstanser har anfört vill jag framhälla alt avsiklen är alt de bémyndiganden som ges regeringen alt delegera sina befogenheter till civilbefälhavarna och länsstyrelserna givetvis skall ut­nylQas i förväg och inte först sedan förbindelserna har avbrutits.

Jag har med anledning av vad överbefälhavaren framfört utformat försla­get så all civilbefålhavarens beslul inte skall behöva avvaktas innan hans befogenheter kan överläs av länsstyrelsen.


Prop. 1987/88:6


 


4.6.5 Formerna för beslut m. m.

Mitt förslag: Regeringen fär föreskriva

att en slallig förvaltningsmyndighet får fatta beslut i annan ord­ning än vad som är föreskrivet

samt att fler suppleanter i styrelsen för en sädan myndighet skall utses än som är föreskrivet.

Förslaget i förvaltningspromemorian stämmer i sak överens med milt förslag.

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Liksom enligl AFL bör regeringen bemyndigas alt vidta vissa ätgärder för atl underlälla alt förvaltningsmyndigheternas verksamhel upprätthålls under krig eller krigsfara. De åtgärder som avses har lill syfte att underlälla beslutsprocessen och beslår i atl regeringen föreskriver om annan beslutsordning än normall och om ökat suppleantan-lal i styrelsen för statliga förvaltningsmyndigheter. Motsvarande åtgärder i fräga om den kommunala beslutsprocessen har behandlats i avsnill 4.5.


57


 


4.6.6 Handläggningen av förvaltningsärenden


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Fullmaktslagen innebär

att ärenden skall handläggas i den lurordning som är påkallad av hänsyn lill allmänna intressen och med särskilt företräde för sådana ärenden som är av betydelse för totalförsvaret,

att en förvaltningsmyndighet - om del på grund av krigsförhållan­dena är förenat med väsentliga ölägenheter all utreda ell ärende på det sätl som är föreskrivet i lag - får utreda ell ärende på något annat lämpligt sätl,

att handläggningen av etl ärende skall uppskjutas, om del avser myndighetsutövning mot någon enskild och en part på grund av krigsförhållandena är ur stånd alt bevaka sin rätt; dock att ärendet ändå kan avgöras om särskilda skäl föreligger och del kan utredas tillfredsslällande

samt att delgivning med den som Qänstgör vid försvarsmakten i första hand skall ske genom en militär myndighels försorg.


Förslaget i förvaltningspromemorian överensstämmer i slorl sell med mitt förslag.

Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Del har visat sig alt de prioriteringar som en myndighet måste göra bland arbetsuppgifterna inom sitt verksamhetsom­råde kan få konsekvenser för den egna myndighetens och andra myndighe­ters möjligheter alt fullgöra sina uppgifter. En regel om prioritering av vissa ärenden under krig eller krigsfara finns nu i den till AFL knutna tillämpningskungörelsen. En motsvarande bestämmelse bör enligl min me­ning finnas i den nya lagen. Det bör nämligen finnas lagstöd för de priorite­ringar som man kan förutse blir nödvändiga i ett skärpt läge.

Del finns behov av också andra bestämmelser som riktar sig direkt lill myndigheterna och som gör det möjligt för dem all göra vissa avsteg frän vad som annars gäller för förfarandet. Det bör inle fordras någon särskild föreskrift av regeringen utöver den allmänna föreskriften om att lagen skall ha trätt i tillämpning för atl dessa regler skall bli tillämpliga. De nuvarande reglerna i AFL får i stort sett anses lämpliga i sak ulom så till vida atl del inle behövs någon uttrycklig bestämmelse om att nägon påföljd inte inträ­der vid ursäktlig underlätenhet Qfr 8 § AFL). Som anförs i förvallningspro­memorian fär bestämmelsen nämligen numera anses överflödig.

En bestämmelse som finns i AFL och som bör ges en motsvarighet i den nya lagen är den om alt etl ärende i vissa fall fär utredas pä etl annal lämpligt säll än som är föreskrivet. Bestämmelsen har till syfte alt under­lätta atl ärenden handläggs så snabbt som möjligt. Myndigheterna får själva avgöra pä vilkel säll elt ärende lämpligen bör utredas om del pä grund av krigsförhällanden är förenat med väsentliga olägenheter alt iaktta i lag eller annan författning meddelade föreskrifter om att en myndighet skall höras eller all en viss annan utredning skall göras. Den lar sikte endast på föreskrifter i specialförfatlningar om ordningen för utredningen


58


 


(t.ex. alt viss lyp av utredningsmaterial skall föreligga) och medger inle avsteg från förvaltningslagens regler för ärenden om myndighetsutövning mol en enskild och inle heller frän kravet på alt vissa förhållanden skall vara utredda för atl ärendet skall få avgöras. Av allmänna principer följer givelvis alt etl ärende alltid måste utredas pä etl efter omständigheterna tillfredsställande sätt.

Vidare bör frågan om vilka avsteg som fär göras från kravet på fullstän­dig utredning regleras i likhet med vad som gäller enligt AFL. Som huvud­regel gäller all handläggningen av ärenden som innefattar myndighetsutöv­ning mol en enskild skall anstå, om en part är ur ständ att bevaka sin räll eller om nägot annal hinder föreligger för utredningen pä grund av krigsför­hållandena. Om ärendet kan utredas nöjaktigt, får handläggningen ändå forlsälla och ärendet avgöras om fortsatt handläggning är av synnerlig vikt för en part eller föranleds av andra särskilda skäl.

Slutligen bör bestämmelser om delgivning inom försvarsmakten, vilka överensstämmer med AFL:s, tas in i den nya lagen.


Prop. 1987/88:6


4.6.7 För sent inkomna överklaganden m. m.

Mitt förslag: Fullmaklslagen innebär

att regeringen kan föreskriva atl fullföljdstider och liknande pro­cessuella tidsfrister, kan förlängas,

att processuella tidsfrister automatiskt förlängs när krigstillsländ kungörs

samt att förvaltningsmyndigheter och domstolar själva får avgöra om klaganden haft laga förfall på grund av krigsförhållandena och i så fall ta upp för sent inkomna överklaganden till saklig prövning.


Förslaget i förvaltningspromemorian överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Endasl förvaltningsdomstolar skall dock få ta upp för sent inkomna överklaganden efter egen prövning.

Remissinstanserna har inte haft nägon erinran mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Regeringen kan enligt bäde AFL (9 § första stycket) och SRL (9 §) förordna om en generell förlängning av liden för överklagande. Regeringen bör ges motsvarande befogenhet enligl den nya lagen.

Enligt 9 § SRL gäller dessutom alt lidsfristen för talan och fullföljd vid domstol automatiskt förlängs med tvä veckor vid krigsutbrott. Tanken bakom detta år all etl krigsutbrott mäste medföra all många människor får svårt alt bevaka sina rättsliga intressen och all de kan behöva en över-gängslid för alt ställa om sig lill de nya förhållandena. De intressen som tillgodoses genom denna bestämmelse gäller i lika hög grad för förvalt­ningsmyndigheter. Jag föreslär därför atl en sådan regel skall gälla också för dessa. Samtidigt föreslår jag all liden sätts lill tre veckor, som jag anser är rimligare.

Enligl AFL kan överklaganden som kommit in för sent ändå prövas om


59


 


tvä förutsättningar föreligger, nämligen om del överklagade beslutet gär i Prop. 1987/88:6 omedelbar verkställighet och om domstolen finner alt klaganden har haft giltig ursäkt på grund av krigsförhällandena för sin underlätenhet all iaktta den föreskrivna fiden (9 § andra stycket AFL). Når beslutet inle kan verkställas förrän efter besvärsfidens utgång, är en part som haft laga förfall hänvisad till atl ansöka om återställande av försutten lid. Några tidsfrister för en sådan ansökan i förvaltningsärenden finns inte föreskriv­na.

SRL ger inle de allmänna domstolarna någon extra befogenhet atl pröva om en part haft laga förfall. I slället har tidsfristen för återställande av försutten fid förlängts (10 § SRL).

När del gäller alt la ställning lill vilka lättnader som lämpligen bör gälla under krigsförhållanden för överklagandetid och lid för anhängiggörande av talan hos förvaltningsmyndigheter i övrigt bör man beakta atl del i förvaltningslagen föreskrivs atl etl överklagande som kommil in för sent inle skall tas upp lill prövning. En motsvarande bestämmelse finns i förvaltningsprocesslagen och i rättegångsbalken. Frägan om laga förfall har förelegal kan därför bara prövas i extraordinär väg. I ärenden för vilka regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet är högs­ta instans beviljas återställande av försutten tid enligl 11 kap. 11 § RF av regeringsrätten.

Inom förvaltningen är det ibland osäkert om ell beslul av viss lyp gäller omedelbart eller först sedan det vunnit laga kraft. För sent inkomna överklaganden bör därför inle behandlas olika beroende pä om del över­klagade beslutet länder till omedelbar efterrättelse eller gäller först i och med laga kraftvinnandel. För den som varit förhindrad atl iaktta överkla-gandeliden på grund av krigsförhällanden måste skillnaden framstå som omofiverad. Båda fallen bör därför behandlas lika.

Frågan om klaganden haft laga förfall på grund av krigsförhållanden bör kunna prövas pä annat sätt än pä extraordinär väg bl.a. eftersom man annars måste räkna rhed att regeringsrättens och högsta domstolens ar­betsbörda skulle öka i alllför slor omfattning vid omställning lill krigsför­hållanden. Om inte särskilda åtgärder vidtas, mäste man å andra sidan räkna med rättsförluster för dem som blir förhindrade alt iaktta tider för överklagande.

Jag anser all övervägande skäl talar för att domstolarna och förvalt­ningsmyndigheterna själva bör fä avgöra om klaganden haft laga förfall på grund av krigsförhällanden och i sä fall behandla skrivelsen som om den kommil in i rätt tid. Någol avgörande sakligt skäl alt ge de allmänna domstolarna mindre befogenheter än förvaltningsdomstolarna kan inle anses föreligga Qfr Ds Ju 1986:9).

Enligl 10 § AFL får regeringen föreskriva om förlängning av lidsfrister för annal än överklagande saml efter ansökan utsätta ny lid för en åtgärd när en lidsfrist har försuttits på gmnd av krigsförhållandena. Regeringen fär enligt 11 § AFL delegera sislnämnda befogenhet. Bestämmelserna i AFL om förlängning av andra tidsfrister än fullföljdstider bör i huvudsak­oförändrade föras över till den nya lagen.

Dessa frägor kommer atl behandlas ocksä i avsnitt 4.7.5.                      60


 


4.7 Domstolarna

4.7.1 Vissa organisatoriska frågor


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Regeringen får föreskriva

att en domstol skall ha sin verksamhel förlagd lill annan ort än den vanliga,

att uppgifter som ankommer på en viss tingsrätt, hovrätt, länsrätl, kammarrätt eller försäkringsrätt skall övertas av en annan domstol av samma slag,

att uppgifter som ankommer på en domstol, som inle är en allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol eller försäkringsrätt, inle alls skall fullgöras eller ocksä all de skall fullgöras av en annan domstol,

att en domstol inte behöver vara delad i avdelningar,

att en annan innehavare av ordinarie domartjänsl än justitieråd och regeringsråd skall fullgöra jämställd eller högre domartjänsl vid annan domstol än den han tillhör

samt att annan personal skall Qänslgöra i andra anställningar eller uppdrag i domstol.

Förslaget i domstolspromemorian överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Försäkringsrätternas verksamhel skall dock kunna läggas ned. Nägol bemyndigande ges inle för omplacering av annan personal än ordi­narie domare.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i dessa delar godtar i princip förslaget. Arbetsdomstolen har pekat på möjligheten att tingsrätt som första instans i vissa arbetstvister ersätts av arbetsdom­stolen. Svenska arbetsgivareföreningen har ifrågasatt om regeringen bör få fullmakt atl falla etl beslut om atl uppgifter som ankommer pä arbetsdom­stolen inte skall fullgöras eller skall fullgöras av någon annan domstol. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att ell bemyndigande för rege­ringen alt föreskriva all uppgifter som ankommer pä en särskild domstol inte skall fullgöras är för generellt och alt en utförligare utredning i denna del är erforderlig. När del gäller frågan om omplacering av innehavare av ordinarie domarQänst har kammarrätten i Stockholm och länsrätten i Stockholms län uttryckt tveksamhet om den föreslagna ordningen är fören­lig med 11 kap. 5 § RF.

Skälen för mitt förslag:

Allmänt om regleringen av rättskipningen m. m. i krig och krigsfara

SRL är utformad med sikte främst på de allmänna domstolarna, dvs. tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen. Förvaltningsdomstolarna där­emot faller under AFL. Som jag redan uttalat bör i den nya lagen all domslolsverksamhel så långt del är möjligl regleras gemensamt. Jag anslu­ter mig i della hänseende till departementspromemoriornas och remissin­stansernas uppfattning. De regler som gäller domstolarna bör avse dessas


 


rättskipande och rällsvårdande verksamhet. Handläggningen av förvall-     Prop. 1987/88:6 ningsärenden hos domstolarna bör däremot jämställas med verksamheten hos förvaltningsmyndigheterna. Domstolsliknande nämnder som konces­sionsnämnden för miljöskydd, slatens va-nämnd saml arrende- och hyres­nämnderna bör ocksä hänföras lill förvallningssidan.

När det nu gäller att utarbeta bestämmelser för att säkerställa atl de domstolar som finns numera kan fungera även inför och efter en omställ­ning till krig bör SRL så långt som möjligl följas i sak. En utgångspunkt bör som nämnts vara att man i möjligaste män åstadkommer generella bestäm­melser, dvs. sä enhetliga regler som möjligl beträffande de olika domsto­larna och deras handläggning av mäl och ärenden.

Vidare måsle bl. a. beaktas de behov av speciella bestämmelser som kan uppstä därför all den tidigare krigsrättsorganisalionen avskaffats från den 1 juni 1987 (prop. 1985/86:9, JuU 24, SFS 1986:644-662). Efter avskaffan­det gäller i princip samma regler under krigsförhållanden som under freds­tid i fråga om förundersökning, åtalsförfarande och domslolshandläggning.

Sammanträdestider och sammanträdesort

I SRL (2 § första stycket) finns en bestämmelse om befogenhet för rege­ringen atl bestämma atl en domstol skall sammanträda pä andra tider och ställen än som är föreskrivet för vanliga fall. Bestämmelsen lar sikte pä äldre bestämmelser i rättegångsbalken om skyldighet alt hälla allmänna ting och allmänna rätlegångsdagar.

Eftersom föreskrifter om särskilda tider för sammanträden inte förekom­mer i lag längre, behövs del inte någon särskild bestämmelse om lid för sammanträde i den nya lagen.

I fräga om sammanträdesort gäller för tingsrätter alt sammanträden för huvudförhandling (ling) skall hällas pä tingsställe, om inte särskilda skäl talar för alt sammanträdet hålls pä en annan ort, samt att regeringen bestämmer den eller de orter som skall vara tingsställe (1 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken). Föreskrifter om detta finns i förordningen (1982:996) om rikets indelning i domsagor (ändrad senast 1984:757). För hovrätter, allmänna förvaltningsdomstolar, arbetsdomstolen och försäkringsdom­stolär gäller all domstolen skall sammanträda på den ort där den har sill säle men alt sammanträde får hällas på en annan ort om det finns särskilda skäl för det (2 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken, 27 § lagen 1971:289 om allmänna förvaltningsdomstolar, 4 kap. 1 § lagen 1974:371 om rättegången i arbetstvister och 12 § lagen 1978:28 om försäkringsdom­stolar). Föreskrifter i lag om var domstolen har sitt säle gäller för rege­ringsrätten och kammarrätterna (1 § lagen om allmänna förvaltningsdom­stolar).

Vid SRL:s tillkomst har man utgått från alt de bestämmelser i rätte­gångsbalken som ger en domstol möjlighet att om särskilda skäl föreligger hålla sammanträde på en annan ort ån den föreskrivna inte lar sikte på det fallet atl domstolen i en krigssituation tvingas atl under en längre lidspe­riod regelmässigt förlägga sina sammanträden till en annan ort.

Övriga lagbestämmelser i frågan torde inle heller omfatta denna situa-     62


 


tion. Under sädana förhällanden ansluter jag mig liksom remissinstanserna     Prop. 1987/88:6 lill förslaget i domstolspromemorian alt det i den nya lagen bör införas en bestämmelse som ger regeringen möjlighet atl föreskriva alt en domstol skall ha sin verksamhet förlagd till en annan ort än den vanliga.

Överfiyttning av arbetsuppgifter

I den beredskapsplanläggning som sker i enlighet med SRL ingår planer för hur de allmänna domstolarna skall krigsorganiseras. Vid utarbetandet av planerna vägs flera faktorer in. Man räknar t.ex. med alt tillströmningen av mäl och ärenden allmänl sett kommer all minska i de lägen dä det kan bli aktuellt alt gä över till krigsorganisation. En annan faktor som man räknar med är alt del kan bli nödvändigt atl föra över arbetsuppgifter frän en tingsrätt till en annan eller från en hovrätt till en annan. Den nuvarande regeln i 2 § första stycket 2 SRL som medger en sådan omfördelning av arbetsuppgifterna bör nu, enligl vad som också föreslås i domslolsprome­morian, breddas lill att omfatta länsrätt resp. kammarrätt.

Vad gäller försäkringsdomstolarna får jag efter samräd med chefen för socialdepartementet anföra följande.

Försäkringsdomstolskommiltén (S 1980:10) har i en skrivelse den 26 april 1982 till regeringen lämnat förslag till hur domslolsorganisalionen på socialförsäkringsområdet.bör vara uppbyggd under beredskap och i krig. Kommittén har räknat med alt försäkringsrätterna ålminslone över-gängsvis skall kunna fungera som under normala förhällanden men all efter en lid antalet dömande avdelningar kan reduceras. Enligt kommittén bör dock besvärsprövningen under elt krisläge kunna avbrytas i och med avgörandet i en försäkringsrätt. Försäkringsöverdomstolen skulle därför inle behöva upprätthålla sin verksamhet.

Åven enligl min mening bör man utgå från att försäkringsrätternas verksamhel skall kunna bibehållas i krig eller krigsfara. Regeringen bör därför inle bemyndigas att lägga ned deras verksamhel.

En möjlighet alt föra över arbetsuppgifier från en försäkringsrätt fill en annan synes även för dessa domstolars del kunna underlätta deras fortsatta verksamhel under krigsfara och i krig. I likhet med uppfattningen i dom­stolspromemorian anscrjag därför alt även försäkringsrätterna bör omfat­tas av bestämmelsen om överflyttning av arbetsuppgifter meUan domstolar av samma slag.

Med de härda prioriteringskrav som man kommer att ställas inför vid den omställning som måsle ske redan inför hotet av krig, kan en nedlägg­ning av verksamhelen på sätt som har föreslagils belräffande försäkrings­överdomstolen vara aktuell i detta och andra liknande fall.

Etl alternativ till nedläggning är alt överföra uppgifter frän en special­domstol lill en annan domstol. Så t. ex. kan del vara en utväg alt uppgifter som ankommer på bostadsdomslolen får övertas av en eller flera hovrät­ter.

Frägan om Ivisldösningsförfarandet pä det arbelsrältsliga omrädet har
nyligen tagits upp i prop. 1986/87:165 om arbetsrättslig beredskapslagstifl­
ning. Enligt propositionen kan det sättas i fråga om man vid krigsförhållan-
63


 


den kan upprätthålla det centraliserade system, som finns under fredsfid Prop. 1987/88:6 med centrala förhandlingar mellan parterna pä arbetsmarknaden och ar­betsdomstolen som i princip enda domstol, eller om man bör inrätta lokala eller regionala beslutsinstanser. Föredragande statsrådet framhåller all del senare alternativet fömtsätter att tvisteförhandlingarna på lokal nivä bibe­hålls och möjligen förstärks, vilkel i sin lur ger upphov till åtskilliga organisatoriska frägor (a. prop. s. 12).

1 propositionen läggs emellertid endasl fram förslag som rör den s.k. förfatlningsberedskapen. Det är frågor som gäller avvikelser i krig eller krigsfara frän bestämmelserna i t. ex. lagen (1976:580) om medbestämman­de i arbetslivet (ändrad senast 1984:817). De organisatoriska frågor som har belydelse för frågan om arbetsdomstolens verksamhel under krig och beredskap kommer dock enligt föredraganden atl las upp i en andra etapp. Del finns därför enligt min mening inte anledning all nu göra undanlag för arbetsdomstolen från den här föreslagna lagstiftningen. Det bör i samman­hanget påpekas alt den lagstiftning som föreslås i prop. 1986/87:165 ger regeringen fullmakt atl meddela föreskrifter som avviker frän lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (omtryckt 1977:530, ändrad se­nast 1987:683). Den dubbla reglering som härigenom kommer all gälla medför dock inle nägon större olägenhet.

När det gäller att utforma särbestämmelser som gör organisatoriska omläggningar av här avsett slag möjliga, kan en detaljreglering knappast åstadkommas. Inle heller är en sådan reglering önskvärd. De bestämmel­ser som behövs bör ges formen av etl bemyndigande för regeringen, vilket bör vara sä pass allmänt hållet atl del täcker den omorganisation som man i etl spänt läge kan bli tvungen atl göra av rättskipningen hos andra domsto­lar än de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna saml försäkringsrätterna.

Omläggningar som de nu angivna fär konsekvenser på de lagstiftnings­områden inom vilka domstolarna är verksamma. Vid en omställning lill krig måste föreskrifter snabbt kunna meddelas om vad som skall gälla på grund av de ändrade förhållandena pä området i fråga. Jag anser därför alt den nya lagen bör ge regeringen bemyndigande alt meddela de föreskrifter (t. ex. om ändrad överklagandeordning) som behövs lill följd av de organi­satoriska omläggningar som kan bli nödvändiga all göra.

Ändrad indelning i avdelningar

Enligt 2 § andra stycket SRL får regeringen förordna efter omständigheter­na om högsta domstolens och hovrätternas Qänslgöring pä avdelningar Qfr 2 kap. 3 § och 3 kap. 4 § rättegångsbalken).

Föreskrifter i lag om att även andra domstolar skall vara delade i avdel­
ningar gäller för regeringsrätten och kammarrätterna (4 och 11 §§ lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar), försäkringsrätterna (6 § lagen om försäk­
ringsdomstolar) och för patentbesvärsrätten (3 § lagen 1977:729 om pa­
tentbesvärsrätten). För tingsrätter och länsrätter gäller i del avseendet
endast fakultativa regler, dvs. bestämmelser som medger all de arbetar på
  64


 


avdelningar (I kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken resp. 16 § lagen om     Prop. 1987/88:6 allmänna förvaltningsdomstolar).

I likhet med vad som förordas i domstolspromemorian och som lämnas ulan erinran av remissinstanserna anscrjag alt elt bemyndigande i ämnet bör medge att avsteg kan göras från de obligatoriska regler som finns om atl en domstol skall vara delad i avdelningar. Något bemyndigande behövs inle för alt regeringen skall kunna föreskriva alt en domstol skall vara delad i färre avdelningar än den arbetar på under normala förhällanden.

Omplacering av personalen

Vid utarbetandet av de nyss nämnda planerna för hur domstolarna skall krigsorganiseras räknar man med atl domarpersonalen i viss utsträckning tas i anspråk för andra lolalförsvarsuppgifler. Man räknar ocksä med atl del sker i en sädan omfattning att en del av domarQänsterna inom krigsor­ganisationen inte kan upprätthållas av sina ordinarie innehavare. Möjlighe­ten all tillfälligt omplacera domare och annan domslolspersonal är därför av belydelse som en av ulvägarna atl sörja för att Qänsterna inom krigsor­ganisationen kan besättas.

Del enligt 3 § första stycket SRL gällande bemyndigandet för regeringen all placera om personalen är begränsat lill alt avse endast en omplacering mellan de allmänna domstolarna inbördes, och belräffande domare gäller förbehållet atl de får förordnas alt Qänslgöra endasl i domarbefallning. Bestämmelserna är hämtade frän 1940 års särskilda rätlegängslag och utformades vid SRL:s tillkomst på grundval av de föreskrifter som gällde då om domares och övriga Qänstemäns skyldighet all underkasta sig änd­rad Qänslgöring (36 § i 1809 års regeringsform och 13 § statens allmänna avlöningsreglemenle 1948:436).

Föreskrifter i fråga om skyldighet att underkasta sig ändrad Qänslgöring finns nu i RF och i lagen (1976:600) om offentlig anställning (ändrad senast 1987:521, LOA). Föreskrifterna innebär att de som har utnämnts fill ordi­narie domare har en särställning bland de offentligt anställda.

I 11 kap. 5 § första och andra styckena RF tillförsäkras ordinarie doma­re skydd mot skiljande från Qänsten i andra än särskilt angivna fall och i princip även ett skydd mot förflyttning till annan Qänsl. Beträffande sådan förflyttning gäller enligt 11 kap. 5 § tredje stycket RF att den som har utnämnts lill ordinarie domare får förflyttas under förutsättning atl förflytt­ningen påkallas av organisatoriska skäl och atl den sker lill en jämställd domartjänst. Bestämrnelsen är överlagen från 36 § i 1809 års regerings­form, där den infördes år 1965 i samband med atl den där upptagna regeln om domares oavsättlighet fick en ny utformning.

Bestämmelserna i 11 kap. 5 § RF kompletteras av 5 kap. 1 § LOA, i
vilken paragraf det föreskrivs - med vissa undantag som här saknar
intresse - att ordinarie domare inle är skyldig atl utöva annan statlig Qänsl
än jämställd eller högre domarQänst vid den domstol han tillhör. Härige­
nom utesluts möjligheten att det principiella förbudet mol förflyttning
kringgås genom alt vederbörande görs Qänslledig från sin Qänsl och åläggs
att utöva en annan Qänsl (prop. 1975/76:105 bilaga 2 s. 218).
                          65

5    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 6


För andra personalkategorier inom den dömande verksamhelen än ordi-     Prop. 1987/88:6 narie domare fillhör frågan om åligganden i Qänsten och om skyldighet all utöva en annan Qänsl än den egna numera avtalsområdet. Skyldigheterna regleras med andra ord inle längre i lag.

I förarbetena lill lagen om offentlig anställning (prop. 1975/76:105 bila­ga 2, s. 215) har föredragande statsrådet slagit fast alt del ankommer pä de politiska organen eller myndighet som de bestämmer atl besluta om en myndighels verksamhelsorl. I del statliga anställningsavtalet måsle därför enligt föredraganden ingå även en skyldighet för den anställde atl "följa med", om det allmänna beslutar om en omlokalisering av hans anställ­ningsmyndighet. Naturligtvis är han dock i en sådan situation, frarrihöll föredraganden, oförhindrad atl i stället lämna Qänsten efter egen uppsäg­ning.

Enligl 5 kap. 2 § första och andra styckena LOA gäller dock ell särskill förbud för arbetstagare hos slalen atl lämna sin anställning under krig eller krigsfara. I tredje stycket samma paragraf erinras om alt särskilda före­skrifter finns om vissa andra anställnings- och arbetsvillkor vid krig eller krigsfara eller annars under utomordentliga, av krig föranledda förhållan­den. I samma stycke bemyndigas dessutom regeringen atl meddela de ytterligare föreskrifter i delta hänseende som är nödvändiga för statens verksamhel under de rådande förhållandena.

Bemyndigandet i 5 kap. 2 § tredje slyckel LOA ger alltså regeringen möjlighet alt bl. a. meddela föreskrifter om omplacering av personal. Med hänsyn lill dessa lagregler saknas enligt domslolspromemorian anledning all behålla en särreglering beträffande andra personalkategorier än ordina­rie domare.

För egen del vill jag framhålla alt man vid bedömningen av vilka särbe­
stämmelser som kan behövas bör utgå frän den tolkningen av grundlagen
   ,
all de omplaceringar av ordinarie domare som kan bli nödvändiga atl göra i
extraordinära lägen inle utgör förflyttning i regeringsformens mening.
Både av tidigare och nuvarande grundlagsregel (11 kap. 5 § tredje stycket
RF) och av förarbetena till dessa bestämmelser (prop. 1964:140 s. 97 ff.
och 1973:90 s. 388 ff.) framgär att man med förflyttning har avsett sädana
omflyttningar som innebär att vederbörande skiljs från den egna Qänsten.
De omplaceringar som kommer i fråga för alt Qänsterna inom krigsorgani­
sationen skall kunna besättas är inte av det slaget. Vad som kan bli aktuellt
är atl ordinarie domare måsle las i anspråk för atl - med bibehållande av
den egna Qänsten - tillfälligt eller tills vidare fullgöra domarQänst vid.
andra domstolar än dem de tillhör. Härvidlag kan del bli fråga om alt
Qänslgöringen skall överflyttas lill den andra domstolen eller också alt den
skall fullgöras vid sidan av den vanliga Qänsten. För atl möjliggöra detta
behövs enligl min mening inle nägon grundlagsändring. Lagrådet har inle
haft nägon erinran mol denna tolkning.

Av vad jag har anfört framgär alt den särreglering som behövs bör syfta lill all möjliggöra avsteg frän bestämmelsen i 5 kap. 1 § LOA om att det — med tre begränsade undanlag - bara är vid den domstol de tillhör som ordinarie domare är skyldiga atl utöva domartjänsl.

Vid utformningen av en sädan särregel kan man utgå från att de ompla-        66


 


ceringar eller utökningar av Qänslgöringsskyldighelen som blir nödvändiga Prop. 1987/88:6
i första hand sker inom den egna domslolsorganisalionen. I den mån som
en Qänsl vid en allmän domstol inle kan besällas med en domare som
tillhör en sådan domstol, bör dock undanlagsvis en domare som fillhör en
allmän förvaltningsdomstol eller en särskild domstol kunna las i anspråk
för uppgiften, likaväl som en domare vid en allmän domstol bör kunna tas i
anspråk för all tillfälligt Qänslgöra vid en specialdomslol eller en allmän
förvaltningsdomstol. Vidare bör iakttas all delblotl är i fråga om bandet
lill den egna domstolen som avsteg bör kunna fä göras. Föi-eskriften i
5 kap. 1 § LOA om all Qänslgöringsskyldighelen får avse endasl en jäm­
ställd eller högre domarQänst får alltså inte frångås.       '
         

Mot bakgmnd av del anförda anscrjag alltsä sammanfattningsvis alt del i den nya lagen bör tas upp en regel - med den av lagrådet förordade formuleringen — om all regeringen i särskilda fall får besluta all en inneha­vare av ordinarie domarQänst Quslitieråd och regeringsråd undantagna) skall fullgöra en högre eller en i fräga om anställningsförmånerna jämställd . domartjänsl vid en annan domstol än den han tillhör.

I fräga om annan domstolspersonal än ordinarie domare delar jag vis­serligen uppfattningen i domslolspromemorian atl det inle i och för sig behövs någon särskild bestämmelse i den nya lagen som möjhggör för regeringen att besluta om omplacering mellan olika-myndigheter. Jag har emellertid i del föregående föreslagit en motsvarande bestämmelse belräf­fande personal hos förvaltningsmyndigheterna (avsnill 4.6.1). Det är då inkonsekvent atl inte behålla en regel av samma innehåll som den som nu finns i SRL. Dessutom förordar jag i det följande en bestämmelse som,gör det möjligl för regeringen atl - i likhet med vad som föresläs gälla pä förvallningssidan - delegera sin befogenhet atl omplacera personal lill andra myndigheter (avsnitt 4.7.3). Jag anser därför lill skillnad mol vad som anförs i domslolspromemorian att nuvarande regdom omplacering av annan domstolspersonal än ordinarie domare bör föras över lill den nya lagen.


67


 


4.7.2 Domförhetsregler m. m.


Prop. 1987/88:6


Mitt förslag: Regeringen får föreskriva atl en tingsrätt är domför med en domare i sådana fall då det enligl rättegångsbalken krävs tre lagfarna domare saml att en fastighetsdomstol fär bestå av en lagfa­ren ledamot i sädana fall dä del enligt lagen (1969:246) om domstolar i fastighelsmål krävs två lagfarna ledamöter.

Bestämmelser motsvarande dem som finns i SRL belräffande rätten all avsäga sig uppdraget som nämndeman, angäende ålders­gräns för sådant uppdrag och om möjlighet alt vid förfall för nämn­deman kalla som ersättare även nämndeman eller lill nämndeman valbar person utanför domkretsen las upp i den nya lagen. Ulom i sistnämnda hänseende skall jurymän likställas med nämndemän.

Vidare skall införas bestämmelser belräffande sädan särskild le­damot eller tekniskt sakkunnig eller värderingsteknisk ledamot som i vissa mål skall ingå i rätten. Bestämmelserna skall innebära att ett förordnande som sådan sakkunnig eller ledamot skall bestå tills elt nyll beslut meddelas även om tiden för förordnandet löper ul saml alt det vid förfall för sådan sakkunnig eller ledamot får tillkallas en annan lämplig person. Bestämmelsen om automatisk förlängning tills elt nytt beslut meddelas görs tillämplig åven pä förordnanden som ledamot eller som ersättare i arbetsdomstolen eller som särskild sakkunnig i förvaltningsdomstol. Bestämmelsen om förfall skall gäl­la också leknisk ledamot i fastighets- eller vattendomstol och tek­niskt kunnig ledamot i palenlbesvärsrätten.


Förslaget i domstolspromemorian överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Kammarrätten i Stockholm och länsrälten i Stockholms län förordar dock atl regeln om ensamdomare i tingsrätt görs fakultativ på det viset alt regeringens bemyndigande skall avse alt tingsrätt i dylika fall får döma med en domare. De tvä domstolarna liksom Svea hovrätt tfrågasäller om del inle skall vara möjligt alt minska antalet ledamöter i andra kolle­giala domstolar, som hovrätter och kammarrätter, på samma sätt som föreslagils i fråga om tingsrätter. Länsrätten anser dessutom alt det i de fall tre domare utgör normalsammansällningen fmns mer som talar för en lagfaren domare jämte nämnd än för bara en lagfaren domare ensam. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter ocksä om' inte en föreskrift bör införas om alt regeringen fär förordna atl mäl i hovrätt och kammarrätt, i vilka lekmannamedverkan är föreskriven, får prövas ulan sädan medver­kan, om någol annal visar sig vara förenat med betydande svårigheter. Försäkringsrätten för Mellansverige föreslär alt en motsvarande regel in­förs för försäkringsrätterna. Länsrätten i Stockholms län förordar ocksä att anlalet deltagande nämndemän begränsas.

Arbetsdomstolen förordar att de lättnader i domförhetskravet som enligt förslaget tillkommer tingsrätterna också bör fä sin motsvarighet för arbets­domstolens del.


68


 


Bl. a. Svea hovrätt invänder att syftet med bestämmelserna om särskilda     Prop. 1987/88:6 ledamöter i domstolarna är alt tillföra domstolarna specialkunskap. Hov­rätten anser därför att det tidigare kravel på erforderlig sakkunskap bör bestå och alt domstolen får underlåta att tillkalla en sakkunnig endasl om tillräckligt kvalificerad sakkunnig inle är tillgänglig.

Skälen för mitt förslag: SRL innehåller inle några bestämmelser som medger avsteg frän föreskrifterna om hur en domstol skall vara samman­satt för alt vara domför.

Elt förslag om en allmän befogenhet för regeringen alt bestämma om ändrad sanimansättning diskuterades vid SRL:s tillkomst. Förslaget avböj­des under hänvisning till alt man borde kunna komma lill rätta med verkningarna av en minskad tillgäng pä domarpersonal genom de andra särskilda anordningarna i organisatoriskt avseende och lill all en sådan befogenhet därför inte var absolut nödvändig (prop. 1957:76 s. 11, 17 f., 24 f.).

Del behov av juridiskt utbildad personal som måsle täckas för all rätt­skipningen skall kunna upprätthållas är väsentligt mycket större nu än på den lid då SRL infördes. Även om man räknar med all tillströmningen av mäl och ärenden kommer all minska avsevärt inför en omställning lill krig eller krigsfara, kan man förutse all betydande svårigheter uppkommer atl läcka behovet. Del finns därför anledning alt pä nytt ta ställning lill om avsteg frän gällande domförhetsregler kan bidra till en lösning av pro­blemen.

Vid en prövning måsle först noteras all flera ändringar har genomförts under senare är när del gäller domstolarnas domförhel.

Den 1 juli 1983 (SFS 1983:370) trädde en ändring i kraft som i fräga om lingsrällernas sammansättning innebär att en tingsrätt vid huvudförhand­ling i brottmål och familjerätlsliga tvistemål är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän i stället för som tidigare en lagfaren domare och fem nämndemän (prop. 1982/83:126, JuU 32, rskr. 314). Den större sammansättningen har dock behållits i mål om brott för vilket del inte är föreskrivet lindrigare straffan fängelse i två år. Samtidigt har domförhets­reglerna för länsrätternas del anpassats till denna ordning. Det innebär bl. a. atl en länsrätt vid avgörande av ell mål i många fall skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Den 1 juli 1984 (SFS 1984:131) genomfördes vidare ytterligare ändringar när del gäller domstolarnas domförhel (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152). En ändring har inneburit all en fingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål som handläggs enligl rättegångsbalken skall vara domför med en lagfaren domare, inle bara som tidigare när huvudförhandlingen hälls i förenklad form ulan ocksä när del är tillräckligt med hänsyn lill målels beskaffenhei och parterna samtycker lill del. En annan ändring har med­fört atl hovrätterna har blivit domföra med tre lagfarna ledamöter i de situationer där de tidigare var domföra med fyra lagfarna domare. I fråga om mål som överklagats från en tingsrätt har dock den tidigare domför-helsregdn behållits för de fall där tingsrätten vid del överklagade avgöran­det beställ av tre eller flera lagfarna domare.

Ändringarna år 1983 och 1984 har alltså inneburit atl etl mindre anlal      69


 


nämndemän och lagfarna domare erfordras för all domstolarna skall vara     Prop. 1987/88:6 domföra än som fidigare var fallet. När del gäller frågan om ytterligare ändringar bör göras i domförhetsreglerna i skärpta lägen börjar jag med reglerna om lekmannamedverkan.

Åtskilliga föreskrifter om domstolarnas sammansättning innebär all nämndemän skall ingå i rätten. Domförhelsregler av delta slag bör inte frångås i skärpta lägen. Värdet av ell lekmannainflytande i rättskipningen blir inte mindre inför ell krigshot eller i krig utan får då snarare ökad betydelse. Inte heller skulle avsteg från dessa regler i någon nämnvärd män kunna neutralisera verkningarna av den minskade fillgängen pä juristulbil­dad domarpersonal. Jag delar därför inte vissa remissinstansers mening all lekmannamedverkan bör begränsas under krigsförhällanden. Vad som be­hövs är i slället enligt min mening all upprätthållandet av reglerna om nämndemannamedverkan underlättas genom all tillgången på nämndemän så långt del är möjligl säkerställs för samtliga domstolar där en sådan medverkan är föreskriven.

För tryggande av tillgången på nämndemän innehåller SRL särbestäm­melser beträffande rätlen alt avsäga sig uppdrag som nämndeman, angå­ende åldersgräns för uppdraget och om möjlighet all vid förfall för nämnde­man kalla som ersättare även nämndeman eller till nämndeman valbar person utanför domkretsen. Motsvarande särbestämmelser bör enligl,min mening las upp i den nya lagen.

I tryckfrihetsmål och i mål om yllrandefrihetsbrolt m.m. enligt l.ex. radioansvarighelslagen (1966:756, ändrad senast 1986:1211), lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio, lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar (omtryckt 1985:373) och lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar (ändrad senast 1986:1216) ut­övas lekmannainflytandet inte av nämndemän utan av en jury, som beslår av nio jurymän (12 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen, TF, omtryckt 1982:941, och 8 § andra stycket radioansvarighelslagen). Någon ålders­gräns för uppdraget som juryman föreskrivs inle i TF men väl all den som har fyllt 60 är fär avsäga sig detta (12 kap. 6 § TF).

Bestämmelserna i SRL om nämndemän är inle tillämpliga pä jurymän. De särbestämmelser som behövs för all såvitt möjligt säkerställa atl jury-inslilufionen kan verka pä del sätt som är avsett även under beredskap och i krig och därav föranledda utomordentliga förhållanden kräver en gmnd-lagsändring. En sådan föreslås i prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfri­hetsförordningen m. m.

Den där föreslagna nya lydelsen av 12 kap. 16 § TF medger all det i vanlig lag föreskrivs undanlag bl.a. från rätten atl avsäga sig jurymanna-skap efter 60 ärs älder för fall när rikel befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest i sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig. Regeringen kan dessutom bemyn­digas meddela sådana föreskrifter.

Mot bakgmnd av det nu nämnda förslaget fill ändring av TF förordar jag
atl den nya lagen skall innehålla föreskrifter om jurymän som motsvarar
dem om nämndemän i fråga om rätt all avsäga sig uppdraget m. m. Där­
emot bör det inle vara möjligt alt kalla någon annan än "ordinarie"
              70
juryman vid förfall för sådan.


 


Jag övergår så lill bestämmelser om medverkan av lagfarna ledamöter     Prop. 1987/88:6 m.fi.

Reglerna om domstolarnas sammansättning innebär att flera lagfarna domare ofta skall ingå i rätlen för atl denna skall vara domför medan uppgifter i andra fall får fullgöras av en domare med eller utan nämnde­män. Flermansreglerna är uppställda av rältssäkerhelsskäl. Del är inte tillrådligt alt medge avsteg från dem i lägen, då man har särskild anledning att slå vakt om rättssäkerheten i landet. När det gäller kravel pä tre domare för domförhel vid huvudförhandling i tvistemål i tingsrätterna talar dock starka praktiska skäl för alt man bör överväga, om inte en särreglering bör komma i fråga trots den utvidgning av endomarkompelensen vid huvudför­handling i tvistemål vid tingsrätt som ägde rum genom lagändringen är 1984.

De flesta tingsrätter har numera minsl tre domare, och i de tingsrätter där man har mindre än tre domare har man genom samarbelsplaner med andra tingsrätter sörjt för all ell tillräckligt antal domare finns alt tillgå för alt uppfylla domförhetskravet. Antalet mäl och ärenden i vilka kravel gör sig gällande kommer med all sannolikhet att minska inför en omställning till krig. Om krigsorganisation mäste intas, kan dock avtappningen av domare fill andra upgifter inom totalförsvaret komma att medföra stora svårigheter all samla tre domare i tingsrätterna.

Mol denna bakgrund bör man enligt min mening kunna bidra till all lösa de problem som uppkommer genom den minskade tillgången pä domarper­sonal genom en bestämmelse som tillåter all lingsrällerna är domföra med färre lagfarna domare än tre i de fall då det i rättegångsbalken föreskrivs all det för domförhel krävs tre lagfarna domare. Bestämmelsen bör lämpligen utformas som ell bemyndigande för regeringen att ge föreskrifter i saken.

I domstolspromemorian föreslås atl regeringen får föreskriva alt tings­rätt är domför med en i stället för tre domare. Domförhelsregeln innebär all tingsrätten även i krigslid har möjlighet all välja atl avgöra ell mål i mera kvalificerad sammansättning än med en lagfaren domare. Vid sitt ställningstagande lill i vilken sammansättning ell mäl skall avgöras får tingsrätten väga in olika faktorer som målets svårighetsgrad, tillgången på lagfarna domare och parternas önskemål. I likhet med kammarrätten i Stockholm och länsrätten i Stockholms län anscrjag därför att regeln bör göras fakultativ på det viset atl regeringens bemyndigande skall avse alt tingsrätten i dylika fall är domför med en domare. Har fingsrätten dömt i sädan sammansättning innebär nuvarande ordning alt hovrätten blir efter överklagande domför med tre ledamöter (2 kap. 4 § rättegångsbalken). Jag anser inle - som länsrälten i Stockholms län har föreslagit - atl nämnde­män bör ingå i sammansättningen för lingsrällernas del i de mål som del här gäller.

Av samma skäl som jag har nämnt nu bör också en bestämmelse införas som tillåter all en fastighetsdomstol får bestå av en lagfaren ledamot i sådana fall då del enligt lagen (1969:246) om domstolar i fastighelsmål (omtryckt 1974:1064, ändrad senast 1987:751) krävs två lagfarna ledamö­ter.

Pä vissa målområden gäller speciella domförhelsregler för fingsrätler;       71


 


hovrätter, länsrätter och kammarrätter av innebörd all särskilda ledamöter Prop. 1987/88:6 representerande en viss bestämd erfarenhet eller sakkunskap skall ingå i rätten. Sådana särskilda ledamöter brukar förordnas för en viss tid. I fråga om tingsrätter och hovrätter rör del sig om patent- och sjömål samt om mål som rör komplicerade ekonomiska eller skalterättsliga förfaranden. För länsrätter och kammarrätter gäller domförhetsregler av delta slag vid be­handlingen av mål om fastighetstaxering och, för kammarrätternas del, även vid behandlingen av kommunalbesvärsmäl. Särskilda sakkunniga kan förordnas i allmänna förvaltningsdomstolar och i försäkringsdomstolar för atl gå allmän förvaltningsdomstol eller försäkringsdomslol lill hända med utlåtanden.

För atl underlälla upprätthållandet av domförhetsreglerna i patent- och sjömål har i SRL (3 § tredje stycket och 4 § andra stycket) tagits upp bestämmelser dels om att etl förordnande skall beslå tills vidare även om liden för del gär ut, dels om atl vid förfall en annan lämplig person med erforderlig sakkunskap fär tillkallas. Dessa bestämmelser bör ges motsva­righeter i den nya lagen. Ocksä de yärderingslekniska ledamöterna i läns­rätterna och kammarrätterna och de särskilda ledamöterna i kammarrätter­na bör enligl min mening omfattas av de nya bestämmelserna. Regeln om ersättare vid förfall bör gälla också tekniskt sakkunnig ledamot i fastighets­domstol eller hovrätt samt tekniskt kunnig ledamot i patentbesvärsrätten. (Dessa förordnas inte på viss tid.) Tillgängen pä sådana särskilda sakkunni­ga som förordnas i förvaltningsdomstolarna för all gå lill hända med utlåtanden bör enligt min mening också tryggas genom all bestämmelsen om all förordnandet förlängs görs tillämplig även pä dem.

Ledamöter som representerar en viss bestämd erfarenhet eller sakkun­skap ingår också i arbets-, bostads- och marknadsdomstolarna. Även dessa ledamöter förordnas för en viss lid, men i det avseendet skiljer de sig inte från de lagfarna ledamöter och de s. k. intressdedamöler som ingår i dessa domstolar. Också i försäkringsöverdomstolen ingår icke lagfarna ledamöter. För den nu berörda typen av ledamöter i domstolarna finns ersättare. När del gäller att bedöma huruvida de nu behandlade bestäm­melserna, i första hand bestämmelsen all förordnandet föriängs, behövs även för dessa domstolars del kan man ulgå frän all man inför en omställ­ning lill krig måsle vidta sädana organisatoriska omläggningar all en sär­skild anordning av detta slag ter sig överflödig för bostads- och marknads­domstolarnas del liksom beträffande försäkringsöverdomstolen.

När det gäller arbetsdomstolen bör man räkna med all man kommer all bli tvungen all organisera om och även inskränka verksamhelen, men under en övergångstid bör förordnanden för ledamöter och ersättare slå kvar. Bestämmelsen om en automatisk förlängning lill dess atl elt nytt beslul kan meddelas bör därför omfatta även förordnanden som ledamot eller ersättare i arbetsdomstolen. Däremot behöver inte bestämmelsen om möjlighet alt vid förfall kalla en annan lämplig person vara tillämplig.

Även om bestämmelsen om automatisk föriängning av förordnandena
kan underlätta atl rättskipningen fungerar i arbetsdomstolen, löser man
därmed inte de problem som domförhetsreglerna kan ge anledning lill i ell
skärpt läge. Frågan om arbetsdomstolens uppgifter, sammansättning m. m.
72


 


under beredskap och krig har, som jag redan nämnt (avsnitt 4.7.1), berörts i prop. 1986/87:165. Enligt propositionen skall de organisatoriska frågorna rörande arbetsdomstolen las upp senare. Jag lar därför inle upp frågan om domförhetsreglerna för arbetsdomstolen i förevarande lagstiftningsärende.


Prop. 1987/88:6


4.7.3 Delegation av regeringens befogenheter

Mitt förslag: Regeringen fär föreskriva

att regeringens befogenhet alt i särskilda fall besluta atl ordinarie domare och annan domstolspersonal skall Qänslgöra vid annan dom­stol än den de tillhör kan överlåtas till hovrätter och kammarrätter vad gäller del egna domslolsomrädet

samt att regeringens befogenhet enligt 8 kap. regeringsformen atl meddela föreskrifter om domstolarna och deras verkamhel under utomordentliga förhällanden i krig kan överlåtas till en domstol eller annan myndighet som regeringen bestämmer.


Domstolspromemorians förslag stämmer i sak överens med mitt utom sä till vida all ell bemyndigande atl besluta om förflyttning av annan personal än ordinarie domare saknas.

Remissinstanserna: De flesta lämnar förslaget ulan erinran. Länsrälten i Stockholms län påtalar atl regeringen redan i fredstid får delegera sin s. k. restkompelens enligl 8 kap. 13 § RF till en myndighet. Kammarrätten i Stockholm menar att beslutanderätten kan delegeras till hovrätter och kammarrätter men inte lill domstolsverket eftersom del skulle rubba den rollfördelning som finns mellan domstolarna och verket.

Skälen för mitt förslag: Enligt 16 § SRL fär regeringen ge en annan myndighet i uppdrag att utöva regeringens befogenheter alt bestämma om ändrade lider och ställen för en domstols sammanträden och atl besluta om personalomflyltningar. I lagen anges inle vilken myndighet som uppgifter­na kan delegeras fill, men av förarbetena framgär alt del är hovrätterna som avses (prop. 1957:76 s. 47 f.). 16 § SRL innehåller också bestämmel­ser för vissa kritiska situationer som kan uppkomma i krig. I sådana situationer får hovrätterna i sina domkretsar ulan särskill uppdrag utöva samtliga befogenheter som SRL ger regeringen.

RF filialer inte att den normgivningskompelens som är förbehållen riks­dagen kan utövas av en myndighet, utom för extraordinära förhällanden dä den enligt 13 kap. 6 § RF kan överlåtas till regeringen. Däremot möter inle någol hinder mol all beslut i särskilda fall delegeras, t. ex. atl la domare i anspråk för alt Qänslgöra vid andra domstolar än dem de tillhör. Detta innebär att befogenheten att i särskilda fall besluta att ta domare och annan domstolspersonal i anspråk för Qänslgöring vid andra domstolar än dem de tillhör kan överiålas. Sä bör ske för alt man snabbi skall komma till rätta med akuta personalproblem. Jag föreslår därför all befogenheten alt beslu­ta om ändrad Qänslgöring för personal inom den egna domslolsorganisa-


73


 


fionen skall kunna överlåtas lill hovrätter och kammarrätter. Delta över­ensstämmer med uppfattningen i domstolspromemorian.

Regeringen får enligl 13 kap. 8 § RF efter riksdagens bemyndigande ge en annan myndighet i uppdrag atl vid krig eller omedelbar krigsfara fullgö­ra uppgifter som enligl grundlag ligger på regeringen.

Regeringens normgivningskompelens enligt 8 kap. RF i fräga om rätt­skipning anser jag under extraordinära förhällanden bör kunna delegeras lill en förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer - närmast dom­stolsverket. Föreskrifter som kan beslutas på regional nivä bör dock i första hand meddelas av hovrätter och kammartälter. Della medför all föreskrifter i exempelvis förordningen om rikets indelning i domsagor eller förordningen (1979:571) med kammartältsinstruktion (ändrad senast 1986:1091) kan ändras på regional nivå. Vidare kan föreskrifter om över­flyttning av uppgifter mellan domstolar av samma slag och ändring av verksamhetsort meddelas av hovrätten eller kammarrätten i fråga om den egna domkretsen. Av 11 kap. 4 § RF jämförd med 13 kap. 8 § följer all nu avsedda myndigheter inle fär meddela föreskrifter om domstolarnas räll-skipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och rättegång­en. Denna begränsning av regeringens möjligheter atl delegera normgiv­ningskompelens behöver enligl min mening inte anges i lagtexten men det kan vara lämpligt all den kommer till uttryck i de föreskrifter som regering­en bör meddela med stöd av bemyndigandet i lagen.

Föreskrifter som kan komma alt meddelas av en hovrätt eller en kam­marrätt bör enligl 9 § första slyckel lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (9 § ändrad senast 1985:17) kungöras i för­fattningssamlingen för del län inom vilket domstolen har sitt säte. I de lägen när det föreslagna bemyndigandet måsle utnylQas kan regeringen enligt 9 § andra stycket medge att föreskrifterna kungörs även pä elt annal sätt.


Prop. 1987/88:6


4.7.4 Lättnader i handläggningen av mål och ärenden


Mitt förslag: Rätlen kan besluta

att etl mål eller ärende skall flyttas över till en annan domstol av samma slag, om krigsförhållandena kräver det och det är lämpligt med hänsyn till utredningen,

att etl tvistemål fär handläggas och avgöras även om en part på grund av krigsförhällandena är förhindrad atl inställa sig personli­gen, om saken kan utredas tillfredsställande utan en sådan inställel­se,

att ell mål vid förvaltningsdomstol får handläggas och avgöras ulan muntlig förhandling under förutsättning all saken kan utredas tillfredsställande utan sådan förhandling

samt att etl ombud för bortavarande part, kallat särskilt ombud, skall förordnas, om det är synnerligen viktigt för honom eller mot­parten alt målet eller ärendet handläggs eller avgörs eller om delta behövs från allmän synpunkt; denna befogenhet gäller dock endast vid allmän domstol.


74


 


Förslaget i domstolspromemorian överensstärhmer med milt förslag.     Prop. 1987/88:6

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget ulan erinran. Arbetsdomstolen ifrågasätter om inte domstolens ordförande bör ha möjlighet all flytta eft mål eller ärende till en allmän domstol och vice versa. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om inte större möjligheter bör ges till förhör med parter och vittnen utanför laga domstol och föreslår atl domstolarna ges möjlighet lill utvidgad användning av lelefonförhör i linje med de försök som nu pågår vid flera domstolar. Kammarrätten i Stock­holm framhåller all ett särskill ombud bör förordnas endast om det är synnerligen angeläget också från allmän synpunkt. Länsrätten i Örebro län har påtalat all handläggningen av skattemälen, som utgör 60-70 % av domstolens mål, bör rationaliseras i krig och krigsfara. De mål där laxe-ringsintendenlen tillstyrker bifall lill besvären bör enligl länsrätten kunna lämnas över till den lokala skattemyndigheten för åtgärd utan att länsrätten behöver befalla sig vidare med målet.

Skälen för mitt förslag: I 5 och 6 §§ SRL finns bestämmelser om vissa lättnader i annars gällande regler om handläggningen av mål vid allmän domstol. De avser överflyttning av mål till en annan likställd domstol, möjlighet all avgöra tvistemål ulan en parts personliga närvaro och särskill ombud för en bortavarande part.

Bestämmelserna bör ses mol bakgrunden av att de förhinder som kan uppslå på grund av krigsförhållandena för parter, ombud, vittnen m. fl. all medverka i rättegången utgör laga förfall enligl 32 kap. 6 och 8 §§ rätte­gångsbalken. Enligt 32 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken kan uppskov meddelas eller en förhandling ställas in. Om hindret kan förväntas bli långvarigt kan målet förklaras vilande enligl 32 kap. 5 § rättegångsbalken. Jag utgår från att domstolarna regelmässigt kommer att medge uppskov eller förklara målet vilande när en part på grund av de rådande förhållande­na är förhindrad atl inställa sig eller alt pä annal säll tillvarata sin rätl.

Rättskipningen måsle dock kurina fungera även under extraordinära förhållanden. Bestämmelsen om möjlighet alt flytta över ett mål eller ärende till en annan domstol syftar till alt undanröja de hinder som utgör laga förfall, medan bestämmelserna om förordnande av särskilt ombud och om lättnader i fräga om personlig inställelse syftar till all göra del möjligt all avgöra ell mål eller ärende trots all laga förfall föreligger.

Reglerna om laga förfall i 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken är tillämp­liga också i förvaltningsprocessen (46 § förvaltningsprocesslagen 1971:291). Även belräffande mål i förvaltningsdomstolarna kan man fömt­se alt elt längre uppskov med avgörandet kan medföra olägenheter både från allmän synpunkt och för den enskilde. Belräffande muntlig förhand­ling gäller enligl 9 § förvaltningsprocesslagen (9 § ändrad senast 1986:1322) all sådan skall hållas i kammarrätter, länsrätter och försäk­ringsrätter om en enskild part som för talan i målet begär del och förhand­lingen inle är obehövlig eller särskilda skäl talar emot det. Enligt t.ex. 10 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om värd av unga och 22 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall skall muntlig för­handling allfid hällas om nägon part begär det.

Jag föreslår med anledning härav alt SRL:s bestämmelse om möjlighet     75


 


atl flytta över etl mål eller ärende till en annan likställd domstol skall gälla Prop. 1987/88:6 även för förvaltningsdomstolar. En mer närbelägen domstol kan genom att finnas närmare lill ha bättre förutsättningar att handlägga ell mäl och bidra till aft undanröja hinder för atl hålla muntlig förhandling i förvaltningspro­cessen. Däremot bör överflyttning inte vara möjlig mellan olika typer av domstolar eller från en domstol till en förvaltningsmyndighet.

Bestämmelsen i SRL om lättnader i fräga om krav på personlig inställel­se i tvistemål bör tas upp i sak oförändrad i den nya lagen.

Med den av mig förordade möjligheten alt flytta över mål mellan förvalt­ningsdomstolar kan hinder för inställelse undanröjas och muntlig förhand­ling hällas i mänga fall. Under krig och liknande förhållanden kan det dock i vissa fall vara omöjligt eller förenat med avsevärda svårigheter atl hålla munfiig förhandling. Föreskrifterna i 9 § förvaltningsprocesslagen tar inte sikte pä sädana situationer utan är liksom de berörda specialbeslämmdser­na avsedda för normala förhållanden. Rent formellt föreligger det visserii­gen enligt t. ex. 14 § förvaltningsprocesslagen inte någol hinder mot att målet handläggs och avgörs trots partens utevaro. För alt motverka en tillämpning av föreskrifterna om muntlig förhandling på ett sätt som inte är avsett bör man genom en uttrycklig bestämmelse medge all avsteg fär göras frän föreskrifterna. Som förutsättning för all målet skall fä handläg­gas ulan munfiig förhandling bör gälla att saken kan utredas tillfredsslällan­de utan en sädan förhandling. Jag föreslår sålunda alt den nuvarande -regeln om lättnader i fräga om krav pä personlig inställelse i tvistemål skall få en motsvarighet för förvallningsmäl i den nya fullmaktslagen.

I della sammanhang vill jag nämna alt riksdagen nyligen beslutat om etl reformerat tingsrättsförfarande. Reformen innebär bl.a. vissa uppmjuk­ningar i muntlighetsprincipen i förhällande till nuvarande ordning enligt rättegångsbalken (prop. 1986/87:89, JuU 1986/87:31, rskr. 278, SFS 1987:747). För tvistemålens del skall rätten ha större valfrihet än i dag mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. Tingsrät­terna ges möjlighet all avgöra även i egentlig mening tvistiga mål pä handlingarna. För säväl tvistemålens som broftmålens del innebär de nya reglerna uppmjukningar av de s. k. omedelbarhets- och koncentrations-principerna. Dessa nya regler, som skall träda i kraft den 1 januari 1988, går dock inle så långt all behovet av nu förordade lättnader bortfaller.

Med anledning av vad Sveriges advokatsamfund har anfört om en utvid­gad användning av lelefonförhör vill jag peka pä atl del reformerade lingsrätlsförfarandet också innebär all regler införs i rättegångsbalken vilka gör det möjligl all använda telefon vid sammanträde för förberedelse i tvistemål, vid huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefonsammanträde för förberedelse och för upplagande av bevisning vid huvudförhandling i säväl tvistemål som brottmål. Även överinstanserna har getts möjlighet atl använda telefon. Alt under krigsför­hållanden utvidga möjligheten att använda telefon hämtöver finner jag inle skäl Ull.

Jag föreslär att regeln i 6 § SRL om etl särskilt ombud skall flyttas över i
sak oförändrad till den nya fullmaklslagen. Nägon sådan skärpning av
bestämmelsen som kammarrätten i Stockholm har förordat är jag inte
        76


 


beredd all förorda. När det gäller all bedöma om nägon motsvarande regel behövs för förvaltningsprocessen är det främst i mål om administrativa frihetsberövanden som en möjlighet att förordna elt sådant ombud skulle kunna länkas ha en funktion atl fylla för att underlätta en fortsatt handlägg­ning. Man bör emellertid kunna utgå från att det praktiska behovet av särbestämmelserna inle kommer att vara så stort med hänsyn lill att en part har möjlighet alt få rättshjälp genom offentligt biträde enligt 41 § rätishjälpslagen (1972:429, 41 § ändrad senast 1986:238). Mot bakgrund av de föreslagna lättnaderna i fråga om kravet pä muntlig förhandling torde del inle föreligga nägol påtagligt behov av en möjlighet alt förordna särskill ombud inom förvallningsprocessen. Jag föreslär därför alt regeln om sär­skilt ombud skall gälla endasl vid allmän domstol.


Prop. 1987/88:6


4.7.5 För sent inkomna överklaganden och återställande av försutten tid

Mitt förslag: Reglerna i fullmaklslagen innebär

att regeringen kan föreskriva all fullföljdstider och liknande pro­cessuella falalielider kan förlängas,

att processuella falalielider automatiskt förlängs när krigstillstånd kungörs,

att domstolarna själva fär avgöra om klaganden haft laga förfall pä grund av krigsförhållandena och i så fall ta upp för sent inkomna överklaganden lill saklig prövning,

att reglema om återställande av försutten tid skall gälla andra tidsfrister än fullföljdstider

samt att tiden för ansökan om återställande av försutten lid för­längs.


Förslaget i departementspromemoriorna överensstämmer med mitt för­slag bortsett från atl de allmänna domstolarna enligt domstolspromemori­an inte själva får avgöra om en klagande haft laga förfall på grund av krigsförhållandena.

Remissinstanserna har i allt väsentligt inga invändningar mol förslaget. Kammarrätten i Stockholm har påtalat all regler om alt en förvaltnings­domstol skall pröva om laga förfall föreligger när besvär anförts för sent kan komma atl medföra komplikationer för främst kommunalbesvärsmå-len. I sådana mål är kretsen av besvärsberälligade stor och nägon lalebe-rälligad kan därför kanske alllid åberopa laga förfall. Della kan tänkas få negativa återverkningar på kommunernas handlingsmöjligheter även om problemet troligen inte får nägon större praktisk belydelse. Kammarrätten föreslår att regeringen bemyndigas atl i krig och vid krigsfara meddela de närmare bestämmelser angående resning och återställande av försutten tid som det enligl 11 kap. 11 § RF åligger riksdagen atl meddela. Ocksä länsrätten i Stockholms län har tagit upp den frägan. Domstolen har vidare


77


 


berört frägan om en befogenhet för förvaltningsdomstolar atl la upp för     Prop. 1987/88:6 sent inkomna besvär är förenlig med 11 kap. 11 § RF.

Skälen för mitt förslag: De bestämmelser som finns i 9 och 10 §§ SRL rör dels processuella tidsfrister, främst fullföljdstider, dels tidsfrister som inle har nägon direkt anknytning till en rättegång utan är föreskrivna i andra sammanhang, l.ex. lid för bevakning av testamente, lid för återvinning i konkurs och lider för ansökan om resning eller besvär över domvilla.

I fräga om de processuella fristerna kan regeringen enligt 9 § SRL föreskriva atl liden förlängs. Vidare fmns där en regel om alt frislen automatiskt förlängs med tvä veckor när krigstillstånd kungörs. Belräffan­de/mfer«fl utom rättegång innebär reglerna i 10 § SRL all föreskrifterna i 58 kap. rättegångsbalken om återställande av försullen lid skall tillämpas även på dessa frister. Vidare skall föreskriften.i 58 kap. 12 § rättegångsbal­ken, som anger atl en ansökan om återställande av försullen lid skall göras inom etl är från den dag då liden utgick, inle tillämpas, om sökanden inte har kunnal rätta sig efter föreskriften pä grund av de extraordinära förhål­landena. Jag föreslär atl dessa regler tas upp i den nya fullmaklslagen. Vidare föreslår jag atl motsvarande regler skall gälla också vid förlängning av besvärstid och andra lidsfrister som gäller för anhängiggörande av talan inom förvallningsprocessen. Jag förordar ocksä atl den lid med vilken fristerna automatiskt förlängs vid kungörelse om krigslillsländ skall ökas frän tvä till tre veckor frän dagen för kungörelsen. Detta är enligl min uppfattning en rimligare bestämning av den lid som man behöver ha på sig för att ställa om sig lill de nya förhållandena.

Av skäl som jag har redovisat i avsnitt 4.6.7 bör domstolarna och förvaltningsmyndigheterna själva fä avgöra om klaganden har haft laga förfall på gmnd av krigsförhällandena och i sä fall ta upp för sent inkomna besvär lill saklig prövning. Jag delar kammarrättens i Stockholm uppfatt­ning alt en sädan ordning inte bör vålla några större prakfiska problem i kommunalbesvärsfallen.

Eftersom del för regeringsrättens del inte finns sädana lagbestämmelser om resning och återställande av försutten lid som avses i 11 kap. 11 § RF och som för högsta domstolens del finns i 58 kap. rättegångsbalken, be­hövs knappast ell bemyndigande för regeringen alt meddela föreskrifter i ämnet. Med anledning av farhågan alt en regel som den nu behandlade skulle komma i konflikl med 11 kap. 11 § RF vill jag erinra om all bestäm­melser av liknande innebörd finns i både den gamla och den nya förvalt­ningslagen liksom i förvaltningsprocesslagen. De innebär atl en överin­stans skall pröva ell för sent inkommet överklagande som har berott på fel i en besvärshänvisning (se t. ex. 7 § förvaltningsprocesslagen). Del har inle gjorts gällande alt dessa föreskrifter skulle vara grundlagsslridiga. Lagrå­det delar min uppfattning i denna fräga.

Jag föreslär sålunda atl reglerna i SRL om förlängning av andra legala
frister än fullföljdstider i den nya lagen skall gälla även för förvaltnings­
domstolarna. Med hänsyn lill all praxis i fråga om återställande av försut­
ten tid innebär atl endasl besvärslid och andra klagotider kan återställas -
och inte ansökningslider eller lid för anmälan eller liknande åtgärder -
behövs en bestämmelse omalt också dessa frister kan återställas.
             78


 


I della sammanhang vill jag erinra om atl regeringen i prop. 1986/87:112 Prop. 1987/88:6 om anhållande och häktning föreslär bl.a. en förkortning av den tid inom vilken åklagare skall ge in häktningsframslällningar. Förslaget innebär atl en häktningsförhandling i princip aldrig fär hällas senare än fyra dagar efter del faktiska frihetsberövandel. En sädan förkortning av den tid inom vilken en häktningsfråga skall prövas kan vålla svårigheter under krig och krigsfara. Frågan om del behövs någon bestämmelse i den nya fullmakts-, lagen som medger en förlängning av den föreslagna tidsfristen behöver dock övervägas yllerligare, och jag tar därför inte upp den till närmare behandling i della ärende.

4.7.6 Behovet av särskilda bestämmelser med anledning av krigsdom­stolarnas avskaffande

Den krigsrätlsorganisation som innebar atl domstols handläggning av mili­tära brottmål under krigsförhällanden skulle ske under särskilda organisa­toriska former har som jag redan nämnt avskaffats fr. o. m. den 1 juni 1987. Efter denna tidpunkt gäller i princip samma regler under krigsförhållanden som under fredslid i fråga om förundersökning, åtalsförfarande och dom­slolshandläggning. I propositionen pekade föredragande statsrådet (prop. 1985/86:9 s. 90 ff.) bl. a. pä de fördelar som är förenade med den avskaffa­de organisationen främsl vad gäller snabb handläggning nära fältförban­den, och uttalade all vissa av dessa fördelar inle ulan vidare kan uppnäs med en ny ordning där samhällets civila rättsväsende har tagit över krigs­rätternas uppgifter. Enligt föredragandens mening var del dock främst från principiella uigängspunkter all föredra alt brottmålen åven när de har anknytning till militära förhållanden handläggs av ordinarie civila organ.

Under riksdagsbehandlingen framhölls alt etl avskaffande av krigsrätts-organisationen skulle komma att ställa särskilda krav pä krigsplanläggning­en av vårt civila rättsväsende. Det uttalades dock alt del inte frän riksda­gens sida för det dåvarande påkallades några särskilda åtgärder för detta ändamål (JuU 1985/86:24 s. 66, rskr. 213).

Avskaffandet av krigsrättsorganisalionen innebär att den av mig nu föreslagna nya lagen kommer att gälla fullt ut även för de brottmål som har anknytning fill militära förhällanden. Fräga uppkommer dä självfallet om del finns behov av speciella bestämmelser lill följd av all krigsrättsorgani­salionen har avskaffats.

Bestämmelser om krigsrätter fanns i 15 kap. militära rätlegångslagen
(1948:472, ändrad senast 1981:224). Under krig, beredskapstillständ och
beredskapsövning var krigsrätt i vissa fall första domstol i militära mål
(95 §). Krigsrätt bestod av en lagfaren krigsdomare säsom ordförande samt
nämnd (96 §). Sammanträden skulle hållas sä ofta det krävdes för arbetet
saml lid och ställe bestämmas av krigsdomaren (99 §). Allmän åklagare vid
krigsrätt var krigsfiskal (102 §). Till offentlig försvarare i mål som behand­
lades av krigsrätt fick, om en advokat inle fanns atl tillgå, förordnas någon
annan lämplig person (103 §). Hade en krigsrätt meddelat dom eller slutligt
beslul i en enskild parts frånvaro, skulle domen delges parlen genom
rättens försorg (104 §). Belräffande rättegången fanns i övrigt bestämmel-
      79


 


ser i 13 kap. om förundersökning och tvångsmedel m. m. och i 14 kap. om     Prop. 1987/88:6 vissa särskilda frågor.

Enligl min mening innebär de förslag som jag har redogjort för tidigare att man i allt väsentligt tillgodoser det behov av lagstiftning som finns när den militära rätlegångslagen upphävts. Möjligheten atl flytta personal från en domstol till en annan som är belägen i område där slora mililärslyrkor uppehåller sig gör t. ex. att brottmål kan handläggas skyndsamt vilket är av särskild vikt under krigsförhållanden med hänsyn lill disciplinen och ord­ningen inom försvarsmakten. Jag vill också särskilt nämna möjligheten alt flytta över mål eller ärenden frän en domstol till en annan.

Pä en punkt anser jag dock att det behövs en ny bestämmelse i bered­skapslagstiflningen med anledning av atl den militära rättegångslagen har upphört alt gälla. Jag anser nämligen all det behövs en motsvarighet lill den särskilda regeln i 104 § om delgivning. Över huvud taget anscrjag att del kan finnas ett behov av bestämmelser som avv,iker frän de allmänna bestämmelserna om delgivning. Jag förordar därför att regeringen bemyn­digas atl besluta särskilda bestämmelser om delgivning i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet under krig eller krigsfara.

För att en god beredskap skall kunna hållas vill jag avslutningsvis peka på nödvändigheten av att man redan i fredstid söker planera eventuella behov av personalomflyttningar inom domstolssektorn. Della är särskill viktigt när nu krigsrättsorganisationen har avskaffats. Vidare bör man överväga om och i vilken utsträckning del bör finnas i förväg organiserade avdelningar vid domstolarna som med kort varsel kan förflytta sig och hålla förhandling på annan ort än den ordinarie. Jag utgår från atl dom­stolsverket uppmärksammar dessa frägor i sitt planeringsarbete.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i regeringsformen,

2.    lag om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,

3.    lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

4.    lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal krisfidsförvallning.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

13 kap.

Ändringen har behandlats i avsnitt 3.3. Även för beslut vid krigsfara alt
krigsdelegalionen skall träda i riksdagens ställe gäller de förfarandeföre­
skrifter som finns i 8 kap. 9 § riksdagsordningen.
                                    80


 


                                                                              Prop. 1987/88:6

Av mitt förslag all riksdagen inte skall fä fatta beslul pä ockuperat omräde följer atl krigsdelegalionen, om den har trätt i riksdagens ställe, inle heller fär fatta beslul om den inte befinner sig i frihet. Det särskilda förbudet för delegationen all fatta beslut på ockuperat omräde har därför utgått.

7§

Undanlaget i denna paragraf från tillämpligheten av reglerna om det s. k. uppskovsförfarandel i 2 kap. 12 § tredje slyckel är motiverat bl.a. med hänsyn lill att krigsdelegalionen själv beslutar om sina arbetsformer och del därför kanske inte finns någol konstitutionsutskott som nämnda regler förutsätter (prop. 1978/79:195 s. 38, 67, bilaga 1 s. 75 f). Eftersom krigs­delegalionen enligl den föreslagna nya lydelsen av 2 § kan inkallas också när krigsfaran inte är omedelbar, har 7 § ändrats så all undanlagsregeln där är tillämplig ocksä när delegationen är i verksamhel i sådana lägen.

Med hänsyn till atl krigsrättsorganisalionen numera har avskaffats (SFS 1986:644-662) föreligger inle längre någol behov av undanlag från före­skriften att del vid varje domstol skall finnas minsl en ordinarie domare. Andra slyckel i förevarande paragraf kan därför upphävas.

10 §

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 3.2.

Första stycket

Som en konsekvens av ställningstagandet att endasl de organ som befinner sig i frihet kan representera den svenska folkstyrelsen förbjuds riksdagen, dess krigsdelegalion och regeringen att fatta beslut på omräde som kontrol­leras av en främmande makt som ockuperat någon del av svenskt tertito­rium. All befogenhet som tillkommer nägon i egenskap av ledamot av dessa organ inle fär utnylQas pä sädant omräde innebär l.ex. atl statsmi­nistern inte kan förordna om regeringsombildning, all talmannen inle kan inträda som tillfällig riksföreståndare, atl utrikesnämnden inte kan sam­manträda och atl statsråd som för krigsförhållanden har tillagts särskilda befogenheter inle får utnytQa dessa om vederbörande skulle falla i fiendens händer.

De uppdrag som en riksdagsledamot kan ha i verksstyrelser och andra organ utanför riksdagen, där riksdagsmannaskapet inle är en formell förut­sällning för uppdraget, påverkas däremot inte.

Del kan anmärkas all nägra särskilda befogenheter inle tillkommer krigsdelegationens ledamöter i denna deras egenskap.

Eftersom någon lag över huvud inte kommer alt kunna stiftas genom

6    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 6


beslut av något svenskt statsorgan på ockuperat omräde, kan del nuvaran-     Prop. 1987/88:6 de förbudet mol viss lagstiftning på sådant område upphävas.

/ Andra stycket

I stycket har gjorts etl tillägg som ger direktiv om hur de offentliga organen skall handla på ockuperat område. Den nuvarande bestämmelsen kvarstår som en absolut spärr för de offentliga organens handlande men har i enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen ändrats redakfio-nellt.

Tredje stycket

Enligt övergångsbeslämmelserna till RF skall grundlagens regler om pri­märkommuner - med undantag av föreskriften i 1 kap. 7 § första stycket andra punkten all beslutanderätten skall utövas av valda församlingar -tillämpas i fråga om kyrkliga kommuner. I de större församlingarna skall beslutanderätten enligt lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter utövas av kyrkofullmäktige, som är en vald församling. Församlingar där antalet röstberättigade invånare är 500 eller därunder behöver dock inte inrätta en fullmäkligförsamling ulan kan i stället fatta sina beslul pä kyr­kostämma. Fullmäktige förekommer ocksä i vissa kyrkliga samfälligheter och i vissa kommunalförbund (kommunalförbundslagen 1985:894). Regeln all val lill beslutande kommunala församlingar inle får hällas under ocku­pation innebär därför ell förbud för val lill dels landsting och kommunfull­mäktige, dels fullmäktige i de församlingar och kyrkliga samfälligheter saml kommunalförbund där fullmäkligförsamling finns.

11 §

Ändringen har behandlats i avsnill 3.2.

6.2 Förslaget till lag om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.

Lagens tillämpning 1 §

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 4.2. De motsvarar 1 § Qärde och femte styckena AFL. Pä del kommunala området finns föreskrifter också i 5 § av vilka del bl. a. framgår atl säväl borgerliga och kyrkliga kommuner som vissa kommunalförbund omfattas av den nya lagen.

2§

Bestämmelserna har behandlats i avsnill 4.3. De motsvarar 1 § första och

tredje styckena AFL saml 1 § första och tredje styckena SRL. Som en       82


 


ledamot av lagrådet har framhållit får regeringens befogenhet enligl andra     Prop. 1987/88:6 stycket all sätta bl. a. 7 och 9 §§ i tillämpning anses grundad på 13 kap. 6 § första stycket RF.

3§

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 4.4. Första och andra styckena motsvarar 1 § andra stycket AFL och 1 § andra stycket SRL. En remissin­stans har uttalat tveksamhet om hur första slyckel skall fillämpas om krigsdelegationen har trätt i riksdagens ställe. Med anledning av della vill jag framhälla atl det i sä fall inle blir aktuellt med att tillämpa andra meningen i stycket ulan huvudregeln i första meningen gäller.

Bestämmelsen i tredje stycket alt regeringen skall föreskriva alt de särskilda bestämmelserna skall upphöra att tillämpas är ny Qfr l.ex. 3 § förfogandelagen och 4 § ransoneringslagen).

4§

Paragrafen motsvarar början av 2 och 3 §§ AFL. Syftet med paragrafen är atl slå fast alt del bara är krigsförhållandena som fär motivera all en befogenhet enligl lagen utnylQas och alt andra skäl lill undantag frän vad som annars gäller enligt lag inte är tillåtna. Bestämmelsen har getts en generell avfattning sä alt det inte i de olika bestämmelserna behöver anges särskilt all de fär tillämpas bara om det är påkallat av krigsförhållandena.

Bestämmelser om kommunerna

Bestämmelser som avser kommunala förvaltningsmyndigheter finns också i 11-16 §§. Föreskrifter som är gemensamma för lagens hela fillämpnings­område tas upp i 29-38 §§.

I denna paragraf, som avfattats med utgångspunkt i vad lagrådet och kyrkomötet har förordat, ges vissa definitioner av vad som menas i lagen med begreppen fullmäktige och styrelse. Härav framgår atl lagen är till-lämplig inte bara på kommuner och landsting ulan också på kommunalför­bund med fullmäktige och kyrkliga kommuner (församlingar och kyrkliga samfälligheter). Motsällningsvis framgår atl kommunalförbund med för­bundsdireklion faller utanför tillämpningsområdet för 5-10 §§. Däremot kan andra paragrafer vara tillämpliga hos dessa organ, t. ex. 29 och 30 §§. Se vidare avsnitt 4.5.

Första meningen i första slyckel har motiverats i avsnitt 4.5.1 och 4.5.4.
Återstoden av första och andra styckena avser de undanlag från huvudre­
geln som anges i 2 kap. 12 § kommunallagen och 2 kap. 12 § LFKS. Tredje
83


 


stycket medger lättnader i bestämmelserna i 2 kap. 10 § kommunallagen     Prop. 1987/88:6 och motsvarande bestämmelser i LFKS hur sammanträde med en kommu­nal beslutande församling skall kungöras Qfr 13 § AFL).

7§

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 4.5.1 och 4.5.4. Anmälan enligl andra slyckel kan ske i de former som är lämpliga med hänsyn till omstän­digheterna.

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 4.5.2 och 4.5.4.

                 

Bestämmelserna har behandlats i avsnill 4.5.2 och 4.5.4. De gäller även i de fall då slyre;lsens, kyrkorådets eller den andra nämndens beslutanderätt har överförts på en avdelning.

10 §

Första stycket har utformats i enlighet med lagrådets och kyrkomötets synpunkter. Styrelsens uppgifter kan alltså inle överföras på någon annan nämnd. Som lagrådet påpekat hindrar della givelvis inle atl en specialreg­lerad uppgift kan flyttas från styrelsen med slöd av någon annan bestäm­melse.

Bestämmelserna i första stycket kommer pä del kyrkokommunala områ­det atl gälla den nya egendomsnämnden. På nivån under stiftet är den enda speciallagsreglerade nämnd som kan förekomma kyrkogårdsnämnd eller motsvarande som handlägger frågor som ankornmer på församlingen eller den kyrkliga samfällighelen i dess egenskap av anordnare av allmän be­gravningsplats. Det vanligaste är dock alt kyrkorådet ombesörjer detta. Någon obligatorisk nämnd på denna nivå finns inle inom del kyrkokommu­nala området. Fakultativa nämnder förekommer endasl i de större försam­lingarna. Antalet ledamöter i nämnderna avgörs av det beslutande organet och varje kyrklig kommun kan därför själv avgöra om man vill avveckla eller eventuellt slå samman nämnder. Inle heller gäller bestämmelsen i fråga om kommunalförbund.

Bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna

Bestämmelserna under denna rubrik avser i en del fall alla förvaltnings­
myndigheter, dvs. också kommunala som hämtöver regleras i 5—10 §§,
och i andra fall enbart statliga sädana myndigheter. Enligt 26 § gäller de
också förvaltningsärenden hos domstolarna. Del kan här påpekas all in­
skrivningsmyndigheterna får anses vara förvaltningsmyndigheter i della
sammanhang. Vidare kan nämnas alt myndigheten konkursdomare ersätts
   84


 


av tingsrätten enligl den nya konkurslag (1987:672), som träder i kraft den     Prop. 1987/88:6 1 januari 1988 Qfr 2 § första stycket 2 SRL där "lagfaren domare" nämns vid sidan av domstol). Ytterligare föreskrifter om bl.a. förvaltningsmyn­digheterna finns i 29-38 §§.

11 §

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.1, 4.6.2 och 4.6.4. De motsvarar 2 § första stycket 2 och 3 och andra slyckel saml en del av 11 § AFL. De medger alt uppgifter kan överflyttas också mellan en statlig och en kommunal myndighet eller från en förvalt­ningsmyndighet till en domstol.

12 §

Första meningen har behandlats i avsnitt 4.6.4. Den motsvarar 2 § första stycket 1 AFL. Andra meningen har tillkommit efter förslag av lagrådet för alt markera all delegation enligt 13 kap. 8 § första slyckel RF är möjlig endasl för fall av krig och omedelbar krigsfara.

13 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 4.6.4. Den motsvarar en del av 11 § AFL.

14 §

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats bl. a. i avsnill 4.6.3 och 4.6.5. De motsvarar 2 § första stycket 2, 5 och 6 saml en del av 11 § AFL. De är tillämpliga bara i fråga om statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar­nas handläggning av förvaltningsärenden (se 26 §).

Lagrådet har bl. a. påpekat att bestämmelserna i 2 kap. 9 § andra styck­et RF begränsar regeringens möjligheter atl föreskriva om sammansätt­ningen av utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden, om dessa skall fortsätta sin verksamhel under krig eller krigsfara Qfr 28 § lagen 1966:293 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, 28 § ändrad senast 1982:782). Lagrådet har också erinrat om den begränsning i möjligheterna atl föreskriva alt beslul inte får överklagas som kan anses följa av Europa­rådets konvention angående skydd för de mänskliga räiiigheierna och de grundläggande friheterna.

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet har anfört i denna del.

15 §

Bestämmelserna, som gäller alla förvaltningsmyndigheter, har behandlats i
avsnitt 4.6.6. De motsvarar 5 § AFL. Enligt bestämmelserna ges myndig­
heterna befogenhet alt själva avgöra på vilket sätt etl ärende lämpligen bör:
utredas om det pä grund av krigsförhällandena är förenat med väsentliga
        85


 


ölägenheter alt iaktta i lag eller annan författning meddelade föreskrifter     Prop. 1987/88:6

om alt en myndighet skall höras eller alt viss annan utredning skall göras.

Exempel på sädan utredning som beroende på omständigheterna avses

kunna underlåtas är personutredning i körkortsärenden enligt 11 § kör-

korlsförordningen (1977:722, 11 § ändrad senast 1983:403) och sådana

yttranden   som   avses  i  2 kap.   11   och   12 §§   yrkeslrafikförordningen

(1979:871, 2 kap. 11 § ändrad senast 1984:84, 2 kap. 12 § ändrad senast

1987:44).

Liksom enligl motsvarande regel i AFL är det en fömtsättning för tillämpning av första stycket atl det skall vara krigsförhällandena e. d. som är motivet lill lättnaderna, se 4 §.

Atl domstolarna i princip skall tillämpa paragrafen i sina förvaltnings­ärenden följer av 26 §.

16 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 4.6.6. Den motsvarar 6 § AFL. Be­stämmelserna gäller alla förvaltningsmyndigheter och domstolarnas hand­läggning av förvaltningsärenden (se 26 §). Den befogenhet myndigheterna fär kan ulnyftjas om det behövs av hänsyn till krigsförhållandena, se 4 §.

Bestämmelser om domstolarna tn.m.

Under denna rubrik finns de bestämmelser som avser rättskipning och rättsvård hos alla lyper av domstolar. Domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden jämställs enligt 26 § med förvaltningsmyndigheternas verksamhet. För alla myndigheter gemensamma föreskrifter finns i 29— 38 §§.

I detta avsnitt av lagen upptas i 27 och 28 §§ vissa bestämmelser som avser förundersökning i brottmål och som kan sägas ligga på gränsen mellan rättskipning och förvaltning.

17 §

Bestämmelserna i första stycket motsvarar delvis 2 och 5 §§ SRL.

Bestämmelsen i punkt I överensstämmer med motsvarande bestämmel­se i 2 § första stycket 2 SRL. Självklart fär, som någon remissinstans påpekar, bestämmelsen inle användas i syfte att kringgå bestämmelserna i 2 kap. II § och II kap. 2 § RF.

överföring av arbetsuppgifier fär enligt punkt 1 ske endasl till en dom­stol av samma slag, dvs. en domstol inom samma domslolsorganisation och i samma inslansordning. Uppgifter får med andra ord föras över frän en tingsrätt till en annan tingsrätt, från en kammarrätt lill en annan kam­marrätt os v.

Punkt 2 avser nedläggning av vissa speciella domstolar eller överföring
av deras uppgifter till andrå domstolar ulan begränsning lill nägon viss lyp
         86


 


av sädana. Givelvis bör uppgifter i första hand flyttas över lill den närmast     Prop. 1987/88:6 till hands liggande domstolstypen.

En tingsrätt fär enligl punkt 3 göra avsteg från kravel enligl rättegångs­balken eller annan lag att tre lagfarna domare skall delta i handläggningen av etl mäl för att tingsrätten skall vara domför. Med "annan lag" åsyftas 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (6 § ändrad senast 1987:799). En motsvarande bestämmelse om domförhel i fastighels­mål finns i punkt 4.

Beträffande punkt 5 kan anmärkas alt verksamhelén kan fä flyttas lill tvä eller flera orter, om det är nödvändigt med hänsyn till kriget eller krigsfa­ran.

Enligl punkt 6 fär regeringen bestämma all en domstol inle behöver vara indelad i avdelningar. Del kan dock givelvis finnas avddningsinddade domstolar som även i här aktuella lägen kan arbeta på avdelningar och där della ocksä är mest lämpligt. En domstol behöver därför inle ulnylQa ell förordnande om all den inle skall vara uppdelad.

I övrigt hänvisas lill avsnill 4.7.1 och 4.7.2.

18 §

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket SRL.

I första slyckel anges all en ordinarie domare kan tas i anspråk för Qänslgöring vid andra domstolar än han eller hon tillhör, se avsnitt 4.7.1. Avsikten med bestämmelsen är bl. a. att en domare vid en allmän domstol skall kunna las i anspråk för all döma i en allmän förvaltningsdomstol och tvärtom.

Beträffande andra stycket hänvisas lill avsnitt 4.7.1.

Befogenheten att i enskilda fall besluta om personalförflyllningar kan enligl tredje stycket delegeras lill hovrätter och kammarrätter såvitt gäller del egna domslolsomrädet, se avsnill 4.7.3. Med "del egna domslolsomrä­det" avses — förutom den egna domstolen — de underrätter från vilka talan normall fullföljs till hovrätten resp. kammarrätten. Atl en överinstans i en viss typ av mäl prövar överklaganden frän t. ex. hela landet gör inte alt domstolar utanför den "normala" domkretsen ingår i del egna domstols-området.

19§

Bestämmelsema har behandlats i avsnitt 4.7.3. De motsvarar en del av 11 § SRL.

20 §

Bestämmelsen svarar mol 5 § första stycket SRL. Den har behandlats i avsnill 4.7.4.

Som förutsättning för all överflyttning skall fä ske fordras all del är del
rådande läget som gör det nödvändigt att flytta över målet eller ärendet,
t.ex. dä en part eller vittnen är förhindrade alt inställa sig men får anlas
            87


 


kunna medverka i en rättegång vid en annan domstol. Della framgär av Prop. 1987/88:6 4 §. Enbart den omständigheten atl det skulle vara bekvämare för parterna atl inställa sig vid en annan domstol eller atl kostnaderna skulle minska utgör inte ell tillräckligt skäl för överflyttning. Som yllerligare fömtsätt­ning för alt etl mål eller ärende skall få föras över till en annan domstol anges att åtgärden skall vara lämplig med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. Vid denna bedömning bör beaktas sådana faktorer som hur viktigt det är för parterna eller frän allmän synpunkt atl målet avgörs ulan långvarigt dröjsmål, Vidare bör utredningens beskaffenhet och de kostnadsmässiga konsekvensema av att målet flyttas över beaktas. Uttrycket domstol av samma slag har behandlats under 17 §.

21 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 4.7.4. Första stycket motsvarar 5 § andra stycket SRL.

22 §

Bestämmelserna har behandlats i avsnill 4.7.4.

Paragrafen motsvarar i sak 6 § SRL. Som grundfömtsätlning för all elt särskilt ombud skall förordnas föreskrivs att en part kan anlas vara ur stånd alt la lill vara sin räll pä grund av krigsförhällandena. Därmed är del inle sagt alt ell ombud alllid bör förordnas för parten i sädana situationer. Detta bör bedömas med utgångspunkt från den processuella gmndprinci­pen atl hinder för handläggningen av ell mål eller ärende föreligger, när en part är ur sländ all bevaka sin rätt. Del är tänkbart atl hindret kan undanröjas genom alt målet eller ärendet flyttas över till en annan domstol (se 20 §). Ell mäl eller ärende kan ocksä i många fall förbli vilande utan större olägenheter fill dess alt parten kan bevaka sina intressen. En tillämpning av rättegångsbalkens regler beträffande parts utevaro, l.ex. bestämmelserna i 46 kap. 15 § andra stycket 1, kan också leda till all etl mäl avgörs trots att parten är förhindrad atl inställa sig. För atl ett särskill ombud skall förordnas fordras del att handläggningen inle kan uppskjutas, därför all del är synnerligen viktigt för någon av parterna eller därför atl det är angeläget från allmän synpunkt att ett avgörande kan komma till stånd.

För atl det särskilda ombudet skall kunna fylla sin funkfion bör reglerna i 12 kap. rättegångsbalken beträffande ombud med fullmakt för etl visst mål tillämpas. När det gäller den behörighet som enligl 12 kap. 14 § tillkommer den som har fullmakt för etl visst mål, är del i fråga om del särskilda ombudet överflödigt atl - säsom i den nuvarande lagen - uttryckligen ange att behörigheten inte är begränsad lill en viss domstol eller lill elt visst rättegångstillfälle. En sädan begränsning förutsätter att den görs i en av parten meddelad fullmakt, vilkel del ju inle är fråga om. Däremot finns en begränsning av det särskilda ombudets behörighet när del gäller delgivning av stämning i brottmål. En sådan begränsning är påkallad av rättssäker­hetsskäl. Om den misstänkte Qänstgör inom försvarsmakten, kan stäm-


 


ningen delges genom mililärmyndigheternas försorg. Även när så inle är     Prop. 1987/88:6 fallet torde delgivning kunna ske ulan alllför slora svårigheter om den misstänktes uppehållsort är känd. I de fall då del inte går atl få upplysning om var den misstänkte befinner sig eller han annars inle är tillgänglig för delgivning, är del i regel mindre angelägel alt inleda en brotlmålsprocess.

23        §

Enligt paragrafen skall ombudet ha rätt lill ersättning av allmänna medel och ersättningen fastställas av domstolen. Reglerna överensstämmer i huvudsak med 7 § SRL och har utformats i huvudsak med utgångspunkt i vad lagrådet har anfört.

Vem som bör stå för ombudskoslnaderna skall avgöras enligt vanliga rällegängskostnadsregler, främsl enligl rättegångsbalken, men i likhet med vad som gäller enligt 31 § rätishjälpslagen skall ränta inle räknas på ersätt­ningsbeloppet.

Återbetalningsskyldighet fill staten för ersättningen till ombudet skall åläggas den som enligt dessa regler är skyldig all betala rättegångskostna­derna. Om ersättningen understiger en viss av regeringen föreskriven gräns, skall dock inle någon äterbetalningsskyldighet komma i fråga.

Regeringen har i 42 a § rättshjälpsförordningen (1979:938, 42 a § ändrad senast 1983:923) fastställt etl sådant belopp för bestämmelserna i 31 § andra stycket rätishjälpslagen och 31 kap. 1 § Qärde slyckel rättegångsbal­ken. Della belopp gäller även för fullmaklslagen.

Den part för vilken det särskilda ombudet har förordnals är inle heller        ' skyldig atl lill slaten betala mer än som motsvarar del för honom gällande maximibeloppet för rällshjälpsavgifl.

I sista stycket finns särskilda föreskrifter om ålerbetalningsskyldighet för tilltalade i brottmål. I fräga om ombud för målsägande i brottmål gäller däremot det som sägs tidigare i paragrafen.

24        §

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 4.7.2. De motsvarar 4 § SRL.

Första stycket

Enligl 4 kap. 6 § rättegångsbalken är den valbar lill nämndeman som är
kyrkobokförd i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet
eller den del därav som hör till hovrätten (se numera också 4 kap. 7 §
andra slyckel samma balk). Motsvarande bestämmelser om valbarhet lill
nämndeman finns när del gäller länsrätt och kammarrätt i 20 § lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar och när del gäller försäkringsrätt i 9 §
lagen om försäkringsdomstolar. Kravet pä att vara kyrkobokförd hänför
sig i dessa fall till länet. Sä är också fallet när del gäller valbarhet lill
nämndeman i fastighetsdomstol och vattendomstol (7 § lagen om domsto­
lar i fastighelsmål och 13 kap. 3 § vattenlagen 1983:291).
Om en nämndeman är förhindrad all Qänslgöra eller uteblir frän sam-
          89


 


manträde och en annan nämndeman inle kan tillkallas i tid, får rätlens     Prop. 1987/88:6 ordförande enligt 4 kap. 10 § rättegångsbalken kalla nägon som är valbar till nämndeman för domkretsen. För de allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsrätterna samt för fastighets- och vattendomstolarna finns inle någon motsvarande föreskrift.

Man kan förutse atl förhållandena under beredskap och krig kan medfö­ra alt nämndemän kan bli förhindrade att inställa sig till sammanträde och atl därför ersättare kan komma att behöva kallas in. Den möjlighet som enligl 4 kap. 10 § rättegångsbalken föreligger för tingsrätter och hovrätter atl vid förfall för en nämndeman kalla in någon som är valbar till nämnde­man för domkretsen bör därför slå lill buds för samtliga domstolar som tillämpar domförhelsregler vilka föreskriver medverkan av nämndemän.

Den nuvarande bestämmelsen i SRL ger rätten möjlighet atl tillkalla även en nämndeman eller en till nämndeman valbar person ulom domkret­sen. Möjligheten att tillkalla någon som är kyrkobokförd i en annan kom­mun än som tillhör domkretsen torde bli av praktisk belydelse främst för tingsrätterna. Situationer kan dock tänkas uppkomma dä del även för t. ex. en länsrätl kan underlätta att iaktta domförhetsreglerna om det finns möj­lighet alt som ersättare för en nämndeman tillkalla även en person som är kyrkobokförd i etl annal län. Regeln är dock en undanlagsregel och bör tillämpas först när en behörig person som är kyrkobokförd inom domkret­sen inte finns tillgänglig.

Förhållandel atl 24 § första slyckel denna lag och 4 kap. 10 § rättegångs­balken samtidigt kan vara tillämpliga medför inte nägra ölägenheter i praktiken. Med h'änsyn lill atl den som är nämndeman innefattas i kretsen av valbara personer behöver del inte uttryckligen anges all även en nämn­deman utom domkretsen kan tillkallas som ersättare.

Andra stycket

I andra slyckel finns en regel om möjlighet alt tillkalla en annan lämplig person vid förfall för sädana ledamöter som ingär i den särskilda samman­sättningen av tingsrätter, hovrätter, länsrätter och kammarrätter vid be­handlingen av vissa mål. Slyckel har getts en avfattning i enlighet med vad lagrådet har förordat.

De ledamöter som omfattas av regeln är sådana särskilda ledamöter som
avses i 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a § rättegångsbalken, tekniska ledamöter i
faslighets- och vattendomstolar (3 och 13 §§ lagen om domstolar i fastig­
helsmål resp. 13 kap. 3 och 11 §§ vattenlagen), tekniskt sakkunniga leda­
möter i patentmål (66 och 67 §§ patentlagen 1967:837, omtryckt 1983:433,
66 § ändrad senast 1986:233), tekniskt kunniga ledamöter i patentbesvärs­
rätten (4 § lagen 1977:729 om patentbesvärsrätten, 4 § ändrad 1977:1021),
särskilda ledamöter vid sjöförklaring och i dispaschmål (305 och 340 §§
sjölagen 1891:35 s. 1, omtryckt 1985:176), värderingslekniska ledamöter i
fastighelslaxeringsmål (21 kap. 8 § och 22 kap. 4 § faslighetstaxerings­
lagen 1979:1152, 21 kap. 8 § ändrad senast 1983:373, 22 kap. 4 § ändrad
senast 1981:280) samt de särskilda ledamöterna i kammarrätterna i kom­
munalbesvärsmäl (13 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).
           90


 


I fråga om ersättaren föreskrivs att denne skall vara lämplig. Kravet pä Prop. 1987/88:6 lämplighet för uppgiften innefattar ett krav pä en viss sakkunskap. Under beredskap och krig kan man inte alltid ställa samma krav i det avseendet som under normala förhållanden. Vilka krav på speciell kännedom, utbild­ning eller erfarenhet på området i fräga som bör ställas i sådana lägen, bör bero främsl pä tillgängen till sakkunniga personer. Situationer kan upp­komma, då även den som har endast nägon erfarenhet pä sakområdet bör kunna anses lämpad för uppgiften och kunna tillkallas som ersättare.

Del ligger i sakens natur alt den mest sakkunnige tillkallas i första hand, men nägol uttryckligt krav pä sakkunskap för lämplighet som ersättare anges inle.

25 §

Bestämmelsen motsvarar 8 § SRL. Enligl 21 § rätishjälpslagen får förutom advokat och biträdande jurist på advokatbyrå även annan som är lämplig förordnas till biträde. Åven för förordnande som offentligt biträde enligl 41 § rättshjälpslagen gäller endasl krav pä lämplighet (44 § första slyckel samma lag). Nägon motsvarighet lill den nuvarande bestämmelsen i SRL om biträde enligl lagen om fri rättegång behövs därför inte.

26 §

Paragrafen innebär att domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden jämställs med förvaltningsmyndigheternas verksamhet såvitt gäller lill-lämpningen av den nya fullmaktslagen.

27 §

Bestämmelsen motsvarar 11 § SRL.

I fråga om skyldigheten all inställa sig lill förhör under förundersökning i brottmål gäller elt längsta avstånd av 50 kilometer fill förhörsplalsen. Inom denna sträcka är man skyldig att inställa sig pä kallelse. Delta framgär av 23 kap. 7 § rättegångsbalken. Genom den regel som föreslås här gäller inte föreskrifterna om elt längsta avstånd i krigslider. Regeln innebär all man är skyldig alt inställa sig oavsett avståndet, om det inle medför avsevärda olägenheter, och att man kan hämtas lill förhöret oavsett avståndet, om man inte själv inställer sig.

28 §

Bestämmelserna i denna paragraf har hämtats från 12-14 §§ SRL, där
kvarhållande av försändelser, télefonövervakning och avlyssning av tele­
fonsamtal regleras. Reglerna är nästan desamma som i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (ändrad senast
1981:1296). Bestämmelserna motsvarar 4 §, 5 § andra, tredje och Qärde
styckena och 6 § i 1952 års lag. Skillnaden består framför allt i atl SRL inle
begränsar möjligheterna atl hålla kvar försändelser eller all utöva telefon-
   91


 


övervakning lill misstanke om vissa närmare angivna broft, vilket 1952 ärs     Prop. 1987/88:6 lag gör.

Tvängsmeddskommiltén har i sina betänkanden (Ds Ju 1981:22) Hemlig avlyssning m.m.och (SOU 1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet - Inte­gritet föreslagit dels en ny Ivångsmedelslag och dels ändringar i 1952 års lag. Enligl förslagen skall 1952 års lag vara fidsbegränsad även i framtiden. Avsiklen härmed är att de från inlegritetssynpunkt mycket ingripande äigärdernii i lagen skall omprövas regelbundet. Förslagen bereds för närva­rande i regeringskansliet.

Gemensamma bestämmelser

Vissa av dessa bestämmelser (32-36 §§) är tillämpliga ocksä i regerings­ärenden, se 1 § första stycket.

29 §

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.6.6. Den motsvarar 2 § i tillämp­ningskungörelsen till AFL men har getts en avfattning sä all den generellt gäller hos domstolarna och inte bara som nu hos förvaltningsdomstolarna. Den blir därmed tillämplig t. ex. pä sädana brottmål som behöver handläg­gas skyndsamt med hänsyn lill disciplinen och ordningen inom försvars­makten.

30        §

Bestämmelserna i 3 § AFL om anstånd med val lill kommunfullmäktige m. m. har med vissa redaktionella ändringar tagils upp i denna paragraf, se avsnitt 4.5.5. Val lill riksdagen omfattas inte av bestämmelserna, eftersom lagen inle är tillämplig på riksdagen. Som exempel på sädana allmänna uppdrag som anges i paragrafen kan nämnas nämndemän vid domstolar samt ledamöter i kommunala nämnder och i stafiiga myndigheters styrel­ser. I 37 § finns bestämmelser som rör dem som fullgör de allmänna uppdragen.

31      §

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket 4 och 4 § första slyckel AFL.

32        §

Paragrafen, vars innehåll har behandlats i avsnill 4.6.7 och 4.7.4, motsva­rar bestämmelserna i AFL och SRL om räll för regeringen alt föreskriva om förlängning av fullföljdsfider och andra lidsfrister. Den har utformats med beaktande av lagrådets synpunkter.

Bestämmelsen i punkt 1 har avfallals sä alt den gäller även för t. ex.
omprövningsinslilulel enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring (om­
tryckt 1982:120, ändrad senast 1987:569). Med "annan liknande åtgärd"
   92


 


avses bl. a. återvinning i mäl vid domstol. Regeln om förlängning av lid för Prop. 1987/88:6 överklagande gäller ocksä besvärslid hos förvaltningsdomstolar och all­männa domstolar. Bestämmelsen i punkt 2 gäller hämtöver alla för dom­stolar föreskrivna frister ulom sådana som gäller överklagande. Säsom exempel på de frister som avses kan nämnas tid för alt väcka talan eller annars inför domstol vidta någon åtgärd som föreskrivits för atl en person skall kunna bevaka sin räll, 1. ex. för all fullfölja ell lillslånd fill expropria­tion eller atl bevaka ell testamente.

I andra slyckel finns bestämmelser om automatisk förlängning av över-klagandefider m.m. vid kungörelse om krigstillstånd. Givetvis innebär bestämmelserna alt t. ex. en fullföljdstid som sträcker sig längre än de tre veckorna efter kungörelsens utfärdande inte förkortas Qfr l.ex. 20 kap. 13 § lagen 1962:381 om allmän försäkring).

Den automatiska förlängningen enligt andra stycket vid kungörelse om krigstillstånd gäller inle frister enligl punkt 3, dvs. för motsvarande frister vid andra myndigheter än domstolar (t. ex. liden för alt avge självdeklara­tion). Jag har inle ansett mig kunna fillstyrka elt av lagrådet framfört förslag all även sådana frister skulle omfattas av en automatisk förlängning i detta fall. Fristerna vid överklaganden m. m. och de övriga frister som föreskrivits för domstolar gär förhållandevis lätt atl överblicka, så all man kan förutse vilka frister som kommer all träffas av den generella förläng­ningen. För andra frister vid förvaltningsmyndigheter än dem som gäller överklaganden kan del vara svårare atl förutse konsekvenserna av en generell förlängning med hänsyn lill att förhållandena kan vara av så skiftande slag. Dessa frister bör därför enligl min mening förlängas först efter mera detaljerade överväganden.

33 §

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.6.7 och 4.7.5. Den innebär all, om ett överklagande kommit in för sent myndigheten själv får avgöra om laga förfall föreligger på grund av krigsförhållandena. Bestämmelsen motsvarar 9 § andra stycket AFL. Till skillnad mot nuvarande ordning gäller den också hos de domstolar som för närvarande regleras i SRL. Den instans som prövar om ell överklagande kommil in i rätl tid prövar också om laga förfall föreligger enligl denna paragraf.

Paragrafen har utformats med beaktande av synpunkter som anförts av lagrådet. Delta har ocksä tagit upp frägan om relationen till inslilulel återställande av försullen tid kräver närmare övervägande. Lagrådet har bl.a. väckt spörsmålet om samma förhällande som kan föranleda atl en försenad inlaga inte avvisas alternativt kan beaktas som grund för återstäl­lande av försutten tid. Enligt lagrådet kunde del övervägas att utesluta överklaganden enligt rättegångsbalken frän tillämpningen av paragrafen.

Som jag ser det skulle del inte vara nägon helt tillfredsställande lösning
att enbart lita till reglerna om återställande av försutten lid för de fall som
är aktuella nu, eftersom det här kan bli fråga om massärenden. Det möter
enligt min mening inte någol hinder mot alt båda de nu aktuella instituten
finns och formellt sett kan tillämpas samtidigt på samma grund.
                93


 


I andra meningen föreskrivs om när tidsfristen för s.k. anslulningsvad Prop. 1987/88:6 skall anses börja löpa, om underrätten vid vad i tvistemål eller brottmål har tillämpat regeln i första meningen om laga förfall vid överklagande. Den vecka motparten då har på sig räknas frän dagen för rättens beslut alt vad skall anses ha anförts i rätt lid. - Med tanke på den korta tid som ges för anslutningsvad är det givelvis viktigt atl rätten underrättar motparten om sitt beslut.

34 §

Bestämmelserna har behandlats i 4.6.7 och 4.7.5. De motsvarar 10 § andra stycket AFL och 10 § första stycket SRL. Dessa bestämmelser ger rege­ringen rätt alt föreskriva atl myndighetema själva fär utsätta ny tid för de ätgärder som beskrivits i 32 § ulom för överklaganden. Dessa behandlas i 33 §. Bestämmelserna avser såväl domstolar som andra myndigheter, re­geringen inbegripen.

Regeringen fär enligl AFL efter ansökan utsätta ny lid för åtgärden när en sådan tidsfrist har försuttits på grund av krigsförhållandena. Enligl 11 kap. 11 § RF ankommer det inte på regeringen utan pä högsta domsto­len eller regeringsrätten alt bevilja återställande av försullen lid. Fördel­ningen av ärenden mellan dessa tvä domstolar regleras i grundlagsbestäm­melsen. Det kan anmärkas all rätlegångsutredningen (Ju 1977:06) har föreslagit alt bl. a. återställande av försullen lid skall fä beviljas ocksä av lägre domstolar (Ds Ju 1986:9). Förslaget har remissbehandlats och över­vägs för närvarande i justitiedepartementet. Genomförs förslaget, kan fräga uppkomma om en ändring av den nu föreslagna paragrafen.

Paragrafen innebär sålunda att reglerna om återställande av försutten lid skall tillämpas också på andra frister än dem som avser överklagande. Prövningen föreslogs i del lill lagrådet remitterade förslaget ankomma pä högsta domstolen och regeringsrätten, med den fördelning dem emellan som anges i 11 kap. 11 § RF.

En ansamling av sädana ärenden hos de högsta domstolarna under krigstid skulle emellertid enligt lagrådet vara högst oläglig. Beslutanderät­ten borde i slället decentraliseras så längt som möjligt. Lagrådet har ifrågasatt om inte en "ordinarie" myndighet, likaväl som atl underlåta avvisning av elt på grund av krigsförhällandena försenat överklagande, kan betros med all under motsvarande omständigheter godta en försenad åtgärd av del slag som nu behandlas.

För min del kan jag i princip dela lagrådets uppfattning. Jag anser all
regeringen bör reglera frågan om vilken myndighet som skall ha befogen­
het alt efter ansökan utsätta ny lid för de åtgärder som avses. Fristerna för
överklagande och omprövning är lättare atl avgränsa än övriga frister. När
det gäller de andra fristerna kan det vara svårt alt överblicka konsekven­
sema av alt varje myndighet skall utsätta ny lid för åtgärderna. Också
frågan om i vilka fall domstolarna skall ha denna befogenhet bör övervägas
närmare.
      >

Som lagrådet har anfört bör det vara gemensamt för de nu behandlade
reglerna att ett beslut att sakbehandla en försenad framställan eller alt sälta
    94


 


ul en ny frist för en åtgärd inte bör fä fallas utan att en motpart, där en     Prop. 1987/88:6 sådan finns, har berells fillfälle att yttra sig. Även om man kan falla tillbaka på allmänna grundsatser, skulle enligt lagrådet en bestämmelse i ämnet, eventuellt försedd med någon modifikation, t. ex. i fråga om förvaltnings­ärenden, vara av värde Qfr 58 kap. 6 och 12 §§ rättegångsbalken).

Jag anser för egen del att principen om kommunikafion enligt bl.a. rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen bör tillämpas i de fall fråga uppkommer om all en försenad framställan skall las upp enligl denna lag. Även innan en ny frist sätts ul bör en motpart lämnas fillfälle atl yttra sig. En uttrycklig bestämmelse härom i den nya lagen kan dock inle anses behövlig.

Med anledning av vad lagrådet har yttrat bör framhållas att någon skillnad inle görs i bestämmelsen mellan enskilda parter och "allmänna" parter, t. ex. slalen eller en kommun.

35 §

Bestämmelserna, som utformats med ledning av lagrådets synpunkter, överensstämmer med motsvarande regler i 10 § SRL, se avsnitt 4.6.7 och 4.7.5.

36 §

Reglerna om delgivning las upp i denna paragraf. De har avfattats enligl lagrådets förslag.

Första och andra styckena motsvarar 12 § AFL och 15 § SRL. Bestäm­melserna gäller även delgivning för personlig inställelse vid domstol. Moti­ven fill tredje slyckel finns i avsnitt 4.7.6.

37 §

Bestämmelserna i första och andra styckena innehäller regler om skyldig-hel atl kvarstå i allmänna uppdrag och om alt de föreskrifter som finns om rätt alt avsäga sig uppdrag inle skall tillämpas. Bestämmelserna överens­stämmer i princip med 3 § AFL och 3 § SRL.

Föreskrifterna i tredje stycket motsvarar 3 § tredje stycket SRL. De
nuvarande bestämmelserna om atl vissa förordnanden automatiskt för­
längs har utsträckts till att gälla även i fråga om de särskilda ledamöterna i
tingsrätterna och hovrätterna, de värderingstekniska ledamöterna i läns­
rätterna och kammarrätterna, de särskilda ledamöterna i kammarrätterna,
sådana särskilda sakkunniga som lillhandagår allmänna förvaltningsdom­
stolar och försäkringsdomstolär med utlåtanden samt ledamöter och ersät­
tare i arbetsdomstolen. De tekniska ledamöterna i fastighets- och vatten­
domstolarna omfattas däremot inte av tredje stycket eftersom de inle är
förordnade för viss lid. Delsamma gäller de tekniskt kunniga ledamöterna i
patentbesvärsrätten.
                                                                                           95


 


38 §                                                                            Prop. 1987/88:6

För att avveckla särregleringen och återgå lill normala förhållanden be­hövs vissa bestämmelser bl.a. för atl skydda enskilda mot rättsförlust. Sädana bestämmelser finns i 17 § SRL och motsvarar denna paragraf. Till följd av hänvisningen till 32, 34 och 35 §§ blir andra slyckel tillämpligt också hos regeringen Qfr 1 § första stycket).

Ikraftträdande m. m.

Riksdagen torde kunna behandla lagstiftningsärendet under år 1987. Berör­da myndigheter och församlingar behöver därefter fid för förberedelsear­bete innan lagen träder i kraft. Lagen föresläs därför träda i kraft först den 1 januari 1989.

6.3 Övriga lagförslag

Hänvisningar till AFL har ändrats lill alt avse den nya lagen.

7 Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslär riksdagen all anta förslagen lill

1. lag om åndring i regeringsformen,

2.    lag om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.,

3.    lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

4.    lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som föredraganden har lagt fram.


96


 


Bilaga 1     Prop. 1987/88:6

Sammanfattning av folkstyrelsekommitténs förslag

Inledningsvis redovisas de argument som ligger bakom att regeringsformen innehåller elt särskilt kapitel om förhållandena under krig och krigsfara. Efter prövning av dessa stannar kommittén för atl regler i ämnet även fortsättningsvis bör ingå i regeringsformen.

Som bakgrund lill frågan om vilka förändringar som kan vara behövliga men även i syfte alt klara upp en del missförstånd om vad de nu gällande reglerna innebär går kommittén därefter igenom regeringsformens kapitel om krig och krigsfara paragraf för paragraf I det samrnanhanget utvecklas också innebörden av två i det aktuella ämnet centrala begrepp, nämligen termerna krig och ockupation.

En självklar utgångspunkt för grundlagsregler om rikels styrelse under ockupalionsförhållanden måste vara all trygga den svenska folksiyrelsen. Kommittén föreslär därför att den gmndläggande principen bör vara aft de ledamöter av riksdagen och regeringen som befinner sig i frihet - på svenskt territorium eller i exil -■ skall överta all konstilufionell behörighet från sådana ledamöter som befinner sig i ockupafionsmaktens våld. Den svenska folksiyrelsen kommer pä sä vis endasl all kunna representeras av organ vars molsländsvilja och demokrafiska representativitet inle kommer alt kunna sättas i fräga.

Etl genomförande av denna princip innebär all varken riksdagen, dess krigsdelegalion eller regeringen skall fä fafta beslul pä omräde som kon­trolleras av en främmande makt som ockuperat svenskt territorium. Inle heller skall enskilda ledamöter av någol av dessa organ få utöva befogen­heter som de har i denna egenskap.

En konsekvens av atl riksdagen inle får falla beslut under ockupation är all val till riksdagen inle skall fä äga rum under sådana förhållanden. Eftersom val under ockupation över huvud laget inte skulle kunna uppfylla kravet pä atl vara fria val i egenfiig mening bör emellerfid även val till kommunala församlingar förbjudas under ockupation.

Som en följd av all den särskilda s.k. krigsrättsorganisalionen föresla­gils bli avskaffad föreslås alt den undanlagsregel som gäller krigsrätternas sammansättning upphävs.

Några andra förändringar av grundlagsreglerna pm krig och krigsfara har kommittén utifrån sina utgångspunkter inle funnit anledning atl föreslå. Däremot förordas all den övriga lagstiftning som reglerar den statliga och kommunala verksamhelen i krig blir föremål för en särskild genomgång.

97

7   Riksdagen 1987/88. 1 saml.Nr 6


Bilaga 2    Prop. 1987/88:6

Folkstyrelsekommitténs lagförslag Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs alt 13 kap. 3, 8 och 10 §§ regeringsformen' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

13 kap. Krig och krigsfara


Medan   krigsdelegalionen   är   i
     Medan   krigsdelegalionen   är   i

riksdagens ställe uövar den de befo- riksdagens ställe utövar den de be-

genheier  som  annars  tillkommer      fogenheler som annars tillkommer

riksdagen.   Krigsdelegationen får       riksdagen. Den får dock inte fatta

dock ej fatta beslut på ockuperat        beslut som avses i 12 § första slyck-

område. Den fär ej heller fatta be-      et första punkten eller andra eller

slul som avses i 12 § första slyckel                         Qärde slyckel.      ,

första punkten eller andra eller Qär­
de stycket.
                                                       ■     ■

Krigsdelegalionen beslutar själv om formerna för sin verksamhel.

8 §2 Är riket i krig eller omedelbar krigsfara, kan regeringen med slöd av riksdagens bemyndigande besluta alt uppgift, som enligt grundlag ankom­mer på regeringen, skall fullgöras av annan myndighet. Sådant bemyndi­gande får icke omfatta befogenhet enligl'5 eller 6 §, om ej fråga är endasl om beslut all lag i visst ämne skall börja tillämpas.

Under krig, krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden får med avseende på domstol för avdelning av försvars­makten göras undantag från före-skrifteni II kap. 1 § att vid domstol skall finnas ordinarie domare.

10 §
På ockuperat område får ej fat-
     Riksdagen  eller regeringen får

tas heslut som innebär stiftande,     inte fatta beslut på ockuperat om-ändring     eller    upphävande     av     rade. På sådant område får inte grundlag,   riksdagsordningen,   lag     heller utövas befogenhet som till-om val till riksdagen eller lag om     kommer någon i egenskap av leda-högmålsbrott, brott mot rikets sä-     mot av dessa organ, kerhet, ämbetsbrott, brott av krigs­män,  sabotage,  upplopp,  uppvig­ling   eller   samhällsfarlig   ryktes­spridning.

' Regeringsformen omtryckt 1985:866.

 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.                                                    98


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

På ockuperat område får icke någol offentligt organ meddela beslut eller vidtaga åtgärd som ålägger någon rikels medborgare att lämna ockupa­tionsmaklen sådant bistånd som denna icke får kräva enligt folkrättens regler.


Prop. 1987/88:6


 


- Intet ärende får avgöras av riks­dagen på ockuperat område, såvi­da icke minst tre fjärdedelar av le­damöterna deltager i avgörandet. I antalet deltagande ledamöter in­räknas därvid icke ersättare som utövar uppdrag som ledamot.


Val till riksdagen eller kommuna­la församlingar får inte hållas på ockuperat område.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.


99


 


Bilaga 3     Prop. 1987/88:6

Remissinstanser som yttrat sig över folkstyrelsekommitténs betänkande

Yttranden har avgelts av justitiekanslern, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, statens räddningsverk, överstyrelsen för civil beredskap, styrelsen för psykolo­giskt försvar, civilbefälhavaren i Södra civilområdel, juridiska fakullets­nämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakullets­nämnden vid Uppsala universitet, juridiska fakultelsstyrelsens forsknings­nämnd vid Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakulletsnämnden vid Göteborgs universitet, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Jönkö­pings, Kristianstads, Värmlands och Västerbottens län, riksmarskalksäm-betel. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbets­givareföreningen. Krigsvetenskapsakademien saml Medborgarrältsrörel-sen.

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Centralorganisationen SACO/SR har förklarat alt de avslår från att yttra sig.

100


 


Bilaga 4     Prop. 1987/88:6

Sammanfattning av förvaltningspromemorian

Den författningsmässiga beredskapen är en viktig del av totalförsvaret. Tvä beredskapslagar av central belydelse inom den offentliga sektorn är lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommu­nalmyndigheterna och deras verksamhel vid krig eller krigsfara m. m. (den s.k. administrativa fullmaktslagen, AFL) och lagen (1957:132) med sär­skilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (den s. k. särskilda rätlegångslagen, SRL). Lagarna är föråldrade. Detta gäller särskilt AFL, som har bestått i huvudsak oföränd­rad sedan andra världskriget. I denna promemoria läggs bl. a. fram förslag lill en ny administrafiv fullmaktslag, avsedda alt ersätta den nuvarande AFL. Frägan om en modernisering av SRL kommer atl behandlas i en senare promemoria.

Till följd av 1971 års förvallningsrätlsreform hör förvaltningsrällskip-ningen, som omfattas av AFL, naturligen hemma under SRL. En ändring av de båda lagarnas tillämpningsområden rekommenderas. Del föresläs med andra ord all särbestämmelser beträffande förvaltningsdomstolarna utarbetas inom SRL:s ram. I linje härmed föreslås all den nya administrati­va fullmaklslagen skall vara tillämplig på förvaltningsmyndigheter och på beslutande kommunala och kyrkokommunala församlingar.

De bémyndiganden som tas upp i förslaget till ny administrativ full­maklslag har anpassats till bestämmelserna i 1974 års regeringsform. Full­makterna enligl den nuvarande lagen,utökas i lagförslaget med etl bemyn­digande för regeringen atl föreskriva att en statlig förvaltningsmyndighet lägger ned sin verksamhel. Till bemyndigandena alt vidta organisatoriska omläggningar fogas vidare ett bemyndigande för regeringen alt ulan hinder av lag ge de föreskrifter som behövs i anledning av sädana omläggningar. Med hänsyn till bestämmelserna i regeringsformen om kommunal självsty­relse tas i lagförslaget inte upp något bemyndigande att föreskriva om överflyttning av den kommunala beslutanderätten.

För kommunernas del föresläs att den kommunala beslutsprocessen i krig blir föremål för en närmare utredning och alt den i framtiden regleras i kommunallagen (1977:179). För atl en ändamålsenlig särreglering skall åstadkommas behöver regeringsformen kompletteras med en regel som medger atl den kommunala beslutanderätten delegeras. Förslag lämnas till den erforderliga grundlagsändringen. I avvaktan på all denna kommer till stånd och på resultatet av utredningen bör vissa bestämmelser belräffande kommunalmyndigheter i den nuvarande lagen gälla även fortsättningsvis. Förslag lämnas till de ändringar som behöver göras i AFL.

I fråga om handläggningen av ärendena har en utmönslring företagits av
särbestämmelser som inle behövs längre. Vidare har bestämmelserna an­
passats i första hand fill förvaltningslagen (1971:290) och moderniserats
även i övrigt. En ny regel föreslås om att prioritering skall ges åt ärenden
av betydelse för totalförsvaret.
                                                         101


 


Bilaga 5     Prop. 1987/88:6

Förvaltningspromemorians lagförslag Förslag till Administrativ fullmaktslag

Inledande bestämmelser

1 §   Denna lag är tillämplig på förvaltningsmyndigheter och på beslutande kommunala och kyrkokommunala församlingar. Lagen gäller inte beträffande förvaltningsmyndigheter under riksdagen.

2§    Kommer rikel i krig, träder 5-22 §§ i tillämpning.

Regeringen fär föreskriva alt 5-22 §§ skall tillämpas      '

1.    om riket är i krigsfara,

2.  om det råder sädana utomordentliga förhällanden som är föranledda
av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig.

Föreskrift enligl andra stycket måsle inom en månad underställas riks­dagen. Pågår inte riksmöte, räknas tiden från det att mötet börjar. Före--skriften upphör all gälla om den inte underställs riksdagen i rätl lid eller om riksdagen inle godkänner den inom två mänader från underställningen.

3 § Upphör rikel all vara i krig eller i krigsfara som har föranlett före­
skrift enligl 2 § andra stycket 1., skall regeringen föreskriva att 5-22 §§
inte skall fillämpas längre. Om fömtsättningar finns härför, får regeringen
dock i stället föreskriva all de skall tillämpas med stöd av 2 § andra stycket
2.

Råder inle längre sådana förhållanden som sägs i 2 § andra slyckel 2., skall regeringen upphäva föreskrift om att 5-22 §§ skall tillämpas.

4 § Under den fid då bestämmelserna i 5-22 §§ tillämpas gäller inte i lag
eller annan författning meddelade föreskrifter som avviker från bestäm­
melserna eller från vad som har föreskrivits med stöd av dem.

Bémyndiganden

5  § De bémyndiganden som anges i 6-13 §§ får utnylQas om det är påkallat på grund av förhållanden som sägs i 2 §.

6  § Regeringen får föreskriva all uppgift som enligl lag tillkommer rege­ringen i etl visst slag av förvaltningsärenden skall övertas av en slallig förvaltningsmyndighet.

7§    Regeringen får föreskriva

1.   atl uppgifter som tillkommer en slallig förvaltningsmyndighet inle skall fullgöras,

2.   all uppgifter som tillkommer en förvaltningsmyndighet skall övertas av en annan förvaltningsmyndighet,

3.   all besvär inte får anföras över en statlig förvaltningsmyndighets beslul.

Regeringen får ulan hinder av vad som föreskrivs i lag besluta de
föreskrifter som behövs till följd av alt regeringen har meddelat bestäm­
melser enligtförsta slyckel.
                                                                102


 


I

!

8§   Regeringen fär föreskriva att en förvaltningsmyndighet eller en beslu-     Prop. 1987/88:6 lande kommunal församling får fatta beslul i en annan sammansättning eller med ett mindre antal ledamöter eller i en annan ordning än som är föreskrivet.

Regeringen får föreskriva atl fler suppleanter skall utses än som är föreskrivet.

9 § Regeringen får föreskriva om anstånd med val av ledamöter i beslu­
tande kommunala församlingar eller av innehavare av andra allmänna
uppdrag. I föreskriften om anstånd utsätts ny fid för valet och anges vad
som återstår av mandatperioden.

Vad som sägs i- första stycket tillämpas också i fråga om allmänna uppdrag i vilka fillsätlningen sker i en annan ordning än genom val. -

10   § Regeringen får föreskriva eller i särskill fall besluta all de som Qänstgör i en förvaltningsmyndighet skall tjänstgöra i andra befattningar än de innehar.

11   § Regeringen får föreskriva eller i särskill fall besluta atl en slallig förvaltningsmyndighet skall ha sin verksamhet helt eller delvis förlagd till en annan ort än den, där verksamheten annars utövas.

Regeringen fär föreskriva ändrad lid för sammanträde, förrättning eller en annan sådan uppgift.

12   § Regeringen fär föreskriva om förlängning av besvärslid. kungörelse pm krigstillstånd skall anses innefatta en sådan föreskrift för en lid av tre veckor frän kungörelsens utfärdande, om inlé regeringen föreskriver an­nat.

13   § Regeringen fär föreskriva om förlängning av tid inom vilken en ansökan eller anmälan eller en annan liknande åtgärd måste vidlas för atl en förmån eller en rättighet skall bevakas eller en skyldighet fullgöras.

Delegation

14   § Regeringen får överlåta sina befogenheter enligt 10 § åt förvaltnings­myndigheter och beslutande kommunala församlingar.

15   § Råder det krig och kan inte förbindelsen mellan nägon del av riket och riksstyrelsen upprätlhällas, är det förbundet med avsevärda,svårighe­ter all upprätthålla förbindelsen eller måsle annars omedelbara åtgärder vidlas, får regeringen överlåta ät civilbefälhavaren atl inom sitt område fullgöra de uppgifter som enligl 8 kap. regeringsformen ankommer på regeringen. Finns inte nägon civilbefälhavare elJer kan hans beslut inte avvaktas, får regeringen överlåta ät länsstyrelsen all fullgöra dessa uppgif­ter inom länet.


Handläggningen av ärenden

16 § Ärendena skall handläggas allteftersom deras skyndsamma avgöran­de har belydelse för det allmänna. Ärenden som gäller totalförsvaret skall ha företräde framför andra ärenden.


103


 


17      §   Är del pä grund av förhällanden som sägs i 2 § förenat med väsenlli-     Prop. 1987/88:6
ga ölägenheter alt utreda ell ärende på del sätt som är föreskrivet i lag eller

annan författning, får ärendet utredas på något annal lämpligt säll.

Bestämmelserna i första stycket får inte fillämpas i ell ärende som angår förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller nägol an­nat jämförbart förhällande.

18  § Handläggningen av ett ärende som angår förmån, rätfighet, skyldig-hel, disciplinpåföljd, avskedande eller nägol annal jämförbart förhällande skall uppskjutas, om en part år ur stånd atl bevaka sin talan eller nägot annal hinder för utredningen möter på grund av förhällanden som sägs i 2 §. Kan ärendet utredas tillfredsslällande, fär del handläggas och avgöras, om del för en part är av synnerlig vikt eller andra särskilda skäl föreligger.

19  § Har besvär anförts för sent men kan del skäligen antas all laga förfall föreligger på gmnd av förhållanden som sägs i 2 §, skall besvären ändå upptas lill prövning.

Har nägon försuttit lid som avses i 13 § pä grund av förhällanden som sägs i 2 §, fär regeringsrätten efter ansökan utsätta ny lid för åtgärden.

20      § Delgivning med den som Qänstgör vid försvarsmakten skall ske
genom en militär myndighets försorg. Intyg av en sädan myndighet skall
gälla som fullt bevis atl delgivning har skell pä säll som anges i intyget. ■
Avser ddgivningen personlig inställelse, skall intyget innehålla uppgift,
huruvida den kallade är förhindrad all inställa sig pä grund av sin Qänslgö­
ring.

Delgivning med den som Qänstgör vid försvarsmakten får ske pä annal sätt än genom militär myndighet. Delgivning fär inte ske pä sätl som sägs i 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Övriga bestämmelser

21      § Har föreskrift meddelats enligt 9 § första stycket eller har val inle
hållits av andra skäl, skall den tidigare valde kvarstå i uppdraget till dess
atl nägon annan har valls och tillträder uppdraget.

Har föreskrift meddelats enligt 9 § andra slyckel, tillämpas vad som sägs i första stycket pä motsvarande säll.

Bestämmelser om all man fär avsäga sig uppdrag pä gmnd av all man redan har haft uppdrag under en viss tid eller har uppnått en viss ålder skall inle tillämpas.

22  § Om del är påkallat på grund av förhållanden som sägs i 2 §, får den som skall utfärda kungörelse om sammanträde med en beslutande kommu­nal församling besluta något annal betryggande sätt för kungörandet än som är föreskrivet.

23  § Har regeringen meddelat föreskrift om att 5-22 §§ inte skall tilläm­pas längre, skall bestämmelserna i 21 § första och andra styckena tillämpas lill dess all nägon annan skall tillträda uppdraget. Föreskriften inverkar inte pä lid som dessförinnan har förlängts enligt 12 § första slyckel och 13 §. Bestämmelserna i 19 § skall fortfarande tillämpas, om tiden har börjat löpa innan den nyssnämnda föreskriften trädde i kraft.


Denna lag träder i kraft den          198     och gäller tills vidare

l.o.m. den              198


104


 


Bilaga 6     Prop. 1987/88:6

Remissinstanser som yttrat sig över förvaltningspromemorian

Justitiekanslern, riksåklagaren, kammarrätten i Sundsvall, kriminalvårds­styrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, datainspektionen, kommers­kollegium, överbefälhavaren, försvarels sjukvårdsstyrelse, civilförsvars-styrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, mililärbefälhavarna i Söd­ra militärområdet och Övre Norrlands militärområde, civilbefälhavarna i Östra civilområdel och Övre Norrlands civilomräde, riksförsäkringsver­ket, statens bakteriologiska laboratorium, postverket, televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportrådel, Sveriges me­teorologiska och hydrologiska institut, myntverket, generaltullslyrelsen, byggnadsstyrelsen, bankinspektionen, försäkringsinspekfionen, riksskat­teverket, statens pris- och kartellnämnd, riksarkivet, skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, lantbruksslyrelsen, statens jordbruks­nämnd, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, arbetsmarknads­styrelsen, arbelarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, bosladsslyrel­sen, slatens planverk, statens va-nämnd, statens lantmäteriverk, statens industriverk, sprängämnesinspeklionen, Sveriges geologiska undersök­ning, statens vatlenfallsverk, slatens kärnkraftinspeklion, styrelsen för leknisk ulveckling, statens provningsanstalt, nämnden för fartygskreditga-ranlier, statskontoret, riksrevisionsverkel, statistiska centralbyrån, sla­tens arbetsgivarverk, statens löne- och pensionsverk, länsstyrelsernas or­ganisalionsnämnd, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Koppar­bergs län och Norrbollens län, Uppsala och Lunds domkapitel, kyrkobe-redskapskommitlén (U 1976:09), justitieombudsmannen Sigvard Holslad, Svenska kommunförbundet, Stockholms, Strängnäs, Linköpings, Got­lands, Malmö, Göteborgs, Karlstads, Gävle och Luleå kommuner. Lands­tingsförbundet, Stockholms läns landsting saml Svenska kyrkans försam­lings- och pasloralförbund.

Sveriges riksbank. Sjukvårdens och socialvärdens planerings- och ratio­naliseringsinstitut, Uppsala och Östersunds kommuner saml Västerbol­lens läns landsting har uttryckligen förklarat atl de avstår från all yttra sig.

Riksåklagaren har överlämnat etl yttrande från länsäklagarmyndigheten
i Västerbottens län. Universitets- och högskoleämbetet har bifogat yttran­
den från universiteten i Stockholm Quridiska fakulletsnämnden). Lund
Quridiska och samhällsvetenskapliga fakulletsnämnderna) och Göteborg
(samhällsvetenskapliga fakulletsnämnden). Bosladsslyrelsen har bifogat
yttranden från länsbostadsnämnderna i Öslergöfiands, Älvsborgs, Örebro
och Nortbotlens län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som har
lämnat Mölndals och Uddevalla kommuner tillfälle all yftra sig, har med­
delat alt de tvä kommunerna inte har någol alt erinra mot förslagen i
promemorian. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har inhämtat yttranden
från Kopparbergs läns landsting och länsrätten i Kopparbergs län. Malmö
   105


 


kommun har bifogat yttranden från hälsovårdsnämnden, sociala central-     Prop. 1987/88:6 nämnden och sjukvårdsstyrelsen. Stockholms läns landsting har bifogat yttranden frän förvaltningsutskottets kansli och hälso- och sjukvärds-nämnden.

106


 


Bilaga?    Prop. 1987/88:6

Sammanfattning av domstolspromemorian

I denna promemoria läggs fram förslag till judiciell fullmaklslag (JFL). JFL har utarbetats på grundval av lagen (1957:132) med särskilda bestämmel­ser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. (den särskilda rätlegångslagen, SRL) och föreslås ersätta denna.

Genom JFL vidgas SRL:s tillämpningsområde till atl avse inte bara rättskipningen i de allmänna domstolarna utan i princip all rättskipning, dvs. även i samtliga förvaltningsdomstolar och särskilda domstolar.

De bémyndiganden som tas upp i JFL har anpassats till bestämmelserna i 1974 ärs regeringsform. SRL:s fullmakter har utökats med etl bemyndi­gande för fegeringen all föreskriva all uppgifter som ankommer på en särskild domstol inte skall fullgöras eller skall fullgöras av en annan dom­stol. Till detta bemyndigande fogas en fullmakt för regeringen att utan hinder av lag ge de föreskrifter som behövs i anledning av atl bemyndigan-, del UtnylQas. Nytt är också del föreslagna bemyndigandet för regeringen atl föreskriva om avsteg frän de domförhetsregler som under normala förhållanden gäller för fingsrätt i tvistemål.

I fråga om fällegången har SRL moderniserats språkligt och redakfio-nellt. För förvalningsprocessens del föreslås särbestämmelser som innebär bJ. a. att eft mäl under vissa förutsättningar fär avgöras utan hinder av vad som annars är föreskrivet om muntlig förhandling och att för sent anförda besvär i vissa fall skall tas upp lill saklig prövning.

107


 


Bilaga 8    Prop. 1987/88:6

Domstolspromemorians lagförslag

Judiciell fullmaktslag

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är fillämplig på domstolar i deras rättskipande och rällsvår­
dande verksamhet.. Bestämmelserna i 16 och 17 §§ gäller även vid förun­
dersökning i brottmål.

Med särskild domstol menas i denna lag en domstol som inte är allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol.

2      §    Kommer rikel 1 krig, träder 5-25 §§ i tillämpning.
Regeringen fär föreskriva alt 5-25 §§ skall fillämpas

1.  om riket är i krigsfara,

2.  om det råder sådana utomordentliga förhällanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari rikel har befunnit sig.

Föreskrift enligt andra slyckel måsle inom en månad underställas riks­dagen. Pågår inle riksmöte, räknas liden från det aft mötet börjar. Före­skriften upphör all gälla om den inte underställs riksdagen i räll tid eller om riksdagen inte godkänner den inom tvä månader frän underställningen.

3 § Upphör rikel att vara i krig eller i krigsfara som har föranlett före­
skrift enligl 2 § andra stycket 1, skall regeringen föreskriva alt 5-25 §§
inle skall tillämpas längre. Om förutsättningar finns härför, får regeringen
dock i stället föreskriva alt de skall tillämpas med slöd av 2 § andra
slyckel 2.

Råder inte längre sädana förhällanden som anges i 2 § andra slyckel 2, skall regeringen upphäva föreskrift om att 5-25 §§ skall tillämpas.

4 § Under den tid dä bestämmelserna i 5-25 §§ fillämpas gäller inte i lag
eller annan författning meddelade föreskrifter som avviker från bestäm­
melserna eller från vad som har föreskrivits med stöd av dem.

Bémyndiganden

5   § Bemyndigandena i 6-9 §§ fär ulnyftjas, om del är påkallat på grund av förhållanden som anges i 2 §.

6   §    Regeringen fär föreskriva

 

1.  atl en domstol skall ha sin verksamhet förlagd lill en annan ort än den vanliga,

2.  alt uppgifter som ankommer på en viss tingsrätt, hovrätt, länsrätt, kammarrätt eller försäkringsrätt skall överläs av en annan likställd dom­stol,

3.   att uppgifter som ankommer pä en särskild domstol eller på den
mellankommunala skatlerällen inle skall fullgöras eller skall fullgöras av
en annan domstol,

4.    all en domstol inle skall vara delad i avdelningar.

Regeringen får ulan hinder av vad som föreskrivs i lag besluta de
föreskrifter som behövs fill följd av atl regeringen har meddelat bestäm­
melser enligt första stycket 3.
                                                           108


 


7§    Regeringen fär föreskriva all tingsrätt skall vara domför med en     Prop. 1987/88:6 lagfaren domare i sädana fall då del enligl rättegångsbalken krävs tre lagfarna domare.

8 § Regeringen får föreskriva eller i särskill fall besluta all innehavare av
ordinarie domarQänst skall fullgöra jämställd eller högre domarQänst vid
en annan domstol ån den han tillhör.

Vad som sägs i första slyckel gäller inte justitieråd och regeringsråd.

9 § Regeringen fär föreskriva om förlängning av besvärslid och andra
lidsfrister för anhängiggörande, bevakande eller fullföljd av talan hos dom­
stol. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta en sädan föreskrift
för en lid av tre veckor frän kungörelsens utfärdande, om inte regeringen
föreskriver annal.

Delegation

10        § Råder del krig och kan inte förbindelsen mellan en del av rikel och
riksstyrelsen upprätthällas, är det förbundet med avsevärda svårigheter alt
upprätthålla förbindelsen eller måste annars omedelbara ätgärder vidtas,
fär regeringen överlåta sina befogenheter enligt 8 kap. 13 § regeringsfor­
men att meddela föreskrifter om domstolarna och deras verksamhel ål en
domstol eller nägon annan myndighet, som regeringen bestämmer.

Rättegången

Allmänna bestämmelser

11        § Vid förfall för nämndeman fär rättens ordförande lill Qänslgöring
kalla nägon som är valbar lill nämndeman inom eller utom domkretsen.

Vid förfall för tekniskt sakkunnig, värderingsleknisk eller särskild leda­mot får en annan lämplig person tillkallas.

12        § Om del år påkallat av förhällanden som anges i 2 § och lämpligt med
hänsyn lill utredningen och övriga omständigheter, får rättens ordförande
förordna atl elt mäl eller ärende skall flyttas över till en annan likställd
domstol.

I'

13        §   Delgivning med den som Qänstgör vid försvarsmakten skall ske

genom militär myndighets försorg. Intyg av en sädan myndighet skall gälla som fullt bevis att delgivning har skett pä sätt som anges i intyget. Avser delgivning personlig inställelse vid domstol, skall intyget innehålla uppgift om huruvida den kallade är förhindrad atl inställa sig på grund av Qänslgö­ring.

Har delgivning skett på annal sätl än genom militär myndighet, skall ddgivningen ändå anses ha skett pä behörigt vis. Delgivning får dock inle ske på säll som sägs i 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).


Allmän rättegång m.m.

14 § Är en part i tvistemål förhindrad alt inställa sig personligen pä grund av förhållanden som anges i 2 §, får målet ändå handläggas och avgöras, om saken kan utredas tillfredsställande.


109


 


15  §   Om inle någon behörig person finns atl tillgå för elt uppdrag som     Prop. 1987/88:6 offentlig försvarare, fär en annan lämplig person förordnas.

16  § Om den som skall höras under förundersökning kan inställa sig lill förhörsplatsen ulan avsevärda ölägenheter, fär han kallas till förhör vid påföljd all han hämtas, även om avståndet är större än som anges i 23 kap.' 7 § rättegångsbalken.

17  § Bestämmelserna i 4 §, 5 § andra, tredje och Qärde styckena och 6 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brott­mål får tillämpas även om förundersökningen angår brott av annal slag än som anges i I § nämnda lag. Bestämmelsema i 5 § andra slyckel i lagen får dock tillämpas endasl om fömndersökningen angår brott för vilket inle är stadgat lindrigare straff än fängelse i tvä år.

18  § Om en part kan anlas vara ur sländ alt la till vara sin rätt pä grund av förhällanden som anges i 2 §, skall rättens ordförande förordna etl särskilt ombud för honom, om del är synnerligen viktigt för honom eller för motparten all målet eller ärendet handläggs och avgörs eller om detta är angelägel från allmän synpunkt. Så snart parten själv kan ta till vara sin rätl, personligen eller genom ell egel ombud, skall det särskilda ombudet entledigas.

Till särskill ombud bör en advokat förordnas, om-en sådan finns tillgäng­lig-

Elt särskill ombud fär inle motta delgivning av stämning i brottmål. I övrigt skall bestämmelsema i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsom­bud med fullmakt för etl visst mål tillämpas.

19      § Ell särskilt ombud har rätl lill skälig ersättning av allmänna medel
för arbete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av domstolen.

I fråga om kostnadema för ombudet skall bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad tillämpas ulom belräffande ersättning för ränla.

Ålerbetalningsskyldighet till slaten för ersättning lill ombudet skall åläg­gas den som är skyldig alt betala rättegångskostnaderna. Den för vilkel del särskilda ombudet har förordnals är dock inle skyldig alt återbetala mera än del för honom gällande maximibeloppet för rällshjälpsavgifl vid allmän rättshjälp enligl rätishjälpslagen (1972:429).

Om ersättningen lill ombudet understiger ell visst av regeringen före­skrivet belopp, skall ålerbetalningsskyldighet inte åläggas.

20      § . Bestämmelserna i rättegångsbalken om återställande av försutten tid
skall tillämpas, om någon på gmnd av förhållanden som anges i 2 § inte har
kunnat i räll lid väcka talan eller annars inför domstol vidta åtgärd som
krävs för all han skall bevaka sin enskilda räll.,

Ansökan om resning och besvär över domvilla skall anses ulgöra en sädan åtgärd som avses i första stycket.

21      § Ansökan om älerslällande av försutten lid enligt 20 § eller enligl
rättegångsbalken skall göras inom tre veckor sedan förfallet upphörde eller
inom den längre lid som regeringen föreskriver.

Bestämmelsen i 58 kap. 12 § rättegångsbalken om atl ansökan skall göras senast inom ett år från den dag då liden utgick skall inle tillämpas, om sökanden inle har kunnal iaktta bestämmelsen pä grund av förhållan­den som anges i 2 §.

110


 


Förvaltningsprocess                                                       Prop. 1987/88:6

22  § Om det är påkallat av förhällanden som anges i 2 §, får ett mäl handläggas och avgöras utan hinder av vad som annars är föreskrivet om muntlig förhandling, under förutsällning alt saken kan utredas tillfredsstäl­lande utan en sådan förhandling.

23  § Har besvär anförts för sent, men kan det skäligen antas att laga förfall föreligger pä grund av förhällanden som anges i 2 §, skall besvären ändå upptas lill prövning.

Har nägon pä grund av förhållanden som anges i 2 § försutfit tid inom vilken en ansökan eller anmälan eller en annan liknande åtgärd måste vidtas för att en förmän eller en rättighet skall bevakas eller en skyldighet fullgöras, får regeringsrätten efter ansökan utsätta ny tid för åtgärden.

Övriga bestämmelser

24  § Föreskrifter i lag om en övre åldersgräns för uppdrag som nämnde­man eller om rätt atl avsäga sig etl sådant uppdrag på grund av Qänslelid eller ålder skall inte tillämpas.

25  § Åven om tiden gär ut för förordnande som tekniskt sakkunnig, värderingsteknisk eller särskild ledamot, som ledamot eller som ersättare i arbetsdomstolen eller som särskild sakkunnig, skall förordnandet beslå fills elt nytt beslul meddelas.

26  § Har regeringen meddelat föreskrift om atl 5-25 §§ inle skall tilläm­pas längre, skall

1.  den som har deltagit i handläggningen av etl mål eller ärende pä grund
av bestämmelserna i 11, 24 eller 25 § allQämt vara behörig i del målet eller
ärendet,

2.  den som har förordnals lill särskill ombud enligl 18 § ha kvar sill
uppdrag lill dess han entledigas enligl föreskrifterna i den paragrafen.

En föreskrift om all 5-25 §§ inle skall fillämpas längre inverkar inle pä beräkningen av tidsfrister som dessförinnan har förlängts enligl 9 §. Be­stämmelserna i 20 och 21 §§ skall fortfarande tillämpas, om liden har börjat löpa innan föreskriften trädde i kraft.

Denna lag träder i kraft den          198     och gäller tills vidare

t. o.m. den            198    .

111


 


Bilaga 9     Prop. 1987/88:6

Remissinstanser som yttrat sig över domstolspromemorian

Justitiekanslern, bostadsdomslolen, domstolsverket, riksåklagaren, riks­polisstyrelsen, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammar­rätten i Stockholm, kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Sköv­de tingsrätt, länsrätten i Stockholms län, länsrälten i Örebro län, mellan­kommunala skatterätten, överbefälhavaren, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för Mellansverige, riksförsäkringsverket, riksskattever­ket, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen, patentbesvärsrätten och sta­tens arbetsgivarverk.

Vidare har yttranden avgetts av tvångsmeddskommiltén (Ju 1978:06), justitieombudsmannen Anders Wigdius, Tjänstemännens centralorganisa­tion. Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsam­fund, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Landsorganisationen i Sverige har förklarat atl organisationen avslår från all yttra sig.

112


 


Bilaga 10     Prop. 1987/88:6

Sammanfattning av KBK-utredningens förslag

Utredningens överväganden om den kommunala beslutsprocessen m.m. under beredskap och krig utgår från två huvudprinciper. Den ena är all det fredstida regelsystemet i huvudsak bevaras och att extraordinära besluts-organisatoriska lösningar inle skall tillgripas förrän del verkligen är ound­gängligen nödvändigt. Den andra är aft landels kommuner, landstingskom­muner och kyrkliga kommuner skall ha sä stor frihet som möjligl när del gäller att utforma sin krigsorganisation.

Även. om de fredslida förhållandena således utgör grunden för den kommunala beslutsprocessen ocksä under beredskap och krig har del visat sig alt vissa förändringar kan bli nödvändiga jämfört med del fredstida regelsystemet.

Utredningen föreslär atl dessa förändringar samlas i elt nytt 8 kap. i kommunallagen (1977:179). Bestämmelserna skall tillämpas endast om rikel är i krig eller beredskapstillständ råder. De ersätter eller kompletterar motsvarande fredstida bestämmelser.

En central punkt i förslaget är atl kommunstyrelsens (KS) och förvall-ningsulskoltets (FU) roll förstärks vid beredskap och krig. Mellan fullmäk­figes och landstingels sammanträden tillerkänns KS resp. FU en rätt att företräda fullmäktige resp. landstinget och besluta i dess ställe, såvida ärendet inle rör val av revisorer eller ledamöter till styrelse och nämnder eller beviljande av ansvarsfrihet m. m. för styrdsens ledamöter. KS resp. FU:s "slällförelrädarbeslul" skall anmälas vid påföljande fullmäkligesam-manlräde. Ell förslag av denna innebörd kommer emellertid i konflikl med föreskriften i 1 kap. 7 § regeringsformen (RF) atl beslutanderätten i kom­muner och landstingskommuner utövas av valda församlingar. För all säkerställa grundlagsenligheten i förslaget föreslås ett tillägg till 13 kap. RF med innebörden att en bestämmelse i vanlig lag skall ge möjlighet lill avsteg frän kravet i 1 kap. 7 § RF i händelse av krig eller krigsfara.

För de sammanträden som fortfarande kommer aft hållas av fullmäktige och landstinget föreslås att kravet avseende anlalet närvarande ledamöter i fullmäktige resp. landstinget för atl ärenden skall fä handläggas reduceras från hälften lill en tredjedel. Denna regel synes befogad med hänsyn till alt mänga ay ledamöterna under krig sannolikt kommer alt fullgöra uppgifter-inom andra delar av totalförsvaret, vilkel kan försvära deras dellagande i fullmäkligesammanträden.

Även om fullmäktige och landstinget fär handlägga ärenden med färre
ledamöter samt KS och FU ges rätt att företräda fullmäktige resp. lands­
tinget mellan dess sammanträden krävs ytterligare ätgärder som möjliggör
snabba beslul vid mycket brådskande ärenden. För situafioner där det är
av synneriig vikt all beslul som ankommer på styrelsen fallas omedelbart
föreslås atl styrelsens ordförande ensam ges rått atl besluta. Ordföranden
skall sedan anmäla beslutet lill styrelsen vid dess nästa sammanträde.
Motsvarande föresläs i fräga om beslut som ankommer på andra nämnder.
113

8    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 6


Vilka nämnder och styrelser som skall finnas under krig bör avgöras av Prop. 1987/88:6 varje enskild kommun resp. landstingskommun. Föratt möjliggöra överfö­randet av uppgifter hell eller delvis mellan olika nämnder föresläs en regel som innebär all fullmäktige och landstinget får uppdra ät styrelsen eller ät en eller flera andra nämnder att helt eller delvis handha förvaltning eller verkställighet som normall ankommer på styrelsen eller annan nämnd.

Genom en sådan generell regel blir del möjligl alt även överföra uppgif­ter från speciallagsreglerade nämnder som socialnämnd, miljö- och hälso­skyddsnämnd, skolstyrelse samt byggnadsnämnd till styrelsen och andra nämnder. Ytterst är del dock varje kommun och landstingskommun som avgör vilka nämnder som skall finnas och om uppgifter skall överföras helt ellerdelvis.

Belräffande kommunala och landslingskommunala nämnder föresläs vi­dare - i likhet med vad som föreslagits rörande fullmäktige och landstinget - en regel vilken möjliggör atl ärende får handläggas om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Antalet ledamöter skall dock alllid vara minst tre.

Belräffande rätten atl anföra besvär över kommunala beslut föreslås ingen ändring jämfört med gällande regler, vilket bl. a. innebär all kommu­nala beslut normalt kan verkställas trots att besvär anförts. Beträffande kommunalbesvärsreglerna har överväganden gjorts alt hell eller delvis slopa möjligheten till sådana besvär. Utredningen har dock stannat för atl inte föreslå någon ändring. När det gäller förvallningsbesvär har utredning­en funnit att hänsynen lill den enskildes egendom och person motiverar atl del skydd som besvärsreglerna under fredstid utgör också bevaras i en krigssituation.

För de kyrkliga kommunerna - församlingar, pastorat och övriga kyrkli­ga samfälligheter — gäller lagen om församlingar och kyrkliga samfällighe­ter (1982: 1052). Denna lag är uppbyggd med KL som förebild. De bestäm­melser som reglerar formerna för beslutsfattandet är därför i stort sell likalydande i de båda lagarna. Utredningen föreslår, i konsekvens med vad som föresläs beträffande KL, alt de regler som skall tillämpas för den kyrkliga beslutsprocessen vid krig och krigsfara tas in i ett nytt tionde kapitel i lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter (LFKS).

Vidare föreslär utredningen alt suppleanter utses till församlingsdelege­rade som är del beslutande organet i pastoraten och de övriga partiella kyrkliga samfälligheterna. Därigenom vidgas tillgången på förtroendevalda vilkel kan vara av belydelse i elt beredskaps- eller krigsläge.

Utredningen har i övrigt funnit atl bestämmelserna för beslutsprocessen vid krig och krigsfara på det kyrkokommunala området i allt väsentligt kan ges samma form som bestämmelserna för kommuner och landstingskom­muner.

Slutligen lar utredningen upp några speciella frågeställningar som rör kommunala bolag, svenskt medborgarskap för förtroendevalda, besluts­reglernas förhällande till gällande arbetsrätt, lokala organ inom kommunen saml kommunalförbund.

Regeringen har lill utredningen överlämnat frägan om prövning av reg­
lerna för kommunala företags verksamhet i de fall myndighetsutövning
      114


 


ifrägakommer. Det gäller här i huvudsak verksamhet inom det kommunal-     Prop. 1987/88:6 tekniska området.

Utredningen har funnit atl någon myndighetsutövning som avses i 11 kap. 6 § RF knappast kan bli aktuell för kommunala bolag eller ekono­miska föreningar som bedriver kommunalteknisk verksamhet inom ener­giområdet. Statliga myndigheter fördelar energilillgängar och lokala före­lag i kommuner svarar huvudsakligen för drift och administration.

I fråga om svenskt medborgarskap för förtroendevalda som anförtros sekretessbdagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet, anser utred­ningen att endast förtroendevald som är svensk medborgare bör fä della i eller närvara vid handläggningen av ärende där sådana uppgifter ingår.

I betänkandet behandlas vidare nägra frägor rörande beslutsprocessens förhållande till medbestämmandelagens regler. Utredningen konstaterar atl det inte föreligger några större problem att förena de föreslagna regler­na med medbestämmandelagen. Generella problem inom arbetsrättens omräde under krigsförhällanden behandlas av delegationen rörande arbels­rältsliga frågor.

När del gäller de lokala organens ställning, säsom t.ex. kommundds­nämnder och institutionsstyrelser, föresläs ingen ändring i gällande rätt. Befintliga regler tillåter varje kommun atl avgöra huruvida lokala organ skall finnas eller inte.

Beträffande kommunalförbund föresläs inga speciella regler med hänsyn lill alt nya lagregler för närvarande i sin helhet övervägs belräffande sådana organ. Utredningen ser dock som lämpligt att vad utredningen föreslagit belräffande fiillmäklige, styrelsen m. m. i tillämpliga delar också kommer att gälla kommunalförbund.

115


 


.Bilagall     Prop. 1987/88:6

KBK-utredningens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)

■■). ;■:'!: Härigenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1977:179) all c;ll nytt kapitel, 8 kap., med nedan angivna lydelse skall införas.

8 kap. Krig och krigsfara

1 § Är rikel i krig eller råder beredskapstillständ, skall bestämmelserna i
2—8 §§ tillämpas. Regeringen får förordna alt bestämmelserna skall tilläm­
pas om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av
krig eller av krigsfara vari rikel befunnit sig.

Under lid då bestämmelserna i 2-8 §§ skall tillämpas gäller inte i lag eller annan författning meddelade bestämmelser i den mån de strider mot dessa bestämmelser.

2 § Fullmäktige fär handlägga ärende endasl om mer än en tredjedel av
ledamöterna är närvarande. Fullmäktige kan dock föreskriva all inlerpella­
tion och fråga får besvaras, även om antalet närvarande är lägre än vad
som nu har sagts.

Om närvarande ledamot enligt 2 kap. 13 § eller 5 kap. 2 § på gmnd av jäv är hindrad alt dellaga i handläggningen av visst ärende, får fullmäktige handlägga detta, även om antalet närvarande pä grund av hindret ej uppgär till vad som föreskrivs i första stycket.

3 § Styrelsen får företräda fullmäktige mellan dess sammanträden. Sty­
relsen får dock ej besluta i ärende som rör

1.  val av revisorer och revisorssuppleanter eller av ledamöter och supp­leanter i styrelsen eller annan nämnd,

2.  beviljande av ansvarsfrihet för styrelsens och nämndernas ledamöter eller vidtagande av åtgärd för att bevara kommunens eller landstingskom­munens rätl.

Beslul som har fattats med slöd av första stycket skall anmälas till fullmäktige vid näsla fullmäktigesammanträde.

4 § Om del är av synnerlig vikt all beslut som enligt 3 § eller pä annan
grund ankommer pä styrelsen fallas omedelbart, får styrelsens ordförande
besluta i ärendet. Detsamma gäller nämnds ordförande i fråga om beslul
som ankommer pä nämnden.

Beslul som har fatfals med stöd av första stycket skall anmälas lill styrelsen eller nämnden vid dess nästa sammanträde.

5 § Fullmäktige fär uppdra åt styrelsen eller åt en eller flera andra nämn­
der all helt eller delvis handha förvaltning eller verkställighet som annars

enligt lag eller annan författning ankommer pä viss annan nämnd.            116


 


6 §    Styrelsen eller annan nämnd fär handlägga ärende endast om mer än     Prop. 1987/88:6
en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Antalet ledamöter skall dock

alltid vara minsl tre.

7  § Ledamot i styrelsen eller anrian nämnd som har all handlägga ärende hos styrelsen eller nämnden av belydelse för rikels säkerhet får deltaga i eller närvara vid handläggningen av ärendet endasl om ledamoten är svensk medborgare.

8  § I Stockholms kommun får fullmäktige besluta atl styrelsens uppgifter skall övertas av borgarrådsberedningen.

Om sådant beslul fallas skall vad i detta kapitel.sägs om styrelsen i stället gälla borgartådsberedningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1982:1052) om församlingar och

kyrkliga samfälligheter dels atl 4 kap. 1 och 3 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i lagen skall införas elt nytt kapitel, 10 kap., med nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 kap. Församlingsdelegerade

1 §   .

Om inle annal följer av vad som sägs i 2 §, skall antalet ledamöter i församlingsdelegerade bestämmas lill ell udda tal och fill minst

15 i samfällighet med 5000 röstberättigade invånare eller dämnder,

25 i samfällighet med över 5000 lill och med 20000 röstberättigade invånare,

35 i samfällighet med över 40000 röstberättigade invånare,

45 i samfällighet med över 40000 röstberättigade invånare.

När delegerade skall utses första gången, bör församlingarna träffa över­enskommelse om antalet ledamöter med ledning av första stycket. Läns­styrelsen skall genast underrättas om beslutet. Om församlingarna inle kan enas, bestämmer länsstyrelsen antalet ledamöter.

Församlingsdelegerade beslutar själva om ändring äv antalet ledamöter. Etl sådant beslut skall tillämpas frän och med året efter det år dä val i hela rikel av kyrkofullmäktige, förrättas näsla gång. Länsstyrelsen skall genast undertältas om beslutet.

Församlingsdelegerade får be­
sluta att suppleanter skall utses för
delegerade. Suppleanterna skall
därvid utses till lika stort.antal som
ledamöterna. Länsstyrelsen skall
genast underrättas om beslut enligt
detta stycke.
                                                     \\j


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1987/88:6

Länsstyrelsen bestämmer, med Länsstyrelsen bestämmer, med
tillämpning av bestämmelserna i
tillämpning av bestämmelserna i
4 a § första slyckel lagen
                    4 a § första slyckel lagen
(1972:704) om kyrkofullmäkfigval,
(1972:704) om kyrkofullmäkfigval,
hur många ledamöter i församlings-
hur många ledamöter och supplean-
delegerade som varje församling
ter i församlingsdelegerade som
skall utse. Länsstyrelsens beslut fär
varje församling skall utse. Läns-
överklagas hos valprövningsnämn-
styrelsens beslut får överklagas hos
den genom besvär. Valprövnings-
valprövningsnämnden genom be­
nämndens beslul får inle överklä-
svär. Valprövningsnämndens be­
gås,
                                                        slul får inle överklagas.

3 § Ledamöter i församlingsde- 3 § Ledamöter och suppleanter i

legerade samt i Stockholms kyrkli- församlingsdelegerade väljs av kyr-

ga samfällighet även suppleanter kofullmäklige eller kyrkostämman i

för dessa väljs av kyrkofullmäktige varje församling. Om suppleanter

eller kyrkostämman i varje försam- inte väljs proportionellt, skall vid

ling. Om suppleanter inle väljs pro- valet även bestämmas den ordning i

porfiondlt, skall vid valet även be- vilken suppleanterna skall inkallas

stämmas den ordning i vilken supp-              lill Qänslgöring.   ,
leanlerna skall inkallas lill Qänslgö­
ring.

10 kap. Krig och krigsfara

U

År riket i krig eller råder bered­skapstillstånd, skall bestämmelser­na i 2—6 §§ tillämpas. Regeringen får förordna att bestämmelserna skall tillämpas om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigs­fara variriket har befunnit sig.

Under tid då bestämmelserna i 2—6 §§ skall tillämpas gäller inte i lag eller författning meddelade be­stämmelser i den mån de strider mot dessa bestämmelser.

Kyrkofullmäktige eller försam­lingsdelegerade - får handlägga ärende endast om mer än en tredje­del av ledamöterna är närvarande. Fullmäktige eller delegerade kan dock föreskriva att interpellation och fråga får besvaras även om an­talet närvarande är lägre än vad som nu har sagts.

Om närvarande ledamot enligt 2 kap. 13 § eller 7 kap. 2 § på grund av jäv är hindrad att deltaga i handläggningen av visst ärende, får fullmäktige eller delegerade handlägga detta även om antalet


118


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88'6

närvarande på grund av hindret ej uppgår till vad som föreskrivs i första stycket.

Kyrkorådet får företräda kyrko­fullmäktige, församlingsdelegerade eller kyrkostämman mellan dess sammanträden.

Kyrkorådet får dock ej besluta i ärende som rör

1.   val av revisorer och revisors­suppleanter eller av ledamöter och suppleanter I kyrkorådet eller an­nan nämnd,

2.   beviljande av ansvarsfrihet för kyrkorådets och nämndernas leda­möter eller vidtagande av åtgärd för att bevara församlingens eller samfällighetens rätt.

Beslut som fatlats med stöd av första stycket skall anmälas till full­mäktige, delegerade eller stämman vid dess nästa sammanträde.

Om det är av synnerlig vikt att beslut som enligt 3 § eller på annan grund ankommer på kyrkorådet fat­tas omedelbart, får kyrkorådets ordförande besluta i ärendet. Det­samma gäller nämnds ordförande i fråga om beslut som ankommer på nämnden.

Beslut som fattats med stöd av första stycket skall anmälas till kyr­korådet eller nämnden vid dess nästa sammanträde.

Kyrkorådet eller annan nämnd får handlägga ärende endast om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Antalet ledamöter skall dock alltid vara minst tre.

Ledamot i kyrkorådet eller annan
nämnd som har att handlägga
ärende hos rådet eller nämnden av
betydelse för rikets säkerket får
deltaga i eller närvara vid hand­
läggningen av ärendet endast om
ledamoten är svensk medborgare.
                  119


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1987/88:6

1.    Denna lag träder i kraft den Ijanuari 1986.

2.    Bestämmelser i 4 kap. 1 och 3 §§ om all suppleanter får utses för ledamöterna av församlingsdelegerade, tillämpas förslagängen vid val som avser lid efter utgången av år 1985.

120


 


Bilaga 12     Prop. 1987/88:6

Remissinstanser som yttrat sig över KBK-utred­ningens betänkande

Justitiekanslern, rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Stockholm, överbefäl­havaren, civilförsvarsstyrelsen, försvarets rationaliseringsinstitut, över­styrelsen för ekonomiskt försvar, statens brandnämnd, riksnämnden för kommunal beredskap, civilbefälhavarna i Västra och Övre Norrlands civil-omräden, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholm, Kalmar och (efter hörande av Borgholms, Oskarshamns och Vimmerby kommuner). Malmöhus, Kopparbergs och Väslernorrlands län, landsling­en i Stockholms län, Skaraborgs län och Norrbollens län, Haninge, Stock­holms, Uppsala, Växjö, Gotlands, Malmö, Svalövs, Göteborgs, Ale, Skövde, Kristinehamns, Hallsbergs, Sundsvalls och Härjedalens kommu­ner. Domkapitlet i Lunds stift. Svenska kommunförbundet. Landstingsför­bundet, Svenska Kyrkans församlings- och pastoralsförbund. Tjänstemän­nens centralorganisation, Centralorganisafionen SACO/SR, Göteborgs kyrkonämnd och kyrkorådet i Östergarns pastorat.

121


 


Bilaga 13     Prop. 1987/88:6

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om förfarandet m.m. hos kommunerna, förvaltnings­myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpning

1 § Denna lag är tillämplig pä beslutande kommunala församlingar samt
pä förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Lagen gäller inle förvaltningsmyndigheter under riksdagen eller kyrko­mötet.

2 §    Bestämmelserna i 5—37 §§ skall tillämpas, om riket är i krig.

Är rikel i krigsfara eller råder del sädana utomordentliga förhällanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari rikel har befunnit sig, får regeringen föreskriva all 5-37 §§ helt eller delvis skall fillämpas frän den tidpunkt som regeringen bestämmer.

Under den lid när 5-37 §§ tillämpas gäller dessa bestämmelser eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dem i stället för avvikande bestämmelser i nägon annan lag eller författning.

3 § En föreskrift enligl 2 § andra stycket skall underställas riksdagen
inom en månad från utfärdandet. Om riksmöte inte pågår då, räknas liden
frän början av nästa riksmöte.

Föreskriften upphör alt gälla, om den inte underställs riksdagen i rätt lid eller om riksdagen inle godkänner den inom tvä månader från den dag då underställningen skedde.

Regeringen skall föreskriva atl bestämmelserna i 5-37 §§ inle skall tillämpas, när del inle längre råder sådana förhållanden som anges i 2 § första och andra styckena.

4 § Befogenhet som ges i denna lag får ulnyftjas bara i den utsträckning
som behövs pä gmnd av sådana förhällanden som anges i 2 § första och
andra styckena.

Bestämmelser om kommunerna

5 §    I denna lag avses med

fullmäktige: kommunfullmäktige, landsting, fullmäktige i kommunalför­bund och kyrkofullmäktige, styrelse: kommunstyrelse, förvaltningsutskott och styrelse i kommunalförbund med fullmäktige,

om inte annal anges särskilt.

6 § Fullmäktige eller församlingsdelegerade får handlägga etl ärende en­
dasl om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Fullmäktige
eller delegerade kan dock föreskriva att en interpellation eller fråga får

besvaras, även om antalet närvarande är lägre.                                    122


 


Om en närvarande ledamot i fullmäktige eller församlingsdelegerade på     Prop. 1987/88:6 grund av jäv är hindrad att dellaga i handläggningen av etl visst ärende, får fullmäktige eller delegerade handlägga detta, även om anlalet närvarande pä grund av hindret inte uppgår till det anlal som avses i första slyckel.

Elt sammanträde med en beslutande kommunal församling kan ulan hinder av vad som annars är föreskrivet kungöras på annat betryggande sätt som ordföranden bestämmer.

7 § Styrelsen eller kyrkorådet fär i ett ärende som inte kan anstå besluta i
stället för fullmäktige, kyrkostämman eller församlingsdelegerade mellan
detta organs sammanträden. Styrelsen eller kyrkorådet fär dock inle beslu­
ta i ärende som rör

1.  val av ledamöter och suppleanter i styrelsen, kyrkorådet eller nägon annan nämnd eller av revisorer och revisorssuppleanter,

2.  ansvarsfrihet för styrelsens, kyrkorådets eller en annan nämnds leda­möter eller i stället åtgärd för alt bevara kommunens, landstingskommu­nens, kommunalförbundels, församlingens eller den kyrkliga samfällighe­tens räll.

Beslut som har fattats med stöd av första stycket skall anmälas lill fullmäktige, stämman eller delegerade vid delta organs nästa sammanträ­de.

8  § Styrelsen, kyrkorådet eller en annan nämnd fär handlägga ell ärende endasl om mer än en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Antalet ledamöter skall dock alltid vara minst tre.

9  § Om del är av synnerlig vikt atl ell beslul som enligl 7 § eller pä annan grund ankommer pä styrelsen eller kyrkorådet fallas innan styrelsen eller rådet kan sammanträda, fär dess ordförande besluta i ärendet. Delsamma gäller en annan nämnds ordförande i fråga om beslul som ankommer på den nämnden.

Etl beslut som har fattats med stöd av första slyckel skall anmälas lill styrelsen, kyrkorådet respektive nämnden vid dess nästa sammanträde.

10      § Fullmäktige i en kommun eller landstingskommun får uppdra ät
styrelsen eller åt en eller flera andra nämnder att hell eller delvis handha
förvaltning eller verkställighet som annars enligl lag eller annan författning
ankommer på viss annan nämnd.

I Stockholms kommun får fullmäktige besluta att styrelsens uppgifter, skall överläs av borgarrådsberedningen. Om ett sådant beslul fattas, skall vad som sägs i första slyckel och i 7-9 §§ om styrelsen i slället gälla borgarrädsberedningen.

Bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna

11 § Regeringen får föreskriva att en förvaltningsmyndighets uppgifter inle skall fullgöras eller all de skall övertas av en annan sädan myndighet eller av en domstol. Regeringen fär därvid meddela de ytterligare bestäm­melser som behövs lill följd av atl sädana föreskrifter meddelas.

Regeringen fär föreskriva eller i särskilda fall besluta all de som Qänst­gör hos en förvaltningsmyndighet skall Qänslgöra i andra befattningar hos del allmänna.

Regeringen får överlåta sin befogenhet enligl andra stycket all besluta i
särskilda fall lill statliga förvaltningsmyndigheter, såvitt gäller dem som
      123


 


Qänstgör hos staten, och lill kommunala beslutande församlingar och     Prop. 1987/88:6 förvaltningsmyndigheter, såvitt gäller dem som Qänstgör hos kommuner­na.

12  § Regeringen får föreskriva att en uppgift, som tillkommer regeringen i elt visst slag av förvaltningsärende, skall övertas av en statlig förvalt­ningsmyndighet.

13  § För fall dä rikel är i krig och förbindelsen mellan eri del av riket och riksstyrelsen inle alls eller endast med avsevärda svårigheter kan upprätt­hållas eller omedelbara åtgärder annars mäste vidtas fär regeringen överlå­ta ål civilbefälhavaren eller länsstyrelsen all inom sitt område fullgöra de uppgifter, som enligt 8 kap. regeringsformen ankommer på regeringen, och besluta all en lag i ett visst ämne skall börja tillämpas:

14  §    I fräga om statliga förvaltningsmyndigheter fär regeringen.

 

1.  föreskriva eller i särskilda fall besluta att en myndighet fär ha sin verksamhet helt eller delvis förlagd till en annan ort än den där deri annars utövas,

2.  föreskriva all en myndighet får fatta beslul i en annan sammansättning eller med ell mindre anlal ledamöter eller i en annan ordning än som annars gäller,

3.     föreskriva atl en myndighels beslul inle får överklagas.
Regeringen får överlåta sina befogenheter enligl första stycket 1 och 2

till en statlig förvaltningsmyndighet.

Regeringen fär meddela de bestämmelser som behövs fill följd av alt regeringen har beslutat föreskrifter enligt första slyckel 3.

15  § Om del i en lag eller annan författning i fräga om förvaltningsären­den av visst slag har föreskrivits alt en myndighet skall höras eller atl någon annan särskild utredning skall införskaffas och det är förenat med väsentliga ölägenheter all låta utreda etl ärende på delta säll, får ärendet utredas på någol annat lämpligt sätl.

16  § En förvaltningsmyndighets handläggning av etl ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild skall uppskjutas, om en part är ur stånd atl bevaka sin rätt eller om del finns någol annal hinder för utred­ningen till följd av förhållanden som avses i 2 § första eller andra stycket. ■ Kan ärendet utredas tillfredsställande, får det dock handläggas och avgö­ras, om det är av synnerlig vikt för en part all ärendet avgörs eller om del föreligger andra särskilda skäl.

Bestämmelser om domstolarna m.m.        .

17 §   Regeringen får föreskriva

1.  atl uppgifter som ankommer på en viss fingsjätl, hovrätt, länsrätt, kammartätt eller försäkringsrätt skall övertas av en annan domstol av samma slag,

2.  att uppgifter som ankommer pä en domstol, som inte är allmän, domstol, allmän förvaltningsdomstol eller försäkringsrätt, inte skall fullgö­ras eller skall fullgöras av en annan domstol,

3.  alt en tingsrätt är domför med en lagfaren domare i sädana fall dä det enligt rättegångsbalken eller annan lag krävs tre lagfarna domare,

4.  att en fastighetsdomstol är domför med en i stället för två lagfarna

ledamöter,                                                                                     124


 


5.  att en domstol skall ha sin verksamhet hell eller delvis förlagd lill en     Prop. 1987/88:6 annan on än den där verksamheten annars utövas,

6.  all en domstol inle behöver vara delad i avdelningar.

Regeringen får meddela de ytterligare bestämmelser som behövs lill följd av all föreskrifter enligt första stycket 2 meddelas.

,18 § Regeringen fär i särskilda fall besluta alt en innehavare av ordinarie domartjänst skall fullgöra jämställd eller högre domarQänst vid en annan domstol än den han tillhör. Delta gäller dock inle justitieråd och regerings­råd.

Regeringen fär i fräga om den som Qänstgör vid en domstol men inle är ordinarie domare föreskriva eller i särskilda fall besluta all han skall   ■ Qänslgöra i annan befattning i domstol än den han innehar.

Regeringen fär överlåta sina befogenheter enligt första eller andra slyck­el atl falla beslul i särskilda fall lill hovrätter och kammarrätter såvitt gäller del egna domslolsomrädet.

19  § För fall då riket är i krig och förbindelsen mellan en del av riket och riksstyrelsen inle alls eller endast med avsevärda svårigheter kan upprätt­hällas eller annars omedelbara åtgärder mäste vidtas, får regeringen i fråga om den delen av riket överlåta sina befogenheter enligl 8 kap. regeringsfor­men att meddela föreskrifter om domstolarna och deras verksamhel lill en domstol eller en annan myndighet.

20  § Om del är lämpligt med hänsyn fill utredningen och övriga omstän­digheter, fär rätten besluta att ett mäl eller ärende som är anhängigt vid domstolen skall flyttas över lill en annan domstol av samma slag.

21  § Är en part i ell tvistemål förhindrad all inställa sig personligen på grund av förhållanden som anges i 2 § första eller andra stycket, får målet ändå handläggas och avgöras, om saken kan utredas tillfredsslällande.

Etl mål i en förvaltningsdomstol fär handläggas och avgöras ulan hinder av vad som annars är föreskrivet om muntliga förhandlingar, om saken kan utredas tillfredsställande utan en sädan förhandling.

22      §    Kan en part vid allmän domstol anlas vara ur stånd att la lill vara sin '
räll på grund av förhållanden som anges i 2 § första eller andra slyckel,
skall rätten förordna etl särskill ombud för honom, om del är av synnerlig
vikt för honom eller för motparten att målet eller ärendet handläggs och
avgörs eller om delta är angelägel frän allmän synpunkt.

Ell särskilt ombud skall entledigas så snart parten personligen eller genom ett eget ombud kan la lill vara sin räll. Till särskill ombud bör en advokat förordnas, om en sådan finns tillgäng-

1ig-

Etl särskilt ombud får inte motta delgivning av stämning i brottmål. I övrigt skall bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsom­bud med fullmakt för ell visst mål tillämpas.

23      § Ett särskilt ombud har rätt lill skälig ersättning av allmänna medel
för arbete, tidsspillan och ullägg. Ersättningen fastställs av rätten.

I fråga om kostnaderna för ombudet skall bestämmelserna i lag om parts rällegångskoslnad tillämpas ulom belräffande ersättning för ränla.

Äterbetalningsskyldighet lill slalen för ersättning lill ombudet skall åläg­
gas den som är skyldig all betala rättegångskostnaderna. Den för vilken del
särskilda ombudet har förordnats är dock inle skyldig alt återbetala mer än
       125


 


det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän     Prop. 1987/88:6 rättshjälp enligt rätishjälpslagen (1972:429).

Om ersättningen till ombudet understiger elt visst av regeringen före­skrivet belopp, skall ålerbetalningsskyldighet inle åläggas.

24      § Vid förfall för en nämndeman får rätlens ordförande kalla någon till
Qänslgöring som är valbar till nämndeman inom eller utom domkretsen.

Vid förfall för en särskild ledamot, teknisk ledamot, tekniskt kunnig ledamot, tekniskt sakkunnig ledamot eller värderingsteknisk ledamot i domstol fär en annan lämplig person tillkallas.

25  § Om inle nägon behörig person finns all tillgå för etl uppdrag som offentlig försvarare, får en annan lämplig person förordnas.

26  § Bestämmelserna i 11-16 §§ tillämpas i-stället för 17-25 §§ sävitt gäller domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden.

27  § Om den som skall höras under förundersökning bedöms kunna inställa sig lill förhöret utan avsevärda ölägenheter men underlåter atl inställa sig på kallelse får han hämtas även om avståndet mdlan platsen för förhöret och hans bostad eller uppehållsplals är längre än som anges i 23 kap. 7 § rättegångsbalken.

28  § Om del är av synnerlig vikt för utredningen av ett brott för vilket det är föreskrivet straff pä fängelse i två år eller mer, fär rätten beträffande en telefonapparat, som innehas av den som är skäligen misstänkt för brottet eller som kan komma all användas av honom, fillåla all samtal förhindras eller fördröjs, all anslutningen fär stängas av för samtal eller alt televerket skall lämna uppgift om samtal till eller frän apparaten. Sådant lillslånd meddelas pä yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Det får gälla för högst en månad frän den dag då tillståndet delgavs behörig befattningshavare hos televerket. Samma tid gäller för tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken lill avlyssning av telefonsamtal.

Kan del befaras all det skulle medföra en sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig belydelse för utredningen ifall rättens fill­stånd skall inhämtas enligl första slyckel fär åtgärden beslutas av under­sökningsledaren eller åklagaren. Detsamma gäller kvarhållande av försän­delse enligl 27 kap. 9 § rättegångsbalken. I det fallet skall anmälan som avses i tredje slyckel i nämnda paragraf göras hos den som har fattat beslutet. Denne skall pröva beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat elt beslut med slöd av andra stycket, skall del genast anmälas hos rätten. Anmälan skall vara skriffiig och innehålla skälen fill beslutet. Rätlen skall pröva ärendet snabbi. Anser rätlen atl beslutet inle bör bestå, skall del upphävas.

Gemensamma bestämmelser

29  § Mäl och ärenden skall handläggas i den lurordning som krävs av hänsyn till allmänna intressen. Är de av belydelse för totalförsvaret, skall de ges särskilt företräde.

30  § Regeringen får föreskriva om anstånd med val av ledamöter i beslu­tande kommunala församlingar eller av innehavare av andra allmänna

uppdrag. I en sädan föreskrift skall utsättas ny lid för valet och anges vad 126


 


som återstår av mandatperioden. Detsamma gäller i fråga om allmänna     Prop. 1987/88:6 uppdrag i vilka tillsättningen sker i annan ordning än genom val.

31  § Regeringen fär föreskriva alt fler suppleanter skall utses än som annars är föreskrivet saml alt tid för sammanträde, förrättning eller en annan sädan uppgift skall ändras.

32  §    Regeringen fär föreskriva om förlängning av

1.    liden för överklagande eller omprövning,

2.  den lid inom vilken en ansökan eller anmälan eller en annan liknande åtgärd måste vidlas för atl en förmån eller en rättighet skall bevakas eller en skyldighet fullgöras,

3.  en tidsfrist för all anhängiggöra, bevaka eller fullfölja talan hos dom­stol.

En kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta en föreskrift enligt första stycket 1 och 3 om en föriängning av liden med tre veckor från utfärdandet, om regeringen inte föreskriver annat.

33  § Har en skrivelse med överklagande kommit in för sent till en förvalt­ningsmyndighet eller domstol och kan det skäligen antas att laga förfall föreligger på grund av förhållanden som avses i 2 § första eller andra stycket, skall skrivelsen anses ha kommit in i rätt lid.

34  § Har nägon på grund av förhållanden som avses i 2 § första eller andra stycket

 

1.   försuttit den tid inom vilken en ansökan eller en anmälan eller en annan liknande åtgärd vid en förvaltningsmyndighet eller förvaltnings­domstol mäste vidta för alt en förmån eller en rätfighet skall bevakas eller en skyldighet fullgöras, eller

2.   försuttit liden för att väcka talan, ansöka om resning eller anföra besvär över domvilla eller annars inför domstol vidta åtgärd som krävs för alt han skall kunna bevaka sin enskilda rätl,

fär högsta domstolen eller regeringsrätten efter ansökan utsätta ny tid för åtgärden.

35      § Ansökan om återställande av försutten tid enligl 34 § eller enligt
allmänna regler skall göras inom tre veckor sedan förfallet upphörde eller
inom den längre lid som regeringen föreskriver.

Bestämmelsen i 58 kap. 12 § rättegångsbalken om att ansökan skall göras senast inom ett är frän den dag då tiden utgick skall inte tillämpas, om sökanden inte har kunnal iaktta bestämmelsen på gmnd av förhållan­den som avses i 2 § första eller andra stycket.

36      § Delgivning med den som Qänstgör vid försvarsmakten skall ske
genom en militär myndighets försorg. Etl intyg av en sådan myndighet
skall gälla som fullt bevis alt delgivning har skett på det säll som anges i
intyget. Avser ddgivningen personlig inställelse, skall intyget om ddgiv­
ningen innehålla uppgift om huruvida den kallade är förhindrad atl inställa
sig pä grund av sin Qänslgöring.

Har delgivning skett på annat sätt än genom en militär myndighet, skall ddgivningen ändå anses ha skett pä behörigt vis.

Delgivning med den som Qänstgör vid försvarsmakten får inte ske på de sätt som avses i 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Regeringen får föreskriva om andra avvikelser från vad som annars
gäller i fråga om delgivning i mäl och ärenden hos domstolar och andra
     127

myndigheter.


 


37      §    Har en föreskrift meddelats enligt 30 § eller har val inte hållits av     Prop. 1987/88:6
andra skäl, skall den tidigare innehavaren kvarstå i uppdraget fill dess all

någon annan har valls och tillträder uppdraget.

Bestämmelser om alt en nämndeman eller annan innehavare av elt uppdrag vid en myndighet får avsäga sig uppdraget på grund av atl han redan har haft detta under en viss tid eller har uppnått en viss ålder skall inle tillämpas.

Även om liden gär ut för förordnande som särskild ledamot eller tekniskt sakkunnig eller värderingsteknisk ledamot i domstol, som ledamot eller som ersättare i arbetsdomstolen eller som särskild sakkunnig i förvalt­ningsdomstol, skall förordnandet bestå fills etl nytt beslut meddelas.

38      §   Har regeringen föreskrivit alt 5-37 §§ inle skall tillämpas längre,
skall

1.  bestämmelserna i 37 § första slyckel ändå tillämpas fill dess alt någon annan skall tillträda uppdraget,

2.  den som har deltagit i handläggningen av elt mål eller ärende pä grund av bestämmelserna i 24 § eller 37 § andra eller tredje stycket allQäml vara behörig i del målet eller ärendet,

3.  den som förordnals lill särskill ombud enligt 22 § ha kvar sitt uppdrag fill dess han enfiedigas enligt föreskrifterna i samma paragraf

En föreskrift om att 5—37 §§ inle skall tillämpas längre inverkar inte på  , tid som dessförinnan har förlängts enligl 32 §. Bestämmelserna i 34 och 35 §§ skall fortfarande tillämpas, om liden har börjat löpa innan föreskrif­ten trädde i kraft.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2.  Genom lagen upphävs

 

a)  lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angäende stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m.,-

b)  lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

c)  kungörelsen (1943:137) om tillämpningen av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndig­heterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

 

3.  Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i slället den nya föreskriften.

4.  Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om präsleriiga Qänsler och stiftsmyndigheter.

128


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:6

Lag om ändring i lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Härigenom föreskrivs all 4 kap. 1, 3 och 6 §§ lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 kap. Församlingsdelegerade

1 §

Om inle annat följer av vad som sägs i 2 §, skall antalet ledamöter i församlingsdelegerade bestämmas till etl udda tal och till minst

15 i samfällighet med 5000 röstberättigade invånare eller därunder,

25 i samfällighet med över 5000 lill och med 20000 röstberättigade invånare,

35 i samfällighet med över 20000 till och med 40000 röstberätfigade invånare, 45 i samfällighet med över 40000 röstberättigade invånare. När delegerade skall utses första gängen, bör församlingarna träffa överens­kommelse om anlalet ledamöter med ledning av första stycket. Länsstyrel­sen skall genast underrättas om beslutet. Om församlingarna inle kan enas, bestämmer länsstyrelsen anlalet ledamöter.

Församlingsdelegerade beslutar själva om ändring av antalet ledamöter. Ell sådant beslul skall tillämpas från och med året efter det år dä val i hela riket av kyrkofullmäktige förrättas näsla gäng. Länsstyrelsen skall genast undertältas om beslutet.

Församlingsdelegerade får be­sluta att suppleanter skall utses för ledamöterna i delegerade. Supple­anterna skall därvid utses till lika stort antal som ledamöterna. Be­slutet skall fattas före utgången av aprU månad valåret. Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslu­tet.

Länsstyrelsen bestämmer, med tillämpning av bestämmelserna i 4 a § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, hur många ledamö­ter i församlingsdelegerade som varje församling skall utse. Länsstyrelsens beslul fär överklagas hos valprövningsnämnden genom besvär. Valpröv­ningsnämndens beslut får inte överklagas.


Ledarnöler i församlingsddege-
  Ledamöter och suppleanter i för-

rade samt I Stockholms kyrkliga          samlingsddegerade väljs av kyrko-

samfälUghet även suppleanter för      fullmäktige eller kyrkostämman  i

dessa väljs av kyrkofullmäktige el-      varje församling. Om suppleanter

ler kyrkostämman i varje försam-        inte väljs proportionellt, skall vid

ling. Om suppleanter inle väljs pro-     valet även bestämmas den ordning i

porlipnejlt, skaU vid valet även be-     vilken suppleanterna skall inkallas

stämmas den ordning i vilken supp-    till Qänslgöring.
leanterna skall inkallas fill Qänslgö­
ring.

129

9   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 6


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1987/88:6

Ledamöter och suppleanter i församlingsdelegerade väljs för tre år räk­nat från och med den 1 januari årel efter del är då val i hela rikel av kyrkofullmäktige har förtätlats. När val som sker första gången inle äger rum under år då val i hela riket av fullmäktige förrättas, skall valet dock inte avse längre lid än till utgången av del är dä sädana val av fullmäktige skall äga mm näsla gäng.

Om val till kyrkofullmäktige, som har utsett ledamöter och suppleanter i församlingsdelegerade, har upphävts och omval har ägt mm eller om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatfördel­ningen mellan partierna därvid har ändrats, upphör uppdragen för ledamö­terna och suppleanterna tvä mänader efter del alt omvalet eller samman­räkningen har avslutals. När omvalet eller den förnyade sammanräkningen har avslutats, skall fullmäktige förrätta nytt val av ledamöter och supplean­ter för återstoden av Qänstgöringsliden.

Val av ledamöter och suppleanter i församlingsdelegerade förrättas före december månads utgång året före det år dä Qänstgöringsliden börjar. Det är då val i hela rikel av kyrkofullmäktige har ägt rum förrättas valet i församling med fullmäktige av de nyvalda fullmäktige vid sammanträde som avses i 2 kap. 9 § andra stycket.

Om en ledamot i församlingsdde- Om en ledamot i församlingsdele­
gerade avgår under Qänslgöringsli-
gerade avgår under Qänstgöringsli­
den, förrättas fyllnadsval för åter-
den, förrättas fyllnadsval för åler- .
stöden av denna tid. I Stockholms
stöden av denna lid. I en kyrklig
kyrkliga samfällighet skall dock för
samfällighet där suppleanter har ut­
en ledamot som har utsetts vid pro-
setts, skall dock för en ledamot som
portiondll val inkallas den supple-
har utsetts vid proportionellt val in-
ant som bör inträda enligt den för
kallas den suppleant som bör inträ-
suppleanterna bestämda ordningen,
da enligl den för suppleanterna be-
Den suppleant som har inkallats
stämda ordningen. Den suppleant
skall Qänslgöra under den fid som
som har inkallals skall Qänslgöra
återstår för den som har avgått.
under den fid som återstår för den

som har avgäll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap

Härigenom föreskrivs all i 11 § lagen (1964:63) om kommunal bered­skap' orden "lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angående stats-och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m." skall bytas ut mol "lagen (1987:000) om förfarandet m.m. hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
Lagen omtryckt 1984:1027.
                                                             130


 


4 Förslag till                      '                            Prop. 1987/88:6

Lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning

Härigenom föreskrivs att i 6 § lagen (1973:861) om lokal kristidsförvall­ning' orden "lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angäende slals-och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m." skall bytas ul mol "lagen (1987:000) om förfarandet m.m. hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara''.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lagen omtryckt 1978:270.                                                                                131


 


Bilaga 14     Prop. 1987/88:6

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-04-23

Närvarande: i. d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Voss, justitierådet Broomé.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987 har regeringen pä hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämla lagrå­dets yttrande över förslag fill

1.    lag om förfarandet m. m. hos kommunerna, förvaltningsmyndigheter­na och domstolarna under krig eller krigsfara,

2.    lag om ändring i lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter,

3.    lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

4. lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal kristidsförvallning.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementssekreteraren

Madeleine Gabrielson och hovrättsassessorn Sten Wahlqvist. Förslagen föranleder följande yttranden inom lagrådet.

Förslaget till lag om förfarandet m. m. hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara

Lagrådet:

Del föreliggande lagförslaget utgör väsentligen en modernisering av gällan­de lagar av 1942 och 1957 med främsta syfte alt anpassa dem lill 1974 års RF. Samtidigt har man sammanfört dem lill en enda lag.

Lagförslaget ger onekligen elt nägol förbryllande intryck. I en del fall möter man exempel pä en långtgående detaljreglering av olika situationer. Härigenom framstår bestämmelserna säsom en smula verklighetsfrämman­de. I andra fall ter sig förslagels regler som myckel vaga och allmänna. Ofta gör man dä den reflexionen atl bestämmelserna ger regering och andra myndigheter en vidsträcktare behörighet än dessa rimligen bör anse sig ha befogenhet all utöva. En sådan vaghet och prägel av all rymma allt och intet är kanske dock oundgänglig med tanke pä de förhällanden under vilka lagen är avsedd att fungera.

Lagrådet övergår till alt granska de särskilda bestämmelserna i lagförsla­get. Granskningen har främsl inriktats på all pröva de föreslagna bestäm­melsernas förenlighet med RF.

I sista ledet av paragrafen görs elt förbehäll belräffande innebörden av
termerna "fullmäktige" och "styrelse" för fall då "annat anges särskilt".
Enligt specialmötiveringen syftas härmed på 10 §, som bara är tillämplig i
   132


 


kommuner och landstingskommuner. Lagrådet föreslär i del följande en     Prop.. 1987/88:6 nägol annan lydelse av nämnda lagrum. Godtas detta förslag, kan del avslutande förbehållet i 5 § ulgå som överflödigt.

Broomé:

Bestämmelserna i denna paragraf Qfr också 9 §) innebär avsteg från stad­gandet i 1 kap. 7 § RF atl beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar. Tanken är all den nya bestämmelsen i 13 kap. 13 § RF skall ge slöd för undanlagsregleringen. I denna bestämmelse heter det alt, om riket är i krig eller krigsfara eller del råder sädana utomordentliga förhäl­landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, beslutanderätten i kommunerna utövas på sätt som anges i lag.

Om rikel är i krig, skall enligl 2 § första slyckel i den föreslagna lagen bl. a, 1 § automatiskt bli tillämplig. Någon tvekan finns inle om att denna ordning har fäste i 13 kap. 13 § RF. Mindre klart är rättsläget belräffande de i 2 § andra stycket i lagförslaget angivna situationerna atl rikel är i krigsfara eller alt del råder sädana utomordentliga förhållanden som år föranledda av krig eller av krigsfara vari riket här befunnit sig. I en sådan situation krävs enligt nämnda stycke för att 7 § skall bli tillämplig all regeringen meddelar en föreskrift om delta. Del rör sig här om en form av överlåtelse av normgivningsbefogenhet, och denna förutsätter stöd i RF Qfr t. ex. 13 kap. 6 § första stycket andra meningen RF). Nägol sådant slöd kan knappast hämtas frän 13 kap. 13 § RF. Frågan har inle berörts i förarbetena lill della lagmm (prop. 1984/85:83, KU 1984/85:18). Emeller­tid torde man kunna falla tillbaka på den allmänna föreskriften i 13 kap. 6 § första slyckel RF, enligl vilken regeringen i de ifrågavarande siluafionerna med slöd av bemyndigande i lag genom förordning kan meddela sädana föreskrifter i ett visst ämne som enligt grundlag annars skall meddelas genom lag. Den regelkonslmkfion som framgår vid en sammanställning av 2 § andra slyckel och 7 § i lagförslaget bör alltså kunna godtas från gmnd­lagssynpunkl.

Lagrådet:

10 §

Lagrådet föreslår fill en början den terminologiska ändringen att de inle­dande orden "Fullmäktige i en kommun eller landstingskommun" byts mot "Kommunfullmäktige eller landsfinget".

Första stycket kan läsas så aft styrdsens förvaltning eller verkställighet skulle kunna föras över till någon annan nämnd inom kommunen respekti­ve landstingskommunen. Detta bör enligl lagrådels mening knappast kom­ma i fråga. Den nämnda läsarten utesluts, om första slyckel får denna avfattning:

"Kommunfullmäktige eller landstinget får uppdra - - - på annan
nämnd än styrelsen."
                                                                       133


 


Den föreslagna lydelsen hindrar givetvis inle, all en specialreglerad     Prop. 1987/88:6 uppgift, som dittills handhafts av styrelsen men som enligl specialregle­ringen kan fullgöras av nägon annan nämnd, i etl krisläge flyttas från styrelsen.

11 §

Föreskrifterna särskill i paragrafens första stycke ger regeringen betydan­de extraordinära befogenheter all bestämma över den offenfiiga förvalt­ningen i ell krisläge. Redan AFL medger en omfördelning av uppgifter inom den statliga och kommunala förvaltningen. En nyhet i förslaget är all regeringen även när den i normala lider skulle sakna behörighet lill det kan föreskriva all en förvaltningsmyndighets uppgifter - ocksä en kommunal myndighets - helt eller delvis inle skall fullgöras.

Följden av en sädan föreskrift kan bli atl den lagstiftning som myndighe­ten var satt all administrera inte kan fungera som avsett eller rent av blir ulan verkan. Meningen är tydligen all regeringen med stöd av första stycket andra punkten skall kunna meddela behövliga föreskrifter av även rent materiell innebörd.

Åtminstone enligl ordalagen ger alltså första slyckel en omfattande och till sina konsekvenser svåröverskådlig fullmakt för regeringen all gripa in pä det annars lagreglerade omrädet. Del möter å andra sidan uppenbara svårigheter att i allmänna termer eller genom konkreta beskrivningar dra upp snävare gränser för regeringens handlingsmöjligheter. Lagrådet vill peka på några möjliga konsekvenser av de föreslagna bestämmelserna pä elt par centrala områden.

Polis- och åklagarmyndigheterna utgör förvaltningsmyndigheter i lagens bemärkelse. Del kan väl länkas att polisen vid krig eller i jämförbart läge bör befrias från vissa specialreglerade uppgifter vid sidan om sina centrala övervaknings- och utredningsuppgifter. Som en följd av atl andra myndig­heters verksamhet begränsas kan det vidare bli inaktuellt atl utreda en del specialstraffrättsliga överträdelser. Huruvida det i andra fall bör kunna ske en inskränkning av polisens brottsutredande verksamhel på så sätt alt brott av visst slag lämnas utan beivrande ler sig någol osäkert. På del centrala straffrättsliga omrädet fär emellertid en sädan begränsning av polisens uppgifter - när dessa alls kan fullgöras - anses utesluten. En annan sak är all prioriteringen i den brottsbekämpande verksamhelen blir en annan i ell krisläge än under vanliga fredsförhällanden.

En besläktad fräga gäller möjligheten att flytta över centrala polisiära uppgifter pä annan myndighet än polismyndighet, främst militär enhet. Sedan de bestämmelser som tidigare formellt gällde om hur militär perso­nal fick användas för alt stilla upplopp m.m. upphävts år 1969 (prop. 1969:12, 1 LU 1969:8), finns del över huvud laget inle någol stöd i lag för atl la militär personal i anspråk i syfte all hindra eller beivra brott mol allmän ordning och säkerhet inom den civila sektorn Qfr JuU 1975/76:3). Regeringen torde dock ha viss befogenhet all la sådan personal i anspråk enligl nödrätlsliga grunder.

Bemyndigandet i första slyckel gör del nu i och för sig möjligl för            134


 


regeringen all — i större eller mindre omfattning — under krigsförhållanden     Prop. 1987/88:6 flytta över uppgiften alt upprätthålla allmän ordning och säkerhet från polisen lill försvarsmakten eller någol annat organ. En sådan tanke torde emellertid hittills inle ha haft någon aktualitet vid statsmakternas övervä­ganden i fråga om totalförsvarets uppläggning Qfr SOU 1979:75 s. 51 f).

Enligl lagrådets mening skulle det vara av värde om de frågor som här har berörts uppmärksammades under lagstiftningsärendets fortsatta hand­läggning, i varje fall genom uttalanden i motiven.

Departementschefen har (avsnitt 7.2) berört betydelsen av den nya föreskriften om nedläggning av en myndighels verksamhet för den kommu­nala självstyrelsen. Han uppehåller sig särskilt vid de kommunala förvalt­ningsmyndigheter som har specialreglerade uppgifter. Han förulsälter alt nedläggning, som inle sammanhänger med atl viss slallig verksamhel upphör, inte skall ske annat än i undantagsfall; stor hänsyn skall därvid las lill den kommunala självstyrelsen.

I samband med tillkomsten av 13 kap. 13 § RF uttalade konstilutionsut-skoltel, att paragrafen är så utformad att den i och för sig inte hindrar att den kommunala beslutanderätten överförs till statligt organ. Utskottet framhöll att del av demokratiska skäl självfallet är viktigt att förtroende­mannastyrel kan upprätthållas också i skärpta lägen. Utskottet förutsatte alt detta beaktades i det förslag till fullmaklslagstiftning som förbereddes.

Konstitutionsutskollets uttalande torde närmast avse verksamhelen hos beslutande kommunall organ, dvs. fullmäktige enligl definitionen i remiss­förslagets 5 §. Det fär dock anses angeläget att vad utskottet säger om vikten av förtroendemannastyrels upprätthållande - och som lagrådet instämmer i - blir beaktat ocksä beträffande kommunal förvaltningsmyn­dighet. Därför bör regeringen inle kunna meddela föreskrifter om verksam­hels upphörande som innebär all en kommunal styrelse helt läggs ned; delsamma gäller i fråga om överflyttning av kommunal verksamhel till statlig myndighet. Bl.a. med hänsyn till de befogenheter som tilläggs styrelserna i 7 § ter sig en sådan möjlighet orimlig. Om någon specialreg­lerad uppgift ankommer pä en styrelse och den uppgiften inle längre skall fullgöras, bör alltså en föreskrift enligt 11 § första slyckel avgränsas så alt den avser endast den ifrågavarande uppgiften. Detta kan visserligen sägas ligga i de ovan återgivna molivuttalandena, men enligl lagrådets mening är det inte tillräckligt. En erinran om alt regeringen vid meddelande av en föreskrift enligl 11 § första stycket skall beakta den kommunala självsty­relsen bör inflyta i lagtexten.

Lagrådet föreslär pä grund av del sagda att 11 § första stycket ges
följande lydelse: "Regeringen får, med beaktande av den kommunala
självstyrelsen, föreskriva- föreskrifter meddelas."

12 §

Den behörighet som enligl lagrummet ges ät regeringen alt överlåta egen
beslutanderätt till slallig förvaltningsmyndighet kan enligt 2 § komma alt
UtnylQas inle bara i krig ulan också i krigsfara eller när del råder sädana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara
          135


 


vari riket har befunnit sig. Gäller det uppgifter som har tillagts regeringen i Prop. 1987/88:6 grundlag, är delegation emellertid enligt 13 kap. 8 § första slyckel RF möjlig endasl i krig eller vid omedelbar krigsfara. En sädan uppgift är t. ex. befogenheten enligl 11 kap. 13 § RF att meddela nåd i brottmål m.m. Lagrådet föreslär all paragrafen förses med följande reservation, inlagen i en andra mening: "Ankommer uppgiften pä regeringen enligt grundlag, gäller vad som nu har sagts endasl för fall av krig eller omedelbar krigsfa­ra."

14 §

Det får anses väl motiverat alt de föreslagna bemyndigandena, vilka finns i AFL, las in också i den nya lagen. I fråga om sädana föreskrifter som avses i första stycket 2. vill lagrådet dock påpeka atl bestämmelserna i 2 kap. 9 § andra stycket RF begränsar regeringens möjligheter att föreskriva om sammansättningen av ulskrivningsnämnderoch psykiatriska nämnden, om dessa skall fortsätta sin verksamhel under krig eller krigsfara Qfr 28 § lagen /1966:293/ om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall).

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 14 § första stycket 3. bör obser­veras de åtaganden som Sverige har gjort genom undertecknandet av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt artikel 6 punkt 1 i konventionen skall envar ha rätt till domstolsprövning i en sak som gäller hans civila rättigheter och skyldigheter. Om en statlig förvaltningsmyndighet har alt pröva ärenden av det slaget och besvär över myndighetens beslul i ell sådant ärende skall föras hos domstol, fär en föreskrift enligt 14 § första stycket 3. beträffande den myndigheten inle innebära ett åsidosättande av åtagandet enligt nämnda artikel. Av artikel 15 punkt 1 i konventionen framgär visserligen atl en fördragsslutande part har rätt atl under krig eller i annal nödläge som hotar nationens existens - med vissa undanlag -avvika från skyldigheterna enligt konventionen i den utsträckning som är oundgängligen erforderligt med hänsyn till situationens krav. Det får dock anses tveksamt om ett förbud mot överklagande, som innebär åsidosättan­de av skyldigheten enligt artikel 6 punkt 1, annat än i undantagsfall skulle komma atl bedömas som oundgängligen erforderligt.

Statliga förvaltningsmyndigheter som kan bli aktuella i detta samman­hang torde vara t.ex. hyresnämnderna, statens va-nämnd och, i fräga om återkallelse av legitimation, hälso- och sjukvärdens ansvarsnämnd. När del gäller andra statliga förvaltningsmyndigheter bör erinras om vad som i jusliliedeparlemenlels promemoria Ds Ju 1986:3 har föreslagils om rätt all hos regeringsrätten ansöka om laglighelsprövning av beslul i etl förvalt­ningsärende som innebär myndighetsutövning mot nägon enskild och rör tillämpning av - med visst undantag - en föreskrift om nägot förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § RF. Om förslaget genomförs bör givetvis den rätlen inte påverkas av ell förbud mot överklagande av sådan myndighets beslut.

136


 


18 §                                                                           Prop. 1987/88:6

I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.1) framhålls alt bestämmelsen i första slyckel första meningen inte syftar pä förflyttning i den bemärkelse som avses i 11 kap. 5 § tredje stycket RF, eftersom domaren skall ha kvar sin egen Qänsl. Lagrådet har ingen invändning mot departementschefens tolkning av begreppet förflyttning i gmndlagsregelns mening. Del förbudet mot förflyttning har ansetts inte böra kunna kringgås genom all en domare görs Qänslledig frän sin Qänsl och åläggs all — eventuellt under begränsad fid - utöva annan Qänsl Qfr prop. 1975/76:105 Bil. 2 s. 218). Som departe­mentschefen påpekar har delta kommit till ullryck i 5 kap. 1 § första slyckel första meningen LOA. Inle heller en sädan tolkning bör emellertid enligt lagrådets mening hindra den föreslagna bestämmelsen. Den kan närmast ses som en utvidgning - låt vara en ibland långtgående sädan - av den Qänstgöringsskyldighet som enligt 5 kap. 1 § första stycket andra meningen LOA föreligger för vissa ordinarie domare, en skyldighet som inte har ansetts strida mol förflyllningsförbudet.

Meningen är enligl motiven all en ordinarie domare skall kunna åläggas Qänslgöring också vid en domstol av annal slag än den där han har sin egen Qänsl. Della får anses rimligt i sådana extraordinära situationer som del kan bli fräga om när fullmaklslagen skall tillämpas. Emellertid bör obser­veras all med jämställd domarQänst i 11 kap. 5 § tredje stycket RF avses att Qänsten skall ha samma eller i huvudsak samma löneslällning saml all domamppgiflerna skall vara väsentligen likartade (prop. 1964:140 s. 100). Även om del inle är fråga om förflyttning i RF:s mening bör begreppet "jämställd" i den föreslagna bestämmelsen kvalificeras så all tanken inle leds till begreppets innebörd i grundlagsregeln vad gäller domamppgifler­na.

Lagrådet föreslär på grund av det sist sagda atl 18 § första slyckel ges följande lydelse: "Regeringen får i särskilda fall besluta att en innehavare av ordinarie domartjänst skall fullgöra en högre eller en i fräga om anställ­ningsförmånerna jämställd domartjänst vid en annan domstol än den han tillhör. Detta gäller dock inte justitieråd och regeringsråd."

23 §

Innebörden av de föreslagna reglerna om fördelningen av ombudskoslna­derna torde vara all motpart eller annan skall svara för kostnaderna som om dessa hade varit den bortavarande partens egna ombudskoslnader och alt denna part i princip skall återbetala kostnaderna i den män de inle sålunda läggs på annan. Denna ordning bör enligl lagrådets mening komma till tydligare uttryck i lagtexten. Reglerna torde passa bäst för tvistemålens del. För fall då ombud har förordnals i brottmål synes den enklaste lös­ningen vara alt tillämpa reglerna i RB om skyldighet att betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare,

Lagrådet föreslår att paragrafen får följande avfattning;

"Ett särskilt--" av rätten.

I fräga om - - - för ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyl-   137


 


dig för sädana kostnader skall åläggas all utge ersättningen lill slalen.     Prop. 1987/88:6 Belopp som inle annan sålunda förpliktas erlägga skall återbetalas till staten av den för vilken ombudet har förordnats, dock inle i den män del överstiger det för honom gällande maximibeloppet för rällshjälpsavgifl vid allmän rättshjälp enligt rätishjälpslagen (1972:429).

Om ersättningen- inte åläggas.

Beträffande kostnaderna för ett särskill ombud i brottmål fillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan all lill slaten återbetala kostnad för offentlig försvarare."

24 §

Uppräkningen i andra stycket synes onödigt detaljerad och läst vid just de beteckningar pä speciella ledamöter som återfinns i den nu gällande lag­sfiftningen. En mera allmänl hällen beskrivning är all föredra. Lagrådet föreslär all andra stycket fär denna lydelse: "Vid förfall för en särskild ledamot, en leknisk ledamot eller någon annan sädan ledamot i en domstol får annan lämplig person tillkallas."

32-35 §§

Dessa paragrafer har det gemensamma syftet atl förekomma all parter gör rättsförluster genom alt lill följd av krigsförhållanden eller liknande hind­ras från alt iaktta olika slags frister, processuella eller materiella. Fyra metoder anvisas för atl komma lill rätta med svårigheterna: bemyndigande lill regeringen alt meddela föreskrifter om förlängning av frister (32 §), möjlighet alt underlåta avvisning av för sent inkomna överklaganden (33 §), utvidgning av rätten att efter ansökan få ny tid utsatt för en åtgärd (34 §) och uppmjukning av lidsfristen för ansökan om återställande av försutten fid (35 §).

Enligl lagrådets uppfattning har de olika metoderna inle blivit riktigt väl avstämda mol varandra. De olika bestämmelserna bär också spär av en inte fullt genomförd samordning av regler för skilda rättsområden. Lagrå­det vill i det följande fästa uppmärksamheten på brister i regleringen och i anslutning därtill visa på olika förbättringsmöjligheter. Lagrådet anser sig emellertid inle ha tillräckligt underlag för alt lägga fram förslag lill den omarbetning av bestämmelserna som synes önskvärd.

I 32 § anges under tre punkter frister som regeringen kan förlänga
förordningsvägen. Uppräkningen i en punkt läcker emellertid delvis den
som görs i en annan punkt. I punkt 3 nämns t. ex. frister för all anhängig­
göra talan i domstol, men dessa kan samlidigl läsas in under beskrivningen
i punkt 2. Överlappningen får sä till vida saklig betydelse som den automa­
fiska förlängning av frister som enligl andra slyckel skall följa pä en
kungörelse om krigstillsländ inle gäller frister enligl punkt 2. Det inses inte
omedelbart, varför inte samtliga de frister som åsyftas i 32 § kan bH
föremål för den automatiska förlängningen. Görs andra stycket generellt
tillämpligt, ligger det närmast till hands all i första stycket gruppera frister­
na under endast två punkter, varvid den första omfallar tider för all väcka
talan, göra anmälan, fullgöra en skyldighet m. m., dvs. vad som kan kallas
138


 


materiella frister, medan den andra punkten gäller fider för alla slags     Prop. 1987/88:6 överklaganden. Hit hänförs ocksä "omprövning". Del är osäkert, om denna term inbegriper sädant som återvinning, resning och besvär över domvilla; saken bör klaras ut.

Enligt 1 § är lagen tillämplig på beslutande kommunala församlingar, förvaltningsmyndigheter och domstolar. Regeringen faller utanför denna krets av organ. Tvekan kan möjligen råda, huruvida 32 § kommer alt gälla frister för överklagande lill regeringen. Rimligast är all anla alt sä blir fallet.

Efter mönster av bl.a. 9 § andra stycket AFL och 7 § förvaltningspro­cesslagen medges i 33 § domstol och annan myndighet atl la upp en för sent inkommen fullföljdsinlaga, om del skäligen kan anlas all laga förfall föreligger pä grund av krigsförhällanden och därmed jämställda förhållan­den. Liksom departementschefen anser lagrådet all bestämmelserna i 11 kap. 11 § RF inte bör anses ulgöra hinder mot en sådan ordning. Denna erbjuder ocksä en smidig utväg att förebygga rättsförluster på grund av sådana fördröjningar som tvingas fram av krigshändelser o. dyl. Lösningen ger likväl upphov till en del frågetecken.

Sålunda kräver relationen lill institutet återställande av försutten tid närmare övervägande. Ansökan om återställande skall inom RB:s tillämp­ningsområde göras inom tre veckor från del alt förfallet upphörde Qfr dock förslaget i 35 §). Det kan frågas, om en skrivelse med överklagande som har kommit in senare likväl bör få beaktas, såvida nu hindret för en rätlidig fullföljd var all hänföra lill de extraordinära förhållandena. Etl annal spörsmål är, om samma förhållande som kan föranleda alt en försenad inlaga inle avvisas alternativt kan beaktas som grund för återställande av försutten lid. En extra komplikation vid tillämpningen av den föreslagna 33 § vällas av ordningen med en lilläggsfrist vid anslulningsvad. - Med hänsyn till del anförda kunde övervägas alt utesluta överklaganden enligl RB frän tillämpningen av paragrafen.

Förslaget i 34 § innebär alt reglerna om återställande av försutten lid skall tillämpas ocksä på vad som ovan har kallats materiella frister samt på fristerna för resning och för besvär över domvilla. Prövningen har lagts pä högsta domstolen och regeringsrätten, underförstått efter den fördelning dem emellan som anges i 11 kap. 11 § RF. En ansamling av sådana ären­den hos de högsta domstolarna under krigslid är emellertid naturligtvis högst oläglig. Den är inte heller framtvingad av den nyss nämnda grund­lagsregeln. De frister som avses i 34 § är nämligen som framgår av remis­sen inle sådana som kan återställas enligl 11 kap. 11 § RF. Vill man utanför detta lagrums tillämpningsområde införa ett institut för utsättande av nya frister, är man givetvis inle hänvisad endasl lill de prövningsorgan som anges där (se f. n. 10 § andra stycket och 11 § AFL samt 18 § i 1943 års fillämpningskungördse lill AFL). Beslutanderätten bör i stället sä långt möjligl decentrahseras. Tänkbart är l.ex. all direkt i lagen anförtro ät domstolarna att besluta om lilläggsfrist för en åtgärd som skall vidlas vid respektive domstol och alt i övrigt bemyndiga regeringen all i förordning peka ut behöriga organ Qfr nyssnämnda författningsbestämmelser).

Lagrådet vill emellertid kasta fram tanken på atl man går ell steg längre. 139


 


Likaväl som en "ordinarie" myndighet enligl 33 § kan betros med alt Prop. 1987/88:6 underlåta avvisning av ett pä grund av krigsförhållandena försenat överkla­gande, borde en sädan myndighet, kan man hävda, tillåtas att under motsvarande omständigheter godta en försenad åtgärd av del slag som behandlas i 34 §. Bestämmelserna i 33 och 34 §§ kunde med denna upp­läggning smällas samman och särskilda bestämmelser om utsättande av ny lid efter ansökan kanske undvaras. Resultatet skulle kunna bli en inte föraktlig regelförenkling.

Gemensamt för reglerna i 33 och 34 §§ fär anses vara all ell beslul att sakbehandla en försenad framställan eller att sätta ut en ny frist för en åtgärd inte bör fä fallas ulan all motpart, där sådan finns, har beretts tillfälle alt yttra sig. Åven om man kan falla tillbaka på allmänna grundsal-ser, skulle en bestämmelse i ämnet, eventuellt försedd med någon modifi­kation, t. ex. i fråga om förvaltningsärenden, vara av värde Qfr 58 kap. 6 och 12 §§ RB).

Belräffande 34 § kan slufiigen anmärkas alt åtgärder vid domstol delvis läcks av beskrivningen i bäde punkt 1 och punkt 2 och atl det är nägol oklart i vilken utsträckning ny lid skall kunna beviljas partsföreträdare för ell allmänl intresse.

Vad sist angår 35 § är att observera att det inte finns några lagbestäm­melser om tidsfrister för ansökan om älerslällande av försutten lid i förvaltningsärenden. Föreskrifterna i första slyckel om tidsgräns för ansö­kan om återställande "enligt allmänna regler" bör därför inte gälla rege­ringsrättens prövning; härigenom skulle ju närmast uppkomma en försäm­ring för de sökande. Med hänsyn härtill och lill den innebörd som de högsta domstolarna har gett åt begreppet "återställande av försutten lid" kan ifrågasättas om inle första stycket borde handla om "ansökan om utsättande av ny tid enligt 34 § och ansökan hos högsta domstolen om älerslällande av försutten tid". Det bör vidare uppmärksammas atl en omarbetning av 34 § enligl vad som tidigare har skisserats kan få konse­kvenser för innehållet i första stycket.

36 §

Sådan delgivning som avses i andra stycket bör givetvis verkställas enligt delgivningslagen. Lagrådet vill ifrågasätta om inle delta för tydlighetens skull bör framgå av lagtexten fill andra slyckel. Del stycket skulle dä med fördel kunna slås ihop med tredje stycket, som torde avse även delgivning genom militär myndighet. Ett nytt andra stycke skulle förslagsvis kunna få följande lydelse: "Delgivning med den som Qänstgör inom försvarsmakten får inte ske på de sätt som avses i 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428), Har delgivning annars skett enligt delgivningslagen, skall den anses ha skett på behörigt vis, även om den inte verkställts genom militär myndig­het."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran,                                               140


 


Bilaga 15     Prop. 1987/88:6

Den föreslagna lagens paragrafer och deras motsvarighet i AFL och dess tillämpnlngskungörelse samt i SRL

 

Lagen om förfaran-

AFL

Tillämpnings-

SRL

det hos kommuner-

 

kungörelsen

 

na, förvaltnings-

 

till AFL

 

myndigheterna och

 

 

 

domstolarna under

 

 

 

krig eller krigsfara

 

 

 

m.m.

 

 

 

1 §

Rubrik, 1 § 4 och 5 st.

-

Rubrik

1 § 1 och 3 st.

1 § 1 och 3 st.

1 § 2 st.

-

1 § 2 st.

2,3,4,

4,5,6, 11,

5 och 6 §§

 

5,6,8,

12 och 13 §§

 

 

9, 10 §§

 

 

-

-

-

13 §

-

-

-

11 §

-

-

12 och 15 §§

-

12 och 15 §§

-

10 §

_

13 §

11§

2 § 1 st. 2 och 3, 2 st. samt 11 §

 

 

12 §

2 § 1 st. 1

-

13 §

11 §

-

-

14 §

2 § I st. 2, 5, 6 samt 11 §§

"

15 §

-

-

16 §

-

-

17 §

_

18 §

-

3 § 1 st. och 16 §

19 §

-

-

16 §

20 §

-

-

21 §

-

5 § 2 st.

22 §

-

-

23 §

_

-

24 §

-

-

25 §

_

_

26 §

-

27 §

-

-

11 §

28 §

12-14 §§

29 §

-

2 § 1 st.

-

30 §

-

-

31 §

2 § 1 st. 4 och 4 § 1 st.

-

32 §

9 § och 10 § 1 st.

33 §

9§2st.

-

-

34 §

10 § 2 st.

10 § 1 st.

35 §

-

10 § 2 och 3 st.

36 §

12 §

-

15 §

37 §

-

38 §

övergångs­bestämmel­serna

 

17 §

141


 


Innehåll                                                                      Prop. 1987/88:6

Sid.

Proposition   ...................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ..................... .... 1

Propositionens lagförslag ...................................... .... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987    12

1   Inledning ........................................................ .. 12

2   Författningsberedskapen som en del av totalförsvaret             14

3   Regeringsformen   .............................................    16

 

3.1   Grundlagsregler om krig och krigsfara ................    16

3.2   Ockupationsförhållanden   .............................. .. 17

Allmänna förutsättningar   ........................... .. 18

Riksdagen   ..............................................    20

Regeringen................................................ .. 21

Statschefen   ...........................................    22

Val under ockupation   ................................    23

De offentliga organen i övrigt........................    25

3.3                                                                  Krigsdelegalionen           28

4 Ny administrativ och judiciell fullmaktslagstiftning   .. .. 30

4.1    Reformbehovet ............................................ .. 30

4.2    Allmänl om utformningen av den nya beredskapslagstiftningen        33

Den nuvarande regleringen...........................    33

En enda ny lag   ........................................ .. 36

Den nya lagens tillämpningsområde  .............. .. 37

4.3    Tidpunkt för fillämpning .................................    39

4.4    Riksdagens godkännande   .............................    40

4.5    Den kommunala beslutsprocessen m. m............. .. 41

4.5.1.......................................................... Kommunfullmäktige och landsfing                   41

Den nuvarande ordningen   ....................    41

Beslutanderätten bör kunna delegeras .....    42

4.5.2     Kommunstyrelse, förvaltningsutskott och övriga verkställande organ               44

4.5.3     Rätten all anföra kommunalbesvär.............. .. 46

4.5.4     Del kyrkokommunala området   ................. .. 46

4.5.5     Vissa andra frågor på det kommunala omrädet            48

Kommunalval m.m................................. .. 49

Krav pä svenskt medborgarskap.............. .. 49

Lokala organ i kommunerna   ................. .. 50

Kommunala bolag m.m........................... .. 50

Kommunalförbund   .............................. .. 51

4.6                                                                  Förvaltningsmyndigheterna                 52

4.6.1    Överflyftning av arbetsuppgifter m.m.......... .. 52

4.6.2    Nedläggning av en myndighels verksamhet   .. 52

4.6.3    Överklagande av förvaltningsmyndigheters beslul                  55

4.6.4    Delegation av regeringens befogenheter   ...    56

4.6.5    Formerna för beslul m.m........................... .. 57

4.6.6    Handläggningen av förvaltningsärenden   .... .. 58

4.6.7    För sent inkomna överklaganden m.m.......... .. 59

4.7                                                                  Domstolarna                 61

4.7.1 Vissa organisatoriska frågor   .................. .. 61

Allmänl om regleringen av rättskipningen m. m. i krig

och krigsfara....................................... .. 61

Sammanträdeslider och sammanträdesort.. .. 62

Överflyttning av arbetsuppgifier..............    63


142


 


Ändrad indelning i avdelningar ...................... 64    Prop. 1987/88:6

Omplacering av personalen   ........................    65

4.7.2    Domförhelsregler..............................................    68

4.7.3    Delegation av regeringens befogenheter   ......    73

4.7.4    Lättnader i handläggningen av mål och ärenden                74

4.7.5    För sent inkomna överklaganden och återställande av försutten lid m. m                  77

4.7.6    Behovet av särskilda bestämmelser med anledning av krigsdomstolarnas avskaffande                                                                                79

 

5   Upprättade lagförslag  ..................................................     80

6   Specialmolivering   .........................................................     80

 

6.1    Förslaget lill lag om ändring i regeringsformen.........     80

6.2    Förslaget till lag om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings­myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara

m.m.......................... "...............................................     82

6.3 Övriga lagförslag....................................................... ... 96

7   Hemslällan   ...................................................................     96

8   Beslut............................................................................. ... 96

Bilaga    1     Sammanfattning av folkstyrelsekommitténs förslag ....   97

Bilaga   2     Folkstyrelsekommitténs lagförslag   ..............     98

Bilaga   3     Remissinstanser som yttrat sig över folkstyrelse­
kommitténs belänkande...................................
  100

Bilaga   4     Sammanfattning av förvallningspromemorian   101

Bilaga   5     Förvallningspromemorians lagförslag.............   102

Bilaga   6     Remissinstanser som yttrat sig över förvallnings­
promemorian  ..................................................
  105

Bilaga   7     Sammanfattning av domstolspromemorian   .   107

Bilaga   8     Domslolspromemorians lagförslag.................   108

Bilaga   9     Remissinstanser som yttrat sig över domstols­
promemorian  ..................................................
. 112

Bilaga 10     Sammanfattning av KBK-utredningens förslag                 113

Bilaga 11     KBK-utredningens lagförslag ........................ . 116

Bilaga 12     Remissinstanser som har yttrat sig över KBK-utred­
ningens betänkande   .....................................
. 121

Bilaga 13      Lagrädsremissens lagförslag .......................   122

Bilaga 14     Lagrådels yttrande  ......................................   132

Bilaga 15     Den föreslagna lagens paragrafer och deras motsvarighet

i AFL och dess lillämpningskungördse samt i SRL .... 141

NorstedtsTryckeri, Stockholm 1987                                                                                                                     143