Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1987/88:49

om förbud mot radarvarnare


Prop. 1987/88:49


Regeringen föreslår riksdagen atl anla de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 22 oktober 1987.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Roine Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås förbud mot s.k. radarvarnare. Förbudet föreslås omfatta tillverkning, innehav, överlåtelse och användning. En radarvarna­re som varit föremål för brott skall vidare kunna förverkas. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft deri Ijanuari 1988.

1    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 49


 


Propositionens lagförslag                        Prop-1987/88:49

1 Förslag till

Lag om förbud mot radarvarnare

Härigenom föreskrivs följande

1 § Med radarvarnare förstås i denna lag varje anordning som är kon-stmerad för att ta emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighets-mätare för vägtrafik.

2 § Radarvarnare får inte tillverkas, innehas, överlåtas eller användas. Ej heller får en annan anordning som är så konstmerad aft den kan fa emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare användas i ett for­don för detta ändamål.

3 § Den som bryter mot 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § En radarvarnare eller annan anordning som har varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

2 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs atl 3§ radiolagen (1966:755)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Mottagare får innehas och användas av var och en. Om avgift för innehav av mottagare finnas beslämmelser i lagen (1978:478) om avgift för innehav av lelevisionsmoltagare.

Mottagare får inte användas på sådanl sätl att mottagning på andra platser störs.

Om radarvarnare finns särskilda bestämmelser i lagen (1987:000) om förbud mot radarvarnare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

. Lagen omtryckt 1986:1209.


 


Kommunikationsdepartementet                Prop. 1987/88:49

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statssråden Sigurd­sen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Görans­son, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellslröm, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet R. Carlsson

Proposition om förbud mot radarvarnare

1 Inledning 1.1 Bakgrund

I Sverige gäller sedan i börian av 1970-talet ett system med allmän hastig­
hetsbegränsning och differentierade hastighetsgränser. Delta anses all­
mänt ha inneburit alt antalet omkomna och skadade i trafiken kunnal
hållas på en internationellt sett låg nivå. Under de senaste åren har emel­
lertid respekten för hastighetsgränserna avtagit. Trafikrytmen har blivit
hetsigare såväl ute på vägarna som i de större städerna. Del finns etl klart
samband mellan höga hastigheter och antalet svåra trafikolycksfall. Höga
hasligheter ökar ocksä utsläppen av föroreningar.

Riksdagen har nyligen behandlat problemet med del ökade antalet has-fighelsöverlrädelser. I trafikutskottets betänkanden 1986/87:1 och 1987/88:1 om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter framhålls bl.a. atl has-lighetsövervakningen på vägarna måste förstärkas och göras mer effektiv.

Den melod för haslighelskonlroller som polisen använder i de allra flesta fall är en uppmätning av hastigheten med hjälp av radar. Det har emellertid blivit alltmer vanligt atl bilister använder s. k. radarvarnare, dvs. en anord­ning som kan la emol signalerna från polisens radarhastighetsmätare och därigenom uppmärksamma bilförarna på hastighelskontroller innan hastig­heten hunnit registreras.

Tekniskt kan en radarvarnare beskrivas som en mottagare av elektro­magnetiska vågor, dvs. en slags radiomottagare med samma frekvens som de elektromagnetiska vågor som alstras av polisens radarhastighetsmätare. En radarvarnare kan ge utslag för en haslighetsmälning på mer än två kilometers avstånd, medan radarhastighelsmätaren normalt registrerar for­donets hastighet på ell avstånd av högst 100 meter.

1 en framställning lill regeringen den 22 augusti 1986 har rikspolisstyrel­sen hemställt om förbud mot radarvarnare eftersom dessa försvårar poli­sens hastighelskontroller.

Med anledning av rikspolisstyrelsens framställning har inom kommuni-

II   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 49


kafionsdepartementet utarbetats promemorian (DsK 1987:2) Förbud mot Prop. 1987/88:49 radarvarnare. Promemorian, som innehåller förslag om förbud mol inne­hav av radarvarnare, har remissbehandlats. De författningsförslag som promemorian innehåller bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Regeringen beslutade den 8 oktober 1987 att inhämla lagrådets yttrande över inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag fill lag om förbud mot radarvarnare och förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755). Lagförslagen och lagrådets yltrande bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga3 och4. Lagrådet har i sitt yttrande framfört vissa förslag till ändringar i det remitterade lagförslaget. Jag återkommer till lagrådets yttrande i specialmötiveringen. Lagrådets granskning har också lett till en redaktionell ändring i 2 §.

1.2   Promemorian (Ds K 1987:2) Förbud mot radarvarnare

I promemorian föreslås förbud mot innehav av radarvarnare i motorfor­don. Vidare föreslås atl radarvarnare som innehafts olovligt skall få tas i beslag och förklaras förverkade. Det straff som förordas för olovligt inne­hav av radarvarnare är böter, högst 1000 kr. Vad angår den författningstek­niska lösningen föreslås atl det egentliga förbudet och ansvarsbestämmel­serna tas in i vägtrafikkungörelsen (1972:603).

1.3   Remissutfallet

Praktiskt laget alla remissinstanser har ansett att ett förbud mot radarvar­nare bör införas.

De flesta remissinstanserna har emellertid framhållit atl ell förbud, för all vara effektivt, måste göras mer långtgående än vad som förordats i promemorian och omfatta all befattning med radarvarnare. Några remiss­instanser har haft synpunkter på den lagtekniska lösning som förordats. Huvudinvändningen har därvid varil alt ell förbud och rättsverkningarna av detla kräver reglering i lag i större utsträckning än vad som föreslagits.

2 Föredraganden

2.1 Skälen för ett förbud

För all kunna förmå förare av motorfordon att hålla hastighetsgränserna måste dessa kunna övervakas på ett effektivt sätl. Den form för hastighets-övervakning som polisen använder är till cirka 80 procent radarhastighets-mätning. Del är uppenbart att hastighetskontroller med hjälp av sådan hastighetsmätning till stor del mister sin effekt om bilisterna genom atl använda radarvarnare uppmärksammar kontrollerna i förväg.

Del är svårt alt ange i vilken omfattning som radarvarnare faktiskt förekommer. Dessa har dock otvivelakligt blivit allt vanligare under de


 


senaste åren. Det finns sålunda skäl alt anta atl inle minsl de skärpta regler Prop. 1987/88:49 för körkortsingripanden som gäller sedan den 1 juli 1986 har medfört en ökad användning av radarvarnare. Inom polisen har man undersökt om det går all ersätta radarhastighetsmätningen med andra former av hastighels­kontroller som är lika effektiva. Möjligheterna härtill torde dock f. n. vara små.

Den europeiska irafikministerkonferensen (CEMT) godkände vid sitt möte i Dublin den 25 och 26 maj 1982 en resolution om bl. a. övervakning av hastighetsbegränsningar. I resolutionen konstaterades att trafikanterna i många fall försöker undgå övervakningen genom att använda radarvarna­re. CEMT rekommenderade därför medlemsländerna att vidta sådana åtgärder att hastighetsövervakningens effektivitet inte äventyras av före­komsten av radarvarnare. I de allra fiesta länderna i Europa är det numera inte tillåtet alt inneha radarvarnare.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anscrjag i likhet med praktiskt tagel alla remissinstanser atl ett förbud mol radarvarnare bör införas även i Sverige.

2.2 Förslagets närmare utformning

I promemorian har förbudet utformats som ett förbud mot innehav av radarvarnare i motorfordon. Flertalet av remissinstanserna har emellertid ansett alt ett förbud måste göras mera långtgående och även omfatta bl.a. import och försäljning av radarvarnare. Jag delar denna uppfattning. Om förbudet skall bli effektivt är det nödvändigt att göra i princip all befattning med radarvarnare otillåten. Till belysning av de kontrollsvårigheter som annars skulle uppstå kan nämnas atl vissa radarvarnare placeras utan fasta installationer på bilens instmmentbräda eller på backspegeln. Sådana ra­darvarnare kan därför tas bort i samband med en kontroll och döljas på något annat ställe. Andra lyper av radarvarnare monteras på en dold plats i bilen l.ex. bakom kylargallrel.

Med tanke på den funktion som en radarvarnare har, är del tydligt all ell förbud mot sådana inle berör de i 2 kap. regeringsformen var och en tillförsäkrade yllrande- och informationsfriheterna. Bestämmelserna i 8 kap. 3 § regeringsformen innebär emellertid all förbud av den omfattning som nyss nämnts måste föreskrivas i lag. Enligl min mening bör besläm­melserna las in i en särskild lag och inte i radiolagen (1966:755) eller i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, vilka är de författningar som annars närmast skulle kunna ifrågakomma. En radarvarnare har nämligen ett användningsområde som är så speciellt och så skilt från användnings­området för en vanlig radiomottagare atl det inte är lämpligt att föra in ett förbud i radiolagen. I denna lag bör emellertid anges atl särskilda bestäm­melser gäller för radarvarnare. Ett skäl för alt inte ta in beslämmelserna i trafikbrottslagen är att förbudet bör omfatta även sådan befallning med radiovarnare som inte har någon direkt anknytning till trafiken.

När det gäller att beskriva det otillåtna förfarandet måsle varie möjligl sätt aft befatta sig med en radarvarnare klart anges. Jag föreslär att del i


 


lagen anges atl radarvarnare inte får tillverkas, innehas, överlåtas eller     Prop. 1987/88:49 användas i landet.

Det torde inle vara behövligt atl därutöver också uttryckligen förbjuda impori av radarvarnare. Ett sådanl förbud förutsätter en systematisk gränskontroll i della avseende, vilkel mot bakgrund av alt bl. a. innehav och överiåtelse i vart fall förbjuds knappast är tillräckligt mofiverat. Elt importförbud skulle dessutom i viss mån strida mot strävandena i Sverige och övriga EFTA-länder alt så långl möjligt förenkla gränskontrollen och koncentrera denna lill ett fåtal vikliga fall.

Inte heller marknadsföring ay radarvarnare bör vara tillålen. Detta upp­nås emellertid genom att marknadsföring av en otillåten produkt enligl marknadsdomstolens praxis anses som otillbörlig marknadsföring enligl 2 § marknadsföringslagen (1975:1418).

Del enda användningssättet för en radarvarnare är att varna för hastig­helskontroller. Jag anser därför alt del inte finns någol behov av en möjlighet atl medge tillstånd till någon form av legal befattning med radar­varnare. Eftersom radarvarnare är förbjudna i nästan alla andra europeiska länder bör något undantag heller inle göras för radarvarnare som finns i ulländska bilar.

Påföljden för den som olovligen befattar sig med en radarvarnare bör normall vara böter. 1 enstaka fall kan dock elt fängelsestraff vara motive­rat. Ett sådant fall kan exempelvis vara omfattande försäljning av radar­varnare. Jag föreslår därför att straffet bestäms till böter eller fängelse i högst sex månader.

1 och med alt fängelse kan följa på brottet blir det möjligt för polisen att företa bl.a. husrannsakan i enlighet med vad som föreskrivs i 28 kap. rättegångsbalken. Under de förutsättningar som anges där kan alltså l.ex. etl fordon eller en lokal undersökas i brottsutredande syfte.

En radarvarnare som påträffats skall kunna förklaras förverkad, vilkel bör anges särskilt i lagen. 1 övrigl bör belräffande förverkande i tillämpliga delar gälla beslämmelserna i 36 kap. brottsbalken. 1 fråga om beslag tilläm­pas bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken.

Den föreslagna lagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1988. De personer som nu har radarvarnare bör utan någon större olägenhet hinna förstöra dessa eller på annat sätl göra sig av med dem. Det fordras därför inte någon särskild lagreglering av ett sådant förfarande.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp­rättats förslag till

1.  lag om förbud mot radarvarnare

2.  lag om ändring i radiolagen (1966:755).

Förslaget under 2 har upprättats efter samråd med statsrådet Göransson.

Förslagen har granskats av lagrådet.


 


4 Specialmotivering                                       Prop. 1987/88:49

4.1 Förslaget till lag om förbud mot radarvarnare

Med radarvarnare förslås i denna lag varie anordning som är konstruerad

för atl ta emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare för

vägtrafik.

I delta lagrum definieras radarvarnare. Genom kravet all radarvarnare skall vara konstmerade för att ta emot elektromagnetiska vågor från radar­hastighetsmätare för vägtrafik faller anordningar som är konstruerade för att ta emot vågor från andra radarsändare i princip utanför lagens tillämp­ningsområde.

I det till lagrådet remitterade förslaget föreslogs en bestämmelse om att som radarvarnare också skulle anses, vid användning i fordon, en anord­ning som är konstruerad så att den kan la emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare. Vad som här avsågs var anordningar, s. k. radardetektorer, vilka används bl.a. inom försvarsmakten och på fritids­bålar för att lokalisera föremål som är försedda med radar. Lagrådet har föreslagit att den nyss nämnda legaldefinitionen ulgår och att användandet av sådana anordningar i slället straffbeläggs särskilt i 2 §. Till följd därav har lagrådet också föreslagit att lagens rubrik ges lydelsen "lag om förbud mof radarvarnare m. m."

Jag godtar lagrådets förslag till reglering av förbudet mot att använda radardetektorer. Jag anser dock inte att det är nödvändigt att ändra lagens mbrik.

En radarvarnare anses vara ett slags radiomottagare. Enligl 3§ radio­lagen (1966:755) är det tillåtet för var och en att inneha bl.a. radiomottaga­re. Föreskrifterna i den föreslagna lagen kan därför sägas utgöra undantag från bestämmelserna i radiolagen.

Radarvarnare får inte tillverkas, innehas, överlåtas eller användas. Ej heller får en annan anordning som är så konstruerad att den kan la emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare användas i fordon för delta ändamål.

Första meningen i paragrafen innebär att i princip all befattning med radarvarnare blir otillåten i landet. Som framhållits i avsnitt 2.2 torde marknadsföring av radarvarnare komma atl anses som otillbörlig mark­nadsföring enligt 2§ marknadsföringslagen (1975:1418) och kan således förbjudas av marknadsdomstolen. Import är visseriigen formellt tillåten men torde i prakfiken ändå komma att upphöra.

Som jag fidigare nämnde i anslutning till I § har den andra meningen, där
def förskrivs om förbud mot användning i fordon av anordningar med
samma funktionssätt som radarvarnare, lagts fill i enlighet med lagrådets
förslag.
                                                    '


 


                                                                               Prop. 1987/88:49

Den som bryter mol 2 § skall dömas tUl böter eller fängelse i högst sex

månader.

Befattning med radarvarnare i strid mof 2 § bör normalt leda fill etl bötesstraff. Mer omfattande innehav eller t. ex. upprepade överlåtelser bör dock kunna medföra fängelse.

Eftersom fängelse kan följa för brott som avser befattning med radarvar­nare innebär detta, som framhållits i avsnitt 2.2, även att bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan och kroppsvisitation gäller i tillämpliga delar. Dessa tvångsmedel kan alltså användas för aft bl. a. söka efter radarvarnare som dolts.

Vad angår beslag tillämpas de allmänna bestämmelserna i 27 kap. rätte­gångsbalken.

En radarvarnare eller annan anordning som har varit föremål för brott

enligt denna lag skall förklaras förverkad.

Paragrafen föreskriver förverkande av radarvarnare som varit föremål för brott enligt den föreslagna lagen. I praktiken innebär delta aft alla radar­varnare som påträffas skall förklaras förverkade. Därvid gäller i fillämpliga delar bestämmelserna om förverkande i 36 kap. brottsbalken. Även en radardefektor förverkas om den har använts i ett fordon. Detta har i enlighet med lagrådets förslag särskilt angetts i lagtexten.

4.2 Förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Mottagare får innehas och användas av var och en. Om avgift för innehav av mottagare finnas beslämmelser i lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare.

Mottagare får inte användas på sådant sätl att moftagning på andra platser störs.

Om radarvarnare finns särskilda bestämmelser i lagen (1987:000) om förbud mot radarvarnare.

Hänvisningen i paragrafens sista stycke innebär att radarvarnare undanta­gits från bestämmelsen'i förstå stycket om rätt'för var öch én att bl.ä. inneha radiomottagare.        '   '

4.3 Ikraftträdandet         v  

De föreslagna lagbestämmelserna föreslås träda i kraft den Ijanuari, 1988.. De som innehar radarvarnare förutsätts själva förstöra eller på annat saft göra sig av med dessa. Någon särskild bestämmelse om delta torde inte behövas.


 


5  Hemställan                                                                             Prop. 1987/88:49

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.       lag om förbud mot radarvarnare

2.       lag om ändring i radiolagen (1966:755)

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Bilaga 1

Författningsförslag i promemorian (Ds K 1987:2) Förbud mot radarvarnare


Prop. 1987/88:49 Bilaga 1


Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 4 § radiolagen (1966:755)' skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


4§


Bestämmelserna i 2 § första, and­ra och Qärde styckena saml 3 § äga ej tillämpning på radiosändare eller mottagare på ufiändska fartyg, luft­fartyg eller motorfordon.

Regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer äger medde­la föreskrifter för innehav och an­vändning av sådan radiosändare och mottagare.


Bestämmelserna i 2 § första, and­ra och Qärde styckena saml 3 § skall inte tiUämpas på radiosändare eller mottagare på utländskt fartyg, luft­fartyg eller motorfordon. Bestäm­melserna i 3§ skall inle heller tU­lämpas på en anordning som är av­sedd att ta emot elektromagnetiska vågor från polisens radarhastig­hetsmätare (radarvarnare).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer/år meddela föreskrifter om innehav och an­vändning av sådana radiosändare och mottagare som avses i första stycket saml radarvarnare.


Denna lag träder i kraft den


' Lagen omtryckt 1986:1209.


10


 


2 Förslag till

Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603)

Härigenom föreskrivs i fråga om vägtrafikkungörelsen (1972:603)' dels att 159 § skall ha följande lydelse,

dels atl det i kungörelsen skall införas två nya paragrafer, 117 c och 167 a §§, av följande lydelse.


Prop. 1987/88:49 Bilaga 1


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

117c§

Anordning som är avsedd alt ta emot elektromagnetiska vågor från polisens radarhastighetsmätare (radarvarnare) får inle innehas i motorfordon.


159 § I nedan angivna fall får undantag medges av följande myndigheter.

 

Bestäm-

Undantaget

Myndighel

Bestäm-

Undantaget

Myndighet

melser

ror

 

melser

ror

 

 

 

117a

 

Trafiksäker-

117a§

 

 

Trafiksäker-

första

 

hetsverket

första

 

 

hetsverket

stycket

 

 

stycket

 

 

 

eller

 

 

eller

 

 

 

117b§

 

 

117b§

 

 

 

första

 

 

första

 

 

 

stycket

 

 

stycket 117c§

 

 

Rikspolis­styrelsen

118, 121

Etl län

Länssty-

118, 121

Ett län

 

Länssty-

eller

 

relsen

eller

 

 

relsen

122 §

Mer än ett

Trafiksäker-

122 §

Mer än

ett

Trafiksäker-

 

län

hetsverket

 

län

 

hetsverket

Ulom i fråga om undantag från 106, 107, 109 eller 139-144 § eller från lokala trafikföreskrifter om parkering inom en kommun skall undantag avse ett visst ändamål.

Skall en fråga om undantag enligt denna paragraf prövas av kommunen, men kan inte kommunens beslut avvaktas utan olägenhet, ankommer det i stället på polismyndigheten atl pröva frågan. Polismyndigheten prövar också frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods, när länsstyrelsens beslut inte kan avvaktas utan olägenhet.

I fråga om undantag för rörelsehindrade från sådana beslämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande och parkering finns bestäm­melser i 159 a §.


Kungörelsen omtryckt 1985:380.


11


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse                    Prop. 1987/88:49

I67a§                                                Bilagal

Radarvarnare som har varit före­mål för förseelse enligt 164 § får förklaras förverkad. Därvid tUläm­pas 36 kap. brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den

3 Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1967:448) om innehav och användning inom svenskt territorium av radiosändare och mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon

Härigenom föreskrivs atl 1 § kungörelsen (1967:448) om innehav och användning inom svenskt terrilorium av radiosändare och mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1§ I denna kungörelse förstås med svenskt territorium Sveriges landområ­den och sjöterritorium saml luftrummet däröver.

Kungörelsen gäller inte för en så­dan anordning som är avsedd all la emot elektromagnetiska vågor från polisens radarhastighetsmä­tare (radarvarnare).

Denna förordning träder i kraft den

•12


 


Bilaga 2     Prop. 1987/88:49 Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds K 1987:2) Förbud mot radarvarnare.

1 Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland, brotts­förebyggande rådet, televerket, trafiksäkerhelsverket, utredningen (K 1986:01) för översyn av vissa körkortsfrågor, radiolagsutredningen (U 1985:05), Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), för­eningen Sveriges polischefer, föreningen Sveriges statsåklagare, förening­en Sveriges åklagare, Kungl. Automobil Klubben, molorförarnas helnyk­terhetsförbund, motormännens riksförbund. Svenska åkeriförbundet, Sve­riges domareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaför­bund, Sveriges trafikskolors riksförbund, trafikförsäkringsföreningen.

2 Remissyttrandena

2.1 Förslaget i allmänhet

Alla remissinstanser utom en tillstyrker att ett förbud mof radarvarnare införs. Endast föreningen Sveriges statsåklagare ställer sig tveksam fill ett förbud eftersom detta kommer att bli svårt att övervaka.

Den övervägande delen av remissinstanserna anser alt förbudet bör vara mera långtgående än vad som föreslagits i promemorian.

2.2 Synpunkter på hur förslaget bör vara utformat.

Riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland, brottsförebyggande rådet, trafiksäkerhelsverket, utredningen för översyn av vissa körkortsfrågor, NTF och föreningen Sveriges polis­chefer har förordat att förbudet mot radarvarnare görs mer omfattande än vad som föreslagits i promemorian.

Vad gäller förbudets omfattning och närmare utformning har i huvudsak följande anförts.

Riksåklagaren: Radarvarnare torde nästan uteslutande användas i illoja­
la syften fill uppenbart men för trafiksäkerheten. Def finns därför i och för     ■'
sig goda skäl för ett förbud i en eller annan form mot radarvarnare. Med
utgångspunkt i en sådan bedömning får man närmare pröva vilken lagtek­
nisk lösning som kan vara tjänlig öch lämplig.
      '       ''        '        '   ■' ' '

Ett riktmärke bör därvid vara ätt, om förbud införs, det skäU finnas '    -

rimliga möjligheter att effektivt övervaka efterlevnaden öch beivra över-'         "■   ■■    '

trädelser. Vidare bör den lagtekniska lösningen vara så enkel som möjligt ■'•""  ''   •       '

och systematiskt godtagbar.'  '     .      - .       , ., ■   ,    .   ,      „    .,, ,   ,',..       t;.' '13


 


Det sagda innebär enligl min mening atl, vid ett förbud, redan innehavet Prop. 1987/88:49 och inte själva användandet bör drabbas. Den ifrågavarande utrustningen Bilaga 2 bör också kunna förverkas; annars kommer ett ingripande atl te sig tämli­gen meningslöst. Vidare bör processuella tvångsmedel slå till förfogande i form av husrannsakan och kroppsvisitation; utan möjlighet lill sådana tvångsmedel torde etl effektivt eftersökande inte kunna komma lill stånd. Från systematisk synpunkt bör eftersträvas atl en förbudsreglering sker i anslutning till och i överensstämmelse med redan befintliga författningar på det berörda området.

Enligl min mening är de lagtekniska lösningar som valls i promemorie­förslaget av flera skäl inte godtagbara.

Både från saklig och handläggningsteknisk utgångspunkt finns goda skäl för en ordning där inte bara innehav i fordon av radarvarnare förbjuds utan där såväl införsel som innehav i allmänhet och överlåtelse drabbas av förbud. Systematiskt vinner man därvid också den fördelen atl etl förbud då kan inordnas i och under radiolagen där det redan nu finns elt utbyggt regelsystem gällande innehav m. m. av radiomottagare.

I och för sig är en ordning som ger polisen möjlighet alt använda ordningsbot vid överträdelse av elt förbud mot innehav av radarvarnare tiUtalande. Skulle emellertid ett bötesstraff regelmässigt förenas med förverkande, vilket jag som ovan nämnts anser vara nödvändigt, kan ordningsbot inte komma fill användning.

Vad gäller polisens rutinkontroller och s.k. flygande besiktningar med­för dessa i sig ingen rätt för en polisman att kroppsvisilera den kontrollera­de eller atl göra husrannsakan. Inte ens om polismannen misstänker ett olagligt innehav får ett sådant tvångsmedel tillgripas eftersom det inte kan följa fängelse på det föreslagna brottet (28 kap. 1 och 5 §§ resp. 11 och 13 §§ RB). De nämnda kontrollerna kan således komma alt visa sig lämligen verkningslösa mot sådana varnare som kan döljas exempelvis i en passage­rares klädsel eller bagage.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten är allmänl skeptisk lill infö­rande av en lagstiftning som kan befaras icke bli allmänt efterlevd. Särskill med beaktande av atl den tekniska utvecklingen kan gå därhän alt upp­täcktsrisken blir liten har hovrätten farhågor för att ett förbud av den föreslagna omfattningen blir ineffektivt och snarast kommer att undergrä­va förtroendet för lagar. Enligt hovrättens mening bör därför ett förbud avse all befattning, inklusive marknadsföring och försäljning, med radar­varnare.

Trafiksäkerhetsverket: Eft förbud mol radarvarnare måste ges en sådan
omfattning att det verkligen hindrar att radarvarnare kommer till använd­
ning i fordon. Samtidigt skall det naturligtvis inte göras mer omfattande än
nödvändigt. Är förbudet inte effektivt kan del dock istället komma att göra .
mer skada än nytta.
      .    ,       .

Redan de modeller av radarvarnare som finns tillgängliga i dag är så
konstmerade atl de är förhållandevis, lätta alt montera dolda eller att dölja
vid en kontroll. Produktutvecklingen inom detta pmråde går snabbt; Def
finns därför all anledning att tro atl utvecklingen går mot radarvarnare som
har en konstrukfion som gör att de kan användas på ett sådant sätt att det
    14


 


blir praktiskt laget omöjligt att upptäcka dem vid en kontroll, t ex genom     Prop. 1987/88:49 att de kan förvaras på föraren eller en passagerare. Upptäcktsrisken blir     Bilaga 2 därmed ytterligt liten för den som använder en radarvarnare.

För etl effektivt förbud mot radarvarnare erfordras därför enligl trafiksä­kerhetsverkets mening ytterligare åtgärder utöver förbudet atl ha dem i motorfordon. Det måste vara åtgärder som på ett verkningsfullt sätt leder lill atl det inle skall gå alt komma över radarvarnare pä den öppna markna­den. För att förhindra marknadsföring och försäljning av radarvarnare bör överlåtelse av dessa förbjudas.

Utredningen (K 1986:01) för översyn av vissa körkortsfrågor: Hastighets-överträdelserna är etl av de största enskilda trafiksäkerhetsproblemen. Statens väg- och trafikinstitul har gjort beräkningar som pekar på alt antalet människor som varie år dödas i vägtrafiken skulle reduceras med ca 200 om alla trafikanter respekterade hastighetsbegränsningarna. Statsmak­terna har också vid flera tillfällen uttalat att framför allt de allvarligare hastighetsöverlrädelserna måste bekämpas med kraft.

Det är därför mycket angeläget att motverka atl fordonsförarna använ­der tekniska hjälpmedel som s.ätter dem i stånd alt undgå upptäckt när de överträder gällande regler. Vi hälsar därför med tillfredsställelse inrikt­ningen av förslaget i promemorian. Enligt vår mening kommer dock förbu­det i den utformning det har fått i promemorians förslag atl bli i del närmasle verkningslöst. Moderna radarvarnare går nämligen knappast att upptäcka vid rufininspektion av en bil. För att ett förbud skall bli effektivt krävs enligl vår mening all det avser — inle bara innehav i motorfordon -ulan även överlåtelse, import och marknadsföring.

NTF: Enligt NTFs uppfattning kommer ell förbud som begränsas fill enbart innehav av radarvarnare i motorfordon atl bli tämligen ineffektivt. Radarvarnare finns nu i små och flyttbara kompaktmodeller som lätt kan döljas vid poliskontroll. Personer som regelmässigt kör för fort kommer inte att avskräckas av ell förbud som i praktiken inte går att kontrollera.

NTF förordar i slället ett förbud som omfattar såväl innehav som överlå­telse, import och marknadsföring av radarvarnare.

Radiolagsutredningen (U 1985:05): Radiolagsutredningen har uttalat sig om de föreslagna ändringarna i radiolagen och har därvid i huvudsak anfört följande.

Såsom radiolagen är formulerad kan del hävdas all lagen inte gäller all verksamhel med utsändning av radiovågor. Uppenbarligen är del emeller­tid en utbredd uppfattning atl lagen - liksom lelekonventionen och radio­reglementet - omfattar all användning av radiofrekvenser som faller under uttrycket telekommunikation med hjälp av radiovågor. Visst stöd för det synsättet ger också lagens förarbeten.

Sålunda förklarade föredragande statsrådet i propositionen med förslag till radiolag (prop. 1966:149) bl.a. följande rörande ljud, bild eller annal meddelande.

"Alla former av meddelanden avses. Även radarsändning, Qärrmanöv-rering, Qärrskrift och liknande överföring av tecken, signaler eller skrift är alltså radiosändning."

Alt begreppet radiosändning omfattar "alla former av meddelanden"              15


 


framgår emellertid redan av lagtexten. Den säger vidare att en sändning     Prop. 1987/88:49 måste utgöras av ett meddelande och beträffande radar torde som anförts     Bilaga 2 själva utsändningen knappast uppfylla detta krav.

Trots motivuttalandet om radarsändning är utredningen närmast benä­gen att anse, att radiolagens radiosändningsbegrepp infe läcker utsändning från en radar. Därför lutar utredningen åt aft en radarvarnare inte omfattas av begreppet mottagare i radiolagens mening. Utredningen medger emel­lertid atl det hela kunde vara klarare. På gmnd härav och eftersom det i 3 § försfa stycket radiolagen föreskrivs att mottagare får innehas och använ­das av var och en, delar utredningen uppfattningen alt man inte bör förbjuda visst innehav av radarvarnare utan att radiolagen ändras.

16


 


Bilaga 3     Prop. 1987/88:49 Bilaga 3

De till lagrådet remitterade lagförslagen.

1 Förslag till

Lag om förbud mot radarvarnare

Härigenom föreskrivs följande

1§ Med radarvarnare förstås i denna lag varie anordning som är kon­struerad för atl ta emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighets­mätare för vägtrafik. Som radarvarnare anses också, när den används i fordon, en anordning som är så konstruerad så att den kan ta emot elektromagnetiska vågor från en sådan mätare.

2§ Radarvarnare får inte tillverkas, innehas, överlåtas eller användas i landet.

3 § Den som bryter mol 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § En radarvarnare som har varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

2 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 3§ radiolagen (1966:755)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lyddse

Mottagare får innehas och användas av var och en. Om avgifl för innehav av mottagare finnas bestämmelser i lagen (1978:478) om avgift för innehav av lelevisionsmoltagare.

Mottagare får inle användas på sådanl sätt alt mottagning på andra platser störs.

Om radarvarnare finns särskdda beslämmelser i lagen (1987:000) omförbud mol radarvarnare.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Lagen omtryckt 1986:1209.                                                                                17


 


Bilaga 4     Prop. 1987/88:49 Bilaga 4

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanlräde 1987-10-21.

Närvarande: f. d. regeringsrådet Nordlund, justitierådet Freyschuss, rege­ringsrådet Bouvin.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1987 har rege­ringen på hemställan av statsrådet Hulterström beslutat inhämla lagrådets yttrande över förslag till

1.     lag om förbud mol radarvarnare,

2.     lag om ändring i radiolagen (1966:755).

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Magnus Barnekow.

Förslagen föranleder följande yllrande av lagrådet-Lag om förbud mot radarvarnare

I legaldefinitionen i 1 § på radarvarnare har inrymts även s. k. radardekto-rer. Dessa används bl.a. inom försvarsmakten och på fritidsbåtar för atl lokalisera föremål som är försedda med radar, alltså en helt legitim an­vändning. De kan emellertid också la emot signaler från polisens radarhas­tighetsmätare. När de används i ell fordon, skall de enligl definitionen hänföras till radarvarnare.

I sistnämnda hänseende har definitionen enligl lagtexten blivit för vid. Den skulle komma all omfatta l.ex. en radardeteklor som av försvarsmak-len används i etl fordon för atl lokalisera en radar. Vidare är det enligt specialmotiveringen lill 1 och 2 §§ avsiklen alt radardeleklorerna skall jämställas med radarvarnare endasl såvitt gäller användning i fordon. De skulle alltså i övrigt vara undantagna frän 2 §.

Med hänsyn härtill synes den mest ändamålsenliga lagtékniska lösningen vara atl andra meningen i 1 § utgår och att ell förbud mot alt använda radardeteklor som radarvarnare införs som en andra mening i 2 §. Denna mening kunde lämpligen ges följande lydelse: "Ej heller får en annan anordning som är så konstruerad all den kan la emol elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare användas i ett fordon för detla ända­mål. 14 § får då efter ordet "radarvarnare" inskjutas orden "eller annan anordning". Lagen bör dessutom rubriceras "Lag om förbud mot radar­varnare m.m.".

Lagrådet förordar att lagen ändras i enlighet med det anförda.

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

I konsekvens med vad förut anförts bör 3 § tredje stycket få följande lydelse: "Om radarvarnare finns särskilda beslämmelser i lagen (1987:000) om förbud mol radarvarnare m.m.""

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987