Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1987/88:3

om en ny fartygssäkerhetslag


Prop.

1987/88:3


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 27 augusti 1987.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny fartygssäkerhetslag, som skall ersätta den nuvarande lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. I förslaget har ar­betsmiljöreglerna för sjöfarten omarbetats efter mönster från arbetsmiljö­lagen (1977:1160). Den föreslagna lagen har även i ett flertal andra hänse­enden omarbetats i förhållande till gällande lag. Dessa ändringar är i huvudsak redaktionella. Karaktären av ramlag har förstärkts. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 3


1 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:3

Fartygssäkerhetslag Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller alla fartyg som används till sjöfart inom Sveriges
sjöterritorium samt svenska fartyg som används till sjöfart utanför sjöterri­
toriet. Lagen skall dock inte tillämpas i den mån det är särskilt föreskrivet
eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Lagens bestämmelser gäller örlogsfartyg endast såvitt regeringen före­skriver det.

Föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda eller som annars mäste meddelas i lag fär inte meddelas med stöd av lagens bémyndiganden.

Definitioner

2 § Vad som sägs i denna lag om redare skall gälla även den som i
redarens ställe har befattning med fartyget.

Första stycket gäller inte vid tillämpning av 5 kap. 12 §.

3 § Med ombordanställd avses i denna lag den som till följd av anställ­
ning Qänstgör ombord på fartyget med huvudsaklig uppgift att utföra
fartygsarbete annat än som enbart tillfälliga göromål.

Med fartygsarbete avses i denna lag arbete för fartygets räkning som utförs ombord på fartyget eller på annat ställe av nägon som följer med fartyget.

Certifikat

4 § Ett fartyg skall ha certifikat i de fall som anges i denna lag. Certifikat
skall utfärdas för ett visst fartområde eller för en del av ett fartområde och
för bestämd tid, vilken fär förlängas. I certifikatet får anges särskilda
villkor för att det skall vara giltigt.

Ett fartyg som är försett med certifikat får inte användas i mer vidsträckt fart än vad certifikatet avser.

5 § Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen inte föreskriver
något annat.

Bémyndiganden

6 § Cerfifikat som har utfärdats av följande utländska klassificeringssäll­
skap, nämligen American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, Det Norske
Veritas, Germanischer Lloyd, Lloyd's Register of Shipping, Registro Itali-
ano Navale eller klassificeringssällskapet i De socialistiska rådsrepubliker­
nas union (Register of Shipping of the USSR), har samma giltighet som om


 


de utfärdats av sjöfartsverket, om det mellan staten och sällskapet har     Prop. 1987/88:3 träffats avtal om utfärdande av certifikat för svenska fartyg.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket får föreskriva eller för särskilda fall besluta att certifikat som utfärdas av eri sakkunnig och som bara avser utrustning till fartyg och personlig skyddsut­rustning skall ha samma giltighet som certifikat som utfärdas av sjöfarts­verket.

7   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att fartyg, utöver certifikat som anges i denna lag, skall ha certifikat avseende något visst förhällande som regleras i denna lag eller i föreskrif­ter som utfärdas med stöd av lagen.

8   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att utländska fartyg vid sjöfart inom Sveriges sjöterritorium skall inneha ett certifikat utfärdat av behörig utländsk rriyndighet eller en mot­svarande handling.

9   § Regeringen fär meddela föreskrifter om vilka fartområden som skall finnas och omfattningen av de olika områdena. Regeringen fär också meddela föreskrifter om rätt för sjöfartsverket att i särskilda fall bestämma att ett fartygs fartområde skall ha annan omfattning ån vad som följer av första meningen.

2 kap. Fartygs sjövärdighet

Sjövärdighet

1 § Ett fartyg är sjövärdigt bara om det är så konstruerat, byggt; utrustat
och hållet i ständ att det med hånsyn till sitt ändamål och den fart som det
används i eller avses att användas i erbjuder betryggande säkerhet mot
sjöolyckor.

Fartcertifikat

2   § Ett fartcertifikat är ett bevis att ett fartyg vid tillsyn har befunnits sjövärdigt.

3   § Ett svenskt fartyg skall ha fartcertifikat, om det har en bruttodräktig-het av minst 100 eller om det år ett passagerarfartyg.

Ett fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift behöver inte ha fart­certifikat.

Sjöfartsverket får befria ett fartyg frän skyldigheten att ha fartcertifikat, om ett passagerarfartygscertifikat har utfärdats för fartyget enligt 4 kap.

4§    Sjöfartsverket skall förklara ett fartcertifikat ogiltigt, om

I. fartyget eller dess utrustning har ändrats så väsentligt att ändringen kan antas ha betydelse för sjövärdigheten,


 


2.    fartyget eller dess utrustning har skadats på ett sätt som uppenbarli-     Prop. 1987/88:3
gen är av betydelse för sjövärdigheten och skadan inte avhjälps pä det sätt

som sjöfartsverket bestämmer,

3.    någon annan omständighet har förekommit som uppenbarligen kan ha betydelse för fartygets sjövärdighet, eller

4.    fartyget inte undergår föreskriven tillsyn.

Bémyndiganden

5   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela föreskrifter om hur ett fartyg skall vara konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd för att det enligt 1 § skall anses vara sjövärdigt.

6   § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket fär meddela föreskrifter om rätt att använda fartyg till sjöfart utan hinder av vad som sägs i detta kapitel.

3 kap. Fartygs lastning

Lastning

1 § Ett fartyg får inte vara så lastat eller barlastat att dess stabilitet eller
bärighet äventyras eller att säkerheten för fartyget eller de ombordvarande
annars sätts i fara.

Fribordsmärken

2 § För fartyg som har en bruttodräktighet av minst 20 och som beford­
rar passagerare eller gods skall sjöfartsverket fastställa fartygets minsta
tillåtna fribord. Detta gäller dock inte lustfartyg.

Sjöfartsverket får medge att ett fartyg används till sjöfart trots att farty­gets minsta tillåtna fribord inte har fastställts.

3   § Varje fartyg för vilket minsta tillåtna fribord har fastställts skall på vardera sidan ha fribordsmärken som utvisar minsta tillåtna fribord.

4   § Ett fartyg får inte lastas djupare än som anges av dess fribordsmär­ken.

Fribordscertifikat

5   § Ett fribordscertifikat är ett bevis att ett fartygs fribordsmärken vid tillsyn har befunnits anbragta på fartygets sidor pä ett riktigt och varaktigt sätt.

6   § Ett fartyg som enligt 3 § skall ha fribordsmärken skall ocksä ha ett fribordscertifikat.

7   §    Sjöfartsverket skall förklara ett fribordscertifikat ogiltigt, om

1. fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett så väsentligt sätt att fribordet bör ändras,


 


2.    fartyget inte är i betryggande skick såvitt rör nägot förhållande som     Prop. 1987/88:3 har betydelse för certifikatets innehåll, eller

3.    fartyget inte undergår föreskriven tillsyn beträffande fribordsutmärk-ning.

Bémyndiganden

8   § Har minsta tillåtna fribord fastställts av något av de klassificerings­sällskap som anges i 1 kap. 6 § första stycket och har det mellan staten och sällskapet träffats avtal om sådan fastställelse för svenska fartyg, skall fastställd sen ha samma giltighet som om den gjorts av sjöfartsverket.

9   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär med­dela ytterligare föreskrifter om minsta tillåtna fribord, fribordsmärken, fribordscertifikat och lastning.

Utländska fartyg

10   § Bestämmelserna om fribordsmärken och fribordscertifikat gäller inte utländska fartyg i vidare män än regeringen föreskriver det.

11   § För ett utländskt fartyg fär som fribordscertifikat godtas en annan handling som anger fartygets minsta tillåtna fribord.

4 kap. Passagerarfartyg

Passagerarfartyg

1 §    Med passagerarfartyg avses i denna lag fartyg som medför fler än tolv passagerare.

Som passagerare räknas varje person ombord utom

1.    befälhavaren,

2.    övriga ombordanställda,

3.    andra som befinner sig ombord på grund av arbete för fartygets räkning eller i offentlig Qänsteförrättning rörande fartyget,

4.    bärgare eller bärgares medhjälpare som följer med fartyget sedan detta drabbats av sjöolycka,

5.    personer som förs in till hamn efter att ha räddats ur sjönöd, sariit

6.    barn som inte har fyllt ett år.

Passagerarfartygscertifikat

2 § Ett passagerarfartygscertifikat är ett bevis om att ett fartyg vid tillsyn har befunnits lämpligt att transportera passagerare och om det högsta antal passagerare som fartyget fär medföra.

Det högsta tillåtna antalet passagerare skall bestämmas sä, att säkerhe­ten för passagerarna är betryggande. Avseende skall fästas särskilt vid fartygets stabilitet och bärighet, vid de åtgärder som har vidtagits för


 


utrymning och övergivande av fartyget samt vid skyddet mot ohälsa och     Prop. 1987/88:3 olycksfall ombord.

3   §    Ett svenskt passagerarfartyg skall ha ett passagerarfartygscertifikat. Ett utländskt passagerarfartyg skall ha ett certifikat eller en annan hand­ling, som anger det högsta tillåtna antalet passagerare.

4   § Ett passagerarfartyg fär inte medföra fler passagerare än som anges i passagerarfartygscertifikatet eller, i fräga om ett utländskt fartyg, motsva­rande handling.

5   § Bestämmelserna i 2 kap. 4§ om ogiltigförklaring av fartcertifikat skall tillämpas även i fråga om passagerarfartygscertifikat.

Bémyndiganden

6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket fär meddela föreskrifter om rätt att använda passagerarfartyg till sjöfart utan hinder av vad som sägs i detta kapitel.

5 kap. Fartygs bemanning

Bemanning

1 §    Ett fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt.

Skyldigheter för befäl

2 § Befälhavaren skall se till att han har den kännedom om fartyget som
han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande säkerhe­
ten på fartyget.

Innan en resa påbörjas, skall befälhavaren se till att fartyget görs sjö-klart.

När en ombordanställd tillträder sin befattning ombord, skall han genom befälhavarens försorg fä behövlig kännedom om fartyget samt om grund­läggande säkerhetsbestämmelser och ätgärder vid sjöolycka.

3 § Maskinchefen är ansvarig för drift och underhäll av fartygets maski­
neri med tillhörande anordningar samt för fartygets brandsäkerhet.

Innan en resa påbörjas, skall maskinchefen se till att maskineriet med de anordningar som hör till detta är i behörigt skick, att brandskyddsanord­ningarna är klara till omedelbart bruk och att vad som behövs för maskine­riets drift finns ombord.

Syn och hörsel

4 §    Varje medlem av ett fartygs besättning skall ha sä god syn och hörsel som hans uppgifter kräver.


 


Bestämmelser om hälsoundersökning av sjömän finns i 18—21 §§ mönst-     Prop. 1987/88:3 ringslagen (1983:929).

Minimibesättning .

5§ För varje passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en brutto­dräktighet av minst 20 som transporterar gods eller passagerare skall fastställas det minsta antalet besättningsmän i olika befattningar som kan anses vara betryggande frän sjösäkerhetssynpunkt i den fart som fartyget används i eller avses att användas i (minimibesättning).   ,

På begäran skall minimibesättning fastställas ocksä för ett fartyg som avses i första stycket och som är under byggnad eller projektering eller som skall köpas från någon annan.

6 § Ett fartyg för vilket minimibesättning skall fastställas enligt 5§ fär
inte framföras innan ett sädant beslut har meddelats.

Ett fartyg för vilket minimibesättning har fastställts fär inte framföras, om inte besättningen har den storlek och den sammansättning i övrigt som anges i beslutet. Fartyget fär inte heller framföras i annan fart än som anges i beslutet.

7 §   Minimibesättning fastställs av sjöfartsverket.

För fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift skall minimibesättning fastställas av den myndighet som förvaltar fartyget, om inte regeringen föreskriver eller för särskilda fall beslutar annat. Myndigheten skall samrä­da med sjöfartsverket före beslutet.

8 § Innan sjöfartsverket meddelar ett beslut om minimibesättning, skall
verket samräda med organisationer som företräder redare och ombordan­
ställda.

En myndighet som med stöd av 7 § andra stycket beslutar om minimibe­sättning skall före beslutet samråda med de organisafioner som företräder de anställda inom myndigheten.

Sjöfartsverket och andra myndigheter som fastställer minimibesättning fär meddela provisoriska beslut om minimibesättning utan att samråda med organisationerna. Sädana provisoriska beslut får meddelas endast om dröjsmål skulle medföra betydande kostnad eller annan avsevärd olägen­het. Ett provisoriskt beslut gäller i högst två månader.

9 § Den myndighet som har meddelat ett beslut om minimibesättning får
äterkalla beslutet

1.   om fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett sätt som kan antas
ha betydelse för minimibesättningens sammansättning, eller

2. om andra väsenfiiga förutsättningar för beslutet har ändrats.

10 § Ett fartygs befälhavare får besluta att fartyget skall framföras trots
att besättningen inte uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning un­
der förutsättning


 


att orsaken fill att kraven inte uppfylls är att det inom besättningen har     Prop. 1987/88:3 inträffat ett plötsligt sjukdomsfall eller någon annan ofömtsedd händelse,

att bristen inte kan avhjälpas före fartygets planerade avgång, och

att den besättning som finns pä fartyget är tillfredsställande sammansatt med hänsyn till fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt.

Beslutet fär inte innebära att fartyget framförs i nägon annan fart än som anges i beslutet om minimibesättning eller att detta beslut frångås såvitt avser kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafister eller radiotele­fonister.

Beslutet får inte avse längre tid än en vecka eller, om resan till närmaste destinationshamn tar längre tid i anspråk, den tid som behövs för resan dit.

I ett beslut om minimibesättning får befälhavarens rätt att fatta beslut enligt första stycket inskränkas ytterligare.

11   § Innan befälhavaren fattar ett beslut enligt 10 § skall han samråda med skyddskommittén eller, om det inte finns någon sädan pä fartyget, med skyddsombudet.

12   § Fartygets redare eller ägare skall anställa dem som ingår i minimibe-sättningen och fillhör däcks- eller maskinpersonalen.

Om det finns särskilda skäl till det, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge att sådan personal anställs av någon annan. Innan ett medgivande lämnas, skall samråd ske med organisationer som företräder redare och ombordanställda.

Bemanningsföreskrifter

13  § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva eller i särskilda fall besluta att för fartyg, som inte enligt 5 § skall ha minimibesättning fastställd, skall gälla andra krav i fråga om den beman­ning som behövs frän sjösäkerhetssynpunkt (bemanningsföreskrifter).

14   § Ett fartyg för vilket bemanningsföreskrifter gäller fär framföras endast om besättningen är så sammansatt att föreskrifterna är uppfyllda.

Bémyndiganden

15   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare förskrifter om fartygs bemanning.

16   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om syn- och hörselkraven enligt 4 § första stycket samt om hälsoundersökning och läkarintyg avseende dessa krav.

17   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva eller för särskilda fall besluta att minimibesättning skall fastställas även för andra fartyg än sädana som avses i 5 §.


 


15   §   Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får     Prop. 1987/88:3 meddela föreskrifter om anteckning av beslut enligt 10 § och om underrät­telser om sädana beslut.

16   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om behörighet att föra fartyg eller att ha befattning på fartyg samt om avgifter fill staten för utfärdande av behörighetsbevis och för andra beslut som avser rätt att föra fartyg eller tjänstgöra på fartyg.

Utländska fartyg

20 §    Bestämmelserna i 5-19 §§ gäller inte utländska fartyg.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller utländska fartyg endast i den män regeringen föreskriver det.

6 kap. Arbetsmiljön

1 § Vid fartygsarbete skall arbetsmiljön vara tillfredsställande med hän­
syn till sjösäkerhetens krav, arbetets natur samt den sociala och tekniska
utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fy­siskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas så, att en arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituafion.

2 § Fartygsarbete skall planläggas och anordnas sä, att det kan utföras i
sund och säker miljö.

Fartyget skall vara sä utformat och inrett att det är lämpligt från arbets­miljösynpunkt.

3 § De arbetshygieniska förhållandena, bland annat såvitt avser luft,
ljud, ljus och vibrationer, skall vara tillfredsställande.

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom väder eller sjö eller genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

4   § Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffade och placerade och användas pä ett sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

5   § Ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhällanden som ger betryggande säkerhet.

6   § Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall vid fartygsarbete inte nås pä annat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas.

7   § Ett fartyg skall erbjuda de ombordanställda en tillfredsställande bo­stads- och fritidsmiljö. Där skall i behövlig omfattning finnas sovmm, dagrum, mältidsrum, kök eller motsvarande utrymmen för matlagning, utrymmen för personlig hygien, sjukrum och andra särskilt inrättade ut-


 


rymmen för de ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och     Prop. 1987/88:3 trevnad. Alla dessa utrymmen skall vara tillräckligt stora och inredda och utmstade på lämpligt sätt.

8   § För att hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna lämnas ombord skall sådana åtgärder vara vidtagna som behövs med hänsyn Ull antalet ombordanställda, fartygets beskaffenhet och den fart som det an­vänds i.

9   § Den kost som fillhandahålls de ombordanställda skall vara fillräcklig och av fullgod beskaffenhet.

Vatten för de ombordanställdas behov, såsom till dryck, personlig hygi­en, matlagning och diskning, skall finnas lätt fillgängligt ombord i tillräcklig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet.

Bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för hantering av livsme­del finns i livsmedelslagen (1971:511).

10 § Bestämmelser om arbetstiden ombord finns i sjöarbetstidslagen
(1970:105).

Bestämmelser om minimiålder för fartygsarbete finns i sjömanslagen (1973:282).

11 § Bestämmelserna i 3-9 §§ gäller inte utländska fartyg i vidare mån
än regeringen föreskriver det.

7 kap. Allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön

1   § Redaren och de ombordanställda skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

2   § Redaren och befälhavaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att någon som utför fartygsarbete utsätts för ohälsa eller olycks­fall. De skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas sä, att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Fartyget samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhäl­las väl.

Den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att en arbetstagare utför arbete ensam skall beaktas.

Vad som sägs i denna paragraf om redaren skall gälla även annan arbetsgivare ät den som utför fartygsarbete.

3 § Befälhavaren skall särskilt se till att ingen minderårig anlitas till
fartygsarbete på ett sätt som medför risk för olycksfall eller för överan­
strängning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller
utveckling.

Med minderårig avses i denna lag den som inte har fyllt 18 år.


10


 


4 §   Redaren skall se till att de som utför fartygsarbete fär god kännedom     Prop. 1987/88:3
om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och att de upplyses om de

risker som kan vara förbundna med arbetet. Redaren skall förvissa sig om att arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad de har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Redaren skall även i övrigt ta hänsyn till en arbetstagares särskilda förutsättningar för arbetet.

Vad som sägs i första stycket om redaren gäller även annan arbetsgivare åt den som utför fartygsarbete.

När fartygsarbete skall utföras med användande av personlig skyddsut-mstning, svarar redaren för att lämplig sådan utrustning tillhandahålls, om inte någon annan arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren är anställd, har åtagit sig detta ansvar.

5   § Redaren och andra arbetsgivare som samtidigt driver verksamhet pä samma fartyg skall samråda och gemensamt verka för att åstadkomma fillfredsställande skyddsförhållanden på fartyget.

6   § Redaren är ansvarig för samordning av ätgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på ett fartyg som är gemensamt arbetsställe för flera arbets­givares anställda.

Om ett fartyg har tagits in på ett varv i Sverige, vilar ansvaret i stället pä den arbetsgivare som svarar för varvsdriften. Om det finns särskilda skäl, får den myndighet'som regeringen bestämmer medge att ansvaret överlåts på redaren.

I fråga om ett fartyg i svensk hamn vilar ansvaret för sädan samordning av skyddsåtgärder som påkallas av att fartyget är under lastning eller lossning på den arbetsgivare som är ansvarig för detta arbete. Ansvaret kan överlåtas till redaren.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att skyddsåtgärder­na på fartyget samordnas. Övriga arbetsgivare och de som arbetar pä fartyget eller annars för fartygets räkning skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte.

7   § Befälhavaren skall se till att kost och vatten i tillräcklig mängd och av fullgod beskaffenhet medförs på fartyget. Han skall även ha uppsikt över bostads- och hälsovårdsförhållandena ombord.

8   § De som utför fartygsarbete skall medverka till att åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. De skall följa givna föreskrifter samt använ­da de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

9   § Om en arbetstagare finner att ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast undertätta en ansvarig arbetsledare eller ett skyddsombud. Arbetstagaren är fri frän ersättnings­skyldighet för skada till följd av att han underlåter att utföra arbete i avvaktan på besked om det skall fortsättas.


11


 


10 §   Vad som sägs i detta kapitel skall iakttas i tillämpliga delar även när     Prop. 1987/88:3
en arbetsgivare utför arbete själv. Detsamma gäller när någon ensam eller

när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha någon arbetstagare anställd.

11    § Den som för användning pä fartyg tillverkar, importerar, överlåter eller uppläter en maskin, ett redskap, en skyddsutrustning eller någon annan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering, användning och skötsel skall följa med vid av­lämnandet. Anordningen skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

12    § Den som för användning på fartyg tillverkar, importerar eller över­låter ett ämne som vid sådan användning kan föranleda ohälsa eller olycks­fall skall vidta de ätgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnets användning innebär risk frän skyddssynpunkt. När ämnet avläm­nas för att tas i bruk skall de anvisningar följa med som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, som det förvaras i, skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

13    § Den som installerar en anordning som avses i 11 § på ett fartyg skall se till att behövliga skyddsanordningar sätts upp och att i övrigt behövliga skyddsåtgärder blir vidtagna.

14    § Bestämmelserna i detta kapitel gäller utom i fråga om 9§ inte utländska fartyg i vidare män än regeringen föreskriver det.

8 kap. Bémyndiganden att meddela föreskrifter om arbetsmiljön

1   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmän­na skyldigheter i fråga om arbetsmiljön.

2   § Om det i fräga om fartygsarbete behövs från skyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva

1.   att en arbetsprocess eller en arbetsmetod får användas endast efter
tillständ,

2.  att en anordning som avses i 7 kap. 11 § endast efter godkännande får användas eller avlämnas för att tas i bruk, varvid särskilda villkor får uppställas som förutsättning för godkännandet,

3.  att ett ämne som avses i 7 kap. 12 § fär användas endast efter godkän­nande eller under iakttagande av särskilda villkor.

Ett tillständ eller ett godkännande kan förenas med villkor för använd­
ningen.
I anslutning till ett godkännande som avses i första stycket 2 får faststäl-
12


 


las krav på att monterings- och bruksanvisning skall följa med när en     Prop. 1987/88:3 anordning avlämnas för att tas i bruk.

Åven utan samband med en föreskrift enligt första stycket får i den ordning som anges där föreskrivas om kontroll, provning och fortlöpande tillsyn vid användning av en anordning som avses där samt om undersök­ning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­
skriva

1.    att en anordning som avses i 7 kap. 11 § skall ha en skylt eller annan märkning, som upptar tillverkarens namn eller någon annan uppgift om anordningen,

2.    att ett ämne som avses i 7 kap. 12 § eller en förpackning, ett kärl eller liknande, som ämnet förvaras i, skall vara märkt vid användningen,

3.    att en förteckning skall föras över dessa anordningar eller ämnen.

I samma ordning får meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag av anordning som avses i 7 kap. 11 §.

4   § Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud att i fartygsarbete använda en arbetsprocess, en arbetsmetod, en anordning som avses i 7 kap. 11 § eller ett ämne som avses i 7 kap. 12 §.

5   § Omett visst slag av fartygsarbete innebär risk för ohälsa eller olycks­fall, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer före­skriva om skyldighet att föranstalta om läkamndersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift får också meddelas om förbud att till arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett någon sjuklighet eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för en sädan risk.

6   § Om ett visst slag av fartygsarbete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare, fär regeringen eller den myndighet som regering­en bestämmer föreskriva förbud mot att arbetet utförs av arbetstagare som tillhör en sädan grupp eller föreskriva att särskilda villkor skall gälla när arbetet utförs av sädana arbetstagare.

Om ett visst slag av fartygsarbete medför påtaglig risk för minderåriga arbetstagare, säsom olycksfall, överansträngning eller nägon annan skadlig inverkan på deras hälsa eller utveckling, får i samma ordning föreskrivas förbud mot eller villkor för att minderåriga anlitas till ett sådant arbete.

7   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att redare, andra arbetsgivare eller andra som avses i 7 kap. 10 § skall göra anmälan eller lämna uppgifter till myndighet eller förvara hand­lingar som har betydelse frän skyddssynpunkt.

8   §    Regeringen fär föreskriva skyldighet för läkare att göra anmälan till

myndighet om sjukdom som han fär kännedom om i sin verksamhet och      13

som kan ha samband med fartygsarbete.


 


9 kap. Skyddsverksamhet                                                Prop. 1987/88:3

1 § Redaren och de ombordanställda skall bedriva en skyddsverksamhet
som är organiserad på lämpligt sätt.

Om nägon annan än redaren är arbetsgivare för ombordanställda, skall även den arbetsgivaren delta i skyddsverksamheten, om det lämpligen kan ske.

2 § Pä ett fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses
ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på andra
fartyg, om det behövs. Ersättare bör utses för vaije skyddsombud.

Skyddsombud utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltar inte befälhavaren, maskinchefen eller sädan ledamot av skyddskom­mitté som har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket kan, om förhållandena kräver det, medge att ett eller flera skyddsombud utses gemensamt för flera fartyg som har samma redare. Ett sädant skyddsombud utses enligt samma grunder som ett annat skyddsom­bud eller av företrädare för de ombordanställda pä fartygen.

3   § Om fler än ett skyddsombud har utsetts på ett fartyg eller gemensamt för flera fartyg, skall ett av ombuden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

4   § Skyddsombudet företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhällanden. Ombudet skall inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall. Ombudet skall i detta syfte delta vid planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller använd­ning där av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt vid planering av andra ätgärder av betydelse för säkerheten i arbetet. Ombudet skall vidare övervaka att fartyget är vederbörligen bemannat.

Skyddsombudet skall försöka vinna arbetstagarnas medverkan i skydds­arbetet.

Redaren och i förekommande fall andra arbetsgivare samt de ombordan­ställda svarar gemensamt för att skyddsombudet får behövlig utbildnirig.

5   § Skyddsombudet har rätt att fullgöra sina uppgifter under arbetstid med bibehållna anställningsförmåner. Ombudet skall ges tillfälle att om­bord disponera en lämplig lokal eller något annat utrymme som behövs för uppdraget.

6   § Redaren skall underrätta skyddsombudet om förändringar av bety­delse för skyddsförhållandena på fartyget.

Skyddsombudet har rätt att ta del av de handlingar och få de upplysning­ar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

Vid tillsyn enligt denna lag skall tillsynsmyndigheten tillställa skyddsom­budet kopia av de skriftliga meddelanden som gäller fartyget i skyddsfrå­gor, om inte meddelandets innehåll framgår av fartygets tillsynsbok.


14


 


7 §   Om visst fartygsarbete innebär omedelbar och allvarlig fara för nä-     Prop. 1987/88:3
gon ombordvarandes liv eller hälsa och rättelse inte genast kan uppnås

genom hänvändelse till befälhavaren, får skyddsombudet bestämma att arbetet skall avbrytas.

Om det behövs från skyddssynpunkt och rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse till befälhavaren, fär skyddsombudet avbryta arbete som en arbetstagare utför ensam.

Om skyddsombudet finner att ett förbud enligt 11 kap. 1 § överträds, får han avbryta arbete som avses med förbudet eller som behövs för att fartyget skall kunna påbörja eller fortsätta en förbjuden resa.

8 § Ett beslut av ett skyddsombud enligt 7 § gäller i fråga om ett fartyg
som är förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn till dess sjöfartsverket
har tagit ställning i saken.

I andra fall eller då det är fräga om räddningstjänst gäller skyddsombu­dets beslut till dess befälhavaren har tagit ställning. Befälhavaren fär beordra arbete mot skyddsombudets beslut endast om han finner att beslu­tet är ogrundat eller att arbetet är nödvändigt för att undanröja eller förebygga en fara som han bedömer vara större än den risk som har föranlett skyddsombudets beslut. Innan befälhavaren beordrar arbete i strid mot skyddsombudets beslut, skall han höra skyddskommittén, om det finns en sädan ombord enligt 10 § första stycket och det inte föreligger . tvingande hinder.

9 §    För skada till följd av en åtgärd som avses i 7 § är skyddsombudet fri  .
från ersäUningsskyldighet.

10 §   Pä ett fartyg vars besättning normalt uppgär till minst tolv personer
skall det finnas en skyddskommitté, sammansatt av företrädare för redaren
och de ombordanställda. En skyddskommitté skall tillsättas även på ett    -
annat fartyg, om de ombordanställda begär det.

I skyddskommittén kan det ingå företrädare även för andra arbetsgivare än redaren. De ledamöter av kommittén som inte företräder redaren eller någon annan arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådana ledamöter deltar inte befälhavaren, maskinchefen eller ledamot av kom­mittén som före valet har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket kan, om förhållandena kräver det, medge att en skydds­kommitté utses gemensamt för flera fartyg som har samma redare. En sådan gemensam skyddskommitté utses enligt samma grunder som andra skyddskommittéer.

11 § Skyddskommittén skall planera och övervaka skyddsarbetet på far­
tyget. Den skall noga följa utvecklingen i frägor som rör skyddet mot
ohälsa och olycksfall, verka för tillfredsställande skyddsförhållanden i
fartygsarbetet och övervaka att fartyget är vederböriigen bemannat.
Skyddskommittén skall behandla frägor om de ombordanställdas häl­
sovård och om planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar,
arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller användning där av
          15


 


ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt vidare andra åtgär-     Prop. 1987/88:3 der av större betydelse för säkerheten i arbetet och frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

12 §    Ett skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina uppgifter.

Den som har utsetts till skyddsombud får inte ges försämrade arbetsför­hållanden eller anställningsvillkor med anledning av sitt uppdrag. När uppdraget upphör skall den som har haft det vara tillförsäkrad arbetsför­hållanden och anställningsvillkor som överensstämmer med eller är likvär­diga med dem som skulle ha rått om han inte hade haft uppdraget.

13 § Den som bryter mot 12 § skall ersätta därav uppkommen skada. Vid
bedömande om och i vad män skada har uppstått skall hänsyn tas även till
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det är skäligt
med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter, kan skadestån­
det sättas ned eller helt falla bort.

Är flera ansvariga för en skada, skall skadeständsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

14 § En avtalsuppsägning eller en annan sädan rättshandling som sker i
strid mot vad som sägs i 12 § är ogilfig.

Om ett skyddsombud gör gällande att han med anledning av uppdraget att vara skyddsombud har blivit uppsagd från sin anställning eller har fått sina arbetsförhållanden eller anställningsvillkor försämrade, har han rätt att stå kvar i sin befattning under oförändrade arbetsförhållanden och anställningsvillkor till dess frågan har prövats slutligt. Pä yrkande av redaren får dock domstol förordna att vad som har sagts nu inte skall gälla.

Om ett skyddsombud efter det att anställningen upphört har väckt talan om att anställningsförhållandet skall bestå på grund av att uppsägningen är ogiltig enligt första stycket, fär domstol pä yrkande förordna att skyddsom­budet skall fä återgå i arbetet för tiden till dess ett beslut eller en dom i frågan vunnit laga kraft. För den tid förordnandet gäller har skyddsombu­det rätt till de anställningsvillkor som är förenade med hans tidigare befatt­ning.     '

Vad som sägs i denna paragraf om rätt att stä kvar i befattning eller återgå i arbetet utesluter inte tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen (1973:282).

15 § Den som vill fordra skadestånd enligt 13 § eller väcka talan som
avses i 14 § skall underrätta motparten om detta inom ett är och sex
månader från avslutandel av den åtgärd som anspråket grundas pä. Har
inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektiv­
avtal, skall talan väckas inom sex mänader efter det att förhandlingen
avslutades. I annat fall skall talan väckas inom två år frän avslutandet av
den åtgärd som anspråket grundas på.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om anspråk på anställnings­
förmåner enligt 5 §.
                                                                          16


 


Iakttas inte vad som föreskrivs i första eller andra stycket, är rätten till     Prop. 1987/88:3 talan föriorad.

16   § Mäl om tillämpningen av 12—14 §§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I fräga om talan mot arbetstagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegäng i allmänhet.

17   § Iförhållande till redaren eller annan arbetsgivare skall 4-9 och 12-16 §§ bölja tillämpas när de som har utsett skyddsombudet har underrättat redaren eller arbetsgivaren eller befälhavaren om valet.

18   § Vad som sägs i 5 och 12-17 §§ skall tillämpas också på ledamöterna av en skyddskommitté.

19   § Beträffande ett skyddsombud och sädan ledamot av en skyddskom­mitté som har utsetts av de ombordanställda skall lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen tillämpas som om han vore facklig förtroendeman utsedd av den lokala arbetstagarorganisation han tillhör. Detta gäller dock inte i den mån hans rättigheter enligt detta kapitel därigenom skulle inskränkas.

20   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifter om anteckning av beslut, enligt 7 och 8 §§ samt om undertättelser om sådant beslut.

21   § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte utländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver det.

10 kap. Tillsyn

Tillsynsmyndigheter

1 §   Tillsyn av fartyg och deras utmstning och drift enligt denna lag och
enligt föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen utövas av sjöfartsverket,   .
om något annat inte anges i lagen.

I frägor som avser arbetsmiljön skall tillsynen utövas i samverkan med arbetarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser om tillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedels­lagen (1971:511).

2   §   Tillsyn av fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används för annat ändamäl än att i allmän trafik befordra passagerare eller gods utövas av den myndighet som förvaltar fartyget, om regeringen inte . föreskriver nägot annat. Myndigheten skall samräda med sjöfartsverket.

3   § Regeringen får besluta aft en svensk utlandsmyndighet skall utöva tillsyn utanför Sverige. Regeringen fär vidare föreskriva att tillsynen av vissa slag av fartyg, viss utrustning eller vissa förhållanden ombord skall

utövas av en särskilt förordnad tillsynsmyndighet.                                  17

2    Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 3


4 §    Sjöfartsverket och svenska utlandsmyndigheter som har förordnats     Prop. 1987/88:3
att utöva tillsyn av fartyg får uppdra ät

1.    svenska sakkunniga att verkställa tillsynsförrättningar utanför Sveri­ge,

2.    svenska eller utländska sakkunniga att biträda vid sådana förrättning­ar.

Ersättning åt sakkunniga som avses i denna paragraf betalas av redaren.

Tillsynsförrättningar

5 § Tillsynen av fartyg och deras utmstning och drift utövas vid tillsyns­
förrättningar. Sädana förrättningar utförs som besiktningar eller som in­
spektioner.

Besiktningar företas planmässigt. När det finns särskild anledning till det, kan en besiktning företas även utom planen.

Besiktningar skall företas främst

för att undersöka om ett fartyg är sjövärdigt,

för att undersöka om det är lämpligt att användas som passagerarfartyg, och

för att bestämma dess minsta tillåtna fribord.

Inspektioner företas när en tillsynsmyndighet finner det motiverat.

6 § Ett fartyg som byggs för en svensk beställare skall besiktigas innan
det används till sjöfart för undersökning om det är sjövärdigt.

Har ett utländskt fartyg blivit svenskt, skall besiktning beträffande sjövärdigheten äga mm, om inte tillsynsmyndigheten finner det obehövligt med hänsyn till fartygets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller passagerarfartyg, oavsett dräk­tighet, och andra fartyg med en bmttodräktighet av minst 20.

7   § Ett fartyg som har besiktigats enligt 6§ skall besiktigas särskilt, om det har genomgått nägon större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller har lidit skada som kan inverka menligt på sjövärdigheten.

8   § Vid en inspektion skall, om förhållandena inte föranleder annat, undersökas

om arbetsmiljön är tillfredsställande, om fartyget är behörigen lastat eller barlastat, om fartyget är bemannat på betryggande sätt, och om fartyget i övrigt är i behörigt skick.

9 § Tillsyn av utländska fartyg sker genom inspekfion. När det gäller
förhållanden som omfattas av certifikat, skall inspektionen begränsas till
granskning av fartygets certifikat eller motsvarande handlingar enligt 1
kap. 8 §, om det inte finns gmndad anledning att anta att fartyget eller dess
utrustning avviker från uppgifterna i certifikaten eller handlingarna i något
väsentligt avseende.

På framställning av en myndighet i en främmande stat får dock sjöfarts-  18


 


verket besluta om en annan tillsynsförrättning än inspektion för ett fartyg     Prop. 1987/88:3 som hör hemma i den främmande staten och, om så erfordras, utfärda ett certifikat eller en annan handling som avses i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.

10 § Den som verkställer en fillsynsförrättning eller biträder vid en sådan
förrättning skall lämnas tillträde till fartyget. Han får där göra de undersök­
ningar och ta de prov som han behöver och ta del av de handlingar rörande
fartyget som finns ombord. För uttagna prov lämnas inte någon ersättning.

Vid förrättningarna skall såvitt möjligt undvikas att fartyget fördröjs eller att någon annan olägenhet uppkommer.

11 § Polismyndigheter, tullmyndigheter, miljö- och hälsoskyddsnämnder
samt läkare är skyldiga att lämna tillsynsmyndigheterna det biträde och de
upplysningar som de behöver för att utöva tillsyn enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen.

När en tullmyndighet på begäran enligt första stycket medverkar vid tillsyn enligt denna lag, har tjänstemän vid tullverkets kustbevakning de befogenheter att vidta ätgärder som anges i 2 och 4 §§ lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning. Därvid gäller föreskrifter­na i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag.

Skyldigheter för redare m.fl.

12 § Ett fartygs redare och ägare ansvarar för att fartyget undergår
fillsyn enligt denna lag och enligt föreskrifter som meddelas med stöd av
lagen.

Redaren samt befälhavaren och övrigt befäl ombord skall lämna tillsyns­myndigheten det bistånd den behöver vid tillsynsförrättningar och lämna vaije upplysning som den begär vid sådana förrättningar.

13 § Pä anmodan av sjöfartsverket eller av annan fillsynsmyndighet som
regeringen bestämmer är redaren skyldig att låta undersöka ämnen och
material som används på fartyget eller ingär i dess last och att tillhandahäl­
la prov för sädan undersökning. Samma skyldighet gäller i fräga om maski­
ner, redskap eller andra tekniska anordningar på fartyget.

I fråga om ämnen och material, vars inlastning är förestående men som ännu inte har kommit under redarens vård, har lastägaren den skyldighet som åvilar redaren enligt första stycket.

En undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av den som har ålagts att föranstalta om undersökningen eller att tillhandahålla prov för undersökningen, om inte myndigheten beslutar att kostnaden helt eller delvis skall ersättas av statsmedel.

Om någon underlåter att följa en anmodan enligt denna paragraf eller
inte kan underrättas om ett beslut med en sådan anmodan utan dröjsmål
som äventyrar syftet med beslutet, fär tillsynsmyndigheten låta verkställa
åtgärderna pä hans bekostnad. Detsamma gäller även i andra fall när ett
         19


 


beslut har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas     Prop. 1987/88:3 bli vidtagen av den som avses med beslutet. En anmodan enligt denna paragraf fär förenas med vite.

14 §   Den som använder en viss produkt vid fartygsarbete eller som har uppdragit åt någon annan att utföra ett visst fartygsarbete är skyldig att på anmodan av en tillsynsmyndighet lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet. En anmodan enligt denna paragraf får förenas med vite.

Ritningar

15 § Om ett fartyg byggs eller byggs om för svensk räkning och fartyget
enligt denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen skall
undergå besiktning, skall ritningar till fartyget ges in till sjöfartsverket i god
tid innan det arbete påbörjas som ritningarna avser. I trängande fallfär
ritningarna sändas in snarast därefter.

Ritningar till ett utländskt fartyg som har blivit svenskt och därför skall undergå besiktning i fräga om sjövärdigheten skall ges in till sjöfartsverket såsnart det kan ske.

16    § Ett fartygs redare eller beställare skall se till att ritningar som avses i 15 § ges in till sjöfartsverket inom den tid som anges där.

17    § Pä begäran av en beställare, redare eller skeppsbyggare skall sjö­fartsverket granska ritningar som avses i 15§ och avge det yttrande som granskningen ger anledning till med hänsyn till bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.

Ritningar till maskineri, utrustning eller särskilda anordningar ombord skall granskas även på framställning av en tillverkare.

Tillsynsbok

W § Ett svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och ett annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skall ha en tillsynsbok. När en tillsynsförrättning har utförts, skaH förtättningsmannen i fillsyns-boken anteckna förrättningen, anmärkningar som har framkommit vid förrättningen och åtgärder som har vidtagits med anledning av anmärk­ningarna. Förrättningsmannen skall även underrätta tillsynsmyndigheten och fartygets redare om det som har antecknats i tillsynsboken.

19 § Befälhavaren skall setill att fartygets tillsynsbok och de certifikat
som har utfärdats för fartyget enligt denna lag eller föreskrifter som har
utfärdats med stöd av lagen finns ombord och hålls tillgängliga vid tillsyns­
förrättningar.
                                                                                  20


 


Ingen fär förvägras att ta del av innehållet i tillsynsboken, om han     Prop. 1987/88:3 ■ behöver det för att kunna ta till vara sin rätt.

Bémyndiganden

20   § Undersökningar av fartyg och utmstning som företagits av de klas-sificeringssällskap som anges i 1 kap. 6§ första stycket fär godtas som tillsynsförrättningar, verkställda av svensk myndighet, om det mellan sta­ten och sällskapet har träffats avtal om tillsyn av svenska fartyg. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket får föreskriva eller för särskilda fall besluta att undersökningar som bara avser utrustning till fartyg och personlig skyddsutmstning och som företagits av sakkunniga får godtas som tillsynsförtättningar verkställda av en tillsyns- , myndighet.

21   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om fillsynsförrättningar och om tillsyns­böcker.

22   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter till staten för tillsyn av fartyg. Detsamma gäller avgifter för provning och granskning av material och utrustning samt för granskning av ritningar till fartyg.

23   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller myndig­heten får ocksä föreskriva eller i särskilda fall medge undantag frän skyl­digheten att ge in ritningar fill vissa typer av fartyg och till fartyg som innehar klass i ett klassificeringssällskap.

11 kap. Inskränkningar i rätten att använda fartyg

Förbud

1 § Ett fartygs resa får förbjudas tills rättelse har skett, om det finris skälig anledning att anta

att fartyget inte är sjövärdigt för resa i den avsedda farten,

att det i nägot väsentligt avseende har brister i fråga om skyddet mot ohälsa eller olycksfall,

att det inte är lastat eller barlastat på ett betryggande sätt,

att det medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller

att det inte är bemannat pä ett betryggande sätt för den avsedda resan.

Om det är fråga endast om brister i anordningar för arbetet eller i arbetsredskap, får i stället användningen av anordningarna eller redskapen förbjudas tills rättelse har skett.

Om det finns skälig anledning att anta att användningen av en viss lokal,
arbetsprocess eller arbetsmetod eller av ett visst ämne innebär risk för
      21


 


ohälsa eller olycksfall, får denna användning förbjudas fills rättelse har     Prop. 1987/88:3 skeu.

Ett fartygs resa får också förbjudas, om fartyget inte hälls tillgängligt för fillsynsförrättning eller om fartyget saknar ett certifikat eller en motsvaran­de handling som fartyget skall ha enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 1 kap. 7 eller 8 §.

2 § Ett beslut enligt 1 § meddelas av sjöfartsverket eller av annan myn­
dighet som regeringen föreskriver.

Beslutet skall innehålla uppgifter om skälen för förbudet och om de
åtgärder som skall vidtas för rättelse.
        '

3 § Den myndighet som har förbjudit ett fartygs resa skall, om fartyget
befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, genast anmäla beslutet fill pohs-,
tull- och lotsmyndigheterna.

Polismyndigheten skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra att förbudet överträds.

Lotsmyndigheten skall inställa de förrättningar för fartygets resa som ankommer pä den.

Om fartyget stär under tullkontroll, får tullmyndigheten inte tillåta det att avgå. Tullmyndigheten fär ocksä fillfälligl ta hand om fartygets nationa­litetshandling, när det behövs för att hindra fartygets avgång.

Om förbudet gäller ett svenskt fartyg som befinner sig utomlands, är befälhavaren skyldig att på begäran av en svensk utlandsmyndighet lämna den för fartyget gällande nationalitetshandlingen till myndigheten.

4 § För att säkerställa ett förbud enligt 1 § andra eller tredje stycket får
den myndighet som har meddelat beslutet även besluta om försegling eller
annan avstängning av anordningar eller utrymmen som är bristfälliga. Ett
sådant beslut verkställs genom myndighetens försorg.

Förelägganden

5 § Om det föreligger en brist som avses i 1 § men det inte finns tillräckli­ga skäl att meddela ett förbud, får en myndighet som enligt 2 § får meddela ett förbud i stället förelägga fartygets redare eller ägare att avhjälpa bristen inom viss tid.

Gentemot den som har skyddsansvar enligt 7 kap. 2—13 §§ får en myn­dighet som avses i 2 § meddela föreläggande som behövs för att bestäm­melserna i 6 och 7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. skall efterlevas.

Om den som har fått ett föreläggande inte följer det eller om han inte kan
underrättas om föreläggandet utan sädant dröjsmål som äventyrar syftet
med det, får myndigheten låta verkställa åtgärden på hans bekostnad.
Detsamma gäller även i andra fall när ett föreläggande har meddelats, om
omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas bli vidtagen av den som
avses med föreläggandet.
                                                                  22


 


Vite                                                                            Prop. 1987/88:3

6 §    I ett beslut om förbud eller föreläggande enligt detta kapitel får vite sättas ut.

12 kap. Ansvarsbestämmelser

Påföljder

1 §   Till böter eller fängelse i högst ett år döms

1.   den som uppsäfiigen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift eller
ett villkor som har meddelats med stöd av 8 kap. 2 eller 4 §,

2.    den som uppsätligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud enligt 11 kap. 1 § mot ett fartygs resa eller mot användning av en anordning för arbetet eller annat som nämns i andra eller tredje stycket av nämnda paragraf,

3.    den som uppsätligen eller av oaktsamhet bryter mot ett föreläggande som har meddelats med stöd av 11 kap. 5 §.

Om ett förbud eller föreläggande som avses i första stycket 2 eller 3 är förenat med vite, skall den som bryter mot det inte dömas till ansvar.

2 §   Till böter eller fängelse i högst sex månader döms

1.   den som uppsätligen lämnar oriktiga uppgifter för att fä ett certifikat
som utfärdas enligt denna lag eller enligt en föreskrift med stöd av 1 kap.
7 § eller för att fä giltighetstiden för ett sädant certifikat förlängd,

2.    redare och befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet använ­der ett fartyg till sjöfart utan att ha certifikat eller motsvarande handling som skall ha utfärdats för fartyget eller dess utrustning enligt denna lag eller enligt vad som har föreskrivits med stöd av 1 kap. 7 eller 8 §,

3.    redare och befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använ­der ett fartyg eller dess utmstning i strid mot nägon bestämmelse i ett certifikat eller en motsvarande handling som avses i 2,

4.    redare och befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet använ­der ett fartyg till sjöfart utan att det är försett med föreskrivna fribordsmär­ken,

5.    redare och befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet underlå­ter att göra vad som skäligen kan fordras för att förhindra att den som ingår i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen utan till­stånd anställs av någon annan än redaren eller ägaren,

6.    en befälhavare som uppsäfiigen eller av grov oaktsamhet framför ett fartyg i strid mot vad som gäller i fräga om minimibesättning eller beman­ningsföreskrifter,

7.    redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underläter att göra vad som skäligen kan fordras för att förhindra att fartyget framförs i strid mot vad som gäller i fräga om minimibesättning eller bemanningsföreskrif­ter,

8.    redare eller ägare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att se till att fartyget undergår tillsyn enligt denna lag eller en föreskrift som

har meddelats med stöd av lagen, och                                                 23


 


9. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underläter att anlita lots, när     Prop. 1987/88:3 han är skyldig att göra det pä grund av en särskild föreskrift.

3 §   Till böter döms

1.    befälhavare och maskinchef som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad han enligt 5 kap. 2 § andra stycket och 3 § andra stycket ålagts att göra innan en resa påbörjas,

2.    befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet underläter att se till att nytillträdande ombordanställda fär kännedom om fartyget, gmndlägr gande säkerhetsbestämmelser eller åtgärder vid sjöolycka enligt 5 kap. 2§ tredje stycket,      ;' ,

3.    befälhavare som av oaktsamhet framför ett fartyg i strid med vad som gäller i fråga om minimibesättning eller bemanningsföreskrifter, om inte förseelsen är ringa,

4.    redare som av oaktsamhet underlåter att göra vad som skäligen kan fordras av honom för att förhindra att fartyget framförs i strid mot vad som gäller i fråga om minimibesättning eller bemanningsföreskrifter, om inte förseelsen är ringa,

5.    den som uppsätligen eller av oaktsamhet Qänstgör på ett fartyg som befälhavare, maskinchef eller ansvarig för vakt utan att inneha den behö­righet som är föreskriven i minimibesättningsbeslutet eller i bemanningsfö­reskrifterna, dock inte om han har uppehållit befattningen på grund av ett plötsligt sjukdomsfall eller en annan liknande händelse,

6.    befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar sina skyldigheter beträffande kost och vatten samt bostads- och hälsovårdsför-hällanden enligt 7 kap. 7 §,

7.    den sorri uppsätligen eller av oaktsamhet utan gilfigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur funktion,

8.    den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 3 eller 5-7 §§,

9.    befälhavare som uppsåtligen beordrar arbete i strid mot ett beslut av ett skyddsombud enligt 9 kap. 7§ utan att något sådant skäl som anges i 9 kap. 8§ föreligger, pm därmed intresset av att skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning uppenbart åsidosätts,

10.   den som uppsäfiigen eller av oaktsamhet försummar sina skyldighe­
ter beträffande ritningar till ett fartyg enligt 10 kap. 16 § eller tillsynsbok
och certifikat enligt 10 kap. 19 §,    .

11.   den som i andra fall än som sägs i 2 § 1 uppsätligen eller av oaktsam­
het lämnar oriktiga uppgifter till en tillsynsmyndighet vid fullgörande av
skyldighet enligt 10 kap. 12 § andra stycket eller 14 § eller annars i fråga om
en åtgärd som har ålagts av myndigheten, och

12.   den som uppsätligen eller av oaktsamhet försummar att fullgöra
anmälningsskyldighet som har ålagts honom med stöd av 13 kap. 5 §.

4   §   Bestämmelser om ansvar för den som överträder vad som sägs om tystnadsplikt i 13 kap. 9 § finns i 20 kap. 3 § brottsbalken.

5   §    Ingen får dömas till ansvar enligt denna lag, om gärningen är belagd     24 med strängare straff i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).


 


Förverkande                                                                                   Prop. 1987/88:3

6 §    Har vid ett brott som avses i detta kapitel en anordning eller ett ämne använts i strid mot ett förbud enligt 8 kap. 4§ eller 11 kap. 1 § andra och tredje styckena, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Behörig domstol

7 § Mäl om ansvar och förverkande enligt denna lag eller enligt föreskrif­ter som har meddelats med stöd av lagen handläggs av domstol som är behörig enligt bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

13 kap. övriga bestämmelser

Beslut

1 § Ett beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om det inte före­skrivs något annal i beslutet eller den domstol eller myndighet som skall pröva en underställning eller ett överklagande förordnar annat.

Underställning och överklagande

2 § Har elt beslut om förbud enligt 11 kap. 1 § meddelats av en annan
myndighet än sjöfartsverket, skall del genast underställas verkel.

Elt beslut som skall underställas sjöfartsverket får inte överklagas. Delsamma gäller etl beslul som har meddelats inom sjöfartsverket och som, enligl vad regeringen föreskriver, skall underställas nägon inom verket.

3 § Etl beslul enligt denna lag som inte skall underställas nägon får
överklagas

1.    hos sjöfartsverket, om beslutet har meddelats av en myndighet som inle är central förvaltningsmyndighet,

2.    hos regeringen, om beslutet avser ett fartygs bemanning eller etl medgivande enligt 5 kap. 12 § andra stycket och har meddelats av en central förvaltningsmyndighet,

3.    hos kammarrätten i andra fall än som avses i 1 och 2.

Elt provisoriskt beslul om minimibesättning får inle överklagas.

4 § För all la lill vara arbetstagarnas intresse får ell beslul enligl denna
lag överklagas av ett huvudskyddsombud eller, om elt sådant ombud inte
finns, av etl annal skyddsombud. Även en arbetstagarorganisation får

överklaga etl beslut i den mån saken rör medlemmarnas intresse.                     25


 


Bémyndiganden m. m.                                                     Prop. 1987/88:3

5 § Bestämmelser om befälhavarens skyldighet all anmäla vissa händel­
ser ombord till sjöfartsverket finns i sjölagen (1891:35 s. 1).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär föreskri­va skyldighet för redare och befälhavare all anmäla

1.   inträffade olycksfall eller olyckslillbud eller sjukdomsfall ulöver vad
som anges i sjölagen,

2.   uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har belydelse för ell
fartygs sjövärdighet.

6   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela föreskrifter om skyldighet all anlita lots och om lotsavgift.

7   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär be­träffande fiskefartyg och andra fartyg som är av särskild beskaffenhei meddela särskilda föreskrifter i de avseenden som lagen omfallar och i enskilda fall medge undantag från lagens bestämmelser.

8   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse frän bestämmel­serna i 6—9 kap. i denna lag.

Sekretess

9 § Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté får inle obehörigen röja eller ulnylQa vad han under uppdraget eller i sin Qänsl har fält vela om yrkeshemligheter eller arbetsförfaranden eller i övrigt om enskildas ekono­miska eller personliga förhällanden eller förhällanden av betydelse för rikels säkerhet.

I del allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) i slället för vad som sägs i första stycket. I fräga om den som är skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté pä fartyg i det allmännas verksamhel tillämpas 14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988, då lagen (1965:719) om säkerhe­ten pä fartyg skall upphöra alt gälla.

Bestämmelserna om preskription i 9 kap. 15 § i den nya lagen tillämpas endasl om den åtgärd som anspråket grundas på har företagits efter ikraft­trädandet. I annal fall tillämpas bestämmelserna om preskription i 3 kap. 11 § sjätte stycket i den gamla lagen.

Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligl äldre bestämmelser.

En föreskrift som har meddelats med stöd av den gamla lagen och som
gäller vid ikraflträdandel skall fortfarande gälla och vid tillämpning av den
nya lagen anses ha meddelats enligl denna. I fräga om påföljd för överträ­
delse av en föreskrift som har meddelats med stöd av den gamla lagen
      26


 


gäller dock alltid äldre bestämmelser, om dessa leder till lindrigare påföljd     Prop. 1987/88:3 eller frihet frän påföljd.

Om det i en lag eller i en författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskrif­ten.


27


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970:105)

Härigenom föreskrivs i fräga om sjöarbelslidslagen (1970:105) dels att 3 och 17 §§ skall ha följande lydelse, dels all del i lagen skall införas en ny paragraf, 21 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 §'

I denna lag försläs med

sjöman: den som utför skeppsljänst för vilken lagen gäller,

ekonomipersonal: personal som är anställd för besättningens eller passa­gerarnas förplägning eller uppassning, för andra sysslor som har Samband med sädant arbete eller för expedifionsgöromäl eller annan liknande tjänst­göring,

dagman: sjöman vars skeppsljänst ej är indelad i vakter och som ej tillhör radio- eller ekonomipersonalen,

passagerarfartyg: fartyg som har passagerarfartygscertifikat,

dygn: liden från klockan O lill klockan 24,

vecka: en fast period av sju på varandra följande dygn,

oavbruten gäng: färdsätt som kännetecknas av alt fartyget ej anlöper hamn eller annars kommer i beröring med land under längre tid än 2 timmar vid något tillfälle,

lokalfart: resa till eller frän svensk hamn med fartyg, vars bmtlodräklig-het understiger 500, vilken under vanliga förhållanden ej kräver mer än 12 limmars oavbruten gång,

närfarl: fart, dock ej lokalfarl, inom Sveriges sjöterritorium eller annars i Östersjön eller med denna i sjöfarlsförbindelse varande farvatten innanför linjen Trondheimsfjorden—Shetlands nordpynt, därifrån väsleml till 11° västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48° nordlig latitud och därifrån österut längs denna latitud lill Brest,

oceanfart: fart bortom den för närfart angivna linjen.

Fartyg anses under resa hela tiden användas i den vidsträcktaste fart som resan omfattar. Hänsyn tages dock ej till sådan oförutsedd utsträck­ning av resan som föranledes av storm, sjöskada eller annan nödsituation.

Förordnande enligt / kap. 11 §      Förordnande enligt I kap. 8§
tredje stycket lagen (1965:719) om
andra meningen fartygssäkerhets-
säkerheten på fartyg gäller även vid
lagen (1987:000) gäller även vid till­
tillämpningen av sjöarbetstidslagen
lämpningen av sjöarbelslidslagen i
i den mån förordnandet har bety-
den män förordnandet har belydel-
delse för tillämpningen.
                              se för tillämpningen.

Vid beräkningen av arbetsfid undantages, utom i fall som avses i 8 §, dels målfidsrasl, dels annat uppehåll i skeppsljänslen, om sjömannen enligl förmans besked får avlägsna sig från arbetsplatsen under uppehållet och della varar minsl 1 timme.

Senaste lydelse 1982:257.                                                                                 28


 


Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse                               Prop. 1987/88:3

17                                                                                           §2
Tillsyn över efterlevnaden av        Tillsyn över efterlevnaden av
denna lag och föreskrifter för till-
denna lag och föreskrifter för lill-
lämpningen av lagen utövas av
lämpningen av lagen utövas av
myndighet som regeringen bestäm-
myndighet som regeringen bestäm­
mer. Därvid äger / kap. 6, 8 och
mer. Därvid äger 10 kap. och 13
15 §§, 7 kap. 1 och 16 §§ och 11 kap.
kap. 1 —3 §§ fartygssäkerhetslagen
3 § lagen (1965:719) om säkerheten
(1987:000) motsvarande tillämp-
på fartyg motsvarande tillämpning.
                                   ning.

Anteckningar om arbetstid skall hällas tillgängliga vid fillsynsförrätt­ning.

'     21 §                                                         ■      _                                            _     ■    '      ■

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från denna lag. Föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag får dock inte meddelas med stöd av denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

= Senaste lydelse 1975:729.                                                                               29


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:3

Lagom ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs all 4§ livsmedelslagen (1971:511) skall ha följan­de lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4 §' Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifter om undantag frän lagens tillämpning i fråga om vissa slag av livsmedel eller livsmedelstillsatser.

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undanlag meddela föreskrifter om undantag
från lagens tillämpning på försvars- från lagens tillämpning på försvars-
maklen.
                               makten och såvitt avser fartyg och

luftfartyg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

' Senaste lydelse 1982:1081.                                                             30


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs alt 58 § sjömanslagen (1973:282) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

58 §'
Befälhavaren skall se fill att ex-
  Befälhavaren skall se fill all ex-

emplar av denna lag, semesterlagen emplar av denna lag, semesterlagen
(1977:480), lagen (1965:719) om (1977:480), fartygssäkerhetslagen
säkerheten på fartyg, förordningen (1987:000), de föreskrifter som re-
(1965:908) om säkerheten på fartyg geringen har utfärdat i anslutning ,
och tillämpliga kollekfivavlal finns //// sistnämnda lag och tillämpliga
tillgängliga på fartyget.
               kollektivavtal finns tillgängliga på

fartyget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag frän första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste lydelse 1982:199.                                                                                31


 


5 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs aft 1 kap. 3 § arbelsmiljölagen (1977:1160) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Ikap.

3 §'                     

Lagen gäller ej                                      Lagen gäller ej

1.   skeppstjänst på andra fartyg \. fartygsarbetésom avser andra än ödogsfartyg,         fartyg än öriogsfartyg,

2.   arbete som utföres i arbetsgi- '2. arbete som utförs i arbetsgiva-varens hushåll.       rens hushåll.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste lydelse 1982:674.                                                               32


 


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

Härigenom föreskrivs all 6 kap. 6§ lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg' skall ha följande lydelse.


Prop. 1987/88:3


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 kap.

6 §


Regeringen får föreskriva att un­dersökning av fartyg och utrustning som företas av en utländsk myndig­het eller av en klasslficeringsan-stalt skall godkännas som tillsyns­förrättning verkställd av svensk myndighet samt att ett certifikat som utfärdats efter en sådan under­sökning har samma giltighet som ett certifikat utfärdat av svensk myndighet.


Har något av följande utländska klassiftceringssällskap, nämligen American Bureau of Shipping, Bu­reau Veritas, Det Norske Veritas, Germanischer Lloyd, Lloyd's Re­gister of Shipping, Registro Itali-ano Navale eller klassificerings-sällskapet i De socialistiska rådsre­publikernas union (Register of Shipping of the USSR) företagit undersökning av fartyg och utrust­ning eller utfärdat ett certifikat ef­ter en sådan undersökning, har un­dersökningen eller certifikatet sam­ma giltighet som en undersökning verkställd av eller ett certifikat ut­färdat av en svensk myndighet. Detta gäller dock endast om det mellan staten och sällskapet före­ligger avtal om undersökning av svenska fartyg och utrustning eller utfärdande av certifikat för svenska fartyg.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.


Lagen omtryckt 1983:463.


33


3    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 3


7 Förslag till

Lag om ändring i mönstringslagen (1983:929)

Härigenom föreskrivs all 14§ mönslringslagen (1983:929) skall ha föl­jande lydelse.


Prop. 1987/88:3


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


14 §


Redaren och befälhavaren är skyldiga att på begäran hålla sjö-mansmlla och andra handlingar rö­rande bemanningen ombord till­gängliga för sjöfartsverket eller an­nan tillsynsmyndighet som förord­nals med stöd av lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.


Redaren och befälhavaren är skyldiga att på begäran hålla sjö-mansmlla och andra handlingar rö­rande bemanningen ombord till­gängliga för sjöfartsverket eller an­nan tillsynsmyndighet som förord­nals med slöd av fartygssäkerhets­lagen (1987:000).


 


Fackliga företrädare för sjömän ombord på fartyget har motsvarande räll alt ta del av handlingarna rörande bemanningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.


34


 


Kommunikationsdepartementet                Prop. 1987/88:3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 augusti 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrädet Hulterström

Proposition om en ny fartygssäkerhetslag 1 Inledning

Farlygsmiljöutredningen fillkallades år 1973 för alt utreda frågor som häng­er samman med de ombordanställdas arbets- och miljöförhållanden m. m.

Utredningen avlämnade år 1975 delbetänkandet Bättre fartygsmiljö (Ds K 1975:2), är 1976 delbetänkandet Bostäder, medinflytande och miljö ombord på fartyg (Ds K 1976:1) och år 1980 delbetänkandet Sjöarbetstids-frågor (Ds K 1980:17). Av dessa betänkanden ledde det första. Bättre fartygsmiljö, fill omfattande ändringar i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg (sjösäkerhetslagen) genom lag 1978:109. Del andra betänkandet, Bosläder, medinflytande och miljö ombord på fartyg, ledde till ändringar i sjösäkerhelslagen genom lag 1979:1107 samt i förordningen (1965:908) om säkerheten pä fartyg m.fl. förordningar. Det tredje betänkandet, Sjöar-betstidsfrägor, ledde till vissa ändringar i sjömanslagen (1973:282) genom lag 1982:199.

Utredningen (f.d. hovrättspresidenten Karl Sidenbladh) avgav i mars 1982 slutbetänkandet Ny sjösäkerhetslag, del I och II (Ds K 1982: 2 och 3). Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga I och de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande gällande ordning, direktiven för utredningen och utredningens närmare överväganden får jag hänvisa fill betänkandet.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna och en inom kommunikationsdepartementet upprättad sammanställ­ning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 3.

I 9 kap. 1 § andra stycket sjösäkerhetslagen föreskrivs att fartygets redare skall anställa den som ingår i fartygels minimibesättning och tillhör däcks- eller maskinpersonalen. Sveriges redareförening har i en skrivelse den 17 september 1981 hemställt atl möjligheter till dispens frän denna regel införs. Skrivelsen, som har remitterats till sjöfartsverket och perso­nalorganisationerna, behandlas i det följande.

I mars 1985 tillsattes asbesikommissionen för att inom regeringskansliet
skyndsamt utarbeta förslag till åtgärder mol asbest. Kommissionen har
       35


 


avgivit en delrapport (Ds A 1985:5) Handlingsprogram mot asbest. Rap-     Prop. 1987/88:3.

porten avser huvudsakligen asbest i arbetsmiljön. I rapporten föresläs

bl. a. att det under arbetet med en ny lag om säkerheten pä fartyg övervägs ,

att införa straffsanktion för brott mol de av sjöfartsverket utarbetade

föreskrifterna rörande asbest. Även rapporten kommer att behandlas i det

följande.                   . .

Regeringen beslutade den 21 maj 1987 alt inhämta lagrådets yttrande över förslag lill ny fartygssäkerhelslag och förslag lill lagar om ändring i sjöarbelslidslagen, livsmedelslagen och arbelsmiljölagen. De lill lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas lill protokol­let som bilaga 5. I samband med att jag behandlar de enskilda paragraferna i milt förslag kommer jag alt gä in pä lagrådets synpunkter. Som kommer alt framgå instämmer jag, med någol undantag, i vad lagrådet anfört. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

I del följande föreslås vissa lagändringar som inte har granskats av lagrådet. Del är här fråga om följdlagsliflning till fartygssäkerhetslagen. Lagändringarna är av den beskaffenheten atl lagrådels hörande skulle sakna betydelse.

2 Allmän motivering 2.1 Bakgrund

Sjösäkerhetslagen är vid sidan av sjölagen (1891:35 s. 1) den vikligasle lagen rörande sjöfartens förhällanden. Den innehåller bl.a. bestämmelser om certifikat, sjövärdighet, ätgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastning, passagerarfartyg, bemanning, tillsyn, förbud all an­vända fartyg eller utrustning och om skyddsverksamhet. I anslutning till lagen har utfärdats förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg.

Att sjöfarten i hög grad är internationell återspeglas av det stora anlal internationella överenskommelser som finns på området. Detta gäller inte minsl i fråga om de ämnen som regleras i sjösäkerhelslagen. Sålunda innehåller t. ex. 1974 ärs s. k. SOLAS-konvenlion (Safety of Life al Sea), liksom dess föregångare, mycket detaljerade regler om konstruktion och skeppsbyggnad, sjövärdighet, utrustning, inspektioner m. m. Regler av den karaktären har emellertid inte tagits upp i sjösäkerhetslagen utan i tillämpningsföreskrifter utfärdade av främsl sjöfartsverket. Sjösäkerhets­lagen har därför i stora delar en utpräglad karaktär av ramlag med ganska allmänt hållna bestämmelser och bémyndiganden för regeringen och andra myndigheter alt utfärda närmare föreskrifter.

översynen av lagstiftningen om säkerheten pä fartyg har främst föran­letts av önskemål att bringa lagstiftningen om arbetsmiljön lill sjöss i nivå med vad som gäller för arbetsmiljön på land. Samtidigt har sjösäkerhels­lagen behövt en allmän förfatlningsleknisk översyn.

Den   centrala   lagen   på   arbetsmiljöns   område   är   arbelsmiljölagen       36


 


(1977:1160). Denna omfattar i stort seft irite arbete ombord på fartyg. De Prop. 1987/88:3 regler som är tillämpliga på fartyg finns i stället i sjösäkerhelslagen. Regler­na i den lagen är huvudsakligen avpassade efter vad som gällde enligt tidigare lag pä arbetsmiljöns omräde, nämligen arbetarskyddslagen (1949:1). Arbetarskyddslagen genomgick är 1973 betydelsefulla ändringar, och dessa föranledde ändringar även i sjösäkerhetslagen. Arbelsmiljölagen innebar emellertid i väsentliga delar en hell ny reglering. Lagens övergri­pande karaklär i förhållande lill annan säkerhelsinriktad lagsfiftning beto­nades. En utgångspunkt var att arbetsmiljölagen skulle vara allmängiltig och omfatta sä gott som allt arbete. En nyhet var sålunda atl försvaret i princip fördes in under lagens tillämpningsområde.

Lagen utgär från all arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön. Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för atl förebygga alt de anställda utsätts för ohälsa eller olycksfall. Även de anställda har emeller­tid ell skyddsansvar. En arbetstagare skall sålunda följa givna föreskrifter saml använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för atl förebygga ohälsa och olycksfall.

I lagen anges ocksä vilkel ansvar i skyddshänseende som finris för dem som framställer eller överlåter anordningar eller ämnen som sedan utnytt­jas i arbetslivet och för dem som upplåter lokaler eller markområden för arbete. Lagen utvecklar också de regler som är 1973 infördes om ett särskill skyddsansvar för dem som driver verksamhel på elt gemensamt arbetsställe.

Frågan om de anställdas medverkan vid utformningen av arbetsmiljön, som haft en framträdande roll redan vid 1973 års reform av arbetarskydds-lagstiftningen, fördes genom arbelsmiljölagen än mer i förgrunden. En strävan skall sålunda vara all anordna arbetet så att den anställde själv kan påverka sin arbetssituation.

Genom arbelsmiljölagen infördes nya regler när det gäller de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande redan på planeringsstadiet har uppmärksam­mats yllerligare och skyddsombudens möjligheter atl ingripa utvidgats. Den enskilde arbetslagaren har numera en uttrycklig rätl all i farosiluatio-ner avbryta sitt arbete för alt rådgöra med skyddsombud och arbetsledare. All lokal tillsyn enligt arbetsmiljölagen sker genom yrkesinspektionens olika distrikt.

Påföljdsreglerna i arbelarskyddslagen kompletterades genom 1973 års delreform. Bl.a. fick yrkesinspektionen möjlighet atl förelägga vite. Ar­betsmiljölagen bygger vidare pä denna gmnd. Arbetarskyddsmyndigheler-nas befogenheter atl göra direkta ingripanden har stärkts. Nya regler har ocksä införts om fullföljd av talan. Bl. a. får huvudskyddsombud eller, om sädant inte finns, annal skyddsombud föra talan mot beslul i ärende enligl arbelsmiljölagen.

Liksom arbetarskyddslagen lar lagen upp särskilda regler om minderåri­ga. Den allmänna minimiåldern för tillträde fill arbete höjdes med hänsyn fill bestämmelserna om skolgång.

I arbetsmiljölagen har efter är 1977 gjorts ändringar huvudsakligen ge­
nom lagarna 1980:428, 1982:674 och 1985:321 om ändring i arbetsmiljö-
   37


 


lagen. Genom 1980 års lag gjordes arbetsmiljölagen tillämplig på skepps­ljänst på örlogsfartyg. Sjöfartsverket blev tillsynsmyndighet enligl arbets­miljöiagstiftningen för örlogsfartygens del. Genom 1982 års lag överfördes arbetsmiljölagens regler om arbetstidens förläggning till den nya arbets­tidslagen (1982:673). 1985 ärs lag, slutligen, innehöll nyheter i fråga om företagshälsovård samt arbets-, anpassnings- och rehabiliterings verksam­hel.

Samlidigl med atl arbelsmiljölagen infördes gjordes omfattande ändring­ar i sjösäkerhetslagen. Dessa ändringar byggde på fartygsmiljöulred-ningens första delbetänkande och utgjorde ett led i strävandena alt anpassa lagstiftningen pä delta omräde fill vad som gällde pä land. Ändringarna avsåg huvudsakligen skyddsarbetet pä fartygen. Skyddsarbetet effektivi­serades och skyddsombuden fick vidgade befogenheter. Skyddsombud skulle utan undanlag finnas pä alla fartyg med minsl fem ombordanställda. Begreppet huvudskyddsombud introducerades. Skyddsombud skulle kun­na utses gemensamt för flera fartyg inom ett och samma rederi. Skyddsom­budens uppgifter breddades och grundläggande regler om deras verksam­hel fördes in i lagen. Skyddskommitté skulle finnas på fartyg med minst femton ombordanställda och även på andra fartyg om de ombordanställda begärde del. Även skyddskommittéernas uppgifter breddades.

Ändringar i sjösäkerhelslagen av belydelse har därefter gjorts genom lagarna 1979:1107 och 1981:318 om ändring i lagen om säkerheten på fartyg. 1979 års lag innebar ändringar främst av bemanningsreglerna men också av ansvarsreglerna. 1981 års lag rörde tillsynen i sjösäkerhelshänse-ende.


Prop. 1987/88:3


2.2 Behovet av åtgärder 2.2.1 Arbetsmiljön på fartyg

Mitt förslag: Reglerna om arbetsmiljön pä fartyg anpassas till arbets­miljölagens regler.


Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som ullalat sig fillstyrker utred­ningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har redovisat har reglerna om arbetsmiljön pä fartyg redan till en del anpassats lill reglerna i arbetsmiljö­lagen. I vissa avseenden har dock nägon anpassning ännu inte skett. Sålunda har en hel del av bestämmelserna i 3 kap. en lydelse som ansluter till den numera upphävda arbetarskyddslagen.

I samband med alt arbetsmiljölagen infördes gjordes vissa överväganden om författningens utformning (se prop. 1976/77:149 s. 219). Enligt vad som dä anfördes kan en uppräkning av olika åtgärder till skydd mol skador i arbetslivet av naturliga skäl aldrig bli fullständig. När del gäller arbets­miljölagens uppläggning ansågs det, med hänvisning till den mängd olika verksamhetsområden som skulle täckas, inte lämpligt atl i lagen eller dess


38


 


lillämpningsförordning meddela några detaljföreskrifler om arbetsmiljöns utformning. En sädan detaljreglering skulle dessutom inte vara förenlig med all regler av della slag av den ansvariga myndigheten måste kunna anpassas lill den snabba ulvecklingen med minsta möjliga tidsutdräkt.

Dessa uttalanden får alltjämt anses giltiga. Del finns skäl all yllerligare minska detaljregleringen även såvitt gäller reglerna om arbetsmiljön på fartyg.

Reglerna i den nuvarande sjösäkerhetslagen syftar formellt främst lill alt - efter mönster från 1949 års arbetarskyddslag - undanröja faktorer som är omedelbart riskabla för den arbetandes säkerhet och alt förebygga vissa speciella yrkessjukdomar. Denna tekniska och fysiologiska syn pä arbets­platsens hälsorisker har efter hand avlösts av en insikt atl man för all värna om hälsan bör sträva efter bästa möjliga arbetsförhållanden också från social och psykologisk synpunkt. Arbetsmiljölagen ger uttryck för denna insikt. Det är angeläget att reglerna om arbetsmiljön till sjöss moderniseras på motsvarande sätt.

Den nya lagstiftningen måste dessutom driva fram effektiva insatser mol dåliga arbetsmiljöer. Ingripanden mäste kunna ske på ell tidigt stadium även när arbetsförhållandena har sådana negativa verkningar på hälsan som yttrar sig först efter lång lid. Efter mönster från arbetsmiljölagen föreslår jag atl regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer be­myndigas all utfärda generella föreskrifter om olika slag av förhandsbe­dömning. Härigenom skapas en ordning som även till sjöss ger tillfälle till förhandsbedömning i etl läge då åtgärder i ell visst skede kan bli styrande för möjlighetema att forma arbetsmiljön i ett senare skede.

Jag vill emellertid framhålla all nägon fullständig överensstämmelse mellan bestämmelserna om arbetsmiljön i land och den till sjöss knappast kan åstadkommas. Förhållandena skiljer sig ål i åtskilliga hänseenden. Sjöfartens i hög grad internationella prägel medför också att vad som skall anses vara en god arbetsmiljö påverkas av förhållandena i andra traditio­nella sjöfartsnationer.


Prop. 1987/88:3


2.2.2 Tillämpning av utländsk lagstiftning på svenska fartyg och svensk lagftiftning på utländska fartyg

Mitt förslag: Några nya möjligheter lill dispens från den svenska lagens tillämpning införs inle i detta sammanhang, inte heller regler om tillämpning av svensk lag pä ulländska fartyg.


Utredningens förslag: Utredningen föreslär att möjlighet till dispens in­förs efter mönster från sjömanslagen (belänkandet del II s. 40 f).

Remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag: Sjömanslagen och numera även mönstringslagen (1983:929) innehåller möjligheter till dispens från de svenska bestämmel­sema då ett svenskt fartyg hyrts ul helt eller delvis till en utländsk redare. Utredningen har, främst med tanke på arbetsmiljöreglerna, föreslagit en


39


 


motsvarande möjlighet såvitt gäller lagen om säkerheten på fartyg. Som utredningen påpekat kan del, då elt svenskt fartygs drift upplåtits fill elt utländskt rederi och fartyget har satts i trafik kanske i en annan världsdel, vara mindre lämpligt all tillämpa svenska regler om skyddsverksamheten pä en i huvudsak utländsk besättning, som är van vid helt andrå bestäm­melser i ämnet. Del kan enligl utredningen å andra isdan vara önskvärt atl kunna fillämpa svenska bestämmelser på elt utländskt fartyg som en svensk redare hyrt in för all förslärka kapaciteten hos en linje som i övrigt trafikeras med svenska fartyg.

En del av problemen med skeppslega har behandlats i promemorian (Ds K 1978:8) Skeppslega till utlänning (bare-boal charter). Utgångspunkten för denna promemoria var de formellt otillfredsställande förhållanden som kan inträda, om ell svenskt fartyg hyrs ut fill en utlänning genom etl avlal som i huvudsak utformats enligl internafionell förebild. Elt sådant avtal förutsätter vanligen att åtminstone vissa svenska offentligrättsliga före­skrifter inle tillämpas. Förslagen i promemorian har inte lett fill någon lagstiftning utan frågorna i samband med skeppslega är nu föremål för en mera omfattande utredning av skeppslegoutredningen (K 1985:01). Skeppslegoutredningen har fill uppgift bl.a. att la ställning till om det i Sverige bör införas utökade möjligheter alt meddela dispens frän svensk lagstiftning vid uthyrning respekfive att tillämpa svensk lagsfiftning vid inhyrning.

Även om det finns skäl som talar för fartygsmiljöulredningens förslag om dispensmöjlighel m. m. även i lagen om säkerheten på fartyg, kan del konstateras all man levt med problemet med svensk respektive utländsk arbetsmiljö- och säkerhetslagsliflning under ganska lång lid. Svårigheterna bör inle bli särskill myckel störte med den nya lagen. Skeppslegoutred-ningens belänkaride bör därför lämpligen avvaktas innan man tar sluUig ställning.


Prop. 1987/88:3


212.3 Arbetsmiljöbestämmelsernas tillämplighet på olika arbetstagare

Mitt förslag: Bestämmelserna om arbetsmiljön till sjöss görs tillämp­liga på alla som utför fartygsarbele, vare sig de är alt anse som ombordanställda eller ej.


Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De båda remissinstanser som uttalat sig tillstyrker förslaget.

.'Skälen för mitt förslag: Arbelsmiljöbestämmelserna i sjösäkerhetslagen är tillämpliga endast på arbetstagare som är anställda ombord på fartyget (ombordanställda). Begreppet ombordanslällning innefattar också det fal­let alt arbetstagaren är anställd av rederiet men alt en befattning på fartyget tilldelats honom. Rederianställning är numera regel och alltså myckel vanligare än del fidigare systemet med anställning på ell bestämt fartyg.

Frän arbetsmiljölagens tillämpning undantas enligl 1 kap. 3 § i den lagen


40


 


skeppsljänst på andra fartyg än örlogsfartyg. Skeppsljänst kan enligl förar­betena lill sjöarbelslidslagen (1970:105) ulföras endasl av sådana arbetsta­gare vilkas vistelse ombord är av viss varaktighet, i princip minst en vecka. För en arbetstagare som under längre tid arbetar lill sjöss men som byter fartyg ofta med korta mellantider lill lands kan även en kortare lid än en vecka föranleda alt arbetet betraktas som skeppsljänst (prop. 1970:29 s. 40). Det fordras inle alt arbetstagaren skall vara anställd av redaren. Han anses ulföra skeppsljänst även om han är anställd av en annan arbetsgiva­re, exempelvis en entreprenör för intendenlurtjänsten ombord.

Den nu lämnade redogörelsen har tagit sikte på svenska fartyg som befinner sig i Sverige. Så långe fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterri­torium, är den nu berörda gränsdragningen mellan de båda lagarnas tillämpningsområden inte av sä stor betydelse. Båda lagarna får anses innehålla en ganska tillfredsslällande reglering av hithörande förhällanden, även om arbelsmiljölagen inle är anpassad för tillämpning ombord. Går fartyget ulom riket, blir lägel däremot strax etl annat, eftersom arbels­miljölagen i princip inte gäller utanför Sveriges gränser (prop. 1976/77:149 s.213f). Del förekommer alltså fall dä arbetstagare ombord pä svenska fartyg inle skyddas av nägon svensk arbetarskyddslagsliflning annal än indirekt såtillvida atl en bestämmelse som skyddar de ombordanställda ofta verkar lill förmån även för annan arbetskraft ombord.

Problemet vilka regler som skall gälla i fråga om arbetarskyddet för dem som utför arbete för ett fartygs räkning men som inte är ombordanställda utan följer med fartyget mera tillfälligt är av åtskillig praktisk betydelse. Del kan t.ex. vara fräga om en inspektör frän ett klassificeringssällskap eller reparatörer vilka söker avhjälpa etl fel som har uppstått under farty­gets pågående resa. Listan pä sädana personer kan göras läng, någol som står i visst samband med alt moderna fartyg i regel är tekniskt komplicera­de men har en förhållandevis fåtalig besättning. Den specialkunskap och den arbetskraft som finns ombord måste då ofta förstärkas utifrån. Det kan emellertid också vara fråga om mindre kvalificerat arbete, exempelvis enkla underhållsarbeten som utförs av arbetstagare som gär ombord i en hamn och lämnar fartyget i nästa.

Det måste anses klart otillfredsställande, alt en del arbetstagare på svenska fartyg inte omfattas av någon arbetarskyddslagsliflning. Alla som arbetar för fartygets räkning bör i princip ställas lika, även om vissa regler särskill bör avse de ombordanställda, vilka pä etl annal sätl än de tillfälligt medföljande arbetstagarna har sin tillvaro förlagd lill fartyget.


Prop. 1987/88:3


2.2.4 Arbetsgivare för minimibesättning


Mitt förslag: Nuvarande bestämmelse i 9 kap. 1 § andra slyckel sjösäkerhelslagen all endast redaren skall kunna anställa den som ingär i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen mjukas upp. I fortsättningen skall minimibesättningar kunna anstäl­las även av fartygels ägare. Dessutom införs möjligheter lill dispens.


41


 


utredningens förslag: Utredningen har föreslagit möjligheter lill dispens     Prop. 1987/88:3 frän regeln.

Remissinstanserna: Sveriges redareförening och sjöfartsverket lillstyrker att dispens skall kunna meddelas, medan personalorganisationerna avstyr­ker det.

Skälen för mitt förslag: Regeln att de som ingär i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen skall anställas av redaren infördes är 1973 på förslag av 1964 ärs sjömanslagskommitlé. Kommittén aktualisera­de frägan om en begränsning av friheten all överlåta pä förelag utanför rederiet alt som entreprenör anställa personal för farlygsdriften. Härvid föreslog kommittén atl den ifrågavarande personalen skulle vara anställd av redaren eller den som i redarens ställe brukade fartyget. Skälet för den nya regeln var, enligt kommittén, alt del inle kunde anses förenligt med redarens och befälhavarens ansvar för sjösäkerheten ombord atl sådan personal inom däcks- och maskinavdelningarna som tillhörde minimibe­sättningen i sill anställningsförhållande var beroende av någon annan än redaren. Genom all regelns räckvidd begränsades till personal som tillhör­de däcks- eller maskinavdelningarna lämnade den enligl kommillén rimligt utrymme för den ofta tillämpade ordningen alt driften av ekonomiavdel­ningen överläts på etl specialföretag som anställde erforderlig personal (SOU 1971:6 s. 26 och 103).

I prop. 1973:40 s. 182 uttalade dåvarande chefen för kommunikationsde­partementet alt han biträdde kommitténs uppfattning. Emellertid förorda­de han den begränsningen i kommitténs förslag atl anslållningsförhållande endasl skulle fä förekomma med den som var alt anse som redare. Den nuvarande regeln i 9 kap. 1 § andra stycket sjösäkerhelslagen är utformad i enlighet härmed.

Sveriges redareförening har i en framställning lill kommunikationsdepar­tementet föreslagit att möjlighet införs till dispens från den ifrågavarande regeln. En uthyrning av farlygsdriften till elt annal svenskt rederiförelag såvitt gäller däcks- och maskinavdelningarna hade enligl föreningen ibland visat sig vara rationell och ekonomiskt riklig. Vid sammanslagning av flera rederiers trafik för all möta svår konkurrens hade del l.ex. varil mesl rationellt om ell förelag stått som redare av fartyget och skött driften under del atl anställningsförhållandet för viss personal stått kvar i ett annat rederiförelag som dä inle kunnal anses som redare av just del fartyget. Enligl redareföreningen vore det olyckligt om konstruktioner av denna art, som kan visa sig nödvändiga för ett eller flera rederiers fortlevnad, omöj­liggjordes av en alltför stelbent lagstiftning.

Sjöfartsverket har i sitt yttrande över redareföreningens skrivelse till­
styrkt förslaget. I sitt remissvar har verket bl. a. uppehållit sig vid situatio­
nen vid s. k. bare-boat charter, dvs. dä ell fartyg för viss tid hyrs ul
obemannat eller i huvudsak obemannat. I sådana situationer är befraktaren
i allmänhet all anse som redare. Enligt verket tillämpas lagen i dag - utan
stöd i lagtexten - sä all ägaren i slället för befraktaren anställer befälhava­
ren och evenluelll maskinchefen. Verkel föreslår all del övervägs om
denna praxis kan lagfästas. Om i stället möjligheter till dispens skulle
införas för denna situation, kompliceras frågan av att del vid bare-boal
      42


 


charter till ulländska redare redan nu vanligen sker en dispensprövning Prop. 1987/88:3 dels hos regeringen angående dispens från sjömanslagen och dels hos arbetsmarknadsstyrelsen angående dispens från kungörelsen (1974:262) om anställningstillslånd för ufiänning på svenskt fartyg. Det vore enligt verket mindre praktiskt om en tredje dispensmyndighet, sjöfartsverket, nu skulle tillkomma.

I sill remissvar pekar verkel vidare på tvä andra typsiluationer där dispens borde ifrågakomma. Det ena fallet är när en överenskommelse görs mellan två etablerade rederier. Del andra fallet är då nägon med endast begränsad erfarenhet av rederiverksamhel finner sig böra överlåta ansvaret för bemanningen lill någon med bättre kunskaper på della omrä­de.

De ombordanställdas organisafioner har i sina remissvar avstyrkt reda­reföreningens förslag. De pekar på risken alt man öppnar vägen för s. k. bemanningsbolag eller managementbolag. Härmed avses bolag som var­ken är fartygsägare eller redare och som har som enda uppgift atl bemanna fartyg. Den som är anställd i ell sådant bolag saknar lagligt slöd för inflytande i redarens verksamhet. Hans anställningstrygghet är dålig ge­nom atl redaren när som helst kan säga upp avtalet med bemanningsbola-gel, vilket då inle längre kan erbjuda sina anställda några arbetsuppgifter. Dessutom försämras säkerheten för arbetslagarnas lönefordringar.

Farlygsmiljöutredningen har föreslagit en dispensregel av samma inne­börd som den som redareföreningen föreslagit. Som skäl härför har utred­ningen anfört all del i undantagsfall visat sig vara påkallat med möjlighet till dispens. Som exempel nämner utredningen atl fartygets ägare själv bör kunna anställa i första hand befälhavaren men kanske ocksä andra om­bordanställda, även om en befraktare - särskill en utländsk befraklare -har övertagit flertalet av redarfunktionerna. Det kan ocksä enligl utred­ningen vara fråga om atl någon ulan fullständig redarerfarenhel blir redare för elt fartyg för en kortare tid eller att ell konkursbo finner sig vara ägare och redare av ett fartyg. I dessa fall kan det enligt utredningen vara lämpligt atl överlåta ansvaret för bemanningen till elt väletablerat svenskt rederi.

Utredningen erinrar om ell par lagbestämmelser som innebär atl de ombordanställdas intressen tillgodoses i ett väsentligt avseende. Enhgt 61 § sjömanslagen gäller, i fall dä en sjöman i sin anställning har en annan arbetsgivare än redaren, alt redaren svarar jämte arbetsgivaren för dennes skyldigheter mot sjömannen enligl lagen i fräga. Utredningen nämner ocksä 244 § sjölagen om sjöpanlrätl i fartyget för fordran mot redaren som avser lön lill ombordanställda pä grund av deras anställning på fartyget; sjöpanträtlen gäller även om fordringen riktar sig mol fartygets ägare som inte är redare eller mol den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe.

Av remissinstanserna har redareföreningen tillstyrkt utredningens för­slag, medan Svenska sjöfolksförbundet och Svenska maskinbefälsförbun-del har avstyrkt del.

För egen del vill jag anföra följande.

Den nuvarande regeln innehåller ell kategoriskt förbud för annan än        43


 


redaren atl anställa den personal som ingår i minimibesättningen och Prop. 1987/88:3 tillhör däcks- eller maskinpersonalen. Skälet för denna regel är alt del inle kan anses förenligt med redarens och befälhavarens ansvar för sjösäkerhe­ten ombord alt denna personal i sitt anställningsförhållande är beroende av annan än redaren. Vidare kan hänsynen lill personalens anställningstrygg­het åberopas som ett ytterligare skäl att behålla regeln oförändrad.

Av sjöfartsverkets yttrande över redareföreningens framställning fram­gär atl fartygets ägare - även om han inte är atl anse som redare - i vissa fall kan ha elt legitimt intresse av alt vilja anställa viss personal själv. Uppenbart är alt den aktuella regeln i sjösäkerhelslagen inle lar sikte på dessa situationer. Atl fartygels ägare anställer personalen kan inte anses inverka menligt på sjösäkerheten eller på personalens anställningstrygg­het. Jag förordar därför den ändringen i regeln alt både ägaren och redaren får anställa den personal som ingår i minimibesättningen och fillhör däcks-eller maskinpersonalen.

Erfarenheten har visat atl det finns situafioner då även annan än redaren och ägaren bör kunna fä anställa den ifrågavarande personalen. Del är här fråga om undanlagsfall, och dispens från tillämpning av huvudregeln bör kunna ges av regeringen eller den myndighet som regeringen utser. Vid dispensprövningen bör samräd ske med de ombordanställdas organisatio­ner.

Jag kommer alt i specialmötiveringen fill 5 kap. 12 § i milt förslag till ny lag om säkerheten på fartyg närmare redogöra för i vilka situationer jag anser all dispens bör kunna beviljas.

2.2.5 Asbesthantering

Asbest och asbesthalliga produkter har använts under lång tid. De har därför fått en bred spridning. Asbest återfinns i dag inom praktiskt tagel alla samhällsområden, bl.a. som isolering i fartyg. Det problem som är aktuellt i det här sammanhanget är emellertid hanteringen av asbest som last på fartyg.

Sjöfartsverket har med åberopande av förordningen (1965:908) om sä­kerheten pä fartyg utfärdat föreskrifter (SJÖFS 1976: A3) om asbest på fartyg. Föreskrifterna är inle slraffsankfionerade.

De övergripande bestämmelserna finns i 9 kap. 4§ lagen saml i 3 kap. 12 § och 9 kap. 4 § förordningen om säkerheten pä fartyg. Bestämmelserna avser vad som skall iakttas för all undvika ohälsa och olycksfall. Inle heller dessa bestämmelser är slraffsanktionerade.

I bakgrunden till asbeslkommissionens förslag om införande av straff­
sanktion för brott mol sjöfartsverkels föreskrifter om asbest finns en
händelse från år 1982. Elt svenskt lorrlaslfarlyg hade i juni 1982 lastat
krokidolit — blå asbest — i en sydafrikansk hamn, varvid sjöfartsverkets
föreskrifter överträtts i flera avseenden. Sjöfartsverket anmälde saken till
åklagare med åberopande av ansvarsbestämmelser i 324 § sjölagen (brister
i gott sjömanskap) eller 3 kap. 9§ brottsbalken (framkallande av fara för
annan). Åklagaren fann dock saken inle kunna leda till åtal, vare sig enligt
dessa lagrum eller enligt lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor.
44


 


Det är givelvis angelägel alt del finns möjlighet atl beivra överträdelser av de regler som utfärdas med stöd av lagen. Under avsnitt 2.2.1 harjag översiktligt redogjort för mitt förslag lill nya regler om arbetsmiljön på fartyg. Som jag närmare kommer all utveckla i specialmotiveringen ger de föreslagna reglerna goda möjligheter alt åstadkomma en effektiv slraff-sankfionering av den typ av föreskrifter som det här är fräga om..


Prop. 1987/88:3


2.2.6 Livsmedelslagstiftningen

Mitt förslag: En möjlighet införs atl göra undantag från den svenska livsmedelslagstiflningen såvitt gäller fartyg och luftfartyg.


Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Två remissinstanser har yttrat sig och tillstyrker utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Regler om livsmedelshantering finns i livsmedels­lagen (1971:511) och i livsmedelsförordningen (1971:807). Livsmedels­lagen reglerar i skilda avdelningar bl.a. livsmedels beskaffenhet - även vatten räknas i princip som livsmedel - och vidare märkning och saluhäl­lande av livsmedel, personalhygien, livsmedelslokaler och tillsyn över efterlevnaden av lagen jämte tillämpningsföreskrifter. Den centrala tillsy­nen utövas av slatens livsmedelsverk, medan länsstyrelser och miljö- och hälsoskyddsnämnder utövar tillsyn inom länen och kommunerna. Enligt livsmedelsförordningen har även bl. a. försvarets sjukvårdsstyrelse och lantbruksslyrelsen vissa centrala tillsynsfunktioner, varvid dock samråd med livsmedelsverket förekommer.

Del råder inle nägon tvekan om att den svenska livsmedelslagstiftningen som sådan också är tillämplig pä fartyg. Vad som kan ifrågasättas är i vilken omfattning lagstiftningen bör tillämpas på svenska fartyg ulom riket och i vilken män ulländska fartyg som befinner sig i svenska farvatten bör vara underkastade den svenska lagstiftningen pä området.

Den svenska livsmedelslagstiftningen kan i allmänhet inte anses gälla svenska fartyg som befinner sig utanför svenska farvatten. Vad angår ulländska fartyg inom Sverige torde däremot den svenska lagstiftningen gälla i princip utan andra undantag än som beror på den folkrältsliga grundsatsen om havens frihet och den näraliggande regeln om rätl till oskadlig genomfart i terrilorialhavet.

Farlygsmiljöutredningen har inle ansett sig böra föreslå att livsmedels­lagen pä samma sätl som sjösäkerhetslagen skall gälla svenska fartyg som används till sjöfart utanför svenska farvatten, såvitt det är förenligt med fillämplig främmande lag. Skälet härför har framför allt angivits vara atl en sådan utvidgning måste förses med elt slort antal undantag. Utredningen har i stället sökt ange en ram för hur lagstiftningen skall kunna anpassas till vad sjöfarten och sjösäkerheten kräver. Utredningen har därför föreslagit införande av en regel i livsmedelslagen om möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen utser atl förordna om undantag från lagens


45


 


fillämpning såvitt avser fartyg. Utredningen har vidare föreslagit en mot­svarande regel belräffande luftfartyg.

Statens livsmedelsverk, som fillstyrkt utredningens förslag, har för egen del föreslagit all möjligheten all förordna om undanlag inte skall avse fartyg och luftfartyg ulan atl bestämmelsen skall avse "viss hantering av livsmedel". Skälen för livsmedelsverkets förslag är dels alt det inle är lämpligt atl generellt undanta fartyg och luftfartyg från den svenska livs­medelskontrollen, dels alt man genom den av livsmedelsverket föreslagna formuleringen håller möjligheterna öppna all ge dispens även för annan livsmedelshantering där erfarenheten visat på onödiga praktiska svårighe­ter all tillämpa hvsmedelslagstiflningen.

För egen del instämmer jag med utredningen i all den föreslagna möjlig­heten lill undanlag från den svenska livsmedelskontrollen för fartyg och luftfartyg bör införas. Del finns inle anledning all i själva lagen precisera i vilken omfattning som undantag skall kunna göras. Ej heller finns del anledning all i förevarande sammanhang överväga en lagändring som ger utrymme för dispenser på andra områden.


Prop. 1987/88:3


2.2.7 Överklagande

Mitt förslag: Regeringen skall - riied etl undanlag - inle längre vara överprövningsinstans. Centrala förvaltningsmyndigheters beslul överklagas hos kammarrätten, medan andra myndigheters beslul överklagas hos sjöfartsverket.


Utredningens förslag innebär i slorl sett alt den nu gällande ordningen behålls.

Remissinstanserna har med ett undantag inle berört frägan.

Skälen för mitt förslag: Många av reglerna i sjösäkerhelslagen innefattar bestämmelser om myndighetsutövning. De flesta beslut med sådan inne­börd fattas av sjöfartsverket, men även andra myndigheter kan ifrågakom­ma. Exempelvis kan vissa beslut fattas av svenska utlandsmyndigheter.

Det karakteristiska för sjösäkerhelslagens regler om överklagande är att det finns tvä skilda fullföljdsvägar beroende pä om beslutet gäller en fråga som avses i 8 kap. I §, alltsä nylljandeförbud, eller om del gäller någon annan fråga. Om det är fråga om ell beslut om nylljandeförbud föreskrivs i slulel av 8 kap. 2§ första stycket all beslutet genast skall underställas chefen för den avdelning lill vilken hör frågor om säkerheten på fartyg (sjösäkerhetsdireklören), om del har meddelats antingen inom sjöfartsver­ket av någon annan än sjösäkerhetsdirektören eller ocksä av nägon annan myndighet. Enligt första stycket av 11 kap. 3§ får etl sådant beslut inte överklagas. Om beslutet däremot har meddelats av sjöfartsverket genom sjösäkerhetsdireklören, överklagas det enligt 11 kap. 3§ andra stycket genom besvär hos kammarrätten.

Om åler beslutet gäller någol annal än etl nylljandeförbud, gör lagen skillnad mellan beslul som har meddelats av en tillsynsmyndighet som inle


46


 


är central förvaltningsmyndighet och andra beslul. Mol beslul av en myn- Prop. 1987/88:3 dighet som inle är central förvaltningsmyndighet förs talan enligl 11 kap. 1 § första stycket genom besvär hos sjöfartsverket. Om beslutet har med­delats av sjöfartsverket eller av nägon annan tillsynsmyndighet som är central förvaltningsmyndighet överklagas del enligt 11 kap. 3 § tredje styc­ket genom besvär hos regeringen. Provisoriska beslut om minimibesätt­ning får dock inte överklagas (11 kap. 3 § första stycket).

Del har länge varil en strävan atl avlasta regeringen besvärsärenden av löpande art sä atl statsråden och departementen får bättre tid för större och övergripande frågor. I prop. 1983/84:120 om regeringens befattning med besvärsärenden har uttalats att regeringen inte bör vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. I de fall då besvärs­prövningens huvudsakliga funktion är att tillgodose etl rätlsskyddsbehov bör prövningen normalt läggas på regeringen bara om del inle gär atl ordna en tillräckligt kvalificerad besvärsprövning på lägre nivä. Propositionen har antagils av riksdagen.

Med anledning härav måste övervägas huruvida den nu gällande ord­ningen för överklagande skall behällas.

I sjösäkerhelslagen föreskrevs ursprungligen all besvär över alla sorters beslut enligl lagen skulle anföras hos Kungl. Maj:t. Mäl om förbud mol fartygs resa m.m. (nylljandeförbud) prövades av regeringsrätten medan andra administrativa besvärsmäl prövades av regeringen (Kungl. Maj:t i statsrådet). Den nu gällande ordningen - alt beslut om nylljandeförbud skall överklagas hos kammarrätt - infördes i samband med förvaltnings-domslolsreformen den 1 januari 1972 pä förslag av förvaltningsdomstols-kommittén. Kommillén anförde härom, alt ett beslut om förbud mol far­tygs resa innebär ett så allvarligt och betungande ingrepp i enskilds räll, atl besvär över sådant beslut bör handläggas av administrativ domstol. Över­vägande skäl syntes enligl kommittén tala för atl också förbud all begagna arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg avgjordes av administrativ domstol (SOU 1966:70 s. 584).

Farlygsmiljöutredningen har föreslagit att den nuvarande ordningen be­
hälls i stort sell oförändrad. Utredningen har dock övervägt om inle beslul
om förelägganden enligl förslagels 9 kap. 5 § borde anses stä besluten om
användningsförbud sä nära atl samma fullföljdsregler borde gälla. För en
sädan likställighet talade enligt utredningen främst all del i båda fallen är
fräga om nägon brislfällighel hos etl fartyg eller dess utrustning som
behöver avhjälpas och alt det kan vara en omdömesfråga om rättelse
behöver framtvingas genom etl förbud eller om det kan räcka med ell
föreläggande. Utredningen konstaterade emellertid alt föreläggandena var
talrika, medan besluten om användningsförbud var ganska fåtaliga. Om
alla förelägganden skulle underställas sjösäkerhetsdirektören, skulle del
enligt utredningen medföra en sä stor belastning för denne alt organisato­
riska åtgärder skulle bli ofrånkomliga. Utredningen avstod därför frän atl
påyrka nägon ändring i fräga om vilka beslul som skulle fullföljas på del
ena eller det andra sättet. Utredningen föreslog dock regler med innebörd
att besvär över beslut om förelägganden, som meddelas i samband med
nylljandeförbud, skulle anföras hos kammarrätten.
                                  47


 


Kammarrätten i Jönköping har i sitt remissyttrande påpekat atl flera skäl Prop. 1987/88:3 talar för alt prövningen av besvär över förelägganden bör överföras frän regeringen till förvaltningsdomstol. Kammarrätten har därvid hänvisat till atl man sedan länge har eftersträvat en utflyttning av besvärsprövningen från regeringskansliet. Föreläggandena är också enligl kammarrätten lill sin karaklär sådana att de väl kan prövas av förvaltningsdomstol. De skäl som utredningen åberopat för all inte överföra besvärsprövningen rörande förelägganden till kammarrätt framstår enligt kammarrätten som nästan obegripliga. De hänför sig helt till den interna handläggningen inom sjö­fartsverket och tycks utgä frän alt kammarrätten inte kan.pröva frågor som dessförinnan inle prövats av sjösäkerhetsdireklören. Enligt kammarrät­tens mening torde en sädan prövning kunna göras lika väl av kammartälten som av regeringen. Ell skäl alt ha kvar viss prövning hos regeringen kan enligl kammarrätten vara all motsvarande fräga enligt arbelsmiljölagen prövas av regeringen. Enligt kammarrättens mening borde emellertid även arbelsmiljölagens besväfssystem kunna omprövas.

För egen del vill jag anföra följande.

De beslul som enligt nu gällande lag kan överklagas till regeringen är av skiftande slag. Som exempel kan nämnas beslut i frägor om utfärdande och ogilligförklaring av certifikat, dispenser från skyldigheten atl ha passage­rarfartygscertifikat, beslul om minimibesättning och bemanningsföreskrif­ter saml beslul om förelägganden enligl lagens 8 kap. Del kan knappast hävdas all del i alla dessa frägor behövs en politisk styrning av praxis, och att det därför är motiverat alt även i fortsättningen lägga prövningen av överklaganden pä regeringen. Frägan är då om det gär all ordna en kvalifi­cerad sådan prövning pä lägre nivä.

Den fullföljdsinstans över sjöfartsverket som, frånsett regeringen, ligger närmast lill hands torde vara kammarrätten. En princip som tillämpas vid val av fullföljdsinstans är att ärenden där rättsfrågan är huvudsaken skall gä till domstol medan ärenden där lämplighetsbedömningar dominerar skall prövas i adminislraliv ordning. Mindre avsteg från denna grundsals anses dock kunna göras i båda riktningarna (jfr prop. 1983/84:120 s. 32).

Redan enligl gällande rätl skall, som jag tidigare nämnt, sjöfartsverkets beslut om nylljandeförbud överklagas till kammarrätten och inte lill rege­ringen. Dessutom skall vissa beslul enligl sjösäkerhelsförordningen angå­ende dispenser från behörighetskrav överklagas hos kammartätten. Del kan visserligen sägas alt den prövning som enligl nu gällande lag görs av regeringen när ell beslul har överklagats dit i flera fall innehåller inslag av lämplighetsbedömning. Prövningen skiljer sig dock inte i della hänseende på nägol avgörande sätt frän den som kammarrätten nu har att göra när beslul överklagas dit enligt sjösäkerhetslagen och sjösäkerhelsförordning­en. Jag anser därför atl det bästa sättet all ordna överprövningen i framti­den är atl låta kammarrätten pröva i princip alla beslul som överklagas från sjöfartsverket eller från någon annan central förvaltningsmyndighet enligl . sjösäkerhetslagen.

Från denna ordning bör dock två undanlag göras. Jag har tidigare (av­
snitt 2.2.4) föreslagit en möjlighet filldispens från regeln att fartygets
redare eller ägare skall anställa den däcks- och maskinpersonal som ingår i
48


 


minimibesättningen. Beslul som meddelats av en myndighet i sådana frå­gor bör överklagas lill regeringen. Vidare bör beslul som rör fartygs bemanning även i fortsättningen överklagas hos regeringen. Även i fråga om sådana beslut är inslaget av lämplighetsbedömning betydande.


Prop. 1987/88:3


2.2.8 Övriga frägor

Som framgår av remissammanställningen i della ärende har flera remissin­stanser tagit tillfället i akt och låtit sina yttranden innehålla en kalalog över krav och önskemål vad gäller säkerhet och arbetsmiljö inom sjöfarten. De flesta sådana frågor kommer jag atl redogöra för i specialmotiveringen. En del av frågorna hör emellertid inte hemma i sjösäkerhetslagen ulan fär behandlas i arbetet med tillämpningsföreskrifter.

Under remissbehandlingen har vidare föreslagits införande av en lag­stiftning om företagshälsovård till sjöss. Denna fråga vill jag kommentera närmare.

Inom det område av arbetslivet som regleras av arbetsmiljölagen har sedan länge funnits avtal mellan arbetsmarknadens parter om företagshäl­sovård. Avtalen innebär bl.a. alt förelagshälsovården som en opartisk, rådgivande experlresurs till den lokala skyddsverksamheten skall medver­ka fill att arbetsmiljön i största möjliga utsträckning anpassas till männi­skans förutsättningar. Genom lag 1985:321 infördes regler i arbetsmiljö­lagen i syfte atl möjliggöra för arbetarskyddsmyndigheterna atl i enskilda fall, om arbetsförhållanden sä kräver, föreskriva att en arbetsgivare skall föranstalta om företagshälsovård. Vidare ålades skyddskommittéerna ett ansvar för alt en organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverk-samhel bedrivs på arbetsstället.

Inom sjösäkerhetslagens omräde erbjuder vissa rederier företagshälso­vård. Någon för hela avtalsområdet gemensam organisation finns dock inte. Redareföreningen och de ombordanställdas organisationer träffade år 1986 etl avtal av innebörd att förelagshälsovård skulle erbjudas de anställ­da hos föreningens medlemmar. Emellertid har delta avlal ännu inle kun­nat verkställas.

För egen del anser jag all det finns skäl som talar för atl förelagshälso­vården till sjöss regleras i lag efter mönster av 1985 års ändringar i arbets­miljölagen. Denna fråga kräver emellertid ytterligare överväganden och kan inle las upp i detta sammanhang.

2.3 Den lagtekniska lösningen


Mitt förslag: En ny lag om säkerheten på fartyg (fartygssäkerhets­lagen) utfärdas. Lagen bygger på den gamla lagen om säkerheten på fartyg men karaktären av ramlag förstärks. Uppställningen av de avsnitt som behandlar arbetsmiljön lill sjöss anpassas så nära som möjligt till arbetsmiljölagen (1977:1160).


49


4    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 3


 


utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt men gär     Prop. 1987/88:3 mindre långt i fråga om ramlagskaraktären. Dispositionen avviker delvis från vad jag föreslår.

Remissinstanserna stöder utredningens förslag eller lämnar det utan erin­ran.

Skälen för mitt förslag: Förfaltningsförslaget har föranlelts av önskemål om en förändring av reglerna om arbetsmiljön på fartyg och en anpassning av dessa regler lill vad som gäller om arbetsmiljön på land. Den första frägan som inställer sig är därför om reglerna bör inarbetas i den allmänna arbelsmiljölagen. Andra möjligheter är all reglerna tas in i en särskild lag eller i den lag som reglerar säkerheten i övrigt pä fartyg.

Arbetsmiljöreglerna för sjöfarten bör ansluta till. de.allmänna reglerna
om arbetsmiljön och avvika frän dem endasl när det finns bärande skäl för
avvikelsen. Delta talar för alt reglerna bör tas in i den allmänna arbets­
miljölagen. Arbelsmiljölagen täcker emellertid ett stort och varierande fäll.
Dess bestämmelser är förhållandevis allmänt hållna och förutsätter i bety­
dande utsträckning att detaljbestämmelser meddelas i tillämpningsföre­
skrifter.
               -■   ■

När del gäller arbetsmiljön pä fartyg finns det ofta anledning all göra
avvikelser frän de allmänna reglerna med hänsyn främsl lill sjöfartens
särskilda förhållanden. Bl. a. är arbetsstället, dvs. fartyget, rörligt och kan
       ..

därför befinna sig utanför Sveriges sjöterritorium under långa tidsperioder, under vilka det kan vara oåtkomligt eller svåråtkomligt för svensk myndig-, helsulövning. Befälhavarens särskilda ställning inverkar ocksä i skilda sammanhang. Det skulle störa arbetsmiljölagens uppställning och karak­tär, om man försökte atl infoga ett större anlal. specialregler för sjöfartens förhållanden i den lagen.

Alternativet alt la in bestämmelserna om arbetsmiljön på fartyg i en särskild lag innebär all sambandet bäde med arbetsmiljölagen och med lagen om säkerheten på fartyg skulle brytas. Många stadganden skulle åtminstone delvis behöva dubbleras, kanske t. o. m. las tre gånger.

Del tredje alternativet innebär atl arbetsmiljöbestämmelserna las in i samma lag som reglerar säkerheten i övrigt på fartyg. Det finns många anknytningspunkter mellan dessa regler. Förutom den omständighet som påpekats nyss, nämligen atl fartyget är rörligt och därför kan befinna sig utanför svenskt farvatten under länga tidsperioder, är också alt beakta den omständigheten att fartyget utgör ett enhetligt arbetsställe som tillkommit efter noggrann planläggning och under omfattande kontroll både av farty­gets sjösäkerhet och den arbetsmiljö det erbjuder. Med tanke pä samban­det mellan de sjösäkerhetsmässiga reglerna, som ofta dessutom är konven­tionsbundna, och reglerna om arbetsmiljön bör därför reglerna om arbets­miljön på fartyg meddelas i samma lag som reglerar säkerheten i övrigt på fartyg.

För atl det skall vara så lätt som möjligl att jämföra sjöfartens arbets­
miljöregler med de allmänna arbetsmiljöreglerna bör de, så långt möjligt,
meddelas i samma inbördes ordning i de båda lagarna. Detta förulsälter en
omredigering av den nuvarande lagen om säkerheten på fartyg, vars dispo­
sition närmast är historiskt betingad.
                                                   50


 


Bäde den nuvarande lagen om säkerheten på fartyg och farlygsmiljöul-'   Prop. 1987/88:3 redningens förslag lill sådan lag innehåller en hel del bestämmelser som inle kräver lagform. En omredigering ger tillfälle all sortera föreskrifterna pä området pä den nivå där de olika föreskrifterna hör hemma, dvs. lag, förordning respektive myndighetsföreskrifter.

Vid valet mellan all göra omfattande ändringar i den nuvarande lagen om säkerheten på fartyg och all skriva en hell ny lag som bygger på den gamla lagen, anscrjag därför atl ändringarna blir sä omfattande att en ny lag är all föredra.

Jag vill ocksä säga något om lagens rubrik. Den nuvarande lagens rubrik
är Lagen om säkerheten på fartyg. Lagen kallas emellertid i dagligt tal
"sjösäkerhetslagen". Denna beteckning är inle helt lyckad, eftersom lagen
endasl reglerar den del av sjösäkerheten som kan hänföras till fartyget i vid
      .      '

mening, medan andra vikfiga delar av sjösäkerhetsbestämmelserna, exem­pelvis sjövägsreglerna och bestämmelserna om uimärkning av farleder inte ingår i lagen. Beteckningen bör därför inte upphöjas till officiell rubrik. Som farlygsmiljöutredningen påpekat skulle benämningen "farlygssäker­hetslagen" vara rikligare. Utredningen har ansett den benämningen alltför klumpig för atl komma i fräga. Jag delar inte helt utredningens uppfattning i det avseendet. Eftersom rubriken "sjösäkerhelslagen" inle är bra, slår valet mellan den nuvarande fullständiga rubriken och den kortare "fartygs­säkerhetslagen".

När jag i det följande talar om den nya lag som jag föreslär; kommer jag atl använda beleckningen "farlygssäkerhetslagen". Denna beteckning är visserligen en stavelse längre än den redan länga "sjösäkerhelslagen", men jag anser inte detta vara någon avgörande nackdel. Benämningen har den fördelen alt del klart framgår atl del är den nya lagen som avses. Jag anser vidare att benämningen är användbar ocksä som officiell rubrik och föreslär den som sådan i stället för den ännu längre "lagen om säkerheten på fartyg".

Till sist nägra ord om kapitelindelningen. Utredningen har ansett del angeläget att i största möjliga utsträckning behålla den gamla lagens kapite­lindelning. Jag anser inte att resultatet är hell lyckat. 1 valet mellan få kapitel med mänga paragrafer i varje och elt större antal kapitel med färre paragrafer i varje föredrar jag det senare. Vidare bör kapitlen ordnas mera systematiskt. De kapitel som hänger samman med fartygs sjövärdighet bör ordnas tillsammans. De kapitel som närmast anknyter till arbetsmiljön bör också ordnas in efter varandra.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartemen­tet upprättats förslag lill

1.    fartygssäkerhelslag,

2.    lag om ändring i sjöarbelslidslagen (1970:105),

3.    lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

4.    lagom ändringi sjömanslagen (1973:282),                                        51


 


1.    lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),   .           Prop. 1987/88:3

2.    lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mol vallenförorening från fartyg,

3.    lag om ändring i mönstringslagen (1983:929).

Del under 3 angivna lagförslaget har upprättats i samråd med chefen för jordbmksdepartementet och det under 5 angivna förslaget i samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparlemenlel.

Lagrådet har granskal lagförslagen under 1,2 (delvis), 3 och 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till fartygssäkerhetslag

Rubriken

övervägandena i fråga om rubriken redovisas i den allmänna motiveringen (avsnill 2.3).

/ kap. Inledande bestämmelser'

Med hänsyn lill lagens ändrade disposifion har det inledande kapifiet fäll ny rubrik. Dessutom har en del mellanrubriker införts.

1 kap. 2 § sjösäkerhelslagen innehåller ell stadgande enligt vilket lagens bestämmelser skall lända till efterrättelse för all trygga säkerheten pä fartyg. En motsvarande bestämmelse har tagits upp i 1 kap. 1 § utredning­ens förslag. Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande anfört att bestämmelsen är onödig och kan utgå. Jag delar den uppfattningen. Bestämmelsen har således ingen motsvarighet i den nya lagen.

/ §

Denna lag gäller alla fartyg som används till sjöfart inom Sveriges sjöterri­torium saml svenska fartyg som används lill sjöfart utanför sjöterritoriet. Lagen skall dock inle tillämpas i den mån del är särskilt föreskrivet eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Lagens bestämmelser gäller öriogsfartyg endast såvitt regeringen före­skriver del.

Föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag får inle meddelas med stöd av lagens bémyndiganden.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § sjösäkerhelslagen och 1 kap. 2 § utred­ningsförslaget.

Utredningen har, i överensstämmelse med vad som nu gäller, föreslagit
alt lagen skall tillämpas på alla fartyg som används lill sjöfart i svenska
farvatten. Utanför svenska farvatten skall lagen tillämpas på svenska
fartyg såvitt det är förenligt med lagen i en främmande stat som efter
överenskommelse eller annars är tillämplig. Under remissbehandlingen
har den sistnämnda begränsningen kritiserats av en remissinstans främst
med motiveringen att den inte överensstämmer med brottsbalkens regler
om svensk strafflags tillämplighet på svenska fartyg ulom rikel.
                 52


 


1 förarbetena lill sjösäkerhetslagen uttalade departementschefen (prop.     Prop. 1987/88:3 1965:132 s. 92) i denna fräga bl. a. följande.

Lagen om säkerheten på fartyg bör komma alt gälla pä fartyg, oavsett nationalitet, i svenskt farvatten och på svenska fartyg utanför svenskt farvatten såväl pä internationellt vatten som i annat lands farvatten. I sislnämnda hänseende skall dock den inskränkningen gälla - som för övrigt följer av allmänl godtagna folkrältsliga grundsatser - att den svens­ka lagstiftningen måste vika för de lagbestämmelser som gäller i det land vari fartyget befinner sig. Dä sjösäkerhetsbeslämmelserna genom fillkoms­ten av inlernationella konventioner pä omrädet i huvudsak är lika i sjö­fartsländerna, lär knappast i praktiken inträffa atl svenska bestämmelser är oförenliga eller strider mot säkerhetsföreskrifter i det land där svenskt fartyg befinner sig. Någol särskill uttalande i lagtexten om denna fråga

anser jag därför ej behöva ske. I svenskt farvatten skall lagen i

princip tillämpas pä utländskt fartyg. Vissa av bestämmelserna är dock av nationell natur varför de icke ulan vidare bör fillämpas på andra fartyg än svenska.

För egen del vill jag tillägga följande. I lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium finns bestämmelser om vad Sveriges sjöterritorium omfal­lar. Till sjöterritoriet hör dels inre vatten, dels terrilorialhavet. Inre vallen omfallar insjöar, vattendrag och kanaler, vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar saml vattenområden innanför och mellan öar, holmar och skär. Gränsen mol terrilorialhavet utgörs av räta lirijer, de s. k. baslinjerna, som bestäms på visst sätt. Territorialhavel sträcker sig tolv sjömil utanför dessa linjer. Särskilda regler gäller bl.a. i fråga om Öresund och vid gränsen mol Finland och Norge.

Enligt allmänl erkända folkrättsliga grundsatser anses främmande fartyg ha rätl till s. k. oskadlig genomfart genom kuststatens lerrilorialhav. En genomfart anses oskadlig om den inte stör kuststatens lugn, ordning och säkerhet. Etl främmande fartyg under genomfart anses skyldigt all följa kuststatens bestämmelser hänförliga till bl.a. säkerheten vid framförande av fartyget, sjövägsregler och regler som ställts upp lill skydd för fisket och den marina miljön. Däremot anses fartyget inte skyldigt att följa kuststa­tens regler om l.ex. utformning, konstruktion, utrustning och bemanning av fartyget, sävida inle sädana regler gmndas på konventioner eller all­mänt erkända folkrältsliga grundsatser (jfr artikel 21 i 1982 års havsrätts­konvention; konventionen har undertecknats av Sverige men ännu inle tillträtts). Den viktigaste konventionen pä sjösäkerhetsområdel är 1974 års SOLAS-konvenlion (Safety of Life al Sea).

När det gäller inre vatten anses varje stat ha oinskränkt rätl alt själv bestämma i vad mån dess lagstiftning skall tillämpas i fråga om främmande fartyg. Detta gäller säväl offentligrättslig som civilrättslig lagsfiftning. Un­danlag kan naturligtvis även här följa av internationella överenskommel­ser.

Enligt min mening är del inle möjligt all i lagtexten närmare ange i vilken
utsträckning den nya lagen skall gälla i olika situationer. Huvudregeln om
alt lagen skal! gälla alla fartyg inom svenskt territorium och svenska fartyg
utanför territoriet bör emellertid slås fast. Lagen innehäller i följande
         53


 


paragrafer en hel del undantag frän tillämpligheten när det gäller främnian;de     Prop. 1987/88:3 fartyg. Sädana undantag kan följa även av andra föreskrifter. Della bör lämpligen, i linje med vad utredningen har föreslagit, komma till uttryck i lagtexten.

I det lill lagrådet remitterade förslaget föreskrevs undanlag frän lagens tillämplighet även när det följde av internationella överenskommelser. Lagrådet har kritiserat förslaget på denna punkt under hänvisning till alt sådana överenskommelser för att vara bindande i princip måste ha införli­vats med svensk rätl och därmed täcks av uttrycket "i den mån del är särskill föreskrivet". Jag godtar lagrådets påpekande och har utformat paragrafen i enlighet med vad lagrådet föreslagit.

Med anledning av vad en remissinstans anfört vill jag framhälla att den svenska straffrättsliga kompetensen är oinskränkt i fall som avses i 2 kap. 3§ 1 brottsbalken, således åven om fartyget befunnit sig i en främmande stats inre vatten. Har nägon dömts för samma gärning i den frärnmande staten, tillämpas 2 kap. 6§ brottsbalken.

Med slöd av den nuvarande motsvarigheten till bestämmelsen i andra stycket har utfärdats förordningen (1980:431) om säkerheten pä öriogsfar­tyg. Enligt dess 1 § gäller bl. a. bestämmelserna i 1 kap. 3 § första stycket sjösäkerhelslagen för öriogsfartyg, dvs. sjöfartsverket är fillsynsmyndig­het för öriogsfartygen. För andra icke konrimersiella statsfartyg gäller enligt 1 kap. 4 § sjösäkerhetslagen all tillsynen utövas av den myndighet under vars förvaltning fartyget står, om regeringen inle bestämmer någol annat. Generaltullslyrelsen har under remissbehandlingen föreslagit atl bestämmelserna om tillsynen över örlogsfartyg ändras sä all tillsynen skall utövas av försvaret i samråd med sjöfartsverket. Jag är emellertid inte beredd alt i delta samrnanhang föreslå någon förändring av de nuvarande reglerna.

Bestämmelsen i tredje slyckel har införts efter förslag av tagrådet. Genom bestämmelsen klargörs atl de olika bémyndiganden alt meddela föreskrifter som lagen innehäller inte kan utnyttjas för att meddela sådana föreskrifter som enligt regeringsformen faller under det s. k. obligatoriska lagområdet.

2 §                            .       -

Vad som sägs i denna lag om redare skall gälla även den som i redarens

ställe har befallning med fartyget.

Första stycket gäller inte vid tillämpning av 5 kap. 12 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen. Första stycket mot svarar 1 kap. 5§ utredningsförslaget riiedan andra stycket saknar'motsva­righet även i utredningsförslaget.

I sjösäkerhetslagen talas omväxlande om "redaren" öch om "redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget". Detta uttryckssätt tynger framställningen. Del kan undvikas genom en generell bestämmelse. Man behöver dä genomgående nämna endasl redaren när man avser den som fyller redarfunktionerna.

Det gär inte alt med en enkel formel klargöra vem som skall anses vara elt fartygs redare. I princip kan redaren sägas vara den som utrustar etl


54


 


fartyg så atl det kan användas för sitt ändamål. Redarens funktioner kan - Prop. 1987/88:3 dock vara delade mellan flera pä olika sätt. Redaren behöver inle vara fartygels ägare. Ägaren kan ha upplåtit sill fartyg. I äldre tid var fråga främsl om skeppslega eller om ren befraktning, antingen tidsbefraklning eller resebefraktning. Utvecklingen har emellertid medfört charteravtal , som innefattar mellanformer mellan de äldre avtalstyperna. Redarfunktio­nerna kan fördelas mellan ägaren och befraktaren pä skilda sätt. För all avgöra vem som i del enskilda fallet skall anses vara redare måste man genom en helhetsbedömning av omständigheterna i det konkreta fallet bilda sig en uppfattning om på vem den övervägande delen av de typiska redarfunktionerna vilar. Detta medför att bedömningens resultat kan växla beroende pä vilka regler man fäster särskilt avseende vid. (Se t. ex. Grön­fors, Om irafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden, Stockholm 1952, s 305 f, och Sjörättens kollisionsansvar. Arkiv för Sjprett, band 12, Oslo, 1975, s. 340. Se också räftsfallel NJA 1978 s. 14, särskilt s. 20.) Del är alltså inte givet att den som anses som ett fartygs redare i ell frakträtlsligt sammanhang också bör betraktas sorri redare vid tillämpning av fartygssä­kerhetslagen.

Sjösäkerhetslagens uttryck "redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget" måste anses våra svårgenomträngligt (jfr prop. 1965:132 s. 194). Den som brukar fartyget torde i allmänhet vara redaren. Det är svårt att se i vilka situationer man kan anse alt nägon brukar fartyget i redarens ställe. I sjölagens 58, 214, 319 och 333 §§ används i stället ullryc­ket "den som i redarens ställe har befattning med fartyget" eller etl liknande uttryck. Härmed avses den som rättsligen ägt disponera över fartyget, exempelvis någon som fått fartyget upplåtet ät sig genom avtal om tidsbefraklning (NJA II 1915 s.397 och 401, prop. 1965:132 s. 164, prop. 1966:145 s.213, prop. 1970:29 s.85). Motsvarande ullryck används också i annan lagstiftning, se t. ex. 18 § sjöarbelslidslagen (1970:105).

I likhet med utredningen ocli i enlighet med den terminologi som an­
vänds i bl. a. sjölagen föreslår jag alltsä en generell bestämmelse som gör
   <
lagens regler om redare tillämpliga även på den som i redarens ställe har
befattning med fartyget.

Enligt andra stycket gäller inle första stycket vid tillämpning av 5 kap. 12 § om vem som skall anställa den däcks- och niaskinpersonal som ingår i minimibesättningen. Som jag redogjort för under avsnill 2.2.4 togs, när motsvarigheten fill 5 kap. 12 § infördes i sjösäkerhelslagen, uttrycklig ställning mol alt med redareri skulle jämställas även sådana arbetsgivare som var i redarens ställe. Jag finner inte anledning all frångå den bedöm­ningen.

3 §

Med ombordanställd avses i denna lag den som lill följd av anställning tjänstgör ombord på fartyget med huvudsaklig uppgift att ulföra fartygsar­bete annal än som enbart tillfälliga göromål.

Med fartygsarbete avses i denna lag arbete för fartygets räkning som utförs ombord på fartyget eller på annat ställe av någon som följer med fartyget.

55


 


Paragrafen, som innehäller definitioner av begreppen "ombordanställd"     Prop. 1987/88:3 och "fartygsarbele" (jfr 3 § sjömanslagen), saknar motsvarighet i gällande lag. Den motsvarar 1 kap. 6 § utredningsförslaget.

En ombordanställd är numera, säsom berörts i den allmänna motivering­en (avsnitt 2.2.3), i allmänhet inte anställd på del fartyg där han tjänstgör ulan av redaren, som har tilldelat honom en befattning pä fartyget. Arbets­tagaren behöver emellertid inte heller vara rederianslälld. Hans arbetsgi­vare kan vara en annan än redaren, t. ex. en entreprenör för inlendenturav-delningen ombord. Han skall emellertid ha till huvudsaklig uppgift att utföra fartygsarbele annat än som enbart tillfälliga göromål, dvs. tillhöra dem som fullgör det rutinmässiga arbetet för fartygets drift.

Definitionen av "fartygsarbele" skiljer sig från motsvarande definition i

3       § sjömanslagen på det sättet atl med fartygsarbele enligl förevarande
paragraf avses även arbete som utförs av någon som inle är atl anse som
anställd, t. ex. en seglande delägare i fartyget eller annan som närmast får
anses som arbetsgivare. Från säkerhetssynpunkt är del av underordnad
betydelse om den som utför fartygsarbele är atl betrakta som anställd eller
inte.

Den som utför fartygsarbete utan all vara ombordanställd har vanligen arbetsuppgifter också i land. Arbetet ombord är av tillfällig art även om del ibland kan ta avsevård tid i anspråk. Arbetet är emellertid inle alt anse som elt naturligt led i fartygets sedvanliga drift. Det kan inte sägas vara av rutinkaraktär ombord. Inte heller har arbetstagarna primärt anställts för arbete på fartyg. Exempel på sädant fartygsarbele är arbete som utförs av resereparatörer, garantipersonal eller rederiels farlygsinspeklörer (jfr prop. 1973:40 s. 115). Det kan emellertid ocksä förekomma arbete pä fartyg som inle är fartygsarbete, eftersom del inle utförs för fartygets räkning. Jag tänker framför allt pä övervaknings- och jusleringsarbeten eller slutfasen i ett annat arbete som varvspersonal utför under korta provturer eller eljest under gång som ett led i etl arbete som huvudsakligen utförs pä varvet.

Del kan i sammanhanget nämnas att arbetsmiljölagen i princip gäller verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning (se 1 kap. 1 och 2 §§). Någon motsvarande bestämmelse finns inte i förevaran­de lag. Bestämmelserna i l.ex. 6 kap. om arbetsmiljön vid fartygsarbele gäller sålunda även den som ulan att vara anställd utför fartygsarbele. I 7 kap. 10 § finns vidare en bestämmelse av innebörd atl föreskrifter i det kapitlet eller som utfärdats med slöd av det och som närmast lar sikte pä , anställda i tillämpliga delar gäller i fräga om arbete som en arbetsgivare utför själv.

4 §

Etl fartyg skall ha certifikat i de fall som anges i denna lag. Certifikat skall utfärdas för ell visst fartområde eller för en del av etl fartområde och för bestämd tid, vilken får förlängas. I certifikatet fär anges särskilda villkor för atl det skall vara giltigt.

Elt fartyg som är försett med certifikat får inte användas i mer vidsträckt fart än vad certifikatet avser.


56


 


Första stycket motsvarar 1 kap. 11 § första stycket sjösäkerhetslagen     Prop. 1987/88:3 och 1 kap. 8§ första stycket utredningsförslaget med tillägget i första meningen om atl fartyg skall ha certifikat i fall som anges i lagen. Bestäm­melser om delta finns i 2-4 kap. Andra slyckel motsvarar 1 kap. 14 § sjösäkerhelslagen och 1 kap. 9§ utredningsförslaget.

Enligt hovrätten för Västra Sverige bör uttrycket "certifikat", som här används för första gången i lagen, presenteras närmare. Hovrätten efterly­ser en särskild bestämmelse som ger en allmän upplysning om certifikat enligl lagen. - För egen del menar jag att uttrycket "certifikat" är väl känt i de kretsar till vilka lagen främst vänder sig. Definitioner av olika former av certifikat har lagils in i de kapitel där de olika certifikaten behandlas.

Av 9 § framgår atl regeringen får meddela föreskrifter om vilka fartområ­den som skall finnas och omfallningen av dessa. F. n. är fartområdena angivna i 1 kap. 11 § sjösäkerhelslagen.

5 §

Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen inte föreskriver något annat.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 13 § sjösäkerhelslagen och 1 kap. 10 § andra stycket utredningsförslaget.

6 §

Certifikat som har utfärdats av följande ufiändska klassificeringssällskap, nämligen American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, Del Norske Veri­tas, Germanischer Lloyd, Lloyd's Register of Shipping, Registro Italiano Navale eller klassificeringssällskapet i De socialistiska rådsrepublikernas union (Register of Shipping of the USSR), har samma giltighet som om de utfärdats av sjöfartsverket, om del mellan staten och sällskapet har träffats avtal om utfärdande av certifikat för svenska fartyg.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket får föreskriva eller för särskilda fall besluta att certifikat som utfärdas av en sakkunnig och som bara avser utrustning till fartyg och personlig skyddsut­rustning skall ha samma giltighet som certifikat som utfärdas av sjöfarts­verket.

Paragrafens/öwra stycke skall jämföras med 1 kap. 15 § sjösäkerhels­lagen och 8 kap. 7 § utredningsförslaget.

Enligt 1 kap. 15 § sjösäkerhetslagen får regeringen förordna atl under­sökning rörande fartyg och utrustning, som företas av utländsk myndighet eller av klassificeringsanstalt, skall godkännas som fillsynsförrättning, verkställd av svensk myndighet saml alt certifikat som har utfärdats efter en sådan undersökning har samma giltighet som certifikat utfärdade av svensk myndighet.

Detta stadgande är av stor praktisk belydelse. Kommersiella fartyg är i
regel underkastade privat konlroll av de internationella klassificeringssäll-
skapen. Hos sällskapen förs en regislerbok över de registrerade fartygen
med uppgifter om deras tekniska beskaffenhet. Uppgifterna tjänar lill
ledning när avtal skall slutas om befraktning eller om försäkring av fartyg
eller last. Vid inregistrering i elt klassificeringssällskap erhåller fartyget en
cj

viss klass som anger att det med hänsyn till beskaffenheten av skrov.


 


maskineri och viss utrustning anses från befraklnings- och försäkringssyn-     Prop. 1987/88:3 punkt betryggande och atl del uppfyller kraven i sällskapels reglemente.

Redogörelser för de internationella klassificeringssällskapens verksam­het finns i bl.a. betänkandena (Ds K 1981:17) Samordnad säkerhelslillsyn av fartyg och (DsK 1984:4) Tillsyn av fartyg. Av redogörelserna framgår bl. a. all sällskapen har omfattande tekniska resurser och atl de fär anses vara pålitliga.

Sedan länge läggs klassificeringssällskapels ätgärder och bekräftelser av fartygels tillstånd lill grund för bedömningen av elt klassat fartyg. Belräf­fande del praktiska tillsynsarbetet innebär delta all klassificeringssällska­pels åtgärder och bedömningar vad gäller skrov och maskineri inle närma­re kontrolleras av sjöfartsverket. Den av verkel utövade tillsynen i dessa delar består i praktiken av alt på gmndval av en rapport från sällskapet utfärda de officiella certifikat som fartyget skall ha.

1 kap. 15 § sjösäkerhetslagen innehåller f. n. bemyndigande all överlåta bäde tillsyn och certifiering av fartyg fill klassificeringssällskap. Bemyndi­gandet i sistnämnda del har utnyttjats endast i fråga om fribordscertifikat, se 1 kap. 15§ tredje stycket förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg.

Enligl 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen kan riksdagen överlåta vissa förvaltningsuppgifter till bl. a. andra stater eller ulländska inrättning­ar eller sarrifälligheler. Riksdagen får också i lag bemyndiga regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i särskilda fall besluta om sädan överlåtelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, krävs beslut av riksdagen med tre fjärdedels majoritet.

Det är i hög grad önskvärt att certifikat som har utfärdats av ett klassifi­ceringssällskap kan godtas på samma säll som om en svensk myndighet hade utfärdat certifikatet. Det är i så fall fråga öm överlåtande av en förvaltningsuppgift.

I samband med remissen lill lagrådet anförde jag all frågan humvida överlåtande av cerlifieringsuppgiflen kan delegeras lill regeringen eller annan myndighet beror på om uppgiften är sä specificerad och avser en så begränsad krets att regeringsformens krav på att det skall röra sig om "särskilda fall" kan anses uppfyllt. För egen del ansåg jag atl etl överlåtan­de av certifieringsuppgifl enligl fartygssäkerhetslagen till vissa bestämda ulländska myndigheter eller klassificeringssällskap var en sådan överlåtel­se i särskilda fall som avses i regeringsformen. I det lill lagrådet remillera­de förslaget föreslog jag därför bestämmelser om bemyndigariden för rege­ringen eller sjöfartsverket att föreskriva att certifikat som utfärdats av bl. a. viss utländsk myndighet eller ett visst svenskt eller utländskt klassifi­ceringssällskap skulle ha samma giltighet som certifikat utfärdade av sjö­fartsverket.

Jag vill erinra om alt den i remissen föreslagna regleringen i förevarande paragraf och 10 kap. 20 § i princip överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1 kap. 15 § sjösäkerhetslagen och 6 kap. 6§ lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (vatlenföroreningslagen).

Lagrådet har beträffande överlåtelse av certifieringsuppgifter lill ut­
ländska subjekt anfört åtskilliga synpunkter och pekat på en annan lösning,
58


 


nämligen all del direkl i lag överläts till angivna ulländska rättssubjekt att     Prop. 1987/88:3 utfärda vissa lyper av certifikat.

Jag godtar den lösning som lagrådet har föreslagit. I enlighet härmed föreslär jag atl man direkt i lagen överlåter certifieringsuppgiften fill vissa bestämda utländska inrättningar med stöd av 10 kap. 5§ tredje stycket första meningen regeringsformen.

Jag förordar att uppgiften överlåts till de klassificeringssällskap söm nu anges i 1 kap; 9§ förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg (jfr 6 kap. 2 § förordningen 1980:789 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg). Däremot finns det inle i detta lagstiftningsärende underlag för att föreslå överlåtelse till ulländska myndigheter, t. ex. tillsynsmyndigheterna i de övriga nordiska länderna. F. n. torde del knappast heller föreligga något egentligt behov av en möjlighet till sådan överlåtelse.

De klassificeringssällskap som anges i 1 kap. 9 § sjösäkerhetsförordning­en är alla välrenommerade och har erforderlig kompetens på området. Förhållandena kan emellertid ändras. Det är därför viktigt alt den närmast ansvariga svenska myndigheten, sjöfartsverket, ges tillfälle att fortlöpande följa verksamheten vid sällskapen för kontroll av att den kvalitetsmässigt häller tillräcklig nivå. Frågor som rör en sådan kontrollverksamhet måste regleras i avtal med sällskapen. Avtalsvägen bör vidare vissa andra frågor regleras, l.ex. ansvaret vid fel eller försummelser från sällskapens sida. Vilka frågor som i övrigt bör avlalsregleras bör lämpligen sjöfai;lsverkel bedöma.

Jag föreslär därför att överiåtelsen av certifieringsuppgiften till de aktu­ella klassificeringssällskapen görs beroende av all del föreligger ett avtal om delta mellan staten och sällskapet i fräga. Att ett sådant villkor ställs upp kan inle anses strida mot 10 kap. 5 § eller nägon annan bestämmelse i regeringsformen. Det bör ankomma på regeringen eller sjöfartsverket alt på lämpligt säll ge tillkänna med vilka av de aktuella klassificeringssällska­pen som avtal har träffats och vars certifikat sålunda skall ha samma verkan som om de utfärdats av sjöfartsverket.

Vattenföroreningslagen innehåller i 6 kap. 6§ en bestämmelse motsva­rande den som nu finns i 1 kap. 15 § sjösäkerhelslagen. Även den bestäm­melsen bör ändras till överensstämmelse med vad jag nu har förordat.

A«Jrfl .ytyc'É'/i förevarande paragraf saknar motsvarighet i sjösäkerhets­lagen men motsvarar 8 kap. 7 § utredningsförslaget. Genom förordnanden som avses i paragrafen kan befintlig specialkunskap på skilda områden tillgodogöras pä elt praktiskt sätt. Som lagrådet framhållit gäller bestäm­melsen enbart svenska sakkunniga (jfr 11 kap. 6 § tredje stycket regerings­formen).

Förevarande paragraf måste såvitt avser första stycket anlas av riksda­gen med tre fjärdedels majoritet för att bli gällande.

7 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär föreskriva alt fartyg, ulöver certifikat som anges i denna lag, skall ha certifikat avseende någol visst förhällande som regleras i denna lag eller i föreskrif­ter som utfärdas med slöd av lagen.


59


 


Paragrafen motsvarar 1 kap. 12 § sjösäkerhelslagen och 1 kap. 10 § första     Prop. 1987/88:3 stycket utredningsförslaget.

8 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär föreskriva att ulländska fartyg vid sjöfart inom Sveriges sjöterritorium skall inneha ell certifikat utfärdat av behörig utländsk myndighet eller en motsvarande handling.

Paragrafen saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen men motsvarar 1 kap. 11 § utredningsförslaget. Den har också viss motsvarighet i 4 kap. 2 § vatlenföroreningslagen.

Bestämmelsen skall försvåra användningen av undermåliga ulländska fartyg, vilkel är särskilt viktigt när det gäller fartyg som för laster av speciellt farlig art. Genom internationella överenskommelser kan faststäl­las att fartygen i vissa avseenden skall uppfylla viss standard, samlidigl som del slås fast atl fartyg från icke fördragsslulande stater inte skall behandlas förmånligare än konventionsstalernas fartyg. Särskill i sist­nämnda hänseende är ett bemyndigande som del förevarande av värde.

9 §         

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka fartområden som skall finnas och omfattningen av de olika områdena. Regeringen får ocksä meddela föreskrifter om räft för sjöfartsverket atl i särskilda fall bestämma att ett fartygs fartområde skall ha annan omfattning än vad som följer av första meningen.

Paragrafen ersätter 1 kap. 11 § andra och tredje styckena sjösäkerhels­lagen och 1 kap. 8 § andra och tredje styckena utredningsförslaget.

Bestämmelser om vilka fartområden som skall finnas och omfattningen av dessa bör lämpligen meddelas av regeringen. Regeringen bör också bemyndigas all överlåta ål sjöfartsverket atl pröva frågan om etl fartygs fartområde i särskilda fall.

2 kap. Fartygs sjövärdighet

Utredningen har lill 2 kap. fört etl par bestämmelser från 9 kap. sjösäker­hetslagen om befälhavares och maskinchefs skyldigheter. Jag anser emel­lertid alt de bestämmelserna knappast har sin plats här utan föreslär alt de tas in i 5 kap. tillsammans med bemanningsbestämmelserna.

I sjösäkerhetslagens 2 kap. 5 § finns bestämmelser om atl etl fartcertifi­kat bl. a. när det inte längre är giltigt skall lämnas till sjöfartsverket. Denna bestämmelse har utgått ur lagen. Den kan i stället meddelas som en verkställighelsföreskrifl.

/ §

Elt fartyg är sjövärdigt bara om det är så konstruerat, byggt, utrustat och

hållet i stånd alt det med hänsyn till sitt ändamål och den fart som del

används i eller avses all användas i erbjuder betryggande säkerhet mol

sjöolyckor.                                                                                      60


 


Paragrafen motsvarar i sak helt 2 kap. 1 § sjösäkerhelslagen och 2 kap.     Prop. 1987/88:3

1          § utredningsförslaget.

2 §

Ett fartcertifikat är ell bevis atl etl fartyg vid lillsyn har befunnits sjöyär-digt.

Till paragrafen har förts den definition av fartcertifikat som nu återfinns i

2   kap. 2§ första slyckel sjösäkerhelslagen och som i utredningsförslaget har tagils upp i 2 kap. 1 § första meningen.

3   §

Etl svenskt fartyg skall ha fartcertifikat, om del har en bmltodräklighel av minsl 100 eller om det är elt passagerarfartyg.

Ett fartyg som ägs eller bmkas av svenska slalen och som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift behöver inte ha fart­certifikat.

Sjöfartsverket fär befria etl fartyg från skyldigheten atl ha fartcertifikat, om etl passagerarfartygscertifikat har utfärdats för fartyget enligl.4 kap.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 2 och 3 §§ sjösäkerhelslagen saml 2 kap. 2 § andra och tredje meningarna saml 3 § utredningsförslaget, reglerar skyldigheten för fartyg alt ha fartcertifikat. Den definition av passagerar­fartyg som nu finns i 2 § andra stycket har flyttats till 4 kap. 1 § i den nya lagen.

Formuleringen i andra stycket angående vilka statsfartyg som är uteslut­na från cerlifikatskyldighelen skiljer sig från den tidigare och ansluter i slället till sjölagens uttryckssätt (se 11 och 230 §§ sjölagen). Ändringen innebär att bl. a. vägverkets färjor inte längre behöver ha fartcertifikat.

TCO har ifrägasatt undantaget frän fartcertifikalskyldigheten för kust­bevakningens fartyg. Enligl TCO skulle elt av sjöfartsverket utfärdat sjövärdighetsbevis vara av värde såväl för de ombordanställda som för myndigheten eftersom kustbevakningens fartyg ofta används under extre­ma betingelser, t.ex. i samband med sjöräddning och miljöskyddsopera-lioner. TCO har påpekat att ett antal samarbelsavtal har träffats med andra länder i fräga om sjöräddning och miljöskydd, vilkel innebär alt fartygen lämnar sitt ordinarie verksamhetsområde och övergår i en vidare fart.

För egen del anser jag inle all det finns skäl alt ändra den nu gällande ordningen som innebär alt generallullstyrelsen, liksom andra förvaltnings­myndigheter, själv svarar för att dess fartyg är sjösäkra. Jag vill också erinra om den i tillsynskapillel (10 kap.) föreskrivna skyldigheten för sådana myndigheter alt i tillsynsfrågor samråda med sjöfartsverket.

4 §

Sjöfartsverket skall förklara elt fartcertifikat ogilfigt, om

1.    fartyget eller dess utrustning har ändrats sä väsenfiigt atl ändringen kan antas ha belydelse för sjövärdigheten,

2.    fartyget eller dess utrustning har skadats pä ell säll som uppenbarli­gen är av belydelse för sjövärdigheten och skadan inte avhjälps på del säll som sjöfartsverket bestämmer,

3.    någon annan omständighet har förekommit som uppenbarligen kan ha      "'


 


belydelse för fartygels sjövärdighet, eller                                      Prop. 1987/88:3

4. fartyget inte undergår föreskriven tillsyn.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 2 kap. 4 § sjösäkerhelslagen och

2 kap. 4§ utredningsförslaget.

•5 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur etl fartyg skall vara konstruerat, byggt, utrustat och hållet i ständ för alt det enligl 1 § skall anses vara sjövärdigt.

I förordningen (1965:908) om säkerheten pä fartyg och i föreskrifter som utfärdals av sjöfartsverket finns ett stort anlal regler om fartygs konstruk­tion m. m., avsedda alt garantera sjövärdigheten. Dessa regler har medde­lats med stöd av II kap. 4 § första meningen sjösäkerhelslagen. Som jag kommer alt redogöra för i anslutning till 13 kap. föreslår jag all den bestämmelsen inte fär någon motsvarighet i farlygssäkerhetslagen. I den män särskilda bémyndiganden behövs i fortsättningen, har de tagils upp i de kapitel där de sakligt sett hör hemma. I enlighet härmed har i förevaran­de paragraf tagits in ell bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer atl meddela föreskrifter om fartygs konstruk­fion m.m.

6-§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket fär med-   . dela föreskrifter om rätt att använda fartyg till sjöfart utan hinder av vad som sägs i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6§ sjösäkerhelslagen och 2 kap. 6§ utred­ningsförslaget. Till skillnad från vad som nu gäller kan regeringen delegera sin rätl att meddela föreskrifter till sjöfartsverket.

Under remissbehandlingen har sjöfartsverket föreslagit alt möjlighet införs atl befria fartyg som har certifikat enligl vissa internationella kon­ventioner frän skyldigheten alt ha fartcertifikat. Den förevarande paragra­fen ger enligt min uppfattning erforderliga möjligheter härtill.

3 kap. Fartygs lastning

Utredningen har föreslagit atl det i kapitlet om lastning skall tas in en hänvisning lill bl. a. sjölagens regler om befälhavarens skyldigheter beträf­fande lastning när fartyget skall göras sjöklart. Jag anser emellertid en sådan hänvisning onödig vid sidan av den regel om befälhavarens skyldig­heter som jag föreslår i 5 kap. 2§.

I §

Ett fartyg fär inte vara så lastat eller barlastat atl dess stabilitet eller bärighet äventyras eller att säkerheten för fartyget eller de ombordvarande annars sätts i fara.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 4 kap. 1 § sjösäkerhetslagen och

4 kap. 1 § utredningsförslaget.                                                                             62


 


2'§                                                                           Prop. 1987/88:3

För fartyg som har en bruttodräktighet av minsl 20 och som befordrar passagerare eller gods skall sjöfartsverket fastställa fartygels minsta tillåt-       '    ' na fribord. Detta gäller dock inle lustfartyg.

Sjöfartsverket får medge alt ett fartyg används lill sjöfart trots alt farty­
gets minsta tillåtna fribord inte har fastställts.    '
                     '

                                                                                                            -                 '.                        

Vaije fartyg för vilkel minsla tillåtna fribord har fastställts skall på vardera sidan ha fribordsmärken som ulvisar minsla tillåtna fribord.

Paragraferna motsvarar närmast 4 kap. 2 § sjösäkerhelslagen och 4 kap. 2 § utredningsförslaget.

Enligt gällande lag fastställer sjöfartsverket laslmärken (fribordsmärken) för fartyg som anges i den aktuella bestämmelsen. Därmed avses dock inte märket som sådant ulan del minsta tillåtna fribordet. Detta kan vara olika för olika förhållanden under vilka fartyget används. Själva utmärkningen sker sedan i enlighet med vad som fastställts angående fribord. Dessa förhällanden bör komma lill direkl uftryck i lagtexten. -

Utredningen har föreslagit alt det nuvarande undantaget för luslfarlyg inarbetas i bestämmelsen på så sätl alt denna endast skall gälla fartyg som används till all i förvärvssyfte transportera gods eller passagerare; Sjö-fansverket och generaltullstyrelsen har påpekat all härigenom undantas även vissa fartyg i allmän trafik som framförs utan förvärvssyfte, t.ex. avgiftsfria vägfärjor. - Avsiklen har inte varit aft ändra regelns tillämp­ningsområde. Undantaget för lustfartyg bör därför stå kvar.

I 3 § har nuvarande uttryck "lastmärken" ersatts med det mer träffande uttrycket "fribordsmärken".

Av 8§ framgår att uppgiften alt fastställa minsta tillåtna fribord kan delegeras lill vissa klassificeringssällskap.

§

Etl fartyg får inle lastas djupare än som anges av dess fribordsmärken.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 4§ sjösäkerhelslagen och 4 kap. 3§ utred-   ' ningsförslaget.

5 §

Ett fribordscertifikat är ett bevis att elt fartygs fribordsmärken vid lillsyn har befunnits anbragta på fartygets sidor på elt riktigt och varaktigt sätt.

6  §                                        

Ett fartyg som enligt 3 § skall ha fribordsmärken skall också ha ett fribords­certifikat.

Paragraferna motsvaras närmast av 4 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 4 kap. 4 § utredningsförslaget.

7 §

Sjöfartsverket skall förklara etl fribordscertifikat ogiltigt, om

I. fartyget eller dess utrustning har ändrats pä elt sä väsentligt sätt aft 3

fribordel bör ändras.


 


2.    fartyget inle är i betryggande skick såvitt rör något förhållande som     Prop. 1987/88:3 har belydelse för certifikatets innehåll, eller

3.    fartyget inle undergår föreskriven lillsyn beträffande fribordsulmärk-ning.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § första stycket sjösäkerhetslagen och bestämmelser i utredningsförslaget med samma beteckning.

I förhållande till den nu gällande bestämmelsen har paragrafen förenk­lats. 1 slället för den nuvarande uppräkningen av detaljer har de bakomlig­gande principerna angetts.

4 kap. 5 § andra slyckel sjösäkerhelslagen rör avlämnande av fribords­certifikat som blivit ogiltigt. Denna bestämmelse har inle fält någon mot­svarighet i den nya lagen. Det är här fräga om en verkslällighetsföreskrifl som kan meddelas av regeringen.

8 §           

Har minsla tillåtna fribord fastställts av något av de klassificeringssällskap som anges i 1 kap. 6§ första stycket och har del mellan slalen och sällskapet träffats avlal om sädan fastställelse för svenska fartyg, skall faslslällelsen ha samma giltighet som om den gjorts av sjöfartsverket.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i såväl sjösäkerhelslagen som i ut­redningens förslag.

I specialmofiveringen till 1 kap. 6§ harjag redogjort för bestämmelsen i 1 kap. 15 § sjösäkerhelslagen. Den nu föreslagna bestämmelsen gör det möjligt all förutom fillsyn och utfärdande av certifikat låta de i 1 kap. 6§ angivna klassificeringssällskapen fastställa minsla tillåtna fribord. På delta omräde gäller vissa internafionellt godtagna regler, främst 1966 ärs lasl-linjekonvention.

I del lill lagrådet remillerade förslaget innefattade paragrafen räll för regeringen eller efter regeringens bemyndigande sjöfartsverket all före­skriva atl minsta tillåtna fribord fär fastställas av elt klassificeringssäll­skap.. Efter påpekande av lagrådet (se under 1 kap. 6§) har paragrafen erhållit den nu föreslagna lydelsen. Atl elt klassificeringssällskap som har fastställt minsta tillåtna fribord under vissa förutsättningar också kan utfär­da elt giltigt certifikat om detta följer av 1 kap. 6 §.

I enlighet med vad som gäller i fråga om 1 kap. 6§ första stycket måsle förevarande paragraf antas av riksdagen med tre fjärdedels majoritet för all bli gällande.

9 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela yllerligare föreskrifter om minsta tillåtna fribord, fribordsmärken, fri­bordscertifikat och lastning.

Regeringen och sjöfartsverket har med stöd av bemyndigandet i 11 kap.
4§ sjösäkerhelslagen meddelat ytterligare föreskrifter om lastning m.m.
Eftersom någon motsvarighet lill 11 kap. 4 § sjösäkerhetslagen inle föreslås
i fartygssäkerhelslagen, har ell bemyndigande såvitt gäller de ämnen som
avses i kapitlet tagils upp i förevarande paragraf.
                                   64


 


10 §                                                                            Prop. 1987/88:3

Bestämmelserna om fribordsmärken och fribordscertifikat gäller inle ul­ländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver det.

// §

För ett utländskt fartyg får som fribordscertifikat godtas en annan handling

som anger fartygels minsta tillåtna fribord.

Paragraferna motsvarar 4 kap. 6§ sjösäkerhetslagen och 4 kap. 7 § utredningsförslaget.

4 kap. Passagerarfartyg

1 §

Med passagerarfartyg avses i denna lag fartyg som medför fler än tolv passagerare. Som passagerare räknas varje person ombord ulom

1.    befälhavaren,

2.    övriga ombordanställda,

3.    andra som befinner sig ombord pä grund av arbete för fartygets räkning eller i offentlig tjänsteförrätlning rörande fartyget,

4.    bärgare eller bärgares medhjälpare som följer med fartyget sedan detta drabbats av sjöolycka,

5.    personer söm förs in till hamn efter att ha räddats ur sjönöd, samt

6.    barn som inle har fyllt ell år.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2§ andra slyckel och 5 kap. 4§ andra stycket sjösäkerhetslagen saml 1 kap. 7§ utredningsförslaget. Bestämmel­serna har samlats lill en paragraf som inleder kapitlet om passagerarfartyg. Några sakliga förändringar är inte avsedda.

5 kap. 4 § tredje och Qärde styckena sjösäkerhelslagen får anses "obsoleta och saknar motsvarighet i den nya lagen.

2 §

Etl passagerarfartygscertifikat är etl bevis om att elt fartyg vid lillsyn har befunnits lämpligt att transportera passagerare och om det högsta antal passagerare som fartyget får medföra.

Det högsta tillåtna antalet passagerare skall bestämmas så, alt säkerhe­ten för passagerarna är betryggande. Avseende skall fästas särskilt vid fartygets stabilitet och bärighet, vid de åtgärder som har vidtagits för utrymning och övergivande av fartyget samt vid skyddet mot ohälsa och olycksfall ombord.

Definitionen av passagerarfartygscertifikat i första stycket är densamma som i sjösäkerhetslagen, där den återfinns i 5 kap. 2§, liksom i utredning­ens förslag.

Andra stycket motsvarar närmast 5 kap. 1 § i såväl sjösäkerhetslagen
som utredningens förslag. I enlighet med vad utredningen har föreslagit har
särskilt utsagts all säkerheten för passagerarna skall vara betryggande.
Dessutom anges vissa särskilda omständigheter som skall beaktas. Vid
prövningen blir del naturligt att fästa avseende även vid exempelvis brand­
skyddet ombord.
                           '                           .65

5  Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 3


 


I förordningen (1965:908) öm säkerheten på fartyg finns f n. regler om     Prop. 1987/88:3 beräkningen av högsta tillåtna antal passagerare. Regler av detta slag kan meddelas utan särskilt bemyndigande med slöd av 8 kap.   13 § första stycket 1 regeringsformen.

1   5 kap. 3 § sjösäkerhetslagen föreskrivs alt ett passagerarfartygscertifi­
kat inte fär utfärdas för längre lid än den som gäller för fartygets fartcertifi­
kat. Denna regel saknar motsvarighet i fartygssäkerhelslagen. Den kan
lämpligen utfärdas av regeringen som en verkställighetsföreskrift.

3 §

Ell svenskt passagerarfartyg skall ha ett passagerarfartygscertifikat.

Elt utländskt passagerarfartyg skall ha ell certifikat eller en annan hand­ling, som anger del högsta tillåtna antalet passagerare.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § sjösäkerhetslagen och samma paragraf i utredningens förslag.

Av bestämmelsen i andra stycket följer att man inte från svensk sida skall pröva på vilket sätt elt utländskt passagerarfartygs högsta fillåtna passagerarantal har fastställts.

§

Elt passagerarfartyg får inte medföra fler passagerare än som anges i passagerarfartygscertifikatet eller, i fråga om ell utländskt fartyg, motsva­rande handling.

5 §

Bestämmelserna i 2 kap. 4§ om ogilligförklaring av fartcertifikat skall tillämpas även i fråga om passagerarfartygscertifikat.

Paragrafema motsvarar 5 kap. 4 § första stycket och 5 kap. 5 § sjösäker­hetslagen saml 5 kap. 4 och 5 §§ utredningsförslaget.

2   kap. 5 § sjösäkerhelslagen har inte någon motsvarighet i den nya lagen.
Nuvarande hänvisning i 5 kap. 5 § till den paragrafen har sålunda utgått.

6 §

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket får med­dela föreskrifter om räll alt använda passagerarfartyg till sjöfart ulan hinder av vad som sägs i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § sjösäkerhetslagen och samma paragraf i utredningsförslaget. Till skillnad från vad som nu gäller kan regeringen delegera sin rätt att meddela föreskrifter lill sjöfartsverket.

Bestämmelsen tillkom för all förenkla förfarandet i samband med prov­turer med nybyggda eller ombyggda fartyg (prop. 1965:132 s. 107). Vid sådana tillfällen brukar bl.a. redare och varvspersonal samt gäster följa med ombord. Enligl den före sjösäkerhelslagen gällande lagstiftningen fordrades att fartyget först undergick passågerarfartygsbesiktning med därtill hörande prov, innan det fick ta ombord passagerare för den slutliga provturen. Detta ansågs väl omständligt. Redan före sjösäkerhetslagen fanns vidare möjlighet att meddela föreskrifter orn att passagerarfartygs­certifikat inte heller behövdes för resor med däckade fiskefartyg till sam-


66


 


mankomsler av gemensamt intresse för den bofasta skärgårdsbefolkning-     Prop. 1987/88:3 en. Även sådana föreskrifter omfattas av bestämmelsen.

5 kap. Fartygs bemanning

I sjösäkerhetslagens 6 kap. 8 § finns föreskrifter om hur länge ett beslut om minimibesättning gäller. Dessa regler behöver inte stå i lagen ulan kan med stöd av 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen meddelas av regering­en. Föreskrifter motsvarande 6 kap. 7§ sjösäkerhelslagen om anteckning av beslut av befälhavare m. m. kan i fortsättningen meddelas av regeringen . eller förvaltningsmyndighet med slöd av bemyndigandet i I8§ av föreva­rande kapitel (se vidare lagrådets yltrande).

Sjöfartsverket har i sill remissyttrande tagit upp frågan om ett bygg­nadsvarvs ansvar för bemanningsförhällandena under provturer. Enligt verkets uppfattning bör en bestämmelse om atl ansvaret för en betryggan­de bemanning åvilar varvsföretaget las in i bemanningskapitlet.

Enligt 58 § sjölagen skall fartygets befälhavare innan en resa anträds se lill alt fartyget är bemannat på betryggande säll. Denna bestämmelse gäller även under provturer. Nägon ytterligare bestämmelse om byggnadsvar­vets ansvar anser jag inte erforderlig.

1 §

Ell fartyg skall vara bemannat på ell betryggande sätl.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § första stycket i såväl sjösäkerhetslagen som utredningens förslag.

De föreskrifter som nu finns i 6 kap. 1 § andra och tredje styckena sjösäkerhelslagen kan meddelas av regeringen eller den myndighet söm regeringen bestämmer med stöd av bemyndigandet i 15§ (se vidare lagrå­dets yttrande).

2 §

Befälhavaren skall se till att han har den kännedom om fartyget som han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande säkerheten på ' fartyget.

Innan en resa påbörjas, skall befälhavaren se till att fartyget görs sjö-klart.

När en ombordanställd tillträder sin befattning ombord, skall han genom befälhavarens försorg få behövlig kännedom om fartyget samt om grund­läggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid sjöolycka.

Första stycket motsvarar 9 kap. 15 § första stycket sjösäkerhetslagen och 2 kap. 7 § första stycket utredningsförslaget.

Enligt utredningen skulle det bättre svara mot nu tillämpade tjänstgö­ringsförhållanden att föreskriva att befälhavaren skulle skaffa sig den behövliga kännedomen när han tillträder sin befattning ombord.

Vad som är relevant är enligl min uppfattning atl befälhavaren inle bara
när han börjar sin tjänstgöring ulan även vid resa med fartyget har den
behövliga kännedomen. I hans ansvar ingår atl inför en resa eller inför
             67


 


tillträdandet av sin befattning bedöma om han i omedelbart samband med     Prop. 1987/88:3 detta tillfälle behöver skaffa någon ytterligare kännedom om fartyget eller om den kännedom han har sedan tidigare är tillräcklig.

Andra stycket motsvarar 9 kap. 16 § första slyckel och i viss män andra stycket sjösäkerhetslagen saml 2 kap. 7 § andra stycket utredningsförsla­get. Det är i delta fall naturligt atl anknyta skyldigheten i liden till innan en resa påbörjas.

Liksom fartygsmiljöutredningen anser jag att uppräkningar av del slag som 9 kap. 16 § andra stycket innehäller om möjligt bör undvikas. En sådan uppräkning blir lätt missvisande och föråldrad. Lagen bör i stället ange de huvudsakliga riktlinjerna.

Närmare bestämmelser om vad befälhavaren har atl iaktta finns i sjö­lagen, främsl i dess 58 §. Där används dock inle uttrycket "sjöklart" utan ullryckel "behörigt skick", vilket innefattar olika moment såsom sjövär­dighet, bemanning, utrustning m. m. I förarbetena lill sjösäkerhetslägen (prop. 1965:132 s. 119f) uttalade departementschefen bl.a. alt ordet sjö­klart — som betyder klart för den avsedda resan - torde vara ällmänt vedertaget i sjöfartskretsar och synes vara en språkligt klar sammanfatt­ning av de olika åtgärder beträffande fartyget som skall ha vidtagits före en resa. — Jag delar den uppfattningen!

Ytterligare bestämmelser om vad befälhavaren har alt iaktta kan medde­las genom verkställighelsföreskrifter.

Bestämmelsen i tredje stycket, som utgjorde 7 kap. 8 § i det remitterade förslaget, har pä inrådan av lagrådet i stället tagits upp i förevarande paragraf. Bestämmelsen motsvarar 9 kap. 15 § tredje stycket sjösäkerhets­lagen och 3 kap. 15 § utredningsförslaget. Genom den ändrade placeringen betonas atl befälhavarens skyldigheter i de hänseenden som anges i be­stämmelsen främst tar sikte på sjösäkerheten och mindre på arbetsmiljön. Vidare har ordet "fartygsolycka" bytts ut mot "sjöolycka" (jfr 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 § andra stycket).

3 §

Maskinchefen är ansvarig för drift och underhåll av fartygets maskineri

med tillhörande anordningar samt för fartygets brandsäkerhet.

Innan en resa påbörjas, skall maskinchefen se lill att maskineriet med de anordningar som hör till delta är i behörigt skick, alt brandskyddsanord­ningarna är klara till omedelbart bruk och att vad som behövs för maskine­riets drift finns ombord.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 15 § andra stycket och 16 § tredje stycket . sjösäkerhetslagen samt 2 kap. 8 § utredningsförslaget.

Maskinchefens åligganden enligt första stycket i förevarande paragraf omfattar hela den lid han är i tjänst. Han är skyldig se till inle bara atl maskineriet och övriga anordningar kan fungera utan också att vederbörlig lillsyn sker inom hans ansvarsområde. I sjösäkerhelslagen talas om maski­neriet med tillhörande "anläggningar och inrättningar". 1 denna paragraf används i stället termen "anordningar" (jfr 2 kap. 5 § arbelsmiljölagen).

Maskinchefen är ansvarig för driften och underhållet av maskineriet med
tillhörande anordningar saml för fartygets brandsäkerhet. Utredningen har
  68


 


med förebild i 9 kap. 15 § andra stycket sjösäkerhetslagen föreslagit en     Prop. 1987/88:3 andra mening i samma stycke med innehåll att maskinchefen är skyldig alt skaffa sig behövlig kännedom om vad han enligt första meningen är ansva­rig för. Jag anser all del är självklart att han har den skyldigheten. Någon    . särskild bestämmelse härom behövs inle.

I paragrafens andra stycke regleras maskinchefens åligganden när en resa skall påbörjas. Den nuvarande föreskriften om all uppgift om medför­da drivmedel skall lämnas till befälhavaren har inte tagils med eftersom den avser en enda detalj och inle den vikligasle. Föreskrifter om delta kan vid behov meddelas i tillämpningsföreskrifter.

Sveriges fartygsbefälsförening har i sitt remissyttrande hemställt alt det av lagtext eller kommentarer klart skall framgå all den förevarande para­grafen inte inskränker befälhavarens övergripande ansvar för hela fartyget enligl sjölagen gentemot myndigheter, rederi och andra intressenter.

Befälhavarens ansvar och befogenheter enligt sjölagen framgär främsl av dess 58—70§§. Den nu förevarande paragrafen inskränker inle vad som sålunda gäller.

Det är uppenbart att bestämmelserna om maskinchefens ansvar inle har    ' någon aktualitet om en maskinchef inle ingår i besättningen.

4 §

Varje medlem av elt fartygs besättning skall ha sä god syn och hörsel som

hans uppgifter kräver.

Bestämmelser om hälsoundersökning av sjömän finns i 18-21 §§ mönst­ringslagen (1983:929).

Första stycket motsvarar utan ändring i sak 6 kap. 2 § sjösäkerhelslagen och samma paragraf i utredningsförslaget.

Den nuvarande bestämmelsen i sjösäkerhetslagen infördes genom lagen 1979:1107 (se prop. 1978/79:117 s.75 och 89). Bestämmelsen gäller all slags sjöfart, alltså även sådan där perspnalen inte behöver gå igenom regelbunden hälsokontroll och skall kunna visa upp läkarintyg. Den avser alla som har befattning på elt fartyg, alltsä även den eller de ansvariga på en fritidsbåt och hela besättningen på etl fartyg som inte på "annat sätt berörs av bemanningsreglerna.

Kraven pä syn- och hörselförmåga kan variera mellan olika befattnings­havare i besättningen. Utredningen har föreslagit att paragrafen utformas så atl det görs klarare atl kravel pä tillräcklig syn och hörsel gäller varje medlem av besättningen, envar med hänsyn lill de uppgifter som åligger honom. Jag biträder detta förslag.

Hovrätten för Västra Sverige har efterlyst en bestämmelse i detta sam­manhang som lar sikte på vikten från säkerhetssynpunkt av nykterhet fill sjöss. I 13 kap. sjölagen finns bestämmelser om ansvar för olika klan­dervärda beteenden till sjöss, bl.a. onyklerhet (325 §, jfr 1 kap. 6§ sjötra­fikförordningen 1986:300). Enligt min mening finns det inle fillräcklig anledning alt la upp en likriande bestämmelse även i della sammanhang.

I andra stycket har tagits in en hänvisning fill mönstringslagens bestäm­melser om hälsoundersökning av sjömän.


69


 


5 §                                                                              Prop. 1987/88:3
För varje passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en bmttodräktig­
het av minst 20 som transporterar gods eller passagerare skall fastställas

det minsla antalet besättningsmän i olika befattningar som kan anses vara betryggande frän sjösåkerhetssynpunkl i den fart som fartyget används i eller avses alt användas i (minimibesättning).

Pä begäran skall minimibesättning fastställas ocksä för ett fartyg som avses i första stycket och som är under byggnad eller projektering eller som skall köpas från nägon annan.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § första stycket första och andra mening­arna samt delar av andra stycket sjösäkerhetslagen. Den motsvarar 6 kap. 3§ första slyckel utredningsförslaget. Definitionen av vad som avses med minimibesättning har gjorts tydligare.

De närmare anvisningar om vad som skall beaktas vid fastställandel av minimibesättning som nu finns i 6 kap. 4 § har utgått. De behöver inle slå i lagen utan kan meddelas i annan ordning. Bestämmelserna om vem som. skall fastställa minimibesättning i normalfallet och i andra fall har flyttats fill en särskild paragraf (7§), liksom bestämmelserna om samråd före beslul (8 §).

6 §

Etl fartyg för vilkel minimibesättning skall fastställas enligl 5 § fär inle framföras innan elt sådant beslut har meddelats.

Ett fartyg för vilket minimibesättning har fastställts får inte framföras, om inle besättningen har den storlek och den sammansättning i övrigt som anges i beslutet. Fartyget fär inte heller framföras i annan fart än som anges i beslutet.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 5§ sjösäkerhetslagen och 6 kap. 6§ utred­ningsförslaget. Den anger betydelsen av bestämmelserna om minimibesätt­ning. Någon ändring i sak har inle gjorts. Delta innebär all förbudet all framföra fartyg innan beslut om minimibesättning har fattals alltjämt gäller endast fartyg för vilka föreskrift om faställande av minimibesättning med­delats direkt i lagen, däremot inte fartyg för vilka föreskrifter meddelats i annan form enligt 17 §.

7 §

Minimibesättning fastställs av sjöfartsverket.

För fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift skall minimibesättning fastställas av den myndighet som förvaltar fartyget, om inte regeringen föreskriver eller för särskilda fall beslutar annat. Myndigheten skall samrå­da med sjöfartsverket före beslutet.

I paragrafen återfinns de bestämmelser om vem som skall fastställa
minimibesättning som finns i 6 kap. 3 § sjösäkerhelslagen och samima
paragraf i utredningens förslag. Definitionen av icke kommersiella statsfar­
tyg har på förslag av utredningen ändrats till överensstämmelse med mot­
svarande definition i sjölagen. Ändringen medför bl. a. alt minimibesätt­
ning såvitt gäller vägverkels färjor i förekommande fall fastställs av väg-
    -,j
verket.


 


I paragrafen har också tagils in en bestämmelse om samråd med sjöfarts- Prop. 1987/88:3 verket. I samband med 1979 års ändringar i sjösäkerhelslagen (prop. 1978/79:117 s.63f) ultalade föredraganden atl han fann det naturligt att den myndighet som förvallar etl fartyg samråder med sjöfartsverket och utnyttjar dess sakkunskap i bemanningsfrågor och andra säkerhetsfrågor, dä tveksamhet uppstår eller då ny materiel eller ny organisation skall införas. Någon föreskrift om samräd ansågs emellertid inte behövlig.

Farlygsmiljöutredningen har föreslagit all en sådan föreskrift tas in i lagen med motiveringen att det ansetts riktigast att där uttrycka vad som oftast tillämpas i praktiken. Remissinslanserna har inle berört frågan.

För egen del anser jag atl en föreskrift om samråd skulle ha sill värde. Föreskriften kan i och för sig meddelas i förordning. Jag förordar ändå all föreskriften i syfte alt öka läsbarheten las upp i själva lagen.

8 §

Innan sjöfartsverket meddelar elt beslut om minimibesättning, skall verket samråda med organisationer som företräder redare och ombordanställda.

En myndighet som med slöd av 7 § andra slyckel beslutar om minimibe­sättning skall före beslutet samråda med de organisationer som företräder de anställda inom myndigheten.

Sjöfartsverket och andra myndigheter som fastställer minimibesättriing får meddela provisoriska beslul om minimibesättning utan all samråda med organisationerna. Sådana provisoriska beslul fär meddelas endasl om dröjsmål skulle medföra betydande kostnad eller annan avsevärd olägen-hel. Elt provisoriskt beslul gäller i högst två månader.

I paragrafens båda första stycken upptas de bestämmelser om samräd med redares och ombordanställdas organisationer som finns i 6 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 6 kap. 4 § första slyckel utredningsförslaget.

Paragrafens tredje stycke upptar de bestämmelser om provisoriska be­slut om minimibesättning som nu återfinns i 6 kap. 3 § tredje slyckel och 8 § andra stycket sjösäkerhelslagen. I utredningsförslaget motsvaras bestäm­melserna av 6 kap. 4 § andra stycket och 9 § andra stycket.

9 §

Den myndighet som har meddelat elt beslul om minimibesättning får återkalla beslutet

1.    om fartyget eller dess utrustning har ändrats på elt sätt som kan anlas ha betydelse för minimibesättningens sammansättning, eller

2.    om andra väsentliga förutsättningar för beslutet har ändrats.

Paragrafen innehäller bestämmelser om återkallelse av beslut om mini­mibesättning och motsvarar med endast redaktionella ändringar 6 kap. 9 § sjösäkerhetslagen och 6 kap. 10 § utredningsförslaget.

10 §

Ell fartygs befälhavare fär besluta alt fartyget skall framföras trots atl besättningen inle uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning under förutsättning

att orsaken till att kraven inle uppfylls är atl det inom besättningen har
inträffat ett plötsligt sjukdomsfall eller nägon annan oförutsedd händelse,
   yi

att bristen inle kan avhjälpas före fartygets planerade avgång, och


 


alt den besättning som finns pä fartyget är tillfredsställande sammansatt     Prop. 1987/88:3 med hänsyn lill fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt.

Beslutet får inte innebära att fartyget framförs i någon annan fart än som anges i beslutet om minimibesättning eller att detta beslul frångås såvitt avser kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafister eller radiotele-fonisler.

Beslutet får inte avse längre tid än en vecka eller, om resan lill närmaste destinationshamn tar längre lid i anspråk, den tid som behövs för resan dit.

I ett beslut om minimibesättning får befälhavarens rätt all fatta beslul enligl första stycket inskränkas ytterligare.

11 §

Innan befälhavaren fattar ett beslul enligt 10 § skall han samråda med skyddskommittén eller, om det inte finns någon sådan på fartyget, med skyddsombudet.

Paragraferna innehäller bestämmelser om s. k. befälhavarbeslut och motsvarar utan ändringar i sak 6 kap. 6 § sjösäkerhetslagen och 6 kap. 7 § utredningsförslaget. I fråga om de situationer för vilka möjligheten lill befälhavarbeslut är avsedd fär jag hänvisa till prop. 1978/79:117 s. 53 och 92. Del är naturiigt atl befälhavaren före beslutet överlägger även med maskinchefen och övrigt sjöbefäl, jfr prop. 1978/79:117 s. 56.

12 §

Fartygets redare eller ägare skall anställa dem som ingär i minimibesätt­ningen och tillhör däcks-eller maskinpersonalen.

Om det finns särskilda skäl till det, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge alt sädan personal anställs av någon annan. Innan elt medgivande lämnas, skall samräd ske med organisationer som företräder redare och ombordanställda.

I paragrafen anges vem som skall anställa den däcks- och maskinperso­nal som ingår i minimibesättningen. Paragrafen ersätter 9 kap. 1 § andra stycket sjösäkerhetslagen. Den motsvarar 6 kap. 5 § andra stycket utred­ningsförslaget.

Bestämmelsen har i fartygssäkerhelslagen ändrats i två hänseenden. Dels har en möjlighet införts att låta fartygets ägare anställa personalen även om han inte själv är redare. Belräffande skälen härtill fär jag hänvisa lill den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4). Vidare har införts en möjlig­het till dispens frän regeln. Den möjligheten vill jag kommentera närmare.

Den huvudregel som har slagits fast i paragrafen är av slor vikt för sjösäkerheten och för de ombordanställdas anställningstrygghet och möj­ligheter till medinflytande på arbetsplatsen. Det bör därför finnas vägande skäl för atl dispens skall kunna medges. Detta har i lagtexten markerats genom uttrycket "särskilda skäl".

En första förutsättning för dispens bör vara alt sjösäkerheten inle för­
sämras. Vidare mäste i dispensärendet klarläggas all den tilltänkte arbets­
givaren kan erbjuda en anställningstrygghet som är likvärdig med den som ■
personalen skulle ha haft om dispens inte hade meddelats. Slutligen måste
naturligtvis den som ansöker om dispens kunna visa atl det föreligger etl
verkligt behov därav.
                                                                        72


 


Om dessa grundförutsättningar är uppfyllda bör dispens kunna meddelas Prop. 1987/88:3 främst i två lyper av situafioner. Den ena är när en svensk redare vill anlita elt annat seriöst svenskt rederiföretag för driften av fartyget. Som redare­föreningen påpekat kan det förekomma fall då ett sådant samarbete är motiverat av företagsekonomiska skäl. Den andra typsituafionen som be­rörts under remissbehandlingen är när någon med ingen eller endast be­gränsad redarerfarenhel blir redare för ett fartyg. Del har exempelvis förekommit alt etl lill svenska varvsförelag närstående förelag genom omständigheternas makt har blivit ägare fill fartyg. Vidare kan det tänkas atl etl konkursbo är ägare och redare av elt fartyg. Under förutsättning atl den tilltänkte arbetsgivaren är ett etablerat svenskt rederiförelag bör di­spens kunna meddelas.

Det ligger i sakens natur alt del inle i dag går alt förutse huruvida dispens kan vara möjlig även i andra situationer än de berörda. Jag vill dock understryka atl det krävs särskilda skäl för dispens.

I anledning av farhågor som under remissbehandlingen har uttalats av de ombordanställdas organisationer vill jag anföra att jag inte avsett alt öppna vägen för andra bemannings- eller managemenlbolag än sådana som pä grund av alt de ansvarar för sjösäkerheten ombord och är arbetsgivare för de ombordanställda är att anse som redare.

13 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva eller i särskilda fall besluta alt för fartyg, som inle enligt 5§ skall ha minimibesättning fastställd, skall gälla andra krav i fräga om den beman­ning som behövs från sjösäkerhetssynpunkt (hemanningsföreskrifter).

Bestämmelsen har avfattats i enlighet med vad tvä av lagrådets ledamö­ter har föreslagit. Den motsvarar del bemyndigande angäende beman­ningsföreskrifter som ingår i 6 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhetslagen och utredningsförslaget.

14 §

Ett fartyg för vilket bemanningsföreskrifter gäller får framföras endasl om besättningen är sä sammansatt atl föreskrifterna är uppfyllda.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 10§ sjösäkerhetslagen och 6 kap. 11 § utredningsförslaget.

15 §       '

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytteriigare föreskrifter om fartygs bemanning.

Paragrafen har införts efter förslag av lagrådet. Den ger möjlighet all meddela bl.a. sådana föreskrifter som nu återfinns i 6 kap. 1 § andra och tredje styckena sjösäkerhetslagen.

16 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

ytterligare föreskrifter om syn- och hörselkraven enligt 4 § första stycket          73

samt om hälsoundersökning och läkarintyg avseende dessa krav.


 


I 6 kap. 3 § förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg föreskrivs Prop. 1987/88:3 alt för kravet på tillräcklig syn- och hörselförmäga hos besättningen skall gälla de föreskrifter som utfärdats med stöd av förordningen (1979:38) om läkarintyg för sjöfolk. Vidare föreskrivs all fordringarna pä syn- och hör­selförmäga skall styrkas med läkarintyg. Sjöfartsverket härmed slöd av 6§ förordningen om läkarintyg för sjöfolk i sjöfartsverkets författningssamling 1981:56 preciserat kraven på syn- och hörselförmåga.

Den förevarande paragrafen, som saknar direkl motsvarighet i utred­ningsförslaget, ger erforderligt bemyndigande för utfärdande av föreskrif­ter om syn- och hörselkraven samt om hälsoundersökning och läkarintyg.

Lagrådet har, under hänvisning lill sill yttrande beträffande 8 kap. 5 §, uttalat följande om förevarande paragraf, som i lagrädsremissen beteckna­des 5 kap. 15 §:

Paragrafen iipptar ett bemyndigande för regeringen och myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. hälsoundersök­ning avseende syn- och hörselkrav för besättningsmedlemmar. Någon bestämmelse som straffbelägger vägran att låta undersöka sig föresläs inle i själva lagen, och det fär förutsättas alt bemyndigandet inte skall utnyttjas för en sädan straffregel i en förordning. I själva verket torde avsikten vara alt de tilltänkta föreskrifterna i första hand har arbetsgivaren som adressat. Under sädana förhållanden fär bemyndigandet anses godtagbart frän gmndlagssynpunkl.

Jag delar lagrådets uppfattning.

17 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva eller för särskilda fall besluta att minimibesättning skall fastställas även för andra fartyg än sädana som avses i 5 §.

Paragrafen motsvarar det bemyndigande angäende minimibesättning som ingår i 6 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhelslagen och utredningsför­slaget.

18 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om anteckning av beslul enligt 10 § och om underrättelser om sådana beslul.

Paragrafen har införts efter påpekande från lagrådet. Den ger bemyndi­gande att utfärda sädana föreskrifter som återfinns i 6 kap. 7§ sjösäker­hetslagen och 6 kap. 8 § utredningsförslaget.

19 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om behörighet att föra fartyg eller atl ha befattning på fartyg samt om avgifter till staten för utfärdande av behörighetsbevis och för andra beslut som avser rätt att föra fartyg eller tjänstgöra pä fartyg.

Paragrafen motsvarar 11 kap: 4 § första slyckel andra meningen och              .,,

andra slyckel sjösäkerhelslagen samt delvis 6 kap. 12 § utredningsförsla­get.


20 §                                                                            Prop. 1987/88:3

Bestämmelserna i 5—19 §§ gäller inte utländska fartyg.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver del.

Enligl 6 kap. 11 § sjösäkerhetslagen gäller de flesta bestämmelserna i bemanningskapillet inte utländska fartyg. Endasl 1 § första stycket och 2 § har ansetts böra gälla alla fartyg, även ulländska. Det första stycket av förevarande paragraf innebär ingen förändring i sak.

2 och 3 §§ i mitt förslag motsvaras av bestämmelser i 9 kap. sjösäkerhets­lagen. De bör liksom tidigare gälla ulländska fartyg endasl i den män regeringen föreskriver det.

6 kap. Arbetsmiljön

Sjösäkerhelslagens 3 kap. innehåller bestämmelser om ätgärder lill före­byggande av ohälsa och olycksfall m. m., av vilka en del avser ämnen som i arbelsmiljölagen behandlas i kapitlet om arbetsmiljöns beskaffenhei, näm­ligen 2 kap. I förevarande 6 kap. fartygssäkerhelslagen har nu inarbetats regler som motsvarar arbetsmiljölagens regler om arbetsmiljöns beskaffen­het. Till skillnad från utredningen anscrjag alt bestämmelser motsvarande sjösäkerhetslagens 9 kap. och arbetsmiljölagens 3 kap. lämpligen bör las upp i ett särskilt kapitel, 7 kap.

6 kap. fartygssäkerhelslagen föreslås alltså bli parallellt till 2 kap. arbels­miljölagen och innehålla grundläggande regler om arbetsmiljön.

I §

Vid fartygsarbele skall arbetsmiljön vara tillfredsslällande med hänsyn till sjösäkerhetens krav, arbetets natur samt den sociala och tekniska ulveck­lingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fy­siskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas alt arbetet anordnas så, alt en arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 1 § sjösäkerhetslagen och samma paragraf i utredningsförslaget, avviker något från motsvarande bestämmel­se i arbetsmiljölagen (2 kap. 1 §). Ombord på fartyg måste före allting annat beaktas vad sjösäkerheten kräver. Hänsynen till sjösäkerhetens krav nämns därför före övriga hänsyn.

Motsvarande paragraf i sjösäkerhetslagen avser alla ombordvarande och inte bara arbetstagare. I fartygssäkerhetslagen har kapitlet reserverats för bestämmelser om arbetsmiljön vid fartygsarbete och de ombordanställdas miljö i övrigt. Hänsynen till passagerarnas säkra miljö reglefas i 4 kap.

I arbetsmiljölagen föreskrivs atl det skall eftersträvas alt arbetet anord­
nas sä, alt arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation. Utredningen
har inle föreslagit atl någon motsvarighet lill denna regel tas med i farlygs­
säkerhetslagen. Skälet till utredningens ståndpunkt är all det synts nägot
falla ur ramen att i en sädan speciallag som farlygssäkerhetslagen nämna
detta förhällande, åt vilket säkeriigen ändå mycken uppmärksamhet ägnas
75


 


när det gäller fartygs byggande och fartygsarbetets planläggning. Under     Prop. 1987/88:3 remissbehandlingen har Sjöfolksförbundet kritiserat utredningens förslag i denna del.

För egen del anscrjag atl ett stadgande om möjlighet för arbetstagare atl själva påverka sin arbetssituation väl motiverar sin plats i farlygssäker­hetslagen. Jag har därför som en sista mening i paragrafens andra stycke tagit upp en motsvarighet till arbelsmiljölagens föreskrift härom.

2 §

Fartygsarbete skall planläggas och anordnas sä, atl det kan utföras i sund och säker miljö.

Fartyget skall vara så utformat och inrett atl del är lämpligt från arbets­miljösynpunkt.

Paragrafen har inte någon motsvarighet i sjösäkerhetslagen men motsva­rar 2 kap. 2 och 3 §§ arbetsmiljölagen och 3 kap. 2 § utredningsförslaget.

3 §

De arbetshygieniska förhållandena, bland annal sävitt avser luft, ljud, ljus och vibrationer, skall vara tillfredsslällande.

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom väder eller sjö eller genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhelslagen, 2 kap. 4§ arbetsmiljölagen och 3 kap. 3 § utredningsförslaget.

Utredningen har föreslagit all som exempel pä arbetshygieniska förhål­landen skall nämnas "ljus, värme, ljud och vibrationer". Utredningen har också pekat på alt luftförhållandena nämns särskilt i arbetsmiljölagen. Enligt förarbetena till den lagen (prop. 1976/77:149 s. 233) skall till luftför­hållandena räknas l.ex. luftföroreningar genom farliga ämnen och olika klimatfaktorer säsom värme, kyla, drag och luftfuktighet. Enligt utredning­en kan inom sjöfarten allt sädant bli aktuellt, kanske särskilt besvärande värme. Svenska maskinbefälsförbundel har påpekat att även faktorn "luft" bör nämnas. Själv anser jag att om en av faktorerna inom exemplet luftförhällanden dras fram finns en risk för att de övriga kommer i skymun­dan och föreslår därför atl samma exempel anges som i arbelsmiljölagen.

I de nyss nämnda förarbetena lill arbetsmiljölagen anges ocksä strålning och vibrationer som yllerligare exempel på arbetshygieniska frägor som bestämmelsen omfattar. Utredningen har valt aft även särskill nämna "vibrationer" som exempel. Jag godtar della. Såsom utredningen vill jag dock också understryka att många andra förhållanden kan vara av arbels-hygienisk belydelse. Bl. a. måste tillses alt otillfredsställande strålning från exempelvis mikrovågsugnar och radaranläggningar inte förekommer.

Den länga uppräkningen i 3 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhetslagen av de särskilda risker som skall förebyggas har ersatts av en kortare exempli­fiering. Exemplen är hämtade från sjösäkerhelslagen (väder eller sjö) och från arbetsmiljölagen.

4 §

Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffa-   76


 


de och placerade och användas på ett sådant sätt atl betryggande säkerhet     Prop. 1987/88:3 ges mot ohälsa och olycksfall.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § första stycket sjösäkerhelslagen, 2 kap. 5 § arbelsmiljölagen och 3 kap. 4 § utredningsförslaget.

5 §                                                                      '                                                                   ■_                                        .                        .

Ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall fär användas endasl under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i sjösäkerhelslagen, lät vara alt 3 kap. 3 § andra stycket i den lagen lill en del avser hithörande förhällanden. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 2 kap. 6 § arbelsmiljölagen och 3 kap.

5                                                                                   § utredningsförslaget.  .

Svenska sjöfolksförbundel har i sitt remissyttrande föreslagit en ytterli­gare inskränkning, nämligen alt ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall fär användas endast om ofariiga ämnen ej finns att tillgå. Jag anser emellertid inte alt del finns tillräcklig anledning alt frängä den i arbelsmiljölagen använda formuleringen.

6 §

Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall vid fartygsarbele inte nås pä annat sätt, skall personlig skyddsutmstning användas.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 4§ sjösäkerhetslagen och 2 kap. 7§ arbetsmiljölagen. Den övererisslämmer i huvudsak med 3 kap. 6§ utred­ningsförslaget.

En bestämmelse om all utrustningen i princip skall tillhandahållas ge­nom arbetsgivarens försorg har tagits upp i 7 kap. 4 § tredje stycket.

7 §

Etl fartyg skall erbjuda de ombordanställda en tillfredsställande boslads-och fritidsmiljö. Där skall i behövlig omfattning finnas sovrum, dagrum, måltidsrum, kök eller motsvarande utrymmen för matlagning, utrymmen för personlig hygien, sjukrum och andra särskilt inrättade utrymmen för de ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och trevnad. Alla dessa utrymmen skall vara tillräckligt slora och inredda och utrustade på lämp­ligt sätl.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 2§ sjösäkerhelslagen, 2 kap. 8§ arbels­miljölagen (delvis) och 3 kap. 7 § utredningsförslaget.

Svenska maskinbefälsförbundel har i sill remissyttrande anfört atl motionsutrymmen bör vara krav i fartyg över en viss storlek. Som framgär av lagtexten skall del ombord pä fartyget finnas en tillfredsställande fritids­miljö. Hur denna bör vara utformad kan knappast anges generellt. Enligt min mening skulle en uttrycklig skyldighet alt inrätta motionsulrymmen föra för långt. Frågan lämpar sig bättre för avlalsreglering.

Vägverket har föreslagit atl regeln i 7 § inle skall gälla för vägverkets färjor.

Det ligger i sakens nalur atl del ombord på fartyg som enbart gär korta turer i fäijetrafik mellan inrikes hamnar, exempelvis vägverkels färjor, i


77


 


allmänhet inte erfordras särskilda utrymmen för bostads- och fritidsända-     Prop. 1987/88:3 mäl. Det behöver enligt min mening inle särskilt utsägas i lagtexten.

8 §

För alt hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna lämnas ombord skall sådana åtgärder vara vidtagna som behövs med hänsyn till antalet ombordanställda, fartygels beskaffenhet och den fart som det an­vänds i.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 5§ sjösäkerhetslagen, 2 kap. 8§ arbets­miljölagen (delvis) saml 3 kap. 8 § utredningsförslaget.

Sjösäkerhetslagen talar i detta sammanhang endast om de ombordan­ställda och arbetsmiljölagen avser ju endast skydd för arbetstagare. Utred­ningen har beträffande denna och följande paragraf förordat all "om­bordvarande" skall omfattas i slället för endasl "ombordanställda". För egen del anser jag det riktigast alt i detta sammanhang endasl nämna ombordanställda. Av paragrafen följer emellertid alt t. ex. passagerarfar­tyg även skall ha den utrustning som behövs för att lämna hjälp ål skadade eller sjuka passagerare.

9 §

Den kost som tillhandahålls de ombordanställda skall vara tillräcklig och av fullgod beskaffenhei.

Vallen för de ombordanställdas behov, såsom lill dryck, personlig hygi­en, matlagning och diskning, skall finnas lätt tillgängligt ombord i tillräcklig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet.

Bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för hantering av livsme­del finns i livsmedelslagen (1971:511).

Paragrafen motsvarar 3 kap. 6§ sjösäkerhelslagen och 3 kap. 9§ utred­ningsförslaget.

I elt tredje stycke har tagits upp en erinran om att livsmedelslagstiftning­en gäller i fråga om livsmedel och utrymmen för hantering av livsmedel. Dessa förhållanden harjag redogjort för i avsnitt 2.2.6.

Vägverket har föreslagit att regeln i 9 § inte skall gälla för vägverkets färjor.

I enlighet med vad jag anfört vid 7 § om bostads- och fritidsutrymmen ligger det i sakens nalur atl det ombord på vissa fartyg i allmänhet inle erfordras kost eller vatten. Nägot särskilt stadgande härom torde inte behövas.

10       §

Bestämmelser om arbetstiden ombord finns i sjöarbelslidslagen (1970:105).

Bestämmelser om minimiålder för fartygsarbele finns i sjömanslagen (1973:282).

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7§ sjösäkerhelslagen och 3 kap. 10 § utredningsförslaget med den skillnaden alt hänvisningar gjorts till de lagar som är aktuella i sammanhanget.

Yllerligare bestämmelser om minderårigas fartygsarbete har tagits upp i        

bl.a. 7 kap.


//                                                                               Prop. 1987/88:3

Bestämmelserna i 3-9 §§ gäller inte utländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver del.

Paragrafen motsvarar 3 kap.  12 § sjösäkerhetslagen och 3 kap. 31 § utredningsförslaget.

7 kap. Allmänna skyldigheter ifråga om arbetsmiljön

Rubriken

Rubriken anknyter till rubriken lill 3 kap. arbelsmiljölagen. Kapitlet inne­håller bestämmelser om de skyldigheter som måsle uppfyllas för alt arbets­miljön skall vara tillfredsslällande. Motsvarande bestämmelser återfinns huvudsakligen i 9 kap. sjösäkerhelslagen och i 3 kap. arbetsmiljölagen.

/ §

Redaren och de ombordanställda skall samverka för att ästadkomma en

god arbetsmiljö.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 8§ sjösäkerhetslagen, 3 kap. 1§ arbets­miljölagen och 3 kap. 11 § utredningsförslaget.

Det förhällandet alt endast redaren nämns på arbetsgivarsidan fram­häver paragrafens karaklär av principförklaring. Andra förekommande arbetsgivare har också sina skyldigheter, men del huvudsakliga ansvaret är redarens. På arbetstagarsidan är endast de ombordanställda nämnda. An­ledningen till detta är alt man knappast kan ålägga tillfälliga arbetstagare ombord något ansvar för fartygsmiljöns utveckling på lång sikl.

2 §

Redaren och befälhavaren skall vidta alla åtgärder som behövs för atl förebygga alt någon som utför fartygsarbete utsätts för ohälsa eller olycks­fall. De skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas sä, att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Fartyget samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhäl­las väl.

Den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att en arbetstagare utför arbete ensam skall beaktas.

Vad som sågs i denna paragraf om redaren gäller även annan arbetsgiva­re ät den som utför fartygsarbele.

Paragrafen är att jämföra med 9 kap. 4§ första stycket sjösäkerhets­lagen, 3 kap. 2 § första och tredje styckena arbetsmiljölagen och 3 kap. 12 § utredningsförslaget.

I sjösäkerhetslagen är "redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhavaren och den som eljest leder arbete ombord" angivna som ansvariga för skyddet mot ohälsa och olycksfall. I arbetsmiljölagen har ansvaret lagts på arbetsgivaren.

Fartygssäkerhetslagen har utformats närmast efter mönster från arbets­
miljölagen. Befälhavarens särskilda ställning gör att även han har ålagts etl
ansvar enligl förevarande paragraf.
                                                      79


 


Första styckets båda sista meningar ansluter närmare till arbetsmiljöla-     Prop. 1987/88:3 gens uttryckssätt än vad utredningen föreslagit.

Paragrafen avser, liksom de närmast följande, inte bara ombordanställda utan också andra som utför fartygsarbete. Della framgår av bestämmelser­nas avfattning.

Med förebild i 3 kap. 2§ tredje stycket arbelsmiljölagen har i andra stycket tagits upp en bestämmelse enligt vilken skall beaktas den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att en arbetstagare utför arbete ensam.

I förarbetena fill bestämmelsen i arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149

s. 253) uttalade föredragande statsrådet följande: Del är     nödvändigt  .

med en nyanserad bedömning när man ställer kraven pä arbetsmiljön. De insatser som krävs för att förbättra arbetsmiljön fär inte vara orimliga i förhållande till de resultat som kan uppnäs. Inte bara arbetets natur utan även yttre förhållanden av olika slag kan inverka.

3 §

Befälhavaren skall särskill se till att ingen minderårig anlitas till fartygsar­
bele pä etl sätl som medför risk för olycksfall eller för överansträngning
eller annan skadlig inverkan pä den minderåriges hälsa eller utveckling.
       ,

Med minderårig avses i denna lag den som inle har fyllt 18 är.

Paragrafens första stycke motsvarar 9 kap. 4§ tredje stycket första meningen sjösäkerhetslagen, 5 kap. 3 § första stycket arbetsmiljölagen och

3 kap. 13 § utredningsförslaget. Bestämmelsen har avfattats i huvudsaklig
överensstämmelse med arbelsmiljölagens innehåll.

Såsom ell andra stycke har lagils upp en med 5 kap. 1 § arbetsmiljölagen likalydande definition att med minderårig avses i lagen den som inte har fyllt 18 är.

Del bemyndigande att meddela föreskrifter som nu fmns i sjösäkerhets­lagen (nämnda lagrums tredje stycke andra meningen) har flyttats till det särskilda kapitlet med bémyndiganden.

4 §

Redaren skall se lill att de som utför fartygsarbete fär god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och att de upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Redaren skall förvissa sig om alt arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad de har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Redaren skall även i övrigt ta hänsyn till en arbetstagares särskilda förutsättningar för arbetet.

Vad som sägs i första stycket om redaren gäller även annan arbetsgivare åt den som utför fartygsarbele.

När fartygsarbele skall utföras med användande av personlig skyddsut­rustning, svarar redaren för att lämplig sådan utrustning tillhandahälls, om inle nägon annan arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren är anställd, har åtagit sig detta ansvar.

Motsvarighet till första och andra styckena finns i 9 kap. 4 § sjösäker­hetslagen, 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen öch 3 kap. 14 § utredningsförslaget.

Paragrafen rör de viktiga frågorna om arbetsgivarens skyldighet atl introducera och instruera arbetstagarna och atl förvissa sig om alt de har


80


 


behövlig utbildning. Endasl redaren och andra arbetsgivare har angetts     Prop. 1987/88:3 som ansvariga i paragrafen. De kan sedan pä lämpligt sätt delegera sitt ansvar. Vatje arbetsgivare svarar för sina anställda.

I tredje stycket fastslås, efter mönster frän 2 kap. 7§ andra meningen arbetsmiljölagen (jfr 3 kap. 14 § andra stycket utredningsförslaget) att personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas genom redarens försorg, om inte någon annan arbetsgivare har åtagit sig detta ansvar.

5 §

Redaren och andra arbetsgivare som samtidigt driver verksamhel pä sam­ma fartyg skall samråda och gemensamt verka för all ästadkomma till­fredsställande skyddsförhällanden på fartyget.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 5 § första stycket sjösäkerhetslagen, 3 kap. 6§ arbetsmiljölagen och 3 kap. 19 § utredningsförslaget. Paragrafen uttryc­ker principen om samråd och samverkan mellan arbetsgivarna när de samtidigt driver verksamhet på samma fartyg. Sjösäkerhelslagens ordaly­delse har ändrats så att ändamålet för de gemensamma ansträngningarna anges vara tillfredsställande skyddsförhällanden. Därmed uppnås överens­stämmelse med arbelsmiljölagens uttryckssätt.

6 §

Redaren är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på elt fartyg som är gemensamt arbetsställe för flera arbetsgiva­res anställda.

Om ett fartyg har tagits in pä eft varv i Sverige, vilar ansvaret i stället på den arbetsgivare som svarar för varvsdriften. Om del finns särskilda skäl, fär den myndighet som regeringen bestämmer medge atl ansvaret överlåts på redaren.

I fråga om elt fartyg i svensk hamn vilar ansvaret för sädan samordning av skyddsåtgärder som påkallas av all fartyget är under lastning eller lossning pä den arbetsgivare som är ansvarig för detta arbete. Ansvaret kan överiålas till redaren.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att skyddsåtgärder­na på fartyget samordnas. Övriga arbetsgivare och de som arbetar på fartyget eller annars för fartygets räkning skall följa de anvisningar som han lämnar i della syfte.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 5§ andra-femte styckena sjösäkerhets­lagen och 3 kap. 20 § utredningsförslaget. En liknande bestämmelse finns i 3 kap. 7§ arbetsmiljölagen. Jämfört med de angivna bestämmelserna i sjösäkerhelslagen har gjorts den ändringen i sista stycket atl allt fartygsar­bele omfattas.

7 §

Befälhavaren skall se till att kost och vatten i tillräcklig mängd och av fullgod beskaffenhet medförs på fartyget. Han skall även ha uppsikt över bostads- och hälsovärdsförhållandena ombord.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 13 § sjösäkerhetslagen och 3 kap. 16 § utredningsförslaget. Bestämmelserna skall ses i samband med 6 kap. 7-9§§ med deras materiella innehåll. I den nu aktuella paragrafen konstate-6   Riksdagen 1987/88. I .saml. Nr 3


 


ras alt det ytterst är befälhavaren som har ansvaret för aft de bestämmel-     Prop. 1987/88:3 serna följs, lät vara att under numera rådande förhållanden befälhavarens möjligheter att sörja för provianlering och hälsovård ofta är begränsade.

Vägverket har föreslagit atl bestämmelsen inte skall gälla för vägverkets fartyg. Jag fär i denna fråga hänvisa till vad jag anfört i anslutning till 6 kap. 7och9§§.

8 §

De som utför fartygsarbele skall medverka till alt åstadkomma en tillfreds­ställande arbetsmiljö. De skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för atl förebygga ohälsa och olycksfall.

Bestämmelserna, som i det remitterade förslaget togs upp som första stycke i 9§, skall jämföras med 9 kap. 4§ andrastycket sjösäkerhetslagen, 3 kap. 4§ första stycket arbetsmiljölagen och 3 kap. 17 § första stycket utredningsförslaget.

I denna paragraf, liksom i den följande, avhandlas arbetslagarnas ålig­ganden när det gäller alt åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Utredningen har föreslagit all den inledande meningen, söm hämtats från arbetsmiljölagens motsvarande lagrum, skall utelämnas. Jag finner dock inte anledning alt i detta hänseende avvika frän arbelsmiljölagens regle­ring.

Andra meningen har utformats i nära anslutning lill andra meningen i del nämnda lagrummet i arbetsmiljölagen. Enligl motiven (prop. 1976/77:149 s. 259) innefaftas i den bestämmelsen aft arbetstagare är skyldiga all an­vända föreskriven skyddsutrustning och atl värda utrustningen. Utred­ningen har föreslagit en utföriigare skrivning men jag anser att man inle heller här bör gå ifrån den ordalydelse som används i arbelsmiljölagen.

9 §

Om en arbetstagare finner att ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta en ansvarig arbetsledare eller ett skyddsombud.. Arbetslagaren är fri frän ersättnings­skyldighet för skada till följd av att han underlåter att utföra arbete i avvaktan pä besked om det skall fortsättas.

Paragrafen saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen. Den skall jämföras med 3 kap. 4 § andra stycket arbetsmiljölagen och 3 kap. 17 § andra stycket utredningsförslaget. Bestämmelsen hänger nära samman med rätten för skyddsombud atl i vissa fall avbryta arbete (se 9 kap. 7§). I förevarande lag bör man dock hellre tala om ansvarig arbetsledare - till vilka också befälhavaren räknas - än om företrädare för arbetsgivaren.

10      §

Vad som sägs i detta kapitel skall iakttas i tillämpliga delar även när en arbetsgivare utför arbete själv. Delsamma gäller när någon ensam eller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet ulan atl ha nägon arbetstagare anställd.


82


 


Paragrafen motsvarar 9 kap. 5§ sjätte stycket sjösäkerhelslagen, 3 kap.     Prop. 1987/88:3 5 § första stycket arbetsmiljölagen och 3 kap. 18 § utredningsförslaget.

11  §         

Den som för användning pä fartyg tillverkar, importerar, överlåter eller uppläter en maskin, ett redskap, en skyddsutrustning eller någon, annan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säker­het mol ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för alt tas i bruk eller ställs . ut lill försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anord­ningens montering, användning och skötsel skall följa med vid avlämnan­det. Anordningen skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av belydelse för atl förebygga ohälsa och olycksfall.

Paragrafen motsvaras i sjösäkerhetslagen av en hänvisning i 9 kap. 6 § lill arbelsmiljölagen. Den bestämmelse där som närmast är aktuell är 3 kap. 8 §. I utredningsförslaget motsvaras paragrafen av 3 kap. 21 §.

Förslaget till ändring il kap. 3§ arbetsmiljölagen innebär att den lagen inle blir tillämplig pä nägon form av fartygsarbete. För att täcka den lucka som annars skulle uppstä har en motsvarighet till 3 kap. 8§ arbetsmiljö­lagen tagits med även i fartygssäkerhetslagen med tillägget att tillverkning­en e. d. skall avse användning pä fartyg. Det är för all nämna elt exempel länkbart alt tillverkningen avser en anordning som inte är avsedd alt komma till marin användning men att någon annan senare upplåter ell exemplar av, anordningen för användning på ett visst fartyg. Tillverkarens ansvar skall dä bedömas enligt arbetsmiljölagen, medan upplätarens an­svar bedöms enligl farlygssäkerhetslagen.

Bestämmelserna i paragrafen befriar inte redaren eller andra som är ansvariga enligl någon annan bestämmelse från därigenom ålagt ansvar.

12 §

Den som för användning pä fartyg tillverkar, importerar eller överlåter etl ämne som vid sädan användning kan föranleda ohälsa eller olycksfall skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnets användning innebär risk från skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tas i bruk skall de anvisningar följa med som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, som det förvaras i, skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 22 § utredningsförslaget, har inte någon motsvarighet i sjösäkerhetslagen. Förebild är 3 kap. 9§ arbetsmiljö­lagen. De skäl som anförts vid 11 § gäller på motsvarande sätl för denna paragraf.

13 §

Den som installerar en anordning som avses i 11 § på ett,fartyg skall se till att behövliga skyddsanordningar sätts upp och atl i övrigt behövliga skyddsåtgärder blir vidtagna.

Paragrafen motsvaras i utredningsförslaget av 3 kap. 23 § men i sjösäker­
helslagen endasl av hänvisningen i 9 kap. 6 § till arbetsmiljölagen. I arbets-
      g3


 


miljölagen finns motsvarande bestämmelse i 3 kap.  10§. De skäl som     Prop. 1987/88:3 anförts vid 11 § gäller på motsvarande sätt för den nu aktuella paragrafen.

14 §

Bestämmelserna i delta kapitel gäller utom i fråga om 9§ inle utländska

fartyg i vidare män än regeringen föreskriver det.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 20 § sjösäkerhetslagen och 3 kap. 31 § utredningsförslaget.

I det till lagrådet remitterade förslaget föreskrevs i förevarande paragraf belräffande samtliga tidigare paragrafer i kapitlet att de inte skulle gälla utländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskrev det. Lagrådet har påpekat att det bland kapitlets bestämmelser finns en av civilrältslig natur — nämligen regeln i 9 § om arbetstagares frihet från ersättningsskyldighet vid underlåtenhet atl ulföra farligt arbete. Eftersom regeringsformen inte medger att tillämpligheten av en sådan bestämmelse görs beroende av regeringens förordnande, har lagrådet ifrågasatt om inte bestämmelserna i 9 § direkl i lag kan förklaras gälla också utländska fartyg.

Jag delar lagrådets uppfattning. Paragrafen har avfattats i enlighet med av lagrådet föreslagen lydelse. Frågan i vad mån lagen över huvud taget är tillämplig på ulländska fartyg framgår av 1 kap. 1 §.

8 kap. Bémyndiganden att meddela föreskrifter om arbetsmiljön

Arbetsmiljölagen är en ramlag, vars närmare innehåll bestäms av verksläl-lighetsföreskrifter till lagen. Arbetsmiljölagens tredje kapitel innehåller i 12—18§§ en serie bémyndiganden för regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrifter i särskilda hänseenden. Bemyndigandenas främsta ändamål har i förarbetena lill ar­betsmiljölagen angivits vara att skapa en ordning som ger tillfälle till förhandsbedömning i varje läge då åtgärder i en viss etapp av planerings­processen kan bli styrande för möjligheterna att forma arbetsmiljön i ell senare skede. Sjösäkerhetslagen saknar, med obetydliga undanlag, mot­svarigheter till dessa bémyndiganden. Sädana bestämmelser är dock påkal­lade ocksä i fråga om sjöfarten. De har här placerats i ett eget kapitel efter de båda kapitlen med materiella regler om arbetsmiljön.

För en utförlig redogörelse för motiven till bestämmelserna får jag hänvi­sa fill prop. 1976/77:149 s. 272-300.

I det till lagrådet remitterade förslaget innehöll 8 kap. 9§ en bestämmel­se enligt vilken tillämpningen av övriga bestämmelser i kapitlet pä utländs­ka fartyg gjordes beroende av regeringens förordnande. Efter påpekande från lagrådet har denna bestämmelse i propositionen utgått som överflö­dig.

/ §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhei och om allmänna

skyldigheter i fräga om arbetsmiljön.                                                    84


 


I förordningen (1965:908) om säkerheten pä fartyg och i föreskrifter     Prop. 1987/88:3 utfärdade av sjöfartsverket finns detaljerade regler bl. a. om arbetsmiljöns beskaffenhei. Dessa föreskrifter torde ha utfärdats med slöd av 11 kap. 4 § sjösäkerhetslagen. Förevarande paragraf ger erforderligt bemyndigande att även i fortsättningen meddela sådana föreskrifter.

2 §      

Om det i fräga om fartygsarbete behövs frän skyddssynpunkt, får regering­en eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva

1.   atl en arbetsprocess eller en arbetsmetod får användas endasl efter
tillstånd,

2.    alt en anordning som avses i 7 kap. 11 § endast efter godkännande fär användas eller avlämnas för att tas i bruk, varvid särskilda villkor får uppställas som förutsättning för godkännandet,

3.    att ett ämne som avses i 7 kap. 12 § får användas endast efter godkän­nande eller under iakttagande av särskilda villkor.

Elt tillstånd eller ett godkännande kan förenas med villkor för använd­ningen.

I anslutning lill etl godkännande som avses i första stycket 2 fär faststäl-    ■ las krav på alt monterings- och bruksanvisning skall följa med när en anordning avlämnas för alt tas i bruk.

Även utan samband med en föreskrift enligt första stycket fär i den ordning som anges där föreskrivas om kontroll, provning och fortlöpande lillsyn vid användning av en anordning som avses där saml om undersök­ning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 12 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 24 § utred­ningsförslaget.

Bestämmelserna i första stycket 1 och andra stycket gör det möjligl att med avseende på visst slag av riskfylld verksamhet föreskriva till­ståndstväng innan en arbetsprocess eller en arbetsmetod las i bruk och all i lillständsbeslutet ange de villkor som skall gälla. Med arbetsprocess avses en del av ett produktionsförlopp som utförs med hjälp av ell system av tekniska anordningar. Begreppet arbetsmetod täcker samspelet mellan flera olika komponenter eller aktiviteter pä arbetsplatsen. Härvid kan även innefattas vissa arbetsorganisatoriska frågor.

Nägon motsvarighet till arbetsmiljölagens regel om möjlighet till till-ständstvång för anläggningar har inte tagils upp i fartygssäkerhetslagen. I arbetsmiljölagen innefattar detta uttryck arbetslokal med inredning och utrustning liksom samtliga komponenter i en verksamhet som bedrivs i det fria och detta kan inle ulan vidare tillämpas på fartygsförhällanden.

Enligl första stycket 2 kan föreskrifter meddelas om obligatorisk för­prövning av tekniska anordningar av olika slag. Som förutsättning för godkännande kan fastställas villkor. Härmed avses villkor som skall prö­vas vid officiell kontroll. Ett godkännande kan enligt andra stycket förses med villkor för användningen.

En föreskrift enligt första stycket 2 kan innebära förbud mol såväl överlätelse och upplåtelse som användning av en leknisk anordning som inte är godkänd. Med användning avses varje slag av hantering i fartygsar­bele, således även transport och förvaring. I vad föreskriften riktas mot överlåtelse och upplåtelse inbegrips varje överlåtelse och upplåtelse av en


85


 


leknisk anordning som kan användas yrkesmässigt. En föreskrift kan avse     Prop. 1987/88:3 enbart överlätare eller enbart brukare eller endast en viss grupp, t.ex. arbetsgivare, av dessa kategorier. Del är viktigt att det tydligt framgär av föreskriften mot vilka grupper den riktar sig.

En föreskrift om krav på godkännande enligl första stycket 2 kan utfor­mas anfingen som etl typgodkännandekrav eller som ett krav på godkän­nande vid individuell kontroll innan anordningen avlämnas eller las i bmk. En särskild föreskrift om typgodkännande torde ofta fä kompletteras med en föreskrift om märkning som visar att anordningen har litförts i enlighet med uppställda krav. En föreskrift om märkning kan meddelas med slöd av 3§.

En föreskrift om obligatoriskt typgodkännande bör ange grundläggande krav på egenskaper eller funktion som är av betydelse frän skyddssyn­punkt. Mera detaljerade regler om dimensioner eller andra egenskaper som kan fordras i fräga om en viss anordning för all den skall uppfylla dessa krav bör undvikas i en föreskrift om typgodkännande. Föreskriften kan annars fä en hämmande effekt pä den tekniska ulvecklingen, hindra för­bättringar och begränsa en önskvärd konkurrens. Däremot bör lill en lypgodkännandeföreskrift kunna knytas provningsbeslämmelser som stäl­ler detaljerade krav.

Elt typgodkännande bör inte utan översyn fä kvarstå under alllför lång tid.

Villkor som enligt första stycket 2 anges som förutsättning för godkän­nande kan avse bl. a. tillverkningskontroll, tillverkningsmetod, materialbe­skaffenhet eller kunnighet hos tillverkaren. Prövningen av om sådana villkor är uppfyllda får ske i samband med atl godkännande söks. Påföljd för underiåtenhet att uppfylla villkoren kan sålunda bli atl godkännande vägras.

Tillverkningskontroll o. d. bör kunna föreskrivas i anslutning lill krav på godkännande vare sig del gäller typgodkännande eller individuell konlroll.

Fastställande av krav på monterings- eller bruksanvisning enligt tredje stycket förutsätts ske först i samband med godkännande.

Villkor för användningen kan avse 1. ex, maximilast vid användning av godkänd kran eller högsta tryck vid användning av godkänt tryckkärl. Villkor bör också kunna gälla instmktionskrav, kompetenskrav e.d. An­vändning i strid mot fastställda villkor kan i sådana fall sälla förutsättning­arna för ell godkännande ur spel. Detta kan för alt nämna ytterligare några exempel också vara fallet om en roterande slipskiva körs med för högt varvtal, om underhällsarbete utförs pä maskiner som inle har säkrats mol start på betryggande sätt, om svetsning utförs med godkänd utrustning men i strid mot fastställda villkor etc. Även i sådana avseenden kan alltså villkor för användningen behöva fastställas.

I första stycket 3 ges bemyndigande alt föreskriva krav pä godkännande som förutsättning för atl ett ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycks­fall, skall fä användas.

Som jag tidigare har redogjort för har asbesikommissionen föreslagit att
det under arbetet med en ny lag om säkerheten på fartyg övervägs alt
införa en straffsanktion för brott mot de av sjöfartsverket utarbetade
       86


 


föreskriflema rörande asbest. Den nu föreslagna bestämmelsen ger be-     Prop. 1987/88:3
myndigande alt utfärda regler om hantering av asbest vid bl.a. lastning.
Dessa regler bör, som jag senare skall återkomma till, bli slraffsanktionera­
de.
                                                                                   '

I fråga om farliga ämnen gäller enligl första stycket 3 att villkor för användningen kan föreskrivas separat. Enligl andra slyckel kan villkor för användningen anges även vid godkännandeprövningen. Villkor för an­vändningen av farliga ämnen kan avse specificerade krav på ventilation, hygieniska anordningar, personlig skyddsutrustning, medverkan av en per­son med särskild sakkunskap, visst arbetsförfarande m. m.

Föreskrifter enligl 2 § första stycket 1 kan utformas som krav på konlroll innan bl.a. en arbetsprocess eller en arbetsmetod vari används vissa kemiska produkter tas i bruk. Med stöd av första stycket 3 kan å andra sidan med godkännande av en viss kemisk produkt förknippas villkor om en viss arbetsprocess eller arbetsmetod. Vilken typ av förfarande som bör väljas är avhängigt av om tyngdpunkten ligger i prövningen av arbetspro­cessen eller arbetsmetoden eller i prövningen av den kemiska produkten. Det kan också bero pä hur prövningen bör ulföras.

Enligt paragrafens andra stycke kan som nämnts ett tillstånd eller elt godkännande förenas med villkor. Tredje stycket ger möjlighet att i anslut­ning till etl godkännande fastställa krav pä att en monterings- eller bruks­anvisning skall medfölja en anordning när den avlämnas för alt tas i bruk. Enligt paragrafensflrJe stycke kan bl.a. föreskrivas atl tekniska anord­ningar av visst slag vid användningen skall kontrolleras, provas eller fortlöpande tillses.

3 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva

1.    atl en anordning som avses i 7 kap. 11 § skall ha en skylt eller annan märkning, som upptar tillverkarens namn eller någon annan uppgift om anordningen,

2.    atl etl ämne som avses i 7 kap. 12 § eller en förpackning, etl käri eller liknande, som ämnet förvaras i, skall vara märkt vid användningen,

3.    atl en förteckning skall föras över dessa anordningar eller ämnen.

I samma ordning fär meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag av anordning som avses i 7 kap. 11 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 13 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 25 § utred­ningsförslaget.

Första stycket I avser ett bemyndigande alt meddela märkningsföre­skrifter beträffande tekniska anordningar. Avsikten är att sädana föreskrif ler skall kunna meddelas såväl med som ulan samband med föreskrifter som innehåller godkännandekrav enligt 2 § första stycket 2. Märkningsfö­reskrifter kan avse märkningsplikt vid både avlämnande och brukande.

I punkt 2 ges bemyndigande atl meddela föreskrifter i fräga om märkning av etl farligt ämne. En sädan föreskrift kan avse endast brukare.

Första slyckel 3 avser bemyndigande all meddela föreskrifter om föran­de av förteckning över vissa slag av tekniska anordningar eller fariiga ämnen.

Enligl paragrafens andra stycke skall föreskrifter kunna meddelas även i  87

fråga om installation av tekniska anordningar.


                                                                              Prop. 1987/88:3

Är del av särskild belydelse från skyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud att i fartygsarbele använda en arbetsprocess, en arbetsmetod, en anordning som avses i 7 kap. 11 § eller etl ämne som avses i 7 kap. 12 §.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 14 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 26 § utredningsförslaget, innehåller bemyndigande alt förbjuda användning av visst slag av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne.

Sjöfartsverket har ifrågasatt huruvida bestämmelsen läcker t. ex. last-hantering eller arbeten i anslutning till lastning. Enligt min uppfattning täcker den allt slag av fartygsarbele, således även lasthanlering.

5 §

Om elt visst slag av fartygsarbele innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om skyldighet att föranstalta om läkarundersökning av dem som syssel­sätts eller skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift får ocksä meddelas om förbud att till arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett någon sjuklighet eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för en sådan risk.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 15 § arbelsmiljölagen och 3 kap. 27 § utred­ningsförslaget. Som exempel på fall där föreskrifter med stöd av paragra­fen kan behövas kan nämnas kemikalietankfartyg och bilfärjornas bildäck med därmed förbundna hälsorisker.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade paragrafens första mening följande lydelse: "Om elt visst slag av fartygsarbete innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm­mer föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsättas i arbetet."

Lagrådet har i anslutning fill paragrafen uttalat följande:

Enligt remissförslaget bemyndigas regeringen och myndighet som rege­ringen bestämmer att föreskriva om läkarundersökning av dem som syssel­sätts eller skall sysselsättas i fartygsarbete som innebär risk för ohälsa eller olycksfall. Bemyndigandet gäller i och för sig ell ämne som är delegerings-bart enligl 8 kap. 7 § RF. Av 2 kap. RF följer emellertid att föreskrifter som begränsar vissa rättigheter likväl fär meddelas endasl genom lag. En av dessa rättigheter är det i 2 kap. 6§ uppställda skyddet för enskilda genl­emot del allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp.

Med kroppsligt ingrepp enligt nämnda grundlagsbud torde avses även läkarundersökning (se l.ex. prop. 1975/76:209 s. 147). Det är däremot tveksamt, om sådan läkarundersökning som åsyftas i förevarande 5 § skall anses vara påtvingad.

överträdelse av en föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 5 §
är belagd med bötesstraff i 12 kap. 3 § 8. Innebörden härav har inle belysts
i remissprolokollet. Lydelsen av 8 kap. 5 § första meningen kan ge intryck
av atl straffsanktionen riktar sig mot en arbetstagare som inte efterkommer
en föreskrift om läkarundersökning. Förarbetena till 3 kap. 15 § arbels­
miljölagen (jfr straffbestämmelsen i 8 kap. 2 § andra stycket 2 samma lag),
     I
vilken paragraf har stått modell för 8 kap. 5 § förslaget till fartygssäkerhets-


 


lag, ger emellertid vid handen att föreskrifterna om läkarundersökning —     Prop. 1987/88:3 och därmed också anknytande slraffsankfion — avses rikta sig enbart mol arbetsgivaren och således ålägger denne all se till att angivna läkarunder­sökningar av arbetstagarna kommer till stånd (prop. 1976/77:149 s. 297).

Nägon straffsanktionerad skyldighet för arbetstagarna alt genomgå lä­
karundersökning kan alltså med denna tolkning inle föreskrivas med slöd
av 8 kap. 5§. Inte heller nägot annat offentligrättsligt maktmedel torde
kunna riktas mot den som inte följer arbetsgivarens anmaning atl undersö­
ka sig. Är läkarundersökning elt villkor för nyanställning, kan knappast bli
tal om tvång mot den som hellre avstår från anställningen än underkastar
sig stipulerad undersökning. Riktas begäran om undersökning mot den
som redan är anställd, kan konsekvensen av en vägran i allmänhet endasl
bli alt han inte kan tilldelas viss ny arbetsuppgift respektive alt han ompla­
ceras till annan uppgift. Det kan synas något långsökt atl med hänsyn fill
sådana verkningar beteckna föreskrifterna om läkarundersökning som be­
stämmelser om "påtvingat" kroppsligt ingrepp. Så har lagstiftaren tydli­
gen inte heller sett saken vid tillkomsten av motsvarande reglering i arbels­
miljölagen. Lagrådet anser sig därför från konstitutionell synpunkt kunna
godta den föreslagna delegalionsregeln. Till förtydligande av lagtextens
innebörd i del hänseende som diskuterats ovan föresläs emellertid att 5 §
första meningen formuleras enligl följande: "Om etl visst   föreskri­
va om skyldighet att föranstalta om läkamndersökning -   i arbetet."

Jag delar lagrådets uppfattning. Paragrafen har avfattats i enlighet med vad lagrådet har föreslagit.

6 §

Om ett visst slag av fartygsarbete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm­mer föreskriva förbud mot alt arbetet utförs av arbetstagare som tillhör en sädan grupp eller föreskriva alt särskilda villkor skall gälla när arbetet utförs av sådana arbetstagare.

Om etl visst slag av fartygsarbele medför påtaglig risk för minderåriga arbetstagare, såsom olycksfall, överansträngning eller nägon annan skadlig inverkan på deras hälsa eller utveckling, får i samma ordning föreskrivas förbud mol eller villkor för att minderåriga anlitas lill elt sådant arbete.

Paragrafens första stycke motsvarar 3 kap. 16 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 28 § första stycket utredningsförslaget. Det är här fråga om arbetsta­gare tillhörande viss riskgrupp, t.ex. allergiker, äldre arbetstagare eller kvinnor som väntar barn.

Paragrafens andra stycke är avsett att skydda minderåriga arbetstagare. Den har motsvarighet i 9 kap. 4§ tredje stycket sjösäkerhelslagen, 5 kap. 3§ andra slyckel arbetsmiljölagen och 3 kap. 28 § andra stycket utred­ningsförslaget.

Paragrafen läcker enligt min uppfattning, liksom 4§, allt slags fartygsar­bele, således även t. ex. lasthantering.

7 S

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
atl redare, andra arbetsgivare eller andra som avses i 7 kap. 10 § skall göra
anmälan eller lämna uppgifter till myndighet eller förvara handlingar som
har betydelse frän skyddssynpunkt.
                                                    89


 


Denna paragraf svarar mot 3 kap. 17 § andra slyckel arbelsmiljölagen     Prop. 1987/88:3 och har viss motsvarighet i 3 kap. 29 § utredningsförslaget.

8 §

Regeringen fär föreskriva skyldighet för läkare att göra anmälan till myn­dighet om sjukdom som han får kännedom om i sin verksamhet och som kan ha samband med fartygsarbete.

Sjösäkerhetslagen innehäller i 1 kap. 10 § etl stadgande om alt en läkare,   . som i sin verksamhel fär kännedom om sjukdom som kan ha samband med fartygsarbele, skall anmäla della lill myndighet som regeringen bestäm­mer. En liknande bestämmelse finns i 3 kap. 18 § arbelsmiljölagen. Utred­ningen har föreslagit en motsvarighet i 3 kap. 30 § i dess förslag.

En rapporlskyldighet av det slag det här är fråga om kan uppenbarligen vara av värde, exempelvis i fräga om fartyg som transporterar kemikalier. Skyldigheten bör dock. vara beroende av all en särskild föreskrift därom har utfärdats av regeringen, jfr 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

9 kap. Skyddsverksamhet

Sjösäkerhelslagens bestämmelser om skyddsverksamhet förekommer dels i 3 kap. och dels i 9 kap. Efter mönster av arbelsmiljölagen, där bestäm­melserna om skyddsverksamhet är samlade i 6 kap., har bestämmelserna i fartygssäkerhelslagen förts samman i förevarande kapitel. Delta motsva­ras i utredningens förslag av 7 kap.

Med anledning av vad lagrådet yttrat har i propositionen förts in en ny paragraf i förevarande kapitel, betecknad 20 §.

1 §

Redaren och de ombordanställda skall bedriva en skyddsverksamhet som

är organiserad pä lämpligt sätt.

Om någon annan än redaren är arbetsgivare för ombordanställda, skall även den arbetsgivaren della i skyddsverksamheten, om det lämpligen kan ske.

Paragrafen motsvaras närmast av 3 kap. 8 § sjösäkerhelslagen och 6 kap. . 1 § arbelsmiljölagen. Den överensstämmer i sak med 7 kap. 1 § utrednings­förslaget.

Pä arbetsgivarsidan finns när det gäller fartygsarbele alllid en redare. Ibland finns därutöver t. ex. en entreprenör för inlendenlurverksamheten. Dennes anställda är, liksom redarens, att anse som ombordanställda och skall ha rätt atl della i skyddsverksamheten. Har en del av de ombordan­ställda en annan arbetsgivare än redaren, fär det bero på omständigheterna om denne arbetsgivare skall delta i skyddsverksamheten eller inle. Enligl andra stycket skall en sädan arbetsgivare delta i skyddsverksamheten om del lämpligen kan ske.

Fartygsarbete kan också utföras av tillfälligt medföljande arbetstagare
med en arbetsgivare som befinner sig långt borta och vars intresse för
fartyget är högst tillfälligt. Sädana tillfälligt medföljande arbetstagare och
          90


 


deras arbetsgivare bör inte kopplas in i skyddsverksamheten. Det skulle     Prop. 1987/88:3 bara leda fill omgång och oklarhet. Della hindrar inle att de ändå i allmän­het kan ha fördel av en väl organiserad skyddsverksamhet.

Det bör understrykas att, om etl fartyg är gemensamt arbetsställe och därvid förekommer arbete som inle är att hänföra till fartygsarbete, de som utför detta senare arbete inle avses med förevarande paragraf och inte heller deras arbetsgivare. För sådana arbetsgivare kan emellertid skyldig­het all samräda och samverka föreligga enligl 7 kap. 5 och 6§§ (jfr prop. 1977/78:55 s. 77).

2 §

Pä etl fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på andra fartyg, om det behövs. Ersättare bör utses för varje skyddsombud.

Skyddsombud utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltar inle befälhavaren, maskinchefen eller sädan ledamot av skyddskom­mitté som har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket kan, om förhållandena kräver det, medge att etl eller flera skyddsombud utses gemensamt för flera fartyg som har samma redare. Ell sådant skyddsombud utses enligl samma grunder som etl annal skyddsom­bud eller av företrädare för de ombordanställda på fartygen.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 9§ första-tredje styckena sjösäkerhets­lagen och 7 kap. 2§ utredningsförslaget. Den bör jämföras med 6 kap. 2§ arbetsmiljölagen. Innehållet skiljer sig dock i ätskilliga avseenden från arbelsmiljölagen, vilkel beror på sjöfartens förhållanden (jfr prop. 1977/78:55 s. 44ff).

Till skillnad från vad som gäller enligl sjösäkerhetslagen fär skyddsom­bud utses för flera fartyg som har samma redare, även om de inte tillhör redaren. I sammanhanget kan erinras om alt det i vissa fall kan vara lämpligt alt gemensamt ombud kompletterar ett eller flera skyddsombud som finns utsedda på de enskilda fartygen (a. prop. s. 46).

Under remissbehandlingen har Sjöfolksförbundel framhällit att arbetsle­
dande uppgifter svårligen kan förenas med skyddsombudets grundläggan­
de uppgifter, nämligen att företräda övriga arbetstagare ombord i skydds­
frågor, verka för tillfredsställande skyddsförhällanden inom sitt skyddsom­
råde samt vaka över sundhet och säkerhet i arbetet. Med anledning härav
har förbundet hemställt om en begränsning av den grupp ombordanställda
som kan utses till skyddsombud pä så sätt att arbetsledare inte skall kunna
utses till skyddsombud.
                                             >

Sjöfolksförbundet anförde samma synpunkter i samband med all den nu ifrågavarande regeln infördes i sjösäkerhelslagen. Med anledning härav uttalade min företrädare: "Svenska sjöfolksförbundets synpunkter skulle i och för sig kunna anläggas inte bara pä förhållandena ombord ulan belräf­fande arbetslivet i dess helhet. I arbelarskyddslagen har personer med arbetsledande funktioner inte undantagits som skyddsombud. Även om förbundets åsikt är förståelig, för del enligt min mening för långt all undanta arbetsledare från möjligheten att vara skyddsombud. Med tanke pä alt del inle alllid är lätt alt finna lämpliga skyddsombud skulle del vara olyckligt om en besättningsmedlem, som har de ombordanställdas förtro-


91


 


ende och som är väl lämpad alt fungera som skyddsombud, inle skulle     Prop. 1987/88:3

kunna väljas därför att han har vissa arbetsledande funktioner. Enligt min

mening framslår det däremot som naturiigt att visst högre befäl inte bör

komma i fråga som skyddsombud. I den mån det förekommer måsle det

betecknas som olämpligt. Detta framgär fö. indirekt av utredningens

förslag, som jag biträder, om alt befälhavare, maskinchef eller sådan

ledamot i skyddskommitté som har utsetts av arbetsgivare inte får delta i

val av skyddsombud." (Prop. 1977/78:55 s.45.)

Nägra olägenheter med nuvarande ordning har inle framkommit. Jag ser därför inte f. n. någon anledning att föreslå någon ändring av vad som nu gäller.

§                                                                             ■

Om fler än ett skyddsombud har utsetts pä etl fartyg eller gemensamt för flera fartyg, skall etl av ombuden utses all vara huvudskyddsombud med uppgift atl samordna skyddsombudens verksamhet.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 9§ Qärde stycket sjösäkerhetslagen och 7 kap. 3 § utredningsförslaget. Den skall ocksä jämföras med 6 kap. 3 § . arbetsmiljölagen.

4 §

Skyddsombudet företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. Ombudet skall inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall. Ombudet skall i detta syfte della vid planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller använd­ning där av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt vid planering av andra ätgärder av betydelse för säkerheten i arbetet. Ombudet skall vidare övervaka atl fartyget är vederbörligen bemannat.

Skyddsombudet skall försöka vinna arbetstagarnas medverkan i skydds­arbetet.

Redaren och i förekommande fall andra arbetsgivare samt de ombordan­ställda svarar gemensamt för all skyddsombudet får behövlig utbildning.

Paragrafen behandlar elt skyddsombuds uppgifter och ansvaret för atl skyddsombud får den utbildning som behövs. Den motsvarar 9 kap. 7§ första-tredje styckena sjösäkerhelslagen och 7 kap. 4 § utredningsförsla­get. Den ansluter nära fill 6 kap. 4 § arbetsmiljölagen.

I fräga om begreppen arbetsprocess och arbetsmetod fär jag hänvisa lill vad som anförts i anslutning till 8 kap. 2§. I sjösäkerhelslagen nämns uttryckligen all skyddsombudet skall delta vid planeringen av andra ätgär­der än de särskilt uppräknade som är av betydelse för säkerheten i arbetet. I sak torde delta inle innebära nägon egentlig skillnad i förhållande lill arbelsmiljölagen, men den uttryckliga bestämmelsen om della bör behål­las.

Nytt är all ombudet även får lill uppgift all övervaka att fartyget är vederbörligen bemannat. Härmed avses väsentligen alt fartyget skall vara bemannat i överensstämmelse med tillämpligt beslul om minimibesättning. Det behövs en bättre kontroll av delta. Utvägen med ökad lillsyn är förenad med svårigheter, eftersom del kan gälla fartyg långt frän Sverige


92


 


och en effektiv tillsyn bl. a. därför får beräknas dra betydande kostnader. Prop. 1987/88:3 Del rör här en vikfig säkerhetsfråga och det är en lämplig utväg atl förstärka övervakningen av fartygs bemanning genom atl koppla in skyddsverksamheten. I praktiken torde redan nu denna uppgift pä sina håll utövas av skyddsombudet. Den nya bestämmelsen innebär naturligtvis inte någon inskränkning i befälhavarens ansvar.

I andra stycket har valts arbetsmiljölagens uttryckssätt, innebärande all det är arbetstagarnas och inle endast de ombordanställdas medverkan i skyddsarbetet som skall eftersträvas. Detta innebär alt även tillfälligt medföljande arbetskraft innefattas.

Enligt tredje slyckel läggs det gemensamma ansvaret för erforderlig utbildning pä dem som enligl 1 § skall bedriva skyddsverksamheten.

5 §

Skyddsombudet har räll all fullgöra sina uppgifter under arbetstid med bibehållna anställningsförmåner. Ombudet skall ges fillfälle all ombord disponera en lämplig lokal eller nägot annal utrymme som behövs för uppdraget.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 7 § fjärde stycket sjösäkerhetslagen och 7 kap. 5 § utredningsförslaget. Den kan jämföras med 6 kap. 5 § arbetsmiljö­lagen.

Sjösäkerhelslagens bestämmelser tillkom genom lagen 1978:109, varvid sjöfartens förhällanden särskill beaktades (prop. 1977/78:55 s.49, 71 f). Bestämmelserna förs över till fartygssäkerhelslagen med endasl en mind­re, redaktionell ändring.

Även om rätten lill lokal eller utrymme följer av 19§, bidrar det lill önskvärd klarhet atl en uttrycklig bestämmelse ges i den nu aktuella paragrafen.

6 §

Redaren skall underrätta skyddsombudet om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena på fartyget.

Skyddsombudet har rätt att ta del av de handlingar och fä de upplysning­ar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

Vid tillsyn enligl denna lag skall tillsynsmyndigheten fillställa skyddsom­budet en kopia av de skriftliga meddelanden som gäller fartyget i skydds­frågor, om inte meddelandets innehåll framgår av fartygels tillsynsbok.

Paragrafen behandlar elt skyddsombuds möjlighet att hälla sig underrät­tad om förhållanden av belydelse för skyddsverksamheten.

Första stycket, som överensstämmer med 7 kap. 6§ första slyckel i utredningens förslag, saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen men har sin förebild i 6 kap. 4 § första stycket sista meningen arbelsmiljölagen. Under­rättelseskyldighet för arbetsgivare enligl förevarande paragraf gäller dock bara redare och endast skyddsförhållandena pä fartyget. Om det finns fler skyddsombud, räcker det med en underrättelse lill huvudskyddsombudet.

Andra stycket motsvarar 9 kap. 7§ femte stycket sjösäkerhetslagen, 7 kap. 6§ andra stycket utredningsförslaget och 6 kap. 6§ arbetsmiljölagen.

Tredje stycket, som överensstämmer med 7 kap. 6§ tredje stycket        93


 


utredningsförslaget, motsvarar en bestämmelse i sjösäkerhelsförordning-     Prop. 1987/88:3 en, nämligen 1 kap. 8§ andra stycket första meningen. En liknande be­stämmelse finns i 7 kap. 14 § arbetsmiljölagen, dit bestämmelsen fördes över   frän   arbelsmiljöförordningen   i   samband   med   sekretesslagens (1980:100) tillkomst.

Enligt 14 kap. 7§ sekretesslagen utgör sekretess enligt ell anlal paragra­fer i 6-8 kap. i lagen inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldighet all lämna inforrnation lill företrädare för arbets­tagarorganisation eller till skyddsombud. För all annars sekrelessbelagda uppgifter skall kunna lämnas lill ett skyddsombud, räcker det alltså inle alt föreskriva det i en förordning. Bestämmelsen har därför med viss redaktio­nell jämkning lagils in i farlygssäkerhetslagen.

Det bör anmärkas i sammanhanget atl tillsynsboken (se 10 kap. 18 §) inte är sekrelesskyddad. För övrigt kan hänvisas till förarbetena lill sekretess­lagstiftningen (särskilt prop. 1979/80:80 s. 60fQ.

Atl skyddsombud, liksom ledamöter av skyddskommittéer, är underkas­tade tystnadsplikt framgår av 13 kap. 9 §.

Svenska maskinbefälsförbundet har i sitt remissyttrande ansett atl para­grafen innebär en uttunning av arbetsmiljöbegreppel i jämförelse med arbelsmiljölagen. Skyddsombudet har inte endasl all hanlera strikta skyddsförhållanden utan även arbetsmiljöförhållanden i vid mening. För­bundet hävdar därför att ombudet måste ha rätl alt la del av alla informa­tioner och handlingar som han behöver i sitt arbete och inle bara sädana som rör rena skyddsförhällanden.

Som jag redan anfört motsvaras paragrafen i sin helhet av bestämmelser i arbelsmiljölagen. Nägra skillnader av betydelse finns inte. Enligt min uppfattning ger bestämmelsen fillräckliga möjligheter för ell skyddsombud alt få del av den information han behöver.

7 §

Om visst fartygsarbete innebär omedelbar och allvarlig fara för någon ombordvarandes liv eller hälsa och rättelse inle genast kan uppnås genom hänvändelse till befälhavaren, fär skyddsombudet bestämma all arbetet skall avbrytas.

Om del behövs frän skyddssynpunkt och rättelse inle genast kan uppnås genom hänvändelse till befälhavaren, fär skyddsombudet avbryta arbete som en arbetstagare utför ensam.

Om skyddsombudet finner atl elt förbud enligl 11 kap. 1 § överträds, fär han avbryta arbete som avses med förbudet eller som behövs för alt fartyget skall kunna påbörja eller fortsätta en förbjuden resa.

Paragrafen behandlar etl skyddsombuds rätt atl avbryta pågående arbe­te. Den motsvarar 9 kap. 8 § sjösäkerhelslagen och 7 kap. 7 § utredningens förslag. Den kan jämföras med 6 kap. 7§ första-tredje styckena arbets­miljölagen.

Sjöfartens särskilda förhållanden medför atl regleringen i arbetsmiljö­lagen inte hell kan efterbildas i fartygssäkerhelslagen. Sjösäkerhelslagens bestämmelser infördes genom lagen 1978:109. Jag har ansett dem kunna i huvudsak överföras till den nya lagen. Vissa redaktionella ändringar har dock gjorts.


94


 


Den största skillnaden i förhällande till sjösäkerhelslagens reglering är     Prop. 1987/88:3 att en motsvarighet införs till arbelsmiljölagens bestämmelse om rätl för skyddsombud att avbryta arbete som en arbetstagare utför ensam. Delta har gjorts genom alt etl nytt stycke har förts in som ett andra stycke i   ' paragrafen.

Rätlen atl avbryta fartygsarbele omfattar arbete som utförs av en om­bordvarande oavsett om han eller hon är att anse som ombordanställd eller inte. Det kan l.ex. gälla arbete som utförs av en tillfälligt medföljande reparatör eller serviceman. I fräga om reparationsarbeten som utförs i hamn eller på varv av någon som inte medföljer fartyget gäller arbelsmiljö­lagens bestämmelser. Detta följer av den i 1 kap. 3 § andra stycket upptag­na definitionen av fartygsarbele i förening med den föreslagna lydelsen av 1 kap. 3 § arbetsmiljölagen.

Svenska sjöfolksförbundel har i sill remissyttrande föreslagit atl skydds­ombudet skall vända sig till annan arbetsledare än befälhavaren för atl söka rättelse enligt paragrafens båda första stycken. Ett motsvarande förslag väcktes genom en mofion vid 1977/78 ärs riksmöte i samband med behandlingen av förslaget lill den nu gällande lydelsen av 9 kap. 8 § sjösä­kerhetslagen (motion 1977/78:1581, TU 1977/78:14). Enligl motionärerna skulle befälhavarens ställning då han enligl följande paragraf hade att avgöra frågan om upphävande eller ej av skyddsombuds beslut vara betyd­ligt friare och starkare om hänvändelsen i första instans skedde till den för respektive avdelning ansvarige arbetsledaren. Riksdagen avslog motionen.

Några negativa effekter av den nuvarande ordningen har inle framkom­mit. De föreslagna reglerna skulle göra förfarandet betydligt mer kompli­cerat än för närvarande. Jag är därför inle beredd all medverka till den av Sjöfolksförbundel föreslagna ändringen.

8 §       .

Ett beslut av elt skyddsombud enligt 7 § gäller i fråga om etl fartyg som är förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn fill dess sjöfartsverket har tagit ställning i saken.

I andra fall eller då del är fråga om räddningstjänst gäller skyddsombu­dets beslut till dess befälhavaren har tagit ställning. Befälhavaren fär beordra arbete mot skyddsombudets beslut endast om han finner all beslu­tet är ogrundat eller att arbetet är nödvändigt för att undanröja eller förebygga en fara som han bedömer vara större än den risk som har föranlett skyddsombudets beslut. Innan befälhavaren beordrar arbete i strid mol skyddsombudets beslut, skall han höra skyddskommittén, om del finns en sädan ombord enligl 10 § första stycket och del inle föreligger tvingande hinder.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 9 § sjösäkerhetslagen och 7 kap. 8 § utred­
ningsförslaget. Den kan jämföras med 6 kap. 7§ första-tredje styckena
arbetsmiljölagen. Någon saklig ändring i förhållande till sjösäkerhetslagen
är inte avsedd. Möjligheten av alt det finns en skyddskommitté som är
gemensam för flera fartyg har dock beaktats. Om en sådan gemensam
skyddskommitté inte alls eller endast till en mindre, del befinner sig om­
bord, synes befälhavaren inte behöva höra kommittén som sådan. En
annan sak är atl befälhavaren i det av lagen inle reglerade samråd som ofta
     95


 


torde förekomma lämpligen kan vända sig till ombordvarande medlemmar     Prop. 1987/88:3 av kommittén.

Arbelarskyddsstyrelsen har i sitt remissyttrande påpekat all del i vissa fall kan vara oklart vilken myndighet som skall ta ställning enligl paragra­fens första stycke. Angående tillsynen sägs i 10 kap. 2 § all i fräga om fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och ej för affärsdrift utövas tillsynen, i den mån regering­en inle bestämmer annat, av den myndighet under vars förvaltning fartyget står i samråd med sjöfartsverket. Om ett skyddsombud stoppar arbetet pä en polisbåt synes det enligl styrelsen tveksamt vilken myndighet som skall la ställning.

Med anledning härav vill jag framhålla all den tillsyn som avses i 10 kap. 2 § rör lillsyn av fartyg och deras utrustning och drift. Den myndighetsut­övning som del är fräga om i den nu aktuella paragrafen är inle atl anse som sådan tillsyn. Den utövas därför, i enlighet med paragrafens ordaly­delse, av sjöfartsverket belräffande alla fartyg.

9 §

För skada till följd av en åtgärd som avses i 7 § år skyddsombudet fri från ersättningsskyldighet.

Paragrafen, som behandlar skyddsombuds frihet frän ersättningsskyldig­het, motsvarar 9 kap. 11 § sjösäkerhelslagen, 7 kap. 10 § utredningsförsla­get och 6 kap. 7 § Qärde stycket arbetsmiljölagen.

10 §

På ell fartyg vars besättning normalt uppgär lill minsl tolv personer skall del finnas en skyddskommitté, sammansatt av företrädare för redaren och de ombordanställda. En skyddskommitté skall tillsättas även på ell annal fartyg, om de ombordanställda begär det.

I skyddskommittén kan det ingå företrädare även för andra arbetsgivare än redaren. De ledamöter av kommillén som inle företräder redaren eller nägon annan arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådana ledamöter deltar inte befälhavaren, maskinchefen eller ledamot av kom­millén som före valet har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket kan, om förhållandena kräver det, medge att en skydds­kommitté utses gemensamt för flera fartyg som har samma redare. En sådan gemensam skyddskommitté utses enligt samma grunder som andra skyddskommittéer.

Sjösäkerhetslagen innehäller i 3 kap. 10 § regler om tillsättande av skyddskommittéer. Dessa är sammansatta av företrädare för redaren och de ombordanställda och ibland även företrädare för någon annan arbetsgi­vare än redaren. 6 kap. 8§ arbetsmiljölagen innehäller jämförbara regler för förhållandena i land.

Liksom i fråga om utseende av skyddsombud avviker bestämmelserna i sjösäkerhetslagen om tillsättande av skyddskommitté frän motsvarande regler i arbetsmiljölagen på grund av sjöfartens förhållanden (prop. 1977/78:55 s. 59). Bestämmelserna har i enlighet med utredningens förslag i 7 kap. 11 § förts över till den nya lagen med tvä sakliga ändringar. Den viktigaste är atl gränsen för obligatorisk skyddskommitté, som vid 1978 års


96


 


ändringar i sjösäkerhelslagen sänktes från minsl 25 till minst 15 medlem-     Prop. 1987/88:3

mar av besättningen, nu föresläs sänkt ytterligare sä att skyddskommitté

skall finnas pä varje fartyg vars besättning normall uppgär lill minsl tolv

personer. Anledningen lill delta är alt besättningarna blir allt fåtaligare

ulan alt fartygen för den skull blir mindre komplicerade. Kommittéerna

kan göras mycket små vid låga besältningsnumerärer och kanske beslå

endast av tre eller fyra medlemmar.

Den andra ändringen hänger samman med möjligheten enligl 2 § andra stycket atl utse gemensamma skyddsonibud. Också en skyddskommitté får utses gemensamt för flera fartyg som har samma redare, även om de inle alla tillhör honom.

Vägverket har i sill remissyttrande fömtsatt all del inte kommer all möta någol hinder mol atl verkets färjepersonal och vägförvallningens övriga personal företräds i samma skyddskommitté.

Sjösäkerhetslagen utgär från atl skyddsombud och skyddskommittéer som utses enligt den lagen bara arbetar med skyddsfrågor för personal som utför fartygsarbete. Pä grund härav kan skyddsombud och skyddskommit­téer utses för ell fartyg eller för flera fartyg gemensamt, men inle gemen­samt för fartyg och arbetsplatser på land. Sådana gemensamma skydds­kommittéer som vägverket avser kan således inle inrättas. Jag anser alt denna reglering är motiverad av hänsyn till sjöfartens särskilda förhållan­den och föreslår därför inte någon ändring. Én annan sak är alt del naturligtvis inle möter nägol hinder atl vid sidan av de lagreglerade former­na av skyddsverksamhet inrätta informella arbetsgrupper bestående av både ombordanställd och landbaserad personal.

11 §                                                                                                           ,       .

Skyddskommittén skall planera och övervaka skyddsarbetet på fartyget.

Den skall noga följa ulvecklingen i frågor som rör skyddet mol ohälsa och

olycksfall, verka för fillfredsställande skyddsförhällanden i fartygsarbelel

och övervaka alt fartyget är vederbörligen bemannat. Skyddskommittén

skall behandla frågor om de ombordanställdas hälsovård och om planering

som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller

arbetsmetoder ombord eller användning där av ämnen som kan föranleda

ohälsa eller olycksfall saml vidare andra ätgärder av större betydelse för

säkerheten i arbetet och frägor om upplysning och utbildning rörande

arbetsmiljön.

Sjösäkerhelslagen innehåller i 9 kap. 12 § bestämmelser om en skydds­kommittés uppgifter. Motsvarande stadgande i arbetsmiljölagen, 6 kap. 9 §, har eft ganska likartal innehåll.

Sjösäkerhelslagens bestämmelser i ämnet har i enlighet med utredning­ens förslag i 7 kap. 12 § ändrats i etl par avseenden för all anpassas närmare till arbelsmiljölagen. Arbetsprocesser bör här liksom i 4§ nämnas vid sidan ay arbetsmetoder. Kommillén bör också behandla frägor om planering av användning ombord av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall och, som avslutning pä uppräkningen, frägor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

Skyddskommittéerna bör vidare, liksom skyddsombuden, få lill uppgift alt övervaka att fartyget är vederbörligen bemannat. Rörande skälen för della förslag hänvisas till vad som anförts vid 4 § i förevarande kapitel. 7    Riksdagen 1987/88. I .saml. Nr 3


97


Svenska maskinbefälsförbundel har i sitt remissyttrande framfört alt Prop. 1987/88:3 regeln att kommittén skall behandla frågor som rör planering hänger i luften eftersom utredningen inle tagit med grundparagrafen i arbelsmiljö­lagen om alt de anställda skall ha inflytande på förändringar av sin egen arbetssituation och arbetsmiljö. Med den av mig föreslagna regeln i 6 kap. 1 § andra slyckel sista meningen har kritiken frän förbundet fillmötesgälls.

12 §

Ell skyddsombud fär inle hindras att fullgöra sina uppgifter.

Den som har utsetts lill skyddsombud får inte ges försämrade arbetsför­hållanden eller anställningsvillkor med anledning av sitt uppdrag. När uppdraget upphör skall den som har haft del vara tillförsäkrad arbetsför­hållanden och anställningsvillkor som överensstämmer med eller är likvär­diga med dem som skulle ha rätt om han inle hade haft uppdraget.

För ell skyddsombuds möjligheter all fullgöra sitt uppdrag på bästa sätl är del av stor belydelse all han åtnjuter trygghet i sin anställning och inte behöver räkna med efterföljande trakasserier. Sjösäkerhetslagen innehål­ler i 3 kap. 11 § bestämmelser i dessa avseenden, arbelsmiljölagen i 6 kap. 10-13§§. Mellan de båda lagarnas sakliga innehåll föreligger dock vissa skillnader.

Bestämmelserna i ämnet har delals upp på flera paragrafer, i hiivudsak på samma sätt som i arbetsmiljölagen. I förevarande paragraf återfinns en motsvarighet till första stycket av 3 kap. 11 § sjösäkerhelslagen, 6 kap. 10 § arbelsmiljölagen och 7 kap. 13 § utredningens förslag.

Bestämmelserna i arbelsmiljölagen ansluter nära till vad som sägs i 3 och 4 §§ lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Alt de ändå tagils med i arbelsmiljölagen har motiverats med, bl.a., att arbelsmiljölagens regler måste utformas som tvingande regler med sikte även pä arbetsställen ulan facklig representation och att förtroendemanna-lagens i vissa stycken relativt detaljbetonade bestämmelser skulle le sig främmande i arbelsmiljölagen. Man har över huvud tagel ansett att be­stämmelser som är väsentliga för den lokala skyddsverksamheten bör skrivas in i arbetsmiljölagen även när likartade regler finns i förtroende-mannalagen (prop. 1976/77:149 s. 333).

Del sagda gäller med betydande styrka även för sjöfartens förhällanden. Särskill ett oceangående fartyg är långt från de fackliga organisationernas rådgivare. Där finns inte heller omedelbar tillgång lill andra författnings­texter och kommentarer än de som medförs ombord. Det är därför en fördel om lagtexten görs relativt utförlig i de berörda hänseendena.

13 §

Den som bryter mol 12 § skall ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppställ skall hänsyn las även till omständigheter av annan än rent ekonomisk belydelse. Om det är skäligt med hänsyn fill skadans storlek eller andra omständigheter, kan skadeslån-del sättas ned eller helt falla bort.

Är flera ansvariga för en skada, skall skadeständsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn lill omständigheterna.


98


 


Enligl 3 kap. 11 § andra stycket första meningen sjösäkerhetslagen är     Prop. 1987/88:3 den som bryter mol reglerna om anställningstrygghet skadeständsskyldig enligl de gmnder som anges i 6 kap. 11 § arbelsmiljölagen.

I förevarande paragraf har, i överensstämmelse med utredningens för­slag i 7 kap. 14 §, tagits upp även arbelsmiljölagens materiella bestämmel­ser i ämnet. Belräffande skälen härtill hänvisas till vad som anförts i anslutning lill föregående paragraf

14 §

En avlalsuppsägning eller en annan sådan rättshandling som sker. i strid

mot vad som sägs i 12 § är ogiltig.

Om ell skyddsombud gör gällande atl han med anledning av uppdraget all vara skyddsombud har blivit uppsagd från sin anställning eller har fått sina arbetsförhållanden eller anställningsvillkor försämrade, har han räll all slå kvar i sin befallriing under oförändrade arbetsförhållanden och anställningsvillkor till dess frågan har prövats slutligt. På yrkande av redaren får dock domstol förordna all vad som har sagts nu inte skall gälla.

Om ell skyddsombud efter del all anställningen upphört har väckt talan om all anställningsförhållandet skall beslå pä grund av alt uppsägningen är ogiltig enligl första stycket, fär domstol på yrkande förordna all skyddsom­budet skall få återgå i arbetet för liden intill dess ell beslut eller en dorn i frågan vunnit laga kraft. För den lid förordnandet gäller har skyddsombu­det rätt lill de anställningsvillkor som är förenade med hans tidigare befall­ning.

Vad som sägs i denna paragraf om räll all slå kvar i befallning eller återgå i arbetet utesluter inte tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen   . (1973:282).

Paragrafen motsvarar 3 kap. 11 § andra stycket andra meningen, tredje-femte styckena sjösäkerhetslagen och 7 kap. 15 § utredningens förslag. Arbetsmiljölagen saknar bestämmelser i ämnet vilkel torde hänga samman med tillkomsten av lagen (1974:12) om anställningsskydd. Den lagen inne­håller i 34—36§§ bestämmelser angående tvist om giltigheten av uppsäg­ning eller avskedande.

Vid revisionen är 1978 av sjösäkerhetslagen beaktades alt fartygsmiljö­utredningen, vars första delbetänkande låg lill gmnd för lagändringarna, anfört all reglerna i lagen om anställningsskydd inte kunde tillämpas pä arbetslivet lill sjöss. Skälet härtill var bl.a. alt anställningstryggheten bor­de knytas till del för denna del av arbetsmarknaden karaktäristiska begrep­pet befallning ombord. Speciella säkerhetsaspekter, närmare reglerade i sjömanslagen, gällde ombord på fartyg. Räll alt kvarstå i en befattning ombord fick inle hindra tillämpningen av bestämmelserna i 17 eller 18 § sjömanslagen. Enligt 17 § kan befälhavare skilja sjöman frän hans befatt­ning pä fartyget pä gmnd av sjukdom, och enligl 18 § kan sjöman skiljas från befallningen om han är oduglig eller väsenlligl har åsidosatt vissa förpliktelser i Qänsten. Departementschefen anslöt sig i allt väsentligt fill utredningens överväganden, och 3 kap. 11 § sjösäkerhelslagen fick sin nu gällande lydelse (prop. 1977/78:55 s. 58).

Sjösäkerhelslagens bestämmelser har, fömtom att de tagits in i en sär­
skild paragraf, setts över i redaktionellt avseende. Del har synts bidra till
   99
tydligheten all bestämmelsen rörande tillämpning av 17 och 18 §§ sjömans­
lagen sätts sist och får omfalla hela den nya paragrafen.


15 §                                                                            Prop. 1987/88:3
Den som vill fordra skadestånd enligl 13 § eller väcka talan som avses i 14 §

skall underrätta motparten om detta inom elt är och sex månader från ■ avslutandet av den åtgärd som anspråket grundas' pä. Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1976:580) om medbe­stämmande i arbetslivet eller med slöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom sex månader efter del all förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom två år från avslutandet av den åtgärd som anspråket grundas på.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om anspråk på anställnings­förmåner enligl 5 §.

Iakttas inte vad som föreskrivs i första eller andra stycket, är rätten till talan förlorad.

, Enligl sista stycket i 3 kap. 11 § sjösäkerhetslagen skall talan på grund av bestämmelserna i paragrafen väckas inom tvä är frän avslutandet av den åtgärd varpå anspråket grundas. Försummas del, är rätten till talan förlo­rad. I den motsvarande, bestämmelsen i 6 kap. 12 § arbetsmiljölagen är regleringen annorlunda. Enligt första stycket skall den som vill fordra skadestånd enligt 11 § underrätta motparten om sitt anspråk inom fyra månader frän del skadan inträffade. Har inom deri liden förhandling röran­de anspråket påkallats enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra mänader efter del att förhandlingen avslutades. I annal fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst. Enligl andra stycket skall första stycket tillämpas på motsvarande sätt i fräga om anspråk på anställningsförmåner enligt 5§, dvs. skyddsombuds räll till den ledighet som fordras för uppdraget med behållna förmåner. Slutligen sägs i paragra­fens tredje stycke all rätten till talan är förlorad, om vad som föreskrivs i första eller andra stycket inte iakttas.

Bland bestämmelserna i medbestämmandelagen bör särskill 64 § näm­nas. Förhandling skall påkallas inom fyra mänader efter det all den skade-ståndskrävande har fält kännedom om den omständighet varfill yrkandet hänför sig och senast inom två år efter det att omständigheten har inträffat. Frän denna huvudregel, som är tillämplig också när det gäller förklaring alt rättshandling m.m. är ogiltig, stadgas vissa undantag. Vidare mä erinras om att enligt 65 § talan i fall som avses i 64 § skall väckas inom tre mänader efter det atl förhandling har avslutats.

Farlygssäkerhelslagens bestämmelser i ämnet bör, som utredningen har föreslagit (7 kap. 16 §) ansluta närmare till arbelsmiljölagen. Bestämmel­serna bör dock avse såväl den som vill fordra skadestånd enligt 13 § som den som vill väcka talan enligl 14 §. Med hänsyn till sjöfartens förhållanden bör också längre tidsfrister anges, varvid nu gällande tvä år från avslutan­det av den åtgärd på vilken anspråket grundas synes ulgöra en lämplig ram.

16 §                    .    .

Mäl om fillämpningen av 12-14§§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I fräga om talan mot arbetstagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.


100


 


Paragrafen motsvarar 3 kap. 11 § sjätte stycket sista meningen sjösäker-     Prop. 1987/88:3 helslagen, 6 kap. 13 § arbelsmiljölagen och 7 kap. 17§ utredningens för­slag.

17 §

I förhållande till redaren eller annan arbetsgivare skall 4-9 och 12-16§§ börja tillämpas när de som har utsett skyddsombudet har underrättat redaren eller arbetsgivaren eller befälhavaren om valet.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen, motsvarar 6 kap. 14 § arbetsmiljölagen. Den överensstämmer i sak med 7 kap. 18 § utredningsförslaget. Med hänsyn lill alt skyddsombud enligt 2 § utses av de ombordanställda eller någon gång av företrädare för dem bör underrättel­sen lämnas av dem som har utsett skyddsombudet. Elt alternafiv till alt underrätta redaren eller annan arbetsgivare är all underrätta befälhavaren, varigenom samfiiga förekommande arbetsgivare blir bundna.

18 §

Vad som sägs i 5 och 12—17 §§ skall tillämpas också pä ledamöterna av en
skyddskommitté.
             '       '■            '

Inle heller denna paragraf har någon motsvarighet i sjösäkerhelslagen men överensstämmer i sak med 6 kap. 15 § arbelsmiljölagen och 7 kap. 19 § utredningsförslaget.

19 §

Beträffande ett skyddsombud och sådan ledamot av en. skyddskommitté som har utsetts av de ombordanställda skall lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen tillämpas som om han vore facklig förtroendeman utsedd av den lokala arbetstagarorganisation han tillhör. Della gäller dock inte i den mån hans rättigheter enligl detta kapitel därigenom skulle inskränkas.

Paragrafen saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen men överensstäm­mer i sak med 6 kap. 16 § arbetsmiljölagen och 7 kap. 20 § utredningsförsla­get.

Etl skyddsombud enligl sjösäkerhetslagen torde knappast kurina anses vara en facklig förtroendeman, men kan jämställas med en sådan. Förlro-endemannalagen bör därför göras tillämplig på honom, som om han vore facklig förtroendeman utsedd av den lokala arbetstagarorganisation han fillhör. Uppstår tvist, skall alltså skyddsombudet kunna vända sig lill sin egen fackliga organisation för alt få det bistånd han anser sig behöva.

Till lokal organisation torde man i förevarande sammanhang få räkna inle bara underavdelningar för fartyget i fräga ulan även exempelvis en avdelning för del rederi som fartyget fillhör.

Att förlroendemannalagen blir tillämplig medför vissa fördelar för skyddsombudet och hans organisation. Ombudets anställningsskydd för­bättras. Tolkningsföreträde kan tillkomma organisationen vid tvister. Ska­destånd kan utgå. Motsvarande gäller för ledamöter av skyddskommittéer.

101


 


20 §                                                                                                Prop. 1987/88:3
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om anteckning av beslut enligt 7 och 8 §§ samt om underrättel­ser om sädana beslul.

Paragrafen avser sädana anteckningar och underrättelser som föreskrivs i 9 kap. 10 § sjösäkerhetslagen. Den har införts efter förslag från lagrådet (jfr 5 kap. 18 §).

21 §'

Bestämmelserna i della kapitel gäller inle utländska fartyg i vidare män än regeringen föreskriver del.

Till följd av bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 9 kap. 20 § gäller sjösäker­helslagens stadganden om skyddsverksamhet inte utländska fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom. Samrria regel bör gälla i fråga om bestämmelserna i förevarande kapitel.

10 kap. Tillsyn

Sjösäkerhelslagen innehåller i 7 kap. detaljerade bestämmelser om när tillsynsförrältningar skall äga rum och hur dessa skall gå till. Reglerna för tillsynsverksamheten återspeglar emellertid i allt större omfattning inne­hållet i inlernationella konventioner, främsl 1974 års SOLAS-konvenlion och del lill den konventionen anslutande protokollet av är 1978. Bestäm-'melserna kan därför behöva ändras relalivi ofta. När del gäller de mer detaljbetonade bestämmelserna finns det knappast anledning all varje gång underställa riksdagen förslag till ändringar som innebär en anpassning till den internationella regleringen. Även i övrigt finns i sjösäkerhelslagens 7 kap. bestämmelser som är av den karaktären atl de med fördel kan las upp i författningar av lägre dignitet. Förevarande 10 kap. har därför fåll en utformning som ansluter till den nya lagens karaktär av ramlag.

Sverige har ratificerat den av internationella arbetsorganisationen (ILO) antagna konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg. Enligt artikel 2(d)(ii)har Sverige härigenom åtagit sig all tillse atl "del existerar lämpliga förfaranden - underkastade en allmän övervakning av behörig myndighet, då sä är lämpligt efter Irepartsöverläggningar mellan denna myndighet och representativa redare- och sjöfolksorganisalioner - för prövning av varje klagomål som framförs i samband med och om möjligl vid tidpunkten för anställandet inom dess territorium av sjömän av dess

egen nationalitet pä fartyg registrerade i ell främmande land               ".   . 

Artikeln innehäller ocksä bestämmelser om rapporteringsskyldighet.

I proposition 1977/78:152 anförs (s. 22) alt det i svensk lagsfiftnirig inte
finns sådana regler för klagomål om anställningsförhållande pä fartyg som
avses i den återgivna texten. Sjöfartsverket och ILO-kommittén har under
remissbehandlingen av fartygsmiljöulredningens betänkande påpekat della
och föreslagit atl frågan uppmärksammas under del fortsatta arbetet med
lagstiftningsärendet.
                                               '                                 '   .

Enligt den av mig föreslagna 10 kap: 8 § i farlygssäkerhetslagen skall vid
inspekfion undersökas bl. a. om arbetsmiljön är tillfredsställande. Ell far-
          102


 


tyg skall enligl 10 kap. 5§ i förslaget undergå inspektion när en tillsyns- Prop. 1987/88:3 myndighet finner del motiverat, t.ex. med anledning av klagomål av det slag som den återgivna konventionstexlen avser. Enligl 10 kap. 9§ i . förslaget skall tillsyn av utländska fartyg ske genom inspektion. Jag avser all föreslå regeringen all i den förordning som skall utfärdas i anslutning fill fartygssäkerhetslagens ikrafllrädande införa regler om skyldighet för sjö­fartsverket att rapportera klagomål enligt konventionen. Härigenom torde de svenska bestämmelserna uppfylla konventionens krav i det nu aktuella hänseendet.

/ §

Tillsyn av fartyg och deras utrustning och drift enligt denna lag och enligl föreskrifter som utfärdas med slöd av lagen utövas av sjöfartsverket, om något annal inte anges i lagen.

I frågor som avser arbetsmiljön skall fillsynen utövas i samverkan med arbelarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser om lillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedels­lagen (1971:511).

Paragrafen motsvarar 1 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 8 kap. 1 § första stycket första meningen och andra stycket utredningsförslaget.

Närmare bestämmelser om hur tillsynen av fartyg m. m. skall gå till skall i fortsättningen huvudsakligen meddelas i tillämpningsföreskrifter och inte i själva lagen. I första stycket nämns därför inte bara lillsyn som sker enligl lagen ulan ocksä enligl föreskrifter som utfärdats med slöd av lagen. Av tydlighetsskäl anges ocksä att tillsynen kan avse fartygs utrustning och drift Gfr 3 §).

I andra stycket behandlas samverkan mellan sjöfartsverket och arbelar­skyddsstyrelsen i arbetsmiljöfrägor. 1 1 kap. 3 § andra slyckel sjösäker-hetslageri föreskrivs alt sjöfartsverkels tillsyn av frägor avseende de om­bordanställdas skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetet skall utövas under samverkan med arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen har tagit upp en motsvarande bestämmelse i tillsynskapillel.

Under remissbehandlingen har arbelarskyddsstyrelsen föreslagit all den tillsyn av fartyg och fartygsarbete som verkel för närvarande utövar förs över lill sjöfartsverket. Fördelarna härmed skulle enligl verkel bl. ä. vara all antalet fillsynsmyndigheler nedbringas och alt fillsynen kan koncentre­ras till experlmyndigheten, sjöfartsverket.

Enligt Sjöfolksförbundet och Transportarbetareförbundet bör emellertid den nuvarande ordningen behållas. Ell skäl härför är enligt förbunden all arbetsmiljöarbetet annars löper risk att miriska i effektivitet. Sjöfartsverket har endast ett fätal inspektörer, itiedan yrkesinspektionen har många fler som huvudsakligen kontrollerar arbetsmiljösituafionén på land. Ett annat skäl som förbunden åberopat är att det är lämpligt all én och samma'person kan göra inspektioner täckande hela det aktuella arbelsmiljöområdel.

För egen del anscrjag, efter samråd med arbetsmarknadsministern, alt
gällande ordning bör behällas. Tillsynen bör visserligen utövas under sjö­
fartsverkets ledning, men frågornas vikt och deras komplicerade natur gör
del påkallat alt sjöfartsverket och arbelarskyddsstyrelsen samarbetar för ...
      103

att nä fram till lämpliga lösningar. Som anfördes under förarbetena till    '


 


sjösäkerhetslagen (prop. 1965:132 s. 93) är avsiklen inle all arbetarskydds- Prop. 1987/88:3 styrelsen skall fatta beslul i ärenden enligt lagen. Vad gäller fillsynen på fältet samarbetar sjöfartsinspektionen och yrkesinspektionen nära med varandra sä alt specialkunskaperna på ömse håll samordnas lill fördel för både sjösäkerhet och arbetsmiljö. Naturligtvis måsle samverkan inte ske i varje särskill ärende ulan endasl när det är behövligt. - Sjöfartsverket har gett ut Föreskrifter om samverkan mellan sjöfartsinspektionen och yrkes­inspektionen (1969:A20).

En erinran i tredje stycket om livsmedelslagens bestämmelser har införts på förslag av slatens livsmedelsverk.

2 §

Tillsyn av fartyg som ägs eller brukas av svenska slaten och som anväiids för annal ändamål än alt i allmän trafik befordra passagerare eller gods utövas av den myndighet som förvaltar fartyget, om regeringen inle före­skriver någol annal. Myndigheten skall samråda med sjöfartsverket.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § sjösäkerhelslagen och 8 kap. 2 § utred­
ningsförslaget.
                                                                                              .   .

Tjänstemännens centralorganisation har i sill remissyttrande föreslagit att undantaget för statsfartyg skall ulgå. Centralorganisafionen SACO/SR har föreslagit all sjöfartsverket skall ha lillsyn över samtliga myndigheters fartyg.

Den av utredningen föreslagna lydelsen överensstämmer med vad utred­ningen har föreslagit i fråga om de bestämmelser som i mitt förslag har lagils upp i 2 kap. 3§ andra slyckel och 5 kap. 7§ andra stycket. I förhållande lill 1 kap. 4 § sjösäkerhelslagen innebär förslaget den skillna­den att i princip alla fartyg som tillhör staten och inte går i kommersiell trafik Slår under lillsyn av den myndighet som förvallar fartyget. F. n. står även fartyg som tillhör slaten och som används i aljmän trafik under tillsyn av sjöfartsverket och inle av den förvaltande myndigheten. Frågan har belydelse främsl för vägverkets fäijor.

För egen del anscrjag atl nuvarande ordning bör behållas. Tillsynen av alla fartyg som fraktar gods eller passagerare i allmän trafik bör alltså i princip ankomma pä sjöfartsverket, med möjHghet för regeringen atl före­skriva att tillsynen skall utövas av den förvaltande myndigheten eller nägon annan. Jag förordar alltså en lydelse av paragrafen som nära anslu­ter till den nuvarande.

: Generaltullslyrelsen har under remissbehandlingen anfört alt det inle klart framgår av lagen vilka befogenheter som tillkommer den myndighet som förvallar ell statsfartyg respektive sjöfartsverket. I anledning härav vill jag framhålla att befogenheterna enligl den nu aktuella paragrafen för den statliga myndighet som förvallar fartyget endast avser tillsynsförtätt­ningar enligt della kapitel.

3 §       .

Regeringen fär besluta atl en svensk utlandsmyndighet skall utöva tillsyn

utanför Sverige .Regeringen fär vidare föreskriva all tillsynen av vissa slag

■av fartyg, viss utrustning eller vissa förhällanden ombord skall utövas av       'jq4

en.särskill förordnad tillsynsmyndighet.


 


Paragrafen motsvarar ulan nägon saklig ändring 1 kap. 3 § första slyckel     Prop. 1987/88:3 andra meningen och 5 § sjösäkerhetslagen samt 8 kap. 1 § första stycket första meningen och 3 § utredningsförslaget.

4 §    '

Sjöfartsverket och svenska ufiandsmyndigheler som har förordnals atl

utöva tillsyn av fartyg fär uppdra ät

1.    svenska sakkunniga att verkställa tillsynsförrättningar utanför Sveri­ge,

2.    svenska eller ulländska sakkunniga atl biträda vid sådana förrättning­ar.

Ersättning ål sakkunniga som avses i denna paragraf betalas av redaren.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 kap. 6 § andra stycket sjösäker­helslagen och 8 kap. 4 § utredningsförslaget.

I del lill lagrådet remillerade förslaget hade paragrafen följande lydelse:

Sjöfartsverket fär uppdra åt sakkunniga att biträda vid tillsynsförrält­ningar eller atl verkställa sådana förrättningar utanför Sverige.

Om en svensk utlandsmyndighet har förordnals all utöva lillsyn av fartyg, får myndigheten utse sakkunniga atl verkställa tillsynsförrältningar utanför Sverige eller att biträda vid sådana förrättningar.

Lagrådet anförde i sitt yttrande:

I paragrafen regleras vilka som i egenskap av sakkunniga får ges uppdrag atl verkställa eller biträda vid tillsynsförtättningar utanför Sverige. I para­grafens första stycke avses det fallet all sjöfartsverket ger uppdraget och andra stycket gäller del fallet alt uppdraget ges av svensk utlandsmyndig­het som förordnats atl utöva lillsyn.

Något hinder mot en reglering av angiven innebörd kan, lill följd av 11 kap. 6§ tredje slyckel RF, inle möta så länge uppdrag ges fill svensk medborgare eller annat svenskt rättssubjekt. Utländskt rättssubjekt kan ifrågakomma för sådant uppdrag endast inom den ram som föreskrivs i 10 kap. 5 § tredje stycket RF som gäller dels överlåtelse av förvaltningsupp­gift lill ulländska rättssubjekt, dels delegation i sädan fråga varvid i sist­nämnt fall föreskrivs alt delegerad beslutanderätt kan avse endast särskil­da fall. Av stadgandet följer atl utländsk fysisk person därvid inle kan komma i fråga. Nu angivna begränsningar beträffande urvalet av sakkunni­ga torde böra komma till uttryck i paragrafen (jfr vad lagrådet anfört under Ikap. 6§).

I sammanhanget bör erinras om del krav på kvalificerad majoritet inom riksdagen som enligl 10 kap. 5§ tredje slyckel RF gäller i fråga om överiåtelse som avser myndighetsutövning.

För egen del vill jag anföra följande.

Verkställandet av en lillsynsförtätlning är onekligen alt anse som en
förvaltningsuppgift. Enligl 10 kap. 5 § regeringsformen kan riksdagen be­
myndiga regeringen eller annan myndighet all i särskilda fall överlåta den
uppgiften fill bl. a. utländska inrättningar eller samfälligheter men inle lill
ufiändska fysiska personer. Däremot är del enligl min mening någol oklart
om 11 kap. 6 § tredje slyckel regeringsformen skall lolkas sä restriktivt
      105

som lagrådet har gjort. Jag kan emellertid godta all något bemyndigande


alt uppdra ål ulländska sakkunniga all verkställa tillsynsförrälningar inle     Prop. 1987/88:3 las upp i lagen. I punkt 1 har därför, i enlighet med lagrådels förslag, fastslagits all vederbörande myndigheter endast kan uppdra ål svenska sakkunniga alt verkställa tillsynsförrältningar.

Däremot anser jag, lill skillnad frän lagrådet, inle all den myndighet som enbart uppdrar ål en sakkunnig att biträda vid en fillsynsförrättning därige­nom överlåter en förvaltningsuppgift till den sakkunnige. I punkt 2 har därför rätten all förordna ulländska sakkunniga all biträda vid tillsynsför­rältningar behållits.

De föreslagna bestämmelserna innefattar inle överiåtelse av myndig­hetsutövning lill utländsk inrättning e. d. De behöver därför inle antas av riksdagen nried kvalificerad majoritet.

Paragrafens andra stycke har införts efter förslag av lagrådet. I 1 kap. 16 § sjösäkerhelslagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bl. a. all meddela föreskrifter om ersättning ål sak­kunniga som avses i förevarande paragraf. Med slöd av bemyndigandet har i 1 kap. 22 § första stycket sjösäkerhetsförordningen föreskrivits atl reda­ren eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall utge ersättning ät ifrågavarande sakkunniga. Lagrådet har påpekat atl en sädan bestämmelse mäste meddelas genom lag (8 kap. 2 § regeringsformen). Jag delar lagrådets uppfattning och föreslär därför all i den förevarande paragrafens andra stycke införs en regel motsvarande 1 kap. 22 § första stycket sjösäkerhels­förordningen.

5 §

Tillsynen av fartyg och deras utrustning och drift utövas vid tillsynsförrält­
ningar. Sådana förrättningar utförs som besiktningar eller som inspektio­
ner.
                                                            ,        .

Besiktningar företas planmässigt. När det finns särskild anledning till del, kan en besiktning företas även utom planen.

Besiktningar skall företas främst

för att undersöka om ett fartyg är sjövärdigt,    .

för all undersöka om det är lämpligt att användas som passagerarfartyg, och

för att bestämma dess minsta tillåtna fribord.

Inspektioner företas när en tillsynsmyndighet finner det motiverat.

Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 1 § och 16 § andra stycket sjösäker­helslagen samt 8 kap. 8 § och 11 § andra slyckel utredningsförslaget.

Liksom utredningen anscrjag all så detaljerade bestämmelser som sjö­säkerhetslagen innehäller inte bör tas med i den nya lagen.'Sådana föi"e"-skrifler kan meddelas i en författning av lägre dignitet. Principerna för lillsynsföiTältningar har däremot slagits fast i lagen.

Den nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket om samordning       ,        . .

av tillsynsförrältningar (8 kap. 8§ tredje slyckel utredningsförslaget), sak­
nar motsvarighet i den nya lagen., Bestämmelser härom kan meddelas i.
        ..,.;    -
verkställighelsföreskrifter.      .     ,.          ■
                          ,   ,. ■   -.

6  §                                         ,     '.   ■             /      /

Ell fartyg som byggs för en svensk beställai;e skall besiktigas innan del     _    106


 


används lill sjöfart för undersökning om det är sjövärdigt.      Prop. 1987/88:3

Har elt utländskt fartyg blivit svenskt, skall besiktning beträffande

sjövärdigheten äga rum, om inle tillsynsmyndigheten finner det obehövligt

med hänsyn till fartygets beskaffenhei eller omständigheterna i övrigt. Bestämmelserna i denna paragraf gäller passagerarfartyg, oavsett dräk-

tighel, och andra fartyg med en bruttodräktighet av minsl 20.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 8 kap: 9§ utred­ningsförslaget. I paragrafen tas ståndpunkt till frågan vilka fartyg som bör undersökas i fråga om sjövärdigheten. Detta är av stor belydelse för fartygets ägare. Paragrafen anger endast den första svenska besiktningen av fartygets sjövärdighet. Frågan om förnyad besiktning behöver däremot inte beröras särskilt.

I paragrafen har, liksom i följande paragrafer, beaktats alt även andra myndigheter än sjöfartsverket kan vara tillsynsmyndighet.

7 §

Ett fartyg som har besiktigats enligt 6 § skall besiktigas särskilt, om det har     ,

genomgått nägon större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller har lidit skada som kan inverka menligt på sjövärdigheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 14 § sjösäkerhelslagen men är mindre detal­jerad. Den motsvarar 8 kap. 10 § utredningens förslag.

Lydelsen har, på förslag av lagrådet, jämkats i förhållande lill del remitterade förslaget.

8 §

Vid en inspektion skall, om förhållandena inte föranleder annal, undersö­kas

om arbetsmiljön är tillfredsställande,

om fartyget är behörigen lastat eller barlastat,

om fartyget är bemannat pä betryggande sätl, och

om fartyget i övrigt är i behörigt skick.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 16 § första slyckel sjösäkerhetslagen och 8 kap. 11 § första stycket utredningsförslaget.

Enligt sjösäkerhelslagen skall vid inspektion bl. a. undersökas om erfor­
derliga åtgärder vidtagits lill förebyggande av ohälsa och olycksfall. I den
nya lagen har inspektionen utvidgats till atl avse undersökning av om
arbetsmiljön i dess helhet är tillfredsställande. I övrigt har gjorts redaktio­
nella jämkningar.
                                                           .       .   , . 

9    §                                                                                                                                                                                                       ■.              -    .      ■    .,
Tillsyn av ulländska fartyg sker genom inspektion. När det gäller förhäl­
landen som omfattas av certifikat, skall inspektionen begränsas till gransk­
ning av fartygets certifikat eller motsvarande handlingar enligl 1 kap. 8§, .

om det inte finns grundad anledning all anta atl fartyget eller dess utrust-      ,      ,

ning avviker frän uppgifterna i certifikaten eller handlingarna i nägol vä-   ,

senlligt avseende.                                                           ,      .   ,

På framställning av en myndighet i en främmande stal fär dock sjöfarts­
verket besluta om en annan lillsynsförrältning än inspektion för etl fartyg
som hör hemma i den främmande .staten och, om sä erfordras, utfårda elt
107


 


certifikat eller en annan handling som avses j denna lag eller i föreskrifter     Prop. 1987/88:3 som utfärdas med slöd av lagen.

Paragrafen motsvarar 7 kajj.  17 § sjösäkerhetslagen och 8 kap.  12 § utredningsförslaget. Första slyckel har utformats efter mönster även frän 6   , kap. 3 § lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Den föreskrivna möjligheten atl utfärda certifikat eller annan handling innebär naturligen inle bara atl en ny handling får skrivas ut ulan också alt giltighetstiden av en redan utfärdad handling får förlängas genom en på­leckning på handlingen.

10 §

Den som verkställer en tillsynsförrältning eller biträder vid en sådan för­rättning skall lämnas tillträde till fartyget. Han fär där göra de undersök­ningar och ta de prov som han behöver och ta del av dé handlingar rörande fartyget som finns ombord. För ullagna prov lämnas inle någon ersättning. Vid förrättningarna skall såvitt möjligt undvikas atl fartyget fördröjs eller att någon annan olägenhet uppkommer.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 8 § sjösäkerhelslagen och 8 kap. 5 § utred­ningsförslaget. Den har också en motsvarighet i 7 kap. 5§ första stycket arbetsmiljölagen. Liksom i arbetsmiljölagen införs möjlighet för,förrätt­ningsmannen och den som biträder honom alt la behövliga prov, för vilka någon ersättning inte utgår.

// §■

Polismyndigheter, tullmyndigheter, miljö- och hälsoskyddsnämnder samt läkare är skyldiga att lämna tillsynsmyndigheterna det biträde och de upplysningar som de behöver för att utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har utfärdats med slöd av lagen.

När en tullmyndighet på begäran enligt första stycket medverkar vid tillsyn enligt denna lag, har Qänslemän vid tullverkets kustbevakning de befogenheter all vidta ätgärder som anges i 2 och 4§§ lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning. Därvid gäller föreskrifter­na i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag. '

Paragrafen motsvarar I kap. 7§ sjösäkerhetslagen i dess lydelse enligl lag 1983:306. Första stycket har sin motsvarighet i 8 kap. 6§ utrednings­förslaget och motsvarar i viss mån även 7 kap. 5 § andra stycket arbets­miljölagen.

Det kan erinras om all ocksä redaren och befälhavaren m. fl. enligl 12 § andra stycket detta kapitel har bistånds- och upplysningsskyldighet vid tillsynsförrältningar.

12 §

Ell fartygs redare och ägare ansvarar för atl fartyget undergår tillsyn enligl

denna lag och enligt föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Redaren saml befälhavaren och övrigt befäl ombord skall lämna tillsyns­myndigheten del bistånd den behöver vid tillsynsförrältningar och lämna varje upplysning som den begär vid sädana förrällriingar.

108

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § första stycket och 14 § sjösäkerhets­lagen samt 8 kap. 14 § utredningsförslaget.


En nyhet är atl ägaren förklaras vara jämte redaren ansvarig för atl     Prop. 1987/88:3 fartyget undergår tillsyn.

Svenska maskinbefälsförbundel har i sitt remissyttrande föreslagit atl maskinchefen skall åläggas all tillse all de tillsynsförrältningar som berör hans ansvarsområde kommer fill ständ. Jag ser emellertid ingen anledning    - atl lägga det primära ansvaret för tillsynen på nägon annan än redaren och ägaren.

13        §

Pä anmodan av sjöfartsverket eller av annan tillsynsmyndighet som rege­ringen bestämmer är redaren skyldig all låta undersöka ämnen och materi­al som används på fartyget eller ingär i dess last och alt tillhandahålla prov för sädan undersökning. Samma skyldighet gäller i fräga om rriaskiner, redskap eller andra tekniska anordningar på fartyget.

1 fråga om ämnen och material, vars inlastning är föreslående men som ännu inte har kommil under redarens vård, har lastägaren den skyldighet som åvilar redaren enligt första slyckel.

En undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av den som har ålagts alt föranstalta om lindersökningen eller all fillhandahålla prov för undersökningen, om inte myndigheten beslutar all kostnaden helt eller delvis skall ersällas av statsmedel.

Om någon underlåter atl följa en anmodan enligt denna paragraf eller inte kan underrättas om etl beslut med en sådan anmodan ulan dröjsmål som äverilyrar syftet med beslutet, fär tillsynsmyndigheten låta verkställa åtgärderna på hans bekostnad. Detsamma gäller även i andra fall när ell beslut har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas bli vidtagen av den som avses med beslutet.

En anmodan enligt denna paragraf fär förenas med vite.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 8 kap. 15 § utred­ningsförslaget. Paragrafens Qärde stycke kan vidare jämföras med 7 kap. 9 § lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg.

I fräga om vitesförelägganden enligt sista stycket gäller lagen (1985:206) om viten. Det innebär bl. a. att vitet döms ut av länsrätt på ansökan av den fillsynsmyndighet som förelagt vitet.

14  §                                                                                -     -■               ■

Den som användei" en viss produkt vid fartygsarbete eller som har uppdra­git ät nägon annan att utföra elt visst fartygsarbete är skyldig att på anmodan av en tillsynsmyndighet lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet. En anmodan enligt denna paragraf fär förenas med vite.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen, överensstäm­mer i sak med 8 kap. 16 § utredningsförslaget. Förebild fmns i 7 kap. 4§ arbelsmiljölagen. Den paragrafen tillkom för atl underlätta för tillsynsmyn­digheten att snabbi lokalisera vissa arbelsmiljöproblem (prop. 1976/77:149 S.420). En sådan bestämmelse kan vara till nytta även i fartygssäkerhets­lagen. 1 förhällande till utredningsförslaget har gjorts del tillägget.all en anmodan fär förenas med vite (jfr 7 kap. 7§ andra stycket arbetsmiljö­lagen).

109


 


110


15 §                                                                             Prop. 1987/88:3
Om ell fartyg byggs eller byggs om för svensk räkning och fartyget enligl

denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen skall undergå besiktning, skall ritningar till fartyget ges in lill sjöfartsverket i god tid innan det arbete påbörjas som ritningarna avser. I trängande fall får rit­ningarna sändas in snarast därefter.

Ritningar lill ell utländskt fartyg som har blivit svenskt och därför skall undergå besiktning i fråga om sjövärdigheten skall ges in till sjöfartsverket sä snart del kan ske.

Paragrafen motsvarar första och andra styckena i 7 kap. 18 § sjösäker­hetslagen och 8 kap. 18 § första och andra styckena utredningsförslaget.

Svenska maskinbefälsförbundel har i sitt remissyttrande föreslagit atl i lagen införs krav pä att del av de granskade ritningarna skall framgå all de anställda haft möjlighet alt della i och utöva inflytande pä planeringen samt fält ta del av alla de uppgifter som man behövt för sitt arbete.

I samband med behandlingen av utredningens förslag om fartygsmiljö­nämnder framförde sjöfartsverket och Svenska sjöfolksförbundel åsikten atl del av handlingarna i ett rilningsgranskningsärende borde framgå att fartygsmiljönämnden eller företrädare för de anställda hade yttrat sig i saken (prop. 1978/79:117 s. 87). I anledning härav infördes en bestämmelse härom, såvitt avser de ritningar för vilka obligatorisk granskning är före­skriven, i 7 kap. 13 § förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg. Jag ser ingen anledning all nu la initiativ lill nägra ytterligare föreskrifter i denna fräga.

16 §

Ell fartygs redare eller beställare skall se till all ritningar som avses i 15 § ges in till sjöfartsverket inom den tid som anges där.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § andra stycket sjösäkerhelslagen och 8 kap. 19 § utredningsförslaget. I förhällande lill utredningsförslaget har ordalydelsen jämkats redaktionellt.

17 §

På begäran av eri beställare, redare eller skeppsbyggare skall sjöfartsver­ket granska ritningar som avses i 15§ och avge det yttrande som gransk­ningen ger anledning fill med hänsyn lill bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med slöd av lagen.

Ritningar till maskineri, utrustning eller särskilda anordningar ombord skall granskas även på framställning av en tillverkare.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 19 § sjösäkerhelslagen och 8 kap. 20 § utredningsförslaget.

Under beredningen av fartygsmiljöulredningens belänkande har väckts frågan om all avskaffa sjöfartsverkets skyldighet all granska ritningar och i stället låta verket självt bestämma om det med hänsyn till verkels resurser är möjligt all granska ritningarna och yttra sig över dem. Med tanke pä den belydelse en förhandsgranskning kan ha för beställarens m.fl. kostnader har dock skyldigheten för verket atl ge förhandsbesked behållits.


 


18 §                                                                                                Prop. 1987/88:3
Ett svenskt passagerarfartyg, oavsett dräklighet, och ell annat svenskt

fartyg med en brutlodräklighel av minst 20 skall ha en lillsynsbok.

När en lillsynsförtätlning har ulförts, skall förrättningsmannen i fillsyns- ■ boken anteckna förrättningen, anmärkningar som har framkommit vid förrättningen och åtgärder som har vidtagits med anledning av anmärk­ningarna. Förrätlningsmannen skall även underrätta fillsynsmyndigheten och fartygels redare om del som har antecknats i tillsynsboken.

Paragrafen motsvarar utan sakliga ändringar 7 kap. 20 § sjösäkerhets­lagen och 8 kap. 21 § utredningsförslaget.

Generaltullslyrelsen och Tjänstemännens centralorganisation har under remissbehandlingen av utredningsförslaget haft invändningar mot paragra­fen. Generaltullstyrelsen anser att bestämmelsen inte bör vara fillämplig på tullverkels fartyg, även om deras bruttodräktighet överstiger 20. Tjänste­männens centralorganisation anser all fillsynsbok bör föras på varje be­mannat kuslbevakningsfartyg oavsett dräklighet.

För egen del anscrjag att bestämmelsen bör behållas. Jag vill emellertid liksom generaltullslyrelsen peka på atl sjöfartsverket enligl förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg kan föreskriva en förenklad form av lillsynsbok för fartyg med en bruttodräktighet under 100. Den möjligheten bör finnas kvar.

19 §

Befälhavaren skall se lill atl fartygets tillsynsbok och de certifikat som har utfärdals för fartyget enligl denna lag eller föreskrifter som har utfärdals med stöd av lagen finns ombord och hälls tillgängliga vid tillsynsförrätt­ningar.

Ingen får förvägras atl la del av innehållet i tillsynsboken, om han behöver del för alt kunna ta fill vara sin rätt.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 17 § sjösäkerhetslagen och 8 kap. 22 § utredningsförslaget.

I 9 kap. 17 § sjösäkerhelslagen anges också att befälhavaren, om fartyget måsle överges, om möjligl skall sörja för att tillsynsbok och certifikat bringas i säkerhet. Befälhavarens skyldigheter om fartyget mäste överges regleras emellertid i sjölagen (62 § första stycket) och bestämmelsen härom i sjösäkerhelslagen kan därför utgä.

20 §

Undersökningar av fartyg och utrustning som företagils av de klassifice­ringssällskap som anges i 1 kap. 6 § första stycket får godtas som tillsyns­förrältningar, verkställda av svensk myndighet, om del mellan staten och sällskapet har träffats avtal om tillsyn av svenska fartyg.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket fär föreskriva eller för särskilda fall besluta att undersökningar som bara avser utrustning lill fartyg och personlig skyddsutrustning och som företagits av sakkunniga får godtas som fillsynsförrättningar, verkställda av en tillsyns­myndighet.

111


 


Första stycket motsvarar vad som återstår av 1 kap. 15 § sjösäkerhets-     Prop. 1987/88:3 lagen sedan föreskriften avseende certifikat brutits ut och lagils upp i 1 kap. 6§. I utredningsförslaget motsvaras bestämmelsen delvis av 8 kap. 7§. Bestämmelsen har utformats med beaktande av vad lagrådet anfört i anslutning fill förevarande paragraf och 1 kap. 6§.

Andra stycket saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen men motsvaras delvis av 8 kap. 7§ utredningsförslaget. Som framhållits i anslutning till 1     . kap. 6 § andra slyckel avses med sakkunniga enbart svenska sakkunniga.

Bestämmelsen i första stycket måsle för atl bli gällande antas av riksda­gen med kvalificerad majoritet.

21 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela yllerligare föreskrifter om tillsynsförrältningar och om lillsynsböcker.

Paragrafen är ny men ansluter till bemyndigandet i 11 kap. 4§ sjösäker­helslagen. Som jag tidigare anfört bör i den nya lagen de olika bémyndigan­den som behövs tas upp i det kapitel där de sakligt sett hör hemma.

22 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter till staten för fillsyn av fartyg. Delsamma gäller avgifter för provning och granskning av material och utrustning saml för granskning av ritningar till fartyg.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 16 § sjösäkerhetslagen och 8 kap. 17 § första
slyckel utredningsförslaget.
                                                                  .          .

Sjösäkerhetslagens bestämmelser innehäller även ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ersättning åt sakkunniga som avses i motsvarigheten fill den föreslagna 4§ i förevarande kapitel. På förslag av lagrådet har detta bemyndigande utgått (jfr vad som anförs i anslutning fill 4 §).

23 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller myndigheten får ocksä föreskriva eller i särskilda fall medge undantag frän skyldigheten att ge in ritningar lill vissa typer av fartyg och lill fartyg som innehar klass i elt klassificeringssällskap.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 18 § tredje stycket sjösäkerhetslagen och 8 kap. 18 § tredje stycket utredningsförslaget.

// kap. Inskränkningar i rätten att använda fartyg

1 §

Ell fartygs resa fär förbjudas tills rättelse har skett, om det finns skälig

anledning att anla atl fartyget inte är sjövärdigt för resa i den avsedda farten, all det i något väsenlligl avseende har brister i fråga om skyddet mol

ohälsa eller olycksfall,                                                                                          112


 


atl del inte är lastat eller barlastat pä ell betryggande sätl, Prop. 1987/88:3

att del medför passagerare utöver del högsta tillåtna antalet, eller

all del inte är bemannat på ett betryggande sätt för den avsedda resan.

Om del är fråga endast om brister i anordningar för arbetet eller i arbetsredskap, fär i stället användningen av anordningarna eller redskapen förbjudas fills rättelse har skett.

Om del fmns skälig anledning alt anla alt användningen av en viss lokal, arbetsprocess eller arbetsmetod eller av ett visst ämne innebär risk för ohälsa eller olycksfall, fär denna användning förbjudas tills rättelse har skeft.

Elt fartygs resa får också förbjudas, om fartyget inte hälls tillgängligt för tillsynsförrältning eller om fartyget saknar ell certifikat eller en motsvaran­de handling som fartyget skall ha enligl denna lag eller enligl föreskrifter som har meddelats med stöd av 1 kap. 7 eller 8 §.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 1 § sjösäkerhetslagen och 9 kap. 1 § utred­ningsförslaget. Huvudsakligen har endasl redaktionella ändringar gjorts.

I första stycket räknas upp de fall då elt fartygs resa får förbjudas av främsl sjösäkerhelsskäl. Utredningen har föreslagit atl det i gällande lag använda ordet "resa" i klarhetens intresse ändras till "avgång eller vidare resa". Jag anser emellerfid atl det nuvarande uttrycket läcker både farty­gels avgång och dess fortsatta resa.

I andra och tredje styckena behandlas förbud mol användning av vad som kan vara bristfälligt eller farligt med avseende på arbetsmiljön. Be­greppet "inrättningar" har efter mönster från arbelsmiljölagen bytts ut mot "anordningar". Vid sidan av arbetsmetoder nämns här, liksom i 8 kap. 2 § saml 9 kap. 4 och 11 §§, arbetsprocesser.

Förbud enligt fjärde stycket kan fill skillnad mot tidigare meddelas även för fartyg som saknar handling som har föreskrivits utöver certifikat. Genom detta ökar möjligheterna alt ingripa mot undermåliga ulländska fartyg i svenska farvatten.

2 5

Etl beslut enligl 1 § meddelas av sjöfartsverket eller av annan myndighet som regeringen föreskriver.

Beslutet skall innehålla uppgifter om skälen för förbudet och om de åtgärder som skall vidtas för rättelse.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 2§ sjösäkerhelslagen och 9 kap. 2§ utred­ningsförslaget. Den har dock förkortats. Med slöd av bemyndigandet i första slyckel kan regeringen förordna t.ex. utlandsmyndigheter atl fatta beslut enligt 1§. Bestämmelserna om vem som inom sjöfartsverket får besluta om förbud samt om expedition av beslut kan ocksä meddelas i förordning.

3 §

Den myndighet som har förbjudit ett fartygs resa skall, om fartyget befin­ner sig inom Sveriges sjöterritorium, genast anmäla beslutet till polis-, tull-och lotsmyndigheterna.

113

Polismyndigheten skall vidta de åtgärder som behövs för atl hindra alt förbudet överträds.

Loismyndigheten skall inställa de förrättningar för fartygels resa som

8   Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 3


 


ankommer på den.                                                                         Prop. 1987/88:3

Om fartyget slår under tullkontroll, får tullmyndigheten inle lillåla del all avgå. Tullmyndigheten fär också tillfälligt ta hand om fartygets nationa­litetshandling, när det behövs för att hindra fartygels avgång.

Om förbudet gäller ell svenskt fartyg som befinner sig utomlands, är befälhavaren skyldig att på begäran av en svensk utlandsmyndighet lämna den för fartyget gällande nationalitetshandlingen till myndigheten.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 9 kap. 3 § utred­ningsförslaget. Förutom redaktionella ändringar har pä förslag av general­tullslyrelsen reglerna om tullmyndigheternas befattning med fartyg änd­rats. Efter mönster av 6 kap. 22 § utsökningsförordningen (1981:981) och 26§ förordningen (1982:914) om lotsavgifter har lullmyndighelerna fåll samma befogenheter som enligt 63 § lullstadgan (1973:671) all la.hand om fartygshandlingar för atl hindra fartygets resa. Härigenom kan även far­tygshandlingar för fartyg i inrikes trafik las om hand. En motsvarighet till 63 § lullstadgan har lagils upp som 66 § i regeringens förslag till ny lullag (prop. 1986/87:166).

§

För att säkerställa ett förbud enligt 1 § andra eller tredje slyckel får den myndighet som har meddelat beslutet även besluta om försegling eller annan avstängning av anordningar eller utrymmen som är bristfälliga. Ett sådant beslul verkställs genom myndighetens försorg.

Paragrafen saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen men motsvarar 9 kap. 4§ utredningens förslag. Liknande bestämmelser finns i 7 kap. 11 § arbetsmiljölagen. Ett utrymme fär naturligtvis inte slängas av om del inte är förenligt med gällande brandskyddsbeslämmelser.

5 §

Om det föreligger en brist som avses i 1 § men del inle finns tillräckliga skäl all meddela elt förbud, får en myndighet som enligt 2§ fär meddela elt förbud i slället förelägga fartygets redare eller ägare att avhjälpa bristen inom viss lid.

Gentemot den som har skyddsansvar enligt 7 kap. 2- 13 §§ fär en myn­dighet som avses i 2 § meddela föreläggande som behövs för atl bestäm­melserna i 6 och 7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. skall efterievas.

Om den som har fält elt föreläggande inle följer del eller om han inte kan underrättas om föreläggandet ulan sådant dröjsmål som äventyrar syftet med del, fär myndigheten låta verkställa åtgärden på hans bekostnad. Detsamma gäller även i andra fall när etl föreläggande har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas bli vidtagen av den som avses med föreläggandet.

Paragrafens första och tredje stycken motsvarar med huvudsakligen
redaktionella ändringar 8 kap. .4 § sjösäkerhetslagen och 9 kap. 5 § utred­
ningsförslaget. En nyhet är atl ett föreläggande kan riktas inte bara mol
fartygels redare utan även mol ägaren, vilken ibland kan vara lättare att
nä. Vidare föreskrivs alt föreläggandet skall ange viss tid inom vilken
brislen skall avhjälpas.
                                                                                        114


 


Paragrafens andra stycke har införts pä förslag av lagrådet efter mönster Prop. 1987/88:3 frän 7 kap. 7 § arbelsmiljölagen. Härigenom ges förbättrade möjligheter alt ge förelägganden belräffande arbetsmiljön. Sålunda kan lillsynsrriyndighe-ten ge föreläggande genlemot alla som har skyddsansvår, och inle bara gentemot redaren och ägaren. Vidare ger bestämmelsen möjlighet att utfär­da förelägganden belräffande annat än den fysiska arbetsmiljön. Sålunda kan föreläggande komma i fräga exempelvis om samordriingsansvarel vid gemensamma arbelsslälleri försummas eller om den samordningsansvari­ges anvisningar inte följs av dem som annars är sysselsatta pä arbelsslällef.

Utredningen har i sitt förslag tagit upp bestämmelser angående samord­ningen mellan förbud enligt 1 § och föreläggänden enligl förevarande para­graf. De föreslagna bestämmelserna innebär all om ell förbud och elt föreläggande meddelas samtidigt belräffande samma fartyg, etl gemensamt beslul fär meddelas. Därigenom uppnäs enligl utredningen all förbudet och föreläggandet vid överklagande kommer all prövas i ell sammanhang.

För egen del anser jag alt bestämmelser i berört hänseende inte bör meddelas. Om det är samma myndighet som har meddelat förbudet och föreläggandel möter inle något formellt hinder mol alt ell gemensamt beslul meddelas. Etl förbud enligt 1 § som har meddelats av annan myndig­het än sjöfartsverket skall underställas verkel (13 kap. 2§) och fär inle överklagas. Beslul om föreläggande däremot kan komma atl överklagas till. olika instanser beroende på vilken myndighet som har meddelat föreläg­gandel. Denna ordning bör inle frångås. Har en annan central förvaltnings­myndighet meddelat beslul om dels förbud, dels föreläggande, skall beslu­tet i förbudsdelen underställas sjöfartsverket och i föreläggandedelen efter överklagande prövas i kammarrätt (13 kap. 3§). Jag vill tillägga all utred­ningens förslag knappast skulle leda till annat resultat.

6 §               .

I etl beslut om förbud eller föreläggande enligt delta kapitel fär vite sättas

ut.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 5§ sjösäkerhetslagen och 9 kap. 6§ utred­ningsförslaget.

12 kap. Ansvarsbestämmelser

De effektivaste sanktionerna för all genomdriva efterlevnaden av bestäm­melser om fartygssäkerhet är ofta bestämmelser om förbud alt använda elt fartyg eller dess utrustning och om föreläggande att avhjälpa brister. Be­stämmelser om detta har lagils upp i 11 kap.

Mol denna bakgrund inriktar sig straffbestämmelserna i förevarande
kapitel i första hand pä formella överträdelser. Om t. ex. ell fartyg saknar
ett föreskrivet certifikat eller om del används i strid mol nägon bestämmel­
se i certifikatet eller utan föreskrivet fribordsmärke, bör redaren eller
befälhavaren kunna dömas till ansvar. Den materiellt betonade avvägning­
en om fartyget är sjövärdigt, rätt lastat osv. sker däremot med fördel i ell
ärende angående nyUjandeförbud eller liknande.
                                              115


 


I den nya lagen har införts en del nya bestämmelser som behöver     Prop. 1987/88:3 slraffsanktioneras. I de avseenden där straffsanktion tidigare har förekom­mit är - med vissa mindre undantag - inle någon ändring i sak avsedd. I förtydligande syfte har, såsom utredningen föreslagit, vid varje brott före­skrivits vad som krävs i subjekfivl hänseende.

Kapitlet har disponerats annorlunda än i sjösäkerhetslagen och enligt utredningens förslag. I likhet med vad riksåklagaren föreslagit i sitt remiss­yttrande anscrjag det bidra lill klarheten all ansvarsbestämmelserna ord­nas efter brottets svärhetsgrad. Vidare har underrubriker införts.

1 10 kap. 12 § sjösäkerhelslagen hänvisas till 23 kap. brottsbalken för fall
där flera medverkat till brott. Denna hänvisning har i farlygssäkerhets­
lagen utgått som överflödig.

/ §

Till böter eller fängelse i högst etl är döms

1.    den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift eller
etl villkor som har meddelats med stöd av 8 kap. 2 eller 4§,

2.    den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud enligt 11 kap. 1 § mot elt fartygs resa eller mol användning av en anordning för arbetet eller annat som nämns i andra eller tredje stycket av nämnda paragraf,

3.    den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol ell föreläggande som har meddelats med stöd av 11 kap. 5 §.

Om etl förbud eller föreläggande som avses i första stycket 2 eller 3 är förenat med vite, skall den som bryter mot det inle dömas lill ansvar.

Till paragrafen har samlats bestämmelser om ansvar för de allvarligaste förseelserna mol fartygssäkerhelslagen. Straffet är böter eller fängelse i högst etl är.

I punkt 1, som motsvarar 8 kap. 2§ första stycket arbelsmiljölagen, stadgas straff för brott mol föreskrifter som meddelats med slöd av 8 kap. 2 eller 4 §.

Den av regeringen tillsatta asbestkommissionen har, som jag tidigare redogjort för, föreslagit alt en slraffsankfion införs för brott mol de av sjöfartsverket utarbetade föreskrifterna om asbest. De föreslagna bestäm­melserna i 8 kap. 2 och 4§§ ger bemyndigande att utfärda föreskrifter om hantering av asbest ombord. I den nu aktuella regeln ges straffsanktion för överträdelse av sådana föreskrifter.

Punkt 2 motsvarar 10 kap. 5§ första slyckel första meningen sjösäker­helslagen och punkt 3 av första stycket andra meningen i den paragrafen. 1 klarhetens intresse har tillagts all gärningen skall ha skell uppsätligen eller av oaktsamhet.

Andra stycket motsvaras av 10 kap. 5 § andra stycket sjösäkerhetslagen.

2 §

Till böter eller fängelse i högst sex mänader döms

1.    den som uppsätligen lämnar oriktiga uppgifter för atl få elt certifikat
som utfärdas enligt denna lag eller enligt en föreskrift med stöd av 1 kap.
7 § eller för alt fä giltighetstiden för ett sädant certifikat förlängd,

2.    redare och befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använ­
der ett fartyg till sjöfart utan att ha certifikat eller motsvarande handling

116


 


som skall ha utfärdats för fartyget eller dess utmstning enligt denna lag     Prop. 1987/88:3 eller enligl vad som har föreskrivits med slöd av 1 kap. 7 eller 8 §,

3.    redare och befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använ­der elt fartyg eller dess utrustning i strid mol någon bestämmelse i ett certifikat eller en motsvarande händUng som avses i 2,

4.    redare och befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet använ­der ell fartyg lill sjöfart utan atl del är försett med föreskrivna fribordsmär­ken,

5.    redare och befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlå­ter all göra vad som skäligen kan fordras för atl förhindra alt den som ingår i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ulan till­stånd anställs av någon annan än redaren eller ägaren,

6.    en befälhavare som uppsätligen eller av grov oaktsamhet framför elt fartyg i strid mol vad som gäller i fråga om minimibesättning eller beman-ningsföreskrifler,

7.    redare som uppsätligen eller av grov oaktsamhet underiåter alt göra vad som skäligen kan fordras för atl förhindra all fartyget framförs i strid mol vad som gäller i fråga om minimibesättning eller bemanningsföreskrif­ter,

8.    redare eller ägare som uppsätligen eller av oaktsamhet underlåter alt se lill alt fartyget undergår lillsyn enligt denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, och

9.    den som uppsätligen eller av oaktsamhet underlåter alt anlita lots, när han är skyldig atl göra del på grund av en särskild föreskrift.

I denna paragraf har samlats ansvarsbestämmelser för förseelser som straffas med böter eller fängelse i högst sex mänader.

Punkt 1 motsvarar 10 kap. 10 § första slyckel sjösäkerhetslagen, vari stadgas bötesstraff för den som uppsätligen lämnar orikliga uppgifter fill en tillsynsmyndighet för alt fä elt certifikat enligl lagen eller all få ett sådant certifikat förlängt. I den föreslagna bestämmelsen har straffbarheten inte begränsats till certifikat enligt själva lagen. Vidare saknas del anledning all ange att det skall röra sig om en myndighet. Som jag tidigare har redogjort för skall ju certifiering kunna delegeras till klassificeringssällskap.

Utredningen har föreslagit alt även oaktsamma förfaranden skall be­straffas. Jag finner dock ej skäl alt föreslå nägon ändring i detta avseende. Bötesstraff för oaktsamma förfaranden kan dock ifrågakomma enligt 3 § punkt 11 i mitt förslag.

Punkterna 2-4 motsvarar 10 kap. 1 § sjösäkerhetslagen. Enligt bestäm­melserna där döms redaren och befälhavaren lill böter eller fängelse i högst sex mänader om ett fartyg används lill sjöfart utan atl ha i lagen föreskrivet certifikat eller i strid mol nägon bestämmelse i ett sädant certifikat eller ulan all vara försett med lastmärke, trots atl del är föreskrivet.

I fartygssäkerhelslagen har det straffbara området utvidgats i nägra hänseenden. Bestämmelserna omfattar både certifikat som föreskrivs i själva lagen och certifikat som föreskrivs i tillämpningsföreskrifter fill lagen. Också mol certifikat svarande handlingar som enligt I kap. 8§ utfärdas för utländska fartyg faller inom paragrafens omräde.

Utredningen har föreslagit att redaren och befälhavaren, om elt fartyg
eller dess utrustning används ulan certifikat e.d., skall dömas till ansvar,
om de uppsåtligen eller av oaktsamhet har underläfil vad som skäligen
      jiy

kunnat fordras av dem för all förhindra användningen. För egen del finner


 


jag det lämpligare alt för straffbarhet kräva atl befälhavaren respektive Prop. 1987/88:3
redaren uppsätligen eller av vårdslöshet använder ett fartyg eller dess
utrustning utan föreskrivet certifikat e.d. All en befälhavare på etl fartyg
under färd använder fartyget är uppenbart. Belräffande fartygets utrust­
ning kan det naturligtvis inträffa all befälhavaren inle har sådan befattning ,.'
med utrustningen atl han kan sägas använda den. Vad angår redaren får
del bedömas från fall lill fall om hans befallning med fartyg eller utrustning
är sådan alt den kan betecknas som användande.
.        ,    ,   .

Punkt 5 motsvarar 10 kap. 3 § sjösäkerhetslagen. Enligt denna bestäm­
melse döms redaren och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex
månader, om någon som ingår i minimibesättningen öch tillhör däcks- eller
maskinpersonalen anställs av någon annan än redaren; om redaren eller
befälhavaren visar att han har gjort vad han skäligen har kunnal för atl
förhindra förseelsen är han dock fri från ansvar.
             ,

I den föreslagna bestämmelsen i fartygssäkerhelslagen skärps kraven för straffbarhel. Endasl deri redare eller befälhavare som uppsätligen eller av vårdslöshet underläter att göra vad som skäligen kan fordras för alt för­hindra anställningen kan straffas. Straffbestämmelsen har vidare modifi­erats med hänsyn till den ändrade materiella regeln i 5 kap. 12 §.

Punkt 6 motsvarar del av den nuvarande 10 kap. 2 § som handlar om fartyg som framförs med åsidosättande av reglerna om minimibesättning eller bemanningsföreskrifter. Befälhavaren straffas enligl första och andra styckena med böter eller fängelse i högst sex mänader, om han har handlat uppsätligen eller av grov oaktsamhet, och med böter, om han har handlat med annan än grov oaktsamhet och förseelsen inle är ringa. Har redaren känt till eller bort känna fill befälhavarens förseelse enligt första stycket, döms enligt tredje stycket även han till böter eller fängelse i högst sex mänader. Han är dock fri frän ansvar om han visar atl han gjort vad han-skäligen har kunnal för all förhindra förseelsen.

I den nu föreslagna punkten i farlygssäkerhetslagen föreskrivs straff för befälhavare som uppsätligen eller åv grov oaktsamhet framför fartyget i   . strid mol vad som gäller belräffande minimibesättning eller bemanningsfö-reskrifler. Bötesstraff för brott som begåtts av oaktsamhet som inle är alt anse som grov föreskrivs i 3 §.

Punkt 7 motsvarar 10 kap. 2 § andra stycket sjösäkerhelslagen. Bestäm­melsen har i farlygssäkerhetslagen ändrats i tvä hänseenden. Redaren har gjorts ansvarig oberoende av om befälhavaren kan fällas lill ansvar enligl föregående punkt. Vidare har i subjektivbhänseende ansetts böra gälla ett krav pä atl redaren uppsätligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att förhindra alt fartyget framförs i strid mot vad som gäller på grund av beslut om minimibesättning eller bemanningsföreskrifter.

Punkt 8 motsvarar 10 kap. 7§ sjösäkerhelslagen. Stadgandets tillämp­ningsområde har utvidgats i två avseenden. Dels kan även ägaren straffas för underlåtenhet alt se lill att fartyget undergår lillsyn, och dels gäller bestämmelsen all tillsyn enligt fartygssäkerhelslagen och enligt de före­skrifter som kan ha meddelats med slöd av lagen.

Punkt 9 motsvarar ulan ändringar i sak sjösäkerhelslagens 10 kap. 8 §.


118


 


                                                                               Prop. 1987/88:3

Till böter döms

1.    befälhavare och maskinchef som uppsåtligen eller av oaktsamhet underiåter att fullgöra vad han enligt 5 kap. 2 § andra stycket och 3 § andra . slyckel ålagts alt göra innan en resa påbörjas,

2.    befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet underläter all se till all nytillträdande ombordanställda får kännedom om fartyget, gmndläg­gande säkerhetsbestämmelser eller åtgärder vid sjöolycka enligt 5 kap. 2 § tredje stycket,

3.    befälhavare som av oaktsamhet framför elt fartyg i strid med vad som gäller i fråga om minimibesättning eller bemanriingsföreskrifler, om inle förseelsen är ringa,

4.    redare som av oaktsamhet underlåter all göra vad som skäligen kan fordras av honom för all förhindra all fartyget framförs i strid mot vad som gäller i fråga om minimibesättning eller bemanningsföreskrifler,

5.    den som uppsåtligen eller av oaktsamhet Qänstgör på ell fartyg som befälhavare, maskinchef eller ansvarig för vakt ulan alt inneha deri behö­righet som är föreskriven i minimibesättningsbeslutet eller i bemanningsfö-reskriflerna, dock inle om han har uppehållit befattningen pä gmrid av ell plötsligt sjukdomsfall eller en annan liknande händelse,

. 6. befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet försummar sina skyldigheter beträffande kost och vatten samt bostads- och hälsovärdsför-hållanden enligl 7 kap. 7 §,

7.    den som uppsåtligen eller av oaktsamhet ulan giltigt skäl lar bort en skyddsanordning eller sätter den ur funktion,

8.    den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med slöd av 8 kap. 3 eller 5-7 §§,

9.    befälhavare som uppsätligen beordrar arbete i strid mot ett beslul av etl skyddsombud enligl 9 kap. 7 § ulan atl nägol sådant skäl som anges i 9 kap. 8 § föreligger, om därmed intresset av att skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning uppenbart åsidosätts,

10.   den som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar sina skyldighe­
ter belräffande ritningar lill etl fartyg enligl 10 kap. 16§ eller lillsynsbok
och certifikat enligt 10 kap. 19 §,

11.   den som i andra fall än som sägs i 2 § 1 uppsåtligen eller av oaktsam­
het lämnar orikliga uppgifter till en tillsynsmyndighet vid fullgörande av
skyldighet enligl 10 kap. 12 § andra stycket eller 14 § eller annars i fråga om
en åtgärd som har ålagts av myndigheten, och

12.   den som uppsätligen eller av oaktsamhet försummar alt fullgöra
anmälningsskyldighet som har ålagts honom med stöd av 13 kap. 5 §.

De förseelser som förekommer under 3 § bestraffas med endasl böter.

Punkt 1 motsvaras av 10 kap. 11 §.sjösäkerhelslagen i vad däri straffbe­läggs försummelser av befälhavarens och maskinchefens skyldigheter'en­ligt 9 kap. 16 § atl se lill alt fartyget görs sjöklart inför en resa.

Punkt 2 motsvarar 10 kap. 11 § sjösäkerhetslagen i vad däri straffbeläggs försummelser av befälhavaren all enligt 9 kap. 15 § tredje slyckel ge besättningen möjlighet all få kännedom om fartyget m. m. I del remitterade förslaget motsvarades denna punkt av punkt 6 men har flyttats hit på inrådan av lagrådet. Den har också jämkats redaktionellt.

Punkt 3 motsvarar 10 kap. 2 § andra slyckel sjösäkerhelslagen.

Punkt 4 motsvarar vad som är kvar av redarens ansvar för överträdelse
av beslul om minimibesättning m.m. enligt 10 kap. 2§ tredje stycket
         ..o

sjösäkerhetslagen sedan de allvarligaste fallen behandlats i 2 § 7.

Punkt 5 motsvarar 10 kap. 4 § sjösäkerhetslagen.


fwnÅ:/6 motsvarar 10 kap. 11 § sjösäkerhelslagen i vad däri straffbeläggs     Prop. 1987/88:3 försummelser av befälhavaren avseende regeln i 9 kap. 13 § om kost samt hälsovårds- och bostadsförhållanden.

Punkt 7 motsvarar 10 kap. 9 § sjösäkerhetslagen.

Punkt 8 motsvarar 8 kap. 2 § andra slyckel 2 arbelsmiljölagen.

Punkt 9 motsvarar 10 kap. 6§ sjösäkerhetslagen. Bestämmelsen är av­sedd alt leda lill straff för befälhavaren endasl i anmärkningsvärda fall och inte när det närmast är fråga om en felbedömning (se prop. 1977/78:55 s. 73 f). Endasl uppsåtligt handlande omfattas därför av bestämmelsen.

Punkt 10 motsvarar 10 kap. 11 § sjösäkerhetslagen i vad däri straffbe­läggs försummelser avseende ritningar enligt 9 kap. 2§ och avseende fillsynsbok och certifikat enligt 9 kap. 17 §.

1 2 § 1 har, som jag tidigare redogjort för, föreskrivits straff för den som uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter för alt fä elt certifikat eller för atl fä giltighetstiden för ell certifikat förlängd. Bestämmelsen har sin motsvarig­het i 10 kap. 10 § första stycket sjösäkerhetslagen. I punkt 11 har intagils ell stadgande som straffbelägger andra oriktiga uppgifter. Bestämmelsen motsvaras delvis av 10 kap. 10 § andra slyckel sjösäkerhetslagen. Härut­över har i punkt 11 straffbelagts lämnande av oriktiga uppgifter vid fullgö­rande av skyldigheten enligl 10 kap. 12 § alt lämna upplysningar lill fill­synsmyndigheten vid tillsynsförrältningar eller av skyldigheten enligt 10 kap. 14 § atl lämna upplysningar om vem som har levererat viss produkt eller ulfört visst arbete.

Punkt 12 saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen. Del får anses lämpligt all försummelser av anmälningsskyldighet som ålagts med stöd av 13 kap. 5§ kan bestraffas.

4 §

Bestämmelser om ansvar för den som överträder vad som sägs om tyst­nadsplikt i 13 kap. 9 § finns i 20 kap. 3 § brottsbalken.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 17 § utredningsförslaget men saknar mot­svarighet i sjösäkerhetslagen. En motsvarighet finns däremot i arbelsmiljö­lagen. Utredningen har ansett en erinran om all brott mot tystnadsplikten kan föranleda straff angelägen. Jag delar utredningens uppfattning i denna del.

5 §     

Ingen fär dömas till ansvar enligt denna lag, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 10 kap. 13 § sjösäkerhetslagen och 10 kap. 18 § utredningsförslaget.

6 §

Har vid etl brott som avses i detta kapitel en anordning eller elt ämne
använts i strid mol elt förbud enligl 8 kap. 4§ eller 11 kap. i § andra och
tredje styckena, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte är
uppenbart oskäligt.
I stället för egendomen kan,dess värde förklaras förverkat.
                     '20


 


Enligt 8 kap. 4 § arbetsmiljölagen skall, om en anordning eller ett ämne     Prop. 1987/88:3 vid elt brott enligt lagen använts i strid mot förbud, egendomen eller dess värde förklaras förverkad, om det inle är uppenbart obilligl. Sjösäkerhels­lagen har ingen motsvarighet till denna bestämmelse, som motsvarar 10 kap. 19 § utredningsförslaget.

Enligt fartygssäkerhelslagen kan förbud alt använda anordningar eller ämnen beslutas med stöd av 11 kap. 1 § andra och tredje styckena. Det är här fråga om beslul i enskilda fall. Enligt 8 kap. 4§ fartygssäkerhelslagen kan vidare generellt föreskrivas alt vissa anordningar eller ämnen inle fär användas. I förevarande paragraf har införts en förverkandebestämmelse som träffar anordningar och ämnen som använts i strid mot båda typerna avförbud.

Sjöfartsverket har föreslagit alt regler om förverkande av vinst införs i lagen för fall då fartyg framförs i strid mot gällande bestämmelser om nedlastning, högsta anlal passagerare och minimibesättning.

I 36 kap. 4 § brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av värdet av ekonomiska fördelar som uppkommit för näringsidkare genom brott i näringsverksamhet. Denna bestämmelse är tillämplig även utanför brotts­balken. Det finns därför enligt min mening inte någol behov av den av sjöfartsverket föreslagna regeln.

Jag vill vidare påpeka all även brottsbalkens regler om företagsbol kan bli tillämpliga.

7 §

Mål om ansvar och förverkande enligt denna lag eller enligl föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen handläggs av domstol som är behörig enligl bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

Paragrafen motsvarar ulan ändring i sak 10 kap. 14 § sjösäkerhetslagen och 10 kap. 20 § utredningsförslaget.

13 kap. Övriga bestämmelser

Sjösäkerhetslagens 11 kap. innehåller bestämmelserom besvär. Dessutom har givils vissa bémyndiganden som inle funnits lämpligen kunna införlivas med någol av de övriga kapitlen.

I fartygssäkerhetslagens motsvarande kapitel, 13 kap., återfinns bestäm­melser om giltigheten av beslul och om överklagande samt vissa bémyndi­ganden. Även en regel om underställning av beslul i vissa fall har tagits in i kapitlet. Slutligen har här införts en bestämmelse om sekretess.

/ #

Etl beslul enligl denna lag skall gälla omedelbart, om del inle föreskrivs nägot annal i beslutet eller den domstol eller myndighet som skall pröva en underställning eller etl överklagande förordnar annal.

Paragrafen innehåller en regel om all beslut enligl lagen i allmänhet
gäller omedelbart utan hinder av all beslutet inle har vunnit laga kraft. I
           121


 


sjösäkerhelslagen fmns föreskrifter härom i 11 kap. 1 § andra stycket och     Prop. 1987/88:3 3§ Qärde stycket.

I de angivna lagrummen i sjösäkerhetslagen finns vidare regler om att besvärsmyndighelen eller, i fräga om beslut som skall underställas, sjösä­kerhetsdirektören på sjöfartsverket kan förordna atl beslutet tills vidare inte skall gälla. Det kan ifrågasättas om en sädan regel behövs med hänsyn till innehållet i 29 § förvaltningslagen (1986:233) och 28§ förvaltningspro­cesslagen (1971:291). Jag anser emellertid all läsbarheten underlättas om inhibilionsmöjlighelen framgär direkt av lagen.

2 §

Har ell beslut om förbud enligl 11 kap. 1 § meddelats av en annan myndig­het än sjöfartsverket, skall del genast underställas verkel.

Etl beslul som skall underställas sjöfartsverket får inle överklagas. Delsamma gäller ell beslul som har meddelats inom sjöfartsverket och som, enligt vad regeringen föreskriver, skall underställas nägon inom verket.

I sjösäkerhetslagens 8 kap. 2 § föreskrivs att beslut om nylQandeförbud enligl 8 kap. 1 § genast skall underställas chefen för den avdelning lill vilken hör frägor om säkerheten på fartyg (sjösäkerhetsdirektören), om del har meddelats antingen inom sjöfartsverket av annan än sjösäkerhetsdirek­tören eller också av nägon annan myndighet.

Det redovisade systemet är likartat med del som gäller för handläggning av ärenden enligl lagen (1980:424) om åtgärder mot vallenförorening från fartyg. I del lill lagrådet remitterade förslaget till denna lag upptogs i 8 kap. 1 § en bestämmelse atl, om vissa beslul angäende förbud - och i några fall föreläggande — meddelats "inom sjöfartsverket av nägon annan än chefen för den avdelning lill vilken frågor om säkerheten på fartyg hör (sjösäker­hetsdireklören)" eller om beslutet meddelats av någon annan myndighet, det genast skulle underställas sjösäkerhetsdireklören; beslul som skulle underställas fick inle överklagas. Även i övrigt innehöll det föreslagna 8 kap. en reglering som i sak mycket liknande sjösäkerhetslagens (prop. 1979/80:167 s. 1610.

Mol del remitterade lagförslaget invände emellertid lagrådet atl det
allmänl sett är olämpligt att i lag utgå frän sädana organisatoriska förhål­
landen inom en myndighet som regelmässigt bestäms i administrativ ord­
ning, nämligen i instruktionen för myndigheten eller i regleringsbrev eller i
annal administrativt beslut av jämförlig valör. Antingen begränsas genom .
lagreglering handlingsfriheten i administrativa angelägenheter eller fär
lagen genom administrativa ändringar en annan innebörd än den som
fastlagts i den ordning som gäller för lagstiftning. De intressen som motive­
rar en lagreglering av förhällandet mellan del allmänna och enskilda på­
kallar inle föreskrifter i lag om den interna kompetensfördelningen inom
myndigheten. Bestämmelserna härom i 8 kap. 1 § borde därför ulgå ur
lagen och beslulskompetensen i hithörande frågor inom sjöfartsverket —
centralt och regionalt - fastläggas i verkets instruktion eller genom verk­
ställighelsföreskrifter. Lagrådet föreslog atl 1 § skulle säga alt om ett
beslul av hithörande art meddelats av annan myndighet än sjöfartsverket
  122

del genast skulle underställas verket. Även i övriga paragrafer i kapitlet


 


borde vissa härmed sammanhängande ändringar vidlas (samma prop.     Prop. 1987/88:3 s.271f).

Föredragande departementschefen tillstyrkte lagrådets ändringsförslag; bestämmelser som motsvarade dem som utgick ur lagen borde i stället las in i förordning i anslutning till lagen (samma prop. s. 280). Enligt 8 kap., 1 § vatlenföroreningslagen i dess ursprungliga lydelse skulle beslutet genast underställas sjöfartsverket om det har meddelats av annan myndighet än verkel; besliil som skall underställas får inle överklagas. I 2§ första slyc­kel stadgades alt hithörande beslut som har meddelats av sjöfartsverket överklagas hos kammarrätten genom besvär, och i 3 § bl. a. alt i fräga om beslut som skall underställas verket detta kan förordna alt beslutet inle skall gälla tills vidare.

I samband med införandel i vatlenföroreningslagen av regler om vallen­föroreningsavgift (prop. 1982/83:87 s.60) aktualiserades underställnings-systemet pä nyll. Lagrådet fann all den i propositionen föreslagna lagtex­ten inte gjorde det möjligt all i administrativ ordning föreskriva atl vissa beslut av tullverket - som skulle underställas - inte kunde överklagas. Lagrådet föreslog därför att i vatlenföroreningslagen skulle las upp en bestämmelse som gav stöd för den avsedda ordningen all talan fick föras först sedan ärendet efter underställning behandlats av en högre instans inom tullverket. Bestämmelsen borde enligt lagrådet avse även underställ­ning inom sjöfartsverket och ges en så allmän formulering atl den inle onödigtvis band de organisatoriska förhållandena inom myndigheterna.

Lagrådels förslag godtogs. 9 kap. 4 § i lagen om åtgärder mol vattenföro­rening från fartyg innefattar nu en regel enligt vilken beslut som meddelats av sjöfartsverket eller tullverket och som enligl vad regeringen förordnar skall underställas nägon inom verkel inle fär överklagas.

Farlygsmiljöutredningen har i 11 kap. 1 § tagit upp bestämmelser av innebörd att om etl beslut som omfallar elt nylQandeförbud meddelats av, annan myndighet än sjöfartsverket, skall beslutet genast iinderslällas ver­ket och där prövas av chefen för den avdelning till vilken hör frågor om säkerheten på fartyg. Utredningen har vidare föreslagit en föreskrift att om ell sädant beslut meddelats inom sjöfartsverket av någon annan än-denne chef, skall beslutet genast underställas honom.

Som skäl för sitt ställningstagande har utredningen anfört bl. a. följande. Det kan knappast anses tillfredsslällande atl ett betydelsefullt förfarande, som bl. a. innebär alt beslut av Qänslemännen på fältet inle får överklagas, är hell okänt för lagen. En sådan reglering torde vara ägnad att leda till förvirring och osäkerhet, i varje fall när del gäller tillämpning av sjösäker-hetslagsliflningen. Man torde ulan atl fördjupa sig i del administrativa kunna förutsälla, alt frågor om säkerheten pä fartyg måsle handläggas inom nägon avdelning eller annan enhet inom sjöfartsverket och atl denna avdelning eller enhet har en chef, som rimligen bör vara ganska erfaren pä ifrågavarande område och därför lämplig atl överpröva andras beslul om användningsförbud, vare sig de meddelats av någon verkels Qänslemän eller av någon utanför verket stående myndighet. Det kan däremot vara välbetänkt atl inle i lagen nämna denne chefs Qänslebenämning.

Kammarrätten i Jönköping har i sitt remissyttrande anfört atl del är        123


 


angeläget alt inle la in sädana administrativa regler som det här är fråga om Prop. 1987/88:3 i lag. Kammarrätten har ställt sig frågande till utredningens förmodande att del skulle leda lill förvirring eller osäkerhet om reglerna logs in i förord­ningen i stället för i lagen. Kammarrätten konstaterar atl de som praktiskt tillämpar lagstiftningen måste ha både lagen och förordningen fill hands. För dem är det enligl kammarrätten inle avgörande var del sägs utan alt det sägs klart ut vad som gäller.

För egen del finner jag all den lösning som lagrådet föreslagit i samband med behandlingen av förslaget lill lagstiftning om vatlenföroreningsavgif­ter har goda skäl för sig. Genom denna lösning uppnås all del betydelse­fulla underställningsförfarandel inom sjöfartsverket blir omnämnt i lagen. Dessutom är bestämmelsen så allmänt hällen att den inle binder de organi­satoriska förhållandena inom sjöfartsverket. 1 förevarande paragraf stad­gas därför alt ett beslut om användningsförbud som har meddelats av en annan myndighet än sjöfartsverket skall underställas verket saml alt var­ken ell sädant beslut eller ett beslut som har meddelats inom sjöfartsverket och som enligt vad regeringen förordnar skall underställas någon inom verket får överklagas.

3 §

Ett beslut enligl denna lag som inte skall underställas någon fär överklagas

1.    hos sjöfartsverket, om beslutet har meddelats av en myndighet som inle är central förvaltningsmyndighet,

2.    hos regeringen, om beslutet avser ett fartygs bemanning eller etl medgivande enligl 5 kap. 12 § andra stycket och har meddelats av en central förvaltningsmyndighet,

3.    hos kammarrätten i andra fall än som avses i 1 och 2.

Etl provisoriskt beslut om minimibesättning får inte överklagas.

Enligl sjösäkerhelslagen skall beslut om nylQandeförbud överklagas hos kammarrätten, medan övriga beslut enligt lagen skall överklagas hos rege­ringen. Enligl mitt förslag, som delvis överensstämmer med utredningens (11 kap. 1 §), skall beslul av en myndighet som är central förvaltningsmyn­dighet i princip överklagas hos kammarrätten. Härifrån görs dock undan­lag i tvä fall, nämligen dels beslut om ett fartygs bemanning, i praktiken beslut om minimibesättning, dels beslul om dispens från regeln i 5 kap. 12 § all däcks- och maskinpersonal som ingår i minimibesättningen skall vara anställd av redaren eller ägaren. I den allmänna motiveringen har jag redogjort för skälen till detta.

Den förevarande paragrafens första stycke innehåller regler om överkla­gande av beslut som inte skall underställas.

I   enlighet med vad som nu gäller föreskrivs i andra stycket atl ell
provisoriskt beslut om minimibesättning inte får överklagas.

II    kap. 2§ sjösäkerhetslagen behandlar möjligheten till en särskild syn
på fartyg i ärenden vilka genom besvär har kommit under sjöfartsverkels
prövning och som bl.a. berör kostnaden för förrättningen. Närmare be­
stämmelser om sådan syn meddelas i 11 kap. 1 och 2 §§ sjösäkerhetsförord­
ningen. Syn av detta slag förekommer emellertid numera inte, och den får

anses omständlig och opraktisk. Myndigheterna har ändå de möjligheter    ,24

som behövs för alt undersöka förhållandena. Paragrafen har därför läm­nats utan motsvarighet i farlygssäkerhetslagen.


                                                                               Prop. 1987/88:3

För att la lill vara arbetstagarnas intresse får elt beslul enligt denna lag överklagas av ell huvudskyddsombud eller, om etl sädant ombud inle finns, av ett annat skyddsombud. Även en arbetstagarorganisation får överklaga etl beslut i den mån saken rör medlemmarnas intresse.

Enligl 9 kap. 3 § arbetsmiljölagen får, för atl tillvarata arbetslagarnas intressen enligl lagen, talan mot beslul av yrkesinspektionen eller arbelar­skyddsstyrelsen föras av huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, av skyddsombud. Om skyddsombud inte finns fär talan föras av arbetstagarorganisation i den män saken rör medlemmarnas intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i ärendet. En motsvarande bestäm­melse har tagils upp i 11 kap. 4 § utredningsförslaget.

Genom den förevarande paragrafen införs laleräll liknande den i arbets­miljölagen också i fartygssäkerhetslagen. Bestämmelserna avser endast talan mot beslut av myndighet enligt lagen. Arbetstagarorganisationernas laleräll är mer vidsträckt än enligt arbelsmiljölagen och inle beroende pä om skyddsombud finns eller atl organisationen tidigare yttrat sig i ärendet. Defta överensstämmer med vad som nu anses gälla utan uttrycklig regle­ring.

Vidare bör framhållas alt bestärnmelser om laleräll inle ulan vidare medför partsslällning. Först om skyddsombudet eller den fackliga organi­sationen UtnytQat sin talerält enligl paragrafen inträder ombudet eller organisationen som part.

5-7 §§

Det område som regleras av sjösäkerhelslagen, sjösäkerhetsförordning­en och sjöfartsverkets bestämmelser i anslutning härtill är av utpräglat leknisk nalur. Del är nödvändigt att lagen förbehålls för bestämmelser av ramkaraktär, medan övriga bestämmelser ges i förordningen och i sjöfarts­verkels föreskrifter. Lagen måste därför innehålla erforderliga bémyndi­ganden.

11 — 11 kap. i förslaget till fartygssäkerhelslag har intagits bémyndigan­den som har samband med kapitlens innehåll i övrigt. I förevarande 13 kap. har inlagils bémyndiganden som inte ansetts ha etl naturligt samband med nägol av de andra kapitlen.

Sjösäkerhetslagen innehåller i 11 kap. 4 § ell bemyndigande för regering­en atl meddela ytterligare föreskrifter i de avseenden som regleras i lagen. Enligt paragrafens andra stycke fär regeringen överlåta åt förvaltnings­myndighet all meddela sådana föreskrifter. Dessa bestämmelser torde, i vad de avser föreskrifter om verkställighet av lagen, enligt 8 kap. 13 § regeringsformen vara överflödiga. Mol bemyndigandet i övrigt kan invän­das all det är alllför allmänt hållet för alt numera kunna godtas. Bestäm­melserna saknar därför motsvarighet i fartygssäkerhelslagen.

5 §

Bestämmelser om befälhavarens skyldighet att anmäla vissa händelser

ombord lill sjöfartsverket finns i sjölagen (1891:35 s. 1).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär föreskri-  I2«

va skyldighet för redare och befälhavare att anmäla


 


1.    inträffade olycksfall eller olyckslillbud eller sjukdomsfall utöver vad     Prop. 1987/88:3 som anges i sjölagen,

2.    uppkomna skador eller vidtagna ätgärder som har betydelse för elt fartygs sjövärdighet.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 18 § sjösäkerhetslagen och II kap. 5§ utredningsförslaget. Sjölagens bestämmelser i ämnet finns i dess 70 §. Till jämförelse må nämnas lagförslagets 8 kap. 7 §.

6 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att anlita lots och om lotsavgift.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 19 § sjösäkerhetslagen och 11 kap. 6§ utredningsförslaget.

7 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får beträffande fiskefartyg och andra fartyg som är av särskild beskaffenhei meddela särskilda föreskrifter i de avseenden som lagen omfattar och j enskilda fall medge undantag från lagens bestämmelser.

Behov kan föreligga att bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen utser atl meddela närmare föreskrifter i anslutning till fartygssä­kerhelslagen utöver vad lagen eljest innehåller. I första hand kommer därvid i fräga de fartyg som används inom fiskerinäringen, främst de egentliga fiskefartygen. För sådana fartyg föreligger en internationell regle­ring som i viktiga avseenden skiljer sig från vad som gäller beträffande fartyg i allmänhet. Jag vill härvidlag hänvisa särskilt till atl elt antal internationella konventioner rörande sjöfartens förhållanden enligt ut­tryckliga undantag inte är tillämpliga pä fiskets fartyg och till den i Torre-molinos år 1977 överenskomna konventionen om säkerheten på fiskefar­tyg. Även i övrigt motiverar förhållandena inom fiskerinäringen all möjlig­het öppnas för t. ex. sjöfartsverket i samråd med fiskeristyrelsen att i fråga om fiskefartyg meddela undantag från vad som stadgas i fartygssäkerhets­lagen men ocksä att utfärda särskilda föreskrifter i de avseenden som lagen omfattar. Denna paragraf innehäller, i överensstämmelse med 11 kap. 8 § utredningsförslaget, en bestämmelse med sådant innehåll.

ILO-kommittén har påpekat atl farlygsmiljöutredningen inle har under­sökt i vilken mån utredningens förslag överensstämmer med ILO-konven-fionen nr 126 om besättningens bostäder på fiskefartyg. Med anledning härav har kommittén anfört atl del vore önskvärt om konvenfion nr 126 och dess eventuella ralifikationsmöjligheler beaktas i det fortsatta arbetet.

Den ifrågavarande konventionen är intagen som bilaga till prop.
1967:11. Den innehäller i del
II art. 4 regler om godkännande av ritningar
över bosläder ombord på fiskefartyg. De svenska föreskrifterna i 7 kap.
13 § i förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg överensstämmer
med konventionen i denna del. I konventionens del
II art. 5 ges föreskrifter
om skyldighet för vederbörande myndighet att inspektera bostäderna pä
fiskefartyg. Även i della hänseende fär de svenska reglerna anses uppfylla
126


 


konventionens krav genom föreskrifterna om fillsynsförrättningar. Del III i     Prop. 1987/88:3 konventionen innehåller detaljerade regler om hur bostäderna på fiskefar­tygen skall vara utformade. Kpnvenfionens del IV innehäller regler om konventionens tillämpning pä exislerande fartyg och del V innehäller av­slutande bestämmelser.

Reglerna i konvenfionens del III har utformats med sikte pä andra förhållanden än de som råder inom det svenska fisket. Del skulle föra för långt all i delta lagstiftningsärende undersöka i vilken utsträckning de regler som regeringen och sjöfartsverket har utfärdat överensstämmer med denna del av konventionen. Jag ser därför ingen anledning alt i detta sammanharig uttala mig om möjligheterna att ratificera ILO-konventionen nr 126.

Bestämmelsen i förevarande paragraf omfattar emellertid inle bara fiske­fartyg utan också fartyg som eljest är av särskild beskaffenhet. Del finns fartyg som fill sin konstruktion eller sin utrustning är sä speciella, att den normala fartygssäkerhetslagsliftningen inle passar särdeles väl för dem ulan åtminstone lill vissa delar bör ersättas med en för dem lämpligare reglering, självfallet utan avkall pä säkerhetens krav. Härvidlag torde frän praktisk synpunkt främsl böra nämnas bostadsplatlformar och andra far­tyg sysselsatta inom offshoreverksamheten.

                                                      '     \      '-

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse frän bestämmelserna i 6-9 kap. i denna lag.

Regeln saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen. Den har införts pä förslag av överbefälhavaren.

Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande framhållit behovet av atl regeringen bemyndigas utfärda särskilda föreskrifter för krig och krigsfara inom arbetsrättens område. Enligl överbefälhavaren krävs vidare regler för de lägen när del är motiverat atl höja beredskapen inom fredsorganisa-lionen utan atl beredskapen behöver höjas för totalförsvaret i övrigt, s. k. skymningslägen. Med anledning härav måste enligt överbefälhavarens me­ning även sjösäkerhetslagen tillföras etl bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att fä meddela särskilda före­skrifter för totalförsvaret med avvikelse frän lagen.

En motsvarande regel finns i arbelsmiljölagen (1977:1160) och arbets­tidslagen (1982: 673). Den infördes i dessa lagar på förslag av överbefäl­havaren. Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet uttalade i lagsfiflningsärendel (prop. 1981/82:154 s. 55f) bl. a. följande.

Jag delar ÖB: s uppfattning all del är av stor vikt alt hela totalförsvaret kan delta i försvarsförberedelserna redan i sådana situationer dä beredska­pen måsle höjas ulan alt läget för den skull är sä allvarligt atl krig eller krigsfara föreligger. Som elt led i sådana förberedelser måste också arbets-lidsreglerna och arbetsmiljöiagstiftningen kunna anpassas lill de ändrade verksamhetsbetingelser sorn kriser av olika slag för med sig.

Avgörande för beredskapen i fredskriser eller i "skymningslägen" dvs. situationer dä en annalkande kris ännu inle har nått de stadier som brukar


 


betecknas som beredskapstillständ eller uppenbar krigsfara är möjligheter- Prop. 1987/88:3 na all snabbt kunna besluta om tillämpning av regler som har anpassats för extraordinära förhällanden. Det är inle minsl angelägel atl snabbt kunna anpassa l.ex. arbelstidsreglerna till krav pä beredskapshöjande produk­tion ulan alt det väcker stor uppmärksamhet eller oroar allmänheten. Della innebär alt del för beredskapsplaneringen inom totalförsvaret är angelägel alt regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer har vittgående befogenheter alt snabbi meddela särskilda föreskrifter eller snabbi besluta all redan under normala förhällanden antagna föreskrifter skall börja tillämpas.

I propositionen behandlas även förutsällningarna i grundlag för bered-skapslagsliftning. Civilrättens (arbetsrättens) omräde är förbehållet riksda­gen sä länge del inte råder sådana krissituationer som avses i 13 kap. 6§ regeringsformen. För andra krissituationer, t. ex. för skymningslägen, kan regeringen inte ges fullmakt för rent civilrältslig lagstiftning. Delegation under fredsfid eller i skymningslägen är däremot möjlig på del offentlig­rättsliga området (8 kap. 7 § regeringsformen). Regeringen kan dock inle disponera över kollektivavtal som parlema har träffat under fredstid — t. ex. om arbetsfid - ulan för del krävs all riksdagen ändrar den fredslida lagstiftningen.

De sålunda redovisade övervägandena har aktualitet också såvitt avser sjöfartens förhållanden. Den nu aktuella paragrafen innebär ell bemyndi­gande för regeringen all meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret i de frågor som avses i lagens bestämmelser om arbetsmiljö och skyddsverk­samhet. Som jag senare kommer atl nämna föreslår jag en motsvarande bestämmelse i sjöarbetstidslagen. Bemyndigandet har slöd i 8 kap. 7§ regeringsformen. Bemyndigandet är avsett för sådana situationer när total­försvaret träder i akfiv verksamhet. I fråga om innebörden i begreppet "totalförsvar" kan ledning hämtas i annan lagstiftning. Det förekommer t. ex. i förfogandelagen (prop. 1977/78:72 s. 87) och i 19 kap. 5 § brottsbal­ken (prop. 1979/80:176 s. 8-9, 49-50, 52-53; JuU 1981/82:8 s. 2 och 27).

9 §

Den söm har tagit befattning med tillsyn enligl denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté får inte obehörigen röja eller utnylQa vad han under uppdraget eller i sin Qänsl har fått vela om yrkeshemligheter eller arbetsförfaranden eller i övrigt om enskildas ekono­miska eller personliga förhållanden eller förhållanden av belydelse för rikels säkerhet.

I det allmännas verksamhel tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) i stället för vad som sägs i första stycket. I fråga om den som är skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté pä fartyg i del allmännas verksamhet tillämpas 14 kap. 7, 9 och I0§§ sekretesslagen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 9 § sjösäkerhetslagen och 11 kap. 7 § utred­ningsförslaget.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I juli 1988, då lagen (1965: 719) om säkerheten

pä fartyg skall upphöra att gälla.                                                                        128


 


Bestämmelserna om preskription i 9 kap. 15 § i den nya lagen fillämpas     Prop. 1987/88:3 endasl om den åtgärd som anspråket gmndas på har företagils efter ikraft­trädandet. I annal fall tillämpas bestämmelserna om preskription i 3 kap. 11 § sjätte stycket i den gamla lagen.

Beslut som har meddelats före ikraflträdandel överklagas enligt äldre bestämmelser.

En föreskrift som har meddelats med slöd av den gamla lagen och som gäller vid ikraftträdandet skall fortfarande gälla och vid tillämpning av den nya lagen anses ha meddelats enligt denna. I fråga om påföljd för överträ­delse av en föreskrift som har meddelats med stöd av den gamla lagen gäller dock alltid äldre bestämmelser, om dessa leder till lindrigare påföljd eller frihet frän påföljd.

Om det i en lag eller i en författning hänvisas lill en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskrif­ten.

Fartygssäkerhelslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1988, dä sjösäker­hetslagen upphör atl gälla.

Genom 9 kap. 15 § fartygssäkerhelslagen införs nya och strängare pre­skriptionsregler avseende skyddsombuds rätt,att göra vissa påföljder gäl-' lande. I andra slyckel av övergångsbestämmelserna föreskrivs atl de äldre bestämmelserna om preskription gäller om den åtgärd som anspråket grun­das på har förelagils före ikraflträdandel.

De nya reglerna om överklagande bör gälla endast sädana beslut som har meddelats efter ikraflträdandel. I övergångsbestämmelsernas tredje stycke har tagils in en bestämmelse härom.

I del Qärde slyckel av övergångsbeslämmelserna, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, föreskrivs att en föreskrift som gäller vid ikraftträdandet och som har meddelats med slöd av den gamla lagen skall äga fortsalt gilfighet och vid tillämpningen av den nya lagen anses ha meddelats enligl denna. Vidare föreskrivs alt straffbestämmelserna i den äldre lagen skall tillämpas belräffande överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, om dessa leder till lindrigare påföljd eller frihet från påföljd. Detta gäller även överträdelser som begås efter den nya lagens ikraftträdande.

Övergångsbestämmelsernas femte stycke föreskriver att hänvisningar i andra författningar till regler som har ersatts genom fartygssäkerhelslagen i stället gäller de nya reglerna.

4.2 Förslaget till lag om ändring i sjöarbetstidslagen

3 och 17 §§

I paragraferna har vissa hänvisningar ändrats lill att avse den nya fartygs­säkerhelslagen.

21 §

Motivering till första meningen i den nya paragrafen har lämnats i anslut­
ning till specialmötiveringen till 13 kap. 8§ farlygssäkerhetslagen. Paragra­
fens andra mening har införts efter mönster frän 15 kap. 1 § andra stycket
          129
9    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 3


 


luftfartslagen (1957:297). Jfr 1 kap 1 § tredje stycket förslaget till fartygssä-     Prop. 1987/88:3 kerhelslag.

4.3 Förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen

4 §

Motivering till ändringen i paragrafen har lämnats i avsnill 2.2.6.

4.4 Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

58 §

Hänvisningarna i paragrafen har ändrats med hänsyn lill den föreslagna

nya lagsfiftningen.

4.5 Förslaget till lag om om ändring i arbetsmiljölagen

/ kap. 3 §

I paragrafen har termen skeppsQänsl bytts ut mol beleckningen fartygsar­bele i analogi med vad som föreslås i fråga om fartygssäkerhelslagen. Någon definition av vad som utgör fartygsarbele torde inle behövas vid sidan av 1 kap. 3 § andra stycket i förslaget lill fartygssäkerhelslag. Där­emot bör avfattningen av paragrafen jämkas med hänsyn till all fartygsar­bele kan utföras pä annat ställe än ombord.

4.6 Förslaget till lag om ändring i vattenföroreningslagen

6 kap. 6 §

Med anledning av vad lagrådet yttrat i anslutning till I kap. 6§, 4 kap. 8§ och 10 kap. 20 § fartygssäkerhetslagen bör förevarande paragraf ändras. Ändringarna innebär till en början all det direkt i lagen angetts till vilka utländska klassificeringssällskap som tillsyn och certifiering enligt vatlen­föroreningslagen kan överlämnas. En förutsättning för etl sådant överläm­nande är, liksom enligl de angivna paragraferna i fartygssäkerhelslagen, all del mellan svenska staten och sällskapet har träffals elt avlal om delta. Jag får i den delen hänvisa till vad jag anfört i anslutning till 1 kap. 6§ fartygssäkerhetslagen.

Ändringarna innebär vidare att det inte längre blir möjligt atl överlåta lillsyn och certifiering till en utländsk myndighet Qfr 6 kap. 2§ första stycket förordningen 1980:789 om åtgärder mot vattenförorening frän far­tyg). Det möter emellertid inte nägol hinder mol atl en utländsk myndighet biträder vid lillsyn så länge della biträde i sig inte utgör en förvaltningsupp­gift, se härom vad som anförts i anslutning till 10 kap. 4 § fartygssäkerhets­lagen.

Ändringarna i förevarande paragraf måste för alt bli gällande anlas av
riksdagen med tre Qärdedels majoritet.
                                ,              130


 


4.7 Förslaget till lag om ändring i mönslringslagen   Prop. 1987/88:3

14 §

I paragrafen har en hänvisning ändrats till atl avse den föreslagna fartygs­säkerhelslagen.

5 Hemställan

Med hänvisning fill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen all anla förslagen lill

1.    fartygssäkerhelslag,

2.    lag om ändring i sjöarbetsfidslagen (1970:105),

3.    lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

4.    lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

5.    lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

6.    lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder med vallenföro­rening från fartyg,

7.    lag om ändring i mönslringslagen (1983:929).

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen atl anla de förslag som föredraganden har lagt fram.

131


 


Bilagal     Prop. 1987/88:3 '

Sammanfattning av utredningsbetänkandet Ny sjösäkerhetslag

Förevarande belänkande är fartygsmiljöulredningens slutbetänkande. Ti­digare har utredningen avgivit tre delbetänkanden, nämligen Bättre far­tygsmiljö (Ds K 1975:2), Bosläder, medinflytande och miljö ombord på fartyg (Ds K 1976:1) och Sjöarbetstidsfrägor (Ds K 1980:17).

Det huvudsakliga syftet med della betänkande är all bringa arbetsmiljö-lagstiftningen i fråga om sjöfarten till samma nivä som arbetsmiljöiagstift­ningen i allmänhet. Arbetsmiljölagen (1977:1160), som för övrigt omfattar så gott som allt arbete, gör nämligen i 1 kap. 3 § undanlag för skeppsQänsl - pä andra fartyg än öriogsfartyg. Regler om arbetsmiljön på fartyg med­delas i stället i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg, i allmänhet kallad sjösäkerhetslagen. Dessa regler svarar emellertid närmast mot innehållet i' arbelarskyddslagen (1949:1) säsom den ändrats genom lag 1973:834. Även den sålunda ändrade arbelarskyddslagen representerade dock elt äldre stadium och har ersatts av arbetsmiljölagen. Del torde knappast råda delade meningar om atl den eftersläpning i fråga om arbetsmiljöiagstift­ningen som sålunda råder beträffande sjöfarten bör inhämtas.

Utredningen anser alt sjöfartens arbelsmiljöregler fortfarande bör ingå i sjösäkerhetslagen och inte inordnas i den allmänna arbetsmiljölagsfiflning-en. Ett viktigt skäl härvidlag är atl reglerna om arbetsmiljön till sjöss är intimt förbundna med vad som gäller i fråga öm sjösäkerheten och därför bör meddelas i samma lagstiftning. Elt annat betydelsefullt skäl är sjöfar-lens internationella karaktär. Åtskilliga bestämmelser om säkerhet och arbetsmiljö till sjöss går tillbaka pä internationella överenskommelser med vidsträckt anslutning och bör helst ha den fasthet som följer med elt stadgande i lag. Nämnas bör särskilt 1974 ärs konvenfion om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS) med därtill anslutande protokoll av 1978. Del skulle spränga ramen för en allomfattande arbelsmiljölag om man sökte infoga alllför mänga specialregler för sjöfarten i denna.

Enligt utredningens mening är det angeläget atl sjöfartens arbelsmiljö­regler sä nära som möjligt anpassas till de allmänna och lätt skall kunna jämföras med dessa. I detta syfte föreslär utredningen en hell ny, grundligt omredigerad sjösäkerhelslag.

Såvitt avser andra delar av sjösäkerhetslagen än de som rör arbetsmiljön är ändringarna övervägande redaktionella. Lagens karaklär av ramlag torde dock närmast ha förstärkts genom att vissa bestämmelser, exempel­vis om de tillsynsförrältningar som kan förekomma, föreslagits skola flyt­tas till förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg. Denna förordning föreslås ocksä grundligt omredigerad, men det har inte varil görligt för utredningen atl inom den lid som stått till förfogande utarbeta etl förslag lill en hell ny förordning.

I denna sammanfattning önskar utredningen nämna endast etl par av de
föreslagna ändringarna. En är atl lagen föresläs bli tillämplig belräffande
alla som utför fartygsarbele och som följer med fartyget, vare sig de är
     132


 


ombordanställda eller arbetar för fartygets räkning endasl tillfälligt. Dessa Prop. 1987/88:3 senare omfattas enligt nu gällande regler inte av sjösäkerhelslagen utan av arbelsmiljölagen, och eftersom denna i princip inle är tillämplig utanför rikets gränser saknar de för närvarande i vid omfattning lagskydd i vikfiga frågor rörande säkerhet och arbetsmiljö ombord. Utredningen har beteck­nat detta tillstånd som klart otillfredsställande och föreslär, som nämnts, ändring härvidlag.

Utredningen föreslår också, med förebild i sjömanslagen (1973:282), att sjösäkerhetslagen, som i princip är tillämplig pä svenska fartyg men endasl i mycket begränsad omfattning på ulländska fartyg, i enskilda fall skall kunna utsträckas att gälla hell eller delvis i fräga om ell utländskt fartyg, t. ex. ell som hyrts in av en svensk redare för att sättas i trafik tillsammans med svenska fartyg. Del skall även enligt förslaget vara möjligt all undanta ett svenskt fartyg frän lagens tillämpningsområde, dock under sträng be­vakning av de ombordanställdas intressen. Ett sådant undantag kan vara lämpligt exempelvis när driften av elt svenskt fartyg upplåts till en utlän­ning och fartyget sätts i trafik längt från Sverige.

Även om det som utredningen nu föreslär skulle bli genomfört, finns det ätskilliga problem med anknytning till miljön ombord som förtjänar alt övervägas och beträffande vilka förbättringar framstår som önskvärda. Dessa problem kan vara vikliga nog men har alla den egenskapen atl del gäller all utfärda ganska detaljerade föreskrifter av delvis teknisk nalur. Utredningen har ansett sig vara ell alltför tungt organ för alt utföra del arbete som krävs härvidlag, och den lid som stått lill förfogande har inte räckt lill för uppgiften. Utredningen har fåll nöja sig med att förvissa sig om alt den erforderliga ramen fmns för de bestämmelser som kan befinnas önskvärda. Della har i ell fall, nämligen såvitt gäller livsmedelslagstiflning­en, påkallat lagändring utanför sjöfartslagsliftningens område.

Utredningen har vidare granskat om vissa internationella överenskom­melser bör föranleda ändringar i de författningar som utredningen haft alt syssla med. Denna granskning har emellertid inle lett lill några särskilda förslag från utredningens sida.

Till sist må erinras om att utredningen undersökt om de framlagda förslagen kan beräknas medföra ökade kostnader för det allmänna eller för dem som är sysselsatta i sjöfarten. Utredningen har därvid funnit att förslagen inte bör medföra ogynnsamma följder i ekonomiskt avseende för någon som'berörs därav. Vad utredningen föreslår kan snarare betecknas som koslnadsmässigl indifferenl.

133


 


Bilaga 2     Prop. 1987/88:3

Fartygsmiljöutredningens lagförslag

1 Förslag till

Lag om säkerheten på fartyg

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § För atl trygga säkerheten på fartyg skall iakttas bestämmelserna i denna lag och i de föreskrifter som meddelas med slöd av lagen.

2§ I den mån som annal inle särskill anges eller följer av lagen gäller denna lag i fråga om varje fartyg som används fill sjöfart i svenskt farvat­ten. Lagen gäller även, såvitt det är förenligt med lag i främmande stat som efter överenskommelse eller annars är tillämplig, varje svenskt fartyg som används till sjöfart utanför svenskt farvatten.

Lagens bestämmelser gäller öriogsfartyg endast såvitt regeringen förord­nar därom.

3        § Har redaren eller ägaren av ell svenskt fartyg hell eller delvis upplåtit
driften av fartyget lill utlänning, fär regeringen eller den myndighet som
regeringen utser efter ansökan av redaren eller, om denne är utlänning,
ägaren medge all denna lag hell eller delvis ej skall gälla i fråga om
fartyget. Ell medgivande skall begränsas lill viss tid och förenas med de
villkor som behövs.

Ell medgivande enligl första stycket får lämnas endast om särskilda skäl föreligger och undanlaget är förenligt med Sveriges inlernationella åtagan­den. Vidare krävs att sökanden visar alt arbetstagarna pä fartyget genom utländsk lagstiftning eller på annal sätt i rimlig utsträckning tillförsäkras skydd i de hänseenden som regleras i denna lag och i kollektivavtal, som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av en organisation vilken är all anse som en central arbetstagarorganisation enligl lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Innan ansökningen prövas skall samråd ske med de svenska organisationer som företräder redare och ombordan­ställda.

Ändras de förutsättningar som ligger till grund för medgivandet, skall den som har fäll della eller fartygels befälhavare genast underrätta den som har lämnat medgivandet om ändringen. I sädant fall fär föreskrivas andra villkor för medgivandet eller, om ändringen innebär risk för arbetsta­garnas skydd, medgivandet återkallas. Ett medgivande får ocksä återkal­las, om däri föreskrivna villkor inle iakttas.

4 § Regeringen får, där det är förenligt med Sveriges intemafionella åta­ganden, förordna all denna lag hell eller delvis skall gälla även i fräga om ell utländskt fartyg utöver vad som annars framgår av lagen.

5 § Vad som stadgas i denna lag om redare skall gälla även den som har befattning med fartyget i redarens ställe.

6 §   Med ombordanställd avses i denna lag den som fill följd av anställning

Qänstgör ombord med huvudsaklig uppgift att ulföra fartygsarbele annat   ''*


 


än som enbart fillfälliga göromål.                                       Prop. 1987/88:3

Med fartygsarbete förstås i lagen arbete för fartygels räkning som utförs ombord på fartyget eller på annal ställe av en ombordanställd eller någon annan som följer med fartyget.

7§ Till passagerarfartyg hänförs i denna lag fartyg som medför fler än tolv passagerare.

Säsom passagerare räknas varje person ombord ulom befälhavaren och övriga ombordanställda ävensom andra som befinner sig ombord på gmnd av arbete för fartygels räkning eller i offentlig Qänsteförrättning rörande fartyget. I passagerarantalet inräknas inle heller bärgare eller dennes med­hjälpare, som följer med fartyget sedan delta drabbats av sjöskada, eller personer som införs lill hamn efter atl ha räddals ur sjönöd. Vidare skall barn som inle har fyllt ell är ej anses som passagerare.

8§   Certifikat enligl denna lag skall utfärdas för etl visst fartområde eller en del av etl fartområde och för bestämd tid. I certifikatet får anges särskilda villkor för atl del skall vara giltigt. Giltighetstiden för certifikat får förlängas. Fartområdena är

1.  inre fart: fart inom riket i hamnar, floder, kanaler och insjöar, fart inomskärs vid de svenska kusterna saml fart i Kalmarsund, i Öresund och på OsloQorden intill Larvik;

2.  stor kustfart: annan fart än den som anges under 1 lill eller från in­dier utrikes orter, belägna vid Östersjön eller farvatten som har sjöfarts­förbindelse med Östersjön, dock ej bortom linjen Lindesnäs-Hanstholm,   • samt fart genom Kielkanalen hilom linjen Esbjerg-punklen 53° nordlig latitud 4° ostlig longitud-fyren Blankenberghe;

3.  nordsjöfart: annan fart ån den som anges under 1 och 2, dock ej bortom linjen TrondheimsQorden-Shetlands nordpynt, därifrån västerut lill 1 r väsfiig longitud, därifrån söderut längs denna longitud till 48° nordlig latitud,och därifrån österut längs denna latitud fill Frankrikes kust söder om Brest;

4.  inskränkt oceanfart: fart pä andra europeiska orter än dem som anges under 1-3, dock ej fart norr eller väster om den linje som anges under 3, dessutom fart pä utomeuropeiska orter vid Medelhavet och Svarta havet samt fart pä Nordafrikas västkust norr om 25° nordlig latitud, på Kanarie­öarna och ön Madeira;

5.  oceanfart: all annan fart än den som anges under 1—4.

Om ell fartyg används i fart mellan ulländska orter, får sjöfartsverket pröva frågan om en annan bestämning av fartygels fartområde än den som följer av andra slyckel. Finner sjöfartsverket därvid all fartområdet, på grund av farvattnets beskaffenhei eller andra förhållanden, är närmast jämförligt med elt mindre vidsträckt fartområde, får verkel bestämma all fartyget skall anses använt i fart som motsvarar della farlornråde.

9§ Etl fartyg som är försett med certifikat får inle användas i mer vidsträckt fart än certifikatet omfattar.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får föreskriva alt fartyg, ulöver certifikat som sägs i denna lag, skall ha certifikat avseen­de visst förhållande som regleras i lagen eller i en föreskrift som utfärdas med stöd av lagen.

Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om inle regeringen bestämmer
annat.
                                                                                          135


 


11 §   Där det är förenligt med Sveriges internationella åtaganden, får     Prop. 1987/88:3 regeringen eller den myndighet som regeringen utser föreskriva atl ut­ländska fartyg vid sjöfart inom svenskt farvatten skall inneha av behörig utländsk myndighet utfärdat certifikat eller däremot svarande handling. '

2 kap. Fartygs sjövärdighet

1 § För att etl fartyg skall få anses sjövärdigt skall det våra så konstru­erat, byggt, utrustat och vidmakthållet att det med hänsyn fill sitt ändamål och den fart, vari del används eller avses alt användas, erbjuder betryg­gande säkerhet mot sjöolyckor.

2§ Varje svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minsl 100 registerlon skall ha bevis alt fartyget vid tillsyn har befunnits sjövärdigt (fartcertifi­kat). Svenskt passagerarfartyg skall ha fartcertifikat oavsett dräktigheten. Fartcertifikat behövs inte för fartyg, som ägs eller brukas av svenska staten och används uteslutande för statsändamål och ej för affärsdrift.

3§ Har passagerarfartygscertifikat enligl 5 kap. utfärdats för etl fartyg, fär sjöfartsverket befria fartyget frän skyldighet all ha fartcertifikat.

4 §    Sjöfartsverket skall förklara elt fartcertifikat ogiltigt, om

1.  fartyget eller dess utrustning har ändrats så väsenlligl atl ändringen
kan antas ha betydelse för sjövärdigheten,

2.  fartyget eller dess utrustning har skadats på ett sätl som uppenbarli­gen är av belydelse för sjövärdigheten och skadan inte avhjälpts på sätl som sjöfartsverket bestämmer,

3.  någon annan omständighet har förekommit som uppenbariigen kan ha belydelse för sjövärdigheten eller

4.  fartyget inte undergår föreskriven tillsyn.

5§    Etl fartcertifikat skall genast avlämnas till sjöfartsverket, om certifi­
katet har förklarats ogiltigt, om dess giltighetstid har gått ut eller orri elt
         '
nytt certifikat har utfärdats.

6§ Enligl de närmare bestämmelser som regeringen meddelar får sjö­fartsverket medge all etl fartyg används till sjöfart utan hinder av vad som sägs i delta kapitel.

7§ Befälhavaren skall, när han tillträder sin befattning orfibord, skaffa sig den kännedom om fartyget som han behöver för alt kunna fullgöra sina skyldigheter belräffande säkerheten på fartyget.

Innan en resa påbörjas skall befälhavaren se lill alt fartyget görs sjöklart
enligl vad som sägs i sjölagen (1891:35 s. 1) och de närmare föreskrifter
som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av
sjöfartsverket.
                                                         '                  -

8§ Maskinchefen är ansvarig för drift och underhäll av fartygels maski­neri med tillhörande anläggningar och inrättningar och för fartygets brand­säkerhet. När han tillträder sin befattning ombord skall han skaffa sig behövlig kännedom om maskineriet och därtill hörande anläggningar och inrättningar samt om brandskyddsanordningarna.

När fartyget skall göras sjöklart före en resa, skall maskinchefen se fill
atl maskineriet med de anläggningar och inrättningar som hör lill delta är i
        ,136


 


behörigt skick, att brandskyddsanordningarna är klara till omedelbart bruk     Prop. 1987/88:3 och att vad som behövs för maskineriets drift finns ombord.

9§ Bestämmelserna i 7 och 8 §§ gäller inte ulländska fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom.

3 kap. Arbetsmiljön på fartyg

Allmänna bestämmelser

1 § Vid fartygsarbete skall arbetsmiljön vara tillfredsställande med hän­syn till sjösäkerhetens krav, arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetsförhållandena skall anpassas lill männi­skans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.

2§ Fartygsarbele skall planläggas och anordnas så, alt det kan utföras i en sund och säker miljö.

Fartyget skall vara sä utformat och inrättat, all del kan erbjuda en lämplig arbetsmiljö.

3§ De arbetshygieniska förhållandena, bland annal såvitt avser ljus, vär­me, ljud och vibrationer, skall vara tillfredsställande.

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mol skada genom väder eller sjö eller genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

4§ Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så be­skaffade och placerade och brukas pä elt sådant säll, alt betryggande säkerhet ges mol ohälsa och olycksfall.

5 § Ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall fär användas endast under förhällanden som ger betryggande säkerhet.

6§ Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall inle näs pä annal sätl, skall personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhei användas vid fartygsarbele.

7§ Fartyg skall erbjuda de ombordanställda även en tillfredsställande bostads- och fritidsmiljö. Där skall i erforderlig omfattning finnas sovrum, dagrum, målfidsrum, kök eller motsvarande utrymmen för matlagning, utrymmen för personlig hygien, sjukrum och andra särskilt inrättade ut­rymmen för de ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och trevnad. Alla dessa utrymmen skall vara tillräckligt stora och vara inredda och utrustade på lämpligt sätl.

8 § För all hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna lämnas ombord skall sådana åtgärder vara vidtagna, som kan anses behövliga med hänsyn lill antalet ombordvarande saml fartygets beskaffenhet och den fart vari det används.

9§ Den kost som fillhandahålls de ombordvarande skall vara tillräcklig och av fullgod beskaffenhet.

Vallen för de ombordvarandes behov, säsom till dryck, personlig hygi­en, matlagning och diskning, skall finnas lätt tillgängligt ombord i erforder­lig mängd och av tillfredsställande beskaffenhei.

1 fräga om livsmedel och utrymmen för hantering av livsmedel gäller
särskilda bestämmelser.
                                                                   137


 


10 §   Om arbetstiden ombord gäller särskilda bestämmelser. Även om     Prop. 1987/88:3 minimiålder för fartygsarbele är särskilt stadgal.

Åligganden för redaren, befälhavaren m.fl.

11 § Redaren och de ombordanställda skall samverka för aft åsladkomma en god arbetsmiljö.

12 § Redaren, befälhavaren och andra som leder arbete ombord skall vidta alla åtgärder som behövs för atl förebygga att någon som utför fartygsarbele utsätts för ohälsa eller olycksfall. De skall ägna uppmärk­samhet ät hur arbetet planläggs och anordnas. Fartyget och därfill hörande anordningar som sägs i 4 § ävensom befintlig skyddsutrustning skall under­hållas väl.

Den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att en arbetstagare utför arbete ensam skall beaktas.

13      § Befälhavaren skall särskilt se till atl ingen minderårig anlitas till
fartygsarbele på etl sätt som medför risk för olycksfall eller för överan­
strängning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller
ulveckling.

Med minderårig avses i denna lag den som icke har fyllt aderton år.

14      § Redaren liksom varje annan arbetsgivare skall se fill all de som utför
fartygsarbele får god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet
bedrivs, och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet.
Redaren eller i förekommande fall den andre arbetsgivaren skall förvissa
sig om alt arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad de har
att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Även i övrigt skall redaren eller
den andre arbetsgivaren ta hänsyn lill arbetstagarnas särskilda förutsätt­
ningar för arbetet.

När fartygsarbele skall utföras med användande av personlig skyddsut­rustning, svarar redaren för att lämplig sädan utmstning tillhandahålls, om inle annan arbetsgivare, hos vilken arbetslagaren är anställd, har åtagit sig defta ansvar.

15 § När en ombordanställd fillträder sin befattning ombord, skall genom befälhavarens försorg tillfälle beredas honom atl skaffa sig behövlig känne­dom om fartyget saml om gmndläggande säkerhetsbestämmelser och ål-gärder vid fartygsolycka.

16 § Befälhavaren skall se till alt de ombordvarande fär tillräcklig och fullgod kost och all tillräckligt med vatten medförs pä fartyget. Han skall även ha uppsikt över bostads- och hälsovärdsförhållandena ombord.

17 § De som utför fartygsarbete skall följa givna föreskrifter, använda anvisad personlig skyddsutrustning och andra befintliga skyddsanordning­ar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Finner en arbetstagare alt visst arbete innebär omedelbar och allvarlig
fara för liv eller hälsa, skall han snarast undertätta ansvarig arbetsledare
eller skyddsombud. En arbetstagare är fri från ersättningsskyldighet för
skada till följd av atl han underiåter aft ulföra arbetet i avvaktan på besked
om del skall fortsättas.
                                                                     138


 


18      §   Vad som stadgas i delta kapitel och med slöd därav meddelade     Prop. 1987/88:3
föreskrifter skall iakttas i tillämpliga delar även i fråga om arbete som en   .
arbetsgivare utför själv. Delsamma gäller när någon ensam eller två eller

flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhel utan atl ha arbetstagare anställd.

19 § Redaren och andra arbetsgivare, som samtidigt driver verksamhet på samma fartyg, skall samräda och gemensamt verka för all åsladkomma tillfredsställande skyddsförhällanden på fartyget.

20 § Redaren är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på ett fartyg som är gemensamt arbetsställe.

Har etl fartyg lagils in pä ett varv i Sverige, åvilar del ansvar som avses i första stycket den för varvsdriflen ansvarige arbetsgivaren i stället för redaren. Om särskilda skäl föreligger fär den myndighet som regeringen utser medge alt della ansvar överlåts pä redaren.

I fråga om ett fartyg i svensk hamn åvilar ansvaret för sådan samordning av skyddsåtgärder som påkallas av att fartyget är under lastning eller lossning den för della arbete ansvarige arbetsgivaren. Detta ansvar fär överlåtas på redaren.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se lill alt skyddsåtgärder­na på fartyget samordnas. Övriga arbetsgivare och de som arbetar pä fartyget eller annars för fartygets räkning skall följa de anvisningar som han lämnar i della syfte.

21 § Den som för användning pä fartyg tillverkar, importerar, överlåter eller uppläter en maskin, ell redskap, en skyddsutmstning eller nägon annan teknisk anordning skall se lill alt anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för att tas i bmk eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering, användning och skötsel skall följa med vid över­lämnandet. Anordningen skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av belydelse för atl förebygga ohälsa och olycksfall.

22 § Den som för användning på fartyg tillverkar, importerar eller överlä-ler elt ämne, som vid sädan användning kan föranleda ohälsa eller olycks­fall, skall vidta de åtgärder som behövs för all hindra eller motverka att ämnets användning innebär risk från skyddssynpunkt. När ämnet avläm­nas för att tas i bruk skall de anvisningar följa med som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, vari det förva­ras, skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av belydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

23 § Den som installerar en anordning som avses i 21 § på ett fartyg skall se lill all behövliga skyddsanordningar sätts upp och alt i övrigt erforderli­ga skyddsåtgärder blir vidtagna.

Bémyndiganden

24 §   Om det i fräga om fartygsarbete är påkallat från skyddssynpunkt, fär regeringen eller den rriyndighet som regeringen utser föreskriva

1.   alt en arbetsprocess eller arbetsmetod får användas endasl efter tillstånd och atl särskilda villkor skall gälla för användningen,

2.   all visst slag av anordning som avses i 21 § fär användas eller avläm- 139


 


nas för att las i bruk endast efter godkännande, varvid särskilda villkor fär     Prop. 1987/88:3 stadgas som förutsättnirig för godkännandet eller villkor får uppställas för användningen av anordningen,

3. atl visst ämne som avses i 22 § får användas endasl efter godkännande eller under iakttagande av särskilda villkor.

I anslutning lill ett godkännande som avses i första stycket 2 får faststäl­las krav pä all monterings- och bruksanvisning skall följa med när en anordning avlämnas för att tas i bruk.

Även ulan samband med en föreskrift enligt första stycket fär i angiven ordning föreskrivas om konlroll, provning och fortlöpande tillsyn vid an­vändning av en anordning som där avses samt om undersökning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

25      §   Regeringen eller den myndighet som regeringen utser fär föreskriva

1.  all visst slag av anordning som avses i 21 § skall ha skyll eller annan märkning, som upptar fillverkarens namn eller annan uppgift om anord­ningen,

2.  atl elt ämne som avses i 22 § eller förpackning, kärl eller liknande, vari . ämnet förvaras, skall vara märkt vid användningen,

3.  alt en förteckning skall föras över anordningar eller ämnen som nu har sagts.

I samma ordning får meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag av anordning som avses i 21 §.

26 § Är del av särskild betydelse frän skyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen utser föreskriva förbud atl i fartygsar­bete använda en arbetsprocess eller arbetsmetod, en anordning som avses i 21 § eller etl ämne som avses i 22 §.

27 § Innebär visst slag av fartygsarbete risk för ohälsa eller olycksfall, får regeringen eller den myndighet som regeringen utser föreskriva om läkar­undersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift fär ocksä meddelas om förbud alt lill arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett någon sjuklighet eller svaghet som gör honom särskill mottaglig för en sädan risk.

28 § Medför visst slag av fartygsarbete särskild risk för vissa gmpper av arbetstagare, får regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddela föreskrift om förbud mot att arbetet utförs av arbetstagare, som tillhör en sådan grupp, eller föreskriva all särskilda villkor skall gälla när arbetet utförs av en sådan arbetstagare.

Om visst slag av fartygsarbele medför påtaglig risk för olycksfall eller för överansträngning av minderåriga arbetstagare eller någon annan skadlig inverkan pä minderårigas hälsa eller utveckling, får i samma ordning meddelas föreskrift, om förbud mol eller villkor för att minderåriga anlitas till ell sådant arbete.

29      § Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får föreskriva
alt register med uppgifter om undersöktas namn och om undersökningsre­
sultat skall föras vid läkarundersökningar som har föreskrivits med stöd av
27 eller 28 §.

I samma ordning får meddelas föreskrifter för redare eller andra arbets­
givare eller andra som avses i 18 § all göra anmälan eller lämna uppgifter
lill myndighet eller atl förvara handlingar som har belydelse från skydds­
synpunkt.
                                                                                      140


 


30      §   Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får föreskriva     Prop. 1987/88:3
skyldighet för läkare att göra anmälan till myndighet om sjukdom, som han

får kännedom om i sin verksamhel och som kan ha samband med fartygs­arbele.

31      §    Bestämmelserna i 3-30 §§ gäller inle ulländska fartyg i vidare män
än regeringen förordnar därom.

4          kap. Fartygs lastning

1 § Etl fartyg får inte vara så lastat eller barlastat, atl dess stabilitet eller bärighet äventyras eller all säkerheten för fartyget eller de ombordvarande sätts i fara.

2 § Varje fartyg, som har en bruttodräktighet av minsl 20 registerton och som används till all i förvärvssyfte transportera gods eller passagerare, skall på vardera sidan vara försett med fribordsmärken, som utvisar minsla fillåtna fribord för fartyg.

Fribordsmärken fastställs av sjöfartsverket.

3        § Fartyg får inle lastas djupare än som anges av tillämpliga fribordsmär­
ken.

4§ Varje fartyg, som skall vara försett med fribordsmärken, skall ha bevis att dess fribordsmärken vid tillsyn har befunnits anbragla på farty­gels sidor pä etl riktigt och varaktigt sätl (fribordscertifikat).

5        §   Sjöfartsverket skall förklara ell fribordscertifikat ogiltigt, om

1.   fartyget eller dess utrustning har ändrats på ell så väsenlligl säll alt fribordel bör ändras,

2.   fartyget inle är i betryggande skick såvitt rör nägol förhällande som har belydelse för certifikatets innehåll, eller

3.    fartyget inte undergår föreskriven lillsyn belräffande fribordsmärken.
Vad som sägs i 2 kap. 5 § om avlämnande av fartcertifikat skall tillämpas

även i fräga om fribordscertifikat.

6§ Alt befälhavaren har skyldighet all se till hur fartyget är lastat eller barlastat, när del skall göras sjöklart innan en resa påbörjas, framgär av sjölagen (1891:35 s. 1) och deföreskrifler som nämns i 2 kap. 7§.

7§ Bestämmelserna i 2 och 4-6 §§ gäller inte utländska fartyg i vidare män än regeringen förordnar därom.

För elt utländskt fartyg fär säsom fribordscertifikat godtas en annan handling av vilken framgår fartygels minsta tillåtna fribord.

5 kap. Passagerarfartyg

1 § För varje passagerarfartyg skall vara fastställt del högsta antal passa­gerare som fartyget fär medföra. När detta antal bestäms skall beaktas all säkerheten för passagerarna skall vara betryggande. Särskill skall fästas avseende vid fartygets stabilitet och bärighet samt de åtgärder som har vidtagits för all förebygga ohälsa och olycksfall ombord.

2§    Varje svenskt passagerarfartyg skall ha bevis, av vilkel framgår dels  141


 


alt fartyget vid fillsyn har befunnits lämpligt atl transportera passagerare     Prop. 1987/88:3 och dels det högsta anlal passagerare som fastställts enligt 1 § (passagerar­fartygscertifikat) .

Ell utländskt passagerarfartyg skall ha certifikat eller annan handling, varav framgår del högsta tillåtna antalet passagerare.

3 § Innehar elt passagerarfartyg fartcertifikat, fär passagerarfartygscerti­fikat inle utfärdas för längre lid än den som gäller för fartcertifikalel.

4 § Etl passagerarfartyg får inle medföra fler passagerare än som anges i passagerarfartygscertifikatet eller, i fråga om etl ufiändskt fartyg, i mot­svarande handling.

5§ Vad som sägs i 2 kap. 4 och 5 §§ om ogiltighetsförklaring och avläm­nande av fartcertifikat skall tillämpas även i fräga om passagerarfartygs­certifikat.

6§ Enligt de närmare bestämmelser som regeringen meddelar får sjö­fartsverket medge atl fartyg i särskilda fall används som passagerarfartyg utan hinder av vad som sägs i detta kapitel.

6 kap. Fartygs bemanning

1§    Varje fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt.

Besättningen får inte vara mindre än vad som krävs för fartygets säkra drift. Den personal som behövs skall kunna avdelas för intendenlurQäns-len.

2§ Medlemmarna av besättningen på varje fartyg skall ha så god syn pch hörsel som deras uppgifter kräver.

3       § För vaije passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en brullo-
dräklighel av minst 20 regislerlon, som transporterar gods eller passagera­
re, skall sjöfartsverket fastställa den minsla besättning som kan anses vara
betryggande frän sjösåkerhetssynpunkl i den fart vari fartyget används
eller avses alt användas {minimibesättning). På begäran skall minimibe­
sättning fastställas också för elt fartyg som är under byggnad eller projek­
tering eller som skall köpas frän annan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får föreskriva eller i enskilda fall besluta all minimibesättning skall fastställas även för andra fartyg än dem som avses i första stycket eller atl det för sädana fartyg skall gälla de föreskrifter om bemanningen som behövs frän sjösåkerhetssyn­punkl {bemanningsföreskrifter).

För fartyg som ägs eller brukas av svenska slalen och som används uteslutande för statsändamål och ej för affärsdrift skall, om inle regeringen bestämmer annal, minimibesättning fastställas av den myndighet, under vars förvaltning fartyget stär, i samråd med sjöfartsverket.

4       § Före etl beslut om minimibesättning skall sjöfartsverket samråda med
de organisationer som företråder redare och ombordanställda. I fall som
avses i 3 § tredje slyckel skall myndigheten före beslutet samråda med,
fömtom sjöfartsverket, de organisationer som företräder de anställda inom
myndigheten.

Sjöfartsverket och andra myndigheter som fastställer minimibesättning
får meddela provisoriska beslut om minimibesättning utan atl samråda
       142


 


med organisationerna. Elt sädant beslut fär meddelas endasl om dröjsmål     Prop. 1987/88:3 skulle medföra betydande kostnad eller annan avsevärd olägenhet.

5 § Minimibesättningens storlek och personalens kvalifikationer skall be­stämmas med hänsyn lill fartygets slorlek, beskaffenhei och utmstning saml pä vilket säll och i vilken fart som fartyget används eller avses all användas. Därvid skall beaktas hur arbetet på fartyget är organiserat och vad som enligt lag eller avtal gäller om personalens ordinarie arbetstid. Minimibesättningen skall sällas samman så, all fartyget kan framföras säkert och atl sjösäkerheten i övrigt är betryggande.

Redaren skall anställa den som ingår i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen. Om det föreligger särskilda skäl får dock sjöfartsverket, efter samråd med de organisationer som företräder redare och ombordanställda, medge alt sådan personal anställs av fartygets ägare eller annan.

6§ Ell fartyg för vilket minimibesättning krävs enligt 3 § första stycket fär inle framföras innan beslul om minimibesättning har fallals.

För alt elt fartyg med beslul om minimibesättning skall få frmföras, skall besättningen ha den slorlek och sammansättning i övrigt som anges i beslutet, om inte befälhavaren har beslutat om avvikelse från detta med stöd av 7 §. Fartyget får inle framföras i annan fart än som anges i beslutet om minimibesättning.

7§ Om del inom besättningen pä ell fartyg inträffar ett plötsligt sjuk­domsfall eller nägon annan oförutsedd händelse, som medför atl fartygels besättning inte uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning, och bris­len inle kan avhjälpas före fartygels planerade avgång, fär befälhavaren besluta alt fartyget ändå skall framföras. Ett sådant beslut får dock fattas endasl om den besättning som finns på fartyget är tillfredsställande sammansatt med hänsyn lill fartygels säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt. Beslutet fär inle avse längre tid än en vecka eller, om resan lill närmaste destinationshamn tar längre lid i anspråk, den lid som behövs för resan dit.

Innan befälhavaren fattar ett beslul enligl första stycket, skall han sam­räda med skyddskommittén eller, om det inte finns någon sådan på farty­get, med skyddsombudet.

Befälhavarens beslul får inte innebära atl beslutet om minimibesättning frångås såvitt avser kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafister eller radiotelefonisler. I beslutet om minimibesättning fär befälhavarens rätt atl fatta beslul enligl första stycket inskränkas yllerligare.

8§ Beslut av befälhavaren enligt 7§ skall antecknas i skeppsdagboken eller, om någon sådan dagbok inte förs, antecknas särskilt. Av anteckning­en skall framgå skälen lill beslutet. Har vid samrådet framförts en stånd­punkt som avviker från beslutet, skall ocksä denna framgå av anteckning­en.

Befälhavaren skall se lill att sjöfartsverket genast underrättas om beslu­tet och skälen för defta genom telegram eller på liknande sätl. Befälhava­ren på fartyg, vars minimibesättning har fastställts enligl 3 § tredje stycket, behöver dock inte sända nägon sädan underrättelse.

9§   Elt beslut om minimibesättning gäller tills vidare. Det får dock med­
delas för begränsad tid, om särskilda skäl föreligger.
Ett provisoriskt beslut om minimibesättning gäller i högst tvä mänader. ,
   I43


 


10      §    Den myndighet som har meddelat ell beslul om minimibesättning fär     Prop. 1987/88:3
återkalla det

1.  om fartyget eller dess utrustning har ändrats på etl sätt som kan antas
ha betydelse för minimibesättningens sammansättning, eller

2.  om andra väsentliga förutsättningar för beslutet har ändrats och därför
ell nytt beslut behöver utfärdas.

11 §    Ell fartyg, för vilkel bemanningsföreskrifler gäller, får framföras endasl om besättningen är sä sammansatt alt föreskrifterna är uppfyllda.

12 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får meddela föreskrifter om behörighet atl föra fartyg eller alt ha befallning pä fartyg.

13 §    Bestämmelsema i 3-12§§ gäller inte utländska fartyg.

7 kap. Skyddsverksamhet ,-

1 § Redare och ombordanställda skall bedriva en på lämpligt sätt organi­serad skyddsverksamhet.

Har ombordanställda en annan arbetsgivare än redaren, skall även en sådan arbetsgivare della i skyddsverksamheten, där så lämpligen kan ske.

2§ Pä varje fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses etl eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annal fartyg, om del behövs. För skyddsombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltar inle befälhavaren, maskinchefen eller sådan ledamot av skyddskom­mitté som har utsetts av en arbetsgivare.

Ulan hinder av första slyckert får sjöfartsverket, om förhållandena påkallar det, medge alt elt eller flera skyddsombud i stället utses gemen­samt för flera fartyg som har samme redare. Etl sädant skyddsombud utses enligt samma grunder som ett annat skyddsorribud eller av företrädare för de ombordanställda pä fartygen.

3§ Har mer än elt skyddsombud utsetts pä ett fartyg eller gemensamt för flera fartyg, skall ell av ombuden utses alt vara huvudskyddsombud med uppgift atl samordna skyddsombudens verksamhet.

4 § Skyddsombud företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I della syfte skall vatje ombud inom sill skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycks­fall. Ombudet skall della vid planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller använd­ning där av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt vid planering av andra åtgärder av belydelse för säkerheten i arbetet. Ombudet skall vidare uppmärksamma all fartyget är vederbörligen bemannat.

Skyddsombud skall söka vinna arbetstagarnas medverkan i skyddsarbe­tet.

Redaren och de ombordanställda samt i förekommande fall annan ar­betsgivare svarar gemensamt för atl skyddsombud får erforderlig utbild­ning.

5§ Skyddsombud har räll alt fullgöra sina uppgifter under arbetstid med
bibehållna slällningsförmåner. Ombud skall ges tillfälle all ombord dispo­
nera lämplig lokal eller annat utrymme som behövs för uppdraget.
             144


 


6 §    Redaren skall underrätta skyddsombud om förändringar av belydelse     Prop. 1987/88:3 för skyddsförhållandena pä fartyget.

Skyddsombud har räll alt ta del av de handlingar och erhålla de upplys­ningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhel.

Vid lillsyn enligt denna lag skall tillsynsmyndighet tillställa skyddsom­bud avskrift av de skriftliga meddelanden som gäller fartyget i skyddsfrå­gor, om ej meddelandets innehåll framgår av fartygels tillsynsbok.

7§ Innebär visst arbete en omedelbar och allvarlig fara för nägon om­bordvarandes liv eller hälsa och kan rättelse ej genast uppnås genom en hänvändelse lill befälhavaren, fär ell skyddsombud bestämma atl arbetet skall avbrytas.

Om det är påkallat frän skyddssynpunkt och rättelse inle genast kan uppnås genom en hänvändelse lill befälhavaren, får etl skyddsombud avbryta arbete som en arbetstagare utför ensam.

Finner ett skyddsombud alt ell förbud enligl 9 kap. 1 § överträds, fär han avbryta arbete som avses med förbudet eller som behövs för alt fartyget skall påbörja eller fortsätta en förbjuden resa.

8 § Beslut av ett skyddsombud enligt 7 § gäller i fråga om etl fartyg som är förtöjt eller ligger lill ankars i svensk hamn lill dess sjöfartsverket har tagit ställning i saken.

1 andra fall än som avses i första slyckel eller då fråga är om räddnings­Qänsl gäller skyddsombudets beslul fill dess befälhavaren har tagit ställ­ning. Mol skyddsombudels beslut fär befälhavaren beordra arbete endast om han finner all beslutet är ogrundat eller att arbetet är nödvändigt för atl undanröja eller förebygga en fara som han bedömer vara störte än den risk som har föranlett beslutet. Finns ombord skyddskommitté som sägs i 11 § skall befälhavaren, om tvingande hinder inle föreligger, höra kommittén innan han beordrar arbete i strid mol skyddsombudets beslul. -

9§ Beslut av ell skyddsombud enligt 7§ eller av befälhavaren enligl 8 § skall antecknas i skeppsdagboken eller, om nägon sädan bok inte förs, antecknas särskill. Av anteckningen skall framgå skälen till beslutet. Finns skyddskommitté ombord, skall i fråga om beslut enligt 8 § ocksä antecknas vilken mening som kommillén har uttalat eller varför kommittén inle har kunnat höras.

Befälhavaren skall se till atl sjöfartsverket genast underrättas om beslu­tet och skälen för della genom telegram eller på liknande sätt.

10 § För skada till följd av en åtgärd som avses i 7 § är skyddsombudet fri från ersättningsskyldighet.

11 § På varje fartyg, vars besättning normall uppgär till minst tolv perso­ner, skall finnas en skyddskommitté, sammansatt av företrädare för reda­ren och de ombordanställda. En skyddskommitté skall tillsättas även pä annat fartyg, om de ombordanställda begär det.

I skyddskommitté kan även ingå företrädare för andra arbetsgivare än redaren. De ledamöter av kommittén, som inle företräder redaren eller någon annan arbetsgivare, utses av de ombordanställda. I val av sådana ledamöter deltar ej befälhavaren, maskinchefen eller ledamot av kommit­tén som före valet har utsetts av en arbetsgivare.

Utan hinder av första stycket fär sjöfartsverket, om förhållandena på­
kallar del, medge atl en skyddskommitté i stället utses gemensamt för flera
fartyg som har samme redare. En sådan gemensam skyddskommitté utses
145

enligl samma grunder som en annan skyddskommitté.

10    Riksdagen 1987/88. 1 .saml. Nr 3


12        §    Skyddskommittén skall planera och övervaka skyddsarbetet på far-     Prop. 1987/88:3
tyget. Den skall noga följa ulvecklingen i frågor som rör skyddet mol

ohälsa och olycksfall, verka för tillfredsslällande skyddsförhållanden i fartygsarbelel och övervaka alt fartyget är vederbörligen bemannat. I skyddskommittén skall behandlas frågor om de ombordanställdas häl­sovård och om planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller användnirig där av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall saml vidare andra åtgär­der av större betydelse för säkerheten i arbetet och frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

13        §    Skyddsombud får inle hindras alt fullgöra sina uppgifter.

Den som har utsetts till skyddsombud får inle ges försämrade arbetsför­hållanden eller anställningsvillkor med anledning av sitt uppdrag. När uppdraget upphör skall den som har innehaft det vara fillförsäkrad arbets­förhållanden och anställningsvillkor, vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha rått om han ej hade haft uppdraget.

14        § Den som bryter mol 13 § skall ersätta därav uppkommen skada. Vid
bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn las även lill
omständigheter av annan än rent ekonomisk belydelse. Om det är skäligt
med hänsyn lill skadans slorlek eller andra omständigheter, kan skadestån­
det sältas ned eller helt falla bort.

Är flera ansvariga för en skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

15        § En avlalsuppsägning eller annan sådan rättshandling, som sker i
strid mot vad som är stadgat i 13 §, är ogiltig.

Om etl skyddsombud gör gällande, all han med anledning av uppdraget all vara skyddsombud har blivit uppsagd från sin anställning eller fått sina arbetsförhållanden eller anställningsvillkor försämrade, har han rätt alt stä kvar i sin befattning under oförändrade arbetsförhållanden och anställ­ningsvillkor till dess frägan har prövats slutligt. Pä yrkande av redaren får dock domstol förordna alt vad som har sagts nu inte skall äga tillämpning.

Har etl skyddsombud efter del all anställningen har upphört väckt talan
om all anställningsförhållandet skall bestå på gmnd av all uppsägningen är
ogiltig enligl första stycket, får domstol pä yrkande förordna atl skyddsom­
budet skall fä ålergä i arbetet för tiden intill dess laga kraft ägande dom
eller beslul föreligger. För den tid etl sädant förordnande gäller har
skyddsombudet rätl lill de anställningsvillkor som är förenade med hans
tidigare befattning.
         

Vad som har sagts i denna paragraf om räll att stå kvar i befattning eller återgå i arbetet utesluter ej tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen (1973:282).

16        § Den som vill fordra skadestånd enligl 14 § eller väcka talan som
avses i 15 § skall underrätta motparten om sill anspråk inom ett är och sex
månader från avslutandet av den åtgärd varpå anspråket grundas. Har
inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligl lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollekliv-
avtal, skall talan väckas inom sex mänader efter det atl förhandlingen
avslutades. I annat fall skall talan väckas inom två år från avslutandet av
den åtgärd på vilken anspråket grundas.

Första slyckel skall tillämpas pä motsvarande säll i fråga om anställ­
ningsförmåner enligt 5 §.
                                                                                    146


 


Iakttas inte vad som föreskrivs i första eller andra stycket, är rätten lill     Prop. 1987/88:3 talan förlorad.

17§ Mäl om fillämpningen av 13-15§§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mol arbetstagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

18 § I förhällande till redaren eller annan arbetsgivare vinner 4-10 och 13-17§§ tillämpning när de som har utsett skyddsombudet har underrättat redaren eller arbetsgivaren eller ock befälhavaren om valet.

19 § Vad som sägs 15 och 13-18 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt på ledamöterna av en skyddskommitté.

20 § Beträffande ell skyddsombud och sådan ledamot av en skyddskom­mitté, som har utsetts av de ombordanställda, äger lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning pä arbetsplatsen tillämpning som om han vore facklig förtroendeman utsedd av den lokala arbetstagarorganisation han tillhör. Della gäller dock ej i den mån hans rätfigheter enligt della kapitel därigenom skulle inskränkas.

21 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inle utländska fartyg i vidare män än regeringen förordnar därom.

8 kap. Tillsyn

Tillsynsmyndigheter

1 § Tillsyn av fartyg och deras utrustning och drift i de hänseenden som behandlas i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen utövas av sjöfartsverket, om inle lagen anger annat. Regeringen får förord­na svensk utlandsmyndighet all utöva lillsyn ulom rikel.

I frågor som avser ombordanställdas skydd mol ohälsa och olycksfall i arbetet skall tillsynen utövas i.samverkan med arbelarskyddsverkel.

2§ I fråga om fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och ej för affärsdrift utövas tillsy­nen, i den mån regeringen inle bestämmer annal, av den myndighet under vars förvaltning fartyget står i samråd nied sjöfartsverket.

3§ Regeringen får beträffande vissa, slag av fartyg, viss utrustning eller vissa förhållanden ombord bestämma, att tillsyn skall utövas av särskilt förordnad tillsynsmyndighet.

4 § Sjöfartsverket får uppdra åt sakkunniga all biträda vid fillsynsförrätt­ningar eller all utom rikel verkställa sädana förrättningar. Har en svensk utlandsmyndighet förordnats att utöva tillsyn av fartyg, fär myndigheten utse sakkunniga alt verkställa tillsynsförrältningar ulom riket eller all biträda vid sådana förrättningar.

5 § Den som verkställer en lillsynsförrältning eller biträder vid en sädan förrättning skall lämnas tillträde till del fartyg som förrättningen avser. Han fär där göra de undersökningar och ta de prov som han behöver och la del av de handlingar rörande fartyget som finns ombord. För uttaget prov

ulgår ej ersättning.                                                                                             . ._


 


Vid förrättningarna skall såvitt möjligt undvikas alt fartyget fördröjs     Prop. 1987/88:3 eller atl annan olägenhet uppkommer.

6§ Polismyndigheter, tullmyndigheter, hälsovårdsnämnder och läkare är skyldiga alt lämna tillsynsmyndigheterna del biträde och de upplysningar som de behöver för all utöva tillsyn enligl denna lag.

7§ Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket fär förordna all undersökningar av fartyg och utrustning, som företas av en utländsk myndighet eller ett klassificeringssällskap, får godkännas som av svensk myndighet verkställda tillsynsförtättningar saml all certifikat som utfärdas efter en sådan undersökning har samma giltighet som av svensk myndighet utfärdade certifikat.

1 fråga om utmstning till fartyg och personlig skyddsutrustning får såda­na förordnanden om godkännande av undersökningar och giltighet av certifikat ges även när undersökningarna har utförts av andra sakkunniga.

Tillsynsförrättningar

8          § Tillsynen av fartyg och deras utrustning och drift utövas vid tillsyns-
förrättningar. Mer ingripande förtättningar sker som besiktning, medan
andra undersökningar sker genom inspektion. Besiktningar skall företas
särskilt för alt fastställa all elt fartyg är sjövärdigt, för all undersöka alt etl
fartyg är lämpligt atl användas som passagerarfartyg eller för att bestämma
dess minsla tillåtna fribord.

Tillsynsförrältningar kan ske planmässigt eller när särskild anledning förekommer.

Skall flera fillsynsförrättningar utföras på samma fartyg, skall de om möjligl ske samtidigt. Skall elt fartyg undersökas av etl klassificeringssäll­skap, som omfattas av elt förordnande enligt 7§, skall förekommande förrättningar sä längt det är möjligl samordnas med undersökningen.

9          § Varje fartyg, som byggs för en svensk beställare, skall undergå besikt­
ning för atl fastställa alt del är sjövärdigt, innan fartyget får användas till
sjöfart.

Har ell ufiändskt fartyg blivit svenskt, skall sådan besikling av fartyget äga rum, om sjöfartsverket inte finner det obehövligt med hänsyn till fartygets beskaffenhei eller omständigheterna i övrigt.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller passagerarfartyg, oavsett dräk­lighet, och andra fartyg med en bmltodräklighel av minsl 20 regislerlon.

10§ Ell fartyg, vilket undergått besiktning som sägs i 9§, skall undergå särskild besiktning, om fartyget har genomgått större ombyggnad, repara­tion eller förnyelse eller lidit skada som kan inverka menligt på sjövärdig­heten eller när sjöfartsverket annars finner särskilda skäl föreligga.

11 § Vid inspektion skall undersökas om de åtgärder har vidtagits som behövs för all förebygga ohälsa och olycksfall, om fartyget är behörigen lastat eller barlastat, om det är bemannat på betryggande sätt och om det eljest är i behörigt skick. Inspektion fär göras mindre omfattande än som nu har sagts.

Elt fartyg skall undergå inspektion när en tillsynsmyndighet finner del
påkallat.
                                                                                                               148


 


12      §   Tillsyn av utländska fartyg sker genom inspektion. Sådan inspektion     Prop. 1987/88:3
skall, i vad avser förhållanden som omfattas av certifikat, begränsas lill all

granska av fartyget innehavda certifikat eller däremot svarande handlingar som sägs i 1 kap. 11 §, om del,inle finns grundad anledning att anla all fartyget eller dess utrustning avviker frän uppgifterna i certifikaten eller handlingarna i något väsentligt avseende.

På framställning av myndighet i främmande stat får dock sjöfartsverket förordna om annan tillsynsförrältning än inspektion belräffande elt fartyg som är hemmahörande i den främmande staten och, om sä erfordras, utfärda certifikat eller annan handling som avses i denna lag eller i före­skrift som utfärdas med stöd av lagen.

13 § Närmare föreskrifter om tillsynsförrältningar meddelas av regering­en eller, efter regeringens bemyndigande, av sjöfartsverket.

14 § Redaren och ägaren av etl fartyg ansvarar för all fartyget undergår tillsyn enligl denna lag eller föreskrifter som meddelas med slöd av lagen.

Redaren saml befälhavaren och övrigt befäl ombord skall lämna eller låta lämna tillsynsmyndigheterna del bistånd de behöver vid tillsynsför­rältningar och lämna vaije upplysning som de begär vid sådana förrättning­ar.

15      § Pä anmodan av sjöfartsverket eller en annan myndighet som rege­
ringen utser är redaren skyldig all föranstalta om undersökning av ämnen
eller material som används pä fartyget eller ingår i dess last eller atl
tillhandahålla prov för sådan undersökning. Samma skyldighet gäller i
fråga om maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar på fartyget.

I fråga om ämnen eller material vars inlastning är förestående men som ännu inte har kommit under redarens värd har lastägaren sådan skyldighet som redaren har enligl första stycket.

Underlåter någon som är skyldig därtill atl efterkomma en anmodan enligl denna paragraf eller kan han inle underrättas om elt beslut med en sådan anmodan utan dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, fär tillsynsmyndigheten låta verkställa åtgärden pä hans bekostnad. Detsam­ma gäller även i andra fall när ell beslul har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men ej kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslu­tet.

I beslut med anmodan enligt denna paragraf fär vite sättas ut.

16 § En redare eller annan som använder en viss produkt vid fartygsarbe­le eller som ha uppdragit ål någon annan all utföra etl visst sådant arbete är skyldig alt pä begäran av en tillsynsmyndighet lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar före­skrifter om avgifter lill staten för fillsyn av fartyg och om ersättning ål sakkunniga som enligt 4 § anlitas för fillsynsförrättningar. Delsamma gäller avgifter för provning och granskning av material och utrustning lill fartyg.

Undersökning enligl 15 § skall bekostas av den som ålagts atl föranstalta om undersökningen eller atl tillhandahålla prov för undersökningen, om inle myndigheten beslutar all kostnaden helt eller delvis skall ersättas av statsmedel.

149


 


Ritningar och tillsynsbok                                                  Prop. 1987/88:3

18      § Ritningar till fartyg, som byggs eller byggs om för svensk räkning
och som enligl denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen
skall undergå annan lillsynsförrätlning än inspektion, skall ges in till sjö­
fartsverket i god lid innan det arbete börjas som ritningarna avser. I
trängande fall fär ritningarna sändas in snarast därefter.

Ritningar lill utländskt fartyg, som har blivit svenskt och med anledning därav skall undergå besiktning i fräga om sjövärdigheten, skall ges in till sjöfartsverket sä snart det kan ske.

Regeringen eller den myndighet som regeringen utsei- fär meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller myndigheten får också föreskriva eller i enskilda fall medge undanlag frän skyldigheten atl ge in ritningar till vissa lyper av fartyg och till fartyg som innehar klass i sådant klassificeringssällskap som omfattas av etl förordnande enligl 7 §.

19 § Redaren eller beställaren av ell fartyg skall se lill atl ritningar som avses i 18 § ges in till sjöfartsverket inom tid som kan vara föreskriven.

20 § På begäran av en beställare, redare eller skeppsbyggare skall sjö­fartsverket granska ritningar som avses i 18 § och avge del yltrande vartill granskningen ger anledning med hänsynl lill bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.

Ritningar rörande maskineri, utrustning eller särskild anordning ombord skall granskas även på framställning av en tillverkare.

21      § Varje svenskt passagerarfartyg, oavsett dräklighet, och varje annal
svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 regislerlon skall ha
tillsynsbok.

När en lillsynsförrätlning har ulförts, skall föiTältningsmannen göra anteckning i tillsynsboken om förrättningen, om anmärkningar som har framkommit vid denna och om åtgärder som har vidtagits med anledning av anmärkningarna. Förrätlnirigsmannen skall även underrätta sjöfartsver­ket och fartygets redare om det som hår antecknats i lillsynsboken.

22      § Befälhavaren skall se lill atl fartygets tillsynsbok och de certifikat
som har utfärdats för fartyget enligt denna lag eller föreskrifter som utfär­
das med stöd av lagen finns ombord och hålls tillgängliga vid lillsyrisför-
rättningar.

Ingen får förvägras atl la del av irinehållel i lillsynsboken, sävitt hans rätt är beroende därav.

9 kap. Inskränkningar i rätten att använda fartyg

1 §   Om det finns skälig anledning att anta

1.  all elt fartyg inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart,

2.  atl fartyget i väsentligt avseende har brister i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall,

3.  all del inte är lastat eller barlastat på betryggande sätt,

4.  atl det medför passagerare utöver del högsta tillåtna antalet, eller

5.  att det inte är bemannat på betryggande sått för den avsedda resan,
får fartygels avgång eller vidare resa förbjudas tills rättelse har vidtagits.
År del endast fräga om brister i anordningar för arbetet eller i arbetsred­
skap, fär i stället dessas användning förbjudas tills rättelse har vidtagits.
  150


 


Om det finns skälig anledning alt anla alt användningen av en viss lokal,     Prop. 1987/88:3 arbetsprocess eller arbetsmetod eller ell visst ämne innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får även användningen av lokalen, processen, metoden eller ämnet förbjudas tills rättelse har vidtagits.

Fartygets avgång eller vidare resa får också förbjudas, om elt fartyg inte ' hälls tillgängligt för tillsynsförrältning eller om elt fartyg saknar certifikat eller däremot svarande handling som fartyget skall ha enligt denna lag eller som har föreskrivits med slöd av 1 kap. 10 eller 11 §.

2§ Förbud enligl 1 § får meddelas av sjöfartsverket eller annan myndig­het som regeringen utser. Inom sjöfartsverket får förbud beslutas av che­fen för den avdelning lill vilken hör frågor om säkerheten på fartyg eller av andra Qänslemän som verkel förordnar. Ulom rikel får förbud meddelas av svensk utlandsmyndighet som har förordnals all utöva tillsyn av fartyg. Är fråga om etl förbud enligl 1 § andra stycket mol all använda en anordning för arbetet eller etl arbetsredskap, får del meddelas ocksä av annan svensk . utlandsmyndighet.

Beslutet skall innehålla uppgift om skälen för förbudet och ange de åtgärder som skall vidlas för rättelse. Avskrift av beslutet skall genast tillställas redaren, befälhavaren och, om förbudet, avser elt utländskt far­tyg, diplomatisk eller konsulär representant för den stal där fartyget hör hemma.

3 § Innebär elt beslul enligt 1 § förbud mot etl fartygs avgång eller vidare resa och befinner sig fartyget inom riket, skall den som har meddelat förbudet genast anmäla detta lill polismyndigheten. Denna skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra fartyget atl avgå eller fortsätta resan.

Anmälan om beslutet skall göras även lill tullmyndigheten och lotsmyn­digheten. Dessa myndigheter skall, så länge förbudet gäller, inställa de förrättningar för fartygets resa som ankommer på dem.

Gäller förbudet ett svenskt fartyg som befinner sig ulom riket, är befäl­havaren skyldig atl på begäran av svensk utlandsmyndighet lämna deri för fartyget gällande nafionaliletshandlingen fill denna myndighet.

4§ För att säkerställa ett förbud enligt 1 § andra stycket får den myndig­het som meddelat beslutet förordna om försegling eller annan avstängning av en anordning eller lokal som är bristfällig. Etl sädant förordnande verkställs genom myndighetens försorg.

5§ Föreligger en brist som avses i 1 § men finns ej tillräckliga skäl all förbjuda fartygets avgång eller vidare resa eller all meddela förbud alt använda en anordning för arbetet eller etl arbetsredskap; en lokal, en arbetsprocess eller arbetsmetod eller etl ämne, fär en myndighet som enligt 2 § äger meddela ett förbud i stället förelägga redaren eller fartygets ägare all avhjälpa bristen inom viss tid, som skall anges i beslutet.

Elt föreläggande som aves i första slyckel fär meddelas i samband med etl förbud enligl 1 § rörande samma fartyg. I sådant fall skall föreläggandet omfattas av samma beslut som förbudet.

Underläter nägon atl inom den förelagda tiden vidta en åtgärd som han enligt föreläggandet är skyldig atl ulföra eller kan han inte underrättas om beslutet utan dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, får myndigheten låta verkställa åtgärden pä hans bekostnad. Detsamma gäller även i andra fall när ell föreläggande har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men ej kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslutet.

151


 


6 §   I beslut om förbud eller föreläggande enligl della kapitel fär vite sättas     Prop. 1987/88:3 ul.

10      kap. Ansvarsbestämmelser

1§ Redaren eller ägaren av ell fartyg, vilken erhållit ell medgivande enligl I kap. 3§, döms till böter eller fängelse i högst ell år, om han uppsätligen eller av oaktsamhet åsidosätter någol i medgivandel angivet villkor eller underlåter alt enligl tredje slyckel av samma paragraf sända underrättelse om de ändrade förutsättningarna för medgivandel.

Första slyckel äger tillämpning även på befälhavaren, om han uppsåt­ligen eller av oaktsamhet har medverkel till all villkoret åsidosatts eller underrättelsen uteblivit.

2§ Används ell fartyg lill sjöfart ulan alt ha certifikat eller däremot svarande handling som skall ha utfärdals för fartyget eller dess utmstning enligl denna lag eller vad som har föreskrivits med slöd av 1 kap. 10 eller

11      §, eller används fartyget eller i förekommande fall dess utmstning i strid
mot någon bestämmelse i ell sådant certifikat eller en sädan handling,
döms envar av redaren och befälhavaren fill böter eller fängelse i högst sex
mänader, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit vad som
skäligen har kunnal fordras av honom för alt förhindra användningen.

Samma lag gäller, om elt fartyg används lill sjöfart utan all vara försett med fribordsmärken som är föreskrivna för fartyget.

3§ Befälhavare eller maskinchef, som när han tillträder sin befallning ombord eller innan en resa påbörjas eller eljest uppsåtligen eller av oakt­samhet försummar sina skyldigheter enligt 2 kap. 7 eller 8 §, 3 kap. 15 eller 16 § eller 4 kap. 6 §, döms lill böter.

4§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet och utan all giltigt skäl föreligger tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur funktion döms till böter.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol en föreskrift eller etl villkor, som har meddelats med slöd av 3 kap. 24 eller 26§, döms fill böter eller fängelse i högst ell år.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 25, 27, 28 eller 29 §.

6§ Anställs den som ingår i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen av nägon annan än redaren ulan all sjöfartsverket har medgivit del, döms envar av redaren och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex månader, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit atl göra vad som skäligen har kunnal fordras av honom för atl förhindra anställningen.

7§ Befälhavare som uppsätligen eller av grov oaktsamhet framför ett
fartyg i strid mot vad som gäller för fartyget i fräga om minimibesättning
enligt 6 kap. 6§ eller bemanningsföreskrifter enligl 11 § i samma kapitel
döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Sker förseelsen av
oaktsamhet som inte år grov, döms befälhavaren lill böter. Är förseelsen
ringa är han dock fri från ansvar.
Om befälhavaren har begått en förseelse som avses i första stycket,
        152


 


döms också redaren lill böter eller fängelse i högst sex månader, om han     Prop. 1987/88:3

uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som skäligen

har kunnal fordras av honom för att hindra förseelsen. Till fängelse fär

dock dömas endasl om underlätelsen har skell uppsäfiigen eller av grov

oaktsamhet.

8 § Har befälhavare faltal etl beslul enligl 6 kap. 7 § men iakttas inte vad som sägs i 8 § i samma kapitel om anteckning av beslutet och underrättelse om detta, döms befälhavaren till böter.

9§ Tjänstgör nägon uppsätligen eller av oaktsamhet pä ett fartyg som befälhavare, maskinchef eller ansvarig för vakt ulan alt inneha den behö­righet som är föreskriven för befattningen i minimibesättningsbeslutet eller bemanningsföreskriflerna, döms han fill böter. Om han har uppehållit befallningen på gmnd av ett plötsligt sjukdomsfall eller en annan liknande händelse, är han dock fri frän ansvar.

10      § Beordrar befälhavare arbete i strid mot etl beslul av skyddsombud
enligt 7 kap. 7 § utan atl någol sådant skäl som anges i 8 § i samma kapitel
föreligger och åsidosätts därmed uppenbart intresset av all skyddsarbetet
ombord bedrivs i behörig ordning, döms han till böter.

Blir vad som sägs i 7 kap. 9 § om anteckning av beslut och om underrät­telse om sådana inte iakttaget, döms befälhavaren fill böter.

11 § Underlåter redaren eller ägaren av ett fartyg uppsåtligen eller av oaktsamhet atl se lill all fartyget undergår lillsyn enligl denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.

12 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar en myndighet oriktiga uppgifter för atl få elt certifikat som utfärdas enligt denna lag eller en föreskrift som avses i 1 kap. 10 § eller för atl fä giltighetstiden för etl sådant certifikat förlängd, döms lill böter eller fängelse i högst sex mäna­der. Lämnas sädan oriktig uppgift av oaktsamhet som inte är grov, är straffet böter.

Lämnar någon i andra fall än som sägs i första stycket uppsäfiigen eller av oaktsamhet oriktiga uppgifter lill en myndighet vid fullgörande av skyldighet enligl 8 kap. 14 § andra stycket eller 16 § eller annars i fråga om en åtgärd som myndigheten har givil anvisning om, döms till böter.

13 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar sina skyldigheter belräffande ritningar till etl fartyg enligl 8 kap. 19 § eller i fråga om medförande eller tillhandahällande av lillsynsbok och certifikat enligl 22 § i samma kapitel.

14 § Har etl förbud meddelats enligl 9 kap. 1 § mot ell fartygs avgång eller vidare resa eller mol användning av en anordning för arbetet eller annat som nämns i andra slyckel av sagda paragraf, döms den som uppsätligen eller av oaktsamhet bryter mol förbudet till böter eller fängelse i högst ell år. Detsamma gäller den som bryter mot ett föreläggande som har medde­lats med slöd av 9 kap. 5 §.

Om förbudet eller föreläggandel är förenat med vite, skall den som bryter mot del inle dömas till ansvar.

153


 


15§    Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar atl fullgöra     Prop. 1987/88:3

anmälningsskyldighet som ålagts honom med stöd av 11 kap. 5 §, döms till

böter.

16 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underläter att anlita lots, när han är skyldig att göra detta pä grund av särskild föreskrift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

17 § Om ansvar för den som överträder vad som stadgas om lystnadsplikt i 11 kap. 7 § finns bestämmelser i 20 kap. 3 § brottsbalken.

18 § Ingen får dömas till straff enligt denna lag, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).

19 § Har vid etl brott som avses i della kapitel en anordning eller etl ämne använts i strid mot elt förbud enligl 3 kap. 26§ eller 9 kap. 1 §, skall förverkande ske av egendomen eller dess värde, om ej denna rättsverkan är uppenbart obillig.

20§ Mål om ansvar eller om utdömande av vite för gäming som är belagd med straff i denna lag eller i föreskrift som har meddelats med slöd av lagen handläggs av tingsrätt som är behörig domstol enligt bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

11 kap. Övriga bestämmelser

1        § Har ell beslul som omfattar elt förbud som sägs i 9 kap. 1 § meddelats
av annan myndighet än sjöfartsverket, skall beslutet genast underställas
verkel och där prövas av chefen för den avdelning lill vilken hör frågor om
säkerheten på fartyg. Har ett sådant beslut meddelats inom sjöfartsverket
av någon annan än denne chef, skall beslutet genast underställas honom.
Beslul som skall underställas får inte överklagas.

Om ell beslut som avses i första slyckel har meddelats av sjöfartsverket och inle skall underställas, får det överklagas hos kammarrätten genom besvär.

2        § Har etl beslut som avses i denna lag och som inte omfattar ett förbud
som sägs i 9 kap. 1 § meddelats av en myndighet som ej är central förvalt­
ningsmyndighet, får beslutet överklagas genom besvär hos sjöfartsverket.

Har beslutet meddelats av sjöfartsverket eller av en annan myndighet som är central förvaltningsmyndighet, får det överklagas hos regeringen genom besvär. Ett provisoriskt beslut om minimibesättning får dock inlé överklagas.

3        § Beslul som avses i denna lag gäller omedelbart, om inle annal före­
skrivs i beslutet. I fråga om beslut som skall underställas fär sjöfartsverket
förordna, all beslutet tills vidare inle skall gälla.

4§ För alt tillvarata arbetstagarnas intresse i ell ärende enligl denna lag
får talan mol ell beslul enligt 1 eller 2 § föras av huvudskyddsombud eller,
om sådant ombud ej finns, av etl annat skyddsombud. Talan får även föras
av en arbetstagarorganisation i den mån saken rör medlemmarnas intresse,
om del inte finns nägol skyddsombud och organisationen tidigare har yttrat
sig i ärendet.
                                                                                  154


 


5§   Om befälhavarens skyldighet alt anmäla vissa händelser ombord till     Prop. 1987/88:3 sjöfartsverket finns bestämmelser i sjölagen (1891:35 s. 1).

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser fär föreskriva skyldighet för redare eller befälhavare alt anmäla

1.   inträffade olycksfall eller tillbud fill olycksfall eller sjukdomsfall ut­över vad som anges i sjölagen,

2.   uppkomna skador eller vidtagna ätgärder som har belydelse för etl fartygs sjövärdighet.

6§ Om skyldighet all anlita lots och om lotsavgift gäller vad som före­skrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

7§ Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot av skyddskom­mitté eller har tagit befattning med lillsyn enligt denna lag får inle obehö­rigen röja eller ulnylQa vad han under uppdraget eller i sin Qänsl har fåll vela om yrkeshemligheter eller arbetsförfaranden eller i övrigt om enskil­das ekonomiska eller personliga förhållanden eller förhållanden av bely­delse för rikets säkerhet.

I det allmännas verksamhel tillämpas i stället för vad som sägs i första slyckel bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). I fråga om den som är skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté på fartyg i det allmännas verksamhel tillämpas 14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen.

8§ Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får i fräga om fiskefartyg och fartyg som eljest är av särskild beskaffenhet,, meddela undanlag från vad som sägs i denna lag och utfärda särskilda föreskrifter i de avseenden som lagen omfattar.

Denna lag träder i kraft den               då lagen (1965:719) om

säkerheten på fartyg skall upphöra atl gälla.

Vid ikraftträdandet gällande föreskrift, som har meddelats med slöd av den äldre lagen, äger fortsalt gilfighet och skall vid tillämpningen av den nya lagen anses ha meddelats enligt denna. Vad den nya lagen stadgar om straff för överträdelse av föreskrift som har meddelats med stöd av lagen fär dock icke leda till att överträdelse av föreskrift som nu sagts blir belagd med strängare straffan som gällde förut.

Förekommer i en lag eller någon annan författning en hänvisning lill eller avses annars däri en föreskrift som har ersatts genom en beslärrimelse i denna lag, tillämpas i stället deri nya bestämmelsen.

155


 


2 Förslag till

Lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs atl 58 och 59§§ sjömanslagen (1973:282) skall ha nedan angivna lydelse.


Prop. 1987/88:3.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


58 §'


Befälhavaren skall se lill alt ex­emplar av denna lag, semesterlagen (1977:480), lagen (1983:000) om sä­kerheten på fartyg, förordningen (1983:000) om säkerheten på fartyg och tillämpliga kollektivavtal finns tillgängliga på fartyget.

Befälhavaren skall se lill alt ex­emplar av denna lag, lagen (1963:114) om semester, lagen (1965:719) om säkerheten pä far­tyg, kungörelsen (1965:908) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg och tillämpliga kollektivavtal finns tillgängliga pä fartyget.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fär medge un­danlag frän första slyckel.

59 §2

Har fartygets redare eller ägare hell eller delvis upplåtit driften av fartyget fill utlänning, fär regeringen eller myndighet som regeringen be­stämmer efter ansökan av redaren eller, om denne är utlänning, ägaren medge, all denna lag helt eller delvis ej skall gälla. Medgivande skall begränsas fill viss lid och förenas med de villkor som behövs.


Medgivande enligl första stycket får lämnas endast om särskilda skäl föreligger och det visas, atl arbets­tagarna pä fartyget genom utländsk lagstiftning eller på annal säll i rim­lig utsträckning tillförsäkras skydd i de hänseenden som regleras i denna lag eller i kollektivavtal, som på ar­betstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, vilken är alt anse som central arbetstagarorganisa­fion enligl lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.


Medgivande enligt första stycket får lämnas endasl om särskilda skäl föreligger och undantaget är fören­ligt med Sveriges internationella åtaganden. Vidare krävs att sökan­den visar atl arbetstagarna pä farty­get genom utländsk lagstiftning el­ler på annat sätl i rimlig utsträck­ning tillförsäkras skydd i de hänse­enden som regleras i denna lag och i kollektivavtal, som på arbetstagar­sidan har slufils eller godkänts av en organisation, vilken är all anse som en central arbetstagarorganisa­tion enligl lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. In­nan ansökningen prövas skall sam­råd ske med de svenska organisa­tioner som företräder redare och ombordanställda.


 


' Senaste lydelse 1975:739.  Senaste lydelse 1976:591.


156


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1987/88:3

Ändras de förutsättningar som ligger fill grund för medgivande enligl första stycket, skall den som erhållit medgivandet eller fartygels befälha­vare ofördröjligen underrätta den myndighet som lämnat medgivandet om ändringen. Myndigheten kan i sådant fall föreskriva andra villkor för medgivandel eller, om ändringen innebär risk för de anställdas skydd, äterkalla det. Medgivande kan ocksä återkallas, om däri föreskrivna vill­kor ej iakttages.

Denna lag träder i kraft den

157


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs alt 1 kap. 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 kap.
3§'
Lagen gäller ej
                            Lagen gäller ej

1.    skeppstjänst på andra fartyg 1. fartygsarbete som avser andra
än öriogsfartyg,                                    fartyg än öriogsfartyg,

2.      arbete som ulföres i arbetsgivarens hushåll.

Bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap. 5§ gäller ej arbete som ulföres i arbetstagarens hem eller annars under sädana förhällanden, atl det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren alt vaka över hur arbetet är anordnat.

Denna lag träder i kraft den

Senaste lydelse 1980:428.                                                                                158


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs atl 3 § livsmedelslagen (1971:511) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3§i
Lagen gäller ej hantering av    Lagen gäller ej hantering av

livsmedel i enskilt hushåll eller i       livsmedel i enskilt hushåll eller i

kök i förskola och fritidshem med        kök i förskola eller frifidshem med
högst 2 avdelningar.
              högst två avdelningar.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna om undantag från lagens fillämpning i fråga om visst slag av livsmedel eller livsmedelstillsats.

Regeringen eller myndighet som    Regeringen eller myndighet som

regeringen bestämmer kan förordna regeringen bestämmer kan också
om undanlag från lagens tillämp- förordna om undanlag frän lagens
ning på krigsmakten.
             tillämpning   inom försvarsmakten

och såvitt avser fartyg och luftfar­tyg-

Denna lag träder i kraft den

Senaste lydelse 1979:458.                                                              159


 


Bilaga 3     Prop. 1987/88:3

Sammanställning av remissyttranden över fartygsmiljöutredningens förslag

Samtliga remissinstanser som avgivit yttrande har anfingen direkl tillstyrkt förslaget som helhet, såsom rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sveri­ge, socialstyrelsen, SJ, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, generaltull­styrelsen, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges redareförening och TCO, eller indirekt accepterat del, såsom riksåklagaren, kammarrätten i Jönköping, ÖB, chefen för marinen, för­svarets materielverk, vägverket, sjöfartsverket, luftfartsverket, riksrevi­sionsverket, statens livsmedelsverk, arbetarskyddsstyrelsen, ILO-kommit­tén, SACO/SR, LO och därigenom Statsanställdas förbund. Svenska ma­skinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet.

Riksåklagaren, arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges redareförening och TCO ser positivt på att förslaget medför atl arbetsmiljöiagstiftningen inom sjöfarten bringas till samma nivå som arbetsmiljöiagstiftningen i övrigt. Även Svenska maskinbefälsförbundet. Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges fartygsbefälsförening har samma inställning men anser del vara en myckel allvarlig brisl all utredningen inte överfört arbetsmiljölagens centrala stadgande om de anställdas medinflytande pä den egna arbetsmil­jön till den nya sjösäkerhetslagen. Sveriges redareförening har ocksä upp­märksammat all motsvarigheten till 2 kap. 1 § arbelsmiljölagen saknas men menar all de anställdas inflytande i praktiken är tillgodosett så långt detta är möjligl.

Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet har ock­
så starka invändningar mot atl utredningens slutbetänkande inte innehåller
någol förslag beträffande förebyggande hälsovård för ombordanställda.
Maskinbefälsförbundet framför vidare allvarliga erinringar mol alt förslag
saknas om skydd mot buller och vibrationer i bostadsmiljön ombord och
vid hanteringen av hälso- och miljöfarligt gods. Sjöfolksförbundet påtalar i
förnyat yttrande ocksä behovet av straffsanklionerande regler när del
gäller felaktigt hanterande av hälso- och miljöfarliga ämnen varhelst de
finns ombord i fartyg. Sveriges redareförening å sin sida menar alt häl-
sovårdsfrågor behandlas i sjömanslagen, mönstringsförordningen och i av
socialstyrelsen utgivna föreskrifter liksom atl tekniska frägor om exempel­
vis buller behandlas av sjöfartsverket och atl det därför på dessa områden
inle föreligger något behov all sjösäkerhelslagen som ramlag omfallar
dessa frågor. Även sjöfartsverket kommenterar förhällandet atl utredning­
en i sitt slutbetänkande inte behandlat arbetsmiljöfrågorna med den full­
ständighel som direktiven haft i sikte. Det fär nu enligl verkel ankomma på
berörda myndigheter och parter, var och en inom sitt ansvarsområde, atl
gripa sig an och utveckla återstående områden. Emellertid påtalar verkel
- liksom Sjöfolksförbundet - behovet av atl straffsladganden i lagen ges
en utformning som bl.a. täcker frän yrkeshygienisk synpunkt felaktigt
förfarande med spill frän farlig last. Sjöfartsverket tar också i sitt yttrande
upp särskilda synpunkter om bémyndiganden all utfärda lillämpningsföre-
         160


 


skrifter, om bemanning under varvsprovtur, om viss fillsynsfräga som     Prop. 1987/88:3 ansluter lill en ILO-konvenlion, om förverkande, om avgiftsbemyndigande och om storleksgränser när del gäller verkels bemyndigande atl utfärda fillämpningsföreskrifter.

Flera remissinstanser har behandlat vissa principiella frägor av lagtek­nisk karaktär. Riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sve­rige, kammarrätten i Jönköping, SJ, riksrevisionsverket, LO och därige­nom Statsanställdas förbund saml Sveriges redareförening har exempelvis uttalat slöd för tekniken all arbelsmiljöföreskrifler för sjöfarten insorteras i lagen om säkerheten på fartyg. Flera av de nu nämnda ser också positivt pä atl utredningen förändrat disposiliorien av sjösäkerhetslagen som en följd av della och omarbetat texten sä alt jämförelse med motsvarande stadgan­de i arbelsmiljölagen underlättas.

Sjöfartsverket anför att den omarbetning utredningen gjorf ocksä vad gäller de delar av sjösäkerhetslagen som inle rör arbetsmiljön ombord inte har avsells medföra någon ändring i sak jämfört med nuvarande lag. Enligt verkel är del emellertid tveksamt om denna åtgärd har varil lämplig med hänsyn lill de svårigheter som kan uppstä vid tolkning av de olika bestäm­melsernas faktiska innehåll. Sjöfartsverket finner emellertid ingen anled­ning all motsätta sig de föreslagna ändringarna annat än vad gäller före­skrifter om laslmärke där verket vill ålergä lill nu gällande utformning.

Hovrätten för Västra Sverige anser att de föreslagna författningstexter­na bör överarbetas språkligt och redaktionellt. Riksåklagaren vill göra förändringar i lagförslagels ansvarsbestämmelser medan kammarrätten i Jönköping föreslår all besvärsreglerna i förslaget ändras sä atl kammarrät­terna i vidgad omfattning kommer all överpröva beslul i regeringens släHe. Kammartälten framför också synpunkter pä förslagets regler om under­ställningsförfarandel inom sjöfartsverket.

Riksrevisionsverket vill gå ell steg längre än utredningen när del gäller all säkerhetslagen skall vara en ramlag, nämligen så alt detaljerade be­stämmelser flyttas från förordningen om säkerheten på fartyg till sjöfarts­verkets tillämpningsföreskrifter. 1 anslutning lill delta uttalar verkel ocksä all man inle, på del underlag som utredningen lämnar, kan bedöma de ekonomiska könsekvenserna av utredningens förslag. Om man förfar med de detaljerade bestämmelserna på sätt verkel föreslår, öppnas däremot möjlighet att bedöma kostnader m.m. i anslutning till det underlag som sjöfartsverket skall ta fram — enligt kungörelsen (1970:641) om begräns­ningar i myndigheternas rätl alt meddela föreskrifter, anvisningar och råd - innan del meddelar tillämpningsföreskrifter. Även sjöfartsverket är inne på motsvarande tankegångar vad gäller alt föra över yllerligare stadganden frän förordning lill fillämpningsföreskrifter.

Rikspolisstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen uttrycker tillfredsställelse med all förslaget utvidgar lagens fillämpningsområde till all omfatta alla som utför fartygsarbele och som medföljer fartyget vare sig de är ombord­anställda eller endast tillfälligt arbetar för fartygels räkning.

Ingen remissinstans har direkt berört utredningens förslag alt svenska
fartyg som bare-boaluthyrs lill utlandet kan undantas frän sjösäkerhetsla­
gens tillämpning och all lagen kan göras tillämplig pä etl utländskt fartyg
         161

11    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 3


 


som pä motsvarande sätt hyrs till Sverige. Svenska sjöfolksförbundet har Prop. 1987/88:3 emellertid med skärpa avvisat förslaget atl öppna möjlighet i sjösäkerhels­lagen fill atl redaren i elt särskill bildat bolag anställer den minimibesätt­ning som tillhör däcks- eller maskinpersonalen. Svenska maskinbefälsför­bundet delar denna synpunkt genom aft ställa sig bakom det särskilda yttrandet av experten Folke Havik. Sveriges redareförening å sin sida stryker under vikten av att ändringen i lagen genomförs. ■

Svenska sjöfolksförbundet upprepar sitt krav att arbetsledarna ombord inle skall kunna äta sig uppdrag som skyddsombud och aktualiserar ocksä ånyo krav på förändring när del gäller skyddsombuds rätt atl avbryta arbete ombord i vissa situationer. Svenska maskinbefälsförbundet preci­serar också vissa krav i linje med vad man generellt anfört i sill yttrande och då i samklang med det särskilda yttrandet av experten Folke Havik. Sveriges redareförening å sin sida går i vissa fall mol dessa synpunkter och pekar bl.a. på bredden i uppslutningen inom utredningen för vissa av utredningens förslag.

Flera remissinstanser tar upp frågor som har särskill intresse för dem. Åtskilliga av dessa frågor år av sakkaraklär och har som sådana inle behandlats av utredningen.

ÖB konstaterar att utredningen inte behandlat förhållandena under krig, beredskap och s. k. skymningslägen och framhåller alt sjösäkerhelslagen måsle tillföras etl bemyndigande för regeringen eller den myndighet rege­ringen bestämmer atl fä meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelser från denna lag.

Utredningens förslag beträffande behandlingen av örlogsfartyg accepte­
ras av ÖB, chefen för marinen och försvarets materielverk medan general­
tullstyrelsen bl. a. anser alt tillsyrien över efterlevnaden på örlogsfartyg av
arbetsmiljölagen och tillämpliga stadganden i sjösäkerhelslagen bör utövas
av försvaret i samråd med sjöfartsverket. I anslutning till denna synpunkt
påtalar styrelsen att den föreslagna sjösäkerhetslagen inle lämnar klart
besked om vilka bestämmelser som gäller för civila, icke-kommersiella
statsfartyg och om i vilken omfattning den myndighet under vars förvalt­
ning fartyget står kan meddela eftergift från dessa bestämmelser. Central
förvaltningsmyndighet som är tillsynsmyndighet bör enligt styrelsen i prin­
cip ha samma rätt att meddela eftergifter beträffande sina fartyg som
sjöfartsverket har beträffande handelsfartygen. TCO ä andra sidan anser
atl undantaget frän kravet på fartcertifikat för kustbevakningens fartyg bör
övervägas yllerligare. TCO anser vidare alt tillsynen av statsfartyg bör
åvila sjöfartsverket och inle den myndighet under vars förvaltning fartyget
slår saml all lillsynsbok bör föras pä varje bemannat kuslbevakningsfar­
tyg. SACO/SR överlämnar utan egel ställningstagande synpunkter från
skyddsingenjörssektionen inom Sveriges naturvetareförbund innebärande
krav på atl sjöfartsverket skall ha ansvaret för tillsynen av egna och
samtliga andra myndigheters båtar. Försvarets materielverk kan tillstyrka
all kompletterande överväganden kommer lill stånd belräffande om be­
stämmelser i sjösäkerhetslagen bör gälla för örlogsfartyg och i vissa fall
ersätta motsvarande bestämmelser i arbelsmiljölagen. Vägverket anför
vissa synpunkter beträffande omfattningen av omrädet för inre fart och
    162

anser atl vissa stadganden i lagen inte bör gälla för vägverkels färjor.


 


Utredningens förslag all ändra livsmedelslagen så all fartyg och luflfar- Prop. 1987/88:3 tyg kan undantas från lagens fillämpning tillstyrks av statens livsmedels­verk, såvitt gäller syftet med ändringen, samt av Sveriges redareförening vad gäller fartyg och luftfartsverket vad gäller luftfartyg. Statens livsme­delsverk framhåller därvid bl. ä. att skäl talar mot att mer generellt undanta fartyg från livsmedelslagens tillämpning och föreslår en annan utformning av undanlagsregeln. Livsmedelsverkets förslag skulle efter bemyndigande i livsmedelsförordningen öppna möjlighet för verket att ge dispens inte bara för livsmedelshantering i fartyg och luftfartyg ulan också i andra fall där erfarenheten visat på onödiga praktiska svårigheter alt tillämpa livsme­delslagstiflningen. Vad utredningen anfört belräffande tillsynen pä fartyg av livsmedelshygienen ombord ställer sig livsmedelsverket tveksamt lill. Tillsynen av livsmedelshanteringen ombord skall utövas av statens livsme--delsverk, länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden — med den fördelning dem emellan som föreskrivs i livsmedelslagen och dess följdförfattningar - och detta bör enligt verkel framgå av lagen om säkerheten på fartyg. Sveriges redareförening anser atl regeringen bör ge det nu aktuella av utredningen föreslagna bemyndigandet lill sjöfartsverket saml all delta utvidgade ansvarsområde för sjöfartsverket återspeglas i utredningens för­slag till ny sjösäkerhelslag.

Fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund biträder utredningens förslag alt sjöfartsverket i fråga om fiskefartyg får meddela undanlag från sjösäkerhetslagen och sjösäkerhetsförordningen och i stället utfärda sär­skilda föreskrifter.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att den tillsyn enligt sjösäkerhetslagstift­ningen av mudderverk, pontonkranar och pråmar som i vissa fall åligger styrelsen och yrkesinspektionen i sjöfartsverkets ställe i anslutning lill den nu aktuella revisionen av denna lagstiftning bör föras över fill sjöfartsver­ket. Tillsynen av stuveriarbetel såväl i land som ombord, som arbelar­skyddsverkel utövar med slöd av arbelsmiljölagen, skall enligt styrelsen naturligtvis kvarligga hos verket. Yrkesinspektionens möjlighet alt i detta tillsynsarbete rikta förbud mol fartyget enligt sjösäkerhetslagslifiningen är dock enligl styrelsens mening inte ell nödvändigt instrument för yrkesin­spektionen. Inspektionen kan i dessa fall påkalla ingripande från sjöfarts­verket. Svenska sjöfolksförbundel har i förnyat yttrande med instämmande av Svenska transportarbetareförbundet bestämt avstyrkt dessa förslag till förändringar i gällande ordning. Arbelarskyddsstyrelsen pekar också på en tolkningssvårighel när det gäller myndighetsprövningen om elt skyddsom­bud stoppar arbetet exempelvis på en polisbål. ILO-kommittén konstaterar med tillfredsställelse atl utredningen i sitt slutbetänkande i högre grad än i tidigare delbetänkanden sökt redovisa och analysera i vad mån gällande och föreslagen lagstiftning motsvarar bestämmelserna i såväl rafificerade som oratificerade ILO-konventioner samt att utredningen i sina förslag sökl tillgodose kraven enligt ratificerade konventioner. Kommittén påtalar likväl att ytterligare sädana insatser kring nägra konventioner bör göras i det fortsatta arbetet med sjösäkerhelslagen.

Svenska maskinbefälsförbundet påpekar all eftersom befälhavaren är all
betrakta som ombordanställd enligt 1 kap. 6§ lagförslaget behöver denne
  163


 


befattningshavare inle nämnas särskill i 1 kap. 7§. Förbundet påtalar Prop. 1987/88:3 vidare att maskinchefsbefattningen måsle innebära ell arbetsgivaransvar vilket inte regleras tillfredsställande i sjösäkerhelslagen även om den före­slagna lagtexten i 2 kap. 8 § innebär en klar förbättring. Sveriges fartygsbe­fälsförening å sin sida önskar all det av lagtext eller kommentarer klart framgär alt den föreslagna texten i 2 kap. 8 § ej inskränker befälhavarens övergripande ansvar för hela fartyget enligt sjölagen gentemot myndighe­ter, rederi och andra intressenter. Sveriges redareförening anser atl skäl saknas att ytterligare framhälla åligganden för maskinchefens del vad gäller ansvaret beträffande fartygets säkerhet än vad som föreslagits av utredningen i 2 kap. 8 §.

Flera remissinstanser har tagit tillfället i akt och låtit sina yttranden innehålla en kalalog av krav och önskemål vad gäller säkerhet och arbets­miljö inom sjöfarten.

164


 


Bilaga 4    Prop. 1987/88:3

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till Fartygssäkerhetslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller alla fartyg som används lill sjöfart inom Sveriges sjöterritorium saml svenska fartyg som används lill sjöfart utanför sjöterri­toriet. Lagen skall dock inte tillämpas i den mån del är särskill föreskrivet eller följer av intemafionella överenskommelser eller allmänl erkända folk­rältsliga grundsatser.

Lagens bestämmelser gäller örlogsfartyg endast såvitt regeringen före­skriver det.

Definitioner

2 § Vad som sägs i denna lag om redare skall gälla även den som i
redarens ställe har befattning med fartyget.

Första stycket gäller inle vid tillämpning av 5 kap. 12 §.

3 § Med ombordanställd avses i denna lag den som till följd av anställ­
ning Qänstgör ombord på fartyget med huvudsaklig uppgift att utföra
fartygsarbele annat ån som enbart tillfälliga göromål.

Med fartygsarbete avses i denna lag arbete för fartygels räkning som utförs ombord på fartyget eller på annat ställe av nägon som följer med fartyget.

Certifikat

4 § Elt fartyg skall ha certifikat i de fall som anges i denna lag. Cerfifikat
skall utfärdas för ett visst fartområde eller för en del av etl fartområde och
för bestämd lid, vilken fär förlängas. I certifikatet får anges särskilda
villkor för alt del skall vara giltigt.

Ett fartyg som är försett med certifikat får inle användas i mer vidsträckt fart än vad certifikatet avser.

5 § Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen inle föreskriver
nägot annal.

Bémyndiganden

6 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande sjöfartsverket fär föreskriva alt följande certifikat skall ha samma giltighet som certifikat som utfärdas av sjöfartsverket:

1. Certifikat som utfärdas av en viss utländsk myndighet eller av elt visst
svenskt eller utländskt klassificeringssällskap.
                                      165


 


2. Certifikat som utfärdas av en annan sakkunnig och som bara avser     Prop. 1987/88:3 utrustning fill fartyg och personlig skyddsutrustning.

7   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär före­skriva atl fartyg, ulöver cerfifikat som anges i denna lag, skall ha certifikat avseende nägol visst förhållande som regleras i denna lag eller i föreskrif­ter som utfärdas med slöd av lagen.

8   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att ufiändska fartyg vid sjöfart inom Sveriges sjöterritorium skall inneha ett certifikat utfärdat av behörig utländsk myndighet eller en mot­svarande handling.

9   § Regeringen fär meddela föreskrifter om vilka fartområden som skall finnas och omfattningen av de olika områdena. Regeringen får också meddela föreskrifter om räll för sjöfartsverket all i särskilda fall bestämma all elt fartygs fartområde skall ha annan omfattning än vad som följer av första meningen.

2 kap. Fartygs sjövärdighet

Sjövärdighet

1§ Ellfartygär sjövärdigt bara om del är så konstmeral, byggt, utrustat och hållet i stånd att det med hänsyn till sill ändamäl och den fart som del används i eller avses alt användas i erbjuder betryggande säkerhet mol sjöolyckor.

Fartcertifikat

2   § Ell fartcertifikat är etl bevis all elt fartyg vid tillsyn har befunnits sjövärdigt.

3   § Etl svenskt fartyg skall ha fartcertifikat, om del har en bruttodräktig­het av minst 100 eller om det är ett passagerarfartyg.

Elt fartyg som ägs eller brukas av svenska slaten och som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift behöver inte ha fart­certifikat.

Sjöfartsverket får befria etl fartyg från skyldigheten all ha fartcertifikat, om ett passagerarfartygscertifikat har utfärdals för fartyget enligl 4 kap.

4 §    Sjöfartsverket skall förklara elt fartcertifikat ogiltigt, om

1.  fartyget eller dess utrustning har ändrats så väsenlligl all ändringen kan anlas ha betydelse för sjövärdigheten,

2.  fartyget eller dess utrustning har skadats på elt säll som uppenbarli­gen är av betydelse för sjövärdigheten och skadan inle avhjälps på det sätl som sjöfartsverket bestämmer,

3.  någon annan omständighet har förekommit som uppenbarligen kan ha belydelse för fartygels sjövärdighet, eller

4.  fartyget inle undergår föreskriven lillsyn.

Bémyndiganden

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­
dela föreskrifter om hur etl fartyg skall vara konstruerat, byggt, utrustat

och hållet i sländ för all del enligt 1 § skall anses vara sjövärdigt.             166


 


6 §   Regeringen eller efter regeringens bemyndigande sjöfartsverket får     Prop. 1987/88:3 meddela föreskrifter om rätl all använda fartyg till sjöfart ulan hinder av vad som sägs i delta kapitel.

3 kap. Fartygs lastning

Lastning

1 § Elt fartyg får inte vara så lastat eller barlastat all dess stabilitet eller bärighet äventyras eller atl säkerheten för fartyget eller de ombordvarande annars sätts i fara.

Fribordsmärken

2 § För fartyg som har en bruttodräktighet av minsl 20 och som beford­
rar passagerare eller gods skall sjöfartsverket fastställa fartygels minsla
fillåtna fribord. Detta gäller dock inle luslfarlyg.

Sjöfartsverket fär medge att elt fartyg används fill sjöfart trots all farty­gets minslå tillåtna fribord inle har fastställts.

3   § Varje fartyg för vilket minsla tillåtna fribord har fastställts skall på vardera sidan ha fribordsmärken som ulvisar minsta tillåtna fribord.

4   § Etl fartyg får inle lastas djupare än som anges av dess fribordsmär­ken.

Fribordscertifikat

5   § Etl fribordscertifikat är etl bevis alt etl fartygs fribordsmärken vid lillsyn har befunnits anbragla på fartygets sidor pä ell riktigt och varaktigt sätl.

6   § Ell fartyg som enligl 3 § skall ha fribordsmärken skall också ha ell fribordscertifikat.

7   §   Sjöfartsverket skall förklara ett fribordscertifikat ogiltigt, om

 

1.  fartyget eller dess utrustning har ändrats på etl sä väsentligt sätt att fribordet bör ändras,

2.  fartyget inle är i betryggande skick såvitt rör nägot förhällande som har belydelse för certifikatets innehåll, eller

3.  fartyget inle undergår föreskriven tillsyn beträffande fribordsutmärk-ning.

Bémyndiganden

8   § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande sjöfartsverket får föreskriva alt minsta tillåtna fribord får fastställas av ett visst svenskt eller utländskt klassificeringssällskap.

9   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär med­dela ytterligare föreskrifter om minsla tillåtna fribord, fribordsmärken, fribordscertifikat och lastning.                 167


 


Utländska fartyg                                                            Prop. 1987/88:3

10   §    Bestämmelserna om fribordsmärken och fribordscertifikat gäller inte ufiändska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver det.

11   §    För etl utländskt fartyg får som fribordscertifikat godtas en annan handling som anger fartygels minsla tillåtna fribord.

4 kap. Passagerarfartyg

Passagerarfartyg

1 §   Med passagerarfartyg avses i denna lag fartyg som medför fler än tolv passagerare. Som passagerare räknas varje person ombord utom

1.  befälhavaren,

2.  övriga ombordanställda,

 

3.  andra som befinner sig ombord på grund av arbete för fartygets räkning eller i offentlig Qänsleförtättning rörande fartyget,

4.  bärgare eller bärgares medhjälpare som följer med fartyget sedan della drabbats av sjöolycka,

5.  personer som förs in till hamn efter all ha räddals ur sjönöd, samt

6.  barn som inte har fyllt elt år.

Passagerarfartygscertifikat

2 § Ell passagerarfartygscertifikat är etl bevis om att ell fartyg vid
tillsyn har befunnits lämpligt att transportera passagerare och om det
högsta anlal passagerare som fartyget får medföra.   ■

Det högsta tillåtna anlalet passagerare skall bestärrimas, så, alt säkerhe­ten för passagerarna är betryggande. Avseende skall fästas särskilt vid fartygels stabilitet och bärighet, vid de åtgärder som har vidtagits för utrymning och övergivande av fartyget saml vid skyddet mot ohälsa och olycksfall ombord.

3   §    Etl svenskt passagerarfartyg skall ha ett passagerarfartygscertifikat. Ell utländskt passagerarfartyg skall ha ett certifikat eller en annan hand­ling, som anger del högsta tillåtna antalet passagerare.

4   § Etl passagerarfartyg fär inle medföra fler passagerare än som anges i passagerarfartygscertifikatet eller, i fräga om ell utländskt fartyg, motsva­rande handling.

5   § Bestämmelserna i 2 kap. 4§ om ogilligförklaring av fartcertifikat skall tillämpas även i fråga om passagerarfartygscertifikat.

Bémyndiganden

6 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande sjöfartsverket får
meddela föreskrifter om rätl all använda passagerarfartyg till sjöfart utan
hinder av vad som sägs i delta kapitel.
                                                168


 


5 kap. Fartygs bemanning                                               Prop: 1987/88:3

Bemanning -

1 §    Ett fartyg skall vara bemannat pä elt betryggande sätt.

Skyldigheter för befäl

2 § Befälhavaren skall se till att han har den kännedom om fartyget som
han behöver för atl kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande säkerhe­
ten på fartyget.

Innan en resa påbörjas, skall befälhavaren se lill att fartyget görs sjö­klart.

3 § Maskinchefen är ansvarig för drift och underhåll av fartygels maski­
neri med tillhörande anordningar saml för fartygets brandsäkerhet.

Innan en resa påbörjas, skall maskinchefen se till atl maskineriet med de anordningar som hör till detta är i behörigt skick, alt brandskyddsanord­ningarna är klara fill omedelbart bruk och atl vad som behövs för maskine­riets drift finns ombord.

Syn och hörsel

4 § Varje medlem av elt fartygs besättning skall ha så god syn och hörsel
som hans uppgifter kräver.

Bestämmelser om hälsoundersökning av sjömän finns i 18-21 §§ mönsl­ringslagen (1983:929).

Minimibesättning

5 § För varje passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en brutlo­
dräklighel av minsl 20 som transporterar gods eller passagerare skall
fastställas del minsta antalet besättningsmän i olika befattningar som kan
anses vara betryggande frän sjösäkerhetssynpunkt i den fart som fartyget
används i eller avses atl användas i (minimibesättning).

På begäran skall minimibesättning fastställas också för ett fartyg som avses i första stycket och som är under byggnad eller projektering eller som skall köpas från någon annan.

6 § Ell fartyg för vilkel minimibesättning skall fastställas enligt 5 § fär
inle framföras innan ell sådant beslut har meddelats.

Ell fartyg för vilkel minimibesättning har fastställts får inle framföras, om inle besättningen har den storlek och den sammansättning i övrigt som anges i beslutet. Fartyget får inte heller framföras i annan fart än som anges i beslutet.

7 §   Minimibesättning fastställs av sjöfartsverket.

För fartyg som ägs eller bmkas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och inle för affärsdrift skall minimibesättning fastställas av den myndighet som förvaltar fartyget, om inte regeringen föreskriver eller för särskilda fall beslutar annal. Myndigheten skall samrä­da med sjöfartsverket före beslutet.

8 § Innan sjöfartsverket meddelar etl beslul om minimibesättning; skall
verket samråda med organisationer som företräder redare och ombord­
anställda.
                                                                                      169


 


En myndighet som med slöd av 7 § andra stycket beslutar om minimibe-     Prop. 1987/88:3 sättning skall före beslutet samråda med de organisationer som företräder de anställda inom myndigheten.

Sjöfartsverket och andra myndigheter som-fastställer minimibesättning får meddela provisoriska beslul om minimibesättning ulan alt samråda med organisationerna. Sådana provisoriska beslul får meddelas endast om dröjsmål skulle medföra betydande kostnad eller annan avsevärd olägen­het. Elt provisoriskt beslut gäller i högst två månader.

9 § Den myndighet som har meddelat ell beslul om minimibesättning får
återkalla beslutet

1.  om fartyget eller dess utrustning har ändrats på ell sätt som kan anlas
ha betydelse för minimibesättningens sammansättning, eller

2.     om andra väsentliga förutsättningar för beslutet har ändrats.

10 § Ell fartygs befälhavare får besluta atl fartyget skall framföras trots
all besättningen inle uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning un­
der förutsättning

alt orsaken lill alt kraven inte uppfylls är alt det inom besättningen har inträffat etl plötsligt sjukdomsfall eller någon annan ofömtsedd händelse,

alt brislen inle kan avhjälpas före fartygets planerade avgång, och

all den besättning som finns pä fartyget är tillfredsslällande sammansatt med hänsyn till fartygels säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt.

Beslutet får inle innebära att fartyget framförs i någon annan fart än som anges i beslutet om minimibesättning eller att detta beslul frångås såvitt avser kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafister eller radiotele­fonisler.

Beslutet får inle avse längre tid än en vecka eller, om resan till närmaste destinationshamn lar längre tid i anspråk, den lid som behövs för resan dit.

I ett beslut om minimibesättning fär befälhavarens räll alt falla beslut enligt första stycket inskränkas ylleriigare.

11   § Innan befälhavaren fattar ett beslut enligl 10 § skall han samräda med skyddskommittén eller, om del inte finns nägon sådan på fartyget, med skyddsombudet.

12   § Fartygets redare eller ägare skall anställa dem som ingår i minimibe­sättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen.

Om det finns särskilda skäl fill del, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge all sädan personal anställs av någon annan. Innan etl medgivande lämnas, skall samråd ske med organisationer som företräder redare och ombordanställda.


Bemanningsföreskrifter

13  § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva eller i särskilda fall besluta atl det för andra fartyg än dem som avses i 5 § skall gälla de föreskrifter om bemanningen som behövs frän sjösäker­hetssynpunkt {bemanningsföreskrifter).

14   § Ell fartyg för vilket bemanningsföreskrifler gäller får framföras endasl om besättningen är sä sammansatt att föreskrifterna är uppfyllda.


170


 


Bémyndiganden                                                             Prop. 1987/88:3

15   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om syn- och hörselkraven enligt 4 § första stycket samt om hälsoundersökning och läkarintyg avseende dessa krav.

16   § Regeringeneller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva eller för särskilda fall besluta alt minimibesättning skall fastställas även för andra fartyg än sådana som avses i 5 §.

17   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifter om behörighet att föra fartyg eller alt ha befattning pä fartyg samt om avgifter lill slalen för utfärdande av behörighetsbevis och för andra beslul som avser rätl att föra fartyg eller Qänslgöra pä fartyg.

Utländska fartyg

18    §    Bestämmelserna i 5-17 §§ gäller inle utländska fartyg.
Bestämmelserna i 2 och 3§§ gäller utländska fartyg endast i den mån

regeringen föreskriver det.

6 kap. Arbetsmiljön

1 § Vid fartygsarbele skall arbetsmiljön vara tillfredsställande med hän­
syn lill sjösäkerhetens krav, arbetets nalur samt den sociala och tekniska
utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fy­siskt och psykiskt avseende. Del skall eftersträvas all arbetet anordnas så, att en arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

2 § Fartygsarbele skall planläggas och anordnas så atl det kan utföras i
sund och säker miljö.

Fartyget skall vara sä utformat och inrett alt del är lämpligt från arbets-miljösynpunkl.

3 § De arbetshygieniska förhållandena, bland annal såvitt avser luft,
ljud, ljus och vibrationer, skall vara tillfredsställande.

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom väder eller sjö eller genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

4   § Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffade och placerade och användas på elt sädant sätl att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

5   § Ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endasl under förhällanden som ger betryggande säkerhet.

6   § Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall vid fartygsarbete inle nås på annal säll, skall personlig skyddsutrustning användas.

7   § Elt fartyg skall erbjuda de ombordanställda en tillfredsslällande bo­stads- och fritidsmiljö. Där skall i behövlig omfattning finnas sovrum, dagrum, mältidsrum, kök eller motsvarande utrymmen för matlagning, utrymmen för personlig hygien, sjukrum och andra särskill inrättade ut­rymmen för de ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och trevnad. Alla dessa utrymmen skall vara tillräckligt stora och inredda och

utrustade pä lämpligt sätt.                                                               171


 


8 § • För all hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna lämnas     Prop. 1987/88:3
ombord skall sådana ätgärder vara vidtagna som behövs med hänsyn lill

antalet ombordanställda, fartygels beskaffenhet och den fart som det an­vänds i.

9 §   Den kost som tillhandahålls de ombordanställda skall vara tillräcklig
och av fullgod beskaffenhei.

Vallen för de ombordanställdas behov, såsom lill dryck, personlig hygi­en, matlagning och diskning, skall finnas lätt tillgängligt ombord i tillräcklig mängd och av tillfredsslällande beskaffenhei.

Bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för hantering av livsme­del finns i livsmedelslagen (1971:511).

10 §    Bestämmelser om arbetstiden ombord finns i sjöarbetstidslagen
(1970:105).

Bestämmelser om minimiålder för fartygsarbele finns i sjömanslagen (1973:282).

11 §    Bestämmelserna i 3-9 §§ gäller inte utländska fartyg i vidare mån
än regeringen föreskriver del.

7 kap. Allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön

1   § Redaren och de ombordanställda skall samverka för all åsladkomma en god arbetsmiljö.

2   § Redaren och befälhavaren skall vidta alla ätgärder som behövs för all förebygga att nägon som utför fartygsarbete utsätts för ohälsa eller olycks­fall. De skall ägna uppmärksamhet åt atl arbetet planläggs och anordnas så all en tillfredsslällande arbetsmiljö skapas. Fartyget saml maskiner, red­skap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhällas väl.

Den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av atl en arbetstagare utför arbete ensam skall beaktas.

Vad som sägs i denna paragraf om redaren skall gälla även anrian arbetsgivare ål den som utför fartygsarbete.

3 § Befälhavaren skall särskilt se till alt ingen minderårig anlitas till
fartygsarbete på ell säll som medför risk för olycksfall eller för över­
ansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller
ulveckling.

Med minderårig avses i denna lag den som inte har fyllt 18 är.

4 § Redaren skall se till atl de som utför fartygsarbele fär god kännedom
om de förhällanden under vilka arbetet bedrivs och atl de upplyses om de
risker som kan vara förbundna med arbetet. Redaren skall förvissa sig om
all arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad de har atl
iaktta för all undgå riskerna i arbetet. Redaren skall även i övrigt ta hänsyn
till en arbetstagares särskilda förutsättningar för arbetet.

Vad som sägs i första stycket om redaren gäller även annan arbetsgivare åt den som utför fartygsarbele.

När fartygsarbele skall ulföras med användande av personlig skyddsut­
rustning, svarar redaren för alt lämplig sädan utrustning tillhandahälls, om
inle någon annan arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren är anställd, har
åtagit sig della ansvar.
                                                                                        172


 


5   §    Redaren och andra arbetsgivare som samtidigt driver verksamhet pä     Prop. 1987/88:3 samma fartyg skall samråda och gemensamt verka för all åstadkomma tillfredsställande skyddsförhällanden på fartyget.

6   § Redaren är ansvarig för samordning av ätgärder till skydd mol ohälsa och olycksfall på ett fartyg som är gemensamt arbetsställe för flera arbets­givares anställda.

Om etl fartyg har tagils in på ell varv i Sverige, vilar ansvaret i stället på den arbetsgivare som svarar för varvsdriften. Om del finns särskilda skäl, får den myndighet som regeringen bestämmer medge alt ansvaret överlåts pä redaren.

I fräga om ell fartyg i svensk hamn vilar ansvaret för sådan samordning av skyddsåtgärder som påkallas av att fartyget år under lastning eller lossning på den arbetsgivare som är ansvarig för detta arbete. Ansvaret kan överlåtas lill redaren.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till all skyddsåtgärder­na pä fartyget samordnas. Övriga arbetsgivare och de som arbetar pä fartyget eller annars för fartygets räkning skall följa de anvisningar som han lämnar i della syfte.

7   § Befälhavaren skall se till atl kost och vallen i tillräcklig mängd och av fullgod beskaffenhei medförs pä fartyget. Han skall även ha uppsikt över bostads- och hälsovärdsförhållandena ombord.

8   § När en ombordanställd tillträder sin befattning ombord, skall han genom befälhavarens försorg få behövlig kännedom om fartyget samt om grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid fartygsolycka.

9   § De som utför fartygsarbele skall medverka lill all åsladkomma en tillfredsslällande arbetsmiljö. De skall följa givna föreskrifter saml använ­da de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för alt förebygga ohälsa öch olycksfall.

Om en arbetstagare finner alt ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta en ansvarig arbetsledare eller etl skyddsombud. Arbetstagaren är fri frän ersättnings­skyldighet för skada till följd av att han underlåter att utföra arbete i avvaktan pä besked om del skall fortsättas.

10   §    Vad som sägs i 7 kap. och i föreskrifter som meddelats med slöd' därav skall iakttas i tillämpliga delar även i fräga om arbete som en arbetsgivare utför själv. Detsamma gäller när nägon ensam eller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhel utan atl ha någon arbetstagare anställd.

11   § Den som för användning pä fartyg tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ell redskap, en skyddsutrustning eller någon annan teknisk anordning skall se lill all anordningen erbjuder betryggande säkerhet mol ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för alt tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering, användning och skötsel skall följa med vid av­lämnandet. Anordningen skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av belydelse för atl förebygga ohälsa och olycksfall.

12   §   Den som för användning på fartyg tillverkar, importerar eller över­låter etl ämne som vid sädan användning kan föranleda ohälsa eller olycks-                                                                             173 fall skall vidta de ätgärder som behövs för atl hindra eller motverka att


 


ämnets användning innebär risk från skyddssynpunkt. När ämnet avläm-     Prop. 1987/88:3 nas för alt las i bruk skall de anvisningar följa med som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, som det förvaras i, skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

13   § Den som installerar en anordning som avses i 11 § på eft fartyg skall se lill atl behövliga skyddsanordningar sätts upp och atl i övrigt behövliga skyddsåtgärder blir vidtagna.

14   § Bestämmelserna i della kapitel gäller inle utländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver det.

8 kap. Bémyndiganden att meddela föreskrifter om arbetsmiljön

1   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmän­na skyldigheter i fräga om arbetsmiljön.

2   § Om del i fråga om fartygsarbele behövs från skyddssynpunkt, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva

1.  all en arbetsprocess eller en arbetsmetod fär användas endast efter
tillstånd,

2.  alt en anordning som avses i 7 kap. 11 § endast efter godkännande får användas eller avlämnas för att las i bruk, varvid särskilda villkor får uppställas som förutsällning för godkännandet,

3.  all elt ämne som avses i 7 kap. 12 § får användas endast efter godkän­nande eller under iakttagande av särskilda villkor.

Ell tillständ eller etl godkännande kan förenas med villkor för använd­ningen.

I anslutning till ell godkännande som avses i första stycket 2 får faststäl­las krav på alt monterings- och bruksanvisning skall följa med när en anordning avlämnas för att tas i bruk.

Även ulan samband med en föreskrift enligl första slyckel får i den ordning som anges där föreskrivas om konlroll, provning och fortlöpande lillsyn vid användning av en anordning som avses där saml om undersök­ning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär före­
skriva

1.   all en anordning som avses i 7 kap. 11 § skall ha en skyll eller annan
märkning, som upptar tillverkarens namn eller någon annan uppgift om
anordningen,

2.  all elt ämne som avses i 7 kap. 12 § eller en förpackning, ell käri eller liknande, som ämnet förvaras i, skall vara märkt vid användningen,

3.  atl en förteckning skall föras över dessa anordningar eller ämnen.

I samma ordning fär meddelas föreskrifter i fräga om installation av visst slag av anordning som avses i 7 kap. 11 §.

4 § Är det av särskild belydelse från skyddssynpunkt, får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud alt i
fartygsarbele använda en arbetsprocess, en arbetsmetod, en anordning

som avses i 7 kap. 11 § eller elt ämne som avses i 7 kap. 12 §.               174


 


5 §    Om elt visst slag av fartygsarbete innebär risk för ohälsa eller olycks-     Prop. 1987/88:3
fall, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer före­
skriva om läkamndersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsät­
tas i arbetet. Föreskrift får också meddelas om förbud all till arbetet anlita

den som vid läkarundersökning har företett någon sjuklighel eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för en sådan risk.

6 § Om etl visst slag av fartygsarbele medför särskild risk för vissa
grupper av arbetstagare, får regeringen eller den myndighet som regering­
en bestämmer förbjuda atl arbetet utförs av arbetstagare som tillhör en
sädan grupp eller föreskriva alt särskilda villkor skall gälla när arbetet
utförs av sådana arbetstagare.

Om etl visst slag av fartygsarbete medför påtaglig risk för minderåriga arbetstagare, säsom olycksfall, överansträngning eller någon annan skadlig inverkan på deras hälsa eller utveckling, fär i samma ordning förbud meddelas mol eller villkor föreskrivas för atl minderåriga anlitas till ett sådant arbete.

7   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva all redare, andra arbetsgivare eller andra som avses i 7 kap. 10 § skall göra anmälan eller lämna uppgifter till myndighet eller förvara hand­lingar som har belydelse frän skyddssynpunkt.

8   § Regeringen fär föreskriva skyldighet för läkare all göra anmälan lill myndighet om sjukdom som han får kännedom om i sin verksamhel och som kan ha samband med fartygsarbete.

9   § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte ulländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver del.

9 kap. Skyddsverksamhet

1 § Redaren och de ombordanställda skall bedriva en skyddsverksamhet
som är organiserad på lämpligt sätt.

Om någon annan än redaren är arbetsgivare för ombordanställda, skall även den arbetsgivaren deha i skyddsverksamheten, om det lämpligen kan ske.

2 § På elt fartyg med minsl fem ombordanställda skall bland dessa utses
ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på andra
fartyg, om del behövs. Ersättare bör utses för vaije skyddsombud.

Skyddsombud utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltar inte befälhavaren, maskinchefen eller sådan ledamot av skyddskom­mitté som har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket kan, om förhållandena kräver det, medge atl etl eller flera skyddsombud utses gemensamt för flera fartyg som har samma redare. Ell sädant skyddsombud utses enligt samma grunder som ell annal skyddsom­bud eller av företrädare för de ombordanställda på fartygen.

3   § Om fler än etl skyddsombud har utsetts på etl fartyg eller gemensamt för flera fartyg, skall elt av ombuden utses alt vara huvudskyddsombud med uppgift atl samordna skyddsombudens verksamhet.

4   §   Eft skyddsombud företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och

skall verka för tillfredsslällande skyddsförhållanden. Ombudet skall inom     175


 


sitt skyddsområde vaka över skyddet mol ohälsa och olycksfall. Ombudet Prop. 1987/88:3 skall i della syfte delta vid planering av nya eller ändrade lokaler, anord­ningar, arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller av användning där av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt vid planering av andra åtgärder av betydelse för säkerheten i arbetet. Ombudet skall vidare övervaka atl fartyget är vederbörligen bemannat.

Ell skyddsombud skall försöka vinna arbetstagarnas medverkan i skyddsarbetet.

Redaren och i förekommande fall andra arbetsgivare samt de ombord­anställda svarar gemensamt för att skyddsombudet får behövlig utbildning.

5   § Elt skyddsombud har räll all fullgöra sina uppgifter under arbetstid med bibehållna anställningsförmåner. Ombudet skall ges tillfälle all om­bord disponera en lämplig lokal eller något annat utrymme som behövs för uppdraget.

6   § Redaren skall underrätta ell skyddsombud om förändringar av bely­delse för skyddsförhällandena på fartyget.

Ett skyddsombud har rätt alt ta del av de handlingar och få de upplys­ningar i övrigt som behövs för ombudels verksamhel.

Vid tillsyn enligt denna lag skall tillsynsniyndigheten fillställa elt skydds­ombud kopia av de skriftliga meddelanden-som gäller fartyget i skyddsfrå­gor, om inte meddelandets innehåll framgår av fartygels lillsynsbok.

7 § Om visst fartygsarbete innebär omedelbar och allvarlig fara för nå­
gon ombordvarandes liv eller hälsa och rättelse inle genast kan uppnås
genom hänvändelse lill befälhavaren, får elt skyddsombud bestämma att
arbetet skall avbrytas.

Om del behövs från skyddssynpunkt och rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse lill befälhavaren, får elt skyddsombud avbryta arbete som en arbetstagare utför ensam.

Om ett skyddsombud finner att ett förbud enligt 11 kap. 1 § överträds, får han avbryta arbete som avses med förbudet eller som behövs för atl fartyget skall kunna påbörja eller fortsätta en förbjuden resa.

8 § Elt beslut av ell skyddsombud enligt 7 § gäller i fråga om elt fartyg
som är förtöjt eller ligger lill ankars i svensk hamn lill dess sjöfartsverket
har tagit ställning i saken.

I andra fall eller då del är fråga om räddningsQänsl gäller skyddsombu­dels beslul till dess befälhavaren har tagit ställning. Befälhavaren fär beordra arbete mot skyddsombudels beslul endasl om han finner all beslu­tet är ogrundat eller atl arbetet är nödvändigt för atl undanröja eller förebygga en fara som han bedömer vara större än den risk som har föranlett skyddsombudets beslut. Innan befälhavaren beordrar arbete i strid mot skyddsombudets beslul, skall han höra skyddskommittén, om det finns en sädan ombord enligt 10 § första stycket och del inle föreligger tvingande hinder.

9 § För skada till följd av en åtgärd som avses i 7 § är skyddsombudet fri
från ersättningsskyldighet.

10 § På etl fartyg vars besättning normall uppgår till minst tolv personer
skall del finnas en skyddskommitté, sammansatt av företrädare för redaren
och de ombordanställda. En skyddskommitté skall tillsättas även på ell

annal fartyg, om de ombordanställda begär del.                                     176


 


I en skyddskommitté kan det ingå företrädare även för andra arbetsgiva-     Prop. 1987/88:3 re än redaren. De ledamöter av kommittén som inle företräder redaren eller någon annan arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådana ledamöter deltar inle befälhavaren, maskinchefen eller ledamot av kommittén som före valet har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket kan, om förhållandena kräver det, medge alt en skydds­kommitté utses gemensamt för flera fartyg som har samma redare. En sådan gemensam skyddskommitté utses enligl samma grunder som andra skyddskommittéer.

11   § Skyddskommittén skall planera och övervaka skyddsarbetet på far­tyget. Den skall noga följa ulvecklingen i frägor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall, verka för tillfredsslällande skyddsförhållanden i fartygsarbelel och övervaka alt fartyget är vederbörligen bemannat. Skyddskommittén skall behandla frågor om de ombordanställdas häl­sovård och om planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller användning där av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt vidare andra ätgär­der av större belydelse för säkerheten i arbetet och frägor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

12   §    Ell skyddsombud får inle hindras atl fullgöra sina uppgifter.

Den som har utsetts till skyddsombud fär inte ges försämrade arbetsför­hållanden eller anställningsvillkor med anledning av sitt uppdrag. När uppdraget upphör skall den som har haft det vara tillförsäkrad arbetsför­hållanden och anställningsvillkor som överensstämmer med eller är likvär­diga med dem som skulle ha rått om han inte hade haft uppdraget.

13 § Den som bryter mot 12 § skall ersätta därav uppkommen skada. Vid
bedömande om och i vad män skada har uppställ skall hänsyn las även lill
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det är skäligt
med hänsyn till skadans slorlek eller andra omständigheter, kan skadestån­
det sättas ned eller helt falla bort.

Är flera ansvariga för en skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

14 § En avlalsuppsägning eller en annan sådan rättshandling som sker i
strid mol vad som sägs i 12 § är ogiltig.

Om ell skyddsombud gör gällande atl han med anledning av uppdraget alt vara skyddsombud har blivit uppsagd från sin anställning eller har fått sina arbetsförhållanden eller anställningsvillkor försämrade, har han räll att stå kvar i sin befattning under oförändrade arbetsförhållanden och anställningsvillkor till dess frågan har prövats slutligt. På yrkande av redaren får dock domstol förordna att vad som har sagts nu inte skall gälla.

Om ett skyddsombud efter det alt anställningen upphört har väckt talan om all anställningsförhållandet skall bestå på grund av all uppsägningen är ogiltig enligt första slyckel, får domstol på yrkande förordna atl skyddsom­budet skall fä återgå i arbetet för tiden lill dess ell beslul eller en dom i frågan vunnit laga kraft. För den tid förordnandet gäller har skyddsombu­det rätl till de anställningsvillkor som är förenade med hans tidigare befatt­ning.

Vad som sägs i denna paragraf om rätt alt stå kvar i befattning eller återgå i arbetet utesluter inle tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen (1973:282).

12    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr3                                                                     '


 


15 §   Den som vill fordra skadestånd enligl 13 § eller väcka talan som     Prop. 1987/88:3
avses i 14 § skall underrätta motparten om delta inom ett år och sex

månader från avslutandet av den åtgärd som anspråket grundas på. Har inom den liden förhandling rörande anspråket påkallats enligl lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektiv­avtal, skall talan väckas inom sex mänader efter det alt förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom tvä är frän avslutandet av den åtgärd som anspråket grundas på.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om anspråk på anställnings­förmåner enligl 5 §.

Iakttas inle vad som föreskrivs i första eller andra stycket, är rätten till talan förlorad.

16   § Mål om tillämpningen av 12-14§§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbetstagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

17   § I förhällande lill redaren eller annan arbetsgivare vinner 4-9 och 12-16 §§ tillämpning när de som har utsett skyddsombudet har underrättat redaren eller arbetsgivaren eller befälhavaren om valet.

18   § Vad som sägs i 5 och 12-17 §§ skall tillämpas också på ledamöterna av en skyddskommitté.

19   § Belräffande elt skyddsombud och sädan ledamot av en skyddskom­mitté som har utsetts av de ombordanställda skall lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen tillämpas som om han vore facklig förtroendeman utsedd av den lokala arbetstagarorganisation han tillhör. Detta gäller dock inte i den män hans rätfigheter enligl delta kapitel därigenom skulle inskränkas.

20   § Bestämmelserna i delta kapitel gäller inle ulländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver det.

10 kap. Tillsyn

Tillsynsmyndigheter

1 § Tillsyn av fartyg och deras utrustning och drift enligt denna lag och
enligt föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen utövas av sjöfartsverket,
om något annal inle anges i lagen.

I frågor som avser arbetsmiljön skall tillsynen utövas i samverkan med arbelarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser om lillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedels­lagen (1971:511).

2   § Tillsyn av fartyg som ägs eller brukas av svenska slalen och som används för annat ändamäl än all i allmän trafik befordra passagerare eller gods utövas av den myndighet som förvaltar fartyget, om regeringen inle föreskriver något annat. Myndigheten skall samråda med sjöfartsverket.

3   § Regeringen fär besluta alt en svensk utlandsmyndighet skall utöva lillsyn utanför Sverige. Regeringen får vidare föreskriva alt tillsynen av vissa slag av fartyg, viss utrustning eller vissa förhällanden ombord skall

utövas av en särskilt förordnad tillsynsmyndighet.                                 178


 


4 §    Sjöfartsverket fär uppdra ät sakkunniga att biträda vid tillsyjöSsförrätt-     Prop. 1987/88:3 ningar eller alt verkställa sädana förrättningar utanför Sverige.

Om en svensk utlandsmyndighet har förordnats atl utöva fillsyn av fartyg, får myndigheten utse sakkunniga alt verkställa fillsynsförrättningar utanför Sverige eller all biträda vid sådana förrättningar.

Tillsynsförrättningar

5 § Tillsynen av fartyg och deras utrustning och drift utövas vid tillsyns­
förrältningar. Sådana förrättningar utförs som besiktningar eller som in­
spektioner.

Besiktningar företas planmässigt. När det finns särskild anledning till del, kan en besiktning företas även utom planen.

Besiktningar skall företas särskilt

för atl undersöka om ell fartyg är sjövärdigt,

för atl undersöka om del är lämpligt atl användas som passagerarfartyg, och

för all bestämma dess minsta tillåtna fribord.

Inspektioner företas när en tillsynsmyndighet finner det motiverat.

6 § Ell fartyg som byggs för en svensk beställare skall besiktigas innan
det används till sjöfart för undersökning om del är sjövärdigt.

Om elt utländskt fartyg har blivit svenskt, skall sådan besiktning av sjövärdigheten äga rum, om inte tillsynsmyndigheten finner del obehövligt med hänsyn fill fartygels beskaffenhei eller omständigheterna i övrigt.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller passagerarfartyg, oavsett dräk­lighet, och andra fartyg med en bruttodräktighet av minst 20.

7 § Ell fartyg som har besiktigats enligl 6 § skall besiktigas särskill, om
det har genomgått någon störte ombyggnad, reparation eller förnyelse eller
har lidit skada som kan inverka rrienligt pä sjövärdigheten.

Särskild besiktning kan också äga rum när tillsynsmyndigheten finner särskilda skäl lill det.

8 § Vid en inspektion skall, om förhållandena inte föranleder annat,
undersökas

om arbetsmiljön är tillfredsställande, om fartyget är behörigen lastat eller barlastat,' om fartyget är bemannat pä betryggande sätt, och om fartyget i övrigt är i behörigt skick.

9 § Tillsyn av utländska fartyg sker genom irispeklion. När det gäller
förhällanden som omfattas av certifikat, skall inspektionen begränsas lill
granskning av fartygels certifikat eller däremot svarande handlingar som
sägs i 1 kap. 8 §, om det inle finns grundad anledning att anta atl fartyget
eller dess utrustning avviker från uppgifterna i certifikaten eller handling­
arna i någol väsentligt avseende.

På framställning av en myndighet i en främmande stat får dock sjöfarts­verket besluta om en annan lillsynsförrältning än inspektion för ell fartyg  , som hör hemma i den främmande staten och, om så erfordras, utfärda etl certifikat eller en annan handling som avses i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.

10 §   Den som verkställer en lillsynsförrätlning eller biträder vid en sädan

förrättning skall lämnas tillträde lill fartyget. Han får där göra de undersök-       179


 


ningar och ta de prov som han behöver och la del av de handlingar rörande     Prop. 1987/88:3 fartyget som finns ombord. För uttagna prov lämnas inle någon ersättning. Vid förrättningarna skall såvitt möjligl undvikas all fartyget fördröjs eller all någon annan olägenhet uppkommer.

11 § Polismyndigheter, tullmyndigheter, miljö- och hälsoskyddsnämnder saml läkare är skyldiga all lämna tillsynsmyndigheterna det biträde och de upplysningar som de behöver för atl utöva tillsyn enligl denna lag eller enligl föreskrifter som har utfärdals med slöd av lagen.

När en tullmyndighet på begäran enligl första stycket medverkar vid lillsyn enligt denna lag, har Qänslemän vid tullverkets kustbevakning de befogenheter alt vidta åtgärder som anges i 2 och 4§§ lagen (1982:395) om tullverkels medverkan vid polisiär övervakning. Därvid gäller föreskrifter­na i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag.

Skyldigheter för redare m.fl.

12 § Elt fartygs redare och ägare ansvarar för all fartyget undergår
lillsyn enligl denna lag och enligl föreskrifter som meddelas med slöd av
lagen.

Redaren samt befälhavaren och övrigt befäl ombord skall lämna tillsyns­myndigheten del bistånd den behöver vid tillsynsförrältningar och lämna varje upplysning som den begär vid sådana förrättningar.

13 § Pä anmodan av sjöfartsverket eller av annan tillsynsmyndighet som
regeringen bestämmer är redaren skyldig atl låta undersöka ämnen och
material som används pä fartyget eller ingår i dess last och alt tillhandahål­
la prov för sädan undersökning. Samma skyldighet gäller i fråga om maski­
ner, redskap eller andra tekniska anordningar pä fartyget.

1 fråga om ämnen och material, vars inlastning är förestående men som ännu inte har kommit under redarens värd, har lastägaren den skyldighet som åvilar redaren enligl första slyckel.

En undersökning enligt första slyckel skall bekostas av den som har ålagts atl föranstalta om undersökningen eller att tillhandahälla prov för undersökningen, om inle myndigheten beslutar att kostnaden helt eller delvis skall ersättas av statsmedel.

Om någon underlåter alt följa en anmodan enligt denna paragraf eller inte kan underrättas om elt beslul med en sådan anmodan ulan dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, fär fillsynsmyndigheten låta verkställa åtgärderna på hans bekostnad. Detsamma gäller åven i andra fall när etl beslul har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men inle kan förväntas bli vidtagen av den som avses med beslutet.

En anmodan enligt denna paragraf fär förenas med vite.

14 § En redare eller nägon annan som använder en viss produkt vid
fartygsarbele eller som har uppdragit ål någon annan atl utföra ell visst
fartygsarbete år skyldig att på anmodan av en tillsynsmyndighet lämna
upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet. En
anmodan enligt denna paragraf fär förenas med vite.

Ritningar

15 §    Om ett fartyg byggs eller byggs om för svensk räkning och fartyget

enligt denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen skall            180


 


undergå någon annan tillsynsförrältning än inspektion, skall ritningar lill     Prop. 1987/88:3 fartyget ges in till sjöfartsverket i god lid innan del arbete påbörjas som ritningarna avser. I trängande fall får ritningarna sändas in snarast däref­ter.

Ritningar till elt utländskt fartyg som har blivit svenskt och därför skall undergå besiktning i fråga om sjövärdigheten skall ges in lill sjöfartsverket så snart det kan ske.

16   § Etl fartygs redare eller beställare skall se lill atl ritningar som avses i 15 § ges in lill sjöfartsverket inom den fid som anges där.

17   § Pä begäran av en beställare, redare eller skeppsbyggare skall sjö­fartsverket granska ritningar som avses i 15§ och avge det yttrande som granskningen ger anledning lill med hänsyn till bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.

Ritningar rörande maskineri, utrustning eller särskilda anordningar om­bord skall granskas även på framställning av en tillverkare.

Tillsynsbok

18 § Ett svenskt passagerarfartyg, oavsett dräklighet, och ell annal
svenskt fartyg med en bmltodräklighel av minst 20 skall ha en lillsynsbok.

När en tillsynsförrältning har ulförts, skall förrätlningsmannen i lillsyns­boken anteckna förrättningen, anmärkningar som har framkommit vid förrättningen och åtgärder som har vidtagits med anledning av anmärk­ningarna. Förrätlningsmannen skall även underrätta tillsynsmyndigheten och fartygels redare om del som har antecknats i lillsynsboken.

19 § Befälhavaren skall se lill atl fartygets tillsynsbok och de certifikat
som har utfärdats för fartyget enligt denna lag eller föreskrifter som har
utfärdats med slöd av lagen finns ombord och hälls tillgängliga vid tillsyns­
förrältningar.

Ingen fär förvägras atl ta del av innehållet i lillsynsboken, om han behöver del för atl kunna la till vara sin rätt.

Bémyndiganden

20 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande sjöfartsverket får
föreskriva atl en tillsynsmyndighet har rätt alt godta följande undersök­
ningar som fillsynsförrättningar verkställda av en svensk myndighet:

1.   Undersökningar av fartyg och utmstning som företagils av en ut­ländsk myndighet eller ett klassificeringssällskap.

2.   Undersökningar som företagits av en annan sakkunnig, om de bara avser utrustning till fartyg och personlig skyddsutrustning.

 

21   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela ytterligare föreskrifter om tillsynsförrältningar och om tillsyns­böcker.

22   § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter till staten för lillsyn av fartyg och om ersättning ät sakkunniga som enligt 4§ anlitas för tillsynsförrältningar. Detsamma gäller avgifter för provning och granskning av material och

utmstning lill fartyg.                                                                        181

13    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 3


 


23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 1987/88:3 meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller myndig­heten får också föreskriva eller i enskilda fall medge undanlag frän skyldig­heten all ge in ritningar till vissa lyper av fartyg och till fartyg som innehar klass i etl klassificeringssällskap.

11 kap. Inskränkningar i rätten att använda fartyg

Förbud

1 § Etl fartygs resa får förbjudas fills rättelse har skett, om det, finns
skälig anledning alt anla

alt fartyget inle är sjövärdigt för resa i den avsedda farten,
all det i något väsenlligl avseende har brister i fråga om skyddet mot
ohälsa eller olycksfall,     .
   ,

att del inle är lastat eller barlastat pä elt betryggande sätl, atl del medför passagerare utöver del högsta tillåtna anlalet, eller atl det inte är bemannat pä elt betryggande sätl för den avsedda resan. Om det är fräga endast om brister i anordningar för arbetet eller i arbetsredskap, fär i stället användningen av anordningarna eller redskapen förbjudas tills rättelse har skett.

Om det finns skälig anledning atl anta alt användningen av en viss lokal, arbetsprocess eller arbetsmetod eller av etl visst ämne innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får användningen av lokalen, processen, metoden eller ämnet förbjudas tills rättelse har skett.

Etl fartygs resa får ocksä förbjudas, om fartyget inte hälls tillgängligt för lillsynsförrältning eller om fartyget saknar elt certifikat eller en motsvaran­de handling som fartyget skall ha enligl denna lag eller enligl föreskrifter som har meddelats med slöd av 1 kap. 7 eller 8 §.

2 § Etl beslul enligt 1 § meddelas av sjöfartsverket eller av annan myn­
dighet som regeringen föreskriver.

Beslutet skall innehålla uppgifter om skälen för förbudet och om de åtgärder som skall vidlas för rättelse.

3 § Den myndighet som har förbjudit etl fartygs resa skall, om fartyget
befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, genast anmäla beslutet till polis-,
tull- och lotsmyndigheterna.

Polismyndigheten skall vidta de åtgärder som behövs för alt hindra atl förbudet överträds.

Lotsmyndigheten skall inställa de förrättningar för fartygels resa som ankommer på den.

Om fartyget slår under tullkontroll, fär tullmyndigheten inte tillåla del atl avgå. Tullmyndigheten fär också lillfälligl ta hand om registreringsbevis och liknande handlingar, när det behövs för all hindra fartygets avgång.

Om förbudet gäller ell svenskt fartyg som befinner sig utomlands, är befälhavaren skyldig atl på begäran av en svensk utlandsmyndighet lämna den för fartyget gällande nationalitetshandlingen fill myndigheten.

4 § För atl säkerställa elt förbud enligt 1 § andra eller tredje stycket får
den myndighet som har meddelat beslutet även besluta om försegling eller
annan avstängning av en anordning eller lokal som är bristfällig. Elt sådant
beslul verkställs genom myndighetens försorg.,

182


 


Fdreläggariden          '                              '                   Prop. 1987/88:3

5 § Om det föreligger en brist söm avses i 1 § men det inle fmns tillräckli­ga skäl all meddela elt förbud, får en myndighet som enligl 2 § får meddela elt förbud i slället förelägga fartygets redare eller ägare all avhjälpa bristen inom viss'fid.

Om den som har fält etl föreläggande inte ätlyder det eller om han inte kan underrättas om föreläggandet utan sådant dröjsmål som äventyrar syftet med del, fär myndigheten låta verkställa åtgärden på hans bekost­nad. Delsamma gäller även i andra fall när ett föreläggande har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas bli vidtagen av den som avses med föreläggandel.

Vite

6 §    I etl beslul om förbud eller föreläggande enligl detta kapitel får vite sältas ut.

12 kap. Ansvarsbestämmelser

Påföljder

.1 §   Till böter eller fängelse i högst ett år döms

1.   den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift eller
: ett.villkor som har meddelats med slöd av 8 kap. 2 eller 4 §,

2.  den som uppsäfiigen eller av oaktsamhet bryter mot elt förbud enligt 11 kap. 1 § mol etl fartygs resa eller mol användning av en anordning för arbetet eller annal som nämns i andra slyckel av nämnda paragraf,

3.  den som uppsätligen eller av oaktsamhet bryter mot ett föreläggande som har meddelats med stöd av 11 kap. 5 §.

Om etl förbud eller föreläggande som avses i första slyckel 2 eller 3 är förenat med vite, skall den som bryter mot del inte dömas fill ansvar.

2 §   Till böter eller fängelse i högst sex månader döms

1.    den som uppsåtligen lärrinar oriktiga uppgifter för atl fä ell certifikat
.:Som utfärdas enligt denna lag eller enligt en föreskrift med stöd av 1 kap.

7 § ellerför att fä gillighetsfiden för,ett sådant certifikat förlängd,

2.  redare och befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder ell fartyg lill sjöfart ulan alt ha certifikat eller däremot svarande.händling som skall ha utfärdals för fartyget eller dess utmstning enligl-denna lag eller enligl vad som har föreskrivits med stöd av 1 kap. 7 eller 8 §,

3.  redare och befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder elt fartyg eller dess utmstning i strid mot någon bestärrimélse i elt certifikat eller en däremot svarande handlirig som avses i 2,

4.  redare och befälhavare sorii uppsätligen eller av oaktsamhet använder ell fartyg fill sjöfart ulan att det är försett med föreskrivna fribordsmärken,

5.  redare och befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet underlå­ter att göra vad som skäligen kan fordras för atl förhindra alt den som ingår     -i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ulan till­stånd anställs av någon annan än redaren ellerägaren,