Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1987/88:164

om vissa frågor inför allmän fastighetstaxeringar 1990


Prop. 1987/88: 164


Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 24 mars 1988 för den åtgärd och del ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Bengt K.Å. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om faslighets-taxering inför 1990 års allmänna fastighetstaxering av småhusenheter. Värdefaktorerna för alt fastställa byggnadsvärdet föreslås bli ändrade i flera avseenden. Reglerna för mätning av husels storlek anpassas lill den nya svenska standarden för mätning. Vid bedömningen av småhusels älder skall i fortsättningen större vikt läggas vid dess nybyggnadsår. Åldern på småhusets utrustning skall beaktas vid slandardbedömningen. Även i forl­sällningen bedöms småhusets standard utifrån en frågelista men denna omarbetas. Den poäng som erhålls genom frågelistan kan frångås om antalet poäng inle ger en rättvisande bild av standarden.

Vad beträffar markvärdet föresläs också vissa förändringar. Klassindel­ningen av tomtmarkens storlek avskaffas och ersätts med ett riktvärde för normalloml, från vilket avvikelser görs för varje kvadratmeter. Den s. k. värdeserien för tomlmarksvärderingen avskaffas således. Klassindelning­en av värdefaktorn vatten och avlopp görs mer differentierad.

Ny taxering skall göras när indelningen i ägoslag eller byggnadstyp ändras. Befintlig bebyggelse med ett sammanlagt taxeringsvärde understi­gande 10000 kr. skall inte påverka indelningen i ägoslag. Likaså införs en beloppsgräns om 10000 kr. för när justering för säregna förhållanden skall göras beträffande småhusenheter.

Vidare föresläs alt den som under andra årel före taxeringsåret äger etl småhus som förvärvats under tredje året före allmän fastighetstaxering skall vara skyldig att lämna de uppgifter som behövs till ledning inför fastighetstaxeringen.

I    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 164


 


Slutligen föreslås atl länsskaltemyndighel ges möjlighet att vid allmän     Prop. 1987/88: 164 fastighetstaxering av småhusenheter förordna, ulöver ordföranden, två ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stället för enbart en ledamot enligt nuvarande regler.


 


Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152)

Härigenom föreskrivs atl 2 kap. 4 §, 7 kap. 3 och 5 §§, 8 kap. 3 §, 12 kap. 2 §, 16 kap. 2 §, 17 kap. 6 §, 19 kap. 8 § och 25 kap. 6 § faslighetstaxerings­lagen (1979: 1152) skall ha följande lydelse.


Prop. 1987/88: 164


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


2 kap.

4§'


Tomtmark


Exploate­ringsmark

Täktmark


Mark skall indelas i de ägoslag som anges i del följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är läktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (sanerings­byggnad).

Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (sanerings­byggnad) eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda tax­eringsvärde inle skulle uppgå till 10000 kronor.

Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parke­ringsplats, upplagsplats, kommunikalionsutrymme m.m., som ligger i anslutning lill sådan byggnad. Mark lill fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägo­skifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om del finns giltigt bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och bygg­lagen (1987: 10), avseende sådan byggnad som anges i andra stycket.

Obebyggd mark som ingår i en detaljplan och som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål. Detta skall inte gälla, om marken skall indelas som tomtmark eller om det är uppenbart att exploatering ej kommer att genomföras eller kommer att avsevärt fördröjas.

Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvårds­lagen (1964:822) eller vattenlagen (1983:291). Med täkttill­stånd skall jämställas pågående läkt. Byggnad på läktområde för taktens utnyttjande hindrar inle alt marken indelas som täktmark.


Senasle lydelse 1987: 146.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:164


Åkermark Mark som används eller lämpligen kan användas till växtod­ling eller bete och som är lämplig atl plöjas.

Betesmark Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inle är lämplig att plöjas.

Skogsmark Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annal ändamål. Mark där del bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot alt fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger hell eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inle bör tas i anspråk för virkesproduktion. Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minsl en kubikmeter virke om årel per hektar.

Skogsim-      Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impedi-pedimenl      ment i anslutning lill skogsmark.

övrig mark Mark som inle skall ulgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.

7 kap.

För byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap. skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Dessa skall bestämmas för kombinationer av värdefaktorer, som i någon utsträckning varierar inom värdeomrädet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet.

För övriga värdefaktorer skall riktvärdet bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeomrädet.


Värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämman­de, skall indelas i klasser. Resulta­tet av klassindelningen kallas klass­indelningsdata.

Riktvärde skall redovisas på karta


Värdefaktorer, som särskill skall beaktas vid riktvärdets bestämman­de, skall, utom såvitt avser värde­faktorerna storlek för småhus och storlek för tomtmark för småhus, indelas i klasser. Resultatet av klassindelningen kallas klassindel­ningsdata.

i tabell eller på annal sätt.


Föreligger värdefaktorer, som inte särskill har beaktats vid riktvärdes bestämmande och som påtagligt inverkar pä marknadsvärdet, skall ett med ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Detta benämns justering för säregna förhållanden.

Justeringens storlek skall motsvara 75 procent av den skillnad i mark­nadsvärde taxeringsenheten skulle ha med säregna förhällanden och vär­det utan säregna förhållanden.

Pålaghg inverkan på marknads­värdet skall, i fråga om småhusen­het, anses föreligga när säregna förhållanden föranleder att det med


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


Prop. 1987/88: 164


ledning av riktvärden bestämda värdet höjs eller sänks med minst 10000 kronor.

8 kap.

Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhål­landen för en eller flera av följande värdefaktorer.


Slorlek Storleken bestäms med hänsyn till småhusets bo­stadsyta och dennas fördel­ning på olika våningar. Storleksklassen jör småhus med en storlek som mot­svarar högst 200 kvadrat­meter i ett plan får inte gö­ras större än att den mot­svarar 10 kvadratmeter bostadsyta.

Ålder Åldern ger uttryck för små­husets sannolika återståen­de livslängd. Denna be­stäms med hänsyn till små­husels nybyggnadsår, om­fallningen av lill- och om­byggnader saml lidpunkten för dessa.


Slorlek Storleken bestäms med hänsyn till ytan av småhu­sets boulrymmen och biul-tymmen.

Ålder Åldern ger uttryck för små­husets sannolika återståen­de livslängd. Denna be­stäms med hänsyn lill små­husets nybyggnadsår, om­fattningen av tillbyggnader och sådana ombyggnader som innebär en utökning av boulrymme saml tidpunk­ten för dessa.


Åldersklassen för småhus med en ålder motsvarande högst 20 år får inle göras störte än att den motsvarar 5 år.

Standard     Standarden bestäms med hänsyn lill småhusets byggnads-

material och utrustning.

För ett nybyggt småhus För ett nybyggt småhus
skall finnas minst fem stan- skall finnas minsl femlon
dardklasser.
                      standardklasser.

Byggnads- Byggnadskategorin bestäms med hänsyn lill om småhuset
kategori
      utgör friliggande småhus, kedjehus eller radhus saml, om

särskilda skäl föreligger, antal lägenheter.

Faslighets- Med faslighelsrättsliga förhållanden avses om den tomt-
rättsliga
      mark som småhuset är beläget på utgör självständig faslig­
förhållanden   het eller inte. Utgör tomtmarken inte självständig faslighet

skall hänsyn även las till möjligheten att tomtmarken kan

bilda egen fastighet.

Värde-         Med värdeordning avses husels ordningsnummer i värde-

ordning       hänseende inom tomten.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88: 164


12 kap. 2§ Riktvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i all tomtmarken kan bebyggas omedelbart.

Som riktvärde får endast anges värden i en fastsläUd värdeserie.

16           kap.
2§-

Ny taxering av fastighet skall ske om under löpande laxeringsperiod

1.  ny taxeringsenhet bör bildas eller taxeringsenhet bör ombildas

2.  taxeringsenhets beskattningsnatur eller skatlepliktsförhällande bör ändras.

Ny taxering av fastighet skall ske om fastigheten är indelad som sådan taxeringsenhet som skall taxeras vid viss allmän fastighetstaxering och del vid laxeringen visar sig att den bör indelas i annan lyp av taxeringsenhet.

A'' taxering av fastighet skall ske även i andra fall om det visar sig att mark bör indelas i annal ägoslag eller byggnad i annan byggnadstyp än som skett. Ny taxering skall dock inte ske enbart på den grun­den att mark som indelats som åkermark, betesmark, skogsmark eller skogsimpediment bör indelas som något annat av dessa ägoslag.

17        kap.

6§' Ordförande i faslighelstaxeringsnämnd förordnas av länsskaltemyndig­helen senast den 15 september andra årel före det år då allmän faslighels-taxering äger rum.


Länsskattemyndigheten får för­ordna ytterligare en ledamot i fas­tighelslaxeringsnämnd. Därvid gäl­ler vad som sägs i första slyckel.

Vid fastighetstaxering av små­husenheter får länsskaltemyndig­helen förordna Ivå ledamöter i fas­tighetstaxeringsnämnd och vid an­nan fastighetsla.xering en ledamot utöver ordförande. Därvid gäller vad som sägs i första stycket.

19 kap.

8§''

Den som under andra året före taxeringsåret äger småhusenhet, som förvärvats under tredje året före taxeringsåret, är efter anma­ning av länsskattemyndighet skyl-


= Senasle lydelse 1987:391. ' Senaste lydelse 1986: 1300. ''Senaste lydelse 1986: 1300.


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                    Prop. 1987/88: 164

dig att lämna de uppgifter som be­hövs till ledning inför allmän faslig-hetstaxering.

Den som under andra årel före taxeringsåret äger hyreshusenhet, som förvärvats sedan föregående allmänna faslighelslaxering, är efter anma­ning av länsskaltemyndighel skyldig alt till ledning inför allmän fastighets­taxering lämna uppgift om de hyror som uppburils under andra årel före taxeringsåret.

Den som under andra årel före taxeringsåret äger induslrienhel är efter anmaning från länsskaltemyndighel skyldig alt till ledning inför allmän fastighetstaxering lämna uppgift om de hyror som uppburils under andra årel före laxeringsåret.

Den som under andra året före taxeringsåret är innehavare av täklenhel eller annan taxeringsenhet på vilken täklverksamhel pågår eller eljest är tillålen, är efter anmaning från länsskaltemyndighel skyldig alt till ledning inför allmän faslighelslaxering lämna uppgift om de priser som under andra årel före laxeringsåret uppburits för brytvärd fyndighet.

25 kap.

6

Bestämmelserna i 17 kap. /, 8-   Bestämmelserna i 17 kap. 8-13,

13,15-17 och 19-25 §§ skall i till- 15-17 och 19-25 §§ skall i tillämp-
lämpliga delar gälla även i fråga om liga delar gälla även i fråga om sär-
särskild faslighelslaxering. Förord- skild faslighelslaxering. Förord­
nande av konsulenter som avses i nande av konsulenter som avses i
17 kap. 15 § skall emellertid äga 17 kap. 15 § skall emellertid äga
rum senast den 30 november årel rum senast den 30 november året
före det år då särskild fastighets- före det år då särskild faslighels­
laxering äger rum.
                       taxering äger rum.

Länsskaltemyndighelen och den lokala skattemyndigheten skall ål sär­skild fastighelslaxeringsnämnd bereda ärenden och ombesörja göromål av expeditionen art. Nämnda myndigheter granskar fastighetsdeklaralioner och tillhandahåller i den omfattning som arbetsförhållandena medger före­dragande i ärende som myndighet granska'..

Denna lag träder i kraft den I juli 1988 och tillämpas första gången vid allmän och särskild fastighetstaxering år 1990.

Senaste lydelse 1986: 1300.


 


Finansdepartementet                                     Prop. 1987/88:164

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1988

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om vissa frågor inför allmän fastighetstaxering år 1990

1 Inledning

1986 ärs småhuslaxeringskommitté (Fi 1986:03) tillkallades för alt göra en översyn av reglerna för fastighetstaxering av småhusenheter inför den allmänna fastighetstaxering som skall ske är 1990. Kommittén har redovi­sat sina slutsatser i betänkandet (Ds Fi 1987:8) Småhustaxering. (I kom­mittén ingick som ledamöter överdirektören Lennart Grufberg, ordföran­de, riksdagsledamöterna Tore Claeson, Eva Johansson, Kjell Johansson, Slig Josefson, Magnus Persson och Karl-Gösta Svenson samt sakkunnige Claes Ljungh.)

Betänkandet har remissbehandlats. Kommilléns sammanfattning av sitt förslag, betänkandets förfallningsförslag och en förteckning över remissin­stanserna bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 1-3. Beträf­fande gällande rätl samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats och finns till­gänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 2785/87).

Jag avser nu atl behandla de frågor som tagits upp i del nämnda belän­kandet och lägga fram förslag med avseende på värderingen av småhus inför 1990 års allmänna fastighetstaxering. Jag kommer även alt behandla nägra andra frågor med anknytning till fastighetstaxeringen.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Allmänt

Den allmänna fastighetstaxeringen är genom ell riksdagsbeslut år 1985 uppdelad på så säll alt fastighetsbeståndet taxeras skilda är (prop. 1984/85:222, SkU 1985/86: 2, rskr. 2, SFS 1985: 820 och 821). Innevarande år, dvs. 1988, taxeras således hyreshus-, industri- och specialenheler me­dan småhusenheterna taxeras år 1990 och lantbruksenheterna år 1992. Därefter kommer taxering all ske vartannat år i samma ordningsföljd.


 


Riksdagen har tidigare i en skrivelse (rskr. 1981/82:179) uttalat alt del     Prop. 1987/88: 164 med stöd av erfarenheterna från 1981 års allmänna fastighetstaxering vore motiverat med en allsidig och förutsättningslös översyn avseende såväl materiella som formella regler. Särskill betonades syftet all åstadkomma förenklingar i systemet.

Inför 1988 års allmänna fastighetstaxering har vissa ändringar i de mate­riella reglerna beslutats (prop. 1985/86:160, SkU 44, rskr. 44, SFS 1986:258). Därvid framhölls bl.a. atl ändringarna var av mindre omfatt­ning beroende på alt de tidigare bestämmelserna i fräga om de byggnadsty­per som skall taxeras är 1988 visat sig i slort fungera väl och ge etl rättvist resultat.

1 samma proposition framhöll jag atl situationen är en annan beträffande småhusen. Mol bakgrund av den kritik som småhustaxeringen år 1981 utsattes för fann jag del nödvändigt all göra en översyn av bestämmelserna om laxeringen av småhus inför den allmänna fastighetstaxeringen av dessa år 1990.

Denna översyn har nu skett genom småhuslaxeringskommilténs arbete, i vilket bl.a. deltagit företrädare för riksdagspartierna. Kommittén har i sill betänkande lämnat förslag som bl. a. innebär atl förekomsten av bygg­nad eller byggnader med värde understigande 10000 kr. inte skall påverka indelningen av mark i ägoslagel tomtmark, att ändringar i den grundläggan­de indelningen i ägoslag och byggnadstyp skall utgöra nylaxeringsgrund, all en beloppsgräns införs vid justering för säregna förhållanden samt alt klassindelningen för tomtarealen avskaffas. Vidare föreslås förändringar beträffande reglerna för bestämmande av elt småhus storlek, ålder och standard.

Kommilléns förslag i dessa delar har överlag fåll ell positivt bemötande av remissinstanserna. Jag kommer därför all föreslå alt värderingen av småhusenheter för framtiden utformas på i huvudsak det säll som kommil­lén föreslagit.

I andra delar harjag intagit en från kommitténs förslag avvikande stånd­punkt. Jag anser del exempelvis vara för tidigt alt ta ställning lill om den nya plan- och bygglagsliflningens regler om detaljplans genomförandetid skall få avgörande belydelse för ägoslagsklassificeringen. Andra frågor som jag anser böra bero för översyn i annal sammanhang avser en över­gång lill all enbart laxera totalvärden vid småhustaxeringen samt alt ägo­slaget exploateringsmark skall upphöra som särskilt ägoslag.

I del följande avser jag alt mer ingående behandla de olika förslagen. Först vill jag emellertid kommentera de utgångspunkter som kommillén haft för sitt arbete samt även nägot beröra normgivningen vid faslig-helstaxeringen.


 


2.2 Grundläggande regler


Prop. 1987/88: 164


Mitt förslag: De grundläggande värderingsprinciperna ändras inte. Förekommande problem med höga fastighetspriser i områden som är attraktiva för fritidsboende skall inte föranleda undantag från rådande marknadsvärdeprincip vid fastighetstaxeringen.


Kommitténs förslag: Kommittén har i enlighet med sina direktiv utgått från all värderingsmodellen med marknadsvärdet som underlag för taxe­ringen inte skall ändras. Denna förutsättning har föranlett kommittén att inte lämna förslag till hur man skall beakta situationen där attraktiva lägen för fritidsboende driver upp laxeringsvärdenivån för de permanentboende. Likaså har utgångspunkten, att privaträltsliga förpliktelser inle skall beak­tas vid värderingen, medförl all kommittén inte ansett sig böra överväga någon lösning pä situationen för de fastighetsägare som upplåtit arrende-tomter på oförmånliga kontraktsvillkor.

Remissinstanserna: Principen med marknadsvärdet som bas för taxe­ringsvärdet har inte mött några invändningar. Däremot framhålls från olika håll synpunkter på den värderingsmodell som används för atl uppskatta marknadsvärdet. Denna fråga avser jag dock återkomma lill senare.

Vad beträffar problemet med de höga taxeringsvärden som kan uppslå för permanentboende på attraktiva frilidsorler betonar kammarrätten i Stockholm alt detta inte är någol som bör beaktas vid fastighetstaxeringen, vilken ju syftar lill all åsätta värden som motsvarar 75% av marknadsvär­det. Bohusläns sainarbetskoinmitlé föreslår atl ett "lägesavdrag" införs som kompensation för de permanentboende i drabbade områden.

Kommilléns val alt inte överväga någon lösning av hur man bör beakta oförmånliga arrendeavtal vid fastighetstaxeringen har mötts av kritik. Kammarrätten i Stockholm menar alt de privaträltsliga förpliktelser som är aktuella i dessa fall torde vara så pass ensartade och prispressande all del knappast skulle vara förenat med alltför stora svårigheter atl göra undantag för dessa fall. Tungt vägande billighelsskäl talar enligt kammar­rätten för en dylik lösning. Likaså finner kammarrätten i Göteborg det angelägel atl något görs ål saken emedan utfallet vid den allmänna fastig­hetstaxeringen 1981 många gånger var orimligt och direkt stötande. LRF anser all del med god vilja går atl finna en tillfredsställande lösning på problemet till 1990 års fastighetstaxering. Sveriges jordägareförbund anser svårigheterna att beakta privaträltsliga förpliktelser vid värderingen är starkt överdrivna och att de oftast kan fä en rimlig lösning.

Skälen för mitt förslag: I kommittédirektiven klargjorde jag att översy­nen inte borde avse vissa grundläggande värderingsprinciper som är ge­mensamma för samtliga slag av taxeringsenheter. Bland dessa nämnde jag marknadsvärdeprincipen, vilken sedan länge gällt vid fastighetstaxeringen, översynen skulle avse de frågor som är specifika för taxeringen av småhu­senheter. Behovet av översyn av fastighetstaxeringens mera övergripande frägor bör anstå för prövning i annal sammanhang.

Mol bakgrund av del anförda har kommittén inte lämnat förslag till


10


 


lösningar på de problem som har alt göra med att permanentboende i vissa fall kan fä sina fastighetslaxeringsvärden upptrissade på grund av atl del omräde de bor i är attraktivt också för fritidsboende.

I anledning härav vill jag säga följande.

De områden där den nämnda typen av omvandling av permanenlboslä-der till fritidshus har skett inskränker sig främsl lill vissa trakter vid kusterna och i Qällregionen. I många fall torde denna företeelse ha haft ell positivt inslag då den inneburit, all hus som inle längre är lämpliga för permanentboende har kunnal bevaras. I andra fall där även den bofasta befolkningen efterfrågat bostäder har dock de stigande huspriserna med­förl betydande problem. Delta är särskill uttalat i de kustsamhällen som byggts upp kring fiskenäringen och annan anknuten verksamhet. Den yngre generationen, som vall atl stanna kvar i orten för alt där få sin utkomst, har vid anskaffning av bostadsfasligheter tvingats atl konkurtera om husbeslåndel med penningslarka frilidshusköpare. Den är 1984 utvid­gade förköpslagen (1967: 868) har gett vissa möjligheter alt komma lill rätta med problemet. Det kan dock länkas att dessa regler är otillräckliga, varför man bör överväga om även andra åtgärder fordras. Eftersom förevarande problem måste lösas utanför fastighetstaxeringens ram avser jag all åter­komma till denna fräga i elt senare sammanhang.

Jag är inle för närvarande beredd alt i fråga om vissa artendeavial göra avsteg från principen att privaträltsliga förpliktelser inte skall beaktas vid fastighetstaxeringen.


Prop. 1987/88: 164


2.3 Normgivningen vid fastighetstaxeringen

Min bedömning: En förfatlningsleknisk översyn av regelkomplexel vid fastighetstaxeringen med inriktning på normgivningen bör före­tas. De icke-bindande normer som RSV meddelar lill ledning för fastighetstaxeringen bör betecknas allmänna råd, rekommendatio­ner e.d.


Kommitténs förslag: Kommittén konstaterar bl. a. alt för fastighetstaxe­ringen grundläggande frågor saknar reglering i lagtext och/eller molivutta­landen. Dessa frågor kan enligt kommittén knappast regleras genom före­skrifter av riksskalteverkel, RSV, utan bör i första hand få lagreglering. Mol bakgrund härav föreslår kommittén atl en förfatlningsleknisk översyn görs av regelkomplexet. Vidare föreslår kommittén atl de av RSV medde­lade icke-bindande normerna även fortsättningsvis betecknas anvisningar.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är eniga om behovet av en förfatl­ningsleknisk översyn. Några instanser delar inte kommitténs förslag om beleckningen på de icke-bindande normerna. Exempelvis framhåller kam­marrätten i Göteborg all det numera är en i stort sett vedertagen princip atl använda beteckningen allmänna råd på sådana normer. Enligl kammarrät­ten finns det inga bärande skäl för all denna terminologi inte skall använ­das också när det gäller fastighetstaxeringen.


11


 


Skälen för min bedömning: Genom införandet av 1979 års fastighelslaxe- Prop. 1987/88: 164 ringslag (1979:1152), FTL, skedde en anpassning lill normgivningssysle-mel i 1974 års regeringsform. Härigenom intogs i FTL de ramar och grundläggande principer som gäller för värderingsmodellerna saml vissa formella och processuella regler medan reglerna om värdeserier, värdeta­beller och klassindelning anges i fastighetstaxeringsförordningen (1979: 1193), FTF. Med slöd av 7 kap. 7 § FTL har regeringen i 9 kap. 5 § och 17 kap. 4 § FTF bemyndigat RSV och länsskatlemyndigheterna att meddela verkställighelsföreskrifler.

Denna förfatlningsstruktur har tillämpats sedan 1981 års allmänna faslig­helslaxering, AFT. Mol bakgrund av de erfarenheter som nu vunnits anser jag del angelägel all en förfatlningsleknisk översyn av regelkomplexel företas. Denna översyn bör ta sikte på normgivningsreglerna vid fastig­hetstaxeringen och söka reda ut oklarheter främst vad gäller RSV:s norm­givning. Behovet av föreskrifter i de avseenden som nu är oreglerade bör också undersökas. Smähustaxeringskommittén nämner här t. ex. att regler i FTL saknas om vad som utgör byggnad, gränsdragningen i vissa fall mellan småhus och hyreshus, definitionen av industriell verksamhet och värderingsregler för byggnad under uppförande. Översynen bör ske samlat och avse alla typer av taxeringsenheter. Med hänsyn lill alt resultatet av en sådan översyn inte hinner bli beaktat lill 1990 års småhustaxering finner jag del befogat alt här göra följande påpekanden.

Som jag tidigare nämnde utfärdade RSV verkställighelsföreskrifter saml anvisningar m. m. lill ledning för den allmänna faslighetslaxeringen år 1981. Vissa föreskrifter kom dock all kritiseras som alllför detaljerade och även för att de bitvis saknade lagstöd. Det framstår som angelägel alt framhälla alt verkställighetsföreskrifterna inle får föreskriva åligganden som går utöver vad som anges i FTL. De får endast förtydliga eller fylla ut lagreglerna med hänsyn lill dessas innehåll. Klassificeringsföreskrifter m. m. måsle hålla sig inom de klassramar som anges i FTL resp. FTF. En fastighetsägare får således inle åläggas något nytt genom en verkställig­hetsföreskrift. Skulle det ändå uppkomma behov av all lill ledning för fastighetstaxeringen utfärda uttalanden av inskränkande eller betungande karaklär för fastighetsägare, får delta i så fall göras genom ej bindande allmänna råd, m. m.

Enligl förordningen (1986: 1346) med instruktion för skatteförvaltningen skall RSV genom allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet, följd­riktighet och enhetlighet inom verksamhetens område. Vid 1981 års AFT utfärdade RSV en rad icke-bindande normer i del angivna syftet. Åtskilliga sådana s. k. anvisningar meddelades med stöd av FTF. Emedan dessa inte är bindande kan fastighetstaxeringsinslanserna i varje enskilt ärende pröva deras riktighet eller lämplighet och avgöra om de skall följas eller frångås. Dessa utfyllande regler är av slor betydelse för faslighelslaxeringsarbelel och de torde inle kunna undvaras.

Jag vill här dock beröra frågan hur dessa icke-bindande regler bör
betecknas. Avgörande vikt bör enligt mitt förmenande fästas vid vad som
uttalades i motiven till den ändring i 1 § förfatlningssamlingsförordningen
(1976: 725) som företogs år 1984. Föredragande statsrådet sa där alt termen
12


 


anvisningar inle skall få användas som beteckning på bindande regler (föreskrifter). Den skall ocksä undvikas som beteckning på sådana icke­bindande regler som avser tillämpning av föreskrifter (prop. 1983/84: 119, KU 25, rskr. 245, SFS 1984:212). I förordningen används nu i stället beleckningen allmänna råd pä sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i elt visst hänseende. En stor del av RSV:s icke-bindande normer vid fastighetstaxeringen torde falla in under denna definition. De bör därför betecknas allmänna råd, rekommendationer e. d.

I del närmast följande avser jag all behandla några väsentliga frågor som småhuslaxeringskommitlén tagit upp, varefter jag kommer all beröra vär­defaktorerna för tomtmark resp. småhus.


Prop. 1987/88: 164


2.4 Vissa värderingsregler

2.4.1 Värderingsregler för mark och byggnader

Mitt förslag: Nuvarande särredovisning av delvärdena mark- och byggnadsvärde skall bibehållas.


Kommitténs förslag: Kommillén har övervägt möjligheten all frångå nuvarande system vid värderingen av småhusenheter, innebärande att separata mark- och byggnadsvärden redovisas, för all i stället övergå lill att enbart laxera ell totalvärde. Kommittén bedömer del dock som uteslu­tet atl nu övergå lill denna metod men föreslår atl frågan utreds för fastighetstaxeringen som helhet.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser förespråkar en övergång lill taxering av enbart totalvärden. Statens institut för byggnadsforskning påpekar atl den nuvarande bindningen lill marknadspriset gör det svårt atl dela upp en fastighets värde på dels tomt, dels byggnader. Enligt institutet finns del inga "objektiva" kriterier för en fördelning av lägels olika för­delar och nackdelar. Hela fastigheten är bärare av dessa. Marknaden gör således inte den distinktion av lägesinverkan som påstås i del särskilda yttrandet lill belänkandet. Det är också institutels uppfattning atl man bör undvika all laxera tomt och byggnader var för sig. Skälet härtill är inle den brist i köpeskillingsstatistik som kommittén framhållit, utan den lagstadga­de bindningen till marknadspriset. Institutet tror alt ell byte av modell sannolikl skulle kräva mer analysarbete än vad som kan hinnas med före 1990 års taxering. LM V anser det vara möjligt atl genomföra en sådan förändring till 1990 års AFT. En eventuell anpassning av modellerna för övriga fastighetstyper bör enligl LMV kunna lösas inom ramen för de uppdelade allmänna fastighetstaxeringarna.

Skälen för mitt förslag: För en småhusenhet skall enligt 5 kap. 7 § FTL delvärdena mark- och byggnadsvärde bestämmas. Enligl 7 kap. 9 § nämn­da lag skall markvärde som huvudregel bestämmas som om taxeringsenhe­ten var obebyggd medan byggnadsvärde enligl 7 kap. 8 § samma lag är del mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Denna


13


 


särredovisning är fortfarande av slor belydelse vid bl.a. inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. En övergång lill en modell med enbart taxe­ring av elt totalvärde torde därför även fortsättningsvis kräva någon form av specifikation av mark- och byggnadsvärde. Frågan berör även andra taxeringsenheter än småhusen och kräver som framgått elt omfattande analysarbete. Jag är därför inte beredd atl föreslå en övergång lill denna värderingsprincip vid 1990 års småhustaxering.


Prop. 1987/88: 164


2.4.2 Indelning i taxeringsenheter

Mitt förslag: Reglerna om indelning i taxeringsenheter för småhus kvarstår oförändrade.


Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att i bebyggd småhusenhet inte får ingå obebyggd mark. Effekten av kommitténs förslag åskådliggörs med följande exempel. En villaägare med en slor, delbar, tomt inkomslbeskat­las i dag för en taxeringsenhet som beslår av två tomter och en byggnad. Hans granne, som har en mindre villatomt men som dessutom äger en obebyggd tomt ett stycke därifrån, inkomslbeskatlas för endast en tomt och en byggnad. Genom kommitténs förslag skulle båda fastighetsägarna komma att inkomslbeskatlas för en tomt och en byggnad.

Remissinstanserna: Endast elt fåtal remissinstanser har berört denna fråga. De flesta som yttrat sig tillstyrker förslaget men invändningar före­kommer också. Kammarrätten i Stockholm tillstyrker i och för sig men betonar samtidigt att det trots allt är en viss skillnad mellan den "stora fastigheten" med dess två hopliggande tomter och del andra fallet, där det är någon kilometer mellan dem. I del förra fallet står onekligen — intill dess exempelvis delförsäljning sker — en stor tomt till ägarens disposition. RSV lillstyrker ocksä men vill gå någol längre. Enligl verkel bör huvudregeln vara alt varje småhus med tomt skall ha etl egel taxeringsvärde. Gemen­samt taxeringsvärde bör åsättas endasl om något annat vore uppenbart olämpligt. Härigenom skulle, enligl RSV, omlaxering inle behöva företas vid ägarbyte.

Skälen för mitt förslag: I samband med 1985 års riksdagsbeslut om en uppdelad fastighetstaxering bestämdes atl allmän faslighelslaxering är 1988 skulle ske av, förutom hyreshus-, industri- och specialenheter, även exploaleringsenheler. Eftersom exploaleringsmarken värderas utifrån riktvärden för tomtmark för den byggnadstyp som marken är avsedd för, nedräknad med en exploateringsfaklor, innebar detta problem beträffande exploaleringsmark som är avsedd för småhus. Enligl den uppdelade faslig­hetslaxeringen värderas nämligen sådan tomtmark först år 1990. På grund härav företogs år 1986 den ändringen i reglerna alt exploaleringsmark i fortsättningen inte skall indelas i särskilda exploaleringsenheler. 1 stället inordnas dessa under den småhus-, hyreshus- eller induslrienhel som exploaleringsmarken är avsedd för. 1 avsikt all förhindra atl exploaterings­mark därvid skulle komma all föranleda väsentligt höjda intäkter av scha-blonbeskattade småhus, föreskrevs samtidigt i 4 kap. 6 § FTL atl exploate-


14


 


ringsmark   inte   får   ingå   i   taxeringsenhet   som   är   bebyggd   (prop. 1985/86:160, SkU 44, rskr. 284, SFS 1986:258).

Av samma skäl som jag här nu redovisat motiverade småhuslaxerings­kommitlén sill förslag att inte heller obebyggd tomtmark skulle fä ingå i en bebyggd småhusenhet. Jag finner emellertid denna jämförelse något hal­tande. Åtgärden att undanta exploaleringsmarken från alt ingå i bebyggda taxeringsenheter föranleddes som tidigare nämndes av behovet alt kom­pensera för en icke önskvärd effekl av 1986 års beslut atl inte indela exploaleringsmark i särskilda taxeringsenheter. Förhållandet är inte riktigt delsamma beträffande delbara småhuslomler. Som kommittén påpekat kan emellertid nuvarande syslem fä de påtalade effekterna vid schablonbe­skattningen. Jag delar kammartältens i Stockholm synpunkt all det ändå är en viss skillnad mellan "en stor fastighet" med två eller flera intilliggande "tomter" och två "vanliga tomter" belägna ett stycke från varandra.

Jag vill i detta sammanhang nämna att det i utredningen om refomerad inkomstbeskattning (Dir. 1987: 29) pågår en allmän översyn av nuvarande inkomstskattesystem. Avsikten är atl arbetet skall bedrivas skyndsamt och alt de förslag som utredningen kommer fram till skall kunna tillämpas från och med 1991 års inkomsttaxering. Av direktiven framgår atl man bl.a. kan komma att föreslå en lösning som innebär att man låter flytta över utgiftsräntor för villor och sommarstugor från nuvarande inkomstsla­get annan fastighet till inkomstslaget kapital. Beroende på vad som därvid anses lämpligt i detta avseende kan även schablonbeskattningen av små­hus komma all beröras. Det kan därför länkas alt de av småhustaxerings-kommittén påtalade effekterna av nuvarande schablontaxeringsregler där får sin lösning. Härutöver kan det i en kommande översyn av fastig­hetstaxeringen finnas anledning all se över de motiv som ursprungligen styrde uppdelningen i taxeringsenheter med anledning av de nyligen ändra­de reglerna om kommunal beskattning. Som framgått ärjag emellertid nu inle beredd att utforma mitt förslag i linje med kommilléns betänkande i denna del.


Prop. 1987/88:164


2.4.3 Plan- och bygglagens inverkan på indelningen i ägosiag Garanterad byggrätt

Mitt förslag: Nuvarande regler om när mark skall indelas som tomt­mark behålls oförändrade. En detaljplans genomförandetid skall således inte tillmätas avgörande betydelse för indelning i ägoslaget tomtmark. Däremot skall s. k. återuppföranderält beaktas i detta avseende.


Kommitténs förslag: Endasl mark med garanterad byggrätt skall indelas som tomtmark. Delta bör komma till uttryck i lagtexten.

Remissinstanserna: De flesta instanser som yttrat sig tillstyrker förslaget. RSV anför alt en genomgående princip i FTL är alt förväntningsvärden inle åsätts taxeringsvärde om del inle föreligger garanterad ersällningsrält. Denna princip bör enligt RSV bibehållas. LMV anmäler dock en annan


15


 


ståndpunkt. Effekten av genomförandetidens utgång kan enligt LMV svår- Prop. 1987/88: 164 ligen fångas in i nägon generell modell. De mäste bedömas från fall till fall beroende på planens aktualitet, markens belägenhet inom planen, bebyg­gelsetrycket, kommunens markpolilik etc. Obebyggd mark inom plan som är utbyggd i liten omfattning och där kommunen anser all planen är inaktuell och inle skall genomföras torde enligt LMV ha etl mycket lågt marknadsvärde. Däremot anser verkel alt marknadsvärdet för en enstaka obebyggd s. k. lucktoml inom tätort i många fall knappast påverkas av all genomförandetiden löper ul, eftersom den enda realistiska användningen är atl tomten bebyggs på samma säll som omkringliggande tomter. Verket framhåller atl en utformning av reglerna enligl förslaget sannolikl kommer all innebära att betydande fastighetsvärden faller utanför laxeringen. Där­för anser man att indelningen i ägoslag och uppdelningen i värderingsenhe-ler bör knytas lill kommunens beslul atl anta. upphäva eller ändra de­taljplan eller områdesbestämmelser. Denna princip är införd som nylaxe­ringsgrund i 16 kap. 4 § FTL. Enligl LMV:s mening ligger motsvarande synsätt närmast till hands också i fråga om definitionen av tomtmark. Verkel anser atl kommitténs förslag medför oacceptabla konsekvenser för fastighetstaxeringens trovärdighet och kvalitet i fråga om förmågan atl återspegla marknadsvärdena forell slorl anlal taxeringsenheter. Dessutom anses anpassningen lill plan- och bygglagens (1987: 10), PBL, regelsystem bristfällig.

Skälen för mitt förslag: Den nya plan- och bygglagen trädde i kraft den I juli 1987. Den föranledde vissa ändringar i FTL, bl.a. i nu förevarande lagrum 2 kap. 4 § saml också i 7 kap. 11 § och 16 kap. 4 §. Ändringarna innebär endasl en anpassning lill terminologi och systematik i PBL (prop. 1985/86:90, BoU 1986/87:4, rskr. 126, SFS 1987: 146).

Av intresse för faslighelslaxeringens vidkommande är följande nyheter i den nya planlagstiftningen. Detaljplanen ersätter de tidigare stads- och byggnadsplanerna. Detaljplanen skall reglera hur ell avgränsat omräde inom kommunen fär användas för bebyggelse eller hur bebyggelsen får förändras eller skall bevaras. Planen skall ha en genomförandelid. Genom-förandeliden kan bestämmas lill mellan 5 och 15 år. Planen kan upphävas eller ändras när behov föreligger. Under genomförandetiden krävs dock fastighetsägarens medgivande såvida inle nya förhällanden av stor allmän vikt inträtt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. Om planen ändras eller upphävs under genomförandetiden, har fastighetsägaren rätl till ersättning för den minskning i fastighets värde som det kan medföra. Del är häri som den garanterade byggrätten består. Efter genomförandeli-dens utgång fär planen ändras om det finns ett allmänl intresse som väger tyngre än fastighetsägarens enskilda intresse. Fastighetsägaren har ingen räll till ersättning enbart pä den grund atl han då vägras bygglov därför alt planen ändras eller upphävs. Om planarbete påbörjats när bygglov söks, får byggnadsnämnden vänta i högst tvä är med beslutet i bygglovsfrågan. Det avgörande för rätlen till ersättning är då om lovet sökts under eller efter genomförandetiden.

Vid bedömningen av om genomförandelidens utgång skall få avgörande
betydelse vid ägoslagsindelningen vill jag anknyta lill den diskussion som
          16


 


föranleddes av den tidigare nämnda ändringen av nylaxeringsgrunderna i Prop. 1987/88: 164 16 kap. 4 § FTL. 1 sill yltrande över förslaget i denna del uttalade lagrådet all det vore värdefullt om bostadsministem ville belysa den inverkan på fastighetens taxeringsvärde som kan följa av atl en byggrätt inte las i anspråk under genomförandeliden. I propositionen (a. a. s. 217 f.) svarade bostadsministern all del råder en viss osäkerhet om den framlida ulveck­lingen i fråga om marknadsvärdet på en obebyggd tomt inom detaljplan efter genomförandetidens utgång. Han var därför inle beredd all föreslå all genomförandelidens utgäng skall vara en grund för nylaxering. Han påpe­kade även atl fastighetsägarens möjlighet all i sådant fall få nyll laxerings-värde åsall, om han kan förete ell beslul om vägrat bygglov eller förhands­besked, i tillräcklig utsträckning tillgodoser dennes intressen.

Bosladsuiskotiet anförde i sill yltrande häröver bl.a. följande (BoU 1986/87:4 s. 43):

Den osäkerhet som följer av atl byggrätten kan inskränkas efter genom­förandetiden är givelvis en omständighet som typiskt sell påverkar mark­nadsvärdet negativt. Om kommunens intentioner omfallar ell mer inten­sivt markutnyttjande än gällande plan medger, kommer dock marknads­värdet i stället atl stiga. Enbart den omständigheten all genomförandetiden löpt ul kan i ingetdera fallet anses medföra någon så klar ändring av marknadsvärdet alt en ny taxering är motiverad. Del krävs nägon form av bindande avgörande beträffande den forlsälla markanvändningen, så som nuvarande och föreslagna lydelse av 16 kap. 4 § faslighetstaxeringslagen föreskriver.

För egen del gör jag den bedömningen alt de argument som bosladsui­skotiet andragit i denna fräga ocksä äger gillighel för att inte låta genomfö­randelidens utgång ensamt fälla avgörandet av om mark skall indelas som tomtmark eller inle. Såsom LMV påvisat skulle en sådan ordning leda lill orimliga resultat.

Vad beträffar den s. k. åleruppföranderätten vill jag anföra följande. Enligt 14 kap. 7 § tredje slyckel PBL har fastighetsägare rätt till ersättning för den skada han lider om bygglov vägras atl ersätta en genom olyckshän­delse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det atl byggnaden förstördes. Bestämmelser om ersättning när byggnad rivits eller förstörts på annat säll än genom olyckshändelse finns i 14 kap. 8 § första slyckel I. PBL. Genom dessa regler har införts en principiell räll lill återuppförande av en i huvudsak likadan byggnad.

Som jag tidigare redovisat har kommittén föreslagit all det i lagtexten uttryckligen anmärks att endast mark med garanterad byggrätt skall inde­las som tomtmark. Förutom förslaget atl ändra lagtexten så all del klart framgår alt den tidigare nämnda genomförandeliden för detaljplan här blir styrande, föreslår kommillén också all ell tillägg görs så all den s. k. åleruppföranderätten uttryckligen anges som grund för indelning av obe­byggd mark som tomtmark.

Jag har i del ovan anförda klargjort alt en detaljplans genomförandetid
inte bör ha avgörande betydelse för ägoslagsindelningen. Jag föreslår all
         17

2    Riksdagen 1987/88. 1 .saml. Nr 164


 


inle heller åleruppföranderätten skall nämnas i lagtexten, här dock av andra skäl. I motiven till den del av stadgandet i 2 kap. 4 § FTL som nu är i fråga redovisade nämligen 1976 års fastighetstaxeringskommitté, FTK, utförligt i vilka fall som det kan länkas vara uppenbart atl en tomt får bebyggas (jfr SOU 1979: 32 s. 212 f.). Departementschefen framförde inga erinringar häremot. Vid utformningen av stadgandet specificerades inle närmare de olika situationerna då del är uppenbart alt mark fär bebyggas. I stället erhöll stycket en sädan lydelse alt det, förutom atl uttryckligen nämna byggnadslov och mark till obebyggd faslighet som bildals för bygg­nadsändamål under de senaste två aren, endasl beaktade sådana fall där obebyggd mark med stor sannolikhet kunde länkas få bebyggas eller bli bebyggd. Jag anser att också den genom PBL införda återuppbyggnadsrät-len bör kunna beaktas som grund för indelning av mark som tomtmark utan all detta för den skull behöver uttalas i lagtexten. Jag finner således att 2 kap. 4 § Qärde stycket FTL kan kvarstå i sin nuvarande lydelse.


Prop. 1987/88: 164


Småhustomts delbarhet

Mitt förslag: Nuvarande regler behålls oförändrade.

Kommitténs förslag: Kommittén har i denna fråga anknutit lill ett utta­lande som FTK gjort i sitt slutbetänkande (SOU 1984: 37) Rullande faslig­helslaxering s. 245. Enligt vad FTK där anfört bör en bebyggd småhusfas­tighet anses delbar endasl då fräga är om två självständiga småhus eller då tomtens delbarhet dokumenteras l.ex. genom stadsplan, byggnadsplan eller genom byggnadslov. Smähustaxeringskommittén anser alt samma synsätt även bör gälla för en obebyggd småhusloml. Således bör enligl kommittén byggrätten dokumenteras genom detaljplan under genomföran­detiden.

Remissinstanserna: Bland de remissinstanser som yttrat sig i frågan råder delade meningar. LMV år på de grunder som tidigare redovisats kritisk också till denna del av kommitténs förslag. SABO påpekar atl de föreslag­na värderingsgrunderna inte kan tillämpas för en småhusloml som är avsedd atl bebyggas med fiera småhus för uthyrning. Tomten är då inle avsedd atl delas pä det sätt som kommillén anger. Enligl SABO är syftet med innehavet av småhus i sådant fall långvarig uthyrning och förvaltning och inte avslyckning och försäljning.

Skälen för mitt förslag: Av bestämmelserna i 6 kap. 7 § FTL framgår bl.a. atl varje tomt skall ulgöra en värderingsenhei. Skulle emellertid byggnadsrätl lill två eller flera småhus föreligga på en tomt får varje del av tomten som omfattas av en byggnadsrätl, ulgöra en värderingsenhei.

Enligt del anförda lagrummet är således byggnadsrätlen det avgörande för indelningen av en småhusloml i värderingsenheler. Denna byggnads­rätl framgår i allmänhet av detaljplanen även om den där naturligtvis kan vara mer eller mindre preciserad. Mol bakgrund av vad jag tidigare anfört om betydelsen av detaljplans genomförandetid i faslighelstaxeringshänse-


 


ende, finner jag också här atl någon uttalad anknytning till genomförande­tiden inte är lämplig.

I delta sammanhang vill jag även erinra om bestämmelsen i 7 kap. 11 § FTL, vilken ändrats i samband med införandel av PBL. Lagrummet har numera följande lydelse.

Är tomtmarken obebyggd skall föreskrifter angående markens bebyg­gande eller användning beaktas vid värderingen.

Finns på tomtmarken byggnad som har åsätts värde skall nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett. Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas lill om byggnadens pla­cering på tomlen omöjliggör atl denna delas.

1 specialmotiveringen till ändringen uttalade föredraganden bl.a. följan­de (prop. 1985/86:90 s. 216).

---- Inom områden utan detaljplan kan vissa bebyggelsereglerande

föreskrifter meddelas genom områdesbestämmelser. Sådana bestämmelser kan l.ex. avse grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområden för olika ändamål eller föreskrifter om byggnadsarean eller storleken på tomter avsedda för fritidsändamål. Sädana föreskrifter bör givetvis beaktas vid värderingen av tomtmarken.

Jag vill genom denna hänvisning påvisa all, även om någon garanterad byggrätt inle föreligger utanför delaljplanelagl område, där ändå förekom­mer bebyggelseverksamhet som bygglovsprövas i enlighet med vissa rikt­linjer. Detta framgär närmare av 8 kap. 12 § PBL. Vid fastighetstaxeringen kan inte bortses frän della faktum. Vid bedömningen av delbarheten m. m. i sådana områden får man således ulgå från den praxis som utbildas utifrån gällande områdesbestämmelser, allmän lämplighetsprövning m. m. När­mare bestämmelser till ledning för fastighetstaxeringen i delta hänseende kan meddelas av RSV med slöd av tidigare nämnda bémyndiganden.


Prop. 1987/88:164


Exploateringsmark

Mitt förslag: Reglerna om indelning av mark i ägoslagel exploate­ringsmark lämnas oförändrade.


Kommitténs förslag: Kommittén för fram tanken all ägoslagel exploale­ringsmark upphör som särskill ägoslag. Frägan överlämnas dock för be­dömning i annan ordning i hela dess vidd. Kommittén föreslår emellertid belräffande detta ägoslag atl endasl byggrätt enligl detaljplan under genomförandeliden skall beaktas.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg påtalar en inkonsekvens i kommiltéförslaget. Enligt kammarrätten anför kommillén i fråga om ex­ploateringsmark att sådan mark endast kommer all förekomma efter ut­gången av liden för detaljplanens genomförande och sannolikl beslå av mark som under genomförandetiden varit tomt. Samtidigt föreslår kommit-


19


 


tén att endasl byggrätt enligl detaljplan under genomförandeliden beaktas. Enligl kammarrätten förefaller dessa uttalanden all gå stick i stäv med varandra. Kammarrätten ifrågasätter om kommillén i stället kan ha menat atl för all del över huvud laget skall bli fråga om exploaleringsmark krävs all det tidigare - under genomförandeliden - har funnits en byggrätt enligt detaljplan. En sädan tolkning strider emellertid enligt kammarrätten mol den föreslagna lagtexten och kammarrätten ifrågasätter om inle negationen skall utgå. RSV tillstyrker all begreppet exploaleringsmark utmönstras ur FTL. Verkel anser all om man för mark med förväntad bebyggelse måste räkna med en väntetid som kan tänkas påverka värdet väsentligt, t. ex. 3 år, bör detta beaktas genom justering. Även LMV har denna åsikt. LMV menar dock atl motiven för en sådan förändring inte bör anses vara den nya planlagstiflningen. Den grundläggande förutsättningen enligl LMV är kommitténs förslag om all bebyggd småhusenhet inle skall kunna omfalla obebyggd tomtmark. Sveriges allmänna hypoteksbank anser del välbe­tänkt all låta bedömningen av den nya plan- och bygglagens effekter belräffande exploaleringsmark anslå tills erfarenheter vunnits därav.

Skälen för mitt förslag: Jag finner kommitténs förslag atl låta utmön­stringen av exploaleringsmark anslå tills vidare vara välbetänkt. Såsom jag nyss anfört bör inte en detaljplans genomförandelid vara avgörande för ägoslagsindelningen.


Prop. 1987/88: 164


Nylaxeringsgrund

Mitt förslag: En ny grund för när ny taxering skall göras införs. Denna innebär alt ny taxering alltid skall göras när indelningen i ägoslag eller byggnadstyp bör ändras.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i fråga om lagtexten med milt förslag.

Remissinstanserna: RSV delar kommitténs synpunkter om ny taxering i samband med att detaljplan upphör. Verkel anser sig i dag dock sakna möjligheter atl bevaka dessa tidpunkter. RSV föreslär atl det i lagtexten preciseras all ny detaljplan utgör obligtorisk nylaxeringsgrund saml all nylaxeringsgrunderna ses över i lämpligt sammanhang. Ocksä Enlrepre­nörföreningen tillstyrker förslaget men tillägger all del måhända skulle bli klarare rent lagtekniskt om i den föreslagna bestämmelsen om ny taxering direkt anges de fall dä ny indelning i ägoslag eller byggnadstyp skall ske. Även Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Industriförbundet anser all den föreslagna bestämmelsen förefaller någol oprecis. Man ifrågasätter om den täcker in alla de situationer som kan uppkomma när genomförandetiden upphör eller planer upphävs.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av den tidigare redogörelsen av kommilléns förslag med anledning av den nya plan- och bygglagstiftningen vill kommittén atl indelningen i ägoslagel tomtmark blir beroende av om s. k. garanterad byggrätt föreligger eller ej. När en detaljplans genomföran­delid löpt ul bör således enligl kommitténs synsätt någon indelning av


20


 


mark som tomtmark inte göras. Det är mol denna bakgrund man fär se kommilléns nu ifrågavarande förslag om elt tillägg lill nylaxeringsgrunder­na i 16 kap. 2 § FTL.

Det har också framgått av mitt tidigare resonemang atl jag har samma grunduppfaltning som bosladsuiskotlet intog i denna fråga, dvs. alt ut­gången av en detaljplans genomförandelid inte ensam bör vara avgörande för om ny taxering är påkallad. Någon form av bindande avgörande som ulvisar atl annan ägoslagsindelning m. m. är påkallad bör här fordras för alt ny taxering skall göras. Kommillén har dock inle utformat sitt lagtexiför-slag med någon obligatorisk koppling lill en detaljplans genomförandetid. Jag finner därför all del kan läggas lill grund för mitt förslag och bör således vara tillämpligt i de fall då bygglov vägrats, negalivl förhandsbe­sked lämnats eller anstånd beslutats beträffande prövning av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked. Ny taxering skall emellertid inle ske endasl på den grunden atl mark som indelats som åkermark, betesmark, skogsmark eller skogsimpediment bör indelas som någol annat av dessa ägoslag.

2.4.4 Byggnadsvärde understigande 10 000 kr.


Prop. 1987/88: 164


Mitt förslag: Indelningen i ägoslag skall inle påverkas av befintlig bebyggelse med elt sammanlagt taxeringsvärde som understiger 10000 kr.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker införandel av en vär­degräns. Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter dock om inle värdegrän­sen bör vara högre än 10000 kr.

Skälen för mitt förslag: Gällande lagstiftning innehåller en inkonsekvens i nu förevarande avseende. Del förhäller sig nämligen på del sättet all det saknas en värdegräns för när bebyggelse skall föranleda atl mark indelas som tomtmark. Däremot stadgas i 7 kap. 16 § FTL bl.a. atl någol värde inle skall bestämmas för byggnad eller byggnader inom samma tomt, om byggnadsbeståndels sammanlagda taxeringsvärde ej skulle uppgå till 10000 kr. Stötande situationer kan uppslå av denna inkonsekvens, i syn­nerhet i fräga om byggnad på ofri grund, t. ex. då byggnadsvärde inle åsätts arrendatorns byggnad medan fastighetsägarens lomienhel åsätts ell värde.

Jag finner alt denna brist bör åtgärdas. Mark bör således inle indelas som tomtmark endasl för att den är bebyggd med småhus som har ell värde understigande 10000 kr.

Della föranleder en ändring i 2 kap. 4 § FTL.

2.4.5 Justering för säregna förhållanden

Mitt förslag: En beloppsgräns införs för när justering för säregna förhållanden skall äga rum i fråga om småhusenheter. Justering skall ske när ell säreget förhållande föranleder höjning eller sänkning av riktvärdet med minsl 10000 kr.


 


Kommitténs förslag: Enligt kommittén skall en påtaglig inverkan på marknadsvärdet anses föreligga när det är aktuellt att höja eller sänka riktvärdet med minst 30000 kr. eller, om riktvärdet understiger 300000 kr., med minsl tio procent av della värde.

Remissinstanserna: Bland remissinstanserna synes råda enighet om atl en begränsning av jusleringsmöjligheterna bör införas. Del råder emeller­tid delade meningar om värdegränsen. Så anser exempelvis länsrätten i Stockholms län atl den föreslagna beloppsgränsen av 30000 kr. är väl avvägd. Någon kompletterande regel för det fall dä riktvärdet understiger 300000 kr. vill dock länsrätten inle ha. RSV ifrågasätter om inle gränsen bör sättas lill 20000 kr. för alt beakta de iröskeleffekter som alllid uppslår vid gränsdragning. LRF anser atl gränsvärdet i vart fall inle bör översliga 10000 kr. ViUaägareförbundel föreslär en gräns av 15 000 kr. resp. fem procent.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande regler i 7 kap. 5 § FTL finns det möjlighet att justera etl med ledning av riktvärde bestämt värde. För närvarande anges ingen annan värdegräns än den att del skall vara en påtaglig inverkan pä marknadsvärdet.

Jag anser det angelägel att del beträffande småhusenheter i lagtexten klart anges vad som avses med påtaglig inverkan i detta avseende för atl i någon mån undvika alllför bagaldlartade taxeringsprocesser. Var gränsen skall dras är naturligtvis en bedömningsfråga. Kommittén har.föreslagit atl en värdeförändring med etl absolut angivet belopp av 30000 kr. kvalifi­cerar för justering när riktvärdet uppgär lill 300000 kr. eller högre. Jag delar i princip kommitténs bedömning att förändringen över ell visst högs­ta riktvärde bör uttryckas i etl absolut belopp. Emellertid behövs ocksä en nedre gräns för all syftet med bestämmelsen skall uppnås. Eftersom avsik­ten är alt justeringar inte skall få ske med alltför små belopp bör del enligl min mening räcka med en angiven lägsta värdeförändringsgräns. Denna lägsta gräns för justering bör vara 10000 kr. Härigenom görs dessutom regeln inte onödigt krånglig.

I övrigt bör förutsättningarna för atl vid värderingen kunna beakta säregna förhållanden förbättras genom alt taxeringsmyndigheterna ges större ledning genom allmänna råd osv. om de marknadsvärdeeffekler som kan följa av vissa typiska slag av säregna förhällanden.


Prop. 1987/88: 164


2.5 Värdefaktorer för tomtmarken

2.5.1 Klassindelning av tomtmarkens storlek för småhus


Mitt förslag: Tomtmarkens värdering enligt den s. k. värdeserien avskaffas.

Min bedömning: Klassindelningen av tomtmarkens storlek avskaf­fas. I slället anges ell riktvärde för normalloml från vilket arealavvi­kelser beaktas genom den marginella värdeinverkan varje kvadrat­meter uppskattas ha. Avlagande värdeinverkan vid större arealer beaktas genom all brytpunkter införs. Avrundning av riktvärden görs nedåt lill närmast hela tusental kronor.


22


 


Kommitténs förslag: överensstämmer med milt.                        Prop. 1987/88:164

Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positivt inställda lill förslaget. LRF menar dock alt metoden inte är gångbar beträffande inte rättsligen bildade tomter. Även RSV framhåller atl kommilléns förslag ställer större krav på regler för beräkning av arealstorlek vid utbrytning av tomtmark från t.ex. lantbruksenheter. Tekniska högskolan framhåller all nuvarande syslem med korrektioner för tomtstorlek genom steg i en värde­serie är ganska grov och saknar i huvudsak empiriskt stöd vad avser prispåverkan. En närmare koppling lill den faktiska tomtstorleken, som regelmässigt är känd, kan vara atl föredra anser högskolan.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: I de allmänna värderingsreg­lerna i 7 kap. 3 § FTL anges bl.a. all värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall besluta om närmare före­skrifter om bl. a. klassindelning av värdefaktorer och klassindelningsgrun­der. Riktvärdet för tomtmark för småhus skall utgöra värdet av en tomt eller, om särskilda skäl föreligger, värdet av en kvadratmeter tomtmark. Som riktvärde för tomtmark får endast anges värden i en fastställd värde­serie. Riktvärden för tomtmark för småhus skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för bl.a. värdefaktorn storlek. Värde­faktorn slorlek definieras som tomtmarkens areal.

Vid den klassindelning som tillämpades vid AFT-81 kunde en arealskill­nad om en kvadratmeter mellan i övrigt likvärdiga tomter innebära en skillnad i riktvärde på tiotusentals kronor. Genom all avskaffa klassindel­ningen för tomtmarkens storlek skulle sådana Iröskeleffekter i fortsättning­en undvikas. När FTK föreslog en sådan åtgärd i sitt slutbetänkande (jfr SOU 1984:37 s. 247) invände emellertid flera remissinstanser däremot. Förslaget ansågs bl.a. ge sken av en värderingsnoggrannhel som inle motsvarade marknadens värdering. Småhuslaxeringskommitlén har dock utvecklat dessa tankegångar lill en lösning som jag finner vara framkomlig trots atl dess noggrannhet inte motsvaras av en lika slor precision vid en marknadsvärdering.

Utgångspunkterna vid en bestämning av värdefaktorn tomtmarkens slorlek bör därvid vara följande. Värdebestämningen kan lämpligen göras genom all ell riktvärde anges för en normal, genomsnittligt stor, tomt. I slället för atl beakta arealdifferensen genom en stegvis klassindelning bör den marginella värdeinverkan som över- eller understigande arealer har, uttryckas i kronor per kvadratmeter. Den marginella värdeinverkan torde vara linjär vid måttliga avvikelser från normaltomlen, varför den då bör kunna bestämmas lill visst belopp för varje kvadratmeter som den avviker därifrån. Den omständigheten, atl värdeinverkan för tillkommande areal avlar för större tomtytor, bör kunna beaktas genom brytpunkter med samma grad av säkerhet som klassgränserna tidigare har beslämts. Den nu angivna slorieksbeslämningen leder lill alt tomtmark till småhus inte läng­re kan åsättas värden i en värdeserie. Avrundning av riktvärdena skall i slället göras nedåt till närmast hela lusental kronor.

Beträffande tomter lill sådana småhusenheter som utbrulils från lant­
bruksenheter, tomter på lantbruksenheter och tomter till småhusenheter
         23


 


som inte är registerfasligheler, fordras egentligen inga andra arealupp-skatlningar än de som tillämpades vid AFT-81. För de fall tillförlitlig uppgift om lomlareal saknades i sådana fall rekommenderade RSV i anvis­ningar atl arealen skulle anges inom det intervall som framgick av karlbil­den, om inle annan arealuppskaltning framstod som klart riktigare. Jag anser atl man bör kunna ulgå från i huvudsak samma praxis även i fortsätt­ningen. Skäl för atl frångå normallomtsarealen i sådana fall skulle t. ex. kunna vara småhusets belägenhet i förhällande lill byggnaderna på lant­bruksenheten eller att en s. k. "hävdad" tomtgräns klart kan urskiljas.

Vad jag här föreslagit om klassindelning och värdeserien leder till änd­ringar i 7 kap. 3 § och 12 kap. 2 § FTL.


Prop. 1987/88: 164


2.5.2 Klassindelning av vatten och avlopp

Min bedömning: Den skillnad som föreligger mellan småhusloml som har tillgång till dricksvatten årel runt och tomt som endast har tillgång till sommarvatlenledning bör även i fortsättningen komma lill ullryck vid värderingen. Klassindelning av värdefaktorn vatten och avlopp bör göras mer differentierad. Bedömningen av tomts tillgång till vallen och avlopp bör inle påverkas av om byggnaden har sådana indragna ledningar.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag vinner slöd hos de flesta remiss­instanser som yttrat sig.

Skälen för min bedömning: Med värdefaktorn vallen och avlopp avses enligt 12 kap. 3 § FTL i vilken utsträckning och pä vad sätl tomtmarken har tillgäng lill vatten och avlopp. RSV har i föreskrifter indelat värdefak­torn i fyra klasser samt närmare definierat dels vallen lill all avse tillgäng till dricksvatten året runt, dels avlopp som wc-avlopp som godkänns av hälsovårdsnämnd.

Den nu ifrågavarande värdefaktorn kan synas ha elt visst samband med småhusets standardklassificering såtillvida atl det har ifrågasatts om vatten skall kunna utnyttjas i byggnaden året om för alt tomten skall taxeras för vattentillgången. Jag finner emellertid alt denna koppling inle bör göras. Anslutning till kommunall vatten eller tillgång lill egen brunn på tomten bör således komma lill ullryck vid tomlmarksvärderingen även om bygg­nadens vattenledningar är oisolerade och lill följd därav inle levererar vatten lill byggnaden vinterlid. Vid bedömningen av om tomt har vallen-tillgäng eller inle bör även göras åtskillnad mellan de fall då tomlen har tillgäng lill dricksvatten året runt och de fall då tomlen enbart har sommar­vatlenledning.

Vidare finns det enligl min mening anledning atl någol utöka antalet klasser i den utsträckning som är värdemässigt motiverat och möjligl i syfte atl nå en mer differentierad bedömning av denna värdefaktor. Ambi­tionen bör här vara all i klassindelningen beakta skillnader mellan exem­pelvis kommunalt vatten och egen brunn, sommar- och åretruntvallen, olika slags avloppsanordningar m. m.


24


 


Närmare bestämmelser inom detta omräde kan meddelas av RSV. Där­vid bör iakttas alt omständigheter som bör beaktas i fråga om tillgången till vallen och avlopp skall finnas med i klassindelningsgrunderna. Således bör inle en omständighet som redan beaktats i fråga om vatten och avlopp även kunna föranleda justering för säregna förhållanden, exempelvis för extra dålig vattentillgång. Däremot bör del inle utgöra någol hinder alt justera för kvaliteten, t. ex. för illasmakande dricksvatten eller liknande.


Prop. 1987/88: 164


2.5.3 Klassindelning av speciell belägenhet

Min bedömning: Belägenhetsfaktorn bör, liksom för närvarande, kunna beaktas genom någon av följande metoder. För småhuslom­ler med klart urskiljbara gemensamma belägenhelsfaklorer bör etl egel riklvärdeområde avgränsas. I sådana fall kan emellertid juste­ring belräffande belägenhetsfaklorn göras. När en sädan avgräns­ning av belägenhetsfaklorn inle kan göras bör en klassindelning av olika belägenhetsfaktorers inverkan på värdet göras. Justering bör i sädant fall endasl komma i fråga avseende belägenhelsfaklorns be­skaffenhet, dvs. dess kvalitet och liknande. De belägenhelsfaklorer som inte lämpar sig för områdes- eller klassindelning beaktas genom alt riktvärdet justeras för säregna förhållanden.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar de av kommillén föreslagna riktlinjerna. RSV vill dock all denna värdefaktor utmönstras ur fastighetstaxeringen. Enligl verket skulle della vara möjligl om riktvärde­områdena gjordes så små atl speciell belägenhet normall beaktades genom indelningen. Enligt RSV kan områdena dock inte göras så små att de beaktar varje avvikelse från normaltomlen, varför en justeringsmöjlighel för säregna förhållanden bör finnas. LMV anser alt en faslighels belägen­het i förhällande till strand är en myckel viktig värdefaktor och framhåller atl en större differentiering än två klasser är nödvändig för all fånga in den myckel kraftiga värdeinverkan som kan förekomma, särskill i områden med slor efterfrågan på friiidsfasiigheter. Enligl verkel bör det särskill övervägas om inle indelningen i särskilda värdeområden bör ersätta klass­indelningen i områden där läget i förhållande lill strand har särskill slor belydelse.

Skälen för min bedömning: Enligt bestämmelserna i 12 kap. 3 § FTL avses med värdefaktorn speciell belägenhet tomtmarkens belägenhet inom värdeomrädet l.ex. vid strand. 1 de föreskrifter som RSV utfärdat lill ledning för AFT-81 begränsades denna klassificering lill all enbart avse belägenhet vid strand. I anvisningar angavs all justering dock kunde ske för annan speciell belägenhet inom värdeomrädet. exempelvis nämndes slrandnära, sjöutsikl och buller.

Den inverkan som en tomts belägenhet har på värdet bör enligl min mening i första hand beaktas genom avgränsning av värdeomrädet. Della innebär ingen förändring jämfört med nuvarande regler. Förhäller del sig


25


 


t.ex. så att av ett större anlal tomter som ligger samlade, så gott som samtliga har egen strand och i övrigt är likvärdiga beträffande belägenhe­ten, bör de naturiigtvis avgränsas till ell egel riktvärdeområde. Beträffande lägesfaklorn strand behöver då ingen klassindelning göras, men inget torde här hindra alt justering sker avseende belägenhetsfaktorn, så atl exempel­vis de enstaka tomter inom della område som inte har strand undantas från denna klassificering. I andra fall när tomterna inle kan avgränsas avseende strandbelägenhet eller liknande bör, liksom för närvarande, en klassindel­ning göras. Hänsyn bör i del fallet tas till all nuvarande klassindelning med endast två klasser får anses ha varil alltför grov. Här bör i fortsättningen finnas möjligheter all genom ytterligare klasser precisera lägels inverkan åtminstone vad avser klart avgränsningsbara faktorer som exempelvis strandnära läge, sjöutsikl, närhet till naturområden eller starkt trafikerade trafikleder osv. Vad jag tidigare uttalat om all den s. k. värdeserien för tomtmark bör upphöra kan också föranleda, att en höjning eller sänkning av riktvärdet beroende pä belägenhetsfaklorn bör uttryckas i procent av riktvärdet. Belägenhetsfaklorn bör här inte kunna justeras för annat än sin beskaffenhet, exempelvis för bra eller dålig strand. Övriga slag av värde-påverkande belägenhelsfaklorer som inle har enhetlig värdeinverkan och som är svårare atl klassificera och därför passar bättre för en individuell bedömning, t.ex. immissioner säsom buller och liknande negativa inslag, bör beaktas genom områdesindelning eller justering alltefter omständighe­terna.

Regler om detta kan lämpligen las in i de föreskrifter och allmänna råd som RSV meddelar.


Prop. 1987/88: 164


2.5.4 Klassindelning av fastighetsrättsliga förhållanden

Mitt förslag: Klassindelningen av värdefaktorn faslighelsrättsliga förhällanden behålls oförändrad.

Min bedömning: De lill ledning för klassindelningen meddelade nor­merna ses över.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Kanitnarrätten i Göteborg anser all faslighelstaxe-ringsnämnderna och domstolarna i detta sammanhang inle kan ikläda sig faslighelsbildningsmyndighetens roll. Kammarrätten föreslär därför alt en ej självständig fastighet bör betecknas "tomt som bedöms kunna bilda" resp. "ej kunna bilda självständig fastighet". Länsrälten i Stockholms län framhåller att betydelsen av gränsdragningen mellan "avstyckningsbar" resp. "ej avstyckningsbar tomt" ej nog kan betonas. RSV föreslår atl denna värdefaktor i fortsättningen enbart indelas i klasserna avstyckad och ej avstyckad, eftersom ej avslyckningsbara tomter kan antas bli myckel ovanliga.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Vid småhustaxeringen skall värdefaktorn faslighelsrättsliga förhållanden beaktas såväl vid värderingen av mark som av byggnad. Såvitt gäller tomtmark avser denna värdefaktor


26


 


enligl 12 kap. 3 § FTL om tomten utgör självständig fastighet eller inte. Utgör tomlen inle självständig fastighet skall hänsyn även tas lill möjlighe­ten all tomtmarken kan bilda egen fastighet. Definitionen av värdefaktorn i fråga om småhus återfinns i 8 kap. 3 § FTL och är i huvudsak likalydande bestämmelsen om marken. Ytterligare definitioner har meddelats i RSV:s föreskrifter.

De vid faslighetslaxeringen använda begreppen självständig och osjälv­ständig fastighet eller tomt har språkligt sett inte varil hell adekvata. Avsiklen med bestämmelserna har inle heller varil atl någon mer ingående prövning av avstyckningsmöjlighelerna skall företas. Emellertid har de föreskrifter som RSV utfärdat för att klargöra värdefaktorns innebörd sökl återspegla huvuddragen av då rådande praxis avseende avslyckningsbar-helen. De tre klasserna som RSV indelat värdefaktorn för småhuslomler i är självständig tomt, avstyckningsbar tomt resp. ej avstyckningsbar tomt.

Den huvudsakliga skillnaden mellan en självständig fastighet och osjälv­ständig fastighet (dvs. icke rättsligen bildad fastighet) är alt den senare inle kan inlecknas särskilt och därmed inte heller kan belånas. Därtill kommer också sädana faktorer som all viss osäkerhet kan råda om huruvida faslig-helsbildning kommer alt fördröjas eller förhindras samt, vid fastighetsbild­ning, kostnaderna för denna. Jag anser del rimligt alt dessa skillnader även fortsättningsvis kommer till uttryck vid klassindelningen.

För alt i möjlig mån söka undvika alt den bedömning som taxeringsmyn­digheterna gör i detta avseende av fastighetsägaren kommer all uppfattas som ell beslul eller förhandsbesked i faslighetsbildningsfräga, bör termino­login för klassindelningen ändras. Jag anser all del därvid finns anledning alt beakta kammarrättens i Göteborg förslag alt beteckna en ej självständig fastighet som tomt som bedöms kunna bilda resp. ej kunna bilda självstän­dig fastighet. Värdefaktorn faslighelsrättsliga förhållanden kommer dock säkerligen trots ändrade beteckningar all även fortsättningsvis vara före­mål för fastighetsägarnas intresse. Del finns därför ocksä anledning all överväga om RSV:s normer lill ledning för klassindelningen kan utformas på ell annorlunda säll mol bakgrund av vunna erfarenheter.

Vad jag nu nämnt föranleder ingen ändring i FTL. Den närmare utform­ningen av reglerna kan meddelas av RSV.


Prop. 1987/88: 164


2.6 Värdefaktorer för småhusen

2.6.1 Småhusets storlek

Mitt förslag: Anknytningen till svensk standard vid bedömningen av småhusets storiek består. Detta kommer lill uttryck i lagtext genom att begreppen yta av bo- och biutrymme används. Min bedömning: Klassindelningen avskaffas, vilkel innebär alt varje kvadratmeter beaktas.


Kommitténs förslag: De mälregler som skall användas vid fastighetstaxe­ringen bör även i fortsättningen utgå från svensk standard. Vissa förenk-


27


 


lingar av denna anses dock nödvändiga. Kommittén finner nämligen stan- Prop. 1987/88: 164 dardens mått för bo- och biuirymmesarea avseende snedtaks- och slutl-ningsväningar saml tjocka väggar vara alllför komplicerade. Om dessa standardmått inle kan förändras föreslår kommittén atl del måste övervä­gas all i lagtext införa särregler för fastighetstaxeringen. I avvaktan på atl standarden ändras i dessa avseenden förordar kommillén atl värdefaktorn storlek bestäms så alt den svarar mol boulrymmel med visst tillägg för biutrymmena. Därvid föreslås all dessa areor väsentligen uppmäts enligl de mälregler som anges i svensk standard SS 021051, men med följande förenklingar:

1)   I slället för standardens regel alt under snedtak begränsa den mälvärda arean lill sädan golvyta, som ligger inom 0,6 m utanför rumshöjden 1,9 m bör värdearean bestämmas som sådan golvyta som ligger inom rums­höjden 1,5 m.

2)   I våning som delvis ligger under mark skall fördelningen mellan bo- och biutrymme ske enligl någol slag av schablon. Denna kan lämpligen utformas med hänsyn lill antaganden om hur långt in i rummet dagsljus­belysningen när och bestämmas så all utrymme längre bort frän fönster­fasaden aldrig kan hänföras lill boulrymme. Som boulrymme skulle då räknas rum med tillfredsställande dagsljusbelysning, men area som ligger mer än t. ex. fem meter från fönslerfasad skulle aldrig hänföras lill boulrymme.

3)   Till skillnad från vad som skall gälla enligt standarden skall ingen avräkning ske för tjocka mellanväggar eller vertikala schakt.

Kommillén föreslår vidare all klassindelningen slopas sä all varje kva­dratmeter i fortsättningen räknas. I lagtexten föreslås också alt mätslan-dardens termer bo- och biutrymmen används i stället för ullrycket bostads­yta.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är tämligen eniga om all man vid
fastighetstaxeringen bör utgå från svensk standard. Graden av bundenhet
till standarden råder det dock delade meningar om. BST finner del vara av
utomordentlig vikt atl svensk standards mälregler kommer lill användning
vid alla förekommande målningar av småhus, inle minsl vid faslighetslaxe­
ringen av samtliga småhus i landet. Så snart man för någol väsentligt
mäländamål avviker frän standarden motarbetar man den enhetlighet i
slorieksbeslämningen som varil huvudmotivet för standardens tillkomsl.
BST är av den uppfattningen all sä gott som samtliga mätsätl som diskute­
rats för småhus är acceptabla frän materiell synpunkt. Möjligheten all låta
vissa användare införa hjälpregler för tillämpning av standardens areabe­
grepp är på vissa objekt tveksam. BST säger sig dock inle vara främmande
för att man i vissa situationer som inte kräver sä slor noggrannhet kan få
uppskatta olika areors slorlek med användning av hjälpregler. Vad särskill
gäller area under snedtak anser BST all standardens definition av mälvärl
utrymme bör gälla generellt för alla husbyggnader. Den i betänkandet
föreslagna regeln kan användas som en hjälpregel vid taxering av småhus.
De skillnader som kan uppkomma mellan standardens huvudregel och
denna hjälpregel förväntas enligl BST bli små och i det övervägande
antalet fall ligga inom mätningarnas felmarginal. Belräffande area i sluti-
           28


 


ningsvåning kan standardens regel vara svårtolkad för den enskilde. På Prop. 1987/88: 164 denna punkt kan BST länka sig en revidering av standarden om del går atl finna någon enklare princip. Vad slutligen gäller tjocka mellanväggar anser BST alt standardens regel bör gälla oförändrad. Förekomsten av tjocka mellanväggar i småhus bedömer BST dock vara av så ringa omfattning atl man kan bortse från denna regel vid taxering av småhus. Bostadsstyrdsen framhåller all den valt att inte ändra de mälregler som tillämpas i samband med låne- och bidragsverksamheten i avvaktan på den översyn som görs av reglerna för beräkning av låneunderlag och pantvärde. Styrelsen till-lämpar således den tidigare standarden SS 021050. Bosladsslyrelsen anser därför all kommitténs förslag alt ändra den nyligen fastställda standarden SS 021051, i lånesammanhang skulle medföra orimliga konsekvenser. Sty­relsen föreslår i slället atl man i taxeringssammanhang mäter enligl SS 021051 men i första hand mäter brutloarean som grund för en byggnads slorlek och med ledning därav bestämmer bo- och biutrymmesareorna schablonmässigt. Enligt planverket bör svensk standard tillämpas. Före­slagna förenklingar avstyrker verket bestämt eftersom standarden omfal­lar såväl begrepp som mälregler. Verkel anser emellertid all del bör vara tillåtet atl i besvärliga mälsilualioner allernalivi uppskatta l.ex. bo- och biuirymmesarea enligt vissa hjälpregler. LMV menar atl de svårigheter som är förknippade med alt bestämma småhusens slorlek i första hand består av klassificeringsproblem, inle mätproblem. Förbättrade regler för mätning i vindsvåning, slutlningsvåning och i anslutning lill tjocka inner­väggar ser verkel som angelägna all få lill ständ. Verkel avråder dock från alt införa någon form av förenklad mätmetod av den typ som prövats av kommittén. Länsrätten i Östergötlands län, SCB, Entreprenörjöreningen och TOR år tveksamma lill kommitténs förslag om mälregler i sluttnings-våning.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Värdefaktorn slorlek för småhus bestäms enligt 8 kap. 3 § FTL med hänsyn lill småhusels bostads­yta och dennas fördelning på olika våningar. Vidare stadgas all slorieks-klassen för småhus med en storlek som motsvarar högst 200 kvadratmeter i etl plan inte färgöras större än alt den motsvarar 10 kvadratmeter bostads­yta. I I kap. 7 § FTF anges hur storleken skall klassindelas. RSV har i sina föreskrifter vid AFT-81 använt beteckningen värdearea. Denna värdearea inkluderar enligl föreskrifterna dels bostadens yla, dels yta av bostadsrum och kök ovan mark som på grund av rumshöjden inle betraktas som bostadens yla, dels tillägg för biutrymmenas yta. Därvid anknöt endast bostadens yta och biutrymmenas yta till svensk standard SS 021050. Till-lägget i värdearean för yla av bostadsrum och kök ovan mark, vilken egentligen inle betraktades som bostadens yla enligt standarden på grund av rumshöjden, gjordes för all även fånga in för bostadsändamål använda utrymmen i det äldre byggnadsbeståndet.

Fr. o. m. den 1 januari 1987 gäller en delvis omarbetad svensk standard SS 021051. Standarden innehåller inle några rekommendationer om när och på vilket sätt de olika begreppen skall användas. Del uttalas atl myndigheter som utfärdar bestämmelser i fråga om byggande, finansiering.

beskattning m. m. kan föreskriva särskilda regler som skall beaktas i sam-        29

band med area- och volymberäkning.


 


Följande ändringar i standarden som är av intresse i nu förevarande Prop. 1987/88: 164 sammanhang har företagits. Indelningen i primär och sekundär bruksarea för bostad har ersatts av begreppen boarea resp. biarea. Anknytningen till bruksarean görs genom att boarean och biarean mäts som bruksarea, dvs. vad som finns innanför omslutande byggnadsdelars insida. Boarea är såle­des bruksarea för boulrymmen medan biarea är bruksarea för biutrymmen. Till skillnad från tidigare föreligger inga särskilda krav på rumshöjd eller värmeisolering för att ett utrymme skall kunna hänföras till boulrymme. Regeln att mellanväggar eller vertikala schakt tjockare än 0,5 m skulle räknas bort har ändrats så att numera inte hela väggen/schaktet utan endasl vad som överstiger 0,3 m skall borträknas (dvs. vad som blir kvar innanför 0,15 m från resp. begränsningsyta).

Enligl standarden avses med boulrymme utrymme för boende inrättat ovan mark huvudsakligen avsett för vistelse, hygien, viss förvaring, kom­munikation m.m. Biutrymme är utrymme i anslutning till bostad, huvud­sakligen inrättat för sidofunklioner till boende som pannrum, garage, för­råd m. m. I standarden är dessa utrymmen ytterligare exemplifierade. För all ett utrymme skall vara mälvärl fordras enligl standarden att rumshöj­den uppgår lill minsl 1,9 m. Vid snedtak godtas även delar med lägre rumshöjd under förutsättning att våningsplanet har en rumshöjd av 1,9 m på en bredd av minst 0,6 m. Därvid mäts fram till etl vertikalplan 0,6 m utanför höjden 1,9 m. Med slutlningsvåning avses här våning som delvis ligger under mark, men vars golv utefter minsl en fönslerförsedd fasad i huvudsak ligger i nivå med eller över omgivande mark. I sluttningsvåning utgörs boulrymmel av de utrymmen som tidigare här benämnts boulrym­me under förutsättning atl de är belägna vid den angivna typen av fönster-fasad. Även om utrymme för hygien, viss förvaring och kommunikation inte ligger vid fönsterväggen räknas del som ingående i boulrymme i sluttningsvåning.

Som framgått har del visat sig vara svårt alt göra ytterligare förenklingar i svensk standard. Således kvarstår tidigare regler för hur man beräknar arean i våning under snedtak och i slutlningsvåning, dvs. i de avseenden som förorsakade de största mätproblemen vid AFT-81. Mol bakgrund av denna situation vill jag i del följande ge min syn på hur denna värdefaktor i fortsättningen lämpligen bör bestämmas.

Jag vill först erinra om de övergripande målsättningar vilka bör gälla när dessa regler utformas för fastighetstaxeringen. Värdefaktorn måste för det första naturligtvis bestämmas så atl den avspeglar marknadens prissättning av storleken. Alltför kraftiga schabloniseringar är därför uteslutna. Vidare bör bestämmelserna vara lättförståeliga - elt krav som framstår med särskild skärpa efter vunna erfarenheter av AFT-81. Kravet på kontinuitet bör också i möjlig mån iakttas. Härtill kommer dessutom intresset av alt ha en gemensam standard för myndigheter och organisationer.

Enligl min mening talar starka skäl för alt mätreglerna även i fortsätt­
ningen skall anknyta till svensk standard. Del torde inte heller råda någon
annan uppfattning bland tillämpande myndigheter. Jag anser all anknyt­
ningen till standarden bör komma till uttryck i lagtexten genom all begrep­
pen bo- och biulrymmesyta anges. Atl ytterligare i författning precisera
             30


 


mätnormernafinnerjag vara olämpligt. När mätreglerna för fastighelslaxe-    Prop. 1987/88: 164 ringen närmare utformas bör uppmärksamhet riktas på att verkställighets-föreskrifter inte får föreskriva åligganden som går ulöver vad som framgår av FTL.

Anknytningen i lagtexten till bo- och biutrymmesyta ulvisar atl en viss värdemässig skillnad föreligger mellan dessa, vilkel liksom tidigare bör kunna beaktas vid sammanräkningen av den s.k. värdearean. För all skillnaden mellan bo- och biutrymmesytorna skall bli beaktad på ett riktigt sätl krävs dock att de lätt kan avgränsas från varandra. Som LMV betonat var mätproblemen vid AFT-81 lill stor del hänförliga till klassificeringen av utrymmena. Främst gällde väl detta sluttningsvåningarna. Vad avser sned­taksvåningarna torde problemet där emellertid främsl ha varit på vilket sätt man skulle mäta. Oklar deklarationsinformation kan vara en förklaring till detta. Som jag redovisat förordar kommittén i sådana fall vissa avsteg från svensk standard. Remissinstanserna avvisar dock myckel bestämt ell från­gående av standarden. Även jag finner en sådan åtgärd oacceptabel.

Vad däremot beträffar sluttningsvåningar har flera remissinstanser haft vägande invändningar mot den av kommittén föreslagna schablonmeloden för beräkning av bo- och biulrymmesyta. BST säger sig ha försökt men inte funnit ett enklare uppmälningssätt. Enligt mitt förmenande finns det i och för sig risk för atl en sådan uppmätning som kommittén här föreslår framstår som alllför schablonarlad och avvikande från en marknadsmässig bedömning. Del man vinner i enkelhet i detta avseende kan ocksä befaras leda lill att överklagandena i dessa ärenden ökar. Emellertid visar under­sökningar atl mätfelen är vanliga i hustyper med slullningsvåningar. Någol måste därför göras. Svensk standard kan enligl vad jag har erfarit inle ändras i denna del i sådan tid atl den kan ligga till grund för nu aktuell lagstiftning. Som jag tidigare uttalat bör mätreglerna vid fastighetstaxering­en anknyta till denna standard. Därför framstår det som särskilt angeläget alt deklaranterna ges en riklig information om denna standard.

Vad slutligen angår tjocka mellanväggar eller vertikala schakt synes förekomsten av sådana vara av ringa omfattning i småhus. Standardens regel alt man skall göra avräkning för dessa ytor i de fall de överstiger 0,3 m torde därför inte komma all förorsaka några betydande problem vid fastighetstaxeringen. Även här anscrjag således att standarden bör vidhål­las.

Som jag nämnt bör mätreglerna anknyta till svensk standard. Det vore emellertid värdefullt om förenklingar kunde göras i svensk standards mäl­regler. Enligt vad jag har erfarit har BST tillsall en arbetsgrupp för alt förbättra och förenkla de regler som enligl kommittén föranleder särskilda bekymmer. Jag har vidare inhämtat atl del är möjligl alt BST hinner ändra svensk standard i sädan tid alt de nya bestämmelserna i svensk standard kan läggas till grund för mätningen vid 1990 års småhustaxering. Jag kan därför få anledning alt återkomma i denna fråga när resultatet av della arbete föreligger.

Som jag tidigare nämnde uppställs inte längre några särskilda krav på
värmeisolering för atl ett utrymme skall kunna hänföras till boulrymme.
Den värdepåverkan som förekomsten av värmeisolering har bör beaktas
         31

vid utformningen av värdefaktorn standard.


 


Jag delar kommitténs bedömning all del finns anledning att avskaffa klassindelningen för denna värdefaktor.

Vad jag nu nämnt föranleder ändringar i 7 kap. 3 § och 8 kap. 3 § FTL.


Prop. 1987/88: 164


2.6.2 Småhusets ålder

Mitt förslag: Nuvarande äldersklassificering ändras så alt nybygg-nadsärel blir avgörande. Korrektion skall endasl göras för tillbygg­nader och sådana större ingrepp i byggnaden som avser all ändra dess användning.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag har mottagits positivt. Endast LMV år tveksamt till den nya innebörden av åldersbegreppel. Verkel framhåller också alt skillnaderna i normala belåningsförhållanden inle kan beaktas i åldersklassificeringen på samma säll som tidigare med en ålders­faktor som bygger på nybyggnadsäret. LMV har vid förberedelsearbetet inför 1988 års taxering av hyresfastigheter även uppmärksammat atl bety­delsen av finansieringsformen ökal sedan AFT-81. Motsvarande svårighe­ter kan enligl verkel förväntas vid småhustaxeringen i fråga om skillnader i belåningsförhållanden mellan permanenthus och fritidshus. Kammarrätten i Stockholm vill fästa uppmärksamheten på att förslaget innebär all en ålderdomlig planlösning kan ändras ulan alt vare sig ålder eller standard slår igenom i höjda poäng så länge fastighetsägaren håller sig inom storle­ken och användningen. Länsrätten i Stockholms län anser atl förslaget principiellt är välgrundat. Huruvida del leder lill ell materiellt rikligt eller i alla fall bättre resultat beror enligl länsrälten av del genomslag de olika arbetskostnaderna ges i de nya värderingsreglerna för standard resp. ålder. TCO anser det självklart atl hänsyn även måsle tas lill ombyggnader som avser all modernisera huset efter de krav som gällt vid tiden för ombyggna­den. Enligl TCO bör uppgift lämnas avseende ombyggnad hänförlig till tilläggsisolering, utbyte av fönster, byte av uppvärmningssystem inkl. modernisering, modernisering av planlösning genom borttagande eller flyttning av innerväggar samt byte av köksinredning.

Skälen för mitt förslag: Enligt 8 kap. 3 § FTL ger värdefaktorn ålder ullryck för småhusels sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn lill småhusels nybyggnadsår, omfattningen av lill- och om­byggnader saml tidpunkten för dessa. Åldersklassen för småhus med en ålder motsvarande högst 20 år fär inle göras större än all den motsvarar 5 år. RSV har i föreskrifter meddelat hur åldern närmare skall beräknas.

Med del åldersbeslämningssystem som infördes genom AFT-81, enligl vilket alla ombyggnader skulle beaktas, följde onekligen vissa problem. Dessa rörde främst svårigheter atl få fram tillförlitliga uppgifter om årtal och kostnader för om- eller tillbyggnader när sådana hade skett. Dessutom upplevdes det som onaturligt all moderniseringar av kök och sanilel eller liknande tillmättes betydelse trots all dessa hade vidtagits för kanske tjugo eller trettio år sedan. Mol bakgrund bl. a. härav framslår del som nödvän-


32


 


digt atl återgå till en åldersbeslämningsmetod liknande den som tidigare gällde vid 1975 års fastighetstaxering. Inriktningen bör härvid vara att åldern på husets byggnadsslomme ges en avgörande betydelse för bestäm­ning av värdeårel. Enligt min mening förutsätter detta atl underhållet av husstommen och dess utrustning i stället beaktas vid standardklassifice­ringen av småhuset. Denna fräga återkommer jag dock lill senare.

Jag föreslär således att elt småhus ålder bör begränsas lill all avse nybyggnadsäret med kortektion för tillbyggnader och sådana störte in­grepp i byggnaden som avser alt ändra dess användning, t. ex. ombyggnad av förtåd eller vind till boulrymme.

Vad jag nu föreslagit föranleder ändringar i 8 kap. 3 § FTL. Närmare regler för bestämning av elt småhus värdeår kan meddelas av RSV.


Prop. 1987/88: 164


2.6.3 Småhusets standard

Mitt förslag: Småhusets standard skall liksom för närvarande be­stämmas med hänsyn till dess byggnadsmaterial och utrustning. Min bedömning: Minst femlon slandardklasser skall finnas för ell nybyggt småhus. Underhåll och älder skall i fortsättningen beaktas vid slandardbedömningen. Endasl sådana omständigheter som är relevanta och som har en entydig värdeinverkan skall därvid beak­tas. Den s. k. frågelistan omarbetas så atl indelningen görs i fem huvudområden (exteriör, interiör, energihushållning, kök saml sani-let). För varje huvudområde skall jämförelse kunna göras med nor­malstandard. Fastighetsägaren ges möjlighet atl påtala omständighe­ter som inle beaktats i frågelistan.


Kommitténs förslag: Standardbedömningen görs efter en annan modell än den nuvarande. Förslaget kan i korthet sägas utgä från alt bedömningen görs med hjälp av en poänglista med frågor av typen finns/finns inte. I förekommande fall skall kompletterande frågor ställas om utrustningens eller inredningens ålder. Listan föreslås bli indelad i avsnitt inom område­na exteriör, interiör, energihushållning, kök och sanilel. Inom vart och ett av dessa områden bör i genomsnitt spridningen vara åtminstone 10-15 poäng. Antalet klasser kan enligt kommillén knappast undersliga 15. Möj­lighet skall finnas för fastighetsägaren alt påtala omständigheter som bör föranleda avvikelser från vad som följer av poänglislan. Del utkast till lista som kommittén utformat (jfr betänkandet s. 132 ff.) beskriver inom varje delområde dels elt normalallernaliv, dels där så kan förekomma elt nollal-ternaliv. Enligt kommittén behöver normalallernativet inle ligga i mitten av poängskalan utan skall fånga in den oftast förekommande, mest typiska småhusstandarden. Efter en beskrivning av normalallernativet skall följa elt antal kryssfrågor som skall föranleda tillägg eller avdrag frän normalpo­ängen. Vissa utrustningsdetaljer bör därvid väga mer än andra.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser invänder mot atl frågelis­tan är alltför detaljerad. Kammarrätten i Stockholm är också skeptisk lill den skisserade modellen. Avgörande härför är alt modellen inle visals vara


33


3   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 164


 


mera ändamålsenlig än vad dagens system skulle vara efter vissa förbäil- Prop. 1987/88: 164 ringar. Den är krånglig och leder inle lill en rättvisare taxering. Deklara­tions- och granskningsarbetet underlättas självfallet om många fastigheter faller inom "normalhuset". En inle oväsentlig nackdel blir dä i slället atl värdefaktorn standard förlorar i betydelse. Om å andra sidan en mer begränsad krets hamnar inom normalen blir det desto fler som får svara på etl stort antal kompletterande frågor. Kammarrätten ser därför helst all den nuvarande standardmodellen behålls men bearbetas i två hänseenden. Dels bör verkligt värdehöjande detaljer fångas in, dels boren åldersbedöm­ning bli möjlig belräffande vissa utrustningsdetaljer. Även statens institut för byggnadsforskning påtalar all frågor saknas om underhållsnivån. Kam­marrätten i Göteborg ser kommilléns utkast till standardfrågor som en klar förbättring även om del blivit detaljrikt. Särskill betydelsefullt anser man del vara all utrustnings- och inredningsdetaljernas älder beaktas. Bostads­styrdsen lillstyrker förslaget atl ell s. k. normalulförande anges. En tydlig verbal beskrivning av normalallernativet med elt mindre anlal exempel på avvikelser bör enligl styrelsen leda lill klara förenklingar av metoden. RSV konstaterar alt förslaget ökar omfallningen av förberedelsearbetet på etl sätt som inger allvarlig oro. Även LMV anser all lidsaspekten här väger tungt. Verkel framhåller alt när modellen är kalibrerad måsle den kunna testas i en provvärdering. För della krävs atl de egenskapsdata som finns tillgängliga från tidigare laxeringar kan transformeras till det nya systemet på ett tillförlitligare säll. Del anses därför vara av slor vikt atl de av LMV nämnda momenten är genomförbara inom de tids- och resursramar som gäller för förberedelsearbetet. LMV anser vidare all slandardfaklorn fun­gerat relativt väl från värderingsleknisk synpunkt. De förbättringar som man anser möjliga alt göra avser i första hand den pedagogiska utformning­en. Verket anser atl vissa brister i kommilléns modell medför all ett syslem med frågor enligl en princip liknande den som tillämpades vid AFT-81 bör övervägas. Man bör också beakta standardbedömningen i grupphusområden. Enligl tekniska högskolan var det främsta syftet med den poänglista som användes vid AFT-81 alt på etl objektivt sätl förmedla en bild av byggnadens standard. För detta syfte var 1981 års poänglisla klart bättre än sitt rykte. Högskolan tror atl kommitténs förslag är helt oanvändbart. SCB anser alt den metod som tillämpades vid AFT-81 med enbart frågor och alternativa svar ger ell tillförlitligare resultat. SFF har inget alt erinra mol om slandardbedömningen utgår från en poängskala med frågor av typen finns/finns inle kompletterad med uppgifter om ålder. Däremot finns inget som tyder på all alla detaljfrågor som inryms i försla­get leder till etl bättre slutresultat än en poänglabell av 1981 års modell förbättrad på de punkter där erfarenheten visat att brister förelegat. Spar­banksföreningen betonar atl, även om kommitténs förslag är på rätt väg, det föreligger en risk för icke önskvärda marginaleffekter och regionala orättvisor.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Enligl 8 kap. 3 § FTL be­
stäms standarden med hänsyn lill småhusets byggnadsmaterial och utrust­
ning. För elt nybyggt småhus skall finnas minst fem slandardklasser.
Komplellerande föreskrifter har meddelats av RSV bl.a. i form av en
                   34

frågelista.


 


Klassificeringen av småhusens standard hör lill de mer omdiskuterade Prop. 1987/88: 164 delarna vid AFT-81. Vad som upprörde känslorna finns del säkert flera förklaringar till. Taxeringsmyndigheterna måste i denna fråga befalla sig med uppgifter om småhusen som den enskilde fastighetsägaren kunde anse föga vägledande vid taxering eller inle värdehöjande. Deklaralionsfrägan om färgat kakel och saniletsporslin i badrum och frågor om viss utrustning kan vara exempel på detta. En annan orsak kan ha varit all en likvärdig poängsältning gjordes på vissa utrustningsdetaljer, vilka av den enskilde kan ha uppfattats som myckel olika i koslnadshänseende. Bidragande kan ocksä ha varit all standarden i värdelabellerna beaktades i skikt om två poäng. I vissa situationer fordrades således all fastighetsägaren måste fä poängsumman nedsatt med två poäng för all byggnadsvärdet över huvud skulle reduceras. Skillnader i bedömningen mellan nästan likvärdiga grannhus i della avseende upplevdes säkerligen i många fall som orättvisa.

De här anförda länkbara delförklaringarna av alt just småhusslandarden blev så ofta ifrågasatt, förtjänar enligl min mening stor uppmärksamhet. Detta följer av atl man även i fortsättningen kommer all vara tvungen all förlila sig på fastighetsägarnas uppgifter om småhusens ulrustningsnivå för att standardbedömningen skall kunna göras. Det finns nämligen enligl min mening inget annat värderingslekniskt förfarande än atl med hjälp av svar på en frågelista indikera standarden. Därför bör ansträngningarna riktas mot atl framdeles söka utforma standardfrågorna så all de blir mer neutrala i detta hänseende och inte i onödan väcker irritation genom sin utformning. Kommitténs skiss till frågelista innebär en förbättring i delta avseende.

Innan jag närmare gär in pä de riktlinjer som bör följas vid slandardklas-sificeringen vill jag någol uppehålla mig vid det nya syslem som kommittén skisserat såvitt avser tanken atl ha ett normalallernaliv som utgångspunkt. Kommittén har hänfört prismässigt relevanta slandardolikheter mellan i övrigt likvärdiga småhus lill de fem områdena exteriör, interiör, energihus­hållning, kök saml sanilel. Jag finner en sådan indelning vara ändamålsen­lig. Emellertid skall, enligl kommitténs modell, varje sådant område inle­das med en beskrivning av vad som betecknas som normal standard. Deklaranten skall utifrån denna information själv bedöma om hans småhus faller inom denna ram eller inte och ange avvikelser med hjälp av en frågelista. Jag anser all detta är atl komplicera frågelistan i onödan. För­utom del arbete som måsle läggas ned på atl definiera vad som skulle motsvara normal standard krävs även alt denna definition stäms av mol de därefter följande frågorna såvitt avser poängsättningen. Jag kan också föreställa mig att deklaranten skulle bli förbryllad om han måsle jämföra sitt hus med etl normalhus, särskill om normalhusei lill äventyrs blev felaktigt definierat. En viss risk föreligger även för atl del poängulslag som denna modell ger leder till för slor avvikelse från marknadsvärdet. Det förefaller mig enklare med elt syslem där deklaranten på en frågelista "kryssar för" den utrustning som han anser atl just hans småhus har, varefter bedömningen av helhetsbilden överläts lill fastighetslaxerings­nämnden. Alt denna frågelista sedan bör utformas på ell lite annoriunda sätt jämfört med den tidigare återkommer jag strax lill.

Jag kan således inte förorda den del av kommitténs förslag som avser           35


 


modellen med ett normalhus. Emellertid harjag under hand inhämtat att LMV vidareutvecklat den av kommittén skisserade modellen. LMV:s modell bygger således på atl frågorna är uppdelade i de fem huvudområden som kommittén föreslagit. Ulan all vara kopplad lill en detaljerad beskriv­ning av elt normalhus menar LMV all systemet med frågelista kan kom­pletteras med angivelser av poänginlervall inom varje huvudområde, vilka får utgöra riktlinjer för hur stor delsumman bör vara för viss typ av hus, exempelvis permanenthus och fritidshus. Meningen med denna informa­tion är att nämnden med slöd därav ges möjligheter atl jämka delsummor­na, om det är uppenbart atl poängsumman enligt deklarationen inte ger en rättvisande bild i del enskilda fallet. Också fastighetsägaren kan då fä en uppfattning om huruvida hans småhus har en jämförelsevis normal stan­dard eller inle. Om denna modell utformas sä all den även lämnar en viss möjlighet för ägaren atl få beaktad nägon omständighet som inte framgår av den standardiserade frågelistan, bör mänga olägenheter som var för­knippade med 1981 ärs frågelista vara eliminerade. Jag biträder därför en sådan lösning.

Den närmare utformningen av frågelistan bör det ankomma på RSV atl göra tillsammans med värderingsexperlis. Jag vill här endast uppehålla mig vid de riktlinjer som i delta sammanhang bör gälla. De utgångspunkter som kommittén funnit lämpliga för all bestämma standarden ställer jag mig hell bakom. Som jag tidigare berört angående värdefaktorn ålder bör värde­inverkan av småhusets underhåll och älder pä dess utrustning vägas in vid standardklassificeringen. Vid standardbedömningen bör endasl sådana omständigheter beaktas som är relevanta och har en entydig värdeinver­kan. För alt få en helhetsbild måsle av nödvändighet åtskilliga frågor ställas. Del är dock viktigt atl frågelistan inle görs så omfångsrik och detaljerad att den upplevs som betungande. Del är också väsenlligl atl frågorna utformas på sådant säll alt de är lätta alt besvara. Antalet slan­dardklasser bör inle vara mindre än femton för alt slora skiklgränser skall undvikas.

Vad jag nu föreslagit föranleder ändringar i 8 kap. 3 § FTL.

Närmare regler för bestämning av standarden kan meddelas av RSV.


Prop. 1987/88: 164


2.7 Vissa säregna förhållanden

2.7.1 Radon, mögel, röta och liknande byggnadsfel

Min bedömning: Byggnadsfel och liknande typer av säregna förhål­landen bör liksom tidigare beaktas vid värderingen genom all riktvärdet justeras.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: RSV anser all markradon bör beaktas i riktvärdet i de områden där detta förekommer. Justering för säregna förhållanden av det skälet bör då inte göras. Vad avser mögel- och rölskador delar RSV kommitténs uppfattning att dessa förhållanden även fortsättningsvis måste


36


 


beaktas genom justering för säregna förhållanden. Verket tror att bättre anvisningar skall kunna utarbetas om när och lill vilkel belopp justering skall göras i dessa fall. Kammarrätten i Stockholm menar alt del bör övervägas att beträffande radon medge ett schablonavdrag enligt nuvaran­de praxis. Även länsrätten I Stockholms län förordar en sådan lösning för de fall utredning inle föreligger om kostnaderna för all reducera radondot-lerhallen. Beträffande övriga typer av byggnadsfel finns enligl länsrätten inle samma förutsättningar för schablonisering. Kammarrätten i Göteborg understryker dock all förekomsten av radon i småhus är etl säreget förhål­lande som innehäller flera delproblem som etl vart kräver sin lösning. Kammarrätten nämner bl. a. all del är yllersl osäkert vilken värdeinverkan förekomsten av radon har. Även tillförlitligheten av gällande mätmetoder nämns som etl problem. Enligl kammarrätten har fastighetsägaren möjlig­het atl påverka resultatet av mätningarna i en för honom gynnsam riktning genom olika åtgärder. Det har enligl domstolen visat sig att inle alla fastighetsägare önskar en justering för radon.

Skälen för min bedömning: Såsom tidigare nämnts förutsätter jag att taxeringsmyndigheterna vid hänsynstagandet lill säregna förhällanden i allmänhet bör kunna ges större ledning genom allmänna råd eller liknande än som för närvarande är fallet. Della uttalande tar närmast sikte på vissa typiska säregna förhållanden där marknadsvärdeeffeklerna är läll urskilj­bara. Så förhåller del sig inle alltid belräffande de byggnadsfel som nu avses. Del är därför positivt alt RSV tror sig kunna utarbeta bättre normer om hur mögel- och rölskador bör kunna beaktas i delta avseende. När del gäller radonförekomst framhåller kommillén, att undersökningar som gjorts av tekniska högskolan och LMV visar mycket svaga samband mel­lan radondollerhall och nedsatt pris. Liksom kommillén finner jag därför alt den inverkan byggnadsfelen kan ha på marknadsvärdet bör göras lill föremål för ytterligare studier. Någon schablonmässig justering vill jag därför i della läge inle förorda. Om del emellertid skulle förhålla sig så atl en entydig värdeinverkan kan påvisas på grund av markradon inom elt område bör delta kunna beaktas i riktvärdet säsom RSV föreslår.


Prop. 1987/88: 164


 


2.7.2 Fastigheter med betydelse för kulturminnesvården

Min bedömning: Den nya planlagsliflningens särbestämmelser om skydd för kulturhistoriskt intressanta och liknande byggnader föran­leder ingen ändring i FTL. Något markvärde skall således inle åsättas taxeringsenheter som beslår av mark med kulturhistoriskt intressant och liknande bebyggelse för vilka skyddsbestämmelser eller rivningsförbud har meddelats. Höga underhållskostnader och liknande som åsamkas ägare lill sådana fastigheter skall även fort­sättningsvis beaktas vid värderingen genom justering för säregna förhållanden. Sådan justeringsmöjlighel bör dock finnas även för andra byggnader än slott och liknande eller byggnader på lantbruks­enheter.


37


 


Kommitténs förslag: överensstämmer med milt.                        Prop. 1987/88:164

Remissinstanserna: De instanser som särskilt yttrat sig i denna fräga delar kommitténs uppfattning. Det framhålls alt det här rör sig om mycket udda fall där värderingen bör ske nyanserat utan bindning till fasla regler. Planverket uppmärksammar särskilt kommilléns påstående atl ersättning, som utgår i samband med beslul om skyddsbestämmelser, inte får någon inverkan pä marknadsvärdet. Enligt verket bör observeras bestämmelser­na i 15 kap. 5 § PBL, dels första stycket om att ersättningen kan bestäm­mas lill elt visst årligt belopp om del finns särskilda skäl till detta, dels andra slyckel om atl fastighetsdomstolen skall förordna all ersättning skall betalas ul först när vissa åtgärder med byggnaden har ulförts, om kommu­nen begär det och det inte är uppenbart oskäligt. Enligl planverket knyts alltså i båda fallen ersättningen till fasligheten på elt sådant sätl alt del kan inverka på marknadsvärdet.

Skälen för min bedömning: Bestämmelser liknande dem som fanns i den tidigare gällande byggnadsstadgan om skydd mol alt kulturhistoriska och liknande byggnader förvanskas har tagits in i 3 kap. 12 § PBL. I denna bestämmelse uppställs del inget krav på atl skyddsbehovet skall ha kom­mil lill uttryck i en detaljplan eller i områdesbestämmelser. Förmodligen sträcker sig kommunens handlingsfrihet enligl paragrafen inle så långt. För all tillskapa verkningsfulla inskridandemöjligheter torde det dessutom krävas atl skyddsbestämmelser även har meddelats i detaljplan eller områ­desbestämmelser. Fastighetsägaren är dä å andra sidan tillförsäkrad rätt till ersättning om pågående användning av byggnaden avsevärt försväras. En generell bestämmelse om hänsynstagande lill byggnads kulturvärden vid underhåll av den återfinns i 3 kap. 13 § PBL.

Vid fastighetstaxeringen värderas byggnadsminnen och kulturhistoriska byggnader m. m. pä sä sätt att ett totalvärde för byggnad och mark skall gälla om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser har meddelats för bygg­nad som avses i 3 kap. 12 § PBL. Anledningen till denna bestämmelse i 7 kap. 13 § FTL är atl man i dessa fall utgår från alt den värdefulla bebyggel­sen kommer atl beslå under överskådlig lid. Någon ny bebyggelse på taxeringsenheten kan därför inte förutses. Eftersom markvärdet normalt kan sägas avse markens värde vid nybebyggelse framstår del därför i dessa fall inle som meningsfullt atl bestämma någol markvärde. När del gäller den närmare värderingen av slora äldre mangårdsbyggnader etc. på lant­bruk, slott och liknande byggnader, hänvisar jag lill kommitténs redogörel­se pä s. 148 f. i betänkandet.

Som planverket påpekat kan ersättningsvillkoren som upprättas med stöd av 15 kap. 5 § PBL mycket väl få en marknadsvärdepåverkan. Enligt mitt förmenande bör emellertid dessa omständigheter liksom tidigare gä att beakta genom jusleringsmetoden. Såvitt nu kan bedömas bör således inle planlagsliflningens regler i detta avseende för närvarande föranleda någon annan ordning. Del bör dock vara av slort värde om RSV i samverkan med de kullurvårdande myndigheterna kunde belysa de värderingsproblem med höga underhållskostnader m. m. som här nämnda skyddsbestämmel­ser kan föranleda.

Vad avser byggnader som inte omfattas av skyddsbestämmelser av delta     38


 


slag finner jag lika med kommittén att justering för höga underhällskostna­der också i dessa fall bör komma i fräga om del kan antas all marknadsvär­det påverkas därav. En sådan justering bör inte begränsas till att avse enbart slott och liknande byggnader eller byggnader på lantbruksenheter.


Prop. 1987/88: 164


2.8 Särskilda åtgärder för förberedelsearbetet

Mitt förslag: Den som under andra året före laxeringsåret äger småhus som förvärvats under tredje året före taxeringsåret är efter anmaning av länsskaltemyndighel skyldig atl lämna de uppgifter som behövs till ledning inför laxeringen.


Kommitténs förslag: Kommittén gör bedömningen alt det med den före­slagna utformningen av värdefaktorn standard blir omöjligt att använda befintlig köpeskillingsstatistik för att pröva värdesättning av olika utrust­ningsdetaljer samt för konstruktion och inställning av värdetabellerna. Kommittén anser därför att det i förberedelsearbetet måste ingå insamling av nya uppgifter om dels köpeskillingen, dels husens utrustning i de stan­dardmått som skall prövas. Kommittén förordar därför att för småhus som försålts under perioden den I juli 1987 - 30 juni 1988 inhämtas nödvändiga uppgifter genom atl de nya ägarna fär inkomma med deklaration i förtid, nämligen den I december 1988 i stället för den I december 1989. Denna insamling måste enligt kommittén förenas med en lagstadgad uppgiflsskyl­dighel för fastighetsägaren för alt förhindra elt oacceptabelt bortfall av uppgifter. Förtidsdeklaranlerna bör enligl kommittén ha möjlighet alt änd­ra eller komplettera uppgifter genom atl lämna ny deklaration vid del ordinarie deklarationstillfället. Även skatteförvaltningen bör kunna ändra frågor eller ställa kompletterande fräga till del ordinarie deklaralionslillfäl-let om del finns tungt vägande skäl för det.

Remissinstanserna: Förslaget har erhållit etl blandat mottagande. Kam­marrätten i Stockholm ställer sig mycket tveksam till förslaget. Bl.a. framhåller kammartätten att det inte förefaller att vara etl helt realistiskt sätt att kontrollera konstruktionen av slandardpoäng. Vidare anses det vara tveksamt om materialet hinner bearbetas pä ell vettigt sätt så all erfarenheterna skall kunna beaktas vid den riktiga fastighetstaxeringen. RSV ser däremot etl värde i ett förtida deklarationsförfarande genom all del underlättar provvärderingsarbetel. Även LMV lillstyrker kommitténs förslag på denna grund. Enligt verket talar dock starka skäl för en annan tidsplan än den föreslagna eftersom fastigheter som försäljs under år 1988 inte kommer att vara åtkomliga för utskrift av deklarationer under det ärel. LMV menar därför att den förtida deklarationen bör avse fastighetsägare som förvärvat fastighet under år 1987. LRF anser att förslaget om en förtida deklaration inte är särskilt väl genomtänkt. De många faslighels-ägare som utför byggnadsarbeten i samband med tillträdet, kommer vanli­gen all tvingas lämna ny deklaration den I december 1989 eller ålminslone alt lämna kompletterande uppgifter. Enligl LRF uppnäs syftet med försla­get på elt enklare sätt genom en enkätundersökning hos etl representativt urval av nya villaägare.


39


 


Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har berört vid behandlingen av Prop. 1987/88: 164 småhusels standard bör den s.k. frågelistan i deklarationsformulärel för­ändras i vissa avseenden. Hur frågelistan i detalj skall se ut harjag inle uttalat mig om. Emellertid harjag där gett ullryck för de riktlinjer som jag anser böra iakttas vid utformningen av frågelistan. Av dessa kan man dra den slutsatsen att det föreligger ett behov av ytteriigare statistiskt underlag för att konstruera och ställa in värdetabellerna så all de ger elt riktigt och rättvist taxeringsresultat.

Jag delar uppfattningen atl det är ofrånkomligt med ell förtida uppgifts-insamlande med den sålunda föreslagna standardklassificeringen. Vad som i stället kan vara föremål för delade meningar är hur insamlingen av uppgifterna bör göras. Enligl min mening skulle ett förtida deklaralionsin-samlande vara alt föredra. Enligt vad jag har inhämtat är det emellertid inle möjligl att hinna utforma etl frågeformulär som i tillräcklig grad skulle överensstämma med frågelistans slutliga utformning. Dessutom skulle man fä svårt atl hinna med atl utvärdera resultatet därav.

Jag anser mol bakgrund härav all man måste frångå kommitténs förslag i detta avseende. Behovet av de uppgifter som skatteförvaltningen anser nödvändiga vid småhustaxeringen bör i slället kunna tillgodoses enligl samma förfarande som tillämpats vid prov värderingen inför 1988 års AFT av hyreshus- och industrienheler. Genom lagändring år 1986 infördes nämligen i 19 kap. 8 § FTL en möjlighet för länsskaltemyndighel att inhämla uppgifter om hyror från den som förvärvat sädan taxeringsenhet sedan föregående AFT (prop. 1985/86: 160, SkU 44, rskr. 284, SFS 1986: 258). Visserligen förelåg tidigare en liknande uppgiftsskyldighet för ägare till hyreshus- och industrienheler enligt övergångsbestämmelserna lill FTL, men bestämmelsen gällde endast vid 1981 ärs AFT. Jag ansåg emellertid dessa uppgifter vara så väsentliga för förberedelsearbetet att motsvarande skyldighet lill uppgiftslämnande borde införas för framtiden. Som nämnts gäller skyldigheten i dessa fall uppgifter om rådande hyres­nivåer, vilka utgör grunden för värderingen av hyreshus- och industrienhe­terna.

Vad gäller småhusenheterna är del främsl uppgifter som är förknippade
med värdefaktorn standard som påkallar elt särskilt uppgiflsinhämtande.
Det förefaller mig lämpligt att samma slags förfarande tillämpas för att få in
dessa uppgifter som man använde för att få in uppgifter om hyresnivåer för
hyreshus- och industrienheterna. Marknadsvärdet för småhusenheter skall
vid 1990 års AFT bestämmas med hänsyn till prislägel under år 1988. Den
jämförelse mellan standardutrustning och köpeskilling som är syftet med
nämnda uppgiftsinsamling borde således avse fastighetsförsäljningar under
är 1988. Eftersom del råder en viss eftersläpning hos inskrivningsmyndig­
heterna av registreringen av gjorda förvärv måste uppgiftsinsamlingen
avse en period som ligger någol tidigare. För detta talar också tidsåtgången
för insamling av fastighetsprismaterialet samt för granskning av förfråg­
ningarna. Jag anser att man bör kunna godta uppgifter avseende försälj­
ningar under år 1987, dvs. under tredje ärel före AFT-90. Uppgiftsskyldig­
helen skall gälla den som under andra året före taxeringsåret äger fastighe­
ten och skall avse de uppgifter som behövs lill ledning inför fastighelslaxe-
40


 


ringen. Enligl vad jag har inhämtat föreligger inte behov av atl fråga efter köpeskillingen, eftersom uppgift om köpeskilling fås på annat säll. Där­emot erfordras uppgift om husels utrustning uttryckt i de standardmått som behövs vid provvärderingen. Del är väsenlligl alt antalet fastighets­ägare som anmanas atl lämna uppgifter om fastigheten inte görs störte än som är nödvändigt för all uppnå del åsyftade resultatet, dvs. riktiga och rättvisa taxeringar. Likaså bör frågorna utformas så alt uppgift inte behö­ver lämnas om annal än som är behövligt inför taxeringen. Vad jag nu föreslagit föranleder ändring i 19 kap. 8 § FTL.


Prop. 1987/88:164


2.9 Behov av ytterligare ledamot i fastighetstaxeringsnämnd vid småhustaxering, m. m.

Mitt förslag: Vid allmän faslighelslaxering av småhusenheter ges länsskaltemyndighel möjlighet all förordna två yllerligare ledamöter utöver ordföranden.


Skälen för mitt förslag: Vid 1981 års AFT ombesörjdes det huvudsakliga taxeringsarbelel av 2531 faslighelslaxeringsnämnder (FTN). Faslig­hetslaxeringen avsåg därvid alla slag av fasligheter. Nägon fast skallead­ministration fanns inle för denna faslighelslaxering. Vid 1988 års AFT av ca 200000 hyreshus-, industri- och specialenheter har nämndernas anlal reducerats lill 332. Med hjälp av ADB-stöd och personal i de lokala skallemyndigheterna förväntas 1990 års AFT av ca 2.2 miljoner småhusen­heter kunna klaras av med samma antal nämnder.

Under hand har emellertid från skatteförvaltningen anmälts elt behov av yllerligare förstärkning för alt nuvarande distrikts- och nämndindelning skall kunna användas vid småhustaxeringen. Della behov inskränker sig dock lill att fä möjlighet att förordna ytterligare en ledamot i FTN utöver den som länsskaltemyndighel enligt nuvarande regler äger utse enligl 17 kap. 6 § andra stycket FTL. Jag beräknar atl kostnaderna härför ryms inom del belopp som regeringen föreslagit i budgetpropositionen (prop. 1987/88:100 bilaga 9) för budgelåret 1988/89. Alternativet härtill skulle vara all dela flertalet fastighetstaxeringsdistrikl (ca 160-170) i två nya distrikt och elt mindre anlal (ca 50-60) i tre eller fyra distrikt, dvs. det totala anlalet distrikt skulle därvid uppgå till ca 600. Kostnadsökningarna för en sådan distriktsindelning, i form av utbildning och ersättning lill etl större anlal FTN-ledamöter m.m., skulle kunna beräknas uppgå till 6 miljoner resp. 14,5 miljoner kr. för stat resp. kommun.

Mot bakgrund av den kraftiga reducering av nämndorganisalionen som skett sedan föregående AFT framstår del som oundvikligt all viss förstärk­ning måste till inför den toppbelastning som småhustaxeringen ändå inne­bär rent omfångsmässigt. ADB-stödet kommer förhoppningsvis här alt vara till slor hjälp. Men en förstärkning av FTN med en ylleriigare av länsskaltemyndighel utsedd ledamot anser jag behövlig. För en sädan lösning talar också kostnadsaspekten och värdet i atl slippa bryta upp en väl fungerande nämndindelning.


41


4    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 164


 


Vad jag nu föreslagit föranleder en ändring i 17 kap. 6 § FTL.   Prop. 1987/88: 164

I 25 kap. 6 § FTL finns en hänvisning lill 17 kap. I § samma lag. Den

senare bestämmelsen har upphört all gälla (prop.  1986/87:47, SkU II,

rskr. 95, SFS 1986: 1300). Hänvisningen bör således slopas.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i faslighetstaxeringslagen (1979: 1152).

En allmän fastighetstaxering föregås av ell mycket omfattande och tidskrävande förberedelsearbete. Della arbete syftar till atl uppnå rättvisa och likformiga laxeringar. I detta arbete ingår bl. a. atl samla in uppgifter om försålda fastigheter. Uppgifterna behövs för att regeringen och RSV skall kunna utforma de närmare bestämmelser som skall ligga till grund för den provvärdering som skall ske inför laxeringen. Det är därför angeläget alt förberedelsearbetet inför 1990 års allmänna fastighetstaxering, som bygger på de nya reglerna, kan inledas så snart som möjligt. För atl delta skall vara möjligt måste RSV hinna utfärda föreskrifter m. m. Lagstift­ningsfrågan är således brådskande. Yttrande av lagrådet över lagförslaget bör därför inte inhämtas.

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen dels föreslär riksdagen atl anla del upprättade lagförslaget, dels bereder riksdagen tillfälle atl la del av vad jag har anfört i övrigt om

förändringar vid fastighetstaxeringen.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition förelägga riksdagen vad han anfört för den åtgärd och det ändamål som han har hemställt om.

42


 


Sammanfattning

Uppdraget

Kommitténs uppdrag har varil att göra en allmän översyn av de värde­ringsregler som gäller för småhus och atl föreslå de ändringar i dessa som kan befinnas erforderliga. Direktiven pekar särskilt på de problem som förekommit vid tillämpningen av nu gällande regler för bestämningen av värdefaktorerna slorlek och standard för småhus och nämner också vissa överväganden som bör göras i fråga om småhusens älder.

Vidare har kommittén haft atl överväga om vissa fel och brister på en fastighet, såsom radonstrålning eller mögelskador, kan beaktas bättre än hittills. Direktiven tar också upp frågan i vilken utsträckning de regler som styr laxeringen ska vara bindande. Vid AFT 81 riktades åtskillig kritik mot det förhållandet alt så mycket av värderingen styrdes av bindande före­skrifter.

Kommittén har särskilt haft all iaktta de förenklingsslrävanden som måsle prägla all skaltelagstiftning.


Prop. 1987/88: 164 Bilaga 1


Principer

De principer som kommittén har funnit bör ligga lill grund för taxeringsreg­lerna är i korthet följande.

1.    Kravet på en rättvis och likformig taxering utgör elt hinder mol
långtgående förenklingar och schabloniseringar. Del kan nämligen inle
accepteras all likvärdiga fastigheter laxeras olika eller alt fastigheter med
myckel olika marknadsvärden taxeras lika. Rätlvisekravet medför ocksä
all slora tröskeleffekter bör undvikas.

2.  Eftersom värderingsreglerna skall läcka sä många och så olika småhus är del nödvändigt alt utgå frän vissa generaliseringar och schabloner vid värderingen. Delta medför atl individuella justeringar måste kunna medges i de fall där huvudregeln leder lill orimliga resultat. Individuella bedöm­ningar bör dock inle behöva göras i bagatellärenden.

3.  De frågor som ställs till fastighetsägaren skall vara enkla och entydiga:

4.  Värdefaktorerna bör utformas så att den skaltskyldige kan förslå all de inverkar på marknadsvärdet.

5.  Reglerna måsle tillåla alt taxeringsvärdena räknas fram genom ADB-bearbelning av deklarations- och registerdata.

Kommitténs förslag

Småhusens slorlek

Vid AFT 81 bestämdes småhusens storiek med utgångspunkt i Svensk
Standards mälregler för byggnader. Denna standard är elt genomarbetat
och heltäckande syslem för mätning av byggnader. Det är dessutom en
standard vars termer och mälregler används i flertalet andra väsentliga
sammanhang där småhusens storleksmått är av intresse, såsom vid lä­
nevärdering, i samband med bygglov, av mäklare m. m.
                                         43


 


Kommillén anser au del är myckel angelägel att vid fastighetstaxeringen     Prop. 1987/88: 164 kunna använda Svensk Standards mälregler. Alt införa elt sätt all mäta     Bilaga 1 fastigheten vid taxeringen som skiljer sig från del som används vid bl.a. bygglov och lånevärdering skulle innebära all man gör del krångligt för den enskilde fastighetsägaren.

För atl del skall vara möjligl för en vanlig småhusägare all klara av slorleksmätningen ulan all anlita sakkunnig expertis anser kommillén det emellertid nödvändigt med förenklingar av vissa särskill komplicerade regler i nu gällande standard. Del gäller i första hand reglerna för mätning och klassificering av utrymmen under snedtak och i sluttningsvåningar. Dessutom har pä senare lid tillkommit en regel om avräkning för tjocka väggar som för småhusens del framstår som onödigt komplicerad.

Kommillén har begärt all Byggstandardiseringen skall ändra mätregler­na på ovan angivna punkter och en arbetsgrupp har tillsatts för att utreda hur della kan göras. Kan nägot godtagbart resultat inte uppnäs på detta säll måsle särregler skapas för taxeringen. Enligl kommilléns mening bör i så fall också lagstiftning om mälregler övervägas.

Småhusens standard och ålder

Kritiken mot det sätt alt mäta standard som användes vid AFT 81 kan sammanfallas i två punkter. Många ansåg alt standardfrågorna var felak­tigt valda på sä sätt atl de var alllför detaljerade och därtill alltför olika ur värdesynpunkl. Dessutom uppfattades del förhållandet all man var bun­den lill den slandardklass som följde av poängsummeringen som mycket besvärande. Från ätskilliga häll restes därför krav på en återgång till det tidigare systemet med en verbal beskrivning.

Enligt kommitténs mening är en verbal beskrivning av del slag som användes vid 70-lalets fastighetstaxeringar inle lämplig. Det är nämligen inle möjligl alt utforma en sädan beskrivning sä atl den försläs lika av alla fastighetsägare och inle heller sä all den läcker alla hus som bör värderas lika i standardhänseende. Kommittén föreslår därför all såsom grund för en poängberäkning man behåller systemet med en lista över indikatorer, dvs. utrustningsdetaljer m. m. För all undvika slora iröskeleffekter och samlidigl fånga upp de slora värdeskillnader som mäste hänföras lill stan­darden bör denna beskrivas med en ganska finindelad skala. Kommittén har tagit fram en skiss lill frågelista för slandardbeslämningen. Listan är indelad efter de områden som enligl kommitténs mening huvudsakligen svarar för den värdespridning som hör samman med standardfaktorn, nämligen exteriör, interiör, kök, sanilel och energihushållning. En strävan har varit att utforma frågor och beskrivningar så objektivt att inga lolk-ningssvårigheler uppkommer. Genom all ulgå från ell normalallernaliv för varje område bör man kunna reducera antalet frågor för del slora flertalet deklaranter. Den poäng som erhälles genom frågelistan skall inle vara absolut bindande utan placering i en lägre eller högre klass skall kunna ske om det kan visas atl poängen inle ger en rättvisande bild av standarden.

Till skillnad från tidigare skall ålder och förslitning hos utrustning och
inredning beaktas i standarden. Della medför all åldersfaktorn enligt kom-
        44


 


mittens förslag skall utgå från husels nybyggnadsår med korrektion endasl    Prop. 1987/88: 164 för tillbyggnader och sådana ombyggnader som medförl en utökning av    Bilaga 1 boulrymmena.

Radon, mögelskador och andra byggnadsfel

Enligt kommilléns mening varierar de förhällanden som här betecknas som byggnadsfel så mycket alt varje klassindelning eller schablonvärdering är omöjlig. Kommittén menar därför all brister av dessa slag även i fortsätt­ningen skall beaktas genom justering för säregna förhållanden. Kommittén vill emellertid betona viklen av ylleriigare utredningar om inverkan på marknadsvärdet av sådana förhållanden. Man kan ifrågasätta om den beräkning med ulgångspunkl i ålgärdskostnaderna, som ofta har tillämpats tidigare, är ändamålsenlig.

övrigt

För atl undvika stora Iröskeleffekter föreslår kommillén att klassbredder­na skall minskas för de värdefaktorer där detta inte medför olägenheter. Sådana värdefaktorer är småhusens storiek och standard samt tomtens slorlek, tillgäng till vatten och avlopp samt närhet till strand.

I övrigt lämnar kommittén förslag om vissa förändringar som föranlelts av den nya plan och bygglagstiftningen samt om indelningen i taxeringsen­heter.

För att de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga om vissa värde­faktorer skall kunna beaktas i förberedelsearbetet föreslår kommittén all fasligheisdeklaralion för hus som försålts under perioden den I juli 1987 -30 juni 1988 skall avges redan den 1 december 1988, dvs. ett år före det ordinarie deklarationslillfällel.

45


 


Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152).

Härigenom föreskrivs i frågaom fastighelslaxeringslagen (1979:1152) alt

2          kap. 4 §, 4 kap. 6 §, 7 kap. 5 och 10 §§, 8 kap. 3 § och 16 kap. 2 § skall ha
följande lydelse.


Prop. 1987/88:164 Bilaga 2


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


! kap.


Mark skall indelas i de ägoslag som anges i de följande. Mark som är vallenläckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (sanerings­byggnad)

Mark skall indelas i de ägoslag som anges i de följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endasl om den är täktmark. Indelningen får inle påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (sanerings­byggnad) eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda tax­eringsvärde inte uppgår till 10 000 kr.

Tomtmark Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, spe­cialbyggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkerings­plats, upplagsplats, kommunikalionsutrymme m. m., som lig­ger i anslutning lill sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet ulgöra tomtmark, om fastigheten ligger i elt ägoskif­te och har en total areal som inle överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark lill någon del skall laxeras tillsammans med annan egendom enligl reglerna i 4 kap.

Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark lill obebyggd fastighet, som har bildats för bygg­nadsändamål under de senasle två åren. Har fasligheten bildals längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om del är uppen­bart atl den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endasl om del finns gil­tigt bygglov eller tillstånd enligl ell förhandsbesked enligl plan- och bygglagen (1987: 10), avseende sä­dan byggnad som anges i andra slyckel.

Vad nu har sagts om tomtmark skall ocksä gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för bygg­nadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildals längre tillbaka i liden skall marken ulgöra tomtmark endast om den får bebyg­gas eldigt en detaljplan för vilken genomförandetiden inte har gått ut. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om del finns giltigt bygglov eller tillstånd enligl ett förhandsbesked enligl plan- och bygglagen (1987: 10), avseende sådan byggnad som anges i andra slyckel, eller så­dan byggnad tidigare funnits på marken och rivits eller på annat sätt förstörts för mindre än fem år sedan.


46


 


Nuvarande lydelse

Exploateringsmark Obebyggd mark som ingår i en de­taljplan och som lill någon del är avsedd alt användas för byggnads­ändamål. Detta skall inte gälla, om marken skall indelas som tomtmark eller om det är uppenbart all explo­atering ej kommer atl genomföras eller kommer att avsevärt fördrö­jas.

Föreslagen lydelse

Exploateringsmark Obebyggd mark som ingår i en de­taljplan för vilken genomförandeti­den inle har gått ul och som lill någon del är avsedd atl användas för byggnadsändamål. Della skall inle gälla, om marken skall indelas som tomtmark eller om det är up­penbart att exploatering ej kommer all genomföras eller kommer alt av­sevärt fördröjas.

Täktmark            Mark för vilken gäller täkttillstånd enligl  18 § na-

turvårdslagen (1964: 822) eller vallenlagen (1983: 291). Med läkllillslånd skall jämställas pågående läkt. Bygg­nad på läktområde för taktens utnyttjande hindrar inte alt marken indelas som täktmark.

Åkermark            Mark som används eller lämpligen kan användas till

växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas.

Betesmark          Mark som används eller lämpligen kan användas till

växtodling eller bete och som är lämplig alt plöjas.

Skogsmark         Mark som är lämplig för virkesproduktion och som

inle i väsentlig utsträckning används för annal ända­mål. Mark där det bör finnas skog lill skydd mol sand-eller jordflykt eller mot alt Qällgränsen flyttas ned. Mark som ligger hell eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den pä grund av särskilda förhållanden inle bör las i anspråk för vir­kesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnill minsl en kubikmeter virke om årel per hektar.

Skogsimpediment   Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impedimenl i anslutning lill skogsmark.

Övrig mark          Mark som inle skall utgöra någol av de tidigare nämn-

da ägoslagen.


Prop. 1987/88: 164 Bilaga 2


4 kap. 6§ I småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhel och induslrienhel skall en­dasl ingå egendom som ligger samlad och som utgör en ekonomisk enhet.


I bebyggd taxeringsenhet fär ex­ploateringsmark inle ingå. Växthus och djurstall som inte har anknyt­ning lill jordbruk eller skogsbruk skall bilda egen lantbruksenhet. Lag 22 maj 1986 (nr 258), som trätt i


I bebyggd taxeringsenhet får ex­ploaleringsmark inle ingå. / be­byggd småhusenhet jår obebyggd mark inte ingå. Växthus och djur­stall som inle har anknytning lill jordbruk eller skogsbruk skall bilda


47


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lyddse                    Prop. 1987/88:164

Bilaga 2 kraft  24 juni   1986  och  tillämpas     egen lantbruksenhet.  Lag 22 maj

första gången vid allmän och sär- 1986 (nr 258). som trätt i kraft 24
skild fastighetstaxering år 1988.
         juni 1986 och tillämpas första gäng-

en vid allmän och särskild fastig­hetstaxeringar 1988.

7           kap.
5 S

Föreligger värdefaktorer, som inle särskill har beaktats vid riklvärde-bestämmande och som pålagligt inverkar på marknadsvärdet, skall ett med ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Delta benämns justering för säregna förhållanden.

Justeringens slorlek skall motsvara 75 procent av den skillnad i mark­nadsvärde taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och vär­det utan säregna förhällanden.

Med påtaglig inverkan på mark­nadsvärdet avses att del säregna jörhållandet föranleder att det med ledning av riktvärden bestämda värdet höjs eller sänks med minst 30 000 kronor dier, om värdet understiger 300 000 kronor, med minst 10 procent av detta värde.

10 §
Vid värdering av tomtmark skall
  Vid värdering av tomtmark skall

bebyggelsemöjlighelen bestämmas bebyggelsemöjlighelen bestämmas med ulgångspunkl i den pågående med ulgångspunkl i den pågående markanvändningen, sävida inle an- markanvändningen, sävida inle an­nan markanvändning är tillåten en- nan markanvändning är tillåten en­ligt en detaljplan och marken där- ligt en detaljplan/Ör vilken genoin-igenom får väsentligt högre värde.       förandetiden inte har gått ut, och

marken   därigenom   får   väsentligt

högre värde.

8           kap.

Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhål­landen för en eller flera av följande värdefaktorer.

Storiek                                        Storiek

Storleken bestäms med hänsyn lill     Storleken bestäms med hänsyn tiU småhusels bostadsyta och dennas     arean av stnåhusets boulrymmen fördelning på olika våningar. Stor-     och biutiyummen. leksklassen är för småhus med en slorlek som motsvarar högst 200 kvadratmeter i elt plan får inte gö­ras större än att den motsvarar 10 kvadratmeter bostadsyta.

Ålder                                           Ålder

Åldern ger uttryck för småhusels     Åldern ger ullryck för småhusels                   48


 


Nuvarande lyddse                       Föreslagen lydelse                     Prop.' 1987/88: 164

Bilaga 2 sannolika    återstående    livslängd.      sannolika    återstående    livslängd.

Denna bestäms med hänsyn lill Denna bestäms med hänsyn till
småhusels nybyggnadsår, omfatt- småhusets nybyggnadsär. omfatt­
ningen av lill- och ombyggnader ningen av tillbyggnader och om-
saml lidpunkten för dessa.
            byggnader som  innebär en utök-

ning av boulrymmena, saml tid­punkten för dessa.

Åldersklassen för småhus med en ålder motsvarande högst 20 år får inle göras störte än att den motsvarar 5 är.

Standard                                    Standard

Standarden  bestäms  med  hänsyn    Standarden  bestäms  med  hänsyn

lill    småhusels    byggnadsmaterial    lill    småhusels    byggnadsmaterial

och   utrustning.   För  etl   nybyggt    och   utrustning.   För  etl   nybyggt

småhus skall finnas minsl fem stan-     småhus skall finnas minsl femton

dardklasser.                                standardklasser.

Byggnadskalegori

Byggnadskalegorin bestäms med hänsyn till om småhuset utgör friliggande

småhus, kedjehus eller radhus samt, om särskilda skäl föreligger, antal

lägenheter.

Faslighetsrälisliga förhällanden

Med faslighelsrättsliga förhållanden avses om den tomtmark som småhu­set är beläget på utgör självständig faslighet eller inle. Utgör tomtmarken inte självständig faslighet skall hänsyn även tas till möjligheten alt tomt­marken kan bilda egen fastighet.

Värdeordning

Med värdeordning avses husels ordningsnummer i värdehänseende inom

tomten.

16 kap. 2§ Ny taxering av faslighet skall ske om under löpande laxeringsperiod

1. ny taxeringsenhet bör bildas eller taxeringsenhet bör ombildas

2.     taxeringsenhets beskattningsnatur eller skaltepliktsförhållande bör änd­
ras.

Ny taxering av fastighet skall ske om fastigheten är indelad som sådan taxeringsenhet som skall laxeras vid viss allmän fastighetstaxering och del vid laxeringen visar sig alt den bör indelas i annan lyp av taxeringsenhet.

Ay taxering av fastighet skall även i andra fall ske när mark visar sig böra indelas i annat ägoslag eller byggnad i annan byggnadstyp än som skett. Ny taxering skall dock inte ske enbart på den grunden all mark som indelats som åkermark, betesmark, skogsmark eller skog­simpediment bör indelas som något annat av dessa ägoslag.

Denna lag träder i kraft den                                                                             49


 


2 Förslag till                                                               Prop. 1987/88: 164

Bilaga 2 Förordning om ändring i fastighetstaxeringsförordningen

(1979:1193).

Härigenom   föreskrivs   i   fråga   om   fastighelslaxeringsförordningen (1979: 1193) all I kap. 2 § skall upphöra atl gälla.

Denna förordning träder i kraft den

50


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:164

Lag om ändrad deklarationstidpunkt m.m. för vissa småhusenheter vid 1990 års allmänna fastighetstaxering

I § För bebyggd småhusenhet som försålts under liden I juli 1987 lill 30 juni 1988 skall i fråga om faslighetstaxeringslagen (1979: 1152) gälla, all

1.   senasle dag för avlämnande av allmän fasligheisdeklaralion enligl 18 kap. 9 § skall vara den I december 1988.

2.   I fråga om deklarationskgranskning, anmaningar, besiktningar och liknande åtgärder skall uppgifter som annars ankommer på fastighetslaxe­ringsnämnden i stället åligga den arbetsgrupp som avses i 19 kap. 2 S.

2§ Kungörelse enligl i 3 kap. I § fastighelstaxeringsförordningen skall för fastigheter som avses i I § införas i god lid före den 1 december 1988.

Denna lag träder i kraft den

51


 


Sammanställning av remissyttranden över småhustaxeringskommitténs betänkande (Ds Fi 1987:8)

1 Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgelts av kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg, länsrälten i Stockholms län, länsräl­ten i Östergötlands län, riksskalteverkel (RSV) efter hörande av de läns-skallemyndigheter som verkel bestämmer, bosladsslyrelsen, statens insti­tut för byggnadsforskning, statens planverk, statens lantmäteriverk (LMV), statskontoret, tekniska högskolan i Stockholm, riksrevisionsver­kel (RRV) saml statistiska centralbyrån (SCB). Vidare har yttranden in­kommit från Enlreprenörföreningen (tidigare Svenska byggentreprenör-föreningen), Byggstandardiseringen (BST), Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisalinen i Sveri­ge (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Riks­förbundet vi i småhus gemensamt med Stockholms småhusägares central­organisation. Samfundet för fastighetsvärdering (SFF), Svensk industriför­ening. Svenska bankföreningen. Företagareförbundet, Svenska försäk­ringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska sparbanks­föreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges allmännyttiga bo­stadsföretag (SABO), Sveriges fastighetsägareförbund. Småförelagens riksorganisation (tidigare Sveriges hantverks- och induslriorganisalion -SHIO - Familjeföretagen), Sveriges industriförbund, Sveriges redovis-ningskonsullers förbund, Sveriges trähusfabrikers riksförbund, Sveriges villaägareförbund. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges jordägareförbund och Bohusläns samarbetskommitté.

LRF har åberopat ell inom Lantbrukarnas skattedelegation upprättat utlåtande. Svenska bankföreningen har åberopat elt yttrande från Närings­livets skaltedelegation till vilket även Svenska försäkringsbolags riksför­bund och Sveriges industriförbund anslutit sig. Fastighetsägareförbundet har åberopat del av Sveriges villaägareförbund avgivna yttrandet. TCO har åberopat etl yltrande från Slatsljänstemannaförbundel.


Prop. 1987/88: 164 Bilaga 3


52


 


Innehållsförteckning                                                   P*"»?- 1987/88:164

Propositionen  ..................................................................        I

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................        I

Lagförslag ........................................................................ ..... 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1988-03-24                8

1   Inledning........................................................................       8

2   Föredragandens överväganden  ...................................       8

 

2.1    Allmänt......................................................................       8

2.2    Grundläggande regler...............................................     10

2.3    Normgivningen vid fastighetstaxeringen   ................      II

2.4    Vissa värderingsregler.............................................. ... 13

 

2.4.1    Värderingsregler för mark och byggnader........ ... 13

2.4.2    Indelning i taxeringsenheter............................     14

2.4.3    Plan-och bygglagens inverkan på indelningen i ägoslag     15

Garanterad byggrätt   ......................................     15

Småhuslomts delbarhet   .................................     18

Exploateringsmark   .........................................     19

Nylaxeringsgrund   ...........................................     20

2.4.4    Byggnadsvärde understigande 10000 kr..........     21

2.4.5    Justering för säregna förhållanden   ................ ... 21

2.5 Värdefaktorer för tomtmarken ..................................     22

2.5.1    Klassindelning av tomtmarkens storlek för småhus   ....     22

2.5.2    Klassindelning av vallen och avlopp  ................ ... 24

2.5.3    Klassindelning av speciell belägenhet   ........... ... 25

2.5.4    Klassindelning av faslighetsrälisliga förhällanden                26

2.6 Värdefaktorer för småhus ...........................    ......... ... 27

2.6.1    Småhusels slorlek   .......................................... ... 27

2.6.2    Småhusets ålder............................................... ... 32

2.6.3    Småhusets standard........................................ ... 33

2.7 Vissa säregna förhällanden ..................................... ... 36

2.7.1    Radon, mögel, röta och liknande byggnadsfel   .......           36

2.7.2    Fastigheter med betydelse för kulturminnesvården            37

 

2.8    Särskilda åtgärder för förberedelsearbetet.............. ... 39

2.9    Behov av ytterligare ledamot i fastighetstaxeringsnämnd vid småhustaxering, m. m                                                                                               41

 

3   Upprättat lagförslag....................................................... ... 42

4   Hemslällan   ................................................................... ... 42

5   Beslul.............................................................................. ... 42

Bilaga I   ........................................................................... ... 43

Bilaga 2   .......................................................................... ... 46

Bilaga 3   ..........................................................................     52

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988                                                                                                                     53