Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 mars 1988 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

G. Sigurdsen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt en ny lag ersätter lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall. Den nya lagen avses omfatta missbrukare av alkohol, narkotika och flyktiga lösningsmedel. Tvångsvärd skall syfta lill att motivera missbrukaren så alt han kan antas vara i sländ att frivilligt medverka till fortsalt behandling och ta emot stöd för all komma ifrån sitt missbruk. Vissa jämkningar föreslås i förhållande lill gällande lag vad avser villkoren för alt vård skall fä beslutas. Tvångsvård skall kunna ges på ett tidigare stadium av missbruket och i mindre akuta skeden än vad som sker nu. För alt betona detta föreslås att det inte längre skall krävas att behovet av vård för alt komma ifrån missbruket skall vara trängande. Vidare föreslås alt även uppenbara sociala skadeverkningar av missbruket skall beaktas vid bedömningen av om vård skall beslutas. Ändringarna lar främst sikte på de yngre vuxna missbrukarna. Den nya lagen föreslås bli obligatoriskt tillämplig, om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Den längsta vårdtiden föreslås utökad från högst fyra till högst sex månader. Vidare föreslås atl även socialnämnden, och inle som nu endast polismyndigheten, ges befogenhet all besluta om ett omedelbart omhändertagande.

Vissa ändringar föreslås i socialtjänsfiagen (1980:620) bl.a. i syfte aft betona socialnämndens ansvar för all en missbrukare får den hjälp och vård som han behöver.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari 1989.

Riksdagen I9S7/88. I saml. Nr 147

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:147

1 Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § De i I § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar fill att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flykfiga lösningsmedel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

2 § Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). En missbrukare skall dock beredas vård oberoende av egel samtycke under de fömtsättningar som anges i denna lag (tvångsvård).

För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen, om inte något annat anges i denna lag.

3 § Tvångsvården skall syfta till att motivera missbrukaren så att han
kan antas vara i stånd atl frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta
emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk.

Beredande av vård

4 § Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av
värd för atl komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodo
ses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till
följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag.

5 § Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård.

6 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga alt anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Delta skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare mån än som följer av andra stycket.

En läkare skall göra anmälan fill länsstyrelsen, om han i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av vård enligt denna lag och han bedömer att denne inte kan beredas tillfredsslällande värd eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

7 § Länsstyrelsen skall inleda utredning, när den genom anmälan enligt Prop. 1987/88:147
6 § eller på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl

att bereda någon tvångsvård.

Myndigheter som avses i 6 § första stycket är skyldiga atl lämna länsstyrelsen alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning.

8 § När en fråga uppkommit om alt bereda en missbrukare tvångsvård skall socialnämnden lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbrukarens förhållanden samt för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. Socialnämnden skall också ange i vilket hem intagning kan ske och vilken vård utanför hemmet som planeras, om intagning sker.

9 § Socialnämnden skall i samband med all redogörelsen enligt 8 § upprättas utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna med missbrukaren och med olika vårdgivare.

10 § När utredningen har inletts skall länsstyrelsen, om det inte är uppenbart obehövligt, besluta om läkamndersökning av missbrukaren saml utse en läkare för undersökningen. Läkaren skall i ett intyg ange missbm-karens aktuella hälsotillstånd.

11 § Anser länsstyrelsen efter utredning alt det finns skäl all bereda någon tvångsvård, skall länsstyrelsen ansöka om sådan vård hos länsrätten.

Till ansökan skall fogas de uppgifter socialnämnden lämnat enligt 8 § och, om det inte möter synnerligt hinder, ell läkarintyg om missbmkarens aktuella hälsolillslånd.

Om ansökan inle innehåller läkarintyg eller om det behövs av något annal skäl, får rätten besluta om läkarundersökning.

12 § Har rätlen beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till atl
beslutet verkställs genom alt missbrukaren bereds vård i ett hem som
avses i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus.

Rättens beslut upphör atl gälla, om vården inle har påbörjats inom fyra veckor frän den dag då beslutet vann laga kraft.

Beslutet upphör också atl gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför etl hem som avses i 22 § eller varil inlagen i häkte eller kriminalvårdsanstall.

Omedelbart omhändertagande

13 § Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbruka
re omedelbart skall omhändertas, om

1. det är sannolikt atl han kan beredas vård med stöd av denna lag, och

2. rättens beslut om vård inle kan avvaktas på grund av atl han kan antas få sill hälsolillslånd allvarligt försämrat, om han inle får omedelbar vård, eller på grund av all det föreligger en överhängande risk för atl han till följd av sitt lillslånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närslående.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inle avvaktas, får beslut om omhändertagande fallas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

När länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård, får även rätlen besluta atl
missbrukaren omedelbart skall omhändertas. 4

14 § En läkare skall göra anmälan lill socialnämnden, om han i sin Prop. 1987/88:147
verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas omedelbart

behöva tas om hand enligt denna lag och han bedömer att denne inle kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

15 § Har socialnämnden eller polismyndigheten beslutat om omedelbart
omhändertagande, skall beslutet genast underställas länsrätten eller, om
beslutet har fattats efter det alt länsstyrelsen har ansökt om tvångsvärd,
den rätt som prövar frågan om vård.

Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet. Har polismyndigheten fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta socialnämnden om sitt beslut.

16 § I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande
underställs rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det inte
möter hinder, låta den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet
samt underrätta honom om hans rätt all

1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven lid,

2. begära munfiig förhandling vid rätten, och

3. av rätlen erhålla rättshjälp genom offentligt biträde. Myndigheten skall också upplysa honom om alt rätten kan komma att

avgöra målet även om yttrande inte lämnas.

17 § Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det
att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det
underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet
skall bestå. Denna tid får föriängas fill en vecka, om det på grund av någon
särskild omständighet är nödvändigt.

Om det inle finns skäl för omhändertagande, skall rätten genast upphäva beslutet.

18 § Om omhändertagande har beslutats enligt 13 § första eller andra
stycket, skall ansökan om tvångsvård ha kommit in till länsrätten inom en
vecka från det länsrätten meddelade beslut atl omhändertagandel skulle
bestå. Har ansökan inte kommit in inom denna tid eller finner länsrätten att
det inte längre finns skäl för omhändertagande, skall länsrätten upphäva
beslutet om omhändertagande.

Elt beslut om omhändertagande upphör att gälla när rätten avgör frågan om vård enligt denna lag eller om den omhändertagne häktas.

19 § Socialnämnden skall se lill alt den som är omhändertagen enligt 13 §
utan dröjsmål bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller, i fall som avses i
24 § första stycket, på sjukhus.

Vårdtid

20 § Tvångsvården skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast när vården har pågått i sex månader (vårdtid). Vården skall
anses påbörjad när missbrukaren på gmnd av beslut om omedelbart om
händertagande eller tvångsvård inställt sig vid eller förts lill ett hem som
avses i 22 § eller ett sjukhus. Vården upphör genom beslut om utskrivning
enligt 25 §.

21 § Som vårdtid räknas inte den lid då missbrukaren Prop. 1987/88:147

1. olovligen vistas utanför elt hem som avses i 22 § eller

2. är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt.

Vården

22 § Tvångsvård lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner
eller kommuner och som är särskilt avsedda atl lämna vård enligl denna lag
(LVM-hem). Ett sådant hem skall ledas av en styrelse.

Styrelsen förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inle har överlåtits på en särskild föreståndare.

23 § För missbmkare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas LVM-hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall vara sådana hem.

24 § Vården skall inledas på sjukhus, om fömtsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt.

Om någon behöver sjukhusvård under vårdtiden, skall han beredas tillfälle till sådan vård.

överläkaren vid den sjukhusenhet där missbmkaren vårdas skall se till alt socialnämnden eller den som förestår vården vid LVM-hemmet genast underrättas, om missbmkaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. Överläkaren får besluta att missbrukaren skall hindras att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa all missbmkaren kan föras över fill ett LVM-hem.

25 § Om intagning i och om utskrivning från elt LVM-hem beslutar den
som förestår vården vid hemmet.

Den som föreslår vården vid elt LVM-hem får besluta att en intagen skall flyttas till elt annat LVM-hem, om det anses lämpligt från vårdsynpunkt och den som förestår vården vid det andra hemmet samtycker till överflyttningen.

26 § Den som förestår vården vid ett LVM-hem skall fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om hur vården framskrider och samråda med nämnden i alla frågor av. vikt. Före överflyttning till etl annat hem och före utskrivning skall samråd alllid ske.

27 § Den som förestår vården vid ett LVM-hem skall, så snart del kan ske med hänsyn till den planerade vården, besluta att den intagne skall beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form.

Socialnämnden skall se till att sådan vård anordnas.

Om förutsättningar för vård i annan form inte längre föreligger, får den som förestår vården vid LVM-hemmet besluta att missbrukaren skall hämtas tillbaka till hemmet.

28 § Innan vård i annan form påbörjas skall socialnämnden, i samråd
med den intagne och den som förestår vården vid LVM-hemmet, upprätta
en plan för den fortsatta vården.

29 § Har en intagen vistats i elt LVM-hem i tre månader utan atl vård i

annan form kommit till stånd, skall föreståndaren anmäla detta till hem- 6

mets styrelse och ange orsaken till det.

30 § Socialnämnden skall aktivt verka för att den enskilde efter vårdti- Prop. 1987/88:147
den får bostad och arbete eller utbildning saml se lill att han får personligt

slöd eller behandling för alt varaktigt komma ifrån sitt missbmk.

Särskilda befogenheter

31 § Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem får inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika eller flyktiga lösningsmedel eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han får inte heller inneha något annat som kan vara lill men för vården eller ordningen ' vid hemmet. Påträffas sådan egendom som nu angetts, får den omhändertas.

32 § Om del anses påkallat, får den som vårdas enligt denna lag kroppsvisileras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till LVM-hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer. misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall elt vittne närvara. ,

33 § Bestämmelserna i 31 och 32 §§ skall gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

34 § Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann fillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet fär också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller till personalens säkerhet.

35 § Försändelser fill den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får kontrolleras, om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får egendomen omhändertas.

36 § Har alkoholhaltiga drycker, narkotika eller flyktiga lösningsmedel omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom etl LVM-hem utan att det fmns någon känd ägare lill dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Bestämmelser om handläggningen Prop. 1987/88:147

37 § Mål och ärenden enligl denna lag skall handläggas skyndsamt.

38 § 1 mäl om beredande av tvångsvård, där omhändertagande har beslutats enligt 13 § första eller andra stycket, skall länsrätten ta upp målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in eller, om beslutet om omhändertagande har fallals efter det alt länsstyrelsen har ansökt om vård, inom en vecka från den dag då underställningen skedde. Om ett beslut om omedelbart omhändertagande inte är verkställt när det underställs eller om länsrätten har beslutat om omedelbart omhändertagande enligt 13 § tredje stycket, skall målet las upp till avgörande inom en vecka från den dag då beslutet verkställdes.

Länsrätten får förlänga dessa tider, om del behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

39 § I mål om beredande av tvångsvård skall länsrätten och kammarrät
ten hålla muntlig förhandling, om delta inle är uppenbart obehövligt. I
andra mål enligt denna lag prövar rätlen om det finns skäl att hålla muntlig
förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin räll all begära muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallals vid vite atl inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna all han skall hämtas till rätlen anfingen omedelbart eller till en senare dag.

40 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätten.

41 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

42 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rätishjälpslagen (1972:429).

43 § Beslut om omhändertagande enligt 13 § gäller omedelbart.

Beslut om överflyttning enligl 25 § andra stycket får förordnas alt gälla omedelbart, om del behövs från vårdsynpunkt. Andra beslut av den som förestår vården vid elt LVM-hem gäller omedelbart.

Rätten får förordna alt beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Bestämmelser om överklagande

44 § Beslut av den som föreslår vården vid ett LVM-hem får överklagas
av den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligl 25 §,
avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av
egendom enligt 36 §.

Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid etl LVM-hem får inte överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 10 § eller 11 § tredje stycket får inte överklagas.

Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rätlens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.

Polishandräckning Prop. 1987/88:147

45 § Polismyndigheten skall lämna biträde för alt

1. på begäran av länsstyrelsen eller rätten föra en missbrukare fill en beslutad läkarundersökning,

2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till etl LVM-hem eller sjukhus,

3. på begäran av överläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till elt LVM-hem, saml

4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna lag.

Atalsprövning

46 § Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för
brott, för vilket inte föreskrivs strängare straffan fängelse i ett år och som
hör under allmänt åtal, saml har brottet begåtts innan vården påbörjades
eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske.
Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har
upphört, socialnämnden skall därvid höras om det inte är obehövligt.

Övriga bestämmelser

47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligl 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för alt den enskilde
får det slöd och den hjälp som han behöver. All överflyttning av ärenden
fill en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänst
lagen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i det län, inom vilkel den ansvariga kommunen är belägen.

Beslut om tvångsvård enligl 5 § och med anledning av omhändertagande enligl 13 § fattas av länsrätten i del län som anges i andra stycket. Den länsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses i 44 § första stycket.

48 § Landstingskommunen eller kommunen får för ett LVM-hem anting
en utse en särskild styrelse eller uppdra ät någon annan nämnd atl vara
styrelse. Två eller flera LVM-hem kan ha en gemensam styrelse.

Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller i tilllämpliga delar i fråga om en särskild styrelse, nämligen

2 § om antalet ledamöter m.m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om räll lill ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandatlid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslulförhel,

10 § om beslulsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning,

12 § om reglemente och delegation. 9

För Stockholms kommun gäller dock inle 3 kap. 5 § första stycket eller Prop. 1987/88:147 6 § kommunallagen.

Landstinget eller kommunfullmäktige får besluta att även andra än ledamöter eller suppleanter i styrelsen får närvara vid styrelsens sammanträden och delta i överläggningarna men ej i besluten saml få sin mening antecknad i protokollet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989, då lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall skall upphöra all gälla.

2. Den gamla lagen gäller dock fortfarande när ansökan om vård med stöd av den lagen har kommit in lill länsrälten före den I januari 1989.

3. Har ett beslut fattats om omhändertagande enligl 8 § i den gamla lagen och har ansökan om vård inle kommit in till länsrätten före den 1 januari 1989, skall beslutet anses som etl beslut enligt 13 § i den nya lagen.

4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen hänvisas till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse denna lag. Hänvisas del fill en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall den nya föreskriften fillämpas.

Socialdepartementet Prop. 1987/88:147

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Sigurdsen

Lagrådsremiss om tvångsvård av vuxna missbrukare, m. m.

1 Inledning

Socialberedningen tillsattes den 19 juni 1980 efter bemyndigande av regeringen den 29 maj 1980. Beredningen har under de gångna åren överlämnat följande delbetänkanden, (SOU 1981:7) LVM - lag om vård av missbrukare i vissa fall, (Ds S 1981:6) Åtgärder mot missbruk under graviditet, (Ds S 1981:7) Ändringar i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, (Ds S 1983:16) Erfarenheter av LVM och vissa andra social-tjänslfrågor, (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten, (Ds S 1984:15) Socialtjänstens insatser för ungdomar. Vissa frågor i samband med missbruk och kriminalitet, (Ds S 1984:17) Rehabiliteringspenning fill missbrukare - vissa avgiflsfrågor, (SOU 1986:19) Aktuella social-tjänslfrågor och (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars rätl. Socialtjänstens arbete med utsatta familjer.

Socialberedningen överlämnade i augusti 1987 betänkandet (SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget. (När betänkandet avlämnades ingick i beredningen som ledamöter departementsrådet Jakob Lindberg, ordförande, riksdagsledamöterna Per Arne Aglert, Göte Jonsson, Anita Persson och Evert Svensson, f.d. riksdagsledamoten Erik Larsson, landstingsrådet Ove Löfgren samt socionomen Kurt Sjöström.) Beredningen har som en av sina arbetsuppgifier haft att följa och utvärdera socialljänstreformen. Ansvaret för denna allmänna uppföljning övergår nu till socialstyrelsen och socialberedningens arbete upphör. Socialstyrelsen skall därvid bl. a. överväga vilka förändringar av vårdinsatserna som erfordras för att utsatta grupper skall få sina behov bättre tillgodosedda. Regeringen har genom beslut den 14 januari 1988 preciserat socialstyrelsens uppdrag i detta avseende.

I betänkandet Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget läggs fram förslag
lill lagstiftning beträffande tvångsvård av vuxna missbmkare. I betänkan
det redovisas också en rad överväganden och förslag som syftar fill en
förstärkning av i första hand socialtjänstens frivilliga insatser för de vuxna
missbmkarna. 12

Beredningens sammanfattning av betänkandet och beredningens lagfor- Prop. 1987/88:147 slag bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 1 resp. 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Jag tar i det följande upp de lagförslag som lagts fram i betänkandet och de övriga frågor som rör vården av vuxna missbmkare och som behandlats i belänkandet. Först redovisar jag översiktligt bakgrunden lill förslagen (avsnitt 2). Därefter presenterar jag mina närmare överväganden och förslag under två huvudmbriker, nämligen

• åtgärder för att förstärka den frivilliga missbmkarvården (avsnitt 3) och

• en reviderad ivångsvårdslag för vuxna missbrukare (avsnitt 4).

2 Bakgrund

2.1 Missbrukets omfattning och utveckling

Socialberedningen konstaterar att del lunga missbmkel totalt sett har ökat under de senaste decennierna.

Enligt en grov uppskattning uppgår antalet tunga alkoholmissbrukare, dvs. personer som förenar etl omfattande missbmk med en socialt utsatt situation, till mellan 50 000 och 100 000. Till bilden hör ocksä att det numera finns fler yngre och kvinnor bland de tunga alkoholmissbrukarna. En särskilt utsatt grupp utgörs av de missbrukare som förtär leknisk sprit och s. k. alkoholhaltiga preparat. Del finns tecken på att missbmk av sådana preparat har ökat under senare år även om det är svårt alt dra några säkra slutsatser om utvecklingen.

Tillgängliga dala talar för att det inle skett några markanta förändringar i fråga om det tunga missbmkel av narkotika, även om del sannolikt ligger på en något högre nivå i dag än i slutet av 1970-talet. Då bedömdes antalet personer med elt tungt narkofikamissbmk uppgå fill mellan 10 000 och 14 000. Med tungt narkotikamissbruk avses allt injektionsmissbruk och allt dagligt eller så gott som dagligt icke-medicinskt bruk av narkotika.

Härtill kommer missbruket av flyktiga lösningsmedel. Bland vuxna har även delta slag av missbruk blivit vanligare, även om problemet fortfarande är begränsat jämfört med annal missbruk.

Utvecklingen kännetecknas också av att de tidigare gränserna mellan de olika missbrukargrupperna har luckrats upp. Biandmissbruk av alkohol och narkofika är betydande och är av allt atl döma ökande särskilt bland de yngre missbrukarna. Därtill kommer att missbmk av receplbdagda läkemedel, såsom sömnmedel och lugnande medel, tycks ha blivit vanligare bland både alkohol- och narkotikamissbrukare.

2.2 Missbrukarnas levnadsförhållanden

Socialberedningen fäster uppmärksamheten på den påtagliga försämring
som skett i fråga om de tunga alkoholmissbmkarnas levnadsförhållanden
under de senaste decennierna.
Elt mått på detta är den alkoholrdalerade dödligheten. Man brukar 13

räkna med att den alkoholrdalerade dödligheten svarar för mellan 5000 Prop. 1987/88:147 och 10 000 dödsfall per år i Sverige. Alkoholmissbruk är en av de vanligaste orsakerna till för tidig död bland vuxna män.

De undersökningar sojn beredningen redovisar lyder på alt överdödligheten bland de tunga alkoholmissbrukarna ökat kraftigt under efterkrigstiden. Undersökningarna avser missbrukare i kontakt med nykterhelsvår-den. På 1940-talet förelåg mycket små skillnader i dödlighet mellan alkoholmissbrukarna och normalbefolkningen. Dödligheten bland de tunga alkoholmissbrukarna har därefter ökat dramatiskt för att i början av 1980-lalet vara omkring sju gånger så hög som normalbefolkningens. Överdödligheten är ännu högre bland de yngre alkoholmissbrukarna. Det är sannolikt att en tidig missbruksdebut allvarligt ökar risken för död i förtid.

Det finns i sammanhanget skäl atl påpeka att utvecklingen i fråga om den alkoholrdalerade dödligheten under det senaste decenniet kan vara svårtolkad eftersom den inte är entydig.

Antalet dödsfall i den mest kända alkoholrdalerade sjukdomen, lever-cirrhos, har minskal markant sedan mitten av 1970-talet. Denna minskning brukar förklaras med den minskning av den totala alkoholkonsumtionen som skett under samma tidsperiod.

Levercirrhos är i allmänhet ett resultat av långvarig hög alkoholkonsumtion och är en sjukdom som drabbar också missbrukare som lever under socialt relativt välordnade förhållanden. Utvecklingen i fråga om alkoholrdalerade dödsfall till följd av sjukdomar som brukar drabba mer socialt utslagna missbrukare, alkoholförgiftning och alkoholism/alkoholpsykos, är emellertid den rakt motsatta.

Även om alkoholkonsumtionen allmänt sett har minskat, tyder dessa uppgifter på en fortsatt hög alkoholkonsumtion bland de socialt utslagna missbrukargrupperna.

Dödligheten bland narkotikamissbmkarna är endast ofullständigt kartlagd. De undersökningar som gjorts visar ändå klart att en betydande överdödlighet förekommer och alt den sannolikt ligger ännu högre än vad som är fallet vid alkoholmissbruk. Injeklionsmissbrukarna utsätter sig för särskilt stora risker alt drabbas av allvarliga sjukdomar och för tidig död. Vissa studier pekar på att dödligheten är mellan 10 och 15 gånger högre bland de intravenösa narkotikamissbrukarna än bland motsvarande ål-dersgrtipper i normalbefolkningen. Narkotikamissbrukarnas livsvillkor tycks ha hårdnat under del senaste decenniet. Kriminaliteten inom gmppen har fördjupats, sjukligheten har ökat och allt fler av de kvinnliga narkotikamissbrukarna prostituerar sig. Till det kommer HIV-epidemin som fått en myckel snabb spridning främst bland heroinmissbrukarna i Stockholmsområdet. En nyligen genomförd epidemiologisk undersökning vid allmänna häktet i Stockholm visar atl drygt 60 % av de undersökta heroininissbrukarna nu är HIV-posifiva.

De tunga missbrukarnas levnadsförhållanden har försämrats även i and
ra avseenden. Beredningen pekar bland annat på atl de tunga missbru
karna i stigande utsträckning har slagits ut från arbetsmarknaden. I slutet
av 1960-talet hade en majoritet av nyklerhetsvårdens klienter arbete pä
den öppna arbetsmarknaden och lön som huvudsaklig inkomstkälla. Nu- 14

mera spelar förvärvsarbete en helt underordnad roll som inkomstkälla för Prop. 1987/88:147 de missbrukare som är aktuella inom socialtjänsten. Flertalet får sin försörjning genom pension eller socialbidrag.

De tunga missbrukarnas boendesiluation har också försämrats under de senaste åren efter en förbättring under 1970-talet. Antalet bostadslösa missbmkare i de tre största städerna uppskattades våren 1987 fill omkring 5 000. Som bostadslösa räknades också de som hade ett tillfälligt boende eller återfanns inom de särskilda boendeenheterna för bostadslösa.

2.3 Socialtjänstens insatser

Socialberedningen konstaterar alt de största bristerna inom missbrukarvården finns inom den öppna vården. Problemen är av olika slag; insatserna är ofta dåligt samordnade, oplanerade och utan kontinuitet. Detta framstår som utomordentligt allvarligt mot bakgrund av atl behandlingsforskningen tyder på alt behandling av tunga missbrukare inle framgångsrikt kan bedrivas i form av tillfälliga insatser av kort varaktighet. Allt talar för att utsikterna att åstadkomma viktiga positiva förändringar i missbrukarnas liv är större om man inom den öppna vården bygger upp former för långsiktigt stödjande insatser.

När det gäller narkotikamissbrukarna visar data från behandlingsforskningen entydigt att värdinsatserna ofta kommer in relativt sent i den s. k. missbrukskarriären. Del tar ofta flera år från debuten i intravenöst missbruk till den första vårdkontakten. Vårdinsatserna tenderar, när de väl kommer lill stånd, atl bli relativt tillfälliga och kortvariga episoder i en tillvaro som i övrigt präglas av missbruk och kriminalitet. I de fall missbrukaren lämnat missbruket bakom sig har vägen mot missbruksfrihet i allmänhet gått via flera vårdtillfällen och varil kantad av återfall i missbmk och kriminalitet.

Mönstret i fråga om de yngre alkoholmissbrukarnas vårdkontakter förefaller av allt all döma vara likartat. Socialtjänsten når ofta inte de yngre alkoholmissbrukarna innan de hunnit bli socialt och fysiskt nedgångna till följd av missbruket.

Beredningens inställning i fråga om socialtjänstens insatser för missbrukarna är således kritisk. Krifiken riktar sig emellertid inte mot enskilda socialarbetare som ofta utför ell engagerat arbete. Den rör mer allmänna brister i socialtjänstens organisation, metoder och förhållningssätt. Kritiken gäller inte heller generellt. I många kommuner arbetar man nu mera aktivt och målmedvetet än vad man gjorde för bara några år sedan. Inte minst inom delar av narkomanvården är denna tendens tydlig, men på många håll görs också betydelsefulla insatser för alkoholmissbrukarna.

Förutsättningarna för socialtjänstens missbrukarvård har förändrats i grundläggande hänseenden under de senaste decennierna; organisatoriskt genom alt nykterhetsvårdsarbetet integrerades med barnavårds- och socialhjälpsarbetet under 1960- och 1970-talen och på 1980-lalet genom socialtjänstreformen.

Under samma period har den sektor inom den kommunala socialvården
som är inriktad på s. k. individ- och familjeomsorg expanderat kraftigt. 15

Expansionen har fortsalt under de år socialtjänstlagen (1980:620) varit i Prop. 1987/88:147 kraft. Antalet socialsekreterare inom individ- och familjeomsorgsområdet uppgick till 4 093 (omräknat lill helårsbefattningar) år 1982. År 1986 hade antalet ökat till 5 215, dvs. en ökning med ca 25 %.

Dessa förändringar tycks emellertid inte ha gynnat metodutvecklingen inom missbrukarvården. Beredningen framhåller bl. a. att utrymmet för och kompetensen i arbetet med de tunga missbrukarna har minskat. Andra områden inom individ- och familjeomsorgen har krävt resurser i sådan omfattning att framför allt insatserna för de tunga alkoholmissbrukarna har fått stå tillbaka.

Det nya system för statsbidrag fill missbrukarvård och vissa delar av ungdomsvården, som gäller från år 1986, tycks inte heller ha bidragit till förstärkta vårdinsatser för de lunga alkoholmissbrukarna. Plalsantalet vid de behandlingshem som vänder sig till dessa missbrukare har minskal kraftigt. Myckel tyder enligt beredningen på alt öppenvårdsalternaliven inte växer fram i samma takt som insfitutionerna avvecklas. Tendensen är att narkotikamissbrukarna och de mer socialt välinlegrerade alkoholmissbrukarna ges en starkare prioritet vid fördelningen av resurserna. Den ökade satsningen på vårdresurser för dessa missbrukargrupper är positiva inslag i utvecklingen. Samtidigt finns en uppenbar risk att detta kan leda lill en nedrustning av vårdmöjlighelerna för de tyngsta alkoholmissbrukarna.

2.4 Slutsatser

Den redovisning som socialberedningen lämnar om missbrukets utveckling och missbrukarnas levnadsförhållanden under de senaste decennierna är enligt min mening djupt oroande. Remissutfallet visar också att en överväldigande majoritet av de remissinstanser som uttalat sig om utvecklingen anser atl beredningens redovisning i allt väsentligt överensstämmer med erfarenheter från fältet.

Del är självfallet svårt alt ange vilka faktorer som ligger bakom denna utveckling. Som socialberedningen och flera remissinstanser påpekar torde inle minst de ökade kraven på arbetsmarknaden vara en viktigare delförklaring än del förhållandel alt förutsättningarna för socialtjänstens missbrukarvård har förändrats i olika avseenden. Även om det således kan sägas all missbrukarvården endast i begränsad utsträckning råder över de förhållanden som kan vända utvecklingen, är den myckel allvarliga situationen för de tunga missbrukarna etl utomordentligt starkt motiv för ett aktivare förhållningssätt inom socialtjänsten. Enligt min mening måste åtgärder som kan motverka social utslagning och förbättra levnadsförhållandena för den som blivit utslagen ges en ökad prioritet inom socialtjänsten.

Grundlinjen bör självfallet även i fortsättningen vara frivillighet. Jag
anser, i likhet med socialberedningen och flertalet remissinstanser, att
socialnämndens ansvar för alt missbrukare får erforderlig vård bör förtyd
ligas i socialtjänstlagen. Det är vidare angeläget all bibehålla och förslärka
olika former av specialresurser inom den öppna socialtjänsten för arbetet 16

med missbrukare. Jag återkommer till dessa och andra frågor som rör den frivilliga missbrukarvården.

Principen att tvångsvård inte skall kunna komma i fråga om vårdbehoven kan tillgodoses genom frivilliga insatser är i sig självklar. Många tunga missbmkare avvisar emellertid alla erbjudanden om vård i frivilliga former. Då handlar det följaktligen inte om ett val mellan tvångsvård och frivillig vård utan mellan tvångsvård och ingen vård alls, dvs. som regel ett fortsalt tungt missbruk med de risker i olika avseenden som detta innebär.

Remissbehandlingen visar att del råder stor enighet om att tvångsvård är motiverad i vissa situationer, när behövlig vård inte kan ges på annal sätt. Däremot finns det skilda uppfattningar om hur lagen bör utformas, bl. a. i fråga om vilka grupper av missbrukare som bör kunna bli aktuella för tvångsvård och vilka vårdtider som lagen bör medge.

Själv anser jag, i likhet med socialberedningen och flertalet remissinstanser, att situationen för de tunga missbrukarna är så allvarlig alt den motiverar en utvidgad användning av tvångsvård, främst när del gäller missbmkare i åldrarna närmast över 20 år. Det är i dessa åldrar som missbmkel fördjupas och befästs. För en del av dessa unga missbrukare är tvångsvård del enda alternativet fill total utslagning och för tidig död. Jag skall i det följande gå in på mina förslag till ändrad lagstiftning.

Prop. 1987/88:147

lig, uppmärksam och angelägen alt människor söker råd och hjälp så snart Prop. 1987/88:147 de behöver det. Den sökande skall behandlas som en jämställd med eget ansvar och med rätt att kräva respekt för sina åsikter och synpunkter.

Dessa principer gäller såväl i fråga om missbrukare som andra människor som behöver socialtjänstens insatser. Vidare framhölls i socialtjänst-propositionen (prop. del C s. 58) alt del är en viktig utgångspunkt att vård och behandling av missbrukare i första hand bygger på att missbmkaren själv önskar hjälp och bistånd. Socialtjänsten bör präglas av en erbjudande attityd där insatserna syftar till att frigöra och förstärka individens egna resurser all aktivt påverka och bearbeta sin situation. För att delta betraktelsesätt skall få elt innehåll krävs atl man har meningsfulla hjälp- och stödåtgärder att erbjuda och en väl underbyggd metodik. Föredragande departementschefen var emellertid inte beredd att ta in särskilda regler om kommunens ansvar för missbmkarvården i socialtjänstlagen eftersom det ansågs strida mot dess karaktär av ramlagstiftning.

Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 56) ansåg emellertid att lagen måste preciseras i detta avseende. Som följd härav kom socialnämndens särskilda åligganden inom missbruksområdet alt anges i 11 § socialtjänstlagen. Socialnämnden har enligt den bestämmelsen ett särskilt ansvar både för insatser i syfte atl förebygga missbmk och för insatser ål den som lill följd av missbruket har behov av hjälp eller vård. Insatserna för att förhindra alt bam och ungdomar hamnar i missbruk har ansetts så viktiga atl de omnämnts särskilt i lagtexten. Av föreskriften om skyldigheten atl lämna den enskilde missbrukaren stöd och den hjälp eller vård som behövs följer atl nämnden måste bedriva en aktiv verksamhet för alt nå och hjälpa den som har missbruksproblem även om han inte själv begärt något stöd.

Det ligger i sakens natur alt socialtjänstens omfattande ansvar enligt 11 § socialtjänsfiagen ibland kan vara svårförenligt med principerna om frivil-lighel och självbestämmande för den enskilde. Det kan t. ex. vara svårt alt avgöra hur långt socialtjänstens ansvar sträcker sig i situationer där en missbrukare inle själv söker hjälp eller avvisar socialtjänstens erbjudanden. I den praktiska tillämpningen tycks också tolkningsproblem ha uppstått. Socialberedningen pekar bl. a. på att socialtjänsten inte sällan möter missbrukarnas behov av slöd och vård på ell passivt sätt, vilket kan lyda på atl socialnämnderna på vissa håll är oklara över sitt ansvar enligt socialtjänstlagen.

Jag har mot den bakgrunden, i likhet med socialberedningen och flertalet remissinstanser, funnit atl det föreligger ell behov av att i lagstiftningen ytterligare precisera socialnämndens ansvar för atl missbrukare får erforderlig vård. Jag skall närmare utveckla vad jag anser bör förtydligas beträffande socialnämndernas arbetssätt i det aktuella hänseendet.

Socialtjänstlagen och dess förarbeten genomsyras av tanken atl social
tjänsten måste visa respekt för klienten, hans behov och hans integritet.
Det är viktigt att slå vakt om delta synsätt, som skarpt kontrasterar mot en
äldre lids förmyndaraktiga och ofta nedlåtande moraliserande hållning
gentemot klienterna. All socialtjänsten skall visa respekt för klienten inne
bär dock självfallet inte atl man också i alla lägen skall respektera hans
beteenden, t. ex. ett så djupt självdestruklivt beleende som elt tungt miss- 18

bruk innebär.

De erfarenheter och kartläggningar som utförligt refereras av socialbe- Prop. 1987/88:147 redningen visar att många av de lunga missbrukarna inte frivilligt söker hjälp för sitt missbruk. Stora grupper av dem är dåligt motiverade för atl bearbeta sina problem i frivilliga former. När de söker samhällets hjälp gäller det ofta enbart hjälp för missbmkets konsekvenser, dvs. främst akut sjukvård eller hjälp med ekonomiska problem.

Det är samtidigt viktigt att inte beskriva de lunga missbrukarnas bristande motivation för förändring i alltför kategoriska ordalag. Det är sant att många inte frivilligt söker vård för sitt missbruk. I beskrivningar av denna missbmkargmpp återkommer dock ofta att de flesta av dem, om inte alla, samtidigt bär på en vilja atl komma ifrån missbmkel. Många lever i en ständig, stark ambivalens inför sitt egel missbruk men saknar samtidigt tilltro till sin förmåga att ta sig ur del.

Det är mot bakgrund av dessa insikter som socialtjänstens insatser för de tunga missbrukarna måste utformas. Om socialtjänsten intar en uteslutande erbjudande attityd i den meningen att socialarbetarna passivt inväntar alt missbmkaren själv söker hjälp för sitt missbruk, riskerar man att lämna dessa människor åt deras öde, eftersom många av dem aldrig kommer att söka hjälp, hur hjälpbehövande de än i verkligheten är. Socialtjänsten får därför aldrig passivt invänta atl mofivalionen för förändring skall inställa sig hos missbrukaren. Del krävs akfiva insatser i form av uppsökande verksamhet, förnyade kontakter med dem som avvisat erbjudanden om behandling och elt målmedvetet motivationsarbete. Det bör också ingå som en naturlig del av socialtjänstens behandlingsarbete alt man arbetar tillsammans med familj, andra anhöriga och klientens sociala nätverk i övrigt.

Del bör särskilt understrykas alt unga missbrukare inte får lämnas i fred med sitt missbruk. De yngre missbrukarna har i regel ännu inte fått några omfattande medicinska skador av missbruket men är på väg ut ur alla vikliga sociala sammanhang som utbildningsväsende, arbetsmarknad och normala mänskliga relationer. Om socialtjänsten intar en passivt erbjudande allityd mot dessa unga missbmkare, riskerar deras sociala situation att helt raseras.

Socialberedningen konstaterar atl arbetet med alt bedöma ekonomiska hjälpbehov och betala ul socialbidrag inle sällan dominerar socialtjänstens kontakter med missbrukarna. Missbruksproblemen tenderar atl komma i skymundan. Särskilt allvarligt är det att de yngre missbrukarnas problem ofta inte uppmärksammas.

I sammanhanget finns det skäl all fästa uppmärksamheten på atl flera
undersökningar, som beredningen refererar lill i betänkandet, visar alt
långt ifrån alla yngre missbrukare redan från början har stått utanför den
öppna arbetsmarknaden. De flesta förefaller alt ha kommit igång med
arbete efter avslutad utbildning och har alltså haft en viss, låt vara margi
nell, anknytning till arbetslivet. Dessa uppgifter innebär en viktig nyanse
ring när del gäller bilden av de yngre missbrukarnas ställning på arbets
marknaden. De antyder all deras främsta problem inle är alt komma in på
arbetsmarknaden ulan snarare alt behålla sina arbeten. Detta bekräftas av
arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen hänvisar i sitt remissvar lill en rapport 19

(AMS V 1987:2) i vilken konstateras aft möjligheterna alt få arbete för Prop. 1987/88:147 sökande med missbruks- och sociala problem inte är så dystra som det ibland hävdas. Däremot visar erfarenheterna att det är ett stort problem för många missbmkare all bli kvar på arbetsmarknaden.

Det är därför nödvändigt att i socialbyråarbetet söka finna arbetsformer och metoder som gör det möjligt att både identifiera och arbeta med klienternas missbmksproblem. Rätten till ekonomiskt bistånd är inte generell utan beroende av en individuell prövning. Denna prövning bör grunda sig på en noggrann bedömning av de omständigheter som föranlett bi-ståndsbehovel. De grundläggande reglerna om rätten lill bistånd gäller naturligtvis för dem som har missbruksproblem, liksom för andra hjälpsökande. Det innebär bl. a. att den som kan försörja sig genom arbete i första hand skall tillgodose sina behov på det sättet. Att t. ex. passivt betala ut socialbidrag till en klient som riskerar alt glida allt längre ut ur arbetslivet och in i ert missbruk är inte förenligt med socialtjänstens mål. Enligt 6 § socialtjänstlagen skall biståndet utformas så atl det stärker den enskildes resurser alt leva elt självständigt liv. Del innebär t.ex. alt socialtjänsten skall verka för alt orsakerna fill bidragsbehovet undanröjs, t. ex. genom att stödja den enskilde så atl han kan få och behålla ett arbete. Finns det förutsättningar för klienten atl försörja sig genom arbete, måste det således styra socialtjänstens insatser vid bedömningen av biståndsbehovet. Det är viktigt att socialtjänsten har god kontakt med arbetsförmedlingen och i samarbete med förmedlingen och den enskilde försöker finna räll form av hjälp. Socialtjänsten får inle bidra fill all klientens anknytning fill arbetsmarknaden försvagas.

I många situationer är missbmksproblemen så allvariiga att den enskilde inte kan försörja sig genom arbete. Socialbidrag är visserligen en av de former för stöd som kan komma i fråga i sådana situationer. Socialtjänsten kan emellertid inte begränsa sina insatser fill att trygga missbmkarens försörjning utan måste tillförsäkra honom del stöd och den behandling som behövs för atl ge honom realistiska möjligheter att förbättra sin livssitua-fion. Är del fråga om de allvarliga situationer som avses i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, ställs det särskilt stora krav på socialtjänsten alt försöka få till stånd behandlings- och andra stödinsatser. Om missbrukaren kan mofiveras lill frivillig behandling, är det nödvändigt att en behandlingsplan görs upp i samråd med honom. Om han.avbryter planen, måste socialtjänsten reagera och aktivt söka motivera honom fill ett nytt behandlingsförsök. Det är viktigt atl missbmkaren själv får välja mellan olika behandlingsalternafiv. I fri villigheten kan emellertid inte ligga något fritt val att fortsätta med etl missbmk som riskerar att föröda den enskildes liv och hälsa. Om missbrukaren inte vill medverka i behandling eller inte fullföljer den planerade vården, återstår bara att undersöka om förutsättningar för tvångsvård föreligger.

Jag anser atl det nu förordade förhållningssättet måste få starkare
genomslag i socialtjänstens arbete med missbrukarna än vad det ofta har i
dag. Det finns därför behov av all i lagstiftningen ytterligare klargöra
socialnämndens ansvar för all söka upp och kontinuerligt följa en missbm
kare med stöd- och behandlingsinsatser. I detta syfte bör 11 § socialtjänst- 20

lagen förtydligas. Genom ett tillägg bör socialnämndens ansvar för atl missbmkare får erforderlig vård lyftas fram särskilt. I bestämmelsen bör också klargöras att vården måste planeras och att socialnämnden noga skall följa den planerade vården.

Jag vill i detta sammanhang betona att det är angelägel att socialtjänstens missbrukarvård, oberoende av om den ges i frivilliga former eller med stöd av LVM, får en långsiktigt stödjande inriktning. Det krävs, som socialberedningen påpekar, en inriktning av det sociala arbetet som gör det möjligt alt se den kontinuerliga och långsikliga relationen som ett viktigt arbetsinstmment. Strävan bör vara atl få fill stånd samordnade och planerade insatser och undvika att klienten roterar mellan olika vårdenheter på elt planlöst och destruktivt sätt. En sådan inriktning av arbetet fömtsätter att den instans som har huvudansvaret för den långsiktiga kontakten med missbmkaren fungerar som samordnare i den kedja av vårdorgan och myndigheter som han kan ha kontakt med. Socialnämnden bör följa missbrukaren under hela behandlingsförloppet oavsett var i vårdsystemet han för tillfället befinner sig. Inte minst vikfigt är det all institulionsvistelser följs upp genom väl planerade insatser i den öppna vården. Socialtjänsten, har ansvaret för förberedelser inför, kontakten under och uppföljningen av insatserna efter institufionsvistdsen, även om det omedelbara behandlingsansvaret ligger på institutionsledningen under den tid klienten vårdas där. En liknande ansvarsfördelning bör eftersträvas när klienten bereds akut- eller avgiftningsvård inom sjukvården eller är intagen på en kriminalvårdsanstalt.

Slutligen vill jag understryka vikten av en nära samverkan mellan socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna. Genom en sådan samverkan med framför allt polis och kriminalvård kan socialtjänsten nå missbmkarna med erbjudanden om stöd och behandling i tidigare skeden. Detta är framför allt viktigt när det gäller unga missbmkare.

Prop. 1987/88:147

till socialtjänstlagen atl de individuella problemen bör analyseras utifrån Prop. 1987/88:147 elt helhetsperspektiv där alla faktorer som har betydelse för problemets uppkomst sätts in i sitt sammanhang. I begreppet inryms också en handlingsaspekt. Strävan bör vara att åstadkomma samlade lösningar på klientens problem. Socialtjänsten bör på ett flexibelt sätt använda sina egna resurser och även samordna sina insatser med andra samhällsorgan.

Helhetssynen kan således sägas vara ett förhållningssätt i socialt arbete. Men begreppet har också fått återverkningar på det sociala arbetets organisation. Det har kommit atl uppfattas som ett stöd för en avspecialisering av socialtjänstens individinriklade arbete.

Avspecialiseringen påbörjades dock redan under 1960-talel. Den nya organisationen växte fram som etl resultat av att man började ifrågasätta att olika uttryck för sociala problem skulle behandlas av olika socialarbetare och hänföras till olika nämnder. Det första stegel mot en integrerad socialtjänst togs när många kommuner under 1960-talet övergick till den s. k. familjevårdsprincipen. En allmän strävan alltsedan familjevårdsprincipen slog igenom i del sociala arbetet har varit att utveckla en organisation och etl arbetssätt, där socialsekreterarna har breda kunskaper och kan möta alla problem inom individ- och familjeområdet. Den nya organisationen fick ytterligare stöd genom lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m., som gjorde det möjligt att integrera de olika sociala nämnderna.

Socialtjänstreformen innebar en vidgning av socialvårdens arbetsfält. De individ- och familjeinriktade insatserna skulle kompletteras med allmänt inriktade och stmkturinriktade insatser. Delta kom också alt bli motiv för en decentraliserad och integrerad arbetsorganisation. Genom en geografisk avgränsning av arbetet skulle man ge socialarbetarna möjlighet att erhålla en områdeskunskap som kunde användas i del stmkturinriktade arbetet.

1970-talet kan sägas ha varit integrationens årtionde. Utvecklingen under 1980-talet är inle lika entydig. Den kännetecknas av två helt motsatta utvecklingslinjer.

Den ena innebär en långtgående decentralisering och integrering av verksamheten. Längst i den riktningen går de kommuner som organiserar den kommunala verksamheten i kommunddsnämnder. Bakom denna utveckling ligger bl. a. ambitionen all förslärka den kommunala demokrafin.

Den andra utvecklingslinjen innebär en strävan efter atl, inom ramen för en i övrigt integrerad socialtjänslorganisation, hitta former för en specialisering av arbetet för de uppgifter som kräver särskild kompetens eller är så lågfrekventa alt ett jämförelsevis stort befolkningsunderlag krävs för verksamheten.

Till bilden hör emellertid att långt ifrån alla delar av missbrukarvården berördes av integreringen. Under efterkrigstiden hade kommunala alkoholpolikliniker vuxit fram. Dessa har funnits kvar och fortsatt atl öka i antal även under 1970- och 1980- talen. 1 dag finns omkring 160 kommunala alkoholpolikliniker.

Under samma tid som den kommunala nyklerhetsvården integrerats, har
den specialiserade narkomanvården byggts upp. I många kommuner finns i
dag särskilda öppenvårdsenheter för narkotikamissbrukare, s. k. narko- 22

manvårdsbaser.

HIV-epidemin bland narkotikamissbrukarna har bidragit till all intresset Prop. 1987/88:147 för denna vårdform ökat under senare lid. Kommunernas möjligheter alt erhålla statliga utvecklingsbidrag till sådan verksamhet genom de medel som riksdagen har anslagit för insatser mot AIDS har också haft stor betydelse för utvecklingen.

Av de 28 kommuner som redan tidigare hade en specialiserad öppenvård för narkotikamissbrukare har 15 förstärkt den med ytterligare tjänster. Vidare har 20 kommuner inrättat nya narkomanvårdsbaser. Kompetens och resurser för narkomanvård byggs nu också upp i mindre och medelstora kommuner genom s.k. länsprojekt. Dessa innebär att kommuner i en region samordnar sina insatser med varandra eller med en narkomanvårdsbas i en större kommun i regionen. Sammanlagt har 22 sädana projekt påbörjats. Den största utbyggnaden har dock skett i de tre storstadsområdena. I Stockholms stad inrättas nu nya narkomanvårdsbaser i samtUga 18 socialdislrikt. Resurserna för öppen narkomanvård i Göteborg och Malmö har också utökats väsentligt.

Institutionsvården är också en specialiserad resurs inom socialtjänsten. Institutioner som arbetar med missbrukare har också ökat i antal. I dag finns omkring 250 behandlingshem för vuxna alkohol- och narkofikamissbrukare med sammanlagt ca 4 200 platser.

Frågan om lämpligheten av särskilda vårdarrangemang för missbrukare var omdiskuterad under de år socialljänstreformen förbereddes. Starka skäl anfördes såväl för som mot särskilda vårdenheter. Den officiella hållningen var att kategorivård hade sådana uppenbara nackdelar att målet på sikt borde vara en helt integrerad vård, utan särlösningar för olika s. k. symtomgrupper.

Numera betraktas såväl alkoholpolikliniker och narkomanvårdsbaser som behandlingshem för missbrukare som betydelsefulla och nödvändiga resurser i socialtjänstens missbrukarvård. Få - om ens någon - ser numera sådana specialenheter som en övergångslösning i avvaktan på att man finner modeller för integrerade vårdarrangemang. Utvecklingen under senare år har snarare inneburit alt allt fler kommuner inrättat specialiserade enheter för missbrukarvård vid sidan av alkoholpolikliniker och narkomanvårdsbaser. S. k. basstationer, dagcenlraler, stödverksamhet inom hemtjänsten, projektverksamhet av olika slag och specialiserade behandlingsgrupper på socialbyråerna har kommit alt bli vikliga resurser inom missbrukarvården.

Jag anser, i likhet med socialberedningen, alt erfarenheterna visar alt det är svårt alt tillgodose de tunga missbrukarnas vårdbehov inom ramen för en helt integrerad socialtjänstorganisafion. Dessa svårigheter accentueras enligt min mening vid en långtgående decentralisering av verksamheten. Det finns många goda skäl för en ökad decentralisering men risken är samtidigt atl den speciella kompelens som måste finnas inom socialtjänsten för människor med behov av särskilda insatser urholkas. Del är därför av stor vikt atl frågan om hur de mest utsatta gruppernas behov av slöd och vård skall kunna tillgodoses beaktas vid ställningstaganden som rör förändringar av socialtjänstens organisation.

Det bör understrykas att arbetet med missbrukare är en av socialtjänst- 23

ens tyngsta och mest krävande uppgifter. God utbildning och hög kompe- Prop. 1987/88:147 tens i kombination med etl starkt personligt engagemang och inlevelseförmåga är avgörande för möjligheterna till framgång i behandlingsarbetet. Den integrering av socialtjänsten som innebär att en enskild socialarbetare förväntas kunna handlägga alla förekommande arbetsuppgifter inom individ- och familjeomsorgen skapar enligt min mening orimliga krav och har troligen bidragit till de brister i den öppna missbmkarvården som beredningen redovisar i betänkandet. Det är, som beredningen framhåller, en uppenbar konflikt mellan kravet på breda kunskaper å ena sidan och kravet på en mer specialiserad kompetens för behandlingsarbete med missbrukare och andra särskilt utsatta grupper å den andra. Remissutfallet i denna fråga visar också atl det är en allmän uppfattning att det är svårt att upprätthålla en sådan kompetens inom ramen för helt integrerade arbetsformer.

Ett principiellt argument mot specialresurser för missbrukare och andra grupper med särskilda behov brukar vara atl de innebär ett brott mot helhetssynen. Enligt min mening är det en självklar utgångspunkt atl socialtjänsten bör se till individens totala situation och inte enbart intressera sig för t.ex. hans missbruk. Specialiseringen kan emellertid skapa gynnsammare förutsättningar för ett arbetssätt baserat på helhetssynen. Specialiseringen ger utrymme för tätare och djupare kontakter med klienterna vilket möjliggör helhetsanalyser och en så bred kunskap om olika vårdformer och andra resurser atl det blir realistiskt att tala om hdhetsin-salser. En specialiserad arbetsorganisation behöver således inte vara ett brott mot helhetssynen när det gäller det väsentliga, nämligen behandlings-innehållet, även om den kan sägas vara det i organisatorisk mening.

Jag anser mot den bakgrunden, i likhet med socialberedningen och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan, alt det är nödvändigt att bibehålla och förstärka olika former av specialresurser för arbetet med missbmkare i den öppna socialtjänsten.

Det främsta motivet för en sådan specialisering är, som framhållits, atl den ofta utgör en förutsättning för en kompetensuppbyggnad inom området. Elt annat atl specialiseringen ger starkare garantier för att missbmks-arbelel ges en högre prioritet än om missbrukarna får konkurrera om resurserna med andra hjälpbehövande, så som är fallet i en helt integrerad socialtjänslorganisation. Möjligheterna lill långvariga kontakter och personkontinuitet blir därmed väsentligt större. Därtill kommer att en specialisering av resurserna för missbmkarvård kan bidra till alt resurserna används på elt mer rationellt sätt, något som bl. a. statskontoret framhåller i sitt remissvar.

De politiskt förtroendevalda

Socialberedningen fäster också uppmärksamheten på de politiskt förtroen
devaldas viktiga roll för det sociala arbetet i kommunerna. Jag anser, i
likhet med beredningen, alt det är angelägel att frågan om uppbyggnaden
av kompetensen också bland de förtroendevalda fillmäts stor betydelse vid
ställningstaganden till organisatoriska förändringar av socialtjänsten. 24

Detta skall bl. a. ses mot bakgrund av alt de förtroendevalda i social- Prop. 1987/88:147 nämnder och sociala distriktsnämnder har ansvaret för att socialljänsfiagens mål uppfylls inom kommunen. I detta ansvar ligger atl, i konkurrens med övriga kommunala verksamheter, driva fram tillräckliga ekonomiska ramar för det sociala området och därvid bl. a. värna om särskilt utsatta gruppers behov av vård och omsorg. De förtroendevalda har också ansvaret för vissa frågor som rör tvångsvård av barn, ungdomar och vuxna missbmkare, vilket bl. a. av rättssäkerhetsskäl kräver stor kompetens.

3.3 Utbildning och handledning för vårdpersonalen

Som jag nyss framhållit är några av förutsättningarna för att nå framgång i arbetet med tunga missbmkare alt socialarbetarna och den övriga vårdpersonalen har god utbildning och hög kompetens.

Socialberedningen understryker behovet av utbildning inom missbmkarvården och framhåller bl. a. behovet av en fördjupning av socionomulbild-ningen när del gäller kunskaper om missbmk och missbmkarvård. Utbildningen på den sociala linjen bör, enligt beredningen, innehålla obligatoriska moment om missbruk och missbrukarvård. Detsamma gäller påbyggnadsutbildningen i socialt arbete. Beredningen framhåller vidare att det är angeläget att socialhögskolan kan erbjuda kortare kurser inom ämnesområdet för yrkesverksamma socionomer. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) anger i sitt remissvar att dessa frågor kommer alt beaktas vid den översyn av socionomulbildningen som för närvarande pågår inom ämbetet.

Jag vill efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet framhålla vikten av att socialberedningens arbete beaktas vid denna översyn.

I sammanhanget bör också nämnas den sociala omsorgslinjen inom den kommunala delen av högskolan. Utbildningen syftar lill behandlingsarbete inom främst socialtjänstens hem för vård eller boende samt inom öppen vård, kriminalvård och hem för särskild tillsyn. Utbildningen ger möjlighet fill fördjupning eller specialisering i fråga om missbmk och missbmkarvård .

Jag vill också, i likhet med socialberedningen, understryka alt grundutbildningen bör kompletteras med fort- och vidareutbildning, dvs. möjhghet till en återkommande aktualisering och fördjupning av kunskaperna inom arbetsfältet. Ansvaret för all personalens behov av sådana utbildningsinsatser tillgodoses åvilar huvudmännen för missbmkarvården, dvs. kommuner och landsting. Beredningen föreslår emellertid också att medel ur de anslag som socialstyrelsen disponerar för utvecklingsinsatser inom missbmkarvården bör kunna användas för särskilda utbildningsinsatser för behandlingspersonal, som på många håll har en mycket ojämn utbildningsnivåjämfört med socialarbetare inom den öppna socialtjänsten.

I sammanhanget kan nämnas att jag nyligen i proposifionen. (1987/88:79)
om åtgärder mot AIDS har redovisat atl jag avser att föreslå regeringen att
ge socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta ell underlag för huvudmännens
fortbildnings- och handledningsinsatser inom narkomanvården. Uppdraget
avses genomföras i samråd med de båda kommunförbunden och kriminal- 25

vårdsstyrelsen. I propositionen föreslås vidare atl vissa statliga medel övergångsvis bör ställas lill förfogande för detta ändamål. Detta förslag skall ses främst mot bakgrund av svårigheterna att rekrytera personal med adekvat utbildning och erfarenhet till den snabbt expanderande vårdsektorn. Åtgärder som kan underlätta personalrekryteringen är så akuta och angelägna med hänsyn lill behovet av alt begränsa spridningen av HIV/AIDS att det motiverar särskilda statliga insatser.

Starka skäl talar också för att fortbildnings- och andra insatser som kan stimulera metodutvecklingen vid behandlingsenheter för yngre alkohol-missbmkare bör ses som ett prioriterat område vid fördelningen av de statliga medlen för utvecklingsinsatser inom missbrukarvården.

Slutligen vill jag, i likhet med beredningen, framhålla att handledning är ett nödvändigt inslag i det ofta krävande arbetet med missbrukare.

Den fortlöpande s. k. ärendehandledningen kan ges av arbetsledaren och bör ses som ett självklart inslag i dennes arbetsuppgifter.

Därutöver krävs alt den personal som är involverad i del direkta behandlingsarbetet har tillgång lill s. k. melodhandledning med hjälp av externa handledare. I sammanhanget kan nämnas att behovet av sådan handledning understryks i en rapport från Svenska kommunförbundet. I rapporten — Socialarbetarnas behov av handledning (1986) - slås fast att "utifrån kommande handledare är en nödvändighet i psykosociaft arbete".

Prop. 1987/88:147

till socialstyrelsen och inle komma med ett eget förslag. Förbundet pekar Prop. 1987/88:147

på de problem som den oklara ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och

psykiatri skapar inom tvångsvården. LVM-hemmen har stora svårigheter

atl klara missbmkare med allvarliga psykiska störningar eftersom hemmen

saknar resurser för behandling av djupgående psykiska problem. Enligt

förbundet bör frågan utredas noggrant och ansvarsfördelningen klargöras.

Skälen för min bedömning: Socialberedningen konstaterar att såväl socialtjänsten som psykiatrin i ökande omfattning kommer i kontakt med missbrukare med svåra psykiska störningar. Ingen vårdsektor har i fill-räcklig omfattning utvecklat vårdarrangemang som lar hänsyn lill kombinationen av missbruk och sådana störningar. Dessa missbrukare riskerar därför i högre grad än andra alt inte få sina vårdbehov fillgodosedda.

Några detaljerade riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan landstingen som ansvariga för psykiatrin och primärkommunerna som ansvariga för socialtjänsten har inte lämnats i förarbetena fill socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Socialtjänsten har huvudansvaret för vård och behandling av missbrukare men vissa uppgifter inom missbrukarvården faller på psykiatrin. Socialstyrelsen ullalar i skriften "Riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård" (Socialstyrelsen anser, 1980:2) följande om ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och den psykiatriska vården:

En viktig uppgift för den framtida socialtjänsten är att svara för hjälp och stödinsatser till personer med missbruksproblematik. Olika former för boende och service är därvid viktiga inslag, liksom individinriklade behandlingsinsatser och ansvar för den långsiktiga sociala rehabiliteringen. För alt underlätta dessa socialtjänsluppgifter erfordras ett nära samarbete med primärvården och länssjukvårdens psykiatri.

Sjukvårdshuvudmännen kommer även i fortsättningen atl ha ett vårdansvar för avgiftning av missbrukare, behandling av psykiska komplikationer till missbruk saml även svara för vissa rehabihleringsinsatser när missbmkel kan ses som en komplikafion till en psykisk störning.

Socialstyrelsens uttalanden ger entydig vägledning i fråga om ansvarsfördelningen i elt par avseenden, nämligen i fråga om psykiatrins ansvar för avgiftning och behandling av akuta psykiska komplikationer lill missbmkel.

Ansvarsfördelningen i fråga om de långsikliga rehabiliteringsinsatserna i de fall missbmkel kan ses som en komplikafion till en psykisk störning är mer oklar. Detta hänger delvis samman med att del ofta kan vara svårt att avgöra om problematiken domineras av psykiska störningar eller av missbmk. Socialberedningen har intrycket all socialtjänsten och psykiatrin ofta har skilda uppfattningar om vilken problematik som är den dominerande. Enligt beredningen förefaller del som om huvudmännen tenderar att göra så snäva gränsdragningar kring sina ansvarsområden att en relativt stor andel av de psykiskt störda missbmkarna hamnar "mellan stolarna" i vårdsystemet.

Detta förhållande bekräftas av Stockholms kommun som bl. a. påpekar
att huvudmannaskapsfrågan måste lösas för alt dessa missbmkare skall få
adekvat vård och omsorg. Det är i dag alltför lätt att enbart se den ena __

problembilden och skjuta över behandlingsansvaret på en annan huvud-

man. Del måste enligt kommunen finnas behandhngsresurser för denna Prop. 1987/88:147

grupp som gör det möjligt atl hanlera såväl missbruket som den psykiska

problematiken.

Stockholms kommun tar inte uttrycklig ställning i huvudmannaskapsfrågan. Socialberedningen konstaterar emellertid atl företrädare för socialtjänsten inte sällan anser atl psykiatrin gör en alltför snäv definition av vad som skall betecknas som psykiska störningar för atl på del sättet frånhända sig vårdansvaret för missbrukare som borde falla inom dess ansvarsområde.

Detta kommenteras i några av remissvaren. Helsingborgs kommun framhåller t.ex. alt man upplever en påtaglig ovilja från psykiatrin atl medverka i vårdarbetet. Arvika kommun pekar på del problem som ligger i att socialtjänsten har det yttersta vårdansvaret i de fall landslingen har -men inle tar - resursansvaret. Skaraborgs läns landsting och Behandlingshemmens riksförbund pekar på de svårigheter som LVM-hemmen möter när de ställs inför uppgiften aft bereda missbrukare med svåra psykiska problem vård vid hemmen.

Jag anser, i likhet med socialberedningen och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan, att socialtjänstens och psykiatrins ansvarsområden i fråga om de psykiskt störda missbmkarna måste klargöras. Delta bör emellertid inte ske genom atl något av dessa vårdområden ensidigt deklarerar var dess ansvarsgränser går. I stället krävs en gemensam planering av socialtjänstens och psykiatrins insatser i syfte att skapa bättre underlag för bedömningen av dels vilka resurser som krävs för att möta dessa missbrukares behov av vård och stöd, dels vilken huvudman som skall ha behandlingsansvaret. Därvid bör bl. a. uppmärksammas alt psykiatrisk behandling kan bedrivas dels som konsullationsinsatser, där behandlingsansvaret i övrigt ligger kvar inom socialtjänsten, dels genom alt psykiatrin övertar behandlingsansvarel. Utgångspunkten för planeringen bör vara att del finns behov av psykiatriska insatser av båda dessa slag. Därtill kommer att frågan om samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Det får således inle råda någon tvekan om att psykiatrin har ett självklart vårdansvar för patienter, där missbruket är en del av en tyngre psykiatrisk problematik. I sammanhanget vill jag hänvisa till mina uttalanden i denna fråga i propositionen (1984/85:19) om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik. Där framhöll jag bl. a. (s. 40 f) att det är heh oacceptabelt att dessa klienter, som har dubbla symtom och särskih stora vårdbehov, inte kan erbjudas adekvat vård och ibland inle någon vård över huvud taget. Vidare uttalade jag följande:

F. n. pågår en utbyggnad av en decentraliserad psykiatrisk vård. Utöver en
utbyggnad av öppenvården kommer differentierade och decentraliserade
mindre behandlingshem att tillskapas för olika patientkalegorier, som är i
behov av långtidsvård. Att i del skedet acceptera aU psykiatrin skall
befrias från en uppgift som självklart ligger inom dess arbetsområde kan
inte komma i fråga. Det är mot denna bakgmnd ytterst angeläget att
landstingen, som ven del av den förändring som psykiatrin f n. genomgår,
utvecklar vårdresurser för långsiktig rehabilitering av missbrukare med 28

Jag avser alt återkomma till regeringen med förslag om att ge socialstyrelsen i uppdrag alt med utgångspunkt från vad jag här har anfört utarbeta en plan för hur vården av psykiskt svårt störda missbrukare kan förbättras. Jag anser att samråd härvid bör ske med landstings- och kommunförbunden.

3.5 Narkomanvården och AIDS/HIV

Socialberedningen redovisar i betänkandet vissa överväganden och förslag sorn rör narkomanvården och AIDS-bekämpningen. Dessa sammanfaller i allt väsentligt med utgångspunkterna för och innehållet i det åtgärdsprogram som redovisades i propositionen om särskilda medel för bekämpningen av AIDS. Programmet genomförs under budgetåren 1986/87 och 1987/88 (prop. 1985/86:171, SoU 25, rskr. 324). Riksdagen anvisade 150 milj. kr. fill ändamålet. Av medlen har ca hälflen använts för insatser inom narkomanvården.

Ansträngningarna har hittills främst inriktats på dels all bygga ut den specialiserade öppna narkomanvården, dels alt förstärka samordningen mellan kommunerna i olika regioner och mellan socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis och kriminalvård. Vidare har stöd till frivilliga organisationer för utveckling av alternativa behandlingsformer prioriterats.

I den nyligen framlagda propositionen 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS har jag angett att denna inriktning bör fullföljas. Därutöver föreslås i propositionen en utbyggnad av LVM-vården för narkofikamissbrukare. Sammanlagt föreslås atl 230 milj. kr. anvisas för åtgärder mot AIDS under budgetåret 1988/89. Dessa medel skall bl. a. disponeras för insatser inom narkomanvården.

3.6 Missbrukarna och arbetsmarknaden

Min bedömning: Socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen bör gemensamt ges i uppdrag att utveckla samarbetet mellan arbetsförmedling och socialtjänst. Samråd bör därvid ske med kriminalvårdsstyrelsen, riksförsäkringsverket. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

landet. Socialberedningen föreslår därför att arbetsmarknadsstyrelsen får i Prop. 1987/88:147 uppdrag alt i samråd med socialstyrelsen, riksförsäkringsverket. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet dra upp riktlinjer för en sådan försöksverksamhet (betänkandet s. 210-215).

Remissinstanserna: Socialberedningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser. Två av remissinstanserna, RFHL och Verdandi, är kritiska mot förslaget. RFHL anser atl det är en "halvmesyr". Verdandi anför liknande kritik.

Skälen för min bedömning: Socialberedningen konstaterar att de tunga missbrukarnas förankring på arbetsmarknaden har försvagats drastiskt under den senaste 20-årsperioden. Den huvudsakhga orsaken fill delta kan enligt beredningen sökas i slmkturdla förändringar på arbetsmarknaden. Samtidigt som det nu i Sverige finns både fler i arbete än någonsin fidigare och arbetslösheten har kunnat minskas, så har också kraven ökat. Allt fler lediga platser utannonseras med krav på särskild utbildning eller erfarenhet.

Dessa förändringar utgör en viktig del av förklaringen till missbmkarnas svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden och därmed atl genom arbete klara sin försörjning. Även personer som inte har missbruksproblem, men saknar utbildning eller har en icke efterfrågad utbildning och bristande arbetslivserfarenheter, har myckel svårt atl få en fast förankring på arbetsmarknaden. Delta gäller framför allt ungdomar, vilket återspeglas i den för svenska förhållanden höga ungdomsarbetslösheten under större delen av 1980-talet.

För de yngre missbrukarna måste den grundläggande inriktningen vara atl klienten skall kunna återgå lill ett normalt liv där försörjningen sker genom eget arbete. För äldre missbrukare och personer som genom långvarigt missbruk fått betydande kroppsliga, psykiska och sociala skador, måste målet för socialtjänstens och andra myndigheters insatser anpassas mer till vad som är realistiskt alt uppnå. Fortfarande är dock arbete, arbelslräning och regelbunden sysselsättning viktiga moment eftersom de skänker struktur ål vardagen, ökar självförtroendet och därmed ger individen möjlighet lill ett väldigare liv, som, om del inte präglas av drogfrihet, åtminstone kan leda lill ett mer begränsat missbruk och högre grad av socialt fungerande.

Svårigheterna finns dock inte bara inom socialtjänsten. Även arbetsförmedlingarna möter i kontakten med missbrukare problem som ligger utanför deras kompetensområde och som ofta omöjliggör insatser inom det område där arbetsförmedlare och yrkesvägledare har kompetens och resurser.

Problemen finns enligl min mening på flera plan. Arbetsförmedlingen
möter missbrukare som inte är kända inom socialtjänsten. Arbetsförmed
lingen möter också missbrukare som kommer lill förmedlingen utan reell
avsikt atl söka arbete eller som inte har förutsättningar att klara av elt
sådant. Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinstituten möter slutligen
också missbrukare som har vårdats på institution eller i öppenvård och
som behöver arbete som etl led i rehabilitering och utslussning lill elt
normalt liv. 30

Det har ofta i debatten om missbrukarna och arbetsmarknaden framhål- Prop. 1987/88:147 lits att arbetsförmedlingarna ibland upplever ett starkt tryck både från andra myndigheter och missbmkarna själva atl ordna lämplig utbildning, beredskapsarbete eller prakfikplats i rehabilileringssyfle. I många fall får arbetsförmedlingen konstatera atl den sökande inte har förutsättningar alt tillgodogöra sig de insatta åtgärderna eller fullfölja en utbildnings- eller arbetsplacering. Dessa problem har tagits upp i bl. a. betänkandet (Ds S 1984:11) Offensiv narkomanvård II och berörs även i propositionen 1984/85:19 om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik.

I båda dessa sammanhang understryks atl arbetsmarknadsmyndigheterna inte har kompelens för att ge vård och behandling. Deras insatser skall och bör ha en arbelsmarknadsmässig inriktning. Arbetsmarknadsverket har i olika sammanhang framfört samma ståndpunkt och har då också framhållit alt arbetsmarknadsmässiga insatser inte skall fungera som alternativ lill vård och behandling. Verket vill inle heller fungera som kontrollorgan för att arbetssökande skall kunna uppbära ersättning från andra myndigheter. Detta gäller inte bara i förhållande till socialtjänsten.

Å andra sidan framförs från socialtjänsten ofta krav på alt arbetsförmedlingen bör medverka till atl även klienter med mer eller mindre uttalade missbruksproblem också ges möjligheter till arbete. Stödinsatser i form av såväl behandling som utbildning och arbete/sysselsättning ses som integrerade delar av den totala rehabiliteringen. De ökande kraven pä utbildning och erfarenhet som arbetslivet ställer gör behovet av sådana stödinsatser än mer markant, om dessa grupper skall få varaktigt fäste på arbetsmarknaden.

Jag för min del anser det inte acceptabelt alt arbetsmarknadsmyndigheterna ställer krav på alt enbart arbeta med helt färdigrehabiliterade arbetssökande. Det är knappast meningsfullt atl försöka dra bestämda gränser mellan medicinsk, social och yrkesinriktad rehabilitering. De sociala rehabiliteringsinsatserna måste kunna fortgå under längre perioder och kunna stödjas av arbetsmarknadsåtgärder för atl ge den enskilde arbete, utbildning eller praktik. När del gäller personer med missbruksproblem är det dock rimligt atl en grundläggande rehabilitering har skett, så att det akuta missbruket i huvudsak har upphört. Pågående missbruk leder till hög frånvaro och studieavbrott, som medför att åtgärderna blir verkningslösa. Del är därför också en misshushållning med de arbetsmarknadspoliliska resurserna. Elt gott samarbete mellan i första hand socialtjänsten och arbetsförmedlingen med bl. a. en gemensam planering av rehabiliteringsinsatserna är enligt min mening en förutsättning för en framgångsrik rehabili-leringsverksamhel. Men samverkan krävs också med andra myndigheter och organisationer om rehabiliteringsinsatserna skall kunna göras så fullständiga och individuellt anpassade som möjligt.

Bristen på samverkan mellan olika rehabiliterande instanser har också
uppmärksammals av den arbetsgrupp inom socialdepartementet som ana
lyserat socialbidragsutvecklingen under 1980-lalel. Arbetsgruppen häri sin
slutrapport (Ds S 1987:2) Om socialbidrag - analyser av utvecklingen
under 1980-lalel konstaterat atl omkring hälflen av alla socialbidragstagare
är i behov av insatser från såväl socialtjänst som arbetsförmedling. Vidare 31

behöver en så stor del av socialbidragstagarna som en femtedel, främst Prop. 1987/88:147 missbrukare, ett gmndligare stöd från både socialtjänst och arbetsförmedling för alt kunna få en varaktig förankring på arbetsmarknaden.

Erfarenheter från olika projekt tyder på att hjälpinsatserna fungerar bättre om de genomförs i samarbete mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Del framstår också som allt viktigare all även socialtjänsten, som komplement lill arbetsmarknadsverkets insatser, utvecklar aktiva metoder för att bättre kunna hjälpa arbetslösa socialbidragstagare. Mot denna bakgmnd och med anledning av socialbidragsgmppens slutrapport beslutade socialdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet år 1987 atl ta initiativ till insatser som kan förstärka främst yngre missbrukares anknytning till arbetsmarknaden. Ett belopp om 2 milj. kr. avsattes i en första omgång för atl stimulera en utveckling inom området. Insatserna skall enligt givna riktlinjer inriktas såväl på atl utveckla socialtjänstens metoder som på samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen. En rapport, (Ds 1988:14) Samverkan mellan socialtjänst och arbetsförmedling - en beskrivning och elt underlag för utveckling, om hur detta samarbete kan utvecklas har nyligen tagils fram på gemensamt uppdrag av socialdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet. Denna rapport bör kunna tjäna som underlag för fortsatta gemensamma insatser på området.

För den personal inom socialtjänst, arbetsförmedling och arbetsmarknadsinstitut som arbetar med för socialtjänsten och arbetsförmedlingen gemensamma sökande behövs ökade kunskaper om varandras verksamhet samt en gemensam syn på hur samarbetet skall bedrivas. Socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen bör därför gemensamt ta initiativ till att lokala eller regionala utbildningar för dessa personalkategorier kommer till stånd.

Jag avser alt återkomma till regeringen med förslag om atl ge arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen i uppdrag atl med utgångspunkt från vad jag här har anfört utveckla samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Samråd bör därvid ske med riksförsäkringsverket. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Med anledning av atl dessa frågor rör även kriminalvården, särskilt när det gäller frigivningen av narkotikamissbrukare, bör samråd ske även med kriminalvårdsstyrelsen. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för justitie- och arbetsmarknadsdepartementen samt statsrådet Lönnqvist.

3.7 De frivilliga organisationerna

De frivilliga organisationernas insatser på missbruksområdel utgör viktiga komplement lill den offentliga vården.

Organisationerna har sin största belydelse när del gäller alt förebygga att
missbruksproblem över huvud tagel uppkommer. Nykterhetsrörelsen och
klientorganisalionerna lar aktiv del i den socialpolitiska debatten och bi
drar lill att påverka samhällets attityder lill droger. Genom information
sprider organisationerna kunskap om alkohol och droger liksom om nega
tiva sociala och medicinska konsekvenser av missbruk. Elt starkt för- 32

eningsliv är också betydelsefullt för att bryta isolering och skapa gemen- Prop. 1987/88:147 skåp. Inte minst ungdomsorganisationerna har här en viktig uppgift när det gäller att aktivera ungdomar och bidra till att skapa förhållanden och miljöer som motverkar uppkomsten av en drogkultur.

De frivilliga organisationerna fyller också en viktig uppgift när det gäller alt möta och motverka en begynnande utslagning av människor med missbruksproblem. En stor majoritet av dem som överkonsumerar eller missbrukar alkohol har kvar sin sociala förankring och kommer ofta inle i kontakt med socialtjänsten. Den hjälp de kan få av sin närmaste omgivning är ofta utslagsgivande för hur deras missbruksproblem utvecklas. Här spelar de frivilliga organisationerna en viktig roll. Ett exempel är kamrat-stödjande insatser på arbetsplatserna. Denna verksamhet, där arbetskamrater stödjer andra som befinner sig i utsatta sociala situationer, har vuxit kraftigt under de senaste åren.

Idén bakom det kamratslödjande arbetet - alt människor tar ansvar för och hjälper sina kamrater, även när de har problem - är naturligtvis inte ny. Den kan tvärtom sägas vara en form av praktisk solidaritet som har gamla rötter i de svenska folkrörelserna.

Flera av de frivilliga organisationerna gör betydande insatser för de tunga missbrukarna. Länkrörelsen och andra organisationer som organiserar människor som själva är berörda av missbruksproblemen spelar här en särskild roll.

Flera av de frivilliga organisationerna bedriver också socialt arbete bland lunga missbrukare, dels genom egna rådgivningsbyråer, dels som huvudmän för behandlingshem för missbrukare.

I arbetet med de tunga missbrukarna spelar utslussningen från institutionsvården en viktig roll. För att de positiva resultaten av institutionsvistelsen skall bestå krävs fortsatta stödinsatser. Det är framför allt av stor belydelse atl det kring missbrukarna kan byggas upp vad som brukar kallas etl socialt nätverk som bl. a. kan fungera som ett skydd mot framtida påfrestningar. De frivilliga organisationerna har under senare år kommit atl spela en viktig roll även i utslussningsarbetel bl. a. genom att utveckla samverkansmodeller som underlättar en återgång till arbetslivet.

De frivilliga organisationerna har ofta en gemensam och uttalad syn på missbmksproblemen, vilken ofta sätts in i en överordnad referensram som kan vara polifisk, religiös eller vårdideologisk. Delta skapar förutsättningar för ett helhetsperspektiv på arbetet. All de ideologiska utgångspunkterna är lydliga och gemensamma för dem som arbetar inom organisationen bidrar till atl arbetet kan bedrivas inom en enhetlig ram och ges en konsekvent utformning. För de missbrukare som från början eller med tiden omfattar utgångspunkterna blir detta ell viktigt stöd.

De frivilliga organisationernas arbete präglas också ofta av elt djupt personligt engagemang. En stor del av arbetet utförs ideellt och av människor som är starkt övertygade både om målen och om arbetsformerna. Detta är viktigt eftersom det personliga engagemanget är centralt i allt människovårdande arbete och som regel en förutsättning för alt nå framgång.

De frivilliga organisationerna, framför allt klientrörelsen, bygger på 33

3 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 147

medlemskap. Man är med i t. ex. länkrörelsen men går till socialtjänsten. Prop. 1987/88:147

Medlemskapet ger en större tillhörighet till organisationen och en större

identifikation med målen. Medlemskapet ger också andra fördelar. Som

medlem kommer man i kontakt med andra människor i samma situation

som man kan dela erfarenheter med. Kontakterna kan lättare leda till en

gemenskap som omfattar också andra sidor av livet än de problemfyllda.

De frivilliga organisationerna engagerar också i stor utsträckning före detta missbrukare i sitt arbete. De före detta missbrukarna kan utgöra en viktig resurs i behandlingsarbetet under fömtsättning bl. a. att de har dislans till sitt egel missbruk. I de frivilliga organisationernas arbete utgör också de tidigare missbrukarna föredömen och levande exempel på att förändringar är möjliga.

Jag anser, i likhet med socialberedningen, all det är angelägel att de frivilliga organisationerna får ell omfattande stöd. Stödet kan framför allt ges genom ekonomiska bidrag. I många fall är det också möjligt att utveckla former för samverkan mellan de frivilliga organisationerna och socialtjänsten. Socialberedningen har i elt fidigare betänkande, (SOU 1986:19) Aktuella socialtjänslfrågor framhållit all stöd till de frivilliga organisationerna inte får ges i former som styr föreningarna och organisationerna. För att mångfalden skall bevaras är det viktigt alt respektera organisationernas självständighet. De måste få utvecklas på sina egna villkor. Jag delar den uppfattningen.

Slutligen vill jag erinra om att nykterhetsrörelserna och vissa andra organisationer får etl omfattande statligt slöd för sin verksamhet. Statsbidrag utgår dels i form av organisalionsstöd, dels som projektmedel till verksamheter i drogförebyggande syfte. Statsbidrag utgår också lill organisationerna för deras insatser i samband med rehabilitering av missbmkare. I budgetpropositionen (prop. 1987/88:100 bil. 7) harjag för nästa budgetår beräknat närmare 50 milj. kr. för bidrag till organisationernas insatser på drogområdet.

4 En reviderad tvångsvårdslag för vuxna missbrukare

4.1 Utgångspunkter

Huvuddragen i LVM

LVM är en tvångslag inom socialtjänsten. Den kan användas för att bereda
vård ål vuxna missbrukare av alkohol eller narkotika som inte kan förmås
alt medverka fill vård i frivilliga former enligl socialtjänstlagen. I LVM
föreskrivs inledningsvis alt de i I § socialtjänstlagen angivna målen för
samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till atl
hjälpa människor att komma ifrån sitt missbruk. Där sägs också alt vården
skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integri
tet och så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med
honom. I 11 § socialtjänstlagen finns vidare bestämmelser om socialnämn- 34

dens ansvar för att den enskilde missbrukaren får den vård och den hjälp Prop. 1987/88:147 han behöver.

Förutsättningar för vård enligl LVM är atl missbmkaren till följd av ett fortgående missbruk av alkohol eller narkofika är i trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och att hans vårdbehov inle kan tillgodoses enligl någon annan lag, t.ex. socialtjänstlagen. Dock får vård enligl LVM beslutas även om någon för en kortare tid bereds vård med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Vidare fordras att den enskilde till följd av missbruket antingen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller kan befaras komma atl allvarligt skada sig själv eller någon närslående.

Det är länsstyrelsen som skall utreda om det finns skäl atl bereda någon vård enligt LVM och, om skäl härför föreligger, ansöka hos länsrätten om sådan vård. Övergångsvis, fram till den I januari 1984, låg denna uppgift på socialnämnden. En ansökan om vård enligt LVM skall innehålla en redogörelse för missbmkarens förhållanden, för tidigare vidtagna åtgärder och för den planerade vården. Elt läkarintyg som anger missbmkarens aktuella hälsotillstånd skall förebringas, om möjligt redan när ansökningen lämnas in till rätten.

Beslut om vård enligt LVM fattas av länsrälten. Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten hålla munfiig förhandling. En sådan förhandling är obligatorisk, om någon av parterna begär del. Den enskilde skall regelmässigt ha rättshjälp genom etl offentligt biträde.

Vården skall inledas på sjukhus, om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och om fömtsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda.

Vård med stöd av LVM skall lämnas genom ett hem som har en kommun eller en landstingskommun som huvudman och som enligt en institu-tionsplan är avsedd för att ge sådan vård. Hemmet skall stå under ledning av en styrelse. För de missbrukare som behöver särskilt noggrann tillsyn skall det finnas speciella hem som är anpassade för en sådan tillsyn.

Biträde av polis kan begäras för att inställa någon fill ett LVM-hem. Om någon avvikit från etl LVM-hem kan biträde av polis begäras för alt efterforska och hämta tillbaka honom.

Den som är intagen på etl hem som är anpassat för särskild tillsyn får hindras att avvika från hemmet. De övriga hemmen har inga kvarhållnings-möjligheter. Däremot kan som nämnts den intagne hämtas tillbaka när han har avvikit. Under den inledande vården på sjukhus finns det inte någon möjlighet all hålla kvar den missbrukare som vill lämna sjukhuset. Han kan inte heller hämtas tillbaka fill sjukhuset.

Vård med stöd av LVM skall upphöra när syftet med vården har upp
nåtts. I normalfallet kan vården pågå i högst två månader. Vårdtiden får
dock förlängas med ytterligare högst två månader, om den intagne på
grund av sitt hälsolillslånd behöver ytteriigare vård eller om del finns
andra synnerliga skäl för en förlängning. Del är LVM-hemmets styrelse
som beslutar om eventuell förlängning. Under vårdtiden bör missbmka
ren, efter beslut av föreståndaren vid hemmet, på försök vårdas i annan
form eller vistas i eget hem. 35

Polisen får omhänderta en missbrukare omedelbart, om det är sannolikt Prop. 1987/88:147 att han kan beredas vård enligt LVM och beslut om vård inte kan avvaktas på gmnd av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller det föreligger en överhängande.risk att han på grund av sitt tillstånd kommer alt allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Rätten kan också besluta om omedelbart omhändertagande sedan en ansökan om vård har anhängiggjorts hos rätten.

Mål enligt LVM skall handläggas skyndsamt.

Ett omedelbart omhändertagande genom polisen skall genast underställas länsrätten. Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det alt beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet skall bestå. I vissa fall får den tiden utsträckas till en vecka. Inom en vecka från det länsrätten meddelade beslut om att ett omhändertagande skall bestå, skall länsstyrelsen ha ansökt om vård. Om så inte sker, skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande. Länsrätten skall också upphäva beslutet om den finner att det inte längre finns skäl för omhändertagandet. Etl sådant beslut upphör också när rätlen avgör frågan om vård eller om missbrukaren häktas. I de fall missbrukaren är omedelbart omhändertagen skall rätten avgöra frågan om vård inom en vecka från den dag då ansökan kom in. Om det är nödvändigt får denna tidsfrist utsträckas.

Under vårdfiden får missbmkaren utsättas för vissa kontrollåtgärder. Han får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel, sprutor eller kanyler eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Sådan egendom får omhändertas. Vidare får han kroppsvisileras och ytligt kroppsbesiktigas. Den som vistas på ett hem för särskild tillsyn får, som jag nyss nämnde, hindras atl lämna hemmet och vidare underkastas de begränsningar av rörelsefriheten som behövs för alt genomföra vården eller för andra intagnas eller personalens säkerhet. På etl sådant hem får också försändelser lill de intagna kontrolleras.

LVM—en kompromiss

Beslutet om LVM föregicks av en mångårig diskussion om hur den lagstiftning som skulle reglera tvångsvården av vuxna missbrukare skulle utformas. Motsättningarna i frågan var starka under hela arbetet på socialtjänstreformen. De rörde allt från den gmndläggande frågan om tvångsvård över huvud tagel kunde accepteras till om tvångsvården skulle begränsas till det akuta avgiftningsskedel eller för att säkerställa genomförandel av elt längre behandlingsprogram. Det förslag som kom att ligga fill gmnd för LVM utarbetades efter det att huvuddelen av reformen hade antagits i riksdagen i juni 1980. Då fillsalles socialberedningen, efter framställning av riksdagen, för att göra en översyn av bestämmelserna om vård ulan samtycke inom socialtjänst- samt hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Beredningen fick i uppdrag atl med förtur utarbeta ett förslag beträffande vården av vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare. Vikten av en bred politisk samling bakom det kommande lagförslaget underslröks.

Beredningen utarbetade förslaget till LVM som, med vissa ändringar,
antogs av riksdagen i december 1981, alltså kort innan socialtjänstrefor- 36

men trädde i kraft. Förslaget, liksom den slufiigt antagna lagen, var en kompromiss som inte skulle ses som en definitiv lösning på frågan om tvångsvård av vuxna missbrukare. Socialberedningen fick också, i direkt anslutning till riksdagsbeslutet om lagen, i uppdrag att följa lagens tillämpning.

Socialberedningen överlämnade hösten 1983 etl delbetänkande (Ds S 1983:16) Erfarenheter av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor. I betänkandet lämnades förslag fill ett antal mindre ändringar av huvudsakligen teknisk karaktär. Den slutliga utvärderingen liksom behandlingen av mer centrala frågeställningar såsom LVM:s indikationer för tvångsvård, tvångsvårdstidens längd m. m. hänsköts till slutbetänkandet. Beredningen har genom betänkandet (SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget fullgjort defta uppdrag.

Socialberedningens överväganden har lett fram till förslag om att lagen bör preciseras, ändras och kompletteras på en rad punkter. De föreslagna ändringarna är omfattande men inle av sådan karaktäratt lagen i gmnden skulle förändras.

Även jag anser att lagen bör ligga fast i sina grunddrag liksom atl den behöver revideras i en del avseenden. I det följande föreslår jag en rad förändringar som nära ansluter fill beredningens förslag. På vissa punkter föreslår jag avvikande lösningar och kompletteringar.

Prop. 1987/88:147

Socialberedningens förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 367 f).

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor tillstyrker beredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: LVM inleds genom den s. k. portalparagrafen med en erinran om socialtjänstens mål och synsätt och alt dessa skall vara vägledande för all missbrukarvård. Som motiv för bestämmelsen anfördes risken för att en särskild lag, som ger möjlighet att i vissa kvalificerade fall bereda en missbrukare vård oberoende av samtycke, kunde skymma kravet på att den enskildes vårdbehov i första hand skall tillgodoses genom frivilliga insatser i samverkan med honom. Det framhölls också att det fanns en risk för att tvångsregler i en särskild lag kan påverka förhållningssättet i del dagliga arbetet inom missbrukarvården och leda till minskad respekt för den enskildes vilja och integritet.

Motiven för alt inledningsvis hänvisa fill socialtjänsfiagen kvarstår enligt min mening. I likhet med beredningen anscrjag att den inledande presenta-fionen bör tillföras en bestämmelse som klargör förhållandel mellan LVM och socialtjänstlagen. Av den bör framgå att LVM är en kompletterande

lag som närmare reglerar förutsättningarna för alt avvika från den gmndläggande frivillighelsprincipen i socialtjänstlagen.

Inledningen till lagen bör vidare klargöra syftet med tvångsvården. Jag anser att den nuvarande lagens syfte bör ligga fast. Gmndtanken att det främst är den enskildes behov av vård som skall vara avgörande är alltjämt bärande. Vården bör även i fortsättningen vara ett medel att bryta en destruktiv utveckling. Den skall syfta till att ge den enskilde motivation till fortsalt behandling och stöd i frivilliga former och en realistisk möjlighet alt själv fortsätta att arbeta med sina problem. Tvångsvården skall ses som inledningen lill en behandling som kan leda till missbruksfrihet och en förbättrad livssituation i övrigt. Så snart det finns fömtsättningar för en fortsatt vård i frivilliga former skall utskrivning ske. Vården skall därför inriktas på atl tillsammans med den enskilde planera behandling och andra rehabiliteringsinsatser som i de flesta fall måste fortgå en längre tid efter det att vården enligt LVM har avslutats. Avsikten är således inte att genom tvång säkerställa genomförandel av hela det behandlingsprogram som i allmänhet krävs för atl den enskilde skall komma ifrån sitt missbruk. Jag anser att detta måste betraktas som så viktigt och grundläggande att lagen bör kompletteras med en bestämmelse om det.

Prop. 1987/88:147

Skälen för mitt förslag Prop. 1987/88:147

Gällande regler

Enligt 2 § LVM kan, om de övriga förutsättningarna är uppfyllda, den som fortgående missbmkar alkohol eller narkotika beredas vård enligt lagen.

Under remissbehandlingen vid tillkomsten av LVM föreslogs att lagen skulle kunna fillämpas även vid missbruk av andra beroendeframkallande medel, t. ex. thinner och läkemedel.

I propositionen om LVM anförde föredragande departementschefen (prop. 1981/82:8 s. 43) atl hon förstod de remissinstanser som inte ville lämna missbrukare av t. ex. lösningsmedel och andra läkemedel än narkotiska utanför. Hon hänvisade emellertid lill att det här rörde sig om etl litet antal vuxna missbrukare och alt bestämmelsen lätt kunde kompletteras om behov av det uppstod i framtiden.

Med anledning av ett motionsyrkande i frågan gav riksdagen år 1984 regeringen till känna att socialberedningen borde lägga fram förslag om ändring av 2 § LVM sä att även missbruk av andra beroendeframkallande medel än alkohol och narkotika - såsom thinner - skulle kunna utgöra grund för vård enligl LVM (SoU 1983/84:30, rskr. 375).

Förslag till förändringar

LVM:s tillämpningsområde är således begränsat lill fall av missbruk av alkohol och narkotika, medan däremot socialtjänstlagens bestämmelser i fråga om missbmk tar sikte på behandling av missbruksproblem över huvud tagel. Detta vållar naturligtvis problem i de fall det rör sig om elt allvarligt missbruk av medel som inte omfattas av LVM och vården inle kan ges med stöd av socialtjänstlagen. Socialberedningen konstaterar också atl del finns elt inte obetydligt antal vuxna missbrukare av flyktiga lösningsmedel, för vilka insatser enligt socialtjänstlagen framstår som otillräckliga.

De flyktiga lösningsmedlen sniffas, dvs. inandas i berusningssyfte. De medel som missbrukas är t.ex. toulen, triklorelylen, xylen och bensen. I handeln finns dessa ämnen i elt stort antal produkter, t.ex. fläckbortlag-ningsmedel, lim, thinner, färger, kemtvättvätska, nagdlacksremover och drivgas i sprayförpackningar.

Vid sniffning går giftet via slemhinnorna i luftvägarna och lungorna
direkt ul i blodet. De omedelbara fysiska skador som detta kan föra med
sig är bl. a hjärtstillestånd och andningsförlamning. Risken för överdose
ring med medvetslöshet som följd är stor. Efter långvarigt sniffande upp
kommer leverskador, njurskador och skador på de blodbildande organen.
Risk för hjärnskador finns vid bensinsniffning på gmnd av blyhallen. Om
övriga sniffningspreparat kan ge hjärnskador är inle klarlagt, men exempel
i litteraturen lyder på alt sniffning kan leda till avtrubbning genom kronisk
hjärnskada på samma sätt som vid missbruk av alkohol. Härtill kommer att
sniffning varit en bidragande orsak vid trafikolyckor, självmord, drunk
ning, bränder och dråp. Effekterna av dessa missbruksmedel är således 39

jämförbara med alkohol och vissa typer av narkotika och de skador som Prop. 1987/88:147 medlen kan ge upphov fill är myckel allvariiga.

Lösningsmedlen kan framkalla beroende på samma sätt som alkohol och narkotika. Vanesniffaren utvecklar tolerans mot medlet och drabbas.av abstinensbesvär. De sociala skadorna är vanligen påtagliga. Socialberedningen har också konstaterat att detta slag av missbruk blivit vanligare bland vuxna.

Jag anser mot bakgmnd av det anförda att det är nödvändigt atl i LVM införa en möjlighet atl bereda vård åt denna grupp av missbrukare.

Med narkotika avses enligt 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas lill varor med sådana egenskaper och som därför antingen är föremål för kontroll enligt en internafionell konvention som Sverige har biträtt eller som av regeringen har förklarats skall anses som narkotika.

Sverige har biträtt två FN-konventioner beträffande narkotika, dels 1961 års allmänna narkotikakonvention (den s. k. Single Convention), med ändringsprotokoll år 1972, dels 1971 års konvention om psykotropa substanser. I listor som har fogats till konventionerna och som fortlöpande revideras finns upptagna de ämnen som är föremål för internafionell kontroll.

I förordningen (1983:366, ändrad och omtryckt 1985:244) om att vissa substanser skall anses som narkotika har regeringen angett de ytterligare substanser som skall anses som narkotika enligl narkotikastrafflagen.

Socialstyrelsen skall upprätta och kungöra förteckningar över narkotika.

Generellt måste sägas atl vi i Sverige har en mycket god beredskap mot nya narkotiska ämnen. När tillräckligt underlag finns kan beslut av regeringen om narkotikaförklaring fattas inom nägon vecka från det framställning om detta kommit in. 1 samtliga fall krävs dock utredning från t.ex. socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen om eventuellt missbmk och illegal handel och om vanebildande egenskaper. När det gäller läkemedel måste också beaktas vilka konsekvenser en narkotikaförklaring har för den legala tillverkningen, distribufionen och användningen av läkemedlet.

Eftersom narkotikabegreppet i Sverige liksom i de allra flesta länder bygger på en uppräkning av de kontrollerade substanserna har det tid efter annan gjorts försök att kringgå kontrollbeslämmdserna genom tillverkning av kemiska substanser som endast obetydligt avviker från de kontrollerade substanserna, men tillräckligt för atl dessa nya substanser inte skall omfattas av kontrollen. I USA har under senare tid tillverkningen av dessa s. k. designer drugs lett lill många dödsfall och allvarliga sjukdomstillstånd hos missbmkarna. Såvitt vi vet är dock missbmkel i allt väsentligt begränsat till USA. Det kan dock inle uteslutas alt sådana mycket farliga substanser kan dyka upp också i Sverige och fä snabb spridning.

För närvarande finns inga möjligheter att ingripa med stöd av LVM om
socialtjänstens insatser enligt socialtjänstlagen inle skulle räcka fill för den
som missbrukar icke narkotikaklassade medel. Med missbruk avser jag en
konsumfion som leder till allvariiga följder för den enskilde i form av
medicinska eller sociala problem. Jag anser att samhället måste ta ett 40

ansvar även för dessa missbrukare och att LVM därför bör omfatta även dem.

Jag förordar således att missbruk av sådana icke narkotikaklassade medel jämställs med missbmk av alkohol, narkotika och flyktiga lösningsmedel och att också missbrukare av dessa bör kunna beredas vård enligt LVM, om övriga förutsättningar för vård enligt lagen är uppfyllda och vårdbehovet inle kan tillgodoses på något annat sätt.

När det gäller att välja eft uttryck som skall omfatta såväl flyktiga lösningsmedel som nu avsedda medel som inle är klassade som narkotika, har två olika begrepp diskuterats, nämligen "beroendeframkallande medel" och "bemsningsmedel". Båda begreppen förekommer på olika områden i lagstiftningen. I de diskussioner där användning av begreppet bemsningsmedel förordas har bl.a. hävdats att man därmed utesluter t.ex. tobak, te och kaffe, som kan betecknas som beroendeframkallande medel. Vidare har angetts alt begreppet bemsningsmedel hänför sig till det som är unikt med alkohol, narkotika och jämförbara medel, nämligen atl de ger en bemsning. Jag vill dock framhålla atl man därigenom också utesluter sådana medel som inte har klassats som narkotika och som inte heller har den effekt som man i dagligt tal eller i medicinsk mening kallar bemsande, men som är starkt beroendeframkallande. Jag kan i sammanhanget även erinra om att begreppet beroendeframkallande medel återfinns såväl i socialtjänstlagen som i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Jag anser således att beroendeframkallande medel i detta sammanhang bättre beskriver vad som åsyftas och föreslår därför att det begreppet används.

Prop. 1987/88:147

början. Länsrälten medger att ordet trängande möjligen kunnat leda tan- Prop. 1987/88:147 ken fel och eventuellt bör ersättas med något annat lämpligare uttryck, som klart ger vid handen att det är fråga om en speciell situation.

Av de remissinstanser som fillstyrker att en social indikation införs anser ungefär en tredjedel att utformningen av indikationen är alltför vag och således rättsosäker och att den därför bör ges en annan formulering.

Nio remissinstanser avstyrker förslagen, som de anser leder till en obefogad utvidgning av den gmpp missbrukare som kan komma i fråga för tvångsvård. Dessa är länsrätten i Malmöhus län, Norrköpings kommun, SACO/SR, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO, Verdandi ' och lOGT/NTO.

Två av remissinstanserna, TCO och LO, är tveksamma lill förslagen och anser att dessa bör övervägas ytterligare.

Skälen för mitt förslag

Gällande regler

En förutsättning för vård enligt LVM är atl missbmkaren till följd av ett fortgående missbmk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård för aft komma ifrån sitt missbruk och att hans vårdbehov inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller nägon annan lag (2 §). Vidare krävs att den enskilde till följd av missbmkel antingen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara (3 § a) eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (3 § b).

En viktig frågeställning när det gäller LVM är i vilkel skede av missbruket som lagen kan användas. Skall man kunna ingripa på ett förhållandevis tidigt stadium, förutsatt att del rör sig om etl allvarligt missbmk, eller är det först när missbruket har pågått sä länge att allvarliga skadeverkningar har börjat uppträda? I propositionen (prop. 1981/82:8) om LVM framhölls vissa uttalanden om detta som socialberedningen hade gjort i betänkandet (SOU 1981:7) LVM — Lag om vård av missbmkare i vissa fall. Föredragande departementschefen angav bl. a. (s. 39 f.) att socialberedningen hade understmkit att det inte krävdes att missbmkel skulle ha hunnit manifestera sig i form av någon inträffad allvarlig skada och inte heller att man kunde konstatera ett beroende eller liknande tillstånd hos missbrukaren. Vidare hänvisade hon fill socialberedningens ställningstagande att det är särskilt betydelsefullt atl kunna ingripa snabbt för alt motverka ett begynnande allvariigt missbmk hos ungdomar. Senare (s. 40) anförde dock föredraganden bl. a. följande.

Man skall, säger beredningen, objektivt kunna konstatera alt missbmkarens fysiska eller psykiska tillstånd är sådant atl han måste ha värd eller i vart fall måste iaktta avhållsamhet från alkohol eller narkotika för att inte allvarligt förvärra sitt tillstånd.

Det sistnämnda uttalandet, liksom vissa andra i lagens förarbeten, torde
inte sällan uppfattas som ett stöd för alt det för ett LVM-beslut krävs att
missbmkel har hållit på så länge atl det redan har föranlett skador eller 42

sjukdom. Detta synes enligt socialberedningen i stor utsträckning ha blivit Prop. 1987/88:147 styrande för LVM:s tillämpning. Frånvaron av redan inträffade allvarliga hälsoskador har ofta ansetts omöjliggöra beslut om LVM-vård.

En annan fråga är om LVM är tänkt att tillämpas också i situafioner som inte är helt akuta. Inte heller på denna punkt ger lagens förarbeten någon entydig vägledning. I LVM-proposifionen underströk visserligen föredragande departementschefen (s. 44) att det inte behövde föreligga "ett akut behov av avgiftning" för att lagen skulle vara tillämplig. I propositionen gjordes emellertid samtidigt uttalanden som kan tolkas så att LVM borde ha en renodlat akut karaktär. När i propositionen preciseras i vilka lägen tvångsvård kan komma i fråga, talas det t.ex. om "uttalade krissituationer" (s. 43 f).

Även i detta avseende har det visat sig att LVM har tillämpats restriktivt. I allt väsentligt har enligt socialberedningen de ingripanden som skett med slöd av lagen kommit att förbehållas situationer som måste beskrivas som akuta.

Förslag till förändringar

De som i dag bereds LVM-vård är, som jag nyss nämnt, huvudsakligen missbmkare i så sena stadier av missbmkel att delta har orsakat påvisbara medicinska skador. Det innebär bl. a. att LVM i praktiken sällan används för alt ingripa vid ett allvarligt missbruk i åldrarna närmast över 20 år, dvs. den period dä missbruket och den sociala utslagningen ofta fördjupas och befästs. Jag anser därför, vilket jag strax återkommer till, all det är nödvändigt att göra vissa ändringar i grunderna för när värd skall kunna beredas för atl klargöra att lagen kan användas i tidigare skeden av missbruket än vad som hitfills ofta ansetts vara möjligt.

LVM har också främst använts när någon har hamnat i akuta, ofta livshotande, tillstånd till följd av sitt missbruk. Detta har ytterligare bidragit till alt lagen i praktiken sällan används när del gäller missbrukare i åldrarna närmast över 20 är. Men detta har ocksä betydelse för missbrukare som befinner sig i senare stadier av missbruket. Enligt uppgifter som socialberedningen har inhämtat tycks det sålunda inte sällan vara så att det anses omöjligt att aktualisera tvångsvård av en tung alkohol- eller narkotikamissbrukare, som återfaller i allvarligt missbruk kort tid efter t.ex. institutionsvård, pä grund av alt missbmkaren ännu inte har blivit tillräckligt nedgången på nytt. Han eller hon bedöms ännu inle vara "LVM-mäs-sig". Lämpligheten av elt ingripande med stöd av LVM måste naturligtvis prövas från fall till fall och frän situafion till situation. Men att generellt inskränka lagens användningsområde sä långt att socialtjänsten mäste invänta att missbrukaren hamnar i ett helt akut läge eller till och med en ren nödsituation till följd av missbruket är enligt min mening inte rimligt. Jag avser därför att i del följande komma med förslag för att även i detta avseende klargöra att ingripande kan ske i mindre akuta skeden än vad som ofta görs i dag.

Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört, övergår jag till att var för sig
behandla de olika förutsättningarna för vård enligt LVM. Jag avser att i det 43

sammanhanget även la upp frågan om de sociala skadeverkningarnas bety- Prop. 1987/88:147 delse för att bereda en missbmkare vård.

Fortgående missbruk

Med begreppet fortgående missbruk avses enligt förarbetena (prop. 1981/82:8 s. 74 f) såvitt avser alkohol atl missbruket skall ha en viss varaktighet. Del får inte röra sig om en tillfällig överkonsumtion även om den i nägot enskilt fall skulle kunna medföra en sä allvarlig hälsorisk som avses i lagen. Missbruk som återkommer i perioder kan omfattas av lagen, om betingelserna i övrigt är uppfyllda. Med fortgående missbruk av narkofika avses i princip allt injektionsmissbruk saml dagligt eller så gott som dagligt missbruk oberoende av intagningssätl och medel.

Jag anser att dessa motivuttalanden fortfarande i allt väsentligt ger god vägledning när del gäller att bedöma vad som avses med att missbmk är fortgående. Tillämpande myndigheter har i allmänhet inte heller haft några problem med begreppet.

Enligt socialberedningen har emellertid domstolarna ibland ansett att etl fortgående missbruk inte föreligger när missbrukaren gjort ett uppehåll överstigande en månad. Jag anser, i likhet med beredningen, att man inte kan dra nägon klar tidsgräns för hur långt etl uppehåll skall vara för att ett fortgående missbmk inte skall anses föreligga. Missbmkel måste ses i ett längre tidsperspektiv och hänsyn måste bl. a. tas till vilken drog del är fråga om. Det ligger dock i sakens natur att ju längre ett uppehåll är, desto mindre blir behovet av att med tvång vårda missbmkaren.

Trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk

Resonemangen i förarbetena kring begreppet trängande kan uppfattas som
motsägelsefulla, men visar ändå alt avsikten inte varit att genom detta
begrepp ställa upp nägot krav på inträffad skada. Det skall föreligga en
allvarlig missbruksbild som kräver kraftfulla och.snabba insatser för att
bryta en ogynnsam utveckling, men det krävs inte atl missbruket har
hunnit manifestera sig i någon inträffad allvarlig skada. Vidare framhålls
(prop. 1981/82:8 s. 39 f) att del är särskilt betydelsefullt att kunna ingripa
snabbi för att motverka ett begynnande allvarligt missbruk hos ungdomar.
Föredragande departementschefen betonade i propositionen om LVM
(s. 44) — mot bakgrund av tveksamhet hos vissa remissinstanser — alt
kravet på trängande behov av vård inte skulle uppfattas så snävt som
remissinstanserna befarat, nämligen atl det uttryckte ett krav på elt akut
behov av avgiftning. Departementschefen höll med remissinstanserna om
att ordet trängande kunde leda tanken fel och alt de i 3 § särskilt angivna
förutsättningarna i det enskilda fallet kunde vara tillräckliga för att ut
trycka kravet på ingripandets nödvändighet. Hon var emellertid inte be
redd atl slopa ordet trängande i lagtexten, men förde i lagtexten in ut
trycket trängande behov av vård för atl komma ifrån sitt missbruk i syfte
att markera alt det inte behövde vara fråga om ett akut behov av avgiftning
(s. 74). 44

Socialberedningen har konstaterat att ordet trängande - som befarades Prop. 1987/88:147 vid tillkomsten av LVM - kommit atl i den praktiska tillämpningen leda tanken fel. Denna uppfattning delas också av en majoritet av remissinstanserna. I åtskilliga fall har ansökan om vård inte kommit till stånd eller har ansökan avslagils på den grunden att värdbehovet inte bedömts som trängande. Det har varit fråga om mycket grava missbruksfall, men där missbrukaren - bl. a. på grund av sin ungdom eller drogens karaktär - ännu inte har fått sådana skador att behovet av medicinsk vård varit akut. Inlygsul-färdande läkare tycks också ofta ha uppfatlat kravet på trängande vårdbehov som ett krav på akut behov av avgiftning.

Jag instämmer i vad som anfördes vid tillkomsten av LVM, nämligen atl det som förutsättning för vård skall föreligga en allvarlig missbruksbild som kräver snabba och kraftfulla insatser för att bryta en ogynnsam utveckling. Behovet av vård kan visa sig i form av elt akut behov av avgiftning, men behöver inte göra del. Behov av avgiftning är således inte elt krav för atl tvångsvård skall kunna ske. Min uppfattning är alt LVM borde möjliggöra ell fidigare ingripande än vad man utgått från i den praktiska tillämpningen i många fall, särskilt vid etl allvarligt missbruk hos de yngre av de vuxna missbrukarna. Erfarenheterna från tillämpningen av LVM visar dock atl myndigheterna i mänga fall har tolkat lagen så, atl förutsättningarna för tvångsvård inte är uppfyllda förrän missbmkaren har fält en allvarlig skada. Konsekvenserna av delta är betänkliga eftersom de allvarliga skador del rör sig om ofta är obotliga skador på lever, hjärna eller andra livsviktiga organ. Med hänsyn härtill talar starka skäl för atl utmönstra rekvisitet trängande behov ur lagen.

Vissa remissinstanser befarar att lagens fillämpningsområde kan komma att utvidgas alltför mycket, om ordet trängande tas bort ur lagtexten. Jag hyser inle samma farhågor. Enligl min mening är de övriga villkor och specialindikationer som skall föreligga i det särskilda fallet tillräckliga för atl uttrycka kravet på ingripandets nödvändighet. Jag föreslår därför alt ordet trängande slopas.

Allvarlig fara för hälsan

Villkoret i 3 § a LVM alt den enskilde till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara innebär enligt förarbetena (prop. 1981/82:8 s. 40) alt det skall föreligga en medicinskt påvisbar hälsorisk för missbrukaren eller att, även om så inle är fallet, missbrukaren utsätter sin hälsa för allvarlig fara. Han underlåter t. ex. att äta eller löper risk alt förolyckas eller frysa ihjäl. Man skall objektivt kunna konstalera alt missbrukarens fysiska eller psykiska tillstånd är sådant atl han måste ha vård eller i vart fall måste iaktta avhållsamhet från alkohol eller narkotika för alt inte allvariigt förvärra sitt lillslånd. I propositionen slås vidare fast (s. 76) att utmärkande främst är alt den enskilde lill följd av ett okontrollerbart missbruk har råkat i eller riskerar atl råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfärd. Detta understryks genom kravet på allvarlig fara.

Del är uppenbarligen sä atl del är de rent medicinska hälsoriskerna som
avses i 3 § a. Genom den starka betoningen härav i förarbetena lill lagen 45

har LVM-ingripandena i stor omfattning kommit att begränsas till fall där Prop. 1987/88:147 medicinskt påvisbara skador kunnat konstateras. Det bör dock påpekas att bestämmelsen i 3 § a redan nu säger att det räcker med allvarlig fara för hälsan. En bestämmelse med den innebörden bör enligt min mening finnas kvar även i fortsättningen.

En social indikation

Under de år som nu har gäll har det visat sig att den starka betoningen av den medicinska hälsorisken fått icke önskade konsekvenser. Den står också i motsats till de strävanden till en helhetssyn på individen som vunnit insteg inom såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården. Det är således inte möjligt alt vid bedömningen av om missbmkaren utsätter sin hälsa för allvarlig fara alltid göra någon klar skillnad mellan skadeverkningar av social och av medicinsk natur. Den sociala situafion som missbmkaren befinner sig i har naturligtvis betydelse när det gäller alt avgöra om hans hälsa är utsatt för allvarlig fara. Det förhållandet att en heroinmiss-bmkande kvinna prostituerar sig eller att en ung T-spritmissbrukare lever under sådana förhållanden alt han inte kan få eller behålla bostad och arbete ökar faran för hälsan. Det går inte att bortse från de sociala faktorerna vid bedömningen av de medicinska konsekvenserna av missbruket.

Som tidigare har konstaterats är den sociala utslagningen bland de yngre missbmkarna härdare än förr och drabbar många redan innan de fyllt 30 år. Dessa missbmkare har i allmänhet inte fått något fäste på arbetsmarknaden. De försörjer sig på kriminalitet och bidrag. Undersökningar visar att dessa yngre missbrukare i allmänhet kan motiveras för behandlingsinsatser först när missbruket redan har lett till påtagliga medicinska och sociala skador.

Jag anser att LVM i sådana här fall måste kunna användas i ett skede då
det ännu är möjligt att bryta den deslmktiva utvecklingen. De sociala
konsekvenserna av en livsföring som är helt ägnad åt missbruk är så
förödande för en ung person att vård med tvång är befogad, om hans
framtida utveckling står på spel. Samhället har elt ansvar för att en miss
bmkare under 20 år får vård enligt LVU om han utsätter sin hälsa eller
utveckling för allvarlig fara och vården inte kan ges i frivilliga former. Det
är där fråga om skadeverkningar såväl av medicinsk som social natur. Det
är konstlat och inhumant all dra en så skarp gräns att man beträffande
21-åringen endast skall beaktade medicinska skadeverkningarna. I mänga
fall när det gäller unga har ännu inle några allvarliga medicinska skade
verkningar kunnat konstateras, men missbruket är så omfattande att all
varliga sociala skadeverkningar är nära förestående. Härmed avses en .
sådan bristande anpassning till samhällslivet till följd av missbruket alt den
unge missbmkarens utveckling är i allvarlig fara. Missbruket dominerar
hans livsföring och han kan inle längre upprätthålla normala sociala rela
tioner. Han är på grund av missbruket nära atl slås ut frän utbildnings- eller
arbetsmarknad och all stängas ute frän ett normalt boende. Om man i
sådana fall inle kan förmå missbmkaren till frivillig vård, är det enligt min 46

mening angeläget att han kan beredas vård innan situationen försämrats så Prop. 1987/88:147 alt han dessutom ådragit sig allvarlig medicinsk skada.

När det gäller äldre alkoholmissbmkare är deras sociala utslagenhet ofta manifest. Behandlingsmålet är ofta i dessa fall att återföra missbmkaren till ell mindre riskulsalt liv. Del blir främst fråga om stödjande insatser och humanitär omvårdnad. Institutionsvård med tvång är för denna grupp ibland nödvändig för atl bryta ett pågående missbmk som kan leda till skadeverkningar av medicinsk natur. Det ligger i sakens natur att hälso-aspekten dominerar och att hänsynen lill den sociala utvecklingen inte alltid bör tillmätas lika stor vikt som beträffande unga. De äldre missbmkarna är emellertid inle någon homogen grupp. Även om en stor dd av dem är s. k. kroniker, finns det naturligtvis också missbmkare med bättre social förankring. Också vid bedömningen av en sädan missbmkares behov av värd måste man enligt min mening la större hänsyn till de sociala skadeverkningarna av elt ökande missbmk än vad som nu sker. Man kan inte se enbart till faran för den fysiska eller psykiska hälsan. Om någon till följd av missbruket uppenbarligen äventyrar sina levnadsförhållanden i övrigt, måste vård med stöd av LVM övervägas. LVM-vården framstår i detta fall som en sista utväg för att rädda det som alltjämt finns kvar av anknytning till arbetsmarknad, bostad och relationer till anhöriga och annan omgivning än andra missbrukare.

En majoritet av remissinstanserna har ställt sig bakom socialberedningens synsätt kring och förslag om en social indikation. En tredjedel av dem har dock haft synpunkter på beredningens utformning av den sociala indikationen, "allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt", och ansett all rekvisitet är alltför allmänt hållet och alt det därför kan komma alt tolkas som tillämpbart i alltför vid utsträckning.

Även jag anser att del finns etl behov av en social indikation. Gmndema för atl kunna bereda en missbrukare tvångsvård bör därför kompletteras med en bestämmelse som lar sikte på missbrukets sociala skadeverkningar. Flera remissinstanser anser atl beredningens förslag beträffande den sociala indikationen behöver preciseras. Det möter dock betydande svårigheter att i lagtext ge kortfattat uttryck för vad som åsyftas. Jag anser emellertid alt del är möjligt all i viss mån skärpa det rekvisit som beredningen har föreslagit.

Jag föreslår därför atl det sociala rekvisitet för vård enligt LVM skall gälla den som till följd av missbruket uppenbarligen äventyrar sina levnadsförhållanden i övrigt. Del förutsätts naturligtvis också alt övriga fömtsättningar för tvångsvård är uppfyllda.

Mitt förslag innebär atl det, liksom nu, är den enskildes behov av vård som skall vara avgörande. Vid en sådan bedömning är det varken möjligt eller lämpligt att bortse från den enskildes totala livssituation.

Socialstyrelsen har i sill remissvar förklarat alt styrelsen med särskild uppmärksamhet kommer att följa tillämpningen av lagen såvitt avser den sociala indikationen, om förslaget antas av riksdagen.

Socialberedningens förslag: Överensstämmer med milt (betänkandet s. 266-268 och 280-286).

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har tagit ställning i frågan fillstyrker att bestämmelsen om skyddet för närstående behålls oförändrad i lagen. Några anser att kriteriet bör utmönstras ur lagen och motiverar sitt ställningstagande med att skyddet för missbrukarens närstående bör tillgodoses genom bestämmelserna i brottsbalken. Fem remissinstanser anser alt skyddet bör omfatta även andra än närstående.

Majoriteten av de remissinstanser som har tagit ställning i frågan anser alt LVM:s tillämpningsområde inte bör utvidgas för atl skydda omgivningen mot HIV-smitta.

Skälen för mitt förslag: Enligt de regler som nu gäller (3 § b) kan den som är i trängande behov av värd för atl komma ifrån sitt missbmk beredas vård oberoende av eget samtycke om han till följd av missbmkel kan befaras komma att allvarligt skada någon närslående.

Nyklerhetsvärdslagen innehöll - liksom lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall gör nu - mer vittgående bestämmelser om skydd för andra än LVM. I båda fallen anges att någon är "farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa". Socialberedningen ansåg år 1981 att en motsvarande regel inte borde tas in i LVM, eftersom LVM är avsedd alt tillgodose missbrukarens eget behov av vård i vissa situationer. Beredningen föreslog i stället ett mera begränsat skydd som skulle inskränka sig fill missbrukarens familj. Skäl för detta var bl. a. atl misshandel i hemmen vid den lidpunkten inte föll under allmänt åtal.

Föredragande departementschefen framhöll (prop. 1981/82:8 s. 45) att regler om allmänt åtal för misshandel på privat plats inom kort skulle komma till stånd. Detta gav ökade möjligheter till ingripanden inom det straffräftsliga systemet. Hon erinrade emellertid om atl detta fömtsatte alt elt åtalbart brott hade begåtts. Möjligheterna till ingripanden innan skadan är skedd var, även vid en ändring av åtalsreglerna, mycket begränsade enligt brottsbalken i jämförelse med den föreslagna LVM. Det erinrades vidare om att anhöriga i praktiken ofta inte hade något skydd av den straffrättsliga regleringen. Det fanns därför skäl alt när det gäller anhöriga medge värd ulan samtycke för att förhindra skador hos annan än missbmkaren själv.

Den lagändring som departementschefen fömtskickade i propositionen trädde i kraft den I januari 1982, dvs. samtidigt med LVM. Ändringen innebär att åtal kan väckas för bl. a. misshandel och olaga hot inom hemmet utan att målsäganden anger brottet till åtal.

I diskussionen efter LVM:s tillkomst har olika uppfattningar förts fram

när del gäller frågan om LVM bör inrymma ett skydd för annan än Prop. 1987/88:147 missbmkaren själv och hur omfattande elt sådant eventuellt skydd bör vara. Somliga har argumenterat för att närståendeskyddel skall slopas i syfte att ytterligare renodla LVM:s karaktär av värdlagsliftning. Andra har velat återgå lill etl vidgat skydd som skulle omfatta inte bara missbrukarens närslående utan också hans omgivning i övrigt. Ytterligare andra har menat att den nuvarande lösningen är väl avvägd och bör bibehållas även i framliden.

Dessa åsiktsskillnader har också kommit till uttryck under remissbehandlingen, även om majoriteten av remissinstanserna förordar all lagen även i fortsättningen bör inrymma elt skydd endast för närstående.

Riksdagen har ocksä vid flera tillfällen behandlat och under hänvisning till socialberedningens arbete avslagit motioner rörande skyddet för missbmkarens omgivning. Socialutskottet yttrade i betänkandet SoU 1983/84:30 s. 29 bl. a. följande.

Problemet hur man skall skydda människor mot att skadas till följd av någon annans missbruk är kompUceral. Utskottet anser för sin dd att det finns behov av ett sådant lagstadgat skydd i någon form. Brottsbalken ger inte tillräckligt skydd i alla de fall som här kan bli aktuella. Bl. a. är möjligheterna alt ingripa innan någon allvarlig skada inträffat begränsade. Följderna härav kan bli tragiska, inte minst för missbrukaren själv. Frågan är emellertid om dessa problem bör lösas inom ramen för en vårdlag av LVM:s karaktär eller om komplettering bör ske av annan lagstiftning. Som utskottet tidigare framhållit är det därför angelägel atl socialberedningen belyser samtliga lagregler som är av betydelse i sammanhanget liksom sambandet meilan andra regler och LVM. Utskottet utgår från att beredningen kommer att ägna denna fråga särskild uppmärksamhet.

Socialberedningen konstaterar att närståendeskyddel har kommit till mycket begränsad användning som enda grund för beslut om vård enligt LVM. Under åren 1984-1986 åberopades faran för närstående i 4-6 % av samtliga ansökningar om vård. Delta skulle i och för sig kunna tala för atl rekvisitet nu kunde avvaras. En sädan slutsats framstår emellertid som förhastad. Den betydligt större förekomsten av närståendegmnden vid omedelbara omhändertaganden (15—20 %) talar för alt rekvisitet faktiskt är uppfyllt i elt större antal fall än statistiken visar.

Att fara för närslående betydligt oftare finns med vid del akuta ingripandet än när anmälan eller ansökan om vård lämnas in kan naturligtvis bero på atl denna fara vid en närmare bedömning inle har ansetts föreligga eller inte har ansetts vara fillräckligt allvarlig. Det kan emellertid också bero pä att länsstyrelserna och länsrätterna av hänsyn till risken för repressalier mot den nära anhörige använder någon annan gmnd för ansökan eller vårdbeslutet om det är möjligt. De uppgifter som beredningen har erhållit från olika länsstyrelser talar för att den sistnämnda förklaringen är minst lika viktig som den förstnämnda.

Det finns mot denna bakgrund skäl all tro atl åtskilliga ingripanden som i dag görs med stöd av LVM i akuta situationer - och som i många fall leder till LVM-vård under åberopande av enbart faran för missbrukaren själv — inte skulle komma till stånd om närståendeskyddel togs bort. Följden

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

skulle därmed bli att skyddet för missbrukarens familj skulle minska betyd- Prop. 1987/88:147 ligt. Enligt min mening visar beredningen på etl övertygande sätt alt detta skyddsbehov inte fullt ut kan tillgodoses inom ramen för annan lagstiftning.

Tillgängliga undersökningar visar på elt utbrett våld mot kvinnor i hemmen. Det är också väl dokumenterat all en myckel stor del av de inblandade i våldsbrott är alkoholpåverkade. Genom ändringen är 1982 av ålalsreglerna vid misshandel på enskild plats har möjligheterna till straffrättsliga ingripanden visserligen förbättrats. Del är dock otvivelaktigt så att ett straffrältsligt ingripande ofta inte framstår som någon framkomlig väg för en anhörig som är känslomässigt bunden lill en missbrukare. Många kvinnor känner etl starkt motstånd mot atl ange sin man för polisen med efterföljande utredning, rättegång och eventuell fängelsedom. Motståndet kan också ha sin grund i kvinnans rädsla för sitt eller barnens liv. Situationen för den anhörige kan ju förvärras ytterligare, om missbrukaren efter anmälan inle häktas utan i frihet får fortsätta sitt missbruk och aggressiva beteende. Om en anhörig anmäler en missbrukare hos socialnämnden för LVM-vård under åberopande av närståendegmnden, framstår hennes ställning som mindre utsatt. Hon kan för sig själv och andra mofivera åtgärden med omtanke om missbrukaren.

En ännu viktigare skillnad mellan straffrättsliga åtgärder och LVM-vård är att skyddet enligt LVM för närstående föreligger redan vid fara för allvarlig skada. Det behöver inte redan ha uppkommit skada för alt LVM skall bli fillämplig. Straffrättsliga ingripanden fömtsätter elt fullbordat brott eller elt åtalbart försök lill brott. Brottsbalkens regler är därför inte fillräckliga för atl skydda anhöriga från ett ofta på goda gmnder befarat allvarligt våld. I sådana fall, i vilka konsekvenserna av våldet kan bli lika tragiska för missbmkaren som för offret, ter det sig naturligt med möjligheter lill LVM-vård för missbrukaren.

Jag anser av dessa skäl atl skyddet för närslående bör behållas som grund för LVM-vård.

Atl bibehålla närståendeskyddel innebär onekligen ett visst avsteg från principen om LVM som en värdlagsliftning. Detta avsteg — som knappast kan beskrivas som betydande - mäste emellertid vägas mot de risker som etl minskal skydd skulle innebära för många familjer. Enligt min uppfattning väger den senare aspekten tyngre än den förra.

Jag har däremot inte funnit tillräckliga skäl för alt vidga skyddet till atl omfatta även andra än de närslående. Visserligen utsätter många missbmkare även andra i sin omgivning för våld, hot om våld eller annan fara. Dessa utomstående befinner sig emellertid som regel i en avsevärt mindre utsatt situafion i förhållande lill missbrukaren än vad hans närmaste gör.

Dessutom skulle en vidgning från den begränsade personkrets som miss
brukarens familj utgör lill i princip alla i hans omgivning, innebära elt
betydande avsteg från principen om LVM som en vårdlagstiftning. Jag har
därför stannat för alt LVM:s tillämpningsområde inte bör utvidgas lill att
omfatta även det fall då någon till följd av missbruket kan befaras komma
att allvarligt skada någon annan än sina närstående. Möjligheterna till
straffrältsligt ingripande med stöd av bl. a. bestämmelser i brottsbalken om 50

olaga hot får här anses tillräckliga.

En annan fråga i sammanhanget är om det finns behov av att utvidga Prop. 1987/88:147 LVM:s tillämpningsområde för att skydda omgivningen mot HIV-smittade narkotikamissbmkare. Som en särskild specialindikalion för vård skulle då medtas att någon lill följd av sjtt missbruk genom smitta av HIV utsätter andra för allvarlig fara. Jag har stannat för all en sådan utvidgning inle är nödvändig eller lämplig. Smittskyddet måste enligt min mening primärt tillgodoses genom smitlskyddslagstiftningen. Att uttryckligen bygga in smittskyddsfunkfionen i LVM:s rekvisit för vård skulle innebära att LVM:s karaktär av vårdlag lill en del går förlorad.

Jag återkommer lill frågan om förhållandel mellan LVM och smitlskyddslagstiftningen i specialmofiveringen till den föreslagna 4 § LVM.

Begreppet närstående innefattar inte elt ofött barn. Frågan om hur LVM bör tillämpas beträffande gravida kvinnor med allvarliga missbruksproblem har behandlats i olika sammanhang. Socialberedningen tog upp frågan i betänkandet (Ds S 1981:6) Åtgärder mot missbruk under graviditet. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen om LVM (prop. 1981/82:8) behandlades saken utförligt av socialutskottet i betänkandet SoU 1981/82:22 s. 15-17. Senast har utredningen (Ju 1981:04) om det ofödda barnet tagit upp frägan i betänkandet (SOU 1987:11) Skydd för det väntade barnet I. Åtgärder vid missbruk m. m. under graviditet.

Den sistnämnda utredningen konstaterar bl. a. atl förutsättnirigarna för värd enligl LVM är uppfyllda i många fall när kvinnans missbruk är så allvarligt all hon utsätter sin hälsa för allvarlig fara. Det kan emellertid enligl utredningen inte uteslutas, att situationer förekommer, där kvinnans missbruk inte är så allvarligt att etl ingripande med stöd av LVM i dess nuvarande lydelse kan komma i fråga, men där likväl en fara kan föreligga för det väntade barnets hälsa. Utredningen har därför övervägt om LVM bör ändras så att etl tvängsingripande mot kvinnan skulle kunna ske även vid mindre allvarligt missbruk fill skydd för det ofödda barnet. Utredningen har dock funnit flera skäl som talar emot en sådan lagändring. Utredningen anför bl. a. (s. 85).

Till en början har, när det gäller den hittillsvarande forskningen, inle kunnat påvisas nägot tröskelvärde vid vilket det inle föreligger några skaderisker för fostrel. Del enda man anser sig veta är att ju mer alkohol en kvinna dricker och ju längre missbruket under graviditeten pågår desto större är risken för fosterskador. Och när del gäller narkotika vet man ändå mindre om vilka kvantiteter som kan förorsaka skada hos det väntade barnet.

Det är under dessa förhållanden svårt att i lag ange förutsättningarna för etl ingripande lill skydd för det ofödda barnet. En tvångslag förutsätter att kriterierna för ingripande klart kan anges. Om så inte kan ske leder lagen till rättsosäkerhet och kan medföra en otrygghet och rädsla för oberättigade ingripanden.

Vidare bör beaktas all ett tvängsingripande till skydd för fostrel som
regel måste initieras av de myndigheter vars främsta uppgift är att hjälpa
och stödja den gravida kvinnan. Del blir alltså i detta sammanhang i första
hand MVC som får anmäla behovet av elt tvängsingripande fill länsstyrel
sen. Om mödrahälsovården får en sådan skyldighet finns del en påtaglig
risk att detta kan skrämma kvinnor i farozonen från all vända sig dit. Detta

Socialberedningens förslag: Överensstämmer med mitt (belänkandet s. 368 f).

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har tagit ställning i frägan tillstyrker beredningens förslag.

Skälen for mitt förslag: En av förutsättningarna för vård enligt LVM är alt möjligheterna alt tillgodose missbmkarens behov av vård i frivilliga former är uttömda. Regeln om frivilligvårdens företräde bör, som framhölls i propositionen om LVM (prop. 1981/82:8 s. 42), främst ses som en erinran om atl alla möjligheter till insatser i samförstånd med den enskilde skall övervägas och befinnas otillräckliga innan vård med stöd av LVM tillgrips.

Delta innebär inle alt frivillig vård automatiskt skall väljas om missbrukaren samtycker till sådan vård. Beslut om vård enligt LVM kan meddelas oberoende av den enskildes samtycke. Även när ett samtycke till behövlig värd föreligger, mäste man göra en bedömning av om samtycket framstår som realistiskt. Man kan ibland ha anledning all anta atl samtycket inle är allvarligt menat, t. ex. därför atl missbrukaren fidigare har avbrutit frivillig vård.

Regeln om frivilligvårdens företräde innebär inle heller ell krav på alt frivillig vård skall ha prövats och misslyckats innan ett beslut om tvångsvård kan fattas. Missbrukarens hälsotillstånd kan redan när ärendet kommer lill socialtjänstens kännedom vara sådant atl han behöver omedelbar vård. Det räcker dä med bedömningen all del framstår som orealistiskt att tillgodose vårdbehovet i frivilliga former.

I det avseendet föreslär jag ingen ändring. Vård enligt LVM skall även i fortsättningen kunna ges oberoende av samtycke. Jag anser emellertid alt LVM bör bli obligatoriskt tillämplig om möjligheterna till frivillig vård är uttömda och om förutsättningarna för tvångsvård i övrigt är uppfyllda. Så är del inle i dag. Missbrukaren kan beredas vård enligt lagen men någon skyldighet att besluta om tvångsvård föreligger inte.

Jag anser atl det måste framgå klart av lagen all samhället har en Prop. 1987/88:147 skyldighet alt ingripa om missbrukaren eller hans närstående befinner sig i en så utsatt situation som lagen anger och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt. Detta bör ske genom att lagen ändras så att det framgår alt tvångsvård skah beslutas om förutsättningarna för sådan vård är uppfyllda.

Enligt min mening är det inte tillräckligt, som några remissinstanser anfört, att socialtjänstens ansvar för att missbrukare får behövlig vård framgår av 11 § socialtjänstlagen.

Det kan inle heller, som framförts frän något håll under remissbehandlingen, vara elt hinder för en lagändring att antalet ansökningar om tvångsvård kan öka med åtföljande kostnadsökningar för kommunerna, om lagen blir tvingande.

Det bör observeras alt lagen, även med de föreslagna ändringarna av grunderna för vård, kommer att avse endast sådana situationer där missbmkel är så omfattande att allvarliga medicinska eller sociala skadeverkningar är nära förestående. Utebliven vård i de situationer som lagen anger kan således leda till alt missbrukaren dör, ådrar sig obotliga medicinska skador eller slås ut socialt. Det är enligt min mening uppenbart att samhället i en sådan situation bör ha en skyldighet - och inle bara en befogenhet — att se lill atl missbrukaren får behövlig vård. Jag anser att det inte kan accepteras alt man i de allvarliga situationer som här avses kan avstå från att ansöka eller besluta om tvångsvård med hänvisning lill bristande resurser.

Den föreslagna lagändringen bör inle heller, som några remissinstanser befarar, innebära att socialtjänsten inte kan ge det ofta mödosamma och tidskrävande molivationsarbetel det utrymme det behöver. Utgångspunkten för bedömningen i de situationer tvångsvård kan komma i fråga måste även i fortsättningen vara atl missbrukarens frivilliga medverkan i vården är så angelägen atl man måste göra stora ansträngningar alt få till stånd en vård som han inte motsätter sig.

Erfarenheterna visar också all motivationen är påverkbar. Del motstånd som många missbrukare visar inför atl påbörja vård och behandling kan ofta övervinnas genom elt målmedvetet och engagerat motivationsarbete. Målet för ett sådant arbete är att skapa förtroende hos missbrukaren för behandlingen och tilltro till hans egna möjligheter att ta sig ur missbruket. Det ligger i sakens natur atl molivationsarbetel i allmänhet måste spänna över en viss tid för att ge resultat.

Den föreslagna lagändringen utgör i de allra flesta fall inget hinder för en sädan inriktning av arbetet. Förutsättningen är emellertid atl missbrukaren inle under tiden utsätter sig för myckel stora risker genom ell fortsatt missbmk. Dessa risker varierar från individ fill individ och hänger bland annal samman med missbrukarens fysiska och psykiska tillstånd, hur destruktivt hans missbruk är och hur han lever i övrigt. Det är ofrånkomligt alt riskerna för missbrukarens liv och hälsa i vissa situationer är så stora atl en väntan på atl klientens motivation skall infinna sig inte kan försvaras om inle motivationsarbetet leder till snabb framgång.

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall även i fortsättningen ha ansvaret för utredning och ansökan i ärenden om värd enligl lagen. Länsstyrelsen skall dock anlita socialnämnden för själva utredningsarbetet. Socialnämnden skall lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbmkarens förhållanden och för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. I samband med atl redogörelsen upprättas skall en tjänsteman hos nämnden utses som skall svara för kontakterna med missbrukaren och med olika vårdgivare.

Socialberedningens förslag: Överensstämmer med milt (betänkandet s. 293-301).

Remissinstanserna: Beredningens förslag i denna del har fått elt blandat mottagande. Tolv av remissinstanserna tillstyrker beredningens förslag, bl. a. domstolsverket, socialstyrelsen, riksrevisionsverkel, tre förvaltningsdomstolar, tvä länsstyrelser och en av kommunerna.

JO förordar en något annorlunda lösning. JO anser, i likhet med beredningen, att länsstyrelsen bör ha ansvaret för ansökan till länsrälten, men finner det mer ändamålsenligt atl socialnämnden har ansvaret för den utredning som skall ligga till grund för beslutet om vård enligt LVM.

Nio av remissinstanserna avstyrker beredningens förslag ochanser att den nuvarande ansvarsfördelningen bör ligga fast. Dessa är fyra kommuner, TCO, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO och Verdandi.

Elva remissinstanser avstyrker beredningens förslag och förordar alt socialnämnden får det fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligl LVM. Till dessa hör bl. a. statskontoret, länsstyrelsernas organisa-lionsnämnd, länsrätten i Malmöhus län, fyra kommuner och SACO/SR.

Tre remissinstanser, Svenska kommunförbundet, LO och FMN, är tveksamma till förslaget. Kommunförbundet påpekar bl. a. alt beredningens förslag innebär atl två instanser får ansvaret för utredningen. Enligt förbundet "är ett renodlat ansvar på en hand att föredra".

Åtta remissinstanser behandlar inte förslaget.

kommer i första hand från socialnämnderna men även från polis, skydds- Prop. 1987/88:147

konsulenter och läkare. Säsom länsrätten i Stockholms län har påpekat

initieras anmälningarna från socialnämnden och polisen lämligen ofta av

en anhörig eller t. ex. en granne som vänder sig lill myndigheten. Anhöriga

och andra vänder sig inte sällan direkt till länsstyrelsen i syfte att få vård

lill stånd.

Har länsstyrelsen genom anmälan fått kännedom om etl misstänkt missbruksfall, gör länsstyrelsen en utredning. Socialnämnden och andra anmäl-ningsplikfiga myndigheter är därvid skyldiga att lämna alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen. En läkarundersökning ingår som ett led i utredningen. Om länsstyrelsen efter utredningen anser att det finns skäl att bereda någon vård enligl LVM, skall länsstyrelsen ansöka om vård hos länsrätten. Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens förhållanden och tidigare vidtagna ätgärder. Länsstyrelsen skall också ange den värd som länsstyrelsen anser behövlig, var vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske. Denna redogörelse för den planerade vården förutsätter atl samråd sker med socialnämnden.

Om länsrätten finner att missbrukaren skall beredas vård föranstaltar socialnämnden om verkställighet av rättens beslut. Del ankommer således på socialnämnden att göra en ansökan till den som har atl föranstalta om intagning i ett hem för vård eller boende. Beslut öm intagning fattas av den som förestår vården vid hemmet.

Länsstyrelsens roll

Frågan om vilket samhällsorgan som skall ha ansvaret för uppgiften att utreda och ansöka om vård enligt LVM var en av de mest kontroversiella frågorna när lagen arbetades fram. Remissutfallet på socialberedningens förslag i denna fråga visar att uppfattningarna om vilken lösning som är mest ändamålsenlig fortfarande går starkt isär.

Från olika häll förordas att ansvaret för utredning och ansökan återförs till socialnämnderna. Flera remissinstanser anser atl kraven på rättssäkerhet och enhetlig tillämpning väl kan tillgodoses genom prövningen i länsrälten och genom den tillsyn länsstyrelsen utövar över socialnämndema och vårdinsfitutionerna. Dämtöver framhålls att det inle bör ankomma på ett statligt organ atl handlägga den här typen av individärenden. I stället bör man renodla länsstyrelsernas fillsynsuppgift och rådgivande funkfion. Andra skäl som åberopas gäller effektiviteten. Länsstyrelsens utredningar sägs ha inneburit dubbelarbete och en fördröjning av behövliga insatser. Frän bl. a. kommunalt håll framhålls alt socialnämndens övergripande ansvar för att missbmkare får vård borde stärkas genom ett ansvar också för utredning och ansökan om LVM-vård.

Jag anser emellertid att de argument som i motiven till LVM anfördes för
länsstyrelsens roll i LVM-handläggningen fortfarande är bärände. Man
måste slå vakt om en enhetlig rättstillämpning när det som här gäller
tvångsåtgärder. Även om det slufiiga avgörandet vilar på domstolen, kan
socialnämndernas olika utgångspunkter och prioriteringar leda till att det i
vissa kommuner blir vanligare med tvångsvård än i andra. Av rättssaker- 55

hetsskäl är det bättre atl nägon annan än socialnämnden bedömer när Prop. 1987/88:147 möjligheterna att vidta förebyggande och frivilliga åtgärder är uttömda. Det är bättre om en utomstående myndighet prövar kvaliteten pä insatserna. Härigenom får den enskilde en ytteriigare prövning av ärendet innan det eventuellt förs lill domstol. Resultatet kan bli en jämnare standard på den frivilliga värden. Del är ocksä viktigt atl signaler från andra myndigheter, som kommer i kontakt med missbrukare, fångas upp och kontrolleras av en utomstående myndighet. Skyddskonsulenter, polis eller läkare kan ha en uppfattning om vårdbehovet som avviker från socialnämndens. Det är bra att länsstyrelsen får tillfälle atl granska även sädana fall som av olika anledningar inle har förts fram i socialnämnden. Det kan i detta sammanhang noteras att ansökningarna om vård ökade från drygt 900 per år under åren 1982 och 1983 då ansvaret för ansökan låg hos socialnämnden till ca I 300 per år under åren 1984 och 1985 då länsstyrelsen hade ansvaret.

Vad som nu anförts har särskild belydelse mot bakgrund av mina förslag om ändringar av kriterierna för LVM-vård i syfte alt möjliggöra ingripanden även i fidigare och i mindre akuta skeden av missbruket än vad som hittills har skett. Inle minst ställer förslaget om att även missbrukets sociala skadeverkningar skall beaktas stora krav på de myndigheter som har att handlägga frågor om beredande av vård. Det är därför angeläget atl det finns ell regionall organ som kan leda tillämpningen mot större enhetlighet och en mer kvalificerad prövning.

Det finns således starka skäl som talar för att länsstyrelsen också fortsättningsvis ansvarar för utredning och ansökan till länsrälten. Härtill kommer betydelsen av alt befattningshavarna hos berörda myndigheter får arbetsro alt utföra sina viktiga arbetsuppgifter. Socialnämnderna har nyligen befriats från uppgiften att ansöka om vård och föra talan i domstolarna. Att efter kort tid åter ge dem denna uppgift förefaller olämpligt. Jag anser således att länsstyrelsen skall behålla ansvaret för utredning och ansökan om värd.

Socialnämndens roll

Jag anser emellertid alt socialnämnden bör spela en aktivare roll under utredningsarbetet. Detta skall bl. a. ses mot bakgrund av alt de farhågor som vid tillkomsten av lagen uttrycktes för dubbelarbete hos myndigheterna i viss män har besannats. Det är otvivelakligt så alt länsstyrelsen i många fall gör en egen utredning samtidigt som socialnämnden tidigare har utrett samma sak.

Vissa remissinstanser befarar alt missbrukarens förtroende för socialtjänsten rubbas om dess företrädare medverkar aktivare i utrednings- och beslutsprocessen. Dessa farhågor bör emellertid inte överdrivas. I praktiken torde det vara så alt socialtjänsten redan nu som regel är involverad, dels genom alt frågan om tvångsvård ofta aktualiseras efter anmälan från socialtjänsten, dels genom att behandlingsansvarig socialsekreterare ofta hörs vid den muntliga förhandlingen i länsrätten, eftersom vederbörande är den som bäst känner missbmkaren och hans förhållanden.

I sammanhanget bör 50 § socialtjänstlagen uppmärksammas. Enligt den- 56

na bestämmelse skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning av vad Prop. 1987/88:147 som genom ansökan eller på annat sätt har kommit fill nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Delta innebär enligt motiven (prop. 1979/80:1, del A s. 400 och.562) att nämnden skall inleda en utredning obefoende av det sätt (t. ex. genom anmälan från enskild person, myndighet, egen socialtjänsteman eller nämndledamot) på vilkel kännedom erhållits om de sakförhållanden som påkallar den. Om socialnämnden är handlingspliktig enligt socialtjänstlagen eller andra författningar, måste utredning inledas om någon åtgärd från nämndens sida bedöms kunna komma i fråga.

I många fall har socialnämnden aktualiserat LVM-vård hos länsstyrelsen. Missbrukaren har varit känd för socialnämnden och socialnämnden har efter en egen utredning funnit att vårdbehovet inle kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller annan lag. Socialnämnden har därför anmält ärendet fill länsstyrelsen.

I andra fall kan ärendet ha aktualiserats hos länsstyrelsen genom en anmälan enligt 30 § LVM från någon annan myndighet än socialnämnden. Ibland är missbrukaren i sådana fall okänd för socialnämnden. När det gäller narkotikamissbrukare är dessa ofta kända hos andra myndigheter, främst kriminalvärden, men inte hos socialnämnden. När socialnämnden av länsstyrelsen uppmärksammas på en sådan för nämnden tidigare okänd missbrukare, åligger det nämnden i enlighet med 11 § socialtjänstlagen atl undersöka vilkel stöd och hjälp nämnden kan bistå med. Socialnämnden måste göra en utredning för alt utröna detta. Inle minst viktigt är det alt socialnämnden undersöker om frivilliga insatser kan ersätta tvångsvård.

Socialnämnden har således redan nu ett egel utredningsansvar när det gäller de missbrukare som är aktuella i LVM-ärendena. Det är därför enligl min mening naturligt atl socialnämnden även utför den egentliga utredningen på länsstyrelsens uppdrag. Förslaget medför en skyldighet och därmed en möjlighet för socialnämnden atl tidigt etablera en kontakt med missbrukaren. Detta ökar fömtsättningarna för atl socialnämnden skall kunna planera och genomföra egna insatser för missbrukaren.

Av motiven till LVM (prop. 1981/82:8 s. 89 f) framgär att socialnämnden måste agera aktivt redan under utredningstiden. Det är t. ex. under denna tid som en särskild kontaktman skall utses hos nämnden. Utredningstiden är också betydelsefull när del gäller planeringen av den vård som skall följa på ett eventuellt LVM-beslut. Nu gällande lagstiftning (5 och 13-15 §§) förutsätter atl en planering av vården sker. Del sägs emellertid inte direkt i lagtexten. Enligl min mening bör socialnämndens ansvar i delta hänseende förtydligas. Vidare bör nämndens skyldighet att utse en tjänsteman som skall svara för kontakterna med missbrukaren och med olika vårdgivare redan under utredningstiden slås fast i lagtexten.

Del bör vara en uppgift för kontaktmannen alt upprätta planen. Planen
bör innehålla bl. a. en redovisning av det stöd och den behandling som
socialtjänsten planerar under vårdtiden. Planen måste grunda sig på en
bedömning av vilkel behov av stöd och behandling som föreligger. Det
ligger i sakens natur atl en långtgående konkretisering av planen inle är
möjlig i detta skede. 57

Jag föreslår alltså atl ansvaret för utredning och ansökan fortfarande Prop. 1987/88:147 skall ligga hos länsstyrelsen. Däremot bör av de skäl som jag nyss har anfört själva utredningsarbetet utföras av socialnämnden. Denna uppdelning innebär att det är socialnämnden som skall samla in och redovisa uppgifter om missbrukarens aktuella sociala situation, hans missbruksmönster och tidigare vårdinsatser. Socialnämnden skall också redovisa vilka insatser nämnden planerar alt genomföra för den enskilde och ange vem hos socialförvaltningen som skall vara den enskildes kontaktman. Socialnämnden står således enbart för insamlandet av faktaunderlaget, medan det är länsstyrelsen som svarar för bedömningen av behovet av LVM-vård. Det är länsstyrelsen som i sin ansökan skall ange vilka gmnder för tvångsvård som är tillämpliga.

Myndigheter och läkare som kommer i kontakt med missbrukare bör även i fortsättningen vara skyldiga att göra en anmälan till länsstyrelsen om de får kännedom om atl någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Länsstyrelsen bör ha befogenhet att begära utredning från socialnämnden. Länsstyrelsen bör också besluta om läkarundersökning och utse en läkare för undersökningen. Om länsstyrelsen inle är nöjd med socialnämndens utredning, får komplettering begäras i de avseenden som brister. Om länsstyrelsen anser att det är nödvändigt med en egen personlig kontakt med missbrukaren, bör del naturiigtvis ske. Länsstyrelsen bör som i dag göra en självständig bedömning av ärendet och eventuellt ansöka om vård hos länsrätten. Socialnämnden bör inte själv kunna göra ansökan eller föra talan i länsrälten. Länsstyrelsen bör som nu driva processen i domstolarna.

För socialnämndens del torde utförandet av utredningen normalt inte leda till någon avsevärt ökad arbetsbörda. Kontakten med missbrukaren är ofta redan etablerad. Flera försök till vård i öppna former har oftast skett. Ofta blir del enbart fråga om alt sammanställa redan gjorda anteckningar samt tillföra missbrukarens egna synpunkter och förslag. Om utredningsmaterial beträffande missbrukaren inte redan finns hos socialnämnden, måste socialnämnden emellertid göra en ny utredning. Denna kan då ligga till grund för såväl länsstyrelsens ställningstaganden i fråga om LVM-ansö-kan som för bedömningen av socialnämndens egna insatser för missbrukaren.

Särskilt om läkarintygen

När länsstyrelsen ansöker om vård skall enligl 5 § LVM, om inte synnerligt hinder möter, bifogas ett läkarintyg som anger missbrukarens aktuella hälsofillständ.

Det har från olika håll hävdats att läkarintyget har fått en alltför stor betydelse vid bedömningen av om någon skall beredas värd enligt LVM.

Frägan om läkarintygels belydelse och utformning har tagils upp av JO i
eft beslut den 15 augusti 1986 (JO:s dnr 3240-1985). En socialnämnd hade
vänt sig till JO i ett ärende där länsstyrelsen pä gmnd av läkarintygets
innehåll skrivit av ärendet utan atl ansöka om vård eller göra en fortsatt
utredning. JO var i sitt beslut kritisk mot länsstyrelsens sätt alt handlägga 58

ärendet. JO ifrågasatte också om inte läkarintyget borde ges en annan Prop. 1987/88:147 utformning. Enligl JO har kravet på läkarintyg tillkommit i den avsikten att komplettera utredningen vid länsstyrelsen med en redogörelse för missbmkarens aktuella hälsotillstånd främst med avseende på hans behov av somatisk eller psykiatrisk vård. Däremot, anförde JO, har avsikten inle varit atl läkaren på det begränsade utredningsmaterial som står honom till buds, skall göra en fullständig bedömning av om förutsättningar för vård enligt LVM föreligger.

Företrädare för länsstyrelser som socialberedningen varit i kontakt med har bekräftat att man endast i undantagsfall gör en ansökan om vård, om läkaren i intyget inle angett att samtliga förutsättningar för vård enligt LVM är uppfyllda.

Även läkarexperlis som beredningen har konsulterat har ansett att läkar-ullåtandet i LVM-ärenden rutinmässigt tillmäts en alltför stor betydelse. Delta anses hänga samman med bl. a. intygens utformning. Enligt det formulär som har utformats av socialstyrelsen skall läkaren ta ställning till om LVM är lillämphg. Läkaren har dock-mera sällan tillgång fill all den information som krävs för att kunna avgöra detta.

Den i varje fall hittills ojämförligt vanligaste grunden för alt bereda någon värd enligt LVM är faran för den fysiska eller psykiska hälsan. En bedömning av faran för hälsan, till följd av missbruk, måste till stor del gä ut på att se vilka medicinska skador missbmkaren redan har ådragit sig. Därvid är ett utlåtande om missbrukarens aktuella hälsofillständ givetvis värdefullt. Läkaren torde också kunna uttala sig om faran för hälsan vid ett fortsatt missbmk.

De faktorer som rör missbrukarens sociala situation har emellertid också betydelse för bedömningen av vårdbehovet, särskilt efter de ändringar jag föreslär i grunderna för vård enligt LVM. Läkaren har oftast inte fillgång till alla de uppgifter som socialnämnden har i sin utredning. Han kan därför inte göra den helhetsbedömning av missbrukarens prognos och fortsatta riskexponering som behövs för att bedöma behovet av vård enligt LVM. Det har inle heller förutsatts att läkaren skall göra en sådan bedömning. Del är med lagens nuvarande utformning i stället länsstyrelsen och rätten som skall göra denna bedömning på grundval av såväl läkamfiålandet som den sociala utredningen i ärendet.

Jag har nyss föreslagit att socialnämnden skall utföra utredningen pä länsstyrelsens uppdrag. Socialnämndens redogörelse och läkarens utlåtande skall tillsammans bilda grund för länsstyrelsens eget ställningstagande i ärendet.

Socialberedningen anser i likhet med bl. a. JO att formuläret för läkarin
tygen i LVM-ärenden har fält en utformning som inte är anpassad till den
utredningssiluation som föreligger hos läkaren. Jag delar den bedömning
en. Enligt min mening bör intyget innehålla en redogörelse för missbruka
rens aktuella hälsolillslånd och hans allmänna behov av vård. Det bör
däremot inte åläggas läkaren atl göra en bedömning av om det finns
fömtsättningar för värd enligt LVM. Enligt vad jag har erfarit utarbetar
socialstyrelsen för närvarande ett nytt formulär för läkarintygen med en
utformning som överensstämmer med vad jag nu har angett. Jag har mot 59

Allmänt ombud i LVM-mål

Socialberedningen har enligt direktiven haft i uppdrag att pröva om man bör anordna en funktion som allmänt ombud vid länsstyrelserna bl. a. i L VM-mål.

Allmänna ombud har införts på en rad områden. Bakgmnden har i regel varit att det inte funnits någon företrädare för det allmänna som har kunnat medverka lill atl utredningen blivit tillförlitlig redan i första instans eller som har kunnat medverka till att föra målet vidare till högre instans. Som skäl för art införa elt allmänt ombud har ofta åberopats att detta skulle leda fill en mer enhetlig rättstillämpning. Pä områden där allmän rättshjälp sällan eller aldrig beviljas har som skäl för att införa allmänt ombud åberopats att elt sådant skulle kunna verka till förmån för den enskilde.

I mäl om beredande av vård enligt LVM finns redan en företrädare för det allmänna, nämligen länsstyrelsens sociala funktion. Länsstyrelsen häri enlighet med 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) rätt att överklaga beslut som har gått länsstyrelsen emot. Enligt 41 och 42 §§ rätishjälpslagen (1972:429) skall kostnadsfri rättshjälp genom offentligt biträde ges, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. De krav som har lett till att allmänt ombud införts på andra områden är således redan tillgodosedda när det gäller LVM. Inte heller finns det nägot behov av elt allmänt ombud för att avlasta socialsekreterarna formella och juridiska uppgifter. Dessa uppgifter ligger ju redan på länsstyrelsen. Enligl socialberedningens mening finns del inle heller något annat som tyder på att det skulle finnas behov av ett särskilt allmänt ombud i mål enligt LVM. Det har inte heller under remissbehandlingen framkommit något som antyder delta. Jag anser mot den bakgrunden all del inte bör införas ett allmänt ombud i LVM-mål.

4.5 Omedelbara omhändertaganden

Mitt förslag: Både socialnämnden och polismyndigheten ges befogenhet att besluta om omedelbara omhändertaganden med stöd av lagen. Läkare åläggs en skyldighet all anmäla ett behov av omedelbart omhändertagande direkt till socialnämnden.

kan vända sig direkt lill socialtjänsten i akuta situafioner. Med nuvarande Prop. 1987/88:147 regler måste socialnämnden hänvisa til! polismyndigheten, om det finns behov av ett snabbi ingripande och missbrukaren inte samtycker till vård.

Sju av remissinstanserna avstyrker förslaget. En av dessa, länsrätten i Stockholms län, anser att beslutsbefogenheten bör ges till länsstyrelsen. De övriga anser att den nuvarande beslutsordningen bör ligga fast. Dessa är Norrköpings kommun, TCO, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO och Verdandi.

Två av remissinstanserna, Arvika kommun och LO, är tveksamma lill beredningens förslag. Arvika kommun anser all sekretesslagen bör ändras om den hindrar kommunikation mellan socialnämnden och polisen i omhändertagandeärenden.

Skälen för mitt förslag

Gällande regler

En missbrukare får enligl 8 § LVM omhändertas omedelbart, om del är sannolikt atl han kan beredas vård med stöd av LVM och rättens beslut om vård inte kan avvaktas. Paragrafen är uppbyggd efter mönster av motsvarande regel i LVU.

Till skillnad frän vad som gäller enligt LVU får socialnämnden emellertid inte besluta om omedelbara omhändertaganden enligl LVM. För att möjliggöra elt snabbt ingripande och eftersom polismyndigheten i allmänhet ändå måste anlitas för att genomföra ell omedelbart omhändertagande har beslutanderätten lagts på polismyndigheten. Sedan frägan om vård har anhängiggjorts hos domstol får också rätlen besluta om omedelbart omhändertagande.

1 specialmotiveringen till 8 § LVM uttalades att del knappast fanns anledning att anta att den föreslagna regeln skulle komma till omfattande användning (prop. 1981/82:8 s. 80).

Tillämpningen

De omedelbara omhändertagandena har, i motsats lill vad som antogs i förarbetena, kommit att bli vanliga. Nästan 40 % av alla beslut som fattas enligt LVM rör omedelbara omhändertaganden. Av dem som bereds vård med stöd av lagen har nästan 30 % varit omedelbart omhändertagna. År 1985 fattades 484 beslut om omedelbara omhändertaganden, att jämföra med 1 247 beslut om vård samma år. Av de omhändertagna bereddes 346 vård enligl LVM.

Flertalet beslut om omedelbara omhändertaganden fallas av polismyndigheten. Är 1985 svarade polisen för 77 % av samtliga beslut.

En relativt stor andel av de omedelbara omhändertaganden som görs av
polisen fastställs inte av länsrälten. Skälet till detta har i allmänhet varit att
missbrukaren - under hot om tvångsvård - samtyckt till frivillig värd, inte
atl omhändertagandet i sig varil obefogat. 61

Problem vid tillämpningen Prop. 1987/88:147

Tillämpningen av bestämmelserna om omedelbara omhändertaganden har medfört vissa problem. Dessa hänger samman med atl polismyndigheten är den enda myndighet som har rätt att besluta om omedelbara omhändertaganden, innan frågan om beredande av vård har aktualiserats vid länsrälten. Jag återkommer strax till detta.

Däremot har institutet som sådant inle frän något håll ifrågasatts, vare sig under socialberedningens arbete med översynen av LVM eller under remissbehandlingen. Jag har mot den bakgrunden funnit att möjligheten till omedelbara omhändertaganden bör finnas kvar.

Del har inle heller från något håll hävdats att kriterierna för omedelbara omhändertaganden bör ändras. Som framgått av vad jag tidigare anfört (avsnitt 4.3.2) harjag funnit atl kriterierna för beredande av vård enligt LVM bör ändras för att tydliggöra atl ingripanden kan göras även i något tidigare skeden och i något mindre akuta lägen än som hittills varit fallet. Jag har föreslagit atl man skall ta större hänsyn lill sociala faktorer när man bedömer behovet av vård. Sädana ändringar återverkar pä bestämmelsen i 8 § eftersom en förutsättning för elt omedelbart omhändertagande är att missbrukaren sannolikt kan beredas värd med stöd av LVM. Del finns dock inte nägot skäl alt ändra på rekvisiten för omedelbart omhändertagande. Dessa bör även fortsättningsvis vara alt det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av lägen och alt rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas fä sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på grund av all det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt fillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller nägon närstående. Det blir alltså enligl mitt förslag inte möjligt atl omedelbart omhänderta en missbrukare i fall där endast den nya sociala specialindikationen bedöms föreligga.

Jag har däremot funnit atl de nuvarande reglerna om beslutsordningen i fråga om omedelbara omhändertaganden inte är ändamålsenligt utformade.

Socialnämnden har enligl 3 § socialtjänstlagen jämfört med II § samma lag det yttersta ansvaret för alt varje missbrukare inom kommunen vid varje tillfälle får den vård och den hjälp han behöver. Nämnden har emellertid i princip inte någon annan möjlighet att se till att ett omedelbart omhändertagande sker än genom anmälan till länsstyrelsen som i sin tur kan ansöka om vård hos länsrälten. Länsrätten har därefter möjlighet atl fatta beslut om omedelbart omhändertagande. I ett sådant fall hinner dock i allmänhet åtskillig fid förflyta innan ett omhändertagande kan ske. Det ligger i sakens natur alt ärenden som rör omedelbara omhändertaganden ofta kräver en mycket snabb handläggning. Del är emellertid i viss mån oklart om gällande sekretessbestämmelser tillåter alt socialtjänsten förser polismyndigheten med det beslutsunderlag som krävs för alt elt omedelbart omhändertagande skall kunna ske genom polisens försorg.

Socialberedningen konstaterar alt det har utvecklats en praxis i fråga om omedelbara omhändertaganden som framstår som principiellt betänklig.

Den Övervägande delen av de omedelbara omhändertagandena har vis- "

serligen rört missbmkare som polisen träffat pä i sin ordinarie verksamhet. Prop. 1987/88:147 Det förekommer emellertid i viss utsträckning att polismyndigheten fattar beslut om omedelbara omhändertaganden i ärenden som har initierats aV företrädare för socialnämnden. I Stockholm uppskattar polisen atl denna andel har uppgått till 20 % av de omedelbara omhändertagandena. Om polisen inle redan har alla de uppgifter som behövs, tvingas socialnämndens företrädare alt förse polisen med nödvändigt underlag för alt etl omhändertagande skall kunna beslutas.

Enligt I kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) gäller atl en myndighet har rätt atl lämna ut sekretessbdagda uppgifter, om det är nödvändigt för att kunna fullgöra den egna verksamheten. I förarbetena till sekretesslagen har uttalats all bestämmelsen i 1 kap. 5 § bör tillämpas restriktivt (prop. 1979/80:2 s. 465 och 494). Den är inte avsedd atl användas i syfte att möjliggöra för andra myndigheter atl fullgöra sina åligganden. Del kan därför i del enskilda fallet vara svårt all avgöra i vilken utsträckning socialtjänsten får lämna ut uppgifter lill polisen i stället för till länsstyrelsen då del kan vara aktuellt med ett omedelbart omhändertagande. Den oklarhet som här har beskrivits är naturligtvis inle tillfredsställande.

Av bestämmelserna om s. k. nödrätl i 24 kap. 4 § brottsbalken framgår att det kan vara försvarligt att lämna ut sekretesskyddade uppgifter till polisen i sådana fall där etl omedelbart omhändertagande framstår som nödvändigt för att avvärja fara för missbrukarens eller någon närståendes liv eller hälsa. Det bör dock framhållas alt denna regel inte innebär någon generell rätl alt lämna ul uppgifter utan endast innebär atl det i en sådan situation kan vara slraffritl alt lämna ut uppgifter i strid mot sekretesslagen. Även om del således i vissa situationer skulle kunna föreligga en sådan nödsituation, kan utlämnandet fortfarande utgöra elt handlande i strid med tystnadsplikten. Etl syslem som bygger på alt socialsekreterarna överträder sekretessbestämmelserna kan, även om det i vissa fall är strafffritt, inle godtas.

Det framstår som betänkligt även av andra skäl att socialnämndens företrädare är hänvisade till atl vända sig till polisen i de situationer då del föreligger etl vårdbehov som är så akut all man inte hinner avvakta till dess frågan om vård har anhängiggjorts vid länsrätten. Bl. a. är del, som Föräldraföreningen mot narkotika (FMN) understryker i sitt remissvar, otillfredsställande att socialnämnden inte har möjlighet atl hjälpa en anhörig till en missbmkare som är i en akut situation, utan måste hänvisa den anhörige lill polisen. Mänga anhöriga sägs ha svårt alt förstå alt del enbart är polisen och inle socialtjänsten som har möjlighet att göra omedelbara omhändertaganden med tanke på alt det är akuta vårdbehov det rör sig om. Härtill kommer att de anhöriga av naturliga skäl ofta är obenägna att vända sig till polisen.

Jag har mot bakgrund av vad jag här anfört funnit att det är nödvändigt att ändra reglerna så atl socialnämnden får vidgade möjligheter atl själv ta initiativ till omedelbara omhändertaganden.

Ett sätt att åstadkomma detta skulle vara att införa en bestämmelse som
ålägger socialnämnden en skyldighet alt lämna de uppgifter till polismyn
digheten som den behöver för sin prövning av om ett omedelbart omhän- 63

dertagande skall komma till stånd. En sådan uppgiftsskyldighet i lagen Prop. 1987/88:147 innebär all sekretessen skulle vika.

Jag anser dock att det finns allvariiga invändningar mot en sådan lösning. Det skulle kunna skada förtroendet för socialtjänsten om socialnämnden lämnade ul känsliga uppgifter om enskilda klienter till polisen. Därtill kommer att det förefaller orimligt atl polismyndigheten filldelas uppgiften all överpröva socialtjänstens bedömning av vårdbehovet. En sådan ordning framstår som principiellt betänklig med tanke på atl det är socialnämnden och inte polisen som har det yttersta vårdansvaret. Jag är därför inte beredd all föreslå nägot undantag i sekretessreglerna mellan socialtjänsten och polismyndigheten.

En av remissinstanserna, länsrälten i Stockholms län, föreslär att länsstyrelsen, vid sidan av polismyndigheten, ges befogenhet atl besluta om omedelbara omhändertaganden. Som skäl för detta anges bl. a. intresset av en enhetlig praxis samt det förhållandel att länsstyrelsen har det slutliga avgörandet när det gäller frågan om ansökan om vård med stöd av lagen. Denna möjlighet har övervägts också av socialberedningen som gjorde bedömningen att det vore en mindre rationell lösning, främst med tanke på att det rör sig om beslut som måste fattas under stark tidspress. Jag delar den uppfattningen. Flertalet av de omedelbara omhändertaganden, som inte fattas av polisen, skulle även med denna konstruktion komma aft initieras av socialtjänsten. Det skulle medföra en lidsförlust att låta själva beslutet fattas av någon annan instans. Normalt sett skulle länsstyrelsen inte heller ha tid att göra någon egen utredning i ärendet, ulan för sitt ställningstagande vara hänvisad till det utredningsmaterial som socialnämnden ställde till dess förfogande.

Enligl min mening är den mest rationella lösningen atl socialnämnden ges befogenhet aft själv besluta om omedelbara omhändertaganden. Denna uppfattning delas också av flertalet remissinstanser.

Med hänsyn till ärendenas brådskande natur måste man, i likhet med vad som gäller enligt LVU, tillåta ordförandebeslul i dessa fall. Det innebär all ordföranden eller annan ledamot som nämnden har förordnal får besluta i nämndens ställe, om socialnämndens sammanträde inle kan avvaktas. Det bör ocksä föreskrivas att etl sådant beslut skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Man skulle i och för sig kunna ifrågasätta om socialnämnden ensam borde ha beslutanderätten i fråga om omedelbara omhändertaganden. Jag har emellertid funnit det mest ändamålsenligt aft poHsmyndigheten, vid sidan av socialnämnden, har kvar sin beslutanderätt beträffande omedelbara omhändertaganden av främst två anledningar. I stora delar av landet fungerar inle socialtjänsten efter kontorslid, medan polisen har en sådan organisation alt ingripanden kan göras när som helst även pä mindre orter. Vidare är oftast polisen ensam berörd i situationer där ett ingripande är brådskande som t.ex. vid lägenhetsbråk. Det skulle innebära en onödigt byråkratisk och tidsödande omgång att i sädana fall involvera ytteriigare en myndighet för atl fä lill stånd etl beslut om omedelbart omhändertagande.

Polismyndigheten bör sålunda även i fortsättningen kunna fatta beslut 64

om omedelbart omhändertagande.

Läkarnas roll Prop. 1987/88:147

En annan yrkesgmpp - vid sidan av socialarbetare, poliser och länsstyrelsernas LVM-handläggare - som inte sällan kommer i kontakt med missbmkare i akuta situationer är läkarna. En läkare som gör bedömningen att ett omedelbart omhändertagande enligt LVM erfordras har emellertid, med nuvarande regler, ingen möjlighet att inifiera ett sådant. Hälso- och sjukvårdssekretessen hindrar nämligen läkare från atl vända sig till polisen för att få fill stånd ett omedelbart omhändertagande. Enligt LVM (30 §) är däremot läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare som är i behov av tvångsvård skyldiga att göra anmälan fill länsstyrelsen, om inte den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. När det gäller behov av omedelbara omhändertaganden saknar sålunda den nuvarande lagen en motsvarande föreskrift. Socialberedningen uppger atl detta av bl. a. företrädare för läkarkåren har uppfattats som en brist.

Som beredningen konstaterar vårdas missbrukare i stor omfattning inom hälso- och sjukvården. Det gäller såväl den psykiatriska hälso- och sjukvården som kroppssjukvården. Inte sällan är det då fråga om akuta situationer, t. ex. överdoser hos narkotikamissbmkare eller deliriösa fillstånd hos alkoholmissbrukare. Om missbmkaren sedan det akuta tillståndel har avklingat genast vill lämna sjukhuset, är läkarna alltsä i dag förhindrade att ta initiativ till ett omedelbart omhändertagande enligt LVM.

Enligl min mening är det angeläget att också läkare kan initiera ett omhändertagande som kan ske omedelbart. Detta kan åstadkommas genom att reglerna om anmälningsskyldighet kompletteras så att läkarna skall anmäla till socialnämnden att förhållanden föreligger som kan antas motivera etl omedelbart omhändertagande, givetvis under fömtsättning att det inte går att bereda patienten tillfredsslällande värd eller behandling genom läkares egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. Jag föreslår atl LVM kompletteras med en sådan föreskrift. Jag anser atl denna skyldighet bör gälla endast gentemot socialnämnden. Socialnämnden har det yttersta ansvaret för alt bl. a. den som har missbruksproblem får det stöd och den hjälp som han behöver. Det vore olämpligt atl ålägga läkare all lämna ul uppgifter om enskilda pafienler till polisen.

En enhetligare praxis

Beredningen påtalar att praxis i fråga om omhändertaganden varierar anmärkningsvärt frän det ena polisdistriktet lill det andra. Det tycks emellertid inte ha förekommit obefogade ingripanden i nämnvärd omfattning ens i de polisdistrikt där frekvensen är påfallande hög.

Beredningen förordar att man på orter där det förekommer påfallande
många omhändertaganden inleder en dialog mellan socialtjänst och polis
myndighet för att utröna orsakerna till detta. Det kan enligl beredningen
inte uteslutas att de många omhändertagandena hänger samman med bris
ter i socialtjänstens insatser för missbrukarna. 65

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

Jag delar beredningens uppfattning att det på sådana orter är motiverat Prop. 1987/88:147 med en ökad samverkan mellan socialtjänst och polismyndighet. Samtidigt vill jag understryka atl det förhållandel att det i vissa polisdistrikt görs mycket få omedelbara omhändertaganden ocksä kan utgöra ett problem. Kammartätten i Stockholm påpekar i sitt remissvar att det kan förhålla sig så att polismyndigheterna på sina håll är alltför lite benägna att tillgripa tvängsomhändertaganden. Även här behövs enligt kammarrätten en dialog. Jag delar den bedömningen.

Hur går etl omhändertagande till?

När det gäller förfarandet vid polismyndighets beslut om omhändertagande behöver inte någon ändring ske i förhällande fill vad som gäller i dag. Polisen gör, liksom nu, inledningsvis ett omhändertagande enligt 11 § polislagen (1984:387), som reglerar en polismans rätt att under vissa omständigheter omhänderta en person i avvaktan på polismyndighetens beslut om omhändertagande, varpå polismyndigheten fattar beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM. Detta beslut underställs genast länsrätten. Länsrätten har därefter att inom fyra dagar pröva om omhändertagandet skall bestå. Missbmkaren är alltsä regelmässigt omhändertagen när polismyndigheten fattar sitt beslut.

När det gäller ett omhändertagande som beslutas av socialnämnd är emellertid en något annorlunda ordning nödvändig.

När en socialarbetare erfar alt förhållanden föreligger som motiverar elt omhändertagande, bör han först underrätta socialnämnden - vanligen ordföranden — om situafionen. Om nämnden eller ordföranden fattar beslut om omhändertagande, torde man i allmänhet behöva anlita polisen för att få biträde med att verkställa beslutet. Frågan uppkommer om de annorlunda rutinerna motiverar en särreglering av socialnämndens omhändertaganden.

En jämförelse mellan reglerna i LVM och i LVU, där socialnämnden beslutar om omedelbart omhändertagande, visar alt lagstiftaren har ansett något längre frister nödvändiga när det gäller LVU och omhändertaganden av barn. I LVU har underslällningsfristen beslämts fill en vecka. Detta har motiverats bl. a. med att det kan vara svårt att snabbt få fram tillräckligt utredningsmaterial och att mdlankommande helger som försenar postbefordran måste beaktas (prop. 1979/80:1, del A s. 591). I förarbetena till LVM (prop. 1981/82:8 s. 82) uttalades atl omhändertagandebeslut genast skall underställas länsrättens prövning. Med genast avsägs snabbast möjliga handläggning med hänsyn lill de föreliggande omständigheterna. Någon exakt lidsgräns har inte kunnat anges med tanke på alt det kan bli beroende av när på dygnet omhändertagandet sker eller om det sker under en helg.

Vidare har frislen för ansökan om vård enligt LVM satts till en vecka från det länsrälten har meddelat beslut om att omhändertagandet skall beslå, att jämföra med fyra veckor enligt LVU från den dag då omhändertagandet verkställts. Den kortare liden i LVM ansågs enligl propositionen möjlig eftersom det i allmänhet redan finns så myckel material i ärendet atl

det är tillräckligt att inhämta uppgifter från missbrukaren själv och eventu- Prop. 1987/88:147 dia myndigheter som kan ha varit i kontakt med honom.

Min utgångspunkt är att det inte skall behövas några längre frister, om socialnämnden ges möjlighet att besluta om omhändertaganden enligl LVM, än vad som gäller i dag. En skillnad är visserligen att missbmkaren i allmänhet redan är omhändertagen när polisen fattar sitt beslut, medan missbmkaren kan omhändertas först efter beslutet när det fattas av socialnämnden. I normalfallet torde det dock inte bli fråga om någon längre tidsperiod som förflyter mellan beslutet och omhändertagandet.

Det utgör inte heller något hinder för underställning atl omhändertagandet inle är verkställt. Tvärtom är det av rättssäkerhetsskäl angeläget att underställning sker så snart som möjligt så att rätten ges möjlighet att snarast upphäva oriktiga beslut. I allmänhet kan beslutet och skälen för detta också dokumenteras samma dag som det fattas. Nämnden eller den som annars har fattat beslutet bör därför redan samma eller påföljande dag kunna ge in beslutet fill rätten. Även socialnämndens beslut om omhändertagande bör således underställas rätten utan dröjsmål.

Vid rättens prövning av socialnämndens beslut är tvä huvudtyper av fall länkbara. I del ena fallet har socialnämnden, oftast med biträde från polisen, kunnat få omhändertagandet verkställt innan det underställs, vilket torde bli det vanliga. I det andra fallet är omhändertagandel inte verkställt när det underställs rätten.

I de fall där missbrukaren är omhändertagen vid underställningen finns det möjlighet att komplettera rättens beslutsunderlag genom att låta missbrukaren läkamndersökas. Rätten bör normall inte avgöra målet förrän rätten fått del av läkarutlåtandet. Utlåtandet är nödvändigt för att utesluta att den enskildes tillständ beror på nägot annat än missbmk. Missbmkaren skall också hinna tillställas handlingarna i målet. Rätlen bör i dessa fall kunna pröva målet inom den nuvarande fristen, normall fyra dagar. Genom en ändring som trädde i kraft den 1 juli 1984 (SFS 1984:366), har rätten dessutom getts en möjlighet att förlänga denna frist lill en vecka, om del på grund av någon särskild omständighet är nödvändigt.

I de fall där beslutet inte är verkställt när det underställs ställer sig saken något annorlunda. Det kan svårligen göras någon läkamndersökning av missbrukaren och det är också svårt att tillställa honom några handlingar.

Man kan även för dessa fall tänka sig att rätlen inom normalt fyra dagar
frän det att beslutet underställdes skulle pröva om omhändertagandet skall
bestå. Rättssäkerhetsskäl talar för att etl beslut om administrativt frihets
berövande skall prövas så snart som möjligt. Om saken är uppenbar -
vilket är tänkbart om missbrukaren haft kontakt med läkare strax före
beslutet och socialnämnden har utförlig dokumentation beträffande hans
förhållanden i övrigt — har rätten i och för sig underlag för all pröva
nämndens beslut, trots att det inte är verkställt. Om det i stället rör sig om
elt för socialmyndigheterna mindre välkänt fall - där del kan finnas andra
orsaker till den enskildes tillstånd såsom psykisk sjukdom — och där
läkarutlåtande saknas, är del inle meningsfullt att göra en prövning innan
omhändertagandet verkställts. Rätlen skulle i sädana fall tvingas häva
beslutet trots att den enskilde när han väl påträffas kan vara i stort behov 67

av omhändertagande. För att man då inte skall behöva börja en ny omgång med beslut om omedelbart omhändertagande och underställning, bör fristen för rättens prövning bestämmas lill fyra dagar frän den dag dä omhändertagandet verkställdes.

Den möjlighet att förlänga fristen lill en vecka som nu finns bör gälla även i dessa fall. Redan enligl nuvarande regler skall rätten pröva omhändertagandet så snart det kan ske. öm det inte finns skäl för omhändertagande, skall beslutet upphävas genast. Jag vill betona att rätten i de fall ett beslut redan vid underställningen befinns uppenbart ogrundat bör häva det genast - oavsett om det har kunnat verkställas eller inte. I alla andra fall kan rätten enligt den föreslagna ordningen - efter en sådan preliminär prövning - avvakta till dess beslutet blir verkställt. Man fär härigenom tid alt ta fram etl tillförlitligt underlag för prövningen och att tillställa missbrukaren handlingarna samt underrätta honom om möjligheten att begära, muntlig förhandling och få rättshjälp.

En motsvarande ändring bör gälla beträffande frislen för den länsrätt som prövar en ansökan om värd, i de fall ett omedelbart omhändertagande har beslutats efter det att länsstyrelsen ansökt om vård och där beslutet inte kunnat verkställas.

Prop. 1987/88:147

Nio remissinstanser motsätter sig längre tvångsvårdstider. Dessa är Prop. 1987/88:147 brottsförebyggande rådet (BRÅ), länsrätten i Malmöhus län, Nortköpings kommun, SACO/SR, LO, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO och Verdandi.

Skälen för mitt förslag

Gällande regler

Vård med slöd av LVM skall upphöra när syftet med värden har uppnåtts. I normalfallet kan värden pågå i högst tvä månader. Vårdtiden får dock förlängas med ytterligare högst tvä månader, om den intagne på grund ay sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för en förlängning. Det är LVM-hemmets styrelse som beslutar om en eventuell förlängning. Under vårdtiden bör missbrukaren, efter beslut av föreståndaren, på försök värdas i annan form eller vistas i eget hem.

Tillämpningen

År 1985 var älta procent av klienterna utskrivna från LVM-vården efter en månad. Efter två månader var 26 % utskrivna och efter tre månader 71 %. Den genomsnittliga vårdfiden var 73 dagar år 1985.

De relativt få klienterna i den yngsta åldersgmppen, under 25 år, hade längre vårdtider än de övriga. I denna gmpp översteg vårdfiden tre månader 147 % av fallen.

Den genomsnittliga vårdtiden minskade med fio dagar från år 1983 till år 1985. Antalet klienter med kortare vårdtid än en månad har ökat från 28 år 1983 lill 103 är 1985, dvs. en ökning från tre till åtta procent. Andelen klienter med länga värdtider, överstigande tre månader, har minskal något.

I omkring 30 % av fallen fattas beslut om förlängning av vårdfiden. Från är 1983 fill år 1985 minskade andelen förlängningar något.

Vårdtidens längd

Åsiktema har gått starkt isär i fräga om vilken vårdtid som är erforderlig och lämplig vid tvångsvård av vuxna missbmkare såväl innan som efter det att LVM trätt i kraft. Det har, som jag tidigare nämnt, funnits och. finns förespråkare bäde för att tvångsvården skall begränsas till del akuta avgiftningsskedel och för att tvångsvården skall möjliggöra genomförandet av hela det långa behandlingsprogram som kan behövas för att nägon skall komma ifrån sitt missbmk.

Socialberedningens ställningstagande i del ursprungliga LVM- betän
kandet (SOU 1981:7) om LVM kan närmast beskrivas som en kompromiss
mellan dessa båda synsätt. Beredningen såg det å ena sidan som "önskvärt
att åstadkomma en vård som sträcker sig längre än till akuta nödsituationer
och som syftar fill att missbmkaren skall ges reella möjligheter att själv
komma till rätta med sina problem". Ä andra sidan avvisade man tanken 69

på att omgärda ett längre behandlingsprogram med tvång. Beredningens Prop. 1987/88:147 förslag i fråga om vårdtiderna hade sin utgångspunkt i uppfattningen att vårdinsatsernas syfte inte bara var att bryta en destmktiv utveckling utan också att motivera missbmkaren till fortsatt frivillig vård efter LVM-vår-dens upphörande. Tvångsvården skulle med andra ord möjliggöra atl klienten kunde beredas vård under etl inledande skede av motivation och planering.

Föredragande departementschefen (prop. 1981/82:8 s. 47) anslöt sig till beredningens förslag men ställde sig samtidigt tveksam till om ens den maximala vårdtiden - fyra månader - kunde anses tillräcklig för de svåraste fallen. Tillämpningen av lagen, särskilt såvitt avsåg vårdfiden, måste enligt departementschefen följas noga.

Som framgått av vad jag tidigare har anfört bör den nuvarande lagens syfte ligga fast. Detta har betydelse bl. a. när det gäller vårdtidens längd. Enligl nuvarande 2 § LVM är syftet atl missbmkaren skall komma ifrån sitt missbmk. Enligt motivuttalandena (prop. 1981/82:8 s. 45) är syftet dock på kort sikt mera begränsat, nämligen att skapa motivation för och reella möjligheter till fortsatt vård i frivilliga former.

Jag anser atl det är viktigt att slå vakt om detta synsätt. Jag gmndar det ställningstagandet pä att det är en längsikfig och genomgripande process att upphöra med ell tungt missbruk. Så långtgående förändringar kan inte påtvingas missbmkaren; han eller hon måste själv välja dem. Däremot är det i vissa situationer nödvändigt atl tvinga en missbrukare till värd för alt bryta en destruktiv utveckling och för alt möjliggöra att en förändringsprocess skall kunna inledas. Enligt min mening bör emellertid missbmkarens värdbehov över en längre tidrymd beaktas i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det är de långsiktiga, frivilliga vårdinsatserna som måste sättas i främsta mmmet. LVM-vården skall ses som utgångspunkt för molivationsarbete och planering av vård- och stödinsatser, som i de flesta fall måste fortgå efter det alt värden enligt LVM har avslutats. Jag anser att bestämmelserna om vårdfiden i LVM bör bestämmas med hänsyn fill detta.

En central punkt i socialberedningens överväganden om LVM-vården är atl den som regel inte bör inskränkas till själva institutionsvistelsen. Tanken är alt vårdperioden på LVM-hemmet inom ramen för vårdtiden enligt LVM ofta bör kunna följas av försöksvis anordnad fortsatt vård i andra former. Denna utslussning kan ske såväl lill behandlingshem eller familjevård som till vårdinsatser inom den öppna värden. Värden på ett LVM-hem är sä skyddande atl en plötslig övergång till öppnare vårdformer kan bli svår att klara. Det är därför angeläget med en successiv utslussning i samhället och ofta nödvändigt att under en begränsad tid omgärda den vård som sker i andra och mer öppna former med ett visst tvång.

LVM ger redan i sin nuvarande utformning en sådan möjlighet (15 §). I
bestämmelsen föreskrivs att den intagne så snart som möjligt bör beredas
fillfälle att på försök pröva vårdformer utanför LVM-hemmet. Som exem
pel på sådana vårdformer nämns i specialmötiveringen (prop. 1981/82:8
s. 91) bl. a. institutioner med enskild huvudman, familjehem och den en
skildes egel hem. Beredningen föreslår således inte, som några remissin- 70

stanser förefaller ha uppfattat det, att eft nyU insfitut förs in i LVM. Prop. 1987/88:147 Bestämmelsen har emellertid inte kommit till någon omfattande användning. Det främsta skälet till detta är av allt att döma att de nuvarande vårdtiderna i LVM är för korta för att man skall kunna ästadkomma den smidiga övergång från LVM-hemmen till andra vårdformer som lagstiftaren avsett.

Jag anser, liksom beredningen, att vårdtiden i högre utsträckning än för närvarande bör utnyttjas för utslussning till andra vårdformer. Detta är enligt min mening det främsta motivet för att förlänga de nuvarande värdtiderna i LVM. I likhet med såväl socialberedningen som ett stort antal remissinstanser finner jag del också väl styrkt att nuvarande vårdlid inle alltid räcker för att klara LVM:s uppgift atl mofivera missbrukaren till frivillig värd.

Jag anser ocksä, i likhet med beredningen, att förlängningsinstitutet bör slopas och att man i stället bör ha en bestämmelse om en maximal vårdfid.

Företrädare för LVM-hemmen hävdar att det ofta är svårt att planera och genomföra vård utanför institutionen, när man inte från början känner till vårdtidens längd. Man har nämligen inte redan vid planeringstillfället kunnat utgä från att vårdtiden kommer att förlängas. Detta har motverkat strävandena att under vårdtiden slussa den enskilde till vård utanför LVM-hemmet. Vidare har man från LVM-hemmen påtalat atl vården genom förlängningsinslitutet ofta kommit aft behandlingsmässigt bestå av olika perioder. Vid den ordinarie vårdtidens utgång har man fått börja på nytt med mofivationsarbetet inför förlängningen av vårdtiden. För den enskilde framstår förlängningen ibland som en slags bestraffning. Förlängningsinstitutet har således ofta försvårat såväl en god värdplanering som själva behandlingsarbetet.

Socialberedningen anser att det finns skäl som talar för en förhållandevis lång vårdtid. Med hänsyn till lagens karaktär av undantagslag och till det djupa ingrepp som ett frihetsberövande innebär, vill beredningen emellertid inte sträcka sig längre än till att föreslå sex månader som en längsta vårdtid.

Det är självfallet svårt att bedöma vilken längsta värdtid som är erforderlig och lämplig för att syftet med värden skall kunna uppnås. 1 sammanhanget kan det finnas skäl alt hänvisa lill den diskussion som socialstyrelsen för i denna fråga i sitt remissvar. Styrelsen konstaterar att man inte kan hänvisa till vetenskapliga eller erfarenhetsbaserade rön som stöder socialberedningens bedömning i fråga om vårdtidens längd. Styrelsen anser emellertid alt det är viktigt dels att tvångsvärden begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt för att uppnå syftet med värden, dels att en övre gräns fastställs inom vilken del förefaller rimligt atl uppnå målet med tvångsvården i flertalet fall. Styrelsen finner inte skäl atl förespråka någon annan avgränsning av vårdtidens längd än den beredningen föreslår. Remissutfallet visar ocksä att majoriteten av remissinstanserna tillstyrker beredningens förslag. Endast två remissinstanser förordar längre vårdtid.

Mot den bakgmnden harjag stannat för att föreslå sex månader som en
längsta vårdlid. Värdtiden om sex månader skall ulgöra en längsta fid.
Däremot skall naturligtvis utskrivning kunna ske dessförinnan. 71

Tvångsvärden skall som nu upphöra när syftet med yärden - motivafion Prop. 1987/88:147 lill frivillig värd - är uppnått. Uppnås inte detta syfte tidigare, får hela sexmånadersperioden utnyttjas för motivationsarbete. Var missbrukaren skall tillbringa vårdtiden är en annan sak. Som jag har betonat är avsikten att de intagna oftare än vad som sker i dag skall kunna föras över från LVM-hemmet till behandlingshem som bedriver vård i frivilliga former, till familjevård eller till vård i öppna former. Syftet är alltså inte, och det bör understrykas, att generellt förlänga den faktiska vårdtiden på LVM-hemmet.

De missbrukare som kan bli aktuella för LVM-vård är inte någon enhetlig grupp med likartade behandlingsbehov. Den största gmppen utgörs för närvarande av alkoholmissbrukare i åldrarna över 30 år. I allmänhet kan vårdtiden på LVM-hemmet göras kort för denna grupp. Det finns mera sällan behov av institutionsvård under längre fid än som åtgår för att klienten skall kunna återhämta sig fysiskt och psykiskt och för att den nödvändiga sociala planeringen av. tiden efter institutionsvistelsen skall hinna genomföras. Hur lång fid detta tar är individuellt och beror självfallet pä klientens situafion vid intagningen i hemmet. Vårdfiden på LVM-hemmet bör emellertid ofta som nu kunna begränsas lill en eller ett par månader. Det är däremot väsentligt att institutionsvistelsen oftare än i dag följs av en långsiktig vård i öppna former på hemorten. Det är utformningen av detta långsiktiga stöd som är avgörande för värdens resultat. Det ligger i sakens natur att en förutsättning för alt sådana insatser skall kunna genomföras är att klienten aktivt deltar i planeringen. I mänga fall kan det vara lämpligt att den inledande fasen av denna uppföljande vård ges rned stöd av LVM. Klienten är dä formellt ännu intagen i LVM-hemmet och kan alertas om han inte fullföljer de planerade insatserna eller återfaller i missbruk. Det måste emellertid starkt framhållas att ansvaret för att de planerade insatserna kommer till stånd självfallet inte ligger enbart på klienten. Det är minst lika viktigt att understryka socialtjänstens ansvar, vilket jag återkommer till.

Detta får emellertid, som socialstyrelsen påpekar, inte uppfattas som att LVM-hemmen inte skulle kunna ge en fortsalt god vård när tvångsvården kan ges i mindre restriktiva former eller när behovet av tvångsvård inte längre föreligger. Redan i dagslägel är majoriteten av de intagna på LVM-hemmen frivilligt intagna och många av dem som har varit tvångsintagna väljer alt direkt efter tvångsvårdens upphörande eller vid något senare tillfälle skriva in sig frivilligt på LVM-hemmet. Det är naturligtvis viktigt alt klienten får uppleva den trygghet som ligger i att inte slussas till nya miljöer förrän han är mogen för det. För flertalet bör emellertid en successiv slussning till öppnare vårdformer kunna ske efter en relafivt kort vårdperiod pä LVM-hemmet.

Även för narkotikamissbmkarna och de yngre alkoholmissbmkarna bör
strävan som regel vara att värdperioden på LVM-hemmet görs så kort som
möjligt och all utslussning sker till någon annan lämplig vårdform så snart
det finns förutsättningar för detta. I en del fall kan det fill och med vara
lämpligt atl den intagne slussas över t. ex. till ett behandlingshem eller till
familjevård direkt efter avgiftningen. Om försöket utfaller väl bör den 72

intagne ges möjlighet all tillbringa återstoden av vårdtiden enligt LVM Prop. 1987/88:147 utanför LVM-hemmet. Självfallet kan man också välja att skriva ut honom och därmed låta tvångsvården upphöra, om det bedöms som sannolikt att vården kan fullföljas i frivilliga former.

Den lösning som jag förordar i fråga om hur vårdtiden bör användas ställer stora krav på att socialnämnderna medverkar aktivt i vårdplaneringen. Dämtöver krävs att tvångsvården är väl integrerad i den övriga missbrukarvården. LVM-hemmen bör vara nära knutna till de långsiktiga behandlingsenheterna; de frivilliga behandlingshemmen, vårdkollektiven, familjevården, olika behandlingsprogram i öppenvården etc. Jag återkommer fill dessa frägor.

Beräkning av vårdtiden

Värd med stöd av LVM påbörjas enligt nu gällande regler inte i och med länsrättens beslut om beredande av värd utan genom beslut om intagning på ett sådant hem som är särskilt avsett att lämna vård enligt LVM. Beslutet om intagning fattas av den som förestår vården vid hemmet efter framställning av socialnämnden. Den lid under vilken missbmkaren even-, tuellt varit omedelbart omhändertagen räknas inte in i vårdtiden. Om vården inleds pä sjukhus med stöd av 12 § LVM räknas tiden för sjukhusvistelsen i allmänhet in i vårdtiden. I propositionen om LVM (prop. 1981/82:8 s. 79) framhålls att en längre sjukhusvistelse, liksom andra långvariga avbrott i värden på institution, som regel bör föranleda att den enskilde skrivs ut från vård enligt lagen. Nägon särskild regel om atl vård utanför insfilutionen skall räknas av från värdtiden finns inle. Tvärtom förutsätts att den intagne skall beredas möjlighet att vistas i andra värdformer. Sådan värd skall då ingå i vårdtiden enligt LVM. Det har inte heller ansetts nödvändigt atl i lagen ange vad som skall gälla i fråga om beräkning . av vårdfiden, om missbmkaren avviker eller blir intagen i häkte eller ■ kriminalvårdsanstalt. Även i sådana fall får institutionsledningen bedöma humvida man vill låta vårdbeslutet bestå eller om man bör skriva ut missbmkaren. Det senare alternativet bör enhgt motiven regelmässigt komma till användning när del är fråga om en frånvaro som är längre än en månad. Motiveringen för detta ställningstagande är att syftet med vården då knappast kan uppnäs inom den vårdtid som återstår.

Den kritik som har riktats mot nuvarande ordning har framför allt gällt
det förhållandet att fid då missbrukaren olovligen vistas utanför institutio
nen inte räknas av från värdtiden. Jag har förståelse för denna kritik.
Beredningens kartläggning har visat att rymningarna från LVM-hemmen
blivit anmärkningsvärt vanliga. Vid ca 40 % av alla vårdtillfällen enligt
LVM under år 1985 förekom sålunda avvikningar frän behandlingshem
men. Vid ca 10 % av fallen översteg den tid som missbrukaren var avviken
frän insfilutionen tvä veckor. För narkotikamissbrukarnas del var antalet
rymningar ännu mycket vanligare och avvikelseperioderna längre. Bland
dessa förekom sålunda rymningar i nära 70 % av fallen. Över en tredjedel
av de LVM-vårdade narkotikamissbmkarna hade en avvikelseperiod som
översteg tvä veckor. Jag anser mot denna bakgrund, i likhet med socialbe- 73

redningen och flertalet remissinstanser, att en ändring är nödvändig. Del Prop. 1987/88:147 rimmar för övrigt dåligt med vårdens syfte — atl motivera missbrukaren till en fortsalt behandling - att skriva ut honom från vård innan detta syfte har uppnåtts. Samhällets ansvar för missbmkaren får inte upphöra därför att denne avbryter vården genom att avvika.

Som framgått av vad jag tidigare anfört skall missbrukaren under vårdtiden kunna vistas pä LVM-hem eller vårdas i annan form. Den som förestår vården skall, så snart del kan ske med hänsyn lill den planerade vården, besluta alt den intagne skall beredas fillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form. Sådan vård skall givetvis ingå i värdtiden. Även tid dä missbmkaren är intagen pä sjukhus bör inräknas i värdtiden i enlighet med nu gällande regler.

Om missbmkaren avvikit frän etl LVM-hem eller annat hem i vilket han är intagen, bör den tid varunder han olovligen vistas utanför hemmet inte få inräknas i vårdtiden. Det är dock nödvändigt att, om missbrukaren hållit sig undan en längre tid, pröva om förutsättningar för upphörande av LVM-vården föreligger. Om missbmkaren avhållit sig från missbmk under bortovaron, är det ju möjligt att vården kan upphöra. Detta torde emellerfid höra till ovanligheterna. Om han hållit sig undan en längre tid - minst sex månader i följd - är det rimligt att beslutet om värd upphör.

En missbrukare som under vårdfiden lovligen vistas i egel hem, men som börjar missbruka igen kan behöva återintas på LVM-hemmet. Om missbmkaren efter beslutet om hämtning håller sig undan, bör fiden efter beslutet inle räknas in i vårdtiden. Han håller sig då olovligen borta från LVM-hemmet.

Jag anser vidare, i likhet med socialberedningen och flertalet remissinstanser, att inte heller tid som missbrukaren tillbringar i häkte eller på kriminalvårdsanstalt bör räknas in i vårdtiden. Han är ju då berövad sin frihet på grund av brott och inte för atl få vård för sitt missbmk. En annan sak är alt en längre fids vistelse inom kriminalvården bör kunna leda lill att behovet av LVM-vård minskar.

I ett par avseenden föreslår jag emellertid lösningar som avviker från socialberedningens.

Socialberedningen har föreslagit att utgångspunkten för beräkningen av vårdtiden, liksom nu, bör vara dagen för beslutet om intagning på elt LVM-hem och inle verkställigheten. Vidare bör, enligt beredningen, vård-liden inte heller i fortsättningen omfatta den tid under vilken missbmkaren varit omedelbart omhändertagen.

Jag anser emellertid, i likhet med socialstyrelsen, att vårdtiden bör räknas från verkställigheten av ett beslut om omedelbart omhändertagande eller av rättens beslut om vård om detta inte föregåtts av ett omedelbart omhändertagande. Det främsta motivet för detta är att det för den enskilde klienten ofta framstår som naturligt atl räkna värdtiden från den dag vården påbörjades oberoende om det rör sig om ett beslut om omedelbart omhändertagande eller ett vårdbeslut.

Vidare har det framkommit under remissbehandlingen att det förekom
mer alt beslutet om intagning och den fakfiska inställelsen på LVM-hem
met eller på sjukhuset sker vid olika tidpunkter. Enligl min mening är del, 74

Socialberedningens förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 314-318.

Remissinstanserna: Ett fåtal av remissinstanserna har invändningar mot beredningens förslag. Tre av remissinstanserna, Föreningen Sveriges socialchefer, SACO/SR och ALRO, avvisar helt tanken på atl vårdtiden enligt LVM skall kunna utnyttjas för vård utanför LVM-hemmet. Några av remissinstanserna är kritiska till att denna värd skall kunna ges av institutioner med enskild huvudman (se avsnitt 4.8).

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare slagit fast atl syftet med LVM-vården är och bör vara att motivera missbrukaren för fortsatt behandling i andra former. Målet är att LVM-vården skall ge realistiska fömtsättningar för missbmkaren att fullfölja elt långsiktigt behandlingsprogram. För att skapa sädana fömtsättningar harjag föreslagit atl vårdtiden förlängs till högst sex månader. Denna vårdtid skall kunna utnyttjas bl.a. för att pröva behandling i andra vårdformer som t.ex. enskilt eller kommunalt drivna behandlingshem, familjehem eller olika typer av behandlingsprogram i öppen vård. Vården med slöd av LVM skall ses som elt led i en längre behandling och tjäna som utgångspunkt för molivationsarbete och planering av vård- och stödinsatser, som i de flesta fall mäste fortgå efter det att vården enligt LVM avslutats.

Enligt den ordning som nu gäller har socialnämnden det övergripande vårdansvaret för missbrukaren och LVM-hemmet det omedelbara behandlingsansvaret. I del avseendet föreslär jag ingen ändring. Uppdelningen är emellertid inte alltid tydlig och preciseringar behövs i vissa avseenden.

Vården enligt LVM ges alltid genom ett LVM-hem. Det ankommer på

socialnämnden att ordna plats för missbrukaren pä ett LVM-hem, varefter Prop. 1987/88:147 den som förestår vården vid hemmet fattar ett formellt beslut om intagning. På socialnämnden ankommer det i detta inledande skede atl även föranstalta om sjukhusvård, om sädan behövs. Den faktiska vården av missbmkaren behöver inle nödvändigtvis äga rum på det LVM-hem där missbrukaren formellt har tagits in. Det är möjligt och ibland lämpligt alt redan i vårdens inledningsskede föra missbmkaren till exempelvis ett enskilt drivet behandlingskollektiv. Elt beslut om sädan vård utom LVM-hemmet fattas av den som förestår värden vid hemmet, i regel föreståndaren. Det ligger i sakens natur att beslutet i eft sådant fall, när missbmkaren aldrig varit på hemmet, endast i forrnell mening fattas av föreståndaren. 1 praktiken är det socialnämnden som i samråd med missbrukaren och föreståndaren bestämt i saken.

Socialnämnden bestämmer således enligt nu gällande ordning var vården av missbrukaren skall inledas. Delta är ändamålsenhgl eftersom det är socialnämnden som bäst känner missbmkaren. Det är ocksä socialnämnden som har det övergripande vårdansvaret och som skall utnyttja olika insfitutioner som resurser i arbetet med att rehabilitera missbrukaren. Jag har, som jag tidigare redovisat, föreslagit att socialnämnden på länsstyrelsens uppdrag skall utföra utredningen i ärenden om atl bereda någon vård enligt LVM. Härigenom ökar fömtsättningarna för alt socialnämnden tidigt skall kunna etablera kontakt med missbrukaren i syfte att planera och genomföra insatser för honom. Socialnämnden har ansvaret för planeringen av vården och för att rättens beslut om vård verkställs.

När missbrukaren tagits in på ett LVM-hem övergår behandlingsansvaret på hemmet. Socialnämnden har dock fortfarande det övergripande värdansvaret för den intagne och det åligger i första hand den av nämnden utsedde kontaktmannen att noga följa vården.

Under vårdtiden på hemmet skall den som förestår vården där i samråd med den enskilde och socialnämnden arbeta för atl missbrukaren skall få komma lill något enskilt eller offentligt drivet behandlingshem eller delta i något stmkturerat öppenvårdsprogram eller få stöd och omvårdnad i andra former.

Den viktigaste fömtsältningen för att missbrukaren skall kunna få pröva öppenvårdsinsatser och andra insatser utanför LVM-hemmen är att sådan vård finns fillgänglig. Av förarbetena till LVM framgår (prop. 1981/82:8 s. 91) att det i första hand ankommer på socialnämnden att se fill att vårdlagarna kan erbjudas ändamålsenliga vårdformer utanför institutionerna. Del uttalas vidare att det främst åvilar den intagne missbmkarens kontaktman i den öppna socialtjänsten att stödja och hjälpa honom när han vistas utanför institutionen för försök med vård i annan form.

Det kan således slås fast att socialnämnden redan har ett ansvar för att
anordna vård ulom LVM-hemmet för den intagne. Samtidigt kan jag kon
statera att ett av de vanligaste klagomålen från bl. a. klientorganisationer
och LVM-hem gäller bristen på stöd- och hjälpinsatser från socialnämnden
under och efter LVM-hemsvistdsen. Det är mot denna bakgmnd nödvän
digt att socialnämndens redan nu gällande ansvar i detta hänseende lyfts
fram ur motiven och förs in direkt i LVM. Jag föreslår därför att lagen skall 76

Socialberedningens förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 314-318).

Remissinstanserna: Ett fåtal av remissinstanserna har invändningar mot beredningens förslag. Socialstyrelsen avstyrker förslaget med mofiveringen atl regeln kan leda lill att klienten slussas till värd utanför LVM-hemmet innan han är mogen för det. Kammarrätten i Jönköping avstyrker förslaget med motiveringen att regeln inte behövs. Göteborgs kommun förordar att LVM-styrdsema upphör. I stället bör socialnämnden ges ett avgörande inflytande över beslut som rör placeringen och vårdtiden.

Skälen för mitt förslag: Som jag nyss anfört skall den som förestår vården vid LVM-hemmet i samråd med missbrukaren och socialnämnden verka för att missbrukaren kan beredas värd utanför LVM-hemmet sä snart det är behandlingsmässigt möjligt. Behandlingsbesluten rörande den intagne bör emellertid även i fortsättningen fattas av den som har honom i sin omedelbara vård, dvs. i regel föreståndaren för LVM-hemmet. Det är denne som på nära håll kan följa missbmkarens utveckling och som bäst kan avgöra när han kan föras över till vård i annan form. Det åligger ocksä föreståndaren att fortlöpande bevaka om LVM-vården kan upphöra.

Såväl behandlingsskäl som rättssäkerhetsskäl talar emellertid för att styrelsen för LVM-hemmet ges vidgade insyns- och fillsynsuppgifter. Enligt min mening är det en viktig uppgift för styrelsen att genom sin insyn bevaka atl klienten erbjuds värd i annan form samt alt LVM-vården upphör så snart vården kan ges i frivilliga former. Det är angeläget att vårdtiden inle utnyttjas fullt ut till vård på LVM-hemmet ay slentrian eller brist på konstruktiva lösningar.

Socialberedningens förslag: Överensstämmer med milt (betänkandet s. 314-318).

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som uttalat sig i frågan lillstyrker förslaget. Två remissinstanser avstyrker. Arvika kommun anser alt socialnämndens ansvar i dessa avseenden redan framgår av socialtjänsfiagen. Verdandi anser all förslaget inte ställer tillräckligt starka krav på socialnämndernas skyldigheter i samband med ett tvångsomhändertagande.

Hdsingsborgs kommun delar beredningens synsätt, men anser atl det är tveksamt om rätten till bostad, arbete och utbildning skall regleras i vårdlagstiftningen.

Skälen för mitt förslag: Enligt 14 § andra stycket LVM skall socialnämnden i samräd med den som förestår värden vid hemmet och den intagne förbereda stöd- och hjälpinsatser för tiden efter utskrivningen från hemmet. Sådana insatser skall främst inriktas på att tillgodose behovet av bostad, arbete eller utbildning. Förberedelserna inför utskrivningen har således ansetts vara en viktig del av nämndens insatser för de intagna. Genom att bäde socialnämndens och institutionens resurser sätts in för att förbättra den intagnes sociala situation inför utskrivningen bör del enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1981/82:8 s. 90) i många fall vara möjligt att åstadkomma en lösning som ger den intagne realistiska utsikter atl komma ifrån missbruket efter utskrivningen.

Att planera stöd- och hjälpinsatser för tiden efter tvångsvårdens upphörande åvilar främst socialnämnden. Genom bestämmelsen i 14 § andra stycket har en del av detta ansvar lagts på institutionen. Socialberedningen har genom sina undersökningar och vid sina hearings funnit alt eftervårdsinsatserna ofta är otillräckliga. Kritiken har framför allt avsett socialnämndens insatser. Det har bl. a. sagts att det inle är ovanligt alt missbmkaren

efter vistelsen på ett LVM-hem inle möts av några fortsatta stödinsatser trots att de eftervårdande insatserna ofta är avgörande för rehabihleringen. En vård som enbart består av vistelse på elt LVM- hem utan uppföljning och stöd på hemorten har små möjligheter atl lyckas. Socialnämnden måste därför alltid anordna en ändamålsenlig och för den enskilde särskilt anpassad eftervård. Det ankommer redan enligt nu gällande lagstiftning på socialnämnden atl göra detta. Mot bakgrund av de brister som har iakttagits bör lagen förtydligas även i detta avseende. Enligl min mening bör i lagen anges alt socialnämnden skall aktivt verka för att den enskilde efter vårdfiden får bostad och arbete eller utbildning.

Om den enskilde missbrukaren efter vårdtidens slut får en bostad och ett arbete eller utbildning, ökar hans möjligheter alt själv ta ansvar för sin situation. Det är emellertid också nödvändigt atl hans egna resurser förstärks genom ett fortsatt personligt stöd från socialtjänsten. Kontaktmannens insatser bör alltså inte upphöra i och med alt LVM-vården upphör. I många fall kan det dessutom krävas en fortsatt behandling eller annat stöd som sträcker sig längt framåt i tiden. Jag har därför funnit att socialnämndens insatser efter vårdtiden bör avse inle enbart hjälp till bostad och arbete eller utbildning utan även stöd eller behandling.

Prop. 1987/88:147

Sju av remissinstanserna anser att beredningens förslag inte är tillräckli- Prop. 1987/88:147 ga för att lösa problemen. Några av dessa föreslår att lagen kompletteras och skärps.

Endast två remissinstanser motsätter sig alt en kvarhållningsrätt införs i lagen.

Tolv remissinstanser behandlar inte förslaget i denna del.

Skälen för mitt förslag

Gällande regler

Enligt 12 § LVM skall vården inledas på sjukhus, om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och fömtsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda. Den som är omedelbart omhändertagen skall utan dröjsmål beredas vård antingen i etl LVM-hem eller pä sjukhus, det senare under samma fömtsättningar som nyss nämnts. Det åligger socialnämnden att föranstalta om nu nämnd vård. Om någon under väi-dfiden på LVM-hemmet behöver sjukhusvärd som inte kan ges genom hemmets försorg, skall vården fortsätta på sjukhus.

Inledande sjukhusvård kan således ges bäde när nägon är omedelbart omhändertagen och när det finns en dom om vård. En missbmkare kan dessutom behöva sjukhusvård även efter det att han tagits in på ett LVM-hem.

Utformningen av lagtexten i 12 § innebär att man. utgår från att LVM-vård som regel skall inledas på ett sjukhus.

I propositionen om LVM betonas (prop. 1981/82:8 s. 85 f.) att behov av avgiftning oftast motiverar vård under betryggande medicinsk övervakning och att de bästa resurserna för detta finns på sjukhus. Om emellertid en värdinstitution som svarar för LVM-vård är utrustad med sjukvårdsresurser som är tillräckliga för alt möta värdbehovet, måste man kunna avstå från att anlita sjukhusels. I del sammanhanget framhålls att om den intagne själv bestämt motsätter sig sjukhusvård, den som regel inte bör genomföras. Det sägs vidare att, om det kan antas föreligga en uppenbar risk atl missbmkaren avviker från sjukhuset eller på annat sätt använder sjukhustiden för att äventyra den vård som man har beslutat om, man får överväga att avstå från den inledande sjukhusvården. Det erinras också om atl sjukhuset inte har någon rätt alt hålla kvar missbrukaren eller hämta honom fillbaka med stöd av LVM.

Vid riksdagsbehandlingen framhöll socialutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande (SoU 1981/82:22 s. 19) bl. a. att hälso- och sjukvår
den måste la sin del av ansvaret för missbrukargrupperna. Den som vårdas
med stöd av LVM och är i behov av vård på sjukhus måste självfallet
beredas sädan vård. Detta innebär, enligt utskottet, att det i de flesta fall
torde vara nödvändigt att låta LVM-vården inledas pä sjukhus, oavsett
risken att missbrukaren avviker. Formuleringen av 12 § fick enligt utskot
tet inte tolkas som att man skulle kunna avstå frän den sjukhusvård som
missbrukaren kan behöva. Det framhölls i sammanhanget alt rätten till
sjukhusvård är alt betrakta som etl erbjudande och inle som ett tvång. 80

LVM mbbar således inte principen att hälso- och sjukvården skall respek- Prop. 1987/88:147 lera den enskildes rätt att bestämma över sin kroppsliga integritet. Utskottet tog ocksä upp frågan om biträde av polis och framhöll (s. 31) att möjligheten i 26 § LVM att anlita biträde av polis inte avsåg överföring till sjukhus. Polisens bistånd får inte användas för atl med våld föra någon till sjukhus mot hans vilja eller återföra honom till sjukhuset, om han har avvikit därifrån. Däremot möter inte hinder att anlita polismyndigheten för att förflytta en intagen som i och för sig går med på sjukhusvård. Utskottet framhöll slufiigen att rent allmänt borde biträde av polismyndigheten inte begäras annal än då en åtgärd inle gick att genomföra på något annal sätt, t. ex. genom socialnämndens eller vårdinstitutionens egen personal.

Föreslagna ändringar

Socialberedningen har åberopat egna undersökningar som visar att LVM-vården inletts med sjukhusvård i betydligt mindre utsträckning än vad som förväntades vid lagens tillkomst. Av de klienter som fick LVM-vård år 1986 var det 40 % som inledde vården med sjukhusvård. Undersökningarna visar vidare enligl beredningen alt förhållandena varierar mycket mellan olika kommuner beroende på graden av samarbete mellan polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Beredningen har vidare uppgetl alt undersökningarna också visar att man på LVM-hemmen anser atl en betydande del av de LVM-klienter som inle fått sjukhusvärd borde ha fått sådan i LVM-vårdens inledningsskede.

Det finns enligt beredningen flera olika förklaringar till atl inledande sjukhusvård förekommer i mindre utsträckning än vad som förutsattes vid LVM:s tillkomst.

En förklaring kan vara att behovet av sjukhusvård inte är sä stort som man trodde. Delta motsägs dock av vad som nyss sagts om LVM-hcm-mens bedömning. Deras bedömning vinner också slöd av vad beredningen inhämtat från alkoholkliniker som erbjuder inledande sjukhusvård. Från dessa har upplysts alt avgiftningen av LVM-patienter inte sällan är medicinskt komplicerad bl. a. beroende pä atl många av de missbrukare som kommer i fråga för omhändertagande eller värd med stöd av lagen har höga promillehalter alkohol i blodet eller har missbrukat leknisk sprit.

En annan förklaring till alt bestämmelsen om inledande sjukhusvård inte har tillämpats i väntad omfattning kan vara alt man traditionellt inom nykterhetsvården accepterat avgiftning utanför sjukhus. Beredningens undersökningar visar all för varje år som gäll sedan socialljänstreformen har antalet sjukhusvårdade missbrukare ökat totalt sett. Detta tyder enligl beredningen på alt den traditionella attityden håller på alt förändras.

Del har ibland framförts all en tänkbar orsak till att så få fått inledande
sjukhusvård är atl missbrukarna inte är välkomna på sjukhusen. Något
generellt stöd för denna uppfattning har enligl beredningen inle påvisats.
Del kan emellertid antas att de mest utagerande och våldsamma missbru
karna av säkerhetsskäl inle kan las emot. De kliniker som erbjuder en
utbyggd och väl fungerande inledande sjukhusvård har omvittnat att en
dast en mycket hög beredskap hos polisen gör atl man kan ta emot 81

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

missbrukare som kan antas bli våldsamma. Samverkan med polisen anses Prop. 1987/88:147

nödvändig för verksamheten. På de håll där samverkan saknas erbjuds inte

inledande sjukhusvärd i tillnärmelsevis den utsträckning som på orter där

sådan fungerar. Delta tyder enligt beredningen på att det finns visst fog för .

uppfattningen att den traditionella hälso- och sjukvården inle gärna lar

emot missbrukare som kan bli våldsamma.

En annan orsak till att inledande sjukhusvård förekommer så sällan på vissa orter är att man befarar alt missbmkaren skall avvika från sjukhuset. Socialberedningen har uppgetl alt även denna uppfattning stöds av beredningens samtal med de alkoholkliniker som tar emot missbmkare med stöd av LVM för inledande sjukhusvärd. På dessa kliniker tillämpar.man etl icke författningsenligt system med kvarhållning till dess polisen kommer. Delta system anses utgöra en förutsättning för att klinikerna skall kunna ta emot missbmkare ulan nägon större urskillning. Beredningen har som illustration lill problemet hänvisat till aktuella uppgifter från Stockholm. På Sabbatsbergs sjukhus har nästan varje LVM-vårdad narkotikamissbmkare avvikit under sjukhusvården. Detta har lett till att man inte längre anser sig kunna bereda narkotikamissbmkare inledande sjukhusvård pä det sjukhuset.

Enligt min mening är de skäl som anges i lagens förarbeten om att
LVM-vården i allmänhet skall inledas på sjukhus fortfarande giltiga. Vad
som sades i motiven till LVM om det faktiska behovet av medicinsk
omvårdnad för LVM-klienterna gäller fortfarande och har fått ökad aklua- ,

litet genom drogmissbrukets utveckling. Den ökande frekvensen av biandmissbruk och förekomsten av HIV-smitta bland missbmkarna har lett till att hälso- och sjukvärdens insatser blivit allt mer nödvändiga. Den av olika skäl önskvärda inriktningen mot mindre LVM-hem kan komma atl medföra försämrade möjligheter att tillhandahälla medicinsk sakkunskap på hemmen. Det är vidare betydelsefullt att den som av samhället berövats sin frihet alllid erbjuds bästa möjliga hälso-och sjukvård. Detta gäller i särskilt hög grad den som berövats friheten av det skälet att del föreligger en allvarlig fara för hans hälsa. Huvudsyftet med LVM-vården är att lägga grunden till en mera långvarig, frivillig behandlingsinsats. Vården under abstinensskedel anses vara av stor vikt när det gäller atl skapa motivation för fortsatt vård. Om missbrukaren inte erbjuds en vård som svarar mot hans behov, kan molivationsarbetel motverkas.

Jag anser således att LVM-vård i regel bör inledas med värd på sjukhus. Jag kan samtidigt konstatera atl alltför få klienter får sädan sjukhusvärd i dag. Del är därför nödvändigt att överväga åtgärder för att öka möjligheterna att bereda klienterna sjukhusvård.

Risken för att missbrukaren avviker är etl viktigt skäl fill att så få missbmkare inleder LVM-vården med sjukhusvård..Risken för att någon skall avvika är som regel störst i del inledande skedet då missbmkaren ofta är orolig och känner en stark drift all fortsätta sitt missbmk. Från flera undersökningar vet man också att det är främst under nägon av de första dagarna av en värdperiod som missbrukaren avviker.

Om man skall kunna ge missbrukarna sjukhusvård i den utsträckning
som svarar mot deras faktiska behov av sådan vård, måste man minska 82

deras möjligheter att avvika i samband med sjukhusvården.

Respekten för patientens självbestämmande och integritet är en viktig Prop. 1987/88:147 utgångspunkt för hälso- och sjukvården. Ingen får mot sin vilja hållas kvar på elt sjukhus eller utsättas för någon behandling eller något ingrepp. Det finns bara två i lag särskilt angivna undanlag frän denna huvudregel. Undantagen gäller dels den som lider av en psykisk sjukdom, dels den som lider av en allmänfarlig eller venerisk sjukdom. Dessa kan i vissa kvalificerade fall mot sin vilja kvarhållas på sjukhus och utsättas för behandling. Det kan i sammanhanget också noteras att en behandlingsåtgärd i vissa fall kan få vidtas mot den som är ur stånd att ge samtycke. Det skall då vara fråga om nödfall eller s. k. presumerat samtycke.

Jag anser att principen om frivillighet i hälso- och sjukvården är av så fundamental betydelse alt avsteg därifrån måste grundas på mycket starka skäl. Önskemålet atl förhindra att en missbmkare avviker från beslutad LVM-vård är inte tillräckligt för alt frångå den principen.

Jag är således inte beredd atl föreslå att en LVM-patient på etl sjukhus skall kunna behandlas där mot sin vilja eller kvarhållas på sjukhuset i behandlingssyfte. Här mäste nuvarande ordning gälla. En annan sak är att det måste skapas garantier för att den beslutade LVM-vården kan genomföras. Som anförts tidigare finns det starka skäl för att hindra en LVM-patient från atl avvika. För det första är det självklart att den som efter domstolsprövning ansetts behöva LVM-vård också måste få sådan värd. Avvikningarna från sjukhusen har för det andra fått den olyckliga konsekvensen att LVM-pafienterna erhållit sjukhusvärd i alltför liten utsträckning. Visserligen måste den LVM-patient som vill lämna sjukhuset också få göra det, men samtidigt behövs det regler som garanterar att han då i stället omedelbart överförs till del LVM-hem där han är intagen eller, i väntan på alt han överförs dit, tas om hand av polisen.

Jag föreslär därför att det införs en skyldighet för den ansvarige överläkaren att se till alt den som förestår värden vid LVM-hémmet eller socialnämnden underrättas om patienten vill lämna sjukhuset. Den som tagit emot underrättelsen bör därefter omedelbart ordna transport av missbrukaren till LVM-hemmet, antingen genom nägon representant för hemmet eller socialnämnden eller genom polisens försorg. Medan man väntar på transport bör patienten kunna hindras från alt lämna sjukhuset. Det ligger i sakens natur att man på sjukhuset dessförinnan gjort en bedömning av om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är tillämplig eller om det föreligger en sådan nödsituafion att pafienten mäste ha vård. Har patienten redan hunnit lämna sjukhuset bör även detta meddelas den som förestår vården vid LVM-hemmet eller socialnämnden.

Jag vill understryka atl den begränsade kvarhållningsrätt på sjukhuset,
som förslaget sålunda innebär, inte utgör något avsteg frän principen om
självbestämmande och frivillighet inom hälso- och sjukvärden. Det är
således inte fråga om atl hålla kvar patienten för behandling utan endast en
åtgärd för att trygga att patienten inte avviker frän LVM-vården. Pafien-
tens önskemål om att få avstå från behandling och vistelse på sjukhus skall
alltid uppfyllas. Pafienten är emellertid genom beslutet om LVM-vård
redan berövad friheten. Det är därför naturligt att han förs över till
LVM-hemmet när han avstår från sjukhusbehandling. Det är därför också 83

naturligt alt han hindras att lämna sjukhuset medan han väntar på Irans- Prop. 1987/88:147 port.

Den tid under vilken missbrukaren skall få hållas kvar på sjukhuset bör inte vara längre än vad som behövs för att anordna transport till LVM-hemmet. Del bör åligga överläkaren atl genast se lill att saken anmäls till LVM-hemmet eller socialnämnden.

Socialberedningen har övervägt andra lösningar, däribland en som innebär att patienten vårdas på sjukhuset under bevakning av personal från LVM-hemmet eller från etl bevakningsförelag. Beredningen har emellertid funnit att denna lösning skulle var mer ingripande för patienten, riskera att störa övrigt vårdarbete på avdelningen och kräva ökade resurser. Den lösning som jag, liksom beredningen, förordar är tydligare för pafienten och kan inte utnyttjas i nägot annat syfte än att säkra transporten av missbrukaren till LVM-hemmet.

Överläkaren åläggs visserligen enligt milt förslag att genast se till att socialnämnden eller den som förestår vården vid LVM-hemmet underrättas om patienten vill lämna sjukhuset. Nämnden och den som föreslår vården vid LVM-hemmet har, som nyss nämnts, sedan möjlighet att anlita polishandräckning för all överföra missbmkaren till LVM-hemmet. Några remissinstanser har ansett att även överläkaren bör ges rätt atl begära polishandräckning för detta ändamål. En av dem, riksåklagaren, påpekar att omvägen om socialnämnden eller LVM-hemmet kan ta för lång lid, eftersom del kan röra sig om ett ganska snabbi förlopp när en missbmkare väl gett lill känna alt han avser att lämna sjukhuset. Enligt riksåklagaren bör överläkaren därför kunna anlita polishandräckning i avvaktan på att ansvaret övertas av socialnämnden eller LVM-hemmet.

Jag delar denna uppfattning och föreslår därför alt överläkaren ges rätt att i samband med kvarhållning på sjukhuset begära polishandräckning för atl återföra missbrukaren till LVM-hemmet. En föreskrift om delta bör tas in i LVM.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på att en missbrukare enligt nu gällande regler, bortsett från en nödsituafion, inle kan transporteras till etl sjukhus mot sin egen vilja. Enligl vad socialberedningen inhämtat förekommer det ofta alt missbrukare motsätter sig att föras lill ett sjukhus, inle för att de motsätter sig sjukhusvärd utan därför att de är emot värd över huvud tagel. Samtidigt kan det, även i delta fall, ofta vara betydelsefullt att de fär komma i kontakt med sjukhusets läkare. Det kan inte uteslutas alt en sädan kontakt kan leda till att de accepterar den sjukvårdande behandling som sjukhuset har atl erbjuda.

Del åligger socialnämnden att föranstalta om inledande sjukhusvård. Enligl min mening bör LVM kompletteras med en föreskrift som ger socialnämnden rätt att begära polisens biträde med alt föra en missbmkare även till sjukhus. Härigenom kan missbmkaren få information av en utanför LVM-vården stående läkare om vilken behandling som erbjuds honom. Om missbrukaren avböjer sjukhusvård, får han transporteras till ett LVM-hem.

Det finns skäl att tro att den föreslagna kvarhållningsrätten kommer att
medföra atl flertalet av de missbrukare som blir föremål för vård med stöd 84

Sociaiberedningens förslag: Överensstämmer med mitt (belänkandet s. 326 f. och 354 f).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker beredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

Tvä remissinstanser, Stockholms och Helsingborgs kommuner, avstyrker förslaget och förordar atl även enskilda huvudmän ges möjligheter att driva hem enligt LVM. Helsingborgs kommun anser emellertid alt offentliga huvudmän skall förbehållas ansvaret alt driva hem för vårdlagare som behöver slå under särskilt noggrann tillsyn enligl 18 § LVM.

Malmö kommun och RNS anser att staten bör vara huvudman för LVM-vården.

Skälen för mitt förslag: Vård med stöd av LVM skall enligt nu gällande regler lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som enligt en institutionsplan är särskilt avsedda att kunna lämna sådan vård (I I §). Etl sådant hem skall slå under ledning av en styrelse.

Denna regel innebär att endast hem med landstings- eller kommunal huvudman får ta ansvaret för de olika tvångsbefogenheter lagen medger. Dit hör atl besluta om intagning och utskrivning från elt LVM-hem, att påkalla biträde av polis, atl omhänderta viss egendom och att kroppsvisilera de intagna samt alt i vissa fall begränsa deras rörelsefrihet och kontrollera innehållet i försändelser till dem.

Den som vårdas med stöd av LVM måste emellertid inte vistas på LVM-hemmet under hela vårdtiden. Tvärtom föreskrivs i 15 § LVM atl den som vårdas med stöd av lagen så snart det kan ske med hänsyn till den planerade vården bör beredas fillfälle att lämna LVM-hemmet för att på

försök vårdas i annan form eller vistas i eget hem. Det möjliggör bl. a. att Prop. 1987/88:147

den intagne kan placeras pä en vårdinstitution med enskild huvudman. Det

kommunala hem där han intagits enligt LVM behåller då del formella

ansvaret för beslut enligt lagen och kan t. ex. begära biträde av poUsen för

att återhämta missbrukaren om denne avviker eller på annat sätt försvårar

genomförandet av vården.

Som framgått av vad jag tidigare anfört bör vårdtiden enligt LVM även i fortsättningen ge utrymme för vård utanför LVM-hemmet. Jag har bl. a. föreslagit alt det uttryckligen slås fast i lagen alt socialnämnden skall se till att sädan vård ordnas. Det betyder atl bl. a. enskilt drivna institutioner bör kunna spela en viktig roll i LVM-vården även i fortsättningen.

Några remissinstanser har synpunkter på att enskilt drivna hem kan utnyttjas för vård utanför LVM-hemmet under vårdtiden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser all det är betänkligt om man genom en föriängning av vårdtiden vidgar möjligheterna att använda privata institufioner för vård under den tid tvängsbeslut föreligger. RFHL och Verdandi har liknande invändningar. RFHL anser att det är rimligt att värd utanför LVM-hemmet i ökad utsträckning skall kunna ges vid hem som drivs av enskild huvudman, men motsätter sig att värden ges vid instititulioner som drivs med framträdande vinstmotiv. RFHL anser att hem som drivs av ideella organisationer i samverkan med myndigheter bildar en kategori av enskilt drivna hem som ej kan jämställas med sådana privata, vinstinrikta-de behandlingshem.

Jag anser inte att det finns skäl atl hindra socialnämnderna atl använda enskilt drivna instilutioner för försöksvis anordnad vård utanför LVM-hemmen. En sädan begränsning skulle allvarligt försvåra möjligheterna alt bereda den som är intagen på etl LVM-hem vård utanför hemmet under vårdtiden med tanke på att stiftelser och enskilda numera svarar för en betydande andel av platserna vid behandlingshemmen för missbmkare. Till bilden hör också alt del endast är enstaka hem som drivs i vinstsyfte. De flesta drivs av ideella organisationer i nära samverkan med socialnämnder och andra myndigheter.

Jag är emellertid inte beredd att föreslå att hem med enskild huvudman skall få ta ansvaret för de olika tvångsbefogenheter som lagen medger. Jag är således överens med beredningen och de remissinstanser som anser att LVM-hemmen även i fortsättningen bör drivas av offentliga huvudmän. Enligt min mening har de motiv som anfördes för en sådan ordning i. förarbetena till LVM alltjämt giltighet. Vård med stöd av LVM mäste omgärdas av olika rättssäkerhetsgarantier. En sådan viktig rättssäkerhetsgaranti är det ansvar som åvilar styrelserna vid de hem som har ansvar för LVM-vården. Enligl min mening är del knappast möjligt att i samma grad fillgodose kraven på rättssäkerhet inom ramen för enskilt driven vård. Det framstår vidare som principiellt betänkligt om samhället frånhänder sig det faktiska ansvaret för människor som berövats sin frihet.

En annan fråga är om del är mest ändamålsenligt att staten eller landsting och kommuner är huvudmän för LVM-hemmen.

Genom de huvudmannaskapsförändringar som genomfördes är 1983 fick
kommuner och landsting ansvaret för anordnande och drift av bl. a. be- 86

handlingshemmen för missbrukare, inkl. LVM-hemmen.

Ett statligt huvudmannaskap för LVM-hemmen kan från vissa synpunkter framstå som logiskt. Tvångsvårdens roll i missbrukarvården — dess syfte, de situationer i vilka tvångsvård skall aktualiseras, vårdtidens längd etc. — fastställs av statsmakterna, genom beslut i regering och riksdag. Villkoret för att lagen skall tillärnpas i verkligheten är dock att de kommunala huvudmännen ställer erforderliga värdresurser till förfogande. Den aktuella situationen visar att sä inte har skett i fillräcklig omfattning, trots den skyldighet som landsting och kommuner har enligl 23 § socialtjänstlagen atl anordna de hem för vård eller boende (inkl. LVM-hem) som behövs.

Det finns emellertid också allvarliga invändningar mot en återgång lill statligt huvudmannaskap. Som framgått av vad jag tidigare anfört är del av central betydelse att utslussningen från LVM-hemmen och uppföljningen av tvångsvärden i andra vårdformer förbättras. Tvångsvården kan aldrig leda fill några varaktiga resultat om den, som i dag dessvärte ofta är fallet, blir en lösryckt episod i missbrukarens liv. Tvångsvärden måste ses som elt inslag i etl långvarigt behandlingsprogram, som en inledande del av en planerad behandling. Om LVM-vården gavs statligt huvudmannaskap -till skillnad från övriga vårdresurser — skulle den avskiljas från resten av vården och den nödvändiga samordningen mellan tvångsvården och annan vård skulle yfterligare försvåras.

Jag anser således, i likhet med beredningen, alt det inte är någon lösning på problemen alt staten på nytt skulle ta över det direkta, huvudmannaansvaret för LVM-vården. LVM-hemmen bör således, enligt min mening, även i fortsättningen ha landstingskommuner eller kommuner som huvudmän. Behovet av en stafiig styrning av LVM-vården måste tillgodoses i andra former.

Prop. 1987/88:147

ärende tvingas bläddra fram och tillbaka i lagen. Den bör därför ges en mer Prop. 1987/88:147

logisk disposition ufifrån handläggningsordningen av ett LVM-ärende. Det

kommer, i likhet med socialberedningens förslag, att innebära att sä gott

som samtliga paragrafer i LVM berörs. Jag anser det därför lämpligt atl

mina förslag genomförs i en ny lag som ersätter den nuvarande. Den nya

lagen kan till stor del bygga på den nuvarande, men bör utformas på ett

mer lättillgängligt sätt.

Den nuvarande lagens rubrik är väl inarbetad och bör av den anledningen inte ändras, eftersom det inte finns särskilda skäl för del. Rubriken täcker väl lagens föreslagna innehåll.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättals förslag till

1. lag om vård av missbmkare i vissa fall,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall

Den nya lagen bygger till stor del pä den gamla men innebär också en del nyheter. Nya regler ges om syftet med tvångsvård, läkares skyldighet atl anmäla behov av etl omedelbart omhändertagande, beräkning av vårdtid, kvarhållningsrätt på sjukhus, socialnämndens ansvar under vårdtiden och anmälningsskyldighet för LVM-hemsföreständare om en intagen inte bereds vård utanför LVM-hemmet. Sakliga ändringar och tillägg görs huvudsakligen i reglerna om grunderna för att bereda tvångsvård, rätten atl besluta om omedelbart omhändertagande, utredningsförfarandet, när rättens beslut om vård upphör att gälla, vårdtiden och polishandräckning. Samtidigt genomförs en del lagtekniska förenklingar och förtydliganden.

Dispositionen är ny. Några mdlanmbriker är ocksä nya.

Lagen börjar med Inledande bestämmelser (1—3 §§). Här återfinns en portalparagraf (I §), bestämmelser som klargör LVM:s roll i förhållande till frivillig vård (2 §) och en bestämmelse om syftet med vården (3 §).

Efter de inledande bestämmelserna följer regler om beredande av vård (4-12 §§). Här anges grunderna för tvångsvård (4 §) och vem som beslutar om sådan vård (5 §). Vidare finns föreskrifter om anmälningsskyldighet till länsstyrelsen (6 §), utredningsförfarandet (7 och 8 §§), förordnande av kontaktman (9 §), läkarundersökning (10 §), ansökan om vård (11 §) och verkställighet av beslut om tvångsvård samt när sådant beslut upphör att gälla (12 §).

Efter reglerna om beredande av värd finns bestämmelser om omedelbart omhändertagande (13-19 §§). Här ges bestämmelser om beslut om omedelbart omhändertagande (13 §), läkares anmälningsskyldighet lill social-

nämnden (14 §), underställning av och underrättelse om elt beslut om Prop. 1987/88:147 omedelbart omhändertagande (15 §), kommunikation med den omhändertagne (16 §), frister för prövning av underställt beslut och för ansökan om vård (17 och 18 §§) samt bestämmelser om verkställighet av beslut om omedelbart omhändertagande (19 §).

Under mbriken Vårdtid upptas bestämmelser om när vården skall upphöra och hur vårdtiden beräknas (20 och 21 §§).

Därefter följer regler om vården (22-30 §§). Här ges bestämmelser om var tvångsvård lämnas (22 och 23 §§) och om inledande sjukhusvård och kvarhållningsrätt pä sjukhus (24 §). Vidare finns regler om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för den som föreslår vården vid etl LVM-hem under vårdtiden samt regler om socialnämndens ansvar under och efter denna tid (25-30 §§).

Vidare finns bestämmelser som handlar bl. a. om särskilda befogenheter att omhänderta viss egendom och hur man sedan skall förfara med den (31-36 §§), samt bestämmelserom handläggning av mål och ärenden (37-43 §§), överklagande av beslut (44 §), polishandräckning (45 §) och åtals-prövning (46 §).

Under mbriken Övriga bestämmelser finns regler som förklarar vad som avses med socialnämnden och länsstyrelsen samt forumregler för länsrätt (47 §). Vidare finns vissa regler om LVM-hemmens styrelser (48 §).

När jag nu går över fill att kommentera lagförslaget, inriktar jag mig på nyheterna. De regler, som har flyttals från den gamla lagen till den nya utan ändring i sak, går jag i allmänhet inte in pä. För en kommentar till dessa regler får jag hänvisa till de förarbeten som ligger lill gmnd för den gamla lagen (prop. 1981/82:8 s. 73-122 och 124-128, SoU 22). Jag vill även hänvisa till de förarbeten som ligger lill grund för ändringar i 17 resp. 2,9, 10, 12,21 och 33 §§ i den gamla lagen (prop. 1981/82:141 s. 51, JuU 49 och 60 resp. prop. 1983/84:174 s. 29-32, SoU 33).

Inledande bestämmelser

1 § De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets
socialtjänst skall vara vägledande för all värd som syftar till att hjälpa
enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller
andra beroendeframkallande medel. Vården skall bygga på respekt för den
enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt del är
möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 1 § i den gamla lagen. Enda skillnaden är att också missbruk av "andra beroendeframkallande medel" är omnämnt. Utvidgningen är föranledd av en motsvarande ändring i förutsättningarna för tvångsvård, vilken kommenteras närmare i specialmotiveringen till 4 §.

2 § Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med
honom enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). En missbru
kare skall dock beredas vård oberoende av eget samtycke under de förut
sättningar som anges i denna lag (tvångsvård). 89

För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i soci- Prop. 1987/88:147 altjänstlagen, om inle något annat anges i denna lag.

Första stycket motsvarar del av 2 § första stycket i den gamla lagen. Ordet "kan" i den gamla lagen har dock bytts ut mot "skall", vilket kommenteras närmare i specialmötiveringen lill 4 §. Bestämmelserna i första stycket klargör LVM:s roll i förhållande lill frivillig värd. Den frivilliga vården ges enligl socialtjänstlagen (1980:620), SoL, medan missbmkarvård oberoende av den enskildes samtycke ges enligt LVM. Sådan vård som ges med stöd av LVM kallas tvångsvård.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 14 § första stycket i den gamla lagen. Hänvisningen fill socialtjänstlagen innebär bl. a. atl principerna om helhetssyn, normalisering, kontinuitet, flexibilitet och närhet skall gälla sä långt möjligt.

3 § Tvångsvården skall syfta till alt motivera missbrukaren att frivilligt medverka lill fortsatt behandling och stöd för atl komma ifrån sitt missbmk.

Denna paragraf, som är ny, anger syftet med tvångsvården. Syftet är alt motivera missbrukaren all frivilligt medverka till fortsatt behandling och slöd för atl komma ifrån missbruket. Detta innebär både ett långsiktigt mål, nämligen frihet frän missbmkei, och ett kortsiktigt mål, nämligen motivation till frivillig vård. Genom vården uppnår man dessutom den effekten aft elt fortgående missbmk avbryts.

Tvångsvårdens syfte har belydelse bl. a. när det gäller att avgöra när tvångsvården skall upphöra. Som framgår av 20 § skall tvångsvården upphöra sä snart syftet med vården är uppnått och allfid senast när vården har pågått i sex månader. Vården skall alltså upphöra före sexmånadersfris-lens utgång, om tillräckliga skäl talar för alt missbmkaren är motiverad att frivilligt ta emot fortsatt behandling och stöd för att komma ifrån missbmkel. Bestämmelsen fömtsätter en fortlöpande prövning av om missbrukaren har blivit så motiverad att han bedöms klara fortsatt behövlig vård i frivilliga former. Det räcker alltså inte alt han förklarar sig gå med på sådan vård. Se vidare kommentaren till 20 §.

Beredande av vård

4 § Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbmk av alkohol, narkotika eller annat beroendeframkallande medel är i behov av värd för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänsfiagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

2. uppenbarligen äventyrar sina levnadsförhållanden i övrigt, eller

3. kan befaras komma alt allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall, hindrar detta inte ett
beslut om tvångsvård enligt denna lag. "90

Denna paragraf, som motsvarar 2 och 3 §§ i den gamla lagen, anger Prop. 1987/88:147 fömtsättningarna för alt bereda en missbrukare tvångsvård.

Medan den gamla lagen föreskriver atl missbrukaren oberoende av eget samtycke "kan" beredas vård (2 §) och alt vård "får" beslutas (3 §) anges i första stycket all tvångsvärd skall beslutas, om förutsättningarna för sädan vård i övrigt är uppfyllda. Om missbmkaren eller hans närslående befinner sig i så allvarlig situation som lagen anger och frivilliga insatser inte hjälper har samhället en skyldighet att ingripa. Genom ordet "skall" markeras detta ansvar. Ordet "skall" används även i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, i motsvarande fall.

Begreppet fortgående missbruk har samma innebörd som i den gamla lagen. Detta har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.2.

Till skillnad från nuvarande ordning omfattar bestämmelserna i första stycket förutom missbruk av alkohol och narkotika även missbmk av annat beroendeframkallande medel. Detta tillägg har behandlats i avsnitt 4.3.1. Avsikten med tillägget är att i första hand fånga upp del allvarliga missbmk av flyktiga lösningsmedel som förekommer i inle obetydlig omfattning. De medel som missbrukas är t.ex. toulen, triklorelylen, xylen och bensen. Dessa ämnen finns i bl. a. thinner, lim, färger, fläckborttag-ningsmedd och som drivgas i sprayförpackningar. Ullrycket beroendeframkallande medel avser att täcka även läkemedel och andra medel som utan atl vara klassificerade som narkotika missbmkas på ett sädant sätt att fömtsättningarna för etl tvångsomhändertagande i övrigt är uppfyllda. Det skall vara fräga om medel som kan framkalla ett beroende och leda fill allvarliga medicinska och sociala skador liknande dem, som alkohol och narkotika kan ge. Begreppet "beroendeframkallande medel" förekommer såväl i LVU som i SoL.

I den gamla lagen angavs söm en fömtsättning för tvångsvård alt missbmkaren skulle vara i trängande behov av sådan värd. Ordet trängande återfinns inle i den nya lagen. Detta förhållande har behandlats i avsniU 4.3.2.

Före ett beslut om tvångsvård måste rätlen enligl nuvarande ordning konstatera att vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller någon annan lag såsom t. ex. LVU eller lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, LSPV. Vårdbehovet kan naturligtvis i vissa fall tillgodoses även utan inblandning av något offentligt organ. Med orden eller på något annat sätt i första stycket kommer även sådan värd alt innefattas vid bedömningen av behovet av tvångsvård. Av paragrafens andra stycke framgår att om någon för en kortare tid ges vård med stöd av LSPV, delta inte hindrar elt beslut om tvångsvård enligt denna lag.

För tvångsvård krävs vidare att det pä gmnd av missbruket föreligger
sådana omständigheter som anges i endera av specialindikationerna i
punkterna 1, 2 eller 3. Specialindikationen [punkten 1 - att den enskilde
fill följd av missbmkel utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig
fara - finns redan enligt gällande ordning. Den sociala specialindikationen
i punkten 2 år däremot ny. Den har behandlats i den allmänna motivering
en, avsnitt 4.3.2. Avsikten är atl domstolen vid sin prövning av om en 91

missbrukare skall beredas tvångsvård skall göra en helhetsbedömning av Prop. 1987/88:147 missbmkarens personliga förhållanden. Omständigheter som skall beaktas är inte bara faran för missbmkarens fysiska eller psykiska hälsa, dvs. om förutsättningen för tvångsvård enligl specialindikafionen i punkten 1 föreligger, utan även om han på grund av missbruket äventyrar sina levnadsförhållanden i övrigt, varvid punkten 2 kan bli tillämplig. Den sociala indikationen lar sikte pä omständigheter som vid en helhetsbedömning närmast framstår som avgörande för den enskildes fortsatta liv. Missbrukaren är på väg att hamna i ett socialt "utanförskap" fill följd av missbruket. Missbmkel dominerar hans livsföring. Han är till följd av missbruket nära att helt slås ut från arbetsmarknad eller utbildning och att förlora möjligheterna till ett normalt boende. Han kan inte längre upprätthålla normala sociala relationer. Del skall således vara fråga om en utomordentligt allvarlig situafion, där missbmkel uppenbarligen äventyrar, dvs. näst intill omintetgör, missbmkarens möjligheter att under lång tid framöver leva ett människovärdigt liv. I sådana fall måste samhället ingripa med tvångsvård även om hälsan i strikt medicinsk mening ännu inte kan anses allvarligt hotad.

Punkten 3 som tar sikte pä risken för självmord och skada på närstående överensstämmer med nuvarande ordning. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.3.3 vad gäller skada på annan än missbmkaren själv.

Andra stycket som i sak överensstämmer med 2 § andra stycket i den gamla lagen har ändrats endast redaktionellt. Framhållas bör att bestämmelsens utformning får övervägas på nytt i anslutning till den reformering av den psykiatriska tvängsvårdslagstiftningen som förbereds i regeringskansliet.

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om den nya lagens avgränsning mot smittskyddslagen (1968:231). Syftet med smittskyddslagen är att skydda befolkningen mot allvarliga smittsamma sjukdomar. De sjukdomar som omfattas av lagen delas in i främst allmänfarliga och veneriska sjukdomar. Den enskildes behov av hälso- och sjukvård när han drabbas av smitta är det sörjt för genom hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Delta innebär att LVM och smittskyddslagen kan tillämpas parallellt och oberoende av varandra. Alt en missbrukare är smittad av exempelvis gonorré eller HIV hindrar inte att han bereds vård enligt LVM, om LVM:s övriga rekvisit är uppfyllda. Han är under vistelsen på LVM-hemmet underkastad smittskyddslagens regler om t.ex. skyldighet att följa läkares föreskrifter om åtgärder för att hindra smittspridning. Om en missbrukare som bereds vård med stöd av LVM på ett LVM-hem är smittad av en allmänfarlig eller venerisk sjukdom och det finns gmndad anledning att befara att han sprider smitta på LVM-hemmet, kan han med slöd av smittskyddslagens regler mot sin vilja tas in på ett sjukhus. Del finns således inget som hindrar alt någon som vårdas enligt LVM blir föremål för ätgärder enligt smittskyddslagen, om hänsynen till smittskyddet så kräver.

I sammanhanget kan erinras om att det från och med den 1 februari 1987
införts (prop. 1986/87:2, SoU 9, rskr. 82) en möjlighet att överföra en
narkotikamissbrukare som är inlagen på sjukhus med stöd av smittskydds
lagen lill en institution där han kan få adekvat vård och behandling för sitt 92

missbruk. En sådan överflyttning förutsätter att missbmkaren går med på Prop. 1987/88:147 den. Vid vistelsen på institutionen anses intagningen vid sjukhuset bestå.

Om förutsättning föreligger för ett tvångsomhändertagande enligt både LVM och smittskyddslagen, bör länsstyrelsen och smittskyddsläkaren samråda innan en framställning om tvångsingripande enligl någon av de nämnda lagarna görs hos länsrätten. Om de finner att det finns skäl anta alt missbmkaren kan tas om hand på ett sådant sätt enligl LVM, att det inle finns gmndad anledning befara att han skall sprida smitta, bör framställningen till länsrätten avse vård enligt LVM. Om det däremot står klart att sädan risk för smittspridning föreligger, bör framställningen i stället avse intagning på sjukhus enligt smittskyddslagen.

Om del finns gmndad anledning att befara att den som vårdas enligt LVM sprider smitta, kan smittskyddsläkaren - om förutsättningar i övrigt föreligger - göra en framställning till länsrätten om intagning på sjukhus enligt smittskyddslagen. Beslutar länsrätten om intagning bör beslutet om LVM-vård bestå. Beslutet enligt smittskyddslagen innebär dock atl den smittade skall flyttas över till etl sjukhus.

Inom socialdepartementet bereds för närvarande en proposition med förslag om en ny smittskyddslagstiftning. I det sammanhanget övervägs möjligheterna för smittskyddsläkaren atl ingripa mot den som sprider smitta lill andra.

5 § Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård.

Bestämmelsen överensstämmer i sak med 4 § i den gamla lagen, men har ändrats språkligt.

6 och 7 §§

6 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt
med missbrukare är skyldiga alt anmäla fill länsstyrelsen om de fär känne
dom om att nägon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Detta
skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare män
än som följer av andra stycket.

En läkare skall göra anmälan till länsstyrelsen, om han i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av vård enligl denna lag och han bedömer all denne inte kan beredas tillfredsslällande värd eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

7 § Länsstyrelsen skall inleda utredning, när den genom anmälan enligt
6 § eller på något annat sätt har fält kännedom om all del kan finnas skäl
all bereda någon tvångsvård.

Myndigheter som anges i 6 § första stycket är skyldiga att lämna länsstyrelsen alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning.

Bestämmelserna i 6 § och 7 § andra stycket motsvarar i sak 30 § i den
gamla lagen. Vissa språkliga och redaktionella ändringar har gjorts. Be
stämmelsen i 7 § första stycket motsvarar 5 § första stycket första mening
en i den gamla lagen. Föreskriften i den gamla lagen, att länsstyrelsen 93

utreder om det finns skäl alt bereda nägon värd, har byggts ul för att Prop. 1987/88:147 klargöra dels när länsstyrelsen skall inleda utredning enligt lagen, dels alt ett LVM-ärende kan initieras såväl genom en anmälan enligt 6 § som genom alt l.ex. en anhörig vänder sig till myndigheten. Med att inleda utredning förstås inte bara alt den skall påbörjas genom att uppgifter inhämtas från andra myndigheter ulan även atl länsstyrelsen har elt ansvar för att utredningen fullföljs (jfr kommentarerna till 50 § SoL, prop. 1979/80:1, del As. 562). Av 37 § framgår all utredningen skall handläggas skyndsamt.

8 § När en fråga uppkommit om atl bereda en missbrukare tvångsvärd skall socialnämnden lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbrukarens förhållanden saml för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. Socialnämnden skall också ange i vilket hem intagning kan ske och vilken värd utanför hemmet som planeras, om intagning sker.

Bestämmelsen att socialnämnden skall utföra utredningsarbetet är ny. Den har behandlats i den allmänna mofiveringen, avsnitt 4.4. Paragrafen bygger i övrigt på 5 § andra stycket i den gamla lagen, som anger innehållet i länsstyrelsens ansökan.

Ansvaret för ansökningsförfarandet skall fortfarande ligga hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall emellertid i normalfallet anlita socialnämnden för själva utredningsarbetet. Socialnämnden skall på gmnd av sin allmänna utredningsskyldighet enligt 50 § SoL alltid göra en utredning när nämnden fått kännedom om nägot som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Åtgärder från nämndens sida kan vara påkallade oavsett om LVM kan antas vara tillämplig.

I paragrafen åläggs socialnämnden alt lämna länsstyrelsen en redogörelse för den enskildes aktuella situation och för tidigare vårdinsatser. Socialnämnden skall också ange vilka ätgärder som planeras från nämndens sida. Det får förutsättas att nämnden delegerar dessa uppgifter till en tjänsteman hos nämnden, i regel den kontaktman som utses enligt 9 §. Enligl 54 § SoL skall i ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot enskild gälla förvaltningslagens bestämmelser om parts rätt till insyn, kommunikation, parts rätt alt meddela sig muntligt m. m. Dessa bestämmelser gäller även när det är fråga om elt yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna. Delta innebär att förvaltningslagens regler om bl. a. kommunikafion skulle vara tillämpliga vid ett förfarande där socialnämnden avgav ett yttrande till länsstyrelsen i ett LVM-ärende. Etl sådant förfarande skulle innebära risk för dubbla processer och därmed onödigt dröjsmål genom atl en missbrukare t. ex. begär att fä inställa sig pä ett sammanträde med socialnämnden. För atl undvika en sådan ordning föreskrivs i 8 § att socialnämnden skall lämna en redogörelse för missbrukarens förhållanden i olika avseenden. Det uppdras alltså åt nämnden atl föranstalta om en utredning som inte skall mynna ul i elt förslag. Utredarens uppgift blir endast alt samla in och sammanställa fakta och upplysningar. Eftersom det inle blir fråga om

något egentligt yttrande frän nämnden blir förvaltningslagens regler om

94 kommunikation m. m. inte tillämpliga. Av 52 § SoL följer samtidigt alt

missbmkaren bör hällas underrättad om de journalanteckningar och andra Prop. 1987/88:147 anteckningar som förs om honom. Missbrukaren får i vart fall möjlighet att yttra sig över redogörelsen sedan målet anhängiggjorts i domstolen.

Även om del är socialnämnden, eller en tjänsteman hos nämnden, som utför själva utredningsarbetet, är del som nämnts vid 7 § länsstyrelsen som har ansvaret för att utredningen blir fullständig. Länsstyrelsen kan låta komplettera utredningen t. ex. genom att uppmana socialnämnden atl vidta nägon ytterligare utredningsåtgärd. En företrädare för länsstyrelsen kan naturligtvis också välja att träffa missbrukaren under utredningen.

Eftersom det är socialnämnden som skall ordna en plats för missbmkaren pä etl LVM-hem, är det lämpligt atl nämnden åläggs att upplysa länsstyrelsen om vilket hem som kan komma i fråga. Den ändring som görs i förhållande lill vad som nu gäller är alt skyldigheten uttryckligen läggs på nämnden. I praktiken fungerar det redan så att länsstyrelsen inhämtar uppgifter från socialnämnden, som bäst känner klienten och som har en god överblick över institutionsresurserna.

Socialnämnden har ell värdansvar för missbrukaren. Detta innebär bl. a. atl det är socialnämnden som skall anordna insatser för missbrukaren utanför LVM-hemmet, om intagning sker (se 27 §). Det är viktigt att socialnämnden på ett fidigt stadium, redan under ulredningsförfarandet, kan ange vilken vård utanför LVM-hemmet som bör komma i fråga. Det är angelägel för vårdens resultat all LVM-vården utnyttjas för sädana insatser. Därför skall en plan över värden i allmänhet ingå i utredningen när länsrätten bedömer om LVM-vård kan anses befogad. Det ligger i sakens natur att en långtgående konkretisering av planerna inle alltid är möjlig. En översiktlig planering bör dock alllid kunna göras.

9 § Socialnämnden skall i samband med att redogörelsen enligt 8 § upprättas utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna med missbrukaren och med olika vårdgivare.

I paragrafen slås fast att en tjänsteman hos nämnden skall utses till kontaktman för missbrukaren i samband med att redogörelsen upprättas. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 14 § andra stycket tredje meningen i den gamla lagen, men anger nu tydligare alt kontaktmannen skall utses redan under utredningstiden. Erfarenheterna visar att den enskilde behöver stöd även under denna tid. Avsikten är atl kontaktmannen skall följa missbrukaren under hela vårdfiden. Efter vårdtidens slut eller om tvångsvård inte kommer till stånd finns inte längre nägon gmnd för en kontaktman enligt LVM. Om del är befogat och i överensstämmelse med den enskildes vilja kan dä utses kontaktperson enligt SoL. I vart fall bör det vara naturligt att samma person hos socialnämnden även fär ett ansvar för de eventuella frivilliga insatser som kan komma i fräga. Till kontaktmannens uppgifter hör att informera den enskilde om vilka regler som gäller för vården. En annan viktig uppgift är atl förmedla kontakt med andra i missbmkarens närhet som kan bistå denne. Detta förutsätter givetvis samtycke från den enskilde.

En ledamot av socialnämnden kan, till skillnad från vad som hittills har „,

gällt, inte längre utses till kontaktman.

10 § När utredningen har inletts skall länsstyrelsen, om det inte är up- Prop. 1987/88:147
penbart obehövligt, besluta om läkamndersökning av missbmkaren samt

utse en läkare för undersökningen. Läkaren skall i ett intyg ange missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

Bestämmelsen motsvarar 5 § tredje stycket första meningen och 25 § första stycket första meningen i den gamla lagen. Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 4.4, skall läkaren enbart uttala sig om missbmkarens aktuella hälsotillstånd och inte om fömtsättningarna för tvångsvård enligt hans åsikt är uppfyllda. Det är länsrätten som har all göra bedömningen om fömtsättningar för tvångsvård föreligger.

Läkarundersökning behöver inte ske om det är uppenbart obehövligt. Därmed avses t. ex. det fallet att elt aktuellt läkarintyg redan finns i ärendet.

11 § Anser länsstyrelsen efter utredning alt det finns skäl alt bereda
någon tvångsvård, skall länsstyrelsen ansöka om sådan vård hos länsrät
ten.

Till ansökan skall fogas de uppgifter socialnämnden lämnat enligt 8 § och, om det inte möter synnerligt hinder, ett läkarintyg om missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något annat skäl, får rätten besluta om läkamndersökning.

Första och andra styckena motsvarar i huvudsak 5 § i den gamla lagen. Länsstyrelsen skall i sin ansökan ange vilka omständigheter som åberopas som stöd för ansökan. Länsstyrelsen skall bifoga socialnämndens uppgifter om missbrukarens förhållanden m. m. och i normalfallet elt läkarintyg. Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar 25 § första stycket andra meningen i den gamla lagen. Elt tillägg har gjorts med orden "eller om det behövs av något annat skäl" vilket lar sikte på del fallet alt rätten av någon anledning anser sig behöva etl nytt intyg.

12 § Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till alt
beslutet verkställs genom alt missbmkaren bereds värd i elt hem som
avses i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus.

Rätlens beslut upphör alt gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor frän den dag dä beslutet vann laga kraft.

Beslutet upphör också alt gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför elt hem som avses i 22 § eller varil inlagen i häkte eller kriminalvårdsanstall.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 6 § första stycket och 12 § första
stycket andra meningen i den gamla lagen. Här har bestämmelserna förts
samman och därmed anges tydligare vad socialnämndens verkställighets-
åtgärder avser. I verkställigheten ingår atl se lill att missbrukaren får en
plats på ett LVM-hem och all han inställer sig på hemmet. Om socialnämn
den finner atl missbrukaren behöver sjukhusvård skall nämnden se till all
han bereds plats på ett sjukhus för inledande sjukhusvård. Att själva
beslutet om intagning på etl LVM-hem fattas av den som förestår vården ""

där framgär av 25 §. Av 45 § framgär alt polismyndigheten pä begäran skall Prop. 1987/88:147 bistå socialnämnden med alt genomföra ett vårdbeslut.

Bestämmelsen i andra stycket, som har sin huvudsakliga motsvarighet i 6 § andra stycket i den gamla lagen, har anpassats till motsvarande bestämmelse i LVU. Tidsfristen har sålunda utökats frän två till fyra veckor räknat frän den dag då rättens beslut vann laga kraft. Genom ändringen motverkas att beslutet om vård hinner förfalla, om missbmkaren håller sig undan. Fyra veckor ger ett rimligt utrymme för att förmå missbmkaren att inställa sig frivilligt och för att, vid behov, ordna polishämtning.

Bestämmelsen i tredje stycket år ny och har tillkommit som en följd av bestämmelserna i 21 § om beräkning av värdtiden. Som värdtid skall enligt 21 § inte räknas den tid då missbrukaren utan tillstånd vistas utanför ett LVM-hem eller då han är häktad eller intagen i en kriminalvårdsanstall. Detta innebär att vårdtiden förlängs med den tid som missbmkaren varil avviken eller intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt. Om missbmkaren i något fall skulle vara avviken eller intagen under en längre tid — minst sex månader i följd - skall beslutet om tvångsvård upphöra att gälla. Efter en så lång tid är del rimligt att en domstol avgör om fömtsättningar för vård fortfarande är för handen. Det fordras alltså ett nytt ansöknings- och domstolsförfarande för att missbrukaren efter denna lid skall kunna vårdas med stöd av LVM.

Omedelbart omhändertagande

13 § Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta atl en missbmkare omedelbart skall omhändertas, om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag, och

2. rättens beslut om värd inte kan avvaktas pä grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvariigt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på gmnd av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt fillstånd kommer atl allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

När länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård, fär även rätten besluta att . missbrukaren omedelbart skall omhändertas.

Paragrafens innehåll har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.5. Första stycket har sin motsvarighet i 8 § första stycket i den gamla lagen. En nyhet är dock att socialnämnden vid sidan av polismyndigheten skall kunna besluta om omedelbara omhändertaganden. Polismyndigheten skall alltså även fortsättningsvis besluta om ett omedelbart omhändertagande av en missbmkare som polisen träffar på i sin verksamhet, om fömtsättningarna för att göra det är uppfyllda. Likaså skall socialnämnden besluta om omedelbart omhändertagande i fall där dess företrädare har uppmärksammat eller fått vetskap om missbrukare som behöver las om hand.

Tillägget av en social indikation i 4 § första stycket 2 har inte lett till
någon utvidgning av gmnderna för omedelbart omhändertagande. 97

7 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

Andra stycket. Det är socialnämnden som sådan som skall fatta beslut Prop. 1987/88:147 om omedelbart omhändertagande. Ofta är det emellertid mycket bråttom. Del är då inte alltid möjligt alt tillkalla nämnden för alt denna skall besluta i frägan. Nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat har därför getts rätt att besluta om omedelbart omhändertagande, om nämndens beslut inle kan avvaktas. Etl beslut som har fattats av nämndens ordförande eller någon annan ledamot kan inte ändras av nämnden. För att ge nämnden insyn i hur dessa ärenden handläggs har emellertid föreskrivits en anmälningsplikt lill nämnden. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Regeln motsvarar vad som föreskrivs om omedelbart omhändertagande i 6 § andra stycket LVU.

Tredje, stycket motsvarar 8 § andra stycket i den gamla lagen.

14 § En läkare skall göra anmälan lill socialnämnden, om han i sin
verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas omedelbart
behöva tas om hand enligl denna lag och han bedömer att denne inte kan
beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen för
sorg eller i övrigt inom hälso- och sjuk värden.

I paragrafen, som är ny och utformad på liknande sätt som 6 § andra stycket, åläggs en läkare att anmäla behov av omedelbart omhändertagande direkt till socialnämnden om behovet av vård inte kan tillgodoses av honom själv och inte heller på annat håll inom hälso- och sjukvården. Regeln har införts för att en läkare om det är brådskande inle skall vara hänvisad till att vända sig fill länsstyrelsen för att initiera ett ärende om tvångsvård. Han kan i stället vända sig direkt till socialnämnden, som om fömtsättningarna är uppfyllda snabbt kan besluta om ett omedelbart omhändertagande. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen,' avsnitt 4.5.

15 § Har socialnämnden eller polismyndigheten beslutat om omedelbart
omhändertagande, skall beslutet genast underställas länsrätten eller, om
beslutet har fattats efter det atl länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård,
den rätt som prövar frågan om vård.

Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet. Har polismyndigheten fatlat beslutet, skall myndigheten genast underrätta socialnämnden om sitt beslut.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 9 § första stycket första meningen och tredje stycket första meningen i den gamla lagen, har anpassats till alt även socialnämnden skall kunna besluta om omedelbara omhändertaganden.

Första stycket. Bestämmelsen om alt ett omedelbart omhändertagande genast skall underställas länsrätten har bibehållits. Del finns inle skäl atl ge socialnämnden en längre frist när det gäller atl underställa elt omedelbart omhändertagande än vad som gäller för polismyndigheten. Socialnämnden får se lill att det skapas ändamålsenliga rufiner inom socialförvaltningen för omedelbara omhändertaganden.

Andra stycket. Länsstyrelsen skall genast underrättas om socialnämn- Prop. 1987/88:147 dens eller polismyndighetens beslut om ett omedelbart omhändertagande. Det är också naturligt att polismyndigheten även i fortsättningen genast underrättar socialnämnden, som har det direkta ansvaret för att missbmkaren får den hjälp och vård som han behöver. Socialnämnden skall enligt 19 § se fill att den som är omedelbart omhändertagen utan dröjsmål bereds vård på ett LVM-hem eller på sjukhus.

16 § Innan ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs rätten
skall den myndighet som fattat beslutet, om det inte möter hinder, låta den
omhändertagne få del av handlingarna i ärendet samt undertätta honom om
hans rätt att

1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven tid,

2. begära muntlig förhandling, och

3. erhålla rättshjälp genom offentligt biträde.

Myndigheten skall också upplysa honom om att rätten kan komma att avgöra målet även om yttrande inte lämnas.

Bestämmelsen, som motsvarar 9 § första stycket andra meningen och dd av 9 § tredje stycket andra meningen i den gamla lagen, har ändrats redaktionellt. Den nuvarande regeln om att det är polismyndigheten som skall låta den omhändertagne få dd av handlingarna och som skall upplysa honom om vissa förhållanden har utvidgats till att avse även socialnämnden som en följd av att även nämnden getts befogenhet att fatta beslut om att omedelbart omhänderta en missbmkare. Bestämmelserna om underrättelse och upplysning till den omhändertagne gäller även när omhändertagandet har beslutats efter det att länsstyrelsen har ansökt om värd.

17 § Rätten skairså snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det
att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det
underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet
skall bestå. Denna tid får förlängas till en vecka, om det på gmnd av någon
särskild omständighet är nödvändigt.

Om det inte finns skäl för omhändertagande, skall rätten genast upphäva beslutet.

Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket i den gamla lagen. Här har emellertid införts en nyhet som består i att fristen för rättens prövning räknas från det att omhändertagandet har verkställts, i de fall beslutet inte var verkställt när det underställdes. Den nya bestämmelsen tar sikte framför allt på socialnämndens omhändertaganden, eftersom polismyndigheten av naturliga skäl i regel fått ett omhändertagande verkställt innan det underställs. Om missbmkarens frånvaro omöjliggör för rätten att fastställa ett omhändertagandebeslut, är räften idag tvungen att upphäva beslutet, trots att inissbmkaren när han påträffas kan vara i stort behov av ett omhändertagande. Med den nya beräkningen av fristen för rättens prövning kan man undvika en ny omgång med omhändertagandebeslut och underställning. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna mofiveringen, avsnitt 4.5.

18 § Om omhändertagande har beslutats enligt 13 § första eller andra 99
stycket, skall ansökan om tvångsvård ha kommit in till länsrätten inom en

vecka från det länsrätten meddelade beslut att omhändertagandet skulle Prop. 1987/88:147 bestå. Har ansökan inte kommit in inom denna tid eller finner länsrätten att det inte längre finns skäl för omhändertagande, skall länsrätten tipphäva beslutet om omhändertagande.

Ett beslut om omhändertagande upphör att gälla när rätten avgör frågan om vård enligt denna lag eller om den omhändertagne häktas.

Paragrafen motsvarar 10 § i den gamla lagen.

Första stycket. Förutom vissa redaktionella ändringar har formuleringen "har ansökan inte kommit in" i andra meningen ersatt den fidigare "görs inte ansökan", för att bättre stämma överens med tidsfristen i första meningen.

19 § Socialnämnden skall se fill att den som är omhändertagen enligt 13 § utan dröjsmål bereds värd i ett hem som avses i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första stycket, pä sjukhus.

Paragrafen har sin motsvarighet i 12 § andra stycket i den gamla lagen. Vissa redaktionella ändringar har gjorts. Bestämmelsen innebär att socialnämnden sä snart som möjligt skall ordna plats vid ett LVM-hem eller vid behov på elt sjukhus. Om det behövs får nämnden begära biträde av polisen för att inställa missbmkaren vid LVM-hemmet eller på sjukhuset.

Vårdtid

20 § Tvångsvärden skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått och senast när vården har pågäll i sex månader (värdtid). Värden skall anses påbörjad när missbmkaren på gmnd av beslut om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård inställt sig vid eller förts till etl hem som avses i 22 § eller ett sjukhus. Vården upphör genom beslut om utskrivning enligt 25 §.

1 paragrafen, som delvis motsvarar 7 § i den gamla lagen, anges när och hur den beslutade tvångsvården skall upphöra samt hur vårdtiden beräknas.

Vården skall upphöra när syftet med vården är uppnått. Syftet är som framgår av 3 § att motivera missbrukaren att frivilligt medverka till fortsatt behandling och stöd för att komma ifrån missbruket. När detta syfte har uppnåtts, skall tvångsvården upphöra. Enbart det förhållandet alt den intagne själv förklarar sig mofiverad att ta emot frivillig vård är inte fillräckligt. Det måste göras en noggrann prövning i varje enskilt fall. Om syftet inte uppnås, fär vården pågå i högst sex månader. Vårdtiden fär inte förlängas. Av 21 § framgår att den tid som en tvångsvårdad missbrukare utan tillstånd vistas utanför etl LVM-hem, liksom den fid han är häktad eller intagen i en kriminalvårdsanstall, inte skall räknas in i vårdtiden.

Den maximala vårdtiden har utökats från fyra månader enligt gällande
ordning till sex månader. Huvuddelen av LVM-klienterna är alkoholmiss
brukare i åldrarna 30 år och äldre. För dessa finns i allmänhet inget behov
av en långvarig institutionsvistelse. Vårdtiden på LVM-hemmet för denna 100

grupp bör liksom nu som regel kunna begränsas till någon eller ett par Prop. 1987/88:147

månader. Det är däremot väsentligt att institufionsvistdsen följs av stöd

och behandling i öppna program på hemorten. Del är en viktig uppgift för

socialnämnden att se till att denna gmpp av missbmkare efter en kortare

tid pä LVM-hemmet möts av adekvata vårdformer utanför LVM-hemmet.

LVM-hemmets styrelse har fått uppgiften alt övervaka att de intagna tidigt

får möjlighet aU pröva vård i andra former (29 §).

För de yngre missbmkarna bör vårdtiden enligt LVM ge utrymme för erforderlig tid på LVM-hemmet för bl. a. molivationsarbete och planering och - i de flesta fallen - möjlighet att på försök pröva andra vårdformer som t.ex. enskilt drivna behandlingshem eller kommunalt drivna sådana hem, som inte är LVM-hem. För dessa yngre missbrukare är det av behandlingsskäl ofta lämpligt med en längre tids värd på ett behandlingshem, kanske ett år eller ännu längre tid. En så långvarig behandling förutsätter missbrukarens frivilliga medverkan. Det förhållandet atl tvånget enligt LVM kommer att ligga kvar under de första sex månaderna bör emellertid kunna ge missbrukaren del stöd han kan behöva för att fullfölja behandlingsprogrammet.

Vårdtiden på ett LVM-hem avses komma att endast i undantagsfall uppgå till sex månader. Genom institutet vård i annan form (27 §) ges goda förutsättningar för en tidig utslussning från LVM-hemmet. Ett viktigt motiv för en längre vårdtid är just möjligheten att i ett inledningsskede omgärda värd utanför LVM-hemmet med ett visst tvång.

Enligt nuvarande ordning beräknas värdtiden utifrån uttalanden i förarbetena till den gamla lagen. Vad som har sagts där har inte kommit till uttryck i lagtexten. Av motivuttalandena till 7 § i den gamla lagen (prop. 1981/82:8 s. 78) framgår att vården påbörjas genom ett beslut om intagning i ett sådant hem som är särskilt avsett att lämna värd enligt den lagen. Beslutet om intagning fattas av den som förestår vården vid hemmet efter framställning av socialnämnden. Om missbmkaren dessförinnan har varil omedelbart omhändertagen, räknas den fiden inte av från vårdtiden. Det är inte nödvändigt att missbmkaren faktiskt alltid inställer sig vid den ansvariga institutionen. Värden kan också inledas pä sjukhus. Tiden för sjukhusvistelse räknas i allmänhet in i värdtiden.

Det har under remissbehandlingen påpekats att beslut om intagning och
den faktiska intagningen på institution eller på sjukhus ibland sker vid olika
tidpunkter, och att den enskilde klienten därför inte vet när vårdfiden
börjar löpa. Beräkningen av vårdtiden mäste vara rättssaker och okompli
cerad. I paragrafen föreskrivs därför att värden påbörjas när missbmkaren
kommer till institufionen eller sjukhuset. Det är således den faktiska instäl
lelsen och inte dagen för intagningsbeslulet som är avgörande. I de flesta
fall torde dock den faktiska inställelsen och dagen för beslut om intagning
sammanfalla. Pä det sätt lagtexten är utformad kommer värdtiden att till
skillnad från nuvarande ordning även omfatta den tid då en missbmkare
som är omedelbart omhändertagen vistas på ett LVM-hem eller på sjuk
hus. För den enskilde klienten framstår del ofta som naturligt att räkna
vårdtiden från den dag intagningen skedde, vare sig det gäller ell beslut om
omedelbart omhändertagande eller ett beslut om vård. 101

Vården upphör genom beslut om utskrivning, vilket enligt 25 § fattas av Prop. 1987/88:147 den som förestår vården vid LVM-hemmet.

Om missbmkaren själv vill och det finns möjligheter att behålla honom på LVM-hemmet, kan han naturligtvis bli kvar där även efter utskrivning från värden enligt LVM. Vården fortsätter då i frivilliga former och regleras av bestämmelserna i socialtjänsfiagen.

21 § Som vårdfid räknas inte den fid då missbmkaren

1. olovligen vistas utanför ett hem som avses i 22 § eller

2. är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt.

Bestämmelsen är ny. Den innehåller regler om avräkning från vårdfiden när missbmkaren olovligen vistals utanför ett LVM-hem eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstall.

Som framhållits i den allmänna mofiveringen (avsnitt 4.6) är det anmärkningsvärt vanligt med avvikningar från LVM-hemmen. Den föreslagna bestämmelsen i punkt 1 innebär att den tid under vilken missbmkaren är avviken inte skall räknas som vårdtid. Det är endast olovliga vistelser utanför LVM-hem som avses. Om missbmkaren under vårdtiden på försök har förts över till vård i annan form enligt 27 §, räknas detta givetvis inte som en olovlig vistelse utanför hemmet. En missbmkare som under vårdtiden genomgår ett behandlingsprogram utanför hemmet och som på nytt börjar missbmka eller håller sig undan från behandlingen får hämtas äter fill LVM-hemmet. Om missbmkaren efter ett beslut om hämtning håller sig undan, skall den tiden inte räknas in i vårdtiden.

Av 12 § tredje stycket framgår att beslutet om vård upphör att gälla om avvikningen eller intagning i häkte eller kriminalvårdsanstalt varar minst sex månader i följd.

Beträffande punkt 2 kan del i och för sig te sig självklart att inte heller vistelse i en kriminalvårdsanstalt skall räknas som vårdtid enligt LVM. Ett straff som ådöms enligt brottsbalken har ett helt annat syfte än ett beslut om LVM-vård. Verksamheterna styrs av olika mål och intressen. Har man funnit situationen vara sådan att LVM-vård måste komma till stånd, skall sådan vård inte kunna ersättas med en vistelse i kriminalvårdsanstalt, i vart fall inte generellt. En annan sak är att det enskilda fallet ibland kan te sig annorlunda. En vistelse i en kriminalvårdsanstall kan leda till att det inle finns skäl att efter frigivningen fortsätta LVM-vården. Om man finner att syftet med LVM-vården har uppnätts, skall den givetvis upphöra.

Vården

22 § Tvångsvärd lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna lag (LVM-hem). Elt sådant hem skall ledas av en styrelse.

Styrelsen föreslår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har överlåtits på en särskild föreståndare.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 11 § första och Qärde styckena i den

gamla lagen. 102

Av språkliga och lagtekniska skäl har de hem som anges i paragrafen Prop. 1987/88:147 kallats för LVM-hem. Ordet används i dag i det praktiska språkbmket. Den hänvisning som görs i 11 § första stycket i den gamla lagen till 23 § SoL har slopats. Någon saklig ändring är inte avsedd. Övriga ändringar i paragrafen är av språklig natur.

23 § För missbmkare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn
skall det finnas LVM-hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem
som skall vara sådana hem.

Bestämmelsen motsvarar 18 § i den gamla lagen. Endast språkliga ändringar har gjorts.

Enligt 24 § socialtjänstförordningen (1981:750) beslutar socialstyrelsen på framställning av huvudmannen för hemmet, om ett hem skall anses vara ett sådant hem för särskild tillsyn som avses i 18 § i den gamla lagen. Motsvarande bestämmelse avses gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

24 § Vården skall inledas på sjukhus, om fömtsättningar för sjukhusvård
är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade värden i
övrigt.

Om någon behöver sjukhusvård under vårdtiden, skall han beredas tillfälle till sådan värd.

Överläkaren vid den sjukhusenhet där missbmkaren vårdas skall se fill att socialnämnden eller den som förestår värden vid LVM-hemmet genast undertältas, om missbmkaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. Överläkaren fär besluta att missbmkaren skall hindras att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbmkaren kan föras över till ett LVM-hem.

Paragrafens/öw/a och andra stycken motsvarar i sakligt hänseende 12 § första stycket första och tredje meningarna i den gamla lagen, men har ändrats språkligt.

I tredje stycket, som är nytt, har införts en skyldighet för överläkaren vid den sjukhusenhel där missbmkaren vårdas alt se fill att socialnämnden eller den som förestår vården vid det aktuella LVM-hemmet underrättas om en missbmkare vill lämna sjukhuset. Med överläkare avses läkare som har medicinskt ledningsansvar vid sjukhusenheten, öm missbmkaren redan hunnit avvika skall underrättelse ocksä ske. Sjukhuspersonalen får efter beslut av överläkaren hindra missbrukaren atl lämna sjukhuset under den tid som behövs för att ordna transport fill etl LVM-hem direkt eller via t. ex. polisen. Enligt 45 § har överläkaren, vid sidan av socialnämnden och den som förestår vården vid ett LVM-hem, rätt att påkalla polishandräckning för att fä missbmkaren överförd till LVM-hemmet. Bakgmnden till den föreslagna bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.

Den kvarhållningsrätt som införs bör gälla under kortast möjliga tid. Dét
fömtsatts att alla berörda ser fill atl transporten från sjukhuset sker skynd
samt. 103

25 § Om intagning i och om utskrivning från ett LVM-hem beslutar den Prop. 1987/88:147
som förestår vården vid hemmet.

Den som förestår värden vid ett LVM-hem får besluta att en intagen skall flyttas till elt annat LVM-hem, om det anses lämpligt från vårdsynpunkt och den som förestår värden vid det andra hemmet samtycker till överflyttningen.

Paragrafen motsvarar, med viss redaktionell och språklig ändring, 13 § första och andra styckena i den gamla lagen.

Första stycket. Den som förestår vården vid ett LVM-hem fattar i regel beslut om intagning den dag missbrukaren kommit till hemmet eller, om vården inleds pä ett sjukhus, samma dag som missbmkaren tas in på sjukhuset. Enligt nuvarande ordning påbörjas värden genom intagningsbeslutet och vårdtiden börjar räknas från den dagen. Som framgår av kommentaren till 20 § kan det dock förekomma att dagen för beslut om intagning och faktisk inställelse inte sammanfaller. För att inte skapa osäkerhet utan göra beräkningen av vårdtiden så okomplicerad som möjligt anges därför i 20 § att tiden skall beräknas med utgångspunkt från den faktiska inställelsen vid LVM-hemmet eller sjukhuset. Påbörjandet av vården skall dock fortfarande föregås av ett beslut om intagning. Insfilutionen åtar sig därigenom huvudansvaret för att genomföra vården, inkl. beräkningen av vårdtiden. Insfilutionen ansvarar därför också för att utskrivning sker så snart det inte längre fmns skäl att fortsätta vården med stöd av lagen. Beslut om utskrivning fattas av den som förestår vården vid LVM-hemmet.

Fömtom ett beslut om intagning fordras inskrivning i LVM-hemmet. Om inskrivning finns bestämmelser i 17-20 §§ socialtjänstförordningen. Inskrivningen reglerar förhållandet mellan socialnämnden och LVM-hemmet. Nämnden ansöker om inskrivning och, i regel, föreståndaren för hemmet beslutar om inskrivning. Beslutet innebär bl. a. att det finns en plats på hemmet för missbmkaren.

26 § Den som förestår vården vid ett LVM-hem skall fortlöpande hålla
socialnämnden undertättad om hur vården framskrider och samråda med
nämnden i alla frågor av vikt. Före överflyttning till ett annat hem och före
utskrivning skall samråd allfid ske.

Bestämmelsen motsvarar 13 § tredje stycket i den gamla lagen. Vissa språkliga ändringar har gjorts.

27 § Den som förestår vården vid ett LVM-hem skall, så snart det kan
ske med hänsyn till den planerade vården, besluta att den intagne skall
beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form.

Socialnämnden skall se till att sådan vård anordnas.

Om fömtsättningar för vård i annan form inte längre föreligger, får den som förestår vården vid LVM-hemmet besluta att missbmkaren skall hämtas tillbaka till hemmet.

Första stycket motsvarar i huvudsak 15 § i den gamla lagen. Den intagne

skall så snart det är möjligt få tillfälle att pröva vårdformer vid sidan av j04

LVM-institufionema. Med detta avses såväl institutionsvård som vård i

öppna former. Den institutionsvård som kan komma i fråga är bäde kom- Prop. 1987/88:147 munalt drivna behandlingshem som inte är LVM-hem och insfitutioner med enskild huvudman. Familjevård för vuxna missbmkare eller väl planerade öppenvårdsprogram av olika slag kan vara lämpliga altemafiv. I begreppet vård i annan form ingår således en mångfald av olika tänkbara vårdalternativ. Det gemensamma är emellertid att det alltid måste ingå en adekvat behandling i vården. Det fär inte förekomma atl någon bereds möjlighet atl vistas utanför LVM-hemmet utan atl han ingår i något vårdprogram. För att markera detta återfinns inte längre orden "eller vistas i eget hem" i 15 § i den gamla lagen. Inget hindrar dock att missbmkaren bor hemma och deltar i elt program.

Det är den som förestår vården vid LVM-hemmet som beslutar om vård i annan form. Detta framgår endast indirekt av den gamla lagens bestämmelser men klargörs nu i denna paragrafs första stycke.

Bestämmelsen i andra stycket är ny. Det ankommer dock redan enligt nuvarande ordning på socialnämnden aft se till att institutionernas klienter kan erbjudas för dem särskilt lämpade värdformer utanför institutionerna (prop. 1981/82:8 s. 91). I defta stycke har denna skyldighet för nämnden slagits fast. Genom bestämmelsen avses att inskärpa betydelsen av att socialnämnden under vårdtiden anordnar någon form av behandling utanför hemmet för den enskilde. Fömtsättningar för vård på försök utanför hemmet måste givetvis föreligga i det enskilda fallet. Det kan naturligtvis i vissa fall förekomma att den intagnes eget beteende omöjliggör vård i annan form än på ett LVM-hem.

I tredje stycket slås fast att den som förestår vården vid LVM-hemmet får besluta att missbmkaren skall hämtas tillbaka till hemmet, om fömtsättningar för vård i annan form inte längre föreligger. Detta gäller även enligt nuvarande ordning men framgår endast indirekt.

Ett beslut att inte medge vård i annan form eller att missbmkaren skall hämtas tillbaka får enligt nuvarande ordning inte överklagas. Det har ansetts att sådana beslut rör en vårdfråga som inte lämpar sig för en domstols prövning. Rättens medverkan har ansetts böra begränsas till sådana frågor där rättssäkerhetsaspekter gör sig gällande och där det är möjligt att göra en legalitetsprövning (prop. 1981/82:8 s. 103). Någon ändring av detta förhällande föreslås inte i den nya lagen. Däremot är det möjligt för den intagne på ett LVM-hem att överklaga socialnämndens beslut, om socialnämnden skulle vägra bistånd enligt 6 § SoL i form av vistelse pä t. ex. ett behandlingskollekfiv.

28 § Innan vård i annan form påbörjas skall socialnämnden, i samråd med den intagne och den som förestår värden vid LVM-hemmet, upprätta en plan för den fortsatta vården.

Paragrafen är ny. Syftet med bestämmelsen är att ytterligare framhålla

vikten av att vård i annan form utnyttjas på ett konstmktivt och planenligt

sätt. Enligt bestämmelsen skall socialnämnden i samråd med missbmkaren

och den som förestår vården vid LVM-hemmet upprätta en plan för vården

utanför LVM-hemmet. Det bör vara en uppgift för missbmkarens kontakt- ,f.

man att medverka vid planens tillkomst.

29 § Har en intagen vistats i ett LVM-hem i tre månader utan atl vård i Prop. 1987/88:147
annan form kommit lill sländ, skall föreståndaren anmäla detta till hem
mets styrelse och ange orsaken till del.

Bestämmelsen, som är ny, har tillkommit för atl LVM-hemmets styrelse genom sin insyn och tillsyn skall kunna verka för atl de intagna får möjlighet all pröva andra vårdformer. Avsikten är inle atl styrelsen skall göra någon prövning av föreståndarens åtgärder i det enskilda fallet. Genom informationen fär styrelsen emellertid möjlighet atl påverka LVM-hemmets rutiner och socialnämndernas insatser för de intagna pä institutionen.

30 § Socialnämnden skall aktivt verka för alt den enskilde efter vårdti
den fär bostad och arbete eller utbildning saml se lill alt han får personligt
slöd eller behandling för alt varaktigt komma ifrån sitt missbruk.

Paragrafen har sin motsvarighet i 14 § andra stycket första och andra meningarna i den gamla lagen. I bestämmelsen klargörs på ett tydligare sätt än tidigare alt socialnämnden har skyldighet alt se lill atl den enskilde efter vårdtiden får fortsatt slöd. De viktigaste inslagen i sädant stöd är en egen bostad och arbete. Mänga av missbrukarna har en mycket bristfällig utbildning. Åtskilliga har t. ex. avbrutit sin grundskoleutbildning i förlid. Många saknar varje form av yrkesutbildning. Det är väsentligt alt den enskilde ges tillfälle atl genomgå den utbildning som han har behov av. I många fall behöver han också genomgå elt längre behandlingsprogram. För unga narkotikamissbrukare kan del röra sig om årslånga program. Socialnämnden kan enligl 6 § SoL vara skyldig all medge bistånd till sädan värd.

Alt socialnämnden skall aktivt verka för alt missbrukaren efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning innebär en långt gående skyldig-hel för nämnden. Som regel skall dessa insatser kunna utnyttjas av den enskilde när han lämnar LVM-hemmet. Utgångspunkten mäste vara atl den som skrivs ut inte skall behöva återvända till en miljö och livssituation där han har små utsikter atl hålla sig ifrån missbruket. För atl kunna fullgöra sin skyldighet enligt bestämmelsen måste socialnämnden på elt tidigt stadium börja planera för utskrivningen. Missbrukarens kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare krävs ett väl fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl. a. arbetsförmedling, bostadsförmedling samt skola. All åtgärderna kräver samråd med den enskilde följer av socialtjänstlagen och har på grund härav inte tagits in i lagtexten.

Särskilda befogenheter

31-35 §§

31 § Den som vårdas enligl denna lag i ett LVM-hem får inte inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika eller andra beroendeframkallande me
del, injektionssprutor eller kanyler eller andra föremål som är särskilt
ägnade all användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Han får inle heller inneha något annat som kan vara lill men för vården 106

eller ordningen vid hemmet. Påträffas sädan egendom som nu angetts, får Prop. 1987/88:147 den omhändertas.

32 § Om det anses påkallat, får den som vårdas enligt denna lag
kroppsvisileras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer lill
LVM-hemmet, för kontroll av alt han inte bär på sig något som han inte får
inneha där. Delsamma gäller om del under vistelsen i hemmet uppkommer
misstanke all sådan egendom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inle göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ell vittne närvara.

33 § Bestämmelserna i 31 och 32 §§ skall gälla för alla som värdas i elt LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

34 § Den som värdas enligl denna lag i etl LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras alt lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för atl vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när del behövs av hänsyn lill andra intagnas eller till personalens säkerhet.

35 § Försändelser till den som vårdas enligt denna lag i etl LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får kontrolleras, om del behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller lill den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehäller egendom som inle får innehas enligl 31 §, får egendomen omhändertas.

Bestämmelserna i 31-33 §§ motsvarar 17 § i den gamla lagen. I 31 § haren anpassning skett lill I och 4 §§, som talar om alkohol, narkotika eller andra beroendeframkallande medel. I samma paragraf klargörs all lill egendom som inte får innehas hör föremål som är särskilt ägnade alt användas för missbruk av eller annan befallning med narkotika. Som jämförelse kan hänvisas fill motsvarande regler i lagen (1974:203) om kriminalvård i an-stall (jfr prop. 1984/85:46). Enligt nuvarande ordning (24 § socialljänstför-ordningen) har regeringen överlåtit ät socialstyrelsen atl lämna sädana medgivanden som avses i 17 § fjärde stycket i den gamla lagen, som här motsvaras av 33 §. Motsvarande bestämmelser avses gälla även efter den nya lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i 34 och 35 §§ motsvarar 19 resp. 20 § i den gamla lagen.

Med uttrycket "den som vårdas enligl denna lag" avses såväl den som på grund av ell beslut om omedelbart omhändertagande som den som på grund av ett beslut om tvångsvård vistas i LVM-hemmet.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om inte bestämmelser om
ytterligare kontrollåtgärder, såsom fullständig kroppsbesiktning, borde in
föras i LVM. Delta åren fråga som berör flera närliggande lagsliflningsom-
räden, bl. a. den psykiatriska tvångsvården. Jag avser alt återkomma lill
regeringen med förslag om atl ge socialstyrelsen i uppdrag atl kartlägga
vilka typer av undersökningar som behöver göras inom de aktuella lagslift-
ningsområdena och all föreslå de författningsändringar som kan komma atl 107

behövas.

36 § Har alkoholhaltiga drycker, narkotika eller andra beroendeframkal- Prop. 1987/88:147
lande medel omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom ett

LVM-hem ulan all det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligl bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § I första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Delsamma skall gälla i fräga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade atl anyändas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Paragrafen har sin motsvarighet i 32 § i den gamla lagen.

Första stycket har anpassats till terminologin 131 §. Övriga ändringar är redaktionella.

Andra stycket, som enligl nuvarande ordning upptar endast injektionssprutor och kanyler, har utvidgats till alt omfatta även andra föremål som är särskilt ägnade alt användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Sädana föremål får således förstöras eller säljas. Härvid avses t. ex. haschpipor. Det måste anses slötande att sådana föremål skall behöva lämnas tillbaka till den intagne vid frigivningen. Även med den föreslagna ändringen kommer del emellertid all finnas föremål som får omhändertas enligt lagen, men som måste lämnas tillbaka efter värdtidens utgäng. Del gäller föremål som inle är särskilt ägnade all användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika men som kan vara lill men för vården eller ordningen på hemmet och som därför omhändertagits med slöd av 31 §.

Bestämmelser om handläggningen

37 § Mäl och ärenden enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.

Paragrafen motsvarar 21 § första stycket i den gamla lagen. En utvidgning har dock gjorts genom tillägget atl också ärenden enligl lagen skall handläggas skyndsamt. Härmed avses främst handläggningen vid länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör se lill alt utrednings- och ansökningsförfarandet inle drar ut på liden. Häri ligger också en skyldighet för länsstyrelsen alt se till atl material från andra myndigheter och berörda tas fram skyndsamt.

Skyndsamhetskravet gäller också på verkslällighelsstadiel när socialnämnden skall se lill alt del ordnas plats för missbrukaren på ell LVM-hem eller ell sjukhus och alt han, eventuellt med hjälp av polismyndigheten, förs dit.

38 § I mål om beredande av tvångsvård, där omhändertagande har beslu
tats enligl 13 § första eller andra stycket, skall länsrätten ta upp målet lill
avgörande inom en vecka från den dag dä ansökan om vård kom in eller,
om beslutet om omhändertagande har fatlats efter del all länsstyrelsen har
ansökt om vård, inom en vecka från den dag då underställningen skedde.
Om ett beslut om omedelbart omhändertagande inte är verkställt när del
underställs eller om länsrätten har beslutat om omedelbart omhänderta
gande enligl 13 § tredje stycket, skall målet las upp till avgörande inom en

vecka från den dag dä beslutet verkställdes. 108

Länsrälten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning Prop. 1987/88:147 eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

Paragrafen motsvaras av vad som föreskrivs i 21 § andra stycket första-tredje meningarna i den gamla lagen. Prövningsfristen för ansökan om vård när del finns ett beslut om omedelbart omhändertagande har emellertid ändrats i enlighet med vad som angetts i kommentaren till 17 §. Om beslutet inte är verkställt när det underställs, räknas alltså tiden först frän del att beslutet verkställts. Ändringen tar sikte framför allt på de fall där socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande.

39 § I mål om beredande av tvångsvård skall länsrätten och kammarrät
ten hålla muntlig förhandling, om delta inte är uppenbart obehövligt. I
andra mål enligl denna lag prövar rätten om det finns skäl atl hålla munfiig
förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallals vid vite all inställa sig personligen lill en förhandling uteblir, får rätten förordna all han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Paragrafen motsvarar 22 § i den gamla lagen.

40 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligl denna lag än mål
om omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätten.

Paragrafen överensstämmer med 29 § i den gamla lagen.

41 och 42 §§

41 § I mål och ärenden enligl denna lag får delgivning med den enskilde inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

42 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rätishjälpslagen (1972:429).

Bestämmelserna i 41 och 42 §§ överensstämmer med vad som föreskrivs i 23 resp. 24 § i den gamla lagen.

43 § Beslut om omhändertagande enligl 13 § gäller omedelbart.

Beslut om överflyttning enligt 25 § andra stycket får förordnas att gälla omedelbart, om del behövs frän vårdsynpunkt. Andra beslut av den som föreslår värden vid etl LVM-hem gäller omedelbart.

Rätten får förordna atl beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Paragrafen motsvarar 28 § första stycket första meningen saml andra och tredje styckena i den gamla lagen.

Första och andra styckena har endast ändrats redaktionellt och språkligt. Någon saklig ändring är inte avsedd.

Tredje stycket har överförts oförändrat från den gamla lagen. Del bör

109

särskilt nämnas alt elt beslut om vård inle får verkställas omedelbart om Prop. 1987/88:147 inte rätlen i beslutet uttryckligen har förordnat om det. Del är särskilt viktigt atl domstolen noga prövar behovet av etl sädant förordnande när den vårdbehövande är omedelbart omhändertagen. Om etl sådant förordnande inle görs, finns del, intill dess vårdbeslutel vinner laga kraft, ingen laga grund för frihetsberövandet och del uppslår etl avbrott i vården. Detta hänger samman med atl elt beslut om omedelbart omhändertagande upphör så snart rätten avgör frägan om värd (18 §).

Bestämmelser om överklagande

44 § Beslut av den som föreslär vården vid elt LVM-hem fär överklagas av den enskilde hos länsrälten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 § eller avslag pä begäran om utskrivning.

Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid etl LVM-hem får inle överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligl 10 § eller 11 § tredje stycket får inte överklagas.

Överklagande av rätlens beslut om omhändertagande enligl 13 § är inle inskränkt till viss fid.

Första-tredje styckena överensstämmer i sak med 27 § i den gamla lagen. Vissa språkliga och redaktionella ändringar har gjorts.

Fjärde stycket motsvarar med vissa språkliga och redaktionella ändringar 28 § första stycket andra meningen i den gamla lagen.

Polishandräckning

45 § Polismyndigheten skall lämna biträde för all

1. på begäran av länsstyrelsen eller rätten föra en missbrukare till en
beslutad läkarundersökning,

2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas värd eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem eller sjukhus,

3. på begäran av överläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag lill etl LVM-hem samt

4. på begäran av den som föreslår vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta eller förflytta någon som skall las in i hemmet eller som vårdas där med slöd av denna lag.

Punkt 1 motsvarar 25 § andra stycket i den gamla lagen.

Punkt 2 motsvarar 26 § första stycket i den gamla lagen. Rätlen ges dock
inte längre möjlighet alt begära biträde för all föra en missbrukare lill elt
LVM-hem. I enlighet med de förtydliganden som har införts i 12 och 19 §§
om atl socialnämnden skall se lill all den som har blivit föremål för beslut
om vård resp. omedelbart omhändertagande också bereds vård, är det
följdriktigt all socialnämnden begär handräckning även när rätlen har
beslutat om etl omedelbart omhändertagande. Det bör regelmässigt vara sä 110

alt socialnämnden omedelbart vidtar åtgärder för atl se lill atl det ordnas Prop. 1987/88:147 en plats på sjukhus eller på LVM-hem för missbrukaren.

En nyhet i förhällande till gällande ordning är atl socialnämnden får begära polishandräckning för all få missbrukaren transporterad lill sjukhus. Del förekommer atl missbrukare motsätter sig atl föras lill sjukhus, inte för atl de motsätter sig sjukhusvård, ulan därför att de är emot vård över huvud laget. Samtidigt kan en kontakt med sjukhusels läkare, och information om vilken behandling som erbjuds, leda lill all de accepterar sjukhusvärden. Om missbrukaren avböjer sådan vård får han transporteras lill etl LVM-hem.

Punkt 3, som är ny, är en följd av de nya bestämmelserna i 24 § om överläkares räll atl hindra en missbrukare från all lämna sjukhuset under den tid som behövs för att se lill all denne kan föras över lill elt LVM-hem. Socialnämnden och den som föreslår vården vid LVM-hemmet har enligl punkterna 2 och 4 i denna paragraf rätt att anlita polishandräckning för transporten lill LVM-hemmet. Del kan emellertid röra sig om ell ganska snabbi förlopp när en missbrukare väl förklarat all han vill lämna sjukhuset. Del är därför rimligt atl också den ansvarige överläkaren kan anlita polishandräckning för en transport till LVM-hemmet.

Punkt 4 motsvarar, med viss redakfionell ändring, 26 § andra stycket i den gamla lagen.

Atalsprövning

46 § Är någon som har berells vård med slöd av denna lag misstänkt för brott, för vilket inle föreskrivs strängare straffan fängelse i etl år och som hör under allmänt åtal, samt har brottet begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har upphört, socialnämnden skall därvid höras om det inte är obehövligt.

Paragrafen har sin motsvarighet i 31 § i den gamla lagen. Enligl nuvarande ordning skall länsstyrelsen höras om vården har upphört. Med det ansvar som socialnämnden har för insatser efter vårdtiden är det dock mer ändamålsenligt alt höra nämnden än länsstyrelsen.

Övriga bestämmelser

47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för atl den enskilde får det slöd och den hjälp som han behöver. Alt överflyttning av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i del län, inom vilket den ansvariga kommunen är belägen.

Beslut om tvångsvård enligt 5 § och med anledning av omhändertagande
enligt 13 § fallas av länsrätten i det län som anges i andra stycket. Den
länsrätt som meddelade beslutet om värd beslutar också i frågor som avses
i 44 § första stycket. 111

Paragrafen överensstämmer med vissa redaktionella ändringar med vad Prop. 1987/88:147 som föreskrivs i 33 § första och andra styckena samt tredje stycket första och andra meningarna i den gamla lagen.

48 § Landstingskommunen eller kommunen får för etl LVM-hem antingen utse en särskild styrelse eller uppdra ål någon annan nämnd att vara styrelse. Tvä eller flera LVM-hem kan ha en gemensam styrelse.

Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller i tilllämpliga delar i fråga om en särskild styrelse, nämligen

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätl till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandatlid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants Ijänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslulförhel,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inle 3 kap. 5 § första stycket eller 6 § kommunallagen.

Paragrafen motsvarar 11 § andra och tredje styckena i den gamla lagen. Endast redaktionella och språkliga ändringar har giorts.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989, då lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall skall upphöra atl gälla.

2. Den gamla lagen gäller dock fortfarande när ansökan om vård med stöd av den lagen har kommit in till länsrälten före den 1 januari 1989.

3. Har etl beslut fattats om omhändertagande enligt 8 § i den gamla lagen och har ansökan om vård inle kommit in till länsrätten före den I januari 1989, skall beslutet anses som etl beslut enligt 13 § i den nya lagen.

4. Om del i en lag eller i en författning som har beslutals av regeringen hänvisas till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse denna lag. Hänvisas det till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall den nya föreskriften tillämpas.

Övergångsbestämmelserna i punkt 2 innebär all den gamla lagens bestämmelser skall tillämpas fullt ut under hela den lid som en missbrukare tvängsvårdas, om en ansökan om att bereda honom sådan vård har kommit in till länsrätten före den nya lagens ikraftträdande. Detta innebär bl. a. följande. Har polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att länsstyrelsen har ansökt om vård skall länsrälten i dessa fall företa målet till avgörande inom en vecka från den dag då underställningen av polismyndighetens beslut skedde, även om omhändertagandel inle skulle vara verkställt när beslutet underställs. Del nya sociala kriteriet kan inte

utgöra gmnd för vård. För alt inte ett beslut om vård skall upphöra att Prop. 1987/88:147 gälla, skall vården dessutom ha påbörjats inom två veckor från den dag då beslutet vann laga kraft, till skillnad från den nya lagens regel om fyra veckor.

Övergångsbeslämmelserna i denna punkt medför att man inom ett LVM-hem under en kortare fid efter ikraftträdandet kan komma att tillämpa olika bestämmelser beträffande de missbmkare som är intagna där.

Beräkningen av vårdtiden för den som tvängsvårdas på gmndval av ett beslut som har fattats av rätten före lagens ikraftträdande eller som följd av en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet utgår från beslut om intagning på ett LVM-hem och inte från den faktiska inställelsen där eller pä elt sjukhus. Värden i dessa fall får pågå i högst tvä månader med möjlighet till förlängning med ytterligare högst två månader. Har en missbrukare som vårdas enligl den gamla lagens regler varit omedelbart omhändertagen, räknas den tiden inte in i värdtiden. Vistas missbmkaren på sjukhus gäller inte den nya lagens regler om underrättelseskyldighet och kvarhållningsrätt för överläkaren. Denne har inte heller rätt att begära polishandräckning för att få missbrukaren överförd till LVM-hemmet. Socialnämnden har inte heller rätt alt begära polishandräckning för att inställa missbmkaren på sjukhus.

Enligt punkt 3 skall ett beslut om elt omedelbart omhändertagande enligt den gamla lagen anses som ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt den nya lagen, i de fall en ansökan om vård inte har kommit in till länsrätten före den nya lagens ikraftträdande. Den nya lagens bestämmelser skall tillämpas vid den fortsatta handläggningen.

Genom punkt 4 klargörs hur man skall tyda hänvisningar till den gamla lagen och till föreskrifter som ersätts genom föreskrifter i den nya lagen. Under del följdlagstiftningsarbete som fordras beräknas de flesta hänvisningar kunna anpassas lill den nya lagen i sädan tid att följdändringarna kan träda i kraft den I januari 1989.

6.2 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

11 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Insatser för barn och ungdom bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet.

Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbmk och om de hjälpmöjligheter som finns.

Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbmkel. Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera de stöd- och hjälpinsatser som behövs och noga följa den planlagda vården.

Genom ändringarna betonas socialnämndens ansvar för atl missbrukare
får erforderlig hjälp och värd. Genom tillägget klargörs alt vården skall
planeras i samförstånd med missbmkaren och atl nämnden noga skall följa
den planerade värden. Om missbrukaren kan motiveras fill frivillig be
handling, är det nödvändigt att göra upp en behandlingsplan i samräd med 113

8 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

honom. Om han avbryter behandlingen enligt planen måste socialtjänsten Prop. 1987/88:147 reagera och aktivt försöka motivera honom fill elt nytt behandHngsförsök. Det är viktigt att missbrukaren själv får välja mellan olika behandlingsalternativ. Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnift 3.1.

47 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse vad som ankommer på nämnden enligt 2, 5, 6 och 8 a §§, 11 § första och andra styckena, 17 § tredje stycket och 18 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:000) om värd av missbmkare i vissa fall.

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

I paragrafen finns bestämmelser om begränsning av delegationsrätten i fråga om vissa beslut som socialnämnden kan fatta med stöd av LVU. Begränsningen gäller i regel beslut av ofta djupt ingripande karaktär för den enskilde, där bestämmanderätten inte bör tillkomma en person ensam. Från delegation har bl. a. undantagits de bestämmelser som gäller beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Paragrafen har nu ändrats så att begränsningen av delegationsrätten kommer atl gälla också beslut av socialnämnden om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM.

Paragrafen berörs även av en ändring i propositionen 1986/87:91 om akfivt folkstyre i kommuner och landsting.

49 § Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe fmns bestämmelser i 29 § första stycket samt i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:000) om vård av missbmkare i vissa fall.

I situationer som kan föranleda ett omedelbart omhändertagande kan omständigheterna vara sådana att beslut måste fattas med sådan skyndsamhet att nämnden inte hinner sammankallas. Nämndens ordförande eller en särskild förordnad ledamot har därför enligt 13 § andra stycket LVM fått befogenhet att besluta ensam i sådana fall. Detta förhållande anges genom tillägget i paragrafen.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om vård av missbmkare i vissa fall,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).

Socialberedningens sammanfattning av Prop-1987/88:147

betänkandet (SOU 1987:22) Missbrukarna, ''

Socialtjänsten, Tvånget

Inledning

Socialberedningen redovisar i detta betänkande förslag till en revidering av den lagstiftning som reglerar tvångsvården av vuxna missbrukare, LVM. Vårt egentliga uppdrag i detta sammanhang har varit att göra en översyn av den lagen. Men vi har inte ansett det rimligt att begränsa vår diskussion till alt enbart avse tvångsvärdslagens utformning. Tvångsvårdens roll och funktioner inom missbrukarvården kan inte diskuteras utan kunskap om missbmkets omfattning och karaktär och om den frivilliga vårdens möjhg-heter och begränsningar.

Vi redovisar därför en översiktlig bild av de lunga missbmkarnas levnadsförhållanden och av hur dessa har förändrats under de senaste decennierna. Vi beskriver också missbmkarvårdens läge och utveckling och i redovisar en rad överväganden och förslag som syftar till en förstärkning av i första hand socialtjänstens insatser för de vuxna missbrukarna.

Mot bakgmnd av denna diskussion om den frivilliga missbrukarvården lägger vi fram våra synpunkter på tvångsvårdens syfte och roll och redovisar våra förslag till förändringar av LVM. En viktig utgångspunkt har därvid varit den granskning som vi genomfört av hur LVM har tillämpats under de drygt fem år som lagen varit i kraft.

Missbrukets utbredning

De alkoholmissbmkare som kommer i kontakt med socialtjänsten är en grupp som i regel förenar ett allvarligt missbruk med en socialt utsatt situation. En stor del av dem har helt förlorat sin sociala förankring. När man ibland talar om "tunga" alkoholmissbrukare, är det som regel den gruppen som åsyftas. Även vi använder termen i denna betydelse.

Enligt en grov uppskattning uppgår antalet tunga alkoholmissbmkare fill mellan 50 000 och 100 000 personer. Antalet yngre, fidigt socialt utslagna alkoholmissbrukare har stigit under senare år.

Totalt sett har det tunga missbmkel ökat kraftigt i omfattning under de senaste decennierna. Stafisfiken över alkoholrdaterad sjuklighet och dödlighet, liksom uppgifter från ohka vårdområden, talar för att gmppen av tunga alkoholmissbrukare har blivit större. Härtill kommer det tunga nar-kofikamissbmkel, som var en marginell företeelse fram fill 1960-talets början, medan antalet tunga narkotikamissbmkare var mellan 10 000 och 14 000 år 1979 och sannolikt är ännu högre i dag. Uppgifter från vårdenheterna tyder pä att de tunga läkemedelsmissbrukarna ocksä är en växande gmpp. Till detta kommer missbmkel av flyktiga lösningsmedel. Bland vuxna har även detta slag av missbruk uppenbarligen blivit vanligare, även om problemet fortfarande är begränsat jämfört med annat missbmk.

115

Vården av alkoholmissbrukare Prop. 1987/88:147

De tunga alkoholmissbmkarnas sociala och medicinska situation har för- tJnaga 1 sämrats påtagligt under de senaste decennierna. Överdödligheten bland alkoholmissbrukare har ökat dramatiskt.

Den alkoholrdalerade dödligheten svarar för omkring en Qärdedd av alla dödsfall bland män i åldrarna 24 till 44 är. Missbmk är därmed den största enskilda orsaken till förtidig död bland män i denna äldersgmpp.

På 1940-talet förelåg mycket små skillnader i dödlighet mellan alkoholmissbrukare och normalbefolkningen. Dödligheten bland manliga sociah utslagna missbmkare har sedan ökat dramatiskt för att i början av 1980-ta-lel vara omkring sju gånger sä hög som normalbefolkningens.

De yngre alkoholmissbrukarnas överdödlighet är markant. Bland de yngre har också överdödligheten stigit särskilt kraftigt. Det är sannolikt att en tidig missbmksdebut allvarligt ökar risken för död i förtid.

Dödlighetsmönstret hos alkoholmissbrukare skiljer sig inte mellan män och kvinnor.

De tunga alkoholmissbmkarna har i stigande utsträckning slagits ut från arbetsmarknaden. År 1967 hade en majoritet av nykterhetsvårdens klienter arbete på den öppna arbetsmarknaden och lön som huvudsaklig försörjningskälla.

Tjugo är senare är läget det omvända. Förvärvsarbete spelar numera en helt underordnad roll för de missbmkare som är aktuella inom socialtjänsten. Lön som inkomstkälla har i stor utsträckning ersatts av pension eller socialbidrag.

De tunga alkoholmissbmkarnas boendesiluation har också försämrats under de senaste åren efter en förbättring under 1970-talet. Antalet bostadslösa i de tre största städerna kan våren 1987 uppskattas till omkring 5 000 personer.

Socialtjänstens arbete med de lunga alkoholmissbmkarna kännetecknas av betydande svårigheter. Problemen ligger på flera olika plan; bristande samordning, bristfällig uppföljning efter institulionsvistelser, svårigheter all nå de tunga missbrukarna med erbjudanden om värd och att hålla dem kvar i den vård som erbjuds. Problemen kan tillskrivas brister i fråga om både resurser och metoder.

Detta kritiska perspektiv riktar sig inte mot enskilda socialarbetares arbetsinsatser. Vårt intryck är tvärtom att de socialarbetare som arbetar med de lunga missbrukarna ofta utför ett engagerat arbete. På många håll finns också en tydlig strävan att utveckla metoderna. Arbetsvillkoren är dock inte sällan pressade och arbetsbelastningen hög.

Kritiken är inte heller generellt giltig. På mänga håll inom socialtjänsten görs det vikliga och konstmktiva insatser för missbrukarna. Ser man på området i dess helhet, är problemen emellertid avsevärda.

Socialtjänstens kontakter med missbmkarna förändrades genom att nykterhetsvårdsarbetet integrerades med barnavärds- och socialhjälpsarbetet under 1960- och 1970-talen, liksom genom socialtjänstreformen är 1982. Nykterhetsvårdslagens noga preciserade föreskrifter för missbruksarbetet ersattes av en större frihet atl arbeta förutsättningslöst i samverkan med klienten.

116

Dessa från flera synpunkter positiva förändringar synes för de tunga Prop. 1987/88:147 missbmkarnas del samtidigt ha inneburit nackdelar. Omorganisationen Bilaga 1 medförde av allt att döma en minskning av resurserna för och kompetensen i arbetet med de tunga missbmkarna. I många större kommuner har man nu genomfört en omorganisation i den andra riktningen, genom att man har tillskapat särskilda arbetsgmpper och liknande för missbruksarbetet.

Socialtjänstens insatser mot missbmksproblemen framstår ofta som dåligt planerade. Denna brist på planering är en bidragande orsak fill att socialtjänsten inte sällan på ett passivt sätt möter missbmkarnas behov av hjälp och omhändertagande.

Enligt socialarbetarnas egna bedömningar får alkoholmissbmkarna mer ekonomisk hjälp och mindre behandling än vad som är befogal. I arbetet med att bedöma ekonomiska hjälpbehov och betala ut socialbidrag tycks inte sällan missbruksproblemen komma i skymundan.

Särskilt allvarligt är det att de yngres missbmksproblem ofta inte uppmärksammas. De yngre efterfrågar i mindre utsträckning hjälp för missbmkel och kontakterna domineras i ännu högre grad av den ekonomiska hjälpen. I själva verket tycks missbruksproblemen bland de yngre klienterna vara mycket vanligare än vad man i allmänhet inser. De yngre alkoholmissbmkarna har ofta en bakgmnd och en social situation som liknar narkotikamissbmkamas. Blandmissbmk är dessutom vanligt i dessa åldrar.

Det fmns en brist på konfinuitet i insatserna, nägot som också gäller för de missbrukare som erhåller institutionsvård. Uppföljningen efter institu-fionsvården fungerar sällan på det sätt som förutsattes när socialtjänstlagen infördes.

Samarbetet mellan socialtjänsten och sjukvården är dåligt utvecklat. Ofta vet man inom det ena av dessa områden inte att klienten respektive patienten är aktuell inom det andra.

Mot denna dystra bild av socialtjänstens arbete med de tunga alkoholmissbmkarna kontrasterar bl a ett flertal verksamheter som bedrivs i projektform. Dessa projekt inriktas på olika, väl avgränsade missbmkar-grupper och arbetet bärs upp av en gemensam vårdideologi. Projekten bygger på tät och långvarig kontakt med missbrukarna och präglas av ett starkt engagemang från personalens sida.

Utvecklingen inom institutionsvården har medfört att antalet vårdplatser för tunga alkoholmissbmkare har minskat. Samtidigt har en rad inslilu-fionsresurser tillkommit som är mer behandhngsinriklade och vänder sig till missbmkare som har kvar åtminstone en del av sin sociala förankring. De högre ambifionema och förnyelsen av behandlingsmetoderna är posifiva inslag. Utvecklingen innebär samtidigt en ökad risk för att de sämst ställda alkoholmissbmkarna inte får sina värdbehov tillgodosedda.

Behandlingsforskningen tyder på att behandling av tunga alkoholmiss
bmkare inte framgångsrikt kan bedrivas i form av tillfälliga insatser av kort
varaktighet. Allt talar för att utsikterna att åstadkomma viktiga, positiva
förändringar i missbmkarnas liv är störte om man inom den öppna vården
bygger upp former för långsiktigt stödjande insatser. 117

Vården av narkotikamissbrukare F*rop. 1987/88:147

Narkotikamissbmk leder ofta till en rad kroppsliga och psykiska skador. Bilaga I Injektionsmissbmkarna utsätter sig för särskilt stora risker att drabbas av allvarliga sjukdomar och förtidig död. Riskerna sammanhänger inte enbart med intagningssätlet och de preparat som missbrukas utan också i hög grad med del socialt utsatta liv som missbmkarna lever.

Vissa studier pekar på att dödligheten är mellan 10 och 15 gånger högre bland de intravenösa narkotikamissbmkarna än i normalbefolkningen. Risken för död i förtid tycks vara störte vid narkotikamissbmk än vid alkohol-missbmk.

Villkoren tycks successivt ha hårdnat för narkofikamissbrukarna under 1970-talet. Detta tog sig bl a uttryck i en tyngre kriminalitet och ökad sjuklighet. De kvinnliga narkofikamissbrukarna tvingades i allt högre grad till prostitution.

Ingenting tyder på att situationen har förbättrats under 1980-talet. Under de senaste åren har dessutom AIDS/HIV-epidemin tillkommit som ett dödligt hot. HIV-smittan har spritts i snabb takt bland narkotikamissbmkarna, framför allt bland intravenösa heroinmissbmkare i Storstockholmsområdet. Men den har ocksä, fast i mindre utsträckning, drabbat missbrukare av centralstimulantia och fått viss spridning bland narkotikamissbmkare i Malmö-Lund- regionen och i Göteborgsområdet. Hittills har smitta konstaterats hos närmare 400 narkotikamissbrukare.

Ingen HlV-smiltad narkotikamissbmkare har ännu utvecklat sjukdomstillståndet AIDS. En förklaring till detta kan vara att många har avlidit i förtid av andra orsaker, främst till följd av överdosering.

I många andra länder svarar narkotikamissbmkarna nu för en betydande del av AlDS-fallen. I USA utgör de intravenösa missbmkarna ca en fjärdedel av alla som fått AIDS-diagnos. Spridningen av epidemin bland missbmkarna är särskilt markant i Italien och Spanien, där mer än hälften av AIDS-fallen utgörs av intravenösa narkotikamissbmkare. I Europa som helhet ökar antalet AIDS-fall bland narkotikamissbmkarna proportionellt mycket snabbare än det totala antalet AIDS-fall.

Vägen in i och ut ur ett tungt narkotikamissbruk beskrivs i olika studier som en process med etl antal urskiljbara steg. Denna process brukar kallas missbmkskarriären. Den inleds i allmänhet i tonåren med ett experimenterande med droger för att efter något eller några år övergå till ett regelbundet missbmk.

De som inte lyckas lämna missbmkel i de första stadierna, förlorar förr eller senare kontrollen över sitt missbmk och övergår lill ett s k kompul-sivt (Ivångsmässigt) stadium.

Så småningom brukar emellertid missbmkaren komma fill en punkt då han börjar ifrågasätta sitt levnadssätt - vändpunkten. Han vtll nu försöka ta sig ur sift missbmk.

Även vägen ut ur missbrukskartiären går via olika stadier. Under det
första av dessa stadier gör missbmkaren utbrytningsförsök som emellertid
ofta slutar med återfall. Efter en tid inträder ett skede då behandUngsförsö-
ken får allvarligare inriktning. Under missbmkskarriärens sista stadium —
frigörelsestadiet - minskar gradvis behovet av stöd. °

Olika studier tyder på alt den s k vändpunkten ofta inträffar sent i Prop. 1987/88:147 kamären. En del söker inte vård förrän efter flera års kompulsivt miss- Bilaga 1 bmk. När de börjar försöka la sig ur sitt missbmk har de hunnit bli socialt och fysiskt nedgångna till följd av missbruket och levnadssättet i övrigt. Vägen mot missbmksfrihet går i allmänhet via åtskilliga vårdtillfällen och återfall i missbmk och kriminalitet.

I den diskussion som dessa forskningsresultat har föranlett, har flera betonat alt den s k missbmkskarriärens mönster inte behöver vara opåverkbart av de insatser samhället gör mot missbmkel och för missbmkarna. Det kan bl a inte uteslutas att den s k vändpunkten kan tidigardäg-gas och att man kan nä större framgång med missbmkare i svårbehandlade skeden, om behandlingens inriktning och uppläggning förändras.

För närvarande kommer narkomanvården emellertid ofta in sent i miss-bmksförloppet och lyckas ofta inte förkorta det, enligt de studier som nu finns tillgängliga. I skuggan av hotet från AIDS/HIV framstår detta som ett allvarligt problem.

En förstärkt frivilligvård

Mot bakgmnd av beskrivningen av missbmkarnas situation och missbmkarvårdens läge, redovisar vi våra överväganden och förslag rörande en förstärkt frivilligvärd. De kan sammanfattas i följande 11 punkter.

1 Förtydligande av socialtjänstlagen

Respekten för klienten som person fär inte leda till passivitet inför ett fortgående tungt missbmk. När det gäller de tunga missbmkarna kan det inte accepteras att socialarbetarna passivt inväntar alt motivationen för förändring skall inställa sig hos klienten. Socialtjänsten har skyldighet att bedriva en aktivt uppsökande verksamhet för att fillförsäkra missbmkarna rätten till stöd och vård.

För att markera detta aktiva förhållningssätt föreslår vi ett tillägg till socialtjänstlagens II §. Genom lagändringen förtydligas socialnämndens ansvar för att niissbmkare fär erforderlig vård. I bestämmelsen klargörs ocksä att värden måste planeras och att socialnämnden noga skall följa den planerade vården.

2 Samarbetet mellan socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna

En stor del av de tunga narkotikamissbmkarna är okända för såväl socialbyråerna som den särskilda narkoman värden. Många av dessa har i stället kontakt med polisen och kriminalvården. Det är mot den bakgmnden nödvändigt alt få till stånd en bättre samordning av socialtjänstens och de rättsvårdande myndigheternas insatser.

Samarbetet mellan polis och socialtjänst bör förstärkas - under ömsesi
dig respekt för de båda myndighetemas olika funktioner och roller i miss-
bmksarbetet. 119

Även samarbetet mellan kriminalvård och socialtjänst — som under Prop. 1987/88:147
senare är har utvidgats på ett positivt sätt - bör utvecklas vidare. Bilaga 1

3 Förstärkt samarbete inom socialtjänsten

Socialtjänstens arbete med missbrukarna bör få en mer långsiktigt stödjande karaktär. Det krävs bl a för att undvika atl missbrukarna roterar runt mellan olika vårdenheter på etl planlöst eller deslmktivl sätt. Samarbetet mellan vårdens olika delar måste förstärkas. Inte minst viktigt är del att institulionsvistelser följs upp genom väl planerade insatser i den öppna vården.

4 De psykiskt störda missbrukarna

De psykiskt svårt störda missbrukarna faller ofta mellan socialtjänstens och psykiatrins ansvarsområden. De mest vårdbehövande riskerar därmed atl få sina vårdbehov särskilt dåligt tillgodosedda.

Vi föreslår att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med landstings- och kommunförbunden utarbeta en plan för hur värden av psykiskt svårt störda missbrukare kan förbättras, bl a genom elt förstärkt samarbete mellan socialtjänst och psykiatri.

5 Missbrukarna och arbetsmarknaden

Missbrukarnas förankring på arbetsmarknaden har försämrats drastiskt under de senaste tjugo åren. Såväl socialtjänst som arbetsförmedlingar upplever stora svårigheter all komma till rätta med delta. Brislen pä effektiva samverkansformer mellan olika inblandade myndigheter förvärrar problemet. Sådana samverkansformer bör kunna utarbetas och prövas försöksvis.

Vi föreslår alt arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag alt i samråd med socialstyrelsen, riksförsäkringsverket. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet dra upp riktlinjer för en försöksverksamhet av delta slag.

6 De frivilliga organisationerna

De frivilliga organisafionerna utgör en viktig resurs i missbruksarbetet. De är många och har en starkt växlande inriktning, vilket ger utrymme för mångfald och differentiering av insatserna. Vi framhåller vikten av stöd lill de frivilliga organisationernas arbete.

7 Behovet av specialisering

Övergången från den gamla funklionsuppddade socialvården till den inte
grerade socialtjänsten har medfört vikliga vinster i det sociala arbetet. Där
integrationen har lett lill en långtgående avspecialisering av missbruksar-
beiel, har den mdlertid samtidigt medfört allvarliga kompetensförlusler. 120

8 De politiskt förtroendevalda

De politiskt förtroendevalda i socialnämnder och sociala distriktsnämnder spelar en central roll för det sociala arbetet i kommunerna. De har bl a ansvaret för atl i konkurrens med övriga kommunala verksamheter driva fram tillräckliga ekonomiska resurser och all värna del sociala området.

9 Utbildning och handledning för vårdpersonalen

Att vårdarbetarna har god utbildning och hög kompelens är avgörande för möjligheten att nå framgång i behandlingsarbetet. Vi framhåller behovet av fördjupning av socionomutbildningen när del gäller kunskaper om missbruk och missbrukarvård.

Grundutbildningen mäste kompletteras med återkommande fort- och vidareutbildning. Särskilda utbildningsinsatser för behandlingshemspersonal bör kunna erhålla slöd genom de anslag som socialstyrelsen disponerar för utvecklingsinsatser inom värdområdet.

1 det ofta krävande arbetet med de lunga missbrukarna är handledning ell nödvändigt inslag. Del finns risk för att resurserna för handledning ifrågasätts av besparingsskäl i kommunerna. Vi understryker atl delta är en kortsiktig besparing, som riskerar atl leda lill en ineffektiv missbrukarvård.

10 HIV-epidemin bland narkotikamissbrukarna

HIV-epidemin bland narkotikamissbrukarna har ställt narkomanvården inför dess största utmaning hittills. Regeringens AIDS-ddegalion har uppställt målet atl alla injektionsmissbrukare skall nås för provtagning, avgiftning och behandling. Klyftan mellan delta höga mål och vad narkomanvården kan uträtta i dagsläget är emellertid avsevärd. Narkomanvården måste filiföras de resurser som är nödvändiga för alt den skall klara sin svära uppgift.

Det krävs också en kursändring inom narkomanvärden. Dess organisation, metoder och förhållningssätt mäste omprövas och anpassas till den nya situationen.

HlV-leslning av narkotikamissbrukare måste så långt som möjligt kombineras med psykosocialt stöd och långsiktig behandling. Samarbetet mellan infektionssjukvården och narkomanvärden måste förslärkas.

Det finns starka motiv för särskilda värdprogram inom narkomanvården som kan anpassas till de HIV-smiltades särskilda behov av stöd och behandling.

organisation. Socialtjänstens och sjukvårdens insatser för de tunga miss- Prop. 1987/88:147 brukarna är i dag ofta oplanerade och dåligt samordnade. Sådan oplanerad Bilaga 1 och kortsiktig vård är inte bara ineffektiv utan också dyrbar.

Starka skäl talar däremot för resurstillskott dels till narkomanvärden, dels lill vården av den växande gruppen av socialt utslagna, yngre vuxna alkoholmissbrukare, som i dag sällan fångas upp av vården och ofta avbryter den vård som erbjuds.

Det nya systemet för statsbidrag till missbrukarvården, som började fillämpas år 1986, har snabbi lett till en kraftig minskning av antalet vårdplatser på offentligt drivna behandlingshem. Myckel lyder på att kvalificerade öppenvårdsalternativ inte har vuxit fram i samma takt som insfitutionerna avvecklats. Utvecklingen riskerar alt gä ut över de tyngsta grupperna av missbrukare.

Enligl vär mening finns del skäl alt överväga alt gä över lill ett statsbidragssystem, som innehåller starkare garantier för all de sämst ställda missbrukarnas värdbehov blir tillgodosedda.

Tvångsvården i statistisk belysning

Tvångsvården av vuxna missbrukare minskade kraftigt i omfattning när LVM infördes är 1982, trots atl LVM lill skillnad från nykterhetsvårds-lagen omfattar även narkotikamissbrukare. Därefter har antalet tvångsintagningar återigen ökat, men fortfarande (1986) är antalet personer som någon gång under året är intagna för tvångsvård mindre än hälften av vad det vårär 1981, nykterhetsvårdslagens sista år.

Mer än hälften av anmälningarna om LVM-vård avskrivs av länsstyrelserna, dvs de resulterar inle i ansökan om vård hos länsrälten.

Mänga missbrukare återkommer för vård eller omedelbara omhändertaganden enligt LVM, ibland flera gånger under samma år.

Omkring en fjärdedel av värdbeslulen föregås av omedelbara omhändertaganden enligt 8 § LVM.

För majoriteten av de LVM-vårdade är alkohol det huvudsakliga miss-bruksmedlel. Antalet narkotika- och biandmissbrukare har dock ökat kraftigt sedan är 1982.

Majoriteten av klienterna är mellan 30 och 50 år gamla. Omkring 85 procent är män. Narkotikamissbrukarna är genomsnittligt betydligt yngre än alkoholmissbrukarna.

Den genomsnittliga vårdtiden enligt LVM var 73 dagar under år 1985. I omkring 30 procent av fallen fattas beslut om förlängning av vårdtiden enligl 16 § LVM.

Nästan hälften av LVM-klienterna avviker vid minst något tillfälle från LVM-hemmet. Närmare 30 procent av dem som avvek under år 1985 var borta frän LVMrhemmet under 15 dagar eller mer. Narkotikamissbrukarna avviker från LVM-hemmen i högre utsträckning än alkoholmissbrukarna och har längre frånvarolid. Nästan 70 procent av narkotikamissbrukarna avvek från LVM-vården vid minst något tillfälle under år 1985.

LVM-vården inleddes med sjukhusvård i 28 procent av fallen under år 122

1985. Av narkotika- och blandmissbmkarna var del bara 19 procent som Prop. 1987/88:147
erhöll inledande sjukhusvärd detta år. Bilaga 1

Den möjlighet som LVM ger till försöksvis vård i annan form eller vistelse i del egna hemmet utnyttjas i ca 20 procent av fallen.

Omkring 30 procent av LVM-klienterna vistas under åtminstone någon del av vårdtiden på elt s k hem för särskilt noggrann tillsyn (§ 18-hem). För narkotikamissbrukarna är motsvarande andel drygt 60 procent.

Klienternas situation vid intagningen lill LVM-hemmet är i allmänhet dålig. Flertalet saknar arbete, mänga är bostadslösa och de flesta försörjer sig genom socialbidrag eller förtidspension. Vid utskrivningen tenderar klienternas situation atl ha förbättrats något. Som regel lämnar klienten LVM-hemmet i god fysisk och psykisk kondition. Prognosen på längre sikt är emellertid dålig, enligt olika uppföljningsstudier.

En reviderad tvångsvårdslag

Lagen om värd av missbrukare i vissa fall (LVM) har varit i kraft i drygt fem år. Lagen var när den tillkom en kompromiss som inle skulle ses som en definitiv lösning på frågan om tvångsvård av vuxna missbrukare. Vi har nu sett över lagen och funnit all den pä en rad punkter behöver preciseras, ändras och kompletteras. Ändringarna är omfattande men inte av sådan karaktär atl lagen i grunden har förändrats. Vi föreslår att en ny lag införs, men all den fär samma namn som den gamla. Våra viktigaste överväganden och förslag när del gäller den nya lagens utformning kan sammanfattas i följande 12 punkter.

/ Lagens syfte

Vi har funnit all lagens nuvarande syfte bör ligga fast. Grundtanken all del främst är den enskildes behov av vård som skall vara avgörande är alltjämt bärande. Syftet med LVM är atl motivera missbrukaren att frivilligt la emot fortsalt behandling och slöd för all komma ifrån sitt missbruk. Vi ser det som viktigt alt syftet klart framgår av lagtexten och föreslår alt LVM kompletteras med en bestämmelse härom. Vi föreslår ocksä all förhållandel mellan socialtjänstlagen och LVM klargörs i lagens inledande bestämmelser. Den frivilliga värden ges enligt socialtjänstlagen. LVM är en kompletterande lag som närmare reglerar förutsättningarna för alt avvika från den grundläggande frivillighelsprincipen i socialtjänstlagen.

2 Tidigare ingripanden

I den nuvarande lagen har förutsättningarna för tvångsvård preciserats så
restriktivt, alt lagen kan sägas ha fåll en akullagskaraklär. I praktiken
kommer tvångsvård som regel bara i fråga i myckel sena stadier av miss
bruket och i situationer som kan beskrivas som akuta. Det innebär bl a atl
missbrukare i åldrarna strax över 20 år sällan kommer i fråga för
LVM-vård. Det är i dessa åldrar som missbruket befästs och den sociala
utslagningen fördjupas. 123

Det är enligt vår mening inte acceptabelt atl utforma LVM så restriktivt Prop. 1987/88:147 alt den överhuvud tagel inte kan användas för att motverka elt fortsatt Bilaga 1 allvarligt missbruk bland vuxna, yngre missbrukare annal än i närmast extrema undanlagsfall.

Vi anser inte heller att man generellt kan inskränka lagens användningsområde till helt akuta situationer i fråga om missbrukare i senare stadier av missbmkel.

Vi föreslår atl förutsättningarna för vård enligl LVM får ändrad lydelse i flera olika avseenden.

I nuvarande LVM anges atl missbruket skall vara sådant att del föreligger etl trängande behov av värd för atl komma ifrån det. Ordet trängande har i den praktiska tillämpningen kommit all uppfattas som etl krav pä akut behov av avgiftning. En sä snäv tillämpning var inte avsedd när LVM infördes. Ordet trängande överges därför, samtidigt som nuvarande 2 och 3 §§ skrivs ihop till etl lagrum. Därmed understryks sambandet mellan rekvisiten i bestämmelserna.

För alt värd enligt LVM skall kunna beredas en missbmkare krävs bl a alt han lill följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara. Det är de rent medicinska hälsoriskerna som avses. Genom den starka betoningen av delta i lagens förarbeten har LVM-ingripanden i stor utsträckning kommit atl begränsas till fall där medicinskt påvisbara skador kunnat konstateras.

Enligl vår mening är del angelägel atl kunna ingripa på elt tidigare stadium av missbruket. Vid bedömningen av om missbrukaren utsätter sin hälsa för en allvarlig fara är del inle möjligt alt göra nägon klar skillnad mellan skadeverkningar av social och av medicinsk natur. Avgörande bör i stället vara en helhetsbedömning av individens situation.

Personer, för vilka missbruket har kommit att spela en dominerande roll och som till följd av missbruket exempelvis har tappat sin anknytning till arbetsmarknaden och hamnat utanför normala sociala relationer, måste kunna beredas vård, även om hälsan i strikt medicinsk mening ännu inte kan anses allvarligt hotad. Vi föreslår all vård enligt LVM skall beredas den som — om övriga fömtsättningar är uppfyllda — till följd av missbmkel utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara eller allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt.

Den föreslagna ändringen kommer enligt vär mening alt ha sin främsta belydelse när del gäller de unga missbrukarna. Många unga vuxna missbrukare är i dag på väg mot en livsföring där drogen är del centrala och där risken för kriminalitet, våld, ohälsa och förtidig död är starkt förhöjd. Om man i ell sådant fall klart ser risken, men inle kan förmå missbrukaren till frivillig värd, bör vård enligl LVM tillgripas.

3 Närståendeskyddet

Enligt de regler som nu gäller kan elt ingripande enligl LVM också ske om
missbrukaren kan befaras komma att allvarligt skada någon närstående. Vi
föreslår all delta rekvisit för ingripande skall finnas kvar. Våldsbroltslighe-
ten i hemmen mot kvinnor och mol barn är hög. De möjligheter till 124

straffrättsliga ingripanden som finns vid misshandel eller olaga hot kan inte Prop. 1987/88:147 ge tillräckligt skydd för de anhöriga. Skyddet enligl LVM föreligger redan Bilaga 1 vid fara för allvarlig skada. Straffrättsliga ingripanden förutsätter etl fullbordat brott eller elt åtalbart försök till brott.

Vi har övervägt om skyddet för närstående bör utsträckas till alt omfatta även andra människor. En viktig skillnad mellan de närståendes och utomståendes situation är att våld mol anhöriga oftast sker i hemmen där hjälp utifrån sällan kan påräknas.

De utomstående befinner sig även i andra avseenden som regel i en avsevärt mindre utsatt situation i förhållande lill missbrukaren än vad hans närmaste gör. Till skillnad från de anhöriga har den utomstående sällan någon spärr mol att ange gärningsmannen eller medverka under utredning och rättegång. Dessutom skulle en vidgning frän den begränsade personkrets som missbrukarens familj utgör lill alla i hans omgivning, innebära etl betydligt mera långtgående avsteg än närståendeskyddel från principen om LVM som en vårdlagstiflning.

Vi föreslår därför atl LVM:s tillämpningsområde inle utvidgas till atl omfatta även fall då nägon lill följd av missbruket kan befaras komma atl allvarligt skada någon annan än sina närslående.

4 Samhällets skyldighet att ingripa

Enligt nuvarande bestämmelser kan missbrukaren beredas vård enligl LVM, om förutsättningarna för detta är uppfyllda. Vi föreslår i stället att tvångsvård skall beslutas, om förhållandena är så allvarliga som anges i bestämmelsen. Samhället har nämligen enligl vår mening en skyldighet all ingripa, om missbrukaren eller hans närstående befinner sig i så allvarlig fara som lagen anger och frivilliga insatser inle hjälper. Genom ordet skall markeras delta ansvar.

5 LVM och AIDS

1 kampen mol AIDS är del ell centralt mäl att förmå HIV-smittade missbmkare all upphöra med sitt missbruk. Genom att dela sprutor med andra sprider en smittad HIV-virusel vidare. Han kan dessutom sprida smittan genom att ha sexuellt umgänge med andra. Vi har övervägt frågan om det för omgivningens skydd mol intravenösa HIV-smittade missbrukare finns behov av alt utvidga fillämpningsområdet för LVM. Som en särskild specialindikation för tvångsvård skulle då anges att någon till följd av sitt missbruk genom smitta av HlV-vims utsätter andras hälsa för allvariig fara.

Vi har emellertid funnit alt en sådan utvidgning inte är nödvändig eller
lämplig. Hälsoriskerna för den enskilde missbrukaren är alllid så stora, när
det är fråga om etl dagligt intravenöst missbruk, atl LVM:s rekvisit för
värd på grund av fara för den egna hälsan är uppfyllt. Smittskyddet måste
enligl vår mening primärt tillgodoses genom smittskyddslagen, som är en
renodlad skyddslagstiftning, och inte genom LVM, som i allt väsentligt är
en vårdlag. 125

6 Missbrukare av andra beroendeframkaUande medel Prop. 1987/88:147

Den nuvarande lagen är begränsad till missbruk av alkohol och narkotika. °

Vi har funnit atl det finns elt inle obetydligt antal vuxna missbrukare av i första hand flyktiga lösningsmedel, för vilka insatser enligt socialtjänstlagen framstår som otillräckliga. Del har visat sig nödvändigt all införa en möjlighet i LVM att bereda värd ät denna grupp av ofta svårt skadade missbmkare. Vi föreslår därför atl LVM utvidgas till alt gälla missbruk av alkohol, narkotika eller annat liknande beroendeframkallande medel.

7 Vårdtiden

Att upphöra med etl tungt missbruk är en långsiktig process som inbegriper sättet att leva och förhålla sig till omvärlden. Så långtgående förändringar kan inle påtvingas missbrukaren; han eller hon måste själv välja dem. Vi avvisar därför tanken på alt omgärda ett längre behandlingsprogram med tvång. Vårdtiden i LVM bör emellertid bestämmas med utgångspunkt i atl en sådan förändringsprocess skall kunna inledas. Erfarenheten visar att delta i åtskilliga fall kräver längre värdlider än vad lagen i dag ger möjlighet lill.

Vi föreslår sex månader som en längsta vårdlid. Det bör inle som nu finnas nägon möjlighet lill förlängning av liden. Mot möjligheten lill förlängning talar främst erfarenheten att den enskilde ibland ser förlängningen som en bestraffning. Detta är till men för behandlingen.

Syftet är inte atl generellt göra de faktiska värdtiderna på LVM-hemmet längre. Strävan bör vara alt vårdperioden på LVM-hemmet görs så kort som möjligt och att klienten, med stöd av lagen, slussas över fill nägon annan lämplig vårdform så snart det finns förutsättningar för delta. I en del fall kan det vara lämpligt att den intagne förs över lill vård utanför LVM-hemmet omedelbart efter avgiftningen. Den återstående värdtiden enligt LVM syftar till atl säkerställa atl han eller hon fullföljer den inledande fasen av detta program, vilkel kan antas bidra till alt klienten därefter fortsätter behandlingen i frivilliga former.

Redan den nuvarande lagen ger en möjlighet alt under vårdtiden pröva vård i annan form. Den möjligheten utnyttjas emellertid i relafivt få fall. Del viktigaste skälet till att detta inte förekommer oftare är att vårdtiden bedöms vara för kort för alt medge såväl vård pä LVM-hemmet som vård i annan form. Beredningens förslag i fråga om vårdtiderna syftar bl a till alt . utvidga möjligheterna fill en smidig övergång från LVM-hemsvistdsen till värd i öppnare former.

Den värdform som den intagne förs över till under LVM-tiden måste
väljas utifrån den enskildes behov och förutsättningar och i samverkan
med honom. Flertalet av de LVM-vårdade är alkoholmissbmkare i åldern
30 år eller äldre. De flesta av dem bör efter någon eller några månader på
LVM-hemmet kunna föras över till väl planerade insatser i öppen vård.
För narkotikamissbmkarna och många av de yngre alkoholmissbrukarna,
för vilka del är realistiskt atl arbeta med högre rehabiliteringsmål, bör
utslussningen i många fall kunna ske till kollekliv, andra behandlingshem
eller familjevård för vuxna. 126

När del gäller beräkningen av vårdfiden föreslår vi att fid under vilken Prop. 1987/88:147 missbrukaren är avviken från LVMhemmel eller vistas på kriminalvårds- Bilaga 1 anstalt eller i häkte inte skall få inräknas i vårdtiden.

Det bör understrykas att den nya vårdtiden, sex månader, är den maximala liden. Som hittills skall LVM-vården upphöra så snart syftet med vården har uppnåtts.

8 Ansökan om vård och utredning

Vi anser atl länsstyrelsen, i ärenden om värd enligl LVM, bör ansvara för utredning och ansökan till länsrätten. Av rättssäkerhetsskäl är det bättre att nägon annan än socialnämnden bedömer när möjligheterna att vidta frivilliga ätgärder är uttömda. Socialnämndernas olika utgångspunkter och prioriteringar kan leda lill stora lokala skillnader i bedömningen av vilka ärenden som bör föras till domstol. Man mäste slå vakt om enhetlighet när del som här gäller tvångsåtgärder. Det är också viktigt alt anmälningar om behov av LVM-vård från polis, läkare och andra myndigheter som kommer i kontakt med missbmkare kontrolleras av en utomstående myndighet.

Vi har emellerfid funnit alt socialnämndema bör spela en aktivare roll under utredningen än för närvarande. I LVM-ärenden åligger det redan i dag enligt 11 § och 50 § socialtjänsfiagen socialnämnden alt göra en egen utredning. Det är därför enligt vär mening naturligt att socialnämnden även utför den egenfiiga LVM-utredningen på länsstyrelsens uppdrag. Härigenom ökar också möjligheten för socialnämnden atl tidigt etablera en kontakt med missbrukaren för att kunna planera och genomföra egna insatser för honom.

Vi föreslär alltsä att ansvaret för utredning och ansökan skall ligga kvar hos länsstyrelsen. Själva utredningsarbetet, dvs insamlandet av faktaunderlaget, skall göras av socialnämnden.

9 Omedelbara omhändertaganden

En missbrukare får omhändertas omedelbart om det är sannolikt att han kan beredas vård enligt LVM och rätlens beslut om värd inle kan avvaktas. Det är polismyndigheten som fattar sådana beslut.

Det har visat sig att också socialnämnden ofta kommer i kontakt med missbrukare som behöver tas om hand omedelbart. Anhöriga till missbmkare vänder sig inte sällan till socialnämnden för atl anmäla att en missbmkare har ett akut behov av hjälp. Med nuvarande regler måste socialnämnden hänvisa dem fill polisen. Det har emellertid visat sig, att många anhöriga drar sig för att anlita polisen i dessa lägen.

Elt annat problem med nuvarande beslutsordning är att socialnämnden
ofta bistår polisen med uppgifter om missbmkaren, i syfte att förmå polis
myndigheten att fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande. Detta
uppgiftslämnande är inte förenligt med sekretesslagens regler och kan
därför inte accepteras. 127

Av dessa skäl föreslår vi att socialnämnden, vid sidan av polisen, skall Prop. 1987/88:147
ges rätt alt besluta om omedelbara omhändertaganden. Bilaga 1

10 Socialnämndens ansvar för LVM-klienterna

Målet är alt LVM-vården skall ge förutsättningar för missbrukaren atl fullfölja elt långsiktigt behandlingsprogram. För alt skapa sädana förutsättningar har vi, som framgått, bl a föreslagit alt vårdtiden föriängs lill högst sex månader. Denna vårdtid skall kunna utnyttjas inte bara för vård på LVM-hemmet utan även för all pröva behandling i andra vårdformer, som t ex enskilt eller kommunalt drivna behandlingshem, familjehem eller olika lyper av behandlingsprogram i öppen värd. Föreståndaren för elt LVM-hem skall så snart det är möjligt besluta att den intagne skall beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för värd i annan form. Vi föreslår atl del uttryckligen slås fast i lagen att socialnämnden skall se till alt sådan vård ordnas. Det innebär att socialnämnderna blir skyldiga atl erbjuda institutionernas klienter för dem lämpliga alternativa värdformer.

För alt vård i annan form skall komma lill stånd anser vi att LVM-hemmens politiskt valda styrelser bör fä till uppgift all särskilt bevaka frågan. Vi föreslår därför alt föreståndaren åläggs att anmäla till styrelsen om en inlagen vistats pä ell LVM-hem i tre månader utan-alt vård i annan form prövats. Föreståndaren skall ange orsaken lill alt del inte skett. Styrelsen får genom denna insyn möjlighet att påverka såväl föreståndaren som socialnämnderna att arbeta mer aktivt för att vård i annan form skall komma lill stånd.

Eftervården och utslussningen i samhället av de intagna är ofta avgörande för vårdens resultat. Vi föreslår därför all socialnämndens ansvar för detta lyfts fram och slås fast. Enligt vår mening bör del särskilt föreskrivas i lagen all socialnämnden aktivt skall verka för alt den enskilde efter vårdtiden på LVM-hemmet får bostad och arbete eller utbildning saml se till att han får personligt stöd eller behandling för alt komma ifrån missbruket.

Vi föreslår också alt socialnämnden mer aktivt skall planera den fortsatta vården av missbrukaren. Redan under utredningstiden bör en kontaktman utses för missbrukaren. Denne bör göra upp en plan för vården och bistå missbrukaren med kontakter med andra vårdgivare. När det blir aktuellt med vård i annan form måste en plan upprättas för denna vård. Ocksä här har kontaktmannen en viktig uppgift.

// Inledande sjukhusvård

Vård enligl LVM bör i allmänhet inledas med värd på sjukhus. Våra
undersökningar visar emellertid atl vården inletts på sjukhus i betydligt
mindre utsträckning än vad som förväntades vid LVM:s tillkomst. På vissa
håll, framför allt i Stockholm, är det endast i undantagsfall en missbrukare
får sjukhusvärd. Anledningen till delta är i första hand all man saknar rätt
att hälla kvar missbrukaren på elt sjukhus och all missbrukarna i myckel
stor utsträckning avviker från sjukhusvärden. 128

Vi anser att principen om frivillighet i hälso- och sjukvården är så viktig Prop. 1987/88:147 atl den inte bör frångås av del skälet att en missbrukare kan befaras Bilaga 1 avvika. Vi är således inte beredda att föreslå att en LVM-patient skall kunna behandlas mol sin vilja på etl sjukhus eller kvarhållas på sjukhuset i behandlingssyfte.

Däremot måste det införas regler som säkerställer att han, om han vill lämna sjukhuset, i stället omedelbart förs över till det LVM-hem där han är intagen. Det är enligt vår mening självklart atl han inte kan tillåtas avvika från LVM-vården. Vi föreslår därför atl det införs en skyldighet för överläkaren vid den sjukhusenhet där patienten vårdas att se till att socialnämnden eller LVM-hemmet genast underrättas om en missbrukare önskar lämna sjukhuset. Överiäkaren får besluta all missbrukaren skall hindras att lämna sjukhuset under den fid som behövs för atl säkerställa alt han kan föras över till LVM-hemmet.

12 Vårdinstitutioner med enskild huvudman

Vi föreslår att LVM-vården även i fortsättningen skall lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner. Ansvaret för vårderi och ivängsbefogenhelerna skall således förbehållas offentligt drivna hem. Såväl principiella skäl som behandlingsmotiv talar för en sådan ordning. Enskilt drivna hem kommer emellertid atl kunna spela en störte roll inom LVM-vården än hittills genom vårt förslag att utvidga möjligheterna till vård utanför LVM-hemmet under vårdfiden.

LVM-vårdens innehåll

Tvångsvärd av vuxna missbrukare är en utomordentligt svår behandlar-uppgifl, särskilt om ambitionerna sträcker sig längre än till att avvärja en akut kris. Ju högre rehabiliteringsmålen sätts, desto svårare är uppgiften.

Den kraftiga ökningen av antalet narkotikamissbmkare som erhåller tvångsvård ställer vårdområdet inför svårbemästrade problem. Narkotikamissbmkamas motstånd mot behandlingen är ofta massivt. Den växande gruppen av yngre, tunga alkoholmissbrukare har en problembild som i vikliga avseenden påminner om narkotikamissbrukarnas.

För båda dessa grupper är del med hänsyn till deras ålder och de risker som elt fortsatt tungt missbruk för med sig rimligt alt arbeta med förhållandevis höga rehabilileringsmål. Detta kräver en ny typ av kvalificerad tvångsvård som i dag i stort sett saknas.

Frånsett de särskilda LVM-hem för narkotikamissbrukare som under del senaste året tillskapats i Stockholm och Malmö, har vi ännu ingen erfarenhet av den typ av tvångsvård det här är fräga om. De största problemen när denna vårdsektor skall byggas ul kommer sannolikt alt gälla personalrekryteringen. Stora insatser måste därför göras för all höja vårdområdets status. Härvid spelar åtgärder som stimulerar kunskaps- och metodutvecklingen inom vårdsektorn en viktig roll. Därutöver krävs atl löner och övriga anställningsvillkor för personalen förbättras väsentligt.

Den i och för sig naturliga uppmärksamheten på de nya svårigheter som 129

9 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

narkotikamissbmkarna ställer tvångsvården inför får inte leda till att den Prop. 1987/88:147

del av LVM-vården, som fortfarande är den helt dominerande, nämligen Bilaga 1

vården av de äldre alkoholmissbrukarna, kommer i skymundan. Även den

delen av tvångsvården är i behov av utveckling och förändring i flera

avseenden. Det gäller såväl själva institutionsvärden som uppföljningen i

öppenvården.

Det finns inget fog för påståendet atl LVM-vård måste vara en dålig och passiv vård. Tvångsvården har av tradifion låg status inom missbrukarvården. Men det finns också exempel på tvångsvård med hög status. Tvångsvården av unga missbrukare kännetecknades länge av en pessimism som i allt väsentligt liknar den som i dag ibland präglar tvångsvärden av vuxna. Under 1970-talel ställdes myckel av delta på huvudet genom framväxten av de s k Hasselakollektiven. De nya behandlingskollektiven visade att det som mänga tidigare hade trott vara omöjligt var möjligt; del går att ge tvångsvård ett kvalificerat innehåll.

LVM-vårdens resurser

Antalet Ivångsvårdsplatser för vuxna missbmkare har reducerats kraftigt under senare år. Under perioden 1982-1987 har antalet platser minskal med omkring en fjärdedel.

Under samma period har antalet intagningar enligl LVM ökat snabbi.

Minskningen av resurserna för LVM-vård har medfört atl de tillgängliga vårdplatserna nu är för få i förhållande till behoven. Bristen är särskilt påtaglig för narkotikamissbmkamas del. Därtill kommer alt behovet av platser vid hem för särskilt noggrann tillsyn klart överstiger de tillgängliga resurserna för sädan värd för såväl alkohol- som narkotikamissbmkarna. I vissa avseenden måste läget beskrivas som akut ohållbart. Situationen innebär att den beslutade LVM-vården i många fall aldrig kommer till stånd eller, i andra fall, alt ingen tar initiativ lill LVM-vård, trots att sådan vård framstår som starkt motiverad, eftersom adekvata vårdresurser inte finns atl tillgå.

Vi föreslår att en särskild ledningsgrupp tillsälls med uppdrag att skyndsamt inventera behoven av tillkommande LVM-resurser i de olika länen och alt utarbeta en plan för hur den erforderliga utbyggnaden kan genomföras. I gruppen bör ingå företrädare för socialstyrelsen och de båda kommunförbunden.

Vi anser atl särskilda statliga medel för alt utveckla LVM-vården, som komplement till det statsbidrag som nu utgår till missbrukarvård m m, är motiverade bl a med hänsyn lill den extraordinära situation som HIV-epidemin har skapat. Elt sådant kompletterande statsbidrag bör vara inriktat på alt stödja tillkomsten av kvalificerade LVM-resurser avsedda i första hand för narkotikamissbrukarna.

Staten bör genom del särskilda bidraget bl a finansiera en viss del av kostnaderna för driften av dessa institutioner.

Bidraget bör emellertid utgå inle bara lill LVM-hemmen ulan ocksä till
den del av LVM-vården som skall äga rum utanför LVM-institutionen.
Medlen, som bör utgå i form av projektbidrag, bör fördelas av den ovan 130

nämnda ledningsgruppen. Till ledningsgruppen bör knytas en gmpp av Prop. 1987/88:147 särskilt erfarna och kvalificerade behandlare, som bl a kan fungera som Bilaga 1 konsulter ål de lokala projekten.

Vi understryker att ett ställningslagande till frågan om förstärkta resurser för LVM-vård bör ske med förtur.

Ekonomiska konsekvenser av förslagen

Inle bara våra förslag lill ändringar i LVM ulan i ännu högre grad utvecklingen på missbruksområdet, med spridningen av HIV-smittan bland narkotikamissbrukarna som ett särskilt allvarligt inslag, kommer atl framtvinga betydande ökningar av samhällets kostnader för missbrukarvården, främst narkomanvården.

Del är inle meningsfullt att närmare försöka beräkna dessa kostnader. Del är inle heller möjligt alt visa hur förslagen kan finansiseras i form av omprövning av pågående verksamhet inom ulredningsområdel.

Del är däremot helt klart atl uteblivna eller onödigt sena insatser på sikt kommer alt medföra utomordentliga kostnader för samhället. De ökade kostnader för stat och kommun som en upprustning av narkomanvården för med sig, måste jämföras med de framtida besparingar för samhället som en begränsning av HIV-epidemin innebär.

131

Socialberedningens lagförslag Prop-1987/88:147

Bilaga 2 Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § De i I § socialtjänsfiagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor alt komma ifrån missbmk av alkohol, narkotika eller . annat liknande beroendeframkallande medel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall sä längt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

2 § Vård inom socialtjänsten av en missbrukare skall ges i samförstånd med den enskilde enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620).

En missbrukare skall dock beredas vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i denna lag (tvångsvärd).

För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen om inle annat anges i denna lag.

3 § Tvångsvården skall syfta till att motivera missbmkaren att frivilligt ta
emot fortsatt behandling och stöd för att komma ifrån sitt missbmk.

Beredande av vård

4 § Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående
missbmk av alkohol, narkotika eller annat liknande beroendeframkallande
medel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbmk och vårdbe
hovet inte kan fillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller på nägot
annat sätt och han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt,

2. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller

3. kan befaras komma att allvarligt skada någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall, hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag.

5 § Länsrätten beslutar i fråga om att bereda någon tvångsvård.

6 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbmkare är skyldiga alt anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Vad som nu har sagts skall dock inle gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare mån än som följer av andra stycket.

En läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med en missbrukare

som kan antas vara i behov av vård enligl denna lag skall anmäla delta fill

länsstyrelsen, om den vårdbehövande inte kan beredas fillfredsställande

vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigt inom hälso- och

sjukvården.

132

7 § Länsstyrelsen skall inleda utredning, om del genom anmälan enligt . Prop. 1987/88:147
6 § eller på något annat sätt kommit till dess kännedom atl det kan finnas Bilaga 2

skäl att bereda någon tvångsvård.

Myndigheter som anges i 6 § första stycket är skyldiga alt lämna länsstyrelsen alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning.

8 § Socialnämnden skall lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbmkarens förhållanden och för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. Socialnämnden skall också ange i vilket hem intagning kan ske och vilken värd utanför hemmet som planeras, om intagning sker.

9 § Socialnämnden skall i samband med atl redogörelsen enligt 8 § upprättas utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna med missbmkaren och med olika värdgivare.

10 § När utredningen har inletts skall länsstyrelsen, om del inle är uppenbart obehövligt, besluta om läkamndersökning av missbmkaren samt utse en läkare för undersökningen. Läkaren skall i ett intyg ange den enskildes aktuella hälsotillstånd.

11 § Anser länsstyrelsen efter utredning att det finns skäl att bereda någon tvångsvård, skall länsstyrelsen ansöka om sådan vård hos länsrätten.

Till ansökan skall fogas de uppgifter socialnämnden lämnat enligt 8 § och, om inle synnerligt hinder möter, etl läkarintyg om den enskildes aktuella hälsotillstånd.

Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av andra skäl, får rätten föranstalta om läkamndersökning.

12 § Socialnämnden skall se till att rättens beslut om tvångsvård verk
ställs genom att missbrukaren bereds vård i etl hem som avses i 22 § eller, i
fall som avses i 23 § första stycket, på sjukhus.

Rättens beslut upphör alt gälla, om vården inle har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

Beslutet upphör också atl gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, under mer än sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför hem som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstall.

Omedelbart omhändertagande

13 § Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta alt en missbmka
re omedelbart skall omhändertas, om

1. det är sannolikt all han kan beredas vård med stöd av denna lag och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på gmnd av att han kan antas
få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård,
eller på gmnd av att del föreligger en överhängande risk för atl han till följd
av sitt tillständ kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

När länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård med stöd av lagen, kan även rätten besluta att missbrukaren omedelbart skall omhändertas.

133

14 § Etl beslut om omedelbart omhändertagande skall genast understäl- Prop. 1987/88:147
las länsrätten. Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet. Har Bilaga 2
polismyndigheten fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta so
cialnämnden om sitt beslut.

Har socialnämnden eller polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att länsstyrelsen har ansökt om värd, skall beslutet underställas den rätt som prövar frägan om vård.

15 § Innan beslutet underställs rätten skall den myndighet som fattat
beslutet, om hinder inle möter, låta den omhändertagne fä del av handling
arna i ärendet samt underrätta honom om hans rätt atl

1. yttra sig skriftligen till rätten inom en viss angiven tid,

2. begära muntlig förhandling och

3. erhålla offentligt biträde enligl rättshjälpslagen (1972:429).

Han skall också upplysas om atl rätlen kan komma att avgöra målet även om yttrande inte lämnas.

16 § Rätlen skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet skall bestå. Denna tid får förlängas till en vecka, om det på gmnd av någon särskild omständighet är nödvändigt. Om del inte finns skäl för omhändertagandel, skall rätten genast upphäva beslutet.

17 § Om någon är omhändertagen enligt 13 § första stycket, skall ansökan om tvångsvård ha kommit in till länsrätten inom en vecka frän det länsrätten meddelade beslut alt omhändertagandet skulle beslå. Har ansökan inle kommit in inom denna fid eller finner länsrätten att det inle längre finns skäl för omhändertagandel, skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Elt beslut om omhändertagande upphör att gälla när rätten avgör frågan om vård enligl denna lag eller om den omhändertagne häktas.

18 § En läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med en missbmkare som kan antas omedelbart behöva las om hand enligt denna lag skall anmäla delta till socialnämnden, om missbmkaren inte kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

19 § Socialnämnden skall se till att den som är omedelbart omhändertagen utan dröjsmål bereds värd i ett hem som avses i 22 § eller, i fall som avses i 23 § första stycket, på sjukhus.

Vårdtid

20 § Tvångsvärden skall upphöra sä snart syftet med vården är uppnätt
och senast när vården har pågått i sex månader (vårdtid). Vården påbörjas
genom beslut om intagning och upphör genom beslut om utskrivning enligt

24.§.

21 § Som vårdtid räknas inte den tid då missbmkaren

1. olovligen vistas utanför hem som avses i 22 § eller

2. är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstall.

134

Vården Prop. 1987/88:147

22 § Tvångsvård lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner Bilaga 2
eller kommuner och som är särskilt avsedda atl lämna vård enligt denna lag
(LVM-hem). Elt sådant hem skall ledas av en styrelse.

Styrelsen förestår värden vid hemmet i den mån uppgiften inte har överlåtils på en särskild föreståndare.

23 § Vården skall inledas på sjukhus, om förutsättningar för sjukhusvård
är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn lill den planerade vården i
övrigt.

Om någon behöver sjukhusvärd under vårdtiden, skall han beredas sådan vård.

Överläkaren vid den sjukhusenhet där missbrukaren vårdas skall se lill att socialnämnden eller föreståndaren vid LVM-hemmet genast underrättas, om missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. Överläkaren får besluta alt missbrukaren skall hindras att lämna sjukhuset under den tid som behövs för all säkerställa att missbmkaren kan föras över till ett LVM-hem.

24 § Om intagning i och om utskrivning från etl LVM-hem beslutar den
som förestår värden vid hemmet.

Den som föreslär vården vid ett LVM-hem får också besluta atl en inlagen skall flyttas till ett annal LVM-hem, om del anses lämpligt från vårdsynpunkt och den som föreslår vården vid det andra hemmet samtycker till överflyttningen.

25 § Den som föreslår vården vid elt LVM-hem skall fortlöpande underrätta socialnämnden om hur vården framskrider och samråda med nämnden i alla frågor av vikt. Före överflyttning lill ett annat hem och före utskrivning skall samråd allfid ske.

26 § Den som förestår vården vid ett LVM-hem skall, så snart del kan ske med hänsyn till den planerade vården, besluta atl den intagne skall beredas tillfälle atl vistas utanför LVM-hemmet för värd i annan form.

Socialnämnden skall se lill alt vården anordnas.

Om förutsättningar för vård i annan form inte längre föreligger, får den som föreslär värden besluta att missbrukaren skall hämtas tillbaka lill hemmet.

27 § Innan vård i annan form påbörjas skall socialnämnden i samräd med den intagne och den som förestår vården upprätta en plan för denna vård.

28 § Har en intagen vistats vid elt LVM-hem i tre månader ulan alt ha beretts vård i annan form, skall föreståndaren anmäla detta lill hemmets styrelse och ange orsaken lill det.

29 § Socialnämnden skall aktivt verka för atl den enskilde efter vårdtiden fär bostad och arbete eller utbildning samt skall se lill atl han får personligt stöd eller behandling för all varakfigl komma ifrån missbruket.

Särskilda befogenheter

30 § Den som vårdas enligt denna lag vid ett LVM-hem fär inte inneha
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller

kanyler eller något annat som kan vara lill men för vården eller ordningen 135

vid hemmet. Påträffas sådan egendom, får den omhändertas.

31 § Om det anses påkallat, fär den som vårdas enligt denna lag Prop. 1987/88:147
kroppsvisileras eller ytligt kroppsbesikfigas, när han kommer till Bilaga 2
LVM-hemmet, för kontroll av alt han inte bär pä sig nägot som han inte får

inneha där. Detsamma gäller om del under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

32 § Bestämmelserna i 30 och 31 §§ skall gälla för alla som vårdas vid etl LVM-hem, om det är nödvändigt för atl genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger del.

33 § För missbrukare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall finnas LVM-hem som är anpassade för dét. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall vara sädana hem.

34 § Den som värdas enligt denna lag i ett hem som avses i 33 § fär hindras alt lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller lill personalens säkerhet.

35 § Försändelser till den som värdas enligl denna lag vid elt sådant hem som avses i 33 § får kontrolleras, om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehäller egendom som inle får innehas enligt 30 §, får den omhändertas.

36 § Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhändertagits enligt 30 eller 35 § eller har sådana påträffats inom elt LVM-hem ulan atl det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § I första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade alt användas vid missbruk av och annan befattning med alkohol, narkofika eller andra beroendeframkallande me-dd.

Bestämmelser om handläggningen

37 § Mäl och ärenden enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.

38 § I mäl om beredande av värd, där missbrukaren är omhändertagen enligt 13 § första stycket, skall länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka frän den dag då ansökan om vård kom in eller, i fall som avses i 14 § andra stycket, från den dag då underställningen skedde. Om ett beslut om omedelbart omhändertagande inle är verkställt när det underställs eller om länsrätten har beslutat om omedelbart omhändertagande enligt 13 § tredje stycket, skall målet företas till avgörande inom en vecka från den

dag dä beslutet verkställdes. 136

Länsrätten fär förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

39 § I mäl om beredande av värd med stöd av denna lag skall länsrätten
och kammarrätten hälla muntlig förhandling, om detta inle är uppenbart
obehövligt. I andra mål enligt denna lag prövar rätten om det finns skäl atl
hålla muntlig förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas. Partema skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen fill en förhandling uteblir, får rätten förordna atl han skall hämtas fill rätten anfingen omedelbart eller lill en senare dag.

40 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätten.

41 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

42 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rätishjälpslagen (1972:429).

43 § Beslut om omhändertagande enligt 13 § gäller omedelbart.

Beslut om överflyttning enligt 24 § andra stycket får förordnas alt gälla omedelbart, om del behövs från värdsynpunkt. Andra beslut av styrelsen eller någon annan som förestår värden vid ett LVM-hem gäller omedelbart.

Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Prop. 1987/88:147 Bilaga 2

Bestämmelser om överklagande

44 § Beslut av styrelsen vid elt LVM-hem eller av nägon annan som föreslår värden vid etl sädant hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten genom besvär, om beslutet avser överflyttning enligt 24 § eller avslag på begäran om utskrivning.

Andra beslut enligt denna lag av styrelsen eller av den som annars förestår vården vid elt LVM-hem fär inle överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 10 § och 11 § tredje stycket fär inte överklagas.

Överklagande av rättens beslut om omedelbart omhändertagande är inte inskränkt fill viss fid.

Polishandräckning

45 § Polismyndigheten skall lämna biträde för att

1. på begäran av länsstyrelsen eller rätlen inställa en missbmkare till en
beslutad läkarundersökning,

2. på begäran av socialnämnden inställa den som skall beredas vård enligt denna lag vid elt LVM-hem eller sjukhus samt

3. på begäran av den som förestår vården vid etl LVM-hem efterforska, hämta eller förflytta nägon som bereds vård där med slöd av denna lag.

137

Å talsprövning Prop. 1987/88:147

46 § Är nägon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för Bilaga 2 brott för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och har brottet begåtts innan värden påbörjades eller under vårdtiden och hör del under allmänt åtal, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har upphört, socialnämnden skall därvid höras om det inte är obehövligt.

Övriga bestämmelser

47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligt 3 § socialtjänsfiagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde
fär det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden
till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänst
lagen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i det län inom vilket den ansvariga kommunen är belägen.

Beslut om vård enligl 5 § och i anledning av omhändertagande enligt 13 § fattas av länsrätten i det län som anges i andra stycket. Den länsrätl som meddelade beslutet om värd beslutar också i frågor som avses i 44 § första stycket.

48 § Landstingskommunen eller kommunen får för ett LVM-hem anting
en utse en särskild styrelse eller uppdra åt någon annan nämnd alt vara
styrelse. Två eller flera LVM-hem kan ha en gemensam styrelse.

I fråga om särskild styrelse tillämpas 3 kapitlet 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande sätt. Landsfinget eller kommunfullmäktige fär besluta atl även annan än ledamot eller suppleant i styrelsen får närvara vid styrelsens sammanträden och delta i överläggningarna men ej i besluten saml få sin mening antecknad i protokollet.

1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1989, då lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall (gamla lagen) upphör alt gälla. Bestämmelserna i den gamla lagen skall dock fortfarande gälla när ansökan om vård med slöd av den gamla lagen har kommit in till länsrätten före den I januari 1989.

2. Är någon vid utgången av år 1988 omedelbart omhändertagen enligt den gamla lagen och har ansökan om vård inle kommit in till länsrätten före den I januari 1989, skall därefter fillämpas bestämmelserna beträffande den som är omedelbart omhändertagen enligl den nya lagen.

138

Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1987/88:147

socialberedningens betänkande (SOU 1987:22) Bilagas

Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsrätterna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Arvika, Helsingborgs, Luleå, Norrköpings, Solna och Uppsala kommuner, Skaraborgs och Örebro läns landsting, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges socialchefer. Behandlingshemmens riksförbund. Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS), Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbmkare (RFHL), Riksförbundet Föräldraföreningen mol narkotika (FMN), Alkoholproblemafikers riksorganisation (ALRO), Verdandi samt lOGT/NTO.

UHÄ har vad beträffar betänkandets sakbehandling av socialtjänstens arbete saml i de frågor som rör lagstiftningen nöjt sig med att överlämna inkomna yttranden frän högskoleenheterna.

Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk (RFMA) har beretts fillfälle men avstått från atl avge yttrande.

Dessutom har yttranden kommit in från ett antal organisationer, föreningar och enskilda.

1 Beskrivningen av utvecklingen

Omkring hälften av remissinstanserna har kommenterat socialberedningens redovisning av missbmkarvårdens läge'och utveckling samt missbmkets omfattning och de lunga missbrukarnas situation.

Flertalet har inte funnit skäl att ifrågasätta beredningens redovisning. Flera anser att beredningen har gjort en bred och ingående beskrivning och analys. Svenska kommunförbundet konstaterar att betänkandet "är en gedigen genomgång av missbmkarvårdens situation i dag. I en mängd beskrivningar, byggda på forskningsrapporter, enkäter, undersökningar och fältstudier redovisas en bild av missbmkarvårdens dagsläge som är långt ifrån bekymmersfri".

Landstingsförbundet framhåller atl LVM-betänkandets inledningsav
snitt ger "en gmndlig och initierad beskrivning av missbrukarnas situation
och missbmkarvårdens läge. Avsnitten utgör en god bakgrund till bered
ningens överväganden och förslag och de kan även i övrigt tjäna som en
viktig allmän kunskapskälla". 140

Flera remissinstanser framhåller att beredningens redovisning i huvud- Prop. 1987/88:147
sak överensstämmer med erfarenheterna från fältet. Bilaga 3

Länsrälten i Stockholms län

Länsrätten kan utifrån sina erfarenheter från befattning med sociala mål i allt väsentligt instämma i socialberedningens redovisning under avsnittet missbmkets utbredning.

I bl. a. körkortsmälen har länsrätten iakttagit att missbruket bland yngre personer är mycket vanligare än man i allmänhet inser. Antalet socialt utslagna missbmkare som är bostadslösa har ökat. Inslaget av yngre personer bland de tunga missbrukarna har blivit större. Narkotikamissbmkare som bereds vård med stöd av LVM tillhör vanligtvis åldersgmppen 25-30 år och är så gott som alltid mycket nedgångna. Även i LVU-mål har framskymtat atl thinnermissbruk förekommer också bland vuxna missbmkare.

Antalet fall där länsstyrelsen har ansett sig nödsakad att yrka omedelbart omhändertagande har ökat. Yrkandet görs antingen samtidigt med ansökningen om vård eller strax efter att denna kommit in. Tämligen ofta initieras etl ingripande genom att en anhörig eller annan (granne) gör anmälan till socialnämnden, polisen eller direkt till länsstyrelsen. Hur akut och allvarlig situationen kan vara illustreras av det förhållandel att en missbrukare i ett antal fall om året avlider under LVM-målets handläggning, trots den skyndsamhet med vilken sådana mäl behandlas.

Det är inte ovanligt att samma missbmkare bereds värd med stöd av LVM 2-3 gånger under ett år. Det finns elt exempel där länsrätten haft samma missbrukare som part i 17 LVM-mål. Bristerna i planeringen av värden framträder tydligt, ännu tydligare bristerna i eftervården och bristen på kontinuitet.

Den överbetonade serviceideologin skymtar ofta i SoL-målen. I LVU-målen har länsrälten iakttagit atl vissa kommuner varit mycket akfiva i fräga om narkotikamissbrukare i LVU-åldern. Mot denna bakgmnd kan man fräga sig vad som händer eller inte händer med dem som fyllt 20 år.

Göteborgs kommun

Göteborgs kommunstyrelse menar atl den beskrivning av missbrukets utveckling och utbredning som beredningen redovisar, i stor utsträckning stämmer med erfarenheterna i Göteborg. Utifrån dessa erfarenheter har ocksä berörda myndigheter och organisafioner i Göteborgs kommun under 1980-talel på väsenfiiga punkter dragit slutsatser av denna utveckling.

Malmö komtnun

Betänkandets beskrivning av utvecklingen av alkohol- och narkolikamiss-bmket överensstämmer med socialnämndens bedömning. Särskilt allvarligt är den radikalt försämrade situafionen för de lunga missbrukarna i socialt och medicinskt avseende. Socialtjänstens arbete med rehabilitering av missbmkare är förenade med stora svårigheter. Utformningen av LVM har inle gett möjlighet atl i fid ingripa. Därför menar socialnämnden att socialberedningens lagförslag i huvudsak är välavvägt och ändamålsenligt. Nämnden menar emellertid atl del i några avseenden finns anledning att förorda ändringar.

141

Helsingborgs kommun Prop. 1987/88:147

Socialförvaltningen känner i stort sett igen betänkandets bakgrundsbe- Bilaga 3 skrivning. Det är dock tveksamt om man kan använda "historieskrivningen" för atl bedöma LVM-vårdens eventuella framgångar eller misslyckanden.

Luleå kommun påpekar all även om situationen och förhållandena i kommunen inte i alla avseenden överensstämmer med storstadsförhållanden i mellersta och södra Sverige, är missbrukets allmänna utveckling allvarligt oroande.

Uppsala kommun "anser alt beredningens överväganden och förslag är väl underbyggda och ställer sig i huvudsak positiv till betänkandets innehåll och andemening".

Örebro läns landsting

Enligt förvaltningsutskottets uppfattning bedöms beredningens betänkande vara en seriös och väl genomförd analys av de faktorer som påverkar missbmksvården för närvarande och sedan tiden från den nya sociallagstiftningens genomförande.

Betänkandet förmedlar en stark och posifiv känsla för missbrukarna, samtidigt som det är nyanserat och sakligt.

Särskilt tydligt är atl beredningen medvetet valt atl utarbeta ett förslag till tvångslag i perspektiv till andra faktorer som påverkar missbrukels -utveckling och vårdens möjligheter och begränsningar.

Mot bakgrund av en väl genomarbetad genomgång av missbrukets utbredning, missbrukarnas levnadsvillkor, värdens tillämpning, resurser inom vården m m förefaller förslaget till lika delar ställa krav på såväl den enskilde som på kommuner, huvudmän för vårdresurser och på staten.

Behandlingshemmens riksförbund

BRF anser, att socialberedningens beskrivning av missbrukels utbredning och hur värden av alkohol- och narkotikamissbrukare fungerar under den nuvarande LVM-lagstiftningen stämmer med verkligheten. Bl. a. påtalas brislen på samordning av resurser och bristande uppföljning efter instilu-tionsvistelsen. Socialtjänstens insatser framstår oftast som dåligt planerade.

RNS

RNS vill slå fast alt socialberedningens belänkande på ett förtjänstfullt sätt präglas av realism i synen på missbruksproblemen. Betänkandet innehåller en imponerande dokumentation liksom redovisning av fakta.

Några är mer eller mindre kritiska.

UHÄ konstaterar att flera högskoleenheter påpekar behovet av ytterligare forskning inom området. Enligt bl. a. universitetet i Lund är problembilden i belänkandet i stor utsträckning elt resultat av forskningsanvändning, medan de centrala åtgärdsförslagen, utvidgningen av tvångslagslift-ningen, inte på samma sätt är förankrade i forskningen.

142

Norrköpings kommun Prop. 1987/88:147

Belänkandet med förslag om förändring av lagen om vård av missbrukare Bilaga 3 (LVM) har enligl socialnämndens bedömning sina förtjänster främst i den hårdhänta om än delvis missvisande beskrivningen av missbrukets utbredning, utveckling och verkningar. Utredningen visar på brister och svåra problem som måste tas på allvar.

Till de positiva inslagen hör även exemplifieringen av möjligheterna alt utveckla öppenvården för alkoholmissbrukare.

De av utredningen påtalade bristerna i den uppsökande verksamheten liksom i samordningen mellan öppen och institutionell vård och mellan socialtjänst och sjukvård är på det hela laget väl grundande. Även om den kritiska situationen i Stockholmsregionen sannolikt lett till alltför svepande och generella omdömen om lägel totalt, finns skäl att ta fasta på utredningens krifik i dessa avseenden. En positiv utveckling har emellertid kommit igång på många håll runt om i landet. Som framgår av det följande gäller delta även Norrköping.

Dessvärre förleds utredningen av ofullständigheter i analysen till en defensiv hållning och till förslag som i vikliga avseenden är främmande för socialtjänsten och hör hemma i en förgängen lid. Socialnämnden vill i stället förorda en offensiv strategi av del slag som skisseras i avsnitt 3 i detta yttrande.

Den grundläggande invändningen är, atl utredningen — med hänvisning till avgränsningen av sitt uppdrag - inte anser sig ha "haft anledning eller möjlighet" all gå in på de politiska åtgärder som krävs för alt tränga tillbaka missbruket (sidan 193 i betänkandet).

Utredningen bekräftar därmed själv, att den endast gjort en halvhjärtad analys av problemen. När den trots detta framlägger förslag till viktiga förändringar i relationerna frivillighet - tvång och öppenvård — institutionell vård, är del knappast längre en fräga om en praktisk "översyn", vilkel var uppdraget. Utredningen har enligt nämndens bedömning gäll utöver sitt uppdrag och gjort del på etl bristfälligt underlag.

Socialnämnden skulle finna det anmärkningsvärt, om departementet utan eft mer samlat grepp på missbruksprobemen godtar utredningens förslag. Förslaget har drag som påminner om 30-talets lagstiftning och "alkoholislvärd" - förvaring och särbehandling av resurssvaga gmpper.

SACOISR

SACO/SR vill inledningsvis uttrycka sin uppskattning över atl betänkandet inte enbart behandlar frågan om tvängslagstiftningens utformning utan atl också frägor om missbrukets omfattning och karaktär och den frivilliga vårdens möjligheter och begränsningar tagits upp. Detta tydliggör de stora svårigheter socialtjänstens arbete i dag präglas av i arbetet med de tunga missbrukarna.

Samtidigt efterlyser SACO/SR etl mer konkrefiseral och tidsbestämt värdutvecklingsprogram. Större vikt borde också ha lagts vid atl utveckla och utvärdera effekterna av tvångsvård. Vidare borde etiska och integritetsaspekler på tvångsvård ha behandlats utförligare i betänkandet.

Föreningen Sveriges socialchefer

Beredningen fäster, med rätta, stor vikt vid den mycket höga dödligheten
bland lunga missbrukare. Föreningen vill dock, ulan atl för den skull
förringa svårigheterna i dagens situation, ifrågasätta om den bild av en
starkt ökad dödlighet som tecknas i betänkandet är tillfredsslällande un- 143

derbyggd. Man jämför (t ex sid 110) undersökningar som inle är direkt Prop. 1987/88:147 jämförbara, på grund av en skiftande sammansättning av undersöknings- Bilaga 3 grupperna bl. a. i fråga om social situation. Problemet om dödlighetsutvecklingen behöver enligt föreningens uppfattning bli föremål för en betydligt mer kvalificerad analys, innan mer vittgående slutsatser kan . dras.

Det tycks dock, enligl föreningens uppfattning, vara tydligt att överdödlighet och skador är betydligt mer omfattande bland missbmkare med en socialt utsatt situation, t ex bostadslösa och missbrukare som är utslagna från arbetsmarknaden. Denna problembild har, som nämnts, förstärkts under 1980-talet. Slutsatsen av de oroande uppgifter om överdödligheten bland vissa missbrukare som beredningen anför, borde därför vara alt verksamma insatser för att förbättra de mest utsatta missbrukarnas levnadsförhållanden måste ges prioritet. Om inte de mest utsatta gmpperna ges möjlighet alt leva under drägliga förhållanden, kan vård- och behand-Hngsinsatser för dessa gmpper knappast leda till några resultat.

Sedan socialljänstreformen 1982 och huvudmannaskapsreformen 1983 har betydande ansträngningar gjorts för att utveckla missbruksvärden. Ändå finns, som framhålls i belänkandet, stora brister.inom dagens miss-bmksvård. Föreningen anser det angeläget att bristerna inom missbruksvården lyfts fram och analyseras, men anser alt det är viktigt att situationen ses utifrån elt bredare perspekfiv än i betänkandet. I annat fall riskerar man att hamna i vårdpessimism och välja felaktiga strategier, som t. ex. ökad tvångsvård.

RFHL anser atl socialberedningen tecknar en anmärkningsvärd mörk bild av missbruksläget.

Vi vill nog anlägga en mer försiktig tolkning av olika utvecklingslinjer inom del här området. Under efterkrigstiden har alkoholkonsumtionen stigit för alt nå en topp år 1976. Därefter har konsumtionen minskat med ca 20 procent. Inom alkoholforskningen råder bred uppslutning kring uppfattningen atl det föreligger vissa samband mellan den totala konsumtionsnivån i ett samhälle ä ena sidan och missbrukets och skadeverkningarnas omfattning å den andra. När den förra stiger ökar också den senare och tvärtom; kan den förra bringas ned minskar också missbruk och skadeverkningar. Del skulle betyda, med reservation för oklarheter kring konsumtion av illegalt tillverkad alkohol, alt lägel beträffande alkoholmissbruk snarare skulle ha förbättrats. En sädan hypotes får både slöd och motsägs av förändringar beträffande alkoholrdalerade skadeindikatorer och alkoholrdalerade dödsorsaker. Bilden är pä intet vis entydig.

När det gäller dödsfall beroende på levercirrhos pekar kurvan brant nedåt från år 1980. Beträffande indikatorerna alkoholism, alkoholpsykos och alkoholförgiftning finns en starkare och mer obruten ökning, även om vissa förbättringar under 1980-lalet kan utläsas. Socialberedningen menar att det främst är de tunga alkoholmissbrukarna som får dessa diagnoser och ser det som elt tecken på atl dessa gmpper inte påverkats av nedgången i totalkonsumtionen. En sädan tolkning verkar rimlig. Men samtidigt bör noteras att siffrorna knappast är sä starka och entydiga att de kan läggas till gmnd för kategoriska påståenden om en obruten kraftig ökning av det lunga alkoholmissbruket.

Socialberedningen tycks anse all den kraftiga ökningen av det tunga
missbruket omfattar både alkohol och narkotika. På narkotikaområdet
finns dock en rad tecken som talar för en förbättring under senare år.
Väger man samman dala frän lokala undersökningar som i stora drag 144

kopierar UNO-skattningen 1978/79, rättsdata och uppgifter från fältet får Prop. 1987/88:147
man fram följande: Bilaga 3

- heroinets utbredning har kunnat begränsas.

- trots en skärpning av den straffrättsliga kontrollen är det allt färre 15-20 äringar som lagfors för narkofikabrott.

- nyrekryteringen lill injektionsmissbruk tycks vara liten.

På orsaksnivän relaterar beredningen sina dystra slutsatser om missbruksläget till brister i aktuell sociallagsliftning (SoL och LVM) samt socialtjänstens praktiska utövning. Möjligheter att ingripa i tid saknas och teori och praktik som baseras på helhetssynen har fört med sig all just de tunga missbrukarna kommit i skymundan och lämnats åt sitt öde.

Här hallar det betänkligt i socialberedningens framställning.

Individen och missbruket ges absolut tolkningsföreträde i relation till samhälleliga förändringar och sociala försämringar som drabbat stora grupper. Den ideologi som präglar detta val av ensidig förklaringsmodell lyser även igenom i den krifik som anförs mol olika förhållanden inom socialtjänsten; del är en kritik som har sina rötter i nykterhetsvårdslagens och nyklerhetsvärdsnämndernas version av socialt arbete.

ALRO

Trots alt betänkandet är på mer än 400 sidor är innehållet mycket "tunt". Förslaget visar sig vara en ren skrivbordsprodukt utan subslansidl verklighetsförankring och beredningen visar en okunnighet och aningslöshet som i dessa sammanhang är skrämmande.

Beredningens redovisning av bakgmndsfakla är knapphändig och ej kopplad till de förslag som lämnas. Vidare har klientorganisalionernas helt negativa erfarenheter av tvångsvård inle alls redovisats trots alt deras kunskap har varil en av de vikfigaste kunskapskällorna för utvecklingen inom vårdområdet de senaste decennierna.

Enligl vå'.- uppfattning målar socialberedningen upp en skräckbild av den rådande missbrukssituationen i akt och mening all genomföra sill förslag.

Med hjälp av gammal statistik försöker man bevisa att överdödligheten bland alkoholmissbrukare har ökat för att använda detta som argument och hörnpelare i förslaget. Delta är emellertid en chimär ulan relevans och bevisar endast bevisen "att allfing kan bevisas med slalislik om utgångsmålet är givet"!

Tvärtom kan det bevisas alt alkoholkonsumtionen sedan mitten av 70-la-lel sjunkit och därmed ocksä överdödligheten i alkoholrdalerade sjukdomar sedan slutet av 70-talel.

Verdandi

Som utgångspunkt för sitt förslag till ny tvångslagsliftning lämnar socialberedningen en beskrivning av missbrukets omfattning och karaktär, frivilligvårdens möjligheter och begränsningar, samt bristerna i nuyarande missbruksvård och socialtjänstens sätt att fungera.

Man pekar bl a på all de lunga alkoholmissbrukarna i stigande utsträckning slås ut från arbetsmarknaden. Boendesitualionen har kraftigt försämrats. Socialtjänstens arbete med de tunga missbrukarna har betydande brister och svårigheter.

med, drar beredningen den förvånande och mycket ologiska slutsatsen alt Prop. 1987/88:147 man ska öka tvångsvården för den enskilde. Den enskilde skall i verklighe- Bilaga 3 ten enligt beredningen "straffas-interneras-sorteras undan" därför atl samhället inte fungerar fillfredsställande! Den naturliga slutsatsen borde istället vara att rikta myckel starka krav mot samhället och mol utformningen av missbmksvården.

Socialberedningen visar stora svagheter i anlysen när man argumenterar för en ökning av tvångsvärden. Mänga ifrågasätter med rätta den redovisning man lämnar när det gäller ökningen av missbrukets omfattning, alkoholkonsumtionens utveckling etc. Exempelvis har alkoholkonsumtionen sjunkit sedan mitten av 70-lalel. Några exempel på framgångsrik tvångsvärd finns heller inte redovisade.

2 Åtgärder för att förstärka den frivilliga missbrukar vården

2.1 Socialnämndens ansvar förtydligas

Förslaget att det i 11 § socialtjänstlagen görs elt förtydligande tillägg som betonar socialnämndens ansvar för atl missbrukare får erforderlig vård tillstyrks av följande remissinstanser: RA, RPS, kriminalvårdsstyrelsen, statskontoret, RRV, länsrätterna i Stockholms, Mahnöhus och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus saml Kopparbergs län, JO, Landstingsförbundet, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs, Luleå och Uppsala kommuner, Skaraborgs och Örebro läns landsting, TCO, SACO/SR, LO, Behandlingshemmens riksförbund, RNS, RFHL och FMN.

Endast en remissinstans, Arvika kommun, avstyrker förslaget med motiveringen att socialnämndens ansvar i dessa frågor redan finns inskrivna i socialtjänstlagen.

Följande remissinstanser tar inte ställning till förslaget: domstolsverket, BRÅ, socialstyrelsen, UHÄ, AMS, SCB, LON, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, Svenska kommunförbundet, Norrköpings kommun, Solna kommun. Föreningen Sveriges socialchefer, ALRO, Verdandi och lOGT/NTO.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen anser liksom beredningen att frivilliginsalserna inom den
primärkommunala socialtjänsten måste förstärkas. Det är viktigt att insat
ser sker vid rätt tidpunkt och på bred basis. Socialtjänsten har under
80-talet på många håll nödgats eftersätta insatser för vuxenmissbrukare. •
En långtgående integrering av det sociala arbetet har i allmänhet inneburit
att barna- och ungdomsärenden samt akuta socialbidragsärenden getts
högre prioritet än kraftfulla insatser mot ett ökat alkohol- och narkofika
missbmk. En bidragande orsak till att sä skett är framför allt den ökning av
komplicerade biståndsärenden som noterats under 80-talet, vilket tillsam
mans med en på många häll besvärande resursknapphet på personalsidan
gjort alt offensiva öppenvärdsinsalser inom missbrukarområdel delvis ute
blivit. Länsstyrelsen finner detta beklagligt. Det är därför bra alt utred
ningen nu föreslår att socialnämndernas ansvar för atl söka upp och 146

kontinuerligt följa en missbrukare med stöd- och behandlingsinsatser slås Prop. 1987/88:147
fast genom elt förtydligande av 11 paragrafen i socialtjänstlagen. Bilaea 3

Länsstyrelsen betonar ocksä behovet av kontinuitet och långsiktighet inom missbrukarvården.

Beträffande socialtjänstens insatser före och efter en institutionsvistelse vill länsstyrelsen framhålla följande. Kontakten med en missbrukare bör präglas av personkontinuitet, vilket är en förutsättning för alt missbmkaren skall känna förtroende för socialtjänsten och dess företrädare. Det är ocksä av stor vikt atl olika personer i del sociala nätverk som omger missbmkaren vet vem som inom socialtjänsten har huvudansvaret för de värd- och behandlingsinsatser som behöver sältas in. Del krävs, som ocksä beredningen påpekat, en inriktning av del sociala arbetet som gör det möjligt att se den kontinuerliga och långsiktiga relationen som ett viktigt arbetsinstrument. Länsstyrelsen kan tyvärr konstatera, att många missbmkare efter en kortare eller längre institutionsvistelse kommer hem till en i stort sett oförändrad yttre situation, vilket är djupt otillfredsställande. Viktiga inslag i ett effektivt rehabiliteringsarbete är bostad och arbete. Att som socialarbetare bistå missbmkaren i dennes strävan alt ändra sin livsföring och försöka skaffa sig en ny identitet är alllid en långvarig och svär process. Tidsfaktorn och omgivningens ovilja till att aktivt medverka fill atl försöka skapa en plattform som ger missbrukaren möjligheter atl börja om är svåra hinder i rehabiliteringsarbetet. Tillräckligt utrymme mäste finnas för att ansvariga socialarbetare skall kunna utveckla etl meningsfullt samarbete med andra myndigheter som missbmkaren kan ha kontakt med. Detta ser länsstyrelsen som en förutsättning för alt arbetet skall kunna bedrivas i positiv anda och ge utrymme ål innovationer av skilda slag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Del förtydligande av socialtjänstens ansvar som föreslås i socialtjänstlagens II § är befogat. Det kan inte anses strida mot de gmndläggande värderingarna om frivillighet och självbestämmande att socialtjänsten aktivt söker upp en missbmkare och på olika sätt försöker hjälpa honom all se sina problem och ta ansvar för sin situation. Det är också bra att man i lagen betonar kraven på planering och uppföljning av socialtjänstens insatser. Länsstyrelsen har i samband med utredningar enhgt LVM ofta kunnat konstatera brister pä detta omräde. Det är dock olyckligt om socialtjänstens möjligheter och skyldigheter att inifiera tvångsvård ökar, då delta kan befaras försvåra möjligheterna alt bygga upp en förtroendefull kontakt med den enskilde.

Länsstyrelsen anser del vara viktigt all man genom olika åtgärder försöker förstärka frivilligvärden. Socialberedningen har ocksä en del konkreta förslag på sådana åtgärder. Ytterst handlar del dock om hur kommunerna tilldelar och använder sina resurser för missbrukarvården. Som beredningen påpekar kan del finnas skäl att genom ett förändrat statsbidragssystem försöka trygga alt de sämst ställda missbmkarnas vårdbehov blir tillgodosedda.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang understryka vikten av att samhället genom förebyggande åtgärder försöker all på sikt komma tillrätta med missbmksproblemen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Länsstyrelsen anser att det är bra att socialnämndens ansvar för missbm- j47

käre förtydligas i 11 § SoL. I bestämmelsen klargörs att vården måste

planeras och atl socialnämnden har en skyldighet att följa den planerade Prop. 1987/88:147 vården. Länsstyrelsens erfarenhet är alt missbmkarvården i dag är ett Bilaga 3 eftersatt område. För att socialnämndema akfivt skall kunna bedriva missbrukarvård och i ell tidigt skede erbjuda adekvata insatser krävs anpassad organisation, tillräckliga personalresurser, metodutveckling samt kontinuerlig utbildning och handledning av de anställda. Detta anser länsstyrelsen skulle möjliggöra etl förebyggande arbete, en aktiv uppsökande verksamhet samt planerade individuella värdinsatser. Eftervården av missbrukare är också den eftersatt och måste uppmärksammas i framtiden. Hjälp med bostad, arbete och socialt skyddsnät är nödvändig för en positiv rehabilitering, liksom aktivt och kontinuerligt stöd från socialnämnden. Som utredningen själv konstaterar medför förslaget ökade kostnader för LVM-vården. Enligl länsstyrelsen krävs motsvarande satsning även pä den förebyggande och frivilliga vården.

Genom det tillägg till 11 § SoL, som beredningen nu föreslär, förtydligas del ansvar som nämnden har att aktivt sörja för atl den enskilde missbrukaren får den hjälp och den vård han behöver.

Samtidigt är det emellertid nödvändigt att socialnämnden så snart som möjligt får kännedom om de missbrukare som kan behöva sädan hjälp och värd. Visserligen kan nämnden i den uppsökande verksamhet som bedrivs i kommunen och i de samrådsorgan som växer fram få kunskap om miss-brukssitualionen i kommunen. Men detta är inte tillräckligt. Det bör därjämte finnas en skyldighet för de olika myndigheter, som kommer i kontakt med missbrukare, alt underrätta socialnämnden om den som till följd av sitt missbruk kan behöva hjälp och vård av nämnden. Med en sädan anmälan följer en skyldighet för nämnden alt göra den utredning som behövs för all hjälpbehovet skall kunna bedömas. På så vis ges nämnden förutsättningar att gripa in i etl skede dä missbruket inte har nått så långt atl värd enligt LVM kan ifrågasättas. En anmälningsplikt med det innehåll som har föreslagils nu står i god överensstämmelse med den i socialtjänstlagen uttalade målsättningen att nämnden genom tidigt insatta åtgärder skall motverka uppkomsten av elt missbruk.

Jag anser därför alt det bör åligga de myndigheter som anges i 6 § första stycket i beredningens förslag att göra anmälan lill socialnämnden så snart de får vetskap om alt någon på grund av missbruk kan behöva hjälp och vård inom socialtjänsten.

JO anser att även läkare bör ha en anmälningsplikt fill socialnämnden om de i sin verksamhet fär kontakt med en missbrukare som kan behöva vård eller annan hjälp inom socialtjänsten.

För den anmälningsplikten bör gälla samma begränsningar som nu anges i LVM. Del innebär att anmälningsplikt inle skall föreligga om den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård och behandling genom läkarens försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

En anmälningsplikt som anges nu skall gälla jämväl för läkare på det sjukhus där patienten vårdas om läkaren finner anledning anta att patienten på grund av sitt missbruk efter sjukhusvistelsen kan behöva fortsatt vård och behandling genom socialtjänstens försorg.

Stockholms kommun 148

Beredningens överväganden och förslag till förstärkningar av den frivilliga

missbmkarvården är bra. Samarbetet mellan de insatser och myndigheter Prop. 1987/88:147 som på olika sätt kommer i kontakt med missbrukarna behöver förstärkas Bilaga 3 och vidareutvecklas. Det är angelägel att sä långt del går försöka komma fram lill etl gemensamt vårdideologiskt synsätt och att uforma och samordna resurserna sä att den enskilde missbmkaren i varje skede erhåller stöd och behandling anpassad efter dennes aktuella behov.

2.2 Behovet av specialiserade insatser

Socialberedningen betonar alt del är nödvändigt att bibehålla och förstärka olika former av specialresurser inom den öppna socialtjänsten för arbetet med de lunga missbrukarna. Denna bedömning delas eller lämnas ulan erinran av remissinstanserna. Några kommenterar beredningens ställningstagande mer utförligt.

Statskontoret

Arbetet med missbrukarna är en av de tyngsta och svåraste arbetsuppgifter socialtjänsten har. Statskontoret anser att god utbildning och hög kompelens i kombinafion med etl starkt personligt engagemang, entusiasm och inlevelseförmåga är avgörande för möjligheten alt nä framgång i behandlingsarbetet.

Den integrering inom socialtjänsten som innebär atl socialarbetarna förväntas kunna handlägga alla förekommande ärenden inom individ- och familjeomsorgen skapar orimliga krav och bidrar sannolikt lill den ofta oplanerade, kortsiktiga och konlinuiletslösa vård som socialberedningen kritiserar i betänkandet.

Det är statskontorets bestämda uppfattning, i likhet med beredningens, att det är nödvändigt att utveckla, bibehålla och förslärka olika typer av specialresurser. En specialisering av resurserna för missbrukarvård medför, enligt statskontorets uppfattning, att resurserna används på ett mer rationellt sätt, vilkel inle bara innebär besparingar utan också är till gagn för klienterna. Dessutom behöver individualiserade insatser utvecklas för den enskilde missbmkaren.

Statskontoret framhåller vidare.

Kompetensuppbyggnad bland de politiskt förtroendevalda kan enligl statskontorets mening på intet sätt kompensera brister i den kommunala organisationen eller i tjänstemännens kompetens till följd av långtgående decentralisering och/eller integrering inom socialtjänsten. De förtroendevalda i socialnämnderna skall i första hand företräda allmänintresset och tillföra medborgerligt omdöme vid beredning och beslut i socialtjänstärenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Att försöka motivera en missbrukare lill all upphöra med sitt missbruk är
ell mycket krävande och tålamodsprövande arbete. Del är därför enligl
länsstyrelsens uppfattning särskilt viktigt, alt fillräckliga resurser avsätts
för detta ändamål, atl huvudmännen noga beaktar behovet av ulbildnings-
och informationsinsatser hos alla berörda personalgmpper samt atl de
socialarbetare som arbetar med missbmkare inle behöver splittra sig på
andra uppgifter inom socialljänstområdet utan helt kan koncentrera sig på
motivations-, vård- och behandlingsinsatser för olika missbrukargrupper. 149

Helsingborgs kommun Prop. 1987/88:147

Betänkandet betonar att det är nödvändigt alt bibehålla och förstärka olika Bilaga 3 typer av specialresurser inom den öppna socialtjänsten. Socialförvaltningen delar delvis denna uppfattning. Enligt socialförvaltningen behövs det specialkompetens i vissa sektorer av missbruksarbetet. En viktigare faktor är dock enligt socialförvaltningen att de arbetsgrupper som jobbar med missbruksarbete känner ett stöd i de svära prioriteringsdiskussioner som kan uppstå mellan exempelvis barn/ungdomsarbete och missbruksarbete.

Luleå kommun

Del som utmärker det specialiserade missbmksarbetet är framför allt det aktiva förhållningssätt som lagen förespråkar. I förvaltningarnas interna utvecklingsarbete måste medvetenhet finnas om betydelsen av olika personalutvecklande insatser för all behälla och utveckla kompetensen bland de anställda. Med en bra personalpolitik, ekonomiska resurser för utvecklingsarbetet och initiativrika förtroendevalda, kommer missbmksarbetet lokalt att kunna utvecklas i takt med de växande anspråken inom värdområdet.

Samordningen mellan behandlingshemmen och öppenvården fömtsätter en metodmässig utveckling och erforderliga personella och ekonomiska resurser inom socialtjänsten för atl behandlingsarbetet skall ge avsedda resultat.

Norrköpings kommun

Socialnämnden delar utredningens uppfattning om behovet av förstärkt specialistkompetens, fördjupade kunskaper och olika former av handledning m m inom vården av olika gmpper missbrukare. Nämnden vill emellertid understryka atl behoven - särskilt i större städer — av specialiserade arbetslag i öppenvården kan hanteras genom en kombination av brett arbetande lokala nämnder och integrerade enheter å ena sidan och en facknämnd med specialiserade resurser och kompetenser å andra sidan.

Specialisering är onekligen i viss utsträckning nödvändig för alt erhålla den kompetens som krävs för atl klara svåra problem men bör ej drivas för långt för alt inte i onödan försvåra kontinuiteten och den normalisering som t. ex. ligger i möjligheten att arbeta med hemtjänsten som en av flera viktiga resurser.

Socialnämnderna bör i socialtjänstlagen åläggas att i samverkan med sjukvård och andra intressenter planera, genomföra och utvärdera treåriga handlingsprogram med tyngdpunkt i öppenvård och med utgångspunkt i den människo- och samhällssyn socialtjänsten stär för. Vunna erfarenheter och planering av kommande insatser borde redovisas en gång per mandal-period för fullmäktige. Handlingsprogrammet bör ses som én fördjupning och konkretisering på kommunal nivå av den resursplanering som enligt socialtjänstlagen sker på regional nivå.

Föreningen Sveriges socialchefer

De största bristerna inom missbmksvården finns otvivelaktigt inom den
öppna vården. Det beror bl. a. på att slalsbidragsystemet länge styrde
resurserna fill institutionell vård. Skälet till att det sedan bidragssystemet
ändrats ändå varil svårt att bygga ut den öppna vården är lätt alt se.
Socialbidragens kraftiga expansion har krävt ekonomiska resurser och
personalresurser i sådan omfattning att missbmksvården fått stå tillbaka. 150

Disproportionen mellan institutionsvård och öppen vård är kanske mest Prop. 1987/88:147 framträdande inom narkomanvården. Inom denna sektor har resurserna Bilaga 3 koncentrerats framför allt till långvariga institutionsplaceringar. Vidare har man drivit en specialiseringsprincip som inneburit svårigheter att få till stånd öppen värd i andra kommuner än de största och som i de stora kommunerna isolerat narkomanvården från dislriktsorganisationens grundläggande resurser och ansvar.

Enligt föreningens uppfattning är de svårigheter inom missbmksvården som beskrivs i betänkandet och som man vill möta med ökade möjligheter fill tvång, framför allt etl resultat av att den öppna vårdens utbyggnad brister. Svårigheterna att motivera vårdbehövande missbmkare löses bäst genom atl man skapar resurser för atl hålla en kontinuerlig och tillräckligt lät kontakt med tunga missbrukare. Finns en sådan kontakt kan man som regel motivera missbmkaren för behandling när det behövs.

Staten möter därför problemen bäst genom alt försöka sfimulera utvecklingen av den öppna missbmksvården, genom information, metodutveckling och ekonomisk stimulans. De begränsande ansträngningar frän statligt håll som förekommit är posifiva, men klart otillräckhga.

RFHL

RFHL instämmer i beredningens uppfattning om behovet av specialkompetens inom socialtjänsten när del gäller arbetet med tunga missbmkare. Vi vill betona vikten av särskilda öppenvårdsenheter för narkotikamissbmkare — narkomanvärdsbaser — både som en förutsättning för framgångsrikt arbete i öppna former och som en nödvändig samverkanspart för den institutionsbaserade narkomanvården. Sädana narkomanvårdsbaser är dessutom utmärkta "centra" för samverkan mellan socialtjänst och frivilliga organisationer inom narkolikaområdet. Som bekant är det dock inte erfarenheterna från missbruksarbete som avgör valet av organisations-och styrsystem inom socialtjänsten. RFHL vill markera den oro vi har för missbmksarbetet på de orter där man nu är i färd med långtgående decentralisering i form av dislriktdelsnämnder eller kommun-/sladsdelsnämnder. Behovet av specialisering tangerar en annan viktig fräga, som beredningen i stort går förbi. Det gäller ansvällningen av ekonomiska biståndsärenden som tagit och tar alltför mycket fid i anspråk. På många håll har man i långa stycken specialiserat denna funktion inom ramen för byråernas mer administrativa enheter. Vi måste komma ihåg att socialtjänsten som modell innefattade en SOFT-reform som skulle frigöra socialsekreterarna för aktivt arbete med sina klienter. Den tanken stär sig fortfarande och RFHL menar, att ska socialtjänsten komma framåt, fömtsätter det SOFT-refor-mens införande. Vi känner till de ekonomiskt gmndade invändingarna. Men vi ber att få hänvisa till det faktum alt alla stora socialpolitiska reformer under modern tid inledningsvis har mött och behövt nedkämpa den typen av protester.

2.3 Vården av psykiskt svårt störda missbrukare

Socialberedningens förslag alt socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta en plan för hur vården av psykiskt svårt störda missbmkare kan förbättras tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser.

Statskontoret anser att ett sådant uppdrag bör ges till socialstyrelsen
men motsätter sig att uppdraget genomförs i samräd med de båda kom- 151

munförbunden. Enligt slalskonloret kan delta leda till förslag och lösning- Prop. 1987/88:147 ar av kompromisskarakiär eftersom förbunden är intresseorganisationer. Bilaga 3 "Huvudmännens synpunkter och bedömningar måste dock inhämtas under socialstyrelsens beredning." Stockholms kommun tillstyrker förslaget och påpekar bl. a.

att huvudmannaskapsfrågan måste lösas för att dessa missbmkare skall fä adekvat vård och omsorg. Det är i dag alltför lätt att enbart se den ena problembilden och skjuta över behandlingsansvaret på en annan huvudman. Det måste finnas behandlingsresurser för denna gmpp som gör del möjligt att hantera såväl missbmkel som den psykiska problemaliken.

RFHL

RFHL tillstyrker förslaget att socialstyrelsen får i uppdrag att i samräd med landstings- och kommunförbunden utarbeta en plan för hur vården av psykiskt störda missbmkare kan förbättras. Vi vill dock kommentera beredningens resonemang på detta område. Man talar om psykiska störningar och behovet av konfinuerliga och långsiktiga behandlingsrdalioner. Men vad är det för typ av störning? Vi har inte för avsikt atl här ge oss in på omfattande avgränsnings- och definitionsproblem. Men beredningen borde ha ställt sig en fräga. Är de psykiska störningarna primära eller sekundära, dvs. ligger de i tid före och är en del av orsaksbilden till etl senare tungt missbruk eller utvecklas de till följd av ett sådant missbmk. Även denna fråga är naturligtvis sammansatt och i verkligheten torde del många gånger vara svårt alt göra skillnad mellan dessa två lyper av störningar. Inte desto mindre är frågan av stor betydelse för den typ av behandlingsinsatser som föreslås och i synnerhet frågan om hur tunga missbmkare med s. k. tidiga relationsstörningar reagerar på tvångsvärd. RFHL vill i sammanhanget också vama för en alltför långtgående "psykia-trisering" av narkomanvården. Det blir allt vanligare atl man talar om behovet av diagnosficering och har en förutfattad mening om missbrukarens psykologiska problembild. Samtidigt vet vi alt narkomanvärdarnas utbildnings- och kompetensnivå inom detta fält är låg. Det finns en stor risk för stämplingar, självuppfyllande profetior och en direkt farlig vård och behandling. Vi behöver ökad kompelens och bättre metoder för alt arbeta med psykiskt störda missbmkare, men vi mäste tillsammans slå tillbaka tendenserna lill psykialrisering baserad på minskat socialt utrymme och missbruk av kategoriseringar, så vi inte på nyll får en psykopatkategori som betraktas som obotlig.

Två remissinstanser är kritiska till förslaget.

Skaraborgs läns landsting anser inte att beredningen belyst problemet tillräckligt och anför bl. a. att psykiatrin är den vårdgren som har den största kompetensen för värd av människor med svåra psykiatriska problem. Vidare framhålls atl man inle kan acceptera att missbmkare med svåra psykiatriska problem bereds värd med stöd av LVM med motiveringen alt psykiatrin har uttömt sina resurser. Behandlingshemmens riksförbund anser att beredningen lar alltför lätt på frågan genom att hänvisa till socialstyrelsen och inte komma med ett egel förslag. Förbundet pekar på de problem som den oklara ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och psykiatri skapar inom tvångsvärden. LVM-hemmen har stora svårigheter att klara missbrukare med allvarliga psykiska störningar eftersom hemmen

saknar resurser för behandling av djupgående psykiska problem. Enligt Prop. 1987/88:147 förbundet bör frågan utredas noggrant och ansvarsfördelningen klargöras. Bilaga 3

2.4 Missbrukarna och arbetsmarknaden

Socialberedningen föreslår att socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt bör ges i uppdrag atl dra upp rikfiinjer för en försöksverksamhet med en förstärkt samverkan mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Förslaget tillstyrks eller lämnas ulan erinran av i del närmaste samfiiga remissinstanser.

Helsingborgs kommun konstaterar alt beredningen betonar missbrukarnas dåliga förankring på arbetsmarknaden.

Detta är enligt socialförvaltningen naturligtvis en viktig förklaring fill den ökade utslagningen. Samhällsutvecklingen med alltmer "teknifierade" arbetsuppgifter lär dock inte kunna förstärka den här gruppens arbetsutsikter i framtiden. I viss mån kan självfallet effektivare samverkansformer förbättra läget något, lokalt har vi ju också exempel pä detta. I första hand måste man dock enligt socialförvaltningen inrikta sig pä att hitta mindre avancerade arbetsuppgifter för den här gmppen.

Två av remissinstanserna är kritiska mol förslaget.

RFHL framhåller atl del enligl regeringsformen särskilt åligger del allmänna att trygga rätten lill arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.

Inte sedan 1977 års ledningsgrupp för narkotikafrågor presenterade redovisningen "Åtgärder mot narkofikamissbmk" har utbildnings- och arbetsmarknadsfrågorna på ett framträdande sätt lyfts fram i samband med missbruksfrågor. 1982 ärs narkotikakommission behandlade dessa sociala rätlighetsfrågor på elt något annorlunda sätt, när man föreslog atl rättigheterna skulle villkoras och medvetet användas som en form av påtrycknings- och utpressningsinstrument för alt tvinga fram en förändring. Att en socialdemokratiskt tillsalt kommission sä till den grad våldförde sig på de svagas rättigheter lider vi fortfarande av. Av många uppfattades det som en klarsignal till hårdare lag och myndigheters rätt att ställa krav på långtgående motprestationer. Ska utbildnings- och arbetsmarknadsfrågorna överhuvudtaget komma upp på dagordningen ute i kommunerna krävs' en entydig och stark markering om alla människors rätt till social grundtrygghet och denna rätt som ett självklart gmndvillkor för en framgångsrik rehabiUlering.

Verdandi

Samhället måste i stället ålägga sig en sträng skyldighet att angripa de
gmndläggande problemen både på individuell och generell nivå. Samhället
måste kunna erbjuda den enskilde arbete, bostad, utbildning, gemenskap
och en i övrigt rimlig social situafion. Det är en mänsklig rättighet. I dessa
avseenden riktar socialberedningen inte tillräckligt långtgående krav på
kommunerna och på samhället i övrigt. 153

3 En reviderad tvångsvårdslag för vuxna Prop-1987/88:147

missbrukare '

3.1 Sammanfattande allmänt omdöme om författningsförslaget

En majoritet av de remissinstanser som tagit ställning till sociaiberedningens förslag till förändringar i LVM har inget atl erinra mol att förslagen i sina huvuddrag läggs till grund för lagstiftning. Särskilt välkomnas förslaget att vidga fömtsättningarna för tvångsvård för att göra det möjligt att ingripa pä ett tidigare stadium av missbmkel än vad som sker nu och förslaget atl förlänga värdtiderna.

En av de positiva remissinstanserna, kammarrätten i Stockholm, kommenterar i ett längre resonemang den kritik som från en del håll i massmedia har riktals mot förslagen i belänkandet och dess förenlighet med regeringsformen (RF), främst dä frågan om förlängning av liden för tvångsvården.

Kammarrätten kan inte finna att de vidgade möjligheterna fill tvångsvård går utöver vad som krävs eller att regleringen skulle strida mot RF. Som utvecklas senare i yttrandet anser domstolen i stället nu liksom 1981 att möjlighetema lill tvångsvård bör vidgas i visst hänseende. Den omständigheten att ekonomiskt starkare missbrukare kan finna bot utan att underkastas tvång från samhällets sida kan inle rimligen utgöra motiv för att de sämre ställda skall tillåtas gå under ulan något ingripande frän det allmänna.

Sammantaget i denna del finner kammartätten att beredningens förslag inte strider vare sig mot RF eller mot andra gmndläggande principer om mänskliga fri- och rättigheter. Som redan antytts är förslaget materiellt i sina huvuddrag väl värt att genomföra. En annan sak är alt tillämpningen av en reglering som inskränker de gmndläggande fri- och rättigheterna alllid mäste följas med stor uppmärksamhet. Inriktningen måste vara att alt inskränkningen aldrig är mer omfattande än vad som är nödvändigt. Om utvecklingen ger vid handen att tvångsinslaget kan minskas, bör därför lagen utan dröjsmål ändras i enlighet härmed.

Några remissinstanser är mycket krifiska mot förslagen. Dessa är länsräl
ten i Malmöhus län, Norrköpings kommun, SACO/SR, Föreningen Sveri
ges socialchefer, RFHL, ALRO, Verdandi och lOGT/NTO. Flera av dessa
betonar alt socialberedningens förslag fill förändringar i LVM innebär en
betydande utvidgning av möjligheterna att tillgripa tvång i socialtjänstens
arbete med missbmkare. En sådan förändring anses inte motiverad vare
sig med utgångspunkt från missbrukets utveckUng eller de problem som
finns inom missbrukarvården. Än mindre kan en utvidgning av tvånget
motiveras av de resultat som hittills uppnåtts inom LVM-vården eller som
uppnåddes tidigare med tvångsvård enligt nykterhelsvårdslagen. Det beto
nas att en utvidgning av möjligheterna till tvångsvård kommer alt starkt
försvåra det fortsatta arbetet med att utveckla missbmksvården. Norrkö
pings kommun anser alt beredningens belänkande inte bör läggas till gmnd
för något nytt lagförslag. Kommunen hemställer att socialdepartementet
låter utföra en mer fullständig analys av missbruksproblemen, där vårdper- 154

spektivel kompletteras med alkohol-, arbetsmarknads- och bostadspolitis- Prop. 1987/88:147
ka faktorer. Bilaga 3

lOGT/NTO pekar på alt det är möjligt alt ästadkomma tvångsvård utan lagskärpning och hänvisar till all många missbrukare återfinns på krimi-nalvårdsanstallerna. Enligt lOGT/NTO är del märkligt att dessa missbrukare "endast undantagsvis bereds kvalificerad social och medicinsk vård. Bristen på vård, behandling och konsekvens är emellertid inget uttryck för försumlighet från fängelseledningarnas och kriminalvärdens sida. Sanningen är den att det inte finns vare sig medicinska eller sociala resurser för omfattande vårdprogram gällande alla missbrukare som dömts för brott. Enligt IOGT/NTO:s uppfattning bör tillräckliga sociala och medicinska vårdresurser ställas till kriminalvärdens förfogande. Det skulle kunna ge strafftiden ett positivt innehåll".

3.2 Inledande bestämmelser

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor lillstyrker att lagen kompletteras med inledande bestämmelser som klargör förhållandet mellan socialtjänstlagen och LVM samt anger syftet med vården.

Örebro läns landsting

Det är bra atl syftet med tvångsvården uttalas på detta sätt, men beredningen har valt alt undvika frägan om alt det i vårt samhälle inte bör få vara tillåtet att använda droger eller motsvarande på elt sätt som kan innebära allvarlig skada för den enskilde själv eller nägon annan, eller att orsaka fysiskt eller psykiskt lidande eller kostnader för annan enskild eller samhället.

Officiellt är det i texten samhällets omsorg om den enskilda missbrukaren som i vissa fall gör det nödvändigt med en tvångslag.

Del förefaller enligt utskottets mening klokt att också öppet redovisa del legitima samhällsintresse som finns alt förhindra missbruk hos enskilda individer. Det vore ocksä en pedagogisk vinst att tydligt uttala detta intresse av att den enskilde i vissa fall bör ha en behandlingsskyldighel, eftersom det ändå är en självklarhet som alla, även missbmkaren, bör förstå, men som man i dag inte uttalar.

Beredningen framhåller dock atl det mänga gånger för de gravaste missbrukarna inte gäller ett val mellan frivillig- eller tvångsvård, utan etl val mellan tvångsvård och ingen vård alls.

FMN lillstyrker i huvudsak beredningens förslag men betonar samtidigt alt "om lagens syfte, dvs. alt mofivera lill vård ändå förutsätts ske och lockas fram under en period av tvång bör man inle helt avstå från att ge lagen en något starkare behandlingskaraktär. Detta är inte minst mot bakgrunden av föreslagna ändringar av kriterierna för tvångsvård där socialberedningen vill betona skadeverkningar även av social natur".

Några remissinstanser anser att beredningens förslag i fräga om gmnder
na för vård och vårdtidens längd förskjuter lagens syfte från avgiftning och
motivation lill motivation och tvångsbehandling. Till dessa hör bl. a.
RFHL, ALRO och Verdandi. 155

3.3 Grunderna för vård Prop. 1987/88:147

Bilaga 3 3.3.1 Missbruk av andra beroendeframkallande medel

Flertalet av de remissinstanser som tagit ställning i frågan är positiva till förslaget atl lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även missbruk av andra beroendeframkallande medel.

Dessa är RA, RPS, kriminalvårdsstyrelsen, BRA, socialstyrelsen, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsrätterna i Stockholms och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län. Svenska kommunförbundet, Malmö, Arvika, Helsingborgs, Luleå, Solna och Uppsala kommuner, Skaraborgs och Örebro läns landsting. Behandlingshemmens riksförbund, RNS och FMN. Domstolsverket välkomnar förslaget men ifrågasätter om inte termen "beroendeframkallande medel" för att undvika missförstånd borde ändras lill berusningsmedel.

Några remissinstanser förordar en utvidgning som tar sikte på endast flyktiga lösningsmedel. Dessa är länsrätten i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, JO, Stockholms och Göteborgs kommuner, SACO/SR, Föreningen Sveriges socialchefer och RFHL.

Länsrätten i Malmöhus län

Den som är beroende av läkemedel, som inle är narkotika, bör få läkarvård. I det sammanhanget kan socialtjänsten fungera genom alt verka för att erforderiig läkarvård kommer till stånd. Länsrätten anser atl frågan om läkemedelsmissbruk är en fråga som bör lösas inom sjukvården. Om man önskar att missbmk av lösningsmedel skall omfattas av LVM kan delta uttryckligen anges i lagtexten. Länsrätten anser att detta bör ske.

Erfarenheterna har visat atl missbruk av thinner eller annal sådant lösningsmedel på samma sätt som är fallet vid missbruk av alkohol eller narkotika kan leda lill allvarliga medicinska och sociala skadeverkningar för missbrukaren. Därför och på de skäl beredningen i övrigt anfört bör även sådana lösningsmedel omfattas av lagens bestämmelser.

Beredningen vill under bestämmelsen även föra läkemedel som inte är klassade som narkotika men som i framtiden kan komma atl missbrukas pä elt sådant sätt att LVM behöver tillämpas. Jag anser inte alt del finns skäl för en sådan utvidgning.

Föreningen Sveriges socialchefer instämmer i alt det kan vara berättigat all lagen kan användas även i del fåtal fall av missbruk av lösningsmedel som förekommer men anser alt begreppet "berusningsmedel" är mera adekvat.

Bl. a. tobak, kaffe och te är beroendeframkallande medel, liksom vissa läkemedel som inle är rusgivande, och det av beredningen föreslagna begreppet kan därför ge anledning till missförstånd.

RFHL

RFHL bifaller förslaget om att LVM även skall omfatta missbruk av 156

lösningsmedel. Beträffande beredningens oklara förslag om icke-narkoti- Prop. 1987/88:147 kaklassade läkemedel, hänvisar RFHL till den omfattande och stränga Bilaga 3 svenska narkotikalagsliftningen i fråga om vad som ska anses vara beroendeframkallande läkemedel.

Fyra remissinstanser, Norrköpings kommun, ALRO, Verdandi och lOGT/NTO avstyrker en utvidgning. Verdandi motiverar sitt ställningstagande med alt förslaget är "ell av alltför mänga exempel där socialberedningens förslag är luddiga i sina avgränsningar och ger utrymme för rättsövergrepp".

UHÄ, AMS, statskontoret, RRV, SCB, LON, Landstingsförbundet, TCO och LO tar inle ställning till förslaget i denna del.

3.3.2 Tidigare ingripanden

Beredningen föreslår atl tvångsvård skall kunna ges på ett tidigare stadium av missbruket och i mindre akuta skeden än vad som sker nu. För att betona detta skall för sådan vård inte längre krävas atl behovet av vård för atl komma ifrån missbruket skall vara "trängande". Även allvarliga sociala skadeverkningar av missbruket skall beaktas vid bedömningen av om vård skall beslutas. För att betona detta föresläs atl en social indikation införs.

Av de remissinstanser som har behandlat dessa frågor tillstyrker de flesta beredningens förslag. Dessa är RA, domstolverket, RPS, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsrätterna i Stockhobns och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus saml Kopparbergs län, JO, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Arvika, Helsingborgs, Luleå, Solna och Uppsala kommuner, Skarborgs och Örebro läns landsting. Behandlingshemmens riksförbund, RNS och FMN.

Ungefär en tredjedel av dessa remissinstanser anser att den föreslagna sociala indikationen är alltför vag och således rättsosäker och att den därför bör ges en annan formulering. Flera lar enbart ställning i principfrågan och behandlar inle förslaget om alt slopa ordet trängande.

Domstolsverket

Utvecklingen har visat alt begreppet "trängande" i praktiken givils en alltför snäv innebörd. Endast personer med allvarliga medicinska skador har blivit föremål för LVM-vård. Det är därför tillfredsställande alt begreppet utmönstras ur lagstiftningen.

Såsom beredningen anfört bör, särskilt när det gäller unga missbrukare,
tvångsomhändertagandebeslämmdserna innehålla elt rekvisit som syftar
lill att tvångsomhänderlagande skall fä ske även när man vid en helhetsbe
dömning av missbrukarens personliga förhållanden finner atl missbruket
medför allvarlig fara för missbrukarens sociala situation. Formuleringen
"allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt" väcker vissa farhå
gor för atl rekvisitet såsom alltför obestämt kan komma att tolkas som
tillämpbart i alltför vid utsträckning. DV anseratt rekvisitet bör formuleras 157

mera precist och atl det bör fyllas ut med utförliga exemplifierande uttalan- Prop. 1987/88:147
den i specialmotiven. Bilaga 3

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen anser alt beredningen här fört etl riktigt resonemang. De redovisningar som beredningen ger i sin bakgmndsdd om de yngre missbrukarnas snabba och totala utslagning väcker stark oro. Med denna bakgrundsinformation förefaller det rimligt all samhället förmedlar behövliga vård- och behandlingsinsatser — inkluderande tvångsvård — innan medicinska skador av missbruket manifesteras.

Den utvidgning av möjligheterna alt meddela tvångsvård som följer av punkt I i förslagels 4 § utgör, tillsammans med den ökade vårdfiden, en av de största förändringarna jämfört med nuvarande LVM. Socialstyrelsen kommer därför - om förslaget antas av riksdagen — att med särskilt uppmärksamhet följa fillämpningen av lagen i denna del.

Kammarrätten i Stockholm anser ordet "trängande" bör utmönstras ur lagen.

Därmed vidgas lagens tillämpningsområde så att tvångsvård t.ex. kan beslutas när det är utrett alt missbmkaren behöver vård för att bli motiverad atl slutgiltigt upphöra med missbmk, även om han'inför domstolsförhandlingen har lyckats göra elt uppehåll i sitt missbruk. Kammartälten finner utvidgningen behövlig och väl förenlig med syftet enligt 3 §.

Vidare anser kammarrätten alt tvångsomhändertagandebestämmelserna (4 § 1 p i förslaget) bör innehålla ell rekvisit som syftar till all omhändertagande även skall få ske vid allvarlig fara för påtagliga skadeverkningar av social natur. Termen "allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt" är dock alltför vidsträckt. Kammarrätten föreslår atl ett mer jordnära uttryck används, exempelvis "påtagligt riskerar att bli socialt utslagen".

Kammarrätten i Jönköping

I 4 § första stycket I utvidgas mycket drastiskt den krets av personer som kan bli föremål för tvångsvård. Kammarrätten finner det i och för sig angelägel atl möjligheten lill tvängsingripande utsträcks att gälla personer som enligl betänkande (s. 317) avses omfattas av kriteriet. Domstolen anser dock att utformningen av detta nya "sociala" kriterium är alltför vag. Atl avgöra när i den sociala ulförsbacken man skall övergå från frivilliga stödjande åtgärder till tvångsvård är en myckel svår uppgift som kräver stor kännedom om missbrukarens sociala förhållanden och en gedigen erfarenhet hos dem som skall fälla avgörandet. Som rekvisitet nu är utformat är det myckel tänjbart och kan komma atl tolkas som tillämpbart på en mycket stor del av befolkningen.

Risken för omotiverade omhändertagandebeslul är uppenbar, om försla
get kommer till stånd. Kammarrätten vill därför förorda dels en mera
bestämd skrivning i lagtexten, dels utförliga kommentarer i den kommande
propositionen. Den allvarligaste kritiken måste riktas mot ordet "för
sämrar". Det måste klart anges att del skall vara fråga om ett tillstånd då
missbmkaren, om missbruket fortsätter, på ett myckel allvarligt sätt även
tyrar eller lill och med omintetgör sina möjligheter att i framtiden leva ett
människovärdigt liv. Detta blir än viktigare om kriteriet, som anges i
betänkandet (s. 32, 278), främst är avsett atl tillämpas på unga personer.
Kammarrätten föreslår i stället atl den som till följd av missbruket "allvar- 158

hgt äventyrar sina möjUgheter att ta vård om sig själv" skall beredas Prop. 1987/88:147

tvångsvård. Förutsättningarna för tvångsvård måste vara uppfyllda vid Bilaga 3

liden för beslutet om värd ulan hänsynstagande till vad som kan inträffa i

en mer eller mindre avlägsen framlid. Kammarrätten vill emellerfid i

sammanhanget framhålla alt satsningen pä vård för de unga missbmkama

inte fär leda lill all de äldre glöms bort. Del är samhällets skyldighet att

försöka rädda varje människa hur dåliga förutsättningarna till framgång än

är.

Vidare föreslär beredningen atl ordet "trängande" i nuvarande lydelse skall tas bort. Åtgärden är angelägen. I förarbetena till den nu gällande 2 § (prop. 1981/82:8 s. 44) sägs: "Kravet på trängande behov av vård skall alltså inte uppfattas så snävt som vissa remissinstanser har befarat, nämligen atl del uttrycker krav på ett akut behov av avgiftning''. Farhågorna har dessvärre besannats. Uttryckssättet har i fillämpningen haft effekten alt personer med allvarliga missbruksproblem ibland inte kunnat omhändertas.

Länsrätten i Stockholms län

Länsrälten i Stockholms län tillstyrker att kravet pä trängande värdbehov tas bort och atl som vårdkriterium tillfogas något som täcker in det som socialberedningen avsett med allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt.

Dessa ändringar ansluter lill de ursprungliga mofiven för vårdgrunderna vid LVM:s tillkomst. Utrymme för tidigare ingripanden mol framför allt unga missbmkare framstår som angelägel likaså möjligheten atl beakta missbrukarens helhetssitualion.

Länsrätten ansluter sig helt lill beskrivningen i belänkandet av de förhållanden som socialberedningen avser all täcka in med formuleringen allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt men anser atl denna formulering är för vidlyftig/allmänt hållen för del tänkta området. Länsrälten har för sin del ingen bättre formulering atl föreslå men skulle gärna se att en sådan kunde hittas under det fortsalla lagstiftningsarbelet.

Länsrälten i Jämtlands län anser alt det föreslagna sociala kriteriet kan "ses som elt förtydligande av vad som från börian var avsikten med lagen, dvs. atl det skall finnas en möjlighet att ingripa redan innan medicinska skador kunnat konstaleras". Länsrätten är emellertid tveksam lill om ordet "trängande" bör slopas.

Genom atl la bort ordet trängande ur lagtexten finns risk för att man tär bort ett kriterium som avgränsar lagens tillämpning och ger en utvidgning, utöver vad som syftats från början. Ordet trängande har möjligen kunnat leda tanken fel och bör eventuellt ersättas med något annal lämpligare ullryck, som klart ger vid handen all del är fråga om en speciell situation.

Länsstyrelsen i Stockholms län bedömer atl genom del nuvarande rekvisitet "trängande behov av värd" kan Ivångsinsatser komma i fråga först i etl mycket sent skede, där missbrukaren oftast är svårt nedgången och svår-behandlad.

I de ärenden som aktualiseras i Stockholms län föreligger så gott som
genomgående ett akut vårdbehov, där snabba insatser måste fill för att
rädda liv. '59

Länsstyrelsen tillstyrker beredningens förslag, som gör del möjligt atl gä Prop. 1987/88:147 in med snabba och resoluta ingripanden framför allt mot unga missbrukare Bilaga 3 för alt motverka ett begynnande allvarligt missbruk.

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser att den personkrets som kan bli föremål för tvångsvård vidgas drastiskt genom beredningens förslag.

De grunder beredningen föreslagit är så vagt formulerade alt de innebär en rättsosäkerhet för mänga människor. För alt undanröja denna finner länsstyrelsen det angeläget att gmnderna för tvängsingripande ges en betydligt klarare utformning.

Länsstyrelsen befarar atl vi får tillbaka en utpräglad klasslagstiftning för missbmkare och påpekar all en omfattande utökning av tvånget mot missbrukare kommer alt allvarligt hota människors tilltro till socialtjänsten.

Länsstyrelsen anser emellertid att lagen tillämpningsområde bör utvidgas.

Unga missbrukare har i liten utsträckning blivit föremål för vård enligt LVM. Trots de betänkligheter som framförts ovan anser länsstyrelsen att samhället bör ha möjlighet alt ingripa mot främst unga missbrukare på ett tidigare stadium än vad nuvarande lag medger.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bedömer del rikligt atl ordet "trängande" har tagits bort ur lagtexten.

Nuvarande bestämmelse har i praktiken medfört att ingripanden inte varit möjliga trots att behov av vård förelegal. Ordet "trängande" har fått en medicinsk innebörd vilket tolkals som alt missbmkaren skulle ha varit i behov av avgiftning eller sjukhusvärd.

Det är länsstyrelsens uppfattning atl del tillägg som socialberedningen föreslår i 4 § punkt I är nödvändigt. Det ger en möjlighet alt ingripa i ett något tidigare skede i en missbrukares liv särskilt med tanke pä unga människor. Genom den föreslagna förändringen borde del vara möjligt alt bryta ell allvarligt missbmk redan i etl skede då missbruket ej lett fill alltför allvarliga medicinska skador utan förutsättningar för en rehabilitering finns kvar. Alltför många ingripanden kommer i dag vid en tidpunkt då det är för sent med vårdinsatser beroende pä att missbrukaren fält livshotande skador, som ibland lett till en för tidig död. Länsstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse alt socialberedningen tillmäter de sociala skadeverkningarna större vikt än tidigare.

JO framhåller att grunderna för vård enligt LVM getts en väsentligt snävare innebörd än vad som förutsågs vid lagens tillkomst.

Förutsättningarna för värd har ofta beslämts med utgångspunkt i missbru
karens hälsotillstånd vid beslulstillfällel. Det akuta behovet av medicinsk
värd och behandling har ofta kommit att bli avgörande. Stor betydelse har
därmed kommit att tilläggas läkarens uttalanden i saken. Läkarintyget har
pä så vis blivit styrande alt om läkaren utifrån sin medicinska bedömning
inte funnit alt grund för vård förelegal har i många fall länsstyrelsen
underlåtit att göra ansökan eller har länsrätten ogillat ansökan (jfr JO
1987-88 s. 156).

LVM har därigenom, i strid med intentionerna vid dessa tillkomst, inte

fillämpats i syfte att bryta missbruket redan i etl skede då de medicinska Prop. 1987/88:147 skadeverkningarna ännu inle uppkommit. Än mindre har de sociala ska- Bilaga 3 deverkningarna av ett fortsatt missbruk kommit alt vinna beaktande, oaktat att grunderna för värd säsom de bestämts i LVM fömtsatt sådana bedömningar. I det nyss nämnda beslutet framhöll också JO att de iakttagelser som han gjort vid granskningen av ärenden enligl LVM gett honom anledning ifrågasätta en ändring av grunderna för vård enligt LVM. Enligt JO:s mening borde del av lagen klarare framgå att de allvarliga sociala skadeverkningarna för missbrukaren, som etl fortsalt missbmk kan ge, skulle vinna beaktande vid bedömningen av behovet av vård enligt LVM.

JO lillstyrker alt ordet "trängande" utgår ur lagtexten samt att lagen ändras så att del klart framgår atl även de sociala skadeverkningarna av ett fortsatt missbruk får vinna beaktande vid lagens tillämpning. JO anser dock att det sociala rekvisitet bör ges en annan utformning.

Del är nödvändigt att finna en bestämning som bättre ansluter fill syftet med bestämmelsen och som med störte tydlighet anger atl en fömtsättning för lagens tillämpning är atl missbruket har lett till en för missbrukaren utomordentligt allvarlig situation. Del syftet kan nås om grunderna för vård bestäms med utgångspunkt i missbrukarens möjligheter alt klara sin dagliga livsföring.

Landstingsförbundet

Styrelsen anser att det från i första hand humanitära men även samhällsekonomiska utgångspunkter är riktigt alt LVM i vissa fall skall kunna tillgripas för atl ändra situationen för de allt fler tunga missbmkarna i 20-30-ärsäldern innan de erhållit påvisbara medicinska skador av sitt missbruk. Enligt styrdsens åsikt bör man dock vara vaksam på att äldre personer med långvarigt missbruk ej tas om hand för tvångsvärd därför att det saknas möjligheter till adekvat omhändertagande och stöd i öppna vårdformer.

Stockholms kommun år positiv lill den utökning av tillämpningsområdet som det föreslagna sociala rekvisitet innebär men anser alt den föreslagna formuleringen är alltför allmänt hållen.

Göteborgs kommun år överens med beredningen om att del i vissa situationer kan vara nödvändigt alt ingripa mot den enskildes vilja trots atl allvarliga medicinska skador inte har konstaterats — särskilt när del gäller unga människor.

Kommunstyrelsen instämmer således i beredningens tes om att det vid en bedömning av behovet om tvängsingripande skall vara möjligt alt se till missbrukarens totala livssituation. Kommunstyrelsen menar därför atl det finns behov av att förändra de lagliga fömtsättningarna för ett ingripande. Formuleringen av det föreslagna rekvisitet, som syftar på de sociala skadeverkningarna av missbruket, är dock oprecis och svårtolkad och innebär därmed risk för rättsosäkerhet. Kommunstyrelsen anser därför att denna formulering bör preciseras. Behovet av klara och entydiga rekvisit framstår som än större, om samhället får skyldighet alt ingripa när rekvisiten är uppfyllda.

161

11 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

Arvika kommun instämmer i socialberedningens bedömning att ett beslut Prop. 1987/88:147 om tvångsvård enligt LVM inte i så hög grad som nu bör byggas pä klart Bilaga 3 konslaterbara fysiska eller psykiska skador, ulan att den totala sociala bedömningen måste få ökad tyngd. I annal fall kan initialt tvång inte tillämpas mot yngre missbrukare.

Hdsingsborgs kommun år positiv till förslaget till lagändring, men betonar viklen av alt vårderbjudandena måste vara adekvata i förhållande lill de grupper som placeras på institutionen.

Nuvarande tvångsinstilulioner har varken kapacitet eller kompelens alt erbjuda värd till den målgrupp lagförslaget i första hand åsyftar.

Luleå kommun understryker atl om missbruket är mycket allvarligt och inga frivilliga åtgärder kan motiveras, måste det vara möjligt att ingripa i ett tidigare skede, även om hälsan inte omedelbart är hotad.

Att denna lagändring skulle innebära en dramatisk utökning av tvångsvården och ett ökat förtryck av de sämst ställda, är inte trovärdigt. Möjligheten är framför allt förbehållen de yngre, vuxna missbrukare, som vägrar all form av vård i situationer när alternativet är tvångsvård eller ingen vård alls.

Solna kommun framhåller att kommunens erfarenhet av förutsättningarna för tvångsvård är att de sociala aspekterna på missbruket har tillmätts för liten betydelse.

Elt intensivt och omfattande missbmk har inte räckt för att kvalificera missbrukaren för tvångsvård. Vi kommer i kontakt med livshotande missbruk som inte kan fastställas vid en läkarundersökning. Det finns missbmkare som intar pä gränsen till dödliga doser utan att medicinskt påvisbara skador kan konstateras. Missbrukaren kan med framgång förneka det verkliga missbrukets omfattning under sådana förhållanden vid en eventuell rättegång. Det är därför bra atl fömtsättningarna för tvångsvård görs vidare och att förslaget ger möjlighet fill ingrepp på ett tidigare stadium.

Uppsala kommun betonar alt socialnämnden har erfarenhet av att man med nuvarande LVM ej når de yngre vuxna missbrukarna. Förslaget att utmönstra ordet "trängande" bör möjliggöra ett tidigt ingripande vid ett allvarligt missbruk hos denna kategori. Det bör även underlätta för mera adekvata ingripanden när det gäller narkotikamissbmkare.

Genom tillägget under punkt 1 i 4 § "eller allvarligt försämrar sina levnads
förhållanden i övrigt" har man banat väg för en helhetsbedömning av
missbrukarens sociala situation. Det kan här handla om personer som
genom sitt missbmk är på väg att alldeles förlora sin sociala förankring. Ett
socialt utanförskap till följd av missbruket som är avgörande för den
enskildes fortsatta liv och välfärd. I dessa fall måste samhället ingripa med
tvångsvård även om hälsan i strikt medicinsk mening inle kan anses
allvarligt hotad. Kommunens socialnämnd har uppmärksammat att den
medicinska bedömningen i LVM-ulredningar i många fall vägt alltför tungt
i förhållande till den sociala situationen i en helhetsbedömning. Den före
slagna förändringen är en väg lill att råda bot pä detta. i2

Skaraborgs läns landsting framhåller atl landstinget i sina kontakter med Prop. 1987/88:147 missbmkarvården ofta har kunnat konstalera alt enskilda missbrukare Bilaga 3 alltför sent kommer under värd.

Dessa observationer har ökat i antal under senare år, speciellt sedan vårdavgifterna ökat till följd av det förändrade slatsbidragssystemet. Nämnden ser därmed med fillfredsställelse på förslaget alt tvångsvård ska kunna tillgripas på ell tidigare stadium i missbrukarkarriären. Därmed ges också bättre förutsättningar för en rehabilitering utan bestående skador.

Örebro läns landsting påpekar alt fillägget av en social indikation är en realistisk förändring och alt förslaget motiveras väl i betänkandet.

Behandlingshemmens riksförbund

BRF är överens med beredningen om att lagen inte får utformas så restriktivt att den inte går alt tillämpa vid ett fortsalt allvarligt missbruk, både bland vuxna och yngre missbrukare annal än i närmast extrema fall. Förbundet delar också beredningens uppfattning atl man inte generellt kan inskränka lagens ullämpningsområde fill att gälla enbart i akuta situationer.

FMN

FMN har under senare år ansett del olyckligt atl de rent medicinska hälsoaspekterna så starkt kom att betonas i nuvarande LVM:lags förarbeten. I många tragiska fall har detta skapat svårhanterbara situationer för vårdgivare och tragiska konsekvenser för missbrukaren. FMN ser det därför positivt att kriteriet "trängande" föreslås slopas till förmån för en helhetsbedömning av individens totala situation. FMN instämmer också i alt detta har sin främsta, för atl inle säga avgörande, betydelse för gmppen unga vuxna missbrukare.

En av remissinstanserna, BRA, lar enbart ställning i fräga om ordet trängande. BRÅ anser att formuleringen "allvarligt försämrar sina levnadsförhållanden i övrigt" är alltför vag.

Med hänsyn lill den enskildes rättssäkerhet är det angelägel alt ett rekvisit för tvångsvärd inte lämnar utrymme för tveksamhet vid tillämpningen. De övriga ändringarna beträffande rekvisiten i författningsförslagets 4 § tillstyrks av BRÅ.

Nio remissinstanser avstyrker förslagen. Dessa är länsrätten i Malmöhus län, Norrköpings kommun, SACOISR, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO, Verdandi och lOGTINTO.

Länsrälten i Malmöhus län motsätter sig att begreppet trängande slopas.

Beredningen hävdar, (s. 277) att elt uppehåll i missbmk inför en domstols
förhandling ensamt kan utesluta tillämpningen av LVM. Länsrätten delar
inte den uppfattningen. I prop. 1981/82:8 (s. 74) talas om en allvarlig
missbruksbild och att missbmk som återkommer i perioder omfattas av
lagen om övriga betingelser är uppfyllda. Delta ligger i uttrycket fortgåen
de missbruk. Vidare sägs att LVM är tillämplig om vederbörande visserli- ./-

gen samtycker lill den inledande vården men inte är villig att ställa upp på Prop. 1987/88:147
mera långsikliga behandlingsinsatser. Bilaga 3

Enligl länsrätten innebär beredningens förslag en klar utvidgning av området för tvångsvård.

Enligt länsrättens uppfattning kan del finnas behov av att lagen tillåter ett tvångsomhänderlagande om vederbörande befinner sig i en socialt sett allvarligt utsatt situation p.g.a. sitt missbruk. Länsrätten anser emellertid inle att ett tvångsomhänderlagande bör kunna ske om det inte samtidigt föreligger en allvarlig fara för vederbörandes hälsa. - Enligl beredningens förslag blir del möjligt atl besluta om tvångsvård av en person som p. g. a. sitt missbruk underlåter all försörja sig även om missbruket inle kan påvisas medföra en allvariig fara för hans hälsa. - Länsrätten anser inte atl detta är förenligt med ideologin bakom socialtjänstlagen och avstyrker därför beredningens förslag till social indikation.

SACO/SR framhåller atl införandet av den "sociala indikationen" liksom utmönstringen av ordet "trängande" leder till en obefogad utvidgning av personkretsen.

Föreningen Sveriges socialchefer anser alt förslaget enligt föreningens uppfattning får betydligt mer vittgående konsekvenser än som framgår av betänkandet.

Den av beredningen föreslagna indikationen "behov av vård för atl komma ifrån sitt missbruk" måste anses tillämplig pä mycket stora grupper människor med missbruksproblem. I princip måste allt tungt missbruk indikera etl sådant vårdbehov. Enligl uppgifter i betänkandet finns 50-100000 lunga alkoholmissbrukare och 10-14000 tunga narkotikamissbrukare, vartill kommer elt okänt antal missbrukare av narkotika-klassificerade läkemedel.

Begreppet trängande markerar all vårdbehovet skall vara akut. Enligt beredningen har delta lett lill missförståndet atl det skall föreligga ell akut behov av medicinsk avgiftning för alt LVM skall kunna bli aktuell. Som beredningen framhåller har man emellertid redan i den nu gällande lagtextens utformning klargjort atl trängande vårdbehov inte är alt jämställa med avgifiningsbehov. Delta markeras genom all del trängande vårdbehovet avser alt den enskilde skall komma ifrån sill missbruk. Motivet för att utmönstra begreppet trängande ur lagstiftningen ler sig därför svagt. Del borde räcka med all beredningen ytteriigare klargjorde lagstiftarens intentioner och alt klargörandet följdes upp i nya Allmänna råd från socialstyrelsen.

Föreningen vill också peka på all begreppet trängande inle bara hänför
sig lill hur aktuellt vårdbehovet är i den givna situationen. Det ligger i
sakens natur all ell vårdbehov för atl vara akut också måste vara starkt.
Utmönstrar man begreppet trängande blir konsekvensen atl varje vårdbe
hov som med tillräcklig sannolikhet kan anses föreligga kvalificerar för
tvångsvård. ---

Föreningen motsätter sig också all en social indikation införs öch framhåller följande.

Den nya indikationen "allvarligt försämrar sina levnadsförhåUanden i

övrigt" år enligl föreningens uppfattning mycket vid. Med levnadsförhål- 164

landen i övrigt avses, enligt betänkandet, arbetsförhållanden, bostad och

relationer fill närstående och andra. I vilken män missbruket försämrar Prop. 1987/88:147 dessa levnadsförhållanden är emellertid en fråga som avgörs främst av Bilaga 3 andra faktorer än missbmkets omfattning och karaktär. De sociala skadeverkningarna beror främst på vilka resurser indivder har i gmnden i fräga om utbildning, social status, ekonomi etc. Den som har en god social förankring i grunden kan trots svåra missbmksproblem under läng tid klara arbete, bostad och ekonomi. Relationerna till närstående drabbas ofta snabbare generellt sett, men att avgöra i vilken mån del är missbruket och i vilken mån del är andra faktorer som ligger bakom t.ex. en skilsmässa låter sig knappast göra i det enskilda fallet. I vart fall inle med den grad av säkerhet som krävs i fråga om ett frihetsberövande.

Den nya indikationen blir tillämplig främst på missbrukare med små sociala och ekonomiska resurser. Det är för dessa missbrukare de sociala skadeverkningarna blir stora och tydliga. Den kvarstående brist på jämlikhet i fräga om resurser som finns i samhället kommer då alt bli den reella grunden fill att tvånget utsträcks fill en ny gmpp. Delta är enligt föreningens mening oacceptabelt.

RFHL motsätter sig att begreppet trängande vårdbehov utmönstras och att en social indikation införs.

Förslagen bäddar för en stark utvidgning av den grupp missbmkare som kan komma i fråga för etl tvångsomhändertagande. En social indikation av föreslagen art leder lill en oacceptabel klassmässig diskriminering. Genom förklaringar och markeringar i förarbeten och de råd som bildar tolkningsmönster, kan beredningens syfte - att möjliggöra ingripanden med stöd av LVM mot unga missbmkare, trots atl påvisbara medicinska skador lill följd av missbruket ej uppkommit - uppnäs, utan att svåröverskådliga negativa biverkningar följer i kölvattnet.

ALRO anser bl. a. att de föreslagna kriterierna innebär en drastisk utvidgning av den personkrets som kan bli föremål för vård enligt lagen. Förslaget innebär vidare elt allvarligt hot mot den fundamentala rättssäkerheten och en kränkning av de gmndlagsskyddade mänskliga fri- och rättigheterna. Verdandi har liknande invändningar.

lOGT/NTO anser att tvång behövs i vissa lägen för att rädda människoliv och inleda ett molivationsarbete. Tvång är dä en akutinsats och en hjälp för stunden.

Två av remissinstanserna är tveksamma lill förslagen i denna del. TCO anser alt de föreslagna förändringarna

kan innebära att var och en som har missbmksproblem kan bli föremål för Ivängsingripanden om en i övrigt svag social situation föreligger och den enskilde inle följer vad socialtjänsten kräver. Samfidigt har formuleringen "trängande behov" visat sig otillräcklig och svår alt tillämpa varför TCO föreslär alt kriterierna för ingripande blir föremål för ytterligare överväganden.

LO känner tveksamhet inför de föreslagna formuleringarna och anser atl
frägan bör ses över ytterligare. Det framlagda förslaget kan enligt LO
innebära risker för rättsosäkerhet, eftersom kriterierna lämnar öppet för
subjektiva tolkningar. I55

UHÄ. AMS. statskontoret. RRV, SCB och LON behandlar inte förslå- Prop. 1987/88:147
gen. Bilaga 3

3.3.3 Skyddet för missbrukarens omgivning

Majoriteten av de remissinstanser som har tagit ställning i frågan tillstyrker atl bestämmelsen om skyddet för närslående behålls oförändrad. Dessa är domstolsverket, kriminalvårdsstyrelsen, BRÄ, socialstyrelsen, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsrätterna i Stockholms och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län. Svenska kommunförbundet, Helsingborgs och Luleå kommuner samt RFHL.

Kammarrätten i Stockholm påpekar alt domstolen i tidigare remissyttranden förordat att ett ingripande skall kunna ske inte endast när vederbörande kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående utan även andra.

Eftersom tillräckligt praktiskt behov av en sådan utvidgning inte, såvitt domstolen känner lill, har gett sig till känna under den fid som lagen har tillämpats godtar domstolen beredningens förslag att bestämmelsen begränsas i enlighet med vad som gäller nu.

Två remissinstanser föreslår vissa kompletteringar av bestämmelsen.

Skaraborgs läns landsting anser, lill skillnad från socialberedningen, att begreppet närslående också bör omfatta det ofödda barnet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser atl skyddet för närstående som rekvisit för tvångsvård bör "förstärkas i förhållande till nuvarande lag".

Två remissinstanser anser att kriteriet bör utmönstras ur lagen.

TCO

Kriteriet "fara för närstående" bör utmönstras, eftersom frågan om allmänt åtal för misshandel pä enskilt område lösts genom ändring i brottsbalken. Därigenom har motiven för att ha kvar närslåendeindikalionen försvunnit.

Föreningen Sveriges socialchefer påpekar atl den s.k. närståendeindikationen var etl provisorium när den infördes.

De förändringar i ålalsreglerna som man avvaktade har genomförts. Eftersom det dessutom visat sig all indikationen använts i få fall bör den nu kunna tas bort ur lagen.

lOGT/NTO tar inle uttrycklig ställning lill förslaget men framhåller följande:

Krav pä utökat tvång motiveras ibland med att mänga missbrukare under

rusets inflytande är farliga för grannar och familjer. Barn- och huslmmiss-

handel har ofta den vuxne mannens bemsning som utlösande faktor.

Självfallet mäste samhället med kraft ingripa i alla dessa situationer. Men

socialtjänsten har vare sig praktiska eller polisiära möjligheter att fullfölja lg

en sådan uppgift. Principiellt är del också felaktigt alt använda socialtjänst-

en för uppgifter som måste ligga på polisen. Speciallagstiftning skall inle Prop. 1987/88:147 användas i dessa fall ulan annan lagstiftning måste ligga lill grund för Bilaga 3 ingripanden och straffsatser. Däremot måste socialtjänsten utveckla större aktivitet genom bl. a. uppsökande arbete, familjebehandling och andra sociala åtgärder för atl förhindra fortsalt missbruk och våld.

Fem remissinstanser anser atl skyddet bör omfatta även andra än närstående.

Beredningen (s. 282 n) synes dela den uppfattningen alt missbrukaren har ett egel intresse av att skyddas från att begå brott till följd av sitt missbruk. Med de ändringar som nu föreslås av förutsättningarna för tvångsvård kommer visserligen många av dem som visat sig fariiga för annan än närslående alt kunna tas om hand för vård på annan grund. Jag är ändå inte övertygad om hållbarheten i beredningens argumentation för en begränsning av indikationerna till närslående.

RPS påpekar att de närstående till en missbmkare utgör en särskilt utsatt grupp som bör ges det skydd som en tvångslag kan ge.

Enligt styrelsens mening finns det emellertid starka skäl som talar för att detta skydd bör omfatta ocksä andra än närstående. Som konstateras i betänkandet ger de straffrättsliga ätgärder som står lill buds inle alltid elt tillräckligt skydd. I detta läge anser styrelsen alt också fara för annans personliga säkerhet bör kunna ulgöra grund för tvångsvård.

Malmö kommun

I likhet med ledamoten i beredningen Göte Jonsson menar socialnämnden att det är riktigare med en vidgning av begreppet atl omfatta även annan. Därigenom möjliggörs ett ingripande motiverat av exempelvis en HIV-smittad missbrukare.

Vidare bör det av lagstiftningen tydligt framgå att i valet mellan tvångsvård enligl LVU och LVM i hem där en eller båda föräldrarna är missbmkare insats enligt LVM bör komma i första hand. Detta måste enligt nämndens mening vara den mest ändamålsenliga och skonsamma ordning-

Örebro läns landsting anser att närslåendeindikalionen i de få fall den har använts, har utomordentligt stor betydelse.

Utskottet delar därför uppfattningen att den inte bör tas bort. Tvärtom finns det, som utskottet ser det, skäl som talar för att skyddels ska utvidgas till att omfatta även andra än närstående. Naturligtvis är det sä att utomstående "som regel befinner sig i en avsevärt mindre utsatt situation i förhållande fill missbrukaren än vad hans närmaste gör". Detta är dock inget skäl för alt en utomstående, som faktiskt har en sådan situation, ska

berövas skyddet.--

De hänvisningar som vanligen görs fill annan lagstiftning (brottsbalken)
när en missbrukare gör sig skyldig till hot, våld och andra påtryckningar •
mot sin omgivning är inte trovärdiga, eftersom man inte kan ingripa enligt
den lagstiftningen förrän efter genomfört brott. jy

En speciell gmpp förvaltningsutskottet i delta sammanhang vill värna Prop. 1987/88:147 om är ofödda barn till gravt missbrukande mödrar. Dessa blivande barn Bilaga 3 har, såvitt utskottet kan förstå, i sista hand ingen annan "försvarsadvokat" än vad kommande lagstiftning eventuellt kan utgöra.

RNS påpekar att det finns personer, t. ex. grannar, som inte är att betrakta som närstående men som ändå kommer i nära kontakt med missbrukaren.

Genom sitt närboende kan de dagligen vara utsatta men ändå, just genom att bo nära, känna tvekan att polisanmäla av fruktan för repressalier mot sig själva eller sin familj. Därför borde också bl. a. denna kategori omfattas av "närståendeskyddel".

UHÄ, AMS, Statskontoret, RRV, SCB, LON, länsrälten i Malmöhus län, JO, Landstingsförbundet, Stockholms, Göteborgs, Arvika, Norrköpings, Solna och Uppsala kommuner, SACO/SR, LO, Behandlingshemmens riksförbund, FMN, ALRO och Verdandi lar inte ställning lill förslaget.

3.3.4 Samhällets skyldighet att ingripa

Socialberedningens förslag om att lagen skall vara obligatoriskt tillämplig om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda tillstyrks av en majoritet av de remissinstanser som tagit ställning i frågan. Dessa är RÅ, domstolsverket, RPS, kriminalvårdsstyrelsen, BRÅ, socialstyrelsen, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsrätten i Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, JO, Svenska kommunförbundet, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs, Luleå, Solna och Uppsala kommuner, Skaraborgs och Örebro läns landsting, Behandlingshemmens riksförbund, RNS och FMN.

Kammarrätten i Stockholm tillstyrker förslaget men understryker "att en aldrig så god reform blir ett slag i luften så länge som kommuner och landsting inte fullföljer sina åligganden med avseende på vårdresurserna".

Kammarrätten i Jönköping anser att farhågorna att ett utbyte av hjälpverbet "fär" lill "skall", skulle leda till omotiverade vårdbeslut är överdrivna.

Lokutionen är en handlingsregel för domstolarna, innebärande att tvångsvård skall komma fill stånd, om fömtsättningarna för sådan värd är uppfyllda. Som sådan handlingsregel har den sedan länge tillämpats även med nuvarande formulering.

LVM kan tillämpas endast i det fall alla möjligheter att fillgodose missbru
karens behov av vård inom socialtjänsten i frivilliga former är uttömda.
Även med de förändringar av gmnderna för vård som föreslås nu kommer
lagen atl avse endast de situationer där missbmkel har nätt så långt alt
allvarliga medicinska eller sociala skadeverkningar är omedelbart förestå
ende. Utebliven vård i de situationer som lagen anger kan således leda till
inte bara atl missbrukaren fär obofiiga skador utan även allvarliga skador
för hans anhöriga. Det är enligt min mening uppenbart att samhället i en
sådan situation bör ha en skyldighet att se till att missbmkaren får den vård 168

som missbruket nödvändiggör. Jag biträder därför utredningens förslag att Prop. 1987/88:147
tvångsvård "skall" beslutas i dessa situationer. Bilaga 3

Göteborgs kommun fillstyrker förslaget men anser atl den föreslagna starka markeringen av samhällets skyldighet ovillkorligen ställer krav på utökade och förbättrade inslilulionsresurser. En förutsättning för alt beredningens förslag skall genomföras är elt riktat statligt stöd till LVM-vård.

Örebro läns landsting anser all ordet "kan" byts ut mot "skall" är en viktig markering av principen alt samhället har en skyldighet att bereda missbrukarna vård.

Det finns dock anledning lill viss skepsis vad gäller möjligheterna att inom överskådlig tid ge denna princip genomslag i praktiken p. g. a. bristande

Några remissinstanser avstyrker förslaget. Dessa är länsrätten i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Arvika och Norrköpings kommuner, TCO, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO och Verdandi.

Länsrälten i Malmöhus län

Länsrätten ser det inte som särskilt betydelsefullt atl ordet "kan" utbyts mot "skall" i lagtexten. Det grundläggande ansvaret för alt erforderlig vård kommer till stånd bestäms genom den föreslagna ändringen i 11 § andra stycket socialtjänstlagen. Socialnämnden åläggs genom den ändringen ell aktivt ansvar för erforderlig vård. Något särskilt åläggande behövs därför inle i LVM.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller atl man är positiv lill den föreslagna ändringen i 11 § socialtjänstlagen, som markerar socialtjänstens ansvar för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver.

Enligl länsstyrelsens mening bör lagen dock inte ändras så att samhällets skyldighet atl ingripa med tvång ökar. Den föreslagna förändringen markerar tillsammans med de vidgade indikationerna en förskjutning från frivillighet mot tvång i missbrukarvården. Del finns en risk att socialnämnden inte ges tillräckligt utrymme att motivera missbrukaren för frivilliga insatser. Detta gäller i synnerhet i del klimat som finns i samhället idag med krav på härdare tag mot socialt utsatta grupper.

Föreningen Sveriges socialchefer

Bedömningen av om tvångsvård skall tillgripas i en svär situation, eller om
man skall fortsätta ansträngningarna alt få en lösning i frivilliga former, är
ofta svår. En rad faktorer utöver de som tas upp i lagens indikationer
måste kunna beaktas. T. ex. om del finns tillgång till lämplig placering med
hänsyn lill ålder, kön och problembild, hur relationen lill missbrukaren är,
vilka andra relationer och resurser som finns i hans omgivning och arten av
de risker som är förenade med ett fortsatt missbruk. Med en obligatorisk
regel minskar utrymmet för att göra en ur vårdsynpunkt riktig helhetsbe
dömning i del enskilda ärendet. 169

Föreningen anser också att obligatorisk regel kan ha en negaliv styrande Prop. 1987/88:147 effekt. Risken är att man försummar utveckling av mofivationsarbetet Bilaga 3 bland lunga missbrukare och i stället föriilar sig till de möjligheter som ges genom de föreslagna förändringarna atl aktualisera tvång i tidigare skeden. Eftersom mofivationsarbetet lägger grunden för det fortsatta långsiktiga stöd i öppen värd som nästan alltid är nödvändigt kan helhetseffekten ur rehabiliteringssynpunkl bli myckel negativ.

RFHL

Vi fruktar alt en sådan tvingande bestämmelse leder till atl man pä många håll kommer atl tillgripa tvånget i etl mycket tidigt skede och inte ge det mödosamma och resurskrävande motivalionsarbetet det utrymme del behöver. Planterad i en verklighet av resursbrist och metodproblem kommer bestämmelsen alt fungera som broms på arbetet med att utveckla behandlingsrelationer med lunga missbrukare.

En sådan framflyttning av tvånget på frivillighelens bekostnad kommer atl utgöra elt svårt hinder för det framlida samarbetet.

I sin nuvarande form kan LVM förenas med socialtjänstlagen och dess starka betoning av alt missbruksvården ska bygga på frivillighet. Beredningens förslag mbbar denna balans och utgör därmed ell allvarligt hot mol socialtjänstreformens bärande principer.

Den repressiva karaktären av beredningens resonemang understryks av att den tvingande bestämmelsen handlar om tvång mot den enskilde missbrukaren. Motsvarande tvingande bestämmelser som rör kommunens skyldighet att bistå den tvångsomhändertagne med bostad, utbildning och arbete lyser med sin frånvaro.

Verdandi

Beredningen säger sig med ändringen till "tvångsvård skall beslutas" vilja markera samhällets ansvar och skyldighet att ingripa när någon eller dennes närstående befinner sig i sådan fara som lagen anger. Delta resonemang klingar minst sagt ihåligt eftersom man inte kopplar det lill samhällets skyldighet alt åtgärda de faktorer som orsakar eller bidrar lill atl försätta missbrukaren i den utsatta situation som nödvändiggör elt ingripande. Starka krav måste ställas på samhället atl tillgodose basbehov som arbete, bostad, gemenskap etc. vilka är nödvändiga för alt pä etl varaktigt sätt kunna ta sig ur ett missbruk.

UHÄ, AMS, statskontoret, RRV, SCB, LON, länsrätten i Stockholm, Landstingsförbundet, Stockholms kommun, SACOISR, LO och lOGTI NTO behandlar inte frägan.

3.4 Förhållandet LVM/smittskyddslagen (1968:231)

Majoriteten av de remissinstanser som har tagit ställning i frågan delar
beredningens uppfattning ätt LVM:s tillämpningsområde inte bör utvidgas
föratt skydda omgivningen mot HIV-smitta. Dessa är./?/!, domstolsverket,
kriminalvårdsstyrelsen, BRA, socialstyrelsen, kammarrätterna i Stock
holm och Jönköping, länsrätterna i Stockholms och Jämtlands län, läns
styrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus saml Kopparbergs län.
Svenska kommunförbundet, Stockholms, Malmö, Helsingborgs och Luleå 170

kommuner, Skaraborgs och Örebro läns landsting. Behandlingshemmens Prop. 1987/88:147
riksförbund och RFHL. Bilaga 3

BRÅ pekar på all socialberedningen understryker alt LVM i allt väsentligt skall betraktas som en vårdlag och inte en skyddslag.

Frägan om samhällsskyddet aktualiseras bl. a. när det gäller HIV-smittade missbrukare. Avsikten är alt detta problem f. n. skall lösas inom ramen för smitlskyddslagen. Om framlida erfarenheter visar atl behovet av elt utvidgat samhällsskydd ökar, mäste det övervägas hur detta behov skall tillgodoses.

Länsrätten i Stockholm

Länsrälten har i och för sig inget att erinra mol det som i betänkandet anförs om narkomanvård och HIV-smitta eller de slutsatser som dras i detta sammanhang. Principiellt har länsrätten sålunda inget atl invända mot atl LVM lar sikte på missbrukarens egna behov medan samhällsskyddet tillgodoses genom smittskyddslagsliftningen.

Man måste emellertid hålla i minnet att fråga är om kommunicerande kärl. Det ligger därför en risk i att helheten inte blir tillräckligt tillgodosedd om frågorna som hittills behandlas var för sig. Den första frågan är aldrig vad det ena eller andra organet skall göra utan vad som totalt behöver göras.

Spmlnarkomanerna är en stor och farlig riskgrupp när det gäller HIV-epidemins fortsatta utbredning. Måhända uppfyller varje HIV-smittad sprutnarkoman rekvisitet grundad anledning befara atl han eller hon skall sprida smitta. Hittills har emellertid bara någon enstaka missbmkare blivit omhändertagen med stöd av smittskyddslagsliftningen.

Smitlskyddsbehovet torde i de flesta fall vara tillgodosett under den fid som missbrukaren undergår missbruksvård. Men det räcker härvidlag inte atl SoL eller LVM är tillämplig. Det krävs också att de fillämpas i praktiken. Det räcker inte alt AIDS-delegationen säger atl envar sprutnarkoman skall bli föremål för uppsökande verksamhet och socialberedningen att LVM är tillämplig på allt dagligt intravenöst missbruk samtidigt som det mesta förblir vid vad det varil och smittspridningen fortsätter.

Det är hög tid alt samhället dels bestämmer sig för om smittade sprutnar-komaner skall tillåtas fortsätta sitt missbruk lill skada för sin egen hälsa och med risk för att de smittar ned andra eller om de i stället skall tas om hand inom LVM-vården eller smittskyddet, dels snarast tillskapar erforderliga resurser för att effektuera sitt ställningstagande. Tidigare ställningstaganden att inle tillåta utbyte av förorenade sprutor och inte tillåta en utökning av metadonprogrammet ställer ytterligare krav på bäde missbruksvärden och smittskyddet som inte kan lämnas obeaktade i delta sammanhang.

Så länge som erforderliga vårdresurser inle finns tillgängliga är en ömtålig prioriteringsfråga ocksä om tillgängligt utrymme skall avsättas för (åtminstone en del av) dem som själva söker sig till vården, för dem som redan blivit HIV-smittade eller för dem som ännu inte hunnit bli det.

Och till dess samhället har bestämt sig och erforderliga vårdresurser har byggts upp fortsätter smittan alt spridas.

att komma tillrätta med AIDS-problemaliken. Människor med narkotika- Prop. 1987/88:147

problem kan befaras hålla sig undan och AIDS-delegafionens mäl att nå Bilaga 3

alla intravenösa missbrukare med provtagning, avgiftning och behandling

kommer då inte atl näs. På sikt måste smittspridningen hindras genom

förebyggande arbete. Socialtjänstens möjligheter att nä resultat med tidiga

insatser stär och faller med tilltron till värdens frivillighet.

Skaraborgs läns landsting delar uppfattningen atl LVM skall ses som en vårdlag.

Samtidigt kan man emellertid inle bortse ifrån atl förekomsten av HIV-smittade missbmkare på institutionerna är etl problem, speciellt när de är utagerande. Socialvårdsnämnden menar därför atl särskilda insatser bör göras för atl dels ge personalen förutsättningar alt hantera de speciella problem som denna grupp kan medföra, dels bearbeta den oro och ångest som arbetet kan medföra, både hos personalen och deras anhöriga. Sådana åtgärder bör stödjas av centrala myndigheter, både kunskapsmässigt och ekonomiskt.

Örebro läns landsting

Utskottet har inga särskilda synpunkter på gränsdragningen mellan LVM och annan lagstiftning, t. ex. smitlskyddslagen.

Vad gäller denna lag är det dock oklart vad HIV-smitta i sig innebär. Beredningen anger att LVM-vård kan beredas smittad om smittskyddslagen uteslutits och LMV:s övriga rekvisit är uppfyllda. Betyder delta enligt beredningen att HIV-smitta innebär alt 4 § I p i förslaget är uppfylld, dvs. att kombinationen fortgående missbruk och HIV-smitta innebär en så allvarlig hälsorisk för den enskilde missbrukaren att fömtsättningar för tvångsvård finns? Eller krävs det därutöver andra hälsorisker?

Utskottets åsikt är atl HIV-smittan hos den enskilde tillsammans med allvarligt missbruk bör ulgöra rekvisit enligt tvångslagen om övriga indikationer för ingripande finns, och det medicinskt är klarlagt alt den enskildes hälsotillstånd i detta fall försämras allvarligt. Däremot bör smitlskyddslagen användas till förhindrande av smitta gentemot annan.

Behandlingshemmens riksförbund anser alt del är välbetänkt all socialberedningen inte föreslär någon specialindikation för HIV/AIDS i LVM.

Enligl BRF:s mening bör dock socialstyrelsen ges i uppdrag all utreda frägan snarast, då HIV-smittade "drabbar" institufionerna redan nu.

BRF vill särskilt understryka viklen av alt socialstyrelsen i sill uppdrag skall arbeta med sekretessfrågan, där man särskilt beaktar vårdpersonalens situation på institutionerna.

RFHL delar beredningens uppfattning i det all man menar att smittskyddet primärt måste tillgodoses genom smittskyddslagen.

Vi konstaterar att beredningen underlåter all pröva länkbara effekter av sitt förslag om utvidgat tvång mol det övergripande målet vad gäller HIV/AIDS-problemet och narkotikamissbruk; alt nå alla injektionsmissbrukare med provtagning, avgiftning och behandling. Tar man HIV/AIDS-holet på allvar förefaller del logiskt att just utsätta förslag om mer genomgripande förändringar av narkomanvården för en sådan kritisk prövning. RFHL menar, som tidigare påtalats, att en sädan prövning utfaller till nackdel för beredningens förslag om en ny utvidgad LVM.

RPS. UHÄ, AMS, statskontoret, RRV, SCB, LON, länsrätten i Malmöhus Prop. 1987/88:147 län. JO, Landstingsförbundet, Göteborgs, Arvika, Norrköpings, Solna Bilaga 3 och Uppsala kommuner, TCO, SACO/SR, LO, Föreningen Sveriges so-cialchefer, RNS, FMN, ALRO, Verdandi och lOGTINTO lar inte ställning i frågan.

3.5 Utredning och ansökan om vård

Socialberedningen föreslår atl länsstyrelsen även i fortsättningen skall ha ansvaret för utredning och ansökan i ärenden om vård enligt lagen. Länsstyrelsen skall dock anlita socialnämnden för själva utredningsarbetet. Beredningens förslag i denna del har fått ett blandat mottagande. Tolv av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Dessa är domstolsverket, RPS, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, RRV, kammarrätten i Jönköping, länsrätterna i Stockholms och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, Solna kommun och Skaraborgs läns landsting.

Domstolsverket påpekar emellertid alt om socialtjänstens resurser för och kompetens förstärks bör övervägas om inle även processföringen kan läggas på socialnämnden.

På sä sätt skulle samma utrednings- och ansökningsförfarande gälla för de till socialtjänstlagen knutna komplellerande lagama LVU och LVM och det av beredningen påtalade dubbelarbetet skulle försvinna. En enhetlig rättstillämpning utformas i länsrätten. Det kan ocksä ses som en främmande organisatorisk lösning alt länsstyrelsen i egenskap av part fär någon slags befälsrätl över socialnämnden, som ju är ett kommunalt organ. Det finns emellertid enligt verkets mening skäl som talar för alt uppgifterna att göra utredning och föra talan delas upp på det sätt som socialberedningen föreslår. För domstolarnas del kan en sådan lösning innebära fördelar då del kan antas att länsstyrelserna får större kunskap och processerfarenhet och därför kan föra processerna på ell bättre sätt än socialnämnden. DV vill därför inle motsätta sig den uppgiftsfördelning som socialberedningen föreslår.

Socialstyrelsen anser del lämpligt alt lagförslaget ändras på ell sådant sätt all den faktiska arbetsfördelningen mellan socialnämnden och länsstyrelsen klarare framgär.

I övrigt anser styrelsen atl de argument som åberopades av regeringen då ansökningsansvaret lill länsrätl övergick lill länsstyrelsen 1984 alltjämt äger giltighet. Socialstyrelsen ställer sig därför bakom förslaget.

/?y?V hänvisar till all verket i sin revisionsrapport - Socialtjänstens institutioner (Dnr 1985:300) — ansåg alt länsstyrelsernas funktion i LVM-ärenden borde ändras.

Det nu presenterade förslaget alt överföra utredningsarbetet lill de sociala
nämnderna ligger i linje med vad RRV fört fram. Den lösning beredningen
föreslår är enligt RRV en lämplig avvägning mellan rättssäkerhets- och
effektivitetsskäl. RRV tillstyrker således förslaget. 173

Kammarrätten i Jönköping, som anser alt det redan i dag torde gälla att Prop. 1987/88:147 socialnämnden utför utredningen i LVM-ärenden, framhåller alt det är Bilaga 3 angeläget atl samarbetet inle får avslutas i och med att utredningen överlämnas. Erfarenheterna talar nämligen för alt den utredande socialsekreteraren bör ha en mera central roll vid domstolsförhandlingen. Kammarrätten påpekar vidare att den ordning som innebär alt länsstyrelsen skall ansöka om värd enligl LVM är alt föredra framför den som gäller enligl LVU där socialnämnden skall såväl utreda ärendet som ansöka om vård.

Kammarätten ansluter sig också till beredningens förslag om alt det läkarintyg som skall bifogas när länsstyrelsen ansöker om vård skall innehålla en redogörelse för den enskildes aktuella hälsotillstånd och alt läkaren inte längre skall göra bedömningen humvida förutsättningar för tvångsvård kan länkas föreligga.

Länsrätten i Stockholms län

Länsrälten har mycket goda erfarenheter av länsstyrelsen som utredande och sökande myndighet men ser ändå ingen anledning att motsätta sig socialberedningens förslag under detta avsnitt. Om en uppdelning av ansvaret för utredandet resp. för sökandet inte anses lämplig är nuvarande ordning klart atl föredra framför alt ansvaret för ansökningsförfarandel återgår till socialnämnden.

Länsrätten i Jämtlands län, som inte har något alt anmärka mot länsstyrelsens arbete, ser som en fördel med förslaget att det dubbelarbete som förekommit i ärendena försvinner.

Vidare kommer, med den här lösningen, handläggningen av ärendena att kunna snabbas upp. Det får också anses vara en fördel att utredningen handläggs av socialnämnden för alt sedan granskas av länsstyrelsen innan ansökan om vård kommer till sländ.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt del finns skäl som talar för och emot att ansvaret för utredning och ansökan om värd i LVM-ärenden ligger hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen ansluter sig till beredningens förslag att länsstyrelsen även fortsättningsvis skall ha ett övergripande ansvar för LVM. Länsstyrelsen är vidare liksom beredningen av den bestämda uppfattningen, att utredningarna om LVM skall ulföras av den lokala socialtjänsten. Länsstyrelsens huvudsakliga uppgift blir alt leda utredningsarbetet samt att ansvara för ansökningarna fill länsrätten. Genom en sådan ordning slår man också vakt om en enhetlig och konsekvent rättstillämpning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Länsstyrelsen anser att den föreslagna ändringen vad gäller utredningsar
betet är riktig då socialnämnden grundligt skall ha utrett (50 § SoL) om det
är möjligt att hjälpa missbrukaren med frivilliga insatser innan tvångsvård
aktualiseras. Länsstyrelsen instämmer med socialberedningens förslag om
atl ansvaret för utredning och ansökan fortfarande skall ligga hos länssty
relsen, vilket befriar socialnämnden frän hanteringen av tvångsbeslut och j-
ger garantier för en enhefiig rättstillämpning. Del senare är desto viktigare

eftersom den nu föreslagna utvidgningen av ingripandekrilerierna torde Prop. 1987/88:147 komma alt innebära ytterligare svårigheter atl åstadkomma en enhetlig Bilaga 3 rättstillämpning. Länsstyrelsens fortsatta ansvar i dessa ärenden borde emellertid borga för atl även detta intresse tillgodoses.

Solna kommun ser positivt på att socialförvaltningen pä ell mer aktivt sätt utreder LVM-vården.

Detta fömtsätter alt kommunerna bedriver etl missbmksarbete. En sådan skyldighet skrivs också in i 4 §. De resurser som tillskapades för länsstyrelsen i samband med lagens införande bör överföras till kommunerna, dä enligt förslaget utredningsarbete skall återföras lill kommunen.

JO förordar en något annorlunda lösning än beredningen.

Socialtjänsten har ansvaret för den förebyggande verksamheten. Det är inom socialtjänsten som missbmkaren i ett tidigt skede skall erbjudas det stöd och den hjälp som han behöver för atl komma ifrån missbmkel. I de behandlingskontakter som föreligger mellan socialförvaltningen och missbmkaren och genom de utredningar som företas inom förvaltningen kan socialarbetarna följa missbmkaren. Det är därför ofta socialnämnden som först fär veta när missbrukarens förhållanden är sädana att vård enligt LVM kan behövas. Del framstår mot den bakgrunden som mer ändamålsenligt atl socialnämnden fär ansvaret för den utredning som skall ligga till grund för beslutet om vård enligl LVM. Atl socialnämnden har en anmälningsplikt i sädana fall följer av redan nu gällande bestämmelser.

Socialberedningen har på samma och andra skäl funnit att nämnderna bör ges elt ökat ansvar för utredningen. Det bör således åligga socialnämnden att på länsstyrelsens uppdrag genomföra utredningen.

Beredningen har enligl min mening inte redovisat tillräckliga skäl för en sådan ansvarsfördelning. Övervägande skäl talar enligl min mening för att det ulredningsansvar, som nämnden har enligt 50 § SoL, bör gälla även för nu angivna fall.

Framkommer omständigheter som tyder pä atl någon behöver beredas vård enligt LVM bör det således åligga socialnämnden att komplettera ev. redan föreliggande utredning eller verkställa ny utredning. Visar utredningen att gmnd för vård enligt LVM föreligger, bör del åligga nämnden alt redovisa utredningen fill länsstyrelsen, som har att göra ansökan om vård till länsrätten. På så vis ges länsstyrelsen möjlighet att granska den företagna utredningen och begära den komplettering som länsstyrelsen finner nödvändig.

Kammarrätten i Stockholm

Det är en klar fördel att enligl förslaget socialnämnderna åläggs en aktivare roll under utredningen bl. a. genom alt del faller på dem alt på länsstyrelsernas uppdrag göra LVM-ulredningar. En särskild fördel är att härigenom nämndernas möjligheter ökar att snabbi etablera en kontakt med missbrukaren och förbereda vidare åtgärder.

Kammartätten framhåller samtidigt att en besparingsåtgärd som rätten kan peka på är möjligheten att återföra länsstyrelsernas uppgifter enligt LVM lill socialnämnderna.

175

Den modellen fungerade väl under övergångsperioden 1982-1984 och gör Prop. 1987/88:147 sä alltjämt vid tillämpningen av lagen (1980:621) med särskilda bestämmel- Bilaga 3 ser om vård av unga (LVU). Med det sagda, har kammarrätten inte velat antyda att länsstyrelserna inte skulle pä etl tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter enligt LVM. Under alla omständigheter ler del sig dock svårixirklarligt atl skilda laleregler för det allmänna gäller i LVM- och LVU-mälen. Länsstyrelsens medverkan torde inle behövas för alt erforderlig rättslikhet skall nås ulan sådan bör skapas genom domstolarnas praxis.

Nio av remissinstanserna avstyrker beredningens förslag och anser att den nuvarande ansvarsfördelningen bör ligga fast. Dessa är Stockholms, Göteborgs, Arvika och Norrköpings kommuner, TCO, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO och Verdandi.

Stockholms kommun anser att socialtjänsten kommer i en ohållbar situation gentemot klienten.

Samma instans skall mofivera till frivillig vård och formulera motiven för ett tvängsomhändertagande. Förtroendet bland missbrukare för socialtjänsten riskerar all allvarligt undergrävas och försvåra möjligheterna att på frivillig väg motivera klienterna för en behandling.

Göteborgs kommun anser atl den hittillsvarande ordningen, där länsstyrelsen har utfört utredningarna, har fungerat tillfredsställande. Erfarenheterna i Göteborgs kommun bekräftar inte de farhågor om dubbelarbete som fanns vid tillkomsten av lagen.

Socialnämnden utreder den enskildes behov av bistånd och lar i samband därmed fram det utredningsunderlag som behövs för en bedömning av biståndsbehovet. Länsstyrelsen ulrederett eventuellt behov av tvångsvård, vilket förutsätter etl delvis annat utredningsunderlag. Med hänsyn lill de starka frihetsingripande som tvångsvård innebär är del mycket viktigt att den utredning som föregår ansökan är tillräckligt omfattande och noggrann. Samma krav på omfattning och detaljeringsgrad behöver inte ställas på en biståndsulredning, som sker i samförstånd med den enskilde. Den här beskrivna ordningen bör bestå.

En utökning av socialnämndens utredningsskyldighet skulle också innebära en förskjutning av nämndens uppgifter mol ytterligare tvångsbetona-de insatser.

TCO anser alt den roll socialarbetaren har i missbruksarbetet redan i dag är

Socialarbetaren lägger idag ner ell tidskrävande arbete för att fä till stånd en förtroendefull och konstruktiv relation till missbrukaren. Detta kommer atl bli omöjligt när socialarbetaren samtidigt ska ha omvärldens krav pä sig om snabba och härda tag. Tvånget kommer all hänga över både missbrukaren och socialarbetaren som etl hot. Detta leder lill all socialarbetarens roll förskjuts från att tidigare främst ha stått på missbrukarens sida i kriser lill alt stå pä andra sidan. Denna blandning av polisiära-, åklagar- och behandlingsfunktioner går enligl TCO inle all förena.

Enligt TCO får inle sädana lagändringar vidtas som innebär att missbru
karen kommer alt vara rädd för kontakter med socialtjänsten och där j--
kraven om ömsesidighel och självbestämmande riskerar all bli en schimär.

TCO anser därför att nuvarande utredningsomfattning och ansökningsför- Prop. 1987/88:147
farande bör bibehållas. Bilaga 3

Föreningen Sveriges socialchefer framhåller att det

är viktigt att socialtjänsten i så stor utsträckning som möjligt kan koncentrera sig pä behandlingen och alt relationen till klienten inte störs av att socialarbetarna medverkar mer aktivt i utrednings- och beslutsprocessen. Förslaget om att socialnämnden skall upprätta en redogörelse avvisas därför av föreningen, liksom förslaget om att nämnden skall kunna besluta om omedelbart omhändertagande.

RFHL

RFHL avvisar del här förslaget med hänvisning fill att vi redan har en rimlig ansvarsfördelning mellan inblandade parter. Socialnämndens huvudroll består i att ge stöd och behandhng ät missbrukare. Den roll ska inte göras otydlig och uppgiften ska inte försväras genom sammanblandning med aktivt utredningsarbete i fräga om tvångsomhändertaganden. Vi tror att beredningens förslag dessutom medför onödigt dubbelarbete och en byråkralisering av utredningsprocessen.

ALRO anser att förslaget i praktiken innebär

alt den socialsekreterare som skall ge stöd, hjälp och service till den enskilde individen ena dagen, nästa dag kan föreslå tvångsvård och utreda förutsättningarna för densamma. Detta är helt oförenligt för en väl fungerande socialtjänst och kommer att leda fill en misstro mot socialtjänsten bäde frän enskilda och klientorganisationer.

Elva remissinstanser avstyrker beredningens förslag och förordar atl socialnämnden får det fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM. Dessa är RA, statskontoret, LON, länsrätten i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Malmö, Helsingborgs, Luleå och Uppsala kommuner, SACO/SR och RNS.

RÅ

Som jag anförde 1981 torde det, vare sig man uttryckligen inordnar de nu aktuella tvångsåtgärderna i socialtjänsten eller formellt ställer dem utanför denna, för allmänheten liksom för den berörde missbrukaren ändå stå klart alt det i realiteten är fråga om socialvårdens yttersta medel när det gäller att ingripa mot sociala missförhållanden. Detta kommer för övrigt med den nu föreslagna ordningen för omhändertagande och omedelbart omhändertagande att framstå i än tydligare dager. Jag förordar alltså att behörigheten atl hos länsrätten ansöka om tvångsvård ges socialnämnden och all nämnden skall vara part i ansökningsärendet. Detta bör gälla också när ett omedelbart omhändertagande beslutats av polismyndighet.

1 förevarande sammanhang vill jag slutligen framhålla alt garanti för en enhetlig rättstillämpning skapas genom alt ivångsvårdsärendena skall prövas av länsrätt och övriga allmänna förvaltningsdomstolar och inte genom all behörigheten atl göra framställning om tvångsvård ligger hos länsstyrelsen.

177

12 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

Statskontoret Prop. 1987/88:147

Enligt statskontorets mening finns del starka skäl mot socialberedningens Bilaga 3 förslag. Lösningen innebär enligl statskontorets uppfattning en onödig omgång och fördröjning av behövliga insatser. Verket anser att det är naturligt all socialtjänsten har det fulla ansvaret för en ansökan lill länsrätten om värd utan samtycke och för utredningen i samband därmed inklusive beslut om läkarundersökning m. m. De uppgifter och den personkännedom som behövs för all behovet av vård skall kunna bedömas finns hos socialnämnden, som därför är väl skickad all tillhandahålla länsrätten ett fullständigt underlag. Enligt betänkandet är det också socialnämnderna som oftast står bakom LVM-anmälan fill länsstyrelserna.

Elt motiv till den av beredningen föreslagna ordningen är atl ärendena härigenom skulle utredas och handläggas på elt enhetligt sätt inom länet. Statskontoret har svårt att inse att delta kräver ytterligare en instans före handläggningen i länsrätten. Kraven på rättssäkerhet och enhetlighet blir enligt statskontorets mening väl tillgodosedda genom prövningen i länsrätten under medverkan av företrädare för socialnämnd och genom den tillsyn länsstyrelsen utövar över socialnämnderna och vårdinstitutionerna.

Enligl lagen med särskilda bestämmelser om värd av unga (LVU) åvilar det socialnämnden att hos länsrätten ansöka om vård enligl LVU. Enligl statskontorets mening bör samma ansökningsförfarande gälla för de till SoL knutna kompletterande lagarna LVU och LVM.

LON

LON avstyrker socialberedningens förslag all länsstyrelsen även i fortsättningen skall ansvara för ansökan och utredning till länsrälten. LON anser atl detta ansvar bör ankomma på socialnämnderna.

Skälen till delta är följande.

LON anser alt del från principiell synpunkt inte bör ankomma på etl regionalt statligt organ atl handlägga den här typen av individärenden. Det bör i stället vara angelägel all renodla länsstyrelsens roll atl utöva tillsyn Över socialnämndernas hantering saml att ge slöd och råd. Del är därför viktigt alt det pä länsstyrelserna frigörs resurser för denna tillsynsverksamhet för alt denna skall kunna bedrivas så effektivt som möjligt.

LON anser vidare atl del förhållandel att en myndighet har utrednings-och ansökningsansvaret och en annan utför utredningsarbetet är organisatoriskt och administrativt krångligt. Det finns därmed stor risk för bl. a. gränsdragningsproblem och dubbelarbete. Även om beredningen försökt att eliminera en del dubbelarbete genom atl föreslå en redovisningsskyldighet för socialnämnderna är delta otillräckligt eftersom del formella ansvaret kvarstår hos länsstyrelserna.

Skulle del likväl bli så alt statsmakterna antar socialberedningens förslag all länsstyrelsen även fortsättningsvis skall ansvara för utredning och ansökan vill LON framhålla vikten av alt dubbelarbete minimeras. Ansvarsfördelningen mäste då klariäggas och vettiga rutiner måste utarbetas. LON är beredd all delta i ell sådant arbete.

Länsrätten i Malmöhus län

Länsrätten instämmer i den sakkunnige Bertil Håkanssons särskilda ytt
rande dä han uttalar följande. "Resursförstärkningar och specialisering
hos socialnämnderna säkerställer kompelens och rällssäkerhel och likfor
mighet i tillämpningen av lagen i landet bevakas av länsrätterna och till
synsmyndigheten utan all länsstyrelserna behöver delta i vare sig del '78

direkta utredningsarbetet eller i handläggningen av ansökan." Prop. 1987/88:147

Bilaga 3

Länsrätten anser vidare inle alt del gagnar rättssäkerheten att länsstyrelsen har möjlighet alt skriva av ansökningsärenden, särskilt som länsstyrelsen inte har något inflytande över om det kommer nägon vård till stånd efter ett beslut alt inte ansöka. Med hänsyn till den enskildes vårdbehov kan det snarast vara lill nackdel om en ansökan inle sker och det fär lill följd att vederbörande därefter inle fär erforderlig vård. Beredningen nämner atl så är fallet för åtskilliga missbrukare för vilka anmälan om behov av LVM-vård skett lill länsstyrelse men länsstyrelsen inte ansökt om vård.

Länsrätten anser att det är etl rältssäkerhelskrav atl samhället ingriper och bereder missbrukaren den vård som lagen föreskriver. Prövningen sker enligl länsrättens mening på det mest allsidiga sättet om socialnämnden direkt inför länsrätten lägger fram de skäl som nämnden anser utgör grund för LVM-vård. Länsrätten har goda erfarenheter av hur det var under de år dä socialnämnden var ansökningsmyndighel med nuvarande LVM-lag. Det är möjligt att del kommer atl bli procentuellt fler avslag på LVM-ansökningar om socialnämnderna söker vård, men det ligger i rättsväsendels uppgift, inle alt i dom bekräfta att länsstyrelsernas urval av ansökningsärenden varil riktigt.

Länsrälten fortsätter:

Del har nu och fidigare framförts som skäl för länsstyrelsernas medverkan i ansökningsförfarandel att socialnämndema av behandlingsmässiga skäl bör befrias från frägor som rör tvång och därför inte bör vara ansökningsmyndighet i LVM-ärenden. I praktiken torde det vara så alt missbrukaren får besked av sin socialsekreterare att om han inte godtar och följer etl visst råd eller en plan för behandling, så kommer socialnämnden all anmäla behov av LVM-vård till länsstyrelsen, varefter länsstyrelsen kommer att ansöka och länsrälten besluta om vård. Ur den enskildes synpunkt torde den situationen innefatta lika myckel hot om tvång som om socialnämnden ansöker direkt hos länsrätten. Dessutom behöver, enligt länsrättens erfarenhet, behandlingsansvarig socialsekreterare ofta höras vid den muntliga förhandlingen i länsrätten eftersom vederbörande är den som bäst känner missbrukaren och hans förhållanden. Behandlingsansvarig är sålunda redna med nuvarande ordning direkt indragen i processen. Härtill kommer att socialnämnden, genom förslaget att ge socialnämnderna befogenhet alt besluta om omedelbart omhändertagande, direkt kommer atl engageras i tvångsåtgärderna. Länsrälten kan inle se något skäl till varför socialnämnden inle skulle fullfölja etl sådant beslut genom atl ansöka om vård. Bedömningen alt LVM behövs är gjord och missbrukaren har fält ta del av den bedömningen.

Länsrätten anser sålunda att socialnämnderna bör vara ansökningsmyndighet i LVM-mål.

Om länsstyrelse bibehålls som ansökningsmyndighel och utredningen som socialberedningen föreslagit skall göras av socialnämnden bör del i lag framhållas all utredaren vid länsstyrelsen ändå skall ta personlig kontakt med klienten innan ansökan ges in lill länsrälten. Vidare bör de nuvarande möjligheterna atl avskriva ansökningsärenden hos länsstyrelsen begränsas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Det finns starka skäl ur rättssäkerhetssynpunkt och för en enhetlig rätlstill-

lämpning som talar för atl ansvaret för ansökan och utredning bör ligga på

länsstyrelsen. Detta gäller inte minst om möjligheterna atl ingripa med stöd 179

av LVM vidgas. Till en del kan dessa intressen tillgodoses genom länssty-

relsens roll som tillsynsmyndighet över socialtjänsten. Urvalet av de män- Prop. 1987/88:147 niskor som blir föremål för tvångsvärd sker i första hand genom social- Bilaga 3 nämndernas olika sätt att arbeta med missbruksproblemen. Det är angeläget att länsstyrelsen kan frigöra resurser till att i sitt tillsynsarbete ägna sig ät mer övergripande frågor när det gäller socialnämndernas arbete med missbmkare. Socialberedningen har räknat med att sådana resurser kan frigöras genom att socialnämnderna spelar en akfivare roll under utredningen av LVM-ärenden. Den föreslagna lagändringen kommer troligen inte att minska länsstyrelsens arbetsvolym avseende LVM-ulredningar, i synnerhet inte som antalet ärenden kan förväntas öka om lagens tillämpningsområde utökas. Länsstyrelsen har ansvaret för att utredningen blir fullständig. Genom den föreslagna 37 § markeras att länsstyrelsen skall handlägga ärenden enligt LVM skyndsamt.

Länsstyrelsen anser atl socialberedningens förslag angående ansvaret för ansökan och utredning är en orimlig kompromiss.

Avgränsningen mellan länsstyrelse;is och socialnämndens ansvarsområden blir i det prakfiska arbetet ännu mera oklar än med nuvarande lag. Om socialnämndens befattning med tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare skall utökas är del enligt länsstyrelsens uppfattning bättre alt hela ansvaret för utredning och ansökan återförs till socialnämnden. Länsstyrelsen fär då en mera renodlad roll som fillsynsmyndighet och som sakkunnig i länsrätten. Länsstyrelsen kan med denna ansvarsfördelning fylla en viktig funkfion även i enskilda ärenden enligt LVM pä samma sätt som sker i mäl enligt LVU i dag.

Malmö kommun

Det är socialnämndens ansvar att de missbmkare som vistas i kommunen erhåller erforderlig vård. Nämnden har oftast haft en långvarig kontakt med missbmkaren innan förhållandena blir sådana atl en vårdansökan aktualiseras. Den nuvarande ordningen med anmälan fill länsstyrelsen som också skall göra en utredning innebär onödigt dubbelarbete. I alltför många fall har anmälan lett lill avskrivning hos länsstyrelsen. Även ur rättssäkerhetssynpunkt skall prövningen ske i länsrätten och inte av länsstyrelsen. Enligt nämndens mening är det både ändamålsenligt och naturligt att det är socialnämnden som ansöker om vård och själv för talan i länsrätten. Länsstyrelsens funkfion som tillsynsorgan bör liksom i LVM-mål tillvaratas som sakkunnig åt länsrälten, socialnämnden och den enskilde.

Luleå kommun

Rättssäkerheten kan tillgodoses på olika sätt och länsstyrelsens personal finns alllid att tillgå. Att lagens tillämpningsområde utvidgats är inte tillräcklig grund för den föreslagna ordningen. Alt i tider av avbyråkrafisering plädera för något som leder till det motsatta, är svårt atl förstå, när erfarenheterna av del som gällt hittills är elt många gånger ineffektivt dubbelarbete. Detta förhållande kan åtgärdas genom all socialnämnden får befogenhet att i likhet med handläggningen av LVU-ärenden, initiera, utreda och ansöka om LVM-vård direkt till länsrätten.

Länsstyrelserna som de fungerar i dag är ingen garant för en enhetlig Prop. 1987/88:147 rättstillämpning. Även om socialnämnden skulle ansvara för hela utred- Bilaga 3 ningsförfarandet sä ska ärendet underställas länsrättens prövning. Med utgångspunkt frän gällande lagstiftning ska rättstillämpningen utformas i länsrälten och detta förfarande bör ge fullgod rättssäkerhet. I ärenden enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om värd av unga) så är det socialnämnden som initierar och utreder dessa. Det är ocksä socialnämnden som ansöker om värd hos länsrälten och för talan i domstolen. Kommunstyrelsen anser att det bör vara möjligt att ha samma utrednings- och ansökningsförfarande för LVM som för LVU. En annan viktig aspekt är insynen av de folkvalda representanterna i socialnämnden i dessa typer av ärenden med långt gående tvångsinsatser mol enskilda. Hela ansöknings-och utredningsförfarandet bör således ligga på socialnämnden.

SACOISR delar inle beredningens uppfattning om behovet av en enhetlig rättstillämpning såsom skäl för förslaget.

En enhetlig rättsfillämpning säkras genom domstolarnas handläggning av ärenden.

Beredningen hävdar att socialnämndernas olika utgångspunkter och prioriteringar omöjliggör eller undergräver enhetlighet i rättstillämpning. Detta skulle motverkas av atl en utomstående myndighet bedömer när möjligheter till frivillig vård är uttömda. I analogi med detta resonemang skulle krävas att alla kommuner hade exakt likadana och lika stora resurser för förebyggande åtgärder. Förvisso är behovet av en jämnare standard på frivilligvården stort. Detta liksom en enhetlig rättstillämpning uppnås dock . inte genom en dubbel prövning innan ansökan görs.

Enligl SACO/SR:s mening är del oklart varför beredningen kommer lill slutsatsen att anvar för ansökan skall ligga kvar hos länsstyrelsen. De resonemang om dubbelarbete, om SoL 50 § och socialnämndens allmänna arbete med missbmksfrågor och arbete med frivilliga insatser för individer talar för att ansvaret för ansökan skall föras över lill socialnämnden.

RNS

RNS anser det fel atl länsstyrelserna förblir den instans som har atl ansöka om LVM-vård hos länsrätten. Eftersom SN har det övergripande ansvaret för missbmkaren skall den självklart också ha rätt att ansöka när den finner del befogat. Med den nuvarande ordningen kan en enskild tjänsteman pä länsstyrelsen förhindra SN att fullgöra sina åligganden..Delta är mycket otillfredsställande. Dessutom visar SB;s dokumentation att drygt hälften av anmälningarna till länsstyrelserna inte förs vidare fill länsrätt, eftersom länsstyrelserna bedömer att de frivilliga åtgärderna inte är uttömda. De fall som läggs ned tycks allt för ofta dock inte komma i åtnjutande av konstruktiva insatser. Det finns anledning befara att den byråkratiska omvägen över länsstyrelsen i många fall förhindrar adekvata vårdinsatser. I synnerhet som länsrätten bifaller nästan samtliga ansökningar från länsstyrelserna.

Länsstyrelsen borde snarare få en mer övergripande, stödjande funktion för kommunerna. Man skulle t. ex. kunna vara behjälplig vid bedömningar, praxis, lagtolkningar, osv.

Svenska kommunförbundet Prop. 1987/88:147

Den ordning som nu gällt några år har, sä som beredningen redovisar, varil Bilaga 3 utsatt för kritik. Det förslag som beredningen nu lägger innebär en förskjutning av utredningsarbetet från länsstyrelsen till nämnden. På detta sätt blir tvä instanser ansvariga i sammanhanget. Enligt styrelsen är etl renodlat ansvar på en hand atl föredra. Styrelsen vill uttrycka sin tveksamhet rent principiellt mot lösningen också av en annan orsak. Beredningen ser det som en fördel att en utomstående myndighet, länsstyrelsen, får pröva kvaliteten på nämndens insatser. Förbundsstyrelsen hävdar alt del är domstolens sak alt göra denna prövning. Atl en tjänsteman pä länsstyrelsen "godkänner" resp. "underkänner" en socialnämnds arbete är från demokratisk synpunkt betänkligt.

LO är tveksam lill förslaget att socialnämnden skall spela en akfivare roll under utredningen om värd enligt LVM.

Dagens förfarande fungerar enligt vår erfarenhet tillfredsställande. Dessutom innebär beredningens förslag en risk för atl missbrukarnas förtroende för socialtjänsten rubbas samtidigt som rättssäkerheten kan ifrågasättas när socialtjänsten övertar en del av länsstyrelsens roll. I stället bör länsstyrelsen rustas all klara del nödvändiga utredningsarbetet.

FMN

FMN finner del inle självklart att länsstyrelsen - mot bakgrund av atl de är fillsynsmyndighet gentemot socialnämnden vilken ä sin sida har det slutliga ansvaret för indivden — även framledes skall ansvara för utredning och ansökan till länsrätten. Å andra sidan instämmer vi i alt det finns en risk för olika bedömningar och prioriteringar om ansökningsrälten till domstol helt förs över till socialnämnden.

Med utgångspunkt från förslaget om att socialnämnden ändå skall utföra LVM-utredningen bör den ocksä - med tanke pä fastlagt ansvar - beredas möjlighet att göra en egen LVM-ansökan till länsrätten. Således alt såväl länsstyrelsen som socialnämnd medges ansökningsrätt men att utredningsunderlag, bedömning och ansökan alllid tillställs länsstyrelsen för yttrande i de fall en socialnämnd gjort framställan.

BRA, UHÄ, AMS, SCB, Landstingsförbundet, Örebro läns landsting. Behandlingshemmens riksförbund och lOGT/NTO behandlar inte frågan.

3.5 Omedelbara omhändertaganden

En betydande majoritet av de remissinstanser som tagit ställning i frågan
lillstyrker förslaget atl både socialnämnden och polisen ges rätt att besluta
om omedelbara omhändertaganden med slöd av lagen. Dessa är RÅ,
domstolsverket, RPS, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statskonto
ret, katnmarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsrätterna i Malmöhus
och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus
samt Kopparbergs län, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs,
Luleå, Solna och Uppsala kommuner, Skaraborgs läns landsting. Behand
lingshemmens riksförbund, RNS och FMN. 182

RA har ingenting att invända mot förslaget men anser att även länsstyrel- Prop. 1987/88:147 sen bör ha möjlighet att besluta om omedelbart omhändertagande om den Bilaga 3 nuvarande ordningen med länsstyrelsen som huvudman för ulrednings-och ansökningsförfarandet bibehålls.

RPS välkomnar förslaget.

Genom förslaget har beredningen fastslagit atl socialtjänsten har primäransvaret även för tvångsvården av alla missbrukare. Polismyndigheterna skall självklart ta ansvar även för dessa personer men ansvaret måste anses vara subsidiärl mot socialtjänsten. Förslaget innebär, som tidigare framhållits, atl en fungerande beredskaps- eller jourverksamhel mäste inrättas inom socialtjänsten. Förslaget medför också alt socialtjänsten kan undvika atl komma i konflikt med sekretesslagens bestämmelser.

Socialstyrelsen kommenterar också förslaget atl läkare skall åläggas atl anmäla behov av omedelbart omhändertagande direkt till socialnämnden om behovet av vård inle kan fillgodoses inom sjukvärden.

Regeln har, enligl beredningen, införts för att en läkare i brådskande fall inle skall behöva vänta med en anmälan lill dess länsstyrelsen kan ta emot en sådan. Den mottagande myndigheten, socialnämnden, kan därefter fatta etl direkt beslut. Socialstyrelsen finner bestämmelsen ändamålsenlig och instämmer i beredningens förslag.

Kammarrätten i Stockholm hänvisar till socialtjänstens yttersta ansvar och finner det

ändamålsenligt att nämnden får en möjlighet alt själv agera i dessa situationer för all undvika lidsföriust. Nämnden bör åläggas atl underrätta länsrätten så snart som etl omhändertagande har skett.

Kammarrätten kommenterar vidare beredningens konstaterande alt praxis i fråga om omhändertaganden varierar mellan polisdistrikten.

Med anledning av vad beredningen har anfört i denna del vill kammarrätten påpeka atl det kan förhålla sig så atl polismyndigheterna på sina håll är alltför lite benägna att tillgripa tvångsomhänderlagande. Del är på sådana orter inle givet alt socialtjänsten är medveten om förhållandet (jfr bet. s. 309). Även här behövs en dialog. För atl förebygga bristande enhetlighet vid rättstillämpningen bör av motiven klart framgå hur reglerna skall tolkas. Komplettering med allmänna råd och anvisningar bör undvikas.

Länsrätten i Malmöhus län anser all även socialnämnden bör få befogenhet alt besluta om omedelbart omhändertagande men har invändningar med vissa av beredningens resonemang i belänkandet. Länsrätten framhåller bl. a. följande.

Enligt beredningens förslag skall rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen utarbeta anvisningar för omedelbara omhändertaganden. Enligt länsrättens mening skall frågor som gäller frihetsberövanden regleras uttömmande i lag, inle i anvisningar från myndigheter.

183

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller atl det från rätlssäkerhetssyn- Prop. 1987/88:147 punkt är vikfigt att samma principer som nu gäller för lagen (1980:621) med Bilaga 3 särskilda bestämmelser om vård av unga följs, dvs. alt det omedelbara omhändertagandet beslutas av socialnämndens ordförande eller ledamot som nämnden förordnat för uppgiften.

I direkt anslutning till elt omedelbart omhändertagande kan socialnämnden med en sådan ordning omgående påbörja en LVM-utredning, vilket innebär att utredningsfiden kan hållas kort. I del fall missbmkaren är aktuell inom sjukvården och ansvarig läkare bedömer, att etl omedelbart omhändertagande bör ske med stöd av LVM, måste enligt länsstyrelsens uppfattning anmälan därom gå direkt lill socialnämnden.

Uppsala kommun och FMN understryker särskilt atl den föreslagna be-. slulsordningen har betydelse för anhöriga till missbrukare som kan vända sig direkt till socialtjänsten i akuta situationer. Med nuvarande regler måste socialnämnden hänvisa till polismyndigheten om det finns behov av ett snabbt ingripande och missbrukaren inte samtycker lill vård.

Sju av remissinstansema avstyrker förslaget. Dessa är länsrätten i Stockholms län, Norrköpings kommun, TCO, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO och Verdandi.

Länsrälten i Stockholms län

De skäl som socialberedningen åberopat för att befogenheten ges till socialnämnden framstår inte som helt bärande. Eftersom besluten inte får fattas av den handläggande tjänstemannen själv utan måste föredras för annan är det från de utgångspunkter som beredningen hänfört sig till tämligen likvärdigt om besluten fattas av socialnämnd/nämndledamot eller av tjänsteman vid länsstyrelsen. Det finns dessutom elt antal skäl som socialberedningen inle berört i betänkandet.

För länsstyrelsebeslul talar lill en början intresset av en enhetlig praxis. Länsstyrelsen har vidare en större beslutskompelens. För länsstyrelsen talar också det förhållandet att länsstyrelsen har det slutliga avgörandet när det gäller frågan om talan om värd skall väckas. Det framstår som bakvänt om den instans som tilldelats uppgiften atl besluta i fråga om ansökningar skulle behöva under utredningsskedet vända sig till sitt utredningsorgan med en begäran om elt omhändertagandebeslul. Ännu olyckligare skulle det kunna bli om länsstyrelsen stannar för att ansökan om vård ej skall göras samtidigt som socialnämnden beslutar om omedelbart omhändertagande. Om beslutsbefogenheten ges till socialnämnden kommer tjänsteman vid länsstyrelsen all åtminstone i vissa situationer få en olycklig överprövande roll i förhållande till kommunala förtroendemannabeslut. Ges beslutsbefogenheten till länsstyrelsen behövs ingen ändring i fråga om läkarnas anmälningar enligl 30 § LVM. Socialnämnderna slipper en för deras del icke önskvärd roll i tvångsprocessen.

Trots att socialnämnden befinner sig närmare missbrukaren både in-stansmässigl och i rummet och trots att det också kan uppslå kompetens-konflikter mellan LVU och LVM beträffande en 19-årig missbrukare förordar länsrätten på anförda skäl att beslutsbefogenheten ges till länsstyrel-'

TCO anser atl nuvarande ordning har fungerat tillfyllest och utan anmärk- 184

ningar.

All ge ökade befogenheter fill socialnämnden vid en fidpunkt då många Prop. 1987/88:147 kommuner stär inför en övergång till kommunddsnämnder och slopande Bilaga 3 av de centrala nämnderna ser TCO som myckel olämpligt. Det är svårt att se hur de nya kommunddsnämnderna kan ha erhållit den kompetens som krävs i dessa svåra beslut.

Föreningen Sveriges socialchefer framhåller att det är viktigt atl se förslaget i samband med övriga förslag till förändringar.

Befogenheter att omedelbart omhänderta i förening med vidare indikationer och obligatorieprincipen, förstärker ytterligare svårigheterna att arbeta långsiktigt motiverande. Socialtjänsten riskerar också ånyo att få starka krav på sig atl omhänderta missbrukare som uppfattas som störande för omgivningen och värdsynpunkterna riskerar atl fä stä fillbaka för samhällsskyddssynpunkter.

ALRO anser atl beredningens förslag är "helt förödande mot bakgrund av de rättshaverier som inträffat inom ramen för LVU, där ordförandebeslul på lösa gmnder lett till tragedier för både barn och föräldrar". Verdandi "anser att förslaget atl ge socialnämnden rätl atl besluta om omedelbart omhändertagande bidrar till att förstärka de negativa effekterna på socialtjänstens roll, förtroendet för socialtjänsten och benägenheten att söka stöd som vi tidigare nämnt. Nuvarande ordning där endast polismyndigheten har denna möjlighet är fullt tillräcklig".

Tvä av remissinstanserna är tveksamma till beredningens förslag. Arvika kommun anser alt sekretesslagen bör kunna ändras om den hindrar kommunikation mellan socialnämnden och polisen i ärenden som rör omedelbara omhändertaganden. LO år tveksam lill förslaget av samma skäl som organisationen anfört beträffande socialnämndens aktivare roll i utredningsarbetet.

BRÅ, UHÄ, AMS, RRV, SCB, LON, JO, de båda kommunförbunden, Örebro läns landsting, SACOISR och lOGT/NTO behandlar inle frågan.

3.7 Vårdtidens längd och vårdtidsberäkningen

En majoritet av de remissinstanser som har tagit ställning i dessa frägor tillstyrker beredningens förslag i fråga om vårdfidens längd samt förslaget om hur värdtiden skall beräknas. Dessa är domstolsverket, RPS, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsrätterna i Stockholms och Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län, JO, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, flelalel kommuner (Stockholm, Göteborg, Malmö, Arvika, Helsingborg, Luleå, Solna och Uppsala), Skaraborgs och Örebro läns landsting. Behandlingshemmens riksförbund och FMN.

RPS framhåller att vårdtidens föriängning till sex månader verksamt kan komma att bidra lill förbättrade värdresultat.

Särskilt välbetänkt är det atl endast faktisk värdlid skall räknas. Den 185

förlängda vårdtiden gynnar framför allt de äldre och långvariga missbm- Prop. 1987/88:147 kärna samt narkotikamissbrukarna. Det tar ofta mycket läng tid att få Bilaga 3 dessa grupper motiverade lill frivillig vård. Ändamålet med tvångsvården är ju fömtom medicinsk vård just alt få missbrukarna motiverade för frivillig värd när tvångvården upphör.

Kriminalvårdsstyrelsen påpekar atl det

är angeläget all ell ärende angående ansökan om tvångsvård eller föranstaltandel av vård enligt LVM inle avskrivs av den anledningen att missbrukaren är eller blir inlagen i kriminalvårdsanstall för verkställighet av ett kortare fängelsestraff. Del är många gånger så att en grav missbrukare genom en kortare tids fängelsevistelse visserligen erhåller en fysisk återhämtning från sitt missbruk men vid frigivningen återfaller i gravt missbruk. Enligt styrelsens mening är del helt förenligt med lagförslagets anda att handläggningen av ärenden av denna typ fortskrider oaktat missbrukaren tillfälligtvis genom kriminalvårdens försorg kan beredas en missbmks-fri tillvaro.

Socialstyrelsen konstaterar att del inle går att hänvisa till vetenskapliga eller erfarenhetsbaserade rön som stöder förslaget om sex månaders vårdfid.

Socialstyrelsen anser emellertid dels atl det är viktigt atl tvångsvården begränsas lill vad som är oundgängligen nödvändigt för atl uppnå syftet med vården, dels atl en övre gräns fastställs inom vilken det förefaller rimligt atl uppnå målet med tvångsvården i flertalet fall. Styrelsen finner ej skäl alt förespråka någon annan avgränsning av vårdtidens längd än den beredningen föreslår och instämmer i alt huvudregeln alltjämt bör vara alt tvångsvården skall upphöra när syftet med värden uppnåtts. Likaså ställer sig styrelsen bakom förslaget alt avskaffa förlängningsinstrumentet.

Socialstyrelsen föreslår emellertid - till skillnad frän beredningen - att vårdtiden skall räknas från verkställigheten av beslutet om omedelbart omhändertagande eller länsrättens beslut om vård, om detta inte föregåtts av ett omedelbart omhändertagande.

Den enskilda klienten vet ofta inte när beslutet om intagning skedde men är klar över när han kom lill institutionen eller sjukhuset. Socialstyrelsen har också erfarit atl del ibland skapar oreda och osäkerhet om hur vårdtiden skall beräknas när beslutet om intagning, så kallad inskrivning, och den faktiska intagningen sker vid olika tidpunkter. Styrelsen föreslär därför atl 20 § ändras så att del framgår atl vårdtiden räknas från den dag när beslutet om omedelbart omhändertagande eller vård verkställs genom intagning i LVM-inslilulion eller på sjukhus enligt 23 §.

Socialstyrelsen framhåller vidare atl del är en allvarlig brist alt avviknings-tid räknas som vårdtid i nuvarande LVM. Styrelsen, som mottagit upprepade påpekanden om detta från socialsekreterare och personal pä LVM-hemmen, instämmer i beredningens förslag om hur vårdtiden bör räknas.

Kammarrätten i Stockholm finner den förlängning av vårdtiden som
föreslås väl avvägd. 186

Del är en klar fördel alt liden börjar löpa först när intagning sker. I 20 § i Prop. 1987/88:147 förslaget till lagtext anges all värden inleds genom beslut om intagning. Del Bilaga 3 är, bl. a. i klarhetens intresse, önskvärt att texten utformas så att därav framgär all beslut om intagning fattas när den intagne inställs på LVM-hemmet eller, när vården inleds på sjukhus, samma dag som missbrukaren inställs på sjukhuset (jfr bet. s. 381).

Kammarrätten har tidigare påpekat, all del inle framstår som rimligt att den tid missbrukaren olovligt vistas utanför LVM-hemmet inräknas i vård-liden. Domstolen finner bestämmelsen i 21 § i förslaget om avräkning från vårdtid angelägen.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten förutsätter att under vårdtiden vissa av de metoder med en intensiv terapi under kortare lid som framgångsrikt använts av ideella och privata organisationer, och som i någon mindre män redan tillämpas vid några få av de kommunala vårdanstalterna, kommer att användas i allt större utsträckning på LVM-hemmen. Emellertid kan inte en missbrukare som tvångsinlas pä ett behandlingshem framgångsrikt behandlas enligt dessa metoder utan alt först ha motiverats till vården. Troligen kommer två till tre månader atl behövas för denna motivation och för alt skapa insikt hos missbmkaren om hans situation. Därefter bör vården kunna övergå i den intensiva terapin men del viktigaste för en framgångsrik behandling är uppföljningen efteråt, vilket kommittén också beaktat.

Länsrätten i Stockholm anser att erfarenheterna med önskvärd tydlighet visar att den nuvarande vårdtiden ofta är för kort för atl uppnå syftet med vården. Vårdtiden bör också i högre grad än för närvarande kunna utnyttjas för atl på försök pröva andra vårdformer än LVM-hem.

Vårdtiden behöver sålunda förlängas. Förslaget om en längsta tid av sex månader framstår för länsrätten som väl avvägt. Självklart skall vården i del enskilda fallet inte pågå längre än som är påkallat. Förslaget om anmälningsskyldighet lill institutionens styrelse så snart en missbrukare vistats tre månader på insliluionen förefaller väl ägnat att kunna tjäna som en garanfi mol opäkallat länga vårdtider.

Länsrälten ansluter sig till förslagen i fråga om beräkningen av vårdtiden. Utöver de skäl som socialberedningen åberopat vill länsrälten framhålla att nuvarande ordning - då även den tid under vilken någon är avviken räknas som vårdtid och då den som avvikit ibland kan belönas med utskrivning - självfallet är ägnad att öka rymningsbenägenheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Av tillgänglig statistik framgår atl nästan hälften av samtliga LVM-klienter har tidigare vårdperioder bakom sig och alt 15 procent aktualiserats för ny LVM-vård inom loppet av ett är. Länsstyrelsen utgår frän att äterfallsfre-kvensen dels kan bero på avsaknaden av bra inslitulionsplatser, dels kan höra samman med att vårdtiden varil för kort, vilkel försvårat ell effektivt molivationsarbete. Behandlingsmässiga skäl talar för en relativt lång vårdtid med slöd av LVM. Detta utesluter enligt länsstyrelsens mening inte atl andra vårdformer prövas under den lid LVM är aktuell.

Många såväl yngre som äldre missbmkare saknar bäde arbete och bostad på hemorten. Del sociala skyddsnätet är för dessa grovmaskigt. I sämsta fall utgörs "skyddsnätet" av andra missbrukare. För atl skapa

möjligheter atl ordna med bostad/arbete krävs enligt länsstyrelsens upp- Prop. 1987/88:147 fattning en längre behandlingsinsats pä institution. Länsstyrelsen tillstyr- Bilaga 3 ker därför beredningens förslag alt vårdtiden enligt LVM förlängs till att omfatta en lid av sex månader. Länsstyrelsen ansluter sig vidare till beredningens uppfattning om alt beräkningen av värdtiden bör vara rätts-säker och okomplicerad. För missbrukaren är det nödvändigt att vårdtidens längd är förutsebar. Länsstyrelsen anser det också riktigt alt en olovlig vistelse utanför LVM-hemmet inte bör få räknas som vårdtid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker socialberedningens förslag atl föriänga vårdtiden till sex månader.

Det är också bra att vårdtidsberäkningen klart regleras i lagen. Den föreslagna beräkningen av s. k. effektiv vårdlid får dock den orimliga konsekvensen att etl domstolsbeslut kan komma atl gälla under mycket läng tid. Enligt förslaget upphör rättens beslut om tvångsvärd att gälla först när missbmkaren under mer än sex månader i följd olovligen vistats utanför LVM-hem eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län biträder socialberedningens uppfattning om förlängd vårdtid.

Huvudregeln blir atl tvångsvården skall upphöra så snart syftet med värden är uppnått och bara i undantagsfall gälla i sex månader. Del är vikfigt med längre vårdfid vid värd av unga missbmkare och narkofikamissbmka-re dä erfarenheter visat att det behövs en läng motivafionslid, kontinuitet och planmässighet i värden. Lagförslaget betonar att vården sä fort som möjligt skall övergå till fortsatt vård i frivilliga former. Det ställer stora krav pä socialnämnden att arbeta med andra lösningar än tvångsvård, som skall ses dels som etl instrument att bryta elt destruktivt liv och dels som en inledning till frivillig vård på behandlingshem eller i öppna former.

JO påtalar all en av de stora bristerna har varil att vården på en insfitution inte kommit att ulgöra del led i en väl sammanhållen vård och behandling som var avsikten med lagen.

Instilutionsvistdsen, ofta förlängd fill fyra månader, har inte följts av en tillfredsställande eftervård. Vistelsen på insfilutionen har i sig inte kunnat utgöra grund för en varaktig förändring av missbrukarens situation.

Såsom jag redan inledningsvis har framhållit har LVM inle tillämpats på det sätt som avsågs vid lagens tillkomst. De erfarenheter som nu föreligger visar på behovet av etl ökat ansvarstagande för socialnämnden med en rätl och en skyldighet för nämnden all under en längre tidsperiod fillse att missbrukaren får den värd och den behandling samt den hjälp som han i övrigt kan behöva för att komma ifrån sitt missbruk. Tvånget inom socialtjänsten får sitt berättigande först om det görs villkorat av en skyldighet för samhället att tillhandahålla de resurser, som i det enskilda fallet är bäst för missbrukaren. Det innebär alt lagen inte ensidigt bör vara inriktad mot tvångsvård på institution utan av lagen bör framgå att socialnämnden har del fulla ansvaret för missbrukaren under den lid värd med stöd av lagen fär pågå. Del innebär att socialnämnden utifrån omständighetema i det enskilda fallet skall kunna anvisa olika behandlingsalternafiv från boende i ett familjehem till tvångsvärd på ett hem för särskild tillsyn.

188

Svenska kommunförbundet betonar att en utveckling mot ökade tvångs- Prop. 1987/88:147 möjligheter - både vad avser personkrets och vårdtid - naturligtvis inte är Bilaga 3 önskvärd.

Samfidigt måste emellertid styrelsen vara enig méd beredningen om att situationen på missbruksområdet är synnerligen allvarlig särskilt mot bakgrund av smittspridningen av HIV i narkotikakretsar. Och valet står — vilket framförts i debatten — inle mellan tvång eller frivillig vård för den mycket svårt utslagna gruppen missbmkare. Valet står mellan tvång eller ingen värd alls. När detta sagts måste emellertid förbundsstyrelsen omedelbart påpeka det självklara att avgörande för hela frågan är vårdens innehåll. Låg kvalitet på vården - parad med utökade grunder och förlängd värdtid — är etl steg tillbaka i utvecklingen.

Göteborgs kommun framhåller alt en förutsättning för att en förlängd vårdtid skall få avsedd effekt är att de behandlingshem som normalt lar emot personer pä frivillig grund är beredda alt även la emot personer under pågående LVM-vård.

Arvika kommun ställer sig bakom förslaget om utökad värdtid men betonar att frågan om den ekonomiska resursökningen för kommunerna för att klara detta åtagande måste lösas.

Hdsingsborgs kommun har uppfattningen att den maximala vårdtiden i den absoluta merparten av "fallen" ej kommer att tillämpas. Den längre vårdtiden kan förväntas leda till större möjlighet lill individuell vårdplanering.

Luleå kommun

Att förmå en missbmkare att under tvång upphöra med etl avancerat missbmk med andra ambifioner än att avvärja akuta vårdbehov, är en utomordentligt svår uppgift. Om missbrukaren inte själv tar ställning för att leva ett fritt och självständigt liv utan droger och under ordnade förhållanden, kan på sikt inget framgångsrikt behandlingsarbete bedrivas. Tvångsvården kan bidra med perioder av drogfrihet som kan förlängas genom långsiktiga och väl planerade eftervårdsprogram. Förändringsarbete kan inledas men inte fullföljas med tvång. Genom den förlängda vårdtiden finns möjligheter att kombinera värden pä LVM-hemmen med vård i andra former, till exempel genom frivillig placering på kommunalt eller enskilt behandlingshem, familjehemsvärd eller strukturerade behandlingsprogram inom öppen värden. Om de frivilliga behandlingsöverenskommelserna inte efterlevs, återförs missbmkaren till LVM-hemmet.

Alt det är möjligt alt uppnå positiva och varaktiga behandlingsresultat med tvångsvård har erfarenheterna från behandlingshem för ungdomar under 20 år utvisat.

Om liknande resultat skall vara möjliga att uppnå vid tvångsvård av narkotikamissbrukare och vuxna, yngre missbrukare med jämförelsevis höga rehabiliteringsmål, måste en skyndsam utbyggnad av olika behandlingsalternafiv komma fill stånd.

Uppsala kommun

Kommunstyrelsen är positiv till förlängningen av vårdtiden med de före
slagna möjligheterna genom instrumentet vård i annan form (26-28 §§) 189
med en möjlighet fill en fidig utslussning från LVM-hemmet. Vård skall då

kunna komma i fråga på behandlingsshem, i familjevård eller öppen värd. Prop. 1987/88:147 Kommunstyrelsen ställer sig bakom det viktiga motivet till en förlängning Bilaga 3 av vårdtiden att just ha möjligheten alt under elt inledningsskede omgärda vård utanför LVM-hemmet med ell visst tvång.

Kommunstyrelsen ser också positivt på den föreslagna förändringen all tid då missbrukaren olovligen vistas utanför hemmet eller är häktad eller inlagen i kriminalvårdsanstall skall avräknas frän värdtiden. Som det hittills varit, har denna lid räknats som vårdtid, vilket ibland lett lill nästan absurda situationer då klienten under liden för LVM knappt varil närvarande på LVM-inslilutionen.

Skaraborgs läns landsting

Socialvårdsnämnden har många gånger vid behandling av förslag om förlängning av vårdtiden enligt LVM § 16 konstaterat atl den hittillsvarande vårdtiden om två månader är för kort för att förmå vissa missbrukare atl acceptera värd i frivilliga former. Samtidigt är förlängningsinstrumentet i sig tveeggat, genom all behandlingssituationen ofta försämras genom förslaget och beslutet om förlängning.

I lagkommentaren anges all om missbrukaren själv vill och del finns möjligheter att behälla honom på LVM-hemmet, kan han naturligtivs bli kvar där även efter utskrivningen frän värden enligt LVM. Socialvårdsnämnden anser alt del i många fall är naturiigt att så sker. Kontinuiteten i vårdarbetet finns kvar och därmed många gånger bättre förutsättningar alt nå del eftersträvade målet.

En sådan förändring skall naturligtvis ske efter sedvanligt samråd mellan institutionen och socialnämnden och föregås av ett normall beslut i socialnämnden.

Örebro läns landsting gör bedömningen alt de föreslagna förändringarna i fräga om vårdtidens längd samt beräkningen av vårdfiden är realistiska.

Behandlingshemmens riksförbund framhåller att del är lill fördel alt förlängningsbesluten försvinner och alt vårdtiden förlängs till sex månader.

Två remissinstanser vill gå längre än beredningen och förordar längre vårdlider. RA anser alt eftersom erfarenheterna frän de behandlingskollek-liv som arbetar med missbrukare under 20 år pekar på att elt tillfredsställande resultat ofta kräver minst ett års behandling borde den längsta vårdtiden inte understiga ell år.

RNS anser alt den föreslagna maximala vårdtiden är för kort.

Visserligen kommer enligl förslaget de nuvarande 2 (-1-2) månaderna att förlängas till 6 månader. Men hade man i stället valt en annan lagkonstmk-lion med bl. a. möjlighet lill vilande resolution så skulle en väsentligt längre vårdlid som påtryckningsmedel skapa fömtsättning för behandling i öppnare former utan att först kravet pä etl kortare gästspel på en institution vara uppfyllt. Beredningen avvisar inte bara denna möjlighet ulan alla möjligheter till tvingande åtgärder av mindre genomgripande karaktär vilka dessutom skulle kunna fylla glappet mellan SoL:s frivillighel och LVM-la-gens omhändertagande.

Även om det nuvarande lagförslaget ger samhället utvidgade befogenhe
ter att ingripa mol missbruk så kan i praktiken bara de mest nedgångna
beredas vård vid någon insfitution. Om ansvariga myndigheter skall ha en 190

rimlig chans atl tillnärmelsevis tillgodose de enorma kvantitativa och kvali- Prop. 1987/88:147 tativa behandlingsbehoven måste de enligt RNS' synsätt kunna tillgripa Bilaga 3 åtgärder under villkor som kan rubriceras som "mdlantvång - tvång i frihet".

RNS anser atl den möjliga vårtiden bör sällas lill sex månader med möjlighet till förlängning i ytterligare maximalt sex månader.

TCO och lOGT/NTO lar inte uttrycklig ställning till vårdtidens längd.

TCO avvisar allt tvång som inle kan hänföras lill de speciella situationer som uppstår när frivilligvård visat sig otillräckligt. Etl sådant vårdlvång framstår som särskilt oacceptabelt om resurserna för vården under den tid tvånget omfattar är bristfälliga. TCO kan inle acceptera all man använder en värdlag för förvaring. TCO accepterar däremot LVM med tvångsvård i vissa speciella situationer, men anser atl starkt utökade resurser för vård och behandling behövs.

I dessa situationer skall tvånget ses som en möjlighet till frihet från missbruk till skillnad frän tvånget att missbruka. Missbrukaren själv kan inte i detta skede inse värdet av denna behandling men väl förhoppningsvis i ett senare skede när problemen bearbetats. TCO vill därför poänglera viklen av atl tvångsvården upphör så snart missbrukaren är villig atl ta emot frivilligvård och atl målsättning för detta bör vara före utsatta max-gränser.

TCO tillstyrker att tid utanför LVM-hemmet inle inräknas i fiden för tvångsvården.

lOGT/NTO

lOGT/NTO anser all tvång behövs i vissa lägen för alt rädda människoliv och inleda ett molivationsarbete. Tvång är då en akutinsats och hjälp för stunden. Det finns dock ingen forskning eller egentlig erfarenhet som visar atl tvånget skulle ha en avgörande betydelse för atl åstadkomma en brytning med missbruket och dess destruktiva effekter och för atl bryta social isolering.

Den svagaste punkten i vårdarbetet är i dag den s. k. eftervården. Många missbrukare genomgår framgångsrika behandlingsprogram. Men efter programmets slut har de att återvända lill tidigare miljöer i vilka inga förändringar skett. Långsiktigt framgångsrik vård måste ha som en av sina viktigaste inslag miljöarbete och familjebehandling. Efter den egentliga behandlingstidens slut bör den tidigare missbrukaren fä möjlighet alt återvända lill en annorlunda livsföring och med nya inslag i sin personliga livsmiljö. Delta kommer nu all prövas i bl. a. lOGT/NTOs värdkedja för vilken regeringen beviljat särskilda ekonomiska medel.

Nio remissinstanser motsätter sig längre Ivångsvårdslider. Dessa är BRÅ, länsrälten i Malmöhus län, Norrköpings kommun, SACO/SR, LO, Föreningen Sveriges socialchefer, RFHL, ALRO och Verdandi.

BRA framhåller all del torde förekomma allvarliga brister inom värden av missbrukare.

"Under den period som förflutit sedan LVM trädde i kraft har antalet I9I

platser i LVM-hem minskat med cirka 25 procent. Brist på resurser och

metodik har varit kännetecknande för LVM-vården. Skilda vårdideologier Prop. 1987/88:147 hos beslutsfattare och vårdpersonal synes också ha skapat svårigheter av Bilaga 3 olika slag. Gällande vårdtider har inle tagits i anspråk på grund av omfattande avvikelser från institutionerna. Del är uppenbart att den nuvarande tvångsvården inle gått att genomföra på det sätt som varit avsikten när lagen trädde i kraft. Det är därför enligl BRÅ:s uppfattning svårt atl i nuvarande läge förorda en utvidgning av tvånget.

Tiden för tvångsvärd bör inle föriängas innan de möjligheter till tvångsvård, som f n. föreligger, har kunnat utnyttjas på ett effektivt sätt. Under alla förhållanden är det ytterst angeläget att den frivilliga missbruksvärden erhåller tillräckliga resurser. Eftersom det torde vara svårt att påvisa ett positivt samband mellan tvång och behandlingsresultat, bör stor restriktivitet iakttas vid en utvidgning av vårdtiden.

Länsrätten i Malmöhus län hänvisar till alt beredningen framhåller atl bl. a. vårdens innehåll och behandlingspersonalens motivation och utbildning har betydelse för vårdresultatet.

Innan man löst dessa frågor och sålunda vet vilken vård man talar om och som erbjuds missbrukarna är del inle meningsfullt alt diskutera om vårdtiden enligt LVM bör vara tvä, fyra eller sex månader. Den som blir berövad sin frihet har rätt till en planerad, realistisk och effektiv vård. I annat fall har samhället inte rätt att beröva någon hans frihet med motivering alt han skall fä värd. Länsrälten anser inte atl vårdtidens längd bör ändras för närvarande.

Länsrätten lillstyrker i princip den föreslagna regeln i 21 § om atl det endast är effektiv vårdtid som skall inräknas. Den föreslagna regeln blir emellertid ofullständig på så sätt att den inte garanterar att vården bedrivs under viss sammanhängande tid. En oavbruten tids vistelse på institution

— behandlingshem torde vara en förutsällning för att ett motivationsarbete
skall kunna bedrivas. — Än viktigare synes delta vara om värdtiden är sä
kort som två månader.

Länsrätten föreslår att man överväger atl komplettera 20 och 21 §§ i LVM-förslaget med en bestämmelse som säger att en missbrukare måste ha haft en sammanhängande vårdtid av viss längd för atl vården skall upphöra. Värd enligt LVM skulle l.ex. upphöra när vården pågått i två månader, om den under den tiden pågått oavbrutet under en lid av minst en månad. Om den sistnämnda förutsättningen inle är uppfylld bör vårdtiden kunna förlängas till dess del villkoret är uppfyllt, dock längst lill som f. n. fyra månader.

Norrköpings kommun understryker atl tvångsvård av grava alkoholmissbrukare inte har myckel att ge efter 2-4 månader.

Enligt socialnämndens mening kan i huvudsak samma grundsyn tillämpas som i Minnesotamodelen med den skillnaden att omvårdnad samt intensiva stödkontakler för atl lösa arbets-, bostads- och isoleringsproblem får relativt större belydelse. Man måste också - som utredningen framhåller

- anpassa rehabilileringsmålen lill vad som är realistiskt och satsa rejält på
en förbättrad uppföljning.

Det vittnar om vilsenhet och uppgivenhet atl trots den massiva kunskap
som finns om den instiluliondla alkoholislvårdens begränsade effekter
lägga fram lagförslag som skulle pressa kommunerna att förskjuta resurs
användningen mot utökad institutionsvård. .„-

Utredningens förslag borde ha präglats av krav främst pä den öppen-

vård, som den själv i flera skrivningar betecknas som otillräcklig såväl Prop. 1987/88:147 kvantitativt som kvalitativt. Det är ju de isolerade institufionsvisldserna Bilaga 3 som — enligt utredningen - ger anledning lill pessimism.

SACO/SR anser all beredningens resonemang om vårdtiden är förvirrande och oklart.

Tvångsvården skall beslå i sex månader för atl ha effekt, men de flesta LVM-klienterna har inte "behov av en institutionsvistelse som överstiger någon eller ett par månader". I stället skall tvångsvården bedrivas i öppna och "frivilliga" former. Delta synes enligl SACO/SR:s mening vara ett återinförande av försöksutskrivningsinsimmentet. Motiveringen att vården pä LVM-hem är alltför skyddande för att klienterna skall klara en övergäng lill plötslig frihet synes vara uttryck för en i dagens Sverige oacceptabel, palernalistisk vårdideologi.

Vårdtiden skall enligt S ACO/SR:s mening för att vara meningsfull beräknas till effektiv vårdtid enligl beredningens förslag. Vårdfiden skall fastställas från början då beslutet om vård enligt LVM fattas, varför avskaffande av förlängningsinslitutet är riktigt och konsekvent. Det finns dock i betänkandet inte redovisat några godtagbara skäl varför vårdtiden skall överstiga i dag gällande maximala fyra månader.

Erfarenheterna har visat atl behandlingstiden två månader förefaller alltför kort för elt framgångsrikt resultat. En förlängning med ytterligare två månader styckar upp behandlingstiden på ett olyckligt sätt. LO delar därför beredningens uppfattning all behandlingstiden bör vara mer sammanhållen och längre än nuvarande ivåmånadersperiod.

LO är emellertid i dag inle beredd att tillstyrka atl vårdtiden förlängs till sex månader.

Vi menar alt vårdtiden bör maximeras lill de fyra månader som dagens lagstiftningen möjliggör, dock med den förändringen att denna period bör vara sammanhållen på det sätt som socialberedningen skisserar. Liksom beredningen också anger, bör vårdtiden pä LVM-hem göras sä kort som möjligt och klienten så snart del finns förutsättningar slussas över till någon annan lämplig värdform.

Föreningen Sveriges socialchefer påpekar alt del är svårt all realisera målsättningen atl tvångsvård skall leda över lill fortsalt frivillig behandling, bl. a. genom att använda 15 § LVM.

Skall denna målsättning kunna realiseras, vilket är elt av målen med betänkandets förslag, krävs enligt föreningens mening all man relativt snabbt kan få en övergång från LVM-hemmet lill frivilliginstilulionen. Värdtiden vid LVM-hemmet bör således vara kort. Om missbrukaren går kvar längre lid cementeras hans ambivalens och motstånd inför behandling.

Av vad som ovan sagts följer atl föreningen molsäller sig den utökning
av vårdtiden som föreslås. Principen måste vara att tvångsvården skall
bryta missbruket, ge missbrukaren möjlighet all tillfriskna fysiskt och
psykiskt, samt motivera för och planera fortsalla insatser. Men dessa 193

insatser mäste ske inom den frivilliga vården. I delta finns givetvis svärig-

13 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

heter, men de kan inle lösas genom all man, som beredningen tänker sig, Prop. 1987/88:147 ha påtryckningsmedlet alt återuppta tvångsvården. I stället måste man Bilaga 3 arbeta för atl reellt förbättra de insatser som kan göras för de LVM-vårdade. I flertalet fall är problemet alt det saknas resurser för alt ge ett fortsatt slöd i frivilliga former som svarar mol behoven.

Påtryckningar av formell nalur, som atl tvångsvård kan återupptas, har erfarenhetsmässigt ringa effekt. I betänkandet refererar man lill de informella påtryckningarnas betydelse inom all missbruksvård (s. 258-259), och tar del lill intäkt för alt skapa påtryckningsmedel genom förlängd vårdtid. Man tycks dä inte se den fundamentala skillnaden mellan de påtryckningar, eller snarare den påverkan, som utövas utifrån en genuin mänsklig relation och de formella påtryckningarna. Alt del förstnämnda fungerar beror på att rdafionen grundas på ömsesidigt förtroende och respekt på det mänskliga planet, något som knappast kan etableras genom en isolerad Ivångsvårdsinsals.

Föreningen bedömer vidare del som sannolikt atl förslaget om ökad vårdtid leder till längre sammanlagda vårdlider i LVM-fall. Effekten av detta blir antingen alt utrymmet för frivillig vård blir mindre eller alt kommuner och landsting måste skapa nya resurser.

RFHL betonar de svårigheter som föreligger vid utslussning från LVM-vård till behandling i frivilliga former.

Vi tror inle, alt huvudskälet för de svårigheter som dokumenterats härvidlag under den tid LVM varil i kraft, beror på den nuvarande korta tiden två månader plus två månader i vissa fall. Nej, svaret får sökas på annat håll. Motståndet mot LVM-vård är vida utbrett bland narkomanvärdare. Frägan om vård- och behandlingsansvaret i samband med "försöksulskriv-ning" till frivilliga vårdformer är oklar. Dessutom handlar debatten om LVM-vård för narkotikamissbrukare uteslutande om behovet av paragraf 18-hem, dvs. del är övervakning, tillsyn och kontroll som betonas för denna grupp. Resultaten från LVM-vården visar all man i bästa fall bara kan räkna med alt motivera kring 40 % lill fortsatt frivillig vård. Erfarenheterna visar även atl man uppnår del målet inom ramen för nuvarande tidsgränser. Eller som personal pä LVM-hem uttrycker det: "Klarar man inle av att motivera för fortsalt frivillig vård inom två månader, klarar man del inte sedan heller oavsett hur långa tider som gäller". Effekten av beredningens förslag blir därför alt vårdtiderna på LVM-hemmen för den stora majoriteten kommer atl förlängas. Långa vårdtider leder lill passivi-sering och instilutionsskador. RFHL säger därför nej lill beredningens förslag om förlängd fidsgräns för tvängsomhänderlagandel. Ansträngningarna bör i stället inriktas på att höja värdkvaliteten för atl pä sä sätt uppnå alt fler kan motiveras till fortsatt behandling under frivilliga former.

RFHL anser alt den form av LVM-vård vi förespråkar (avgiftning,
medicinsk vård och motivation) även kan ges på häkten och kriminalvårds-
anstalter. Dessa enheter har under senare år erhållit resurslillskolt just för
atl bättre kunna svara mol missbrukares behov i nämnda avseenden.
Därför avvisar vi beredningens förslag om att vistelselid på häkten och
kriminalvårdsanstalter ej skall räknas som vårdtid enligt LVM och föreslår
atl beslut om LVM-omhändertagande skall upphöra då den enskilde häk
tas eller döms lill fängelsestraff. Beredningens syn på verkställighet av
vårdlid understryker inriktningen på korrektion under tvång och går pä
tvärs mol uttalandena om atl nuvarande LVM:s syften bör ligga fast.
Beträffande beräkning av vårdlid då den enskilde är avviken från
LVM-hemmet, verkar det rimligt att denna lid ej inräknas i vårdtiden. Den 194

bedömningen vilar dock på uppfattningen att värdtiden inle bör översliga Prop. 1987/88:147
två månader. Bilaga 3

AL7?0 anser all beredningen tycks ha arbetat under mottot: "ont skall med ont fördrivas" eller eventuellt trott sig arbeta med en revidering av brottsbalken. ALRO anser alt nuvarande lagstiftning mer än väl tillgodoser den tid som behövs för avgiftning och motivation.

Beredningen säger atl tvånget skall ges ett nytt och bättre innehåll. Del finns dock inte i Sverige eller på annal håll i världen exempel på hur tvång kan förenas med någon form av bestående behandlingsresultat. Ett exempel på detta är den misslyckade s. k. kriminalvården. Alt straffa bort ell missbruk under tvång torde enligl vår uppfattning vara psykologiskt omöjligt.

När beredningen försöker ge del nya tvånget substans, har man sneglat pä Hassdarördsen och dess metodik i förhoppning om atl detta går alt överföra till vuxna missbrukare. Denna förhoppning torde vara lika galen som att påstå att vi inte skulle fä några missbrukare om vi älerinförde aga i skola och hem.

Beredningen tar upp frågan om rymningarna från befintliga LVM-hem. Enligl vår mening måste 6 månaders tvångslid skapa elt oerhört trots hos klienten, vilket kommer att innebära fler rymningar saml drogmissbruk på dessa institutioner. För att förhndra detta får förmodligen ivångsvårdsin-slitutionerna ges en fängdsdiknande karaktär, vilket allvarligt kommer alt skada missbrukarens motivation till förändring.

Molivationsarbete med missbrukare är inte alla gånger lätt, men bör framgångsrikt kunna bedrivas inom ramen för befinfiig lagstiftning, om resurser ställs till förfogande beträffande utbildning av institutionspersonal samt socialarbetare.

Verdandi anser inte att beredningen har något egentligt argument för varför vårdtiden skall vara just högst sex månader, utan "det verkar snarast vara etl resultat av en bedömning av hur långt man ev. kan få med sig den allmänna opinionen för en föriängning av tvångsvården". Verdandi anser all vårdtiden bör omfatta högst åtta dagar.

UHÄ, AMS, statskontoret, RRV, SCB och LON behandlar inle förslagen.

3.7.1 Socialnämndens skyldigheter under vårdtiden och föreståndarens redovisningsskyldighet

Ett fåtal av remissinstanserna har invändningar mot förslaget atl socialnämndens skyldighet alt under vårdfiden anordna vård för missbrukaren utanför LVM-hemmet slås fast i lagen liksom förslaget alt föreståndaren skall åläggas en redovisningsskyldighet gentemot styrelsen i de fall en missbrukare efter tre månader fortfarande vistas pä ett LVM-hem utan att värd i annan form prövats.

Tre av remissinstanserna. Föreningen Sveriges socialchefer, SACOISR och ALRO avvisar helt tanken på atl vårdtiden enligl LVM skall kunna utnyttjas för vård utanför LVM-hemmet.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget om föreståndarens redovisningsskyl- 195

dighet med mofiveringen atl regeln kan leda till atl klienten slussas till vård Prop. 1987/88:147
utanför LVM-hemmet innan han är mogen för det. Bilaga 3

Utgångspunkten är, som framgår av socialtjänstlagen, att det är den enskilde klientens vårdbehov som skall styra valet av behandlingsinsatser och inte någon schablon. Lagen bör ställa tydliga krav på de behandlingsansvariga att ta reda på varje klients vård- och behandlingsbehov och utforma vården därefter, öm klienten sålunda efter noggranna undersökningar och observafioner konstateras ha nödvändiga förutsättningar för och behov av vård utanför LVM-hemmet skall han givetvis tillförsäkras sådan vård.

Kammarrätten i Jönköping finner inte atl bestämmelsen är nödvändig. "Det åligger styrelsen att hälla sig underrättad om de intagnas vårdsituation även utan anmälan som avses i denna paragraf."

Göteborgs kommun förordar att LVM-slyrelserna upphör. I stället bör socialnämnden "ges ett avgörande inflytande över beslut som rör placeringen och vårdtiden. En sådan förskjutning av ansvaret från LVM-hemmet till socialnämnden medför i sin tur att behovet av en särskild, politiskt sammansatt styrelse minskar".

Några remissinstanser har synpunkter på alt enskilt drivna hem kan utnyttjas för värd utanför LVM-hemmet under vårdtiden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det betänkligt om man genom en förlängning av vårdfiden vidgar möjlighetema att använda privata institutioner för värd under den tid tvängsbeslut föreligger. RFHL och Verdandi har liknande invändningar. RFHL anser alt det är rimligt all vård utanför LVM-hemmet i ökad utsträckning skall kunna ges vid hem som drivs av enskild huvudman, men motsätter sig aft vården ges vid institutioner som drivs med framträdande vinstmotiv. RFHL anser att hem som drivs av ideella organisationer i samverkan med myndigheter bildar en kategori av enskilt drivna hem som ej kan jämställas med sådana privata vinstinriktade behandlingshem.

3.7.2 Socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden

Majoriteten av de remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker förslaget att socialnämnden aktivt skall verka för att den enskilde efter värdtiden fär bostad och arbete eller utbildning samt se till atl han får personligt stöd eller behandling för att komma ifrån sitt missbruk. Tvä remissinstanser avstyrker.

Arvika kommun anser alt socialnämndens ansvar i dessa avseenden redan framgår av socialtjänstlagen. Verdandi framhåller att beredningen inte ställer tillräckliga och lydliga krav på kommunernas skyldigheter i samband med ett tvängsomhändertagande. "Den enskilde måste ges möjlighet att på allvar förändra sin sociala situation. Här spelar möjligheter lill erforderlig utbildning, arbete, bostad, gemenskap etc. en avgörande roll."

Hdsingsborgs kommun delar beredningens synsätt, men anser det tveksamt om rätten till bostad och arbete skall regleras i värdlagstiflningen.

196

3.8 Inledande sjukhusvård Prop. 1987/88:147

Bilaga 3 Förslagen om inledande sjukhusvård samt överläkarens underrättelseskyldighet och kvarhållningsrätt har fått elt övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget är domstolsverket, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kammarrätten i Jönköping, länsrälten I Jämtlands län, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län. Landstingsförbundet, Malmö, Helsingborgs, Luleå och Uppsala kommuner, Skaraborgs läns landsting, TCO, SACO/SR, RNS och RFHL.

Socialstyrelsen anser att de befogenheter som den föreslagna ändringen ger överläkaren är "acceptabla, enär de insatts på ett logiskt sätt i ett vårdsammanhang, som syftar till patientens bästa". Styrelsen framhåller emellertid att man haft förhoppningen alt beredningen "i fråga om inledande sjukhusvård skulle ha lagt ell förslag som innebar möjlighet till kvarhållning av klienten under den behövliga vårdtiden på sjukhuset".

Landstingsförbundet finner för sin del inte den avvägning som gjorts mellan olika intressen i denna fråga vara "orimlig", även om förbundet anför en viss tveksamhet fill kvarhållningsräften. Om förslaget kommer till praktisk tillämpning utgår styrelsen frän att det kommer att finnas möjlighet lill omprövning om ölägenheterna för hälso- och sjukvården skulle bli påtagliga. Landstingsförbundet ifrågasätter emellerfid värdet av förslaget atl LVM kompletteras med bestämmelser om polishandräckning för att inställa missbrukare lill sjukhus. Syftet med detta är inte alt tvinga missbrukaren till värd utan att en läkare skall kunna informera om den frivilliga hälso- och sjukvård som slår till buds. Efter den ändring av LVM den I juli 1984 åligger del socialnämnden att initiera inledande sjukhusvård och alt i det sammanhanget informera och motivera missbruakren alt acceptera inledande frivillig sjukhusvård. En tvångsmässig information dämtöver och under polishandräckning ter sig för styrelsen knappast meningsfull.

TCO år positiv till förslaget men påpekar att kvarhållningsrätten kan vålla problem, om det inle skall förekomma låsta avdelningar på kroppssjukhus. I annat fall bör övervägas om inte särskilda lästa avgiftningsenhe-ter för de missbrukare som inte vill avgifta sig frivilligt bör inrättas.

Några av de remissinstanser som är positiva fill förslaget betonar att det måste finnas hälso- och sjukvårdsresurser även på LVM-hemmen.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar att det är nödvändigt att hälso-och sjukvårdsresurser byggs in som en naturligt del i LVM-hemmet. De avvikningar som nu sker i samband med avgiftning på annat håll kan därigenom undvikas. Uppsala kommun anser att beredningens förslag bör kunna ulgöra en lösning på problemet med den inledande sjukhusvården. Kommunen betonar emellertid att det ändå förutsätts att LVM-hemmen fär erforderliga sjukvårdsresurser.

SACO/SR betonar att det är synneriigen viktigt att principen om frivillig-
hel i hälso- och sjukvården upprätthälls i de fall psykiatrisk tvångslagstift
ning inle är tillämplig. Med den mycket restriktiva utformning som för
slaget om temporär kvarhållningsmöjligheten fäll, finner emellertid
SACO/SR atl detta kan godtas. SACO/SR föreslär vidare att några 197

LVM-hem i landet ges erforderliga medicinska resurser, så atl LVM-klien- Prop. 1987/88:147 ter får adekvat medicinskt omhändertagande också i de fall där inledande Bilaga 3 sjukhusvård inte kan komma fill stånd.

Tre remissinstanser tillstyrker i sak men föreslår vissa kompletteringar av regeln. RA anser all förslaget om kvarhållningsrätten har tvä svagheter. För det första är bestämmelsen fakultativ och för del andra saknas möjligheter till polishandräckning på begäran av överläkaren. Det förstnämnda förhållandel kan enligl RÅ leda lill all tillämpningen av bestämmelsen kan bli olika vid olika hälso- och sjukvårdsenheter. Det vore därför bättre att ange atl överläkaren så långt som möjligt skall tillse att missbrukaren hindras från all lämna sjukhuset innan del säkerställts att han kan föras över till elt LVM-hem och att överläkaren vid behov skall begära polishandräckning för ändamålet. Del senare förslaget motiveras med all beredningens förslag om atl överläkaren skall underrätta socialnämnden eller LVM-hemmet medför en fördröjning. RPS och Kammarrätten i Stockholm anser i likhet med RÅ alt kvarhållningsrätten bör kombineras med en skyldighet för polismyndigheten all på framställning av överiäkaren lämna biträde för att inställa missbrukaren på LVM-hemmet.

Fyra remissinstanser, som är mer eller mindre positiva till förslaget, vill ha frågan om kvarhållningsrätten ytterligare belyst. Statskontoret anser alt beredningen inle har belyst hälso- och sjukvårdspersonalens risktagande i sammanhanget. Denna fråga bör belysas ytterligare innan etl slutligt ställningstagande görs. Arvika kommun ser positivt på förslaget om kvarhållningsrätten men har svårt all se hur delta i praktiken låter sig göra. Ytterligare diskussioner om de praktiska förutsättningarna bör föregå beslut i denna fråga. ALRO tar inte ställning lill förslaget och anser att frägan om kvarhållningsrätten bör utredas närmare. Länsrätten i Malmöhus län anser alt de praktiska problem som följer av beredningens förslag inte är tillräckligt utredda. Enligt länsrättens mening bör förslaget om kvarhållningsrätten utredas ytterligare.

Sju remissinstanser anser att beredningens förslag inte är tillräckliga för alt lösa problemen. Länsrätten i Stockholms län anser det inte försvarligt atl förmena en missbrukare erforderlig medicinsk behandling för all hälso-och sjukvården inte vill eller kan ta emot denne eller av nägot annat skäl. Kan eller vill samhället inte erbjuda sjukhusvård med betryggande bevakning och kvarhållningsskyldighel får motsvarande resurser byggas upp pä annal håll.

Om någon är föremål för elt beslut om tvångsvård förefaller det vara ett onödigt hymlande alt ens diskutera om erforderlig vård skall fä ges med tvång, del som kan diskuteras är vad som utgör erforderlig vård och var denna skall ges.

Länsrätten påpekar vidare att det inle finns

198

något förbud i regeringsformen eller i någon konvention som Sverige anslutit sig till mol atl riksdagen - om delta anses påkallat och lämpligt — beslutar om atl medicinsk behandling skall ges mot missbmkarens vilja eller alt missbrukaren skall kvarhållas på sjukhus mol sin vilja.

Del största problemet förefaller heller inle vara tvängsvårdade missbru-

käre som avböjer medicinsk behandling utan missbrukare som aldrig er- Prop. 1987/88:147 bjuds sädan behandling. För den missbrukare som - med skyldighet atl Bilaga 3 kvarstanna - befinner sig pä ett ställe där del finns medicinsk behandling alt få när abstinensbesvären sätter in lär problemet i allmänhet inte vara om behandlingen skall behöva ges med tvång.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser atl det rimmar illa atl den som berövas friheten har möjlighet att avslå från en del av vården som bedöms som viktig. LVM-hemmen ställer i princip krav på avgiftning innan klienten kommer dit och har sällan resurser att hantera den medicinska avgiftningen.

Del löser inte problemet att lagstifta om en möjlighet alt omhänderta den missbrukare som vill avvika från sjukhuset med placering pä LVM-hemmet eller i häkte. Om man inte kan genomföra avgiftning under tvång pä sjukhus måste resurser skapas för avgiftning pä LVM-hemmen.

Stockholms kommun anser inte atl beredningens förslag i fräga om kvarhållningsrätten är tillräckliga. Solna kommun anser atl avgiftningsenheter-na måste omfattas av tvånget och förläggas på LVM-hemmen som komplement fill lämplig sjukvårdsenhet.

Örebro läns landsting anser all beredningens ställningstagande i denna fråga är beklagligt och framhåller atl samhället måste ta ansvar för atl klara ett omedelbart omhändertagande enligl tvångslagsliftning för missbrukare.

Del kan inle anses orimligt all en patient, som berövats friheten genom beslut om omedelbar tvångsvård, i detta avseende kan jämställas med patienter för vilka läkare fattat beslut om LSPV-vård.

Det är en närmast absurd situation all läkare skall behöva slå larm om atl en patient har lämnat eller håller på atl lämna sjukhuset och där grunden för läkarens agerande är bedömningen att patientens liv är i fara om vård uteblir - inte sällan är patienten i behov av intensivvård. Trots detta finns del inle möjlighet alt hålla patienten kvar genom någon form av tvångsbeslut. Alt denna typ av patienter omedelbart skall beredas vård på LVM-hem innebär att dessa påläggs ett ansvar som de inte har resurser alt ta. För patienten betyder detta alt livsnödvändig vård kan utebli.

Det ligger i sakens natur att missbrukare i denna situation har små, om ens några möjligheter all fatta rationella beslut. Trots detta krävs atl de skall ta ansvar för sitt liv och sin hälsa. Tanken är tydligen atl om missbrukaren inte förmår atl la delta ansvar, skall LVM-hemmen göra det i stället. LVM-hemmen har inte medicinska resurser för detta, och konsekvensen kan bli all en svårt medtagen människa som vägrar stanna på sjukhus skall transporteras till institutionen, som inle har resurser och därför tvingas transportera vederbörande tillbaka lill sjukhus.

Svenska kommunförbundet har svärl atl förstå

hur delta lapptäcke av insatser som beredningen föreslår skall kunna
fungera i verkligheten. Likaledes måste det te sig svårförståeligt för klien
ten alt den värd som inramals av polistransport fill sjukhuset, sjukvärds-
personalens aktiva insatser för att förhindra atl klienten lämnar sjukhuset
samt en därpå följande transport till LVM-hemmet skall kunna karaktäri
seras som frivillig. Förbundet kan inte se alt de föreslagna förändringarna I99
innebär nägon avsevärd förbättring.

lOGTINTO förstår principerna bakom beredningens ställningstagande, Prop. 1987/88:147 men kan inte acceptera den skillnad som görs mellan social och medicinsk Bilaga 3 tvångsbehandling.

Därest social tvängsbehandling accepteras blir det obegripligt om denna inte kan inledas på sjukhus, eftersom de allra flesta grava missbmkare som inledning till ett socialt behandlingsprogram har behov av medicinsk vård. På denna punkt bör således LVM kompletteras och skärpas.

Två remissinstanser avstyrker den del av förslaget som rör kvarhållningsrätten.

JO påpekar alt de patienter som det här är fråga om ofta har omfattande medicinska behandlingsbehov.

Del är därför av största betydelse all personalen på sjukhuset kan vinna patientens förtroende för atl tillsammans med patienten kunna planera den fortsatta behandlingen. Ofta finns det anledning alt följa patienten under en lång tid. De möjligheter lill tvång som nu föresläs kan försvära en sådan behandlingskontakt. Utövandet av tvång mot patienten på sjukhuset kan leda lill konfrontafioner mellan läkaren och patienten lill allvarligt men för vården. Härtill kommer alt många sjukvårdsinrättningar saknar den lokalmässiga utformning och den personal som behövs för att missbrukaren skall kunna hållas kvar på sjukhuset. Man får i detta hänseende enligt min mening förlila sig till atl vederbörande läkare försöker nå så goda relafio-ner till patienten atl vården på sjukhuset kan fullföljas utan sådana mdlankommande inslag av tvång som beredningens förslag ger utrymme för.

Är omständigheterna sådana alt det redan frän början kan förutses att missbrukaren kommer atl avvika från sjukhuset bör missbrukaren placeras på etl hem för särskild tillsyn där han bör ges de sjukvårdande insatser som kan behövas.

Göteborgs kommun anser att den föreslagna kvarhållningsrätten strider mot hälso- och sjukvärdens grundprincip och kan skapa problem såväl etiskt/moraliskt som arbelsmässigt. Underrättelseplikten för överläkaren bör dock kvarstå i enlighet med beredningens förslag. Det bör därefter ankomma på socialnämnden eller föreståndaren för LVM-hemmet alt begära polishandräckning.

BRÅ, UHÄ, AMS, RRV, SCB, LON, Norrköpings kommun, LO, Föreningen Sveriges socialchefer. Behandlingshemmens riksförbund, FMN och Verdandi behandlar inte frågan.

3.9 Huvudmannaskapet för LVM-vården

Förslaget alt LVM-vård även i forlsällningen skall lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner tillstyrks eller lämnas utan erinran av i flertalet remissinstanser.

Landstingsförbundet framhåller alt dess förbundsstyrelse i detta skede inte har "anledning att ta ställning vare sig för eller emot en huvudmannaskapsförändring men anser all skäl talar för alt en samlad utvärdering av huvudmannaskapsreformen 1983 kommer lill stånd".

Två remissinstanser, Stockholms och Helsingborgs kommuner, avstyr- 200

ker förslaget och förordar att även enskilda huvudmän ges möjligheter att Prop. 1987/88:147 driva hem enligl LVM. Helsingborgs kommun anser emellertid atl offentli- Bilaga 3 ga huvudmän skall förbehållas ansvaret all driva hem för vårdlagare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn enligl 18 § LVM.

Malmö kommun och RNS anser att staten bör vara huvudman för LVM-vården.

4 Den lagtekniska lösningen

Förslaget atl ersätta den nuvarande LVM med en ny lag har behandlats av endast två remissinstanser. Länsrätten i Stockholms län anser atl de preciseringar, ändringar och kompletteringar av LVM, som beredningen har föreslagit, inte är av sådan omfattning och av sådant slag att rätten känner sig övertygad om att LVM behöver ersättas av en ny lag med samma namn. Verdandi anser alt del är grovt vilseledande av socialberedningen all hävda atl de föreslagna ändringarna i sak inte är av den omfattningen atl den nuvarande lagens rubrik behöver ändras.

5 Resursfrågan

Socialberedningen föreslår bl. a. elt komplellerande statsbidrag inriktat pä att stödja fillkomsten av kvalificerade LVM-resurser i första hand avsedda för narkotikamissbrukare. Flertalet remissinstanser, som har yttrat sig i frägan, betonar viklen av resurstillskott för utbyggnaden av platser för narkotikamissbrukare vid hemmen för särskilt noggrann tillsyn och behovet av särskilda statsbidrag för ändamålet. Flera remissinstanser understryker också behovet av utökade resurser även lill den frivilliga vården.

Kriminalvårdsstyrelsen

Enligt styrelsens uppfattning är ökade resurser en fömtsättning för en framgångsrik missbruksvård. Inte enbart de föreslagna utvidgningarna av kriterier för tillämpningen av LVM ställer krav på ökade resurser hos institutionsvården. Även de föreslagna ändringarna i 11 § socialtjänstlagen kommer enligt styrelsens mening att medföra ett ökat behov av frivillig värd.

Till detta kommer att det inom kriminalvärden finns ett ökande antal narkotikamissbrukare. Bland de personer som tas in i kriminalvårdsanstalter har förmärkts en markant förskjutning mol en allt allvarligare miss-bmksproblematik. Med anledning av HIV/AIDS-problemaliken har kriminalvården ökat sina ansträngningar atl spåra narkotikamissbmkare och riktar sig numera därvid inte enbart till dem som redan undergår kriminalvård Ulan även till de intagna i allmänna häkten. Förhoppningsvis kommer detta kartläggningsarbete att medfra alt mänga missbmkare kan nås på del stadium i deras missbrukskarriärer då de ännu kan motiveras för frivillig värd mol missbruket. Detta kommer också atl ställa krav på en förstärkt frivillig värd.

Genom att frän årsskiftet 1987/88 en möjlighet ges för de allmänna
domstolarna atl i vissa fall döma lill skyddstillsyn med föreskrift om
behandling enligt plan (kontraklsvård) i stället för till fängelse torde ytterli
gare anspråk riktas mot den frivilliga vårdens resurser. 201

En ökning av samhällets resurser för vård av missbrukare torde tillsam- Prop. 1987/88:147 mans med den effektivisering av tvångsvården som socialberedningen Bilaga 3 föreslår på sikt kunna medföra minskade kostnader inom kriminalvårds-området.

Socialstyrelsen framhåller bl. a.

Socialstyrelsens rådgivande nämnd för Eliska frägor har tagit del av socialberedningens förslag. Den har dock inte haft möjlighet alt gä igenom delta på etl mera djupgående sätt. Nämnden har emellertid velat framhålla att om tvångsingripanden skall ske, förutsättningen måste vara atl den vård som erbjuds är av god kvalitet.

Det är således socialstyrelsens uppfattning all beredningens förfallningsförslag - för alt erhålla önskad effekt - mäste kompletteras med en omfattande satsning pä tillskapandet av ytterligare vårdresurser. Fler LVM-hem, i synnerhet hem för särskild tillsyn, utgör elt angelägel behov. Detta fillskott bör ges ell differentierat vårdinnehåll och mäste finnas atl tillgå i varje region i landet.

En översyn av formerna för statsbidraget lill missbrukarvården m.m. bör göras i detta sammanhang. Institutionsvården för de tyngsta missbrukarna, som i första hand berörs av föreliggande förslag om tvångsvård, tenderar all bli sä dyr för de kostnadsansvariga kommunerna att vårdbehövande av denna anledning riskerar all bli ulan adekvat vård. Socialstyrelsen har i särskild skrivelse till regeringen 1987-05-19, aktualiserat denna fråga och understrukit nödvändigheten av en snabb och kraftfull förstärkning av LVM-vården enligl 18 §. Uppenbara brister råder i dag, i synnerhet vad gäller vårdmöjligheter för narkofikamissbrukare i storstock-holmsomrädet. Åtgärder vidtas nu i Stockholm och ytterligare åtgärder planeras för att avhjälpa dessa brister. Trots detta finns anledning befara alt svårigheterna att tillgodose vårdbehoven kommer att bestå under lång tid framöver.

Slalskonloret

Socialberedningen konstaterar att missbmkarvårdens resurser totalt sett är underdimensionerade. Socialsekreterarnas höga arbetsbelastning och breda arbetsfält omöjliggör djupare kontakter med klienterna.

Statskontoret anser att det är särskilt angeläget med planeringsinsatser för atl få fill stånd en väl fungerande eftervård. En utbyggnad av långsiktigt stödjande och individualiserade insatser inom den öppna socialtjänsten kan enligl de förhållanden och fakta som socialberedningen redovisar, vid sidan av de rent humanitära aspekterna, visa sig vara också samhällsekonomiskt lönsam.

Statskontoret finner i likhet med beredningen att resurserna för den kvalificerade LVM-vården behöver förstärkas - främst för narkotikamissbmkare. Beredningen anför goda skäl mot alt finansiera en sådan förstärkning genom en omfördelning av resurser frän vården av alkoholmissbmkare eller från den frivilliga värden.

Vi bedömer att resurser för ett prestalionsrdaterat, kompletterande statsbidrag till driften av § 18-hem och till uppföljande insatser i anslutning till sådan vård bör kunna erhållas genom en omfördelning från socialdepartementets anslag H 4 Utvecklings- och försöksverksamhet och A 5 Särskilda medel för bekämpningen av AIDS. Frän det sistnämnda anslaget lämnas redan i dag stöd lill utbyggnad av behandlingshem för vård enligt LVM.

I motsats till beredningen anser vi att det saknas anledning alt tillskapa 202

en särskild organisafion - med därtill hörande administration och kostna- Prop. 1987/88:147

der — för beredning och fördelning av ett sådant kompletterande bidrag. Bilaga 3

Syftet med del tillkommande statsbidraget är, som vi uppfatlat del, all

stimulera etablerande av ytterligare platser för kvalificerad LVM-vård.

Tanken är vidare atl bidraget på vissa gmnder skall utgå lill drift inom

LVM-vården. Bidraget kan därmed inte betraktas som utvecklingsmedel i

gängse mening.

De ekonomiska konsekvenserna av beredningens förslag och rekommendationer belyses endast översiktligt i belänkandet. Beredningen har inte ansett det vara möjligt att visa hur förslaget skulle kunna finansieras i form av rationaliseringar eller omprövning av pågående verksamhet inom ulredningsområdel.

Som statskontoret inledningsvis framhåller, förutsätter förverkligandet av socialberedningens intentioner bl. a. atl LVM-vården tillförs ökade ekonomiska resurser. Besliil om resursfillddning får fattas på gängse sätt genom polifisk prövning och avvägning mot andra behov. Utöver finansiering av ell kompletterande statsbidrag kan vi inte anvisa möjliga finansieringsvägar.

Statskontoret kan avslutningsvis instämma i beredningens slutsats alt uteblivna insatser eller onödigt sena insatser medför stora humanitära lidanden och betydande kostnader för samhället och enskilda.

RRV saknar en beskrivning av mål och medel relaterad till kostnaderna för olika ätgärder som kan ge indikationer om behov och möjligheter lill ornpriorileringar inom vården.

T.ex. kan beredningens analys mer än hittills behöva ta upp avvägningar som utgår frän atl en mycket stor del av missbrukarna är intagna på fängelser. RRV är väl medvetet om svårigheterna atl ta fram en sädan beskrivning men bedömer alt detta kan vara lill nytta med tanke på de kostnader samhället kan komma att stå inför och inte minst mot bakgrund av AIDS-hotet. RRV kan som etl exempel pä en sådan beskrivning nämna den sammanställning över olika aktörer och insatser inom narkomanvården relaterade till kostnaderna som verket gjorde i sin revisionsrapport Samhällets åtgärder mot narkotikamissbruk. Del I Insatser, kostnader, mål och medel för narkolikabekämpningen (Dnr 1982:1114).

Ett hinder som ofta nämnts för eft rationellt utnyttjande av värdresurserna är atl del finns flera huvudmän för värden. Särskilt intressanta finner RRV därför finansieringsformerna, dvs. hur medel från olika huvudmän bäst kan samordnas för alt ge maximal effekt. Beredningen pekar på vissa modeller som borde utvecklas och prövas vilket RRV tillstyrker. RRV finner exempelvis AMS modell intressant. Detta utvecklingsarbete vari RRV inbegriper även samordningsfrågorna anser RRV vara av så övergripande natur att det bör ulgöra ett naturligt inslag i beredningens vidare arbete.

Beredningen konstaterar (s. 354) alt brist på tvängsvårdsplatser för
främst tunga missbrukare föreligger. Bristen på resurser för LVM-vård för
i första hand narkotikamissbmkare framstår enligl beredningen (s. 353)
som utomordentligt allvarlig. Läget kan anses som akut ohållbart. Bered
ningen diskuterar hur nödvändiga resursförstärkningar kan åstadkommas
och stannar för att föreslå alt särskilda statliga medel bör ulgå som komple
ment lill nuvarande statsbidrag. Det särskilda bidraget bör vara inriktat på
att stödja tillkomsten av kvalificerade LVM-resurser avsedda i första hand
för narkotikamissbrukare. Staten bör exempelvis finansiera 40 % av kost
naderna. Medlen bör utgå i form av projektbidrag och fördelas av en 203

ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen och de båda kommun- Prop. 1987/88:147 förbunden. Till denna gmpp föreslås också knytas en gmpp av särskilt Bilaga 3 erfarna och kvalificerade behandlare, som kan fungera som konsulter åt de lokala projekten.

RRV finner att en akut situation som den nuvarande kan kräva extra ordinära åtgärder. Huruvida del föreslagna statsbidraget är tillräckligt för att fä fler värdplatser för tunga missbmkare är svårt att bedöma liksom konstruktionen med projektbidrag. Man får pröva sig fram och detta kan vara en väg.

Nuvarande statsbidragskonstruktion kommer alt omprövas 1989, dvs. när nuvarande avlal löper ut. I samband med denna omprövning bör en utvärdering kunna ske av olika försöksverksamheter.

Utvecklingen på missbmksområdet kan förväntas leda till stora kostnadsökningar. Beredningen har inte funnit det möjligt alt visa hur förslagen skall kunna finansieras i form av rationaliseringar och omprövningar. Detta visar tydligt pä behovet av den kartläggning av missbmkarvårdens mål och medel och kostnadernas fördelning på olika åtgärder som RRV inledningsvis efterlyst.

Länsrätten i Stockholms län

Om socialberedningens förslag görs lill lag kommer vi på papperet att få en ordning som möjliggör en längt bättre missbruksvärd än f. n., t.o.m. en högst förtjänstfull sädan.

För delta krävs emellertid också en kraftig resursuppbygnad. Länsrätten befarar att polifikernas vilja atl satsa erforderliga pengar inte pä långa vägar kommer'att stå i paritet med lagstiftarens ambitioner. Situationen inom Stockholms län utgör ett tydligt talande exempel härpå.

Socialberedningens förslag om en rikstäckande ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen och kommunförbundet är vällovligt men otillräckligt. För att verkligheten skall komma i nivå med lagsfiftningen kommer att krävas ett långt starkare statligt inflytande, långt starkare statliga påtryckningsmedel eller långt större statliga ekonomiska åtaganden.

Måhända kommer del atl visa sig nödvändigt att staten återtar huvudmannaskapet för LVM-vården.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen ansluter sig också till beredningens bedömning att institu-lionsresurserna måste ses över och byggas ul. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör även övervägas om inte institufionshuvudmännen skall erhålla full kostnadstäckning av statsmedel vid en fortsatt utbyggnad av LVM-vården.

Om lagstiftningen ändras på det sätt beredningen nu föreslår måste i vart fall länsstyrelsen i Stockholms län erhålla en resursförstärkning. Man måste utgä frän alt arbetsbördan kommer att öka väsentligt, vilket bör beaktas i den fortsatta beredningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

LVM-vårdens innehåll lämnar i dag inte mycket övrigt att önska, både när

det gäller vården på institution och uppföljningen i öppenvård. Det är ett

rimligt krav atl den som av samhället berövas sin frihet för tvångsvård

skall erbjudas en ändamålsenligt värd av hög kvalitet. Stora insatser måste

göras för att förbättra den nuvarande LVM-vården. Det finns skäl att 204

överväga ett förändrat statsbidragssystem som i större utsträckning än det

nuvarande kan ge garantier för atl de sämst ställda missbrukargrupperna Prop. 1987/88:147 får sina vårdbehov tillgodosedda. Länsstyrelsen ser del positivt att den Bilaga 3 nödvändiga utbyggnaden av LVM-vården för i första hand narkotikamissbmkare stöds genom ett kompletterande statsbidrag.

Socialberedningens förslag innebär ökade kostnader för kommunerna, framför allt beroende på de utvidgade grunderna för tvångsvård. Kommunerna har redan i dag svårt att erbjuda en differentierad vård till dem som blir föremål för tvångsvärd. Del kan befaras atl en utbyggnad av tvångsvården sker på bekostnad av vårdens kvalitet och frivilligvårdens resurser. Staten mäste enligt länsstyrelsens mening överväga en övergång till etl statsbidragssystem som ger större möjligheter att styra hur resurserna ■ används.

Socialberedningen hävdar att förslaget innebär en viss lättnad i länsstyrelsens arbetsbörda och atl den besparing som görs bör användas till en förstärkt tillsyn och handledning av socialnämnderna. Enligl länsstyrelsens bedömning kommer förslaget inte att innebära atl länsstyrelsens arbetsbörda när det gäller LVM-ärenden minskar. Ett ökat inslag av tvång i missbrukarvården gör det däremot än mer angeläget att länsstyrelsen får resurser för tillsynsarbete, såväl i enskilda ärenden som mer övergripande. Den personalförstärkning som länsstyrelsen fick för arbetet med utredningar och ansökningar enligt LVM är klart otillräcklig. Arbetet har hittills klarats genom en omprioritering som fått negativa konsekvenser för länsstyrelsens arbetsuppgifter enligt 68, 69 .och 70 §§ socialtjänsfiagen. Det behov av resursförstärkning länsstyrelsen har för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina arbetsuppgifier som fillsynsmyndighet för socialtjänsten kommer inte atl tillgodoses genom den föreslagna förändringen av LVM.

Svenska kommunförbundet

En förändring av missbruksvården i den riktning beredningen förespråkar är emellertid omöjlig att genomföra, utan ett resursfillskotl till kommunerna, vilket beredningen tycks inse. Upprustning förutsätts ske på olika områden, främst inom ungdomsvården. När LVM ursprungligen togs omfattade lagen - lill skillnad mol nykterhelsvårdslagen - också narkotikamissbrukarna. Regeringen var i det sammanhanget ovillig att tillföra nya resurser lill vården. En förlängd vårdtid samt möjligheter atl nå unga svåra missbrukare ställer nya krav på kommunerna vilket statsmakten måste vara medveten om.

Det lagförslag som nu läggs medför omfattande åtaganden för kommunerna jämfört med lagens nuvarande konstruktion. Grunderna för omhändertagande ändras, "kan" utbyts mot "skall", vårdtiden förlängs. Förbundsstyrelsen har den bestämda uppfattningen alt ett villkor för lagens genomförande måste vara nya riktade statliga bidrag lill LVM-vården.

I det missiv som socialdepartementet nu tillställt remissinstanserna finns etl avsnitt som refererar till regeringens lilläggsdirekfiv till kommittéerna. Där behandlas frågan om kostnadsberäkningar i kommittéförslag. Socialdepartementet tillägger: "Beredningen har i sitt betänkande inte helt följt dessa direktiv. Remissinstansena bör beakta detta vid sin granskning av förslagen". Förbundsstyrelsen ser socialdepartementets kommentar som illavarslande. Bekämpandet av alkohol- och narkotikamissbruket är ett nationellt problem. Slalen kan inle med bibehållen trovärdighet undandra sig detta ansvar.

Förbundsstyrelsen skulle avslutningsvis gärna se atl en översyn av de
organisatoriska formerna för statsbidrag till utvecklingsprojekt görs. Me- 205

del lill utveckling av institutionsvård och narkomanvård fördelas i olika

anslagsformer både från socialstyrelsen och socialdepartementet. Detta Prop. 1987/88:147 förhållande - inklusive tillkomsten av utvecklingspengar i HIV/AIDS-ar- Bilaga 3 betel - har medfört all del praktiskt taget är omöjligt för huvudmännen att hålla sig informerade om alla skilda bidragsmöjligheter.

Landstingsförbundet

Beredningen tar pä skilda häll i betänkandet upp att de nya reglerna för statsbidrag till missbrukarvården lett lill kraftiga minskningar av plalsantalet vid behandlingshemmen för missbrukare. Den nya konstruktionen syftade just till alt stimulera utbyggnaden av öppna behandlingsalternativ på bekostnad av inslitulionsplatser. Med hänsyn till erfarenheterna bör, enligl styrelsens mening, den ändrade stalsbidragsutformningen snarast tas upp lill diskussion mellan avtalsparterna.

Brislen på s. k. 18 § platser påtalas såväl i beredningens betänkande som i mänga andra sammanhang. Någon samlad konkret bild av behovet tycks dock f n. inle vara möjligt alt få. Beredningen föreslär konkreta åtgärder för att komma tillrätta med situationen. Bl. a. föreslås ett särskilt riktat statsbidrag som ej enbart skall ulgå till själva LVM-hemmen utan även bidra till att utveckla innehållet i den LVM-vård som sker utanför institutionerna. Förbundsstyrelsen ställer sig bakom förslagen och anser liksom beredningen alt dessa frägor bör behandlas snabbt och i särskild ordning ulan atl ställning tagils till förslaget om reviderad lagstiftning. I sammanhanget kan nämnas alt diskussioner nu pågår mellan företrädare för de båda kommunförbunden, socialstyrelsen och socialdepartementet om en utredning av behovet av narkomanvårdsplatser.

Stockholms kommun

Missbrukarvården behöver vidareutvecklas mot en större flexibilitet i behandlingsarbetet, där insatser inom den öppna vården får en ökad belydelse. Det nya statsbidragssystemet ger också kommunerna en större frihet all avgöra fördelningen av resurserna mellan öppen vård och institutionsvård, vilket är myckel positivt.

En stor andel av missbruks- och HIV-problemaliken är koncentrerad till Stockholm. I den mån antalet platser för tvångsvård behöver utökas är det nödvändigt all de kommuner som pålar sig detta får full kostnadstäckning. Skulle beredningens förslag om utökad tvångstid gå igenom, blir detta än mer angeläget.

Göteborgs kommun

Tvångsvårdens roll i missbrukarvården fastställs av statsmakterna. Det är därför, enligt kommunstyrelsens mening, nödvändigt atl en utvidgad tvångsvård åtföljs av ett fullständigt ekonomiskt åtagande frän statens sida. De kommunala utgifterna ökar kraftigt, även om ell riktat statligt bidrag till viss del av driften av etl LVM-hem utgår. Detta kan försvära utbyggnaden av LVM-resurser i tillräcklig omfattning. Kommunstyrelsen anser atl staten bör stå för hela den kostnad som kan beräknas uppkomma på grund av ny lagstiftning.

Etl särskilt statligt bidrag, riktat lill LVM-vården, bör också kompletteras med en ökning av del generella statsbidraget till missbrukarvården.

LVM-vård pä sid. 38 och tillstyrker inrättande av en särskild lednings- Prop. 1987/88:147 grupp som inventerar behovet av nya resurser. Nämnden instämmer även i Bilaga 3 behovet av särskilda medel för uppbyggnad av statliga resurser för LVM-vård.

Helsingborgs kommun

Socialförvaltningen delar inte betänkandets tro pä atl statsbidragen bör vara det sätt på vilket missbruksvårdens utformning skall påverkas. Vad gäller resurser saknar inte samhället totalt sett medel. Vad som behövs är friare möjligheter alt disponera de medel samhället totalt sett satsar på missbruksvård och missbrukels effekter.

En friare resursanvändning av de medel som samhället satsar pä dessa sektorer skulle myckel snabbt öka kapaciteten inom vårdsektorn och den förebyggande missbruksvården. Exempelvis kunde förtidspensioner och socialbidrag ersättas i många fall med samhällsnytligt arbete, alkoholförtäring i samband med bilkörning helt förbjudas och slutligen dyrbar sjukhusvård för alkoholskadade kombineras/ersättas med missbmksvård.

Enligl betänkandet är de tillgängliga vårdplatserna för få i förhållande till behoven. Brislen är särskilt påtaglig för narkotikamissbrukarna. Särskilda statliga medel föresläs utgä för alt utveckla LVM-vården. Medel bör även utgå till den vård som erbjuds utanför LVM-hemmen. En speciell ledningsgrupp med företrädare frän socialstyrelsen och de båda kommunförbunden skall fördela dessa pengar.

Socialförvaltningen delar åsikten alt medel behövs för att tillskapa nya och bättre värdalternativ inom missbruksvärden. Utvecklingen bör dock inte långsiktigt styras utifrån beviljande av projektbidrag utan utifrån samhälleligt fastlagda mäl som respektive huvudmän har all rätta sig efter. Emellertid behövs sannolikt projektbidrag under ell inledningsskede för atl styra, stimulera och påskynda utvecklingen.

Uppsala kommun

Kommunstyrelsen konstaterar all de föreslagna förändringarna kan få avsevärda konsekvenser från kostnadssynpunkt. Förslaget atl utvidga grunderna för tvångsvården så atl den kan bli aktuell i etl tidigare skede av missbruket bör rimligtvis leda lill atl etl ökat antal bereds värd med slöd av LVM. På längre sikt kan behovet av vårdplatser öka ytterligare till följd av bl. a. HIV/AIDS-epidemins utbredning bland de intravenösa narkotikamissbrukarna. Det kommer atl behövas elt särskilt statsbidrag för utvecklingen av LVM-vården vid sidan av del reguljära statsbidraget. Elt sådant stimulansbidrag bör komma såväl kommun som enskilda huvudmän till del. Detta för att kunna utveckla en ny behandlingsinriktad LVM-vård och för utveckling av behandlingsresurser för HIV-positiva missbmkare.

En utvecklad och strukturerad öppenvård, utslussning och eftervård efter behandling, handledning och utbildning av personal innebär avsevärt ökade kostnader för missbrukarvården som lill en del måste finansieras av statsbidrag.

Uteblivna insatser eller onödigt sena insatser i ljuset av bl. a. HIV/
AIDS-epidemins utbredning bland intravenösa narkotikamissbrukare, kan
på sikt medföra utomordentligt stora kostnader för samhället. Här måste
dock stal, landstingskommuner och kommuner ta ell gemensamt ansvar
för atl klara delta. 207

En begränsning av HIV-smitlans utbredning och ell minskal missbruk

av såväl alkohol som narkotika innebär stora kostnadsbesparingar för Prop. 1987/88:147 samhället. Förutom alt en satsning på missbmkarvård är en humanitär Bilaga 3 insats kan det dessutom i ett längre perspektiv vara ekonomiskt lönsamt.

Missbrukarvården måste dock på kort sikt tillföras avsevärda ekonomiska resurser för atl klara alt vända utvecklingen. Kommunstyrelsen vill framhålla att den kommunala socialvården är beredd att la sin del av detta ansvar men atl det måste ske med avsevärda resursförstärkningar.

Skaraborgs läns landsting

Socialvärdsnämnden kan instämma i socialberedningens förslag, att det behövs fler LVM-platser pä institution, speciellt för klienter som kräver särskilt noggrann tillsyn enligt LVM § 18. Del finns också planer, i viss män verkställda, på en utbyggnad av denna vård. Å andra sidan får man inte gå i den fälla som f.d. JO Tor Sverne pekat på i sin utredning om hemmen för särskilt noggrann tillsyn enligt LVU § 12. Där har det minskade upptagningsområdet inneburit atl klienter av olika svårighetsgrad blandats, varav följt att den specifika kunskapen om de svåraste grupperna uttunnats.

Det torde därför även i fortsättningen vara nödvändigt med samarbete inom större regioner än länen. Detta är emellertid inte något som behöver medföra krav på återgång till statligt huvudmannaskap. Nämnden tror heller inle att det finns politiskt underlag för en sådan ändring.

Örebro läns landsting har förståelse för att beredningens förslag mäste tvinga fram resurser till bättre vård och tidigare ingripande.

Förvaltningsutskottets konkreta erfarenheter är alt den statsbidragsreformen som skett sedan 1983 varit nödvändiga för att förändra en stelnad inslilutionsstruktur men atl del inte i längden är rimligt att verkställighet av enligt lag utdömd tvångsvård skall vara beroende av olika huvudmäns eventuella frivilliga engagemang och vilja att satsa på ekonomiskt riskfyllda institutionsresurser.

Sammanfattningsvis kan därför sägas, atl utskottet anser lagförslaget i sin helhet som en bra och logisk utveckling mot bakgmnd av de erfarenheter och kunskaper som finns i dag omkring missbmkssituationen i landet, men alt de konstruktiva ambitionerna riskerar alt raseras om resurser till kvalitativt god vård inte tillskapas. Vidare är det realistiskt att tro, atl en vårdlag — oavsett hur den utformas - enbart kan vara etl komplement till mer grundläggande generella socialpolitiska åtgärder för att förhindra uppkomst och vidmakthållande av missbruk.

TCO

Hela missbruksvården lider av allvarliga resursproblem. Om tillräckliga resurser hade avsatts för förebyggande vård och frivillig värd.så atl denna blivit effektiv och attraktiv, så hade behovet av tvängsingripande sannolikt kraftigt reducerats. Ökad satsning på vård i elt tidigt stadium hade sannolikt också bidragit till en lägre totalkostnad för samhället, genom all vårdtiderna förkortals och bättre rehabiliteringsresultat uppnåtts.

TCO anser också all ökade resurser bör ges som stöd till frivilliga
organisationer som är en viktig resurs i missbruksvården. Frivilligorgani
sationernas insatser är ett värdefullt komplement lill samhällets värd och
ansvar både i del förebyggande arbetet och i det nätverk som bör finnas
runt missbmkaren. 208

TCO anser alt den väsentligaste åtgärden inom missbmksvården för att Prop. 1987/88:147 uppnå elt förbättrat vårdresultat är atl utöka resurserna. Delta krävs för atl Bilaga 3 möjliggöra en satsning på personalen. Det gäller alt satsa på lönerna, utbildning, metodutveckling och forskning, yrkesrollsutveckling och arbetsmiljö.

SACOISR

Ett allvarligt problem är att del för närvarande i stort sett saknas LVM-en-heter i landet. Även om en viss planerad utbyggnad pågår, torde inom överskådlig framlid antalet vårdplatser på LVM- instilutioner vara gravt underdimensionerat. Det är också väsentligt att andra vårdresurser för missbrukargrupperna i form av polikliniker och missbmksteam bibehålls och förstärks och inle försvinner som pä vissa håll i dag.

Socialberedningen anser att tvångsvärden i fortsättningen mäste ha högt ställda rehabiliteringsmål. Detta kräver en ny typ av kvalificerad tvångsvård som i stort sett saknas i dag. LVM-vården mäste rustas upp. Kunskaps- och metodutvecklingen mäste stimuleras, löner och andra anställningsvillkor för personalen måste förbättras. Dessutom bör särskilda ekonomiska satsningar göras i form av elt särskilt statsbidrg för alt utveckla LVM-vården.

LO vill starkt understryka behovet av en sådan satsning. Tvångsvården mäste utvecklas. Den riskerar annars alt bli en form av förvaring utan särskilt framgångsrika resultat. Effektiv vård kräver kunnig och engagerad personal. Kraftiga satsningar på personalen — säsom beredningen föreslår - är en avgörande förutsättning för att utveckla missbrukarvårdens kvalitet.

Vi menar dock atl hela missbmkarvårdens status måste höjas. Inte minst den kommunala socialtjänsten som ju under många år fått vidkännas sämre resurser och ett försämrat arbetsklimat. En viktig del av samhällets stöd till missbrukarvården är därför enligt vår uppfattning en kraftig ekonomisk satsning på såväl metodutveckling och kunskapsuppbyggnad som personalutveckling för alt få till stånd etl nyll engagemang och ett nytt intresse för missbrukarvården överhuvudtagel.

Behandlingshemmens riksförbund

Eftersom tvångsvårdens roll i missbmksvården fastställs av statsmakterna, är del därför enligt BRF:s mening rimligt alt en utökad tvångsvård åtföljs av ett ökat ekonomiskt åtagande från statens sida. Detta riktade bidrag till LVM-vården bör också kompletteras med ett rejält påslag av det generella bidraget, som varil oförändrat under en tvåärsperiod. I resurstillskottet bör också medräknas ökade utbildningsinsatser och personalför-slärkningar.

RFHL

RFHL uppfattar det ekonomiska lägel inom vårdsektorn så, alt det inte
finns utrymme för både en kraftig utbyggnad av den frivilliga narkoman
vården i form av särskilda öppenvårdsenheter (narkomanvärdsbaser) och
ett differentierat utbud av bra behandlingshem och en samtidig kraftig
utbyggnad av LVM-vården i enlighet med beredningens förslag. Del ena 209

måste ske på det andras bekostnad och en prioritering måste företas.

14 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

RFHL bedömer det sä att satsningen i första hand måste göras inom Prop. 1987/88:147

öppenvårdssidan (så alt dyr tvångsvård kan förebyggas) och pä bra be- Bilaga 3

handlingshem som kan ges ekonomiskt utrymme för utvecklingsarbete, så

att missbrukargrupper som i dag hamnar i marginalen kan erbjudas bra

narkomanvård och gmpper som man i dag har problem med kan erbjudas

en bättre värd. Vägen lill framgång för svensk narkomanvård går via

kunskaps- och metodutveckling och god framförhällning i rekrytering och

utbildning av morgondagens personal. Den vägen blir svårframkomlig om

beredningens förslag om utvidgad tvångsvård går igenom.

Verdandi kräver bl. a.

Att resurser satsas på att bygga ut vårdformer som bygger på frivillighet och samspel med den enskilde. I dag kan samhället inle tillgodose den efterfrågan som finns på goda värdinsatser. Del behovet behöver täckas i stället för att satsa resurser på en tvångsvård som ingen vill ha och som därför inte blir framgångsrik.

Alt det måste finnas kvalificerade vårdallernativ även för de missbmkare som är i svagast situation. De insatser som för närvarande görs för att bygga upp kvalificerad vård kommer inle de sämst ställda missbrukarna fill dd. Utbyggnaden görs i stor utsträckning i privat regi och vänder sig lill i första hand missbmkare med relativt ordnad social situation och god prognos.

AL/?0 föreslår bl. a.

att ett utökat ekonomiskt stöd till klientrörelsen snarast möjliggörs,

atl ekonomiska resurser ställs till förfogande för utbildning i bl. a. motivation gällande personal på LVM-hem, socialsekreterare saml annan personal inom missbmksområdet.

att behandlingsinnehållet på befintliga LVM-institufioner utreds och förbättras,

atl resurserna för öppenvården utökas.

/OCr/NTO framhåller bl. a.

Ovan har konstaterats alt kriminalvården saknar resurser för att i tillfredsställande omfattning kunna sälta in nödvändiga sociala stöd- och behandlingsåtgärder. Detsamma gäller, som tidigare betonats, socialtjänsten. Missbmksarbetet och de förebyggande insatserna är till följd av samhällets ekonomiska svårigheter lågt prioriterade.

En första nödvändig uppgift är nu att förhindra socialtjänstens urholkning. Både samhällsinstanserna och de frivilliga organisationerna måste ges tillräckliga personella och ekonomiska förutsättningar för atl bedriva meningsfullt vårdarbete, inte minst bland dem som av fri vilja och egen kraft efterfrågar sådan.

Oberoende av inställning till tvånget som metod bland vuxna missbmkare måste det dock framstå som meningslöst att utöka vårdtidens längd och grunderna för tvångsingripanden om det inte samtidigt ställs erforderliga ekonomiska resurser till förfogande. Vårdmetoderna måste utvecklas. Del är inte rimligt att finansiera fortsatt och utökad tvångsvård (med tvivdakfi-ga behandlingsresultat) pä bekostnad av social service och förebyggande insatser.

210

6 Övriga förslag Prop. 1987/88:147

Bilaga 3

6.1 Särskilda befogenheter

Två av remissinstanserna vill utvidga möjligheterna lill kontrollåtgärder under vårdtiden enligt LVM. RÅ anser att en "fullständig kroppsbesiktning bör kunna göras när missbukaren vårdas på ett LVM-hem". Kammarrätten i Stockholm framhåller att domstolen i tidigare yttrande ifrågasatt om inte regler motsvarande dem i 52 a-c §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt rörande kroppsbesiktning och föreläggande att lämna urinprov bör införas i LVM.

Domstolen vidhåller alt en sådan lösning är motiverad. Med tanke på spridningen av AIDS bland spmtnarkomaner bör även föreläggande att lämna blodprov kunna komma i fråga. Tilläggas kan att inom kriminalvården AIDS-test erbjuds vid intagning och att erbjudandet accepteras av de flesta.

6.2 Vilande LVM-beslut och "tvångsvist
kontaktmannaskap''

Socialberedningen föreslår alt rättens beslut om vård enligl LVM upphör alt gälla om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag beslutet vann laga kraft.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker förslaget. Ett beslut om tvångsvärd bör verkställas relafivt omgående. Det finns, enligt länsstyrelsen, annars en risk atl liden används som "en form av villkorligt anstånd".

Två remissinstanser föreslår att fristen föriängs.

Kammarrätten i Jönköping

Fristen skulle kunna förlängas lill förslagsvis sex månader och ett nytt begrepp införas i lagen - nämligen anstånd med verkställighet. Under denna tid kan socialnämnden aktivt verka för att ge klienten erforderligt stöd i form av bostad och arbete eller utbildning samt i övrigt personligt stöd eller behandling för att klienten skall kunna varaktigt komma ifrån sitt missbruk. Troligen skulle många, vilka annars intas på LVM-hem, härigenom kunna kvarstanna ute i samhället och vårdas genom frivillig medverkan och således antalet tvängsvårdade minska.

Kammarrätten ifrågasätter också om inte nägon form av "tvångsvisa förebyggande ätgärder" eller "tvångsvist kontaktmannaskap eller övervakning" vore värt atl pröva.

Om man med förebyggande åtgärder, som efter beslut av länsrätt tvingades på en missbmkare, kunde undvika bara några få fall av tvångsvård, vore en bestämmelse i någon fnän motsvarande 14-15 §§ nykterhelsvårdslagen att förorda. Främst de unga missbrukarna skulle man kunna nä med sådana åtgärder.

211

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1987/88:147

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § De i I § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all värd som syftar till att hjälpa enskilda människor atl komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller andra beroendeframkallande medel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall sä långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

2 § Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). En missbrukare skall dock beredas vård oberoende av eget samtycke under de fömtsättningar som anges i denna lag (tvångsvård).

För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen, om inte nägot annat anges i denna lag.

3 § Tvångsvården skall syfta till atl motivera missbrukaren atl frivilligt
medverka lill fortsatt behandling och stöd för att komma ifrån sill miss
bruk.

Beredande av vård

4 § Tvångsvård skall beslutas, om nägon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller annat beroendeframkallande medel är
i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inle kan
tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller pä nägot annat sätt och
han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

2. uppenbarligen äventyrar sina levnadsförhållanden i övrigt, eller

3. kan befaras komma all allvarligt skada sig själv eller någon närslående.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, hindrar detta inle etl beslut om tvångsvärd enligt denna lag.

5 § Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård.

6 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om alt någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Detta skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare män än som följer av andra stycket.

En läkare skall göra anmälan fill länsstyrelsen, om han i sin verksamhet

kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av vård enligt

denna lag och han bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande

vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom

hälso- och sjukvården.

213

7 § Länsstyrelsen skall inleda utredning, när den genom anmälan enligt Prop. 1987/88:147
6 § eller på något annat sätt har fält kännedom om att det kan finnas skäl Bilaga 4

atl bereda nägon tvångsvård.

Myndigheter som anges i 6 § första stycket är skyldiga att lämna länsstyrelsen alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning.

8 § När en fråga uppkommit om att bereda en missbrukare tvångsvård skall socialnämnden lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbrukarens förhållanden samt för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. Socialnämnden skall också ange i vilket hem intagning kan ske och vilken vård utanför hemmet som planeras, om intagning sker.

9 § Socialnämnden skall i samband med att redogörelsen enligl 8 § upprättas utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna med missbmkaren och med olika vårdgivare.

10 § När utredningen har inletts skall länsstyrelsen, om det inte är uppenbart obehövligt, besluta om läkarundersökning av missbrukaren saml utse en läkare för undersökningen. Läkaren skall i elt intyg ange missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

11 § Anser länsstyrelsen efter utredning att det finns skäl alt bereda någon tvångsvård, skall länsstyrelsen ansöka om sådan vård hos länsrälten.

Till ansökan skall fogas de uppgifter socialnämnden lämnat enligt 8 § och, om det inte möter synnerligt hinder, etl läkarintyg om missbmkarens aktuella hälsolillslånd.

Om ansökan inle innehåller läkarintyg eller om det behövs av något annat skäl, får rätten besluta om läkarundersökning.

12 § Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se lill att
beslutet verkställs genom atl missbmkaren bereds vård i elt hem som
avses i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus.

Rättens beslut upphör alt gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor frän den dag då beslutet vann laga kraft.

Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför ett hem som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstall.

Omedelbart omhändertagande

13 § Socialnämnden eller polismyndigheten fär besluta att en missbmka
re omedelbart skall omhändertas, om

1. det är sannolikt atl han kan beredas vård med slöd av denna lag, och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas
få sill hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inle får omedelbar vård,
eller på gmnd av all del fördijgger en överhängande risk för att han lill följd
av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller nägon närstående.

När länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård, fär även rätten besluta att
missbmkaren omedelbart skall omhändertas. 214

14 § En läkare skall göra anmälan fill socialnämnden, om han i sin Prop. 1987/88:147
verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas omedelbart Bilaga 4

behöva las om hand enligt denna lag och han bedömer atl denne inte kan beredas tillfredsställande värd eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

15 § Har socialnämnden eller polismyndigheten beslutat om omedelbart
omhändertagande, skall beslutet genast underställas länsrätten eller, om
beslutet har fattats efter det att länsstyrelsen har ansökt om tvångsvård,
den rätt som prövar frägan om värd.

Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet. Har polismyndigheten fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta socialnämnden om sitt beslut.

1. yttra sig skriftligt lill rätlen inom en viss angiven tid,

2. begära muntlig förhandling, och

3. erhålla rättshjälp genom offentligt biträde.

Myndigheten skall också upplysa honom om att rätten kan komma att avgöra målet även om yttrande inte lämnas.

17 § Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det
att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det
underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet
skall bestå. Denna tid får förlängas lill en vecka, om del på grund av någon
särskild omständighet är nödvändigt.

Om det inte finns skäl för omhändertagande, skall rätten genast upphäva beslutet.

18 § Om omhändertagande har beslutats enligt 13 § första eller andra
stycket, skall ansökan om tvångsvård ha kommit in lill länsrätten inom en
vecka från det länsrätten meddelade beslut att omhändertagandel skulle
beslå. Har ansökan inle kommit in inom denna lid eller finner länsrätten att
det inte längre finns skäl för omhändertagande, skall länsrätten upphäva
beslutet om omhändertagande.

Elt beslut om omhändertagande upphör att gälla när rätlen avgör frågan om vård enligt denna lag eller om den omhändertagne häktas.

19 § Socialnämnden skall se fill att den som är omhändertagen enligt 13 §
utan dröjsmål bereds vård i etl hem som avses i 22 § eller, i fall som avses i
24 § första stycket, på sjukhus.

Vårdtid

20 § Tvångsvården skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast när vården har pågått i sex månader (vårdtid). Vården skall
anses påbörjad när missbmkaren på gmnd av beslut om omedelbart om
händertagande eller tvångsvård inställt sig vid eller förts till ett hem som
avses i 22 § eller ell sjukhus. Vården upphör genom beslut om utskrivning
enligl 25 §.

215

21 § Som vårdfid räknas inle den tid då missbrukaren Prop. 1987/88:147

1. olovligen vistas utanför elt hem som avses i 22 § eller Bilaga 4

2. är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstall.

Vården

22 § Tvångsvård lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner
eller kommuner och som är särskilt avsedda alt lämna vård enligl denna lag
(LVM-hem). Ett sådant hem skall ledas av en styrelse.

Styrelsen föreslär värden vid hemmet i den män uppgiften inte har överlåtits på en särskild föreståndare.

23 § För missbrukare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall del finnas LVM-hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall vara sådana hem.

24 § Värden skall inledas på sjukhus, om fömtsättningar för sjukhusvärd är uppfyllda och del anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt.

Om nägon behöver sjukhusvård under vårdtiden, skall han beredas tillfälle till sådan värd.

Överläkaren vid den sjukhusenhet där missbmkaren värdas skall se till atl socialnämnden eller den som förestår vården vid LVM-hemmet genast underrättas, om missbmkaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. Överläkaren får besluta alt missbrukaren skall hindras att lämna sjukhuset under den tid som behövs för atl säkerställa att missbmkaren kan föras över till etl LVM-hem.

25 § Om intagning i och om utskrivning från elt LVM-hem beslutar den
som förestår vården vid hemmet.

Den som förestår vården vid ett LVM-hem får besluta att en intagen skall flyttas till elt annal LVM-hem, om det anses lämpligt från vårdsynpunkt och den som förestår vården vid det andra hemmet samtycker till överflyttningen.

26 § Den som förestår vården vid ell LVM-hem skall fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om hur vården framskrider och samråda med nämnden i alla frågor av vikt. Före överflyttning till elt annat hem och före utskrivning skall samråd alllid ske.

27 § Den som föreslår värden vid ett LVM-hem skall, sä snart det kan ske med hänsyn till den planerade vården, besluta att den intagne skall beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form.

Socialnämnden skall se lill att sådan vård anordnas.

Om förutsättningar för vård i annan form inte längre föreligger, får den som förestår vården vid LVM-hemmet besluta att missbrukaren skall hämtas fillbaka fill hemmet.

28 § Innan värd i annan form påbörjas skall socialnämnden, i samråd med den intagne och den som förestår vården vid LVM-hemmet, upprätta en plan för den fortsatta vården.

29 § Har en intagen vistats i ett LVM-hem i tre månader ulan att vård i

annan form kommit till stånd, skall föreståndaren anmäla detta till hem- 216

mets styrelse och ange orsaken till det.

30 § Socialnämnden skall aktivt verka för all den enskilde efter vårdti- Prop. 1987/88:147
den får bostad och arbete eller utbildning samt se till all han får personligt Bilaga 4

stöd eller behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk.

SärskUda befogenheter

31 § Den som vårdas enligl denna lag i etl LVM-hem får inle inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika eller andra beroendeframkallande medel, eller injektionssprutor eller kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han får inte heller inneha något annal som kan vara lill men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sädan egendom som nu angetts, får den omhändertas.

32 § Om del anses påkallat, får den som vårdas enligt denna lag kroppsvisileras eller ytligt kroppsbesikfigas, när han kommer till LVM-hemmet, för kontroll av alt han inte bär på sig något som han inle fär inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sädan egendom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiklning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

33 § Bestämmelserna i 31 och 32 §§ skall gälla för alla som vårdas i etl LVM-hem, om del är nödvändigt för alt genomföra värden och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

34 § Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller fill personalens säkerhet.

35 § Försändelser till den som vårdas enligt denna lag i elt LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får kontrolleras, om det behövs med hänsyn lill ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får egendomen omhändertas.

36 § Har alkoholhaltiga drycker, narkotika eller andra beroendeframkallande medel omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom ett LVM-hem utan atl det finns nägon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligl bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § I första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhalfiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Delsamma skall gälla i fräga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade alt användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Bestämmelser om handläggningen

37 § Mål och ärenden enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.

217

38 § I mål om beredande av tvångsvård, där omhändertagande har beslu- Prop. 1987/88:147
tals enligl 13 § första eller andra stycket, skall länsrätten ta upp målet till Bilaga 4
avgörande inom en vecka från den dag dä ansökan om värd kom in eller,

om beslutet om omhändertagande har fattats efter det alt länsstyrelsen har ansökt om vård, inom en vecka frän den dag då underställningen skedde. Om etl beslut om omedelbart omhändertagande inle är verkställt när det underställs eller om länsrätten har beslutat om omedelbart omhändertagande enligt 13 § tredje stycket, skall målet las upp lill avgörande inom en vecka från den dag då beslutet verkställdes.

Länsrälten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

39 § I mål om beredande av tvångsvård skall länsrätten och kammarrät
ten hälla muntlig förhandling, om detta inle är uppenbart obehövligt. I
andra mäl enligt denna lag prövar rätlen om del finns skäl atl hälla muntlig
förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära munfiig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite atl inställa sig personligen fill en förhandling uteblir, fär rätlen förordna atl han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

40 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mäl om omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätlen.

41 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde inle ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

42 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rätishjälpslagen (1972:429).

43 § Beslut om omhändertagande enligl 13 § gäller omedelbart.

Beslut om överflyttning enligl 25 § andra stycket får förordnas atl gälla omedelbart, om det behövs från vårdsynpunkl. Andra beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem gäller omedelbart.

Rätlen får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Bestämmelser om överklagande

44 § Beslut av den som förestår vården vid ell LVM-hem får överklagas
av den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §
eller avslag på begäran om utskrivning.

Andra beslut enligt denna lag av den som föreslår vården vid ett LVM-hem får inte överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 10 § eller 11 § tredje stycket får inte överklagas.

Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligl 13 § är inte inskränkt fill viss lid.

Polishandräckning

45 § Polismyndigheten skall lämna biträde för atl

I. på begäran av länsstyrelsen eller rätten föra en missbrukare fill en
beslutad läkarundersökning, 218

2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller Prop. 1987/88:147 som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till etl LVM-hem eller Bilaga 4 sjukhus,

3. på begäran av överläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till etl LVM-hem saml

4. på begäran av den som förestår vården vid etl LVM-hem efterforska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med slöd av denna lag.

Atalsprövning

46 § Är någon som har beretts värd med stöd av denna lag misstänkt för
brott, för vilkel inle föreskrivs strängare straffan fängelse i etl är och som
hör under allmänt åtal, samt har brottet begåtts innan värden påbörjades
eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske.
Styrelsen för del hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har
upphört, socialnämnden skall därvid höras om del inle är obehövligt.

Övriga bestämmelser

47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligl 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för alt den enskilde
får det stöd och den hjälp som han behöver. Atl överflyttning av ärenden
till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgär av 72 § socialtjänst
lagen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i del län, inom vilket den ansvariga kommunen är belägen.

Beslut om tvångsvård enligl 5 § och med anledning av omhändertagande enligt 13 § fallas av länsrätten i det län som anges i andra stycket. Den länsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses 144 § första stycket.

48 § Landstingskommunen eller kommunen fär för elt LVM-hem anting
en utse en särskild styrelse eller uppdra ål någon annan nämnd att vara
styrelse. Tvä eller flera LVM-hem kan ha en gemensam styrelse.

Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller i fill-lämpliga delar i fråga om en särskild styrelse, nämligen

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätl till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde saml om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslulförhel,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket eller 6 § kommunallagen.

Landstinget eller kommunfullmäktige får besluta alt även andra än leda
möter eller suppleanter i styrelsen får närvara vid styrelsens sammanträ- 219

Lagrådet Prop. 1987/88:147

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-03-07

Närvarande: f. d. regeringsrådet Nordlund, regeringsrådet Bouvin, justitierådet Lind.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den II febmari 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Sigurdsen beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Christina Bergenstrand.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall

Förslaget innebär att en ny lag ersätter lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. I stor utsträckning har emellertid nu gällande bestämmelser överförts till den nya lagen med endast redaktionella ändringar. Lagrådets granskning har koncentrerats till de nya regler som införts saml de sakliga ändringar och tillägg som gjorts i de nu gällande bestämmelserna. Granskningen har gett anledning till synpunkter och förslag endast i fråga om följande paragrafer.

3§

Bestämmelserna om syftet med tvångsvården får belydelse när del gäller att avgöra när tvångsvården skall upphöra (jfr 20 §). Av specialmotiveringen framgår att avsikten är att det fortlöpande skall prövas, om en missbmkare som tvängsvårdas blivit så motiverad all han bedöms klara fortsatt behövlig vård i frivilliga former. Delta förutsätter att man prövar dels om missbrukaren menar allvar med en förklaring om att han går med på frivillig vård, dels om han är i stånd alt medverka i erforderlig behandling ulan någon form av tvång. För alt den avsedda innebörden skall komma till tydligare uttryck i lagtexten föreslår lagrådet atl 3 § ges följande lydelse: "Tvångsvården skall syfta till atl motivera missbrukaren så alt han kan antas vara i stånd alt frivilligt medverka lill fortsatt behandling och ta emot stöd för alt komma ifrån sitt missbmk."

4§

Genom denna paragraf utvidgas LVM-lagsfiflningen till atl omfatta även
beroendeframkallande medel. Av remissen framgår atl avsikten härmed är
bl. a. atl möjliggöra tvångsvård av sådana personer som missbrukar flykti
ga lösningsmedel som inandas i berusningssyfte. Häremot finns intet att
invända. 222

Den föreslagna lagregeln kommer emellerfid atl medföra alt även miss- Prop. 1987/88:147 bmk av beroendeframkallande läkemedel, som inte är klassificerade som narkotika, kan leda till tvångsvård. Med narkotika förstås läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas lill sådana varor och som antingen kontrolleras enligl internationella överenskommelser eller av regeringen förklarats skola anses som narkotika. Enligl vad som under lagrådsbehandlingen upplysts av chefen för socialstyrelsens läkemedelsavdelning ger dessa regler om narkotikaförklaring tillräckliga möjligheter atl komma lill rätta med missbruksproblem när del gäller beroendeframkallande läkemedel. Samtidigt fyller regleringen högt ställda krav på rättssäkerhet genom atl del vid varje tillfälle står klart vad som är all anse som narkotika. Det kan knappast anses nödvändigt atl vid sidan av regleringen rörande narkotika ha bestämmelser om tvångsvård av den som missbrukar icke narkotikaklassade läkemedel eller substanser.

Begreppet "beroendeframkallande medel" förekommer visserligen i annan lagstiftning. Begreppet är emellertid oklart fill sin innebörd och kan tolkas sä vidsträckt alt det innefattar exempelvis tobak. En storrökare kan i vissa fall anses utsätta sin fysiska hälsa för allvarlig fara och inte sällan saknar han förmåga att genom frivillig medverkan komma ifrån sitt missbmk. Det faller dock knappast nägon in att en sådan person skall kunna utsättas för tvångsvård. Men del är ändå inte acceptabelt att i lagtexten använda sådana begrepp som formalitet kan tolkas på nämnda sätt. Det kan leda till minskad respekt för lagsfiftningen.

Lagrådet förordar att förslaget begränsas så alt begreppet "beroendeframkallande medel" ersätts med "flyktiga lösningsmedel". I konsekvens härmed bör motsvarande ändring göras i 31 och 36 §§.

I dagens situation torde en sådan begränsning inte leda fill alt tvångsvård av missbrukare inte kan fillgripas i fall när del skulle vara angeläget. Om i framtiden nya medel börjat missbrukas på etl sätt som bör ge anledning till tvångsvård är det bättre atl då komplettera uppräkningen i paragrafen med denna typ av missbruksmedel.

De skäl som anförts i remissen för alt ur de nuvarande legala förutsättningarna för tvångsvård utmönstra kravet alt värdbehovet skall vara trängande finner lagrådet övertygande.

När det gäller specialindikafionerna i punkterna 1, 2 och 3 anser lagrådet att formuleringen av punkten 2 inte ger ett adekvat uttryck för vad som åsyftas i motiven. Formuleringen kan tolkas så att del skulle räcka för ingripande att missbmkaren riskerar att inle kunna fortsätta i sina levnadsförhållanden, dvs. i sitt arbete och i sina övriga sociala relationer. Enligl motiven skall indikationen ta sikte på att missbmkaren är på väg atl hamna i ett socialt "utanförskap", dvs. att helt slås ut från arbetsmarknad eller utbildning, att förlora möjligheterna till ett normalt boende och alt inle längre kunna upprätthålla normala sociala relationer. Det fortgående missbmkel skall näst intill omintetgöra missbmkarens möjligheter att under läng tid framöver leva elt människovärdigt liv.

Mot denna bakgrund anser lagrådet det önskvärt alt välja en formulering
av den sociala indikationen som inle anknyter lill missbrukarens aktuella 223

levnadsförhållanden utan pekar pä de yttersta sociala konsekvenserna av Prop. 1987/88:147 missbmkel. En formulering som uppfyller detta önskemål är alt missbmkaren lill följd av missbruket "löper en uppenbar risk att föröda sitt liv". Lagrådet förordar all punkten 2 i paragrafen formuleras på detta sätt.

20 §

Som framgår av paragrafen kan del förekomma att tvångsvården upphör utan att syftet med vården har uppnåtts. Missbrukaren kan alltså inte antas ha övervunnit sitt missbruk eller vara i stånd alt frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot slöd för atl komma ifrån sitt missbruk. Fråga uppkommer då hur snart efter utskrivningen etl nytt beslut om tvångsvärd kan fattas. Frägan har inte behandlats i remissen.

Eftersom möjligheten enligt gällande lag att förlänga värdtiden slopats i förslaget, måste en ny vårdperiod pä LVM-hem föregås av ett nytt beslut av länsrätten om tvångsvård, tillkommet i den ordning som anges i 4-11 §§. Länsstyrelsen måste pä nytt pröva om det finns skäl all ansöka om tvångsvård hos länsrälten. Därvid kommer särskilt i biickpunkten om den utskrivnes missbruk, trots den tilländagångna värdperioden om sex månader, kan betraktas som fortgående.

Om del inte kan anses atl den utskrivne är hemfallen åt ett fortgående missbruk, får ett nytt beslut om tvångsvård inle meddelas förrän missbruket har pågått så läng tid efter utskrivningen att det kan betecknas som fortgående.

En motsvarande prövning måste göras beträffande övriga förutsättningar för tvångsvärd som anges i 4 §.

Man måste räkna med möjligheten att del kan finnas missbrukare som även vid sexmånaderslidens utgång är hemfallna åt etl fortgående missbruk. Av bestämmelsen om längsta vårdtid följer att en sådan missbrukare inte omedelbart efter sexmånaderslidens utgång kan ånyo omhändertas för tvångsvärd.

44 §

Enligt 36 § i förslaget skall den som föreslår vården vid ett LVM-hem låta förstöra eller försälja alkoholhaltiga drycker, narkotika eller andra beroendeframkallande medel som omhändertagils enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom elt LVM-hem utan atl del finns någon känd ägare till dem. Detsamma skall gälla i fråga om bl. a. injektionssprutor och kanyler. Beslut att förstöra eller försälja egendom av nu nämnt slag kan enligt 44 § andra stycket i förslaget inle överklagas.

I artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänsk
liga rättigheterna och de grundläggande friheterna föreskrivs aft envar
skall, när det gäller att pröva bl. a. hans civila rättigheter och skyldigheter,
vara berättigad lill opartisk och offentlig rättegång. Eftersom det enligt
36 § kan bli fråga om en tvångsvis övergång av äganderätten till egendom
och därmed en kränkning av civila rättigheter bör, för att artikelns krav
skall uppfyllas, möjlighet öppnas att hos domstol överklaga beslut som 224

meddelats med slöd av 36 §. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att 44 § Prop. 1987/88:147 första stycket kompletteras så atl bestämmelsen kommer att avse även beslut om förstörande eller försäljning av egendom enligl 36 §.

Om socialnämnden eller polismyndigheten enligt 13 § i förslaget har beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet enligt 15 § genast underställas länsrälten eller i visst fall den rätt som prövar frågan om vård. Förslagets 44 § innehåller inle någon bestämmelse om alt talan får eller inle får föras mot socialnämndens eller polismyndighetens beslut.

När beslut av myndighet underställs högre instans har part möjlighet atl framställa erinringar hos den instansen. Eftersom denna möjlighet inte alllid ger samma garanti som en besvärsrätt för att partens synpunkter verkligen prövas, så har underställningsbeslul ansetts kunna överklagas. Men i vissa fall har ett sådant beslut likväl inte ansetts överklagbart, exempelvis då en lägre myndighet på grund av ett falls brådskande natur fattar beslut som sedan skall underställas (jfr Westerberg, Allmän förvaltningsrätt, 1978 s. 89). Då i 13 § första och andra styckena är fråga om sådant beslut förordar lagrådet all 44 § fjärde stycket får följande lydelse: "Beslut enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligl 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss lid."

Lagen om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

225

15 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

Socialdepartementet Prop. 1987/88:147

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Sigurdsen

Proposition om tvångsvård av vuxna missbrukare, m.m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde den 11 februari 1988) över förslagen lill

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall

Jag konstaterar atl lagrådet vid sin granskning av förslaget lill en ny lag om tvångsvård av missbrukare i del väsentliga har lämnat detta utan erinran. Endast i några avseenden, som jag lar upp i det följande, har lagrådet funnit anledning fill synpunkter och förslag till jämkningar. Med hänsyn till den debatt som från skilda utgångspunkter förs i fräga om lagstiftningen på området finner jag del värdefullt atl lagrädsremissens utformning av den nya lagen på detta sätt har kunnat godtas från de aspekter - bl. a. i fråga om grundlagsenligheten - som lagrådet har all beakta.

Lagrådet har förordat viss jämkning av 3 § i förtydligande syfte. Paragrafen bör ändras enligt lagrådels förslag.

Beträffande 4 § har lagrådet haft vissa erinringar mot förslaget all, vid
sidan av alkohol och narkotika, även missbruk av beroendeframkallande
medel skall kunna leda till tvångsvård. Lagrådet har inget alt invända mol
utvidgningen i vad den möjliggör tvångsvård av dem som missbrukar
flyktiga lösningsmedel. En utvidgning därutöver lill främst beroendefram
kallande läkemedel som inle är klassificerade som narkotika finner lagrå
det dock inle nödvändig. Lagrådet anser alt paragrafen kan kompletteras i
detta hänseende om del i framliden uppkommer elt behov av del. Jag kan
hålla med om all det för dagen inle finns etl tydligt påvisbart behov av alt
låta lagstiftningen omfatta sådana medel som inle är klassificerade som
narkotika - bortsett från flyktiga lösningsmedel. Del kan därför finnas 226

anledning alt avvakta med en sådan reglering och återkomma i frägan, om Prop. 1987/88:147

behovet av lagstiftningsåtgärder blir mer uttalat. Jag godtar således alt

utvidgningen i förhållande lill gällande lagstiftning får la sikte pä flyktiga

lösningsmedel. Detta innebär, på sålt lagrådet förordat, atl i förevarande

paragraf orden "beroendeframkallande medel" bör ersättas med "flyktiga

lösningsmedel" och att motsvarande ändringar bör göras i 31 och 36 §§.

En sädan ändring bör göras även i I §.

När det gäller utformningen av den nya specialindikationen i 4 § (den s. k. sociala indikationen) bedömer jag atl den formulering som lagrådet har föreslagit något bättre än remissens ansluter till vad som avses. Jag anser dock atl ordet "föröda" är något ålderdomligt och föreslår därför alt ordet ersätts med etl modernare ord som lill sitt innehåll är jämförbart med "föröda", nämligen "förstöra".

Den kompletterande sociala indikationen föreslås därmed gälla fall då någon till följd av sitt missbruk löper uppenbar risk atl förstöra sitt liv. För beslut om tvångsvård måste naturligtvis också förutsättningarna i övrigt vara uppfyllda. Jag vill i delta sammanhang pä nytt understryka atl avsikten med den sociala indikationen är all kunna ingripa pä ett tidigare stadium av missbruket än vad som hittills har kunnat ske och all den nya indikationen framför allt tar sikte på de yngre vuxna missbrukarna. Tanken är alt ett ingripande skall kunna ske när etl missbruk är så omfattande att uppenbara och betydande sociala skadeverkningar är nära förestående om missbruket fortsätter, även om några allvarliga medicinska skadeverkningar ännu inte har kunnat konstaleras.

Jag har inga erinringar mot lagrådets uttalanden i anslutning lill 20 §.

Jag godtar lagrådets synpunkter beträffande 44 § och anser att paragrafen bör ändras i väsentlig överensstämmelse med lagrådets förslag.

I detta sammanhang vill jag göra elt påpekande beträffande 45 §. Enligt punkten 2 i denna paragraf ges socialnämnden rätt all begära polishandräckning för all föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag lill ell sjukhus. Elt behov av polishandräckning för alt föra en missbrukare lill sjukhus kan också uppkomma under vårdtiden. Som punkten 4 är utformad innefattar den en rätl för den som förestår vården vid ett LVM-hem alt begära sådan handräckning.

I övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagels 7, 16, 31 och 45 §§.

Övrigt

I förslaget lill lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) har en redaktionell ändring gjorts i 11 §.

227

2 LVM-vårdens resurser och innehåll Prop. 1987/88:147

2.1 LVM-vårdens resurser

Vård enligt LVM skall lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som enligt en institutionsplan är särskilt avsedda att lämna sädan vård. För de missbrukare som behöver särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för en sädan tillsyn. Den som är intagen på ett sädant hem får hindras all avvika från hemmet. De övriga hemmen har inga kvarhållningsmöjligheter. Däremot kan biträde av polis begäras för att efterforska och hämta tillbaka en inlagen som avvikit.

Antalet platser vid LVM-hemmen har reducerats kraftigt under senare år och uppgår för närvarande till närmare I 200 fördelade på 33 hem. Sju av hemmen är hem för särskilt noggrann tillsyn med totalt 204 platser. Under år 1988 tillkommer ytterligare tio sådana platser genom atl motsvarande antal platser vid elt av de befintliga LVM-hemmen anpassas för särskilt noggrann tillsyn. Plalsantalet vid LVM-hemmen har minskat med ca 250 sedan är 1982, då LVM trädde i kraft.

LVM-hemmen varierar kraftigt i storlek. Del största har 80 och det minsta fem platser. Närmare hälften av hemmen har mer än 40 platser. Utvecklingen går emellertid mot mindre enheter.

Under samma period som plalsantalet minskat har antalet intagningar enligt LVM ökat kraftigt. Ökningen uppgick lill 33% under åren 1982-1986. År 1986 gjordes drygt I 200 intagningar enligt LVM.

Jämförs uppgifterna om antalet platser vid LVM-hemmen med antalet intagningar enligt LVM, kan platsantalet synas mer än väl svara mot behoven. LVM-klienterna utgör emellertid en minoritet av LVM-hemmens klienter. Huvuddelen av de missbrukare som vårdas pä dessa hem har sökt sig dit frivilligt. Socialberedningens kartläggningar visar alt endast 23% av de klienter som skrevs ul från LVM-hemmen under det första halvåret 1986 hade vårdats enligl LVM; De övriga, dvs. 77%, hade vårdals frivilligt enligl socialtjänstlagen. Andelen tvängsvårdade klienter var högre vid hemmen för särskilt noggrann tillsyn (45%) än vid de övriga LVM-hemmen (19%). Andelen tvängsvårdade klienter varierade kraftigt mellan hemmen inom resp. kategori.

Till bilden hör också alt det har varil förenat med betydande svårigheter atl bereda narkotikamissbrukare LVM-vård under de år lagen varit i kraft. Fram till för ett par år sedan fanns del inga LVM-hem som anpassats för narkomanvård. Samtliga hem var inriktade pä värd av alkoholmissbrukare och endast etl fåtal var beredda all ta emot narkotikamissbrukare. Svårigheterna atl hitta lämpliga placeringar har blivit större i takt med atl antalet narkotikamissbrukare som dömts fill LVM-vård ökat. Enligl inlagningssla-fistiken svarade narkotikamissbrukarna för 71 intagningar under år 1986 jämfört med 21 år 1982. Enligl beredningen är emellertid antalet narkotikamissbmkare troligen underskattat i den officiella statistiken. Länsstyrelsen i Stockholms län, som svarar för det största antalet ansökningar som gäller narkotikamissbrukare, redovisar i sin statistik atl 128 narkotikamissbrukare hade erhållit vård enligl LVM under är 1986.

Först år 1986 tillskapades särskilda resurser för LVM-vård av narkotika- °

missbrukare. Då tillkom LVM-hemmet Serafen (20 platser) i Stockholms Prop. 1987/88:147 kommun och den s. k. Avgiftningsenheten (fem platser) i Malmö kommun saml en särskild avdelning (tio platser) på Frösö behandlingshem. Under år 1987 har ytteriigare två sådana hem tillkommit, Råiambshov och Salber-ga med vardera tio platser. Stockholms kommun, som är huvudman för båda dessa hem, planerar att starta ytterligare tvä LVM-hem för narkotikamissbrukare under år 1988. Samtliga LVM-platser som är speciellt avsedda för narkofikamissbrukare finns på hem för särskilt noggrann tillsyn. Det hänger samman med atl huvudmännen gjort bedömningen att LVM-vården för flertalet narkotikamissbrukare måste ske på hem med kvarhållningsrätt.

Socialberedningen framhåller all bristen på LVM-platser för narkotikamissbrukare har lett till att den beslutade LVM-vården i vissa fall aldrig har kommit fill stånd eller, i andra fall, atl ingen tagit initiafiv till LVM-vård, trots alt sådan vård framstått som starkt motiverad.

Som jag återkommer till i det följande delar jag beredningens bedömning all särskilda statliga medel bör anvisas för att påskynda utbyggnaden och utvecklingen av LVM-vården för narkotikamissbrukare.

2.2 LVM-vårdens innehåll

2.2.1 Inledning

Socialberedningen konstaterar att det inte är möjligt all diskutera LVM-vårdens innehåll som om del handlar om behandlingsmässigt enhetliga problem. Det finns avgörande skillnader i livssituation, värdbehov och rehabiliteringsmöjligheter mellan gruppen yngre, vuxna missbmkare - lill vilka narkotikamissbrukarna som regel hör - och den äldre missbmkar-gruppen. Beredningen har därför valt att skilja mellan LVM-vård med lägre faktiska rehabilileringsmål och LVM-vård med högre sådana mål.

Även för mig förefaller denna distinktion ofrånkomlig, men jag anser samtidigt alt den inrymmer vissa risker, något som beredningen ocksä understryker. Den får sålunda inte tolkas som ett uttryck för uppgivenhet i förhållande till nägon av missbrukargrupperna. Även om det är nödvändigt att de faktiska rehabiliteringsmålen safts lägre för vissa än för andra måste syftet med LVM-vården alltid vara att åstadkomma positiva förändringar hos missbrukarna, utöver den tillfälliga förbättring som själva perioden på LVM-hemmet kan innebära. LVM-vården skall ses som en utgångspunkt för motivationsarbete och planering av vård- och stödinsatser, som i de flesta fall måste fortgå efter det att vården enligt LVM har avslutals.

Det bör vidare understrykas atl även om målen mäste sällas lägre för de äldre missbmkarna, som grupp betraktad, finns det åtskilliga individuella undantag. Graden av behandlingsbarhel och motivafion för en mer krävande behandling är dessutom påverkbar. De konkreta behandlingsmålen för en enskild klient bör därtor aldrig betraktas som en gång för alla fastställda.

Jag anser mot den bakgmnden, i likhet med beredningen, att del måste
finnas LVM-hem med olika inriktning och kravnivåer. Det är en utomor- 229

dentligt svår uppgift att inom ramen för elt och samma LVM-hem tillgodo- Prop. 1987/88:147 se elt flertal olika klienlgmppers skiftande vårdbehov. Risken kan t. ex. vara att värden vid ett LVM-hem som ställs inför uppgiften att vårda såväl äldre, gravt skadade alkoholmissbrukare som yngre missbrukare generellt ges en alltför stark inriktning på omhändertagande.

Utvecklingen under senare år har gått mol en mer differentierad vård både vad avser målgrupper och behandlingsinnehåll. Vissa LVM-hem, företrädesvis de som vänder sig till äldre alkoholmissbmkare, är huvudsakligen inriktade på vad som brukar beskrivas som omvårdnad. Andra har utvecklat värdprogram med mer aktivt problembearbetande och motiverande inslag.

Det är enligt min mening angeläget alt utvecklingen mot en mer behand-lingsorienlerad uppläggning av vårdinnehållet vid LVM-hemmen fortsätter. Samtidigt finns det skäl alt erinra om atl LVM-hemmen under senare år i ökad utsträckning har fält ta emot klienter som är sä utslagna och fysiskt och psykiskt nedgångna att de inte klarar av alltför långtgående krav på deltagande och aktivitet. Det finns alltså behov av LVM-hem som kan erbjuda en mindre kravfylld vård. Som jag återkommer lill i det följande behöver delta emellertid inle innebära alt LVM-vården för dessa missbmkare inriktas på elt passivt omhändertagande.

2.2.2 LVM-vård med lägre faktiska rehabiliteringsmål

Den stora majoriteten av LVM-klienterna är alkoholmissbrukare. Socialberedningen konstaterar atl för flertalet av dem gäller att missbruket har pågått länge, oftast under decennier. De allra flesta har sedan lång fid inte haft någon anknytning lill arbetsmarknaden. En del är definitivt borta från arbetsmarknaden genom förtidspensionering. Det är få som har kvar sociala kontakter utanför missbrukargrupperna.

De flesta har haft en omfattande kontakt med olika värdinslanser. Många har tidigare vårdats upprepade gånger på institutioner för alkoholmissbrukare och många har decennielänga kontakter med socialtjänsten bakom sig. Sjukvårdskonsumtionen är också hög.

Det är alltså människor med massiva problem som tvångsvärden möter. Atl kräva av vårdpersonalen alt den inom ramen för en enstaka behandlingsinsats skall kunna ästadkomma en långtgående rehabilitering i dessa fall, är att ställa uppenbara överkrav.

Även om en fullständig rehabilitering ofta är omöjlig alt uppnå är emellertid mäl som en minskad alkoholkonsumtion, längre nyktra perioder och en förbättrad social situafion helt realisfiska i många fall. Fakfiska behand-lingsmäl av delta slag kanske kan sägas vara uttryck för en låg ambition, men i den män de uppnäs, kan de ändå innebära avsevärda förbättringar av såväl missbrukarnas som deras anhörigas situation.

Vårdtiden på ett LVM-hem har ofta en bokstavligen livsavgörande belydelse. Ulan en tids nykterhet i en avskild miljö är risken stor alt de ofta myckel nedgångna klienter som blir föremål för LVM-vård går under.

För många av dessa klienter är sjukhusvård före intagningen på
LVM-hemmet nödvändig, i första hand för avgiftning. Redan i dag finns på 230

flera håll etl fungerande samarbete mellan hälso- och sjukvärden och Prop. 1987/88:147 LVM-hemmen. Den föreslagna lagändringen när det gäller inledande sjukhusvård, som jag tidigare har redogjort för, bör kunna leda lill att fler alkoholmissbrukare fär sina behov av medicinsk värd tillgodosedda på sjukhus i LVM-vårdens inledningsskede.

Vårdperioden på LVM-hemmet har den vikfiga men begränsade funktionen atl skapa förutsättningar för utslussningen i öppna vårdformer och kan i allmänhet göras kort. Klienterna behöver återhämta sig fysiskt och psykiskt och få hjälp med social sanering och planering. De kan bl. a. ha en tilltrasslad ekonomi med omfattande skulder av olika slag, problem i boendel och inte minst — för dem som är arbetsföra - svårigheter alt få arbete eller annan meningsfull sysselsättning.

Klienterna har sinsemellan myckel olika behov och förutsättningar. Det är av dessa skäl angeläget atl vårdarbetet bygger på en ingående kännedom om varje klients resurser och svårigheter. Intensiteten i kontakten och kraven på klienten måste utformas olika utifrån denna kunskap. Alltför låga krav riskerar alt leda lill alt ingen utveckling kommer till stånd och all klienten passiviseras. Alltför höga krav riskerar å andra sidan atl leda till alt klienten misslyckas i sina ansträngningar.

För en del klienter är den fortsatta vården planerad redan vid inskrivningen pä LVM-hemmet. Det gäller t.ex. de klienter som redan har en fungerande slödkontakt och ingår i nägon form av öppenvärdsverksamhet, som klienten kan återgå till efter LVM-vården.

För flertalet föreligger inte denna situation. LVM-vård har ofta aktualiserats i ett läge då alla tidigare ansträngningar misslyckats. Trots alt många under läng tid haft kontakt med olika värdinslanser saknas ofta mer djupgående kunskaper om klienternas problem. En grundlig utredning är i allmänhet nödvändig som ell led i ansträngningarna att hitta realistiska alternativ för den forisatta värden. Del är bl. a. viktigt att få en bild av vilka tidigare vårdinsatser som har gjorts och vilka resultat de har gett.

Med utgångspunkt i denna utredning kan de efterföljande öppenvårdsinsatserna planeras. Att upprätta fylliga och realistiska behandlingsplaner är ell centralt inslag i LVM-hemmens arbete. I dag upprättas i allmänhet behandlingsplaner pä LVM-hemmen men i stor utsträckning är dessa formulerade tidigt under vårdtiden och sedan inle reviderade. Det innebär att de blir mindre användbara som redskap för de fortsatta vårdinsatserna.

Del är viktigt atl planeringen genomförs tillsammans med klienten och atl den också godtas av honom.

Uppföljning

Som jag redan har understrukit är det avgörande för vårdens resultat hur stödinsatserna inom den öppna värden utformas och genomförs.

I allmänhet är behovet av stödinsatser omfattande. Deltagande i avgränsade och kortvariga behandlingsprogram eller enbart en slödkontakt med en socialsekreterare är ofta inte en tillräcklig insats. Det krävs i de flesta fall stödinsatser av olika slag som sträcker sig över lång tid.

En av socialsekreterarnas viktigare uppgifter i dessa fall är alt la initiafiv 231

fill au klienten får del stöd och den hjälp han behöver från andra instanser. Prop. 1987/88:147 Här spelar inte minst samarbetet med kommunernas hemtjänst en central roll. På mänga håll bedriver redan i dag hemtjänsten betydelsefull verksamhet för lunga missbmkare. De frivilliga organisafionerna spelar en viktig roll, inte minst när det gäller alt rekrytera stöd- och kontaktpersoner. Självfallet bör också olika specialresurser för missbrukare utnyttjas i uppföljningsarbetet, t.ex. basstafioner, dagcenlraler, alkoholpolikliniker och andra liknande vårdformer. Som jag tidigare har framhållit kan det i många fall vara lämpligt atl den inledande fasen av denna uppföljande värd ges med stöd av LVM.

Etl kvalificerat arbete

LVM-vård är, även i de fall målen för insatserna är förhållandevis låga, elt kvalificerat arbete. Det är viktigt atl personalen har god psykologisk insikt för atl rätt kunna bedöma klienternas behov och förutsättningar. Vårdpersonalen måste vidare besitta stora mätt av uthållighet och engagemang för alt arbetet skall bli framgångsrikt. Kontinueriig handledning och återkommande fortbildning bör vara självklara inslag i verksamheten.

2.2.3 LVM-vård med högre faktiska rehabiliteringsmål

För flertalet narkotikamissbrukare och åtskilliga av de yngre vuxna alkoholmissbrukarna är det, både med hänsyn till deras ålder och de risker ett fortsatt tungt missbruk innebär, nödvändigt att arbeta med förhållandevis höga rehabilileringsmål.

Även om det finns mycket som tyder på att LVM-vården ställs inför likartade svårigheter i arbetet med dessa båda missbrukargrupper, kan konstaleras alt de problem som rör narkotikamissbrukarna har dominerat debatten. En förklaring till alt en så stor del av uppmärksamheten har kommit atl knytas lill den förhållandevis lilla grupp klienter som narkotikamissbrukarna utgör i LVM-vården, är all tvångsvård av vuxna narkotikamissbrukare är något relafivt nytt för socialtjänsten. Del fanns inga erfarenheter av hur tvångsvärden av dessa missbrukare skulle utformas på socialtjänstens instilutioner när LVM trädde i kraft.

Till bilden hör också all mänga - inte minst inom narkomanvården -menade au de praktiska fömtsättningama för att bereda narkofikamissbrukarna vård enligt LVM saknades. Del fanns inga instilutioner vars personal hade de kunskaper och erfarenheter som krävdes för alt behandla narkotikamissbrukarna. Den uppfattningen delades i allmänhet ocksä av personalen på LVM-hemmen. Fä av hemmen har, som framgått tidigare, varit beredda alt ta emot narkotikamissbrukare.

Erfarenheterna visar att de narkotikamissbrukare som hittills kommit i
fräga för LVM-vård är tungt belastade i olika avseenden. De har i allmän
het elt långvarigt missbruk och flera misslyckade behandlingsförsök bak
om sig. Många är kriminellt belastade och kvinnorna ofta prostituerade.
Därtill kommer att inslaget av mer eller mindre grava psykiska störningar
är betydande och att en relativt stor andel är HlV-smiftade. Narkotika- 232

missbmkarna beskrivs ofta av vårdpersonal vid LVM-hemmen som en Prop. 1987/88:147 grupp med svaga, om ens några, motiv för att förändra sin livsföring i avgörande hänseenden.

Utsikterna att de vårdinsatser som kan göras för dessa missbrukare skall kunna leda lill positiva förändringar kan framstå som utomordentligt dystra. Som socialberedningen framhåller finns det emellertid inget empiriskt stöd för att knyta de positiva förväntningarna enbart till de klienter som redan från början är behandlingsmotiverade. Motivationen är påverkbar och i hög grad beroende av behandlingsinnehållet och behandlarnas förhållningssätt. Alt behandlarna har filllro till den egna behandlingsmetoden och kan förmedla ett hopp om att en förändring är möjlig till klienten spelar en avgörande roll. Behandlingsorganisationens och behandlarnas betydelse när det gäller atl locka fram och vidmakthålla klientens vilja till förändring har ofta underskattats i diskussionerna om behandlingsarbete med missbmkare. Det finns flera studier som visar att sådana faktorer har större belydelse än att klienten är motiverad dä behandlingen inleds.

Det är för tidigt att dra några bestämda slutsatser om hur LVM-vården för narkotikamissbrukarna skall organiseras med utgångspunkt frän de erfarenheter som gjorts vid de särskilda LVM-hemmen för narkofikamissbrukare i Stockholm och Malmö. Den personal som skall arbeta inom denna vårdsektor kommer att fä pröva sig fram och successivt utveckla såväl vårdens innehåll som den samverkan med övriga länkar i vårdkedjan som krävs för att insatserna skall kunna ge resultat. Det rör sig således i hög grad om en pionjärinsats och etl utvecklingsarbete. Vissa preliminära slutsatser kan emellertid dras.

Avgiftningen

En av förutsättningarna för att ett tvångsingripande skall framstå som meningsfullt på längre sikt är att vården kan ges ett sådant innehåll att den kan skapa motivation för fortsatt behandling i frivilliga former.

Den primära uppgiften i vårdens inledningsskede är att se till att klienten avgiftas under medicinskt betryggande former. Själva avgiftningen är visserligen i allmänhet medicinskt sett relativt okomplicerad när det gäller narkotikanfiissbmkare. De fysiska abstinensbesvären kan vara påtagliga men är sällan livshotande. Däremot innebär avgiftningen en svår psykisk påfrestning. Missbrukaren blir sårbar och ångestfylld och upplever oftast de objektivt sett måttliga fysiska abstinensbesvären som mycket smärtsamma. Detta är ett motiv för att avgiftningen ofta mäste kombineras med någon form av psykofarmakabehandling. Därtill kommer alt LVM-klienterna i allmänhet är svårt fysiskt och psykiskt nedgångna och i behov av såväl somatiska som psykiatriska insatser.

Som framgått av vad jag tidigare har anfört i avsnittet om inledande
sjukhusvård anser jag atl det är realistiskt alt räkna med alt det kommer att
finnas klienter - i synnerhet narkotikamissbrukare - som motsätter sig
varje form av vård och som därför inle kommer all kunna beredas vård på
sjukhus. Det innebär att vissa av LVM-hemmen måste ha tillgång lill
erforderliga medicinska och psykiatriska resurser. Dessa resurser bör 233

16 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 147

komma lill stånd genom sjukvårdshuvudmannens försorg i enlighet med Prop. 1987/88:147 den allmänna ansvarsfördelning mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård som gäller inom bl. a. detta omräde.

Särskilda vårdprogram

Erfarenheterna talar för all det är nödvändigt att utveckla särskilda vårdprogram inom LVM-vården för narkotikamissbrukarna. Som jag tidigare har framhållit är gränserna mellan de olika missbrukargrupperna flytande. Biandmissbruk av alkohol och narkotika är av allt aft döma ökande, särskilt bland de yngre missbrukarna. Dessa missbrukare bereds i dag ofta vård inom den specialiserade narkomanvården - åtminstone i de fall narkotika är det dominerande missbruksmedlet. Del finns enligt min mening mycket som talar för atl samvård av narkotika- och biandmissbrukare är en framkomlig väg även i LVM-vården. I första hand bör särskilda LVM-hem tillskapas för dessa missbrukare. Andra lösningar som kan övervägas är att inrätta särskilda avdelningar för narkotika- och biandmissbrukare vid ytterligare nägot eller några av de befintliga LVM-hemmen. Detta prövas sedan år 1986 på Frösö behandlingshem. Jag anser vidare att det är nödvändigt atl vissa av de befintliga LVM-hemmen, som ett led i den utveckling som för närvarande sker inom värdsektorn, utvecklar särskilda vårdprogram för de yngre, vuxna alkoholmissbrukarna.

Del kan vidare finnas skäl för en viss differentiering av vårdprogrammen med hänsyn till åldersfördelningen bland narkotikamissbrukarna. Även om narkotikamissbrukarna i LVM-vården som grupp betraktad är väsentligt yngre än alkoholmissbrukarna finns det en viss åldersspridning i gruppen. En fjärdedel av de narkotikamissbrukare som skrevs in på LVM-hemmen under år 1986 var yngre än 25 år och 40% var äldre än 30 år. Erfarenheterna från narkomanvården i övrigt tyder på alt värdprogrammen för de yngre av de vuxna missbrukarna bör ges elt annat innehåll än de program som vänder sig till de något äldre. Som socialberedningen framhåller bör den metodik som utvecklats vid de s. k. Hasselakollekliven kunna ge viss vägledning vid utformningen av programmen för missbrukarna i åldrarna närmast över 20 år.

En annan grund för differentiering som kan övervägas är kön. En påfallande hög andel av de narkotikamissbrukare som bereds vård enligt LVM är kvinnor. År 1986 svarade kvinnorna för 55% av de intagningar enligt LVM som rörde narkotikamissbrukarna. De kvinnliga alkoholmissbmkarna svarar för en väsentligt lägre, men ökande, andel av intagningarna. Det främsta motivet för särskilda program för kvinnor i LVM-vården är atl erfarenheterna tyder på att det är svärl att rehabilitera dem inom ramen för det gängse behandlingsutbudet för missbrukare såväl inom LVM-vården som i den övriga missbrukarvården. Det förefaller rimligt att anta att möjligheterna till rehabilitering ökar om man utvecklar särskilda vårdprogram för kvinnor i missbrukarvården. I sammanhanget kan nämnas all ell av Stockholms kommuns LVM-hem uteslutande vänder sig lill kvinnliga narkotikamissbrukare.

När del gäller narkotikamissbrukarna lyder erfarenheterna hittills på atl 234

LVM-vården för flertalet - efter eventuell inledande sjukhusvård - mäste Prop. 1987/88:147 ske eller åtminstone påbörjas vid hem för särskilt noggrann fillsyn, dvs. hem med kvarhållningsrätt. Å andra sidan bör inte vården vid LVM-hemmen för narkofikamissbmkare generellt utformas med hänsyn till de mest rymningsbenägna och utagerande klienternas situation. Inte heller när det gäller narkotikamissbmkarna bör naturiigtvis LVM-vården göras mer ingripande än situationen i det enskilda fallet kräver. Del är ett starkt mofiv för en differentiering av klienterna med hänsyn till del skiftande behovet av begränsningar av rörelsefriheten under vårdtiden.

Jag vill vidare, i likhet med beredningen, understryka atl man inte enbart kan förlita sig på inlåsning och yttre kontroll. En sådan utveckling skulle enligt min mening omöjliggöra en utveckling av metodiken i LVM-vården. Den mäste ha sin tyngdpunkt i personliga relationer mellan behandlare och klienter och inte i en opersonlig yttre kontroll. Ambitionen måste vara att skapa ett behandlingsklimal som gör det möjligt att bygga vad som har kallats "mänskliga murar". Behandlingsinnehållet måste utformas så att det ger utrymme för kontakt och intensiv påverkan. Del är självfallet en mycket svår uppgift med tanke på all klienternas möte med vården i allmänhet präglas av elt myckel starkt motstånd. Men det behöver inte' vara omöjligt om LVM-hemmet ges rimliga fömtsättningar att klara uppgiften. Ur detta perspektiv är det en fördel att utveckla små behandlingsenheter med hög personaltäthet.

Bedömning och motivationsarbete

Som framgått av vad jag tidigare har anfört bör LVM-vården inte inskränka sig till själva institutionsvistelsen. Inom ramen för den maximala vårdtiden bör perioden på LVM-hemmet oftast kunna följas av försöksvis anordnad värd i andra former.

Värdperioden på institutionen bör i enlighet med vad jag nyss anfört utnyttjas för en noggrann bedömning av klientens situation och planering av de fortsatta behandlingsinsatserna saml elt aktivt molivationsarbete.

Vidare bör framhållas atl del är elt oavvisligt krav atl tvångsvården är väl integrerad i den övriga missbrukarvården. LVM-hemmen bör vara nära knutna fill de långsikliga behandlingsenhelerna; de frivilliga behandlingshemmen, familjevården, olika behandlingsprogram i öppenvården etc. Det är vidare viktigt alt utan onödiga dröjsmål knyta an lill del som uppnåtts i molivationsarbetel och så snart det finns förutsättningar föra över klienten fill elt långsiktigt behandlingsprogram.

Kompetens, handledning m.m.

Som framhållits ställer narkotikamissbrukarna LVM-vården inför en
utomordentligt svår behandlaruppgift. Ingen annan sektor inom missbru
karvården möter klienter med ell sä massivt motstånd mot behandlingen
och ställer så stora krav på personalens engagemang och personliga lämp
lighet. Personalen måste därför besitta ett betydande mått av kunskap och
erfarenhet om den skall ha rimliga möjligheter all klara uppgiften. 235

En förutsällning för att LVM-vården skall kunna ges ett kvalificerat Prop. 1987/88:147 innehåll är atl man kan rekrytera personal med lång och gedigen erfarenhet från narkomanvården och angränsande vårdområden. Även om personal-rekryteringen är förknippad med betydande problem, kan situationen ändå - som socialberedningen framhåller - te sig gynnsam frän den synpunkten att det numera finns en väl utbyggd narkomanvård såväl inom den frivilliga vården för vuxna missbmkare som inom Ivängsvården av unga. Det torde därför finnas potentiella möjligheter att rekrytera personal med de kunskaper och erfarenheter som krävs till LVM-vården.

Det är vidare angeläget att man skapar en behandlingsorganisalion som förmår hälla personalens engagemang vid liv och som stimulerar kunskaps-och metodutvecklingen inom vårdområdet. I detta ligger både att verksamheten ges rimliga ekonomiska och andra yttre förutsättningar och att det finns utrymme och resurser för kontinuerlig och kvalificerad handledning och fortbildning av personalen.

Till bilden hör också att den personal som arbetar inom LVM-vården har en sädan placering i värdkedjan att de inte automatiskt kan överblicka resultatet av sitt arbete. Personalgmppen återser i allmänhet inte de klienter som den lyckats föra vidare till mer långsikfiga behandlingsprogram utan endast dem som har misslyckats och återkommer för nya värdperioder på LVM-hemmet. Det är ett av skälen till att det är angeläget att LVM-hemmen utvecklar metoder för en kontinuerlig uppföljning som kan ge en bild av i vilken män institutionens mäl och de individuella behand-hngsmålen uppnås.

Det är också viktigt att ge personalen möjligheter till ett organiserat och fortlöpande erfarenhetsutbyte med andra enheter inom vårdsektorn. Detta underlättas av alt vårdsektorn - även efter en utbyggnad - kommer att vara förhållandevis liten.

2.2.4 Samverkan med psykiatrin

Det har, bl. a. under remissbehandlingen, framkommit att många av de missbmkare som bereds värd med stöd av LVM har mer eller mindre svära psykiska störningar. Det har framhållits att LVM-hemmen har stora svårigheter att erbjuda dessa missbmkare adekvat vård.

Dessa problem rör även missbmkarvården i övrigt. Jag vill erinra om att
jag i lagrådsremissen (avsnitt 3.4) konstaterat atl såväl socialtjänsten som
psykiatrin i ökande omfattning kommer i kontakt med missbrukare med
svåra psykiska störningar. Därvid harjag bl. a. understmkit att det inte får
råda nägon tvekan om att psykiatrin har ett självklart vårdansvar för
patienter där missbruket är en del av en tyngre psykiatrisk problemafik.
Det krävs bl. a. att landslingen, som en del av den förändring som psykia
trin för närvarande genomgår, utvecklar vårdresurser för långsiktig rehabi
litering av missbrukare med svåra psykiska störningar. Det kan enligt min
mening inle accepteras att missbrukare med en sådan problematik bereds
vård med stöd av LVM enbart av det skälet alt psykiatrin saknar adekvata
vårdresurser. Jag har vidare framhållit behovet av en nära samverkan . 236

mellan socialtjänsten och psykiatrin och därvid bl. a. pekat på socialtjänst- Prop. 1987/88:147 ens behov av psykiatriska konsullafionsinsatser inom missbrukarvården.

Som framgått av lagrädsremissen anser jag alt socialstyrelsen bör fä i uppdrag atl utarbeta en plan för hur vården av de psykiskt svårt störda missbmkarna kan förbättras. I det arbetet bör självfallet de problem som LVM-hemmen ställs inför i arbetet med dessa missbmkare uppmärksammas.

3 Forskning och statistik

3.1 Forskning om LVM-vården

Socialberedningen konstaterar att del har gjorts få uppföljningsundersökningar om tvångsvärdens resultat och effekter för olika grupper av missbmkare. Studier som möjliggör jämförelser mellan effekter av tvångsvård och andra vårdinsatser för tunga missbrukare saknas helt, liksom jämförelser mellan effekter av tvångsvård och utebliven vård. Det saknas också studier som belyser tvångsvårdens effekter på längre sikt.

Jag delar beredningens bedömning alt det är angelägel alt genom kvalificerade forskningsinsatser följa tillämpningen av LVM och utvärdera de förändringar av lagstiftningen som jag i del föregående har föreslagit. Jag avser atl återkomma till regeringen med förslag om att delegafionen för social forskning fär i uppdrag att lämna förslag fill elt forskningsprogram inom området.

3.2 Statistik

Socialberedningen har i sitt betänkande pekat på brister i den nuvarande statistiken om värd av missbrukare m.m. Beredningen föreslär att stafis-tiska centralbyrån (SCB) ges i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen göra en översyn av statistiken i syfte att göra den mera tillförlitlig och användbar för planeringen av vårdresurserna.

Jag kan instämma i atl det finns brister i nuvarande statistik. En del av dessa brister bör kunna åtgärdas inom ramen för den löpande stafisfiken. Det gäller dels rena kvalitets- och definitionsfrågor, dels vissa kompletteringar bl. a. av uppgifterna om utslussning under tvångsvård. Dämtöver finns problem med statistiken som mer generellt gäller möjligheterna att följa och utvärdera den aktuella verksamheten. Det har bl. a. i olika sammanhang påpekats att hem för vård eller boende inle har nägon skyldighet att lämna statistiska uppgifter fill SCB, vilket kan begränsa möjligheterna att få in ett fullvärdigt stalistikunderiag. Jag avser att återkomma fill regeringen med förslag om att ge SCB i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen lämna förslag till förändringar och omprioriteringar av den aktuella statistiken och åtgärder i syfte att säkerställa att erforderliga statistiska uppgifter kan samlas in.

237

4 Statsbidragsfrågor m. m. Prop. 1987/88:147

4.1 Inledning

Jag har i det föregående redogjort för en rad åtgärder som syftar lill atl i en bred mening förslärka missbrukarvården. Socialberedningen konstaterar all missbmkarvårdens resurser totalt sett är underdimensionerade. Beredningen konstaterar emellertid också att man inte kan se problemet så enkelt att det enbart handlar om atl lägga nya resurser lill redan befintliga. En central fräga är hur de befintliga resurserna utnyttjas och om det är möjligt att använda dem pä ett effektivare sätt. Jag instämmer helt i detta synsätt och menar att del finns möjlighet att ytterligare öka effekfiviieten i missbmkarvården.

Socialberedningen konstaterar att särskilt de lunga missbrukarnas vårdkonsumtion är omfattande. Mänga av dem återkommer gäng på gäng hos såväl primär- som landstingskommunala värdgivare och, vilket särskilt gäller narkotikamissbmkarna, inom kriminalvärden. Denna bild är inte minst giltig för de missbmkare som blir föremål för insatser enligt LVM. Socialberedningens kartläggning visar all många återkommer för vård enligl LVM, i vissa fall flera gånger per är. Därtill kommer alt vårdkontakter inom såväl den somatiska som den psykiatriska hälso- och sjukvården lill följd av missbruket är vanligt förekommande mellan vårdperioderna på LVM-hemmen. Vårdkostnaderna blir således höga även om inga planerade och långsikfigt syftande ätgärder sätts in, något som enligt beredningen tyvärr ofta är fallet.

Till bilden hör också atl de olika vårdsystemen fungerar som kommunicerande kärl i den meningen att förändringar i elt vårdsystem tenderar att skapa förändringar också i andra. Således kan effektivare värdinsatser inom socialtjänsten innebära stora kostnadsbesparingar inom främst hälso-och sjukvården. Det saknas dock lill stor del kunskaper om de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika värdinsatser. Jag delar beredningens uppfattning att de ekonomiska analysinslmmenlen bör vidareutvecklas. Del är av stor betydelse alt man får säkrare beslutsunderlag för prioriteringar inom missbrukarvården. Del finns vidare behov av bättre ekonomiska underlag för vårdresursplaneringen och för de diskussioner och förhandlingar som förs mellan huvudmännen om hur tillgängliga resurser skall fördelas. Som jag återkommer fill i det följande avser jag att föreslå regeringen alt ge riksrevisionsverkel (RRV) i uppdrag att analysera dessa frågor i samband med en granskning av effekterna av det nu gällande statsbidragssystemet.

Som jag tidigare har understrukit bör de tunga missbmkarnas värdbehov
över en längre tidrymd beaktas i större utsträckning än vad som sker för
närvarande, oberoende av om värden ges i frivilliga former eller med stöd
av LVM. Det är de långsiktiga, frivilliga vårdinsatserna som måste sättas i
främsta rummet. Strävan bör vara att undvika den planlösa och destrukti
va mndgång i vårdsystemet som alltför ofta kännetecknar de lunga miss
bmkarnas vårdkontakter. En sådan inriktning av arbetet bör enligt min
mening kunna leda fill att de befintliga resurserna används på ett effektiva
re sätt. 238

Under de år som gäll sedan socialljänstreformen genomfördes har den Prop. 1987/88:147 sektor inom den kommunala socialtjänsten som är inriktad på individ- och familjeomsorg expanderat förhållandevis kraftigt. Socialberedningen uppger att antalet socialsekreterare inom individ- och familjeomsorgen har ökat med ca 25% under åren 1982-1986. Det är dock inte möjligt atl ange hur stor del av resurserna som avsatts för missbrukarvård. Enligt min mening bör det i kommunerna finnas stora möjligheter att skapa en effektivare organisation genom bl. a. elt mera specialiserat missbruksarbete. Jag anser alt de effekfiviielsvinsler som kan uppnås innebär att de totala kostnaderna för missbrukarvården inte behöver bli högre.

Under senare år har också den frivilliga institutionsvården byggts ut. Framför allt inom narkomanvården har det skett en kraftig utbyggnad av resurserna. En viss utbyggnad har också skett av inslitulionsplatser vid behandlingshem för alkoholmissbrukare. De nyfillkomna platserna för alkoholmissbmkare vänder sig i stor utsträckning lill missbrukare som har kvar åtminstone en del av sin sociala förankring. Omstruktureringen inom denna inslilulionsseklor har alltså varil betydande. När del gäller inslitu-tionsplatser för alkoholmissbrukare gör jag bedömningen alt tillgången på sådana platser totalt sett svarar relativt väl mol behoven. Socialberedningen har dock pekat på att det i en omstruktureringssitualion finns uppenbara risker för atl de tyngsta missbrukarnas behov inle blir tillgodosedda. Jag delar dessa farhågor och ser det som nödvändigt alt kommunerna och huvudmännen för institutionerna uppmärksammar delta i vårdresursplaneringen. Frågan bör ocksä belysas i den utvärdering som skall ligga till grund för ställningstaganden om hur statsbidragssystemet till missbrukarvård m. m. bör vara utformat fr. o. m. år 1990.

Under de senaste åren har del skett en omfattande utveckling av narkomanvärden, inle minst i form av särskilda insatser för bekämpningen av HIV/AIDS. Regeringen har lämnat ell omfattande slöd till huvudmännen för att påskynda utbyggnaden av nya enheter inom narkomanvården. Fortfarande kvarstår dock elt behov av ytterligare utbyggnad av vården för narkotikamissbrukare. Regeringen har i propositionen (prop. 1987/88:79) om åtgärder mol AIDS poängterat behovet av en offensiv narkolikapolitik. Utöver tidigare beslutade satsningar har för åren 1988 och 1989 bl. a. föreslagils atl medel skall anvisas för fortsatta förebyggande åtgärder inom narkomanvården, all elt extra bidrag ges lill kommuner och landsting samt atl etl särskilt statsbidrag utgår för alt stimulera utbyggnaden av LVM-vården för narkotikamissbrukare. Etl intensifierat samarbete mellan socialtjänsten och kriminalvärden har kommit lill sländ och utvecklas vidare. Regeringen har vidare i årets budgetproposition föreslagit närmare 5,5 milj. kr. för alt stimulera utvecklingsarbetet inom narkomanvården.

De ändringar av LVM som jag har föreslagit torde medföra ökade
kostnader för kommunerna främst lill följd av utbyggnaden av LVM-vår
den för narkotikamissbrukarna. Jag återkommer i det följande lill inrikt
ningen av det särskilda statsbidraget för denna utbyggnad. Även när del
gäller alkoholmissbrukarna kan de föreslagna lagändringarna medföra
kostnadsökningar för kommunerna. Dessa bör emellertid kunna kompen- 239

seras genom en viss omstmkturering inom vårdsektorn. Som jag tidigare Prop. 1987/88:147 konstaterat har endast cirka en fjärdedel av platserna vid de LVM-hem som huvudsakligen vänder sig till alkoholmissbrukare disponerats för värd enligl LVM. De övriga platserna har disponerats för vård enligt socialtjänstlagen. Jag anser atl en något högre andel av platserna vid dessa LVM-hem bör kunna användas för vård enligt LVM, förutsatt att den nödvändiga utbyggnaden av öppenvårdsalternaliven kommer fill stånd. Den ökning av plalsantalet för alkoholmissbrukare vid hem för särskilt noggrann tillsyn som kan erfordras, bör enligt min mening kunna tillgodoses genom att vissa av de befintliga LVM-hemmen anpassas för sädan tillsyn. Socialstyrelsen har regeringens bemyndigande atl besluta vilka hem som skall anses som hem för särskilt noggrann tillsyn.

Förvaltningsdomstolarna kan inledningsvis komma att belastas av en viss ökning av antalet ärenden enligt LVM. Ökningen av vårdfidens längd och den allmänna effektiviseringen av missbrukarvården bör dock medföra att enskilda missbrukare inte återkommer så ofta som i dagsläget. Jag gör därför bedömningen alt domstolarnas arbete kan utföras inom nuvarande resursramar.

Länsstyrelserna kan också åtminstone inledningsvis få en ökad ärendemängd. Förslagen om ell ökat utredningsansvar för socialnämnderna kommer dock alt uppväga ökningen av antalet ärenden. Min bedömning är alt de förslag som jag lämnat inte kommer alt innebära ökade resursbehov hos länsstyrelserna.

De förslag i övrigt som gäller akfivare insatser av socialnämnden torde inte leda till några kostnadsökningar för kommunerna. Uppgifterna bör, som jag framhållit, klaras genom organisatoriska förändringar.

4.2 Statsbidrag till missbrukarvård m. m

Efter en överenskommelse mellan statens förhandlingsnämnd och de båda kommunförbunden beslutade riksdagen år 1985 om en ny konstruktion av statsbidragen lill missbrukarvården (prop. 1984/85:151, SoU 26, rskr. 355).

Utgångspunkten för statsbidragssystemet är att främja målen för socialtjänsten och stödja en utveckling av värdinnehållet. Bidraget skall även medge handlingsfrihet vid utveckling och förändring av verksamheten. Syftet är samtidigt att ge kommunerna frihet all välja de för deras behov och förutsättningar lämpligaste vårdformerna.

I del nya bidragssystemet är de tidigare statsbidragen lill driften av hem för vård eller boende respektive till alkoholpolikliniker och vårdcentraler för narkotikamissbrukare sammanförda lill ell gemensamt statsbidrag. Ett viktigt syfte med sammanslagningen var alt luckra upp gränsen mellan institulionsvård och öppen vård.

Statsbidraget utgår i form av kommunbidrag, platsbidrag och omstmktu-
reringsbidrag. Kommunbidraget kan fritt disponeras av kommunerna för
olika typer av insatser och lill olika verksamheter, bl. a. sådana som drivs
av organisationer, stiftelser eller annan huvudman med ideell inriktning.
Det baseras huvudsakligen på del genomsnittliga antalet vårddagar som
varje kommun utnyttjat vid statsbidragsberättigade institutioner under 240

åren 1983 och 1984. Kommuner som haft låg utnyttjandegrad garanteras ett Prop. 1987/88:147 bidrag motsvarande 20 % av del genomsnittliga antalet värddagar per I 000 invånare i riket som helhet.

Ett genomförande fullt ut av principen att kommunerna skall ha hela kostnadsansvaret för vården ansågs dock äventyra existensen av vissa insfitutioner som krävs för värden av de mest utsatta grupperna. Dessa institutioner har stora upptagningsområden och hög personaltäthet. Därför utgår elt platsbidrag till huvudmän för sådana institutioner med ett bestämt belopp per plats. I huvudsak utgörs dessa institutioner av de tidigare statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhelsvårdsanstallerna. De institutioner som tidigare var statsbidragsberälligade, dvs. de statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhelsvårdsanstallerna samt de tidigare erkända och enskilda vårdanstalterna, kan också erhålla omstmktureringsbi-drag, vilket skall underlätta en nödvändig omstrukturering av institu-fionsvården och ge berörda huvudmän en viss kompensation för de kostnader som uppstår vid avveckling av hela institutioner eller delar av dem.

Det nya statsbidragssystemet trädde i kraft den 1 januari 1986 och skall gälla under fyra år, dvs. fram till utgången av år 1989. Bidragsbeloppet för år 1988 har fastställts till 825 milj. kr. Fördelningen av bidraget sker efter årliga förhandlingar mellan staten och kommunförbunden. Kommunbidraget uppgår för är 1988 lill drygt 657 milj. kr. och platsbidraget till ca 160 milj. kr.

I samband med att etl nytt statsbidragssystem infördes beslutades även om särskilda medel för att utveckla institutionsvården eller alternativ till denna. 10 milj. kr. fördelas ärligen till olika projekt.

Jag har fidigare konstaterat att de nya reglerna för statsbidrag till missbrukarvård m.m. har lett till kraftiga minskningar av platsantalet vid LVM-hemmen. Detta har inneburit en nödvändig omstmkturering av institutionerna. Öppenvårdsalternaliven tycks dock, enligt socialberedningen, inle ha fillkommit i samma takt som inslitutionsplatserna har avvecklats. Även om del ännu är för tidigt att dra några säkra slutsatser om utvecklingen i övrigt finns det mycket som talar för att detta kan leda till en nedmst-ning av vårdmöjligheterna för i första hand de tyngsta alkoholmissbrukarna. Socialberedningen framhåller atl det kan finnas skäl atl överväga atl gå över lill ett statsbidragssystem som innehåller starkare garantier för att de sämst ställda missbrukarnas vårdbehov blir tillgodosedda.

I samband med alt det nya statsbidragssystemet genomfördes fick socialstyrelsen i uppdrag att följa utvecklingen inom vårdområdet. I propositionen 1984/85:151 om statsbidrag till missbrukarvård m.m. anförs bl.a. följande (s. 24).

Jag föreslår atl socialstyrelsen, bl. a. mot bakgrund av den önskvärda utvecklingen mot en samlad värdresursplanering, årligen efter samråd med de båda kommunförbundén till socialdepartementet skall redovisa en sammanställning av de förändringar som har skett inom missbmkarvården m.m. Materialet skall bl.a. ligga till gmnd för fortsatta ställningstaganden i fråga om statsbidraget.

Socialstyrelsen väntas lämna en första redovisning senare under våren 241

1988.

Socialberedningens förslag: Socialberedningen föreslär etl komplellerande statsbidrag inriktat pä all stödja fillkomsten av kvalificerade LVM-resurser i första hand avsedda för narkotikamissbrukare. Bidraget bör ges formen av projektbidrag. Projektorganisation och projektinnehåll bör arbetas fram i samråd mellan berörd huvudman och ell projeklsekrelarial på socialstyrelsen. Medlen bör fördelas av en ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen och de båda kommunförbunden (betänkandet s. 355 — 358).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan betonar vikten av resurstillskott för utbyggnaden av platser för narkotikamissbrukare vid hemmen för särskilt noggrann tillsyn och behovet av särskilda statsbidrag för ändamålet. Statskontoret anser all resurser för elt prestalionsrdaterat komplellerande bidrag bör kunna skapas genom omfördelning av socialdepartementets nuvarande anslag för utvecklings- och försöksverksamhet samt särskilda medel för bekämpningen av AIDS.

Skälen för min bedömning: Socialberedningen anger alt de i praktiken tillgängliga resurserna för vård av narkotikamissbrukare på hem för särskilt noggrann tillsyn år 1986 var 22 platser. Köerna till dessa platser var långa. Under är 1987 har två nya sådana hem tillkommit i Stockholm. Flera remissinstanser har påtalat de stora bristerna pä platser för narkotikamissbrukare i hem för särskilt noggrann tillsyn.

Enligl socialberedningen visar erfarenheterna entydigt alt det finns etl behov av kvalificerade resurser speciellt avsedda för tvångsvård av narkotikamissbrukare. Jag instämmer i denna bedömning. Atl sådana särvärds-resurser erfordras kunde inle helt förutses när det nu gällande slalsbidrags-

242

systemet utformades. HIV/AIDS-epidemin ställer nya krav på såväl den Prop. 1987/88:147 frivilligt som den tvångsvis bedrivna narkomanvärden. Den kvalificerade Ivängsvården för narkotikamissbrukare har också visat sig vara långt dyrare än annan social institutionsvård för missbrukare. Socialberedningen nämner alt dygnskostnaden kan uppgå lill närmare 2500 kr. per plats. Jag instämmer i socialberedningens bedömning alt kostnader i denna storleksordning kan vara svåra att bära för enskilda kommuner, varför ell särskilt statsbidrag bör ges i syfte atl utjämna kommunernas kostnader för olika vårdformer. Den grundläggande principen att kommuner och landsting skall svara för missbrukarvården bör dock ligga fast.

Enligt min uppfattning är bristen på värdplatser för de tyngsta narkotikamissbrukarna utomordentligt allvariig. Inte minst med tanke på HIV/AIDS-epidemin mäste stora ansträngningar göras för att komma lill rätta med denna bristsituation. I propositionen om åtgärder mot AIDS har regeringen föreslagit att 35 milj. kr. skall anslås under budgetåret 1988/89 som slöd för en utbyggnad av platser för narkotikamissbrukare vid hemmen för särskilt noggrann tillsyn. Bidraget bör utgä frän elt reservationsanslag lill insatser mot AIDS under femte huvudtiteln. Jag angav i den nämnda propositionen all jag senare i samband med förslag om ändringar i LVM m. m. skulle återkomma fill den närmare inriktningen av bidraget och därmed sammanhängande frågor.

Socialberedningen har föreslagit etl kompletterande statsbidrag som bör ges formen av projektbidrag och som skall täcka en viss del av kostnaderna för LVM-vården av narkotikamissbrukare.

Beredningen föreslär vidare att bidraget bör fördelas av en ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen och de båda kommunförbunden. De olika projekten bör arbetas fram i samråd mellan berörd huvudman och etl särskilt projeklsekrelarial på socialstyrelsen. Projeklsekrelariatet bör enligt beredningen förslärkas med experter som kan bistå vid bedömningen av projekten och fungera som konsulter ål de lokala projekten. Ledningsgruppen bör fä i uppdrag att skyndsamt inventera behoven av tillkommande LVM-resurser i de olika länen och att utarbeta en plan för hur den erforderliga utbyggnaden kan genomföras.

Enligt min m.ening är del av största vikt att utbyggnaden av LVM-vår
den, framför allt vad gäller hem för särskilt noggrann tillsyn för narkotika
missbrukare, kommer igång snabbi och på elt väl planerat sätt. Som
socialberedningen framhåller kan det ifrågasättas om del finns underlag för
LVM-hem av delta slag i varje län. Jag delar beredningens bedömning atl
problemet i vissa delar av landet kan lösas genom regionala samverkansav
tal omfattande tvä eller i nägot fall flera län. Socialstyrelsen bör ha ett
särskilt ansvar för denna planeringsprocess. Styrelsens arbete bör ske i
nära samverkan med de båda kommunförbunden. Jag har erfarit atl social
styrelsen har för avsikt atl tillsätta en beredningsgrupp med representanter
från kommun- och landslingsförbunden och att till denna beredningsgrupp
koppla en expertgrupp med de uppgifter som socialberedningen föreslagit.
Beredningsgruppen kommer såvitt jag erfarit atl medverka i bedömningen
av de ansökningar om statsbidrag som inkommer till socialstyrelsen. Vida
re kommer gruppen all delta i planeringsprocessen för utbyggnaden. 243

Jag har dock den uppfattningen att socialstyrelsen bör svara för de Prop. 1987/88:147 slutliga besluten om statsbidragens fördelning. Jag har inle beräknat tilldelning av extra administrativa resurser, utöver vad jag föreslagit i årets budgetproposition, för att lösa de uppgifter hos socialstyrelsen som beskrivits ovan.

Jag anser att det särskilda statsbidraget om 35 milj. kr. bör ges formen av eft driftbidrag för sädana platser i hem för särskilt noggrann tillsyn eller på avdelning i sådant hem som är avsedda för narkotikamissbrukare som omhändertagits enligl LVM. Bidrag bör ges med 300 000 kr. per plats och kalenderår. Bidragssystemet bör gälla från den 1 juli 1988.

Stora krav kommer att ställas såväl på de nya enheter som kommer att inrättas som på övriga delar av värdkedjan. Under elt uppbyggnadsskede kommer särskilda insatser att fordras för projektering, metodutveckling och utbildning av personal. Enligt min mening finns det anledning atl åtminstone under del första året avsätta en del av statsbidraget för sådana inte platsbundna bidrag till huvudmännen. Jag anser därför att 3 milj. kr. bör disponeras för insatser med sådan inriktning som jag här beskrivit. Detta innebär alt jag för det första budgetåret har beräknat medel för driftbidrag lill drygt 100 helårsplatser.

De befinfiiga platserna för LVM-vård av narkofikamissbmkare som huvudmännen erhåller statsbidrag (platsbidrag) för från anslaget H 2. Statsbidrag till missbrukarvård m. m. bör fortsättningsvis, efter prövning av socialstyrelsen, kunna föras över fill det här föreslagna statsbidragssystemet.

Driftbidraget bör utbetalas med en förskottsdel avseende beräknat antal platser och en slutbetalning för det faktiska antal platser som varit i drift under året. Utbetalning bör ske före den 1 april varje år.

En fömtsättning för att driftbidrag skall utgå bör vara att verksamheten uppfyller vissa kvalitativa krav. Som jag tidigare anfört måste höga krav ställas på en verksamhet som skall la emot de mest utsatta narkofikamiss-bmkarna. Ett sådant krav är atl institutionen ingår i en väl planerad vårdkedja. En central punkt är att en missbmkare som bereds vård med stöd av LVM endast i undantagsfall skall tillbringa hela vårdtiden på en institufion för särskilt noggrann tillsyn. Missbrukaren skall så snart del är möjligt överföras till vård i annan form. Därför är det av största vikt att insfitufio-nen redan från början är en integrerad del av en vårdkedja.

Vårdtiden på dessa hem syftar till att motivera missbmkaren för fortsatt vård och behandling. För att klara en sådan uppgift mäste verksamheten bygga på nära relationer mellan klient och personal. Detta och andra faktorer medför bl. a. att hemmen bör ha en förhållandevis hög personaltäthet.

Personalen på en institution av denna karaktär utsätts ofta för påfrest
ningar av annat slag än i övrig missbmkarvård. Det ställer krav på erfaren
het och en hög utbildningsnivå. Jag är inte beredd att ange exakta krav i
detta avseende men förutsätter atl huvudmännen tar stor hänsyn fill beho
vet av väl kvalificerad personal. Handledning, personalutvecklingspro
gram samt en pågående metodutveckling bör vara naturliga delar av verk
samheten. 244

Denna värdform bör bedrivas i förhållandevis små enheter. 8-10 platser Prop. 1987/88:147 är tal som ofta nämns i dessa sammanhang. Detta platsantal bör enligt min mening kunna tjäna som riktmärke, även om det inte heller här är lämpligt att fastställa några exakta mått.

En nära samverkan mellan LVM-hemmen och hälso- och sjukvården erfordras. Krav på tillgång till läkare och sjuksköterska är naturliga. En viktig del är också samverkan med psykiatrin. De speciella problem som HIV/AIDS medför nödvändiggör en organiserad samverkan med bl. a. infektionsläkare.

I statsbidragsansökan bör ingå en utförlig redogörelse för hur huvudmannen avser att fillgodose de kvalitativa krav som bör ställas pä verksamheten.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen. föreslår riksdagen aft anta de av lagrådet granskade förslagen fill

1. lag om vård av missbmkare i vissa fall,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980: 620),
med vidtagna ändringar.

Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen fillfälle att ta del av dels vad jag har anfört i regeringsprotokollet den 11 febmari 1988 om

1. behovet av specialisering inom den öppna socialtjänsten (avsnitt 3.2),

2. vården av psykiskt svårt störda missbmkare (avsnitt 3.4),

3. missbrukarna och arbetsmarknaden (avsnitt 3.6), dels vad jag nu har anfört om

4. det särskilda statsbidraget för vård av narkotikamissbrukare vid hem
för särskilt noggrann fillsyn (avsnitt 4.3).

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.

245

Innehållsförteckning Prop. 1987/88:147

Sid.

Propositionen.................................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ I

Propositionens lagförslag.................................................. 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988.. 12

1 Inledning........................................................................ 12

2 Bakgrund........................................................................ 13

2.1 Missbrukets omfattning och utveckling ................... 13

2.2 Missbrukarnas levnadsförhållanden ........................ 13

2.3 Socialtjänstens insatser.............................................. L5

2.4 Slutsatser.................................................................. 16

3 Åtgärder för att förstärka den frivilliga missbrukarvården 17

3.1 Socialnämndens ansvar förtydligas........................... 17

3.2 Behovet av specialisering ......................................... 21

3.3 Utbildning och handledning för vårdpersonalen ...... 2.*)

3.4 Vården av psykiskt svårt störda missbrukare ......... 26

3.5 Narkomanvärden och AIDS/HIV ............................... 29

3.6 Missbrukarna och arbetsmarknaden......................... 29

3.7 De frivilliga organisationerna .................................... 32

4 En reviderad tvångsvårdslag för vuxna missbrukare...... 34

4.1 Utgångspunkter ..................................................... 34

4.2 Inledande bestämmelser ......................................... 37

4.3 Grunderna för vård ................................................. 38

4.3.1 Missbruk av andra beroendeframkallande medel 38

4.3.2 Tidigare ingripanden ......................................... 41

4.3.3 Skyddet för missbrukarens omgivning............... 48

4.3.4 Samhällets skyldighet att ingripa...................... 52

4.4 Utredning och ansökan om vård ............................ 54

4.5 Omedelbara omhändertaganden.............................. 60

4.6 Vårdtiden.................................................................. 68

4.6.1 Socialnämndens skyldigheter under vårdtiden .. 75

4.6.2 Föreståndarens redovisningsskyldighet gentemot LVM-hemmets styrelse ......................................................................... 77

4.6.3 Socialnämndens skyldigheter efter vårdtiden . .. 78

4.7 Inledande sjukhusvård............................................. .. 79

4.8 Huvudmannaskapet för LVM-vården......................... .. 85

4.9 Den lagtekniska lösningen........................................ .. 87

5 Upprättade lagförslag .................................................... .. 88

6 Specialmotivering .......................................................... .. 88

6.1 Förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall 88

6.2 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) .... 113

7 Hemställan .................................................................... 114

8 Beslut .......................................................................... 114

Bilaga I Socialberedningens sammanfattning av betänkandet

(SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten. Tvånget 115

Bilaga 2 Socialberedningens lagförslag............................. 132

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden ............... 140

Bilaga 4 Lagrädsremissens lagförslag............................... 213

Utdrag ur lagrådels protokoll den 7 mars 1988 ................ 222

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1988 .... 226

1 Anmälan av lagrådsytlrande ........................................ 226

2 LVM-vårdens resurser och innehåll................................. 228 246

2.1 LVM-vårdens resurser ........................................... 228

2.2 LVM-vårdens innehåll................................................ 229 Prop. 1987/88:147

2.2.1 Inledning........................................................... 229

2.2.2 LVM-vård med lägre faktiska rehabilileringsmål . 230

2.2.3 LVM-vård med högre faktiska rehabilileringsmål 232

2.2.4 Samverkan med psykiatrin................................ 236

3 Forskning och statistik ................................................... 237

3.1 Forskning om LVM-vården ....................................... 237

3.2 Siatistik ................................................................... 237

4 Stalsbidragsfrågor m. m.................................................. 238

4.1 Inledning ................................................................. . 238

4.2 Statsbidrag till missbrukarvård m.m.......................... . 240

4.3 Särskilt statsbidrag för vård av narkotikamissbrukare vid hem

för särskilt noggrann tillsyn ............................................. . 242

5 Hemställan .................................................................... . 245

6 Beslut .......................................................................... 245

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 247