Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1987/88:135

om åtgärder mot unga lagöverträdare


Prop.

1987/88:135


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås åtgärder som skall medverka lill att ungdomar som begår brott möter en snabbare och mera markerad reaktion från samhällets sida. Förslagen berör främst lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Förslagen utgår från förutsättningen att unga lagöverträdare även i fortsättningen i allmänhet inte skall åtalas utan i stället efter beslut om åtalsunderiåtelse bli föremål för åtgärder inom socialtjänsten.

Av en ung lagöverträdare som får åtalsunderiåtelse skall enligt förslaget uttryckligen krävas att han skall leva skötsamt. I LUL skrivs in atl återfall i brott kan leda till atl åtalsunderlåtdsen återkallas och alt den unge ställs inför domstol.

För att ge möjligheter till en snabbare reaktion på brottet får åklagaren vidgade möjligheter atl utfärda strafföreläggande.

Enligt förslaget ställs också ökade krav på att unga lagöverträdare i mån av förmåga medverkar till att ställa till rätta efter brottet. Polisen föresläs fa en uttrycklig rätt atl anmoda unga lagöverträdare att ställa till rätta. När åklagaren överväger frågan om åtalsunderiåtelse skall han väga in om den unge har visat vilja atl göra rätt för sig. Om det går till åtal och rättegång och domstolen i sin dom beslutar all en ung lagöverträdare skall överläm­nas lill vård enligl socialtjänsten får domstolen föreskriva atl den unge skall avhjälpa eller begränsa skada som orsakats av brottet.

Vårdnadshavaren skall normalt omedelbart underrättas, när någon som är mellan 15 och 18 år är skäligen misstänkt för brott.

För att öka snabbheten i mål mot unga föreslås nya regler om att socialnämndens yttrande till åklagaren eller domstolen i sådana mäl nor-

I    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 135


mall skall avges inom en viss kortare lid. I en särskild försöksverksamhet skall prövas möjligheterna att få en snabbare handläggning genom ett bättre samarbete mellan myndigheterna. De nya reglerna föreslås träda i kraft den I juli 1988.


Prop. 1987/88:135


Lagförslagen i denna proposition har granskals av lagrådet. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 9), lag­rådets yttrande (s. 45) och föredragande statsrådels ställningstagan­de till lagrådets synpunkter (s. 47).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.


 


Propositionens lagförslag                                Prop-1987/88:135

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs atl 48 kap. 4 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

48 kap. 4§i Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straffan böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, får dock strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sådant brott som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.

Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som är under arton år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste lyddse 1982:1123.


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:135

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs alt 31 kap. 1 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

31 kap. 1 §'

Kan den som är under tjugoett år och som begått brottslig gärning bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom so­cialtjänsten.

Om det anses påkallat för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, får jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten dömas till dagsböter, högst elthundraättio, vare sig böter har föreskrivits förbrottet eller ej.

Om skada på egendom har upp­kommit genom brottet och del be­döms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i samband med överläm­nande enligt första stycket, före­skriva att den dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller be­gränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

' Senaste lydelse 1985:397. I prop. 1987/88:120 har lagts fram förslag till ändrad lydelse.


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:135

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1964:167) med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare dels att 1,3,5 och 12 §§ skall ha följande lydelse, dels alt i lagen skall införas tre nya paragrafer, 6 a, 6 b och 6 c §§, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1                                                  §'
Om någon har begått ett brott in-
Om någon har begått elt brott in­
nan han fyllt arton år, får åklaga-
nan han fyllt arton år, får åklagaren
ren, utöver vad som följer av 20
besluta alt underlåta åtal enligt be-
kap. 7 § rättegångsbalken, besluta
stämmdserna i denna lag (åtalsun-
att underlåta åtal enligt följande be-
                        derlåldse).
stämmelser (åtalsunderiåtelse).

Åtalsunderiåtelse får beslutas, om den underårige blir föremål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige:

1.  vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),

2.  vård eller annan åtgärd enligt lagen (1980:621) med särskilda bestäm­melser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd.
Åtalsunderiåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har

skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtalsun­
deriåtelse skall meddelas skall
åklagaren utöver vad som följer av
andra och tredje styckena särskilt
beakta den underåriges vilja att er­
sätta målsäganden för -skada som
uppkommit genom 'brottet ,eller att
avhjälpa eller begränsa skadan.
Åtalsunderiåtelse får dock inte
   Åtalsunderiåtelse får inte beslu-

beslulas, om något väsentligt all-     tas, om nägot väsenfiigt allmänt d-
mänt eller enskilt intresse därige-     ler enskilt intresse därigenom åsi-
•'nom åsidosätts.
                        dosätts.

Utöver vad som nu har sagts kan åtalsunderiåtelse meddelas enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I frågaom åtalsunderiåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20kap. 7 a § rättegångsbalken.

3 §2 Om det finns skälig anledning till åtalsunderiåtelse enligt denna lag, skall åklagaren innan han beslutar i ärendet inhämta yttrande från socialnämn­den i den kommun som enligl socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för

' Senaste lydelse 1985:398.  Senaste lyddse 1981:1286.


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1987/88:135

den underårige. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser alt vidta någon åtgärd beträffande den underårige och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling saml hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Del åligger nämnden att avgiva Nämnden skall avge sitt yttrande
sitt yttrande skyndsamt.
              skyndsamt.   Yttrandet skaU avges

inom två veckor från den dag då begäran om yttrande kom in till nämnden, om inte längre tid är nödvändig med hänsyn till ärendets beskaffenhet. Har yttrande inte av­getts inom fyra veckor, skall åkla­garen genast underrättas om orsa­ken till dröjsmålet.

Åklagaren får utan alt socialnämndens yttrande inhämtats besluta om åtalsunderiåtelse,

1.                om brottet är ringa, eller

2.                om det är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderiåtelse förelig­
ger.

Nämnden skall även ulan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som denne begär i fråga om den underårige.

5 §3

Den som får åtalsunderiåtelse enligt 1 § skall iaktta skötsamhet.

Ett beslut om åtalsunderiåtelse Ett beslut om åtalsunderiåtelse

får återkallas, om särskilda får återkallas, om särskilda omstän-
omständigheter föranleder det.
    digheter föranleder det. Vid bedöm-

ningen av om återkallelse skall ske skall särskilt beaktas om den underårige har återfallit i brott inom sex månader från beslutet om åtalsunderiåtelse.

6a§

Åklagaren får, ulan hinder av de begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första stycket första me­ningen rättegångsbalken, utfärda strafföreläggande för brott som be­gåtts av någon som ej fyllt arton år, om del kan antas atl den underåri­ge, om åtal väckts, skulle ha dömts endast till böter. Därvid skall åkla­garen beakta de särskilda regler enligt vilka rätten kan döma tiU lindrigare straffan vad som är före­skrivet för brottet.

 Senaste lydelse 1985:14.                                                                                     6


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88:135

6b§

En polisman får anmoda den som har eller kan antas ha fyllt femton men inte arton år atl så snart som möjhgt vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott, om den under­årige erkänt brottet eller om det an­nars med hänsyn lill omständighe­terna är uppenbart alt han begått brottet. Anmodan får dock ske en­dast om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Om det inte är uppenbart obehövligt, skall målsägandens samtycke inhämtas innan anmodan sker.

6c§

Om någon som inte fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, skall vårdnadshavaren omedelbart underrättas, oni del inte finns sär­skilda skäl mot det.

12 § Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som          Väcks allmänt åtal mot den som

ej fyllt aderton år för brott, för vil- inte fyllt arton år för ett brott, för
ket är stadgat fängelse i mer än elt vilket är föreskrivet fängelse i mer
år, skola, ändå atl han ej är häktad, än ett år, skall de tidsfrister iakttas
de tidsfrister iakttagas som äro fö- som är föreskrivna för åtgärder i
reskrivna för åtgärd i mål vari den mål vari den tilltalade är häktad. I
filltalade är häktad. I stället för den stället för den tid om en vecka, som
tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är
rättegångsbalken är föreskriven för föreskriven för hållande av huvud­
hållande av huvudförhandling, skall förhandling, skall gälla en tid om
dock gälla en tid av två veckor.
  två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från so­cialnämnden enligl 9 § tredje styc­ket, skall nämnden yttra sig inom sådan lid att rätten kan hålla hu­vudförhandling enligl reglerna i andra stycket. Om ärendets beskaf­fenhet föranleder det, får dock ytt­randet med rättens medgivande av­ges senare.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:135

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs atl 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

9 kap. 17 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i

1.  utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.  angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för alt förebygga brott eller som avser sädan personalkontroll som enligt särskilda bestämmelser sker i fråga om tjänster av betydelse för rikets säkerhet,

3.  åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för alt förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöver­trädare.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

Lagen omtryckt 1988:9.


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1987/88:135

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Lagrådsremiss om åtgärder mot unga lagöverträdare

1 Inledning

Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas mot ungdomsbrottsligheten står så gott som allud i fokus i den kriminalpolifiska debatten. Även om den dramatiska ökning av ungdomsbrottsligheten som ägde rum mellan andra världskrigels slut och 1970-talet numera har planat ut, kan det konstateras att ungdomar begår brott i en utsträckning som inte är acceptabel och som kräver kraftfulla motåtgärder från samhället.

Ungdomsbrottsligheten måste angripas på bred front. När det gäller åtgärder som faller inom justitiedepartementets ansvarsområde finns i 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 4, s. 28, och bil. 11 s. 132) en redogörelse för flera redan föreslagna eller planerade reformer som kan få betydelse för att motverka ungdomsbrottsligheten. Jag skall här bara näm­na förslagen om kriminalisering av konsumtion av narkotika (prop. 1987/88:71), om s. k. knivförbud och om åtgärder mot klottret.

Det är viktigt att ungdomar som begått brott möts av en snabb och entydig reaktion från samhällets sida. Samhället måste i de ungas eget intresse markera att brottslighet — och del gäller även brott av till synes mindre allvarligt slag — är nägot som inte tolereras.

Jag vill med detta inte ha sagt att man generellt bör gå över till ett syslem med strängare påföljder för unga lagöverträdare. I fråga om ungdomar som har uppnått straffmyndighelsåldern 15 år råder del sedan länge en bred enighet om alt de skall särbehandlas i straffrätlsligl och straffprocessudlt hänseende. Framför allt gäller detta ungdomar mellan 15 och 18 år. Den bakomliggande tanken är att straffmyndighetsåldern inte skall medföra en abrupt övergång till vuxenväriden. Detta kommer bl. a. till uttryck på det, sättet att brott som förövas i åldern 15-18 år i betydligt mera begränsad utsträckning än brott som begås av äldre personer skall bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom kriminalvårdens ra,m. Principen är i stället att de unga skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna, som på olika sätt skall ge råd och slöd eller ingripa med åtgärder enligt den sociala lagstiftningen. Elt uttryck för en sådan särbehandling är de regler


 


som finns i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver-     Prop. 1987/88:135 trädare (LUL).

Det torde inte råda några delade meningar om att dessa grundläggande värderingar alltjämt är bärande. Någon omfördelning av ansvaret mellan kriminalvården och socialtjänsten när det gäller de unga lagöverträdarna bör således inte komma i fråga. Därmed är inte sagt att man inte kan förbättra päföljdssystemet på enskilda punkter. Jag tänker då bl. a. på frågan om att införa någon form av samhällstjänst för de unga lagöverträ­darna. Den tanken avser jag att återkomma till i ett senare sammanhang.

Även om man också i fortsättningen bör hålla fast vid principen om en särbehandling av de unga lagöverträdarna i enlighet med LUL:s regler, är det viktigt att reglerna är i alla hänseenden ändamålsenligt utformade och atl den unge snabbi bringas lill insikt om det förkastliga i det brottsliga beteendet. Dessa frågor har, såvitt rör ungdomar mellan 15 och 18 år, behandlats i den år 1987 inom justitiedepartementet upprättade promemo­rian (Ds Ju 1987:11) Ändrade regler om åtalsunderiåtelse för unga lagöver­trädare, m. m. Jag avser nu att ta upp de frågor som behandlats i promemo­rian.

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksda­gens ombudsmän (justitieombudsmannen Wigdius), jusfitiekanslern, riks­åklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen, broftsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, Svea hovräft, Göteborgs tingsrätt, Helsing­borgs tingsrätt, Gävle tingsrätt, åklagarmyndigheterna i Göteborg, Hel­singborg, Västerås, Gävle och Umeå, polismyndigheterna i samma orter, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Göteborgs kommun, Helsingborgs kommun, Västerås kommun, Gävle kommun, Umeå kom­mun, föreningen Sveriges åklagare, föreningen Sveriges statsåklagare. Svenska polisförbundet, föreningen Sveriges polischefer, föreningen Sve­riges länspolischefer, föreningen Sveriges socialchefer, övervakares och kontaktpersoners riksförbund, juridiska fakultelsstyrelsens forsknings­nämnd vid Lunds universitet, landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska kommunförbundet och Svenska skyddsförbundel.

RÅ har bifogat yttranden från regionåklagarmyndigheterna i Karlstad, Härnösand och Malmö samt åklagarmyndigheten i Stockholm. Tjänste­männens Centralorganisafion (TCO) har utan eget ställningstagande över­lämnat det yttrande som Svenska polisförbundet avgett som remissvar. Centralorganisationen SACO/SR har sorn sitt yttrande hänvisat till ett yttrande som lill SACO/SR avgetls av JUSEK. Statens ungdomsråd har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på promemorian.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som bilaga 1, dels promemorians lagförslag som bilaga 2.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiede-parlementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-1840).

10


 


2 Allmän motivering                                       Prop. 1987/88:135

2.1 Gällande rätt

Som jag inledningsvis nämnde är det en sedan länge godtagen princip alt unga lagöverträdare så längt möjligt inte skall ställas inför domstol och bli föremål för åtgärder inom kriminalvårdens ram. Del är i stället i första hand de sociala myndigheterna som skall vidta ätgärder beträffande ungdo­mar som begår brott. Tanken är att åtal skall kunna underlåtas, om man kan åstadkomma lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung lagöverträdare utan att åtal väcks.

Ungdomar mellan 15 och 18 år som begår brott får i stor utsträckning åtalsunderiåtelse enligt LUL. Den grundläggande regeln om åtalsunderiå­telse för unga lagöverträdare finns i I § LUL. Man kan urskilja två huvud­fall då åtalsunderlåtdse kommer i fråga, nämligen dels del fallet att den unge i första hand blir föremål för åtgärder från de sociala myndigheterna och att de åtgärder som sålunda kommer lill stånd bedöms som lämpligare än lagföring, dels det fallet att den unge har begått brottet av okynne eller förhastande.

Insatser som grundas på socialtjänstlagens (1980:620) bestämmelser bygger på frivillighet. Sädana insatser förutsätter alltså den unges egen medverkan. De sociala myndigheterna har emellertid också möjlighet alt fillgripa vård eller åtgärder enligl lagen (1980:621) med särskilda bestäm­melser om vård av unga (LVU). LVU innehåller bestämmelser bl. a. om tvångsomhändertagande av unga och om andra, mindre ingripande åtgär­der som kan vidtas utan den unges samtycke. På detta område pågår ett reformarbete, som jag strax återkommer fill.

Lagtekniskt är bestämmelsen i I § LUL om åtalsunderiåtelse subsidiär till de allmänna reglerna om åtalsunderlåtdse i 20 kap. 7 § rättegångsbal­ken (RB). Detta innebär att åklagaren i första hand skall pröva om en åtalsunderlåtdse kan meddelas enligl de allmänna reglerna i 20 kap. RB och i andra hand enligt den särskilda lagstiftning som avser unga lagöver­trädare.

Många gånger är del en förutsättning för ätalsunderlätdse att den unge blir föremål för insatser inom socialtjänsten. Åtalsunderlåtdse kan emel­lertid också meddelas, om den unge på annat sätt blir föremål för åtgärder som innebär att han får hjälp eller stöd' exempelvis genom anhöriga. Vidare fär, som jag tidigare har nämnt, åtalsunderiåtelse enligt LUL beslu­tas om den unge uppenbarligen har begått brottet av okynne eller förhas­tande. Detta tar i första hand sikte på brottsliga gärningar som begås av en tillfällighet och som kan ses som ett utslag av ungdomligt oförslånd.

Innan åklagaren tar ställning lill frågan om åtalsunderlåtdse skall han i allmänhet inhämta yttrande från de sociala myndigheterna. Jag återkom­mer strax till detta.

Generellt gäller den begränsningen enligl 1 § LUL att åtalsunderlåtdse
inte får beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därige­
nom åsidosätts. Några av de faktorer som åklagaren har atl väga in i sin
bedömning är brottels svärhetsgrad, omständigheterna kring brottet samt
behovet av alt klarlägga skuldfrågan, fastställa skadeståndsskyldighet eller
11


 


besluta om förverkande. Åklagaren skall vidare pröva om den åtgärd som     Prop. 1987/88:135 vidtas är den lämpligaste för den unge.

Ett särskilt skäl för alt väcka åtal kan vara att åklagaren anser att den unge, vid sidan av åtgärder som vidtas inom socialtjänsten, bör få ett bötesstraff. Del är nämligen enligt gällande lagstiftning inte möjligt alt kombinera en åtalsunderiåtelse med elt strafföreläggande på böter för samma brott.

Beslut om åtalsunderiåtelse kan återkallas om särskilda omständigheter föranleder det (5 § LUL). Även sådana beslut fattas av åklagare. Bedöm­ningen skall ske med utgångspunkt i de förhållanden som råder när frågan om återkallelse aktualiseras.

Frågor om åtalsunderlåtdse enligt 1 § LUL skall handläggas skyndsamt. Om åtalsunderlåtdse inte meddelas, skall åtal väckas utan dröjsmål (2 § LUL).

Innan åklagaren beslutar om åtalsunderlåtdse skall han, som jag nyss nämnde, som regel inhämta yrtrande/rån de sociala myndigheterna angå­ende den unge. Yttrandet skall avges av socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen har ansvaret för den unge. Det skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser alt vidta någon åtgärd beträffande den underårige och om en sådan åtgärd är den lämpligaste för honom. Nämn­den skall avge sitt yttrande skyndsamt. Om brottet är ringa eller om del är uppenbart att det föreligger förutsättningar för åtalsunderlåtdse, kan åkla­garen besluta om åtalsunderlåtdse utan att inhämta nämndens yttrande. Om åklagaren anser att det brister i förutsättningarna för åtalsunderlåtdse och avser att i stället väcka åtal, behövs inte heller något yttrande. Det blir då i stället domstolen som får inhämta yttrande eller föranstalta om annan personutredning. Nämnden är skyldig att även ulan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som han begär angående den underårige (3 § LUL).

I 6 § LUL finns en särskild åtalsprövningsregel som tar sikte på ungdo­mar som har omhändertagils med stöd av LVU. Om någon, som har intagits i ett sådant hem som avses i 12 § LVU, misstänks för alt ha begått brott innan vården vid hemmet har avslutats, skall åklagaren pröva om åtal för brottet lämpligen bör ske.

Del finns bestämmelser om hur rättegången skall genomföras för att bli så skonsam som möjligt för de ungdomar som åtalas (se bl. a. 8—10 §§ LUL).

Den som är under 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd.

Enligt 12 § LUL skall domstolarna alltid handlägga mål mot den som inte har fyllt 21 år skyndsamt. Om allmänt åtal väcks mot någon som inte har fyllt 18 år för ett brott, för vilkel är föreskrivet fängelse i mer än ett år, gäller i princip samma tidsfrister för domstolens handläggning som i mål mot häktade. Fristen för atl hålla huvudförhandling är emellertid två veckor från det atl åtal väcktes i stället för en vecka.

När del gäller valet av påföljd finns det också särregler för unga lagöver­
trädare. Kan den som är under 21 år bli föremål för vård eller annan åtgärd
enligt socialtjänstlagen eller LVU får rätten enligt 31 kap. 1 § brottsbalken
  12


 


(BrB) överlämna ål socialnämnden att föranstalta om vård inom social- Prop. 1987/88:135 tjänsten. Den som är under 18 år får dömas till skyddslillsyn endast om den påföljden befinns lämpligare än vård inom socialtjänsten (28 kap. 1 § BrB). I 33 kap. 4 § BrB finns också en särskild straffnedsätlningsregel. Om någon har begått brott innan han har fyllt 21 år får domstolen efter omstän­digheterna ådöma lindrigare straffan vad som är föreskrivet för brottet.

2.2 Allmänna Utgångspunkter

Den nuvarande lagsfiftningen om åtal och rättegång mot unga lagöverträ­dare beslutades år 1964. Den byggde i stor utsträckning på den dåvarande lagstiftningen om vård av barn och ungdom, barnavårdslagen, som nu har ersatts av socialtjänstlagen och LVU. Reglerna i LUL har ändrats vid ett flertal tillfallen, bl. a. i samband med atl socialtjänstlagen trädde i kraft den I januari 1982.

Av principiell och praktisk betydelse är i det här sammanhanget också de ändringar i LUL som trädde i kraft den 1 januari 1985 och som gav pohsen vidgade befogenheter att utreda brott av bam som inte uppnått straffmyndighelsåldern 15 år (prop. 1983/84:187, JuU 1984/85:6, rskr. 37). De nya reglerna innebär bl. a. att polisen kan utreda brott av barn under 15 år, om utredningen kan antas få betydelse för att avgöra behovet av insatser från socialtjänstens sida. BRÅ har efter uppdrag från regeringen nyligen utvärderat denna lagstiftning och i en promemoria (Kansli PM 1987:1) konstaterat att lagstiftningen i stort sett tillämpas i enlighet med intenfionema.

Någon genomgripande översyn av LUL har inte skett. Frågan om en sådan översyn har berörts i skilda sammanhang (se bl. a. prop. 1983/84:187, JuU 1984/85:6, rskr. 37 och prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr. 72; jfr även JuU 1982/83:35). Ståndpunkten har emellertid hittills varit att man har velat avvakta tillräckliga erfarenheter av socialljänstreformen innan någon mer omfattande översyn görs av LUL.

Socialberedningen (S 1980:07) fick år 1982 genom tilläggsdirektiv i upp­drag att belysa frågan om avgränsning och samverkan mellan socialtjäns­ten och kriminalvården när det gäller unga lagöverträdare. I betänkandet (Ds S 1984:15) Socialtjänstens insatser för ungdomar log beredningen upp vissa frågor i samband med missbruk och kriminalitet. I regeringens propo­sition (1984/85:171) om särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdo­mar i samband med missbruk och kriminalitet m. m. lades fram förslag i syfte att förtydliga socialtjänstens ansvar för ungdomar. Förslagen avsåg bl. a. att motverka tendenser att i ökande utsträckning döma ungdomar till påföljd inom kriminalvården. Riksdagens beslut med anledning av denna proposifion (SoU 1984/85:31, rskr. 356) innebar bl. a. ändringar i LVU så att socialnämnderna kan besluta om att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Vidare höjdes åldersgränsen vid vilken LVU-vård senast skall upphöra till 21 år. Motsvarande ändringar skedde i LUL och BrB.

I betänkandet (SOU 1986:20-21) Barns behov och föräldrars rätt har     13


 


socialberedningen behandlat frågan om tvångsomhändertagande av unga. Prop. 1987/88:135 Beredningen har föreslagit alt LVU skall ersättas med en helt ny lag. En särskild utredare (f d. justitieombudsmannen Tor Sverne) fick i augusti 1986 i uppdrag atl göra en viss översyn av LVU mot bakgrund av bl. a. socialberedningens förslag. Utredaren har redovisat sitt uppdrag i betän­kandet (Ds S 1987:3) Översyn av LVU. Betänkandena har remissbehand­lats och bereds för närvarande inom socialdepartementet.

Regeringen har den 14 januari 1988 beslutat atl socialberedningens arbe­te skall upphöra samt uppdragit ål socialstyrelsen atl genomföra utvärde­ring av socialtjänstlagen m. m. Styrelsen skall bl. a. utvärdera socialtjänst-lagstiftningens prakfiska tillämpning beträffande barn och ungdomar, främst utsatta grupper. Förslag bör bl. a. lämnas om hur en förbättrad samverkan mellan olika samhällsorgan skall kunna komma fill stånd. Upp­draget skall slutredovisas senast den 1 januari 1990.

I den allmänna debatten framhålls då och då alt de nuvarande reglerna om åtalsunderiåtelse för unga lagöverträdare är mindre lämpligt utforma­de. Det har bl. a. hävdats atl systemet med åtalsunderlåtdse kan ge den unge intrycket atl samhället inte ser så allvarligt på det brottsliga hand­lingssättet. Diskussionen har tagit sikte både på ungdomsbrottsligheten i allmänhet och på ell fåtal mycket uppmärksammade grova brott begångna av ungdomar. I samband med denna diskussion om skarpare reaktioner mot ungdomsbrottsligheten har också behovet av eft snabbare förfarande i mål rörande unga lagöverträdare betonats. Något som också har berörts bl. a. i riksdagen är kravet på all vårdnadshavare underrättas om atl deras barn är föremål för misstanke om brott.

Promemorian

I justitiedepartementets inledningsvis nämnda promemoria framhålls att några mera genomgripande ändringar av reglerna i LUL inte bör komma i fråga nu med hänsyn till det pågående översynsarbetet inom det sociala området. Principen atl unga lagöverträdare i första hand skall överlämnas fill vård inom socialtjänsten och endast i begränsad utsträckning bli före­mål för kriminalvårdens insatser bör enligl promemorian lämnas orubbad. I promemorian föreslås i stället skärpningar i olika hänseenden av reglerna om åtalsunderlåtdse för att det även i de fall då åtalsunderlätelse sker skall bättre markeras för den unge atl samhället lar avstånd från det brottsliga beteendet.

Promemorieförslaget innebär lill en början alt åtalsunderlåtdse för unga
lagöverträdare skall förenas med ett skölsamhetskrav som skall gälla un­
der en prövofid om sex månader. Vid återfall i allvarlig brottslighet under
prövofiden skall beslutet om ätalsunderlätdse kunna återkallas och den
unge ställas inför domstol. Vidare föreslås att åklagaren skall få samma
möjlighet som domstolarna har i dag att gå under den gällande straffskalan
för brottet, om det begåtts av någon som inte fyllt 18 år. Det skulle
innebära att åklagaren i fler fall än nu kan utfärda bötesstraff genom
strafföreläggande. Del skall enligt promemorian vara möjligt att kombinera
åtalsunderlåtdse med ett bötesstraff genom alt åklagaren i samband med
beslutet om åtalsunderlåtdse utfärdar ett strafföreläggande för samma
       14


 


brott. I promemorian ställs också ökade krav på atl ungdomar som har Prop. 1987/88:135 vållat skador genom brott gottgör målsäganden genom egna arbetsinsatser eller på annat sätt. Del sistnämnda förslaget innebär bl. a. atl den möjlighet som domstolarna sedan den I januari 1988 har att ålägga den som döms lill villkorlig dom eller skyddstillsyn att avhjälpa skada utvidgas fill att också omfatta fall där domstolen överlämnar den unge lill vård enligt socialtjänst­lagen.

I promemorian diskuteras olika möjligheter atl åstadkomma en snabbare handläggning av mål mot ungdomar. En rad åtgärder föresläs i detta hänseende, bl. a. vissa lidsfrister för socialnämnd vid utredningar som rör unga lagöverträdare.

I promemorian presenteras också förslag som enligl vad som där hävdas inte kräver riksdagens ställningstaganden för alt kunna genomföras. För­slagen i denna del innebär bl. a. att ökad vikt läggs vid att åklagaren delger beslutet om åtalsunderlåtdse vid etl personligt sammanträffande med den unge. Kravet på atl vårdnadshavaren är närvarande vid denna delgivning skärps, och del förutsätts atl som regel en representant för socialnämnden deltar. Vidare föreslås att polisen i allmänhet skall underrätta vårdnads­havaren om misstanke om brott.

En fråga som diskuteras i promemorian, men där något förslag lill ändrade regler inte läggs fram, är om det är lämpligt all införa villkorad åtalsunderlåtdse eller förena ett beslut om åtalsunderlåtdse med särskilda föreskrifter, t.ex. i fråga om betalning av skadestånd i anledning av brot­tet. Detta ställningstagande överensstämmer med åtalsrättskommitténs i betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål och föredragande statsrådets i prop. 1984/85:3 om åtalsunderiåtelse.

Remissutfallet

Remissinstanserna har över lag ställt sig bakom den i promemorian fram­förda uppfattningen atl samhället måste tydligare än nu markera för den unge att brott är något som inte tolereras. Enigheten är stor om att man bör införa ett uttryckligt skölsamhetskrav vid åtalsunderiåtelse och öka kraven pä att ungdomar som har vållat skador genom brott skall göra rätl för sig. Även förslaget om att ge åklagaren samma möjlighet som domstolen atl vid brott av en ung lagöverträdare gå under den gängse straffskalan och ålägga böter i fler fall än nu har vunnit etl brett stöd. Delsamma gäller de förslag som går ut på att ge större tyngd ål åklagarens delgivning av beslut om åtalsunderlåtdse och förslaget atl vårdnadshavaren skall underrättas när ungdomar i åldern 15-18 år är misstänkta för brott.

Däremot går meningarna isär när det gäller förslaget alt koppla ett uttryckligt skölsamhetskrav till en prövotid liksom när det gäller förslaget atl ge åklagaren möjlighet atl kombinera en åtalsunderiåtelse med ell bötesstraff Även de åtgärder som föreslås för alt åstadkomma en snabbare handläggning har fått ett blandat mottagande.

Föredragandens överväganden

De nuvarande reglerna om åtalsunderlåtdse för unga lagöverträdare ger

möjlighet för åklagaren atl underiåta åtal bl. a. i de fall där den unge         15


 


kommer att bli föremål för åtgärder från socialtjänstens sida. Som jag     Prop. 1987/88:135 tidigare sagt är del en god princip alt man i dessa fall i görligaste mån avslår från åtal, rättegång och åtgärder från kriminalvårdens sida.

Det är emellertid viktigt att man även i de fall där åtal sålunda inte kommer till stånd klart markerar för den unge atl detta inte innebär att samhället inte reagerar mot del brottsliga beteendet. Som framhålls i promemorian finns det anledning att överväga hur man skall uppnå detta på ett bättre sätt än med nuvarande ordning. Samtidigt är det väsentligt att se till man även i fråga om de unga lagöverträdarna har etl förfarande som uppfyller höga krav på rättssäkerhet, särskilt som det hos de flesta ungdo­mar finns en stark rättskänsla som lar sig uttryck i ett krav på rättvis och lika behandling.

Enligt min mening innehåller promemorian flera utmärkta uppslag till förbättringar i dessa hänseenden. En grupp av åtgärder som enligt min mening är välmotiverade rör förstärkningar av själva institutet åtalsunder­låtdse, bl. a. genom att beslutet kombineras med ett skölsamhetskrav och att uftryckliga möjligheter ges alt ompröva åtalsfrågan vid återfall i brott. Jag delar också den uppfattning som framförs i promemorian att man i denna del inte bör gå så långt som till en direkt villkorad åtalsunderiåtelse eller till en möjlighet för åklagaren att meddela föreskrifter i samband med ett beslut om åtalsunderlåtdse.

Atl den unge får ett bötesstraff genom atl åklagaren utfärdar strafföre­läggande kan i vissa fall vara elt bra alternativ till åtal eller åtalsunderlåtd­se. Som föreslås i promemorian bör man här kunna ge åklagaren ett större utrymme atl laga efter läglighel. Syftet skall vara alt skapa utrymme för etl snabbi och informellt förfarande i sådana fall där mera ingripande åtgärder inte är påkallade. Att kombinera åtalsunderlåtdsen med ett bötesstraff kan möjligen vid första påseendet te sig som en tilltalande tanke. En sådan ordning stöter emellertid på principiella svårigheter som enligl min mening bör föranleda att den inte införs.

En viktig grupp av åtgärder hänför sig till frågan om hur man på ett bättre sätt än nu skall åstadkomma att unga lagöverträdare gör rätt för sig. Här gäller del åtgärder som berör både polisen, åklagarna och domstolar­na.

Slutligen är det viktigt att se vad man kan göra för att få till stånd en snabbare handläggning av mål mot unga lagöverträdare. Jag vill i det sammanhanget påpeka atl det ibland framförda kravet på jourdomslolar för unga lagöverträdare stämmer mindre väl överens med utgångspunkten att unga lagöverträdare i princip inte skall bli föremål för domstolsbehand­ling. Andra vägar bör därför i huvudsak väljas för att få fill stånd en snabbare behandling av mål mot unga. För de fall där det ändå blir fråga om domstolsbehandling kommer jag emellertid i del följande alt föreslå åtgärder som leder till snabbare domstolshandläggning.

Med dessa utgångspunkter avser jag atl nu gå in mer i detalj på de frågor
som tagils upp i promemorian och som kräver lagändringar. Om de lagför­
slag jag lägger fram godtas, avser jag atl senare för regeringen anmäla
frågan om de övriga åtgärder som promemorian ger anledning fill. Del
gäller då bl. a. frågor som har att göra med ddgivningen av beslut om
        16


 


åtalsunderlåtdse. Jag avser alt i det sammanhanget också ta upp frågan om atl samtidigt som de förslag som kräver lagstöd träder i kraft dra igång en försöksverksamhet som skall syfta lill en snabbare handläggning i mål som rör unga lagöverträdare.

I det följande avser jag att närmare behandla

frågan vilka regler för åtalsunderlåtdse som i första hand skall tillämpas när det gäller unga lagöverträdare (avsnitt 2.3)

krav på skötsamhet m. m. (avsnitt 2.4)

bötesstraff för unga lagöverträdare (avsnitt 2.5)

ökade krav på att ställa till rätta efter brott (avsnitt 2.6)

undertättelse till vårdnadshavare (avsnitt 2.7)

snabbare handläggning av mål mot unga (avsnitt 2.8) och

kostnaderna för en reform (avsnitt 2.9).

Några ytterligare frägor i sammanhanget tar jag upp i specialmotivering­en (avsnitt 5).


Prop. 1987/88:135


2.3 Vilka regler för åtalsunderiåtelse bör tillämpas i första hand?

Mitt förslag: Åklagaren skall i första hand pröva frågan om åtalsun­derlåtdse enligt reglerna i LUL. I andra hand skall reglerna i 20 kap. 7 § RB tillämpas.


Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta som har uttalat sig i frågan har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Av 1 § LUL framgår alt de särskilda regler som har tillskapats när det gäller åtalsunderlåtdse för ungdomar mellan 15 och 18 år skall tillämpas först sedan en prövning har skett enligt de allmänna reglerna om åtalsunderiåtelse i 20 kap. RB. Denna ordning medför bk a. atl de betydelsefulla reglerna i LUL om delgivning av beslut om åtalsunderiä-telse inte blir tillämpliga i de många fall där åtalsunderlåtdse kan lämnas ungdomar enligl RB:s regler. Jag kommer i del följande att föreslå även andra särregler i LUL som innebär förbättringar av åtalsunderlåtdseinsti-lulet enligt den lagen. För alt dessa regler skall fä så stor genomslagskraft som möjligt när del gäller unga lagöverträdare är det lämpligt att, som föreslagils i promemorian, låta reglerna om åtalsunderlåtdse i LUL bli primära i förhållande till RB:s regler.

Som skäl mot en sädan reform har några remissinstanser anfört att nuvarande ordning har vissa prakfiska fördelar, t. ex. att åklagaren när det gäller mindre allvarliga brott inte behöver tillämpa de särskilda reglerna om yttrande från socialnämnden, delgivning m. m. Gentemot detta vill jag säga att en reform i enlighet med förslaget inte torde medföra all antalet fall där åklagaren måste begära yttrande från socialnämnden behöver öka nämnvärt. De fall i vilka unga lagöverträdare enligt nuvarande ordning erhåller åtalsunderlåtdse enligt de allmänna reglerna i RB torde nämligen i


17


2   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 135


huvudsak avse sådana mindre allvarliga brott för vilka inte heller i LUL uppställs krav på yttrande från socialnämnd. Och när del gäller delgivning av ålalsunderlåtelserna ser jag det som en fördel att de särskilda reglerna i LLTL tillämpas även i sådana fall.

Övervägande skäl talar mot denna bakgrund för atl man bör låta reglerna i LUL vara de som i första hand skall fillämpas i fråga om åtalsunderiåtelse vid brott av unga lagöverträdare. Jag förordar att 1 § LUL ändras i enlighet med det anförda.


Prop. 1987/88:135


2.4 Krav på skötsamhet m. m.

Mitt förslag: Åtalsunderlåtdse för unga lagöverträdare förenas med ett uttryckligt krav på att den unge skall leva skötsamt. Vid bedöm­ningen av om ett beslut om åtalsunderlåtdse skall återkallas skall särskilt beaktas om den unge har gjort sig skyldig till ny brottslighet inom sex månader från beslutet.


Promemorians förslag överensstämmer med milt när det gäller etl ut­tryckligt skölsamhetskrav men skiljer sig från mitt förslag på två punkter. Dels har skötsamhetskravet i promemorian kopplats lill en prövofid om sex månader, dels angavs i promemorian att endast återfallsbrottslighet av allvarligare art skulle särskilt beaktas vid återkallelse av ett beslut om åtalsunderlåtdse.

Remissinstanserna: Förslaget om att införa etl skölsamhetskrav har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. När det gäller förslaget om en prövotid är remissutfallet blandat med en liten övervikt för de positiva rösterna. De kritiska rösterna, som främst kommer från åklagarhåll, tvivlar på att förslaget kan leda till den skärpning av samhällets attityd som eftersträvas. Många av dem som har invänt mot förslaget menar atl del inte innebär något nytt i sak, eftersom det redan i dag är möjligt att återkalla ett beslut om åtalsunderlåtdse. Man menar också atl en prövotid lätt kan leda tanken till alt misskötsamhet som inträffar efter prövotidens utgång inte kan föranleda återkallelse. Olika synpunkter förs fram om prövotidens längd.

Skälen för mitt förslag: Elt sätt alt inom ramen för systemet med åtalsun­derlåtdse tydligare markera för den unge hur allvarligt samhället ser på hans brottslighet är att förena åtalsunderiåtelse med ett krav på skölsam-het. Åtalsunderiåtelse i kombination med ett sådant krav skulle enligl min mening på etl kraftfullare sätt betona för den unge samhällets bestämda anspråk på laglydighet. Skötsamhetskravet kan också tjäna som elt stöd för föräldrarna och andra när del gäller att försöka hålla den unge borta från olämpliga miljöer och avhålla honom från brott.

Det konkreta innehållet i skötsamhetskravet är naturligtvis i första hand ett krav på att den unge avhåller sig från all begå nya brott. En viktig fråga blir då vilka rättsliga sankfioner som skall finnas om den unge inte lever upp till detta. För att skötsamhetskravet skall framstå som allvarlig menat


18


 


och därigenom bli ett verkligt stöd för den unge är del väsentligt att sådana     Prop. 1987/88:135 sanktioner finns.

När det gäller misskötsamhet under sådan prövotid som följer på villkor­lig dom eller skyddstillsyn finns möjligheter att riva upp den tidigare påföljden och förordna om annan påföljd enligt reglerna i 34 kap. BrB. I prakfiken är det så gott som uteslutande återfall i brott som leder till alt den gamla påföljden undanröjs. Vid åtalsunderlätelse finns en i princip likartad möjlighet genom reglerna om återkallelse av åtalsunderlåtdse. Enligt 5 § LUL kan sålunda ett beslut om åtalsunderlåtdse återkallas om särskilda omständigheter föranleder del. Av molivuttalandena till denna bestämmel­se framgår atl möjligheten till återkallelse är avsedd att tillämpas sparsamt (se prop. 1984/85:3 s. 57). Så har också skeft.

Om man inför ett skölsamhetskrav, är det rimligt att återfall i brott får avgörande betydelse för frågan om en åtalsunderlåtdse skall återkallas. Visserligen ger redan nuvarande lydelse av 5 § LUL utrymme för att beakta återfall i brott. Som jag inledningsvis nämnde är del emellertid viktigt att samhället på ett tydligt och snabbt sätt markerar för ungdomar alt brott är något som inte tolereras. Det ter sig då naturligt att betydelsen av återfall i brott kommer till direkt uttryck i den bestämmelse som reglerar möjligheten att återkalla elt beslut om åtalsunderlåtdse. Härige­nom får skötsamhetskravet etl större pedagogiskt värde vid det samtal som åklagaren skall ha med den unge i samband med atl åtalsunderlålelse meddelas.

Möjligheten att besluta om återkallelse är enligt gällande ordning inte begränsad av någon Udsfrist. Om skötsamhetskravet kopplas lill en prövo­tid, kan det, som framhållits av flera remissinstanser, ge intryck av atl kravet på skötsamhet inte skulle gälla längre än under den särskilda prövo­tiden. Promemorieförslaget om en prövotid bör därför inte följas.

Enligt min mening är det lämpligare att i stället införa etl krav på skötsamhet som inte tidsbegränsas och alt komplettera 5 § LUL med en föreskrift om att man vid bedömningen av om en åtalsunderlåtdse skall återkallas särskilt skall beakta om den unge gjort sig skyldig till nya brott inom sex månader från åtalsunderlåtdsen.

Det kan självfallet diskuteras om sex månader är en tillräckligt lång tid. Avgörande för min bedömning har varit två omständigheter: att del rör sig om ungdomar, för vilka fidsperspektivet ter sig annorlunda än för en vuxen, och att rättssäkerhetsskäl talar för alt frågan om en sådan återkal­lelse i allmänhet inte hålls svävande under någon längre tid.

I likhet med vad som sägs i promemorian beträffande förslaget om en prövotid talar även beträffande den lösning jag vall övervägande skäl för att beräkningen av sexmånadersperioden sker med utgångspunkt från det att åtalsunderlåtdsen beslöts och inte från det att den unge delgavs beslu­tet om ätalsunderlåtdse.

Till skillnad från vad som föreslås i promemorian anser jag att någon
begränsning till brott av mer allvarlig art inte bör skrivas in i reglerna för
återkallelse av åtalsunderlåtdse. En formell begränsning lill allvarliga
brott skulle kunna ge intryck av atl samhället bagatelliserar vissa former av
brottslighet. Enligt de uttalanden som gjorts i anslutning till nuvarande
      19


 


regler om återkallelse (prop. 1984/85:3 s. 54) förutsäfts för återkallelse alt     Prop. 1987/88:135

det nya brottet inte är av lindrig beskaffenhet och att det också är av

liknande slag som del förra. Det kan vara naturligt att åklagaren följer

dessa uttalanden även i fortsättningen. Jag vill i sammanhanget också fästa

uppmärksamheten på de uttalanden jag gjort om principerna för reaktioner

på återfall i de förslag om påföljdsval och straffmätning som nyligen

remitterats fill lagrådet.

En ordning i enlighet med mitt förslag bör bättre än promemorieförslaget kunna fungera som en särskild påtryckning på den unge att avhålla sig från fortsatt brottslighet och en signal för åklagaren atl vid ny brottslighet särskilt väga in om brottet begåtts kort tid efter etl tidigare beslut om åtalsunderlåtdse.

Som framhålls i promemorian skulle det föra för långt att hä en automa­tisk koppling mellan återfall i brottslighet och återkallelse av elt beslut om åtalsunderlåtdse. Om de sociala myndigheterna ingriper med lämpliga åtgärder mot den unge, bör ny brottslighet i allmänhet inte leda fill att en tidigare åtalsunderlåtdse återkallas och att åtal väcks. Redan förekomsten av regler som uttryckligen ålägger åklagaren atl särskilt beakta återfall i brottslighet bör emellertid leda lill att ungdomar besinnar allvaret i den situation de försatt sig i.

Del bör påpekas att åklagaren, om åtalsunderlålelsen återkallas på grund av återfall i brott, inte alllid är hänvisad lill att väcka åtal för det tidigare brottet. I vissa fall kan det vara tillräckligt att utfärda strafföreläggande för detta. I andra fall kan den adekvata åtgärden vid återfall i brott efter åtalsunderiåtelse vara att låta den fidigare åtalsunderlålelsen bestå och utfärda ett strafföreläggande eller väcka åtal enbart för det nya brottet. Det viktigaste i sammanhanget är alt den nya brottsligheten föranleder en markerad reaktion från samhällets sida.

För att systemet med en åtalsunderlåtdse som uttryckligen förenas med elt skölsamhetskrav skall kunna fungera är en viss registrering av beslut om åtalsunderlålelse i många fall ett nödvändigt hjälpmedel. Sådana beslut registeras inte i det allmänna kriminalregistrel. Åtalsunderlåtdse enligt LUL registreras däremot i polisregistret om brottet är av sådan art att det enligt åklagarens bedömning normalt skulle ha lett till påföljd som skulle ha antecknats i kriminalregistret. Som framgår av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.3) kommer ungdomar i fortsättningen i allmänhet att få åtalsun­derlätelse enligt LUL. På grund härav torde nuvarande rutiner för registre­ring vara tillräckliga för att del nu förordade systemet skall fungera.

2.5 Bötesstraff för unga lagöverträdare

2.5.1 Inledning

För den som har begått brott före tjugoett års ålder finns särskilda regler i
fråga om val av påföljd och om nedsättning av påföljden. Dessa regler är
riktade fill domstolarna. Av 31 kap. 1 § BrB följer att rätten kan överlämna
åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten,
om den unge kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänst-
       20


 


lagen eller LVU. Om det anses påkallat för den dömdes lillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, får den unge också dömas lill dagsbö­ter — högst 180 - vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Enligt 33 kap. 4 § BrB får domstolen efter omständigheterna döma till lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet, om gärningsmannen var under 21 år när brottet begicks.

I jämförelse med domstolens möjligheter i dessa hänseenden är åklaga­rens handlingsalternativ begränsade när han överväger frågan om åtalsun­derlätelse. Om åklagaren anser atl de åtgärder som vidtas från socialtjäns­tens sida i och för sig är tillräckliga för den unges lillrättaförande men hänsynen till allmän laglydnad kräver atl den unge samtidigt får ett bötes­straff, måste han väcka åtal för brottet. Han har ingen möjlighet att i denna situation själv besluta om bötesstraff genom atl utfärda etl strafföreläggan­de. Åklagaren måste vidare hålla sig fill den straffskala som enligt den enskilda straffbestämmelsen gäller för elt brott. Även om åklagaren i ett enskilt fall anser ett bötesstraff tillräckligt för den unges tillrättaförande, får han inte utfärda strafföreläggande om det inte ingår böter i straffskalan för brottet. Vidare begränsas åklagarens möjlighet härvidlag av vad som sägs i 48 kap. 4 § RB. Av denna bestämmelse följer att åklagaren inte får använda strafföreläggande om för brottet är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader.

Del nu sagda föranleder två frågeställningar som tagils upp i promemo­rian. Den ena är om åklagarna bör ges motsvarande befogenhet som domstolarna atl för ungdomar mellan 15 och 18 år - den grupp som omfattas av reglerna om åtalsunderlåtdse enligt LUL - ålägga bölestraff. Det skulle innebära att en åklagare far utfärda strafföreläggande även för t. ex. enklare stöldbrotl, om det i det enskilda fallet finns skäl för straffned­sättning. Den andra frågan är om en åklagare bör få möjlighet att kombine­ra ett beslut om åtalsunderlåtdse enligt LUL med ett strafföreläggande för samma brottslighet.


Prop. 1987/88:135


2.5.2 Vidgad befogenhet för åklagaren att utfärda strafföreläggande

Mitt förslag: Åklagaren får vidgade befogenheter atl vid brott av ungdomar mellan 15 och 18 år ålägga bötesstraff genom strafföreläg­gande. De vanliga begränsningarna med hänsyn till straffskalan för brottet skall inte utgöra hinder för att utfärda ett strafföreläggande. Strafföreläggandet skall i dessa fall delges den unge vid ett person­ligt sammanträffande med åklagaren.


Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget har fått etl övervägande positivt mottagan­de främst från polis- och åklagarhåll. En negafiv hållning har intagits främst från domstolshåll. Därvid har framhållits bl. a. att den föreslagna ordningen skulle innebära atl ytterligare rättskipningsuppgifter flyttas från domstolarna fill åklagarna.


21


 


Skälen för mitt förslag: Om man öppnar en möjlighet för åklagaren atl vid Prop. 1987/88:135 brott av den som är under 18 år kunna besluta om ett bötesstraff genom strafföreläggande även om böter inte ingår i den normala straffskalan eller om det i straffskalan ingår förutom böter även fängelse i mer än sex månader, kan man mera konsekvent upprätthålla principen om att unga lagöverträdare så långt möjligt inte skall ställas inför domstol. Åklagaren får genom en sådan möjlighet friare händer att på ett mer rationellt sätt än i dag hantera framför allt vissa gränsfall vid sådana brottstyper som stöld/ snatteri och bedrägeri/bedrägligt beteende. Kravet på ett bötesstraff av hänsyn lill allmän laglydnad eller till den unges tillrättaförande medför enligt nuvarande ordning att åtal måste väckas i fråga om brott som rör relativt måttliga värden men som inte kan rubriceras som snalleri resp. bedrägligt beteende. Exempel på en annan typ av brottslighet där motsva­rande problem kan uppkomma och där myckel talar för alt åklagaren bör få friare händer att hantera åtalsfrågan är vissa brott mot frihet och frid enligt 4 kap. BrB.

De remissinstanser som varit negativa lill en reform i denna del har särskilt framhållit att man genom ett vidgat kompetensområde för åklagar­na får en mindre kvalificerad sammansättning vid avgörandena än i dom­stolsförfarandet. Även farhågor om minskad insyn och öppenhet förs fram i sammanhanget.

Jag underskattar inte värdet av de rättssäkerhelsgaranlier och det med­borgarinflytande som är förenade med domstolsförfarandet. Som jag tidi­gare har varit inne på är del emellerfid en sedan länge vedertagen princip alt det inom rättsväsendet i allmänhet bara är polisen och åklagarna som kopplas in vid brott i åldersgruppen 15-18 år. Detta sammanhänger med att det i första hand är åtgärder inom socialtjänstens ram som skall vidtas mot de unga lagöverträdarna och med de särskilda kraven på ett snabbt och informellt förfarande. Redan i dag ligger del i stor utsträckning i åklagarens hand att bestämma om den unge över huvud taget skall bli föremål för domstolsbehandling. Några egentliga invändningar från rätts­säkerhetssynpunkt mot åklagarnas hantering av dessa frågor har såvitt jag vet inte framförts. Den möjlighet som öppnas torde närmast få till följd att man i ytterligare etl antal fall kan tillgodose intresset av en snabb reaktion där den unge dessutom kan,besparas den påfrestning och den offentlighet som en domstolsförhandling kan innebära.

Som jag nyss nämnde tar den vidgade möjligheten .till strafföreläggande sikte på sådana fall där åklagaren med nuvarande regler tvingas väcka åtal trots all endast ett bötesstraff bör följa på brottet.

Ett vidgat utrymme för strafföreläggande får självfallet inte leda till oenhefiig rättstillämpning. Jag är emellertid övertygad om att sä inte.blir fallet. Jag vill härvidlag peka på atl RÅ kan utfärda föreskrifter eller allmänna råd för åklagarna och alt dét ankommer på överåklagarna att verka för att bestämmelserna om bl. a. strafföreläggande tillämpas enhet­ligt, se 4, 18 och 29 §§ åklagarinstrukfionen (1974:910).

Jag kan mot den nu angivna bakgrunden inte finna några avgörande
argument från rättssäkerhetssynpunkt mot att vidga möjligheten lill straff­
föreläggande i enlighet med det sagda. Jag förordar därför atl del genom-
   22


 


förs. Med hänsyn till att bötesstraffet i dessa fall ofta är dikterat av intresset att markera det allvar med vilket samhället ser på den aktuella brottsligheten är det av stor vikt att den unge, på samma sätt som vid åtalsunderlåtdse, i de här fallen delges strafföreläggandet vid ett personligt sammanträffande med åklagaren. Om de lagförslag som jag nu lägger fram godtas, kommer jag senare att för regeringen anmäla de förordningsänd­ringar som behövs för det.


Prop. 1987/88:135


2.5.3 Åtalsunderiåtelse och böter?

Mitt ställningstagande: Åklagaren bör inte få möjlighet atl utfärda strafföreläggande för etl brott samfidigt som han beslutar om åtals­underlåtdse för brottet.


Promemorians förslag innebär att en sädan möjlighet införs. Förslaget tar sikte på de fall där åklagaren i dag väcker åtal enbart därför att den unge vid sidan av vård inom socialtjänsten bör åläggas ett bötesstraff. Om åklagaren återkallar en åtalsunderlålelse som meddelats i kombination med ett strafföreläggande för samma brott och i stället väcker åtal, skall åklagaren hos domstolen begära alt strafföreläggandet undanröjs.

Remissinstanserna: Promemorieförslaget har fält ett övervägande nega­fivt mottagande. Förslaget avstyrks av bl. a. RÅ, åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Gävle, domstolsverket, BRÅ, JO, tingsrätterna i Göteborg, Helsingborg och Gävle, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund och föreningen Sveriges åklagare. Krifiken går främst ut på att förslaget innebär ett allför stort avsteg från vikliga straffrättsliga principer. Man menar att åtalsrältskommitténs synpunkter i betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål, där tanken på en kombination av åtalsun­derlåtdse och bötesstraff förkastades, alltjämt är giltiga.

Skälen för mitt ställningstagande: Åtalsrättskommittén hade enligl sina direktiv i uppdrag att överväga bl. a. om åtalsunderiåtelse skulle kunna kombineras med böter eller andra påföljder som t. ex. fastställdes i straff­föreläggande. I betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål avvisade kom­mittén (s. 140 ff) tanken på att åtalsunderlålelse skulle kunna förenas med föreskrifter. Kommittén framhöll atl, om åklagaren skulle ges befogenhe­ter atl i samband med åtalsunderlåtdse besluta om t.ex. övervakning, böter eller särskilda föreskrifter, del skulle innebära atl åklagaren i prakti­ken fick i stort sett samma befogenheter som domstolen. Kommittén ansåg det otänkbart alt ge åklagaren sådana utpräglat dömande funktioner. Vida­re ansågs en rad principiella skäl tala emot att åtalsunderlålelse skulle kunna förenas med föreskrifter av olika slag. Kommittén pekade härvid bl. a. på aft det ligger en logisk motsättning i att å ena sidan besluta att underlåta alt lagfora någon och alt å andra sidan till beslutet knyta typiskt straffrättsliga former av ingripanden. Ytterligare skäl som ansågs tala i samma riktning angavs vara atl det genom en åtalsunderiåtelse inte förelig­ger något rättskrafligl avgörande i skuldfrågan, att den misstänkte befinner


23


 


sig i ett tvångsläge i valet mellan att godta ett föreläggande och att inte få    Prop. 1987/88:135 förmånen av åtalsunderlålelse, alt den misstänkte kan behöva anlita en försvarare för atl ta ställning till föreläggandet saml atl åklagaren skulle bli tvungen att väcka åtal, om föreläggandet inte godkändes.

Under den tid som har förflutit sedan åtalsrättskommittén lade fram sitt förslag har åklagarnas rätt att utfärda strafföreläggande utvidgats väsent­ligt (se prop. 1982/83:41, JuU II, rskr. 83). Vidare har möjligheterna för åklagare att besluta om åtalsunderlåtdse utökats (prop. 1981/82:41, JuU 21, rskr. 107 och prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr. 72). Synen på i vilken utsträckning åklagarna kan och bör göra bedömningar som tidigare uteslu­tande ankom på domstolarna torde därmed ha i viss mån förändrats.

Jag vill gärna instämma i vad som sägs i promemorian så lill vida att det finns fördelar med samfidiga beslut om åtalsunderlålelse och böter. Om åklagaren får möjlighet all utfärda strafföreläggande i samband med ett beslut om åtalsunderlåtdse, kan man i ytterligare ett antal fall uppnå atl den unge lagöverträdaren dels besparas påfrestningen av en domstolsför­handling, dels snabbare får del av samhällets samlade reakfion på brottet.

Med del ändrade synsätt när del gäller rollfördelningen mellan domsto­len och åklagaren, som enligt vad jag nyss redovisade växt fram sedan åtalsrättskommittén lade fram sill betänkande, bortfaller i och för sig en del av de invändningar som kommittén reste. Kvar slår emellertid som ett starkt skäl mot promemorieförslaget det logiskt svårförenliga i atl för etl och samma brott både besluta om ätalsunderlätdse, dvs. atl lagföring inte skall äga rum, och utmäta etl straff. Till det sagda kommer också de betänkligheter som uppkommer genom motsägelsen mellan å ena sidan det föreslagna rekvisitet för strafföreläggande — att det skall vara påkallat för den unges lillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad - och å andra sidan grundrekvisitet för åtalsunderlåtdse — att inte något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Dessa rekvisit uttryc­ker i själva verket väsentliga syften bakom de båda insfituten.

Promemorieförslaget innebär även i elt annat avseende avsteg från hit­tills gällande principer. Jag tänker på den skyldighet som föreslås för åklagaren atl undanröja strafföreläggandet vid återkallelse av åtalsunderlå­lelsen. Principen är ju alt elt godkänt strafföreläggande gäller som laga­kraftvunnen dom. Om promemorieförslaget genomfördes, skulle man till­handahålla en möjlighet fill omprövning av skuldfrågan som går långt utöver de nuvarande mycket restriktiva möjligheterna lill sådan ompröv­ning när det föreligger elt godkänt strafföreläggande.

Redan genom den vidgade möjlighet att utfärda strafföreläggande som jag föreslagit i det föregående (avsnitt 2.5.2) fillgodoses till stor del de synpunkter som låg bakom promemorians förslag i den nu aktuella delen. Mot bakgrund härav och med hänsyn lill de betänkligheter av principiell natur som jag nyss redovisat ärjag inte beredd att nu lägga fram ett förslag som möjliggör en kombination av åtalsunderlåtdse och bötesstraff.

24


 


2.6 ökade krav på att ställa till rätta efter brott  Prop. 1987/88:135

2.6.1 Inledning

Som framhölls redan i regeringens skrivelse (skr. 1986/87:21) lill riksdagen om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott är det, både av brottspreven-liva skäl och av hänsyn till den som drabbats av elt brott, ett viktigt principiellt krav att rättssystemet bidrar lill all den som begår brott gör rätl för sig . Det viktigaste medlet för detta är allmänt sett givetvis att den som begått brottet betalar skadestånd fill målsäganden.

Även om ungdomar generellt sett inte har samma ekonomiska förutsätt­ningar som vuxna, är de skadeståndsrättsligl ansvariga och bör givetvis i mån av förmåga ersätta målsäganden ekonomiskt. Numera har ganska ofta även ungdomar i skolåldern egna inkomster genom t. ex. ferie- och helgar­bete. I många fall kan det emellertid vara till fördel om den unge i stället genom egna insatser hjälper till alt reparera det som blivit skadat genom brottet eller alt på annal sätt ställa till rätta efter brottet. För detta talar inte bara den omständigheten att den unges ekonomi ofta inte räcker för atl ersätta skadan utan också alt det kan vara ett broltsavhållande moment att få ställa till rätta efter sig genom egna fysiska insatser. Att direkt konfron­teras med den skada som har uppstått genom brottet är ägnat atl hos den unge skapa en medvetenhet om och förståelse för vad brottsligheten inne­bär för dem som drabbas.

Frågan om man på det sätt som jag nu har berört bör ställa större krav på alt ungdomar gör rätt för sig har etl visst samband med frågan om man bör införa s. k. samhällstjänst som påföljd för brott, även om man med sam­hällstjänst inte brukar avse arbete som är direkt relaterat till brottet. Frågan om samhällstjänst övervägdes i propositionen med förslag till kon-Iraktsvård (prop. 1986/87:106), men något förslag till sådan påföljd lades inte fram. Däremot föreslogs att domstolen i samband med alt den dömde till villkorlig dom eller skyddstillsyn skulle kunna ålägga den dömde att utföra ett arbete som var direkt relaterat till brottet och vars syfte i första hand var att avhjälpa den skada som vållats genom brottet. Riksdagen antog förslaget. De nya reglerna trädde i kraft den I januari 1988 (JuU 32, rskr. 279, SFS 1987:761).

. I kontraktsvårdspropositionen anförde föredragande statsrådet bl. a. (prop. s. 26) att den nya påföljdsformen uppenbarligen är särskilt lämpad för yngre lagöverträdare, som i praktiken ofta får åtalsunderlåtdse. Vidare anfördes att det mest effektiva sättet att genomföra den diskuterade ord­ningen är att elt åläggande för den dömde att hjälpa till med att ställa lill rätta på ett eller annat sätt kopplas samman med reglerna om åtalsunderlå­tdse, helst i förening med en befogenhet för polisen att omedelbart efter gärningen eller dess upptäckt initiera arbete av sådant slag.

Efter det att dessa uttalanden gjordes har frågan om ökade krav på alt
ungdomar skall ställa fill rätta efter brott övervägts vidare i den i detta
ärende aktuella departementspromemorian. Därvid har berörts dels frågan
om polisens roll i elt tidigt skede av brottsutredningen, dels frågan i vad
mån den unges vilja atl ställa till rätta skall beaktas i samband med
åklagarens beslut i åtalsfrågan och dels frågan om domstolen skall kunna
        25


 


ålägga en ung lagöverträdare att ställa till rätta i samband med att man överlämnar den unge till vård inom socialtjänsten. Jag skall i det följande gå närmare in på dessa frågor.


Prop. 1987/88:135


2.6.2 Polisens roll

Mitt förslag: Polisen får i lag en uttrycklig rätl att anmoda den som har fyllt eller kan antas ha fyllt 15 men ej 18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på egen­dom på grund av brott, om den unge erkänt brottet eller om det annars med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att den unge begått brottet. Anmodan får endast göras om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna och om målsäganden samtyckt till åtgärden. Samtycke behöver dock inte inhämtas om det är uppen­bart obehövligt.


Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt förslag men har en delvis annorlunda konstruktion.

Remissinstanserna: En majoritet av remissintanserna tillstyrker prome­morieförslaget eller lämnar det utan erinran. Flera inom denna grupp anser dock atl förslaget rent tekniskt inte skulle ge fillräckligt långtgående möj­ligheter att ingripa. Några remissinstanser är tveksamma till om det från rättssäkerhetssynpunkt är lämpligt att anförtro polisen så grannlaga upp­gifter som del kan bli fråga om.

Skälen för mitt förslag: Om man kräver att ungdomar i större utsträck­ning än nu skall ställa till rätta efter sig och själva hjälpa till att begränsa de skador de har vållat i samband med brott, är det viktigt att de uppmanas att göra detta så snart som möjligt. Polisen är den myndighet som normalt sett först kommer i kontakt med ungdomar som har begått brott. Det ligger enligt min mening närmast lill hands att uppgiften anförtros polisen. Poli­sen bör alltså ges en uttrycklig rätt atl anmoda unga som misstänks för brott att snarast genom egna insatser avhjälpa eller begränsa den skada som har vållats målsäganden. Jag skall i det följande gå närmare in på hur en sådan regel skulle kunna utformas och kommer då även in pä de rältssäkerhetsproblem som berörts vid remissbehandlingen.

Från bl. a. pedagogisk synpunkt är det bättre ju närmare själva brottsfill-fället en anmodan sker. I samma riktning talar målsägandens intresse av att snabbt få skadan avhjälpt. Som jag tidigare har sagt bör det vara en utgångspunkt att en anmodan att ställa fill rätta skall riktas bara mot den som deltagit i brottet. En svårighet är då självfallet alt skuldfrågan i etl tidigt skede av utredningen kan vara oklar. I promemorian har man försökt lösa detta genom att i första hand knyta rätten alt anmoda till sådana fall där den misstänkte gripits på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Denna huvudregel har sedan kompletterats med vissa bestämmelser om unga som medtagits till förhör eller som förhörs under senare skeden av


26


 


polisutredningen. Under remissbehandlingen har denna konstruktion kriti-     Prop. 1987/88:135 serats för atl inte vara heltäckande.

Enligt min mening bör det vara en grundläggande förutsättning atl anmo­dan skall kunna riktas endast mot den som begått brottet eller på annat sätt deltagit i det. Om detta klarläggs genom att den misstänkte grips på bar gärning eller genom att han i efterhand erkänner brottet eller på annat sätt klart binds lill brottet, spelar inte så stor roll, även om det i praktiken — som jag nyss sade - är de fall där den misstänkte anträffas i omedelbar anslutning till brottet som är de mest intressanta i detta sammanhang. En rätt för polisen att anmoda en ung lagöverträdare att ställa lill rätta bör därför vara mera generell än vad som föreslås i promemorian. Samtidigt måste det tydligare än vad som skett i promemorian slås fast att det endast är när skuldfrågan är klar som en anmodan får ske. Detta kan enligl min mening lämpligen ske genom att man i lagtexten uttryckligen inskränker rätlen att anmoda till sådana fall där den misstänkte erkänt gärningen eller det annars är uppenbart att han begått den.

Med denna utformning kommer regeln all omfatta såväl de fall där någon anträffas på bar gärning som de situationer där det först under ett senare skede av förfarandet står klart atl den unge utfört gämingen, t. ex. om den unge erkänner gärningen i samband med ett förhör. Rätten att anmoda bör i princip tillkomma både den polis som griper den unge på bar gärning och den som häller förhör med den unge. Någon reglering i lag om vilka poliser som har befogenhet att anmoda bör inte göras.

Enligt promemorieförslaget bör den lagreglerade rätten att anmoda ta sikte på åldersgruppen 15 till 18 år. Jag delar denna uppfattning. Jag vill emellertid peka på att det många gånger kan vara svårt att fastställa den misstänktes ålder, om han inte kan eller vill legitimera sig. Enligt min mening är det därför lämpligt alt som en kompletterande förutsättning för en anmodan ange att det kan antas alt den unge är fyllda 15 men inte 18 år.

När det sedan gäller frågan vilka typer av skador som en anmodan att ställa till rätta bör kunna avse måste, som anförs i promemorian, en utgångspunkt vara att en anmodan skall vara realistisk för att tjäna sitt ändamål. Del måste i princip vara fråga om en arbetsuppgift som dels fyller en funktion för den skadehdande och som dels del slår i den unges förmåga att fullgöra.

Målsägandens inställning till frågan om den unge skall avhjälpa skadan
är självfallet av avgörande betydelse. Målsäganden kan av flera skäl vara
negativ till att den misstänkte utför arbetet. Han kan t.ex. av personliga
skäl vilja undvika vidare kontakter med den misstänkte. Detta måste
givetvis respekteras. Vidare kan målsäganden ha befogade anspråk på att
skadan avhjälps av någon med speciell kunskap eller yrkeserfarenhet. Mot
denna bakgrund bör det i princip vara en förutsättning för att polisen skall
anmoda den misstänkte att ställa till rätta att målsäganden har samtyckt till
detta. I den mån det är fråga om lindrigare skador eller oordning som
omedelbart kan avhjälpas på platsen bör emellertid målsägandens sam­
tycke i vissa fall kunna underförstås. Därför bör regeln utformas så att
målsäganden skall ha gett sitt samtycke om det inte är uppenbart obehöv­
ligt. Jag återkommer fill detta i specialmotiveringen. Redan här vill jag
               27


 


dock säga alt polisen när det gäller målsägande som är privatpersoner     Prop. 1987/88:135 måste vara särskilt försiktig med att presumera elt samtycke från måls­ägandens sida.

Även av hänsyn lill den misstänkte är del viktigt med noggranna övervä­ganden från polisens sida innan någon anmodan sker. Som jag nyss sade måste del vara fråga om en arbetsuppgift som del ligger inom den unges förmåga att klara av. Det måste också vara ett arbete som framstår som rimligt i förhållande lill brottet och den misstänktes delaktighet i detta. Vidare måste beaktas atl det givetvis inte fär bli fråga om åtgärder som kan vara förenade med särskilda risker för skador för den unges egen del. Jag återkommer strax till detta.

Jag återkommer i specialmotiveringen (avsnitt 5) ytterligare till frågan vilka typer av brott som förslaget tar sikte på.

Som jag nyss framhöll måste varje åtagande att bistå målsäganden vara helt frivilligt. En anmodan alt ställa fill rätta eller en uppmaning av annal slag som tar sikte på kontakter med målsäganden har inte karaktär av något bindande beslut från polisens sida. Anmodan får sålunda inte framfö­ras på etl sådant sätt att den unge uppfattar den som en befallning eller som ett villkor för att saken inte skall föras vidare eller som ett löfte om förmånlig behandling. Det är viktigt alt polisen i sina kontakter med den unge uttrycker sig på ett sådant sätt alt inte den unge uppfattar det som alt han automatiskt får åtalsunderlåtdse om han gottgör målsäganden. Man kan ju inte bortse från att åklagaren med hänsyn t. ex. fill brottets beskaf­fenhet måste åtala även i fall där den unge gör rätl för sig. Polisen får inte heller utforma sin anmodan så att den unge uppfattar den som ett hot om alt det mer eller mindre automafiskt bhr åtal, om han vägrar att ställa fill rätta. Ungdomarna bör emellertid aUtid upplysas om att de initiativ som de tar för att ställa till rätta kan räknas dem till godo.

En vikfig fråga är också om polisen skall kunna med bindande verkan för den unge ange normer för hur uppgiften atl avhjälpa brottsskador skall utföras. Med hänsyn till att det endast kan bli fråga om ett frivilligt åtagande från den unges sida bör polisens roll inskränka sig till att i allmänna termer ange för den unge hur han kan bidra fill alt avhjälpa skadan och att medverka till att kontakt etableras med målsäganden. Som framgått tidigare får polisen inte tillgripa någon form av tvång för att få den unge att ställa till rätta efter sig. Det är inte heller en uppgift för polisen all se till att den unge i prakfiken avhjälper skadan. Alt målsäganden har både en rätt och ett intresse att kontrollera hur skadan avhjälps är däremot självklart.

Jag nämnde tidigare att de arbetsuppgifter som avses bli utförda inte får
vara sådana att de innebär särskilda risker för olycksfall eller skador för
den unge. Del bör beaktas alt särskilda begränsningar och aktsamhetskrav
gäller när minderåriga — dvs. ungdomar under 18 år — anlitas i arbetslivet.
Dessa bör i princip vara vägledande även här. I arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter till arbetsmiljölagen (1977:1160) om minderåriga i arbetslivet
(AFS 1987:11) har tagils in etl förbud att anlita minderåriga fill ett flertal
arbetsuppgifter. Det gäller bl. a. arbete med lösningsmedel i vissa fall och
arbete med olika maskiner. Det ligger också i sakens natur all åtagandet i
   28


 


allmänhet inte bör kräva särskild skyddsutrustning eller särskild yrkeskun­skap.

En fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är hur benägen­heten atl ställa till rätta bör förhålla sig till reglerna om rapporteflergifl. Bestämmelser om rapporteflergifl finns i 9 § polislagen (1984:387) och 5 kap. 5 § polisförordningen (1984:730). En polis kan besluta om rapport­eftergift. En förutsättning för att rapporteftergift skall kunna meddelas är att det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma atl ådömas och atl brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. I sådana fall kan polisen i stället nöja sig med ett påpekande eller en erinran till'den felande. Den misstänktes benägenhet att ställa till rätta bör kunna vägas in vid polisens bedömning av om rapporteftergift bör meddelas.

En anmodan bör självfallet framföras muntligen. Det bör därför inte finnas något formellt krav på hur en anmodan atl ställa till rätta utformas. Däremot bör en anmodan dokumenteras i förundersökningsprotokollet, om sådant upprättas: En bestämmelse härom bör införas i förundersök­ningskungörelsen (1947:948). En praktisk lösning för dessa fall synes vara att anmodan antecknas i broltsanmälan eller i en rapport, om anmodan har gjorts på brottsplatsen, och annars i förhörsprotokollet. Det bör vidare framgå av förundersökningsprotokollet vilka ätgärder den unge har vidta­git i anledning av en anmodan atl avhjälpa skador. En kontakt med måls­äganden för att klargöra den frågan blir därför ofta nödvändig i dessa fall. Det bör självfallet också framgå om den unge av eget initiativ eller med föräldrarnas hjälp har vidtagit andra åtgärder för att gottgöra målsäganden. Om saken klaras upp på platsen och rapporteflergifl lämnas, bör det självfallet inte krävas att polisen redovisar att anmodan skett.

Avslutningsvis vill jag säga atl uppgiften att bedöma om det i ett enskilt fall är lämpligt att anmoda en ung lagöverträdare atl ställa till rätta ibland kan vara av grannlaga natur. Under remissbehandlingen har ibland fram­skymtat farhågor för alt enskilda poliser kan utnyttja reglerna på ett sätt som av de unga kan uppfattas som trakasserier eller utslag av kitslighet och som kan vidga den klyfta som på sina håll finns mellan polisen och vissa ungdomsgrupper. Redan av vad jag tidigare har sagt om den oförbindande karaktären hos en anmodan torde framgå att dessa farhågor är överdrivna. Det är inte heller något som är främmande för polisen att agera i ömtåliga situationer. Jag är mot den bakgrunden övertygad om att polisen kommer att kunna hantera även denna uppgift på ett lämpligt sätt. Enligt vad jag erfarit avser rikspolisstyrelsen alt, om förslaget genomförs, sätta in särskil­da utbildningsinsatser och utfärda allmänna råd. Man måste givetvis också från lagstiftarens sida uppmärksamt följa hur reformen utfaller i denna del.


Prop. 1987/88:135


2.6.3 Åtalsunderiåtelse


Mitt förslag: I reglerna om åtalsunderlålelse i LUL anges uttryckli­gen atl åklagaren vid sin bedömning av om åtalsunderlålelse skall meddelas skall väga in den unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet eller att på annat sätt gottgöra denne.


29


 


Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.    Prop. 1987/88:135

Remissinstanserna: De allra flesta har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 1 § Qärde stycket LUL får ätalsunderlätd­se inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därige­nom åsidosätts.

Vid tillkomsten av denna regel uttalade föredragande statsrådet att åkla­garen vid bedömningen av frågan om åtalsunderlåtdse borde ta hänsyn till bl. a. om betalning eller betalningsutfästelse för uppkomna skador gjorts av den misstänkte. I enlighet med vad som redan gällde borde det enligt föredraganden vara tillåtet för åklagaren att låta den bedömningen påver­kas av att den misstänkte gottgör målsäganden den skada denne lidit (prop. 1984/85:3 s. 23).

Regeln innebär emellertid också alt åklagaren vid bedömningen av om åtalsunderlåtdse skall ske - oberoende av om den unge har gottgjort målsäganden för skada — skall väga in sådana saker som att allmänhetens tilltro fill rättsväsendet upprätthålls.

I förarbetena fill regeln har sagts att en viktig förutsättning för denna tilltro är atl man upprätthåller likheten inför lagen (jfr prop. 1984/85:3 s. 22).

Regeln i I § Qärde stycket LUL har medfört atl man enligl praxis vid vissa brottstyper har mycket begränsat utrymme för alt ge den misstänktes vilja att gottgöra målsäganden någon avgörande belydelse yid bedömning­en av om åtalsunderlålelse skall ske. Om man i enlighet med vad jag förut anfört vill lägga ökad vikt vid att de unga lagöverträdarna gör rätt för sig, är det rimligt att i lagtexten skapa en bättre balans mellan å ena sidan intresset av en likabehandling av lagöverträdarna och å andra sidan intres­set av att hänsyn tas till den unges vilja att göra rätt för sig. Detta kan, som föreslås i promemorian, lämpligen ske genom alt man i I § LUL uttryckli­gen anger att åklagaren vid bedömningen av åtalsfrågan skall beakta den misstänktes vilja att gottgöra målsäganden. Genom en sådan regel kan man - utan att väsentligt avvika från grundtankarna bakom den nuvarande regleringen - skapa ett utrymme för en mera nyanserad bedömning i enskilda fall.

Med stöd av en regel av det slag jag nu har förordat bör åklagaren i ökad
utsträckning kunna räkna den unge lill godo att han t. ex. kontaktat måls­
äganden och diskuterat möjligheterna atl göra rätt för sig, att han har börjat
betala målsäganden för skadorna eller att han efter en anmodan av polisen
genom egna insatser har försökt avhjälpa skadorna. Det är emellertid
angeläget atl framhålla att den skisserade ordningen inte får leda till olikhet
inför lagen på det sättet alt den som har det så ställt atl han utan störte
uppoffringar kan gottgöra målsäganden därigenom ges en större möjlighet
att undgå domstolsprövning. Del måste med skärpa framhållas att avsikten
inte är att skapa ett system där man kan "köpa sig fri" frän åtal. Det är den
positiva viljan att göra rätl för sig som man, till såväl gärningsmannens som
brottsoffrens fromma, skall ta fasta på. Att den unge har betalat skade­
stånd till målsäganden är i allmänhet ett klart tecken på den goda viljan.
Men åklagaren bör givetvis inte låta enbart den omständigheten alt skadan
30

har ersatts ekonomiskt vara elt skäl att bevilja åtalsunderlålelse.


 


Åtalsunderlåtelse kan meddelas även sedan åtal har väckts — jfr 20 kap. 7 a § RB. I 1 § LUL finns en hänvisning till den bestämmelsen. De åtgärder som den unge har vidtagit för alt gottgöra målsäganden sedan åklagaren har beslutat om åtal torde emellertid som regel inte utgöra grund för att meddela åtalsunderlålelse och lägga ned åtalet. De får i stället, sedan åtal väckts, vägas in vid domstolens bedömning i påföljdsfrågan.


Prop. 1987/88:135


2.6.4 Möjlighet för domstolen att meddela föreskrifter

Mitt förslag: Domstolen får möjlighet alt i samband med en dom varigenom en ung lagöverträdare överlämnas till vård inom social­tjänsten enligt 31 kap. 1 § BrB föreskriva alt den dömde skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar lill att avhjälpa den skada som har vållats genom brottet eller som annars framstår som lämpligt i belysning av brottets eller skadans art.


Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De allra flesta har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har varit inne på skall det även i fortsättningen höra till undantagen att lagöverträdare i åldersgruppen 15 till 18 år blir föremål för åtal och domslolsförfarande. I fråga om de ungdomar som ändå ställs inför domstol är det emellertid vikfigt att ställa frågan i vad mån den unges förmåga och vilja att ställa till rätta bör kunna påverka påföljdsvalet i domstolen.

Enligt min mening finns det inte skäl att låta ökade krav på att ungdomar skall ställa till rätta efter brott ha något mer avgörande inflytande på frågan om påföljd i de fall som går till åtal och dom. När det gäller ungdomar är det i stället andra aspekter, främst behovet av stöd och hjälp från föräldrar, skola och de sociala myndigheterna, som i första hand bör styra på­följdsvalet.

Detta hindrar emellertid inte atl man inom ramen för nuvarande princi­per för påföljdsbestämning undersöker i vad mån man kan göra de unga lagöverträdarna mer motiverade att ställa till rätta efter brott. Därvid knyter sig intresset främst till den möjlighet för domstolarna alt i samband med meddelande av villkorlig dom eller skyddstillsyn även ålägga den dömde att utföra etl fill brottet relaterat arbete som införts fr. o. m. den I januari 1988 (jfr prop. 1986/87:106). Skulle inte den möjligheten kunna utvidgas till alt omfatta även sådana fall där domstolen enligt 31 kap. I § BrB överlämnar en ung lagöverträdare till vård inom socialtjänsten? För självfallet kan en reaktion på brottet som slår i direkt samband med den vållade skadan ha etl pedagogiskt värde även i detta fall.

En invändning som kan riktas mot en sådan reform är att de sanktioner och möjligheter till omprövning som finns vid villkorlig dom och skydds­tillsyn saknas när domstolen beslutar om överlämnande lill vård inom socialtjänsten. Det förhållandel atl någon omedelbar sanktion inte kommer


31


 


att finnas utgör enligt min uppfattning emellertid inte nägot avgörande hinder mot en bestämmelse i ämnet. En sådan föreskrift kan nämligen beaktas av socialnämnden i dess fortsatta arbete med den unge. I händelse av återfall i brott kan vidare en tidigare vägran från den unges sida atl följa en föreskrift i viss mån få betydelse vid åklagarens och domstolens pröv­ning i det nya målet. Den unge har alltså flera skäl att rätta sig efter de föreskrifter som meddelats.

Jag förordar mot denna bakgrund att en föreskriftsrätt för domstolen införs även vid överlämnande till vård inom socialtjänsten. Huvudregeln bör i likhet med vad som gäller vid villkorlig dom och skyddstillsyn vara att föreskriften skall ta sikte på att avhjälpa egendomsskador som har upp­kommit genom brottet eller annan liknande brottslighet. Men föreskriften måste också kunna inriktas på annat arbete för målsägandens räkning som i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt (jfr prop. 1986/87:106 s. 27 och 90).

Del bör betonas atl det inte är socialnämnden som skall se till att arbetsuppgifterna genomförs ulan det ansvaret ligger på den unge själv.


Prop. 1987/88:135


2.7 Underrättelse till vårdnadshavare

Mitt förslag: Om någon som inte fyllt 18 år misstänks för brott, skall vårdnadshavaren omedelbart underrättas. Underrättelse får dock underlåtas, om det finns särskilda skäl.


Promemorians förslag: Skall förhör hållas med barn som har fyllt 15 men ej 18 år i anledning av misstanke om brott på vilket fängelse kan följa, skall barnets vårdnadshavare underrättas om förhöret, om det inte finns särskil­da skäl mot det.

Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Då man införde bestämmelserna om utredning av brott av barn under 15 år infördes också en skyldighet att underrätta vårdnadshavaren om atl en utredning inletts. I 13 § LUL föreskrivs sålun­da att barnets vårdnadshavare i dessa fall omedelbart skall underrättas om all en utredning har inletts. Undertättelse får dock underlåtas, om det finns särskilda skäl. I lagstiftningsärendet angavs som exempel på fall där man kan underlåta att underrätta vårdnadshavaren den situafionen alt barnet bestämt motsätter sig det och undersökningsledaren bedömer alt en under­rättelse mer skulle kunna skada än hjälpa barnet (prop. 1983/84:187 s. 34).

Någon bestämmelse av motsvarande slag förekommer inte i fråga om utredningar av brott som har begåtts av ungdomar som fyllt 15 men inte 18 år (jft JuU 1984/85:6).

Ungdomar tillbringar en stor del av sin lid utanför föräldrarnas eller andra fostrares direkta tillsyn. När ungdomar begår brott kommer det därför inte alltid till föräldrars kännedom, om inte den unge själv berättar om vad som hänt. Föräldrarna får givetvis vetskap om brottet, om de


32


 


sociala myndigheterna gör en utredning rörande den unges situation eller     Prop. 1987/88:135 om åklagaren kallar vårdnadshavaren att närvara vid underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse. Delsamma gäller om domstol kallar vårdnads­havare atl delta i huvudförhandling. Men insikten om att den unge har begått brott når dem då i ett förhållandevis sent skede.

Det är i första hand föräldrarna som har ansvaret för barns och ungdo­mars vård och fostran. Det framstår för mig närmast som en självklarhet att föräldrarna så snart som möjligt skall få veta om deras barn misstänks för brott. Det bör därför vara en huvudregel också i fråga om ungdomar i åldern 15-18 är att vårdnadshavaren underrättas om en brottsmisstanke. En sådan underrättelse bör för att fylla sitt syfte ske snabbt och omfatta även misstankar om brott av mindre allvarlig natur. Det är nämligen angeläget att man ingriper på elt tidigt stadium när en ung människa hamnat i riskzonen och det är i första hand föräldrarnas engagemang som då måste mobiliseras.

Det förslag som har lämnats i det föregående om atl ungdomar genom egna insatser skall ställa till rätta efter brott ökar intresset av att föräldrar­na engagerar sig. Den unge kan t. e,x. behöva stöd i sina kontakter med målsäganden. Också för det föreslagna skötsamhetskravet är föräldrarnas Slöd och hjälp betydelsefullt. I själva verket framstår det lika motiverat att Underrätta vårdnadshavare vid brottsmisstanke mot ungdomar mellan 15 och 18 år som när brottsmisstanken riktar sig mot barn under 15 år.

När det gäller att avgränsa i vilka fall som underrättelse skall ske kan det hävdas atl del är desto angelägnare att vårdnadshavaren får vetskap om brottsligheten, ju grövre denna är. Atl dra en gräns utifrån den påföljd som kan komma i fräga för brottet är emellertid enligt min mening mindre lämpligt. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån, dvs. innan den unges brottslighet har utvecklat sig allvarligt. Skall föräldrarna engageras, är det därför lämpligt atl de får kännedom också om brottslighet av lindrigare art.

Jag har mot denna bakgrund kommit fram till att vårdnadshavaren i princip alltid skall underrättas så snart det föreligger misstanke om brott av någon som inte fyllt 18 år. Det finns emellertid situationer där en underrät­telse uppenbarligen inte skulle fylla någon funktion och som därför bör undantas. Jag tänker då främst på det fallet att det rör sig om en förseelse av mycket bagatellartat slag där det framstår som självklart att rapportef­lergifl skall meddelas. Där bör det räcka med polisens tillsägelse. Vidare bör, som framhållits i promemorian, underrättelse kunna underlåtas, om del undantagsvis kan antas att del skulle vara till större skada än nytta för den unge att vårdnadshavaren undertältas. Ell exempel är att det på grund av förhållandena i hemmet finns risk för atl underrättelsen leder till kroppsbeslraffning eller annan kränkande behandling av den unge (jfr 6 kap. I § föräldrabalken). Lagtexten bör utformas så atl del blir möjligt alt låta bli atl underrätta vårdnadshavaren i sådana fall.

Jag vill, inte minst för de fall då underrättelse till föräldrarna underlåts, erinra om polisens skyldighet enligt 3 § polislagen (1984:387) all fortlöpan­de samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast under­rätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.

En fråga som bör uppmärksammas är om en underrättelseskyldighet till    33

3    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 135


vårdnadshavaren kan tänkas komma i konflikt med det sekretesskydd som gäller för den enskilde enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100). Enligt 6 kap. 2 och II §§ föräldrabalken ansvarar vårdnadshavaren för barnets personliga förhållanden. Härav följer i och för sig att vårdnadshavaren i princip torde ha rätt alt ta del av uppgifter som är sekretesskyddade i barnets intresse. Emellertid torde ungdomar beroende på ålder och mog­nad i vissa sammanhang kunna disponera över sekretessen själva (se prop. 1979/80:2 dd As. 330).     .

En föreskrift om en underrättelseskyldighet av det slag jag nu förordar får således anses innebära en reglering av utlämnande till enskild av uppgifter som i vissa situafioner kan vara sekretessbdagda enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen. För ett sådant undantag frän sekretessen krävs lag­stöd. Jag föreslår därför ett tillägg till den angivna bestämmelsen i sekre­tesslagen.

Avslutningsvis vill jag framhålla att underrättelsen skall syfta fill att väcka vårdnadshavarens uppmärksamhet och få honom eller henne att engagera sig i den unges situation. Underrättelsen bör leda till att vård­nadshavaren lar reda på vad som har hänt, talar igenom saken med den unge och vid behov samverkar med de sociala myndigheterna så att lämpli­ga åtgärder för den unge kan vidtas. Jag vill emellertid understryka att ett bristande engagemang från vårdnadshavarens sida inte får leda fill att den unge åtalas och ställs inför domstol, om det annars inte funnits anledning fill det. Vårdnadshavarens förhållningssätt kan i stället få betydelse för socialtjänstens val av insatser till stöd för den unge.


Prop. 1987/88:135


2.8 Snabbare handläggning av mål mot unga

Mitt förslag: Måste åklagaren inhämta yttrande från socialnämnden i ett mål mot en underårig, skall nämnden yttra sig inom två veckor, om det inte är nödvändigt med längre tid på grund av ärendets beskaffenhet. Har yttrande inte avgetls inom fyra veckor, skall nämnden redovisa orsaken fill dröjsmålet till åklagaren. Har dom­stolen begärt yttrande hos nämnden, skall yttrandet avges i sådan tid att huvudförhandling kan hällas inom de frister som normalt gäller i mål mot unga, alltså inom två veckor från åtals väckande.

Några särskilda frister för brottsutredningar mot unga införs inte nu. Avsikten är att intresset av snabbare utredningar skall beaktas genom förordningsändringar som bl. a. skall medverka till ett bättre samspel mellan polis och åklagare.

Inom ramen för en försöksverksamhet skall övervägas hur förfa­randet kan påskyndas ytterligare, bl. a. genom förenklingar och ett mer utvecklat samarbete mellan myndigheterna.


Promemorians förslag: För socialnämndens yttrande föreslås en fyra-veckorsfrist. Har yttrande inte avgetts inom den tiden, skall åklagaren ändå ta ställning till åtalsfrågan. I promemorian pekas också på möjlighe-


34


 


ten att låta sådana förundersökningar som leds av polisen och som inte     Prop. 1987/88:135 avslutats inom viss tid automafiskt övertas av åklagaren.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inget att erinra mot promemorieförslaget om en fyraveckorsfrist för socialnämndens yttrande. Tankarna på att åklagaren skall ta över förundersökningar som inte slut­förts inom viss tid har bemötts övervägande negativt.

Skälen för mitt förslag: Som jag sade inledningsvis är det mycket viktigt alt samhällets reaktion mot en ung lagöverträdare kommer snabbt. På flera ställen i LUL betonas ocksä vikten av ett snabbt förfarande. Likafullt är det etl faktum att det på sina håll dröjer oacceptabelt lång tid efter brottet innan ett beslut om vad som skall ske med den unge kan fattas.

Vad det närmare bestämt gäller är — och jag bortser här från de brott som endast föranleder ett bötesstraff genom ordningsbot eller strafföreläg­gande - atl förkorta tiden mellan brottet och den tidpunkt då åklagaren kan fatta beslut i åtalsfrågan. Det beslutet måste i många fall föregås av två utredningar. Dels skall polisen göra en förundersökning rörande själva brottet. Dels skall de sociala myndigheterna göra en utredning om den unges personliga förhållanden som underlag för socialnämndens yttrande fill åklagaren enligt 3 § LUL angående lämpliga åtgärder rörande den unge. Förundersökningen skall bedrivas skyndsamt, men den kan givetvis dra ut på fiden till följd av olika komplikafioner. Inte sällan påbörjas den sociala utredningen först sedan förundersökningen är färdig. Den sociala utred­ningen kan försenas ytterligare t. ex. därför att yttrandet inte kan beslutas på tjänstemannanivå eller genom ordförandebeslut utan måste tas upp vid ett sammanträde med socialnämnden i kommunen.

Sedan åklagaren väl fått in all utredning, kan han i allmänhet avgöra åtalsfrågan utan dröjsmål; Väcks åtal, tar domstolen normalt upp målet inom viss kortare tid (jfr 12 § LUL). När man kommit så långt i kedjan, uppstår normalt inga störte dröjsmål, såvida inte domstolen måste inhämta yttrande från socialnämnden.

När det gäller förundersökningen är jag liksom många remissinstanser kritisk mot de tankar som förts fram i promemorian, åven om jag i och för sig kan hysa förståelse för syftet bakom dem. En frist för förundersökning­en som är kopplad till elt hot om att polisen, om fristen inte hålls, fråntas ansvaret för sin uppgift att utreda brottet kan lätt leda till en stelbent ordning, där myndigheterna värnar om det egna reviret snarare än samar­betar. Dessutom är förundersökningarna av så starkt skiftande beskaffen­het att någon gemensam frist är svår alt ställa upp.

Däremot är det enligt min mening lämpligt att polisen regelbundet ger åklagaren underlag för en bedömning av hur snabbt utredningarna fram­skrider. Det är också viktigt att eventuella dröjsmål följs upp både i det enskilda fallet och mer allmänt, t. ex. i samband med regelbundna samver­kansträffar mellan polis och åklagare. Om de lagförslag som jag nu lägger fram antas, avser jag att för regeringen anmäla frågan om förordningsänd­ringar för att få till stånd en sådan ordning.

När det gäller frislen för socialnämndens yttrande till åklagaren rådde
redan vid LUL:s tillkomst enighet om att en längre tid än två veckor i
allmänhet inte borde förekomma. I promemorian föreslås en frist om
          35


 


normalt fyra veckor. Enligt min mening är en fristregel av värde inte minst Prop. 1987/88:135 för alt markera och precisera lagstiftarens krav på snabb behandling. Fristen bör emellerfid, i enlighet med vad som förutsattes redan vid LUL:s tillkomst, sättas till två veckor. I många fall kan yttrandet avges mycket snabbt och inte ens tvåveckorsfristen behöver tas i anspråk; jag vill i del sammanhanget peka på att del i de flesta fall är både möjligt och lämpligt att påbörja socialutredningen redan i samband med atl förundersökningen mot den unge inleds. Men ibland kan utredningen vara så omfattande eller komplicerad att mer än två veckor behövs. Del måste därför finnas ett visst utrymme för att överskrida fristen. Jag vill emellertid understryka att detta får ske bara om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. I det sammanhanget kan det finnas skäl att peka på att del för åklagarens ställningstagande ofta inte behövs någon fullständig utred­ning. Det räcker många gånger med en utredning som drivits så långt att man från de sociala myndigheternas sida kan ange om man vidtagit eller avser atl vidta någon åtgärd i fråga om den unge.

Längre tid än fyra veckor torde endast i yttersta undantagsfall vara nödvändig för att få fram etl yttrande från socialnämnden. Skulle denna tid någon gång behöva överskridas, är det rimligt att åklagaren underrättas om orsaken till dröjsmålet. En regel om detta bör införas.

Om åtal väcks, är tingsrätten i vissa fall nödsakad att själv inhämta yttrande från socialnämnden, om detta inte skett redan från åklagarens sida. Det är rimligt att nämnden även i dessa fall avger yttrande inom i princip samma fidsramar som gäller för yttrande fill åklagaren. I det sammanhanget bör emellertid uppmärksammas tingsrättens skyldighet en­ligt 12 § LUL att hålla huvudförhandling inom två veckor från åtalets väckande. Det bör i princip åligga socialnämnden att avge sitt yttrande i sådan tid att tingsrätten kan hålla förhandlingen inom den stipulerade fristen. Självklart bör det finnas möjlighet för nämnden atl få längre tid till sitt förfogande, om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till för­hållandena i det enskilda fallet. Nämnden bör emellertid i sådana fall ha skyldighet att underrätta domstolen om orsaken till dröjsmålet och utverka domstolens medgivande fill förlängningen. Reglerna i 12 § LUL bör komp­letteras i enlighet med det sagda.

Avsevärt viktigare än formella fristregler är dock enligt min mening alt utveckla samarbetet mellan dem som deltar i arbetet med unga lagöverträ­dare. På flera håll i landet har redan etablerats ett gott samarbete som, efter vad jag förstår, medverkar till alt ärendena klaras av snabbare och smidigare än pä andra orter. Men också på många andra håll finns en insikt om problemen och en stark vilja atl åstadkomma förbättringar.

I april 1987 hölls påjusfitiedepartemenlets initiativ ett seminarium med
företrädare för olika myndigheter och organisationer om möjligheterna all
åstadkomma ett snabbare förfarande i mål mot unga. Vid seminariet fram­
kom en rad intressanta uppslag. Härefter gjorde företrädare för jusfitiede­
partementet hösten 1987 ett antal studiebesök runt om i landet för all
undersöka förutsättningarna atl få i gång en försöksverksamhet med ett
snabbare förfarande i mål mot unga. De orter som besöktes var Stock­
holm, Västerås, Köping, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Sandviken, Gäv-
     36


 


le. Boden och Luleå. Intresset riktades främst på ulredningsförfarandet     Prop. 1987/88:135 hos polisen, åklagarna och socialförvaltningen, liksom samarbetet mellan dessa myndigheter. Tanken på en försöksverksamhet fick allmänt elt posi­tivt gensvar, och det framfördes många uppslag till förbättringar i olika hänseenden.

Det är enligt min mening angeläget att pröva olika möjligheter atl åstad­komma etl snabbare förfarande i mål mot unga. Del kan därför vara lämpligt att man, vid sidan av de lagregler om snabbare handläggning som jag nyss föreslagit, även påbörjar en försöksverksamhet med det syftet. Till grund för en sådan försöksverksamhet skulle kunna läggas de tanke­gångar som förs fram i promemorian vid sidan av lagförslagen och de ideér och uppslag som fångats upp vid studiebesöken. Man bör kunna utgå från att ytterligare underlag kommer fram under försöksverksamhetens gång.

Det torde vara lämpligt att en försöksverksamhet sätts i gång samtidigt med att de nu föreslagna lagändringarna träder i kraft. Man kan då samti­digt utvärdera försöksverksamheten och den nya lagsfiftningen. Verksam­heten bör initieras på flera orter och inbegripa myndigheter som skiftar i storlek. Den bör syfta till att få till stånd snabba beslut i åtalsfrågan rörande lagöverträdare som inte fyllt 18 år och ge myndigheterna förhållan­devis vida ramar för atl uppnå detta. För att underlätta och förenkla samarbetet mellan myndigheterna bör man undersöka om det finns några författningsmässiga hinder som bör undanröjas.

Det är min avsikt att senare anmäla för regeringen de författningsförslag som bör genomföras för atl en försöksverksamhet av skisserat slag skall kunna sältas igång. Till frågan om ett uppdrag ål BRÅ att följa försöks­verksamheten och utvärdera den nya lagstiftningen återkommer jag redan i samband med atl jag anmäler frågan om en proposition i förevarande lagsfiftningsärende.

2.9 Kostnaderna för en reform

När del gäller polisen får förslagen framför allt betydelse på det sättet att det fordras kontakter med målsägandena i något flera fall än nu. Men redan de ändrade regler för handläggning av skadeståndsanspråk i anledning av brott som trädde i kraft den I februari 1988 (SFS 1987:6) ställer krav på tätare kontakter mellan polisen och målsägandena. Det är också en strävan från polisens sida atl i större utsträckning ta personlig kontakt med dem som drabbats av brott. Den ytterligare ökning i del avseendet som kan bli följden av de nu framlagda förslagen torde bli begränsad och påverka själva brottsutredningen endast marginellt. Bl. a. skall uppgift om anmo­dan atl avhjälpa skador tas in i förundersökningsprolokollel. Även försla­get om underrättelse till vårdnadshavare torde leda till ett visst merarbete. Redan i dag lämnas dock sådana underrättelser på vissa håll i landet. Det merarbete totalt sett för polisens del som blir följden av reformen torde vara förhållandevis obetydligt och bör kunna klaras av inom ramen för nuvarande resurser.

För åklagarväsendet torde man uppnå en viss arbetslältnad genom
förslagen om utökade möjligheter atl meddela åtalsunderlåtelse, om den
    37


 


unge har vidtagit åtgärder för att gottgöra målsäganden, och av de nya     Prop. 1987/88:135

möjligheterna att utfärda strafföreläggande. Detta kan emellertid komma

att uppvägas genom de förslag om skärpta regler för delgivning av beslut

om åtalsunderlåtelse som jag avser att anmäla för regeringen i elt senare

sammanhang. Totalt sett torde den förslagna ordningen emellertid kunna

genomföras inom ramen för befintliga resurser.

Domstolarnas arbetsbörda påverkas inte nämnvärt av förslagen.

Det är angeläget att reformen föregås av utbildning och information hos de berörda myndigheterna.

3 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1988. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät­tats förslag till

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i brottsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och

4.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3 .

5 Specialmotivering

5.1          Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

48 kap. 4 §

1 paragrafen anges de generella begränsningar som gäller för åklagares rätt att utfärda strafföreläggande. Bestämmelsen anknyter till straffskalorna för brotten.

I 6 a § LUL föresläs nu en bestämmelse om att åklagare vid brott av underåriga i vissa fall skall kunna utfärda strafföreläggande utan hinder av de vanliga begränsningarna med hänsyn fill straffskalan för brottet. En erinran om denna särbestämmelse har tagits in i ett nytt andra stycke.

5.2          Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

31 kap.1 §

Paragrafen reglerar möjligheterna atl överlämna den som döms för brott till
vård inom socialtjänsten. Enligt ett nytt tredje stycke skall domstol i
samband med överlämnande till sådan vård kunna meddela föreskrift för
den unge om skyldighet att biträda målsäganden med arbete som syftar till
     38


 


att avhjälpa skador som har vållats genom brottet eller som annars fram- Prop. 1987/88:135 står som lämpligt i belysning av brottets eller skadornas art. Den närmare bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (av­snitt 2.6.4). Regeln har utformats efter mönster av vad som fr. o. m. den I januari 1988 gäller vid villkorlig dom och skyddstillsyn (jfr prop. 1986/87:106, JuU 32, rskr. 279, SFS 1987:761). I fråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförts i det lagstiftningsärendet.

Det skall här bara påpekas att det självfallet inte är något som hindrar att domstolen i samband med att föreskrift meddelas även ådömer böter med stöd av andra stycket i förevarande paragraf.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)

1 §

Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare.

I första stycket har den tidigare hänvisningen till atl åtalsunderlåtelse enligt 1 § LUL kunde beslutas utöver vad som följde av reglerna i 20 kap. 7 § RB tagils bort. I den allmänna mofiveringen har bakgrunden lill änd­ringen beskrivits närmare (avsnitt 2.3). Ändringen innebär att LUL:s reg­ler om åtalsunderlåtelse i fråga om åldersgruppen 15 lill 18 år skall tilläm­pas i första hand och alltid före reglerna i RB.

En följd av förändringen blir bl. a. att åtalsunderlålelse för bötesbrotl kommer att meddelas med stöd av bestämmelserna i LUL i väsenfiigt större utsträckning än vad som nu är fallet. Detta innebär alt övriga regler i LUL rörande förfarandet vid åtalsunderlåtelse blir tillämpliga även i bötes-fallen. Det bör betonas alt avsikten inte är att de sociala myndigheterna i ökad utsträckning skall belastas av framställningar om yttranden i dessa fall (jfr 3 § i LUL). Tillräckliga möjligheter att avslå frän yttrande torde föreligga redan enligt gällande regler. Därvid bör särskilt pekas på att åtalsunderlåtelse i många fall torde kunna meddelas med stöd av bestäm­melsen i tredje stycket om brott som har begåtts av okynne eller förhastan­de. I sådana fall har socialnämndens yttrande i allmänhet inte någon betydelse för åklagarens bedömning (jfr 3 § Qärde stycket 2 LUL).

I etl nytt j!/ärde ifyc har tagits in en bestämmelse om alt åklagaren vid
bedömningen av om åtalsunderlätelse kan meddelas skall beakta den unges
vilja att ersätta målsäganden för skada eller på annal sätt avhjälpa eller
begränsa skadan. När det gäller bakgrunden till förslaget hänvisas till vad
som sägs i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3). Som framgår av
lagtexten är det framför allt den unges viljeinriktning som åklagaren skall.
väga in vid sin bedömning. I vissa fall kan det vara fillräckligt alt den unge
har tagit kontakt med målsäganden och bett om ursäkt för sitt handlande
eller på etl seriöst sätt diskuterat möjligheterna att ekonomiskt eller genom
egna arbetsinsatser ersätta skadan. Det krävs alltså inte att ersättningen till
målsäganden är betald eller alt den unge reparerat skadan. Ett sådant krav
skulle för övrigt motverka den eftersträvade snabbheten i förfarandet.
      39


 


Huruvida den unge kompenserat målsäganden kan däremot ha betydelse     Prop. 1987/88:135 för frågan om något viktigt enskilt intresse kräver att åtal skall väckas.

Det bör betonas att den omständigheten atl den unge inte uttalat någon ,

direkt vilja att ställa till rätta inte får medföra att han behandlas mer oförmånligt när det gäller åtalsfrågan än vad som normalt skulle komma i fråga. Att den unge inte vill avhjälpa skadan kan nämligen bero på faktorer som åklagaren inte känner till och som kan medföra att den unges inställ­ning framstår som helt godtagbar.

Som en följd av alt ett nytt stycke har skjufits in mellan nuvarande tredje och Qärde styckena har en smärte justering gjorts i femte stycket.

I sjätte stycket, som är nytt, har tagits in en erinran om möjligheterna all besluta om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB. Genom ändringen i första stycket kommer en tillämpning av RB:s regler i fråga först sedan det konstaterats att åtalsunderlåtelse inte kan beviljas enligl LUL.

Sjunde stycket motsvarar ulan några ändringar nuvarande femte stycket.

3§

Paragrafen behandlar socialnämndernas yttranden fill åklagare i ärenden som rör unga lagöverträdare. I enlighet med vad som anförts i den allmän­na motiveringen (avsnitt 2.8) föreslås i tredje stycket en ny reglering av inom vilken tid nämndens yttrande skall avges. 1 fråga om den närmare innebörden av de föreslagna reglerna hänvisas till den allmänna mofive­ringen.

För alt den föreskrivna tidsfristen skall kunna iakttas torde del i många fall bli nödvändigt att befogenheten alt yttra sig i större utsträckning än nu delegeras till socialnämndens ordförande eller lill tjänstemän inom social­förvaltningen.

Överhuvudtaget bygger förslaget på tanken atl yttrandena förenklas och inte beslutas på högre nivå än som krävs i del enskilda fallet.

I paragrafen regleras för närvarande förutsättningarna för atl återkalla etl beslut om åtalsunderlålelse.

I ett nytt första stycke har det föreslagna skötsamhetskravet skrivits in. Bakgrunden till förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (av­snitt 2.4).

Skötsamhetskravet knyts till beslut om åtalsunderlätelse enligt 1 §. I kravet på att den unge skall iaktta skötsamhet ligger givetvis först och främst ett krav på att han skall avhålla sig från ytterligare brottslighet. I det samtal som åklagaren skall ha med den unge är det emellertid väsentligt atl åklagaren också framhåller betydelsen av att den unge t. ex. fullföljer en påbörjad utbildning, sköter sitt arbete, genomgår en överenskommen be­handlingsplan eller avhåller sig från drogmissbruk och att han pekar på de risker som finns om den unge inte följer dessa råd.

Det bör klart markeras för den unge alt skötsamhetskravet är något som
är knutet till beslutet om åtalsunderlåtelse.När åklagaren delger beslutet
    40


 


om åtalsunderlåtelse kan det - förutom att han munfiigt går igenom vad     Prop. 1987/88:135 som gäller - vara lämpligt att han, efter mönster av vad som gäller för villkorlig dom, överlämnar en skriftlig erinran lill den unge om vad sköt­samhetskravet innebär. Det bör ankomma på riksåklagaren att i samråd med BRÅ utforma en lämplig blankett för detta.

I andra stycket har uttryckligen angetts alt återfall i brott inom sex månader från beslutet om åtalsunderlåtelse skall beaktas särskilt när åkla­garen prövar frågan om återkallelse. Bakgrunden till ändringen har teck­nats i avsnitt 2.4. Det bör påpekas alt den omständigheten atl återfall i brott inom sex månader särskilt har framhällits i lagtexten givetvis inte innebär att den redan nu gällande möjligheten att beakta även senare återfall i brott inskränks.

6a§

Paragrafen är ny. Bakgrunden lill bestämmelsen har redovisats i den

allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2).

I paragrafen regleras förutsättningarna för att åklagaren skall kunna utfärda strafföreläggande i stället för att väcka åtal för ett brott trots atl detta inte är tillåtet enligt de vanliga reglerna i 48 kap. 4 § RB. Åklagaren kan med stöd av förevarande regel utfärda strafföreläggande oavsett om böter ingår i straffskalan eller ej och oavsett vilket maximistraff som är föreskrivet för brottet. Förutsättningen är atl omständigheterna är sådana att, om åtal väckts, domstolen skulle ha kunnat döma fill böter med stöd av allmänna straffnedsättningsgrunder eller enligt regeln i 33 kap. 4 § första stycket första meningen BrB.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen torde bestämmelsen ha sitt främsta användningsområde vid enklare förmögenhetsbrott, där åkla­garen har skäl att tro att påföljden skulle stanna vid böter vid en prövning i domstol. Åklagarens befogenhet alt besluta om straffnedsättning gäller bara för ungdomar under 18 år, dvs. den ålderskategori som berörs av reglerna om åtalsunderlåtelse i LUL.

Riksåklagaren har möjlighet att ge åklagarna närmare föreskrifter om hur möjligheten att utfärda strafföreläggande enligl paragrafen skall använ­das.

6b§

Paragrafen är ny. Bakgrunden till den har tecknats i den allmänna motive­ringen (avsnitt 2.6.2).

I paragrafen anges förutsättningarna för atl en polis skall kunna anmoda
en underårig att genom egna insatser avhjälpa eller begränsa skador i
anledning av brott. En förutsättning är alt det rör sig om ungdomar som har
eller kan antas ha fyllt 15 men inte 18 år. Vidare skall del föreligga ett
direkt samband mellan skadan och vad den unge skall utföra. Bestämmel­
sen syftar inte till att ungdomar skall städa upp efter andras vandalisering
eller reparera skador som de inte själva har åstadkommit. Polisens befo­
genheter atl anmoda den unge att avhjälpa eller begränsa skador är alltså
mer inskränkta än domstolens befogenheter enligt 27 kap. 5 § och 28 kap.
5 § BrB och förslaget till ändring i 31 kap. 1 § BrB.
                                 41


 


Någon formell begränsning till egendomsskador har inte gjorts, även om Prop. 1987/88:135 det givetvis är sådana skador som i första hand är lämpliga för direkt avhjälpande åtgärder från den unges sida. Man kan emellertid även när det gäller kroppsskador tänka sig alt den unge åtminstone kan hjälpa fill för att begränsa skadan, t.ex. genom att medverka lill att den skadade kommer under vård.

Enligt andra meningen är det en förutsättning för att anmodan skall få ske att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Om den unge själv skall genomföra en åtgärd för att avhjälpa skador som han vållat genom brott, måste det ligga inom hans förmåga att utföra åtgärden. Det kan därför aldrig bli fråga om alt anmoda ungdomar atl reparera eller ställa till rätta, om det för att åstadkomma ett acceptabelt resultat krävs särskilda fackkunskaper som den unge saknar. I sådana fall kan man också utgå från att målsäganden inte kommer atl gå med på att den unge själv vidtar åtgärder för att ställa till rätta.

Typiskt sett torde de åtgärder som kan komma i fråga för en anmodan enligt förevarande paragraf vara knutna fill sådana brott som stöld, snatte­ri, skadegörelse och åverkan. De åtgärder som kan komma i fråga kan t. ex. vara att hjälpa till att städa upp efter etl inbrott eller en vandalisering, att återställa tillgripen egendom, laga något som har brutits sönder eller rengöra något som har smutsats ner.

En typ av vandahsering som tyvärr inte är helt ovanlig är att ungdomar välter gravstenar. I etl sådant fall bör ungdomarna kunna anmodas att under ledning av personal från kyrkogårdsförvaltningen ställa i ordning efter brottet. På liknande sätt kan allmänna planteringar som har förstörts återställas under ledning,av kommunal personal. Parkbänkar som har brutits sönder kan repareras.

När det gäller avlägsnande av klotter bör uppmärksammas alt det - i enlighet med vad som sagts i den allmänna motiveringen — finns särskilda restrikfioner i fråga om minderårigas hantering av lösningsmedel. Detta bör emellertid inte utesluta att ungdomar ändå kan anmodas att hjälpa till att avlägsna klotter i vissa fall. Dels bör de själva kunna ta bort sådant som går att avlägsna utan särskilda tekniska hjälpmedel, dels bör de även i övrigt kunna biträda yrkeskunnig personal vid borttagande av klotter.

En viktig fråga är sålunda i vilken utsträckning målsägande som är offentliga institutioner tar på sig att fungera som ett stöd för de ungdomar som vill göra rätl för sig. För alt den unge skall kunna bidra med eget arbete för att ställa till rätta efter ett brott fordras inte bara att målsäganden bereder den unge tillfälle att göra det utan åtminstone ibland även att målsäganden själv i viss utsträckning engagerar sig i frågan. Den unge kan t.ex. behöva få tillträde till en viss lokal eller behöva ledning i arbetet. Man bör kunna ulgå från att statliga och kommunala myndigheter, allmän­nyttiga företag och ideella organisationer som regel är posifiva till den här typen av insatser.

I vissa fall kan del vara olämpligt att polisen lämnar en anmodan om alt
den unge omedelbart skall göra något för att ställa till rätta. Det kan vara
fallet om den unge är uttröttad eller påverkad av något berusningsmedel
vid gripandet. Om flera ungdomar misstänks för samma brott, måste
          42


 


polisen beakta den osäkerhet som föreligger om den unge alls har gjort sig     Prop. 1987/88:135 skyldig till straffbar medverkan. Föreligger tveksamhet på den punkten, bör polisen avstå från att uppmana den unge att vidta åtgärder för att avhjälpa skadan. Något som polisen särskilt måste väga in är risken för att målsäganden utsätter den unge för trakasserier.

För att en anmodan skall få göras, krävs enligt paragrafens andra mening i princip alt målsäganden har samtyckt lill delta. Från kravet på samtycke har undantag gjorts för det fallet att samtycke i det enskilda fallet är uppenbart obehövligt. Härmed avses den situationen att del står helt klart att målsäganden, om han hade tillfrågats, skulle ha lämnat sitt samtycke. Detta kan vara fallet när del gäller åtgärder som kan vidtas omedelbart på brottsplatsen och där det inte råder något tvivel om atl den unge kan ulföra åtgärderna på ett fullt godtagbart sätt, t.ex. atl städa upp efter nedskräp­ning eller resa upp omkullvälta parkbänkar. Att återställa tillgripen egen­dom, t. ex. en cykel eller en kundvagn, en kortare sträcka är andra situatio­ner där man inte normalt behöver kräva uttryckligt samtycke. Blir det fråga om åtgärder av mera komplicerad natur, måste man däremot räkna med att målsäganden kan ha synpunkter på om och hur åtgärden bör utföras. I sådana fall bör målsäganden alltid tillfrågas. Som påpekats i den allmänna motiveringen är det särskilt viktigt alt ett uttryckligt samtycke inhämtas, om målsäganden är en privatperson och det föreligger någon som helst tvekan huruvida samtycke kommer att lämnas.

En målsägande kan många gånger känna obehag eller tvekan inför att ha någon kontakt med gärningsmannen. Detta måste respekteras. Likaså mäste förståelse finnas för om målsäganden befarar att den unge inte kan klara av uppgiften på ett godtagbart sätt. Detta i förening med kravet på målsägandens samtycke medför alt likartade brott ibland föranleder en anmodan och ibland inte. Delta är något som måste accepteras, men det får inte leda till att lika fall behandlas olika längre fram i förfarandet. För åklagarens bedömning är den unges vilja att ställa till rätta det avgörande.

6c §

Paragrafen är ny. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i den

allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

Bestämmelsen innebär en skyldighet för polisen eller åklagaren atl un­derrätta vårdnadshavaren, så snart någon som är mellan 15 och 18 år misstänks för brott. Närmare regler om hur ansvaret för undertättdserna skall fördelas avses bli meddelade i förordningsform.

Underrättelse får underlåtas, om del finns särskilda skäl. Som framhål­
lits i den allmänna motiveringen avses härmed framför allt två fall. Det ena
är atl det rör sig om en förseelse av myckel bagatellartat slag där det
framstår som självklart att rapporteftergift skall meddelas. Del andra fallet
är att undersökningsledaren bedömer att en underrättelse mer skulle kunna
skada än hjälpa den unge. I anslutning fill det bör sägas att enbart den
omständigheten att den unge motsätter sig atl vårdnadshavaren underrät­
tas inte utgör elt självständigt argument mot att underrättelse sker. Som etl
tredje fall där underrättelse kan framstå som olämplig kan nämnas den
situationen alt vårdnadshavaren är misstänkt för delaktighet i brottet, jfr 5
     43


 


kap. I § sekretesslagen (1980:100). En ytteriigare situation kan vara all     Prop. 1987/88:135 polisen känner lill alt vårdnadshavaren inte utövar den faktiska vårdna­den.

12 §

I paragrafens andra stycke som innehåller regler om frister för domstolens handläggning av mål mot ungdomar, föreslås endast språkliga ändringar. Av reglerna följer att mål mot den som är under 18 år i princip skall företas till huvudförhandling inom två veckor från det atl åtal väckts.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen har i elt nytt tredje stycke tagils in en regel om atl socialnämnden, om rätten begär yttrande beträffande den unge, skall yttra sig i sådan tid alt förhandlingen kan hållas inom den i andra stycket stipulerade tiden. Självfallet kan det förekomma situationer där ärendets beskaffenhet är sådan all yttrande inte kan avges så snabbt. I sådana fall skall enligt andra meningen i tredje stycket social­nämnden ta kontakt med domstolen och begära anstånd med avgivande av yttrande. Härigenom etableras på ett naturligt sätt en kontakt mellan nämnden och domstolen i det aktuella ärendet.

5.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

9 kap.17 §

Den underrättelseskyldighet för polisen gentemot vårdnadshavare, som föreskrivs i 6 c § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträda­re, innebär en reglering av utlämnande fill enskild av uppgifter som kan vara sekretessbdagda enligt förevarande paragraf. En förutsättning för att undanlag frän sekretessen gentemot enskild skall få regleras i någon annan författning än sekretesslagen är att den lagen innehåller en hänvisning fill undantagsbestämmelsen (se 2 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförord­ningen och 1 kap. 2 § sekretesslagen). En hänvisning till den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare har därför tagits in i etl nytt tredje stycke.

6 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i brottsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och

4.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

44


 


Lagrådet                                                                      Prop. 1987/88:135

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-03-03

Närvarande: justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierådet Freyschuss.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i brottsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och

4.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Lars Ek­lycke.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagförslagen föranleder inte någon erinran i annan mån än att det görs vissa påpekanden enligt följande.

Beträffande 31 kap. 1 § förslaget lill lag om ändring i brottsbalken fästes uppmärksamhet på att lagrådet nyligen i yttrande över ett annat förslag till ändring i brottsbalken föreslagit en ändrad lydelse av andra stycket i paragrafen.

1 6 a § lagen om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare upptar remissförslaget en föreskrift, atl åklagaren får, utan hinder av de begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första stycket första meningen rättegångsbalken, utfärda strafföreläggande för brott som begåtts av någon som ej fyllt arton år, om det kan antas att den underårige, om åtal väckts, skulle ha dömts endast till böter.

Den föreslagna paragrafen gör det helt klart att, när böter ingår i straff­skalan, sådant straff får föreläggas även om maximistraffet är högre än fängelse sex månader. Men ytterligare framgår av specialmötiveringen att strafföreläggande skall få förekomma också om det kan antas att rätten, efter ett åtal, skulle ha dömt till böter med stöd av allmänna straffnedsätt­ningsgrunder eller enligt regeln i 33 kap. 4 § första stycket första meningen BrB.

Det skall erkännas att den föreslagna lagtexten i och för sig täcker det
sistnämnda fallet. Men detta inslag - som alltså skall ingå i åklagarens
överväganden när han försöker förutsäga om rätten, i händelse av åtal,
skulle hänföra aktuellt fall till den undantagskategori som åsyftas i 33 kap.
4 § - är så långtgående när det gäller departementschefens förtroende för
åklagarnas profetiska förmåga atl lagtexlläsaren måste undra, om det
verkligen är så lagstiftningen skall tolkas. För att klargöra att så är avsikten
kan del vara till fördel om elt förtydligande tillägg till den föreslagna
paragrafen görs. Tillägget bör i så fall ges en avfattning som kan relateras
såväl lill nuvarande uttryckssätt i 33 kap. 4 § BrB som lill de filltänkta nya
formuleringarna i det ovan nämnda, av lagrådet tidigare granskade förslå-
  45


 


get till brottsbalksändringar (29 kap. 3 § andra stycket och 7 § första     Prop. 1987/88:135 stycket).

Mot bakgrunden av det anförda kan, för att remissförslagets innebörd skall tydligt komma till uttryck, framföras följande utkast till en ny andra mening i 6 a § med följande formulering.

"Därvid får beaktas, om det är antagligt att rätten efter ett åtal skulle finna sådana omständigheter föreligga som enligl särskilda föreskrifter får föranleda att det utdöms lindrigare straff än vad som är föreskrivet för ifrågavarande brott."

46


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1987/88:135

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldl, Gustafsson, Leijon, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Hul­terström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om åtgärder mot unga lagöverträdare

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 11 februari 1988) över förslag fill

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i brottsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och

4.            lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i sak godtagit det remitterade förslaget men förordat att det i förtydligande syfte görs ett tillägg till den föreslagna 6 a § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).

Ett tillägg med den av lagrådet förordade innebörden bör enligt min mening göras. Dessutom bör vidtas ett par ändringar av redaktionell natur i förhållande till det remitterade förslaget. Bl. a. bör för tydlighets skull uttryckligen anges atl skyldigheten för de brottsutredande organen - i praktiken i första hand polisen - att underrätta vårdnadshavare om att den som är under 18 år misstänks för brott (6 c § LUL) inträder vid skälig misstanke. Det kan i sammanhanget också påpekas att det i fråga Om den som är under 15 år finns särskilda regler om underrättelseskyldighet vid brottsmisstanke i 13 § LUL.

Som jag förutskickade i lagrådsremissen avser jag att senare återkomma fill frågan om man bör vidta ytterligare förändringar i päföljdssystemet för unga lagöverträdare, framför allt då frågan om det är lämpligt atl införa någon form av samhällsQänst. Jag vill i detta sammanhang bara nämna att det inom jusfitiedepartementet pågår ell arbete med att la fram underlag för ell ställningslagande från regeringens sida i denna del. Arbetet bedrivs med den inriktningen aft ett sådant ställningstagande skall kunna ske under innevarande år.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna änd­ringar.


Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl anta det förslag som föredra­ganden har lagt fram.


47


 


Sammanfattning av promemorian                   Prop. 1987/88:135

Bilaga 1 Promemorian tar upp en rad olika förslag i fråga om behandlingen av unga

lagöverträdare. Utgångspunkten för förslagen är att några mer genomgri­pande ändringar av reglerna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) inte kan komma i fråga så länge det alltjämt pågår reformarbete som rör avgränsningen mellan socialQänsten och kri­minalvården när det gäller unga lagöverträdare. Förslagen bygger därför på de nuvarande principerna om att unga lagöverträdare i första hand skall överlämnas till vård inom sociaUjänsten och endast i mycket begränsad utsträckning ställas inför domstol.

I promemorian föreslås att åklagaren, när han överväger frågan om åtalsunderiåtelse, i första hand skall tillämpa reglerna i LUL och först i andra hand de allmänna reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. RB. Det innebär bl. a. att åklagaren i större utsträckning än nu blir skyldig atl delge den unge ett beslut om åtalsunderlåtelse vid ett personligt sammanträffan­de med denne. I promemorian föreslås vidare alt åtalsunderlåtelse enligt 1 § LUL skall förenas med ett krav på att den unge lever skötsamt. Kravet skall gälla under en prövotid om sex månader. Vid återfall i brottslighet av allvarligare art under prövofiden skall beslutet om åtalsunderlåtelse kunna återkallas.

Det föreslås också att åklagare skall få samma möjlighet som domstolar­na i dag har att vid brott av en ung lagöverträdare gå under den eljest gällande straffskalan för brottet. Åklagaren skall sålunda enligt förslaget kunna utfärda strafföreläggande i sådana fall även vid grövre brott än vad som normall gäller, om det i det enskilda fallet fmns skäl för straffnedsätt­ning. Vidare föreslås att åklagare i vissa fall skall kunna kombinera åtals­underlåtelse med böter på så sätt att åklagaren samtidigt med åtalsunderlå­lelsen utfärdar ett strafföreläggande, som den unge föreläggs för omedel­bart godkännande. Den nya regeln är avsedd att tillämpas på fall där de sociala myndigheterna vidtar åtgärder som är lämpliga för den unge men där det samfidigt krävs ett bötesstraff, t.ex. av hänsyn till allmän laglyd­nad.

Ökade krav ställs på att ungdomar som har vållal skador genom brott gottgör målsäganden genom egna arbetsinsatser eller på annat sätt. En polisman som griper en underårig eller medtar denne lill förhör, misstänkt för brott som har vållal egendomsskada, får enligl förslaget räft att anmoda den unge att genom egna insatser avhjälpa eller begränsa skadan. Åklaga­ren får uftryckliga möjligheter att vid sin bedömning av om åtal skall väckas eller ej väga in den underåriges vilja att ersätta målsäganden för skada eller på annat sätt gottgöra denne. Domstolen får, efter mönster av vad som fr.o.m. den 1 januari 1988 gäller i fråga om villkorlig dom och skyddsfillsyn, möjlighet atl i samband med en dom som innebär att en ung lagöverträdare överlämnas till vård inom socialtjänsten ålägga den unge att utföra ett arbete som är direkt relaterat lill brottet och vars syfte är alt avhjälpa den skada som har vållats genom brottet.

Olika möjligheter all åstadkomma en snabbare handläggning av mål som
rör unga lagöverträdare övervägs i promemorian. När det gäller brottsut-
   4g


 


redningarna föresläs en skyldighet för polisen alt överlämna ledningen av Prop. 1987/88:135 förundersökningen till åklagare om förundersökningen inte har kunnat Bilaga 1 slutföras inom två veckor efter del att den unge delgivits misstanke. En särskild tidsfrist föreslås för socialnämndernas yttranden till åklagare rö­rande frågan om åtal skall väckas eller ej. Fristen föreslås bli fyra veckor. Har inget yttrande inkommit inom den angivna tiden skall åklagaren ome­delbart besluta i åtalsfrågan. Samtidigt föreslås alt yttrandena förenklas.

Ökad vikt läggs vid alt åklagaren muntligen underrättar den unge om beslut om åtalsunderlåtelse. Möjligheterna att delge sådana beslut skriftli­gen begränsas. Kraven på att vårdnadshavare är närvarande vid underrät­telsen skärps. Socialnämnderna skall underrättas om fid och plats för underrättelsen och det förutsätts atl en representant är närvarande om inte hinder möter. Slutligen föreslås alt vårdnadshavare skall underrättas av polisen om ungdomar mellan 15 och 18 misstänks för brott. Undantag görs för brott med bara böter i straffskalan.

49

4   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 135


Promemorians lagförslag                                 Prop. 1987/88:135

Bilaga 2 1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap. 4 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

48 kap. 4§' Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straffan böter, och ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, får dock strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller fillsammans med annat sådant broft som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.

Om strafföreläggande beträffan­de brott som har begåtts av någon som har fyllt femton men ej arton år finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

Senaste lyddse 1982:1123.                                                                                50


 


2. Förslag till                                                  Prop. 1987/88:135

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 31 kap. I § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

31 kap. 1 §'

Kan den som är under tjugoett år och som begått brottslig gärning bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialQänsfiagen (1980:620) eller lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna åt socialnämnden alt föranstalta om erforderlig vård inom so­cialtjänsten.

Om det anses påkallat för den dömdes lillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, får jämte överlämnande fill vård inom socialQänsten dömas till dagsböter, högst etlhundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

Om skada på egendom har upp­kommit genom brottet och det be­döms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten föreskriva atl denne på lid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till atl avhjälpa eller begränsa skadan eller som an­nars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas en­dast med den skadelidandes sam­tycke.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

Senaste lyddse 1985:397.                                                                                 51


 


3. Förslag till lag

om ändring i lagen (1964:157) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs

dels att 1,3 och 5 §§ lagen (1967:164) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 1 a §, 6 a § och 6 b § med följande lydelse.


Prop. 1987/88:135 Bilaga 2


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 §'


Om nägon har begått ett brott in­nan han fyllt arton år, fär åklagaren besluta att underiåta åtal enligt föl­jande bestämmelser (åtalsunderlå­telse).

Om någon har begått ett brott in­nan han fyllt arton år, får åklaga­ren, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, besluta atl underlåta åtal enligt följande be­stämmelser (åtalsunderlåtelse).

Åtalsunderlålelse fär beslutas, om den underårige blir föremål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige:

1. vård eller annan åtgärd enligt socialQänsfiagen (1980:620),

2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1980:621) med särskilda bestäm­
melser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har

skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtalsun­derlålelse skall meddelas skall ut­över vad som följer av andra och tredje styckena beaktas den miss­tänktes vilja atl ersätta målsägan­den för genom brottet uppkommen skada eller på annat sätt gottgöra denne.

Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas, om något väsenfiigt all­mänt eller enskilt intresse därige­nom åsidosätts.

Åtalsunderlåtelse får inte beslu­tas, om något väsentligt allmänt el­ler enskilt intresse därigenom åsi­dosätts.

Vid beslut om åtalsunderlålelse får åklagaren, oavsett om böter har föreskrivits för brottet eller ej, sam­tidigt utfärda strafföreläggande för brottet om del är påkallat för den underåriges tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad.

Utöver vad som nu har sagts kan åtalsunderlåtelse meddelas enligl 20 kap. 7 § rättegångsbalken.


Senaste lydelse 1985:398.


52


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts fillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

1 a§

Den som får åtalsunderlåtelse enligt 1 § skall vara underkastad en prövotid av sex månader från be­slutet. Under prövotiden skall den underårige iaktta skötsamhet.

3§

Om det finns skälig anledning till åtalsunderlåtelse enligt denna lag, skall åklagaren innan han beslutar i ärendet inhämta yttrande från socialnämn­den i den kommun som enligt socialQänstlagen (1980:620) har ansvaret för den underårige. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den underårige och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderiigt, även inne­fatta redogörelse för den underåri­ges personliga utveckling saml hans vandel eller levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden atl avgiva sitt yttrande skyndsamt.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även inne­fatta en kortfattad redogörelse för den underåriges personliga utveck­ling samt hans vandel eller levnads­omständigheter i övrigt.

Nämnden skall avge sitt yttrande skyndsamt och senast inom fyra veckor från den dag då begäran om yttrande kom in till nämnden. Har yttrande inte kommit in till åklaga­ren inom den angivna liden skall denne omedelbart besluta i åtals­frågan.

Åklagaren får utan att socalnämndens yttrande inhämtats besluta om åtalsunderlätelse,

1.    om brottet'är ringa, eller

2.    om det är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlätelse förelig­ger.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som denne begär i fråga om den underårige.


Prop. 1987/88:135 Bilaga 2


5§'


Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omstän­digheter föranleder det.


Etl beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omstän­digheter föranleder det. Vid bedöm­ningen av om återkallelse skall ske skall särskilt beaktas om den underårige under prövotid enligt 1 a § har gjort sig skyldig till ny brottslighet av allvarligt slag.


 


 Senaste lyddse 1981:1286. ' Senaste lydelse 1985:14.


53


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse                    Prop. 1987/88:135

Om åklagaren återkallar elt be- Bilaga 2 slut om åtalsunderlåtelse och väc­ker åtal skall han, om strafföreläg­gande som har utfärdats för sam­ma brott har godkänts av den miss­tänkte, hos domstolen begära atl strafföreläggandet undanröjs. Av­görs målet genom dom skall rätten i domen besluta om undanröjande. 6a§

Åklagare får, ulan hinder av de begränsningar som gäller enhgt 48 kap. 4 § första stycket rättegångs­balken, utfärda strafföreläggande för ett brott som begåtts av någon som ej fyllt arton år, om omstän­digheterna är sådana att domstol kunnat döma till böter med tillämp­ning av 33 kap. 4 § första stycket första meningen brottsbalken.

Riksåklagaren utfärdar föreskrif­ter om tillämpningen av denna be­stämmelse. 6b§

En polisman, som på grund av misstanke om brott griper någon som har fyllt femton men ej arton år på bar gärning eller flyende fot, får anmoda den unge atl så snart som möjligt vidta åtgärder för atl avhjälpa eller begränsa skada på egendom som brottet har medfört. Sådan anmodan får göras när det är lämpligt med hänsyn till omstän­digheterna och, om det inte är up­penbart obehövligt, sedan måls­ägandens samtycke inhämtats. An­modan får också rikta sig mot den som medlas till förhör.

Vid förhör får även förhörsleda­ren rikta en anmodan enhgt första stycket till den unge om brottet har medfört skada på egendom och för­utsättningarna för en anmodan även i övrigt är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

54


 


Lagradsremissens lagförslag                   Prop-1987/88:135

Bilaga 3 1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap. 4 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

48 kap. 4§' Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straffan böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, får dock strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annal sådant brott som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.

Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som är under arton år.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

Senaste lydelse 1982:1123.                                                                              55


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:135

Lag om ändring i brottsbalken                           Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 31 kap.  I § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

31 kap. 1§' Kan den som är under Qugoett år och som begått brottslig gärning bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialQänstlagen (1980:620) eller lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga får rätlen överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom so­cialtjänsten. Om det anses påkallat för den dömdes lillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, får jämte överlämnande till vård inom social­Qänsten dömas lill dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

Om skada på egendom har upp­kommit genom brottet och det be­döms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätlen, i samband med överläm­nande enligt första stycket, före­skriva att den dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar lill alt avhjälpa eller be­gränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

' Senaste lydelse 1985:397.                                                                                 56


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:135

Lagom ändring i lagen (1964:167) med särskilda Bilaga3

bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare dels atl 1,3,5 och 12 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 6 a, 6 b och 6 c §§, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1                                                  §'
Om någon har begått ett brott in-
Om någon har begått etl brott in­
nan han fyllt arton år, får åklaga-
nan han fyllt arton år, får åklagaren
ren, utöver vad som följer av 20
besluta atl underlåta åtal enligt be-
kap. 7 § rättegångsbalken, besluta
stämmdserna i denna lag (åtalsun-
att underlåta åtal enligt följande be-
                        derlåldse).
stämmelser (åtalsunderlåtelse).

Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den underårige blir föremål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige:

1.  vård eller annan åtgärd enligt socialQänstlagen (1980:620),

2.  vård eller annan åtgärd enligt lagen (1980:621) med särskilda bestäm­melser om vård av unga, eller

3.                annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har

skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtalsun­
derlåtelse   skall   meddelas   skall
åklagaren utöver vad som följer av
andra och tredje styckena särskilt
beakta den underåriges vilja all er­
sätta målsäganden för skada som
uppkommit genom brottet eller att
avhjälpa eller begränsa skadan.
Åtalsunderlåtelse får dock inte        Åtalsunderlåtelse får inte beslu-
beslutas, om något väsentligt all-     tas, om något väsentligt allmänt d-
mänt eller enskilt intresse därige-     ler enskilt intresse därigenom åsi-
nom åsidosätts.
                          dosätls.

Utöver vad som nu har sagts kan åtalsunderlåtelse meddelas enhgt 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlätelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

3 §2 Om det finns skälig anledning fill åtalsunderlåtelse enligt denna lag, skall åklagaren innan han beslutar i ärendet inhämta yttrande från socialnämn­den i den kommun som enligt socialQänstlagen (1980:620) har ansvaret för

' Senaste lyddse 1985:398.

 Senaste lydelse 1981:1286.                                                                               57


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lyddse                     Prop. 1987/88:135

den underårige. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller     Bilaga 3 avser atl vidta någon åtgärd beträffande den underårige och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling saml hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva  Nämnden skall avge sitt yttrande

sitt yttrande skyndsamt.              skyndsamt.   Yttrandet skall avges

inom två veckor från den dag då begäran om yttrande kom in lill nämnden, om inte längre tid är nödvändig med hänsyn till ärendets beskaffenhet. Har yttrande inte av­getts inom fyra veckor, skall åkla­garen genast underrättas om orsa­ken till dröjsmålet.

   Åklagaren får utan alt socialnämndens yttrande inhämtats besluta om åtalsunderlålelse,

1.  om brottet är ringa, eller

2.  om det är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse förelig­ger.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som denne begär i fråga om den underårige.

5 §3

Den  som får  åtalsunderlålelse
enligl 1 § skall iaktta skötsamhet.
Elt beslut om åtalsunderlåtelse
  Etl beslut om åtalsunderiåtelse

får     återkallas,      om      särskilda     får återkallas, om särskilda omslän-
omständigheter föranleder det.
     digheter föranleder del. Vid bedöm-

ningen av om återkallelse skall ske skall särskilt beaktas om den underårige har återfallit i brott inom sex månader från beslutet om åtalsunderlålelse.

6a§

Åklagaren får, ulan hinder av de begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första stycket första me­ningen rättegångsbalken, utfärda strafföreläggande för etl brott som begåtts av någon som ej fyllt arton år, om del kan antas all den unge, om åtal väckts, skulle ha dömts en­dast till böter.

6b§

En  polisman får  anmoda   den

'Senaste lyddse 1985:14.                                                                                     58


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse                    Prop. 1987/88:135

som har eller kan antas ha fylh Bilaga 3 femton men inte arton år alt så snart som möjhgt vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott, om den unge erkänt brottet eller om del annars med hänsyn till omständigheterna är uppenbart atl han begått brottet. Anmodan får dock ske endast om det är lämpligt med hänsyn till om­ständigheterna. Om det inte är up­penbart obehövligt, skall måls­ägandens samtycke Inhämtas in­nan anmodan sker.

6c§

Om någon som inte fyllt arton år misstänks för brott, skall vård­nadshavaren omedelbart underrät­tas, om det inte finns särskilda skäl mot det.

12 § Mål mot den som ej fyllt Qugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som          Väcks allmänt åtal mot den som

ej fyllt aderton år för brott, för vil- inte fyllt arton år för ett brott, för
ket är stadgat fängelse i mer än etl vilkel är föreskrivet fängelse i mer
är, skola, ändå atl han ej är häktad, ån ett år, skall de tidsfrister iakttas
de lidsfrister iakttagas som äro fö- som är föreskrivna för åtgärder i
reskrivna för åtgärd i mål vari den mål vari den tilltalade är häktad. I
tilltalade är häktad. I stället för den stället för den tid om en vecka, som
tid av en vecka, som / 45 kap. 14 § enhgt 45 kap. 14 § rättegångsbalken
rättegångsbalken är föreskriven för är föreskriven för hållande av hu-
hällande av huvudförhandling, skall vudförhandling, skall gälla en tid
dock gälla en tid av två veckor.
  om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från so­cialnämnden enhgt 9 § tredje styc­ket, skall nämnden yttra sig inom sådan tid alt rätten kan hålla hu-vudförhandhng enhgt reglerna i andra stycket. Om ärendets beskaf­fenhet föranleder del, får dock ytt­randet med rättens medgivande av­ges senare.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

59


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:135

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)       Bilaga 3

Härigenom föreskrivs alt 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lydelse

9 kap. 17 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i

1.  utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.  angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser sådan personalkontroll som enligt särskilda bestämmelser sker i fråga om Qänsler av betydelse för rikets säkerhet,

3.  åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för atl förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas atl fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas lill enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträ­dare.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Lagen omtryckt 1988:9.                                                                                     60


 


Innehåll                                                                      Prop. 1987/88:135

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................... 1            °

Propositionens lagförslag .................................................       3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den II februari 1988   9

1   Inledning ....................................................................... ..... 9

2   Allmän motivering .......................................................... ... 11

 

2.1    Gällande rätt  ...........................................................      II

2.2    Allmänna utgångspunkter ........................................ ... 13

2.3    Vilka regler för åtalsunderlåtelse bör tillämpas i första hand? .   17

2.4    Krav på skötsamhet m. m......................................... ... 18

2.5    Bötesstraff för unga lagöverträdare......................... ... 20

 

2.5.1    Inledning .......................................................... ... 20

2.5.2    Vidgad befogenhet för åklagaren att utfärda strafföreföre-läggande                              21

2.5.3    Åtalsunderlåtelse och böter? ........................... ... 23

2.6 Ökade krav på alt ställa till rätta efter brott   ..........     25

2.6.1    Inledning .......................................................... ... 25

2.6.2    Polisens roll   ....................................................     26

2.6.3    Åtalsunderiåtelse .............................................     29

2.6.4    Möjlighet för domstolen att meddela föreskrifter                 31

 

2.7    Undertättelse till vårdnadshavare ...........................     32

2.8    Snabbare handläggning av mål mot unga ...............     34

2.9    Kostnaderna för en reform ......................................     37

 

3   Ikraftträdande................................................................     38

4   Upprättade lagförslag  .................................................. ... 38

5   Specialmofivering   .................................................. ......... 38

 

5.1    Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken  ..... ... 38

5.2    Förslaget till lag om ändring i brottsbalken  ............. ... 38

5.3    Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .........................................................     39

5.4    Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)                                44

 

6   Hemställan   ..................................................................     44

7   Beslut.............................................................................     44

Lagrådets yttrande   ........................................................     45

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988   ...                      47

Bilagor

Bilaga I   Sammanfattning av promemorian   ....................     48

Bilaga 2 Promemorians lagförslag.....................................     50

Bilaga 3   Lagrådsremissens lagförslag.............................     55

NorstedtsTryckeri, Stockholm 1988                                                                                                                      61