Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya bestämmelser om straffmätning och påföljdsval.

En gmndtanke är att fömtsebarheten och enhetligheten i straffrättskipningen skall öka.

De allmänna grunderna för straffmätningen är i dag inte reglerade i lag. Enligt förslaget införs ett nytt kapitel i brottsbalken med bestämmelser i ämnet. I huvuddrag överensstämmer regleringen med nuvarande straff-mätningspraxis.

Ytterligare ett nytt kapitel i brottsbalken skall enligt förslaget reglera valet mellan olika påföljder. Den nuvarande bestämmelsen i I kap. 7 § brottsbalken om påföljdsval som en avvägning mellan hänsynen till allmän laglydnad och intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället föreslås bli upphävd.

Nya regler införs om vilken betydelse det skall ha för päföljdsbestäm-ningen att den tilltalade återfallit i brott. Förslaget innebär en avsevärd precisering av i vilka fall och på vilket sätt återfallsskärpning skall få ske. Förslaget medför bl. a. en viss skärpning i förhällande till nuvarande praxis särskilt i fråga om straffmätningen vid upprepade återfall i allvarligare brottslighet. Nya bestämmelser föreslås ocksä om vilka straffskalor som skall vara tillämpliga vid flerfaldig brottslighet. Straffmaximum för de fall då den tilltalade gjort sig skyldig till flera grova brott höjs.

Fängelse är enligt förslaget att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn och inte som nu jämställt med dessa. Villkorlig dom och skyddstillsyn skall alltjämt vara jämställda i svårhetshänseende och anses som svårare påföljder än böter.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1,2, 3,6,7,8, 8 a, 9 ellei" 10 § eller enligt 5 a § för luftfartssabotage, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år, skall han ej dömas till ansvar.

Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1,2, 3,6,7, 8,8 a, 9 eller 10 § eller enligt 5 a § för luftfartssabotage, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har upp kommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Han får dock ej dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet annars är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år, skall han ej dömas till ansvar.

20 kap. 4§' Den som har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning får av rätten skiljas frän uppdraget, om han har begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver och han genombrottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget.

Skiljs uppdragstagare från uppdraget enligt första stycket, skall hänsyn tas därtill vid bestämmande av straff för brottet.

Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs uppdrag hos andra sådana arbetsgivare som avses i 2 § andra stycket 1.

2,6 kap. 2§<* Fängelse får användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Nuvarande lydelse

än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Bötesstraff skall därvid anses svara mot fängelse fiorton dagar.

Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

Föreslagen lydelse

sammanlagda med varandra. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet
är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff anses motsvara fängelse fiorton dagar.

Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

Prop. 1987/88:120

Skydds tillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finm anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. År mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn dock inte ådömas.

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare ån vård inom socialtjänsten.

År det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

Kan det antas att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts, skall rätten, när den bedömer frågan huruvida skyddstillsyn är en tillräckligt ingripande påföljd, särskilt beakta om den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten av en dom på skydds tillsyn.

Rätten får döma till skyddstillsyn för ett brott/ör vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

2§"
Om det anses påkallat för den Skyddstillsyn får förenas med

tilltalades tillrättaförande eller av dagsböter, högst etthundraätfio, hänsyn till allmän laglydnad, får vare sig böter har föreskrivits för jämte skyddstillsyn dömas till dags- brottet eller ej. böter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

3 §'2

Om det av hänsyn till allmän lag- Skyddstillsyn får förenas med

lydnad prövas oundgängligen er- fängelse i lägst Qorton dagar och

forderligt att skyddstillsyn förenas högst tre månader.

med frihetsberövande, må jämte Om rätten dömer till fängelse

skyddstillsyn dömas till fängelse i jämte skyddstillsyn får den inte

lägst Qorton dagar och högst tre samtidigt döma till böter enligt 2 §.
månader.

Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att domen på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft.

År i fall som avses i 1 § fiärde stycket den planerade behandlingen av avgörande betydelse för att skyddstillsyn bedöms vara en tillräckligt ingripande påföljd, skall rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

6§'3 Vad som föreskrivs i 26 kap. 12-17 §§ skall tillämpas pä motsvarande sätt beträffande den som har dömts fill skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl Ull det.

Ifall som avses i 3 § tredje stycket skall i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. Därvid får även föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall göra anmälan till skyddskonsulenten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

En behandlingsplan som avses i andra stycket får innehålla bestäm-

" Senaste lydelse 1983:240.
' Senaste lydelse 1987:761.
" Senaste lydelse 1987:761. 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

melser om att den dömde åtar sig skyldighet att genomgå kroppsvisi-tation och kroppsbesiktning fö.'-kontroll av att han ej missbrukar beroendeframkallande medel.

6 a §

Ifall som avses 130 kap. 9 § andra stycket 3 skall rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En sådan behandlingsplan får innehålla bestämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisita-tion och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande medel.

I samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till skyddskonsulenten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

7'§"'

Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller fatta beslut i fräga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1. besluta att varning skall meddelas den dömde, eller

2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år ' av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

Har övervakning beslutats enligt.
första stycket 2 men bedöms denna
inte längre vara påkallad, får över
vakningsnämnden besluta att över
vakningen skall upphöra. Samma
gäller om rätten med stöd av
34 kap. 6 § beslutat om övervak
ning och denna pågått i ett år.
Åtgärd som avses i denna para- Åtgärd som avses i första stycket

'" Senaste lydelse 1983:240.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft.

2§

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1. om den tilltalade avsett att
brottet skulle få betydligt allvarli
gare följder än det faktiskt fått,

2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.

3§

Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas

1. om brottet föranletts av någon
annans grovt kränkande beteende,

2. om den tilltalade till följd av själslig abnormitet eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3. om den tilltalades handlande

stått i samband med hans uppen- 'O

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse Prop. 1987/88:120

bart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller

4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.

Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

4§

Vid straffmätningen skall rätten, omförhållandet inte tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet, utöver brottets straffvärde, i skälig utsträckning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Härvid skall särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

5§

Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta

1. om den tilltalade till följd av
brottet drabbats av allvarlig
kroppsskada,

2. om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

3. om den tilltalade frivilligt angett sig,

4. om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket,

5. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

6. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff

utmätt efter brottets straffvärde, 11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

7. om en iförhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks eller

8. om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straffan brottets straffvärde motiverar.

Föreligger omständighet som avses i första stycket, får rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

6§

År det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § uppenbart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela påföljdseftergift.

. 7§

Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år, skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Härvid får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han har begått innan han fyllt tjugoett år.

30 kap. Om val av påföljd

1 § ■

Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård fmns i 31 kap.

2§

Ingen får dömas till flera påföljder för samma brott, om inte något annat är föreskrivet.

3§

När någon döms för flera brott, skall rätten döma till gemensam påföljd för brotten, om inte något annat är föreskrivet.

Om det finns särskilda skäl, får
rätten för ett eller fiera brott döma
till böter och samtidigt döma till '2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Vidare får rätten döma till fängelse för ett eller fiera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

4§

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

5§

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

6§

För brott som någon begått under infiytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får rätten inte tillämpa annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn.

Bör påföljd som nu sagts inte tillämpas, skall den tilltalade vara fri från påföljd.

7§

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

8§

Villkorlig dom skall förenas med dagsböter, om inte ett bötesstraff med hänsyn till andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter.

9§

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Som särskilda skäl för skyddstillsyn kan rätten beakta

1. om en påtaglig förbättring
skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något hän
seende som kan antas ha haft sam
band med hans brottslighet,

2. om den tilltalade undergår be
handling för missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha sam
band med hans brottslighet eller

3. om missbruk av beroende
framkallande medel eller något an
nat särskilt förhållande som på
kallar vård eller annan behandling i
väsentlig grad har bidragit till att
brottet har begåtts och den tilltala
de förklarar sig villig att undergå
lämplig behandling som enligt en
för honom uppgjord plan kan an
ordnas i samband med verkställig
heten.

10 §

Vid bedömningen av frågan om skyddstillsyn' bör förenas med dagsböter skall rätten beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet.

11 §

Skyddstillsyn får förenas med fäng
else endast om det är oundgängli
gen påkallat med hänsyn till brotts
lighetens straffvärde eller till den
tilltalades tidigare brottslighet. '

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt 1 § I meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt I § 1, får rätten, om det anses påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

Tillämpas 1 § I eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år, dock endast om fräga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt I § 3 wå ej ske, med mindre fräga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett är frän prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, får förordnande enligt 1 § 1 meddelas endast för brott som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt I § I, får rätten, om den nya brottslighetens straffvärde eller art påkallar det, även döma till dagsböter, högst etthundraättio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Tillämpas I § 1 eller 2,/år rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre är, dock endast om fråga därom uppkommer i mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt I § 3/År inte ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätten vid tillämp ning av I § \, om det anses påkalla! för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundraättio, vare sig bötei' har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, får

™ Senaste lydelse 1983:240. = ' Senaste lydelse 1987:761.

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätten vid tillämpning av I § I, om den nya brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, även döma till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med hänsyn till sådana omständigheter som i 30 kap. 11 § sägs, 1 § 1 inte till-

Nuvarande lydelse

rätten i stället för att döma till böter döma Ull fängelse enligt 28 kap.

3§.

Tillämpas I § 1 eller 2, fär rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem är. Har den dömde åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som avses i 28 kap. / § fiärde stycket, tillämpas även 28 kap. 3 § tredje stycket och 6 § andra och tredje styckena.

Döms den tilltalade med fillämpning av I § 3 till fängelse, skall när straffets längd bestäms skälig hänsyn tas fill vad han har undergått Ull följd av domen på skyddsUllsyn och till vad han har avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §. I fall som här avses får fängelse ådömas på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 28 kap. 3 § tredje stycket lämnats i domen skall, om fängelse ådöms, detta beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket må ej ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Föreslagen lydelse

lämpas med mindre än att sådant förordnande förenas med frihetsberövande, får rätten i stället för att döma till böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas I § I eller 2 får rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem år. Har den dömde åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3, tillämpas bestämmelserna 128 kap. 6 a §.

Döms den tilltalade med tillämpning av I § 3 till fängelse, skall när straffets längd bestäms skälig hänsyn tas till vad han har undergått till följd av domen på skyddstillsyn och till vad han har avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §. I fall som här avses får fängelse ådömas pä kortare tid än vad sorn är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 28 kap. 6 a § första stycket lämnats i domen skall, om fängelse ådöms, detta beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket/or inte ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn/å/- inte meddelas, (■ annat fall än när fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Prop. 1987/88:120

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

else inte är nöjd med ett beslut av else inte är nöjd med ett beslut av

en övervakningsnämnd enligt en övervakningsnämnd enligt

26 kap. 15, 18, 19 eller 22 §, får han 26 kap. //, 15, 18, 19 eller 22 §, får

hos kriminalvårdsnämnden begära han hos kriminalvårdsnämnden be-

prövning av beslutet. gära prövning av beslutet.

Kriminalvårdsnämnden kan i samband med beslut om villkorlig frigivning enligt 26 kap. 9 § meddela sådant förordnande om övervakning som enligt 11 § samma kapitel ankommer på skyddskonsulenten.

33 kap. 2a§

Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som framgår av domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av brottet kan komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda påföljden inte har tillfullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får verkställas.

År den tidigare påföljden skyddstillsyn och bestäms den nya påföljden till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn. Härvid får dömas till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Undanröjs fängelse och dömer rätten till nytt fängelsestraff skall den tid under vilken det tidigare straffet verkställts anses som verkställighet av det nya straffet. Rätten skall i domen ange den sålunda verkställda tiden.

6 §"
Nämndemän skall deltaga vid Nämndemän skall deltaga vid .

underätts avgörande av fråga, som underrätts avgörande av fråga, som

Senaste lydelse 1987:761.

I mål om åtgärd enligt 2 § eller

27 kap. 5 § tredje stycket eller 6 §,

28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a § eller 27 kap. 5 § tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och andra styckena får beslutas utan att' tillfälle bereds den dömde att yttra sig.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. Bestämmelsen i 38 kap. 2 a § gäller även i fråga om gärning som har begåtts före ikraftträdandet. Har påföljd ådömts dessförinnan får dock undanröjande endast ske i fall dä antagande att den dömde till följd av brottet inte kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning visat sig felaktigt.

2 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § och 51 kap. 25 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 7§' Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderiåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderiåtelse,

3. om den misstänkte begått Ziunat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4. om brottet uppenbarligen be- 4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan gåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 själslig abnormitet, som avses i 30 kap. 2 § brottsbalken, samt psyki- kap. 6 § broUsbalken, samt psykiatrisk vård eller vård enligt lagen atrisk vård eller vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger cm (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda vissa psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring. kommer till stånd utan lagföring.

Åtal fär underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhälla denmisstänkte frän vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

51 kap. 25 §2 Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts till fängelse, äge hovrätten förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, så ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård inom socialtjänsten döma till böter ävensom jämte skyddstillsyn döma till fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Har underrätten meddelat förordnande som nu sagts, äge hovrätten döma till annan påföljd.

Hovrätten får inte heller med anledning av talan som anges i första stycket besluta om utvisning, om

' Senaste lydelse 1985:13.

- Senaste lydelse 1981:228. 20

4 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§' Register skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överiämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till värd i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till värd enligt lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall; eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter.

Har brott, för vilket dömts Ull Har brott, för vilket dömts fill
skyddstillsyn, enligt domen begåtts skyddstillsyn, enligt domen begåtts
under inflytande av sådan själslig under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses i 33 kap. 2 § abnormitet som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken, skall detta särskilt an- brottsbalken, skall detta särskilt an
märkas i registret. märkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

2. I fräga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 2 §
andra stycket i dess äldre lydelse fortfarande.

Senaste lydelse 1983:354. 23

5 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§' I uppgift frän polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej medtagas anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddsUllsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande till 3 § brottsbalken, överlämnande fill särskild vård, dom varigenom nå- särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken gon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken ■ förklarats fri från påföljd, beslut förklarats fri från påföljd, beslut av åklagare att icke tala å brott av åklagare att icke tala å brott eller beslut om utvisning enligt 38, eller beslut om utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980:376), sedan tio år förflutit (1980:376), sedan tio är förflutit från dom eller beslut; frän dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2 samt förvandlingsstraff för böter, sedan tio år förflutit frän frigivningen;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit frän den händelse som föranlett anteckningen.

Anteckning om utvisning som beslutats av allmän domstol tas med under den tid, som är föreskriven för den brottspåföljd som har ådömts jämte utvisningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekommer flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 7 § första stycket i dess äldre lydelse fortfarande.

Senaste lydelse 1983:355. 24

6 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §' Förvandling får ej ske av

1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken, stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken,

2. vite, som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörandesaken i mäl som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om böter som har ådömts före ikraftträdandet, /slut fig./

Senaste lydelse 1983:352. 25

7 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs att 40 § utlänningslagen (1980:376) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 § En utlänning fär utvisas ur riket,

1. om utlänningen döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än
ett år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn
som utlänningen har dömts till för ett sådant brott, eller

2. om utlänningen har begått ett brott, pä vilket kan följa fängelse enligt
denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen,
samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under
de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det pä grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att han inte bör fä stanna kvar.

Utvisning på gmnd av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.

Utvisas en utlänning, skall det När en domstol enligt 34 kap.

men som han därigenom åsamkas brottsbalken beslutar att förändra beaktas när påföljden för brotte! en påföljd, som en utlänning har bestäms. När en domstol enligt dömts till jämte utvisning, får dom-34 kap. brottsbalken beslutar att stolen även meddela det beslut beförändra en påföljd, som en utlän- träffande utvisningen, som föränd-ning har dömts till jämte utvisning, ringen av påföljd ger anledning till. får domstolen även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av påföljd ger anledning till.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Justitiedepartementet Prop-1987/88:120

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, samt statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning och påföljdsval m. m.)

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om bl. a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet fängelsestraffkommittén (Ju 1979:05).

Kommittén har tidigare lämnat två delbetänkanden (SOU 1980:1 och SOU 1981:92). Dessa betänkanden har lett till ändringar i brottsbalken (BrB) rörande främst minimitiden för fängelsestraff och institutet villkorlig frigivning (prop. 1980/81:44, JuU 32, rskr. 252, prop. 1981/82:153, JuU 51, rskr. 297 och prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr. 241).

Fängelsestraffkommittén lämnade i april 1986 sitt huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott. När betänkandet avlämnades ingick i kommittén som ledamöter hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo, ordförande, riksdagsledamöterna Helge Klöver, Blenda Littmarck och Lars-Erik Lövdén, f. d. riksdagsledamoten Lisa Mattson, fastighetsmäklaren Jan Nilsson och landstingsrådet Kay-Vilhelm Winqvist.

Betänkandet spänner över stora delar av straffrättens område. Således läggs förslag fram som rör bl. a. bötesstraffet, överiämnande Ull särskild värd, villkoriig frigivning, straffskalorna, påföljdsvalet och straffmätningen. I betänkandet redovisas också ingående allmänna överväganden om straffsystemet, vilka innebär en ändrad syn på de s. k. preventionsteorier-nas betydelse för bl. a. påföljdsbestämningen.

Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet samt kommitténs förslag till lagtexter bör i de delar som jag nu avser att ta upp fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.

Kommittén har vidare i en skrivelse den 4 december 1986 behandlat vissa frågor rörande 33 kap. 9 § BrB samt utvisning och s. k. reformatio in pejus. Kommitténs förslag till lagtexter i dessa delar bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
Norrköpings tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt, domstolsver- 27

ket (DV), rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämn-

den, Stockholms första övervakningsnämnd, övervakningsnämnden i Prop. 1987/88:120 Uppsala, brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren (ÖB), Statens räddningsverk, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, riksskatteverket, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, statens invandrarverk, statskontoret, riksrevisionsverket, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), justitieombudsmannen Anders Wige-lius (JO), riksbanken. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges Irivärdstjänstemän, Övervakares och Kontaktpersoners/familjers Riksförbund, Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF), Svenska fångvårdssällskapet och Svenska skyddsförbundet.

Några remissinstanser har överlämnat yttranden från andra myndigheter eller organisationer. Sålunda har RA överlämnat yttranden från överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt samt från överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Kalmar, Malmö, Vänersborg och Härnösand.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR har utan egna ställningstaganden överlämnat yttranden frän Svenska polisförbundet resp. Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riksförbund.

Även skrivelsen den 4 december 1986 har remissbehandlats. Yttranden över denna har avgetts av justiUekanslern (JK), RÅ, hovrätten för Övre Norrland, Sollentuna tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, arbetsdomstolen, DV, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statens invandrarverk (SIV), statens arbetsgivarverk (SAV), statens ansvarsnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, JO, Sveriges advokatsamfund, TCO, LO, SAF och Sveriges domareförbund.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö samt från överåklagarna vid regionäklagar-myndigheterna i Karlstad och Härnösand. Centralorganisationen SACO/SR har med instämmande översänt ett yttrande frän medlemsförbundet JUSEK. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har bifogat ett yttrande frän länspolischefen i länet.

Sammanställningar av remissyttraindena har upprättats i jusfitiedepartementet och finns i nu aktuella delar tillgängliga i lagstiftningsärendena (dnr 86-980 och 87- 408).

Kommitténs förslag i betänkandet är, som jag nyss nämnde, omfattande. De kan dock delas upp i tvä huvudavsnitt. Det första är regleringen av påföljdsvalet och straffmätningen samt därmed sammanhängande frågor. Det andra är den allmänna straffskaleöversynen och regleringen av villkorlig frigivning. Med detta hänger också förslagen rörande bötesstraffet i stor utsträckning samman.

Vad jag nu avser att ta upp är det första huvudavsnittet, dvs. främst
frågan om en närmare reglering i lag av påföljdsvalet och straffmätningen. 28

Jag avser också att i detta sammanhang behandla bl. a. de frågor kommit- Prop. 1987/88:120 tén tagit upp i sin skrivelse av den 4 december 1986.

Regeringen beslutade den 4 febmari 1988 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag beträffande de frågor som jag nu har nämnt. Lagförslagen och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 och 5 .

Lagrådet har godtagit förslagens principiella och sakliga innehåll. Enligt lagrådets mening är det lagtekniska infogandet av de nya föreskrifterna i brottsbalkens regelsystem väl genomtänkt och invändningsfritt. Beträffande några bestämmelser i de remitterade förslagen förordar lagrådet omfor-muleringar av huvudsakligen redaktionell natur. I samband med att jag behandlar de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag att gå in på lagrådets synpunkter i fräga om dessa bestämmelser. Som kommer att framgå godtar jag lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagrådsremissens förslag.

Jag kommer nu att redovisa mina allmänna överväganden om påföljdssystemet.

2 Allmänna överväganden om påföljdssystemet

2.1 Bakgrund m.m.

Redan när brottsbalken trädde i kraft år 1965 förekom en kritisk diskussion rörande grunderna för och tillämpningen av balkens påföljdssystem. Kritiken tilltog i styrka under de följande åren. Den tedde dock inte till något praktiskt resultat förrän är 1974 då tiden ansågs vara mogen att avskaffa påföljden ungdomsfängelse. Det året tillkallades således en utredning för att överväga frägor som hängde samman med en sådan förändring. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1978 (SOU 1977:83). Ungefär samtidigt lämnades en rapport av en arbetsgrupp inom BRÅ. Rapporten (BRÅ-rapport 1977:7) Nytt straffsystem. Den var avsedd som ett debattinlägg och innehöll inte några utarbetade lagförslag men väl ett reformprogram som täckte de flesta frägor som tagits upp i den då aktuella kriminalpolitiska debatten. Särskilt intresse ägnade arbetsgruppen åt den ideologiska grunden för elt nytt straffsystem och åt att sätta in detta system i ett samhällsperspektiv samt åt hur påföljderna borde utformas.

Betänkandet om ungdomsfängelse ledde till lagstiftning genom vilken den påföljden avskaffades är 1980 (prop. 1978/79:212, SFS 1979:680). Kritiken mot de tidsobestämda straffen hade dä utvecklats så långt att även den andra tidsobestämda påföljden, internering, utmönstrades ur sanktionssystemet år 1981 (prop. 1980/81:76, SFS 1981:211).

År 1979 tillkallades frivårdskommittén och fängelsestraffkommittén för
att göra en mera allmän översyn av päföljdssystemet. Frivårdskommittén
skulle enligt sina direktiv i huvudsak ta sig an frågan om den framtida
utformningen av kriminalvård i frihet och av alternativ till frihetsstraff
Fängelsestraffkommittén skulle i sin tur främst behandla frågor som mera
direkt hängde samman med frihetsstraff. Båda kommittéerna har avlämnat 29

betänkanden som lett till lagstiftning. Pä förslag av fängelsestraffkommit- Prop. 1987/88:120 tén sänktes således allmänna minimum för fängelsestraff till 14 dagar år 1981 (prop. 1980/81:44, SFS 1981:331) och reformerades reglerna om villkoriig frigivning åren 1982 och 1983 (prop. 1981/82:153, SFS 1982:363 och prop. 1982/83:85, SFS 1983:240). Vid sistnämnda ullfälle ändrades också, efter förslag från frivårdskommittén, reglerna om påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. På grundval av frivärdskommitténs slutbetänkande (SOU 1984:32) om alternativ till frihetsstraff infördes den I januari 1988 institutet kontraktsvård (prop. 1986/87:106, SFS 1987:761).

Den nya socialtjänstlagstiftning som trädde i kraft den I januari 1982 medförde förändringar av innehållet i de särskilda vårdpäföljder som tar sikte på unga lagöverträdare och missbrukare, nämligen överlämnande till värd inom socialtjänsten och överlämnande till vård enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Påföljderna för psykiskt störda lagöverträdare har varit föremål för utredning ett par gånger under det senaste decenniet, senast av socialberedningen som presenterade sitt förslag i betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. Det betänkandet övervägs f. n. inom regeringskansliet.

De särskilda straffen, ämbetsstraffen och disciplinstraff för krigsmän, avskaffades är 1975 resp. 1987 (prop. 1975:78, SFS 1975:667 resp. prop: 1985/86:9, SFS 1986:645).

Åtskilliga förändringar av brottsbalkens påföljdssystem har således vidtagits under det senaste decenniet. Härtill kommer nu det mest omfattande förslaget sedan brottsbalkens tillkomst, nämligen fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande. Förslagen i betänkandet berör alla delar av brottsbalken. Betänkandet innehåller ingående överväganden om grunderna för vårt straffsystem, vilka utmynnar i en förändrad syn pä preventionsteorier-nas betydelse. I betänkandet behandlas vidare villkorlig frigivning, bötesstraffet och påföljden överiämnande till särskild vård. Beträffande den villkorliga frigivningen föreslår kommittén omfattande förändringar, bl. a. en övergäng till obligatorisk tvåtredjedelsfrigivning för alla intagna och ett slopande av minimitiden för denna. Kommittén har ocksä företagit en total översyn av samtliga straffskalor i brottsbalken och i de oftast tillämpade specialstraffrättsliga författningarna. Slutligen föreslår kommittén en i stora delar ny reglering av bestämmelserna för påföljdsvalet och straffmätningen.

Den slutliga beredningen inom departementet av kommitténs förslag kommer att kräva ytterligare tid. Detta gäller framför allt överväganden av hur straffskalorna skall utformas. Ett förslag i den delen kan föreligga tidigast under hösten 1988. Vissa av de andra frågorna kommittén tagit upp är sä nära förbundna med straffskaleöversynen att de måste övervägas samtidigt med denna. Detta gäller frågan om villkorlig frigivning och förslagen rörande bötesstraffet. De nu nämnda frågorna, liksom vissa andra smärre, kan ses som ett huvudavsnitt i betänkandet. Ett andra huvudavsnitt är regleringen av påföljdsvalet och straffmätningen samt vissa frågor som hänger samman med denna.

Detta andra huvudavsnitt är inte så omfattande som det första. De frägor
som det omfattar är enligt min mening så väsentliga att de inte bör vila i 30

avvaktan på behandlingen av det första huvudavsnittet. Det nu sagda har Prop. 1987/88:120 lett mig till att nu i en första etapp ta upp kommitténs förslag till regler för påföljdsvalet och straffmätningen samt vissa smärre andra frägor som har en naturlig anknytning till dessa regler.

Parallellt med dessa lagstiftningsfrågor pågår i departementet arbetet med straffskaleöversynen och regleringen av villkorlig frigivning. Jag vill, vilket har viss betydelse även för de förslag jag nu lägger fram, redan här uttala att jag i väsentliga avseenden ställer mig bakom kommitténs synpunkter rörande regleringen av den villkorliga frigivningen. I överensstämmelse med vad som föreslagits från kommittén och som godtagits av en stor majoritet av remissinstanserna bedrivs därför arbetet inom departementet med sikte på att den nuvarande huvudregeln om obligatorisk halv-tidsfrigivning skall avskaffas och att skillnaden mellan ädömd strafftid och faktisk anstaltstid skall minskas.

Jag vill emellertid samtidigt, i syfte att undvika missförstånd, framhålla att det inte är min avsikt att det samlade resultatet av behandlingen av fängelsestraffkommitténs förslag skall leda till några generella ökningar av de faktiska anstaltstiderna. Fängelsestraff är inte en effektiv metod att motverka fortsatt brottslighet och medför normalt även i övrigt negativa effekter när det gäller de intagnas sociala rehabilitering. Samtidigt vet vi att en mycket stor andel av dem som döms för brott har ett starkt behov av . stöd och hjälp som vi bör söka tillgodose också inom ramen för det straffrättsliga påföljdssystemet. Det finns därför starka skäl att slå vakt om de humanitära värden som präglat de senaste decenniernas kriminalpolitiska utveckling och som bland annat tagit sig uttryck i en strävan att i möjlig mån begränsa användningen av frihetsberövande påföljder.

Vissa frågor som kommittén har behandlat har anknytning till båda de
huvudavsnitt som jag nu berört. Jag avser här främst frågan om vilken
betydelse som återfall bör ha när man bestämmer vilken reaktion en viss
brottslighet bör mötas med. Denna fräga har givetvis betydelse för på
följdsval och straffmätning men har också ett naturligt samband med
reglerna om villkorlig frigivning. Även .om jag i de förslag som nu är '

aktuella tar upp olika aspekter av återfallsproblematiken vill jag därför förutskicka att ett mera slutgiltigt ställningstagande i denna fråga måste anstå till dess att också förslagen angående villkorlig frigivning kan presenteras.

Avslutningsvis vill jag med tanke pä den omfattande nyreglering som kommittén föreslär understryka det stora värde som ligger i den enighet som uppnätts inom kommittén. Samtliga i kommittén representerade politiska partier, liksom företrädare för arbetsmarknadens parter, har enhälligt ställt sig bakom de grundläggande synpunkterna när det gäller frågorna om straffsystemets syfte, grunder och utformning i stort. Med nägot undantag förekommer skilda åsikter endast i detaljfrågor.

2.2 Preventionsteorierna och deras tillämpning Prop. 1987/88:120

Kriminalpolitiken har som främsta syfte att förebygga brott. Påföljdssystemet har naturligtvis en central roll i det sammanhanget. Straff och andra påföljder har inte något värde i sig utan utgör led i strävandena att på olika sätt motverka brottslighet i samhället. Straffsystemets brottsförebyggande effekter brukar indelas i allmänprevention och individualprevention. Med allmänprevention menar man dä den inverkan som straffsystemet har på medborgarna i allmänhet genom att inprägla normer och respekt för allmän laglydnad eller genom att med straffhot avskräcka från brott. Med individualprevention förstås att man genom vård och behandling, avskräckning, s.k. inkapacitering (oskadliggörande) eller på annat sätt förebygger att någon som dömts för brott gör sig skyldig till ny brottslighet.

I brottsbalken finns inga allmänna ändamålsbestämmelser som gäller påföljdssystemet som sådant. I vissa bestämmelser åläggs dock domstolen att beakta preventionssynpunkter. Den mest allmänna av dessa är 1 kap. 7 § BrB enligt vilken rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, skall fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Denna bestämmelse har, i likhet med vissa andra bestämmelser som fömtsätter att domstolarna gör en prognos i det enskilda fallet, utsatts för betydande kritik. Kritiken har inte gällt det berättigade i att det kriminalpolitiska arbetet i sig bör styras av intresset att förebygga brott. Vad som betonats är i stället att det i praktiken inte är möjligt att i det enskilda fallet i förväg bedöma effekterna av olika påföljder på ett sådant sätt som lagstiftningen synes fömtsätta. När det gäller den allmänna laglydnaden har det sagts att det mindre är ett enskilt avgörande än en allmän praxis som kan antas vara av betydelse. I fråga om den dömdes anpassning i samhället har det på motsvarande sätt sagts att den kriminologiska behandlingsforskningen visat att effekterna av olika påföljder skiljer sig i så liten grad och att förutsättningarna att förutse utfallet i det enskilda fallet är så dåliga att det som regel knappast är möjligt att göra någon välgrundad individualpreventiv bedömning.

Mot bakgrund av bl. a. denna kritik har fängelsestraffkommittén tagit upp preventionsteorierna till en allsidig behandling där man prövat deras betydelse pä olika nivåer av det kriminalpolitiska beslutsfattandet.

Kommitténs åsikter om preventionsteoriernas betydelse kan kort sammanfattas enligt följande.

Straffsystemets uppgift är att motverka brott. Enligt kommitténs uppfattning är det i första hand ett ans\ ar för lagstiftaren att utforma straffsystemet så att preventionsaspekterna tillgodoses utan att detta går ut över kraven på legalitet och enhetlig rättstillämpning. Däremot menar kommittén att domstolarna inte bör åläggas att tillmäta vare sig allmän- eller individualpreventiva hänsyn någon självständig betydelse i det enskilda fallet.

Allmänpreventionen torde enligt kommittén huvudsakligen verka genom
lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthållen fast och konse- 32

kvent praxis som visar att straffhotet inte är tomt. Det torde vara sällan Prop. 1987/88:120 som enskilda domar i sig kan antas vara av betydelse för allmänpreventionen. Det är vidare knappast möjligt för domstolarna att göra någon kvalificerad bedömning av vilken inverkan en viss påföljd eller en viss höjning av straffet i ett enskilt fall kan få för den allmänna laglydnaden. Det strider ocksä mot kravet på likhet inför lagen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning. Utgångspunkten för påföljdsbestämningen bör därför enligt kommittén vara hur klandervärt ett förfarande bedöms vara eller med andra ord hur högt straffvärde det eller de brott har som skall föranleda en påföljd.

Inte heller individualpreventiva hänsyn bör enligt kommittén utgöra en självständig grund vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Att vård-eller behandlingsaspekter skulle användas som självständiga grunder för att bestämma längden pä ett fängelsestraff eller storieken av ett bötesstraff är enligt kommittén uteslutet. I fråga om fängelse är förhållandet det att fängelsepåföljden trots den vård och behandling som förekommer allmänt sett har negativa effekter för de intagna. Dessa effekter accentueras ju längre strafftiden är. Någon rimlig möjlighet för en domstol att förutse att en längre anstaltsvistelse i ett enskilt fall skulle lämna utrymme för en framgångsrik behandling finns inte.

Inkapacitering (oskadliggörande) som straffmätningsgmnd avvisas såväl av den anledningen att det är tveksamt om man får några brottsminskande effekter som - och kanske främst - från rättvisesynpunkt. Den grundläggande frågan vid diskussionen om inkapacitering är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer som kommer att begå brott i framfiden. Tillgängliga forskningsresultat visar att förutsägelser om individuella återfallsrisker är mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att göra med en tillräcklig grad av säkerhet. Kommittén anser det således otänkbart att inom ramen för den sedvanliga straffmätningen öppna möjligheter att ta hänsyn till intresset av inkapacitering i det enskilda fallet.

När det gäller påföljdsvalet framhåller kommittén att individualpreven-tionstanken är den klassiska grunden för det differentierade påföljdssystemet. Det har varit vanligt att lagstiftningen inte ger domstolarna annan ledning för tillämpningen än just att individualpreventiva hänsyn skall beaktas. Enligt kommitténs uppfattning är det naturligt att lagsfiftaren genom mera preciserade regler söker ge domstolarna vägledning för påföljdsvalet. Intresset av att kunna beakta omständigheter som hänför sig till den tilltalades person torde härigenom kunna tillgodoses bättre än med nuvarande system. Till detta kommer att man genom en sådan ordning öppnar möjlighet att beakta rättfärdighets- eller billighetshänsyn som enligt kommitténs uppfattning, exempelvis vid s.k. sanktionskumuiation, väl kan förtjäna att beaktas vid påföljdsvalet, helt oberoende av individualpreventiva effekter. Med sanktionskumuiation förstås att den tilltalade drabbas av även andra reaktioner på brottet än själva den ådömda påföljden.

En omständighet som i praxis i hög grad påverkar påföljdsbestämningen
är att det är fräga om återfall. En rad olika skäl brukar åberopas för att sä
bör ske. Också enligt kommitténs uppfattning är det naturligt och rimligt
att återfall bör påverka såväl straffmätning som påföljdsval. Med hänsyn 33

3 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 120

till de många skilda uppfattningar som finns om varför, hur och i vilken Prop. 1987/88:120 utsträckning återfall bör tillmätas betydelse anser emellertid kommittén att det är väsentligt att man genom laigbestämmelser skapar underlag för en enhetlig och konsekvent praxis.

överväganden om de preventiva effekterna bör således enligt kommittén inte ligga till grund för besluten i de enskilda fallen.

När påföljderna verkställs föreligger enligt kommittén förutsättningar för att ta individuella hänsyn på olika sätt. Även om man inte bör ha orealistiska förväntningar pä kriminalvårdens möjligheter att rehabilitera de dömda, är det enligt kommitténs uppfattning av avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva en human och meningsfull kriminalvård att man behåller ambitionen att inom ramen för de ådömda påföljderna så längt som möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de dömdas anpassning i samhället. Inom ramen för fängelsestraffet bör således alla krafter sättas in för att minska de negativa effekterna av frihetsberövandet för den intagne. Stora ansträngningar bör göras för att komma till rätta med en intagens personliga och sociala problem för att pä så sätt minska risken för ny brottslighet efter straffverkställigheten. Ocksä inkapaciteringssynpunkter bör kunna beaktas på verkställighetsplanet. Sä t.ex. bör risk för rymning eller fortsatt brottslighet kunna piiverka anstaltsplacering eller möjlighet till vistelse utom anstalt.

Kommitténs överväganden om preventionsteoriernas roll i straffrättskipningen har kommenterats tämligen utförligt av mänga remissinstanser. En mängd värdefulla synpunkter har därvid förts fram. Dessa bekräftar i viss mån att uppfattningarna om straffsystemets preventiva verkningar och hur de bör beaktas i det kriminalpclitiska beslutsfattandet är högst skiftande. Den allmänna inriktningen av kommitténs överväganden har emellertid i allmänhet accepterats av remissinstanserna. De flesta remissinstanserna delar således kommitténs uppfattning om värdet av mera precisa regler i stället för allmänna hänvisningar till generella principer. Flera remissinstanser påpekar dock att kommitténs synsätt och förslag inte torde komma att medföra några mer påtagliga förändringar i förhållande Ull den praxis som domstolarna tillämpar i dag — något som kommittén för övrigt själv inte heller har strävat efter.

Invändningarna mot kommitténs resonemang riktar sig främst mot att kommittén skulle tillmäta preventionsteorierna en alltför begränsad roll när det gäller beslutsfattandet i domstol. Från flera håll har det sagts att man finner kommitténs resonemang i viss män inkonsekvent genom att preventionsteorierna så starkt betonas som grund för straffsystemet som sådant samtidigt som de i princip inte skulle fä läggas till grund för beslutsfattandet i de enskilda fallen. Särskilt när det gäller de allmänpreventiva hänsynen menar flera remissinstanser att kommittén inte tillräckligt beaktar deras betydelse för påföljdsbestämningen i enskilda fall.

Kommitténs syn på individualpreventionens betydelse för päföljdsbe-
stämningen har mera allmänt godtagits. De remissinstanser som har haft
kritiska åsikter i denna fräga pekar främst på riskerna för att en nedtoning
av de rent individualpreventiva övervägandena vid päföljdsbestämningen
skulle kunna påverka verkställigheten av påföljderna på ett negativt sätt. 34

Flera remissinstanser har också satt frågetecken för om klandervärdhet Prop. 1987/88:120 eller straffvärde är en omständighet som är tillräckligt entydig för att kunna utgöra utgångspunkt för överväganden om påföljdsbestämningen i det enskilda fallet.

För egen del kan jag i likhet med majoriteten av remissinstanserna ansluta mig till grunddragen i kommitténs resonemang om preventions-aspekternas betydelse för straffsystemets utformning och tillämpning. Att straffsystemets yttersta ändamäl är att motverka brott liksom att det primärt är en uppgift för lagstiftaren att se till att detta ändamål kan tillgodoses lär knappast kunna sättas i fråga. Helt uppenbart är också att tyngdpunkten när det gäller intresset att främja den dömdes anpassning i samhället mäste ligga pä åtgärder under verkställigheten.

Den fråga som närmast föranlett skilda uppfattningar är vilken självständig betydelse som preventionshänsyn bör tillmätas för påföljdsbestämningen. Jag kan i det hänseendet i viss mån dela de kritiska synpunkter som har framförts under remissbehandlingen. Som jag ser det drabbar emellertid kritiken mer vissa väl kategoriska uttalanden från kommitténs sida än den principiella inriktningen av dess resonemang eller de konkreta förslag som den presenterat.

Att domstolarna i sin tillämpning måste kunna beakta de allmänna ändamål som ligger till grund för straffsystemet finner jag för egen del uppenbart. Samtidigt står det emellertid klart att domstolens möjligheter att förutse och jämföra vilka effekter i preventivt hänseende som olika alternativa påföljder kan förväntas få i det enskilda fallet är ytterst begränsade.

När det gäller hänsynen till allmänpreventionen är det ju som kommittén framhållit knappast den enskilda domen i sig som kan antas ha verkan för den allmänna laglydnaden utan snarare det förhållandet att en viss påföljd regelmässigt tillämpas i fall av likartat slag. Också när det gäller individualpreventiva överväganden måste domstolen bygga på antaganden som utgår från hur förhållandena regelmässigt brukar gestalta sig. Exempelvis antas fängelse i åtskilliga situationer ha en negativ verkan frän individualpreventiv synpunkt.

Att göra en avvägning mellan sådana hänsyn är emellertid en vansklig uppgift som kan utfalla pä olika sätt beroende pä vem som gör bedömningen.

I likhet med kommittén anser jag därför att det måste vara en viktig uppgift för lagstiftaren att ge en mera konkret vägledning för påföljdsbestämningen än den som ligger i en allmän hänvisning till att olika preventiva intressen skall beaktas. Enligt min mening visar också kommitténs förslag att detta är möjligt utan att hänsynen till preventionsaspekterna därför behöver åsidosättas.

I den kriminalpolitiska debatten är det inte ovanligt att diskussionen
begränsas till åtgärder inom ramen för straffsystemet. Enligt min mening
fär man emellertid inte glömma att tyngdpunkten i kampen mot brottslighe
ten alltid är de enskilda människornas engagemang och deltagande. Vad
statsmakterna och myndigheterna kan göra är främst att skapa goda fömt
sättningar för och ge ett aktivt stöd till det arbetet. En huvudlinje i det
kriminalpolitiska arbetet mäste därför vara att satsa på breda sociala 35

insatser och attitydpåverkan. Men självfallet är straffsystemets utformning Prop. 1987/88:120 och tillämpning av stor betydelse också från den här synpunkten.

Det är viktigt att rättsväsendet organiseras och fungerar på ett sätt som folk i gemen uppfattar som rättvist och rimligt. För att enskilda människor och organisationer skall finna det meningsfullt att engagera sig i kampen mot brottsligheten är det nödvändigt att de känner förtroende för och stöd frän rättsväsendet. Samhällsåtgärder på detta område måste vara snabba, begripliga och tydliga och präglas av konsekvens. Straffsystemet måste ha förankring hos och uppfattas som legitimt av medborgarna. Härvid gör sig emellertid också andra intressen än det omedelbara intresset av prevention gällande. Rättssäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proportionalitet liksom saklighet och opartiskhet i tillämpningen är värden som straffsystemet mäste tillgodose. Enligt min mening står emellertid inte dessa grundläggande principer i motsats till preventionsintressena. Tvärtom tror jag att det är nödvändigt att slå vakt om sådana värden, om straffsystemet i längden verksamt skall kunna bidra till att förebygga brottslighet.

De principer jag nu berört gör sig givetvis gällande även i påföljdsbestämningen. För egen del ser jag det som en viktig fördel med kommitténs förslag att legalitetsprincipen tillgodoses på ett helt annat sätt än enligt gällande rätt. Jag är också övertygad om att principerna om likhet inför lagen och proportionalitet uppfattas på ett sådant sätt och har en sådan fast förankring hos människor att det är ägnat att vinna allmän förståelse att påföljdsbestämningen i första hanci sker med utgångspunkt från hur allvarligt den brottsliga gärningen bör bedömas.

Som sammanfattande beteckning på resultatet av denna bedömning är ordet straffvärde enligt min mening lämpligt. Som påpekats vid remissbehandlingen är straffvärde i denna mening inte någon objektiv egenskap hos en gärning utan ett uttryck för en värdering som är beroende av vem som svarar för bedömningen.

För egen del kan jag emellertid inte se detta som nägot avgörande hinder mot att straffvärdet läggs till grund för påföljdssystemets tillämpning. I arbetet på att hävda och upprätthålla respekten för grundläggande normer är det tvärtom nödvändigt att såväl statsmakterna som rättsväsendet klart redovisar grunden för de bedömningar som görs. Det måste här vara en viktig uppgift för lagstiftningen att ange inte bara de straffskalor inom vilka domstolarna skall hålla sig utan också de allmänna principer enligt vilka bedömningen i det enskilda fallet skall ske.

Det kommer naturiigtvis ändå att finnas utrymme för olika uppfattningar om hur straffvärda olika förfaranden är och även enligt mitt förslag skall -som jag återkommer till - den tilltalades personliga förhållanden kunna beaktas och vägas mot straffvärdet. Någon fullständig enhetlighet kan därtor inte säkerställas. Detta är ofrånkomligt och utgör knappast någon nackdel. Vår rättskultur är i grunden beroende av att vi har en levande debatt om de värden som rättssystemet bör bygga pä. Och genom den folkliga förankring som vår straflrättskipning har - med nämndemän i bäde tingsrätt och hovrätt - är det väl sörjt för att praxis utvecklar sig i samklang och växelverkan med den allmänna rättsuppfattningen.

Kommitténs förslag att straffvärdet skall bilda utgångspunkt för på- 36

följdsbestämningen har kritiserats också på den gmnden att inriktningen Prop. 1987/88:120 pä straffvärdet skulle förhindra ett rimligt hänsynstagande till allmänpreventiva intressen. Vad som särskilt framhållits är att det exempelvis när en viss brottslighet blivit vanligare eller när den uppträder i mer allvarliga former kan finnas anledning till en skärpt praxis i syfte att stävja brottslighetens utbredning.

För egen del finner jag denna kritik överdriven. Att straffvärdet sätts i centrum för päföljdsbestämningen innebär att principer som proportionalitet, ekvivalens och rättslig likabehandling betonas. Med detta synsätt är det visseriigen inte förenligt att en domstol för att - som det brukar heta -statuera ett exempel i ett enskilt fall avviker från gängse principer för påföljdsbestämning pä ett sätt som man inte skulle vilja se upphöjt till en allmän norm. Däremot medför synsättet inte något hinder mot att man vid bedömningen av den generella straffnivän eller det allmänna straffvärdet beaktar allmänpreventiva intressen. I första hand ankommer det på lagstiftaren att vid bedömningen av vilka straffskalor som skall gälla väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. I vissa fall kan det emellertid också finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl.

När det gäller individualpreventionen delar jag, liksom flertalet remissinstanser, kommitténs uppfattning att vård- eller behandlingsaspekter och inkapacitering i princip inte bör användas som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Att låta påföljdsbestämningen utgå från intresset av att oskadliggöra vissa personer är, främst med hänsyn till omöjligheten att med tillräcklig grad av säkerhet göra individuella återfallsprognoser, inte lämpligt. Genom en återfallsreglering som bl. a. tar sikte på särskilt kvalificerade återfall kommer emellertid också sådana intressen i viss män att tillgodoses utan att beslutsfattandet styrs av individuella prognoser. Andra omständigheter som man i dag vid påföljdsbestämningen brukar beakta med hänvisning till individualpreventiva överväganden bör man även enligt min mening kunna ta hänsyn till. Detta skall dock inte i första hand ske utifrån en individuell prognos om vilken verkan en viss påföljd kan antas få utan pä den grunden att det skulle framstå som orättfärdigt att inte beakta dem. Enligt min mening bör det emellertid även i fortsättningen uttryckligen anges i lagtext att villkorlig dom främst är avsedd för brott av tillfällighetskaraktär och att avsikten med skyddstillsyn är att underiätta för den dömde att avhålla sig från fortsatt brottslighet. Dessa frågor behandlas i specialmotiveringen till 30 kap. 7 och 9 §§ BrB.

Vad jag nu uttalat har lett mig fram till att den nuvarande påföljdsvalsre-geln i I kap. 7 § BrB inte bör behållas. Den ger ingen rättvisande bild av den betydelse som enligt min åsikt allmän- och individualpreventiva överväganden bör ha för päföljdsbestämningen. Härtill kommer att den ger föga vägledning för domstolarna och att det är mycket svårt att väga allmänpreventiva och individualpreventiva skäl mot varandra pä det sätt som förutsätts i bestämmelsen. Mina överväganden om utformningen av en ny reglering i fräga om påföljdsbestämningen redovisar jag i avsnitt 3.

Några remissinstanser har kritiserat kommitténs syn på individualpre- 37

ventionen på den grunden att synsättet skulle medföra risker för att indivi- Prop. 1987/88:120 dualpreventiva överväganden skulle komma att tillmätas alltför ringa vikt för verkställigheten av påföljderna. Varken jag eller kommittén har emellertid någon ny syn på individualpreventionens betydelse i det sammanhanget.

Jag instämmer helt i det kommittén har uttalat i denna fräga och som jag förut har redogjort för. Det är således av avgörande betydelse för möjligheterna till en human och meningsfull kriminalvård att man behäller ambitionerna att inom ramen för de ådömda påföljderna så långt det är möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de dömdas återanpassning i samhället. På verkställighetsnivån har behandlingstanken alltså oförändrat stor betydelse. Mina ställningstaganden i detta ärende syftar inte till att förändra principerna för arbetet inom kriminalvården.

2.3 Sammanfattning av mina förslag

Sammanfattningsvis innebär det jag har anfört i föregäende avsnitt att påföljdsbestämning inte skall ses som en avvägning mellan allmänpreventiva och individualpreventiva hänsyn i det enskilda fallet. I stället bör brottets straffvärde vara utgångspunkt för påföljdsbestämningen. Betydande utrymme måste dock finnas att ta hänsyn till olika individuella omständigheter. På grundval av dessa ställningstaganden föreslår jag i det följande bl. a.

• att enhetlighet och förutsebarhet i påföljdsbestämningen skall främjas genom nya allmänna och preciserade lagregler, vilka innebär ett större krav på domsmotiveringar i päföljdsdelen

• att straffvärdesynpunkter skall skiljas från andra faktorer av betydelse vid päföljdsbestämningen

• att underlag skapas för en mera differentierad straffmätning bl. a. genom nya regler om tillämplig straffskala vid flerfaldig brottslighet

• att frågan om vilken betydelse återfall skall ha för påföljdsbestämningen preciseras och att betydelsen i vissa fall skall öka

• att möjligheterna ökar att beakta omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än den som är motiverad av straffvärdet.

Förslagen innebär en omfattande förändring av den grundläggande ordningen för päföljdsbestämning i svensk rätt. Regleringen anknyter emellertid i sina huvuddrag nära till den praxis som utbildat sig vid domstolarna. Avsikten är således inte att åstadkomma någon allmän förändring av nuvarande praxis. Tvärtom bör denna i allmänhet kunna vara vägledande också för tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är övervägande positiva till att närmare regler om påföljdsbestämningen införs. Endast en remissinstans, JO, avstyrker förslaget helt.

Skälen för mitt förslag: Som i mänga andra länder finns det i Sverige för närvarande, bortsett från bestämmelsen i 1 kap. 7 § BrB, inte några allmänna regler för påföljdsval och siraffmätning, dvs. för vad man med en gemensam term brukar benämna påföljdsbestämningen. Den internationella utvecklingen går emellertid i den riktningen att man i allt fler länder inför mer eller mindre preciserade regler för påföljdsbestämningen. Sådana har under senare tid införts i flera länders strafflagstiftning, bl. a. i Finlands och i Österrikes, samt i en lång rad delstater i USA. Omfattande förslag till nya regler för påföljdsbestämning har vidare nyligen lagts fram i bl. a. Kanada och utredningsarbete pågår exempelvis i Australien. Frågan har också under senare tid uppmärksammats i den internationella debatten och bl. a. tagits upp inom ramen för Europarådets arbete. Det kan i sammanhanget också nämnas att fängelsestraffkommitténs förslag rönt ett betydande internationellt intresse.

Att allmänna regler för päföljdsbestämningen saknas innebär inte att frågan skulle vara helt oreglerad. I brottsbalken finns åtskilliga specialbestämmelser som på olika sätt rör frågan. Dessa är dock spridda i balken. Förutom i 1 kap. och i påföljdskapitlen, 25-31 kap. samt i 34 kap., finns i dag bestämmelser som rör påföljdsbestämningen i t.ex. 2, 20, 23, 24, och 33 kap. Denna stora spridning gör att överskädligheten blir dålig. Härigenom är risken stor för att en del bestämmelser inte uppmärksammas.

Ett grundläggande tillämpningsproblem vid påföljdsbestämningen är frågan vilka slags omständigheter som skall få påverka påföljdsvalet och straffmätningen och i vilken omfattning detta skall fä ske. Härom råder det i praxis i åtskilliga avseenden en stor osäkerhet. Som exempel kan nämnas frågorna om betydelsen av den tilltalades medverkan vid utredning av egen brottslighet eller av den omständigheten att den tilltalade har gottgjort målsäganden. Skilda åsikter förekommer vid domstolarna om och i vilken mån sådana faktorer skall få påverka påföljdsbestämningen.

Några större undersökningar om enhetligheten i päföljdsbestämningen vid svenska domstolar har inte utförts. Fängelsestraffkommittén har dock redovisat vissa mindre studier som tyder på att enhetligheten kunde vara bättre. Kommitténs allmänna slutsats blir att, även om man kanske inte kan påvisa en sådan brist på enhetlighet vid påföljdsbestämningen som är direkt oacceptabel, principen att lika fall skall behandlas lika är så väsentlig och grundläggande för straffsystemet att det är angeläget med förändringar som kan leda till ökad enhetlighet.

Jag vill i detta sammanhang även nämna den rapport "Kvalitet och Prop. 1987/88:120 förtroende" som domstolsverket i november 1987 överlämnade till justitiedepartementet. I rapporten redovisas en analys av överklagande- och ändringsfrekvensen åren 1975-1985 i bl. a. de allmänna domstolarna som domstolsverket har utfört pä uppdrag av regeringen.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt med en utförligare reglering av päföljdsvalet och straffmätningen. Av betydelse i detta sammanhang är enligt min mening principen om den offentliga maktutövningens lagbundenhet (I kap. 1 § tredje stycket regeringsformen). Denna måste tas på allvar också vid påföljdsbestämningen och alltsä inte endast beaktas när det gäller frågan om ett handlingssätt är brottsligt eller inte. Ett system med allmänna regler för påföljdsvalet och straffmätningen enligt de huvudprinciper som fängelsestraffkommittén föreslagit skulle, såsom vitsordats av en bred majoritet av remissinstanserna, frän denna synpunkt innebära en förbättring och dessutom bidra till en ökad enhefiighet och förutsebarhet i domstolarnas påföljdsbestämningar. Jag förordar därför att allmänna regler för påföljdsvalet och straffmätningen införs och att dessa utformas enligt de riktlinjer som fängelsestraffkommittén dragit upp.

Den kritik som framförts från en del remissinstanser har huvudsakligen rört detaljrikedomen i förslaget. Jag återkommer till denna kritik i följande avsnitt. Endast en remissinstans, JO, har helt avstyrkt den föreslagna regleringen. JO menar att de föreslagna reglerna genom detaljrikedomen och den delvis obligatoriska formen sannolikt skulle visa sig otympliga i praktiskt domstolsarbete. Det synes enligt JO orimligt att domstolarna skulle behöva redovisa alla möjliga överväganden i såväl straffmätnings-som päföljdsvalsfrågorna. Enligt J(D synes det mesta av vad kommittén föreslagit i denna del naturligen kunna komma till uttryck i form av motivuttalanden i samband med att en ny lagstiftning på området antas.

Jag har för egen del svårt att se fördelarna med att genomföra en nyordning pä området genom motivuttalanden. Förutom att ett sådant tillvägagångssätt i förevarande fall enligt min mening skulle vara principiellt tveksamt är det knappast effektivt i den män lagstiftaren önskar påverka principerna för päföljdsbestämningen. Mitt förslag innehåller visserligen i stora delar en kodifiering av vad som allmänt antas vara gällande rätt men innebär också en del nyheter framför allt när det gäller grunderna för att utmäta straff och välja påföljd.

.- Det är för närvarande mycket sällsynt att domstolarna lämnar någon
närmare motivering i straffmätningsfrägor. Med några enstaka undantag av
mycket speciell karaktär har inte heller högsta domstolen genom prejudi
kat lämnat någon vägledning i dessa hänseenden. När det gäller päföljdsval
finns visserligen åtskilliga vägledande rättsfall, men lagstiftningens struk
tur gör det svårt att inordna dessa under mera generella rättsprinciper.
Som jag tidigare har varit inne på fömtsätter den grundläggande regeln i
1 kap. 7 § BrB att påföljdsbestämningen skall utgöra resultatet av en
avvägning mellan delvis motstridiga intressen om vilkas relativa vikt det
finns högst olika uppfattningar bland beslutsfattare inom rättsväsendet.
Bestämmelsen ger därför inte någon egentlig vägledning. Det har också
hävdats att domstolarnas kunskapsunderlag är sådant att det över huvud 40

taget inte är möjligt att vid ett beslutsfattande i ett enskilt fall ta den hänsyn Prop. 1987/88:120 som enligt lagstiftningen skall vara vägledande för beslutsfattandet. Praxis när det gäller påföljdsbestämning grundar sig i dag inte heller främst på i lagstiftning eller på annat sätt formulerade principer utan mer på en framvuxen domstolstradition.

Det är enligt min mening också ofrånkomligt att domstolarna vid påföljdsbestämningen måste ha en stor frihet att väga in de särskilda förhållandena i varje enskilt fall. En ny reglering bör inte lägga hinder i vägen för detta. Att regler på området inte bör eller kan utformas så att de ger ett mer eller mindre automatiskt svar pä hur påföljden bör bestämmas i det enskilda fallet utesluter emellertid inte att det är viktigt att det finns en klar och enhetlig reglering av de allmänna principerna för beslutsfattandet.

I det övervägande antal fall som prövas vid domstol föranleder påföljdsfrågan inga särskilda problem utan påföljden anpassas till fast praxis. Någon förändring i det hänseendet innebär inte heller de regler som jag kommer att föreslå. Det är emellertid inte ovanligt att det föreligger skilda uppfattningar om exempelvis hur allvarligt ett brott är, vilken betydelse en viss omständighet skall tillmätas vid straffmätningen eller vilken hänsyn som bör tas till vissa av gärningsmannens personliga förhållanden. Att domstolarna redovisar sina överväganden i sådana fall ser jag som en betydande fördel. En motivering för hur påföljdsbestämningen har skett ger parterna och andra bättre möjlighet att bedöma på vilket sätt domstolen beaktat olika faktorer och ger därigenom bl. a. ett bättre underlag för en bedömning av om det finns anledning att överklaga domen till högre rätt. En reglering av det slag som jag ämnar föreslå kommer enligt min bedömning att underlätta argumentering och motivering i sådana fall och därigenom ocksä främja en enhetlig rättsfillämpning. Efter hand bör också vägledning genom prejudikatbildning från högsta domstolen kunna förväntas. Påföljderna kan på så sätt på sikt bli mer förutsebara.

Fängelsestraffkommittén har uttalat att dess förslag genom den förändrade gmndläggande konstruktionen och de mer detaljerade regler som ställs upp för påföljdsbestämningen på sikt bör kunna leda till en minskad användning av fängelse. Detta skulle bl. a. hänga samman med att domstolarna, i stället för att som för närvarande hänvisa enbait till allmän laglydnad, har att mer precist ange av vilket skäl som fängelse ådöms. RÅ har ställt sig tveksam till om förslaget kommer att få denna effekt i praktiken och pekat pä bl. a. att den föreslagna regleringen ansluter sig mycket nära till nuvarande praxis. Det faktum att de omständigheter som redan i dag beaktas vid påföljdsbestämning regleras i lag behöver därför enligt RÅ inte innebära att domstolarna i större utsträckning kommer att döma ut andra straffan frihetsstraff eller sänka nivån på de fängelsestraff som döms ut.

De förslag som jag lägger fram i det följande anknyter även i detaljregle
ringen nära till kommitténs. Förslagen kan i betydande utsträckning ses
som en kodifiering av gällande praxis för påföljdsvalet och straffmätning
en. Ett avgörande skäl för den nya regleringen är, som jag tidigare påpekat,
att söka få till stånd en mer enhefiig och mer fömtsebar rättstillämpning.
Däremot är avsikten med förslaget inte att allmänt sett ästadkomma vare
sig en strängare eller mildare päföljdsbestämning än den som nu förekom- 41

Kommitténs förslag överensstämmer i fräga om den grundläggande konstmktionen i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna godtar kommitténs allmänna uppläggning av regleringen. Den kritik som förekommer avser detaljrikedomen i förslaget. Synpunkter i den riktningen förs fram av hovrätten för Nedre Norrland (majoriteten), Göteborgs tingsrätt, domstolsverket och domareförbundet.

Skälen för mitt förslag: Om man vill införa allmänna och mer preciserade lagregler om påföljdsval och straffmätning är det ofrånkomligt att regleringen blir tämligen utförlig. Det är ju en mängd faktorer som är av betydelse för päföljdsbestämningen, och skall regleringen tillgodose de syften som är avsedda mäste dessa faktorer i stor utsträckning anges i lagtext. Kommitténs förslag är däriör förhållandevis detaljrikt.

De remissinstanser som har kritiserat kommitténs förslag för dess detaljrikedom, har menat att ett förslag som förutsätter att domstolen mot varandra skall väga ett så stort antal omständigheter som kommittén tagit upp, som dessutom ofta talar i olika riktning, inte är ägnat att öka enhetligheten och konsekvensen i rättsskipningen. Man har vidare pekat pä två risker som är förenade med särskilda regler om straffmätning och påföljdsval. Å ena sidan kan reglerna visa sig allt för detaljerade genom att ge en uttömmande beskrivning av de förhållanden som domstolen får ta hänsyn till. Förutom att ett sådant system kan framstå som svåröverskådligt kan det också leda till en stelbent tillämpning genom att doriistolarna inte anser sig kunna ta hänsyn till i och för sig beaktansvärda omständigheter som inte har förutsetts vid reglernas tillkomst. Å andra sidan har det också pekats på risken för att reglerna endast ger uttryck för självklarheter och därmed blir sä konturlösa och vaga att de inte fyller någon praktisk funktion.

Självfallet måste man vid utformningen av regler för påföljdsbestämning sträva efter att undvika dessa risker. Enligt min mening, som delas av en

betydande majoritet av remissinstanserna, har emellertid kommittén i allt Prop. 1987/88:120 väsentligt lyckats utforma sina förslag så att bestämmelserna varken blivit alltför detaljerade eller alltför allmänt hållna. Jag anser därför att förslagen är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

När det gäller risken för att reglerna såsom uttryck för självklarheter skulle kunna komma att sakna praktisk funktion kan jag hänvisa till de väsentligt mindre preciserade straffmätningsregler som sedan något decennium finns i finsk rätt. Dessa regler möttes till en början med skepsis från mänga håll. Enligt vad jag har inhämtat från Finland råder emellertid nu en betydande enighet om att de nya bestämmelserna har visat sig vara av stort värde för rättstillämpningen.

För min del harjag större förståelse för farhågorna att alltför detaljerade regler kan leda till att påföljdsbestämningen blir alltför stelbent och okänslig. Sådana konsekvenser bör emellertid kunna undvikas genom att uppräkningen av de faktorer som skall tillmätas betydelse inte görs uttömmande utan endast exemplifierande. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen. En sådan reglering innebär att domstolarna underkastas en starkare styrning än enligt gällande rätt men utgör inte nägot hinder mot att de tar hänsyn till sådana vid lagstiftningen inte förutsedda omständigheter som rimligtvis bör fä påverka påföljdsbestämningen. Vad som däremot bör kunna krävas av domstolarna i sådana fall är att de öppet redovisar sina överväganden.

Farhågorna att en lagstiftning av det slag som kommittén föreslagit skulle minska enhetligheten i rättstillämpningen genom att domstolen skulle åläggas att väga in ett stort antal omständigheter som kan peka i olika riktning harjag mindre förståelse för. Tanken är inte att domstolarna skall beakta andra slags omständigheter än sådana som uppenbariigen redan i dag ofta tillmäts betydelse för bedömningen av olika påföljdsfrågor. Att de omständigheter som bör beaktas eller åtminstone de mest betydelsefulla faktorerna kommer till uttryck i lagtext bör rimligtvis bidra till en ökad enhetlighet. Utan vägledning finns alltid risken att en del domstolar tar hänsyn till en viss omständighet, som andra domstolar inte ser anledning att beakta eller kanske rent av förbiser vid bedömningen.

I enlighet med vad jag har anfört i avsnitt 2.2 bör utgångspunkten för straffmätningen vara vilket straffvärde ett brott har. Straffvärdet bör bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen har inneburit, vad gärningsmannen insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Faktorer som är särskilt försvårande eller förmildrande vid bedömningen av straffvärdet bör anges genom en exemplifierande uppräkning. Jag kommer att närmare gä in på dessa faktorer i specialmotiveringen.

Även andra faktorer än sådana som hänför sig till straffvärdet bör kunna beaktas vid straffmätningen. Förutom tidigare brottslighet gäller detta vissa andra förhållanden som inte hänför sig till brottet och som kommittén sammanfattar under beteckningen billighetshänsyn. Jag skall i avsnitten 3.4 och 3.5 närmare utveckla dessa faktorer.

När det gäller påföljdsvalet bör, såsom jag återkommer till i nästa
avsnitt, fängelse uttryckligen anges som en svårare påföljd än villkorlig 43

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna har genomgående lämnat kommitténs förslag utan erinran. Några - Stockholms tingsrätt, Sveriges Socionomers, Personal-och Förvaltningstjänstemäns Riksförbund samt Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän — har dock menat att kommittén bort gå längre så att även skyddstillsyn betraktas som svårare påföljd än villkorlig dom.

Skälen för mitt förslag: Rättsläget är för närvarande nägot oklart vad gäller påföljdernas inbördes stränghet. I brottsbalken finns endast en uttrycklig bestämmelse om detta, nämligen nuvarande I kap. 4 § andra stycket. Det anges där att fängelse är en svårare påföljd än böter. Av bl. a. inledningsparagraferna till 27 och 28 kap. BrB jämte molivuttalanden kan man dra slutsatsen att också villkorlig dom och skyddstillsyn är strängare påföljder än böter. 1 sammanhanget bör nämnas att de olika bestämmelser som öppnar möjlighet att döma till lindrigare straff än som annars är föreskrivet endast avser straffarterna böter och fängelse.

Vad gäller förhällandet mellan påföljderna fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn ligger formellt den slutsatsen närmast till hands att ingen av påföljderna kan anses som svårare än någon av de andra. Till detta resultat kommer man med stöd av rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser om omröstning till dom (29 kap.) och om förbud mot reformatio in pejus (51 kap. 25 §). Ett års fängelse är alltså enligt dessa bestämmelser inte en strängare påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Frägan hur olika påföljder bör graideras inbördes i fråga om svärhetsgrad har betydelse i flera olika hänseenden. 1 grunden hänger naturligtvis frågan samman med synen på vilket ändamål som det straffrättsliga reaktionssystemet primärt fyller.

I ett system, enligt vilket påföljden primärt bör anpassas efter hur man Prop. 1987/88:120 bäst motverkar att den dömde gör sig skyldig till nya brott och inte efter brottet, är det naturligt att olika påföljder inte graderas inbördes. Med ett system, där själva brottet och andra föreliggande faktiska omständigheter kring detta står i centrum för bedömningen i påföljdsfrågan, är det däremot naturligt att en sådan gradering sker.

Frågan har emellertid inte betydelse endast för grunderna för påföljdsbestämningen som sådan. Av mera påtaglig praktisk betydelse är frågan när det gäller de processuella omröstningsreglerna och bestämmelserna om reformatio in pejus. Den nuvarande regleringen i dessa hänseenden innebär principiellt att den lindrigaste meningen skall gälla vid lika röstetal liksom att högre domstol på talan av den tilltalade inte fär bestämma svårare påföljd än vad lägre rätt bestämt. När valet står mellan ä ena sidan villkorlig dom eller skyddstillsyn och å andra sidan fängelse saknar dessa bestämmelser betydelse eftersom de är att anse som jämställda i svårhetshänseende. Denna ordning har under lång fid varit utsatt för kritik och har i enskilda fall lett till resultat som framstår som stötande.

Den nuvarande regleringen är enligt min mening, liksom enligt kommitténs och remissinstansernas, inte bra. Jag anser det vara naturligt att frägan om påföljdernas gradering i svårhetshänseende bör bedömas med utgångspunkt från hur stort obehag de åsamkar den som utsätts för dem. Det är enligt min mening närmast självklart att den påföljd som innebär frihetsberövande, dvs. fängelse, skall betraktas som strängare än de andra.

Påföljder som medför att den dömde underkastas övervakning och annan kontroll i frihet skulle enligt detta synsätt också böra anses som strängare än påföljder som inte innehåller sådana moment. Konsekvensen av detta skulle bli att villkorlig dom bör vara att anse som mildare än skyddstillsyn som i sin tur skulle vara mildare än fängelse.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört anser jag att en uttrycklig regel bör införas i brottsbalken som säger att fängelse vid val av påföljd skall anses som svårare än villkorlig dom och skyddstillsyn. Jag vill däremot av skäl som jag återkommer till, inte i detta sammanhang gradera villkorlig dom och skyddstillsyn inbördes. Dessa är fortfarande jämställda i svärhetsgrad. Mitt förslag överensstämmer med kommitténs i denna del.

Kommitténs ställningstagande i denna fråga har kritiserats av vissa remissinstanser. Enligt kritiken har kommittén inte anfört några bärande skäl mot att anse skyddstillsyn som en svårare påföljd än villkorlig dom. Bl. a. pekas på det förhållandet att skyddstillsynen i dag innebär ett mera djupgående ingripande i den dömdes livsföring än tidigare, främst genom en intensivare kontroll och övervakning av de dömda.

Jag har förståelse för de synpunkter som de kritiska remissinstanserna sålunda framfört och, som nyss framgått, delar jag deras principiella uppfattning.

Som jag tidigare antytt har emellertid frägan om svärhetsgradering bety
delse i olika hänseenden. När det gäller grunderna för påföljdsbestämning
en harjag för egen del funnit att det avgörande för valet mellan villkorlig
dom och skyddstillsyn i princip inte bör vara brottets svårhet eller andra
sädana rent faktiska föreliggande omständigheter utan i stället i vad män 45

det stöd och de andra insatser som kan lämnas inom ramen för en skydds- Prop. 1987/88:120 tillsynspäföljd kan antas bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Påföljdsvalet bör således i detta hänseende inte bestämmas utifrån proportionalitetssynpunkter. Mot den bakgrunden anser jag att det inom ramen för påföljdsvalsreglerna inte är vare sig nödvändigt eller lämpligt att gradera skyddstillsyn och villkoriig dom i svårhetshänseende.

Att skyddstillsyn för den enskilde är en mer ingripande påföljd än villkorlig dom är naturligtvis trots detta helt uppenbart. Helt oberoende av påföljdsvalsreglernas utformning i brottsbalken finns det därför enligt min mening starka skäl som talar för att villkorlig dom när det gäller omröstningsförfarandet och frågan om reformatio in pejus bör behandlas som en lindrigare påföljd än skyddstillsyn. Dessa frägor har behandlats i en departementspromemoria (Ds Ju 1987:19) som för närvarande remissbehandlas. Det finns därför anledning att återkomma till dem.

Vad gäller bötesstraffets förhållande till fängelse bör den nuvarande ordningen behållas. Fängelse skall således anses vara ett svårare straffan böter. Detta framgår av 1 kap. 5 § BrB i mitt förslag.

Såväl kommittén som vissa remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om var böter i svårhetshänseende skall placeras in bland påföljderna. Det har påpekats bl. a. att böter för närvarande lätt kan uppfattas som mer ingripande än villkorlig dom som ju vid domstillfället inte innebär mer än en varning och i praktiken inte medför några särskilda krav pä den dömde.

En ändrad syn pä svårhetsförhål landet mellan böter och villkorlig dom förutsätter emellertid att man ocksii ändrar på ordningen att villkorlig dom skall utgöra ett alternativ till fängelse men i princip inte komma till användning när brottet i det enskilda fallet medför endast böter. Någon sådan ändring harjag inte funnit motiverad.

Bl. a. för att motverka att påföljdssystemet när det gäller svårhetsgrade-ringen skall uppfattas som inkonsekvent anser jag i stället att villkorlig dom som regel skall kombineras med ett bötesstraff. Det bör dessutom framhållas att den villkorliga domen leder till anteckning i kriminalregistret och innebär en klar risk för ett strängare påföljdsval vid nya brott. Villkorlig dom bör härigenom allmänt sett framstå som svårare än en bötespå-följd.

Enligt mitt förslag blir således fängelse liksom för närvarande att anse som en svårare påföljd än böter. Fängelse blir vid val av påföljd att se som svårare än villkorlig dom och skyddstillsyn. De tvä sistnämnda påföljderna är jämställda i svårhetshänseende men att anse som svårare än böter, eftersom de får ådömas endast för brott för vilket påföljden ej bedöms kunna stanna vid böter. Förhållandet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn i vissa processuella sammanhang, bl. a. vid omröstning får, som jag nyss nämnt, övervägas senare.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget att gärningsmannens personliga förhållanden och hans handlande efter brottet skall påverka såväl straffmätningen som påföljdsvalet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: Gärningsmannens personliga förhållanden och omständigheter som har tillkommit efter brottet är enligt gällande rätt främst av betydelse genom att de kan påverka bedömningen i det enskilda fallet av gärningsmannens möjligheter att anpassa sig i samhället. Jag har i avsnitt 2.2 tagit avstånd från tanken på att påföljdsvalet principiellt skall grunda sig på prognoser av detta slag och jag fär hänvisa till vad jag där har anfört.

Denna grundsyn innebär dock inte att gärningsmannens personliga förhållanden eller hans handlande efter brottet inte bör kunna beaktas vid straffmätningen och påföljdsvalet. Enligt min uppfattning, liksom enligt kommitténs, bör sådana omständigheter vägas in i mildrande riktning när påföljden bestäms och detta i minst samma utsträckning som i dag. Skillnaden mot nuvarande ordning är att detta enligt mitt förslag inte behöver motiveras med en prognos eller ett behandlingsbehov i det enskilda fallet.

Gmndtanken är i stället att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen. Såsom påpekats av några remissinstanser torde det även med den nuvarande lagstiftningen i allmänhet vara så att det snarare är överväganden av detta slag och inte individuella prognoser som rent faktiskt ligger till grund för domstolarnas påföljdsbestämning. En annan sak är att sådana överväganden bl. a. sammanhänger med allmänna kunskaper om hur olika ingripanden kan påverka dömdas möjligheter att anpassa sig i samhället. Kunskap av detta slag är självfallet av stor betydelse när det gäller att bedöma i vilka slags situationer olika påföljder framstår som särskilt motiverade.

Jag anser därför att man bör i lagtexten ange olika typiska sitationer där Prop. 1987/88:120 en lindrigare påföljd eller ett lägre straff framstår som rimligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller eljest. Detta är ocksä motiverat som ett led i strävandena att uppnå en större enhetlighet i praxis. Avsikten är således atl det vid så.väl straffmätningen som påföljdsvalet skall vara möjligt att ta hänsyn till andra omständigheter än sådana som hänför sig till brottet. I lagtexten bör endast särskilt viktiga eller vanliga omständigheter anges. Domstolarna bör ha möjlighet att beakta även andra omständigheter än sådana som uttryckligen nämns. Tanken bakom en sådan reglering är att det - om gärningsmannen t.ex. efter förmåga har sökt gottgöra skadliga verkningar av brottet eller om han av brottet drabbats av t. ex. avskedande eller uppsägning - ofta inte är rimligt att döma ut ett straff endast efter straffvärdet. Det bör därför finnas utrymme för att vid straffmätningen beakta också andra omständigheter än straffvärdet. Ytterst kan hänsyn av det aktuella slaget leda till påföljdseftergift, se vidare avsnitt 3.6.

Regleringen av vilken inverkan omständigheter som inte är hänförliga till brottet skall ha vid påföljdsbestämningen torde i praktiken inte leda till några mera påtagliga förändringar jämfört med nuvarande praxis. Bl. a. genom att förutsättningarna för att ta hänsyn av det aktuella slaget preciseras i lagtexten kan det emellertid förväntas att domstolarna ägnar ökad uppmärksamhet åt och i högre grad beaktar frågan om det föreligger andra omständigheter än straffvärdet som bör beaktas vid straffmätningen.

Regleringen bör utformas med tanke pä att den bl. a. i allt väsentligt skall omfatta sådana omständigheter som för närvarande brukar åberopas med hänvisning till individualpreventiva överväganden. Enligt min mening åstadkommer man dock en klarare gränsdragning, som ocksä bättre återspeglar de överväganden som görs i praktiken, om man ersätter den nuvarande hänvisningen till allmän- och individualprevention med en uppdelning av de omständigheter som är relevanta för påföljdsbestämningen i sådana som hänför sig till brottet, och således påverkar straffvärdet, och sådana som inte gör del. I lagtexten bör ges uttryck för att det på ett brott skall följa en påföljd som skall utmätas efter i lagen angivna principer, med beaktande både av brottets svärhet och gärningsmannens personliga förhållanden och hans handlande efter brottet, m. m.

Såsom jag redan tidigare har berört (avsnitt 3.3) bör det emellertid enligt min mening även i framtiden framgå att villkorlig dom främst är avsedd för brott av tillfällighetskaraktär och att syftet med skyddsfillsyn är att bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Ocksä enligt mitt förslag är alltsä domstolens allmänna bedömning av riskerna för återfall och den dömdes behov av stöd och hjälp av betydelse för påföljdsvalet.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt såvitt gäller påföljdsval och i huvudsak såvitt gäller förverkande av villkorligt medgiven frihet. Enligt kommitténs förslag skall återfall däremot endast få påverka straffmätningen vid bestämmande av bötespåföljd eller vid val mellan böter och fängelse. Kommittén har också föreslagit att bestämmelsen om förhöjt maximum i vissa återfallssituationer skall upphävas.

Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna avstyrker eller ställer sig kritiska till förslaget om att tidigare brottslighet inte skall få påverka straffmätningen när det är fråga om att döma till fängelse. Några instanser anser dessutom att reglerna för förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt kommitténs förslag blivit för begränsade. I övrigt har kommitténs förslag godtagits av remissinstanserna.

Kritiken av kommitténs förslag att tidigare brottslighet inte skall få påverka straffmätningen när fängelse ådöms kan sammanfattas enligt följande. Den av kommittén föreslagna ordningen skulle innebära att tidigare brottslighet vid straffmätningen endast får beaktas upp till en viss nivå. Detta framstår som ologiskt och i övrigt omotiverat. Det skulle innebära att någon hänsyn till tidigare brottslighet inte skulle få tas vid allvarligare former av brottslighet där straffet skall bestämmas till fängelse.

Kommittén har visserligen föreslagit att återfallet då skall kunna beaktas genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Detta är emellertid enligt flera remissinstansers uppfattning inte tillräckligt. Enligt dessa instanser bör i vissa situationer både den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad och hänsyn till den tidigare brottsligheten tas vid straffmätningen för de nya brotten. Att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad är en följd av att gärningsmannen misskött sig under prövotiden. Dämtöver bör emellertid vid straffmätningen kunna tas hänsyn till om gärningsmannen tidigare är synnerligen hårt brottsligt belastad.

Vid remissbehandlingen har ocksä påpekats att det kan föreligga situatio- Prop. 1987/88:120

ner då någon möjlighet till förverkande av villkorligt medgiven frihet inte

står till buds. Det kan t.ex. trots att det har gått sä lång tid att ett

förverkande inte är möjligt ändå framstå som rimligt att gärningsmannen

drabbas av ett längre fängelsestraff än om det hade varit fråga om en

förstagångsförbrytare.

Några remissinstanser anser att en lämplig lösning är att tidigare brottslighet får beaktas också vid straffmätningen för det nya brottet enligt de riktlinjer som kommittén dragit upp för när förverkande av villkorligt medgiven frihet skall få ske.

Flera remissinstanser har anfört att kommitténs förslag i denna del inte torde ha någon förankring i den allmänna opinionen eller det allmänna rättsmedvetandet.

Skälen för mitt förslag:

Nuvarande rättsläge är oklart

Att gärningsmannen tidigare gjort sig skyldig till brott kan i dag beaktas vid påföljdsbestämningen pä flera olika sätt. Vid päföljdsvalet har gärningsmannens tidigare brottslighet stor betydelse. Det är i dag ovanligt att den som inte tidigare dömts för brott döms till fängelse, om inte brottet är särskilt allvarligt eller det är fräga om en sådan typ av brottslighet där frihetsberövande, som exempelvis vid rattfylleri, normalt anses böra följa på brottet. Ofta har en gärningsman dömts flera gånger till kriminalvård i frihet innan domstolen finner att man mäste övergå till en frihetsberövande påföljd.

Återfall kan emellertid också påverka straffmätningen så att ett högre straff ådöms än vad brottet i sig motiverar. Tidigare har det sagts alt återfall har varit en av de faktorer som skulle tillmätas relativt stor vikt vid straffmätning. I praxis torde detta emellertid numera vara mindre vanligt.

Även förverkande av villkorligt medgiven frihet har stor betydelse som reaktion vid återfall i brott. Relationen mellan den nya och den tidigare brottsligheten tillmäts i praxis stor vikt vid beslut om förverkande skall ske och hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall förverkas.

Gärningsmannens tidigare brottslighet kan således i dag påverka såväl päföljdsvalet som straffmätningen och därutöver även föranleda förverkande av villkorligt medgiven frihet. Det finns dock inga klara riktlinjer för tillämpningen. Återfall kan beaktas på olika sätt och olika kombinationer av möjligheterna att beakta återfall kan förekomma. Rättsläget är således, som även kommittén konstaterat, oklart.

Vad gäller vissa bötesfall finns dock en förhållandevis klar praxis. Jag
kan här hänvisa lill straffmätningen vid olovlig körning och viss annan
trafikbrottslighet. Återfall i brottslighet av samma slag medför efter hand
en skärpning av bötesstraffet. Även beträffande äterfallets betydelse för
övergång frän böter till fängelse synes det åtminstone för vissa brott finnas
en relativt väl utvecklad praxis. Upprepade återfall inom viss tid i likartade 50

brott, som normalt föranleder ett bötesstraff, leder sä småningom till att Prop. 1987/88:120 fängelse ådöms.

När väl fängelse har ådömts och det sedan blir fråga om att för nya brott döma till ytterligare fängelsestraff är rättsläget mer oklart i fråga om vilken inverkan den fidigare brottsligheten skall ha på straffmätningen. När brottsbalken infördes innehöll den en bestämmelse om förhöjt straffmaximum vid vissa återfall i brott (26 kap. 3 §). Denna bestämmelse upphävdes den 1 april 1976. Uttalanden av föredragande statsrådet i den proposition som låg till grund för ändringen (prop. 1975/76:42) har på sina håll tolkats som ett påpekande att ändringen innebär att återfall i fortsättningen skulle ha minskad betydelse även vid straffmätning inom den vanliga straffskalan. I samband med all interneringspåföljden avskaffades den 1 juli 1981 fördes på nytt in en bestämmelse i 26 kap. 3 § BrB om straffmätningen vid återfall vid särskilt grova brott (prop. 1980/81:76, JuU 25, SFS 1981:211). I förarbetena till denna bestämmelse betonades att det var av grundläggande vikt att interneringspäföljdens avskaffande allmänt sett inte ledde till en lindring av samhällets reaktioner mot den allra grövsta kriminaliteten och att det därför förelåg ett klart behov av en återfallsregd för dessa fall (a. prop. s. 51).

Enligt fängelsestraffkommitténs uppfattning är det i dag svårt att uttala sig om i vilken utsträckning domstolarna vid straffmätningen tar hänsyn lill tidigare brottslighet. Benägenheten all ta hänsyn av denna art skiftar enligt kommittén mellan olika domare och domstolar. Det är tveksamt i vad män hänsyn tas mer än i undantagsfall. I vart fall, slår kommittén fast, är praxis i denna fråga oklar. Denna slutsats har inte satts i fråga av remissinstanserna. Den bestyrks också av den senaste av de få undersökningar av straff-mätningspraxis som utförts här i landet (Straffmätning, Slutrapport, Ds Ju 1980:9). Sammanfattningsvis konstateras där beträffande betydelsen av tidigare brottslighet alt återfall har framträtt som en faktor av betydelse för straffbeslämningen i en del av analyserna under det att detta inte har varit fallet i andra analyser. Den osäkerhet i praxis som på så sätt har framkommit är enligt rapporten förklarlig. Frågan om vilken hänsyn domstolarna vid påföljdsbestämningen bör ta lill att den tilltalade tidigare dömts för brott sägs vara komplicerad. Därtill kommer enligl rapporten att del i svensk rätt saknas en skriven regel för straffmätning vid återfall.

Att osäkerhet råder i praxis torde enligt kommittén bl. a. hänga samman med att ny brottslighet även kan medföra förverkande av villkorligt medgiven frihet. Förhållandet mellan straffmätning och förverkande är oklart. Om man i domstolen anser att straffskärpning bör ske på grund av återfall, finns således inga klara riktlinjer för om denna skall åstadkommas genom straffmätningen, genom förverkande av villkorligt medgiven frihet eller genom en kombination av dessa båda alternativ. Härtill kommer att del inte heller finns några regler i lag utan endast vissa uttalanden i förarbetena när det gäller förverkande av villkorligt medgiven frihet, dvs. om sådan skall ske och i så fall hur mycket som skall förverkas. Kommittén konstaterar atl de upplysningar den har fått lyder på alt tillämpningen av förver-kandeinstitulel är skiftande.

En närmare reglering av inverkan av återfall vid påföljdsbestämning bör Prop. 1987/88:120 ske

Min bestämda uppfattning är att det måste finnas möjlighet att vid påföljdsbestämningen ta hänsyn till om gärningsmannen tidigare har begått brott. En sådan ordning torde av en bred allmänhet uppfattas som naturlig och rimlig.

Äterfallets betydelse för påföljdsbestämningen kan emellertid, som jag redan berört, regleras pä en rad olika vägar. Den faktiska betydelse som den tidigare brottsligheten tillmäts växlar ocksä kraftigt mellan olika rättssystem. Det finns också mycket skiftande uppfattningar om på vilka gmnder tidigare brottslighet bör tillmiitas betydelse. Enligt vissa ökar klan-dervärdheten i en brottslig gärning när den upprepas, medan andra hänvisar till behov av individuell avskräckning eller inkapacitering. Det finns också de som hävdar att det inte är de som fidigare dömts för brott som skall särbehandlas i skärpande riktning utan att särbehandling tvärtom bör avse åtminstone en del av den brottslighet som begås av tidigare oslraffade personer och då ske i mildrande riktning. Vanligt är också att allmänpreventiva skäl rent allmänt åberopas som grund för en strängare bedömning av återfallsbrottslighet.

Enligt min mening finns det i och för sig anledning att ställa sig tvivlande till bärkraften av vissa av de argument som framförs för strängare straff i återfallssituationer. Något underlag för alt anta att ett längre fängelsestraff skulle kunna främja den dömdes anpassning i samhället finns exempelvis inte.

Det kan dock knappast sättas i fläga att del är av väsentlig betydelse för tilltron till påföljdssystemet atl återfall kan beaktas vid påföljdsbestämningen. För en förstagångsförbrytare kan en mildare påföljd ofta fillämpas medan detta inte bör komma i fråga för den som återfaller i nya brott, särskilt inte om del sker vid upprepade tillfällen. Samhället bör genom gradvis skärpta reakfioner mot återfall kunna markera att man ser allvarligare på upprepad brottslighet än enstaka brott. Sådana mönster, som torde grunda sig på såväl rättviseföreställningar som allmänna erfarenheter av hur normbildning sker, återfinns fär övrigt även utanför straffrätten. Genom skärpta reaktioner kommer också inkapaciteringseffekter att erhållas utan att ingripandena i del enskilda fallet sker på sädana grunder.

Det finns dock många olika uppfattningar om hur och i vilken utsträckning återfall bör tillmätas betydelse. Med hänsyn härtill anser jag att det är angeläget att man genom lagstiftning skapar förutsättningar för en enhetlig och konsekvent praxis. Jag instämmer därför i kommitténs förslag, vilket på denna punkt inte mött kritik från remissinstanserna, att bestämmelser bör införas vilka tillsammans reglerar vilken belydelse tidigare brottslighet skall ha vid päföljdsbestämningen.

Principerna för en ny reglering

Enligt min mening bör alltså den omständigheten atl någon tidigare har

gjort sig skyldig lill brott kunna beaktas när påföljd bestäms för återfallet. 52

När man konstruerar nya bestämmelser om detta bör vissa grundläggande Prop. 1987/88:120 principer beaktas.

Den tid som har gått mellan brotten eller mellan den fidigare domen och återfallet bör ha stor betydelse. Ju snabbare någon återfaller, desto större anledning finns det alt skärpa påföljden för återfallet. Betydelsen av att det är fråga om återfall bör efter hand trappas av. Sedan några år gått från den tidigare domen eller, i förekommande fall, från frigivningen från ett frihetsstraff bör päföljdsbestämningen för det nya brottet endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen.

Förhällandet mellan brotten är en annan omständighet av betydelse för om och i vilken grad skärpning av påföljden bör ske för återfall. Dels talar starkare skäl för skärpning, om det är fråga om likartade brott. Rör det sig om helt olikartade handlingar, ligger det mindre nära till hands alt ens betrakta det nya brottet som ett återfall. Dels är skälen för skärpning starkare, om del nya brottet är lika grovt eller grövre än det tidigare. Är återfallet ett mindre allvarligt brott än det tidigare, torde således skälen att skärpa påföljden vara mindre starka.

När det härefter gäller metoden för återfallsskärpning finns det i princip tre vägar. Skärpningen kan göras genom påföljdsvalet, genom att villkorligt medgiven frihet förverkas eller genom etl strängare straff av samma slag. Enligt min mening bör det vara möjligt atl beakta återfall i alla dessa hänseenden. Det är emellertid viktigt att regelsystemet utformas så att den samlade reaktionen inte framstår som orimlig. De olika vägarna är typiskt sett anpassade lill olika situationer. I de fall då en återfallsskärpning sker med mer än en metod är det angeläget att det står klart för parterna på vilka grunder domstolen funnit anledning till en sådan reaktion. Innan jag går in pä hur de olika vägarna enligt mitt förslag bör tillämpas skall jag dock först beröra enligt vilka allmänna principer som återfallet tidigare beaktats inom straffrättsskipningen.

Den tidigare synen på återfall

Innan elt differentierat påföljdssystem infördes löstes frågan om äterfallets inverkan till stor del genom att det vid de brott där återfallsproblematiken var av särskild betydelse fanns särskilda straffskalor för olika "resor" av brottet. Nackdelen med ett sådant system var framför allt atl det medförde en stelbent tillämpning som i många fall ledde lill resultat som framstod som stötande.

I praktiken kom systemet med särskilda straffskalor för återfall att få allt mindre betydelse och ersättas av en tillämpning av del differentierade päföljdssystemet som efter hand växte fram. Om man betraktar detta från återfallssynpunkl, kan det förenklat sett sägas ha inneburit följande.

För förstagångs- eller tillfällighelsbrotlslingar räcker det i allmänhet med
den varning som ligger i en villkorlig dom. Den som därefter återfaller kan
vara i behov av det slöd eller den vård eller behandling som kan lämnas
inom ramen för en fri vårds påföljd. Visar sig också delta verkningslöst,
måste en frihetsberövande påföljd som bestäms efter brottels svårhet 53

ådömas. För de som därefter återkommer med upprepade återfall återstår Prop. 1987/88:120 till slut endast att som säkerhetsåtgärd ådöma en tidsobestämd påföljd.

I ett system av den typ som jag nu skisserat blev av naturliga skäl frågan om äterfallets betydelse för själva straffmätningen av mindre intresse. Den strängare synen på återfall avspeglades främst genom päföljdsvalet.

Den kritik som har riktats mot detta påföljdssystem har mindre gällt differentieringen som sådan än de individualpreventiva gmnder pä vilka tillämpningen avsågs vila. Kritiken har framför allt drabbat de tidsobestämda frihetsberövande påföljderna, som ju numera också har utmönstrats ur svensk rätt. Genom att dessa avskaffats får emellertid frägan om straffmätningen vid återfall en ökad aktualitet.

Påföljdsvalet vid återfall

För egen del finner jag det naturligt att även fortsättningsvis låta påföljdsvalet inom ett differentierat påföljdssystem utgöra den grundval för regleringen av återfallsfrägorna som det redan i dag i praktiken är. Detta bör emellertid enligt min mening komma till tydligare uttryck i själva lagstiftningen. I lagen bör klart anges att gärningsmannens tidigare brottslighet är en av de faktorer som skall tillmätas särskild betydelse vid val mellan fängelse och en påföljd som inte innebär frihetsberövande. I de fall då brottet inte varit av särskilt allv.arlig natur eller av en sådan art att annan påföljd än fängelse normalt inte kan komma i fråga bör elt fängelsestraff utdömas endast i de fall det är påkallat med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet.

Någon generell riktlinje för hur många tidigare domar som bör föreligga för att etl fängelsestraff skall kunna aktualiseras med hänsyn Ull tidigare brottslighet är av naturliga skäl inte möjlig att ge i lagen. Här har naturligtvis faktorer som brottens art och svärhet, tiden mellan brotten och gärningsmannens ålder stor belydelse. Allmänt sett är det min uppfattning att nuvarande praxis i princip bör kunna vara vägledande också för en framtida tillämpning i fråga om påföljdsval.

Jag vill här erinra om möjligheten att skärpa en tidigare ädömd skydds-tillsyn med böter eller etl kort frihetsstraff. Den senare kombinationen är främst avsedd för återfall i förhållandevis allvarlig brottslighet. Vid återfall efter dom till skyddstillsyn bör övervägas om en sådan skärpning är tillräcklig. Pä så sätt bör man ytterligare kunna avvakta innan en skyddstillsyn undanröjs och elt längre frihetsstraff döms ul. Skillnaden i stränghet mellan skyddslillsyn och elt sådant straff är ju mycket stor. Sådana trös-kdeffekler bör i många fall kunna undvikas. Jag vill i detta sammanhang erinra om den reslriklivilet som, allmänt sett, är påkallad när det gäller att kombinera skyddstillsyn med fängelse. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

Del bör i sammanhanget framhållas alt även om frågan om återfall är av
stor betydelse för påföljdsvalet, måste enligl min uppfattning även andra
faktorer vägas in. Jag har redan nämnt atl brottets art eller svårhet kan
motivera elt fängelsestraff, även om gärningsmannen inte tidigare har gjort
sig skyldig lill brott. Men domstolen bör också kunna underlåta alt döma 54-

till fängelse fastän fängelse normalt skulle vara påkallat med hänsyn till Prop. 1987/88:120 gärningsmannens tidigare brottslighet. Jag återkommer i specialmofiveringen till vilka omständigheter som bör beaktas vid den bedömningen.

När det gäller tillämpningen av den reglering jag förordar förtjänar ytterligare en sak att framhållas. Jag har tidigare tagit avstånd frän att en regelrätt prognos i det individuella fallet skall läggas till grund för rättstill-lämpningen. Detta innebär självfallet inte att domstolarna i sin tillämpning skall avstå från att beakta allmänna kunskaper om exempelvis brottskarriärer, äterfallsmönster eller effekterna av olika åtgärder som kan aktualiseras inom ramen för en påföljd. Föreligger sådana omständigheter som allmänt sett talar för atl fömtsättningarna för en anpassning till samhället är goda trots tidigare upprepad brottslighet, kan delta givetvis utgöra ett skäl för att avslå från att döma ut ett fängelsestraff Detta kan emellertid vara motiverat också i andra fall. Har en tilltalad brutit med etl tidigare livsmönster, kan detta tala för att han bör ges den möjlighet som en inte frihetsberövande påföljd innebär, även om utsikterna att han skall lyckas anpassa sig till samhället inte kan bedömas vara särskilt goda.

Förverkande av villkorligt medgiven frihet vid återfall

Fängelse är enligt nuvarande lagstiftning den mest ingripande påföljd som kan komma i fråga. En skärpning av reaktionen vid återfall genom päföljdsvalet fömtsätter därför i princip att den tilltalade inte tidigare dömts till fängelse. Har detta skett, uppkommer däremot ofta frågan om att förklara en villkorligt medgiven frihet förverkad och dä bestämma hur stor del av den återstående strafftiden som skall omfattas av förverkandet. I prakfiken fungerar förverkandeinstitutet lill stor del som en särskild reglering av äterfallets belydelse vid ny brottslighet. Det är just faktorer som den nya brottslighetens likhet med den tidigare och hur snabbt återfallet skett som bör vara avgörande för beslutet i förverkandefrågan. Man måste emellertid ha i minnet alt förverkandet i princip är en reaktion på att någon brutit mot de villkor som var förenade med den villkorliga frigivningen och i princip avser ändrade verkställighetsvillkor beträffande den första domen. Det finns mot den bakgrunden mindre anledning att vara restriktiv beträffande förverkande än när det gäller en skärpt straffmätning pä grund av återfall.

Ett förverkande av villkorligt medgiven frihet påverkar i hög grad den sammanlagda längden av del frihetsberövande som blir följden av en dom pä fängelse med ett samtidigt beslut om förverkande. Har fängelsestraffet i den första och den andra fängelsedomen varit lika långt, blir frihetsberövandet efter den andra, om hela den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad, i princip 50 procent längre än efter den första. Detta är i själva verket en möjlighet till en mycket kraftig återfallsskärpning — en sällan uppmärksammad konsekvens av de nuvarande reglerna om villkorlig frigivning.

Kommittén bygger i sitt förslag fill återfallsreglering pä förverkandets
faktiska effekter i detta hänseende. Man föreslår bl. a. en tydligare regle- 55

ring av principerna för förverkande och en väsentlig förlängning av den tid Prop. 1987/88:120 under vilken ett förverkande får beslutas.

För min del vill jag peka på atl kommitténs förslag i dessa delar nära hänger samman med frågan om villkorlig frigivning i hela dess vidd. Som jag tidigare har redovisat avser jag inte alt ta upp den i detta sammanhang. Jag är därför inte beredd att redan nu ta ställning Ull kommitténs hela förslag angående hur förverkandefriigorna bör samordnas med återfallsreg-leringen i övrigt. Jag behandlar således exempelvis inte kommitténs förslag om att utsträcka de lider under vilka ett förverkande kan komma i fråga eller att öppna en möjlighet att förverka även på grundval av brott som begåtts före den villkorliga frigivningen.

Helt oberoende av frågan om den framtida regleringen av villkorlig frigivning anser jag emellertid atl det är lämpligt atl redan nu i lag ge vissa närmare anvisningar för förverkandeinstitutets tillämpning. Mitt förslag bygger i det hänseendet på de allmänna principer som jag tidigare redovisat.

Straffmätningen vid återfall

När det gäller päföljdsvalet är det möjligt att låta en ny lagreglering i huvudsak anknyta lill den praxis som i dag tillämpas i domstolarna. Med hänsyn till den oklarhet som finns om den nuvarande betydelsen av återfall för slraffmätningen är däremot möjligheterna att bygga på gällande praxis i det sammanhanget inte desamma.

En väsentlig orsak till den oklarhet som råder pä detta område är enligt min uppfattning att äterfallets betydelse lagtekniskt inte särskiljs frän andra faktorer som påverkar straffmätningen. Det är inte heller i praxis vanligt att domstolarna uttryckligen redovisar vilken eventuell vikt som vid straffmätningen har lagts vid att ett brott utgjort återfall. Härigenom minskar uppenbarligen fömtsättningarna för att ästadkomma en fast och konsekvent praxis.

Såsom framgår bl. a. av remissyttrandena finns det olika uppfattningar om gärningsmannens tidigare brottslighet bör ses som en faktor som påverkar bedömningen av det nya brottets straffvärde eller som en därifrån fristående omständighet som skall påverka straffmätningen. I och för sig kan goda skäl åberopas för bägge ståndpunkterna men med hänsyn till intresset att främja en enhetlig praxis bör återfallet enligl min mening i princip behandlas som en frän straffvärdet fristående omständighet. Detta utesluter självfallet inte att förekomsten av tidigare brottslighet i vissa fall kan vara av betydelse för bedömningen av exempelvis hur väl planerat eller hänsynslöst ett visst brott har varit. I den mån återfall dessutom skall tillmätas betydelse för slraffmätningen bör detta enligl min mening ske enligl särskilda regler, och domstolen bör i det enskilda fallet ange den vikt som återfallet tillmätts.

Som en utgångspunkt i en ny reglering bör det uttryckligen framgå att
återfall endast skall påverka slraffmätningen i de fall då detta inte kan
beaktas tillräckligt genom, förutom påföljdsvalet, förverkande av en vill
korligt medgiven frihet. Har återfallet medfört atl domstolen valt en svära- 56

re påföljd än som annars skulle följt på brottet eller har den beslutat att Prop. 1987/88:120 förverka en villkorligt medgiven frihet saknas del nämligen i allmänhet anledning alt vid sidan härav särskilt beakta återfallet.

Mot den här angivna bakgrunden är det som jag ser del i huvudsak i tre situationer som del kan bli aktuellt alt beakta återfall vid straffmätningen.

Den första gäller sädana fall där ett tidigare straff inte medfört någon villkorlig frigivning, dvs. vid bötesbrottslighel, vid övergäng från böter till fängelse och när etl tidigare fängelsestraff varit sä kort att någon villkorlig frigivning inte har kommit i fråga.

Beträffande sistnämnda situation kan erinras om att enligt kommitténs förslag skulle minimitiden för alt medge villkorlig frigivning slopas. En följd härav skulle bli att förverkande i princip alltid kunde ske när den tilltalade tidigare dömts lill fängelse. Som jag tidigare har nämnt ärjag inte i detta sammanhang beredd att ta ställning till kommitténs förslag i denna del. Enligt mitt förslag kommer således även fortsättningsvis att gälla alt någon villkorlig frigivning inte kommer i fråga vid fängelsestraff som är två månader eller kortare. Vid återfall efter kortare fängelsestraff bör därför en skärpt straffmätning vara möjlig. I praktiken torde behov av en sådan skärpning endast aktualiseras vid vissa speciella typer av brott som exempelvis rattfylleri.

Den andra situationen där återfall enligt min mening bör kunna inverka på längden av ett fängelsestraff är när den tilltalade visseriigen har frigivits villkorligt från ett tidigare straff men förverkande ändå är uteslutet. Jag tänker här exempelvis pä sädana fall där den tilltalade visseriigen har begått ett nytt brott innan prövotiden löpt ut men förverkande inte är möjligt därför att åtal inte har hunnit väckas inom denna tid eller fall dä övervakningsnämnden redan förverkat den villkorligt medgivna friheten på grund av misskötsamhet.

Förverkandeinstitutet har för närvarande en sådan utformning atl opå-kallade ojämnheter i tillämpningen kan uppkomma, om del inte finns möjlighet lill straffskärpning i vissa fall där etl förverkande inte kan komma i fråga. Den prövolid som gäller efter en villkorlig frigivning är normalt ett år. Den villkorligt medgivna friheten kan däremot uppgå till flera år. Återfaller gärningsmannen i etl sådant fall under prövotiden i en likartad, allvarlig brottslighet skall normall i vart fall största delen av den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Har det nya brottet emellertid begåtts strax efter prövotidens utgång eller har gärningsmannen inte häktats eller ålalats inom prövotiden, får däremot något förverkande över huvud taget inte ske. Vad som snarast kan framstå som tillfälligheter kan härigenom medföra flera års skillnader i faktiskt frihetsberövande. Enligt min mening är det naturligt att domstolarna i sådana fall har möjlighet att beakta återfallet vid själva slraffmätningen för det nya brottet. På sä sätt kan man ocksä förhindra de orimliga resultat i tillämpningen som annars kan uppkomma.

Den tredje situationen slutligen gäller sådana fall då ett förverkande kan ske men inte i en sådan utsträckning alt intresset av etl skärpt straff tillgodoses.

Som jag redan berört saknas del i allmänhet anledning att vid sidan av etl 57

beslut om förverkande av villkoriigt medgiven frihet ocksä skärpa straffet Prop. 1987/88:120

med hänsyn till att fråga är om återfall. Enligt min mening finns det dock

vissa situationer där detta bör kunna komma i fråga. Förutom på fall där

förverkandet av mer eller mindre tillfälliga omständigheter endast kan

omfatta en relativt kort lid tänker jag här främst på sådana situationer där

någon gjort sig skyldig till upprepade återfall i allvariig brottslighet som

exempelvis grov misshandel och grov stöld. Det är enligt min mening

naturligt att domstolarna i sådana situationer genom sin straffmätning

markerar del allvar med vilket samhället ser på den likgiltighet inför

grundläggande värden som gärningsmannen har demonstrerat. Detsamma

gäller enligt min mening vid återfall i synnerligen allvariig brottslighet. Till

skillnad mot kommittén anser jag därför ocksä att den särskilda regeln i

26 kap. 3 § BrB om ett förhöjt straffmaximum vid vissa fall av återfall bör

behällas.

Återfall och bötesstraff

Vad gäller betydelsen av tidigare brottslighet för straffmätningen vid bötesstraff och för val mellan böter och fängelse vill jag inte föreslå någon ändring av nuvarande rättsläge. Detta ställningstagande stämmer överens med kommitténs förslag och remissinstansernas uppfattning. Till skillnad frän den situationen när fängelse tidigare har ådömts finns det när det är fråga om böter inte någon möjlighet att skärpa påföljden vid ny brottslighet genom förverkande av tidigare påföljd. I fråga om brott med enbart böter i straffskalan finns inte heller möjligheten att skärpa påföljden via villkorlig dom, skyddstillsyn och kombinationsdomar till fängelse. En möjlighet till förhöjt bötesstraff på grund av tidigare brottslighet framstår därför som nödvändig. En sådan möjlighet är också nödvändig för fall då bäde böter och fängelse ingår i straffskalan.

Återfall i bötesbrotl av samma art bör således efterhand beroende på brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunna medföra högre bötesstraff i enlighet med nuvarande praxis. Om det i straffskalan finns både böter och fängelse nås så småningom enligl praxis vid vissa brottstyper den punkt där övergång till fängelse anses böra ske. Exempel på brott där denna praxis förekommer i dag är vissa brott enligt trafikbrottslagen, nämligen olovlig körning och raUonyklerhet (se beträffande sistnämnda brott NJA 1981 s. 308).

Under remissbehandlingen har några instanser pekat på att ett problem
med alt återfall skall ha betydelse vid straffmätningen när det gäller böter
är att bötesdomar inte antecknas i kriminalregistret. När det gäller trafik
brott — som torde vara den vanligaste brotlsgmppen av intresse i delta
sammanhang - finns uppgifter om tidigare bötesdomar i körkortsregistrel,
vilket är tillgängligt för domstolarna. Flertalet övriga bötesstraff, ålagda
såväl genom strafföreläggande som genom dom, registreras i etl av de
centrala polisregister som förs hos rikspolisstyrelsen, del s. k. person- och
belastningsregistret. Detta är tillgängligt för åklagaren. Det fär åvila honom
att åberopa tidigare bötesdomar om dessa kan vara av betydelse för på- 58

Kommitténs förslag överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i denna del är positiva till förslaget. Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser dock att förutsättningarna för päföljdseftergift inte bör anges genom en uppräkning av de fall där den bör komma i fräga.

Skälen för mitt förslag: I nuvarande 33 kap. 4 § BrB finns i andra stycket en allmän bestämmelse om straffnedsättning och i tredje stycket en bestämmelse om päföljdseftergift. Enligt andra stycket får lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet ådömas, om synnerliga skäl föreligger för detta och hinder uppenbarligen inte möter av hänsyn till allmän laglydnad. Påföljdseftergift fär meddelas, om det på gmnd av särskilda omständigheter bedöms uppenbart att påföljd för brottet inte behövs.

Den nuvarande regeln om päföljdseftergift är alltsä mycket allmänt hällen. Det innebär att den ger föga vägledning för domstolarnas beslutsfattande i enskilda fall. Institutet är avsett att tillämpas i rena undantagsfall. Domstolarna har också visat en betydande återhållsamhet när det gäller att meddela påföljdseftergift.

I likhet med kommittén och de remissinstanser som närmare berört frågan anser jag att den nuvarande bestämmelsen om påföljdseftergift är alltför restriktivt hållen. En något vidgad användning av institutet är enligt min uppfattning berättigad. Skälen härtill är följande.

I förarbetena till brottsbalken betonades atl påföljdseftergift skulle användas med stor återhållsamhet. Detta har delvis sin förklaring i kriminalpolitiska överväganden. Det fanns vid den lidpunkt då brottsbalken antogs goda skäl att gä försiktigt fram med hänsyn lill de skilda uppfattningar som rådde i fråga om olika delar av päföljdssystemet. Bestämmelsen om päföljdseftergift var en obetydlig del i detta syslem och den var också en nyhet. I fråga om den allmänna inställningen lill päföljdssystemet torde förhållandena numera vara helt andra. Detta system, med efter hand alltmer vidgade möjligheter till kriminalvård i frihet, har tillämpats under drygt två årtionden och är numera allmänt accepterat. En viss utvidgning av möjligheterna till päföljdseftergift skulle ansluta väl lill brottsbalkens påföljdssystem i övrigt och torde inte av någon kunna uppfattas som alltför generös. Särskilt gäller detta om påföljdseftergiflen används endast vid mindre allvarlig brottslighet.

Ytterligare ett skäl att inte se så restriktivt på möjligheterna alt använda påföljdseftergift är de sedan brottsbalkens tillkomst och senast frän och

med den I april 1985 vidgade möjligheterna till åtalsunderiåtelse. Bl. a. kan Prop. 1987/88:120

numera, under vissa allmänna förutsättningar, åtal underlåtas om det kan

antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för

åtalsunderiåtelse (20 kap. 7 § första stycket 2 RB). I åtskilliga fall kan

således ätalsunderlätdse förväntas för brott som straffmätningsmässigt

befinner sig på fängelsenivå. I detta läge är det enligt min mening inte

motiverat att domstolarnas möjlighet att ge påföljdseftergift skall vara så

starkt inskränkt som för närvarande. Å andra sidan är det naturligtvis så

att de vidgade möjligheterna till åtalsunderiåtelse kan leda till att det i

praktiken inte blir fler fall där domstolarna meddelar päföljdseftergift,

eftersom målen aldrig kommer dit.

Jag anser således atl domstolarnas möjlighet att meddela päföljdseftergift bör öka något. Institutet bör dock även i fortsättningen vara avsett för undantagsfall, bl. a. av det skälet att det blir avsevärt svårare att hålla en enhetlig praxis om man skulle försöka vidga tillämpningen av päföljdseftergift med stöd av en allmän skönsregel. Man bör därför behälla en restrikfiv utformning av en regel om päföljdseftergift. Vidgningen av användningsområdet för päföljdseftergift bör i stället ske genom att det finns en exemplifierande uppräkning av omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person och handlande efter brottet och som utöver straffvärdet bör kunna påverka slraffmätningen. Dessa s. k. billighetshänsyn har jag behandlat i avsnitt 3.4.

Denna teknik, som ansluter lill vad strafflagberedningen en gäng föreslog i SOU 1948:40, har visserligen rönt viss kritik under remissbehandlingen. Jag finner den dock vara lämplig bl. a genom alt den är ägnad atl främja en enhetligare tillämpning och på etl bättre sätt än dagens ordning möjliggöra att påföljdseftergift meddelas i de fall då det verkligen är befogat. Mot att ange förutsättningarna för påföljdseftergift genom en uppräkning kan invändas alt tekniken kan medföra risk för att eftergift inte kommer till önskad användning i andra fall än de som direkt anges i uppräkningen. De uppräknade fallen bör dock kunna innefatta de billig-helshänsyn som främst föreligger till bedömning i domstolarna. Dessutom bör det ges möjlighet att beakta även andra omständigheter än de direkt uppräknade.

För att stor restriktivitet fortfarande skall iakttas med att meddela päföljdseftergift bör vidare anges atl för sådan krävs att ådömande av påföljd skall vara uppenbart oskäligt.

Kommittén behandlar i delta sammanhang förhällandet mellan påföljdseftergift och åtalsunderiåtelse men föreslär inte någon direkt koppling mellan dessa två möjligheter. Kommitténs förslag innebär således inte någon förändring rörande möjligheterna all meddela åtalsunderiåtelse. Inte heller jag finner anledning atl ta upp den frågan i delta sammanhang.

Jag skall avslutningsvis här något beröra frågan om förhållandet mellan
påföljdseftergift och ansvarsfrihet. Enligl milt förslag skall omständigheter
som påverkar straffvärdet i minskande riktning inte i sig kunna leda till
påföljdseftergift. Detta hänger samman med skillnaden mellan omständig
heter hänförliga till brottet, som således påverkar straffvärdet, och om
ständigheter hänförliga till gärningsmannens personliga förhållanden eller 60

hans handlande efter brottet, billighetshänsyn. Påföljdseftergift bör endast komma i fråga i sädana fall där det finns omständigheter av det senare slaget även om utrymmet för en påföljdseftergift naturligtvis är större om straffvärdet i det enskilda fallet är lågt. Omständigheter som påverkar straffvärdet i minskande riktning (se 29 kap. 3 § BrB) skulle emellertid teoretiskt ytterst kunna utgöra grund för ansvarsfrihet eller med andra ord medföra att gärningen inte var att anse som ett brott. Frågan om ansvarsfrihet på grund av slraffvärdeminskande omständigheter harjag emellertid inte tagit upp till behandling i detta sammanhang. Fängelsestraffkommittén kommer i sitt slutbetänkande att återkomma till den frågan i samband med en total översyn av ansvarsfrihetsreglerna.

Jag har därför inte funnit skäl att redan nu överväga denna fråga. Med billighetshänsynen förhåller det sig annorlunda. De påverkar inte straffvärdet utan endast straffmätningen vid sidan av detta. Bara om domstolen konstaterar att det rör sig om ett brott, dvs. atl ansvarsfrihet inte föreligger, blir del tal om att beakta billighetshänsynen. Förekomsten av sådana kan sedan ytterst leda till påföljdseftergift.

Prop. 1987/88:120

Kommitténs ställningstagande: Kommittén diskuterar olika lösningar på problemet men stannar för att inte lägga fram något förslag till ändring av den ordning som nu gäller och som innebär att påföljdsbestämningen i princip inte kan omprövas.

Remissinstanserna: Kommitténs ställningstagande har fått ett blandat mottagande. Flertalet remissinstanser som går in på frågan - däribland JK, RÅ och JO - godtar kommitténs överväganden eller lämnar dem utan erinran. Bl. a. Sveriges domareförbund, rikspolisstyrelsen och statens ansvarsnämnd är kritiska och anser att problemet bör få en lösning. En liknande inställning redovisas av arbetsdomstolen.

Skälen för mitt förslag: I olika sammanhang kan det uppkomma problem, om en omständighet som är av betydelse för päföljdsfrägan är beroende av en procedur som inte har påbörjats eller i varje fall inte har slutförts när domen i brottmålet skall meddelas.

Så t.ex. har i skilda sammanhang diskuterats hur den situationen bör lösas, om en domstol har utvisat den dömde och vid påföljdsbestämningen beaktat det men som utvisningen innebär men utvisningen sedan av något skäl inte verkställs.

Liknande problem uppkommer när en arbetsgivare förklarar sig avse att

avskeda en anställd på grund av ett brott och avskedandet beaktas av Prop. 1987/88:120 domstolen vid päföljdsbestämningen men något avskedande sedan inte äger mm. Problemet kan också vara det omvända, nämligen att arbetsgivaren förklarar sig inte ämna avskeda den anställde men atl detta ändå sedan sker.

Vad gäller utvisning har problemet ingående diskuterats i prop. 1979/80:96. Med hänsyn främst till det förslag som där lades fram om beaktande av flyktingstatus i samband med brottmål i vilka en utlänning är åtalad ansåg föredragande statsrådet att det inte fanns anledning alt överväga en ordning för omprövning av brottspåföljden.

Motsvarande problematik vad det gäller avskedande diskuterades i samband med 1975 års lagstiftning om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet m.m. (prop. 1975:78). I propositionen anförde föredragande statsrådet att, om en arbetsgivares på förhand tillkännagivna avsikt att vidta åtgärder för ett avskedande inte förverkligas eller inte leder till avsett resultat, detta förhållande i vart fall inte kan leda till något men för arbetstagaren. Vidare anfördes att man i praktiken bör kunna bortse från den eventualiteten att en arbetsgivare, som i ett yttrande lill domstolen har förklarat atl han inte har för avsikt att avskeda en arbetstagare, senare handlar pä annat sätt.

Fängelsestraffkommittén diskuterar i sin skrivelse den 4 december 1986 (s. 10 ff) två alternativ för att komma till rätta med de här antydda problemen. För del första skulle enligt kommittén en lösning kunna vara att domstolen i vissa situafioner ger alternativa domslut beträffande påföljden. Om t. ex. utvisning beslutas, skulle domstolen få ange dels en påföljd med utvisning, dels en påföljd ulan utvisning. Därefter fär på verkställighetsplanet väljas mellan dessa alternafiv beroende på om utvisningen verkställs eller inte.

Den andra utvägen skulle enligt kommittén vara att införa en möjlighet för domstolen att ompröva påföljdsbestämningen. Åklagaren skulle enligt detta alternativ under vissa förutsättningar kunna vid domstol begära ny påföljdsbestämning, om t.ex. en utvisning inte blir verkställd eller ett avskedande inte kommer lill stånd.

Kommittén anser att båda dessa vägar är förenade med sådana olägenheter av principiell och praktisk natur att de inte är framkomliga. Det torde också enligt kommittén vara i ett fåtal fall per år som det nu diskuterade problemet leder till mera allvarliga olägenheter. Dessa är inte till nackdel för den dömde- Med hänsyn till detta stannar kommittén för att inte lägga fram något förslag till ändring av gällande ordning.

Liksom kommittén anser jag att det inte för närvarande finns fillräckliga
skäl att på nytt överväga en lagsfiftning med sikte på fall då en av domstol
beslutad utvisning visar sig inte gå att verkställa. Bl. a. synes det svårt att
ge regler om i vilket läge det i så fall skulle anses definitivt att verkställig
het inte kommer att ske. Frågeställningen har berörts av utredningen för
översynen av utlänningslagen som nyligen överlämnat betänkandet (SOU
1988:1). Enligt utredningen skulle det kunna övervägas, om det är lämpligt
och möjligt att införa en ordning, varigenom ett upphävande av utvisnings
beslutet leder till atl påföljden ändras. Utredningens förslag remissbehand- 62
las för närvarande.

Däremot är min bedömning en annan när det gäller sädana fall då straffmätningen eller valet av påföljd har påverkats av etl antagande i frägan huruvida gärningsmannen kommer att sägas upp eller avskedas från sin anställning till följd av brottet. Särskilt inom den offentliga sektorn har dessa - låt vara rätt sällsynta - fall visat sig leda till betydande praktiska svårigheter. Detta bestyrks av de remissyttranden som har avgetts av bl. a. statens ansvarsnämnd och arbetsdomstolen.

Sveriges domareförbund - som i likhet med ansvarsnämnden anser det otillfredsställande om problemet lämnas olöst - förordar att brottsbalken kompletteras med föreskrifter av innebörd att allmän åklagare skall kunna väcka talan om ändrad påföljd - även till förmän för den dömde - om fömtsättningarna för domstolens bedömning i det här aktuella avseendet har brustit. Även den dömde bör enligt förbundet kunna begära omprövning.

För min del kan jag ansluta mig Ull en lösning efter dessa linjer som även flera andra remissinstanser har varit inne pä.

1 och för sig kunde en motsvarande ordning övervägas även för vissa andra fall då domstolen utgått från en bestämd, och som det senare, visar sig felaktig förutsättning, när det gäller utgången av ett framtida rättsligt förfarande som har betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan. Jag tänker exempelvis på vissa av de fall då ett brott kan antas leda lill körkortsåterkallelse. En mera generell lösning synes emellertid föra alltför långt, och det finns i varje fall inte för närvarande tillräckligt underlag för att överväga en sådan.

Jag återkommer i specialmötiveringen närmare till utformningen av bestämmelser i ämnet.

Prop. 1987/88:120

Kommitténs förslag: Överlämnande till särskild värd behålls i sin nuvarande utformning och med samma tillämpningsområde men upphör att vara straffrättsliga påföljder. I stället föreslås ett system som innebär att påföljd kan ersättas med förordnande om överlämnande till särskild vård. Möjligheten till överlämnande till öppen psykiatrisk vård tas helt bort.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har berört frågan är det endast två som godtar förslaget atl överlämnande till särskild värd inte längre skall vara en brottspåföljd. Övriga remissinstanser ger uttryck för en övervägande kritisk inställning. Förslaget att avskaffa möjligheten att överlämna lill öppen psykiatrisk vård lämnas helt utan erinran.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag tar först upp frågan om de olika formerna för överlämnande skall vara straffrättsliga påföljder eller inte.

Kommittén anför att dess förslag är gmndat pä teoretiska och semanti-

ska överväganden. Förslaget avses inte få någon praktisk betydelse. Till- Prop. 1987/88:120 lämpningsområdet för överiämnande till särskild vård blir detsamma som i dag, och innehållet i de olika överlämnandeformerna förändras inte heller. Kommittén uttalar emellertid också att den föreslagna ordningen skulle innebära att del blir lättare att beträffande påföljdsvalet i övrigt få lill stånd en reglering vilken utgår från ett enhetligt synsätt. Grundläggande för kommitténs förslag är all påföljderna överlämnande till värd är avsedda att tillämpas pä individualpreventiva gmnder. Kommittén anser att teorin om individualprevention inte bör läggas till grund för påföljdsbestämningen. Att då som straffrättsliga påföljder behålla överlämnande till särskild värd är inte logiskt. Kommittén pekar särskilt pä att förutsättningarna för vården i princip är oberoende av om något brott begåtts. Delsamma gäller värdens varaktighet och innehåll.

De kritiska remissinstanserna menar att kommittén inte anför tillräckligt bärande skäl för den föreslagna ändringen. Värdet av en rent terminologisk förändring, utan några praktiska Följder, är tvivelaktigt. RÅ uttalar att förslaget ter sig logiskt med utgångspunkt i kommitténs allmänna syn pä individualpreventionens funktioner inom straffsystemet. Inte desto mindre framstår det som sterilt och dogmatiskt; på lika goda skäl skulle man kunna utmönstra påföljderna villkoriig dom och skyddstillsyn. Resultatet av kommitténs förslag blir enligt RÅ också, vad gäller de psykiskt avvikande lagöverträdarna, inte så logiskt som kommittén har förutsatt. Andra remissinstanser har pekat på att det framför allt av hänsyn till målsäganden saknas anledning att ändra nuvarande regler. För honom kan det vara av betydelse att den dömde får någon form av straffrättslig påföljd.

Även om jag har förståelse för kommitténs grundläggande resonemang finner jag, i likhet med kritikerna, att kommittén inte har skäl som är bärande nog för förslaget. Alltsedan brottsbalkens tillkomst har överlämnande till särskild värd förekommit som brottspåföljd. Som framgär av remissutfallet får balkens synsätt sägas ha vunnit förankring. Kommitténs förslag är rent terminologiskt och får inga praktiska konsekvenser. Kommitténs övriga förslag kan genomföras oberoende av om överlämnande lill särskild vård är straffrältslig påföljd eller inte. Min slutsats blir alt kommitténs förslag i denna del inte bör genomföras.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anscrjag däremot alt den mycket sällan förekommande påföljden överiämnande till öppen psykiatrisk vård bör kunna avskaffas som brottspåföljd. Jag finner del dock inte lämpligt alt föreslå någon lagändring beträffande den frågan i delta sammanhang. Jag avser atl i stället återkomma till den i samband med den nya lagstiftning angående psykiatrisk tvångsvärd och behandling av psykiskt störda lagöverträdare som för närvarande förbereds inom regeringskansliet.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har genomgående tillstyrkts eller lämnats ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att den nuvarande huvudprincipen för att utdöma straff för flera brott bör behållas.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser visserligen att den princip, enligt vilken straffmätning sker för varje brott för sig varefter straffen läggs samman, den s. k. kumulationsprincipen, borde vara mera förenlig med kommitténs synsätt i den meningen att den mer uttryckligen baserar straffmätningen på varje enskilt brotts svårhet.

För egen del vill jag anmärka att fakultetsnämndens resonemang förutsätter att straffvärdet hos en viss brottslighet skulle kunna bestämmas genom en enkel sammanläggning av de enskilda brottens straffvärde. Enligt min uppfattning är detta en verklighetsfrämmande syn. Vilken betydelse en viss gärning har för den samlade brottslighetens slraffvärde beror självfallet på hur den övriga brottsligheten är beskaffad. Jag vill i sammanhanget erinra om atl man i rättssystem som tillämpar kumulationsprincipen ofta mäter ut fängelsestraff som är uppenbart orimliga och att man i praktiken mäste justera detta resultat genom att tillåta att fängelsestraff för flera olika brott avtjänas parallellt. Ett års frihetsberövande kan alltså motsvara flera års ådömt fängelsestraff

För egen del anser jag att den nu gällande principen ger bättre möjligheter att anpassa straffmätningen för flerfaldig brottslighet efter straffvärdet. Detta utesluter självfallet inte atl det kan diskuteras vilken vikt som vid straffmätningen bör läggas vid den omständigheten att det är fråga om flera brott. När det gäller tillämpningen i dag är det exempelvis inte ovanligt alt kritik riktas mot atl den som den som gjort sig skyldig till många brott får en "rabatt." I vissa lägen skulle nya brott enligt vad det hävdas från några häll vara mer eller mindre betydelselösa i straffmätningshänseende för den som redan gjort sig skyldig till flera brott.

I ett särskilt hänseende, som jag strax återkommer till, anser jag kritiken berättigad. Allmänt sett harjag emellertid inte intrycket att domstolarna tillmäter flerfaldig brottslighet en så begränsad belydelse. 1 allt väsentligt anser jag att nuvarande praxis bör kunna tjäna till vägledning även fortsättningsvis. Det är emellertid samtidigt angeläget att regelsystemet tillämpas på etl sådant sätt alt det såväl för dömda som för allmänheten tydligt framgår atl straffvärdet klart påverkas av att det är fråga om flera brott.

Särskilt om det i ett sammanhang är fråga om flera brott av allvariig Prop. 1987/88:120 karaktär, bör delta få återspeglas i straffmätningen.

I likhet med kommittén anser jag därför att den nuvarande regeln om fängelse som gemensamt straff för flera brott i 26 kap. 2 § BrB är olämplig genom atl den har samma övre gräns, två år, när det gäller att överskrida straffskalan vid brott av mindre allvariig karaktär som vid den allra grövsta brottsligheten. Starka skäl talar enligt min uppfattning för en ökad differentiering. Om endast flera mindre allvariiga brott, t. ex. med straffmaxima på sex månader, skall avdömas, bör det inte ens teoretiskt finnas en möjlighet atl överskrida sexmånadersgränsen med så mycket som tvä år. Det är uppenbart att det inte heller föreligger något praktiskt behov av delta.

Jag anser det också otillfredsställande med den mycket kraftiga rabatt som på grund av den nuvarande regelns utformning erhålls vid den grövsta brottsligheten. Två års förhöjning i dessa fall är inte tillräcklig. Höjningen av straffmaximum vid flerbrottslighet bör dock ske med försiktighet. Några bärande skäl kan, som kommittén konstaterar, inte anföras för en kraftigare höjning. Mitt syfte är således inte i första hand att allmänt sett höja straffen när någon döms för flera brott utan att åstadkomma en större differentiering.

I överensstämmelse med kommitténs förslag anscrjag att underlag för en större differentiering bör lämnas pä del sättet att möjligheten atl överskrida det svåraste straffet ökar ju högre delta är. Uppgår det svåraste straffet inte till fängelse i fyra år bör etl överskridande få ske med högst ett år. Om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller högre men inte uppgär till fängelse i åtta är får det överskridas med högst tvä är. Är det svåraste straffet fängelse i åtta år eller mer bör motsvarande höjning vara högst fyra år. En sådan reglering innebär således lägre straffan för närvarande då det är fråga om brott med ett maximistraff som understiger fängelse i fyra år och i stället ett högre straffan enligt nuvarande reglering dä del gäller brott med ett maximum av åtta års fängelse eller mer. För mellanskiktet innebär milt förslag ingen ändring.

Under remissbehandlingen har Svenska polisförbundet tagit upp en speciell fråga. Enligl förbundels mening bör vissa brott inte omfattas av principen om gemensamt straff utan alllid bedömas självständigt och läggas till den påföljd som uppnås i övrigt. Våld mot tjänsteman är enligl förbundet elt exempel pä sådant brott. Principen om gemensam påföljd skulle här enligt förbundet fungera som en direkt uppmuntran för en misstänkt att slå sig fri frän ett gripande, eftersom enligl gällande ordning liksom enligt kommitténs förslag, den våldshandling som riktas mot polismannen skulle konsumeras av övriga påföljder på etl sådant sätt atl gärningen i praktiken blir obeslraffad.

Jag vill i detta sammanhang peka pä alt det redan i dag finns möjlighet atl döma till särskilt straff för en viss gärning på det sätt som förbundet förespråkar. En tjuv som vid gripandet gör sig skyldig till våld mot tjänsteman kan således ådömas t.ex. skyddstillsyn för stölden och ett fängelsestraff för brottet våld mot tjänsteman.

Någon möjlighet att döma till separata fängelsestraff för två gärningar
för vilka samtidig lagföring sker finns dock inte och bör enligl min mening 66

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser berör dessa frågor särskilt och de godtar i huvudsak kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag: Enligt de regler som i dag gäller skall skyddstillsyn alltid vara förenad med övervakning. När ett år av prövotiden, som är tre är, har förflutit skall övervakningen upphöra ulan särskilt förordnande. Någon möjlighet att dessförinnan upphäva övervakningen finns inte. Kommitténs förslag att denna ordning bör bestå har vid remissbehandlingen mött invändning från endast en instans, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, som menar atl en möjlighet alt korta av övervakningen i vissa undanlagsfall borde ges även innan övervakningen pågått i ett år.

Jag delar kommitténs åsikt alt del inte är lämpligt alt införa en möjlighet lill avkortning av den obligatoriska ettåriga övervakningstiden. Domstolarna bör då påföljden skall bestämmas kunna utgå ifrån alt övervakningen, som ju är del väsentliga verkställighelsinnehållet i skyddstillsynen, alltid pågår under minst etl år. Om så inte är fallet, finns risk för att tilltron till skyddslillsynen såsom straffrättslig påföljd skulle minska. Naturligtvis skall dock övervakningsinsatserna i de enskilda fallen anpassas lill vad som kan anses erforderligt med hänsyn lill den dömdes personliga förhäl-

landen. Skulle det efter domen visa sig att behovet av övervakning är Prop. 1987/88:120 begränsat, kan övervakarens och frivårdsljänstemännens insatser anpassas till detta. Det är dock väsentligt att en viss kontroll förekommer under hela eltårstiden.

En av de sanktioner som övervakningsnämnden kan vidta vid misskötsamhet, utan nya brott, frän den dömdes sida är att besluta om övervakning av den dömde under viss lid efter det att elt år av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång. Den tid under vilken övervakningen förlängs i sådana fall varierar, främst beroende pä arten och omfattningen av den misskötsamhet som den dömde gjort sig skyldig till. När det gäller möjligheten att låta övervakningen upphöra i förtid har i dessa fall, enligt vad som redovisas av kommittén, i praxis viss tvekan uppstått. Vissa nämnder anser sig kunna förlkorta den förlängda övervakningstiden, om detta efter hand visar sig lämpligt. Andra övervakningsnämnder har däremot ansett sig vara förhindrade till det utan uttryckligt lagstöd.

Till skillnad frän vad som gäller i fråga om den grundläggande ettåriga övervakningstiden vid skyddstillsyn finns del enligt min mening inte några principiella hinder mot att nämnderna i denna situation ges befogenhet att korta av den förlängda övervakningstiden i de fall då övervakning inte längre kan anses behövlig. Vid ny allvarlig misskötsamhet kan ju nämnden besluta att den dömde på nytt skall ställas under övervakning. Jag anser alltså alt de aktuella reglerna bör utformas sä att någon tvekan inte skall behöva uppstä om övervakningsnämndernas befogenhet alt i dessa fall förordna att övervakningen skall upphöra.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anför att övervakningsnämnderna har utvecklat en praxis som innebär att föriängning vid misskötsamhet endast fär ske i de fall där den dömde har återfallit i nya brott och domstolen har förordnat att dessa skall omfattas av den tidigare ådömda skyddslillsynen. Enligt föreningen borde det finnas en möjlighet att förlänga övervakningsliden för de klienter som lever på ett sådant sätt atl nya brott kan förväntas och beträffande vilka kriminalvärdens övervakning har en avhållande effekt. Del är enligt föreningen frågan om s. k. högriskklienter, som ofta har stora missbruksproblem.

En möjlighet lill förlängning i fall av den typ som föreningen åsyftar finns enligt gällande lagstiftning och är självfallet ocksä avsedd aU utnyttjas. Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, är en av de sanktioner som övervakningsnämnden kan vidta att besluta om föriängd övervakning. Om den dömde lever som föreningen beskriver torde del ofta innebära att han inte iakttar vad som åligger honom.

Om misskölsamheten däremot tar sig uttryck i nya brott och blir känd först i samband med lagföringen är det primärt domstolen som har att föriänga övervakningen. Förhållandena kan dock vara sådana att övervakningsnämnden i avvaktan på lagföringen har anledning atl förordna om fortsatt övervakning.

När en domstol dömer lill fortsatt skyddstillsyn för nya brott kan den
bl. a. förordna om fortsatt övervakning eller förlänga prövotiden. Fängel
sestraffkommittén redovisar att domstolarna inte sällan dels förlänger 68

prövotiden, dels förordnar om övervakning och bestämmer att övervak- Prop. 1987/88:120 ningen skall pågå Ull prövotidens slut. Ett sådant beslut innebär att det kan bli fråga om långa övervakningstider, i vissa fall under betydligt längre tid än ett år.

I konsekvens med att övervakning vid ny dom pä skyddslillsyn i normalfallet pågår ett är anser jag att del bör införas en möjlighet för övervakningsnämnd att i sådana fall avkorta tiden till lägst ett år i de fall där den nya domen innebär en längre övervakningstid och fortsatt övervakning inte bedöms påkallad.

Ett alternafiv till en sådan ordning har vid remissbehandlingen förordats av Göteborgs tingsrätt. Enligt tingsrätten är del närmast självklart atl en domstol inte bör förlänga övervakningen så att det medför längre obligatorisk övervakning än vad som följer av en ursprunglig dom på skyddstillsyn, dvs. etl år. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs därför knappast. Skulle man anse att det ändå behövs en regel, förordar tingsrätten att den utformas sä att den uttryckligen begränsar domstolens rätt att förlänga övervakningstiden med mer än ett år, dock med rätt för övervakningsnämnden att förlänga till prövotidens slut.

Jag kan dela tingsrättens uppfattning sä till vida att i dessa fall övervakningstiden vanligtvis inte bör förlängas med mer än ett är. Det kan dock tänkas situationer då domstolen gör den bedömningen att en längre övervakningstid är påkallad. Jag finner därför inte skäl att föreslå en begränsning av domstolens valmöjligheter pä det sätt som tingsrätten föreslär. I likhet med kommittén förordar jag del först angivna alternafivet med en möjlighet till avkortning av övervakningstiden.

Jag övergår härefter lill att behandla frägan om avkortning av övervakningstiden efter villkorlig frigivning.

Frågan om övervakning vid villkorlig frigivning avgörs som regel av skyddskonsulenten efter prövning av om övervakning behövs i det enskilda fallet. Om skyddskonsulenten har beslutat att den dömde inte skall stå under övervakning, kan han senare förordna om sådan. Däremot finns ingen uttrycklig regel enligt vilken skyddskonsulenten kan upphäva ett beslut.om övervakning. Kriminalvårdsstyrelsen har i tillämpningsföreskrifter hänvisat skyddskonsulenterna till att hänskjuta frägan om fortsatt övervakning Ull övervakningsnämnd i de fall övervaknirig bedöms kunna upphöra i förtid. Det har dock visat sig att nämndemas.praxis i sådana fall varierar. Vissa nämnder anser sig kunna upphäva elt beslut om övervakning på begäran av skyddskonsulenten medan andra nämnder har uppfattningen att det inte finns lagliga möjligheter till det.

Enligt min mening bör en övervakning som har beslutats efter villkorlig
frigivning kunna upphöra, om den inte längre behövs. Till skillnad frän vad
som gäller vid skyddstillsyn utgör övervakning efter villkorlig frigivning
inte något centralt inslag i straffverkställigheten. Jag föreslår därför att del
i lagtext klart skall framgå att en övervakningsnämnd har möjlighet att
förordna om upphörande av övervakning efter villkorlig frigivning före den
föreskrivna övervakningstidens utgång, om övervakningen inte längre be
hövs. Beslutanderätten bör i dessa fall läggas på övervakningsnämnd och
således inte på skyddskonsulenten. 69

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga de remissinstanser som berör frägan tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Fängelsestraffkommittén tar i skrivelsen den 4 december 1986 upp frågan om ådömande av utvisning i högre rätt i anledning av ett betänkande frän justitieutskotlet (JuU 1984/85:38). I den motion som låg till grund för utskottsbelänkandet i den aktuella delen kritiserades det förhällandet att högre rätt, även i det fall att endast den tilltalade fullföljt talan mot domen, kan besluta om utvisning även om lägre rätt inte har gjort del. Utskottet anförde att det inte är svårt att finna sympati för en sådan ordning som motionärerna förespråkat. Utskottet hänvisade till fängelsestraffkommitténs då pågående arbete och avslog en motion i ämnet. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1984/85:361).

Jag vill peka på att det i förarbetena till 1954 års utlänningslag som föregick den nuvarande utlänningslagen (1980:376) uttalades att den högre rätten inte i anledning av den tilltalades talan borde kunna döma till förvisning (numera utvisning) om inte den lägre rätten gjort det. Ocksä lagrådet uttalade sig för att rättegångsbalkens bestämmelse om förbud mot vad som brukar kallas reformatio in pejus skulle tillämpas analogt på förvisning. Någon föreskrift infördes dock inte som förbjöd en ändring i förvisningsfrågan till nackdel för den dömde med anledning av dennes överklagande. I förarbetena (prop. 1979/80:96) till den nuvarande utlänningslagen berördes däremot inte frågan om reformatio in pejus, vilket innebär alt rättsläget är oförändrat.

Jag vill i detta sammanhang peka på att högsta domstolen i några avgöranden under senare år när del gäller påföljder enligt brottsbalken och förverkande har tillämpat reglerna om förbud mot reformatio in pejus pä ett för den tilltalade mer gynnsamt sätt än tidigare (jämför NJA 1983 s. 425 och 1984 s. 452 och 918). Högsta domstolen har bl. a uttalat att bestämmelserna bör tillämpas så att man i möjligaste män undviker att resultatet av en tilltalads överklagande kommer att framstå som en påfallande försämring för honom.

Jag delar den uppfattning som såväl justifieulskottet som fängelsestraff-kommittén och remissinstanserna har gett uttryck för, nämligen att förbudet mot reformatio in pejus bör omfatta även utvisning. En utvisning torde för många tilltalade framstå som en klart svårare sanktion än några månaders längre fängelsestraff. I det mål som var upphov till den av justifieulskottet behandlade motionen (NJA 1981 s. 1246) sänkte hovrätten pä den tilltalades talan det av tingsrätten ådömda fängelsestraffet på ett år och tre

månader till ett års fängelse och beslutade om utvisning ur riket på livstid. Prop. 1987/88:120 Högsta domstolen fann att hinder inte förelegat för hovrätten att ta upp frågan om utvisning lill prövning. Jag anser att det inte är skäligt atl en tilltalad skall behöva riskera att få den samlade sanktionen för brottet ändrad på detta sätt när endast han för talan i högre rätt.

Jag förordar därför att det i 51 kap. 25 § RB föreskrivs ett förbud för högre rätt att besluta om utvisning i det fallet att lägre rätt inte har meddelat ett sådant beslut och talan har fullföljts endast av den dömde eller till hans förmån. Högre rätt bör i den situationen inte heller fä bestämma längre tid för ett förbud för den dömde att återvända till Sverige.

Vissa andra frågor som berör dels reglerna i den nämnda paragrafen, dels reglerna för omröstning i brottmål behandlas i en departementspromemoria (Ds Ju 1987:19) som för närvarande remissbehandlas. Jag räknar med att kunna presentera lagförslag även i dessa frågor i sådan fid atl ett gemensamt ikraftträdande med mina förslag i detta ärende blir möjligt.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag Ull

1. lag om ändring i brottsbalken

2. lag om ändring i rättegångsbalken

3. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

6. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

7. lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för kommunika-Uonsdepartemenlet och förslaget under 7 i samråd med statsrådet G. Andersson.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 kap.

Bestämmelserna i nuvarande 5 och 6 §§ motsvaras av de nya 30 kap. 2 och 3 §§. Vidare upphör 7 § att gälla, se avsnitt 2.2 och 30 kap.

3§

Paragrafen är i sak oförändrad. Den enda ändring som vidtagits är att
orden "de allmänna" har utgått. Uttrycket behövs inte eftersom samtliga
särskilda straffarter numera har utmönstrats. 71

4§ Prop. 1987/88:120

Eftersom särskilda straffmätningsregler införs är det missvisande att säga atl användningen av straffen i allmänhet regleras av vad i bestämmelserna om det särskilda brottet är stadgat. I stället sker en hänvisning lill förutom bestämmelserna om de särskilda brotten vad därutöver är särskilt föreskrivet. Vad som åsyftas är i första hand straffmätningsreglerna i 29 kap. Det nuvarande andra stycket motsvaras av 5 § första stycket.

5§

Första stycket motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 4 § andra stycket. Bestämmelsen är i sak oförändrad. Endast den ändringen har vidtagits att ordet påföljd har bytts ut mot straff Paragrafen reglerar ju endast förhållandel i svårhetshänseende mellan de båda straffen böter och fängelse. Bestämmelsen har fått vara kvar i 1 kap. eftersom den har betydelse för att man skall förstå de regler som finns i bestämmelserna om de särskilda brotten om atl man i vissa fall får döma lill lindrigare straffan som är stadgat för brottet.

I 30 kap. I § finns en bestämmelse som vid val av påföljd reglerar svårheten av fängelse i förhållande till villkorlig dom och skyddstillsyn. En hänvisning till den paragrafen har tagits in i andra stycket.

6§

Bestämmelsen har i sak oförändrad förts över frän nuvarande 33 kap. 1 §. Bestämmelsen i nuvarande 33 kap. I § om straffbarhelsåldern får anses så grundläggande att den bör placeras i 1 kap.

13 kap. 11 §

Enligt paragrafen får bl. a. under vissa förutsättningar dömas lill lindrigare straff än som är föreskrivet för gärningen. Enligt den nuvarande andra meningen får dock inte dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet annars är fängelse i två år eller däröver.

I paragrafen har endast den ändringen gjorts att andra meningen har
ulgält. Orsaken är den föreslagna regleringen i 29 kap. rörande möjligheten
att döma till lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet. Denna
reglering gör den typ av inskränkning som bestämmelsen i andra meningen
innebär meningslös då lägre straff ändå kan ådömas. Ändringen saknar
emellertid praktisk belydelse. Del torde inte komma i fräga atl för så
allvariiga brott som det här gäller döma till böter. 72

20 kap. Prop. 1987/88:120

4§

I paragrafen har det nuvarande andra stycket utgått. Bestämmelsen i stycket att det vid bestämmande av straff skall tas hänsyn till om den dömde skiljs frän sitt uppdrag har sin motsvarighet i 29 kap. 5 §.

26 kap.

Bestämmelserna i den upphävda 4 § motsvaras av 29 kap. 7 § andra stycket och 30 kap. 5 §.

2§

I paragrafen finns bestämmelsen om fängelse som gemensamt straff för flera brott. De sakliga ändringarna har behandlats i avsnitt 4.2. De syftar till en differentiering genom att möjligheten att överskrida det svåraste straffet ökar ju högre detta är. Del kan understrykas att vad som eftersträvas inte i första hand är att höja straffen ulan att åstadkomma mer differentierade straffskalor för fängelse vid flerbrottslighet. Normalt bör man liksom för närvarande kunna hålla sig inom de vanliga straffskalorna.

11 §

Ändringen består av ett tillägg enligt vilket övervakningsnämnden fär förordna atl övervakningen efter villkorlig frigivning skall upphöra om den inte längre bedöms vara behövlig. Skälen för delta har behandlats i avsnitt 4.3. Om övervakning är påkallad eller inte skall bedömas enligt samma kriterier som för närvarande. Att övervakningen normall skall upphöra sedan ett är av prövotiden har förflutit framgår av sista meningen.

27 kap.

1 §

Bestämmelsen innehåller det grundläggande rekvisitet för när villkorlig dom fär ådömas. Detta får ske endast för etl brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Villkorlig dom skall således användas i fall då brottet med fillämpning av den aktuella straffskalan och bestämmelserna i 29 kap. vid straff mät ningen ligger pä fängelsenivå och alltså inte endast föranleder böter. Detta skiljer sig frän den hittillsvarande regleringen enligt vilken villkorlig dom får användas om fängelse kan följa på brottet, dvs. om straffskalan för brottet upptar fängelse. I praxis torde dock inte heller enligt denna reglering villkorlig dom ha ådömts i de fall brottet bedömts motivera endast böter.

Angående de närmare förutsättningarna för att döma till villkorlig dom,
se 30 kap. 4 och 7 §§. -73

2 § Prop. 1987/88:120

I paragrafen finns den grundläggande bestämmelsen om atl villkorlig dom får förenas med dagsböter. Förutsättningen för detta anges i den nya 30 kap. 8 §.

28 kap.

I §

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om i vilka fall skyddstillsyn får ådömas. Denna överensstämmer med den som föreslås gälla för villkorlig dom, se 27 kap. 1 §. Förutsättningaina i övrigt för att ådöma skyddstillsyn regleras i 30 kap. 4 och 9 §§.

2§

Möjligheten att kombinera skyddslillsyn med böter kvarstår. De närmare fömtsättningarna för när kombinaitionen bör användas anges i 30 kap. 10 §.

3§

Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med fängelse i lägst 14 dagar och högst 3 månader kvarstår oförändrad. De närmare förutsättningarna för att använda kombinationen regleras i 30 kap. 11 §.

I det nya andra stycket anges uttryckligen alt domstolen inte får kombinera skyddslillsyn med både böter och fängelse. Bestämmelsen överensstämmer med tidigare molivuttalanden (prop. 1978/79:212 s. 74).

En motsvarighet Ull bestämmelsen i del nuvarande tredje stycket återfinns i 6 a § första stycket.

6§

Bestämmelserna i andra och tredje styckena har utan någon förändring i sak flyttats fill 6 a §.

6a§

I denna nya paragraf har, ulan någon ändring i sak, de väsentliga bestämmelserna om innehållet i s.k. kontraktsvård samlats (prop. 1986/87:106, JuU 32, rskr. 279, SFS 1987:761).

I första stycket föreskrivs att rätten, om en planerad behandling är av avgörande betydelse för alt skyddslillsyn ådöms, i domslutet skall ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts om fängelse i stället hade valts som påföljd. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 3 § tredje stycket.

Andra stycket innebär atl föreskrift om den behandlingsplan som den
dömde har åtagit sig alt följa alltid skall meddelas i de aktuella fallen. I
andra meningen sägs att en sådan behandlingsplan också får innehålla 74

bestämmelser om atl den dömde är skyldig alt genomgå kroppsvisitation Prop. 1987/88:120 och kroppsbesiktning för kontroll av alt han inte missbrukar beroendeframkallande medel. Bestämmelserna motsvarar nuvarande i 6 § andra stycket första meningen och tredje stycket.

I tredje stycket anges att det i samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas atl den som ansvarar för behandlingen skall göra anmälan till skyddskonsulenlen och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligl planen. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande andra meningen i 6 § andra stycket.

En föreskrift om behandlingsplan är en sådan föreskrift som avses i 26 kap. 15 § första stycket 3. Att en sådan föreskrift får meddelas vid dom pä skyddstillsyn framgär av hänvisningen i 28 kap. 6 § första stycket. Bestämmelserna i förevarande paragraf är inte tillämpliga i varje fall dä en dom pä skyddstillsyn förenas med föreskrift om en behandlingsplan som den dömde är skyldig följa, ulan endast om den planerade behandlingen har varit av avgörande betydelse för alt skyddstillsyn ådömts. Härmed avses att skyddstillsyn valts med hänsyn lill den särskilda regleringen i 30 kap. 9 § andra stycket 3. Även när gmnden att ådöma en skyddstillsyn är en annan, får rätten förena skyddstillsynen med föreskrift om en behandlingsplan som den dömde skall följa, men den särskilda regleringen i förevarande paragraf är då inte tillämplig. Däremot fär rätten även i dessa fall enligt bestämmelsen i 28 kap. 5 § Qärde stycket besluta om längre övervakningstid under förutsättning atl den dömde åtagit sig att följa behandlingsplanen.

7§

Den nya bestämmelsen i andra stycket har behandlats i avsnitt 4.3. Frägan om övervakning i dessa fall behövs eller inte, bör bedömas utifrån samma kriterier som gäller för om övervakning skall anordnas efter villkorlig frigivning. Såväl stöd- som kontrollfunktionen hos övervakningen och syftet med den förlängda övervakningen får således beaktas.

8 och 9 §§

I paragraferna har endast hänvisningar lill det nuvarande 3 § tredje stycket ersatts av dess motsvarighet i 6 a § första stycket.

29 kap.

Kapitlet, som är nytt, har rubriken Om straffmätning och påföljdseftergift.
I kapitlet har bestämmelserna om straffmätning, som allmänt behandlats i
avsnitt 3.1 och 3.2, samlats. I stor utsträckning saknar bestämmelserna
motsvarighet i nu gällande lag. Nu gällande lagregler som rör straffmät
ningen har förts hit. Som exempel kan nämnas reglerna i nuvarande
26 kap. 4 § tredje stycket och 33 kap. 4 §. Endast allmänt giltiga regler om
siraffmätning, dvs. sådana som i princip är tillämpliga på alla brott, be
handlas i detta kapitel. 75

Straffmätningsregler som tar sikte på särskilda brott står således kvar i Prop. 1987/88:120 anslutning till brottsbeskrivningarna (se den ändrade 13 kap. 11 § samt 14 kap. 11 § och 15 kap. 14 §). Straffmätningsregdn i 22 kap. 8 §, som endast gäller under krig, har ansetts böra stå kvar i detta kapitel. Detsamma gäller bestämmelsen i 2 kap. 6 § om hänsyn i vissa fall till påföljd ådömd utom riket.

Fängelsestraffkommittén har i sitt förslag samlat de allmänna gmnderna för ansvarsfrihet i etl kapitel. Delta kapitel tar inte upp några regler om strafflindring. Strafflindring regleras i stället genom en hänvisning i kommitténs motsvarighet lill förevarande kapitel. Någon allmän översyn av ansvarsfrihetsreglerna gör kommittén inte i sitt huvudbetänkande. En sådan kommer dock alt ske i slutbetänkandet, som beräknas föreligga inom kort. Enligl uppgift kommer då relativt långtgående såväl sakliga som redaktionella ändringar att föreslås av kommittén. Det har därför inte funnits skäl atl nu till någon del la upp ansvarsfrihetsreglerna. Se vidare under 3 §.

Reglerna om straffmätning har i förslaget placerats i 29 kap. och bestämmelserna om päföljdsval i 30 kap. Även kommittén föreslog att reglerna om päföljdsval och siraffmätning skulle placeras i tvä kapitel, dock med nummer 33 och 34. Anledningen härtill var att kommittén föreslog att vissa specialstraffrättsliga brott, t.ex. narkofikabrott och skattebrott, skulle föras över Ull brottsbalken. Som jag ser det förutsätter en sådan förändring etl betydligt mer ingående utredningsarbete och det finns således inte anledning att nu planera för ett sådant överförande. Jag har därför valt att placera de nya reglerna i de tidigare upphävda 29 och 30 kap. Reglerna om straffmätning och påföljdsval kommer därmed att komma efter kapitlen om böter, fängelse, villkorlig dom och skyddslillsyn. De kommer däremot före bestämmelserna om överlämnande till särskild vård i 31 kap. Detta ser jag som en logisk ordning eftersom reglerna om straffmätning och påföljdsval inte är tillämpliga i fråga om överlämnande till särskild vård (se 30 kap. I § andra stycket i mitt förslag).

Jag har inte gått lika långt som fängelsestraffkommitténs förslag vad det gäller att föra över nu gällande regler till de två nya kapitlen. Det är dock endast fråga om marginella skillnader. Jag anser således att den gmndläggande bestämmelsen om påföljdernas användning i 1 kap. 4 § bör vara kvar i detta kapitel. Den hänger nära samman med 1 kap. 3 § och behövs för att förstå de enskilda brottsbeskrivningarna där ju endast påföljderna böter och fängelse nämns. Att villkorlig dom och skyddstillsyn får ådömas i stället för fängelse bör enligtmin mening framgå redan av bestämmelserna i 27 och 28 kap om dessa påföljder och inte först av påföljdsvalskapitlet. Vidare anser jag att även huvudbestämmelserna om att villkorlig dom får förenas med böter och skyddstillsyn med böter eller fängelse samt de särskilda strafflatituder som dä gäller bör finnas i 27 och 28 kap. Om inte dessa kombinationer presenteras redan där blir resten av kapitlen svåra att förstå. De närmare förutsättningarna för att döma till villkorlig dom och skyddstillsyn samt för användningen av kombinationerna återfinns dock även enligt mitt förslag i kapitlet orn påföljdsval.

Kapitlet om straff mätning kommer således före kapitlet om påföljdsval. 76

Ser man endast till hur beslutsprocessen fungerar i domstolarna kan, Prop. 1987/88:120 såsom påpekats av några remissinstanser, hävdas att ordningen borde vara den omvända. Någon egentlig straffmätning kommer normalt inte i fråga innan domstolen funnit alt påföljden bör stanna vid böter eller fängelse. Med hänsyn till att påföljdsvalet inte kan ske utan i vart fall etl allmänt omdöme om brottslighetens straffvärde får del emellertid anses vara mest överskådligt att ha bestämmelserna om straffvärde, och därmed även om den med straffvärdet så intimt förknippade straffmätningen, före bestämmelserna om päföljdsvalet.

Kapitlet har disponerats på följande sätt. 1 I § finns den grundläggande bestämmelsen om straffvärdet som utgångspunkt för straffmätningen. Vidare anges där vilka faktorer som särskilt skall beaktas vid bedömningen av etl brotts straffvärde. Härefter följer i 2 § en exemplifierande uppräkning av omständigheter som ökar straffvärdet. En motsvarande uppräkning av omständigheter som minskar straffvärdet finns i 3 §. I 4 § regleras betydelsen av gärningsmannens tidigare brottslighet. Omständigheter som utöver brottets slraffvärde skall beaktas vid straffmätningen anges i 5 §. I 6 § finns bestämmelsen om påföljdseftergift. SluUigen ges i 7 § särskilda regler för det fall atl någon har begått brott innan han fyllt 21 är.

Fastän en strävan har varit atl flertalet vanliga eller principiellt viktiga straffmätningskriterier skall komma fill uttryck i kapitlet står det klart alt det i praktiken kan uppkomma ett mycket stort antal situationer där de omständigheter som ter sig väsentliga för straffmätningen inte läcks av de aktuella reglema. Ofta kan då förhållandena antas vara sådana att det finns någon av reglerna som visserligen inte uttryckligen tar sikte på den föreliggande situationen men ändå till sin inriktning är så likartad att den kan fillämpas analogt. Men även när så inte är fallet, skall naturligtvis domstolarna bestämma straffet efter en sammanvägning av de särskilda omständigheter som föreligger i det aktuella fallet. Det bör alltså understrykas att avsikten inte är atl ge en uttömmande redovisning av de faktorer som bör beaktas.

1 §

Första stycket

Här anges de allmänna grunder enligl vilka straffmätning skall ske. Huvudregeln är atl straff skall mätas ut efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Frågan om vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet regleras i andra stycket. Bestämmelsen att straff skall mätas ut efter straffvärdet är emellertid inte utan undanlag. Det finns senare i kapitlet olika bestämmelser, 4, 5 och 7 §§, som öppnar möjlighet atl i enskilda fall mäta ut ett annat straff än det som straffvärdet påkallar. Även på andra ställen i brottsbalken, t. ex. reglerna om frivilligt avvärjande av fara m.m. i 13 kap. 11 §, 14 kap. 11 § och 15 kap. 14 §, finns bestämmelser som ger möjlighet att vid slraffmätningen beakta även andra faktorer än sädana som påverkar bedömningen av straffvärdet.

Föreskriften att straffvärdet skall vara avgörande för straffmätningen är
ett uttryck för den vikt som bör läggas pä principerna om ekvivalens och 77

proportionalitet eller med andra ord att lika svåra brott skall ges lika Prop. 1987/88:120 stränga straff och alt svårare brott skall straffas strängare än lindrigare brott. Även med en sådan reglering som finns i andra stycket är del emellertid uppenbart att del finns utrymme för högst skiftande uppfattningar om vilket straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är emellertid alt enskilda domares värdering i detta hänseende inte skall vara avgörande för slraffmätningen. Intresset av en enhetlig behandling innebär alt målsättningen bör vara alt straffnivån för olika brott i princip skall vara oberoende av vilken domare som dömer i det enskilda fallet. Delta har markerats i lagtexten på tvä sätt. Dels föreskrivs uttryckligen att straff skall bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan, dels sägs alt intresset av en enhetlig rättstillämpning skall beaktas. Den principiella innebörden av dessa föreskrifter är alt domstolairna vid sin bedömning av straffvärdet skall utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis.

Att målsättningen är en rättslig likabehandling får inte göra atl man bortser från att del i praktiken kan föreligga betydande svårigheter atl jämföra olika brott. En lång rad faktorer påverkar straffvärdet i det enskilda fallet och någon enkel formel enligt vilken straff kan mätas ut finns inte. Stöld av två lika värdefulla föremål eller två fall av misshandel som medfört lika svåra skador kan med hänsyn till övriga omständigheter ha högst olika straffvärde. Betoningen av den rättsliga likabehandlingen får således inte tas fill inläkt för en mer schematisk eller förenklad straffmät-ningspraxis än den som förekommer i dag.

Vilken straffskala som är tillämplig i del enskilda fallet framgår normalt av den brottsbeskrivning som är aktuell. Vid gradindelade brott är den tillämpliga straffskalan beroende av till vilken grad brottet bedöms höra. Är någon särskild bestämmelse tillämplig enligt vilken ett högre eller lägre straff än det som normalt är föreskrivet för brottet får utdömas, påverkar detta också vilken straffskala som skall anses tillämplig. Om del är fråga om ansvar för flera brott, är den tillämpliga straffskalans omfattning beroende av reglerna för bedömning av flerfaldig brottslighet (jämför 25 kap. 5 § och 26 kap. 2 §). En förhöjd slraffskala finns också för vissa återfallssituationer (26 kap. 3 §).

Enligt den straffmälningspraxis som nu tillämpas ligger de flesta straff som utmäts relativt nära straffminimum medan den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan. Vid vissa brott, t. ex. narkotikabrott, är emellertid spridningen över straffskalan större. Detsamma gäller när straffskalan endast omfattar böter liksom i vissa fall dä såväl böter som fängelse ingår i straffskalan.

De nya straffmätningsreglerna är inte avsedda alt medföra någon påtag
lig förändring av denna praxis. Den övre delen av straffskalan är normalt
inte avsedd för mer ordinär brottslighet av det aktuella slaget utan för
exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar. Del bör också hållas i
minnet att det ofta, exempelvis vid stölder, är mer eller mindre tillfällighe
ter som har varit avgörande för vilka värden som brottet kommit att avse
eller vilka skador som har tillfogats. Sådana omständigheter är därför 78

mindre väl ägnade all läggas till giund för en differentierad siraffmätning.

Del kan emellertid inte uteslutas att de nya reglerna kan ge upphov lill en Prop. 1987/88:120 mer differentierad straffmälningspraxis än den som förekommer i dag och jag ser det inte heller som någon nackdel om detta skulle bli följden. Det är i sig av värde om förekomsten av försvårande omständigheter också återspeglas i straffmätningen. Väl så viktigt är emellertid att även förekomsten av förmildrande omständigheter beaktas på ett påtagligt sätt. Det kan i detta sammanhang erinras om att 3 och 5 §§ ger ett ökat och mer preciserat utrymme för atl i enstaka fall utmäta ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Också härigenom torde utrymmet för en mer differentierad straffmätning öka.

Del som nu har sagts tar även sikte på gradindelade brott. Det kan i sammanhanget erinras om alt frågan om vilken grad etl brott i ett enskilt fall skall anses höra till inte helt avgörs enligt samma kriterier som straffmätningen. Avgörande för till vilken svärhetsgrad ett brott är att hänföra är i allmänhet omständigheter vid brottet av objektiv betydelse. Vid straff-mätningen inom en given slraffskala är däremot ofta omständigheter av subjektiv betydelse av avgörande vikt (jämför exempelvis Beckman m. fl., Kommentar till brottsbalken II, 5:e uppl. s. 644 f och 648). Har en gärningsman uppsätligen tillgripit tillräckligt stora värden eller tillfogat en annan tillräckligt svåra kroppsskador, torde brotten vara att bedöma som grova, även om effekterna i viss män framstår som tillfälliga eller om förmildrande omständigheter föreligger. Är å andra sidan del tillgripna av ringa värde eller skadorna lindriga, är det fullbordade brottet normalt inte att bedöma som grovt, även om avsikterna sträckt sig väsentligt längre. Del kan i sammanhanget framhållas att sådana omständigheter som anges i 4, 5 och 7 §§ i princip aldrig är relevanta vid bedömningen av vilken grad elt brott fillhör och att detta i vart fall i allmänhet också gäller sådana omständigheter som anges i 3 §.

Frägan vilken svärhetsgrad etl visst brott tillhör måste alltså avgöras innan straffmätningen i del enskilda fallet sker. Utgångspunkten för slraffmätningen skall därefter vara den straffskala som befunnits tillämplig. Del får mot den bakgrunden anses naturligt att den övre delen av straffskalan används med viss försiktighet även i sådana fall dä det finns en grövre grad av det aktuella brottet. Man kan i delta sammanhang ocksä peka pä att den del av straffskalan för en lägre grad av ett brott som "överlappar" straffskalan för en högre grad i praktiken aldrig synes komma till användning och att fängelsestraffkommiltén bl. a. mot denna bakgrund föreslår alt överlappningarna skall minska väsentligt. Detta förslag har vid remissbehandlingen fått elt övervägande positivt bemötande och avsikten är alt beakta detta vid den beredning som nu pågår inom departementet beträffande straffskalornas utformning.

Frägan om betydelsen av atl gärningsmannen döms för flera brott har behandlats i avsnitt 4.2. Som framgår där bör nuvarande praxis även i det hänseendet i princip kunna vara vägledande också för tillämpningen av de nya reglerna. Del kan här endast tilläggas atl del får anses vara en viktig uppgift för rättstillämpningen att utveckla mera konkreta riktlinjer för hur slraffmätningen bör ske i dessa fall.

Andra stycket Prop. 1987/88:120

Stycket innehåller en uppräkning av omständigheter som särskilt skall

beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Förutom den skada, kränkning

eller fara som gärningen inneburit och vad gärningsmannen insett eller

borde ha insett om detta framhålls särskilt de avsikter eller motiv som

gärningsmannen haft.

I motsats till kommitténs motsvarande bestämmelse är andra stycket inte någon uttömmande definition av vad som avses med slraffvärde utan anger endast de viktigaste inslagen vid straffvärdebedömningen. Med hänsyn härtill anknyts inte, som kommittén föreslagit, straffvärdebedömningen uttryckligen till gärningsmannens skuld. Kommitténs avsikt med att använda skuldbegreppet torde visseriigen inte ha varit annan än att finna en kort sammanfattande beteckning på olika till gärningsmannen hänförliga faktorer av betydelse för straffvärdebedömningen. Kommitténs förslag i denna del har emellertid mött åtskilliga invändningar vid remissbehandlingen och är knappast heller särskilt vägledande för tillämpningen. Därför bör skuldbegreppet inte användas ii lagtexten. I sak torde emellertid detta inte innebära någon mera påtaglig skillnad i förhållande lill kommitténs förslag.

Ytterligare en fördel med att inte definiera begreppet straffvärde utan i stället endast ange de viktigaste momenten vid bedömningen av detta är att det härigenom står klart att även andra faktorer kan vara av betydelse för vilket slraffvärde ett brott skall anses ha. Man kan särskilt nämna sådana allmänpreventiva överväganden som enligt vad som anförts i avsnitt 2.2 kan påverka utfallet av en straffvärdebedömning.

Att andra faktorer än de som uttryckligen nämns kan vara av betydelse utesluter inte atl bestämmelsen är aivsedd att ge elt klart uttryck för att det alltid är omständigheterna vid brottet som måste vara avgörande för straffvärdebedömningen. I 2 och 3 §§ ges mera konkreta exempel på sädana faktorer. Gärningsmannens person, hans tidigare vandel eller vad som inträffat efter brottet saknar däremot i princip betydelse för straffvärdet. I den mån sådana faktorer skall beaktas vid straffmätningen får detta ske enligt bestämmelserna i 4, 5 och 7 §§.

En utgångspunkt för straffvärdebedömningen är självfallet de objektiva omständigheterna vid brottet. Detta har markerats genom att lagtexten särskilt nämner den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Uttrycket är avsett att uppfattas i vid mening. Utgångspunkten för bedömningen torde normalt kunna tas i del aktuella brottets rekvisit. Ofta framgår här direkt vilka former av skada, fara eller kränkning som i första hand är aktuella. Vid andra brott, som varusmuggling eller valutabrott, kan det framstå som mindre klart vari skadan, kränkningen eller faran primärt består. Även i sådana fall utgör emellertid brotten angrepp på rättsligt skyddade intressen, och några slöne svårigheter torde normalt inte föreligga att bedöma i vilken utsträckning dessa har kränkts.

Bedömningen av sådana omständigheter som jag nu berört skall självfal
let ske utifrån objektiva kriterier. Vem som drabbats av brottet är således i
princip utan betydelse för bedömningen i delta hänseende. Detta utesluter
självfallet inte att del kan finnas anledning att se allvarligare på vissa 80

former av angrepp än andra med hänsyn lill alt de kränker flera skyddsvär- Prop. 1987/88:120 da intressen. Ett exempel är den särskilda lagregleringen beträffande våld eller hot mot tjänsteman. Liknande situationer kan emellertid föreligga även utan särskild lagreglering.

Straffvärdet för stöld av två lika värdefulla fordon kan exempelvis vara olika med hänsyn till atl ett av fordonen har varit av särskild betydelse för målsäganden. Kommittén har för sin del pekat på det exemplet att stöld av ett par skidor i fjällvärlden kan få betydligt allvarligare följder än om stölden sker i en storstad.

Även om de objektiva omständigheterna bildar en naturlig utgångspunkt för straffvärdebedömningen, är de subjektiva omständigheterna ofta av större betydelse i detta hänseende. Detta har i bestämmelsen kommit till uttryck genom föreskriften atl del särskilt skall beaktas vad gärningsmannen insett eller borde ha insett om de objektiva omständigheterna samt vilka avsikter eller motiv som han haft. Vid straffvärdebedömningen skall hänsyn inte las till sådana omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. Hur grov oaktsamheten har varit liksom vilken form av uppsåt som förelegat är också av stor betydelse för bedömningen.

Har uppsåtet sträckt sig längre än de faktiska verkningarna är detta, i den mån det inte påverkar rubriceringen av brottet, en försvårande omständighet. Av väsentlig betydelse är också bakgrunden till gärningsmannens handlande. En impulshandling har normalt inte samma straffvärde som ett handlande som är övervägt, och två likartade gärningar kan vara att bedöma helt olika med hänsyn till att olika motiv har legat bakom. På ett allmänt plan kan det sägas att det är en försvårande omständighet, om gärningsmannen genom sitt handlande har visat en uppenbar likgiltighet inför rättsligt skyddade värden.

2§

I paragrafen finns en uppräkning av försvärande omständigheter, dvs. omständigheter som ökar straffvärdet. Det rör sig genomgående om omständigheter som är hänförliga till det konkreta brottet. Uppräkningen är exemplifierande. Del kan alltså även förekomma andra försvårande omständigheter än de uppräknade. Avsikten är emellertid atl uppräkningen skall inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla av det slags omständigheter som enligt nuvarande praxis brukar åberopas som särskilt försvårande.

Atl de uppräknade omständigheterna skall beaktas särskilt utesluter
dock inte att det kan finnas andra omständigheter som i det enskilda fallet
kan tillmätas lika stor eller större betydelse. Självfallet skall, på motsva
rande sätt,som sker vid bedömningen av vilken grad etl brott skall hänföras
fill, samfiiga omständigheter vid brottet beaktas vid straffvärdebedömning
en. Jämfört med vad som gäller vid gradindelning av särskilda brott säger
det sig också självt att det vid tillämpningen av en allmän bestämmelse av
det här aktuella slaget måste finnas ett större utrymme för att tillmäta 81

6 Riksdagen 1987188. I saml. Nr 120

ocksä andra omständigheter än de som uttryckligen anges i lagtexten en Prop. 1987/88:120 väsentlig betydelse.

Inledningsvis framgår att de angivna omständigheterna gäller vid sidan av vad som skall beaktas för varje särskild brottstyp. Härmed avses främst vad som framgår direkt av straffbestämmelserna men även exempelvis av förarbeten och rättspraxis.

Vid bestämmande av straffvärdet skall man överväga om den föreliggande gärningen är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma brottstyp. I straffbestämmelserna kan förekomma sädana omständigheter som anges i paragrafen. Som exempel kan nämnas att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller att brottet utgjort led i en brottslighet som har bedrivits i stor omfattning. Motsvarande rekvisit finns i olika broltsbeskrivningar, t. ex. vid grov misshandel respektive vid grovt narkotikabrott. Har en sådan omständighet beaktats redan vid avgörandet av till vilken grad brottet är att hänföra, saknas det ofta anledning att ytterligare beakta den i försvärande riktning vid slraffmätningen inom den för graden föreskrivna straffskalan.

Det förhållandel alt en eller flera försvårande omständigheter föreligger gör det inte möjligt att gå över det maximum som är stadgat för brottet.

Punkt I

Vad som upptas här är det som brukar kallas subjektivt överskott. Gärningsmannen har haft ett uppsåt som sträckt sig längre än till det händelseförlopp han orsakat. De praktiskt vanliga fallen av subjektivt överskott föreligger vid försök, förberedelse och stämpling till brott. Det händelseförlopp gärningsmannen avsett sträcker sig i dessa fall längre än till den handling han faktiskt har företagit eller den effekt han har uppnått, dvs. vanligen till det planerade eller påbörjade brottets fullbordan.

Om gärningsmannen har haft för avsikt alt brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt har fått, är del rimligt att denna omständighet verkar höjande vid bedömning av straffvärdet. Ofta torde del förhålla sig sä alt, om någon med avseende på effekten har gjort sig skyldig till en lindrigare form av etl gradindelat brott men har haft för avsikt alt uppnå mer, han kan dömas för försök till den högre graden av brottet. Om gärningen dock redan är atl hänföra till den högsta graden eller om det rör sig om ett brott som inte är gradindelal, finns inte denna möjlighet. Det kan i sådana fall finnas anledning att tillämpa den nu aktuella punkten för att bestämma ett för brottet rättvisande straffvärde.

Punkt 2

För att denna punkt skall tillämpas krävs enligt lagtexten att gärningsman
nen har visat särskild hänsynslöshet. Det skall alliså tillkomma något extra
utöver den hänsynslöshet som normalt ingår i begåendet av etl brott och
som i förekommande fall har beaktats i rekvisiten för brottet. Att råna
någon under pistolhot är normalt att bedöma som grovt rån. Om rånaren
dämlöver skjuter skarpa varningsskott, tillkommer etl extra mått av hän- 82

synslöshet som det kan finnas skäl atl beakta vid bestämmandet av Prop. 1987/88:120 straffvärdet. Inbrott i lägenhet där någon har sin bostad bedöms normalt som grov stöld. Om till själva stölden kommer att gärningsmannen orsakat en förstörelse, som i förhållande lill inbrottet är omfattande eller omotiverad ger detta uttryck för en hänsynslöshet som också kan beaktas vid straffvärdebedömningen.

Punkt 3

Punkten tar bl. a. sikte pä brott som förövats mot barn, handikappade eller äldre. Att narkotika har försålts till barn eller ungdom bör således bedömas som allvarligare än om samma preparat och mängd försålts till vuxna personer. Alt ett rån har förövats mot en handikappad måste anses försvårande. Att man uppsätligen utnyttjar att någon har en särskilt skyddslös ställning är en faktor som normalt bör tillmätas en betydande vikt. Detta gäller särskilt övergrepp mot barn där riskerna dessutom är särskilt stora att övergreppen kan medföra svåra och långvariga personliga skadeverkningar.

Punkt 4

Atl grovt utnyttja sin ställning eller att missbruka ett särskilt förtroende är också ägnat att höja ett brotts straffvärde. Det finns ofta anledning att se allvarligare på om t.ex. en anställd stjäl nägot från sin arbetsplats än om motsvarande egendom stjäls av en utomstående. Samma gäller t. ex. om en vårdare på en kriminalvårdsanstalt för in narkotika lill de intagna.

Punkt 5

I 23 kap. 5 § finns en strafflindringsregd för bl. a. den som har förmåtts att medverka fill brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Den nu aktuella punkten tar sikte pä att gärningsmannen förmått annan att medverka till brottet pä ett sådant sätt. Avsikten är dock inte att punkten alltid skall vara tillämpbar då 23 kap. 5 § leder till ansvarsfrihet eller straffnedsättning. Detta skulle leda alltför längt. Det snävare tillämpningsområdet för förevarande punkt har markerats genom att det skall röra sig om allvarligt tvång etc. Bestämmelsen kan tänkas vara tillämplig t.ex. i det fall någon utnyttjar sitt barns ungdom eller beroendeställning till att förmå honom att medverka vid brott. Elt annat exempel är att någons narkofikamissbmk utnyttjas lill att förmå honom att delta i narkotikabrottslighet.

Punkt 6

Bestämmelsen avser brottslighet som har bedrivits i organiserade former
genom att ha varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfatt
ning. Det skall röra sig om en brottslig verksamhet. Elt enstaka brott, t. ex. 83

ett väl planlagt inbrott, faller inte under bestämmelsen vilket självfallet inte Prop. 1987/88:120 utesluter att planläggningen i ett sådant fall ändå kan vara att beakta som en försvårande omständighet. Bestämmelsen tar inte främst sikte på brott som har förövats av en ensam person utan på brottslighet med flera inblandade och som har skett i organiserade former. Del skall således röra sig om en serie gärningar som har övervägts före förverkligandet eller om en brottslighet som utan närmare planläggning ändock har bedrivits i stor omfattning. Exempel pä brottslighet av denna typ är försäljning av narkotika i organiserade former, systematisk häleriverksamhet, koppleri i stor omfattning i form av bordeller samt dobbleri som består i att driva spelklubbar. Även olika former av ekonomisk brottsHghet kan falla under bestämmelsen. Sådan brottslighet bedrivs inte sällan i stor omfattning och med omfattande förberedelser, där brottet eller brotten ingår i vad som fär betraktas som en brottslig verksamhet. I dessa fall kan det röra sig om endast en gärningsman.. Tillämpningen av denna punkt inskränks genom att den tar sikte endast på medverkande som spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Den är således inte tillämplig på t.ex. gatuför-säljarna i en narkotikaliga. Det krävs dock inte att den tilltalade har intagit en ledande ställning. Även om så inte är fallet kan hans deltagande ha varit betydande.

Gemensamt för punkterna 1 -6

Avsikten med denna paragraf är att någorlunda uttömmande ange de omständigheter som vid sidan av brottslighetens omfattning eller effekter bmkar betraktas som särskilt förvårande. Även om uppräkningen är exemplifierande, torde de vanligast förekommande omständigheterna av detta slag finnas med om kanske inte direkt angivna sä dock pä det sättet att de går att hänföra till någon av de uppräknade punkterna. Denna teknik har lett till att flera av punkterna är allmänt hållna. Det skall därför betonas att de bör tillämpas med försiktighet.

Fängelsestraffkommittén uttalar i anslutning till motsvarigheten till denna paragraf att åklagaren, om han anser att det i ett mäl föreligger någon omständighet som ökar straffvärdet enligt bestämmelsen, bör åberopa omständigheten i stämningsansökan. En remissinstans, domareförbundet, kritiserar detta uttalande och menar att det strider mot nuvarande praxis och möjligen kan medföra långtgående processuella komplikationer. Uttalandet skulle nämligen enligt förbundet kunna uppfattas som att domstolen skulle vara förhindrad att beakta omständigheterna i den män de inte uttryckligen anges i gärningspåståendet. Det torde dock vara klart att domstolen vid straffmätningen i samma utsträckning som i dag, kan beakta försvårande eller förmildrande omständigheter oberoende av om åklagaren åberopat dem i stämningsansökan eller ej. Det är dock givetvis alltid av värde för den tilltalade och hans försvar om åklagaren redan i stämningsansökan anger om någon omständighet föreligger som enligt hans åsikt enligt förevarande paragraf är att anse som särskilt försvårande.

Avslutningsvis kan påpekas att åklagaren naturligtvis har bevisbördan
för om en försvärande omständighet föreligger. 84

3§ Prop. 1987/88:120

Paragrafen behandlar förmildrande omständigheter. Uppräkningen är även här exemplifierande.

Inledningsvis ges en hänvisning till att bestämmelserna skall tillämpas utöver vad som är föreskrivet för vissa fall. Omständigheter som minskar straffvärdet finns ju, förutom i denna bestämmelse, reglerade även pä andra häll i brottsbalken. Jag tänker här främst på regeln i 24 kap. 5 § BrB. Föreligger t. ex. nödvärn, utan att ansvarsfrihet inträder, skall omständigheten ändock beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Även lindrigare straff än som är stadgat för brottet kan dä ådömas. Såsom berörts i den allmänna motiveringen kommer fängelsestraffkommittén i sitt slutbetänkande att presentera en översyn.av de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna. I avvaktan härpå föresläs inte någon ändrad reglering beträffande dessa.

På motsvarande sätt som vid de försvårande omständigheterna i 2 § har strävan varit att i 3 § ange de förmildrande omständigheter som är vanligast och mest betydelsefulla. Självfallet kan även här, och detta i större utsträckning än vid försvårande omständigheter, även andra faktorer än de som uttryckligen nämns vara att beakta som förmildrande omständigheter.

Första stycket

Punkt 1

Bestämmelsen tar sikte pä vad som brukar kallas provokation, alltså situationer då någon retas eller hetsas till att begå brott. Punkten är avsedd att tillämpas med stor försiktighet. Jämför uttalanden om våldtäkt och provokation i prop. 1983/84:105. Det brott vid vilket del oftast torde finnas anledning alt beakta provokation är misshandel.

Punkt 2

Här avses omständigheter som minskar gärningsmannens förmåga att kontrollera sitt handlande.

Först nämns själslig abnormitet. Bestämmelsen har en motsvarighet i den nuvarande föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket andra meningen om att lindrigare straff får bestämmas för brott som nägot begått under inflytande av själslig abnormitet. När det gäller termen själslig abnormitet vill jag tillägga alt jag och chefen för socialdepartementet avser alt inom kort hos regeringen ta upp frågan om ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Jag får i det sammanhanget anledning att återkomma till termen själslig abnormitet.

Stark sinnesrörelse kan uppstå efter provokation och faller dä primärt under punkt I. Under förevarande punkt faller t.ex. de fall där någon under tillfällig depression eller stark upprördhet pä grund av personliga bekymmer begår en för honom i normala fall främmande handling.

Ullrycket "annan orsak" slutligen syftar bl. a. på extrem trötthet, fysisk utmattning eller hög feber.

Att märka är alt de omständigheter som avses skall vara av den styrkan 85

alt gärningsmannen på grund av dem har haft starkt nedsatt förmåga att Prop. 1987/88:120

kontrollera sitt handlande. Delta får exempelvis anses vara fallet om

gärningen begåtts under inflytande av en själslig abnormitet. Vid sidan av

dessa fall rör del sig emellertid om helt exceptionella situafioner. Det krävs

vidare normalt att gärningsmannen ulan eget vållande hamnat i sitationen i

fråga. Så kan t. ex. extrem trötthet normall inte föranleda mildare straff för

den som under sådan framför bil och vållar en trafikolycka. Att någon av

annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande kan

lätt leda tankarna till berusning. Beträffande bemsningens betydelse för

straffmätningen och för påföljdsvalet innebär emellertid de nya reglerna

ingen förändring, utan berusningen får beaktas på samma sätt som för

närvarande sker i praxis (jämför 1 kap. 2 § andra stycket).

Punkt 3

I denna punkt ges en regel om all viid bestämmandet av straffvärdet hänsyn skall tas till den tilltalades uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Har hans handlande stått i samband med och påverkats av sädana omständigheter fär del alltsä beaktas i mildrande riktning. Bristande utveckling m. m. förekommer kanske främst hos yngre personer men kan naturligtvis förekomma även hos äldre. Bestämmelsen är naturligen avsedd att tillämpas med stor försiktighet. Detta markeras genom att det skall röra sig om uppenbart bristande utveckling etc. Att någon rent allmänt är omdömeslös, vilket torde kunna sägas om många som begår brott, är inte skäl för att tillämpa bestämmelsen. Denna punkt kompletteras av 7 § som tillåter ett allmänt h.änsynstagande till låg ålder.

Punkt 4

I denna punkt tas upp det fallet atl brottet har föranlelts av stark mänsklig medkänsla. Atl tillämpa denna bestämmelse torde inte ofta komma i fråga. Exempel pä brott föranledda av stark mänsklig medkänsla är de s. k. barmhärtighetsmorden, dvs. att någon dödar t.ex. en nära anhörig som ligger obotligt sjuk för atl göra slut på dennes plågor.

Gemensamt för punkterna I -4

Avslutningsvis skall nägot beröras frägan om bevisbördan beträffande
omständigheter som omfattas av denna paragraf. I dag torde del förhålla
sig så att bevisbördan beträffand': omständigheter av den typ som här
avses är densamma som beträffande invändning om t. ex. nödvärn. Bevis
bördan för alt omständigheterna inte förelegat vilar alltså i princip pä
åklagaren. Det anses emellertid att åklagaren har fullgjort sin bevisskyldig
het när en omständighet över huvud taget inte har nämnts men också när
en omständighet har åberopats men den med hänsyn till övriga omständig
heter inte framstår som trovärdig. Är det fråga om etl blankt påstående atl
en viss omständighet föreligger eller är den berättelse som den tilltalade
har avgett helt verklighetsfrämmande, bör domstolen kunna lämna den 86

påstådda omständigheten utan avseende. Kan det inte uteslutas att vad Prop. 1987/88:120 den tilltalade uppger är riktigt, gäller emellertid i princip huvudregeln om åklagarens bevisbörda.

Andra stycket

Första stycket kompletteras med en bestämmelse som ger möjlighet att ådöma lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. En liknande bestämmelse återfinns i 5 § andra stycket i anslutning till billighetshänsynen.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte möjligheterna att gå under vad som är stadgat för brottet blir alltför stora. De menar därvid att andra stycket och motsvarande bestämmelser i 5 § kommer att leda till en avsevärd osäkerhet om hur de skall tillämpas och därigenom motverka önskemålet om en enhetlighet i dömandet. Vidare framförs den åsikten alt tekniken att nämna en rad omständigheter som kan föranleda strafflindring torde medföra att i en lång rad mål, där det är uppenbart att strafflindring inte kan komma i fråga, tid kommer atl tas upp med diskussion om en sådan ändå skall förekomma.

Den nya regleringen innebär att remissinstansernas invändningar på denna punkt inte har tillgodosetts. Alt märka är alt de omständigheter som räknas upp i första stycket i förevarande paragraf, och även omständigheterna enligt 5 §, är sådana som domstolarna redan i dag överväger som grund för slrafflindring. Strafflagberedningen lade är 1948 (SOU 1948:40) fram etl förslag till bestämmelser om befogenhet för domstol atl nedsätta straffet under straffskalans minimum eller att efterge ansvarspäföljd. I förslaget angavs genom uppräkning vissa omständigheter som borde särskilt beaktas vid prövningen. Förslaget ledde, vad gällde uppräkningen, inte till lagstiftning. Av förarbetena till den nu gällande bestämmelsen i 33 kap. 4 § om strafflindring och påföljdseftergift framgår dock att uppräkningen utgör exempel på omständigheter som kan föranleda nedsättning eller eftergift (prop. 1962:10). De omständigheter strafflagberedningen angav överensstämmer i stort med dem som räknas upp i förevarande paragraf och i 5 §. Den nya regleringen utgör således inte någon nyhet utan är i stor utsträckning en kodifiering av gällande praxis.

Att en lagreglering skulle leda lill ökad oenhetlighet förefaller inte troligt. Förhållandet bör i stället bli del rakt motsatta. Domstolarna får ju på detta sätt ett klarare underlag för sitt ställningstagande i ovanliga situafioner. Genom en lagreglering kan det visserligen tänkas alt förmildrande omständigheter oftare kommer att åberopas i målen. Alt sä sker och att domstolarna noga bedömer om någon sådan omständighet föreligger och hur den i så fall bör beaktas framstår inte som någon nackdel.

Vad sedan gäller själva möjligheten att gå under vad som är föreskrivet
för brottet är att märka att denna är förhållandevis snävt utformad. Lindri
gare straff fär ådömas endast om det är "uppenbart" påkallat med hänsyn
till brottets straffvärde. Tillämpningen skall således vara restriktiv, och det
krävs en mycket hög grad av de relevanta omständigheterna för att de skall
leda till ett straff under föreskrivet minimum. Att i lagtexten ge någon 87

närmare vägledning för i vilka fall så skall ske är knappast möjligt. Och det Prop. 1987/88:120 är inte heller lämpligt atl läsa fast tillämpningsområdet genom motivuttalanden. Den närmare tillämpningen fär i stället bestämmas genom praxis. Det bör anmärkas att stycket är avsett att kunna tillämpas även om andra myckel starkt förmildrande omständigheter föreligger än sädana som avses i första stycket.

4§

I paragrafen regleras frågan om vilken betydelse gärningsmannens tidigare brottslighet skall ha vid straffmätningen. Frågan har behandlats i avsnitt 3.5.

Paragrafen har formulerats i enlighet med lagrådets förslag. Genom att använda uttrycket att "den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott" klargörs, såsom lagrådet framhåller, att även fall av åtalsunderiåtelse och strafföreläggande i princip hör till de återfallsgmndande faktorerna.

Paragrafen är tillämplig vid straffmätningen, således vid utdömande såväl av böter som fängelse. Vad gäller böter skall tidigare brottslighet kunna påverka straffmätningen på samma sätt som i dag. Någon förändring är i detta hänseende inte avsedd. Detsamma gäller frågan om att pä grund av tidigare brottslighet övergå från böter till fängelse i fall då straffskalan innehåller båda dessa straffarter. Vad som i sak är nytt i bestämmelsen är således betydelsen av tidigare brottslighet när domstolen bestämmer längden av ett fängelsestraff.

Enligt paragrafen skall tidigare brottslighet i första hand beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Av 30 kap. 4 § framgår att en av de situationer i vilken fängelse primärt bör kunna komma i fråga är att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Vid återfall når man sä småningom den punkt då kriminalvård i frihet inte längre kan tillämpas utan domstolen måste övergå till att döma till fängelse. I den situationen har en straffskärpning på gmnd av tidigare brottslighet åstadkommits genom själva påföljdsvalet. Dämtöver finns det inte anledning alt låta den tidigare brottsligheten påverka längden av fängelsestraffet. Det är först när fängelse därefter skall ådömas som förevarande paragraf kan bli aktuell.

I dessa situationer skall dock, som framgår av bestämmelsen, tidigare brottslighet i första hand beaktas genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. I vissa situationer kan man dock länka sig att detta inte är tillräckligt. I första hand är detta naturiigtvis fallet om någon villkorligt medgiven frihet som kan förverkas inte finns. Beror detta på att den tid inom vilken förverkande kan ske enligt 34 kap. 4 § gått till ända utan alt den tilltalade gjort sig skyldig till nya brott bör straffskärpning normalt inte ske. Så lång tid har då förflutit att återfallet som regel inte bör verka straffskärpande. Såsom har anförts i den allmänna motiveringen finns det emellertid flera olika undantag frän detta. En annan tänkbar situation där en straffskärpning skall övervägas är om den återstående strafftid som kan förklaras förverkad framstår som alltför kort som extra sanktion på grund av den nya brottsligheten.

I andra meningen anges att vad som särskilt skall beaktas då straffskärp- Prop. 1987/88:120 ning på gmnd av återfall övervägs är vilken omfattning som gärningsmannens tidigare brottslighet haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen varit särskilt allvarlig. Med uttrycket omfattningen av gärningsmannens tidigare brottslighet markeras att behovet av slraffskärp-ning gör sig särskilt gällande i samband med upprepade återfall. När sädana återfall bör kunna föranleda en slraffskärpning är bl. a. beroende av i vad mån andra omständigheter som nämns i bestämmelsen föreligger. Ju allvarligare brottsligheten är, desto färre återfall behövs för att en särskild straffskärpning skall vara motiverad.

Angående de övriga omständigheter som nämns i andra punkten hänvisas till specialmotiveringen till 34 kap. 4 § där liknande bestämmelser finns. Att märka är att det beträffande förverkande enligt 34 kap. 4 § endast anges alt brottsligheten i båda fallen är allvarlig. I förevarande bestämmelse sägs däremot att vad som särskilt skall beaktas är om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Det krävs således normalt allvarligare brottslighet för straffskärpning genom straffmätningen än för straffskärpning genom förverkande. För att brottsligheten skall kunna bedömas som särskilt allvarlig bör krävas att straffvärdet för såväl den gamla som den nya brottsligheten är minst omkring ett års fängelse.

Avslutningsvis kan följande framhållas. Som anförts i avsnitt 3.5 är det i dag osäkert i vilken utsträckning domstolarna vid slraffmätningen tar hänsyn till tidigare brottslighet. Utvecklingen synes ha gått mot att domstolarna i allt mindre utsträckning gör det. Den nya bestämmelsen som jag nu har föreslagit är inte avsedd att medföra en mer allmän slraffskärpning vid återfall. Förutom för alt utjämna ojämnheter i tillämpningen bör en särskild slraffskärpning för återfall endast komma i fråga i sådana fall där återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd. Förutom återfall i synnerligen allvarlig brottslighet avses bl. a. upprepad och vanemäs-sig grov tillgreppsbrottslighet såsom exempelvis bostadsinbrott.

Om rätten med slöd av denna paragraf bestämmer elt strängare straffan som annars hade bort följa på brottet, bör detta normalt anges i domskälen. Paragrafen behöver däremot inte åberopas i domslutet.

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 3.4. Här kan även hänvisas till specialmotiveringen till 3 § andra stycket. Som konstateras i avsnitt 3.4 skall vid straffmätningen utöver brottels straffvärde hänsyn tas till vissa omständigheter som är hänförliga lill gärningsmannens person och hans handlande efter brottet. Dessa omständigheter verkar endast i mildrande riktning. Angående omständigheternas betydelse för päföljdsvalet, se 30 kap. 4 §.

Uppräkningen i denna bestämmelse är, lill skillnad från motsvarande
uppräkning i 2 och 3 §§, i och för sig uttömmande. Den avslutande punkten
är dock allmänt hållen och ger möjlighet atl ta hänsyn till olika inte
närmare angivna faktorer. I likhet med omständigheterna enligt 2 och 3 §§ 89

är omständigheter som avses i denna paragraf sådana som redan i dag Prop. 1987/88:120

beaktas av domstolarna vid slraffmätningen. I en del fall har motsvarande

bestämmelser på annat håll ersatts av denna paragraf Sålunda motsvaras

bestämmelsen om hänsynstagande till men på gmnd av utvisning i 40 §

utlänningslagen av punkt 4 samt bestämmelserna i 20 kap. 4 § BrB andra

stycket av punkt 8 och i 33 kap. 9 § BrB och i 6 § trafikbrottslagen

(1951:649) av punkt 5.

Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så atl den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. I tveksamma fall bör påstående om menliga följder underbyggas med intyg av t. ex. läkare - såsom för närvarande i praxis krävs beträffande självmordsrisk - arbetsgivare eller tillståndsmyndighet.

Med anledning av bestämmelserna i paragrafen finns det skäl att något allmänt beröra frägan om s. k. sanktionskumuiation. För den dömde har brottet ofta andra negativa följder än den av domstolen ådömda påföljden. Han kan t.ex. bli utvisad, åläggas att betala skadestånd, drabbas av förverkande av olika slags egendom eller få sitt körkort indraget. I sådana situationer brukar man tala om sanktionskumuiation. Sanktionskumuiation innebär således samtidigt bmk av mer än ett straff eller annan negativ reaktion pä brott.

Det finns vissa i lag fömtsedda kombinationer som domstolen antingen disponerar över eller i vart fall direkt kan ta hänsyn lill vid påföljdsbestämningen. Enligt 40 § ufiänningslagen skall, om en utlänning utvisas, det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms. Vidare får enligt 6 § trafikbrottslagen vid bestämmandet av påföljd för brott enligt den lagen hänsyn tas till en förväntad körkortsåterkallelse som medför att hinder eller synnerlig svårighet uppstår för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning. Som nyss nämndes motsvaras dessa bestämmelser av förevarande paragraf.

Beträffande företagsbot finns en bestämmelse i 36 kap. 10 § enligt vilken boten får efterges eller sättas lägre än vad som eljest bort ske, bl. a. om påföljd för brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne. Påföljdsbestämningen skall alltså i dessa fall i princip ske utan något hänsynstagande till företagsboten.

I praxis är det vidare vanligt att hiinsyn tas till brottspåföljden vid beslut
om förverkande. Detta är en ordning som får anses ha goda skäl för sig.
Det mäste emellertid beaktas atl förverkande kan fylla sådana funktioner
atl en eftergift eller jämkning av förverkandet inte är möjlig eller lämplig,
exempelvis om förverkandet är avsett att motverka fortsatt brottslighet. I
vissa sådana fall kan det därför vara motiverat att ta hänsyn till förverkan
det vid påföljdsbestämningen i stället för tvärtom. Frågan har berörts i
prop. 1986/87:81 om ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott. Efter
förslag i propositionen infördes en möjlighet att under vissa omständighe
ter förklara ett fordon förverkat. I samband härmed uttalade föredragande
statsrådet, i enlighet med ett påpekande av lagrådet, att ett beslut om
förverkande enligt allmänna principer bör beaktas vid bestämmande av
påföljd för brottet (a. prop. s. 12). Situationen läcks av punkt 8 i denna
paragraf. 90

Även andra former av sanktionskumuiation finns. Lagföring och straff Prop. 1987/88:120 kan leda till andra följder för gärningsmannen, vilka inte är direkt förutsedda i lagstiftningen, t. ex. indragning av särskilt tillstånd, såsom yrkeslegitimation, auktorisation eller tillstånd lill viss näringsverksamhet. Sådana följder faller under punkt 5 i denna paragraf Slutligen kan nämnas andra förhållanden som ligger nära sanktionskumuiation såsom atl gärningsmannen skadar sig i samband med brottet, se punkt I, eller att han eller någon närstående drabbas av negativa sociala reaktioner, något som jag återkommer till under punkt 8.

Punkt I

För att kroppsskada skall beaktas vid straffmätningen skall den vara all- . varlig, över huvud taget är övergående skador normall inte att hänföra hit utan skadorna skall vara av bestående karaktär. Under denna punkt är att hänföra t. ex. atl en rattfyllerist i en trafikolycka vid den brottshga körningen erhåller bestående men exempelvis i form av invalidisering eller atl en dynamitard vid elt inbrott får allvarliga skador genom sprängningen.

Punkt 2

Här avses den omständigheten att gärningsmannen efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. En bestämmelse som i princip vilar pä samma grund som denna punkt är ansvarsfrihetsregeln vid frivilligt tillbakalrädande från försök m. m. i 23 kap. 3 §. Huvudsakligen samma skäl som talar för att straff inte skall ådömas för försök till brott vid frivilligt tillbakaträdande ligger bakom också den nu aktuella punkten. Även om brottet har fullbordats bör den som söker förebygga eller gottgöra skadliga verkningar av brottet kunna få ett mildare straff.

Gärningsmannen kan i detta hänseende handla på många olika sätt. En person som har misshandlat någon kan förebygga skadliga verkningar genom att hjälpa den misshandlade till sjukhus, den som har begått mened kan berätta sanningen och den som;har stulit kan återlämna det stulna. De skadliga verkningarna kan ocksä gottgöras genom att skadorna ersätts. Hänsyn skall enligt bestämmelsen tas till gärningsmannens förmåga. Den som har det dåligt ställt ekonomiskt kan således genom att med stora uppoffringar ersätta en del av uppkomna skador anses ha gjort sig förtjänt av en lika stor nedsättning av straffet som den mycket välbärgade som har ersatt hela skadan. Uttrycket "förmåga" tar inte enbart sikte pä ekonomiska möjligheter utan kan avse även andra omständigheter som kan hänföras lill gärningsmannens personliga situation.

Även om det inte anges uttryckligen skall gärningsmannens handlande
normall ske på eget initiativ. Bestämmelsen skall således främst tillämpas
när gärningsmannen har handlat pä angivet sätt innan han vet om att han
avslöjats. Hans agerande skall kunna sägas visa pä en i handling visad
ånger. Del är dock inte uteslutet alt i vissa fall fillämpa bestämmelsen även
då gärningsmannen t.ex. ekonomiskt kompenserar målsäganden först ef- 91

ter upptäckten. Anmärkas kan i sammanhanget att de särskilda reglerna Prop. 1987/88:120 om frivilligt avvärjande av fara m.m. i 13 kap. II §, 14 kap. 11 § och 15 kap. 14 § i princip står kvar oförändrade.

Punkt 3

I denna punkt las upp fallet att gärningsmannen frivilligt har angett sig. Del är således just själva angivelsen som är det väsentliga och inte alt någon underlättar polisens arbete sedan han väl blivit upptäckt eller erkänner sedan han väl är misstänkt. En frivillig angivelse föreligger även i det fall dä någon efter att ha gripits för t. ex. ett bostadsinbrott självmant berättar om andra inbrott han har begått, men vilka polisen ej misstänkt honom för. Att en gärningsman beter sig pä motsatt sätt, dvs. att han förnekar vad han misstänks för eller att han försvårar polisens utredning, skall å andra sidan givetvis inte läggas honom till last på så sätt att han erhåller högre straffan normalt.

Bestämmelsen avser endast angivelse av egna brott. Fängelsestraffkommittén diskuterar om den borde utvidgas till att avse även s. k. kronvitlnen, alltså gärningsmän som avslöjar sina medbrottslingar. Kommittén anser övervägande skäl tala mot ett sådant system. Inte någon remissinstans har framfört en motsatt uppfattning. Även jag delar kommitténs bedömning. Något utrymme för att beakta sådana omständigheter finns följakfiigen inte enligt denna punkt. 1 den mån de helt undanlagsvis skulle kunna anses motivera ett lägre straff fär detta ske med stöd av punkt 8.

Punkt 4

Bestämmelsen motsvarar den nuvarande päföljdsbeslämningsregeln i 40 § utlänningslagen. Den är i sak oförändrad och är avsedd alt tillämpas på samma sätt som den angivna paragrafen. Atl den tilltalade utvisas ur riket får regelmässigt anses innebära men för honom.

Punkt 5

Första momentet av denna punkt, aitt hänsyn skall tas lill avskedande eller uppsägning från anställning, motsvarar bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 9 §. Det andra momentet, beaktande av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning, ersätter bl. a. nuvarande 6 § trafikbrottslagen.

Först behandlas de arbetsrättsliga följderna av ett brott. Fängelsestraff-
kommittén behandlar i skrivelsen den 4 december 1986 bl. a. frågan vilka
arbetsrättsliga följder som omfattas av bestämmelsen i nuvarande 33 kap.
9 §. Kommittén föreslår i skrivelsen att lagtexten förtydligas och ges
innebörden atl avskedande, uppsägning och varning som disciplinpåföljd
samt övriga ågärder, t. ex. omplacering, som har karaktären av disciplinär
bestraffning omfattas av bestämmelsen. En följd av detta förslag blir att 92

varningar av karaktären tillsägelser eller omplaceringar och avstängningar Prop. 1987/88:120 vidtagna som skyddsåtgärder inte faller in under bestämmelsen.

Flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. Tre remissinstan ser anser dock att bestämmelsens tillämpningsområde bör vara begränsat och avse endast avskedande och uppsägning, medan två instanser ifrågasätter om inte bestämmelsens Ullämpningsområde enligt förslaget blir för . snävt.

För egen del vill jag anföra följande. Enligt 33 kap. 9 § får vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare hänsyn tas till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligl författning, som gäller för anställningsförhållandet. Vad som avses med annan följd av brottet framgår inte klart av förarbetena. Detta har knappast skapat några större problem i praxis men som kommittén konstaterat finns det ett behov alt klarlägga vilka arbetsrättsliga följder som får beaktas vid straffmätningen.

De remissinstanser som anser att bestämmelsens tillämpningsområde bör begränsas till avskedande och uppsägning gör det bl. a. av det skälet att de andra disciplinära ätgärder som kan komma i fråga inte är så ingripande för den enskilde att det finns anledning alt beakta dem vid slraffmätningen. Vidare framförs den åsikten att det torde vara svårt för en arbetsgivare att till domstolen yttra sig om andra arbetsrättsliga följder än avskedande och uppsägning.

De remissinstanser som menar atl bestämmelsen enligt kommitténs förslag har blivit för snävt hållen har å sin sida bl. a. pekat pä att det många gånger kan vara svårt att avgöra om en åtgärd vidtas som disciplinär bestraffning eller på annan grund. Den frågan kan t.ex. gälla om en omplacering som arbetsgivaren företar som elt alternativ Ull uppsägning, med åberopande av 7 § andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd, pä grund t.ex. av alt arbetstagaren har åsidosatt sitt anställningsavtal genom atl stjäla på arbetsplatsen, skall anses ha karaktären av en disciplinär bestraffning.

I stort sett kan jag instämma i de synpunkter på bestämmelsens omfattning som kommittén har anfört. Jag är dock benägen att hålla med såväl de instanser, som menar att bestämmelsen blivit för omfattande, som de som menar att den blivit för snäv. De direkta exempel som anges i lagtexten bör enligt min mening vara sådana att de regelmässigt skall tillmätas en påtaglig betydelse för straffmätningen. Att helt utesluta att andra arbetsrätt si iga följder än avskedande och uppsägning beaktas vid slraffmätningen är emellertid inte lämpligt.

En ändamålsenlig lösning på problemet är enligt min mening att endast
ange alt det som skall beaktas är om gärningsmannen till följd av brottet
har drabbats eller om del finns grundad anledning anta atl han kommer atl
drabbas av avskedande eller uppsägning frän anställning. Punkt 5 har
utformats i enlighet med delta. I punkt 8 ges domstolen möjlighet atl
beakta andra omständigheter som påkallar att gärningsmannen får etl lägre
straff än brottets straffvärde motiverar. Med stöd av denna punkt kan
domstolen i förekommande fall beakta andra disciplinära följder än avske
dande och uppsägning. Vad som då främst kan bli aktuellt att ta hänsyn till 93

är omplaceringar i vissa fall. Hänsyn bör kunna tas till inte endast ompla- Prop. 1987/88:120

ceringar som är disciplinärt gmndade utan även omplaceringar som

skyddsåtgärd, om de skett till följd av ett brott. Domstolen får således se

mer till anledningen fill och syftet med åtgärden än den direkta legala

grunden för denna. Främst vid lindrig brottslighet kan det finnas anledning

att ta hänsyn till även avstängningar och löneavdrag. Avsikten är atl det på

detta sätt blir lättare för domstolairna när de får ta hänsyn till vad som

faktiskt har inträffat och inte behöver gå in på de rättsliga grunderna för ett

beslut.

Vad domstolen främst har att utgå från när arbetsrättsliga följder skall beaktas är ett yttrande från arbetsgivaren. Fängelsestraffkommittén tar i sin skrivelse även upp frågan om förfarandet när en domstol begär yttrande från en arbetsgivare. Anledningen till atl kommittén tar upp denna fräga är två skrivelser från länsstyrelsen i Stockholms län till regeringen. Länsstyrelsen pekar i dessa pä vissa problem som har uppkommit när myndighet skall avge etl yttrande till domstol enligt 33 kap. 9 §, bl. a. det att beslutsunderlaget i vissa fall har varit otillfredsställande.

Kommittén anser att det inte finns skäl att föreslå någon ändring av den ordning som nu råder men framhåller atl det givetvis är av största betydelse att den som skall avge etl yttrande har ett fullgott beslutsunderlag. Kommittén betonar därför att det är av stor vikt att den domstol som begär in ett yttrande översänder alla de handlingar i målet som kan vara av intresse för den instans som skall yttra sig. Vidare anför kommittén att de problem som länsstyrelsen pekar på väsentligen torde ha undanröjts genom det cirkulär som statens arbetsgivarverk gett ut år 1986 (SAV 1986 A • 3). I cirkuläret finns exempel på yttranden enligl 33 kap. 9 §. Kommittén menar också att domstolen i tveksamma fall kan begära yttrande enligt olika alternativ. Sä t. ex. kan yttrande begäras dels för det fall åtalet bifalls i sin helhet, dels för det fall åtalet bifalls endast i den del ett erkännande har gjorts av den filltalade.

Jag delar i och för sig kommitténs och remissinstansernas uppfattning i denna fråga. Vissa problem kvarståir emellertid, som jag har varit inne på i avsnitt 3.7. Jag återkommer fill frågan under 38 kap. 2 a §.

I nuvarande 33 kap. 9 § finns i tredje stycket en specialbestämmelse för krigsmän. Denna saknar motsvarighet i punkt 5. Jämför under punkt 8.

Det andra momentet i denna punkt, annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning motsvarar nuvarande 6 § trafikbrottslagen. Om ett körkort kommer atl återkallas, eller har återkallats tills vidare, och detta medför hinder eller svårighet som nyss sagts, skall detta således beaktas enligl förevarande punkt pä samma sätt som i dag enligt 6 § trafikbrottslagen. Någon ändring av tillämpningen i detta hänseende är inte avsedd. Enligt punkt 5 kan också beaktas indragning av yrkeslegitimation, auktorisation eller tillstånd till viss näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas att en advokat blir utesluten ur advokatsamfundet eller att en läkare mister sin legitimation. Även till ett meddelat näringsförbud kan det finnas anledning atl la hänsyn vid straffmätningen, se NJA 1983 s. 163.

Den som utövar uppdrag för annan skall, i likhet med vad som nu gäller
enligt 33 kap. 9 §, i princip behandlas på samma sätt som arbetstagare. 94

Punkt 6 Prop. 1987/88:120

I 3 § punkten 3 nämns som en omständighet som påverkar straffvärdet i sänkande riktning alt gärningsmannens handlande har slätt i samband med bl. a. hans bristande omdömesförmåga. Den bestämmelsen kan naturligen bli att tillämpa pä personer, vilka har nedsatta sinnes- och själsegenskaper. I förevarande punkt ges en bestämmelse som direkt tar sikte på hög ålder och dessutom pä dåligt hälsotillstånd. Hänsyn till dessa omständigheter kan medföra att etl straff ulmätt efter brottets straffvärde skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt och att straffet därför bör sättas ned.

Bestämmelsen har inte någon bestämd åldersgräns. Som kommittén uttalar kan allmänt väl sägas att då gärningsmannen har uppnått den allmänna pensionsåldern, 65 är, det i regel finns anledning att mer generellt överväga om bestämmelsen skall tillämpas. Detta torde framför allt bli aktuellt då fråga uppkommer om att döma ut längre fängelsestraff, dvs. straff på mer än endast någon eller några månader. Ett längre fängelsestraff torde i allmänhet drabba dem som kommit upp mot sjuttioårsåldern härdare än det drabbar yngre personer.

Hänsyn till dåligt hälsotillstånd kan tas bl. a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvariig sjukdom, framför allt dä denna bedöms vara livshotande. Även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte är av den arten att det faller under annan särreglering.

Punkt 7

Den omständighet som anges i denna punkt, att en i förhällande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks, skulle enligt fängel-sestraffkommitléns förslag endast påverka päföljdsvalet och inte straffmätningen. Även om den torde komma att få störst betydelse vid val av påföljd är den dock av den karaktären alt den i vissa fall bör kunna påverka även längden av ett ådömt fängelsestraff. Genom hänvisningen i 30 kap. 4 § blir den, liksom de övriga omständigheter som avses i förevarande paragraf, tillämplig även vid påföljdsvalet.

Den förflutna tiden skall ses i förhållande till brottets art. Skillnad måste således göras mellan olika brotlsarter. Att fyra år har förflutit från en stöld kan således tala för en icke frihetsberövande påföljd medan det däremot ofta inte gör det vid ett skattebrott, där ju mer regelmässigt långa tider förflyter på grund av överklaganden i själva skattefrågan m. m. Den långa tiden skall i princip ha förflutit innan den tilltalade fick del av åtal för brottet. Atl han sedan han delgivits åtalet t.ex. flyr utomlands eller på annat sätt håller sig undan åtal skall normalt inte föranleda att denna punkt tillämpas.

Punkt 8

Uppräkningen i denna paragraf är inte exemplifierande på samma sätt som

i 2 och 3 §§. I stället är punkt 8 allmänt hållen. Det ges därmed möjlighet 95

att beakta även andra omständigheter som påkallar att gärningsmannen får Prop. 1987/88:120 ett mildare straffan brottets straffvärde motiverar. De omständigheter som omfattas av bestämmelsen i denna del skall således även de vara hänförliga till gärningsmannens personliga situation eller ha inträffat efter brottet. De skall i princip vara likvärdiga med och lika tungt vägande som de omständigheter som nämns i punkterna I -7.

Under punkt 8 faller en del situationer som är mindre vanliga och därför ej närmare specificerats. Som exempel kan nämnas att brott har begåtts i samband med självmordsförsök och att straff på elt helt oproportionerligt och orimligt sätt skulle drabba någon annan än gärningsmannen.

Det kommer dock inte i fråga att beakta de mer regelmässiga följderna i form av negativa sociala reaktioner som drabbar den som har begått brott och döms till straff. Sådana följder är bl. a. det ogillande frän den närmaste omgivningen som brottslingens familjemedlemmar fär utstå eller förändringar i allmänhet av brottslingens levnadsförhållanden, om han med anledning av brottet döms till ett långt fängelsestraff Alt någon t.ex. är ensamstående med vårdnad om minderåriga barn är dock en omständighet som ibland i praxis har åberopats för en mildare påföljdsbestämning.

Som nämnts under punkt 5 kan med stöd av förevarande punkt vissa andra arbetsrättsliga följder än avskedande och uppsägning beaktas. Det gäller i första hand sädana åtgärder från arbetsgivaren som t. ex. omplacering, avstängning och löneavdrag. Dessa följder kan nämligen oftast inte sägas vara av den arten att de utgör hinder eller synnerlig svårighet i yrkesutövningen och faller således inte under punkt 5.

Efter förslag i prop. 1985/86:9 gjordes etl tillägg lill 33 kap. 9 § enligt vilket vid bestämmande av straff för krigsman i vissa fall hänsyn vid straffmätningen får las till en disciplinpåföljd som har ålagts honom enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän m. m. Som uttalades i den propositionen bör den situationen, att en krigsman ålagts disciplinpåföljd för samma gärning som han sedan skall dömas för kunna uppkomma endast undantagsvis. Del har därför inte funnits skäl alt uttryckligen la med bestämmelsen i denna paragraf. Skulle den uppkomma, kan den emellertid beaktas med stöd av punkt 8. På samma sätt förhåller del sig med den nuvarande bestämmelsen ii 20 kap. 4 § andra stycket. Också den bestämmelsen upphör att gälla. Om någon har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilkel följer myndighetsutövning och han skiljs frän uppdraget därför att han har begått brott, kan detta beaktas enligt förevarande punkt.

En särskild form av sanktionskumuiation är påföljd kombinerad med skadestånd. Normalt torde det inte finnas anledning alt beakta skadestånd vid påföljdsbestämningen. Enligt praxis underlåter man dock ibland att döma ut böter i kombination med skyddslillsyn eller villkorlig dom just av det skälet att skadeslåndsskyldighet samtidigt åläggs den dömde. Det kan också tänkas fall dä myckel höga skadestånd i förhällande till brottels svårhet bör beaktas på så sätt alt straffmätningen lindras. Utrymme för sådant hänsynstagande finns enligt punkt 8.

Andra stycket Prop. 1987/88:120

Enligt detta stycke kan omständigheter som avses i första stycket leda till att lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet ådöms. För detta krävs dock att det är påkallat av särskilda skäl.

Den närmaste motsvarigheten till den föreslagna bestämmelsen är den nuvarande strafflindringsregeln i 33 kap. 4 § andra stycket. I den bestämmelsen nämns som förutsättning för tillämpningen att hinder ej får möta av hänsyn lill allmän laglydnad och dessutom skall synnerliga skäl föreligga. I den nya regleringen är således tillämpningsområdet nägot vidare. Av ordalydelsen framgär dock att restriktivitet fortfarande skall iakttas med atl underskrida den aktuella straffskalan för ett brott. Några närmare anvisningar för användningsområdet ges inte. Det är en uppgift för rättspraxis att bestämma i vilken utsträckning stadgandet skall fillämpas.

6§

I paragrafen regleras påföljdseftergift. Denna har tidigare behandlats i avsnitt 3.6. Fömtsättningarna för päföljdseftergift är knutna till de omständigheter som anges i 5 §. Förmildrande omständigheter som är hänförliga Ull straffvärdet, se 3 §, kan inte i sig leda till påföljdseftergift utan endast till underskridande av det straff som är föreskrivet för brottet. Förhållandet mellan omständigheter enligt 3 § och ansvarsfrihet kommer fängelsestraffkommittén att återkomma till i sitt slutbetänkande.

Paragrafen är liksom den nuvarande motsvarigheten restriktivt utformad. Genom att bestämmelsen hänvisar till de omständigheter som avses i 5 § ökar emellertid utrymmet något för att i särskilda fall meddela päföljdseftergift. Att stor restriktivitet fortfarande skall iakttas framgår dock av att påföljdseftergift skall få meddelas endast om ådömande av påföljd skulle vara uppenbart oskäligt. Det rekvisit som sålunda har valts ansluter nära till det nuvarande. Att päföljdseftergift kan komma i fråga främst vid mindre allvarlig brottslighet och att således brottets svårhet sätter gränser för användandet av institutet är givet.

7§

Bestämmelsen i första stycket finns för närvarande i 33 kap. 4 § första
stycket första meningen och är i huvudsak oförändrad. I den nuvarande
bestämmelsen sägs alt om någon har begått brott innan han fyllt 21 är får
lindrigare straffan som är stadgal för brottet ådömas efter omständigheter
na. I förevarande paragraf är bestämmelsen formulerad så att om någon
har begått brott innan han fyllt 21 år hans ungdom skall särskilt beaktas vid
straffmätningen. Härvid får lindrigare straff än som är föreskrivet för
brottet ådömas. I denna åldersgrupp skall således särskild hänsyn tas till
åldern. Bestämmelsen tar sikte på låg ålder som en allmän gmnd som skall
beaktas i sänkande riktning vid slraffmätningen och delta även inom den
normala straffskalan. För bestämmelsens fillämpning krävs inte att gär
ningsmannens låga ålder på nägot sätt har påverkat hans handlande, jämför 97

7 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

3 § punkten 3 där elt sådant samband förutsätts finnas. Avsikten är att Prop. 1987/88:120 ålder under 21 år vid brottstillfället rent allmänt skall leda till lägre fängelsestraff än som normall döms ut för en gärning.

I andra stycket av paragrafen återfinns oförändrat det nuvarande förbudet i 26 kap. 4 § tredje stycket mot att döma till fängelse på livstid för brott som någon har begått innan han har fyllt 21 år.

30 kap.

Kapitlet, som är nytt, har rubriken Om val av påföljd. I kapitlet har bestämmelserna om påföljdsval, som allmänt har behandlats i avsnitt 3.1 och 3.2, samlats. Hit har således förts, med större eller mindre ändringar, bestämmelser som helt eller delvis motsvarar nuvarande I kap. 5 och 6 §§, 26 kap. 4 § första och andra styckena, 27 kap. I och 2 §§, 28 kap 1-3 §§ samt 33 kap. 2 §. Den nuvarande allmänna päföljdsvalsregeln i 1 kap. 7 § föresläs upphöra att gälla. Den ersätts närmast av 4 § i förslaget.

Kapifiet har disponerats pä följande sätt. I 1 § finns en kompletterande bestämmelse lill nuvarande 1 kap. 4 § andra stycket, den nya 1 kap. 5 §, om påföljders inbördes stränghet. I 2 och 3 §§ finns bestämmelser om påföljdskonkurrens och broltskohkurrens. Föreskrifterna i 4 § reglerar under vilka förutsättningar fängelse skall ådömas. I 5 § finns särskilda regler för ådömande av fängelse när det gäller ungdomar och i 6 § den särskilda regeln om påföljdsval för psykiskt avvikande. I 7 § ges föreskrifter om de närmare förutsättningarna för att döma till villkoriig dom och i 8 § regleras böter i kombination med villkorlig dom. Bestämmelsema i 9 § anger förutsättningarna för att donna lill skyddstillsyn och i 10 och 11 §§ finns slutligen regler om böter och fängelse i kombination med skyddstillsyn.

1 §

Regeln i nuvarande I kap. 4 § andra stycket atl fängelse är att anse som ett svårare straffan böter har som framgått flyttats till 1 kap. 5 §. I förevarande paragraf föreskrivs att vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Detta är en ändring i förhållande till nuvarande reglering enligt vilken i princip fängelse, skyddslillsyn och villkoriig dom är i svårhetshänseende jämställda påföljder. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 3.3. Bestämmelsen ger, sammantaget med bestämmelsen i 4 § första meningen, uttryck för att fängelse, såsom den svåraste päftiljden, skall tillgripas endast då annan påföljd inte kan komma i fråga.

Villkorlig dom och skyddstillsyn är jämställda i svårhetshänseende. Båda påföljderna är dock svårare än böter. Detta följer av 27 kap. I § och 28 kap. 1 § och stämmer överens med vad som nu gäller. Fömtsättningarna för villkorlig dom och skyddstillsyn regleras i 7 och 9 §§.

De påföljder som innebär överlämnande till särskild vård faller utanför
regleringen i detta kapitel. När de skall användas anges fortfarande i
31 kap. 98

2och3§§ Prop. 1987/88:120

Bestämmelserna motsvarar nuvarande I kap. 5 och 6 §§ och är i sak oförändrade.

4§

I paragrafens/dri/a stycke första meningen markeras att fängelse som den svåraste påföljden skall användas i sista hand. Domstolen skall, i likhet med vad som nu gäller, innan fängelse ådöms alltid pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn är en tillräcklig påföljd. Utgångspunkten för en sådan avvägning är naturligtvis, som framgär av paragrafen i övrigt, primärt brottslighetens straffvärde enligt i första hand 29 kap. 1-3 §§.

I andra meningen av första stycket anges uttryckligen att domstolen skall beakta de omständigheter som anges i 29 kap. 5 §. Det är naturligtvis sä även enligt nuvarande praxis att sädana hänsyn mäste tas bäde vid straffmätningen och när det gäller alt välja mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn. I ett enskilt fall kan straffvärdet i och för sig motivera att fängelse ådöms, men omständigheter enligt 29 kap. 5 § kan tala för att villkorlig dom eller skyddslillsyn väljs i stället för ett kortare fängelsestraff Om någon exempelvis efter en grov stöld frivilligt har återställt det stulna och ersatt skadorna bör han beroende pä övriga omständigheter kunna dömas till antingen villkorlig dom eller skyddslillsyn, även om straffvärdet är sådant att fängelse annars normalt skulle följa pä brottet. Liknande hänsyn kan även göra sig gällande i samband med brottslighet av sådan art atl fängelse normalt skulle följa på brottet, exempelvis beträffande en rattfyllerist som har skadat sig själv i samband med brottet. Den omständigheten att en i förhållande till brottets art ovanligt lång lid har förflutit sedan brottet begicks kan tala i samma riktning. När domstolen gör en sådan bedömning måste givetvis ocksä beaktas att påföljderna villkorlig dom eller skyddstillsyn kan framstå som tillräckligt ingripande med hänsyn lill möjligheterna att kombinera dem med ett bötesstraff och, när det gäller skyddstillsyn, ett kortare fängelsestraff (30 kap. 8, 10 och 11§§).

Om böter är en tillräcklig påföljd eller inte avgör domstolen genom atl tillämpa reglerna i 29 kap. Är med hänsyn lill brottets straffvärde och andra relevanta omständigheter böter en tillräckligt ingripande påföljd, blir nämligen något ytterligare påföljdsval inte aktuellt, jämför 27 kap. I § och 28 kap. I §. Enligt dessa paragrafer fär ju villkorlig dom eller skyddslillsyn ådömas för brott under förutsättning att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

I andra stycket anges vilka slags synpunkter som fär beaktas som skäl för fängelse. Stycket har i förhållande till lagrådsremissens lagförslag formulerats om på lagrådets inrådan.

Av bestämmelsen, som anknyter till nuvarande praxis, framgär atl utöver brottslighetens straffvärde eller art också den tilltalades tidigare brottslighet kan utgöra ett skäl alt döma till fängelse.

Enligt fängelsestraffkommitténs förslag borde fängelse dömas ut om 99

gärningen hade etl betydande straffvärde. När det gäller straffvärdet har Prop. 1987/88:120 meningen fått en annorlunda utformning men avsikten har varit att uttrycka samma sak utan atl läsa fast straffvärdet på en viss nivå. Även om straffvärdet i del enskilda fallet inte är betydande, kan det dock i samverkan med andra faktorer utgöra etl viktigt skäl för att i det enskilda fallet döma till fängelse.

över huvud tagel gäller att de tre fallen ofta kan förekomma i olika kombinationer. T. ex. kan den som dömts för ett brott som i allmänhet leder till fängelsestraff återfalla i brottslighet av samma slag. Är så förhällandet ökar naturligtvis presumtionen för fängelse.

I fråga om de tre typer av omständigheter som alltså får beaktas som skäl för fängelse kan följande anföras.

Brottslighetens straffvärde

Att gärningen har ett högt straffvärde är naturligtvis ofta ett avgörande skäl att döma lill fängelse. Det rör sig dä ofta om grova brott, t.ex. mord, våldtäkt, grovt rån och grovt narkotikabrott. Vid så allvariig brottslighet är annan påföljd än fängelse i praktiken utesluten; jag bortser här från överlämnande till särskild värd. Att ange var gränsen går uttryckt i längden av elt fängelsestraff är inte lämpligt. I viss anslutning till fängelsestraffkommitténs förslag kan emellertid som etl riktvärde anges att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra etl års fängelse eller mer innebär det en presumtion för att fängelse skall ådömas.

Brottslighetens art

I denna del anknyts till gällande praxis enligt vilken vissa brott anses motivera fängelse trots atl de inte har elt särskilt högt straffvärde. Det rör sig alltså om brott som främst av allmänpreventiva skäl normall anses skola medföra etl kort fängelsestraff. Exempel på brottstyper som faller under denna punkt är rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen samt olovlig vistelse i riket enligt 97 § utlänningslagen. Som kommittén anfört hör också hit vissa former av några brottstyper såsom misshandel och våld mot tjänsteman. Även vissa typer av skattebrott, för vilka i praxis frihetsstraff utdöms i större utsträckning än vid flertalet förmögen-helsbrotl, hör hit.

Jag vill i sammanhanget också erinra om vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) om möjligheterna för domstol alt, vid päföljdsbestämningen av allmänpievenliva skäl beakta exempelvis atl en brottslighet blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. Sädana hänsyn kan, även om de inte påverkar bedömningen av straffvärdet, vara av betydelse när del gäller påföljdsvalet.

Vid brott som nu har sagts är således presumtionen för fängelse, och det
bör föreligga särskilda skäl för att en inte frihetsberövande påföljd skall
väljas. Föreskrifter som avser sådana skäl, som kan leda till att skyddstill
syn ådöms, finns i 30 kap. 9 § andra stycket. 100

Tidigare brottslighet Prop. 1987/88:120

Betydelsen av gärningsmannens tidigare brottslighet har behandlats i avsnitt 3.5. Som framgått där har en strävan varit atl i lagtexten direkt ange äterfallets betydelse för påföljdsbestämningen. Vilken betydelse återfall i brott skall ha för straffmätningen regleras i 29 kap. 4 §. Som framgår av den paragrafen skall tidigare brottslighet primärt beaktas genom päföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Äterfallets betydelse för päföljdsvalet regleras i förevarande del av 4 §.

Någon förändring är inte avsedd i fråga om nuvarande praxis enligl vilken med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet kriminalvård i frihet sä småningom utesluts. Vid päföljdsvalet skall således återfallet få betydelse på samma sätt som för närvarande.

Av betydelse för bedömningen är bl. a. samma faktorer som påverkar frägan om förverkande skall ske eller ej. I vad män brottsligheten varit likartad eller i båda fallen allvarlig skall således beaktas. Även i sädana fall kan det dock finnas anledning att undvika fängelse. Det kan ocksä förekomma fall då det mäste dömas till fängelse på grund av tidigare broUslig-hel, även om brottsligheten inte är likartad eller allvarlig. Jag tänker här pä del fallet atl någon under loppet av ett eller ett par år upprepade gånger lagfors för brott som varken är likartade eller allvariiga. Fängelse kan i den situationen så småningom framstå som det enda möjliga alternativet.

Av det nu anförda framgär alt ocksä tidsfaktorn är av betydelse. Ju längre tid som har förflutit mellan brotten, desto mindre skäl föreligger atl beakta den fidigare brottsligheten vid påföljdsvalet. Till skillnad mot fängelsestrafftommilténs förslag till motsvarande bestämmelse krävs det inte att "särskilda skäl" finns för att döma till fängelse. Syftet är dock självfallet att det måste föreligga skäl som med särskild styrka talar för att fängelse måste ådömas. Någon saklig skillnad är således inte avsedd.

Vissa särskilda situationer

Det finns i detta sammanhang anledning att slufiigen ta upp några tillämpningsproblem som det har pekats på under remissbehandlingen. Det har bl. a. uttalals att det finns en inte så obetydlig grupp broUslingar, inte sällan missbrukare, som vägrar att underkasta sig någon form av övervakning eller behandling och som begår "vanliga" förmögenhetsbroU, som alltsä inte har så betydande straffvärde att fängelse av den anledningen skall utdömas. Om den tilltalade i ett sådant fall inte heller tidigare har dömts för liknande brottslighet är avsikten att fängelse normalt inte skall ådömas.

För förstagångsbrottslighet av det här aktuella slaget kan påföljden
normalt vara villkorlig dom om det saknas särskild anledning atl befara att
den tilltalade skall göra sig skyldig till nya brott. I vissa fall kan emellertid
den tilltalades personliga situation och övriga omständigheter vara sädana
atl ny brottslighet kan befaras trots aU någon återfallssituation inte förelig
ger. Förutom missbrukssitualioner avses här bl. a. de fall där åtalet gäller
flerfaldig brottslighet som sträckt sig över en längre tid. Frägan är om 101

skyddslillsyn kan komma i fräga i elt sådant fall när den dömde vägrar att Prop. 1987/88:120 underkasta sig övervakning eller behandling. Skyddstillsyn skall ju endast ådömas, om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra lill alt den dömde avhäller sig frän fortsatt brottslighet.

I den situation som här beskrivs skall domstolen normalt döma till skyddstillsyn. Behov av det stöd och den kontroll en skyddsUllsyn innebär för att motverka fortsatt brottslighet föreligger uppenbarligen även i sådana fall. Det är, med undantag för s. k. kontraktsvärd, ingen förutsättning för att döma till skyddstillsyn att den dömde förklarar sig villig att underkasta sig övervakning och eventuella föreskrifter.

Skyddslillsyn kan således ådömas även motsträviga personer. Har den som en gång dömts till skyddstillsyn återfallit i brott, är det emellertid naturligt att domstolen skall kunna beakta på vilket sätt den dömde skött den tidigare skyddstillsynen. Har han bemödat sig om samarbete och anpassning till de krav som domen har inneburit, kan detta trots återfallet tala för en förnyad skyddstillsyn. Däremot kan bristande samarbetsvilja och annan misskötsamhet bidra till att man tidigare än vad som annars skulle ha varit fallet övergår från kriminalvård i frihet till fängelse.

Såsom berörts under remissbehandlingen gör sig liknande synpunkter gällande även i de fall dä en person som är dömd till skyddsfillsyn har åsidosatt sina åligganden i sådan grad att åklagaren efter framställning frän övervakningsnämnden har väckt talan enligt 28 kap. 8 § om undanröjande av skyddstillsynen. Med kommitténs förslag, enligt vilket en fängelsedom alltid skulle förutsätta antingen betydande straffvärde, tidigare brottslighet eller viss art av brott, skulle det enligt vissa remissinstanser saknas förutsättningar för att i dessa situationer undanröja skyddslillsynen och i stället döma till fängelse. Misskölsamheten har ju inte påverkat någon av de grundläggande förutsättningarna för alt döma till fängelsestraff.

Bestämmelserna i 4 § har avfattats med visst hänsynstagande till denna kritik. Den av kommittén föreslagna avfattningen kan las lill intäkt för att fängelse skulle vara uteslutet i andra situafioner än de som särskilt nämns. Av förevarande paragraf framgär det pä etl tydligare sätt atl påföljdsvalet är beroende av en allmän avvägning mellan skäl, som talar för olika påföljder, och alt exempelvis straffvärdet, även om fängelsestraff inte ådöms i det konkreta fallet, vid beslutet bör vägas in som en faktor som i sig med större eller mindre styrka talar för en frihetsberövande påföljd. På motsvarande sätt skall det när det gäller skyddslillsyn enligt 9 § beaktas, om det finns anledning atl anta att påföljden kan bidra till all avhälla den dömde frän fortsatt brottslighet. Misskötsamhet påverkar självfallet den bedömningen.

5§

Paragrafen motsvarar nuvarande 26 kap. 4 § första och andra styckena.

Några gmndläggande förändringar av bestämmelserna om påföljdsvalet för

unga lagöverträdare har inte gjorts. De aktuella bestämmelsema har i sak

ändrats endast i elt avseende. Utgångspunkten är enligt paragrafen inte

längre åldern vid domen utan åldern vid brottet. Regleringen blir således i 102

detta hänseende densamma som i fråga om strafflindring på gmnd av Prop. 1987/88:120 ungdom, se 29 kap. 7 §. Naturligt är atl ju närmare 21-ärsgränsen man kommer desto svagare blir skälen som med hänsyn till gärningsmannens ungdom talar för icke frihetsberövande påföljd.

Beträffande åldersgruppen mellan 18 och 21 år får enligt nu gällande bestämmelse fängelse ådömas endast när det av hänsyn fill allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. I den nya paragrafen har "särskilda skäl med hänsyn lill allmän laglydnad" bytts ut mot uttrycket "med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det". Vad som för ungdomar både över och under'18 år främst kan medföra att fängelse mäste ådömas är atl den begångna gärningen har ett högt straffvärde. För den högre åldersgruppen kan det emellertid ocksä förekomma alt tidigare lagföringar utesluter annan påföljd än fängelse. Vidare kan för denna grupp inte sällan brottets art så starkt tala för fängelse alt en sådan påföljd får väljas, t.ex. vid rattfylleri. Uttrycket "annars finns särskilda skäl för del" syftar således på tidigare brottslighet eller brottels art. Alt lagtexten har ändrats är inte avsett att leda till någon förändrad praxis. Om fängelse ådöms, kan regelmässigt en minskning av straffet ske med stöd av 29 kap. 7 §. Avslutningsvis kan anmärkas alt det för åldersgruppen under 18 år är svårt atl ange situationer där tidigare lagföringar eller brottets art leder lill bedömningen atl fängelse måste ådömas, något som också nuvarande praxis ger vid handen.

6§

Bestämmelserna, som motsvarar nuvarande 33 kap. 2 §, är i sak oförändrade. Inom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om ny lagstiftning angående psykiatrisk tvångsvård och i samband därmed även behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Etl förslag härom kan beräknas föreligga inom kort (jämför vad som sägs under 29 kap. 3 § 2 punkten). I avvaktan på detta har endast den ändringen gjorts atl bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 2 § andra stycket, som inte är särskilt vägledande och inte slår i samklang med den nya regleringen i övrigt, har slopats. Frägan om böter eller skyddstillsyn skall ådömas får bedömas utifrån i första hand brottets straffvärde och om förutsättningar för att ådöma skyddstillsyn föreligger.

Bestämmelserna i 4 § är grundläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom och skyddslillsyn ä den andra. Som framgär av den paragrafen skall rätten nämligen vid päföljdsvalet fästa särskilt avseende vid sädana omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

I förevarande paragraf anges de allmänna förutsättningarna för att döma
lill villkoriig dom. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt
framgär att påföljden främst är avsedd för sädana fall där det saknas 103

särskild anledning att befara att den filltalade gör sig skyldig till fortsatt Prop. 1987/88:120 brottslighet.

Bedömningen av om så är fallet får i vanlig ordning göras med ledning av personundersökning och andra uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden. I sammanhanget bör uppmärksammas atl personundersökning inte är en förutsättning för atl domstolen skall kunna döma till villkorlig dom (jämför prop. 1978/79:76). Om det aktuella brottet utgör återfall, bör detta naturligtvis beaktas särskilt. Förstagångsbrott och annan tillfällighetsbrottslighet bör mycket ofta kunna leda till villkorlig dom, om inte hinder för delta anses föreligga med hänsyn till brottslighetens art eller dess straffvärde. Del bör emellertid framhållas att det även vid återfallssituationer kan föreligga omständigheter som gör att förutsättningarna för att den tilltalade skall upphöra med fortsatt brottslighet framstår som bättre än eljest. Hans sociala situafion kan exempelvis ha förbättrats påtagligt eller han kan på annat sätt ha förändrat sitt beleende så att äterfallsrisken inte längre framstår som påtaglig. Även i sådana fall kan fömtsättningar för villkorlig dom föreligga.

8§

Till skillnad mot fängelsestraffkommittens förslag, enligl vilkel villkorlig dom i princip alltid skulle förenas med ett bötesstraff, innebär förevarande paragraf att detta endast är en huvudregel.

Som undantag frän denna huvudregel anges det fallet att ett bötesstraff med hänsyn till andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot alt döma till böter.

Vad gäller andra följder av brottet kan som exempel på sädana anföras en del av billighetshänsynen enligt 29 kap. 5 §. Vidare syftas på den praxis som för närvarande finns att böter ibland inte döms ut när den tilltalade samtidigt i domen åläggs skadestånd. Andra särskilda skäl mot att döma till böter kan vara den tilltalades ekonomiska situation.

Storleken av bötesstraffet får i överensstämmelse med nuvarande praxis relateras till brottets svårhet. Viss vägledning kan, liksom vid kombinationen skyddstillsyn—böter, hämtas från straffmätningsreglerna i 29 kap. Hänsyn måste dock alltid tas till att böter i detta fall endast är ett tillägg till den villkorliga domen.

9§

I förevarande paragraf regleras de allmänna fömtsättningarna för att döma till skyddstillsyn.

Gmndläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom eller skyddsfillsyn å den andra är bestämmelserna i 4 §. Som framgår där .skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid sådana omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Bestämmelserna är av betydelse när det gäller valet såväl mellan fängel
se och skyddstillsyn som vid valet mellan skyddslillsyn och villkorlig dom.
I likhet med vad som gäller i fräga om villkorlig dom är de avvägningar som 104

påföljdsvalet förutsätter också beroende av om och i vilken utsträckning Prop. 1987/88:120 skyddstillsyn kan kombineras med andra påföljder. I 10 § finns bestämmelser om skyddslillsyn i förening med böter och i 11 § om skyddslillsyn i förening med fängelse.

I första stycket markeras atl syftet med skyddstillsyn är att bidra lill att den dömde avhåller sig frän fortsatt brottslighet. Påföljden är således inte avsedd atl komma till användning om det helt saknas anledning alt anta att den dömde kan komma atl återfalla i brott. Givelvis kan det även beträffande en förslagångsbroltsling framstå som lämpligt att döma till skyddslillsyn om det kan antas att han till följd av missbruksproblem eller andra sociala eller personliga problem har behov av slöd och hjälp. I praktiken torde valet mellan skyddstillsyn och villkorlig dom snarare ske utifrån behovet av slöd och hjälp än med hänsyn fill den förmodade prognosen i det enskilda fallet. Det är endast om det helt saknas anledning alt anta att en skyddstillsyn kan bidra till att den tilltalade avhäller sig från fortsatt brottslighet som påföljden får anses vara utesluten med hänsyn lill bestämmelserna i förevarande paragraf. Sä kan, förutom när det över huvud taget inte finns någon äterfallsrisk, vara fallet om del framstår som klart alt den tilltalade inte kommer att låta sig påverkas av skyddstillsynen. Såsom har berörts under 4 § kan den slutsatsen inte dras enbart av den omständigheten att den tilltalade förklarar att han inte är villig att underkasta sig någon övervakning eller några andra krav som är förenade med skyddstillsynen. Men har den tilltalade gravt misskött sina förpliktelser fill följd av en tidigare skyddslillsynsdom kan det sägas att det saknas anledning att anta att en ny skyddslillsyn kan bidra till att han avhäller sig från brott. I en sådan situation kan ett fängelsestraff vara det enda alternativ som återstår.

Normalt sett torde emellertid gränsdragningen mellan skyddstillsyn och fängelse mindre bero på om förutsättningar för skyddstillsyn enligt första stycket föreligger än pä hur starka de skäl är som finns enligl 4 § för att döma Ull fängelse. Även om skyddsfillsyn i och för sig skulle kunna antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet kan annan påföljd än fängelse vara utesluten med hänsyn till straffvärdet, den tilltalades tidigare brottslighet eller brottets art. Någon absolut riktlinje för hur bedömningen i det enskilda fallet bör ske finns inte. Resultatet måste alltid bero av en avvägning mellan skälen för olika påföljder. Ju starkare anledning det finns att anta atl den tilltalade skall låta sig rätta genom en skyddslillsynsdom desto större är ocksä utrymmet för att underlåta atl döma till fängelse. Vid avvägningen skall också möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse beaktas.

I 28 kap. I § kvarstår endast grundfömtsättningen för atl döma till skyddstillsyn nämligen att påföljden ej bedömts kunna stanna vid böter. Beträffande de inskränkningar som för närvarande finns i nämnda paragraf av möjligheten att ådöma skyddstillsyn gäller följande.

Den nuvarande bestämmelsen i 28 kap. 1 § första stycket sista meningen
att skyddstillsyn inte får ådömas om mera ingripande påföljd är påkallad
behövs inte med hänsyn fill bestämmelsen i 4 §. Andra stycket i nuvarande
lydelse av 28 kap. 1 § har också utgått eftersom det efter socialljänsfiagens
(1980:620) ikraftträdande knappast ger någon riktig bild av hur avvägning- 105

en mellan skyddstillsyn och vård inom socialtjänsten sker. Avsikten är Prop. 1987/88:120 dock inte atl ändra nuvarande ordning enligl vilken vård inom socialtjänsten bör ges företräde då lagöverträdaren är under 18 är.

Av 4 § följer att presumtionen vid påföljdsvalet är för fängelse om gärningen har betydande slraffvärde. Med hänsyn härtill är nuvarande tredje stycket i 28 kap. I § inte längre behövligt.

I 28 kap. 1 § Qärde stycket finns för närvarande vissa bestämmelser som rör kontraktsvården. Dessa har arbetats in i andra stycket i förevarande paragraf.

I andra stycket anges i tre punkter förhållanden som kan beaktas som särskilda skäl för atl välja skyddstillsyn. Regleringen tar sikte pä fall där straffvärdet, den tilltalades tidigare brottslighet eller brottslighetens art gör att fängelse normalt borde följa på brottet (se 4 §). Uppräkningen av omständigheter är endast avsedd alt vara exemplifierande.

Punkt I

Denna punkt tar sikte på en förbättrad personlig eller social situafion. För att beaktas enligt punkten skall dock förbättringen vara påtaglig och avse förhållanden som kan antas ha samband med den tilltalades brottslighet. Exempel kan vara den alkoholiserade tjuven som underkastat sig nykter-hetsvärdande åtgärder med resultail i positiv riktning. Även förändringar när det gäller exempelvis arbete eller bostad kan cniellertid beaktas om de kan antas ha haft samband med brottsligheten. Kommittén anger i sitt förslag som ytterligare en förutsättning att förbättringen har skett genom den tilltalades egen medverkan efter brottet. Denna ytterligare inskränkning av tillämpningen har inte någon motsvarighet i mitt förslag. Man skall således regelmässigt kunna ta hänsyn till förändringar av den personliga och sociala situationen hos en kriminellt belastad person som t.ex. under pågående rehabilitering har återfallit i brottslighet vilken kan antas ha varit av mer tillfällig karaktär och som inte är av alltför allvarlig beskaffenhet. Avsikten är således alt denna punkt bl. a. skall omfatta de nu inte sällan förekommande fallen där den bedömningen görs att en framgångsrikt påbörjad rehabilitering skulle spolieras eller allvarligt försvåras genom verkställighet av ett fängelsestraff

Punkt 2

I denna punkt anges som särskilt skäl för skyddstillsyn att en tilltalad
undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha
samband med hans brottslighet. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i
kommitténs förslag, knyter ganska nära an till föregäende punkt och har
även viss anknytning till punkt 3. En skillnad mot punkt I är att förevaran
de punkt endast avser fall dä den tilltalade är föremål för behandling för
missbmk eller något annat sådant förhållande. I motsats till punkten I
krävs inte heller att någon förbättring skall ha skett. Behandlingen kan ju
exempelvis ha påbörjats sä nyligen atl någon bedömning i det hänseendet
inte är möjlig alt göra. Bestämmelsen lar sikte pä atl den tilltalade genom 106

eget initiativ eller pä annat sätt är föremål för viss behandling. Behandling- Prop. 1987/88:120 en skall avse förhållande som kan antas ha samband med den aktuella brottsligheten. Det är som framgår av lagtexten i första hand fräga om olika former av vård eller behandling mot missbruksproblem. Även annan behandling kan bli aktuell. Som exempel kan nämnas behandling mot klepto-mani eller exhibitionism eller av sexuella problem, (jämför vad som sägs beträffande den s. k. kontraktsvården, prop. 1986/87:106 s. 35).

Punkt 3

Som en tredje omständighet anges situationen att missbruk av beroendeframkallande medel eller nägot annat särskilt förhållande som påkallar värd eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till atl brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten. Denna punkt saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Den utgör en del av regleringen av den s. k. kontraktsvärden (se prop. 1986/87:106). Bestämmelserna om kontraktsvärd har sakligt oförändrade tagits in i den nya regleringen. Förutom i denna paragraf återfinns de i

28 kap 6 a §. Någon förändrad tillämpning av reglerna är inte avsedd. Här
gäller fortfarande vad som uttalas i den nyss nämnda propositionen;

Omständigheterna enligl detta stycke är inte uttömmande angivna. Utöver faktorer i de föreskrivna punkterna finns del andra skäl som med särskild styrka kan tala för en inte frihetsberövande påföljd. Vad som har tagils med är de vanligast förekommande omständigheterna av detta slag. Som exempel på en omständighet som inte räknas upp kan nämnas självmordsrisk, även om sådan ibland kan falla under psykisk ohälsa enligt

29 kap. 5 § första stycket 6. Kan sådan beläggas genom tillförlitlig utred
ning, talar den givetvis pä samma sätt som för närvarande för annan
påföljd än fängelse.

10 §

Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med böter finns kvar, se 28 kap. 2 §. Återstoden av den paragrafen motsvaras av förevarande paragraf. I denna har den fidigare förutsättningen för denna påföljdskombinalion som har avsett den tilltalades lillrättaförande och hänsynen till den allmänna laglydnaden ersatts med uttrycket brottslighetens slraffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Det rör sig alltsä här om samma omständigheter som de som anges i 4 § andra stycket. Syftet är alt ge bestämmelsen en avfattning som är mera konkret och vägledande för praxis i överensstämmelse med en av principerna i mitt förslag. I praktiken innebär detta icke någon förändring. De nämnda omständigheterna beaktas redan i dag när frågan om kombination av skyddslillsyn och böter avgörs.

Storleken av bötesstraffet fär bestämmas efter samma grunder som i •
dag, dvs. del får beaktas alt böterna endast utgör ett komplement till
skyddstillsynen. Ju högre straffvärdet är eller ju mer omfattande den
tilltalades tidigare brottslighet är, desto högre bör naturiigtvis bötesstraffet 107

vara. Även sädana frägor som om domen ocksä medför skadeståndsskyl- Prop. 1987/88:120 dighet eller om den tilltalade annars har en betydande skuldbörda bör kunna beaktas. Så småningom nås den punkt dä kombinationen skyddstillsyn och böter inte kan användas utan att, om skyddstillsyn skall kunna väljas, påföljden mäste kombineras med fängelse.

11 §

Även möjligheten att kombinera skyddstillsyn med fängelse finns alltsä kvar, se 28 kap. 3 § första stycket. I nuvarande lydelse av den paragrafen talas om allmän laglydnad. Detta har i förevarande paragraf sin motsvarighet i begreppen brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Brottslighetens art (jämför under 4 §) utgör däremot inte skäl för att tillgripa kombinationen skyddstillsyn- fängelse. Om fängelse ådöms med hänsyn till brottets an:, utdöms regelmässigt korta fängelsestraff Fängelse skall dä användas ensamt och inte kombineras med skyddstillsyn.

Skälet för ändringen jämfört med nuvarande lagtext är detsamma som för motsvarande ändring i 10 §, nämligen att klarare ange i vilka fall kombinationen skall komma till användning.

FöiTJtsättningen för att kombinera en skyddstillsyn med fängelse är att det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Med det valda uttrycket markeras att det liksom enligt den motsvarande nuvarande bestämmelsen skall krävas mycket starka skäl för att tillgripa kombinationen. Möjligheten atl förena en skyddstillsyn med fängelse bör utnyttjas endast i de fall då alternativet är alt dömaden tilltalade till etl längre fängelsestraff. Avsikten är således inte att kombinationen mera allmänt skall användas för att skärpa skyddslillsynspäföljden. Om en sådan skärpning anses nödvändig i ett enskilt fall skall delta normalt ske genom atl skyddsfillsynen kombineras med etl bötesstraff enligt 10 § (jämför NJA 1982 s. 17).

Fängelsestraffkommittén föreslog att mer än två månaders fängelse skulle kunna ådömas, endast om detta skulle vara särskilt påkallat med hänsyn till gärningens straffvärde. Under remissbehandlingen har detta förslag rönt viss kritik. Även jag finner förslaget i denna del obefogat. Det ligger i sakens natur att även här någon form av straffmätning skall ske. Ju högre straffvärde ett brott har, desto stön-e anledning finns det att bestämma ett högre fängelsestraff i kombinationen. Inskränkningen till att enbart brottels straffvärde kan påkalla längre fängelsestraff än två månader får anses olämplig. Ett tremånadersstraff torde kunna krävas ocksä i vissa återfallssituationer. Paragrafen innebär däriör att nuvarande ordning bibehålls och att det följaktligen inte ställs upp några särskilda förutsättningar för att ådöma ett långt kombinationsstraff Atl beakta i detta sammanhang är dock att tre månaders fängelse i kombination med skyddstillsyn i praktiken motsvarar sex månaders "vanligt" fängelse med halvtidsfrigivning.

108

31 kap. Prop. 1987/88:120

I §

Formuleringen i andra stycket har efter lagrådets påpekande ändrats sä alt ett överlämnande lill vård inom socialtjänsten får kombineras med böter om brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det. Förutsättningarna överensstämmer således med vad som gäller beträffande möjligheterna att döma till skyddstillsyn resp. förordna om fortsatt skyddstillsyn jämte böter. Se 30 kap. 10 § och 34 kap. 6§.

33 kap.

Kapitlet har, eftersom några regler om nedsättning och uteslutning av påföljd inte längre finns i det, fått en ny rubrik.

Paragraferna 1,2,4 och 9 föreslås upphävda. Bestämmelsen i 1 § har i sak oförändrad överflyttats fill I kap. 6 §. Motsvarighet till 2 § återfinns i 30 kap. 6 §. Bestämmelser motsvarande 4 § första stycket ingår i 29 kap. 7 § första stycket och i 29 kap. 3 § första stycket 2, medan andra och tredje styckena svarar mot 29 kap. 3, 5 och 6 §§. De nuvarande bestämmelserna i 9 § ersätts av 29 kap. 5 §.

8§

Med anledning av att 33 kap. 7 § upphört atl gälla den 1 januari 1988 '(SFS 1987:761) har hänvisningen i förevarande paragraf justerats.

34 kap.

Vad som i sak ändras i detta kapitel är främst bestämmelserna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Den nya regleringen finns i 4 §. Ändringarna har berörts i avsnitt 3.5 i samband med frågan om vilken betydelse tidigare brottslighet skall ha för påföljdsbestämningen för nya brott. I första hand skall återfall i brott regleras genom påföljdsvalet och förverkande av villkorligt medgiven frihet, se 29 kap. 4 §. Förverkande har för närvarande funktionen att utgöra en sanktion i fråga om det villkor beträffande brottsfrihel som gäller för villkorligt frigivna. I den nya regleringen preciseras när förverkande får ske och hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som bör förverkas. Möjligheten lill delförverkande kvarstår således.

4§

Första stycket år oförändrat. Etl förverkande får således även i fortsättningen ske endast när det nya brottet har begåtts under prövotiden.

I det nya andra stycket regleras vilka hänsyn som skall vara vägledande
vid beslut om förverkande. Regleringen är avsedd att ansluta relativt nära
till hur tillämpningen i praxis i allmänhet torde vara för närvarande. Elt 109

väsentligt skäl till denna närmare lagreglering är emellertid att någon fast Prop. 1987/88:120 och allmänt accepterad praxis inte synes föreligga. Genom en lagreglering bör förutsättningarna att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning öka väsentligt.

Stycket ger endast olika exempel på omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av förverkandefiågan. Även om de torde vara de viktigaste i sammanhanget, är det självfallet inte uteslutet att även andra synpunkter kan komma i fråga.

I bestämmelsen anges till en början att det skall beaktas öm den tidigare och den nya brottsligheten är likartade. Är det fråga om brottslighet av helt olika slag, skall förverkande normalt inte ske. Kraven på att brottsligheten skall vara likartad skall emellertid inte ställas alltför högt. Olika former av vinningskriminalitet får normalt anses vara likartade även om tillvägagångssättet och den juridiska mbriceringen skiljer sig åt. Delsamma gäller olika former av brott som innefattat våld mot person.

Vid sidan av fall där brottsligheten är likartad nämns ocksä att den i båda fallen har varit allvarlig. I sådana fall kan förverkande komma i fråga även om brottsligheten inte är likartad.

Enligt bestämmelsen skall vidare hänsyn las till om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare. Ju svårare brott återfallet avser, desto starkare skäl talar för elt fullständigt förverkande. År del nya brottet lindrigare än det tidigare, kan ofta effekterna av ett fullständigt förverkande framstå som en opäkaJlad reaktion i förhällande lill det straff som det nya brottet föranleder. Är skillnaden avsevärd, torde det ofta kunna vara motiverat att underlåta förverkande helt.

I bestämmelsen anges slutligen atl den tid som förflutit mellan brotten skall beaktas. Allmänt sett minskar skälen för förverkande ju längre tiden mellan brotten är. Även den tid som förflutit sedan domen eller den villkorliga frigivningen måste självfallet beaktas. Hur stor betydelse tiden skall tillmätas beror dock självfallet också på vilken form av brottslighet som är aktuell. Vid allvarlig brottslighet eller brott som normalt begås med relativt länga intervaller som bokföringsbrott eller skattebrott är lidsaspekten av mindre betydelse än vid andra brott. Vad som skall beaktas är i första hand tiden mellan brotten. Även vid återfall relativt kort tid efter en villkoriig frigivning kan således lidsaspekten tala för att etl förverkande bör underlåtas om det tidigare brottet ligger långt tillbaka i tiden.

Tredje och fjärde styckena motsvarar utan ändringar de nuvarande andra och tredje styckena.

5§

Möjligheten att såvitt gäller villkoriig dom kombinera förordnande enligl
I § I med böter behälls. Böter/åi- i denna situation ådömas till skillnad
frän i det fall som regleras i 30 kap. 8 § enligt vilken villkorlig dom skall
förenas med böter. Huvudregeln är där således att böter skall ådömas.
Förordnande enligt I § I kan endast meddelas med avseende på brott som
har begåtts före prövotidens början. Det torde också oftast i de fall sådant 110

förordnande ges röra sig om myckel lindrig brottslighet. Att i dessa situa- Prop. 1987/88:120 tioner ha ett närmast obligatoriskt bötesstraff har inte förefallit lämpligt.

Nyheten är i stället atl förutsättningen för atl döma till böter har ändrats från att det skall vara påkallat för den tilltalades lillrättaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad lill atl den nya brottslighetens straffvärde eller art påkallar böter.

Däremot skulle rekvisitet "den tilltalades tidigare brottslighet" (se t. ex. 6 §), med hänsyn till alt endast brott som begåtts innan prövofiden är aktuella i sammanhanget, inte ha någon funktion och är därför inte med. Om således den tidigare ådömda villkoriiga domen och det med denna normall kombinerade bötesstraffet inte utgör en tillräckligt kännbar reaktion pä den samlade brottsligheten med hänsyn till den nya brottslighetens straffvärde eller art, skall förordnande enligt I § I i regel kombineras med ett bötesstraff.

Ändringarna i första, tredje och fjärde styckena är redaktionella.

6§

Angående de sakliga ändringarna i första stycket hänvisas till vad som anförts under 30 kap. 10 och 11 §§. Ändringarna i de följande styckena är av redaktionell natur.

37 kap.

7§

I 26 kap. 11 § har öppnats en möjlighet för övervakningsnämnden att besluta att en övervakning efter villkorlig frigivning som inte längre är påkallad skall upphöra. Om beslutet vid en sådan prövning går den frigivne emot bör han ha en möjlighet att överklaga del på samma sätt som gäller för andra motsvarande beslut av övervakningsnämnd. Andra stycket har ändrats i enlighet med det.

Även beträffande de skyddstillsynsdömda har en möjlighet öppnats att i vissa fall avbryta en beslutad övervakning. Se 28 kap. 7 § andra stycket. Den bestämmelsen omfattas redan av hänvisningen i 8 §, varför någon ändring ej behöver ske där.

38 kap.

2a§

Denna nya paragraf syftar till att undanröja vissa problem som i dag kan
uppslå när frägan om den dömde kommer att avskedas eller sägas upp från
sin arbetsanställning har betydelse för siraffmätning eller påföljdsval. Be
stämmelsen har sin närmaste förebild i 2 § som ger möjlighet till ompröv
ning av påföljderna överlämnande fill vård inom socialtjänsten och över
lämnande till vård enligt lagen (1981:1243) om värd av missbrukare i vissa
fall.
För alt 2 a § skall vara tillämplig krävs till en början enligtförsta stycket 111

atl det framgär av den dom varigenom påföljden slutligt har bestämts att Prop. 1987/88:120

domstolen har utgått från en bestämd förutsättning när det gäller frågan om

gärningsmannen kan komma att bli avskedad eller uppsagd till följd av

brottet. Domstolen förutsätts alltså ha gjort ett antagande i denna fråga

som påverkat påföljden, antingen så att den utgått från att gärningsmannen

blir uppsagd eller avskedad eller också på det sättet atl den räknat med att

delta inte skulle komma atl ske.

Vidare förutsätts att det antagande söm domstolen har gjort har visat sig vara felaktigt. Detta behöver inte bero pä alt arbetsgivaren har ändrat sig i förhållande till det yttrande som har avgetts till domstolen. Om t.ex. arbetstagaren har sagts upp av d.nne, kan arbetstagaren ha fört frågan vidare till arbetsdomstolen. Inom den offentliga sektorn föreligger ofta svårigheter att avge nägot mera bindande besked från arbetsgivarens sida. I synnerhet gäller detta när frågan skall behandlas av statens ansvarsnämnd. Till detta kommer atl ansvarsnämndens beslut - vare sig det går ut på avskedande eller inte - i sin lur kan överklagas.

Ansökan kan göras antingen av åklagaren eller den dömde själv. Åklagaren har givetvis möjlighet att söka ändring även till den dömdes förmån.

Fomm för omprövningen är den rätl som först dömt i målet. Detta har efter påpekande av lagrådet uttryckligen angetts i lagtexten.

Undanröjande fär ske endast om den först ådömda påföljden inte till fullo blivit verkställd, vilket alltså innebär att beslutet om undanröjande mäste meddelas innan påföljden till fullo har verkställts. Rätten kan i målet förordna om inhibition vad avser denna verkställighet.

Undanröjande av den tidigare påföljden innebär att fortsatt verkställighet av denna inte skall ske. Bestämmelser om prövolid, övervakning, föreskrifter m. m. är därmed upphävda. Omfattar den tidigare domen flera påföljder, t.ex. böter som ådömts för visst brott med stöd av 30 kap. 3 § andra stycket i mitt förslag eller som ådömts i kombination med villkorlig dom eller skyddstillsyn, eller har fängelse ådömts jämte skyddstillsyn, skall samtliga icke verkställda påföljder undanröjas.

Även om det står klart att en fömtsättning av nu aktuellt slag har bmstit, är det inte obligatoriskt vare sig för åklagaren att göra ansökan om omprövning eller för domstolen att besluta om en ändrad påföljd. Undanröjande av den tidigare påföljden och bestämmande av ny påföljd är avsett att ske bara om domstolens antagande i fräga om den arbetsrättsliga följden vid det första tillfället kan förutsättas ha haft stor betydelse för päföljdsbestämningen eller straffmätningen. Bestämmelsen avses således bli tillämpad endast i sädana undantagsfall då det skulle framstå som närmast stötande för den allmänna rättskänslan, om den gamla påföljden fick bestå.

Dömer domstolen efter undanröjande av annan påföljd till fängelse på viss tid, skall naturiigtvis hänsyn las fill vad den dömde undergått av den tidigare påföljden. Därvid får, vilket framgår av andra stycket , fängelse ådömas på kortare tid än som är stadgat för brottet om den tidigare påföljden var skyddsfillsyn.

I tredje stycket finns en särskild regel för det fall att domstolen undanrö
jer ett tidigare ådömt fängelsestralif och dömer till nytt fängelse. Den lid 112

under vilken det tidigare fängelsestraffet verkställts i anstalt skall då anses Prop. 1987/88:120 vara verkställighet av det nya straffet.

38 kap.

6 och 8 §§

Ändringarna i paragraferna är av redaktionell natur och föranleds av den nya 2 a §.

Reglerna i 6 och 8 §§ om rättens sammansättning och den dömdes hörande blir härigenom tillämpliga. Att åklagaren är motpart och alltså självfallet bör höras när ansökan görs av den dömde ligger i sakens natur och har inte föreskrivits särskilt. I övrigt gäller enligt 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål.

övergångsbestämmelserna

De lagändringar som jag nu föreslår kräver vissa informations- och utbildningsinsatser inom domstolsväsendet. Vidare behöver bl. a. anvisningarna för domskrivning ses över. Den nya lagstiftningen bör därför träda i kraft först den 1 januari 1989.

I fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet pä brott som har begåtts före ikraftträdandet får föreskriften i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen beaktas. Denna innebär att svårare brottspåföljd inte får åläggas än den som var föreskriven när den brottsliga gärningen förövades. Vidare får beaktas bestämmelsen i 5 § brottsbalkens promulgaUonslag om att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte en därefter antagen lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Dessa föreskrifter torde i princip inte gälla i fråga om verkställighet av brottspåföljder (jämför prop. 1965:159 s. 36 ff).

Med hänsyn till de nu berörda bestämmelserna kan möjligheten att då fängelse ådöms såsom gemensamt straff gå över stadgat maximum med mer än två är (26 kap. 2 §) inte tillämpas pä äldre brott. Detta står klart utan någon särskild övergångsbestämmelse.

Efter förslag frän lagrådet har en övergångsbestämmelse som berör tillämpningen av 38 kap. 2 a § förts in.

Med de undantag som nu nämnts skall de föreslagna bestämmelserna tillämpas från ikraftträdandedagen och detta även på brott begångna före ikraftträdandet.

6.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 20 kap. 7 §

Förslaget innebär endast en ändrad hänvisning.

113

8 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

51 kap. 25 § Prop. 1987/88:120

r paragrafen finns nu bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus i brottmål. I det nya andra stycket haj förbudet utsträckts till att gälla även utvisning pä grund av brott. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.4. Den innebär att högre rätt inte fär på talan av den tilltalade förordna om utvisning eller föriänga tiden för förbudet att återvända fill riket. Detsam-maigäller om åklagaren har överklagat till den dömdes förmån. Anser åklagaren att utvisning bör ske eller atl liden bör föriängas, fär han alltså själv klaga i den delen. Om den dömde klagar med yrkande att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan på samma sätt som i dag påföljden skärpas ifall utvisningen upphävs.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott

6§

Bestämmelsen föreslås upphävd. En motsvarande bestämmelse återfinns i 29 kap. 5 § 5 BrB.

6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister

I 2 § har endast en hänvisning ändraits.

6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om
polisregister m. m.

Förslaget innebär endast en ändrad hänvisning i 7 § till brottsbalken.

6.6 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)

Paragrafhänvisningen i 22 § till brottsbalken har ändrats.

6.7 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Enligt nuvarande lydelse av 40 § Qärde stycket första meningen skall, om en utlänning utvisas, det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms. Denna bestämmelse har i sak oförändrad flyttats fill 29 kap. 5 § 4 BrB.

114

7 Hemställan Prop. 1987/88:120

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken

2. lag om ändring i rättegångsbalken

3. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

6. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

7. lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

8 Beslut

Regeringen ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

115

Sammanfattning av delar av kommitténs Prop. 1987/88:120

betänkande "=8 1

Allmänna överväganden om straffsystemet

---- Huvuduppgiften för kriminalpolitiken är, och pä den punkten har vi

naturligen ingen annan uppfattning än den som ligger bakom BrB, att motverka brottslighet. Straffsystemet är dock i detta avseende inte nägot särdeles effektivt instrument. För detta talar erfarenheter både i Sverige och utomlands. Det finns inte någon koppling mellan höga eller stränga straff och låg brottsnivå. Faktorer som hög upptäcktsrisk och snabbhet i det rättsliga förfarandet torde vara av större betydelse för effekten av brottsbekämpningen. För att nedbringa brottsligheten måste man dock vidga perspektivet utanför rättsväsendet och straffsystemet. Vad som krävs är brottsförebyggande åtgärder i vidsträckt mening. Det kan antas att reformverksamhet inom exempelvis familjepolitik, utbildningsväsende och arbetsliv är av betydelse härvidlag. Men inte heller med insatser på dessa områden finns det anledning till någon större optimism. Utvecklingen under senare decennier med betydande insatser inom t. ex. social- och arbetsmarknadspolitiken parallellt med den under samma tid starkt ökade brottsligheten ger en klar indikation om att förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden allmänt sett inte medför minskad brottslighet. Det sagda innebär dock inte att vi menar att den traditionella kriminalpolitiken saknar betydelse för brottsnivån. Enligt vår uppfattning är det ingen tvekan om att straffsystemet allmänt sett har en återhållande effekt pä brottsligheten. Päföljdssystemets utformning och tillämpning är också av stor betydelse för tilltron fill rättsväsendet och därigenom också för den allmänna laglydnaden.

Det är således en huvudtanke bakom straffsystemet att det skall motverka brottslighet. Så till vida skiljer sig vår uppfattning inte från de tankar som låg bakom BrB. Vi ställer oss emellertid i vissa hänseenden kritiska till en del av de tankegångar som laides till gmnd för BrB:s påföljdssystem. Till gmnd för BrB ligger både allmänpreventiva och individualprevenUva tankegångar. Båda dessa riktningar har utsatts för en omfattande och i mänga delar välgrundad kritik. Kritiken har gjort gällande att vissa av tankegångarna inte är teoretiskt hållbara vilket gör dem tvivelaktiga eller t. o. m. oanvändbara. Vidare bygger de på orealistiska förväntningar och de eftersträvade effekterna uppnäs ofta inte.

Vi behandlar frägan om preventionsteorierna och vilken belydelse de har för straffsystemet och dess utformning mycket ingående. Vi konstaterar att allmänpreventiva överväganden uppenbarligen är av grundläggande betydelse för beslut om kriminalisering , dvs. beslut att belägga en viss gärning med straff. Trodde man inte atl hotet om straff hade någon effekt skulle det inte finnas någon gmnd för kriminalisering. Sedan beslut fattats om att ett visst handlande skall kriminaliseras uppkommer frägan vilken straffskala som skall knytas till brottet. Att överväga slraffskalor för brotten är just vad vi sysslat med i vår straff skaleöversyn. Vi har dä kommit fram till att allmänpreventiva eller individualpreventiva hänsyn inte skall tillmätas vikt vid utformningen aiv straffskalorna för de olika brotten.

Enligt vår uppfattning bör brottens straffskalor i stället baseras på brottens Prop. 1987/88:120 svårhet eller förkastlighet. Vi ser det nämligen som en helt naturlig ut- Bilaga 1 gångspunkt när man skall bestämma straffskalor för de olika brotten att bedöma vad de allmänt sett förtjänar av straff. För alt komma fram till vilka straffskalor de olika brotten bör ha får man falla tillbaka på någon form av rättviseresonemang. I detta blir proportionalitet och ekvivalens viktiga begrepp. Med proportionalitet avses att straffskalan bör bestämmas i proportion till brottets svärhet. Ekvivalens innebär att lika svära straff skall utsättas för likvärdiga brottstyper och kan sägas vara en följd av proportionalitetstanken.

Som vi senare återkommer till förordar vi att påföljdsbestämningen närmare regleras i lag. Som vi nyss anfört är straffsystemets uppgift att motverka brott. Enligt vår uppfattning är detta emellertid i första hand ett ansvar för lagsfiftaren som har att utforma straffsystemet så att preventionsaspekterna tillgodoses utan att detta går ut över kraven pä legalitet och enhetlig rättstillämpning. En följd av detta synsätt är att vi menar alt domstolarna inte skall tillmäta vare sig allmän- eller individualpreventiva hänsyn någon självständig betydelse i det enskilda fallet. Allmänpreventionen torde huvudsakligen verka genom lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthällen fast och konsekvent praxis som visar att straffhotet inte är tomt. Del torde vara sällan som enskilda domar i sig kan antas vara av betydelse för allmänpreventionen. Det är vidare knappast möjligt för domstolarna att göra någon kvalificerad bedömning av vilken inverkan en viss påföljd eller en viss höjning av straffet i ett enskilt fall kan få för den allmänna laglydnaden. Det strider också mot kravet på likhet inför lagen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning.

Inte heller individualpreventiva hänsyn bör beaktas vid påföljdsbestäm
ningen i det enskilda fallet. Och delta främst av följande skäl. Att vård-
eller behandlingsaspekter skulle tillåtas utgöra självständiga grunder för
straffmätningen är enligt vår uppfattning uteslutet. Vad gäller fängelse vet
vi att trots den vård och behandling som förekommer så har fängelsepåfölj
den allmänt sett negativa effekter för de intagna. Dessa effekter accentue
ras ju längre strafftiden är. Någon rimlig möjlighet för en domstol atl
förutse att en längre anstallsvistelse i ett enskilt fall skulle lämna utrymme
för en framgångsrik behandling finns inte. Inkapacitering som straffmät
ningsgmnd avvisas såväl av den anledningen att det är tveksamt om man
får några broltsminskande effekter som - och kanske främst - frän
rättvisesynpunkt. Den grundläggande frägan vid diskussion om inkapacite
ring är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer sorn
kommer atl begå brott i framtiden. Tillgängliga forskningsresultat visar att
förutsägelser om individuella återfallsrisker är myckel osäkra, för atl inte
säga omöjliga att utföra med någon grad av säkerhet. Vi anser det således
otänkbart att inom ramen för den sedvanliga straffmätningen öppna möjlig
heter Ull alt ta hänsyn till intresset av inkapacitering i det enskilda fallet.
Vad gäller påföljdsvalet är individualpreventionstanken den klassiska
grunden för det differentierade påföljdssystemet. Det har varit vanligt att
lagstiftningen inte ger domstolarna annan ledning för tillämpningen än just 117

att individualpreventiva hänsyn skall beaktas. Enligt vår uppfattning är det Prop. 1987/88:120 naturligt alt lagstiftaren genom mer preciserade regler söker ge domstolar- Bilaga 1 na vägledning för påföljdsvalet. Omständigheter hänförliga till den tilltalades person torde härigenom kunna tillgodoses bättre än med nuvarande system. Härtill kommer att man genom en sådan ordning öppnar möjligheter att beakta rättfärdighets- eller billighetshänsyn som enligt vår uppfattning, exempelvis vid s. k. sanktionskumuiation, väl kan förtjäna att beaktas vid päföljdsvalet helt oberoende av individualpreventiva effekter.

Vid verkställigheten av påföljderna föreligger fömtsättningar för indivi
duellt hänsynstagande på olika sätt. Även om man inte bör ha orealisUska
förväntningar på kriminalvårdens möjligheter till rehabilitering av de döm
da är det enligt vår uppfattning av avgörande betydelse för möjligheterna
atl bedriva en human och meningsfull kriminalvård att man bibehåller den
ambition som f. n. finns att inom ramen för de ådömda påföljderna så långt
som möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de dömdas anpassning i
samhället. Inom ramen för fängelsestraffet bör således alla krafter sättas in
för att minska de negativa effekterna av frihetsberövandet för den intagne.
Stora ansträngningar bör göras för att komma till rätta med personliga och
sociala problem för att på så sätt minska risken för ny brottslighet efter
straffverkställigheten. Också synpunkter av inkapaciteringskaraktär bör
kunna beaktas på verkställighelsplanet. T.ex. bör stor risk för rymning
och fortsatt brottslighet på sätt som f n. sker kunna påverka anstallsplace-
ring och möjlighet till vistelse utom anstalt.

Påföljdsbestämning

Som ovan nämnts är en grundtanke i våra förslag att öka fömtsebarheten och enhetligheten i de straffrättsliga avgörandena. Vårt förslag till bestämmelser för påföljdsvalet och straffmätningen fär ses mot bakgmnd härav. I förslaget tas bestämmelserna om straffmätning upp i ett kapitel och bestämmelserna om påföljdsval i ett annat. Till dessa båda kapitel har de nuvarande regler i BrB som rör päföljdsbestämningen förts. De allmänna grunderna för straffmätningen är i dag inte reglerade i lag. Det kapitel som handlar om straffmätning består därför i stor utsträckning av nya bestämmelser. Vid utformningen av dessa har vi dock strävat efter att i största möjliga utsträckning lagfästa nuvarande straffmälningspraxis.

Straffmätningskapitlet inleds med en bestämmelse om hur straff skall
utmätas i normala fall. Utgångspunkten är det begångna brottets straffvär
de, vilket bestäms av brottets svårhet med särskild hänsyn till den skada
eller fara som gärningen inneburit och gärningsmannens skuld sådan den
kommit till uttryck i gärningen. Härefter följer uppräkningar av omständig
heter som ökar resp. minskar straffvärdet. Det rör sig här om omständighe
ter som är hänförliga till brottet. I en särskild paragraf regleras hur gär
ningsmannens personliga förhållanden och omständigheter som tillkommit
efter brottet skall påverka straffinätningen. De sistnämnda omständighe
terna benämner vi billighetshänsyn. Vilken betydelse det skall ha för
straffmätningen att gärningsmannen tidigare dömts för brott, dvs. att det
rör sig om återfall i brott, behandlas särskilt i en paragraf. 118

Gärningsmannens personliga förhållanden och omständigheter som till- Prop. 1987/88:120 kommit efter brottet beaktas i dag främst utifrån etl individualpreventivt Bilaga 1 resonemang. Vi har som ovan nämnts förkastat tanken pä att behovet av vård eller behandling, av inkapacitering eller av individuell avskräckning skall tillmätas någon betydelse vid päföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Denna vår grundsyn innebär dock inte att gärningsmannens personliga förhållanden eller hans handlande efter brottet inte skall beaktas vid påföljdsvalet och straffmätningen. Enligt vårt förslag skall de vägas in i mildrande riktning vid bestämmande av påföljden, och detta i minst samma utsträckning som i dag. Skillnaden är dock att vi menar att detta hänsynstagande inte skall ske utifrån någon prognos eller nägot förment behandlingsbehov utan helt enkelt av den anledningen att det skulle framstå som obilligt och orättfärdigt att inte beakta denna typ av omständigheter.

Gärningsmannens tidigare brottslighet påverkar i dag såväl påföljdsvalet som straffmätningen för de nya brotten. I princip anser vi att detta är riktigt. Del finns dock här inga klara rikfiinjer för domstolarna, framför allt inte vad gäller straffmätningen. Värt förslag vad gäller äterfallets betydelse innebär att återfall på samma sätt som idag skall kunna påverka påföljdsvalet. Vidare skall återfall kunna verka skärpande när bötesstraff ådöms och även påverka frågan om övergång från böter lill fängelse i fall då straffskalan för ett brott inrymmer båda dessa påföljder. Nyheten i värt förslag vad gäller äterfallets betydelse är att när fängelse ådöms för del nya brottet eller brotten skall tidigare brottslighet inte få påverka den nya slraffmätningen. Slraffskärpning vid återfall bör i denna situation komma lill stånd endast genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Fängelsestraffet för det nya brottet bör således bestämmas utan hänsyn till den tidigare brottsligheten. Mot denna bakgmnd har vi förändrat förverkande av villkorligt medgiven frihet till att bli en i förhållande fill f. n. mer direkt reglering av den verkan gärningsmannens fidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen. Förutsättningarna för förverkande har arbetats om och preciserats. Vidare har, för alt institutet effekfivt skall fylla sin funktion, den tid under vilken förverkande kan ske vidgats nägot.

Vårt förslag innebär att nuvarande I kap. 7 § BrB upphör atl gälla. Utgångspunkten för såväl påföljdsvalet som straffmätningen blir brottets straffvärde och billighelshänsyn. Domstolarna behöver härigenom inte längre tänka i de på domstolsnivån teoretiskt ohållbara begreppen allmän-och individualprevention och slipper också att försöka företa någon avvägning mellan dessa båda preventionstankar vid päföljdsbestämningen. I kap. 7 § BrB har i påföljdsvalskapitlet primärt ersatts av en reglering av i vilka fall fängelse bör ådömas. Denna bestämmelse,kompletteras med en regel om i vilka fall domstolen får döma till villkorlig dom eller skyddsfillsyn även om fängelse primärt bort ådömas.

Vi anser att domstolarnas möjlighet alt meddela påföljdseftergift bör öka
något. Vi håller dock fast vid att institutet bör vara avsett för undantags
fall. Detta främst av det skälet att skulle man försöka vidga tillämpningen
av påföljdseftergift med stöd av en mindre restriktiv allmän lämplighetsre
gel blir det avsevärt svårare att hålla en enhetlig praxis. Vi har således
stannat för att behålla en regel om påföljdseftergift som är restrikfivt 119

utformad. Vidgningen av tillämpniingsområdet för påföljdseftergift har i Prop. 1987/88:120 stället skett genom att bestämmelsen knufits till en uppräkning av de fall i Bilaga 1 vilka päföljdseftergift främst bör komma i fräga.

Päföljdsbestämningen för unga lagöverträdare diskuterar vi relativt ingående på olika ställen i förslaget. Vi markerar en något ytterligare restriktiv syn på de fall där fängelse får användas för lagöverträdare som är under 21 är. Vidare markeras i förslaget att låg ålder regelmässigt bör medföra mildare straffmätning. Vi har inte inom ramen för vårt arbete haft möjlighet att förutsättningslöst överväga frågan om i vilken utsträckning fängelse bör kunna ådömas unga lagöverträdare. Det är därför enligt vår uppfattning mycket angelägel att denna fiåga övervägs ytterligare. Vad som då främst bör undersökas är möjligheten att helt förbjuda fängelse som påföljd för ungdomar i åldern 15- 17 är.

120

1 kap. Om brott och brottspåföljder

3 § Med påföljd för brott förstås i denna balk de allmänna straffen böter och fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn.

4 § Påföljd kan ersättas med förordnande om överlämnande till särskild vård. Om ådömande av böter i vissa fall jämte överlämnande fill värd inom socialtjänsten finns bestämmelser i 32 kap. 2 §.

5 § Fängelse är att anse som svårare straff än böter.

6 § För brott som någon begått innan han fyllt femton är får inte dömas till påföljd.

15 kap. Om allmänfarliga brott

13 § Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § eller enligt 6 § för luftfartssabolage, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får han dömas till lindrigare straffan vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett är, skall han ej dömas till ansvar.

29 kap. Om fängelse

2 § Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas över del svåraste av de högsta straff som kan följa pä brotten men får inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra och får överskrida del svåraste straffet med högst

1. ett år om detta inte uppgår lill fängelse i fyra är,

2. tvä är om detta är fängelse i fyra är eller på längre lid men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3. fyra år om detta är fängelse i åtta år eller på längre tid.

Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff anses svar moll fängelse fjorton dagar. Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

8 § I anslutning till att villkorlig frigivning äger rum eller senare kan förordnas att den frigivne under frivårdstiden skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Sådant förordnande meddelas av skyddskonsulenten i kriminalvårdsverket. Har övervakning beslutats men bedöms därefter atl övervakning ej längre är påkallad får övervakningsnämnden förordna atl övervakningen skall upphöra.

121

30 kap. Om villkoriig dom Prop. 1987/88:120

1 § Den som erhåller villkoriig dom skall vara underkastad en prövolid ' av tvä år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

31 kap. Om skyddstillsyn

1 § Skyddslillsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas.

3 § Vad som föreskrivs i 29 kap. 9 - 14 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 29 kap. 12 § första och andra styckena.

4 § Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom atl fatta beslut enligt 29 kap. 9 § andra meningen eller 1.0 § andra meningen eller meddela föreskrift enligt 29 kap. 12 §.

1. besluta att varning skall meddelas den dömde, eller

2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett är av prövotiden har förflutit, dock laingst till prövotidens utgång.

Har övervakning beslutals enligl första stycket 2 men bedöms därefter att övervakning ej längre är påkallad, fär övervakningsnämnden förodna atl övervakningen skall upphöra. Samma gäller om rätten med stöd av 36 kap. 9 § beslutat om övervakning och denna pågått i ett år.

Åtgärd som avses i första stycket får inte av övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.

5 § Har den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas
att han icke skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden
kan vidta, skall nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol
förs talan om undanröjande av skyddsfillsynen.

Talan som nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

6 § Undanröjs skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas lill vad den dömde undergått fill
följd av domen på skyddslillsyn saml till böter eller fängelse som ådömts
enligl 34 kap. 11 eller 12 § eller 36 kap. 9 §. Fängelse får därvid ådömas pä
kortare tid än för brottet är stadgat.

Föreligger ej tillräckliga skäl att undanröja skyddslillsynen, får rätten i stället besluta åtgärd som avses i 4 §. Sådan åtgärd fär inte beslutas efter prövofidens utgång.

33 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

1 § Straff skall, med beaktande av intresset av en enhetlig rättsfillämpning, utmätas inom de i lag eller annan författning bestämda gränserna allt efter brottets eller den samlade biotlslighelens slraffvärde, om inte annat följer av 7 eller 10 § eller andra särskilda bestämmelser.

122

2 § Ett brotts straffvärde bestäms av brottets svårhet med särskild hän- Prop. 1987/88:120

sy" till Bilaga 2

1. den skada eller fara som gärningen inneburit,

2. gärningsmannens skuld sådan den kommit lill uttryck i gärningen.

3 § Vid sidan av de omständigheter som gäller för varje särskild brottstyp
skall särskilt följande omständigheter anses öka straffvärdet, nämligen

1. att gärningsmannen avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder eller i övrigt bli avsevärt mer omfattande än det faktiskt blivit,

2. alt gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet,

3. att gärningsmannen utnyttjat någon annan skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4. att gärningsmannen grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbm-kal etl särskilt förtroende,

5. att gärningsmannen förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbmk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. alt brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken gärningsmannen spelat en betydande roll.

4 § Föreligger det någon omständighet som kan föranleda ansvarsfrihet enligt 27 kap., men är gärningen ändå brottslig, skall omständigheten beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Härvid får rätten döma till lindrigare straffan som är stadgat för brottet.

5 § Även i andra fall än sädana som avses i 4 § fär rätten döma till lindrigare straffan som är stadgat för brottet, om det är uppenbart påkallat med hänsyn till straffvärdet.

Särskilt följande omständigheter skall anses minska straffvärdet, nämligen

1. att brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,

2. alt gärningsmannen lill följd av själslig abnormitet eller sinnesrörelse eller av annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3. atl gärningsmannens handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, insikt, erfarenhet eller omdöme,

4. att brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.

6 § Att gärningsmannen tidigare dömts för brott får tillmätas betydelse
vid slraffmätningen endast dä fräga är om ådömande av ett bötesstraff eller
om val mellan böter och fängelse.

Om förverkande av villkorligt medgiven frihet finns särskilda bestämmelser.

7 § Vid straffmätningen skall utöver brottels straffvärde i skälig utsträck
ning beaktas att gärningsmannen till följd av brottet eller domen har
drabbbats av eller att det finns grundad anledning alt anta all han kommer
att drabbas av andra för honom påtagligt menliga följder, såsom

1. allvarlig kroppsskada,

2. avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligl arbets
avtalet eller enligt författning som gäller för anställningsförhållandet, eller

3. annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning.
Vid straffmätningen skall vidare i skälig utsträckning beaktas

1. atl gärningsmannen frivilligt sökt förebygga eller efter förmåga sökt ]23

gottgöra skadliga verkningar av brottet.

2. att gärningsmannen frivilligt angett sig, Prop. 1987/88:120

3. det men gärningsmannen åsamkas om han på gmnd av brottet utvisas Bilaea 2 ur riket,

4. att gärningsmannen på gmnd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas orimligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde.

5. att det i övrigt finns omständigheter som påkallar att gärningsmannen fär ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

8 § När det föreligger sådan omständighet som avses i 7 §, får rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma lill lindrigare straffan som är stadgal för brottet.

9 § Är med hänsyn till sådan omständighet som avses i 7 § ådömande av påföljd uppenbart oskäligt, skall rätten meddela påföljdseftergift.

10 § Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år skall hans ungdom
beaktas vid straffmätningen. Härvid får dömas till lindrigare straffan som
är stadgat för brottet.

Fängelse på livstid fär inte ådömas för brott som någon har begått innan han fyllt tjugoett är.

11 § Om hänsyn i visst fall till påföljd ädömd utom riket finns bestämmel
ser i 2 kap. 8 §.

34 kap. Om val av påföljd

1 § Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad som anges i
bestämmelserna om de särskilda brotten.

Villkorlig dom och skyddstillsyn får användas i stället för fängelse trots att dessa påföljder inte är nämnda i bestämmelserna om de särskilda brotten.

2 § Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

3 § Flera påföljder fär inte ådömas för samma brott, om inte något annat är föreskrivet.

4 § Skall någon dömas för flera brott ådöms gemensam påföljd för brotten, om inte något annat är föeskrivet.

Om det finns särskilda skäl får rätlen för elt eller flera brott döma till böter samtidigt som påföljd ådöms för annan brottslighet. Vidare får fängelse ådömas för ett eller flera brett samtidigt som villkorlig dom eller skyddstillsyn ådöms för brottsligheten i övrigt.

5 § Vid val av påföljd skall rätten fästa särskild vikt vid omständigheter sorn talar för annan påföljd än fängelse.

6 § Fängelse bör ådömas om gärningen har betydande straffvärde. Fängelse bör härutöver ådömas om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till brottets art eller den tilltalades tidigare brottslighet.

7 § Om inte gärningens slraffvärde utgör hinder mot det, får rätten även i fall som avses i 6 § döma lill villkoriig dom eller skyddslillsyn, om omständigheterna är sådana att detta är särskilt påkallat. Härvid skall särskilt I*-"* beaktas

1. omständigheter som avses i 33 kap. 7 §, Prop. 1987/88:120

2. att genom den tilltalades egen medverkan efter brottet en påtaglig Bilaga 2 förbättring skett av hans personliga eller sociala situation i sådant avseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet,

3. att en i förhällande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks.

8 § För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma fill
fängelse endast om annan påföljd mäste anses utesluten med hänsyn fill
gärningens straffvärde eller på annan gmnd.

För brott som någon begått efter det han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl härför med hänsyn till gärningens straffvärde eller på annan grund.

9 § För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sin
nesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
mäste anses jämställd med sinnessjukdom, får rätten inte tillämpa annat än
förordnande om överlämnande fill särskild vård, böter eller skyddstillsyn.

Bör förordnande eller påföljd som nu sagts inte tillämpas, skall den tilltalade vara fri frän påföljd.

10 § I valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn bör skyddstillsyn ådömas om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns särskild anledning att anta att denna påföljd kan bidra Ull att han avhäller sig från fortsatt brottslighet.

11 § Om brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, får rätten jämte skyddstillsyn döma till böter, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Penningböter får härvid ådömas till ett belopp av högst ettusen kronor och dagsböter till ett antal av högst tvåhundra.

12 § Om med hänsyn fill att brottsligheten har betydande straffvärde eller till den tilltalades fidigare brottslighet, skyddstillsyn inte kan ådömas med mindre den förenas med frihetsberövande, fär rätten jämte skyddsfillsyn döma till fängelse. Fängelse får härvid ådömas i lägst en och högst två månader eller, om det med hänsyn fill gärningens straffvärde är särskilt påkallat, högst tre månader. Om fängelse ådöms jämte skyddstillsyn får rätten inte samtidigt döma till böter.

Om förhållandena oundgängligen kräver det, får rätten förordna att domen på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft.

13 § Bör, enligt vad som fidigare sagts i detta kapitel, fängelse eller skyddstillsyn inte följa på brottet skall villkorlig dom meddelas.

14 § Om inte annat följer av andra stycket skall rätten jämte villkorlig dom döma fill böter, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Penningböter fär härvid ådömas till ett belopp av högst ettusen kronor och dagsböter till ett antal av högst tvåhundra.

Skulle med hänsyn till andra:följder av brottet eller av andra skäl ett bötesstraff drabba den tilltalade alltför hårt, skall böter inte ådömas.

125

36 kap. Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott Prop. 1987/88:120

och förändring av påföljd Bilaga 2

4 § Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits frän
fängelse, får, om brottet begåtts efter den tidigare domen, den villkoriigt
medgivna friheten förklaras helt eller delvis förverkad.

Förverkande fär beslutas endast om den tidigare och den nya brottsligheten är likartad eller om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

5 § Vid bedömande av om förverkande enligt 4 § bör beslutas och i sådant fall av hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall förklaras förverkad, skall den tid som förflufit mellan brotten beaktas. Vidare skall beaktas om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare. Är den avsevärt lindrigare bör förverkande inte beslutas.

6 § Förverkande enligt 4 § fär beslutas endast i ett mäl där den frigivne häktats eller erhållit del av åtal innan det från dagen för den villkorliga frigivningen förflutit en prövotid av

1. två är, om återstående strafftiden inte översfiger ett är, eller

2. tre år, om återstående strafftiden överstiger ett år.

8 § Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, fär förordnande
enligt 1 § I meddelas endast för brott som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt 1 § 1, får rätten, om den nya brottslighetens straffvärde eller art påkallar del, även döma till böter, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Penningböter får härvid ådömas till ett belopp av högst ettusen kronor och dagsböter till ett antal av högst tvåhundra.

Tillämpas I § 1 eller 2, får rätten besluta åtgärd som sägs i 30 kap. 4 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre är, dock endast om fräga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt I § 3 får inte ske, med mindre fräga därom uppkommer i mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

9 § Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätten vid
tillämpning av 1 § I, om den nya brottslighetens straffvärde eller art eller
den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, även döma till böter, vare
sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Penningböter fär härvid
ådömas till ett belopp av högst ettusen kronor och dagsböter till etl antal av
högst tvåhunda. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med
hänsyn till omständigheter som i 34 kap. 12 § sägs, 1 § 1 inte tillämpas med
mindre sådant förordnande förenais med frihetsberövande, får rätten i
stället för att dömat till böter döma till fängelse enligt 34 kap. 12 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2 fär rätten besluta åtgärd som avses i 31 kap. 6 § eller förlänga prövotiden till högst fem är.

Döms med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tas fill vad den dömde undergått till följd av domen på skyddslillsyn och fill vad han avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 34 kap. 12 § ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 34 kap. 11 §. Härvid får fängelse ådömas pä kortare tid än för brottet är stadgat.

Fängelse enligt första stycket fär inte ådömas och beslut enligt andra
stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn får inte meddelas, j26

med mindre fräga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller Prop. 1987/88:120
erhållit del av åtal före prövotidens utgång. Bilaea 2

39 kap. Om nämnderna

7 § Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en skyddskonsulents beslut enligt 29 kap. 8 §, 9 § andra meningen eller 10 § andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende, vars avgörande enligt någon av de bestämmelser som har angetts nu ankommer på skyddskonsulenten. Konsulenten kan hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande.

Om den som har dömts till fängelse inte är nöjd med ett beslut av en övervakningsnämnd enligt 29 kap. 12, 15, 16 eller 19 §, får han hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.

40 kap. Rättegångsbestämmelser m. m.

6 § Nämndemän skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som
avses i 2 § eller i 30 kap. 4 §, 31 kap. 6 § eller 36 kap. 10 § andra stycket
eller 12 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt
36 kap. I § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd
enligt 36 kap. 4 eller 7 § samt åtgärd enligt 36 kap. 8 § tredje stycket eller
36 kap. 9 § andra stycket.

Vid avgörande av fråga som avses i 30 kap. 3 § andra stycket eller 31 kap. 8 § är underrätt domför med en lagfaren domare.

7 § I mäl om åtgärd enligt 2 § eller 30 kap. 3 § andra stycket eller 4 §,
31 kap. 6 § eller 36 kap. 10 § andra stycket skall underrätt lämna den
dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall
tillfälle därtill beredas honom. I mäl om åtgärd enligt 36 kap. 12 § skall den
dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av
saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 31 kap. 8 § må beslutas utan att tillfälle beredes den dömde att yttra sig.

2. Bestämmelserna i 34 kap. 4 § första och tredje styckena i deras äldre lydelse skall fortfarande gälla beträffande den som villkorligt frigivits före ikraftträdandet. Om äldre bestämmelser sålunda tillämpas skall vad i 33 kap. 6 § i dess nya lyddse sägs ej gälla.

127

Fängelsestraffkommittéiis lagförslag i skrivelsen °p- 1987/88:120
den 4 december 1986 ''

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 33 kap. 7 § brottsbalken enligt förslaget i SOU 1986:13skall ha följande lyddse.

Lydelse enligt SOU 1986:13 Föreslagen lydelse

33 kap. 7§

Vid straffmätningen skall utöver brottets straffvärde i skälig utsträckning beaktas att gärningsmannen till följd av brottet eller domen har drabbats av eller atl del finns grundad anledning att anta.att han kommer atl drabbas av andra för honom påtagligt menliga följder, såsom

1. allvarlig kroppsskada,

2. avskedande eller annan följd 2. avskedande, uppsägning eller
av brottet som är medgiven enligt disciplinär bestraffning som är
arbetsavtalet eller enligt författning medgiven enligt anställningsavtalet
som gäller för anställningsförhål- eller kollektivavtal eller enligt för
landet, eller fattning som gäller för anställnings-
förhällandet, eller

3. annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning.
Vid straffmätningen skall vidare i skälig utsträckning beaktas

1. att gärningsmannen frivilligt sökt förebygga eller efter förmåga sökt gottgöra skadliga verkningar av brottet,

2. att gärningsmannen frivilligt angett sig,

3. det men gärningsmannen åsamkas om han på gmnd av brottet utvisas ur riket,

4. alt gärningsmannen på gmnd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas orimligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

5. att det i övrigt finns omständigheter som påkallar att gärningsmannen får ettlägre straff än brottets slraffvärde motiverar.

128

2 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i rättegångsbalken Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 51 kap. 25 § rättegångsbalken enligt förslaget i SOU 1986:13 skall ha följande lyddse.

Lydelse enligt SOU 1986:13 Föreslagen lydelse

51 kap. 25 § Ej må hovrätten i anledning av den filltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmän, döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill underrätten dömt. Härvid är skyddstillsyn jämte fängelseådömt enligt 34 kap. 12 § brottsbalken att anse som svårare än skyddstillsyn i övrigt och villkorlig dom. Sådan skyddstillsyn är även svårare än ett fängelsestraff på lika läng eller kortare tid än det jämte skyddstillsynen ådömda fängelsestraffet. Har den filltalade av underrätten dömts till påföljd fär påföljd ersättas med förordnande om överlämnande till särskild vård. Har underrätten ersatt påföljd med överlämnande till särskild vård får hovrätten döma lill påföljd.

Hovrätten får inte heller i anledning av talan som i första stycket sägs besluta om utvisning ifall då underrätten ej meddelat sådant beslut eller ändra vad underrätten bestämt om tid för utvisning till men för den tilltalade.

129

9 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

I Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller 10 § eller enligl 5 a § för luftfartssabotage, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gämingen. Han får dock ej dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet annars är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år, skall han ej dömas lill ansvar.

Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller 10 § eller enligt 5 a § för luftfarts-sabotage, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år, skall han ej dömas fill ansvar.

20 kap. 4§= Den som har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning fär av rätten skiljas från uppdraget, om han har begått brott för vilket är stadgal fängelse i två är eller däröver och han genombrottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget.

Skiljs uppdragstagare från uppdraget enligt första stycket, skall hänsyn tas därtill vid bestämmande av straff för brottet.

Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs uppdrag hos andra sådana arbetsgivare som avses i 2 § andra stycket 1.

26 kap. 2 §6 Fängelse fär användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss lid får sältas Fängelse på viss tid får sättas

över det svåraste av de högsta över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men straff som kan följa på brotten men

Nuvarande lydelse

fär inte överskrida detta med mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Bötesstraff skall därvid anses svara mot fängelse fjorton dagar.

Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

Föreslagen lydelse

fär inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det får inte heller överskrida det svå-raste straffet med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet
är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff anses motsvara fängelse fiorton dagar.

Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

Prop. 1987/88:120 Bilaga 4

Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Är mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn dock inte ådömas.

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom socialtjänsten.

År det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

Kan det antas att missbruk av 'beroendeframkallande medel eller något annat särskilt .förhållande som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts, skall rätten, när den bedömer frågan huruvida skyddstillsyn är en tillräckligt ingripande, påföljd, särskilt beakta om den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten av en dom på skyddstillsyn.

Rätten får döma till skyddstillsyn för ett brott/ör vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

2 §11 Bilaga 4

Om det anses påkallat för den Skyddstillsyn får förenas med

tilltalades tillrättaförande eller av dagsböter, högst etthundraåttio, hänsyn till allmän laglydnad, får vare sig böter har föreskrivits för jämte skyddstillsyn dömas till dags- brottet eller ej. böter, högst etthundraättio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

3 §12

Om det av hänsyn till allmän lag- Skyddstillsyn får förenas med

lydnad prövas oundgängligen er- fängelse i lägst fjorton dagar och

forderligt att skyddstillsyn förenas högst tre månader.

med frihetsberövande, må jämte Om rätten dömer till fängelse

skyddstillsyn dömas till fängelse i jämte skyddstillsyn får den inte

lägst fjorton dagar och högst tre samtidigt döma till böter enligt 2 §.
månader.

Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att domen på fängelse skall gä i verkställighet utan hinder av atl den inte har vunnit laga kraft.

År i fall som avses i 1 § fiärde stycket den planerade behandlingen av avgörande betydelse för att skyddstillsyn bedöms vara en tillräckligt ingripande påföljd, skal.l rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

6§i' Vad som föreskrivs i 26 kap. 12-17 §§ skall tillämpas pä motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden fär ändra eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till del.

I fall som avses i 3 § tredje stycket skall i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. Därvid får även föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall göra anmälan till skyddskonsulenten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

En behandlingsplan som avses i andra stycket får innehålla bestäm-

" Senaste lydelse 1983:240.
'2 Senaste lydelse 1987:761.
" Senaste lydelse 1987:761. 134

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

melser om att den dömde åtar sig Bilaga 4

skyldighet att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han ej missbrukar beroendeframkallande medel.

6a§

Ifall som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 skall rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En sådan behandlingsplan får innehålla bestämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande medel.

7 §"• Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på skyddslillsyn, får övervakningsnämnden, utom atl meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1. besluta att varning skall meddelas den dömde, eller

2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det atl ett år av prövotiden har förflutit, dock längst fill prövotidens utgång.

Har övervakning beslutats enligt första stycket 2 men bedöms denna inte längre vara påkallad, får övervakningsnämnden förordna att övervakningen skall upphöra. Samma gäller om rätten med stöd av 34 kap. 6 § beslutat om övervakning och denna pågått i ett år. Åtgärd som avses i denna para- Åtgärd som avses i första stycket

"* Senaste lydelse 1983:240. 135

Talan skall anhängiggöras före prövofidens utgång.

8§'

Har den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att sädana åtgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan, skall nämnden hos åklagare göra framställning om att han vid domstol för talan om att skyddsfillsynen skall undanröjas. Även utan framställning från nämnden får sådan talan väckas, om den dömde i fall som avses i 3 § tredje stycket allvarligt har åsidosatt sina åligganden enligt den behandlingsplan som gäller för honom.

Har den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att sådana ätgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan, skall nämnden begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen skall undanröjas. Även utan framställning frän nämnden fär sådan talan väckas, om den dömde i fall som avses i 6 a första stycket allvarligt har åsidosatt sina åligganden enligt den behandlingsplan som gäller för ho-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

Vid bedömningen av straffvärdet Bilaga 4 skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft.

2§

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1. om den tilltalade avsett att
brottet skulle få betydligt allvarli
gare följder än det faktiskt fått,
I 2. om den tilltalade visat särskild

hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig.

4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.

3§

Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas

1. om brottet föranletts av någon
annans grovt kränkande beteende,

2. om den tilltalade till följd av själslig abnormitet eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3. om den tilltalades handlande stått i, samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfaren- 137

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

het eller omdömesförmåga eller Bilaga 4

4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.

Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får dömas till lindrigare straff än som är stadgat för brottet.

4§

Vid straffmätningen skall rätten, omförhållandet inte tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet, utöver brottets straffvärde, i skälig utsträckning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare dömts för brott. Härvid skall sär-' skilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förfiutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

5§

Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta

1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada,

2. om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

3. om den tilltalade frivilligt angett sig,

4. om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket,

5. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

6. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

7. om en i förhållande till brottets '°

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

art ovanligt lång tid förfiutit sedan Bilaga 4 brottet begicks eller

8. om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straffan brottets straffvärde motiverar.

Föreligger omständighet som avses i första stycket, får rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet.

6§

År det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § uppenbart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela påföljdseftergift.

7§

Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år, skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Härvid får dömas till lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet.

Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han har begått innan han fyllt tjugoett år.

30 kap. Om val av påföljd 1 §

Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Särskilda bestämmelser fiinns om användningen av överlämnande till särskild vård.

Ingen får dömas till fiera påföljder för samma brott, om inte något annat är föreskrivet.

3§

När någon döms för fiera brott, skall rätten döma till gemensam påföljd för brotten, om Inte något annat är föreskrivet.

Om det finns särskilda skäl, får rätten för ett eller flera brott döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Vidare får rätten döma till

139

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

fängelse för ett eller flera brott Bilaga 4 samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

4§

Som skäl för fängelse får rätten, utöver gärningens straffvärde, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott eller att brottet är av sådan art att särskilda skäl krävs för annan påföljd.

5§

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärnirigens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

6§

Bör påföljd som nu sagts inte tillämpas, skall den tilltalade vara fri från påföljd.

7§

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

140

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

8 § Bilaga 4

9§

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Som särskilda skäl för skydds tillsyn kan rätten beakta

1. om en påtaglig förbättring
skett av den tilltcilades personliga
eller sociala situation i något hän
seende som kan antas ha haft sam
band med hans brottslighet,

2. om den tilltalade undergår be
handling för missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha sam
band med hans brottslighet eller

10 §

Vid bedömningen av frågan om skyddstillsyn bör förenas med dagsböter skall rätten beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet.

11 §

Skyddstillsyn får förenas med fängelse endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

33 kap. Bilaga 4

Om nedsättning och uteslutning av Om avräkning av anhållnings- och
påföljd häktestid m.m.

8§i'
Vid prövning i högre rätt av kla- Vid prövning i högre rätt av kla-

gan angående ädömd påföljd må be- gan angående ädömd påföljd må beslut i fråga som avses i 5-7 J änd- slut i 5 och 6 §§ ändras även om ras även om talan ej fullföljts mot talan ej fullföljts mot beslutet, beslutet.

34 kap.

4 §18

Tillämpas 1 § I eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från fängelse, må, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller del därav förklaras förverkad.

Vid bedömande av om förverkande bör beslutas och i så fall av hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall förklaras förverkad skall beaktas, om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förfiutit mdlan brotten.

Beslutas ej förverkande enligt första stycket äger rätten besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda liden.

Förverkande eller åtgärd som nyss sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden Är den tidigare ådömda påföljden
villkorlig dom, må förordnande en- villkorlig dom,/år förordnande en
ligt I § I meddelas allenast med av- ligt 1 § I meddelas endast för brott
seende å brott som begåtts före som begåtts före prövotidens bör-
prövotidens början. jan.

Meddelas förordnande enligl Meddelas förordnande enligt
I § 1, får rätten, om det anses på- 1 § I, fär rätten, om den nya brotts-
kallat för den tilltalades tillrättafö- lighetens straffvärde eller art pa
rande eller av hänsyn till allmän kallar det, även döma till dagsbö-
laglydnad, även döma lill dagsbö- ler, högst etthundraättio, vare sig
ler, högst etlhundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet d-
böter har föreskrivits för brottet el- ler inte.
ler ej.

" Senaste lydelse 1973:43.

'* Senaste lydelse 1979:680.

" Senaste lydelse 1983:240. 142

Nuvarande lydelse

Tillämpas I § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § I eller 2 eller föriänga prövofiden till tre år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkoriig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mindre fråga därom uppkommer i mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år frän prövotidens utgång.

Föreslagen lydelse

Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 får inte ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett är från prövotidens utgång.

Prop. 1987/88:120 Bilaga 4

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätlen vid tillämpning av 1 § I, om det anses påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundraättio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, får rätten i stället för att döma till böter döma till fängelse enligl 28 kap. 3§.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätlen besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden lill högst fem år. Har den dömde åtagit sig atl följa en sådan behandlingsplan som avses i 28 kap. / § fiärde stycket, fillämpas även 28 kap. 3 § tredje stycket och 6 § andra och tredje styckena.

Döms den tilltalade med tillämpning av I § 3 till fängelse, skall när straffets längd bestäms skälig hänsyn las till vad han har undergått till följd av domen pä skyddsfillsyn och till vad han har avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §. I fall som här avses får

Är den tidigare ådömda påföljden skyddsfillsyn, får rätten vid tillämpning av 1 § 1, om den nya brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, även döma till dagsböter, högst etthundraättio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med hänsyn till sådana omständigheter som i 30 kap. 11 § sägs, 1 § 1 inte tillämpas med mindre än att sådant förordnande förenas med frihetsberövande, får rätten i stället för att döma fill böter döma till fängelse enligl 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § I eller 2 får rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem är. Har den dömde åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3, tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 a §.

Döms den filltalade med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall när straffets längd bestäms skälig hänsyn las till vad han har undergått till följd av domen på skyddstillsyn och lill vad han har avtjänat av fängelse som ådömts enligl första stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §. I fall som här avses får

Nuvarande lydelse

fängelse ådömas pä kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 28 kap. 3 § tredje stycket lämnats i domen skall, om fängelse ådöms, detta beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket må ej ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom upf)-kommer i mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövofidens utgång.

Föreslagen lydelse

fängelse ådömas på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 28 kap. 6 a § första stycket lämnats i domen skall, om fängelse ådöms, detta beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket/år inte ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn/år inte meddelas, I annat fall än när fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövofidens utgång.

Prop. 1987/88:120 Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

ådömda påföljden och döma till ny Bilaga 4 påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda påföljden inte har tillfullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får verkställas.

Är den tidigare påföljden skyddstillsyn och bestäms den nya påföljden till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn. Härvid får dömas till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet.

Undanröjs fängelse och dömer rätten till nytt fängelsestraff, skall den tid under vilken det tidigare straffet verkställts anses som verkställighet av det nya straffet. Rätten skall i domen ange den sålunda verkställda tiden.

6 §22

Nämndemän skall deltaga vid Nämndemän skall deltaga vid

underätts avgörande av fråga, som underrätts avgörande av fråga, som

avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap.

28 kap. 9 § dier 34 kap. 10 § andra 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 §

stycket eller 18 §. Detsamma skall andra stycket eller 18 §. Detsamma

gälla i fråga om undanröjande av skall gälla i fråga om undanröjande

påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förver- av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,

kände av villkorligt medgiven frihet förverkande av villkorligt medgiven

eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § frihet eller annan åtgärd enligt

samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt

stycket eller 34 kap. 6 § andra styc- 34 kap. 5§ tredje stycket eller

ket. 34 kap. 6 § andra stycket.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och andra styckena, är underrätt domför med en lagfaren domare.

8 §23

I mäl om åtgärd enligt 2 § eller I mål om åtgärd enligt 2 eller

27 kap. 5 § tredje stycket eller 6 §, 2 a § eller 27 kap. 5 § tredje stycket

28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra dier 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. stycket skall underrätt lämna den 10 § andra stycket skall underrätt dömde tillfälle att yttra sig. Begär lämna den dömde tillfälle att yttra han att bliva muntligen hörd, skall sig. Begär han att bliva muntligen tillfälle därtill beredas honom. I mäl hörd, skall tillfälle därtill beredas

22 Senaste lydelse 1987:761.

" Senaste lydelse 1987:761. 145

10 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

2 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i rättegångsbalken Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § och 51 kap. 25 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 7§' Åklagare fär besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderiåtelse) under fömtsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

2. om det kan antas atl påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderiåtelse,

3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4. om brottet uppenbarligen be- 4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan gåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 själslig abnormitet, som avses i 30 kap. 2 § brottsbalken, samt psyki- kap. 6 § brottsbalken, samt psykiatrisk värd eller vård enligt lagen atrisk vård eller vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda vissa psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring. kommer till stånd ulan lagföring.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla denmisstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

51 kap. 25 §2 Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts till fängelse, äge hovrätten förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, sä ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård inom socialtjänsten döma till böter ävensom jämte skyddstillsyn döma till fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Har underrätten meddelat förordnande som nu sagts, äge hovrätten döma till annanpåföljd.

Hovrätten får inte heller med anledning av talan som anges i första stycket besluta om utvisning, om underrätten inte meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid

' Senaste lydelse 1985:13.

2 Senaste lydelse 1981:228. 147

4 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt Bilaga 4

kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§i Register skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts till fängelse, villkoriig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller Ull vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall; eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter.

Har brott, för vilket dömts till Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn, enligt domen begåtts skyddstillsyn, enligt domen begåtts
under inflytande av sådan själslig under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses i 33 kap. 2 § abnormitet som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken, skall detta särskilt ain- brottsbalken, skall detta särskilt an
märkas i registret. märkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

I. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Senaste lydelse 1983:354. 150

5 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. Bilaga4

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§i 1 uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej medtagas anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande till 3 § brottsbalken, överlämnande till särskild vård, dom varigenom nå- särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken gon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken förklarats fri från påföljd, beslut av förklarats fri från påföljd, beslut av åklagare att icke tala å brott eller åklagare att icke tala å brott eller beslut om utvisning enligt 38, 43, 47 beslut om utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980: eller 48 § utlänningslagen (1980: 376), sedan tio är förflutit frän dom 376), sedan tio är förflutit frän dom eller beslut; eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2 samt förvandlingsstraff för böter, sedan tio år förflutit från frigivningen;

4. vandel i övrigt, sedan tio är förflutit från den händelse som föranlett anteckningen.

Anteckning om utvisning som beslutats av allmän domstol tas med under den tid, som är föreskriven för den brottspåföljd som har ådömts jämte utvisningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av fidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekommer flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari .1989.

Senaste lydelse 1983:355. 151

6 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lyddse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §1 Förvandling fär ej ske av

1. böter, som har ådömts med I. böter, som har ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken, stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken,

2. vite, som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörandesaken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rättegängen i arbetstvister.

Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fräga om böter som har ådömts före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1983:352. 152

7 Förslag till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 40 § utlänningslagen (1980:376) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 § En utlänning får utvisas ur riket,

Utlänningen får dock utvisas endast om det pä grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras atl han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Utvisning på gmnd av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.

Utvisas en utlänning, skall det När en domstol enligt 34 kap.

men som han därigenom åsamkas brottsbalken beslutar att förändra beaktas när påföljden för brottet en påföljd, som en utlänning har bestäms. När en domstol enligt dömts till jämte utvisning, får dom-34 kap. brottsbalken beslutar att stolen även meddela det beslut beförändra en påföljd, som en utlän- träffande utvisningen, som föränd-ning har dömts till jämte utvisning, ringen av påföljd ger anledning till. fär domstolen även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av påföljd ger anledning till.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

153

Lagrådet Prop. 1987/88:120

Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-02-29

Närvarande: justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierädet Freyschuss.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,

5. lag om ändring i lagen (1965:94) om pohsregister m. m.,

6. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

7. lag om ändring i utlänningslagen (1980:376).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av utnämnde chefsrådmannen Axel Lundqvist.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Enligt remissförslaget skall den nuvarande bestämmelsen i I kap. 7 § brottsbalken (BrB) — som är en allmänt hållen formel angående samman-vägandel av allmänprevenfiva och individualpreventiva hänsynstaganden vid påföljdsval - avskaffas och ersättas med ett flertal bestämmelser som mer konkret anvisar vilka förhållanden som skall beaktas vid straffmätning och påföljds val. Lagtekniskt har därvid valts metoden att till utgångspunkt har tagits brottets straffvärde. I två kapitel - 29 och 30 kapitlen avseende straffmätnings- respektive påföljdsvalsrekvisit — finns bestämmelser som närmare utvisar vilka förhållanden vid sidan av straffvärdet som skall inverka vid påföljdsbestämningen.

Flerstädes i remissprotokollet framgår i anslutning till de enskilda momenten i påföljdsbestämningsproceduren att avsikten inte är att åstadkomma någon allmän förändring i nu tillämpad praxis. Sett ur den synvinkeln kan det föreslagna, lagskrivningsmässigt väsentligt utbyggda systemet — med en omskrivning av ett bibliskt talesätt - sägas innebära att gammalt vin hälls i nya läglar. En del allmänna synpunkter är likväl att anföra i anledning av vissa enskildheter i del nya systemet.

Ett gmndläggande drag skall enligt remissförslaget som nämnts vara att
brottets straffvärde skall vara utgångspunkt för päföljdsbestämningen och
att synpunkterna i den delen skall "skiljas" frän andra faktorer av betydel
se i nämnda bedömning (avsnitt 2.3). Redan i nuvarande straffrättsskipning
torde enligt långvarig domstolstradition brottets svärhetsgrad ha ansetts
utgöra den naturliga utgångspunkten för övervägandena i päföljdsdelen (jfr
t. ex. NJA II 1962 s 43), låt vara att den tilltalades personliga omständighe
ter enligt BrB:s filosofi skulle tillmätas avsevärd vikt vid avvägningen. 154

Lagrådet uppfattar remissförslaget så, att straffvärdet hädanefter skall Prop. 1987/88:120 fillmätas eti mer utslagsgivande effekt men fortfarande skall finnas bety- Bilaga 5 dande utrymme för att ta- hänsyn till olika individuella omständigheter; betecknande för förslaget är dock att det har föga till övers för att i päföljdsövervägandena skulle invägas försök till prognoser angående den tilltalades framtida rehabilitering. Lagrådet finner sig inte ha anledning att rikta kritik mot denna gmndsyn och posifionsförflyttning i jämförelse med den nuvarande, allmänt hållna formeln i I kap. 7 §.

Enligt remissprotokollet (avsnitt 2.3) förutser departementschefen att de nya preciserade lagreglerna angående straffmätning och påföljdsval kommer atl främja enhetlighet och fömlsebarhet i påföljdsbestämningen. Det tilläggs att med de nya reglerna följer ett större krav pä domsmotiveringar i påföljdsdelen.

Mot detta skall ställas en del uttalanden, som under remissbehandlingen av kommittéförslaget (som i gmnddragen överensstämmer med remissförslaget) förekom och var av innebörd att just detaljbestämmelser om att skilda faktorer som skall inverka vid päföljdsbestämningen kan ge anledning till oenhetlighet, beroende på alt olika domare har olika uppfattning om vikten av i lagtexten angivna faktorer. Farhågor uttrycktes ocksä att åliggandet att i processen och domskrivningen beakta de nya, mer detaljerade bestämmelserna skulle innebära en ökad, arbetsbelastning för domstolarna.

Lagrådet vill för sin del notera, att de ganska talrika faktorer som enligt förslagels 29 och 30 kapitel skall beaktas vid påföljdsbestämningen naturligen inte kan i lagtext uppfånga vilken relafiv vikt som skall tillmätas den ena och den andra faktorn när fler sådana förekommer samtidigt. Att detta förhållande skulle, beroende på enskilda domares olika synsätt i enskildheter, öka risken för oenhetlighet finner lagrådet dock inte antagligt.

Vad angår farhågorna att de tilltänkta, mer detaljerade reglerna skall medföra merarbete för domstolarna har dessa nog något fog för sig. I processföringen fär förutsättas atl, företrädesvis försvarare, kommer att ägna ökad uppmärksamhet ät enskilda punkter som enligt remissförslaget skall vinna beaktande vid päföljdsbestämningen. För domstolarnas del innebär förslaget att de får anledning att domskälsvis ge besked om sin syn på de enligt förslaget angivna, faktorer som skall inverka pä päföljdsbestämningen, allt i den män dylika faktorer har framförts i processen. Lagrådet vill dock för sin del inte antaga att det skulle vara nämnvärt , belastande för domarkåren att i domskälen sätta på pränt de tankegångar de redan med gällande ordning rutinmässigt anlägger i de enskilda målen.

Lagrådets nu anförda synpunkter leder tillbaka till departementschefens grundtes, nämligen att den föreslagna ordningen fömtsatts leda till ökad fömlsebarhet och enhetlighet. I det avseendet vill lagrådet emellertid anmäla en viss skepsis. I den mån oenhellighet för närvarande förekommer — elt svårmälbart fenomen — bör man ej överskatta den nya regleringens förenhetligande effekter.

I det föregående har inte särskilt poängterats att vissa ytterligare inslag i
det tilltänkta systemet inrymmer förtydliganden och förändringar. Lagrå
det åsyftar härvid särskilt de föreslagna reglerna om skärpning vid återfall, 155

om förverkande av villkorligt medgiven frihet, om de straffskalor som skall Prop. 1987/88:120

gälla vid flerfaldig brottslighet och om en ny påföljdsvärdering, innebäran- Bilaga 5

de att fängelse blir att betrakta som en svårare påföljd än villkorlig dom

och skyddstillsyn. Lagrådet har inte funnit anledning till betänkligheter

mot de sålunda föreslagna förändringarna utan antar fastmer att de är av

godo.

Det lagtekniska infogandel av de nya föreskrifterna i BrB:s regelsystem är väl genomtänkt och enligt lagrådets mening invändningsfritt.

Beträffande några bestämmelser i förslaget förordar lagrådet omformu-leringar pä sätt nedan framgår.

29 kap. 4 §

Bestämmelsen handlar om återfalls situationers verkan på straffmätningen, varvid använts uttrycket att "den tilltalade tidigare dömts för brott". I 30 kap. 4 § andra stycket, som gäller återfalls betydelse för påföljdsvalet, används däremot ordalagen att "den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott". Med hänsyn till sambandet mellan bestämmelserna bör samma lokufion användas, varvid den sistnämnda bestämmelsens uttryck är att föredra. Däregenom blir klart att lill de återfallsgmndande faktorerna i princip hör även fall av åtalsunderiåtelse och strafföreläggande.

30 kap. 4 §

Bestämmelsens andra stycke är till sin uppbyggnad något svårtillgänglig och t.o.m. förvirrande. Klart är utan vidare att fidigare brottslighet kan utgöra ett skäl för fängelse. Men kopplas styckets ingress ihop med dess senare led får man följande säregna tankebyggnad: "Som skäl för fängelse fär rätten — beakta — att brottet är av sådan art att särskilda skäl krävs för annan påföljd." Den tankegäng som lagskrivaren velat ge uttryck för torde mera begripligt framgå om man använder uttryckssättet "Som skäl för fängelse får rätten — beakta - att annan påföljd kan förekomma endast om särskilda skäl föranleder det". Typfallet som ligger bakom skrivningsförsöket är rattfylleribrottet, som enligt fast praxis anses normalt skola leda till fängelse, men vid just "särskilda skäl" kan röna en lindrigare bedömning. Även om den senaste av de citerade formuleringarna är bäst ägnad alt leda läsaren på rätt spår, är den något otillfredsställande i det att ordet "skäl" s.a. s. dyker upp i tvä skepnader. Del nu berörda sista ledet i paragrafen torde kunna utgå utan saklig förlust. Om genom en etablerad praxis har fastslagits att viss brottsityp normalt skall föranleda fängelse -när inte "särskilda skäl" talar för annat - behöver detta inte utsägas i lagtext,

I fräga om paragrafens utformning i övrigt torde ordet "gärningens"
böra utbytas mot "brottslighetens" sä att del redan av lagtexten framgär
att bestämmelsen är tillämplig också vid flerbrottslighet. Lämpligen bör
vidare jämte brottslighetens straffvärde nämnas brottslighetens art på sam
ma sätt som skett i förslagets 30 kap. 10 § och 34 kap. 6 §. 156

Andra stycket av paragrafen kan i enlighet med det anförda ges följande Prop. 1987/88:120
lydelse: Bilaga 5

"Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig fill brott."

31 kap. I §

I remissförslaget har, i enlighet med den genomgående gmndsynen, uttrycken "den dömdes tillrättaförande" och "av hänsyn till allmän laglydnad" bytts ut mot hänvisningar till "brottslighetens straffvärde" m. m. Se t.ex. 30 kap. 10 § och 34 kap. 6 §. Någon motsvarande ändring har i förslaget inte gjorts beträffande 31 kap. 1 § andra stycket. Även den bestämmelsen bör ändras och förslagsvis ges följande lydelse:

"Om brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, fär jämte överlämnande till värd inom socialtjänsten dömas till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej."

38 kap. 2 a §

Enligt vad som uttalas i specialmotiveringen skall frägan om omprövning av påföljden tas upp av den rätt som först dömt i målet. Detta bör — jämför bestämmelsen i 38 kap. 2 § - framgå direkt av lagtexten. Lämpligen kan detta komma till stånd genom att lokutionen "får rätten efter ansökan" byts till "fär den rätt som först dömt i målet efter ansökan".

Övergångsbestämmelserna

Det remitterade lagförslaget upptar inte några övergångsbestämmelser. Detta innebär att beträffande brottslighet som förekommit under äldre lags fid de nya reglerna skall slå till när domstol dömer under ny lags fid, dock med det viktiga förbehållet att principen i 5 § brottsbalkens promulgationslag (BrP) äger generell genomslagskraft.

Det nu sagda ger anledning till ett par anmärkningar.

I den mån de nya reglerna om verkningar av återfall och om förverkande av villkorligt medgiven frihet ger strängare utslag än nuvarande ordning skall i kraft av 5 § BrP äldre ordning vara tillämplig.

Samma synsätt skall, såsom nämnts i remissprotokollet, vara gällande i fråga om straffskalorna i förslagets 26 kap. 2 §, såvitt dessa innefattar skärpning i förhållande till gällande rätt.

Den föreslagna lagens nya värdering att fängelse skall betraktas som svårare påföljd än villkorlig dom och skyddsfillsyn fär omedelbar verkan.

Särskilda synpunkter gör sig gällande beträffande de fall som åsyftas i
remissförslagets 38 kap. 2 a §, dvs. fall dä i rättegäng under äldre lags tid
blivit beaktat om den tilltalade till följd av brottet kunde komma att
drabbas av avskedande frän arbetsanställning eller ej, och det sedermera
under ny lags tid visar sig att antagandet i berört avseende slagit fel.
Situationen torde förtjäna en särskild övergångsbestämmelse fill förbind- 157

Innehåll Prop. 1987/88:120

Proposition ....................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Proposifionens lagtexter........................................ 3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988 ... 27

1 Inledning ........................................................ 27

2 Allmänna överväganden om påföljdssystemet ......... 29

2.1 Bakgrund m.m.............................................. 29

2.2 Prevenfionsteorierna och deras fillämpning......... 32

2.3 Sammanfattning av mina förslag .................... .. 38

3 Regler om päföljdsval och straffmätning ................ .. 39

3.1 En ny reglering behövs ................................. 39

3.2 Utformningen i stort av regler för päföljdsbestämningen 42

3.3 Påföljders inbördes svårhet .......................... 44

3.4 Hänsyn till andra omständigheter än straffvärdet 47

3.5 Gärningsmannens tidigare brottslighet .............. 49

3.6 Påföljdseftergift............................................ .. 59

3.7 Omprövning av ådömd påföljd i vissa fall ......... 61

4 Vissa andra påföljdsfrägor .................................. 63

4.1 Överiämnande till särskild vård ........................ .. 63

4.2 Fängelse som gemensamt straff....................... 65

4.3 Vissa frägor rörande övervakning vid skyddstillsyn och villkorlig frigivning 67

4.4 Beslut av högre rätt om utvisning .................. .. 70

5 Upprättade lagförslag......................................... 71

6 Specialmotivering ........................................... 71

6.1 Förslaget fill lag om ändring i brottsbalken ........ .. 71

6.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken . . 113

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott 114

6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister 114

6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m 114

6.6 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) 114

6.7 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1980: 376) 114

7 Hemställan .................................................... . 115

8 Beslut............................................................. . 115

Bilagor:

Bilaga I: Delar av fängelsestraffkommitténs sammanfattning enligt

betänkandet SOU 1986: 13 ...................... 116

Bilaga 2: Delar av fängelsestraffkommitténs förslag till lagtexter en
ligt betänkandet SOU 1986: 13 .................. 121

Bilaga 3: Fängelsestraffkommitténs förslag till lagtexter enligt

skrivelsen den 4 december 1986................... 128

Bilaga 4: De till lagrådet remitterade lagförslagen....... 130

Bilaga 5: Utdrag ur lagrådets protokoll 1988-02-29 .... 154

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 159