Motion till riksdagen
1987/88 :Ub3

av Birgitta Rydle m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:64 om särskilda
regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och
norra Sveriges inland

Riksdagen begärde våren 1987, med avslag på regeringens då framlagda
förslag, att regeringen skyndsamt skulle återkomma till riksdagen med ett
genomarbetat och på olika departementsområden specificerat förslag till
gagn för utvecklingen i bl. a. Bergslagen och norra Sveriges inland. Vikten av
utbildningspolitiska insatser betonades.

Regeringen betonar i propositionen utbildningens betydelse för den
regionala utvecklingen. Vi måste emellertid tyvärr konstatera att innehållet
är magert och outvecklat. Dessutom saknas precisering av hur föreslagna
medel skall användas. Regeringen försvårar därmed möjligheterna till en
konstruktiv diskussion om olika alternativ. Därtill kommer propositionen så
sent att förslagen endast kan få marginella effekter under nu löpande
budgetår. Det hade därför, enligt vår mening, i detta läge varit lämpligare att
vänta med propositionen och återkomma i budgetpropositionen med ett mer
substantiellt och genomarbetat förslag. Att anvisa anslag på grundval av
”beräkningspunkter” som är avhängiga åtgärder, vilkas art eller innehåll
ännu ej är bekanta utan beroende av vilka förslag som kommer fram tyder
inte på att regeringen har klart för sig vilka åtgärder som egentligen bör
vidtas.

Motsvarande kritik och oklarheter beträffande planerade åtgärder gäller
även avsnittet om kultur.

Ett rikt kulturliv där många kulturyttringar får göra sig gällande kan bidra
till att göra en region attraktiv för såväl de boende som för företagsetablering.
Det i propositionen föreslagna kulturstödet bör fördelas så att det
främjar kulturverksamhet inom flera olika områden, som t. ex. konst, musik,
musei- och teaterverksamhet. Endast verksamhet av hög kvalitet kan
motivera ett anslag av föreslagen omfattning.

Föreliggande proposition tycks tillkommen enligt principen: alla åtgärder
är av godo - j u fler dess bättre. På utbildningsområdet får detta konsekvenser
som inte entydigt kan sägas vara av godo. Regeringen tycks tro att problemen
löses på lokal eller regional nivå om bara verksamheten decentraliseras. Inga
principiella överväganden görs där frågor om kvalitet ställs mot värdet av en
decentraliserad verksamhet.

Regeringen vill med de nu lagda förslagen fortsätta i sin strävan att
decentralisera den högre utbildningen. Detta sker utan att den analyserat
vilka konsekvenser detta kan få för den högre utbildningens kvalitet. I själva

verket ger regeringens proposition klara belägg för en utveckling som vi Mot. 1987/88

finner oroande och som vi varnat för. Även om entusiastiska och många Ub3

arbetsinsatser görs för att utveckla de mindre högskolorna är det svårt att där

bygga upp den breda bas av kompetens och kreativitet som universiteten och

de större högskolorna erbjuder. I propositionen vidgår regeringen också att

endast en fjärdedel av de fast anställda lärarna vid de mindre högskolorna har

avlagt doktorsexamen.

Regeringen hävdar att de studerande på ekonomlinjens basblock vid
högskolan i Falun-Borlänge och i Östersund för fortsatt fullständig ekonomutbildning
är hänvisade till universiteten i Uppsala resp. Umeå. Så är givetvis
inte fallet. I sin regionalpolitiska ambition förtränger regeringen det faktum
att samtliga universitet och högskolor med sådan utbildning givetvis står
öppna för de studerande som har de nödvändiga förkunskaperna.

Vi anser att kvalitetsaspekter är av största betydelse för en på sikt gynnsam
utveckling av verksamheten. Kvalitet åstadkommes inte självklart med hjälp
av decentralisering. Här krävs klara analyser som utgångspunkt för de
åtgärder som kan och bör vidtas. Sådana saknas i regeringens förslag.

Starka skäl kan med andra ord anföras för att riksdagen skulle begära ett
nytt och bättre genomarbetat förslag från regeringen. För att inte ytterligare
tidsspillan skall bli följden ser vi oss emellertid nödsakade att, med
nedanstående preciseringar och tillägg, tillstyrka det av regeringen föreslagna
medelstillskottet för sådana utbildningspolitiska insatser som utan tvivel
är väsentliga för en positiv utveckling av de aktuella områdena.

Moderat politik

Den högre utbildningen och forskningen skall enligt vår mening vägledas av
vetenskapliga mål. Universiteten är inte först och främst utbildningsanstalter
för vissa yrken utan institutioner för utveckling av det mänskliga vetandet.

Starka och självständiga universitet behövs också bl. a. för att garantera
gentemot statsmakterna oberoende tänkande och kritik. Detta är av särskild
betydelse när den offentliga makten nått en sådan omfattning som i vårt land.

Nuvarande organisation av den högre utbildningen och forskningen har
fjärmat sig från en sådan grundsyn. Grundutbildningen har utformats för att i
första hand passa arbetsmarknadens behov. Resultatet har bl. a. blivit
svårigheter att rekrytera forskarstuderande.

Vi hävdar att det inom den högre utbildningen kan urskiljas huvudsakligen
två olika former av utbildning.

Den ena utgörs av forskarförberedande utbildning. Denna ges i form av
påbyggbara ämneskurser, men också flera utbildningslinjer ger behörighet
till forskarutbildning, t. ex. läkarlinjen och civilingenjörslinjerna. Den andra
formen är postgymnasial yrkesutbildning i form av kortare linjer, ofta 80
poäng, men också i form av kortare kurser.

Vi anser att universitet och högskolor med fasta forskningsresurser samt
högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro skall ha huvudansvaret för den
forskningsförberedande utbildningen. I detta ansvar ligger också, enligt vår
mening, ett åliggande att decentralisera sådan utbildning till orter där
önskemål om och behov av utbildningen finns. Den geografiska fördelningen

av detta ansvar att decentraliserat bedriva forskarförberedande utbildning Mot. 1987/88

bör berörda universitet och högskolor göra upp sins emellan. De mindre Ub3

högskolornas huvuduppgift bör vara att förse sin region med en kvalificerad,
postgymnasial yrkesutbildning. Tillgången till lärare, utrustning m. m.
innebär dock att dessa högskolor endast kan ha ett begränsat utbildningsutbud.
Skall en tillräcklig kvalitet kunna upprätthållas på utbildningen måste
de mindre högskolorna välja att satsa på sådana områden där de har särskilda
förutsättningar. De mindre högskolorna måste sträva efter att profilera sig
inom skilda områden. Ett exempel på detta kan vara utbildning med
anknytning till turism, där lokala behov och förutsättningar tas till vara och
utvecklas. Sådana specifika utbildningar blir då - förutsatt att kvaliteten är
tillräckligt hög - också riksrekryterande, vilket är nödvändigt också med
tanke på att de minskade ungdomskullarna gör att rekryteringsunderlaget
minskar.

I den mån enskilda personer, myndigheter eller företag efterfrågar
ämneskurser av traditionell akademisk, dvs. forskarförberedande, karaktär
kan detta lämpligen tillgodoses genom samarbete mellan aktuell högskola
och något av universiteten.

Vi har tidigare anfört att möjligheterna till postgymnasial utbildning är
betydelsefulla för en regions tillväxtmöjligheter. I dag ställs allt högre krav på
utbildning, såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn. Vi har
även framfört förslag om en modern yrkesutbildning i gymnasieskolan och
om förbättrad kvalitet på den högre utbildningen.

De nuvarande mindre högskolorna omfattas av samma regelsystem som
universiteten. Detta har varit till förfång för de nya högskolorna. De har inte
haft tillräckliga möjligheter att anpassa sitt utbildningsutbud efter sin regions
förutsättningar och den efterfrågan som där finns.

För att dessa högskolor skall bli den positiva faktor för regional tillväxt som
många förväntar sig har vi föreslagit ökad frihet för de mindre högskolorna.

De bör därigenom få större möjligheter att utveckla nya utbildningslinjer
som ger kvalificerad utbildning som inte är av traditionell akademisk
karaktär.

De nya högskolorna bör kunna erbjuda utbildningar som är anpassade till
lokala behov och förutsättningar inom framför allt de tekniska, ekonomiska
och administrativa områdena. Humanistiska och samhällsvetenskapliga
inslag i dessa utbildningar är naturliga, men de skall utgöra stödjande
moment. Det innebär t. ex. att den för alla mycket väsentliga undervisningen
i språk läggs upp för att främja aktiv språkanvändning, inte för att i första
hand vara grunden för fördjupade akademiska studier.

För att möjliggöra den förändrade inriktningen vid de mindre högskolorna
har vi föreslagit att sammanlagt 60 milj. kr. extra anslås för utveckling och
drift av ny utbildning samt 90 milj. kr. för nyanskaffning av utrustning för
hela universitets- och högskoleområdet, för att utnyttjas under en treårsperiod
(mot. 1986/87:A448).

6

Regeringens förslag

Vi har inga invändningar mot de förslag som regeringen nu för fram
beträffande gymnasieskolan. Principiellt anser vi dock att även gymnasieskolans
utrustning bör vara en kommunal angelägenhet. Behovet av förnyelse av
utrustning för gymnasieskolan begränsas emellertid icke till några få
kommuner i Bergslagen eller i norra Sveriges inland. Ett av de grundläggande
problemen är att med nuvarande utformning av gymnasieutbildningen
utrustning ej kan förnyas i den takt som önskvärt vore. I många av våra
gymnasieskolor utbildas dess värre elever med utrustning som sedan länge
borde vara ersatt med modernare. Den av oss föreslagna modifierade
lärlingsutbildningen skulle däremot låta eleverna på företagen möta den
utrustning som en modern utbildning kräver tillgång till. Regeringen har för
sin del inte ens kunnat samla sig till den sedan länge aviserade propositionen
om en förändring av den gymnasiala yrkesutbildningen. I rådande läge vill vi
därför inte motsätta oss de av regeringen föreslagna extraordinära insatserna.

Teknik- och ekonomiservice för det lokala näringslivet bör kunna vara ett
led i gymnasieskolans verksamhet. Att därtill engagera elever i ett verklighetsanknutet
arbete är ett positivt inslag i utbildningen. I propositionen
anges inte närmare hur denna service för det lokala näringslivet skall gå till.
Vi förutsätter emellertid att verksamheten kan bedrivas som uppdragsverksamhet
och att den således ger intäkter som icke bör vara försumbara. Därtill
är det av central betydelse att verksamheten icke subventioneras så att de
naturliga konkurrensförhållanden som bör gälla även inom detta område
snedvrids. Vad vi här anfört om uppdragsverksamheten bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Beträffande den tillfälliga utökningen av
verksamheten i komvux och SSV vill vi erinra om vad som anförts om
betydelsen av att verksamheten håller en godtagbar standard och har hög
kvalitet.

Detsamma gäller för den föreslagna verksamheten vid de lokala studiecentra
som föreslås inrättade i Lycksele, Stomman, Vilhelmina, Sveg och
Strömsund. Erfarenheter av distansundervisning visar att denna kan vara
värdefull. Den bör därtill kunna stödjas med de möjligheter som den
moderna informationsteknologin erbjuder. Avsikten får dock inte vara att
bygga nya ”miniinstitutioner”. Vi vill också peka på den möjlighet som ligger
i att organisera del av denna verksamhet i form av kursplanebundna
universitetscirklar. Vi har i vår motion (Ub828) framhållit det olyckliga i att
dessa i princip avskaffades fr. o.m. den 1 juli 1983. Dessa studiecirklar
fungerar på ett utmärkt sätt som spridare av akademisk bildning och
utbildning.

Därtill har skolöverstyrelsen i ett yttrande till regeringen nyligen konstaterat
att TBV i övre Norrland bör kunna arrangera högskoleutbildning i
cirkelform. Möjligheten att organisera kursplanebundna universitetscirklar
med statsbidrag bör enligt vår mening återinföras.

Vad vi här anfört om utveckling av lokala studiecentra samt om värdet av
kursplanebundna universitetscirklar bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

I propositionen samlas under rubriken ”Samverkan mellan gymnasiesko- Mot. 1987/88

la, vuxenutbildning och högskolan” ett antal anslagsposter som sammanlagt Ub3

uppgår till 80,5 milj. kr. Häri ingår anslag till komvux och SSV, utrustningsanslaget
för gymnasieskolan samt ytterligare anslag, vars användning är
oklar. I propositionen anges att anslagen skall ses som ”beräkningspunkter”
och att de olika delposterna är preliminära.

Vi anser att regeringen klarare borde ha angivit vilken verksamhet som
avses komma till stånd. De aktuella regionerna har inte varit utan resurser
som kunnat nyttjas för inventeringsarbete. Att nu starta inventeringar av
utbildningsbehov visar att regeringen inte i tid förmått planera sina insatser.

När anslag ges för att både inventera, planera och genomföra verksamhet
finns en stark tendens att verksamheten planeras för att fylla medelsramen
och inte strikt utifrån vad som på sikt ger den bästa kvarstående effekten.

Vi anser därför att den föreslagna medelsramen är för stor. En bättre
framförhållning och en klarare inriktning behövs som underlag för beslut.

Regeringen bör återkomma med förslag om preciserade åtgärder när sådana
kan presenteras.

Däremot kan klart konstateras att det föreligger ett starkt behov av ny
utrustning. Utan tidsenlig utrustning kan inget kvalitativt högtstående arbete
bedrivas. Materielsituationen börjar nu bli kritisk. Vi föreslår därför att 30
milj. kr. av de medel som nu anvisas skall avse utrustning för de mindre
högskolornas behov. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Förslaget att bygga ut ekonomlinjen vid högskolorna i Falun— Borlänge
och Östersund bör inte genomföras av de skäl vi ovan anfört rörande
utbildningens kvalitet och behovet av forskarutbildad personal.

Vi vill i sammanhanget dock erinra om vårt förslag om att till de nya
högskolorna anvisa 60 milj. kr. under tre år för utveckling och drift av ny
utbildning och om betydelsen av att skapa en lokal profil som stegvis kan
utvecklas i verksamheten (mot. 1986/87:A448).

Beträffande den föreslagna ingenjörsutbildningen i produktion och underhåll
av vägar och banor konstaterar vi att inget beslut om banverkets
lokalisering föreligger samt att den föreslagna utbildningen, om den skall
anordnas, kan organiseras som lokal linje.

Beträffande kontaktverksamhet m. m. syftar denna enligt propositionen
till att stödja forskarutbildning av lärare vid de mindre högskolorna med nya
och okonventionella metoder. Vari dessa består utvecklas inte närmare.

Vi har full förståelse för nödvändigheten av att ge särskilt stöd åt dem som
är engagerade i uppbyggnaden av de mindre högskolorna. I vissa fall är
sannolikt särskilda åtgärdsprogram motiverade. Det är dock knappast
rimligt att begära att riksdagen skall anslå medel utan att ha tillgång till något
reellt beslutsunderlag. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med
förslag till konkreta åtgärder.

Vi har i tidigare motion (mot. 1986/87:Ub5) framhållit betydelsen av en
satsning på informationsteknologisk forskning vid Umeå universitet. Regeringen
föreslår nu en tillfällig förstärkning, som innebär att den nu delvis går
oss till mötes. Vi anser emellertid att en tillfällig förstärkning inte är till
fyllest. En kvalitativt högstående forskning kan inte kommenderas fram

genom engångsanslag för ett år. Forskning är en långsiktig verksamhet som Mot. 1987/88

kräver en basorganisation av visst omfång. En sådan kan inte åstadkommas Ub3

med tillfälliga resurser. Vi föreslår därför att 3 milj. kr. nu anvisas för
informationsteknologisk forskning vid universitetet i Umeå och att verksamheten
därefter anvisas medel i ordinarie budget.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fördelningen av stödet för kulturverksamhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om betydelsen för den regionala utvecklingen av
kvalitet i den högre utbildningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att stärka de mindre högskolornas
utvecklingskraft,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om betydelsen av intäkter i samband med den i
propositionen föreslagna uppdragsverksamheten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utveckling av lokala studiecentra,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om återinförande av kursplanebundna universitetscirklar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om medel för utrustning för de mindre högskolornas
behov,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ekonomlinjen vid högskolorna i Falun-Borlänge och Östersund inte
bör byggas ut,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kontaktverksamhet m.m.,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om medel för informationsteknologisk forskning vid
Umeå universitet.

Stockholm den 17 december 1987
Birgitta Rydle (m)

Göran Allmér (m) Birger Hagård (m)

Hans Dau (m) Anders G Högmark (m)

Rune Rydén (m) Ingela Gardner (m)

Lars Ahlmark (m) Ann-Cathrine Haglund (m)

Hans Nyhage (m) Elisabeth Fleetwood (m)

9

gotab Stockholm 1988 14176