Motion till riksdagen
1987/88:U5

av Olof Johanssonn!, fl. (c)

med anledning av prop. 1987/88:66 om Sverige och Mot.

den västeuropeiska integrationen ^87,(88

Allmän inriktning

I propositionen 1987/88:66 om Sverige och den västeuropeiska integrationen
markerar regeringen inledningsvis, att ett svenskt medlemskap i EG inte är
förenligt med vår neutralitetspolitik. Därmed upprepas den bedömning som
gjordes 1971 från svensk sida i samband med förhandlingarna om frihandelsavtalet.
Bakgrunden var då den s. k. Davignonrapportens krav på ett
närmare utrikespolitiskt samarbete inom EG.

Senare under 1973 skisserades det europeiska politiska samarbetets (EPS)
grundläggande förutsättningar. Hösten 1985 lyckades EG-länderna förhandla
fram den s. k. europeiska enhetsakten (EEA) som bekräftar EPS. Den
andra nyheten var tilläggen till Romtraktaten med syfte att skapa en inre
marknad inom EG. Det innebär ett fullföljande av det ursprungliga målet att
åstadkomma fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital inom
EG.

Genom EPS åtar sig medlemsstaterna att så långt möjligt harmonisera sina
positioner i såväl utrikes- som säkerhetspolitiska frågor. Därmed bekräftas
nu liksom i början av 70-talet, att Sveriges neutralitetspolitik inte kan förenas
med svenskt medlemskap i EG. Centerpartiet betonar nu liksom tidigare
denna uppfattning. Vårt land kan inte ta på sig de förpliktelser som ett
medlemskap i EG innebär. Därmed saknar denna fråga aktualitet. Detta
principiella ställningstagande måste komma till klart uttryck vid riksdagens
behandling av propositionen.

Propositionen utgår från ett brett europeiskt perspektiv. Det bör understrykas
att den västeuropeiska integrationen ur svensk synpunkt inte bara är
fråga om relationerna till EG utan till Västeuropa i dess helhet. Ur svensk
synpunkt är det också av stor principiell vikt att Västeuropa i sin inre
utveckling inte reser murar mot omvärlden utan eftersträvar öppenhet.

För vår del anser vi att begreppet EES, det Europeiska Ekonomiska
Samarbetsområdet med öppenhet mot motvärlden, är uttryck för en
principiellt riktig syn.

Innehållet i EFTA-EG-samarbetet har dominerats av den fria varuhandeln.
Såsom vi framhållit i tidigare sammanhang är frihandeln inte ett mål i
sig utan ett medel för en internationell arbetsfördelning som allmänt sett ger
bättre välfärdsförutsättningar. Välfärden har emellertid inte enbart ett

1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr U5-6

materiellt innehåll. Även på handelsområdet måste därför sociala miljömäs- Mot. 1987/88

siga, hälso- och andra riskaspekter beaktas. För ett neutralt land har den U5

nationella aspekten därjämte en speciell innebörd. Sammanfattningsvis kan
vi konstatera att den västeuropeiska frihandeln varit fördelaktig för Sverige
liksom för andra länder.

EFTA, Norden och EG

I propositionen framhålls att den västeuropeiska integrationen enligt regeringens
uppfattning bör omfatta EFTA-länderna och EG (EES). Centerpartiet
har samma syn.

Bilaterala lösningar i olika riktningar får naturligtvis inte uteslutas men är
inte det mest tillfredsställande. Helhetslösningar omfattande både EG och
EFTA-området måste eftersträvas. Detta innebär att arbetet omfattar två
konstellationer: ett alltmer integrerat EG med en inte oväsentlig överstatlig
beslutanderätt (kvalificerad majoritet) och med utrikespolitiskt samarbete
numera inskrivet i Rom-fördraget och EFTA dominerat av neutrala länder
som gjort bedömningen att ett medlemskap i EG inte är förenligt med deras
neutralitetspolitik. Denna politik inskränker också möjligheterna att på
annat sätt överlåta beslutsrätt till överstatliga eller mellanstatliga organ.

Det svenska deltagandet i den västeuropeiska integrationen bör således i
största möjliga utsträckning ske inom EFTA:s ram. Vi delar således
uppfattningen att EFTA bör stärkas.

Samtidigt står det klart att EFTA-länderna inte har en alltigenom ensartad
syn. Detta kan bero på politiska och konstitutionella förhållanden, som kan
omöjliggöra erforderlig enighet. Framför allt bör emellertid uppmärksammas
skillnader i geografiskt avseende som medför att med Västeuropa
integrerade nordiska lösningar ter sig särskilt naturliga.

Från mittenpartihåll har i Nordiska rådet väckts ett medlemsförslag om att
de nordiska länderna gemensamt skall analysera förutsättningarna för
nordiskt samarbete i det västeuropeiska integrationsperspektivet. Inte minst
är detta angeläget på områden där man i det nordiska samarbetet kommit
längre än i Västeuropa i övrigt och där Norden sålunda särskilt bör kunna
bidra till utvecklingen. I övrigt är det angeläget att analyserna på nordiskt
plan kommer till stånd utan dröjsmål så att den nordiska aspekten inte
åsidosätts. Det är inte möjligt att nu ange alla områden där det nordiska
samarbetet är särskilt angeläget. I senare avsnitt anges dock fält där behovet
redan nu är uppenbart.

Den sociala dimensionen

EFTA-konventionen och EFTA-ländernas frihandelsavtal med EG gäller
handeln och således det ekonomiska området. Den nu pågående integrationen
spänner över en rad samhällsområden. Det är därför angeläget att den i
vid bemärkelse sociala dimensionen uppmärksammas och hävdas.

Vi delar självfallet uppfattningen i propositionen att Sverige tillhör
Västeuropa historiskt, kulturellt och ekonomiskt. Det kan tilläggas att vi har

med övriga västeuropeiska länder gemensamma värderingar i fråga om Mot. 1987/88

demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Detta är en väsentlig och U5

avgörande grund för vårt deltagande i den västeuropeiska integrationen

särskilt i fråga om den sociala dimensionen. Utgångspunkten för vårt

deltagande i den västeuropeiska integrationen måste givetvis vara att vi kan

hävda våra värderingar.

I vårt land, liksom i våra nordiska grannländer, värderas sysselsättningen
högt. Det är vår bedömning att ett deltagande i integrationen ger en bättre
sysselsättningsbas än att ställa sig utanför. Detta får emellertid inte innebära
att sysselsättningen anses tillgodosedd med svenskt deltagande. Även i
integrationssamarbetet måste sysselsättningen värderas högt med den styrande
effekt detta får främst i ställningstaganden av ekonomisk-politisk
innebörd.

Ett annat område med speciella svenska värderingar är miljön. Ur svensk
synpunkt måste givetvis miljöaspekterna tillmätas stor betydelse på alla
områden där de har relevans. Det är emellertid av särskild vikt att
perspektivet inte inskränkes till produkters effekter på miljö, liv och hälsa
etc., utan att man också inbegriper t. ex. tillverknings- och energiprocesser.

De gränsöverskridande luftföroreningarna utgör den främsta illustrationen
till varför Sverige bör eftersträva en sådan bred inriktning.

En tredje aspekt som särskilt bör framhållas gäller formerna för hur socialt
betingade värderingar fortlöpande skall kunna göra sig gällande. Samarbetet
inom EFTA och med EG har hittills dominerats av varuhandeln, som
huvudsakligen föranlett kontakter på regerings- och myndighetsnivå. När
samarbetet breddas och får konkret innehåll på en rad områden är det
angeläget att också deltagandet breddas. Därför bör sådana former eftersträvas
att t. ex. företrädare för fackliga organisationer, olika slags intresseorganisationer
och för arbetsmiljö och konsumentintressen bereds möjlighet till
insyn och påverkan i europeiska organ och institutioner. Det är också
angeläget att arbetet ges motsvarande förankring på svensk botten.

Regionalpolitiken

Såsom framhölls i en centermotion till riksmötet 1986/87 kommer de
intensifierade strävandena inom EG att genomföra den inre marknaden
sannolikt inte att medföra några omedelbara drastiska konsekvenser för
svensk del. Det kan väntas att svenska företag, som redan är etablerade inom
EG-området, får förstärkta incitament att förlägga verksamhet inom området.
Likaså kan det väntas att andra företag får förstärkt benägenhet till
etablering av verksamhet inom EG. Företag som inte har denna möjlighet,
dvs. främst småföretag med avsättning på kontinenten, kan få vidkännas en
konkurrensnackdel gentemot företag inom EG. På motsvarande sätt som vi
kan iakttaga koncentrationseffekter på hemmamarknaden finns dessa också
inom den eurpeiska marknaden med dess många stora företag.

Veterligt har inte EG eller västeuropeiska länder ur konkurrenssynpunkt
invändningar mot den svenska regionalpolitiken. Detta är naturligt eftersom
regionalpolitiken får anses etablerad och principiellt erkänd i Västeuropa.

Möjligen skulle invändningar kunna resas mot sådant omfattande stöd till

stora industriella satsningar som i vårt land på senare år ägt rum i ett par Mot. 1987/88
storstadsregioner. U5

EG:s regionalpolitik har en speciell dimension, nämligen inriktningen på
utveckling i de senast tillkomna sydeuropeiska medlemsländerna. Denna
inriktning är värd respekt och erkännande. Samtidigt bör uppmärksammas
att de regionala balansproblemen i Sverige inte har sin motsvarighet i de
tätbefolkade kontinentala industriländerna. De ekonomiska koncentrationstendenser
som gör sig gällande inte minst på en stormarknad måste också
uppmärksammas oavsett om vårt land deltar i integrationen eller ej. Den
svenska utgångspunkten måste därför vara att avkall inte skall göras på rätten
att göra insatser för regional balans genom infrastrukturella satsningar, stöd
till företagsetablering och -utveckling, reducering av ogynnsamma avståndskostnader
m. m. De nordiska EFTA-länderna har en samstämmig principiell
uppfattning om sådana insatser som inte är konkurrenssnedvridande. En
nordisk samverkan är därför naturlig.

Tullunion

Mot bakgrund av att en tullunion 1971 — 1972 på svensk sida ansågs som en
önskvärd lösning av relationerna till EG framhålls nu tullunionen som ett
svenskt önskemål. Närmare motiv och innebörd redovisas inte, annat än att
neutralitetsförbehåll skulle erfordras. Den väsentliga skillnaden mellan en
situation då tullar och kvantitativa restriktioner mellan Sverige och EG
kunde avvecklas endera genom en tullunion eller genom ett frihandelsavtal
och en situation då avveckling ägt rum genom frihandelsavtalet berörs inte.

Ej heller redovisas något om vilken förändring som en övergång från
frihandelsavtal till tullunion nu skulle medföra. Det framgår att EG hela
tiden ställt sig avvisande till en tullunion och alltjämt gör det. Däremot sägs
inget om EFTA-länderna, om deras inställning eller tänkta roll. Frågan
behandlas enbart som en Sverige-EG-angelägenhet utan antydan om vad
följden skulle bli för relationerna till bl. a. de nordiska EFTA-länderna. I
detta sammanhang föreligger således ett markant avsteg från det allomfattande
västeuropeiska samarbetet som enligt propositionen bör vara vägledande
för integrationsarbetet. Sammanfattningsvis har inte tillräckligt
underlag presterats för ett ställningstagande av riksdagen.

Enligt vår mening bör samarbetet på jordbruks- och livsmedelsområdena
inriktas på att uppnå en ökad frihandel. Detta måste för svensk del, liksom
sannolikt för de nordiska EFTA-länderna, kombineras med åtgärder för
regional balans genom livsmedelsproduktion i landets olika delar. Vidare
måste den för neutralitetspolitiken nödvändiga försörjningen säkerställas.

För närvarande synes inte möjligheter föreligga för några större förändringar
på detta område. Flertalet industriländer har omfattande överskott,
vilket medfört stora problem i den internationella handeln med priskrig och
förödande priser. Jordbruksfrågorna tillhör de mest svårlösta i Uruguayrundan
i GATT. Resultatet - oavsett innebörd - kommer uppenbarligen att
utgöra den s. k. yttre ramen för det västeuropeiska samarbetet. EG har stora
problem med överskotten och den gemensamma jordbrukspolitiken. De

stora kostnaderna har medfört en budgetkris så att gemenskapen för första Mot. 1987/88

gången gått in i ett nytt år utan fastställd budget. Läget är sålunda sådant att fJ5

utvecklingen måste avvaktas.

Tekniska handelshinder m. m.

Utformningen av myndigheternas föreskrifter som avser produktutformning
av hänsyn till liv, hälsa, miljö, skydd för egendom, konsumentpolitiska skäl
osv. varierar från land till land och ger därigenom upphov till tekniska
handelshinder. Uppenbarligen kan dock inte alla skillnader i detta avseende
bero på skillnader i grundläggande värderingar och ambitioner. Val av
tekniska lösningar, mät- och provmetoder, former för kontroll osv. har
historiskt sett i stor utsträckning skett från rent nationella utgångspunkter så
att även närliggande eller lika värderingar gett upphov till handelshinder.

Vi har i avsnittet ”Den sociala dimensionen” angett vissa allmänna
utgångspunkter för det svenska deltagandet i den västeuropeiska integrationen
till bl. a. denna del och understrukit vikten av att arbetet bedrivs under
medverkan av berörda intressenter, främst företrädare för arbetstagare,
företag och konsumenter. Detta är av särskild betydelse i avseenden som
berör arbetsmiljö och konsumentpolitik.

Det finns inte anledning att erinra mot vad som redovisats i propositionen
om det pågående EFTA-EG-samarbetet och det svenska deltagandet i
detta. Vi vill understryka vad som anförts om de olägenheter och kostnader
som de tekniska handelshindren medför både för näringslivet och konsumenterna.
I några avseenden finns dock skäl till påpekanden.

På veterinär- och växtskyddsområdet görs i propositionen den bedömningen
att skärpta svenska villkor bör bli en följd av EG:s tillämpade reform på
detta område. Detta sker under antagandet att husdjurssjukdomar och
skadegörare som nu finns endast i några EG-länder skulle spridas till det
övriga EG-området, med ökade risker för svensk del. En förutsättning för
propositionens slutsats är således att EG:s centrala institutioner skulle gå in
för en kontrollordning som medför dessa konsekvenser inom gemenskapen
och att detta skulle accepteras av berörda medlemsländer.

Miljö

Att på olika sätt främja en positiv miljöpolitisk utveckling i hela Västeuropa
måste givetvis vara första utgångspunkten i våra relationer till EG på detta
område. Samtidigt föreligger det en risk att den europeiska integrationen kan
skapa svårigheter för en mer långtgående nationell miljöpolitik. För Sverige
måste det vara en självklarhet att inte gå med på några restriktioner mot våra
möjligheter att ställa mer långtgående miljökrav än vad som är accepterade i
andra länder, även om dessa krav skulle kunna verka hämmande på det fria
varuflödet.

På arbetsmiljöområdet är det av vikt att skilja mellan å ena sidan verktyg,
maskiner och annan utrustning, som vid olämplig utformning kan medföra
risker vid användningen och å andra sidan arbetsmiljön i vidare bemärkelse.

1* Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr U5-6

Det är det förstnämnda området, dvs. verktyg, maskiner och jämförligt, Mot. 1987/88

som representerar produkter som är föremål för handel och för de U5

harmoniseringssträvanden som ingår i integrationsarbetet. I propositionen
anges bl. a. att EG:s antagna direktiv om asbest inte motsvarar de svenska
kraven, att lägen beträffande förslaget till maskindirektiv är oklart men att
EG:s förslag avseende tryckkärl innebär regler som är mer krävande än de
svenska. Allmänt sägs att de EG-direktiv som nu förbereds på detta område
inte innebär några avgörande skillnader i skyddsstandard i förhållande till
svenska bestämmelser. Vår slutsats av redovisningen i propositionen är att
varje sektor eller område bör bedömas för sig. Därvid är det av värde att det
nu etablerade samarbetet EFTA—EG ger möjligheter att påverka regelutformningen.
Sak samma gäller det standardiseringsarbete som numera
bedrivs i CEN och CENELEC på grundval av uppdrag från EFTA och EG.

Det är av vikt att man från svensk sida deltar aktivt i detta arbete och att
berörda svenska myndigheter bereds möjligheter att delta både på nationell
och europeisk nivå.

I fråga om arbetsmiljön i vidare bemärkelse ställer EG vissa minimikrav
som man avser höja. Det står emellertid medlemsländerna fritt att ställa
längre gående krav. Den västeuropeiska integrationen bör följaktligen inte
hindra något land att ha avvikande ambitioner och krav i detta avseende.

Transportområdet

EG:s politik på transportområdet är inriktad dels på att förverkliga den inre
marknaden, vilket bl. a. innebär att nuvarande nationella regleringar och
kvoteringarna av landsvägstransporter kommer att upphöra, dels på att
utveckla transportsystemen.

EFTA-ländernas situation är olika. Schweiz och Österrike är belägna
centralt i Europa och är ”transitområden” för en mycket omfattande trafik,
särskilt mellan EG-länder. Inte heller har de några intressen på sjöfartsområdet.
De nordiska länderna har ett gemensamt intresse av goda anknytningar
till det kontinentala Europa. För Islands del existerar inte internationell
landtrafik.

Enligt vår mening bör Sverige eftersträva ett omfattande transportsamarbete
och en liberalisering i Västeuropa på transportområdet. Häri bör ingå en
ömsesidig liberalisering av landsvägstransporterna så att s. k. tredjelandstrafik
tillåts. Strävandena inom EG att överföra transporter från landsväg till
järnväg i form av s. k. kombinerade transporter är av stort intresse. Detta
innebär att långväga tunga landsvägstransporter i stor utsträckning överföres
till trailers, burna av tåg mellan olika destinationer. Ur miljösynpunkt är det
angeläget att en sådan utveckling främjas. Järnvägsinvesteringarna och
systemutvecklingen i vårt land bör följaktligen inriktas på sådana lösningar i
syfte att kunna ingå i det europeiska systemet. Insatser av detta slag bör
prioriteras framför utveckling och investeringar avseende s. k. höghastighetståg
för personbefordran.

Vi är medvetna om att det kan ta tid innan EG till fullo genomfört sin
aviserade politik på transportområdet. Tidsmässigt utrymmefinns således att
utveckla det nordiska samarbetet. I propositionen framhålls att de nordiska

trafikministrarna beslutat att verka för att Norden blir ett enhetligt transport- Mot. 1987/88

område och att arbetet så långt som möjligt skall ligga i fas med harmonise- U5

ringsarbetet i övriga Europa. Enligt vår mening är detta en onödigt
avvaktande attityd. De nordiska länderna har såsom nämnts stora gemensamma
intressen på detta område. I fråga om systemlösningar kan viss
avvaktan vara erforderlig för att få samstämmighet med tilltänkta kontinentala
lösningar. I övrigt torde hinder inte föreligga för de berörda nordiska
länderna att gå före. Detta bör bl. a. innebära att politiken för landsvägstransporterna
samordnas oavsett hur snabbt utvecklingen till denna del kommer
att gå i övriga Europa.

I fråga om luftfarten delar vi den i propositionen framförda uppfattningen
att sådana samarbetsformer bör eftersträvas med EG, så att det genom SAS
bedrivna nordiska samarbetet kan upprätthållas och utvecklas.

En sjöfartspolitisk proposition skall i enlighet med riksdagens begäran
framläggas inom kort. I avvaktan på denna avstår vi från att här framföra
synpunkter. Vi förutsätter dock att propositionen kommer att innehålla
förslag som innebär ett svenskt deltagande i samarbetet både på nordisk och
europeisk nivå och vill allmänt framhålla att sjöfarten har en väsentlig roll
inom ramen för s.k. kombinerade transporter.

Massmedier

Det är angeläget att slå vakt om den nationella televisionen. Samtidigt måste
det internationella medisamarbetet intensifieras.

Propositionen hänvisar till de kontrollmöjligheter som lagstiftningen om
kabel-TV innebär. Vi har motsatt oss den lagstiftningen och vill här erinra om
att det redan nu direkt mottas satellitsända TV-program i betydande
omfattning i vårt land. Dessa omfattas inte av kabel-TV-lagen och kan av
grundlagsskäl inte infogas. Den tekniska utvecklingen kommer därjämte att
medföra att de direktmottagna sändningarna kommer att öka. Den svenska
lagstiftningen i denna del kan inte tjäna som grund för internationellt
samarbete. Från satellit direktmottagna TV-sändningar kan inte bemästras
genom nationell lagstiftning i fråga om våldsskildringar, pornografi och hets
mot folkgrupp. Instrumentet bör i stället vara internationellt överenskomna
etiska regler. Vi anser det naturligt att man söker uppnå en sådan
överenskommerlse på europeisk nivå.

Forskning och utveckling

I en motion från vårt håll till 1986/87 års riksmöte erinrades bl. a. om den
mindre gynnsamma utvecklingen som Västeuropa i flera avseenden visat vid
jämförelse med USA och Japan. Bl. a. gäller detta i fråga om teknisk
utveckling och förnyelse. Det framhölls också att det för Sverige är angeläget
att delta i olika FoU-program som etableras i Västeuropa genom EG.

I propositionen framhålls att en utgångspunkt för svensk medverkan i
internationellt forsknings- och utvecklingssamarbete sedan länge varit att
ansvaret för att säkerställa en ändamålsenlig orientering hos den svenska
forskningen i första hand faller på forskarna själva och att de hänsyn som

därigenom ligger till grund för bedömningen främst är vetenskapliga. Denna Mot. 1987/88

utgångspunkt är enligt vår mening inte invändningsfri. Bl. a. kan finnas en U5

risk att bedömningen görs med tyngdpunkt i enskilda forskares eller
institutioners intressen. Värdet av det bredare inflöde av rön och resultat till
det svenska samhället, som generellt bör bli följden av internationellt
samarbete, beaktas för närvarande inte i tillräcklig utsträckning. Synsättet
bör nyanseras beroende på forskningsnivån. Såsom framhållits i propositionen
har den nämnda utgångspunkten varit av stor betydelse för deltagandet i
de naturvetenskapliga grundprogrammen och i COST-projekten. När det
gäller den tillämpade forskningen bör ett brett och omfattande inflöde till det
svenska samhället eftersträvas.

Vi hälsar det svenska deltagandet i EUREKA med tillfredsställelse.

Detsamma gäller deltagandet i stimulansprogrammet SCIENCE som gäller
att främja rörlighet och samarbete mellan europeiska forskare. Vi har ingen
erinran mot att erforderliga medel ställs till förfogande. Det är också riktigt
att Sverige söker medverka i de olika program som redovisas i propositionen.

Särskild vikt bör emellertid för närvarande fästas vid de industriinriktade
programmen; ESPRIT (informationsteknologi), RACE (kommunikationsteknologi),
BRITE (basteknologi) m.fl. Det är ett framsteg att EFTAländerna
numera kan delta på projektnivå i dessa program.

Fullt deltagande i programmen är mycket angeläget för svenska företag
och institutioner så att de kan delta på villkor som är för företag inom EG.

Regeringen bör med kraft verka för överenskommelser av denna innebörd
och ha beredskap att avsätta erforderliga resurser.

Ekonomiska frågor och tjänster

Med anledning av redovisningen av samarbete och samråd avseende den
ekonomiska politiken, som i Västeuropa sker i olika grupperingar, Norden,

EFTA och EG, vill vi förorda att man från svensk sida eftersträvar ett
gemensamt västeuropeiskt forum. De västeuropeiska länderna ingår visserligen
i OECD, men europeiska frågor och bedömningar kommer där lätt i
skymundan till följd av dominans av de stora länderna eller konstellationer
av EG-Japan—USA. I ett västeuropeiskt forum borde ingå samtliga EFTAoch
EG-länder för gemensam behandling av ekonomisk-politiska frågor i
Västeuropa. I ett sådant forum skulle de små västeuropeiska länderna kunna
göra sig gällande på ett bättre sätt än i befintliga fora.

Inom EG är differentierad mervärdeskatt snarare regel än undantag. I vår
motion om skatterna har vi föreslagit att mervärdeskatten skall differentieras.
Härigenom skulle en harmonisering ske med det system som enligt
EG:s direktiv kommer att bli dominerande i Västeuropa.

Vi vill i detta sammanhang erinra om den svenska kilometerskatten på
lastbilar vilken avviker från drivmedelsskatten i andra länder. Kilometerskatten
medför kontroll och byråkrati vid gränspassagerna som kan undvikas
om drivmedelsskatt införs. De kontrollproblem som var motivet för att
införa kilometerskatten har i andra länder kunnat lösas med bibehållen

drivmedelsskatt. Då samma möjligheter bör finnas i vårt land bör kilometerskatten
tas upp till omprövning.

I fråga om finansiella tjänster hänvisas i propositionen till olika pågående
utredningar. Sverige bör enligt vår mening inrikta sig på att den växande
tjänstehandeln - liksom varuhandeln - bör ingå i den västeuropeiska
integrationen, däribland de finansiella tjänsterna. Förutsättningarna bör
givetvis utredas närmare. Om det inte ingår i de åberopade utredningarnas
direktiv att ge arbetet nämnda inriktningar bör tilläggsdirektiv utfärdas.

Personers rörlighet

Vi vill först erinra om att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och
passfriheten i Norden fungerar väl och medfört att den nordiska samhörigheten
och förståelsen stärkts och att samarbetet mellan de nordiska länderna
utvecklas. I sistnämnda avseende syftar vi främst på att den gemensamma
arbetsmarknaden underbyggts med samarbete och åtaganden länderna
emellan på den sociala trygghetens område.

I EG återspeglas samma grundmönster, dvs. till den gemensamma
arbetsmarknaden är sociala trygghetsåtgärder kopplade. I så måtto finns
förutsättningar för ett samarbete mellan Norden och EG. Vi delar således
den allmänt positiva syn som propositionen återspeglar men konstaterar
samtidigt att spörsmålen inte är tillräckligt klarlagda för ett ställningstagande.

I fråga om passfriheten har EG ännu inte kommit till beslut men avser att
göra det före 1992. Vi delar också här den allmänna syn som kortfattat
redovisas i propositionen och vill särskilt understryka angelägenheten av att
Danmark kvarblir inom den nordiska passfrihetens ram.

Dessa spörsmål om den personliga rörligheten är av speciell karaktär och
inrymmer många känsliga avvägningsfrågor. Som exempel kan nämnas
åtgärder mot terrorism och narkotikasmuggling, frågor om invandrings- och
flyktingpolitik, en gemensam arbetsmarknads funktion och effekter under
onormala förhållanden m. m. Vi anser därför att en parlamentarisk utredning
bör tillsättas för kartläggning och beredning av här berörda frågor.

Eftersom de nordiska länderna i hög grad är berörda är det önskvärt att ett
motsvarande beredningsarbete bedrivs parallellt i dessa länder. Självfallet
måste också samråd förekomma länderna emellan.

I fråga om utbildnings- och ungdomsfrågor, nämligen ERASMUS och
COMETT-programmen och ömsesidigt erkännande av examina, är det
oklart om det i propositionen åsyftas en lösning Sverige-EG eller om en
bredare lösning avses. För vår del vill vi framhålla att på områden som dessa
bör ett samarbete omfattande alla EG- och EFTA-länder komma till stånd.

I detta sammanhang vill vi också beröra en fråga om personers rörlighet
som har samband med varu- och tjänstehandel. Inom Västeuropa finns i dag
åtskilliga hinder för s. k. nyckelpersoner. Detta gäller t. ex. personer i
ledande ställning eller med specialistkompetens vid utförande av leveranser i
form av entreprenader, installationer och inbegripna service- och reparationst
jänster. Även ledande befattningar i företag bör omfattas. Det får
anses angeläget att man söker lösa problemen i dessa avseenden med förtur,

Mot. 1987/88
U5

dvs. utan att avvakta de ovannämnda arbetsmarknadsfrågorna. Vi förordar Mot. 1987/88

att detta tas upp från svensk sida med sikte på en bred lösning. Denna bör U5

givetvis präglas av ömsesidighet.

Parlamentarisk delegation

I en motion till förra riksmötet föreslog vi att en parlamentarisk utredning
skulle tillsättas för att medverka vid beredningen av de västeuropeiska
integrationsfrågorna. Utvecklingen har medfört att det kravet fått ökad
tyngd. Kartläggningar och beredningar, internationella kontakter i olika
former, samråd och förhandlingar har ett internt arbetes karaktäristiska
drag. Det bör ankomma på regeringen att ta ledningen och ansvaret för detta
arbete. Det är emellertid inte tillfredsställande om riksdagens roll inskränks
till att anta eller förkasta förslag som är resultatet av internationella
förhandlingar. Därför bör en parlamentarisk delegation tillsättas för att
kunna medverka vid handläggningen av integrationsfrågorna. Denna bör ha
insyn i det löpande beredningsarbetet såväl inom landet som internationellt
och vara forum för avstämningar om principiella riktlinjer och inför viktiga
förhandlingar. Vi är övertygade om att en sådan delegation skulle främja
politisk enighet i fråga om den västeuropeiska integrationen.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den allmänna inriktningen av Sveriges arbete
vad gäller den europeiska integrationen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Norden och EFTA-organisationens roll i
EG-förhandlingarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den sociala dimensionen i EG-samarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts regionalpolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EG-samarbetet på jordbruks- och livsmedelsområdena,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kontrollordningen på veterinär- och växtskyddsområdet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av samarbetet på miljöområdet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om harmonisering av bestämmelserna på transportområdet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den internationella mediapolitiken,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1987/88

motionen anförts om svenskt deltagande i det europeiska forsknings- U5

och utvecklingssamarbetet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildnings- och ungdomsfrågor, t. ex. inom
ERASMUS-projektet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning kring tjänstehandeln och de finansiella
tjänsternas roll i den europeiska integrationen,

13. att riksdagen begär att regeringen initierar ett gemensamt
västeuropeiskt forum för ekonomiskt samarbete enligt det anförda,

14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av kilometerskatten
enligt det anförda,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om personers rörlighet,

16. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning ges i uppdrag att se över konsekvenser av en ökad rörlighet i
Europa, enligt det anförda,

17. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
delegation tillsätts med uppgift att följa handläggningen av de
europeiska integrationsfrågorna.

Stockholm den 25 januari 1988

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Karin Söder (c)

Nils G Åsling (c)

Gunnar Björk (c)

Britta Hammarbacken (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Görel Thurdin (c)
Gunnel Jonäng (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Gunilla André (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)

11