Motion till riksdagen
1987/88 :U3

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:66 om Sverige och
den västeuropeiska integrationen

Frågan om Sveriges förhållande till de västeuropeiska gemenskaperna berör i
grunden vår nationella självbestämmanderätt och självständighet. Vår
demokratiska självbestämamnderätt sätts här i fråga i en grad, som vi inte
upplevt sedan det andra världskrigets dagar.

Det går inte att ställa frågan om Sverige och EG isolerad. Vad det gäller är
Sverige och världen. Det är ur denna bredare aspekt man måste se våra
relationer med Västeuropa.

Regeringens proposition är ett säreget aktstycke. Den är svävande och ger
inga särskilt klara besked om regeringens ståndpunkter. Obestämdheten
symboliseras av att det på s. 2 proklameras att Sverige har sina rötter i
Europa och på s. 29 att Sverige tillhör Västeuropa i samma avseenden.
Regeringen är tydligen omedveten om den inbördes spänningen och
motsättningen i de båda utsagorna.

Den större dimension, som består av Sveriges ställning i globala sammanhang,
berörs inte. Propositionen liknar en smal, enkelriktad väg med
begränsad sikt. Endast riktningen är tydlig: västerut.

Vi vill här göra en koncentrerad genomgång av de viktigaste fält, som
berörs av relationerna Sverige-Europa-Världen. Utifrån detta formulerar vi
vår ståndpunkt i EG-frågan.

Europapolitik för avspänning och fred

Alliansfrihets- och neutralitetspolitiken är grundläggande för Sverige. Den
omöjliggör svenskt medlemskap i EG. Om detta är alla partier i Sverige ense.
Men bakom enigheten i ord drivs ett spel. Vissa borgerliga krafter agerar via
Industriförbundet för medlemskap och hävdar, att neutraliteten inte utgör
något hinder. Kampanjen har sin motsvarighet bl. a. i Österrike. Syftet är att
möjliggöra en tänjning av neutralitetsbegreppet och bereda väg för dess
urholkning.

Detta beteende skadar Sverige. De bestämmande inom EG ges tvetydiga
signaler. En enig svensk attityd omöjliggörs. Dessa tvetydigheter måste
undanröjas.

Regeringen å sin sida definierar alliansfrihet i rent rättsliga termer och
hävdar att Sverige i övrigt är berett till en intim samverkan och deltagande i
”integrationsprocessen”. Häri ligger en - uppenbarligen medveten - motsä

geise. Alliansfrihet är ingen diplomatisk formalitet, åtminstone inte i Sverige Mot. 1987/88

och Norden. Den vilar på en grund av rimligt oberoende i materiella fJ3

hänseenden. En ”harmonisering” med stora stater, vilka tillhör en militärallians,
ger oundvikligen neutraliteten en ändrad innebörd, binder den frihet
som är dess förutsättning.

En förskjutning av detta slag påverkar den säkerhetspolitiska balansen i
norra Europa. Detta är emot Sveriges intresse. Den riskerar över huvud att
skada strävandena efter avspänning och kärnvapenfrihet i det nordiska
området.

Också andra säkerhetspolitiska skäl talar emot en ”harmonisering”. Bland
de västeuropeiska gemenskaperna räknas också den försvarspolitiska unionen.
Dess medlemmar är motståndare till kärnvapennedrustning i Europa.

De söker motarbeta USA:s och Sovjets strävanden och vill bevara en
spänningens politik. Det är inte ett svenskt intresse att underkasta sig eller
understödja en grupp nationer med sådana mål.

Sverige bör enligt vår mening som alternativ till EG-harmonisering sätta
ett alleuropeiskt perspektiv. Friare handel, ekonomiskt och kulturellt
samarbete mellan alla europeiska länder måste eftersträvas. Endast med en
sådan inriktning på europapolitiken gynnas avspänning och fred. EG
rationaliserar Europa och tenderar att konservera kärnvapenhotet.

Vidga marknaden för svensk utrikeshandel

Sveriges utrikeshandel sker till ca 50 % med EG-länder. Slutsatsen härav
borde inte bli, att den redan höga graden av beroende ytterligare skall höjas.

Tvärtom säger logiken att förbindelser med andra länder och marknader bör
prioriteras. Detta understryks av EG-ländernas påtagliga inre svårigheter.

De tyngs av svag tillväxt, överproduktion och massarbetslöshet. Utvecklingen
av svensk utrikeshandel bör därför snarare ske med marknader utanför
EG: Asien, USA, Östeuropa, EFTA-länderna och övriga delar av tredje
världen. Möjligheterna är här gynnsammare. Sårbarheten för Sverige blir
mindre med mer mångsidiga kontakter.

”Harmonisering” - till nackdel för Sverige

En mycket påtaglig sida av problematiken Sverige-EG är vad som med en
typiskt överslätande term kallas ”harmonisering”. Sverige har att välja på att
ha en normal mellanstatlig relation till gemenskaperna eller att ge sig in i det
vida mer krävande förhållande, som EG:s myndigheter vill och som är en
spegling av den mellanstatliga utvecklingen inom gemenskaperna.

En ”harmonisering” skulle, vilket man redan nu tydligt kan se, kraftigt
påverka inrikespolitiken i Sverige. Den skulle därvid komma i motsättning
till väsentliga svenska intressen och breda opinioner i vårt land. Inrikespolitiska
konflikter blir en oundviklig följd.

Sålunda är i Sverige en klar och växande majoritet inom nationen överens
om bestämda riktningar av politiken på grundläggande samhällsområden.

Miljöskyddet måste kraftfullt utvecklas. Trafiksystemets struktur och inriktning
måste förändras. De industriella arbetsmiljöerna måste avsevärt

förbättras. Kemikaliseringen av jordbruk och livsmedelsproduktion måste Mot. 1987/88

dämpas. En beslutsam regionalpolitik måste föras. En hög sysselsättning U3

måste vara en grundsten i den ekonomiska politiken. Kvinnofrigörelsen
måste fortgå tills jämlikhet uppnåtts. Invandrares och flyktingars rättigheter
måste försvaras.

På alla dessa områden kommer Sverige vid en ”harmonisering” i direkt
konflikt med EG-ländernas krav och interna politik. EG:s miljöpolitik är
outvecklad och hämmas av de stora koncernernas makt. Trafikpolitiken
inom EG är katastrofal med sin inriktning på tunga landsvägstransporter.

Arbetsmiljöerna är genomgående sämre än i Sverige och de arbetandes
rättigheter svagare. Jordbruk och livsmedelsproduktion är hårt kemikaliserade
och saknar varje hälsopolitisk målsättning. Benägenheten att betrakta
regional utvecklingspolitik som subventioner eller ”handelshinder” är stark.

Sysselsättningen är över huvud inget mål i EG-länderna - utslagning och
massarbetslöshet är det normala. Detta är till stor del följden av en
medveten, cynisk politik för att bryta ner fackföreningsrörelsen och trycka
ner arbetarklassen. En konservativ traditionalistisk kvinnosyn dominerar i
de stora EG-länderna. Diskriminering av invandrargrupper och förföljelse
av flyktingar tilltar. Inom EG-länderna uppmärksammar insiktsfulla iakttagare
alltmer utvecklingen av ett underproletariat (”den nedersta tredjedelen”)
som ett drag i den totala samhällsutvecklingen - Gunter Grass har i
boken ”Ganz unten” slående beskrivit detta.

Det är med denna verklighet EG-anhängarna vill ”harmonisera” Sverige.

De vill därmed också inskränka våra demokratiska institutioners rätt och
möjlighet att föra en fri, progressiv politik. EG har t. o. m. en uttrycklig
strävan att vilja bestämma hur hög varubeskattningen skall vara.

”Harmonisering” i denna form innebär inte bara, att de medborgerliga frioch
rättigheternas innehåll i Sverige urholkas och den nationella suveräniteten
minskar. Den uppgivna bestämmanderätten lämnas dessutom över till en
beslutsapparat inom EG, som över huvud inte är åtkomlig för parlamentarisk
kontroll och insyn. Därtill kommer, att beslutsmakt i EG-perspektivet inte
endast innebär, att de officiella EG-organen tar över rättigheter från
nationella statsmakter. Det sker också en allmän försvagning av offentlig
makt till förmån för privat. Om t. ex. Sverige skulle ”harmoniseras” med EG
på läkemedelsområdet, betyder detta att offentlig kontroll över huvud skulle
minska och läkemedelsindustrins privata företagsjättar ta över viktig beslutsmakt.
Danmark måste t. ex. som medlem i EG framöver föra en helt annan
läkemedelspolitik än övriga Norden.

Minst lika allvarlig vore en ”harmonisering” på rättsliga och sociala
områden. Så är t. ex. en reaktionär och repressiv ideologi på väg inom EG, då
det gäller invandrar- och flyktingpolitik.

Redan nu märker man hur det svenska justitiedepartementet - som ju
deltar i justitieministermöten ute i Västeuropa - inspirerats härav. Likaså
märker man hur från gång till annan konservativa idéer och förhållanden på
det kvinnopolitiska området inom EG-länderna får reklam i svenska
massmedia. På alla de nu nämnda områdena hotar en ”harmonisering” att
försämra förhållandena i Sverige och minska vår nationella rätt att bestämma
vår ekonomiska och sociala politik.

Internationalism i stället för ”harmonisering” Mot. 1987/88

IJ3

Vi är de första att erkänna, att de västeuropeiska länderna också kan ge oss
värdefulla impulser av humanism och upplysning. Det gäller på t. ex. det
vetenskapliga och kulturella fältet, där de stora språkområdena möjliggör en
rikhaltigare kulturell aktivitet. Men dessa positiva ting tillgodogör vi oss på
helt andra vägar än genom ”harmonisering”. Det är inte via överstatliga
organ dominerade av stora kommersiella företagsintressen, som kultur och
fri vetenskap finner sina vägar.

Det hävdas i propagandan från svenska högerkrafter, att Sverige hotar att
hamna utanför EG:s protektionistiska mur, om vi inte ”harmoniseras”.

Såtillvida är det ett problem, att integrationen inom EG gradvis kommer att
innebära vissa kostnadsfördelar för dem som är innanför muren. Detta är
dock något som fullt ut kan mötas i en framsynt nationell politik. Bevarandet
av vår nationella självständighet möjliggör också en medveten, långsiktig
nationell politik på produktionens och teknologins fält. Avdelar vi resurser
för en efter våra egna behov formad spjutspetsteknologi och tillser vi att en
bred uppskolning av den svenska arbetarklassen sker, möter vi utan
svårigheter problemen. I vår tid blir det alltmer uppenbart, att det land, som
bäst kan ta till vara de breda befolkningsskiktens ännu outnyttjade kapacitet,
också hävdar sig bäst i den internationella konkurrensen.

Det är frapperande i vilken grad flera av de stora EG-länderna försummar
detta till följd av arbetarklassens låga status, kampen mot fackföreningarna
och existensen av en omfattande kronisk arbetslöshet.

Till det långsiktiga ekonomiska utvecklingsperspektivet hör också en
annan insikt. Den klassiska liberala teorin om de komparativa kostnaderna
förutser en stark specialisering inom varje land och hävdar att detta leder till
största möjliga effektivitet. Denna teori har av verkligheten korrigerats.

Sveriges ende nationalekonom med världsrykte, Gunnar Myrdal, har härvid
gjort en banbrytande insats. Det är nu klart visat, att en nationell bredd och
mångsidighet i produktionen har en mer positiv effekt på ett lands utveckling
än en långt driven specialisering. Därför ligger även ett rent ekonomiskt
värde i att inte låta sig ”harmoniseras” därhän, att man gör sig urarva viktig
industriell kompetens på olika områden.

Vpk har en i grunden annan syn på vad svensk europapolitik och
internationell politik bör vara, än vad EG-anhängarna har. Vi är internationalister.
Mot en trång västeuropeisk orientering sätter vi en mer allsidig, mer
intemationalistisk. Mot EG:s regionalisering av Europa sätter vi utvecklingen
av alleuropeiska förbindelser och handel. Mot EG:s försvar av sina
privilegier och sitt förtryckssystem mot länder i tredje världen, sätter vi
kravet på en strukturförändring i de globala förhållandena, som ger tredje
världen dess rätt.

Mot EG:s rofferi på råvaruområdet och dess aggressionspolitik framför
allt i Afrika, sätter vi ett stöd till tredje världens länder i deras kamp för
politisk och ekonomisk självständighet.

Mot EG:s protektionism utåt, sätter vi en på förhandlingar byggd rättvis
och likaberättigad handel mellan alla länder. I stället för att uppge delar av
Sveriges nationella självständighet till en byråkratisk och av kommersiella

intressen behärskad struktur, vill vi se en utveckling av internationella Mot. 1987/88

strukturer som Förenta Nationerna och dess specialorgan, GATT, UNC- U3

TAD och olika initiativ syftande till global rättvisa och avspänning. Ett

sådant mångnationellt samarbete gagnar och stimulerar också Sverige mer än

en snävt västeuropeisk orientering. Det stämmer också med den svenska

alliansfrihetens tradition. Det möjliggör för Sverige att tillsammans med

andra EFTA-länder arbeta för en alleuropeisk utveckling, en utjämning

mellan Öst- och Västeuropa. Det senare kräver uppbyggandet av andra

strukturer och kanaler än EG-organen, eftersom det gäller att utveckla

förbindelser mellan länder med olika ekonomiska system. Europas enhet på

sikt uppnås inte genom att länderna söker påtrycka varandra sina system utan

genom att på vars och ens respektive samhällsgrundval vidga samarbete,

utbyte och stimulans.

Det hävdas i debatten ibland, att den västeuropeiska integrationen är ett
uttryck för fredssträvan, demokrati och humanism. Vi underskattar ingalunda
Västeuropas roll i humanismens och demokratins historia. Men vi ägnar
oss inte åt skönmålning och falsk idealisering. Västeuropa var också
fascismens hemvist, och de auktoritära elementen i dess sociala strukturer
och politik är inte övervunna - just nu befinner de sig i tillväxt. Man bör även
här betona det alleuropeiska perspektivet.

Till Europas humanistiska kultur hör Dostojevski, Sienkiewicz och
Nemeth i lika hög grad som France, Frenssen eller Moravia. Släktskapet i
tänkande mellan alla dessa torde vara långt större än vars och ens släktskap
med EG-byråkratins ideologi.

Europas själ är med andra ord inget som låter sig fångas genom att man
betraktar den enbart från Bryssels horisont. Den är inte något som kan tas till
utgångspunkt för europeisk imperialism och snobbism gentemot andra delar
av världen.

EG:s frihet är inte arbetarrörelsens frihet

Det bör också framhållas, att den ”frihet” som EG eftersträvar inte är
arbetarklassens, medborgarnas, invandrarnas frihet. Det är de kommersiella
intressenas frihet. En frihet som skall möjliggöra att disponera naturresurser,
kapital och människors arbetskraft utan insyn och restriktioner från nationella
statsmakter eller andra offentliga organ. Det är inte denna frihet svensk
arbetarrörelse kämpat för sedan mer än 100 år. Den kampen har haft en
annan utgångspunkt: lönearbetets frigörande och upphävande, demokratins
utsträckande till alla samhälleliga områden och solidariteten mellan alla
jordens förtryckta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkterna och riktlinjerna för en svensk
alleuropeisk politik,

2. att riksdagen med avslag på regeringens proposition 1987/88:66 Mot. 1987/88

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om U3

Sverige och den västeuropeiska integrationen.

Stockholm den 25 januari 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)